Finansutskottets betänkande

2001/02:FIU27

Vissa motioner inom finansutskottetsberedningsområde

---

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet åtta motioner
från allmänna motionstiden 2001 och en motion som
väckts med anledning av 2002 års ekonomiska
vårproposition (prop. 2001/02:100). Motionerna
behandlar dels vissa jämställdhetsfrågor, dels vissa
frågor som rör skatt på valutatransaktioner,
betalkort i staten och finansiering av större
infrastrukturinvesteringar.

Vad utskottet anför om den inriktning av
jämställdhetspolitiken som finns i vårpropositionen
och det arbete som pågår inom Regeringskansliet
kring jämställdhetsfrågor samt kring strategierna
för utformning, uppföljning och utvärdering av
jämställd arbetsgivarpolitik både i den statliga
förvaltningen och i övriga offentliga verksamheter
bör riksdagen som sin mening tillkännage för
regeringen.
Utskottet föreslår beträffande betalkorten att
huvudregeln även i fortsättningen bör vara att
myndigheterna tillhandahåller betalkort med
personligt betalningsansvar till de anställda samt
att undantag från denna huvudregel bör motiveras
särskilt antingen i av myndigheterna utfärdade
regler eller i beslutet i det enskilda fallet.
I betänkandet finns sju reservationer och två
särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Jämställdhetsaspekter på den statliga
arbetsgivarpolitiken
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad utskottet anfört om
jämställdhetsaspekterna på den statliga
arbetsgivarpolitiken och avslår motionerna
2001/02:A211 av Maria Larsson m.fl. (kd) yrkande
1,
2001/02:A212 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkande 5,
2001/02:A228 av Mikael Odenberg m.fl. (m) yrkande
16 samt
2001/02:A229 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
yrkande 9.
Reservation 1 (m)
Reservation 2 (kd)
Reservation 3 (c)
Reservation 4 (fp)

2. Jämställdhet i arbetslivet

Riksdagen avslår motion
2001/02:Fi41 av Matz Hammarström m.fl. (mp)
yrkande 2.
Reservation 5 (mp)

3. Skatt på valutatransaktioner

Riksdagen avslår motionerna
2001/02:Fi221 av Sten Tolgfors (m) samt
2001/02:U300 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkandena 4
och 5.
Reservation 6 (m, fp)

4. Betalkort i staten

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad utskottet anfört om användningen av
betalkort i staten. Därmed bifaller riksdagen
delvis motion
2001/02:Fi203 av Per Bill (m).

5. Finansiering av större
infrastrukturinvesteringar

Riksdagen avslår motion
2001/02:Fi225 av Per-Richard Molén m.fl. (m).
Reservation 7 (m)
Stockholm den 30 maj 2002

På finansutskottets vägnar

Jan Bergqvist

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Jan
Bergqvist (s), Mats Odell (kd), Gunnar Hökmark (m),
Bengt Silfverstrand (s), Johan Lönnroth (v), Lennart
Hedquist (m), Sonia Karlsson (s), Anna Åkerhielm
(m), Carin Lundberg (s), Siv Holma (v), Per Landgren
(kd), Gunnar Axén (m), Yvonne Ruwaida (mp), Lena Ek
(c), Karin Pilsäter (fp), Tommy Waidelich (s) och
Hans Hoff (s).

2001/02

FiU27

Utskottets överväganden

Jämställdhetsaspekter på den
statliga arbetsgivarpolitiken

Utskottets förslag i korthet

Utskottet anser att det är angeläget att
regeringens jämställdhetsmål fullföljs i den
statliga arbetsgivarpolitiken. Vad utskottet
anför om den inriktning av
jämställdhetspolitiken som finns i
vårpropositionen och det arbete som pågår
inom Regeringskansliet kring
jämställdhetsfrågor samt kring strategierna
för utformning, uppföljning och utvärdering
av jämställd arbetsgivarpolitik både i den
statliga förvaltningen och i övriga
offentliga verksamheter, bör riksdagen som
sin mening tillkännage för regeringen. Med
detta föreslår utskottet att riksdagen avslår
förslagen i motionerna.
Jämför reservationerna 1 (m), 2 (kd), 3 (c)
och 4 (fp).

Motionerna

Kristdemokraterna begär i motion A211 (yrkande 1)
att regeringen snarast redovisar hur man skall öka
kvinnorepresentationen bland myndighetschefer och
ambassadörer. Motionärerna anser att regeringen inte
tillämpat sina egna jämställdhetsdoktriner vid
tillsättning av myndighetschefer och ambassadörer,
vilket resulterar i fortsatt låga andelar kvinnor på
ledande positioner i myndigheter och ambassader.

Centerpartiet förespråkar i motion A212 (yrkande
5) en lönerevision i den statliga verksamheten i
syfte att utjämna löneskillnader mellan likvärdigt
arbete. Anledningen till en sådan lönerevision är
enligt motionärerna de kraftiga löneskillnaderna
mellan kvinnor och män anställda i den statliga
sektorn även på de högsta befattningsnivåerna.
Motionärerna anser vidare att man bör undersöka
möjligheten att genomföra denna lönerevision i
samarbete med Kommun- och Landstingsförbundet.
I motion A228 (yrkande 16) förordar Moderata
samlingspartiet att regeringen tillsätter en
utredning om effekterna av den egna arbetsplanen för
jämställdhet inom den offentliga förvaltningen. Man
poängterar att regeringen i flera rapporter
kritiserats för den ojämna könsfördelningen samt de
kraftigt ökade löneskillnaderna inom statlig
förvaltning i Sverige. Vidare ser motionärerna
negativt på kvotering och positiv särbehandling av
kvinnor inom olika områden och framhäver
synliggörande av kvinnor som det bästa medlet för
attitydförändringar i samhället.
Folkpartiet liberalerna anser i motion A229
(yrkande 9) att de offentliga arbetsgivarna måste
föregå med gott exempel när det gäller rättvisa
löner, flexibla arbetstider och inställning till
familjeansvar och föräldraledighet. Motionärerna
understryker att många missförhållanden på
jämställdhetsområdet även uppmärksammats inom den
offentliga sektorn och kräver ett avsevärt större
praktiskt engagemang i jämställdhetsfrågorna hos
arbetsgivare inom staten, kommunerna och
landstingen.

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottets mening är jämställdheten mellan
kvinnor och män en av de grundläggande principerna
för ett demokratiskt samhälle. Den ekonomiska
politiken i Sverige måste därför få ett ännu
tydligare genusperspektiv än i dag för att kunna
bryta det maktmönster som ger kvinnor sämre
karriärmöjligheter, sämre lön och mindre makt endast
därför att de är kvinnor. Kvinnors rätt till arbete
med rättvisa löner och med öppen tillgång till
poster på alla beslutsnivåer måste bli en
självklarhet.

