Finansutskottets betänkande
2001/02:FIU20
Riktlinjer för den ekonomiska politikenoch budgetpolitiken(prop. 2001/02:100, skr. 2001/02:101)
Sammanfattning
Den ekonomiska politiken
Riksdagen beslutade förra året om en ny
ordning för hur den ekonomiska
vårpropositionen skall utformas.
Propositionen innehåller numera
regeringens förslag till riktlinjer för
den ekonomiska politiken och
budgetpolitiken. Beslut om utgiftstak för
de närmaste tre åren fattar riksdagen på
hösten efter förslag i
budgetpropositionen.
Den ekonomiska vårpropositionen bygger
på budgetpropositionen för 2002 om vilken
det finns en överenskommelse mellan den
socialdemokratiska regeringen,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet de gröna.
Därmed finns en politisk majoritet för
riktlinjerna för den ekonomiska politiken
och budgetpolitiken som är inriktade på
full sysselsättning, ett offentligt
överskott om 2 % av BNP i genomsnitt över
en konjunkturcykel och prisstabilitet.
Finansutskottet tillstyrker regeringens
förslag till inriktning av den ekonomiska
politiken.
Tillväxttakten i den svenska ekonomin
sjönk under förra året till följd av den
kraftiga internationella
konjunkturnedgången som förstärktes av
terrordåden i Förenta staterna. Statistik
och indikatorer visar att nedgången nått
sin botten och att en återhämtning
påbörjats, såväl internationellt som i
Sverige. Tillväxttakten i den svenska
ekonomin kommer att stiga under de
närmaste åren.
Så här i slutet av mandatperioden
1998-2002 kan utskottet konstatera att
den svenska ekonomin står på en stabil
grund. De offentliga finanserna visar
överskott och har överstigit uppsatta
mål, den offentliga bruttoskulden
sjunker, den offentliga nettoskulden har
vänts till en nettoförmögenhet, de
svenska räntorna ligger endast något över
räntorna i Tyskland och inflationen är
låg, även om en viss uppgång noterats det
senaste året på grund av bl.a.
tillfälliga prishöjningar. Dessutom har
Sverige ett stort överskott i de samlade
affärerna med utlandet.
Styrkan i de offentliga finanserna har
gjort det möjligt att möta
konjunkturförsvagningen med en expansiv
ekonomisk politik. Trots den svagare
tillväxten har den öppna arbetslösheten
varit fortsatt låg och sysselsättningen
har ökat samtidigt som de offentliga
finanserna visat överskott.
Sysselsättningen i den svenska ekonomin
har sedan 1997 ökat med omkring 360 000
personer och målet om en halvering av den
öppna arbetslösheten till 4 % nåddes i
slutet av 2000.
Den positiva utvecklingen på
arbetsmarknaden, och styrkan i de
offentliga finanserna har också gjort det
möjligt att stärka välfärden. Den
kommunala sektorn har sedan 1998 ökat sin
omslutning med omkring 84 miljarder
kronor, och fler personer har anställts i
skolan, vården och omsorgen. Omfattande
resurser har satsats på utbildning.
Barnbidrag, studiebidrag och
flerbarnstilläggen har höjts, och
maxtaxan har införts i barnomsorgen.
Pensionerna och bostadstilläggen har
höjts, och förbehållsbelopp, maxtaxa i
äldreomsorgen och ett högkostnadsskydd i
tandvården har införts.
Arbetslöshetsförsäkringen förstärks och
arbetsskadeförsäkringen reformeras.
Skatter riktade mot låg- och
medelinkomsttagare har sänkts samtidigt
som fastighetsskatten och skatter riktade
mot företagen justerats ned.
Studiesystemet har reformerats och
biståndet har höjts. Samtidigt har stora
avbetalningar gjorts på statsskulden, och
stora satsningar har gjorts för att skapa
en ekologiskt hållbar utveckling.
Resurser har lagts på miljöforskning,
miljöövervakning, skydd av biotoper och
biologisk mångfald, och den gröna
skatteväxlingen fortsätter.
Stora insatser genom såväl
resursförstärkningar som skattesänkningar
görs för att minska den svaga
konjunkturens effekter på
arbetsmarknaden. Den stora utmaningen är
att Sverige på nytt skall närma sig full
sysselsättning. Alla människors vilja
till arbete skall tas till vara. Kraften
riktas mot att sysselsättningsmålet skall
nås, dvs. att 80 % av den vuxna
befolkningen skall vara reguljärt
sysselsatt 2004 (sysselsatta exklusive
sysselsatta i konjunkturberoende
arbetsmarknadspolitiska program). Den
ekonomiska politiken inriktas därför på
fortsatt starka offentliga finanser och
låg inflation för att Sverige även skall
klara de långsiktiga utmaningar som den
demografiska utvecklingen innebär. Målet
om 2 % överskott i de offentliga
finanserna över en konjunkturcykel ligger
fast. Utgiftstaken skall hållas. Den
svenska ekonomins långsiktiga
produktionsförmåga skall höjas genom att
lediga arbetskraftsresurser mobiliseras.
En central uppgift är att bryta den
dramatiskt stigande sjukfrånvaron och
förhindra att alltfler människor slås ut
från arbetsmarknaden genom sjukdom eller
förtidspension. Det elvapunktsprogram som
regeringen presenterade i
budgetpropositionen följs löpande upp.
Reformerna för rättvisa och trygghet
fortsätter. Levnadsvillkoren skall
fortsätta att förbättras, och som en
följd av detta skall
socialbidragsberoendet halveras mellan
1999 och 2004. Nästa år utökas
studiebidraget och biståndet höjs.
Satsningar görs på infrastruktur,
bostadsbyggande, hälso- och sjukvården,
rättsväsendet och skolan. Ett system för
individuell kompetensutveckling skall
införas, och inkomstprövningen av
änkepensioner slopas. Sammantaget handlar
det om reformer på ca 17 miljarder
kronor.
År 2004 får vården, förskolan och
skolan ytterligare resurser. Biståndet
höjs ytterligare, och rättsväsendet
tillförs mer resurser. Nya satsningar
görs på infrastruktur, miljö och
bostäder. Sammantaget betyder det refomer
på ca 12 miljarder kronor.
Budgetpolitiken
Utskottet tillstyrker regeringens förslag
till inriktning av budgetpolitiken.
Med sitt redovisade förslag till
inriktning av budgetpolitiken fullföljer
regeringen en politik som innebär att de
budgetpolitiska målen ligger fast.
Utgiftstaken skall klaras och överskottet
i de offentliga finanserna skall under en
konjunkturcykel vara i genomsnitt 2 % av
BNP.
Regeringen kommer efter valet i höst att
genomföra en rad reformer som tidigare
redovisats för riksdagen. I sammandrag
fördelar sig reformerna på år och åtgärd
på följande sätt.
Regeringens utgifts- och inkomstreformer
2002-2004
Effekt på de offentliga finanserna i
förhållande till föregående år
Miljarder kronor
200 200 200 2002-2
2 3 4 004
Utgiftsreformer 21, 17, 12, 50,8
51 07 22 0
Inkomstreformer 27, - 0.2 24,5
30 3,0 0 0
0
Summa utgifts- 48, 14, 12, 75,3
och 81 07 42 0
inkomstreformer
Finansiering m.m. -7, -5, -2, -15,
71 44 59 74
Reformer 41, 8,6 9,8 59,5
inklusive 10 2 4 6
finansiering
De olika oppositionspartiernas förslag
till inriktning av budgetpolitiken
avvisas av utskottet.
Skattepolitiken
Utskottet ställer sig bakom den
inriktning av skattepolitiken som
regeringen redovisar i propositionen.
Enligt utskottet är det viktigt att
skattepolitiken har en inriktning som gör
det möjligt att upprätthålla en varaktig,
stabil och rättvis finansiering av
välfärden.
Inkomstbeskattningen har under senare
år reformerats varvid tyngdpunkten legat
i en inkomstskattereform på ca 50
miljarder kronor. Tre av fyra steg i
denna reform har genomförts, och
regeringen planerar att ta ett fjärde och
avslutande steg när det finns utrymme för
en sådan åtgärd.
Under mandatperioden har flera steg
tagits i en grön skatteväxling med ökade
skatter på utsläpp av bl.a. koldioxid och
sänkta skatter på arbete.
Skatteväxlingsstrategin beräknas under en
tioårsperiod omfatta sammanlagt
30 miljarder kronor.
Utskottet avvisar de alternativa
inriktningar av skattepolitiken som
förordas av de fyra olika
oppositionspartierna.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Riktlinjer för den
ekonomiska politiken (avsnitten
1.1-1.3)
Riksdagen godkänner de riktlinjer
för den ekonomiska politiken som
regeringen förordar och tillkännager
för regeringen vad utskottet anfört
(avsnitt 1.3). Därmed bifaller
riksdagen proposition 2001/02:100
punkt 1 och avslår motionerna
2001/02:Fi36 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 1,
2001/02:Fi37 av Alf Svensson m.fl.
(kd) yrkandena 1, 2, 4 och 5,
2001/02:Fi38 av Agne Hansson m.fl. (c)
yrkande 1 samt
2001/02:Fi39 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkandena 1 och 4.
Reservation 1 (m, kd, c, fp)
2. Riktlinjer för
budgetpolitiken (avsnitt 2.2.3)
Riksdagen godkänner det förslag till
riktlinjer för budgetpolitiken som
regeringen förordar och tillkännager
för regeringen vad utskottet anfört
(avsnitt 2.2). Därmed bifaller
riksdagen proposition 2001/02:100
punkt 2 och avslår motionerna
2001/02:Fi36 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 2 i denna del,
2001/02:Fi37 av Alf Svensson m.fl.
(kd) yrkande 3 i denna del,
2001/02:Fi38 av Agne Hansson m.fl. (c)
yrkande 2 samt
2001/02:Fi39 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkande 3.
Reservation 2 (m)
Reservation 3 (kd)
Reservation 4 (c)
Reservation 5 (fp)
3. Riktlinjer för
skattepolitiken (avsnitt 2.2.4)
Riksdagen avslår motionerna
2001/02:Fi36 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 2 i denna del,
2001/02:Fi37 av Alf Svensson m.fl.
(kd) yrkande 3 i denna del,
2001/02:Fi38 av Agne Hansson m.fl. (c)
yrkande 3 samt
2001/02:Fi39 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkande 2.
Reservation 6 (m)
Reservation 7 (kd)
Reservation 8 (c)
Reservation 9 (fp)
4. Riktlinjer för kommunernas
ekonomi (avsnitt 3.1)
Riksdagen avslår motion
2001/02:Fi40 av Gudrun Schyman m.fl.
(v).
Reservation 10 (v, mp)
5. Årsredovisning för staten
2001 (avsnitt 4.1)
Riksdagen lägger skrivelse
2001/02:101 Årsredovisning för staten
2001 till handlingarna.
Stockholm den 30 maj 2002
På finansutskottets vägnar
Jan Bergqvist
Följande ledamöter har deltagit i
beslutet: Jan Bergqvist (s), Mats Odell
(kd), Gunnar Hökmark (m), Bengt
Silfverstrand (s), Johan Lönnroth (v),
Lennart Hedquist (m), Sonia Karlsson (s),
Anna Åkerhielm (m), Carin Lundberg (s),
Siv Holma (v), Per Landgren (kd), Gunnar
Axén (m), Yvonne Ruwaida (mp), Lena Ek
(c), Karin Pilsäter (fp), Tommy Waidelich
(s) och Hans Hoff (s).
2001/02
FiU20
Redogörelse för ärendet
Ärendet och dess beredning
I detta betänkande behandlar utskottet
dels proposition 2001/02:100 2002 års
ekonomiska vårproposition om förslag till
riktlinjer för den ekonomiska politiken
och budgetpolitiken, punkterna 1 och 2,
dels regeringens skrivelse 2001/02:101
Årsredovisning för staten 2001 och
dels de motioner som väckts med anledning
av ärendena enligt förteckningen i bilaga
1.
Yrkande 3 i proposition 2001/02:100 har
för beredning överlämnats till
konstitutionsutskottet. Övriga yrkanden i
proposition 2001/02:100 samt övriga
motioner väckta med anledning av
propositionen behandlas i
finansutskottets betänkande 2001/02:FiU21
Tilläggsbudget I för budgetåret 2002 med
undantag för motionerna 2001/02:Fi36
yrkande 3 och 2001/02:Fi41 yrkande 1 som
för beredning överlämnats till
socialförsäkringsutskottet, 2001/02:Fi41
yrkande 2 som behandlas i
finansutskottets betänkande 2001/02:FiU27
Vissa motioner inom finansutskottets
beredningsområde samt 2001/02:Fi42
yrkande 16 som behandlas i
finansutskottets betänkande 2001/02:FiU19
Utvecklingen inom den kommunala sektorn.
Yttrande från annat utskott (proposition
100)
Yttrande över vårpropositionens förslag
jämte motioner i de delar som berör
utskottets beredningsområde har inkommit
från
- skatteutskottet (2001/02:SkU4y).
Yttrandet återfinns i bilaga 2 i
betänkandet.
Utfrågning
Finansutskottet anordnade den 2 april
2002 en offentlig utfrågning om
övervakning om aktiemarknaden med vd
Kerstin Hessius, Stockholmsbörsen,
generaldirektör Claes Norgren,
Finansinspektionen, vd Pia Nilsson och
vice vd Eva Broms, Fondbolagens Förening,
samt vd Lars-Erik Forsgårdh och
aktieägarombudsman Lars Milberg,
Aktiespararna.
Protokoll från utfrågningen återfinns i
bilaga 3 i betänkandet.
Inkomna skrivelser
Skrivelser i ärendet har inkommit från
bl.a. Småhusägare mot boendeskatt.
Utskottets överväganden
1 Den ekonomiska politiken
1.1 Den internationella utvecklingen
1.1.1 Återhämtning efter fjolårets snabba
konjunkturnedgång
Den snabba internationella
konjunkturnedgången och oron efter
terrorattackerna i Förenta staterna
gjorde att tillväxttakten i
världsekonomin nära nog halverades under
förra året, från 4,7 % 2000 till ca 2,5 %
under 2001. Det är den lägsta tillväxten
som noterats i världsekonomin sedan
början av 1990-talet. Den ekonomiska
aktiviteten dämpades i alla större
ekonomiska regioner och avmattningen i
världsekonomins draglok, Förenta
staterna, förstärktes av fallande
industriinvesteringar, speciellt inom den
s.k. IKT-sektorn (sektorn för
informations- och kommunikationsteknik),
och en kraftig utförsäljning av tidigare
uppbyggda lager.
Statistik och s.k. ledande indikatorer
som publicerats under första kvartalet i
år tyder på att konjunkturnedgången nått
sin botten och att en återhämtning
påbörjats. Drivkraften bakom uppgången är
bl.a. den omläggning av både penning- och
finanspolitiken i en kraftig expansiv
riktning som genomfördes i Förenta
staterna och i flertalet andra länder
efter terrorattackerna i New York och
Washington i september i fjol. En
stigande internationell efterfrågan ökar
världshandeln och produktionen.
Diagram 1. Tillväxten i olika delar av
världen
(diagram borttaget)
Källa: Finansdepartementet
Som framgår av tabell 1 räknar regeringen
i vårpropositionen med att tillväxttakten
i världsekonomin stiger med 0,1
procentenheter i år, till 2,6 %. Det är
nästan 1 procentenhet lägre än vad
regeringen räknade med i
budgetpropositionen för 2002. Anledningen
till att tillväxten i år inte bedöms
stiga mer är bl.a. en svag inledning på
året samt att investeringarna, till följd
av bl.a. lågt kapacitetsutnyttjande inom
tillverkningsindustrin, förväntas
fortsätta att utvecklas svagt under
större delen av året. I takt med att
överkapaciteten inom IKT-sektorn avtar
stiger investeringarna, framför allt
under 2003. Detta, tillsammans med en
stigande konsumtionsefterfrågan, gör att
tillväxttakten i världsekonomin stiger
till 4,2 % 2003 och 4,1 % 2004, enligt
regeringens bedömning.
Tabell 1. Tillväxt, inflation och
arbetslöshet i världsekonomin
(tabell borttagen)
Förra årets kraftiga
konjunkturförsvagning innebar att
efterfrågan på svenska exportvaror avtog
väsentligt. Marknadstillväxten för den
svenska exportindustrin ökade inte alls
under förra året, efter en uppgång under
2000 på omkring 12 %. Återhämtningen i
världsekonomin gör att marknaden för
bearbetade svenska produkter väntas stiga
med 3,3 % i år och 9 % under nästa år.
1.1.2 Tydliga tecken på återhämtning i
Förenta staterna
Förra året steg BNP i Förenta staterna
med 1,2 % - den svagaste tillväxten i den
amerikanska ekonomin sedan början av 1980-
talet, om man bortser från 1991 då BNP
bl.a. till följd av det s.k. Kuwaitkriget
sjönk med 0,5 procentenheter. Förra årets
kraftiga avmattning drevs på av en
försvagning inom industrin, då speciellt
inom IKT-sektorn där produktionen,
investeringarna och vinsterna sjönk
snabbt. Industrins kapacitetsutnyttjande
föll kraftigt och tidigare uppbyggda
lager avvecklades i en mycket stor
omfattning. Även hushållens efterfrågan
försvagades, till följd av svagare
sysselsättning, stigande arbetslöshet och
fallande kurser på aktiebörserna.
Under de senaste månaderna har det
skett en tydlig stabilisering av den
amerikanska ekonomin, efter
konjunkturnedgången och den ekonomiska
oron månaderna efter terrorattackerna i
september förra året. Tecknen på en
återhämtning blir alltfler. De
framåtriktade ledande indikatorerna
förbättras samtidigt som både företagens
och hushållens förtroende för den
ekonomiska framtiden ökar.
Industriproduktionen har återigen börjat
stiga, även inom IKT-sektorn, vilket
bl.a. är en signal om att förra årets
kraftiga lagerutförsäljning upphört eller
är på väg att upphöra. Återhämtningen
gynnas av den mycket expansiva
finanspolitiken - främst i form av
omfattande skattesänkningar som ökar
hushållens disponibla inkomster - och den
historiskt sett mycket låga räntenivån.
Hushållens konsumtion steg mot slutet av
förra året och uppgången har fortsatt
under inledningen av 2002.
Den stigande konsumtionen gör att BNP i
år ökar med 1,8 % - vilket är nästan 1
procentenhet lägre än den bedömning som
regeringen gjorde i budgetpropositionen
för 2002. I takt med att produktionen
ökar och kapaciteten i industrin stiger
börjar även investeringarna att stiga,
vilket bidrar till att tillväxttakten i
Förenta staterna stiger ytterligare 2003,
till omkring 4 % enligt regeringens
bedömning.
1.1.3 Uppgången i Förenta staterna sätter
fart på Europa
Nedgången i IKT-sektorn och den minskade
internationella efterfrågan bidrog till
att konjunkturen i euroområdet
försämrades drastiskt under förra året.
Särskilt markant var nedgången under
andra halvåret, då även hushållens
konsumtion försvagades väsentligt, bl.a.
till följd av en snabb försvagning av
sysselsättningstillväxten i framför allt
de större euroländerna och en stigande
inflation. Sammantaget mer än halverades
BNP-tillväxten i euroområdet, och i de
enskilda länderna var nedgången extra
kraftig i Tyskland, Nederländerna och
Finland. I Tyskland och Nederländerna
sjönk tillväxttakten med 2,4
procentenheter, medan den gick ned med
4,9 procentenheter i Finland, från 5,6 %
2000 till 0,7 % 2001.
Trots en svag ekonomisk aktivitet i
början av 2002 visar flertalet ledande
indikator för euroländerna, i likhet med
indikatorerna för Förenta staterna, på en
begynnande återhämtning i konjunkturen.
Regeringen räknar med att tillväxten i
euroområdet stiger under loppet av 2002,
främst till följd av den stigande
internationella efterfrågan och en ökad
export. Hushållens konsumtion väntas dock
inte ta fart på allvar förrän under nästa
år, bl.a. på grund av att det svaga
arbetsmarknadsläget i de stora
euroländerna dämpar konsumtionstillväxten
under framför allt 2002. Vid sidan av en
ökad konsumtion väntas även
investeringarna öka under nästa år.
Sammantaget bedömer regeringen att BNP i
euroområdet stiger med 1,2 % i år och 2,7
% nästa år. Tillväxten i Tyskland, som är
en av Sveriges viktigaste handelspartner,
förväntas emellertid ligga en bra bit
under genomsnitt för euroländerna, på
grund av minskad sysselsättning och
stigande arbetslöshet. Enligt regeringens
bedömning stiger BNP i Tyskland i år och
nästa år med 0,5 % respektive 2,4 %.
Trots den internationella
konjunkturnedgången och sjunkande
industriproduktion växte den brittiska
ekonomin med 2,4 % i fjol. Uppgången
förklaras bl.a. av en stark inhemsk
konsumtion och en kraftig expansion inom
tjänstesektorn. En fortsatt låg
arbetslöshet och en låg ränta gör att
konsumtionen fortsätter att öka under de
närmaste åren samtidigt som industrin
återhämtar sig i takt med den stigande
internationella efterfrågan.
Storbritanniens BNP stiger med 1,9 % 2002
och 2,6 % 2004, enligt regeringens
bedömning i vårpropositionen.
Vid sidan av Tyskland är de övriga
nordiska länderna - Danmark, Finland och
Norge - de viktigaste marknaderna i
Europa för den svenska exportindustrin.
Som framgår av tabell 1 räknar regeringen
med att Norges BNP stiger med 2,2 % 2002
och 2,4 % 2003, efter en uppgång under
förra året med 1,4 %. I likhet med i
Storbritannien är det hushållens
konsumtion som står för större delen av
tillväxten medan exporten hålls tillbaka
av den starka norska kronan och ett högt
kostnadsläge. Den internationella
avmattningen och nedgången i IKT-sektorn
slog hårt mot den finländska ekonomin
under förra året. Tillväxttakten sjönk
till 0,7 %. Den stigande internationella
efterfrågan och en ökad konsumtion,
stimulerad av bl.a. skattesänkningar,
bidrar till att BNP i år stiger med 1,6
%. Tillväxttakten stiger ytterligare
under 2003, till 3,2 %, bl.a. på grund av
stigande investeringar.
Arbetslösheten i EU har sjunkit med 3-4
procentenheter under de senaste åren. Som
framgår av tabell 1 räknar regeringen med
att den svaga tillväxten ökar
arbetslösheten med ungefär 0,5
procentenheter i år. Trots det minskar
skillnaden i arbetslöshet mellan Förenta
staterna och Europa, eftersom
arbetslösheten i den amerikanska ekonomin
väntas stiga mer än i Europa. Under andra
halvan av 1990-talet, år 1997, var
arbetslösheten i Europa drygt 6
procentenheter högre än i Förenta
staterna. I år kommer skillnaden i
arbetslöshet att uppgå till 2,5
procentenheter för att sjunka ytterligare
något under nästa år, enligt regeringens
bedömning.
1.1.4 Fortsatt allvarligt läge i Japan
Situationen i den japanska ekonomin har
inte förbättrats, snarare tvärtom. Den
internationella konjunkturnedgången har
ytterligare försämrat
tillväxtförutsättningarna och förstärkt
det deflationstryck som Japan levt under
i snart tio år.
BNP sjönk under förra året med omkring
0,5 procentenheter, och arbetslösheten
och antalet konkurser ligger fortfarande
på historiskt höga nivåer. Samtidigt har
inflationen fallit kontinuerligt i drygt
två år och den offentliga bruttoskulden
är den högsta i OECD-området.
Några avgörande tecken på förbättring
finns inte i det korta perspektivet.
Tvärtom riskerar de åtgärder som
regeringen vidtar för att förbättra
ekonomins funktionssätt och reformera
finans- och företagssektorn att leda till
en ännu lägre inhemsk efterfrågan.
Möjligheterna att via finanspolitiken
stimulera konsumtionen och
investeringarna är också begränsade genom
den snabbt växande offentliga skulden.
Regeringen räknar med att Japans BNP
faller med ytterligare 1,4 % i år, men
att tillväxten ökar med 1 % under nästa
år till följd den stigande
internationella efterfrågan och en ökad
japansk export.
De exportberoende mindre länderna i
övriga Asien, t.ex. Sydkorea, Taiwan,
Malaysia och Singapore, drabbades hårt av
nedgången i IKT-sektorn och den
internationella konjunkturförsvagningen.
Den ökade internationella efterfrågan gör
att tillväxttakten i dessa länder stiger
under perioden.
En hög inhemsk efterfrågan gjorde att
tillväxten i Kina och Indien var fortsatt
hög under förra året, och uppgången
väntas fortsätta under de närmaste åren.
Sydostasien som helhet växer med 5,8 % i
år och 6,6 % under nästa år, enligt
regeringens bedömning.
1.1.5 Ljusare i Latinamerika trots krisen
i Argentina
Den svaga internationella utvecklingen
under förra året bidrog till att förvärra
krisen i Argentina. Nedgången i
produktionen kommer att fortsätta i år.
En viss återhämtning kan komma under
nästa år, men utvecklingen är mycket
svårbedömd till följd av osäkerheten
kring den ekonomiska politiken och de
finansiella marknaderna. Den brasilianska
ekonomin påverkades till en början
negativt av utvecklingen i Argentina, men
dessa effekter har avtagit och under de
senaste månaderna har det kommit tydliga
tecken på en återhämtning av den
ekonomiska aktiviteten i Brasilien.
Även i Mexiko, som under förra året
drabbades hårt av avmattningen i Förenta
staterna, finns tecken på återhämtning.
Exporten stiger och förtroendet hos
hushållen och företagen ökar. Regeringen
gör bedömningen att tillväxten i
Latinamerika som helhet blir 1,1 % under
2002 och 4,2 % under 2003.
1.1.6 Osäkerheter i den internationella
bedömningen
Sammanfattningsvis räknar regeringen med
att den internationella konjunkturen
vänder uppåt under de närmaste åren. Låga
räntor och en expansiv finanspolitik
bidrar bl.a. till att öka aktiviteten i
Förenta staterna, vilken genom
utrikeshandeln sprider sig till Europa
och övriga delar av världen. Fortsatt
låga investeringar och en utdragen
uppgång inom IKT-sektorn gör att
återhämtningen tar rejäl fart först mot
slutet av 2002 och under 2003.
Det finns flera risker och osäkerheter
i bedömningen av den internationella
utvecklingen. Det senaste årets
avmattning beror bl.a. på kraftigt
fallande investeringar inom IKT-sektorn.
I prognosen gör regeringen bedömningen
att sektorn successivt återhämtar sig
under 2002 och 2003, vilket väntas bidra
till att öka investeringarna i
världsekonomin under framför allt 2003.
En klar risk är att uppgången inom IKT-
sektorn dröjer, vilket i sin tur skulle
kunna innebära att den internationella
återhämtningen blir långsammare och mer
utdragen än vad regeringen räknar med i
vårpropositionen.
En annan risk är konsumtionen och
hushållens agerande. Trots oron efter
terrorattackerna har hushållens
efterfrågan i Förenta staterna utvecklats
överraskande starkt. Till exempel kan
ökad osäkerhet om utvecklingen på
arbetsmarknaden dämpa konsumtionen, med
svagare tillväxt som följd. Hittills i år
har hushållskonsumtionen i euroområdet
och då särskilt i Tyskland utvecklats
betydligt svagare än i Förenta staterna.
En fortsatt försvagning av
sysselsättningstillväxten i de större
euroländerna kan dämpa hushållens
konsumtion ytterligare och fördröja
återhämtningen i Europa.
1.2 Den ekonomiska utvecklingen i Sverige
1.2.1 Tydliga tecken på återhämtning
Den internationella nedgången slog hårt
mot den svenska konjunkturen. Enligt
Statistiska centralbyråns (SCB) första
preliminära beräkning av utfallet steg
BNP med 1,2 % under förra året. Det är en
kraftig nedgång jämfört med 2000 då BNP
ökade med 3,6 %. Det är också 0,5
procentenheter lägre än vad regeringen
räknade med i budgetpropositionen för
2002.
Exporten av varor och tjänster sjönk
samtidigt som investeringsverksamheten
inom industrin minskade, bl.a. till följd
av sjunkande kapacitetsutnyttjande och
den globala nedgången inom IKT-sektorn.
Trots kraftigt stigande inkomster
utvecklades konsumtionen mycket svagt.
Hushållens konsumtion steg med 0,2 %
under förra året, vilket kan jämföras med
en konsumtionsökning under perioden
1999-2000 på i genomsnitt nästan 4 % per
år. Precis som när det gäller exporten
och investeringarna kan en del av
avmattningen i konsumtionen förklaras av
försämringen inom IKT-sektorn. Hushållens
förmögenhetsställning förbättrades
markant i slutet av 1990-talet i och
början av 2000-talet bl.a. på grund av
stigande aktiekurser i IKT-företagen.
Under framför allt 2001 föll kurserna i
bl.a. IKT-bolagen kraftigt, vilket
försämrat hushållens
förmögenhetsställning och påverkat deras
konsumtionsbenägenhet. En annan
förklaring kan vara att hushållen nått en
viss mättnad när det gäller att köpa
bilar och andra kapitalvaror.
Konsumtionsuppgången i slutet av 1990-
talet berodde bl.a. på att det fanns ett
stort behov hos hushållen att ersätta
gamla och slitna kapitalvaror med nya. En
del av detta behov har nu tillgodosetts.
Återhållsamheten med att konsumera
resulterade i att hushållens finansiella
sparande steg kraftigt under förra året.
Sparkvoten, dvs. hushållens sparande som
andel av den disponibla inkomsten, ökade
med 3 procentenheter, efter en stadig
nedgång sedan mitten av 1990-talet.
I likhet med utvecklingen
internationellt har det under de senaste
månaderna kommit tydliga tecken på att
även den svenska ekonomin är på väg att
återhämta sig efter förra årets
konjunkturnedgång. Som framgår av diagram
2 har både hushållens och företagens
förväntningar om den ekonomiska framtiden
stigit under de senaste månaderna. När
det gäller hushållen är det framför allt
förväntningarna om den svenska ekonomins
och arbetslöshetens utveckling under det
närmaste året som ökat. Även
förväntningarna om den egna ekonomin har
stigit, men de låg, trots
konjunkturnedgången, på en relativt hög
nivå under större delen av förra året.
Diagram 2. Hushållens och företagens
framtidsförväntningar1
(grafik borttaget)
1 Skillnaden mellan andelen positiva och
andelen negativa.
Källa: Konjunkturinstitutet och
Statistiska centralbyrån
Återhämtningen internationellt och den
expansiva ekonomiska politiken gör att
regeringen i vårpropositionen räknar med
att tillväxttakten i den svenska ekonomin
i år stiger till 1,4 % från fjolårets 1,2
%. I takt med att världskonjunkturen och
hushållens förtroende för ekonomins
utveckling förstärks ytterligare mot
slutet av året och under nästa år
fortsätter tillväxttakten att öka. Enligt
regeringens bedömning stiger Sveriges BNP
med 2,8 % 2003 och 2,5 % 2004. Som
framgår av tabell 2 är det framför allt
den inhemska efterfrågan och hushållens
konsumtion som väntas vara motorn i den
svenska ekonomin under de närmaste åren.
Hushållens stigande framtidsförtroende,
kraftigt stigande inkomster bl.a. till
följd av den expansiva finanspolitiken
och en god förmögenhetsställning i
hushållssektorn, trots det senaste årens
börsfall, gör att konsumtionen framöver
stiger betydligt snabbare än under förra
året.
Tabell 2. Bidrag till BNP-tillväxten1
(grafik borttaget)
Regeringen räknar i vårpropositionen med
att hushållskonsumtionen ökar med 1,7 % i
år mätt som genomsnitt mellan åren. Det
är en relativt låg siffra som bl.a.
förklaras av den låga konsumtionsnivån i
inledningen av 2002. Mätt som en uppgång
under loppet av året bedöms konsumtionen
stiga med drygt 3 %. Under 2003 stiger
konsumtionen i genomsnitt med nästan 3 %,
enligt regeringens bedömning.
Trots sjunkande export gav
utrikeshandeln som helhet ett starkt
bidrag till tillväxten förra året.
Anledningen var att importen av varor och
tjänster till Sverige sjönk betydligt mer
än exporten, på grund av sjunkande
industriproduktion och svag inhemsk
konsumtionstillväxt.. Den stigande
internationella efterfrågan och ökad
aktivitet i IKT-sektorn bidrar till att
den svenska exporten stiger framöver,
framför allt under 2003. Samtidigt ökar
importen när produktionen och
konsumtionen stiger, vilket medför att
utrikeshandelns bidrag till BNP-
tillväxten begränsas till 0,3 % per år
under 2002 och 2003.
I takt med att resursutnyttjandet i
ekonomin och inom industrin stiger ökar
investeringarna under, framför allt,
2003. Regeringen bedömer att årets ökade
efterfrågan till stor del kan mötas genom
att ledig kapacitet tas i anspråk och att
det först mot slutet av året och under
nästa uppstår ett mer utpräglat behov av
att investera och bygga ut kapaciteten.
Sammantaget ökar investeringarna med 1,1
% respektive 5 % under 2002 och 2003,
efter en uppgång i fjol på 1,5 %.
Regeringen gör vidare bedömningen att
det fortfarande finns lediga resurser i
ekonomin, trots att förra årets stigande
inflation i kombination med den svaga
tillväxten indikerar ett stramt
resursläge. Det s.k. BNP-gapet i
ekonomin, dvs. skillnaden mellan faktiska
produktionsnivån i samhället och den
praktiskt möjliga, var negativt under
förra året. Den relativt sett låga
tillväxten i år plus en mindre stram
arbetsmarknad innebär att det även 2003
finns lediga resurser att tillgå. Det
betyder i sin tur att ekonomin efter 2003
kan växa snabbare än den svenska
ekonomins långsiktiga tillväxttrend på ca
2 % utan att inflationen tar fart, enligt
regeringens bedömning.
Som redovisats ovan räknar regeringen i
sitt huvudscenario med att BNP stiger med
2,8 % respektive 2,5 % under 2003 och
2004. Mot bakgrund av att beräkningarna
över ekonomins resursläge är osäkra
redovisar regeringen två alternativa
utvecklingsscenarier för perioden fram
till 2004 - det s.k.
högtillväxtalternativet som utgår ifrån
att det finns gott om lediga resurser i
ekonomin och att sysselsättningsmålet nås
2004 och det s.k. lågtillväxtalternativet
i vilket antas att resursläget är
betydligt mer ansträngt än i
huvudalternativet. Dessa bägge alternativ
redovisas mer utförligt nedan under
avsnittet Alternativa kalkyler för
utvecklingen fram till 2004.
1.2.2 Prognosförutsättningar och
nyckeltal
Regeringens prognos bygger på den
information som fanns tillgänglig t.o.m.
den 5 april 2002. Ett viktigt antagande i
prognosen är att de avtalsmässiga
löneökningarna och löneglidningen hålls
tillbaka så att de totala
lönekostnadsökningarna i ekonomin
begränsas till 3,5 % per år.
I tabellerna 3 och 4 redovisas
förutsättningarna för och nyckeltalen i
regeringens prognos. I punkterna nedan
sammanfattas några av de viktigaste
faktorerna.
Tabell 3. Prognosförutsättningar
2002-2004
· (grafik borttaget)
·
· Som nämndes ovan antar
regeringen att de totala
lönekostnadsökningarna i ekonomin
begränsas till 3,5 % under perioden
2002-2004. I fjol steg lönekostnaderna
med 4,2 %.
·
· Sedan slutet av förra året har
kronan stärkts något på den
internationella valutamarknaden.
Regeringen räknar med att kronans värde
fortsätter att stiga relativt kraftigt
framöver, till ett värde enligt det s.k.
TCW-index på i genomsnitt 122,5 under
2003 (ju högre värde, desto svagare
krona).
·
· Till följd av den kraftiga
konjunkturnedgången under förra året har
regeringen justerat ned sin
arbetsmarknadsprognos för 2002. Efter de
senaste årens kraftiga uppgång väntas
sysselsättningen sjunka i år och den
öppna arbetslösheten stiga till 4,3 % av
arbetskraften, efter en nivå i fjol på 4
%. I budgetpropositionen för 2002 räknade
regeringen med att sysselsättningen i år
skulle stiga med 0,5 % samtidigt som den
öppna arbetslösheten väntades sjunka till
3,8 %. Regeringen har vidare, jämfört med
budgetpropositionen för 2002, skrivit upp
sin prognos över antalet personer som
deltar i olika arbetsmarknadspolitiska
program.
·
Tabell 4. Nyckeltal 2002-2004
(grafik borttaget)
· En kraftig inkomstökning i
kombination med en relativt svag
konsumtion gör att hushållens sparande
fortsätter att stiga under 2002. Under
2003 och 2004 sjunker dock sparandet
beroende på bl.a. en högre konsumtion och
en svagare inkomstutveckling.
·
1.2.3 Försörjningsbalansen
Under förutsättning att den
internationella återhämtningen fortsätter
sker en successiv ökning av aktiviteten i
den svenska ekonomin och Sveriges BNP
växer med i genomsnitt 2,2 % per år under
prognosperioden 2002-2004. Det är 1,5
procentenheter lägre än vad den svenska
ekonomin växte med under perioden
1998-2000, men något högre än
genomsnittstillväxten under de senaste 30
åren. Regeringens prognos innebär vidare
att Sverige under de närmaste åren ligger
på ungefär samma tillväxttal som
genomsnittet av EU-länderna. Under
perioden 1998-2000 steg Sveriges BNP med
nästan 1 procentenhet mer per år än EU:s
genomsnitt.
De olika delarna av
försörjningsbalansen utvecklar sig enligt
regeringens bedömning på följande sätt
(se tabell 5):
Tabell 5. Försörjningsbalansen 2002-2004
· (grafik borttaget)
·
· Tillväxten i hushållens
konsumtion avtar markant jämfört med
perioden 1998-2000. Efter en relativt
svag konsumtionsutveckling i år stiger
tillväxttakten framöver, framför allt
under 2003.
·
· Den svagare BNP-tillväxten under
perioden innebär att den offentliga
konsumtionen, framför allt den kommunala
konsumtionen, under prognosperioden blir
lägre än vad regeringen räknade med i
budgetpropositionen för 2002.
·
· Under 2001 bidrog
utförsäljningen av lager inom industrin
och varuhandeln till att dämpa tillväxten
med 0,5 procentenheter.
Lagerutförsäljningen väntas även i år dra
ned BNP-tillväxten med motsvarande 0,2 %.
I takt med att den internationella och
svenska efterfrågan ökar väntas företagen
på nytt bygga upp sina lager, vilket
bidrar till att öka BNP med 0,2
procentenheter 2003.
·
1.2.4 Återhämtning efter förra årets
exportnedgång
Förra året var det svagaste året för den
svenska exportindustrin sedan mitten av
1970-talet. Den totala exporten av varor
och tjänster sjönk med 1,4 %, efter en
uppgång under 2000 på mer än 10 %. En
stor del av nedgången förklaras av
försvagningen inom IKT-sektorn och den
minskade efterfrågan på teleprodukter.
Enbart exporten av teleprodukter sjönk
under förra året med 34 %, trots att den
svenska konkurrenskraften förbättrades
kraftigt på grund av bl.a. den lågt
värderade kronan. Om exporten av
teleprodukter exkluderas ökade
varuexporten med nästan 2 % under 2001.
Förutom den IKT-relaterade nedgången
drabbades den svenska exporten även av
den minskade efterfrågan i EU, och då
framför allt i Tyskland - en av
exportindustrins viktigaste marknader.
Som framgår av bl.a. diagram 3 har
situationen för exporten ljusnat något
under inledningen av 2002, men den
statistik och de indikatorer som finns
tyder inte på en snabb återhämtning. Till
exempel var tillverkningsindustrins
exportorderingång svag under de första
månaderna i år, enligt KI:s barometrar.
Diagram 3. Varuexport och orderingång
(grafik borttaget)
Källa: Konjunkturinstitutet och
Statistiska centralbyrån
Regeringen räknar emellertid med att den
stigande internationella efterfrågan och
den svenska exportindustrins goda
konkurrenskraft gör att den svenska
exporten på nytt tar fart under andra
halvan av 2002 för att stiga ytterligare
under nästa år. Importefterfrågan på
svenska exportmarknader, dvs.
världsmarknadstillväxten, väntas öka med
drygt 3 % i år och 9 % nästa år, efter
förra årets nolltillväxt, då de svenska
företagen förlorade andelar på
världsmarknaden. Den svaga avslutningen
på förra året och en svag inledning på
2002 innebär att exporten av
teleprodukter väntas börja öka först mot
slutet av året.
Sammanfattningsvis gör regeringen
bedömningen att den totala svenska
exporten stiger med 1,3 % i år och med
7,5 % respektive 6,5 % under 2003 och
2004. I prognosen ingår, som redovisades
ovan, en relativt kraftig förstärkning av
kronans värde på de internationella
valutamarknaderna under framför allt
2003. Prognosen innebär också att
exportindustrin fortsätter att tappa
marknadsandelar, bl.a. till följd av en
relativt långsam uppgång i
teleproduktexporten.
1.2.5 Efterfrågan på arbetskraft minskar
2002
Trots den kraftiga internationella
konjunkturnedgången fortsatte den svenska
arbetsmarknaden att förbättras under
förra året. Sysselsättningen ökade med
omkring 80 000 personer, mätt som
genomsnittlig förändring mellan åren,
samtidigt som den öppna arbetslösheten
sjönk till 4 % av arbetskraften. Som
framgår av diagrammen 4 och 5 var dock
utvecklingen under loppet av året mer
blygsam. Sett till förändringen under
året ökade sysselsättningen med omkring
20 000 personer. Sysselsättningen steg
starkt i början av året men tillväxten
avtog under hösten och tidiga vintern.
Sjukfrånvaron fortsatte att öka kraftigt,
vilket bidrog till att medelarbetstiden
sjönk under 2001, precis som under 2000,
samt att antalet arbetade timmar inte
steg lika mycket som sysselsättningen.
Diagram 4. Sysselsättningen 1995-mars
2002
(grafik borttaget)Källa: Statistiska
centralbyrån
Under de första månaderna i år har
sysselsättningen minskat något, och det
finns ett flertal indikatorer som tyder
på att sysselsättningen fortsätter att
minska och att den öppna arbetslösheten
ökar något under 2002. Till exempel har
antalet nyanmälda lediga platser till
landets arbetsförmedlingar sjunkit under
det senaste halvåret. Speciellt kraftig
har nedgången av lediga platser varit
inom industrin, handeln och hotell- och
restaurangverksamheten. Historiskt sett
har antalet nyanmälda lediga platser
varit en tillförlitlig indikator på
sysselsättningsutvecklingen under de
kommande sex till tolv månaderna. Den
snabba nedgången i industrikonjunkturen
gjorde också att antalet varsel om
uppsägningar mer än fördubblades under
2001 jämfört med 2000. Under senare delen
av förra året ökade även antalet varsel i
tjänstesektorerna relativt kraftigt.
Under årets första månader har
visserligen det totala antalet varsel
minskat något, men nivån är fortfarande
hög jämfört med utvecklingen under de
senaste fem åren. Till detta kommer att
företagen inom t.ex.
tillverkningsindustrin och byggsektorn
anger i KI:s senaste barometrar att man
planerar att ytterligare minska antalet
anställda framöver.
Den minskade efterfrågan på arbetskraft
betyder å andra sidan att den brist på
arbetskraft som började märkas i slutet
av 1990-talet och början av 2000-talet
generellt sett har försvunnit. T.ex. har
andelen företag i KI:s barometrar som
anger brist på arbetskraft stadigt
sjunkit sedan slutet av 2000, och andelen
är nu låg i ett historiskt perspektiv.
Enligt Arbetsmarknadsstyrelsens (AMS)
undersökningar finns det emellertid en
ganska omfattande brist på arbetskraft i
den kommunala sektorn. Till exempel
saknas utbildade lärare och utbildad
personal inom vård- och omsorgsyrkena.
Diagram 5. Den öppna arbetslösheten
1995-mars 2002
(grafik borttaget)
Källa: Statistiska centralbyrån
Sammantaget räknar regeringen med att
sysselsättningen sjunker med 0,4 % i år.
I takt med att både den svenska och
internationella konjunkturen förstärks
ökar efterfrågan på arbetskraft på nytt,
och sysselsättningen bedöms stiga med 0,4
% både 2003 och 2004. Regeringen räknar
vidare med att utbudet av arbetskraft
sjunker med 0,1 % i år för att öka med
0,1 % respektive 0,3 % 2003 och 2004. Den
förväntade utvecklingen av
sysselsättningen och arbetskraftsutbudet
gör att den öppna arbetslösheten stiger
till 4,3 % 2002. Under 2003 och 2004
sjunker den på nytt, till 4 % respektive
3,9 %. Regeringen gör också bedömningen
att medelarbetstiden stabiliseras i år
och stiger under 2003 och 2004, bl.a.
till följd av att regeringens program för
ökad hälsa i arbetslivet bedöms dämpa
utvecklingen av sjukfrånvaron. Samtidigt
leder neddragningen av antalet platser i
Kunskapslyftet till att frånvaron på
grund av studier sjunker.
Diagram 6. Sysselsättningsgrad enligt
definitionen i regeringens
sysselsättningsmål
1995-mars 2002
(grafik borttaget)
Källa: Statistiska centralbyrån
Riksdagens och regeringens mål för
sysselsättningen är att
sysselsättningsgraden i ekonomin, dvs.
antalet sysselsatta i åldern 20-64 år i
procent av befolkningen i samma
åldersgrupper, skall stiga till 80 %
2004. Som framgår av diagram 6 har
sysselsättningsgraden stigit under de
senaste åren till en nivå i början av
2002 på omkring 78 %. Regeringens
prognoser i vårpropositionen
Tabell 6. Nyckeltal för arbetsmarknaden
(grafik borttaget)
över sysselsättningen och
arbetskraftsutbudet innebär att
sysselsättningsgraden 2004 ligger kvar på
ungefär samma nivå som i dagsläget. Det
innebär i sin tur att
sysselsättningsmålet inte infrias utan
vidare och att det behövs omkring 100 000
jobb för att målet skall uppnås.
I en alternativ kalkyl för den
ekonomiska utvecklingen under de närmaste
åren redovisar regeringen vad som krävs
för att målet skall nås. Kalkylen, som
går under benämningen
högtillväxtalternativet, redovisas nedan
under avsnittet Alternativa kalkyler för
utvecklingen fram till 2004. För att
målet skall uppfyllas krävs, vid sidan av
en högre ekonomisk tillväxt, att utbudet
av arbetskraft ökar betydligt mer än i
det huvudalternativ som redovisats ovan.
1.2.6 Alternativa kalkyler för
utvecklingen fram till 2004
På grund av bl.a. osäkerheter kring den
internationella konjunkturen och
storleken på resursutnyttjandet i den
svenska ekonomin redovisar regeringen i
vårpropositionen två alternativa
scenarier för den ekonomiska utvecklingen
2001-2004 - det s.k.
lågtillväxtalternativet och det s.k.
högtillväxtalternativet. I
lågtillväxtalternativet antas att
arbetsmarknaden och lönebildningen
fungerar sämre samt att utnyttjandet av
resurser i ekonomin i utgångsläget är
betydligt mer ansträngt än vad som antas
i huvudalternativet, dvs. det s.k. BNP-
gapet är positivt i inledningen. I
högtillväxtalternativet antas i stället
att arbetsmarknaden fungerar bra och att
det finns gott om lediga resurser i
ekonomin.
Lågtillväxtalternativet
Utgångspunkten i detta alternativ är att
fjolårets utveckling med sjunkande BNP-
tillväxt, svagare arbetsmarknad i
kombination med stigande löneökningstakt
och stigande inflation är ett tecken på
att arbetsmarknaden fungerar dåligt och
att det faktiska resursutnyttjandet i
ekonomin är högre än vad som antas i
huvudalternativet.
Tabell 7. Nyckeltal för
lågtillväxtalternativet
(grafik borttaget)
Som framgår av tabell 7 för detta med sig
att lönerna i inledningen av
prognosperioden stiger mer än vad som är
förenligt med en balanserad
samhällsekonomisk utveckling.
Löneökningarna leder till stigande
inflation, en högre konsumtion och en
högre BNP-tillväxt under 2002 än i
huvudalternativet. För att hålla
inflationen innanför inflationsmålet
tvingas Riksbanken höja reporäntan
kraftigt, vilket i sin tur leder till att
tillväxten avtar samtidigt som
sysselsättningen sjunker och
arbetslösheten stiger. När
inflationstrycket sedan sjunker sänker
Riksbanken reporäntan med den effekten
att tillväxten ökar något snabbare mot
slutet av prognosperioden.
Sammantaget innebär
lågtillväxtalternativet att BNP-nivån
2004 är ungefär 2 % lägre än i
huvudalternativet och att
sysselsättningsgraden 2004 uppgår till 77
%, jämfört med 78 % i huvudalternativet.
Vidare innebär lågtillväxtalternativet
att de offentliga finanserna utvecklas
sämre. Den kommunala ekonomin försvagas
och den kommunala konsumtionen utvecklas
betydligt sämre än i huvudalternativet.
Högtillväxtalternativet
I detta alternativ väntas
sysselsättningen och produktionen kunna
stiga betydligt snabbare än i
huvudalternativet utan att inflationen
tar fart. BNP stiger varje år mer än i
huvudalternativet och BNP-nivån 2004 är
drygt 2,5 % högre.
Tabell 8. Nyckeltal för
högtillväxtalternativet
(grafik borttaget)
Sysselsättningen ökar kraftigt, med drygt
100 000 fler sysselsatta än i
huvudalternativet. Därmed uppnås
riksdagens och regeringens
sysselsättningsmål om en
sysselsättningsgrad på 80 % för personer
i åldern 20-64 år 2004. För att det skall
vara möjligt krävs att
arbetskraftsutbudet ökar betydligt mer än
i huvudalternativet samt att andelen
långtidssjuka och förtidspensionerade
sjunker kraftigt. Dessutom antas att
antalet deltagare i olika
arbetsmarknadspolitiska program och i
vuxenutbildningen är färre än i
huvudalternativet.
Den högre tillväxten och den högre
inkomstnivån gör att de offentliga
finanserna stärks mer varaktigt. Jämfört
med huvudalternativet förstärks de
offentliga finanserna med motsvarande 1 %
av BNP fram till 2004 samtidigt som
utrymmet för kommunal konsumtion stiger.
1.2.7 Ny information efter det att
regeringens prognos färdigställts
Den nya information som kommit sedan
regeringen avslutade arbetet med
vårpropositionen tyder på att
återhämtningen i både den internationella
och svenska konjunkturen fortsätter. Ökad
osäkerhet på de finansiella marknaderna,
sjunkande kurser på aktiebörserna bl.a.
till följd av nedreviderade
vinstprognoser i företagens, framför allt
IKT-företagens, kvartalsrapporter och
stigande oljepriser på grund av bl.a.
oron i Mellanöstern har under den senaste
månaden påverkat hushållens och
företagens bedömningar av nuläget och den
ekonomiska framtiden.
Den ekonomiska aktiviteten i Förenta
staterna var oväntat stark under årets
första kvartal visar de preliminära
beräkningarna från Förenta staternas
handelsdepartement. BNP steg med 5,8 % i
uppräknad årstakt. Jämfört med första
kvartalet i fjol var uppgången 1,6 %. Det
var främst företagens lagerhållning och
en ökad hushållskonsumtion som bidrog
till den stigande BNP-tillväxten.
Investeringarna sjönk, men endast
marginellt, vilket kan vara ett tecken på
att den tidigare kraftiga nedgången i
investeringarna nu har bromsats upp.
Dessutom ökade investeringarna inom IKT-
sektorn för första gången på mer än ett
år. Företagens investeringar i datorer
ökade för andra kvartalet i rad.
Produktiviteten i det amerikanska
näringslivet steg med 8,6 % i årstakt
under första kvartalet i år.
Nya siffror bekräftar att även
industrikonjunkturen fortsätter att
förbättras. Industriproduktionen i
Förenta staterna steg i mars för tredje
månaden i rad. Produktionen inom IKT-
sektorn steg för sjätte månaden i följd
och produktionen av
kommunikationsutrustning ökade med
omkring 2 %. Samtidigt steg orderingången
och kapacitetsutnyttjandet inom industrin
fortsatte att öka, om än från en
historiskt låg nivå. Arbetslösheten har
dock stigit under de senaste två
månaderna till en nivå i april på 6 % av
arbetskraften. Eftersom sysselsättningen
steg i april beror uppgången bl.a. på ett
ökat utbud av arbetskraft.
Både de amerikanska hushållens (mätt
enligt det s.k. Conference Board-index)
och de amerikanska företagens förtroende
(mätt enligt det s.k. inköpschefsindex)
för den ekonomiska utvecklingen sjönk
något i april efter en kraftig uppgång i
mars. När det gäller hushållen var det
framför allt deras uppfattning om det
nuvarande ekonomiska läget som
försämrades, medan deras förväntningar om
utvecklingen under de närmaste månaderna
låg kvar på ungefär samma siffra som i
mars.
I EU och euroområdet fortsatte däremot
företagens förtroende för den ekonomiska
utvecklingen att stiga i april, enligt
inköpschefsindex. Indexvärdet för EU och
euroområdet ligger över 50-strecket, dvs.
över det värde som anses vara gränsen
mellan avmattning och tillväxt. Värden
över 50 tyder på stigande aktivitet i
företagen medan värden under 50 pekar på
att aktiviteten avtar. I Tyskland ligger
inköpschefsindex fortfarande strax under
50.
EU-kommissionens konjunkturbarometer
för euroområdet sjönk dock något i april
efter en kontinuerlig uppgång sedan
december förra året. Nedgången förklaras
av ett minskat förtroende bland hushållen
och byggföretagen, medan industrins och
handelns förtroende var oförändrat
jämfört med marsmätningen. För EU som
helhet steg dock barometern under april.
Inflationen i EU- och euroområdet har
varit relativt stabil de senaste
månaderna. I april låg inflationstakten
på 2,2 % i EU och 2,4 % i euroområdet.
En viss ljusning har under de senaste
månaderna kunnat skönjas i den japanska
industrikonjunkturen. Orderingången och
produktionen har ökat något samtidigt som
företagens framtidsförväntningar steg i
den japanska centralbankens senaste
rapport, den s.k. Tankan. Framför allt är
det de stora tillverkningsföretagens
framtidstro som ökat sedan den senaste
mätningen i december i fjol. En viktig
brasklapp är emellertid att
tillverkningsindustrins förväntningar
historiskt sett nästan alltid legat högre
än utfallet.
Även den svenska industrikonjunkturen
fortsätter att förbättras, visar t.ex.
KI:s barometer för första kvartalet som
publicerades i slutet av april. Den s.k.
konfidensindikatorn, som speglar
företagens konjunkturförväntningar, har
stigit kraftigt sedan bottennoteringen
under tredje kvartalet i fjol. Under
första kvartalet i år steg såväl
orderingången som produktionen. Även om
företagens missnöje med orderstocken
minskat är orderläget fortfarande ganska
svagt. Speciellt gäller det
exportindustrin, där ordertillförseln
under årets första månader var betydligt
svagare än väntat. Sysselsättningen
fortsatte att minska under första
kvartalet, men andelen företag som anger
minskad personalstyrka är nu mindre än i
slutet av förra året. Företagen är
tydligt optimistiska om framtiden.
Orderingången väntas öka kraftigt från
både hemma- och utlandsmarknaderna
samtidigt som produktionen väntas stiga,
under framför allt andra halvåret i år.
Bland de olika branscherna är det framför
allt insatsvaruindustrin som uppvisar en
märkbar återhämtning, men även inom
investeringsvaruindustrin stärks
konjunkturen. I de privata
tjänstenäringarna är efterfrågan dock
fortfarande svag. För t.ex. datakonsulter
och uppdragsverksamhet har missnöjet med
orderläget ökat sedan i slutet av förra
året. Företagen i tjänstesektorn är dock
optimistiska om utvecklingen framöver.
Resultaten i KI:s barometrar verifieras
bl.a. av att både produktion och
orderingång steg relativt starkt i mars,
enligt nya siffror från SCB.
Orderingången till teleproduktindustrin
steg under första kvartalet i år med 11
%, varav orderingången från
hemmamarknaden steg med 42 % och
exportorderingången med 4 %.
Även inköpschefsindex för den svenska
industrin fortsatte att stiga i april,
till värdet 56,9, dvs. ovanför
expansionsgränsen 50. Det var framför
allt delindex för insats- och
råvarupriser som steg i april, medan
index för produktion och orderingång
sjönk något.
Sysselsättningen steg under mars med
säsongsrensat 1,3 % från februari, enligt
SCB:s arbetskraftsundersökning (AKU).
Jämfört med mars i fjol var uppgången ca
1 %. Den öppna arbetslösheten sjönk till
3,8 % av arbetskraften från 4 % i
februari. I april minskade
sysselsättningen med 0,5 % jämfört med
april i fjol. Den öppna arbetslösheten
låg i april kvar på 3,8 %.
Efter en fortsatt hög inflation i
början på året sjönk inflationstakten i
april, till 2,5 % mätt enligt
konsumentprisindex (KPI).
Inflationstakten enligt det underliggande
inflationsmåttet, UND1X, uppgick i april
till 2,8 %, 0,6 procentenheter lägre än i
mars.
Hushållens kraftigt stigande optimism
under de senaste månaderna om både den
svenska ekonomins och den egna ekonomins
utveckling bröts något i april när
hushållens förtroendeindikator den s.k.
CCI föll i april jämfört med mars, enligt
KI:s statistik. Indikatorn gick ned från
11,8 i mars till 10,5 i april. Det är
framför allt hushållens syn på den
svenska ekonomins utveckling under det
kommande året som blivit mer
pessimistisk.
Efter en relativt svag utveckling inom
detaljhandeln under januari och februari
steg omsättningen i detaljhandeln starkt
i mars, med 4,3 % jämfört med samma månad
i fjol, enligt SCB:s statistik. Enligt
Handelns Utredningsinstituts (HUI)
snabbindex fortsatte omsättningen i
detaljhandeln att växa i april med 3 %
jämfört med april i fjol. Andra tecken på
stigande konsumtion är att registreringen
av nya bilar ökade med 1,6 % i april
jämfört med samma månad i fjol. Hittills
i år är emellertid inregistreringen av
bilar 2 % lägre än under samma period
förra året.
I slutet av april höjde Riksbanken
reporäntan med ytterligare 0,25
procentenheter, till 4,25 %. I början av
april meddelade ratinginstitutet Moody''''''''''''''''s
att organisationen höjer Sveriges
kreditbetyg på långfristig upplåning från
betyget Aa1 till Aaa, vilket är det
högsta möjliga kreditbetyget. Några
veckor senare presenterade Ericsson sin
rapport för företagets utveckling under
första kvartalet. I rapporten redovisades
bl.a. en större förlust än vad marknaden
förväntat, och företaget reviderade ned
tidigare prognoser om vinst- och
efterfrågeutvecklingen under 2002.
Rapporten bidrog i kombination med bl.a.
en allmän nedgång på aktiemarknaden till
att försvaga värdet på den svenska
kronan. Kronan återhämtade sig under
andra halvan av maj, bl.a. på grund av
förbättrade konjunkturutsikter och något
stigande aktiekurser. Vid handelns slut
den 29 maj låg kronans värde på 133,9,
enligt det s.k. TCW-index. I början av
april i år låg TCW-index på omkring
133,5.
Sedan regeringen offentliggjorde sin
konjunkturprognos har Svenska
handelsbanken, Föreningssparbanken och
Nordea presenterat nya bedömningar av den
svenska ekonomins utveckling under 2002
och 2003. I genomsnitt räknar dessa med
att BNP stiger med 1,7 % i år och 2,9 %
nästa år. Det kan jämföras med
regeringens bedömning om en BNP-tillväxt
på 1,4 % 2002 och 2,8 % 2003.
1.2.8 Finansutskottets syn på
vårpropositionens och partimotionernas
konjunkturbedömningar
Utskottet delar regeringens bedömning i
vårpropositionen att tillväxttakten i den
svenska ekonomin stiger under de närmaste
åren, efter förra årets svaga tillväxt.
Utvecklingen under inledningen av 2002
visar på en tydlig återhämtning i såväl
den internationella som den svenska
konjunkturen. Till följd av bl.a. den
expansiva finans- och penningpolitiken
har det under de senaste månaderna skett
en märkbar stabilisering och uppgång i
den ekonomiska aktiviteten i Förenta
staterna, vilket även spridit sig till
Europa och andra för svensk
exportindustri viktiga länder och
marknader.
Hushållens framtidstro har ökat under
det senaste halvåret, vilket i
kombination med starkt stigande inkomster
bäddar för ökad svensk
hushållskonsumtion. Som redovisades ovan
har också konsumtionen utvecklats
gynnsamt under de senaste månaderna,
enligt SCB:s senaste siffror. Den
stigande internationella efterfrågan och
en god konkurrenskraft i utgångsläget
bidrar även till en ökad export under de
kommande åren, jämfört med den svaga
utvecklingen i fjol.
Mot bakgrund av den lägre aktiviteten i
ekonomin, en viss minskning av antalet
lediga platser och en fortsatt pressad
situation inom industrin, försvagas
arbetsmarknaden efter de senaste årens
kraftigt stigande sysselsättning och
sjunkande arbetslöshet. I takt med att
eterhämtningen förstärks både
internationellt och i Sverige stiger
sysselsättningen på nytt. Regeringens
bedömning är att antalet sysselsatta ökar
med i genomsnitt 0,4 % per år både 2003
och 2004. Den öppna arbetslösheten bedöms
stiga till i genomsnitt 4,3 % i år för
åter sjunka till i genomsnitt 4 %
respektive 3,9 % av arbetskraften 2003
och 2004.
I partimotionerna görs inga
allvarligare invändningar mot regeringens
bedömning av den internationella
utvecklingen. Samtliga partier pekar på
att det under de senaste månaderna skett
en stabilisering och att en återhämtning
i bl.a. Förenta staternas ekonomi är på
väg. Motionärerna pekar emellertid på ett
antal risker och frågetecken som kan leda
till att den internationella
återhämtningen dämpas och fördröjs.
I motion Fi39 (fp) anförs att
börsnedgången kan påverka konsumtionen i
Förenta staterna negativt.
"Förmögenhetsökning har medgivit att
hushållen - som i Sverige - hållit ett
lågt sparande. Sparkvoten har de senaste
tre åren legat på drygt 1,5 %. En
fortsatt svag börs kan leda till att
sparandet ökar och konsumtionen hålls
tillbaka."
Motionärerna menar vidare att den
mycket snabba lättnaden i den ekonomiska
politiken kan medföra inflationsrisker
som den amerikanska centralbanken,
Federal Reserve (FED), måste möta med
räntehöjningar.
"FED har tidigare inte tvekat att höja
räntan kraftigt när den ansett att
inflationsrisker måste kvävas. Tendenser
till överhettning kan därmed leda till en
kraftig skärpning av den ekonomiska
politiken som dämpar tillväxten", menar
motionärerna.
Även motionärerna i motion Fi37 (kd)
pekar på riskerna med aktiekurserna.
"Den amerikanska börsen kan stå inför
ytterligare kurskorrigeringar nedåt då
många aktier enligt vissa
värderingsmodeller fortfarande är
övervärderade. Detta gör att den
amerikanska återhämtningen låter vänta på
sig fram till senare delen av 2002 och
först 2003 kan USA uppnå en tillväxt som
ligger i paritet med den långsiktigt
möjliga."
När det gäller den svenska utvecklingen
menar motionärerna i Fi36 (m) och Fi37
(kd) att bl.a. den stigande inflationen
tyder på att resursutnyttjandet i den
svenska ekonomin är högre än vad
regeringen räknar med i vårpropositionen,
och att det sannolikt gör att tillväxten
i den svenska ekonomin framöver inte blir
lika hög som regeringen kalkylerar med i
vårpropositionen.
Som utskottet redovisat ovan räknar
regeringen att med det finns lediga
resurser i ekonomin som gör att ekonomin
under de närmaste åren kan växa något
snabbare än den långsiktiga
tillväxttrenden utan att inflationen tar
fart. Enligt regeringens beräkningar var
det s.k. BNP-gapet, dvs. skillnaden
mellan den faktiska produktionsnivån i
samhället och den praktiskt möjliga,
negativt under 2001. Till följd av den
svagare arbetsmarknaden och den låga
tillväxten tas inte resurser i anspråk i
år, vilket betyder att det även under
2003 och åren därefter finns lediga
resurser att tillgå.
Enligt utskottets mening är olika
beräkningar av nivån på ekonomins
resurser mycket osäkra. Till exempel är
svårigheterna att fastställa den möjliga
produktionsnivån betydande. Stigande
inflation kan vara ett tecken på att
resursläget skärpts men som utskottet
redovisat ovan berodde
inflationsuppgången under förra året till
stor del på tillfälliga prisökningar vars
kopplingar till det aktuella
resursutnyttjandet i ekonomin är svaga.
Utskottet vill i anslutning till detta
erinra om att regeringen, på grund av
osäkerheten om resursläget, i
vårpropositionen redovisar olika
alternativa utvecklingsscenarier -
högtillväxtalternativet och
lågtillväxtalternativet - i vilka olika
antaganden om BNP-gapet görs.
I motion Fi36 (m) anförs också att
problemen för företaget Ericsson kan leda
till att regeringens tillväxtprognoser
för 2002 och 2003 måste revideras ned.
Enligt utskottets mening är Ericsson ett
utomordentligt viktigt företag för
Sverige, den svenska ekonomin och
enskilda medborgare. Det framgår inte
minst av utvecklingen under förra året då
exporten av teleprodukter, av vilken
Ericsson står för en betydande andel,
minskade med 34 %. Men enligt utskottets
mening måste problemen ses i ljuset av
den betydande överkapacitet och den
omstrukturering som sedan mer än ett år
tillbaka präglar IKT-branschen världen
över. Enligt utskottets mening är det
därför glädjande att det under de senaste
månaderna kommit signaler som tyder på
att även IKT-sektorn är på väg att
eterhämta sig. Till exempel har
produktionen i IKT-sektorn i Förenta
staterna ökat under det senaste halvåret
samtidigt som investeringarna i IKT-
sektorn för första gången på länge ökade
i början av 2002, enligt preliminära
beräkningar av Förenta staternas
nationalräkenskaper under första
kvartalet i år.
1.3 Inriktningen av den allmänna
ekonomiska politiken
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen
godkänner det förslag till allmänna
riktlinjer för den ekonomiska politiken
som regeringen redovisar i
budgetpropositionen. Förslaget bygger
på budgetpropositionen för 2002 om
vilken det finns en överenskommelse
mellan Socialdemokraterna,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet de
gröna. Riksdagen avslår de förslag som
förs fram i motionerna.
Jämför reservation 1 (m, kd, c, fp).
1.3.1 Finansutskottets förslag till
inriktning av den allmänna ekonomiska
politiken
Den ekonomiska vårpropositionen bygger på
budgetpropositionen för 2002 om vilken
det finns en överenskommelse mellan den
socialdemokratiska regeringen,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet de gröna.
Utskottet konstaterar att det därmed
finns en politisk majoritet för den
ekonomiska politiken och budgetpolitiken
som är inriktad på full sysselsättning,
ett offentligt överskott om 2 % av BNP i
genomsnitt över en konjunkturcykel och
prisstabilitet.
Samarbetet har under mandatperioden
berört fem områden - ekonomi,
sysselsättning, rättvisa, jämställdhet
och miljö - och innefattat både konkreta
förslag och långsiktiga åtaganden inför
framtiden. Överenskommelserna bekräftas i
vårpropositionen. Träffade uppgörelser
fullföljs.
Tillväxttakten i den svenska ekonomin
sjönk under förra året till följd av den
kraftiga internationella
konjunkturnedgången som förstärkes av
terrordåden i Förenta staterna. Statistik
och indikatorer visar att nedgången nått
sin botten och att en återhämtning
påbörjats, såväl internationellt som i
Sverige. Tillväxttakten i den svenska
ekonomin kommer att stiga under de
närmaste åren.
Så här i slutet av mandatperioden
1998-2002 kan utskottet konstatera att
den svenska ekonomin står på en stabil
grund. De offentliga finanserna visar
överskott och har överstigit uppsatta
mål, den offentliga bruttoskulden
sjunker, den offentliga nettoskulden har
vänts till en nettoförmögenhet, de
svenska räntorna ligger endast något över
räntorna i Tyskland och inflationen är
låg, även om en viss uppgång noterats det
senaste året på grund av bl.a.
tillfälliga prishöjningar. Dessutom har
Sverige ett stort överskott i de samlade
affärerna med utlandet. Trots förra årets
avmattning har tillväxten varit hög under
perioden, i genomsnitt 3,2 % per år.
Styrkan i de offentliga finanserna och
saneringspolitiken under åren 1994-1998
har skapat ett utrymme för att möta
konjunkturförsvagningen med en expansiv
ekonomisk politik. Trots den svagare
tillväxten har den öppna arbetslösheten
varit fortsatt låg och sysselsättningen
har ökat samtidigt som de offentliga
finanserna visat överskott.
Sysselsättningen i den svenska ekonomin
har sedan 1997 ökat med omkring 360 000
personer och målet om en halvering av den
öppna arbetslösheten till 4 % nåddes i
slutet av 2000. Samtidigt har antalet
personer i olika arbetsmarknadspolitiska
program minskat kraftigt.
Den positiva utvecklingen på
arbetsmarknaden, och styrkan i de
offentliga finanserna, har också gjort
det möjligt att stärka välfärden och
genomföra ett antal stora reformer under
mandatperioden. Den kommunala sektorn har
sedan 1998 ökat sin omslutning med
omkring 84 miljarder kronor och fler
personer har anställts i skolan, vården
och omsorgen. Omfattande resurser har
satsats på utbildning, och högskolan
expanderar med 100 000 utbildningsplatser
perioden 1997-2003. Barnbidragen,
studiebidragen och flerbarntilläggen har
höjts och maxtaxan har införts i
barnomsorgen. Pensionerna och
bostadstilläggen har höjts och
förbehållsbelopp, maxtaxa i äldreomsorgen
och ett högkostnadsskydd i tandvården har
införts. Arbetslöshetsförsäkringen
förstärks och arbetsskadeförsäkringen
reformeras. Skatter riktade mot låg- och
medelinkomsttagare har sänkts samtidigt
som även fastighetsskatten och skatter
riktade mot företagen justerats ned.
Studiesystemet har reformerats och
biståndet har höjts från 12 miljarder
kronor 1998 till 16 miljarder kronor.
Samtidigt har stora avbetalningar gjorts
på statsskulden och stora satsningar har
gjorts för att skapa ett ekologiskt
hållbart samhälle. Resurser har lagts på
miljöforskning, miljöövervakning, skydd
av biotoper och biologisk mångfald, och
den gröna skatteväxlingen fortsätter.
Den förhållandevis höga tillväxten har
gynnat hela Sverige. Arbetslösheten har
gått ned i alla delar av landet och det
kommunala utjämningssystemet bidrar till
att alla kommuner får del av den
ekonomiska utvecklingen. Den regionala
klyvningen motverkas. Det är dock inte
tillräckligt. Sverige präglas fortfarande
av alltför stora klyftor och av
otrygghet. Klyftorna skall minskas och
den ekonomiska politiken skall fortsatt
inriktas på att motverka konsekvenserna
av den internationella
konjunkturnedgången och att stärka
Sveriges långsiktiga tillväxtförmåga.
Högst upp på dagordningen står kampen
om jobben. Stora insatser genom såväl
resursförstärkningar som skattesänkningar
görs för att minska den svaga
konjunkturens effekter på
arbetsmarknaden. Den stora utmaningen är
att Sverige på nytt skall närma sig en
situation med full sysselsättning. Alla
människors vilja till arbete skall tas
till vara. Kraften riktas mot att
sysselsättningsmålet skall nås, dvs. att
80 % av den vuxna befolkningen skall vara
reguljärt sysselsatt 2004 (sysselsatta
exklusive sysselsatta i
konjunkturberoende
arbetsmarknadspolitiska program).
Uppgiften är därför att understödja de
senaste årens goda utveckling. Den
ekonomiska politiken inriktas på fortsatt
starka offentliga finanser och låg
inflation för att Sverige även skall
klara de långsiktiga utmaningarna som
ställs till följd av den demografiska
utvecklingen. Målet om 2 % överskott i de
offentliga finanserna över en
konjunkturcykel ligger fast. Utgiftstaken
skall hållas. Den svenska ekonomins
långsiktiga produktionsförmåga skall
höjas genom att lediga
arbetskraftsresurser mobiliseras. En
central uppgift är att bryta den
dramatiskt stigande sjukfrånvaron och
förhindra att alltfler människor slås ut
från arbetsmarknaden genom sjukdom eller
förtidspension. Det elvapunktsprogram som
regeringen presenterade i
budgetpropositionen följs löpande upp.
Reformerna för rättvisa och trygghet
fortsätter. Välfärden skall ytterligare
byggas ut. För att tillväxten skall bli
långsiktigt hållbar måste den också komma
alla till del. Det innebär att rättvisan
skall stärkas genom en aktiv
fördelningspolitik och genom åtgärder som
förbättrar utvecklingsmöjligheterna för
alla medborgare oavsett kön, etnisk eller
kulturell tillhörighet eller var i landet
man bor. Tillväxt och rättvisa går enligt
utskottets mening hand i hand. I dagens
värld med snabba förändringar behövs
rättvisa med trygga människor som vågar
utbilda sig och som vågar anta nya
utmaningar. I år har maxtaxan införts,
föräldraförsäkringen förlängts och
ytterligare steg tas i den särskilda
satsningen på personalförstärkningar i
skola och fritidshem. Den reformerade
arbetsskadeförsäkringen träder i kraft,
liksom högkostnadsskyddet i tandvården
för äldre samt maxtaxa och
förbehållsbelopp i äldreomsorgen.
Arbetslöshetsförsäkringen höjs.
Levnadsvillkoren skall fortsätta att
förbättras, och som en följd av detta
skall socialbidragsberoendet halveras
mellan 1999 och 2004.
Ytterligare reformer genomförs 2003 och
2004. Nästa år utökas studiebidraget och
biståndet höjs. Taken i
socialförsäkringarna höjs, om det
statsfinansiella läget medger, och
satsningar görs på infrastruktur,
bostadsbyggande, hälso- och sjukvården,
rättsväsendet och skolan. Ett system för
individuell kompetensutveckling skall
införas och inkomstprövningen av
änkepensioner slopas. Sammantaget handlar
det om reformer på ca 17 miljarder
kronor.
År 2004 får vården, förskolan och
skolan ytterligare resurser. Biståndet
höjs ytterligare och rättsväsendet
tillförs mer resurser. Nya satsningar
görs på infrastruktur, miljö och
bostäder. Sammantaget betyder det
reformer på ca 12 miljarder kronor.
1.3.2 Partimotionernas förslag till
inriktning av den allmänna ekonomiska
politiken
I Moderata samlingspartiets motion Fi36
anförs att Sveriges ekonomiska
eftersläpning mot andra länder måste
brytas. Många djupgående strukturella
problem som förhindrar att tillväxten och
sysselsättningen varaktigt ökar finns
kvar. De strukturreformer som den svenska
ekonomin har nytta av i dag genomfördes
eller initierades under den borgerliga
regeringstiden i början av 1990-talet.
Regeringen har inte under innevarande
mandatperiod genomfört några
strukturreformer i syfte att förbättra
ekonomins utbudssida och höja den
långsiktiga tillväxtkraften. Det har fått
till effekt att Sverige från
högkonjunkturen tar med sig den högsta
öppna arbetslösheten någonsin, stigande
inflation trots svag tillväxt, den lägsta
privata investeringsverksamheten i
Europa, omfattande utflyttning av
arbetskraft och företag, låg nivå på
nyföretagandet och en svag krona som
urholkar välfärden och ytterligare höjer
inflationstrycket i ekonomin.
Enligt motionärerna är också de senaste
årens sysselsättningsökning till stor del
en bubbla eftersom sjukfrånvaron ökat
kraftigt under samma tid. Regeringens
brist på reformer betyder att
tillväxtpotentialen i den svenska
ekonomin inte ökat för att förhindra en
fortsatt eftersläpning. Detta är en
allvarlig utveckling eftersom bl.a.
globaliseringen gör att behovet av
reformer är större i dag än vad det var i
början av 1990-talet.
För att bryta eftersläpningen måste,
enligt motionärerna, reformeringen av den
svenska ekonomin återupptas och
intensifieras. De stora strukturella
problemen med stor konjunkturkänslighet i
statsfinanserna, höga offentliga
utgifter, världens högsta skatter samt
stora politikerstyrda monopol måste
åtgärdas.
Reformpolitiken bör utgå från att
Sverige långsiktigt skall kunna ha en
tillväxt på drygt 3 % per år. Detta
ställer bl.a. krav på en politik för
företagande och för att öka konkurrensen
och mångfalden i samhället. Bättre
förutsättningar för kreativitet,
företagsamhet, tillväxt och möjlighet för
medborgarna att öka inflytandet över sina
liv och kunna leva på sin lön skapas
bl.a. genom sänkta och slopade skatter på
företagande, arbete och sparande. Till
exempel bör inkomstskatterna
genomgripande reformeras och sänkas bl.a.
genom att förvärvsavdrag införs och
grundavdraget vid den kommunala
beskattningen höjs kraftigt till på sikt
50 000 kr och den statliga inkomstskatten
successivt avvecklas. Dessutom bör ett
särskilt extra grundavdrag för
barnfamiljer på 15 000 kr per barn
införas. Vidare bör dubbelbeskattningen
på aktier och förmögenhetsskatten samt
arvs- och gåvoskatten slopas och en
avveckling av fastighetsskatten påbörjas.
Beskattningen av kapitalinkomster bör på
sikt sänkas till genomsnittlig EU-nivå
för att underlätta kapitalbildningen och
nyföretagandet. Skatten på hushållsnära
tjänster och skatterna på bensin, diesel
och produktionsmedel i jordbruket bör
sänkas. Totalt föreslås i motionen
skattesänkningar som i slutet av 2004
uppgår till netto 60 miljarder kronor
utöver regeringens förslag. Vidare måste
företagskrånglet minskas genom färre och
enklare regler.
För att pressa ned sjukfrånvaron,
minska utgifterna för ohälsan och öka
arbetskraftsutbudet i ekonomin
presenterar motionärerna en omfattande
aktionsplan med bl.a. ökade anslag för
rehabilitering. Utbildningspolitiken
måste läggas om och forskningen
förstärkas. Två nya stiftelseuniversitet
bör bildas. Arbetsmarknadspolitiken bör
reformeras med sikte på att skapa en
större flexibilitet och mångfald. Flera
arbetsmarknadspolitiska åtgärder som
aktivitetsgarantin bör slopas till förmån
individuella insatser och
arbetsförmedlingen utvecklas genom att
fler privata förmedlingsföretag får
konkurrera med de offentliga. AMS bör
ersättas med en ny renodlad myndighet.
Vidare bör en allmän obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring införas.
Konkurrenstrycket i ekonomin måste ökas
genom reformeringar och avregleringar av
t.ex. bostadsmarknaden, vården, omsorgen
och utbildningen. För att öka
konkurrensen, den privata företagsamheten
och amorteringen av statsskulden bör
också de statliga företagen privatiseras
i en betydligt snabbare takt än vad
regeringen räknar med.
Sveriges behov av utbyggda och
förbättrade vägar är stort och en utökad
satsning på vägar och järnvägar bör
genomföras. Friheten och mångfalden i
samhället bör ökas genom att t.ex. en
nationell obligatorisk hälsoförsäkring,
en äldrepeng och en nationell skolpeng,
vilken innebär att staten tar över
kostnaderna för skolväsendet, införs. Det
första steget i den nationella
hälsoförsäkringen bör vara att införa en
nationell vårdgaranti. De offentliga
utgifternas andel av ekonomin måste
sänkas för att minska statsfinansernas
konjunkturkänslighet, öka medborgarnas
frihet och öka konkurrensen. Besparingar
som i slutet av 2004 motsvarar 57
miljarder kronor netto presenteras i
motionen.
För att förbättra barnfamiljernas
ekonomiska situation och öka deras
valfrihet bör det särskilda grundavdraget
för barnfamiljer införas. Motionärerna
reserverar också i motionen medel för en
alternativ barnomsorg som skall öka
barnfamiljernas valfrihet och medföra
etableringsfrihet och mångfald inom
barnomsorgen. Eftersom detta system skall
gälla från ett års ålder bör den nyligen
införda 13:e månaden i
föräldraförsäkringen tas bort. De
kommunala verksamheterna måste fokuseras
på kärnverksamheterna så att medborgarna
får ut mer av varje skattekrona, vilket
enligt motionärerna underlättas av
införandet av en skolpeng och en allmän
hälsoförsäkring.
En översyn bör snarast göras om
uppgiftsfördelningen mellan, stat,
kommun, det civila samhället och
gemenskaperna för att bl.a. minska
kommunernas obligatoriska åtaganden.
Verksamheter bör avregleras och utsättas
för konkurrens. Enligt motionärerna
innebär deras politik att statsbidragen
till kommunerna kan sänkas under de
närmaste åren. Dessutom innebär bl.a. de
senaste årens snabbt stigande kommunala
skatteinkomster att det finns utrymme för
sänkta kommunalskatter i många kommuner.
Kommunernas ekonomiska problem löses bäst
genom en politik som ökar den allmänna
tillväxten. Euron bör införas så snart
som möjligt, och det långsiktiga målet
för budgetpolitiken bör vara att den
offentliga skulden understiger 40 % av
BNP 2005 och att de offentliga finanserna
skall vara i balans över
konjunkturcykeln. För att möjliggöra en
skuldnivå på under 40 % av BNP bör de
offentliga finanserna under en
övergångsperiod ge överskott. Minskad
skuldkvot och lägre utgifts- och
skattekvoter ökar stabiliteten i de
offentliga finanserna avsevärt och
minskar behovet av en offentlig
förmögenhetsuppbyggnad över
konjunkturcykeln (yrkande 1).
I Kristdemokraternas motion Fi37 anförs
att regeringen i vårpropositionen, i
likhet med i alla större propositioner
som regeringen lagt på riksdagens bord
sedan 1994, ägnar föga politisk kraft åt
företagsklimatet och de strukturella
problem som gjort att Sverige sedan 1970-
talet halkat långt ned i OECD-ländernas
välståndslista. Nu i lågkonjunkturen står
regeringen helt utan en strategisk plan
för att höja tillväxtförutsättningarna i
den svenska ekonomin. Den totala
arbetslösheten är hög, kunskapen,
kapitalet och företagen flyttar utomlands
eller säljs ut till utländska ägare,
sjukfrånvaron ökar kraftigt och
arbetsmarknaden fungerar dåligt.
Tillsammans hotar detta att förvärra
konjunkturnedgången och öka på Sveriges
eftersläpning mot övriga OECD-länder.
Det är, enligt motionärerna, nu hög tid
att rätta till strukturfelen i den
svenska ekonomin - rekordhögt skattetryck
och stora marginaleffekter som gör att
det lönar sig dåligt att arbeta och
skapar ett osunt bidragsberoende, en hög
beskattning som gör det svårt att locka
och behålla företag i landet, en dåligt
fungerande arbetsmarknad och lönebildning
och en svag konkurrens i stora delar av
ekonomin. Målet bör vara en varaktigt
hållbar tillväxt på minst 3 % per år.
För att öka sysselsättningen, minska
arbetslösheten och öka möjligheterna för
medborgarna att klara sig på sin egen lön
föreslås att inkomstskatten reformeras i
fyra delar bl.a. genom en kraftig höjning
av grundavdraget, en skattereduktion, ett
förvärvsavdrag och genom att värnskatten
avskaffas. Vidare sänks
arbetsgivaravgifterna på lönesummor upp
till 900 000 kr, och en 50-procentig
skattereduktion på hushållens köp av
tjänster i det egna hemmet införs. Vidare
bör rimliga och rättvisa
konkurrensvillkor för jordbruket, åkeri-
och transportsektorn skapas.
Förmögenhetsskatten och
dubbelbeskattningen på
utdelningsinkomster avvecklas stegvis och
arvskatten på bundet kapital vid
generationsskifte i företag avskaffas.
Avdragsrätten på pensionssparande höjs
och en avdragsrätt för insättningar på
individuella utbildningskonton införs.
Dessutom bör fastighetsskatten avskaffas
2003 samtidigt som kommunerna ges rätt
att ta ut avgift på bostäder,
kommersiella fastigheter och
industrifastigheter. Sammantaget föreslås
skattesänkningar som i slutet av 1994
uppgår till netto omkring 37 miljarder
kronor utöver regeringens förslag.
Arbetsmarknadens funktionssätt måste
förbättras för att minska riskerna för
arbetskraftsbrist inom vissa områden och
stigande löne- och inflationstryck. Ett
av de allvarligaste hoten mot den svenska
ekonomin är att lönerna fortsätter att
stiga snabbare än i EU-länderna.
Villkoren för lönebildningen bör
förbättras genom t.ex. en högre
egenfinansiering i en ny obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring, och regler i
lönebildningen bör skapas som främjar
dynamik och flexibilitet i
lönesättningen. De nuvarande
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna måste
ses över och minskas och regelverket
förenklas. Ökade satsningar bör göras på
kvalificerad yrkesutbildning för att
avhjälpa bristsituationer. Nya alternativ
som kompletterar den traditionella
arbetsförmedlingen måste släppas fram.
Konkurrensen måste öka inom t.ex.
detaljhandeln, byggsektorn och den
offentliga sektorn. För att öka
effektiviteten i vården och omsorgen
anser motionärerna att konkurrensen skall
öka genom att bl.a. fler privata
initiativ tillåts. Kvarvarande
konkurrenshämmande regleringar i den
privata sektorn bör avvecklas. De
regelförenklingar som
Småföretagsdelegationen föreslår bör
snarast genomföras. Kristdemokraterna
presenterar tillsammans med de övriga
borgerliga partierna ett program inom
olika områden för att öka företagandet.
Motionärerna anför vidare att regeringens
okänsliga budgetsanering har varit
förödande för enskilda människor, bl.a.
pensionärerna. Motionärerna föreslår
därför att bl.a. inkomstprövningen i
bostadstillägget inte skall innehålla
fritidsfastigheter och att
omställningspensionen för efterlevande
återställs. Pensionärernas situation
förbättras också fr.o.m. 2003 genom
grundavdragshöjningen. Vården, skolan och
omsorgen tillförs ytterligare resurser
genom att resurserna till kommunsektorn
ökar med 5,5 miljarder kronor de närmaste
två åren utöver regeringens förslag.
Dessutom tillförs landstingen ytterligare
resurser för en nationell vårdgaranti.
Som delar i ett program för att minska
sjukfrånvaron och öka hälsan föreslås att
en ny samordnad rehabiliteringsförsäkring
införs och att stödet till anhörig
vårdare utökas. Satsningar görs också för
att återupprätta rättsväsendet och
upprusta den svenska infrastrukturen.
Kristdemokraterna kritiserar regeringen
för valet av samarbetspartier.
