Finansutskottets betänkande
2001/02:FIU22
Utvärdering av statens upplåning ochskuldförvaltning 1997-2001
Sammanfattning
Utskottet behandlar i betänkandet regeringens årliga
utvärdering av statsskuldsförvaltningen. I årets
skrivelse behandlas regeringens riktlinjer för
statsskuldens förvaltning åren 1999-2001 samt
Riksgäldskontorets upplåning och skuldförvaltning
under budgetåren 1997-2001.
Utvärderingen av regeringens riktlinjer för
1999-2001 koncentreras till de delar som bedöms som
mest intressanta. Regeringens ställningstagande i
riktlinjerna för 2001 att reducera valutaskuldens
andel av statsskulden har inte uppfyllts. De avsteg
som gjorts från den ursprungliga
amorteringsambitionen har orsakats av kronkursens
svaga utveckling under 2001 och har motiverats av
kostnadsskäl. I riktlinjerna för 2000 angavs att
riktvärdet för genomsnittlig löptid i den nominella
kron- och valutaskulden skulle reduceras från 3,0 år
till 2,7 år vid utgången av 2000.
Kostnadsbesparingar på grund av den reducerade
löptiden beräknas till totalt 1,2 miljarder kronor
för 2000 och 2001. Resultatet bör dock tolkas med
försiktighet. Utskottet delar regeringens
uppfattning att en djupare utvärdering bör anstå
tills en längre utvärderingsperiod föreligger.
Riksgäldskontoret valde att avvika från riktmärket
för amorteringstakt av valutaskulden under 2001. De
uppskjutna amorteringarna uppgår till ca 10
miljarder kronor. Reduceringen av amorteringstakten
motiverades av kostnadsskäl. Kontoret bedöms ha
hanterat mandatet för löptiden i den nominella
skulden inom ramen för riktlinjerna. På strategisk
nivå har därmed Riksgäldskontorets beslut om
amorteringstakt av valutaskulden, löptiden i den
nominella skulden och förfalloprofilen i
statsskulden bedömts som välgrundade och uppsatta
mål har uppnåtts.
De strategiska valutapositionerna i schweizerfranc
och US-dollar som togs under 2000 har hittills inte
utvecklats i den riktning som avsetts. Det är dock
för tidigt att utvärdera positionerna. Den operativa
förvaltningen gentemot valutariktmärket uppgick till
-0,7 miljarder kronor för utvärderingsperioden.
Målet för förvaltningen har därmed inte uppfyllts.
Valutaupplåning via skuldbytesavtal beräknas ha gett
en besparing på cirka en halv miljard kronor per år
de senaste åren.
Utskottet delar regeringens uppfattning att
Riksgäldskontoret har uppnått det kvantitativa målet
för upplåningen i reala lån i svenska kronor. Det är
dock nödvändigt att väga in fler dimensioner i den
slutliga bedömningen av förvaltningsresultatet i
realskulden, såsom riskaspekter och omsorgen om
marknaden. Riksgäldskontorets marknadsvårdande
insatser under år 2001 bedöms ha bidragit till att
öka likviditeten och effektiviteten i marknaden för
realobligationer.
Riksgäldskontorets emissionsverksamhet i nominella
kronor förefaller ha varit framgångsrik men är svår
att utvärdera. Resultatet i hushållsupplåningen har
utvecklats väl. Sparformen Riksgäldsspar, som över
utvärderingsperioden uppvisar ett underskott,
utvecklas nu alltmer i positiv riktning. I likhet
med regeringen bedömer utskottet att målen för
verksamheterna inom den nominella skulden och
marknadsvården har uppfyllts. Samtidigt är det
angeläget att metoder utvecklas så att fördjupad
utvärdering i kvantitativa termer blir möjlig.
Inga motioner har väckts i ärendet. I betänkandet
finns två reservationer.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Regeringens beslut om riktlinjer för
statens upplåning och skuldförvaltning
Riksdagen godkänner vad utskottet anför om
regeringens beslut om riktlinjer för statens
upplåning och skuldförvaltning samt lägger
regeringens skrivelse 2001/02:104 i denna del
till handlingarna.
Reservation 1 (m, kd, c, fp)
2. Riksgäldskontorets beslut om statens
upplåning och skuldförvaltning
Riksdagen godkänner vad utskottet anför om
Riksgäldskontorets beslut om statens upplåning
och skuldförvaltning samt lägger regeringens
skrivelse 2001/02:104 i denna del till
handlingarna.
Reservation 2 (m, kd, fp)
Stockholm den 23 maj 2002
På finansutskottets vägnar
Jan Bergqvist
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Jan
Bergqvist (s), Mats Odell (kd), Gunnar Hökmark (m),
Bengt Silfverstrand (s), Johan Lönnroth (v), Lennart
Hedquist (m), Sonia Karlsson (s), Anna Åkerhielm
(m), Carin Lundberg (s), Kjell Nordström (s), Siv
Holma (v), Per Landgren (kd), Gunnar Axén (m),
Yvonne Ruwaida (mp), Lena Ek (c), Karin Pilsäter
(fp) och Hans Hoff (s).
2001/02
FiU22
Redogörelse för ärendet
Ärendet och dess beredning
Regeringen skall senast den 25 april varje år lämna
en utvärdering av statsskuldsförvaltningen till
riksdagen. Utvärderingen lämnas i form av en
skrivelse. I årets skrivelse behandlas regeringens
riktlinjer för statsskuldens förvaltning åren
1999-2001 samt Riksgäldskontorets upplåning och
skuldförvaltning under budgetåren 1997-2001.
Utvärderingen av skuldförvaltningen görs på tre
nivåer: regeringens riktlinjer, Riksgäldskontorets
strategiska beslut om delmål och riktlinjer för den
operativa förvaltningen samt kontorets operativa
förvaltning av statsskulden.
Inga motioner har väckts i ärendet.
Bakgrund
Beslutsmodellen
Målet och beslutsstrukturen för statsskuldspolitiken
gäller sedan 1998. Målet för
statsskuldsförvaltningen är att statens skuld skall
förvaltas så att den långsiktiga kostnaden minimeras
samtidigt som risken i förvaltningen beaktas.
Förvaltningen skall ske inom ramen för de krav som
penningpolitiken ställer.
Ansvaret för utformningen av statsskuldspolitiken
fördelas på följande sätt:
· Regeringen anger riktlinjer för statsskuldens
sammansättning och genomsnittliga löptid.
·
· Riksgäldskontorets styrelse ansvarar för att
det övergripande målet och riktlinjerna
omsätts i riktmärken och delmål. Det är
Riksgäldskontorets strategiska beslut.
·
· Riksgäldskontoret ansvarar sedan för den
operativa förvaltningen.