Utskottet vill framhålla att regeringens
utgångspunkt i jämställdhetsarbetet är att såväl den
politiska som den verkställande delen av
regeringsarbetet skall genomsyras av ett
jämställdhetsperspektiv. Regeringen har också i
detta avseende ett strategiskt övergripande ansvar
för arbetsgivarpolitiken inom statsförvaltningen,
medan myndigheterna har det operativa ansvaret för
att åstadkomma resultat enligt de mål som
statsmakterna ställer upp. Enligt 8 §
verksförordningen (1995:1322) skall myndighetens
chef skapa goda arbetsförhållanden och ta till vara
och utveckla de anställdas kompetens och erfarenhet.
Myndighetschefen har i detta hänseende ett särskilt
ansvar att arbeta förebyggande för att skapa
förutsättningar för god kompetensförsörjning och
motverka att lön sätts efter könstillhörighet.
Regeringen har sedan 1995 en genomarbetad policy
för chefsförsörjningen - från rekrytering,
introduktion, chefsutveckling, mål- och
resultatdialog till rörlighet samt löner och
anställningsvillkor för chefer i statsförvaltningen.
Policyn har myndighetschefer och överdirektörer som
främsta målgrupp. En prioriterad fråga i regeringens
chefspolicy är att arbetet med att öka andelen
kvinnliga myndighetschefer fortsätter. Så långt som
möjligt skall det alltid finnas både en kvinnlig och
en manlig kandidat med i det slutliga urvalet inför
tillsättningar av myndighetschefer. Regeringen utgår
samtidigt från att myndighetscheferna i sin tur
tillämpar grunddragen i chefspolicyn inom sina egna
myndigheter. Utskottet anser i detta sammanhang att
det måste vara en av förutsättningarna för
tillsättning av myndighetschefer att dessa är både
intresserade av jämställdhetsfrågor och beredda att
ta på sig det praktiska ansvaret för att genomföra
regeringens mål för jämställdhetsarbetet. Utskottet
anser vidare att det är varje nuvarande
myndighetschefs ansvar att aktivt och målmedvetet
arbeta med jämställdhetsfrågor.
Utskottet vill understryka att målsättningen för
regeringens chefspolicy inom utrikesförvaltningen är
att ytterligare öka andelen kvinnliga chefer såväl
ute som hemma. Denna målsättning måste genomsyra
hela personalpolitiken och komma till uttryck bland
annat i jämställd basrekrytering och aktivt
befordringsarbete. Utskottet anser det angeläget att
man inom Regeringskansliet förbereder utveckling av
strategier för jämställd tillsättning av utredare
och styrelseordföranden för att öka möjligheten till
att föra en medveten jämställdhetspolitik även inom
detta område. Det är värdefullt att Statens
kvalitets- och kompetensråd fortsätter att aktivt
arbeta med att förverkliga jämställdhetsmålen genom
sådana satsningar som exempelvis ett program med
syftet att exponera kvinnor som kandidater till
högre chefsbefattningar och ett mentorsprogram för
relativt nya chefer på mellannivå.
Utskottet noterar att
Arbetsgivarpolitikutredningen nyligen lämnat sitt
betänkande Den arbetsgivarpolitiska delegeringen i
staten - en samlad utvärdering (SOU 2002:32).
Utredningens uppdrag omfattade bl.a. bedömning av
effekterna av den arbetsgivarpolitiska delegeringen
på lönebildningen, personalförsörjningen och andra
personalpolitiska frågor inom statsförvaltningen.
Enligt utredningens uppfattning har myndigheternas
ansträngningar för jämställd kompetensförsörjning
ökat avsevärt, mycket tack vare den
arbetsgivarpolitiska delegeringen i staten som ger
större möjligheter till lokala lösningar inom
personalverksamheten. Utredningen föreslår att
systemet för regeringens uppföljning av
myndigheternas kompetensförsörjning fortsätter att
utvecklas. En remittering av betänkandet förbereds
för närvarande.
Sedan 1997 begär regeringen årligen in uppgifter
om myndigheternas mål för sin kompetensförsörjning
liksom statistik över löneutveckling,
könsfördelning, rörlighet och ålder. Myndigheterna
åläggs i beslutet från 2001 att - med anledning av
skärpningarna i jämställdhetslagen - särskilt
redovisa vilka åtgärder som vidtas för att ge
kvinnor och män lika goda möjligheter till
utveckling och befordran. Myndigheterna skall vidare
redovisa det arbete som bedrivs för att kartlägga
och eliminera eventuella osakliga löneskillnader
mellan kvinnor och män. Enligt en redogörelse för
arbetet med genomförandet av regeringens
förvaltningspolitiska handlingsprogram (skr.
2000/01:151 Regeringens förvaltningspolitik) ökade
andelen myndigheter som vidtar aktiva åtgärder i
syfte att eliminera osakliga löneskillnader mellan
kvinnor och män från drygt 50 % till drygt 66 %
under år 2000. Andelen myndigheter som redovisar
aktiva åtgärder för att ge kvinnor och män lika goda
möjligheter till utveckling och befordran ökade
samtidigt från 40 % till omkring 50 %.
I detta sammanhang vill utskottet understryka att
det är oerhört viktigt att alla myndigheter som
omfattas av den nya jämställdhetslagen följer och
genomför regeringens riktlinjer för
jämställdhetsarbete i statsförvaltningen. Utskottet
utgår från att samtliga myndigheter vid nästa
genomgång av regeringens förvaltningspolitik kommer
att redovisa aktiva åtgärder både för att minska
löneskillnaderna mellan könen och för att åstadkomma
samma möjligheter till utveckling och befordran för
kvinnor och män.

Utskottet vill också understryka att en väl
fungerande lönebildning är av avgörande betydelse
för en fortsatt god samhällsekonomisk utveckling.
Inom ramen för detta mål är det viktigt att
regeringen verkar för att bryta den könsrelaterade
lönediskrimineringen samt motverka både
diskriminerande värderingar av olika arbeten och
negativa effekter av den segregerade
arbetsmarknaden. Utskottet vill erinra om att
regeringen via JämO och Medlingsinstitutet följer
arbetsmarknadsparternas arbete med att åtgärda
osakliga löneskillnader fram till den 1 januari
2004. Detta arbete åläggs parterna i enlighet med
den nya jämställdhetslagen och det gäller även
löneskillnader i den offentliga sektorn. Utfallet av
parternas arbete kommer att vara vägledande för
behovet av ytterligare åtgärder, bl.a. skärpt
lagstiftning.

Vidare noterar utskottet att i vårpropositionen
för 2002 uppmärksammas att kvinnor i högre grad än
män har anställningskontrakt som visstids- och
deltidsanställda. Utskottet anser i likhet med
regeringen att det krävs ytterligare insatser för
att säkerställa att grunden även för kvinnors
deltagande på arbetsmarknaden skall vara
tillsvidareanställning på heltid. Utskottet ser
därför positivt på att en av dessa insatser -
anställningsstöd för arbetsgivare vid omvandling av
ofrivilliga deltidstjänster till heltidsarbete -
kommer att särskilt uppmärksammas i
budgetpropositionen för 2003.
Utskottet konstaterar att ytterligare insatser för
att stärka jämställdhetsarbete både i den statliga
förvaltningen och hela den offentliga sektorn är
under beredning inom Regeringskansliet. Bland annat
har regeringen beslutat direktiv till en översyn av
verksförordningen (dir. 2001:177) i syfte att skapa
en större tydlighet när det gäller dels de
förvaltningspolitiska kraven på myndigheterna, dels
myndighetsledningens ansvar och uppgifter också i
dess roll som arbetsgivare. Uppdraget skall
redovisas senast den 1 april 2003. Dessutom planeras
en ny regeringsskrivelse om jämställdhetspolitiken
utkomma vid årsskiftet 2002-2003. Utskottet
förutsätter att regeringen härvid lämnar en utförlig
redovisning av hur kvinnorepresentationen bland
myndighetschefer, ambassadörer och statliga utredare
skall öka och vad som ytterligare kan göras för att
utjämna obefogade löneskillnader.
Regeringens och Regeringskansliets arbete för ökad
jämställdhet sammanfattas i en ny tidning från
Regeringskansliet, Jämnt. Tidningen vänder sig till
chefer och jämställdhetsansvariga i den statliga
förvaltningen och skall också distribueras till
kommunerna, landstingen samt olika
intresseorganisationer för att ge kunskap och
inspiration i det fortsatta jämställdhetsarbetet.

Utskottet anser att det är angeläget att
jämställdhet mellan könen och en arbetsmiljö där
diskriminering på grund av kön inte får förekomma
måste utgöra en av de grundläggande
förhållningssätten för den statliga förvaltningen.
Enligt utskottet har regeringen genom
förvaltningspolitiska styrsignaler till
myndigheterna samt en aktiv uppföljning av de
arbetsgivarpolitiska insatserna åstadkommit att
myndigheterna tar ett större ansvar för att sätta
konkreta mål för sitt jämställdhetsarbete med
tydliga kopplingar till målen för verksamheten. Det
är viktigt att regeringen löpande fortsätter att
aktivt följa upp och utvärdera sin egen och
myndigheternas arbetsgivarpolitik med hänsyn till
dessa jämställdhetsmål.