Vänsterpartiet och Miljöpartiet är av
tradition negativa till ekonomisk
tillväxt, och deras inflytande över
regeringspolitiken har ytterligare ökat
osäkerheten om regeringens ekonomiska
kurs och regeringens förmåga att göra
någonting åt ekonomins grundläggande
strukturella problem.
Familjepolitiken bör reformeras bl.a.
för att öka valfriheten inom
barnomsorgen. Ett barnomsorgskonto bör
införas samtidigt som familjernas
situation stärks genom att bl.a.
garantinivån i föräldraförsäkringen höjs
till 200 kr per dag och en statlig
skattereduktion för varje barn upp till
16 år införs och genom att reglerna för
beräkning av den sjukpenninggrundande
inkomsten förändras. Bostadsbidragen för
de sämst ställda barnfamiljerna bör
förbättras. Från och med 2004 bör också
studiebidragen och studiemedlen höjas.
Enligt motionärerna bör
socialförsäkringssystemen reformeras och
utvecklas mer mot fonderade system. För
att se över marginaleffekterna i skatte-
och socialförsäkringssystemen bör
överläggningar ske mellan de fem partier
som står bakom pensionsreformen. Sverige
bör delta i EMU fullt ut och för att
minska statsfinansernas
konjunkturkänslighet bör statsskulden
avbetalas i en snabbare takt än vad
regeringen föreslår, bl.a. genom att fler
statliga företag säljs ut. En sådan
utförsäljning motiveras också av att
staten måste renodla sin roll.
Motionärerna vill komplettera och senare
ersätta överskottsmålet i de offentliga
finanserna med ett mål för statens
finanser (yrkandena 1, 2, 4 och 5).
I Centerpartiets motion Fi38 anförs att
trots de senaste årens högkonjunktur har
inkomstklyftorna ökat och den totala
arbetslösheten varit hög. I många delar
av landet har inte konjunkturuppgången
blivit märkbar förrän ekonomin nu åter
vänder nedåt. Resultatet är att det
svenska samhället klyvs både socialt och
regionalt och att denna klyvning tydligt
återspeglas i de stigande ohälsotalen.
Regeringen talar i vårpropositionen om
tillväxt och rättvisa men verkligheten
talar ett annat språk. Många saknar
arbete och förmåga att försörja sig
själva och många har fastnat i en
fattigdomsfälla. Hela regioner står
utanför utvecklingen med sjunkande
skattekraft och service som följd.
Regeringen har gjort ett politiskt
dubbelfel under den gångna
mandatperioden. Dels har regeringen inte
förmått att driva igenom strukturella
förändringar som gör svensk ekonomi mer
robust och mindre känslig för
internationella konjunktursvängningar,
dels har regeringen inte förmått göra
alla delaktiga i utvecklingen. I
vårpropositionen presenteras inte heller
några åtgärder som tar tag i dessa
allvarliga strukturella problem eller
minskar statsfinansernas
konjunkturkänslighet.
Den ekonomiska politikens främsta
uppgift är enligt motionärerna att skapa
framtidstro för människor och företag
över hela landet. Den svenska modellen
med höga skatter, höga offentliga
utgifter och hög konjunkturkänslighet i
statsfinanserna har hämmat tillväxten och
välfärden. Enligt Centerpartiet bör en
viktig inriktning av den ekonomiska
politiken vara att långsiktigt sänka
såväl skatternas som utgifternas andel av
BNP ned till samma nivåer som i
jämförbara OECD-länder. I motionen
presenteras reformer för lika villkor,
ökad livskraft och livskvalitet och
självbestämmande som en grund för att öka
tillväxten i hela landet och minska både
de regionala och sociala klyftorna. Några
av dessa områden är:
· Lika villkor för lärande och
utbildning. Kunskaper är viktiga för
tillväxt och lika tillgång till bra
utbildning är en rättvisefråga. Skolan
bör därför ges kraftigt ökade resurser
under de närmaste åren, och tre stora
reformer inom skolan bör genomföras -
rätt till kunskaper, lokal makt och fler
lärare. Ett nationellt kvalitetsinstitut
bör inrättas för att garantera alla en
bra utbildning. Forskningen måste
förstärkas vid framför allt de mindre och
medelstora högskolorna och
studiemedelssystemet bör reformeras bl.a.
genom att principen hälften bidrag och
hälften lån etableras.
·
· Lika villkor i beskattningen.
Skatteförslag presenteras som skall
uppmuntra företagandet, ge större utrymme
åt landets familjer och minska
marginaleffekterna för låg- och
medelinkomsttagare. En reform genomförs
där inkomstskatten sänks för framför allt
medel- och låginkomsttagare genom en
skattereduktion på 10 000 kr, lika för
alla, och en särskild skatterabatt på
högst 10 800 kr för förvärvsinkomster.
Vidare bör en skatterabatt för barn
införas, motsvarande 1 200 kr per år upp
till 18 års ålder. Grundavdraget slopas
och egenavgifter görs avdragsgilla.
Vidare bör beskattningen av boendet
sänkas genom att bl.a. fastighetsskatten
avskaffas och ersätts med en
schablonintäkt på taxeringsvärdet som
beskattas som inkomst av kapital.
Åtskillnad bör också göras mellan
fastigheter för fastboende och
fritidsboende. Förmögenhetsskatten sänks
genom bl.a. slopad sambeskattning och
genom att endast halva
taxeringsunderlaget skall ingå i
förmögenhetsbeskattningen. En
skattereduktion på hushållstjänster
införs och reseavdraget höjs. Sammantaget
föreslås skattesänkningar som under 2004
uppgår till netto 48 miljarder kronor.
·
· Lika villkor för arbete och
företagande. Arbetsgivaravgifterna bör
fortsätta att sänkas och arbetet med att
förenkla det regelverk som omger
företagandet måste ta fart på allvar.
Arbetet inom den s.k. Simplexenheten med
att minska antalet regler har
misslyckats. Det svenska jordbrukets
konkurrenskraft måste förstärkas bl.a.
genom att den s.k. ryggsäcken lyfts av.
Inom ramen för en miljödriven och
uthållig tillväxt föreslås höjda skatter
på utsläpp av kväveoxid och koldioxid i
industrin och att en skatt på förbränning
av osorterat avfall införs och att
skatten på deponering av avfall höjs.
·
· Arbetsmarknaden. Regeringens
arbetsmarknadspolitik har misslyckats.
För att få ned arbetslösheten måste
arbetsmarknadspolitiken förnyas och
decentraliseras för att bl.a. minska den
sociala och regionala klyvningen i
samhället. En utbildningsgaranti bör
införas, volymåtgärderna bör fasas ut och
större vikt bör läggas på mer
individanpassade utbildningar. De olika
försörjningsstöden vid arbetslöshet bör
samordnas. Vidare bör s.k.
övergångsarbetsmarknader inrättas. På
dessa marknader skall arbetskraften vara
billigare genom en återföring av
arbetsgivaravgifterna. Dessutom bör en
allmän arbetslöshetsförsäkring införas
med ökad självfinansieringsgrad.
·
· Lika villkor genom bra
kommunikationer. För att hela Sverige
skall utvecklas föreslås en extra
satsning utöver regeringens på
kommunikationer, främst för drift och
underhåll av väg- och järnvägsnätet.
Dessutom bör en digital allemansrätt
införas som gör att den digitala
infrastrukturen kommer alla till del.
Regeringens program för utbyggnad av
bredband skapar en digital klyfta.
·
· Lika villkor för hälsa och
rehabilitering. Ohälsan och de kraftigt
stigande sjukskrivningarna är ett av
samhällets största problem. Ett mål om
att ohälsan och att samhällets kostnader
för ohälsan skall vara halverade till
2008 bör införas. Enligt motionärerna bör
bl.a. en rehabiliteringsgaranti och en
nationell vårdgaranti införas för att
minska ohälsotalen. Den finansiella
samordningen mellan hälso- och
sjukvården, socialförsäkringarna och
socialtjänsten måste förbättras och
utökas.
·
Familjepolitiken bör förnyas och göras
mer rättvis bl.a. genom ökad valfrihet i
barnomsorgen. Dessa krav uppfyller inte
maxtaxan enligt motionärerna. Resurser
motsvarande nästan 2,5 miljarder kronor
bör avsättas för att utveckla
maxtaxesystemet så att även de som inte
utnyttjar kommunal barnomsorg får del av
samhällets stöd till barnomsorgen.
Förutom den tidigare redovisade
skatterabatten för barn bör dessutom
garantinivån i föräldrapenningen höjas
till 200 kr per dag. Pensionärernas
ekonomi förbättras bl.a. genom
inkomstskattereformen. Rättstryggheten
måste förbättras, genom bl.a.
resursförstärkningar av det
brottsförebyggande arbetet och
polisväsendet. Försäljningen av statlig
verksamhet bör under de kommande två åren
uppgå till i genomsnitt omkring 50
miljarder kronor mer per år än vad
regeringen planerat. Besparingar
motsvarande 48 miljarder kronor föreslås
i motionen, genom bl.a. dämpade utgifter
för sjukpenning, reformeringen av
arbetsmarknadspolitiken och minskat behov
av bostadstillägg för barnfamiljerna
(yrkande 1).
I Folkpartiet liberalernas motion Fi39
konstateras att Sverige fortsätter att
falla i den internationella
välståndsligan. När Göran Persson blev
statsminister låg Sverige på femtonde
plats. Nu har vi sjunkit till sjuttonde
plats. Trots en relativt hög tillväxt i
slutet av 1990-talet har regeringen inte
vidtagit de strukturella reformer som
skulle ha rustat Sverige för sämre tider
och ökat tillväxtpotentialen. Ekonomins
svaga sidor finns kvar med dåligt
företagsklimat, höga skatter och
offentliga utgifter, rigid arbetsmarknad
och en näringsverksamhet som är omgärdad
med alltför många regler. Det senaste
årets tvärstopp i tillväxten illustrerar
vikten av strukturella förändringar i
ekonomin. Att Riksbanken redan i början
av en konjunkturuppgång tvingas höja
räntan visar att det finns problem i den
svenska ekonomins sätt att fungera, där
t.ex. lönebildningen riskerar att bli
samma problem som under 1980-talet.
Enligt motionärerna är det nödvändigt
att genomföra en rad strukturreformer som
bl.a. stärker ekonomins utbudssida, höjer
tillväxtpotentialen och ökar
förutsättningarna för en långsiktigt hög
svensk tillväxt utan inflation. Det
övergripande målet för den ekonomiska
politiken bör vara en tillväxt på 3 % per
år eller mer. För att nå det målet
presenteras i motionen ett antal åtgärder
och reformer. En del av innehållet
redovisas i punkterna nedan.
· En ny skattereform. En
inkomstskattereform genomförs med sänkta
marginalskatter genom att värnskatten
slopas, brytpunkten för den statliga
skatten höjs, ett nytt förvärvsavdrag på
4 % införs och genom att grundavdraget
inte trappas av i den s.k. LO-puckeln.
Inkomstskatterna sänks ytterligare genom
en skattereduktion, lika för alla.
Motionärerna vill dessutom införa en
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
Avgifterna till denna skall kompenseras
genom en särskild skattesänkning. Som ett
led i att reformera familjepolitiken bör
barnfamiljernas marginaleffekter minskas
genom att generella utökningar av
barnstödet utformas som en
skattereduktion på knappt 2 000 kr år
2003, som höjs till 2 650 kr år 2004.
Reduktionen kombineras med en avtrappning
av bostadsbidraget. Hushållstjänster får
en skattereduktion på 50 %. Sparande
underlättas genom att förmögenhetsskatten
sänks och slopas på sikt. Ett första steg
är en avskaffad sambeskattning och en
höjning av fribeloppet. Fastighetsskatten
sänks genom att taxeringsvärdena fryses
på 2000 års nivå och skattesatsen sätts
till 1,0 % för småhus och 0,5 % för
flerbostadshus. Systemet för
fastighetstaxering bör reformeras i
grunden och olika boendeformer måste
behandlas lika. Kompetens/pensions
sparandet underlättas genom att
avdragsrätten höjs till ett basbelopp.
Principerna från 1990/91 års skattereform
- hälften kvar och att de allra flesta
bara skall betala kommunalskatt - skall
återupprättas. En särskild miljöskatt på
sopförbränning bör införas som ett led i
en grön skatteväxling.
·
· Företagarreform. För att skapa
fler företagare och jobb måste
företagsskatterna sänkas, antalet regler
för att driva företag minskas och
förenklas samtidigt som konkurrensen
måste öka bl.a. genom att statlig och
kommunal bolagsverksamhet privatiseras.
Dubbelbeskattningen på aktier bör slopas,
arbetsgivaravgifterna i tjänstesektorn
sänkas, de s.k. fåmansbolagsreglerna
förenklas och sociala avgifter på
vinstandelar avskaffas. Tillsammans med
de övriga borgerliga partierna har
Folkpartiet utarbetat en rad förslag för
att förbättra det svenska
företagsklimatet. Motionärerna föreslår
även en utökad satsning på
väginvesteringar och vägunderhåll.
Avgörande för tillväxt och sysselsättning
är att trafikfrågorna i storstäderna får
en lösning. Vidare måste bostadspolitiken
förnyas. Bostadsmarknaden är i dag en av
de främsta flaskhalsarna mot tillväxt.
·
· Socialförsäkringsreform.
Trovärdigheten för socialförsäkringarna
är viktig för ett bra arbets- och
företagarklimat. Förutom det nya
pensionssystemet bör ytterligare två
obligatoriska och från statens budget
fristående försäkringar skapas - en
allmän sjukförsäkring (inkl.
förtidspensionen) och en allmän
arbetslöshetsförsäkring. Försäkringarna
skall bygga på inkomstbortfallsprincipen
och det skall råda raka rör mellan
avgifter och förmåner. Enligt
motionärerna bör taket i
föräldraförsäkringen höjas till 10
basbelopp.
·
· En kunskaps- och
utbildningsreform. En rad åtgärder
föreslås för att förbättra skolan och öka
kvaliteten inom högskolan, och större
resurser bör avsättas till forskning.
Bland annat bör en speciallärarutbildning
inrättas och en skolpeng införas som
betalas ut till den skola elever och
föräldrar väljer. Även en studentpeng bör
införas så att utbildningsplatserna
fördelas efter studenternas önskemål.
·
· Jämställdhetsreform. Några av de
mest prioriterade uppgifterna är att
avskaffa löneskillnaderna mellan män och
kvinnor och öka individernas inflytande
över sina liv. Det bör enligt
motionärerna ske bl.a. genom att de
offentliga monopolen inom omsorgen,
skolan och vården bryts upp. Förutom
bl.a. olika skatteåtgärder bör en
barnomsorgspeng och valfrihet i
barnomsorgen och barnkonto införas för
att stärka kvinnornas position och öka
medborgarnas och familjernas möjlighet
att själva ordna sin vardag.
·
· Frihandelsreform och global
solidaritet. Frihandel är avgörande för
välfärdsutvecklingen. Sverige bör gå i
spetsen för ökad frihandel i världen och
verka för en avveckling av EU:s
jordbruksstöd. Sverige bör också gå med i
EMU och arbeta för en fortsatt
reformering av den inre marknaden.
Biståndet bör höjas kraftigt.
Enprocentsmålet bör vara återställt 2005.
För att förhindra växthuseffekten bör
bl.a. en europeisk eller, om möjligt, en
global koldioxidskatt införas.
·
· Reformering av
arbetsmarknadspolitiken.
Arbetsmarknadspolitiken och
lönebildningen måste reformeras.
Arbetsmarknadsverkets
förvaltningskostnader bör minskas
väsentligt och andra former som
bemanningsföretag utnyttjas. AMS i dess
nuvarande form bör läggas ned.
Arbetssökande bör få en omställningspeng.
·
· Friskvårdsreform. I motionen
föreslås en krisplan mot
långtidssjukskrivningarna och ohälsan i
arbetslivet. Bland annat införs ett nytt
system för rehabilitering och resurserna
utökas. Finansiering av vården samordnas
mellan olika aktörer och ett förslag till
nationell vårdgaranti läggs fram i
samarbete med övriga borgerliga partier.
·
För att effektivisera kommunverksamheten
bör uppgifterna koncentreras till
kärnverksamheterna, vilket bl.a. innebär
att kommunala bolag bör säljas. I princip
bör all verksamhet inom den offentliga
sektorn som inte är myndighetsutövning
vara konkurrensutsatt. Vården och skolan
bör avregleras. Motionärerna anser att
det bör finnas ett överskott i de
offentliga finanserna motsvarande 2 % av
BNP över en konjunkturcykel. Det innebär
emellertid inte att detta skall gälla för
varje år. I rådande läge kan ett
överskott på strax under 2 % av BNP anses
vara acceptabelt, enligt motionärerna.
Avbetalningen av statsskulden bör
påskyndas. Det skall ske genom att
statliga företag säljs i en större
omfattning än vad regeringen räknar med.
Staten bör endast i undantagsfall driva
företag (yrkande 1).
1.3.3 Finansutskottets ställningstagande
till partimotionernas förslag till
inriktning av den allmänna ekonomiska
politiken
Utskottet börjar med att diskutera
arbetsmarknaden. I motion Fi36 (m) hävdar
motionärerna att regeringen misslyckats i
sina viktigaste mål. Den samlade
arbetslösheten är fyra gånger högre än
den öppna arbetslösheten.
Arbetsmarkspolitiken måste förändras i
grunden för att sysselsättningen skall
öka, menar motionärerna. Liknande
argument framförs i motion Fi37 (kd),
Fi38 (c) och Fi39 (fp).
Till skillnad från motionärerna kan
utskottet konstatera att läget på den
svenska arbetsmarknaden har förbättrats
markant under de senaste åren.
Sysselsättningen har ökat samtidigt som
både den öppna och den totala
arbetslösheten sjunkit. Sedan 1997 har
sysselsättningen i säsongsrensade siffror
stigit med omkring 360 000 personer, och
den öppna arbetslösheten har gått ned med
drygt 4 procentenheter. Trots den
betydligt svagare internationella
konjunkturen och nedgången i den svenska
industrikonjunkturen fortsatte
sysselsättningen att stiga under förra
året. Under januari och februari i år
sjönk sysselsättningen i säsongsrensade
tal medan den åter steg under mars.
Enligt Statistiska centralbyråns (SCB)
senaste s.k. arbetskraftsundersökning var
4 182 000 personer sysselsatta i april i
år. Det är 19 000 personer eller 0,5 %
färre än i april 2001. Den öppna
arbetslösheten låg i april på 3,8 %,
samma nivå som i mars.
Det är tydligt att
konjunkturavmattningen inneburit att
tillväxttakten i sysselsättningen avtagit
under det senaste året. Under våren i
fjol steg sysselsättningen med i
genomsnitt omkring 3 % per månad jämfört
med utvecklingen samma period året innan.
Under sommaren och hösten sjönk
tillväxttakten markant, och under de
senaste sex månaderna har
sysselsättningen vuxit med i genomsnitt
0,2 % per månad (november 2001 till april
2002).
Målet för den öppna arbetslösheten nåddes
hösten 2000
Målet om en halvering av den öppna
arbetslösheten till 4 % 2000 som regering
och riksdag satte upp 1996 nåddes i
oktober 2000, och den öppna
arbetslösheten var i genomsnitt 4 % under
2001. Även hittills i år har den öppna
arbetslösheten legat på i genomsnitt 4,0
% per månad, med den ovan redovisade
nivån i april 2002 på 3,8 %.
Samtidigt som detta är en god
utveckling vill utskottet framhålla att
arbetsmarknadsstatistiken även visar att
skillnaderna mellan olika regioner i
Sverige är stora. Det totala s.k.
obalanstalet, dvs. andelen öppet
arbetslösa plus andelen personer i
konjunkturberoende
arbetsmarknadspolitiska program, uppgick
i hela riket till 6,5 % i april i år,
enligt AMS uppgifter. I Stockholms län
var siffran 3,5 % medan den i Norrbottens
län uppgick till 13,1 %. En närmare
genomgång av siffrorna visar att den
totala arbetslösheten under det senaste
året sjunkit i alla län utom sex. Störst
var nedgången i Värmlands län, Kalmar
län, Västernorrlands län och Norrbottens
län. Störst var uppgången i Uppsala län,
Stockholms län och Jämtlands län.
Siffrorna visar också att den öppna
arbetslösheten under det gångna året
sjunkit i alla län utom Stockholms län,
Uppsala län och Gotlands län. I april i
år uppvisade 13 av 21 län en öppen
arbetslöshet under 4 %. Under samma månad
förra året var antalet 10 län.
Sysselsättningsmålet utvecklas gynnsamt
men ...
SCB:s undersökningar visar att även
riksdagens och regeringens s.k.
sysselsättningsmål har utvecklats
relativt väl, dvs. att antalet
sysselsatta i åldern 20-64 år som andel
av befolkningen i samma åldersgrupp skall
uppgå till 80 % 2004. Till följd av den
svagare sysselsättningstillväxten har
dock sysselsättningsgraden varit relativt
oförändrad, eller t.o.m. sjunkit något,
under det senaste året, efter den
kraftiga uppgången under perioden
1997-2000.
Samtidigt som sysselsättningstillväxten
mattats väsentligt det senaste året har
efterfrågan på arbetskraft försvagats.
Antalet nyanmälda lediga platser till
arbetsförmedlingarna har sjunkit, även om
nyanmälningarna jämfört med förra året
ökat något under de senaste månaderna.
(Jämförelsen försvåras dock av AMS nya
tjänst Annonsera Direkt där arbetsgivarna
själva via Internet kan skriva in
platsanmälan. Andelen direktinskrivna
anmälningar har ökat kraftigt hittills i
år, vilket gör att jämförbarheten
minskar). AMS statistik visar vidare att
antalet varsel om uppsägningar ökat
kraftigt under det senaste året. Under de
senaste månaderna har dock antalet varsel
halverats jämfört med de mycket höga
nivåer som noterades sent i höstas.
Av Konjunkturinstitutets (KI) senaste
barometer från april framgår också att
företagen i industrin räknar med en
fortsatt minskad sysselsättning framöver.
Det finns dock skillnader mellan de olika
branscherna. I t.ex. den kemiska
industrin planerar företagen att
nyanställa under de närmaste månaderna
medan företagen i teleprodukt- och järn-
och stålverksindustrin anger minskad
sysselsättning. Samtidigt innebär detta
att företagen nu uppger att de tidigare
svårigheterna med att rekrytera lämplig
personal avtagit markant - endast 4 % av
industriföretagen angav i april att de
upplevde en brist på arbetskraft. I
tjänstesektorn är situationen lite mer
blandad än inom industrin. Företagen inom
detaljhandeln anger minskad
sysselsättning framöver medan företagen
inom t.ex. sällanköpshandeln och
uppdragsverksamheten behöver anställa
arbetskraft. I byggindustrin, framför
allt inom väg- och
anläggningsverksamheten, räknar företagen
med stigande sysselsättning.
... det krävs insatser för att målet
skall nås
För att öka förutsättningarna för att nå
målet om en sysselsättningsgrad på 80 %
är det enligt utskottets mening angeläget
att åtgärder vidtas inom en rad områden.
Utbudet av arbetskraft måste öka och den
svenska arbetsmarknadens sätt att fungera
måste förbättras ytterligare. I
traditionell svensk
arbetsmarknadspolitisk anda måste
arbetslinjen, som numera kan betraktas
som en arbets- och kompetenslinje,
hävdas. Matchningen mellan arbetssökande
och lediga platser måste effektiviseras
ytterligare så att sysselsättningen kan
fortsätta att öka utan att
inflationsdrivande och tillväxthämmande
flaskhalsar uppstår.
Arbetsförmedlingarnas verksamhet måste i
ännu högre grad inriktas på att förhindra
bristsituationer och förmedla lediga
jobb. Vakanstiderna måste kortas och
långtidsarbetslösheten minskas.
Förmedlingarna måste dock även
fortsättningsvis prioritera personer som
är långtidsarbetslösa och
långtidsinskrivna. Stora ansträngningar
måste göras för att öka
sysselsättningsgraden bland t.ex. äldre,
funktionshindrade och utomnordiska
grupper.
Arbetsmarknadspolitiken har lagts om
Till skillnad mot vad som hävdas i
partimotionerna kan utskottet konstatera
att arbetsmarknadspolitiken har en klart
tillväxtfrämjande inriktning. Volymmålen
har tagits bort och inslagen av matchning
och utbildning har ökat markant.
I regeringens regleringsbrev till
Arbetsmarknadsverket för 2002 anges att
målen för arbetsmarknadspolitiken bl.a.
skall vara att vakanstiderna för lediga
platser och arbetslöshetstiden för
arbetssökande skall hållas nere. Ett
konkret mål är att minst 80 % av
företagen skall få tag på den personal de
vill anställa. I februari i år angav 85 %
av företagen att de utan problem kunde
rekrytera efterfrågad personal, enligt
AMS undersökningar. Vidare skall antalet
långtidsinskrivna minska kontinuerligt
och uppgå till i genomsnitt högst 42 000
personer per månad. Kompetenshöjande
åtgärder skall sättas in för dem som har
svårast att komma in på arbetsmarknaden.
Ett konkret mål inom detta område är att
andelen personer som fått arbete 90 dagar
efter avslutad arbetsmarknadsutbildning i
genomsnitt skall uppgå till minst 70 %.
Dessutom skall i genomsnitt minst 59 000
arbetshandikappade personer per månad ha
lämpligt arbete. Andelen personer som går
från lönebidragsfinansierat arbete till
osubventionerat skall öka under året.
Åtgärderna inriktas i allt högre grad
mot sektorer där brist på arbetskraft
bedöms uppkomma. I sin prognos över
arbetskraftsbehovet 2002 och framåt pekar
AMS bl.a. ut IT-specialister, vård- och
omsorgsyrken och lärare som exempel på
områden där behoven av arbetskraft
stadigt ökar och där utbildningsinsatser
i olika former behövs. Till exempel har
en bristyrkesutbildning för redan
anställda införts som en
försöksverksamhet, och ett förstärkt
anställningsstöd har införts för att öka
de långtidsinskrivnas möjligheter att få
ett reguljärt arbete. Anställningsstödet
förstärktes ytterligare i fjol, och
utskottet vill i anslutning till detta
nämna att det förstärkta
anställningsstödet för personer som varit
inskrivna i arbetsförmedlingen under två
år i mars omfattade drygt 8 500 personer.
Vidare kan utskottet notera att det pågår
ett löpande arbete med att förenkla det
arbetsmarknadspolitiska regelverket.
Till följd av konjunkturnedgången
bedömer regeringen i vårpropositionen att
antalet deltagare i de konjunkturberoende
arbetsmarknadspolitiska programmen i år
uppgår till i genomsnitt 110 000, ungefär
samma antal som i fjol men 6 000 fler än
vad regeringen bedömde i samband med
budgetpropositionen för 2002. I takt med
att aktiviteten i ekonomin ökar väntas
antalet deltagare minska, till i
genomsnitt 97 000 personer 2003. Detta
kan jämföras med att antalet deltagare
1994 var drygt 235 000 personer - en
nedgång med omkring 125 000 personer
perioden 1994-2001.
Som följd av propositionen om
omläggningen av arbetsmarknadspolitiken
(1999/2000:98) infördes under 2000 en
aktivitetsgaranti för personer som är
eller löper risk att bli
långtidsarbetslösa. Antalet deltagare i
aktivitetsgarantin uppgick i mars i år
till drygt 37 500 personer.
Arbetsmarknadsutskottet anför i sitt
betänkande om arbetsmarknadspolitiska
frågor (2001/02:AU5) att det inom ramen
för aktivitetsgarantin bör vidtas
ytterligare insatser för de personer som
befinner sig långt från den reguljära
arbetsmarknaden. Regeringen anger också i
vårpropositionen att den avser återkomma
till riksdagen i dessa frågor.
Riksdagen beslutade också under 2000 om
en relativt omfattande reformering av
arbetslöshetsförsäkringen. Reformeringen
innebar bl.a. att försäkringens roll som
omställningsförsäkring förtydligades.
Kraven på den arbetslöse tydliggjordes
samtidigt som rättssäkerheten för den
enskilde förstärktes.
I förra årets vårproposition och i
budgetpropositionen för 2002 föreslog
regeringen ett antal nya åtgärder för att
höja arbetsutbudet, öka sysselsättningen
och förbättra tillväxtmöjligheterna i
alla delar av landet. Bland annat
permanentas fr.o.m. i år de extra 700
miljoner kronor som Arbetsmarknadsverket
de senaste åren använt för tillfällig
personal vid arbetsförmedlingarna.
Förstärkningen skall bl.a. användas för
att förbättra kvaliteten i
aktivitetsgarantin, kontakterna med
arbetsgivarna och de individuella
handlingsplanerna. För att minska
deltidsarbetslösheten har 100 miljoner
kronor avsatts under perioden 2002-2004.
Från och med i år inrättas ytterligare
motsvarande 1 000 lönebidragsplatser så
att fler arbetshandikappade får möjlighet
komma ut på arbetsmarknaden. För att
bl.a. minska tendenserna till flaskhalsar
och arbetskraftsbrist i
storstadsregionerna har ett tidsbegränsat
investeringsbidrag införts för att öka
produktionen av främst små och medelstora
hyreslägenheter. I februari i år
påbörjades en försöksverksamhet med ett
s.k. friår. Friåret innebär att anställd
personal skall få möjlighet att ta ledigt
upp till ett år under förutsättning att
arbetsgivaren samtidigt anställer en
person som varit arbetslös som vikarie.
Försöket skall hålla på till december
2004 och omfattar tolv kommuner -
Botkyrka, Gällivare, Göteborg, Hultsfred,
Hällefors, Katrineholm, Landskrona, Lund,
Piteå, Strömsund, Västerås och Åmål.
Satsningarna på utbildning och kompetens
höjer arbetskraftsutbudet
Till insatserna för att öka
arbetskraftsutbudet och minska riskerna
för inflationsdrivande flaskhalsar skall
enligt utskottets mening också läggas de
reformer och de medel som satsas på att
effektivisera och öka utbildningen och
kompetensutvecklingen. I anslutning till
detta vill utskottet erinra om att
regeringen nyligen presenterade ett
förslag om system för individuell
kompetensutveckling. Systemet skall
enligt planerna träda i kraft den 1 juli
2003 och bygger på att den enskilde
individen skall kunna göra avdragsgilla
insättningar på ett kompetenskonto.
Dessutom genomförs under perioden
2001-2003 ett program för att öka
invandrarnas deltagande på
arbetsmarknaden. Bland annat förstärks
den kompletterande utbildningen för
arbetslösa invandrare med utländsk
utbildning inom hälso- och
sjukvårdsområdet. Vidare genomförs en
kompletterande utbildning för personer
med utländsk utbildning inom lärarområdet
och inom teknik och naturvetenskap. Den
s.k. valideringen av utländsk
yrkeskompetens har utökats, och en
försöksverksamhet med alternativ
platsförmedling för invandrare prövas.
Ytterligare åtgärder är att
Högskoleverket fått i uppdrag att
analysera hur högskolans utbildningsutbud
bättre skall kunna anpassas till
arbetsmarknadens behov. Enligt utskottets
mening bidrar också maxtaxan i
barnomsorgen och de skattesänkningar för
särskilt låg- och medelinkomsttagare som
genomförts under perioden 2000-2002 till
att öka utbudet av arbetskraft. Vidare
kan också den införda möjligheten att
fortsätta att arbeta efter 65 års ålder
bidra till stigande sysselsättning.
I anslutning till diskussionen om
arbetsmarknaden vill utskottet kommentera
det påstående som görs i bl.a. motionerna
Fi36 (m) och Fi37 (kd) om att den
kraftiga sysselsättningsökningen sedan
1997 är en bubbla eftersom sjukfrånvaron
ökat starkt under samma tid. Enligt
motionärerna i Fi36 (m) svarar ökningen
av sjukfrånvaron för tre fjärdedelar av
sysselsättningstillväxten.
Enligt utskottets mening är de senaste
årens dramatiska ökning av antalet
sjukskrivna ett mycket allvarligt
problem. Utskottet tar i kommande avsnitt
upp olika åtgärder för öka hälsan och öka
andelen människor i arbete. Däremot är
beskrivningen i Moderata samlingspartiets
motion missvisande. Enligt SCB:s AKU-
undersökning, vilken är den officiella
svenska arbetsmarknadsstatistiken, steg
sysselsättningen under perioden första
kvartalet 1997 till fjärde kvartalet 2001
med 9,4 % eller ca 360 000 personer.
Under samma period ökade antalet personer
i arbete (dvs. sysselsatta exklusive de
som varit frånvarande under mätperioden)
med 7 % eller ca 239 000 personer.
Skillnaden på 1,6 procentenheter eller
123 000 personer förklaras av ökad
frånvaro av olika slag, däribland framför
allt sjukfrånvaro.
Innan utskottet övergår till att
diskutera lönebildningen vill utskottet
bestämt avvisa förslaget i Folkpartiet
liberalernas motion Fi39 och motion Fi36
(m) om att skära ned AMS verksamhet för
att i stället bl.a. lägga ut
jobbförmedlingsverksamhet på t.ex.
privata vinstdrivande bemanningsföretag.
Utskottet vill också starkt avvisa de
omfattande nedskärningar av AMS olika
program som t.ex. Centerpartiet föreslår
i motion Fi38. Om motionernas förslag
genomfördes skulle situationen för många
arbetslösa försämras på ett mycket
allvarligt sätt.
Lönebildningen spelar stor roll för
tillväxten och sysselsättningen
Om sysselsättningsmålet skall kunna nås
och tillväxten fortsätta att stiga i nivå
med utvecklingen i slutet av 1990-talet
och början av 2000-talet är det enligt
utskottets mening av avgörande betydelse
att den svenska lönebildningen fungerar
väl och att löneökningarna i alla
sektorer av ekonomin ligger på en rimlig
nivå. Om de totala lönekostnaderna ökar
snabbare än produktiviteten riskerar den
svenska ekonomin att hamna i en
överhettningssituation med stigande
inflation, räntehöjningar, svagare
tillväxt och ökad arbetslöshet som följd.
I ett sådant läge äventyras också
utrymmet för framtida reformer och
skattesänkningar, vilket framgår tydligt
av regeringens olika
utvecklingsalternativ -
högtillväxtalternativet och
lågtillväxtalternativet - i
vårpropositionen.
Enligt utskottets mening är de
grundläggande förutsättningarna för en
bra fungerande svensk lönebildning goda.
Förtroendet för låginflationspolitiken
bland ekonomins olika aktörer är hög,
vilket innebär att risken minskat för att
avtalade löneökningar skall gröpas ur av
en kraftig och okontrollerad inflation.
Löntagarna har också under de senaste
åren fått historiskt höga
reallöneökningar trots att de nominella
lönepåslagen varit måttfulla. Sedan
mitten av 1990-talet har reallönerna
stigit med i genomsnitt ungefär 3 % per
år. Det kan jämföras med utvecklingen
under 1980-talet då reallönerna var i
stort sett oförändrade samtidigt som de
nominella löneökningarna ökade dubbelt så
mycket som i slutet av 1990-talet. Till
det kommer att företagen och
arbetsgivarna i dag är medvetna om
svårigheterna att vältra över stigande
lönekostnader på konsumenterna. Utskottet
kan i det här sammanhanget även
konstatera att lönebildningens
institutionella omgivning har förändrats
påtagligt de senaste åren. Inom t.ex.
industrin och inom delar av handeln har
nya samarbetsavtal tecknats. Avtalen
utgör den ram inom vilken
avtalsförhandlingarna bedrivs. Vidare har
Medlingsinstitutet inrättats, vars
uppgift är att understödja avtalsparterna
i deras strävan att uppnå både en stabil
reallöneutveckling och en snabb och
uthållig uppgång i sysselsättningen.
En stor del av arbetsmarknaden omfattas
av de avtal som slöts under förra året.
Merparten av avtalen är fleråriga. De
slutliga resultaten av dessa avtal kommer
att få en avgörande betydelse för
utvecklingen på den svenska
arbetsmarknaden. Det framgår inte minst
av den årliga rapport om de
samhällsekonomiska förutsättningarna för
lönebildningen i Sverige som
Konjunkturinstitutet (KI) publicerade i
slutet av förra året. Rapporten tas fram
på uppdrag av regeringen, och KI
konstaterar att Sverige under de närmaste
åren skulle behöva komma ned i en
löneökningstakt på runt 3-3,5 % per år
för att uppnå en fortsatt gynnsam
utveckling, med fortsatt stigande
sysselsättning och minskad arbetslöshet.
Trots den svagare tillväxten steg dock
de nominella lönerna under förra året mer
än under åren i slutet på 1990-talet
samtidigt som inflationen började stiga.
Lönerna steg med 4,2 %, enligt
Medlingsinstitutets preliminära
beräkningar, bl.a. till följd av en ökad
löneglidning i bygg- och
tjänstesektorerna. Det är omkring 1
procentenhet högre än de sammantagna
löneökningarna i euroområdet under förra
året. En sådan utveckling kan i sin
förlängning dämpa både ekonomins och
sysselsättningens tillväxtkraft.
Avmattningen i konjunkturen innebär att
riskerna för flaskhalsar och överhettning
på vissa delar av arbetsmarknaden
minskat. Men som utskottet redovisat
tidigare finns fortfarande en omfattande
brist på arbetskraft inom vissa
yrkeskategorier, och när konjunkturen
åter vänder upp ökar risken för ett tryck
uppåt på lönerna för de mest
eftertraktade grupperna på
arbetsmarknaden och i de snabbast växande
delarna av landet. Detta kan få till
effekt att löneglidningen ökar mer än vad
som ingår i de olika avtalen på
arbetsmarknaden.
Enligt utskottets mening har
arbetsmarknadens parter ett särskilt
ansvar för att löneökningarna inte
överskrider vad som är samhällsekonomiskt
försvarbart.
Arbetsrätten
När det gäller arbetsrätten är det
utskottets principiella uppfattning att
det i många fall finns en felaktig
föreställning om att en försvagning av
arbetsrättslagstiftningen skulle ge stora
positiva effekter på tillväxten och
sysselsättningen. Enligt en studie av
arbetsrätten i olika OECD-länder som OECD
publicerade i Employment Outlook sommaren
1999 har arbetsrättens utformning inga
större effekter på den totala
sysselsättningen eller den totala
arbetslösheten i ett land. Möjligtvis kan
utformningen av arbetsrätten i viss mån
påverka den demografiska sammansättningen
av arbetslösheten och sysselsättningen,
t.ex. att en viss grupp av människor i
högre grad än andra drabbas av
arbetslöshet om t.ex. arbetsrätten är
kraftigt reglerande. Enligt OECD är dock
den effekten statistiskt sett osäker.
Företagen och globaliseringen
Innan utskottet går in på frågorna kring
konkurrens och företagsklimat vill
utskottet kort kommentera diskussionen i
bl.a. motionerna Fi36 (m) och Fi37 (kd)
om försäljningar av företag till utlandet
och ökat utlandsägande. Statistiska
uppgifter från olika centralbanker och
andra finansiella organisationer visar
att det pågår en omfattande globalisering
av ägandet och produktionen och en
internationell omstrukturering i
näringslivets olika branscher. Både
ingående och utgående direktinvesteringar
och s.k. portföljinvesteringar har ökat
mycket kraftigt under de senaste åren,
även om en viss avmattning noterats under
2001 och hittills under 2002 till följd
av den svaga konjunkturen och nedgången i
IKT-sektorn.
Enligt utskottets mening är det
utomordentligt viktigt att
globaliseringens och det ökade
utlandsägandets effekter på ekonomin,
näringslivet och sysselsättningen noga
följs och analyseras. Frågan är
emellertid inte unik för Sverige. Runt om
i både Europa och övriga industrivärlden
pågår en intensiv debatt om utländska
förvärv, företagsutflyttningar,
sammanslagningar och företagsklimat.
Debatten är emellertid ofta osaklig och
onyanserad och ibland rent av behäftad
med undergångstoner. Enligt utskottets
mening finns det mycket som tyder på att
utländska investeringar i Sverige kan
spela en viktig roll för utvecklingen i
svensk ekonomi. I många fall tillför nya
internationella ägare nytt kapital, ny
kompetens och nya förutsättningar för en
ökad expansion.
Bilden av en ödesmättad utförsäljning
av svenska företag måste kompletteras med
att även svenska företag i stor
utsträckning köper utländska företag för
att stärka sin ställning och kompetens.
Enligt Riksbankens
betalningsbalansstatistik har svenska
företag under perioden 1995-2001
direktinvesterat i utlandet för omkring
129 miljarder kronor mer än vad utländska
företag direktinvesterat i Sverige (i
dessa siffror har för 1999 den jämbördiga
fusionen mellan Astra och Zeneca rensats
bort eftersom Astras innehav i Zeneca är
bokfört som ett portföljinnehav och
därmed inte registrerat i
direktinvesteringsstatistiken medan
Zenecas innehav i Astra är registrerat
som en direktinvestering).
För att ytterligare nyansera debatten
vill utskottet även referera en
enkätundersökning som Svenska
Industritjänstemannaförbundet (SIF) gjort
bland de större medlemsklubbarna med
anledning av debatten om utflyttning av
svensk industriproduktion. Enligt enkäten
var det under perioden 1999-2001 lika
många företag som flyttade in verksamhet
till Sverige som det var företag som
flyttade ut verksamhet till andra länder.
Utskottet vill i anslutning till frågan
om globaliseringen också erinra om att
regeringen tillsatt en utredning om
internationaliseringens betydelse för
svenska skattebaser och Sveriges framtida
skattestruktur. Enligt planen skall
utredningen presentera sitt
slutbetänkande i november 2002.
Sverige - en av världens främsta IT-
nationer
Utlandets kraftigt stigande intresse för
Sverige, svenska företag och svenskt
näringsliv beror till en del på Sveriges
framgångar inom IT-sektorn. Vid sidan av
direktinvesteringar i svenska IT-företag
sker ett betydande inflöde av utländska
investeringar och kapital när det gäller
forskning och utveckling inom IT. Även om
den s.k. IKT-sektorn (sektorn för
informations- och kommunikationsteknik)
för tillfället karakteriseras av kraftig
avmattning och omstrukturering kommer IT-
sektorn att få stor betydelse för Sverige
och den svenska tillväxten framöver. Ett
tydligt bevis på sektorns betydelse för
den svenska ekonomin är den oro och
osäkerhet som det senaste årets problem i
företaget Ericsson skapat.
Helt avgörande för Sverige, den svenska
tillväxten och sysselsättningen är att
Sveriges konkurrenskraft är hög och
företagsklimatet gott. Till skillnad mot
vad som hävdas i motionerna Fi36 (m),
Fi37 (kd), Fi38 (c) och Fi39 (fp) anser
utskottet att det grundläggande klimatet
för företagande, expansion och högre
sysselsättning är gott.
De offentliga finanserna har sanerats,
vilket har gett en stabil och hållbar
makroekonomisk situation. Räntorna har
sjunkit kraftigt både i förhållande till
tidigare under 1990-talet och till
räntenivåerna under 1970- och 1980-talen.
Under det senaste åren har också de
svenska obligationsräntorna legat på
ungefär samma nivå eller enbart någon
eller några tiondelar över de tyska
obligationsräntorna. Under det senaste
årets turbulens på valuta- och
räntemarknaderna med bl.a. sjunkande
värde på den svenska kronan har dock
skillnaden mot de tyska räntorna stigit
till omkring 0,5 procentenheter. Det kan
jämföras med ett räntegap mot Tyskland
sommaren 1994 på mellan 4 och 5
procentenheter. Innebörden av denna
utveckling är att svenska företag och
hushåll kan finansiera sig till ungefär
samma kostnad som de tyska kan. Det
stimulerar både företagens investeringar
och den inhemska efterfrågan.
En annan mycket viktig del i tillväxts-
och företagsklimatet är att inflationen
sjunkit kraftigt, till en nivå som tidvis
understigit den i våra viktigaste
konkurrentländer. Om man bortser från
utvecklingen i fjol har löneökningarna
under de senaste åren varit relativt
måttliga, trots en hög tillväxttakt och
att sysselsättningen sedan 1997 stigit
med omkring 360 000 personer. Bland annat
som en följd av denna utveckling har de
svenska företagen under de senaste åtta
åren markant ökat sina andelar på
världsmarknaden samtidigt som icke
konjunkturkänsliga kunskapsintensiva
branscher ökat sina andelar av svensk
export. På grund av den svaga
internationella efterfrågan förlorade
emellertid den svenska industrin andelar
under förra året, speciellt inom IKT-
området.
Som utskottet redovisat tidigare är det
av avgörande vikt att pris- och
löneökningarna i den svenska ekonomin
förblir måttliga och i nivå med våra
konkurrentländer för att
konkurrenskraften skall kunna bevaras och
sysselsättningen stiga ytterligare.
Konkurrensklimatet förbättras
Utskottet konstaterar vidare att
konkurrensen och ekonomins
tillväxtvillkor har förbättrats under det
senaste decenniet.
Regeringen presenterade i
budgetpropositionen för 2002 ytterligare
åtgärder för att öka konkurrensen och
pressa ned den svenska prisnivån.
Regeringens strävan är att de svenska
konsumentpriserna skall sjunka till den
genomsnittliga prisnivån i EU. I mars
lades en proposition på riksdagens bord
om en skärpning av konkurrenslagen för
att skapa effektivare regler för
bekämpning av karteller. Vidare skall
gasmarknaden öppnas för konkurrens 2003
och ytterligare åtgärder vidtas för att
öka konkurrensen på elmarknaden, inom
fjärrvärmeområdet samt inom
inrikesflyget. Regeringen har dessutom
gett Konkurrensverket i uppdrag att
djupare analysera konkurrensen inom t.ex.
bygg- och bostadssektorn,
livsmedelsbranschen och på
finansmarknaden. Vidare har en kommission
tillsatts om konkurrensen, kvaliteten och
kostnaderna i byggsektorn. Enligt
planerna skall kommissionen avlämna ett
slutbetänkande i oktober 2002. Till detta
kommer det arbete som pågår inom EU för
att öka konkurrensen på den inre
marknaden för att EU i enlighet med den
s.k. Lissabonstrategin skall bli världens
mest dynamiska och konkurrenskraftiga
ekonomi fram till 2010. Bland annat kan
nämnas att det inom EU pågår en process
med att öppna el- och gasmarknaderna samt
att öka konkurrensen på transport- och
postområdena.
Sverige - en framstående kunskapsnation
Enligt utskottets mening är den svenska
företagsbeskattningen som helhet
konkurrenskraftig i ett internationellt
perspektiv. Utbildnings- och kunskaps
nivån hos den svenska arbetskraften är
hög och ökar ytterligare genom de
satsningar på kunskap och kompetens som
regeringen vidtar i alla delar av
utbildningssystemet. Sverige skall
konkurrera med kompetens och välutbildad
arbetskraft. Enligt OECD är Sverige det
land i världen som investerar mest
resurser i kunskap som andel av BNP, och
utgångspunkten är att Sverige även i
fortsättningen skall vara världens
främsta kunskapsnation. I samband med
budgetpropositionen för 2001 beslutade
därför riksdagen om kraftigt utökade
resurser till skolan. I år ökar
resurserna med 1 miljard kronor jämfört
med i fjol, och därefter ökar
tilldelningen med 1 miljard kronor per år
fram tills nivån 5 miljarder kronor nås.
Denna resursförstärkning gör att det
t.ex. kan anställas ytterligare 15 000
lärare eller annan personal i skolan
eller fritids. Expansionen inom högskolan
fortsätter och antalet utbildningsplatser
stiger med omkring 100 000 mellan 1997
och 2003. Utbyggnaden har hittills varit
koncentrerad till naturvetenskapliga och
tekniska ämnen, men nu sker successivt en
breddning. Universitet och högskolor ges
t.ex. möjlighet att omfördela resurser
för att möta det ökade behovet av
välutbildad personal inom vården. Vidare
tillförs resurser för att höja kvaliteten
på grundutbildningen inom humaniora,
teologi, juridik och samhällsvetenskap.
Det långsiktiga målet är att 50 % av en
årskull skall ha börjat på högskolan vid
25 års ålder. För att bl.a. öka
mångfalden och minska snedrekryteringen
byggs distansutbildningen ut, ett s.k.
nätuniversitet införs och en
rekryteringsdelegation inrättas. Som
utskottet nämnt tidigare har regeringen
också nyligen presenterat ett förslag
till ett system för kompetensutveckling.
Vidare har studiestödet reformerats och
bidragets andel av studiemedlen höjdes
vid halvårsskiftet i fjol från 27,8 %
till 34,5 % av totalbeloppet. Dessutom
höjdes fribeloppet och bidragsdelen
gjordes pensionsgrundande. Från och med
2003 införs även ett nytt
vuxenstudiestöd. Det stödet skall bl.a.
riktas mot personer som är eller riskerar
att bli arbetslösa.
De senaste tio åren har antalet
utexaminerade forskare fördubblats och
den tidigare aviserade satsningen på
forskning fortsätter. Under perioden
2001-2003 tillförs olika lärosäten 214
miljoner kronor för 14 nya forskarskolor.
Totalt ökar de statliga anslagen till
grundforskning och forskarutbildning med
1,5 miljarder kronor till 2004. Dessutom
skall ett arbete påbörjas för att öka
insatserna för att se till att olika
forskningsresultat får praktiska
tillämpningar.
Enligt utskottets mening finns det
också anledning att påpeka att en viktig
del i näringsklimatet är det faktum att
Sveriges inhemska efterfrågan vuxit
starkt under de senaste åren efter en
svag utveckling under en stor del av 1990-
talet. Enligt regeringens bedömning
kommer också den inhemska efterfrågan att
fortsätta att vara en stark drivkraft i
den svenska ekonomin, även om
tillväxttakten avtog markant under
konjunkturnedgången i fjol och
utvecklingen varit förhållandevis svag
under inledningen av 2002. Det gynnar
speciellt de mindre företagen som till
stor del är inriktade på hemmamarknaden.
Regelverket för företagen
I bl.a. motion Fi38 (c) anförs att
arbetet med att förenkla regelverket som
styr företagen måste ta fart på allvar
och att den s.k. Simplexenheten på
Näringsdepartementet misslyckats med sitt
arbete.
Utskottet vill med anledning av detta
framhålla att företagande och
småföretagande spelar en avgörande roll i
den offensiv för uthållig tillväxt och
ökad sysselsättning som regeringen första
gången presenterade i vårpropositionen
1998 och som löpande följts upp i de vår-
och budgetpropositioner som presenterats
sedan dess. Därför har riksdagen under de
senaste åren beslutat om en rad
förbättringar för företagen och då
framför allt för de mindre företagen.
Exempelvis har enskilda näringsidkare och
delägare i handelsbolag fått regler som
är mer likvärdiga dem som gäller för
aktiebolag. För nystartad enskild
näringsverksamhet har möjlighet införts
att kvitta underskott i aktiv
näringsverksamhet mot tjänsteinkomster.
Dessutom har lättnader i
ägarbeskattningen för ägare till
onoterade aktiebolag genomförts.
Arbetsgivaravgifterna har reducerats för
att särskilt gynna de mindre företagen.
Reglerna för skattetillägg vid
periodiseringsfel i momsredovisningen har
lindrats. Vidare har
reserveringsmöjligheterna för enskilda
näringsidkare och handelsbolag förstärkts
ytterligare. Avdragsreglerna för
pensionskostnader, beskattningen av
personaloptioner och avdraget för
pensionssparande för enskilda
näringsidkare har förenklats.
Informationen kring nyföretagande och
stödet till kooperativ utveckling har
utökats. Villkoren för avsättningar till
periodiseringsfonder har förbättrats.
Beskattningen av utländska experter har
lättats. Dröjsmålsavgiften vid betalning
av tull har sänkts, och kupongskatten för
utdelning på näringsbetingade aktier till
utländska ägare har avskaffats. Flertalet
av de s.k. stoppreglerna för
fåmansföretag har tagits bort, och de
s.k. 3:12-reglerna som reglerar
beskattning av utdelning och reavinst på
aktier i fåmansföretag är föremål för
översyn. Sedan i fjol är det också
tillåtet för företag att under vissa
förutsättningar köpa tillbaka egna
aktier. Fullständig kvittningsrätt har
införts för reavinster på onoterade
aktier mot förluster på noterade aktier.
Kvittningsbegränsningen för vinster och
förluster på marknadsnoterade blandfonder
har slopats samtidigt som reglerna om
schablonavdrag för ökade
levnadsomkostnader har förenklats och
förbättrats. I oktober i fjol infördes
ett nytt sjöfartsstöd. Ytterligare
åtgärder vidtas för att främja
kooperativt företagande samtidigt som
ökade resurser ges för att understödja
kvinnors, invandrares och ungas
företagande. Skatten på investmentbolag
har sänkts och beskattningen av s.k.
näringsbetingade andelar i bolagssektorn
har avskaffats. Vidare har momsen på
böcker, tidskrifter och persontransporter
sänkts och socialavgifterna för vissa
företag i stödområde A reducerats.
Dessutom har medel avsatts under tre år
för ett nationellt program för
entreprenörskap.
Förenkling av regelverket
När det gäller Småföretagsdelegationens
förslag till åtgärder för att förbättra
för småföretagen vill utskottet erinra om
den andra redogörelsen till riksdagen om
förenklingsarbetet med särskild
inriktning på småföretagen (skr.
2000/01:143) som regeringen avlämnade
sommaren 2001. I likhet med tidigare
anges i skrivelsen att det övergripande
målet är att förbättra småföretagens
arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga
och villkor i övrigt för att öka
sysselsättningen och tillväxten. Ett
viktigt delmål, som regeringen sätter
upp, är att inom en treårsperiod tydligt
minska regelverkens administrativa börda
för småföretagen. Målet skall löpande
följas upp och resultaten redovisas för
riksdagen. Förutom detta redovisas i
skrivelsen bl.a. hur myndigheterna under
2000 tillämpat förordningen om särskild
konsekvensanalys av reglers effekter för
småföretagens villkor samt resultaten av
olika förenklingsinsatser i
Regeringskansliet och i EU.
Arbetet med regelförenklingar drivs
bl.a. inom den s.k. Simplexenheten på
Näringsdepartementet. Prioriterade
uppgifter för närvarande är utbildning om
bl.a. Simplexförordningen för tjänstemän
i Regeringskansliet och på myndigheter
och i utredningsväsendet. Vidare skall
det befintliga regelverket ses över inom
framför allt skatteområdet och
arbetsrätts- och miljölagstiftningen.
Dessutom har bl.a. ett utökat samråd med
företrädare för små och medelstora
företag vid regelförändringar införts. I
Näringsdepartement pågår dessutom ett
projekt avseende nya företagsformer och
nya anställningsformer. Syftet med
projektet är bl.a. att studera de hinder
som finns när människor går från ett
anställningsförhållande till att bli
företagare.
Utskottet vill i detta sammanhang även
nämna Företagsguiden som regeringen
lanserade under 2001. Företagsguiden är
en Internetportal med
myndighetsinformation riktad till företag
och blivande företagare. Adressen till
företagarguiden är
www.foretagarguiden.gov.se. I
vårpropositionen anger regeringen också
att den s.k. 24-timmarsmyndigheten är ett
mål i den offentliga förvaltningen. Det
innebär i praktiken att all offentlig
myndighetsservice som kan skall
tillhandahållas elektroniskt, vilket
t.ex. underlättar för företagare i deras
verksamhet.
Tillväxt och full sysselsättning i hela
Sverige
I motion Fi38 (c) hävdas också att det
sker en regional klyvning av Sverige. Som
utskottet påpekat tidigare är inte de
senaste årens kraftiga tillväxt- och
sysselsättningsökning jämnt fördelad i
landet. I många län och kommuner brottas
man med utflyttning och en svag
arbetsmarknad, medan det i andra regioner
snarare råder brist på arbetskraft och
inflyttningen är stor. Denna situation är
enligt utskottets mening ett allvarligt
hot mot en balanserad regional utveckling
i landet.
Som utskottet tidigare framhållit är
ett viktigt mål i den ekonomiska
politiken att hela Sverige skall växa.
Staten har ett övergripande ansvar för
utvecklingen i hela landet samtidigt som
det även krävs aktiva lokala insatser i
alla delar av landet för att skapa
förutsättningar för högre tillväxt och
ökad sysselsättning. Genom det kommunala
utjämningssystemet sker en långtgående
utjämning av skatteinkomster och
strukturellt betingade merkostnader.
Därigenom ökar förutsättningarna för alla
kommuner och landsting i landet att kunna
erbjuda sina invånare en bra service,
vård, omsorg och skola. I motion Fi36 (m)
föreslås förändringar och enligt
utskottets mening allvarliga
försvagningar av utjämningssystemet. Om
dessa förslag genomfördes skulle de
regionala obalanserna bli större än vad
de är i dagsläget.
Inriktningen av regionalpolitiken är
att skapa förutsättningar för hållbar
ekonomisk tillväxt, rättvisa och
valfrihet, så att likvärdiga
levnadsvillkor skapas för medborgarna i
hela riket. Decentraliseringen av
högskolan, insatser för att öka
underhåll, bärighet och rekonstruktion av
vägar och järnvägar, satsningarna inom
infrastrukturen, som t.ex. Botniabanan
och förbättringen av Ådalsbanan, och de
senaste årens stora bidragsökningar för
att säkra en god kvalitet inom skolan,
vården och omsorgen är några av de
åtgärder som vidtas för att skapa
förbättrade möjligheter runt om i landet.
För att stärka småföretagandet i
utsatta områden sänks fr.om. i år
företagens socialavgifter i stödområde A
med motsvarande 15 % av lönesumman upp
till ca 850 000 kr. Sänkningen gäller
även enskilda näringsidkare och motsvarar
under 2002 en satsning på ungefär 600
miljoner kronor.
Som en följd av regeringens proposition
om regionalpolitiken - En politik för
tillväxt och livskraft i hela landet
(prop. 2001/02:4) - som lämnades till
riksdagen i höstas, införs under 2003 och
2004 ett särskilt statsbidrag för
kommuner och landsting med kraftig
befolkningsminskning. Vidare inrättas
under året en särskild statlig myndighet
med uppgift att ge fortsatt stöd till
omstruktureringen av kommunala
bostadsföretag. Myndigheten skall
underlätta avvecklingen av tomma bostäder
och nedskrivningen av fastighetsvärden.
Preliminärt bedöms dessa åtgärder kräva
resurser på ca 3 miljarder kronor.
Vidare har två delegationer, Inlands-
och Tillväxtdelegationerna, inrättats för
att stärka utvecklingen i två av de mest
utsatta delarna av landet - norra
Sveriges inland och Bergslagen, Dalsland
och Värmland. Under perioden 2002-2004
avsätts 50 miljoner kronor för att öka
samarbetet mellan universitet, högskolor
och kommuner i syfte att öka
rekryteringen till högskolorna och skapa
tillväxt i olika regioner. Under samma
period inrättas ett nationellt program
för utveckling av s.k. innovationssystem
och kluster. Programmet skall innehålla
flera delprogram och programmen skall
förutom en generell förstärkning av den
regionala konkurrenskraften även stärka
tillväxten inom turistnäringen,
träindustrin och de mineralutvinnande
branscherna. Dessutom skapas ett särskilt
program för att öka användningen av IT i
företag i stödområde A.
De s.k. tillväxtavtalen, som
introducerades 1998, vidareutvecklas och
förlängs t.o.m. 2003 för att säkerställa
den kompetens och kreativitet som finns
på det lokala och regionala planet. Efter
2003 skall tillväxtavtalen ändra namn
till Regionala tillväxtprogram och en ny
period genomföras 2004-2007.
Tillväxtavtal har under de senaste åren
utarbetats i samtliga län, där
företrädare för statliga myndigheter,
kommuner, landsting, regionala
självstyrelseorgan, företag,
arbetsmarknadens parter,
utbildningsväsendet och många andra
arbetat fram gemensamma förslag om hur
länets tillväxt och sysselsättning skall
kunna öka. Förra våren presenterade
Näringsdepartementet en utvärdering av
tillväxtavtalens utveckling hittills
under rubriken Det första året (Ds
2001:15). De viktigaste slutsatserna i
rapporten är bl.a. att avtalen ökat
medvetenheten om den regionala och lokala
näringslivsmiljöns betydelse för
företagens konkurrenskraft. Vidare
framgår att de regionala nätverken av
offentliga aktörer,
näringslivsrepresentanter och
kommunaltjänstemän stärkts under avtalens
utarbetande. Enligt utskottets mening är
tillväxtavtalen en viktig process som
driver på den lokala och regionala
mobiliseringen för en bättre ekonomisk
utveckling.
Kraftig satsning på infrastrukturen
Av avgörande betydelse för tillväxten och
näringslivets utveckling i olika delar av
landet är att det finns en väl fungerande
infrastruktur av bl.a. vägar och
järnvägar. I den proposition om
infrastrukturen som regeringen i höstas
lade på riksdagens bord föreslås en
satsning på svenska vägar och järnvägar
under perioden 2004-2015 på sammanlagt
364 miljarder kronor. Av detta belopp
skall omkring 150 miljarder kronor
användas för att bevara och säkerställa
befintligt väg- och järnvägsnät, omkring
100 miljarder kronor användas för nya
järnvägsinvesteringar och ytterligare 69
miljarder kronor för utbyggnad av
vägnätet. Resterande ca 30 miljarder
kronor föreslås avsättas för t.ex.
kollektivtrafik, kommunala flygplatser
och kajanläggningar och vägar som inte är
s.k. nationella stamvägar. Utskottet vill
i detta sammanhang peka på den
regionalpolitiska betydelsen av
infrastruktursatsningarna genom att bl.a.
17 miljarder kronor avsätts för
tjälsäkring och bärighet av de mindre
vägarna.
För att starta ytterst angelägna
infrastrukturprojekt påbörjas i år den
tidigareläggning av vissa investeringar
som presenterades i propositionen. Det
innebär att ytterligare ungefär 12
miljarder kronor i
infrastrukturinvesteringar tillkommer
fram t.o.m. 2004.
En annan viktig satsning för att ge
hela Sverige utvecklingsmöjligheter är
den pågående utbyggnaden av IT-
infrastrukturen. I motion Fi38 påstår
motionärerna att utbyggnaden skapar en
digital klyfta genom att den inte kommer
alla till del. Enligt utskottets
uppfattning stämmer inte den
beskrivningen överens med verkligheten.
Ett mycket viktigt inslag i IT-satsningen
är nämligen att även hushåll och företag
i glesbygd skall få tillgång till snabb
dataöverföring till en rimlig kostnad.
Sammantaget innebär utbyggnaden en
satsning på omkring 17 miljarder kronor
under en fyraårsperiod, inklusive
satsningar som görs av marknadens olika
aktörer. Enligt utskottets mening är
utbyggnaden av infrastrukturen inom IT-
området en mycket viktig del i ambitionen
att ytterligare stärka Sveriges ställning
som en av världens ledande IT-nationer.
Dessutom är utbyggnaden viktig för att
öka utvecklingskraften i alla delar av
vårt avlånga land. Utskottet vill här
erinra om att regeringen i
vårpropositionen anger att ett stöd till
kommuner införts för att stimulera en
utbyggnad av IT-infrastruktur med hög
överföringshastighet i icke kommersiellt
intressanta områden.
För utvecklingen inom olika regioner
är det också viktigt att länen fullt ut
utnyttjar de resurser från EU:s
strukturfonder som ställs till Sveriges
förfogande. Till sist vill utskottet
också peka på de s.k. lokala
utvecklingsavtalen som tecknats mellan
staten och vissa storstadskommuner för
att öka tillväxten i storstadsregionerna
och minska segregationen. Merparten av de
2 miljarder kronorna som tidigare avsatts
för detta ändamål har fördelats ut på
olika kommuner.
Sänkta inkomstskatter
När det gäller skatterna vill utskottet
framhålla att regeringen under perioden
2000-2002 tagit de tre första stegen i en
inkomstskattereform för att sänka
skatterna för framför allt låg- och
medelinkomsttagare. Bland annat har en
skattereduktion införts som kompenserar
för 75 % av de egenavgifter som tas ut
för att finansiera det nya
ålderspensionssystemet. Samtidigt har
skiktgränsen för statlig inkomstskatt
höjts. Gränsen höjs automatiskt med 2
procentenheter per år utöver inflationen.
För att minska andelen skattebetalare som
betalar statsskatt har gränsen höjts
utöver den automatiska uppräkningen. I år
ligger gränsen för statlig skatt vid en
inkomst på ca 24 000 kr i månaden. År
1999 var gränsen 20 000 kr i månaden.
Skattesänkningarna bidrar till att minska
de marginaleffekter som är särskilt
kännbara för låg- och medelinkomsttagare.
Det kan i sin tur leda till att
arbetskraftsutbudet stiger, vilket är en
nödvändig utveckling om vi skall kunna
bibehålla och förstärka uppgången i den
svenska ekonomin. Regeringen anger i
vårpropositionen att den avser att i höst
göra en bedömning av om det finns ett
samhällsekonomiskt utrymme för att under
2003 ta det fjärde och sista steget i
inkomstskattereformen.
För att kompensera pensionärerna för de
besparingar som genomfördes under 1990-
talet införs fr.o.m. i år en särskild
skattesänkning för pensionärer (se vidare
avsnitt nedan om pensionärerna och
pensionerna). Den 1 januari infördes även
en skattereduktion för en del av
fackföreningsavgiften. Detta är enligt
utskottet en viktig reform sett ur ett
rättviseperspektiv. Avdragsrätten för
fackföreningsavgifter slopades 1993. Det
fick till följd att löntagarnas bidrag
till den fackliga verksamheten
missgynnades jämfört med arbetsgivarnas
bidrag till sina intresseorganisationer.
Som framgår ovan under avsnittet om
regelverken för företagen har även en del
skattesänkningar riktade mot företagen
införts.
Nivån på de skatter som staten och
kommunerna tar ut bestäms bl.a. av vilka
välfärds- och fördelningspolitiska
ambitioner man har. Enligt utskottets
mening riskerar de mycket omfattande
skattesänkningar som föreslås i bl.a.
Moderata samlingspartiets motion Fi36 att
leda till stora nedskärningar av viktig
offentlig verksamhet. Dessutom ökar
risken för instabila statsfinanser. En
sådan utveckling kommer att få starkt
negativa konsekvenser för den svenska
välfärden.
Fastighetsskatten
Fastighetsskatten är enligt utskottets
mening ett exempel på en viktig
inkomstkälla för staten. Den ger ungefär
20 miljarder kronor per år, pengar som
bidrar till att finansiera den gemensamma
välfärden.
Förra året släpptes den frysta
taxeringen, och taxeringsvärdena steg
kraftigt i de områden där
fastighetspriserna ökat mest. För att
minska effekterna av denna utveckling har
skattesatserna sänkts i flera steg
samtidigt som det s.k. fribeloppet i
förmögenhetsskatten höjts. Skattesatsen
för småhus och hyreshus ligger nu på 1 %
respektive 0,5 %, en nedgång med 0,5
procentenheter respektive 1 procentenhet
under innevarande mandatperiod.
Fribeloppet i förmögenhetsskatten har
höjts från 900 000 kr till i år 1,5
miljoner kronor för ensamstående och 2
miljoner kronor för sambeskattade par.
Dessutom har en begränsningsregel i
fastighetsbeskattningen införts.
Begränsningsregeln innebär att hushåll i
normala inkomst- och förmögenhetslägen
maximalt skall betala 5 % av sin inkomst
i fastighetsskatt.
Utskottet vill i anslutning till
diskussionen om fastighetsskatten erinra
om att regeringen i vårpropositionen
anger att omräkningsförfarandet vid
taxeringen skall ersättas med en
förenklad fastighetstaxering mellan de
allmänna fastighetstaxeringarna. Dessutom
skall regler införas som gör att höjda
taxeringsvärden inte omedelbart får
genomslag på fastighetsskatteuttaget.
Vidare skall en ny utredning om
fastighetsskatt tillsättas och en
särskild utredare skall se över
utformningen av förmögenhetsbeskattningen
i ett längre perspektiv. En översyn av
arvs- och gåvobeskattningen skall också
genomföras.
Grön skatteväxling och ett ekologiskt
hållbart Sverige
En god miljö och en ekologiskt hållbar
utveckling är enligt utskottets mening
ett av den ekonomiska politikens
viktigaste mål. Sverige skall vara ett
föregångsland för en ekologiskt hållbar
utveckling.
De 15 nationella miljökvalitetsmål som
riksdagen ställt upp visar tydligt den
ekologiska dimensionen i begreppet
hållbar utveckling. Målen är formulerade
utifrån den miljöpåverkan som naturen tål
och definierar det tillstånd för den
svenska miljön som skall nås inom en
generation. Förra hösten beslutade
riksdagen om nya mätbara delmål och
åtgärdsstrategier för att uppnå 14 av de
uppsatta 15 målen. Under våren har
riksdagen också antagit regeringens
förslag till strategi och delmål för det
femtonde miljökvalitetsmålet: Begränsad
klimatpåverkan. Miljökvalitetsmålen och
delmålen skall vara styrande för statens
miljöpolitik och miljöstyrning och andra
samhällsaktörers åtgärder på området.
Under mandatperioden har en rad steg
tagits i en grön skatteväxling, samtidigt
som en strategi för den fortsatta gröna
skatteväxlingen har presenterats.
Under 2000 omfattade den gröna
skatteväxlingen omkring 1,7 miljarder
kronor - dieselskatten höjdes med 25 öre,
elskatten med 1 öre och kärnkraftsskatten
0,5 %. Skatteintäkterna användes till
reducerad skatt i samband med det system
för individuell kompetensutveckling som
utskottet redovisat tidigare och för att
skattemässigt likställa jordbruket med
industrin. Förra året gjordes en grön
skatteväxling om drygt 3 miljarder
kronor. Koldioxidskatten gavs en ökad
tyngd i förhållande till energiskatten
genom att koldioxidskatten höjdes med 25
% medan skatten på el och bränslen
sänktes med 8 %. Samtidigt höjdes
koldioxidskatten med ytterligare 15 % och
energiskatten på el höjdes med 1,8
öre/kWh. För bensin, diesel och industrin
neutraliserades dessa skatteförändringar.
Därutöver höjdes skatten på dieselolja
med 10 öre per liter. Intäkterna användes
för en sänkning av arbetsgivaravgifterna
med 0,1 procentenhet samt en höjning av
grundavdraget med 1 200 kr.
I år omfattar den gröna skatteväxlingen
ca 2 miljarder kronor - energiskatten på
el höjdes med 1,2 öre per kWh,
koldioxidskatten höjdes med 15 %
(industrin undantogs från höjningar medan
effekter för bensin och diesel
neutraliserades genom lika stora
sänkningar av energiskatten) och
avfallsskatten höjdes med 15 %.
Skatteintäkterna utnyttjades för att
finansiera höjningen av grundavdragen i
inkomstskatten med 900 kr.
Vidare har en mängd andra åtgärder och
resursförstärkningar vidtagits för att
öka den ekologiskt hållbara utvecklingen.
Stora satsningar om ca 7,3 miljarder
kronor från 1999 och framåt har gjorts på
lokala investeringsprogram för ekologisk
hållbarhet (LIP) och klimatåtgärder
(KLIMP).
Dessutom har stora resurser avsatts för
bl.a. bevarandet av biologisk mångfald,
sanering av förorenade områden,
miljöforskning, information om
klimatfrågor och miljöövervakning.
Sammantaget har utgiftsområdet miljö- och
naturvård ökat från 1,2 miljarder kronor
1998 till 3,1 miljarder kronor 2002.
Regeringen anger i vårpropositionen att
satsningarna kommer att fortsätta, och
anslagen inom området beräknas uppgå till
4,2 miljarder kronor 2004.
Ovanpå detta kommer att ca 11 miljarder
kronor under perioden 2000-2006 avsätts
till jordbruket i svensk medfinansiering
till miljöåtgärder inom EU:s miljö- och
landsbygdsprogram. Dessutom görs
ytterligare satsningar på myndigheternas
miljömålsarbete, forskning kring
biologisk mångfald och ekologisk
uthållighet och biotopskydd i
skogspolitiken.
Utskottet vill också erinra om att
regeringen aviserat att ett kvotbaserat
elcertifikatssystem bör införas för att
främja elproduktion från förnyelsebara
energikällor. Vidare behålls den s.k.
miljöbonusen för vindkraft under sju år
samtidigt som en successiv avtrappning
sker.
Utskottet vill i anslutning till detta
också hänvisa till de gröna nyckeltal som
sedan 1999 redovisas i budget- och
vårpropositionerna. Nyckeltalen är ett
komplement till de ekonomiska
nyckeltalen, och de är ett viktigt
instrument för att nå det övergripande
miljömålet om att till nästa generation
lämna över ett samhälle där de stora
miljöproblemen är lösta.
Reformering av barn- och familjepolitiken
Under de senaste åren har en omfattande
satsning på barnen och barnfamiljerna
vidtagits. Den stegvisa reformeringen av
familjepolitiken framfördes första gången
i vårpropositionen för 2000 och fortsatte
i budgetpropositionen för 2002, trots den
svagare konjunkturen. Situationen för de
unga och barnfamiljerna har stor
betydelse för det framtida Sverige.
Utgångspunkten för politiken är att
Sverige skall vara ett land där alla barn
och ungdomar får en bra uppväxt.
Därför har barnbidraget under perioden
höjts med 200 kr till 950 kr i månaden.
På motsvarande sätt har
flerbarnstilläggen och studiebidragen
höjts. Från och med nästa år utökas
studiebidraget ytterligare genom att
bidraget utgår under tio månader i
stället för som i dag under nio månader.
I fjol fick barn till arbetssökande
rätt till förskoleverksamhet samtidigt
som de s.k. kontaktdagarna i den
tillfälliga föräldrapenningen infördes.
Maxtaxan i barnomsorgen infördes vid
årsskiftet och kommunerna tillfördes
samtidigt 500 miljoner kronor för att
säkra kvaliteten inom barnomsorgen.
Maxtaxan innebär att familjerna betalar
högst 1 140 kr i månaden för det första
barnet i omsorgen, 760 kr för det andra
barnet och 380 kr för det tredje barnet.
Utskottet vill också erinra om att det
samtidigt med maxtaxan infördes en
spärregel med inbörden att ingen skall
betala mer än 3 % av sin inkomst i
barnomsorgsavgift för det första barnet,
2 % för det andra barnet och 1 % för det
tredje barnet. Hittills har samtliga
kommuner utom två infört maxtaxan och
enligt regeringen skall en första
utvärdering av reformen göras redan
hösten 2002. Det sista steget i
maxtaxereformen tas nästa år då en allmän
förskola för fyra- och femåringar införs.
Från och med i år förlängs
föräldraförsäkringen med en månad till
totalt 13 månader, och den s.k. pappa-
och mammamånaden utökas med en månad.
Samtidigt fördubblades den lägsta
dagpenningen, dvs. den s.k. garantinivån
i försäkringen, till 120 kr per dag.
Garantinivån höjs ytterligare, till 150
kr per dag 2003 och 180 kr per dag 2004.
I vårpropositionen anger också regeringen
att inkomsttaket i föräldraförsäkringen
skall höjas från 7,5 till 10 basbelopp
fr.o.m. den 1 juli 2003, om det
statsfinansiella läget så tillåter.
Vid sidan av dessa åtgärder har det
också ett införts ett stöd om 100
miljoner kronor för att hjälpa barn till
missbrukare eller barn i familjer där det
förekommer våld och övergrepp.
Sammantaget innebär dessa satsningar
att tillskotten till barnfamiljerna år
2004 uppgår till omkring 13 miljarder
kronor.
Den generella välfärden skall bevaras och
utvecklas
Den generella välfärdspolitiken är enligt
utskottets mening en avgörande del i
politiken för tillväxt, rättvisa och
jämställdhet. En generellt upplagd
välfärdspolitik minskar klyftorna mellan
olika grupper i samhället. Social- och
arbetsförsäkringarna ger trygghet när en
person drabbats av t.ex. sjukdom eller
arbetsskada samtidigt som försäkringarnas
koppling till förvärvsarbete uppmuntrar
till ett högt arbetskraftsdeltagande och
arbetskraftsutbud.
Till följd av de kraftiga
reallönehöjningarna under de senaste åren
har antalet personer som får ersättning
med 80 % av inkomsten vid sjukdom eller
föräldraledighet minskat. I fjol hade ca
36 % av alla heltidsarbetande en inkomst
på över 7,5 basbelopp, vilket är den övre
gränsen för ersättningsberättigad
inkomst. Enligt utskottets uppfattning är
det angeläget att se över
ersättningsnivåerna i försäkringssystemen
för att bevara och utveckla den generella
välfärden. Regeringen anger också i
vårpropositionen att taken i
socialförsäkringarna skall höjas år 2003,
dock under förutsättning att det
statsfinansiella läget tillåter en sådan
justering.
Vid halvårsskiftet förra året höjdes
ersättningen i arbetslöshetskassan. Den
högsta dagpenningen höjdes med 100 kr
under de första hundra dagarna, samtidigt
som golvet, dvs. den lägsta
ersättningsnivån, höjdes från 240 till
270 kr. I både budgetproposition för 2002
och i vårpropositionen 2002 anger
regeringen att ersättningen kommer att
fortsätta att höjas om det
statsfinansiella läget så medger. Den 25
april 2002 meddelade regeringen att
ersättningsnivåerna höjs ytterligare
fr.o.m. den 1 juli 2002. Golvet i
arbetslöshetskassan höjs med 50 kr till
320 kr. Taket i försäkringen under de 100
första ersättningsdagarna höjs till 730
kr per dag, taket från dag 101 höjs till
680 kr.
Ohälsan i arbetslivet måste åtgärdas
I samtliga partimotioner presenteras
olika typer av åtgärder för att hejda den
stigande sjukfrånvaron.
De senaste åren har antalet
sjukskrivningar och utgifterna för
sjukpenning stigit dramatiskt. Speciellt
stor är ökningen av sjukskrivningar för
kvinnor som arbetar i den offentliga
sektorn. Som utskottet framhållit
tidigare är den stigande ohälsan ett hot
mot både tillväxten och välfärden.
Utvecklingen måste brytas. Regeringen
föreslog därför i budgetpropositionen för
2002 ett program om elva punkter för att
förbättra arbetsvillkoren och minska
ohälsan i arbetslivet. Arbetet med att
följa upp och implementera programmet
pågår, och regeringen anger i
vårpropositionen att förslag kommer att
lämnas till riksdagen i höst.
I elvapunktsprogrammet anges bl.a. att
ett mål för ökad hälsa i arbetslivet bör
införas. Dessutom skall samtal mellan
regeringen och arbetsmarknadens parter
genomföras för att skapa en samsyn och
samordning av insatserna. Samtalen
inleddes i slutet av förra året och en
första avstämning skall göras i slutet av
juni i år. Ekonomiska drivkrafter för
arbetsgivare att förebygga ohälsa skall
införas, och Arbetsmiljöverket har getts
i uppdrag att utreda hur en
arbetsmiljöcertifiering av både privata
och offentliga arbetsgivare kan
utvecklas. Utskottet noterar därvid att
regeringen redovisar som sin uppfattning
att arbetsgivaransvaret i en situation
med förändrat finansieringsansvar skall
utformas med särskilt beaktande av de
mindre företagens villkor och
förutsättningar. För att öka
uppmärksamheten mot de enskilda
arbetsplatserna skall förslag till
hälsobokslut läggas fram senast i samband
med budgetpropositionen för 2003.
Särskilda försök pågår hos stora
offentliga arbetsgivare för att förebygga
och minska sjukfrånvaron. För att förnya
rehabiliteringen fick
Riksförsäkringsverket och
Arbetsmarknadsstyrelsen i slutet av förra
året i uppdrag att inleda ett arbete med
att förnya den arbetslivsinriktade
rehabiliteringen. Vidare har riksdagen
beslutat att försäkringskassorna skall
koncentrera rehabiliteringsarbetet på mer
komplicerade ärenden. Kunskaperna om
sjukskrivningsprocessen skall förbättras,
och Riksförsäkringsverket har fått i
uppdrag att i samråd med Socialstyrelsen
utreda orsakerna till t.ex. den stora
geografiska variationen i
sjukskrivningarna.
En särskild utredare har tillsatts för
att lägga fram förslag om hur statistiken
och forskningen på området skall
förbättras för att öka kunskaperna om
sjukskrivningarnas orsaker, samband och
konsekvenser. För att minska ohälsan
krävs också ökade resurser och förbättrad
tillgänglighet inom hälso- och
sjukvården. Utskottet diskuterar frågan
ytterligare under avsnittet Ökade
resurser till vården, skolan och omsorgen
nedan.
Privatisering och avreglering
När det gäller frågor om förändringar av
de svenska socialförsäkringarna och
privatiseringar av t.ex. vård- och
omsorgssektorerna vill utskottet erinra
om att principerna om en solidariskt
finansierad och rättvist fördelad
sjukvård är några av de mest centrala
inslagen i den generella
välfärdspolitiken. I motion Fi36 (m)
föreslås att en obligatorisk nationell
hälsoförsäkring införs. Enligt utskottets
mening finns det inga belägg för att
Sverige skulle vinna på att övergå till
en försäkringslösning. Internationella
erfarenheter tyder tvärtom på att de
skattefinansierade hälso- och
sjukvårdssystemen fungerar bättre i t.ex.
jämställdhets- och fördelningspolitiskt
avseende än försäkringsfinansierade
system. Erfarenheterna tyder också på att
en försäkringsfinansierad sjukvård på
olika sätt begränsar patienternas
valfrihet.
I t.ex. motion Fi36 (m) framförs också
förslag om omfattande avregleringar och
privatiseringar i den statliga och
kommunala sektorn. Skulle dessa förslag
genomföras skulle det enligt utskottets
mening leda till en dramatisk förändring
av de offentliga verksamheterna. Följden
skulle sannolikt bli en mycket instabil
situation till skada för medborgarna.
Effektiviteten och produktiviteten inom
t.ex. vården, omsorgen och skolan skulle
drabbas hårt. I motionen föreslås också
mycket stora skattesänkningar. Det är
utskottets övertygelse att
skattesänkningar av denna art leder till
nedskärningar av viktig och angelägen
offentlig verksamhet. Dessutom får stora
skattesänkningar av den här typen helt
oacceptabla fördelningspolitiska
konsekvenser. Skadorna på den svenska
generella välfärden skulle bli betydande.
Utskottets uppfattning är vidare att
skattesänkningar av detta slag kan leda
till instabila statsfinanser med negativa
effekter på både företagsklimatet och den
ekonomiska tillväxten. Erfarenheterna av
den snabba försämringen av
statsfinanserna i början av 1990-talet
avskräcker.
Offentliga bidrag bidrar till en jämnare
fördelning
Utskottet vill i detta sammanhang peka på
den studie av fördelningen av offentliga
bidrag till barnomsorg, utbildning samt
hälso- och sjukvård som redovisas i
bilaga 3 i vårpropositionen.
Undersökningen visar tydligt att de
resurser som fördelas via de offentliga
verksamheterna klart bidrar till en
jämnare fördelning i samhället. Framför
allt blir omfördelningen över livscykeln
tydlig när effekterna av de
subventionerade offentliga tjänsterna
undersöks. Till exempel beräknas personer
i 90-årsåldern få vård och omsorg för i
genomsnitt 150 000 kr per år. Barn och
ungdomar erhåller ca 35 000 kr per år i
form av främst barnomsorg och utbildning,
medan personer i 60-årsåldern endast
utnyttjar offentliga tjänster för 15 000
kr. När det gäller subventioner av
utbildning visar studierna att
snedrekryteringen till den högre
utbildningen fortfarande är betydande.
Subventionerna till högskolan gynnar
framför allt barn till högutbildade och
tjänstemän. Däremot har klyftan i antalet
utbildningsår mellan olika grupper i
samhället minskat markant de senaste
åren. Andra resultat är t.ex. att
barnfamiljer och pensionärer gynnas och
att subventionerna påtagligt minskar
inkomstspridningen. Personer med relativt
låg ekonomisk standard erhåller mer, både
i absoluta och relativa termer, än de
välbeställda. Vidare gynnas kvinnor mer
än män av den offentliga tjänstesektorn.
Ökade resurser till vården, skolan och
omsorgen .
Den omfattande saneringen av de
offentliga finanserna har under de
senaste åren skapat utrymme för
satsningar på att öka resurserna och
förbättra kvaliteten inom skolan, vården
och omsorgen av barn och gamla. Den
starka inkomstutvecklingen i den svenska
ekonomin innebär dessutom att
skatteintäkterna i den kommunala sektorn
ökat markant under de senaste åren, och
som framgår av regeringens beräkningar i
vårpropositionen kommer de att fortsätta
att öka framöver, dock inte i lika snabbt
takt som tidigare.
I år är resursöverföringen från staten
till kommuner och landsting ca 30
miljarder kronor högre jämfört med
situationen 1996. Enligt utskottets
mening är det nödvändigt att kommunernas
och landstingens ekonomi förstärks
ytterligare. Behoven inom vården, skolan
och omsorgen är fortfarande stora. Inom
ramen för försvarsuppgörelsen görs en
särskild satsning på vård och omsorg om
totalt ca 7 miljarder kronor under
perioden 2003-2004. Av medlen skall
3 miljarder kronor utbetalas 2003 och 4
miljarder kronor 2004. Till detta skall
sedan läggas den kraftiga satsning på
skolan under perioden 2001-2006. Nästa år
tillförs skolan ytterligare 1 miljard
kronor, efter en ökning i fjol på 0,5
miljarder kronor och 1 miljard kronor i
år. Därefter ökar tilldelningen med 1
miljard kronor per år fram till 2006. De
kommuner som har svårt att nå ekonomisk
balans tillförs ytterligare resurser
under 2003.
Ett ytterligare särskilt bidrag införs
till kommuner och landsting med
befolkningsminskningar om totalt 400
miljoner kronor åren 2003 och 2004.
Vidare avsätts ytterligare 1,25 miljarder
kronor per år 2003 och 2004 för att korta
väntetider och förbättra tillgängligheten
inom sjukvården.
Sammantaget innebär detta att kommun-
och landstingssektorn får ytterligare
stora förstärkningar fram till 2004 för
att säkra en god vård, omsorg och skola.
Ovanpå detta tillkommer de resurser som
regeringen satsar inom ramen för en
familjepolitisk reform, t.ex. maxtaxan.
Utskottet vill i detta sammanhang också
erinra om att det vid sidan av dessa
resursstärkande åtgärder görs en mängd
satsningar för att öka kvaliteten och
effektiviteten inom t.ex. skolan och
vården. Från och med halvårsskiftet
ändras t.ex. reglerna om avgifter inom
äldre- och handikappomsorgen. Syftet med
förändringarna är att garantera alla som
betalar avgift för kommunal vård och
omsorg rimliga avgifter och en trygg
levnadsstandard. Samtidigt införs ett
nytt högkostnadsskydd inom tandvården för
äldre. Stödet förbättras ytterligare
under nästa år. Inom skolan har under de
senaste åren genomförts en av de största
utvecklingsinsatserna genom tiderna - den
nationella satsningen på IT i skolan
(Itis). Itis pågår t.o.m. 2002 och
innebär bl.a. att 70 000 lärare fått
förbättrade kunskaper om hur IT kan
användas som ett verktyg i skolan.
