Justitieutskottets betänkande
2001/02:JUU11
Våldsbrott och brottsoffer
Sammanfattning
I detta ärende behandlar utskottet olika frågor om
våldsbrott och brottsoffer i motioner som väckts
under den allmänna motionstiden åren 2000 och 2001.
Motionerna gäller bl.a. stöd i olika former åt
brottsoffer, skydd för utsatta kvinnor,
besöksförbud, samverkan mellan myndigheter i kampen
mot våldsbrott och frågor om brottsskadeersättning.
Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden.
Till betänkandet har fogats 20 reservationer och
ett särskilt yttrande.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Allmänt om brottsoffer
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju237
yrkande 12, 2001/02:Ju248, 2001/02:Ju324 yrkande
4, 2001/02:Ju361, 2001/02:Ju390 yrkande 5,
2001/02:Ju397 yrkande 1, 2001/02:Ju448 yrkandena
1 och 2, 2001/02: Ju450 yrkande 20 och
2001/02:A229 yrkande 31.
Reservation 1 (m)
Reservation 2 (c)
Reservation 3 (fp)
2. Allmänt om insatser för utsatta
kvinnor
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju910
yrkandena 1 och 2, 2000/01:Ju920 yrkande 10,
2000/01:A811 yrkande 10, 2001/02:Ju323 yrkandena
1 och 2, 2001/02:Ju394 yrkande 3, 2001/02:Ju439
och 2001/02:A211 yrkande 26.
Reservation 4 (m)
Reservation 5 (v, mp)
Reservation 6 (kd)
3. Trygghetspaket för hotade kvinnor,
m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju913
yrkande 4, 2000/01:Ju920 yrkandena 35,
2000/01:So545 yrkandena 12 och 13, 2000/01:A812
yrkande 22, 2001/02:Ju394 yrkande 1 och
2001/02:Ju450 yrkandena 29 och 34.
Reservation 7 (m, kd, c, fp)
4. Besöksförbud
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju721,
2000/01:Ju912 yrkande 1, 2000/01:Ju920 yrkande 1,
2000/01:Ju921 yrkande 3, 2000/01:Ju925,
2000/01:Ju928 yrkandena 710, 2000/01:Ju932
yrkande 3, 2000/01: Ju933 yrkandena 22 och 23,
2000/01:So545 yrkande 14, 2000/01:A808 yrkande
42, 2000/01:A812 yrkandena 20 och 21,
2001/02:Ju234, 2001/02:Ju237 yrkandena 13 och 14,
2001/02:Ju324 yrkande 6, 2001/02:Ju333,
2001/02:Ju394 yrkande 2, 2001/02:Ju396 yrkandena
1 och 9, 2001/02:Ju436, 2001/02:Ju450 yrkandena
21 och 22, 2001/02:A211 yrkande 33, 2001/02:A228
yrkande 13 och 2001/02:A229 yrkandena 3234.
Reservation 8 (m, kd, c, fp)
Reservation 9 (mp)
5. Myndighetsinsatser för brottsoffer
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju920
yrkande 9, 2001/02:Ju226 yrkande 2, 2001/02:Ju256
och 2001/02:Ju324 yrkande 7.
Reservation 10 (m, c)
6. Bemötande av brottsoffer
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju341
yrkande 3, 2001/02:Ju397 yrkande 2 och
2001/02:Ju448 yrkandena 6 och 7.
Reservation 11 (m, kd)
Reservation 12 (v)
7. Video vid utredningar om kvinnovåld
Riksdagen avslår motion 2001/02:A211 yrkande
27.
Reservation 13 (kd)
8. Rättsligt biträde för målsäganden och
anhöriga
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju341
yrkande 4, 2001/02:Ju397 yrkande 4 och
2001/02:A211 yrkande 31.
Reservation 14 (v)
Reservation 15 (kd)
9. Brottsutredningar där barn berörs
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju219,
2001/02:Ju341 yrkandena 1 och 2 samt
2001/02:Ju394 yrkandena 6 och 7.
Reservation 16 (v, kd)
10. Barn som målsägande vid familjevåld
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju237
yrkande 15, 2001/02:Ju337 samt 2001/02:Ju393
yrkande 3.
Reservation 17 (kd, c)
11. En särskild barndomstol
Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju393 yrkande
2.
12. Brottsskadeersättning
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju215,
2001/02:Ju216, 2001/02: Ju230, 2001/02:Ju347 och
2001/02:Ju394 yrkande 8.
Reservation 18 (kd)
Reservation 19 (c)
13. Information om permissioner
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju920
yrkande 2 och 2000/01: Ju930 yrkande 1.
Reservation 20 (m)
Stockholm den 14 februari 2002
På justitieutskottets vägnar
Fredrik Reinfeldt
Följande ledamöter har deltagit i beslutet:
Fredrik Reinfeldt (m), Ingvar Johnsson (s), Märta
Johansson (s), Margareta Sandgren (s), Alice Åström
(v), Ingemar Vänerlöv (kd), Maud Ekendahl (m), Ann-
Marie Fagerström (s), Jeppe Johnsson (m), Helena
Zakariasén (s), Morgan Johansson (s), Yvonne
Oscarsson (v), Ragnwi Marcelind (kd), Anita Sidén
(m), Kia Andreasson (mp), Gunnel Wallin (c) och
Johan Pehrson (fp).
2001/02
JuU11
Utskottets överväganden
I detta betänkande behandlar utskottet ett antal
motioner med anknytning till frågor om våldsbrott
och brottsoffer. Motionerna har väckts under
allmänna motionstiden åren 2000 och 2001. Om inte
annat anges är motionerna väckta under allmänna
motionstiden 2001.
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen skall avslå
ett antal motionsyrkanden som gäller bl.a.
stöd i olika former åt brottsoffer, skydd för
utsatta kvinnor, besöksförbud, samverkan
mellan myndigheter i kampen mot våldsbrott
och frågor om brottsskadeersättning.
Motionsyrkandena avstyrks i huvudsak med
hänvisning till pågående utredningsarbete
samt genomförda och planerade insatser inom
dessa områden. Jämför reservationerna 120.
Allmänt om brottsoffer
I flera motioner efterfrågas samordnade åtgärder
till stöd för brottsoffer.
I motion Ju237 (c) efterfrågas en nollvision för
våld mot kvinnor och barn. Det motionärerna
efterlyser är framför allt en ökad samordning mellan
olika aktörer. Liknande synpunkter framförs i motion
Ju448 (c) där motionären särskilt vill prioritera
arbetet mot kvinnovåld och yrkar på mer resurser för
detta ändamål. I motion Ju397 (m) efterfrågas en ny
strategi för stödet till brottsoffer där beivrande
av brott och effektiv lagföring framhålls som
viktiga inslag i brottsofferarbetet. Även i motion
Ju450 (fp) framhålls lagföring som en viktig insats
för att stärka brottsoffrens ställning. Motionärerna
framhåller också att samhällets insatser inte får
leda till att brottsoffrets situation försämras och
att brottsoffren skall ha lika hög prioritet som
gärningsmännen. Att samhället skall prioritera
brottsoffren lika högt som gärningsmännen vad avser
insatser i samband med brott begärs också i motion
Ju324 (kd). Att brottsoffrens ställning skall
stärkas begärs i mer allmänna ordalag i motionerna
A229 (fp) och Ju248 (m). I motion Ju361 (kd)
efterfrågas en brottsofferombudsman som skall bevaka
brottsoffers behov gentemot myndigheter m.fl.
I motion Ju390 (kd) anförs att arbetet med att
utveckla det europeiska samarbetet för bättre
brottsofferskydd måste fortsätta.
Brottsoffrens behov av skydd och stöd har under de
senaste två decennierna varit föremål för en mängd
olika utredningar och förslag. Våren 1995 föreslog
utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande
(bet. 1994/95:JuU13) ett tillkännagivande om att det
behövdes en utvärdering av de åtgärder som vidtagits
på brottsofferområdet under den senaste
tioårsperioden. Regeringen beslutade i juni samma år
att tillkalla en särskild utredare med uppgift bl.a.
att åstadkomma en utvärdering av det
lagstiftningsarbete m.m. som ägt rum. Utredningen
som antog namnet Brottsofferutredningen, redovisade
sitt uppdrag i betänkandet Brottsoffer vad har
gjorts? Vad bör göras? (SOU 1998:40). I betänkandet
lämnas en lång rad förslag som berör brottsoffrens
ställning och hur dessa bemöts i rättsväsendet och
inom hälso- och sjukvården. Här kan bl.a. nämnas
förslag rörande lagstiftningen om besöksförbud,
målsägandebiträdes uppgifter, stödperson i
rättegång, medling och utbildning för personal inom
bl.a. rättsväsendet som kommer i kontakt med
brottsoffer. Även frågor om brottsskadeersättning
och åtgärder med anledning av hot mot målsägande och
vittnen berörs i betänkandet.
De av Brottsofferutredningen lämnade förslagen har
behandlats i riksdagen vid flera olika tillfällen.
Ett antal av förslagen togs upp i proposition
2000/01:79 Stöd till brottsoffer. I propositionen
lämnar regeringen en redovisning av pågående arbete
med brottsofferfrågor och presenterar bl.a. en
strategi för det fortsatta stödet till brottsoffren.
Strategin bygger på tanken att hela samhället måste
engageras. Det handlar bl.a. om förbättrat samarbete
mellan rättsväsendets myndigheter,
utbildningsinsatser och forskning. Socialtjänstens
uppgifter skall förtydligas och ett ökat stöd skall
ges till vittnen och målsägande.
Vid behandlingen av nämnda proposition våren 2001
ställde sig riksdagen bakom regeringens överväganden
och avslog motionsyrkanden liknande de nu aktuella
(bet. 2000/01:JuU20, rskr. 205).
Utskottet återkommer nedan i betänkandet, främst
under rubriken Myndigheternas åtgärder, med
redogörelser för en del av de insatser som olika
myndigheter gör för brottsoffren.
Utskottet vill såvitt gäller de nu aktuella
motionsyrkandena inledningsvis framhålla att
utskottet naturligtvis delar uppfattningen i
motionerna Ju397 och Ju450 att det är av vikt inte
minst för brottsoffren med ett väl fungerande
rättsväsende, vilket bl.a. innebär att de som begår
brott identifieras och lagförs. En av de viktigaste
uppgifterna för myndigheterna inom rättsväsendet är
ju att minska brottsligheten och öka tryggheten hos
medborgarna. I flera sammanhang har riksdagen också
klargjort att det är viktigt att fler brott klaras
upp. Här tänker utskottet bl.a. på att detta i
budgetsammanhang vid flera tillfällen framhållits
som en prioriterad uppgift (senast i bet.
2001/02:JuU1 s. 32 f).
Vikten av att åtgärder vidtas för att t.ex. klara
upp fler brott får dock inte skymma det faktum att
åtgärder som är direkt inriktade på att ge
brottsoffren stöd också behövs. Här handlar det som
regeringen, i proposition 2000/01:79 Stöd till
brottsoffer, anför i hög utsträckning om att
förändra attityder. Som framhålls i motion Ju450 är
det inte acceptabelt att brottsoffrets kontakter med
rättsväsendet innebär att det trauma som brottet
medfört förvärras. Här är utbildningsfrågor särskilt
viktiga. Som utskottet återkommer till nedan har
såväl Rikspolisstyrelsen som Riksåklagaren bl.a. i
juni 2001 fått i uppdrag att i samverkan med
Brottsoffermyndigheten genomföra utbildning i
brottsofferfrågor.
Det finns också, som påpekas i motion Ju237,
anledning att ägna behovet av samordning särskild
uppmärksamhet. Brottsoffren kommer ju i kontakt med
flera olika länkar i rättskedjan och kan emellanåt
ha svårt att se de olika roller som myndigheterna
har. Ur ett medborgarperspektiv saknas också för det
mesta anledning att fundera över vilken av de olika
instanserna som ser till att ärendet förs fram, att
ersättning betalas m.m. Här vilar således ett stort
ansvar på de anställda att vara tillmötesgående när
det gäller information om framför allt förfarandet.
Myndighetssamverkan särskilt mellan polisen och
åklagarverksamheten framstår här som angelägen,
något som regeringen också uppmärksammat. Som
utskottet återkommer till nedan har bl.a.
Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen i såväl
regleringsbrevet för år 2002 som i särskilda uppdrag
lämnade under år 2001 fått uppdrag som syftar till
att förbättra bemötandet av brottsoffren. Här kan
också nämnas att Rikspolisstyrelsen sammanställt och
under år 2001 givit ut en handledning för poliser
såvitt avser brottsofferfrågor, Brottsoffer En
handledning för Polisens del i lokalsamhällets
brottsofferstödjande arbete (RPS Rapport 2001:1).
Av det anförda framgår att ett förbättrat stöd
till brottsoffren kräver åtgärder på bred front.
Något behov av att riksdagen såsom föreslås i
motion Ju237 beslutar om en nollvision avseende
brott mot kvinnor och barn finns alltså inte. I
stället behövs konkreta åtgärder. Som framgår längre
fram i betänkandet vidtas det också åtgärder på
flera olika håll, varav vissa direkt tar sikte på
brott mot kvinnor och barn.
Sammantaget innebär det anförda att utskottet inte
ser något behov av att riksdagen vidtar några
åtgärder med anledning av motionerna. Utskottet
föreslår att riksdagen avslår motionerna Ju237,
Ju324, Ju397, Ju448, Ju450 och A229 i här aktuella
delar samt Ju248 och Ju361.
Vad särskilt gäller begäran i motion Ju390 om att
arbetet med att utveckla det europeiska samarbetet
för bättre brottsofferskydd måste fortsätta kan här
särskilt nämnas att regeringen i sitt program inför
ordförandeskapet under första halvåret 2001 angav
att Sverige skulle verka för att besluten från det
särskilda toppmötet i Tammerfors år 1999 skulle
följas upp. I slutsatserna från Tammerfors framhålls
att miniminormer för skydd av brottsoffer bör
utarbetas, särskilt när det gäller offrens tillgång
till rättvisa och rätt till skadestånd, inbegripet
ersättning för juridiska kostnader. I dem anges
vidare att det dessutom bör inrättas nationella
program för såväl statliga som icke-statliga
åtgärder för bistånd till och skydd för offren.
Av ordförandeprogrammet framgår dessutom bl.a. att
Sverige avser att verka för att medlemsstaternas
samarbete skall bygga på hörnstenarna förebyggande
av brott, bekämpande av brott och reparation av
följderna av brott. En självklar utgångspunkt är att
arbetet skall baseras på respekt för alla människors
lika värde. Sverige kommer att fortsätta att vara
pådrivande när det gäller att föra in de
brottsförebyggande aspekterna i EU-samarbetet.
Arbetet med att stärka brottsoffrens ställning i
rättsprocessen skall drivas vidare. Särskild kraft
kommer också att ägnas åt åtgärder mot handel med
människor, särskilt kvinnor och barn.
Under det svenska ordförandeskapet antog t.ex.
Europeiska unionens råd den 15 mars 2001 ett
rambeslut om brottsoffrets ställning i
straffrättsliga förfaranden. Det anordnades också
bl.a. en seminarieuppföljning av Tammerforsmötet på
temat Mot en kunskapsbaserad strategi för att
förebygga brott.
Under hösten 2001 har bl.a. arbetet med åtgärder
mot människohandel fortsatt inom EU. Här kan också
nämnas Daphneprogrammet, ett fyraårigt EU-program
som arbetar med att motverka våld mot barn och
kvinnor. Från svensk sida är Socialstyrelsen och
Socialdepartementet representerade. Programmet
gäller från den 1 januari 2000 t.o.m. den 31
december 2003 och har sammanlagt 20 miljoner euro
att fördela.