Utskottet vill understryka att jämställdhet berör
alla samhällsområden. Jämställdhet handlar om
rättvisa och fördelning av ekonomisk och politisk
makt. Det handlar om demokrati, om att värdera
kvinnor och män lika. Därför är det också viktigt
att genusperspektivet blir en naturlig del av
verksamheten i statsförvaltningen och i övriga delar
av den offentliga sektorn. Det är utskottets mening
att jämställdhet är en fråga med högsta prioritet.
Mycket återstår att göra. Utskottet ser positivt på
att regeringen arbetar med att på olika sätt
fullfölja jämställdhetsmålen i den statliga
arbetsgivarpolitiken samt att i övrigt utveckla
jämställdhetsarbetet.
Vad utskottet anfört om den inriktning av
jämställdhetspolitiken som finns i vårpropositionen
och det arbete som pågår inom Regeringskansliet
kring jämställdhetsfrågor samt kring strategierna
för utformning, uppföljning och utvärdering av
jämställd arbetsgivarpolitik både i den statliga
förvaltningen och i övriga offentliga verksamheter,
bör riksdagen som sin mening tillkännage för
regeringen. Med detta föreslår utskottet att
riksdagen avslår förslagen i motionerna A211 (kd)
yrkande 1, A212 (c) yrkande 5, A228 (m) yrkande 16
och A229 (fp) yrkande 9.

Jämställdhet i arbetslivet

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motionen om ytterligare insatser för att
förbättra jämställdheten i arbetslivet med
hänvisning till att frågorna nyligen har
behandlats av riksdagen.
Jämför reservation 5 (mp).

Motionen

Miljöpartiet de gröna förordar i motion Fi41
(yrkande 2) ytterligare insatser för att förbättra
jämställdheten. Motionärerna framhäver behovet av
att stärka gravida kvinnors och föräldrars ställning
på arbetsmarknaden samt råda bot på
lönediskrimineringen med hjälp av bl.a. utbyggnad av
föräldraförsäkringen, införandet av en daglig
arbetstidsförkortning och förflyttning av
lönediskrimineringsärenden från Arbetsdomstolen till
allmän domstol. Vidare anser man att politiker som
arbetsgivare i offentlig sektor bör prioritera
kvinnors löner, speciellt i kvinnodominerade
låglöneyrken, i de närmaste årens löneförhandlingar.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet vill erinra om att arbetsmarknadsutskottet
tidigare i år har behandlat flera av frågorna
angående jämställdheten i arbetslivet i betänkandena
2001/02:AU3, 2001/02:AU4 och 2001/02:AU6.

Arbetsmarknadsutskottet ser allvarligt på tecken
på försämrade möjligheter att kombinera arbete och
barn och hänvisar till JämO:s särskilda uppdrag att
till regeringen redovisa och kommentera resultat av
diskrimineringsärenden i samband med graviditet och
föräldraskap. I frågan om en arbetstidsförkortning
avvaktar man slutsatserna från utredningen av
Kommittén för nya arbetstids- och semesterregler.
Man hänvisar också till en pågående utredning om en
sammanhållen diskrimineringslagstiftning innan
frågan om forum i diskrimineringsmål kan avgöras.
Finansutskottet finner för sin del inga skäl till
att avvika från arbetsmarknadsutskottets
ställningstagande.
Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motion
Fi41 (mp) yrkande 2.

Skatt på valutatransaktioner

Utskottets förslag i korthet

Regeringen avser att i sommar lämna en
skrivelse till riksdagen med arbetsnamnet
Spelregler för globala marknader. I
skrivelsen behandlas bl.a. en svensk strategi
för internationell finansiell stabilitet. Mot
denna bakgrund avstyrker utskottet
motionerna.
Jämför reservation 6 (m, fp).

Motionerna

I motion U300 av Bo Lundgren m. fl. (m) anförs att
det framför allt är de fattigaste länderna som har
att vinna på att kapital utan onödiga regleringar
kan flyttas på den internationella marknaden. När
regleringar minskas eller försvinner leder detta
till ökade strömmar av kapital till u-länderna. En
grundförutsättning för investeringar är också
förutsebarhet och grundläggande marknadsekonomiska
institutioner. Enligt motionärerna bör därför
Sverige i IMF verka för en kod för transparenta och
öppna finansmarknader så att otillbörlig statlig och
annan påverkan på banker och andra aktörer
förhindras. Sverige bör också med kraft motarbeta
införandet av en s.k. Tobintull eller Tobinskatt.
Förutom att skatten fördyrar och försvårar
kapitalanskaffningen för u-länderna innebär
Tobinskatten att det blir svårare att överföra de
viktiga kreditmarknadsinstrument som i-världen har
utvecklat och som är en förutsättning för ett väl
fungerande näringsliv (yrkandena 4 och 5).

I motion Fi221 av Sten Tolgfors (m) anförs att
avsikten med Tobinskatten är att den skall vara ett
handelshinder för pengar. Enligt motionären skadar
alla handelshinder marknadens sätt att fungera.
Tobinskatten skulle göra att investeringar i u-
länder blir dyrare genom att pengaströmmarna dit
beskattas. Den som vill gynna utvecklingen i u-
länder bör, enligt motionären, inte försvåra för
investeringsströmmarna utan tvärtom se till att mer
pengar når dessa länder. Vidare anförs att
Tobinskatten innebär att beskattningsmakten förs
över till internationella - icke folkligt
kontrollerade - organisationer. Ur en demokratisk
synvinkel är detta oacceptabelt. Enligt motionären
bör Tobinskatten avvisas (yrkandena 1-9).

Utskottets ställningstagande

Med anledning av motioner om det internationella
finansiella systemet och införandet av en s.k.
Tobinskatt på den internationella finansmarknaden
gjorde utskottet under våren 2001 en omfattande och
grundlig beredning av frågorna. Ett stort antal,
både svenska och internationella, rapporter i ämnena
gicks igenom, och den 3 april 2001 hölls en
offentlig utfrågning under rubriken Ekonomisk
politik i en global ekonomi. Tobinskatt - hinder
eller möjlighet. I utfrågningen deltog
handelsminister Leif Pagrotsky, vice riksbankschef
Eva Srejber, chefekonomen i SEB Klas Eklund och
ekonomen Kenneth Hermele.

Som en följd av beredningen och utskottets
betänkande (bet. 2000/01:FiU25) uppmanade riksdagen
regeringen att utarbeta och formulera en
globaliseringsstrategi, inom vilken såväl förslaget
om Tobinskatt som andra alternativa åtgärder för att
öka stabiliteten i det finansiella systemet och för
att hantera eller finansiera åtgärder mot de växande
globala utmaningarna värderas och prioriteras.
Strategin bör bl.a. utgöra grunden för Sveriges
agerande i olika internationella församlingar.
Enligt uppgifter som utskottet inhämtat från
Utrikesdepartementet kommer regeringen under
sommaren att lämna en skrivelse till riksdagen med
arbetsnamnet Spelregler för globala marknader. I
skrivelsen behandlas bl.a. en svensk strategi för
internationell finansiell stabilitet. Utskottet
anser att det inte finns anledning till att ta något
initiativ med anledning av motionerna U300 (m) och
Fi221 (m), varför de avstyrks.

Betalkort i staten

Utskottets förslag i korthet

Utskottet anser att huvudregeln även i
fortsättningen bör vara att myndigheterna
tillhandahåller betalkort med personligt
betalningsansvar till de anställda. I de fall
myndigheterna anser det motiverat att den
anställde använder betalkort där staten bär
betalningsansvaret främst när det gäller
fortlöpande inköpsverksamhet i tjänsten bör
detta motiveras särskilt antingen i av
myndigheterna utfärdade regler eller i
beslutet i det enskilda fallet. Utskottet
föreslår att riksdagen delvis bifaller
motionen.

Motionen

I motion Fi203 av Per Bill (m) förordas att staten
som huvudregel bör avskaffa alla kreditkort där
staten bär betalningsansvar. Grundregeln för all
statlig personal skall i stället vara att
medarbetare bär betalningsansvar (yrkande 1). Det är
enligt motionären angeläget att samma system som
tillämpas i övriga samhället, där människor måste
redovisa sina kvitton och själva ansvara för sina
kreditkort, skall gälla även för statsapparaten.
Alla undantag från denna huvudregel skall motiveras
individuellt och alla motiveringar skall vara
offentliga (yrkande 2).

