Riksbankens deltagande i finansieringen av IMF:smjuka utlåning (förslag 2000/01:RB4)

Sammanfattning

Internationella valutafondens  (IMF:s) utlåning till
de allra fattigaste medlemsländerna,  d.v.s. lån med
en  stor  gåvoandel, kallas den mjuka utlåningen.  I
den mjuka utlåningen  ingår  bl.a. Världsbankens och
IMF:s  initiativ  till skuldlättnader  för  de  mest
skuldtyngda  länderna,  det  s.k.  HIPC-initiativet.
Utlåningen finansieras  genom  lån  och  gåvor  från
medlemsländerna   och  genom  försäljning  av  IMF:s
guldreserv.      År      1999      träffades      en
principöverenskommelse    om     att     IMF     och
medlemsstaterna  skulle fortsätta att finansiera den
mjuka utlåningen.  Av  den s.k. behovsbasisberäknade
finansieringskostnaden på 3,8 miljarder SDR (omkring
50 miljarder svenska kronor)  skulle  IMF  svara för
hälften och medlemsländerna för resten. Sverige åtog
sig  att  bidra  med 18,3 miljoner SDR (omkring  242
miljoner  kronor).   Åtagandet   skall   täckas   av
biståndsanslaget  i  statsbudgeten  (ca 7,7 miljoner
SDR) och av Riksbanken (ca 10,6 miljoner SDR).

Direktionen  i  Riksbanken föreslår att  riksdagen
medger  att  Riksbanken  bidrar  med  sin  andel  av
finansieringen  av  IMF:s  mjuka  utlåning genom att
räntefritt deponera 18,6 miljoner SDR av den svenska
valutareserven  hos  IMF.  Pengarna skall  deponeras
t.o.m.  2018.  Den avkastning  IMF  erhåller  på  de
deponerade medlen används till den mjuka utlåningen,
motsvarande omkring 10,6 miljoner SDR.
Ingen motion har väckts i ärendet.
Finansutskottet tillstyrker Riksbankens förslag.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut



Med hänvisning till  motiveringar som framförs under
utskottets  överväganden   föreslår   utskottet  att
riksdagen fattar följande beslut:

Riksbankens deltagande i finansieringen
av IMF:s mjuka utlåning

Riksdagen medger med stöd av 7 kap.  4  § fjärde
stycket  lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank  att
Riksbanken bidrar till finansieringen av IMF:s mjuka
utlåning genom att räntefritt deponera 18,6 miljoner
SDR av valutareserven t.o.m. år 2018 hos IMF. Därmed
bifaller  riksdagen  förslaget  från  direktionen  i
Riksbanken.

Stockholm den 16 oktober 2001

På finansutskottets vägnar


Jan Bergqvist

Följande  ledamöter  har  deltagit i beslutet: Jan
Bergqvist (s), Mats Odell (kd),  Gunnar Hökmark (m),
Bengt  Silfverstrand (s), Lisbet Calner  (s),  Johan
Lönnroth  (v),  Lennart Hedquist (m), Sonia Karlsson
(s), Carin Lundberg  (s),  Kjell  Nordström (s), Siv
Holma  (v),  Per  Landgren  (kd), Gunnar  Axén  (m),
Yvonne  Ruwaida (mp), Lena Ek  (c),  Karin  Pilsäter
(fp) och Carl-Axel Johansson (m).

2001/02

FiU8


Redogörelse för ärendet


Ärendet och dess beredning

Direktionen  i  Sveriges riksbank föreslår i Förslag
till riksdagen (2000/01:RB4) att riksdagen godkänner
att   Riksbanken   deltar    i   finansieringen   av
Internationella  valutafondens  (IMF:s)  s.k.  mjuka
utlåning genom att räntefritt deponera 18,6 miljoner
SDR (motsvarande cirka  246  miljoner kronor) av den
svenska valutareserven hos IMF.  Medlen  skall  vara
deponerade  t.o.m.  2018.  Med  mjuk  utlåning avses
IMF:s    utlåning    till    de   allra   fattigaste
medlemsländerna i fonden.