Som utskottet återkommer till nedan under rubriken
Brottsskadeersättning lade Europeiska kommissionen i
september fram en grönbok, Ersättning till
brottsoffer. Grönboken grundar sig på en
övergripande studie som gjordes med anledning av de
ovan nämnda slutsatserna i Tammerfors. Studien
följdes upp med en konferens i Umeå i oktober 2000.
I slutsatserna från konferensen ingick en rad
rekommendationer om förbättringar av brottsoffrens
ställning när det gäller frågor om ersättning samt
en rekommendation till kommissionen om att överväga
bindande lagstiftning på EU-nivå. Dessa slutsatser
har utgjort grunden för grönboken som var ute på
remiss hos berörda parter till den 31 januari 2002.
Av det arbetsprogram Målsättningar för
regeringens politik i EU 2002 som utarbetats av
Statsrådsberedningen framgår bl.a. att Sverige inför
Europeiska rådets möte i Laeken i december år 2001
fäste särskild vikt vid förstärkta insatser avseende
bl.a. brottsofferfrågor. Sverige kommer, enligt
programmet, även fortsättningsvis att verka för
dessa frågor under det spanska ordförandeskapet.
Enligt utskottets uppfattning är motionsyrkandet
tillgodosett genom det arbete som regeringen redan
bedriver och planerar att fortsätta att driva inom
EU rörande brottsoffrens situation. Utskottet
avstyrker motion Ju390 i nu behandlad del.
Allmänt om insatser för utsatta
kvinnor
Vid riksmötet 1997/98 lade regeringen fram
proposition 1997/98:55 Kvinnofrid. Propositionen
innehöll förslag till åtgärder mot våld mot kvinnor,
prostitution och sexuella trakasserier i
arbetslivet. Förslagen i propositionen grundade sig
huvudsakligen på Kvinnovåldskommissionens
slutbetänkande Kvinnofrid (SOU 1995:60) samt på 1993
års prostitutionsutrednings betänkande Könshandel
(SOU 1995:15). Utskottet behandlade förslagen i
betänkandet Kvinnofrid (1997/98:JuU13, rskr. 250).
En översyn av fridskränkningsbrotten begärs i
motionerna Ju394, A211 och 2000/01:A811 (alla kd). I
motion Ju323 (v) begärs en översyn av det arbete som
genomförts med anledning av fridskränkningsreformen.
I motion 2000/01:Ju920 (m) efterlyser motionärerna
skärpta straff för brott mot kvinnor.
Åtgärder mot kvinnovåld förespråkas i mer allmänna
ordalag i några motioner. I motionerna Ju323 och
2000/01:Ju910 (båda v) efterfrågas olika insatser
för att synliggöra våld mot kvinnor och barn.
Motionärerna efterfrågar bl.a. att ett feministiskt
perspektiv skall tillämpas i t.ex. myndigheters
arbete med sådana frågor. I motion Ju439 (c)
framhålls att våld och förtryck av kvinnor inte i
någon situation får ursäktas med religion eller
kultur. Motionären begär bl.a. att det skall införas
en generell 18-årsgräns för giftermål i Sverige
oavsett medborgarskap, en fråga som i och för sig
ligger utanför utskottets beredningsområde.
Frågor kring våld mot främst kvinnor och barn har
under senare år varit föremål för en omfattande
uppmärksamhet. Ett viktigt steg i detta arbete var
den inledningsvis i detta avsnitt nämnda
kvinnofridsreformen. Som utskottet redovisar nedan
under rubriken Myndigheternas åtgärder bedriver
myndigheterna ett omfattande arbete mot bl.a.
kvinnovåld. Utskottet behandlar i detta avsnitt
framför allt de straffrättsliga regler som berörs av
motionerna.
Enligt 3 kap. 5 § brottsbalken döms den som
tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller
smärta eller försätter honom i vanmakt eller något
annat sådant tillstånd för misshandel till fängelse
i högst två år eller, om brottet är ringa, till
böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet
grovt, döms enligt 3 kap. 6 § samma balk för grov
misshandel till fängelse lägst ett och högst tio år.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall
särskilt beaktas om gärningen var livsfarlig eller
om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller
allvarlig sjukdom eller eljest visat särskild
hänsynslöshet eller råhet.
Misshandel av normalgraden anses i rättspraxis
vara ett brott av sådan art att påföljden normalt
skall bestämmas till fängelse.
I enlighet med ett av regeringen i propositionen
Kvinnofrid framlagt förslag infördes år 1998 i 4
kap. brottsbalken en ny paragraf, 4 a §, som upptar
bestämmelser om brotten grov fridskränkning och grov
kvinnofridskränkning. Paragrafen erhöll ny lydelse
den 1 januari 2000 (prop. 1998/99:145, bet.
1999/2000:JuU3, rskr. 22, SFS 1999:845).
Enligt lagrummet gäller att den som begår
brottsliga gärningar enligt 3, 4 eller 6 kap.
brottsbalken (alltså brott mot liv och hälsa, brott
mot frihet och frid samt sexualbrott) mot en
närstående eller tidigare närstående person döms, om
var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad
kränkning av personens integritet och gärningarna
varit ägnade att allvarligt skada personens
självkänsla, för grov fridskränkning till fängelse,
lägst sex månader och högst sex år. Har gärningarna
begåtts av en man mot en kvinna som han är eller har
varit gift med eller som han bor eller har bott
tillsammans med under äktenskapsliknande
förhållanden, skall han i stället dömas för grov
kvinnofridskränkning till samma straff.
Av förarbetena till bestämmelsen framgår att ett
huvudsakligt motiv för denna varit att införa ett
nytt brott som markerar det särskilt straffvärda i
en långvarig och upprepad kränkning av en annan
person och där förfarandet består av en serie i och
för sig straffbelagda gärningar (prop. 1997/98:55 s.
74 f).
I maj 2000 publicerade BRÅ rapporten Grov
kvinnofridskränkning En kartläggning (BRÅ-rapport
2000:11). Enligt BRÅ är det ännu för tidigt att dra
några långtgående slutsatser om hur den nya
lagstiftningen fungerar men BRÅ konstaterar
samtidigt att domstolarna betraktat brottet som
särskilt allvarligt.
Inom straffrättens område bör här också nämnas
Sexualbrottskommitténs arbete med en översyn av
sexualbrotten. I sitt betänkande Sexualbrotten Ett
ökat skydd för den sexuella integriteten och
angränsande frågor (SOU 2001:14) har kommittén bl.a.
lämnat ett förslag till ett nytt 6 kap. i
brottsbalken och föreslår t.ex. införande av en ny
straffbestämmelse om våldtäkt där straffansvar för
våldtäkt skall inträda vid en lägre grad av tvång än
som är fallet i dag. Betänkandet har
remissbehandlats och bereds för närvarande i
Justitiedepartementet.
En rad olika åtgärder har även vidtagits inom
angränsande områden för att motverka våld mot
kvinnor. Exempelvis ställde sig riksdagen våren 2001
bakom de förslag och slutsatser som lades fram i
propositionen Stöd till brottsoffer (prop.
2000/01:79, bet. JuU20, rskr. 205), och i avsnittet
Besöksförbud nedan redovisar utskottet innehållet i
en i december 2001 framlagd departementspromemoria,
Ytterligare åtgärder för att motverka våld i nära
relationer (Ds 2001:73), som bl.a. innehåller
förslag om ändringar i besöksförbudslagstiftningen.
Inom Regeringskansliet finns en interdepartemental
arbetsgrupp med representanter från
Justitiedepartementet, Socialdepartementet och
Näringsdepartementets jämställdhetsenhet. Denna
arbetsgrupp använder de återredovisningar som
myndigheter lämnar av de olika uppdrag regeringen
gett dem inom ramen för kvinnofridsreformen som
underlag för det fortsatta arbetet. För att
förstärka sitt arbete med att motverka våld mot
kvinnor inrättade regeringen i juni 2000 även ett
Nationellt Råd för Kvinnofrid. Rådet skall vara ett
forum där regeringen kan utbyta erfarenheter och
idéer med företrädare för organisationer och
forskare som är engagerade i frågor som rör våld mot
kvinnor samt uppmärksamma problemområden som behöver
åtgärdas. Rådets arbete planeras bli utvärderat
efter två år, dvs. någon gång kring halvårsskiftet
2002. Rådet har bl.a. behandlat olika frågor kring
våld mot kvinnor och höll t.ex. i maj 2001 ett
seminarium på temat Våld mot kvinnor med
invandrarbakgrund vad vet du?
Av regleringsbreven för år 2001 följer bl.a. att
Rikspolisstyrelsen i sin årsredovisning skall lämna
särskild redovisning av åtgärder och kostnader med
anledning av förslagen i proposition 1997/98:55
Kvinnofrid. Bland de områden för vilka polisen i
övrigt skall lämna särskild återrapportering
återfinns arbetet med våld mot kvinnor och barn samt
stöd till brottsoffer och vittnen. För
åklagarorganisationens del följer av
regleringsbrevet att en särskild redovisning skall
lämnas om de åtgärder som vidtagits för att bekämpa
våld mot kvinnor inom ramen för det uppdrag som
regeringen gav den 16 december 1997 som ett led i
kvinnofridsreformen. Åklagarorganisationen skall
också redovisa vilka åtgärder som vidtagits bl.a.
för att prioritera bekämpningen av våldsbrott mot
kvinnor och barn.
Enligt regleringsbreven för år 2002 skall
Riksåklagaren bl.a. redovisa åklagarorganisationens
förundersökningsverksamhet och andra åklagarinsatser
som genomförts när det gäller bekämpning av våld mot
kvinnor och barn. Rikspolisstyrelsen skall bl.a.
redovisa det brottsbekämpande arbete som har
bedrivits när det gäller våld mot kvinnor och mot
barn, inklusive barn som polisen påträffar vilka
inte själva utsätts för, men tvingas uppleva våld i
sin familj. Redovisningen skall innehålla en
sammanhållen nationell beskrivning och analys av hur
verksamheten har utvecklats och dess resultat. Av
redovisningen skall även framgå bl.a. antalet och
andelen ärenden som avser våld mot kvinnor eller mot
barn, åtgärder för att vidareutveckla polisens
förmåga att göra hotbildsbedömningar och vidtagna
åtgärder för att vidareutveckla polisens bemötande
och stöd till brottsoffer och vittnen.
Slutligen skall nämnas att utskottet också
inhämtat från Regeringskansliet att frågan om en
generell 18-årsgräns för äktenskap oberoende av
medborgarskap för närvarande är under beredning, och
en departementspromemoria beräknas bli klar under
våren. Riksdagen beslutade dessutom så sent som den
6 februari i år att ge regeringen till känna att
lagstiftningsåtgärder omgående bör komma till stånd
i syfte att förhindra barnäktenskap och arrangerade
äktenskap (bet. 2001/02:LU13, rskr. 148).
Utskottet har vid tidigare tillfällen avstyrkt
motionsönskemål liknande de nu aktuella (bet.
1999/2000:JuU23 s. 14). Utskottet anförde i det
sammanhanget att erfarenheterna av den nya
lagstiftningens tillämpning borde avvaktas innan
lagstiftaren överväger ytterligare åtgärder. Några
nya lagstiftningsåtgärder ansågs inte heller i
övrigt vara påkallade.
Som framgår ovan har det alltsedan utskottet
senast uttalade sig i frågan skett ett kontinuerligt
arbete med att följa upp och utvärdera de olika
insatser som inleddes i samband med
kvinnofridsreformen. Utskottet noterar dessutom att
regeringen kontinuerligt har gett berörda
myndigheter olika uppdrag i syfte att ytterligare
förbättra situationen för kvinnor som utsätts för
våld. Utskottet kan därför inte instämma i att det
skulle finnas något behov av ytterligare insatser på
det sätt som begärs i de här behandlade motionerna.
Vad särskilt avser motion Ju439 vill utskottet
framhålla att det instämmer i de synpunkter
motionären för fram om att allas likhet inför lagen
skall gälla oavsett ursprungsland, kultur eller
religion samt att våld mot kvinnor och barn aldrig
får ursäktas med tradition och religion. Utskottet
vill därför särskilt understryka att den
straffrättsliga lagstiftningen inte innehåller några
bestämmelser som ger utrymme för någon form av
lindrigare bedömning av en gärning med hänvisning
till några sådana omständigheter. Däremot finns det
bestämmelser om att brott som förövas mot någon på
grund av hans eller hennes etniska, religiösa eller
annan liknande tillhörighet skall bedömas som mer
allvarligt.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna
2000/01:Ju910, 2000/01:Ju920, 2000/01:A811, Ju323,
Ju394 och A211 i nu behandlade delar liksom motion
Ju439.
Trygghetspaket för hotade kvinnor,
m.m.
Flera motioner tar upp frågor om att kvinnor som
hotas skall få bättre tillgång till skydd av olika
slag. I motionerna Ju394 och 2000/01:Ju913 (båda
kd), 2000/01:Ju920 (m), 2000/01:So545 (c) samt Ju450
och 2000/01:A812 (båda fp) efterfrågas bättre
tillgång till skydd i form av s.k. trygghetspaket,
larm samt tårgas och pepparspray m.m.
I motion Ju450 (fp) begärs vidare att det skall
ske uppföljning av de fall där trygghetspaket har
förekommit. I motion 2000/01:Ju920 begärs också
öronmärkta pengar till larm och att
Rikspolisstyrelsen skall bära kostnaden för dessa.
Det är polisens uppgift att ge skydd åt hotade och
förföljda personer. Sådana personer kan utrustas med
särskilda s.k. trygghetspaket som polisen
tillhandahåller. Det finns omkring 400
trygghetspaket i landet. Ett trygghetspaket består
av en väska som innehåller bl.a. telefoner och
larmanordningar. Utöver de telefoner som ingår i
trygghetspaketen finns det ytterligare omkring 200
telefoner tillgängliga vid landets polismyndigheter.
Är det fråga om mycket allvarliga hot är det möjligt
för den hotade personen att bl.a. få livvaktsskydd.
På grund av de höga kostnaderna och intrånget i den
hotade personens privatliv är det emellertid
sällsynt att den möjligheten används.
Enligt vad utskottet inhämtat har trygghetspaketen
numera försetts med telefoner som är kopplade till
GSM-systemet. Avsikten är att telefonerna skall
kunna spåras genom användning av det s.k. Global
Positioning System (GPS). På grund av tekniska
problem fungerar inte GPS-funktionen ännu men
problemen beräknas vara åtgärdade inom kort.
Brottsofferutredningen ansåg att de åtgärder som
polisen kan använda sig av för att skydda hotade
målsägande och vittnen är tillräckliga i de flesta
fall. Utredningen ansåg dock att det är angeläget
att polisorganisationen har tillräckliga kunskaper
och utvecklade rutiner för sådant skydd (SOU 1998:40
s. 322 f).
Inom polisen har, tillsammans med
Rättspsykiatriska forskningsenheten i Växjö, startas
ett långsiktigt utvecklingsarbete som syftar till
att ta fram ett riskbedömningsinstrument (SARA-
modellen) som är anpassat till polisiära
förutsättningar. Målsättningen är att dessa
instrument skall bidra till att minska risken för
att kvinnor utsätts för upprepat våld genom att
polisen bättre skall kunna bedöma vilka
skyddsåtgärder som behöver vidtas i det individuella
fallet.
Enligt regleringsbrevet för år 2002 skall
Rikspolisstyrelsen bl.a. redovisa det
brottsbekämpande arbete som har bedrivits när det
gäller våld mot kvinnor och de åtgärder som
vidtagits för att vidareutveckla polisens förmåga
att göra hotbildsbedömningar.
Enligt utskottets mening får motionsyrkandena
anses tillgodosedda genom de åtgärder som vidtagits
eller som förbereds inom polisen. Utskottet
avstyrker motionerna 2000/01:Ju913, 2000/01:Ju920,
2000/01:So545, 2000/01: A812, Ju394 och Ju450 och i
nu behandlade delar.
