Finansutskottets betänkande

2001/02:FIU25

Ett tillfälligt sysselsättningsstöd till kommuneroch landsting

---

Sammanfattning

Finansutskottet tillstyrker med vissa förtydliganden
regeringens förslag om ett tillfälligt
sysselsättningsstöd till kommuner och landsting.
Genom stödet ges dessa möjlighet att upprätthålla
sysselsättningen och tidigarelägga nyanställningar.
Som en följd av detta kan kommunernas och
landstingens verksamheter stärkas samtidigt som en
ökning av arbetslösheten motverkas. Stödet beräknas
uppgå till sammanlagt 3 miljarder kronor.

Underlaget för stödet utgörs av lönekostnader för
verksamheter som bedrivs i egen regi med tillägg för
beräknade lönekostnader i verksamheter som köps in
från andra producenter. Stödet består av två delar -
ett generellt stöd och ett nyanställningsstöd. Det
generella stödet beräknas uppgå till 2,2 miljarder
kronor. Nyanställningsstödet beräknas till 800
miljoner kronor.
För att kunna upprätthålla
konkurrensneutraliteten i valet mellan att bedriva
verksamheten i egen regi och att köpa den, föreslås
att 50 % av kommunernas kostnader för köpt verksam-
het skall ingå i underlaget för beräkning av stödet.
Andelen motsvarar lönekostnaderna i köpt verksamhet.
Stödet baseras således på ett lönekostnadsunderlag
som utgörs av kommunens lönekostnad med tillägg för
50 % av kostnaden för verksamhet som kommunen köper
in från andra producenter.
Båda stöden utgår genom att kommunernas och
landstingens skattekonton krediteras efter det att
deras ansökningar beviljats av Riksskatteverket
(RSV). Det generella stödet tillgodoförs under 2002,
medan nyanställningsstödet tillgodoförs under 2003.
Förslagen föranleder en särskild lag om
kreditering på skattekonto av tillfälligt
sysselsättningsstöd till kommuner och landsting.
Lagen föreslås träda i kraft den 1 juni 2002.
Närmare bestämmelser om stödets utformning meddelas
av regeringen.
Samtliga motioner som väckts i ärendet avstyrks.
Fyra reservationer och två särskilda yttranden har
bifogats betänkandet.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Ett tillfälligt sysselsättningsstöd till
kommuner och landsting

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
kreditering på skattekonto av tillfälligt
sysselsättningsstöd till kommuner och landsting.
Därmed avslår riksdagen motionerna 0
2001/02:Fi10 av Lena Ek m.fl. (c) yrkande 1,
2001/02:Fi11 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) i denna
del,
2001/02:Fi12 av Jan-Evert Rådhström och Elizabeth
Nyström (m) i denna del,
2001/02:Fi14 av Carl-Axel Johansson (m) yrkande
1,
2001/02:Fi15 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkande
1 samt
2001/02:Fi16 av Per Landgren m.fl. (kd) i denna
del.
Reservation 1 (m, kd, c, fp)

2. Utformningen av det tillfälliga
sysselsättningsstödet till kommuner och
landsting

Riksdagen godkänner regeringens förslag till
riktlinjer för ett tillfälligt
sysselsättningsstöd till kommuner och landsting.
Därmed avslår riksdagen motionerna
2001/02:Fi10 av Lena Ek m.fl. (c) yrkandena 2 och
3,
2001/02:Fi11 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) i denna
del,
2001/02:Fi12 av Jan-Evert Rådhström och Elizabeth
Nyström (m) i denna del,
2001/02:Fi13 av Roy Hansson (m),
2001/02:Fi14 av Carl-Axel Johansson (m) yrkande
2,
2001/02:Fi15 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)
yrkandena 2 och 3 samt
2001/02:Fi16 av Per Landgren m.fl. (kd) i denna
del.
Reservation 2 (m)
Reservation 3 (kd, fp)
Reservation 4 (c)

Stockholm den 21 mars 2002

På finansutskottets vägnar

Jan Bergqvist

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Jan
Bergqvist (s), Mats Odell (kd), Gunnar Hökmark (m),
Bengt Silfverstrand (s), Lisbet Calner (s), Johan
Lönnroth (v), Lennart Hedquist (m), Sonia Karlsson
(s), Anna Åkerhielm (m), Carin Lundberg (s), Siv
Holma (v), Per Landgren (kd), Gunnar Axén (m),
Yvonne Ruwaida (mp), Lena Ek (c), Hans Hoff (s) och
Bo Könberg (fp).

2001/02

FiU25

(prop. 2001/02:95)

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Regeringen aviserade hösten 2001, bl.a. mot bakgrund
av den vikande internationella konjunkturen, ett
kommunalt sysselsättningsstöd.
I proposition 2001/02:95 föreslås att riksdagen
antar en lag om kreditering på skattekonto av
tillfälligt sysselsättningsstöd till kommuner och
landsting och att riksdagen godkänner de av
regeringen föreslagna riktlinjerna för detta stöd.
Förslagen i propositionen har tagits fram i
samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Med anledning av propositionen har sju motioner
väckts. Utskottet har under beredningen haft en
offentlig utfrågning den 12 mars 2002 med
finansminister Bosse Ringholm och statssekreterare
Curt Malmborg, Finansdepartementet, generaldirektör
Bo Jonsson, Ekonomistyrningsverket, generaldirektör
Anders L Johansson, Arbetsmarknadsstyrelsen,
avdelningsråd Per Arne Sundbom, Konkurrensverket,
sektionschef Maj Lis Åkerlund, Svenska
Kommunförbundet och Ulf Lindberg, näringspolitisk
chef på Almega.

Utskottets överväganden

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag
till riksdagsbeslut som behandlas i
avsnittet.

1. Ett tillfälligt sysselsättningsstöd till
kommuner och landsting - punkt 1 (m, kd,
c, fp)

av Mats Odell (kd), Gunnar Hökmark (m), Lennart
Hedquist (m), Anna Åkerhielm (m), Per Landgren
(kd), Gunnar Axén (m), Lena Ek (c) och Bo Könberg
(fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

1. Riksdagen avslår regeringens förslag till förslag
till lag om kreditering på skattekonto av
tillfälligt sysselsättningsstöd till kommuner och
landsting. Därmed bifaller riksdagen delvis
motionerna

2001/02:Fi10 av Lena Ek m.fl. (c) yrkande 1,
2001/02:Fi11 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) i denna del
2001/02:Fi12 av Jan-Evert Rådhström och Elizabeth
Nyström (m) i denna del,
2001/02:Fi14 av Carl-Axel Johansson (m) yrkande 1,
2001/02:Fi15 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkande 1
samt
2001/02:Fi16 av Per Landgren m.fl. (kd) i denna del.

Ställningstagande

Enligt vår mening bygger förslaget i propositionen
på att regeringen grovt underskattar allvaret i
arbetslösheten och dess grundläggande orsaker.
Sverige har aldrig under en högkonjunktur haft en så
hög arbetslöshet som under de senaste åren. Den
sysselsättningsuppgång som vi sett under
högkonjunkturen motsvaras till en mycket stor del av
den snabbt växande sjukfrånvaron. Det grundläggande
problemet på den svenska arbetsmarknaden är att vi
har för liten tillväxt av jobb inom företag och
näringsliv, för få nya skattebetalare som kan
finansiera den offentliga sektorn och alldeles för
många som av olika skäl inte arbetar.

De åtgärder som måste sättas in för att stärka
sysselsättningen och företagandet måste vara av
långsiktig och strukturell natur. Regeringen
prioriterar sysselsättning inom kommuner och
landsting när det är sysselsättningen inom privat
verksamhet som måste stärkas. För att nå en
permanent lösning på sysselsättningsproblemet i
Sverige är det bland de privata företagen som
sysselsättningen måste öka. Det är också bara genom
ökad privat sysselsättning som vi i framtiden över
huvud taget kan finansiera de verksamheter som den
offentliga sektorn ansvarar för.
Vad som behövs är strukturella reformer som
varaktigt stärker företagsklimatet i Sverige. Därmed
stärks också kommunernas långsiktiga skattbas och
ekonomiska förmåga att ge god service och uppträda
som goda arbetsgivare.
Regeringens uttalade syfte med förslaget är att ge
kommunerna ett ytterligare statligt ekonomiskt stöd
för sin verksamhet. Kommuner och landsting kan dock
inte bygga sin verksamhet på tillfälliga stöd. De
budgetar som kommuner och landsting lever med för
innevarande år beslutades i slutet av förra året.
Det föreslagna sysselsättningsstödet påverkar inte
dessa ekonomiska ramar. Särskilt inte när
lagregleringen för stödet träder i kraft först vid
halvårsskiftet och delar av stödet kommer kommunerna
till del först nästa år. Någon effekt på
sysselsättningen lär det därmed inte bli. Dessutom
är det av regeringen föreslagna stödet inte
konkurrensneutralt mellan olika verksamhetsformer,
vilket bl.a. kommer att försvåra en rättvis
offentlig upphandling och försvåra för privat
verksamhet.
Propositionens förslag beräknas medföra att
statsbudgetens saldo försämras med 3 miljarder
kronor. Effekterna fördelas på 2002 och 2003. I
propositionen anges att beloppen är baserade på
preliminära beräkningar.
Regeringen har satt upp ett mål för det offentliga
finansiella sparandet. För 2002 och 2003 skall det
uppgå till 2 % av BNP. I budgetpropositionen
redovisar regeringen att överskottet 2002 och 2003
huvudsakligen hänför sig till ålderspensionssystemet
medan staten uppvisar ett underskott. För 2002
beräknas det totala offentliga sparandet uppgå till
2,1 % och för 2003 till 2,2 % av BNP. Det s.k.
saldoutrymmet, utrymmet mellan beräknat och målsatt
sparande, beräknas i absoluta tal uppgå till 2
miljarder 2002 och 4 miljarder kronor 2003.
Trots det ansträngda finansiella läget både för
statsbudgeten och för det finansiella sparandet för
hela offentliga sektorn 2002 redovisas inte i
propositionen hur de föreslagna utgiftsökningarna
skall finansieras. Regeringen har själv vid flera
tillfällen uttalat att förslag på tilläggsbudget bör
finansieras. Detta har också understötts av
finansutskottet (bet. 1998/99:FiU27). Regeringen
lämnar dock inget förslag till finansiering i
propositionen, inte heller förutskickas att
regeringen avser att återkomma till
finansieringsfrågan i vårpropositionen. En rimlig
ordning hade därför varit att regeringen avvaktat
med sitt förslag tills det statsfinansiella läget
för såväl innevarande år som för nästa år kan
överblickas liksom omfattningen av övriga förslag på
tilläggsbudgeten. I vart fall borde riksdagen
invänta vårpropositionen innan det slutliga
ställningstagandet görs till regeringens förslag i
proposition 95 så att förslagen kan bedömas i sitt
budgetpolitiska sammanhang. Nu har vi fått nöja oss
med att finansministern vid den offentliga
utfrågning som utskottet anordnade med anledning av
förslaget helt enkelt konstaterade att förslaget
ryms inom de finansiella mål som regering och
riksdag satt upp. Någon närmare redovisning av vilka
förslag som detta stöd prioriteras mot har inte
lämnats.
Förslagen i propositionen innebär att det
tillfälliga sysselsättningsstödet till kommuner och
landsting skall avräknas mot skattekontot, dvs. mot
statsbudgetens inkomster. Något skäl till varför
denna lösning valts redovisas inte. Enligt 17 §
första stycket budgetlagen skall statens inkomster
och utgifter budgeteras och redovisas brutto på
statsbudgeten. Med detta avses enligt förarbetena
till lagen (prop. 1995/96:220, s. 94) "att
inkomsterna inte får minskas med utgifter och att
utgifterna inte får minskas med inkomster.
Korrigeringar, omföringar och liknande får dock ske
i enlighet med god redovisningssed".
Den valda ordningen kan således inte anses vara
förenlig med bruttoredovisningsprincipens krav på
att inkomster som redovisas mot en inkomsttitel på
statsbudgeten alltid skall budgeteras och redovisas
brutto.
Ett huvudskäl enligt Budgetlagsutredningen (SOU
1996:14, s. 203) till att bruttoprincipen är
huvudregel är att när en statlig verksamhet tas upp
netto på statsbudgeten kan det i många fall vara
svårt för riksdagen att få en klar uppfattning om
verksamhetens samlade omfattning. Det var också
bakgrunden till att Riksdagsutredningen på sin tid
förordade bruttoredovisningsprincipen (förslag
1993/94:TK1, s. 27 f.). Finansutskottet har vid ett
flertal tillfällen i sina betänkanden betonat
bruttoredovisningens betydelse för att öka
statsbudgetens genomsiktlighet i syfte att förbättra
riksdagens möjligheter att fatta ett välgrundat
budgetbeslut.
Skatteavdrag av detta slag kan också bidra till
att tilltron till utgiftstaket som ett återhållande
styrinstrument urholkas. En utgift som avräknas
direkt mot en inkomsttitel påverkar inte budgetens
utgiftssida och omfattas därför inte av utgifts-
taket. Eftersom den inte inordnas under utgiftstaket
kommer den inte heller att prövas mot andra
angelägna takbegränsade utgifter. Genom att räkna av
utgifterna direkt mot inkomster i stället för anslag
kan riksdag och regering skenbart hålla fast vid ett
utgiftstak, ett utgiftstak som annars kanske hade
behövt omprövas.
Ett sätt att upprätthålla tilltron till
utgiftstaket som återhållande styrinstrument skulle
kunna vara att man, som riksdagen gjorde våren 1998
då fastighetsskatten sänktes på förslag av
finansutskottet (1997/98:FiU20), samtidigt sänkte
utgiftstaket med ett belopp som motsvarar
inkomstsänkningen.
Enligt vår mening ökar stödet byråkratin genom
ansökningsförfarandet hos Riksskatteverket.
Regeringen bygger upp en relativt omfattande
byråkratisk apparat vid Riksskatteverket och hos
kommunerna och landstingen kring detta ettåriga
sysselsättningsstöd. Kommunerna skall genom
ansökningsförfarande vända sig till Riksskatteverket
för såväl det generella sysselsättningsstödet som
nyanställningsstödet.

Vi anser sammanfattningsvis att riksdagen bör
avslå regeringens förslag till tillfälligt
sysselsättningsstöd. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna Fi10 (c) yrkande
1, Fi11 (m), Fi12 (m), Fi14 (m) yrkande 1,
Fi15 (fp) yrkande 1 och Fi16 (kd) i här
berörda delar.

2. Utformningen av det tillfälliga
sysselsättningsstödet till kommuner och
landsting - punkt 2 (m)

av Gunnar Hökmark (m), Lennart Hedquist (m), Anna
Åkerhielm (m) och Gunnar Axén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:

2. Riksdagen avslår regeringens förslag till
riktlinjer för ett tillfälligt sysselsättningsstöd
till kommuner och landsting. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:Fi11 av Gunnar Hökmark
m.fl. (m) i denna del,
och avslår motionerna
2001/02:Fi10 av Lena Ek m.fl. (c) yrkandena 2 och 3,
2001/02:Fi12 av Jan-Evert Rådhström och Elizabeth
Nyström (m) i denna del,
2001/02:Fi13 av Roy Hansson (m),
2001/02:Fi14 av Carl-Axel Johansson (m) yrkande 2,
2001/02:Fi15 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkandena
2 och 3 samt
2001/02:Fi16 av Per Landgren m.fl. (kd) i denna del.

Ställningstagande

Regeringen anser sig ha uppnått
konkurrensneutralitet genom att i underlaget för
beräkning av stödet inte bara inräkna kommunens
lönekostnad, utan även en beräknad lönekostnadsandel
av kommunens kostnader för köpt verksamhet.
Härigenom tror sig regeringen ha löst frågan om
konkurrensneutralitet när en kommun står inför valet
att bedriva verksamhet i egen regi eller köpa den.
De privata företag som redan bedriver verksamhet får
emellertid ingen del av stödet, men det får alla
kommunala enheter!

Man kan vidare ifrågasätta om uppskattningen att
lönekostnaderna bara utgör hälften av kostnaderna i
köpt verksamhet är riktig. I många upphandlade vård-
och omsorgstjänster utgör personalkostnaderna uppåt
80 % och lönesumman därmed uppåt 60 %. Då säger det
sig självt att kommunens val mellan egen regi och
upphandlad verksamhet inte blir neutralt om endast
50 % av totalkostnaden för upphandlad verksamhet
berättigar till sänkt arbetsgivaravgift. Denna andel
är för låg om den skall anses motsvara lönekostnaden
för köpt verksamhet.
Vi anser att det är direkt felaktigt med denna typ
av riktade statsbidrag som detta tillfälliga stöd
är. I Svenska Kommunförbundets skrift Kommunernas
ekonomiska läge intas samma hållning. Ett stöd
utformat på detta sätt urholkar kommunernas förmåga
att genom en lokalt anpassad fokusering vidta rätt
saker. Stödet försvårar den förnyelse och mångfald
som leder till bättre resursutnyttjande, god
kvalitet och lägre kostnader. Kommunerna måste fritt
få disponera sina resurser så att man kan stärka
förutsättningarna för konkurrens, upphandling och en
starkare skattebas.
Vidare riskerar stödets konstruktion att leda till
att en kommun i en upphandlingssituation i praktiken
kan komma att reducera egenregin med vad som kommer
att krediteras kommunens skattekonto samtidigt som
de externa enheterna även framdeles tvingas redovisa
sina kostnader med fulla lönekostnader. För de
konkurrensövervakande myndigheterna blir det alltså
ytterligare ett moment att vara uppmärksam på för
att konkurrens på lika villkor skall kunna råda.
Vidare är en del av stödet så utformat att många
kommuner inte kan bli delaktiga av det. Det gäller
inte minst kommuner med befolkningsminskning som av
den anledningen måste dra ned sin verksamhet.
Vad som i stället behövs är strukturella reformer
som varaktigt stärker företagsklimatet i Sverige;
lägre inkomst- och ägandeskatter, mer
företagsvänliga och mindre krångliga regler, en
reformerad arbetsmarknad samt fortsatta
avregleringar och uppbrytande av offentliga monopol.
Därmed stärks också kommunernas långsiktiga
ekonomiska förmåga att ge god service och uppträda
som goda arbetsgivare.
Med det anförda avstyrker vi regeringens förslag
till utformning av sysselsättningsstödet. Därmed
tillstyrker vi motion Fi11 (m) och avstyrker
motionerna Fi10 (c) yrkandena 2 och 3, Fi12 (m),
Fi13 (m), Fi14 (m) yrkande 2, Fi15 (fp) yrkandena 2
och 3 samt Fi16 (kd) i här berörda delar.

3. Utformningen av det tillfälliga
sysselsättningsstödet till kommuner och
landsting - punkt 2 (kd, fp)

av Mats Odell (kd), Per Landgren (kd) och Bo
Könberg (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 3 om
riktlinjer för ett tillfälligt sysselsättningsstöd
till kommuner och landsting samt begär att
regeringen på tilläggsbudget återkommer med förslag
om en ökning av utgifterna inom utgiftsområde 25
Allmänna bidrag till kommuner för år 2002 med 3
miljarder kronor. Därmed bifaller riksdagen delvis
motionerna
2001/02:Fi15 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkandena
2 och 3 samt
2001/02:Fi16 av Per Landgren m.fl. (kd) i denna del
samt avslår
avslår proposition 2001/02:95 punkt 2 och motionerna
2001/02:Fi10 av Lena Ek m.fl. (c) yrkandena 2 och 3,
2001/02:Fi11 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) i denna
del,
2001/02:Fi12 av Jan-Evert Rådhström och Elizabeth
Nyström (m) i denna del,
2001/02:Fi13 av Roy Hansson (m),
2001/02:Fi14 av Carl-Axel Johansson (m) yrkande 2.

Ställningstagande

Regeringen anser sig ha uppnått
konkurrensneutralitet genom att i underlaget för
beräkning av stödet inte bara inräkna kommunens
lönekostnad, utan även en beräknad lönekostnadsandel
av kommunens kostnader för köpt verksamhet.
Härigenom tror sig regeringen ha löst frågan om
konkurrensneutralitet när en kommun står inför valet
att bedriva verksamhet i egen regi eller köpa den.
De privata företag som redan bedriver verksamhet får
emellertid ingen del av stödet, men det får alla
kommunala enheter!

Man kan vidare ifrågasätta om uppskattningen att
lönekostnaderna bara utgör hälften av kostnaderna i
köpt verksamhet är riktig. I många upphandlade vård-
och omsorgstjänster utgör personalkostnaderna uppåt
80 % och lönesumman därmed uppåt 60 %. Då säger det
sig självt att kommunens val mellan egen regi och
upphandlad verksamhet inte blir neutralt om endast
50 % av totalkostnaden för upphandlad verksamhet
berättigar till sänkt arbetsgivaravgift. Enligt vår
mening bör denna andel beräknas så att den i
möjligaste mån kan antas motsvara lönekostnaderna i
köpt verksamhet.
Ett stöd utformat på detta sätt bör enligt vår
mening anvisas som en utgift på statsbudgeten inom
utgiftsområde 25. Regeringen bör återkomma med
förslag härom på tilläggsbudget.

Vad vi här har redovisat bör riksdagen
tillkännage för regeringen som sin mening.
Vi avstyrker således regeringens förslag
till riktlinjer för ett tillfälligt
sysselsättningsstöd till kommuner och
landsting. Därmed tillstyrker vi delvis
motionerna Fi15 (fp) yrkandena 2 och 3 samt
Fi16 (kd) i denna del samt avstyrker övriga
motioner i här aktuella delar.

4. Utformningen av det tillfälliga
sysselsättningsstödet till kommuner och
landsting - punkt 2 (c)

av Lena Ek (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som mening
vad om framförs i reservation 4 om sänkta
arbetsgivaravgifter och om åtgärder för att
långsiktigt stärka kommunernas egna skattebas.
Därmed bifaller riksdagen motion
2001/02:Fi10 av Lena Ek m.fl. (c) yrkandena 2 och 3,
samt avslår proposition 2001/02:95 punkt 2 och
motionerna
2001/02:Fi11 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) i denna
del,
2001/02:Fi12 av Jan-Evert Rådhström och Elizabeth
Nyström (m) i denna del,
2001/02:Fi13 av Roy Hansson (m),
2001/02:Fi14 av Carl-Axel Johansson (m) yrkande 2,
2001/02:Fi15 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkandena
2 och 3 samt
2001/02:Fi16 av Per Landgren m.fl. (kd) i denna del.

Ställningstagande

Ett sysselsättningsstöd under ett enda år bygger
ingen framtid. Centerpartiets politik är inte
kortsiktig som den politik regeringen för.
Centerpartiet vill åstadkomma lika villkor för att
människor själva och tillsammans ska kunna ta ansvar
för sin framtid. Vi vill satsa mer resurser på
skolan, vården och omsorgen, långsiktigt. För detta
är det viktigt att satsa på företagandet i Sverige.
Det behövs åtgärder för att företagsklimatet i
Sverige skall bli bättre. Skatter och avgifter på
arbete måste sänkas för att ge människor chansen att
utveckla sina idéer i företag, vilket skapar fler
jobb. Fler jobb innebär i sin tur att det skapas mer
resurser till vård, skola och omsorg.

