Finansutskottets betänkande

2001/02:FIU23

Penningpolitiken och Riksbankens förvaltning 2001

---

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Utvärdering av penningpolitiken 1999-
2001
Riksdagen godkänner vad utskottet anfört.
Reservation 1 (v) - motiv.

2. Ansvarsfrihet för riksbanksfullmäktige

Riksdagen beviljar riksbanksfullmäktige
ansvarsfrihet för förvaltningen av Riksbanken
under 2001. Därmed bifaller riksdagen redogörelse
2001/02:RR5 punkt 1.

3. Ansvarsfrihet för Riksbankens
direktion

Riksdagen beviljar direktionen i Riksbanken
ansvarsfrihet för förvaltningen av Riksbanken
under 2001. Därmed bifaller riksdagen redogörelse
2001/02:RR5 punkt 2.

4. Riksbankens balans- och
resultaträkningar

Riksdagen fastställer Riksbankens balansräkning
och resultaträkning för räkenskapsåret 2001 som
de finns återgivna i bilaga 2. Därmed bifaller
riksdagen redogörelserna 2001/02:RB1 och
2001/02:RR5 punkt 3.

5. Dispositionen av Riksbankens vinst

Riksdagen beslutar att Riksbankens resultat,
som före bokslutsdispositioner uppgår till 19 277
miljoner kronor, skall fördelas så att dels, till
statsverket inlevereras enligt
vinstdispositionsprincipen 7 300 miljoner kronor,
till Riksbankens dispositionsfond förs 12 053
miljoner kronor och från Riksbankens
resultatutjämningsfond förs 76 miljoner kronor,
dels en extra utdelning på 20 000 miljoner kronor
lämnas till statsverket och att ett lika stort
belopp förs från Riksbankens dispositionsfond.
Därmed bifaller riksdagen redogörelse 2001/02:RB2
samt avslår motionerna
2001/02:Fi19 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) yrkande
1,
2001/02:Fi20 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkande
1,
2001/02:Fi21 av Mats Odell m.fl. (kd) yrkande 1
samt
2001/02:Fi22 av Lena Ek m.fl. (c).
Reservation 2 (m, kd, c, fp)

6. Lagreglering av Riksbankens
vinstdisposition

Riksdagen avslår motionerna
2001/02:Fi17 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) yrkande
2,
2001/02:Fi19 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) yrkande
2,
2001/02:Fi20 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) yrkande
2 samt
2001/02:Fi21 av Mats Odell m.fl. (kd) yrkande 2.
Reservation 3 (m, kd, c, fp)

7. Riksbankens värdetransporter

Riksdagen avslår motion
2001/02:Fi207 av Henrik Westman (m).

8. Finans- och strukturpolitikens ansvar
för inflationsbekämpningen

Riksdagen avslår motionerna
2001/02:Fi17 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) yrkande
1 samt
2001/02:Fi18 av Mats Odell m.fl. (kd).
Reservation 4 (m, kd, fp)

9. Utvärdering av riksbankslagen

Riksdagen avslår motion
2001/02:Fi253 av Bengt-Ola Ryttar (s).
Reservation 5 (v)

10. Riksbankens ställning

Riksdagen avslår motion
2001/02:Fi213 av Gudrun Schyman m.fl. (v).
Reservation 6 (v, mp)

11. Lagreglering av de offentliga
utfrågningarna om Riksbanken

Riksdagen avslår motionerna
2001/02:Fi17 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) yrkande
3,
2001/02:Fi206 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)
yrkande 2 samt
2001/02:Fi239 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) yrkande
2.
Reservation 7 (m, fp)

12. Offentliggörande av direktionens
protokoll

Riksdagen avslår motionerna
2001/02:Fi17 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) yrkande
4,
2001/02:Fi206 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)
yrkande 1 samt
2001/02:Fi239 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) yrkande
3.
Reservation 8 (m, v, fp, mp)

13. Penningpolitiken och EMU

Riksdagen avslår motion
2001/02:Fi295 av Matz Hammarström m.fl. (mp)
yrkandena 3 och 4.
Reservation 9 (v, mp)

Stockholm den 18 april 2002

På finansutskottets vägnar

Jan Bergqvist

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Jan
Bergqvist (s), Mats Odell (kd)[1], Gunnar Hökmark
(m), Bengt Silfverstrand (s), Lisbet Calner (s),
Johan Lönnroth (v), Lennart Hedquist (m), Sonia
Karlsson (s), Anna Åkerhielm (m), Siv Holma (v), Per
Landgren (kd), Gunnar Axén (m), Yvonne Ruwaida (mp),
Lena Ek (c), Karin Pilsäter (fp), Tommy Waidelich
(s) och Hans Hoff (s).
**FOOTNOTES**
[1]: Har ej deltagit i beslutet under
förslagspunkten 2.

2001/02

FiU23

Sammanfattning

Utskottet redovisar i betänkandet sin årliga
utvärdering i efterhand av Riksbankens
penningpolitik. Utvärderingen omfattar perioden
1999–2001.

Utskottet tillstyrker att riksbanksfullmäktige och
direktionen beviljas ansvarsfrihet för sin
förvaltning av Riksbanken under 2001.
Utskottet ställer sig även bakom fullmäktiges
förslag till disposition av Riksbankens resultat
2001 samt föreslår att riksdagen fastställer
Riksbankens balansräkning och resultaträkning för
2001.
Den föreslagna dispositionen innebär att 27 300
miljoner kronor skall levereras in till statsverket,
varav 7 300 miljoner kronor som reguljär utdelning
och 20 000 miljoner kronor som extraordinär
utdelning. Vidare skall 7 947 miljoner kronor
överföras från dispositionsfonden och 76 miljoner
kronor räknas av från resultatutjämningsfonden.
Utskottet delar fullmäktiges uppfattning att de
sedan 1988 tillämpade vinstdispositionsprinciperna
skall tillämpas i år och fortsättningsvis. Efter en
inleverans av föreslagen omfattning kommer
Riksbanken att uppnå en långsiktigt väl avvägd
konsolideringsnivå. Det finns därför, anser
utskottet, inte något behov av att under kommande år
överväga ytterligare extraordinära inleveranser.
I betänkandet finns 9 reservationer.

Redogörelse för ärendet

Finansutskottet har sedan 1999 på eget initiativ
varje år granskat och utvärderat den av Riksbanken
förda penningpolitiken under de tre närmast
föregående åren. Initiativet motiverades av att
Riksbanken 1999 fick en mer oberoende ställning
gentemot riksdag och regering.

Författningsenligt åligger det finansutskottet att
varje år pröva om fullmäktige och direktionen kan
beviljas ansvarsfrihet för sin förvaltning under det
gångna verksamhetsåret. Utskottet skall i det
sammanhanget också ta ställning till Riksbankens
bokslut och då bedöma om balansräkningen och
resultaträkningen kan fastställas och hur stort
belopp som skall levereras in till statskassan.
Som underlag för prövningen har utskottet tillgång
till bl.a. Riksbankens årsredovisning, fullmäktiges
förslag till vinstdisposition och Riksdagens
revisorers granskningsberättelse samt fullmäktiges
och direktionens allmänna och särskilda (hemliga)
protokoll.

Utskottets överväganden

Utvärdering av penningpolitiken
1999–2001

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner
vad utskottet anfört om penningpolitiken
1999–2001.
Jämför reservation 1 (v).

Inledning

Riksbanken fick den 1 januari 1999 en mer oberoende
ställning gentemot riksdag och regering.
Förändringarna innebar i korthet att riksdagen i
högre grad än tidigare delegerade utformningen av
penningpolitiken till Riksbanken. I riksbankslagen
(1988:1385) definieras målet för penningpolitiken
som att Riksbanken skall upprätthålla ett fast
penningvärde. Därutöver skall Riksbanken främja ett
säkert och effektivt betalningsväsende. Riksbanken
skall självständigt arbeta mot dessa mål och vara
ansvarig inför riksdagen för sina handlingar. Den
nya lagstiftningen innebar också att en ny
ledningsstruktur för Riksbanken infördes. Riksbanken
leds sedan drygt tre år tillbaka av en direktion med
sex heltidsanställda ledamöter som utses av
riksbanksfullmäktige.

I samband med behandlingen av Riksbankens
förvaltning våren 1999 (bet. 1998/99:FiU23) anförde
utskottet att det ökade oberoendet ökar behovet av
att i efterhand granska och utvärdera Riksbankens
penningpolitik. Utskottet beslutade därför att varje
år utföra en granskning av den förda
penningpolitiken i anslutning till utskottets
behandling av Riksbankens årsredovisning och
Riksdagens revisorers granskning av Riksbankens
verksamhet. Granskningen av penningpolitiken skall
omfatta utvecklingen under de gångna tre åren. Den
utvärdering som nu genomförs är den fjärde i
ordningen och omfattar perioden 1999–2001. Tidigare
har utvärderingar gjorts för perioderna 1996–1998
(bet. 1998/99:FiU23), 1997–1999 (bet.
1999/2000:FiU23) och 1998–2000 (bet. 2000/01:FiU23).
För att penningpolitiken skall kunna följas av
medborgarna och kunna utvärderas av både riksdagen
och andra intressenter krävs stor öppenhet med
information, statistik och analysinstrument. Som
utskottet konstaterat i de tidigare utvärderingarna
präglas den svenska riksbanken av en större öppenhet
än de flesta andra centralbanker. Riksbanken
offentliggör betydelsefull information bl.a. i de
inflationsrapporter som publiceras fyra gånger per
år, i de protokoll från direktionens sammanträden
som offentliggörs med viss eftersläpning, i de tal
som direktionsledamöterna håller i olika sammanhang
och i de offentliga utfrågningar som utskottet minst
två gånger om året håller med riksbankschefen.
Protokollen från direktionssammanträdena och de
offentliga utfrågningarna av riksbankschefen
behandlas nedan av utskottet. I samband därmed
behandlas yrkanden i motionerna Fi17 och Fi239 av
Gunnar Hökmark m.fl. (m) och Fi206 av Karin Pilsäter
m.fl. (fp). Vidare behandlas under avsnittet Finans-
och strukturpolitikens ansvar för
inflationspolitiken yrkanden i motion Fi17 av Gunnar
Hökmark m.fl. (m) och motion Fi18 av Mats Odell
m.fl. (kd). Under avsnittet Riksbankens ställning
behandlas motion Fi213 av Gudrun Schyman m.fl. (v),
och under avsnittet Penningpolitiken och EMU
behandlas motion Fi295 av Matz Hammarström m.fl.
(mp).

Inflationsmålet och räntebeslutsregler

I januari 1993, två månader efter det att den fasta
växelkursen övergavs och kronan började flyta på den
internationella valutamarknaden, beslutade dåvarande
riksbanksfullmäktige att prisstabilitetsmålet i
operativa termer skulle formuleras som att
inflationen, mätt som konsumentprisindex (KPI),
skulle begränsas till 2 % i årlig förändringstakt
med ett toleransintervall på ( 1 procentenhet. Målet
skulle vara symmetriskt, i den meningen att
Riksbanken skulle ta lika allvarligt på en alltför
låg som en alltför hög inflation. Målet började
formellt tillämpas fr.o.m. den 1 januari 1995.

Orsaken till att KPI valdes till målvariabel var
bl.a. att måttet är välkänt hos allmänheten, att det
publiceras regelbundet med liten tidseftersläpning
och att KPI sällan revideras. KPI är också det
överlägset bredaste måttet av den privata
konsumtionen av varor och tjänster.
Som utskottet framhållit vid de tidigare
utvärderingarna har KPI en svaghet som målvariabel
genom att indexet kan påverkas av tillfälliga
faktorer som inte har någon bestående effekt på
inflationen eller inflationsförväntningarna. En
sådan tillfällig faktor, som i slutet av 1990-talet
fick ett ganska stort genomslag i KPI, är nedgången
i räntenivån. Räntefallet är ju dessutom bl.a. en
effekt av Riksbankens egna åtgärder. Andra
tillfälliga effekter som normalt inte påverkar
inflationsprocessen är förändringar i indirekta
skatter och subventioner. Enligt Statistiska
centralbyråns (SCB:s) och Riksbankens beräkningar
bidrog lägre räntekostnader för hushållen till att
under 1999 minska KPI:s ökningstakt med i genomsnitt
ca 0,7 procentenheter. Under 2000 var bidraget från
ränteutvecklingen noll medan det under 2001 bidrog
till att höja KPI med 0,1 procentenhet. Ändrade
indirekta skatter och subventioner bidrog till att
dämpa KPI med drygt 0,3 procentenheter under 1999,
medan de höjde KPI med 0,1 procentenheter under
2000. Under 2001 dämpades KPI med 0,1 procentenheter
till följd av ändrade skatter och subventioner.
Utskottet har vid de tidigare granskningarna gjort
bedömningen att det är rimligt att Riksbanken väljer
att bortse från sådana tillfälliga effekter i KPI
som inte påverkar den långsiktiga inflationen. I
anslutning till sitt tillträde den 1 januari 1999
fastställde den nya direktionen att inflationsmålet
även i fortsättningen skall vara definierat i termer
av KPI. Samtidigt gjordes ett tillägg till målet i
den meningen att direktionen angav att det finns två
skäl att avvika från målet. Det första skälet är om
KPI ett till två år framåt påverkas av tillfälliga
faktorer, som t.ex. förändringar i hushållens
räntekostnader eller förändringar av indirekta
skatter och subventioner, som inte bedöms få
varaktig inverkan på inflationen. Det andra skälet
är om inflationen ligger utanför målet och om en
snabb återgång till målet via stora
ränteförändringar får stora negativa
samhällsekonomiska konsekvenser. Vid en sådan
situation bör uppfyllandet av målet i stället ske
gradvis. I bägge fallen skall Riksbanken i förväg
ange hur stor avvikelse som kan vara motiverad på
ett till två års sikt.
Sedan 1999 har direktionen löpande hänvisat till
tillägget till målet och angivit att de bortser från
tillfälliga faktorer i utformningen av
penningpolitiken eftersom de inte bedöms få någon
varaktig inverkan på inflationen. I praktiken har
det inneburit att penningpolitiken under perioden
baserats på en bedömning av inflationen mätt med det
underliggande inflationsmåttet, UND1X (se definition
av UND1X i avsnitt nedan). Som framgår av diagram 1
var skillnaden i inflationstakt mellan KPI och UND1X
relativt stor under 1999. Under de senaste två åren
har dock skillnaden varit begränsad eftersom
bidragen till inflationen från tillfälliga faktorer
varit små.
Riksbankens beslut om ränteförändringar styrs
normalt efter en enkel handlingsregel. Förenklat
innebär handlingsregeln att om prognoserna över
inflationen, gjorda under förutsättningen att
reporäntan är oförändrad, på ett till två års sikt
överskrider (eller underskrider) inflationsmålet på
2 % skall reporäntan normalt höjas (eller sänkas).
Handlingsregeln tillämpas emellertid inte mekaniskt,
utan avvikelser av den typ som nämns ovan kan
förekomma.

Låg inflation men stigande under 2001

Inflationen i den svenska ekonomin har under de
senaste åren sjunkit kraftigt jämfört med
inflationen under 1970- och 1980-talen och början av
1990-talet. Sedan inflationsmålet officiellt började
gälla den 1 januari 1995 har KPI stigit med i
genomsnitt 1,3 % per år samtidigt som BNP-tillväxten
ökat med i genomsnitt nästan 3 % per år. Det kan
jämföras med att inflationen ökade med i genomsnitt
omkring 8 % per år mellan åren 1970–1994. Under
denna period steg BNP med knappt 2 % per år.

Sedan mitten av 1990-talet, med undantag för 2001,
har den svenska inflationen dessutom legat under den
genomsnittliga inflationen i EU-länderna. Under
förra året steg däremot den svenska inflationen
något mer än i EU, och för första gången sedan 1995
låg inflationstakten mätt enligt KPI över
inflationsmålet, bl.a. på grund av temporära
prishöjningar på bl.a. kött, el och olja.

Inflationen 1999–2001 enligt konsumentprisindex
(KPI) och underliggande inflation (UND1X)

Som framgår av tabell 1 har de svenska priserna mätt
med KPI ökat med i genomsnitt 1,4 % per år under
treårsperioden 1999–2001. I genomsnitt steg KPI med
0,3 % 1999, 1,3 % 2000 och 2,6 % 2001. Det innebär
att inflationen mätt med KPI under perioden
underskred Riksbankens inflationsmål på 2 %, men att
inflationen legat inom det s.k. toleransintervallet
på ±1 %. Under 2001 gick dock inflationstakten över
inflationsmålet för första gången sedan 1995. Trots
det låg inflationen under förra året inom
toleransintervallet, även om inflationstakten under
ett par enstaka månader under hösten i fjol låg över
den högre toleransgränsen på 3 %.

Tabell 1. Inflationen 1999–2001 enligt olika inflationsmått

-----------------------------------------------------------
KPI HIKP UND1X UNDINHX
-----------------------------------------------------------
1999 0,3 0,6 1,5 1,8
-----------------------------------------------------------
2000 1,3 1,3 1,4 1,0
-----------------------------------------------------------
2001 2,6 2,7 2,8 3,8
-----------------------------------------------------------
Snitt 1999–2001 1,4 1,5 1,9 2,2
-----------------------------------------------------------
Källa: Riksbanken

Även inflationstakten mätt enligt det
underliggande prismåttet UND1X låg under
perioden 1999–2001 under inflationsmålet, men
inom toleransintervallet. Precis som i fallet
med KPI överskred UND1X inflationsmålet under
2001. Inflationstakten låg dock inom
toleransintervallet. UND1X är det mått på
prisutveckling som Riksbanken för närvarande
använder som målvariabel när de beslutar om
penningpolitiska åtgärder, och UND1X
beskriver konsumentprisutvecklingen exklusive
hushållens räntekostnader för egna hem och
direkta effekter av ändrade indirekta
skatter. Enligt UND1X ökade priserna med i
genomsnitt 1,9 % under perioden 1999–2001 –
1,5 % 1999, 1,4 % 2000 och 2,8 % 2001.

Som framgår av diagram 1 låg inflationen
mätt enligt både KPI och UND1X under
inflationsmålet under varje enskild månad
från januari 1999 fram till mars 2001. Den
kraftiga prisuppgången från mars 2001 berodde
i stor utsträckning på temporära
prishöjningar på bl.a. kött, el, olja, frukt
och grönsaker. Av diagrammet framgår också
att skillnaden i inflationstakt mellan de
bägge inflationsmåtten var relativt stor
under 1999, bl.a. till följd av sjunkande
räntor, vilka fick genomslag i KPI men inte i
UND1X. Under 2000 däremot utvecklades
inflationsmåtten enligt samma mönster, medan
skillnaden på nytt ökade något mot slutet av
2001.

Diagram 1. Konsumentprisindex (KPI), underliggande
inflation (UNDIX) och EU:s konsumentprisindex för
Sverige (HIKP). 12-månaderstal

Källa: SCB, Riksbanken

Andra mått på inflationen

EU har inom ramen för Eurostat utvecklat ett
mellan EU-länderna harmoniserat
inflationsindex, det s.k. HIKP (Harmonised
indices of consumer prices). HIKP används som
målvariabel för penningpolitiken av
Europeiska centralbanken, ECB, och har
speciellt tagits fram för
stabiliseringspolitiska syften. Till skillnad
från KPI exkluderar HIKP räntekostnader för
egnahem, bostadsrättsavgifter, avgifter för
viss hälso- och sjukvård, fastighetsskatt,
avskrivningar, tomträttsavgäld och
försäkringar för egnahem, del av reparationer
samt lotterier och tips. En annan skillnad
mellan måtten är att i HIKP, men inte i KPI,
ingår barnomsorgsavgifter.

Mätt enligt HIKP har den svenska
inflationen uppgått till 0,6 % 1999, 1,3 %
2000 och 2,7 % 2001. Det ger ett genomsnitt
för hela perioden på 1,5 %, dvs. under
inflationsmålet men inom toleransintervallet.
Till följd av bl.a. de temporära
prishöjningarna förra våren steg även HIKP
över inflationsmålet under 2001.

Ett mått på den inhemskt genererade
prisutvecklingen som Riksbanken löpande
använder i sin inflationsanalys är UNDINHX.
UNDINHX definieras som UND1X rensat för
förändringar i importpriserna. Enligt detta
mått har inflationen ökat med i genomsnitt
2,2 % per år under perioden 1999–2001 – 1,8 %
1999, 1,0 % 2000 och 3,8 % 2001. Sammantaget
har därmed inflationen mätt enligt UNDINHX, i
motsats till de övriga inflationsmåtten, i
genomsnitt under perioden legat över
inflationsmålet. Inflationstakten har dock
legat inom toleransintervallet. De kraftigt
stigande priserna på kött, grönsaker, el och
prishöjningar inom tjänstesektorn är några av
förklaringarna till varför UNDINHX under 2001
gick över både inflationsmålet och den övre
toleransgränsen.

Reporäntan

Bortsett från en mindre höjning i slutet av
1997, sänkte Riksbanken sin styrränta, den
s.k. reporäntan, med sammanlagt 6
procentenheter under perioden 1996–1999, från
8,91 % i början av 1996 till 2,9 % i början
1999. I takt med att de negativa effekterna
av den s.k. Asienkrisen avtog och tillväxten
i såväl Sverige som i omvärlden ökade under
loppet av 1999 lades penningpolitiken om i en
mer åtstramande riktning. Som framgår av
tabell 2 gjordes den första höjningen av
reporäntan i november 1999. Höjningen följdes
av ytterligare tre höjningar i februari
respektive december 2000 och i juni 2001.
Drygt tre månader senare, den 19 september
2001, cirka en vecka efter terrorattackerna i
USA, sänktes reporäntan med 0,5
procentenheter i en samtidig aktion med andra
centralbanker. Enligt Riksbanken riskerade
terrordåden att fördjupa och förlänga den
pågående konjunkturnedgången, både
internationellt och i Sverige.

I anslutning till publiceringen av
inflationsrapporten i mars 2002 höjde
Riksbanken reporäntan med 0,25
procentenheter. Räntehöjningen motiverades
bl.a. med att inflationen kommer att
överskrida inflationsmålet på ett till två
års sikt samt att resursutnyttjandet i den
svenska ekonomin sannolikt är mer ansträngt
än tidigare förväntat, vilket bidrar till att
den inhemska inflationen stiger med än
tidigare beräknat.
I mitten av april 2002 låg reporäntan på 4
%. Det är en högre styrränta än de 3,25 % och
1,75 % som vid samma tidpunkt noterades i
euroområdet och i Förenta staterna.

Tabell 2. Reporäntan december 1996 till mars 2002

--------------------------------------------------
Datum Förändring Nivå efter förändringen
--------------------------------------------------
1996-12-08 -0,25 4,10
--------------------------------------------------
1997-12-17 +0,25 4,35
--------------------------------------------------
1998-06-10 -0,25 4,10
--------------------------------------------------
1998-11-04 -0,25 3,85
--------------------------------------------------
1998-11-25 -0,25 3,60
--------------------------------------------------
1998-12-16 -0,20 3,40
--------------------------------------------------
1999-02-17 -0,25 3,15
--------------------------------------------------
1999-03-31 -0,25 2,90
--------------------------------------------------
1999-11-17 +0,35 3,25
--------------------------------------------------
2000-02-09 +0,50 3,75
--------------------------------------------------
2000-12-13 +0,25 4,00
--------------------------------------------------
2001-07-11 +0,25 4,25
--------------------------------------------------
2001-09-19 -0,50 3,75
--------------------------------------------------
2002-03-20 +0,25 4,00
--------------------------------------------------
Som redovisats tidigare under avsnittet
Inflationsmålet och räntebeslutsregler styrs
Riksbankens räntepolitik lite förenklat av följande
handlingsregel: Om Riksbankens inflationsprognos – där
inflationen mäts med UND1X och under antagandet om en
oförändrad reporänta – pekar mot att inflationen på
ett till två års sikt avviker från inflationsmålet
skall reporäntan normalt förändras (skäl till
avvikelser från regeln redovisas under det ovan
refererade avsnittet). En prognos över 2 % innebär att
reporäntan normalt skall höjas och en prognos under 2
% att reporäntan skall sänkas. Konjunkturinstitutet
(KI) har i ett statistiskt underlag till utskottets
kansli belyst om Riksbanken följt sin handlingsregel
under perioden 1997–2001. Resultaten tyder i korthet
på att Riksbanken följt beslutsregeln ganska väl. Den
enkla handlingsregeln förklarar omkring 75 % av de
ränteförändringar som gjorts under den aktuella
perioden. Sambandet mellan ränteförändringarna och de
prognoser Riksbanken publicerat är tydligt. Endast vid
två tillfällen har Riksbanken avvikit från den normala
handlingsregeln – i slutet av 1998 och början av 1999
då reporäntan, i förhållande till handlingsregeln,
sänktes extra mycket och i början av 2000 då
reporäntan höjdes ovanligt kraftigt. En genomgång av
Riksbankens inflationsrapporter vid tidpunkten tyder
på att avvikelsen 1998/99 sannolikt kan förklaras av
den stora osäkerhet om både den reala och finansiella
utvecklingen som rådde i samband med den globala
finansiella oron i slutet av 1998 och början av 1999.
En möjlig förklaring till den i jämförelse stora
räntehöjningen på 0,5 procentenheter i februari 2000
kan vara de då stundande löneförhandlingarna och de
prognoser om alltför stora lönelyft som flera olika
bedömare gjorde i början av 2000.

Kronan

Efter att ha legat relativt stabil från sommaren 1999
till sommaren 2000 sjönk den svenska kronans värde
relativt kraftigt under hösten och vintern 2000.
Försvagningen fortsatte under våren och sommaren 2001,
och kronan nådde sin lägsta nivå i anslutning till den
osäkerhet som präglade de internationella
valutamarknaderna direkt efter terrorattackerna i
Förenta staterna i mitten av september 2001.

Diagram 2. Kronans värde enligt TCW-index perioden 1998 till
mars 2002

Källa: Riksbanken

Som framgår av diagram 2 stärktes kronan något från de
tidigare bottennivåerna mot slutet av förra året, och
förstärkningen har fortsatt under inledningen av 2002.
Från den högsta nivån i juni 2000 till den lägsta
nivån i september 2001 minskade värdet på kronan med
omkring 22 %, mätt enligt det s.k. TCW-index. Från
början av 2001 till mitten av september 2001
försvagades kronan med omkring 13 %. Sett över hela
2001 minskade kronans värde med drygt 6 %.

Mätt enligt TCW-index låg kronans värde i mitten av
april 2002 på ett indexvärde på omkring 135. Som
framgår av diagram 3 stärktes kronan kraftigt mot
euron efter eurons start den 1 januari 1999. Från
sommaren 2000 till hösten 2001 stärktes euron stadigt
mot kronan, till en högsta kurs i slutet av september
på 9,94 kr per euro. Mot slutet av 2001 och under
inledningen av 2002 har kronan ånyo stärkts mot euron.
I mitten av april i år låg kursen på omkring 9,15 kr
per euro.

Diagram 3. Kronans kurs mot euro och USA-dollar

Källa: Riksbanken

Interventioner på valutamarknaden

I juni 2001 intervenerade Riksbanken på
valutamarknaden för att stärka kronan efter den
tilltagande kronförsvagningen under våren. Det var
första gången sedan den nya riksbankslagen trädde i
kraft 1999 som Riksbanken intervenerade på
valutamarknaden. Interventionerna genomfördes vid tre
tillfällen, och sammanlagt sålde Riksbanken euro och
dollar mot kronor för motsvarande omkring 12 miljarder
kronor.

Protokollen från direktionens möten i anslutning
till interventionerna (den 14 juni 2001 och den 5 juli
2001) publicerades först den 30 november 2001. Vid
mötet den 5 juli beslutade direktionen att under
hösten göra en utvärdering av interventionerna samt
att ta fram förslag över hur beslut om interventioner
skall beredas, beslutas och kommuniceras i framtiden.
I utvärderingen, som publicerades den 30 november
2001, drog direktionen slutsatsen att Riksbanken även
i framtiden kan komma att intervenera på
valutamarknaden, men att interventioner skall användas
med stor återhållsamhet så länge växelkursen är
rörlig. Vidare menade direktionen att beredningen och
beslutsordningen vid interventioner bör vara så öppen
och tydlig som möjligt.
I början av 2002 beslutade direktionen om ett s.k.
förtydligande av beredningen, beslutsgången och
kommunikationen vid valutainterventioner
(förtydligandet publicerades den 6 februari 2002). I
förtydligandet anges att beredningen och besluten om
interventioner skall präglas av öppenhet och
tydlighet. Det underlättar riksdagens och andra
externa bedömares utvärderingar av bankens agerande
samt att det understödjer interventionernas funktion
som signaleringsinstrument. I korthet skall enligt
förtydligandet interventioner på valutamarknaden
beredas på samma sätt som andra penningpolitiska
beslut. Beslutet om interventioner skall fattas av
direktionen (med vissa undantag), och beslutet skall
innefatta ett mandat om interventionens omfattning och
under vilken tid interventioner får göras samt en
motivtext till varför interventionen genomförs.
Huvuddragen i motivtexten skall normalt offentliggöras
i form av ett pressmeddelande. Direktionens
överväganden om motiven för interventionerna redovisas
i ett särskilt protokoll som skall offentliggöras
normalt minst en månad eller högst ett år efter att
interventionsmandatet löpt ut. Innehållet i mandatet
redovisas i ett särskilt protokoll som ej
offentliggörs. I förtydligandet anges också att
avvikelser från den beslutade berednings- och
beslutsordningen kan förkomma om t.ex. interventioner
görs på initiativ av och samordnas med andra
centralbanker.

Inflationsprognoserna och penningpolitiken

Nedan behandlas ekonomin, penningpolitiken,
inflationen och inflationsprognoserna för framför allt
2001, eftersom åren 1999 och 2000 avhandlats mer
noggrant i utskottets tidigare utvärderingar av
penningpolitiken (bet. 1999/2000:FiU23 och bet.
2000/01:FiU23). Inledningsvis görs dock en kort
beskrivning av Riksbankens prognoser under hela
perioden 1999–2001. Utgångspunkten i utvärderingen är
att det kan ta omkring ett till två år innan
penningpolitiska åtgärder får fullt genomslag i den
ekonomiska aktiviteten och på inflationen. Det innebär
att det för t.ex. utvecklingen 2001 blir särskilt
intressant att studera de bedömningar, överväganden,
prognoser och åtgärder som gjordes under 1999 och
2000.

Kort om bedömningarna för hela perioden 1999–2001

En genomgång av Riksbankens prognoser över inflationen
och tillväxten i den svenska ekonomin fr.o.m. 1997 och
framåt visar att banken underskattat BNP-tillväxten i
den svenska ekonomin åren 1999 och 2000 samtidigt som
man av olika skäl överskattat inflationstakten enligt
både KPI och UND1X. När det gäller 2001 är
förhållandena de omvända. Då har Riksbanken som regel
överskattat tillväxten, men underskattat
inflationstrycket. Till exempel räknade banken i
slutet av 1999 med att Sveriges BNP under 2001 skulle
växa med 3,3 %. Den kraftiga internationella
konjunkturförsvagningen mot slutet av 2000 och under
2001 bidrog dock till att Sveriges BNP förra året
ökade med preliminärt endast 1,2 %. På samma sätt
bedömde Riksbanken i slutet av 1999 att inflationen
enligt KPI och UND1X skulle stiga med i genomsnitt 1,9
% respektive 2,1 % under 2001. Utfallet för 2001 blev
2,6 % respektive 2,8 %, bl.a. på grund av de tidigare
redovisade temporära prishöjningarna på bl.a. kött,
el, olja, frukt och grönsaker under våren 2001.