I motion 2000/01:So545 (c) efterfrågar
motionärerna strängare sekretess för
folkbokföringsuppgifter rörande förföljda personer.
I 7 kap. 15 § sekretesslagen (1980:100) föreskrivs
att sekretess gäller bl.a. i verksamhet som avser
folkbokföring eller annan liknande registrering av
befolkningen. Sekretessen gäller för uppgift om
enskilds personliga förhållanden, om det av särskild
anledning kan antas att den enskilde eller någon
honom närstående lider men om uppgiften röjs.
I vissa fall förekommer det att man på förhand kan
misstänka att en uppgift kommer att efterfrågas för
att användas på ett sätt som kan vara till men för
den enskilde, t.ex. att en adressuppgift används som
ett led i förföljelse. I praxis förekommer då att
skattemyndigheten för in en s.k. sekretessmarkering
i registret. Markeringen anger att särskild
försiktighet bör iakttas vid bedömningen av om
uppgifter om personen i fråga kan lämnas ut,
eftersom uppgifterna kan omfattas av sekretess
(prop. 1997/98:9 s. 34 f).
Enligt 16 § folkbokföringslagen (1991:481) får en
person som av särskilda skäl kan antas bli utsatt
för brott, förföljelser eller allvarliga
trakasserier på annat sätt, vid flyttning medges att
vara folkbokförd på den gamla folkbokföringsorten
(kvarskrivning). Kvarskrivning kan ske endast efter
ansökan av den enskilde och får endast medges om den
enskildes behov av skydd inte kan tillgodoses genom
besöksförbud eller på annat sätt. Kvarskrivningen
får även avse den utsatta personens medflyttade
familj. Av 17 § samma lag framgår att kvarskrivning
får medges för högst tre år i taget.
Längre gående regler till skydd för den utsatte
finns därutöver i lagen (1991:483) om fingerade
personuppgifter.
Som framgått ovan finns det flera olika nivåer för
skydd av personuppgifter för personer som är utsatta
för hot m.m. Vilken skyddsnivå som är lämpligast i
det enskilda fallet är emellertid en fråga som får
lösas av berörd myndighet utifrån de aktuella
förutsättningarna. Utskottet, som anmärker att den
här aktuella lagstiftningen ligger utanför
utskottets beredningsområde, kan inte se att det
skulle finnas något behov av en generell skärpning
av sekretessen för personuppgifter som förespråkas i
motionen. Motion 2000/01:So545 avstyrks i nu
behandlad del.
Besöksförbud
Lagen (1988:688) om besöksförbud, som trädde i kraft
den 1 juli 1988, var ett led i strävandena att
skydda främst kvinnor som utsätts för förföljelse
och trakasserier av män som de tidigare levt samman
med.
Ett besöksförbud innebär ett förbud för en person
att besöka eller på annat sätt ta kontakt med en
annan person eller att följa efter denna person.
Besöksförbud får meddelas om det på grund av
särskilda omständigheter finns risk för att den mot
vilket förbudet avses gälla kommer att begå brott
mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt
trakassera den som förbudet avses skydda. Vid
bedömningen av om sådan risk föreligger skall
särskilt beaktas om den mot vilken förbudet avses
gälla har begått brott mot den andra personens liv,
hälsa, frihet eller frid. Kan syftet med
besöksförbud tillgodoses genom någon mindre
ingripande åtgärd, får besöksförbud inte meddelas (1
§).
Om det kan antas att ett besöksförbud enligt 1 §
inte är tillräckligt, får förbudet utvidgas till att
avse förbud att uppehålla sig i närheten av en annan
persons bostad eller arbetsplats eller annat ställe
där den personen brukar vistas (2 §). Ett
besöksförbud skall meddelas för viss tid, högst ett
år. Det kan förlängas med ett år i taget (4 §).
Frågor om besöksförbud prövas av allmän åklagare (7
§). Åklagarens beslut prövas av tingsrätten, om den
mot vilken förbudet riktas eller den som förbudet
avses skydda begär det (14 §).
Straffet för överträdelse av besöksförbud är böter
eller fängelse i högst ett år (24 §).
Straffskalans utformning innebär att häktning för
brottet kan ske under de allmänna förutsättningar
som anges i 24 kap. 1 § rättegångsbalken.
Enligt 2 kap. 8 § regeringsformen är varje
medborgare gentemot det allmänna skyddad mot
frihetsberövande. Han är även i övrigt tillförsäkrad
frihet att förflytta sig inom riket och att lämna
detta. Av 2 kap. 12 § regeringsformen framgår att
bl.a. friheten att fritt röra sig inom riket får
begränsas genom lag. En sådan begränsning får dock
endast göras för att tillgodose ett ändamål som är
godtagbart i ett demokratiskt samhälle och får inte
göras enbart på grund av politisk, religiös,
kulturell eller annan åskådning. Den får aldrig gå
utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det
ändamål som föranlett begränsningen och ej sträcka
sig så långt att den utgör ett hot mot den fria
åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens
grundvalar. Särskilda regler gäller för riksdagens
beslutsfattande beträffande lagstiftning av nu
ifrågavarande slag.
I propositionen till lagen om besöksförbud
framhöll föredragande statsrådet att ett utvidgat
besöksförbud (alltså ett sådant som avses i 2 §
lagen om besöksförbud) i och för sig kunde sägas
innebära en viss inskränkning i den rörelsefrihet
som enligt 2 kap. 8 § regeringsformen är
tillförsäkrad envar. Med hänsyn till att det i
allmänhet rörde sig om lindriga ingrepp i
rörelsefriheten och att starka skäl talade för en
möjlighet att införa ett utvidgat besöksförbud ansåg
hon emellertid att detta fick godtas. Samtidigt
framhöll föredragande statsrådet att den som ålades
ett besöksförbud självfallet inte i någon mera
betydande mån fick hindras från att leva ett normalt
liv (prop. 1987/88:137 s. 16).
I en rad motioner begärs åtgärder för att män som
utövar våld mot kvinnor skall kunna förhindras att
överträda meddelade besöksförbud. I motion
2000/01:Ju920 (m) efterfrågas möjligheter till bl.a.
kommunarrest och bosättningsplikt för män som
upprepade gånger överträder besöksförbud. I
motionerna Ju234 och Ju396 (båda m), 2000/01:Ju925
(s) samt 2000/01:Ju932 och 2000/01:So545 (båda c)
begärs i mera allmänna ordalag att det är den
våldsutövande mannens frihet som skall inskränkas.
En möjlighet att förbjuda mannen tillträde till
hemmet när våld har förekommit efterlyses i
motionerna Ju237 och 2000/01:Ju912 (båda c). I två
motioner, A211 (kd) och 2000/01:A808 (mp), begärs
rätt till biträde av polis för kvinnor vid hämtning
av tillhörigheter i det gemensamma hemmet.
Enligt vad som anförs i motionerna Ju450, A229,
2000/01:A812 och 2000/01:Ju933, samtliga (fp), bör
det område ett besöksförbud kan omfatta utvidgas
till att avse del av kommun. Liknande synpunkter
framförs i motion Ju394 (kd).
Elektronisk fotboja för män som överträder
besöksförbud efterfrågas i motionerna Ju333 (s),
2000/01:Ju928 och A228 (båda m) liksom i Ju450,
A229, 2000/01:Ju933 och 2000/01:A812 (alla fp) samt
2000/01:Ju921 (c).
I motion Ju436 (s) begärs att elektroniska
övervakningslarm skall kopplas direkt till polisen.
Att straffet för överträdelse av besöksförbud
skall skärpas yrkas i motionerna Ju324 (kd) samt
Ju396, 2000/01:Ju721 och 2000/01:Ju928 (alla m). I
motion A229 (fp) begärs att den som överträder ett
besöksförbud skall anhållas och att besöksförbud
automatiskt bör prövas i samband med dom i brottmål.
I motion Ju237 (c) efterfrågas bl.a. ökade
möjligheter för åklagare att fatta interimistiska
beslut om besöksförbud.
Utskottet har vid flera tidigare tillfällen haft
att ta ställning till yrkanden rörande besöksförbud
och andra liknande frågor, senast våren 2001 (bet.
2000/01:JuU20 s. 23 f). Utskottet konstaterade där
att frågan var under beredning i Regeringskansliet
och avstyrkte samtliga motionsyrkanden.
I december 2001 presenterade Justitiedepartementet
en departementspromemoria, Ytterligare åtgärder för
att motverka våld i nära relationer (Ds 2001:73),
med förslag bl.a. rörande lagstiftningen om
besöksförbud. I syfte att motverka våld mellan
närstående eller tidigare närstående föreslås bl.a.
en ändring i lagen (1988:688) om besöksförbud som
innebär att ett besöksförbud skall kunna utvidgas
till större områden än i dag. Vidare föreslås att
ett besöksförbud skall kunna avse den egna bostaden
om det på grund av särskilda omständigheter finns en
påtaglig risk för att den person förbudet avses
gälla kommer att begå brott mot en sammanboendes
liv, hälsa, frihet eller frid. Polisen skall även få
befogenhet att meddela interimistiska beslut om
besöksförbud, s.k. tillfälligt besöksförbud.
En ändring föreslås också i 24 kap. 1 §
rättegångsbalken rörande häktning där det
uttryckligen anges att den misstänktes förhållande
till målsäganden skall beaktas vid bedömningen av om
någon av de särskilda häktningsförutsättningarna
föreligger.
Vidare föreslås även vissa förändringar i reglerna
i äktenskapsbalken och sambolagen där det föreslås
blir möjligt för domstol att förordna om
kvarsittanderätt och besöksförbud för en make eller
sambo sedan parterna har separerat och fram till
dess att bodelning har skett, och att ett sådant
förordnande skall kunna ges även interimistiskt.
I promemorian lämnas också en redovisning av tre
modeller för hur elektronisk övervakning skulle
kunna användas i samband med besöksförbud. Den
första modellen innebär att skyddstillsyn kombineras
med en föreskrift om övervakning av besöksförbud med
elektronisk kontroll. Modell nummer två går ut på
att domstol i vissa fall skall kunna besluta om
övervakning inom ramen för besöksförbudslagen, utan
någon koppling till brottspåföljd. Den tredje
modellen innebär ett system där domstol skall kunna
besluta om övervakning som en särskild rättsverkan
av överträdelse av besöksförbud. Modellerna utgör
emellertid inte några färdiga förslag till en
rättslig lösning, eftersom det har visat sig att det
föreligger stora svårigheter att finna en lämplig
sådan rättslig lösning. I stället får modellerna
betraktas som idéskisser som kan ligga till grund
för fortsatt utredningsarbete.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april
2003.
Promemorian kommer att remissbehandlas.
Enligt utskottets uppfattning ligger det ovan
presenterade förslaget från Justitiedepartementet i
linje med vad som begärs i de här aktuella
motionerna. Utskottet, som inte vill föregripa den
pågående beredningen, avstyrker motionerna
2000/01:Ju721, 2000/01:Ju912, 2000/01:Ju920,
2000/01:Ju921, 2000/01:Ju925, 2000/01:Ju928,
2000/01:Ju932, 2000/01:Ju933, 2000/01: So545,
2000/01:A808, 2000/01:A812, Ju237, Ju324, Ju394,
Ju396, Ju450, A211, A228 och A229 i nu behandlade
delar, liksom Ju234, Ju333 och Ju436.
Myndigheternas åtgärder
Myndighetsinsatser för brottsoffer
I motion Ju256 (m) efterfrågas en nationell
handlingsplan mot kvinnovåld. Bland annat
förespråkas bättre utnyttjande av samhällets samlade
resurser.
Även i motionerna Ju226 (c) och 2000/01:Ju920 (m)
efterfrågas en ökad samverkan mellan myndigheter
inom rättsväsendet och hälso- och sjukvården och
t.ex. kvinnojourer. I motion Ju324 (kd) begärs att
det i kommunerna skall inrättas kriscentrum där
brottsoffer kan erbjudas omedelbar hjälp av bl.a.
jurister, psykologer och läkare.
Regeringen beslutade den 16 december 1997 om
myndighetsgemensamma uppdrag om våld mot kvinnor
(dnr A97/3077/JÄM, delvis). Syftet är att
konkretisera myndigheternas ansvar och skyldigheter
att vidta åtgärder i frågor som rör våld mot
kvinnor. Myndigheterna skall förebygga våldsbrott
mot kvinnor, utforma åtgärdsprogram eller
policydokument, samverka i dessa frågor och utveckla
sitt internationella samarbete på området.
Åtgärderna skall redovisas regelbundet till
regeringen. Vissa myndigheter har genom beslutet
fått särskilda myndighetsspecifika uppdrag. De
myndighetsgemensamma uppdragen är långsiktiga och
redovisning av dessa skall pågå t.o.m. år 2003.
Inom Regeringskansliet görs, som nämnts tidigare,
en uppföljning av kvinnofridsreformen av en
interdepartemental arbetsgrupp bestående av
företrädare för Justitiedepartementet,
Socialdepartementet och Näringsdepartementets
jämställdhetsenhet. Vad som hittills skett har
beskrivits i ett faktablad som jämställdhetsenheten
publicerade i april 2001. Information har också
lagts ut på jämställdhetsenhetens hemsida under
rubriken Kvinnofrid. Arbetsgruppen använder de
redovisningar som lämnas till regeringen från
respektive myndighet av tidigare uppdrag som
underlag för det fortsatta arbetet.
För att följa, integrera, styra och leda de
samlade myndighetsinsatser som vidtas med
utgångspunkt dels i propositionen Kvinnofrid och
regeringens uppdrag, dels utifrån egna initiativ på
området har Socialstyrelsen bildat ett forum för
samordning på central myndighetsnivå, Nationell
myndighetssamverkan för kvinnofrid. De myndigheter
som från början i huvudsak avsågs delta i detta
samarbete var förutom Socialstyrelsen
Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen,
Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten och
Kriminalvårdsstyrelsen. I dag är närmare 15
myndigheter knutna till projektet. Representanter
för de olika myndigheterna träffas fyra gånger per
år. Därutöver finns en arbetsgrupp med
representanter från fyra till fem myndigheter som
bl.a. förbereder de möten som hålls.
Socialstyrelsens avsikt med nätverket är att genom
myndighetssamverkan utifrån en helhetssyn utarbeta
en samlad plan för myndigheternas insatser för att
bekämpa våld mot kvinnor. Härutöver vill styrelsen
verka för ett effektivt resursutnyttjande, undvika
dubbelarbete, genomföra insatser, följa utvecklingen
på området samt genomföra en övergripande och
effektiv utvärdering. Nationell myndighetssamverkan
för kvinnofrid har också informationsutbyte med det
Nationella Råd för Kvinnofrid som nämnts ovan. Rådet
som bildades i juni 2000 är ett forum där regeringen
kan utbyta idéer med olika organisationer som
arbetar med dessa frågor.
Regeringen har, som den redovisar i propositionen
Stöd till brottsoffer (2000/01:79 s. 10 f),
fortlöpande följt upp kvinnofridsreformen med olika
uppdrag till myndigheter. Som en följd av nämnda
proposition gav regeringen i juni 2001 bl.a.
Domstolsverket, Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren
ett antal uppdrag (Ju2001/4708-4716/KRIM). De skall
i samverkan med Brottsoffermyndigheten genomföra
utbildning i brottsofferfrågor. De ålades samtidigt
att upprätta handlingsplaner för hur myndigheterna i
fortsättningen avser att arbeta för att se till att
berättigade krav från brottsoffer på myndigheterna
bör uppfyllas. Dessutom fick Domstolsverket,
Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen i uppgift att
utarbeta en metod för kvalitetssäkringsarbete på
brottsofferområdet. Härvid angavs att Riksåklagarens
och Rikspolisstyrelsens arbete i denna del skulle
ske i samråd. Uppdragen skall redovisas i respektive
myndighets årsredovisning för år 2002.