Centerpartiet anser att arbetsgivaravgifterna bör
sänkas ytterligare enligt den modell som infördes
1997, genom att reduktionen utökas till 10
procentenheter för såväl arbetsgivaravgifter som
egenavgifter från och med den 1 juli 2002. Från 2004
bör beloppsgränsen sättas till 2 miljoner kronor för
företag och 300 000 kr för egenföretagare. Genom att
sänka arbetsgivaravgifterna på detta sätt främjas de
mindre företagen, där anställningspotentialen är
högre än i de större företagen.
En viktig orsak till de ekonomiska problem som
finns i kommunsektorn är kommunernas stora beroende
av statsbidrag. Statsbidragen finansierar en
fjärdedel av verksamheten. När ekonomin växer är det
dock bara de kommunala skatteintäkterna som växer.
När huvuddelen av kommunernas kostnader växer i takt
med löneökningarna i samhället räcker därmed
statsbidragen till allt mindre verksamhet.
Lösningen är inte att öka statsbidragen och därmed
göra kommunerna än mer beroende av nationella
beslut. Centerpartiet anser det viktigare att göra
kommunerna mindre beroende av statsbidrag genom att
stärka kommunernas egen skattebas. Centerpartiets
förslag att slopa grundavdraget och ersätta det med
en statlig skatterabatt bidrar på ett tydligt sätt
till att öka kommunsektorns egenfinansiering. Detta
ger dessutom en större procentuell höjning av
skatteunderlaget i låginkomstkommuner än i
höginkomstkommuner, vilket lindrar de krav som
ställs på den kommunala skatteutjämningen. Den
sammanlagda effekten av Centerpartiets skatteförslag
innebär att kommunsektorns skattebas skulle öka med
12,2 miljarder 2004. Kommunernas egen skattebas bör
stärkas genom ett långsiktigt strategiskt arbete.
Detta bör ges regeringen till känna.
Med det anförda tillstyrker jag motion Fi10 (c)
yrkandena 2 och 3 samt avstyrker propositionens
förslag liksom övriga här aktuella motioner.

Särskilda yttranden

1. Ett tillfälligt sysselsättningsstöd (v)

av Johan Lönnroth (v) och Siv Holma (v).

Vi konstaterade i finansutskottets rambetänkande i
höstas att risken ökat för att nedgången i
världskonjunkturen blir djupare och mer utdragen än
vad som väntades då budgetpropositionen skrevs, men
att det då var för tidigt att dra några säkra
slutsatser om detta. Vår uppfattning är alltjämt att
det är angeläget att det finns handlingsberedskap
för ytterligare åtgärder för att klara
sysselsättningsmålet.

För Vänsterpartiet är det viktigt att sådana
åtgärder sätts in i en långsiktig strategi för
uthållig tillväxt, minskade klyftor mellan kön och
regioner. Detta för att skapa förutsättningar för
full sysselsättning i hela landet. Vänsterpartiet
har föreslagit en rad åtgärder för att göra det
lättare att starta och driva företag - från
skattelättnader till enklare regler. Vi har också
krävt mer pengar till kommunerna. Vad kommunerna
allra mest behöver är långsiktiga förstärkningar i
form av ökningar av egna stabila skattebaser eller
långsiktigt säkra statsbidrag som gör att kommunerna
kan stå på egna ben. Vi bör därför i den fortsatta
processen pröva om det vi nu beslutar om skall kunna
ingå i en plan för sådana mer långsiktiga
förstärkningar.
Vi har i detta betänkande emellertid funnit att
den nu föreslagna utformningen av stödet får avsedd
effekt, d.v.s. stärka sysselsättningen i kommuner
och landsting. Samtidigt gör Vänsterpartiet
bedömningen att den ekonomiska situationen för
kommunsektorn kommer att bli svårare 2003 och 2004
än vad den är 2002. Vi anser därför att detta
resurstillskott bör både stärkas och fortsätta de
efterföljande åren. Det är inte heller självklart
att ett mer långsiktigt stöd skall ha den tekniska
utformning som det nu föreslagna stödet har. Om ett
utrymme kan skapas kan det enligt vår uppfattning
vara bättre med ökade statsbidrag.

2. Ett tillfälligt sysselsättningsstöd (mp)

av Yvonne Ruwaida (mp).

Enligt min mening borde riksdagen redan nu besluta
att sysselsättningsstödet skall gälla för de
närmaste tre åren. Det är angeläget att den
kommunala ekonomiska situationen stärks även på
längre sikt. Kommunerna behöver långsiktiga
förstärkningar i form av ökningar av egna stabila
skattebaser eller långsiktigt säkra statsbidrag som
gör att kommunerna kan stå på egna ben. Det är
därför viktigt att i den fortsatta processen pröva
om det vi nu beslutar om skulle kunna ingå i en plan
för sådana mer långsiktiga förstärkningar.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Regeringen föreslår att riksdagen

1. antar regeringens förslag till lag om
kreditering på skattekonto av tillfälligt
sysselsättningsstöd till kommuner och landsting,

2. godkänner de föreslagna
riktlinjerna för ett tillfälligt
sysselsättningsstöd till kommuner
och landsting.

Propositionen

Regeringen föreslår i proposition 2001/02:95 ett
tillfälligt sysselsättningsstöd till kommuner och
landsting för 2002. Därigenom ges dessa möjlighet
att upprätthålla sysselsättningen och tidigarelägga
nyanställningar. Som en följd av detta kan
kommunernas och landstingens verksamheter stärkas
samtidigt som en ökning av arbetslösheten motverkas.
Stödet beräknas uppgå till sammanlagt 3 miljarder
kronor.

Underlaget för stödet utgörs av lönekostnader för
verksamheter som bedrivs i egen regi med tillägg för
beräknade lönekostnader i verksamheter som köps in
från andra producenter. Stödet består av två delar -
ett generellt stöd och ett nyanställningsstöd. Det
generella stödet uppgår till 1 % av lönekostnads-
underlaget och beräknas kosta 2,2 miljarder kronor.
Nyanställningsstödet utgår med 32,82 % av ökningen
av lönekostnadsunderlaget till följd av
nyanställningar mellan 2001 och 2002 och beräknas
kosta 800 miljoner kronor. En korrigering görs för
de löneökningar som beräknas ske mellan 2001 och
2002. Dessa antas i detta sammanhang uppgå till 4 %.
Nyanställningsstödet beräknas således på de
lönekostnadsökningar 2002 som överstiger 2001 års
kostnader uppräknade med 4 %.
För att kunna upprätthålla konkurrensneutraliteten
i valet mellan att bedriva verksamheten i egen regi
och att köpa den, föreslås att 50 % av kommunernas
kostnader för köpt verksamhet skall ingå i
underlaget för beräkning av stödet. Andelen
motsvarar lönekostnaderna i köpt verksamhet. Stödet
baseras således på ett lönekostnadsunderlag som
utgörs av kommunens lönekostnad med tillägg för 50 %
av kostnaden för verksamhet som kommunen köper in
från andra producenter.
Båda stöden utgår genom att kommunernas och
landstingens skattekonton krediteras efter det att
deras ansökningar beviljats av RSV. Det generella
stödet tillgodoförs under 2002, medan
nyanställningsstödet tillgodoförs under 2003.

Förslagen föranleder en särskild lag om kreditering
på skattekonto av tillfälligt sysselsättningsstöd
till kommuner och landsting. Lagen föreslås träda i
kraft den 1 juni 2002. Närmare bestämmelser om
stödets utformning meddelas av regeringen. Därutöver
föreslås riksdagen godkänna riktlinjer för ett
tillfälligt sysselsättningsstöd till kommuner och
landsting.

Motionerna

Sju motioner har väckts med anledning av
propositionen (se Förteckning över behandlade
förslag, bilaga 1). I sex av dessa yrkas avslag på
regeringens förslag om ett tillfälligt
sysselsättningsstöd med den utformning som föreslås
i propositionen.

I samtliga kommittémotioner kritiseras regeringen
för att med förslagen till avräkning på skattekonto
kringgå budgetlagens bestämmelser om
bruttoredovisning. Stödet bör i stället i enlighet
med gängse principer betalas ut som ett bidrag på
utgiftssidan. Den föreslagna konstruktionen
kritiseras som ineffektiv och byråkratisk. Likaså
kritiseras förslagens bristande
konkurrensneutralitet.

I kommittémotion Fi11 från Moderata samlingspartiet
yrkas, förutom på avslag, på att regeringen skall
återkomma med förslag till åtgärder för att på sikt
stärka förutsättningarna för företagandet och
sysselsättningen. Att som regeringen föreslår under
ett enskilt år sätta in ett finansiellt stöd till
kommuner och landsting är enligt motionärerna helt
verkningslöst och motverkar sina syften. Vidare
anför man att regeringens förslag syftar till att
enbart gynna den kommunala sektorn på bekostnad av
den privata. Stödet beräknas på antalet personer som
är sysselsatta både inom kommuner och hos privata
entreprenörer men kommer bara den kommunala
verksamheten till del. Enligt motionärerna måste
företagsklimatet stärkas så att privata företag kan
växa och nyanställa.

I tre enskilda moderata motioner kritiseras
förslagets konkurrenssnedvridande effekter. I motion
Fi14 av Carl-Axel Johansson (m) konstateras att inom
skola, vård och omsorg finns verksamheter som drivs
både i egen regi och i privat regi, med offentlig
finansiering. Den senare köps av huvudmannen delvis
i form av entreprenader men också i andra former.
Som exempel nämns friskolor som inte finansieras via
köp av huvudmannen utan vars ekonomi baseras på det
antal individer som går på skolan och där
finansieringen avgörs av antalet elever. Även inom
sjuk- och tandvården arbetar man delvis med
prestationsbaserade taxesystem som förefaller falla
utanför regeringens förslag och därmed får dyrare
arbetskraft vid nyanställningar. Osäkerheten är
också stor, enligt motionären, för vad som gäller
för avfallshantering, parkunderhåll,
fastighetsskötsel och vissa andra verksamheter. I
motion Fi13 av Roy Hansson (m) förordas att
arbetsgivaravgiften sänks generellt för att undvika
snedvridningar på arbetsmarknaden. Även i motion
Fi12 av Jan-Evert Rådhström och Elizabeth Nyström
(m) yrkas på avslag med hänvisning till förslagets
konkurrenssnedvridande effekter.

I motion Fi16 av Per Landgren m.fl. (kd) konstateras
att ett resurstillskott till kommunsektorn behövs
men att regeringens tillvägagångssätt är
förkastligt. Förslaget är endast ett tillfälligt
stöd. Propositionen är undermålig och illa anpassad
till riksdagens arbetssätt. Förslaget borde ha
tagits upp på tilläggsbudget på sedvanligt sätt.
Motionärerna hänvisar till att de redan hösten 2001
föreslog att kommunsektorn skulle tillföras 3
miljarder kronor 2002. Ett yrkande som då avslogs av
riksdagen.

I motion Fi10 av Lena Ek m.fl. (c) kritiseras
propositionens förslag på flera punkter, framför
allt därför att förslagen är alltför kortsiktiga.
Kommunsektorn behöver långsiktigt stärka sin
skattebas (yrkande 3). Centerpartiet framför
förslaget att arbetsgivaravgifterna bör sänkas
ytterligare enligt den modell som redan införts
(yrkande 2). Avdraget på 5 % av lönesumman upp till
852 000 kr bör höjas till 10 %, och från 2004 bör
beloppsgränsen höjas ytterligare till 2 miljoner för
företag och till 300 000 kr för egenföretagare.

Folkpartiet liberalerna föreslår i motion Fi15 att
regeringen bör återkomma med förslag på
tilläggsbudget om att höja statsbidragen till
kommuner och landsting med 3 miljarder kronor.

Utskottets ställningstagande

Ett tillfälligt sysselsättningsstöd till
kommuner och landsting

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag att
kommuner och landsting ges ett tillfälligt
sysselsättningsstöd som efter beslut av
Riksskatteverket krediteras kommunens
skattekonto. Därmed avstyrker utskottet de
med anledning av förslaget väckta motionerna.
Jämför reservation 1 (m, kd, c, fp).

Den internationella lågkonjunkturen har fördjupats
under 2001 och fått återverkningar på den svenska
ekonomin. Tillväxten i Sverige sjönk kraftigt 2001
och beräknas bli relativt svag även för 2002, mindre
än hälften av vad den var 2000. Utvecklingen är
svårbedömd, och risken finns att återhämtningen i
omvärlden fördröjs och att den svenska tillväxten
försvagas ytterligare.

Trots att efterfrågan har försvagats har
sysselsättningen hållits uppe och arbetslösheten har
sjunkit. Det innebär att det finns en viss
överkapacitet i företagen och en press att reducera
personalstyrkan. Om uppgången fördröjs är risken
stor att sysselsättningen viker och arbetslösheten
stiger. Detta får återverkningar även på de
offentliga finanserna. Tillväxten i det kommunala
skatteunderlaget avtar.
Den kommunala sektorn svarar för verksamheter som
är av avgörande betydelse för välfärden och där
behoven är stora och angelägna. Den strama
ekonomiska situationen det senaste decenniet har
inneburit att nyanställningarna har hållits tillbaka
i denna sektor. Under åren framöver väntas stora
pensionsavgångar inom kommuner och landsting
samtidigt som de demografiska faktorerna kommer att
leda till kraftigt ökade service- och vårdbehov.
Sammantaget talar detta för ett stort
rekryteringsbehov i den kommunala verksamheten. Mot
denna bakgrund anser utskottet att regeringens
förslag om ett tillfälligt sysselsättningsstöd till
kommunsektorn är välmotiverat.
Ett utökat stöd skulle göra det möjligt att stärka
kvaliteten i den kommunala verksamheten och
upprätthålla sysselsättningen samt tidigarelägga
planerade nyanställningar. Därigenom motverkas en
ökning av arbetslösheten samtidigt som verksamheten
stärks inom sektorer som har stor betydelse för
välfärden.
Vid den offentliga utfrågning som utskottet
anordnade den 12 mars i samband med beredningen av
ärendet gjorde finansministern bedömningen att
tillväxten i Sverige blir bättre 2002 än 2001.
Preliminära siffror visar att den offentliga
sektorns finansiella sparande förra året uppgick
till 105 miljarder kronor eller nära 5 % av BNP. Det
är ungefär 6 miljarder mer än i den bedömning som
gjordes i budgetpropositionen. Dessutom görs
bedömningen att det strukturella överskottet i år
kommer att överstiga 2 % av BNP med marginal. Det i
propositionen föreslagna stödet ryms därför enligt
finansministern väl inom ramen för riksdagens och
regeringens saldomål.
Finansministern erinrade också om att saldomålet
om 2 % överskott i de offentliga finanserna över en
konjunkturcykel innebär att saldot varierar enskilda
år. I en högkonjunktur bör det redovisade saldot
vara större än 2 % av BNP, i en lågkonjunktur kan
det tillåtas bli lägre än 2 %. Regeringen framhöll
därför i budgetpropositionen: "Om konjunkturen
skulle utvecklas sämre än väntat 2002 bör ett saldo
som är mindre än 2 % av BNP tolereras."
Regeringens förslag till stöd syftar till att
minska kommunernas arbetskraftskostnader. Stödet
baseras på de löneutbetalningar som ligger till
grund för arbetsgivaravgifterna. Även kostnaden för
verksamhet som kommunen köper in från andra
producenter skall ingå till viss del. Utskottet
återkommer till utformningen av stödet i nästa
avsnitt. Stödet skall beslutas av Riksskatteverket
efter ansökan från kommunen och därefter krediteras
kommunens skattekonto. I flera motioner anförs att
stödet borde ha fått en annan utformning.
Kristdemokraterna och Folkpartiet liberalerna
framför i sina motioner att förslaget borde ha
utformats som ett bidrag på utgiftssidan. Centern
vill gå vidare med det av dem tidigare framförda
förslaget att sänka arbetsgivaravgifterna för
företagen upp till vissa belopp av lönesumman.
Utskottet ser administrativa fördelar med att
stödet ansöks hos RSV och krediteras kommunens
skattekonto. Ett stöd utformat på så sätt går att
genomföra snabbt och är mer träffsäkert än vad
exempelvis ett generellt statsbidrag skulle vara. I
flera motioner hävdas att detta förfaringssätt
skulle strida mot budgetlagen. Utskottet vill mot
detta anföra att tekniken att kreditera skattekontot
har tillämpats även för andra typer av stöd som
riksdagen tidigare beslutat om. Dessa stöd redovisas
tydligt under inkomsttitel 1700 Nedsättningar av
skatter på statsbudgeten. Där redovisas exempelvis
anställningsstödet, stödet för
bredbandsinstallationer och visst stöd till
sjöfarten. Sysselsättningsstödet kommer således att
redovisas på samma tydliga sätt i statsbudgeten för
riksdagen. De grundläggande principerna om
transparens i den statliga redovisningen som utgör
utgångspunkten för budgetlagens krav på
bruttoredovisning är därmed väl tillgodosedda.

Med det anförda tillstyrker utskottet
regeringens förslag till lag om kredi- tering
på skattekonto och avstyrker därmed motionerna
Fi10 (c) yrkande 1, Fi11 (m) i denna del, Fi12
(m) i denna del, Fi14 (m) yrkande 1, Fi15 (fp)
yrkande 1 samt Fi16 (kd) i denna del.

Utformningen av det tillfälliga
sysselsättningsstödet

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker att
sysselsättningsstödet beräknas på ett
lönekostnadsunderlag som utgörs av kommunens
lönekostnad med tillägg för 50 % av kostnaden
för verksamhet som kommunen köper in från
andra producenter. Utskottet ger i texten
exempel på vilka köpta verksamheter som
stödet skall omfatta. Aktuella motioner
avstyrks.
Jämför reservationerna 2 (m), 3 (kd, fp) och
4 (c).

Det tillfälliga sysselsättningsstödet är tänkt att
baseras på de löneutbetalningar som ligger till
grund för arbetsgivaravgifterna. För att beakta att
kommuner inte enbart bedriver verksamhet i egen regi
utan också köper verksamhet från andra utförare
föreslås att även en andel av kommunernas kostnader
för köpt verksamhet skall ingå i underlaget för
beräkning av stödet. Denna andel bör så långt
möjligt motsvara de faktiska lönekostnaderna i den
köpta verksamheten.

I propositionen framhålls att en avvägning måste
göras mellan å ena sidan önskemålet att den beräk-
nade andelen motsvarar faktiska lönekostnader i den
köpta verksamheten och å andra sidan att systemet är
enkelt och lätt att administrera. Enligt uppgifter
som lämnats av Svenska Kommunförbundet och
Landstingsförbundet uppgår lönekostnadernas andel i
köpt verksamhet till cirka hälften. Det motsvarar
den andel som lönekostnaderna uppgår till i den
verksamhet som bedrivs i egen regi.

Regeringen föreslår således att stödet utgår från
ett lönekostnadsunderlag som består av kommunens
lönekostnad med tillägg för 50 % av kostnaden för
verksamhet som kommunen köper in från andra
producenter. Med andra producenter avses både
privata och kommunala företag. Det framgår inte
närmare av propositionen vilka köpta verksamheter
som stödet skall omfatta. Avsikten är att detta
skall regleras i den förordning som regeringen
kommer att utfärda senare.
Utskottet vill framhålla att syftet med stödet är
att stödja kommunal verksamhet. Det är därför
naturligt att stödet riktas till kommunsektorn. Det
ankommer sedan på kommunerna att bestämma hur medlen
skall fördelas på olika verksamheter.
I några av motionerna väcks farhågor om att det
endast är kostnader för sådan verksamhet som köps i
form av entreprenader som skulle komma att ingå i
lönekostnadsunderlaget, vilket skulle innebära att
t.ex. bidrag till friskolor inte skulle ingå i
underlaget. Förslaget hävdas därmed få vissa
konkurrenssnedvridande effekter i valet mellan att
bedriva verksamheten i egen regi och att köpa den.
Utskottet delar uppfattningen att det är
angeläget att det tillfälliga sysselsättningsstödet
utformas på ett konkurrensneutralt sätt i valet
mellan att bedriva verksamheten i egen regi och att
köpa den. Stödet är avsett att omfatta både köpt
verksamhet och verksamhet som erhåller bidrag från
kommun eller landsting. Begreppet
entreprenadverksamhet används inte i propositionen.
Med uttrycket köpt verksamhet avses enligt
utskottets mening även sådan verksamhet som
tillhandahålls inom ramen för olika
valfrihetsmodeller. Bidrag som kommuner eller
landsting lämnar till verksamheter som omfattas av
det offentliga bidragssystemet, såsom förskolor,
äldreomsorg och friskolor, bör således enligt
utskottet medräknas. Inom landstingssektorn bör
ersättningar och bidrag som lämnas enligt såväl
vårdavtal som samverkansavtal med enskilda
vårdgivare tas med. Eftersom stödet beräknas utifrån
de totala lönekostnaderna fångas i princip alla
kommunala verksamheter upp och omfattas av stödet.
Därmed omfattas t.ex. parkunderhåll och
avfallshantering. Det gäller såväl köpt verksamhet
som verksamhet som erhåller bidrag från kommunen
eller landstinget.
Utskottet ser mot denna bakgrund inte skäl att
tillstyrka motionerna utan tillstyrker regeringens
förslag till riktlinjer för hur det tillfälliga
stödet skall utformas. Motionerna Fi10 (c) yrkandena
2 och 3, Fi11 (m) i denna del, Fi12 (m) i denna del,
Fi13 (m), Fi14 (m) yrkande 2, Fi15 (fp) yrkandena 2
och 3 samt Fi16 (kd) i denna del bör således avslås
av riksdagen.

Följdmotioner

2001/02:Fi10 av Lena Ek m.fl. (c):

1. Riksdagen avslår regeringens proposition
2001/02:95 om ett tillfälligt sysselsättningsstöd
till kommuner och landsting.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i motionen om sänkta
arbetsgivaravgifter med inriktning mot mindre
företag.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att långsiktigt
stärka kommunsektorns egen skattebas.

2001/02:Fi11 av Gunnar Hökmark m.fl. (m):

Riksdagen avslår proposition 2001/02:95 och begär
att regeringen skall återkomma med förslag till
åtgärder för att på sikt stärka förutsättningarna
för företagandet och sysselsättningen.

2001/02:Fi12 av Jan-Evert Rådhström och Elizabeth
Nyström (m):

Riksdagen avslår proposition 2001/02:95 i dess
helhet.

2001/02:Fi13 av Roy Hansson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om nödvändigheten av likformad
beskattning inom hela arbetsmarknaden.