·
Ansvarsfördelning och beslutsordning för ett enskilt
verksamhetsår kan sammanfattas på följande sätt:
· Riksgäldskontoret lämnar senast den 1 oktober
förslag till riktlinjer till regeringen. Förslaget
remitteras till Riksbanken.
·
· Regeringen fattar senast den 15 november beslut om
riktlinjer för statsskuldsförvaltningen för
kommande år.
·
· Riksgäldskontoret svarar för upplåning och
förvaltning av statsskulden under verksamhetsåret
i enlighet med riktlinjerna.
·
· Riksgäldskontoret lämnar senast den 15 februari
årsredovisning för det gångna året till
regeringen. Årsredovisningen, tillsammans med
annan information som regeringen begär in, utgör
underlag för utvärdering av regeringens riktlinjer
och kontorets förvaltning av statsskulden.
·
· Regeringen lämnar senast den 25 april en
utvärdering i form av en skrivelse till riksdagen.
Genom att skrivelsen lämnas vid denna tidpunkt
finns det möjlighet att ta hänsyn till riksdagens
synpunkter inför nya beslut om riktlinjer.
·
Principer för utvärdering
Målet för statens upplåning och förvaltning av
statsskulden är långsiktigt. Det är därför naturligt
att utvärderingen sker i ett sådant tidsperspektiv
och på ett sådant sätt att tillfälliga variationer i
resultatet utjämnas. Regeringen har därför under de
senaste åren funnit det lämpligt att tillämpa
femåriga utvärderingsperioder.
Avgörande för vilka kostnader och risker som
uppstår i förvaltningen av statsskulden är besluten
om skuldens fördelning på olika skuldslag och
löptiderna för dessa. Det innebär att kostnaderna
för och risken i statsskulden i mycket stor
utsträckning bestäms i regeringens beslut om
riktlinjer och Riksgäldskontorets beslut om
delriktmärken. Resultaten i den operativa
förvaltningen mot delriktmärkena utgör det
tydligaste måttet på förvaltningens effektivitet,
men är i sammanhanget underordnade de mer
övergripande besluten.
Årets utvärdering av Riksgäldskontorets upplåning
och skuldförvaltning omfattar perioden 1997-2001.
Utskottets utvärdering är uppdelad på två nivåer:
regeringens beslut om riktlinjer och
Riksgäldskontorets beslut om statens upplåning och
skuldförvaltning.
Lånebehovet och statsskulden under
budgetåren 1997-2001
En utförlig redovisning över lånebehovets och
statsskuldens utveckling redovisas i skrivelsen på
s. 6-11 samt i ett utdrag ur Riksgäldskontorets
årsredovisning för år 2001 som ingår som bilaga till
skrivelsen. Statsskuldens sammansättning åren
1997-2001 kan sammanfattas i följande tabell.
---------------------------------------------------------------------------
Tabell. Statsskuldens sammansättning fördelat på skuldslag vid utgången
av budgetåren 1997-2001,
exklusive och inklusive skuldskötselåtgärder
Miljarder kronor och i procent av total statsskuld
--------------------------------------------------------------------------
1997 1998 1999 2000 2001 Andel
av
--------------------------------------------------------------------------
statsskuld
--------------------------------------------------------------------------
Statsobligationer 683 686 679 604 519 44,9%
--------------------------------------------------------------------------
Statsskuldväxlar 144 226 244 275 251 21,7%
--------------------------------------------------------------------------
Dagslån 25 11 0 0 13 1,1%
--------------------------------------------------------------------------
Premieobligationer 61 59 54 50 44 3,8%
--------------------------------------------------------------------------
Riksgäldskonto 7 6 3 2 1 0,1%
--------------------------------------------------------------------------
Allemansspar 30 0 0 0 0 -
--------------------------------------------------------------------------
Riksgäldsspar, 3 5 6 7 11 0,9%
nominellt
-------------------------------------------------------------------------
Nom. lån i svenska 952 992 986 937 838 72,5%
kronor
-------------------------------------------------------------------------
Nominellt lån svenska kr, 911 920 874 801 676 57,5%
inklusive skuldskötsel
--------------------------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------------------------
Realobligationer 92 94 97 101 94 8,2%
--------------------------------------------------------------------------
Riksgäldsspar, 0 1 1 1 1 0,1%
realt
-------------------------------------------------------------------------
Reala lån i svenska 92 94 98 102 95 8,2%
kronor
--------------------------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------------------------
Lån utländsk valuta 386 363 291 241 223 19,3%
-------------------------------------------------------------------------
Lån utländsk valuta, inklusive 436 459 402 393 404 34,4%
skuldskötsel
--------------------------------------------------------------------------
-------------------------------------------------------------------------
Statsskuld, exklusive 1 1 1 1 1 100%
skuldskötsel 430 449 374 281 157
-------------------------------------------------------------------------
Statsskuld, inklusive 1 1 1 1 1 100%
skuldskötsel 439 473 373 296 176
-------------------------------------------------------------------------
Källa: Riksgäldskontoret.
Anm.: Skuld i utländsk valuta
är värderad till valutakurser
vid respektive årsslut. Detta
gäller även skuldbytesavtalen.
Utskottets överväganden
Regeringens beslut om riktlinjer
för statens upplåning och
skuldförvaltning
Utskottets förslag i korthet
Utskottet delar regeringens uppfattning
att riktlinjebeslutet bör utvärderas i
ett flerårigt perspektiv och grundas på
jämförelser mellan alternativa
skuldportföljer. Den s.k. status quo-
portföljen bör inte vara den enda
jämförelsenormen.
Regeringens ambition att minska
valutaskulden har inte fullföljts.
Under förutsättning att
kronförsvagningen under 2001 kan anses
som tillfällig bedömer utskottet att
fördröjningen av amorteringen i
valutaskulden var kostnadsmässigt
motiverad.
Förkortningen av statsskuldens
löptid i riktlinjerna för 2000
förefaller även under 2001 ha medfört
lägre skuldkostnader. Utskottet betonar
dock att en mer definitiv bedömning bör
göras i ett längre perspektiv.
Jämför reservation 1 (m, kd, c, fp).
Skrivelsen
Utvärdering av regeringens beslut om
riktlinjer för 1999-2001
Regeringens beslut om riktlinjer
Regeringens riktlinjer för
statsskuldsförvaltningen 2001 kan
sammanfattas enligt nedanstående:
· Ett treårigt tidsperspektiv anlades i
syfte att skapa förutsättningar för
framförhållning och långsiktighet i
statsskuldsförvaltningen. Riktlinjerna
för 2002 och 2003 betraktades som
preliminära.
·
· Valutaskuldens andel av statsskulden bör
reduceras.