Vid samma tillfälle i juni 2001 fick
Brottsoffermyndigheten bl.a. i uppdrag
(Ju2001/4717/KRIM) att starta lokal
brottsoffersamverkan på en eller flera orter i
Sverige. I uppdraget ligger att
Brottsoffermyndigheten skall verka för att kontakt
etableras såväl med andra myndigheter som med
ideella organisationer. Uppdraget bör genomföras med
det s.k. Örebroprojektet som förebild. I detta
projekt anställdes en brottsoffersamordnare som
undersökte vilka organisationer m.fl. som var
verksamma i området. Samordnaren deltog sedan i
utbildning m.m. och skapade nätverk för att
underlätta kontakten mellan olika aktörer. I
uppdraget anges att Brottsoffermyndigheten skall
anordna en nationell konferens där resultat och
lärdomar av uppdraget skall presenteras för
företrädare för bl.a. hälso- och sjukvården,
socialtjänsten, rättsväsendet och ideella
brottsofferorganisationer.
Utskottet har vid flera tidigare tillfällen
behandlat yrkanden liknande de nu ifrågavarande,
senast våren 2000 i betänkande 1999/2000:JuU23.
Utskottet framhöll då bl.a. att den angelägna frågan
om myndighetssamverkan mot kvinnovåld sedan några år
var uppmärksammad genom de myndighetsgemensamma
uppdragen om våld mot kvinnor. Mot bakgrund härav
ansåg utskottet att motionerna fick anses
tillgodosedda, varför de avstyrktes.
Som utskottet redovisat ovan har arbetet med att
förbättra samverkan mellan olika myndigheter
fortsatt efter det att utskottet senast uttalade
sig. En rad myndigheter har fortlöpande fått olika
uppdrag för att förbättra detta samarbete, och
utskottet vill också påminna om att de
myndighetsgemensamma uppdragen som lämnades i
samband med kvinnofridsreformen skall slutredovisas
år 2003. Utskottet kan därför inte se att något
uttalande från riksdagen skulle vara påkallat för
närvarande. Motionerna 2000/01:Ju920, Ju226 och
Ju324 i nu behandlade delar samt motion Ju256
avstyrks.
Bemötande av brottsoffer
I motion Ju341 (v) begärs att brottsoffrens roll i
brottsutredningen skall stärkas bl.a. vad avser
tillgången på information, och i motion Ju397 (m)
yrkas att åklagarna skall åläggas en skyldighet att
ta kontakt med målsäganden före huvudförhandling. I
motion Ju448 (c) efterfrågas dels en utredning av
handläggningsrutinerna inom polisen när det gäller
våldtäkt, dels begärs att det skall ske en
utvärdering av de anmälningar om våldtäkt som inte
lett till åtal. Vad motionären vill ha belyst är
polisernas och åklagarnas attityder till de utsatta
kvinnorna.
Sedan tidigare pågår ett fortlöpande arbete med
t.ex. frågor om bemötande av och attityder gentemot
brottsoffer inom bl.a. polisen och
åklagarorganisationen. Som ett led i ett av
regeringen i december 1997 lämnat uppdrag inledde
Rikspolisstyrelsen år 1998 en översyn av arbetet
beträffande våld mot kvinnor. Rikspolisstyrelsen tog
bl.a. initiativ till bildandet av en referensgrupp
angående våld mot kvinnor. Domstolsverket,
Riksåklagaren, Kriminalvårdsstyrelsen,
Socialstyrelsen, Brottsförebyggande rådet,
Brottsoffermyndigheten och Rikskvinnocentrum ingår i
gruppen. Gruppen har koncentrerat sina insatser
framför allt runt frågor kring fortbildning.
Rikspolisstyrelsen har också bildat en polisiär
arbetsgrupp som består av befattningshavare från
olika polismyndigheter. Syftet är bl.a. att fånga
upp, sammanställa och sprida goda idéer. I en
genomförd rutin- och metodinventering har bl.a.
undersökts i vilken utsträckning brottsoffren fick
relevant information. Vid översynen konstaterades
vissa brister i detta avseende. Som en följd härav
har Rikspolisstyrelsen bl.a. gjort ett utskick till
samtliga polismyndigheter rörande erfarenheterna
från översynen där goda exempel redovisas. Här kan
också nämnas den brottsofferhandbok som
Rikspolisstyrelsen tagit fram där bl.a. vikten av
att en polismyndighet tillhandahåller brottsoffer
fortlöpande och relevant information beskrivs.
Även åklagarorganisationen har ökat sina insatser
vad avser bekämpning av våld mot kvinnor.
Utgångspunkten för dessa insatser är de särskilda
åtgärdsprogram som togs fram vid alla
åklagarmyndigheter under år 1999. Insatserna har
inriktats på förbättrade kunskaper, samarbete med
polisen för att utveckla effektivare
utredningsmetoder, snabbare lagföring bl.a. genom
särskilda rättskedjeprojekt, samverkan med
socialtjänsten och olika frivilligorganisationer
samt ett förstärkt stöd till brottsoffer.
Riksåklagaren samverkar också med Rikspolisstyrelsen
för att förbättra rutinerna i besöksförbudsärenden.
Enligt regleringsbrevet för år 2002 avseende
åklagarorganisationen skall Riksåklagaren redovisa
hur och i vilken utsträckning samverkan kring
brottsofferfrågor har bedrivits med andra
myndigheter och ideella organisationer.
Som utskottet redovisat ovan fick bl.a.
Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren dessutom i juni
2001 i uppdrag att bl.a. upprätta en handlingsplan
för hur de i fortsättningen avser att arbeta för att
se till att berättigade krav från brottsoffer på
myndigheterna bör uppfyllas. I uppdragen ingår också
att Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen i samråd
skall utarbeta en metod för kvalitetssäkringsarbete
på brottsofferområdet.
I 2002 års regleringsbrev har Rikspolisstyrelsen
fått i uppdrag att redovisa det brottsbekämpande
arbete som har bedrivits när det gäller våld mot
kvinnor och mot barn, inklusive barn som polisen
påträffar vilka inte själva utsätts för, men tvingas
uppleva våld i sin familj. Redovisningen skall
innehålla en sammanhållen nationell beskrivning och
analys av hur verksamheten har utvecklats och dess
resultat. Av redovisningen skall även framgå bl.a.
antalet och andelen ärenden som avser våld mot
kvinnor eller mot barn, åtgärder för att
vidareutveckla polisens förmåga att göra
hotbildsbedömningar och vidtagna åtgärder för att
vidareutveckla polisens bemötande och stöd till
brottsoffer och vittnen.
Här kan också framhållas de förslag till stärkande
av brottsoffrens ställning som regeringen lade fram
i propositionen Stöd till brottsoffer (2000/01:79)
våren 2001. I propositionen presenterar regeringen
bl.a. en övergripande strategi för hur det fortsatta
stödet till brottsoffren skall utvecklas. Regeringen
aviserade också vissa förordningsändringar för att
ge brottsoffer bättre information i samband med
förundersökningar. Som en följd härav har t.ex. 13 a
§ förundersökningskungörelsen (1974:948) ändrats i
detta syfte.
I samband med behandlingen av nämnda proposition
avstyrkte utskottet yrkanden om ett lagreglerat ökat
ansvar för åklagare att ha kontakt med målsäganden
före huvudförhandling (bet. 2000/01:JuU20 s. 16).
Utskottet fann, i likhet med regeringen i
propositionen, ingen anledning att förorda att
åklagarens kontakter med målsäganden
författningsregleras.
Utskottet ser inte anledning att nu inta någon
annan inställning. Inte heller i övrigt finns det
anledning till någon åtgärd av riksdagen. Motionerna
Ju341, Ju397 och Ju448 i nu behandlade delar
avstyrks.
Video vid utredningar om kvinnovåld
I motion A211 (kd) vill motionärerna ha en utvidgad
användning av video i samband med utredningar om
kvinnovåld.
Vad avser metoder och arbetssätt i samband med
utredning av brott mot i första hand kvinnor har
utskottet inhämtat att Rikspolisstyrelsen, inom den
arbetsgrupp som tillsattes år 1998 för att arbeta
med frågor kring våld mot kvinnor, tagit fram en
handledning för hur dessa frågor kan hanteras.
Informationen har vidarebefordrats till respektive
myndighet som själv har att närmare avgöra hur det
praktiska arbetet skall gå till. De enskilda
polismyndigheterna har tillgång till videoteknik. En
metod- och utvecklingsgrupp har undersökt hur
videoteknik kan användas i samband med
förundersökning. Enligt gruppen används video i dag
i större omfattning än tidigare.
Vad gäller den praktiska användningen av
videoteknik har utskottet inhämtat att t.ex.
citypolisen i Stockholm, inom ramen för sitt projekt
Operation kvinnofrid, utarbetat en plan för hur den
patrull som åker ut på ett larm om lägenhetsbråk
skall agera. Enligt planen skall den dokumentation
som sker med hjälp av video huvudsakligen göras i
två steg. Utgångspunkten för användandet av video är
alltid att kvinnan frivilligt går med på en
dokumentation. Om hon gör det hålls i ett första
steg ett förhör där kvinnan, framför kameran, i
korta ordalag får berätta vad som hänt. Sedan följer
ett andra steg där kamerans ljud stängs av och
kvinnans skador dokumenteras. Fördelen med denna
metod är att steg två kan användas vid en eventuell
rättegång även om kvinnan i ett senare skede skulle
ta tillbaka sina uppgifter och sitt samtycke till
videodokumentationen vad avser förhöret med henne.
Vid den undersökning som den ovan nämnda metod-
och utvecklingsgruppen gjorde framkom emellertid att
många kvinnor inte lämnar samtycke till användandet
av video vid förhör m.m.
Utskottet kan inte finna att det finns skäl till
någon åtgärd av riksdagen med anledning av motion
A211 i nu behandlad del, varför den avstyrks.
Rättsligt biträde för målsäganden
och anhöriga
Genom lagen (1988:609) om målsägandebiträde infördes
en rätt för målsägande att på statens bekostnad få
ett särskilt biträde ett målsägandebiträde under
förundersökning och rättegång rörande vissa brott.
Rätten tillkommer inte bara målsägande som är parter
i rättegången utan även sådana målsägande som endast
skall höras i anledning av brottet.
Enligt lagen skall, när förundersökning har
inletts, ett målsägandebiträde förordnas i mål om
vissa brott. Det rör sig för det första om
sexualbrott, om det inte är uppenbart att
målsäganden saknar behov av biträde. Vidare rör det
sig om brott mot liv och hälsa och brott mot frihet
och frid, under förutsättning att fängelse kan följa
på brotten, och mål om rån eller grovt rån eller
försök, förberedelse eller stämpling till sådant
brott, allt under förutsättning att det med hänsyn
till målsägandens personliga relation till den
misstänkte eller andra omständigheter kan antas att
målsäganden har behov av ett sådant biträde.
Slutligen kan, efter en lagändring den 1 juli 2001
(prop. 2000/01:79, bet. JuU20, rskr. 205, SFS
2001:230) målsägandebiträde förordnas i mål om annat
brott, på vilket fängelse kan följa, t.ex. brott mot
besöksförbud, om det med hänsyn till målsägandens
personliga förhållanden och övriga omständigheter
kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt
behov av ett sådant biträde (1 §).
Målsägandebiträdet skall ta till vara målsägandens
intressen i målet samt lämna stöd och hjälp till
målsäganden. Målsägandebiträdet skall bistå
målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk i
anledning av brottet, om detta inte görs av
åklagaren (3 §). Målsägandebiträde förordnas på
begäran av målsäganden eller när det annars finns
anledning till det. Till målsägandebiträde får
förordnas advokat, biträdande jurist på advokatbyrå
eller någon annan som är lämplig för uppdraget. I
huvudsak gäller rättegångsbalkens regler om
rättegångsbiträde för målsägandebiträde (4 §).
Målsägandebiträdet har rätt till ersättning enligt
samma principer som gäller för ett biträde enligt
rättshjälpslagen (5 §).
I motion A211 (kd) yrkas att kvinnor som utsatts
för misshandel eller våldtäkt skall få lagstadgad
rätt till juridiskt biträde under förundersökning
och rättegång.
Som nyss redovisats skall, när förundersökning har
inletts, ett målsägandebiträde bl.a. förordnas i
sexualbrottsmål om det inte är uppenbart att måls-
äganden saknar behov av sådant biträde. Vidare skall
det förordnas vid brott mot liv och hälsa och brott
mot frihet och frid om fängelse kan följa på brottet
eller försök, förberedelse eller stämpling till
sådant brott, allt under förutsättning att det med
hänsyn till målsägandens personliga relation till
den misstänkte eller andra omständigheter kan antas
att målsäganden har behov av sådant biträde.
Av 13 a § förundersökningskungörelsen (1947:948)
följer bl.a. att i de fall där brottet är sådant att
det kan komma i fråga att förordna målsägandebiträde
eller att meddela besöksförbud skall målsäganden så
snart som möjligt underrättas om de regler som
gäller för förordnande därom. Där det inte är
uppenbart att det inte behövs eller inte är förenat
med betydande svårighet skall målsäganden dessutom
ges information om reglerna för stödperson och om
vilka myndigheter, organisationer och andra som kan
lämna stöd och hjälp.
Enligt utskottets mening ger nuvarande reglering
möjlighet för de kvinnor som så önskar att få
juridiskt biträde i de situationer som motionärerna
efterlyser varför motion A211 avstyrks i nu
behandlad del.
I motionerna Ju341 (v) och Ju397 (m) begärs att
rätten till målsägandebiträde även skall omfatta
anhöriga.
För att målsägandebiträde skall kunna förordnas
krävs först och främst att den som skall ha biträdet
kan betraktas som målsägande. Av 20 kap. 8 § fjärde
stycket rättegångsbalken följer att målsägande är
den mot vilken brott har blivit begånget eller som
därav blivit förnärmad eller lidit skada. För att
målsägandebiträde skall kunna förordnas krävs
vidare, såvitt nu är i fråga, att det med hänsyn
till målsägandens personliga relation till den
misstänkte eller andra omständigheter kan antas att
målsäganden har behov av sådant biträde.
Utskottet avstyrkte liknande yrkanden om
målsägandebiträde för efterlevande senast våren 2001
i samband med behandlingen av
brottsofferpropositionen (bet. 2000/01:JuU20 s. 13).
Utskottet anförde då att det höll med om att
efterlevande kan ha behov av stöd i samband med
rättegången och att det i den praktiska
rättstillämpningen förekommer att efterlevande fått
ett målsägandebiträde förordnat. Att införa en
möjlighet att förordna målsägandebiträde för den som
inte kan betraktas som målsägande framstod
emellertid som principiellt tveksamt, en inställning
som också regeringen intagit. Utskottet noterade att
regeringen i den aktuella propositionen aviserade en
översyn av målsägandebiträdesinstitutet och ansåg
att denna borde avvaktas.
Utskottet ser inte anledning att nu inta någon
annan inställning och avstyrker motionerna Ju341 och
Ju397 i nu behandlade delar.
Unga brottsoffer
I flera motioner tas frågor om brott mot barn upp
från olika utgångspunkter.
I motion Ju394 (kd) begärs insatser i fråga om
utredningar av brott mot barn. Motionärerna anser
bl.a. att handläggningstiden vid barnmisshandel inte
skall få överstiga tre månader och att handläggare
av ärenden om sexuella övergrepp på barn måste ha
hög kompetens. Även i motion Ju341 (v) efterfrågas
en speciell brottsutredningskompetens för poliser
och åklagare när det gäller barn och unga och det
understryks att unga brottsoffer bör uppmärksammas
särskilt i brottsofferarbetet. I motion Ju219 (-)
begärs en särskild utredning om konsekvenserna av
ungdomsrån som tar sikte på bl.a. målsägandens
situation.