Genomgången visar dock att Riksbankens prognoser
står sig förhållandevis väl i jämförelse med andra
prognosinstituts bedömningar under samma period. Så
gott som samtliga prognosinstitut, både svenska och
internationella, gjorde under den aktuella perioden
samma över- och underskattningar av både tillväxten
och inflationen som Riksbanken gjorde. I genomsnitt
räknade t.ex. de svenska prognosinstituten i slutet av
1999 med att Sveriges BNP under 2001 skulle öka med
omkring 3,2 % och att KPI skulle stiga med omkring 2
%.

Bedömningar av 2001 gjorda 1999

Inledningen av 1999 präglas av Asienkrisens följder.
Aktiviteten i den internationella ekonomin avtar och
den svenska industrikonjunkturen försämras ytterligare
efter nedgången under andra halvan av 1998, enligt
KI:s barometrar.

I inflationsrapporten från mars konstaterar
Riksbanken att förutsättningarna för den svenska
tillväxten fortfarande är goda, men att avmattningen i
världsekonomin ger en lägre tillväxt och ett svagare
både svenskt och internationellt inflationstryck.
Tillväxttakten för 1999 skrivs ned något jämfört med
föregående rapport. En gradvis återhämtning i både den
internationella och svenska konjunkturen gör att BNP
bedöms stiga med 2,5 % år 2000 samtidigt som
tillväxten förväntas bli god även 2001.
Inflationstakten mätt enligt UND1X väntas stiga till
1,7 % i mars 2000 och 1,8 % i mars 2001. Inflationen
enligt KPI bedöms uppgå till 1,1 % i mars 2000 och 1,4
% i mars 2001. Enligt Riksbanken kommer det på två års
sikt att finnas kvar lediga resurser i den svenska
ekonomin, trots en ganska god tillväxt under de
närmaste åren. Det s.k. produktionsgapet kommer
sannolikt inte att slutas. Risken finns att
inflationen blir lägre än i huvudscenariot om den
internationella utvecklingen utvecklas svagare än
väntat. Den nya direktionen i Riksbanken, som
tillträdde den 1 januari 1999, drar slutsatsen att
UND1X på två års sikt något kommer att underskrida
Riksbankens inflationsmål.
Under februari och mars sänker Riksbanken reporäntan
med ytterligare 0,5 procentenheter till en nivå på 2,9
%, efter de räntesänkningar som genomfördes under
andra halvåret 1998. Vid ett möte i slutet av april
beslutar direktionen att hålla reporäntan oförändrad.
En ledamot av direktionen reserverar sig mot beslutet
och menar att reporäntan bör sänkas med 0,25
procentenheter eftersom inflationen på två års sikt
kommer att underskrida inflationsmålet.

Under senvåren kommer tydliga signaler om en
förbättrad internationell konjunktur. I Förenta
staterna fortsätter den ekonomiska aktiviteten att
öka, trots utbredda förväntningar om motsatsen. Från
Japan och flertalet övriga länder i Sydostasien kommer
flera tecken på återhämtning. Även den svenska
industrikonjunkturen förstärks, och sysselsättningen
fortsätter att öka efter uppgången under 1998. De
internationella obligationsräntorna stiger kraftigt,
vilket är en ytterligare signal om ökad aktivitet i
världsekonomin.

I inflationsrapporten från juni skriver Riksbanken upp
tillväxtprognoserna för den svenska ekonomin. BNP väntas nu
stiga med 3 % både 2000 och 2001. Enligt Riksbanken finns det
fortfarande gott om lediga resurser i ekonomin, men de kommer
att successivt tas i anspråk under de kommande två åren. Detta
gör att inflationstrycket stiger, och Riksbanken gör bedömningen
att inflationen enligt KPI och UND1X stiger till 1,6 %
respektive 2,0 % i juni 2001.

Diagram 4. Riksbankens prognoser i inflationsrapporterna över
KPI 2001 jämfört med Konjunkturinstitutets prognoser vid samma
tillfälle samt utfallet (årsgenomsnitt)

Källa: Riksbanken, KI, SCB

Riksbanken konstaterar vidare att risken för en djup
och långvarig internationell nedgång minskat. För
första gången i en inflationsrapport anges också att
Riksbankens penningpolitik för tillfället baseras på
en bedömning av utvecklingen i den underliggande
inflationen, UND1X. Direktionen räknar med att UND1X
marginellt kommer att underskrida inflationsmålet på
två års sikt. Reporäntan lämnas oförändrad på 2,9 %.

Uppgången i den internationella konjunkturen
förstärks ytterligare under sommaren och hösten. Såväl
svenska som internationella prognosmakare skriver
kraftigt upp sina prognoser för både 1999 och 2000.

I inflationsrapporten från oktober reviderar
Riksbanken sina bedömningar ytterligare, framför allt
vad gäller utvecklingen under 2000. Till följd av den
ljusare internationella konjunkturen och den starka
inhemska efterfrågan och den kraftigt stigande
sysselsättningen bedöms BNP stiga med 3,8 % 2000 och
3,0 % 2001. Riksbanken konstaterar också att det
fortfarande finns lediga resurser i den svenska
ekonomin, men att dessa kommer att tas i anspråk i en
snabbare takt än vad som tidigare antagits. Den
starkare konjunkturen ökar inflationstrycket i
ekonomin, men enligt Riksbanken är den s.k.
utväxlingen mellan tillväxt och inflation lägre än vad
man tidigare räknat med. KPI och UND1X väntas stiga
till 2,0 % respektive 2,1 % i september 2001. Det är
0,4 respektive 0,1 procentenheter högre än bedömningen
i inflationsrapporten från juni. Den största risken
bedöms vara att bristerna på arbetsmarknaden blir mer
markerade, vilket skulle kunna leda till högre
löneökningar och ett ökat inflationstryck.

Direktionens slutsats i anslutning till
oktoberrapporten är att UND1X, vid oförändrad
reporänta, marginellt kommer att överstiga
inflationsmålet på två års sikt. Reporäntan lämnas
emellertid oförändrad på 2,9 %. Två
direktionsledamöter reserverar sig mot beslutet och
anför att reporäntan bör höjas med 0,25
procentenheter. Den ena av ledamöterna reserverar sig
också mot inflationsbedömningen i inflationsrapporten
och anför att inflationen blir högre än vad som antas
i huvudscenariot.
Vid ett möte i november beslutar direktionen att
höja reporäntan med 0,35 procentenheter till en nivå
på 3,25 %. En ledamot reserverar sig mot höjningen och
anför att reporäntan bör hållas kvar på 2,9 %. Enligt
ledamoten bör en höjning anstå tills det finns tydliga
tecken på att inflationsmålet riskerar att
överskridas.

Både de svenska och internationella
konjunkturutsikterna fortsätter att förbättras i
slutet av 1999. Industrikonjunkturen förstärks och den
inhemska efterfrågan tilltar. Som framgår av
diagrammen 4, 5 och 6 skriver Riksbanken i
inflationsrapporten från december upp BNP-prognosen
för 2001 med 0,3 procentenheter, till en tillväxt på
3,3 %. KPI och UND1X väntas ligga på 2,3 % respektive
2,2 % i december 2001, dvs. över inflationsmålet. I
genomsnitt under 2001 bedöms KPI stiga med 1,9 % och
UND1X med 2,1 %. Direktionen gör bedömningen att UND1X
något överstiger inflationsmålet i slutet av 2001.
Direktionen beslutar dock att hålla reporäntan
oförändrad efter höjningen i november. Av direktionens
protokoll framgår att en ledamot av direktionen
reserverar sig mot inflationsrapportens prognoser och
anför att inflationen på ett och två års sikt blir
högre än vad som antas i huvudscenariot.

Bedömningar av 2001 gjorda 2000

Inledningen av 2000 genomsyras av en stark uppgång i
både den inhemska och internationella konjunkturen.
Aktiviteten i Förenta staternas ekonomi fortsätter att
öka, trots återkommande varningar om en avmattning.
Även konjunkturen i EU och EMU-området förstärks,
sysselsättningen stiger och hushållen och företagen
visar upp en stark framtidsoptimism. I de tidigare
krishärdarna i t.ex. Sydostasien och Latinamerika ökar
den ekonomiska aktiviteten påtagligt.

I Sverige förbättras industrikonjunkturen markant,
sysselsättningen fortsätter att öka efter den kraftiga
uppgången under 1999, pristrycket är fortfarande lågt
samtidigt som den inhemska efterfrågan tilltar. I
början av februari höjer Riksbanken reporäntan med 0,5
procentenheter till 3,75 %, med motiveringen att
penningpolitikens nuvarande expansiva riktning bidrar
till att inflationen riskerar att överskrida
inflationsmålet.
I inflationsrapporten från mars 2000 drar Riksbanken
slutsatsen att den internationella uppgången och
styrkan i den inhemska efterfrågan betyder att
tillväxten i den svenska ekonomin under de kommande
åren blir högre än vad banken tidigare räknat med. BNP
bedöms nu växa med 4 % under 2000 och 3,5 % 2001,
jämfört med 3,7 % respektive 3,3 % i
inflationsrapporten från december 1999. Trots den
högre förväntade tillväxten skriver Riksbanken ned sin
bedömning av inflationen. KPI väntas nu stiga med i
genomsnitt 1,6 % under 2001 och inflationen mätt
enligt UND1X bedöms stiga med i genomsnitt 1,8 % i
båda fallen 0,3 procentenheter lägre än den bedömning
som gjordes i decemberrapporten. Importpriserna väntas
öka till följd av stigande oljepriser, men genomslaget
i konsumentledet bedöms bli relativt begränsat bl.a.
på grund av en starkare inhemsk konkurrens. Dessutom
bedöms risken för omfattande kapacitetsrestriktioner
som ganska liten till följd av högre produktivitet i
ekonomin och ett ökat arbetskraftsutbud. Direktionen
gör bedömningen att UND1X underskrider inflationsmålet
på ett års sikt men att målet marginellt överskrids på
två års sikt. UND1X väntas ligga på 2,1 % i mars 2002.
Riskbilden antas vara balanserad, i den meningen att
risken för en högre inflation bedöms som lika stor som
risken för en lägre inflation. Direktionen beslutar
att lämna reporäntan oförändrad. En ledamot reserverar
sig mot inflationsrapporten och räntebeslutet bl.a.
med motiveringen att sannolikheten är hög för att
inflationen blir högre än vad som beräknas i
inflationsrapporten och att reporäntan därför bör
höjas med 0,5 procentenheter.

Under våren bekräftas bilden av stark
konjunkturuppgång ytterligare. I Förenta staterna
tilltar den ekonomiska aktiviteten, även om uppgången
i oljepriserna ökar pristrycket något. De
internationella oljepriserna sjunker emellertid något
under våren efter den kraftiga uppgången under 1999
och inledningen av 2000. Under senvåren börjar
kurserna på de internationella aktiebörserna att
sjunka från en mycket hög nivå. Den svenska
sysselsättningen stiger ytterligare, och hushållens
konsumtion ökar snabbt till följd av stigande
inkomster och högre tillgångspriser.
Industrikonjunkturen förbättras starkt. I
Konjunkturinstitutets (KI:s) barometrar från första
och andra kvartalen redovisar företagen en betydande
order- och produktionstillväxt. Så gott som samtliga
prognosmakare justerar under våren upp sina prognoser
för den svenska tillväxten under de kommande åren. Så
gott som alla varnar också för att den starka
tillväxten, den stramare arbetsmarknaden och ökade
importpriser ökat risken för att UND1X på sikt skall
gå över inflationsmålet.

Mot bakgrund av den starka konjunkturen justerar
Riksbanken i inflationsrapporten från juni upp sin
tillväxtprognos ytterligare, framför allt vad gäller
2000. Prognosen för 2001 ligger kvar på samma
bedömning som i marsrapporten. Till följd av bl.a.
lägre telepriser och en svagare hyresprisutveckling
skrivs prognosen över inflationen 2001 ned
ytterligare. KPI och UND1X väntas stiga med i
genomsnitt 1,4 % respektive 1,6 % under 2001 – 0,2
procentenheter lägre än marsrapporten.
Inflationstakten väntas i juni 2001 ligga på 1,3 %
respektive 1,5 % mätt enligt KPI och UND1X. I likhet
med i marsrapporten gör banken bedömningen att risken
för kapacitetsbrister är begränsad. Enligt banken
tyder också nya beräkningar på att omfattningen av
lediga resurser i ekonomin tidigare underskattats.
Direktionen gör bedömningen att den underliggande
inflationen hamnar under inflationsmålet på ett års
sikt och på målet på två års sikt. Direktionen
beslutar att lämna reporäntan oförändrad. En ledamot
reserverar sig mot beslutet och anför att reporäntan
bör höjas med 0,5 procentenheter.

Diagram 5. Riksbankens prognoser i inflationsrapporterna över
UND1X 2001 jämfört med Konjunkturinstitutets prognoser vid samma
tillfälle samt utfallet (årsgenomsnitt)

Källa: Riksbanken, KI, SCB

Under sensommaren börjar värdet på den svenska kronan
att sjunka på den internationella valutamarknaden, och
under hösten kommer tecken på en dämpning i både den
internationella och den svenska konjunkturen. I
inflationsrapporten från oktober noterar Riksbanken
att vissa tecken på avmattning i den amerikanska
ekonomin nu börjar synas. Banken konstaterar dock
samtidigt att utsikterna för den svenska ekonomin inte
ändrats på något avgörande sätt jämfört med den
prognos banken gjorde i juni. Tillväxten för 2001
skrivs upp med 0,2 procentenheter till 3,7 %. Trots
utsikterna för en högre tillväxt justeras prognosen
över UND1X-inflationen 2001 ned med 0,1 procentenheter
till i genomsnitt 1,5 %. Nedrevideringen motiveras
bl.a. av att vissa skattesänkningar som aviserades i
budgetpropositionen för 2001 drar ned inflationen.
Inflationstakten enligt UND1X väntas uppgå till 1,5 %
i september 2001 och 1,9 % i september 2002. Banken
upprepar bedömningen att kapacitetsutnyttjandet i
ekonomin sannolikt är något lägre än tidigare
beräknat, vilket tillsammans med en starkare
produktivitetsutveckling och ett ökat
arbetskraftsutbud gör att risken för
kapacitetsrestriktioner är begränsad.

Direktionen gör bedömningen att sannolikheten för
att inflationen blir högre än prognosen är högre än
sannolikheten för att inflationen blir lägre.
Direktionen räknar därför med att den underliggande
inflationen vid oförändrad reporänta kommer att
överstiga inflationsmålet på två års sikt. Direktionen
beslutar dock att lämna reporäntan oförändrad. En
ledamot reserverar sig mot beslutet och anför att
reporäntan bör höjas med 0,5 procentenheter.

Mot slutet av året blir tecknen på en
konjunkturavmattning allt tydligare. Tillväxttakten i
Förenta staterna sjunker kraftigt under tredje
kvartalet, och flertalet av de s.k. ledande
indikatorerna pekar mot en fortsatt dämpning av den
ekonomiska aktiviteten. KI:s barometrar för tredje
kvartalet visar på en tydlig avmattning även i den
svenska industrikonjunkturen. Orderingången och
produktionen utvecklas betydligt svagare än vad
företagen tidigare räknat med och
kapacitetsutnyttjandet sjunker. Hushållens framtidstro
avtar, och nedgången på den svenska och de
internationella aktiebörserna tilltar under hösten.
Utvecklingen gör att flera prognosmakare justerar ned
sina tidigare bedömningar av tillväxten under de
närmaste åren.

I inflationsrapporten från december konstaterar
banken att det höga oljepriset nu börjar dämpa
konsumtionen och hushållens framtidstro. Särskilt
märkbart är detta i några av de större länderna i
euroområdet. Banken reviderar dock inte sina tidigare
bedömningar av den internationella tillväxten utan
förväntar sig en gradvis avmattning i OECD-området
under 2001 och 2002. Banken utgår ifrån att den
svenska konjunkturuppgången är stabil, med en stark
inhemsk efterfrågan. Konsumtionen väntas dock bli
något svagare än vad som tidigare beräknats bl.a. på
grund av sjunkande aktiekurser. Sveriges BNP bedöms nu
öka med 3,4 % 2001 och 2,9 % 2002. I huvudscenariot
räknar banken med att KPI och UND1X i genomsnitt
stiger med 1,6 % respektive 1,7 % under 2001, vilket
är 0,2 procentenheter högre jämfört med bedömningarna
i oktoberrapporten. I december 2001 och 2002 förväntas
inflationstakten ligga på 1,8 % respektive 2,1 %
enligt KPI och 1,8 % respektive 1,9 % enligt UND1X.
Enligt banken finns det en klar risk för att
inflationen framöver blir högre än inflationsmålet på
2 %. De s.k. uppåtrisker som nämns är bl.a. att
lönerna ökar mer än väntat och att oljepriset ligger
kvar på en mycket hög nivå. En ytterligare risk är att
den svenska kronan försvagas mer än väntat. Med hänsyn
tagen till riskerna gör banken bedömningen att UND1X
stiger till 2,3 % på två års sikt. KPI väntas under
samma tidsperiod stiga till 2,5 %.
Direktionen beslutar att höja reporäntan med 0,25
procentenheter till 4 %. En ledamot reserverar sig mot
höjningen bl.a. med motiveringen att en svagare
internationell konjunktur ökar sannolikheten för en
lägre svensk inflation under de närmaste åren.

Bedömningar av 2001 gjorda 2001

Inledningen av 2001 symboliseras av en relativt snabb
nedgång i den internationella konjunkturen, framför
allt i Förenta staterna. Under årets första tre
månader sänker den amerikanska centralbanken, Federal
Reserv, sin styrränta med 1,5 procentenheter för att
dämpa nedgången och stimulera en ekonomisk
återhämtning. Kursnedgången på världens aktiebörser
tilltar, speciellt vad gäller teknikrelaterade aktier,
och räntorna sjunker till följd av svagare ekonomiska
utsikter. Även den svenska industrikonjunkturen
försämras relativt snabbt, och hushållens optimism om
den ekonomiska framtiden avtar. Värdet på kronan
fortsätter att sjunka efter nedgången under andra
halvan av 2000.

I ljuset av den snabba konjunkturförsämringen
skriver Riksbanken kraftigt ned sina tillväxtprognoser
i inflationsrapporten från mars 2001. Sveriges BNP
bedöms stiga med 2,4 % 2001, vilket är 1 procentenhet
lägre än bankens bedömning i december. Den svagare
konjunkturen och ett minskat tryck från importpriserna
gör att direktionen skriver ned prognosen över UND1X-
inflationen 2001, till en uppgång på i genomsnitt 1,5
%. Direktionen gör bedömningen att riskerna för en
lägre inflation under prognosperioden är större än
riskerna för en högre inflation. Inflationen förväntas
dock i huvudsak ligga i linje med inflationsmålet på
ett och två års sikt. En enig direktion beslutar att
lämna reporäntan oförändrad.
Under perioden mars till maj ökar priserna betydligt
mer än vad Riksbanken tidigare räknat med.
Inflationstakten mätt enligt KPI stiger till 3 % i maj
bl.a. på grund av kraftigt stigande priser på kött,
el- och teleprodukter. Under våren blir det också
tydligt att konjunkturförsvagningen i USA i högre grad
än än vad som tidigare förväntats sprider sig till
Europa. Federal Reserve fortsätter att sänka den
amerikanska reporäntan. I början av maj sänker också
den europeiska centralbanken, ECB, sin styrränta med
0,25 procentenheter. Värdet på den svenska kronan
sjunker ytterligare under april och maj och
obligationsräntorna stiger.
I inflationsrapporten från maj skriver Riksbanken
ned både den svenska och internationella
tillväxtprognosen ytterligare. Direktionen gör
bedömningen att prishöjningarna under våren till stor
del är temporära och att inflationen på ett till två
års sikt utvecklas i linje med inflationsmålet. Risken
för lägre inflation på grund av konjunkturnedgången
uppvägs enligt direktionen av risken för högre
inflation till följd av kronans försvagning och ett
fortsatt relativt högt kapacitetsutnyttjande i
ekonomin. En enhällig direktion beslutar att lämna
reporäntan oförändrad.

Diagram 6. Riksbankens prognoser i inflationsrapporterna över
BNP 2001 jämförda med Konjunkturinstitutets prognoser vid samma
tillfälle samt utfallet

Källa: Riksbanken, KI, SCB

I slutet av maj och början av juni försvagas kronan
ytterligare, och vid tre tillfällen under juni
intervenerar Riksbanken på valutamarknaden för att
stärka kronan (se även under avsnittet Interventioner
på valutamarknaden). Industrikonjunkturen fortsätter
att försvagas, enligt KI:s barometrar. Vid
direktionens möte den 5 juli 2001 beslutar direktionen
att höja reporäntan med 0,25 procentenheter med
motiveringen att risken ökat för att inflationen på
ett till två års sikt skall överstiga inflationsmålet.
Anledningen är att resursutnyttjandet i ekonomin
fortfarande är högt, trots avmattningen, samtidigt som
kronan är lågt värderad. Risken finns också att
prishöjningarna under våren påverkar
inflationsförväntningarna i samhället. Tre ledamöter
reserverar sig mot beslutet. Riksbankschefens
utslagsröst i direktionen avgör till förmån för en
räntehöjning.

Den amerikanska centralbanken fortsätter att sänka
sin styrränta under sommaren för att dämpa
konjunkturnedgången samtidigt som aktiekurserna på
väldens olika börser fortsätter att sjunka.
Efter terrorattackerna i Förenta staterna den 11
september 2001 sänker flertalet av världens
centralbanker, inklusive Riksbanken, sina styrräntor
med en halv procentenhet. Riksbanken motiverar
beslutet med att terrordåden riskerar att ytterligare
dämpa den internationella efterfrågan. Företagens och
hushållens framtidstro kan försämras, med en djupare
och mer långvarig konjunkturnedgång som följd. Detta
skulle kunna tala för att inflationen på ett till två
års sikt underskrider inflationsmålet.
I inflationsrapporten från oktober skriver
Riksbanken på nytt ned prognoserna över tillväxten de
närmaste åren. BNP-prognosen för den svenska ekonomin
skrivs ned med 0,7 respektive 0,3 procentenheter, till
en tillväxt på 1,3 % 2001 och 2,2 % 2002. Direktionen
gör bedömningen att den svenska inflationen på ett
till två års sikt kommer att ligga i linje med
inflationsmålet. Lägre internationella priser
förväntas uppväga ett stigande inflationstryck till
följd av den svagare kronan. En enig direktion
beslutar att lämna reporäntan oförändrad.
Konjunkturen försämras ytterligare under senhösten i
såväl Förenta staterna som Europa och Japan, bl.a. som
en effekt av oron efter terrordåden. Både
internationella och svenska prognosmakare skriver
löpande ned sina prognoser över tillväxten i
världsekonomin de närmaste åren. Till följd av
nedgången och den ekonomiska osäkerheten fortsätter
den amerikanska centralbanken att sänka styrräntan. I
slutet av året når styrräntan en nivå på 1,75 %, den
lägsta nivå som skådats sedan början av 1960-talet.
Kongressen i USA beslutar också om omfattande
finanspolitiska stimulansåtgärder för att motverka en
ytterligare fördjupning av konjunkturen. Även den
europeiska centralbanken, ECB, sänker styrräntan, med
en halv procentenhet vid mitten av november. Den
svenska kronan stärks något under senhösten, efter den
kraftiga försvagningen i anslutning till den
finansiella oron efter terrordåden i Förenta staterna.
I inflationsrapporten från december 2001 skriver
Riksbanken ytterligare ned sin bedömning av den
internationella tillväxten de närmaste åren.
Riksbanken räknar dock med att en återhämtning i
världsekonomin inleds vid mitten av 2002. Enligt
rapporten är prishöjningarna under 2001 till stor del
av tillfällig natur, och enligt direktionens bedömning
kommer den svenska inflationen att utvecklas i linje
med inflationsmålet på två års sikt. Reporäntan lämnas
oförändrad på 3,75 %. En ledamot reserverar sig mot
beslutet och menar att reporäntan bör sänkas med 0,25
% till följd av den svaga konjunkturutvecklingen.

Finansutskottets ställningstagande

Vid en genomgång av de enskilda åren under perioden
1999–2001 kan utskottet i efterhand konstatera att
Riksbanken i sina prognoser överskattat
inflationstrycket och i viss mån underskattat BNP-
tillväxten i den svenska ekonomin för åren 1999 och
2000. När det gäller 2001 är situationen den motsatta.
I prognoserna för 2001 har Riksbanken i stället
genomgående underskattat inflationen och överskattat
tillväxtutsikterna.

Utskottet kan dock konstatera att Riksbankens
prognoser för perioden 1999–2001 står sig väl jämfört
med andra prognosinstituts bedömningar för samma
period. Så gott som samtliga prognosinstitut, både
svenska och utländska, gjorde för den aktuella
perioden samma över- och underskattningar av
inflationstrycket och tillväxtutsikterna som
Riksbanken gjorde.

Genomgången visar också att Riksbanken
vid utformningen av penningpolitiken
under den aktuella perioden i huvudsak
följt sin handlingsregel, dvs. att
sänka eller höja reporäntan när
prognosen visar att inflationen på ett
till två års sikt under- eller
överstiger inflationsmålet. Med några
få undantag förklaras
ränteförändringarna av denna
handlingsregel.

Fördelningen av Riksbankens vinst och
frågan om ansvarsfrihet för
fullmäktige och direktionen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksbanksfullmäktige och
Riksbankens direktion beviljas ansvarsfrihet
för sin förvaltning av Riksbanken under 2001.
Utskottet föreslår också att riksdagen
fastställer Riksbankens balans- och
resultaträkningar samt godkänner fullmäktiges
förslag till disposition av 2001 års resultat.
Det innebär att Riksbanken skall leverera in
27,3 miljarder kronor till statsverket, varav
7,3 miljarder kronor som reguljär utdelning och
20,0 miljarder kronor i form av en
engångsutdelning.
Fyra i detta sammanhang väckta motioner
avstyrks.
Jämför reservation 2 (m, kd, c, fp).

Fullmäktiges förslag till disposition av 2001 års
resultat

I sitt förslag till disposition av 2001 års resultat
föreslår riksbanksfullmäktige dels att 7,3 miljarder
kronor skall levereras in till statsverket i enlighet
med tidigare fastställda riktlinjer, dels att
Riksbanken skall göra en engångsutdelning på 20
miljarder kronor.

Fullmäktige utgår från att den sedan 1988 tillämpade
vinstdispositionsprincipen skall tillämpas inte bara i
år utan även fortsättningsvis.
Fullmäktige har inför sitt beslut inhämtat
direktionens bedömning av Riksbankens behov av eget
kapital. De synpunkter som direktion lämnat finns
redovisade i en promemoria som är bilagd fullmäktiges
förslag.
Fullmäktige anser att frågan om en lagreglering av
Riksbankens balansräkning och vinstdispositionen inte
bör aktualiseras förrän i samband med ett eventuellt
svenskt inträde i valutaunionen.

Riktlinjer för Riksbankens inleveranser till
staten

Riksbankens resultat har under senare år disponerats
enligt riktlinjer som fullmäktige lade fast i
anslutning till 1988 års bokslut. Riktlinjerna, som
godkänts av riksdagen, innebär förenklat uttryckt att
Riksbanken varje år skall leverera in 80 % av sitt
överskott till staten medan resterande 20 % skall
användas för att bygga upp det egna kapitalet. Mer
preciserat har riktlinjerna följande innebörd:

– Inleveranserna till statsverket skall varje år
motsvara 80 % av de fem senaste årens genomsnittliga
resultat före bokslutsdispositioner. Det inlevererade
beloppet skall avrundas till jämnt 100-tal miljoner
kronor.

– Till dispositionsfonden skall årligen avsättas 10 %
av samma genomsnittliga resultat. Sådana avsättningar
till dispositionsfonden skall dock bara göras i den
mån årets resultat överstiger den beräknade
inleveransen till staten.

– Återstoden av årets resultat före
bokslutsdispositioner skall föras till/från en
resultatutjämningsfond.

– Den ökning eller minskning av årets resultat som en
eventuell ned- eller uppskrivning av kronans värde
gav upphov till skulle enligt de ursprungliga
riktlinjerna räknas bort från det årsgenomsnitt som
ligger till grund för inleveranserna till
statsverket. Vid en av fullmäktige beslutad
devalvering eller revalvering skulle i stället
dispositionsfonden utnyttjas.

Riktlinjerna kom i denna form att tillämpas fram
t.o.m. 1992 års bokslut. Efter det att kronan släppts
fri modifierade emellertid fullmäktige den fjärde
punkten, och fr.o.m. 1993 års bokslut har gällt att
underlaget för inleveranserna skall utgöras av de fem
senaste årens genomsnittliga resultat före
bokslutsdispositioner exklusive effekten av varje
valutakursförändring. Försvagas kronan kommer
Riksbankens utländska tillgångar att öka i värde mätt
i kronor, och en sådan värdestegring skall enligt
riktlinjerna räknas bort när man fastställer
underlaget för inleveranserna till staten. Omvänt
gäller att vid en förstärkning av kronans värde skall
effekten av kursförändringen läggas till
beräkningsunderlaget, vilket leder till att
inleveranserna ökar. Varje förändring av kronkursen
får därmed genomslag på inleveranserna.

I 1999 års bokslut har riktlinjerna modifierats i
ytterligare ett avseende. Riksbankens guldinnehav
marknadsvärderas sedan 1998 års bokslut, och den
orealiserade värdestegring som under 1999–2001
uppkommit på marknadsvärdet av detta innehav har i
praktiken behandlats som en valutakurseffekt. I och
med det utgörs underlaget för inleveranserna numera av
de fem senaste årens genomsnittliga resultat före
bokslutsdispositioner med valutakurseffekten och
guldvärdeseffekten borträknade.

Beräkningen av årets inleverans till statsverket

Fullmäktiges förslag innebär att överskottet och
engångsutdelningen disponeras på följande sätt.

Riksbankens resultat för 2001 uppgår före
bokslutsdispositioner till 19 277 miljoner kronor.
Från detta överskott har fullmäktige i enlighet med de
tidigare återgivna riktlinjerna räknat bort dels
bokförda valutakursvinster, vilka uppgår till 9 133
miljoner kronor, dels bokförda guldprisvinster, som är
uppförda med 2 008 miljoner kronor. Båda dessa belopp
har i stället förts till dispositionsfonden.
Resultatet före bokslutsdispositioner men exklusive
valutakurseffekter och omvärderingen av
guldtillgångarna uppgår därmed till
(19 277–9 133–2 003=) 8 136 miljoner kronor. Detta
resultat skall tillsammans med de fyra närmast
föregående årens motsvarande resultat ligga till grund
för beräkningen av inleveransen och föreslås bli
fördelat på så sätt att

– en post motsvarande 80 % av de fem senaste årens
genomsnittliga resultat före bokslutsdispositioner
(avrundad till närmast 100-tal mkr) levereras in till
statsverket,

– en post motsvarande 10 % av samma underlag sätts av
till dispositionsfonden,

– en post motsvarande valutakurseffekten och
omvärderingen av guldtillgångarna sätts av till
dispositionsfonden,

– en extraordinär utdelning på 20 miljarder kronor
levereras in till statsverket och ett lika stort
belopp förs från dispositionsfonden,

– resterande belopp, som är negativt, tas från
resultatutjämningsfonden.