Utskottet vill även peka på att
regeringen under våren 2002 lagt fram
förslag om ett nytt system för de
kommunala momsavdragen. Förslaget
behandlas av utskottet i betänkande
2001/02:FiU17.
. och behovet av offentlig och kommunal
verksamhet växer
Behoven av offentlig och kommunal
verksamhet kommer att öka starkt
framöver, bl.a. till följd av den
demografiska utvecklingen och den allt
högre andelen äldre i befolkningen Det
framgår tydligt i t.ex. den analys som
regeringen redovisade i bilaga 1 kapitel
12 i förra årets vårproposition. Fram
till år 2030 beräknas Sveriges befolkning
öka med i genomsnitt omkring 20 000
personer per år. Hela ökningen kommer att
ske i åldersgrupperna 64 och äldre. Detta
ställer stora krav på en väl fungerande
offentlig sektor med starka och sunda
offentliga finanser. Därtill krävs en god
ekonomisk tillväxt och en ökad
sysselsättning. Till följd av bl.a. den
höga tillväxten och den stigande
sysselsättningen i slutet av 1990-talet
och början av 2000-talet bedöms
kommunernas och landstingens
skatteinkomster öka med omkring 75
miljarder kronor under perioden
2001-2004. Detta visar enligt utskottets
mening på vikten av att åtgärder vidtas
så att den svenska ekonomin uthålligt kan
hålla en hög tillväxttakt.
Vid sidan av detta är det enligt
utskottets mening också mycket viktigt
att de resurser som redan finns i den
kommunala sektorn används mer effektivt.
Den pågående omdaningen och
effektiviseringen av den kommunala
verksamheten måste fortsätta, även om
bidragen och skatteintäkterna ökar.
Pensionärerna och pensionerna
I motion Fi37 (kd) hävdas att
regeringens okänsliga budgetsanering
drabbat pensionärerna hårt. Utskottet
vill med anledning av detta anföra
följande. Regeringen gjorde tidigt klart
att när statsfinanserna stärks och
ekonomin börjar växa skall situationen
först förbättras för de grupper i
samhället som drabbats extra hårt av de
svåra tiderna.
Redan i budgetpropositionen för 1999
föreslog regeringen därför en förbättring
av pensionärernas ekonomi med omkring 4
miljarder kronor. Det reducerade
prisbasbeloppet för pensionärer ersattes
fr.o.m. 1999 av det fulla prisbasbeloppet
samtidigt som bostadstillägget till
pensionerna höjdes för att gynna de sämst
ställda pensionärerna. Satsningen på
pensionärerna fortsatte i
budgetpropositionen för 2001.
Bostadstillägget och det särskilda
bostadstillägget höjdes ytterligare
samtidigt som den tidigare tillfälliga
höjningen av pensionstillskottet
permanentades. Vidare höjdes det
särskilda grundavdraget för pensionärer i
inkomstbeskattning.
I år får pensionärerna en särskild
skattesänkning på upp till 1 320 kr per
år. Dessutom har bostadstillägget
justerats upp ytterligare, och totalt
under perioden har bostadstillägget för
pensionärer höjts från 83 % till 91 % av
bostadskostnaden upp till taket.
Samtidigt har golvet i systemet slopats
och taket höjts till 4 500 kr per månad.
Under nästa år införs ett s.k.
äldreförsörjningsstöd för personer som
inte har rätt till folkpension. Dessa är
i dagsläget hänvisade till socialbidrag
för sin försörjning.
Utskottet vill i detta sammanhang även
peka på att de satsningar som nu görs och
planeras inom vården och omsorgen är av
utomordentligt stor betydelse, inte minst
för äldre och pensionärer. Under perioden
1999-2001 satsades t.ex. 300 miljoner
kronor på den nationella handlingsplanen
för äldre, vilket bl.a. inbegripit
anhörigstöd, telefonjour för äldre och
anhöriga och försöksverksamhet i
hemtjänsten. Därutöver satsades omkring
400 miljoner kronor på fler platser och
högre standard i äldreboendet. Vid
halvårsskiftet i år införs dessutom ett
nytt högkostnadsskydd i tandvården för
äldre, och stödet för äldretandvården
utökas ytterligare 2003. Vid
halvårsskiftet införs också en maxtaxa
inom äldreomsorgen.
Som redovisades ovan, under rubriken
Offentliga bidrag bidrar till en jämnare
fördelning, går en stor del av de
offentliga resurserna och tjänsterna inom
vården och omsorgen till personer i de
högre åldersgrupperna.
Saneringen av de offentliga finanserna
och demografin
Utskottet har vid flera tillfällen
behandlat budgetkonsolideringens effekter
på fördelningen i samhället (senast i
bet. 2001/02: FiU1). Enligt utskottets
uppfattning fanns det inte något
alternativ till saneringen av de
offentliga finanserna. Den var nödvändig
för att återställa förtroendet för svensk
ekonomi och få ned de höga räntor som
allvarligt dämpade tillväxtkraften, inte
minst i de mindre och medelstora
företagen. Den var också nödvändig för
att säkra den framtida välfärden. Som
utskottet redovisat tidigare står Sverige
inför en stor demografisk utmaning genom
att andelen äldre i befolkningen ökar.
För att klara av den påfrestning som
detta kommer att innebära på de
offentliga sy- stemen krävs ett
överskott i de offentliga finanserna
under de närmaste åren.
Enligt utskottets mening är det också
viktigt att inse att de senaste årens
kraftiga uppgång i den svenska ekonomin
till en ganska stor del beror på det
faktum att Sverige nu har sanerat de
offentliga finanserna och etablerat ett
överskott. Det är också viktigt att inse
att utan sanering hade det inte varit
möjligt att bedriva en expansiv
finanspolitik under 2001 och 2002 för att
dämpa effekterna av den internationella
konjunkturnedgången.
Ett Sverige för alla ..
I utskottets betänkande med anledning av
budgetpropositionen för 2002 (bet.
2001/02:FiU1) behandlades den stora
fördelningspolitiska utmaning som ligger
i att minska klyftorna i samhället och
antalet personer som är marginaliserade.
Enligt utskottets mening ger ekonomisk
tillväxt bättre förutsättningar för ökad
rättvisa. Tillväxten i sig är däremot
ingen garanti för rättvisa, utan för att
minska klyftorna i samhället krävs en
aktiv politik för rättvisa. Målet bör
vara att människors livsval inte skall
begränsas av bakgrund eller kön. Alla
skall ha samma rätt och möjlighet till
vård, utbildning och omsorg. Vidare måste
alla former av diskriminering upphöra.
Invandrare, flyktingar och de som bott i
Sverige i många generationer skall ges
likartade möjligheter i livet.
Även om mycket återstår att göra har de
senaste årens tillväxt gjort det möjligt
att vidta åtgärder inom en rad områden;
t.ex. har initiativ tagits för att öka
förutsättningarna för en långsiktigt
hållbar integration. Inom bl.a.
arbetsmarknads- och utbildningsområdet
pågår en rad olika insatser för att öka
invandrarnas möjligheter att delta i
arbetslivet.
Olika fördelningsanalyser visar att
barnfamiljer och då särskilt ensamstående
föräldrar, ungdomar och invandrare
fortfarande har det sämre nu än i början
av 1990-talet. En rad åtgärder har
vidtagits och vidtas för att förbättra
situationen för dessa grupper.
Andra studier visar att det finns
strukturella faktorer som gör att vissa
samhällsgrupper har större tillgång än
andra till utbildning, höga inkomster och
en god välfärd. Det är t.ex. fortfarande
betydligt vanligare att barn till
föräldrar med högre utbildning studerar
vidare än att barn till föräldrar med
lägre utbildning gör det. Det är bl.a. i
detta perspektiv som regeringens
satsningar på ökat antal platser på
högskolor och universitet och det
reformerade studiemedelssystemet skall
ses.
Studier som bl.a. regeringen genomfört
visar att lönespridningen i Sverige ökade
något under senare delen av 1990-talet
efter att ha minskat sedan mitten av 1970-
talet. Till följd av den ekonomiska
krisen i början av 1990-talet
marginaliserades vissa grupper. Till
exempel har antalet människor som är
långtidsarbetslösa, långtidssjuka eller
beroende av socialbidrag under långa
tider ökat. För att motverka detta måste
bl.a. marginaleffekter av olika slag
minskas så att det lönar sig bättre att
studera och arbeta. Därmed minskar risken
för att människor fastnar i
socialbidragsberoende och
långtidsarbetslöshet. Beslutet om att
införa maxtaxa i förskoleverksamheten och
barnomsorgen är ett exempel på åtgärder
som bidrar till att minska
marginaleffekterna. Sänkning av
marginalskatterna genom höjningen av den
nedre skiktgränsen för statlig
inkomstskatt och kompenseringen av
egenavgifterna är andra exempel. Enligt
beräkningar som redovisas i
vårpropositionen hade en ensamstående med
två barn en marginaleffekt på ungefär 65
% år 1999. Under 2002 har
marginaleffekten för denna familjetyp
sjunkit med nästan 7 procentenheter, till
58,6 %. För sammanboende med två barn
hade marginaleffekterna under samma
period sjunkit med omkring 5
procentenheter.
. och socialbidragsberoendet skall
halveras
Som utskottet nämnde ovan ökade
socialbidragsberoendet under 1990-talet.
Denna utveckling är enligt utskottets
mening ett hårt slag för alla som kämpar
för ökad rättvisa och högre välfärd.
Riksdagens och regeringens uppsatta mål
är att socialbidragsberoendet skall
halveras mellan 1999 och 2004.
Utvecklingen och uppfyllelsen av målet
skall årligen avrapporteras till
riksdagen. Enligt regeringens första
avstämning av målet i budgetpropositionen
för 2002 bilaga 3 uppgick
socialbidragsberoendet 1999 till omkring
115 000 s.k. helårsekvivalenter (antal
vuxna personer med full ersättning under
ett helt år). För att målet skall nås
krävs alltså att antalet
socialbidragsberoende sjunker till
omkring 57 500 år 2004, räknat i
helårsekvivalenter. Det kan jämföras med
att antalet socialbidragsberoende 1990,
dvs. före den kraftiga nedgången i den
svenska ekonomin, uppgick till 71 700.
Till följd av bl.a.
sysselsättningsuppgången och den
sjunkande arbetslösheten minskade antalet
beroende av socialbidrag med mer än 12 %
under 2000, till 101 000
helårsekvivalenter, och enligt
Socialstyrelsens statistik fortsatte
kostnaden för socialbidragen att minska
med ytterligare ca 11 % under förra året.
Detta visar enligt utskottets mening att
det är kampen för ökad sysselsättning och
minskad arbetslöshet som är avgörande när
det gäller att bryta bidragsberoendet i
det svenska samhället. Möjligheterna för
utsatta grupper att skaffa jobb, egen
försörjning och delta i arbetslivet måste
öka. Sverige har inte råd - varken
mänskligt eller ekonomiskt - att ställa
dessa grupper utanför.
I vårpropositionen redovisas en
genomgång av de fördelningspolitiska
konsekvenserna av halveringen av den
öppna arbetslösheten till 4 %.
Undersökningen visar på mycket goda
effekter. Halveringen har framför allt
gynnat låginkomsttagare, men till viss
del även medelinkomsttagare.
OECD:s BNP-statistik
Moderata samlingspartiet,
Kristdemokraterna, Centerpartiet och
Folkpartiet använder i den politiska
argumentationen det som brukar kallas för
OECD:s tillväxt- eller välfärdsliga. Vad
det handlar om är den statistik som OECD
sammanställer av köpkraftskorrigerade BNP-
uppgifter per capita. Sverige har, enligt
t.ex. motion Fi36 (m), sedan 1970 halkat
från en fjärde till en sjuttonde plats i
välfärdsligan.
Som utskottet påpekat vid tidigare
behandlingar (senast i bet. 2001/02:
FiU1) är OECD:s statistik så osäker att
man bör vara mycket försiktig med att dra
alltför långtgående slutsatser av
uppgifterna. Möjligheten till jämförelser
mellan länderna är mycket begränsad,
enligt bl.a. OECD:s egna uppgifter.
Dessutom har måttet stora brister som
mått på den ekonomiska välfärden.
Även valet av tidsperiod är av
avgörande betydelse för resultatet.
Arbetarrörelsens Ekonomiska Råd (AER) har
i en rapport (nr 5 2000) visat att om i
stället 1947 används som utgångsår och
1997 som slutår och BNP per innevånare i
åldern 15-64 år används som välfärdsmått
blir resultatet en allmän, mycket kraftig
utjämning mellan OECD-länderna. Sveriges
placeringar ändrades under perioden från
plats sex till plats åtta. Samtidigt
ökade Sveriges nivå från nästan 60 % till
nästan 80 % av Förenta staternas nivå.
Utskottet kan konstatera att svensk
ekonomi tappat i relativ position under
framför allt två perioder de senaste 30
åren - under andra hälften av 1970-talet
och i början av 1990-talet. Den absolut
största nedgången kom i början av 1990-
talet då Sveriges BNP föll samtidigt som
flera andra länder fortsatte att ha en
positiv tillväxt.
Sveriges relativa position förbättras
I motion Fi37 (kd) redovisas en del
beräkningar som anses bevisa att Sverige
släpat efter i tillväxt även i slutet av
1990-talet. Sådana beräkningar är dock
mycket beroende av t.ex. tidsperiod för
jämförelse. I motionen sägs t.ex. att
Sveriges BNP 2001 skulle ha varit 205
miljarder kronor högre om Sverige under
perioden 1995-2001 haft samma
tillväxttakt som Finland. Enligt
utskottets mening är det mycket
tillfredsställande att Finland under de
senaste åren haft en hög ekonomisk
tillväxt. Samtidigt måste man komma ihåg
att uppgången delvis är en följd av den
kraftiga nedgången i början av 1990-
talet, då Finlands BNP föll betydligt mer
än Sveriges. Om man i stället gör
beräkningen att Sverige haft samma
tillväxt som Finland under hela 1990-talet
hade Sveriges BNP i stället varit
omkring 20 miljarder lägre 2001. Till
detta kommer att arbets-
lösheten i Finland fortfarande,
trots den höga tillväxttakten, ligger
kring 9 % av arbetskraften.
Enligt OECD:s statistik steg Sveriges
BNP med i genomsnitt 2,8 % per år mellan
åren 1995 och 2001 (inklusive
tillväxttakten 1995, dvs. under sju år).
Tillväxten i OECD-området ökade med i
genomsnitt 2,7 % per år under samma
period, tillväxten i EU med i genomsnitt
2,4 % och tillväxten i euroområdet med
2,3 % per år. Detta innebär att om
Sverige under perioden haft samma
tillväxt som OECD, EU och euroområdet i
genomsnitt hade nivån på Sveriges BNP
varit lägre 2001.
I motion Fi39 (fp), men också i
motionerna Fi36 (m) och Fi37 (kd), anges
att målet för den ekonomiska politiken
bör vara en långsiktigt hållbar tillväxt
på minst 3 % per år.
Hög tillväxt - ett viktigt mål i den
ekonomiska politiken
Som utskottet framhållit vid ett flertal
tillfällen tidigare är en hög ekonomisk
tillväxt en mycket viktig del av den
ekonomiska politiken, under förutsättning
att den är ekologiskt hållbar. Som
redovisades ovan har Sveriges BNP stigit
med i genomsnitt 2,8 % per år sedan
slutet av 1994, vilket är en halv
procentenhet mer än genomsnittet i
euroområdet. Om man i stället mäter från
slutet av 1997, då de negativa effekterna
av den nödvändiga saneringen av de
offentliga finanserna började avta, har
svensk ekonomi vuxit med i genomsnitt 3,2
% per år, dvs. nästan 1 procentenhet över
tillväxten i euroområdet.
Utskottet vill här passa på att
referera till en rapport om de offentliga
finanserna i EU som EU-kommissionen
nyligen presenterade. Enligt rapporten är
de svenska offentliga finanserna de bland
de offentliga finanserna i EU-länderna
som bäst stimulerar till ökad tillväxt
och ökad sysselsättning. Vidare är
Sverige ett av de två länder som under
1990-talet lyckats förbättra de
offentliga utgifternas bidrag till
tillväxt och sysselsättning samtidigt som
utgiftsnivån sjunkit. Det andra landet är
Nederländerna.
Det är utskottets fasta övertygelse att
möjligheterna att nå den höga
tillväxttakten i slutet av 1990-talet
hade varit betydligt sämre med de
budgetalternativ som Moderata
samlingspartiet, Kristdemokraterna och
Folkpartiet liberalerna presenterat för
den aktuella perioden. De mycket stora
skattesänkningar och budgetnedskärningar
som partierna, framför allt Moderata
samlingspartiet, förespråkat hade med
stor sannolikhet skapat en betydande oro
och osäkerhet bland ekonomins olika
aktörer med kraftigt negativa effekter på
tillväxt, sysselsättning och välfärd som
följd.
Utskottet vill i anslutning till
diskussionen om tillväxt kort även
redogöra för en vidareutveckling av den
köpkraftskorrigerade BNP-statistiken som
EU:s statistikorgan, Eurostat, tar fram.
Eurostat har bl.a. undersökt den
köpkraftskorrigerade produktionsnivån för
olika regioner inom EU-länderna under
1998. Resultatet visar på en ganska stor
skillnad mellan de fattigaste och rikaste
regionerna i flertalet länder. Den
största spridningen finns enligt Eurostat
i Tyskland följt av Frankrike, Österrike
och Belgien. Enligt Eurostats uppgifter
är Sverige det land som har den minsta
spridningen mellan olika regioner. I
likhet med OECD:s s.k. välfärdsliga är
även Eurostats beräkningar behäftade med
stora statistiska problem. Men enligt
utskottets mening kan man ändå dra
följande viktiga slutsats: de regionala
klyftorna i Sverige förefaller vara
betydligt mindre än i flertalet övriga
länder i EU.
Utskottet vill i likhet med vid
tidigare behandlingar också erinra om att
det finns andra undersökningar som kan
komplettera OECD:s mått och därmed bidra
till att fördjupa diskussionen om
ekonomisk välfärd. En sådan undersökning
är den rapport om utvecklingsnivån i
världen som FN:s utvecklings- och
biståndsorgan, UNDP, publicerar varje år.
En annan intressant rapport, där
perspektivet visserligen är något
snävare, är ESO:s (Expertgruppen för
studier i offentlig ekonomi) undersökning
med titeln Med många mått mätt (Ds
2000:23). Rapporten är en s.k.
benchmarkstudie över Sverige och
innehåller en jämförelse mellan Sverige
och andra länder när det gäller
utvecklingen i tolv olika
samhällssektorer och för 155 olika
indikatorer. Kortfattat visar resultaten
i rapporten att Sverige totalt sett
klarar sig bra. I 67 av de 155
indikatorerna placerar sig Sverige på
första eller andra plats. När det gäller
sektorer som hälso- och sjukvård,
socialförsäkringar, inkomstfördelning och
IT-sektorn ligger Sverige till
övervägande delen över den genomsnittliga
nivån i undersökningen.
En annan undersökning, där perspektivet
är ännu något snävare och framför allt
behandlar närings- och företagsklimatet,
är den jämförande studien av
näringspolitiken som Näringsdepartementet
publicerar. Förra årets rapport
Benchmarking av näringspolitiken 2001
(DS2001:20) gör en bedömning av Sveriges
utveckling jämfört med andra OECD-länder
vad avser indikatorer inom t.ex. områdena
fungerande marknader och effektiv
konkurrens, tillväxt- och
innovationsorienterad FoU-politik,
kompetensutveckling i näringslivet,
arbetsmarknad, lönebildning och
transportförsörjning. I korthet visar
resultaten att Sverige hamnar på den övre
tredjedelen i rangordningen i 27 av de 45
olika indikatorer som undersökts. Endast
i tre fall placerar sig Sverige i den
tredjedel av länder som har den sämsta
utvecklingen. Jämfört med den studie som
gjordes året innan har Sverige förbättrat
sin position i 14 indikatorer medan
positionen försämrats i 5 indikatorer.
Jämställdhet
Centrala mål i den ekonomiska politiken
är rättvisa och jämställdhet. Även om vi
i Sverige har kommit långt med
jämställdheten mellan män och kvinnor i
jämförelse med andra länder, återstår
mycket att göra. Vårt samhälle är
fortfarande till stora delar styrt
utifrån manliga normer. Arbetsmarknaden
är alltjämt mycket könsuppdelad, och
kvinnors arbete är ofta lägre värderat.
Kvinnor har sämre karriärmöjligheter,
sämre lön och mindre makt som en följd av
att de är kvinnor. För att bryta detta
maktmönster måste den övergripande
ekonomiska politiken få ett ännu
tydligare genusperspektiv än i dag.
Välfärden och jämställdheten är intimt
förknippade med varandra. Det är inte en
slump att länder som Danmark, Norge,
Finland och Sverige är mer jämställda än
de flesta andra länder. Det är den
utbyggda generella välfärden och den höga
förvärvsfrekvensen för kvinnor som har
gett möjligheter till detta.
Kvinnors och mäns lika värde och rätt
till egen försörjning skall vara en
självklarhet i Sverige. En egen inkomst
är förutsättningen för fria och
självständiga val i vardagen. Det kan
aldrig accepteras att kvinnors kunskaper
och erfarenheter värderas lägre.
Politiken måste därför med kraft inriktas
på kvinnors rätt till arbete med rättvisa
löner, en väl utbyggd gemensam sektor,
kvinnofrid samt en strategi för att få
jämställdhet på alla områden och fler
kvinnor på olika beslutsnivåer.
De reformer som utskottet redovisat
ovan, som t.ex. den stegvis reformerade
barn- och familjepolitiken, satsningarna
på skola, vård och omsorg och programmen
för att öka sysselsättningen och minska
arbetslösheten, är väsentliga steg i
utvecklingen mot en större rättvisa och
ökad jämställdhet mellan män och kvinnor.
En avgörande del i jämställdhetspolitiken
är att motverka löneskillnader på grund
av kön. Enligt den officiella
lönestatistiken tjänar kvinnorna omkring
82 % av männens löner. Utskottet vill i
anslutning till detta bl.a. erinra om att
riksdagen 2000 beslutade om en skärpning
av jämställdhetslagen. Den nya lagen är
tydligare och skall mer effektivt
motverka att lön sätts efter
könstillhörighet på den svenska
arbetsmarknaden.
Enligt lagen har arbetsmarknadens
parter tre år på sig att vidta åtgärder
för få bort löneskillnader som beror på
kön. Utfallet av arbetet per den 1
januari 2004 kommer därför att ge ett
viktigt underlag för i vilken
utsträckning det behövs ytterligare
åtgärder i form av t.ex. en ännu stramare
lagstiftning för att minska och radera ut
de osakliga löneskillnader som finns i
det svenska arbetslivet.
Kvinnor arbetar i högre grad än män
visstid eller deltid. Enligt utskottets
mening krävs ytterligare åtgärder,
förutom de som redan vidtagits, för att
säkerställa att grunden även för kvinnors
deltagande på arbetsmarknaden skall vara
tillsvidareanställning på heltid.
Regeringen anger därför i
vårpropositionen att den avser att införa
ett anställningsstöd för arbetsgivare som
omvandlar deltidsarbetslöshet till
heltidsarbete. Ett utförligare förslag
skall lämnas i budgetpropositionen för
2003.
Folkomröstning om EMU
I motionerna Fi36 (m), Fi37 (kd) och Fi39
(fp) anförs att Sverige bör gå med i
EMU:s tredje steg och ersätta kronan med
euron. En folkomröstning i frågan bör
hållas, enligt motionärerna.
Den 1 januari i år infördes sedlar och
mynt i euro i de tolv länderna i EMU.
Enligt utskottets mening var det en
lyckad och väl genomförd övergång från de
nationella valutorna till euron.
Sverige valde att stå utanför
valutaunionen från starten samtidigt som
dörren hålls öppen för ett senare
inträde. Utskottet delar regeringens
uppfattning i vårpropositionen att ett
beslut om deltagande måste ha ett brett
folkligt stöd och skall underställas
svenska folket för prövning i en
folkomröstning.
Utskottet vill i anslutning till
diskussionen om EMU erinra om att
utredningen om stabiliseringspolitik för
full sysselsättning vid svenskt
medlemskap i valutaunionen presenterade
sitt slutbetänkande i mitten av mars
2002. Utredningen har bl.a. analyserat om
Sverige behöver ytterligare instrument
för att klara stabiliseringen av ekonomin
om den svenska konjunkturen skulle avvika
från unionens. Ett antal åtgärder
föreslås för att stärka den svenska
finanspolitiken, bl.a. anser utredningen
att den offentliga sektorns saldomål bör
höjas från nuvarande 2 % av BNP till 2,5
% eller 3 % av BNP. Utredningen är för
närvarande utsänd på remiss.
(s), (v) och (mp) i samarbete
Utskottet tillbakavisar
Kristdemokraternas angrepp i motion Fi37
på Vänsterpartiet och Miljöpartiet de
gröna. En redovisning av resultaten i
ekonomin duger bra som svar på
Kristdemokraternas attack: Även om
konjunkturen mattats av har tillväxten i
den svenska ekonomin varit historiskt hög
under den senaste mandatperioden
samtidigt som sysselsättningen stigit och
arbetslösheten sjunkit. Trots
konjunkturnedgången hade Sverige under
förra året ett av de största överskotten
i de offentliga finanserna i EU. Den
offentliga nettoskulden, som uppgick till
nästan 400 miljarder kronor i slutet av
1998, har vänts till en nettotillgång som
beräknas uppgå till omkring 50 miljarder
kronor i slutet av 2002. Bytesbalansen
visar överskott, och medborgarnas
realinkomster stiger starkt.
Vårpropositionen bygger på
budgetpropositionen för 2002 om vilken
det finns en överenskommelse mellan den
socialdemokratiska regeringen,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet de gröna.
Enligt utskottets mening ger samarbetet
en signal till omvärlden att det finns en
politisk majoritet för en ekonomisk
politik som är inriktad på full
sysselsättning, ett offentligt överskott
om 2 % av BNP över en konjunkturcykel och
prisstabilitet.
Samarbetet har under mandatperioden
berört fem områden - ekonomi,
sysselsättning, rättvisa, jämställdhet
och miljö - och innefattar både konkreta
förslag och långsiktiga åtaganden inför
framtiden. Överenskommelserna bekräftas
med vårpropositionen. Träffade
överenskommelser skall fullföljas.
Med hänvisning till vad som anförts
ovan avstyrker utskottet förslagen i
motionerna Fi36 (m) yrkande 1, Fi37 (kd)
yrkandena 1, 2, 4 och 5, Fi38 (c) yrkande
1 och Fi39 (fp) yrkandena 1 och 4.
2 Budgetpolitiken
2.1 Budgetutvecklingen
De finansiella överskottsmålen för den
offentliga sektorn har hittills uppnåtts
med bred marginal. Det överskjutande
finansiella sparandet uppgick under
femårsperioden 1997-2001 till sammanlagt
167 miljarder kronor. För 2001 beräknas
det offentliga finansiella sparandet till
104,5 miljarder kronor eller 4,8 % av
BNP, vilket är 2,3 procentenheter över
det uppsatta målet för samma år.
Den ekonomiska tillväxten har blivit
väsentligt svagare jämfört med
regeringens prognoser från
budgetpropositionen för 2002. De
reviderade tillväxtutsikterna medför att
överskottet i de offentliga finanserna
för respektive år under perioden
2002-2004 beräknas uppgå till 1,8 % av
BNP, vilket är 0,2 procentenheter lägre
än det beslutade målet för det offentliga
sparandet och 0,3-0,5 procentenheter
lägre än regeringens bedömningar från
budgetpropositionen. Med hänsyn till den
kraftiga nedrevideringen av
tillväxtprognosen bedömer emellertid
regeringen att det något lägre
överskottet är förenligt med det
medelfristiga saldomålet. Osäkerheten om
den framtida konjunkturen samt om
utvecklingen i de offentliga finanserna
är samtidigt stor, varför regeringen
avser att återkomma med närmare analys av
överskottsmålen i budgetpropositionen för
2003.
Beräkningen av det finansiella
sparandet utgår från
nationalräkenskapernas
redovisningsprinciper. I
nationalräkenskaperna tillämpas inte en
strikt periodisering av skatter.
Periodiseringseffekterna kan därför bli
betydande vid exempelvis stora
variationer i bolags- och reavinster.
Omfattningen av bolagsskatter och
reavinstskatter var särskilt stor 2000,
vilket ledde till att det finansiella
sparandet för den offentliga sektorn 2001
förstärktes med 42 miljarder kronor.
Denna periodiseringseffekt förklarar
alltså 40 % av det offentliga sparandet
förra året.
Utvecklingen i de offentliga
finanserna, uttryckt bl.a. som
finansiellt sparande justerat för
skatteperiodiseringar, framgår av
efterföljande sammanställning.
Tabell 9. Finansiellt sparande i den
offentliga sektorn 1997-2004
Målsatta respektive beräknade finansiella
överskott
(grafik borttaget)
1 Beräkningen av fullständiga
skatteperiodiseringar har sammanställts
av Finansdepartementet endast för
perioden 1998-2004.
Skattekvoten uppgick enligt
nationalräkenskaperna till 54,2 % av BNP
2001. Med nu gällande skatteregler och
aviserade reformer beräknas skattekvoten
sjunka under 2002 med 3,1 procentenheter
till 51,1 % av BNP för att stabiliseras
på drygt 50 % av BNP under de två
nästkommande åren. Utvecklingen av
skattekvoten utjämnas emellertid avsevärt
om man tar hänsyn till de kraftiga
periodiseringseffekterna förra året. Den
justerade skattekvoten för 2001 beräknas
till 52,1 % av BNP och den förväntas
sjunka med 1,3 procentenheter till drygt
50 % av BNP redan under innevarande år.
Till följd av de minskade
skatteinkomsterna sjunker också den
offentliga sektorns totala inkomster i
termer av BNP.
Utgiftskvoten bedöms förbli i stort
sett oförändrad på en nivå omkring 54 %
av BNP de kommande åren.
Den offentliga sektorns förmögenhet
växer i takt med de offentliga
överskotten. Nettoskulden, som 1996
utgjorde 27 % av BNP, vändes förra året
till en positiv förmögenhet som under
åren 2002-2004 beräknas växa från 2,1 %
till 6,3 % av BNP. Detta sker genom
ackumulering av finansiella tillgångar i
ålderspensionssystemet. Samtidigt sjunker
den offentliga sektorns konsoliderade
bruttoskuld från 53,0 % till 48,4 % av
BNP vid utgången av 2004, i enlighet med
regeringens tidigare bedömningar.
Statsbudgetens saldo har sedan 1998
uppvisat överskott på sammanlagt 232
miljarder kronor och väntas även 2002 ge
ett överskott på mer än 25 miljarder
kronor. Regeringen beräknar budgetsaldot
för 2002-2004 till 26,7, -13,2 respektive
-11,3 miljarder kronor. Detta medför att
statsskulden nominellt kommer att öka
något i slutet av perioden. Som andel av
BNP kommer dock både den konsoliderade
och den okonsoliderade statsskulden att
fortsätta att minska - från 53,3 % av BNP
vid utgången av 2001 till 45,7 % av BNP
vid utgången av 2004 för den
konsoliderade statsskulden enligt
vårpropositionen och från 53,4 % till
47,7 % av BNP för den okonsoliderade
statsskulden enligt Riksgäldskontorets
definition.
Engångseffekternas betydelse för det
redovisade budgetsaldot framgår av
efterföljande sammanställning som bygger
på uppgifter från vårpropositionen.
Tabell 10. Statsbudgetens underliggande
saldo efter justering för större engångs-
effekter 1999-2004
Miljarder kronor
(grafik borttaget)
Statsbudgetens totala inkomster beräknas
minska med 69 miljarder kronor mellan
2000 och 2003. Först under 2004 förväntas
en inkomstökning på 32 miljarder kronor.
Ställt i relation till BNP minskar
budgetinkomsterna även 2004. År 2000
genomfördes emellertid stora
försäljningar av statliga företag, vilket
förklarar det höga inkomstutfallet samma
år. Justerat för alla engångsposter
minskar statsbudgetens inkomster som
andel av BNP fr.o.m. 1999. Denna nedgång
följer huvudsakligen utvecklingen av
skatteinkomster som minskar till följd av
regeringens inkomstskattereform.
Utvecklingen av statsbudgetens inkomster
redovisas i efterföljande tabell.
Tabell 11. Statsbudgetens inkomster
1997-2004
Miljarder kronor
(grafik borttaget)
1 Denna kvot skall inte förväxlas med
skattekvoten för hela den offentliga
sektorn.
Utgiftstaken för staten har kunnat hållas
under de fem första åren som de har varit
i bruk med en marginal på sammanlagt 38
miljarder kronor. De för 1997 och 1998
ursprungligt fastställda utgiftstaken kom
att gälla oförändrat. Utgiftstaken för
åren därefter har däremot i efterhand
korrigerats vid sammanlagt fem tillfällen
till följd av beräkningstekniska
justeringar. Även i årets vårproposition
aviserar regeringen att den i den
kommande budgetpropositionen kommer att
föreslå ytterligare korrigeringar.
Nivån på utgiftstaket har efter alla
tekniska justeringar ökat med mellan 12
och 35 miljarder kronor varje år efter
1998. Mätt som andel av BNP beräknas
emellertid utgiftstaket minska från 40,6
% till 35,6 % under perioden 1997-2004.
De takbegränsade utgifterna påverkas dock
av vissa dispositioner av
engångskaraktär, såsom exempelvis
förskott på EU-avgiften eller
tidigareläggning av olika ersättningar.
Justerat för dessa engångsposter minskar
de takbegränsade utgifterna som andel av
BNP fram t.o.m. 2001. Under 2002-2003
förväntas denna andel vara i stort sett
oförändrad jämfört med förra året för att
åter minska under 2004.
Utvecklingen av de underliggande
utgifterna presenteras tillsammans med
utgiftstaket för staten i efterföljande
sammanställning.
Tabell 12. Utgiftstak för staten samt
takbegränsade utgifter 1997-2004
Miljarder kronor
(grafik borttaget)
1 För att skapa jämförbarhet över tiden
har utgiftstaken för åren 1997-2001
korrigerats med senast beslutade
tekniska justeringar.
Statens finansiella sparande för 2001
uppgick till 9,5 % av BNP, vilket
huvudsakligen förklaras av en överföring
från AP-fonden på 155 miljarder kronor
samt stora periodiseringar av skatter och
ränteutgifter. Den första fasen i den
finansiella infasningen av det
reformerade ålderspensionssystemet
avslutades förra året, vilket innebär att
effekten av överföringarna från AP-fonden
på statens finanser fr.o.m. innevarande
år upphör. Därmed beräknas det statliga
finansiella sparandet för första gången
sedan 1997 uppvisa mindre underskott -
statens finansiella sparande uppskattas
till -0,6 % av BNP för 2002 och -0,7 % av
BNP för respektive år 2003 och 2004.
Samtidigt väntas kommunernas finanser i
stort sett vara i balans. Överskottet i
de offentliga finanserna kommer alltså
under de närmaste åren att helt ligga i
ålderspensionssystemet.
2.2 Budgetpolitikens inriktning
2.2.1 Trepartiöverenskommelse om
budgetpolitiken
Av vårpropositionen framgår att
regeringen under hela mandatperioden har
arbetat för att skapa en bred
parlamentarisk uppslutning kring en
politik för full sysselsättning.
I och med riksdagens beslut om en ny
ordning för hur de ekonomiska
vårpropositionerna skall utformas
innehåller denna proposition riktlinjer
för den ekonomiska politiken och
budgetpolitiken. Finansplanen är
regeringens förslag till riktlinjer för
den ekonomiska politiken.
Den ekonomiska vårpropositionen bygger
på budgetpropositionen för 2002 om vilken
det finns en överenskommelse mellan den
socialdemokratiska regeringen,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Därmed
finns en politisk majoritet för
riktlinjerna för den ekonomiska politiken
och budgetpolitiken som är inriktade på
full sysselsättning, ett offentligt
överskott om 2 % av BNP i genomsnitt över
en konjunkturcykel och prisstabilitet.
Samarbetet under mandatperioden har
berört fem områden - ekonomi,
sysselsättning, rättvisa, jämställdhet
samt miljö - och innefattat både konkreta
förslag och långsiktiga åtaganden inför
framtiden. Dessa överenskommelser
bekräftas med denna vårproposition.
Träffade uppgörelser fullföljs.
2.2.2 De politiska alternativen
Vårpropositionen
Regeringen ser kampen för jobben som sin
viktigaste uppgift. Uthållig tillväxt,
hög sysselsättning och låg arbetslöshet
är grunden för välfärden. Samtidigt som
insatser görs för att begränsa
arbetslösheten måste enligt regeringen
stor kraft ägnas åt målet att 80 % av
befolkningen mellan 20 och 64 år skall
vara sysselsatta på den reguljära
arbetsmarknaden 2004. Regeringens
långsiktiga mål är full sysselsättning.
I den ekonomiska vårpropositionen
redovisar regeringen översiktligt de
budgetpolitiska åtaganden som tidigare
har lagts fast och som utgör riktlinjer
för regeringens budgetpolitik.
Regeringen kommer efter valet i höst
att genomföra en rad reformer som
tidigare redovisats för riksdagen. Av
propositionen framgår att de tidigare
beslutade eller aviserade utgifts- och
inkomstreformerna väntas leda till att de
offentliga finanserna försvagas med ca 60
miljarder kronor.
Nästa år kommer studiebidraget att
utökas och biståndet att höjas. Då höjs
också taken i socialförsäkringarna
förutsatt att det statsfinansiella läget
medger det. Vidare görs satsningar på
infrastruktur och ökat bostadsbyggande
samtidigt som hälso- och sjukvården,
rättsväsendet och skolan tillförs ökade
resurser. Ett system för individuell
kompetensutveckling införs då också. För
2003 handlar det sammantaget om
utgiftsreformer på ca 17 miljarder
kronor.
År 2004 tillförs ytterligare resurser
till vården, förskolan och skolan.
Biståndet höjs ytterligare. Rättsväsendet
får ökade resurser. Nya satsningar görs
på infrastruktur, miljö och bostäder.
Sammantaget handlar det om tillkommande
reformer på 12 miljarder kronor under
2004. Trots de nya åtagandena fortsätter
emellertid den offentliga skulden att
minska, påpekar regeringen.
Under de senaste åren har sjukfrånvaron
ökat dramatiskt. Regeringen slår fast att
denna utveckling måste vändas och
hänvisar till det elvapunktsprogram för
vkad hälsa som presenterades i
budgetpropositionen för 2002. Detta
program följs nu löpande upp. Individen
skall ställas i centrum och ingen skall
passivt behöva gå sjukskriven i månader.
Arbetsvillkoren måste förbättras och
ohälsan i arbetslivet måste minskas.
Särskilt kvinnors villkor skall
uppmärksammas.
Kvinnor arbetar i större utsträckning
än män deltid. Ofta rör det sig om en
ofrivillig deltidsarbetslöshet. För att
underlätta för kvinnor att gå över till
heltid har en rad åtgärder genomförts,
och för att ytterligare stimulera till en
sådan övergång har regeringen för avsikt
att fr.o.m. 2003 ge anställningsstöd till
arbetsgivare när deltid omvandlas till
heltidsarbete.
Även nästa år kommer barnfamiljernas
situation att ges hög prioritet. Då
genomförs maxtaxereformens sista steg när
en allmän förskola införs för 4-5-
åringar. Det innebär att alla barn får
rätt till gratis förskola tre timmar om
dagen. Då förstärks också
föräldraförsäkringen ytterligare. Den
lägsta dagpenningen i
föräldraförsäkringen höjs till 150 kr per
dag 2003 och till 180 kr per dag 2004. Om
det statsfinansiella läget så tillåter
kommer även inkomsttaket i
föräldraförsäkringen att höjas från 7,5
till 10 prisbasbelopp fr.o.m. den 1 juli
2003. Nästa år skall också studiebidraget
utökas från 9 till 10 månader, vilket
innebär att barnfamiljer med en tonåring
i gymnasiet får 950 kr mer per år.
Redan vid halvårsskiftet i år kommer de
äldre att få ett nytt högkostnadsskydd
som begränsar deras tandvårdskostnader
till 7 700 kr. Då ändras också
avgiftsreglerna inom äldre- och
handikappomsorgen och de som betalar
avgift för vård och omsorg till
kommunerna garanteras att alltid få
behålla en viss del av sin pension, ett
förbehållsbelopp.
Nästa år kommer tandvårdsstödet för de
äldre att förstärkas ytterligare, och då
kommer också ett nytt
äldreförsörjningsstöd att införas för
personer som inte har rätt till
folkpension. I dag är dessa hänvisade
till socialbidrag.
Enligt regeringens tidigare förslag
kommer skolan och fritidshemmen fram till
2005 årligen att tillföras 1 miljard
kronor i syfte att öka antalet vuxna i
skolan. För 2006 och framåt skall
skolsatsningen uppgå till 5 miljarder
kronor.
Utöver satsningen på skolan görs en
särskild satsning för att stärka
högskolan. Regeringens långsiktiga mål är
att hälften av en årskull skall ha börjat
högskolan vid 25 års ålder.
Antalet platser i högskolan kommer
mellan 1997 och 2003 att ha ökat med
omkring 100 000. Från och med i år
tillförs också högskolans humanistiska,
samhällsvetenskapliga, teologiska och
juridiska utbildningar ökade resurser för
att höja kvaliteten på grundutbildningen.
För att ge högskolorna möjlighet att
bedriva forskning som rymmer både bredd
och specialisering höjs de statliga
anslagen till forskning och
forskarutbildning med 1,5 miljarder
kronor mellan 2000 och 2004.
För att utveckla det livslånga lärandet
och stärka kompetensutvecklingen i
arbetslivet har regeringen under våren
presenterat ett förslag om ett
individuellt sparande på
kompetenssparkonton. Även arbetsgivaren
stimuleras att medverka. Huvuddelen av
stimulanseffekterna i systemet ges genom
en kompetenspremie som utformas så att
den individuella kompetensutvecklingen
blir attraktiv även för de grupper som
har begränsade möjligheter att spara.
Inkomstbeskattningen har på senare år
reformerats i tre steg, vilket medfört
att löntagarna i år kompenseras för tre
fjärdedelar av egenavgifterna. För en
inkomsttagare med en månadslön på 20 000
kr ger det en skattesänkning med ca 700
kr per månad. Av propositionen framgår
att regeringen under hösten 2002 kommer
att avgöra om samhällsekonomin medger att
inkomstskattereformen slutförs 2003.
En skattereduktion har införts för
fackföreningsavgifter.
I samband med skattereformen 1990/91
angavs att högst 15 % av inkomsttagarna
skulle betala statsskatt, och därför höjs
gränsen för statlig skatt automatiskt
varje år med 2 procentenheter utöver
inflationen. Den angivna ambitionen har
emellertid inte kunnat hållas och för att
minska andelen statsskatteskyldiga har
man de tre senaste åren höjt gränsen mer
än vad som följt av den automatiska
uppräkningen.
För att stärka småföretagandet i
Norrlands inland har den nuvarande
generella nedsättningen av socialavgifter
höjts till 15 % för företag med fast
driftställe i stödområde A. En
motsvarande nedsättning har gjorts för
enskilda näringsidkare i stödområdet.
Regeringen pekar också på att man under
mandatperioden har sänkt uttaget av
fastighetsskatt från 1,5 % till 1,0 % för
småhus och 0,5 % för flerbostadshus.
Dessutom har en begränsningsregel införts
vid fastighetsbeskattningen. Den innebär
att hushåll med normala inkomst- och
förmögenhetsförhållanden maximalt skall
behöva betala 5 % av sin inkomst i
fastighetsskatt. Därmed har
fastighetsskattens fördelningspolitiska
profil förbättrats, framhåller
regeringen.
I vårpropositionen erinras också om att
omräkningsförfarandet vid
fastighetstaxeringen kommer att ersättas
av en förenklad fastighetstaxering mitt
emellan de allmänna
fastighetstaxeringarna. Man kommer också
att införa regler som innebär att höjda
taxeringsvärden inte får omedelbart
genomslag på uttaget av fastighetsskatt.
Fribeloppen vid
förmögenhetsbeskattningen har höjts från
0,9 till 1,5 miljoner kronor för
ensamstående och 2 miljoner kronor för
sambeskattade par.
Vid det senaste årsskiftet har
bokmomsen sänkts till 6 %.
De beslutade eller föreslagna utgifts-
och inkomstförändringarna i regeringens
budgetalternativ väntas leda till att de
offentliga finanserna försvagas med
sammanlagt ca 60 miljarder kronor under
åren 2002-2004. I sammandrag fördelar sig
reformerna på år och åtgärd på följande
sätt.
Tabell 13. Regeringens utgifts- och
inkomstreformer 2002-2004
Effekt på de offentliga finanserna i
förhållande till föregående år
Miljarder kronor
200 200 200 2002-2
2 3 4 004
Utgiftsreformer 21, 17, 12, 50,8
51 07 22 0
Inkomstreformer 27, -3, 0.2 24,5
30 00 0 0
Summa utgifts- 48, 14, 12, 75,3
och 81 07 42 0
inkomstreformer
Finansiering m.m. -7, -5, -2, -15,
71 44 59 74
Reformer 41, 8,6 9,8 59,5
inklusive 10 2 4 6
finansiering
En god välfärd kräver enligt regeringen
starka offentliga finanser. Statsmakterna
har därför lagt fast ett överskottsmål
för de offentliga finanserna om 2 % av
BNP i genomsnitt över en konjunkturcykel.
I propositionen anges tre skäl för detta:
1. Den demografiska utvecklingen är
sådan att andelen äldre kommer att öka
kraftigt i framtiden. Därmed ökar
utgifterna för pensioner, vård och
omsorg, samtidigt som inkomsterna ökar
långsammare till följd av att andelen
personer i arbetsför ålder minskar. För
att bereda ekonomiskt utrymme för de
utgiftsökningar som följer av den
demografiska utvecklingen byggs fonder
upp i pensionssystemet, och den
offentliga skuldsättningen minskar.
2.
3. Budgetkrisen i början av 1990-
talet visar med all tänkbar tydlighet hur
utsatt välfärden blir när den offentliga
sektorn är beroende av stor upplåning på
kapitalmarknaden för att finansiera
löpande underskott.
4.
5. För att kunna bedriva en aktiv
stabiliseringspolitik utan att
underskotten blir för stora behövs en
säkerhetsmarginal så att finanspolitiken
kan bidra till att dämpa
konjunktursvängningarna. Utan
saneringspolitiken mellan 1994 och 1998
hade den expansiva finanspolitiken under
2001 och 2002 inte varit möjlig.
6.
För perioden 2002-2004 gäller som
preliminära delmål att överskottet skall
motsvara 2 % av BNP under vart och ett av
åren. Mot bakgrund av den svagare
konjunkturutvecklingen räknar regeringen
nu med att det finansiella sparandet
under dessa år kommer att begränsas till
1,8 % av BNP. Regeringen erinrar om att
det i budgetpropositionen för 2002 angavs
att ett lägre överskott skulle accepteras
om konjunkturen utvecklades sämre än
väntat, och därför bedöms den nu
konstaterade avvikelsen från målet under
2002 vara acceptabel och väl i linje med
det för hela konjunkturcykeln fastlagda
överskottsmålet. Regeringen kommer i
samband med höstens budgetproposition att
på vanligt sätt pröva om det preliminärt
fastställda delmålet för nästa år skall
ligga fast.
Regeringen slår fast att utgiftstaken
skall klaras. Budgeteringsmarginalerna
för åren 1998-2001 har varit små och är
knappa även för de tre efterföljande
åren. För 2002 har budgeteringsmarginalen
minskat och anges i propositionen uppgå
till 0,9 miljarder kronor, dock att en på
tilläggsbudget för 2002 föreslagen
ändring av det kommunala
utjämningssystemet motiverar en teknisk
justering av utgiftstaket med 2,9
miljarder kronor, vilket i princip ökar
budgeteringsmarginalen med ett lika stort
belopp. För 2003 och 2004 räknar
regeringen med i stort oförändrade
budgeteringsmarginaler, dvs. 2,8
respektive 7,5 miljarder kronor.
Regeringen har därvid utgått från att de
förslag som kommer att redovisas i den
kommande budgetpropositionen skall hejda
kostnadsutvecklingen inom utgiftsområde
10 (Ekonomisk trygghet vid sjukdom och
handikapp).
Finns det risk för att ett beslutat tak
för statens utgifter kommer att
överskridas, ämnar regeringen vidta de
åtgärder som den har befogenhet till
eller föreslå riksdagen nödvändiga
åtgärder.
Regeringen anser att utgiftskontrollen
har förbättrats väsentligt tack vare
systemet med utgiftstak och
budgeteringsmarginal. Genom att vidta
utgiftsbegränsande åtgärder har
utgiftstaken kunnat hållas, vilket stärkt
förtroendet för budgetpolitiken. Av
propositionen framgår emellertid också
att myndigheternas
planeringsförutsättningar i vissa fall
har försämrats när utgiftsbegränsningar
vidtagits i ett sent skede. Även det
interna långsiktiga arbetet inom
Regeringskansliet har ibland fått ge vika
för mer kortsiktiga insatser avsedda att
klara utgiftstaket.
Risken för att utgifterna skall
överstiga utgiftstaket skulle enligt
regeringen kunna reduceras kraftigt om
budgeteringsmarginalen görs tillräckligt
stor. Å andra sidan skulle en alltför
stor budgeteringsmarginal kunna leda till
att utgiftstaket blev en mjukare
budgetrestriktion med mindre styrande
effekt på utgiftsutvecklingen. Regeringen
har för avsikt att i budgetpropositionen
för 2003 föreslå riktlinjer för
budgeteringsmarginalens storlek.
Motionerna
Moderata samlingspartiet redovisar i
motion Fi36 två långsiktiga mål för sin
finanspolitik: de offentliga finanserna
skall vara i balans över en
konjunkturcykel och den offentliga
bruttoskulden skall vid utgången av 2005
understiga 40 % av BNP. Eftersom
balanskravet avser en konjunkturcykel kan
motionärerna acceptera att det
finansiella sparandet blir något lägre
vid en lägre tillväxt. De kan dock inte
tillåta att sparandet krymper så mycket
att målet för skuldkvoten inte kan
uppfyllas.
I avvaktan på att den offentliga
bruttoskulden pressats ner under 40 %
vill motionärerna påskynda denna
utveckling genom att tillåta överskott i
det finansiella sparandet.
Motionärerna framhåller också att
Sverige måste kunna ha ett skattetryck
som är väsentligt lägre än i dag. Strävan
skall vara att gradvis nå fram till
genomsnittet inom EU med sikte på att
pressa ner den offentliga utgiftsandelen
närmare genomsnittet inom OECD.
I motionen redovisas en budgetpolitik
inriktad på skattesänkningar avsedda att
ge människor ett ökat inflytande över
sina liv och minska deras
bidragsberoende. Partiet vill få till
stånd en sådan utveckling genom lägre
utgiftstak som begränsar den offentliga
utgiftskvoten och skapar utrymme för en
växande privat sektor. I motionen
framhålls att partiets budgetpolitik
syftar mer till att slå vakt om den
enskildes välfärd än de offentliga
välfärdssystemens omfattning. Genom
målmedvetna insatser både på skattesidan
och utgiftssidan skall bidrags- och
utgiftsbehov minskas. Stödet skall gå
till dem som är mest beroende av det
offentliga, eftersom det handlar om
grundläggande offentliga uppgifter.
Motionärerna prioriterar utgifter som
främjar ökad ekonomisk tillväxt. I detta
syfte ändrar de kraftigt de statliga
utgifternas sammansättning.
Ambitionen är att de offentliga
utgifternas andel av samhällsekonomin
gradvis skall pressas ner. Därmed får man
enligt motionärerna inte bara en minskad
konjunkturkänslighet och stabilare
offentliga finanser utan också ett större
utrymme för enskilt företagande och
människors fria val. Sverige blir ett mer
dynamiskt samhälle som står bättre rustat
att möta de krav en ökad
internationalisering ställer.
Såväl utgiftskvot som skuldkvot skall
minskas och för att påskynda den senare
utvecklingen vill motionärerna öka
försäljningen av statliga företag med 160
miljarder kronor under de närmaste tre
åren.
Den moderata skattepolitiken har två
syften. Skattesänkningarna skall öka
medborgarnas inflytande över sina liv,
och de skall stödja tillväxt,
entreprenörskap och välståndsutveckling.
Moderata samlingspartiets förslag till
skattesänkningar uppgår under de båda
närmaste åren till 37 respektive 60
miljarder kronor utöver regeringens och
inriktas främst på inkomstbeskattningen.
Sverige behöver en genomgripande
inkomstskattereform, framhåller
motionärerna. Sänkta skatter ökar
människors trygghet och möjlighet att
spara ihop till en ekonomisk buffert. Med
förbättrad personlig ekonomi ökar också
människors självkänsla.
Inkomstskatten skall sänkas genom att
grundavdraget vid den kommunala
beskattningen höjs kraftigt. Nästa år
skall det höjas rejält och på sikt skall
de första 50 000 kronorna av en inkomst
vara befriade från inkomstskatt. För att
stimulera till ökat arbete vill partiet
dessutom införa ett förvärvsavdrag vid
beräkningen av kommunal inkomstskatt.
Detta avdrag skall införas successivt och
skall nästa år växlas mot dagens
skattereduktion för egenavgifter. Nästa
år skall barnfamiljer också ges rätt till
ett särskilt grundavdrag vid den
kommunala beskattningen. Avdraget skall
uppgå till 15 000 kr per barn och är
tänkt att komplettera barnbidraget på
dagens nivå. Då införs dessutom en
skattereduktion på 50 % för hushållens
köp av tjänster för arbetskostnader på
upp till 50 000 kr. Avdraget för resor
till och från arbetet skall höjas till 20
kr/mil samtidigt som bensin- och
dieselskatten sänks. Vidare skall avdrag
för pensionssparande åter få göras med
ett basbelopp.
Successivt skall den statliga
inkomstskatten avskaffas.
Fastighetsskatten skall på sikt
avvecklas. Nästa år skall man i ett
första steg återgå till de lägre
taxeringsvärden som gällde 2000 samt
sätta uttaget av fastighetsskatt till
0,9 % för småhus och 0,5 % för
flerbostadshus. För att minska de
regionala skillnaderna skall då också
endast halva markvärdet beskattas. Under
återstoden av mandatperioden skall
skattesatsen därefter sänkas varje år.
Schablonintäkten vid beskattningen av
flerbostadshus skall emellertid
omedelbart avskaffas.
Även förmögenhetsskatten samt arvs- och
gåvoskatten skall avvecklas. Första
steget mot en avveckling av
förmögenhetsbeskattningen skall tas nästa
år då sambeskattningen skall slopas och
fribeloppet höjas till 2 miljoner kronor.
Motionärerna anser även att beskattningen
av kapitalinkomster försvårar
kapitalbildningen i Sverige. Denna typ av
beskattning bör därför stegvis sänkas
till genomsnittlig EU-nivå.
I motionen föreslås också att
dubbelbeskattningen av utdelningsvinster
avvecklas.
Skatten på växtnäring skall likaså
avskaffas, och vidare skall skatten på
diesel för jord- och skogsbrukets
arbetsredskap sänkas till samma nivå som
gäller i våra främsta konkurrentländer.
Uttaget av utjämningsavgifter bör
begränsas och en spärr införas mot
inkomstutjämningen vad gäller landsting.
De moderata skattesänkningarna
finansieras genom besparingar som under
de närmaste två åren uppgår till netto 36
respektive 57 miljarder kronor.
Till en del leder besparingarna till
att kostnaderna för hushållen ökar. Det
sker genom högre egenavgift till
arbetslöshetsförsäkringen, genom att
kostnaderna för trafikolycksfall förs
över på den obligatoriska
trafikförsäkringen samt genom att
ytterligare en karensdag införs i
sjukförsäkringen.
Motionärerna vill emellertid också
minska företagsstödet, sänka partistödet,
slopa presstödet samt åstadkomma
besparingar genom att bedriva en
effektivare arbetsmarknadspolitik.
Utvecklingsbiståndet bör enligt deras
mening fokuseras till de mest behövande
länderna och byråkratin inom den statliga
förvaltningen effektiviseras.
Motionärerna vill införa en allmän och
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring som
skall administreras av staten. Den skall
fungera som en omställningsförsäkring och
till viss del finansieras med en premie
motsvarande 2 % av den del av inkomsten
som är ersättningsberättigad. Premien
skall vara avdragsgill vid beskattningen
och ersättningsnivån skall motsvara 80 %
av inkomsten upp till taket.
De nyligen ändrade bevisreglerna i
arbetsskadeförsäkringen avvisas i
motionen.
Flera av de traditionella
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna -
liksom den nyinrättade aktivitetsgarantin
- bör enligt motionärerna slopas till
förmån för mer individuellt inriktade
insatser. De vill också inrätta en ny
myndighet som skall ersätta AMS och vara
regeringens expertmyndighet i
arbetsmarknadsfrågor. Den nya myndigheten
skall ha ansvar för att
förmedlingstjänster finns att tillgå över
hela landet och även ansvara för
fördelningen av de medel som anslås över
statsbudgeten för övriga
arbetsmarknadspolitiska insatser.
Arbetsförmedling skall inte vara
förbehållen staten, utan andra aktörer
som kan förmedla arbeten lika bra eller
bättre skall ges möjlighet att i fri
konkurrens göra detta. I det föreslagna
systemet skall lokala arbetsförmedlingar
kunna avknoppas från dagens AMS.
Arbetsförmedling skall vara kostnadsfri
för den som är arbetslös.
Motionärerna har i sitt
budgetalternativ reserverat medel för en
alternativ barnomsorg som i motsats till
maxtaxan skall ge barnfamiljerna
valfrihet att själva välja den barnomsorg
som bäst passar deras behov. Eftersom
detta förslag skall börja gälla från
ettårsåldern kan enligt motionärernas
mening den nyligen införda 13:e månaden i
föräldraförsäkringen avskaffas.
För att få bort vårdköerna vill
Moderaterna införa en nationell
vårdgaranti och senare även en
obligatorisk hälsoförsäkring som följer
patienten. Denna försäkring är i
förlängningen tänkt att ersätta den
nuvarande landstingsskattens finansiering
av sjukvården. Som ett av flera inslag i
en större aktionsplan mot den växande
sjukfrånvaron föreslår motionärerna ökade
anslag för rehabilitering. Genom sin
aktionsplan räknar de med att under de
närmaste åren kunna minska utgifterna för
ohälsa med 6 respektive 11 miljarder
kronor. Nuvarande apoteksmonopol bör
avvecklas. Ett generöst högkostnadsskydd
i tandvården skall omedelbart införas för
samtliga åldersgrupper.
Motionärerna anser att staten skall ta
över kommunernas kostnader för
skolväsendet fr.o.m. 2004. Det sker med
hjälp av en nationell skolpeng som går
direkt till skolan. Eftersom denna
kostnad lyfts av kommunerna minskar
motionärerna i enlighet med
finansieringsprincipen det generella
kommunbidraget med ett belopp som
motsvarar den nuvarande kostnaden för
skolan. Det generella statsbidraget
minskas under de kommande två åren
dessutom med 2,5 respektive 8 miljarder
kronor, eftersom motionärerna räknar med
att de moderata förslagen kommer att leda
till betydande kostnadsminskningar för
kommunerna.
Moderata samlingspartiet vill dessutom
tillföra skolan ytterligare drygt 4
miljarder kronor. Partiet föreslår också
att två nya stiftelseuniversitet skall
bildas och att man skall satsa mer på
grundforskning och forskarutbildning
liksom på väginvesteringar och försvaret.
Under de närmaste åren vill
motionärerna privatisera statliga företag
för sammanlagt drygt 200 miljarder
kronor. Deras avsikt är att under de båda
närmaste åren sälja statliga företag för
40 respektive 60 miljarder kronor utöver
de av regeringen planerade
försäljningarna på 15 miljarder kronor
per år. De inkomster detta ger skall
användas till en snabbare amortering av
statsskulden.
Av motionen framgår att motionärerna
räknar med att den moderata politiken
skall leda till att den konsoliderade
bruttoskulden kommer att motsvara 48,7 %
av BNP 2003 och 44,3 % av BNP 2004. Det
är 1,6 respektive 4,1 procentenheter
lägre än vad regeringen räknar med i
vårpropositionen.
De finansiella effekter som motionärernas
förslag har på den konsoliderade
offentliga sektorn kan utifrån de i
motionen redovisade uppgifterna
sammanfattas på följande sätt för de
kommande två åren.
Tabell 14. Moderata samlingspartiets
finansiella sparande i offentlig sektor
2003-2004
Miljarder kronor
(grafik borttaget)
Moderata samlingspartiets budgetförslag
utgår liksom tidigare ifrån att någon
budgeteringsmarginal inte skall användas.
Om man till de moderata besparingarna på
statsbudgetens utgifter lägger effekten
av detta ställningstagande får man fram
nivån på det av motionärerna förordade
utgiftstaket för staten.
Tabell 15. Moderata samlingspartiets
utgiftstak för staten 2003-2004
Miljarder kronor
200 200
3 4
Av riksdagen 844 878
fastställt utgiftstak ,0 ,0
Föreslagen ökning av +50 +40
takbegränsade ,8 ,5
utgifter
Slopad -2, -7,
budgeteringsmarginal 8 5
Moderaternas 892 911
redovisade utgiftstak ,0 ,0
Moderata samlingspartiet vill att staten
skall ta över kommunernas kostnader för
skolan. Förslaget innebär att kommunerna
fr.o.m. 2004 kommer att avlastas en
mycket betydande utgift. I anslutning
till budgetpropositionen för 2002 angav
Moderata samlingspartiet denna till 57
miljarder kronor. Samtidigt kommer
belastningen på utgiftsområde 16
Utbildning och universitetsforskning att
öka med ett ungefär lika stort belopp.
Omfördelningens effekt på statsbudgeten
neutraliseras genom att de generella
statsbidragen till kommunerna minskas med
ett motsvarande belopp i enlighet med
finansieringsprincipen. Moderata
samlingspartiet föreslår därutöver flera
åtgärder som får effekt på kommunernas
ekonomi, inte minst en rad
skattesänkningar. Även dessa åtgärder
regleras i enlighet med
finansieringsprincipen över statsbidragen
till kommunerna. De föreslagna
skattesänkningar som får effekter för
kommunernas skatteintäkter höjer alltså
nivån på Moderata samlingspartiets
förslag till utgiftstak för staten men
har ingen effekt på utgiftstaket för hela
den offentliga sektorn.
Tabell 16. Moderata samlingspartiets
utgiftstak för offentlig sektor 2003-2004
Miljarder kronor
200 200
3 4
Staten 892 911
Kommunerna 527 546
Transaktioner mellan -26 -32
stat och kommun¹ 1 8
Moderaternas 1 1
utgiftstak för 158 129
offentlig sektor
Utgiftstak i % av BNP 49, 45,
1 8
¹ Beräkningen bygger på motsvarande
redovisning i budgetpropositionen för
2002.
Kristdemokraterna anser i motion Fi37 att
regeringens förslag till budgetpolitiskt
överskottsmål för de offentliga
finanserna bör kompletteras och senare
eventuellt ersättas med ett mål om balans
i statens finansiella sparande.
Regeringen bör återkomma till riksdagen
med förslag om ett sådant kompletterande
budgetmål och då också ange i vilken takt
det kan fasas in.
Motionärerna kritiserar det nuvarande
överskottsmålet, eftersom det inte ger
någon buffert åt statsfinanserna. Statens
finansiella sparande är negativt och
statsskulden kommer under de närmaste
åren att öka. Sparandet sker i stället i
allt väsentligt i pensionssystemet, men
de medlen kan inte användas för att möta
en konjunkturavmattning.
I motionen anges sju prioriterade
budgetområden. De innebär för det första
att företagen skall ges långsiktigt goda
tillväxtförutsättningar, bl.a. genom
skattesänkningar. Skattesänkningar skall
också genomföras för i första hand låg-
och medelinkomsttagare. Barnfamiljerna
skall ges ökad valfrihet och bättre
köpkraft. Vård, skola, omsorg och
utbildning skall tillföras ytterligare
resurser. Rättsväsendet skall stärkas.
Pensionärernas ekonomiska situation
liksom infrastrukturen skall förbättras.
Genom att skapa stabila och goda
villkor för fler och växande företag
räknar motionärerna med att kunna öka
sysselsättningen, minska arbetslösheten
och trygga välfärden. I detta syfte
föreslår de en rad åtgärder.
Dubbelbeskattningen och
förmögenhetsskatten skall successivt
avskaffas och vara helt avvecklade 2005
respektive 2006. I ett första steg vill
de nästa år avskaffa sambeskattningen av
förmögenheter. Uttaget av förmögen
hetsskatt skall då också begränsas genom
en återgång till 2000 års
fastighetstaxeringsvärden. Dessutom vill
Kristdemokraterna införa ett
riskkapitalavdrag samt avskaffa
arvsskatten vid generationsskiften i
företag.
I motionen föreslås också att
arbetsgivaravgifterna skall sänkas i två
steg på lönesummor upp till 900 000 kr,
först med 7 procentenheter 2004 därefter
med 10 procentenheter 2005. Dessutom
skall jordbrukets s.k. skatteryggsäck
lyftas av. Dieselskatten för jord- och
skogsbruk bör sänkas, men dessutom bör
skatten på diesel generellt sänkas med 25
öre per liter för att ge åkerinäringen
bättre konkurrensvillkor.
En särskild skattereduktion skall
införas för hushållens köp av tjänster
motsvarande 50 % av kostnaden upp till
50 000 kr/år.
Kristdemokraterna vill genomföra en
inkomstskattereform i fyra delar.
Reformen är partiets utvidgade alternativ
till regeringens kompensation för
egenavgiften, vars tre första steg helt
avvecklas. Den kristdemokratiska
lösningen innefattar en höjning av
grundavdraget vid den kommunala
beskattningen till 25 000 kr, dvs. mer än
en fördubbling av nuvarande grundavdrag.
Höjningen omfattar alla inkomsttagare och
transfereringsinkomster, således även
pensionärer, och beräknas ge en
skattesänkning med 345 kr per månad under
nästa år. Grundavdragshöjningen skall
utformas som en statlig skattereduktion,
vilket medför att förslaget inte
försvagar kommunernas skatteinkomster.
I motionen föreslås också att låg- och
medelinkomsttagare skall få en
skattereduktion på 4 320 kr per år. Full
skattereduktion skall utgå för
pensionsgrundande inkomster upp till
276 000 kr, varefter reduktionen trappas
av för att helt upphöra vid inkomster på
360 000 kr.
Från och med 2003 vill motionärerna
även införa ett statligt förvärvsavdrag
beräknat mot kommunalt beskattningsbara
inkomster. Förvärvsavdraget skall då få
göras med 5 % på den del av en
förvärvsinkomst som understiger 8,07
förhöjda prisbasbelopp (312 300 kr 2002).
Avdraget höjs därefter till 5,1 % 2004
och 7 % 2005. Förvärvsavdraget skall
utformas som en statlig skattereduktion,
vilket medför att inte heller detta
förslag förutsätts få någon effekt på
kommunernas inkomster.
Dessutom vill Kristdemokraterna
avskaffa värnskatten.
I motionen föreslås också att
reseavdragen förbättras genom att den
nedre gränsen för rätt till reseavdrag
sänks från 7 000 till 5 000 kr.
Avdragsrätten för pensionssparande bör
successivt höjas till ett helt basbelopp,
och avdragsrätt bör också införas för
sparande på utbildningskonton fr.o.m.
halvårsskiftet 2002.
Den statliga fastighetsskatten föreslås
i motionen bli avvecklad för såväl
bostäder som kommersiella lokaler och
industrifastigheter. I stället skall
kommuner ges rätt att ta ut en avgift som
för egnahem får uppgå till högst 2 600
kr, för lägenheter till högst 800 kr, för
kommersiella lokaler till högst 63 kr/m²
och för industrifastigheter till högst 16
kr/m². Omläggningen är avsedd att träda i
kraft redan 2003. Kommunernas
avgiftsinkomster kvittas mot minskade
statsbidrag. Skattesänkningen föreslås
därutöver bli finansierad genom minskade
statliga utgifter samt genom att
kapitalvinstbeskattningen av
privatbostäder höjs från 20 till 30 %.
För barnfamiljerna vill
Kristdemokraterna införa ett
barnomsorgskonto som skall ge ökad
valfrihet och rättvisa åt stödet till
barnomsorgen. Den nuvarande maxtaxan
uppfyller inte dessa krav, anser
motionärerna. Från och med 2003 vill de
också införa en statlig skattereduktion
på 600 kr per barn och år. Garantinivån i
föräldraförsäkringen bör enligt deras
mening höjas till 200 kr per dag från
2004, och barnfamiljernas bostadsbidrag
bör förbättras. Ersättningsnivån i
föräldraförsäkringen påverkas också av
att motionärerna föreslår att den
sjukpenninggrundande inkomsten (SGI)
skall beräknas som ett genomsnitt av de
senaste två årens inkomster.
De föreslagna skattesänkningarna skall
finansieras genom minskade utgifter som i
Kristdemokraternas budgetalternativ för
de båda närmaste åren uppgår till netto 9
respektive 19 miljarder kronor. Dessa
nettobelopp rymmer både nya
utgiftsåtaganden och besparingar. Under
2003 och 2004 uppgår bruttobesparingarna
till 45 respektive 59 miljarder kronor,
medan utgiftsökningarna under samma
period uppgår till brutto 36 respektive
40 miljarder kronor.
Till de förbättringar som motionärerna
prioriterar hör ökade resurser till
kommunsektorn. De generella statsbidragen
till kommuner bör under de båda närmaste
åren räknas upp med 4 respektive 1,5
miljarder kronor. Detta stöd bör
därutöver räknas upp genom att de medel
regeringen specialdestinerat till
personalförstärkningar i skola och
fritidshem i stället omvandlas till ett
generellt statsbidrag.
En nationell vårdgaranti bör införas,
vilken delvis skall finansieras med de
medel som regeringen har satt av som ett
riktat bidrag till hälso- och sjukvården.
Motionärerna vill också införa en
omfattande rehabiliteringsförsäkring och
öka stödet till anhörigvårdare.
En studiestödsreform föreslås från
höstterminen 2004 för gymnasium, högskola
och vuxenutbildning. Bl.a. föreslås att
studiestödet för gymnasiestuderande höjs
med 100 kr per månad. För
högskolestudenter höjs bidragsdelen av
studiemedlen, och den begränsning som
följer av det s.k. fribeloppet för
heltidsstuderande avskaffas helt.
Utvecklingsbiståndet bör stegvis höjas
och återgå till nivån 1 % av BNI.
Under de båda närmaste åren vill
motionärerna avdela 4,3 miljarder kronor
mer än vad regeringen har föreslagit för
nyinvesteringar och underhåll av främst
vägar men också järnvägar. Därutöver bör
enligt deras mening ett omfattande
program läggas fast för investeringar i
partnerskap med den privata sektorn (PPP
- public-private partnership).
Regeringens satsning på rättsväsendet
och skattekontroll är enligt motionärerna
otillräcklig. De tillför därför i sitt
budgetalternativ under de båda närmaste
åren ytterligare 2,3 miljarder kronor
till polis, åklagare, domstolar,
kriminalvård, tull och skattemyndigheter.
Exempel på hur de nya åtagandena samt
skattesänkningarna avses bli finansierade
är att ytterligare en karensdag skall
införas i sjukförsäkringen kompletterat
med ett högriskskydd på tio dagar per år,
att den sjukpenninggrundande inkomsten i
sjuk- och föräldraförsäkringen skall
fastställas på grundval av de två senaste
årens genomsnittsinkomst och att
medlemmarnas egenfinansiering av
arbetslöshetsförsäkringen skall höjas
till 33 %.
Partiets satsning på en helt ny
rehabiliteringsförsäkring fr.o.m. andra
halvåret 2003 samt satsningen på
förbättrad skatteindrivning förutsätts
också ge utdelning och bidra till
finansieringen av det egna
budgetalternativet.
Kristdemokraterna räknar också med att
en av dem förordad ökad försäljning av
statliga företag skall kunna användas
till en snabbare amortering av
statsskulden, vilket minskar belastningen
på statsskuldsräntorna. Partiet har för
avsikt att under de båda efterföljande
åren sälja statliga företag för 40
respektive 60 miljarder kronor utöver vad
regeringen planerar.
De finansiella effekter som motionärernas
förslag har på den konsoliderade
offentliga sektorn kan utifrån de i
motionen redovisade uppgifterna
sammanfattas på följande sätt för de
kommande två åren.
Tabell 17. Kristdemokraternas
finansiella sparande i offentlig sektor
2003-2004
Miljarder kronor
(grafik borttaget)
I motionen uppges att Kristdemokraternas
budgetpolitik har samma inriktning som i
höstas, nämligen balans på en lägre nivå.
I enlighet med detta redovisar partiet
ett utgiftstak för staten som för de båda
efterföljande åren är 7 respektive 13
miljarder kronor lägre än de nu gällande
nivåerna.
Tabell 18. Kristdemokraternas utgiftstak
för staten 2003-2004
Miljarder kronor
200 200
3 4
Av riksdagen 844 878
fastställt utgiftstak ,0 ,0
Föreslagen minskning -8, -14
av takbegränsade 2 ,8
utgifter
Ändrad +1, +1,
budgeteringsmarginal 2 8
Kristdemokraternas 837 865
redovisade utgiftstak ,0 ,0
Centerpartiet anser i motion Fi38 att man
under de kommande åren bör inrikta
budgetpolitiken på att hålla statens
utgifter realt oförändrade samtidigt som
skattetryck, utgiftskvot och låneskuld
begränsas. Långsiktigt bör skatter och
utgifter mätt som andel av BNP minska
till samma nivåer som i jämförbara OECD-
länder i Nordeuropa, såsom Danmark,
Norge, Finland, Belgien och Holland som
alla har ett skattetryck på mellan 40 och
50 %.
Centerpartiet vill genomföra en
inkomstskattereform avsedd att minska
dagens höga marginaleffekter för låg- och
medelinkomsttagare. Fullt utbyggd innebär
den att det nuvarande grundavdraget
avvecklas och ersätts av en
skattereduktion på 10 000 kr som kommer
alla till del, oavsett om inkomsten
kommer från lön, företagsinkomst, a-
kassa, sjukpenning eller pension. Det
motsvarar vid en genomsnittlig kommunal
utdebitering ett grundavdrag på drygt
31 000 kr. Eftersom skattereduktionen är
lika för alla försvinner den negativa
marginaleffekt som finns i dagens
skattesystem då grundavdraget trappas av,
påpekar motionärerna.
För förvärvsarbetande vill motionärerna
dessutom införa en särskild
skattereduktion. Den skall utgå med högst
10 800 kr och skall för inkomster upp
till 108 000 kr motsvara 10 % av
förvärvsinkomsten. För årsinkomster
däröver upp till 180 000 kr skall
skatterabatten motsvara maxbeloppet.
Därefter trappas den ned och skall vid
årsinkomster på 288 000 kr eller högre
motsvara halva maxbeloppet, dvs. 5 400
kr.
För barnfamiljer föreslås därutöver det
generella barnbidraget bli kompletterat
med en extra skattereduktion på 1 200 kr
per barn och år. I motionen föreslås
också att avdraget för arbetsresor skall
höjas och även gälla för resor till och
från barnomsorg.
I motionen förordas också att nuvarande
nedsättning av arbetsgivaravgifter
utökas. Enligt motionärerna bör
nedsättningen vara 10 procentenheter på
lönesummor upp till 2 miljoner kronor.
Nedsättningen skall gälla även
egenföretagare upp till en lönesumma på
300 000 kr.
Sänkningen av arbetsgivaravgifterna
skall enligt motionärerna till en del
växlas mot höjda skatter på
industriutsläpp och avfall.
Motionärerna vill också lägga om
fastighetsbeskattningen och för småhus
ersätta den med en schablonintäkt grundad
på taxeringsvärdet som beskattas som
inkomst av kapital. Den föreslagna
omläggningen bedöms av motionärerna
motsvara ett uttag av fastighetsskatt på
0,9 % 2003 och 0,75 % 2004. Åtskillnad
bör göras mellan fastigheter för
fastboende och fritidsboende, och extremt
höga huspriser bör inte få tillåtas slå
igenom på omräkningen av grannarnas
taxeringsvärden.
För att göra det lättare att bygga
hyreshus vill Centerpartiet avskaffa
fastighetsskatten på flerfamiljshus och
uttagsskatten på fastighetsskötsel.
Sambeskattningen av förmögenheter bör
avskaffas och endast halva
taxeringsvärdet för småhus bör utgöra
underlag för förmögenhetsbeskattningen.
Svenskt jordbruk bör ges samma
konkurrensvillkor som gäller i vår
omvärld, vilket enligt motionärerna
innebär att de särskilda energiskatter
som belastar jordbruket skall lyftas av.
Motionärerna anser att en allmän
arbetslöshetsförsäkring bör införas med
en självfinansieringsgrad motsvarande en
tredjedel av kostnaden. De som har arbete
skall betala full avgift medan de som
saknar arbete endast skall behöva betala
halv avgift. Avgiften skall berättiga
till en skattereduktion på 40 % av
avgiften.
Centerpartiet har i sitt
budgetalternativ reserverat 2,4 miljarder
kronor för att kunna utveckla maxtaxan så
att även de som inte anlitar kommunal
barnomsorg får del av samhällets stöd
till barnomsorg. Partiet vill dessutom
höja garantinivån i föräldrapenningen
från 120 till 200 kr.
Liksom övriga borgerliga partier vill
motionärerna införa en skattereduktion
motsvarande 50 % av arbetskostnaden för
hushållstjänster.
De av Centerpartiet föreslagna
skattesänkningarna uppgår under de båda
närmaste åren till netto 34 respektive 48
miljarder kronor.
I motionen ses kunskap som viktig för
den ekonomiska utvecklingen och
tillväxten. Centerpartiet slår också vakt
om det kommunala självstyret och vill
därför avveckla nuvarande fleråriga
specialdestinerade bidrag till
personalförstärkningar inom skolan. I
stället vill motionärerna satsa på
grundskolan med ett generellt bidrag och
en särskild satsning på läs- och
skrivutveckling samt avdelar för detta
ändamål 3,6 miljarder kronor under vart
och ett av de båda efterföljande åren,
dvs. sammanlagt 7,2 miljarder kronor.
Studiemedelssystemet skall reformeras
så att det inom ramen för ett oförändrat
totalbelopp utgår med lika delar lån och
bidrag. Dessutom skall fribeloppet höjas.
Centerpartiet vill att en generell
utbildningsgaranti införs. Garantin skall
säkerställa att de som tidigare inte fått
någon utbildning upp till gymnasienivå
ges möjlighet till detta.
Motionärerna vill också under de
kommande åren satsa 2,7 miljarder kronor
mer än regeringen på kommunikationer,
främst för drift och underhåll av
vägnätet. Fungerande kommunikationer är
avgörande för möjligheten för företagande
och boende i hela landet, påpekar
motionärerna. I motionen föreslås också
satsningar på en digital infrastruktur
som ger likvärdiga förutsättningar för
datakommunikation i hela landet.
De stora volymåtgärderna på
arbetsmarknadspolitikens område bör
minska, anser Centerpartiet som i stället
vill satsa mer på individanpassad
utbildning. Dessutom vill man inrätta
övergångsarbetsmarknader för människor
som har svårt att komma in på den
reguljära arbetsmarknaden. På
övergångsarbetsmarknaderna skall
arbetskraften vara billigare genom att
arbetsgivaravgifterna sätts ned.
Centerpartiet vill sammanföra olika
typer av försörjningsstöd vid
arbetslöshet. Med en bättre samordning
räknar motionärerna med att kunna nå
större flexibilitet och få ett bättre
utfall. Färre och tydligare regler leder
till att administrationen förenklas,
uppger motionärerna, som räknar med att
kunna göra stora besparingar på
samordningen.
Motionärerna uppger att de i princip
inte har något att invända mot att a-
kasseersättningen höjs, men anser att det
är fel att göra detta med lånade pengar.
De anser dessutom att det är viktigare
att satsa på tillväxt så att fler kan få
arbete än att höja a-kasseersättningen.
Den av regeringen nyligen beslutade
höjningen av a-kasseersättningen avvisas
därför av Centerpartiet.
Genom besparingar på administration,
enklare regelverk och effektivisering
samt höjd egenfinansiering och
oförändrade ersättningsnivåer i a-kassan
räknar motionärerna med att under de båda
närmaste åren kunna spara 11,9 respektive
12,9 miljarder kronor på
arbetsmarknadsområdet.
Motionärerna vill på olika sätt också
förbättra insatserna för rehabilitering.
Deras mål är att till 2008 ha halverat
ohälsan och samhällets kostnader för
denna. Alla skall ha rätt till
rehabilitering, även de sjukdomsgrupper
som har liten möjlighet att återgå till
arbetet. Det skall ske genom att den
finansiella samordningen påskyndas och
utökas. Dessutom skall en dialog inledas
med kommun- och landstingsförbund för att
komma till rätta med kommunsektorns höga
sjukskrivningstal. Vidare skall man
införa en rehabiliteringsgaranti som
innebär att en rehabiliteringsutredning
skall påbörjas efter högst tre månaders
sjukskrivning då också sjukpenningen
skall övergå i en mer förmånlig
rehabiliteringsersättning. Den som inte
är beredd att medverka i rehabiliteringen
skall få lägre sjukersättning.
Försäkringskassorna skall ges tydliga
direktiv att arbeta med rehabilitering.
Passivt stöd ersätts på så sätt av aktiva
åtgärder och ett stöd som den enskilde i
hög grad kan påverka.
Tillsammans med övriga borgerliga
partier vill motionärerna slutligen också
införa en ny, nationell vårdgaranti med
rätt till behandling inom tre månader.
Kan inte vården innan dess ges vid
närmaste sjukhus skall patienten kunna
välja sjukhus i hela landet.
Motionärerna räknar med att aktiva
åtgärder av detta slag skall kunna minska
utgifterna för sjukpenning och
förtidspensioner under de båda närmaste
åren med 6,4 respektive 10,9 miljarder
kronor.
De i motionen föreslagna
skattesänkningarna och nya
utgiftsåtagandena förutsätts bli
finansierade genom besparingar i
förvaltningsanslagen på bl.a.
utgiftsområdena 1 Rikets styrelse och 2
Samhällsekonomi och finansförvaltning.
Centerpartiet motsätter sig också att
medel anvisas till investeringsbidrag
till byggande av hyresbostäder. Likaså
väntas partiets satsning på
rehabilitering bidra till finansieringen
genom minskad belastning på utgifterna
för sjukpenning. Dessa utgifter liksom
utgifterna för föräldraförsäkringen
kommer också att minska till följd av
förslaget att den sjukpenninggrundande
inkomsten (SGI) skall beräknas på de
försäkrades historiska inkomst. De
föreslagna skattesänkningarna samt
höjningen av garantinivå i
föräldraförsäkringen höjer
barnfamiljernas inkomster, vilket väntas
minska behovet av bostadstillägg.
Centerpartiet vill liksom övriga
borgerliga partier att omfattningen av
försäljningen av statlig verksamhet under
de båda kommande åren skall vara 40
respektive 60 miljarder kronor högre än
regeringen planerat.
Med ledning av uppgifter i motionen kan
Centerpartiets finansiella sparande
sammanfattas på följande sätt.
Tabell 19. Centerpartiets finansiella
sparande i offentlig sektor 2003-2004
Miljarder kronor
(grafik borttaget)
Centerpartiets förslag till
inkomstskattereform får till följd att
kommunernas skatteunderlag ökar, vilket i
enlighet med finansieringsprincipen
minskar behovet av kompenserande
statsbidrag. I Centerpartiets
budgetalternativ är den största enskilda
besparingsposten överföringarna till
kommunerna. Besparingarna på detta
utgiftsområde uppgår till 16 miljarder
kronor såväl 2003 som 2004 och är en av
förklaringarna till partiets lägre nivå
på utgiftstaket för staten.
Tabell 20. Centerpartiets utgiftstak för
staten 2003-2004
Miljarder kronor
200 200
3 4
Av riksdagen 844 878
fastställt utgiftstak ,0 ,0
Föreslagen minskning -38 -47
av takbegränsade ,0 ,8
utgifter
Ändrad +4, -0,
budgeteringsmarginal 0 2
Centerpartiets 810 830
redovisade utgiftstak ,0 ,0
Folkpartiet liberalerna förespråkar i
motion Fi39 en budgetpolitik som innebär
lägre skattetryck, lägre utgiftstryck,
ett överskott i statens finanser och ett
bibehållande av överskottsmålet i de
offentliga finanserna. Motionärerna
framhåller att deras ambition är tydlig:
det behövs skattesänkningar och dessa
skall vara klart målinriktade för att ge
ökad ekonomisk tillväxt och vidgad
individuell frihet. Partiet vill
återupprätta de grundläggande principerna
för 1990-1991 års skattereform och
inriktar i övrigt sina förslag till
förändringar av inkomstbeskattningen på
att begränsa marginalskatterna som enligt
motionärerna hämmar tillväxten.
I motionen föreslås en
inkomstskattereform som sänker
marginalskatten genom att värnskatten
slopas, genom att den nedre gränsen för
uttag av statlig skatt höjs, genom att
ett nytt förvärvsavdrag på 4 % införs vid
den kommunala beskattningen och genom att
grundavdraget inte trappas av i
inkomstlägen mellan ca 120 000 och
250 000 kr. För att ytterligare sänka
inkomstskatten vill motionärerna
därutöver införa en skattereduktion, lika
för alla, som under de båda närmaste åren
skall uppgå till 2 500 respektive 3 000
kr per person och år. Denna
skattereduktion skall också tillfalla
pensionärer.
Folkpartiet vill införa en obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring som skall
finansieras med höjda egenavgifter. Dessa
avgifter skall vara avdragsgilla och de
skattskyldiga skall i övrigt kompenseras
för avgiftshöjningen genom en särskild
skattesänkning.
Barnfamiljerna föreslås få ett utökat
stöd genom en skattereduktion som nästa
år skall uppgå till 160 kr för att året
därpå höjas till 220 kronor per barn och
månad. Samtidigt skall det inkomstprövade
bostadsbidraget trappas ned med först 60
och därefter 120 kr per barn och månad.
Genom denna växling räknar motionärerna
med att bortåt 20 000 bidragsmottagare
skall slippa 20 % extra marginaleffekt
när bostadsbidraget trappas ned med
stigande inkomster.
Motionärerna vill vidare skapa
särskilda kompetenskonton som gör det
möjligt att finansiera studier med
förtida uttag av pensionssparande. I
motionen föreslås därför att
avdragsrätten för pensionssparande höjs
från 0,5 till 1 basbelopp.
Vidare föreslår de att ett nytt
skatteavdrag införs för gåvor till
internationell hjälpverksamhet.