Ingen   motion   har  väckts  med   anledning   av
Riksbankens förslag.

Utskottets överväganden


Riksbankens deltagande i IMF:s mjuka
utlåning

Utskottets förslag i korthet

Utskottet    tillstyrker    förslaget    från
direktionen  i   Sveriges   riksbank  om  att
Riksbanken  får bidra till finansieringen  av
IMF:s  mjuka utlåning  genom  att  räntefritt
deponera  18,6  miljoner  SDR  av den svenska
valutareserven hos IMF t.o.m. 2018.
Riksbankens förslag

Internationella valutafonden (IMF)  har två typer av
utlåning - utlåning till marknadsränta till samtliga
medlemsländer  samt  s.k.  mjuk  utlåning   till  de
fattigaste  länderna,  dvs.  lån  med hög gåvoandel.
Utlåningen  till  marknadsränta  finansieras   genom
medlemsländernas  insatskapital i valutafonden (plus
särskilda  lånearrangemang   vid   krissituationer),
medan   den   mjuka  utlåningen  finansieras   genom
frivilliga lån  och  gåvor från medlemsstaterna samt
genom  den avkastning som  valutafonden  fått  genom
försäljning av delar av fondens guldreserv.

Den  mjuka  utlåningen  består  av  s.k.  PRGF-lån
(Poverty  Reduction  and  Growth  Facility)  samt av
skuldlättnader   under   det  s.k.  HIPC-initiativet
(Heavily  Indebted  Poor Countries).  PRGF-lånen  är
inriktade   på  att  öka   tillväxten   och   minska
fattigdomen i  ett  antal aktuella länder, och lånen
ges på 10 år till en  räntesats av 0,5 %. Omkring 80
länder har enligt uppsatta kriterier rätt att ansöka
om PRGF-lån (t.ex. att  landets  inkomst  per capita
ligger under en viss nivå). Låneprogrammet utnyttjas
för  närvarande  av 35 länder. HIPC är ett gemensamt
initiativ av IMF och  Världsbanken.  Syftet  är  att
minska   utlandsskulden   för   fattiga   och  djupt
skuldsatta länder. Skuldlättnaden ges som gåva,  och
drygt  40  länder uppfyller de kriterier som ställts
upp. I maj 2001 hade 23 länder fått principbeslut om
skuldlättnader. Av dessa 23 länder är 19 afrikanska.
Enligt  beslut  i  valutafondens  och  Världsbankens
exekutivstyrelser skall HIPC-initiativet pågå t.o.m.
2002.

I  samband  med  Världsbankens  och  IMF:s  årsmöten
hösten  1999  träffades en principöverenskommelse om
att  IMF  och medlemsstaterna  skall  fortsätta  att
finansiera     den    mjuka    utlåningen.    Enligt
överenskommelsen uppgår kostnaden för finansieringen
(enligt en speciell  s.k. behovsbasisberäkning) till
3,8 miljarder SDR, ca  50  miljarder svenska kronor.
IMF  skall,  enligt  överenskommelsen,   svara   för
hälften  av beloppet medan medlemsstaterna skall stå
för resten.  Medlemsländernas  del av finansieringen
kan antingen ske genom gåva eller  genom  att pengar
deponeras  i  IMF.  Vid  deponering  får IMF använda
avkastningen  på de deponerade medlen till  utlåning
eller  skuldavskrivning,   och   medlen  skall  vara
deponerade   t.o.m.   2018.   I   anslutning    till
principöverenskommelsen  angavs att en möjlighet för
medlemsländerna att uppfylla delar av sina åtaganden
var  att  använda ländernas  andel  i  valutafondens
andra  reservkonto   (det  s.k.  SCA-2-kontot),  som
byggts  upp  under 1990-talet.  Kontot,  som  totalt
uppgick  till  1  miljard  SDR,  ca  13,2  miljarder
kronor, upplöstes  under  1999.  Riksbankens andel i
SCA-2-kontot är 10,6 miljoner SDR,  ca  140 miljoner
kronor.   Pengarna  finns  för  närvarande  på   ett
räntebärande  temporärt  konto  som administreras av
IMF.

