Justitieutskottets betänkande
2001/02:JUU18
Hemlig teleavlyssning, m.m.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen lägger regeringens skrivelse 2001/02:52
Hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och
hemlig kameraövervakning vid förundersökning i
brottmål under år 2000 till handlingarna.
Stockholm den 12 februari 2002
På justitieutskottets vägnar
Fredrik Reinfeldt
Följande ledamöter har deltagit i beslutet:
Fredrik Reinfeldt (m), Ingvar Johnsson (s), Märta
Johansson (s), Margareta Sandgren (s), Alice Åström
(v), Ingemar Vänerlöv (kd), Ann-Marie Fagerström
(s), Maud Ekendahl (m), Helena Zakariasén (s),
Morgan Johansson (s), Yvonne Oscarsson (v), Ragnwi
Marcelind (kd), Anita Sidén (m), Jeppe Johnsson (m),
Kia Andreasson (mp), Gunnel Wallin (c) och Johan
Pehrson (fp).
2001/02
JuU18
Utskottets överväganden
I detta betänkande behandlar utskottet regeringens
skrivelse om hemlig teleavlyssning, hemlig
teleövervakning och hemlig kameraövervakning vid
förundersökning i brottmål under år 2000.
Av skrivelsen framgår att hemlig teleavlyssning,
hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning
till största delen har använts vid fall om misstanke
om grovt narkotikabrott och varusmuggling av
narkotika (grovt brott) samt även, i viss
omfattning, vid misstanke om annan grov
brottslighet, t.ex. mord. I skrivelsen har
regeringen i tabellform redovisat antalet meddelade
tillstånd till hemlig teleavlyssning, hemlig
teleövervakning och hemlig kameraövervakning, den
genomsnittliga avlyssnings- respektive
övervakningstiden (det sistnämnda dock ej för hemlig
kameraövervakning) samt antalet fall (i procent) där
åtgärden haft betydelse för förundersökningen under
åren 1991 t.o.m. 2000 rörande hemlig teleavlyssning
och hemlig teleövervakning samt under åren 1997
t.o.m. 2000 avseende hemlig kameraövervakning. Nedan
redovisas kortfattat tillämpningen av tvångsmedlen i
de tre lagarna.
Domstol har meddelat tillstånd till hemlig
teleavlysning i 312 fall, varav 242 avsåg
narkotikarelaterad brottslighet och 70 rörde annan
brottslighet. Motsvarande antal för åren 1999 och
1998 var 216 och 65 respektive 252 och 60 beviljade
tillstånd. Under år 2000 har det förekommit 7 fall
där en ansökan om hemlig teleavlyssning har lämnats
utan bifall av domstol. Den genomsnittliga
avlyssningstiden var 39 dagar, medan motsvarande
tider för åren 1999 och 1998 var 36 respektive 37
dagar. Avlyssningstiderna varierade kraftigt. Under
år 2000 förekom fall där avlyssningen bara pågick 1
dag, medan den längsta tiden var 8 månader och 24
dagar. I enstaka fall kunde avlyssning inte
genomföras på grund av tekniska problem.
Avlyssningen har haft betydelse för
förundersökningen i drygt 46 % av fallen,
motsvarande siffror för åren 1999 och 1998 var 52
respektive 45 %. Den hemliga teleavlyssningen har
inte gett något resultat i 34 % av fallen och i
knappt 20 % av fallen har avlyssningen avbrutits med
kvarstående misstanke.
Tillstånd till hemlig teleövervakning lämnades år
2000 i 358 fall, varav 251 avsåg narkotikarelaterad
brottslighet och 107 annan brottslighet. Motsvarande
antal för åren 1999 och 1998 var 219 och 78
respektive 258 och 75 beviljade tillstånd. Av de 107
tillstånd som beviljades under år 2000 rörande annan
brottslighet än narkotikarelaterad sådan, har 6
tillstånd meddelats efter framställning från
Ekobrottsmyndigheten. Under år 2000 har domstol i 6
fall lämnat en ansökan om tillstånd till hemlig
teleövervakning utan bifall. I samtliga dessa fall
har domstol i samma ärende lämnat en ansökan om
tillstånd till hemlig teleavlyssning utan bifall.