Inkomstskattesänkningarna beräknas i
motionen uppgå till sammanlagt 59
miljarder kronor 2004. Dessa förslag ses
av Folkpartiet som ett alternativ till
den skattereduktion som utgår till
löntagarna som kompensation för
egenavgiften till pensionsförsäkringen
enligt regeringens lösning. Eftersom
partiet motsätter sig detta och vissa
andra regeringsförslag begränsar sig
inkomstskattesänkningarna till netto 22
miljarder kronor.
Gemensamt med övriga borgerliga partier
föreslår Folkpartiet att man skall införa
en skattereduktion motsvarande halva
kostnaden för hushållstjänster.
Folkpartiet föreslår också att
taxeringsvärdena vid
fastighetsbeskattningen skall frysas på
den nivå som gällde 2000 och att uttaget
av fastighetsskatt skall vara 1,0 % för
småhus och 0,5 % för flerfamiljshus. På
sikt bör man enligt Folkpartiets mening
avskaffa fastighetsskatten i dess
nuvarande form och upprätta likformighet
mellan olika boendeformer.
Motionärerna vill även sänka
förmögenhetsskatten för att på sikt helt
avskaffa den. I ett första steg föreslår
de att sambeskattningen avskaffas samt
att fribeloppet höjs till 2,1 miljoner
kronor.
Arbetsgivaravgifterna inom
tjänstesektorn bör sänkas med 2
procentenheter. Partiets långsiktiga mål
är att helt avskaffa skattedelen i
arbetsgivaravgifterna. I motionen
föreslås också att dubbelbeskattningen på
aktiesparande successivt avvecklas, att
fåmansbolagsreglerna förenklas samt att
de sociala avgifterna på vinstandelar tas
bort. Dessa förslag ingår som delar i
Folkpartiets satsning på företagandet.
Folkpartiet förespråkar en grön
skatteväxling men anser att denna tanke
har förfuskats. Motionärerna föreslår att
en särskild miljöskatt skall införas på
sopförbränning samt att Sverige skall
arbeta för en gemensam CO2-skatt i EU.
De vill också på tre år återställa
enprocentsmålet för utvecklingssamarbetet
och avsätter för detta ändamål under de
båda efterföljande åren ytterligare
sammanlagt 2,5 miljarder kronor.
Vidare föreslår de att ytterligare 0,4
miljarder kronor per år skall tillföras
universitet och högskolor för att man
skall kunna öka kvaliteten i
grundutbildningen och minska trycket på
de mest belastade universiteten. Under en
treårsperiod vill motionärerna ge närmare
2 miljarder kronor extra till forskning
och forskarutbildning.
På högskolans område skall en
studentpeng som följer de studerande
införas för att deras val av högskola
skall bli styrande för fördelningen av
högskoleplatser. På motsvarande sätt
skall en skolpeng införas på skolans
område, vilken skall betalas ut till den
skola som föräldrarna och eleven väljer.
Särskilda resurser skall fördelas till
skolor med stora utmaningar och till
elever som behöver särskilt stöd.
Ersättningen i föräldraförsäkringen bör
enligt deras mening höjas till
10 basbelopp. Partiet anser att de låga
och enhetliga dagistaxor som nu införts
är bra, men otillräckliga.
Barnfamiljernas situation bör därför
förbättras ytterligare genom ett
barnkonto på 20 000 kr per år i två år
till alla barn under tre år.
Barnomsorgspolitiken måste enligt
motionärernas mening utformas så att den
omfattar alla barn, föräldrarna skall
fritt kunna välja mellan kommunal regi
och annan omsorgsform.
Tillsammans med övriga borgerliga
partier vill Folkpartiet införa en
nationell vårdgaranti som garanterar
behandling inom tre månader efter det att
behovet har fastställts.
I motionen drar partiet även upp
riktlinjer för en framtida, större
socialförsäkringsreform som skall
innefatta nuvarande pensionsförsäkring
samt en reformerad sjukförsäkring och
arbetslöshetsförsäkring. De tre
försäkringarna skall vara obligatoriska
och fristående från statsbudgeten, och
det skall vara raka rör mellan avgifter
och förmåner. Försäkringarnas oberoende
av statsbudgeten skall tryggas genom
fristående fonder.
I motionen förordas också att
sjukförsäkringens kostnader för
trafikolycksfall förs över på den
obligatoriska trafikförsäkringen. Enligt
motionärerna avlastas statsbudgeten då en
utgift på närmare 4 miljarder kronor som
i stället påförs bilismen.
Besparingar kan också göras genom en
ökad satsning på rehabilitering, vilket
leder till minskade kostnader för
sjukförsäkringen. Folkpartiet har i en
särskild motion redovisat ett samlat
program mot långtidsfrånvaron med
satsningar på rehabilitering och
samverkan mellan aktörer genom Finsam.
Dessutom vill man införa en
rehabiliteringsgaranti som säkerställer
att en rehabiliteringsutredning genomförs
inom en månad efter det att behov har
konstaterats. Krav skall också ställas på
de sjukskrivna att medverka i
rehabiliteringen. Gör de inte det, skall
de få nedsatt ersättning.
En tillgänglighetsreform för
handikappade bör enligt motionärerna
komma i gång under 2003 med en
engångssatsning på sammanlagt 5 miljarder
kronor, fördelad över de närmaste åren.
De föreslår också att staten helt skall
ta över kostnaderna för
assistansersättningen från kommunerna och
samtidigt återställa de inskränkningar i
rätten till personlig assistans som
regeringen infört.
Vägnätet behöver rustas upp, och i
motionen avsätts för detta ändamål
ytterligare 2 miljarder kronor under de
båda efterföljande åren. Folkpartiet är
också positivt till alternativa
finansieringsformer inom trafiksektorn.
De föreslagna skattesänkningarna och
nya utgiftsåtagandena finansieras genom
besparingar, genom att delar av
regeringens skatteförslag avvisas samt
genom satsningar som ger utdelning i form
av minskade utgifter eller ökade
inkomster.
Arbetslöshetsförsäkringen föreslås bli
obligatorisk och mer försäkringsmässig
genom att de försäkrade själva får svara
för ungefär en tredjedel av kostnaderna.
För utförsäkrade med lång anknytning till
arbetsmarknaden skall ett kompletterande
skydd finnas.
Arbetsmarknadspolitiken bör enligt
motionärerna reformeras och andra former
av åtgärder användas. I motionen pekar
man på möjligheten att anlita
bemanningsföretag. Då kan både antalet
personer i åtgärder och kostnaderna för
dem minska. Arbetsmarknadsverkets
förvaltningskostnader kan minska
väsentligt, anser motionärerna.
Motionärerna räknar med att deras
förslag till ändrad inriktning av
arbetsmarknadspolitiken och att de genom
att reformera a-kassan skall kunna minska
utgifterna på statsbudgeten med drygt 13
miljarder kronor per år under de båda
närmaste åren.
Byggstödet bör minskas liksom
satsningen på bredband. Genom partiets
ökade stöd till barnfamiljer räknar
motionärerna också med att behovet av
bostadsbidrag skall minska.
Stora besparingar kan enligt deras
mening också göras genom att på nytt ta
Barsebäck 1 i drift, eftersom
avvecklingskostnader då bortfaller och
större delen av åtgärdsprogrammet på
energiområdet kan slopas.
Besparingar på 0,7 miljarder kronor per
år görs också genom en lägre
investeringstakt i Banverket.
Motionärerna framhåller att de står
bakom den s.k. finansieringsprincipen och
reglerar därför de kommunalekonomiska
effekterna av sina förslag mot det
generella statsbidraget till kommuner.
Folkpartiet anser att staten i endast
ett fåtal undantagsfall skall driva
företag. I motionen föreslås att statligt
ägda bolag för sammanlagt 100 miljarder
kronor mer än regeringen räknar med skall
säljas under de båda närmaste åren. Det
är samma volym som föreslås av de övriga
borgerliga partierna.
Försäljningsinkomsterna skall användas
för att påskynda amorteringarna av
statsskulden, och som en följd av detta
räknar motionärerna med att utgifterna
för statsskuldsräntor under de båda
närmaste åren skall minska med sammanlagt
drygt 12 miljarder kronor jämfört med
regeringens politik.
Motionärerna räknar med att de med sitt
alternativa budgetförslag uppnår samma
finansiella sparande för hela den
offentliga sektorn som regeringen, dvs.
1,8 % av BNP. Den inriktning som deras
förslag har medför dock, enligt deras
egen mening, att de offentliga
inkomsterna får en bättre sammansättning.
Med ledning av de i motionen redovisade
uppgifterna kan de finansiella effekterna
av Folkpartiets budgetalternativ
sammanfattas på följande sätt.
Tabell 21. Folkpartiets finansiella
sparande i offentlig sektor 2003-2004
Miljarder kronor
(grafik borttaget)
Nivån på de av Folkpartiet förordade
utgiftstaken för staten under de båda
efterföljande åren är högre än de
fastställda nivåerna, främst till följd
av större budgeteringsmarginal och
kraftigt ökade statsbidrag till
kommunerna föranledda av kompensationen
för partiets förslag till
skatteförändringar.
Tabell 22. Folkpartiets utgiftstak för
staten 2003-2004
Miljarder kronor
200 200
3 4
Av riksdagen 844 878
fastställt utgiftstak ,0 ,0
Föreslagen ökning av +20 +19
takbegränsade ,1 ,0
utgifter
Ändrad +5, +7,
budgeteringsmarginal 9 0
Folkpartiets 870 904
redovisade utgiftstak ,0 ,0
2.2.3 Skatteutskottets yttrande
Skatteutskottet har i detta ärende yttrat
sig över regeringens och
oppositionspartiernas förslag till
alternativa riktlinjer för
skattepolitiken. I yttrandet (SkU:4y)
ställer sig skatteutskottet bakom de
riktlinjer för skattepolitiken som
regeringen förordar. Skatteutskottet gör
följande bedömning av de olika
alternativen.
Enligt utskottets mening är
skattesystemets främsta uppgift att på
ett varaktigt och stabilt sätt
finansiera olika gemensamma åtaganden.
Det totala skatteuttaget är därför en
direkt följd av den avvägning mellan
offentligt och privat finansierad
välfärd som medborgarna gör via det
politiska systemet. Skatter har inget
egenvärde, utan utrymmet för
skattesänkningar måste hela tiden
bedömas mot bakgrund av medborgarnas
önskemål om en offentligt finansierad
välfärd och de uppsatta
budgetpolitiska målen.
I förhållande till omvärlden har
Sverige höga skatter som en följd av
större och mer generellt utformade,
offentligt finansierade
välfärdssystem. Samtidigt blir den
svenska ekonomin alltmer öppen i takt
med att den internationella
rörligheten på tjänste-, arbets- och
kapitalmarknaderna ökar. Den ökande
integrationen påverkar de
underliggande skattebaserna och
ställer nya krav på skattepolitiken.
Det finns inte något enkelt sätt att
jämföra skattesystem i olika länder
för att på det sättet få en exakt
beskrivning av de anpassningskrav som
den ökade internationella rörligheten
medför. Jämförelser av skatteuttaget
ställt i relation till
bruttonationalprodukten ger ingen
större vägledning, eftersom länderna
har utformat sina transfererings- och
skattesystem efter olika principer.
Också mer grundläggande skillnader i
förutsättningarna, som olika
åldersstruktur, kan göra det svårt att
göra rimliga jämförelser. Även efter
korrigering för sådana faktorer finns
det dock kvar en skillnad mellan
Sverige och andra länder, och den
utmaning som Sverige ställs inför
kvarstår därför.
En särskild utredning -
Internationaliseringens betydelse för
svenska skattebaser och framtida
skattestruktur (dir. 2000:51) - har
till uppgift att göra en samlad
bedömning av hur den svenska
skattestrukturen bör vara utformad i
en värld med internationaliserade
marknader för varor, tjänster och
produktionsfaktorer samtidigt som de
välfärdspolitiska ambitionerna bevaras
på dagens nivå. Avvägningen i
skatteuttag på arbetsinkomster och
kapitalinkomster skall analyseras
liksom möjligheten och önskvärdheten
av att bevara en likformig
kapitalinkomstbeskattning. Syftet med
arbetet är att åstadkomma ett
förbättrat underlag för framtida
skattepolitiska prioriteringar. En
huvuduppgift är att bedöma rörligheten
hos underlagen för enskilda skatter
enligt nuvarande system och i vilket
tidsperspektiv en ökad rörlighet kan
uppkomma. Utredningens uppdrag skall
vara slutfört senast den 15 november
2002.
Utskottet anser att
internationaliseringen och de krav som
den ställer på det svenska
skattesystemet bör ses som en utmaning
och att inriktningen bör vara att den
svenska skattestrukturen skall
utformas på ett sätt som gör det
möjligt att bevara de
välfärdspolitiska ambitionerna på
dagens nivå. Utskottet är inte berett
att, som flera motionärer, direkt dra
slutsatsen att olika skatter så snabbt
som möjligt bör slopas eller sänkas
kraftigt.
Inkomstbeskattningen har i dag en
utformning som stämmer förhållandevis
väl överens med den skatteskala som
beslutades under skattereformen och
som därefter kompletterades med ett
sista steg som en fördelningspolitisk
korrigering. Flertalet skattskyldiga
betalar endast kommunal inkomstskatt,
och för grupper med högre inkomster
tillkommer en statlig inkomstskatt på
20 % respektive 25 %. De som endast
betalar kommunal inkomstskatt mot
svarar mer än 80 % av de
skattskyldiga.
Det finns enligt utskottets mening
anledning att erinra om att
skatteskalan under de år som följde på
krisåren i början av 1990-talet avvek
väsentligt från vad som gäller i dag.
De kraftansträngningar som krävdes för
att sanera de stora budgetunderskott
som krisen genererade hade bl.a. lett
till ett gradvis sänkt grundavdrag och
till att löntagarna i stigande grad
belastades med egenavgifter.
Egenavgifterna innebär en särskilt
tung belastning för låg- och
medelinkomsttagarna eftersom de är
avdragsgilla och dessa kategorier i
mindre grad än höginkomsttagarna har
någon fördel av detta avdrag.
Sedan krisen avvärjts har ett stort
arbete lagts ned på att återställa
skatteskalan. En skattereduktion för
låg- och medelinkomsttagare infördes
inkomståret 1999, och inkomståret 2000
påbörjades en genomgripande
reformering av inkomstbeskattningen
som syftar till att eliminera
effekterna av egenavgiften. Kostnaden
för denna reform uppgår till närmare
50 miljarder kronor. Tre steg har
redan tagits inkomståren 2000, 2001
och 2002, och detta är bakgrunden till
att de kombinerade skatte- och
avgiftsnivåerna i skatteskalan nu kan
sägas åter närma sig det mål som
uppställdes under skattereformen. I
reformen ingår också justeringar av
skiktgränserna så att andelen
skattskyldiga som betalar statlig
inkomstskatt begränsas. Reformen
gynnar särskilt låg- och
medelinkomsttagarna.
Som nämnts innebar krisåren också att
grundavdraget gradvis urholkades. I
budgeten för inkomståret 2001
presenterade regeringen en strategi
för en grön skatteväxling som innebär
att höjda skatter på energi och
miljöutsläpp finansierar en sänkning
av skatten på främst arbete. Den gröna
skatteväxlingen gjorde det möjligt att
påbörja en återställning av
grundavdraget. Detta höjdes
inkomståret 2001 med 1 200 kr, och
höjningen avsåg även det särskilda
grundavdrag som utgår till
pensionärer. Inför inkomståret 2002
har ytterligare en grön skatteväxling
genomförts och finansierat en höjning
av grundavdraget och pensionärernas
särskilda grundavdrag med 900 kr.
Vidare har den särskilda
skattereduktionen för låg- och
medelinkomsttagare utvidgats så att
den även gäller för pensionärer.
Inkomståret 2003, då pensionärerna
övergår till att följa samma
skatteregler som övriga skattskyldiga,
kommer skattereduktionen för låg- och
medelinkomsttagare att vara inbakad i
grundavdraget.
Enligt planerna skall ett fjärde och
avslutande steg i reformeringen tas
när utrymme för en sådan åtgärd bedöms
föreligga. När reformen genomförts
fullt ut har enligt utskottets mening
skatteskalan en utformning som i allt
väsentligt motsvarar den skatteskala
som beslutades under skattereformen.
En fördelningspolitisk korrigering
finns dock genom att den särskilda
skattereduktionen för låg- och
medelinkomsttagare infogats i
grundavdraget.
När det gäller de olika förslagen om
förändringar i inkomstskatteskalan har
dessa en varierande inriktning.
Kraftiga allmänna sänkningar av
inkomstskatten föreslås från flera
håll, och det uttalade målet är att
detta skall finansieras genom en
minskning av statens och kommunernas
ansvar på olika områden. Var och en
skall få behålla mer av sin lön och på
detta sätt kunna klara sig själv.
Enligt utskottets mening innebär
detta synsätt ett delvis underkännande
av den gemensamma sektorn och
betydelsen av de kollektiva lösningar
som i dag framstår som självklara för
de allra flesta. Tillgång till
sjukvård, skolor, polis, högre
utbildning m.m. tas i dag för given
eftersom finansieringen sker via
skattsedeln. Dagens skattefinansiering
innebär en dubbel omfördelning.
Skatteskalan är anpassad till
individens förmåga att bidra till de
gemensamma kostnaderna, och de
skattefinansierade tjänsterna och
förmånerna fördelas i princip efter
behov. En kraftig neddragning av den
skattefinansierade gemensamma sektorn
skulle därför innebära en försämring
för många grupper, och utskottet är
inte övertygat om att de alternativ
som skall träda i stället verkligen
skulle vara tillgängliga för alla.
Utskottet är inte berett att
tillstyrka förslagen om kraftiga
sänkningar av inkomstskatten.
De förslag om skattesänkningar som
läggs fram i motionerna motiveras
bl.a. med behovet av att minska
marginaleffekterna. Enligt utskottets
mening är det viktigt att vara
uppmärksam på att kombinationen av
skatte- och bidragsregler inte ger
upphov till höga marginaleffekter för
särskilt låg- och medelinkomsttagarna.
Höga marginaleffekter leder till
inlåsningseffekter, och drivkrafterna
att arbeta mer, studera, byta arbete
eller att gå från bidrag till arbete
försvagas. Regeringen har också aktivt
arbetat för att minska marginal
effekterna som ett led i politiken för
en full sysselsättning. Den påbörjade
inkomstskattereformen har tillsammans
med andra reformer, som t.ex. max
taxan, bidragit till att
marginaleffekterna kunnat minskas. Av
den redovisning som regeringen lämnar
i vårpropositionen framgår att
samtliga grupper har fått minskade
marginaleffekter under mandatperioden
och att minskningen har varit mest
påtaglig bland ensamhushåll med barn.
För dessa har marginaleffekterna
minskat med 6-8 procentenheter. En
fortsatt minskning av margi
naleffekterna behövs för att minska
klyftorna och ytterligare förbättra
förutsättningarna för en ökad
sysselsättning, och utskottet anser i
likhet med regeringen att politiken
även fortsättningsvis bör ha denna
inriktning.
Förslag om barnavdrag och
barnreduktioner läggs också fram i
motionerna. Enligt utskottets mening
finns det varken ur barnfamiljernas
synpunkt eller av administrativa skäl
någon anledning att söka infoga de
familjepolitiska stöden i
skattesystemet. Ett avdrag eller en
skattereduktion kräver särskilda
anpassningar av skattereglerna om
syftet är att skattelättnaden skall
motsvara dagens kontanta bidrag och
utgå från principen om ett stöd som är
lika för alla barn. Utskottet ser inte
någon anledning att överväga en föränd
ring med den inriktning som
motionärerna föreslår.
En skattereduktion för
hushållstjänster, som föreslås i
samtliga motioner, skulle enligt
utskottets mening utgöra ett avsteg
från de principer om en likformig och
neutral beskattning som ligger till
grund för skattereformen och som
enligt utskottets mening bör gälla.
Det är också kostsamt att genom
stimulanser försöka skapa en
tjänsteproduktion som kan konkurrera
med hushållens egen tjänsteproduktion.
Risken är att effekterna på sysselsätt
ningen blir mycket små eller inga alls
samtidigt som kostnaderna blir stora.
De erfarenheter som man har gjort i
Danmark talar för en sådan utveckling.
En stimulans av denna typ skulle
dessutom leda till
gränsdragningsproblem och ge upphov
till svårkontrollerade gråzoner.
Utskottet avstyrker förslaget.
När det gäller behovet av en
förstärkning av möjligheterna till
återkommande kompetensutveckling finns
det enligt utskottets mening anledning
att erinra om att den gröna
skatteväxlingen har gjort det möjligt
att finansiera ett nytt system för
individuell kompetensutveckling och
att regeringen under våren har lagt en
proposition med förslag om ett sådant
system, så att det kan träda i kraft
2003. Systemet bygger på individens
eget sparande på kompetenssparkonton.
Även arbetsgivaren stimuleras att
medverka. Huvuddelen av
stimulanseffekterna i systemet ges
genom en kompetenspremie som utformas
så att den individuella
kompetensutvecklingen blir attraktiv
även för de grupper som har begränsade
möjligheter att spara. Enligt
utskottets mening finns det mot denna
bakgrund inte anledning att överväga
den typ av förändringar på detta
område som föreslås i motionerna.
Skatten på utdelning på andelar
(aktier) föreslås i flera motioner
slopas helt eller delvis. Enligt
utskottets mening visar de utredningar
som gjorts på området att en slopad
skatt på aktieutdelningar inte är ett
verksamt medel för att förbättra de
större företagens villkor. Tillgången
till en internationell kapitalmarknad
gör att beskattningen av sparande
endast i begränsad omfattning inverkar
på företagens investeringsbenägenhet.
För små och medelstora företag som
inte i alla avseenden har tillgång
till den internationella kapital
marknaden kan emellertid inte bortses
från att den personliga kapitalbeskatt
ningen inverkar på avkastningskravet
och därmed i viss mån fungerar som en
skatt på företagens investeringar. I
skattelagstiftningen har detta
förhållande beaktats genom de
särskilda lättnader som sedan 1997
gäller vid beskattningen av
utdelningar och kapitalvinster på
onoterade aktier. Dessa skattelätt
nader ersatte ett tidigare
riskkapitalavdrag. Utskottet anser att
en generell sänkning av skatten på
ägarnas sparande i aktier inte är en
effektiv metod för att förbättra
villkoren för företagandet och är
därför inte berett att tillstyrka en
sådan förändring.
När det gäller fastighetsskatten har
motionärerna i allmänhet begärt att
den frysning av taxeringsvärden som
gällde fram till årsskiftet 2000/01
skall återställas. I motion Fi37 av
Alf Svensson m.fl. (kd) föreslås att
fastighetsskatten slopas helt och
ersätts med en kommunal avgift.
Fastighetsskatten är en del av
kapitalinkomstbeskattningen och lämnar
ett betydande bidrag till
finansieringen av den offentliga
välfärden. I en värld med en allt
större internationell rörlighet utgör
fastigheterna också en stabil och
säker skattebas.
När det gäller de förhållandevis
kraftiga prishöjningarna som inträffat
i storstadsområdena och vissa
attraktiva områden har en rad åtgärder
vidtagits för att dämpa uttaget av
fastighetsskatt och förmögenhetsskatt.
Skattesatserna har sänkts i olika
omgångar och uppgår nu till 1,0 % för
småhus och till 0,5 % för hyreshus
samtidigt som fribeloppen i
förmögenhetsbeskattningen har höjts.
Vidare har en begränsningsregel för
fastighetsskatten införts som innebär
att fastighetsskatten för ett småhus
som utgör den skattskyldiges perma
nenta bostad begränsas så att den
under vissa förutsättningar inte
överstiger 5 % av hushållsinkomsten.
Ytterligare anpassningar har
genomförts i syfte att öka reglernas
precision och skapa rimliga utslag vid
snabba prisförändringar. Ett system
med förenklade fastighetstaxeringar
mitt emellan de allmänna
fastighetstaxeringarna ersätter det
nuvarande omräkningsförfarandet, och
höjda taxeringsvärden tillåts endast
stegvis slå igenom på uttaget av
fastighetsskatt. Härtill kommer att en
ny utredning om fastighetsskatt skall
tillsättas för att pröva lösningar som
kan innebära vissa avsteg från nu
gällande principer för fastighets
beskattningen under förutsättning att
de fördelningsmässiga konsekvenserna
är acceptabla.
Utskottet är mot denna bakgrund inte
heller berett att tillstyrka en
återgång till de tidigare frysta
taxeringsvärdena eller att
fastighetsskatten ersätts med andra
beskattnings- eller avgiftsformer
eller helt eller delvis avskaffas.
Till grund för den gröna
skatteväxling som genomförts under
mandatperioden finns en strategi för
en successivt ökad miljörelatering av
skattesystemet som presenterats i
budgetpropositionen för 2001. En
reformering av energiskattesystemet
utgör därvid en central del, och
Skatteväxlingskommitténs principskiss
i SOU 1997:11 utgör utgångspunkten för
reformarbetet (prop. 2000/01:1, bet.
2000/01:FiU1). Skatteväxlingsstrategin
beräknas under en tioårsperiod omfatta
sammanlagt 30 miljarder kronor. En
reformering av energiskattestrukturen
och ett stegvis införande av
skatteväxlingskommitténs modell bedöms
skapa en energiskattemiljö som
säkerställer en effektiv miljöstyrning
och en varaktig finansiering av sänkta
skatter på arbete. I anslutning
härtill har utredningar initierats i
fråga om utformningen av nedsättnings
reglerna för tillverkningsindustrin,
växthusnäringen samt jordbruks-, skogs
bruks- och vattenbruksnäringarna,
vägtrafikbeskattningen och i fråga om
övriga miljörelaterade skatter.
Dessutom görs analyser av alternativa
ekonomiska styrmedel. Ett viktigt
inslag i denna strategi är också att
Sverige på ett aktivt sätt söker förmå
andra länder att följa efter och
införa motsvarande ekonomiska
styrmedel. En sådan internationell
beskattning är målet med Sveriges
agerande på detta område och skulle
dessutom minska behovet av särskilda
regler för den konkurrensutsatta
svenska industrin.
Av det anförda framgår att utskottet
ställer sig bakom de riktlinjer som
regeringen redovisat för
skattepolitiken och att utskottet inte
är berett att tillstyrka de förslag
som läggs fram av motionärerna.
Utskottet tillstyrker därför
propositionen i denna del och
avstyrker de aktuella
motionsyrkandena.
2.2.3 Finansutskottets ställningstagande
till riktlinjerna för budgetpolitiken
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker regeringens
förslag till riktlinjer för
budgetpolitiken och avstyrker de
alternativa förslag som framförs av
Moderata samlingspartiet,
Kristdemokraterna, Centerpartiet och
Folkpartiet liberalerna.
Jämför reservationerna 2 (m), 3 (kd), 4
(c) och 5 (fp).
De offentliga finanserna har på åtta år
gått från djupaste kris till stabila
överskott.
Krisen i början av 1990-talet ledde
till ett dramatiskt fall i den offentliga
sektorns finansiella sparande. På fyra år
föll sparandet mätt som andel av BNP med
närmare 18 procentenheter och blev till
ett stort underskott. Underskottet var
som störst 1993 och motsvarade då 12,3 %
av BNP. Fem år senare ersattes det av ett
överskott, och under de fyra senaste åren
har detta uppgått till sammanlagt 250
miljarder kronor. Under förra året
motsvarade överskottet t.o.m. nästan 5 %
av BNP.
Med de tidigare stora underskotten
ökade skuldbördan snabbt. Den offentliga
sektorns bruttoskuld hade i slutet av
1994 vuxit till 79 % av BNP, vilket var
19 procentenheter mer än skuldkriteriet i
Maastrichtfördraget föreskriver. Därefter
skedde en vändning, och man räknar nu med
att bruttoskulden nästa år skall ha
minskat till 50 % av BNP.
Den växande skuldbördan urholkade också
snabbt den offentliga sektorns
förmögenhetsställning. Skulderna växte
sig större än de finansiella tillgångarna
inklusive AP-fonden, och denna nettoskuld
ökade till 467 miljarder kronor 1996.
Förra året hade emellertid nettoskulden
avvecklats, och i år beräknas den
offentliga sektorns samlade förmögenhet
uppgå till ca 50 miljarder kronor.
Statsskulden - mätt i nominella termer
- nådde sin kulmen i slutet av 1998 då
den uppgick till 1 445 miljarder kronor.
Den har därefter minskat och beräknas vid
årets slut uppgå till 1 125 miljarder
kronor.
Den snabba förbättringen förklaras till
en del av en gynnsam ekonomisk
utveckling. Helt avgörande har emellertid
varit den förda budgetpolitiken och de
omfattande besparingsprogram som
genomfördes i mitten av 1990-talet och
som la grunden för de i dag sunda
offentliga finanserna.
När statsmakterna åter börjat få
kontroll över utvecklingen övergick man
från besparingsprogram till att målstyra
utvecklingen. Två ambitiösa, fleråriga
mål lades fast för budgetpolitiken - ett
utgiftstak och ett saldomål.
Utgiftstaket innebär att regering och
riksdag tre år i förväg låser nivån på de
statliga utgifterna. Eftersom
utgiftstaken anges i nominella termer
gäller de fastställda nivåerna oavsett
hur inflationen utvecklas. Utgiftstaken
omfattar i princip statsbudgetens
samtliga utgifter utom statsskuldsräntor.
Även utgifterna inom
ålderspensionssystemet vid sidan av
statsbudgeten räknas in under
utgiftstaket. När detta budgetpolitiska
instrument infördes 1997 saknade det
motstycke i omvärlden. Inget annat land
hade tidigare infört ett flerårigt
utgiftstak, fastlagt i nominella termer
som omfattar en så stor del av de
statliga utgifterna.
I motsats till utgiftstaket gäller
saldomålet hela den offentliga sektorn,
således även kommuner och landsting.
Enligt saldomålet skall de offentliga
finanserna uppvisa ett överskott på i
genomsnitt 2 % av BNP under en
konjunkturcykel. Det långsiktiga
överskottsmålet kompletteras med delmål
fastställda för varje enskilt år, och
sådana preliminära överskottsmål har
hittills fastställts för de tre närmaste
åren. I budgetproposition tar regeringen
regelmässigt också ställning till om det
preliminärt fastställda målet för närmast
efterföljande år skall omprövas med
hänsyn till nya prognoser över den
ekonomiska utvecklingen.
Fastlagda utgiftstak har hittills inte
bara hållits utan också underskridits med
sammanlagt 38 miljarder kronor samtidigt
som uppställda saldomål uppnåtts.
Denna form av målstyrning har kommit
att bli ett viktigt inslag i
budgetpolitiken. Inte minst utgiftstaken
har visat sig verkningsfulla. Genom att
tre år i förväg bestämma omfattningen på
de statliga utgifterna och därefter hålla
fast vid detta åtagande blir
budgetpolitiken långsiktig och mer
förutsägbar. Med en restriktion som
utgiftstaket kan exempelvis inte
tillfälligt högre inkomster användas för
att finansiera varaktigt högre utgifter,
och varje nytt utgiftsåtagande måste
finansieras genom omprioriteringar inom
utgiftstakets ram. Regeringen är enligt
budgetlagen dessutom skyldig att vidta
åtgärder om utgiftstaken hotar att
överskridas, och återkommande har
regeringen också själv genomfört eller
föreslagit riksdagen olika besparingar
för att förhindra detta. Med en sådan
inriktning befrämjas trovärdigheten i den
förda politiken.
Samtliga uppställda saldomål har
hittills uppnåtts med bred marginal, så
bred att de fastlagda delmålen under
femårsperioden 1997-2001 överträffats med
sammanlagt 167 miljarder kronor.
Omständigheter som dessa har bidragit
till att de offentliga finanserna nu
vuxit sig så starka att vi i motsats till
många andra länder förmått möta den
senaste internationella
konjunkturnedgången med en kraftfull och
expansiv finanspolitik. Genomslaget av
den internationella avmattningen blev
emellertid mot slutet av 2001 så starkt
att tillväxten trots detta bromsats upp
och lagt sig på en något lägre nivå.
Redan tidigare hade regeringen förutsett
att återhämtningen av de statliga
finanserna skulle plana ut, men
dämpningen blev i och med detta mer
påtaglig.
För de kommande åren räknar regeringen
därför med att såväl den konsoliderade
bruttoskulden som statsskulden inte
längre skall minska i absoluta tal, men
väl mätta som andel av BNP.
Av samma skäl kommer inte heller de
preliminärt fastställda överskottsmålen
att nås, varken i år eller under de båda
efterföljande åren. Det finansiella
sparandet stannar i stället vid 1,8 % av
BNP, dvs. 0,2 procentenheter lägre än
målet. Såsom angavs redan i
budgetpropositionen för 2002 skulle
emellertid även ett lägre överskott än
2 % accepteras om konjunkturen
utvecklades sämre än väntat, och med
hänsyn till att tillväxten nu har
reviderats ned kraftigt delar
finansutskottet regeringens uppfattning
att avvikelsen från överskottsmålet är
acceptabel.
Trots en internationell
konjunkturavmattning har vi alltså
överskott i de offentliga finanserna.
Samtidigt gäller att de offentliga
finanserna är konjunkturkänsliga, vilket
bl.a. kommer till uttryck i de
alternativa utvecklingsscenarier som
redovisas i vårpropositionen.
I ett lågtillväxtalternativ har
regeringen antagit att arbetsmarknaden
och lönebildningen fungerar sämre än i
det basalternativ som ligger till grund
för propositionens prognoser. Inflationen
och ränteläget blir därför högre, och i
förlängningen väntas överskottet i det
finansiella sparandet i den offentliga
sektorn sjunka ner mot 1 % av BNP.
Regeringens alternativa
tillväxtscenario visar alltså att även i
lågtillväxtalternativet kan de
automatiska stabilisatorerna tillåtas
verka fullt ut utan att ohållbara
underskott uppkommer. Samtidigt är
emellertid utrymmet för mer långtgående
stimulansåtgärder begränsat om
förtroendet för överskottsmålet skall
kunna upprätthållas.
Det är därför nödvändigt att
budgetpolitiken utformas på ett sådant
sätt att långsiktigt stabila
statsfinanser vidmakthålls. Sunda
offentliga finanser är en förutsättning
för en hög och uthållig tillväxt och
sysselsättning.
Enligt utskottets mening bör synpunkter
som dessa bilda utgångspunkt för
utskottets prövning av de olika
budgetalternativen.
I vårpropositionen redovisar regeringen
översiktligt de budgetpolitiska åtaganden
som tidigare har lagts fast och som utgör
riktlinjer för regeringens budgetpolitik.
Med två undantag föreslås inga nya
reformer i propositionen. Nyheterna är
att inkomstprövningen av änkepensioner
skall upphöra fr.o.m. 2003 och att man då
även skall tillföra ytterligare 125
miljoner kronor i investeringsbidrag för
studentbostäder. Någon förändring av
tidigare fastställda utgiftstak för
staten föreslås inte utan dessa
förutsätts ligga fast vid 844 respektive
878 miljarder kronor för 2003 och 2004.
Regeringen aviserar dock att man i
höstens budgetproposition kommer att
föreslå en beräkningsteknisk justering av
utgiftstaken, bl.a. för att neutralisera
effekterna av det nyligen föreslagna
kommunkontosystemet1 samt en på
tilläggsbudget för 2002 föreslagen
ändring av det kommunala
utjämningssystemet. Det senare förslaget
motiverar en teknisk justering av
utgiftstaket med 2,9 miljarder kronor,
vilket i princip ökar
budgeteringsmarginalen med ett lika stort
belopp.
Förslagen i vårpropositionen bygger på
budgetpropositionen för 2002, och bakom
den står även Vänsterpartiet och
Miljöpartiet de gröna.
Moderata samlingspartiets förslag till
inriktning av budgetpolitiken höjer nivån
på de statliga utgiftstaken för 2003 och
2004 med 48 respektive 33 miljarder
kronor. Att Moderata samlingspartiet med
sina många förslag till
utgiftsbegränsningar hamnar på ett
utgiftstak som så kraftigt överstiger de
fastställda nivåerna beror huvudsakligen
på den avräkning som görs gentemot
kommunerna. Moderata samlingspartiet
föreslår mycket omfattande
skattesänkningar varav en betydande del
direkt påverkar kommunernas inkomster. I
det moderata budgetalternativet
kompenseras kommunerna för detta
inkomstbortfall genom höjda statsbidrag,
vilket höjer nivån på de statliga
utgifterna och därmed också nivån på det
statliga utgiftstaket i motsvarande grad.
Nivåhöjningarna slår däremot inte igenom
på utgiftstaket för den samlade
offentliga sektorn.
Även Folkpartiets budgetalternativ
innehåller skatteförslag som får effekt
på kommunernas inkomster, vilket i sin
helhet regleras genom höjda statsbidrag.
Detta är den främsta anledningen till att
även detta parti redovisar högre
utgiftstak än de fastställda nivåerna.
Kristdemokraternas utgiftstak är under
de båda närmast efterföljande åren 7
respektive 13 miljarder kronor lägre än
de fastställda nivåerna, främst beroende
på att partiet valt att reglera
kommunernas skattebortfall över
statsbudgetens inkomstsida. Om
Kristdemokraterna i stället hade gjort
avräkningen på samma sätt som övriga
partier hade nivåerna på partiets
utgiftstak legat strax under
Folkpartiets.
Centerpartiets förslag till
inkomstskattereform innebär bl.a. att
grundavdraget vid den kommunala
inkomstbeskattningen slopas. Detta
breddar kommunernas skatteunderlag, och
effekten härav neutraliseras genom
minskade statsbidrag. Neutraliseringen är
en viktig förklaring till det lägre
utgiftstak som framkommer i
Centerpartiets budgetalternativ.
För 2003 och 2004 finns det således en
skillnad mellan Moderata samlingspartiet
och Centerpartiet på drygt 80 miljarder
kronor
De olika alternativen framgår av
följande diagram.
Diagram 7. Oppositionspartiernas
utgiftstak för staten 2003-2004
Miljarder kronor
(grafik borttaget)
Källa: Finansutskottet
Moderata samlingspartiet vill begränsa
den offentliga sektorns inkomster och
utgifter och lägger i detta syfte fram
förslag till omfattande skattesänkningar,
vilka föreslås bli finansierade med
utgiftsnedskärningar. Partiet anger två
långsiktiga mål för sin budgetpolitik. De
offentliga finanserna skall i genomsnitt
vara i balans över en konjunkturcykel,
och den offentliga sektorns konsoliderade
bruttoskuld skall vid utgången av 2005
understiga 40 % av BNP. Enligt
vårpropositionen beräknas den
konsoliderade bruttoskulden i år uppgå
till 53 % av BNP. För att snabbt kunna
minska bruttoskulden till eftersträvad
nivå kan motionärerna temporärt godta ett
vverskott i det finansiella sparandet. De
vill av samma skäl också sälja statliga
företag i stor skala. Under de närmaste
tre åren räknar Moderata samlingspartiet
med att deras privatiseringar skall kunna
inbringa drygt 200 miljarder kronor.
I motionen beräknas partiets
skattesänkningar under 2003 leda till ett
inkomstbortfall för den konsoliderade
offentliga sektorn på 37 miljarder
kronor, medan de föreslagna
utgiftsminskningarna samtidigt uppgår
till 36 miljarder kronor. Året därpå ökar
skattesänkningarna till 60 miljarder
kronor medan besparingarna är på 57
miljarder kronor. Till detta kommer under
de båda åren en ränteeffekt på 1
respektive 4 miljarder kronor som
motionärerna tillgodoräknar sig för sina
mer långtgående privatiseringsförslag.
Helt överskuggande i det moderata
budgetalternativet är att skatterna måste
sänkas. Även om övriga oppositionspartier
också föreslår mycket långtgående
skattesänkningar går Moderata
samlingspartiet längst. I motionen
förespråkas sänkta statliga skatter och
statligt finansierade
kommunalskattesänkningar på sammanlagt 60
miljarder kronor 2004.
Dessa skattesänkningar är alla tydligt
redovisade och möjliga att
kostnadsberäkna. Besparingarna som skall
finansiera detta inkomstbortfall är
däremot i några avseenden vagt
underbyggda eller yvigt tilltagna och ger
därför inte samma stadga. Det innebär att
i det moderata budgetalternativet
finansieras ett tydligt redovisat
bortfall av inkomster med besparingar som
på några väsentliga områden är löst
formulerade men som trots det förutsätts
få ett snabbt och omedelbart genomslag på
statsfinanserna. Det är enligt utskottets
mening inte en ansvarsfull budgetteknik.
Genom att växla lägre skatter mot mindre
bidrag och subventioner vill
motionärerna, som de uttrycker det, göra
det möjligt att leva på sin lön. Men med
detta synsätt blundar de för de positiva
omfördelande effekter som skatter och
bidrag har. Särskilt påtagligt blir detta
när partiet inte längre nöjer sig med att
föreslå att den s.k. värnskatten skall
avskaffas utan dessutom kräver att den
statliga inkomstbeskattningen i sin
helhet skall tas bort.
Med hjälp av skatter och bidrag sker en
inkomstutjämning mellan individer till
förmån för de sämst ställda i samhället.
Såsom skatteutskottet framhåller i sitt
yttrande (SkU4y) innebär dagens
skattefinansiering en dubbel
omfördelning. Skatteskalan är anpassad
till individens förmåga att bidra till de
gemensamma kostnaderna, och de
skattefinansierade förmånerna fördelas i
princip efter behov. En kraftig
neddragning av den skattefinansierade
gemensamma sektorn skulle enligt
skatteutskottets mening därför medföra
försämringar för många grupper, och
skatteutskottet är inte övertygat om att
de alternativ som skulle träda i stället
verkligen blev tillgängliga för alla.
Finansutskottet delar denna bedömning
och vill för egen del tillägga att
skatter och bidrag har för den enskilde
också en inkomstutjämnande effekt över
tiden, och genom denna omfördelning får
medborgarna samhällets stöd i de skeden
av livet då de inte aktivt
förvärvsarbetar på grund av studier,
sjukdom, arbetslöshet, ålderdom osv.
I motsats till motionärerna anser
utskottet alltså att skattesystemets
utformning har stor positiv betydelse för
fördelningspolitiken. Rätt använd är
skattepolitiken ett viktigt verktyg för
att minska klyftorna i samhället.
Enligt utskottets mening kan man alltså
inte byta ut minskade eller avskaffade
bidrag mot sänkta skatter på det
lättvindiga sätt Moderata samlingspartiet
gör. Det som Moderaterna framställer som
ett enkelt statsfinansiellt nollsummespel
kan få mycket långtgående återverkningar
för de enskilda individerna. Särskilt
påtagligt blir detta då
skattesänkningarna i stor utsträckning
förutsätts bli finansierade genom
minskade transfereringar och besparingar
i sådana trygghetssystem som a-kassa samt
sjuk- och föräldraförsäkringen.
Besparingar skall också göras i sådana
transfereringssystem som förtidspensioner
och bostadsbidrag.
Att införa en andra karensdag i
sjukförsäkringen leder enligt utskottets
mening till ökade påfrestningar för redan
utsatta grupper, och dessa påfrestningar
blir i än högre grad märkbara om åtgärden
på moderat vis kombineras med ett förslag
om att den sjukpenninggrundade inkomsten
skall fastställas på ett mindre
förmånligt sätt som främst drabbar
särskilt utsatta grupper.
Skattesänkningar finansierade på detta
sätt ger enligt finansutskottets mening
upphov till starkt negativa
fördelningspolitiska effekter. De
medborgare som är i störst behov av
samhällets stöd är de som i första hand
tvingas bidra till finansieringen genom
uteblivna eller försämrade förmåner.
Samtidigt får de själva begränsat utbyte
av de sänkta skatterna på grund av låga
inkomster.
Därtill kommer att några av de
besparingar partiet tillgodoräknar sig
uppnår man till priset av att medborgarna
tvingas betala obligatoriska försäk
ringspremier, som för den enskilde har
stora likheter med en skatt. Så t.ex.
räknar Moderata samlingspartiet med att
kunna spara 4 miljarder kronor genom att
från statsbudgeten lyfta ut kostnader för
sjukskrivningar förorsakade av
trafikolycksfall för att i stället
bekosta dem via en obligatorisk
trafikskadeförsäkring vid sidan av
statsbudgeten. Detta leder visserligen
till en minskad belastning på
statsbudgeten, men de skattesänkningar
det ger utrymme för torde inte uppväga de
ökade försäkringspremier den enskilde
bilisten får betala. På snarlikt sätt
vill Moderata samlingspartiet göra stora
besparingar i arbetslöshetsförsäkringen
genom att i stället låta dessa kostnader
finansieras via försäkringspremier som
den enskilde får betala.
Moderata samlingspartiet föreslår också
besparingar som skulle begränsa
kommunernas handlingsutrymme. På lösa
grunder påstås i motionen att kommunerna
kommer att få en bättre
produktivitetstillväxt med moderat
politik, vilket skulle minska
kommunsektorns kostnader med 5,5
miljarder kronor 2004. Hur detta är
möjligt anges inte. Med moderat politik
kommer enligt motionärerna även
kommunernas socialbidragskostnader att
minska med 2,5 miljarder kronor 2004.
Moderata samlingspartiet utgår nämligen
från att de moderata skattesänkningarna
skall minska behovet av socialbidrag i
denna omfattning. Med hänvisning till
dessa och andra lika löst grundade
antaganden om kostnadsminskningar för
kommunerna föreslår motionärerna att
nivån på det generella statsbidraget till
kommunerna skall minskas med 8 miljarder
kronor 2004. Det är uppenbart att ett
kraftigt minskat statsbidrag kommer att
tvinga fram besparingar och nedskärningar
i kommunerna. Det som i motionen kläs i
ord som "bättre produktivitetstillväxt"
är alltså, som utskottet ser det, i
praktiken inget annat än hårdhänt
framtvingade nedskärningar och
avskedanden.
Utgångspunkten för en privatisering bör
vara att den skall vara näringspolitiskt
motiverad och att den skall genomföras
vid en tidpunkt då utbytet blir så
gynnsamt som möjligt för skattebetalarna.
Men utan att redovisa någon närmare
försäljningsstrategi förutsätter Moderata
samlingspartiet att man redan nästa år
skall kunna avyttra statliga företag för
55 miljarder kronor. Och under de båda
därpå följande åren skall försäljningarna
uppgå till 75 miljarder kronor vartdera
året. Börskurserna har under det gångna
året fallit kraftigt, men någon
diskussion om det är rimligt eller ens
möjligt att i rådande börsläge avyttra
statlig verksamhet i denna omfattning
förs inte. Det är oklart i vad mån
motionärerna i sitt budgetalternativ har
beaktat det bortfall av
utdelningsinkomster som försäljningarna
ger upphov till.
Moderata samlingspartiet motsätter sig
helt användningen av en
budgeteringsmarginal och anser att
regeringen i stället bör återkomma till
riksdagen varje gång utgiftstaket är på
väg att överskridas.
Budgeteringsmarginalen påverkar nämligen
budgetdisciplinen negativt, anser
motionärerna.
Genom att kategoriskt avvisa
användningen av en budgeteringsmarginal
kan motionärerna uppvisa ett
budgetförslag med ett lägre utgiftstak än
annars. Allvarligare än så är emellertid
att motionärernas förslag inte går att
förena med de anslagsvillkor som gäller
för ramanslag och reservationsanslag.
Myndigheterna har i det nya
budgetsystemet givits en tämligen stor
frihet att fördela sina utgifter över
tiden. Ramanslag som inte utnyttjas fullt
ut ett år kan sparas till efterföljande
år. På motsvarande sätt kan en myndighet
använda tidigare sparade anslagsmedel som
komplement till årets anslag för att
finansiera en större utgift. Myndigheter
har också möjlighet att inom vissa
gränser låna av efterföljande års anslag
om medelstilldelningen ett visst år är
otillräcklig.
Myndigheternas rätt att självständigt
fördela sina utgifter över tiden går inte
att inordna i Moderaternas ramförslag,
eftersom detta inte ger utrymme för
förskjutningar. Varje minskning av
anslagssparandet som överstiger den
beräknade förbrukningen av
anslagsbehållningarna leder ju till att
de samlade utgifterna ökar, vilket
automatiskt skulle få till följd att
utgiftstaket överskrids, hur obetydlig
ökning det än är fråga om. Det framstår
inte som rimligt att riksdagen
återkommande skall behöva ta ställning
till varje liten förändring av detta
slag.
Av de skäl som här redovisats avvisar
utskottet Moderata samlingspartiets
förslag till inriktning av
budgetpolitiken.
Kristdemokraterna är starkt kritiska till
regeringens överskottsmål, eftersom
överskotten under åren framöver uppkommer
i ålderspensionssystemet, vilket inte ger
någon buffert åt statsfinanserna.
Pensionsmedlen kan enligt motionärerna
inte användas för att möta en
konjunkturavmattning, och då återstår
endast att öka upplåningen vilket
ytterligare skulle bygga på statsskulden.
För egen del redovisar motionärerna ett
budgetalternativ som sägs vara inriktat
på att åstadkomma såväl ett bättre
finansiellt sparande i staten som en
snabbare avbetalning av statsskulden. Men
för 2004 är det av Kristdemokraterna
angivna finansiella sparandet identiskt
lika med regeringens och för 2003 är det
på papperet endast 0,1 procentenheter
bättre än regeringens. Dessutom visar en
närmare granskning att Kristdemokraternas
budgetalternativ är behäftat med sådana
brister att stabiliteten i
statsfinanserna tämligen snabbt riskerar
att urholkas.
Den minskning av statsskulden som
framkommer i motionärernas
budgetalternativ uppnås uteslutande genom
att partiet avser att sälja statliga
företag i samma omfattning som Moderata
samlingspartiet, dvs. för 55 miljarder
kronor redan 2003 och för 75 miljarder
kronor under vart och ett av de båda
efterföljande åren. Utan dessa
tillkommande försäljningsinkomster kan
Kristdemokraterna inte tillgodoräkna sig
lägre ränteutgifter och kommer då även
enligt sin egen redovisning att under
perioden 2003-2004 få ett sämre samlat
finansiellt sparande för staten än
regeringen.
Motionärerna hävdar också att både
inkomster och utgifter i deras budget
alternativ är lägre än i regeringens. Det
kristdemokratiska budgetförslaget sägs
därför minska statsfinansernas
konjunkturkänslighet.
Inte heller i detta avseende kan
utskottet dela motionärernas uppfattning.
Visserligen redovisar motionärerna ett
förslag till statsbudget vars omslutning
är lägre än regeringens, men den lägre
omslutningen förklaras främst av att
motionärerna valt att nettoredovisa två
av sina överföringar till kommunsektorn
som en negativ post på statsbudgetens
inkomstsida.
Kristdemokraterna presenterar i
motionen ett antal skatteförslag och
andra förslag som har mycket långtgående
återverkningar på kommunernas ekonomi. I
enlighet med finansieringsprincipen skall
kommunerna kompenseras för sådana
förändringar, och normalt görs detta mot
ramanslaget Generellt statsbidrag till
kommuner och landsting som finns uppfört
på utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till
kommuner. Av en reglering på sammanlagt
39,4 miljarder kronor under såväl 2003
som 2004 redovisar emellertid
Kristdemokraterna endast 6,5 respektive
5,2 miljarder kronor på detta sätt.
Resterande 32,9 respektive 34,2 miljarder
kronor redovisas som en utgift på
statsbudgetens inkomstsida på
inkomsttitel 1111, och i det
kristdemokratiska budgetalternativet
kommer statsbudgetens omslutning då att
minska med lika stora belopp.
Om Kristdemokraterna i stället hade
följt gängse praxis och redovisat
samtliga överföringar till kommunerna på
utgiftsområde 25 skulle partiets ram för
detta utgiftsområde, liksom taket för de
statliga utgifterna, behövt höjas med 34
miljarder kronor 2004. Nivån på
Kristdemokraternas statliga utgiftstak
skulle då ha hamnat strax under
Folkpartiets, men 21 miljarder kronor
över regeringens.
Enligt utskottets mening är det
angeläget att man på olika sätt försöker
begränsa statsfinansernas
konjunkturkänslighet. Men det är en
illusion att tro att detta skulle uppnås
genom att man i stor skala börjar
nettoredovisa utgifter mot inkomster och
på grundval av en på detta sätt minskad
budgetomslutning hävdar att
statsfinansernas konjunkturkänslighet
kommer att avta.
Utskottet har flera gånger tidigare
starkt kritiserat Kristdemokraterna för
detta förfarande eftersom det inte
tillgodoser budgetlagens (1996:1059) krav
på att statens inkomster och utgifter
skall redovisas brutto på statsbudgeten.
Den kompensation som Kristdemokraterna
på detta sätt reglerar över
statsbudgetens inkomstsida avser
effekterna av dels en föreslagen höjning
av grundavdraget till 25 000 kr, dels
införandet av ett nytt förvärvsavdrag på
5 % av arbetsinkomsten upp till viss
nivå. Såväl grundavdraget som
förvärvsavdraget skall enligt förslaget
beräknas mot den kommunalt
beskattningsbara inkomsten, men den
skattelindring detta ger upphov till
skall betraktas som en statlig
skattereduktion som skall räknas av mot
inkomsttitel 1111 på statsbudgetens
inkomster.
Till saken hör att även Moderata
samlingspartiet, Centerpartiet och
Folkpartiet föreslår att ett
förvärvsavdrag skall införas vid den
kommunala beskattningen, men i motsats
till Kristdemokraterna kompenserar de
kommunerna för skattebortfallet genom
höjda statsbidrag.
Till saken hör också att även Moderata
samlingspartiet föreslår en höjning av
grundavdraget och att moderaterna även i
detta fall reglerar kompensationen över
statsbidragen.
Med den för grundavdragshöjningen valda
lösningen får Kristdemokraterna inte bara
ett krångligt och administrativt
svårhanterligt system, man missar också
möjligheten att helt befria inkomsttagare
med små inkomster från att behöva lämna
deklaration. Skall den föreslagna
skattereduktionen kunna beräknas är det
nämligen nödvändigt att även de med
inkomster i intervallet mellan nuvarande
grundavdrag och den föreslagna nya
grundavdragsnivån på 25 000 kr lämnar
deklaration.
Kristdemokraternas förslag till
skattesänkningar är nästa år 28 miljarder
kronor större än regeringens. Nästan hela
detta belopp äts emellertid omedelbart
upp av olika obligatoriska avgifter som
har många likheter med en skatt. Redan
första året uppgår dessa avgifter till
drygt 24 miljarder kronor, vilket innebär
att skattesänkningarna i praktiken
inskränker sig till knappt 4 miljarder
kronor.
I likhet med Moderata samlingspartiet
och Folkpartiet föreslår nämligen
Kristdemokraterna att kostnaderna för
personskador vid trafikolycksfall inte
längre skall finansieras över
sjukförsäkringen utan via den
obligatoriska trafikförsäkringen vid
sidan av statsbudgeten. Det är
trafikanterna som får ta på sig kostnaden
för denna budgetavlastning som drabbar
dem i form av ökade premiekostnader.
Kristdemokraterna anser också att
arbetslöshetsförsäkringen skall
reformeras och omvandlas till en
obligatorisk försäkring med kraftigt höjd
egenfinansiering. I princip alla
arbetstagare skall alltså påföras denna
avgift.
De största avgiftshöjningarna
framkommer emellertid i
Kristdemokraternas förslag till
avveckling av fastighetsskatten. Den
skall nämligen till två tredjedelar
finansieras genom en ny typ av kommunala
avgifter.
Enligt den finansieringslösning som
redovisas i motionen skall det generella
statsbidraget till primärkommuner minskas
med ett belopp som för varje enskild
kommun motsvarar 2 600 kr per småhus och
800 kr per lägenhet i kommunen. På
snarlikt sätt skall kommunens statsbidrag
också minskas med hänsyn till befintliga
kommersiella lokaler och industrilokaler.
I gengäld skall kommunerna ges rätt att
ta ut en kommunal avgift på högst dessa
belopp för bostadshus och
företagslokaler.
Lösningen innebär att de kommuner som
väljer att inte ta ut full avgift själva
får svara för mellanskillnaden.
Den innebär också - förutsatt att full
avgift tas ut - att ett stort antal
småhusägare kommer att drabbas av ökade
kostnader jämfört med nuvarande regler.
Maximalt avgiftsuttag motsvarar nämligen
ett taxeringsvärde på 260 000 kr, och
enligt SCB finns det i dag ca 361 000
småhus med lägre taxeringsvärden.
Förslagets negativa effekter för denna
grupp förstärks av att
reavinstbeskattningen av bostäder
förutsätts bli höjd till 30 %.
Budgetalternativet utmärks i övrigt av
en svagt underbyggd finansiering.
Regeländringar som syftar till att öka
utgifter och minska skatter är sålunda
tämligen väl specificerade medan
regeländringar avsedda att minska
utgifter eller öka inkomster ofta är
mycket otydliga.
Så t.ex. för motionärerna fram flera
tydligt redovisade och väl preciserade
förslag till skattesänkningar, vilka är
fullt möjliga att genomföra redan vid
årsskiftet. Bland annat gäller det
partiets förslag om avvecklad
fastighetskatt och höjt grundavdrag
liksom förslaget om ett nytt
förvärvsavdrag. Dessa skarpt formulerade
skattesänkningar förutsätts redan nästa
år bli finansierade genom vagt
formulerade besparingar som i några fall
dessutom framstår som ogenomförbara i
praktiken.
Av de skäl som här redovisats avvisar
utskottet Kristdemokraternas förslag till
inriktning av budgetpolitiken.
Centerpartiets budgetalternativ är
inriktat på att behålla statens utgifter
realt oförändrade samtidigt som
skattetryck, utgiftskvot och låneskuld
begränsas. Skatters och utgifters andel
av BNP bör långsiktigt sänkas till de
nivåer som gäller i jämförbara OECD-
länder i Nordeuropa där skattetrycket
varierar mellan 40 och 50 %.
De åtgärder som Centerpartiet förordar
ger enligt partiets egna beräkningar ett
utgiftstak för staten som 2004 är 48
miljarder kronor lägre än fastställd
nivå. Inget annat parti föreslår ett så
lågt utgiftstak för detta år. Det är
bl.a. Centerpartiets omfattande
besparingar på arbetsmarknadspolitikens
område men också partiets
inkomstskatteförslag som förklarar denna
avvikelse.
För 2003 föreslår nämligen
Centerpartiet att grundavdraget slopas
helt för att i stället ersättas av en
statligt finansierad skattereduktion på
10 000 kr för alla. Slopas grundavdraget
kommer kommunernas skatteinkomster att
öka, och i enlighet med
finansieringsprincipen reglerar
Centerpartiet detta genom att minska
statsbidragen med ett lika stort belopp.
Minskningen påverkar även nivån på
utgiftstaket som i Centerpartiets
budgetalternativ därigenom blir i
motsvarande grad lägre.
Som motionärerna själva framhåller ger
deras förslag till skattereduktion samma
skattelindring som ett grundavdrag på
drygt 31 000 kr. Den valda metoden för
avräkning mot kommunerna är emellertid
inte problemfri. Finns inget grundavdrag
måste i princip alla med inkomst avge
deklaration, således även de som i dag
har inkomster understigande nuvarande
grundavdrag och som därför är befriade
från denna skyldighet. I annat fall kan
inte rätt nivå på skattereduktionen
beräknas. Trots sin skenbara enkelhet är
förslaget därför administrativt
svårhanterligt och leder till ökat
krångel för många medborgare. Den grupp
som i dag är undantagen från
deklarationsplikt på grund av alltför
låga löneinkomster och som med
Centerpartiets förslag skulle bli skyldig
att lämna deklaration uppgick vid 2001
års taxering till 332 000 personer enligt
Riksskatteverket. Utskottet vill för sin
del inte medverka till att utöka
deklarationsplikten för dem som uppbär
enbart obetydliga löneinkomster.
Centerpartiets förslag till
skattesänkningar för de båda närmaste
åren uppgår till 34 respektive 48
miljarder kronor. De finansieras genom
utgiftsminskningar som netto uppgår till
38 respektive 48 miljarder kronor. Till
detta kommer en ränteeffekt av större
privatiseringar än regeringen.
Liksom övriga borgerliga partier har
Centerpartiet nämligen för avsikt att
sälja statliga bolag för sammanlagt över
200 miljarder kronor under de närmaste
tre åren. De företagsförsäljningar som
partiet tillgodoräknar sig överstiger
under 2003 och 2004 regeringens
försäljningsplaner med 40 respektive 60
miljarder kronor. De extraordinära
inkomsterna skall användas för amortering
av statsskulden, och i sitt
budgetalternativ har motionärerna därför
också tillgodoräknat sig en ränteeffekt
av detta på 1,1 respektive 4,4 miljarder
kronor. Skulle emellertid
försäljningsinkomsterna falla bort kommer
även ränteeffekten att göra det, och
motionärerna får då en i motsvarande mån
svagare budget.
Centerpartiets förslag till
utgiftsförändringar både ökar och minskar
utgifterna på statsbudgeten. Minskade
ramar föreslås för 9 utgiftsområden.
Dessutom tillgodoräknar sig motionärerna
en besparing på 1 respektive 3 miljarder
kronor under de båda efterföljande åren
genom att i motsats till regeringen
förutsätta att myndigheternas
anslagsbehållningar då inte skall minska.
Utan närmare motivering räknar således
Centerpartiet med att myndigheternas
anslagssparande under dessa båda år skall
bli lika stort som deras samlade
utnyttjande av anslagsreserver. Något
sådant har inte inträffat i modern tid.
Centerpartiet föreslår stora
besparingar på tre utgiftsområden som i
princip finansierar de föreslagna
skattesänkningarna. Det gäller först och
främst utgiftsområde 25 Allmänna bidrag
till kommuner där nivån nästa år sänks
med 16,2 miljarder kronor, främst till
följd av regleringen med anledning av det
slopade grundavdraget. På utgiftsområde
13 Arbetsmarknad sänks nivån med 11,9
miljarder kronor och på utgiftsområde 10
Ekonomisk trygghet vid sjukdom och
handikapp är nivåsänkningen 5,3 miljarder
kronor. Tillsammans ger det en besparing
på 33,4 miljarder kronor 2003.
På arbetsmarknadspolitikens område vill
alltså Centerpartiet nästa år minska
utgifterna med 11,9 miljarder kronor,
motsvarande 20 % av den ram som
preliminärt fastställts för nästa år för
utgiftsområde 13. Besparingar av denna
omfattning genomförs trots att
motionärerna kritiserar regeringen för
att inte kunna nå sysselsättningsmålet på
80 % 2004 och trots att de vill satsa på
en individanpassad utbildning - som
generellt sett är dyrare - i stället för
stora volymåtgärder. Det kan enligt
utskottets mening därför ha sitt intresse
att närmare se vad som ligger bakom den
mycket betydande neddragning som föreslås
på detta utgiftsområde redan för nästa
år.
Motionärerna hävdar att arbetet med att
matcha företag med arbetssökande sköts
bäst på lokal nivå. De anser också att
introduktionen av ny teknik och
jobbsökningsterminaler kan bidra till att
arbetsförmedlingen blir effektivare och
beräknar att 1 miljard kronor kan sparas
på Arbetsmarknadsverkets administration.
Arbetsmarknadsverkets myndighetsanslag
uppgår i år till 4,5 miljarder kronor och
täcker såväl verkets centrala som dess
regionala och lokala organisation.
Förslaget innebär således att
medelstilldelningen på detta anslag i ett
steg begränsas med 22 %. Enligt
utskottets mening framstår en så drastisk
nedskärning inte som trovärdig om man
samtidigt har ambitionen att begränsa
arbetslösheten och höja kvaliteten på de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.
Motionärerna upprepar också sitt
tidigare framförda förslag om att
försörjningsstödet vid arbetslöshet bör
samordnas. Att ha försörjningsstödet
uppdelat på flera olika utgiftsområden
gör systemet stelbent och hindrar i stor
utsträckning människor från att kunna
söka sig till kvalificerade
yrkesutbildningar, hävdar motionärerna.
Varken nu eller tidigare har
Centerpartiet redovisat några
regeländringar eller förslag till hur de
samordnade stödformerna skall användas.
Likväl förväntar sig motionärerna att man
mycket snabbt skall kunna göra
effektivitetsvinster i miljardklassen
till följd av denna åtgärd. I motionen
anges besparingen till 1,5 miljarder
kronor. Utskottet har för egen del svårt
att se hur något som i praktiken inte är
något annat än en omflyttning av
transfereringsanslag på statsbudgeten
skall kunna ge upphov till besparingar av
denna omfattning.
De gjorda omfördelningarna försämrar
dessutom överblicken över motionärernas
förslag och omöjliggör alla jämförelser
på aggregerad nivå med regeringens och
övriga oppositionspartiers förslag på de
aktuella utgiftsområdena. Ett av syftena
med den nuvarande indelningen i
utgiftsområden är just att man snabbt och
enkelt skall kunna få en bild av
partiernas prioriteringar mellan olika
politiskt relevanta områden. Denna fördel
går emellertid helt förlorad om man i
likhet med Centerpartiet i stor skala
börjar omfördela mellan olika
utgiftsområden.
Till detta kommer att riksdagen inte
samtidigt i sin beslutsprocess kan
tillämpa mer än en indelningsgrund för
statsbudgeten. Om rambeslutsmodellen
skall fungera måste respektive
utgiftsområde vara entydigt definierat.
Mot bakgrund härav har på förslag av
Riksdagskommittén riksdagsordningen
nyligen ändrats, och fr.o.m. 2002 års
ekonomiska vårproposition gäller att
beslut i fråga om vilka ändamål och
verksamheter som skall innefattas i ett
utgiftsområde endast får fattas i samband
med behandlingen av vårpropositionen. Det
innebär att den indelningsgrund av
statsbudgetens utgifter som nu i vår
kommer att fastställas av riksdagen skall
vara normgivande för såväl regeringen som
oppositionspartierna i riksdagen när de
utarbetar sina budgetalternativ för 2003.
Det är också värt att notera att den av
motionärerna föreslagna begränsningen av
försörjningsstödet inte främst gäller
administrationskostnader utan olika typer
av bidrag till hushållen som alltså
kommer att få vidkännas ett minskat stöd
i motsvarande omfattning. Det är också
uppenbart att detta drabbar grupper som
inte kan förväntas ha stora reserver att
försörja sig på. Motionärerna har inte
heller på ett trovärdigt sätt visat att
de som drabbas kan få sin försörjning
tryggad på annat sätt.
Motionärerna räknar vidare med att
nästa år kunna minska belastningen på
utgiftsområde 13 med 4,9 miljarder kronor
genom att öka självfinansieringsgraden i
den allmänna arbetslöshetsförsäkringen
till en tredjedel av kostnaden.
Medlemsavgiften förutsätts alltså kunna
höjas i denna omfattning.
Budgetavlastningen inskränker sig
emellertid till knappt 3 miljarder kronor
eftersom avgiften till a-kassan skall
berättiga till en skattereduktion på 40 %
av avgiften. Därmed kommer i praktiken 2
miljarder kronor av den beräknade
utgiftsminskningen i stället att belasta
statsbudgetens inkomstsida. Hur det skall
vara möjligt att administrativt genomföra
en vagt redovisad avgiftshöjning av detta
slag redan nästa år berörs inte i
motionen.
Genom sitt föreslag till satsning på
s.k. övergångsarbetsmarknader räknar
Centerpartiet dessutom med att utgifterna
för inköp av arbetsmarknadsutbildning
skall kunna begränsas med ytterligare 1,5
miljarder kronor 2003. Innebörden av
förslaget är att företag som tar emot en
person som är, eller riskerar att bli
långtidsarbetslös även skall berättigas
till nedsatt arbetsgivaravgift för en
person som redan är anställd i företaget.
Nedsättningen av arbetsgivaravgifterna
kommer således att belasta statsbudgetens
inkomstsida. I motionen beräknas
nedsättningen av arbetsgivaravgifter av
denna anledning uppgå till 0,75 miljarder
kronor 2003, och således utgår
motionärerna från att varje satsad krona
skall ge en besparing på 2 kr.
Tillsammans svarar dessa löst
underbyggda förslag för närmare 9
miljarder kronor, eller tre fjärdedelar
av den mycket betydande besparingen på
utgiftsområde 13. Av detta belopp kommer
närmare 3 miljarder kronor i stället att
belasta statsbudgetens inkomstsida, och
således inskränker sig budgetavlastningen
med anledning av dessa förslag till drygt
6 miljarder kronor.
Besparingarna på utgiftsområdet bärs
därutöver upp av att Centerpartiet bl.a.
motsätter sig de båda höjningar av taket
för arbetslöshetsförsäkringen som
regeringen fattat beslut om samt att
motionärerna förutsätter att en
föreslagen nedsättning av
arbetsgivaravgifterna positivt skall
bidra till att arbetslösheten begränsas.
På utgiftsområde 10 föreslår
Centerpartiet att nivån på utgifterna
skall begränsas med 5,3 miljarder kronor
2003 och med drygt det dubbla beloppet
2004. Denna utgiftsminskning förklaras
bl.a. av de positiva effekterna av en
satsning på rehabilitering. Partiet vill
nästa år avdela 2,6 miljarder kronor på
rehabiliteringsutredningar, hjälpmedel
och finansiell samordning. Satsningen
förutsätts ge snabb utdelning och väntas
redan samma år minska utgifterna för
sjukfrånvaro och förtidspension med drygt
4 miljarder kronor. Denna besparing växer
därefter snabbt och uppgår året därpå
till drygt 9 miljarder kronor. Hur en i
och för sig angelägen satsning på
rehabilitering skall kunna få ett så
snabbt genomslag att den redan första
året kraftigt minskar utgifterna för
sjukskrivning och förtidspension framgår
inte av motionen. På utgiftsområdet
räknar Centerpartiet också med att kunna
spara 1,8 miljarder kronor genom att
fastställa den sjukpenninggrundande
inkomsten (SGI) på ett nytt sätt.
Utskottets genomgång visar att
Centerpartiets förslag till
skattesänkningar och nya utgiftsåtaganden
i många fall har en svagt underbyggd och
yvigt tilltagen finansiering. Finansieras
skattesänkningarna på detta sätt riskerar
man snabbt att stabiliteten i
statsfinanserna urholkas.
Utskottet avvisar mot denna bakgrund
Centerpartiets förslag till inriktning av
budgetpolitiken.
Folkpartiet liberalerna vill i sitt
budgetalternativ återupprätta de
principer som låg till grund för
skattereformen 1990-1991 och inriktar
sina förslag till ändringar av
inkomstbeskattningen på att begränsa
marginalskatterna. Enligt motionärernas
bedömning kommer marginalskatten med
deras förslag att minska till 30 % för de
flesta skattskyldiga och till 50 % för
dem med höga inkomster genom att uttaget
av statlig skatt begränsas till 20 %,
brytpunkten för denna skatt höjs och den
s.k. LO-puckeln successivt avskaffas.
Folkpartiets övriga skatteförslag
syftar främst till att främja tillkomsten
av arbete och utvecklingen av
företagande. Det sker genom sänkta
arbetsgivaravgifter i den privata
tjänstesektorn, sänkt skatt på
hushållsnära tjänster, sänkt
förmögenhetsskatt och avskaffad
dubbelbeskattning på aktiesparande.
Nuvarande kompensation för egenavgifterna
avvisas av motionärerna som dessutom
föreslår att skattereduktionen för
fackföreningsavgifter skall ersättas av
en ny skattesänkning motsvarande den av
partiet föreslagna höjningen av a-
kasseavgiften.
Sammantaget uppgår de av Folkpartiet
föreslagna skattesänkningarna och nya
utgiftsåtagandena till ca 50 miljarder
kronor 2004. Budgetförsvagningarna
föreslås bli finansierade genom
besparingar och effektiviseringar, genom
att delar av regeringens skatteförslag
avvisas samt genom att verksamheter lyfts
ut ur statsbudgeten för att i stället
finansieras vid sidan av den.
Exempel på det senare är att
Folkpartiet föreslår att kostnaderna för
trafikolycksfall förs över från
statsbudgeten till den obligatoriska
trafikförsäkringen. Detta leder
emellertid till höjda försäkringspremier
för den enskilde, vilket urholkar värdet
av de föreslagna skattesänkningarna. I
motionen sägs visserligen att skatten
skall sänkas motsvarande de ökade
kostnaderna för trafikförsäkringen, men
något sådant förslag återfinns inte bland
de förslag till skatteförändringar som
partiet för fram.
Belastningen på statsbudgeten skall
enligt Folkpartiet även minskas genom att
arbetslöshetsförsäkringen blir
obligatorisk och finansierad med kraftigt
höjda egenavgifter motsvarande en
tredjedel av kostnaderna, avgifter som
skall vara avdragsgilla vid
beskattningen.
Den ökade egenfinansieringen skall
enligt motionen införas redan nästa år
och förutsätts då ge kraftiga positiva
statsfinansiella effekter, men
uppenbarligen utan att förorsaka några
större administrativa merkostnader
eftersom några sådana inte beaktats i
motionen.
Folkpartiet återkommer också till sitt
tidigare framförda förslag om att lägga
ned AMS i dess nuvarande form och låta en
ny tillsynsmyndighet med servicekontor
över hela landet överta ansvaret för
bl.a. a-kassefrågor samt utbetalningen av
ersättning till dem som anordnar en
åtgärd eller utbildning för den
arbetslöse. Övriga uppgifter som
jobbförmedling och yrkesutbildning skall
enligt motionärerna privatiseras eller
genomföras av andra aktörer som
utbildningsföretag, komvux, folkhögskolor
etc. Till den arbetssökande skall en
omställningspeng utgå vars nivå
fastställs av servicekontoren.
Med sitt nuvarande kontorsnät kan AMS
på lika villkor erbjuda arbetslösa över
hela landet kvalificerad hjälp att finna
nya arbeten eller få del av olika
arbetsmarknadspolitiska åtgärder liksom
hjälp med individuellt utformade
handlingsplaner och aktivitetsgarantier.
Arbetsförmedlingar finns i alla delar av
landet. Om denna verksamhet privatiseras
och läggs ut på olika entreprenörer
skulle, som utskottet ser det, en för
hela landet enhetlig tillämpning av olika
insatser försvåras samtidigt som det är
uppenbart att privata förmedlingsinstitut
inte i första hand skulle söka sig till
glesbygdsområden eller områden med
begränsad efterfrågan på arbetskraft.
Arbetslösa i dessa områden skulle då inte
längre få tillgång till samma service och
stöd som i dag. Dessutom finns, inom
nuvarande lokala kontorsorganisation,
uppbyggt en stor kunskapsbank om lokalt
verksamma företag och de lokala
arbetsmarknaderna vilken riskerar att gå
förlorad vid en privatisering.
Folkpartiet vill på sikt genomföra en
brett upplagd socialförsäkringsreform och
redovisar i motionen några utgångspunkter
för denna. Reformen skall omfatta tre
obligatoriska försäkringssystem -
ålderspension, sjukförsäkring och
arbetslöshetsförsäkring - som lyfts ut
från statsbudgeten och finansieras med
egenavgifter. Det skall vara raka rör
mellan förmåner och avgifter, och
beträffande sjukförsäkringen sägs att den
till största delen skall finansieras med
egenavgifter och att premierna inte skall
kunna variera med hänsyn till de
försäkrades ålder, sjukdomsrisk eller
annat. Premierna skall däremot sättas
försäkringsmässigt i den meningen att
försäkringen i sin helhet blir
finansiellt stabil, inte går med
långsiktiga underskott och inte heller
får användas för att täcka brister i
statsbudgeten. Försäkringarnas oberoende
från statsbudgeten skall tryggas genom
bl.a. fonder.
Som motionärerna själva framhåller har
ålderspensionssystemet reformerats och
därigenom blivit mer robust och
långsiktigt självbärande. Av den i
motionen redovisade idéskissen framgår
inte hur de båda andra
försäkringssystemen är tänkta att
utformas för att frikopplade från
statsbudgeten kunna klara stora
variationer i belastningen. I motsats
till ålderspensionssystemet, vars
utgifter kan beräknas med tämligen god
säkerhet flera år i förväg, är den
framtida belastningen på sjukförsäkringen
och arbetslöshetsförsäkringen betydligt
svårare att förutse. Det visar inte minst
de senaste årens explosionsartade
utveckling av kostnaderna för
sjukskrivningar liksom de kraftigt ökade
kostnaderna för arbetslösheten i början
av 1990-talet. Knappast någon
försäkringsmässigt uppbyggd fond skulle
ha kunnat klara av de snabbt ökade
sjukskrivningskostnaderna på det sätt som
nu sker inom ramen för hela
statsbudgeten. Alternativen hade därför
varit att antingen snabbt genomföra
kraftiga premiehöjningar för att kunna
möta de ökade utgifterna, eller att
försämra ersättningsvillkoren så att
inkomster och utgifter långsiktigt
balanserar varandra. Detta visar enligt
utskottets mening att sjukförsäkringen
och arbetslöshetsförsäkringen inte har
samma förutsättningar som
ålderspensionssystemet att fungera
långsiktigt stabilt vid sidan av
statsbudgeten. Motionärernas förslag kan
därför svårligen förenas med målen för en
allmän trygghetsförsäkring med
solidariska finansieringsprinciper.
I motionen förordas att merparten av
sjukförsäkringens kostnader skall
finansieras med egenavgifter. Men med en
sådan inriktning kommer enligt utskottets
mening arbetsgivarnas bidrag till
finansieringen att begränsas, och man
säkerställer då inte att arbetsgivarna
tar sitt ansvar för aktiva satsningar på
rehabilitering.
Barnfamiljernas marginaleffekter bör
enligt Folkpartiet begränsas genom att
delar av det inkomstprövade
bostadsbidraget växlas mot ett generellt
barnstöd i form av en skattereduktion som
är tänkt att utgå per barn och månad. För
småbarnsföräldrar vill Folkpartiet
dessutom införa ett barnkonto på 40 000
kr per barn, vilket skall få användas
under en tvåårsperiod. Den nyligen
genomförda förlängningen av
föräldraförsäkringen med en månad avvisas
av Folkpartiet som för egen del
förespråkar en höjning av såväl taket i
föräldraförsäkringen som ersättningsnivån
i den s.k. mamma/pappamånaden. Enligt
motionärerna blir de ekonomiska
marginalerna för barnfamiljerna därmed
större.
Finansutskottet anser i likhet med
motionärerna att barnfamiljernas
ekonomiska situation är en angelägen
fråga, och på initiativ av regeringen har
också en rad reformer genomförts som
förbättrat barnfamiljernas situation. Så
t.ex. har barnbidragen höjts successivt
och en maxtaxa införts i
förskoleverksamheten och
skolbarnsomsorgen.
Utskottet noterar med
tillfredsställelse att Folkpartiet numera
godtar regeringens maxtaxereform som ett
effektivt medel att begränsa
marginaleffekterna för barnfamiljer. Det
i motionen föreslagna barnkontot riskerar
att skapa negativa ekonomiska effekter
för barnfamiljerna när barnen uppnår 4-5-
årsåldern.
Utskottet anser för egen del att
föräldraförsäkringen med tidigare
beslutade och av regeringen aviserade
förbättringar samt maxtaxereformen och
övriga familjepolitiska stödformer har en
i allt väsentligt ändamålsenlig
inriktning som verkningsfullt bidrar till
att minska de ekonomiska skillnaderna
mellan familjer med och utan barn. Det
bör också påpekas att justeringen av
ersättningsnivåerna redan ingår i
regeringens planer för fortsatt
förstärkning av föräldraförsäkringen.
Utskottet ser därför inget skäl att på
nuvarande stadium förorda att ytterligare
stödformer skall införas.
Folkpartiet redovisar också ett mycket
omfattande försäljningsprogram för
statliga företag, vilket i likhet med de
övriga oppositionspartiernas förslag på
två år förutsätts kunna inbringa 100
miljarder kronor utöver de i
vårpropositionen upptagna
försäljningsinkomsterna för de båda
närmaste åren. Dessa i partiets motion
ospecificerade försäljningar beräknas på
två år kunna minska utgifterna för
statsskuldsräntor med 10 miljarder kronor
utöver regeringens prognoser för samma
period. Utskottet noterar att Folkpartiet
i jämförelse med övriga borgerliga
partier därmed tillgodoräknar sig en
dubbelt så stor räntevinst för samma
försäljningsprogram. Beräkning av
försäljningarnas övriga effekter på
statens finanser, såsom exempelvis
minskade inleveranser av företagens
vinstöverskott eller påverkan på statens
nettoförmögenhet, saknas helt i
Folkpartiets budgetalternativ.
Motionärerna ger inte heller någon
förklaring till hur man under en så kort
tid kan genomföra så vittgående
försäljningar utan att sätta
marknadsvärderingen av statliga bolag ur
balans.
Med hänvisning till vad som här har
sagts avvisar finansutskottet
Folkpartiets förslag till inriktning av
budgetpolitiken.
Sammanfattningsvis anser utskottet
således att de förslag till alternativ
inriktning av budgetpolitiken som
redovisas av Moderata samlingspartiet,
Kristdemokraterna, Centerpartiet och
Folkpartiet liberalerna inte bör läggas
till grund för riksdagens beslut i
frågan. Med sina långtgående krav på
skattesänkningar finansierade genom
försämringar av grundläggande
trygghetssystem och i flera fall yvigt
beräknade besparingar ger dessa förslag
inte den stadga som krävs för att man
skall kunna upprätthålla stabila
statsfinanser. De gångna årens mödosamma
arbete med att återskapa sunda
statsfinanser skulle därmed riskera att
gå om intet.
De fyra borgerliga partierna föreslår
alla att skatterna sänks med mellan 37
och 60 miljarder kronor under de båda
närmaste åren. Längst i det avseendet går
Moderata samlingspartiet som i sin
strävan att minska den offentliga
sektorns omslutning föreslår mycket
långtgående skatte- och
utgiftsminskningar, vilka i betydande
utsträckning omfördelar resurser till de
redan välbeställda och gröper ur sociala
trygghetssystem på ett sätt som inte är
fördelningspolitiskt godtagbart. Men även
Kristdemokraterna, Centerpartiet och
Folkpartiet liberalerna lägger i sina
motioner fram budgetalternativ med
liknande effekter.
De fyra partierna har flera identiska
eller snarlika förslag, och i den
politiska debatten försöker de också
profilera sig som ett gemensamt
regeringsalternativ. Eftersom detta
regeringsalternativ med dess
budgetpolitiska inriktning står mot den
förda politiken, har det enligt
utskottets mening sitt intresse att
närmare se vilka frågor som förenar
respektive splittrar dessa partier.
En för dem gemensam utgångspunkt är att
den offentliga sektorns inkomster och
utgifter skall begränsas. Moderata
samlingspartiet anger att utgiftsandelen
skall pressas ned mot genomsnittet inom
OECD, medan Centerpartiet talar om att
skatternas och utgifternas andel av BNP
skall minskas till de nivåer som finns i
jämförbara OECD-länder i Nordeuropa.
Partiernas förslag till
skattesänkningar är tämligen väl
preciserade och har sin tyngdpunkt i
inkomstbeskattningen.
Moderata samlingspartiet vill på sikt
höja grundavdraget till 50 000 kr, medan
Kristdemokraterna nöjer sig med en
höjning till 25 000 kr. Centerpartiet
vill ersätta grundavdraget med en
skattereduktion som i princip ger samma
effekt som ett grundavdrag på 31 000 kr,
medan Folkpartiet liberalerna vill
utjämna den s.k. LO-puckeln i
grundavdraget.
De fyra partierna vill också införa
någon form av förvärvsavdrag vid
inkomstbeskattningen, och med undantag av
Centerpartiet för de också fram förslag
om att den s.k. värnskatten vid den
statliga inkomstbeskattningen skall
avvecklas. Längst går även i detta
avseende Moderata samlingspartiet som på
sikt helt vill avveckla den statliga
inkomstbeskattningen.
De fyra partierna föreslår därutöver
att förmögenhetsskatten och
dubbelbeskattningen skall avvecklas. De
vill också med en skattereduktion
stimulera köp av hushållsnära tjänster,
begränsa de sociala avgifternas storlek
samt reformera beskattningen av
fåmansbolag.
Dessa i långa stycken likartade förslag
till skattesänkningar är alla tydligt
redovisade och står i det avseendet i
bjärt kontrast till deras tilltänkta
finansiering, vilken på några
principiellt viktiga områden är både
otydlig och svagt underbyggd.
Exempel på mer väsentliga skillnader är
att Moderata samlingspartiet vill
kraftigt minska utvecklingsbiståndet
medan övriga partier vill öka det.
Moderata samlingspartiet vill också
kraftigt öka medelstilldelningen till
försvaret medan de andra inte föreslår
några ändringar eller som i
Kristdemokraternas fall ett för de båda
åren mer begränsat nettotillskott.
Gemensamt för de fyra partierna är
emellertid att tyngdpunkten i deras
besparingar ligger på två utgiftsområden,
nämligen utgiftsområdena 10 Ekonomisk
trygghet vid sjukdom och handikapp samt
13 Arbetsmarknad. På dessa båda
utgiftsområden vill Moderata
samlingspartiet begränsa utgifterna 2004
med närmare 34 miljarder kronor,
Kristdemokraterna med drygt 20 miljarder
kronor, Centerpartiet med 24 miljarder
kronor och Folkpartiet med 21 miljarder
kronor.
Bakom dessa mycket långtgående
utgiftsbegränsningar döljer sig bl.a. ett
större avlyft från statsbudgeten på
mellan 5 och 7 miljarder kronor. Var för
sig föreslår de fyra partierna att
egenavgiften till
arbetslöshetsförsäkringen skall höjas så
att den motsvarar ungefär en tredjedel av
försäkringens kostnader. Alla
tillgodoräknar också sina
budgetalternativ en besparing av
motsvarande omfattning redan nästa år för
detta förslag.
De försäkrade skall alltså själva få
svara för en större del av kostnaderna
för arbetslöshetsförsäkringen, vilket
automatiskt urholkar värdet av de
skattesänkningar som de samtidigt
erbjuds. En sådan förändring är
självklart möjlig att genomföra, men med
tanke på att arbetslöshetsförsäkringen i
dag administreras av ett fyrtiotal
fristående arbetslöshetskassor med stora
skillnader i arbetslöshet och med olika
nivåer på medlemsavgifter kräver en
omläggning av detta slag rimlig tid av
förberedelse för att en idéskiss skall
kunna omvandlas till en praktiskt
fungerande åtgärd. Men inget av de fyra
partierna redovisar något konkret
utformat förslag, än mindre någon
realistisk genomförandeplan och förmår
därför inte göra det troligt att denna
mycket betydande utgiftsbegränsning skall
vara möjlig att uppnå nästa år. I och med
det tappar de också ett lika stort belopp
i finansieringen av sina
skattesänkningar.
På snarlikt sätt föreslår Moderata
samlingspartiet, Kristdemokraterna och
Folkpartiet liberalerna att man skall
föra över kostnaderna för trafikskadade
från sjukförsäkringen till den
obligatoriska trafikförsäkringen och att
detta skall kunna ske redan vid
årsskiftet 2002/03. Omläggningen väntas
enligt motionärernas uppskattning minska
statsbudgetens utgifter med grovt räknat
4 miljarder kronor, ett belopp som i
stället förutsätts belasta bilisterna
genom kraftigt höjda försäkringspremier.