De fem senaste årens genomsnittliga resultat före
bokslutsdispositioner uppgår till 9 117 miljoner
kronor och 80 % härav, eller avrundat 7 300 miljoner
kronor, skall levereras in till statsverket. Eftersom
inleveransen är mindre än årets resultat skall ett
belopp motsvarande 10 % av samma genomsnittsresultat,
eller 912 miljoner kronor, sättas av till
dispositionsfonden. Till dispositionsfonden skall
också föras 11 141 miljoner kronor motsvarande
valutakurseffekten och guldvärdeeffekten.
Avsättningarna och den föreslagna reguljära
inleveransen överstiger årets resultat med 76 miljoner
kronor. Ett lika stort belopp förs därför från
resultatutjämningsfonden. Den av fullmäktige
föreslagna extra utdelningen på 20 000 miljoner kronor
finansieras i sin helhet med medel från
dispositionsfonden.

I sammandrag innebär detta följande för 2001 års
resultat.

Fullmäktiges förslag till disposition av Riksbankens vinst 2001

Miljoner kronor

Resultat före bokslutsdispositioner 19 277

Till dispositionsfonden förs (10 % av medelvinsten)
–912
- dito (motsv. valutakurseffekten) –9 133
- dito (motsv. guldvärdeeffekten) –2 008 –12 053
Reguljär inleverans till statsverket (80 % av
medelvinsten, avrundad) –7 300
Extra utdelning till statsverket –20 000
Från dispositionsfonden förs 20 000
Från resultatutjämningsfonden förs76

De föreslagna åtgärderna innebär således att 27,3
miljarder kronor levereras in till statsverket, att
dispositionsfonden minskar med netto (20,0-12,1=) 7,9
miljarder kronor och att resultatutjämningsfonden
minskar med 0,1 miljarder kronor. Som en följd härav
minskar alltså Riksbankens eget kapital med
8,0 miljarder kronor.

Riksdagens revisorers granskning

Riksdagens revisorer har med stöd av anlitad expertis
från revisionsbyrån KPMG granskat Riksbankens
verksamhet under 2001. Revisorerna tillstyrker att
fullmäktige och direktionen beviljas ansvarsfrihet för
sin förvaltning under detta år. De tillstyrker också
att balans- och resultaträkningarna för 2001
fastställs.

Motionerna

Moderata samlingspartiet föreslår i motion Fi19 att
Riksbanken inte skall göra någon extra inbetalning
till staten utöver vad som följer av gällande
vinstdelningsprinciper (yrkande 1). I motionen erinras
om att Riksbankens direktionen ansett att någon extra
utdelning inte bör göras om den nuvarande finansiella
beredskapen skall kunna upprätthållas. Motionärerna
ser förslaget om en extra inleverans som olyckligt av
flera skäl. Riksbankens utökade självständighet, som
varit en stor framgång, riskerar att undergrävas. På
sikt riskerar därmed också det starka förtroende som
Riksbanken erhållit att undergrävas. Det faktum att
riksbanksdirektionens bedömning åsidosätts bidrar
naturligtvis ytterligare till att Riksbankens
självständighet kan komma att ifrågasättas, påpekar
motionärerna vidare.

Även Kristdemokraterna anser i motion Fi21 (yrkande
1) att någon extraordinär utdelning inte bör komma
till stånd. I motionen hänvisas till direktionens
uttalande om att någon extra utdelning inte bör göras
om den nuvarande beredskapen skall upprätthållas.
Likaså Centerpartiet motsätter sig i motion Fi22
fullmäktiges förslag till extra utdelning. Enligt
motionärerna finns det mycket som pekar på att den
föreslagna extrautdelningen påverkar Riksbankens
självständighet och styrka negativt.
Samma uppfattning ger Folkpartiet liberalerna
uttryck för i motion Fi20 (yrkande 1). Motionärerna
anser att det besked som direktionen lämnat är
utomordentligt klart. Skall Riksbanken kunna
upprätthålla tillräcklig rörelsefrihet och
trovärdighet i finansiella kriser och i den löpande
penningpolitiken bör enligt deras mening någon extra
utdelningen inte göras.

Finansutskottets ställningstagande

Fullmäktiges förslag till inleverans

Finansutskottet har på senare år återkommande
behandlat frågan om Riksbankens konsolidering.
Diskussionen har förts främst mot bakgrund av att
Riksbanken under den senaste tioårsperioden har byggt
upp ett betydande eget kapital. Mellan 1992 och 2000
fördubblades detta, och vid utgången av 2000
motsvarade det egna kapitalet 54 % av
balansomslutningen. Riksbanken har därigenom fått en i
jämförelse med andra länders centralbanker mycket
stark kapitalbas. Ökningen är en följd av bankens
reguljära avsättningar till det egna kapitalet, av
kronans fall (vilket resulterat i orealiserade
kursvinster som också lagts till det egna kapitalet)
samt av en bokföringsmässig uppskrivning av bankens
guldinnehav.

Vid föregående riksmöte tillstyrkte utskottet
fullmäktiges förslag om en extra inleverans på 20
miljarder kronor utöver den på sedvanligt sätt
beräknade överföringen till staten som detta år
uppgick till 8,2 miljarder kronor. Utskottet delade
fullmäktiges uppfattning att man vid en prövning av
hur stort eget kapital som Riksbanken behöver måste
tillgodose bankens behov av stabilitet och
trovärdighet i sin verksamhet. Med detta i beaktande
kom utskottet fram till att det borde vara möjligt för
Riksbanken att även under 2002 tillföra statsverket i
storleksordningen 20 miljarder kronor i extra
utdelning utöver den på sedvanligt sätt beräknade
reguljära inleveransen. Den slutliga nivån på den
extra inleveransen borde prövas av fullmäktige mot
bakgrund av de omständigheter som förelåg när bankens
resultat för 2001 blev känt. Efter en inleverans av
denna omfattning skulle enligt utskottets mening
Riksbanken uppnå en långsiktigt väl avvägd
konsolideringsnivå. Utskottet ansåg att det i ett
sådant läge inte fanns anledning att ompröva de sedan
1988 tillämpade principerna för vinstdelning. Tvärtom
borde de enligt utskottets mening behållas även
fortsättningsvis.
Riksdagen anslöt sig uttryckligen till utskottets
uppfattning genom att i ett tillkännagivande till
riksbanksfullmäktige ställa sig bakom utskottets
uttalande i dessa delar. I enlighet med detta har
fullmäktige föreslagit en inleverans som i år uppgår
till sammanlagt 27,3 miljarder kronor, inklusive den
reguljära utdelningen.
Förutsatt att riksdagen ställer sig bakom
fullmäktiges förslag kommer Riksbanken därmed att på
två år ha levererat in sammanlagt 55,5 miljarder
kronor till statsverket. De betydande inleveranserna
till trots har Riksbankens eget kapital under dessa
båda år minskat med sammanlagt endast 15,9 miljarder
kronor och kommer efter de föreslagna inleveranserna
att uppgå till 89,3 miljarder kronor.
Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna,
Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna har motsatt
sig fullmäktiges förslag om en extra inleverans på 20
miljarder kronor. I de av partierna väckta motionerna
sägs att förslaget strider mot direktionens
rekommendation och att det även har delat
riksbanksfullmäktige genom att fyra av dess ledamöter
reserverat sig mot förslaget. Enligt motionärerna
hotar det också att undergräva Riksbankens utökade
självständighet som varit en stor framgång.
Finansutskottet vill med anledning härav framhålla
följande. Som utskottet slog fast redan förra året är
det självklart att Riksbanken skall ha ett så stort
eget kapital att banken kan fullgöra sina penning- och
valutapolitiska åligganden på ett trovärdigt och
självständigt sätt. Det egna kapitalet skall också
säkerställa stabila inleveranser och ge Riksbanken
möjlighet att möta kraftiga fluktuationer i
resultatet.
Direktionen har i sitt underlag till fullmäktige
föreslagit att de ekonomiska förutsättningarna för
bankens verksamhet framdeles skall säkerställas genom
tre olika typer av fonderingar. En konsekvens av den
föreslagna nyordningen är att även principerna för
vinstdelning kommer att ändras, och således skulle
förslaget få effekt även på de framtida inleveranserna
till statsverket.
Fullmäktige har alltså inte ställt sig bakom
direktionens förslag till nya principer för fondering
av riksbankens tillgångar utan utgått ifrån att de
sedan 1988 tillämpade vinstdispositionsprinciperna
skall tillämpas i år och fortsättningsvis. Fullmäktige
har på grundval av direktionens samlade redovisning
också funnit att det finns ett utrymme på 20 miljarder
kronor som kan utnyttjas för en extra utdelning till
staten.
Finansutskottet tillstyrker detta förslag som
tillgodoser det uttalande riksdagen gjorde vid
föregående riksmöte. Såsom utskottet framhöll redan då
kommer Riksbanken efter en inleverans av föreslagen
omfattning att uppnå en långsiktigt väl avvägd
konsolideringsnivå. Med hänsyn härtill finns det inte
något behov av att under kommande år överväga
ytterligare extraordinära inleveranser. Det finns i
nuvarande läge inte heller anledning att ifrågasätta
gällande vinstdelningsprinciper utan dessa bör i
enlighet med fullmäktiges förslag tillämpas
fortsättningsvis.
Enligt utskottets mening kommer Riksbanken – även
efter den föreslagna utdelningen – att med närmare 90
miljarder kronor i eget kapital ha en stark
kapitalbas. Det är en nivå som är anpassad till det
spann som direktionen angivit för bankens
fonderingsbehov. Det är också en nivå som ger
Riksbanken en fortsatt god soliditet. Ställt i
relation till balansomslutningen uppgår nämligen det
egna kapitalet till 43 %, vilket är mer än vad som
gäller för centralbankerna i övriga Norden samt i
vissa andra jämförbara länder inklusive Europeiska
centralbanken (ECB).

Avkastningen på Riksbankens tillgångar

De senaste årens ökning av Riksbankens eget kapital
har väckt frågan om alternativkostnaden för det
kapital som banken förvaltar. Insatt i ett större
sammanhang måste man nämligen beakta att detta kapital
kan användas på annat sätt och där ge en bättre
avkastning.

En naturlig grund för en sådan jämförelse är att
ställa den avkastning som Riksbankens eget kapital ger
mot kostnaderna för statsskulden.
Statsskulden uppgår för närvarande till knappt 1 150
miljarder kronor varav en tredjedel är placerad i
utländsk valuta och resten är lån i svenska kronor.
Statsskulden har en genomsnittlig löptid på 2,7 år.
Enligt regeringens riktlinjebeslut skall nämligen
statens skulder i nominella kronor och utländsk valuta
ha en sammanvägd löptid – mätt i termer av duration –
av just denna längd.
Riksbankens samlade tillgångar uppgick vid utgången
av 2001 till 235 miljarder kronor. Ungefär 30 % av
detta belopp var placerat i krontillgångar i form av
repor[2], dvs. i korta lån med återköpsavtal.
Resterande del var i princip placerad i guld och i
valutareserven.
I valutareserven ingår utländska statspapper med en
löptid som i genomsnitt är några år längre än vad som
gäller för statsskulden. Vanligtvis ger längre
löptider en högre avkastning än en kortare placering i
samma valuta. Valutareservens avkastning är därför
generellt sett högre än kostnaderna för statsskuldens
lån i motsvarande valutor. För statsskulden som helhet
gäller däremot att två tredjedelar utgörs av lån i
svenska kronor, och kronräntorna är f.n. något högre
än räntorna i de valutor som ingår i valutareserven.
Riksbankens krontillgångar är i sin helhet placerade
i repor som är värdepapper med kortast möjliga
placering. Den korta löptiden ger generellt sett en
lägre avkastning för dessa placeringar, och den
motsvarar definitionsmässigt reporäntan.
Den genomsnittliga avkastningen på valutareserven
och Riksbankens krontillgångar är med hänsyn härtill
lägre än kostnaderna för statsskulden.
Frågan om den låga avkastningen på reporna togs upp
av riksbankschefen vid den utfrågning som utskottet
hade den 19 mars (bilaga 3). Riksbankschefen nämnde då
att man inom Riksbanken undersökte förutsättningarna
för att öka avkastningen på denna repostock, och för
egen del såg han det som möjligt att förlänga löptiden
på dessa placeringar så att den blir längre än vad som
gäller vid förvaltningen av statsskulden.
Utskottet ser positivt på detta initiativ. En viktig
ambition måste vara att Riksbanken förvaltar sina
tillgångar på bästa sätt. Kan löptiden på
krontillgångarna förlängas genom placeringar i andra
inhemska värdepapper minskas skillnaderna mellan
Riksbankens avkastning och kostnaderna för
statsskulden.

Finansutskottets sammanfattande bedömning

Finansutskottet har alltså inget att invända mot
fullmäktiges förslag till disposition av 2001 års
resultat. Liksom Riksdagens revisorer tillstyrker
utskottet också att riksdagen fastställer de balans-
och resultaträkningar för 2001 som finns intagna i
Riksbankens årsredovisning. Balansräkningen och
resultaträkningen återges också i en bilaga till detta
betänkande.

Utskottet har vid sin granskning av Riksbankens
verksamhet under 2001 inte heller i övrigt funnit
något som motiverar att bankens ledning inte beviljas
ansvarsfrihet. I likhet med Riksdagens revisorer
tillstyrker utskottet därför att riksbanksfullmäktige
och Riksbankens direktion beviljas ansvarsfrihet för
sin förvaltning under 2001.
Sammanfattningsvis föreslår utskottet:
– att riksbanksfullmäktige beviljas ansvarsfrihet för
sin förvaltning under 2001,
– att Riksbankens direktion beviljas ansvarsfrihet för
sin förvaltning under 2001,
– att balans- och resultaträkningarna för 2001
fastställs,
– att 2001 års resultat fördelas på så sätt att 7 300
miljoner kronor levereras in till statsverket i
enlighet med de fastlagda riktlinjerna, att
statsverket tillförs ytterligare 20 000 miljoner
kronor i form av en extraordinär utdelning, att 7 947
miljoner kronor netto förs från dispositionsfonden
och att 76 miljoner kronor förs från
resultatutjämningsfonden,
– att motionerna Fi19 (m) yrkande 1, Fi20 (fp) yrkande
1, Fi21 (kd) yrkande 1 och Fi22 (c) avslås.

Lagreglering av Riksbankens
vinstdisposition

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår fyra
motioner med förslag om lagreglering av vilka
principer som skall gälla för Riksbankens
fonderingar och utdelning av överskott.
Jämför reservation 3 (m, kd, c, fp).

Bakgrund

Såsom tidigare framgått har direktionen i sitt
underlag till fullmäktige föreslagit att man i
riksbankslagen skall införa bestämmelser om de
fonderingar och avsättningar som direktionen
förespråkat. Dessa lagändringar ligger enligt
direktionen i allt väsentligt i linje med EG-fördraget
och blir därmed nödvändiga vid ett eventuellt framtida
EMU-medlemskap. Dessutom bör enligt direktionens
mening en skyddsbestämmelse införas i riksbankslagen
som hindrar att Riksbankens vinst disponeras på ett
sådant sätt att en eftersträvansvärd nivå på det egna
kapitalet inte kan upprätthållas. Detta skulle, anser
direktionen, bidra till att skapa förutsägbarhet i
besluten om vinstdispositionen samt undanröja
eventuella tvivel på bankens förmåga att utföra sina
lagreglerade uppgifter.

Fullmäktige har överlämnat direktionens förslag för
kännedom men anser för egen del att frågan om en
lagreglering av Riksbankens balansräkning och
vinstdispositionen inte bör aktualiseras förrän i
samband med ett eventuellt svenskt inträde i
valutaunionen.

Motionerna

Moderata samlingspartiet föreslår i motionerna Fi17
(yrkande 2) och Fi19 (yrkande 2) att riksdagen skall
besluta att i riksbankslagen reglera vilka principer
som skall gälla för utdelning av Riksbankens överskott
till staten. Riksbanken måste enligt motionärerna ha
tillräckligt med kapital för att kunna fullfölja de
uppgifter som den har ålagts. Banken måste kunna
genomföra interventioner på marknaden och kunna ge
kortsiktiga krediter till problemtyngda banker. Vid
ett eventuellt svenskt deltagande i
växelkursmekanismen ERM måste Riksbanken också kunna
upprätthålla en stabil växelkurs gentemot euron. Det
bör därför, anser motionärerna, övervägas att i
riksbankslagen införa en paragraf som reglerar
utdelningar till staten. Denna bör vara av den
innebörden att utdelningar inte får göras om det
innebär att en eftersträvansvärd nivå på det egna
kapitalet inte kan upprätthållas.

Även Kristdemokraterna anser i motion Fi21 att
riksdagen bör besluta om en lagreglering av
fonderingar och avsättningar (yrkande 2). Motionärerna
anser med hänvisning till hur fullmäktiges majoritet
har agerat när det gäller den nu föreslagna extra
utdelningen, att direktionens föreslag till
lagregleringen bör övervägas.
Likaså Folkpartiet föreslår i motion Fi20 att
riksdagen skall besluta om en lagreglering av
Riksbankens balansreglering och vinstdispositioner
samt införa skyddsbestämmelser som hindrar
vinstdispositioner som riskerar att åsidosätta
Riksbankens möjligheter att självständigt utföra de
uppgifter som banken har ålagts i lag (yrkande 2). En
sådan lagreglering skulle bidra till att skapa
förutsägbarhet i besluten om vinstdispositioner samt
undanröja eventuella tvivel på bankens förmåga att
utföra sina uppgifter.

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet delar riksbanksfullmäktiges uppfattning att
frågan om en lagreglering av Riksbankens balansräkning
och vinstdispositionen inte bör aktualiseras förrän i
samband med ett eventuellt svenskt inträde i
valutaunionen.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet
motionerna Fi17 (m) yrkande 2, Fi19 (m) yrkande 2,
Fi20 (fp) yrkande 2 och Fi21 (kd) yrkande 2.

Riksbankens värdetransporter

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår en
motion om att Riksbankens dotterbolag Pengar i
Sverige AB (PSAB) genast skall upphöra med att
tillhandahålla värdetransporter på marknaden.

Motionen

I motion Fi207 föreslår Henrik Westman (m) att
riksdagen skall kräva att Pengar i Sverige AB (PSAB)
genast skall upphöra med att tillhandahålla
värdetransporter på marknaden.

Motionären anser att det av Riksbanken helägda
dotterbolaget konkurrerar med redan befintlig
verksamhet som tillhandahåller värdetransporter.
Riksbanken bör genast upphöra med att genom PSAB
bedriva värdetransporter och i stället ägna sig åt
sina kärnuppgifter.

Finansutskottets ställningstagande

Riksbanken svarade tidigare själv för distribution,
lagerhållning och övriga tjänster i anslutning till
sedel- och mynthanteringen. Den 1 juni 1999 överfördes
emellertid denna verksamhet till det helägda
dotterbolaget Pengar i Sverige AB (PSAB). Syftet med
bolagsbildningen var att verksamheten i sig skulle
rationaliseras och att Riksbanken genom bolaget skulle
bidra till en effektivisering av kontanthanteringen i
Sverige i stort. Redan från början hade Riksbanken för
avsikt att söka andra ägare till PSAB. Av Riksbankens
årsredovisning framgår att avsikten är att bolaget
skall avyttras under 2002.

Enligt utskottets mening finns det inte någon
anledning för riksdagen att ta något initiativ i
frågan. Utskottet avstyrker därför motion Fi207 (m).

Finans- och strukturpolitikens ansvar
för inflationsbekämpningen

Utskottets förslag i korthet

Det är naturligt att det förekommer ett samspel
mellan penningpolitiken och finanspolitiken.
Det finns dock, enligt utskottet, ingen
anledning att föreslå att riksdagen göra ett
uttalande av det slag som föreslås i
motionerna. Utskottet avstyrker motionerna.
Jämför reservation 4 (m, kd, fp).

Motionerna

I motion Fi17 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) anförs att
finanspolitiken har ett stort ansvar för att skapa en
långsiktigt hållbar och hög ekonomisk tillväxt utan
inflation. Enligt motionärerna behövs reformer inom
skatte- och arbetsmarknadsområdet för att stärka
utbudssidan i ekonomin. Det är när företagen i ett
relativt tidigt skede i en uppåtgående konjunkturfas
slår i kapacitetstaket som inflationstrycket ökar.
Den stigande inflation under 2001 som Riksbanken pekar
på i sin skrivelse riskerar att leda till en inflation
över den gräns som Riksbanken ställt upp. Det skulle i
så fall innebära att Riksbanken på grund av bristande
strukturpolitik måste höja räntorna i en tid av
växande arbetslöshet och vikande investeringar. Enligt
motionärerna gäller detta också den svaga kronan. På
lång sikt är det bara en högre tillväxtkraft i
ekonomin som kan stabilisera kronkursen, och
förutsättningarna för en högre tillväxtkraft skapas av
en tillväxtfrämjande finanspolitik (yrkande 1).

I motion Fi18 av Mats Odell m.fl. (kd) konstateras att
vid sidan av riksbankens räntejusteringar påverkas
inflationen av utvecklingen inom t.ex. struktur- och
finanspolitiken och av lönebildningen och
arbetsmarknadens funktionssätt. Enligt motionärerna
bör riksdag och regering bl.a. vidta struktur- och
finanspolitiska åtgärder för att främja en långsiktig
tillväxt och prisstabilitet i linje med Riksbankens
prisstabilitetsmål. Det skulle underlätta för
Riksbanken att uppnå inflationsmålet och göra att
Riksbanken inte tvingas att höja räntorna tidigt i en
konjunkturuppgång och därigenom bromsa tillväxten.

Finansutskottets ställningstagande

Enligt utskottets mening är det naturligt att det
förekommer ett samspel mellan penningpolitiken och
finanspolitiken. Utskottet vill erinra om att
Riksbanken skall stödja målen för den allmänna
ekonomiska politiken om detta kan ske utan att
prisstabilitetsmålet åsidosätts. När finanspolitiken
utformas görs noggranna analyser av inflationen och
inflationstrycket, Riksbankens framtida penningpolitik
och sannolika nivåer på reporäntan. Enligt utskottets
mening finns det dock ingen anledning att föreslå att
riksdagen skall göra uttalanden av det slag som
föreslås i motionerna. Utskottet avstyrker därför
motionerna Fi17 (m) yrkande 1 och Fi18 (kd).

Utvärdering av riksbankslagen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår en
motion med förslag om utvärdering av
riksbankslagen.
Jämför reservation 5 (v).

Motionen

I motion Fi253 föreslår Bengt-Ola Ryttar (s) att den
nya riksbankslagen skall utvärderas.

Motionären erinrar om att den nya riksbankslagen har
varit i kraft under några år. Erfarenheterna har
enligt hans mening inte varit entydiga. Med tanke på
den centrala betydelse som penningpolitiken har för
den ekonomiska och sociala utvecklingen i Sverige är
det hög tid att en utvärdering kommer till stånd.

Finansutskottets ställningstagande

Lagen (1988:1385) om Sveriges Riksbank tillkom 1988.
Tio år senare fattade riksdagen beslut om att stärka
Riksbankens ställning och att ge banken en ny
ledningsorganisation (prop. 1997/98:40, bet.
1997/98:KU15), och dessa ändringar kom också till
uttryck i riksbankslagen. Nyordningen har alltså gällt
i drygt tre år.

Enligt finansutskottets mening är det ännu inte
motiverat att göra någon översyn av riksbankslagen.
Utskottet avstyrker därför motion Fi253 (s).

Riksbankens ställning

Utskottets förslag i korthet

Utskottet ser ett värde i att det finns en bred
politisk överenskommelse om Riksbankens
ställning. Motionens förslag att i princip
återgå till den gamla ordningen avvisas också
med hänsyn till att Sverige då inte skulle
uppfylla sina internationella åtaganden.
Jämför reservation 6 (v, mp).

Motionen

I motion Fi213 av Gudrun Schyman m.fl. (v) anförs att
före 1999 beslutades Riksbankens penningpolitik av
riksbanksfullmäktige som var utsedd av riksdagen och i
huvudsak reflekterade de parlamentariska
styrkeförhållandena. I dag styrs penningpolitiken av
en direktion av sex ledamöter som skall stå vid sidan
av politiken. Motionärerna är motståndare till denna
förändring. Systemet innebär bl.a. att en viktig del
av politiken dras undan demokratin. Erfarenheten visar
att besluten om förändringar av räntenivån inte blott
är en teknisk eller vetenskapligt lösbar fråga. Liksom
all politik kräver frågan givetvis sakkunskap och
faktaunderlag, men ytterst är den en fråga om
värderingar och ideologi. Om politiken undandras den
politiska processen minskar också det politiska
systemet sin egen ansvarighet och därmed väljarnas
möjligheter att utkräva ansvar. Enligt motionärerna
talar såväl demokratiska som ekonomiska skäl för att
Riksbankens ställning och ledningsorganisation i
princip återställs till vad som gällde före den 1
januari 1999. Regeringen bör, om folket i
folkomröstning säger nej till medlemskap i EMU, ta upp
diskussioner med riksdagens partier om ett nytt
riksbanksfullmäktige samt överväga om det utöver en
riksbankschef även bör finnas ett par vice
riksbankschefer.

Finansutskottets ställningstagande

Enligt utskottets mening finns det i dagsläget ingen
anledning att fatta beslut om vilka mått och steg som
bör tas inom skilda politikområden i det fall svenska
folket i en folkomröstning avvisar ett svenskt EMU-
medlemskap.

Utskottets uppfattning i sakfrågan är emellertid att
det finns ett stort värde i att beslutet att stärka
Riksbankens ställning och öka dess självständighet
fattades av en bred majoritet i Sveriges riksdag,
bestående av Socialdemokraterna, Moderata
samlingspartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet och
Folkpartiet liberalerna. Beslutet var både en följd av
att Sverige i samband med medlemskapet i EU åtog sig
att öka Riksbankens självständighet och ett uttryck
för ambitionen att öka omvärldens förtroende för den
svenska penningpolitiken och låginflationspolitiken.
Riksbankens stärkta ställning och det nya penning-
och valutapolitiska systemet har nu varit i kraft i
drygt tre år. Erfarenheterna så här långt är enligt
utskottets mening goda. Motionen måste också avvisas
eftersom förslaget innebär att Sverige inte skulle
uppfylla sina internationella åtaganden. Med det
anförda avstyrker utskottet motion Fi213 (v).

Lagreglering av de offentliga
utfrågningarna om Riksbanken

Utskottets förslag i korthet

Offentliga utskottssammanträden regleras av
föreskrifterna i 4 kap. 12 § riksdagsordningen
med tillhörande tilläggsbestämmelser. Någon
särskild reglering av de offentliga
utskottsutfrågningarna med riksbankschefen är
enligt utskottets mening inte erforderlig.
Utskottet avstyrker motionerna.
Jämför reservation 7 (m, fp).

Motionerna

I motion Fi17 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) anförs att
för att säkerställa allmänhetens insyn i Riksbankens
verksamhet bör det i riksbankslagen skrivas in en rätt
att hålla offentliga utskottsutfrågningar med
riksbankschefen. Som förebild bör användas artikel 13,
moment 3, andra stycket i Amsterdamfördraget, där det
föreskrivs att ECB:s ordförande och övriga
direktionsledamöter på begäran av Europaparlamentet
eller på eget initiativ kan höras av
Europaparlamentets behöriga kommittéer (yrkande 3).

I motion Fi239 av Gunnar Hökmark m.fl. föreslås med
samma motivering som i motion Fi17 att en rätt att
hålla offentliga utskottsutfrågningar med
riksbankschefen bör skrivas in i riksbankslagen
(yrkande 2).

I motion Fi206 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) anförs att
riksdagens rätt att avhålla utfrågning med
representanter för Riksbanken stadfästs. Enligt
motionärerna finns det i riksdagsordningen ingen regel
som garanterar allmänhetens insyn genom offentliga
utfrågningar, ej heller om Riksbankens skyldighet att
delta (yrkande 2).

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat
liknande motionsförslag om de offentliga
utskottsutfrågningarna, senast i betänkande
2000/01:FiU23 Penningpolitiken och Riksbankens
förvaltning 2000.

Vid samtliga tillfällen har utskottet avstyrkt
förslagen med motiveringen att de offentliga
utfrågningarna av riksbankschefen, i likhet med andra
offentliga utskottssammanträden, regleras av
föreskrifterna i 4 kap. 12 § riksdagsordningen med
tillhörande tilläggsbestämmelser. Någon särskild
reglering av de offentliga utskottsutfrågningarna med
riksbankschefen är inte nödvändig.
Enligt utskottets mening finns det ingen anledning
att nu ompröva detta ställningstagande. Utskottet vill
dock i sammanhanget tillägga att utskottet under
riksmötena 1995/96 till 2001/2002 hållit sammanlagt 16
utfrågningar med Riksbankschefen. Av dessa har 13
varit offentliga och tre interna. Sedan den nya
riksbankslagen trädde i kraft den 1 januari 1999 har
en utfrågning av åtta med riksbankschefen varit
intern. Det var den 18 maj 1999.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Fi17
(m) yrkande 3, Fi239 (m) yrkande 2 och Fi206 (fp)
yrkande 2.

Offentliggörande av direktionens
protokoll

Utskottets förslag i korthet

Det är viktigt att offentliggörandet av
direktionens protokoll sker på ett sådant sätt
att det stärker den demokratiska insynen i
Riksbankens verksamhet. Offentliggörandet av
protokollen utvecklas fortfarande och
utvecklingen går enligt utskottets mening i en
positiv riktning. Utskottet anser därför att
det för närvarande inte finns skäl att i
riksbankslagen reglera denna fråga. Motionerna
avstyrks.

Jämför reservation 8 (m, v, fp, mp).

Motionerna

I motion Fi17 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) anförs att
Moderata samlingspartiet i samband med
riksbanksreformen krävde att det i lag skulle
föreskrivas att direktionens sammanträdesprotokoll
skulle offentliggöras. Riksdagens majoritet beslutade
emellertid att det borde ankomma på direktionen att
bestämma i vilken form protokollen skulle göras
tillgängliga. Riksbanken har efter reformen frivilligt
valt att, med allt kortare fördröjning, offentliggöra
protokollen. För att ge stadga åt detta förfarande
bör, enligt motionärerna, den nu i praxis tillämpade
ordningen förankras i riksbankslagen (yrkande 4).

I motion Fi239 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) anförs i
likhet med i motion Fi17 att den nu tillämpade
ordningen med riksbanksprotokollen bör förankras i
riksbankslagen (yrkande 3).

I motion Fi206 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) anförs att
Folkpartiet liberalerna vid införandet av
riksbanksreformen menade att Riksbankens öppenhet
borde tillförsäkras genom en regel om offentliga
protokoll från riksbanksdirektionen. Direktionen har
efter reformen valt att på eget initiativ
offentliggöra protokollen, med viss fördröjning. För
att säkerställa denna ordning för framtiden bör,
enligt motionärerna, den nu tillämpade praxisen
införas i riksbankslagen (yrkande 1).

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet har tidigare behandlat liknande
motionsförslag om Riksbankens protokoll, senast i
betänkandet om penningpolitiken och Rikbankens
förvaltning 2000 (bet. 2000/01:FiU23).