·
· Skulden i utländsk valuta skall amorteras
med 35 miljarder kronor per år 2001-2003.
Från detta riktmärke har Riksgäldskontoret
mandat att avvika med (15 miljarder
kronor.
·
· Andelen reallån i statsskulden skall
långsiktigt öka. Ökningstakten skall vägas
mot utvecklingen av efterfrågan på
realobligationer och kostnaderna för
upplåning i andra skuldslag med beaktande
av risk.
·
· Den del av upplåningen som inte täcks
av real kronupplåning och lån i
utländsk valuta skall täckas med lån i
nominella kronor.
·
· Den genomsnittliga durationen för den
nominella kron- och valutaskulden skall
vara 2,7 år(0,3 år för perioden 2001-2003.
Löptiden för den reala upplåningen bör vara
minst 10 år.
·
· Upplåningen skall inriktas så att inte
mer än 25 % av statsskulden förfaller
inom de närmaste tolv månaderna. Högst
30 % av hela skulden får förfalla inom
nämnd period.
·
Regeringen beslutade den 12 juli 2001 att
justera amorteringsriktmärket till 25
miljarder kronor med oförändrat mandat för
Riksgäldskontoret att avvika med (15
miljarder kronor.
Regeringens bedömning av regeringens
beslut om riktlinjer
Utvärderingen av regeringens riktlinjer för
1999-2001 koncentreras till de delar som
bedöms som mest intressanta, dels till
beslutet för 2001 att reducera valutaskuldens
andel av statsskulden, dels till beslutet att
sänka riktvärdet för den genomsnittliga
löptiden i den nominella skulden.
Regeringens riktlinjer för 1999 och 2000
syftade i allt väsentligt till att hålla
skuldslagens olika andelar i statsskulden
oförändrade. Besluten i dessa delar har
tidigare inte behandlats eftersom en
utvärdering definitionsmässigt ger ett
nollresultat. I riktlinjerna för 2001
beslutades däremot att valutaskuldens andel
av statsskulden skulle minskas, främst med
anledning av den risk som en stor valutaskuld
medför. Amorteringstakten i valutaskulden
angavs till 35 miljarder kronor för åren
2001-2003. Valutaskuldens andel beräknades
därmed falla till ca 25 % vid utgången av
2003.
Under 2001 steg i stället valutaskulden
till drygt 34 % av statsskulden. Bakom
utvecklingen ligger en försvagning av kronan
under 2001 som dels ledde till att värdet på
valutaskulden ökade, dels föranledde
Riksgäldskontoret och regeringen att anpassa
takten i valutaamorteringen nedåt.
Amorteringen uppgick till 15 miljarder kronor
under året. Regeringens ambition att reducera
andelen valutaskuld har därmed så långt inte
uppfyllts. De avsteg som gjorts från den
ursprungliga amorteringsambitionen har
orsakats av den svaga kursutvecklingen för
den svenska kronan under 2001 och motiveras
därför av kostnadsskäl. En bedömning av
amorteringsbeslutet i riktlinjerna för 2001
bör enligt regeringen dock främst diskutera
grunderna för regeringens strategiska
överväganden och föras i ljuset av den
information som fanns tillgänglig vid
beslutstillfället.
I riktlinjerna för 2000 angavs att
riktvärdet för den genomsnittliga löptiden i
den nominella kron- och valutaskulden skulle
reduceras från 3,0 år till 2,7 år vid
utgången av 2000. Kostnadsbesparingarna
beräknas till totalt 1,2 miljarder kronor för
2000 och 2001. Resultaten bör tolkas med
försiktighet eftersom de bygger på antaganden
och förenklingar. Resultaten indikerar dock
att kostnadsbesparingar kan förväntas uppnås
utan att risken i skuldförvaltningen ökar mer
än marginellt. En djupare utvärdering bör
anstå tills en längre utvärderingsperiod
föreligger.
Sammanfattningsvis anser regeringen att
ambitionen att reducera andelen valutaskuld
och därmed risken i statsskulden så långt
inte varit framgångsrik. De överväganden som
gjorts i sammanhanget och beslut som fattats
har motiverats av kostnadsskäl. Detsamma
gäller förkortningen av löptiden i
statsskulden under 2000. De beslut som
regeringen fattat kan därmed anses vara i
enlighet med det övergripande målet om att
långsiktigt minimera kostnaderna för
statsskulden med beaktande av risken i
förvaltningen.
Utskottets ställningstagande
Allmänt om utskottets utvärdering
Utformningen
I föregående års betänkande tog utskottet upp
frågan om utformningen av skrivelsen.
Utskottet konstaterade att utvärderingen inte
genomgående var lättillgänglig. Den var
framför allt mycket tekniskt inriktad och
innehöll mängder av avancerade finansiella
begrepp som inte förklarades närmare. Enligt
utskottets mening borde redovisningen kunna
göras mer pedagogisk och tydlig utan avkall
på kvalitet. Utskottet pekade på möjligheten
att behandla mer tekniska frågor i särskilda
fördjupningsavsnitt.
I årets skrivelse har flera påtagliga
förbättringar gjorts i dessa avseenden.
Särskilda förklaringsrutor har t.ex. införts
för att kortfattat beskriva vissa ofta
återkommande begrepp. Dispositionen har också
förbättrats. Förtydliganden har gjorts av
ansvarsfördelningen.
Enligt utskottets mening kan dock
ytterligare förbättringar göras. Alltjämt
förekommer det många upprepningar i texterna
och många begrepp som skulle kunna beskrivas
på ett enklare sätt.
Behovet av en utvärdering
Regeringen utser Riksgäldsdirektören och
ledamöterna i kontorets styrelse. Regeringen
utvärderar sina egna förslag till riklinjer
för statsskuldspolitiken och kontorets beslut
med anledning av riktlinjerna. Någon
utomstående utvärdering görs inte. Riksdagen
tillförsäkras betydande insyn och inflytande
genom styrelsen. Fyra av åtta ledamöter i
styrelsen är riksdagsledamöter. Av dessa har
flera anknytning till finansutskottet.
Ledamöterna i styrelsen har emellertid inte
någon egen fristående utredningskapacitet för
att kunna genomföra granskningar eller
särskilda utredningar som underlag för egna
bedömningar. Som framgått ovan är det inte
heller självklart på vilket sätt som verk-
samheten bör följas upp. Det finns flera
angreppssätt som är tänkbara. Utskottet har
för avsikt att under 2002/03 pröva om en
utvärdering kan göras som en del av
utskottets eget uppföljnings- och
utvärderingsarbete.
Minskning av valutaskulden
Statskuldens storlek och sammansättning är en
följd av olika beslut under årens lopp och
beror på bl.a. budgetsituation, lånebehov,
ränteläge och möjligheter att låna i olika
instrument och på olika marknader.