Kommentar från betalchefen vid
Riksgäldskontorets enhet för statens
betalningssystem

Från betalchefen vid Riksgäldskontorets enhet för
statens betalningssystem, Peter Lindblom, har
utskottet erhållit kommentarer med bl.a. följande
synpunkter:

"Statliga myndigheter behöver komplement till
vanliga beställningsrutiner, vilka är både dyra och
arbetskrävande, och här kan betalkorten dels ge en
längre betalningsfrist åt myndigheten, dels
väsentligt minska antalet fakturor från olika
leverantörer. Och då kan även s.k. rena företagskort
behövas där fakturan kommer till myndigheten för
tanken kan knappast vara att enskilda tjänstemän
ekonomiskt skall ansvara för statliga myndigheters
samtliga anskaffningar (.). I stället för att få
t.ex. 50 fakturor i månaden (varje faktura kostar ca
300-500 kronor i hanteringskostnader) kan
myndigheten från kortföretaget få en (1) samlings-
faktura och på det sättet väsentligt effektivisera
sin ekonomiförvaltning."

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet har vid två tidigare tillfällen behandlat
liknande motionsförslag om användningen av betalkort
med personligt betalningsansvar i staten (bet.
1996/97:FiU17 och 1997/98:FiU14). Vid båda dessa
tillfällen avslog riksdagen på utskottets begäran
motionen med motiveringen att det vore att gå för
långt att avskaffa betalkort med statligt
betalningsansvar eftersom det fanns skäl att använda
även denna typ av betalkort i staten.

Utskottet kan konstatera att myndigheterna redan i
dag tillämpar huvudregeln att statsanställda skall
använda betalkort med personligt betalningsansvar.
Av de statligt upphandlade betalkort som används på
myndigheterna är omkring 85 % kort med personligt
betalningsansvar. Endast omkring 15 % är kort där
staten bär betalningsansvar. Utskottet anser att
betalkorten med statligt betalningsansvar har en
funktion i myndigheternas förvaltning eftersom
enskilda tjänstemän inte skall ansvara ekonomiskt
för statliga myndigheters anskaffningar. Samtidigt
kan myndigheterna som juridiska personer inte
fråntas möjligheten att utnyttja tjänster och
produkter från leverantörer som inte godkänner
fakturabaserade transaktioner.
Det finns ingen generell förordning beträffande
valet av betalkort i statlig verksamhet, utan
myndigheterna gör själva en prövning av vilken typ
av betalkort som bäst tjänar deras behov. I detta
sammanhang är det enligt utskottets mening viktigt
att den interna kontrollen på myndigheterna fungerar
oklanderligt så att statliga medel används på avsett
sätt och att alla oegentligheter upptäcks, beivras
och rättas till. Enligt vad utskottet erfarit från
Riksgäldskontoret fungerar systemet med två typer av
betalkort i staten mycket väl - myndigheterna visar
god disciplin i sina korttransaktioner och några
oegentligheter har under de senaste åren inte
förekommit. För tjänstemän som inte använder
betalkorten på ett tillfredsställande sätt finns
självfallet möjlighet att frånta dem rätten att
använda korten. Vid direkt missbruk finns möjlighet
att vidta disciplinära åtgärder.
Utskottet vill vidare peka på att utförliga
bestämmelser för tilldelning och användning av
betalkort med båda typer av betalningsansvar som
regel ingår i myndigheternas egna föreskrifter och
riktlinjer. Dessa förvaltningsbestämmelser är av
princip offentliga. Enligt utskottets mening bör
huvudregeln i fortsättningen vara att myndigheten
tillhandahåller betalkort med personligt
betalningsansvar till de anställda. I de fall
myndigheten anser det motiverat att den anställde
använder betalkort där staten bär betalningsansvaret
främst när det gäller fortlöpande inköpsverksamhet i
tjänsten bör detta motiveras särskilt, antingen i av
myndigheten utfärdade regler eller i beslutet i det
enskilda fallet.
Vad utskottet ovan anfört om användningen av
betalkort i staten, bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna. Riksdagen bifaller därmed
delvis motion Fi203 (m) yrkandena 1 och 2.

Finansiering av större
infrastrukturinvesteringar

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motionen om detaljerad beräkning av
finansieringen av den framtida
kapitalkostnaden för upplånade
infrastrukturprojekt.
Jämför reservation 7 (m).

Motionen

Moderata samlingspartiet begär i motion Fi225 att
regeringen återkommer till riksdagen med en
detaljerad beräkning av hur den framtida
kapitalkostnaden för upplånade infrastrukturprojekt
skall finansieras. Motionärerna hänvisar till det
ökade antalet infrastrukturprojekt som påbörjats med
upplåning av staten eller statliga bolag, och
befarar att till följd av denna kraftiga upplåning
kommer de löpande underskotten i statsbudgeten att
gradvis öka samtidigt som skuldbördan växer
dramatiskt.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet bedömer att det är regeringens ambition
att infrastrukturinvesteringar finansieras via
anslag i statsbudgeten och att kostnaderna för
tidigarelagda lånefinansierade investeringar
inkluderas i långsiktiga budgetberäkningar. En ny
prognos över budgetbelastningen 2004-2015, med
hänsyn tagen till de framtida kapitalkostnaderna för
lånefinansierade investeringar, presenterades i
regeringens infrastrukturproposition under hösten
2001 (prop. 2001/02:20). Enligt denna prognos
beräknas planeringsramen för
infrastrukturinvesteringar under de kommande 12 åren
till totalt 364 miljarder kronor, varav 23 miljarder
kronor finansieras med lån. Lånefinansierade projekt
utgör alltså endast 6 % av den totala kostnaden för
samtliga statliga infrastruktursatsningar under den
s.k. planperioden, vilket enligt utskottets mening
stämmer överens med regeringens målsättning att
huvudprincipen för finansiering av
infrastrukturprojekt är över anslag.

Vidare konstaterar utskottet att utgifter för
räntor och amortering av såväl gamla som nya lån
inom infrastrukturområdet enligt regeringens prognos
ger en total utgiftsbelastning på 45 miljarder
kronor under 2004-2015. Detta motsvarar omkring 12 %
av de totala utgifterna för infrastruktur för hela
tolvårsperioden eller 16 % av de redan anvisade
anslagsmedlen för planeringsramen för
infrastrukturinvesteringar på 283 miljarder kronor.
Enligt regeringens bedömning finns det därmed ett
utrymme i statsbudgeten för anslagsfinansiering av
dessa långsiktiga kapitalkostnader. Det kvarstående
finansieringsbehovet på 58 miljarder kronor planerar
man att successivt fylla upp med framtida
anslagshöjningar i takt med att de tidigarelagda
lånefinansierade projekten färdigställs, för att det
skall bli möjligt att upprätthålla en relativt jämn
aktivitetsnivå inom infrastruktursektorn med hänsyn
till det statsfinansiella läget.
I propositionen (avsnitt 11.3, tabell 11.4)
presenteras en sammanställning av utgifter för och
finansiering av hela planeringsramen för
infrastrukturinvesteringar under perioden. Någon mer
detaljerad beräkning av hur den framtida
kapitalkostnaden för upplånade infrastrukturprojekt
skall finansieras brukar dock inte redovisas
eftersom dessa utgifter inte skiljer sig från andra
statliga utgifter i finansieringshänseende.
I detta sammanhang vill utskottet erinra om att
det inte finns några krav, vare sig i budgetlagen
eller någon annanstans, att regeringen skall
redovisa hur olika utgifter skall finansieras post
för post. De budgetpolitiska mål som riksdagen
ställer sig bakom gäller statsbudgeten som helhet.
Budgethanteringen i riksdagen förutsätter därmed att
alla utgifter behandlas likadant, vilket gör det
möjligt att pröva olika utgiftsönskemål mot
varandra. En särskild behandling av
finansieringsförslag för en avgränsad grupp av
utgifter skulle följaktligen motverka en effektiv
budgethantering.
Med hänvisning till det anförda avstyrker
utskottet motion Fi225 (m).