Utskottet vill, liksom vid tidigare behandlingar,
anföra att sedan den nya riksbankslagen trädde i kraft
den 1 januari 1999 har Riksbanken valt att frivilligt,
med viss tidseftersläpning, publicera protokollen från
direktionens sammanträden. Anledningarna till att
Riksbanken i den nya riksbankslagen inte tvingades att
offentliggöra protokollen var att en sådan regel bl.a.
skulle innebära ett avsteg från de principer som
sekretesslagen bygger på.
För att stärka den demokratiska insynen har
ordförande och vice ordförande i riksbanksfullmäktige
enligt riksbankslagen rätt att närvara och yttra sig
vid direktionens sammanträden. För att det skall
fungera måste direktionens möten präglas av en öppen
diskussion där olika meningar om ekonomin och
penningpolitikens inriktning kan brytas. Det är
angeläget att offentliggörandet av protokollen inte
leder till att diskussionen på de beslutsfattande
direktionsmötena urvattnas genom att olika
ståndpunkter och ställningstaganden formas redan före
dessa möten.
Utskottet har granskat direktionens penningpolitiska
protokoll för åren 1999 till 2001. Granskningen visar
att debatten om det ekonomiska läget och inriktningen
av penning- och räntepolitiken varit öppen och fri. Av
protokollen framgår hur diskussionen förts och hur
argumenten vägts. Under perioden har direktionen
hållit 31 sammanträden då beslut om reporäntan tagits
( sammanlagt har 37 penningpolitiska sammanträden
hållits men vid sex av dessa sammanträden har inga
räntebeslut fattats). Vid 17 sammanträden har
direktionen varit enig om fattade räntebeslut, vid 14
sammanträden har en eller flera ledamöter av
direktionen reserverat sig mot besluten eller den
prognos av inflationsutvecklingen som låg till grund
för besluten. Under 1999 och 2000 avlämnades fyra
respektive sju reservationer. Under 2001 avlämnades
tre reservationer.
Vidare kan utskottet konstatera att Riksbanken för
närvarande arbetar efter modellen att de
penningpolitiska protokollen skall publiceras cirka
två veckor eller tio arbetsdagar efter direktionens
sammanträden. Som framgår av tabell 3 dröjde det under
2001 i genomsnitt elva arbetsdagar innan protokollen
offentliggjordes (exklusive protokollen från
sammanträdena som behandlade Riksbankens
interventioner på valutamarknaden i juni 2001). Under
1999 och 2000 var den genomsnittliga eftersläpningen
29 respektive 12 arbetsdagar.
Enligt utskottets mening utvecklas offentliggörandet
av protokollen på ett positivt sätt. Att Riksbanken
fortfarande prövar sig fram vad gäller mötenas
uppläggning, form och protokollens innehåll och
publicering framgår dock tydligt av hanteringen av
protokollen kring valutainterventionerna 2001. Frågan
om valutainterventioner behandlades av direktionen
bl.a. under sammanträdena den 14 juni 2001 och den 6
juli 2001. Delar av protokollen som berörde
interventionerna publicerades först den 30 november
2001. I slutet av januari i år beslutade direktionen
om ett s.k. förtydligande av beredningen,
beslutsgången och kommunikationen vid
valutainterventioner. I förtydligandet anges att
direktionens överväganden av motiven för
interventioner skall redovisas och offentliggöras i
ett särskilt protokoll – normalt minst en månad och
högst ett år efter det att det beslutade mandatet för
interventionen löpt ut. Enligt förtydligandet skall
dock inte beslutet om mandat för interventioner, t.ex.
storlek på interventionerna, offentliggöras.

**FOOTNOTES**
[2]: En repa – från engelskans repurchase
agreement, dvs. återköpsavtal – är ett köp av
värdepapper med ett samtidigt avtal om att köpet
skall gå tillbaka efter ett bestämt antal dagar
till ett i förväg överenskommet pris. Om
banksystemet har ett underskott på likviditet
tillför Riksbanken likviditet genom de veckovisa
reporna, dvs. Riksbanken köper värdepapper. Om
banksystemet i stället har ett överskott på
likviditet, dränerar Riksbanken
överskottslikviditeten genom att ge ut riksbanks-
certifikat.
Sedan 1997 har banksystemet som helhet haft ett underskott
av likviditet, och Riksbanken har därför tillfört likviditet
i de veckovisa reporna. Vid det senaste årsskiftet uppgick
denna repoutlåning inklusive finjusteringar till ca 69
miljarder kronor.
Tabell 3. Antal dagar mellan direktionens möten och protokollens
publicering

-------------------------------------------------------
Antal arbetsdagar efter att de
penningpolitiska protokollen
offentliggjorts
-------------------------------------------------------
Genomsnitt 1999 29
-------------------------------------------------------
Genomsnitt 2000 12
-------------------------------------------------------
Genomsnitt 2001 11
-------------------------------------------------------
Källa: Riksbanken

Det är viktigt att offentliggörandet av
direktionens protokoll sker på ett sådant
sätt att det stärker den demokratiska
insynen i Riksbankens verksamhet. I en
situation där offentliggörandet av
protokollen efter hand sker med allt
kortare fördröjning ser utskottet inte
skäl att i riksbankslagen reglera denna
fråga. Med det anförda avstyrker utskottet
motionerna Fi17 (m) yrkande 4, Fi239
yrkande 3 och Fi206 (fp) yrkande 1.

Penningpolitiken och EMU

Utskottets förslag i korthet

Utskottet konstaterar att
förutsättningarna för den svenska
stabiliseringspolitiken förändras
vid ett eventuellt införande av
euron. Denna fråga diskuteras i
Utredningen om stabiliseringspolitik
för full sysselsättning vid svenskt
medlemskap i valutaunionen, som
nyligen lämnat sitt slutbetänkande
till Finansdepartementet.
Utredningen föreslår bl.a. ett antal
åtgärder för att möta de förändrade
förutsättningarna. Utskottet vill
avvakta folkomröstningen och
remissvaren på utredning innan
ställning tas till vilka åtgärder
som kan bli aktuella vid ett
eventuellt införande av euron.
Jämför reservation 9 (v, mp).

Motionen

I motion Fi295 av Matz Hammarström m.fl.
(mp) anförs att det europeiska
centralbankssystemet, ECBS, och den
Europeiska centralbanken, ECB, har ansvar
för penningpolitiken i EMU. De finns
emellertid ingen demokratisk kontroll av
ECB. Enligt motionärernas uppfattning
skall beslut fattas så nära dem som berörs
av besluten som möjligt. Tjänstemännen i
ECB är inte folkvalda och lever långt
ifrån den svenska vardagen. Att överlämna
makten över penningpolitiken i ECB:s
händer vore ett steg i fel riktning
(yrkande 3). Ett införande av euron
innebär att det inte längre är möjligt att
bedriva en självständig penningpolitik.
Enligt motionärerna finns det ett stort
värde för ett land att kunna bedriva en
självständig penningpolitik. Om Sverige
inför euron kommer sådana störningar som
annars kunnat hanteras genom förändringar
av valutakursen i stället att ge andra
effekter som t.ex. ökad arbetslöshet eller
sänkta lönenivåer (yrkande 4).

Finansutskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar att
förutsättningarna för den svenska
stabiliseringspolitiken förändras vid ett
eventuellt införande av euron. Möjligheten
att genom räntehöjningar eller
räntesänkningar påverka förändringar i den
ekonomiska aktiviteten som speciellt
drabbar Sverige försvinner eftersom
ansvaret för penningpolitiken förs över
till Europeiska centralbanken, ECB.
Dessutom försvinner möjligheten till
anpassningar av valutakursen gentemot
euroländernas valutor då kronan ersätts av
euron.

Vid ett eventuellt svenskt införande av
euron kommer ansvaret för den inhemska
stabiliseringspolitiken att helt föras
över till finanspolitiken och riksdag och
regering. I dagsläget, med rörlig
växelkurs och inflationsmål, ligger en
stor del av det stabiliseringspolitiska
ansvaret på Riksbanken. I mitten av mars i
år överlämnade Utredningen om
stabiliseringspolitik för full
sysselsättning vid svenskt medlemskap i
valutaunionen sitt slutbetänkande till
Finansdepartementet. Utredningen
tillsattes i slutet av 2000 och arbetet
har letts av ambassadör Bengt K Å
Johansson. Utredningen har bl.a. haft till
uppgift att förslå förändringar i
finanspolitiken med anledning av den nya
situation som skulle uppstå vid ett
införande av euron. Några av de åtgärder
som föreslås i utredningens slutbetänkande
är:

· Målet för stabilieringspolitiken vid
ett införande av euron bör vara att
motverka större avvikelser från
produktionens långsiktigt hållbara nivå
på såväl kort som lång sikt. Detta kan
också tolkas som ett mål att
stabilisera sysselsättningen.
·
· Diskretionär finanspolitik, dvs. aktiva
finanspolitiska åtgärder som t.ex.
förändringar av momsskattesatsen, bör
endast användas vid större ekonomiska
störningar.
·
Den offentliga sektorns saldomål bör
höjas från nuvarande 2 % till 2,5 %
eller 3 % av BNP över en konjunkturcykel
för att öka utrymmet för diskretionär
finanspolitik och för att öka utrymmet
för att de s.k. automatiska
stabilisatorerna i de offentliga
finanserna skall kunna verka fullt ut
vid en ekonomisk störning.

Budgeteringsmarginalen under
utgiftstaket bör delas upp i en
konjunkturdel och en planeringsdel för
att säkerställa ett
stabiliseringspolitiskt manöverutrymme.

Ett finanspolitiskt råd bör inrättas
med uppdrag att analysera den
ekonomiska utvecklingen och ge analyser
och rekommendationer till riksdagen och
regeringen om stabiliseringspolitiken.

Utredningen är nu utsänd på remiss till en
mängd olika instanser. Mot denna bakgrund
anser utskottet inte att det finns
anledning att i dag ta ställning till
vilka finanspolitiska åtgärder som kan bli
aktuella vid ett eventuellt svenskt
införande av euron. Med det anförda
avstyrker utskottet motion Fi295 (mp)
yrkandena 3 och 4.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag
till riksdagsbeslut som behandlas i
avsnittet.

1. Utvärdering av penningpolitiken
1999-2001 – punkt 1 (v)
(motiveringen)

av Johan Lönnroth (v) och Siv Holma
(v).

Ställningstagande

Vi anser att ställningstagandet under
rubriken Finansutskottets
ställningstagande på s. 23 borde
kompletteras med följande stycken som
placeras efter det stycke som avslutas med
”av denna handlingsregel”:

Enligt utskottets mening finns det däremot
anledning att ifrågasätta motivet till och
effekten av Riksbankens interventioner på
valutamarknaden i juni 2001 för att stärka
den svenska kronan.

Sedan hösten 1992 har Sverige en rörlig
växelkurs, och penningpolitiken förs
utifrån ett prisstabilitetsmål. Det
innebär att det inte finns något uppsatt
mål för kronans värde gentemot andra
valutor. Så gott som all forskning och
litteratur på området visar entydigt att
möjligheterna att via interventioner styra
växelkursen i en viss riktning är mycket
små – valutainterventionernas effektivitet
som ekonomiskt politiskt medel är mycket
begränsad. Risken är i stället att de ger
en ökad osäkerhet om både penningpolitiken
och den totala ekonomiska politiken.
Riksbankens egen utvärdering av
interventionernas resultat visar också att
effekten av interventionerna i juni 2001
var i stort sett obetydlig. Kronan
stärktes någon eller några dagar efter
interventionerna för att sedan åter
försvagas.
Enligt utskottets mening finns det också
anledning att ifrågasätta varför
interventionerna genomfördes vid den
aktuella tidpunkten. I slutet av maj 2001
beslutade direktionen att lämna reporäntan
oförändrad bl.a. med hänvisning till
slutsatsen i inflationsrapporten att
inflationen på två års sikt skulle
utvecklas i linje med inflationsmålet. Två
veckor senare, den 14 juni, beslutade
direktionen om interventioner på
valutamarknaden till följd av den svaga
kronan, vilket också var en tydlig signal
om en omläggning av penningpolitiken. Av
protokollet från mötet den 14 juni framgår
att en ledamot reserverade sig mot
beslutet. Vid det påföljande sammanträdet
den 5 juli kom också det på marknaden
väntade beslutet om en höjning av
reporäntan med 0,25 procentenheter. Enligt
protokollet reserverade sig tre ledamöter
mot räntehöjningen, och höjningen
genomfördes med hjälp av riksbankschefens
utslagsröst. Enligt utskottets mening
tyder utvecklingen på att direktionen var
djupt oenig om att en räntehöjning borde
genomföras, men att interventionerna i
juni gjorde att en räntehöjning svårligen
kunde undvikas.
En genomgång av direktionens
sammanträdesprotokoll från den aktuella
tidpunkten visar också att
frågeställningen om interventioner på
valutamarknaden var dåligt förberedd och
att regler för hur interventioner skall
beredas och beslutas inom banken i stort
sett saknades. En del av detta har
avhjälpts på senare tid genom att
beredningstvång införts och beslutsregler
tagits fram.

2. Dispositionen av Riksbankens vinst
– punkt 5 (m, kd, c, fp)

av Mats Odell (kd), Gunnar Hökmark (m),
Lennart Hedquist (m), Anna Åkerhielm
(m), Per Landgren (kd), Gunnar Axén
(m), Lena Ek (c) och Karin Pilsäter
(fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under
punkt 5 borde ha följande lydelse:

Riksdagen beslutar att Riksbankens
resultat, som före bokslutsdispositioner
uppgår till 19 277 miljoner kronor, skall
fördelas så att till statsverket
inlevereras enligt
vinstdispositionsprincipen 7 300 miljoner
kronor, till Riksbankens dispositionsfond
förs 12 053 miljoner kronor och från
Riksbankens resultatutjämningsfond förs 76
miljoner kronor.
Riksdagen bifaller därmed motionerna
2001/02:Fi19 av Gunnar Hökmark m.fl. (m)
yrkande 1,
2001/02:Fi20 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)
yrkande 1,
2001/02:Fi21 av Mats Odell m.fl. (kd)
yrkande 1 samt
2001/02:Fi22 av Lena Ek m.fl. (c)
samt bifaller delvis redogörelse
2001/02:RB2.

Ställningstagande

Riksbankens direktion har entydigt slagit
fast att någon extra utdelning inte bör
göras om Riksbanken skall kunna
upprätthålla sin nuvarande beredskap.
Skall Riksbanken kunna bedriva sin
verksamhet på ett självständigt och
trovärdigt sätt förutsätter detta enligt
direktionen att banken har ett
tillräckligt kapital och inte är beroende
av kapitaltillskott.

Direktionens slutsatser bygger på en
inom Riksbanken gjord analys av hur stort
kapital Riksbanken behöver för att
långsiktigt säkerställa den
självständighet som åsyftades med de
förändringar av riksbankslagstiftningen
som trädde i kraft 1999.
Majoriteten i fullmäktige har emellertid
i strid med dessa rekommendationer
föreslagit att Riksbanken även i år skall
göra en extra utdelning till staten på 20
miljarder kronor. På två år kommer
Riksbanken därmed att ha fyllt på
statskassan med 55 miljarder kronor. Dessa
inleveranser tillgodoser
riksdagsmajoritetens krav men gagnar
knappast Riksbankens verksamhet.
Vi anser att beslutet om denna andra
extrautdelning är olyckligt av flera skäl.
Riksbankens utökade självständighet, som
varit en stor framgång, riskera nu att
undergrävas. På sikt riskeras därmed också
det starka förtroende som Riksbanken
erhållit, och som varit en förutsättning
för den framgångsrika
inflationsbekämpningen, att undergrävas.
Det faktum att riksbanksdirektionens
bedömning åsidosätts bidrar naturligtvis
ytterligare till att Riksbankens
självständighet kan komma att
ifrågasättas.
Syftet med de extra utdelningarna är att
täcka ett växande underskott i den
statliga budgeten. Detta förhållande spär
i sig på osäkerheten om hur framtida
utdelningar kan komma att urholka
Riksbankens självständighet och styrka.
Vi anser att det är av stor vikt att
Riksbanken har en finansiell styrka att
självständigt möta de utmaningar som
penningpolitiken kan ställas inför under
kommande år. Riksbanken måste också ha
tillräckligt med kapital för att kunna
fullfölja de uppgifter den är ålagd. Om så
krävs måste den även på ett trovärdigt
sätt kunna genomföra interventioner på
marknaden och uppträda som ”lender of last
resort” vid hotande finansiella kriser.
Inför ett eventuellt svenskt deltagande
i den monetära unionen behöver Riksbanken
kunna upprätthålla en hög beredskap.
Mycket kan hända under den normalt
tvååriga prövoperiod i EU:s
växelkursmekanism ERM2 som enligt reglerna
skall föregå Sveriges eventuella inträde i
EU:s valutaunion. Då måste kronan kunna
hållas stabil, vilket ökar behovet av stor
valutareserv.
Sammantaget finns det alltså flera
omständigheter som pekar på att den
föreslagna extrautdelningen kan komma att
undergräva Riksbankens självständighet och
styrka. Självständigheten kan rent utav
ifrågasättas. De övergripande syftena, som
fastlagts i regeringsformen och i
riksbankslagen, är enligt vår mening inte
förenliga med ytterligare en extra
utdelning på 20 miljarder kronor.
Vi anser alltså att någon extra
utdelning inte bör göras. Regeringen har –
trots att riksbanksfullmäktige inte utrett
frågan, än mindre lagt fram något förslag
– på ett tidigt stadium tillgodoräknat sig
en extrautdelning på 20 miljarder kronor
även under 2002. Vårt ställningstagande
innebär därför att statsbudgetens saldo
försvagas med ett lika stort belopp om
inga andra åtgärder vidtas. I stället för
att konfiskera Riksbankens kapital bör
regeringen genomföra privatiseringar av
statligt ägda företag i den omfattning som
vi föreslagit. Det innebär ett väsentligt
starkare saldo, och därmed minskad
statsskuld, än vad som annars blir fallet
med regeringens politik. Några större
svårigheter för regeringen att under
loppet av 2002 öka sina planerade
försäljningar av statlig egendom så att
det uteblivna beloppet från Riksbanken
täcks in torde inte föreligga.

3. Lagreglering av Riksbankens
vinstdisposition – punkt 6 (m, kd,
c, fp)

av Mats Odell (kd), Gunnar Hökmark (m),
Lennart Hedquist (m), Anna Åkerhielm
(m), Per Landgren (kd), Gunnar Axén
(m), Lena Ek (c) och Karin Pilsäter
(fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under
punkt 6 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening för
riksdagsstyrelsen vad som föreslås i
reservation 3. Därmed bifaller riksdagen
delvis motionerna
2001/02:Fi17 av Gunnar Hökmark m.fl. (m)
yrkande 2,
2001/02:Fi19 av Gunnar Hökmark m.fl. (m)
yrkande 2,
2001/02:Fi20 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)
yrkande 2 samt
2001/02:Fi21 av Mats Odell m.fl. (kd)
yrkande 2.

Ställningstagande

Riksbankens direktion har föreslagit att
bankens resultat skall fördelas enligt nya
principer. De innebär att det egna
kapitalet skall avsättas i fonder av vilka
en skall vara så stor (ca 10 mdkr) att
dess avkastning kan finansiera bankens
normala driftsutgifter, en skall
säkerställa Riksbankens förmåga att klara
förluster i verksamheten, främst
föranledda av s.k. nödkrediter vid
finansiella störningar (25–45 mdkr) och
ytterligare en skall avsättas för att möta
de orealiserade värdeförändringar som
löpande uppstår i Riksbankens tillgångar
(ca 55 mdkr). Detta motsvarar en
sammanlagd avsättning på totalt 90–110
miljarder kronor. Den vinst som återstår
efter det att avsättningar gjorts för
orealiserade vinster samt för att
realvärdesäkra Riksbankens avsättningar
skall enligt direktionens förslag vara
utdelningsbar i sin helhet.

Direktionen har också föreslagit att man
i riksbankslagen skall införa bestämmelser
om de föreslagna
fonderingarna/avsättningarna. Dessutom bör
enligt direktionens mening en
skyddsbestämmelse införas i riksbankslagen
som hindrar att Riksbankens vinst
disponeras på ett sätt som riskerar att
åsidosätta bankens möjligheter att
självständigt utföra de uppgifter som den
i lag är ålagd att utföra.
Riksbanksfullmäktige har överlämnat
direktionens utredning för kännedom. För
egen del har fullmäktiges majoritet utgått
från att den sedan 1988 tillämpade
vinstdispositionsprincipen skall tillämpas
inte bara i år utan även fortsättningsvis.
Fullmäktigemajoriteten anser också att
frågan om en lagreglering av Riksbankens
balansräkning och vinstdispositionen inte
bör aktualiseras förrän i samband med ett
eventuellt svenskt inträde i
valutaunionen.
Vi delar inte denna bedömning utan anser
i likhet med direktionen att Riksbankens
grundkapital bör räknas upp med 10
miljarder kronor för att dess avkastning
skall säkerställa bankens driftskostnader.
En lagreglering av övriga föreslagna
avsättningar bör göras och ligger i allt
väsentligt i linje med EG-fördraget. Den
kommer därför under alla omständigheter
att bli nödvändig vid ett införande av
euron i Sverige. I enlighet med
direktionens förslag bör även en
skyddsbestämmelse införas i lagen om
Sveriges riksbank i vilken föreskrivs att
utdelningar till staten inte får göras om
de medför att den eftersträvansvärda nivån
på det egna kapitalet inte kan
upprätthållas. En sådan föreskrift skulle
skapa förutsägbarhet i besluten om
vinstdispositionen samt undanröja
eventuella tvivel på bankens förmåga att
utföra sina lagreglerade uppgifter. Det är
nödvändigt inte minst mot bakgrund av hur
fullmäktiges majoritet agerat.

I enlighet med detta föreslår vi att
riksdagen skall uppdra åt
riksdagsstyrelsen att utreda hur de
föreslagna utdelnings- och
fonderingsprinciperna skall
regleras i riksbankslagen.

4. Finans- och strukturpolitikens
ansvar för inflationsbekämpningen –
punkt 8 (m, kd, fp)

av Mats Odell (kd), Gunnar Hökmark (m),
Lennart Hedquist (m), Anna Åkerhielm
(m), Per Landgren (kd), Gunnar Axén (m)
och Karin Pilsäter (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under
punkt 8 borde ha följande lydelse:

Riksdagen godkänner vad som i reservation
4 anförs om långsiktig
inflationsbekämpning och finans- och
penningpolitikens ansvar för att ekonomin
skall uppnå en långsiktigt hög tillväxt
utan inflation. Därmed bifaller riksdagen
delvis motionerna
2001/02:Fi17 av Gunnar Hökmark m.fl. (m)
yrkande 1 och
2001/02:Fi18 av Mats Odell m.fl. (kd).

Ställningstagande

I Riksbankens redogörelse för
verksamhetsåret 2001 framgår att
inflationen i den svenska ekonomin steg
kraftigt under förra året, trots en
vikande konjunktur. Enligt Riksbankens
beräkningar är också det s.k.
produktionsgapet i ekonomin nära nog
slutet, dvs. den faktiska produktionsnivån
i samhället är ungefär densamma som den
praktiskt möjliga produktionsnivån. Detta
innebär att en fortsatt ökad tillväxt
riskerar att leda till kapacitetsbrister
på olika håll i ekonomin och ett ännu
högre inflationstryck. I det läget tvingas
Riksbanken höja reporäntan i ett stigande
konjunkturläge för att klara
inflationsmålet, med lägre tillväxt som
följd.

I anslutning till årets första
inflationsrapport höjde Riksbanken också
reporäntan med 0,25 procentenheter, och
räntesättningen på marknaderna visar att
marknadsaktörerna räknar med fortsatta
räntehöjningar framöver. Det finns utbred
oro för Riksbankens möjligheter och
förmåga att klara av att hålla den svenska
inflationsutvecklingen under kontroll.
Vi anser att finans- och
strukturpolitiken, dvs. riksdag och
regering, måste ta ett betydligt större
ansvar för att vidta åtgärder som höjer
tillväxtpotentialen i den svenska ekonomin
och ökar förutsättningarna för en
långsiktigt hållbar och hög tillväxt utan
inflation. För att öka den uthålliga
tillväxttakten krävs en rad strukturella
reformer för att bl.a. stärka ekonomins
utbudssida. Skatterna måste reformeras och
sänkas och bidrags- och
transfereringssystemen förändras. Vidare
måste lönebildningen reformeras och
arbetsmarknadens funktionssätt förbättras.
En genomtänkt strukturpolitik främjar
tillväxten och hjälper Riksbanken att
uppnå målet om prisstabilitet. De senaste
årens bristande strukturpolitik leder till
stigande inflation, stigande räntor och en
sämre välfärdsutveckling.
Den långsiktiga uthålliga tillväxten i
Sverige uppgår i dagsläget till
2–2,5 %, enligt Riksbankens beräkningar.
Det är en låg siffra i ett internationellt
perspektiv, och visar enligt vår mening
att den svenska ekonomin är i stort behov
av strukturreformer.
Enligt vår mening är det också bara en
tillväxtfrämjande finanspolitik och en
därmed högre tillväxtkraft i den svenska
ekonomin som kan stärka och stabilisera de
senaste årens kraftigt fluktuerande
kronkurs.

Vi föreslår att riksdagen godkänner vad vi
anfört om att finans- och
strukturpolitiken måste ta ett större
ansvar för att minska inflationstrycket
och öka tillväxtkraften i den svenska
ekonomin. Riksdagen bifaller därmed delvis
motionerna Fi17 yrkande 1 (m) och Fi18
(kd).

5. Utvärdering av riksbankslagen –
punkt 9 (v)

av Johan Lönnroth (v) och Siv Holma
(v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under
punkt 9 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som föreslås i reservation
5. Därmed bifaller riksdagen motion
2001/02:Fi253 av Bengt-Ola Ryttar (s).

Ställningstagande

Riksbanken fick 1999 en starkare ställning
och ny ledningsorganisation. Som
motionären framhåller har erfarenheterna
av denna omläggning inte varit entydiga.
Med tanke på den centrala betydelse som
penningpolitiken har för den ekonomiska
och sociala utvecklingen i Sverige delar
vi motionärens uppfattning att det nu är
hög tid att en utvärdering kommer till
stånd.

Vi föreslår därför att regeringen skall
ges i uppdrag att utvärdera
riksbankslagen.

6. Riksbankens ställning – punkt 10
(v, mp)

av Johan Lönnroth (v), Siv Holma (v)
och Yvonne Ruwaida (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under
punkt 10 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som framförs i reservation
6. Därmed bifaller riksdagen delvis motion
2001/02:Fi213 av Gudrun Schyman m.fl. (v).

Ställningstagande

Vi anser att den förändring av Riksbankens
ställning som genomfördes den 1 januari
1999 var ett sätt att föra undan en viktig
del av den ekonomiska politiken från det
demokratiska beslutsfattandet. Det av
riksdagen utsedda riksbanksfullmäktige,
som i huvudsak reflekterade
styrkeförhållandena i riksdagen, ersattes
av en direktion med sex ledamöter som
under sin mandatperiod i princip inte kan
avsättas och som inte får ta emot
instruktioner från riksdag och regering.

Erfarenheten visar att besluten om
ränteförändringar inte blott är en teknisk
eller vetenskaplig fråga. I likhet med all
politik kräver frågan kunskap och
faktaunderlag, men ytterst är
avvägningarna om räntenivån en fråga om
värderingar och ideologi. Enligt vår
mening finns det ingen över
samhällspolitikens intresse- och
värderingskonflikt stående ekonomisk
politik.
Vår uppfattning är att den ekonomiska
politiken i en representativ demokrati
skall handhas av inför väljarna ansvariga,
valbara och avsättbara politiker.
Riksbankens nya ställning och organisation
med en direktion av tjänstemän som leder
verksamheten strider mot denna princip.
Vi anser också att Riksbankens uppgift
att värna om ett stabilt penningvärde är
alltför snävt utformad. Enligt vår mening
är rätten till arbete – dvs.
sysselsättningen – viktigare att hävda än
realvärdet av penningtillgångar och
fordringar. Målet för penningpolitiken
måste vara bredare.
Enligt vår mening talar därför såväl
demokratiska som ekonomiska skäl för att
Riksbankens ställning och
ledningsorganisation i princip återställs
till vad som gällde före den 1 januari
1999. Regeringen bör om folket i
folkomröstning säger nej till medlemskap i
EMU ta upp diskussionen med riksdagens
partier om ett nytt riksbanksfullmäktige
samt överväga om det utöver en
riksbankschef även bör finnas ett par vice
riksbankschefer.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi anfört om
att återställa Riksbankens ställning och
ledning till vad som gällde före den 1
januari 1999. Riksdagen bifaller därmed
delvis motion Fi213 (v).

7. Lagreglering av de offentliga
utfrågningarna om Riksbanken –
punkt 11 (m, fp)

av Gunnar Hökmark (m), Lennart Hedquist
(m), Anna Åkerhielm (m), Gunnar Axén
(m) och Karin Pilsäter (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under
punkt 11 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad utskottet framför i
reservation 7. Därmed bifaller riksdagen
delvis motionerna
2001/02:Fi17 av Gunnar Hökmark m.fl. (m)
yrkande 3,
2001/02:Fi206 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)
yrkande 2 och
2001/02:Fi239 av Gunnar Hökmark m.fl. (m)
yrkande 2.

Ställningstagande

Vi anser att rätten till offentlig
utfrågning av riksbankschefen eller övriga
direktionsmedlemmar i Riksbanken bör
lagregleras.

En politiskt oberoende centralbank är
väl förenlig med – och förutsätter – en
effektiv demokratisk insyn och kontroll.
Den senaste riksbanksreformen öppnade
också för flera möjligheter i detta syfte.
Däremot genomfördes ingen lagreglering av
rätten till utskottsutfrågning av
Riksbanken. I stället har det utvecklats
en ordning, där riksbankschefen infinner
sig i riksdagen för utfrågning av
finansutskottet. Till en början hölls
utfrågningarna vid slutna
utskottssammanträden, men på senare år har
de till övervägande del varit offentliga.
Vi konstaterar att det vid några
tillfällen i finansutskottet förelegat
meningsskiljaktigheter om huruvida en
utfrågning av riksbankschefen skall göras
offentlig eller ej. För att säkra
allmänhetens insyn bör det därför i
riksbankslagen skrivas in en rätt att
avhålla offentliga utskottsutfrågningar av
riksbankschefen eller övriga
direktionsmedlemmar i Riksbanken.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi anfört om
lagreglering av rätten av hålla offentliga
utskottsutfrågningar med företrädare för
Riksbanken. Riksdagen bifaller därmed
delvis motionerna Fi17 yrkande 3, Fi206
yrkande 2 och Fi239 yrkande 2.

8. Offentliggörande av direktionens
protokoll – punkt 12 (m, v, fp, mp)

av Gunnar Hökmark (m), Johan Lönnroth
(v), Lennart Hedquist (m), Anna
Åkerhielm (m), Siv Holma (v), Gunnar
Axén (m), Karin Pilsäter (fp) och
Yvonne Ruwaida (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under
punkt 12 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad utskottet framför i
reservation 8. Därmed bifaller riksdagen
delvis motionerna
2001/02:Fi17 av Gunnar Hökmark m.fl. (m)
yrkande 4,
2001/02:Fi206 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)
yrkande 1 och
2001/02:Fi239 av Gunnar Hökmark m.fl. (m)
yrkande 3.

Ställningstagande

I flertalet länder med självständig
centralbank föreskrivs i lag att
protokollen från centralbankens
direktionssammanträden skall
offentliggöras. I samband med reformen av
den svenska riksbanken beslutade
emellertid riksdagsmajoriteten att inte i
lag föreskriva en sådan skyldighet. Detta
motiverades med att det visserligen var
välkommet med ett offentliggörande men att
det borde ankomma på direktionen att
bestämma i vilken form protokollen skulle
göras tillgängliga.

Riksbanken har sedermera frivilligt valt
att – med allt kortare tidseftersläpning –
offentliggöra protokollen från
direktionens sammanträden. Vi kan i detta
sammanhang konstatera att de farhågor från
sekretessynpunkt som anfördes mot att göra
protokollen offentliga har visat sig vara
ogrundade. För att ge stadga åt
förfarandet anser vi därför att den
ordning som nu tillämpas av Riksbanken bör
förankras i riksbankslagen.

Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi anfört om
en lagreglering av offentliggörandet av
direktionens protokoll. Riksdagen bifaller
därmed delvis motionerna Fi17 yrkande 4,
Fi206 yrkan- de 1 och Fi239 yrkande 3.

9. Penningpolitiken och EMU – punkt 13
(v, mp)

av Johan Lönnroth (v), Siv Holma (v)
och Yvonne Ruwaida (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under
punkt 13 borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som framförs i reservation
9. Därmed bifaller riksdagen delvis motion
2001/02: Fi295 av Matz Hammarström m.fl.
(mp) yrkandena 3 och 4.

Ställningstagande

Grundbulten i den representativa
demokratin är, enligt vår uppfattning, att
medborgarna utser sina representanter i
fria val. Är medborgarna missnöjda med
utvecklingen kan de vid nästa val välja
att inte förnya deras mandat. Detta
betyder också att penningpolitiken måste
vara underställd politiskt fattade beslut
och den demokratiska kontrollen.

Någon sådan koppling finns dessvärre
inte i EMU och det europeiska
centralbankssystemet ECBS, med den
europeiska centralbanken, ECB, i toppen av
organisationen. Någon egentlig demokratisk
kontroll av ECBS och ECB existerar inte.
Cheferna och tjänstmännen i ECB är inte
folkvalda, och de lever långt i från de
medborgare som berörs av de
penningpolitiska besluten.
Vi anser att det är ett stort steg i fel
riktning att föra över makten över den
nationella penningpolitiken till ECB. Det
politiska inflytandet och den demokratiska
kontrollen över räntepolitiken upphör och
medborgarnas delaktighet i besluten
försvinner, vilket i sin förlängning
innebär att folkstyret förtvinar.
Enligt vår mening finns det ett stort
värde i att kunna bedriva en självständig
nationell penningpolitik. Då kan
räntenivån och det externa värdet på
valutan anpassas till det egna landets
ekonomiska läge och de egna politiska
prioriteringarna. Vid ett medlemskap i EMU
försvinner den möjligheten. Då kommer
allvarliga ekonomiska störningar som nu
kan hanteras genom förändringar av
räntorna och valutakursen i stället att ge
andra effekter som t.ex. stigande
arbetslöshet och sänkta löner.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad vi
anfört om den europeiska centralbanken och
vikten av en självständig nationell
penningpolitik. Riksdagen bifaller därmed
delvis motion Fi295 (mp) yrkandena 3 och
4.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Årsredovisning för Sveriges
riksbank för räkenskapsåret
2001

I redogörelse 2001/02:RB1 föreslår
Riksbankens direktion att riksdagen
fastställer Riksbankens resultaträkning
och balansräkning enligt förslaget.

Fullmäktiges i Riksbanken
förslag till disposition av
Riksbankens vinst för
räkenskapsåret 2001 m.m.

I förslag 2001/02:RB2 föreslår fullmäktige
i Riksbanken att riksdagen antar
fullmäktiges förslag om att

dels resultatet för 2001 på 19 277
miljoner kronor disponeras på följande
sätt:

Till statsverket inlevereras enligt
vinstdispositionsprincipen
7 300 mkr
Till Riksbankens dispositionsfond förs
12 053 mkr
Från Riksbankens resultatutjämningsfond
förs
76 mkr

dels en extra utdelning på 20 000 miljoner
kronor lämnas till statsverket och att ett
lika stort belopp förs från Riksbankens
dispositionsfond.

Riksdagens revisorers
berättelse över granskningen
av Riksbankens verksamhet
under år 2001

I redogörelse 2001/02:RR5 tillstyrker
Riksdagens revisorer att

Riksdagen beviljar fullmäktige i
Riksbanken ansvarsfrihet för
verksamheten under år 2001.

Riksdagen beviljar direktionen i
Riksbanken ansvarsfrihet för
förvaltningen av Riksbanken under år
2001.

Riksdagen fastställer
Riksbankens resultaträkning
och balansräkning för år
2001.

Följdmotioner med anledning
av redogörelse RB1

2001/02:Fi17 av Gunnar Hökmark m.fl. (m):

1. Riksdagen godkänner vad i motionen
anförs om att en långsiktigt
framgångsrik inflationsbekämpning kräver
en finanspolitik som främjar utbudssidan
i ekonomin och som underlättar för både
en stabil valutakurs och en hög
tillväxt.

2. Riksdagen uppdrar åt riksdagsstyrelsen
att utreda vad i motionen anförs om att
i riksbankslagen reglera vilka principer
som skall gälla för utdelning av
Riksbankens överskott till staten.

3. Riksdagen beslutar att det i
riksbankslagen införs en rätt till
utskottsutfrågning.

4. Riksdagen beslutar att det i
riksbankslagen införs regler om
offentliggörande av direktionens
protokoll.

2001/02:Fi18 av Mats Odell m.fl. (kd):

Riksdagen godkänner vad som anförs i
motionen om betydelsen av en struktur- och
finanspolitik som främjar en långsiktig
tillväxt och prisstabilitet och därigenom
ligger i linje med Riksbankens
prisstabilitetsmål.

Följdmotioner med anledning
av förslag RB2

2001/02:Fi19 av Gunnar Hökmark m.fl. (m):

1. Riksdagen beslutar att någon extra
inbetalning från Riksbanken till staten,
utöver gällande principer, inte skall
genomföras för 2002 i enlighet med vad
som anförs i motionen.

2. Riksdagen beslutar att i riksbankslagen
reglera vilka principer som skall gälla
för utdelning av Riksbankens överskott
till staten i enlighet med vad som
anförs i motionen.

2001/02:Fi20 av Karin Pilsäter m.fl. (fp):

1. Riksdagen avslår riksbanksfullmäktiges
förslag om en extra utdelning till
statsverket om 20 miljarder kronor av
vinsten för räkenskapsåret 2001.

2. Riksdagen beslutar om lagreglering av
Riksbankens balansräkning och
vinstdisposition samt om en
skyddsbestämmelse som hindrar en
vinstdisposition som riskerar att
åsidosätta Riksbankens möjligheter att
självständigt utföra de uppgifter som
åläggs banken i lag.

2001/02:Fi21 av Mats Odell m.fl. (kd):

1. Riksdagen beslutar att Riksbankens
resultat för år 2001, som före
bokslutsdispositioner uppgår till 19 277
miljoner kronor, skall fördelas så att
12 053 miljoner kronor överförs till
dispositionsfonden, att 7 300 miljoner
kronor levereras in till statsverket,
att 76 miljoner kronor förs från
resultatutjämningsfonden och att någon
extraordinär utdelning därutöver inte
görs.

2. Riksdagen beslutar om en lagreglering
om fonderingar och avsättningar.

2001/02:Fi22 av Lena Ek m.fl. (c):

Riksdagen beslutar att för verksamhetsåret
2001 inte göra någon extra utdelning från
Riksbanken till staten utöver gällande
principer för vinstdisposition.

Motioner från allmänna
motionstiden 2001

2001/02:Fi206 av Karin Pilsäter m.fl.
(fp):

1. Riksdagen beslutar att det i
riksbankslagen införs en bestämmelse om
offentliggörande, efter möjlighet till
viss fördröjning, av direktionens
protokoll.

2. Riksdagen beslutar att det i
riksbankslagen införs en bestämmelse om
offentliga utfrågningar i riksdagens
utskott.

2001/02:Fi207 av Henrik Westman (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att
PSAB genast bör upphöra med att
tillhandahålla värdetransporter på
marknaden.

2001/02:Fi213 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

Riksdagen begär att regeringen, i händelse
av ett nej i den kommande folkomröstningen
om EMU, lägger fram förslag som innebär
att Riksbankens ställning och
ledningsorganisation i princip återställs
till vad som gällde före den 1 januari
1999.

2001/02:Fi239 av Gunnar Hökmark m.fl. (m):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att det i riksbankslagen införs en
föreskrift om rätt till
utskottsutfrågning.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att det i riksbankslagen införs regler
om offentliggörande av direktionens
protokoll.

2001/02:Fi253 av Bengt-Ola Ryttar (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att
den nya riksbankslagen bör utvärderas.

2001/02:Fi295 av Matz Hammarström m.fl.
(mp):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
det europeiska centralbanksystemet ECBS.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
en självständig penningpolitik.

Bilaga 2

Riksbankens bokslut

BALANSRÄKNING den 31 december
----------------------------------------------------
Tillgångar, mkr
----------------------------------------------------
2001
2000

Guld 17 436
15 428

Fordringar i utländsk valuta på
hemmahörande utanför Sverige
Fordringar på IMF 13 293
10 671
Banktillgodohavanden och värdepapper134
405
141 948
147 698
152 619
Utlåning i svenska kronor till
penningpolitiska motparter
Huvudsakliga refinansieringstransaktioner
65 118
40 871
Finjusterande transaktioner 3 988
2 285
Utlåningsfacilitet _ 29
48
69 135
43 204

Värdepapper i svenska kronor utgivna
av hemmahörande i Sverige –
20 728

Övriga tillgångar

Materiella anläggningstillgångar 406
372
Finansiella tillgångar 617
667
Derivatinstrument –
–
Förutbetalda kostnader och upplupna
intäkter 4
17
Övriga tillgångar 236
220
1 263
1 276

Summa tillgångar 235 532
233 255

----------------------------------------------------
Skulder och eget kapital, mkr
----------------------------------------------------
2001
2000
Utelöpande sedlar och mynt
Sedlar 102 367
93 229
Mynt 4 744
4 434
107 111
97 663
Skulder i svenska kronor till penning-
politiska motparter
Inlåningsfacilitet 48
108
Finjusterande transaktioner –
–

48
108

Skulder i svenska kronor till hemma-
hörande utanför Sverige 161
159

Skulder i utländsk valuta till hemma-

hörande i Sverige 2 204
1 432

Skulder i utländsk valuta till hemma-

hörande utanför Sverige ...... 3 549
4 105

Motpost till särskilda dragningsrätter
som tilldelats av IMF......... 3 271
3 066

Övriga skulder

Derivatinstrument 176
130
Upplupna kostnader och förutbetalda
intäkter 9
6
Fondlikvidskulder –
493
Övriga skulder 2
435
603
2 620
1 232

Resultatutjämningsfond och eget kapital

Resultatutjämningsfond 26 401
42 193
Eget kapital 70
890
62 988
97 291
105 181

Årets resultat _ 19 277
20 309

Summa skulder och eget kapital
235 532
233 255

RESULTATRÄKNING
----------------------------------------------------
Mkr
----------------------------------------------------
2001
2000

Ränteintäkter 9 197
9 572

Räntekostnader –445
–548
Nettoresultat av finansiella transaktioner
11 410
12 009
Avgifts- och provisionsintäkter 11
12
Avgifts- och provisionskostnader –4
–7
Erhållna utdelningar 35
38
Övriga intäkter 11
21
Summa nettointäkter 20 215
21 097
Personalkostnader –279
–253
Administrationskostnader –211
–160
Avskrivningar på anläggningstillgångar –63
–62
Sedel- och myntkostnader –332
–209
Övriga kostnader –53
–104

Summa kostnader –938
–788

Årets resultat 19 27720 309
Bilaga 3

Finansutskottets offentliga utfrågning
om den aktuella
penningpolitiken

Tid: Tisdagen den 19 mars 2002 kl.
10.00–12.35

Lokal: Skandiasalen, Neptunus

Inbjuden

Riksbankschefen Urban Bäckström

Deltagande ledamöter

Jan Bergqvist (s), ordförande

Mats Odell (kd), vice ordförande

Gunnar Hökmark (m)

Johan Lönnroth (v)

Lennart Hedquist (m)

Sonia Karlsson (s)

Per Landgren (kd)

Lena Ek (c)

Karin Pilsäter (fp)

Tommy Waidelich (s)

Hans Hoff (s)

Protokoll från
finansutskottets offentliga
utfrågning tisdagen den 19
mars 2002 med riksbankschefen
Urban Bäckström

Ordföranden: Jag ber att få hälsa alla
välkomna till finansutskottets utfrågning
om penningpolitiken och Riksbankens
verksamhet. Ett särskilt välkommen vill
jag rikta till riksbankschefen Urban
Bäckström.

För en timme sedan fick vi Riksbankens
inflationsrapport och beskedet att
reporäntan höjs med 0,25 %. Det är såvitt
jag kan komma ihåg första gången som en
räntehöjning sammanfaller med en offentlig
utfrågning i finansutskottet.
En annan nyhet är att det i dag är
första gången som vår utfrågning filmas av
riksdagens webb-TV. Det gör det möjligt
att följa utfrågningen på väldigt många
håll i världen med hjälp av detta nya
hjälpmedel.

Vi överlämnar som vanligt ordet till
riksbankschefen för en inledning. Sedan
blir det frågor från utskottets ledamöter.
Varsågod, Urban Bäckström.

Urban Bäckström: Tack så mycket. Först
vill jag tacka för möjligheten att få
komma hit till utskottet och diskutera med
er med om svensk ekonomi och
penningpolitiken. Riksbanken ska enligt
riksbankslagen minst två gånger om året
lämna en skriftlig redogörelse till
finansutskottet om penningpolitiken. Vi
har i dag på morgonen, som ordföranden
sade, överlämnat årets första redogörelse.
I den finns bl.a. en beskrivning av hur
Riksbanken ser på den ekonomiska
utvecklingen och inflationsutsikterna.

Jag tänkte som vanligt, om det passar
utskottet, göra en sammanfattning av
rapporten och därutöver säga lite grann om
vilka slutsatser som Riksbankens direktion
vid gårdagens sammanträde har dragit om
konsekvenserna vad gäller
penningpolitiken. Som noterades av
ordföranden har vi också genomfört en
höjning av reporäntan i dag på morgonen.
Efter min inledning ser jag som vanligt
fram emot en diskussion som vi brukar ha
tillsammans här i utskottet. Jag ska göra
mitt bästa att försöka svara på frågorna.
Förra gången vi träffades – i höstas –
vill jag minnas att vår diskussion
präglades väldigt mycket av
terroristattackerna den 11 september och
deras effekter på världsekonomin. Jag drar
mig till minnes att det då rådde en
betydande osäkerhet om hur stor inverkan
attackerna skulle komma att få på den då
redan svaga konjunkturen. Attentaten ökade
osäkerheten och riskerade att försämra
framtidstron hos hushåll och företag. Det
bedömdes få en negativ effekt på
efterfrågan.
Eftersom inflationstrycket varierar med
efterfrågeläget och förändringar av
resursutnyttjande kom händelserna att
påverka utformningen av penningpolitiken i
många länder och däribland Sverige. Som
utskottet drar sig till minnes sänkte
många centralbanker i världen reporäntan
med uppemot 50 punkter dagarna efter det
inträffade.
Nu, ett halvår senare, kommer dock
alltfler tecken på att konjunkturen i vår
omvärld är på väg att förbättras.
Attentatens inverkan på världsekonomin
blev dessbättre begränsad även om
naturligtvis vissa sektorer som flyg- och
försäkringsbranscherna drabbades hårt av
attackerna och deras efterdyningar.
Under fjolåret höll också alltför stora
lager tillbaka produktionen. Den
lageranpassning som har skett ser ut att
ha kommit långt. Det är en positiv signal
för produktionen. En viss optimism börjar
sprida sig. Orderböckerna verkar
stabiliseras och i en del fall rent av
förbättras. Till detta kommer att den
samlade ekonomiska politiken i många
länder är expansiv. Det ger förstås
förloppet en extra näring. Det gäller
expansivitet inom både penningpolitiken
och finanspolitiken.
För att återhämtningen i världsekonomin
ska komma i gång ordentligt och förstärkas
krävs att den åtföljs av en bred och
uthållig efterfrågeökning. En
produktionsökning som bara får stöd i
lageromslaget brukar normalt sett bli
ganska kortlivad. På den här punkten finns
en del osäkerheter. De osäkerheter som
står i främsta rummet är naturligtvis
obalanserna i den amerikanska ekonomin.
Dessutom kan man säga att aktiemarknaden i
USA är högt värderad både i ett historiskt
perspektiv och i förhållande till fasen i
konjunkturcykeln.
När det gäller obalanserna finns det
lite olika syn bland bedömare. Många
lägger fokus på och oroas av de
strukturella obalanserna. Det handlar om
anpassningsproblem efter en alltför
kraftig optimism bland hushåll och företag
i slutet av 1990-talet. Det har lett till
obalanser. Det tror dessa bedömare kommer
att göra återhämtningen långsammare än
normalt. En del går t.o.m. så långt att de
menar att det kan bli en mer drastisk
korrigering som kan bryta tillväxten i
världsekonomin under de närmaste åren,
även om vi inte vet när.
Andra bedömare, som är mer optimistiska,
lyfter i stället fram
produktivitetstillväxten i den amerikanska
ekonomin. Om den fortsätter att vara så
hög som den har varit under de senaste
åren finns det, enligt de bedömarna, färre
skäl att vara orolig för obalanserna
eftersom en högre potentiell tillväxt
också medför större inkomstökningar som
kan bära den skuldbörda som har byggts upp
hos hushåll och företag i USA.
När vi närmar oss den här frågan säger
vi oss att någon snabb korrigering av
obalanserna inte står i förgrunden för den
analys som vi gör. Men det finns nog skäl
att räkna med att tillväxten under de
närmaste åren i varje fall inte blir lika
hög i den amerikanska ekonomin som i
slutet av 1990-talet. Skulle en snabbare
anpassning av de amerikanska obalanserna
ändå inträffa måste självfallet Riksbanken
ta hänsyn till det vid uppläggningen av
penningpolitiken. Så långt USA.
Vänder vi sedan blickarna till Europa är
tecknen på en återhämtning färre.
Utsikterna för euroområdets största
ekonomi – Tyskland – är fortsatt osäkra.
Men om man granskar de ledande
indikatorerna kan man ändå konstatera att
företagen har blivit mer positiva.
Dessutom har inte alls samma typ av
obalanser byggts upp i euroområdet som vi
har sett i USA. Det kan underlätta
återhämtningen.
Även i Europa är den ekonomiska
politiken märkbart expansiv, även om
utrymmet för finanspolitiken inte är lika
stort som i USA. Sedan har vi stelheter på
produkt- och arbetsmarknaderna. Det kan
verka bromsande på uppgången i Europa.
Vad kan man då dra för slutsats av den
internationella bilden? Det är svårt att
se att den förestående konjunkturuppgången
skulle bli lika snabb som i tidigare
återhämtningsfaser. Men bilden av
världsekonomin är ändå väsentligt ljusare
jämfört med när vi sågs här i höstas.
Konturerna av en vändning blir allt
tydligare när man tittar på olika
indikatorer.
Om den bild som vi presenterar i
inflationsrapporten stämmer kommer svensk
ekonomi att ha upplevt kanske den mildaste
konjunkturnedgången på 30 år. Ökningen i
BNP dämpades visserligen 2001, som vi ser
på bilden, men några negativa tillväxttal
har inte förekommit, om man får tro
Statistiska centralbyråns statistik.
Utvecklingen på arbetsmarknaden har
heller inte försämrats i den utsträckning
som brukar vara vanligt. Inte heller har
några allvarliga obalanser utvecklats. Det
innebär att det så här långt finns
anledning att se positivt på den
ekonomiska situationen. De flesta ledande
indikatorer tyder på att ekonomin
återhämtar sig och att konjunkturen vänder
upp under 2002.
Ett problem är dock att inflationen har
legat tydligt över Riksbankens mål på 2 %.
Den förhållandevis höga inflationen kan
till viss del – och jag vill understryka
det – förklaras av olika s.k.
utbudsstörningar som lyft prisnivån på
t.ex. el, kött, frukt och grönsaker.
Prishöjningarna har haft att göra med en
dålig tillgång på vatten i kraftmagasinen
till följd av den snöfattiga vintern förra
året. Det har – som vi vet – varit
sjukdomar bland korna som har drivit upp
köttpriserna. Det har varit ovanligt kallt
väder i Europa i höstas som gjorde att
skördarna slog fel. Den här typen av
störningar kan, som jag sade, lyfta den
allmänna prisnivån och leda till en
temporär höjning av inflationstakten,
vilket de också gjort.
Vad jag visar nu är den inhemska
underliggande inflationen. Om man rensar
bort de s.k. tillfälliga
inflationseffekterna, vilket är gjort i
det här diagrammet, finns det, som vi har
varit inne på i flera av fjolårets
inflationsrapporter, en underliggande
trend uppåt. Det är den svarta linjen som
redovisar det.

Diagram 1. Inhemsk underliggande inflation
(UNDINHX)

Inklusive och exklusive kött, el, tele, svensk frukt och svenska
grönsaker

UNDINHX är KPI rensat för ändrade räntekostnader,
importprisförändringar och direkta effekter av
ändrade inhemska indirekta skatter.

Smygande har prisökningstakten dragit sig
uppåt under det senaste dryga året. En
förklaring till det är att
resursutnyttjandet i den svenska ekonomin
troligen har varit högre än väntat. Det är
säkert i sin tur en förklaring till att
lönerna, särskilt i de inhemska
sektorerna, har ökat mer än väntat.

Här ser vi hur löneökningstakten i hela
ekonomin successivt har dragit sig uppåt.
Problemet på detta område är att
löneökningsstatistiken släpar efter. Det
tar ganska lång tid innan vi får de
riktiga utfallen på vad löneökningarna har
varit. Den statistik som kom under loppet
av förra året visade på mer måttliga
löneökningssiffror.

Diagram 2. Löneökning. Hela ekonomin

Här kan man ana en trendmässig stegring av
löneökningarna i hela ekonomin. De är
framför allt koncentrerade till de
sektorer, särskilt servicesektorn, där man
har haft en ganska god efterfrågan trots
den senaste lågkonjunkturen.

När samtidigt produktiviteten utvecklas
svagt – antagligen beroende på den
konjunkturella utvecklingen – har det
medfört ett tyck uppåt på priserna.
Uppgången i priserna har under senare år
troligtvis mildrats av att vinstandelen i
ekonomin i stort har pressats tillbaka.
Men därmed har också utrymmet minskat för
företagen att svälja fortsatta
kostnadsökningar och en svag underliggande
produktivitetstillväxt.

Diagram 3. Vinstandel i hela ekonomin

Andel av BNP till faktorpris

Anm. Horisontell linje anger historiskt genomsnitt
1970–2000

Källor: Konjunkturinstitutet, SCB och Riksbanken

Allt detta reser naturligtvis frågor om
den potentiella tillväxten,
resursutnyttjandet, inflationstrycket,
konkurrenssituationen på olika marknader
och ekonomins funktionssätt.

Alltsedan inflationsförväntningarna
började närma sig inflationsmålet någon
gång efter mitten av 1990-talet har
resursutnyttjandet varit en viktig del i
inflationsprognoserna och därmed för
penningpolitikens uppläggning.
Resursutnyttjandet speglar förhållandet
mellan faktisk efterfrågan och vad
ekonomin förmår att producera varaktigt
utan att priser och löner accelererar.
Låt mig genast säga att den potentiella
tillväxten, resursutnyttjandet och
inflationsbenägenheten inte är några
direkt mätbara storheter utan måste
analyseras och bedömas. Riksbanken har
under en längre tid uppmärksammat och
analyserat frågor som rör de områdena. Vi
har också utförligt redovisat vilka
bedömningar vi har gjort i de olika
inflationsrapporterna. Även om vi i
huvudsak har pekat på olika
utbudsstörningar som skäl till det senaste
årets relativt höga inflationstakt har vi
också från början lyft fram andra tänkbara
kompletterande förklaringar. Vi pekade
t.ex. på detta i inflationsrapporten i maj
förra året.
I den inflationsrapport som vi
presenterar i dag har vi reviderat upp
resursutnyttjandet något. Det har skett
mot bakgrund av att den underliggande
pris- och lönestegringstakten rört sig
sakta uppåt en tid. När priser och löner
tenderar att accelerera är det ett tecken
på att resursutnyttjandet börjar bli
ansträngt. På motsvarande sätt – men med
motsatt förtecken – tog vi under senare
delen av 1990-talet intryck av att
inflationen gång efter gång överraskade
oss positivt. Jag är övertygad om att
utskottet kommer ihåg de diskussioner vi
hade i slutet av 1990-talet när
inflationen hamnade lågt jämfört med våra
prognoser.
Efter de justeringar som vi nu har gjort
finns det enligt vår bedömning mindre
lediga resurser som kan tas i anspråk utan
att pris- och lönestegringstakten tilltar.
Det inverkar i sin tur på
inflationsutsikterna framöver, särskilt i
ljuset av att konjunkturen såväl i Sverige
som i omvärlden ser ut att förbättras och
att den samlade ekonomiska politiken är
expansiv.
Den här analysen har kopplingar till
utvecklingen på arbetsmarknaden. Trots en
svagare efterfrågan i ekonomin i stort
under 2001 har det inte givit
återverkningar på sysselsättningen.
Arbetslösheten har på det hela taget varit
ganska stabil under den här perioden. Men
ekonomin i stort och arbetsmarknaden har
karakteriserats av en tudelning.
Produktionen och sysselsättningen inom
industrin har minskat, som vi vet.
Samtidigt har efterfrågan och nya
arbetstillfällen ökat inom tjänstesektorn.
Det är precis här i tjänstesektorn som
priser och löner har dragit i väg.
Riksbanken har i ljuset av det som hänt
med priser och löner under det senaste
året gradvis ändrat sin syn något på den
svenska ekonomins inflationsbenägenhet.
Ett högre resursutnyttjande i kombination
med snabba löneökningar och en svag
växelkurs har medfört ett något högre
inflationstryck. Det påverkar den prognos
som vi nu presenterar. Parallellt
fortsätter vi förstås vårt arbete med att
utveckla analysen kring dessa frågor och
tolka de olika data som kommer in för att
se om analysen av resursutnyttjandet
håller.
Sammantaget konstaterar Riksbanken i
rapporten att inkommande statistik
bekräftar att konjunkturen i Sverige
sannolikt har bottnat. Den expansiva
finanspolitiken bidrar till en stark
utveckling av hushållens disponibla
inkomster under det närmaste året och
lägger grunden för både en högre privat
konsumtion och ett ökat sparande. Exporten
ökar gradvis men ganska försiktigt till en
början eftersom den internationella
uppgången är avvaktande beroende på att vi
väntar att kronan ska fortsätta att
stärkas. På BNP-nivå tror vi att svensk
ekonomi växer med 1,6 % i år men att vi
får se en acceleration till 2,5–3 % under
de närmaste åren. Det är såvitt kan
bedömas något mer än vad svensk ekonomi
klarar av varaktigt utan att det uppstår
inflationsdrivande spänningar.

Diagram 4. BNP-tillväxt

Det höga resursutnyttjandet gör att
arbetskraftskostnaderna bedöms öka något
mer än vad vi trodde så sent som i
december. Den inhemska inflationen blir
därför något högre under prognosperioden
jämfört med tidigare bedömningar. Ser vi
till konsumentprisinflationen tror vi att
den stannar på 2,2 % på ett års sikt och
på 2,4 % på två års sikt. Det
underliggande måttet UND1X brukar stå i
fokus för penningpolitiken. Vi räknar med
att UND1X ökar med 2,2 % både på ett och
två års sikt.

Diagram 5. UND1X med osäkerhetsintervall

Årlig procentuell förändring

Källor: SCB och Riksbanken

Det här diagrammet är intressant eftersom
det visar två saker. Först och främst tror
vi att inflationen under våren kommer ned.
Det är utbudsstörningarna och att vi har
en viss proportion ledig kapacitet i
ekonomin som verkar dämpande på de
underliggande inflationstendenserna, som
jag visade tidigare. Sedan kommer
uppgången i ekonomin. Då finns det inte så
mycket lediga resurser. Därför får vi en
tendens uppåt på inflationstakten igen
under de närmaste 1–2 åren.

När det gäller riskbilden handlar den
främst om det inhemska inflationstrycket.
Om resursutnyttjandet är mer ansträngt än
vad vi bedömer i dagsläget eller om den
potentiella tillväxttakten i svensk
ekonomi har överskattats av Riksbanken
finns det risk att inflationen hamnar
högre än i vårt huvudscenario. När vi
beaktar också riskbilden kommer vi till
slutsatsen att den underliggande
inflationen ökar med 2,3 % både i år och
nästa år. Det är alltså över målet.
Låt mig avslutningsvis säga någonting om
penningpolitiken.
I ljuset av allt tydligare tecken på en
återhämtning av konjunkturen och ett något
mer ansträngt resursutnyttjande än väntat
har Riksbankens direktion i dag annonserat
en höjning av reporäntan med 25
räntepunkter från 3,75 % till 4 %. Vi gör
det i förvissningen om att genom att värna
om prisstabiliteten ger vi vårt bidrag
till att skapa förutsättningar för en
stabil och uthållig produktions- och
sysselsättningsutveckling i svensk
ekonomi.

Den högre inflationen under fjolåret och
vår bedömning att den inte enbart är av
tillfällig art har redan påverkat
penningpolitiken. Låt mig för att
illustrera penningpolitiken med en bild
visa hur styrräntorna har gått i USA, i
Europa och i Sverige de senaste åren.

Diagram 6. Styrränta i olika länder

När jag säger att den redan har påverkat
penningpolitiken vill jag peka på vår
räntehöjning i somras. Vi höjde då räntan
till följd av oro för att den lågt
värderade kronkursen i kombination med ett
förhållandevis högt resursutnyttjande
skulle kunna medföra att den högre
inflationen bet sig fast.

I september sänkte vi visserligen
styrräntan med 50 räntepunkter i likhet
med många andra centralbanker. Men under
senare delen av hösten – och det syns av
diagrammet här – gick vi försiktigare fram
med räntepolitiken än t.ex. den europeiska
centralbanken.
Från att vid ingången av 2001 ha legat
lägre med den svenska reporäntan jämfört
med motsvarande räntor i euroområdet och i
USA ligger vi nu högre. Det framgår i
diagrammet här av att den mörka linjen när
vi kommer in i 2001 ligger lägre än både
den tunna och den grövre linjen. Det är
något som nu förändrats när vi har kommit
in i 2002.
Blickar vi framåt binder vi som vanligt
inte upp oss när det gäller
penningpolitiken. Vad vi kommer att göra
eller inte göra med reporäntan beror
förstås på den information som kommer in
och på hur vi fortlöpande värderar och
analyserar den informationen. Betydelsen
av just det förhållningssättet tycker jag
åskådliggörs väl av det som inträffade i
fjol.
Händer det någonting som påverkar
inflationsprognosen ska Riksbanken också
ta det i beaktande. Det handlar om
positiva överraskningar och negativa
överraskningar. Vi måste förstås vara
beredda att förhålla oss till dem.
När detta väl är sagt kan man konstatera
att inflationen är relativt hög i svensk
ekonomi. Även om vi räknar med att den
kommer ned en hel del under det närmaste
halvåret måste vi också se att
resursutnyttjandet sannolikt är ganska
högt.
Avgörande för ränteutvecklingen blir då
– så länge inflationsförväntningarna
håller sig i schack – hur konjunkturen
utvecklas. Om den fortsätter att
förstärkas som väntat, och om det inte
finns skäl att t.ex. ändra synen på
inflationsbenägenheten, är det rimligt att
anta att ränteläget i Sverige successivt
kommer att anpassas uppåt.
Det är någonting som inte kommer som en
överraskning för aktörerna på de
finansiella marknaderna. Tvärtom är en
sådan utveckling naturlig till följd av
att Riksbanken visar att den tar sin
uppgift på allvar med att säkra en löne-
och prisökningstakt i linje med
inflationsmålet när aktiviteten i svensk
ekonomi gradvis blir starkare.