Den genomsnittliga övervakningstiden var 38 dagar,
medan motsvarande tider för åren 1999 och 1998 var
36 respektive 39 dagar. Liksom vid hemlig
teleavlyssning varierade övervakningstiderna
kraftigt. Under år 2000 förekom fall där
teleövervakningen bara pågick 1 dag, medan den
längsta tiden var 8 månader och 24 dagar.
Övervakningen har haft betydelse för
förundersökningen i drygt 44 % av fallen.
Motsvarande andel för åren 1999 och 1998 var 48 %.
Den hemliga teleövervakningen har inte gett något
resultat i drygt 35 % av fallen och den har
avbrutits med kvarstående misstanke i drygt 20 % av
fallen.
Tillstånd till hemlig kameraövervakning lämnades i
43 fall, varav 33 avsåg narkotikarelaterad
brottslighet och 10 annan brottslighet. Motsvarande
antal för åren 1999 och 1998 var 27 och 3 respektive
38 och 7 beviljade tillstånd. Den genomsnittliga
tiden för hemlig kameraövervakning var drygt 27
dagar, medan motsvarande tider för åren 1999 och
1998 var 38 respektive 32 dagar. Tiden varierade i
de enskilda fallen från 1 dag till 2 månader och 27
dagar. Den hemliga kameraövervakningen har haft
betydelse för förundersökningen i drygt 44 % av
fallen. Motsvarande siffror för åren 1999 och 1998
var 50 respektive 51 %. I drygt 18 % av fallen har
övervakningen inte gett något resultat och i drygt
37 % av fallen har åtgärden avbrutits med
kvarstående brottsmisstanke.
I avsnitt 4 Slutsatser i skrivelsen (s. 11-13)
anför regeringen bl.a. följande. Av redovisningen
framgår att tvångsmedlen, i likhet med tidigare år,
främst har använts i förundersökningar där det
funnits misstankar om organiserad eller annars
omfattande handel med narkotika och där andra
spaningsmetoder har prövats utan resultat eller
redan från början visat sig vara otillräckliga.
Huvudsyftet har fortfarande varit att avslöja den
mera omfattande narkotikasmugglingen till Sverige
och försäljningen av narkotika inom landet.
Vid all tvångsmedelsanvändning måste en avvägning
ske mellan vilken nytta denna kan föra med sig och
vilken grad av intrång i den enskildes personliga
integritet som kan accepteras. Ett regeringsbeslut
om tillsättandet av en parlamentarisk utredning med
uppgift att kartlägga, analysera och utvärdera sådan
lagstiftning som berör den enskildes integritet är
att vänta inom kort. Inom Justitiedepartementet
bereds även ett förslag om s.k. offentliga ombud.
Avslutningsvis konstaterar regeringen att samtliga
ovan nämnda tvångsmedel har visat sig vara
värdefulla hjälpmedel i kampen mot den grova, många
gånger organiserade, brottsligheten. Samtidigt är
det mycket viktigt att noga följa utvecklingen när
det gäller såväl hemlig teleavlyssning, hemlig
teleövervakning som hemlig kameraövervakning. Den
årliga redovisningen från Riksåklagaren och
Rikspolisstyrelsen ger en värdefull inblick i hur
reglerna tillämpas och i de förändringar som skett i
förhållande till tidigare år. Redovisningen bygger
emellertid delvis på uppgifter som är svåra att
bedöma. Regeringen avser att genom en dialog med
myndigheterna undersöka om redovisningen kan
förbättras i syfte att stärka förutsättningarna för
den parlamentariska granskningen. Regeringen avser
att återkomma till denna fråga i lämpligt
sammanhang.
Inga motioner har väckts med anledning av
skrivelsen.
Utskottet delar regeringens uppfattning att de
angivna tvångsmedlen har visat sig vara värdefulla
hjälpmedel i kampen mot den grova, många gånger
organiserade, brottsligheten och anser att
lagstiftningen även fortsättningsvis behövs i den
kampen. Utskottet ser med tillfredsställelse på att
regeringen nu avser att tillsätta en parlamentarisk
utredning med uppgift att kartlägga, analysera och
utvärdera sådan lagstiftning som berör den enskildes
integritet. Regeringen aviserade en sådan utredning
redan år 1999, och utskottet konstaterade då att det
inte syntes föreligga någon egentlig oenighet när
det gäller vikten av att integritetsfrågor
uppmärksammas i lagstiftningsarbetet (bet.
1998/99:JuU21 s. 6-7). Utskottet föreslår att
regeringens skrivelse läggs till handlingarna.