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges vilken punkt
i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.

1. Jämställdhetsaspekter på den statliga
arbetsgivarpolitiken - punkt 1 (m)

av Gunnar Hökmark (m), Lennart Hedquist (m), Anna
Åkerhielm (m) och Gunnar Axén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under
punkt 1 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 1. Därmed bifaller
riksdagen motion

2001/02:A228 av Mikael Odenberg m.fl. (m) yrkande 16
och
avslår motionerna
2001/02:A211 av Maria Larsson m.fl. (kd) yrkande 1,
2001/02:A212 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkande 5
samt
2001/02:A229 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande
9.

Ställningstagande

Staten skall som arbetsgivare vara ett föredöme när
det gäller att utveckla de enskilda medarbetarnas
förmåga och möjligheter. Det innebär också att
staten skall behandla män och kvinnor likvärdigt och
genom en öppen och modern arbetsgivarpolitik bidra
till en mer jämställd arbetsmarknad. Det innebär
både att underlätta för både män och kvinnor att
utvecklas på sin arbetsplats och att vara lika öppen
för den förmåga och kompetens som den enskilde
besitter oavsett kön. På det viset bryts gamla
attityder och underlättas för fler kvinnor i ledande
positioner.

Enligt vår mening kräver attitydförändringar
gentemot kvinnors roll på arbetsmarknaden mot denna
bakgrund att kvinnor synliggörs, inte att de
kvoteras in i olika verksamheter eller på annat sätt
utsätts för positiv särbehandling. När en kvinna
kvoteras in bara därför att hon är kvinna, begås
samma fel som när en man får jobbet bara därför att
han är man. En orättvisa ersätts av en annan
orättvisa och segregeringen består. Vi anser inte
att matematisk omfördelning leder till ökad
jämställdhet i verkligheten eller utifrån den
enskilda medarbetarens perspektiv.
Trots regeringens hårda profilering av Sverige som
ett föregångsland inom jämställdhet har vi rönt
kritik på flera punkter. Europeiska kommissionen har
kritiserat Sverige för den könssegregerade
arbetsmarknaden. FN har riktat kritik mot
löneskillnader och bristande kvinnlig representation
inom den statliga förvaltningen i Sverige, särskilt
inom utrikesförvaltning och domstolsväsende samt på
universitet. Samtidigt kommer rapporter om att
löneskillnaderna mellan kvinnor och män ökat
kraftigt i Statsrådsberedningen,
Utrikesdepartementet och Jordbruksdepartementet -
jämställdhetsminister Margareta Winbergs eget
departement. Detta måste enligt vår mening snarast
åtgärdas. Därför vill vi att regeringen tillsätter
en utredning om effekterna av den egna arbetsplanen
för jämställdhet inom den offentliga sektorn.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi har framfört om
jämställdheten i den statliga förvaltningen. Detta
innebär att riksdagen bifaller motion A228 (m)
yrkande 16 och avstyrker motionerna A211 (kd)
yrkande 1, A212 (c) yrkande 5 och A229 (fp) yrkande
9.

2. Jämställdhetsaspekter på den statliga
arbetsgivarpolitiken - punkt 1 (kd)

av Mats Odell (kd) och Per Landgren (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under
punkt 1 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 2. Därmed bifaller
riksdagen motion

2001/02:A211 av Maria Larsson m.fl. (kd) yrkande 1
och
avslår motionerna
2001/02:A212 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkande 5,
2001/02:A228 av Mikael Odenberg m.fl. (m) yrkande 16
samt
2001/02:A229 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande
9.

Ställningstagande

Jämställdhet är en fråga om demokrati och mänskliga
rättigheter. Kvinnor och män skall såväl i teori som
praktik ha samma rättigheter och möjligheter att
påverka och delta i samhällsutvecklingen. Därför är det
ett viktigt mål att män och kvinnor finns
representerade i någorlunda lika delar i alla
beslutande församlingar inklusive den statliga
förvaltningen och utredningsväsendet. Vi vill framhäva
att forskningen visar att den erfarenhet som mannen
respektive kvinnan har också inverkar på de politiska
besluten. En jämn representation är således ett viktigt
mål och kräver konkreta åtgärder för att skapa
förutsättningar för bättre beslut som innefattar både
mäns och kvinnors kompetens, perspektiv och
prioriteringar.

Enligt vår mening är det därför viktigt att den
politiska ledningen i Sverige är ett föredöme i
jämställdhetsfrågor. Handling måste överensstämma
med ord, i annat fall förlorar politiken och
politikerna i trovärdighet. Det är glädjande att
kvinnorepresentationen ökat i de politiska
församlingarna, men mycket återstår att göra.
Jämställdhetsministern kritiserar ofta näringslivet
för att det finns för få kvinnor på beslutande
poster. Det gör det extra viktigt att regeringen
månar om måluppfyllelse för egen del. Därför anser
vi att det är mycket anmärkningsvärt att endast en
av fyra myndighetschefer är kvinna. Ledningarna för
Banverket, Vägverket, Sjöfartsverket,
Luftfartsverket och länstrafikens huvudmän är
samtidigt bedövande överrepresenterade av män trots
att det inom transportsektorn tas beslut som berör
stora delar av samhällsplaneringen. Motsvarande
underrepresentation är fallet bland statliga
utredare. Vi anser att detta är ett underbetyg åt
ett demokratiskt land med en regering som har ökad
jämställdhet som ett högt prioriterat mål och som
framhåller Sverige som världens mest jämställda
land.
Vi vill vidare peka på att även vid tillsättning
av ambassadörer har regeringen valt att inte
tillämpa sina egna doktriner. Av de 99 ambassadörer
och generalkonsuler som för närvarande är
stationerade runt om i världen är endast 20 kvinnor.
Regeringen förklarar detta faktum med att det inte
finns tillräckligt många kompetenta kvinnor att
utse. Vi ser detta som ett skamligt underkännande av
alla välmeriterade kvinnor.
Mot bakgrund av det ovan anförda anser vi att
regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med
en konkret plan för hur man skall öka
kvinnorepresentationen bland myndighetschefer och
ambassadörer.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi har framfört om
jämställdheten i den statliga förvaltningen. Detta
innebär att riksdagen bifaller motion A211 (kd)
yrkande 1 och avstyrker motionerna A212 (c) yrkande
5, A228 (m) yrkande 16 och A229 (fp) yrkande 9.

3. Jämställdhetsaspekter på den statliga
arbetsgivarpolitiken - punkt 1 (c)

av Lena Ek (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under
punkt 1 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 3. Därmed bifaller
riksdagen motion

2001/02:A212 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkande 5 och
avslår motionerna
2001/02:A211 av Maria Larsson m.fl. (kd) yrkande 1,
2001/02:A228 av Mikael Odenberg m.fl. (m) yrkande 16
samt
2001/02:A229 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande
9.

Ställningstagande

Jag anser att den svenska arbetsmarknaden inte är
jämställd utan tvärtom väldigt uppdelad. Både
Europeiska kommissionen och JämO har kritiserat
Sverige för den i ett internationellt perspektiv
mycket könssegregerade arbetsmarknaden. 37 % av den
kvinnliga arbetskraften i Sverige återfinns inom den
offentliga sektorn. Detta skall jämföras med
motsvarande siffra bland männen, vilken är 14 %.
Trots den kraftiga övervikten av kvinnor i den
offentliga sektorn är männen klart
överrepresenterade inom de arbetsledande
befattningarna. Regeringens utnämningspolitik vad
gäller exempelvis statliga utredare,
styrelsemedlemmar i statliga bolag samt tjänster
inom Utrikesdepartementet har enligt min mening
förstärkt denna skillnad.