2001/02:Fi14 av Carl-Axel Johansson (m):

1. Riksdagen avslår proposition 2001/02:95 i dess
helhet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att regeringen bör återkomma med förslag
som möjliggör fler privata driftsformer inom
offentlig sektor med bibehållen offentlig
finansiering för att tillgodose det ökande
rekryteringsbehovet.

2001/02:Fi15 av Karin Pilsäter m.fl. (fp):

1. Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om
kreditering på skattekonto av tillfälligt
sysselsättningsstöd till kommuner och landsting.

2. Riksdagen avslår regeringens förslag om
riktlinjer för ett tillfälligt sysselsättningsstöd
till kommuner och landsting.

3. Riksdagen begär att regeringen på tilläggsbudget
återkommer med förslag om en ökning av utgifterna
inom utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till
kommuner för år 2002 med 3 miljarder kronor.

2001/02:Fi16 av Per Landgren m.fl. (kd):

Riksdagen beslutar att för budgetåret 2002 öka
anslaget 91:1 Generellt statsbidrag till kommuner
och landsting med 3 miljarder kronor och därmed
avslå regeringens förslag till beslut.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

Förslag till lag om kreditering på skattekonto av
tillfälligt sysselsättningsstöd till kommuner och
landsting
Härigenom föreskrivs följande.
Tillfälligt sysselsättningsstöd till kommuner och
landsting som beslutats av Riksskatteverket skall
tillgodoföras kommunerna och landstingen genom
kreditering på sådant skattekonto som har upprättats
för dem enligt 3 kap. 5 § skattebetalningslagen
(1997:483).
_______________________
Denna lag träder i kraft den 1 juni 2002.
Bilaga 3

Finansutskottets offentliga utfrågning
om tillfälligt
sysselsättningsstöd till
kommunsektorn

Tid: Tisdagen den 12 mars 2002 kl. 10.00-13.00

Lokal: Andrakammarsalen

Inbjudna

Bosse Ringholm, finansminister, Finansdepartementet
Curt Malmborg, statssekreterare, Finansdepartementet
Anders L Johansson, generaldirektör,
Arbetsmarknadsstyrelsen
Bo Jonsson, generaldirektör, Ekonomistyrningsverket
Per-Arne Sundbom, avdelningsråd, Konkurrensverket
Maj Lis Åkerlund, sektionschef, Svenska
Kommunförbundet
Ulf Lindberg, näringspolitisk chef, Almega

Deltagande ledamöter

Jan Bergqvist (s) ordförande
Mats Odell (kd) vice ordförande
Gunnar Hökmark (m)
Lennart Hedquist (m)
Sonia Karlsson (s)
Carin Lundberg (s)
Kjell Nordström (s)
Siv Holma (v)
Per Landgren (kd)
Yvonne Ruwaida (mp)
Karin Pilsäter (fp)
Carl-Axel Johansson (m)
Hans Hoff (s)
Agne Hansson (c)

Protokoll från finansutskottets offentliga
utfrågning om tillfälligt sysselsättningsstöd till
kommunsektorn

Ordföranden: Jag vill hälsa er mycket välkomna till
finansutskottets utfrågning om regeringens
proposition nr 95 som handlar om sysselsättningsstöd
till kommuner och landsting.

Vi är glada att som medverkande i dag ha
finansminister Bosse Ringholm och statssekreterare
Curt Malmborg från Finansdepartementet, Anders L
Johansson, generaldirektör i
Arbetsmarknadsstyrelsen, Bo Jonsson, generaldirektör
i Ekonomistyrningsverket, Per-Arne Sundbom,
avdelningsråd på Konkurrensverket, Maj Lis Åkerlund,
sektionschef på Svenska Kommunförbundet, och Ulf
Lindberg, näringspolitisk chef på Almega. Ni är alla
hjärtligt välkomna.
På grund av ett tidigare åtagande om
mötesmedverkan som Bosse Ringholm har på annat håll
i landet koncentrerar vi hans deltagande till den
första timmen. Därefter kommer övriga inbjudna
gäster att ge sina synpunkter och svara på frågor.

Jag ber att få överlämna ordet till Bosse Ringholm.
Varsågod!

Bosse Ringholm: Herr ordförande! Tack för inbjudan
till dagens hearing. Jag uppfattar att
utgångspunkten för den är värnet om budgetlagen och
dess syfte att medverka till en öppen budgetprocess
och en balanserad utveckling av de offentliga
finanserna. Det är självfallet en utgångspunkt som
regeringen i allra högsta grad stöder. Vi välkomnar
att den får ett så brett stöd som möjligt.

Sverige har på kort tid genomgått vad jag skulle
vilja kalla en budgetrevolution. För inte så länge
sedan befann vi oss knappt på kvalplats, och i dag
tillhör vi faktiskt världstoppen när det gäller
offentliga finanser. För mindre än tio år sedan var
underskottet i de offentliga finanserna 12 %.
Samtidigt var de offentliga utgifterna över 70 % av
bruttonationalprodukten. I dag är läget radikalt
annorlunda. Trots påverkan av en internationell
konjunkturnedgång hade vi förra året ett överskott i
de offentliga finanserna på nära 5 % av
bruttonationalprodukten. De saldomål som satts upp
sedan 1997 har varje år överträffats. Saldomålet har
sedan det infördes överträffats med över 160
miljarder kronor. De offentliga utgifterna har
samtidigt sjunkit ned till knappt 55 % av BNP förra
året.
Siffrorna för de statliga utgifterna 2001 är inte
definitiva ännu, men min bedömning är att de kommer
att visa att vi kommer att klara att hålla oss inom
utgiftstaket med bred marginal och med i
storleksordningen 5 miljarder kronor. Vi har klarat
att hålla oss inom utgiftstaket varje år sedan det
inrättades 1997, trots att vi har haft en
återkommande debatt om det har varit möjligt att
klara det. Under den här perioden har vi också
klarat att hålla oss inom utgiftstaket med en
sammanlagd marginal på över 40 miljarder kronor.
Även i år har vi debatten om huruvida vi kommer
att kunna hålla oss inom taket. Det är viktigt att
säga att regeringen naturligtvis arbetar intensivt
på att alltid skapa balans och se till att vi kan
följa de krav som finns i budgetlagen. Den har också
bidragit till ett bättre medvetande om vikten av
sunda offentliga finanser. Dagens diskussion i
utskottet sker ju i ett läge då Sveriges offentliga
finanser är bland de allra starkaste i den
europeiska unionen. Att diskussionen ändå kommer
till stånd är därför ett bevis på det ökande
medvetandet och därmed en framgång för budgetlagen.
Att uppslutningen kring budgetlagens principer i dag
är bred är också en väldig styrka för den svenska
ekonomin.
Låt mig så övergå till att säga något om
bakgrunden till förslaget om ett tillfälligt
sysselsättningsstöd till kommuner och landsting.
Sedan regeringen presenterade budgetpropositionen
för 2002 har bedömningen av styrkan och tidpunkten
för vändningen i framför allt amerikansk ekonomi
kommit att revideras. För att ytterligare stödja den
svenska utvecklingen har regeringen därför lagt fram
förslaget om ett tillfälligt sysselsättningsstöd för
kommuner och landsting.
Förslaget innebär att jobb i vård, skola och
omsorg räddas och att nya jobb kan tidigareläggas.
Förslaget är viktigt mot bakgrund av konjunkturen
och ytterligare en förutsättning för att de insatser
som redan fanns med i budgetpropositionen kan få
önskad effekt.
Stödet är också viktigt för den privata sektorn.
Det är naturligtvis viktigt för alla dem som har
kommuner och landsting som kunder, men det är också
viktigt för alla de privata företag som är beroende
av att svenskarna känner den trygghet som krävs för
att de ska våga konsumera och efterfråga företagens
varor och tjänster.
Stödet till kommuner och landsting är givetvis
också viktigt mot bakgrund av de stora behov som
finns inom stora delar av välfärden och de behov av
nyrekryteringar som finns i dessa verksamheter under
kommande år. Utan resurser omöjliggörs
nyrekryteringar och nödvändiga kvalitetshöjningar.
En bra välfärd som ger hög service och är
tillgänglig för alla efter behov förutsätter
tillräckliga resurser. Resursbrist tvingar i
förlängningen fram kvalitetsförsämringar som drabbar
dem med de största behoven mest.
Förslaget om ett tillfälligt sysselsättningsstöd
till kommuner och landsting är därmed viktigt både
för den offentliga och den privata sektorn. Jag ser
inget motsatsförhållande här. Den del av
sysselsättningsstödet som går till kommunerna
motsvarar över 9 000 lärare eller annan skolpersonal
eller över 10 000 förskollärare.
Sysselsättningsstödet är således viktigt för
kommunerna, och inte minst för barnen, föräldrarna,
patienterna och andra som är beroende av en bra
välfärd. Det är viktigt att komma ihåg också när vi
hamnar i en mer teknisk diskussion som denna.
Har vi då råd med detta, frågar sig en del. Svaret
är: Ja, det har vi. Tack vare återhållsamhet under
de goda åren har vi i dag möjlighet att möta en
internationell försvagning med offensiva insatser
som räddar jobben i Sverige.
I budgetpropositionen gjorde regeringen
bedömningen att överskottet i de offentliga
finanserna skulle komma att uppgå till 2,1 % av BNP
i år. Beräkningen innebär att överskottet uppgick
till ca 2 miljarder mer än det av riksdagen
fastställda överskottsmålet på 2 % av BNP.
Som utskottet är väl förtroget med innebär
saldomålet om 2 % överskott i de offentliga
finanserna över en konjunkturcykel att saldot
varierar enskilda år. I en högkonjunktur bör det
redovisade saldot vara större än 2 % av BNP, och i
en lågkonjunktur kan det tillåtas bli lägre än 2 %.
Regeringen framhöll därför i budgetpropositionen:
"Om konjunkturen skulle utvecklas sämre än väntat
2002 bör ett saldo som är mindre än 2 % av BNP
tolereras."
Regeringens bedömning är att 2002 blir ett bättre
tillväxtår än 2001. Den svaga avslutningen på 2001
som följde efter terroristdåden den 11 september
innebär dock att tillväxten sker från en lägre nivå.
Preliminära siffror visar dock att den offentliga
sektorns finansiella sparande förra året uppgick
till 105 miljarder kronor eller nära 5 % av BNP. Det
är ungefär 6 miljarder kronor mer än bedömningen i
budgetpropositionen. Dessutom innebär den svagare
konjunkturen att det strukturella överskottet i år
kommer att överstiga 2 % av BNP med marginal. Den
föreslagna satsningen ryms därför väl inom ramen för
riksdagens och regeringens saldomål.
Jag vill framhålla att det system som vi har valt
för detta stöd är administrativt enkelt. Det går
snabbt att genomföra och är mer träffsäkert än vad
exempelvis ett generellt statsbidrag hade varit.
Låt mig till sist också säga att jag välkomnar en
diskussion om budgetlagen, men det handlar
naturligtvis inte bara om budgetteknik. Ytterst
handlar det om hur vi ser på välfärden. Där är det
för en socialdemokratisk regering oerhört angeläget
att vi har en ekonomisk politik och en budgetpolitik
som skapar marginaler för att just möta svängningar
i den internationella efterfrågan. Just de senaste
årens utveckling, inte minst det som hänt i USA,
visar med all önskvärd tydlighet att det också går
att förena en aktiv konjunkturpolitik med de krav
som vi har i budgetlag och andra instrument.
Jag är självfallet beredd att svara på de frågor
som utskottet kan ha utöver det som jag nu nämnt.

Gunnar Hökmark (m): Herr ordförande! Budgetlagen
handlar inte bara om budgetteknik, utan den handlar
i allra högsta grad om att man ska kunna väga olika
utgifter mot varandra och att man ska ha en mycket
tydlig bild av hur budgeten utvecklas. Grunden för
budgetlagen är att inkomsten inte ska minskas med
utgiften och utgiften inte minskas med inkomsten.
Man kan tycka att detta förefaller vara en rätt
teknisk betraktelse, men vi är i dag i ett läge där
vi har ett växande underskott i statens finanser. Vi
är också i ett läge där man klarar att hålla sig
under utgiftstaken genom att man bokför vissa
utgifter på ett annat sätt än man ska göra. Detta är
inte bra för vare sig välfärden eller möjligheten
att jämföra olika utgifter med varandra och värdera
dem mot varandra.

Det är mot den bakgrunden jag skulle vilja fråga
finansministern vad det finns för skäl att detta
stöd till kommuner, som finansministern just
rubricerade som ett stöd till kommuner, bokförs som
en minskad inkomst i stället för, som allt annat
stöd till kommunerna, som en utgift. Det är en rätt
central fråga. Det handlar om hur vi ska kunna få en
bild av hur budgeten utvecklas.

Bosse Ringholm: Det förslag som riksdagen tog
ställning till i höstas i budgetpropositionen
innebär en oerhört expansiv ekonomisk politik.
Bakgrunden till det är att vi då var medvetna om att
den amerikanska konjunkturen alltsedan hösten 2000
kraftigt hade mattats av. Sverige, som är ett litet
land, är ju väldigt beroende av om det sker
svängningar i den internationella efterfrågan. Det
påverkar vår sysselsättning. Under hösten kunde vi
se hur antalet varsel växte månad för månad. Då
växte naturligtvis också vår oro för att detta
skulle få konsekvenser för vår arbetsmarknad och vår
sysselsättning.

Det var i det läget som regeringen presenterade
budgetpropositionen förra året. Den innebar att vi
satsade drygt 20 miljarder kronor på ökade
offentliga utgifter via statens budget. Men dessa
rymdes självfallet inom utgiftstaket. Samtidigt
föreslog vi också skattesänkningar på drygt 20
miljarder kronor. Sammantaget gjorde detta att
ungefär 2 % av bruttonationalprodukten utgjorde
denna statliga ekonomiska expansion i det här
konjunkturläget.

När vi sedan under hösten, efter det att vi lagt
fram budgetpropositionen, konstaterade att inte
minst händelserna den 11 september förstärkte
nedgången i den amerikanska ekonomin, såg vi att det
fanns en möjlighet att tillgodose de behov som
kommuner och landsting har inom välfärdssektorn men
som man saknade erforderliga resurser till. Då
diskuterades på vilket sätt vi kunde tillskjuta
ytterligare resurser till kommuner och landsting.
Vår slutsats var att det mest träffsäkra sättet var
att föra över 3 miljarder kronor till kommuner och
landsting via den här skattereduktionen. Det var ett
enkelt, träffsäkert sätt, och det skulle ha
betydligt större verkningskraft än om man hade
använt någon annan teknik.

Gunnar Hökmark (m): Herr ordförande! Finansministern
sade själv att det är oerhört viktigt att
utgiftstaken ligger fast. Men om man håller sig inom
utgiftstaken genom att man gör bokföringstricks av
olika slag som inte skulle accepteras i andra
sammanhang, lurar man ju inte bara dem som ska
behandla förslagen utan också allmänheten.

När det gäller det här förslaget svarade inte
finansministern på frågan: Varför bokföra det som är
en utgift som en minskad inkomst? Hade regeringen
gjort detta även om man hade haft en
budgeteringsmarginal där man kunde lägga denna
utgift?

Bosse Ringholm: Svaret är att vi tycker att den här
metoden blir mer effektiv. Vi hade naturligtvis
hellre valt den här metoden oavsett vilken situation
vi hade befunnit oss i när det gäller utgiftstaket.
Jag tycker att det är viktigt att konstatera att vi
redan i dag använder en teknik när det gäller
anställningsstödet i arbetsmarknadspolitiken där vi
använder oss av den här typen av förändringar på
inkomstsidan. Vi använder ju både utgifts- och
inkomstsidan för att kunna parera störningar i
ekonomin.

Jag vill gärna upprepa att vi har varit oerhört
angelägna om att vartenda år göra justeringar på
utgiftssidan och på annat sätt för att se till att
vi kan fullfölja våra utgiftsmål. Det har ständigt
ifrågasatts om vi ska klara att hålla oss inom
utgiftstaket. Vi har klarat det varje år, och vi har
kanske t.o.m. gjort det med bredare marginal än
många har föreställt sig. Om vi nu hade en marginal
på 5 miljarder kronor förra året, är det ett uttryck
för att vi har haft bra kontroll över utvecklingen.

Jag skulle också vilja säga att det är ett
erkännande till de statliga myndigheterna att de har
haft en allt effektivare kostnadskontroll. Det får
utskottet tillfälle att diskutera senare med
Ekonomistyrningsverkets chef. Jag tror att det har
skett en väldigt positiv utveckling under senare år.
Vi har kunnat se att det har varit en stramare
utgiftskontroll. Det har bidragit till att vi har
kunnat hålla oss inom utgiftstaket och att
regeringen har kunnat använda den här kombinationen
av insatser både på utgiftssidan och på skattesidan
för att bedriva konjunkturpolitik.

Gunnar Hökmark (m): Detta handlar inte om
kostnadskontroll, utan det handlar om hur man skapar
en öppenhet för de utgifter som staten har för att
man ska kunna värdera olika utgifter mot varandra.
Det som finansministern nu säger innebär en öppning
för att man genomgående och systematiskt ska använda
sig av minskningar på inkomstsidan när utgiftstaken
inte tillåter nya utgifter. Därför måste jag ställa
en avslutande fråga. Är det finansministerns tanke
att detta ska bilda ytterligare en skola för hur man
bokför utgifter? Vi har redan i dag bokföringar som
innebär att ungefär 10 miljarder i utgifter för 2002
försvinner. Är detta en öppning till att man ska
kunna gå vidare när man tycker att det är lämpligt
och finner det mest effektivt?

Bosse Ringholm: Vårt syfte är att försöka stärka
välfärden, dvs. de tjänster som finns i sjukvården,
skolan och på daghemmet, och samtidigt via de här
nya tjänsterna kunna bidra till en konjunkturpolitik
som minskar arbetslöshetstrycket. Det är ingen annan
politik än den som vi har drivit sedan mycket lång
tid tillbaka. Jag erinrar därför om att vi i
budgetpropositionen i höstas hade reformer i
storleksordningen 20 miljarder kronor på
utgiftssidan, liksom vi hade minskade intäkter för
staten genom skattereformen som både enskilda och
företag fick del av när den trädde i kraft den 1
januari.

I sista hand handlar det naturligtvis om en politisk
värdering och bedömning. Gunnar Hökmark frågar om
det här är ett medvetet val av prioriteringar när
det gäller olika typer av samhällsengagemang och de
resurser som vi använder. Det är ett medvetet val.
Det är ett medvetet val från den socialdemokratiska
regeringen att kampen mot arbetslösheten alltid står
högst på dagordningen. Jag kan förstå att inte alla
partier har den uppfattningen, men för mitt parti
och för min regering är kampen mot arbetslösheten så
viktig att vi är beredda att pröva möjligheter både
på utgiftssidan och på inkomstsidan för att kunna
stärka arbetet mot arbetslösheten.

Siv Holma (v): Det är väl ingen överraskning att
Vänsterpartiet tycker att det är bra med ytterligare
pengar till den skola, vård och omsorg som kommuner
och landsting bedriver. För oss är inte tekniken det
överordnade. Det är speciellt viktigt att vi ska
kunna använda de här genererade överskotten för att
stärka sysselsättningen i ett läge när det har varit
nedgångar i konjunkturerna. I det här sammanhanget
är det viktigt att det här förslaget har blivit
rättvist utformat och får avsedd effekt, vilket vi
tycker att det får i samarbetspropositionen mellan
Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Men jag skulle ändå vilja höra finansministerns syn
på kommunernas ekonomi efter 2002. Vänsterpartiet
gör den bedömningen att de ekonomiska
förutsättningarna för kommunsektorn är sämre 2003
och 2004. Därför anser vi att dessa 3 miljarder
skulle behövas även dessa år. Anställningarna behövs
mycket väl 2002, men också i ett långsiktigt
perspektiv med tanke på den demografiska
utvecklingen med alltfler äldre. Situationen ute i
vård- och omsorgssektorn är ju sådan att det finns
svårigheter att rekrytera personal.

Bosse Ringholm: Jag delar Siv Holmas uppfattning att
tekniken aldrig får överordnas det politiska målet
och det politiska uppdraget. Uppdraget i det här
fallet är ju att bedriva konjunkturpolitik och
bekämpa arbetslösheten. Det måste alltid vara det
centrala. Jag inser också att ett tillfälligt stöd,
som det här handlar om för 2002, naturligtvis alltid
måste värderas. På hösten 2002 har vi ett bättre
underlag för detta och vet hur konjunktursituationen
ser ut för kommande år. Det är inte bara en del av
en konjunkturbedömning, utan det är också en del av
precis det som Siv Holma var inne på, nämligen hur
den kommunala ekonomin kommer att se ut under åren
framöver.

Vi har väldigt många stora frågor som ska ventileras
i höst. Regeringen har ju signalerat att vi har för
avsikt att lägga om det system som kallas för
Ludvikamomsen. Det är en tekniskt krånglig lösning i
dagsläget. Vi har för avsikt att gå över till en mer
förenklad variant. Det kommer naturligtvis att
innebära att vi också måste pröva hela modellen om
hur förhållandet är mellan statens och kommunernas
ekonomi. Då får de här pengarna också vägas in i det
sammanhanget. Det blir då en samlad bedömning av de
konjunkturskäl som kan finnas för fortsatt stöd till
kommuner och landsting och de sakliga skäl som
motiverar att vi också vill understödja att kommuner
och landsting kan fortsätta att växa på dessa
välfärdsområden.

Siv Holma (v): Jag vill tacka för det svaret. Jag
tycker att det är bra att återkomma i sammanhanget
med Ludvikamomssystemet eller kommunkontosystemet.
Där har man också möjligheter att förstärka
skattebasen i kommunerna. Det ser jag fram emot.

Bosse Ringholm: Jag kan kort säga att det är viktigt
att vi kan uppfylla de generella samhällsekonomiska
och budgetpolitiska mål som vi har, och som
riksdagen lägger fast via budgetlag och annat. Sedan
är det naturligtvis en avvägningsfråga hur vi inom
denna samhällsekonomi använder resurser till staten
eller till kommuner och landsting. Den diskussionen
får väl anstå till hösten.

Mats Odell (kd): Först vill jag konstatera att vi
kristdemokrater har samma uppfattning som regeringen
att kommunsektorn behöver ett större ekonomiskt
utrymme än vad man har för närvarande. Det visade vi
i vår budgetmotion i höstas där vi föreslog att
exakt de 3 miljarder kronor som är aktuella skulle
läggas i den generella påsen. Det avslogs av Bosse
Ringholms partikamrater här i utskottet med
motiveringen att det inte behövdes.