Vad först gäller frågan om ungdomsrån har
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) i sin rapport om
ungdomsrån (Ungdomar som rånar ungdomar, BRÅ-rapport
2000:6) tagit upp olika frågor som rör ungdomsrån. I
rapporten, som grundar sig dels på statistik över
anmälda brott, dels på en enkätundersökning som
gjordes hösten 1999 i skolor i Stockholm och Malmö,
konstateras bl.a. att de polisanmälda ungdomsrånen
ökat, att utlandsfödda gärningsmän var kraftigt
överrepresenterade och att rånen ofta begicks dagtid
och med vuxna i närheten. Enligt rapporten föreföll
ett nytt tillvägagångssätt ha blivit populärt. Detta
byggde på att rånoffret utan att något direkt eller
öppet hot framställdes ändå kände sig så pressat av
situationen att han frivilligt lämnade ifrån sig
sina ägodelar. Inom ramen för det rättsliga
förfarandet kommer sådana brott vanligtvis att
rubriceras som stöld, eventuellt i kombination med
olaga hot. Endast omkring hälften av ungdomsrånen
anmäldes. Den vanligaste orsaken till att brottet
inte anmäldes var bristande förtroende för polisen,
att man ändå inte skulle få tillbaka det stulna, att
rånarna ändå inte skulle få något straff och att man
var rädd för att rånarna skulle få veta om att
anmälan gjorts. Omkring 1020 % av de skolelever som
blivit rånade blev fysiskt skadade i samband med
rånet och några få procent sökte vård för sina
skador. Cirka hälften uppgav att de kände sig
förnedrade, kränkta eller var arga på sig själva.
Omkring 8090 % kände hat och hämndlystnad gentemot
rånarna, känslor som ofta satt i länge. Andra
vanliga konsekvenser var att offren ofta tänkte på
rånet, var rädda att träffa på rånarna igen, undvek
vissa platser och människor och, i vissa fall, fick
t.ex. sömnproblem eller mardrömmar. I rapporten
understryks att det är av största vikt att samhället
utvecklar bärkraftiga strategier för att på ett
effektivt sätt begränsa ungdomsbrottsligheten. Detta
gäller också ungdomsrånen, inte minst med tanke på
den närliggande kopplingen mellan ungdomsrån och
risken för ökad invandrarfientlighet.
Vad härefter gäller frågor om handläggningsrutiner
m.m. när barn drabbas av brott, kan här nämnas att
det sedan tidigare, i lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare, finns
bestämmelser om att ärenden där gärningsmannen är
under 18 år skall behandlas med förtur.
Bestämmelsen innebär ett särskilt skyndsamhetskrav
i alla förundersökningar där den som är under 18 år
är misstänkt för brott för vilket det är föreskrivet
fängelse i mer än sex månader. Beslut i åtalsfrågan
skall i dessa fall ske senast inom sex veckor från
det att den unge delgavs brottsmisstanken.
Kommittén mot barnmisshandel lämnade i sitt
delbetänkande Barnmisshandel Polisens och
åklagarnas handläggningstider och arbetsmetoder (SOU
2000:42) förslag bl.a. vad avser förhör med barn och
handläggningstider. Kommittén lämnade också förslag
om utbildning och handledning av poliser i
barnmisshandelsärenden. Vidareutbildning och
kontinuerlig fortbildning föreslogs också för
åklagare.
När utskottet har behandlat liknande yrkanden
tidigare (se t.ex. bet. 1999/2000:JuU23 s. 20 och
2000/01:JuU20 s. 24), senast var våren 2001,
avstyrkte utskottet yrkandena med hänvisning till
att det inte ville föregripa det pågående
beredningsarbetet av de förslag som bl.a. Kommittén
mot barnmisshandel lagt fram.
Sedan den nyss nämnda behandlingen har, i linje
med de förslag som Kommittén mot barnmisshandel
lämnade, nya bestämmelser införts i
förundersökningskungörelsen (1947:948). Enligt de
nya bestämmelserna, som trädde i kraft den 1 januari
2002, skall förundersökningen bedrivas särskilt
skyndsamt om målsäganden vid anmälan inte fyllt 18
år och brottet riktats mot målsägandens liv, hälsa,
frihet eller frid och det för brottet är föreskrivet
fängelse i mer än sex månader. Dessutom gäller att
förundersökningen normalt skall vara avslutad och
beslut fattat i åtalsfrågan inom tre månader från
det att någon skäligen kan misstänkas för brottet (2
a §). Förhör med någon som är under 18 år och som är
misstänkt för brott, målsägande eller vittne, skall
planeras och verkställas så att det inte uppkommer
fara för att den som förhörs tar skada. Särskild
varsamhet bör iakttas om förhöret rör sexuallivet.
Det bör noga tillses att uppseende inte väcks kring
förhöret. Förhöret får inte göras mer ingående än
omständigheterna kräver och det får inte äga rum
fler gånger än som är nödvändigt med hänsyn till
utredningens art och barnets bästa (17 §). Förhör
med samma person kategori bör hållas av en person
med särskild kompetens för uppgiften (18 §).
I budgetpropositionen för år 2002 (prop. 2001/02:1
utg.omr. 4 s. 68) redovisar regeringen att
Rikspolisstyrelsen tagit fasta på kommitténs förslag
och utvecklat sin verksamhet som rör barn, bl.a.
genom ökade satsningar på utbildning i frågor om
familjevåld. För att ge poliser en god allmän
kompetens att utreda och handlägga ärenden där barn
är inblandade har t.ex. undervisningen i familjevåld
under grundutbildningen förlängts och utökats med
undervisning om barnkonventionen. En tidigare
vidareutbildning om sexuella övergrepp mot barn har
ersatts med en gemensam vidareutbildning inom
områdena barnmisshandel och sexuella övergrepp mot
barn. Chefers behov av utbildning i familjevåld har
också uppmärksammats och lett till att
Rikspolisstyrelsen utvecklat en kurs i ämnet för
chefer med funktionsansvar. Rikspolisstyrelsen
genomförde år 2000 en inventering av polisens arbete
med barn som direkt eller indirekt utsätts för
brott. Tio polismyndigheter undersöktes för att få
ökad kunskap om hur arbetet bedrivs i myndigheterna
och utifrån den kunskapen kunna förbättra
verksamheten.
Enligt uppgift kommer erfarenheterna och förslagen
att redovisas i en rapport som blir en av
utgångspunkterna för det fortsatta arbetet med att
förbättra verksamheten.
I 2002 års regleringsbrev har regeringen gett
Rikspolisstyrelsen i uppdrag att bl.a. redovisa det
brottsbekämpande arbete som har bedrivits när det
gäller våld mot kvinnor och mot barn, inklusive barn
som polisen påträffar vilka inte själva utsätts för,
men tvingas uppleva våld i sin familj. Redovisningen
skall innehålla en sammanhållen nationell
beskrivning och analys av hur verksamheten har
utvecklats och dess resultat. Av redovisningen skall
även framgå bl.a. antalet och andelen ärenden som
avser våld mot kvinnor eller mot barn, vidtagna
åtgärder för att beakta barnperspektivet i
verksamheten, utifrån FN:s barnkonventions
bestämmelser och intentioner, och vidtagna åtgärder
för att vidareutveckla polisens bemötande och stöd
till brottsoffer och vittnen.
Utöver nyss nämnda åtgärder inom polisväsendet har
det under senare år vidtagits åtgärder även inom
andra områden för att förbättra skyddet för och
stödet till utsatta barn och ungdomar. Bland annat
har behovet av myndighetssamarbete betonats när det
gäller att motverka våld i hemmet mot kvinnor och
barn. För att öka skyddet för barn inom förskola och
skola har regler om registerkontroll av personal
inom förskoleverksamhet, skola och barnomsorg
införts. Lagen (2000:873) om registerkontroll av
personal inom förskoleverksamhet, skola och
skolbarnsomsorg, som trädde i kraft den 1 januari
2001, syftar till att öka skyddet för barn mot att
personal som har dömts för vissa brott anställs i
dessa verksamheter. Från den 1 januari 2000 finns
det också möjlighet att förordna om särskild
företrädare för barn som har eller misstänks ha
blivit utsatt för brott av en vårdnadshavare (lagen
[1999:997] om särskild företrädare för barn).
Våren 2001 antog riksdagen (prop. 2000/01:79, bet.
JuU20, rskr. 205) ett förslag om ändring av 8 a § i
socialtjänstlagen (1980:620) så att det framgår att
kommunerna har ett ansvar för alla kommuninnevånare
som utsatts för brott och som behöver stöd och
hjälp. Utskottet uttalade i det sammanhanget (s. 14)
att det inte fanns något behov av att omnämna barn
och ungdomar som en grupp av brottsoffer vars behov
särskilt skall beaktas och avstyrkte ett yrkande
därom. Utskottet underströk emellertid vikten av
fortsatt metodutveckling liksom att barns utsatta
situation när det förekommer våld i familjen bör
uppmärksammas särskilt.
Att barn som brottsoffer skall uppmärksammas
ytterligare har regeringen gett uttryck för i flera
olika sammanhang. I samband med den s.k.
brottsofferpropositionen uppdrogs exempelvis åt
Socialstyrelsen att bedriva ett utvecklingsarbete
till stöd för socialtjänsten i dess arbete med
brottsofferfrågor (Ju2001/4719/KRIM). Inom ramen för
detta uppdrag avser Socialstyrelsen att särskilt
fokusera på barn och ungdomar som utsatts för brott.
Ett annan uppdrag som gavs i samband med nämnda
proposition är ett uppdrag till
Brottsoffermyndigheten att förbereda, utforma och
genomföra ett forskningsprogram för viktimologisk
forskning (Ju2001/4718/KRIM). Som en viktig
forskningsuppgift angavs i detta uppdrag bl.a. barn
och ungdomar.
Här kan också hänvisas till den ovan redovisade
översynen av bestämmelserna om sexualbrott som 1998
års sexualbrottskommitté har gjort. I kommitténs
betänkande ägnas särskild uppmärksamhet åt brott som
riktas mot barn. Nämnas bör också de förslag som
Kommittén mot barnmisshandel har lämnat i sitt
slutbetänkande Barnmisshandel Att förebygga och
åtgärda (SOU 2001:72).
Slutligen skall här nämnas att regeringen även i
budgetpropositionen för år 2002 (prop. 2001/02:1
utg.omr. 4 s. 27) framhåller att barn och ungdomar
utgör en grupp som är särskilt utsatta när de
drabbas av brott och att arbetet med att
intensifiera insatserna för dem också är ett
prioriterat område. I budgetpropositionen anger
regeringen också (s. 40) att den, mot bakgrund av
den information och nya kunskap som kommer att
finnas tillgänglig under år 2002 med anledning av
det nyss nämnda slutbetänkandet från Kommittén mot
barnmisshandel, kommer att överväga ytterligare
åtgärder för att förebygga att barn utsätts för
brott och stärka skyddet för de barn som ändå
utsatts.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att unga
brottsoffer skall ha särskild uppmärksamhet. Som
redovisats ovan har det genomförts och planeras att
genomföras en rad olika åtgärder för denna grupp
såväl inom rättsväsendet som inom socialtjänsten i
linje med vad motionärerna efterfrågar. Utskottet
anser därför att något uttalande från riksdagens
sida inte är påkallat. Motionerna Ju341 och Ju394 i
nu behandlade delar samt motion Ju219 avstyrks.
I motionerna Ju393 (kd) och Ju237 (c) begärs att
barn som upplever familjevåld skall betraktas som
brottsoffer och i motion Ju337 (s) begärs att barn
som tvingas bevittna våld i hemmet skall betraktas
som målsägande.
Socialutskottet behandlade liknande yrkanden om
att barn som tvingas bevittna familjevåld skall
anses som brottsoffer i betänkande 2000/01:SoU7
(s. 32 f). Socialutskottet anförde att det delade
motionärernas uppfattning att socialtjänsten och
polisen bör upprätta gemensamma handlingsplaner för
att upptäcka och stödja barn som bevittnar
familjevåld. Något särskilt tillkännagivande om att
barnen skall klassas som brottsoffer ansågs dock
inte nödvändigt, varför motionsyrkandet avstyrktes.
Justitieutskottet som delar denna uppfattning
avstyrker motionerna Ju237 och Ju393 i nu behandlade
delar samt motion Ju337.
I motion Ju393 (kd) begärs att behovet av en
särskild barndomstol skall utredas.
Utskottet kan inledningsvis instämma i vad
motionären anför om betydelsen av att de domare som
dömer i mål där barn är inblandade har nödvändig
kunskap om hur barn reagerar m.m. Utskottet anser
emellertid att de möjligheter som i dag finns i
rättegångsbalken att förordna sakkunnig för att
bistå rätten, ger möjlighet där så krävs att förse
domare med nödvändig specialistkunskap om barns
utveckling m.m.
Att låta en särskild domstol ta hand om alla de
mål där det finns barn inblandade skulle dessutom
innebära att det tillskapades ytterligare en
specialdomstol. Vad gäller specialdomstolar har
utskottet vid upprepade tillfällen (senast i bet.
2001/02:JuU1 s. 75 f) uttalat att sådana endast bör
tillåtas om de kan anses besitta en särskild
kompetens som leder till att målen behandlas
skickligt, snabbt och ekonomiskt effektivt.
Utskottet kan inte se några sådana fördelar med en
barndomstol.
Sammantaget innebär det anförda att utskottet
anser att något åtgärd från riksdagens sida inte är
påkallad. Motion Ju393 avstyrks i nu behandlad del.
Utskottet vill dock, avslutningsvis, understryka
betydelsen av att de särskilda satsningar som
beskrivits ovan rörande rättsväsendets kunskaper om
barn och deras särskilda behov även kommer
domstolarnas personal till del.
Brottsskadeersättning
Den som skadats av ett brott kan kräva skadestånd av
gärningsmannen. En talan om det kan handläggas
tillsammans med själva åtalet. Vid sidan av
möjligheten att kräva skadestånd från gärningsmannen
finns möjligheter att av statsmedel få s.k.
brottsskadeersättning. Förutsättningarna för det
anges i brottsskadelagen (1978:413) och innebär
sammanfattningsvis att ersättning kan betalas ut för
personskada och kränkning som någon lidit till följd
av brott. Frågor om brottsskadeersättning prövas av
Brottsoffermyndigheten. Om brottsskadeersättning
betalas ut inträder staten intill det utgivna
beloppet i den skadelidandes rätt till skadestånd.
I motion Ju215 (m) begärs att kriminella personer
skall avstängas från rätten till
brottsskadeersättning under viss tid och i motion
Ju216 (m) begärs att personer som redan häftar i
skuld till brottsofferfonden på grund av egen
brottslighet skall undantas från utmätningsförbudet
avseende brottsskadeersättning.
I motion Ju230 (c) begärs att
Brottsoffermyndigheten skall få i uppdrag att driva
in ideella skadestånd som följer av lagakraftvunna
domar och i motion Ju394 (kd) begärs att det skall
tillsättas en utredning med uppdrag att se över om
staten bör förskottera skadestånd till brottsoffer.
I motion Ju347 (s) begärs att brottsskadelagen
skall ändras så att brottsskadeersättning utbetalas
även till polis m.fl. yrkesgrupper vilka, enligt
motionären, inte omfattas av dagens bestämmelser.
Enligt 9 § andra stycket brottsskadelagen följer
bl.a. att brottsskadeersättning kan sättas ned eller
falla bort om det är skäligt med hänsyn till att den
skadelidande genom sitt uppträdande i samband med
brottet eller på annat liknande sätt uppsåtligen
eller av oaktsamhet har ökat skaderisken.
I Brottsoffermyndighetens referatsamling 2000 (s.