Det låga antalet kvinnor på högre
befattningsnivåer i den offentliga sektorn motiveras
ofta med att det är svårt att finna kompetens bland
kvinnorna och att de ofta själva väljer att inte ta
på sig arbetsledande uppgifter. Detta är dock inte
sanningsenligt. Undersökningar vid Handelshögskolan
i Stockholm visar att majoriteten av kvinnorna kan
tänka sig att bli befordrade samt att kvinnor i
högre utsträckning än män har högskoleexamen,
relativt sett. Sanningen är snarare att
ledaregenskaper hos kvinnor som verkar i en manlig
struktur osynliggörs.
Jag anser att offentliga arbetsgivare har ett
stort ansvar när det gäller att bryta denna trend
och föregå med gott exempel på jämställdhetsområdet.
De offentliga institutionernas jämställdhetsplaner
bör vara utformade på ett sådant sätt att uppsatta
mål tydligt kan utläsas och resultaten mätas.
Målsättningen bör vara att arbetet med att rekrytera
kvinnliga arbetsledare och chefer ytterligare
accentueras. Arbetet med att utforma modeller för
att mäta resultaten av jämställdhetsplaner måste
intensifieras.
Jag vill vidare peka på att det finns kraftiga
löneskillnader inte bara mellan den offentliga och
den privata sektorn, utan även inom de båda
sektorerna. SCB:s senaste lönestatistik visar att
stora löneskillnader mellan kvinnor och män
förekommer på flera nivåer i den offentliga
verksamheten - från verksamhetschefer inom vård och
omsorg till högre tjänstemän och politiker. Enligt
uppgifterna från JämO har lönediskrimineringen
faktiskt ökat under denna mandatperiod. Jag anser
att detta är oacceptabelt.
Mot bakgrund av de stora löneskillnaderna mellan
kvinnor och män i den offentliga sektorn anser jag
att det finns anledning att genomföra en
lönerevision inom statlig verksamhet. Möjligheten
att genomföra denna lönerevision i samarbete med
Kommun- och Landstingsförbundet bör undersökas.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad jag har framfört om
jämställdheten i den statliga förvaltningen. Detta
innebär att riksdagen bifaller motion A212 (c)
yrkande 5 och avstyrker motionerna A211 (kd) yrkande
1, A228 (m) yrkande 16 och A229 (fp) yrkande 9.

4. Jämställdhetsaspekter på den statliga
arbetsgivarpolitiken - punkt 1 (fp)

av Karin Pilsäter (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under
punkt 1 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 4. Därmed bifaller
riksdagen motion

2001/02:A229 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 9
och
avslår motionerna
2001/02:A211 av Maria Larsson m.fl. (kd) yrkande 1,
2001/02:A212 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkande 5
samt
2001/02:A228 av Mikael Odenberg m.fl. (m) yrkande
16.

Ställningstagande

Jag anser att lönediskriminering, som innebär att
kvinnor och män får olika lön för lika eller
likvärdigt arbete, måste övervinnas. För att bryta
lönediskrimineringen behövs ändamålsenliga metoder
såsom statistik och bättre modeller för
arbetsvärdering. Genom sådana verktyg kan
diskriminerande löneskillnader synliggöras.

Jag vill särskilt peka på att undersökningar från
bl.a. Jusek visar att kvinnor och män som utför
samma arbete på samma arbetsplats fortfarande kan ha
stora löneskillnader, som inte kan motiveras med
juridiskt hållbara sakliga argument. Nyutexaminerade
kvinnor inom de juridiska och ekonomiska områdena
har t.ex. lägre ingångslöner än sina manliga
jämnåriga kolleger. Under senare tid har detta
missförhållande uppmärksammats även inom
Regeringskansliet.
En del av förklaringarna bakom kvinnors lägre
löner är att en del kvinnor i samband med
föräldraskap väljer att gå ned i arbetstid och
arbeta deltid. Men denna lägre lön drabbar inte bara
deltidsarbetande kvinnor, utan också kvinnor som
jobbar heltid, och som varken har varit
föräldralediga eller ens kommer att vara det. I
dessa fall handlar det enligt min mening om ren
diskriminering. Jag anser att det är beklagligt att
erfarenhet från föräldraskap inte värderas utan
straffar sig i lönekuvertet. Och det är ännu mer
anmärkningsvärt att alla kvinnor, i alla åldrar,
oavsett om de har barn eller inte, bestraffas med
lägre lön enbart för att de har den kollektiva
tillhörigheten att de är kvinnor och därmed har den
kollektiva förmågan att föda barn.
Av denna anledning är det angeläget att frågor om
pappaledighet samt ökad valfrihet och möjlighet att
köpa hushållstjänster till rimliga priser sätts högt
på den politiska dagordningen för att kunna utjämna
mäns och kvinnors förutsättningar på
arbetsmarknaden. Den dagen mammor och pappor delar
mera lika på föräldraledigheten och på det därefter
flera decennier långa vardagsansvaret för barn
kommer med all sannolikhet lönestatistiken att se
annorlunda ut.
Jag anser mot denna bakgrund att kommunerna,
landstingen och staten måste bli avsevärt
anständigare som arbetsgivare. De måste föregå med
gott exempel när det gäller rättvisa löner, flexibla
arbetstider och inställning till familjeansvar och
föräldraledighet.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad jag har framfört om
jämställdheten i den statliga arbetsgivarpolitiken.
Detta innebär att riksdagen bifaller motion A229
(fp) yrkande 9 och avstyrker motionerna A211 (kd)
yrkande 1, A212 (c) yrkande 5 och A228 (m) yrkande
16.

5. Jämställdhet i arbetslivet - punkt 2 (mp)

av Yvonne Ruwaida (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under
punkt 2 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 5. Därmed bifaller
riksdagen motion

2001/02:Fi41 av Matz Hammarström m.fl. (mp) yrkande
2.

Ställningstagande

Enligt min mening är innehållet i regeringens
jämställdhetsskrivningar från vårpropositionen 2002
långt ifrån tillräckligt för att komma till rätta
med bristen på jämställdhet i arbetslivet. Det
politiska jämställdhetsarbetet måste kompletteras på
en rad områden.

Jag anser att gravida kvinnors och föräldraledigas
ställning på arbetsmarknaden behöver stärkas.
Skyddet bör vara utformat på så sätt att graviditet
och föräldraledighet inte till någon del får utgöra
godtagbart skäl för negativa åtgärder.
Föräldraledighetslagen borde därför kompletteras, i
likhet med de nya diskrimineringslagarna om bl.a.
etnisk diskriminering, med en konstruktion om
arbetsgivarens skyldighet att visa att det saknas
varje samband mellan missgynnande och föräldraskap.
Dessutom krävs en successiv utbyggnad av
föräldraförsäkringen samt en daglig
arbetstidsförkortning för att möjligheterna att
kombinera arbetsliv och föräldraskap skall
förbättras.
För att komma till rätta med lönediskrimineringen
behövs ett arbete på flera plan. Jag är övertygad om
att ett fortsatt och fördjupat könsperspektivs- och
jämställdhetsarbete i skolan, en
arbetstidsförkortning och en tydligare pappaprofil i
föräldraförsäkringen skulle skynda på
jämställdhetsprocessen. För att underlätta arbetet
med lönejämställdhet bör lönediskrimineringsärendena
flyttas från Arbetsdomstolen till allmän domstol. På
löneområdet bör också politikerna som arbetsgivare i
offentlig sektor prioritera kvinnors löner,
speciellt i kvinnodominerade låglöneyrken, i de
närmaste årens löneförhandlingar. Jag ser detta som
en angelägen insats för att synliggöra och bryta den
könsmaktobalans som ligger till grund för skillnader
i lön och status.
Jag anser att riksdagen skall som sin mening
tillkännage för regeringen vad jag har framfört om
ytterligare insatser för jämställdhet i arbetslivet.
Därmed tillstyrks motion Fi41 (mp) yrkande 2.

6. Skatt på valutatransaktioner - punkt 3
(m, fp)

av Gunnar Hökmark (m), Lennart Hedquist (m), Anna
Åkerhielm (m), Gunnar Axén (m) och Karin Pilsäter
(fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 6. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna
2001/02:Fi221 av Sten Tolgfors (m) samt
2001/02:U300 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkandena 4
och 5.