Om den förändring som nu har skett hade skett före
årsskiftet, om propositionen hade kommit då, hade
det varit omöjligt. Men eftersom man har väntat till
efter årsskiftet är den här tekniken möjlig.
Jag vill dock påpeka att Bosse Ringholms svar på
Gunnar Hökmarks fråga, om detta är en ny väg som
öppnas, var så nära goddag yxskaft som man över
huvud taget kan komma utan att säga orden direkt.
Jag tycker att det var mycket olycksbådande när det
gäller vad vi har att se fram emot under valåret.
Sedan vill jag gå över till själva budgettekniken.
Vi har fått en underlagspromemoria inför vårt
ställningstagande i utskottet när det gäller
propositionen. Där står det så här: Det kan således
konstateras att regeringen trots det ansträngda
finansiella läget både för statsbudgeten och för det
finansiella sparandet för hela offentliga sektorn
2002 inte redovisar i propositionen hur de
föreslagna utgiftsökningarna ska finansieras.

Här är vi inne på en annan aspekt av det hela. I
Bosse Ringholms föredragning var vi i en värld av
stora överskott - 160 miljarder mer än saldomålet.
Det var stora överskott också när det gällde
budgeteringsmarginalen. Men min fråga är: Är det
statsfinansiella läget så ansträngt som det underlag
vi har fått inför det här beslutet beskriver?

Bosse Ringholm: Det är alltid en fördel att Mats
Odell ändå delar regeringens uppfattning att
kommuner och landsting bör ha mer resurser för att
bygga ut sin verksamhet. Det är inte alla borgerliga
partier som har den uppfattningen. Sedan har kanske
Mats Odell och regeringen olika uppfattningar om
vilken metod man ska använda för att skapa sådana
resurser för kommuner och landsting.

Som svar på frågan om finansieringen vill jag säga
att regeringen redan i höstas redovisade - och jag
citerade det också för en stund sedan i mitt tal -
vilket utrymme som finns i den offentliga ekonomin
för ytterligare insatser. Det är mot bakgrund av
just detta överskott och den ram som finns i de
offentliga finanserna som vi också har kunnat lägga
fram detta förslag om 3 miljarder kronor till
kommuner och landsting.

Jag tycker att det är viktigt att ha i minnet att
när man vill göra en konjunkturpolitisk insats
gäller det att hitta en metod som är enkel,
träffsäker och som man också vet kan nå fram till
kommuner och landsting så snabbt som möjligt. Jag är
glad över att jag vet att många kommuner och
landsting är långt framme i sin planering och nu
väntar på riksdagens beslut för att kunna dra i gång
sin definitiva process med de här anställningarna.
Då har vi definitivt nått det som är syftet här. Vi
kan tidigarelägga ett antal viktiga välfärdstjänster
från 2003 till 2002. Därmed kan vi bidra till
bekämpningen av arbetslösheten.

Mats Odell (kd): De som lyssnar på vad
finansministern sade kunde ju konstatera att han
inte alls svarade på min fråga utan upprepade i
stort sett vad han har sagt tidigare. Han har
tidigare visat att han är en mästare på just den
grenen.

Jag återkommer med en viss envishet till min
fråga. Är statsfinanserna så ansträngda som de
beskrivs i vår underlagspromemoria? Redan i
budgetpropositionen antog ju regeringen att 2002
skulle ge ett underskott. Det underliggande
budgetsaldot skulle gå back med 28 miljarder i år.
Nu säger Ekonomistyrningsverket i sin prognos i
december att det blir mer, nämligen 39 miljarder, i
det underliggande saldot om vi rensar bort 20
miljarder från Riksbanken och det som inom Ericsson
kallas för att man jobbar med kassaflödet. Om vi tar
bort alla dessa engångseffekter är det alltså ett
gigantiskt underskott. Är inte det någonting som
oroar finansministern?

Sedan tycker han att vi har olika syn. Ja, vi tycker
att man ska ha finansierade förslag. Vi tycker inte
att man ska diskriminera privata företag. Vi tycker
också att verksamheter som friskolor och
barnomsorgspeng skulle ha omfattats. Vi tycker inte
att man skulle göra ett tillfälligt stöd. Det ska
bli intressant att senare få höra vad
Kommunförbundets representanter säger om detta att
det bara är under själva valåret som det här stödet
ska gälla.

Bosse Ringholm: Jag ska vara utomordentligt tydlig
eftersom Mats Odell inte lyssnar ordentligt. Mitt
svar på hans frågor är att både de offentliga
finanserna och statsfinanserna är under kontroll. I
budgetpropositionen i höstas visade regeringen att
det finns marginaler i den offentliga ekonomin för
ytterligare insatser av det slag som jag nu har
redovisat. Jag är ledsen att behöva upprepa det
eftersom Mats Odell inte tar till sig det. Vi har
dessutom redovisat ett förslag som inte
diskriminerar någon form av verksamhet. Vi har
samrått mycket noga med olika berörda parter om att
utforma ett förslag där vi räknar in både den
verksamhet som finns i kommuner och landsting och
den verksamhet som i praktiken är skattefinansierad
via kommunal- och landstingsskatten men som kanske
drivs av olika entreprenörer eller drivs av andra
institutioner som gör det på uppdrag av kommuner och
landsting.

Varje år har regeringen redovisat att det alltid
finns påfrestningar på utgiftstaket. Men regeringen
sitter ju inte med armarna i kors och väntar på att
någon annan ska hjälpa till att klara av problemen,
utan regeringen har hela tiden agerat och sett till
att vi vartenda år sedan 1997 har klarat att hålla
oss inom utgiftstaket med mycket breda marginaler.
Det blev senast 5 miljarder kronor. Därför tror jag
att resultatet talar för sig självt i motsats till
de misstänkliggöranden som vi naturligtvis får leva
med. En opposition har alltid rätt att utfärda
sådana, men det har visat sig att de inte har haft
någon större grund. Resultaten är mycket tydliga när
det gäller budgetöverskott och utgiftstak. Vår
offentliga ekonomi är lysande, i motsats till
exempelvis EMU-ländernas. Vi har överskott på
åtskilliga procentenheter, men EMU-länderna hade
t.ex. förra året ett underskott på 1 %. Där har
Sverige en särställning i den europeiska ekonomin.

Mats Odell (kd): Då har jag bara en mycket kort och
enkel sista fråga: Innebär det här att staten måste
öka sin upplåning netto med nästan 3 miljarder?

Bosse Ringholm: Tyvärr har det förut visat sig att
Mats Odell inte riktigt kan hålla ordning på hur den
offentliga ekonomin kan se ut. Den offentliga
ekonomin består, Mats Odell - detta är lite
elementärt - av staten, kommunerna och
pensionssystemet. Om man ser till helheten, vilken
Mats Odell haft svårt att se, kan man se att vi har
haft en fantastisk utveckling, också för statens
del. Vi har ju kunnat minska statsskulden rätt
ordentligt, med kanske över 300 miljarder under den
senaste mandatperioden. Vi räknar naturligtvis med
att kunna fortsätta det här arbetet både i år och
under åren framöver - detta sagt som svar på frågan.

Mats Odell (kd): Svaret är alltså ja, att vi ska
låna upp mer.

Bosse Ringholm: Frågan var ju om vi ska låna till de
3 miljarder kronorna. Jag har redovisat hur den
offentliga ekonomin ser ut och räknar med att vi i
fortsättningen också, utöver att vi klarar
utgiftstak och överskottsmål, naturligtvis kommer
att kunna amortera på statsskulden.

Agne Hansson (c): Först gäller det en fråga med
anknytning till vad vi just nu håller på med. Det
finns ingen redovisning för finansieringen. Hade det
inte varit rimligt att sänka utgiftstaket med 3
miljarder om inkomsterna minskas med 3 miljarder -
precis som finansutskottet gjorde när man sänkte
fastighetsskatten?

Sedan kommer jag till min andra fråga. Jag och
Centerpartiet har också uppfattningen att vi måste
se till att kvaliteten inom vård, skola, omsorg och
sådant på kommunsidan höjs. Vår strategi är att
långsiktigt försöka stärka kommunernas skattebas.
Vilken effekt bedömer finansministern att ett sådant
här förslag får på den långsiktiga planeringen för
kommunernas ekonomi som beslutas i år och utgår
nästa år och som ska upphöra det tredje året? Hur
går det då med de 9 000 lärarna och de 10 000
förskollärarna? Blir det någon sysselsättningseffekt
av detta och någon kvalitetshöjning?

Bosse Ringholm: Den fråga som Agne Hansson tar upp
är oerhört viktig, nämligen hur vi kan stärka den
långsiktiga skattebasen för kommuner och landsting.
Låt mig erinra om - inte minst Agne Hanssons parti
har ju varit medansvarigt också för de
statsbidragsökningar som skett fr.o.m. år 1996 och
fram till i dag - att ungefär 25 miljarder kronor
har tillförts kommuner och landsting i nivåhöjning.
Det i sin tur har lett till att skattebasen för
kommuner och landsting i dag är ungefär 75 miljarder
högre, dvs. 25 + 75 miljarder kronor. Vi har i dag
ungefär 100 miljarder kronor mer som kommuner och
landsting förfogar över och som långsiktigt
naturligtvis stärker basen för de välfärdsutgifter
som kommuner och landsting har ett ansvar för.

Därför tycker jag, i likhet med Agne Hansson, att
det är viktigt att vi i fortsättningen ger kommuner
och landsting sådana förutsättningar att man kan
anställa personal inte bara år 2002 utan också åren
2003 och 2004. Vi räknar med att de
tidigareläggningar av jobb från år 2003 till år 2002
som kan ske som ett resultat av de föreslagna 3
miljarder kronorna ska kunna fullföljas på det
sättet att det finns ett ekonomiskt utrymme i den
offentliga ekonomin för kommuner och landsting både
år 2003 och år 2004 för fortsatta anställningar.

Agne Hansson (c): Innebär svaret att regeringen
tänker fortsätta att lägga sådana här ofinansierade
förslag också i fortsättningen och att det skulle
vara en bra och effektiv förstärkning av kommunernas
skattebas?

Bosse Ringholm: Nej, regeringen lägger inga
ofinansierade förslag. Vi har redan i
budgetpropositionen redovisat, och jag har upprepat
det några gånger, att det finns ett utrymme i den
offentliga ekonomin för den här typen av
omfördelningar som sker mellan stat och kommun. Vi
kan inte för framtiden stärka kommunernas ekonomi
med ofinansierade inslag. Vi har aldrig haft och
kommer heller aldrig att ha den ambitionen, utan vår
uppgift är att se till att vi får en tillväxt i hela
den svenska ekonomin så att pengarna räcker både för
statens utgifter och för att i framtiden föra över
resurser till kommuner och landsting. Inte minst
behövs det med tanke på den åldersstruktur vi har
och som är sådan att kommuner och landsting behöver
mycket pengar för sjukvård och för äldreomsorg. I
motsvarande grad gäller det stora statliga insatser
för pensionärerna.

Vår ambition är att, på samma sätt som i dag, lägga
förslag för framtiden som stärker kommunernas
ekonomi och som ska finansieras inom den offentliga
ekonomiska ramen.

Agne Hansson (c): Om jag förstår finansministern
rätt är finansieringen en tillit till att budgeten
ger överskott. Men med vilken träffsäkerhet kan man
bedöma det? Hade det inte varit bättre att välja
arbetsgivaravgiftssänkningar eller skatterabatter på
ett inkomstskatteförslag i stället för att
långsiktigt stärka skattebasen?

Bosse Ringholm: Om man vill ha en effektiv ordning
där de insatser som staten gör också resulterar i
att man kan antingen behålla jobb eller också skapa
nya jobb måste det vara så träffsäkert som möjligt.
Jag vet av tidigare erfarenhet att justeringar när
det gäller arbetsgivaravgifterna tyvärr inte ger den
träffsäkerheten. Därför tror jag att den kombination
som vi har resonerat om tillsammans med Kommun- och
Landstingsförbunden faktiskt är det mest effektiva
instrumentet.

Agne Hansson (c): Med vilken träffsäkerhet kan en
sysselsättningsökning garanteras i kommunerna med
det här förslaget? Kan inte kommunerna lika väl
stärka sin utgiftssida med detta utan att det blir
någon sysselsättningseffekt?

Bosse Ringholm: Som bekant består kommunernas
utgiftssida till övervägande del av just
personalkostnader. Jag har ingen anledning att
misstro vare sig kommunal- eller landstingspolitiker
- att de inte skulle vilja använda 2 av de 3
miljarder som är grundplåten i förslaget för att
just stärka sysselsättningen i kommunerna. Dessutom
är den tredje miljarden i förslaget direkt relaterad
till att kommunerna också ökar sin
sysselsättningskapacitet.

Där tror jag att det är ett sådant tryck i kommuner
och landsting, inte minst från befolkningen, på att
stärka skolan och välfärden för barn, ungdomar och
äldre att det inte finns någon anledning att tro
annat än att alla kommuner som vill bygga ut den
egna välfärden också tar detta tillfälle i akt. Det
är naturligtvis ett erbjudande som staten ger
kommuner och landsting för att de ska kunna
expandera. Jag hoppas att så många kommuner och
landsting som möjligt vill använda sig av det
erbjudandet.

Karin Pilsäter (fp): Jag har ett antal frågor som
jag skulle vilja ställa. Den första frågan är: På
vilket sätt är det mer effektivt att bokföra
resurstillskottet till kommunerna som en minskad
inkomst i stället för att bokföra det som en utgift
- som det faktiskt är fråga om? Det har ju upprepats
flera gånger här att det är så effektivt att göra
så. Men på vilket sätt är det alltså mer effektivt?

Min andra fråga gäller att det har upprepats att
detta är så träffsäkert om man vill öka
sysselsättningen. Det finns en lång rad
utvärderingar som gjorts genom åren - GAS, RAS osv.
- när det gäller sådana här tillfälliga
sysselsättningsstöd. Det gäller då Riksdagens
revisorer samt Dominique Anxo, Pernilla Dahlin och
Arbetsmarknadsdepartementet tidigare. Gång på gång
har man kommit fram till att sådana här stöd inte är
träffsäkra och effektiva. Vilka nya rön har Bosse
Ringholm som säger att det är träffsäkert med ett
sådant här koncept, som ju tidigare har visat sig
vara så illa fungerande?

Bosse Ringholm: Den teknik som vi nu använder oss av
är en kombination av dels ett grundstöd till
expansionen för att trygga den kommunala
verksamheten, dels en del som är direkt relaterad
till ökad sysselsättning. Den senare delen är
naturligtvis oerhört sysselsättningsrelaterad och
därmed träffsäker och effektiv. Men vi ser också att
i kommunernas egna utbyggnadsplaner för åren 2003,
2004 och åren framöver finns ett stort behov av att
stärka äldreomsorg, skola och mycket annat.
Villkoret för att kommunerna ska lyckas med det är
naturligtvis att man kan få loss resurser. Jag har
ingen anledning att tro annat än att landets
kommunalpolitiker och landstingspolitiker också är
beredda att fullfölja de utbyggnadsplaner som de har
om de nu får bättre förutsättningar för det.

Karin Pilsäter (fp): I finansministerns eget svar
ligger just att man, eftersom planerna redan finns,
tillgriper ett beprövat, ineffektivt system. Det är
då lite märkligt att man inte kan dra konsekvenser
av sina egna erfarenheter och ge stödet som ett
generellt stöd. Såvitt jag förstår skulle det
uppenbarligen vara lika effektivt eftersom planerna,
som sagt, redan finns.

Frågan om vari effektiviteten ligger i att bokföra
en utgift som en minskad inkomst har vi ännu inte
kunnat få svar på. Vi är ganska många som har ställt
den frågan. Jag tror att det skulle vara bra om
finansministern funderade lite grann på den saken.
Under tiden kan finansministern försöka svara på
en annan fråga. Stödet blir alltså ett tillfälligt
stöd. Försämringen i kommunernas ekonomi när det
gäller konjunkturnedgången har en väldig
eftersläpning, så försämringen i kommunernas ekonomi
kommer inte detta år utan senare. Nu kommer ett
tillfälligt stöd - man kan alltså expandera nu,
samtidigt som man ser framför sig att det kommer att
bli nedgångar. På vilket sätt gynnar det kvaliteten
i verksamheten att man kan göra tillfälliga
resursförstärkningar som inte är långsiktigt
uthålliga? Det talas om 9 000 lärare och 10 000
förskollärare. Men problemet är att de inte finns i
dag.

Vad vi alltså skulle behöva är långsiktigt
fungerande verksamheter där man ute i kommuner och
landsting kan satsa på exempelvis löneförhöjningar
för alla kvinnor som jobbar i de här sektorerna, på
kompetensutveckling och på att göra de här yrkena så
attraktiva att folk söker sig till dem. Det går ju
inte omkring 9 000 arbetslösa eller uppsagda lärare
i dag. På vilket sätt menar ni att det gagnar
kvaliteten och den långsiktiga kvalitetshöjningen
liksom attraktiviteten i de här kvinnodominerade
yrkena att ge stödet tillfälligt och vid en tidpunkt
då kommunernas ekonomi inte av konjunkturskäl har
försämrats?

Bosse Ringholm: Stödet är, som bekant, konstruerat
så att det är en generell del på drygt 2 miljarder
kronor och en specifik del där det handlar om
bortemot 1 miljard kronor och som är väldigt
sysselsättningsrelaterad. Alternativet till ett
sådant stöd hade, som Karin Pilsäter talade om,
varit att man hade ökat statsbidragen på
utgiftssidan, men statsbidragen är inte utformade så
att hänsyn tas till sysselsättningsaspekterna.
Därmed hade man heller inte fått någon garanti,
träffsäkerhet, för att pengarna i första hand kan
användas till en utbyggnad av angelägna
välfärdsområden.

Karin Pilsäter har en intressant vinkling när hon
vänder på diskussionen och säger att det inte finns
personal till den här typen av tjänster vare sig
inom sjukvården eller på utbildningssidan - lärare
osv. Om man har uppfattningen att detta över huvud
taget inte går att genomföra - jag delar alltså inte
den uppfattningen - borde det vara ännu angelägnare
att när det gäller de signaler som nu skickas se
till att tala om för ungdomar i framtiden att här
finns ett område där staten och kommunerna gemensamt
kommer att satsa på att bygga ut, så att de söker
till denna typ av utbildningar eftersom här finns
ett utbyggnadsområde under många år.

Det kommer alltså inte att vara så, Karin Pilsäter,
att de pengar som kommunerna får år 2002 innebär att
man år 2003 får ett kraftigt hack i sin utveckling
och därför tvingas göra sig av med personalen igen.
Vi ser i stället att det i kommunernas egna planer
finns en utbyggnadsexpansion för år 2003. Vi ser
också möjligheter för staten, på samma sätt som
hittills, att även i fortsättningen understödja
kommunernas ekonomiska utveckling så att kommunerna
kan nyrekrytera ytterligare personal under åren 2003
och 2004.

Karin Pilsäter (fp): Jag menar att det är ganska
uppenbart att finansministern snurrar in sig själv i
ett cirkelresonemang. Om utbyggnadsplanerna finns
behöver man ju inte ha stödet riktat just till
sysselsättning. Och om utbyggnadsplanerna inte
finns, varför då använda sig av en beprövad,
ineffektiv metod för att uppnå just sysselsättning?
Jag tror dock inte att vi kommer längre där.

Kontentan av detta är att finansministern verkar
vara omedveten om att det råder brist på lärare och
sjuksköterskor, att folk flyr de yrkena och att det
är svårt att fylla utbildningsplatserna. Det tycker
jag är en intressant upplysning - detta är ju
sanningen i dag.

Jag tror inte att den här typen av ryckighet gagnar
den kommunala planeringen när det gäller att göra
dessa verksamheter mer attraktiva för personalen.
Vad finansministern nu säger är att man kan räkna
med att det senare kommer ytterligare sådana här
tillfälliga stöd. Inte heller det får vi ta
ställning till nu. Det är högst anmärkningsvärt att
inte vi, kommunerna och allmänheten kan få en samlad
överblick över hur man ser på den kommunala
ekonomin. Om vi hade tagit det här beslutet i
samband med tilläggsbudgeten skulle vi åtminstone ha
kunnat väga det mot utvecklingen under innevarande
och kommande år och dessutom kunnat se till att vi
hade haft en överblick över utvecklingen för det här
stödet under åren framöver. Jag tror inte att man
kan utgå från att det går att göra exempelvis
läraryrket mer attraktivt genom att använda ett
riktat stöd för tillfälliga anställningar. Mer
springvikarier utan utbildning är inte ett bra sätt
att långsiktigt höja attraktiviteten i läraryrket
eller kvaliteten i skolan.

Bosse Ringholm: Även Karin Pilsäter har säkerligen
sett kommunernas och landstingens starka behov av
att bygga ut de här välfärdssektorerna. Svårigheten
för kommunerna och landstingen är att de inte har
haft de resurser som behövs för att kunna bygga ut i
tillräcklig omfattning. Jag blir lite förvånad om
Karin Pilsäter nu förnekar behovet av att stärka
kommunernas och landstingens resurser på området.

För oss som vill tillmötesgå barnens behov av att
få mindre skolklasser och ökad personaltäthet och
som vill tillmötesgå de äldres behov av en bättre
vård osv. är det, om det finns ett utrymme i den
offentliga ekonomin - detta visade vi på i
budgetpropositionen i höstas - vid en
konjunkturnedgång, som den vi haft internationellt
sedan ett år tillbaka, rimligt att driva vanlig
klassisk aktiv konjunkturpolitik genom att ge
kommuner och landsting denna möjlighet att
tidigarelägga sina anställningar. Jag blir alltså
förvånad om Karin Pilsäter avsäger sig varje mandat
att bedriva konjunkturpolitik och i stället slår sig
till ro och säger: Det kanske inte finns några
lärare eller sjuksköterskor. Alltså får bristen vara
fortsatt stor och alltså bryr vi oss inte om att
arbetslösheten eventuellt kan öka. Vi gör ingenting
åt det där.

Mot den bakgrunden har regeringen visat att inom den
ram som det tidigare voterats om i riksdagen finns
den här tillfälliga insatsen. Sedan återkommer
regeringen i budgetpropositioner framöver när det
gäller det långsiktiga stödet till kommuner och
landsting. Inte minst mot bakgrund av riksdagens
eget ställningstagande, som ju innebär att riksdagen
inte vill ha någon vårproposition, finns det ännu
mindre anledning att vänta till hösten med en
tidigareläggning av stödet. Stödet behövs ju
omedelbart till kommuner och landsting. Jag tror att
de allra flesta kommunal- och landstingspolitiker
uppskattar att de får mer resurser för de
tidigareläggningar som deras medborgare har en stor
längtan efter och som de eftersträvar sedan en lång
tid tillbaka.

Yvonne Ruwaida (mp): Jag upplever att många i denna
församling har glömt bort vad som hände den 11
september och den rätt osäkra ekonomiska utveckling
som vi då såg. Vi visste ju inte hur ekonomin skulle
utvecklas. Fortfarande är det en osäkerhet vad
gäller den ekonomiska utvecklingen, även om vi sett
mer positiva signaler på sistone.