Skulle man göra en historisk anspelning så
här på slutet skulle man kunna ta fram vad
den kände nationalekonomen Knut Wicksell
framhöll på sin tid. Vad det handlar om är
att söka den naturliga räntenivå där
ekonomin kan expandera utan att priser och
löner ökar för snabbt. Tack för ordet,
herr ordförande.

Ordföranden: Vi tackar Urban Bäckström för
inledningen. Så går vi över till frågor.
Först är det Sonia Karlsson från
Socialdemokraterna.

Sonia Karlsson (s): Tack, herr ordförande.
Förra gången riksbankschefen var här i
finansutskottet vid utfrågningen i oktober
förra året berömde jag Riksbanken för att
den agerade kraftfullt i en situation där
de ekonomiska utsikterna hade blivit
mycket osäkra. Det fanns några
centralbanker som ängsligt valde att vänta
och se. Då valde den svenska riksbanken
att sänka räntan. Det var många
centralbanker som gjorde en samtidig
aktion för att möta nedgången i
världsekonomin.

Nu räknar vi med att världsekonomin
kommer att vända uppåt igen. Ska man då
uppfatta det som att det inte längre är
fråga om ett samtidigt agerande eller
någorlunda samtidigt agerande? Ska man se
det som att den svenska riksbanken vill gå
före andra länder vad gäller
ränteförändringar?
Reporäntan i euroområdet ligger i dag,
som bilden – diagram 6 – visar, på ca
3,25 %, och det finns inga signaler om
räntehöjningar. Den amerikanska styrräntan
ligger på 1,75 %. Inte heller där finns
signaler om en höjning. Den svenska
reporäntan var på 3,75 %. Det är högre än
både den i euroområdet och den i USA.
Genom den höjning som aviseras i dag på
0,25 % hamnar styrräntan i Sverige på
samma nivå som i Storbritannien, 0,75 %
högre än i euroområdet och 2,25 % högre än
i USA. I vad mån är en förklaring till
detta att den svenska ekonomin är på väg
att lyfta snabbare än i andra länder? Det
skulle vara intressant om riksbankschefen
ville jämföra den tyska och den svenska
ekonomin i detta avseende.
En annan intressant faktor kan vara
styrkan i de offentliga finanserna. Vi
hade nästan 100 miljarder kronor i
överskott förra året, nästan 5 % av
bruttonationalprodukten. I många EU-länder
finns det tvärtom underskott i de
offentliga finanserna.
Riksbanken har under hela 2001 hållit
fast vid uppfattningen att uppgången för
vissa livsmedel och energivaror är av
tillfällig art och att inflationstakten
kommer att sjunka när de faller ur
statistiken under våren 2002. Är dagens
räntehöjning ett uttryck för att ni har
ändrat uppfattning? Hade det varit möjligt
att avvakta vårens inflationssiffror för
att se om inflationstakten faller under
mars–maj, när förra vårens kraftiga
höjningar faller ur statistiken?
Efter EMU:s bildande i januari 1999 var
kursen 9,47 kr per euro. I går var kursen
9,07 per euro. Riksbanken intervenerade på
valutamarknaden i juni förra året. Då var
kursen runt 9,25. Vilken effekt anser
riksbankschefen att interventionerna som
Riksbanken gjorde i juni har haft på
kursen?

Jag vill ta tillfället i akt och säga att
utskottet välkomnar att Riksbanken nu
arbetar fram en ordning som innebär en
ökad öppenhet när det gäller Riksbankens
interventioner på valutamarknaden. Jag har
en fråga kring de nya reglerna. I det nya
regelverket anges att protokollen från
direktionens diskussioner om
interventioner ska offentliggöras minst en
månad och högst ett år efter det att
interventionerna genomförts på marknaden.
I vanliga fall, när direktionen diskuterar
penningpolitiken och räntan, arbetar
Riksbanken efter regeln att protokollen
ska offentliggöras cirka två veckor efter
direktionens sammanträde. Varför denna
skillnad mellan valutapolitiska och
penningpolitiska diskussioner?

Urban Bäckström: Nu vet vi inte vad andra
centralbanker kommer att göra. Det diagram
jag har visat över styrräntor i olika
länder – diagram 6 – är rätt belysande.
Det vi försöker göra i Riksbanken är att
bedriva penningpolitik efter hur det ser
ut i vårt land. Det innebär att vi ibland
ligger mellan USA och Europa när det
gäller nivån på styrräntan. Det kan ibland
innebära att vi ligger under. Så har det
varit under en kortare period. Det kan
också innebära att vi ligger över.

Det är många som pekar på att den
amerikanska penningpolitiken har varit
hjälpande i efterfrågeutvecklingen.
Diagrammet visar att den svenska
reporäntan har legat under den amerikanska
mellan 1997 och slutet av 2001. Under ett
antal år har vi alltså legat under den
amerikanska styrräntan. Det är
förhållandena i vårt land som påverkar.
Att skapa en bild av resursutnyttjandet
kan liknas vid att lägga ett pussel. När
vi kom ur krisen under första halvan av
1990-talet visste vi inte hur starkt
svensk ekonomi skulle kunna växa och ta i
anspråk de lediga resurser som fanns. Det
kan bero på med vilken hastighet man rör
sig mot fullt resursutnyttjande. Det kan
också handla om själva nivån.
Vi har under flera år försökt att i
inflationsrapporterna diskutera
inflationsbenägenhet, resursutnyttjande,
potentiell tillväxt osv. När vi nu
upptäcker en trendmässig stegring, inte
bara i priserna exklusive utbudseffekterna
utan också i lönestegringstakten, faller
flera pusselbitar på plats. Jag visade
nyss på den stegringen. Vi har inte vetat
om det så länge eftersom statistiken har
släpat efter. Det gör den normalt.
Vi har dragit slutsatsen att
resursutnyttjandet i svensk ekonomi är
ansträngt. Det innebär ändå att
inflationstakten sannolikt kommer att
sjunka under våren. Det är viktigt att
uppmärksamma att det ligger i Riksbankens
prognos. Det är inte problemet. Problemet
är att vi nu, när konjunkturen vänder,
inte har en stor omfattning av lediga
resurser att ta i anspråk. Svensk ekonomi
får då växa i takt med den underliggande
utbyggnaden av produktionskapaciteten. Det
är långsammare än vid normala
konjunkturförlopp. Det är vad som ligger
bakom Riksbankens reporäntehöjning i dag.
Vi har redogjort ganska utförligt för
interventionernas effekt på kronan i det
material vi har behandlat i direktionen
och sedan publicerat. Den allra senaste
kronförstärkningen tror jag hänger samman
med två faktorer. Det finns aktörer som
länge har tyckt att den svenska kronan har
varit undervärderad. De har fått ett
större förtroende för att kursen skulle
stärkas, inte minst i samband med talet om
EMU i slutet av förra året. Det har säkert
betytt en hel del för kronans styrka. En
annan sak är säkert att svensk ekonomi
inte gick så dåligt under förra året som
man befarade, om man skulle tro de svarta
tidningsrubrikerna för ett år sedan. Det
har säkert också spelat en roll.

Till sist frågan om varför det är skillnad
mellan protokollen från de valutapolitiska
diskussionerna och de penningpolitiska.
Skälet är ganska enkelt. När det gäller
penningpolitiken har vi riksdagens stöd
att vara monopolister på den marknaden.
Det är bara vi som får ge ut sedlar och
mynt. Det gör att vi kan sätta den
reporänta vi tycker är lämplig, i enlighet
med de instruktioner vi har fått från
riksdagen. Det finns inga andra
konkurrenter på den marknaden. Därför kan
vi vara snabba när vi offentliggör de
protokollen. På valutamarknaden är
Riksbanken en aktör bland många. Det
hänger samman med hur starka vi är, hur
stor valutareserv vi har, osv. Där måste
vi gömma undan våra strategier ett litet
tag till, för att inte andra aktörer ska
kunna dra nytta av den kunskapen i samband
med en intervention. Vår strävan är att så
snart som möjligt offentliggöra
materialet, när interventionsperioden är
över. Vi har då satt en bortre gräns, att
vi inte ska kunna hålla det hemligt för
länge.

Sonia Karlsson (s): Herr ordförande! Tack
för svaret. Jag frågade också om det fanns
någon förklaring till att den svenska
ekonomin lyfter snabbare än andra länders.
Jag ville höra om riksbankschefen kunde
jämföra den tyska och den svenska
ekonomin.

Vi har erfarenhet av att inflationen
under betydande perioder legat under
tvåprocentsmålet, t.o.m. under
toleransgränsen på 1 %. Under denna period
har Riksbanken agerat förhållandevis
försiktigt och tagit god tid på sig för
att närma sig målet. Kan vi vänta oss ett
liknande handlingsmönster när inflationen
överstiger tvåprocentsmålet? Med andra
ord, vad betyder Riksbankens princip om
symmetri i den situation vi nu har?

Jag läste i protokollet från direktionens
sammanträde den 4 december 2001 i
diskussionen inför bedömningen av det
penningpolitiska läget och när man talar
om inflationen att frågan är hur snabbt
inflationen kom ned till 2 % och därunder.
Det är klart att Riksbanken ska sikta på
målet 2 %. Men jag blir lite bekymrad när
det står ”därunder”. Därav min fråga om
symmetri.

Urban Bäckström: Jag tar frågan om
Tyskland och Sverige först. Det går inte
så bra i Tyskland, av olika skäl. Ett skäl
är att Tyskland fortfarande påverkas av
sviterna efter återföreningen för tio år
sedan. Det har varit en lång och besvärlig
process. I mitten och slutet av 1990-talet
blev det en boom i byggsektorn, därför att
det skulle byggas mycket i Tyskland under
en kort period. Som alltid gick den fasen
något för långt. Då blir det ett bakslag
som drar ned BNP.

Det svenska budgetöverskottet har kunnat
medföra en mer expansiv finanspolitik med
det utrymme som har funnits i
statsfinanserna, till skillnad från i
Kontinentaleuropa. Det har också spelat
roll.
Problem med prisökningar i
tjänstesektorn finns även i
Kontinentaleuropa inklusive Tyskland. Jag
har ett diagram som visar prisökningarna i
tjänstesektorn. Det visar tydligt att det
som jag talade om är ett problem också i
övriga Europa. Skillnaden mellan Sverige
och övriga Europa är att våra löner ökar
en procentenhet snabbare. Kostnadstrycket
är alltså starkare i Sverige än i övriga
Europa. Det är en komponent som ligger
bakom det vi har gjort i dag.

Diagram 7. Tjänstepriser (HIKP) i euroområdet och
i Sverige

Årlig procentuell förändring

Källa: Eurostat

Jag lägger nu på ett diagram som visar
inflationsutveckingen. Här visas både KPI
och UND1X. Skillnaden mellan de två måtten
är att vi i det senare har tagit bort
ränteeffekten på priserna, alltså den som
vi mer eller mindre själva står för. Vi
har också tagit bort effekter av
offentliga åtgärder, indirekta skatter och
subventionsförändringar.

Diagram 8. Inflationen 1993–2001 mätt med KPI och
UND1X

Årlig procentuell förändring

Källa: SCB

När den nya lagstiftningen trädde i kraft
sade direktionen att UND1X för det mesta
står i fokus för penningpolitiken och att
vi anger det tydligt i protokoll. I
praktiken var det en etablering av den
praxis som hade rått under flera år. Vi
har många gånger i utskottet pratat om att
de omfattande räntesänkningarna 1996 ledde
till en mycket drastisk temporär nedgång
av konsumentprisindex.

Poängen med diagrammet är att visa att
vi inte alltid kommer att ligga på precis
2 % inflation med den strategi vi har
valt. Inflationen kommer att pendla kring
målet. Ibland kommer vi att ligga under
och ibland över. Vi skulle kunna välja en
annan strategi, en strategi där vi alltid
låg på 2 %. Men det skulle kräva mycket
stora utslag av reporäntan och
följaktligen leda till häftiga kast i
produktion och sysselsättning. Därför har
vi valt en mjukare penningpolitik, som
ändå måste vara bestämd så att målet blir
trovärdigt.

Det kommer att bli perioder då vi ligger
under 2 % och perioder då vi ligger över.
Det viktiga är att vi i
inflationsrapporterna klarar ut hur och
när vi kommer tillbaka till målet.

Sonia Karlsson (s): Jag eftersträvar inga
tvära kast. Jag sade att Riksbanken
tidigare har agerat förhållandevis
försiktigt och tagit god tid på sig för
att närma sig målet, när det låg under
2 %. Jag har förhoppningen att
handlingsmönstret nu ska vara liknande,
att det är symmetri, när inflationen
överstiger 2 %.

Jag fick inget exakt svar på om
valutainterventionerna var utan positiv
effekt. Vilken effekt hade de?

Urban Bäckström: Jag tror att
valutainterventionerna hade en positiv
effekt. En sak som de gjorde klart och
tydligt var att flagga för att vi hade ett
problem i penningpolitiken. Det följdes
sedan av en räntehöjning.

Jag tror inte att man ska ha för stora
förhoppningar på interventioner. Historien
visar att de kan lyckas ibland. Ibland
kanske de inte går så bra.

Vi hade ett penningpolitiskt problem.
Dagens situation illustrerar ganska väl
att vi har en något högre
inflationsbenägenhet i svensk ekonomi än
vad vi kanske föreställt oss under de
senaste åren. Om inte de allvarliga
händelserna den 11 september hade
inträffat kanske penningpolitiken under
hösten skulle ha sett annorlunda ut. Nu
kan vi konstatera att den 11 september
inte gav svåra återverkningar på
världsekonomin. Då måste Riksbanken
förhålla sig till det högre
inflationstryck vi ser i priserna.

Gunnar Hökmark (m): Herr ordförande!
Inflationsrapporten är på många sätt
alarmerande, inte på grund av
räntehöjningen som sådan, i botten av en
lågkonjunktur, och att Sverige skiljer ut
sig från andra länder genom att vår
centralbank är den första som i rådande
läge höjer räntan eller på grund av den
nivå vi kommer att hamna på jämfört med
andra länder. I stället är anledningen den
bakgrundsbild som tecknas när det gäller
resursutnyttjandet.

Under en längre tid har Riksbanken
liksom konjunkturinstitut och många andra
konsekvent undervärderat
inflationstrycket. Sedan har vi sett ett
växande inflationstryck i en vikande
konjunktur. Frågan är vad det beror på.
Riksbanken tar upp frågan om
resursutnyttjandet är högre än vad vi
själva har tänkt oss och vad man tidigare
har trott. Mycket talar för det.
Riksbanken pekar på en förklaring till det
växande inflationstrycket, nämligen den
vikande produktivitetsutvecklingen. Men
det är inget konjunkturellt förlopp. Det
borde vara det omvända som gäller. Det har
vi sett i USA. Där har
produktivitetsutvecklingen varit starkare
under motsvarande tid. Snarare ger detta
vid handen att problemet är mer
långsiktigt växande.
Riksbanken nämner
produktivitetsutvecklingen. Det finns en
sak som inte nämns alls, som borde höra
hemma här. Vi nås av alarmerande bilder
från en del av arbetsmarknaden, nämligen
den växande sjukfrånvaron. Sedan 1997 har
tillväxten i sjukfrånvaron motsvarat upp
till 5 %, beroende på hur man räknar. Det
leder till ett hårdare resursutnyttjande
utan att vi för den delen får ut mer
arbete. Man kan lägga samman den bilden
med ett antal andra bilder – utflyttningen
av investeringar och andra förlopp som
präglar ekonomin. Om det är Riksbankens
bedömning att vi har nått en nivå där
resursutnyttjandet är mycket ansträngt,
vad säger det då om hur vår potentiella
tillväxt utvecklats? Jag skulle vilja att
riksbankschefen utvecklade det.

Om vi med den aktuella utvecklingen i
konjunkturen och tillväxtnivån har detta
ansträngda läge, vad säger det då om
kraven på penningpolitiken i ett läge med
dubbelt så stor tillväxt? Eller omvänt,
vilka möjligheter innebär det att nå en
högre tillväxt, med de krav vi har på
inflationsmålet?

Urban Bäckström: Det är ett pussel. Det är
svårt att veta exakt vad den potentiella
tillväxten och resursutnyttjandet är. Det
är pusselbitar som träder fram gradvis.
Det är alldeles riktigt att det är en
speciell situation om man befinner sig i
den här fasen av konjunkturcykeln och
tvingas konstatera att resursutnyttjandet
är högt. Om den analysen är riktig – jag
vill vara preliminär på den punkten men
naturligtvis säga att den ligger till
grund för vår analys – kan inte svensk
ekonomi växa så snabbt. Då är det den
långsiktiga potentialen som står i centrum
för hur snabbt ekonomin kan växa. Det är
svårt att uttala sig exakt om den. Vi har
under de senaste åren haft en hypotes om
att den ligger på 2–2,5 %. Om det är så
framöver också vet vi inte. Vi får helt
enkelt fortsätta att lägga pussel.

Situationen på arbetsmarknaden är
bekymmersam, med tilltagande löneökningar
i just de sektorer där efterfrågan har
varit ganska hög under
konjunkturförloppet. Om man därtill lägger
den demografiska utveckling som vi vet
kommer under de närmaste åren kan
spänningar uppstå. Som jag sade i min
inledning reser det frågor av strukturell
karaktär om hur svensk ekonomi fungerar.
Vår uppgift är inte att utveckla den
analysen. Vi får ta verkligheten som den
är och anpassa politiken och bidra till
att efterfrågeutvecklingen hamnar i
harmoni med den långsiktiga tillväxten.
Sedan är det upp till andra att utveckla
den analysen och dra slutsatser om vad det
innebär för svensk ekonomis funktionssätt.

Jag vill återigen betona något som framkom
i Gunnar Hökmarks inledande del av frågan.
Överdramatisera inte det faktum att den
svenska centralbanken höjde styrräntan i
dag. Under de senaste åren har vi bedrivit
penningpolitik efter hur det ser ut i
Sverige, inte efter hur andra
centralbanker agerar. Vi följer inte något
tåg. Det är den svenska situationen som
står i förgrunden.

Gunnar Hökmark (m): Vi har många gånger
använt metaforerna bilkörande och
motorvägar. Pusselläggandet på Riksbanken
är en behaglig bild. Det ser trevligt ut
när man ser det framför sig, hur bitarna
läggs på plats.

Jag sade också i inledningen av min
fråga att det dramatiska inte är höjningen
i sig utan den bakgrundsbild som
Riksbanken tecknar, både när det gäller
produktivitetsutveckling och
arbetsmarknadsläge. Jag pekade då på en
sak som Riksbanken inte har behandlat i
inflationsrapporten, nämligen vad det
innebär för arbetsmarknadsläget när en
allt större del av arbetskraften är
sjukskriven. Vi får anställa fler och fler
för att göra de jobb som andra redan är
anställda för. Trots att vi har en
förhållandevis hög arbetslöshet får vi ett
ansträngt läge på arbetsmarknaden. Det
hade varit värt en analys. Jag vill gärna
att riksbankschefen säger något om det.
Sedan till frågan om det strukturella
läget. Det vore bra om Riksbanken hade en
uppfattning om den möjliga tillväxten och
ifall skälet till att så många, inte bara
Riksbanken, har undervärderat
inflationstrycket kan vara att vi är inne
i en process med lägre tillväxtkraft än i
andra länder. Är det innebörden av den
bild som Riksbanken tecknar av
produktivitetsutvecklingen, som inte beror
på konjunkturen? Det gäller också
utvecklingen av sjukfrånvaron, som inte
beror på konjunkturen såvitt vi kan
bedöma, och utvecklingen av
nyföretagandet, som inte heller synes vara
en konjunkturfråga.

Ser vi en process där Sverige är på väg in
i en svagare tillväxtkraft? Då har vi en
större utmaning, inte bara för
penningpolitiken utan för politiken i sig.

Urban Bäckström: Det är svårt att utröna
huruvida den snabba uppgången i
sjukfrånvaron är konjunkturellt eller
strukturellt betingad. Man kan se bakåt i
tiden att sjukfrånvaron fluktuerar med
konjunkturläget. Uppgången under slutet av
1990-talet hänger kanske samman med en
snabb uppgång av konjunkturen.

Sedan kan man naturligtvis fråga hur det
kommer sig att sjukfrånvaron, bortsett
från konjunktursvängningarna, ligger på en
så hög nivå. Det är en fråga som vi inte
kan besvara men som vi måste väga in. Den
drar bort människor från arbetsmarknaden
och påverkar resursutnyttjandet.
Jag och mina kolleger i Riksbanken vill
inte överdramatisera. Det är därför jag
använder bilden med pusslet. Pusselbitar
kommer in och läggs till. Bilden växer
fram successivt. Pusslet är inte
färdiglagt. Men om analysen är riktig
reser det en hel del allvarliga frågor om
hur svensk ekonomi fungerar: Hur fungerar
lönebildningen? Hur fungerar konkurrensen?
Det är vida, strukturella aspekter på
svensk ekonomi. Löner och priser har
glidit i väg i botten på en lågkonjunktur,
när efterfrågan i tjänstesektorerna har
ökat. Det är ett problem som vi delvis
delar med övriga Europa, som jag visade.
Löneökningstakten är dock högre i vårt
land. Det är ett bekymmer.

Pusselbiten med löneökningstakten kom på
den här sidan av årsskiftet, när
lönestatistiken för förra året kom in. Det
är i sig bekymmersamt att statistiken
släpar efter, men det är den värld vi
lever i. Jag vet att Statistiska
centralbyrån och andra myndigheter på
många olika områden gör sitt bästa för att
snabbare få fram statistik. Om bilden är
riktig reser det en rad allvarliga frågor.

Gunnar Hökmark (m): Ordförande! Om det
mönster som träder fram i pusslet visar
att taket för resursutnyttjandet och den
potentiella tillväxten är lägre än man
tidigare trott, vilka konsekvenser har då
Riksbankens räntepolitik? Jag utgår från
att den tillväxt ni har redovisat bygger
på den ränta som ni arbetar med i dag. Om
räntan måste höjas mer än vad ni förutsett
i dag, på grund av att pusslet visar
tydliga mönster med ett lägre tak för
resursutnyttjandet, hur påverkar det den
tillväxt ni själva redovisar i er prognos?

Urban Bäckström: Tänk på att det finns två
möjliga förklaringar till situationen. Det
kan också vara en kombination av dem. Det
är dock svårt att separera dem. Den ena
förklaringen är resursutnyttjandet. Om
resursutnyttjandet är högt kan det
generera inflationsimpulser. Fortfarande
kan dock den potentiella tillväxttakten
vara ganska hög. Det kan också vara så att
den potentiella tillväxttakten är lägre än
vi räknat med och därför är
resursutnyttjandet nu högt. Det kan leda
till slutsatser för framtiden. Svensk
ekonomi kan växa långsammare än vad vi och
andra har trott. Den delen av pusslet har
vi inte än. Förklaringen kan vara en
kombination av de två faktorerna.

Vi har att förhålla oss till att priser
och löner har tenderat att piggna till
mycket mer än vi hade förväntat oss. Jag
tror också att det gäller för andra
bedömare. Det måste vi förhålla oss till.
Det skapar ett bekymmer i den kommande
konjunkturuppgången och kan leda till en
för hög inflation. Därför har vi höjt
reporäntan i dag. Vi har också sagt att vi
kommer att behöva höja den ytterligare, om
pusslet stämmer och utvecklingen
fortsätter.

Det handlar fortfarande om att lätta på
gasen.

Johan Lönnroth (v): Det verkar som om
riksbankschefen och jag delar
uppskattningen av Knut Wicksell. Jag
beundrar honom mest för att han vågade
säga olika sanningar som var högst
kontroversiella på den tiden. Han
ifrågasatte den obefläckade avlelsen och
satt i fängelse för det. Han ifrågasatte
kungahuset. Han ifrågasatte äktenskapet.
Han ifrågasatte faktiskt kapitalismen.

Inspirerad av Knut Wicksell ska jag nu
säga något som jag hoppas att vare sig
riksbankschefen, någon av ledamöterna
eller någon annan upplever som en
oförskämdhet. Jag ska ärligt erkänna att
jag alltid känner mig på gränsen till
förnedrad av att sitta på denna
utfrågning. Det känns som om man sitter i
en skolklass. Vi får reda på resultatet av
diskussioner som har förts i direktionen.
Av hänsyn till makthavare utanför rummet
får vi inte ta del av rapporten kvällen
innan. Statsministern har pratat om
flinande finansvalpar. Jag tänker inte
använda sådana nedsättande värderingar. Vi
har begärt att få ta del av rapporten
kvällen innan men fått nej därför att
risken är för stor att de här makthavarna
ska få reda på något innan beslutet
annonseras.
Den 8 april ska vi i Riksbankens
oändliga nåd få ta del av direktionens
protokoll. Mer eller mindre hårdföra
monetarister för där en mycket intressant
debatt med mer eller mindre mjuka
keynesianer. Det har blivit alltmer
tydligt under det gångna året att
direktionen är precis lika politiserad som
detta utskott, i samband med
räntehöjningen i juni och interventionen
på valutamarknaden som Sonia Karlsson var
inne på.
Om vi i utskottet fick ta beslutet om
reporäntan finns en hygglig chans att vi
hade behållit räntan oförändrad.
Värderingarna i utskottet ser ut så. Det
visar i blixtbelysning att det nuvarande
systemet är ett omyndigförklarande av
väljarna och demokratin. Det är inte
riksbankschefens eller vårt fel. Sådant är
systemet.

Jag ska bara ställa en fråga, som är den
enda som egentligen intresserar mig
genuint just nu: Var ni eniga i beslutet?

Urban Bäckström: Det är en fråga som jag inte svarar
på, eftersom mina kolleger tillsammans med
mig har sagt att vi offentliggör
protokollet den 8 april, tror jag.

Jag upplevde inte att Johan Lönnroth
ställde någon fråga utan mer tog upp en
diskussion som jag antar förs här i
utskottet och som vi inte ska delta i. Men
låt mig ändå säga två saker.
Vem som är hök och vem som är duva i
Riksbankens direktion kanske inte alltid
följer det mönster som Johan Lönnroth
refererade till.

Min andra synpunkt är att jag tycker,
frånsett en del personliga egenskaper hos
Knut Wicksell, att det är värt att med
viss stolthet lyfta fram honom, eftersom
många av världens centralbanker i dag har
Knut Wicksell som förebild när de bedriver
penningpolitik med ett inflationsmål. Och
om vi kan lyfta fram en sådan här sak om
en person som levde i vårt land för hundra
år sedan tycker jag att vi kan göra det på
ett stolt sätt. Sedan kanske det fanns
aspekter på hans leverne som vi alla inte
delar. Men låt oss lämna det därhän.

Johan Lönnroth (v): I och för sig visste
jag svaret på frågan. Så den var ju
retorisk.

Det är klart att jag förstår att det
inte är så enkelt som att dela in
människor i hökar och duvor. Jag använde
inte dessa begrepp. Jag tycker att de är
lite konstiga. Jag använder begreppen
monetarister eller normpolitiker och
keynesianer. Det handlar i botten om
politiska värderingar. Det är därför som
jag inte gillar begreppen hök och duva.
Det är politiska värderingar som alldeles
tydligt handlar om vad man värdesätter,
hur man väger sysselsättning mot inflation
och annat sådant i botten.
Det är likadant i detta utskott. Det
finns ett mönster, men detta mönster kan
ibland brytas. Ibland röstar Siv och jag
med vännerna på andra sidan, mot
Socialdemokraterna. Och ibland kan
Socialdemokraterna rentav vara lite
delade, och vi också för den delen. Så
enkelt är det alltså inte.

Jag ska säga ytterligare ett par ord om
Knut Wicksell. Han levde före demokratins
genombrott. Han dog efter genombrottet,
men han verkade framför allt under en tid
då man ansåg att de politiska besluten
skulle tas av en överhet som inte behövde
fråga folket om vad folket ville. Och det
är i grunden det som vi har fått tillbaka,
inte i samma brutala form, men detta nya
system är en fråga om att man
omyndigförklarar väljarna. Vi kan inte
direkt ta de penningpolitiska och
finanspolitiska beslut som denna riksdag
och detta utskott borde ha det yttersta
ansvaret för. Det är det sorgliga. Och jag
är säker på att om Knut Wicksell hade levt
i dag skulle han ha tyckt att det var ett
förfärligt system.

Urban Bäckström: Jag tror jag avstår.

Mats Odell (kd): Det är alltid spännande
att göra utflykter till forna tider och
liv och leverne hos olika gestalter i
historien. Knut Wicksell kan väl vara
intressant. Men icke desto mindre tycker
jag, för att avsluta denna debatt, att det
finns anledning att påminna om att sedan
vi fick detta strikta inflationsmål och
sedan vi fick en självständig riksbank är
det första gången på 30 år som de svenska
löntagarna, Johan Lönnroth, har fått
rejäla reallöneförbättringar. Jag tror att
det också gäller att studera var intresset
finns för att verkligen se till att det
blir bättre för de grupper som man anser
sig företräda.

Herr ordförande! Det kan tyckas att det
har flutit ganska lång tid sedan vi var
samlade i finansutskottet – jag har för
mig att Urban Bäckström var med då också –
och analyserade huruvida det fanns en ny
ekonomi. Hade vi plötsligt en mycket
starkare produktivitetsutveckling och en
mycket större tillväxtpotential än vad vi
dittills hade trott? Och då var väl
tongångarna ganska positiva. Det svenska
IT-undret och hela den tekniska
utvecklingen och annat tydde på att vi
skulle kunna ha en större och snabbare
tillväxt. Motorvägen var bredare än vad vi
hade trott.
Om jag ska tolka det som Urban Bäckström
nu har sagt är denna väg av allt att döma
betydligt smalare och stenigare och mer
tjälskadad än vi hittills har trott. Vi
får nu börja lätta på gasen betydligt
tidigare och ha betydligt lägre fart. Och
för att anknyta till Gunnar Hökmarks
tidigare fråga så ser det, om vi tittar
framåt runt hörnet, om möjligt ännu sämre
ut när detta pussel är färdiglagt.
Jag, som vice ordförande i detta utskott
och som framför allt ägnar mig åt
finanspolitiken, tycker att man har ett
större ansvar än Riksbanken i detta hus
och framför allt i Rosenbad för att
åtgärda och förbättra denna väg så att vi
kan hålla en högre tillväxttakt. Om vi
tittar i backspegeln har Sverige mellan år
1970 och fram till 2001 haft en
genomsnittlig tillväxt på ungefär 1,8 %,
medan OECD-länderna har legat på 2,95 %.
Så det är klart att det hela tiden har
varit löneinflationen som har varit
akilleshälen för svensk ekonomis
utveckling.
Det som slår en när man läser
inflationsrapporten är just
resursutnyttjandet och
tillväxtpotentialen. Då är den slutsats
som riksbankschefen gav på en fråga från
Gunnar Hökmark, att svensk ekonomi
antagligen bara kan växa i takt med att
produktionskapaciteten byggs ut. Det finns
en slutsats i rapporten som är intressant,
nämligen att vinstutvecklingen har minskat
ganska kraftfullt och att det i sin tur
skulle vara ytterligare en faktor som gör
att investeringarna inte skulle kunna ge
denna utveckling, vilken i så fall är den
enda möjligheten till en ökad tillväxt.

Det skulle vara intressant att höra om
riksbankschefen ser någon koppling till
den svagare vinstutvecklingen. Av allt att
döma krävs det investeringar i och
tillskott av olika produktionsfaktorer för
att tillväxten ska kunna ta fart igen.