Ställningstagande

Enligt vår mening visar alla sakliga utvärderingar
och analyser av förslaget om en s.k. Tobinskatt att
skatten skulle motverka sina syften och ha direkt
negativa effekter. Kostnaderna för att införa
skatten skulle bli mycket höga i form av t.ex. stora
effektivitetsförluster på marknaderna, stigande
kostnader för kapital och en ökad volatilitet och
instabilitet i det internationella finansiella
systemet.

Vi anser också att ett införande av en Tobinskatt
framför allt skulle drabba u-länderna, dvs. de
länder som skattens förespråkare påstår sig vilja
hjälpa. Skatten skulle bl.a. avsevärt fördyra och
försvåra u-ländernas anskaffning av
investeringskapital. Utvecklingen de senaste
decennierna visar i stället att det är de u-länder
som öppnat sig för internationella kapital- och
handelsrörelser som fått en högre tillväxt och ett
större välstånd jämfört med de u-länder som
tillämpat omfattande valutaregleringar,
kapitalrestriktioner och andra typer av
protektionistiska åtgärder.
Vi anser vidare att de viktigaste
förutsättningarna för ett stabilt internationellt
finansväsende är att länderna för en
stabilitetsinriktad finans- och penningpolitik med
en lämplig växelkurs. Det internationella arbetet
med att utveckla koder, standarder och normer för
att förbättra genomlysningen och öppenheten i det
finansiella systemet bör vidareutvecklas och
intensifieras.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi anfört om en skatt
på valutatransaktioner. Riksdagen bifaller därmed
delvis motionerna Fi221 (m) samt U300 (m) yrkandena
4 och 5.

7. Finansiering av större
infrastrukturinvesteringar - punkt 5 (m)

av Gunnar Hökmark (m), Lennart Hedquist (m), Anna
Åkerhielm (m) och Gunnar Axén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under
punkt 5 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 7. Därmed bifaller
riksdagen delvis motion

2001/02:Fi225 av Per-Richard Molén m.fl. (m).

Ställningstagande

Vi anser att anslagsfinansiering av
infrastrukturella investeringar ger riksdagen bättre
överblick och större inflytande än lånefinansiering.
Detta är särskilt viktigt i fråga om stora
infrastrukturella investeringar som inte ger monetär
avkastning. En lånefinansiering som sker via ett
statligt bolag inskränker väsentligt riksdagens
möjligheter att utöva sin finansmakt och strider mot
de intentioner som kommer till uttryck i
budgetlagen.

Mot bakgrund av det ökade antalet
infrastrukturprojekt som påbörjats med upplåning
från staten eller statliga bolag vill vi framhålla
att de skäl som ett enigt finansutskott vid ett
flertal tillfällen redovisat och riksdagen ställt
sig bakom - och som ingår i den gällande lagen om
statsbudgeten - alltjämt bör tillämpas. De enligt
vår mening viktigaste motiven för att
anslagsfinansiera infrastrukturinvesteringar kan
sammanfattas i följande punkter:
- En grundläggande princip som kännetecknar en
effektiv och rationell budgetprocess och som
kommer till uttryck i budgetlagen är att olika
utgifter som staten står för skall redovisas över
statsbudgeten och återspegla de budgetmässiga
effekterna av dessa åtaganden. Detta sker inte om
utgifter belastar statsbudgeten långt efter det
att investeringen genomförts.
- Riksdagens inflytande över investeringarnas
omfattning och inriktning och möjligheterna att
utöva finansmakten underlättas med en korrekt
redovisning över statsbudgeten där de faktiska
utgifterna bokförs när de uppstår.
- En anslagsfinansiering av utgifter för
infrastrukturella investeringar ger utformningen
av utgiftstaket ett reellt innehåll. Utgiftstaket
kan därmed utgöra ett effektivt instrument för
att hålla de statliga utgifterna inom uppsatta
mål och bidra till en god hushållning.
- En lånefinansiering skapar i sig inte något ökat
realt utrymme som gör det möjligt att öka
investeringarna totalt i samhället.

I detta sammanhang anser vi att regeringen måste
följa de gällande tydliga reglerna för finansiering
av nya investeringsbeslut på infrastrukturområdet.
Kapitalkostnaden för lånefinansierade
infrastrukturinvesteringar får enligt vår mening
inte minska det framtida utrymmet för andra
angelägna behov som finansieras via statsbudgeten.
Räntor och amorteringar för de stora skulder som nu
byggs upp på infrastrukturområdet riskerar att
kraftigt minska möjligheterna för kommande riksdagar
att fatta egna beslut med hänsyn till framtida
prioriteringar.

Vi anser därmed att regeringen måste återkomma
till riksdagen med en detaljerad beräkning av hur
den framtida kapitalkostnaden för upplånade
infrastrukturprojekt skall kunna finansieras.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi har framfört om
finansieringen av större infrastrukturprojekt. Detta
innebär att riksdagen delvis bifaller motion Fi225
(m).
Särskilda yttranden

1. Jämställdhet i arbetslivet - punkt 2 (fp)

av Karin Pilsäter (fp).

Jag anser att Miljöpartiet de grönas motion
2001/02:Fi41 yrkande 2 om ytterligare insatser för
jämställdhet i arbetslivet tar upp många viktiga
frågor om inriktningen av jämställdhetspolitiken.
Dessa frågor har behandlats av riksdagen i olika
sammanhang. Där har Folkpartiet visat sin syn på
fortsatt jämställdhetsarbete.

Jag konstaterar att det enligt Folkpartiet är
angeläget att stärka kvinnors position på
arbetsmarknaden. Kvinnor utför i dag fortfarande 80
% av hemarbetet. Pappornas utnyttjande av
föräldraförsäkringen ökar samtidigt ytterst
långsamt. När det gäller vård av sjukt barn står
pappornas andel stilla sedan tio år. Folkpartiet
föreslår därför ett nytt system kallat
"Jämställdhetsbonus". Det innebär att varje månad
som tas ut i föräldraledighet, och som motsvaras av
en månad som den andra föräldern tar ut, ger 90 % i
ersättning i stället för 80 %. Arbetsgivare som kan
visa att anställda tar ut föräldraledighet och
tillfällig föräldrapeng relativt jämlikt får en
ekonomisk favör.
Folkpartiet föreslår vidare att taket i
föräldraförsäkringen höjs så att huvuddelen av den
miljon svenskar som inte ens får ut 80 % av sin
inkomst i ersättning verkligen får det - det skulle
med största sannolikhet ha en positiv
jämställdhetseffekt. Företagare skall också ha
likvärdiga möjligheter att ta ut föräldraledighet.
Jag är övertygad om att dessa förslag, tillsammans
med generella barnstöd (som är varken
konsumtionsstyrda eller inkomstprövade), reformerad
föräldraförsäkring och valfrihet i barnomsorgen,
ökar kvinnors makt över sin vardag och förstärker
deras position på arbetsmarknaden.
Jag anser att en flexiblare arbetstid skulle
betyda mindre stress för många och bidra till ökade
möjligheter till att kombinera arbetsliv och
föräldraskap. Folkpartiet har i flera år arbetat
hårt för en arbetstidsreform som ger stor frihet för
den enskilde att påverka sin arbetstid. En timbank
för den femte semesterveckan, inarbetad semester och
eventuella ytterligare lediga dagar skulle
exempelvis kunna användas till kortare
veckoarbetstid. Arbetsgivaren skall ha starka skäl
för att neka en anställd förändrad arbetstid. En
flexiblare arbetstid kan dock inte uppnås via en
lagstadgad arbetstidsförkortning - människor måste
fatta sådana viktiga beslut själva.
Brister i arbetsorganisation, arbetsledning och
lönesättning i den offentliga sektorn - med ständiga
omorganisationer, hierarkisk organisation, låga
kvinnolöner och svårigheter för medarbetare att få
komma till tals - förstärker de könsrelaterade
orättvisorna på arbetsmarknaden. Folkpartiet var med
och införde medbestämmandelagen och slår nu vakt om
dess möjligheter att öka utrymmet för anställda att
komma till tals. Men riktigt stark ställning får man
som anställd först när man kan hota med att byta
arbetsgivare - och den möjligheten finns ju sällan
om man är offentliganställd och trivs med sitt
yrkesval, men inte med sin arbetsgivare. Den stora
utmaningen på detta område är därför att bryta upp
de offentliga monopolorganisationerna och släppa in
konkurrerande arbetsgivare.
Enligt min mening kan rättvisa löner och bättre
arbetsvillkor för de offentliganställda uppnås genom
att bryta den offentliga sektorns monopolställning
och släppa in konkurrerande arbetsgivare inom
viktiga tjänsteområden. Samtidigt måste
lönediskrimineringsmål flyttas från Arbetsdomstolen
till allmän domstol för att lönediskrimineringen
lättare skall kunna bekämpas. Tillsammans med
Folkpartiets arbetstidsreformer och familjepolitiska
reformer kommer detta att stärka kvinnors position
på arbetsmarknaden.