Även detta förslag urholkar således
värdet av de utlovade skattesänkningarna.
Inget av partierna redovisar emellertid
något konkret förslag till hur detta
tekniskt och administrativt skall kunna
lösas på den korta tid som återstår tills
förändringen skall vara fullt genomförd,
än mindre hur det skall vara möjligt för
försäkringsbolagen att bryta löpande
försäkringsavtal för att kunna ta ut de
avgiftshöjningar som krävs.
Även i detta fall anvisar man alltså en
finansiering i flermiljardklassen som
inte ter sig möjlig att uppnå under
åtminstone det närmaste året.
Liksom regeringen vill de fyra
partierna komma till rätta med de snabbt
ökande kostnaderna för sjukskrivningar
och förtidspensioner. De avdelar därför
resurser för en utbyggd rehabilitering
och räknar uppenbarligen med att redan
första året inte bara kunna bryta
kostnadsökningen utan också att kraftigt
kunna begränsa dessa kostnader. De
förväntade kostnadsminskningarna är
nämligen så stora att de redan 2003 mer
än överstiger själva resurstillskottet.
Så t.ex. räknar Centerpartiet med att
2003 satsa 2,6 miljarder kronor på
rehabiliteringsutredningar och
hjälpmedel, och samma år tillgodoräknar
man sig som en följd av detta
kostnadsminskningar på 4,2 miljarder
kronor i form av minskad sjukfrånvaro och
lägre ökningstakt för
förtidspensioneringar.
Utan att ifrågasätta behovet av
ytterligare insatser för rehabilitering
anser utskottet att ett så snabbt och så
omedelbart utbyte av en satsning inte
framstår som trovärdigt. Utskottet frågar
sig osökt varför motionärerna i så fall
nöjt sig med att inskränka
resurstillskottet till de föreslagna
nivåerna om man på detta sätt kan minska
belastningen på statsbudgeten i än högre
grad.
Utvecklingen mot alltfler
långtidssjukskrivningar måste brytas, och
man måste komma till rätta med ohälsan i
arbetslivet. Det uppnås inte genom
luftigt tilltagna besparingsförslag utan
för det krävs väl underbyggda förslag.
Regeringen har i budgetpropositionen för
2002 redovisat ett åtgärdsprogram i 11
punkter för ökad hälsa i arbetslivet, och
detta program följs löpande upp. Av
vårpropositionen framgår också att
regeringen har för avsikt att i höst
återkomma till riksdagen med förslag i
denna fråga.
När det gäller andra besparingsförslag
på utgiftsområde 10 är de fyra partierna
mer skiljaktiga. Så t.ex. anser Moderata
samlingspartiet, Kristdemokraterna och
Centerpartiet att den
sjukpenninggrundande inkomsten skall
beräknas som genomsnittet av de senaste
två årens inkomster och inte som i dag
grundas på den aktuella inkomsten.
Folkpartiet liberalerna har inte något
motsvarande förslag, som i Centerpartiets
budgetalternativ väntas ge en besparing
på 1,8 miljarder kronor.
Moderata samlingspartiet och
Kristdemokraterna vill därutöver försämra
villkoren för sjukförsäkringen genom att
införa en andra karensdag. Något sådant
förslag för varken Centerpartiet eller
Folkpartiet liberalerna fram.
De fyra partiernas stora besparingar på
utgiftsområde 13 förklaras inte bara av
den föreslagna ökningen av a-kassans
egenfinansiering utan också av ett
förslag om att avveckla AMS i dess
nuvarande form. I stället skall en ny,
bantad tillsynsmyndighet med
servicekontor över hela landet överta
ansvaret för delar av verksamheten
samtidigt som jobbförmedling och
yrkesutbildning privatiseras.
Som utskottet tidigare framhållit
skulle med stor sannolikhet en
privatisering av väsentliga verksamheter
inom arbetsmarknadspolitikens område få
till följd att olika delar av landet,
liksom olika yrkesgrupper, inte får en
likvärdig behandling. Vissa
befolkningsgrupper, såsom invandrare och
personer nära pensionsåldern, riskerar
att med en privatiserad arbetsförmedling
få en klart försvagad ställning på
arbetsmarknaden. Om ett större varsel
skulle drabba en ort kan dessutom dagens
arbetsförmedlingar med sin centrala
uppbackning ge en helt annan service än
en privatiserad verksamhet.
De fyra partierna har också som
gemensamt förslag att statliga företag
skall säljas ut i en tidigare aldrig
skådad omfattning under de närmaste tre
åren. Utan att redovisa vare sig
försäljningsplaner eller någon
näringspolitisk strategi förutsätter de
att det skall vara möjligt att redan
nästa år avyttra statliga företag för 55
miljarder kronor. Och under de båda därpå
följande åren skall försäljningarna uppgå
till 75 miljarder kronor vartdera året.
Börskurserna har fallit kraftigt, men
någon diskussion förs inte om det är
rimligt eller ens möjligt att i rådande
börsläge avyttra statlig verksamhet i
denna omfattning. Såvitt utskottet kan
finna tycks de fyra partierna inte heller
i sina budgetalternativ ha beaktat det
bortfall av utdelningsinkomster som
försäljningarna ger upphov till. För dem
tycks enda syftet med privatiseringarna
vara att man vill påskynda amorteringen
av statsskulden och därmed också
utgifterna för statsskuldräntor. Att man
samtidigt frånhänder sig en räntabel
tillgång som ingår i den statliga
förmögenhetsmassan blundar man helt för.
Är som i detta fall utgångspunkten
dessutom att man oavsett utvecklingen på
aktiemarknaden varje år skall få in ett
visst belopp i försäljningsinkomster,
finns det en uppenbar risk för att man
tvingas sälja värdefulla tillgångar till
kraftiga underpriser, vilket i sin tur
tvingar fram ytterligare försäljningar
för att uppställda mål skall kunna nås.
I ett läge med låga börskurser är det
enligt utskottets mening inte
ansvarsfullt att forcera en försäljning
av statliga företag och åstadkomma stora
förluster för skattebetalarna. Ett sådant
resursslöseri tar utskottet bestämt
avstånd från. Utgångspunkten för en
privatisering måste självklart vara att
den skall vara näringspolitiskt motiverad
och att den skall genomföras vid en
tidpunkt då utbytet blir så gynnsamt som
möjligt för ägaren staten.
Exempel som dessa visar att
oppositionspartiernas budgetalternativ
utmärks av att de föreslagna
skattesänkningarna är tämligen väl
preciserade och i flertalet fall också
möjliga att genomföra vid de föreslagna
tidpunkterna. Deras tilltänkta
finansiering har emellertid i många fall
större likhet med vagt formulerade
idéskisser än praktiskt genomförbara
förslag. Trots det förutsätts de omgående
kunna ge full budgeteffekt. Med en så
löst underbyggd finansiering riskerar
statsfinanserna återigen att snabbt
försvagas. Förslag av detta slag kan inte
bilda underlag för en ansvarsfullt
utformad statsbudget, och finansutskottet
har därför inte kunnat ställa sig bakom
deras förslag till uppläggning av
budgetpolitiken.
Den förda politiken har resulterat i att
de offentliga finanserna snabbt
förbättrats. Väldiga underskott har vänts
i stora överskott som snabbt minskat de
skulder det offentliga tidigare dragit på
sig. Utvecklingen har gått så snabbt att
den offentliga sektorns nettoskuld nu är
helt utraderad och ersatt av ett
överskott.
Under förra mandatperioden genomförde
regeringen ett omfattande
konsolideringsprogram med vars hjälp
balansen i den offentliga sektorn kunde
återställas på ett fördelningspolitiskt
godtagbart sätt. Det skedde redan 1998,
och under innevarande mandatperiod har
den gynnsamma utvecklingen fortsatt,
fastlagda utgiftstak har hållits och
uppställda saldomål har hittills
överträffas med bred marginal. Under
förra året motsvarade överskottet t.o.m.
4,8 % av BNP.
Med sitt nu redovisade förslag till
inriktning av budgetpolitiken fullföljer
regeringen denna politik.
Den ekonomiska vårpropositionen bygger
på budgetpropositionen för 2002 om vilken
det finns en överenskommelse mellan den
socialdemokratiska regeringen,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Därmed
finns en politisk majoritet för
riktlinjerna för den ekonomiska politiken
och budgetpolitiken som är inriktade på
full sysselsättning, ett offentligt
överskott om 2 % av BNP i genomsnitt över
en konjunkturcykel och prisstabilitet.
Samarbetet under mandatperioden har
berört fem områden - ekonomi,
sysselsättning, rättvisa, jämställdhet
samt miljö - och innefattat både konkreta
förslag och långsiktiga åtaganden inför
framtiden. Dessa överenskommelser
bekräftas med denna vårproposition.
Träffade uppgörelser fullföljs.
Finansutskottet ställer sig med det
anförda bakom de riktlinjer som
regeringen redovisat för budgetpolitiken
och avstyrker de förslag om en annan
inriktning som läggs fram av
motionärerna. Utskottet avstyrker
motionerna Fi36 (m) yrkande 2 i berörd
del, Fi37 (kd) yrkande 3 i berörd del,
Fi38 (c) yrkande 2 och Fi39 (fp) yrkande
3.
2.2.4 Finansutskottets ställningstagande
till riktlinjerna för skattepolitiken
Utskottets förslag i korthet
Utskottet ställer sig bakom regeringens
förslag till riktlinjer för
skattepolitiken och avstyrker de
alternativa förslag som framförs av
Moderata samlingspartiet,
Kristdemokraterna, Centerpartiet och
Folkpartiet liberalerna.
Jämför reservationerna 6 (m), 7 (kd), 8
(c) och 9 (fp).
Enligt finansutskottets mening är det
viktigt att skattepolitiken har en
inriktning som gör det möjligt att
upprätthålla en varaktig, stabil och
rättvis finansiering av de gemensamma
åtaganden som följer av medborgarnas
önskemål om en offentligt finansierad
välfärd.
En grundläggande fördel med
skattefinansieringen är att den gör det
möjligt att ta hänsyn till individens
förmåga att bidra till kostnaderna. En
övergång till avgiftsfinansiering skulle
innebära att utrymmet för sådana
fördelningspolitiska hänsyn minskar.
Starka rättviseskäl talar således för att
de gemensamma kostnaderna också
fortsättningsvis bör finansieras med
skatter.
Den svenska ekonomin blir alltmer öppen
i takt med att den internationella
rörligheten på tjänste-, arbets- och
kapitalmarknaderna ökar, och detta
ställer nya krav på den svenska
skattepolitiken. I flera motioner drar
motionärerna slutsatsen att olika skatter
så snabbt som möjligt bör sänkas eller
slopas. Enligt utskottets mening bör
inriktningen i stället vara att den
svenska skattestrukturen utformas på ett
sätt som gör det möjligt att bevara de
välfärdspolitiska ambitionerna på dagens
nivå. Regeringen har också tillsatt en
utredning med denna inriktning som
beräknas vara klar under hösten 2002.
Utskottet anser inte att det är motiverat
med den typ av åtgärder som motionärerna
föreslår.
Inkomstbeskattningen har under senare
år förändrats som en följd av ett
kraftfullt reformarbete. Tre av fyra steg
i en inkomstskattereform som omfattar ca
50 miljarder kronor har genomförts, och
grundavdragen för löntagare och
pensionärer har höjts genom en grön
skatteväxling. Vidare har
inkomstbeskattningen kompletterats med en
skattereduktion för låg- och
medelinkomsttagare som också gäller för
pensionärer. Regeringen planerar att ta
ett fjärde och avslutande steg i
reformeringen när utrymme för en sådan
åtgärd bedöms föreligga.
Flera av motionärerna föreslår kraftiga
inkomstskattesänkningar med det uttalade
målet att åtgärden skall finansieras
genom en minskning av statens och
kommunernas ansvar på olika områden och
en ökad avgiftsfinansiering. Var och en
skall få behålla mer av sin lön och på
detta sätt kunna klara sig själv.
Utskottet har redan framhållit behovet av
en rättvis fördelning av de gemensamma
kostnaderna och den betydelse som
skattefinansieringen har i detta
sammanhang. Enligt utskottets mening
skulle motionärernas förslag innebära en
kraftig försämring för många grupper, och
utskottet är inte övertygat om att de
alternativ som skall träda i stället
verkligen skulle vara tillgängliga för
alla. Utskottet är inte berett att
tillstyrka förslagen om kraftiga
sänkningar av inkomstskatten.
Vidare tas behovet av minskade
marginaleffekter upp, och motionärerna
föreslår olika åtgärder för att motverka
dessa. Utskottet vill framhålla att
regeringen arbetar aktivt för att minska
marginaleffekterna som ett led i
politiken för en full sysselsättning. Den
påbörjade inkomstskattereformen har
tillsammans med andra reformer, som t.ex.
maxtaxan, bidragit till att
marginaleffekterna kunnat minskas. Av den
redovisning som regeringen lämnar i
vårpropositionen framgår att samtliga
grupper har fått minskade
marginaleffekter under mandatperioden och
att minskningen har varit mest påtaglig
bland ensamhushåll med barn. För dessa
har marginaleffekterna minskat med 6-8
procentenheter. Utskottet anser i likhet
med regeringen att politiken även
fortsättningsvis bör ha denna inriktning.
I motionerna läggs också förslag om
barnavdrag och barnreduktioner vid
beskattningen. Skatteutskottet har i sitt
yttrande framhållit att ett avdrag eller
en skattereduktion för barn skulle kräva
särskilda anpassningar av skattereglerna
om syftet är att skattelättnaden skall
motsvara dagens kontanta bidrag och utgå
från principen om ett stöd som är lika
för alla barn. Enligt utskottets mening
finns det varken från barnfamiljernas
synpunkt eller av administrativa skäl
någon anledning att på detta sätt söka
infoga de familjepolitiska stöden i
skattesystemet.
Skatten på utdelning på andelar
(aktier) föreslås i flera motioner slopas
helt eller delvis. Enligt utskottets
mening visar de utredningar som gjorts på
området att en slopad skatt på
aktieutdelningar inte är det bästa sättet
att förbättra de större företagens
villkor. Tillgången till en
internationell kapitalmarknad gör att
beskattningen av sparande endast i
begränsad omfattning inverkar på
företagens investeringsbenägenhet. För
små och medelstora företag som inte i
alla avseenden har tillgång till den
internationella kapitalmarknaden kan
emellertid inte bortses från att den
personliga kapitalbeskattningen inverkar
på avkastningskravet och därmed i viss
mån fungerar som en skatt på företagens
investeringar. Som skatteutskottet
framhåller har detta förhållande beaktats
i skattelagstiftningen genom de särskilda
lättnader som sedan 1997 gäller vid
beskattningen av utdelningar och
kapitalvinster på onoterade aktier.
Utskottet anser att en generell sänkning
av skatten på ägarnas sparande i aktier
inte är en effektiv metod för att
förbättra villkoren för företagandet och
är därför inte berett att tillstyrka en
sådan förändring.
När det gäller fastighetsskatten har
motionärerna i allmänhet begärt att den
frysning av taxeringsvärdena som gällde
fram till årsskiftet 2000/01 skall
återställas. I en motion föreslås att
fastighetsskatten skall slopas helt och
ersättas med en kommunal avgift.
Enligt utskottets mening utgör
fastighetsskatten en del av
kapitalinkomstbeskattningen och lämnar
ett betydande bidrag till finansieringen
av den offentliga välfärden. Som en följd
av de förhållandevis kraftiga
prishöjningar som inträffat i
storstadsområdena och vissa attraktiva
områden har en rad åtgärder vidtagits för
att dämpa uttaget av fastighetskatt och
förmögenhetsskatt. Skattesatserna har
sänkts i olika omgångar och uppgår nu
till 1,0 % för småhus och till 0,5 % för
hyreshus samtidigt som fribeloppen i
förmögenhetsbeskattningen har höjts.
Vidare har en begränsningsregel för
fastighetsskatten införts som innebär att
fastighetsskatten för ett småhus som
utgör den skattskyldiges permanenta
bostad begränsas så att den under vissa
förutsättningar inte överstiger 5 % av
hushållsinkomsten. Ytterligare
anpassningar har genomförts i syfte att
öka reglernas precision och skapa rimliga
utslag vid snabba prisförändringar. Ett
system med förenklade
fastighetstaxeringar mitt emellan de
allmänna fastighetstaxeringarna ersätter
det nuvarande omräkningsförfarandet, och
höjda taxeringsvärden tillåts endast
stegvis slå igenom på uttaget av
fastighetsskatt. Härtill kommer att en ny
utredning om fastighetsskatt skall
tillsättas för att pröva lösningar som
kan innebära vissa avsteg från nu
gällande principer för fastighets
beskattningen under förutsättning att de
fördelningsmässiga konsekvenserna är
acceptabla. Regeringen avser även att
tillsätta en utredning med uppgift att
göra en generell översyn av
förmögenhetsskatten, bl.a. mot bakgrund
av att nuvarande regler har kritiserats
för bristande enhetlighet i behandlingen
av olika tillgångar och för de
fördelningspolitiska effekterna.
Utskottet är mot denna bakgrund inte
berett att tillstyrka en återgång till de
tidigare frysta taxeringsvärdena eller
att fastighetsskatten ersätts med andra
beskattnings- eller avgiftsformer eller
helt eller delvis avskaffas.
I skattepolitiken är det viktigt att
möjligheten att styra mot en bättre miljö
och en minskad användning av ändliga
resurser tas till vara. Under
mandatperioden har flera steg tagits i en
grön skatteväxling med ökade skatter på
utsläpp av bl.a. koldioxid och sänkta
skatter på arbete. Till grund för den
gröna skatteväxlingen finns en strategi
för en successivt ökad miljörelatering av
skattesystemet som presenterats i
budgetpropositionen för 2001.
Skatteväxlingsstrategin beräknas under en
tioårsperiod omfatta sammanlagt 30
miljarder kronor. En reformering av
energiskattestrukturen och ett stegvis
införande av skatteväxlingskommitténs
modell bedöms skapa en energiskattemiljö
som säkerställer en effektiv
miljöstyrning och en varaktig
finansiering av sänkta skatter på arbete.
För att skapa en säker grund för det
fortsatta genomförandet av denna strategi
har utredningar initierats i fråga om
utformningen av nedsättningsreglerna för
tillverkningsindustrin, växthusnäringen
samt jordbruks-, skogsbruks- och
vattenbruksnäringarna,
vägtrafikbeskattningen och i fråga om
övriga miljörelaterade skatter. Dessutom
görs analyser av alternativa ekonomiska
styrmedel. Ett viktigt inslag i denna
strategi är också att Sverige på ett
aktivt sätt söker förmå andra länder att
följa efter och införa motsvarande
ekonomiska styrmedel. En sådan
internationell beskattning är målet med
Sveriges agerande på detta område och
skulle dessutom minska behovet av
särskilda regler för den
konkurrensutsatta svenska industrin.
Enligt utskottets mening bör arbetet med
en successivt ökad miljörelatering av
skattesystemet fortsätta.
Finansutskottet ställer sig med det
anförda bakom de riktlinjer som
regeringen redovisat för skattepolitiken
och avstyrker de förslag om en annan
inriktning som läggs fram av
motionärerna. Utskottet avstyrker
motionerna Fi36 (m) yrkande 2 i berörd
del, Fi37 (kd) yrkande 3 i berörd del,
Fi38 (c) yrkande 3 och Fi39 (fp) yrkande
2.
3 Riktlinjer för kommunernas ekonomi
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker motionsyrkanden om
ändrad redovisning avseende kommunerna
i propositionen samt om att permanenta
det tillfälliga sysselsättningsstödet.
Jämför reservation 10 (v, mp).
Propositionen
Kommunsektorns inkomster från skatter och
bidrag beräknas i år stiga med drygt 6 %
trots en svag sysselsättningsutveckling i
den svenska ekonomin. Ökningen är något
större än 2001. Inkomstökningarna 2001
och 2002 beror delvis på vissa
tillfälliga effekter som stora
slutavräkningar på skatten, den s.k. 200-
kronan, och det tillfälliga
sysselsättningsstödet till kommuner och
landsting som riksdagen nyligen beslutade
om.
Kommunsektorns finansiella sparande har
varit positivt sedan år 2000 efter att ha
varit negativt under flera år på 90-talet
och beräknas vara positivt under hela
prognosperioden, dvs. till och med 2004.
År 2000 ökade den kommunala konsumtionen
realt med 2,6 %, år 2001 med 1,9 %, och
ökningen beräknas till ca 1 % 2002. Den
demografiska utvecklingen beräknas kräva
en konsumtionsökning med ca 0,3 % per år
under prognosperioden. Utöver denna
ökning beräknas de kommunala
skatteintäkterna vid oförändrat
skatteuttag ge ett visst utrymme för
kvalitetsförbättringar. Resultaten
varierar dock kraftigt mellan enskilda
kommuner och mellan enskilda landsting.
Flera kommuner kommer att behöva
genomföra omstruktureringar i
verksamheten för att komma till rätta med
sina underskott.
För att höja kvaliteten i skolan,
vården och omsorgen och för att minska
behoven att höja kommunalskatterna har
nivån på statsbidragen till kommuner och
landsting höjts med över 24 miljarder
kronor från 1996 till 2002. Utöver detta
har kommunsektorn fått ökade resurser
bl.a. genom ett särskilt statsbidrag från
2002 för att öka tillgängligheten i
vården och genom det tillfälliga
sysselsättningsstöd 2002 som riksdagen
nyligen beslutade (bet. 2001/021:FiU26).
Motionen
I motion Fi40 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
konstaterar motionärerna att årets
ekonomiska vårproposition i enlighet med
riksdagens önskemål bara innehåller
förslag på två principiella punkter,
riktlinjer för den ekonomiska politiken
och för budgetpolitiken. Motionärerna
anser att regeringen därutöver borde
redovisa en bedömning av det ekonomiska
utrymmet för kommunsektorn. Det är av
stor vikt för kommuner och landsting att
vissa grundläggande frågor mellan stat
och kommun kan klargöras redan på våren.
Den ekonomiska vårpropositionen bör
enligt motionärerna innehålla en
beskrivning av vilket ekonomiskt utrymme
som finns givet existerande regler och
med nuvarande ekonomiska utveckling.
Redovisningen bör också innehålla en
bedömning av vilket ekonomiskt utrymme
kommuner och landsting kan behöva för sin
verksamhet och vilket utrymme staten kan
ge för detta (yrkande 1).
Motionärerna anser också att det finns
en rad skäl som talar för att
kommunsektorn måste få ökade ekonomiska
resurser från staten. Det tyngsta skälet
för ett sådant resurstillskott är att det
är nödvändigt att höja lönerna i de
kvinnodominerade yrkena inom vården,
skolan och omsorgen. Det finns också
tecken som tyder på att kommunernas
ekonomi försvagas från 2003. Enligt
Kommunförbundet vänds årets beräknade
överskott i kommunsektorn till ett
underskott 2003. Det finns även en rad
tecken som tyder på att de s.k.
maxtaxereformerna inom barn- och
äldreomsorgen åtminstone delvis kan vara
underfinansierade. En rimlig lägsta nivå
för ett ökat stöd till kommunsektorn är
enligt motionärerna att det tillfälliga
sysselsättningsstödet på 3 miljarder
kronor som införts för 2002 permanentas
(yrkande 2).
Finansutskottets ställningstagande
Liksom tidigare år innehåller
vårpropositionen ett kapitel om
kommunernas ekonomi. I samband med att
riksdagen beslutade om förändringarna av
budgetprocessen bestämdes också att en
utvärdering skulle göras efter några år
om vilka effekter omläggningen haft både
beträffande budgetprocessens innehåll och
riksdagens arbete (bet. 2000/01:KU23, s.
22-24). Mot denna bakgrund anser
utskottet inte att det finns skäl att
redan nu begära förändringar av
innehållet i den ekonomiska
vårpropositionen.
Beträffande att permanenta det
tillfälliga sysselsättningsstödet till
kommuner och landsting vill utskottet
hänvisa till att i höstens kommande
budgetproposition kommer regeringen att
återkomma med en förnyad bedömning av
kommunsektorns ekonomi och behov av
statsbidrag.
Med hänvisning härtill avstyrker
utskottet motion Fi40 (v) yrkandena 1 och
2.
4 Årsredovisning för staten
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att regeringens
skrivelse 2001/02:101 Årsredovisning
för staten läggs till handlingarna.
Regeringens skrivelse 2001/02:101
Enligt lagen (1996:1059) om statsbudgeten
skall regeringen så snart som möjligt,
dock senast nio månader efter budgetårets
utgång, lämna en årsredovisning för
staten till riksdagen. Enligt lagen skall
årsredovisningen innehålla
resultaträkning, balansräkning och
finansieringsanalys samt det slutliga
utfallet på statsbudgetens inkomsttitlar
och anslag. Lagen stadgar också att
regeringen är redovisningsskyldig inför
riksdagen för statens medel och övriga
tillgångar som står till regeringens
disposition. Redovisningsskyldigheten
omfattar även den verksamhet som bedrivs
av staten samt statens skulder och övriga
ekonomiska förpliktelser.
Regeringen lämnade den 15 april 2002 i
skrivelse 2001/02:101 en redogörelse för
det ekonomiska utfallet i staten för
2001. Skrivelsen omfattar
resultaträkning, balansräkning och
finansieringsanalys samt det slutliga
utfallet på statsbudgetens inkomsttitlar
och anslag under året. Vidare lämnas en
redogörelse för statliga garantier samt
för avgifter och bidrag från EU. Vissa
generella iakttagelser som
Riksrevisionsverket har gjort under året
redovisas och kommenteras i skrivelsen.
Myndigheter som har fått
revisionsberättelse med invändning
omnämns och skälen för invändningarna
anges. Årsredovisningen innehåller också
ett avsnitt om utvecklingen av den
ekonomiska styrningen i staten.
Sedan 1997 lämnar regeringen denna
återrapportering i en särskild skrivelse.
Motsvarande redogörelse lämnades tidigare
i budgetpropositionen.
Några motioner har inte väckts med
anledning av årsredovisningen.
Finansutskottets ställningstagande
Årsredovisningen för staten är ett
viktigt dokument i regeringens
återrapportering till riksdagen. I
årsredovisningen ges en fyllig och
informativ beskrivning av statens ekonomi
2001.
Utskottet finner det värdefullt att
utvecklingsfrågor kring den ekonomiska
styrningen i staten beskrivs. För
utskottet är det angeläget att även
fortsättningsvis närmare följa upp och
påverka detta arbete.
Vid behandlingen av motsvarande
skrivelse förra året gjorde riksdagen ett
tillkännagivande om könsuppdelad
statistik. Utskottet underströk att
jämställdhetsfrågan är en fråga med
högsta prioritet och att det är angeläget
att köns- och jämställdhetsperspektivet
genomsyrar regeringens arbete. Utskottet
ansåg också att det är nödvändigt att i
högre grad precisera kraven på
jämställdhetsarbetet i myndigheternas
regleringsbrev och att införa mer
omfattande krav på återrapportering.
Regeringen rapporterar nu att det pågår
ett arbete inom Regeringskansliet med att
se över hela budgetprocessen utifrån ett
jämställdhetsperspektiv och att
riktlinjerna för utformningen av
regleringsbreven har förstärkts när det
gäller kraven på myndigheternas
återrapportering. Regeringen skriver
också att fördjupade redovisningar av
jämställdhetsperspektivet bör lämnas i
regeringens resultatskrivelser till
riksdagen. Avsikten är även, skriver
regeringen, att återkommande lämna en
fördjupad redovisning av den samlade
jämställdhetspolitiken i en särskild
resultatskrivelse.
Utskottet ser positivt på de
ansträngningar som görs för att lyfta
fram jämställdhetsfrågans betydelse och
anser att det är viktigt att denna
utveckling drivs vidare.
Utskottet framförde också förra våren att
det vore värdefullt om årsredovisningen
vid sidan av utgifterna under
utgiftsområde 7 också innehöll en
redovisning av utfallet för biståndsramen
eftersom avgränsningen av biståndsramen
inte sammanfaller med anslagen. Utskottet
välkomnar att regeringen nu kompletterat
redovisningen på denna punkt.
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
och ställningstaganden har föranlett
följande reservationer. I rubriken
anges vilken punkt i utskottets
förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.
1.Riktlinjer för den ekonomiska
politiken - avsnitt 1, punkt 1 (m, kd,
c, fp)
av Mats Odell (kd), Gunnar Hökmark
(m), Lennart Hedquist (m), Anna
Åkerhielm (m), Per Landgren (kd),
Gunnar Axén (m), Lena Ek (c) och Karin
Pilsäter (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 1 borde ha följande lydelse:
Riksdagen godkänner de i reservation 1
föreslagna riktlinjerna för den
ekonomiska politiken och tillkännager
detta för regeringen som sin mening.
Därmed bifaller riksdagen delvis
motionerna
2001/02:Fi36 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 1,
2001/02:Fi37 av Alf Svensson m.fl. (kd)
yrkandena 1, 2, 4 och 5,
2001/02:Fi38 av Agne Hanson m.fl. (c)
yrkande 1 samt
2001/02:Fi39 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkandena 1 och 4 och avslår
proposition 2001/02:100 punkt 1.
Ställningstagande
Vår utmaning
En ny politik
Sverige behöver en ny politik och en ny
regering för att klara framtidens
utmaningar.
Vi vill att Sverige skall finnas bland
de främsta nationerna vad gäller ekonomi
och välfärd, med god miljö och en bra
arbetsmarknad. Sverige skall inta en
naturlig plats i det internationella
samarbetet med ambitionen att öppna
marknader och öka utbytet mellan länder
och enskilda människor. Men detta sker
inte av sig självt. Det kräver en
medveten politisk vilja och
handlingskraft. Den nuvarande
regeringskonstellation saknar båda.
Vi vill gemensamt, med en ny politik
· lägga grunden för att höja den
långsiktigt hållbara tillväxten till
åtminstone 3 % per år och därmed skapa
ett ökande välstånd för alla,
·
· få fler människor i arbete och
genom företagande skapa nya jobb,
·
· slå vakt om den statsfinansiella
stabiliteten genom lägre utgifter, lägre
skattetryck, sänkt skuldkvot och minskad
statsskuld,
·
· förbättra Sveriges
konkurrenskraft genom reformerad
lönebildning, ett bättre
utbildningssystem och konkurrenskraftiga
skatte- och utgiftsnivåer,
·
· skapa goda förutsättningar för
att alla skall kunna växa och förverkliga
sina ambitioner och på så sätt minska den
regionala och sociala tudelningen,
·
· öka valfriheten och stärka både
mäns och kvinnors makt över den egna
tillvaron,
·
· skapa förutsättningar för ett
öppet och jämställt samhälle,
·
· uppnå att nyföretagandet under
nästa mandatperiod ökar med minst 40 %.
Av de nya företagen skall minst 40 %
startas av kvinnor.
·
Sverige hade gynnsamma förutsättningar
under några år i slutet av 1990-talet.
Anledningen var en stark internationell
konjunktur, en svag kronkurs som
stimulerade exporten och ett stigande
kapacitetsutnyttjande. Trots dessa yttre
förutsättningar förbättrades inte
Sveriges ställning i förhållande till
omvärlden. Vi ligger fortfarande på
sjuttonde plats vad gäller BNP per person
bland OECD-länderna. Resultatet av
regeringens åtta år vid makten är magert.
De yttre förutsättningarna kommer att
vara annorlunda under de kommande åren.
Den internationella konjunkturen kommer
att bli lugnare, kronkursen kommer
rimligen inte att försvagas ytterligare
och produktionen närmar sig
kapacitetstaket. Med nuvarande politik
kommer tillväxten att bli lägre än
tidigare. Den kommer också att bli lägre
än vad den skulle kunna vara. Regeringen
räknar med att ekonomins
tillväxtmöjligheter stannar vid 2 % per
år under de närmaste åren. Vi anser att
det är både nödvändigt och möjligt att
höja den svenska ekonomins
tillväxtpotential till minst 3 % per år.
Det är nödvändigt för att möta de
utmaningar som bl.a.
befolkningsutvecklingen ställer oss
inför. Det är möjligt om vår politik
genomförs.
Men tillväxt är inte allt. Vår politik
syftar till att frigöra människor, att ge
utrymme för nya idéer och initiativ, att
ge kvinnor och män lika möjligheter och
att ge utrymme för mångfald. Tillväxten
måste vara uthållig och förenlig med en
långsiktigt hållbar ekologisk och social
utveckling.
Detta kräver en omfattande
reformverksamhet. I ett antal gemensamma
program har vi dragit upp riktlinjer för
vad som behöver göras när det gäller
förutsättningar för företagande, reformer
av arbetsmarknaden och vården. Vi är fyra
partier som möter väljarna med egna
program men genom de gemensamma
programmen och genom gemensamma
ställningstaganden i riksdagen i ett
antal frågor finns ett tydligt underlag
som visar vilken politik vi vill föra i
regeringsställning. Detta står i skarp
kontrast mot regeringsblocket där inte
ens regeringspartiet kan ge besked i ett
antal väsentliga frågor utan bara säger
att man avser ". återkomma i höst".
· Utan växande och dynamiska
företag kan våra ambitioner inte uppnås.
Att skapa bättre förutsättningar för nya
och redan befintliga företag är en
huvuduppgift. Våra strävanden bromsas
inte heller av en ideologisk motvilja mot
företagande som regeringen och dess
stödtrupper präglas av. Vi ser i stället
företagande som en viktig möjlighet för
den som så vill att förverkliga sig själv
och realisera sina idéer.
·
· Företagen måste vara
konkurrenskraftiga och kunna verka på en
internationell marknad. Vi visar här på
ett antal förändringar som är nödvändiga
för att företagen skall bli tillräckligt
starka och kunna växa i Sverige. För att
ge möjlighet för företag att växa och
utvecklas måste en rad politiska beslut
fattas, beslut som innebär lägre
skattebelastning på företag och
företagare, avregleringar och
förenklingar.
·
· Den offentliga verksamheten
måste öppnas för nya producenter som inom
den offentliga finansieringens ram kan
förse människorna med de tjänster som i
dag produceras enbart inom offentliga
monopol. Det öppnar för nya idéer och nya
sätt att lösa problemen och ger ett mera
varierat utbud av tjänster och bättre
välfärd. Detta ger också de många kvinnor
som traditionellt arbetar i den
offentliga sektorn nya möjligheter. Det
ger både möjlighet att själv pröva på nya
sätt att arbeta och möjlighet att få nya
arbetsgivare att välja mellan. Detta
kommer att ha positiva effekter på
lönerelationerna mellan män och kvinnor.
Dessutom måste politiken på en rad andra
områden förändras för att ge kvinnor och
män lika möjligheter.
·
· Arbetsmarknaden måste reformeras
både vad gäller dess institutioner och
dess regler. Vi har i ett omfattande
program angivit de viktigaste reformerna.
Syftet är att institutionerna skall bli
mera effektiva och att möjligheter skall
öppnas så att människor som i dag finns
utanför arbetsmarknaden kan komma in och
att sociala och regionala skillnader kan
utjämnas.
·
· Omedelbara åtgärder måste sättas
in mot den explosion av sjukfrånvaron som
skett under den socialdemokratiska
regeringstiden. Ökningen måste hejdas och
människor ges möjlighet att återvända
till arbetsmarknaden. Eftersom det inte
finns en förklaring till ökningen finns
det inte ett enda botemedel. Ett
omfattande åtgärdsprogram måste sättas in
för att åstadkomma en vändning.
·
· Lägre skatter och lägre
offentliga utgifter är nödvändiga för att
företagande och sysselsättning skall
kunna utvecklas. Men det är också
nödvändigt för att öka människors frihet
och möjlighet att stå på egna ben. Det
individuella ekonomiska utrymmet måste
öka så att bl.a. bidragsberoende kan
minska. Det kräver hårdare prioritering
bland de offentliga uppgifterna, en
koncentration på de offentliga
kärnuppgifterna. De höga skatterna och de
höga offentliga utgifterna gör också de
offentliga finanserna mycket
konjunkturberoende. De offentliga
finanserna skall stärkas och våra
åtaganden inom EU skall uppfyllas.
·
Vad innebär 3 % tillväxt för Sverige på
längre sikt?
En skillnad i årlig tillväxttakt på någon
procentenhet, skillnaden mellan 2 och 3
%, tycks kanske inte så viktig i det
korta perspektivet, på något års sikt.
Det är i ett längre perspektiv som
skillnaden blir betydelsefull. På lite
sikt kan en högre tillväxt göra en mycket
stor skillnad i människors standard och
välfärd. En ansvarsfull politik måste ha
en långsiktig inriktning.
Innebörden av ambitionen att höja
tillväxten till 3 % per år kan
åskådliggöras på följande sätt.
De närmaste 5-6 åren räknar
Konjunkturinstitutet (KI) med att den
svenska ekonomin har förmåga att växa med
i genomsnitt knappt 2 (1,9) % per år.
Detta är en relativt hög siffra som beror
på att befolkningen och
arbetskraftsutbudet väntas utvecklas på
ett förhållandevis gynnsamt sätt fram
till år 2008. Även OECD-sekretariatet
räknar i en översiktlig studie med
gynnsammare tillväxtmöjligheter de
närmaste åren. Därefter räknar KI med att
den svenska ekonomin på längre sikt
endast kommer att växa med i genomsnitt
1,6 %, mycket till följd av den
demografiska utvecklingen som då väntas
försämras. Som en jämförelse kan nämnas
att Långtidsutredningen (2000) i sitt
huvudscenario räknar med att den svenska
tillväxten endast kan förväntas bli 1,3 %
årligen år 2009-2015.
Med utgångspunkt från KI:s
basalternativ kan man beräkna hur stor
skillnaden skulle bli för Sveriges
ekonomi på längre sikt om tillväxten i
stället var 3 % årligen. I diagrammet
nedan framgår de olika utvecklingsbanorna
för BNP-tillväxten, dels med KI:s
basalternativ, dels med ett antagande om
3 respektive 2,5 % årlig tillväxt.
Därtill framgår skillnaden mellan de båda
alternativen (den understa streckade
kurvan). KI:s beräkningar sträcker sig
till år 2020. För perioden därefter har
tillväxttakten med oförändrad politik
[6~antagits fortsätta med de 1,5 % som KI
anger för perioden 2016-2020. Detta är
sannolikt ett optimistiskt antagande vid
oförändrad politik med tanke på att de
befolkningsmässiga problemen förstärks
från år 2020 och framåt.
Av diagrammet nedan framgår att
skillnaden i BNP vid oförändrad politik
jämfört med 3 % tillväxt på drygt 30 år
uppgår till lika mycket som värdet av
hela Sveriges BNP i år. Det är alltså
mycket stora värden som står på spel. Det
är alltså helt avgörande att ett aktivt
reformarbete för ökad tillväxt snarast
kan påbörjas.
Med tanke på det demografiska tryck som
finns, inte minst på vård- och
omsorgstjänster, inser man att många av
de problem som enbart kommer att
förvärras med oförändrad politik kommer
att kunna lösas väsentligt enklare genom
de kraftigt ökade resurser, även för det
offentliga, som en bättre tillväxt ger.
Utgångsläget inför nästa mandatperiod
Sverige tappade mark under de goda åren
Andra halvan av 1990-talet kännetecknades
även i Sverige av god ekonomisk tillväxt.
Den internationella konjunkturen vände uppåt,
samtidigt som den svenska exportindustrin gavs
stora konkurrensfördelar i och med den svaga
kronkursen. Efter det tidiga 1990
lågkonjunktur fanns också stor ledig kapacitet i ekonomin, vilket gjorde
ett kraftigt uppsving inom industrin möj-ligt.
Den internationella uppgången var en förutsättning för den svenska till-
växten under dessa år. Men det är värt att påpeka att den svenska ekonomin
inte växte mer än flertalet andra länders under högkonjunkturen. Snarare
var det så att vi knappt höll jämna steg med omvärlden. Sammantaget under
perioden 1995-2001 var den svenska BNP-tillväxten något lägre än genom-
snittet för OECD-länderna.
Tillväxtutvecklingen under denna period innebar att Sveriges relativa eko-
nomiska ställning inte förbättrades. År 2001 låg Sverige på 17:e plats på
OECD:s välfärdslista, räknat i BNP per person, vilket kan jämföras med
niondeplatsen år 1990, och fjärdeplatsen 1970. Den svenska eftersläpningen
fortsatte således även under andra halvan av 1990-talet.
Den svenska eftersläpningen
(tabell borttagen)
Källor: OECD, KI och vårpropositionen för 2002
Anm.: OECD omfattar samtliga 30 OECD-länder. OECD23 omfattar de 23 mindre
länderna dit bl.a. Sverige hör.
Ett annat sätt att utvärdera Sveriges tillväxt de senaste åren är att
jämföra vad som skulle ha hänt om Sverige hade kunnat följa med i andra
länders till-växttakt. I diagrammet nedan visas hur mycket högre Sveriges
BNP (i fasta priser) skulle ha varit år 2001 om vi hade hängt med våra
konkurrentländers tillväxttakt. Värdet av hela den produktion som skedde i
Sverige under år 2001, dvs. Sveriges BNP uppgick till ca 2 000 miljarder
kronor. Men:
· Om Sverige hade haft samma tillväxt som genomsnittet för samtliga OECD-
länder 1995-2001 så skulle Sveriges BNP nu vara 30 miljarder kronor högre.
·
· Om Sverige hade haft samma tillväxt som de mindre OECD-länderna (OECD23)
1995-2001 så skulle Sveriges BNP nu vara 115 miljarder kronor högre.
·
· Om Sverige hade haft samma tillväxt som de små europeiska OECD-länderna (
OECD18) 1995-2001 så skulle Sveriges BNP nu vara 70 mil-jarder kronor högre
.
·
· Om Sverige hade haft samma tillväxt som Finland 1995-2001 så skulle
Sveriges BNP nu vara 205 miljarder kronor högre.
·
Om Sverige hade haft samma tillväxt som Irland 1995-2001 så skulle Sveri-
ges BNP nu vara 900 miljarder kronor högre!
(diagram borttaget)
Vad som är än värre är att Sverige fortsätter att tappa gentemot omvärlden.
Enligt regeringens egna tillväxtprognoser liksom den senaste prognosen från
Konjunkturinstitutet (mars 2002) så fortsätter Sverige att släpa efter
omvärl-den även under de närmaste åren. Enligt SNS Ekonomiråds (2001) beräk
-ningar krävs en svensk tillväxt som i genomsnitt överstiger tillväxten
inom OECD med en procentenhet per år i 17 år innan Sverige på nytt tillhör
de tio länder med högst BNP per capita. Men den senaste faktiska
utvecklingen samt rådande prognoser visar att vår klättring uppåt inte bara
dröjer, utan att vi är på väg att halka efter än mer. Högkonjunkturen under
andra halvan av 1990-talet har inte stärkt Sveriges ekonomi i grunden.
Regeringen spår fortsatt ekonomisk eftersläpning
Förlorade möjligheter
De möjligheter som fanns att under de goda åren reformera ekonomin och
skapa förutsättningar både för en mildare nedgång den dag konjunkturen
mattas och för en stabilare och långsiktigt högre tillväxtnivå i framtiden
gick förlorade. De senaste årens förstärkning av de offentliga finanserna
beror uteslutande på högkonjunkturen. De politiska beslut som fattats har
samman-taget försvagat de offentliga finanserna, mestadels i form av
utgiftsökningar (enligt beräkningar från Konjunkturinstitutet avseende åren
1999-2001). I stället för att minska de utgifter som inte är
konjunkturberoende för att däri-genom få ned de totala offentliga
utgifterna på en varaktigt lägre nivå gjorde regeringen tvärtom; de
konjunkturoberoende utgifterna ökade. Sverige gick således in i
avmattningen med ett högt utgiftstryck.
I stället för att genomföra strukturella reformer i form av strategiska
skat-tesänkningar och en reformering av den ineffektiva och stela
arbetsmarkna-den lät regeringen konjunkturen "göra jobbet". Den höga
tillväxten fick skyla över det faktum att den svenska ekonomin fortfarande
lider av systembrister. Dessa brister blev tydliga då vårt stora beroende
av ett fåtal stora företag inom vissa specifika branscher (främst telekom
och motorfordon) gjorde att vi drabbades extra hårt när konjunkturen
mattades. Det finns i svenskt näringsliv inte den mångfald och
diversifiering i form av mindre och medelstora företag som gör att
nedgångar i samband med lågkonjunkturer blir mildare. Detta hör i sin tur
ihop med det låga nyföretagandet och tillväxthindren för småföretag.
I efterhand kan vi se att Sverige utvecklades sämre inom många områden även
under högkonjunkturen. Detta gäller inte minst arbetsmarknaden. Mellan 1995
och 2001 ökade sysselsättningen med 6 %, vilket placerar Sverige på 12:e
plats bland 15 EU-länder vad gäller sysselsättningsökning. Sverige var ett
av två EU-länder som noterade en minskning av sysselsättningsgraden (
arbetskraftens andel av den åldersmässigt arbetsföra befolkningen) under
perioden 1995-2000.
Sysselsättningsökning 1995-2001
Procentuell förändring
(grafik borttaget)
Källor: Eurostat och Kommissionen
Att arbetsmarknaden utvecklades så svagt under en period som av många, inte
minst regeringsföreträdare, beskrivs i mycket positiva ordalag tyder på ett
djupt systemfel på svensk arbetsmarknad. En konsekvens av detta är att
integrationsproblemen kvarstår då arbetslösheten är fortsatt hög i
invandrar-täta områden. För utomeuropeiska invandrare uppgår
sysselsättningsgraden till 42 %, mot 77 % för svenskar.
Den kraftiga ökningen av sjukfrånvaron innebär dessutom att en stor del av
sysselsättningsökningen under slutet av 1990-talet "ätits upp" av högre
sjuk-frånvaro. Den mest utsatta gruppen vad gäller sjukfrånvaron är
kvinnor an-ställda i offentlig sektor.
När ekonomin mattades av under förra året hade vi den högsta arbetslös-
heten någonsin i sluten av en högkonjunktur. Sveriges gick således in i av
-mattningsperioden med hög arbetslöshet, högt utgiftstryck och svag
tillväxt-kraft.
Det ekonomiska läget och konjunkturutvecklingen
Den internationella konjunkturen
Förra året kännetecknades av en tydlig ekonomisk avmattning, både i Sverige
och internationellt. De negativa konsekvenserna av terroristattackerna i
USA i september fick inte så negativa följder för konjunkturen som man
kunde befara. Detta berodde inte minst på de snabba reaktionerna från
centralban-kerna i både USA och Europa som strax efter händelsen den 11
september sänkte sina styrräntor.
Förra årets nedgång var tydlig inte minst inom den tidigare så expansiva IT
- och telekomsektorn, vilket drabbade länder som Sverige och Finland extra
hårt.
Bland övriga europeiska länder uppvisade Tyskland en märkbar svaghet, med
en tillväxttakt som inte nådde 1 %. Kännetecknande för avmattningen var att
den skedde samtidigt över i stort sett hela världsekonomin. Det fanns
således inga länder eller regioner som kunde mildra nedgången.
De flesta prognoser pekar nu mot en vändning. Senast i slutet av inneva-
rande år räknar flera prognosinstitut med att den globala konjunkturen
vänder uppåt, ledd av en återhämtning i USA. Utan tvivel har den
amerikanska cent-ralbanken Federal Reserves återkommande räntesänkningar
haft en positiv inverkan på konjunkturförloppet. Även den europeiska
centralbanken ECB har dragit ned räntan.
Avgörande för hur snabb den kommande internationella återhämtningen blir är
utvecklingen i USA. Utan tvivel har den amerikanska centralbankens resoluta
agerande resulterat i att nedgången inte blivit djupare än vad många
befarat, vilket också innebär att förutsättningarna för nästkommande
uppgång förbättrats. Inte bara lägre räntor utan även en lättare
finanspolitik, med fram-för allt sänkta skatter, har bidragit till att
konsumentförtroendet förblivit högt. Nedgången och förra årets svaga BNP-
utveckling i USA härrör främst från fallande industriinvesteringar,
lagerneddragningar och en svag exportutveck-ling.
Det finns emellertid risker i den amerikanska konjunkturbilden. Om den
svaga börsutvecklingen fortsätter kan det leda till att hushållens sparande
ökar, vilket slår mot konsumtionen. En annan risk är en uppgång i
inflationen, vilket kan leda till en kraftig åtstramning av
penningpolitiken, vilket i sin tur dämpar en konjunkturuppgång.
En uppgång i USA förväntas leda till att återhämtningen i Europa under-
lättas. Hittills har dock tecknen på en uppgång varit mindre tydliga i
Europa. Förhållandevis svaga offentliga finanser, inte minst i Tyskland,
har minskat möjligheterna för finanspolitiska stimulanser. Den europeiska
centralbanken ECB har inte sänkt räntan i samma snabba takt som Fed i USA.
Ännu syns ingen tydlig uppgång i telekomsektorn, vilket är en förutsättning
för att många länder i Europa skall kunna lyfta.
Många EU-länder, inte minst Tyskland, brottas med strukturella problem, t.
ex. inom arbetsmarknadsområdet och vad gäller skattesystemen. Inom såväl EU
som euroområdet förväntas BNP-tillväxten i år bli något lägre än för 2001.
För 2003 förväntas tillväxten i Europa ta fart. En fortsatt uppgång av
exporten, främst till följd av utvecklingen i USA, en förstärkning av IKT-
sektorn och stigande investeringar förväntas driva utvecklingen i positiv
riktning. För hela OECD-området väntas en tillväxt i år på ca 1 ½ % och 2 ½
-3 % tillväxt nästa år.
Utvecklingen i Sverige
Svensk ekonomis stora utlandsberoende gör en uppgång i den internationella
konjunkturen nödvändig för en återhämtning i Sverige.
För en stabil och varaktig uppgång krävs emellertid att även den inhemska
efterfrågan tar fart, och främst då hushållsefterfrågan. Hushållens
disponibla inkomster ökar, men det är osäkert hur stor andel som går till
konsumtion. En ökning av sparandet kan leda till att konsumtionsuppgången
blir mindre än väntat. Redan under förra året steg sparandet, vilket får
anses som naturligt med tanke på det mycket låga sparandet under föregående
år. En fortsatt negativ börsutveckling, Stockholmsbörsen har fallit 18 % i
år, kan mycket väl leda till att sparandet fortsätter att öka medan
stigande huspriser verkar i motsatt riktning. Undersökningen över
hushållens inköpsplaner i maj tyder på en ökad pessimism.
Bilden vad gäller företagen är splittrad. Visserligen har inköpschefsindex
under våren stigit till över 50, vilket indikerar en uppgång i
industrikonjunk-turen, men samtidigt tyder andra indikatorer, t.ex.
konjunkturbarometern för maj, på att uppgången blir långsam.
Den inhemska inflationsutvecklingen och därmed ränteutvecklingen utgör en
annan osäkerhetsfaktor. Det faktum att inflationen i ett års tid legat över
inflationsmålet har lett till att Riksbanken stramat åt penningpolitiken
och höjt räntan med totalt en halv procentenhet under våren. Sverige går
således in i den kommande uppgången med en redan i utgångsläget hög
inflation och en uppåtgående trend i ränteläget. Detta verkar hämmande på
den inhemska efterfrågan.
Sammantaget kommer den svenska ekonomin att påverkas positivt av den
internationella uppgången, men vad gäller den inhemska utvecklingen finns
flera osäkerhetsfaktorer. Men även för Sveriges del är det troligt med
snabba-re tillväxt nästa år.
Sämre tillväxtförutsättningar inför nästa konjunkturuppgång
Enligt de flesta prognosinstitut är botten i den nuvarande avmattningen
passe-rad, eller åtminstone nådd. Som framgått av vad som här sagts
tidigare pekar flertalet prognoser mot en vändning i världsekonomin i
slutet av innevarande år. Även om de faktiska indikatorerna inte är så
entydiga för Sveriges del kommer naturligtvis en internationell uppgång
även att påverka den svenska konjunkturen i positiv riktning.
Det finns dock en stor risk att en konjunkturuppgång på nytt får regeringen
att tro att alla problem är lösta. En konjunkturuppgång riskerar att skyla
över de strukturella problemen. Utan en politik som är inriktad på att ta
itu med de långsiktiga frågorna kommer en konjunkturförbättring bara att ge
en tillfällig tidsfrist. Regeringens passivitet och frånvaron av
strukturella reformer gör att tillväxtförutsättningarna på längre sikt i
svensk ekonomi framstår som svaga.
Kapacitetsutnyttjandet är redan i utgångsläget högt, och läget på arbets-
marknaden är ansträngt. Detta har lett till att Riksbanken redan före
konjunk-turvändningen stramat åt penningpolitiken genom att höja den korta
styrrän-tan. Inflationen har sedan förra våren legat över inflationsmålet
på 2 %, och periodvis även över den övre toleransgränsen på 3 %. Mycket
tyder därmed på att jämviktsarbetslösheten - den nivå på den öppna
arbetslösheten som på lång sikt är förenlig med prisstabilitet - ligger
kring dagens nivå på 4 %, eller till och med högre. Arbetslösheten kan
således inte falla under dagens nivå utan att inflationen tar fart.
Företrädare för Riksbanksledningen har öppet sagt att det är möjligt att
banken kan tvingas till att via en stram pen-ningpolitik motverka en lägre
arbetslöshet än dagens nivå. Detta är utan tve-kan ett tydligt underbetyg
åt regeringens arbetsmarknadspolitik. Benägenhe-ten att snabbt slå i
kapacitetstaket kan inte lösas genom en annan penningpo-litik. Det krävs
ekonomisk-politiska strukturförändringar som blir än mer angelägna med den
kommande demografiska utvecklingen.
Lediga resurser i ekonomin är en förutsättning för att ekonomin skall kun-
na växa utan inflation, och en förutsättning för regeringens prognos om
till-växt de kommande åren skall kunna infrias. Mycket tyder emellertid på
att regeringen överskattat de lediga resurserna. Konjunkturinstitutet, men
framför allt Riksbanken, gör andra bedömningar än regeringen. Riksbankens
beräk-ningar av produktionsgapet indikerar att detta kan ha varit slutet
eller t.o.m. positivt, dvs. att den faktiska produktionen överstiger den
potentiella, redan i slutet av förra året. Riksbanken skriver i
inflationsrapporten från mars i år att även om resursutnyttjandet nu kan ha
fallit tillbaka så handlar det om en tillfällig nedgång och det råder stor
osäkerhet om mängden lediga resurser i utgångsläget, alltså vid tiden för
den förväntade uppgångsfasen. Riksbanken ser också den ökade sjukfrånvaron
som ett resursproblem. Medan regeringen spår en löneökningstakt på 3,5 % de
kommande åren så tror Riksbanken att ökningstakten kommer att överstiga 4 %
, vilket enligt bankens analyser inte är förenligt med inflationsmålet. Den
aktuella lönestatistiken tycks bekräfta dessa farhågor.
En viktig aspekt i sammanhanget är de mycket låga investeringsvolymerna i
Sverige. Detta är en tydlig illustration på det dåliga svenska
företagsklimatet i Sverige. Låg avkastning, vilket leder till ett
nettoutflöde av investeringar, är främsta anledningen. Nettoutflödet från
Sverige av egentliga investeringar, dvs. sysselsättningsskapande
realinvesteringar, uppgick under hela 1990-talet till 350 miljarder kronor,
vilket är mer än det svenska näringslivets investe-ringar för ett enskilt
år (UNCTAD). Att Sverige förlorar investeringar till andra länder gör att
vi inte förmår skapa de nya jobb som skall ersätta de gamla i den takt som
en sund omvandling skulle kräva.
(grafik borrtaget)
Källa: EU-kommissionen/Eurostat 2000
Sammantaget anger dessa faktorer att utrymmet för tillväxt, med oförändrad
politik, är starkt begränsat de kommande åren.
Mycket tyder på att det i stället är regeringens lågtillväxtalternativ,
såsom det beskrivs i vårpropositionen, som är det mest realistiska. Där
antas nämli-gen arbetsmarknaden fungera sämre än i basalternativet, vilket
leder till högre löneökningar, högre inflation och tillväxtdämpande
räntehöjningar. Riksban-kens två räntehöjningar under våren med totalt 0,5
procentenheter tyder också på att det alternativet är på väg att bli
verklighet. Varken i basalternativet eller i lågtillväxtalternativet nås
sysselsättningsmålet på 80 % (andelen sysselsatta i åldersgruppen 20-64 år)
år 2004.
Utvecklingen och det troliga scenariot illustrerar med all önskvärd tydlig-
het hur regeringens passivitet och ovilja till nytänkande direkt slår mot
den ekonomiska utvecklingen. Att regeringen är tillfreds med en långsiktig
svensk tillväxtpotential på 2 % per år, som innebär att den ekonomiska
eftersläpning-en gentemot omvärlden fortsätter, är oroväckande. Exempel
från andra länder visar vad som kan bli resultaten av en målmedveten
reformering av ekono-min. Det kanske bästa exemplet är Irland där
tillväxtorienterad politik, bl.a. skattesänkningar, gett ett dynamiskt
näringsliv och hög tillväxt. På tio år har Irland klättrat från tjugoförsta
till sjätte plats i OECD:s välståndslista.
Internationella organisationer - OECD, IMF, m.fl. - återkommer regel-
bundet med rekommendationer till Sverige om strukturella reformer. Främst
är det lägre inkomstskatter och en modernisering av arbetsmarknaden i syfte
att öka utbudssidan i ekonomin som rekommenderas. IMF återkom till dessa
rekommendationer så sent som i maj i år i samband med fondens senaste
Sverigerapport.
Det långsiktiga tillväxtmålet måste höjas
Bara genom en hög, stabil och långsiktigt hållbar ekonomisk tillväxt kan
den framtida välfärden tryggas. Livskraftiga stora och små företag som
tillåts växa är därmed en förutsättning för offentlig verksamhet där den
offentliga sektorn har en viktig uppgift att fylla. Vi ser redan i dag hur
den offentliga sektorn på grund av svaga resurser har svårt att klara sina
kärnuppgifter på ett tillfredsställande sett. Trots världens högsta skatter
har vi inte världens bästa skola eller sjukvård.
Den långsiktiga tillväxtpotentialen måste höjas till 3 % per år. I dag
ligger denna kring 2 %, enligt Finansdepartementets beräkningar. De
åtgärder som vi vill genomföra för att öka tillväxten skall samtidigt
garantera att inga regi-oner eller grupper hamnar på efterkälken. Den
tillväxtorienterade politiken skall omfatta hela samhället och hela landet.
Social och regional tudelning skall motverkas. Samtidigt är tillväxt, en
effektivare arbetsmarknad och skapandet av nya jobb en förutsättning för
att bryta det sociala utanförskap som i dag finns på flera orter och inom
olika grupper i samhället. Den kom-petens som finns i hela landet måste tas
till vara.
Målet med en långsiktigt hållbar tillväxt på minst 3 % per år är det som
genomsyrar den politik som våra fyra partier har för avsikt att föra efter
hös-tens val, och som våra förslag till förändringar syftar till. Det
handlar om att få fart på nyföretagandet, att öka antalet livskraftiga,
växande företag, att bryta utvecklingen med den kraftigt växande
sjukfrånvaron, att få fler i ar-bete och att öka valfriheten och mångfalden
.
Att öka tillväxtpotentialen: fler i arbete och bättre utbyte av arbetet
En offensiv reformpolitik
Vår ekonomiska politik syftar till att uppnå en god välståndsnivå och en
hög sysselsättning. Dessa är starkt förenade. Utan god, långsiktigt hållbar
tillväxt och en hög sysselsättning kan inte heller andra mål realiseras.
Regeringens prognoser visar på en långsammare tillväxt under de närmaste
åren och svå-righeter att nå sysselsättningsmålet. Detta kommer att ha
återverkningar på den offentliga ekonomin.
Sverige är starkt beroende av utvecklingen i omvärlden. Med en exportan-del
av ekonomin på närmare 50 % är Sverige ett av de mest utrikeshandelsbe-
roende länderna i OECD-området.
Detta har öppnat stora möjligheter för den svenska ekonomin och de svenska
företagen samtidigt som det påverkar de förhållanden under vilka vi arbetar
och förutsättningarna för den ekonomiska politiken.
Även före vårt medlemskap i EU var vi självfallet starkt beroende av eko-
nomin i vår omvärld. Nu är diskussionen om den ekonomiska politiken mera
formaliserad genom EU-medlemskapet. Där förs en kontinuerlig diskussion om
medlemsländernas ekonomiska politik, och allmänt hållna riktlinjer utfär-
das. Någon direkt harmonisering av t.ex. finanspolitiken är dock inte
aktuell. Denna situation ger oss som ett litet land större möjligheter att
påverka övriga länder än vad ett utanförskap skulle ha givit.
Samtidigt har vi i många viktiga avseenden möjligheter att bedriva en egen
politik inriktad på strukturella reformer. Den politik vi här redovisar
medför att Sverige tar viktiga steg i den s.k. Lissabonprocessen som syftar
till att i Europa skapa "världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska
kunskapsba-serade ekonomi, med möjlighet till hållbar ekonomisk tillväxt
med fler och bättre jobb samt ökad social sammanhållning".
Vårt medlemskap är inte minst viktigt nu när det finns risk för ökad pro-
tektionism. USA:s beslut om ståltullar är djupt olyckligt och riskerar att
drab-ba inte bara EU:s medlemsländer utan också fattigare länder som
exporterar till USA. En åtgärd som den amerikanska riskerar att leda till
motåtgärder och det kan leda till en successiv upptrappning med mycket
negativa konsekven-ser för handel och samarbete. Tullarna drabbar inte bara
andra länders produ-center utan också amerikansk industri, t.ex.
bilindustrin som får dyrare in-satsvaror, och amerikanska konsumenter. Som
så många gånger tidigare i liknande situationer visar det sig mycket svårt
för den som inför protektionis-tiska åtgärder att kunna bedöma vem som
egentligen drabbas i slutänden.
Det är viktigt att denna tvist snarast löses inom ramen för WTO-samarbetet.
Om tullarna ligger kvar och nya åtgärder tillkommer kan de nya
frihandelsförhandlingarna, den s.k. Doharundan, komma i fara. Att USA
tillgriper tullhinder kan vidare ha farliga spridningseffekter till många
andra länder.
Från svensk synpunkt är det viktigt att EU agerar emot de amerikanska
tullarna. När ett sådant läge som det nuvarande inträffar står Sverige
starkare genom EU-medlemskapet än vad vi skulle ha gjort som enskild nation
. Sam-tidigt är det viktigt att Sverige inom EU verkar för att upphäva de
han-delshinder och protektionistiska stöd som EU själv upprätthåller. Utan
en sådan självsanering har EU mindre trovärdighet när man kräver liberalise
-ringar av andra.
Utvidgningen av EU under de närmaste åren till att också omfatta de forna
socialiststaterna i Östeuropa är en av de viktigaste politiska och
ekonomiska händelserna under perioden. Sverige bör utgöra en pådrivande
kraft när det nu finns tendenser till tveksamhet i en del EU-länder.
Tendenser till slutenhet inom EU bör bekämpas.
De överskott som uppnåtts i de svenska offentliga finanserna från 1998 har
i hög grad berott på att den internationella konjunkturen och den låga
kronkursen gjort det möjligt att gå upp i kapacitetsutnyttjande utan att
infla-tionen satte fart. Dessa gynnsamma yttre förutsättningar har också
inneburit att de skattehöjningar som regeringen genomfört förbättrat
statsfinanserna på ett sätt som inte varit möjligt i ett mera normalt
konjunkturläge.
Med höga skatte- och utgiftskvoter leder en konjunkturuppgång mer eller
mindre automatiskt till en förbättring av de offentliga finanserna. Det är
en helt annan situation när konjunkturen mattas av och tillväxten går in i
en långsammare bana. Då riskerar de offentliga finanserna att snabbt
försämras, och att då tillgripa skattehöjningar sänker bara tillväxten
ytterligare.
Den ekonomiska politiken måste därför få en annan inriktning under de
närmaste åren.
Det är nödvändigt att sänka skatte- och utgiftsandelarna för att bl.a.
minska de offentliga finansernas starka konjunkturberoende. Redan nu visar
stats-budgeten ett underliggande underskott. Det måste därför ske en
hårdare prio-ritering bland de offentliga utgifterna, med starkare
inriktning på de genuint kollektiva uppgifterna, på de viktigaste delarna
av de offentligt finansierade välfärdssystemen och på utgifter som är
nödvändiga för tillväxten. Utan en snabbare tillväxt kan viktiga mål inom
den ekonomiska politiken inte för-verkligas. Därför måste också de
skattesänkningar som är viktigast från till-växtsynpunkt prioriteras.
Ett lägre skatte- och utgiftstryck ger människorna en bättre egen ekonomi
och gör dem mindre beroende av bidragssystemen. Det ökar valfriheten och
skapar möjligheter att förbereda för de förändringar i den offentliga
ekonomin som den kommande befolkningsutvecklingen kräver.
Genomförandet av förändringar i den ekonomiska politiken under de när-maste
åren måste självfallet ske på ett sådant sätt att de offentliga finansernas
stabilitet inte hotas.
Fler i arbete
Arbete är den grundläggande basen för välstånd. Alla länder som nått en god
ekonomisk nivå har hög sysselsättning. Däremot är inte en hög
sysselsättning i sig en garant för högt välstånd. De socialistiska länderna
i Östeuropa hade hög framreglerad sysselsättning men låg standard.
Om Sverige skall vara ett land med möjlighet att betala goda löner innebär
det i praktiken att Sverige skall vara ett land med hög BNP per person.
Detta kräver både god tillväxt och hög sysselsättning. Som vi konstaterat
ligger Sverige numera på sjuttonde plats bland OECD-länderna vad gäller BNP
per person och denna situation har inte förbättrats trots
konjunkturuppgången i slutet av 1990-talet.
För att uppnå en uthållig tillväxt om minst 3 % per år långsiktigt krävs bå
-de ökad sysselsättning och ett bättre utbyte av arbetsinsatsen. Detta
kräver genomgripande reformer på ett antal områden. Huvuddelen av den
framtida tillväxten måste ligga inom näringslivet. Det krävs därför bättre
villkor för företagandet, mindre hinder och bättre förutsättningar. Ett
antal hinder för sysselsättning och tillväxt måste undanröjas. Människors
möjligheter att delta i arbetslivet och anpassa sin arbetsinsats måste
underlättas.
För att nå en uthållig tillväxt på 3 % per år krävs en hög sysselsättning,
att många människor är i arbete. Under de närmaste 20 åren kommer antalet
personer mellan 20 och 64 år att öka med ca 100 000 medan befolkningen över
65 år kommer att öka med drygt en halv miljon. "Försörjningsbördan" på
människor i arbete kommer att öka.
Bara ett bibehållande av samma sysselsättningsfrekvens som i dag i respekti
-ve åldersgrupp skulle innebära att sysselsättningen ökade mycket svagt
fram till 2005 för att därefter minska, se följande tabell.
Sysselsättningsutveckling vid demografisk framskrivning
Genomsnittlig årlig procentuell förändring
Åldersgrupp 2002-2005 2006-2010
16-19 -5,9 -2,4
20-24 3,8 -2,1
25-34 -0,7 2,0
35-44 -0,6 -1,4
45-54 0,8 0,6
55-64 -1,4 -0,8
55-59 -4,4 -0,4
60-64 4,2 -1,7
Totalt 0,25 -0,08
Källa: Konjunkturinstitutet
Även om sysselsättningen med detta mekaniska sätt att räkna skulle öka
något fram till 2005 är det ändå en mycket långsammare ökning än under
andra hälften av 1990-talet, 0,25 mot 0,85 % per år. Vi har dessutom
konstaterat att sysselsättningen under denna period inte höll jämna steg
med utvecklingen inom EU.
Ett bibehållande av nuvarande sysselsättningsgrad skulle således innebära
en långsammare sysselsättningsökning än hittills de närmaste åren för att
därefter övergå i en direkt minskning. Detta är uppenbarligen inte
tillräckligt för att nå vårt mål om 3 % årlig BNP-tillväxt.
Hittills har praktiskt taget allt intresse omkring sysselsättningen gällt
be-folkningen i s.k. arbetsför ålder, dvs. i åldern 20-64 år. I de yngre
åldrarna kan man inte räkna med särskilt mycket av ökad sysselsättning,
större delen av de aktuella årskullarna kommer att befinna sig i utbildning
. När det gäller hela denna grupp är den viktigaste frågan den om
arbetstiden. En generell arbetstidsförkortning skulle öka
försörjningsbördan på arbetande ytterligare och medföra att skattebördan på
arbete måste öka ännu mer.
Det är angeläget att sysselsättningen stiger i högre åldrar. Om välfärden
skall kunna bibehållas kan den faktiska pensionsåldern inte fortsätta att
sjunka som den gjort hittills. Medan den återstående medellivslängden för
en 60-åring stigit med ett par år under den senaste 20-årsperioden har
andelen sys-selsatta och den faktiska pensionsåldern sjunkit. En vändning
måste ske. Bidragande i den riktningen är dels det nya pensionssystemet som
stimulerar till arbete, dels den nyligen öppnade möjligheten att arbeta
till 67 år.
En avgörande förutsättning för att människor skall vilja arbeta är ett
skatte-system som uppmuntrar till arbete. Med det höga svenska
skattetrycket måste det mesta av skatteinkomsterna komma från breda
skattebaser som arbete och konsumtion. Om större delen av skatteinkomsterna
tas ut på dessa skattebaser måste både genomsnittlig och marginell
skattesats vara hög. Detta utgör ett stort hinder mot arbete.
Ett bättre resultat av arbetet
Ett lands välståndsnivå beror inte bara på antalet människor i arbete och
hur mycket de arbetar utan också på vilket resultat arbetet ger.
Arbetsresultatet beror på en mängd faktorer, bl.a. på hur mycket maskin-
eller annan kapitalut-rustning som varje arbetande har till sitt förfogande
. En stor kapitalutrustning leder i allmänhet till att
produktionsresultatet blir högre. Detta har framför allt gällt inom
industriproduktionen. Produktionen per insatt arbetstimme har varit hög
inom t.ex. processindustrin. Men i den alltmer expanderande tjäns-tesektorn
är situationen annorlunda. Modern tjänsteproduktion har inte ett så stort
behov av en hög kapitalintensitet. Tjänsteproduktionen omfattar en
betydligt större del av ekonomin än industrin.
Som framgick av det tidigare diagrammet är investeringsandelen låg i Sve-
rige i jämförelse med övriga EU-länder. Investeringskvoten var också högre
i USA som haft en kraftig investeringsboom under hela 1990-talet.
En allt större del av produktionsresultatet kan dock inte knytas till
insatser av kapital per person utan beror på andra faktorer såsom teknisk
utveckling, utbildningsnivå, arbetsorganisation m.m. Man har uppskattat att
så mycket som hälften eller ännu mer av produktionsresultatet per
sysselsatt både i Sve-rige och i OECD-området beror på sådana faktorer som
inte direkt kan förkla-ras med en större kapitalutrustning.
Produktionsresultatet i Sverige har varit svagt. Som framgår av diagrammet
nedan ligger vi lågt i produktivitet, produktion per sysselsatt.
BNP per sysselsatt 2001
Index USA =100
(grafik borttaget)
Källa: European Competitiveness Report 2002
Sverige har en förhållandevis hög utbildningsnivå och satsar en relativt
stor andel av BNP på utbildning och forskning, även om de statliga
insatserna inte är så omfattande. Enligt flera indikatorer borde Sverige
ligga väl till. OECD anger t.ex. att "investeringar i kunskap", som andel
av BNP är störst i Sverige bland OECD-länderna. Antalet forskare är högt.
Antalet patentansökningar är också högt. Men utbytet tycks inte motsvara
insatserna. OECD:s studier visar att trots höga kostnader för utbildning,
en hög andel av BNP som går till forskning, en relativt hög andel industri
inriktad på hög- och medelteknolo-gisk verksamhet ger inte detta den
förväntade avkastningen i t.ex. exportin-komster.
Att satsningarna på utbildning och forskning inte ger önskade resultat
framgår inte minst av att Sverige fortfarande ligger så lågt i BNP per
person och att denna situation inte förbättrats under konjunkturuppgången i
slutet av 1990-talet. Insatserna har inte förbättrat vår styrka i
förhållande till omvärl-den. Det finns en tät väv av hinder genom
lönebildning, skatter och reglering-ar som hindrar människor av få
tillräckligt utbyte av sin utbildning eller före-tagen att kunna dra nytta
av de resurser som läggs ned på forskning. Det är oroande att andelen med
högre utbildning är lägre än tidigare i de yngre års-kullarna.
Det behövs reformer över hela utbildningsområdet, både för att utbildning-
en skall motsvara människors behov och att den skall vara användbar i
arbete som också ger god ekonomisk utdelning till den enskilde. Det krävs
en väl avvägd blandning av teoretiskt och praktiskt kunnande för att få
ökad tillväxt.
Arbetsorganisationen spelar också en viktig roll för resultatet. Detta blir
bättre om arbetet organiseras så att det ger större självständighet och
delta-gande för de anställda. I dag tycks det framför allt vara i den
offentliga ar-betsorganisationen som förändringar är nödvändiga.
Undersökningar från Kommunal bekräftar att medlemmarnas önskan om flera
arbetsgivare är tyd-lig. Ett tydligt tecken på behovet av omdaning av den
offentliga organisatio-nen är att det är där frånvaron är störst.
Monopoliseringen av offentliga tjänster till att i huvudsak utföras av
staten eller kommunen har inneburit en inlåsning för främst kvinnor. Det
har hämmat nya idéer och arbetssätt och medfört att utbytet av
skattepengarna blivit sämre än vad det kunnat bli. Det har också hämmat en
utjämning av lönerna mellan män och kvinnor.
En indikation är vidare att medborgarnas tillfredsställelse med de offentli
-ga tjänsterna är låg.
Möjligheten till ett gott arbetsresultat är inte bara beroende av
förhållande-na på själva arbetsplatsen. Möjligheten att förena arbets- och
familjeliv är en kärnfråga. Många upplever i dag stora svårigheter att
förena dessa på ett rimligt sätt. De principiella förändringar vi anger
inom familjepolitikens område bidrar till att underlätta för barnfamiljer
och bidrar därmed till ett bättre resultat, en högre tillväxt.
En avmonopolisering, underlättande för nya företag, rimliga villkor för
hushållstjänster och ett delat ansvar bidrar till att göra det lättare att
förena arbets- och familjeliv.
Fler människor i arbete - inte bara fler sysselsatta
Problemen på arbetsmarknaden
Antalet sysselsatta speglar inte hur många som faktiskt arbetar
De svenska sysselsättningstalen är som högst mitt under sommaren, när
antalet personer som arbetar är som lägst. Om sjukfrånvaron ökar och fler
vikarier eller extraarbetare kommer in på arbetsmarknaden stiger också
sysselsättningen, trots att det inte är några nya arbetsuppgifter eller
jobb som uppstått. Om antalet personer med anställningsstöd eller starta-
eget-bidrag blir fler stiger sysselsättningen, eftersom personer i dessa
konjunkturåtgärder räknas in bland de sysselsatta. Även de personer som är
ofrivilligt deltidsarbetslösa (de som vill arbeta mer) räknas helt och
hållet som syssel-satta.
Som sysselsatt räknas i den svenska statistiken den som arbetat minst 1
timme eller som var "tillfälligt frånvarande" under den vecka som mätningen
, Arbetskraftsundersökningen, gjordes. Statistiska centralbyråns mått över
antalet sysselsatta är därför främst ett slags mått på antalet personer som
på något sätt kommer i kontakt med arbetsmarknaden, snarare än att det
speglar antalet faktiska utförda heltidsjobb. I extremfallet skulle det
räcka med att hela befolkningen i arbetsför ålder hade ett jobb på en timme
i veckan som de var lediga, sjukskrivna eller deltidsförtidspensionerade
ifrån - sysselsätt-ningstalet i den officiella statistiken skulle då ändå
uppgå till 100 %.
Det använda sysselsättningsmåttet används i de internationellt jämförbara
arbetskraftsundersökningarna, vilka ligger till grund för de flesta inter-
nationella jämförelser av arbetsmarknaderna. De nackdelar vi här pekat på
blir dock särskilt viktiga i en situation som den svenska, med en stigande
frånvaro.
Nästan 700 000 personer saknar arbete
Sverige har i dag den högsta arbetslösheten i modern tid efter flera år
lång högkonjunktur. Fler än någonsin saknar ett riktigt jobb. Sammanlagt
rör det sig om närmare 700 000 personer som saknar ett arbete eller som
vill arbeta mer än de får möjlighet till på arbetsmarknaden.
Den verkliga arbetslösheten
April 2002
Så många saknar ett reguljärt arbete eller vill arbeta mer: Antal
Andel av arbetskraften
Officiellt öppet arbetslösa 164 000 3,8 %
Officiellt i arbetsmarknadsåtgärder 126 700 2,9 %
Sammanlagd officiell arbetslöshet 290 700 6,7 %
Arbetssökande heltidsstudenter1 69 000 1,6 %
Arbetslösa inom kunskapslyftet2 40 000 0,9 %
Undersysselsatta (= deltidsarbetslösa)3 233 000 5,4 %
Totalt antal människor i arbetsför ålder som inte har ett arbete på den
ordinarie arbetsmarknaden eller som vill arbeta mer 632 700 14,6 %
Övriga latent arbetssökande (risk för viss dubbelräkning)4 66 000 1,5
%
Totalsumma 698 700 16,1 %
1 Människor i denna grupp räknas i internationell statistik som arbetslösa
enligt en ILO-
konvention.
2 Siffran motsvarar cirka hälften av det sammanlagda antalet studerande
inom Kunskapslyf-tet.
3 Personer som av arbetsmarknadsskäl arbetar mindre än de önskar.
4 Statistiken medger inte klara avgränsningar, men till de ovan angivna
grupperna kan läggas huvuddelen av de icke heltidsstuderande personer som i
AKU-statistiken räknas som latent arbetssökande samt de som uppger att de
vill arbeta, men inte har sökt arbete den vecka AKU-mätningen genomförs,
eller varit tillfälligt förhindrade att söka arbete.
Källor: SCB (AKU) och AMS
Att ha ett arbete innebär för de allra flesta mer än att bara ha en
försörjning. Arbetet är viktigt för den enskildes självkänsla och för
livskvaliteten i stort. En hög faktisk sysselsättning leder också till
bättre möjligheter för gemen-samt finansierade välfärdstjänster, eftersom
skatteintäkterna stiger och kost-naderna för arbets-mark-nads-politiken
minskar. Åtgärder för att höja den fak-tiska sysselsättningen är därför av
största vikt.
Om vi ser till människorna och inte till de officiella statistikkolumnerna
så uppgår den verkliga arbets-lösheten till ca 15 snarare än 4 % (tabellen
ovan). Då har vi ändå inte räknat med två viktiga grupper av människor som
står utanför arbetsmarknaden - de som är långtids-sjukskrivna och de som
har förtidspensionerats. Inte heller har vi då räknat alla dem som är
beroende av socialbidrag för att få ekonomin att gå ihop, men som arbetar
med låga in-komster eller på tillfälliga korttidsjobb - dessa räknas ju i
statistiken som sysselsatta.
Fler är sjukskrivna och färre arbetar
70 % av sysselsättningsökningen äts upp av ökad sjukfrånvaro
Den dystra bilden av arbetsmarknaden förstärks av det faktum att 70 % av
den sysselsättningsuppgång som skett mellan 1997 och 2001 är ersättning-
sjobb för de sjuk-skrivna och förtidspensionerade. Om nuvarande utveckling
fortsätter kommer snart fler att vara långtidssjukskrivna (mer än ett år)
än det finns personer i öppen arbetslöshet. Dessa sjukskrivningar har ökat
med över 21 % sedan januari 2001. Av dem som är långtidssjukskrivna i
januari 2002 var 65 % kvinnor och 35 % män. Läget bland de anställda är
allra värst inom den offentliga sektorn.
800 000 helårsarbeten borta på grund av ohälsa
Antalet personer som är sjukskrivna uppgår en vanlig vardag till ungefär
400 000 män-niskor, varav ungefär 278 000 människor är sjukskrivna en läng-
re period än 14 dagar. Dessutom är 454 000 personer förtidspensionerade,
helt eller delvis. Många av dessa har blivit förtidspensionerade av arbets-
marknadspolitiska skäl, enligt bl.a. LO. Totalt räknar regeringens
utredning Handlingsplan för ökad hälsa i arbetslivet (HpH) med att ca 800
000 helårsar-betskrafter uteblir i år enbart på grund av ohälsa.
Ohälsoutvecklingen medför sammantaget att de senaste fyra åren har under
högkonjunkturen den verkliga sysselsättningen bara ökat med 0,5
procentenheter (se tabellen nedan).
Även LO-ekonomerna konstaterar: "Den sammanlagda frånvaron på grund av
sjukskrivning eller förtidspension motsvarar 800 000 personer. /.../ Den
ökande frånvaron har nästan helt ätit upp sysselsättningsökningen. För 45-
54-åriga män har hela 70 % av sysselsättningsökningen försvunnit i ökad
frånva-ro. För kvinnor mellan 45 och 59 har antalet arbetande minskat trots
att an-delen sysselsatta ökat med omkring 2 %."(Politik för Arbete 1/2002)
I tabellen nedan beskriver vi situationen på arbetsmarknaden så verklig-
hetsnära som möjligt. Det innebär att vi - med utgångspunkt från offentlig
statistik från Statistiska Centralbyrån (SBC) och Riksförsäkringsverket (
RFV) - beskriver hur många som verkligen arbetar genom att ta hänsyn också
till sjukfrånvaron. Uppställningen är densamma som regeringens utredare Jan
Rydh använder i SOU 2002:5 Handlingsplan för ökad hälsa i arbetslivet (HpH)
, med tillägget att endast reguljärt sysselsatta räknas. Därmed blir siff-
rorna för reguljärt sysselsatta identiska med hur regeringens
sysselsättnings-mål mäts, medan antalet människor i reguljärt arbete visar
den faktiska ut-vecklingen när sjukfrånvaron räknats bort.
Befolkning, arbetskraft, officiell sysselsättning samt människor i
reguljärt arbete 1997 och 2001, åldersgruppen 20-64 år.
1997
2001 Förändring 1997-2001
Procent-
Antal Andel1 Antal Andel1 Antal enheter1
Befolkningen 20-64 år 5 145 700 5 225 000 79
300
Ej i arbetskraften 981 100 19,1 % 957 250 18,3 % -23 850 -0,7
varav förtidspensionerade (heltid) 363 000 7,1 % 400 000 7,7 % 37
000 +0,6
varav studerande 273 000 5,3 % 278 500 5,3 % 5 500 0,0
Övriga 345 100 6,7 % 278 750 5,3 % -66 350 -1,4
Arbetskraften 4 164 600 80,9 % 4 276 750 81,9 % 112 150 +0,
9
varav arbetslösa 328 000 6,4 % 162 750 3,1 % -165 250 -3,
3
Sysselsatta 3 836 600 74,6 % 4 114 000 78,7 % 277 400 +4,
2
varav sysselsatta i arbetsmarknad-såtgärder2 32 000 0,6 % 26 000 0,5
% -6 000 -0,1
Reguljärt sysselsatta 3 804 600 73,9 % 4 088 000 78,2 % 283
400 +4,3
varav sjukfrånvarande 200 000 3,9 % 400 0003 7,7 % 200 000 +3,
8
Människor i reguljärt arbete 3 604 600 70,1 % 3 688 000 70,
6 % 83 400 +0,5
1 Andel av befolkningen i åldern 20-64 år, samt förändring (sista kolumnen)
av dessa ande-lar i procentenheter.
2 Endast de personer som deltar i arbetsmarknadsåtgärder och som i AKU-
statistiken räknas som sysselsatta (i arbetskraften). Detta är samma
personer som regeringen räknar bort när de definierar sitt
sysselsättningsmål (80 % reguljärt sysselsatta i åldern 20-64 år). Raden
"Reguljärt sysselsatta" anger alltså de personer som räknas in i
regeringens sysselsätt-ningsmål, dock inte de som faktiskt arbetar. Antalet
människor i arbete kan utläsas på sista raden.
3 I stort sett hela ökningen beror på att de längre sjukfallen har ökat.
Källor: Regeringens utredning S 2000:7, SOU 2002:5 (HpH) samt SCB, AKU
Av tabellen kan utläsas att antalet personer i förtidspension ökat med 37
000 eller drygt 10 % under de senaste fyra åren. Under samma tid har
antalet sjukfrånvarande fördubblats, dvs. ökat med 100 %.
Den öppna arbetslösheten har minskat och antalet sysselsatta förefaller att
ha ökat så att den officiella sysselsättningsgraden för befolkningen i
åldern 20-64 år nu uppgår till 78,7 %. Men skenet bedrar: När hänsyn tas
till att den samlade sjukfrånvaron har ökat med 200 000 personer så
reduceras den verk-liga sysselsättningsökningen till ca 83 000 personer i
stället för den officiella siffran på ca 280 000 personer. Så mycket som 70
% av den officiellt redovi-sade sysselsättningsökningen är alltså "luft"
som betalas med ökade sjuk-skrivnings- och förtidspensionskostnader.
En av slutsatserna i HpH är: "Utredningens bedömning är att sysselsätt-
ningsmålet inte kan uppnås med en förväntad utveckling av antalet förtids-
pensionärer. Inte ens med en oförändrad nivå på den ''''''''permanenta'''''''' sjukfrån-
varon, i form av förtidspension, torde det 80-procentiga
sysselsättningsmålet kunna nås."
Det är den verkliga sysselsättningen som skapar långsiktiga förutsättningar
för ökad ekonomisk tillväxt och välfärd.
Antalet människor som är förtidspensionerade beräknas i år kosta svenska
folket 47,8 miljarder kronor. Kostnaden för alla långa sjukskrivningar (mer
än 14 dagar) och rehabilitering beräknas därtill uppgå till 45,8 miljarder
kronor. Det är lika mycket som det kostar att driva samtliga fritidshem,
grundskolor och gymnasieskolor i hela landet. Då är ändå inte företagens
kostnader för alla sjukskrivningar 0-14 dagar medräknade.
Utvecklingen kan också sammanfattas som i nedanstående diagram. Det visar
att den sysselsättningsökning som skett mellan 1997 och 2001 till 70 %
varit ett utslag för ökad sjukfrånvaro. Andelen människor som faktiskt är i
arbete har bara ökat med 5 promille under perioden 1997-2001.