Finansmarknaden var till långt fram på 1980-
talet hårt reglerad. Långivningen styrdes
hårt till vissa sektorer, framför allt staten
och bostadssektorn. Valutalånen växte
kraftigt under de statsfinansiella kriserna
under första hälften av 1980-talet och i
början av 1990-talet. Skuldens storlek och
sammansättning är följaktligen inte ett
reslutat av en övergripande bedömning om
skuldens storlek och sammansättning. Den har
snarare vuxit fram som en konsekvens av en
rad olika delbeslut som direkt eller indirekt
bestämt statskuldens sammansättning.
Regeringens beslut om riktlinjer för de
tidigare åren 1999 och 2000 syftade till att
i huvudsak hålla statsskuldens fördelning på
olika skuldslag oförändrad. Som skäl anfördes
att man egentligen inte hade underlag för att
fatta något annat beslut. Att förändra
statsskuldens sammansättning kan framför allt
på kort sikt innebära betydande svårigheter
och kostnader. Regeringens riktlinjebeslut i
november 2000 avseende 2001 och det
reviderade beslutet i juli 2001 är exempel på
detta. Med tanke på Riksgäldskontorets
dominerande ställning låter sig inte heller
förändringar göras i den inhemska skulden
utan att hela marknaden påverkas. Det är
därför naturligt att regeringen intar detta
förhållningssätt. Sett mot målet för
statsskuldspolitiken att minimera kostnaderna
för statsskuldsförvaltningen hade det å andra
sidan varit naturligt att också föra
resonemang om vilka låneformer som
långsiktigt skulle medföra de lägsta
kostnaderna med beaktande av riskerna. Hur
bör skuldens sammansättning se ut för att
långsiktigt minimera kostnaderna?
Regeringens jämförelsenorm för
statsskuldens sammansättning vid årets
början, den sk status quo-portföljen, är
lättförståelig men den är inte självklart den
enda jämförelsenormen. Flera andra alternativ
är tänkbara. Regeringens underlag för
utvärderingen av sina egna beslut borde
därför kunna utvecklas vidare.
Utskottet delar regeringens uppfattning att
riktlinjebeslutet bör utvärderas i ett
flerårigt perspektiv och grundas på
jämförelser mellan alternativa
skuldportföljer. Den sk status quo-portföljen
bör inte vara den enda jämförelsenormen.
Regeringen beslutade i riktlinjerna för
2001 att valutaskuldens andel av statsskulden
skulle minskas och amorteras med 35 miljoner
kronor per år de närmaste tre åren. Detta
förväntades leda till att valutaskulden
skulle sjunka från 30 % vid utgången av 2000
till 25 % 2003. På grund av kron-
försvagningen utvecklades valutaandelen i
motsatt riktning till drygt 34 % i slutet av
2001. Amorteringarna minskade till 15
miljarder i stället för de 35 miljarder som
angavs i riktlinjerna. Regeringens ambition
att minska valutaskulden har således inte
fullföljts. Regeringen justerade i juli 2001
ned amorteringsriktmärket till 25 miljarder
kronor. Samtidigt fick Riksgäldskontoret till
skillnad från tidigare etablerade praxis i
uppdrag att väga in kronans kurs vid beslut
om amorteringstakt. Under förutsättning att
kronförsvagningen under 2001 kan anses som
tillfällig bedömer utskottet att
fördröjningen av amorteringen i valutaskulden
var kostnadsmässigt motiverad.
Förkortningen av durationen
Redan förra året konstaterade utskottet: "Om
man i utgångsläget har en positivt lutande
avkastningskurva, dvs. att räntorna är högre
ju längre löptiden är, kommer alltid en
neddragning av skuldens löptid att ge ett
positivt resultat. Denna kostnadsfördel måste
vägas mot den ökning av risk som
förkortningen innebär. Vidare måste en större
andel av skulden refinansieras varje år,
vilket innebär att ränteförändringar får
större genomslag på emissionsräntorna. En mer
bestämd slutsats om huruvida detta varit en
framgångsrik strategi eller inte bör således
anstå tills en längre period kan
överblickas."
En neddragning av skuldens genomsnittliga
löptid ger alltid ett positivt resultat det
år den genomförs om avkastningskurvan är
positiv vid tillfället. Om räntenivåerna
skulle stiga kraftigt de närmaste åren kan
emellertid en förlängning av genomsnittliga
löptiden sett över några år ge ett positivt
resultat. I likhet med föregående år anser
utskottet att en mer definitiv bedömning av
den förkortade durationen kan göras först
efter några år.
Riksgäldskontorets beslut om
statens upplåning och
skuldförvaltning
Utskottets förslag i korthet
Utskottet delar i huvudsak regeringens
bedömning att Riksgäldskontorets
förvaltning bedrivits i enlighet med
det i lag uppställda övergripande målet
att långsiktigt minimera kostnaden för
statsskulden med beaktande av risken i
förvaltningen.
Utskottet konstaterar i likhet med
föregående år att det inte är möjligt
att dra några entydiga slutsatser om
upplåningen på den inhemska marknaden,
eftersom Riksgäldskontoret inte
bedriver en aktiv förvaltning av den
nominella kronskulden utan i huvudsak
ägnar sig åt marknadsvårdande insatser
vars värde är svårare att bedöma.
Målet för den operativa
förvaltningen av valutaskulden har inte
uppfyllts.
Jämför reservation 2 (m, kd, fp).
Skrivelsen
Riksgäldskontorets förvaltning av
statsskulden
Fördelning på skuldslag
Riksgäldskontorets beslut
Regeringens riktmärke
för valutaamorteringen var 35
miljarder kronor för 2001 med en tillåten
avvikelse på (15 miljarder kronor.
Riksgäldskontoret utnyttjade möjligheterna
till avvikelse från angiven amorteringstakt
av valutaskulden vid flera tillfällen 2001.
Utfallet i valutaamortering blev 15 miljarder
kronor. Skillnaden gentemot den angivna
amorteringstakten i riktmärket berodde på att
kontoret vid två tillfällen (december 2000,
augusti 2001) valde att anpassa takten nedåt
och att regeringen (juli 2001) valde att
sänka riktmärket från 35 till 25 miljarder
kronor. Kontorets beslut i augusti 2001
innebar att takten sänktes till
10-15 miljarder kronor för 2001 vilket i
praktiken innebar en nollamortering för
resten av året.