I  principöverenskommelsen  deltog  94  länder,  och
respektive   lands   åtagande  bygger   på   landets
kvotandel i IMF. Sverige åtog sig att bidra med 18,3
miljoner  SDR,  ca  242  miljoner  kronor  (beräknat
enligt  den  speciella  behovsbasisberäkningen,  och
siffran är marginellt högre  än Sveriges kvotandel i
IMF). Åtagandet skulle täckas  av biståndsanslaget i
statsbudgeten  och  av  Riksbanken.   Villkoret  för
Riksbankens deltagande var att riksbankslagen medgav
att  Riksbanken  kunde delta i IMF:s mjuka  utlåning
samt  att  Riksbankens   direktion   och   riksdagen
beslutade om ett eventuellt deltagande.

Fram  till våren 2001 hade drygt 93 % av ländernas
åtaganden  enligt principöverenskommelsen uppfyllts.
Samtliga  industriländer,   utom  Sverige,  hade  då
uppfyllt sina utställda åtaganden.

Med  verkan  fr.o.m.  den  1  juli   2000   ändrades
riksbankslagen     (prop.     1999/2000:50,     bet.
1999/2000:FiU18, skr. 1999/2000:182) så att tidigare
eventuella oklarheter om Riksbankens möjligheter att
delta i IMF:s mjuka utlåning undanröjdes.

Direktionen   i   Riksbanken  begär  därför  nu  att
Riksbanken med stöd  av  7  kap.  4 § fjärde stycket
riksbankslagen skall få medverka i finansieringen av
IMF:s  mjuka  utlåning och bidra med  sin  andel  av
Sveriges  åtagande  i  principöverenskommelsen  från
1999. Medverkan  bör enligt Riksbanken ske genom att
Riksbanken räntefritt  deponerar  18,6 miljoner SDR,
ca    246    miljoner   kronor,   av   den   svenska
valutareserven  hos  IMF  fram till 2018. IMF kan då
använda avkastningen på depositionen  till den mjuka
utlåningen.

Utgångspunkten för storleken på beloppet som skall
deponeras har varit att det lånebelopp som IMF skall
kunna använda till den mjuka utlåningen  ungefär bör
uppgå  till  10,6  miljoner  SDR,  dvs.  motsvarande
Riksbankens  andel  i IMF:s nu upplösta reservkonto,
SCA-2-kontot. Men då  man  valt metoden att deponera
medel  hos  IMF måste det deponerade  beloppet  vara
högre  än  10,6   miljoner   SDR,   eftersom  endast
avkastningen på beloppet får användas till den mjuka
utlåningen  (storleken  avgörs också av  vid  vilken
tidpunkt beloppet deponeras).

Sammantaget utgör Riksbankens deposition i IMF drygt
hälften   av   de   resurser  som   Sverige   enligt
principöverenskommelsen  från  1999 skall tillställa
IMF. Resterande skall täckas via  redan  reserverade
anslag i statsbudgeten.

Utskottets ställningstagande

Utskottet  tillstyrker förslaget från direktionen  i
Riksbanken. Utskottet vill i anslutning till ärendet
nämna att regeringen  efter  regeringsbeslut  den 27
september   2001  till  IMF  betalat  sin  andel  av
beloppet i den  principöverenskommelse som refereras
ovan.  Detta innebär  att  Sverige,  när  Riksbanken
deponerat  sin  andel i IMF, uppfyllt sitt utställda
åtagande  i  principöverenskommelsen  från  1999  om
finansieringen av IMF:s mjuka utlåning

Elanders Gotab, Stockholm  2001