Sysselsättningsbubblan
Andelen reguljärt sysselsatta mellan 20 och 64 år
Källor: Regeringens utredning S 2000:7, SOU 2002:5 (HpH) samt SCB, AKU
Ojämn regional fördelning av sjukskrivningarna
En ytterligare aspekt på sjukskrivningarna är de regionala skillnaderna. I
nedanstående diagram visas sjuktalet (antalet för året ersatta sjukdagar
med hel eller partiell sjukpenning per sjukpenningförsäkrad) i de olika
försäk-ringskassorna. För att underlätta en jämförelse kring hur stora de
procentuella skillnaderna är mellan länen har sjuktalen indexerats mot
riksgenomsnittet. Sjuktalet för riket uppgick till 24,4 %. Av diagrammet
framgår t.ex. att sjuk-talet i Västerbotten och Jämtland låg ca 40 % högre
än riksgenomsnittet år 2001, eller således kring 34 % totalt sett (1,4x24,4
).
De socialdemokratiskt styrda länen i norra Sverige är de som har högst
sjukfrånvaro, samtidigt som de också har den högsta arbetslösheten (se
tabel-len nedan). Samtliga storstadslän, där stressen och tempot i och
kring arbets-livet normalt kan väntas vara som högst, låg under
genomsnittet för sjuktalet. Stockholm låg 10 % under riksgenomsnittet.
Arbetslivsinstitutet pekade nyli-gen i en undersökning på sambandet mellan
arbete och sjukskrivning: arbets-lösa tenderar att vara mer sjukskrivna än
de som har ett arbete. Arbetet i sig kan alltså enligt denna studie sägas
ha en hälsobringande effekt.
Skillnader i sjuktal, fördelat per län år 2001.
Index: Riket = 100
(grafik borttaget)
Källa: Riksförsäkringsverket
Anm. År 2001 uppgick sjuktalet för riket till 24,4 %.
Arbetslösheten delar Sverige
Den svenska arbetsmarknaden är regionalt tudelad. I vissa regioner har den
officiella arbetslösheten minskat relativt snabbt under senare år, medan
den i andra delar av landet bara minskat marginellt. I tabellen nedan
framgår den länsvisa fördelningen av öppen arbetslöshet och
konjunkturåtgärder för april 2002.
Total officiell arbetslöshet, april 1999 och 2002 fördelad på län.
Öppen arbetslöshet och personer i konjunkturberoende arbetsmarknadsåtgärder
Länen rangordnade med avseende på läget år 2002
April 1999 April 2002
LÄN Öppet arbetslösa Konjunk-turåtgärder Summa 1999
Öppet arbetslösa Konjunk-turåtgärder Summa 2002 Relativ
skillnad mot Stockholm
1999
2002
1 Stockholm 3,7 2,1 5,8 2,5 1,0 3,5 -
-
2 Jönköping 4,0 2,8 6,8 2,3 2,0 4,3 17
% 23 %
3 Uppsala 4,2 3,0 7,2 2,8 1,8 4,6 24 % 31
%
4 Kronoberg 3,8 3,1 6,9 2,8 2,3 5,1 19
% 46 %
5 Västra Götaland 5,5 3,8 9,3 3,8 2,5 6,3 60
% 80 %
6 Halland 5,2 4,7 9,9 3,7 2,6 6,3 71 % 80
%
7 Kalmar 5,1 5,4 10,5 3,0 3,4 6,4 81 % 83
%
8 Östergötland 5,3 5,2 10,5 3,5 3,3 6,8 81
% 94 %
9 Gotland 5,1 5,6 10,7 3,8 3,4 7,2 84 % 106
%
10 Västerbotten 4,9 5,5 10,4 3,6 3,8 7,4 79
% 111 %
11 Skåne 6,6 4,2 10,8 4,4 3,1 7,5 86 % 114
%
12 Västmanland 5,7 5,8 11,5 3,5 4,0 7,5 98
% 114 %
13 Södermanland 6,6 5,4 12,0 4,1 4,0 8,1 107
% 131 %
14 Dalarna 6,9 5,8 12,7 4,3 4,1 8,4 119 % 140
%
15 Blekinge 5,8 5,2 11,0 4,2 4,3 8,5 90
% 143 %
16 Örebro 6,1 5,5 11,6 3,9 4,6 8,5 100 % 143
%
17 Värmland 6,0 6,7 12,7 3,5 5,2 8,7 119
% 149 %
18 Västernorrland 7,1 6,0 13,1 4,5 4,6 9,1 126
% 160 %
19 Jämtland 7,4 6,7 14,1 4,4 5,5 9,9 143
% 183 %
20 Gävleborg 7,4 6,4 13,8 5,6 5,1 10,7 138
% 206 %
21 Norrbotten 9,0 8,3 17,3 5,9 7,2 13,1 198
% 274 %
Hela riket 5,4 4,2 9,6 3,6 2,9 6,5 66
% 86 %
Källa: AMS, översikt över arbetsmarknadsläget i april 1999 och april 2002
Dagens situation på arbetsmarknaden visar att sprickan mellan olika delar
av Sverige snarare ökar än minskar. I tillväxtregionerna runt storstäderna
och universitetsorterna ska-pas många nya arbeten. I delar av landet med
stark socialdemokratisk prägel såsom Bergs-lagen och inre Norrland lyckas
man inte få fram särskilt många nya jobb. Samma län som har hög
arbetslöshet har också de högsta sjuktalen.
Våra förslag
Förbättrad hälsa - minskad sjukfrånvaro
Ett av de mer akuta problemen på arbetsmarknaden och i socialförsäkrings-
systemet är de kraftigt ökande sjukskrivningarna. De senaste årens
utveckling är mycket allvarlig, eftersom det främst är
långtidssjukskrivningarna som ökar och kostnaderna skenar.
Likaså har antalet förtidspensionärer ökat de senaste åren, och även de
väntas öka än mer de kommande åren. Regeringens utredning (Handlingsplan
för ökad hälsa i arbetslivet) räknar med att antalet förtidspensionärer
kommer att öka från 428 000 år 2000 till ca 514 000 år 2006. Samtidigt ökar
kostna-derna från 48 till 67 miljarder kronor under samma period.
Att minska antalet sjukskrivningsdagar och det ökande antalet förtidspen-
sionärer är därför en av de viktigaste sociala utmaningarna som bör prägla
de kommande årens politik.
Det är främst de långvariga sjukskrivningarna som ökar. Regeringen har
hittills bara försökt möta de ökade problemen med utredningar. Utredningar
kan behövas för att föreslå omfattande förändringar på lång sikt, men många
åtgärder som ger snabba resultat går att göra redan nu. En utredning (
Rehabi-litering till arbete, SOU 2000:78) gjord av Gerhard Larsson är sedan
länge klar och visar på en rad brister i nuvarande system: Mer än en miljon
indivi-der har övervägt att av hälsoskäl förändra sin arbetssituation,
sjukfrånvaron ökar kraftigt och många sjukskrivna har ett
rehabiliteringsbehov som inte tillgodoses. Utbudet av rehabilitering är
otillräckligt och ojämnt fördelat. Väntetider inom sjukvården försenar
rehabilitering. Arbetsgivaren behöver stöd i rehabiliteringsarbetet, och
det är ett stort problem att rehabiliterings-ansvaret delas av fem
parallella sektorer som alla har olika mål, medel och ansvar (arbetsgivaren
, hälso- och sjukvården, kommunens socialtjänst, arbets-förmedlingen och
försäkringskassan).
Sedan denna utredning presenterades har läget försämrats ytterligare. Be-
hovet av kraftfulla åtgärder har därför ökat än mer. Regeringens s.k. elva-
punktsprogram är i detta sammanhang verkligen inte imponerande. Den ne-
gativa utvecklingen inleddes redan 1997. Men först i budgetpropositionen
för 2002 reagerade regeringen på de höga sjukskrivningstalen och det ökande
antalet förtidspensioneringar. I finansplanen upprättades en strategi för
ökad hälsa i arbetslivet i form av ett elvapunktsprogram. I regeringens
ekonomiska vårproposition för 2002 upprepas samma program. Regeringens
faktiska åtgärder med anledning av den upprättade strategin har sedan
hösten 2001 varit mycket få. Programmet är till intet förpliktigande för
regeringen, och även om de elva punkterna skulle genomföras fullt ut kommer
de ökande ohälsotalen i arbetslivet inte att hejdas.
Regeringens kraftlösa "svar" på de ökande sjukskrivningarna och förtids-
pensioneringar förtjänar att uppmärksammas i särskild ordning, se tabellen
nedan.
Regeringens program vittnar om en påtaglig likgiltighet och handlingsför-
lamning. Efter fyra år av ökande ohälsa som medfört alarmerande kostnader
för sjukskrivningar och förtidspensioneringar presterar regeringen
ovanståen-de tunna strategi och verkar inte visa intresse för att genomföra
den. I övrigt hänvisar regeringsföreträdare till att de tänker återkomma
"efter valet". Soci-aldemokraterna står alltså antingen helt utan politik
eller så tänker de medvet-et dölja för väljarna vad de tänker göra. Båda
alternativen är lika skrämman-de.
Regeringens "elvapunktsprogram" för ökad hälsa i arbetslivet
Regeringens elva punkter Typ av åtgärd/ kommentar
1. Mål för ökad hälsa i arbetslivet. Regeringen efterlyser en
målformulering.
2. Trepartssamtal mellan regeringen och arbetsmarknadens parter.
Samtal om problem - har knappt påbör-jats.
3. Ekonomiska drivkrafter för arbetsgivare att förebygga ohälsa.
Utredningsuppdrag med stora målkon-flikter.
4. Utveckling av arbetsmiljöarbete. Utredningsuppdrag.
5. Hälsobokslut. Lagstiftning som läggs på företagen.
6. Försök att minska ohälsan i den offentliga sektorn. Försök, inga
resultat redovisas.
7. Förnyelse av rehabilitering - individen i centrum. Uppdrag till
Arbetsmarknadsstyrelsen och Riksförsäkringsverket.
8. Justeringar av den gällande lagstiftningen för att höja kvaliteten i
rehabiliteringsar-betet. Försäkringskassan får rekommendation.
9. Former för sjukskrivningsprocessen. Ytterligare ett
utredningsuppdrag.
10. Förbättrad statistik och forskning på ohälsoområdet.
Utredningsuppdrag om hur statistik skall förbättras.
11. Förbättrad tillgänglighet till behand-ling i hälso- och sjukvården för
1,25 miljar-der kronor år 2003.
Den enda egentliga satsningen, som dock tillkommer på grund av att
socialdemo-kraterna först tagit bort den vårdgaranti som den borgerliga
regeringen införde.
Till skillnad från Socialdemokraterna har vi en politik för att bryta
utveck-lingen, och vi talar dessutom om vad vi anser behöver göras för att
så snabbt som möjligt komma till rätta med den negativa utveckling som
Socialdemo-kraterna under drygt fyra år har låtit bli att åtgärda.
Omedelbara åtgärder
· En möjlighet att förbättra situationen är att i hela landet tillåta
finansiell samordning mellan försäkringskassorna och sjukvården. Det skulle
inne-bära att försäkringskassorna kunde bekosta sjukvårdsinsatser för att
snabbt få resultat som skulle hålla nere långtidssjukskrivningar. I de om-
råden där detta varit möjligt på försök har besparingarna visat sig vara
avsevärda. Ett tillämpande i hela landet skulle ha positiva verkningar bå-
de på kostnaderna och inte minst på enskilda människors liv. Detta skulle i
dagsläget vara utomordentligt angeläget med hänsyn till de skenande
sjukförsäkrings- och förtidspensionskostnaderna. Försäkringskassorna bör
också kunna bekosta specialistvård utanför landstingssektorn för att minska
väntetiderna.
·
· Våra fyra partier har gemensamt föreslagit en nationell vårdgaranti som
garanterar vård inom senast tre månader efter det att behovet fastslagits.
Den nationella vårdgarantin skall omfatta alla medicinskt motiverade be-
handlingar. Vårdgarantin kan införas från den 1 januari 2003.
·
· För att snabbt kunna bryta den negativa utvecklingen genom rehabilite-
ringsinsatser behövs även extra resurser för bl.a. försäkringskassorna.
·
· En stärkt utbildning i försäkringsmedicin skulle också i vissa fall kunna
bidra till kortare sjukskrivningstider.
·
· Det förebyggande arbetet på arbetsplatserna måste ges en högre prioritet.
Detta gäller särskilt där offentlig sektor är arbetsgivare. Möjligheten att
påverka den egna arbetssituationen har en avgörande betydelse för häl-
soläget och vilken stress man upplever. Just på denna punkt är stora delar
av den offentliga sektorn en dålig förebild genom sina stela och hierar-
kiska strukturer. Flera alternativa arbetsgivare inom offentligt finansiera
-de tjänster kommer därmed i sig att bidra till ett förbättrat hälsoläge.
·
· På lite sikt behöver en genomgripande rehabiliteringsreform genomföras.
Utgångspunkter för en större förändring av rehabiliteringen och korttids-
sjukvården bör bl.a. vara att individen sätts i centrum, till skillnad från
dagens system där det snarast är byråkratin som står i centrum. Vidare bör
det vara en offentlig instans som man vänder sig till och som har hela
ansvaret för rehabiliteringen. De förebyggande insatserna bör stärkas, och
utbudet av rehabiliteringsresurser behöver öka. Likaså måste likvär-diga
möjligheter till rehabilitering över landet och mellan olika grupper
garanteras samt tydligare drivkrafter för en snabb och kvalitativ rehabi-
litering skapas.
·
· Utökade möjligheter för den enskilde att påverka arbetstidens förlägg-
ning och bestämma dess omfattning kan också i många fall göra att ar-
betsmiljön upplevs som bättre och därmed i förlängningen leda till ett
bättre hälsoläge.
·
Möjligheten att snabbt få tillgång till rehabilitering är viktig för alla
grupper i samhället. Det har visat sig att kvinnor inte får möjlighet till
adekvat rehabi-litering i samma utsträckning som män. Genom att även införa
en rehabilite-ringsgaranti, lika för alla, ges kvinnor större möjlighet att
snabbt få rehabilite-ring och återgå till arbete. I dag innebär de längre
sjukfallen att arbetsgivarens kostnader övergår till att bli en statlig
kostnad. Samtidigt är det på den lokala arbetsplatsen som det finns
möjlighet att förebygga ohälsa. En bra arbetsgiva-re förhindrar stress och
ohälsa, och därför bör bra och lyhörda arbetsgivare premieras.
Kvinnors arbetsmiljö och ohälsa bör uppmärksammas särskilt
Sedan år 1997 har sjukfrånvaron ökat markant för både kvinnor och män. Mest
dramatisk är dock ökningen för kvinnorna. Kvinnornas sjukfrånvaro är
ungefär 80 % högre än männens. 1997 erhöll ca 100 000 kvinnor sjukpen-ning,
rehabiliteringspenning eller arbetsskadeersättning. I april år 2002 upp-
gick antalet till ca 225 000. Det är alltså fråga om en ökning med 125 000
personer på fem år, dvs. i genomsnitt 480 fler varje vecka under fem års
tid, eller 125 %! För männen är motsvarande utveckling en ökning från ca 70
000 till 130 000, en ökning med ca 85 %, eller i genomsnitt 230 varje vecka
.
De slutsatser som dras i flertalet utredningar, senast i HpH, är att
situatio-nen är som sämst inom kommunala arbetsområden som vård skola och
om-sorg. Ett flertal undersökningar visar också att medarbetares upplevda
möjlig-het att påverka sin arbetssituation har stor betydelse för
sjukfrånvaron. Där dessa förhållanden försämrats eller är dåliga ökar
sjukfrånvaron mest. Detta är sannolikt en mycket viktig förklaring till att
just offentlig sektor som ar-betsgivare har de högsta sjuktalen, även om
det finns stora skillnader mellan enskilda kommuner och landsting. Men det
är i slutändan den totala livssitua-tionen som avgör hur ohälsoläget
utvecklas. En stressad situation i arbetslivet behöver inte betyda något
för hälsan om privatlivet upplevs mer harmoniskt. Däremot kan för många
småbarnsföräldrar, oftast kvinnor, kombinationen av stress både på
arbetsplats och i familjeliv i förlängningen leda till sjukskriv-ningar.
Inte minst i detta avseende bör vikten av flexiblare lösningar på barn-
omsorgsområdet och ett delat ansvar för barn, förvärvsarbete och hushåll
betonas.
När det specifikt gäller kvinnors medicinska ohälsa och den generellt sett
ökande läkemedelsanvändningen finns det även anledning att uppmärksamma
bristerna i forskningen om läkemedels ibland olika effekter på kvinnor och
män. Symtom ser ibland olika ut mellan kvinnor och män. Behandlingsmeto-der
kan därför också behöva variera. I USA finns det krav på att läkemedel-
seffekter redovisas ur ett könsperspektiv. Någon lagstiftning om detta
finns dock inte i Sverige, och bör därför införas.
Strategi för en jämställd arbetsmarknad
Sverige är, med globala mått mätt, ett mycket jämställt land. Likafullt
återstår mycket att göra för att bryta de strukturer som leder till att
kvinnor och män har olika villkor och förutsättningar att förverkliga sina
drömmar och ha makten i sin vardag, just därför att de är kvinnor eller män
.
I FN:s senaste rapport från CEDAW (Committee of the Elimination of
Discrimination Against Women) kritiserades svensk jämställdhet hårt. CE-DAW
-kommittén ser över efterlevnaden av konventionen mot diskriminering av
kvinnor.
Kommittén påpekar att svenska kvinnor fortfarande tjänar 83 %, i genom-
snitt, av vad männen gör och att gapet inte har blivit mindre de senaste
tio åren. Inom den privata sektorn har kvinnor endast 5 % av platserna i
före-tagsledningar. Män innehar 87 % av alla professurer. FN-kommittén
konsta-terar att jämställdheten alltså brister i Sverige.
Det redovisade siffermaterialet som CEDAW-kommittén tog del av sträckte sig
fram till år 1998. Nyare siffror (förhållandena år 2000 enligt
Lönestatistisk årsbok, SCB) över löneskillnaderna i Sverige visar att
kvinnor-nas andel av mäns löner endast uppgår till 82 % om man räknar det
helt ovägda genomsnittet. Det är alltså fråga om en viss försämring sedan
1998. Om man i stället gör den mer rimliga jämförelsen genom att mäta de
vägda genomsnittslönerna, dvs. när hänsyn tagits till skillnader i ålder,
utbildning, arbetstid och sektor, uppgår kvinnornas löner till 92 % av
männens. Detta är alltså en mindre skillnad, men 8 procentenheter är likväl
inte en acceptabel skillnad om den enbart kan förklaras med att den
anställda är kvinna i stället för man.
Enligt statistik från Eurostat är bara 6,2 % av toppcheferna i Sverige kvin
-nor, att jämföra med 20,1 % i Italien och 14,4 % i Frankrike. Av Sveriges
500 största företag har bara åtta stycken en kvinnlig vd.
I EU:s riktlinjer för sysselsättningspolitiken kritiseras Sverige för att
vi, trots hög sysselsättningsgrad och väl utvecklad jämställdhetspolitik,
har en av de mest könssegregerade arbetsmarknaderna.
Vi anser att det är viktigt att på olika sätt integrera
jämställdhetspolitiken i den ekonomiska politiken. Att varje individ,
oavsett kön, skall ha likvärdiga möjligheter till arbete, inkomst,
företagande och makt över sin egen ekonomi och livssituation kräver att
också ett könsperspektiv genomsyrar den ekono-miska politiken. De
strukturer som byggts upp utifrån traditionella könsmönster måste brytas.
Detta gäller såväl i arbetsliv, näringsliv som i beslutande församlingar.
Könsuppdelad statistik är därvidlag en viktig informationskälla som un-
derlag för analys och beslut. Det är dock en felsyn att använda
könsuppdelad statistik statiskt för att beräkna hur olika åtgärder och
förändringar påverkar kvinnor som kollektiv och män som kollektiv, i syfte
att lägga fram förslag som leder till att det går att uppnå statistiskt
likvärdiga resultat. Detta är ett synsätt som leder till att rådande
samhällsstrukturer konserveras. Det främsta syftet med könsuppdelad
statistik är att visa på systematiska skillnader så att orsaken till sådana
skillnader kan identifieras och åtgärdas.
Det är vår uppfattning att olikheten är större mellan individer än mellan
kvinnor som grupp och män som grupp. Att identifiera och förändra de
strukturer som leder till att kvinnor och män ges villkor utifrån
könstillhörig-het är därför den stora jämställdhetsutmaningen. Den
könsuppdelade statisti-ken ger oss exempelvis information om att kvinnor
generellt har lägre löner och kortare medelarbetstid än män, liksom att de
har högre ohälsotal. Det är orsakerna bakom detta som måste identifieras,
analyseras och åtgärdas.
· EU:s finansministrar rekommenderar i riktlinjerna för sysselsättnings-
strategin Sverige att ta nya initiativ för att minska den nuvarande könso-
balansen på arbetsmarknaden. Den socialdemokratiska regeringen läm-nar
denna rekommendation därhän. Denna obalans på arbetsmarknaden är till stor
del roten både till de orättvisa lönerna och till bristen på makt och
inflytande över arbetstid och arbetssituation. Dåliga arbetsvillkor och
löner är symtom som inte bara kan lagstiftas bort, de måste bekämpas med
förändringar av orsaken till problemen. För oss är frågan av avgö-rande
betydelse, och vi har därför utarbetat en sådan strategi. Huvud-punkterna i
denna är:
·
· Bryt de offentliga monopolen inom vården och skolan, genom att öppna för
en mångfald av olika arbetsgivare.
·
· Bättre villkor för småföretagandet. Förenklingar och skattesänkningar på
arbete har allmän verkan men störst betydelse för tjänsteverksamheter.
·
Förena förvärvsarbete med ansvar för barn. Hushållstjänster till
överkomligt pris och möjlighet till barnomsorg efter egna önskemål och
behov är viktiga hörnstenar för ökade möjligheter att förena arbetet med
ansvaret för barnen.
Bryt upp de offentliga monopolen
Eftersom den svenska arbetsmarknaden i långt högre grad än i andra länder
är könsuppdelad har den offentliga sektorns problem också blivit ett hinder
för jämställdhet. Det är kvinnor som drabbats av sämre arbetsmiljö och
sämre arbetsvillkor genom de yrkesval som följer av traditionella
könsmönster och den offentliga monopoliseringen - i synnerhet av vård- och
omsorgssektorer-na. Många gånger är kvinnor utlämnade till en enda
arbetsgivare med allt vad det innebär av krav på anpassning, sämre
löneutveckling, mindre personligt inflytande och utan möjlighet att byta
arbetsgivare.
Skillnader visar sig också i sjukfrånvaron.
Så länge tjänster inom vård, omsorg och utbildning produceras inom of-
fentliga monopol nekas många kvinnor möjligheten att pröva nya idéer, nya
metoder och andra, mindre byråkratiska organisationsformer. Det är inte
bara jämställdhetsfientligt, det är ett stort resursslöseri. Det är
betydande välfärds-förluster som uppstår härigenom, dels genom att de som
behöver tjänster får färre valmöjligheter och ett utbud av tjänster som på
ett sämre sätt passar den enskildes behov, dels genom att de anställda inte
får pröva möjligheten att ta ett större ansvar.
De erfarenheter som finns inom dessa områden där flera producenter tillå-
tits och där tidigare offentliga verksamheter gått över i annan ägo visar i
många fall på en betydligt större tillfredsställelse och arbetsglädje hos
dem som fått nya arbetsgivare.
En mångfald arbetsgivare och konkurrens om personalen är det bästa sättet
att åstadkomma bättre löner för de många kvinnor i yrken med lång utbild-
ning som i dag är underbetalda. Det ger fler karriärvägar och möjligheter
att arbeta i arbetsorganisationer som bättre tar till vara sina anställdas
intressen.
Verkligheten talar i detta fall sitt tydliga språk. Lönenivåer och löneut-
veckling har jämförts mellan Stockholm, Göteborg och Malmö, där sjukskö-
terskor i Stockholm nu har 16 respektive 9 % högre lön än i Malmö respekti-
ve Göteborg. Lönerna har ökat med 34 % sedan 1997, vilket är det dubbla mot
Malmö.
Bättre villkor för företagande
Villkoren för tjänsteföretagande måste bli bättre. Under ett helt sekel har
både skattepolitik och näringspolitik varit inriktade mot varuproducerande
storfö-retag. Regelverken måste förenklas och utgå från det faktum att
kunskapsin-tensiva tjänsteverksamheter har andra förutsättningar och
villkor.
Skattesänkningar på arbete, regelförenklingar och skärpt konkurrens är
förändringar som i sig är generella men kommer att ha som störst betydelse
för småföretagande i tjänstesektorn. Större mångfald i vården och skolan
innebär att kvinnor ges samma möjligheter som män redan har att bli entre-
prenörer inom de verksamheter där de faktiskt är verksamma. Dessa förslag
beskrivs i avsnitt 5.
Särskilda insatser bör också riktas för att stimulera och underlätta
kvinnors företagande. Detta då de traditionellt inarbetade strukturerna
alltför långsamt förändras. Den lyckosamma modellen med särskilda
affärsrådgivare för kvin-nor, resurscentrum för kvinnors företagande och de
s.k. kvinnolånen skall därför återinrättas.
Lättare att förena förvärvsarbete med ansvar för barn
Ett absolut krav för ett jämställt och modernt arbetsliv är att det finns
goda möjligheter för både kvinnor och män att förena sitt förvärvsarbete
med an-svaret för barn och hushåll. Arbetsmarknaden speglar genom en hög
andel deltidsarbetande kvinnor den rådande strukturen där kvinnan oftast
har hu-vudansvaret för hushållsarbete och barn.
Kvinnor utför i dag en större del av det obetalda arbetet i hemmet. Detta
bidrar till att kvinnor upplever en större press i arbetslivet. För att få
ekvatio-nen att gå ihop väljer man deltidsarbete och yrkeskarriär på
sparlåga.
Genom att göra det möjligt för en större valfrihet i valet av barnomsorg
ges familjerna större möjligheter att själva fördela sin tid mellan arbete
och fa-milj. Vi föreslår etableringsfrihet inom barnomsorgen, vilket
innebär att stö-det till barnomsorgen skall följa med till den omsorgsform
föräldrarna väljer.
Vi vill också göra det möjligt för vanliga barnfamiljer att lösa sin
tidsekvation och minska stress och press genom att enklare och billigare
kunna köpa vita hushållstjänster. Delat ansvar innebär inte att hemarbetet
försvinner! Vi vill halvera kostnaden för hushållstjänster genom en
skattere-duktion på 50 % av arbetskostnaden. På så sätt uppmuntras en vit
och heder-lig tjänstesektor som i dag inte kan konkurrera med en svart
sektor.
Bättre möjligheter för invandrare
Grunden för integration är att människor har makt över sin vardag genom
egen försörjning. Den missriktade politik som förhindrat och förbjudit män
-niskor att ens söka arbete har berövat många nyanlända människor deras
självkänsla, vilket lett till utanförskap från det svenska samhället.
Många människor har aldrig fått en chans att utöva sitt yrke på den svenska
arbets-marknaden. På så sätt har också Sverige berövats värdefulla
erfarenheter. Andra invandrare har hållits borta från arbetsmarknaden
därför att de fastnat i bidragsfällan.
· Den absolut vik-tigas-te integrationsfaktorn är en politik som ser till
att arbetslösa invandrare får jobb. Lägre skatt på arbete, minskade margina
-leffekter och bättre villkor för småföretagande är viktiga åtgärder för
att minska segregationen.Trots att många invandrare har hög ut-bild-nings-
ni-vå är det många som har svårt att snabbt komma ut på arbetsmarknaden. I
dag måste man först klara av språktest för att över huvud taget kunna stå
till arbetsmarknadens för-fo-gande. Detta bortsorterande språkkriterium
leder dessutom till att de officiella arbetslöshetssiffrorna blir för låga.
Vi anser att man alltid skall ha rätt att stå till arbetsmarknadens
förfogande om man vill och kan arbeta och är arbetssökande. Ett annat sätt
att underlätta inträdet på arbetsmarknaden är genom att språkundervisningen
kombineras med arbete eller anpassade lärlings- och praktikplatser.
·
· Handläggningstiderna för beslut i asylärenden måste kortas ordentligt. I
dag kan väntetiden för den asylsökande uppgå till två år, vilket är helt
oacceptabelt.
·
· En mer heltäckande kunskapsvalidering bör införas snarast. Genom en
validering skapas möjligheter för personer med utbildning från andra länder
att få sin utbildning värderad för att så snart som möjligt kunna börja
arbeta eller komplettera sin utbildning här i Sverige.
·
· Arbeta mot bidragsberoende och för arbete och företagande. Det måste
finnas ekonomiska incitament att lämna bi-drags-beroende. Genom sänkta
skatter och förenklingar för den som vill starta företag går det att
åstadkomma mycket på detta område. Myndigheters information på andra språk
om skatteregler och andra föreskrifter kan förbättras och göras mer
lättillgänglig. En annan möjlighet är att erbjuda människor anpassade
lärlings- och praktikplatser.
·
· Svenska för invandrare (sfi) är en utbildningsform som är till för att ge
varje enskild invandrare en god start i Sverige. Men som utbildningen ser
ut i dag är den inte skapad för den enskilde utan för kollektivet. Alla
skall gå samma kurs och lära sig lika mycket oavsett om man är analfa-bet
eller akademiker. Det resulterar, inte oväntat, i att de som kommit till
Sverige helt utan eller med en låg utbildning kan gå i flera år utan att
kla-ra sfi-kursen. Akademiskt utbildade personer med större språkvana kan å
andra sidan uppleva att tempot och upplägget är alltför långsamt och
omodernt. Sfi måste kunna möta individer med en rad varierande behov och
kunskaper.
·
· Den ordinarie skolundervisningen har också en mycket viktig funktion att
fylla för barnen till dem som invandrat till Sverige. För att skapa bästa
möjliga förutsättningar för dessa barn måste skolundervisningen på många
håll fungera väsentligt bättre än i dag. Därigenom kan möjlighe-terna till
ett aktivt och jämlikt deltagande i arbetslivet i högre ålder bli
verklighet.
·
Bättre möjligheter för äldre på arbetsmarknaden
Det är angeläget att arbetslivet utformas så att alla människor får
möjlighet att förvärvsarbeta så länge de önskar. Men det är också viktigt
att människor som känner att de vill trappa ned sitt förvärvsarbete när de
blir äldre får rimliga möjligheter till detta. Politikens uppgift blir att
se till att skapa goda förutsätt-ningar för alla människor, oavsett ålder,
att kunna förvärvsarbeta och undan-röja sådant som gör att människor på
grund av diskriminerande attityder, ohälsa, stress och otrivsel inte vill
förvärvsarbeta. Detta är också en förutsätt-ning för att det nya
pensionssystemet, som innehåller en flexibel pensionsål-der mellan 61 och
70 år, skall öka människors valfrihet i praktiken. Den nya lagstadgade
rätten att ha kvar sin anställning till 67 års ålder är därför ett viktigt
steg i denna riktning.
Långtidsutredningen konstaterar att befolkningen mellan 16 och 64 år för-
väntas öka med drygt 3 % eller 180 000 personer fram till 2008. Samtidigt
kommer den grupp som är mest aktiv på arbetsmarknaden, personer mellan 25
och 54 år, att minska med knappt 230 000 personer. Den grupp som ökar mest,
55-64-åringarna, deltar i arbetskraften i mindre utsträckning och arbetar
dessutom färre timmar än genomsnittet för befolkningen. År 2018 beräknas
antalet ålderspensionärer överstiga 2 miljoner.
Den faktiska pensionsåldern ligger för närvarande på knappt 59 år om man
inkluderar personer som förtidspensioneras i tidig ålder. Endast var fjärde
svensk arbetar fram till 65 års ålder. Enligt en enkät från Pensionsforum
hös-ten 2000 vill 80 % av ca 600 tillfrågade 45-65-åringar gå i pension vid
60 eller tidigare.
Orsakerna till att den faktiska pensionsåldern sjunker är flera. Den höga
arbetslösheten under 1990-talet har inneburit att många har erbjudits av-
gångsvederlag och garantipensioner. En starkt fysiskt eller psykiskt påfres
-tande arbetsmiljö har lett till många förtidspensioneringar.
I samband med omorganisationer har många äldre erbjudits avtalspensio-ner.
Över tiotusen svenskar per år har fått betalt för att sluta arbeta de
senaste åren. Dessa förtida pensionärer får ofta 70 eller 80 % av sin
tidigare lön för att inte arbeta de sista åren före 65-årsdagen. I april
2002 uppgick antalet tjäns-te-, ålders- och förtidspensioner av
arbetsmarknadsskäl till ca 82 000 personer enligt SCB:s
arbetskraftsundersökning.
Men den äldre arbetskraften behövs mer än någonsin. Andelen yrkesverk-samma
krymper samtidigt som andelen pensionärer och studerande ökar. Vi närmar
oss en situation med arbetskraftsbrist, vilket hotar tillväxten och leder
till stora påfrestningar på välfärdssystemen.
Inom en tioårsperiod har inte bara Sverige utan även övriga Europa brist på
arbetskraft.
I EG-kommissionens meddelande "Mot ett Europa för alla åldrar" varnas för
brist på arbetskraft och att försörjningsbördan för de yrkesverksamma
kommer att öka kraftigt, om Europa fortsätter att behålla nuvarande takt på
pensionsavgångar. Medlemsländerna har uppmanats att vidta åtgärder som
syftar till att upprätthålla de anställdas arbetsförmåga, att främja ett
livslångt lärande, att erbjuda en flexibel arbetsorganisation samt att se
över avgifts- och förmånssystemet i syfte att stärka incitamenten för
arbete och fortbildning.
Det finns all anledning att redan nu påbörja ett mer målinriktat arbete för
att få fler att vilja och kunna arbeta längre och att därmed höja den
faktiska pensionsåldern. Nedan presenterar vi inriktningen på ett antal
förslag för att uppnå detta.
Lättare att starta eget
Uppmuntra eget företagande bland avtalspensionärer och äldre. Lagen bör
ändras så att eget företagande med F-skattsedel får bedrivas med exempelvis
den tidigare arbetsgivaren som ensam kund. Därigenom skulle fler våga över-
gå till egen verksamhet.
Inför utbildningskonto som möjliggör livslångt lärande
Möjliggör ett livslångt lärande och låt såväl arbetstagare som arbetsgivare
avsätta löneutrymme på ett utbildningskonto som beskattas först vid uttag
av sparade medel.
Detta kan på sikt göra äldre arbetskraft mer konkurrenskraftig då färsk ut-
bildning knyts ihop med lång erfarenhet. Om fler personer vidareutbildar
sig eller omskolar sig i t.ex. 40-årsåldern skapar detta ett växande
kunskapsmer-värde på arbetsmarknaden som med tidigare regler och begränsade
möjlighe-ter inte fanns.
Informera mer om äldre
Opinionsbildning och attitydförändring tar tid. Det behöver därför
informeras på många sätt om vinsten av fler äldre i arbetslivet; vinsten
för den enskilde i bl.a. pensionshänseende, vinsten för arbetsgivare av att
behålla och tillvarata mångårigt uppbyggd kompetens och vinsten för
samhället i stort av fler i arbete. Äldres erfarenhet och förvärvade
kompetens gör dem överlag till skickliga yrkesutövare. Aktuell forskning
som tydligt visar detta bör mark-nadsföras och goda exempel på
arbetsplatser med utvecklad seniorpolitik spridas.
Rådgivning via Äldrekompetenscentrum
Starta ett kompetenscentrum för utveckling av en god seniorpolitik i slutet
av arbetslivet, efter norsk modell. Det skulle med fördel kunna
samlokaliseras med Arbetsmiljöverket.
Arbetsgivare skall kunna få konsultstöd och rådgivning vid introduktion och
genomförande av en aktiv seniorpolitik vid företagen. Att utveckla en
flexibel arbetsorganisation och skapa en hälsofrämjande arbetsmiljö är
viktiga delar för att helheten skall bli så positiv att fler vill arbeta
länge.
60 % efter 60
En lagstadgad rätt att gå ned i arbetstid efter 60 års ålder till lägst 60
% bör övervägas. Med det nya pensionssystemet kan man själv, från 61 års
ålder, välja hur man vill kombinera arbetstid och pensionsuttag.
Möjligheten att arbeta i mindre omfattning skulle möjliggöra för fler att
delta i arbetslivet under en totalt sett längre tid. De anställningsregler
som i dag förhindrar äldre att få arbete bör också ses över.
Se över beskattningen av äldre arbetskraft
På den alltmer kunskapsbaserade arbetsmarknaden får den rent fysiska (mus-
kel)arbetskraften allt mindre betydelse. Man kan därför inte hävda att
stigan-de ålder generellt innebär sämre förutsättningar att förvärvsarbeta.
Snarare blir utvecklingen den motsatta med stigande erfarenhet. Inte desto
mindre finns det faktorer som gör att äldre arbetskraft i vissa sammanhang
får svårare att konkurrera med yngre. Det kan exempelvis handla om yrken
inom tjänste-sektorn där det blir svårare med åren att hålla samma tempo
som yngre. Till detta kan läggas att äldres önskemål om att gå ned i
arbetstid kan upplevas som "fördyrande" av arbetsgivare när vissa fasta
kostnader kanske måste slås ut på fler anställda.
Dessa faktorer, i kombination med den generella samhällsvinsten av hög
faktisk sysselsättning, motiverar att beskattningen av äldre arbetskraft
ses över.
Skattepolitiken skall underlätta och främja arbete
Skatterna på arbete måste sänkas. Med sänkt skatt på arbete stärks tillväxt
-kraften i ekonomin så att sysselsättningen kan öka i Sverige och den
alltför höga totala arbetslösheten pressas tillbaka. Hög skatt på arbete
leder till en sämre fungerande arbetsmarknad: mindre arbete, färre
arbetstillfällen och större risker för flaskhalsar inom branscher som växer
.
Med sänkt skatt på arbete, inte minst för låg- och medelinkomsttagare, kan
fler leva på egen lön, vilket minskar behovet av bidrag och gör att
människor kan få ett större självbestämmande över sin ekonomi. Ett
skattesystem som främjar kunskaps- och kompetensuppbyggnad ger en bättre
fungerande ar-betsmarknad.
Inriktningen på våra skatteförslag diskuteras mer utförligt i avsnitt 5.
Arbetsmarknadspolitiken skall underlätta och främja arbete
Sverige måste få en arbetsmarknad som är rörlig och öppen - en arbetsmark-
nad som är tillgänglig för alla. Den geografiska rörligheten behöver öka,
men också den sociala. Den stora arbetskraftsreserv av faktiskt arbetslösa
männi-skor som finns i Sverige måste mobiliseras och tas till vara, både
för den enskildes och för samhällets skull. Avgörande för möjligheten att
få en radi-kal ökning av sysselsättningen är ett dynamiskt företagarklimat
där gamla och nya företag har möjlighet att anställa. I en tidigare rapport
har företrädare för våra fyra partier presenterat 53 punkter för ett bättre
företagsklimat.
I en särskild rapport har våra partier även presenterat inriktningen för en
ny arbetsmarknadspolitik. I det följande återges förslagen från denna
rapport.
Arbetsmarknadspolitiken skall läggas om för att uppmuntra och stödja ar-
betslinjen fullt ut. Vi vill sätta den arbetslöse i centrum. Den arbetslöse
skall inte vara en klient hos en arbetsmarknadsmyndighet utan en medborgare
med rätt att få kvalificerad service. Den enskilde måste själv få ett
avgörande inflytande över vilken utbildning eller aktivitet som han eller
hon skall satsa på för att sedan kunna få ett riktigt jobb.
Alla människor är olika. Det är dessa olikheter som är förutsättningen för
utveckling. Det är genom att tillägna sig nya kunskaper och erfarenheter
som man växer som människa. Varje väg till kunskap är emellertid unik.
Därför behövs en arbetsmarknadspolitik som uppmuntrar och möjliggör
individuella lösningar, en politik som utgår från den enskilda människans
behov, bak-grund, intressen och förutsättningar.
Vi vill därför slå fast att den som blivit arbetslös har ett antal
rättigheter som staten måste uppfylla. Samtidigt har den som blivit
arbetslös ett antal skyldigheter som hon eller han i sin tur måste uppfylla
gentemot det övriga samhället. Det handlar om att använda klara och tydliga
spelregler.
Följande rättigheter och skyldigheter bör finnas:
- Alla arbetslösa skall ha rätt till kostnadsfri arbetsförmedling, oavsett
vem som utför förmedlingstjänsten. Alla arbetslösa skall samtidigt ha en
skyldig-het att anmäla sig till ett servicekontor i samband med att man
förlorat sitt jobb.
- Alla skall ha rätt att välja arbetsförmedling och där bli behandlad med
re-spekt och hänsynsfullhet.
- Alla arbetslösa skall ha rätt att få stöd utifrån sina behov,
förutsättningar och intressen. Åtgärderna skall vara individuellt utformade
med ett enda övergripande syfte att så snart som möjligt ge de arbetslösa
möjlighet att finna ett nytt arbete. Samtidigt skall alla arbetslösa ha en
skyldighet att aktivt söka jobb och delta i de åtgärder som är relevanta
för dennes situation. Alla ar-betslösa skall ha rätt att ha ett avgörande
inflytande över vilken åtgärd som skall vidtas.
- Alla arbetslösa skall ha rätt till en allmän obligatorisk
arbetslöshetsförsäk-ring. Samtidigt måste alla arbetstagare uppfylla ett
antal grundläggande vill-kor för att bli berättigade till ersättning. Den
som blivit arbetslös skall inte kunna tacka nej till anvisade arbeten utan
att ersättningen från arbetslöshets-försäkringen blir påverkad.
- Arbetslösa skall ha rätt att bli bemötta i nödvändig myndighetsutövning
på ett korrekt och rättssäkert sätt.
Nytt mål
Ett nytt mål som ersätter tidigare mål bör formuleras för sysselsättningen.
Det ska innehålla andelen sysselsatta minus sjukfrånvarande, dvs. andel av
be-folkningen som faktiskt är i arbete.
Målet med 4 % öppen arbetslöshet har inneburit att politiken och myndig-
heternas agerande i allt för hög utsträckning fokuserat på att flytta
människor från öppen arbetslöshet till åtgärder av olika slag för att få en
bättre statistik. I själva verket är det viktiga att få människor i
verkliga arbeten. Det andra målet som lanserats under senare år om en 80-
procentig sysselsättningsgrad är bättre än målet om 4 % öppen arbetslöshet.
Men också sysselsättningsmålet måste formuleras om. Dagens situation med
skenande sjukfrånvaro visar det orimliga med dagens sysselsättningsmål. I
takt med att sjukskrivningarna ökar, ökar också sysselsättningen, eftersom
både de sjukskrivna och de ar-betslösa som t.ex. får ett sjukvikariat
räknas som sysselsatta. Vi menar att det mest naturliga är att inte räkna
långtidssjukskrivna som sysselsatta.
En effektivare arbetsmarknadspolitik
· Servicekontor som skall ge service till den arbetslöse inrättas.
·
· Mångfald och valfrihet skall erbjudas genom fler aktörer.
·
· Omställningspeng skall erbjudas den arbetslöse (se nedan).
·
· En ny mindre myndighet ersätter nuvarande AMV/AMS.
·
Sverige måste ha en aktiv och effektiv arbetsmarknadspolitik som syftar
till att snabbt och smidigt bidra till att matcha den arbetssökande med de
arbeten som finns tillgängliga och rusta den arbetslöse för att kunna ta de
arbeten som finns till förfogande. Arbetslinjen skall hävdas, dvs. att
arbetssökande i första hand skall erbjudas arbete eller
arbetsmarknadspolitiska åtgärder, och först när sådana åtgärder inte finns
tillgängliga skall arbetslöshetsunderstöd läm-nas. Aktivitet skall således
alltid prioriteras före passivt bidragsmottagande.
Men mot bakgrund av de brister som råder med dagens system anser vi det
angeläget med en radikal omläggning av den svenska arbetsmarknadspoliti-ken
. Vårt förslag syftar till ökad trygghet och valfrihet för den enskilde
indi-viden. Genom ökad mångfald vad gäller aktörer som tillhandahåller
tjänster gentemot arbetslösa får vi både mer anpassade åtgärder till
individen och till arbetsmarknaden. Därmed blir det en effektivare
arbetsmarknadspolitik. För-ändringen leder också till förändrade uppgifter
för såväl den nuvarande ar-betsförmedlingen som för ansvarig myndighet.
Dagens arbetsförmedlare får en vidgad arbetsmarknad och nya möjligheter att
pröva idéer hur verksamhe-ten kan utvecklas och anpassas till olika
individers behov.
Servicekontor
· Servicekontor inrättas som skall ge arbetslösa service och en orientering
om vilka resurser som står den arbetslöse till förfogande.
·
· Servicekontor skall tillhandahålla databaser och information om lediga
jobb.
·
· Servicekontor skall besluta om omställningspeng.
·
På grund av arbetsförmedlingens dåliga resultat är det många som i dag för-
söker få jobb på annat sätt. Arbetsförmedlingen har därmed förlorat en
viktig funktion på arbetsmarknaden. Med vårt förslag vänder sig den
arbetslöse i stället till ett servicekontor. Detta är inte en traditionell
arbetsförmedling. Servicekontor skall finnas i varje kommun och skall
framför allt fungera som guide för arbetslösa. Här skall finnas tillgång
till Internet och databaser med lediga jobb. Här skall också annan
information finnas som är viktig för den arbetslöse. Servicekontoret finns
också till för företag som söker arbetskraft.
Till servicekontoret anmäler man sig för att få ersättning från arbetslös-
hetsförsäkringen. Till att börja med skall den arbetslöse, liksom i dag,
fritt kunna begränsa sitt sökande geografiskt och yrkesmässigt. Efter denna
första period finns det dock människor som av olika anledningar inte
lyckats få ett arbete. Då bokas på Servicekontorets initiativ ett möte för
planering av fram-tiden.
Aktörerna
· Framväxten skall stimuleras av en mångfald av olika aktörer inom be-
manning, rekrytering, utbildning och förmedling.
·
· Arbetslösa skall fritt kunna välja aktör.
·
· Aktörerna ökar mångfalden och valfriheten för arbetslösa.
·
· Med konkurrens ökar kvaliteten på arbetsmarknadsåtgärderna.
·
Vår politik präglas av valfrihet, mångfald och trygghet. Det gäller
givetvis också vår gemensamma syn på arbetsmarknadspolitiken. Vi vill se
många konkurrerande aktörer inom arbetsmarknadspolitikens område.
Konkurrens och mångfald bland aktörerna ökar kvaliteten och valfriheten för
den arbets-löse. Fler aktörer ökar kreativiteten när det gäller
utformningen av arbets-marknadspolitiska åtgärder.
Aktör inom arbetsmarknadspolitiken kan t.ex. vara bemannings- och re-kry-te
-ringsföretag, utbildningsföretag, komvux och folkhögskolor. Vi räknar med
en framväxt av en rad nya aktörer såsom privata arbetsförmedlingar,
branschvisa arbetsförmedlingar - exempelvis i fackföreningsregi, privata
utbildningsföretag, ideella föreningar, bemannings-företag m.fl. Aktörerna
kommer att kunna erbjuda en mängd olika alternativ och specialinriktningar
till den arbetslöse. Bemanning, utbildning, rekrytering är exempel på
åtgärder som man skall kunna välja mellan.
Naturligtvis måste förmedlingsverksamheten utformas utifrån de lokala
förhållandena. I glest befolkade områden finns det inte alltid underlag för
privata bemanningsföretag. Om det inte finns privata aktörer skall myndig-
heten upphandla sådana tjänster eller i sista hand driva egna.
Information om de olika aktörerna skall finns på varje servicekontor.
Omställningspeng
· Arbetslösa som inte snabbt får nytt jobb skall ha rätt till omställ-
ningspeng.
·
· Omställningspengens storlek styrs av behovet.
·
· Omställningspengen skall styras av olika kriterier, t.ex. ålder,
utbildning och arbetslivserfarenhet.
·
· Framgångsrika aktörer skall belönas genom någon form av bonus.
·
Den som inte inom en viss tid har hittat ett nytt jobb på egen hand eller
via den service som erbjuds på servicekontoren behöver åtgärder som kräver
en ekonomisk insats.
Insatsens storlek, här kallad omställningspeng, styrs utifrån en bedömning
som görs på servicekontoren. Ett antal schablongrupper eller nivåer skall
finnas. Vilken nivå man placeras på avgörs av olika kriterier såsom ålder,
utbildning och arbetslivserfarenhet. Den nivå man hamnar på avgör i sin tur
hur mycket pengar som budgeteras, detta utgör individens omställningspeng.
Till pengen kan kopplas olika former av arbets-marknads-politiskt stöd som
kräver ett särskilt regelverk, exempelvis anställningsstöd, lönebidrag,
starta-eget-bidrag.
Omställningspeng har individen med sig till den aktör som man väljer för
att komma vidare. I en del fall kommer den arbetslöse att få jobb innan be-
räknad insats är förbrukad. Då bör aktörerna få behålla hela pengen. Är per
-sonen kvar i arbete efter en viss tid bör dessutom någon form av bonus
utfalla som betalas ut t.ex. vid två tillfällen med ett halvt års mellanrum
. Om perso-nen kommer tillbaka till arbetslöshet fryser bonusen inne. Om
omställ-ningspengen förbrukas utan att den arbetslöse kommer ut på
arbetsmarknaden måste en ny prövning ske.
Ny myndighet ersätter AMV/AMS
· En ny myndighet inrättas som ersätter nuvarande AMS/AMV.
·
· Den nya myndigheten skall vara ett expertorgan till regeringen.
·
· Myndigheten skall vara ansvarig för servicekontoren.
·
· Myndigheten skall auktorisera och granska arbetsmarknadens aktörer.
·
· Myndigheten skall garantera att arbetsmarknadens aktörer finns inom
rimligt avstånd för alla jobbsökande i hela landet.
·
För att sköta den nya arbetsmarknadspolitiken som föreslås i den gemensam-
ma rapporten ersätts nuvarande myndighetsstrukturer på arbetsmarknadsom-
rådet med en ny arbetsmarknads-myndighet. Denna myndighet har att inom de
mål för arbetsmarknads-politiken som riksdagen fastställer ansvara för
följande uppgifter:
- Expertorgan till regeringen med uppgift att förse beslutsfattarna med
erfor-derligt underlag, prognoser och analyser av arbetsmarknadsläget.
- Drift av servicekontor runt om i landet på ett sådant sätt att alla
arbetssö-kande kan nå ett sådant inom rimligt avstånd från bostadsort eller
arbets-plats.
- Fördela anslag till servicekontoren runt om i landet.
- Auktorisation av aktörerna som får rätt att bedriva förmedlings- och
utbild-ningsverksamhet för arbetslösa som fått omställningspeng. Aktörerna
skall kvalitetsgranskas med jämna mellanrum.
- Ansvarig för att alla arbetssökande får tillgång till enkel och effektiv
infor-mation om lediga platser, hur man söker jobb och utbildning samt om
vilka jobbkontor som finns och är auktoriserade av den nya myndigheten.
- Tillhandahålla platsinformation via ett effektivt Internetbaserat
datasystem och tillhörande skriftlig information (motsvarande nuvarande
Platsjourna-len).
Myndigheten har också till uppgift att garantera att det finns jobb-kontor/
be--m-annings-företag inom rimligt avstånd för alla jobbsökande i hela
landet. Om det inte finns privata aktörer bör myndigheten upphandla sådana
tjänster eller i sista hand driva egna.
Ambitionen för den nya myndigheten skall vara att genom information och
till-handa-hållande av exempelvis platsbank på Internet medverka till att
så många som möjligt så snabbt som möjligt kan lösa sin arbetslöshetsproble
-matik själv inom tre månader.
Våra förslag för att utnyttja resurserna bättre
En nyckelfaktor för att åstadkomma högre tillväxt är att fler företag
startas och att fler företag expanderar. Tyvärr går den svenska
utvecklingen åt mot-satt håll:
· Antalet verksamma företagare minskar. Sedan våren 2000 har antalet
minskat med närmare 12 000 personer. Det startas också allt färre före-tag.
Enligt stiftelsen Jobs and Society startades under fjolåret det minsta
antalet sedan mätningarna började 1990. I samtliga svenska län minskar
nyföretagandet och fallet från året dessförinnan är större än under den
djupa lågkonjunkturen i början på 1990-talet.
·
· Alltför få företag expanderar sin verksamhet. De svenska företagen är
antingen mycket små eller mycket stora.
·
· Alltfler företag flyttar delar av sin verksamhet från Sverige. Det är pro
-duktion som flyttar till länder där lönekostnaderna är lägre. Det är hu-
vudkontor som flyttar till länder med bättre företagsklimat. Alltmer av
kvalificerad verksamhet flyttar efter. 30 % av Sveriges 250 största före-
tag hade huvudkontoret utomlands 2000 att jämföra med 6 % 1990.
·
Anledningarna till detta är i grunden desamma. Företagsklimat, byråkrati
och skatter medför nackdelar för Sverige.
Minskad byråkrati och ökad rättssäkerhet
Sverige är ett land med många regler. Var och en för sig kan de verka
motive-rade men sammantaget medför de en stor belastning på företagen.
Kostnaden för ett litet företag bara för administrationen av arbetsmarknads
-, skatte- och miljöreglerna är ca 30 000 kr per anställd och år. Totalt är
kostnaden för svenskt näringsliv att administrera regelverket ca 50
miljarder kronor årligen.
Attityden från myndigheterna gentemot företagen är långt ifrån tillmötes-
gående. Det är företagaren som måste jaga rätt på besked och blanketter.
Medan myndigheten kräver svar med mycket kort varsel kan deras besked till
företagaren dröja månadsvis. Under väntetiden hinner företagen förtvina.
Än värre är den rättslöshet som kan råda i skattesammanhang. Trots försök
att erhålla besked om vilka regler som gäller och försök att följa givna
besked kan företagaren ändå bli skyldig till skattebrott. Då påförs inte
bara skatten utan också ett skattetillägg som straff.
Skatter
Sverige är ett högskatteland. Detta påverkar företagens förutsättningar. Ge
-nom att mer än hälften av BNP tas om hand av det offentliga blir marknaden
begränsad. I synnerhet gäller det tjänstemarknaden. Det är i praktiken omöj
-ligt för människor med normala inkomster att köpa tjänster som bl.a.
skulle kunna underlätta vardagslivet och minska stressen.
En stor del av företagens personalkostnader är skatt. Det ökar priserna på
varor och tjänster och sätter svenska företag i ett sämre läge än företag i
andra länder. Marginaleffekterna på arbete är stora, vilket hämmar
arbetskraftsutbu-det. De höga skattesatserna på inkomster medför
svårigheter att konkurrera om kvalificerad personal för svenska företag.
Arvsskatten är en av anledning-arna till Sveriges skeva företagsstruktur.
Det är svårt att driva vidare ett före-tag i familjens regi efter ett
arvsskifte. Ofta finns ingen annan utväg än för-säljning.
Än allvarligare för företagandet är att ägare till fåmansbolag beskattas
hår-dare än andra. Det medför naturligtvis att intresset för att driva
företag mins-kar. Den utredning som tillsattes 1999 för att råda bot på
problemet har blivit försenad i omgångar. Uppgifter tyder dessutom på att
utredningens förslag inte kommer att innebära någon lindring för
fåmansbolagen.
Kapital beskattas också högt i Sverige. Dubbelbeskattnigen av aktier miss-
gynnar svenska ägare jämfört med utländska. Det är en av anledningarna till
att ägandet av svenska företag försvinner utomlands. Sverige är ett av de
få länder som har kvar skatt på förmögenheter. Skatten tas ut redan vid
relativt små förmögenheter och skattesatsen är hög. Förmögenhetsskatten är
en mycket stor anledning till att kapital flyttas från Sverige.
Uppskattningsvis har svenska hushåll 500 miljarder kronor placerade på
oredovisade konton i andra länder på grund av den svenska
kapitalbeskattningen.
Enklare regler
Småföretagsdelegationen tillsattes år 1996 med syfte att föreslå
regelförenk-lingar. Av de 80-tal förslag som den kom med har endast en
tredjedel genom-förts under de fyra år som gått sedan de lades fram.
Resterande förslag måste snarast genomföras. Kostnaderna för
regeladministration måste minska. Hela det regelverk som berör företagare
skall gås igenom under nästa mandatperi-od. Krångliga regler skall tas bort
eller förenklas. Målet är att företagens kostnader för administration av
regelverket skall minska med minst en fjärde-del.
Det är heller inte rimligt att som i dag belägga företagare med avgifter
för olika typer av inspektioner och kontroller. Dessa måste ordnas så att
inte onödiga kostnader vältras över på företagen.
Öppna för företagande inom vård, skola och utbildning - mångfald ger den
bästa välfärden
För många av de tjänster som i Sverige ligger inom den offentliga sektorn -
främst inom kommuner och landsting - ökar behov och efterfrågan i industri-
världen. En förklaring till detta är att efterfrågan på välfärdstjänster
ökar när människors inkomster ökar, en annan är att åldersstrukturen
påverkar intresset för fler välfärdstjänster.
Det finns en bred enighet om att vården, omsorgen och skolan skall finan-
sieras kollektivt. Det är viktigt att de resurser som avsätts för dessa
ändamål används så bra som möjligt, dvs. att användarna får ut så mycket
nytta som möjligt för varje använd krona.
Erfarenheten visar att när möjligheten öppnas för andra än kommunen att
producera välfärdstjänster ökar mångfalden och välfärden. Välfärd handlar
inte om att en viss typ av standardiserade tjänster skall tillhandahållas
utan om att den enskildes efterfrågan skall tillgodoses på bästa sätt. Av
samma skäl som försörjningen av välfärdstjänster inte kan rationaliseras på
samma sätt som industriproduktion bör de inte heller produceras i en enda
enhetlig form. Valet mellan olika producenter av välfärdstjänster, det må
vara enskil-da, företag, kooperativ eller det offentliga, bör därför även
med en kollektiv finansiering så långt möjligt överlämnas till den enskilde
individen. Ett tydligt exempel är skolområdet där det offentliga ekonomiska
stödet kan följa ele-ven, t.ex. från en kommunal skola till en friskola
eller mellan olika kommu-nala skolor. Denna princip bör kunna användas på
flera områden även om processen att avgöra vem som skall vara kvalificerad
att få del av t.ex. äldre- eller handikappomsorg ställer krav på tydliga
regler.
Vi vill se nya företag växa fram inom dessa sektorer som hittills i stort
sett varit förbehållna offentliga monopol. Sådana företag är
kunskapsintensiva. Nyföretagande här leder inte bara till bättre välfärd
utan ökar dynamiken i hela samhället med följd att BNP kommer att öka.
Möjligheterna till kvinnligt företagande kommer att öka. Ett led i den
socialdemokratiska politiken är emellertid att hindra mångfald och att
hindra andra än kommuner och lands-ting att tillhandahålla tjänster på
dessa områden. Det har också negativa ef-fekter för de anställda. Olika
undersökningar, bl.a. från Kommunal, har visat på en större
arbetstillfredsställelse och bättre lön när den anställde fått flera
arbetsgivare att välja emellan. En större arbetstillfredsställelse bland de
an-ställda kommer även patienter och elever till godo. I år ställde sig
också Kommunals kongress bakom att tjänster inom vård-, skol- och
omsorgssekto-rerna skall kunna drivas i privat regi och vara
vinstgenererande.
Socialdemokraterna har, med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet, lag-
stiftat mot försäljning av offentligt ägda sjukhus, vilket leder till
minskad mångfald. Det motverkar också ett ökat kvinnligt företagande inom
sektorer där kvinnor har en stark ställning på arbetsmarknaden och hög
kompetens.
Förbudslagen är inte sakligt grundad utan uttryck för traditionell socialde
-mokratisk misstro mot företagande. Vinsten har i sig en viktig
signaleffekt. Därigenom sprids framgångsrika exempel snabbt till andra
aktörer. När det finns konkurrens mellan olika driftsformer visar
internationella erfarenheter att både kvalitet och effektivitet förbättras
i såväl vinstdrivande företag, non-profit-företag som offentliga
producenter. Det finns dock en tydlig tendens till högre effektivitet hos
vinstdrivande företag. De erfarenheter som finns av detta i Sverige är att
den ersättning som Stockholms läns landsting betalar till det privatägda
Sankt Görans sjukhus är ca 10 % lägre per utförd prestation än den som
landstinget betalar till de landstingsägda sjukhusen. Samtidigt har Sankt
Göran högst andel nöjda patienter i regionen. Även för Simrishamns sjukhus
gäller att ersättningen från Skånes landsting är ca 10 % lägre efter
privatiseringen. I Stockholms län har det bildats närmare 150 nya företag
inom vårdsektorn. Det har ofta skett genom avknoppning där personalen tagit
över driften av verksamheten. Dessa erfarenheter motsäger den uppfattning
som företrädare för majoritetspartierna uttryckt att nyföretagande inom den
statliga och kommunala sektorn skulle leda till en instabil situation som
är till skada för medborgarna. De motsäger också dessa partiers tro att
produktivi-teten skulle minska. Det skulle gagna Sverige om
regeringsmajoriteten bygg-de sina beslut på fakta och inte på farhågor.
I stället för att slå vakt om det offentliga ägandet borde verksamhetens in
-nehåll och möjligheterna för den enskilde vara det primära intresset. Det
bör inte sättas upp hinder för vissa verksamhetsformer, bolag kan vara en
lämplig form i vissa sammanhang, kooperativ eller andra former kan var mera
lämpli-ga i andra. Ändamålsenligheten bör vara avgörande. Den
socialdemokratiska oviljan att tillåta andra producenter leder till att
medborgarna får en sämre välfärd än vad som annars skulle kunna vara fallet
. Ett sätt att skynda på processen är att kommuner inför en utmaningsrätt
för företag. Rätten skall innebära att företag ges möjlighet att inkomma
med önskan om att en verk-samhet skall upphandlas i konkurrens. Inkommer en
sådan utmaning måste kommunen ta ställning till om en upphandlingsprocess
skall påbörjas i vilken det utmanande företaget liksom andra privata
aktörer kan delta.
En viktig fråga är utvärderingen av olika offentligt finansierade väl-
färdstjänster. Så långt möjligt bör brukarna ha möjlighet att välja
producent. Men många gånger måste politikerna ta ställning, t.ex. när det
gäller att for-mulera krav och uppföljningsmetoder vid
entreprenadupphandling. De pro-blem med t.ex. privata vårdhem som
förekommit har oftast haft att göra med att kommunen i fråga inte gjort
förutsättningarna klara för sig och den man anlitat. Kommunerna bör
utveckla sin förmåga att i förväg ställa krav och i efterhand kunna
utvärdera de tjänster som olika producenter erbjuder så att kvaliteten
skall kunna garanteras.
Stärkt konkurrens
En fungerande konkurrens är en förutsättning för att resurser används på
bästa möjliga sätt. Brister i konkurrensen medför högre kostnader eller
lägre effek-tivitet, i värsta fall både-och. Därmed blir tillväxten i
ekonomin lägre, vilket medför att vi alla blir fattigare än vad vi skulle
ha varit.
Konkurrens på lika villkor är det bästa verktyget också för att tillgodose
konsumenternas efterfrågan. Konkurrensverkets undersökningar visar att det
finns en rad olika konkurrenshinder. I en stor rapport föreslog verket en
rad åtgärder som spände över förändringar i konkurrenslagstiftning och
regelre-formering till renare spelregler mellan privata och offentliga
aktörer. Vi anser att följande är viktigt att genomföra snarast:
· Kommunallagen bör ändras så att det blir lättare att få prövat i domstol
om kommunal näringsverksamhet strider mot lagen.
·
· Kommunallagen bör ses över i syfte att göra det lättare för företag att
överklaga kommunala beslut om stöd i olika former till företag. Besluten
bör också kunna prövas i domstol.
·
· Kvarvarande konkurrenshämmande regleringar i den privata sektorn bör
identifieras och avvecklas.
·
· Konkurrensverket bör få ökade resurser och en mer fristående och fram-
trädande roll än i dag. I synnerhet måste uppmärksamhet riktas mot kon-
kurrenshinder förorsakade av verksamhet i offentlig sektor. Nya rege-
ringsförslag bör granskas utifrån ett konkurrensper-spektiv.
·
· De offentliga resurserna bör i större utsträckning än i dag följa
individer-nas fria val. Stora upphandlingar bör delas i fler order så att
även mindre företag har en chans att vara med i budgivningen.
·
· Upphandlingsreglerna bör ändras så att det klargörs under vilka förut-
sättningar miljökrav får ställas vid offentlig upphandling. Vi anser att
det bör vara möjligt att ställa krav på att produkter som köps in uppfyller
kriterier för miljömärkning.
·
· Det är viktigt att regelförenklingar görs i offentliga upphandlingar
under tröskelvärdena. Det skall bli lättare för små och medelstora företag
att delta.
·
En skarpare konkurrenspolitik i kombination med avregleringar och ökad
upphandling inom offentlig sektor kan på sikt leda till avsevärda kostnads-
minskningar för de offentliga budgetarna. Den sammanlagda offentliga upp-
handlingsvolymen uppgår till ca 400 miljarder kronor per år, vilket
motsvarar ca 20 % av värdet av BNP. En effektiv upphandling kan verksamt
bidra till besparingar i de offentliga utgifterna.
Försäljning av statliga företag
Staten skall svara för de lagar och förordningar som reglerar relationerna
mellan företag verksamma i Sverige och mellan företag och det offentliga.
Staten skall inte själv, annat än i speciella undantagsfall, vara ägare.
Ett en-skilt företagande är en förutsättning för rättvis konkurrens och en
kommersiell utveckling av starka och självständiga företag. Är staten ägare
blandas företa-gets intressen med politiska överväganden. De företag som nu
är statliga skulle fungera bättre med ett mer spritt privat ägande. Det
kapital som finns uppbundet i en rad statliga företag skulle göra större
nytta på annat håll.
Då försäljningsinkomster är av engångskaraktär bör de användas till att
betala av på statsskulden som i dag uppgår till drygt 1 100 miljarder
kronor. De försäljningar och den avbetalning av statsskulden som vi
föreslår gör att statens räntekostnader, en av de största utgiftsposterna i
statsbudgeten, kan minskas kraftigt. Företag som under de närmaste åren kan
komma i fråga för privatisering eller försäljning av det statliga innehavet
skulle kunna vara: Apoteket AB, Civitas Holding AB (Vasakronan), LKAB,
Nordea AB, OM Gruppen AB, SAS Sverige AB, SBAB, Telia AB eller AB Vin &
Sprit.
Den exakta tidpunkten för olika försäljningar och privatiseringar ska för
samtliga företag avvägas mot konjunktur och marknad.
Sänkta skatter
Skatternas storlek och deras utformning är styrande för människors beteende
och för ekonomins funktion. Viljan att arbeta mer, att förkovra sig och att
ta mer ansvarsfulla och välbetalda arbeten styrs i hög grad av skatterna på
arbe-te.
Sänkt inkomstskatt för alla
Skatterna på arbete måste sänkas. Med sänkt skatt på arbete stärks tillväxt
-kraften i ekonomin så att sysselsättningen kan öka i Sverige och den
alltför höga totala arbetslösheten pressas tillbaka. Hög skatt på arbete
leder till en sämre fungerande arbetsmarknad: mindre arbete, färre
arbetstillfällen och större risker för flaskhalsar inom branscher som växer
.
Med sänkt skatt på arbete, framför allt för låg- och medelinkomsttagare,
kan fler leva på sin egen lön. Det minskar behovet av bidrag och gör att
män-niskor kan få ett större självbestämmande över sin ekonomi. Bland annat
får då en stor andel kvinnor som arbetar med låg lön i offentlig sektor
ökade ekonomiska marginaler.
Ett skattesystem som främjar kunskaps- och kompetensuppbyggnad ger en
bättre fungerande arbetsmarknad. Tillväxtkraften i ekonomin stärks genom
att sysselsättningen ökar. En följd av sänkta inkomstskatter är att
påfrestningen på de offentliga trygghetssystemen minskar, vilket i sin tur
stärker de offent-liga finanserna. Att höga marginaleffekter har negativa
effekter på arbets-marknadens funktionssätt var en viktig utgångspunkt för
den förra skattere-formen. Det måste vara en strävan att återvända till
dess inriktning: 30 re-spektive 50 % i marginalskatt. Det förutsätter att
inkomstskatten sänks för alla inkomsttagare så att nettoinkomsterna ökar
och marginaleffekterna sjunker. I en fortsatt process av sänkta skatter ned
mot de nivåer som präglar jämförbara OECD-länder måste inriktningen vara
både att förbättra låginkomsttagares förutsättningar att försörja sig på
sitt arbete och att värna Sveriges konkur-renskraft vad gäller företagande
och kunskap.
Sänkt fastighetsskatt
Efter omräkningen av taxeringsvärdena har det blivit uppenbart att skatten
på boende i främst storstadsregionerna men även i vissa attraktiva områden
blivit så hög att den är ett reellt problem för alltfler.
Fastighetsskatten medför att boendet blir dyrare, att människor kan tvingas
flytta och att färre bostäder byggs. Fastighetsskatten skall omedelbart
sänkas för alla typer av bostäder.
Lägre skatt på företagande
Skatterna på företagande och på företagare är höga i Sverige. Det medför en
sämre konkurrenssituation jämfört med andra länder där skatterna på företag
är lägre. Fåmansföretag är särskilt diskriminerade.
Det krävs ett antal åtgärder för att minska skattebelastningen på företagan
-det. En sådan åtgärd kan vara en sänkning av arbetsgivaravgifterna. Det
finns anledning att göra en översyn av dessa. En annan sådan åtgärd är att
avskaffa dubbelbeskattningen, dvs. att ett företags vinst beskattas med
både bolags-skatt och utdelningsskatt. Dubbelbeskattningens utformning
gynnar dessutom utländskt ägande på bekostnad av svenskt.
Dubbelbeskattningen bör därför avskaffas.
Småföretagare har ofta låga inkomster speciellt under etableringsfasen.
Därför är sänkta inkomstskatter viktigt också för dem. Ett ökat ekonomiskt
utrymme för företagaren frigör nödvändigt kapital som kan växa i företaget.
Avskaffad förmögenhetsskatt
Förmögenhetsskatten har negativ effekt på företagande och tillväxt och har
inte ens de effekter på fördelningen som regeringen använt som argument.
Vissa miljardärer får skattebefrielse för sina aktieinnehav medan vanliga
familjer som kanske bott länge i och amorterat ned lånen på sina hus kan
drabbas av förmögenhetsskatt fullt ut. Med regeringens höjda taxeringsvär-
den riskerar än fler att drabbas av förmögenhetsskatt.
Enligt vår mening bör förmögenhetsskatten avskaffas. Sambeskattningen ger
orimliga effekter från jämställdhetssynpunkt och skall därför avskaffas
omedelbart.
Enklare och rimligare beskattning av fåmansbolag
Dagens skatteregler är särskilt ogynnsamma för växande mindre företag. De
små fåmansbolagens situation måste underlättas genom en bättre skattesitua-
tion. Den utredning som skulle se över de s.k. 3:12-reglerna kom i gång all
-deles för sent och dess slutpunkt har skjutits framåt vid flera tillfällen
, vilket är oacceptabelt. De nuvarande diskriminerande reglerna måste
snarast ändras så att avkastning utöver en rimlig arbetsinkomst beskattas
som kapitalin-komst. Delägare i fåmansbolag som överlåtit sitt företag mot
betalning i aktier har som följd av kursutvecklingen tvingats betala
inkomstskatt på del av försäljningssumman trots att aktievärdena nästan
utraderats. Det är en av många orimliga konsekvenser av
fåmansbolagsreglerna.
Arvs- och gåvoskatt
Dessa skatter är en orsak till att Sverige har så få medelstora företag.
Familje-företag får ofta skatteproblem vid generationsskiften. Det är de
som driver företaget vidare som får de största problemen. De skattemässiga
problemen vid generationsskiften i familjeföretag måste åtgärdas snabbt.
Arvs- och gåvoskatten ställer också till akuta problem om en make skulle dö
när makarna äger ett hus med höga taxeringsvärden. För att få råd med
arvsskatten har den tidigare gemensamma bostaden måst säljas för att få råd
till skatten. Detta är ytterligare en orimlighet som dessa skatter medför
och som omedelbart måste åtgärdas.
Lägre skatt på vinstandelar och översyn av optionsbeskattningen
I syfte att bl.a. stimulera till en bättre fungerande lönebildning bör den
sär-skilda löneskatten avskaffas på vinstandelar som en arbetsgivare lämnar
till en vinstandelsstiftelse eller motsvarande. På så sätt stärks
incitamenten för att arbeta effektivare för företagets målsättningar genom
att alla kan vara med och dela på den vinst som uppstår. Risken för en
inflationsdrivande löneut-veckling i expanderande branscher minskar. Ett
stabilare samband mellan ökad arbetsproduktivitet och löneökningar uppnås.
För att underlätta för företag i kunskapsintensiva branscher att behålla
sin personal utges ofta olika typer av optioner. Den svenska beskattningen
av optioner bör ses över. Inriktningen av översynen skall vara att den
svenska beskattningen av optioner skall vara internationellt
konkurrenskraftig.
Skattereduktion för hushållstjänster
Det höga svenska skattetrycket drabbar särskilt de verksamheter där det
finns "gråa" eller "svarta" alternativ. Tjänster riktade mot hushållen
utgör ett sådant exempel. Många sådana arbetsuppgifter utförs i dag i form
av "gör-det-själv" eller svart. Att köpa sådana tjänster med den
skattebörda det innebär är endast förbehållet de rika, eller de som kan få
någon annan att betala.
Skattetrycket gör det omöjligt att köpa tjänster som skulle kunna lätta ar-
betsbördan, t.ex. för småbarnsföräldrar. Stressen i arbetslivet skulle
minska och det skulle bli lättare för både kvinnor och män att kombinera
arbetsliv och ansvar för barnen.
Vi har tidigare presenterat förslag som ändrar på detta. För tjänster
utförda i hemmet skall en skattelättnad utgå som halverar det vita priset
direkt vid köpet. Skattereduktionen på 50 % för hushållstjänster skall utgå
ända upp till 25 000 kr per år och hushåll. Förslaget kan liknas vid ett
väsentligt utvidgat s.k. ROT-avdrag. Förslaget leder till att svarta jobb
blir vita, till att valfriheten för hushållen, liksom jämställdheten, ökar.
Ökad rättssäkerhet
När myndigheter vill ha uppgifter från medborgare och företag sätts tidsra-
men ofta snävt. Om däremot företag eller medborgare vill ha besked av en
myndighet blir ofta tidsutdräkten stor. Den bristande balansen mellan myn-
digheters agerande gentemot medborgare och företag beroende på om det är
frågor som ställs till myndigheten eller kommer från myndigheten är inte
bra. Det kan få stora negativa konsekvenser för ett företag om ett besked
från skattemyndighet är otydligt eller kommer sent. Systemet med
skattetillägg som skall betalas innan rättsprocessen är klar kan driva
företag i konkurs.
Vi anser att de människor som anstränger sig att göra rätt skall mötas av
god service och en tillmötesgående attityd från myndigheterna.
Skattetillägg skall endast påföras om fel gjorts uppsåtligen, vilket skall
vara myndighetens sak att visa. Skattetillägg skall inte behöva betalas
innan dom avkunnats i sista rättsinstans vilket måste ske inom 24 månader
efter det att skattemyn-digheten givit det första beskedet.
Miljöbalken har genom sin komplexitet och sin tillämpning medfört avse-
värda svårigheter för i synnerhet små och medelstora företag. Sanktionssys-
temet som är kopplat till balken är och upplevs som orimligt. De
sanktionsav-gifter som tas ut bör därför i första hand ändras så att de tar
hänsyn till graden av miljöfara och till om överträdelsen skett uppsåtligt.
Ett allvarligt problem för seriöst företagande är den svarta ekonomins ut-
bredning och omfattning. Vart femte företag drabbas av konkurrens från den
svarta sektorn, i en del branscher betydligt fler. Det leder till att
seriösa före-tagare har svårt att konkurrera.
Dagens skatte- och regeltryck riskerar att leda till en än mer urholkad
skattemoral. Detta är ett mycket allvarligt problem. Ett fungerande
rättssam-hälle bygger på att lagstiftningen är förankrad i människors
rättsuppfattning så att man av egen kraft och vilja lyder lagarna.
Det är därför enligt vår mening en viktig politisk uppgift att ändra skatte
-systemet så att människor kan leva på sin lön, att snabbt minska skadliga
skattekilar och allmänt förbättra incitamenten att köpa och sälja varor och
tjänster vitt och lagligt.
Utbildning, forskning och utveckling
I ett samhälle där kunskaper är den viktigaste grunden för ekonomisk utveck
-ling är lika tillgång till utbildning en avgörande rättvisefråga.
Utbildning är den viktigaste och mest långsiktiga vägen till social och
regional utjämning.
Det är därför ett allvarligt problem att utbildningsnivån vad gäller högre
utbildning i Sverige är lägre än i flera jämförbara länder. Andelen
högskole- och universitetsutbildade bland dagens unga är lägre än bland 40-
talistgenerationen. Sverige behöver en skola i världsklass för att bli en
ledan-de kunskapsnation, vilket i sin tur är nödvändigt för att tillhöra de
mest fram-stående när det gäller välfärd och välstånd.
Stora insatser behöver göras för att stärka grunden för vidareutbildning
och livslångt lärande. Både genom förbättrad grundskola och genom att skapa
förutsättningar för återkommande utbildning och kompetensutveckling i
arbetslivet höjer vi utbildningsnivån.
En skola som ger tillräckliga kunskaper
I dag lämnar var fjärde elev grundskolan utan godkända och tillräckliga kun
-skaper. Andelen elever som inte når målen varierar från 3 till 42 %
beroende på kommun. Trots regeringens utfästelser om att man "konsekvent
prioriterar skolan sedan 1994" så har inte utvecklingen vänt till det
bättre, tvärtom.
Skolpolitiken måste nu fokusera på skolans huvuduppgift - att garantera att
eleverna får tillräckliga kunskaper. Därför måste ökad vikt läggas vid de
viktigaste kunskaperna, att läsa, skriva och räkna och vid att tidigt
upptäcka och åtgärda inlärningsproblem. För att skapa möjlighet att möta
alla elevers behov är våra partier öppna för olika pedagoger och välkomnar
såväl en mångfald av skolhuvudmän i form av friskolor på olika nivåer som
en ökad frihet för de enskilda kommunala skolorna. Elevers och föräldrars
val bör styra resurstilldelningen till skolorna.
En bättre fungerande grundskola är mycket viktigt för att skapa en gymna-
sieskola där fler elever kan bli godkända och behöriga till högre
utbildning. Det handlar både om att grundligt reformera den nuvarande
gymnasieskolan och att komplettera med fler vägar. Inom gymnasieskolan
skall möjligheten att gå en lärlingsutbildning förbättras.
Våra partier slår vakt om det offentligas ansvar för en väl fungerande
skola i hela landet. Ett fortsatt decentraliserat ansvar för skolan måste
förenas med tydlig utvärdering och mätning för att trygga likvärdigheten
och allas rätt till kunskaper.
Högre utbildning och forskning
Tillgängligheten till högre utbildning och forskning är avgörande för
samhäl-lets utveckling och för tillväxt och livskraft i hela landet.
Utbyggnaden av den decentraliserade högre utbildningen har visat sig vara
en av få faktorer som motverkat den sociala snedrekryteringen.
Den kraftiga utbyggnaden av högskolan behöver nu kompletteras med in-satser
för att stärka en fri och obunden forskning vid landets högre lärosäten och
förstärka kvaliteten i grundutbildningen. Utgångspunkten för fördelning-en
mellan de forskande institutionerna skall vara forskningens kvalitet. Alla
universitet och högskolor skall ha möjlighet att kunna konkurrera om offent
-liga och privata forskningsmedel. Särskild vikt måste läggas vid att
stärka grundforskningen. Ett första steg bör vara att årligen presentera en
samlad forskningsbudget som ger en bild av hur forskningsresurser fördelas
och används. Sverige har en anmärkningsvärt låg samhällsekonomisk
avkastning på forskning.
Genom att förbättra möjligheterna för universitet och högskolor att kom-
mersialisera de forskningsresultat som tas fram ges förutsättningar för dem
att utveckla det lokala och regionala näringslivet. Det kan också bidra
till att starka kluster kan skapas för att ta till vara den regionala
kompetensen. Tek-nikbrostiftelserna grundades med medel från
löntagarfonderna. Även dessa bidrar till ökad samverkan mellan det
regionala näringslivet och universitet och högskolor. Regeringen har
beslutat om en nedrustning av stiftelserna till år 2007. Vi, däremot, avser
att utveckla teknikbrostiftelserna ytterligare. Med den politik vi föreslår
ökar förutsättningarna väsentligt för kommersialisering av
forskningsresultaten i Sverige.
Det livslånga lärandet
Utbildning blir i det moderna samhället alltmer en färskvara. Teknisk
utveck-ling och alltmer kvalificerade arbetsuppgifter innebär att en
utbildning snabbt blir föråldrad. Ett fungerande system för livslångt
lärande, omskolning och vidareutbildning är med andra ord avgörande såväl
för enskilda människor som annars riskerar att marginaliseras på den
moderna arbetsmarknaden som för samhället som helhet. Att införa
individuella utbildnings- eller kompe-tenskonton, dit löntagare och
arbetsgivare kan avsätta pengar för kompe-tensutveckling, är ett annat
exempel på hur man på ett mer individuellt sätt kan stimulera människors
kontinuerliga kompetensutveckling i arbetslivet.
En viktig del i ett fungerande system för livslångt lärande är att utveckla
och skapa fler platser inom de kvalificerade yrkesutbildningarna.
Bostäder
En förutsättning för tillväxt är en fungerande bostadsmarknad. I
storstadsom-rådena blir bostadsbristen alltmer akut, men även en lång rad
kommuner runt om i landet har bostadsköer. Bristen på bostäder riskerar
därmed att bli ett allvarligt tillväxthinder. Bostadsbyggandet har börjat
öka men från en mycket låg nivå. Parallellt avfolkas områden utanför de
större städerna med efterläm-nade bostadsöverskott som följd. Offentliga
medel används för att riva bostä-der och därmed hålla uppe hyresnivåerna i
det kvarvarande beståndet.
Även om bygglov m.m. är frågor som avgörs lokalt krävs ett antal natio-
nella åtgärder för att råda bot på dagens problem. Exempelvis bör reglerna
för planprocessen ändras så att den snabbas upp och görs enklare. Den
svarta marknaden för reparation samt om- och tillbyggnader av bostäder
skulle minska kraftigt genom det förslag till skattereduktion på denna typ
av tjänster som vi föreslagit. Den totala beskattningen av boende måste ned
. Sänkt fas-tighetsskatt är ett viktigt steg.
Byggkostnaderna är höga i Sverige jämfört med andra länder. En anled-ning
är bristande konkurrens i byggmaterielsektorn. Bristen på byggarbetare i
tillväxtområdena bidrar också till ett högt kostnadsläge.
Ett annorlunda hyressättningssystem måste till vid nyproduktion av hyres-
rätter. De hyresavtal som träffas vid inflyttning i nybyggda hus bör inte
kunna prövas mot hyreslagens bruksvärdesregel. Den hyra hyresgästen och hy-
resvärden träffar avtal om skall följaktligen gälla under den hyrestid som
avtalats. Då kommer man till rätta med den kanske allvarligaste bristen i
utformningen av bruksvärdessystemet, vilken förlamat bostadsproduktionen.
Den föreslagna förändringen möjliggör tillräckligt stora hyresintäkter för
att möta de kostnader som är förknippade med nyproduktion, och inte minst
undanröjer den dagens osäkerhet om de framtida hyresintäkternas storlek
vilken i sig hindrat många bostadsföretag att bygga nytt.
Även hyrorna i det befintliga beståndet måste bättre avspegla hushållens
värderingar genom att bl.a. lägesfaktorn tillåts få ett större genomslag.
Det bör vara möjligt för den som hyr sin bostad att skriva mångåriga
kontrakt när det gäller hyresnivån och därigenom på samma sätt som en
egnahemsägare ha möjlighet att skapa förutsebara bostadskostnader. En något
mer flexibel till-lämpning av bruksvärdessystemet innebär också i sig att
enskilda hyresgästers individuella önskemål kan prissättas och tillgodoses.
Möjligheten till mång-åriga kontrakt om hyran gör också att sådana önskemål
kan tillgodoses i större utsträckning. För tydlighetens skull vill vi ange
att vårt förslag till mångåriga kontrakt avser att hyresgästen binds till
hyresvillkoren men för den skull inte skall vara förhindrad att säga upp
sitt hyresavtal för att flytta. Hy-resnivåerna i en hel kommun skall inte
kunna drivas upp på grund av att det kommunala bostadsbolaget är misskött.
Svarthandeln med hyreskontrakt motverkas genom vårt förslag.
I syfte att öka mångfalden på bostadsmarknaden bör s.k. ägarlägenheter
möjliggöras som boendeform. Riksdagen har gett regeringen i uppdrag att
återkomma med förslag, vilket hittills inte har skett. Ytterligare en
möjlighet att förbättra bostads- och byggsituationen i framför allt
storstäderna är att tillåta s.k. tredimensionell fastighetsbildning. Det
innebär enklare möjligheter att juridiskt avgränsa en och samma fastighet
för olika användningsområden. Olika byggherrar skulle enklare kunna
samverka om byggprojekt.
Ett bättre näringsklimat för alla
Alla som vill starta och driva företag skall ha samma möjligheter till stöd
och hjälp. Det betyder inte att samma stimulans passar alla lika bra. Under
den borgerliga regeringen prövades metoder för att få fler kvinnor att
starta före-tag. Dessa har haft stor betydelse för kvinnligt företagande.
Modellen som bl.a. innefattar kvinnliga affärsrådgivare, resurscentrum för
kvinnor och mik-rolån skall därför permanentas och införas i hela landet.
Företag som drivs av invandrare är och har alltid varit en viktig del av
den svenska ekonomin. Det är ofta svårare för invandrare att starta företag
efter-som byråkratin skiljer sig åt i olika länder liksom affärsseder. Än
svårare blir det för någon som inte fullt ut behärskar språket. Invandrare
har också svårig-heter att få lån hos kreditinstitut. Trots dessa hinder är
många invandrare företagare. Vi anser att det är viktigt att stimulera
invandrares företagande.
En utvidgad etableringsfrihet inom alla typer av branscher skulle stimulera
till ytterligare företagande. Dagens motstånd hos politiker och
fackföreningar medför att affärsidéer som skulle bidra till att utveckla
dessa verksamheter aldrig prövas.
Det offentligas uppgifter
Vår politik bygger på en stark tilltro till varje människa, hennes förmåga
att skapa och ta ansvar, för sig själv och för andra. Det offentligas
uppgift är att ge människor förutsättningarna för att axla detta ansvar och
därutöver ta ett gemensamt ansvar för det som andra svårligen kan klara av.
Grundläggande för att skapa välfärd är att varje människa, enskilt eller
till-sammans med andra, i största möjliga utsträckning kan besluta om sitt
eget liv och den egna ekonomin. För att denna vision skall kunna realiseras
krävs att människor har utrymme att fatta egna beslut. Att kunna leva på
sin lön är en viktig del av den enskildes välfärd. Detta sätter gränser för
vilka anspråk det offentliga kan ha på den enskilde och hur mycket han
eller hon skall avstå till genuint kollektiva gemensamma angelägenheter
eller andra uppgifter som ligger på det offentliga.