Riksgäldskontoret motiverade sin reducering
av amorteringstakten med kostnadsskäl. Den
svenska kronan framstod som svag samtidigt
som fundamentala faktorer i den svenska
ekonomin talade långsiktigt för en starkare
krona. Kontoret bedömde att tillfälliga
faktorer låg bakom kronans svaghet. Då dessa
tillfälliga effekter klingat ut bedömdes
således att kronan skulle förstärkas de
närmaste åren (jämfört med då aktuell
kronkurs) och att en långsammare
avbetalningstakt i detta läge skulle minska
kostnaderna i skuldförvaltningen.
Regeringens bedömning
Regeringen erinrar om att
uppskjutna amorteringar även
innebär en större valutaskuld och större
valutarisk om kursen på den svenska kronan
skulle försvagas. Den slutliga bedömningen av
utfallet av de uppskjutna amorteringarna kan
ske först då positionen stängs eller efter
att viss tid förflutit. Intill dess en
slutlig utvärdering av positioner kan ske bör
de ackumulerade positionerna löpande följas
och grunderna för beslut om att avvika från
amorteringsriktmärket bedömas.
De beslut som Riksgäldskontoret fattat
under 2001 förefaller enligt regeringen vila
på stabil grund. Kontorets bedömningar om
kronans utveckling är rimliga och har
åtminstone till dags dato utfallit
fördelaktigt. Förhoppningarna om att minska
kostnaderna i skuldförvaltningen torde
således ha infriats. Kontoret har därmed
under 2001 agerat i den anda som uttrycks i
riktlinjerna om kostnadshänsyn i den
strategiska hanteringen av valutaskulden.
Duration för den nominella skulden
Riksgäldskontorets beslut
I riktlinjebeslutet angavs följande:
o Riktvärdet för den genomsnittliga
durationen för den nominella kron- och
valutaskulden skall vara 2,7 år.
Inriktningen för 2002 och 2003 är att
durationen skall vara oförändrad.
o
· Riksgäldskontoret får vid fastställande av
riktmärkesportföljer för den nominella
skulden avvika från angivet riktvärde med
(0,3 år.
·
Riksgäldskontoret valde
att inte avvika från riktvärdet
under 2001. I riktlinjeförslaget inför 2001
bedömde kontoret att en genomsnittlig
duration på 2,7 år är en lämplig avvägning
mellan förväntade minskade kostnader och
förväntade ökade refinansieringsrisker som en
kortare upplåning medför.
Riksgäldskontoret valde, såsom tidigare år,
att tillämpa skilda löptider i de nominella
skuldslagen. Durationsmålet för kronskulden
sattes till 2,9(0,3 år och för valutaskulden
till 2,3(0,3 år (i genomsnitt 2,7(0,3 år).
Beslutet motiverades främst av
marknadsvårdsskäl och kontorets strävan att
upprätthålla en likvid obligationsmarknad.
Samma duration i de båda skuldslagen skulle
ha krävt stora förändringar i emissionspolicy
eller stora volymer ränteswappar.
Kvantitativa modellberäkningar baserade på
marknadsdata för 2001 har genomförts på två
schabloniserade portföljer: en portfölj med
differentierad löptid 2,9 år respektive 2,3
år i kron- och valutaskulden, en portfölj med
löptid 2,7 år i båda skuldslagen. Beräkningen
pekar på en försumbar besparing på ca 0,4
baspunkter i portföljen med delad duration.
Regeringens bedömning
Regeringen har inget att anföra mot
kontorets beslut
att inte avvika från riktvärdet för
genomsnittlig duration. De kvantitativa
beräkningarna för 2001 bekräftar än en gång
att skillnader i kostnader och volatilitet
mellan portföljer med delad respektive samma
duration är små.
Däremot finns det enligt regeringen fler
kvalitativa skäl som talar för en skild
duration. Riksgäldskontorets strävan är att
upprätthålla likvida marknader i benchmarklån
som i ett marknadsvårdsperspektiv kan
motivera en relativt längre duration i den
inhemska kronskulden. En förkortning av
löptiden i kronskulden skulle här vara
förknippad med betydande
transaktionskostnader utan att någon fördel i
skuldförvaltningen skulle kunna uppnås. Det
finns även argument för en relativt kortare
duration i valutaskulden eftersom
valutaupplåning i olika valutor medför en
begränsad exponering för uppgångar i ett
enskilt lands räntor. Ränterisken torde
därmed vara mindre i en portfölj med många
valutor jämfört med en portfölj med endast en
valuta, t.ex. kronor.
Riksgäldskontorets strategi med skilda
durationer för kron- och valutaskulden för
åren 1999-2001 kan därmed anses motiverad.
Valutasammansättning
Riksgäldskontorets beslut
Inför 2000 ökades andelen
schweizerfranc (CHF) i
riktmärket med 5 procentenheter (från 9 till
14 procentenheter) på bekostnad av andelen
euro. Positionen motsvarade ett absolut
belopp på ca 20 miljarder kronor. Ändringen
baserade sig på observationen att det under
de senaste 20 åren varit billigare att låna i
CHF än i euro under ca 80 % av tiden.
Upplåning i CHF gentemot euron var drygt
1,2 % lägre under 2001. Samtidigt stärktes
CHF mot euron med drygt 2,7 %.
Schweizerfrancen utvecklades särskilt stark
efter händelserna i New York den 11 september
2001. Den orealiserade nettoförlusten uppgick
därmed till ca 1,5 % av totalbeloppet,
motsvarande ca 300 miljoner kronor. Det
ackumulerade värdet för 2000-2001 uppgick
till -1,2 miljarder kronor. Andelen CHF har
hållits konstant i riktmärket för 2002.
Regeringens bedömning
Det kan konstateras att positionerna hittills
inte utvecklats i den riktning som avsetts.
Resultaten speglar dock utvecklingen över en
kort tidsperiod och är orealiserade. Man bör
även enligt regeringen beakta de motiv och
den tidshorisont som ligger till grund för
Riksgäldskontorets beslut och det långsiktiga
perspektivet i skuldförvaltningen. Det är
därför för tidigt att slutgiltigt utvärdera
den strategiska positionen i schweizerfranc.
Regeringen efterlyste i föregående års
utvärdering ett underlag för hur
Riksgäldskontorets strategiska och operativa
valutapositioner skall utvärderas och hur
beslut om ett eventuellt övergripande
riktmärke för valutaportföljen skall fattas.
Behovet av ett sådant material kvarstår anser
regeringen.
Utvärdering av Riksgäldskontorets
operativa beslut
Upplåning i nominella kronor
Riksgäldskontorets beslut
I riktlinjerna för 2001 fastställdes att
Riksgäldskontoret inte förväntas ta
räntepositioner i den operativa förvaltningen
av den nominella kronskulden. Den utvärdering
i relativa termer gentemot en
riktmärkesportfölj som tidigare tillämpats
framstod därmed inte som meningsfull.