Urban Bäckström: Som jag sade är detta ett
pussel. Och de sista bitarna finns ännu
inte på bordet. Men när det gäller
vinstandelen kan man säga att den har
kommit ned betydligt under de senaste
åren. En förklaring till det, men inte den
enda, är att lönerna har ökat lite
snabbare än de borde. Vi minns alla
lönerörelsen i mitten av 1990-talet som
inte fungerade särskilt bra. Detta har
kunna absorberas i vinstandelen, i
vinstmarginalerna. Men nu har man kommit
ned lågt, och man har kommit ned lägre än
genomsnittet mellan 1970 och 2000, alltså
30 års genomsnitt. De är alltså låga.
Utrymmet att fortsätta så finns inte där.

Jag tycker att det är väldigt svårt att
ha några precisa uppfattningar om den
potentiella tillväxttakten framöver. Jag
tror att min högt värderade kollega Lars
Heikensten myntade begreppet: Vi är
avvaktande till den nya ekonomin men inte
avvisande. Det är väl ungefär det
förhållningssätt som vi alltid måste ha,
att vi är öppna för nya intryck – vad är
det som händer – men att vi är väldigt
noga med att inte låta oss bäras i väg på
det sätt som skedde på många marknader och
i många delar av ekonomin både här men
framför allt kanske i USA. Det blev en
enorm eufori kring detta som gick alldeles
för långt.
Men om det är på det sättet att det som
den amerikanska ekonomin går igenom är ett
verkligt skift i produktivitetstillväxten
som kommer av den nya tekniken så handlar
länderna med varandra, och den nya
tekniken kommer också till andra länder.
Sedan kan de strukturella förhållandena
vara olika så att det tar olika lång tid
att implementera den nya tekniken, och det
kan naturligtvis påverka.

Men jag vill vara försiktig när det gäller
bestämda uppfattningar om den framtida
potentiella tillväxttakten. Däremot reser
denna analys frågor kring detta som gör
att man kanske borde diskutera det lite
livligt. Vad beror detta på? Vad är det
för bekymmer som vi kan ha? Medan
Riksbanken är den del av
statsförvaltningen som måste agera och ta
verkligheten såsom den är kan andra delar
diskutera vilka problem som vi ser och vad
vi kan göra åt det, osv.

Mats Odell (kd): Det finns ju en del
pusselbitar som kanske är mer brutala än
vad Riksbanken är i denna rapport. Jag
tänker t.ex. på Medlingsinstitutets
årsberättelse för 2001. Jag tänker på
Konjunkturinstitutets beräkningar om
vilken löneökningstakt som skulle ge den
bästa inte bara sysselsättningsökningen
utan också tillskotten till den offentliga
sektorns resurser. Då talar man ju om
3–3,5 %.

Om vi ser att produktivitetstillväxten är
lägre i Sverige än i vår omvärld och att
löneökningarna är snabbare än i vår
omvärld måste det vara en mycket svår
uppgift för Riksbanken att på egen hand
att klara av detta. Om man tittar på
arbetskraftskostnaderna per timme inom
näringslivet mellan 1996 och 2001 låg
Sverige i snitt på 4,8 %. Euroområdet låg
på 2,7 %. USA låg på 3,6 %. Det är ett
antal försvårande faktorer, och det ska
till väldigt mycket av teknisk utveckling
som är mycket bättre i Sverige än i resten
av världen för att vi ska kunna uppväga
allt detta.

Urban Bäckström: Jag delar uppfattningen
att så länge produktivitetstillväxten i
svensk ekonomi är vad den har varit är
löneutrymmet totalt sett i ekonomin
3–3,5 %. Och det är uppenbarligen också så
att lönebildningen under de senaste åren
har fungerat ungefär så, framför allt
efter förhandlingarna 1997.

Detta diagram – diagram 2 – visar att
löneökningstakten ligger på 3–3,5 % ända
fram till slutet av år 2000 och under
2001. Sedan tar det fart. Och var tar det
fart? Jo, det tar fart i
tjänstenäringarna. Där övervältrar man
dessa kostnadsökningar på konsumenterna i
form av höjda priser. Och detta går in
under dessa utbudsstörningar. Det är
därför som frågan reses om hur svensk
ekonomi fungerar, hur arbetsmarknaden
fungerar, hur lönebildningen fungerar och
andra strukturella aspekter. Detta är
någonting som vi bara kan konstatera och
peka på och ta till intäkt för hur vi
sedan ska bedriva politiken. Om
utvecklingen skulle få en annan riktning,
om strukturerna skulle bete sig på ett
annat sätt, om löneökningstakten skulle
falla därför att man gjorde
regelförändringar eller något annat så är
det klart att det naturligtvis skulle
påverka Riksbankens politik. Det är
självklart. Men det är inte vår roll att
driva kampanj kring strukturella
förändringar, utan vi tar dem så som vi
ser dem och lägger dem till grund för
penningpolitiken.

Mats Odell (kd): Jag tror att vi är
överens om detta. De förändringar som
behövs är framför allt sådant som vi äger
i detta hus eller snarare i Rosenbad.

Tommy Waidelich (s): I Riksbankens
årsredovisning, som är en av orsakerna
till att vi sitter här i dag, kan vi läsa
att Riksbanken nu är i full färd med att
renodla sin verksamhet. Avtal har tecknats
med ett amerikanskt företag om försäljning
av Tumba Bruks sedeltryckeri. Dessutom har
det tecknats avtal med finska statens
myntverk om ett övertagande av Myntverket.
Nästa år tar SCB över Riksbankens
produktion av finansmarknadsstatistik. Och
därutöver har Riksbanken för avsikt att
sälja det helägda bolaget Pengar i Sverige
AB som sysslar med distribution,
lagerhållning och äkthetskontroll av
sedlar och mynt. Alla dessa åtgärder anses
vara ett led i Riksbankens inriktning mot
koncentration på kärnuppgifterna.

Samtidigt som denna renodling av
verksamheter görs och man ska ägna sig åt
kärnuppgifterna har direktionen den 8
november förra året beslutat att förvärva
fastigheten Baggensnäs för att i egen regi
bedriva något som kan liknas vid
kursgårdsverksamhet.
Min första fråga är helt enkelt om
riksbankschefen anser att detta förvärv av
Baggensnäs är i överensstämmelse med
Riksbankens ambition att renodla
verksamheten.

Frågan om Baggensnäs kanske inte kan
betecknas som en av de större, men som jag
ser det kan den få symbolisk betydelse i
diskussionen om Riksbankens ekonomiska
ställning och kostnadsmedvetenhet. Om man
till detta lägger direktionens förslag om
att delar av det egna kapitalet ska
avsättas i fonder vilkas avkastning ska
finansiera bankens normala driftsutgifter
undrar jag om det inte finns en risk för
att kursgårdsverksamhet på Baggensnäs och
direktionens förslag om fondering
tillsammans ger en bild som visserligen
bekräftar att Riksbankens ekonomiska
ställning är väldigt god men som samtidigt
säger att kostnadsmedvetenhet och
kostnadsjakt inte är högprioriterat.

Urban Bäckström: Jag ska haka på en sak
som jag glömde säga till Mats Odell. Vi
har fått många rapporter om varsel i
industrisektorn. Så är det. Där varslas
det, och där har det gått trögt. Det har
också gått trögt i telekombranschen. Vi
vet att baksmällan efter IT-bubblan har
varit utomordentligt besvärlig för många
företag och för ett av våra allra största
företag. Men under detta har det funnits
en ganska kraftig expansion i
tjänstesektorn. Vi som rör oss här i
Stockholm vet att prislappar ändras här i
butiker och i olika förrättningar. Vi har
upplevt det under det senaste året. Här
har det varit ett ganska högt
resursutnyttjande. Det är precis i dessa
sektorer som lönerna och priserna har
stigit snabbare, och det är här som man
har kunnat övervältra det på
konsumenterna. Det har gjort oss oroade,
inte för att det har hänt utan för vad det
kan leda till för det som ska komma när
också andra sektorer i svensk ekonomi
piggnar till.

Låt mig kasta mig från penningpolitiken
till Baggensnäs. Vi kommer till denna
fråga om Baggensnäs från två håll. Det ena
hållet är att detta är en fastighet som
Riksbanken sedan 1960-talet har
finansierat via sin s.k. semesterförening.
Det kan finnas ledamöter i utskottet som
har suttit i fullmäktige och som vet mer
om detta än jag.
När Riksbanken firade 300-årsjubileum
gjorde man två saker, om jag har förstått
det rätt. Det ena var att man instiftade
ekonomipriset. Det andra var att man gav
en gåva till personalen. Men det var
egentligen inte en gåva. Vad man gjorde
var att man lät personalen få ett lån från
Riksbanken för att i semesterföreningen
kunna äga fastigheten Baggensnäs.
Denna fråga var uppe i utskottet för
några år sedan. Då konstaterade utskottet
att det inte var ett modernt sätt att
hantera personalförmåner att ha denna typ
av semesterföreningar, vilket kanske var
vanligt förr, vad vet jag. Detta skulle
därför avvecklas. Det fanns även fler
fastigheter runtom i Sverige som
Riksbanken har ägt genom åren. Detta har
avvecklats i enlighet med utskottets
önskan. Och det näst sista steget här var
att säga upp avtalet med
semesterföreningen och därmed ta över
Baggensnäs i Riksbankens regi. Nästa steg
är sedan inte klart.
Låt mig säga att detta har upprört många
känslor hos äldre medarbetare i Riksbanken
som var med på denna tid. De upplevde att
detta var en gåva på den tiden. Men vi i
ledningen har försökt förklara att det
inte var det, i enlighet med utskottets
önskan.
Nästa steg är att Riksbanken ska sälja
denna fastighet helt i enlighet med vad
ledamoten sade om renodling av
verksamheten. Eller behöver vi den i vår
verksamhet? Riksbanken får ju äga
fastigheter som vi bedriver verksamhet i.
Det är här som vi inte har fattat något
beslut, utan denna fråga är under
beredning. Jag tror att direktionen får
upp den på sitt bord mot slutet av året
eller någon gång i höst. Då får vi se. Vi
måste självfallet se till att vi följer de
riksdagsbeslut som styr vår verksamhet.
Vi kommer till denna fråga också från
ett annat håll, nämligen att Riksbankens
verksamhet under de senaste 20 åren och
kanske längre på ett påtagligt sätt har
styrts om från att vara en handläggande
organisation till att bli mer av en
analyserande organisation. Och i en
analyserande organisation behöver man rätt
många möten, seminarier, konferenser och
över huvud taget att sätta sig i olika
grupperingar. Det är bl.a. det som
utredningen om Baggensnäs tittar på,
nämligen vilka kostnader vi egentligen har
för upphandling från externa aktörer för
denna typ av mötesverksamhet. Det ska bli
väldigt intressant att se om det kan
finnas en kalkyl för detta och om vi kan
försvara en sådan möjlighet.
Det andra är att den 11 september säger
någonting om backup-stationers placering.
Vi funderar över om man behöver en
kontinuerlig bemanning i en backup-station
– för vår del handlar det om det stora
rix-systemet som vi har i Riksbanken – för
att anläggningarna ska kunna tas i bruk
ögonblickligen. Kan en sådan förläggning
samlokaliseras med denna typ av
mötesverksamhet? Det vet vi inte. Detta är
också under utredning.

Vi får se vad dessa utredningar ger vid
handen. Men vi är väldigt noga med att vi
måste följa de riktlinjer och regler som
riksdagen har ställt upp för vår
verksamhet.

Tommy Waidelich (s): Det låter
betryggande. Riksdagen har tidigare
uttalat sig mot ett förvärv av Baggensnäs.
Om man tittar på övriga statliga
myndigheter och verk finns det ingen annan
myndighet och inget annat verk som har en
liknande verksamhet när det gäller att
erbjuda hotellplatser för övernattning i
samband med konferensverksamhet. På så
sätt skulle Riksbanken bli unik i detta
sammanhang.

Riksbankschefen borde hålla med mig om
att det är en pedagogisk utmaning att
förklara varför sedelpressar och myntverk
inte tillhör Riksbankens kärnverksamhet
men däremot kursgårdsverksamhet och
semesterbostäder för de anställda. Jag
hoppas givetvis att direktionen klarar ut
detta.
Jag har jobbat en hel del med EU-frågor,
och min erfarenhet är att frågor av
symbolisk betydelse inte ska underskattas.
De kan ofta användas i debatten på ett
negativt sätt och inte minst ibland skada
allmänhetens förtroende för viktiga
institutioner.

En annan fråga som jag känner att jag inte
har fått något riktigt svar på handlar om
det förslag som direktionen har lyft fram
om att delar av det egna kapitalet ska
avsättas i fonder, vilkas avkastning ska
finansiera bankens driftsutgifter. Det
handlar i detta fall om att en normalt
sett vinstdrivande verksamhet ska bygga
upp en fondering, vars årliga avkastning i
detta fall ska finansiera
driftsverksamhet. Anser inte
riksbankschefen att det kan ge ett intryck
av att kostnadsmedvetenheten inte är den
högsta och att det också finns en risk för
att man låter driftskostnaderna expandera
under högränteår, dvs. år med hög
avkastning?

Urban Bäckström: Jag ska först svara på
frågan om Baggensnäs. Om jag minns rätt –
jag är inte riktigt förberedd på frågan –
innehöll finansutskottets beslut inte ett
förbud för Riksbanken att äga Baggensnäs.
Vad det handlade om var ett förbud för
Riksbanken att bedriva den här typen av
semesterverksamhet som man hade bedrivit
under 30–40 år och kanske längre, vad vet
jag. Det har vi efterkommit, och avvecklat
denna semesterförening.

Låt mig säga att det har förekommit en
hel del protester. Men vi i ledningen har
försökt att förklara att det här gäller
vad finansutskottet och riksdagen har sagt
och att vi inte kan göra så mycket åt det.
Vad frågan nu handlar om är att vi i det
näst sista steget, i avvecklingsprocessen,
blev med en fastighet. Och vad gör vi nu?
Går det att motivera inom de ramar och de
behov som Riksbanken har att man bedriver
en mötesverksamhet där? Det finns exempel
på andra myndigheter som, såvitt jag har
blivit informerad om, om jag minns rätt,
har den här typen av verksamhet. AMS är
ett exempel. Det sägs att Statistiska
centralbyrån också gör det. Men jag har
inte sett det själv, så jag vet inte. Och
det finns andra exempel. Men jag håller
med om att de inte är många. Jag håller
också med om att Riksbanken måste vara
oerhört försiktig med spektakulära
verksamheter som på något sätt kan
försvåra och försvaga anseendet för
Riksbanken. Det håller jag helt med om.
Låt mig sedan komma till frågan om det
egna kapitalet. Där har Riksbanken
skisserat en modell för att tydliggöra vad
det är för kapital vi behöver till olika
funktioner. På den punkten tycker jag att
medarbetarna i Riksbanken har gjort ett
bra jobb genom att på ett bättre sätt än
kanske tidigare pedagogisera vad
Riksbanken behöver sitt kapital till.
Men jag hoppas att vår effektivitet inte
är ifrågasatt. Vi har dragit ned ganska
rejält på personalen i Riksbanken och
avser att fortsätta att göra detta genom
att effektivisera kontanthanteringen. Vi
äger ju fortfarande det bolag som
distribuerar sedlar och mynt. Direktionen
och ledningen och det tidigare fullmäktige
tryckte väldigt starkt på att för att
kunna rekrytera duktiga personer, som
t.ex. de som sitter runt mig och som finns
i Riksbanken, var vi tvungna att
rationalisera ganska rejält under 1990-
talet. Det har lett till att antalet
personer som är knutna direkt till
Riksbanken har minskat sedan slutet av
1980-talet från över 1 000 personer till
någonstans mellan 400 och 500 i dagsläget,
just för att vi skulle kunna skaffa oss
handlingsfrihet att anställa duktiga
analytiker och akademiker för att göra en
bra analys.

Jag vet inte om det låg i frågan att jag
ytterligare ska kommentera det egna
kapitalet. Men jag väljer att inte göra
det nu, men jag återkommer naturligtvis om
detta låg i frågan.

Tommy Waidelich (s): Det var mest en fråga
om det inte finns en risk för att
kostnadsmedvetenheten blir sämre, inte
minst eftersom det är avkastningen som ska
finansiera den löpande driftsverksamheten.
Och finns det inte risk för att man under
år med hög avkastning låter utgifterna
expandera?

Nu har ju fullmäktige avvisat detta
förslag. Men om jag är rätt underrättad
finns det ledamöter i fullmäktige som
fortfarande tycker att det är ett
intressant förslag. Av den anledningen
skulle det vara intressant att höra
riksbankschefens kommentar i den delen.
Finansutskottet och riksdagen har
tidigare uttalat sig om Baggensnäs och
slagit fast att Riksbanken trots sin
speciella ställning i statsförvaltningen
inte ska särbehandlas i förhållande till
myndigheter under regeringen. Och för
dessa gäller att de inte får förvalta
bostäder för uthyrningsändamål. Till saken
hör också att den satsning som Riksbanken
kanske ämnar göra på en
konferensanläggning då framstår som helt
unik. Enligt uppgift som vi har fått via
finansutskottets kansli finns det nämligen
inte i övriga delar av statsförvaltningen
något exempel på en myndighet eller ett
affärsdrivande verk som förvaltar en
konferensanläggning med
övernattningsmöjlighet för eget bruk.
Dessutom har Statens fastighetsverk
uttalat sig om dessa frågor och producerat
en promemoria med förslag till riktlinjer
som innebär att myndigheter bör få ha kvar
fritidsbostäder som bär sina kostnader och
som av olika skäl inte kan säljas till
dess att rivning är det mest ekonomiska
alternativet. Då återstår en bedömning i
detta fall om dessa bostäder bär sina egna
kostnader och om det är lönsamt för
Riksbanken om man ser till sin egen
konferensverksamhet och annat.

Jag kan ju bara konstatera att den region
där Baggensnäs ligger redan i dag är
ganska överetablerad när det gäller
kursgårdsverksamhet. Men det är mer en
upplysning om de beslut som har fattats i
riksdagen tidigare. Min fråga är
fortfarande den som gäller risken med en
sådan här fondering och med den här
modellen där avkastningen finansierar
driftsverksamheten. Finns det inte en risk
för att man expanderar driftskostnaderna
under högavkastningsår?

Urban Bäckström: Jag är inte säker på att
ledamoten och jag talar om samma sak, herr
ordförande. Vad riksdagen har sagt är att
myndigheter inte ska syssla med
fritidsbostäder. Det var det vår
semesterförening sysslade med sedan lång
tid tillbaka. Det är under avveckling. Men
myndigheter får ju konferera, vilket också
alla myndigheter gör. En del myndigheter
gör det i egen regi, kanske för att de kan
försvara kostnaden, vad vet jag. AMS är
ett sådant exempel om jag är rätt
informerad – med lite reservation för det.

Det är vad frågan gäller här. Är det
bättre att vi konfererar hos andra
näringsidkare eller kan vi försvara,
vilket jag inte vet, att vi gör det i egen
regi? Precis som vi konfererar i
sammanträdesrum uppe på Brunkebergstorg
kan vi ju i tjänsten konferera och ligga
borta i tjänstesammanhang. Det har såvitt
jag förstår inte finansutskottet uttalat
sig negativt om. Vår utgångspunkt är
självfallet att följa de direktiv som
regering och riksdag ger oss – förlåt, jag
menar som riksdagen ger oss – i det här
avseendet. Det var en felsägning, herr
ordförande, som inte var meningen.

Låt mig sedan komma tillbaka till
förslaget om hur man skulle fondera i
Riksbanken. Jag tror inte alls att det
finns en risk för det. Den risken skulle i
så fall redan ha funnits, för Riksbanken
har ju inte under t.ex. fullmäktigetiden
haft något tak för vilka utgifter man
skulle kunna skaffa sig. Det enklaste hade
varit om vi, efter det att kronan började
flyta och vi behövde anställa väldigt
mycket nytt folk och uppgradera
kompetensen i Riksbanken, hade dragit på
oss väsentligt större kostnader. Vi gjorde
inte det. Vi rationaliserade och sade
faktiskt upp personer i Riksbanken under
mitten av 1990-talet. Vi kände väldigt
starkt att vi skulle komma att granskas
precis som vilken myndighet som helst och
kunde inte dra på oss för stora kostnader.
Jag tror alltså att det yttre trycket
fungerar som en väldigt bra varningssignal
till oss i direktionen om det skulle vara
så att vi fattade beslut som var för
långtgående. Öppenheten är bra även i det
avseendet, tror jag.

Lena Ek (c): Herr ordförande! Innan jag
börjar med mina frågor måste jag bara
ställa en kontrollfråga. Det gäller det
beslutsmaterial som vi har fått angående
Baggensnäs och den summa som vi i
finansutskottet har fått i underlaget
angående den här frågan.

Urban Bäckström: Jag har inte läst det
underlaget.

Lena Ek (c): Jag kan bara konstatera att
det i alla fall är en ofantligt liten
summa, om man pratar om Riksbankens
ekonomi och möjlighet att agera, där man
sedan vi träffades senast i en utfrågning
har tagit in 20 miljarder extra från
Riksbanken. Det kanske hade varit bättre
att lägga 20 minuter på att diskutera den
frågan under den här utfrågningen. Därför
skulle vilja ställa frågan till
riksbankschefen hur det här beslutet
kommer att påverka Riksbankens möjligheter
att agera i händelse av en kris och av att
det blir nödvändigt för Riksbanken att
intervenera på något sätt.

Jag skulle också bara vilja deklarera,
efter Johans Lönnroths inlägg, att jag
tycker att det är otroligt viktigt att
värna Riksbankens fristående ställning,
men att det möjligen kan ses som lite lätt
fånigt att vi inte får materialet förrän
en timma före utfrågningen när det är
klart kvällen innan. Det går ju t.ex. att
få statsbudgeten kvällen innan.
I det här ekonomiska pusslet som vi har
pratat om, och det här med
bedömningsfrågorna som ligger till grund
för reporäntebeslutet, skulle jag vilja ha
en liten fördjupning runt
konjunkturbedömningarna. Det är
fortfarande ett väldigt känsligt läge i
USA och i euroområdet. Vi har två
basindustrier, två basindustribranscher,
som står inför väldiga
strukturförvandlingsproblem, eller
nödvändiga strukturförändringar. Dels är
det stålindustrin i USA, med den
diskussion som nu blir mellan EU och USA
om de tullar och andra skydd som USA
försöker ställa upp för att skydda sin
föråldrade stålindustri. Dels är det en
annan sådan bransch, trä och massa, som
har motsvarande strukturproblem och som
ligger tungt i den tyska ekonomin.
Tysklands ekonomi är ju faktiskt något som
lyfts upp som ett problem i den
bakomliggande bedömningen. Jag skulle
gärna vilja höra lite mer om hur
riksbankschefen ser på de frågorna i
sammanhanget.
Sedan skulle jag också vilja ha en liten
fördjupning kring lönebildningen. Vi har
alldeles nyligen haft en genomgång på
finansutskottet från Medlingsinstitutet om
hur lönebildningen har skett. Problemet är
att vi ligger på en högre löneökningstakt
än våra närmaste konkurrentländer,
riksbankschefen nämnde 1 %. Våra löner
ökar snabbare än våra konkurrenters. Vi
har en stelhet och andra problem på
arbetsmarknaden som blir allt tydligare.
Vi har en demografisk situation där vi
också möter en arbetskraftsbrist som
verkar komma snabbare än vad
Långtidsutredningen visade i sitt
material. Vi har också de ökande
sjuktalen.

Samtidigt visar Medlingsinstitutet på en
funktion till, nämligen att
lönediskrimineringen mot kvinnor har ökat
mycket under de senaste åren. Det skapar
också en förväntan och ett tryck på
löneökningar från vissa håll, t.ex. från
offentliganställda grupper. Det ger en
tung problembild sammantaget.
Lönebildningen är en av de faktorer som
lyfts upp i rapporten som något som
faktiskt behöver diskuteras. Jag skulle
vilja höra lite mer om hur riksbankschefen
ser på just den problematiken.

Urban Bäckström: Det var ett tungt
artilleri med frågor som jag fick där. Vi
kan börja med det egna kapitalet. Det
finns inte så mycket att tillägga utöver
den promemoria som direktionen lämnade
över till fullmäktige och som nu har
blivit offentlig. Där konstateras att om
man drar ned Riksbankens egna kapital
minskar man också möjligheterna att kunna
agera i samband med kriser. Det anknyter
till vad jag sade för ett år sedan, när vi
diskuterade den här frågan vid motsvarande
utfrågning, alltså att behovet av eget
kapital i Riksbanken hänger samman med den
bedömning som man kan göra om nästa kris.
I vilken utsträckning ska staten i vid
mening ha en handkassa för det fall att
det värsta skulle inträffa? Det är en
bedömning som utskottet får göra.

Jag kan möjligen lägga till en aspekt
som jag tycker har kommit fram på ett lite
konstigt sätt i diskussionen. Det handlar
om det här att staten skulle kunna göra
vinster genom att flytta pengar från
Riksbanken till Riksgälden. Jag skulle nog
titta igenom det materialet en gång till
om det ankom på mig att göra den
bedömningen, för jag tror inte att det
stämmer. Jag tror inte att det är några
vinster att göra på detta.
Det hänger samman med att huvuddelen av
Riksbankens tillgångar har längre löptid
än statens skuld. Jag har bläddrat som
hastigast i den promemoria som jag tror
att utskottet hade inför sin behandling
förra året. Där utgår man, om jag har
förstått det rätt, från att hela vår
tillgångsmassa bara skulle avkasta
motsvarande reporäntan. Det stämmer inte.
Vi har huvuddelen av våra tillgångar i
valutareserven, och den har en längre
duration, eller löptid, än vad Riksgälden
har på sin skuld. Därmed inte sagt att man
skulle tjäna pengar på att flytta från
Riksgälden till Riksbanken. Men man
förlorar i vart fall inte de belopp som
jag tror att det har handlat om i
promemorian.
Sedan ska man komma ihåg att vår
reporäntestock nu är lite större än vad
den har varit tidigare beroende på att vi
t.ex. gjorde interventionen förra
sommaren. Det innebär att man flyttar
tillgångar från valutareserven till
reporäntestocken. Vad vi ska göra med
denna reporäntestock för att öka
avkastningen på just den är någonting som
vi ser över. Det är mycket möjligt att man
kan förlänga löptiden på den
reporäntestocken så att den blir längre än
den som Riksgäldskontoret har. Då skulle
det inte vara några statsfinansiella
vinster alls att flytta över. Eftersom jag
har hört detta i diskussionen vill jag
gärna föra fram det här.
Sedan kan man ju säga att förra årets
extrautdelning inte tillförde någonting
när det gäller nettoinkomster till staten,
för då handlade det i stort sett om
löptider av samma sort. Vi avvecklade vår
stock av statsobligationer. De pengarna
gick över till Riksgälden, och där
amorterade man i stort sett samma
statsobligationer. Där fanns alltså
ingenting att tjäna. Det är egentligen
inte en kostnadsfråga. Jag vill gärna säga
det som svar på Lena Eks fråga.

Sedan kan jag gå över till USA och
konjunkturen. Jag har här två diagram som
illustrerar konjunkturutsikterna. I olika
enkäter mäter man förtroendet hos
företagen inför framtiden, hur goda de
tror att utsikterna är. Vad ser man i
orderböcker och vad tror man om den
närmaste framtiden? Där ser vi en ganska
klar förbättring av förtroendet i USA. Vi
ser också en tendens till vändning i
Europa, i Tyskland. Det är ett sätt att
illustrera att det finns en hel del tecken
som tyder på att konjunkturen är på väg åt
rätt håll. Tittar man på
konsumentförtroendet är det inte samma
starka tendenser, men det är i vart fall
en stabilisering. Det brukar ju vara så
att konsumentförtroendet kommer lite
senare än företagsförtroendet.

Diagram 9. Företagsförtroende i USA och Tyskland

Index

Källor: ISM och IFO Institute

Diagram 10. Konsumentförtroende i USA och
euroområdet

Index

Källor: The Conference Board och EG-kommissionen

Tittar man på den svenska marknaden har vi
ett diagram i inflationsrapporten. De här
beteckningarna hänvisar till
inflationsrapporten. Vi har ett knippe
olika indikatorer. Man kan diskutera
giltigheten och styrkan i dem, men för
Sverige tycks det också som att det är på
väg att stabiliseras och kanske t.o.m.
vända uppåt.

Diagram 11. Ledande indikatorer i Sverige

Index, månatlig förändring

Källa: EcoWin

Sedan var det lönerna. Jag har ju pratat
en hel del om löneökningarna. Jag vet inte
vad mer jag kan tillföra. Det är ju så att
löneökningarna i tjänstesektorn har varit
starkare än i de varuproducerande delarna
av näringslivet. Det hänger säkert samman
med att efterfrågan har varit starkare i
tjänstesektorerna än i de mer
varuproducerande delarna av näringslivet.

Sedan är det också så att
tjänstemannalönerna tycks ha stigit mer i
genomsnitt än arbetarlönerna. Jag tar inte
ställning till om det är riktigt att
lönestrukturen förskjuts på det ena eller
andra sättet, och jag vill inte heller
säga att det är ett problem från ekonomisk
synpunkt att lönestrukturen förskjuts på
det ena eller andra sättet.

Det som är viktigt att konstatera för oss
är att den genomsnittliga takten ligger
för högt om man får tro de senaste
siffrorna. Det som också är viktigt för
oss att konstatera är att den
genomsnittliga takten har accelererat – i
alla fall under det senaste året. Det är
ett tecken på att resursutnyttjandet i
något slags vid mening har blivit mer
ansträngt. Från det drar vi slutsatser om
vad som kan hända vid en eventuellt
förbättrad konjunktur och en möjlighet för
svensk ekonomi att i så fall växa.

Lena Ek (c): För att gå tillbaka till
Riksbankens eget kapital och den
diskussion vi har haft om de extra 20
miljarderna har vi tidigare bedömt att det
inte behövs någon lagstiftning där man ska
utgå från att den här frågan ska lösas
utifrån vissa nyckeltalsformler eller
liknande. Är det så, efter den diskussion
som har förts under vintern, att
riksbankschefen bedömer att frågan behöver
lösas på ett mer varaktigt sätt framöver
så att det inte blir så att det uppstår
tillfälliga politiska behov och att det då
kommer sådana här extra beslut i framtiden
också?

Sedan var det frågan om konjunkturer. Ska
jag tolka riksbankschefen så att
allvarliga strukturproblem i amerikansk
och tysk basindustri enligt Riksbanken
inte kommer att påverka konjunkturen i det
här känsliga läget?

Urban Bäckström: Den gamla principen från
slutet av 1980-talet om hur Riksbanken
skulle fördela sina vinster har ju nu
ändrats två gånger – eller en gång och det
kanske blir en gång till beroende på
vilket beslut finansutskottet fattar.
Därmed kan man ju säga att den principen
inte längre finns. Det är svårt att ändra
en princip två gånger och sedan säga: Nu
ska vi gå tillbaka till den gamla
principen.

Ett sätt att lösa detta har direktionen
skissat på. Det kanske finns andra sätt
att lägga fast en ny princip på ett
tydligt sätt. Det handlar inte bara om
förhållandet mellan ägaren och ”dottern”,
så att säga. Det handlar om förtroendet
för Riksbankens finanser både hos en bred
allmänhet och hos marknadens aktörer. Det
som direktionen har lagt fram är ett sätt
att försöka hantera det här och lägga fast
en princip för framtiden. Jag tror
personligen inte att det räcker så bra att
bara säga att det nu är den gamla
ordningen, som man har ändrat på två
gånger, som gäller. På något sätt gäller
det att hitta ett mer tydligt, bestående
sätt. Något annat tycker jag inte att jag
kan tillföra i den frågan.