22) anförs under rubriken Jämkning bl.a. följande. I
jämkningsfallen är omständigheterna i regel sådana
att det inte kommer i fråga att lämna ersättning för
kränkning. Det förekommer ändå fall där en domstol
har ålagt en gärningsman att betala
kränkningsersättning men där det skulle te sig
närmast stötande att ge den skadelidande sådan
ersättning av allmänna medel. Härvid avses främst
fall där någon skadats i samband med kriminell
verksamhet, exempelvis narkotikahantering.
Våren 2001 överlämnade regeringen till riksdagen
propositionen Ersättning för ideell skada
(2000/01:68, bet. LU19, rskr. 216). Propositionen,
som bifölls av riksdagen, innehöll bl.a. förslag om
ändringar i skadeståndslagen och brottsskadelagen.
Bland annat föreslogs en ny paragraf i 2 kap. 3 §
skadeståndslagen som ersatte den tidigare
regleringen i 1 kap. 3 § rörande ersättning för
kränkning genom brott. Enligt den nya paragrafen,
som trädde i kraft den 1 januari 2002, skall den som
allvarligt kränker någon annan genom brott som
innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet,
frid eller ära ersätta den skada som kränkningen
innebär. I specialmotiveringen till nämnda lagrum
(prop. s. 66) anförde regeringen bl.a. följande
rörande tillämpningen av lagrummet avseende personer
som tillhör en särskilt utsatt yrkesgrupp. Personer
i en del yrkesgrupper, t.ex. poliser och vissa
anställda inom kriminalvården och psykiatrin, har
anledning att räkna med att mötas med vissa mindre
grova angrepp i arbetet och har också i praktiken en
beredskap för detta. Det ligger i sakens natur att
det då krävs något mer än normalt för att en
allvarlig kränkning skall kunna konstateras. Detta
synsätt bör dock inte dras så långt att den
personliga kränkningen hamnar i bakgrunden. Även om
det ingår i en persons normala arbetsuppgifter att
hantera våldsamma och stökiga personer, bör
ersättning ofta kunna ges när denne i tjänsten
utsätts för en brottslig kränkning som är skymflig
och direkt angriper den privata sfären. Ett exempel
kan vara ett sådant renodlat kränkande angrepp som
att bli spottad rakt i ansiktet.
Här kan också nämnas att Europeiska kommissionen
den 28 september 2001 lade fram en grönbok,
Ersättning till brottsoffer (KOM [2001] 536
slutlig). Syftet med grönboken anges vara att starta
ett samråd med alla berörda parter om åtgärder som
skulle kunna vidtas på gemenskapsnivå för att
förbättra de statliga ersättningarna till
brottsoffer i EU. Bland de frågor som kommissionen
vill att medlemsstaterna skall svara på är följande.
Hur bör den subsidiära naturen hos en statlig
ersättning, i förhållande till andra
ersättningskällor som offret kan använda, definieras
i en miniminorm? Vilka ersättningar från övriga
källor bör dras av från statlig ersättning? Bör
möjlighet till förskottsbetalning inbegripas i en
miniminorm? Bör kriterier som är kopplade till
offrets uppträdande i samband med brottet, offrets
deltagande i brottslig verksamhet i allmänhet eller
andra faktorer som är kopplade till det allmänna
rättsmedvetandet eller statlig praxis inbegripas i
en miniminorm?
Grönboken har sänts ut på remiss där Europeiska
kommissionen önskar att alla berörda parter lämnar
in motiverade svar på de frågeställningar som
redovisas. Enligt vad som anges skall de berörda
parterna självfallet inte känna sig bundna till
dessa frågor, utan kan även lämna kommentarer om
övriga aspekter när det gäller statlig ersättning
till brottsoffer, oberoende av om dessa aspekter tas
upp i grönboken eller inte.
Regeringen har inför avlämnandet av sitt remissvar
till Europeiska kommissionen samrått med utskottets
EU-grupp.
Enligt uppgift planerar Europeiska kommissionen
att under hösten eller senare delen av 2002 att
lägga fram ett förslag till direktiv avseende de
frågeställningar som tas upp i grönboken. Denna plan
kan dock komma att justeras eller ändras beroende på
utfallet av remissomgången.
Utskottet ser ingen anledning att nu ta något
initiativ med anledning av här behandlade yrkanden i
motionerna. Utskottet avstyrker motionerna Ju215,
Ju216, Ju230 och Ju347 samt motion Ju394 i nu
behandlad del.
Information om permissioner
I motionerna 2000/01:Ju920 och 2000/01:Ju930 (båda
m) yrkas att det skall införas en skyldighet att
informera målsäganden och brottsoffer inför
permissioner som gärningsmannen beviljas.
Av 35 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
följer att om en intagen avtjänar straff för ett
brott som har riktat sig mot någons liv, hälsa,
frihet eller frid, skall målsäganden tillfrågas om
han eller hon vill bli underrättad bl.a. om den
intagne får permission, om den intagne uteblir från
permission eller annan vistelse utanför anstalten,
om den intagne rymmer eller när denne friges. En
begärd underrättelse behöver inte lämnas angående en
planerad vistelse utanför anstalten när en
underrättelse på grund av beslutad bevakning eller
andra förhållanden framstår som uppenbart obehövlig.
Detsamma gäller när en underrättelse kan befaras
medföra fara för den intagnes liv eller hälsa.
Underrättelse till målsägande angående frigivning
skall lämnas i lämplig tid före frigivningen och i
andra fall så tidigt som möjligt. Underrättelsen
skall utformas på ett sätt som är lämpligt med
hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.
Enligt utskottets uppfattning får motionerna
2000/01:Ju920 och 2000/01:Ju930 i nu behandlade
delar anses tillgodosedda genom den ovan redovisade
lagstiftningen rörande permissioner, varför de
avstyrks.
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag
till riksdagsbeslut som behandlas i
avsnittet.
1. Allmänt om brottsoffer (punkt 1)
av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),
Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 1. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2001/02:Ju248 och 2001/02:Ju397
yrkande 1 samt avslår motionerna 2001/02:Ju237
yrkande 12, 2001/02:Ju324 yrkande 4, 2001/02:Ju361,
2001/02:Ju390 yrkande 5, 2001/02:Ju448 yrkandena 1
och 2, 2001/02:Ju450 yrkande 20 och 2001/02: A229
yrkande 31.
Ställningstagande
Vi vill understryka vikten av att arbetet med att ge
brottsoffer stöd och skydd tar som utgångspunkt att
rättsstaten fungerar. Målet för rättsväsendet är att
minska brottsligheten och öka tryggheten för
medborgarna. De brister som finns i dag är till
största delen ett resultat av att rättsväsendet inte
tilldelas tillräckligt med resurser.
Handläggningstiderna inom polisen liksom den låga
uppklarningsprocenten är exempel på detta.
För att komma till rätta med problemen behövs
emellertid inte bara ökade resurser. I varje
avseende bör brottsoffrens situation särskilt
beaktas. Vid utformningen av olika styrdokument på
rättsväsendets område bör således brottsoffrens
perspektiv alltid ägnas särskild uppmärksamhet.
Vidare måste lagstiftningen i högre utsträckning
utgå från brottsoffrens behov av skydd.
Verkställigheten av fängelsestraff får inte ske på
ett sätt som äventyrar brottsoffrens tilltro till
samhället.
När det gäller arbetet med stöd till brottsoffer
vill vi också understryka att brottsoffren knappast
kan betraktas som en enhetlig grupp med helt igenom
likartade intressen.
Det bör ankomma på regeringen att beakta det
anförda i det fortsatta arbetet med att förbättra
situationen för brottsoffren.
Vi ställer oss alltså bakom motion Ju397 i berörd
del och motion Ju248. Övriga motioner i här aktuella
delar bör däremot inte, på de skäl majoriteten
anför, föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.
2. Allmänt om brottsoffer (punkt 1)
av Gunnel Wallin (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 2. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:Ju237 yrkande 12, bifaller
delvis motion 2001/02:Ju448 yrkandena 1 och 2 samt
avslår motionerna 2001/02:Ju248, 2001/02:Ju324
yrkande 4, 2001/02:Ju361, 2001/02: Ju390 yrkande 5,
2001/02:Ju397 yrkande 1, 2001/02:Ju450 yrkande 20
och 2001/02:A229 yrkande 31
Ställningstagande
Jag anser att de åtgärder som regeringen har
vidtagit för att ge brottsoffer bättre stöd inte är
tillräckliga. Enligt min mening krävs det än mer
omfattande åtgärder och en strategi för stödet till
brottsoffer som har en tydligare inriktning på
samverkan mellan olika myndigheter. Samtliga berörda
myndigheter bör därför ges i uppdrag att verka för
ökad samverkan. Dessutom bör det införas en
nollvision för våld mot kvinnor och barn.
Det anförda innebär att jag ställer mig bakom
motionerna Ju237 och Ju448 i dessa delar. Övriga här
aktuella motionsyrkanden bör däremot, på de skäl
majoriteten anför, inte föranleda någon åtgärd från
riksdagens sida.
3. Allmänt om brottsoffer (punkt 1)
av Johan Pehrson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 3. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2001/02:Ju324 yrkande 4,
2001/02:Ju450 yrkande 20 och 2001/02:A229 yrkande 31
samt avslår motionerna 2001/02:Ju237 yrkande 12,
2001/02:Ju248, 2001/02:Ju361, 2001/02: Ju390 yrkande
5, 2001/02:Ju397 yrkande 1 och 2001/02:Ju448
yrkandena 1 och 2.
Ställningstagande
Att utsättas för brott utgör en grov och allvarlig
kränkning av den personliga integriteten. Det är
därför mycket viktigt att samhället i sitt bemötande
av brottsoffer ger dem sitt reservationslösa stöd.
Jag anser därför att två grundläggande principer
måste gälla i mötet mellan den som utsatts för brott
och myndigheter av skilda slag. För det första skall
brottsoffrets rättigheter ges samma prioritet som
den misstänktes. För det andra får myndigheter
aldrig agera så att brottsoffrets problem på något
sätt ökar. Regeringen bör vidta nödvändiga åtgärder
för att dessa principer skall iakttas av berörda
myndigheter.
Jag ställer mig alltså bakom motionerna Ju324,
Ju450 och A229 i dessa delar. Övriga här aktuella
motionsyrkanden bör däremot, på de skäl majoriteten
anför, inte föranleda någon åtgärd från riksdagens
sida.
4. Allmänt om insatser för utsatta kvinnor
(punkt 2)
av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),
Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 4. Därmed bifaller
riksdagen motion 2000/01:Ju920 yrkande 10 och avslår
motionerna 2000/01:Ju910 yrkandena 1 och 2,
2000/01:A811 yrkande 10, 2001/02:Ju323 yrkandena 1
och 2, 2001/02:Ju394 yrkande 3, 2001/02:Ju439 och
2001/02:A211 yrkande 26.
Ställningstagande
Enligt vår mening behöver straffen för brott mot
kvinnor ses över. Skärpta straff bör kunna bidra
till ökad trygghet för de kvinnor som lever under
ständiga hot. Minimistraffet för grov
kvinnofridskränkning måste bl.a. höjas. Straffskalan
för detta brott är i dag lägst sex månader och högst
sex år. Vi anser att straffskalan måste höjas till
lägst ett år och högst tio år. Regeringen bör ges i
uppdrag att för riksdagen lägga fram förslag i
enlighet med vad vi här anfört.
Det anförda innebär att vi ställer oss bakom
motion 2000/01:Ju920 i denna del. Övriga motioner i
här aktuella delar bör däremot, på de skäl
majoriteten anför, inte föranleda någon åtgärd från
riksdagens sida.
5. Allmänt om insatser för utsatta kvinnor
(punkt 2)
av Alice Åström (v), Yvonne Oscarsson (v) och Kia
Andreasson (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 5. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2000/01:Ju910 yrkandena 1 och 2
och 2001/02:Ju323 yrkandena 1 och 2 samt avslår
motionerna 2000/01:Ju920 yrkande 10, 2000/01:A811
yrkande 10, 2001/02:Ju394 yrkande 3, 2001/02:Ju439
och 2001/02:A211 yrkande 26.
Ställningstagande
Valet av kunskapsperspektiv är avgörande för att
förstå och kunna motverka våld mot kvinnor. En
utgångspunkt finns i det arbete som föregick
kvinnofridsreformen år 1998. Där integrerades ett
strukturellt feministiskt perspektiv i analysen av
vilka åtgärder som borde vidtas. Vi anser att alla
myndigheter och organisationer bör införliva ett
sådant perspektiv i sin verksamhet.
Vi anser vidare att det bör tillsättas en
utredning med uppdrag att inventera det arbete som
inleddes i samband med kvinnofridsreformen för att
se vilka myndigheter och organisationer som, i
enlighet med intentionerna, utgått från ett
feministiskt perspektiv. För att få en heltäckande
bild av mäns våld mot kvinnor och dess konsekvenser
bör utredningen också ges i uppdrag att undersöka
vad mäns våld mot kvinnor kostar samhället.
Genom bl.a. kvinnofridsreformen har inom Sverige
vunnits en rad erfarenheter rörande arbetet med
utsatta kvinnor och barn. Även internationellt finns
värdefulla kunskaper i samma ämne. För att
synliggöra och skapa en medvetenhet för dessa
problem samt för att sprida kunskaper anser vi att
regeringen bör anordna en internationell konferens
som ur ett övergripande samhällsperspektiv belyser
situationen för utsatta kvinnor och barn.
Det anförda innebär att vi ställer oss bakom
motionerna 2000/01:Ju910 och Ju323 i dessa delar.
Övriga här aktuella motionsyrkanden bör däremot, på
de skäl majoriteten anför, inte föranleda någon
åtgärd från riksdagens sida.
6. Allmänt om insatser för utsatta kvinnor
(punkt 2)
av Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind
(kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 6. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2000/01:A811 yrkande 10,
2001/02:Ju394 yrkande 3 och 2001/02:A211 yrkande 26
samt avslår motionerna 2000/01:Ju910 yrkandena 1 och
2, 2000/01:Ju920 yrkande 10, 2001/02:Ju323 yrkandena
1 och 2 och 2001/02:Ju439.
Ställningstagande
Vi finner det naturligtvis glädjande att
lagstiftaren under senare år i flera avseenden
uppmärksammat våldsutsatta kvinnors situation.
Lagstiftningen om fridsbrott är kanske det bästa
exemplet härpå. Det finns emellertid tydliga tecken
på att lagstiftningen inte fungerar som det var
tänkt. Vi anser därför att kvinnofridslagen måste
utvärderas. Detta bör ges regeringen till känna.
Vi ställer oss alltså bakom motionerna
2000/01:A811, Ju394 och A211 i berörda delar. Övriga
motioner i här behandlade delar bör däremot inte, på
de skäl majoriteten anför, föranleda någon åtgärd
från riksdagens sida.
7. Trygghetspaket för hotade kvinnor, m.m.
(punkt 3)
av Fredrik Reinfeldt (m), Ingemar Vänerlöv (kd),
Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m), Ragnwi
Marcelind (kd), Anita Sidén (m), Gunnel Wallin
(c) och Johan Pehrson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 7. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2000/01:Ju913 yrkande 4,
2000/01:Ju920 yrkande 5, 2000/01:So545 yrkande 13,
2000/01: A812 yrkande 22, 2001/02:Ju394 yrkande 1
och 2001/02:Ju450 yrkandena 29 och 34 samt avslår
motionerna 2000/01:Ju920 yrkandena 3 och 4 samt
2000/01:So545 yrkande 12.
Ställningstagande
Det är av största vikt att hotade kvinnor har
tillgång till trygghetspaket och larm. Även hotade
vittnen bör ha rätt till sådan utrustning. Enligt
vår uppfattning måste utrustning av detta slag
finnas tillgänglig för alla som har behov av den. I
dag förekommer det att hotade personer får stå i kö
för att få skyddsutrustning, vilket vi finner
oacceptabelt. Även annat skydd såsom hundar och
livvakt bör finnas tillgängligt för den som har
behov av det. Det får ankomma på regeringen att
undersöka de faktiska behoven och återkomma till
riksdagen med förslag på tilläggsbudget om det
behövs. Detta bör ges regeringen till känna.