Anledningen till att ge stöd till kommuner och
landsting var ju att försöka säkra sysselsättningen
i kommuner och landsting och att säkra kvaliteten
inom vård, omsorg och skola. Vidare handlade det om
att ge stöd till kommunerna och landstingen så att
de känner att de vågar fortsätta att anställa.
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och
Miljöpartiet har tillsammans väldigt mycket
diskuterat utformningen. Vi har haft ganska öppna
diskussioner. För vår del var det väldigt viktigt
att inte diskriminera någon form av verksamhet, och
så har också stödet utformats. All offentligt
finansierad verksamhet ligger till grund för det här
stödet. Detta är väldigt viktigt för oss. Vi har
också diskuterat en rad av de idéer som dykt upp i
dag på denna hearing och kommit fram till att denna
form av stöd är det som har bästa effekten utifrån
att vi ville säkra sysselsättningen och ge kommuner
och landsting ett stöd.

Jag tycker inte att det här stödet kan jämföras
t.ex. med den riktade sänkningen vad gäller
långtidsarbetslösa. Det är inte samma sak, så det
går inte att göra en sådan jämförelse. Den kritik
som vi haft mot hur stödet ser ut gäller att vi hade
velat ha ett stöd under en längre period än två år.
Vi hade velat ha minst en treårsperiod när det
gäller att ge det här stödet, just med tanke på den
kommunala planeringen. I övrigt tycker vi att stödet
ser bra ut. Jag har således ingen fråga till
finansministern.

Bosse Ringholm: Det finns skäl att, precis som
Yvonne Ruwaida här gör, påminna om att händelserna
den 11 september gjorde att många frågade om inte
regeringen skulle revidera sin budget som helhet och
framför allt sin konjunkturbedömning. Vi sade då att
det med det underlag som fanns i september och
oktober inte fanns möjligheter att göra en förnyad
bedömning; det fanns helt enkelt ingen säkerhet i
underlaget. Det som hänt under hösten har snarast
stärkt oss i uppfattningen att det hade varit fel
att brådstörtat försöka ge sig på en helt förnyad
konjunkturbedömning.

Vi har nu, som Yvonne Ruwaida säger, en utveckling
där vi under de närmaste månaderna kanske ser
effekterna av de varsel som lades under hösten. I
övrigt har vi en internationell konjunktur som
uppenbarligen håller på att tillfriskna.
Det är lite konstigt om de partier som i höstas
var väldigt kritiska till att vi inte gjorde
någonting ytterligare med anledning av den 11
september nu, när vi har lagt fram ett konkret
förslag på området för att minimera riskerna för
ökad arbetslöshet, inte vill att man ska agera på
området.

Jag inser, som Yvonne Ruwaida också tog upp, att det
är viktigt när man bedriver konjunkturpolitik att
göra det för den period som kan överblickas, dvs.
för detta år. Hur konjunkturen ser ut år 2003 eller
år 2004 finns det naturligtvis ännu osäkrare
uppgifter om. Därför får vi anledning att återkomma
i höst och se om vi då tycker att det också av
konjunkturskäl finns anledning att fortsätta med den
här typen av stöd. Att det finns skäl att från
allmänekonomiska utgångspunkter förstärka
kommunernas och landstingens ekonomi och välfärden,
liksom att fortsätta att hjälpa kommuner och
landsting, är alldeles självklart. Det får ingå i
våra budgetdiskussioner under hösten att se vilket
utrymme som finns i den totala samhällsekonomin för
kommunernas och landstingens del.

Hans Hoff (s): Herr ordförande! Syftet med förslaget
är att möjliggöra och upprätthålla sysselsättningen
i kommuner och landsting och också att möjliggöra
och stimulera till en tidigareläggning av
nyanställningar och till en sysselsättningsökning.

På något sätt har det uppkommit frågor - inte här i
dag men på andra ställen och i andra diskussioner -
kring en fokusering på att det enbart handlar om
nyanställningar i välfärdsproduktionen. Jag skulle
önska att finansministern lite grann kunde utveckla
detta. Vi har ju väldigt många som är ofrivilligt
deltidsarbetslösa, som så att säga inte har det
arbetsutbud som man vill ha. Jag skulle vilja ha en
form av förtydligande om att det i så fall även
gäller en sysselsättningsökning i fråga om redan
befintligt anställda.

Bosse Ringholm: Som stödet är konstruerat kan man
säga att det är fråga om en kombination, att det
också gäller att säkerställa att man så långt som
möjligt ska kunna bibehålla den personal som finns i
kommuner och landsting. Det är inte minst viktigt
för de mindre kommuner som har en svag
befolkningsutveckling och som har tvingats till
hårdhänta rationaliseringar och anpassningar av
verksamhetsvolymen i förhållande till sina
ekonomiska förutsättningar.

Det handlar alltså om kombinationen av att så
långt det går garantera och trygga befintliga jobb
och att sedan försöka bygga ut med ytterligare
arbetstillfällen. Här finns en möjlighet för
kommunerna, som jag hoppas att kommunerna använder
sig av och som Hans Hoff påminde om, när det gäller
dem som är ofrivilligt deltidsarbetande men som
gärna vill gå upp i arbetstid, som vill ha heltid.
Här finns alltså ett utomordentligt tillfälle att
bygga ut från deltidstjänster till heltidstjänster.

Från det socialdemokratiska partiets sida har vi den
mycket bestämda uppfattningen att heltid ska vara en
rättighet och deltid en möjlighet. Det är faktiskt
en utmaning till alla kommuner och landsting att
försöka leva efter den principen. Det här förslaget
underlättar när det gäller möjligheterna att växla
upp från deltidstjänster till heltidstjänster.

Ordföranden: Vi får tacka finansministern för detta
och önska honom en god resa till nästa uppgift under
dagen. Tack så mycket!

Vi går vidare och inbjuder Anders L Johansson till
talarstolen för att lämna sina synpunkter. Varsågod!

Anders L Johansson: Ledamöter! Ordförande! Jag
tänkte ägna mina minuter åt att kort beskriva
arbetsmarknaden ur ett behovsperspektiv och den bild
som våra databaser och vårt arbete i
Arbetsmarknadsverket ger.

Alldeles otvetydigt är en bedömning som vi gör för
de närmaste åren att Sverige ganska raskt kommer att
hamna i arbetskraftsförsörjningsproblem, att vi
relativt snart kommer att möta arbetskraftsbrist som
en allt viktigare fråga - inte bara
arbetskraftsbrist i betydelsen att det saknas
händer, att det saknas individer att anställa, utan
också arbetskraftsbrist i betydelsen att den är
betingad av bristyrken, av flaskhalsar och av att
individer inte har ändamålsenlig kompetens för att
ta en anställning.
Det kommer att bli särskilt tydligt av det skälet
att där vi nu ser bristen växa fram och bli allt
större är inom offentlig sektor - inom skola, vård
och omsorg. Där har vi en annan situation än vi
tidigare vanligtvis mött, nämligen att det nu är
fråga om behörighetsyrken - yrken som faktiskt
kräver en utbildning för att en anställning ska äga
rum.
Det privata näringslivet har alltid eftersträvat
så hög kompetens som möjligt. När bristen tagit vid
och blivit tydligare har det privata näringslivet
haft god förmåga att lösa problemen genom
internutbildning. Den möjligheten står inte alls på
samma sätt till buds nu, utan nu är det fråga om
behörighetsyrken som kräver utbildning och
utbildningsinsatser. Då ser vi att statens och
arbetsmarknadspolitikens förutsättningar att möta
med kompletterande utbildningar är begränsade.
Utbildningsansvaret för behörighetsyrken och
högskoleutbildningen ligger naturligtvis på
högskoleväsendet. Men jag är tämligen övertygad om
att arbetsmarknadspolitiken måste göra vad den kan
framöver för att just ge individer möjligheter till
kompletterande utbildning - detta för att man ska
vara anställningsbar och vara med och ta de jobb som
vi ser behöver bemannas, inte minst inom skola, vård
och omsorg.
Det som nu ligger på högskoleväsendet och på
utbildningsväsendet är alltså ett utbildningsutbud
som inte alls svarar mot den efterfrågan som vi
kommer att se under de närmaste åren. Huvudskälet är
inte bara att vi prognostiserar med en rimligt bra
tillväxt utan också, som nämnts här i dag, de stora
pensionsavgångarna och de stora demografiska
förändringarna.
Jag tycker att det i samhällsdebatten finns ett
högt allmänt medvetande kring de demografiska
förändringarna. Men jag vill understryka att när man
går igenom pensionsavgångarna kommunvis framgår det
att bilden är mer alarmerande än den bild som kommer
fram i den allmänna debatten.
Om regering och riksdag inte relativt omgående tar
de initiativ som behövs för att möta de här
bristyrkessituationerna och låter både
utbildningsväsendet och arbetsmarknadspolitiken ge
sina bidrag för att erbjuda individer kompletterande
utbildningsinsatser är risken mycket stor att vi får
betydande inflationsproblem och betydande problem
med prisstabiliteten. Detta ser jag som den helt
överskuggande arbetsmarknadspolitiska och ekonomisk-
politiska utmaningen framöver.
Jag har ingen anledning att kommentera det som
varit den närmare diskussionen här under
förmiddagen; det är inte mitt ansvarsområde och jag
har heller inte den fulla kompetensen att bedöma om
det budgettekniskt är rätt hanterat. Jag kan dock
konstatera att många av de kommuner som jag möter i
min vardag har begränsat med ekonomiska resurser.
Dessutom har de betydande ekonomiska problem. Det
hindrar inte att behoven av att anställa och av att
ersätta dem som går med ny arbetskraft är ganska
omfattande och stora.
Till den bilden hör att detta inte är något som
bara präglar tillväxtområdena och de mest expansiva
områdena, utan vi ser väldigt stora behov, betingade
av pensionsavgångar, också ute i landet.
Om man då tillför, som i det förslag som nu
ligger, 3 miljarder för att resursförstärka kommuner
och landsting är i alla fall min bedömning att det
kommer att ha en gynnsam effekt på sysselsättning
och, som det sägs, just på tidigareläggning av
sysselsättning. Det är ändå ett resurstillskott på 3
miljarder.
När det gäller träffsäkerheten i åtgärden jämfört
med tidigare åtgärder, som Karin Pilsäter var inne
på, får jag drista mig att säga att de åtgärder som
i utvärderingarna har visat sig vara mindre
framgångsrika har haft som ett gemensamt drag att de
har haft fel tajmning. Många av de åtgärder som
nämndes infördes och tillkom i ett helt annat
konjunkturläge, inte alls i den situation där de kan
vara en god tajmning därför att behoven finns och
därför att avgångarna är så stora. Flaskhalsen, den
trånga sektorn, är de ekonomiska resurserna för
väldigt många av kommunerna.
Ett belägg för detta, avslutningsvis, är
anställningsstöden. När anställningsstöden började
tillämpas för drygt ett år sedan gjorde vi
prognoser, bedömningar om efterfrågan på dessa stöd.
Sanningen är den att under högkonjunkturen, när
efterfrågan och behoven har funnits, har
anställningsstöden varit ett mycket effektivt
instrument i arbetsmarknadspolitiken. Vi har nu
sett, när vi har fått konjunkturavmattning att
anställningsstöden klingat av jämfört med under
högkonjunkturen.

De insatser som sätts in måste hela tiden ses i
förhållande till var man finns i konjunkturcykeln.
Min bedömning är att det här är en mycket bättre
tajmning, om jag får uttrycka mig så, jämfört med
åtgärderna under 90-talet.

Bo Jonsson: Herr ordförande! Tack för inbjudan till
denna hearing i finansutskottet. Jag tänkte beröra
två frågor. Den ena är budgetläget, som vi från
ESV:s sida ser det, och den andra är
skattesubventioner. Jag ska visa några bilder, och
det finns kopior av dem som kan delas ut sedan.

Vi kommer med en ny prognos den 26 mars, men när vi
tittar på de grundläggande antagandena för i år
tycker vi att man kan se att den prognos vi gjorde i
december inte var helt fel.

Med tillväxttakten på 1,5 % i år i minne och de
övriga delar som finns här, kan vi på nästa bild se,
som Mats Odell redan konstaterat, att det
underliggande saldot ligger på minus 39 miljarder
och att det är ett överskott i presentationssaldot
på 6 miljarder. Differensen mot regeringen framgår
längst till höger.

Till yttermera visso ser vi på nästa bild att
budgetsaldot är vikande för de kommande åren, både
presentationssaldot och det underliggande saldot.
Det är väl vad man kan notera på den bilden.

Utgiftstaket syns på nästa bild. Ser vi till förra
året kan vi konstatera att regeringen i
budgetpropositionen hade en förmodan om att man
skulle hamna på 3,2 miljarder i marginal till taket.
Vi hade i vår prognos 5,7. Det slutliga verkar bli
4,7, dvs. snarast mittemellan. För det här året har
ESV kommit fram till ett överskridande av taket på
3,2. Det kanske korrigeras något nedåt av att man
har tidigarelagt en del utgifter.

Samtidigt finns det, som vi ser på nästa bild, ett
antal faktorer som medverkar till att utjämningen i
kommuner nog kommer att öka lite grann. Vi har en
högre prognos när det gäller förtidspensioner,
arbetslöshetsersättning och sjukpenning än vad
regeringen har. Det är utgiftstakspåverkande
faktorer.

Det här är vad jag för tillfället vill säga om
ekonomin i staten i avvaktan på den prognos som vi
kommer med om bara några veckor. Den kanske kan
avvika något, men det verkar inte som om de mera
grundläggande antagandena har ändrats särskilt
mycket för i år.

Det är inga prognoser för skattesubventioner som
ligger i det här. Det är en väldigt stor skillnad
mellan hur man hanterar anslag på utgiftssidan på
statsbudgeten och hur man hanterar inkomster på
inkomstsidan när det gäller hur regeringen
budgeterar och hur riksdagen beslutar.
Bruttobudgetering av anslag var det som stod i
fokus när man beredde budgetlagen. Det fördes också
en diskussion om skattesubventioner. Statskontoret
ville i sitt remissvar att man skulle göra samma
noggranna prövning av skattesubventioner som görs av
utgiftsanslagen. Regeringen hade då för första
gången i kompletteringspropositionen, som det hette
då, presenterat en sammanställning av det som kallas
skatteavvikelser, både skatteförmåner och
skattesanktioner. Eftersom jag själv var den som
utredde frågan och presenterade det här för
utskottet innan betänkandet lades fram känner jag
att jag har viss kunskap på området, och jag känner
mig ödmjuk inför alla svårigheter som finns här; det
är ingen lätt materia att hantera.
Nåväl. Denna redovisning har sedan följts år från
år. Senast i vårpropositionen förra året redovisades
den. Man kan konstatera att det inte är några små
summor. Det är saldopåverkan, som ligger på 190
miljarder eller motsvarande. Det är en väldigt stor
variation på typen av skatteavvikelser eller
skattesubventioner. Det är ju subventionerna som är
de stora summorna. Regeringen ville inte ha någon
skyldighet att redovisa de här sammanställningarna,
utan man sade att man behövde överväga form och
innehåll närmare.
Det som har skett ytterligare är att det nu har
införts en ny inkomsthuvudgrupp på statsbudgetens
inkomstsida som heter 1700. Där redovisas - för
första gången förra året - anställningsstöd. Det är
också sjöfartsstöd, kompetensutveckling och
bredbandsinstallationsstöd som finns på
statsbudgetens inkomstsida, särredovisat. Tar vi
sjöfarten som exempel på politikområdet
transportpolitik är det så att när man behandlar det
på utgiftssidan redovisar man inte bara
sjöfartsstödet utan också ett antal
skattesubventioner på det området. Det är nytt för i
år.
När det gäller utfall av de skattesubventioner som
tas upp i 17-gruppen har det konstaterats att enligt
nationalräkenskaperna bör de betraktas som
transfereringar, så de kommer att redovisas som en
transfereringskostnad i Riksskatteverkets
årsredovisning och specificeras i en not. Så kommer
vi också att göra från ESV:s sida när det gäller
årsredovisningen eller det underlag före
årsredovisningen som vi presenterar för regeringen
och som sedan kommer till riksdagen. Där sker det en
ytterligare information på det sättet. Dessutom
kommer det självklart också till uttryck i
statsbudgetens utfall, som kommer att redovisas här
samtidigt med årsredovisningen för staten till
regeringen nu på fredag.

Jag kan konstatera att det har tagits ett antal
viktiga steg när det gäller hur man redovisar och
budgeterar skattesubventioner, men det återstår
mycket innan man kan säga att de behandlas på
jämställd fot med det som finns på utgiftssidan. Det
återstår naturligtvis en hel del att göra, men det
är samtidigt inget lätt område, och det finns inte
heller några bra internationella förebilder. IMF har
som minimikrav att man ska ha någon typ av
sammanställning på det här området. Men vi är ju
världsbäst, så vi ska väl bli bättre än så här.

Maj Lis Åkerlund: Ordförande, ledamöter! Svenska
Kommunförbundet anser att kommunsektorn behöver ett
resurstillskott. Därför välkomnar vi detta
resurstillskott. Anledningen är den ekonomiska
situationen i kommunerna för närvarande.

På den första bilden ser vi hur den ekonomiska
situationen för kommunerna har utvecklats sedan 1994
och en bedömning av hur det kommer att se ut
framöver. Vad vi kan konstatera, och det vi alla vet
om, är att 90-talet har varit mycket kärvt och tufft
för den kommunala verksamheten. Vi kan se
underskotten från 1994 fram till 1998.

År 2000 hade vi ett positivt resultat på 5 miljarder
kronor. Men då bör man tänka på att ungefär 40 %,
eller 80 kommuner, fortfarande har bekymmer med att
få balans i sin ekonomi. Det underskottet är på 1,2
miljarder kronor. År 2000 ökade driftskostnaderna
med nära 4 %, eller nästan 10 miljarder kronor.
Samtidigt ökade statsbidragen och kommunalskatten
med 13 miljarder. Mellanskillnaden gick till att
täcka de stora underskott som hade ackumulerats
under tidigare period.

För året håller vi nu på att bearbeta kommunernas
resultaträkningar för år 2001, så det här är
fortfarande preliminära siffror.
Vår bedömning i höstas var att resultatet för år
2001 skulle bli ungefär på samma nivå som för år
2000. Dessvärre kan vi se att det här resultatet
verkar bli något sämre, och vi tror att det kommer
att hamna runt 3 miljarder kronor. Vi ser att det är
väldigt många kommuner som fortfarande har stora
ekonomiska problem. Vi bedömer att det är 35 % av
kommunerna.
Under år 2001 har 1,3 % fler månadsanställda
blivit anställda i kommuner, eller 8 300 personer.
Vad vi också kan se, vilket är ett litet trendbrott
för år 2001, är att löneökningen i kommuner är
större än för övriga sektorer. Landstinget har
ungefär samma utveckling. Det är också preliminära
siffror.
För kommunerna är löneökningarna mellan år 2000
och 2001 runt 4 ½ %. Under det tidiga 90-talet var
de i snitt 2,8 % och i övriga sektorer runt 4 %. Vi
brukar säga att kommunerna har en löneskuld till
sina anställda i den storleksordningen.

På nästa bild ser vi att de kurvor som går uppåt rör
sig om kostnader och de som går åt andra hållet rör
sig om inkomster. Det innebär att vårt resultat
väsentligt försämras. Vi har trots allt haft mycket
goda år de senaste åren. Det vi kan se, med de
försämrade förutsättningarna, är att
skatteintäkterna från att ha varit mycket goda, runt
6 %, kommer att trappas ned till drygt 4 % år 2002
och framåt.

Sedan kan vi se en starkare expansion av
verksamheterna, framför allt beroende på demografin.
Men också de reformförslag som finns kommer att öka
kostnaderna för kommunerna.

Vi kan också se att kostnadsutvecklingen blir
högre på grund av både löne- och prisutveckling, som
har varit gynnsamma för kommunsektorn tidigare under
90-talet.
Vad vi också ser är urholkningen av statsbidragens
reella värde, eftersom de inte uppräknas med pris-
och löneutveckling eller demografi.
En ytterligare komplikation är att maxtaxorna
begränsar möjligheterna att avgiftsfinansiera de
stora verksamheter som äldreomsorg och barnomsorg
innebär.
Vi kan titta på resultaträkningen på nästa bild.

Vad vi ser här är att vi år 2002 och framöver
räknar med ett underskott för kommunsektorn totalt
sett. Det är ganska stora underskott som vi
prognostiserar. Jag vill erinra om att det här bara
är ett nollresultat. Enligt kravet på balans bör
kommunerna ha ett utvecklande balanskrav. Man
behöver alltså 9 miljarder mer för att ha en sund
finansiering.

Det här kan vi sammanfatta med att kommunerna har en
kostnadskostym som är lite för stor och en
intäktsbit som är för liten. Det är med anledning av
det som vi välkomnar det här resurstillskottet. Men
vi pläderar alltid för stabila
planeringsförutsättningar, och helt naturligt är en
tillfällig åtgärd inte en stabil
planeringsförutsättning.

Även om administrationen av stödet har blivit
förhållandevis enkel tror vi att det kunde ha gjorts
något enklare, t.ex. det ansökningsförfarande som nu
föreslås. Vi förordar alltid, som ni vet, att få
våra resurstillskott i det generella statsbidraget,
eftersom riktade statsbidrag är byråkratiska och kan
styra resurserna ineffektivt. Risken är stor att vi
inte gör lyckade prioriteringar. Sedan är det ett
uppföljningsarbete av småpengar, och ånyo skapar det
inte bra planeringsförutsättningar. Som sagt, är
vårt önskeförslag alltid att man ska försöka bredda
den kommunala skattebasen på ett långsiktigt sätt.

Sedan kan jag bara komplettera med att det här
ärendet inte är berett i styrelsen för
Kommunförbundet.

Per Arne Sundbom: Konkurrenspolitikens utgångspunkt
är konsumentnyttan. Ett av många viktiga kriterier
när vi tittar på den här typen av förslag är om
producenter av varor och tjänster får konkurrera på
lika villkor. Det är en förutsättning för effektiv
resursanvändning och hög kvalitet på varor och
tjänster.