Uppgifter som rättsväsende och infrastruktur, såväl i form av vägar, järn-
vägar och flyg som utbildning och forskning, skall skötas utifrån ett gemen
-samt ansvar och en gemensam finansiering. Målsättningen är att ge männi-
skor, oavsett bostadsort eller social bakgrund, lika villkor och samtidigt
ett ökat eget ansvar.
Inom ramen för en gemensam finansiering vill vi stärka den enskildes val-
frihet. Ett sätt är att låta de pengar som används till de traditionella
väl-färdstjänsterna följa den enskilde brukaren.
Oftast förknippas välfärdsbegreppet enbart med de tjänster som det offent-
liga finansierar genom skatteuttag och oftast också producerar i offentliga
monopol. Även välfärden i denna mera traditionella mening kan utformas så
att den i mer eller mindre hög grad tillgodoser den enskildes behov och öns
-kemål.
En viktig principiell skillnad mellan våra partier och vänsterblocket är
att vi inom ramen för en kollektiv finansiering eftersträvar att
produktionen av dessa tjänster sker i konkurrens där privata och
offentliga enheter tävlar om att vara bäst på att ge de tjänster människor
vill ha och förväntar sig. Vi vill ha en välfärd som följer den enskilda
människan och som därigenom utgår från hennes behov.
Rättstrygghet - en grundbult för en god ekonomisk utveckling
Grunden för en framgångsrik ekonomisk utveckling är ett välfungerande
rättssamhälle. För att människor skall våga satsa krävs det att man kan
lita på att avtalsbrott beivras samt att regeltillämpningar och skatteuttag
sker på ett förutsägbart och rättvist sätt. I vidare mening krävs också att
människor kän-ner sig någorlunda trygga, har tillit till varandra och till
samhällets institutio-ner samt att lagar och regler har ett stöd i ett
starkt folkligt rättsmedvetande. En stark rättsstat som garanterar en
godtagbar rättstrygghet är därför ett vik-tigt inslag i en långsiktig
ekonomisk politik.
Nedrustningen av det svenska rättsväsendet är därför allvarlig, även ur ett
ekonomiskt perspektiv. Personalbrist och otillräckliga resurser gör att
polisen inte har möjlighet att försvara medborgare och företagare mot
rättskränkning-ar. Närpolisreformen har blivit mycket ofullständigt
implementerad - till stor del på grund av personal- och resursbrist - och i
många delar av landet, såväl i södra som norra Sverige, är polisnärvaron
skräm-mande låg, vilket leder till långa utryckningstider och gör att t.ex.
butiksägare på landsbygden ofta kän-ner sig väldigt utsatta. Också i en del
av storstädernas förortsområden är polisnärvaron otillräcklig, vilket
skapar otrygghet och hämmar det för integ-rationen essentiella
nyföretagandet. Utredningar för allvarliga brott som inbrott och butiksrån
avskrivs närmast rutinmässigt. Polisens handläggnings-tider blir ofta
alldeles för utsträckta. Väntetiderna till domstolarna är långa när det
gäller brottmål, och när det gäller tvistemål kan det ta flera år innan dom
-stolen tar upp målet. Under sådana förhållanden riskeras att människor
ifråga-sätter nyttan av att vända sig till rättsväsendet.
För att vända denna allvarliga utveckling måste rätts- och polisväsendet
tillföras ytter-ligare resurser. Polisens närvaro måste ökas i hela landet.
En ny polisskola krävs för att klara personalrekryteringen.
Närpolisreformen skall också förverkligas i prak-tiken. Utryckningstider,
handläggningstider och väntetider till domstolsväsendet måste kortas
avsevärt samtidigt som huvud-regeln måste vara att allvarliga brott blir
föremål för en seriös utredning. Det är också viktigt att det
brottsförebyggande arbetet får högre prioritet samt att tillgången till
drogfria fängelseavdelningar säkras.
Nationell vårdgaranti
Finansieringen av hälso- och sjukvården är ett gemensamt ansvar. Att få
sitt behov av vård tillgodosett i tid måste vara en rättighet för alla
oavsett den egna betalningsförmågan. Hälso- och sjukvården möter
människorna när de är som mest utsatta. Det är därför av avgörande
betydelse att vården är tillgäng-lig. Var och en skall veta att vården
finns där när de behöver den och att den är av hög kvalitet. Det är utifrån
den enskilda människan som förtroendet för välfärdssystemet måste byggas.
Men i socialdemokraternas Sverige är det inte en självklarhet att alla får
vård i tid.
Landstingen klarar i dag inte att leva upp till målet i hälso- och sjuk-
vårdslagen som slår fast att vården skall ges på lika villkor och vara lätt
till-gänglig. Väntetiderna är i dag på många håll längre än vad de någonsin
har varit. För alla dem som väntar på operation eller behandling innebär
det ökad oro, lidande och försämrad livskvalitet. I värsta fall förvärras
tillståndet under väntetiden, vilket inte bara kan kräva mer omfattande
ingrepp, längre sjuk-husvistelser och dyrare eftervård, utan också minska
möjligheterna till lyckad rehabilitering och att bli helt återställd. Många
ser sitt liv grusas i köerna till vård. Särskilt allvarligt är det för
äldre människor där varje dag, månad och år betyder så mycket, liksom för
barn som till och med kan hämmas i sin ut-veckling.
För att råda bot på problemet vill Moderaterna, Kristdemokraterna, Cen-
terpartiet och Folkpartiet införa en nationell vårdgaranti från och med den
1 januari 2003. Den nationella vårdgarantin innebär att alla har en uttalad
rätt att få vård inom senast tre månader efter det att behovet fastslagits.
Klarar inte det egna landstinget av att ge vård i tid så har patienten rätt
att på hemlands-tingets bekostnad få sin vård utförd i ett annat landsting
eller hos en annan vårdgivare. Den nationella vårdgarantin skall gälla i
hela landet och omfatta alla medicinskt motiverade behandlingar.
Kommunikationer
Särskild uppmärksamhet bör i dagsläget ägnas åt vägnätet. Det krävs en väl
avvägd balans mellan järnvägs- och väginvesteringar. I dagsläget behöver
betydande insatser göras för att förbättra vägnätet. Underhållet av
vägnätet har minskat under den social-demokratiska regeringens tid.
Kollektivtrafiken, bl.a. i form av järnväg, är viktig och bör hållas i gott
skick. Mycket ofta är dock vägtrafik det enda realistiska fysiska kommunika
-tionsmedlet för människor och gods. Samtidigt förfaller vägnätet med stora
kostnader som följd för människor och företag. I motsats till
vänsterkoalitio-nen accepterar vi inte en sådan utveckling. Mer resurser
måste skjutas till för att garantera vägnätets standard. Eftersläpningen i
vägunderhållet måste suc-cessivt arbetas bort. Ökade insatser för att
trygga underhåll och bärighet är en avgörande faktor för möjlighet till
tillväxt i hela landet.
Vägnätet måste också byggas ut. Säkerhet och tillförlitlighet måste priori-
teras. Det gäller såväl de stora genomfartslederna och kringfarterna runt
våra städer som de regionala och lokala vägnäten. Människor är beroende av
bilen, men också av en god miljö. Forskning och utveckling av ny teknik och
nya drivmedel är därför av yttersta vikt.
Insatser måste omedelbart göras för att reparera de socialdemokratiska för-
summelserna. Våra partier är eniga om att det behövs större insatser än
rege-ringen avdelat för drift och underhåll samt investeringar i vägnätet.
Starka och självständiga kommuner
Med tanke på den roll som kommuner och landsting hittills har haft när det
gäller vård, skola och omsorg framstår vikten av mångfald och förnyelse
inom dessa verksamheter som väsentlig. Men det är inte bara resursernas
storlek, utan även deras användning som avgör resultat och kvalitet.
Tillväxt och ökad sysselsättning är avgörande för att den kommunala eko-
nomin skall utvecklas positivt och ge ökade resurser. Då ökar kommunernas
skatteinkomster utan att kostnaderna ökar i motsvarande grad.
Det bästa sättet att stärka kommunernas ekonomi och skapa utrymme för god
service och lägre skatter är att långsiktigt och strategiskt stärka kommu-
nernas egen skattebas samt bedriva en politik för god tillväxt och ökad
syssel-sättning som ger fler skattebetalare.
Trots att statsbidragen inte utgör den huvudsakliga finansieringen av
kommunernas verksamheter har statsbidragen och deras utformning betydelse
för den kommunala ekonomin. Det är därför oroväckande att regeringen på
område efter område kringgår kommunernas egna prioriteringar med olika
typer av riktade statsbidrag. En alltmer framväxande centralism urholkar
det kommunala självstyret och riskerar att minska de enskilda människornas
intresse för att engagera sig i den lokala politiken.
Strukturförändringar har varit nödvändiga bl.a. som en följd av att en bety
-dande del av saneringen av de offentliga finanserna skedde via den kommu-
nala verksamheten. Dessa har underlättats av att statsbidragssystemet 1993
i grunden omarbetades genom att specialdestinerade statsbidrag med detalj-
reglering ersattes av statsbidrag utan detaljregleringar om hur de skall
använ-das. Syftet med att ge statsbidragen i en "påse" till kommunerna var
att öka kommunpolitikernas möjligheter att ta till vara de lokala
förutsättningarna och använda resurserna effektivare. Systemet med
statsbidrag utan detaljreg-lering har varit framgångsrikt då det verksamt
har bidragit till att effektivisera kommunernas verksamhet. Det är också ur
demokratisk synvinkel betydelse-fullt genom att lokala politiska
prioriteringar och val av verksamhetsinrikt-ning blir tydliga för den
enskilde kommuninvånaren.
Regeringen verkar dock inte uppskatta vare sig demokratiska eller ekono-
miskt rationella aspekter av ett statsbidragssystem utan detaljregleringar.
Floran av riktade bidrag blir alltmer omfattande. Det handlar om bidrag
till kommuner i ekonomiska svårigheter eller med storstadsproblem, bidrag
till kommunala bostadsbolag med dålig ekonomi, åldersrelaterade bidrag till
skolan, vården och omsorgen, kvalitetssäkringsbidrag till förskolan och
stats-bidrag till landsting som inte själva klarat av att korta sina
vårdköer samt maxtaxa i barnomsorgen.
Regeringens underfinansiering av maxtaxan pekar på ett tydligt behov av att
institutionalisera finansieringsprincipen genom att lägga fast arbetsformer
mellan Regeringskansliet och kommunförbund/landstingsförbund.
Det är mycket viktigt att kommunerna ges den frihet som krävs för att kunna
fortsätta ett förändringsarbete som innebär att medborgarna kan få mer för
varje skattekrona. Statsbidragen bör tillsammans med ett väl fungerande
utjämningssystem utformas så att de ger rimliga möjligheter för kommuner
med olika förutsättningar att bedriva en verksamhet med god standard.
Ett fungerande utjämningssystem för kommuner är nödvändigt för att kun-na
upprätthålla kommunal service i hela landet och därmed ge de grundläg-gande
förutsättningarna för människor att bo och företag att verka.
Ett viktigt mål är att minska belastningen på utjämningen genom en politik
som ger goda tillväxtförutsättningar i alla kommuner. För att uppnå detta
är det angeläget att på olika sätt stärka kommunernas egen skattebas och
därmed minska behovet av såväl statsbidrag som utjämning. Det stärker också
det kommunala självstyret och minskar möjligheten för staten att
detaljstyra verksamheter genom riktade och villkorade statsbidrag.
Utjämningen skall omfatta alla kommuner på likvärdiga grunder. Rättvisa
villkor mellan kommuner innebär att det skall vara de egna politiska
ambitio-nerna som avgör skatteuttaget. Därför måste ett utjämningssystem
garantera att lagstadgade krav som skola, vård och socialtjänst skall kunna
utföras i hela landet till ungefär likvärdiga kostnader för medborgarna.
Systemet skall inte kompensera för skillnader i servicenivå, kvalitet,
avgiftssättning och effekti-vitet, utan skall baseras på mätbara, och för
kommunerna opåverkbara fakto-rer, som mäter strukturella kostnadsskillnader
.
Såväl en utjämning av skattekraft som strukturellt betingade kostnader är
nödvändiga delar i ett fungerande system. Utjämningssystemets nuvarande
tekniska konstruktion leder dock till oönskade konsekvenser för vissa kom-
muner, exempelvis effekter som motverkar tillväxt och förnyelse. För att
undgå detta är flera olika tekniska lösningar möjliga, inom ramen för den
eftersträvade utjämningsgraden.
Vår syn på ett starkt och renodlat utjämningssystem innebär också att det
bör övervägas att lyfta ut de faktorer i kostnadsutjämningen som snarare
borde vara ett statligt ansvar.
Större förändringar i utjämningssystemet som behöver vidtas skall be-
handlas i en parlamentariskt sammansatt utredning.
Våra partier har en annan syn på de kommunala verksamheterna och den
kommunala självstyrelsen än regeringen. Vi vill föra en politik för
självstän-diga och starka kommuner. Genom avregleringar och
konkurrensutsättning i förening med tydlig prioritering av kärnuppgifterna
finns goda möjligheter att uppnå detta.
En socialförsäkringsreform
Ett väl fungerande socialförsäkringssystem är en viktig del av välfärden.
Dagens socialförsäkringssystem, bortsett från det nya pensionssystemet,
uppvisar brister i många avseenden.
De är för det första inte tillräckligt robusta för att skapa den ekonomiska
trygghet som är en viktig del i ett välfärdssamhälle. Denna brist beror
både på politiska och demografiska faktorer. Sedan 1990 har ca 600
regeländringar gjorts i socialförsäkringssystemet. Därtill kommer den
demografiska utveck-lingen och en mer rörlig arbetsmarknad framöver att
ställa helt nya krav på socialförsäkringarna. Bland annat beräknas den s.k.
ekonomiska försörjnings-kvoten mellan åren 2000 och 2030 öka från 1,17 till
1,40. På fem arbetsföra personer kommer det således att gå sju personer -
pensionärer, barn och ung-domar - i behov av försörjning. De regionala
obalanserna riskerar också att förstärkas. Detta ställer de offentliga
utgiftssystemen, och inte minst social-försäkringarna, inför svåra
uppgifter.
Sveriges befolkning 1970-2030
Tusental personer
2000 Förändring 1970-2000 Förändring 2000-2030
0-19 år 2 047 -78 -22
20-64 år 5 208 474 -97
Över 64 år 1 531 417 718
Totalt 8 786 813 598
Källa: SCB
Långtidsutredningen och Konjunkturinstitutet visar att det under de
närmaste åren, ungefär fram till 2010, kommer att vara en lättnad i det
ekonomiska trycket från befolkningsutvecklingen. Detta ger oss en möjlighet
att ändra de offentliga systemen så att de blir mera långsiktigt hållbara.
Utan förändringar kommer de offentliga utgifterna att utvecklas som i
diagrammet nedan. Ris-ken är då stor att panikartade åtgärder kommer att
vidtas.
Offentliga utgifter exklusive räntor
(grafik borttaget)
Socialförsäkringssystemet är för det andra inte heller översiktligt.
Socialför-säkringarna omfattar ett 50-tal olika ersättningstyper. Dessa
regleras i ett 20-tal olika lagar och administreras av ett tiotal olika
huvudmän.
För det tredje diskriminerar systemet egenföretagare. I dag ges inte företa
-gare lika villkor till trygghet som anställda. Det finns skillnader vad
gäller möjligheter till sjukpenning, föräldraförsäkring och ersättning vid
arbetslös-het. För den som är anställd beräknas exempelvis den tillfälliga
föräldrapen-ningen så att årsinkomsten fördelas enbart på de dagar då den
anställde skulle ha arbetat. Den som driver sitt företag i en enskild firma
eller i ett handelsbo-lag, och i lagen kallas för egenföretagare, har dock
inte lika villkor. För dem beräknas den tillfälliga föräldrapenningen så
att årsinkomsten fördelas på årets alla dagar, inte bara på de dagar då
denne skulle ha arbetet. Detta sätt att räkna innebär helt enkelt att
egenföretagare får lägre ersättning än anställda när han eller hon är hemma
och tar hand om sjuka barn.
För det fjärde kan systemets effektivitet och träffsäkerhet också ifrågasät
-tas. Drygt 350 miljarder kronor omfördelas årligen, men systemen omfattar
inte alla på lika villkor.
Sammantaget finns det ett stort behov av att reformera dagens socialför-
säkringssystem. Det behövs till att börja med en samordning, renodling och
förenkling. På den framtida arbetsmarknaden kommer behoven att i många
avseenden vara annorlunda än i dag. Vi kan redan nu se detta genom att an-
delen fasta arbeten minskat. Nya anställningsformer, behov av att kombinera
eget företagande med anställning eller studier, behov av att både män och
kvinnor skall kunna förena familjeliv och yrkesliv, behovet av avbrott för
studier under arbetslivet m.m. skapar i flera avseenden nya förutsättningar
och krav på hur arbetsmarknadens institutioner skall fungera. För att
social-försäkringssystemet skall kunna möta dessa behov och samtidigt komma
alla till del på lika villkor är det nödvändigt att reformera systemet.
Under den tid det tar att reformera socialförsäkringssystemet är det nöd-
vändigt att göra förändringar i dagens system för att ta bort de
ojämlikheter som framför allt drabbar egenföretagare.
Utgångspunkter och principer för en reformering
De principer som bör ligga till grund för dessa förändringar återfinns i
bety-dande grad i den reformering som med bred politisk enighet gjorts av
pen-sionssystemet.
· För att stärka systemens legitimitet handlar det bl.a. om att få en ökad
koppling mellan vad den enskilde betalar respektive vad han eller hon har
rätt till, eller får ut i förmån.
·
· Socialförsäkringsförmånerna måste lättare kunna följa den enskilde
individen. Inte minst på en mer rörlig och internationaliserad arbets-
marknad är detta viktigt.
·
· Systemen måste vara utformade så att de klarar olika typer av demogra-
fiska förändringar utan att behöva förändras genom nya politiska beslut.
·
· Systemen måste ha goda incitament inbyggda som stimulerar till arbete och
inte leder till överutnyttjande.
·
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen vad vi här framfört
om inriktningen för den ekonomiska politiken. Vi tillstyrker därmed delvis
motionerna Fi36 (m) yrkande 1, Fi37 (kd) yrkandena 1, 2, 4 och 5, Fi38 (c)
yrkande 1 samt Fi39 (fp) yrkandena 1 och 4 samt avstyrker proposition 2001/
02:100 punkt 1.
2. Riktlinjer för budgetpolitiken - avsnitt 2.2.3, punkt 2 (m)
av Gunnar Hökmark (m), Lennart Hedquist (m), Anna Åkerhielm (m) och Gunnar
Axén (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde ha följande lydelse:
Riksdagen godkänner de i reservation 2 föreslagna riktlinjerna för budgetpo
-litiken och tillkännager detta för regeringen som sin mening. Därmed
bifaller riksdagen motion
2001/02:Fi36 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkande 2 i denna del och
avslår proposition 2001/02:100 punkt 2 samt motionerna
2001/02:Fi37 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 3 i denna del,
2001/02:Fi38 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkande 2 och
2001/02:Fi39 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 3.
Ställningstagande
Effekterna av de besparingsprogram som genomfördes under 1990-talets första
hälft har avklingat och ersatts av nya offentliga utgiftsprogram. Utgift-
sökningarna sedan mitten av 1990-talet är rent utav större än de
utgiftsminsk-ningar som den borgerliga regeringen lade fast och som den
efterföljande socialdemokratiska regeringen till huvuddelen fullföljde.
De snabbt stigande utgifterna till trots har högskattepolitiken skapat över
-skott i de offentliga finanserna. Det har emellertid skett till priset av
otillräck-liga investeringar och ett underskott i sparandet i den privata
sektorn. Det svenska skattetrycket uppgick 2001 till 53,5 % av BNP och slog
därmed ett rekord som bara överträffats under de bekymmerslösa år som
präglade slut-skedet av den socialdemokratiska regeringspolitiken på 1980-
talet. Växande utgifter skapar i dag än en gång nya behov av
skattehöjningar. Samtidigt leder de höga skattesatserna till en utflyttning
av företagsägande, investeringar och forskning som urholkar framtidens
skattebaser och möjligheter till nya jobb. Högskattepolitiken undergräver
därmed inte bara tillväxten och den framtida välfärden utan också den
långsiktiga stabiliteten i de offentliga finanserna.
Hösten 2001 drev regeringen igenom en budget som byggde på medvetet
förskönade siffror över den ekonomiska tillväxten. Till dessa redan i ut-
gångsläget för lågt beräknade värden kommer utgifter för höjt tak i
arbetslös-hetsförsäkringen och andra utgifter som regeringen inte redovisat
fullt ut eller som dolts med hjälp av det budgettrixande som tillgripits
för att klara utgift-staken. Ökningen av de offentliga utgifterna har redan
gett ett snabbt växande underskott i statens finanser. Det är
anmärkningsvärt att regeringen inte ser detta som ett bekymmer. I stället
låter man utvecklingen fortsätta med växan-de utgifter inom
sjukförsäkringen och förtidspensioneringen på samma sätt som den
socialdemokratiska regeringen gjorde inför slutet av 1980-talet. Den skada
som detta förhållningssätt då ledde till skadade de offentliga finanserna
och lade grunden för det tidiga 1990-talets kris. Den utveckling som då på-
börjades med växande underskott vände först efter att den borgerliga rege-
ringen lagt om politiken. Därmed kunde den socialdemokratiska regering som
trädde till ta över en ekonomi i uppgång trots att den borgerliga
regeringen tog över en ekonomi där de offentliga finanserna var i kris.
Regeringens egen vitbok i frågan om hur 1980-talets utgiftspolitik lade
grunden för krisen borde ha lett till en mer ansvarsfull hållning nu.
Den sanering av de offentliga finanserna som den borgerliga regeringen
inledde byggde framför allt på minskade offentliga utgifter. När Socialdemo
-kraterna kom till makten skiftades inriktningen mot snabbt växande skatter
som inte bara urholkade hushållens trygghet utan också
tillväxtmöjligheterna i den svenska ekonomin. Den nedgång i investeringar
och nyföretagande som vi i dag ser beror på att högskattepolitiken tilläts
fortsätta för att finansiera fortsatt växande offentliga utgifter.
De löften om ökade utgifter som regeringen nu återigen har ställt ut mot-
svarar skattehöjningar på närmare 20 000 kr för vanliga hushåll. Det blir
vanliga familjer och hushåll som får bära bördan av den socialdemokratiska
utgiftspolitiken i form av stigande räntor och höjda skatter.
De offentliga finansernas sårbarhet måste minska för att ge den privata
sektorn bättre förutsättningar för tillväxt över tiden. Regeringens
högskatte-politik för låg- och medelinkomsttagare inverkar inte bara på den
sociala tryggheten och människors oberoende utan också på möjligheterna
till nya jobb. Genom att den offentliga sektorn lägger beslag på en så stor
del av resurserna försämras förutsättningarna för den privata sektorn att
erbjuda nya arbetstillfällen.
Utvecklingen mot ständigt ökade utgifter och skatter måste därför brytas.
Det krävs en radikal politik som ger förnyelse och svarar mot dagens krav -
en politik som bygger på respekten för enskilda människors kunskap och
förmåga och den dynamik som frigörs i ett öppet samhällsklimat. Reformer
som öppnar för enskilda människors val och deras kontroll över den egna
vardagen ger Sverige större möjligheter i framtiden.
Moderata samlingspartiet redovisar en politik med en sådan inriktning. Vårt
parti föreslår i motion Fi36 ett antal strukturella reformer som främjar
tillkomsten av nya arbeten och som gör det möjligt för folk att leva på sin
egen lön.
I motionen anger vi två långsiktiga mål för finanspolitiken - de offentliga
finanserna skall vara i balans över en konjunkturcykel och den offentliga
bruttoskulden skall vid utgången av 2005 understiga 40 % av BNP. Eftersom
balanskravet avser en konjunkturcykel kan vi acceptera att det finansiella
sparandet blir något lägre vid en lägre tillväxt. Vi kan dock inte tillåta
att sparandet krymper så mycket att målet för skuldkvoten inte kan
uppfyllas.
I avvaktan på att den offentliga bruttoskulden pressats ned under 40 % vill
vi påskynda denna utveckling genom att tillåta överskott i det finansiella
sparandet.
Sverige måste enligt vår mening kunna ha ett skattetryck som är väsentligt
lägre än i dag. Strävan skall vara att gradvis nå fram till genomsnittet
inom EU med sikte på att pressa ned den offentliga utgiftsandelen närmare
genom-snittet inom OECD.
Den moderata budgetpolitik som vi förordar är inriktad på skattesänkning-ar
avsedda att ge människor ett ökat inflytande över sina liv och minska deras
bidragsberoende. Vi vill få till stånd en sådan utveckling genom lägre
utgift-stak som begränsar den offentliga utgiftskvoten och skapar utrymme
för en växande privat sektor. Moderat budgetpolitik syftar mer till att slå
vakt om den enskildes välfärd än de offentliga välfärdssystemens omfattning
. Genom målmedvetna insatser både på skattesidan och utgiftssidan kan
bidrags- och utgiftsbehov minskas. På detta viset skapar vi en större
stabilitet i de offentli-ga finanserna samtidigt som utrymmet för enskilda
människors valfrihet och företagsamhet ökar.
Vi prioriterar utgifter som främjar ökad ekonomisk tillväxt. I detta syfte
vill vi kraftigt ändra de statliga utgifternas sammansättning och kan
därige-nom minska utgifterna så mycket att vi också skapar utrymme för
ökade satsningar på det offentligas huvuduppgifter och på de grupper som
har störst behov av stöd.
Våra besparingar uppgår under de båda efterföljande åren till netto 36 re-
spektive 57 miljarder kronor. Vi vill att staten och det offentliga skall
stå ekonomiskt starka och kunna sköta sina grundläggande uppgifter men ha
begränsade möjligheter att styra människors vardag och liv. De sänkta
offent-liga utgifterna skapar samtidigt utrymme för viktiga
skattesänkningar.
Såväl utgiftskvot som skuldkvot skall minskas, och för att påskynda den
senare utvecklingen vill vi öka försäljningen av statliga företag med 160
miljarder kronor under de närmaste tre åren. Härav planerar vi att sälja
före-tag för ytterligare 40 respektive 60 miljarder kronor under 2003 och
2004.
Den moderata skattepolitiken har två syften. Skattesänkningarna skall öka
medborgarnas inflytande över sina liv, och de skall stödja tillväxt,
entrepre-nörskap och välståndsutveckling. Våra förslag till
skattesänkningar uppgår under de båda närmaste åren till 37 respektive 60
miljarder kronor utöver regeringens och inriktas främst på
inkomstbeskattningen. Sverige behöver en genomgripande inkomstskattereform.
Sänkta skatter ökar människors trygg-het och möjlighet att spara ihop till
en ekonomisk buffert. Med förbättrad personlig ekonomi ökar också
människors självkänsla.
Vi vill med våra satsningar skapa ökad trygghet på gator och torg, bygga ut
och förbättra vägar och järnvägar i stor omfattning samt även främja forsk-
ning och utbildning. Statsbidrag och transfereringar som i dag kanaliseras
direkt till kommuner eller via de stora offentliga välfärdssystemen vill vi
i ökad utsträckning skall följa den enskilde och gå direkt till välfärdens
verk-samheter. Den svenska skolan och sjukvården får på detta sätt ökade
resurser direkt in i verksamheten genom våra förslag om en nationell
skolpeng, sär-skilda resurser för sjukvården som följer patienten och en
nationell vårdga-ranti.
Vi minskar företagsstöd, parti- och presstöd samt stödet till
fackföreningar men ökar det till änkor, handikappade och de sämst ställda
pensionärerna.
Flera av de traditionella arbetsmarknadspolitiska åtgärderna - liksom den
nyinrättade aktivitetsgarantin - bör enligt vår mening slopas till förmån
för mer individuellt inriktade insatser. Vi vill också inrätta en ny
myndighet som skall ersätta AMS och vara regeringens expertmyndighet i
arbetsmarknads-frågor. Den nya myndigheten skall ha ansvar för att
förmedlingstjänster finns att tillgå över hela landet och även ansvara för
fördelningen av de medel som anslås över statsbudgeten för övriga
arbetsmarknadspolitiska insatser. Arbets-förmedling skall inte vara
förbehållen staten, utan andra aktörer som kan förmedla arbeten lika bra
eller bättre skall ges möjlighet att i fri konkurrens göra detta. I det
föreslagna systemet skall lokala arbetsförmedlingar kunna avknoppas från
dagens AMS. Arbetsförmedling skall vara kostnadsfri för den som är
arbetslös.
Vi har i vårt budgetalternativ reserverat medel för en alternativ barnom-
sorg som i motsats till maxtaxan skall ge barnfamiljerna valfrihet att
själva välja den barnomsorg som bäst passar deras behov. Eftersom detta
förslag skall börja gälla från när barnet är ett år kan enligt vår mening
den nyligen införda 13:e månaden i föräldraförsäkringen avskaffas.
Genom en bred och omfattande aktionsplan för att nedbringa den växande
sjukfrånvaron verkar vi för att fler människor skall kunna vara friska och
kunna gå till jobbet. Politiken måste inriktas på att ge människor sjukvård
och rehabilitering, inte på att försvara gamla och icke-fungerande
välfärdssystem. Vi avvisar de nyligen ändrade bevisreglerna i
arbetsskadeförsäkringen.
Med en offensiv satsning på rehabilitering håller vi tillbaka kostnaderna
för sjukfrånvaro och förtidspension. Med höjda, men avdragsgilla egenavgif-
ter till en ny allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring håller vi
tillbaka kostnaderna för arbetslösheten. Våra lägre skatter medför dessutom
att beho-vet av bidrag minskar. Vi återställer förtroendet för de
gemensamma åtagan-dena samtidigt som vi stärker den enskildes makt över
välfärden. Med en sådan inriktning av budgetpolitiken ökar vi
förutsättningarna för tillväxt och får ett ökat välstånd.
Våra skattesänkningar motsvaras till sin huvuddel av minskade offentliga
utgifter och har i övrigt en utbudsstimulerande inriktning. De minskade of-
fentliga utgifterna härrör till stor del från utgiftsminskningar som inte
berör det enskilda hushållets ekonomi.
Så innebär till exempel en politik som bryter den snabbt växande sjukfrån-
varon inte en belastning på hushållsekonomin utan tvärtom både en bättre
ekonomi för den enskilde och en bättre social situation. I vårt
budgetförslag tillför vi väsentligt ökade resurser för att med en mångfald
av medel minska ohälsa och sjukfrånvaro. Den nuvarande utvecklingen av
sjukfrånvaron och förtidspensioner är oacceptabel av både sociala och
ekonomiska skäl.
Lägre skatter minskar behovet av bidrag och gör det möjligt att med lägre
ersättningsnivåer uppnå samma nettoersättning som i dag. Lägre ersättnings-
nivåer uppvägs i vårt budgetalternativ av lägre skatter på arbete.
Samtidigt gör skattesänkningarna att det alltid lönar sig att arbeta. Det
stimulerar fler att söka sig in på arbetsmarknaden och gör att fler vill
arbeta mer. Vårt alternativ innebär betydande strukturförändringar som
leder till bättre förutsättningar att möta den demografiska utvecklingen
genom ökat arbetsutbud.
Sjukvård och omsorg skall prioriteras inom ramen för de omfattande resur-
ser som finns i kommuner och landsting. Sjukvårdens förutsättningar stärks
genom att vi inför en nationell vårdgaranti som ett första steg mot en
allmän hälsoförsäkring.
Nuvarande apoteksmonopol bör avvecklas och ett generöst högkostnads-skydd i
tandvården skall omedelbart införas för samtliga åldersgrupper.
Vi anser att staten skall ta över kommunernas kostnader för skolväsendet fr
.o.m. 2004. Det bör ske med hjälp av en nationell skolpeng som går direkt
till skolan. Eftersom denna kostnad lyfts av kommunerna minskar vi i enlig-
het med finansieringsprincipen det generella kommunbidraget med ett belopp
som motsvarar den nuvarande kostnaden för skolan. De moderata förslagen
kommer därutöver att leda till betydande kostnadsminskningar för kommu-
nerna. Vi beräknar dessa besparingar under de kommande två åren till 2,5
respektive 8 miljarder kronor och minskar de generella statsbidragen lika
mycket.
Liksom Moderata samlingspartiet vill vi dessutom tillföra skolan ytterliga-
re drygt 4 miljarder kronor. Vi föreslår också att två nya
stiftelseuniversitet skall bildas och att man skall satsa mer på
grundforskning och forskarutbild-ning liksom på väginvesteringar och
försvaret.
Vi räknar med att den moderata politiken skall leda till att den konsolide-
rade bruttoskulden kommer att ha minskat till 44,3 % av BNP 2004. Det är 4,
1 procentenheter lägre än vad regeringen räknar med i vårpropositionen.
Sammanfattningsvis anser vi således att Moderata samlingspartiets förslag
till inriktning av budgetpolitiken bör ligga till grund för budgetpolitiken
. Det innebär att vi tillstyrker motion Fi36 (m) yrkande 2 i denna del och
avstyrker regeringens motsvarande förslag liksom de övriga motioner som är
aktuella i detta sammanhang.
3. Riktlinjer för budgetpolitiken - avsnitt 2.2.3, punkt 2 (kd)
av Mats Odell (kd) och Per Landgren (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde ha följande lydelse:
Riksdagen godkänner de i reservation 3 föreslagna riktlinjerna för budgetpo
-litiken och tillkännager detta för regeringen som sin mening. Därmed
bifal-ler riksdagen motion
2001/02:Fi37 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 3 i denna del och
avslår proposition 2001/02:100 punkt 2 samt motionerna
2001/02:Fi36 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkande 2 i denna del,
2001/02:Fi38 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkande 2 och
2001/02:Fi39 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 3.
Ställningstagande
Budgetpolitikens allmänna inriktning
Vårt budgetalternativ tar sikte på att långsiktigt förbättra Sveriges
tillväxtför-utsättningar genom strukturella reformer och strategiska
skattesänkningar på arbete, sparande och företagande. Stabila och goda
villkor för fler och växan-de företag kan då öka sysselsättningen, minska
arbetslösheten och trygga välfärden.
Den statliga budgetpolitiken måste inriktas på att få till stånd ett bättre
fi-nansiellt sparande och en snabbare avbetalning av statsskulden. En
vikande konjunktur och en oroväckande stor statsskuld gör att behovet av
att minska statsskulden är stort. Detta skall dock inte åstadkommas genom
höjda skatter utan i stället genom en snabbare försäljning av statligt ägda
företag.
Överskottet i de offentliga finanserna finns i pensionssystemet, medan
statens finanser uppvisar underskott. Staten har därför ingen buffert för
att möta försämringar, utan att statsskulden ökar igen. Sunda statsfinanser
är en central förutsättning för den ekonomiska politiken, och vi föreslår
därför att nuvarande mål för budgetpolitiken kompletteras och senare
eventuellt ersätts med ett mål om att statens finansiella sparande skall
vara i balans över en konjunkturcykel.
Vi anser att det som anförts i Kristdemokraternas motion Fi37 om ett antal
särskilt prioriterade områden bör styra inriktningen av budgetpolitiken.
Sju områden skall vara särskilt prioriterade.
Tillväxtpolitik
Den tillväxtpolitik som vi förespråkar karakteriseras av en balanserad
finans-politik för sunda statsfinanser i kombination med strukturella
åtgärder som förbättrar ekonomins funktionssätt. De flesta av förslagen
till förändringar i skattesystemet har viktiga strukturella effekter som
syftar till att förbättra den svenska ekonomis funktionssätt.
Dubbelbeskattningen och förmögenhetsskatten skall successivt avskaffas och
vara helt avvecklade 2005 respektive 2006. I ett första steg vill vi nästa
år avskaffa sambeskattningen av förmögenheter. Uttaget av förmögen-
hetsskatt skall då också begränsas genom en återgång till 2000 års
fastighetstaxerings-värden. Dessutom vill Kristdemokraterna införa ett
riskkapitalavdrag samt avskaffa arvsskatten vid generationsskiften i
företag.
Tjänstesektorn ges helt nya möjligheter att växa genom en 50-procentig
skattereduktion för de privata hushållens köp av tjänster i det egna hemmet
. Därutöver bör bl.a. arbetsgivaravgifterna sänkas med 7 procentenheter på
lönesummor upp till 900 000 kr per år från år 2004 och med 10 procentenhe-
ter från 2005.
Den statliga fastighetsskatten föreslås i motionen bli avvecklad för såväl
bostäder som kommersiella lokaler och industrifastigheter. I stället skall
kommuner ges rätt att ta ut en avgift som för egnahem får uppgå till högst
2 600 kr, för lägenheter till högst 800 kr, för kommersiella lokaler till
högst 63 kr per m² och för industrifastigheter till högst 16 kr per m².
Omläggningen är avsedd att träda i kraft redan 2003.
Våra förslag till skatteförändringar utvecklas närmare i vår reservation om
skattepolitikens inriktning.
Bland de strukturella åtgärderna vid sidan av skatteförslagen märks försla-
get om en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring som kommer att
bidra till att förbättra lönebildningen.
En reformerad familjepolitik
En reformerad familjepolitik bör enligt vår mening handla både om synen på
familjens ställning och uppgifter i samhället och om utformningen av det
offentliga familjestödet. Det gäller att hitta sådana modeller för
valfrihet och mångfald som skapar de bästa förutsättningarna för
föräldrarna och barnen. Genom att styra alla resurser till ett fåtal
barnomsorgsformer har staten i praktiken tagit över beslut som familjerna
själva borde fatta.
Det familjepolitiska system som byggts upp genom åren har flera brister ur
såväl valfrihets- som fördelningspolitisk synvinkel. Fördelningspolitiskt
där-för att barnomsorgssubventionerna i stor utsträckning tillfaller redan
re-sursstarka hushåll. Från valfrihetssynpunkt är det en brist att det
familjepoli-tiska stödet inte medger flera alternativa barnomsorgsformer.
Vi förespråkar en familjepolitik som är anpassad till de enskilda männi-
skornas önskemål och behov. Vi föreslår förändringar på familjeområdet som
bl.a. innebär att ett barnomsorgskonto införs. Garantinivån i
föräldraförsäk-ringen höjs till 200 kr per dag från 2004. Viktiga
förbättringar genomförs i bostadsbidraget för att gynna de sämst ställda
barnfamiljerna. Vi vill också införa en statlig skattereduktion för alla
barn upp till 16 år. Reduktionen före-slås uppgå till 50 kr per barn och
månad år 2003. I vårt budgetalternativ har vi avsatt medel för detta.
Bättre pensioner
Regeringens okänsliga budgetsanering har drabbat många pensionärer hårt
genom nedskärningarna och bristerna inom äldrevården samt de växande
vårdköerna. Kristdemokraternas budgetalternativ innehåller bl.a. reformer
som innebär en satsning på rättvisa och en bättre ekonomisk situation för
pensionärer.
År 2003 träder det nya pensionssystemet i kraft vad gäller den nya garanti-
pensionen, som är högre än dagens folkpension och pensionstillskott. Från
och med 2003 kommer i stället det höjda grundavdrag som vi tidigare föror-
dat att, till följd av pensionsreformen, omfatta hela pensionärskollektivet
, vilket gör att även de pensionärer som har lägst pension kommer att få
sänkt skatt med ca 250 kr per månad.
Vi menar vidare att inkomstprövningen av bostadstillägget för pensionärer
inte skall innehålla fritidsfastigheter och att omställningspensionen för
efter-levande skall återställas från 6 till 12 månader.
Vården, omsorgen och skolan
För att uppnå värdiga villkor inom vård och omsorg behövs ett
resurstillskott till kommunsektorn. Kristdemokraternas förslag innebär att
kommuner och landsting kommer att få ett nettotillskott på 5,5 miljarder
kronor över en två-årsperiod utöver regeringens förslag. Dessutom tillförs
landstingen ytterligare 1 miljard kronor under de kommande två åren för den
nationella vårdgaranti som Kristdemokraterna vill införa från årsskiftet.
Vi anser att regeringens skolsatsning bör utformas som en höjning av det
generella statsbidraget så att kommunerna själva kan bestämma över pengar-
nas användning.
Vi vill också införa en omfattande rehabiliteringsförsäkring och satsar 6,
75 miljarder kronor de närmaste tre åren för att sänka de extremt höga
ohälsota-len.
En studiestödsreform bör genomföras från höstterminen 2004 för gymna-sium,
högskola och vuxenutbildning. Studiestödet för gymnasiestuderande höjs med
100 kr per månad. För högskolestudenter höjs bidragsdelen av stu-diemedlen,
och den begränsning som följer av det s.k. fribeloppet för heltids-
studerande avskaffas helt.
Ett återupprättat rättsväsende
En förstärkning av rättsväsendet är enligt vår uppfattning en prioriterad
upp-gift. Rättsväsendet inklusive tull, kustbevakning och skattekontroll
bör tillfö-ras ytterligare 2,3 miljarder kronor under den kommande
tvåårsperioden. Det bör ske genom att polisväsendet förstärks både vad
gäller närpolisverksam-heten och polisutbildningen. Domstolsväsendet och
åklagarväsendet tilldelas ytterligare medel. Kriminalvården får också
utökade resurser med målsätt-ningen att återanpassa de intagna till ett liv
utan brottslighet. Även den brotts-förebyggande verksamheten och stödet
till brottsoffer bör förstärkas. Till detta kommer förbättringar för
skattemyndigheternas möjligheter till uppfölj-ning och bekämpning av
skattefusk samt satsningar på tullen och kustbevak-ningen.
Upprustad infrastruktur
Vi föreslår en stor satsning på den snabbt förfallande väg- och järnvägsin-
frastrukturen och avsätter 4,3 miljarder kronor under de kommande två åren
för investeringar och förbättrat underhåll. Två miljarder kronor reserveras
för vägunderhållet. Vi efterlyser också ett omfattande program för
investeringar i partnerskap med den privata sektorn. (PPP - public-private
partnership).
Vi föreslår också en generell sänkning av dieselskatten med 25 öre per
liter (31 öre per liter inklusive momseffekten), vilket förbättrar
transportsektorns konkurrensvillkor.
Finansiering av förslagen
Exempel på hur de nya åtagandena samt skattesänkningarna skall finansieras
är att ytterligare en karensdag införs i sjukförsäkringen kompletterat med
ett högriskskydd på tio dagar per år. Den sjukpenninggrundande inkomsten i
sjuk- och föräldraförsäkringen skall fastställas på grundval av de två
senaste årens genomsnittsinkomst. Egenfinansieringen i den allmänna och
obligato-riska arbetslöshetsförsäkringen skall höjas till 33 %.
Vi ställer oss med det anförda bakom den inriktning av budgetpolitiken som
redovisas i motion Fi37 av Alf Svensson m.fl. (kd).
Därmed tillstyrker vi motion Fi37 yrkande 3. Propositionen och övriga
motioner avslås i motsvarande del.
4. Riktlinjer för budgetpolitiken - avsnitt 2.2.3, punkt 2 (c)
av Lena Ek (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde ha följande lydelse:
Riksdagen godkänner de i reservation 4 föreslagna riktlinjerna för budgetpo
-litiken och tillkännager detta för regeringen som sin mening. Därmed
bifaller riksdagen motion
2001/02:Fi38 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkande 2 och
avslår proposition 2001/02:100 punkt 2 och motionerna
2001/02:Fi36 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkande 2 i denna del,
2001/02:Fi37 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 3 i denna del samt
2001/02:Fi39 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 3.
Ställningstagande
Liksom Centerpartiet anser jag att man under de kommande åren bör inrikta
budgetpolitiken på att hålla statens utgifter realt oförändrade samtidigt
som skattetryck, utgiftskvot och låneskuld begränsas. Långsiktigt bör
skatter och utgifter mätta som andel av BNP minska till samma nivåer som i
jämförbara OECD-länder i Nordeuropa, såsom Danmark, Norge, Finland, Belgien
och Holland som alla har ett skattetryck på mellan 40 och 50 %.
Med den av Centerpartiet föreslagna budgetpolitiken ökar Sveriges inter-
nationella konkurrenskraft, och Sverige står därigenom väl rustat att möta
lågkonjunkturer samt demografiska förändringar. En budgetpolitik som sän-
ker skattetrycket ger människor ökat självbestämmande samt minskar fattig-
domsfällor och skadliga marginaleffekter. Centerpartiet räknar med att
sänka skatter med sammanlagt 34 respektive 48 miljarder kronor 2003 och
2004. Tillsammans med den ränteeffekt som kommer av planerade
utförsäljningar på 40 respektive 60 miljarder kronor mer än regeringens
förslag under de kommande åren gör detta att överskottsmålet på 2 % klaras
för respektive år och dessutom att avbetalningarna på statsskulden kan
fortsätta.
Centerpartiet anser att det är tid för reformer som lägger grunden för en
socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar utveckling.
Den ökande ohälsan är ett av samhällets största problem de kommande åren.
På några få år har antalet sjukdagar, liksom kostnaden, mer än fördubb-lats
. Nästa år beräknar regeringen att enbart statens kostnad för ohälsan kom-
mer att uppgå till närmare 120 miljarder kronor. Ohälsan är inte bara ett
eko-nomiskt problem. Framför allt ligger mycket mänskligt lidande och oro
bak-om statistiken. Kostnaden är alltså ett problem för samhället, men det
mänsk-liga problemet är större. Centerpartiet vill på olika sätt också
förbättra insat-serna för rehabilitering. Målet är att till 2008 ha
halverat ohälsan och sam-hällets kostnader för denna. Alla skall ha rätt
till rehabilitering, även de sjuk-domsgrupper som har liten möjlighet att
återgå till arbetet. Det skall ske ge-nom att den finansiella samordningen
påskyndas och utökas. Dessutom skall en dialog inledas med kommun- och
landstingsförbund för att komma till rätta med kommunsektorns höga
sjukskrivningstal. Vidare skall man införa en rehabiliteringsgaranti som
innebär att en rehabiliteringsutredning skall på-börjas efter högst tre
månaders sjukskrivning då också sjukpenningen skall övergå i en mer
förmånlig rehabiliteringsersättning. Den som inte är beredd att medverka i
rehabiliteringen skall få lägre sjukersättning. Försäkringskas-sorna skall
ges tydliga direktiv att arbeta med rehabilitering. Passivt stöd ersätts på
så sätt av aktiva åtgärder och ett stöd som den enskilde i hög grad kan
påverka.
Tillsammans med övriga borgerliga partier vill Centerpartiet slutligen ock-
så införa en ny, nationell vårdgaranti med rätt till behandling inom tre
måna-der. Kan inte vården innan dess ges vid närmaste sjukhus skall
patienten kunna välja sjukhus i hela landet.
Företagsklimatet måste förbättras. Grundläggande för välfärden, liksom för
skola, vård och omsorg, är att det finns företag som kan växa och utveck-
las. Centerpartiet vill skapa 300 000 nya jobb i småföretag eller hos nya
entreprenörer. Möjligheter för det skapar vi genom färre och enklare regler
, men också genom att sänka arbetsgivaravgifterna så att det blir billigare
att anställa för framför allt små företag. En del av
arbetsgivaravgiftssänkningen finansieras genom höjda miljöskatter. För 2003
avsätts 5 miljarder kronor netto för arbetsgivaravgifter och
företagsrelaterade skatter. För 2004 är mot-svarande summa 8 miljarder
kronor. I dessa satsningar ingår också nedsätt-ning av arbetsgivaravgifter
för inrättande av övergångsarbetsmarknader. Genom besparingar på
administration, enklare regelverk och effektivisering samt höjd
egenfinansiering och oförändrade ersättningsnivåer i a-kassan beräknas
under kommande år spara 11,9 respektive 12,9 miljarder kronor på
arbetsmarknadsområdet.
Arbetsmarknadspolitiken behöver reformeras. Utvecklingen på arbets-
marknaden går inte åt rätt håll. Trots högkonjunkturen de senaste åren är
många arbetslösa. En vanlig dag är det ca 1,4 miljoner arbetsföra svenskar
som inte arbetar. De är utan jobb, latent arbetssökande, i arbetsmarknadsåt
-gärder, långtidssjukskrivna, förtidspensionerade eller undersysselsatta.
Det är 700 000 personer som saknar ett arbete eller som vill arbeta mer än
de får. Detta är ett stort misslyckande för regeringens
arbetsmarknadspolitik. En generell utbildningsgaranti borde införas som
skall säkerställa att de som tidigare inte fått någon utbildning upp till
gymnasienivå ges möjlighet till detta. Arbetet med att matcha företag med
arbetssökande sköts bäst på lokal-nivå. Därför bör också makt och ansvar i
ökad utsträckning föras från den centrala myndigheten till regional, lokal
och den enskildes nivå. Det skall ställas ökade krav på de arbetslösa
samtidigt som deras självbestämmande måste öka. De stora volymåtgärderna
bör minskas och i stället bör man satsa på mer individanpassade
utbildningar. Den som är arbetslös har samma behov att kunna styra över
delar av sin vardag som andra har. Genom individuella utvecklingsplaner
skall den enskildes möjligheter att välja sin egen framtid bli tydligare.
Vi inom Centerpartiet vill reformera grundskolan. Kunskap och livslångt
lärande är en viktig beståndsdel för den ekonomiska utvecklingen och till-
växten. Förutom resursförstärkningar krävs tre stora reformer: rätt till
kun-skap, lokal makt och fler lärare. En bättre fungerande grundskola är
enligt partiets mening det enskilt viktigaste steget för en gymnasieskola
där fler elever kan bli godkända och behöriga till högre utbildning.
Centerpartiet slår också vakt om det kommunala självstyret och vill därför
avveckla nuvarande fleråriga specialdestinerade bidrag till
personalförstärkningar inom skolan. Jag vill i stället satsa på grundskolan
med ett generellt bidrag och en särskild satsning på läs- och
skrivutveckling och avdelar för detta ändamål 3,6 miljar-der kronor under
vart och ett av de båda efterföljande åren, dvs. sammanlagt 7,2 miljarder
kronor.
Studiemedelssystemet skall reformeras så att det inom ramen för ett oför-
ändrat totalbelopp utgår med lika delar lån och bidrag. Därutöver skall
fribe-loppet höjas till två basbelopp. Dessutom bör en generell
utbildningsgaranti införas. Garantin skall säkerställa att de som tidigare
inte fått någon utbild-ning upp till gymnasienivå ges möjlighet till detta.
Tillgängligheten till högre utbildning och forskning är avgörande för sam-
hällets utveckling och för att bevara regioners konkurrenskraft. För den en
-skilde innebär högre utbildning en möjlighet att göra klassresan och själv
förändra sin sociala situation.
Familjepolitiken bör förändras och inriktas på att ge barnfamiljer ökade re
-surser och större valfrihet. Föräldraskapet skall uppmuntras och
familjerna ges större möjligheter att styra över sin ekonomi. Familjernas
beroende av bidrag måste minska, och i stället skall skatten sänkas på låga
inkomster tillsammans med ett reformerat familjepolitiskt stöd.
Centerpartiet har i sitt budgetalternativ reserverat 2,4 miljarder kronor
för att kunna utveckla max-taxan så att även de som inte anlitar kommunal
barnomsorg får ta del sam-hällets stöd till barnomsorg. Garantinivån i
föräldrapenningen behöver höjas från 120 till 200 kr. Rätt till avdrag för
resor till och från barnomsorg är en annan förbättring som Centerpartiet
vill genomföra.
Dagens kommunikationer kräver ökade resurser för upprustning. Funge-rande
kommunikationer är avgörande för möjligheten för företagande och boende i
hela landet. Centerpartiet vill därför under de kommande åren satsa 2,7
miljarder kronor mer än regeringen på kommunikationer, främst för drift och
underhåll av vägnätet. Den digitala infrastrukturen hör också till de om-
råden som prioriteras och som syftar till att skapa likvärdiga
förutsättningar för datakommunikation i hela landet.
Sverige lider samtidigt av både bostadsbrist och bostadsöverskott beroende
på var man befinner sig i landet - och obalansen tilltar. Det måste finnas
en fungerande bostadsmarknad i hela landet, och Centerpartiet presenterar
där-för en ny bostadspolitik som utgår från lokala förutsättningar och
behov. Kostnaderna för människors boende reduceras genom att sänka
fastighets- och förmögenhetsskatter med 4 respektive 5 miljarder kronor
2003 och 2004. Centerpartiets inkomstskatteförslag innebär dessutom att
kostnaden för bo-stadsbidrag kan minskas med drygt 1 miljard kronor per år.
För att öka rättsväsendets förmåga och ge medborgarna lika villkor och
högre förtroende för vårt rättsväsende är det av avgörande betydelse att de
rättsvårdande myndigheterna ges tillräckliga förutsättningar och resurser
så att de kan förebygga, upptäcka, beivra och lagföra brott. En viktig
förutsätt-ning för detta arbete är att det finns tillgång till polis under
dygnets alla tim-mar i varje kommun och varje stadsdel i de stora städerna.
Centerpartiet till-skjuter därför extra budgetmedel på dessa områden.
Centerpartiet vill minska de regionala klyftorna i hela Sverige med en po-
litik som ger hela Sverige lika villkor att kunna växa och utvecklas. Utjäm
-ningssystemet är viktigt, men den långsiktiga lösningen är inte att jämna
ut i efterhand eller att tvinga kommunpolitiker att resa till Stockholm och
be om hjälp. Detta bidrar inte till livskraft i hela landet. I stället
skall vi dra nytta av de speciella förhållanden för tillväxt som varje del
av landet har, så att hela Sverige får bidra på lika villkor till en
hållbar tillväxt.
Centerpartiets reformer innebär förstärkningar för kommunsektorn. Detta är
nödvändigt eftersom kommunerna får stora svårigheter att klara den på-
började lågkonjunkturen, enligt rapporter från Kommunförbundet. Om kom-
munernas ekonomi inte är stark äventyras människors trygghet. Effekten av
våra skatteförslag är att kommunernas egen skattekraft stärks, och
beroendet av statsbidrag minskar. Ett fungerande skatteutjämningssystem av
samma omfattning som i dag är grunden för likvärdiga villkor för kommuner i
hela landet. Därigenom ökar också det kommunala självstyret.
Sverige skall vara ett föredöme på miljöområdet och en offensiv kraft i
omställningen mot ett globalt ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart
samhälle. Medlemskapet i EU måste nyttjas för att komma till rätta med de
gränsöverskridande miljöproblemen. Sverige bör verka för ökad överstatlig-
het på miljöområdet inom EU. Dessutom måste gemensamma miniminivåer för
miljöskatter på EU-nivå användas som ett instrument i omställningen av
samhället. EU-utvidgningen måste drivas med kraft, inte minst för miljöns
skull. Det är också angeläget att miljöpröva EU:s ekonomi.
Jag föreslår att riksdagen ställer sig bakom Centerpartiets förslag till in
-riktning av budgetpolitiken. Riksdagen bör således tillstyrka motion Fi38
(c) yrkande 2. Propositionen och övriga motioner avstyrks i motsvarande
delar.
5. Riktlinjer för budgetpolitiken - avsnitt 2.2.3, punkt 2 (fp)
av Karin Pilsäter (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 bör ha följande
lydel-se:
Riksdagen godkänner de i reservation 5 föreslagna riktlinjerna för budget-
politiken och tillkännager detta för regeringen som sin mening. Därmed bi-
faller riksdagen motion
2001/02:Fi39 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 3 och avslår
proposition 2001/02:100 punkt 2 samt motionerna
2001/02:Fi36 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkande 2 i denna del,
2001/02:Fi37 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 3 i denna del och
2001/02:Fi38 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkande 2.
Ställningstagande
Jag anser att det är nödvändigt att vidta åtgärder som höjer
tillväxtpotentialen i den svenska ekonomin och ökar förutsättningarna för
en långsiktigt hållbar och hög tillväxt utan inflation. Sverige halkar
efter i den internationella väl-ståndsligan. Under den långa perioden av
stark högkonjunktur i slutet av 90-talet har Sverige inte bara misslyckats
med att förbättra sin position, utan till och med halkat ned från femtonde
till sjuttonde plats. Sverige har alltså i dag en otillräcklig
tillväxtpotential.
Folkpartiets budgetalternativ syftar både till att höja tillväxten genom
att reformera de system som i dag hindrar tillväxten och begränsar
människors möjligheter att förverkliga sina idéer. Skall Sverige växa måste
människorna kunna växa. Skall Sverige fungera måste människornas vardag
kunna funge-ra. Jag är fullständigt övertygad om att ett samhälle som låter
människorna ta makten över stressen blir effektivare och kan få högre
tillväxt. Folkpartiet för fram en rad förslag som kan öka människors makt
över vardagslivet, som jag anser riksdagen bör ställa sig bakom.
Den budgetpolitik som Folkpartiet förespråkar innebär lägre skattetryck och
lägre utgiftstryck. Den möjliggör ett överskott i statens finanser och ett
bibehållande av överskotts-målet i de offentliga finanserna. Ett mål för
över-skottet i de offentliga finanserna på i genomsnitt 2 % av BNP över en
kon-junkturcykel innebär att överskottet bör vara högre än 2 % i
högkonjunktur och lägre i lågkonjunktur. Med hänsyn till detta kan ett
överskott strax under 2 % anses som acceptabelt i det rådande
konjunkturläget. Folkpartiets bud-getalternativ slutar såsom regeringens
beräkningar på ett överskott på 1,8 % av BNP de närmaste två åren. Men till
skillnad från vår-propositionen presen-terar Folkpartiet i motion Fi39
förslag som ger finanspolitiken en mycket mer tillväxt- och
sysselsättningsstimulerande inriktning, med bättre sammansätt-ning av
offentliga inkomster och noggrannare prioritering av offentliga utgif-ter.
Skattepolitiken
Dagens svenska skattetryck måste sänkas eftersom det motverkar en långsik-
tigt hållbar tillväxt. Jag anser att det i dagsläget är ännu mer angeläget
än tidigare att genomföra strukturellt riktiga skattesänkningar som
förbättrar ekonomins funktionssätt och ökar arbetsutbud, företagande och
risktagande. Folkpartiets skattepolitik är inriktad på skattesänkningar som
stimulerar den enskilde till studier, arbete, sparande och risktagande. Den
stimulerar även till företagande och bidrar därmed till att lägga grunden
för en långsiktigt stabil sysselsättningsökning. Det är bara genom denna
skattepolitik som Sverige kan nå ökad ekonomisk tillväxt och vidgad
individuell frihet.
Mot denna bakgrund anser jag att en omfattande skattereform måste ge-
nomföras - en ny skattereform för ett nytt århundrade. Skattereformens hu-
vudsyfte skall vara att minska de för tillväxt och jobb mest skadliga
inslagen, nämligen marginalskatterna. Riksdagen bör därför godkänna
Folkpartiets inkomstskattereform där de grundläggande principerna för 1990-
91 års skat-tereform återupprättas. Detta innebär att de allra flesta
enbart skall betala kommunalskatt och att marginalskatten skall begränsas
till 50 %, "hälften kvar". Detta uppnås genom avskaffad värnskatt, höjd
brytpunkt för den statli-ga inkomstskatten samt successivt borttagande av
den s.k. LO-puckeln. I reformen ingår också en skattereduktion på 2 500
respektive 3 000 kr per person inklusive pensionärer, ett förvärvsavdrag om
4 % mot kommunalskat-ten samt återställd avdragsrätt för pensionsavgiften.
Marginaleffekterna för barnfamiljer minskas såväl genom inkomstskatte-
sänkningar som genom växling av inkomstprövat bostadsbidrag mot generellt
barnstöd i form av en skattereduktion på 1 900 kr per barn 2003 och 2 650
kr per barn 2004. De skadliga marginaleffekterna begränsas också genom
enhet-liga taxor för barnomsorg. Vid sidan av dessa reformer bör enligt min
mening ett barnomsorgskonto om 40 000 kr per barn införas som kan användas
för de ändamål familjen önskar, vid den tidpunkt familjen väljer.
För att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt föreslår Folkpartiet en re
-form av arbetsmarknadspolitiken, där arbetslöshetsförsäkringen skall bli
obligatorisk och till ungefär en tredjedel finansierad av de försäkrade
själva. För att den höjda premien till a-kassan inte skall leda till ökade
kostnader för de försäkrade skall de höjda egenavgifterna till
arbetslöshetsförsäkringen bli avdragsgilla och till fullo uppvägas av
skattesänkningar. På motsvarande sätt kommer den föreslagna reformeringen
av trafikförsäkringen att underlättas genom matchande skattesänkningar.
Jag anser att det är orimligt att beskatta boendet i den form som gäller i
dag. Hela systemet för taxering måste reformeras och likformighet mellan
boendeformer upprättas. Slopandet av fastighetsbeskattningen skall ske steg
-vis och inledas omgående. I avvaktan på grundläggande reformering av fas-
tighetsbeskattningen bör taxeringsvärdena fortsatt vara frysta på 2000 års
nivå vid de nya skattesatserna.
Folkpartiet föreslår fler skatteförändringar som enligt min mening är
mycket angelägna. Förmögenhetsskatten måste sänkas och på sikt slopas då
denna skatt ter sig alltmer omöjlig i en internationaliserad värld. Som ett
första steg i denna reform avskaffas sambeskattningen och fribeloppet höjs.
För att få fler och växande företag bör arbetsgivaravgifterna i den privata
tjänstesektorn sänkas, skattelättnader för hushållstjänster införas och
dubbel-beskattningen av aktiesparande slopas. Fåmansbolagsreglerna (de s.k.
3:12-reglerna) bör samtidigt förenklas och sociala avgifter på vinstandelar
slopas. I konsekvens med Folkpartiets syn på vinstandelar bör
optionsbeskattningen ses över med sikte på att en skattelättnad skall kunna
ges.
Utgiftsramarna
Det liberala budgetalternativet inriktas på lägre offentliga utgifter
jämfört med regeringens politik. Detta uppnås enligt min mening genom en
noggran-nare prioritering och satsningar på att reformera de system som i
dag både hindrar den ekonomiska tillväxten och begränsar människors
växtkraft. Folk-partiet vill lyfta fram de bortglömda reformbehoven och
trygga välfärden för de svagare grupperna i samhället genom förbättrad
tandvårdsförsäkring, sti-mulansbidrag för förbättringsåtgärder inom
äldrevården, bättre närstående-penning, en stor tillgänglighetsreform, ett
återupprättande av assistansrefor-men för personer med funktionshinder samt
en nationell vårdgaranti.
Jag anser att arbetet med en bred socialförsäkringsreform bör startas ome-
delbart i syfte att skapa ett bra och stabilt klimat för arbete och
företagande. Ett system med obligatoriska socialförsäkringar är enligt min
mening över-lägset ett system där medborgarna måste tillgodose sina
trygghetsbehov ge-nom kompletterande privata lösningar. Rätt utformade
socialförsäkringar med gemensamma välfärdslösningar bidrar till tillväxten
och till en väl fungerande ekonomi. Därför bör dagens socialförsäkringar
utformas som tre riktiga för-säkringar: en allmän pensionsförsäkring, en
allmän sjukförsäkring och en allmän arbetslöshetsförsäkring. Alla tre bör
bli obligatoriska och fristående från statens budget. Kopplingen mellan
avgifter och förmåner kan därmed bli tydligare. I och med det nya
pensionssystemet har en sådan reformering i allt väsentligt uppnåtts på
pensionsområdet. Jag är övertygad om att ett sådant socialförsäkringssystem
får stor och positiv betydelse för den framtida bud-getpolitikens
hållbarhet.
Sjukförsäkringen bör reformeras så att färre blir sjukskrivna eller förtids
-pensionerade. Med betydande satsningar på vardagssjukvård och rehabilite-
ring, vård- och rehabiliteringsgaranti, förstärkt företagshälsovård samt en
ny finansiell modell för samordning av vårdinsatser och sjukförsäkring kan
de ökande mänskliga och ekonomiska kostnader som ligger i de skenande sjuk-
talen, enligt min mening, hejdas.
Arbetslöshetsförsäkringen skall vidare utformas som en omställningsför-
säkring för personer med relativt lång anknytning till arbetsmarknaden. Den
skall vara tidsbegränsad och bör kompletteras med ett nytt skydd för
utförsäk-rade. För långtidsarbetslösa skall gälla en jobbgaranti. Den
svenska arbets-marknadspolitiken måste samtidigt genomgå en radikal
omläggning för att fler skall få chans att etablera sig på arbetsmarknaden
och därmed få möjlig-het att försörja sig själva. Som en viktig del i denna
reform ser jag utveck-lingen av privata arbetsförmedlingar och
bemanningsföretag som kan bryta AMS nuvarande monopol. Den
myndighetsfunktion som AMS i dag har bör grundligt reformeras.
Jag anser att de offentliga monopolen måste brytas för att öppna kvinnors
traditionella arbetsmarknad för samma spelregler som för de mansdominerade
branscherna. Kvinnorna måste ges tillträde till en arbetsmarknad där man
har rättvisa löner och makt över sin arbetssituation. En viktig uppgift för
jäm-ställdhetspolitiken är därför att, vid sidan om sänkta skatter,
förändra löne- och arbetsstrukturen i den offentliga sektorn samt göra det
möjligt, lönsamt och meningsfullt för fler kvinnor att genomföra sina
företagarplaner. Att bryta det nuvarande offentliga monopolet vad gäller
produktion av offentligt finan-sierade tjänster skulle både ge kvinnor nya
möjligheter och innebära ett mera varierat utbud av tjänster som skulle
tillgodose människors behov på ett bättre sätt. Riksdagen bör enligt min
mening ansluta sig till Folkpartiets förslag om en företagarreform som
innehåller flera långtgående förenklingar och lättna-der beträffande
registrering av nya företag, uppgiftslämnande och skattereg-ler. Även
åtgärder för att stärka konkurrensen i Sverige bör genomföras. Jag är
övertygad om att en successiv försäljning av statliga och kommunala bolag
enligt Folkpartiets program stärker effektiviteten på den svenska
arbetsmark-naden, minskar diskrimineringen av andra företag och tryggar
tillväxten i Sverige.
Kunskap och bildning är enligt min mening nyckeln till en långsiktigt ut-
hållig tillväxt. Svensk utbildningspolitik måste reformeras från grunden
för att den enskilda elevens utveckling skall stå i centrum redan från de
tidiga skolå-ren. Kvaliteten i skolan måste säkras, och läraryrkets status
måste återskapas. Folkpartiet vill introducera en nationell skolpeng med
syfte att få likvärdighet i grundskoleutbildningen samt en särskild
yrkesexamen, en lärlingsexamen och en studentexamen för att individualisera
gymnasieutbildningen. Dess-utom bör ett rättvist studiestödssystem införas
för att alla som vill skall få möjlighet att studera på högskolan eller
komplettera grundskola och gymna-sieskola som vuxna.
Ytterligare förutsättningar för en positiv utveckling av den svenska eko-
nomin är förbättrade infrastrukturinsatser. Höjda anslag för
väginvesteringar behövs för att lösa trafikproblemen i storstadsregionerna
samt säkra standar-den i de regionala kommunikationsnäten.
Bredbandssatsningen bör omedel-bart avbrytas så att näringslivet kan avgöra
den tekniska inriktningen i ut-byggnaden av IT-nät. Bostadsbyggandet måste
samtidigt utvecklas i mer marknadsmässig riktning med lägre kostnader,
högre rörlighet och större konkurrens. De lokala investeringsprogrammen bör
avskaffas och räntebidra-gen minskas.
Statsmakterna sätter de regler som skall gälla för företagande. Då är det
inte rimligt att staten själv är företagare. Det helt övervägande antalet
statliga företag bör säljas i den takt som är lämplig med hänsyn till
marknadernas utveckling. Likviden används till att amortera statsskulden.
Detta sänker statens räntekostnad med hänsyn tagen till den utdelning till
staten som ute-blir vid försäljning.
Jag anser att det är angeläget att Sverige och den övriga industrialiserade
världen möjliggör för fler människor på jorden att få del av
globaliseringens fördelar. Avreglering av jordbrukspolitiken, satsning på
frihandel och finansi-ell stabilitet är av största vikt. Det krävs dock
parallellt en kraftig satsning på biståndet. Det svenska biståndet föreslås
öka med drygt 2,5 miljarder kronor under de två kommande åren så att
enprocentsmålet kan vara återställt år 2005.
Sverige bör gå med i det monetära samarbetet inom EU, EMU. Efter en
folkomröstning med positivt resultat bör Sverige snarast möjligt ta upp för
-handlingar om ett medlemskap.
Sammanfattningsvis anser jag således att Folkpartiet liberalernas i motion
Fi39 redovisade förslag till riktlinjer för budgetpolitiken bör ligga till
grund för budgetpolitikens utformning under kommande år. Det innebär att
riksda-gen bör bifalla motionen Fi39 (fp) yrkande 3.
Jag avstyrker regeringens förslag i berörda delar liksom de övriga motioner
som är aktuella i detta sammanhang.
6. Riktlinjer för skattepolitiken - avsnitt 2.2.4, punkt 3 (m)
av Gunnar Hökmark (m), Lennart Hedquist (m), Anna Åkerhielm (m) och Gunnar
Axén (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde ha följande lydelse:
Riksdagen godkänner de i reservation 6 föreslagna riktlinjerna för
skattepoli-tiken och tillkännager detta för regeringen som sin mening.
Därmed bifaller riksdagen motion
2001/02:Fi36 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkande 2 i denna del
och avslår motionerna
2001/02:Fi37 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 3 i denna del,
2001/02:Fi38 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkande 3 och
2001/02:Fi39 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 2.
Ställningstagande
Skattepolitiken handlar i grunden om makten över människors liv och välfärd
. Skattetryckets höjd drar gränsen mellan den del av samhället där med-
borgarna själva bestämmer och den del där den politiska makten styr. Det
finns inte något annat demokratiskt land där den politiska makten
kontrollerar en så stor del av samhället och välfärden som Sverige.
De höga skatterna urholkar lönsamheten i arbete och i företagande. Ökade
arbetsinsatser, bättre utbildning och risktagande belönas inte i den
utsträck-ning som behövs i ett öppet samhälle. I stället leder skattekilar
och skatte-trycket till att ekonomin fungerar sämre och ger mindre välfärd.
Sveriges utveckling de senaste 30 åren präglas av både snabbt stigande
skatter jämfört med andra länder och en eftersläpning av välstånd som är
högst påtaglig.
De höga skatterna leder också till orättfärdigheter. Genom att Sverige har
världens högsta skatter för låginkomsttagare och barnfamiljer driver hög-
skattepolitiken människor in i bidragsberoende och fattigdomsfällor. Den
bidrar därmed till den vanmakt och frustration som finns i stora delar av
det svenska samhället.
I en tid av globalisering innebär höga skattesatser inte självklart stabila
skatteinkomster. Tvärtom urholkas rörliga skattebaser alltmer ju högre skat
-terna är. Det leder inte bara till förlorade jobb och förlorad välfärd,
det leder också till minskade skatteinkomster som inte motsvaras av att de
enskilda hushållen får lägre skatt. Tvärtom riskerar framför allt låg- och
medelin-komsttagare att få allt högre skatter, samtidigt som finansieringen
av de bi-drag som tillkommit för att kompensera för de höga skatterna
urholkas. Högskattepolitiken leder både till förlorade skatteinkomster och
en alltmer orättfärdig fördelning av skatterna.
Det svenska skattetrycket måste under de kommande åren pressas nedåt mot
mer normala europeiska nivåer. Sverige måste öka utrymmet för de egna
medborgarna och förutsättningarna för företagande och arbete genom skatter
som är väsentligt lägre än dagens. Förutom de förändringar av inkomstskatte
-systemet som måste genomföras skall fastighetsskatten avvecklas. Mervärdes
-beskattningen skall anpassas för att ge rimliga prisnivåer jämfört med det
övriga Europa. Kapitalbeskattningen måste förändras för att möta de utma-
ningar som rörliga skattebaser och en global ekonomi ställer.
Vi anser att skattepolitiken skall präglas av sociala hänsyn och öka det en
-skilda hushållets trygghet. Den skall låta den enskilde bestämma över en
så stor del som möjligt av den egna inkomsten och välfärden och utformas
för att leda till ökat utbud av arbete, sparande och investeringar. Den
skall präglas av en respekt för den enskildes strävanden och värderingar.
Var och en skall ha så stor kontroll över sin välfärd som möjligt.
Sverige behöver en genomgripande inkomstskattereform som ger ökad so-cial
trygghet och motverkar fattigdomsfällor. Fler jobb skall göras möjliga och
den sociala rörligheten öka. Det måste alltid löna sig att arbeta och att
utbilda sig. Därför måste en skattereform lägga tonvikten på låg- och medel
-inkomsttagare. Det måste också skapas förutsättningar för vanliga män-
niskor att kunna köpa tjänster. Det ökar välfärd och flexibilitet. Stressen
minskar och ett större utbud av arbete skapas.
· Människor skall ges möjlighet att klara av sina egna grundläggande behov
innan de börjar betala skatt. Därför bör grundavdraget höjas rejält. På
sikt vill vi att de första 50 000 kronorna skall vara befriade från in-
komstskatt.
·
· Det är orimligt att skattesystemet inte tar hänsyn till försörjningsbörda
. Framför allt är det barnfamiljer som har svårt att få ekonomin att gå
ihop. Utöver dagens barnbidrag vill vi därför införa ett extra grundavdrag
på 15 000 kr per år och barn upp till 16 år vid den kommunala beskatt-
ningen. För dem som inte kan tillgodogöra sig avdraget utgår ett motsva-
rande bidrag.
·
· Beskattningen av arbete skall utformas så att den stimulerar till ökat
arbete. Vi vill därför införa ett förvärvsavdrag för pensionsgrundande in-
komster. Förvärvsavdrag såväl som grundavdrag görs mot den kommu-nalt taxe-
rade inkomsten.
·
Dessa tre skattesänkningar är så omfattande att de inte fullt ut kan
genomföras omedelbart. Nästa år bör grundavdraget för alla höjas rejält och
det extra barnavdraget för barn införas fullt ut. Förvärvsavdraget växlas
mot dagens skattereduktion.
Många arbetsuppgifter i hushållen utförs i dag i form av "gör-det-själv"
eller svart. Att köpa sådana tjänster med full skattebörda är förbehållet
de rika, eller de som kan få någon annan att betala. Med lägre skatt på
hushålls-nära tjänster skulle det bli lättare för både kvinnor och män att
kombinera arbetsliv och ansvar för barnen. För tjänster utförda i hemmet
skall enligt vår mening en skattereduktion på 50 % av arbetskostnaden på
maximalt 25 000 kr per hushåll införas. Det leder till att svarta jobb blir
vita och gör att människor kan känna att både tiden och pengarna räcker
till.
Fastighetsskatten är i dag en skatt på en fiktiv avkastning på husets taxe-
ringsvärde utan någon koppling till en verklig inkomst. Skatten drabbar
alla boendeformer i Sverige. Bostadsrättsföreningar betalar skatt på värdet
av fastigheten och för hyresrätter gäller i regel att en knapp månadshyra
per år utgörs av fastighetsskatt. Fastighetsskatten för småhus varierar
starkt, och skattens storlek beror i hög grad på var fastigheten är belägen
. Förmögenhets-skatten har också kommit att bli en skatt på boendet som
främst drabbar äldre människor med nedamorterade lån. Ägare av
flerbostadshus, oavsett om de är bostadsrättsföreningar, bolag eller
enskilda människor, är därtill tvingade att ta upp en fiktiv schablonintäkt
till beskattning.
Vi vill avskaffa fastighetsskatten. Taxeringsvärdena höjdes kraftigt förra
året och höjs ytterligare i år. För att folk skall ha råd att bo kvar måste
, som ett första steg, de tidigare lägre taxeringsvärdena återställas.
Procentsatserna bör nästa år sättas till 0,9 % för småhus och 0,5 % för
flerbostadshus. För att minska de regionala skillnaderna används endast
halva markvärdet som grund för beskattning. Härefter skall skattesatsen
sänkas årligen för att slutgiltigt avskaffas under mandatperio-den.
Schablonintäkten skall avskaffas omedel-bart.
Det finns flera skatter som är speciellt hämmande för tillväxten. Det är
skatter som hämmar sparandet och minskar tillgången på kapital i Sverige.
De driver kapital och företag ur landet och hindrar uppkomsten av nya
företag. Sverige skall ha ett så attraktivt skatteklimat så att kapital och
människor söker sig hit.
Skatten på förmögenheter har slopats i de flesta länder. I Sverige tas för-
mögenhetsskatt ut även vid förhållandevis låga förmögenheter. Skattesatsen
är internationellt sett hög. Det gör att Sverige kommit i en särdeles
ogynnsam position vad gäller konkurrens om kapital. Förmögenhetsskatten bör
slopas. I ett första steg slopas nästa år sambeskattningen, och fribeloppet
höjs till 2 miljoner kronor.
Beskattningen av kapitalinkomster i Sverige försvårar kapitalbildningen och
är därmed också en hämsko på nyföretagandet. Kapitalinkomstskatterna är
alltför höga jämfört med nivån i andra länder. Lågt räknat har under senare
år ca 500 miljarder kronor lämnat landet utan att svenska skattemyndigheter
har någon insyn. Huvudorsaken till detta stora utflöde är de höga skatterna
på kapital. De bör därför successivt sänkas till genomsnittlig EU-nivå,
vilket skulle medföra en vitalisering av svenskt näringsliv. Dessutom
skulle med stor säkerhet en stor del av det flyktade kapitalet komma åter.
Svenska aktieägare missgynnas i förhållande till utländska ägare, vilka i
de flesta fall inte drabbas av någon beskattning av utdelningarna. Detta
medför också att det utländska ägandet i svenska företag ökar, vilket i sin
tur ökar benägenheten att flytta företagen eller delar av verksamheten ut
ur Sverige. Vi vill successivt avskaffa utdelningsskatten under
mandatperioden.
Dagens diskriminerande skatteregler för fåmansbolag leder bl.a. till att
små, snabbväxande och vinstrika företag betalar extra hög skatt. Det gäller
till exempel vid beskattningen av aktieutdelning och reavinster. Reglerna
bör ändras så att utdelning till en aktiv ägare av fåmansbolag beskattas
som in-komst av kapital om ägaren tagit ut en skälig lön.
Statlig inkomstskatt betalas av närmare 40 % av alla heltidsarbetande. Det
är således inte någon exklusiv elit som betalar denna skatt. Den statliga
in-komstskatten fungerar som en straffbeskattning av kunskap och är därmed
en av anledningarna till att färre tar akademisk examen i Sverige än i
andra jäm-förbara länder. Vi vill successivt avskaffa den statliga
inkomstskatten.
Arvs- och gåvoskatten försvårar generationsskiften i familjeföretag. I Sve-
rige har vi mycket låga skattefria belopp för arvsskatt jämfört med flerta-
let länder inom OECD och EU. Skattesatserna i Sverige är dessutom höga i
jämförelse med snittet inom såväl EU som OECD. I kombination med övriga
kapitalinkomstskatter är arvs- och gåvobeskattningen en viktig orsak till
kapitalflykten från Sverige. Arvs- och gåvoskatten bör i likhet med förmö-
genhetsskatten avskaf-fas.
Optionsprogram är ett sätt för många nya företag att försäkra sig om kom-
petenta medarbetare. Det är nödvändigt att utreda vilka ytterligare
åtgärder inom skatteområdet som erfordras för att svenska optionsprogram
skall bli internationellt konkurrenskraftiga. I dag beskattas
royaltyinkomsterna som inkomst av tjänst, vilket driver uppfinningsrika
innovatörer ut ur landet. Man borde i stället slå vakt om deras kompetens
för att utveckla nya idéer i Sveri-ge. Inkomster från royalty på patent
skall beskattas som inkomst av kapital.
Brist på riskkapital är ett av de största hindren för nyföretagande. För
att öka tillgången bör det införas ett avdrag för dem som satsar
riskkapital i fö-retag.
För att öka incitamenten att spara bör en större avsättning till
pensionsspar-ande göras avdragsgill. Ett ökat eget pensionssparande ökar
också tryggheten inför ålderdomen. Det bör vidare utredas hur
reavinstskatten på värdepapper kan uppskjutas om man gör omplaceringar
mellan olika fonder eller värde-papper. Inriktningen bör vara att skatten
betalas först vid realisering av kapi-talet.
Den svenska beskattningen av jordbrukets produktionsmedel är även den
extremt hög. Eftersom livsmedelspolitiken är densamma i hela EU framstår
den svenska skattebelastningen här i sin klaraste dager. Vi vill sänka
beskatt-ningen av diesel till samma nivå som våra främsta konkurrentländer
har och slopa beskattningen på växtnäring.
Energibeskattningen är krånglig och ogenomtänkt. Enligt vår mening skall
miljöskatter tas ut i produktionsledet medan energiskatter skall tas ut i
kon-sumentledet. Då erhålls en konkurrensneutral beskattning mellan olika
ener-giproducenter och mellan olika bränslen. Den extra energiskatt som tas
ut på el producerad i kärnkraftverk strider mot denna princip och bör redan
nästa år sänkas med 0,5 öre per kWh och på sikt tas bort.
För många svenskar är bilen det enda möjliga transportmedlet. Det gäller
för resor från och till arbetet, för att hinna hämta och lämna barn på
dagis eller för socialt umgänge på fritiden. Oavsett var i Sverige man
befinner sig underlättar bilen vardagen och är till glädje på fritiden. Hög
bränslebeskatt-ning medför att arbetsresor försvåras och att utrymmet för
umgänge med familj och vänner krymper. Skatten på såväl bensin som diesel
bör sänkas. Bensin och diesel skall inte kosta mer i Sverige än vad det
kostar genom-snittligt i Europa. Det avdrag som i dag får göras för resor
till och från arbetet täcker inte kostnaderna för bilresor. Allteftersom
bränslepriset ökar har värdet av avdraget urholkats. Det ger heller inte en
rimlig möjlighet att kompensera värdeminskningen på bilen. Avdraget bör
därför nästa år höjas till 20 kr per mil.
När de skattefria införselkvantiteterna från andra EU-länder stiger är det
viktigt att anpassa de svenska alkoholskatterna till omvärldens nivåer. I
Sve-rige har redan bryggerinäringen kommit i svårigheter på grund av de
höga skatterna. Vi vill börja en anpassning till danska alkoholskatter
snarast.
Skatt på annonser och reklam är inte konkurrensneutral och bör avskaffas
nästa år.
Vi föreslår att riksdagen ställer sig bakom de riktlinjer för
skattepolitiken som redovisas i motion Fi36 av Bo Lundgren m.fl. (m).
7. Riktlinjer för skattepolitiken - avsnitt 2.2.4, punkt 3 (kd)
av Mats Odell (kd) och Per Landgren (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde ha följande lydelse:
Riksdagen godkänner de i reservation 7 föreslagna riktlinjerna för
skattepoli-tiken och tillkännager detta för regeringen som sin mening.
Därmed bifaller riksdagen motion
2001/02:Fi37 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 3 i denna del samt avslår
proposition 2001/02:100 punkt 2 och motionerna
2001/02:Fi36 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkande 2 i denna del,
2001/02:Fi38 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkande 3 och
2001/02:Fi39 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 2.
Ställningstagande
Vi ser det som en viktig och prioriterad uppgift att skapa en
skattestruktur som gör att fler kan klara sig på sin egen lön och inte
tvingas vara beroende av bidrag för att få hushållsekonomin att gå ihop.
Många lågavlönade får först betala världens högsta skatter och sedan "stå
med mössan i hand" på social-kontoret för att få tillbaka pengar. Detta är
inte ett rimligt system. Sänkta inkomstskatter för låginkomsttagare är en
fråga om värdighet och respekt för enskilda personer. Det är också helt
avgörande för att bryta det bidragsbero-ende som alltför många människor
har fastnat i. Med sänkta inkomstskatter kommer framför allt fler
låginkomsttagare att få möjlighet att påverka och få kontroll över sin egen
ekonomiska situation.
Utgångspunkten för den skattereform vi anser att Sverige behöver är att
medborgarna själva får en ökad beslutanderätt över sina inkomster. Sedan
bör de val människor vill göra, exempelvis öka eller minska sin arbetstid,
inte påverkas negativt av kombinationen av offentliga skatte- och
bidragsregler. Det första handlar alltså om att sänka det totala
skattetrycket, det andra om att minska marginaleffekterna. En alltför stor
del av vår tillvaro bestäms i dag genom politiska beslut.
Insikten om att skattesystemet tillsammans med behovs-prövade bidrag och
inkomstprövade avgifter skapar orimliga marginaleffekter för stora grupper
har funnits länge. Det vill säga att en stor del av en inkomstökning går
bort i form av ökad skatt, minskade bidrag och höjda avgifter. Likaså är
insikten om att höga marginalskatter, eller höga kombinerade margi-
naleffekter, är skadligt för samhällsekonomin tämligen utbredd. Med samlade
marginaleffekter på uppåt, och i vissa fall över, 100 % finns det inga
privatekonomiska skäl att öka sin arbetsinsats, åtminstone inte på kort
sikt. Omvänt betyder höga mar-ginaleffekter att personer med låga inkomster
som arbetar heltid faktiskt kan tjäna på att arbeta mindre.
Sverige bör ta ett helhetsgrepp över både de höga genomsnittsskatterna och
de höga samlade marginaleffekterna. I vår inkomstskattereform ingår därför
ett antal förslag där målet är att reducera de samlade marginaleffek-terna
för stora grupper, vid förvärvsarbete, ändrad förvärvsfrekvens, eller vid
köp av tjänster med redan skattade pengar. Vidare bryts rundgången för de
låginkomsttagare som tvingas söka socialbidrag under vissa perioder av året
samtidigt som de betalar ansenliga belopp i skatt under andra delar.
Inkomst-tagare får behålla en större del av sin egen lön och får därmed
möjlighet att påverka och få kontroll över sin egen ekonomiska situation.
· För det första föreslås ett kraftigt höjt grundavdrag vid beräkningen av
den kommunala inkomstskatten. Inkomstskatten sänks för alla med sammanlagt
17,0 miljarder kronor nästa år genom att grundavdraget höjs till 25 000 kr.
Effekten blir jämfört med regeringens förslag en skatte-sänkning med ca 345
kr per månad, eller drygt 4 140 kr per år. Grund-avdragshöjningen omfattar
även skattepliktiga transfereringar och gäller alltså även för pensionärer
från och med nästa år. Kommunernas skat-tein-komster reduceras inte
eftersom förslaget lagtekniskt bör utformas som en statlig skattereduktion.
·
· För det andra föreslår vi en skattereduktion för låg- och medelinkomstta-
gare på totalt 4 320 kr per person och år på pensionsgrundande förvärvs-
inkomster (360 kr per månad). Till skillnad från den särskilda skatte-
reduktion som finns i dag föreslår vi full reduktion för personer med in-
komster upp till 276 000 kr och en avtrappning så att reduktionen upp-hör
vid inkomster på 360 000 kr.