Det anförda innebär att vi ställer oss bakom
motionerna 2000/01:Ju913, 2000/01:Ju920,
2000/01:So545, 2000/01:A812, Ju394 och Ju450 i dessa
delar. Övriga motioner i här aktuella delar bör
däremot inte, på de skäl majoriteten anför,
föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.
8. Besöksförbud (punkt 4)
av Fredrik Reinfeldt (m), Ingemar Vänerlöv (kd),
Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m), Ragnwi
Marcelind (kd), Anita Sidén (m), Gunnel Wallin (c)
och Johan Pehrson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 8. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2000/01:Ju721,
2000/01:Ju912 yrkande 1, 2000/01:Ju920 yrkande 1,
2000/01:Ju921 yrkande 3, 2000/01:Ju925,
2000/01:Ju928 yrkandena 710, 2000/01:Ju932 yrkande
3, 2000/01:Ju933 yrkandena 22 och 23, 2000/01:So545
yrkande 14, 2000/01: A808 yrkande 42, 2000/01:A812
yrkandena 20 och 21, 2001/02:Ju234, 2001/02:Ju237
yrkandena 13 och 14, 2001/02:Ju324 yrkande 6,
2001/02:Ju333, 2001/02:Ju394 yrkande 2,
2001/02:Ju396 yrkandena 1 och 9, 2001/02:Ju436,
2001/02:Ju450 yrkandena 21 och 22, 2001/02:A211
yrkande 33, 2001/02:A228 yrkande 13 samt
2001/02:A229 yrkandena 3234.
Ställningstagande
Vi vill uttrycka vår förvåning över att det sedan
länge aviserade förslaget om förbättringar i lagen
om besöksförbud ännu inte lagts fram för riksdagen.
Under tiden misshandlas och lider kvinnor som hade
kunnat skyddas med en bättre lagstiftning. Denna
skulle t.ex. kunna innehålla strängare straff vid
överträdelse av besöksförbud, inskränkningar i
mannens rörelsefrihet och kontroll med elektronisk
övervakning samt förbud såväl att vistas inom ett
visst geografiskt område som att besöka eller vistas
i det gemensamma hemmet. Vi anser att riksdagen nu
bör uttala att riksdagen förväntar sig ett
lagförslag med den angivna inriktningen i sådan tid
att de nya reglerna kan träda i kraft senast vid
kommande årsskifte.
9. Besöksförbud (punkt 4)
av Kia Andreasson (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 9. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2000/01:A808 yrkande 42 och
2001/02:A211 yrkande 33 samt avslår motionerna
2000/01:Ju721, 2000/01:Ju912 yrkande 1,
2000/01:Ju920 yrkande 1, 2000/01:Ju921 yrkande 3,
2000/01:Ju925, 2000/01:Ju928 yrkandena 710,
2000/01:Ju932 yrkande 3, 2000/01:Ju933 yrkandena 22
och 23, 2000/01:So545 yrkande 14, 2000/01: A812
yrkandena 20 och 21, 2001/02:Ju234, 2001/02:Ju237
yrkandena 13 och 14, 2001/02:Ju324 yrkande 6,
2001/02:Ju333, 2001/02:Ju394 yrkande 2,
2001/02:Ju396 yrkandena 1 och 9, 2001/02:Ju436,
2001/02:Ju450 yrkandena 21 och 22, 2001/02:A228
yrkande 13 samt 2001/02:A229 yrkandena 3234.
Ställningstagande
Kvinnor som bor på kvinnojourer har många gånger
problem när de skall hämta sina och barnens
personliga tillhörigheter i en bostad som
fortfarande bebos av den man som misshandlat kvinnan
och/eller barnen. Jag menar att kvinnan skall ha
rätt att få skydd av polis i en sådan situation.
Regeringen bör därför ges i uppdrag att snarast
vidta de åtgärder som kan behövas för att ge kvinnor
erforderligt polisstöd.
Jag ställer mig alltså bakom motionerna
2000/01:A808 och A211 i berörda delar. Övriga
motioner i här aktuella delar bör däremot inte, på
de skäl majoriteten anför, föranleda någon åtgärd
från riksdagens sida.
10. Myndighetsinsatser för brottsoffer
(punkt 5)
av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),
Jeppe Johnsson (m), Anita Sidén (m) och Gunnel
Wallin (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 10. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2000/01:Ju920 yrkande 9,
2001/02:Ju226 yrkande 2 och 2001/02:Ju256 samt
avslår motion 2001/02:Ju324 yrkande 7.
Ställningstagande
Behovet av fortbildning och handledning är stort när
det gäller kvinnofridsbrott och de orsaker som
ligger till grund för våldet. I olika delar av
landet pågår samverkan mellan olika myndigheter på
lokal och regional nivå där berörda myndigheter och
organisationer träffas för att ta fram
handlingsplaner och åtgärdspaket.
För att dessa handlingsplaner och åtgärdspaket
skall få avsedd effekt krävs dock att informationen
verkligen når de personer som kommer i kontakt med
dem som drabbas av våldet. För att så verkligen
skall ske måste berörda myndigheter såsom polis,
hälso- och sjukvården samt socialtjänsten och olika
frivilligorganisationer utarbeta rutiner för att på
bästa sätt bemöta de kvinnor som har blivit
misshandlade.
Regeringen bör därför vidta nödvändiga åtgärder
för att säkerställa att sådana rutiner utarbetas och
se till att dessa även samordnas myndigheterna
emellan.
Det anförda innebär att vi ställer oss bakom
motionerna Ju920 och Ju226 i nu berörda delar samt
Ju256. Motion Ju324 i här berörd del bör däremot, på
de skäl majoriteten anför, inte föranleda någon
åtgärd från riksdagens sida.
11. Bemötande av brottsoffer (punkt 6)
av Fredrik Reinfeldt (m), Ingemar Vänerlöv (kd),
Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m), Ragnwi
Marcelind (kd) och Anita Sidén (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 11. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:Ju397 yrkande 2 samt avslår
motionerna 2001/02:Ju341 yrkande 3 och 2001/02:Ju448
yrkandena 6 och 7.
Ställningstagande
Vi anser att det är viktigt att på alla sätt öka
brottsoffrens känsla av trygghet. Samtidigt är det
också angeläget att se till att de känner sig
delaktiga i den rättsprocess där de själva är
målsägande. I dag är det mycket vanligt att åklagare
varken träffar eller talar med målsäganden innan
huvudförhandlingen äger rum. Enligt vår mening borde
åklagaren åläggas en skyldighet att ta initiativ
till ett informationssamtal med målsäganden. I detta
samtal skulle åklagaren bl.a. kunna förklara
rättsprocessen och de olika aktörernas roller.
Regeringen bör därför ges i uppdrag att snarast
vidta åtgärder i enlighet med vad vi nu anfört.
Det anförda innebär att vi ställer oss bakom
motion Ju397 i denna del. Övriga motioner i här
aktuella delar bör däremot inte, på de skäl
majoriteten anför, föranleda någon åtgärd från
riksdagens sida.
12. Bemötande av brottsoffer (punkt 6)
av Alice Åström (v) och Yvonne Oscarsson (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 12. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:Ju341 yrkande 3 samt avslår
motionerna 2001/02:Ju397 yrkande 2 och 2001/02:Ju448
yrkandena 6 och 7.
Ställningstagande
För en person som utsatts för brott är det mycket
betydelsefullt att bli bemött på ett respektfullt
och korrekt sätt för att han eller hon skall kunna
bearbeta och komma över det inträffade. Både kunskap
om hur brottsoffer skall bemötas och ett synsätt som
präglas därav bör därför vara något som genomsyrar
hela rättskedjan. Förhör och brottsutredningar är
väldigt ofta smärtsamma upplevelser där traumatiska
saker spelas upp gång på gång. Det är därför mycket
viktigt att den som drabbats av brott får
information om vika möjligheter det finnas att få
juridisk, ekonomisk eller annan hjälp vid rätt
tillfälle och på ett lämpligt sätt. Flera
undersökningar ger vid handen att information bidrar
till ett brottsoffers känsla av trygghet och att han
eller hon känner sig delaktig i processen. Därför är
det viktigt att målsäganden fortlöpande ges
information om vad som händer med en anmälan; om den
leder till åtal eller om ärendet avskrivs. Om
anmälan inte leder till åtal är det viktigt att
motiven förklaras. Regeringen bör därför ges i
uppdrag att vidta de åtgärder som är nödvändiga med
anledning av vad vi här anfört.
Vi ställer oss alltså bakom motion Ju341 i denna
del. Övriga motioner i här aktuella delar bör
däremot, på de skäl majoriteten anför, inte
föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.
13. Video vid utredningar om kvinnovåld
(punkt 7)
av Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind
(kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 13. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:A211 yrkande 27.
Ställningstagande
Välutbildade poliser med kunskaper om orsakerna till
våldsbrott och om hur våldet påverkar offret kan
positivt bidra till en misshandlad kvinnas fortsatta
handlande. Enligt vår mening kan både polis och
åklagare göra mycket mer i sitt arbete med att
bekämpa våld mot kvinnor. Av en inventering som
Rikspolisstyrelsen gjort i hälften av landets
polisdistrikt framgår bl.a. att alltför stort ansvar
läggs på den enskilde polismannen och att
videodokumentation endast används i vissa distrikt.
Vi anser att video, under förutsättning att kvinnan
ger sitt samtycke, är en bra teknik för att säkra
bevis. Vikten av att dokumentera misshandelsskador
kan inte nog understrykas. Vi anser därför att
riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att vidta de
åtgärder som krävs för att alla polisdistrikt skall
använda videoteknik för att dokumentera
kvinnomisshandel.
Det anförda innebär att vi ställer oss bakom
motion A211 i denna del.
14. Rättsligt biträde för målsäganden och
anhöriga (punkt 8)
av Alice Åström (v) och Yvonne Oscarsson (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 14. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2001/02:Ju341 yrkande 4
och 2001/02:Ju397 yrkande 4 samt avslår motion
2001/02:A211 yrkande 31.
Ställningstagande
I dag finns det ingen allmänt accepterad definition
av vem eller vilka som är att betrakta som
brottsoffer. I den klassiska definitionen av
brottsoffer handlar det om personer som har blivit
utsatta för traditionell brottslighet, dvs. de är
offer för vålds- och tillgreppsbrott. Enligt FN:s
deklaration om brottsoffrens rättigheter från år
1985 definieras brottsoffer (victims) som en person
som har lidit fysisk eller psykisk skada, ekonomisk
förlust eller påtaglig försämring av sina
grundläggande rättigheter genom handling eller
underlåtenhet som strider mot landets
straffrättsliga lagstiftning.
Enligt vår mening bör, till skillnad från i dag,
även anhöriga till personer som utsätts för brott
kunna definieras som brottsoffer. Det vi särskilt
tänker på är barn till en misshandlad kvinna. Även
barn till utvisade och barn som har en förälder som
döms till vård eller fängelse bör kunna omfattas av
definitionen. Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag
att återkomma med förslag i enlighet med vad vi nu
anfört.
Vi ställer oss alltså bakom motionerna Ju341 och
Ju397 i berörda delar. Motion A211 i berörd del bör
däremot, på de skäl majoriteten anför, inte
föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.
15. Rättsligt biträde för målsäganden och
anhöriga (punkt 8)
av Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind
(kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 15. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:A211 yrkande 31 samt avslår
motionerna 2001/02:Ju341 yrkande 4 och 2001/02:Ju397
yrkande 4.
Ställningstagande
En kvinna som utsatts för misshandel eller våldtäkt
upplever ofta en mycket svår psykisk press under
utredning och en eventuell rättegång. Detta
resulterar ofta i att hon inte orkar fullfölja denna
utan i stället tar tillbaka sin anmälan. Kvinnor
behöver därför allt stöd de kan få i en sådan utsatt
situation. Vi anser därför att kvinnor som
misshandlats eller våldtagits skall ha tillgång till
juridiskt biträde under hela förundersökningen och
rättegången. De skall också erbjudas professionell
psykolog- eller kuratorshjälp för att bearbeta sina
ofta traumatiska upplevelser. Riksdagen bör ge
regeringen i uppdrag att återkomma med förslag i
enlighet med vad vi nu anfört.
Vi ställer oss alltså bakom motion A211 i denna
del. Övriga motioner i här aktuella delar bör
däremot, på de skäl majoriteten anför, inte
föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.
16. Brottsutredningar där barn berörs (punkt 9)
av Alice Åström (v), Ingemar Vänerlöv (kd),
Yvonne Oscarsson (v) och Ragnwi Marcelind (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 16. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2001/02:Ju341 yrkandena
1 och 2 samt 2001/02:Ju394 yrkandena 6 och 7 samt
avslår motion 2001/02:Ju219.
Ställningstagande
En majoritet av de brott som begås drabbar enskilda
i deras närmiljö. Sådan brottslighet påverkar i hög
grad den enskildes upplevelse av trygghet och
livskvalitet. Ungdomar begår ofta brott i det område
där de bor och inte sällan drabbar det jämnåriga.
Att våga gå till polisen och anmäla en bekant i
ungdomsgänget kräver mycket styrka och mod. Att
drabbas av sådan brottslighet som ung påverkar
därför i hög grad upplevelsen av trygghet i
vardagen.
För de ungdomar som blir utsatta för ett brott är
det av den orsaken viktigt att de bemöts med respekt
av polis och/eller åklagare. Polis som arbetar med
barn och unga bör ha särskild kompetens. För både
barn och ungdomar är det också viktigt att brottet
snabbt utreds och att lagföring sker snabbt.
Tremånadersgränsen bör inte överskridas. Det är
dessutom betydelsefullt att stöd erbjuds i form av
samtal och information så att den enskilde kan känna
tillit till rättsprocessen.
Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att
återkomma med förslag i enlighet med vad vi nu
anfört.
Det anförda innebär att vi ställer oss bakom
motionerna Ju341 och Ju397 i nu behandlade delar.
Motion Ju219 bör däremot, på de av majoriteten
anförda skälen, inte föranleda någon åtgärd från
riksdagens sida.
17. Barn som målsägande vid familjevåld
(punkt 10)
av Ingemar Vänerlöv (kd), Ragnwi Marcelind (kd)
och Gunnel Wallin (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 17. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2001/02:Ju237 yrkande
15, 2001/02:Ju337 och 2001/02:Ju393 yrkande 3.
Ställningstagande
Ett barn som blir vittne till hur den ena föräldern
misshandlar den andra föräldern är enligt den
nuvarande definitionen inte att anses som
brottsoffer. Vi anser emellertid att denna
definition är alltför snäv. Barnet är i och för sig
inte direkt drabbat av brott och sålunda inte
målsägande. Att den ena föräldern misshandlar den
andre föräldern kan emellertid för ett barn många
gånger vara en lika traumatisk händelse som att
själv utsättas för våldet. Dessa barn är ofta i lika
stort behov av stöd och hjälp av olika slag som den
som faktiskt drabbats av våldet. Vi anser därför att
även dessa barn bör betraktas som brottsoffer och
därmed ha rätt till samma stöd som andra
brottsoffer.
Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att
återkomma med förslag i enlighet med vad vi nu
anfört.
Det anförda innebär att vi ställer oss bakom
motionerna Ju237 och Ju393 i berörda delar samt
Ju337.
18. Brottsskadeersättning (punkt 12)
av Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind
(kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 18. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:Ju394 yrkande 8 samt avslår
motionerna 2001/02:Ju215, 2001/02:Ju216,
2001/02:Ju230 och 2001/02:Ju347.