Utvärderingen av den nominella upplåningen i
svenska kronor sker i stället primärt i
kvalitativa termer och av den skuld- och
marknadsvård som bedrivits. I möjligaste mån
skall dock även kvantitativa effekter på de
absoluta kostnaderna beräknas.
Riksgäldskontoret återgick under 2001 till
mer normala emissionsvolymer
statsobligationer efter ett osedvanligt lågt
lånebehov under 2000, bl.a. till följd av
delutförsäljningen av Telia. Utbjuden
emissionsvolym under 2001 uppgick till 63
miljarder kronor, jämfört med 32 miljarder
kronor 2000. Genomsnittlig emissionsränta
uppgick till 4,9 % och genomsnittlig duration
till 6,6 år. Samtliga emissioner under 2001
fulltecknades.
Totalt bjöds statsskuldväxlar för 294,5
miljarder kronor ut under 2001. Till detta
skall läggas de volymer statsobligationer som
bytts till statsskuldväxlar under året.
Genomsnittlig emissionsränta var 4,0 %.
Förhållandet mellan emitterad volym och
utbjuden volym var ungefär oförändrat jämfört
med 2000, ca 95 %.
Regeringens bedömning
Riksgäldskontorets emissionsverksamhet
förefaller ha
varit framgångsrik med fulltecknade
emissioner, stora budvolymer och små
ränteskillnader i de accepterade buden. Det
är generellt svårt att kvantitativt mäta
effekterna på lånekostnaderna av den skuld-
och marknadsvård som kontoret bedriver. Ofta
baseras bedömningar av upplåningen på
kronmarknaden på mer kvalitativa grunder utan
stöd från kvantitativa metoder och estimat.
Regeringen har ju även vid flera tillfällen
uttryckt att utvärderingen främst skall ske i
kvalitativa termer.
Regeringens slutsats, främst baserad på
kvalitativa grunder, är att
Riksgäldskontorets marknads- och skuldvård
bör ha bidragit till en mer likvid och
effektiv statspappersmarknad. Åtgärderna kan
därmed sägas ha bidragit till långsiktigt
lägre absoluta kostnader för statsskulden.
Det är dock enligt regeringen angeläget, både
på operativ och på strategisk nivå, att mer
kvantitativa metoder utvecklas för att
möjliggöra en mer ingående bedömning av
marknadsvårdens effekter på emissionsräntorna
i statsskulden.
Upplåning i utländsk valuta
Riksgäldskontorets beslut
Upplåningskostnaderna har kontinuerligt
minskats under utvärderingsperioden genom att
valutaupplåningen i allt större utsträckning
sker genom skuldbytesavtal. De besparingar
som uppnås via skuldbytesavtal påverkar den
faktiska skulden och riktmärkesportföljen för
valutaskulden i samma omfattning. Dessa
besparingar avspeglas därför inte i
resultatet i den operativa förvaltningen
gentemot valutariktmärket. Nyupplåningen i
utländsk valuta måste därmed utvärderas på
annat sätt.
Under 2001 blev upplåningskostnaden för
skuldbytesavtalen mindre förmånlig (-47
baspunkter under USD-Libor) än de närmast
föregående åren. Det hänger samman med den
minskade swappspreaden.
Den operativa förvaltningen av
valutaskulden är, till skillnad från den
nominella kronskulden, inriktad på aktivt
positionstagande gentemot riktmärket.
Riksgäldskontoret baserar sina positioner i
huvudsak på överväganden dels om förväntad
ränteutveckling, dels om förväntad
valutautveckling.
Det operativa resultatet av förvaltningen
av valutaskulden för 2001 uppgick till -78
miljoner kronor. Jämfört med 2000 är det en
förbättring med över 500 miljoner kronor.
Riksgäldskontorets räntepositioner gav en
vinst på 83 miljoner kronor under 2001.
Valutapositionerna gav en förlust på 161
miljoner kronor under året.
I syfte att få ytterligare referenspunkter
för en bedömning av sina prestationer anlitar
Riksgäldskontoret sedan 1992 externa
förvaltare som hanterar en del av
valutaskulden. Denna förvaltning sker under i
stort sett samma regelverk som kontorets egen
operativa förvaltning. Sedan halvårsskiftet
2001 har kretsen externa förvaltare utökats
till fem externa förvaltare med en sammanlagd
referensportfölj på 30 miljarder kronor.
Genom att jämföra Riksgäldskontorets och de
externa förvaltarnas resultat erhålls
kompletterande information om måluppfyllelse
i förvaltningen av valutaskulden och under
vilket risktagande detta har skett. Kontoret
har för utvärderingsperioden i genomsnitt
presterat ett bättre resultat än de externa
förvaltarna (-0,20 respektive -0,35 % av
förvaltad skuld). Även för 2001 uppvisar
kontoret ett bättre resultat (dvs. mindre
negativt) än de externa förvaltarna.
Regeringens bedömning
Regeringens bedömning är att kontoret bedrivit
en
kostnadseffektiv valutaupplåning jämfört med
de alternativa upplåningsformer som står till
buds. Den kostnadsfördel som kan uppnås via
skuldbytesavtal har utnyttjats och utfallit
fördelaktigt.
Enligt målet för den operativa
förvaltningen av valutaskulden skall
Riksgäldskontoret under en femårsperiod uppnå
lägre kostnader i den faktiska skulden
relativt kostnaden för den fastställda
riktmärkesportföljen. Det sammanlagda
resultatet för perioden 1997-2001 uppgick
till -0,7 miljarder kronor. Förvaltningen av
valutaskulden har därmed inte uppfyllt det
uppställda kvantitativa målet.
Med tanke på att den aktiva förvaltningen
mot valutariktmärket ger ett relativt
entydigt mått på Riksgäldskontorets
prestationer och att resultatet för
utvärderingsperioden utfallit negativt kan
förvaltningen knappast längre betraktas som
framgångsrik. Förlusten på 0,7 miljarder
kronor är dock relativt begränsad och uppgår
till ca 0,2 % av genomsnittlig förvaltad
valutaskuld under 1997-2001.
Sammantaget, bl.a. mot bakgrund av att
Riksgäldskontoret lyckats bättre än
jämförbara externa förvaltare, föranleder
resultaten i den aktiva förvaltningen av
valutaskulden inte någon kritik eller åtgärd
från regeringen.
Upplåning i realobligationer
Riksgäldskontorets beslut
De senaste åren har emissionsvolymerna
varit betydligt
mindre. Detta torde främst bero på en viss
mättnad på realobligationer på marknaden.
Även ett stabilare inflationsklimat kan ha
bidragit till nedgången i efterfrågan på
realobligationer. Därtill skall läggas att
den minskade skillnaden mellan nominella och
reala räntor har reducerat Riksgäldskontorets
intresse av att emittera i skuldslaget.