Karin Pilsäter (fp): Det har cirkulerat
väldigt mycket frågeställningar i den här
diskussionen, från stort till mycket
smått. Det kanske inte är storleken på
sakerna det gäller utan tankarna bakom som
man borde ta intryck av. Jag tänker på en
sak som sades. Riksbankschefen sade att om
finansutskottet och riksdagen så beslutar
tar man 20 miljarder. Men det är ju redan
inskrivet i statsbudgeten från i höstas
att så ska ske. Det var långt innan
fullmäktige fattade beslut om att man hade
för avsikt att erbjuda detta – och även
mycket långt innan finansutskottet nu har
att hantera frågan.

Jag skulle vilja understryka just
frågeställningen om beloppet i sig i
förhållande till att det inte längre finns
några regler. Det gäller hur man värderar
de två sakerna. Direktionen hade inte
föreslagit de här 20 miljarderna. Hur
stort problem är beloppet i sig i
förhållande till avsaknaden av
förutsägbarhet?
Där har vi för övrigt också förklaringen
till att statsbudgeten kan delas ut
kvällen innan, kl. 18. Den har ju redan
framförhandlats i direktsändning. Vi som
får budgeten då är väl i stort sett de
sista som får ta del av den. Än har inte
direktionen börjat lägga sina
förhandlingsbud i pressmeddelandeform
inför sammanträdena. Det är väl en ganska
uppenbar skillnad. Det var min första
fråga, alltså om behovet av klara
riktlinjer.
Den andra frågeställningen jag har
gäller att det har pratats mycket om
lönekostnadsutveckling. Jag noterar att
Nordeas prognos är att
lönekostnadsutvecklingen skulle börja avta
nu när konjunkturen förstärks, men
Riksbanken gör en motsatt bedömning. Det
har diskuterats lite fram och tillbaka.
Jag skulle vilja prata mer om den här
strukturfrågan, alltså att den potentiella
tillväxten är så pass låg samtidigt som vi
vet att de strukturella förändringarna när
det gäller demografi och människors
önskemål och preferenser gör att man
behöver styra över mer till
tjänstesektorn, både det som är offentligt
finansierat och det som är direkt
privatbetalt.
Man behöver göra den
strukturförändringen i ekonomin att mer
går till tjänstesektorn. För att det ska
lyckas krävs det en förändring i det
relativa löneläget, annars kommer inte
detta att inträffa. Vi hade en utfrågning
förra veckan i finansutskottet kring
tillfälligt sysselsättningsstöd till
kommunerna. Då påtalade AMS-chefen Anders
L. Johansson att den riktigt stora
utmaningen var att se till att man har en
arbetsmarknad där fler människor styrs
över till utbildning och tjänstgöring i de
sektorerna, som lärare, vårdpersonal osv.
Annars kommer det att leda till inflation
och överhettning eftersom efterfrågan,
demografin osv. kräver det.

Jag skulle vilja be riksbankschefen att
något lite utifrån det perspektivet
kommentera det här med
strukturförändringar, inflation och
överhettningsrisker på lite längre sikt. I
rapporten pratar ni om den närmaste tiden
men inte om de kommande åren. Utifrån det
skulle jag också vilja ställa frågan om
riksbankschefen möjligen skulle kunna
lämna någon liten kommentar till EMU-
utredningens förslag om att
produktionsgapet skulle mätas och att det
måttet mer eller mindre automatiskt skulle
leda till politiska åtgärder mot bakgrund
av kommentaren att resursutnyttjandet inte
är så lätt att mäta. Jag undrar om EMU-
utredningen på den punkten verkar ha en
bra eller kanske en något mindre bra idé.

Urban Bäckström: Om jag börjar med den
sista punkten är det så att vi antagligen
får den där utredningen på remiss. Vi
kommer då någon gång under hösten att avge
vårt remissvar. Vi har därför inte
diskuterat den i Riksbankens direktion.
Låt mig ändå säga att ju längre man
befinner sig från sådana begrepp som
resursutnyttjande, output-gap osv., desto
lättare är det att använda dessa saker som
dagens sanningar. Ju närmare man befinner
sig detta och ska bedriva politik, som vi
gör, desto mer inser man att det mer är
fråga om ett pussel där man faktiskt får
vara beredd att flytta på en bit eftersom
bilden inte alltid riktigt går ihop. Det
är alltså inga entydiga begrepp. Det är
utomordentligt svåra saker.

Nu innehåller EMU-utredningen många
olika aspekter, och det är därför jag tror
att vi gör bäst i att tänka igenom vad vi
kan lägga till från vår utgångspunkt när
det gäller denna utredning. Jag avstår
därför gärna från att kommentera den
vidare.
Låt mig komma till det här med det egna
kapitalet igen. Jag tror att man kan
formulera det så här: Problemen är större
för en centralbank som har för litet eget
kapital än det är för statsmakterna i
stort om den får för mycket. Det är ett
mindre problem om den är
överkapitaliserad, särskilt som vinsten av
att flytta pengar från centralbanken till
Riksgäldskontoret inte är den som har
diskuterats utan att det faktiskt finns
andra aspekter på denna. Då är det inte
någon kostnad att ha ett för stort eget
kapital om man nu alls tycker att det är
det. Tvärtom ger det i så fall en bra
handlingsfrihet. Det är ju den enda
handkassa, kan man säga, som staten
förfogar över.
Sedan går det inte att säga huruvida
Riksbanken kommer att få problem om
utskottet och riksdagen fattar det här
beslutet. Det vet man inte förrän man
befinner sig i nästa kris, och då är det
inte ett problem för Riksbanken, utan för
staten och samhället i stort. Det går inte
att bedöma detta exakt i dagsläget. Det
handlar om vilken buffert, vilken
beredskap, vilket utrymme man vill ha i
händelse av att det värsta skulle
inträffa.
Så var det en fråga om
strukturförändring på arbetsmarknaden. Det
är klart att det blir förändringar i en
marknadsekonomi när det gäller
relativlöner över tiden. En sektor som
måste dra till sig arbetskraft – där
fungerar ju arbetsmarknaden så – behöver
säkert en relativprishöjning för att det
ska vara möjligt att genomföra detta.
Sådant händer på den svenska
arbetsmarknaden också.
Problemet är kanske inte den aspekten på
lönebildningen utan vad som ligger i
botten. Om golvet blir högt för alla och
man sedan ska lägga
relativprisförändringar ovanpå detta blir
den totala löneökningen för hög. Om golvet
är lägre och relativpriseffekterna är det
enda som spelar roll kanske
löneökningstakten blir för låg, vad vet
jag. Det är detta samspel mellan de
marknadsdrivna effekterna och de effekter
som har att göra med avtal och andra saker
som är mer generella som jag tror är det
viktiga.

Det är naturligtvis något problem med
lönebildningen när så många människor som
i dag står utanför arbetsmarknaden. Vi har
trots allt, historiskt sett, en hög total
arbetslöshet, och lönerna tenderar ändå
att accelerera. Det är något som inte är
riktigt bra här. Men jag får återigen
reservera mig för den slutsatsen eftersom
statistiken är skakig på det här området.
Medlingsinstitutet är dock uppenbarligen
inne lite grann på samma tanke.

Karin Pilsäter (fp): Jag var lite ute
efter att få en betraktelse över en mer
långsiktig utveckling om man inte klarar
den här omställningen. Det är egentligen
en strukturomvandling av varvskaraktär
m.m. som behövs, men det är uppenbarligen
något som inte fungerar eftersom lönerna
stiger även inom de andra sektorerna. Jag
tyckte att det var ganska talande att AMS-
chefen gick ut med en så kraftig varning
för överhettning och inflation på ett
antal års sikt som
strukturförändringsfråga snarare än som
konjunkturfråga.

Urban Bäckström: Herr ordförande! Om jag
bara får svara på den delen så tror inte
jag att det här leder till, eller det
kommer inte att leda till, ett
inflationsproblem. Det kommer vi att se
till. Om arbetsmarknaden inte fungerar
tillräckligt bra blir det ett
arbetslöshetsproblem; att arbetslösheten
varaktigt hamnar högre än vad den annars
skulle göra. Det är här
resursutnyttjandefrågan och den aspekten
kommer in i bilden. Om det är så att
resursutnyttjandet blir för högt, och det
är därför det kan variera över tiden med
tanke på sådana strukturella förändringar,
kommer ju Riksbanken att tvingas ha en
högre ränta för att hålla nere
inflationstrycket och lönekostnadstrycket.
Men det sker till priset av en lägre
produktionsnivå och en sämre utveckling på
arbetsmarknaden.

Karin Pilsäter (fp): Vi ska inte föra
någon diskussion om detta, men om
Riksbanken sköter sitt jobb kommer det
alltså att leda till en lägre
produktionsnivå och till sämre välfärd.
Det är viktigt att ta det till sig när man
har förslag om att förändra arbetsformerna
så att Riksbanken inte ska göra det jobbet
utan att vi ska ha en annan utveckling
framöver. Man kan inte komma runt att göra
de strukturella förändringar som i så fall
skulle orsaka dessa problem.

Till sist skulle jag bara vilja ställa
en kort fråga. Det har varit ovanligt lite
diskussion om kronkursen här. Ni pekar
väldigt mycket på inhemska effekter som
ska göra att kronan förstärks. Alla har
väl överskattat kronkursen länge.

Men jag tror också att det finns starka
argument i det här att det kanske inte
handlar så mycket om hur man bedömer
Sverige utan att det är relationen med
dollarn som är det viktiga. Jag kan inte
se i materialet att ni direkt för någon
diskussion om detta att dollarn kan
försvagas utifrån exempelvis växande
amerikanska budgetunderskott, effekter av
Enronskandalen och sådana saker. Jag menar
diskussionen om vad som händer med dollarn
utöver förväntningar på svenskt EMU-
inträde osv.

Urban Bäckström: Att göra prognoser på
valutakursutvecklingen är utomordentligt
svårt. Jag vet inte om någon klarar av det
egentligen. Syftet här är inte att göra
någon djupare bedömning av olika faktorer
som påverkar valutakursen. Vi måste helt
enkelt ha en valutakurs att räkna efter i
tabellverket. Då skisserar vi en bana som
innebär att kronan förstärks de närmaste
åren.

Det bygger vi naturligtvis på tidigare
tankar om jämviktsväxelkurs och sådana
saker. Vi anger ju banan i TCW-index, där
både euron och dollarn ingår, och det kan
hända att de rör sig lite olika. Det går
det inte att göra prognoser på. Om dollarn
skulle börja falla rejält är det kanske i
ett sammanhang då de amerikanska
obalanserna korrigeras på ett mera abrupt
sätt. Då är det fler faktorer som kommer
in i inflationsbilden än bara rörelser på
valutamarknaden.
Om man vill raljera om Riksbankens
bedömningar tidigare på kronområdet kan
man säga att det där har ni sagt varje
gång. Ja, men vad ska vi göra när vi gör
bedömningen att kronan faktiskt är
undervärderad och har en potential att
stärkas mot bakgrund av mer fundamentalt
betingade faktorer i svensk ekonomi? Det
är ungefär som att man kunde raljera över
dem som inte köpte IT-aktier på vägen upp,
men några andra sade att det där inte är
fundamentalt betingat, någonstans måste
det korrigera sig. Sedan kom
korrigeringen, även om man inte vet när
korrigeringen kommer. Men förr eller
senare kommer mer fundamentala faktorer in
i bilden.

Det är kanske det som har hänt efter det
att diskussionen om EMU har kommit i gång
i Sverige. Då kan man säga: Det är nog
rimligt att räkna med en starkare kronkurs
i ett längre perspektiv. Därför har det
rört sig uppåt under de senaste månaderna.
Ibland kommer sådana där väckarklockor som
gör att marknaden tar en annan riktning.

Lennart Hedquist (m): Jag tycker att Karin
Pilsäters viktiga frågor, särskilt i
första avsnittet, och de svar hon fick
kontrasterar väldigt bjärt mot de något
egendomliga frågor vi fick från
regeringspartiets företrädare, dels det
här med Baggensnäs, dels att Sonia
Karlsson uppehöll sig vid att man inte
borde ha höjt räntan i det här läget ...

Ordföranden: Vi behöver inte recensera
andras frågor, frågan är fri för alla,
även för dig.

Lennart Hedquist (m): Då övergår jag till
frågan, med utgångspunkt i den väldigt
tydliga sammanfattningen i
inflationsbedömningen, där man pekar på
lönebildningen, hur svagt produktiviteten
har utvecklats på senare tid, hur
vinstandelarna i hela ekonomin har
pressats tillbaka. Men så säger man i
inflationsrapporten att detta sammantaget
reser frågor om resursutnyttjandet,
inflationstrycket och ekonomins
funktionssätt.

Därmed går jag, herr ordförande, över
till att titta lite grann på appendixet,
där man går igenom den s.k. Taylorregeln.
Enligt den sätts räntan vid en viss
tidpunkt med hänsyn till den aktuella
inflationen och ett mått på det rådande
kapacitetsutnyttjandet i ekonomin. Längre
fram säger man dock beträffande denna
enkla regel, att eftersom den inte
utnyttjar all den information om den
framtida inflation som en centralbank kan
basera sin penningpolitik på kan det bli
avvikelser. I det här läget pekar
Riksbanken på en rad risker – hur mycket
information som man har beträffande
inflationsimpulser i dagens svenska
ekonomi. Det är naturligtvis med den
utgångspunkten man har höjt räntan.

Utifrån detta att man besitter all denna
information skulle jag vilja ställa
frågan: När har det på senare tid i
Sverige funnits så tydliga
inflationsimpulser som Riksbanken ändå
mellan raderna anger? Man har likväl i sin
prognos kunnat ange att inflationen blir
lägre. Att inflationen kommer att gå ned
är lite grann det som Riksbanken anger.
Men jag skulle vilja veta om man på senare
tid någon gång i motsvarande situation
faktiskt lyckats få ned inflationen. Man
har ju lyckats få ned inflationen i vissa
lägen, men då har inte impulserna varit så
tydliga.

Urban Bäckström: Nu måste jag, herr
ordförande, få säga att det är viktigt att
vi inte för den här diskussionen i termer
av svart eller vitt, för det är inte det
ena eller det andra som gäller. Vad
Riksbanken har gjort är att vi har gjort
en gradvis ändring av vår syn på
resursutnyttjandet. Det ligger ingen
dramatik i detta. Men det har gjort att vi
har känt att när nu konjunkturen
förbättras höjer vi räntan lite grann. På
1980-talet använde man, såvitt jag kommer
ihåg, inte 25 punkter, utan då agerade man
i termer av halv procentenhet, en
procentenhet eller ibland två
procentenheter. Vi måste se det här för
vad det är. Men det är klart att om
analysen – som vi inte är säkra på och där
vi fortfarande lägger pussel – stämmer,
reser det en hel del frågor som det
naturligtvis finns anledning att diskutera
vidare i olika sammanhang – vad det
betyder, hur lönebildningen fungerar,
konkurrenssituationen, strukturella
aspekter i största allmänhet.

Det gäller att nyansera diskussionen nu
så att vi inte far i väg i den ena eller
den andra riktningen. Vi tror att
inflationen kommer att gå ned av två skäl,
varav man kan diskutera det ena, det kan
jag hålla med Lennart Hedquist om.
Det ena skälet är utbudsstörningarna.
När vi har haft utbudsstörningar eller
engångseffekter tidigare har inflationen
kommit tillbaka till målet eller i
riktning mot målet. Ett sådant exempel är
de engångseffekter som deprecieringen av
kronan skapade hösten 1992 och våren 1993.
De lade sig under loppet av 1994, och när
jag kom in 1994 var inflationen lägre
igen. När å andra sidan
utbudsstörningarna, de el- och
teleprisavregleringar som vi hade i mitten
av 1990-talet, försvann från
konsumentprissiffrorna steg inflationen
igen. Motsvarande kommer säkert att ske
här.
Frågan gäller om den del av uppgången av
inflationen som resursutnyttjandet
sannolikt ligger bakom också kommer ned.
Vi tror att den kommer att göra det och
att problemet med resursutnyttjandet
kommer att göra sig gällande i nästa
konjunkturfas. Det är därför som vi har
höjt räntan lite grann, för att kompensera
den effekten, men vi kommer sannolikt att
behöva gå vidare och höja räntan
ytterligare i takt med att konjunkturen
förstärks, om inte analysen behöver
revideras på något område.

Här kan man naturligtvis ha lite olika
uppfattningar om huruvida den mer
konjunkturrelaterade inflationstakten
verkligen kommer ned under sommaren såsom
vi har beskrivit. Men det får vi från
Riksbankens sida i så fall återkomma om.

Lennart Hedquist (m): Det hade varit
överraskande utifrån alla bedömningar som
är gjorda inför det här räntebeslutet om
styrräntan hade lämnats oförändrad. Det
var en väl förberedd räntehöjning
förväntningsmässigt. Det som blir
intressant i det närmaste är i vilken
utsträckning direktionen har varit enig om
den här bedömningen, om det möjligen hade
funnits bedömningar att man borde ha höjt
räntan med 50 punkter.

Jag tycker att det är uppenbart – och det
tog riksbankschefen upp nu – att
ränteläget i Sverige successivt kommer att
anpassas uppåt om inte de faktorer som här
beskrivs kommer att förändras. Min fråga
är närmast: I vilken utsträckning har
riksbanksdirektionen velat lyfta fram just
anteciperingen av framtida räntehöjningar
för att få ned inflationstrycket?

Urban Bäckström: Marknadens aktörer har
det svåra jobbet att inte bara bedöma
vilken ränta vi ska sätta just nu utan
också vilken räntepolitik som Riksbanken
kommer att bedriva härnäst. Därför ville
jag i min inledning här i utskottet i dag
markera att det jag säger om behovet av
uppgång av reporäntan framöver om
konjunkturuppgången håller i sig inte
kommer som någon överraskning för
marknadens aktörer. Man tänker i termer
som att när konjunkturen förstärks går
räntorna upp i olika fart i olika
omfattning i olika länder, men de går upp.
När konjunkturen försvagas går räntorna
ned i olika fart och vid olika tidpunkter
i olika länder. Det är ingenting konstigt
i detta. I vilken takt det här ska ske får
vi se på vanligt sätt när vi gör vår
inflationsbedömning på ett eller två års
sikt. Det är det som utlöser och styr hela
vår penningpolitik, och vi publicerar
löpande material om det.

Hans Hoff (s): De senaste 20 åren har
sedel- och myntmängdens utveckling varit
relativt kraftig. Jag har två frågor som
hänger ihop med det. Den ena frågan är hur
riksbankschefen bedömer sedel- och
myntmängdens utveckling om möjligt i en
tioårsprognos framöver. Den andra frågan
handlar om hur stort Riksbankens
seigniorage var 2001.

Urban Bäckström: Vi har i Sverige infört
en hel del tekniska arrangemang för att
genomföra betalningar. Privatgiro är en
sådan populär form, nätet har kommit att
bli ytterligare en form där det inte
behövs pengar i transaktioner, i varje
fall inte i de inledande faserna, utan det
är mer flyttningar mellan konton. I andra
länder är det inte alltid så, beroende på
hur betalningsvanorna är. Vi har haft
checkar en tid, numera har vi kort i
stället, och det kommer elektroniska
pengar också. Med detta skulle man tro att
värdet av utelöpande sedlar och mynt
skulle minska. Men så är det inte, utan
ekonomin expanderar snabbare än vad de nya
tekniska möjligheterna att genomföra
betalningar ökar och hur människorna tar
till sig detta. Någonstans borde det ändå
leda till att den utelöpande stocken av
sedlar och mynt minskar. En hypotes har
varit att man i samband med att man gick
över till euron i Europa skulle genomföra
investeringar som skulle underlätta
betalningar utan sedlar och mynt vid olika
typer av ny teknik. Det skulle vara ett
tillfälle. Det återstår i så fall att se
om det kan ske ett sådant hopp i
användandet av sedlar och mynt.

En sak som gjorde att värdet av sedlar
och mynt ökade väldigt snabbt var
inflationsekonomin. När inflationsekonomin
härjade behövdes det ständigt mer värden i
sedlar och mynt för att kunna genomföra
transaktioner som successivt kostade
alltmer. I en låginflationsekonomi ökar
sedlar och mynt väsentligt långsammare.
Takten ligger nu någonstans på 5–7 % på
årsbasis.

Detta hänger samman med vad man på lång
sikt tror om seignioraget. Men frågan
gällde vad seignioraget var 2001. Det ska
vi titta på.

Hans Hoff (s): Jag vill komplettera med en
fråga som hänger ihop med sedelstockens
utveckling och seignioraget. Vad jag har
förstått kan man ta del av argumentationen
kring en del av de fonder som ska byggas
upp och där man ser en utveckling mot det
kontantlösa samhället. Det är ett av de
bärande argumenten för att genomföra
fonderingar.

Urban Bäckström: Jag kan inte på rak arm
ge siffran om seignioraget, utan det finns
redovisat vad Riksbanken totalt sett har
för intäkter. Där ligger en massa andra
faktorer också, men vi kan komma tillbaka
till utskottet med en uppgift om
seignioragets mer exakta utveckling. Det
kan döljas i något ord här som jag inte
snabbt kan överblicka. Men vi återkommer
till utskottet med den exakta siffran.

Hans Hoff (s): Jag har letat lite grann i
årsredovisningen efter uppgift kring detta
men inte lyckats finna den. Det är möjligt
att den finns, i annat fall skulle jag
sätta stort värde på att man framgent
kunde få en liten skrivning kring detta
som förtydligar utvecklingen i absoluta
tal och hur mycket det handlar om.

Urban Bäckström: Vi kan återkomma med den
exakta siffran, men jag ska ge en liten
vägledning om schablonen här. Om man antar
att sedlar och mynt ger en 5-procentig
avkastning och sedel- och myntstocken
uppgår till ungefär 100 miljarder i runda
pengar, så handlar det om 5 miljarder
kronor. Sedan beror det mer exakt på hur
man kan räkna på avkastningen och vad den
genomsnittliga utelöpande sedel- och
myntstocken har varit. Men bara för att ge
en rund siffra för diskussionens skull
kanske det räcker med detta just nu.

Per Landgren (kd): Såväl tillväxt som
inflation är naturligtvis beroende av
ekonomins funktionssätt. Jag tänkte
utifrån det ta upp två avsnitt i
inflationsrapporten. Såväl i
riksbankschefens anförande som på två
ställen i kapitel 1 står det om stelheter
på produkt- och arbetsmarknaderna i
euroområdet. Jag skulle gärna vilja att
riksbankschefen preciserade vad det är som
därmed avses, så kan vi kanske återkomma
vad gäller paralleller till Sverige.

På s. 48 i inflationsrapporten står det:
Avregleringar, politiska beslut och
tillfälliga effekter. Det belyser tydligt
vad strukturpolitik kan ha för betydelse
för inflation och inflationsbekämpning.
Det står bl.a. att den sänkta bokmomsen
gav en sänkning av KPI på 0,13 %, och
höjningen av elskatten var på 0,1 %. Post-
och telestyrelsens beslut om sänkta
samtrafikavgifter med 6 % skulle ge en
minskning med 0,1 %.
Politiskt skulle man kunna polemisera om
bristande reformer i Europa kontra
reformbehov i Sverige. En del
propositioner på senare tid har kanske
inte precis betytt ökad konkurrens och
prispress, inte minst vad gäller
offentliga tjänster. Karin Pilsäter var
inne på sysselsättningspropositionen om
tillfälligt sysselsättningsstöd som tycks
särbehandla offentliga arbetsgivare
framför privata. Och jag tänkte ta upp
frågan om offentlig upphandling.

Den offentliga upphandlingen uppgår till
ca 400 miljarder om året. Kanske 300
miljarder skulle kunna utsättas för
konkurrens och ca 10 % av den
primärkommunala verksamheten upphandlas i
konkurrens. Om man tänker sig ökad
konkurrensutsättning och ökad upphandling,
som skulle leda till en effektivisering
eller en besparing på 2,5 %, ca 10
miljarder kronor, eller 5 %, 20 miljarder,
eller det är kanske enklare räkna på 10 %,
40 miljarder, vad skulle det betyda i
sänkt KPI och sänkt inflation?

Urban Bäckström: Det är lite svårt för mig
att göra en total exposé över strukturella
problem på den europeiska kontinenten, men
för att nämna ett par observationer kan
man konstatera att den höga arbetslösheten
och de många människor som står utanför
arbetsmarknaden i Europa är ett tecken på
stelheter och trögheter på arbetsmarknaden
som gör att euroområdet, den europeiska
kontinenten, inte kan lyfta sin produktion
alltför snabbt utan att priser och löner
drar i väg. Det är ett exempel på detta.
Men det finns också
konkurrensbegränsningar. Det finns många
olika begränsningar på nationell nivå som
naturligtvis påverkar utvecklingen.

Jag är inte beredd att ge mig för långt
in i det här ämnet heller. Vi vet alla som
sitter runt bordet här att det här rymmer
rätt betydande politiska åsiktsskillnader.
Det handlar om skatter, regleringar och
andra typer av lagstiftning och
konkurrensbegränsningar, och det handlar
om lönebildningen och hur den läggs upp,
synen hos de fackliga organisationerna och
en mängd olika svåra frågor.

Jag och mina kolleger tycker att vi från
Riksbankens sida inte har anledning att
peka ut att så här borde man ändra och så
här borde man göra. Det faller inte på
vårt bord att göra det. Vad vi däremot bör
göra och är skyldiga att göra är att peka
på att här finns ett problem och att det
tar sig uttryck i accelererande priser och
löner. Där har vi hittat ett par
pusselbitar till som gör att vi kan lämna
den analys som vi lämnar i dag men känner
en osäkerhet på inflationsområdet när det
handlar om den förestående
konjunkturuppgången. Därför har vi
genomfört räntehöjningen och sagt att vi
naturligtvis är beredda att gå vidare om
den här konjunkturbilden och analysen står
sig. Men jag är inte beredd att ge mig in
på olika mer detaljerade analyser kring
strukturella aspekter. De kanske passar
bättre att diskutera i utskottet när jag
inte är här.

Per Landgren (kd): Jag förstår det
naturligtvis, och det är inte er uppgift,
samtidigt förhåller väl ni er som vi oss
till verkligheten, och verkligheten kan
man i alla fall delvis räkna på. Det har
ni gjort på s. 48, och det tycker jag var
både spännande och intressant.

Vad jag saknar är siffror i reda pengar
på de exempel som faktiskt ges. Jag är
inte säker på att riksbankschefen på en
gång kan plocka fram dem, men det skulle
ge stoff ifrån verkligheten för politiska
beslut vad gäller andra strukturella
viktiga beslut för svensk ekonomi, men
naturligtvis också europeisk sådan, i den
mån vi aktivt inte bara pekar ut vad som
bör göras i Europa utan också gör
någonting i Sverige.

Har ni någon möjlighet att göra någon
uppskattning på några av exemplen eller
det exempel som jag tog skulle det vara
intressant.

Urban Bäckström: En av mina medarbetare
påpekar att 1 procentenhet motsvarar 10
miljarder kronor, och det skulle motsvara
en procentenhet av privatkonsumtionen. Det
är en rund siffra.

Per Landgren (kd): Jag vet inte om jag
drar rätt slutsats, att om man skulle
effektivisera den offentliga upphandlingen
med 2,5 % skulle det leda till besparingar
på 10 miljarder kronor och i runda pengar
bidra till sänkt inflation i motsvarande
mån. Jag vet inte om man kan göra så, men
i alla fall åt det hållet.

Urban Bäckström: Vi kanske kan föra en
bilateral överläggning om siffror, eller
kanske någon av mina medarbetare kan föra
den, så löser vi upp den knuten.

Mats Odell (kd): Jag har en fråga om EMU-
faktorn i kronförstärkningen. Jag blev
lite nyfiken när Urban Bäckström ganska
många gånger upprepade att det kan finnas
fundamentala faktorer som gör att kronan
kommer att kunna förstärkas kraftigt
framöver, samtidigt som vi har konstaterat
att produktivitetstillväxten i Sverige är
lägre än på många andra håll, att
löneökningarna är snabbare än på de allra
flesta håll och att tillväxtpotentialen är
lägre än vad vi kanske har trott, likadant
att resursutnyttjandet är högre än vad vi
har trott.

Då är det alldeles riktigt att den
politiska processen, dvs. att vi är på väg
mot ett EMU-medlemskap fullt ut, alltså
den tredje fasen när vi övergår till
euron, är en sådan fundamental faktor,
helt enkelt beroende på att de övriga
euroländerna aldrig skulle acceptera att
kronan anslöts på nuvarande kurs, utan det
blir så att säga en förhandling i slutna
rum. Är detta en fundamental faktor? Är
inte de fundamentala faktorer som framkom
i den här rapporten snarare av den arten
att de talar för att någon
kronförstärkning knappast kan ligga inom
en nära framtid, utan det är den politiska
processen och att statsministern och andra
utnyttjar detta och får en
kronförstärkning utan att de behöver göra
någonting åt alla de faktorer som vi nu
har uppehållit oss vid som skulle behöva
förändras? Gärna en liten precisering
sammanfattningsvis av vad det är för
fundamentala faktorer annat än den
politiska process som följer av att
euroländerna inte accepterar nuvarande
kronkurs för att ansluta oss?

Urban Bäckström: Om vi går tillbaka till
de gamla modeller och beräkningar som
Riksbanken redovisade på 1990-talet ser vi
att en definition av vad det rätta värdet
för kronan skulle vara var att utgå från
situationen mellan intern och extern
balans i ett långsiktigt perspektiv. Sedan
kan man luckra upp det något och göra
antagande om en anpassningsbana för
utlandsskulden osv. Då kommer man till att
kronan, om vi t.ex. jämför förra sommaren,
var ordentligt lågt värderad. När det
sedan började talas om EMU och det började
bli tidtabeller osv. började kanske en del
marknadsaktörer tänka så här: De kurser
som vi hade förra året kommer våra vänner
ute i Europa aldrig att acceptera vid en
förhandling, utan det blir mer
fundamentalt betingade faktorer som då
kommer in i bilden. Sedan drar man sina
slutsatser, och så fungerar det här talet
om EMU som en påminnelse om de
underliggande fundamentala faktorerna, vad
vet jag.

Nu är det så att den här
inflationsrapporten inte på något sätt
hänger ihop med någon EMU-diskussion. Vad
som är viktigt för oss är att fortsätta
med den här regimen – flytande växelkurser
och inflationsmål – tills vi har kommit
fram till att det ska bli en annan regim.
Därför kan vi inte ta hänsyn till
tidtabeller och bedöma sannolikheter, utan
vi bedriver nu en renodlad
inflationsmålspolitik, och det är viktigt
att komma ihåg. För att vi ska kunna göra
den bedömningen behöver vi en bana för
växelkursen, och det finns redovisat vad
det är för bana som vi räknar med.

Mats Odell (kd): Jag förstår det
resonemanget, och jag ser inte heller i
det perspektivet att Riksbanken nu skulle
skifta fot i den här frågan. Paradoxen,
tycker jag, ligger i att en öppen
penningmarknad inte kan värdera kronan
rätt, utan att det krävs att ett antal
politiker sätter sig i ett slutet rum och
förhandlar för att det rätta värdet på
kronan ska framkomma. Det var närmast där
jag tyckte att paradoxen fanns, men jag
accepterar den förklaring som Urban
Bäckström har gett.

Johan Lönnroth (v): Betyder det som
riksbankschefen sade att när ni
intervenerade på valutamarknaderna, där ju
åtminstone en ledamot i direktionen
kraftigt motsatte sig detta, hade det
ingenting som helst med EMU-frågan att
göra utan var rent inflationsmålsbestämt?

Urban Bäckström: Ja.

Ordföranden: Då ber jag att få tacka Urban
Bäckström för medverkan, för information
och svar på våra frågor. Utfrågningen är
därmed avslutad, och jag ber att få tacka
alla.