2. Skatt på valutatransaktioner - punkt 3 (kd)

av Mats Odell (kd) och Per Landgren (kd).

Vi anser att den debatt som förslaget om en
omsättningsskatt på den internationella
valutahandeln, den s.k. Tobinskatten, orsakat är
viktig och välkommen. Debatten sätter fingret på
många människors oro över en alltmer snabbrörlig och
gränsöverskridande ekonomi. Dessutom har debatten
uppmärksammat behovet av ökade resurser till det
internationella utvecklingssamarbetet.

Den globaliserade världsekonomin och det ökade
handelsutbytet frigör en enorm tillväxtpotential.
Men alla länder hinner inte med. Ökande klyftor
mellan länder och regioner är för många den mest
iögonfallande och skrämmande konsekvensen av
globaliseringen. Med globaliseringen bör följa ett
växande ansvar för den rika världen att stödja en
verkligt global utveckling och en rättvis handel.
Det kräver bl.a. ökade resurser för
utvecklingssamarbete samt en ökad handlingskraft för
FN och liknande organisationer, som i dag brottas
med allvarliga problem såväl administrativt som
finansiellt.
Dessa resurser bör dock uppbringas genom
nationella skattebaser, i stället för att det skapas
en ny, överstatlig, skattestruktur med
oöverblickbara administrativa och ekonomiska
konsekvenser. Så gott som samtliga vederhäftiga
utvärderingar och analyser av Tobinskatten visar att
kostnaderna för att införa skatten skulle bli mycket
höga, i form av t.ex. stora effektivitetsförluster
på marknaderna, stigande kostnader för kapital och
en minskad tillgång på investeringskapital för t.ex.
utvecklingsländerna. Flera analyser pekar dessutom
på att en Tobinskatt med stor sannolikhet skulle öka
instabiliteten och volatiliteten i det
internationella finansiella systemet genom stigande
transaktionskostnader och därmed också ökade
kostnader för olika aktörer att hantera och sprida
risker i verksamheten. För att skatten skall bli
effektiv krävs dessutom att i princip alla jordens
länder inför skatten; annars flyttar bara
valutahandeln till de länder eller områden som inte
inför skatten. I dagsläget finns emellertid inget
intresse hos vare sig de nationella regeringarna
eller de nationella parlamenten att införa en
Tobinskatt. I stället är motståndet relativt
kompakt. Det fåtal länder - USA, Storbritannien,
Japan, Singapore, Hongkong, Schweiz, Frankrike och
Tyskland - som svarar för runt 80 % av den
internationella valutahandeln har klart uttryckt
sitt ogillande av Tobinskatten. Enligt många
bedömare är också de beräkningar av intäkterna från
en eventuell Tobinskatt som ofta används i både den
internationella och svenska debatten kraftigt
överdrivna och osäkra eftersom ingen vet hur
omsättningen, dvs. skattebasen, utvecklas om
Tobinskatten införs.
Vi anser därför att det är mer realistiskt att
sträva efter ett ökat och effektivare bistånd såväl
i Sverige som i Europeiska unionen samt att påverka
den internationella biståndsviljan positivt. Även
skuldavskrivningar utgör en viktig åtgärd för en
rättvisare global ekonomi.
Bistånd i sig kan dock inte skapa långsiktig
tillväxt i u-länderna. För att lyfta sig själva ur
fattigdomen måste u-länderna integreras i
världsekonomin. Frihandel utgör därför grunden för
global utveckling. Väl fungerande finans- och
valutamarknader är därmed en förutsättning för
utveckling. Det är genom finans- och
valutatransaktionerna som kapital kan frigöras för
investeringar också i fattiga länder. Kapitalflöden
i sig är inget negativt. Anklagelser mot de
internationella kapitalflödena är därför överdrivna
och ibland direkt missvisande.
Samtidigt står det klart att dåligt reglerade och
kontrollerade finans- och valutamarknader
åstadkommit enorma problem både för enskilda länder
och för världsekonomin i stort. Spekulation och
irrationellt beteende kan dock motverkas på andra
sätt än genom att införa en Tobinskatt. Framför allt
krävs bättre regelverk och normer för bankers
agerande på finans- och valutamarknader.
Utvecklingsländerna behöver olika typer av stöd i
uppbyggnaden av sådana regelverk. Grundläggande för
att förebygga finans- och valutakriser är dessutom
att länderna bedriver en sund makroekonomisk politik
med för dem lämpliga växelkursregimer. Även här kan
det internationella samfundet och de rika länderna
bidra med råd och stöd.
Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna
motionstiden

2001/02:Fi203 av Per Bill (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att grundregeln
för all statlig personal skall vara att
medarbetare bär betalningsansvar.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att alla undantag
från huvudregeln skall motiveras individuellt och
att dessa motiveringar skall vara offentliga.

2001/02:Fi221 av Sten Tolgfors (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att
Tobinskatten är ett handelshinder för pengar.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att tanken på
en ny och global beskattningsnivå bör avvisas.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att det inte
finns någon global beslutsinstans som är myndig
eller är lämplig att fatta beslut om, administrera
eller upprätthålla Tobin- skatten.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att det inte
finns någon global instans som är lämplig eller
myndig att besluta om användningen av eventuella
intäkter från en Tobinskatt.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att de ökade
kostnader och risker för internationella
investerare som en Tobinskatt skulle föra med sig
drabbar investeringar i utvecklingsländerna
hårdast.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om de negativa
effekterna av en Tobinskatt på
utvecklingsländernas ekonomier.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om Tobinskatten
och EG-rätten.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om Tobinskattens
demokratiska problem.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att
Tobinskatten leder till att valutahandel flyttar
till skatteparadis.

2001/02:Fi225 av Per-Richard Molén m.fl. (m):

Riksdagen begär att regeringen återkommer till
riksdagen med en detaljerad beräkning av hur den
framtida kapitalkostnaden för upplånade
infrastrukturprojekt skall finansieras.

2001/02:U300 av Bo Lundgren m.fl. (m):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige i IMF
skall verka för en kod för transparenta och öppna
finansmarknader.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att en s.k.
Tobinskatt, en slags tull på kapitalrörelser till
u-länder, med kraft bör motarbetas.

2001/02:A211 av Maria Larsson m.fl. (kd):

1. Riksdagen begär att regeringen redovisar hur man
skall öka kvinnorepresentationen bland
myndighetschefer och ambassadörer, i enlighet med
vad som anförs i motionen.

2001/02:A212 av Agne Hansson m.fl. (c):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i
motionen anförs om en lönerevision i den statliga
verksamheten i syfte att utjämna löneskillnader
mellan likvärdigt arbete.

2001/02:A228 av Mikael Odenberg m.fl. (m):

16. Riksdagen begär att regeringen utreder
effekterna av arbetsplanen för jämställdhet inom
den offentliga förvaltningen.

2001/02:A229 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att de
offentliga arbetsgivarna måste föregå med gott
exempel när det gäller rättvisa löner, flexibla
arbetstider och inställning till familjeansvar och
föräldraledighet.

Motion som väckts med anledning av
proposition 2001/02:100

2001/02:Fi41 av Matz Hammarström m.fl. (mp):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ytterligare
insatser för att förbättra jämställdheten; behovet
av att stärka gravida kvinnors och föräldrars
ställning på arbetsmarknaden och råda bot på
lönediskrimineringen.