När vi går igenom propositionen konstaterar vi att
i den finns en klart uttalad ambition att villkoren
ska vara konkurrensneutrala oavsett ägare eller
associationsform. Det tycker vi är bra, och vi har
heller inga principiella synpunkter på förslaget som
sådant. Däremot - och nu blir jag tyvärr lite
teknisk - har vi synpunkter på entreprenadbegreppet.
Det gäller framför allt vad det entreprenadbegrepp
som det talas om i propositionen ska innefatta. Vi
tycker att det finns anledning att precisera detta
för att så långt som möjligt undvika att kommuner
och landsting behandlas olika på grund av att man i
olika stor utsträckning anlitar externa utförare.
Det är bra att Svenska Kommunförbundet finns här i
dag. Jag tror dock inte att jag har läst alla deras
rapporter. Kommunförbundet har i en rapport från
2001, Kommunernas marknadsutnyttjande 1995-1999,
definierat entreprenadbegreppet. Det har sagts att
det ska gälla sådana verksamheter i kommunerna som
man mer eller mindre har ett lagstadgat krav att
utföra. Man har alltså - för att tillgodose ett
behov - ett huvudmannaskap för att saluföra ett
utbud av varor och tjänster. Detta
entreprenadbegrepp innefattar också olika typer av
valfrihetsmodeller, dvs. att man betalar till
externa utförare för tjänster som ingår i det
offentligrättsliga bidragssystemet, t.ex. för
friskolor.
Vi menar att Kommunförbundets definition i
rapporten kan vara en utgångspunkt för att
förtydliga entreprenadbegreppet. Men vi skulle vilja
göra vissa förtydliganden och tillägg. Därför tycker
Konkurrensverket att det är att föredra att det i
underlaget - och nu läser jag innantill för att vara
riktigt säker på att det blir korrekt - för att
beräkna stödet till enskilda kommuner, som en
huvudregel, medtas alla utbetalningar till externa
utförare. Att t.ex. skilja på de verksamheter som
kommunerna har ett huvudansvar för från s.k.
frivilliga verksamheter skulle medföra
administrativa problem.
I fallet med landstingen - nu blir jag åter lite
teknisk - är det viktigt att man medtar både s.k.
vårdavtal och samverkansavtal. Jag ska i dag inte gå
in närmare på skillnaden mellan de två typerna av
avtal, men det finns en viss principiell skillnad.
Vidare menar vi att man bör medräkna sådan
verksamhet som tillhör det offentligrättsliga
bidragssystemet, såsom friskolor. Vi tycker att man
kan överväga att definiera entreprenadbegreppet i de
bestämmelser om stödets utformning som enligt
propositionen avses att meddelas av regeringen.

Låt mig till sist tillägga att jag förstår
Kommunförbundets uppfattning att kommunerna kan få
administrativa problem om man inte har klara regler
för stödet.

Ulf Lindberg: Ledamöter och ordförande! Jag tackar
för inbjudan. Det var trevligt att ni ville bjuda in
också representanter för entreprenörer till den här
utfrågningen.

Jag tänkte börja med den första overheadbilden och
teckna en kort bakgrund till den tillvaro som många
entreprenörer just nu känner sig leva i.

Första gången vi stötte på det här förslaget hade
ingen som helst hänsyn tagits till entreprenörer och
till det faktum att det finns entreprenörer som
utför uppgifter åt offentlig sektor. Nu finns detta
med i förslaget, och jag tänkte kort återkomma till
det. Men det finns också andra frågor som är
aktuella för de företag som i dag arbetar på uppdrag
av offentlig sektor. Det gäller t.ex.
Upphandlingskommitténs förslag, som är på väg att
bli en proposition, Utredningen om vårdens
ägarformer, alltså stopplagen, och inte minst det
nyligen beslutade kommittédirektivet för icke-
vinstdrivande företag. Allt detta pekar i en
riktning som gör att många entreprenörer har lite
svårt att sova om natten.

Om man tittar på omfattningen av upphandlade
tjänster i kommuner och landsting och hur mycket som
utförs av privata utförare ser man att 7,2 % av
tjänsterna i kommunsektorn och 6,4 % i
landstingssektorn utförs av privata utförare. Det är
inga stora andelar, men det handlar om rätt stora
och viktiga marknader för många entreprenörer.

Om man sedan lite grann tittar på vilka branscher
som är berörda fokuserar propositionen mycket på
vård, skola och omsorg. I diagrammet som visas ser
man ett exempel från arbetsgivargruppen och
förbundsgruppen Almegas branscher, som för övrigt
innehåller närmare 60 tjänstebranscher, vilka också
är berörda. Frågan är alltså betydligt större när
det gäller entreprenörerna än det som rör
kärnområdena vård, skola och omsorg.

Nästa bild rör vårt resonemang kring förslaget. Där
finns förbättringar i förhållande till det
ursprungliga förslaget, men vi tycker fortfarande
att riskerna för konkurrenssnedvridning är
uppenbara. Förslaget är utformat som ett
rekryteringsstöd till kommuner och landsting med
viss kompensation för de köpta tjänsterna.

Om man uppehåller sig vid nivån på de köpta
tjänsterna, alltså det underlag man får räkna med,
handlar det om 50 % av verksamhetskostnaderna för
köpta tjänster. Jag har inte riktigt kunnat utröna
hur man kommit fram till den siffran, annat än att
det finns en hänvisning till ett samtal med
Kommunförbundet, och möjligen också med
Landstingsförbundet. Vi har i varje fall inte fått
några frågor om hur det ser ut i våra
medlemsföretag.
Jag tror att det finns anledning att befara att
det här är en låg nivå i förhållande till den
verkliga nivån. Det varierar naturligtvis mellan
olika typer av verksamheter.
Det finns också risk för att detta blir ett
incitament för kommuner och landsting att i första
hand ägna sig åt att av ekonomiska skäl stödja egna
anställningar och inte göra jämförelser för att se
vad en entreprenad skulle kunna innebära.
Konkurrensneutraliteten har väl förbättrats mellan
kommuner och landsting som har mycket respektive
lite upphandlad eller köpt verksamhet, men
entreprenörerna får naturligtvis ingen direkt del i
stödet.
Sedan vill jag, höll jag på att säga, instämma med
föregående talare. Det är inte alls klarlagt, som vi
kan läsa ut i alla fall, hur man hanterar de
verksamheter som man i dag jobbar med inom
pengasystemet, eller inom valfrihetsmodeller, om man
vill uttrycka det så. Det talas om köpt verksamhet,
vilket leder tanken till entreprenader. Här finns en
hel rad verksamheter som absolut borde omfattas av
entreprenader. Ett klarläggande är alltså
nödvändigt.

Om ni ser på nästa bild kan vi inte låta bli att ta
oss friheten att ha en synpunkt på vad man skulle
kunna göra i stället för detta förslag, som vi
kanske inte tycker är det bästa möjliga om man t.ex.
vill stärka vård, skola och omsorg. En möjlighet är
ju att köpa verksamhet, dvs. att ge pengar till
kommuner och landsting att köpa verksamhet för.

Jag säger "köpa verksamhet". Jag kan ta ett exempel
ur verkligheten. Om vi bara använder siffrorna i ett
företag, Praktikertjänst, så kan man innevarande år
ta emot 50 000 fler läkarbesök och utföra 1 000 fler
operationer med den bemanning man i dag har. Vill
man däremot öka sysselsättningen, vilket ju är
rubriken på propositionen, tycker jag att den väg
som man har anvisat i propositionen, nämligen att
använda sig av arbetsgivaravgiftssänkningar, är en
bra väg. Handlar det om sysselsättning, så varför
inte då för alla arbetsgivare?

För att sluta i mer positiv anda vill jag säga att
vi tycker att det är jättebra att insikten finns att
arbetsgivaravgiftens storlek faktiskt påverkar
sysselsättningen i den tjänsteintensiva sektorn. Det
leder säkert till andra positiva beslut i den
riktningen.

Ordföranden: Vi tackar Ulf Lindberg och övergår nu
till att ställa frågor till dem som har gjort
inledningar.

Kjell Nordström (s): Jag har en fråga till
Kommunförbundet. Hur många räknar Kommunförbundet
med att kommunerna måste ersättningsanställa i år,
och hur många måste man ersättningsanställa nästa
år? Detta har alltså med pensioneringar att göra.
Hur många av dessa anställningar skulle kunna
tidigareläggas? Har man tittat något på det?

Maj Lis Åkerlund: I snitt behöver vi anställa mellan
65 000 och 70 000 personer - det är alltså en
omsättningssumma - och 670 000 personer på tio år.
Hur många nyanställningar som den här propositionen
kan ge anledning till kan jag inte svara på. Vi har
inte gjort sådana beräkningar. Det man vet är att
resurstillskott till kommunerna i stor utsträckning
innebär att det anställs personal eftersom
verksamheten är så personalintensiv.

Kjell Nordström (s): Jag har ett par följdfrågor.
Har man gjort någon beräkning av hur många som
skulle kunna gå från deltid till heltid? Min andra
fråga är till Anders L Johansson: Har man på AMS
någon bild som gäller hur det ser ut för landsting
och för staten vad gäller behov av rekrytering i år
och kommande år?

Maj Lis Åkerlund: Nej, vi har inte gjort beräkningar
av hur många som kan gå från del- till heltid, men
det pågår inom kommunerna ett antal åtgärder just
för att se till att de personer som vill ha heltid
får det. Men vi har inga precisa siffror där.

Anders L Johansson: Staten som arbetsgivare minskar
faktiskt sysselsättningen, och de statliga
myndigheterna har besparingskrav som alltfort följer
med. Det kan vi inte se något skifte i under
åtminstone det här året och nästa år. Minskningarna
är marginella, men dock minskningar.

Vad gäller deltidsarbetslösheten tycker jag att det
är viktigt att säga att den har minskat ganska
ordentligt under det senaste 1 ½ året. Det ser vi
också under alla omständigheter en fortsatt
minskning av. När deltidsarbetslösheten minskar så
minskar också trycket på statens utgifter, därför
att en väldigt stor andel av dem som är
deltidsarbetslösa är ofrivilligt deltidsarbetslösa
och går på arbetslöshetskassa. Jag törs nog säga att
det här förslaget i den här delen kommer att skynda
på processen när det gäller minskningen av
deltidsarbetslösheten. Då får vi som en effekt att
statens utgiftssida minskas.

Lennart Hedquist (m): Utfrågningen av
finansministern gav ju ganska tydligt svar på att
det här utifrån budgetlagens synvinkel i första hand
handlar om ett kringgående. Jag ska inte uppehålla
mig mer vid den frågan, utan i stället ta upp just
detta kring att han rubricerade det hela som ett
träffsäkert och bra system.

Låt oss se lite på hur det här slår mot enskilda
kommuner. Jag skulle gärna vilja höra
Kommunförbundets svar på om inte min analys är
riktig där. Avfolkningskommuner, som har svårighet
att i dag ha balans i sin ekonomi, har ett tryck på
sig, med hänsyn till befolkningsminskningen, att
minska antalet anställda. Det torde väl vara
uppenbart att alla dessa kommuner över huvud taget
inte kan få del av det här anställningsstödet
eftersom de lever i den situationen att de tyvärr
måste minska anställningarna. De har väldigt svårt
att i vart fall presentera ökade löneutgifter.
Den andra typen av kommuner är sådana som gjorde
stora besparingar under 2001 och nu ökar
anställningarna 2002, kanske för att de var lyhörda
gentemot regeringen vad gällde att det här stödet
skulle komma. De har naturligtvis lätt att få
stödet, eftersom de kan öka sina anställningar.
Sedan har vi den tredje kategorin kommuner, och
det är de kommuner som ligger i tillväxtområdena och
som ofta på grund av utjämningssystemet och annat
har stora underskott. De har behov av
nyanställningar, men de har också det ekonomiska
balanskravet över sig, och de har svårigheter att
utnyttja den här typen av nyanställningsstöd.
Min fråga till Kommunförbundets representant är:
Vilken typ av kommun anser ni ha största
möjligheterna att utnyttja det här
nyanställningsstödet? Det var den ena frågan jag
har.

Den andra frågan gäller konkurrens på lika villkor.
Jag tyckte att vi fick bra redovisningar där från
Konkurrensverket och Almega. Men jag vet ju hur det
ser ut i kommunerna när man jämför egen regim och
entreprenader i upphandlingssituationer. Jag ser ju
framför mig att det stöd som man har i kommunen
kommer man att räkna sig till godo i verksamhet i
egen regi. Entreprenaderna ska redovisa fulla
lönekostnader, och då kommer man att tycka att det
är förmånligare att ligga kvar med verksamhet i egen
regi. Det här förutsätter ju att såväl
Konkurrensverket som andra myndigheter följer att
den offentliga upphandlingen verkligen går rätt
till. Nu har man fått ytterligare en komponent att
studera, och jag skulle vilja fråga
Konkurrensverket: Hur tänker man följa upp att de
nya regelverken inte innebär en diskriminering av
företag som erbjuder tjänster till den offentliga
sektorn?

Maj Lis Åkerlund: Bilden är väldigt komplex eftersom
vi har 289 kommuner, och förutsättningarna både när
det gäller verksamhet, demografi och ekonomisk
ställning är ju väldigt olika. Som huvudhypotes är
det som du säger: Avfolkningskommunerna kanske inte
i första hand är de som man tror kommer att utnyttja
del 2 i det här sysselsättningsstödet. Men det kan
ju även där finnas kommuner som expanderar, t.ex. på
grund av att behoven av äldreomsorg ökar kraftigt,
och därför har behov av nyrekrytering.

Besparingskommunerna har helt naturligt, beroende
på bl.a. den ekonomiska situationen och behoven och
utvecklingen av demografin, större möjligheter att
nyttja det här. För tillväxtkommunerna är
balanskravet alltid en svårighet eftersom det är en
viss eftersläpning i utjämningssystemet på två år.

Det går alltså inte att svara entydigt på din
analys. Det ser så olika ut i kommunerna.

Per Arne Sundbom: Just nu är det här ingen lätt
fråga. Det beror helt enkelt på att de här frågorna
är splittrade på tre myndigheter i dag när det
gäller konkurrensfrågor och upphandlingsfrågor.
Tillsynsmyndigheten för lagen om offentlig
upphandling är alltså Nämnden för offentlig
upphandling. Sedan har det visat sig att
konkurrenslagstiftningen generellt sett inte har
varit ett effektivt medel för att bevaka
konkurrensneutrala frågor i möten mellan offentliga
och privata aktörer. Därför har regeringen inrättat
det s.k. Konkurrensrådet, ett råd för konkurrens på
lika villkor mellan offentlig och privat sektor, och
där finns både offentliga företrädare och privata
företrädare som ska enas om gemensamma spelregler
mellan parterna. Konkurrensrådet är ju egentligen
ingen myndighet utan formellt sett inrättat som en
statlig utredning. Vi på Konkurrensverket har
fortlöpande samråd med de här två, och jag utgår
ifrån att i de här frågorna kommer Konkurrensrådet
att få apropåer om det skulle ske några
oegentligheter ur konkurrenssynpunkt. Vi har ju som
sagt var samråd, så vi kommer att följa de här
frågorna.

Lennart Hedquist (m): Jag tolkar de här svaren på
följande sätt: Det ena, beträffande konkurrensen, är
att om man är ute efter ett bra system så är det
bättre med generellt stöd till kommunsektorn. Då kan
man åstadkomma en bättre konkurrensneutralitet än
den här typen av arrangemang. Förslaget var väldigt
dåligt från början, men det är fortfarande faktiskt
diskriminerande. Det ger enskilda kommuner möjlighet
att bedriva en icke schyst offentlig upphandling.
Många kommuner kommer säkert att ha en schyst
upphandling, men det har kommit ytterligare ett
kryphål. Därutöver bör man vara klar över att det
inte är så väldigt många kommuner som kommer att
kunna ha en total lönekostnad som överstiger nivån
plus 4 % så att de över huvud taget blir
bidragsberättigade.

Jag vill också tolka Kommunförbundet så, att det
är väldigt svårt att peka ut kommuner som helt klart
kommer att ha lönekostnader utöver 2001 års nivå
plus 4 %. Det är så pass många kommuner som har en
sådan struktur att de behöver angripa sina problem
för att nå ekonomisk balans. Där är väl också svaret
att den här stödformen är väldigt egendomlig. Jag
vill närmast ha det bekräftat från Kommunförbundet
att man så att säga i grunden ogillar den här typen
av utformning av stöd.

Den tredje synpunkten jag har är närmast riktad mot
Finansdepartementet, om de fortfarande kan svara i
Ringholms ställe. Man kunde tolka Ringholm så, att
han tyckte att det är bättre med stöd till
anställningar i kommunerna. Då är min fråga: Är det
så att Finansdepartementet på fullt allvar funderar
i de termerna att man ska rikta stödet till
kommunerna i form av anställningar nu i stället för
generella statsbidrag?

Maj Lis Åkerlund: Vi föredrar ju helt naturligt att
få bidragen som generella statsbidrag eller att få
dem genom en breddad skattebas. Samtidigt är det så
att när man ser den ekonomiska situation som
kommunerna är i så är varje tillskott av resurser
välkommet.

Curt Malmborg: Jag måste erkänna att jag inte
uppfattade finansministern på det sätt som beskrivs
här. Vi har ju ett system med ett generellt
statsbidrag, och det är ju den helt dominerande
delen och kommer så att vara framgent, tror jag. Man
ska inte heller glömma att i det här systemet finns
det ju också två delar. Lennart Hedquist, du har
uppehållit dig vid anställningsdelen, men det finns
ju också en generell del, och den kommer ju de
kommuner som du nämnde till del. Det är ju
huvuddelarna i stödet.

Lennart Hedquist (m): Även det stödet är ju kopplat
till anställningar, och jag tolkade finansministern
så, att han tyckte att det var väldigt effektivt med
stöd till anställningar i kommunerna. Om han tycker
att det är så kan man ju lätt dra slutsatsen att han
tänker ratta över stödet till anställningar, vilket
jag ur synpunkten att kommunerna själva bör kunna
avgöra hur de vill sköta sin verksamhet tycker är
fullständigt befängt. Jag trodde att vi var överens
om generella statsbidrag.

Curt Malmborg: Det finns nog ingen motsättning på
den punkten. Vad vi inför här är ju ett system med
3 miljarder temporärt stöd, varav 2,2 miljarder
fördelas på generell grund. Att använda det här som
grund för att säga att man raserar eller ändrar
systemet tycker jag är något märkligt.

Per Landgren (kd): Många av de farhågor som vi har
tagit upp motionsledes har bekräftats eller
besannats under utfrågningen här. Jag börjar med att
rikta mig till Svenska Kommunförbundet och Maj Lis
Åkerlund. Vi lever ju alla i kommuner, och när man
har jobbat där också vet man att resurstillskott
naturligtvis välkomnas. Man vill hellre ha ett
generellt statsbidrag, naturligtvis, framför den här
typen av tillfälligt stöd, men ännu hellre att
skattebasen breddas. Om man då sätter in de här
3 miljarderna i ett historiskt perspektiv vill jag
minnas att finansministern hänvisade till de
resurstillskott som har tillförts till
kommunsektorn, och den siffra som brukar nämnas är
25 miljarder. Då skulle jag vilja att Maj Lis
Åkerlund kommenterar hur det är med nettoutfallet
för kommunerna vad gäller dessa 25 miljarder. Har
det blivit något nettotillskott, eller hur är det
med den saken? Vi har ju annars hört vilken form ni
hade föredragit vad gäller detta stöd, och vi har ju
sett en utveckling där de generella statsbidragen
har ökat på skattebasens och självfinansieringens
bekostnad under de senaste åren för kommunsektorn.

Sedan vill jag ställa en fråga till Bo Jonsson på
ESV, och då anknyta till Mats Odells fråga tidigare
till finansministern. Med tanke på det underliggande
budgetsaldot för staten: Innebär denna proposition,
allt annat lika, att staten behöver öka sin
upplåning, eller hur ska finansieringen ske? Som
läget är nu har vi ju inte fått något
finansieringsförslag i propositionen.

Maj Lis Åkerlund: Vi har gjort en beräkning av
urholkningen av det generella statsbidraget och då
tagit hänsyn till pris- och löneutveckling samt den
nettoeffekt som momsavgiften innebär. Under perioden
1996-2004 kommer vi fram till ett underskott på lite
drygt 2 miljarder år 2004. Statsbidraget har alltså
urholkats mer än vad vi har fått i de olika
tillskott som har kommit oss till del.

Bo Jonsson: Jag kan inte säga något om hur det ser
ut, eftersom det inte är redovisat på vilket sätt
regeringen tänker finansiera detta. Jag kan faktiskt
inte svara på om det kommer att leda till det ena
eller andra. Jag tror det är bättre att vända sig
till Finansdepartementet i den frågan.

Per Landgren (kd): Det har vi ju redan gjort, men vi
kan ju i och för sig göra det en gång till. Men jag
skulle gärna vilja, som uppföljning till det Maj Lis
sade, att Curt Malmborg kommenterade att
utvecklingen av kommunsektorns självfinansiering har
gått tillbaka under de senaste åren från låt oss
säga 1995 till nu i förhållande till generella
statsbidrag. Man får intrycket av, i takt med att de
generella statsbidragen ökas, att kommuner och
landsting vadar i pengar när regeringen beskriver
sin politik. Hur ser då Curt Malmborg på denna
siffra för kommunernas del, alltså en minskning
realt med 2 miljarder under den här tiden? Sedan får
jag väl göra som Bo Jonsson och hänvisa min fråga om
finansieringen och om det blir en upplåning till
Malmborg också.

Curt Malmborg: Vi för in frågan på någonting helt
annat som handlar om hela kommunsektorns ställning.
Det blir nästan som att vi bedriver en
budgetförhandling här, och det ska vi väl inte göra.

Det är oerhört viktigt för regeringen att
kommunsektorn utvecklas positivt. Det kan säkert
finnas lite olika uppfattningar om vilken nivå det
handlar om, men då är det väl viktigt att göra den
här satsningen på 3 miljarder som vi nu pratar om.
En samlad bild av kommunsektorn kommer vi att
återkomma med, som finansministern nämnde, i
budgetpropositionen i höst.

När det gäller den fråga som riktades till Bosse
Jonsson och vidare till mig om effekterna på
budgetsaldot kan jag bara upprepa det
finansministern sade: Det här är finansierat. Vi har
ett överskott. Vi har varit återhållsamma i goda
tider och har ett saldoutrymme som täcker detta.
Därmed klarar vi finansieringen.

Per Landgren (kd): Att man så att säga sätter in det
i sitt sammanhang kan ju inte gärna vara fel om man
talar om kommunsektorns ställning. Här har vi ju
trender som vi måste bedöma. Om regeringen går
alltmer på de generella statsbidragen i förhållande
till de skattebaser som kommunsektorn har att röra
sig med och dessutom kommer med den här typen av
tillfälliga bidrag som kan vara en tillfällig hjälp,
men inte alls så långsiktig, så ser jag inte det som
konstigt att be Curt Malmborg kommentera de verkliga
siffrorna från Kommunförbundet - Landstingsförbundet
har vi ju inte hört här nu - och deras version av
hur den ekonomiska situationen ser ut.

Vad gäller att detta är finansierat angavs ju ingen
finansiering i propositionen. Det är klart att man
kan peka på låt oss säga pensionssystemet; där finns
det ett överskott under den här konjunkturcykeln.
Men kan inte Curt Malmborg ändå säga någonting om
hur ni har tänkt att det ska finansieras? Ska det
finansieras inom samma utgiftsområde, och vad är det
ni ska dra på då, eller ska det tas någon annanstans
ifrån?

Curt Malmborg: Vad gäller kommunerna har vi
kontinuerliga samtal med Kommunförbundet och
Landstingsförbundet inför budgetpropositionen, och
det kommer vi med all säkerhet att ha i år också.

Just i den här frågan har vi haft samråd med
Kommunförbundet och Landstingsförbundet om de tre
miljarderna. Från dessa förbund har man, liksom man
har gjort i dag, förklarat sig nöjd med den här
insatsen.