Nettoemissionerna för 2001 begränsades därför
till 3 miljarder kronor.
Det indikativa resultatet för upplåningen i
realobligationer, vilket beräknas som
kostnadsskillnaden mellan upplåning i
nominella och reala obligationer, uppgick
till -0,8 miljarder kronor för 2001 och till
7,7 miljarder kronor för femårsperioden.
Minskningen under 2001 beror på att
inflationen steg under året och överskred den
genomsnittliga break even-inflation till
vilken utestående realobligationer
emitterats. Det ackumulerade resultatet beror
på de låga inflationsutfallen under tidigare
år. Det slutliga resultatutfallet beror på
hur inflationen utvecklas under respektive
låns löptid. Det ackumulerade resultatet kan
således både förbättras och försämras
beroende på inflationsutvecklingen framöver.
Regeringens bedömning
Riksgäldskontoret har uppnått det
kvantitativa målet
för upplåningen i reala lån i svenska kronor.
De emissioner som kontoret gjort under 2001
skedde till relativt låg break
even-inflation. Med hänsyn till marknadsvård
och att målet för den reala upplåningen från
2001 även tar hänsyn till risken i
förvaltningen, finner regeringen inga skäl
att anmärka på den emissionsverksamhet som
bedrivits.
Riksgäldskontorets övriga marknadsvårdande
insatser under 2001 bedöms ha bidragit till
att öka likviditeten och effektiviteten i
marknaden för realobligationer.
Upplåning från hushållen
Riksgäldskontorets beslut
Riksgäldskontorets upplåning från hushållen har minskat
kraftigt sedan mitten av 1990-talet, från 116
miljarder kronor budgetåret 1995/96 till ca
56 miljarder kronor 2001. Andelen av
statsskulden som finansieras från
hushållssektorn har också fallit från ca 8 %
till under 5 % under perioden.
Premieobligationerna utgör basen i
Riksgäldskontorets upplåning från hushållen.
Utestående stock premieobligationer uppgick
till drygt 44 miljarder kronor vid utgången
av 2001.
Den därnäst största sparformen,
Riksgäldsspar, uppgick till 11,7 miljarder
kronor vid utgången av 2001, en ökning med
drygt 4 miljarder kronor (eller 56 %) jämfört
med 2000. Uppgången förklaras av
introduktionen av Riksgäldsspar utan
tidsgräns som i princip stod för hela
ökningen.
Resultatet för upplåningen på
hushållsmarknaden uppgick till 299 miljoner
kronor för 2001 och till över 1 miljard
kronor för femårsperioden. Omkring 90 % av
resultatet kan hänföras till
premieobligationerna, detta trots att
sparformen fortsatt uppvisar en sjunkande
volym.
Regeringens bedömning
Regeringens mål för upplåningen på hushållsmarknaden är
att uppnå största möjliga kostnadsbesparing i
förhållande till alternativa upplåningsformer
på penning- och obligationsmarknaden. Målet
avser såväl upplåningen totalt som i rimlig
omfattning varje enskilt låneinstrument.
Under perioden 1997-2001 uppgick den
samlade kostnadsbesparingen till drygt 1
miljard kronor, vilket innebär att
Riksgäldskontoret uppnått målet.
Verksamhetsmålet avser även de enskilda
låneinstrumenten. I det här avseendet
uppvisar Riksgäldsspar ett samlat negativt
resultat för utvärderingsperioden. Detta
beror främst på de kostnader som belastar
resultatet under uppbyggnadsskedet 1997 och
1998. Sparformen uppvisar sedan 1999 positiva
resultat och, i synnerhet under 2001,
stigande volymer.
Regeringen konstaterar att det samlade
resultatet i upplåningen från hushållen i
mycket hög grad och i ökad utsträckning är
beroende av resultatutvecklingen för
premieobligationerna. Det är därför viktigt
att Riksgäldsspar ges tid att utvecklas till
en attraktiv sparform på den svenska
sparmarknaden, inte minst för att kontoret
skall kunna uppnå stabilitet i upplåningen
från hushållen.
Utskottets ställningstagande
Fördelning av skulden på olika skuldslag
Riksgäldskontoret har hanterat det
strategiska mandatet för amorteringstakten av
valutaskulden i linje med regeringens
riktlinjer. De avsteg som under 2001 gjordes
avseende amorteringstakten var motiverade av
kostnadsskäl.
Duration för den nominella skulden
Riksgäldskontoret valde att inte avvika från
durationen i riktlinjerna för den nominella
skulden. Kontorets strategi med skilda
durationer för kron- och valutaskulden har
för åren 1999-2001 gett en försumbar skillnad
i kostnad och risk jämfört med om den i
riktlinjerna angivna durationen använts i
båda riktmärkena. Utskottet delar dock
regeringens uppfattning att det finns flera
kvalitativa skäl som talar för en skild
duration.
Valutasammansättning i valutaskulden
Med hänsyn till att utvärderingen syftar till
att bedöma resultaten av
statsskuldsförvaltningen över en längre
tidsperiod, är det för tidigt att utvärdera
den strategiska positionen i schweizerfranc.
Detta gäller även ändringen av andelen dollar
som genomfördes i december år 2000. Det finns
som regeringen konstaterar ett behov av
underlag för hur Riksgäldskontorets
strategiska och operativa valutapositioner
skall utvärderas.
Lån i utländsk valuta
Utskottet delar regeringens bedömning att
kontoret bedrivit en kostnadseffektiv
upplåning på den internationella
kapitalmarknaden jämfört med de alternativa
upplåningsformer som står till buds. Den
kostnadsfördel som kan uppnås via
skuldbytesavtal har utnyttjats och utfallit
fördelaktigt. Det är positivt att
Riksgäldskontoret presterat ett bättre
resultat än anlitade externa förvaltare.
Målet för den operativa förvaltningen av
valutaskulden har emellertid inte uppfyllts.
Nominella lån i svenska kronor
Regeringen beslutade i riktlinjerna för år
2001 att utvärderingen av den operativa
kronförvaltningen skulle ersättas med en mer
kvalitativt inriktad utvärdering.
Frågan uppkommer därmed om
kostnadsminimeringsmålet bör kompletteras med
mål för de marknadsvårdande insatserna.
Regeringen konstaterar att många beslut i
statsskuldsförvaltningen är av skuld- och
marknadsvårdande karaktär som inte låter sig
utvärderas i kvantitativa termer utan de bör
i stället värderas utifrån kvalitativa
kriterier. Det finns anledning för utskottet
att uppmärksamma att möjligheterna för
regering och riksdag att t.ex. utvärdera
skuld- och marknadsvårdande insatser på
strategisk nivå är begränsade. Metoderna bör
således utvecklas. Möjligen finns det
erfarenheter från utvärderingen av AP-
fondernas verksamhet som kan tas till vara i
sammanhanget. Där används t.ex. utomstående
experter och revisorer i utvärderingen.