Ställningstagande
Målet för politiken på brottsofferområdet måste vara
att människor som drabbats av brott skall erhålla
all den hjälp och det stöd de behöver för att kunna
återgå till ett normalt liv. En viktig aspekt är
därvid den ekonomiska. Det är principiellt viktigt
att förövaren gottgör brottsoffret ekonomiskt för
det lidande och den förlust som åsamkats. Vi anser
därför att regeringen bör ges i uppdrag att
tillsätta en utredning med uppdrag att se över
möjligheten att staten, vid skadestånd på grund av
brott, förskotterar skadestånd till brottsoffret.
Det anförda innebär att vi ställer oss bakom
motion Ju394 i berörd del. Övriga motioner i här
aktuella delar bör däremot, på de skäl majoriteten
anför, inte föranleda någon åtgärd från riksdagens
sida.
19. Brottsskadeersättning (punkt 12)
av Gunnel Wallin (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 12
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 19. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:Ju230 samt avslår
motionerna 2001/02:Ju215, 2001/02:Ju216,
2001/02:Ju347 och 2001/02: Ju394 yrkande 8.
Ställningstagande
I de fall där en gärningsman inte har förmåga att
betala ett eventuellt skadestånd för personskada och
kränkning till följd av brott kan ett brottsoffer få
kompensation av statliga medel genom s.k.
brottsskadeersättning. Anledningen till denna
möjlighet är att gärningsmannens dåliga ekonomi inte
skall drabba den som drabbats av brottet i sig. När
Brottsoffermyndigheten betalar ut
brottsskadeersättning träder myndigheten i den
drabbades ställe vad avser kravet på gärningsmannen.
Om gärningsmannen bedöms ha betalningsförmåga
åligger det emellertid den skadelidande att själv
driva in skadeståndet. Jag anser att en lämpligare
lösning vore att Brottsoffermyndigheten fick i
uppdrag att ta sig an uppgiften att driva in alla
sådana skadestånd så snart en lagakraftvunnen dom
förelåg. Ett sådant system med myndighetsansvar
också för utkrävande av skadestånd skulle bidra till
att skydda brottsoffret och bättre uttrycka
grundläggande rättsprinciper i svensk lagstiftning.
Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att utreda
frågan.
Det anförda innebär alltså att jag ställer mig
bakom motion Ju230. Övriga motioner i här behandlade
delar bör däremot, på de skäl majoriteten anför,
inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.
20. Information om permissioner (punkt 13)
av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),
Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 13 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 20. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2000/01:Ju920 yrkande 2 och
2000/01:Ju930 yrkande 1.
Ställningstagande
Samhällets resurser räcker inte till för att skydda
alla kvinnor m.fl. som lever under hot av olika slag
från anhöriga eller andra. Det är heller inte
ovanligt att personer som avtjänar fängelsestraff
för övergrepp på t.ex. maka eller sambo i samband
med permission gör sig skyldiga till nya brott mot
samma målsägande. För att ge dessa brottsoffer en
rimlig chans att själva vidta de åtgärder som de
finner nödvändiga och lämpliga för att skydda sig
mot nya övergrepp anser vi att det skall införas en
undantagslös skyldighet att informera dem om den
dömdes permissioner.
Regeringen bör vidta de åtgärder som föranleds av
vad vi nu anfört.
Vi ställer oss alltså bakom motionerna
2000/01:Ju920 och 2000/01:Ju930 i här behandlade
delar.
Särskilda yttranden
Utskottets beredning av ärendet har föranlett
följande särskilda yttranden. I rubriken
anges inom parentes vilken punkt i
utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.
Europeiskt samarbete för bättre
brottsofferskydd
av Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind
(kd).
Under senare år har brottsoffrens situation
uppmärksammats i ökad grad i många länder. Men
nationella insatser räcker inte alltid. För att vi
med kraft skall kunna förbättra stödet till
brottsoffren måste de nationella insatserna
kompletteras med internationellt samarbete.
Brottsoffrens rättigheter anses i dag vara något
som varje land har att göra gällande långt utanför
de egna gränserna. Normen för vilka rättigheter
brottsoffren skall ha uttrycks klart och entydigt i
FN-resolutionen från 1985 om grundläggande
rättsprinciper för brottsoffer. I denna anges bl.a.
att ett brottsoffer skall ha rätt till ersättning
från gärningsmannen, rätt till ersättning från
staten, rätt till medicinsk, social och psykologisk
hjälp samt rätt att få tillgång till den egna
processen.
Vi anser att Sverige liksom övriga medlemsstater
inom EU gemensamt måste verka för att dessa viktiga
principer får ett verkligt genomslag. De måste bli
verklighet för många, många fler inom och utom EU än
vad som är fallet i dag. EU antog i mars 2001 ett
rambeslut om brottsoffer som delvis stärker
brottsoffrens ställning. Brottsoffren skall nu
garanteras vissa rättigheter, även när brottet
begåtts utanför det egna landet men inom unionen.
Europeiska kommissionen presenterade dessutom i
september 2001 en grönbok, Ersättning till
brottsoffer, vilket är ett positivt steg i rätt
riktning. Vi vill understryka betydelsen av att
arbetet med att utveckla det europeiska samarbetet
för bättre brottsofferskydd måste fortsätta.
Bilaga
Förteckning över behandlade förslag
Motioner från allmänna motionstiden
2000
2000/01:Ju721 av Anders Sjölund och Jeppe Johnsson
(m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om ändringar i lagstiftningen
för skydd av utsatta kvinnor.
2000/01:Ju910 av Gudrun Schyman m.fl. (v):
1. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning för att göra en nationell
kostnadsberäkning på mäns våld mot kvinnor och barn.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att genom en
internationell konferens belysa situationen för
kvinnor och barn som utsatts för mäns våld.
2000/01:Ju912 av Sofia Jonsson (c):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en lagstiftad
rättighet att förbjuda den åtalade mannen tillträde
till hemmet.
2000/01:Ju913 av Alf Svensson m.fl. (kd):
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utsatta och
hotade kvinnor skall få hjälpmedel och all nödvändig
utrustning för att kunna skydda sig mot förövaren.
2000/01:Ju920 av Beatrice Ask m.fl. (m):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om besöksförbudslagen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om anmälningsplikt vid
permissioner.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om öronmärkta pengar
för elektronisk fotboja och larm.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
Rikspolisstyrelsen skall bära kostnaden för
larmpaketen.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att en misshandlad
kvinna skall få tillgång till ett larmpaket dygnet
runt.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om samverkan mellan
olika myndigheter.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om skärpning av
straffsatser.
2000/01:Ju921 av Lennart Daléus m.fl. (c):
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att förhindra brott
mot kvinnor.
2000/01:Ju925 av Birgitta Ahlqvist m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om hemfrid för kvinnor och
barn.
2000/01:Ju928 av Gun Hellsvik m.fl. (m):
7. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
lagförslag om straffmaximum vid brott mot
besöksförbud.
8. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
lagförslag om straff även vid ringa brott mot
besöksförbud.
9. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
lagförslag om elektronisk övervakning av
besöksförbud.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att besöksförbud i
de flesta fall skall följas av fängelse.
2000/01:Ju930 av Gun Hellsvik m.fl. (m):
1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om brottsoffers rätt till information vid
gärningsmäns permissioner.
2000/01:Ju932 av Viviann Gerdin och Lena Ek (c):
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att rörelsefriheten
för gärningsmannen skall begränsas vid upprepade hot
och förföjelse.
2000/01:Ju933 av Siw Persson och Johan Pehrson (fp):
22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett utvidgat
besöksförbud.
23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om överträdelser av
besöksförbud.
2000/01:So545 av Lena Ek m.fl. (c):
12. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag i syfte att stärka sekretessen vid
personuppgifter i syfte att skydda brottsoffer.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av fler
trygghetspaket.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om besöksförbud.
2000/01:A808 av Matz Hammarström m.fl. (mp):
42. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring om vad i motionen anförs om
polismedverkan.
2000/01:A811 av Maria Larsson m.fl. (kd):
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om kvinnofrid och
uppföljning av den nya fridskränkningslagen.
2000/01:A812 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att det område som
en åklagare har möjlighet att låta omfattas av
besöksförbudet bör vidgas.
21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att män som inte
accepterar utdömt besöksförbud skall kunna förses
med elektronisk fotboja.
22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att kvinnor som så
önskar skall ha rätt till vapenlicens för
tårgassprej.
Motioner från allmänna motionstiden
2001
2001/02:Ju215 av Jan-Evert Rådhström och Lars
Björkman (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om ändringar i
brottsskadelagen.
2001/02:Ju216 av Lars Björkman och Jan-Evert
Rådhström (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om ändringar i
brottsskadelagen.
2001/02:Ju219 av Sten Andersson (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om krav på en utredning av
konsekvenser av ungdomsrån.
2001/02:Ju226 av Sofia Jonsson (c):
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om samverkan mellan
kvinnojourer, polis, åklagarväsendet och
vårdinstitutioner.
2001/02:Ju230 av Lena Ek och Eskil Erlandsson (c):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om myndighets ansvar för
utkrävande av ideellt skadestånd.
2001/02:Ju234 av Inger René och Maud Ekendahl (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att begränsa brottslingens
frihet inte brottsoffrets.
2001/02:Ju237 av Agne Hansson m.fl. (c):
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en nollvision för
våld mot kvinnor och barn.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en lagstadgad
rättighet att förbjuda den åtalade mannen tillträde
till hemmet i de fall där det framgår att våld
förekommit.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utvidga
åklagarnas möjlighet att fatta interimistiskt beslut
om besöksförbud för våldsmän.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att barn som
upplever familjevåld skall betraktas som
brottsoffer.
2001/02:Ju248 av Stefan Hagfeldt (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en stärkt ställning för
brottsoffer.
2001/02:Ju256 av Elizabeth Nyström och Maud Ekendahl
(m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en nationell handlingsplan
mot kvinnovåld.
2001/02:Ju323 av Gudrun Schyman m.fl. (v):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att fortsatt arbete hos myndigheter,
organisationer och samverkansgrupper införlivar ett
feministiskt perspektiv i sin verksamhet enligt vad
som i motionen anförs.
2. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning med uppdrag att inventera det arbete som
bedrivits inom ramen för kvinnofridsreformen enligt
vad i motionen anförs.
2001/02:Ju324 av Margareta Viklund och Ulla-Britt
Hagström (kd):
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att brottsoffer
måste ges minst samma prioriteringsgrad som
gärningsmän vid samhällets behandling av våldsbrott.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att påföljden för
överträdelse av besöksförbud skall ses över.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att kriscentrum för
brottsoffer inrättas i kommunerna där de drabbade
erbjuds omedelbar hjälp av jurister, psykologer,
läkare med flera.
2001/02:Ju333 av Hillevi Larsson (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om obligatorisk fotboja.
2001/02:Ju337 av Elisebeht Markström och Carina
Ohlsson (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om möjlighet att begära
skadestånd för barn som bevittnat våld.
2001/02:Ju341 av Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att unga brottsoffer särskilt skall
uppmärksammas i arbetet med brottsoffer.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att speciell utredningskompetens när det
gäller barn och unga skall finnas i enlighet med vad
i motionen anförs.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att brottsoffrets roll i brottsutredningen
skall förstärkas i enlighet med vad i motionen
anförs.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att stöd till brottsoffer även skall omfatta
anhöriga i enlighet med vad i motionen anförs.
2001/02:Ju347 av Hillevi Larsson (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att regelsystemen bör förändras så att alla, oavsett
vilken yrkesgrupp de tillhör, blir berättigade till
skadestånd om de blir utsatta för våld i tjänsten.
2001/02:Ju361 av Annelie Enochson (kd):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att inrätta en tjänst som
brottsofferombudsman.
2001/02:Ju390 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att arbetet med att
utveckla det europeiska samarbetet för bättre
brottsofferskydd måste fortsätta.
2001/02:Ju393 av Annelie Enochson (kd):
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att behovet av en
särskild barndomstol utreds.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att barn får
brottsofferstatus.
2001/02:Ju394 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om skyndsamma åtgärder
beträffande hjälpmedel för kvinnor som lever med
överfallshot.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vistelseförbud för
den förövande mannen.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av
utvärdering av kvinnofridslagen.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att handläggningstid
vid barnmisshandel inte får överskrida tre månader.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utredningar om
sexuella övergrepp på barn skall ha högsta prioritet
och att handläggare av dessa ärenden måste ha hög
kompetens.
8. Riksdagen begär av regeringen att en utredning
tillsätts för att se över möjligheten att staten
förskotterar skadestånd till brottsoffret.
2001/02:Ju396 av Catharina Elmsäter-Svärd m.fl. (m):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att brottslingens
frihet skall inskränkas, inte den misshandlade
kvinnans.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att skärpa straffen
vid överträdelser av besöksförbud.
2001/02:Ju397 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av en ny
strategi för hur stödet till brottsoffer skall
utformas.
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring i förundersökningskungörelsen
(1947:948) om att brottsoffrens delaktighet i
rättsprocessen bör öka i enlighet med vad som anförs
i motionen.
4. Riksdagen beslutar om införande av en ny
bestämmelse 1 a § av följande lydelse i lagen
(1988:609) om målsägandebiträde: Har efterlevande
make, sambo, bröstarvinge, fader, moder eller syskon
till någon som dödats genom brott med hänsyn till
sina personliga förhållanden eller andra
omständigheter behov av ett målsägandebiträde skall
ett sådant biträde förordnas när förundersökningen
har inletts. För ett förordnande enligt denna
paragraf gäller i övrigt samma bestämmelser som för
ett målsägandebiträde åt en målsägande.
2001/02:Ju436 av Carina Adolfsson Elgestam m.fl.
(s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om stopp för våld mot kvinnor.
2001/02:Ju439 av Marianne Andersson (c):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att våld mot kvinnor
och barn aldrig får ursäktas med tradition och
religion.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att åldersgränsen
för giftermål skall vara 18 år för alla invånare i
Sverige.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att alla människors
likhet inför lagen skall gälla alla oavsett
ursprungsland, kultur eller religion.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att alla myndigheter
och skolor och allt integrationsarbete måste vara
mycket tydligare och ställa hårdare krav på att
motverka alla former av hinder för kvinnors och
flickors självständighet och rätt att delta i
samhällslivet.
2001/02:Ju448 av Viviann Gerdin (c):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att prioritera
arbetet med att förebygga våldet mot kvinnor.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att mer resurser
måste tilldelas myndigheterna för att möta kvinnors
behov av hjälp.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att kvinnor som
utsatts för våldtäkt skall ges ett bättre bemötande.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en utvärdering av
alla anmälda våldtäkter som ej lett till åtal.
2001/02:Ju450 av Johan Pehrson och Helena Bargholtz
(fp):
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om åtgärder för att
stärka brottsoffrens ställning.
21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett utvidgat
besöksförbud.
22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om överträdelser av
besöksförbud.
29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om integritet och
tvångsmetoder.
34. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om åtgärder för att
skydda hotade kvinnor.
2001/02:A211 av Maria Larsson m.fl. (kd):
26. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring av fridskränkningslagen, i
enlighet med vad som anförs i motionen.
27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att videofilmning
bör användas i alla polisdistrikt för dokumentering
av misshandel.
31. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att kvinnor som
utsatts för misshandel eller våldtäkt skall erbjudas
juridiskt biträde och psykolog- eller kuratorhjälp.
33. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att kvinnor som
utsatts för upprepat våld av make/sambo skall ha
rätt till polisskydd för att kunna hämta sina
personliga tillhörigheter i bostaden.
2001/02:A228 av Mikael Odenberg m.fl. (m):
13. Riksdagen beslutar införa möjlighet att använda
elektronisk fotboja vid besöksförbud.
2001/02:A229 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):
31. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att stärka
brottsoffrens situation.
32. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om ändring i 2 § lagen om besöksförbud på så
sätt att "närheten av" ersätts med "del av kommun
som innefattar."
33. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om åtgärder för att
beivra överträdelser av besöksförbudet.
34. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om elektronisk
fotboja.