Bosse Ringholm tog upp en stor del av sin inledning
med att förklara att finansieringen av detta - jag
upprepar vad jag sade - sker genom att det finns ett
saldoutrymme. Han beskrev också utvecklingen efter
den 11 september och den bedömning som han gör. Med
andra ord: Det finns alltså pengar över. Det finns
ett överskott som kan användas för den här insatsen,
likväl som det har funnits utrymme för att göra de
skatteförändringar som gjorts, som Bosse Ringholm
nämnde, på ca 20 miljarder under 2002.

Agne Hansson (c): Först vill jag fråga Anders L
Johansson på Arbetsmarknadsstyrelsen: Kan man mäta
effekten av ett sådant här tillfälligt
sysselsättningsstöd så att man vet om det ger någon
effekt i framtiden för eventuell kommande
åtgärdsstyrning? Det är det ena.

Det andra har att göra med risken för
prisstabiliteten och inflationen och det du nämnde i
ditt inledningsanförande. Om jag tolkar dig rätt
menar du att det egentligen behövs mera pengar även
till arbetsmarknadsmyndigheten för att det här
stödet ska få den effekt som är avsett, annars får
vi väldigt många vakanser och brist på arbetskraft.
Jag har också en fråga till Ekonomistyrningsverket
och Bo Jonsson, eller möjligen till Curt Malmborg
från Finansdepartementet. Man bygger alltså ett stöd
på att löneökningarna i den offentliga sektorn ska
bli så kraftiga som möjligt mellan 2001 och 2002. Ju
mer man lyckas höja lönerna, desto mer statsbidrag
kan man få. Vad finns det för risker vad gäller
prisstabilitet och inflation i ett sådant system?

Slutligen vill jag också ställa en fråga till Maj
Lis Åkerlund från Kommunförbundet: Vilka möjligheter
bedömer ni i Kommunförbundet att det finns för att
man kan behålla den tillfälliga arbetskraften
långsiktigt för att garantera kvaliteten i vård och
omsorg?

Anders L Johansson: Man kan ju förstås göra, vilket
också finansministern var inne på, en mer elementär
beräkning utifrån frågan: Vad räcker de tre
miljarderna till rent sysselsättningsmässigt? Det är
ju en ganska enkel ekvation. Men att gå därifrån
till att ha en uppfattning om vad det här nu leder
till sysselsättningsmässigt är ju naturligtvis en
både svårare och vanskligare fråga. En viktig fråga
som Lennart Hedquist var inne på och som även
Kommunförbundet nu har bekräftat är hur det
egentliga utrymmet ser ut i kommunernas ekonomi för
att gå utöver de fyra procenten. Vad som blir
nettoeffekten på sikt tror jag att det fordras både
erfarenhet och närmare studier av.

Jag går över till den andra frågan. Vad jag ser ur
ett strikt arbetsmarknadspolitiskt perspektiv är att
vi har en situation med stora pensionsavgångar. Jag
kan ta en medelstor kommun som exempel, nämligen
Gävle kommun. Där kommer vi att få pensionsavgångar
fram till 2005 som ligger i runda tal kring 25 %.
Det är en jättestor avgång från kommunen. Vad som
gäller allmänt taget för arbetsmarknaden är den här
typen av utmaningar. Därför står vi inför den
jättestora utmaningen att öka arbetskraftsutbudet.

Jag har sagt det förut, och jag tycker att det är
viktigt att upprepa: Trots det inhemska ekonomiska
läget och trots den mycket starka och positiva
utveckling som vi har haft på arbetsmarknaden under
de tre senaste åren är det ju så att Sverige har
stora grupper - inte minst när vi lägger till också
de långtidssjukskrivna - som står utanför den
reguljära arbetsmarknaden. Det är helt enkelt så:
Ska vi klara arbetskraftsförsörjningen och att svara
upp mot de brister och risker för flaskhalsar som
jag är alldeles övertygad om kommer inom de närmaste
åren, då måste vi klara - i arbetsmarknadspolitiken
och på andra politikområden - en utbudspolitik. Vi
måste öka arbetskraftsutbudet. Klarar vi inte att
ställa om politiken - det finns mer att göra,
åtminstone inom ramen för min myndighet när det
gäller att fokusera mer på detta - så är jag tyvärr
övertygad om att vi får betydande problem med
prisstabilitet och inflation. Det är det som är den
stora utmaningen, och det var det jag ville peka på.

Bo Jonsson: Mer allmänt sett är det ju inte bra om
man bygger in incitament i stödsystem som gör att
man får felaktiga allokeringar av resurser,
prisökningar eller vad det kan vara för någonting.
Utan att ha gått igenom eller att ha varit med i
beredningen av det här förslaget kan jag konstatera
att det ju är en engångshistoria. Kommunerna ska ju
även framöver bära kostnaderna, så att man skulle
driva upp lönerna med hänsyn till detta kanske inte
skulle ligga så nära till hands, skulle man mer
allmänt kunna tro.

Curt Malmborg: Jag instämmer i det sista som Bosse
Jonsson sade. Det här stödet består ju, som vi har
sagt flera gånger, av två delar. Det är ett
generellt stöd, och så är det en mindre del som är
det här nyanställningsstödet. Det förefaller inte
särskilt troligt att kommunerna skulle dra upp
lönerna bara för att komma i åtnjutande av det här
stödet. Det tror jag inte.

Maj Lis Åkerlund: Det här stödet möjliggör en
tidigareläggning av tjänster, men att gå därifrån
till att garantera stabiliteten i det hela är
ytterst svårt. I den kalkyl som jag redovisade när
det gäller ekonomiskt resultat har vi räknat med en
enprocentig ökning av behovet av verksamhet fram
till år 2004. Vi håller på att titta på och revidera
de siffrorna, men det är runt 1 %, så att behovet
ökar kontinuerligt.

Karin Pilsäter (fp): Det är många föredragande här,
så det finns en hel del frågor som jag skulle vilja
ställa. Den första är till Curt Malmborg.

Det är ändå rätt så viktigt att sätta in de här
frågorna i sitt sammanhang. Det handlar å ena sidan
om konjunkturpolitik, om konjunkturbedömningar och
om bedömningar på bredden av konjunkturläget. Å
andra sidan handlar det om kommunsektorns
möjligheter och verksamheter, om behoven mer
långsiktigt inom kommunsektorn och om hur de här två
passar ihop med varandra. Då är min fråga till Curt
Malmborg: Varför väntade man inte med det här
förslaget till vårpropositionen och, om det skulle
komma retroaktivt, till tilläggsbudget? Vi får ju då
en redogörelse för utvecklingen i den kommunala
sektorn. Då hade man kunnat sätta in förslagen i
sitt sammanhang, både ur ett kommunperspektiv på
verksamheten och ur ett konjunkturperspektiv. Varför
kunde man inte ha väntat ett par veckor - det är ju
det det handlar om - när förslaget som ni har lagt
fram ändå är retroaktivt?
Den andra frågan gäller en konkret uppgift.
Propositionen är, förutom att den är lösryckt,
väldigt korthuggen. Den är inte så bemängd med
information. Syftet med att den lades fram var att
man skulle motverka uppsägningar inom kommunsektorn.
Jag skulle vilja veta hur mycket uppsägningar och
varsel som kommunsektorn kom med mellan den 11
september och den socialdemokratiska kongressen. Den
förklaring som vi har fått till att detta inte fanns
med i budgetpropositionen och till att det lades
fram på s-kongressen var just att det gjordes en ny
bedömning efter den 11 september. Jag skulle vilja
veta hur mycket varsel och uppsägningar som man inte
kände till tidigare som kom under den här perioden
från september till november. Det kanske AMS eller
Kommunförbundet har information om ifall inte
statssekreteraren har det.
Den tredje frågan, som jag skulle vilja ställa,
gäller anställningsläget. Jag förstår mycket väl att
kommunerna säger att ett dåligt stöd är bättre än
inget stöd alls. Men när det gäller kvalitet,
innehåll och långsiktighet i den kommunala
verksamheten och möjligheten att klara av
pensionsavgångar och så har Anders L Johansson på
ett mycket förtjänstfullt sätt redogjort för de
stora utmaningarna med att göra de här yrkena
attraktiva, få in folk i de här utbildningarna och
få fram utbildat folk. Samtidigt säger Anders L
Johansson att det här är ett bra sätt, att
tidigarelägga anställningarna. Jag skulle vilja veta
om AMS-chefen kan vara lite tydligare. Finns det
lärare att anställa, eller finns det inte lärare att
anställa? Vad är det primära behovet just nu? Är det
att utbilda fler lärare, sjuksköterskor och
förskollärare, eller finns det en uppsjö av sådana
som är uppsagda och arbetslösa som man med hjälp av
det här stödet kan plocka in? Frågan kan uppfattas
som retorisk. Det är den egentligen, men jag tycker
att vi behöver ett klargörande när det gäller hur
AMS ser på den delen. Jag tror nämligen att vi
riskerar att få tillfälliga anställningar under en
kort tid av människor som inte är utbildade för
ändamålet. Jag tror inte att det är bra långsiktigt
för de här viktiga verksamheterna.

Till sist skulle jag vilja ställa en fråga till Ulf
Lindberg som just har varit inne på den synnerligen
oklara situationen när det gäller
konkurrensneutralitet mellan privat och offentlig
drift. Det är ganska klart att kommunen kan
tillgodoräkna sig stöd för entreprenader -
entreprenader gäller väldigt ofta snöröjning och
sådant som herrarna håller på med - medan det är
ytterst oklart hur man kan räkna när det gäller
pengsystemen. Pengsystemen finns ju när det gäller
förskolor, äldreomsorg och skolor, sådant som
kvinnor jobbar med. Jag skulle vilja fråga Ulf
Lindberg vilket genderperspektiv han uppfattar att
Finansdepartementet har använt och om han tror att
attraktiviteten i de kvinnodominerade yrkena ökar
ifall man gör det ytterligare osäkert när det gäller
möjligheten till fler arbetsgivare än kommunen.

Curt Malmborg: Varför väntade inte regeringen med
att komma med det här till vårpropositionen? Skälet
är att det var angeläget att kunna göra den här
insatsen för att tidigarelägga anställningar.
Dessutom är det en helt ny förutsättning i år.
Riksdagen har faktiskt beslutat att vårpropositionen
inte ska se ut som den har gjort tidigare. Det stora
samlade greppet kommer inte i vårpropositionen, utan
det kommer i budgetpropositionen. Ska man då vänta
till september? Nej - återigen - det var viktigt att
kunna göra den här insatsen redan nu. Och som har
framgått finns det ju fördelar med systemet.

Anders L Johansson: Jag ska först säga något helt
kort om varslen. Det jag kan säga direkt är att vi
under september, oktober och november förra året
fick en kraftig ökning av varslen till en nivå på
mellan 7 500 och 9 500. Varslen nådde sammantaget
fram till årsskiftet upp till en siffra på 69 000,
och huvuddelen låg under hösten. De varslen är för
det första i nivå med hur det var i mitten av 90-
talet. För det andra är de väldigt starkt
koncentrerade till den privata sidan och
industrisidan. Jag skulle säga att mellan tummen och
pekfingret, om man får använda ett sådant uttryck,
är hälften av de varslen, som i huvudsak är på
industrisidan, föranledda av IT-sektorns utveckling.
Där handlar det faktiskt mer om en väldigt stor
överetablering än om en lågkonjunktur. Den andra
hälften gäller underleverantörssystem,
komponenttillverkning och legotillverkning. Vi gör
bedömningen att den typen av varsel, som inte minst
går mot små och mellanstora företag, kommer att
fortsätta.

När det sedan gäller varsel inom kommuner och
landsting har jag ingen exakt bild nu. Men jag vågar
ändå säga att det är mycket begränsat. Vi har för
övrigt haft en utveckling under de senaste två tre
månaderna som gör att vi ser en tydlig tendens till
att det klingar av, att det minskar. Det hindrar
inte att det är fortsatt höga siffror, men det är
inte alls som i höstas.
Sedan ska jag gå över till den andra frågan. Det
är en stor och svår fråga som vi diskuterar och
arbetar med dagligdags. Det finns stora behov av att
besätta platser inom kommuner och landsting där det
inte är fråga om någon avancerad långtgående
utbildning. Det finns behov inom administrativa
yrken. Det finns behov inom vägverksamhet, vidare
inom elsidan och energiverksamhet. Där ser vi att
det finns förutsättningar att anställa utan att
kompetens och yrkesbehörighet är en flaskhals. Men
som vi har varit inne på är det en sak att få
resurser för att anställa individer, som väl är
huvudfrågan här i dag. Sedan är det en annan sak att
hitta individer med kompetens på marknader där det
redan i dag allmänt råder stor brist och där det
kommer att bli ännu mera brist framöver.
Jag vill återigen säga, med risk för att vara lite
upprepande, att detta är en huvudfråga för den
ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken.
Man kan inte längre nöja sig med bilden av att det
reguljära utbildningsväsendet svarar för utbildning,
för nu är vi på väg in i en situation där bristen på
utbildad personal, inte minst inom vård, omsorg och
skola, kommer att bli både ett
arbetsmarknadspolitiskt och ett ekonomiskpolitiskt
problem. Det är det jag varnar för. Jag menar då att
vi måste bli bättre på att bryta sektorsindelningar
när det gäller t.ex. utbildningspolitik och
arbetsmarknadspolitik för att vi ska kunna göra vad
vi behöver göra för att klara kompetens- och
arbetskraftsförsörjning framöver.

Till sist vill jag säga, även om det är föga tröst,
att vi många gånger under senare tid har sagt att vi
i Sverige borde ha en bättre bild, inte minst inom
arbetsmarknadsmyndigheten, av de utbildade resurser
som av olika skäl finns någon annanstans. Varför ska
man inte också få veta varför människor lämnar ett
läraryrke och väljer att gå någon annanstans? Vi vet
att det finns ett betydande antal individer som har
en utbildning men som arbetar någon annanstans än
inom detta behörighetsområde, men varken vi, SCB
eller andra gör några systematiska undersökningar
kring detta, så vi vet empiriskt alldeles för lite.
Vi borde veta mer.

Ulf Lindberg: Jag vill göra en första reflexion ur
ett entreprenörsperspektiv. Det är ju inte synonymt
med ökad sysselsättning och mer och bättre
verksamhet. Som jag berättade om finns det bl.a. på
vårdområdet outnyttjad kapacitet, så är det en
bättre vård man önskar så finns det resurser att
tillgå utan att man behöver nyrekrytera. I det långa
perspektivet finns naturligtvis rekryteringsbehovet
på både den privata och den offentliga sidan.

När det gäller frågan om var kvinnorna finns får jag
vidimera att det på den privata sidan i huvudsak är
i de verksamheter som i dag omfattas av olika typer
av pengsystem eller valfrihetssystem. Den andelen
ökar också. Det är skolor. Det är förskolor. Och den
här typen av system kommer också rätt starkt när det
gäller äldreboende och exempelvis hemtjänst. Det som
slog mig när jag fick frågan var att jag häromdagen
lyssnade på en redovisning som Svenskt Näringsliv
gjorde. Det var en undersökning där man frågade
sjuksköterskor i den offentliga sektorn bl.a. om de
var intresserade av att starta eget. Mer än hälften
svarade ja. Sedan kom frågan: Tror ni att ni kommer
att göra det i praktiken? På den frågan svarade
5-6 % ja. Det är ett rejält glapp däremellan. Tar
man del av den här diskussionen och går i sådana
tankar tror jag inte att den här andelen ökar,
snarare att den minskar.

Karin Pilsäter (fp): Jag tycker att vi har fått ett
ganska bra klargörande om att det som står i
propositionen, att man vill upprätthålla
sysselsättningen inom kommunerna, inte har någon
grund i att det var en strid ström av nya varsel. På
kommunsidan däremot så gällde varslen den privata
sektorn. Det var väl ingen hemlighet, men det är bra
att få det ordentligt bekräftat.

Man kan göra några andra reflexioner. Jag hoppas
verkligen att Finansdepartementet tänker lägga fram
en vårproposition i enlighet med den nya budgetlagen
och redovisa de ekonomiskpolitiska bedömningarna
även om man inte ska redovisa fördelningen på
utgiftsområden. Jag förutsätter att det kommer att
komma en tilläggsbudget, vilket också var sagt. När
vi antog budgetramarna i november sades det att det
skulle komma en tilläggsbudget och att vi andra
skulle ge oss till tåls till dess för att då få veta
vad det här handlade om. Därför förstår jag inte
riktigt Curt Malmborgs invändning om att det inte
ska komma någon vårproposition och att det här var
så bråttom. Det finns ju tydligen inte några direkta
varsel att hantera, och det ska komma en samlad
ekonomiskpolitisk bedömning, och då kommer det också
en bedömning av kommunläget.
Jag tycker också att det var intressant att vi
fick bekräftat att de kortsiktiga behov som kan
tillgodoses inom kommunsektorn inte handlar om vård,
skola och omsorg, utan det handlar om
administration, vägfrågor, elutbyggnad osv. - dvs.
någonting helt annat än vad som sägs. Jag håller
verkligen med Anders L Johansson om att den stora
utmaningen när det gäller vården och skolan snarast
handlar om att se till att få in fler människor på
de här utbildningarna och att få människor att
vilja, orka och kunna stanna kvar i jobben längre.
Det är den utmaningen som vi borde koncentrera oss
på snarare än att med olika förhastade metoder göra
tillfälliga anställningar.

Jag skulle bara vilja avrunda min frågeomgång med
att ställa en fråga just till Kommunförbundet. Jag
förstår att ni tycker att det är bättre att få
någonting än att få ingenting. Men på vilket sätt
anser ni att det blir möjligt att utifrån den här
propositionen mera långsiktigt göra
förskolläraryrket, sjuksköterskeyrket och läraryrket
mer attraktiva, få in folk och få folk att stanna?

Maj Lis Åkerlund: Jag är rädd att jag inte kan svara
på den frågan.

Carl-Axel Johansson (m): Jag skulle vilja ställa den
här frågan närmast till Kommunförbundet, Almega och
AMS. Den handlar lite om det som Karin Pilsäter har
varit inne på. Jag skulle vilja formulera den så
här: Kan det här förslaget förstärka en struktur för
skola, vård och omsorg som motverkar utvecklingen av
den mångfald som jag tycker skulle behövas för att
öka attraktionskraft, nyrekrytering, kvalitet och
medinflytande inom just skola, vård och omsorg?
Kommer den siffra som vi hörde från Almega, 6-7 %
för entreprenörskap, att öka eller minska
långsiktigt med det här förslaget, om man nu kommer
att fortsätta på den inslagna vägen, som
propositionen antyder?

Maj Lis Åkerlund: Det här förslaget är ju
tillfälligt, så jag tror att det är väldigt svårt
att bedöma den utveckling som du pratar om. Det man
kan se av historien är ju att andelen entreprenader
har ökat i kommunerna och inom de flesta områden.
Det är just historien.

Ulf Lindberg: Jag kan nog inte svara annat än att
det beror på. Pengarna går till kommuner och
landsting. De går inte till entreprenörer. Om en
kommun eller ett landsting väljer att upphandla
verksamhet eller konkurrensutsätta verksamhet kan så
bli fallet, men det blir i steg två eller steg tre i
så fall.

Anders L Johansson: Jag har inget att tillägga.

Carl-Axel Johansson (m): I så fall tycker jag att en
mening i propositionen är en liten joker i det hela.
Det gäller att närmare bestämmelse om stödets
utformning meddelas av regeringen. Det är en liten
joker i kortleken i fråga om hur det här senare ska
hanteras. Finansdepartementet har kanske någon
klarläggande synpunkt på detta.

Curt Malmborg: Det är på det här området som på
andra områden. Riksdagen fattar beslut, och
regeringen fattar beslut om förordningar och närmare
bestämmelser. Det måste vi naturligtvis göra. Då
ingår också frågeställningen om vad som är
definitionen av entreprenader etc. Vi kommer ju att
ha samråd med flera av de aktörer som finns här i
dag omkring denna förordning.

Gunnar Hökmark (m): Herr ordförande! Jag tycker att
det är rätt intressant att notera att det än så
länge inte är någon som har hävdat att det här
förslaget är så utformat att det stämmer överens med
de krav som finns i budgetlagen, att inkomster inte
får minskas med utgifter och att utgifter inte får
minskas med inkomster.

När finansministern tidigare i dag fick frågan
hänvisade han mer till att det var angeläget att
stärka välfärden. Det är ju inte den frågan som vi
diskuterar här i dag. Jag tror också att det är
viktigt att slå fast, eftersom det har varit en
oklarhet om detta från regeringens sida, att staten
inte har något överskott. Staten har ett underskott
i sina finanser. Dvs. att i den del av de offentliga
finanserna som regeringen har ett direkt ansvar för
har vi ett växande underskott, och det växer delvis
på grund av att vi nu för in utgifter som inte
redovisas som utgifter. Då blir den statliga
bokföringen lite grann en kökkenmödding. Och det
skapar problem med att hålla kontroll på finanserna
framdeles.
Jag skulle vilja fråga ESV: Hur påverkas
utgiftstaket om man skulle redovisa en utgift, som
detta är, som just en utgift tillsammans med en del
av de andra nytillförda skatterabatterna, som Bo
Jonsson också nämnde?
Sedan skulle jag vilja ställa en fråga till Curt
Malmborg. Ni blandar nu utgifter och inkomster och
redovisar på ett antal olika sätt som står i strid
med budgetlagen. Den frågan behöver vi inte
diskutera längre; det har blivit så uppenbart här i
dag. Hur gör ni då när de utgifter som ändå finns
under utgiftstaket växer? Vi har den växande
sjukfrånvaron. Vi har en växande
förtidspensionering. ESV talade här om att allting
pekar på att vi spränger utgiftstaket med 3-4
miljarder med den redovisning som ni i dag använder.
Hur gör ni då för att minska andra utgifter för att
hålla utgiftstaket. Kommer ni att väga de här nya
utgifterna, som ni redovisar felaktigt, mot de
utgifter som nu växer över utgiftstaket? Det finns
en poäng med att redovisa utgifter som utgifter.
Just för att slå vakt om välfärden kan man väga
utgifter på ett jämbördigt sätt mot varandra, men
när ni kladdar till det på det här viset skapar ni
trassel när det gäller möjligheten att värdera vad
som sker.

Den tredje frågan skulle jag vilja ställa till
Anders L Johansson. Vi har varit inne på det lite
grann. När det gäller arbetsmarknadsläget tror jag
att vi, som tidigare har konstaterats, kan säga att
den här propositionen inte svarar mot hur
arbetsmarknadsläget ser ut - och det håller på att
förändras. Det är inte i den kommunala sektorn som
vi har ett snabbt växande antal varsel och en
växande arbetslöshet, utan det är i den andra delen.
Jag skulle vilja ställa frågan, som vi då är inne på
och som är angelägen både för offentlig sektor och
för privat sektor: Svarar den här propositionen mot
ett annat grundläggande krav, nämligen att man ska
öka utbudet av arbetskraft, vare sig det gäller
offentlig sektor eller privat sektor?