Reala lån i svenska kronor
Utskottet delar regeringens uppfattning att
Riksgäldskontoret har uppnått det
kvantitativa målet för upplåningen i reala
lån i svenska kronor. Det finns som
regeringen påpekar en risk att det
oförmånliga emissionsklimatet under 2001 kan
komma att bidra till att tynga det
kvantitativa resultatet framdeles. Det är
dock nödvändigt att väga in fler dimensioner
i den slutliga bedömningen av
förvaltningsresultatet i realskulden, såsom
riskaspekter och omsorgen om marknaden.
Riksgäldskontorets marknadsvårdande insatser
under år 2001 bedöms ha bidragit till att öka
likviditeten och effektiviteten i marknaden
för realobligationer.
Upplåning från hushållen
Målet för upplåningen på hushållsmarknaden är
att uppnå största möjliga kostnadsbesparing i
förhållande till alternativa upplåningsformer
på penning- och obligationsmarknaden. Målet
avser såväl upplåningen totalt som varje
enskilt låneinstrument. I kostnaden tas
hänsyn till samtliga kostnader förknippade
med hushållsupplåningen, även
Riksgäldskontorets administrativa kostnader.
Riksgäldskontoret har uppnått det
kvantitativa målet för hushållsupplåningen.
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes
vilken punkt i utskottets förslag till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.
1. Regeringens beslut om riktlinjer för
statens upplåning och skuldförvaltning
- punkt 1 (m, kd, c, fp)
av Mats Odell (kd), Gunnar Hökmark (m),
Lennart Hedquist (m), Anna Åkerhielm (m),
Per Landgren (kd), Gunnar Axén (m), Lena
Ek (c) och Karin Pilsäter (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 1
borde ha följande lydelse:
Riksdagen godkänner vad som anförs i
reservation 1 om regeringens beslut om
riktlinjer för statens upplåning och
skuldförvaltning samt lägger regeringens
skrivelse 2001/02:104 i denna del till
handlingarna.
Ställningstagande
Den svenska kronan har kontinuerligt
försvagats sedan 1996. Kronan har fortsatt
att försvagas trots att inflationen i Sverige
inte varit högre än i omvärlden, vilket tyder
på ett bristande förtroende för
tillväxtkraften i den svenska ekonomin. Det
är mot den bakgrunden märkligt att regeringen
sätter mål för statsskuldspolitiken som
bygger på en oförändrad eller förstärkt
kronkurs. Enligt vår mening bör målen för
valutaamorteringen utformas i
överensstämmelse med hur den ekonomiska
politiken förs. Alternativt bör
amorteringstakten av valutaskulden bedömas
utifrån det statliga lånebehovet och inte
efter kronkursens utveckling.
Regeringen beslutade i sina riktlinjer
för statsskuldsförvaltningen 2001 att
valutaskuldens andel skulle minskas,
främst med anledning av den risk som
en stor valutaskuld medför. Regeringen
angav att amorteringstakten skulle
uppgå till 35 miljarder kronor om året
de närmaste tre åren. Därmed skulle
enligt regeringens bedömning
valutaskuldens andel sjunka från 30 %
vid utgången av 2000 till 25 % 2003.
På grund av kronförsvagningen ökade i
stället andelen redan under 2001 till
drygt 34 % av statsskulden. Regeringen
tvingades av kostnadsskäl att dra ned
på amorteringstakten. När man under
det första halvåret konstaterat att
kronan försvagats kraftigt fann man
för gott att sätta ned
amorteringsriktmärket till 25
miljarder kronor och Riksgäldskontoret
fick i uppdrag att också bedöma
kronans fortsatta utveckling inför det
lägre amorteringsmålet. Detta var ett
avsteg från tidigare praxis enligt
vilken Riksgäldskontoret inte skulle
grunda sitt agerande utifrån egna
bedömningar av kronans utveckling.
Riksgäldskontoret valde att begränsa
amorteringen till 15 miljarder kronor.
Kronförsvagningen har uppenbara
konsekvenser för de offentliga
finansernas sårbarhet. Valutaskulden
(inklusive skuldskötselåtgärder) har
genom kronförsvagningen, trots de
amorteringar som gjorts ökat till 404
miljoner kronor. Regeringen
konstaterar själv i skrivelsen att
ambitionen att reducera valutaskulden
därmed inte har uppfyllts.
2. Riksgäldskontorets beslut om statens
upplåning och skuldförvaltning -
punkt 2 (m, kd, fp)
av Mats Odell (kd), Gunnar Hökmark (m),
Lennart Hedquist (m), Anna Åkerhielm (m),
Per Landgren (kd), Gunnar Axén (m) och
Karin Pilsäter (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 2
borde ha följande lydelse:
Riksdagen godkänner vad som anförs i
reservation 2 om Riksgäldskontorets beslut om
riktlinjer för statens upplåning och
skuldförvaltning samt lägger regeringens
skrivelse 2001/02:104 i denna del till
handlingarna.
Ställningstagande
Regeringen skriver att det är viktigt att
Riksgäldskontorets sparprodukt Riksgäldsspar
utvecklas till en attraktiv sparform, inte
minst för att kunna uppnå stabilitet i
kontorets upplåning från hushållen. Skälet är
att sparandet i premieobligationer minskat de
senaste åren och att en ökning i
Riksgäldsspar således till viss del skulle
kompensera för nedgången i
premieobligationer.
Riksgäldsspar riktar sig till hushållen och
har till sin konstruktion stora likheter med
vanligt banksparande. Vi anser det klart
olämpligt att en statlig myndighet som
Riksgäldskontoret agerar som aktör bland
flera på en konkurrensutsatt marknad. Att på
detta sätt attrahera inlåningsmedel från
hushållen ligger, enligt vår bedömning,
utanför Riksgäldskontorets huvuduppgifter och
fyller ingen reell funktion när det gäller
statsupplåningen och skuldförvaltningen.
Upplåningen via Riksgäldsspar utgör en mycket
liten del av den totala statsskulden, omkring
1 % vid utgången av 2001.
Vi anser därför att en avveckling av
Riksgäldsspar bör ske så snart som
möjligt genom att all nyinlåning i
Riksgäldsspar omedelbart upphör.
Bilaga
Förteckning över behandlade förslag
Regeringens skrivelse
I skrivelse 2001/02:104 behandlas regeringens
riktlinjer för statsskuldens förvaltning åren
1997-2001 samt Riksgäldskontorets upplåning
och skuldförvaltning under budgetåren
1997-2001.