Bo Jonsson: Herr ordförande! När det gäller
statsbudgetens utgiftssida är det i princip
statsskuldräntor som inte finns med under
utgiftstaket. Alla andra utgifter är enligt
riksdagens beslut sådant som ska inrymmas under
utgiftstaket. Skulle det här vara en utgift får man
bedöma var den ligger någonstans och fatta ett
aktivt beslut, men det är ju riksdagen själv som
fattar beslut om vad som ska inrymmas under
utgiftstaket.

Curt Malmborg: Jag vänder mig mot den beskrivning
som görs, att det här är någonting som står i strid
med budgetlagen. Det är det inte. Man måste se till
budgetlagens intentioner. Och det huvudsakliga
syftet, som budgetlagen förmedlar, är tydlighet.
Allting som berör budgeten ska finnas med i det som
redovisas för riksdagen. Varför är det så viktigt?
Jo, det är viktigt därför att vi hade en situation i
början av 90-talet då det fanns fonder och annat som
låg utanför statsbudgeten, och det var betydande
belopp som aldrig redovisades. Därför tillkom
budgetlagen med krav på tydlighet.

Det är riktigt att det finns beslut som riksdagen
har fattat om skatteavvikelser. Det finns
avgiftssystem som vi har diskuterat vid ett tidigare
tillfälle i finansutskottet, men allt detta ryms
inom ramen för det grundläggande syftet med
tydlighet. Allting ska redovisas, och det gäller det
här förslaget också. Det uppfyller väl kraven som
finns i budgetlagen.

Sedan var det frågan om utgifterna under
utgiftstaket. Bosse Jonsson svarade på den
teoretiska frågan. Jag vill bara påpeka att
regeringen har klarat utgiftstaket 1997, 1998, 1999,
2000 och 2001 med ordentlig marginal. Jag skulle
bedöma att vi de två senaste åren har klarat
utgiftstaket med 10 miljarder. Vi kommer
naturligtvis att klara utgiftstaket också det här
året. ESV redovisar en siffra som är några miljarder
minus. Det är inte en helt unik situation, utan vi
har i flera år i början av året haft en situation då
vi har bedömt läget som allvarsamt, men vi har varje
år klarat utgiftstaket, och det kommer vi att göra i
år också.

Anders L Johansson: Båda frågorna är väl lika svåra,
men jag ska börja med den som jag kanske tycker är
svårast, den första.

Jag har inte läst förslaget så noggrant utifrån
varselperspektivet, utan jag har helt enkelt läst
förslaget som ett förslag om att tidigarelägga
rekryteringar och inte gjort den här närmare
kopplingen till varselbilden och konjunkturläget.
Jag har sett detta mer i relation till den andra
frågan, nämligen den om att tidigarelägga
rekryteringar som vi ser måste ske.
Den andra frågan var: Är det utbudsökande? Jag är
- återigen - övertygad om att frågan om en ökning av
utbudet av arbetskraft måste vara en huvudfråga
framöver. Vi ser att arbetsmarknadspolitiken har en
huvudroll. Det finns en rad andra aktörer också. När
det gäller en utbudsökning ser jag att man måste
arbeta på ett mycket mera medcykliskt sätt. Man ska
alltså inte uppfatta arbetsmarknadspolitiska
insatser som någonting som man sätter in i dåliga
konjunkturer i stället för arbete. Det är ett
perspektiv, och det är väl så viktigt, men det jag
ser framför mig är att man i arbetsmarknadspolitiken
måste arbeta mycket mera medcykliskt, helt enkelt i
syfte att öka arbetskraftsutbudet. Jag tycker att
jag på stabil grund kan säga att vi, trots att vi
har haft en fullständigt enastående högkonjunktur
under ett antal år, har flera hundra tusen individer
som står utanför den reguljära arbetsmarknaden och
har gjort det i väldigt många år. Jag dristar mig
till att säga att alldeles för många av dessa
individer inte hade kunnat komma in på
arbetsmarknaden om så konjunkturen hade fortsatt ett
fjärde år eftersom de inte har den yrkeserfarenhet,
arbetslivserfarenhet och kompetens som tarvas för en
anställning. Det är detta som jag menar att vi måste
ge oss på lite mer på längre sikt. Det handlar
nämligen om att sätta in insatser som är direkt
riktade mot att öka arbetskraftsutbudet. Utbildning
och kompetens är naturligtvis bara ett instrument
men ett väldigt viktigt instrument.

Utifrån det här perspektivet har jag inte heller
läst förslaget, utan - återigen - jag har läst
förslaget mera direkt som ett förslag om en
tidigareläggning av rekryteringarna. För att jag ska
kunna påstå att detta direkt ska öka
arbetskraftsutbudet på arbetsmarknaden måste jag se
en närmare koppling mellan de rekryteringar som de
här resursförstärkningarna genererar och dem som
står utanför, alltså arbetssökande och arbetslösa.
Det återstår att se hur det här närmare kommer att
utformas när det gäller t.ex. arbetsförmedlingarnas
medverkan i arbetet med att se till att
arbetssökande och arbetslösa får del av de här
potentiella rekryteringsmöjligheterna. Men det är en
senare fråga i processen, någonting som jag hoppas
att vi får diskutera vidare med regeringen och
Finansdepartementet.

Gunnar Hökmark (m): När det gäller
arbetsmarknadsläget vill jag gärna understryka att
det hela tiden har hävdats att grunden för den här
propositionen och det här förslaget är den vikande
konjunkturen som ställer krav på denna typ av
insats. Jag tycker att det är bara bra att vi har
fått ytterligare understruket att den här insatsen
inte svarar upp mot kraven utifrån arbetsmarknadens
utveckling.

Curt Malmborg hävdar att utgiftstaket har hållits
tidigare år och därför kommer att hållas. Nu är det
ju så att tidigare år har varit år präglade av
högkonjunktur och mycket god ekonomisk utveckling.
Om vi nu ser på läget i dag är förstås en möjlighet
att formellt klara utgiftstaket att medvetet syssla
med olika bokföringsknep. Man kan ha olika
synpunkter på om detta är bra eller rätt, men i
långa loppet lurar man sig själv. Man ser inte vart
utgifterna går. När vi nu diskuterar
arbetsmarknadsläget, för att ta det exemplet,
redovisas plötsligt utgiften här som en minskad
inkomst som dessutom minskar utrymmet för att göra
andra typer av insatser på arbetsmarknaden. Men
denna utgift syns inte och kan inte heller vägas mot
andra utgifter.

Jag tycker att det är bra att Curt Malmborg inte
längre förnekar att staten har ett underskott. Jag
tycker att det är bra att han också tyst har
vidimerat att det kommer en tilläggsbudget och en
vårproposition där det blir fullt möjligt att
diskutera de här frågorna. Men han svarar inte på
min fråga: När ni nu redovisar vissa utgifter på ett
visst sätt och andra utgifter på ett annat sätt, hur
gör ni då för att kunna hålla utgiftstaket för de
utgifter som ni redovisar som utgifter? Hur gör ni
för att väga olika utgifter mot varandra, och vilka
kommer ni att minska på? Det hör i allra högsta grad
samman med den diskussion vi har här i dag.

Curt Malmborg: Jag kan gärna bekräfta att det kommer
en vårproposition och en tilläggsbudget. Det är
alldeles riktigt. Däremot har vårpropositionen, som
jag var inne på, en helt annan utformning än
tidigare, och det är en följd av riksdagens beslut.

När det gäller budgetlagen vill jag återigen
poängtera att detta är helt i enlighet med
budgetlagen och dess intentioner. Tydlighet - jag
upprepar det - är grundbudskapet i budgetlagen. När
riksdagen fattar beslut måste man ha klart i alla
delar vad det innebär, och detta redovisas fullt och
öppet. Det är heller inte något särskilt dramatiskt
att det finns ett stöd som utgår på inkomstsidan.
Riksdagen har fattat beslut tidigare och sagt att
det är okej att använda en sådan metod, t.ex.
anställningsstödet som Anders L Johansson varit inne
på och som är ett viktigt bidrag i
arbetsmarknadspolitiken.

I fråga om utgiftstaket tycker jag ändå att
regeringen har en viss trovärdighet när det gäller
hanteringen av detta. Vi har klarat utgiftstaket
varje år det har funnits i bruk. Situationen för oss
är inte ny, dvs. att vi i inledningen av ett år har
lite problem och ligger något under. Men det har
hela tiden löst sig. Ytterst är regeringen också som
bekant skyldig att vidta åtgärder. Det är också en
del av budgetlagen. Vi kommer att klara utgiftstaket
det här året också.

Gunnar Hökmark (m): Vi kommer nog inte mycket
längre. Curt Malmborg har en svår sak att förklara
här. Men jag vill bara notera en sak: I budgetlagen
framgår det mycket tydligt att inkomster ska
redovisas mot en inkomsttitel på statsbudgeten, och
de ska alltid redovisas brutto och budgeteras
brutto. Det är mycket tydligt att inkomster inte ska
minskas med utgifter och utgifter inte ska minskas
med inkomster. Det går inte med några ord i världen
att hävda att dessa regler fullföljs med de förslag
som Curt Malmborg här försvarar och som Bosse
Ringholm tidigare har försvarat, egentligen inte
enligt budgetlagen utan mer därför att de var
angelägna i största allmänhet.

Det kan hända att ni kommer att klara utgiftstaket.
Det får vi se. Men ni gör det genom att lägga
utgifter ovanför utgiftstaket, och då blir saker och
ting självfallet mycket lättare. Men då blir också i
gengäld vi som sysslar med budgeten lurade. Framför
allt blir allmänheten det.

Curt Malmborg: Om vi går in i budgetlagen och blir
lite tekniska kan man prata om två olika principer i
budgetlagen. Båda är principer om samordning -
vertikal samordning och horisontell samordning. Den
vertikala är den som är viktig, som är
grundläggande. Den innebär att man på sista raden
ska kunna läsa vad lånebehovet är, vad den aktuella
situationen är. Därför är detta med tydlighet så
viktigt. Den horisontella samordningen med
bruttoredovisning är faktiskt en princip som är
underordnad den vertikala. Och som jag nämnde: Det
finns undantag. Det finns avsteg som riksdagen själv
har fattat beslut om, t.ex. anställningsstödet. Det
här temporära stödet är inget dramatiskt nytt, och
det är framför allt inget bokföringstrick.

Mats Odell (kd): Det sista som Curt Malmborg sade
får mig att vilja upprepa min tidigare fråga. Det
viktigaste är alltså den vertikala samordningen,
dvs. att man längst ned kan se hur stort lånebehovet
är. Skulle då Curt Malmborg kunna svara på frågan:
Hur stort blir statens lånebehov under detta år och
under nästa år? Vad det handlar om här är ju, precis
som det ofta upprepas, den offentliga sektorns
ekonomi. Den offentliga sektorn består delvis av
staten. Sedan består den av kommunsektorn, vars
ekonomi vi just har fått redovisad och som här ska
få ett resurstillskott. Även om staten både ger och
tar är det man tar inte oväsentligt.

Då återstår pensionssystemet. Curt Malmborg talar
om saldomål osv., och här är det ju pensionssystemet
som sist och slutligen står till buds. Men såvitt
jag vet har vi en fempartiöverenskommelse om att det
inte är tal om att ta några ytterligare pengar ur
pensionssystemet. Då handlar det om att man behöver
låna mer pengar till staten. Det framgår också av
budgetpropositionen, så det finns egentligen ingen
anledning att fortsätta tala om det. Men det vore
ändå intressant att få en liten kommentar från Curt
Malmborg om detta.
Det som jag tycker har varit oerhört intressant i
dag, vid sidan av att vi har fått våra farhågor om
hur det ligger till bekräftade, är det som Anders L
Johansson talade om, nämligen det stora behovet av
en utbudspolitik. Det låter väldigt trevligt och
gulligt med en utbudspolitik, men det är ju ganska
beska piller. Då är det inte tal om att ta bort
karensdagar. Då är det inte tal om att förbättra,
som vi normalt skulle kalla det, de här systemen för
den enskilde individen utan snarare om att göra det
mindre lönsamt att finnas kvar i dessa system. Det
handlar om att få fram en ordentlig
rehabiliteringsförsäkring så att den sociala, den
medicinska och den arbetsinriktade rehabiliteringen
kan börja fungera. Det är en massa väldigt svåra
saker som ligger utanför både detta utskotts
beredningsområde och den här utfrågningens område,
men här har vi de verkligt stora utmaningarna inför
framtiden; det håller jag med om. Utbudspolitiken
och strukturpolitiken kan icke Riksbanken sköta så
att prisstabiliteten hålls, utan då kommer vi om ett
tag att ha räntor som får förödande effekter för
svensk ekonomi och för hur vi ska kunna sköta
välfärden framöver. Detta är ett stort område som vi
förhoppningsvis snart kan gripa oss an när vi har
lämnat teknikaliteterna runt budgetlagen, både i
utskottet och på de olika myndigheter som är
representerade här.

Slutligen har jag en fråga till Per Arne Sundbom. Om
nu entreprenörer ska kunna få del av det som
föreslås i propositionen, finns det då någon
möjlighet inom ramen för gällande konkurrenslag att
kommunen omprövar ersättningen, exempelvis höjer
den, till en entreprenör som har en entreprenad inom
t.ex. äldrevården, eller kan det här bara gälla vid
en nyupphandling? Är det möjligt att ge ett stöd för
att också entreprenörerna ska kunna öka kvaliteten
och också kunna öka sysselsättningsgraden, dvs. den
tid man har upp till heltid, eller är de helt
uteslutna från detta av lagtekniska skäl?

Curt Malmborg: Staten har de senaste åren betalat av
på statsskulden. Bosse Ringholm nämnde en siffra,
300-400 miljarder, för de senaste åren. Ett rakt
svar på en rak fråga: Vi har räknat med 15 miljarder
i positivt saldo för statsbudgeten för 2002, som
frågan gällde. Nästa år är det, som vi räknar i dag,
ett minus på 13 miljarder. Om det blir minus 13
miljarder måste man naturligtvis låna upp det. Men
jag vill poängtera att när vi tittar på statsskulden
handlar det ju inte bara om nominella termer utan
även om andel av BNP, och statsskulden kommer att
falla även som andel av BNP.

Per Arne Sundbom: Jag har förstått förslaget så, och
jag tror att det är korrekt, att genom att man
anvisar ett sådant här beräkningssätt får kommunerna
mer pengar för att antingen driva verksamheten i
egen regi och anställa personal i egen regi eller
köpa verksamheten på entreprenad i konkurrens, ofta
mellan det privata och kommunens utförare. Att under
pågående avtalsperiod med en entreprenör plussa på
hans intäktssida för att öka hans anställning utgår
jag från är uteslutet, bl.a. med hänsyn till
reglerna i lagen om offentlig upphandling. Då måste
det vara fråga om en tilläggsbeställning där det,
utifrån de flesta fall som jag utgår ifrån och har
sett, måste bli ett nytt anbudsförfarande. Den enda
snedvridning som kan komma i ett sådant läge är
alltså om den här procentdelen, dvs.
lönekostnadsandelen 50 %, är för snålt tilltagen. Då
kan man missgynna köp på extern entreprenad kontra
att kommunen driver verksamheten i egen regi. För
att stanna där ett litet ögonblick skulle man kunna
säga att 50 % åtminstone, om jag får uttrycka mig på
det sättet, inte är tilltaget i överkant när det
gäller hela vård- och omsorgsområdet.

Mats Odell (kd): Jag förstår svaret så, att oavsett
vilken siffra man haft, om man haft 50 % eller 80 %,
går det ändå inte för alla de entreprenader som
löper och som inte omprövas under året att få del av
ens en enda krona av detta stöd. Är det ditt svar?

Per Arne Sundbom: Mitt principiella svar måste bli
att svaret är nej, med hänsyn till nuvarande regler
om offentlig upphandling. Det är klart att man kan
göra marginella tilläggsbeställningar under en
löpande entreprenad för att på det sättet ge
tilläggsbetalningar. Men samtidigt måste det sägas
att det skulle vara kolossalt svårt för kommuner och
landsting att följa entreprenaderna utifrån detta
med hänsyn till antalet anställda osv. Kommunen har
från början preciserat det vårdutbud man vill ha med
hänsyn till kvalitet osv., och man räknar normalt
inte antalet anställda på det sättet. Man räknar
helt enkelt på vilket tjänsteutbud man får för en
viss summa pengar.

Mats Odell (kd): Med detta svar tycker jag att man
kullkastar hela propositionen i den del som handlar
om att ge någonting till de verksamheter som är i
gång och som inte bedrivs i egen regi.

Sonia Karlsson (s): Att någonting som är tänkt att
vara positivt, ett tillfälligt sysselsättningsstöd
till kommuner och landsting, av en del kan beskrivas
så problematiskt tycker jag faktiskt är
bekymmersamt. Jag tycker att flera hellre ser
problemen än möjligheterna.

Jag vill ställa en fråga till Maj Lis Åkerlund och
Anders L Johansson, och då tänker jag ta ett
exempel. I min hemkommun Motala såg vi möjligheterna
med anställningsstödet. Vi har många som bara har
deltidsarbeten och som vi önskar ska få heltider,
men vi har inte helt kunnat klara in det i budgeten.
Vi ser nu en stor möjlighet att med hjälp av
anställningsstödet under innevarande år öka på denna
andel. Anders L Johansson sade att glädjande nog har
deltidsarbetslösheten börjat minska. I Östergötland
har landstinget ökat heltiderna, men i många av
kommunerna i länet ser vi fortfarande många
deltidsarbeten. Det här skulle alltså kunna vara
till god hjälp. I det här fallet kan man heller inte
säga att det är brist på personal, utan det handlar
om outnyttjad arbetskraft. Jag förmodar att de här
möjligheterna borde finnas även i många andra
kommuner. Jag vill höra om ni inte tror att det
borde finnas sådana möjligheter.

Maj Lis Åkerlund: Helt naturligt finns de
möjligheterna. I äldreomsorgen är
genomsnittssysselsättningsgraden 82 %, och det finns
många som önskar utökad tid. Så den möjligheten
finns i många kommuner.

Anders L Johansson: Här tycker jag att man ser en
klar möjlighet. Vi har 45 000 deltidsarbetslösa där
huvuddelen fyllnadsmarkerar och går på a-kassa - går
på utgiftssidan, med dagens terminologi. Här ser jag
att detta kommer att påskynda och stimulera
övergångar från deltid till heltid. Sedan återstår
att avgöra detta mer administrativt och tekniskt så
att det verkligen är de som är ofrivilligt
deltidsarbetslösa som erbjuds de här möjligheterna.
Det sker ju inte med automatik. På samma sätt måste
vi se till att också arbetssökande och arbetslösa
erbjuds möjligheter i det här sammanhanget. Det sker
inte heller med någon automatik. Det är väl som sagt
frågor som vi får återkomma till. Men när det gäller
deltidsarbetslösa ser jag definitivt möjligheter.

Sonia Karlsson (s): Jag hoppas verkligen att både
kommuner och landsting uppmärksammar detta.
Kommunförbundets representant såg ju också det här.
Vad jag vet finns det också många som är timvikarier
i kommunerna, och även för dem kunde detta vara till
stor hjälp. Det finns en resurs som vi inte
utnyttjar, och det finns ett stort behov av deras
arbetskraft. Här ger vi också möjligheter.

Carin Lundberg (s): Mats Odell säger att vi rör oss
inom ett stort område och tar upp många frågor som
inte direkt hör till propositionen. Därför tänkte
jag också fortsätta så med en lite allmän fråga till
Almegas representant Ulf Lindberg. Han kom i sin
inledning med den lite allmänna slutsatsen att om vi
får sänkta arbetsgivaravgifter kan vi få ökad
sysselsättning. Anders L Johansson har också varit
inne på detta och talat om arbetskraftsbrist
samtidigt som en stor del står utanför
arbetsmarknaden och att vi behöver en utbudsökning.
Då handlar det om arbetslösa och deltidsarbetslösa,
som Sonia pratade om, samt förtidspensionerade och
sjukskrivna.

Därför tänkte jag ställa en allmän fråga till Ulf
Lindberg: Är Almega berett att arbeta för att öka
sysselsättningen genom att undvika flaskhalsar för
de grupper som jag räknade upp - arbetslösa,
förtidspensionerade och sjukskrivna - om man skulle
få sänkta arbetsgivaravgifter?
Ulf Lindberg: Som jag sade i min föredragning förs
det i propositionen ett sådant resonemang. Själva
andemeningen är faktiskt att man sänker
arbetsgivaravgiften och därigenom, förmodar man, får
fler anställningar. Den linjen instämmer vi i. Vi
tror det. Skatten på arbete drabbar naturligtvis i
första hand de arbetsintensiva branscherna. Sedan
kan man kanske inte säga rakt av att detta skulle
leda till fler anställningar bland de grupper som du
räknar upp. Det är fler hinder som inverkar där,
bl.a. hur lagen om anställningsskydd är konstruerad.
Men generellt sett tror jag definitivt att om
utrymmet ökar skulle fler anställas. Det är jag
övertygad om.
Carin Lundberg (s): Om lagen om anställningsskydd
är ett hinder kan vi ju peka på gruppen som är
sjukskrivna. De är ju anställda. Om man sänker
arbetsgivaravgifterna, innebär det då att Almega
skulle jobba mer för att ta ett större
arbetsgivaransvar och på så sätt hålla
arbetskraftsutbudet på en högre nivå?
Ulf Lindberg: Den grupp som är sjukskrivna är
naturligtvis ett problem i sig. Det finns rätt
omfattande förslag om hur man ska kunna komma till
rätta med det och få fler människor tillbaka i
arbete. Det jag talar om är naturligtvis inte dem
som är sjukskrivna och anställda utan dem som står
utanför arbetsmarknaden i dag. Där får jag väl
instämma i vad Anders L Johansson m.fl. säger, dvs.
att det är ett mycket stort problem att så många
står utanför arbetsmarknaden trots att vi har haft
en extrem högkonjunktur. Det är olika typer av
brister i systemet som gör att det är så. Jag tror
att det kanske för alltför långt att gå in på den
typen av frågor med tanke på den här propositionen.
Jag kan i alla fall säga så mycket att intresset för
att anställa verkligen inte saknas, framför allt
inte inom de här sektorerna. Arbetskraftsbristen
inom vården, skolan och omsorgen är omfattande, även
för de privata aktörerna. De vill inget hellre än
att kunna hitta den arbetskraften.
Carin Lundberg (s): Då ser jag fram emot att
Almega kommer att arbeta för fler anställningar i
och med att man får sänkt arbetsgivaravgift i
stödområde 2.
Ulf Lindberg: Jag har inte uppfattat att våra
företag kommer att få sänkt arbetsgivaravgift.
Ordföranden: Då ber jag att få tacka er som har
kommit hit och försett oss med information och
kunskaper i detta ämne. Tack ska ni ha! Därmed är
utfrågningen avslutad.