·
· För det tredje föreslår vi, i stället för regeringens förslag om kompensa
-tion för pensionsavgiften, ett generellt statligt förvärvsavdrag, beräknat
mot kommunalskatten på inkomster av anställning eller näringsverksam-het
motsvarande 5 % av denna inkomst år 2003, 5,1 % år 2004 och in-riktningsvis
7 % år 2005. Vid en månadslön på 15 000 kr innebär det en skattesänkning
med ca 225 kr per månad. Förutom att ge hushållen ett ökat ekonomiskt
utrymme minskas därigenom marginaleffekterna. Målet bör vara ett avdrag på
uppemot 10 % av inkomsten som då alltså reduce-rar marginaleffekten med
drygt 3 procentenheter.
·
· För det fjärde vill vi avskaffa regeringens värnskatt. Den är ett brott
mot de principer Socialdemokraterna själva var med om att lägga fast i skat
-tereformen 1990-1991 om att ingen skall betala mer än 50 % av en in-
komstökning i skatt. Den är också ett brott mot de löften Socialdemo-
kraterna ställde ut om att värnskatten under budgetsaneringsåren skulle
vara tillfällig.
·
En skattereduktion på 50 % för hushållens köp av tjänster bör införas. På
så sätt elimineras nästan hela den extra skattekil som uppstår när extern
arbets-kraft anlitas med redan skattade pengar. Betydligt fler
samhällsekonomiskt motiverade köp av tjänster kommer till stånd, eftersom
de även blir privat-ekonomiskt lönsamma. Effektiviteten i ekonomin kommer
därmed att öka. Samtidigt kan den svarta sektorn trängas tillbaka när det
blir möjligt att både köpa och sälja privata hushållstjänster både vitt och
lagligt.
Vår kritik mot fastighetsbeskattningen tar sin utgångspunkt i övertygelsen
om att alla skatter måste vara begripliga, upplevas som rättvisa och därmed
upplevas som legitima. Fastighetsskatten står genom sin konstruk-tion i kon
-flikt med såväl äganderätten som den social- och skatterättsliga principen
om skatt efter bärkraft. Den statliga fastighetsskatten kan inte heller
motiveras utifrån intresseprincipen, eftersom det inte finns någon som
helst koppling mellan å ena sidan den skatt man tvingas betala och å andra
sidan någon form av förmån eller nyttighet man har som fastighetsägare. Den
nuva-rande kon-struktionen är också svårmotiverad även om man accepterar
det s.k. kapital-inkomstperspektivet, och någon utvecklad logik med att
beskatta boende både som kapital och konsumtion finns inte.
Vi föreslår därför att den statliga fastighetsskatten slopas helt för
småhus och bostadshyreshus, kommersiella lokaler samt industrienheter.
Reformen bör delvis finansieras genom att kommunerna ges rätt att ta ut en
avgift för de kostnader man har som direkt härrör till de fastigheter som
finns i kommunen. Därtill blir det även logiskt att höja
kapitalvinstskatten vid försäljning av privatbostäder från 20 till 30 %.
För de kommersiella lokalerna och industri-enheterna avses reformen vara
ekonomiskt neutral. Den totala kommunala avgiften får inte överstiga
kommunernas självkostnader för gator/vägar och parkering, räddningstjänst
samt fysisk planering. Därför sätts ett tak för den kommunala
fastighetsavgiften på 2 600 kr per år för småhusen. För hyreshus-enheterna
bör avgiften högst uppgå till ett belopp motsvarande 800 kr per lägenhet
och år. Ett viktigt motiv för en kommunal fastighetsavgift är det
incitament kommunerna får för utveckling av infrastrukturen, ett offensivt
bostadsbyggande och en bra näringspolitik. En ytterligare aspekt är att kom
-munerna genom en kommunal avgift får intäkter från fritidsbebyggelse som i
vissa kommuner är omfattande, men som inte genererar några kommu-nala
intäkter i dagens system.
De skattemässiga fördelarna för hushållen att spara förbättras dels genom
en successivt höjd avdragsrätt för pensionssparande, dels genom en avdrags-
rätt för sparande på individuella utbildningskonton. Gränsen för
reseavdraget för resor till och från jobbet sänks från 7 000 till 5 000 kr.
Det innebär att resekostnader på ytterligare 2 000 kr blir avdragsgilla
jämfört med i dag.
I vår familjepolitik ingår vidare en statlig skattereduktion för varje barn
upp till 16 år. År 2003 föreslås denna uppgå till 50 kr per barn och månad
som från år 2005 höjs till 100 kr per barn och månad.
Grundbulten i kristdemokratisk ekonomisk politik är att ge stabila och go-
da villkor för fler och växande företag och därigenom öka sysselsättningen,
minska arbetslösheten och trygga välfärden. Detta åstadkoms genom en ba-
lanserad finanspolitik för sunda statsfinanser i kombination med struktu-
rella åtgärder som förbättrar ekonomins funktionssätt och avlägsnar de
segli-vade bromsmekanismer som i mer än 30 år underminerat den svenska eko-
nomins utvecklingskraft och bäddat för dagens höga totala arbetslöshet och
brister i välfärden. De flesta av de förslag till förändringar i
skattesystemet som vi föreslår har viktiga strukturella effekter för att
förbättra den svenska ekono-mins funktionssätt.
Vi anser att en omläggning snarast behöver genomföras av egendoms- och
kapitalbeskattningen. Dubbelbeskattningen på utdelningsinkomster från risk-
sparande (aktier) avvecklas successivt och är helt borta från år 2005.
Förmö-genhetsskatten avvecklas i tre steg. År 2003 avskaffas sambeskattning
av förmögenhet, år 2004 sänks förmögenhetsskattesatsen till 1,0 % och 2005
till 0,5 %. Från år 2006 avvecklas den helt. Vi gör bedömningen att den
nuva-rande förmögenhetsskatten i kombination med nuvarande
dubbelbeskattning är väsentligt mer skadlig för ekonomin och
utvecklingskraften i vårt land än den höjning av bolagsskatten som vi
föreslår. Höjningen innebär att bolags-skatten, som jämte den i Finland är
Europas lägsta, ökar från 28 till 30 % av nettovinsten. På så sätt sker
beskattningen på faktiska intäkter, inte på fiktiva värden som vid
förmögenhetsbeskattningen.
Arbetsgivaravgifterna sänks med 7 procentenheter på lönesummor upp till 900
000 kr per år från år 2004. Från år 2005 utökas nedsättningen till 10
procentenheter. För egenföretagare utökas den nedsättningsberättigade löne-
summan till 250 000 kr per år. Förslaget gäller alla företag, men gynnar
främst småföretagen. De mindre företag som i dag tvekar om de skall våga
nyanställa får med detta förslag klart förbättrade möjligheter att våga
satsa på utveckling och nyanställningar.
Ett riskkapitalavdrag införs, där maximalt 100 000 kr för investeringar i
onoterade företag blir avdragsgilla mot inkomst av tjänst eller inkomst av
kapital. Arvsskatten på bundet kapital avskaffas vid generationsskifte i
före-tag.
En kraftfull satsning görs för att skapa rimliga och rättvisa
konkurrensvill-kor för jordbruksnäringen. Utgångspunkten för de
förändringar som föreslås är den statliga utredningen En livsmedelsstrategi
för Sverige (SOU 1997:167). Hela jordbrukets s.k. skatteryggsäck lyfts av
genom de förslag som vi presenterar. Konkurrensvillkoren för åkeri- och
transportsektorn före-slås också förbättras genom gynnsammare skatteregler
i form av sänkt diesel-skatt. Vi avsätter vidare 1,8 miljarder kronor de
närmaste tre åren för sänkt skatt på nybyggnation av hyresrätter.
Royaltyinkomster från patenterade uppfinningar skattebefrias under två år
och beskattas därefter som inkomst av kapital.
Till de strukturella åtgärder som kraftigt kommer att förbättra lönebild-
ningen hör också förslaget om en allmän och obligatorisk
arbetslöshetsförsäk-ring med en 33-procentig egenfinansiering som kommer
att skapa ett rakare rör mellan en bra lönebildning, låg arbetslöshet och
låga avgifter för den enskilde och vice versa. Avgiftsökningen kompenseras
mer än fullt ut av inkomstskattesänkningarna.
Vi ställer oss med det anförda bakom den inriktning av skattepolitiken som
redovisas i motion Fi37 av Alf Svensson m.fl. (kd). Övriga motioner avslås.
8. Riktlinjer för skattepolitiken - avsnitt 2.2.4, punkt 3 (c)
av Lena Ek (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 bör ha följande
lydel-se:
Riksdagen godkänner de i reservation 8 föreslagna riktlinjerna för
skattepoli-tiken och tillkännager detta för regeringen som sin mening.
Därmed bifaller riksdagen motion 2001/02:Fi38 av Agne Hansson m.fl. (c)
yrkande 3 och avslår motionerna
2001/02:Fi36 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkande 2 i denna del ,
2001/02:Fi37 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 3 i denna del och
2001/02:Fi39 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 2.
Ställningstagande
Vi vill att alla medborgare skall ha lika villkor och lika förutsättningar.
Vi har ingen ambition att försöka garantera alla medborgare ett lika utfall
, utan vi ser i stället till varje människas särskilda förutsättningar och
behov i livets olika skeden. Staten skall vara stark i det som är statens
uppgift, nämligen att skapa förutsättningar för tillväxt så att vi kan
bevara välfärden och att ge rättvisa förutsättningar för medborgare och
regioner, samtidigt som staten också måste acceptera att medborgarna och
regionerna förvaltar sina möjligheter på olika sätt. Den ekonomiska
politiken måste utformas så att den bidrar till livskraft i hela landet och
ökar vars och ens ekonomiska självbestämmande. Detta ger också den bästa
grunden för en uthållig tillväxt.
Skattepolitiken måste utformas så att den ger goda förutsättningar för fler
företag att starta och växa, ger större ekonomiskt utrymme för landets
familjer och inriktas på förbättringar för dem som bäst behöver ökat
ekonomiskt ut-rymme, inte på dem som ropar högst. Kort sagt en
skattepolitik för lika vill-kor. Därför bör skattesänkningar riktade
gentemot småföretagande och ut-hållig tillväxt, låg- och medelinkomsttagare
samt boende prioriteras i skatte-politiken framgent.
Nuvarande inkomstbeskattning ger stora marginaleffekter för låginkomst-
tagare. Svensk skattepolitik bygger i retoriken på att skatt skall tas ut
efter bärkraft och att det finns en omfördelande funktion i systemet. Det
nuvarande skattesystemet fungerar inte tillfredsställande i detta avseende
eftersom svenska låginkomsttagare beskattas mycket hårt.
Den största friheten är att kunna leva på den lön som arbetet ger. Många
får trots en arbetsinkomst ändå inte vardagsekonomin att gå ihop och är
därför beroende av bidrag och stöd från samhället. Familjer hamnar lätt i
bidrags-fällor om det inte lönar sig att arbeta eller inte är lönsamt att
gå från en del-tidstjänst till en heltidstjänst. När familjer kan gå från
bidrag till försörjning genom eget arbete ökar självbestämmandet. Vi vill
bryta bidragsberoendet och i stället ge förutsättningar för egen
försörjning. När skatten sänks för dem som har de lägsta inkomsterna så
motverkar vi den sociala klyvningen.
För att öka människors ekonomiska självbestämmande föreslår vi en in-
komstskattereform som fullt utbyggd innebär följande.
· En skatterabatt, lika för alla, på 10 000 kr årligen ersätter dagens grun
-davdrag. I praktiken ger det ungefär samma effekt som ett grund-avdrag på
drygt 31 000 kr med en genomsnittlig kommunalskatt. Efter-som
skatterabatten utgår lika för alla försvinner den negativa marginal-effekt
som uppstår då grundavdraget trappas av i dagens skattesystem.
·
· En särskild skatterabatt för förvärvsinkomster på 10 % av inkomsten upp
till 108 000 kr, vilket ger en maximal förvärvsrabatt på 10 800 kr. Denna
börjar trappas ned vid en inkomst på 180 000 kr, för att vid en års-inkomst
på 288 000 kr och däröver uppgå till 5 400 kr.
·
· För att förbättra hushållens och barnfamiljernas ekonomi föreslår vi
höjda reseavdrag som inkluderar resor till barnomsorg samt en extra
skatterabatt för barnfamiljer med 100 kr per barn och månad för barn upp
till 18 år.
·
· Sänkt skatt på hushållsnära tjänster ger utrymme för nya jobb inom sek-
torer där det i dag knappast finns någon vit marknad samt underlättar för
människor att köpa tjänster som underlättar vardagen. Det stimulerar också
framväxten av nya företag inom tjänstesektorn.
·
Vi sänker vidare kostnaderna för människors boende genom att sänka fastig-
hets- och förmögenhetsskatterna.
· Reformering av taxeringssystemet så att extremt höga huspriser inte slår
igenom på omräkningen av grannarnas taxeringsvärde. Taxeringen av
fastigheter för fastboende skiljs från den för fritidsboende.
·
· Övergång till beskattning av en schablonintäkt på taxeringsvärdet, vilket
ger effekter motsvarande en fastighetsskatt på 0,9 % 2003 och 0,75 % 2004.
·
· Sambeskattningen i förmögenhetsbeskattningen slopas, och endast halva
taxeringsvärdet ingår i underlaget för förmögenhetsbeskattning.
·
Arbetsgivaravgifterna sänks ytterligare för att stimulera framför allt små
före-tag att utvecklas och växa. Den nuvarande reduktionen av
arbetsgivaravgif-terna bör ökas till 10 procentenheter. Denna reduktion
skall få beräknas på en lönesumma upp till 2 miljoner kronor (för
egenföretagare 300 000 kr). Som ett led i omställningen till en uthållig
utveckling finansieras en del av sänk-ningen av arbetsgivaravgifterna genom
höjda skatter på utsläpp av kväveoxid och koldioxid i industrin samt genom
skatt på förbränning av osorterat avfall och höjd skatt på deponering av
avfall.
Den gröna sektorn ges likvärdiga konkurrensvillkor bl.a. genom att jord-
brukets ryggsäck lyfts av.
Riksdagens utredningstjänst har analyserat vårt inkomstskatteförslag. Det
sociala utfallet visar sig vara mycket positivt. Genom utformningen med en
skatterabatt lika för alla, kompletterat med en förvärvsrabatt, uppstår
mycket stora vinster för personer som går från bidrag till arbete. Det
innebär att flera av de marginaleffekter som annars uppstår, i form av
barnomsorgskostnader och rese- och lunchkostnader, elimineras redan vid
förvärvsinkomster på samma nivå som den tidigare bidragsinkomsten.
Konsumtionsutrymmet ökar kraftigt för hushåll med låga inkomster. Dessutom
får kvinnor, som i genom-snitt har lägre lön än män, större
skattesänkningar än män.
Vår skattepolitik ger lika villkor både för människor och regioner. En del
i vårt skatteförslag är att grundavdraget slopas och ersätts med en statlig
skatte-rabatt. Detta innebär att alla kommuner och landsting får en stärkt
skattebas och att beroendet av statsbidrag minskar. På grund av olika
kommunala skat-tesatser och utformningen av dagens grundavdrag kommer
skattebasens för-stärkning med vårt förslag att variera för kommunerna. När
vårt skatteför-slag genomförs kommer kommuner och landsting med låg
skattekraft att få en rejäl inkomstförstärkning. Förstärkningen utjämnas
genom det kommunala skatteutjämningssystemet på två års sikt. Kommuner och
landsting med låg skattekraft får högre skatteintäkter och minskat behov av
bidrag från inkomst-skatteutjämningen, medan kommuner och landsting med hög
skattekraft inte behöver betala lika höga avgifter till utjämningssystemet.
Jag föreslår att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om inriktningen av skattepolitiken och tillstyrker därmed motion
Fi38 (c) yrkande 3.
9. Skattepolitikens inriktning - avsnitt 2.2.4, punkt 3 (fp)
av Karin Pilsäter (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 bör ha följande
lydel-se:
Riksdagen godkänner de i reservation 9 föreslagna riktlinjerna för
skattepoli-tiken och tillkännager detta för regeringen som sin mening.
Därmed bifaller riksdagen motion
2001/02:Fi39 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 2
och avslår motionerna
2001/02:Fi36 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkande 2 i denna del,
2001/02:Fi37 av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 3 i denna del samt
2001/02:Fi38 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkande 3.
Ställningstagande
Dagens svenska skattetryck är inte förenligt med en långsiktigt hållbar
tillväxt och måste därför sänkas. Det liberala skattepolitiska alternativet
innehåller förslag till skattesänkningar som stimulerar den enskilde till
studier, arbete, sparande, risktagande och företagande. Skattetrycket kan
därigenom sjunka ned under 50 % av BNP redan under nästa år. Folkpartiets
skattepolitik lägger därmed grunden för en långsiktigt stabil
sysselsättningsökning och ökad ekonomisk tillväxt.
Enligt min mening är det mer angeläget än tidigare att genomföra struktu-
rellt riktiga skattesänkningar som förbättrar ekonomins funktionssätt och
ökar arbetsutbud, företagande och risktagande. Skattesänkningar som vidgar
indi-viduell frihet genom gynnsamma effekter på arbete och företagande
måste därför prioriteras. Jag ser positivt på att man från regeringens sida
sänker inkomstskatterna, men beklagar att man valt en form som inte
tillräckligt tar itu med de strukturella problemen med marginalskatterna.
Folkpartiets skattereform återupprättar de grundläggande principerna för
1990-91 års skattereform, nämligen "hälften kvar" och att de allra flesta
bara skall betala kommunalskatt. Skatteförändringarna skall koncentreras på
de för tillväxt och jobb mest skadliga inslagen, nämligen marginalskatterna
. Margi-naleffekterna minskas såväl genom inkomstskattesänkningar som genom
växling av inkomstprövat bostadsbidrag mot generellt barnstöd och genom
enhetliga taxor för barnomsorg.
Följande förslag är av central betydelse för Folkpartiets skattereform:
Brytpunkten för statlig skatt bör höjas upp till gränsen för egenavgifterna
för att undvika att personer som betalar både statlig skatt och egenavgif-
ter får marginaleffekter om ca 55 %.
Den s.k. LO-puckeln bör avskaffas. I inkomstlägen mellan bortåt 120 000 och
närmare 250 000 kr finns en förhöjd marginalskatt genom att grundavdraget
avtrappas. Denna avtrappning bör successivt avskaffas, vilket leder till en
marginalskattesänkning för betydande grupper med låga inkomster.
Den s.k. värnskatten avskaffas. Den är ett brott mot skattereformen.
Folkpar-tiets förändring sänker marginalskatten med 5 procentenheter i de
aktuella inkomstskikten.
Ett förvärvsavdrag mot kommunalskatten införs, vilket sänker skatten och
gör det mera lönsamt att arbeta även vid lägre inkomster. Inled-ningsvis
föreslås avdraget till 4 % av inkomsten.
En skattereduktion, lika för alla, skall införas för att garantera att alla
får del av en skattesänkning. Denna skattereduktion bör till en början vara
2 500 respektive 3 000 kr per person. Den tillfaller givetvis då även
pensionärer.
Avgifterna till a-kassan höjs men skall bli avdragsgilla, en skattesänkning
som motsvarar höjningen av a-kasseavgiften ersätter regeringens skattere-
duktion. Avdragsrätten för pensionsavgiften återställs till den nivå som
gällde före försämringen i mitten av 1990-talet.
Skatten sänks motsvarande ökade kostnader för trafikförsäkringen samt de
höjda egenavgifterna till arbetslöshetsförsäkringen. Dessa avgiftsökningar
medför att det bli tydligt för alla vad man betalar till försäkringen.
Det generella barnstödet utökas genom en skattereduktion. Denna föreslås
införas med 1 900 kr per år för 2003, för att successivt öka till 2 650 kr
per år för 2004. Den del av bostadsbidraget som i praktiken utgör ett rent
inkomst-prövat barnbidrag trappas ned med först 60 och sedan 120 kr per
barn och månad. Genom denna förändring kommer bortåt 20 000
bidragsmottagare ur fattigdomsfällan och slipper 20 % extra marginaleffekt,
detta i de inkomstlä-gen där maxtaxan inte fått någon större betydelse.
Skattereduktionen motsva-rar vad 6 000 respektive 8 000 kr i höjt
grundavdrag skulle ge. Den utformas på ett sätt som försäkrar att de
barnfamiljer som har det allra sämst ekono-miskt, med de minsta
marginalerna och/eller de största marginaleffekterna, ofta studenter eller
socialbidragsmot-tagare, inte skall uteslutas från detta barnstöd.
En rejäl skattelättnad för köp av hushållstjänster införs och innebär att
det vita priset på hushållsnära tjänster kan halveras. Med detta förslag
kan tjänsterna bli tillgängliga också för hushåll med nor-mala inkomster
och svarta jobb, som tyvärr är vanligt förekommande, bli vita.
Förmögenhetsskatten sänks för att på sikt helt slopas. I en
internationalise-rad värld ter sig denna skatt alltmer omöjlig. I dag är
det vanliga småhusägare och aktiesparare som betalar denna specialskatt för
"de rika", medan 16 av 18 börsmiljardärer får kraftig nedsättning av
skatten. Sambeskattningen skall avskaffas och fribeloppet höjas till 2,1
miljoner kronor.
Fastighetsskatten sänks. För många människor är det huvudsakliga sparandet
lagt i boendet. Fastig-hetsskatt och i många fall förmögenhetsskatt gör att
detta blir orimligt högt beskattat och boendekostnaderna oöverkomliga.
Dagens beskattningsform är oacceptabel. Folkpartiet anser att sänkningen av
fastighetsskatten skall ske stegvis och inledas omgående. Hela systemet för
taxering måste reforme-ras och likformighet mellan boendeformer upprättas.
I avvaktan på en grundläggande reformering bör taxerings-värdena fortsätt-
ningsvis frysas vid den tidigare nivån och skattesatserna 1,0 % för
enfamiljs-hus och 0,5 % för flerfamiljshus.
Avdragsrätten för kompetenssparande och privat pensionssparande höjs.
Privat sparande ger trygghet åt individen och är en viktig förutsättning
för en väl fungerande riskkapitalmarknad. Med ett ökande behov av återkom-
mande kompetensutveckling är ett sparande som kan användas bl.a. för detta
ända-mål viktigt. Den enskilde måste få makten över sin egen
kompetensutveck-ling. Avdragsrätten för kompetenssparande/pensionssparande
bör därför höjas från ett halvt till ett helt basbelopp.
Den dubbla beskattningen på aktieutdelningar måste slopas. Det är en av de
viktigaste åtgärderna för att långsiktigt förbättra tillgången till
riskvilligt kapital för småföretagen. Därför föreslås en successiv avveck-
ling av dubbel-skatten på aktieutdelningar. Under de närmaste två åren kan
dubbelskatten för fysiska personer halveras. Det är ett första viktigt steg
för att på sikt kunna avveckla denna straffskatt på risksparande helt.
Fåmansbolagsreglerna (de s.k. 3:12-reglerna) måste förenklas. Folkpartiet
föreslår att fåmansbolagsreglerna reformeras så att ett belopp mot-svarande
en normalinkomst beskattas som arbetsinkomst, resterande som inkomst av
kapital.
Sociala avgifter på vinstandelar slopas. Folkpartiet ser positivt på
systemen med andel i vinst. Det ökar enligt min mening förståelsen för
företagandets villkor och höjer motivationen och trivseln på
arbetsplatserna. Många moder-na företags största kapitaltillgång ligger
just i de anställdas kunnande. För att företaget skall kunna behålla denna
tillgång är en väg att bereda dem ägande i företaget, t.ex. genom
personaloptioner. Optionsbeskattningen ses över med sikte på att en
skattelättnad skall kunna ges.
Arbetsgivaravgiften bör sänkas med 2 procentenheter i tjänstesektorn. Folk-
partiets långsiktiga mål är att helt ta bort arbetsgivaravgifternas
skattedel. Därför priorite-ras till att börja med sänkningen i den privata
tjänstesektorn, den del av näringslivet som är mest känslig för
arbetskraftskostnader och som därigenom kan få störst betydelse för ett
växande småföretagande, särskilt i de branscher där många kvinnor är
verksamma. En lägre arbetskostnad i arbetsintensiva tjänstesektorer gör att
fler får arbete i privata företag.
Det skatteadministrativa krånglet måste minska. Företagarna skall vara just
företagare och inte byråkrater. Därför måste det bli lättare att starta
företag genom att alla skall kunna få F-skattsedel. Deklarationerna för
företagare måste göras enklare. Regler som inte används under fem år skall
tas bort så att kostnaderna för administration av regler kan minska.
Folkpartiet är förespråkare av grön skatteväxling. Denna tanke har dock för
-fuskats under 1990-talet genom att energi- och miljöskatterna, bl.a. på
bensin och el, har höjts utan motsvarande sänkning av skatten på arbete.
Jag anser att skatten på arbete, såväl inkomstskatter som arbetsgivaravgift
, skall sänkas. Den vikti-gaste miljöförbättrande förändringen är enligt
min mening att arbeta för gemensam koldioxidskatt i EU. Bland Folkpartiets
skatteförlag finns också en skatt på sopförbränning.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad
som anförts om inriktningen av skattepolitiken och tillstyrker därmed
Folkpartiet liberalernas motion Fi39 (fp) yrkande 2. Övriga motionsyrkanden
som är aktuella i detta sammanhang avstyrks.
10. Riktlinjer för kommunernas ekonomi - avsnitt 3.1, punkt 4 (v, mp)
av Johan Lönnroth (v), Siv Holma (v) och Yvonne Ruwaida (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i re-
servation 10. Därmed bifaller riksdagen motion 2001/02:Fi40 av Gudrun
Schyman m.fl. (v).
Ställningstagande
I enlighet med riksdagens principbeslut angående utformningen av den eko-
nomiska vårpropositionen har regeringen begränsat sina förslag till 2
princi-piella punkter, dels angående riktlinjer för den ekonomiska
politiken, dels för budgetpolitiken. För att kommunerna skall ha möjlighet
att driva ett rationellt och långsiktigt budgetarbete är det av stor vikt
att vissa grundläggande frågor mellan stat och kommun kan klargöras på
våren. Detta underströks även av riksdagen i samband med beslutet om en ny
inriktning för den ekonomiska vårpropositionen. Vi anser därför att
regeringen i kommande vårpropositioner även bör redovisa sin bedömning av
kommunsektorns ekonomi. En sådan redovisning bör dels beskriva vilket
utrymme som finns givet existerande regler och med nuvarande ekonomiska
utveckling, dels innehålla en bedöm-ning om det erforderliga ekonomiska
utrymmet för kommunsektorn under det kommande året.
Det finns en rad skäl som talar för att kommunsektorn måste få ökade eko-
nomiska resurser från staten. Riksdagen har beslutat om ett tillfälligt
syssel-sättningsstöd för år 2002 inom ramen av 3 miljarder kronor. Detta
stöd inne-bär ett väsentligt tillskott till kommunsektorn 2002, men vi
anser att riksdagen redan denna vår bör ta beslut som gör att kommunerna
kan vara säkra på att de kommer att få behålla dessa ökade resurser även
under 2003. De flesta bedömare är eniga om att kommuner och landsting har
sämre ekonomi 2003 än 2002. Om en kommun skall kunna utnyttja stödet för
2002 rationellt måste den ha motsvarande finansiering även för 2003. Det
tyngsta skälet för att se över kommunernas ekonomiska situation är dock
löneläget för de kvinnodo-minerade yrkena inom den offentligas sektorn,
inom vården skolan och om-sorgen. Staten har enligt vår mening ett
avgörande ansvar för att möjliggöra för kommunerna att både förbättra den
offentliga servicen och höja lönenivå-erna. En rimlig lägsta nivå för
utökat stöd från staten är att permanenta det tillfälliga stödet för 2002.
Detta skulle innebära ett utökat permanent stöd till kommunerna fr.o.m.
2003 på 3 miljarder kronor.
Med det anförda föreslår vi att riksdagen bifaller motion Fi40 (v).
Särskilt yttrande
Utskottets beredning av ärendet har föranlett följande särskilda yttranden.
I rubriken anges vilken punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
be-handlas i avsnittet.
Den ekonomiska utvecklingen i Sverige - avsnitt 1.2, punkt 1 (m, kd, c, fp)
av Mats Odell (kd), Gunnar Hökmark (m), Lennart Hedquist (m), Anna
Åkerhielm (m), Per Landgren (kd), Gunnar Axén (m), Lena Ek (c) och Karin
Pilsäter (fp).
Vi anser att utskottet under avsnittet om den svenska ekonomin ger en
missvi-sande beskrivning av sysselsättningens utvecklingen. På grund av den
mycket snabbt stigande sjukfrånvaron är den verkliga sysselsättningen
betydligt lägre än den som redovisas i majoritetstexten och i den
officiella statistiken. Till exempel har inte antalet människor i faktiskt
arbete och antalet arbetade tim-mar under de senaste åren ökat i samma
omfattning som den officiella syssel-sättningen.
Utskottet anger vidare att den tidigare växande bristen på arbetskraft har
försvunnit under det senaste året. Enligt vår mening är ökningen av
sjukfrån-varon av en sådan omfattning att den har en avgörande betydelse
för arbets-marknadens sätt att fungera och tillgången på arbetskraft. Vi
anser därför att den snabbt växande sjukfrånvaron gör att bedömningarna om
arbetskraftsut-budet i den svenska ekonomin är mycket osäkra.
När det gäller den nya ekonomiska information som tillkommit sedan vår-
propositionen lämnades till riksdagen anser vi att den tyder på att
regeringens och utskottets förhoppning om en konjunkturuppgång under hösten
blivit än mer osäker. Till exempel har företagens nedreviderade
vinstprognoser, sjun-kande kurser på Stockholmsbörsen, stigande oljepriser
till följd av oron i Mellanöstern negativt påverkat både hushållens och
företagens bedömningar av den ekonomiska framtiden. I Konjunkturinstitutets
senaste barometer för april framgår också att återhämtningen inom industrin
och byggsektorn går sakta.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Vårpropositionen 2002
I proposition 2001/02:100 2002 års ekonomiska vårproposition föreslår rege-
ringen (Finansdepartementet)
såvitt avser den ekonomiska politiken och budgetpolitiken
1. att riksdagen godkänner det förslag till riktlinjer för den ekonomiska
politiken som regeringen förordar (kapitel 1),
2.
3. att riksdagen godkänner det förslag till riktlinjer för budgetpolitiken
som regeringen förordar (avsnitten 4.1 och 4.3).
4.
Regeringens skrivelse 101 Årsredovisning för staten 2001
I regeringens skrivelse 2001/02:101 lämnar regeringen en redogörelse för
det ekonomiska utfallet i staten budgetåret 2001.
Följdmotioner med anledning av proposition 100
2001/02:Fi36 av Bo Lundgren m.fl. (m):
1. Riksdagen beslutar godkänna det förslag till riktlinjer för den
ekonomiska politiken som vi förordar i motionen i kapitel 3.
2. Riksdagen beslutar godkänna det förslag till riktlinjer för
budgetpolitiken som vi förordar i motionen i kapitlen 6 och 7.
2001/02:Fi37 av Alf Svensson m.fl. (kd):
1. Riksdagen godkänner de grundläggande utgångspunkter för den ekonomis-ka
politiken som Kristdemokraterna förordar (avsnitt 6.1).
2. Riksdagen godkänner det förslag till inriktning av den ekonomiska politi
-ken som Kristdemokraterna förordar (avsnitt 6.2).
3. Riksdagen godkänner det förslag till inriktning av budgetpolitiken som
Kristdemokraterna förordar.
4. Riksdagen godkänner det övergripande mål för den ekonomiska politiken
som Kristdemokraterna förordar (avsnitt 6.2.1).
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
motionen om EMU-samarbetet (avsnitt 6.3).
2001/02:Fi38 av Agne Hansson m.fl. (c):
1. Riksdagen beslutar godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som Centerpartiet förordar (avsnitt 4).
2. Riksdagen beslutar godkänna de riktlinjer för budgetpolitiken som Center
-partiet förordar (avsnitt 5).
3. Riksdagen beslutar godkänna de riktlinjer för skattepolitiken som Center
-partiet förordar (avsnitt 8).
2001/02:Fi39 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):
1. Riksdagen beslutar godkänna de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken i enlighet med vad som anförs i motionen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen
anförs om skattepolitikens inriktning.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen
anförs om budgetpolitikens inriktning.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen
anförs om inriktning av den ekonomiska politiken syftande till att uppnå 3
% årlig BNP-tillväxt.
2001/02:Fi40 av Gudrun Schyman m.fl. (v):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om riktlinjer för kommunernas ekonomi i den ekonomiska vårpro-
positionen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motio-nen
anförs om ett permanent resurstillskott på 3 miljarder kronor till kommu-
ner och landsting fr.o.m. år 2003.
Bilaga 2
Skatteutskottets yttrande
2001/02:SkU4y
Skattefrågor i vårpropositionen
Till finansutskottet
Finansutskottet har berett skatteutskottet tillfälle till yttrande över
2002 års ekonomiska vårproposition jämte motioner.
Sammanfattning
Utskottet ställer sig bakom de riktlinjer för skattepolitiken som
regeringen förordar.
Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folk-partiet
liberalerna har i avvikande meningar ställt sig bakom de egna försla-gen om
riktlinjer för skattepolitiken.
Utskottets överväganden
Inledning
Den ekonomiska vårpropositionen bygger på budgetpropositionen för 2002 om
vilken det finns en överenskommelse mellan den socialdemokratiska
regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Samarbetet har under mandat-
perioden berört fem områden - ekonomi, sysselsättning, rättvisa,
jämställdhet samt miljö - och innefattat både konkreta förslag och
långsiktiga åtaganden inför framtiden. I vårpropositionen bekräftas
överenskommelsen, och det anförs att träffade uppgörelser kommer att
fullföljas.
Skattepolitikens inriktning
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen godkänner regeringens förslag om inriktning av den ekonomiska
politiken såvitt avser skatteområdet och avslår de mo-tionsförslag
beträffande skattepolitikens inriktning som lagts fram av Moderata
samlingspartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet
liberalerna.
Jfr avvikande meningarna 1 (m), 2 (kd), 3 (c) och 4 (fp).
Propositionen
I propositionen föreslår regeringen att riksdagen godkänner de allmänna
riktlinjer för den ekonomiska politiken som regeringen förordar (yrkande 1)
. Under rubriken Rättvisa skatter anförs att skatternas främsta syfte är
att finan-siera välfärden och att skatterna samtidigt skall stimulera till
arbete och inve-steringar, till en uthållig utveckling och till minskade
ekonomiska och sociala klyftor.
Regeringen framhåller att betydande skatteförändringar genomförts under
mandatperioden och att dessa inneburit sänkta inkomstskatter för låg- och
medelinkomsttagarna, sänkta fastighetsskatter och sänkta skatter för företa
-gen. Vidare har flera steg tagits i en grön skatteväxling som bl.a. syftar
till att minska de skadliga utsläppen av koldioxid.
Under mandatperioden har tre fjärdedelar av en skattereform inriktad på låg
- och medelinkomsttagare genomförts. Fullt genomförd innebär reformen att
löntagarna helt kompenseras för den allmänna egenavgift om 7 % som de
betalar till pensionssystemet. För en inkomsttagare med 20 000 kr i månaden
medför kompensationen i dag en skattesänkning med ca 700 kr i månaden.
Regeringen anför att detta minskar marginalskatterna för låg- och medel-
inkomsttagare samtidigt som köpkraften stärks så att både utbudet och efter
-frågan på arbetskraft ökar. Vidare har en justering av gränsen för uttag
av statlig inkomstskatt genomförts. I samband med skattereformen 1990 formu
-lerades ambitionen att högst 15 % av inkomsttagarna skulle betala
statsskatt. Den goda reallöneutvecklingen och saneringen av de offentliga
finanserna har dock medfört att andelen kommit upp i 20 % år 1999. För att
minska andelen har gränsen för uttag av statlig inkomstskatt höjts utöver
den automatiska uppräkningen såväl 2000, 2001 som 2002. Regeringen avser
att hösten 2002 göra en bedömning av det samhällsekonomiska utrymmet för
ett slutförande av inkomstskattereformen under år 2003.
Grundavdragen för vanliga inkomsttagare och pensionärer har höjts som ett
led i den gröna skatteväxlingen. År 2001 höjdes grundavdragen med 1 200 kr
och år 2002 med 900 kr. För att ytterligare kompensera pensionärerna för de
besparingar som genomfördes under 1990-talet får dessa också en särskild
skattesänkning fr.o.m. i år. Skattesänkningen gör att så gott som alla
pensio-närer har fått cirka 100 kr mer i månaden fr.o.m. den 1 januari 2002
. Även folkpensionärer med så låga inkomster att de i dag inte betalar
någon skatt omfattas genom att deras skattekonton krediteras.
I en rättvisereform har löntagarna återfått en skattelättnad för fack-
föreningsavgifterna. På detta sätt är löntagarnas bidrag till den fackliga
verk-samheten inte längre missgynnat vid en jämförelse med arbetsgivarnas
bidrag till sina organisationer. För att underlätta för medborgarna kan
löntagare med förenklad deklaration i år för första gången lämna
självdeklarationen elek-tro-niskt.
Fastighetsskatten är enligt vad som anförs en del av kapitalinkomstbe-
skattningen och en viktig inkomstkälla för att finansiera den offentliga
välfär-den. För att möta de prishöjningar som den goda ekonomiska
utvecklingen har givit upphov till har fastighetsskatten sänkts från 1,5 %
till 1,0 % av taxe-ringsvärdet för småhus. För hyreshus har
fastighetsskatten sänkts från 1,5 % till 0,5 %. Samtidigt har en
begränsningsregel införts som innebär att hushåll med normala inkomst- och
förmögenhetsförhållanden maximalt skall betala 5 % av sin inkomst i
fastighetsskatt. Därmed har fastighetsskattens fördel-ningspolitiska profil
förbättrats. Omräkningsförfarandet vid fastighets-taxeringen kommer att
ersättas med en förenklad fastighetstaxering mitt emellan de allmänna
fastighetstaxeringarna. Regler som innebär att höjda taxeringsvärden inte
får omedelbart genomslag på uttaget av fastighetsskatt införs också. Vid
förmögenhetsbeskattningen har fribeloppet höjts från 900 000 kr till 1,5
miljoner kronor för ensamstående och till 2 miljoner kronor för
sambeskattade par.
En ny utredning om fastighetsskatt skall tillsättas för att pröva lösningar
som kan innebära vissa avsteg från nu gällande principer för fastig-hets-
beskattningen under förutsättning att de fördelningsmässiga konsekvenserna
är acceptabla. Regeringen skall dessutom tillsätta en särskild utredning
för att se över utformningen av förmögenhetsbeskattningen i ett längre
perspektiv. En översyn av arvs- och gåvobeskattningen skall också
genomföras.
Starka och livskraftiga företag är enligt vad regeringen anför av avgörande
betydelse för att Sverige skall vara en nation som präglas av uthållig
tillväxt och rättvisa. Under mandatperioden har en rad skattesänkningar
genomförts för att ytterligare förbättra företagsklimatet.
Förutsättningarna för företagens egenfinansierade investeringar har för-
bättrats genom att utrymmet för avsättning till periodiseringsfonder
utökats och avsättningsperioden förlängts. Enskilda näringsidkare och
delägare i handelsbolag har fått samma möjlighet till schablonavdrag för
ökade levnads-kostnader vid resor som löntagarna. I stort sett alla de
stoppregler som gällde vid transak-tioner mellan fåmansägda företag och
deras ägare har slopats. Vidare har avdragsreglerna för utgifter vid
ombyggnad av lokaler i samband med byte av hyresgäst gjorts generösare.
Villkoren för investmentbolag har jämställts med de som gäller för
värdepappersfonder genom att schablon-in-täkten för investmentbolag sänkts
från 2,0 till 1,5 %.
Företagens administration förenklas genom att alla fysiska personer som
redovisar intäkter av näringsverksamhet får en förtryckt självdeklaration.
En gemensam deklarationstidpunkt (2 maj) för alla deklarationsskyldiga
införs fr.o.m. 2003. Förseningsavgiften har sänkts för den som inte lämnar
in sin skattedeklaration i tid från 1 000 till 500 kr utom i fall då den
deklarations-skyldige inte följt en uppmaning om att deklarera eller
tidigare har slarvat med att lämna deklaration.
Det är enligt vad som anförs viktigt att småföretagandet är spritt över
hela landet. Den generella nedsättningen av arbetsgivaravgifterna med 5 %
av lönesumman upp till 852 000 kr har därför utvidgats till 15 % för
företag i stödområde A. Mervärdesskatten på resor har sänkts från 12 % till
6 %.
Under mandatperioden har flera steg i en grön skatteväxling tagits. Syftet
är bl.a. att minska de koldioxidutsläpp som bidrar till växthuseffekten.
Rege-ringen anför att skatteväxlingen kan bidra till att stimulera
innovationer och användandet av ren och mer resurseffektiv teknik och att
en effektivare ener-gianvändning kan underlätta en avveckling av
kärnkraften.
Under år 2000 omfattade den gröna skatteväxlingen ca 1,7 miljarder kro-nor.
Dieselskatten höjdes med 25 öre, elskatten med 1 öre och kärnkrafts-skatten
med 0,5 öre. De ökade resurserna avsattes för en reducerad skatt i samband
med individuell kompetensutveckling och för att skattemässigt likställa
jordbruket med industrin.
Under år 2001 omfattade den gröna skatteväxlingen drygt 3 miljarder kro-nor
. Koldioxidskatten gavs en ökad tyngd i förhållande till energiskatten
genom att en höjning av koldioxidskatten med 25 % kombinerades med en
sänkning av energiskatten på el och bränslen med 8 %. Samtidigt höjdes
koldioxidskatten med ytterligare 15 % och energiskatten på el med 1,8 öre.
För bensin, diesel och industrin neutraliserades dessa skatteförändringar.
Skatten på dieselolja höjdes därutöver med 10 öre per liter. Intäkterna
använ-des för att finansiera en sänkning av arbetsgivaravgiften med 0,1
procentenhet och för en höjning av grundavdraget med 1 200 kr.
Under år 2002 omfattar den gröna skatteväxlingen ca 2 miljarder kronor.
Energiskatten på el har höjts med 1,2 öre den första januari i år.
Samtidigt har koldioxidskatten åter höjts med 15 %. Industrin har
undantagits från höj-ningar, medan effekten för bensin och diesel
neutraliserats genom lika stora sänkningar av energiskatten. Dessutom har
avfallsskatten höjts med 15 %. Intäkterna används för att finansiera en
höjning av grundavdragen i inkomst-skatten med 900 kr.
Slutligen framhålls att regeringen aviserat att ett kvotbaserat
elcertifikats-system bör införas för att främja elproduktion från
förnyelsebara energikällor. Härvid bibehålls den s.k. miljöbonusen för
vindkraft under sju år samtidigt som en successiv avtrappning sker.
Motionerna
I Moderata samlingspartiets motion Fi36 yrkande 2 delvis av Bo Lundgren m.
fl. (m) anförs att grunden för välfärden är den enskildes arbete och företa
-gande och att det är en viktig uppgift för den ekonomiska politiken att
vidga den enskildes möjligheter att ta ansvar för sig och sin familj. Det
är enligt vad som anförs avgörande att skatterna sänks för alla och på ett
sätt som ger mycket tydliga effekter för låg- och medelinkomsttagare.
Tonvikten läggs därför på sänkta inkomstskatter och en avveckling av
fastighetsskatten.
Vid inkomstbeskattningen är målet att grundavdraget skall höjas till 50 000
kr. Reformen inleds redan nästa år genom att grundavdraget höjs till 34 000
kr. Då införs också ett extra grundavdrag på 15 000 kr per barn under 16 år
. Kompensationen för de allmänna egenavgifterna ersätts med ett för-
värvsavdrag för pensionsgrundande inkomster. Grundavdragen och för-
värvsavdraget görs mot den kommunalt taxerade inkomsten.
Motionärerna vill vidare underlätta för kvinnor och män att kombinera ar-
betsliv och ansvar för barnen och föreslår därför att det införs en skatte-
reduktion för hushållsnära tjänster på 50 % av arbetskostnaden på maximalt
25 000 kr per hushåll.
Avvecklingen av fastighetsskatten genomförs successivt under den kom-mande
mandatperioden. Taxeringsvärdena återställs direkt till den nivå som gällde
under år 2000, och de regionala skillnaderna minskas genom att endast halva
markvärdet läggs till grund för beskattningen. Skattesatsen bestäms nästa
år till 0,9 % för småhus och 0,5 % för hyreshus och sänks sedan årligen.
Schablonintäkten för ägare av hyreshus slopas omedelbart.
Motionärerna anför vidare att skatter som hämmar sparandet och tillväxten
och driver kapital och företag ut ur landet bör avskaffas. Förmögenhets-
beskattningen avskaffas under den kommande mandatperioden. I ett första
steg slopas sambeskattningen, och fribeloppet höjs till 2 miljoner kronor.
Kapitalinkomstskatten är enligt vad som anförs för hög och bör successivt
sänkas till genomsnittlig EU-nivå. Skatten på aktieutdelningar avskaffas
successivt under mandatperioden. Diskriminerande skatteregler för fåmans-
bolag avskaffas så att en aktiv delägare beskattas för inkomst av kapital
om ägaren tagit ut skälig lön. Den statliga inkomstskatten ses som en skatt
på kunskap och kompetens och avvecklas därför successivt. Arvs- och gåvo-
skatten avskaffas eftersom den försvårar generationsskiften. Skattereglerna
för optionsprogram ses över för att göra Sverige konkurrenskraftigt på
detta område. Royalty beskattas som inkomst av kapital. Ett
riskkapitalavdrag införs och utrymmet för eget pensionssparande utvidgas.
Fondsparande bör kunna omplaceras utan kapitalvinstbeskattning.
Motionärerna anför vidare att den svenska beskattningen av jordbrukets
produktionsmedel är för hög, och de föreslår att jordbrukets dieselskatt
sänks och att skatten på växtnäring slopas.
Energibeskattningen är enligt vad som anförs krånglig, ogenomtänkt och för
hög. Skatten på kärnkraftsel bör sänkas eftersom den strider mot principen
om att energiskatter skall tas ut i konsumentledet. Skatten på bensin och
die-sel bör sänkas så att den inte kostar mer än i Europa. Reseavdraget
höjs till 20 kr per mil.
Mervärdesskatten skall anpassas för att ge rimliga priser jämfört med eu-
ropeisk nivå. Alkoholskatterna bör snarast anpassas till dansk nivå. Reklam
-skatten är inte konkurrensneutral och bör avskaffas nästa år.
I Kristdemokraternas motion Fi37 yrkandena 1 delvis och 2 delvis av Alf
Svensson m.fl. (kd) anförs att det är en viktig och prioriterad uppgift att
skapa en skattestruktur som gör att fler kan klara sig på sin egen lön och
inte tvingas vara beroende av bidrag för att få hushållsekonomin att gå
ihop. Vidare fram-hålls att människor inte bör påverkas i sina val av
skatte- och bidragsregler och att det därför är viktigt att utforma
skattereglerna på ett sådant sätt att marginaleffekterna minskar.
Motionärerna föreslår att grundavdraget vid beräkningen av den kommun-ala
inkomstskatten höjs till minst 25 000 kr och håller öppet för att denna
höjning av grundavdraget eventuellt kan inledas med en upptrappning i syfte
att reducera marginaleffekten för taxerade inkomster mellan 0 och 100 000
kr. Vidare minskas marginalskatten för alla förvärvsaktiva låg- och medel-
inkomsttagare genom ett statligt förvärvsavdrag för inkomst av anställning
och näringsverksamhet. Målet är ett avdrag på uppemot 10 % av denna in-
komst. Samtidigt avskaffas den nuvarande kompensationen för de allmänna
egenavgifterna. Marginaleffekten reduceras vidare med 5 procentenheter för
inkomster över den högre brytpunkten genom att det andra steget i den stat-
liga inkomstskatteskalan slopas. En skattereduktion på 600 kr per barn upp
till 16 år införs vidare.
För att eliminera den skattekil som uppkommer när hushållen anlitar ex-tern
arbetskraft införs en skattereduktion på 50 % för hushållens köp av
tjänster.
Fastighetsskatten står enligt vad som anförs i konflikt med såväl ägande-
rätten som principen om skatt efter bärkraft, och motionärerna föreslår
därför att den avskaffas för småhus, hyreshus, kommersiella lokaler och
industri-enheter. Reformen finansieras delvis genom att kommunerna får rätt
att ta ut en kommunal avgift, som för småhus får uppgå till högst 2 600 kr
per år och för hyreshus till högst 800 kr per lägenhet. Vidare höjs
kapitalvinstskatten vid försäljning av bostäder från 20 till 30 % av
vinsten. Omläggningen till en kommunal avgift för kommersiella lokaler och
industrienheter avses vara neutral.
Motionärerna anför vidare att grundbulten för den ekonomiska politiken är
att ge stabila och goda villkor för fler och växande företag och därigenom
öka sysselsättningen, minska arbetslösheten och trygga välfärden. De
föreslår förändringar i skattesystemet som skall ge viktiga strukturella
effekter som förbättrar ekonomins funktionssätt. Förslagen innebär bl.a.
följande.
Skatten på utdelningsinkomster från risksparande avvecklas successivt och
är helt borta från år 2005. Förmögenhetsskatten avvecklas i tre steg. I ett
första steg avskaffas sambeskattningen, och därefter sänks skattesatsen suc
-cessivt. Omläggningen finansieras genom att bolagsskatten höjs till 30 %.
Arbetsgivaravgifterna sänks med 7 procentenheter på lönesummor upp till 900
000 kr per år från år 2004. Från år 2005 utökas nedsättningen till 10
procentenheter. För egenföretagare utökas den nedsättningsberättigade löne-
summan till 250 000 kr per år. Ett riskkapitalavdrag införs, där maximalt
100 000 kr för investeringar i onoterade företag blir avdragsgilla mot
inkomst av tjänst eller inkomst av kapital. Arvsskatten på bundet kapital
avskaffas vid generationsskifte i företag. 1,8 miljarder kronor avsätts de
närmaste tre åren för sänkt skatt på nybyggnation av hyresrätter.
Avdragsrätten på pensionssparande höjs successivt till ett helt basbelopp
per år. Royaltyinkomster från patenterade uppfinningar skattebefrias under
två år och beskattas därefter som inkomst av kapital. En avdragsrätt för in
-sättningar på individuella utbildningskonton införs från halvårsskiftet år
2002. Vidare utvidgas möjligheten till avdrag för reskostnader genom att
gränsen för sådana avdrag sänks till 5 000 kr.
Jordbruksnäringens villkor förbättras genom att 1 miljard kronor avsätts
för att skapa rimliga och rättvisa konkurrensvillkor. Konkurrensvillkoren
för åkeri- och transportsektorn föreslås också förbättras genom gynnsammare
skatteregler i form av sänkt dieselskatt.
I Centerpartiets motion Fi38 yrkande 3 av Agne Hansson m.fl. (c) anförs att
den ekonomiska politiken måste utformas så att den bidrar till livskraft i
hela landet och ökar vars och ens ekonomiska självbestämmande. Detta ger
den bästa grunden för en uthållig tillväxt. Skattepolitiken måste därför
utfor-mas så att den ger goda förutsättningar för fler företag att komma i
gång och växa, större ekonomiskt utrymme för landets familjer samt
förbättringar för dem som bäst behöver ökat ekonomiskt utrymme. Därför
prioriteras skatte-sänkningar som är riktade mot småföretagande och
uthållig tillväxt, låg- och medelinkomsttagare samt boende.
En inkomstskattereform genomförs för att öka människors ekonomiska
självbestämmande. En skatterabatt på 10 000 kr ersätter dagens grundavdrag.
I praktiken ger det enligt vad som anförs ungefär samma effekt som ett grun
-davdrag på drygt 31 000 kr med en genomsnittlig kommunalskatt. Efter-som
skatterabatten utgår lika för alla försvinner den negativa marginaleffekt
som finns i dagens skattesystem då grundavdraget trappas av. En särskild
skattera-batt för förvärvsinkomster införs också och uppgår till 10 % av
inkomsten upp till 108 000 kr, vilket ger en maximal förvärvsrabatt på 10
800 kr. Skatte-rabatten börjar trappas ned vid en inkomst på 180 000 kr,
för att vid en årsin-komst på 288 000 kr och däröver uppgå till 5 400 kr.
För att förbättra hushållens och barnfamiljernas ekonomi höjs reseavdraget
och får inkludera resor till barnomsorg. Barnfamiljerna får också en extra
skatterabatt med 100 kr per barn och månad för barn upp till 18 år. Skatten
på hushållsnära tjänster sänks och ger enligt vad som anförs utrymme för
nya jobb inom sektorer där det i dag knappast finns någon vit marknad.
Beskattningen av boende utformas som en schablonintäkt på taxerings-värdet
och sänks så att skatteuttaget motsvarar en fastighetsskatt på 0,9 % år
2003 och 0,75 % år 2004. Taxeringssystemet reformeras så att extremt höga
huspre slår igenom på omräkningen av grannarnas taxeringsvärde, och
taastigheter för fastboende skiljs från den för fritidsboende.
Sambeskattningen av förmögenhet slopas och endast halva taxeringsvärdet
ingår i underlaget för förmögenhetsbeskattning.
Arbetsgivaravgifterna sänks ytterligare för att stimulera framför allt små
företag att utvecklas och växa. Den nuvarande reduktionen av arbetsgivar-
avgifterna ökas till 10 procentenheter och får beräknas på en lönesumma upp
till 2 miljoner kronor. För egenföretagare höjs underlaget till 300 000 kr.
Som ett led i omställningen till en uthållig utveckling finansieras en del
av sänk-ningen av arbetsgivaravgifterna genom höjda skatter på utsläpp av
kväveoxid och koldioxid i industrin samt genom en skatt på förbränning av
osorterat avfall och höjd skatt på deponering av avfall.
Den gröna sektorn ges likvärdiga konkurrensvillkor genom att skatten på
diesel för jord- och skogsbruksmaskiner sänks och genom att skatten på kvä-
ve i handelsgödsel slopas.
I Folkpartiet liberalernas motion Fi39 yrkande 2 av Lars Leijonborg m.fl. (
fp) anförs att det är angeläget med strukturellt riktiga skattesänkningar
som förbättrar ekonomins funktionssätt och ökar arbetsutbud, företagande
och risktagande och att de skattesänkningar som har mest gynnsam effekt på
arbete och företagande bör prioriteras. Motionärerna föreslår att en ny
skatte-reform genomförs för att återställa den grundläggande principen om
30 % i skatt för de flesta och 50 % skatt för höga inkomster.
Förändringarna bör enligt vad som anförs koncentreras på de för tillväxt
och jobb skadliga margi-nalskatterna.
Kompensationen för de allmänna egenavgifterna har enligt motionärernas
mening fått en olycklig utformning eftersom avdragsrätten för dessa
avgifter begränsas. Löntagarna skall enligt vad som anförs inte kompenseras
för dessa avgifter utan få lägre skatter så att avgifterna kan betalas.
Motionärerna åter-för därför kompensationen för de allmänna egenavgifterna
och lägger i stället förslag om en reformering av inkomstskatterna med
följande utformning.
Brytpunkten för statlig skatt höjs till gränsen för egenavgifterna (ca 313
000 kr per år) bl.a. för att undvika att personer som betalar både statlig
skatt och egenavgifter får marginaleffekter om ca 55 %. Grundavdraget upp-
går i dag som högst till ca 21 000 kr vid en inkomst på strax över 100 000
kr. Vid högre inkomster trappas grundavdraget av, och detta ger upphov till
mar-ginaleffekter, den s.k. LO-puckeln. Motionärerna eliminerar dessa effek
-ter genom att avtrappningen av grundavdraget avskaffas. Det andra steget i
den statliga inkomstskatteskalan avskaffas eftersom det är ett brott mot
1990 års skattereform. Härigenom sänks marginalskatten med 5 procentenheter
i de aktuella inkomstskikten. För att göra det mer lönsamt att arbeta även
vid lägre inkomster införs ett förvärvsavdrag. Inledningsvis föreslås att
avdraget skall uppgå till 4 % av inkomsten. Vidare införs en
skattereduktion för att garantera att alla får del av en skattesänkning.
Skattereduktionen uppgår de första åren till 2 500 kr respektive 3 000 kr
per person och tillfaller även pensionärer.
En socialförsäkringsreform genomförs och innebär bl.a. att avgifterna till
a-kassan höjs samtidigt som de blir fullt avdragsgilla. Härvid slopas
skatte-reduktionen för fackföreningsavgift. De höjda avgifterna leder inte
till ökade kostnader eftersom inkomstskatterna sänks i motsvarande mån.
Avsikten är att avgifter till försäkringar skall vara tydliga för alla.
Motionärerna anför vidare att föräldrars extra försörjningsbörda bör beak-
tas vid beskattningen. Utökningar av det generella barnstödet bör därför
ske i form av en skattereduktion. En sådan införs år 2002 med ungefär 160
kr per månad och barn för att successivt öka till 220 kr per månad och barn
år 2004. Åtgärden kombineras med att den del av bostadsbidraget som i
praktiken utgör ett rent inkomstprövat barnbidrag trappas ned med först 60
kr och sedan 120 kr per barn och månad.
En skattelättnad införs för köp av hushållstjänster och innebär att priset
på dessa halveras. Härigenom blir tjänsterna enligt vad som anförs
tillgängliga för hushåll med normala inkomster och svarta jobb blir vita.
Motionärerna föreslår vidare förändringar som syftar till att förbättra
vill-koren för sparandet.
Förmögenhetsskatten kommer att bli alltmer omöjlig att upprätthålla i en
internationaliserad värld och bör därför avskaffas på sikt. I ett första
steg föreslås att sambeskattningen slopas och att fribeloppet höjs till 2,1
miljoner kronor.
Fastighetsskatten bidrar till en orimligt hög beskattning av boendet, som
är en viktig sparform för många människor. Beskattningsformen är
oacceptabel, och de olika boendeformerna behandlas inte likformigt. I
avvaktan på en grundläggande reformering bör taxeringsvärdena enligt vad
som anförs fort-satt vara frysta på 2000 års nivå med skattesatserna 1,0 %
för enfamiljshus och 0,5 % för flerfamiljshus.
Med ett ökande behov av återkommande kompetensutveckling är ett spa-rande
som kan användas för detta ändmål viktigt. Avdraget för pensions-sparande
bör därför utvidgas till ett avdrag för pensions- och kompetens-sparande
samtidigt som avdragsutrymmet höjs från ett halvt till ett helt bas-belopp.
Motionärerna föreslår vidare åtgärder som syftar till att förbättra före-ta
-gandets villkor. De anför att skatten på aktieutdelningar måste slopas för
att långsiktigt förbättra de mindre företagens tillgång på riskvilligt
kapital. Skat-ten på aktieutdelningar avvecklas därför successivt med en
halvering under de kommande två åren. De s.k. 3:12-reglerna förenklas så
att en del-ägare kan beskattas för sin utdelning som inkomst av kapital om
en normal-inkomst beskattats som arbetsinkomst. Beskattningen av
personaloptioner bör ses över med sikte på att en skattelättnad skall kunna
ges. Socialavgifterna på vinstan-delssystem slopas. Arbetsgivaravgifterna
sänks med 2 procentenheter i tjäns-tesektorn.
Slutligen anförs att den viktigaste miljöförbättrande förändringen är att
ar-beta för gemensam koldioxidskatt i EU. Motionärerna föreslår också att
det införs en skatt på sopförbränning.
Utskottets ställningstagande
Enligt utskottets mening är skattesystemets främsta uppgift att på ett
varaktigt och stabilt sätt finansiera olika gemensamma åtaganden. Det
totala skatteutta-get är därför en direkt följd av den avvägning mellan
offentligt och privat finansierad välfärd som medborgarna gör via det
politiska systemet. Skatter har inget egenvärde, utan utrymmet för
skattesänkningar måste hela tiden bedömas mot bakgrund av medborgarnas
önskemål om en offentligt finansie-rad välfärd och de uppsatta
budgetpolitiska målen.
I förhållande till omvärlden har Sverige höga skatter som en följd av
större och mer generellt utformade, offentligt finansierade välfärdssystem.
Samti-digt blir den svenska ekonomin alltmer öppen i takt med att den
internatio-nella rörligheten på tjänste-, arbets- och kapitalmarknaderna
ökar. Den ökan-de integrationen påverkar de underliggande skattebaserna och
ställer nya krav på skattepolitiken.
Det finns inte något enkelt sätt att jämföra skattesystem i olika länder
för att på det sättet få en exakt beskrivning av de anpassningskrav som den
ökade internationella rörligheten medför. Jämförelser av skatteuttaget
ställt i relation till bruttonationalprodukten ger ingen större vägledning,
eftersom länderna har utformat sina transfererings- och skattesystem efter
olika principer. Också mer grundläggande skillnader i förutsättningarna,
som olika åldersstruktur, kan göra det svårt att göra rimliga jämförelser.
Även efter korrigering för sådana faktorer finns det dock kvar en skillnad
mellan Sverige och andra länder, och den utmaning som Sverige ställs inför
kvarstår därför.
En särskild utredning - Internationaliseringens betydelse för svenska
skattebaser och framtida skattestruktur (dir. 2000:51) - har till uppgift
att göra en samlad bedömning av hur den svenska skattestrukturen bör vara
utformad i en värld med internationaliserade marknader för varor, tjänster
och produk-tionsfaktorer samtidigt som de välfärdspolitiska ambitionerna
bevaras på dagens nivå. Avvägningen i skatteuttag på arbetsinkomster och
kapital-inkomster skall analyseras liksom möjligheten och önskvärdheten av
att beva-ra en likformig kapitalinkomstbeskattning. Syftet med arbetet är
att åstad-komma ett förbättrat underlag för framtida skattepolitiska
prioriteringar. En huvuduppgift är att bedöma rörligheten hos underlagen
för enskilda skatter enligt nuvarande system och i vilket tidsperspektiv en
ökad rörlighet kan uppkomma. Utredningens uppdrag skall vara slutfört
senast den 15 november 2002.
Utskottet anser att internationaliseringen och de krav som den ställer på
det svenska skattesystemet bör ses som en utmaning och att inriktningen bör
vara att den svenska skattestrukturen skall utformas på ett sätt som gör
det möjligt att bevara de välfärdspolitiska ambitionerna på dagens nivå.
Utskottet är inte berett att, som flera motionärer, direkt dra slutsatsen
att olika skatter så snabbt som möjligt bör slopas eller sänkas kraftigt.
Inkomstbeskattningen har i dag en utformning som stämmer förhållandevis väl
överens med den skatteskala som beslutades under skattereformen och som
därefter kompletterades med ett sista steg som en fördelningspolitisk
korrigering. Flertalet skattskyldiga betalar endast kommunal inkomstskatt,
och för grupper med högre inkomster tillkommer en statlig inkomstskatt på
20 % respektive 25 %. De som endast betalar kommunal inkomstskatt mot-
svarar mer än 80 % av de skattskyldiga.
Det finns enligt utskottets mening anledning att erinra om att skatteskalan
under de år som följde på krisåren i början av 1990-talet avvek väsentligt
från vad som gäller i dag. De kraftansträngningar som krävdes för att
sanera de stora budgetunderskott som krisen genererade hade bl.a. lett till
ett gradvis sänkt grundavdrag och till att löntagarna i stigande grad
belastades med egen-avgifter. Egenavgifterna innebär en särskilt tung
belastning för låg- och me-delinkomsttagarna eftersom de är avdragsgilla
och dessa kategorier i mindre grad än höginkomsttagarna har någon fördel av
detta avdrag.
Sedan krisen avvärjts har ett stort arbete lagts ned på att återställa
skatte-skalan. En skattereduktion för låg- och medelinkomsttagare infördes
inkomst-året 1999, och inkomståret 2000 påbörjades en genomgripande
reformering av inkomstbeskattningen som syftar till att eliminera
effekterna av egen-avgiften. Kostnaden för denna reform uppgår till närmare
50 miljarder kronor. Tre steg har redan tagits inkomståren 2000, 2001 och
2002, och detta är bak-grunden till att de kombinerade skatte- och
avgiftsnivåerna i skatteskalan nu kan sägas åter närma sig det mål som
uppställdes under skattereformen. I reformen ingår också justeringar av
skiktgränserna så att andelen skattskyl-diga som betalar statlig
inkomstskatt begränsas. Reformen gynnar särskilt låg- och
medelinkomsttagarna.
Som nämnts innebar krisåren också att grundavdraget gradvis urholkades. I
budgeten för inkomståret 2001 presenterade regeringen en strategi för en
grön skatteväxling som innebär att höjda skatter på energi och miljöutsläpp
finansierar en sänkning av skatten på främst arbete. Den gröna skatteväx-
lingen gjorde det möjligt att påbörja en återställning av grundavdraget.
Detta höjdes inkomståret 2001 med 1 200 kr, och höjningen avsåg även det
sär-skilda grundavdrag som utgår till pensionärer. Inför inkomståret 2002
har ytterligare en grön skatteväxling genomförts och finansierat en höjning
av grundavdraget och pensionärernas särskilda grundavdrag med 900 kr.
Vidare har den särskilda skattereduktionen för låg- och medelinkomsttagare
utvidgats så att den även gäller för pensionärer. Inkomståret 2003, då
pensionärerna övergår till att följa samma skatteregler som övriga
skattskyldiga, kommer skattereduktionen för låg- och medelinkomsttagare att
vara inbakad i grund-avdraget.
Enligt planerna skall ett fjärde och avslutande steg i reformeringen tas
när utrymme för en sådan åtgärd bedöms föreligga. När reformen genomförts
fullt ut har enligt utskottets mening skatteskalan en utformning som i allt
väsentligt motsvarar den skatteskala som beslutades under skattereformen.
En fördelningspolitisk korrigering finns dock genom att den särskilda
skatte-re-duktionen för låg- och medelinkomsttagare infogats i
grundavdraget.
När det gäller de olika förslagen om förändringar i inkomstskatteskalan har
dessa en varierande inriktning. Kraftiga allmänna sänkningar av inkomst-
skatten föreslås från flera håll, och det uttalade målet är att detta skall
finansi-eras genom en minskning av statens och kommunernas ansvar på olika
områ-den. Var och en skall få behålla mer av sin lön och på detta sätt
kunna klara sig själv.
Enligt utskottets mening innebär detta synsätt ett delvis underkännande av
den gemensamma sektorn och betydelsen av de kollektiva lösningar som i dag
framstår som självklara för de allra flesta. Tillgång till sjukvård, skolor
, polis, högre utbildning m.m. tas i dag för given eftersom finansieringen
sker via skattsedeln. Dagens skattefinansiering innebär en dubbel
omfördelning. Skatteskalan är anpassad till individens förmåga att bidra
till de gemen-samma kostnaderna, och de skattefinansierade tjänsterna och
förmånerna fördelas i princip efter behov. En kraftig neddragning av den
skattefinansie-rade gemensamma sektorn skulle därför innebära en försämring
för många grupper, och utskottet är inte övertygat om att de alternativ som
skall träda i stället verkligen skulle vara tillgängliga för alla.
Utskottet är inte berett att tillstyrka förslagen om kraftiga sänkningar av
inkomstskatten.
De förslag om skattesänkningar som läggs fram i motionerna motiveras bl.a.
med behovet av att minska marginaleffekterna. Enligt utskottets mening är
det viktigt att vara uppmärksam på att kombinationen av skatte- och bi-
dragsregler inte ger upphov till höga marginaleffekter för särskilt låg-
och medelinkomsttagarna. Höga marginaleffekter leder till
inlåsningseffekter, och drivkrafterna att arbeta mer, studera, byta arbete
eller att gå från bidrag till arbete försvagas. Regeringen har också aktivt
arbetat för att minska marginal-effekterna som ett led i politiken för en
full sysselsättning. Den påbörjade inkomstskattereformen har tillsammans
med andra reformer, som t.ex. max-taxan, bidragit till att
marginaleffekterna kunnat minskas. Av den redovisning som regeringen lämnar
i vårpropositionen framgår att samtliga grupper har fått minskade
marginaleffekter under mandatperioden och att minskningen har varit mest
påtaglig bland ensamhushåll med barn. För dessa har marginal-effekterna
minskat med 6-8 procentenheter. En fortsatt minskning av margi-
naleffekterna behövs för att minska klyftorna och ytterligare förbättra
förut-sättningarna för en ökad sysselsättning, och utskottet anser i likhet
med rege-ringen att politiken även fortsättningsvis bör ha denna inriktning
.
Förslag om barnavdrag och barnreduktioner läggs också fram i motio-nerna.
Enligt utskottets mening finns det varken ur barnfamiljernas synpunkt eller
av administrativa skäl någon anledning att söka infoga de familjepoli-tiska
stöden i skattesystemet. Ett avdrag eller en skattereduktion kräver sär-
skilda anpassningar av skattereglerna om syftet är att skattelättnaden
skall motsvara dagens kontanta bidrag och utgå från principen om ett stöd
som är lika för alla barn. Utskottet ser inte någon anledning att överväga
en föränd-ring med den inriktning som motionärerna föreslår.
En skattereduktion för hushållstjänster, som föreslås i samtliga motioner,
skulle enligt utskottets mening utgöra ett avsteg från de principer om en
lik-formig och neutral beskattning som ligger till grund för skattereformen
och som enligt utskottets mening bör gälla. Det är också kostsamt att genom
sti-mulanser försöka skapa en tjänsteproduktion som kan konkurrera med hus-
hållens egen tjänsteproduktion. Risken är att effekterna på sysselsätt-
ningen blir mycket små eller inga alls samtidigt som kostnaderna blir stora
. De erfa-renheter som man har gjort i Danmark talar för en sådan
utveckling. En sti-mulans av denna typ skulle dessutom leda till
gränsdragningsproblem och ge upphov till svårkontrollerade gråzoner.
Utskottet avstyrker förslaget.
När det gäller behovet av en förstärkning av möjligheterna till åter-
kommande kompetensutveckling finns det enligt utskottets mening anledning
att erinra om att den gröna skatteväxlingen har gjort det möjligt att
finansiera ett nytt system för individuell kompetensutveckling och att
regeringen under våren har lagt en proposition med förslag om ett sådant
system, så att det kan träda i kraft 2003. Systemet bygger på individens
eget sparande på kompe-tenssparkonton. Även arbetsgivaren stimuleras att
medverka. Huvuddelen av stimulanseffekterna i systemet ges genom en
kompetenspremie som utformas så att den individuella kompetensutvecklingen
blir attraktiv även för de grup-per som har begränsade möjligheter att
spara. Enligt utskottets mening finns det mot denna bakgrund inte anledning
att överväga den typ av föränd-ringar på detta område som föreslås i
motionerna.
Skatten på utdelning på andelar (aktier) föreslås i flera motioner slopas
helt eller delvis. Enligt utskottets mening visar de utredningar som gjorts
på om-rådet att en slopad skatt på aktieutdelningar inte är ett verksamt
medel för att förbättra de större företagens villkor. Tillgången till en
internationell kapital-marknad gör att beskattningen av sparande endast i
begränsad omfatt-ning inverkar på företagens investeringsbenägenhet. För
små och medelstora före-tag som inte i alla avseenden har tillgång till den
internationella kapital-mark-naden kan emellertid inte bortses från att den
personliga kapitalbeskatt-ningen inverkar på avkastningskravet och därmed i
viss mån fungerar som en skatt på företagens investeringar. I
skattelagstiftningen har detta förhållande beaktats genom de särskilda
lättnader som sedan 1997 gäller vid beskatt-ningen av utdelningar och
kapitalvinster på onoterade aktier. Dessa skattelätt-nader ersatte ett
tidigare riskkapitalavdrag. Utskottet anser att en generell sänkning av
skatten på ägarnas sparande i aktier inte är en effektiv metod för att
förbättra villkoren för företagandet och är därför inte berett att
tillstyrka en sådan förändring.
När det gäller fastighetsskatten har motionärerna i allmänhet begärt att
den frysning av taxeringsvärden som gällde fram till årsskiftet 2000/01
skall återställas. I motion Fi37 av Alf Svensson m.fl. (kd) föreslås att
fastighets-skatten slopas helt och ersätts med en kommunal avgift.
Fastighetsskatten är en del av kapitalinkomstbeskattningen och lämnar ett
betydande bidrag till finansieringen av den offentliga välfärden. I en
värld med en allt större internationell rörlighet utgör fastigheterna också
en stabil och säker skattebas.
När det gäller de förhållandevis kraftiga prishöjningarna som inträffat i
storstadsområdena och vissa attraktiva områden har en rad åtgärder
vidtagits för att dämpa uttaget av fastighetskatt och förmögenhetsskatt.
Skattesatserna har sänkts i olika omgångar och uppgår nu till 1,0 % för
småhus och till 0,5 % för hyreshus samtidigt som fribeloppen i
förmögenhetsbeskattningen har höjts. Vidare har en begränsningsregel för
fastighetsskatten införts som inne-bär att fastighetsskatten för ett småhus
som utgör den skattskyldiges perma-nenta bostad begränsas så att den under
vissa förutsättningar inte överstiger 5 % av hushållsinkomsten.
Ytterligare anpassningar har genomförts i syfte att öka reglernas precision
och skapa rimliga utslag vid snabba prisförändringar. Ett system med förenk
-lade fastighetstaxeringar mitt emellan de allmänna fastighetstaxeringarna
ersätter det nuvarande omräkningsförfarandet, och höjda taxeringsvärden
tillåts endast stegvis slå igenom på uttaget av fastighetsskatt. Härtill
kommer att en ny utredning om fastighetsskatt skall tillsättas för att
pröva lösningar som kan innebära vissa avsteg från nu gällande principer
för fastighets-beskattningen under förutsättning att de fördelningsmässiga
konsekvenserna är acceptabla.
Utskottet är mot denna bakgrund inte heller berett att tillstyrka en
återgång till de tidigare frysta taxeringsvärdena eller att
fastighetsskatten ersätts med andra beskattnings- eller avgiftsformer eller
helt eller delvis avskaffas.
Till grund för den gröna skatteväxling som genomförts under mandat-peri-
oden finns en strategi för en successivt ökad miljörelatering av skatte-
systemet som presenterats i budgetpropositionen för 2001. En reformering av
energiskattesystemet utgör därvid en central del, och Skatteväxlingskommit-
téns principskiss i SOU 1997:11 utgör utgångspunkten för reformarbetet (
prop. 2000/01:1, bet. 2000/01:FiU1). Skatteväxlingsstrategin beräknas under
en tioårsperiod omfatta sammanlagt 30 miljarder kronor. En reformering av
energiskattestrukturen och ett stegvis införande av
skatteväxlingskommitténs modell bedöms skapa en energiskattemiljö som
säkerställer en effektiv miljö-styrning och en varaktig finansiering av
sänkta skatter på arbete. I anslutning härtill har utredningar initierats i
fråga om utformningen av nedsättnings-reglerna för tillverkningsindustrin,
växthusnäringen samt jordbruks-, skogs-bruks- och vattenbruksnäringarna,
vägtrafikbeskattningen och i fråga om övriga miljörelaterade skatter.
Dessutom görs analyser av alternativa ekono-miska styrmedel. Ett viktigt
inslag i denna strategi är också att Sverige på ett aktivt sätt söker förmå
andra länder att följa efter och införa motsvarande ekonomiska styrmedel.
En sådan internationell beskattning är målet med Sveriges agerande på detta
område och skulle dessutom minska behovet av särskilda regler för den
konkurrensutsatta svenska industrin.
Av det anförda framgår att utskottet ställer sig bakom de riktlinjer som re
-geringen redovisat för skattepolitiken och att utskottet inte är berett
att till-styrka de förslag som läggs fram av motionärerna. Utskottet
tillstyrker därför propositionen i denna del och avstyrker de aktuella
motionsyrkandena.
Stockholm den 16 maj 2002
På skatteutskottets vägnar
Arne Kjörnsberg
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Arne Kjörnsberg (s), Carl
Fredrik Graf (m), Lisbeth Staaf-Igelström (s), Per Rosengren (v), Kenneth
Lantz (kd), Carl Erik Hedlund (m), Per Erik Granström (s), Marietta de
Pourbaix-Lundin (m), Ulla Wester (s), Lena Sandlin-Hedman (s), Sven Brus (
kd), Catharina Hagen (m), Gudrun Lindvall (mp), Rolf Kenneryd (c), Lennart
Kollmats (fp), Per-Olof Svensson (s) och Claes Stockhaus (v).
Avvikande meningar
1. Skattepolitikens inriktning - m
Carl Fredrik Graf (m), Carl Erik Hedlund (m), Marietta de Pourbaix-Lundin (
m) och Catharina Hagen (m) anför:
Ställningstagande
Skattepolitiken handlar i grunden om makten över människors liv och välfärd
. Skattetryckets höjd drar gränsen mellan den del av samhället där med-
borgarna själva bestämmer och den del där den politiska makten styr. Det
finns inte något annat demokratiskt land där den politiska makten
kontrollerar en så stor del av samhället och välfärden som Sverige.
De höga skatterna urholkar lönsamheten i arbete och i företagande. Ökade
arbetsinsatser, bättre utbildning och risktagande belönas inte i den
utsträck-ning som behövs i ett öppet samhälle. I stället leder skattekilar
och skatte-trycket till att ekonomin fungerar sämre och ger mindre välfärd.
Sveriges utveckling de senaste 30 åren präglas av både snabbt stigande
skatter jämfört med andra länder och en eftersläpning av välstånd som är
högst påtaglig.
De höga skatterna leder också till orättfärdigheter. Genom att Sverige har
världens högsta skatter för låginkomsttagare och barnfamiljer driver hög-
skattepolitiken människor in i bidragsberoende och fattigdomsfällor. Den
bidrar därmed till den vanmakt och frustration som finns i stora delar av
det svenska samhället.
I en tid av globalisering innebär höga skattesatser inte självklart stabila
skatteinkomster. Tvärtom urholkas rörliga skattebaser alltmer ju högre skat
-terna är. Det leder inte bara till förlorade jobb och förlorad välfärd,
det leder också till minskade skatteinkomster som inte motsvaras av att de
enskilda hushållen får lägre skatt. Tvärtom riskerar framför allt låg- och
medelin-komsttagare att få allt högre skatter, samtidigt som finansieringen
av de bi-drag som tillkommit för att kompensera för de höga skatterna
urholkas. Högskattepolitiken leder både till förlorade skatteinkomster och
en alltmer orättfärdig fördelning av skatterna.
Det svenska skattetrycket måste under de kommande åren pressas nedåt mot
mer normala europeiska nivåer. Sverige måste öka utrymmet för de egna
medborgarna och förutsättningarna för företagande och arbete genom skatter
som är väsentligt lägre än dagens. Förutom de förändringar av inkomstskatte
-systemet som måste genomföras skall fastighetsskatten avvecklas. Mervärdes
-beskattningen skall anpassas för att ge rimliga prisnivåer jämfört med det
övriga Europa. Kapitalbeskattningen måste förändras för att möta de utma-
ningar som rörliga skattebaser och en global ekonomi ställer.
Vi anser att skattepolitiken skall präglas av sociala hänsyn och öka det en
-skilda hushållets trygghet. Den skall låta den enskilde bestämma över en
så stor del som möjligt av den egna inkomsten och välfärden och utformas
för att leda till ökat utbud av arbete, sparande och investeringar. Den
skall präglas av en respekt för den enskildes strävanden och värderingar.
Var och en skall ha så stor kontroll över sin välfärd som möjligt.
Sverige behöver en genomgripande inkomstskattereform som ger ökad so-cial
trygghet och motverkar fattigdomsfällor. Fler jobb skall göras möjliga och
den sociala rörligheten öka. Det måste alltid löna sig att arbeta och att
utbilda sig. Därför måste en skattereform ha sin tyngdpunkt på låg- och me-
delinkomsttagare. Det måste också skapas förutsättningar för vanliga män-
niskor att kunna köpa tjänster. Det ökar välfärd och flexibilitet. Stressen
minskar och ett större utbud av arbete skapas.
· Människor skall ges möjlighet att klara av sina egna grundläggande behov
innan de börjar betala skatt. Därför bör grundavdraget höjas rejält. På
sikt vill vi att de första 50 000 kronorna skall vara befriade från in-
komstskatt.
·
· Det är orimligt att skattesystemet inte tar hänsyn till försörjningsbörda
. Framför allt är det barnfamiljer som har svårt att få ekonomin att gå
ihop. Utöver dagens barnbidrag vill vi därför införa ett extra grundavdrag
på 15 000 kr per år och barn upp till 16 år vid den kommunala beskatt-ning-
en. För dem som inte kan tillgodogöra sig avdraget utgår ett motsva-rande
bidrag.
·
· Beskattningen av arbete skall utformas så att fler motiveras att arbeta.
Vi vill därför införa ett förvärvsavdrag för pensionsgrundande inkomster.
Förvärvsavdrag såväl som grundavdrag görs mot den kommunalt taxe-rade
inkomsten.
·
Dessa tre skattesänkningar är så omfattande att de inte fullt ut kan
genomföras omedelbart. Nästa år bör grundavdraget för alla höjas rejält och
det extra barnavdraget för barn införas fullt ut. Förvärvsavdraget växlas
mot dagens skattereduktion.
Många arbetsuppgifter i hushållen utförs i dag i form av "gör-det-själv"
eller svart. Att köpa sådana tjänster med full skattebörda är förbehållet
de rika, eller de som kan få någon annan att betala. Med lägre skatt på
hushålls-nära tjänster skulle det bli lättare för både kvinnor och män att
kombinera arbetsliv och ansvar för barnen. För tjänster utförda i hemmet
skall enligt vår mening en skattereduktion på 50 % av arbetskostnaden på
maximalt 25 000 kr per hushåll införas. Det leder till att svarta jobb blir
vita och gör att människor kan känna att både tiden och pengarna räcker
till.
Fastighetsskatten är i dag en skatt på en fiktiv avkastning på husets taxe-
ringsvärde utan någon koppling till en verklig inkomst. Skatten drabbar
alla boendeformer i Sverige. Bostadsrättsföreningar betalar skatt på värdet
av fastigheten och för hyresrätter gäller i regel att en knapp månadshyra
per år utgörs av fastighetsskatt. Fastighetsskatten för småhus varierar
starkt och skattens storlek beror i hög grad på var fastigheten är belägen.
Förmögenhets-skatten har också kommit att bli en skatt på boendet som
främst drabbar äldre människor med nedamorterade lån. Ägare av
flerbostadshus, oavsett om de är bostadsrättsföreningar, bolag eller
enskilda människor, är därtill tvingade att ta upp en fiktiv schablonintäkt
till beskattning.
Vi vill avskaffa fastighetsskatten. Taxeringsvärdena höjdes kraftigt förra
året och höjs ytterligare i år. För att folk skall ha råd att bo kvar måste
, som ett första steg, de tidigare lägre taxeringsvärdena återställas.
Procentsatserna bör nästa år sättas till 0,9 % för småhus och 0,5 % för
flerbostadshus. För att minska de regionala skillnaderna används endast
halva markvärdet som grund för beskattning. Härefter skall skattesatsen
sänkas årligen under mandatperio-den. Schablonintäkten skall avskaffas
omedelbart.
Det finns flera skatter som är speciellt hämmande för tillväxten. Det är
skatter som hämmar sparandet och minskar tillgången på kapital i Sverige.
De driver kapital och företag ur landet och hindrar uppkomsten av nya
företag. Sverige skall ha ett så attraktivt skatteklimat så att kapital och
människor söker sig hit.
Skatten på förmögenheter har slopats i de flesta länder. I Sverige tas för-
mögenhetsskatt ut även vid förhållandevis låga förmögenheter. Skattesatsen
är internationellt sett hög. Det gör att Sverige kommit i en särdeles
ogynnsam position vad gäller konkurrens om kapital. Förmögenhetsskatten bör
slopas. I ett första steg slopas nästa år sambeskattningen och fribeloppet
höjs till 2 miljoner kronor.
Beskattningen av kapitalinkomster i Sverige försvårar kapitalbildningen och
är därmed också en hämsko på nyföretagandet. Kapitalinkomstskatterna är
alltför höga jämfört med nivån i andra länder. Lågt räknat har under senare
år ca 500 miljarder kronor lämnat landet utan att svenska skattemyndigheter
har någon insyn. Huvudorsaken till detta stora utflöde är de höga skatterna
på kapital. De bör därför successivt sänkas till genomsnittlig EU-nivå,
vilket skulle medföra en vitalisering av svenskt näringsliv. Dessutom
skulle med stor säkerhet en stor del av det flyktade kapitalet komma åter.
Svenska aktieägare missgynnas i förhållande till utländska ägare, vilka i
de flesta fall inte drabbas av någon beskattning av utdelningarna. Detta
medför också att det utländska ägandet i svenska företag ökar, vilket i sin
tur ökar benägenheten att flytta företagen eller delar av verksamheten ut
ur Sverige. Vi vill successivt avskaffa utdelningsskatten under
mandatperioden.
Dagens diskriminerande skatteregler för fåmansbolag leder bl.a. till att
små, snabbväxande och vinstrika företag betalar extra hög skatt. Det gäller
till exempel vid beskattningen av aktieutdelning och reavinster. Reglerna
bör ändras så att utdelning till en aktiv ägare av fåmansbolag beskattas
som in-komst av kapital om ägaren tagit ut en skälig lön.
Statlig inkomstskatt betalas av närmare 40 % av alla heltidsarbetande. Det
är således inte någon exklusiv elit som betalar denna skatt. Den statliga
in-komstskatten fungerar som en straffbeskattning av kunskap och är därmed
en av anledningarna till att färre tar akademisk examen i Sverige än i
andra jäm-förbara länder. Vi vill successivt avskaffa den statliga
inkomstskatten.
Arvs- och gåvoskatten försvårar generationsskiften i familjeföretag. I Sve-
rige har vi mycket låga skattefria belopp för arvsskatt jämfört med flerta-
let länder inom OECD och EU. Skattesatserna i Sverige är dessutom höga i
jämförelse med snittet inom såväl EU som OECD. I kombination med övriga
kapitalinkomstskatter är arvs- och gåvobeskattningen en viktig orsak till
kapitalflykten från Sverige. Den bör i likhet med förmögenhetsskatten
avskaf-fas.
Optionsprogram är ett sätt för många nya företag att försäkra sig om kom-
petenta medarbetare. Det är nödvändigt att utreda vilka ytterligare
åtgärder inom skatteområdet som erfordras för att svenska optionsprogram
skall bli internationellt konkurrenskraftiga. I dag beskattas
royaltyinkomsterna som inkomst av tjänst, vilket driver uppfinningsrika
innovatörer ut ur landet. Man borde i stället slå vakt om deras kompetens
för att utveckla nya idéer i Sveri-ge. Inkomster från royalty på patent
skall beskattas som inkomst av kapital.
Brist på riskkapital är ett av de största hindren för nyföretagande. För
att öka tillgången bör det införas ett avdrag för dem som satsar
riskkapital i fö-retag.
För att öka incitamenten att spara bör en större avsättning till
pensionsspar-ande göras avdragsgill. Ett ökat eget pensionssparande ökar
också tryggheten inför ålderdomen. Det bör vidare utredas hur
reavinstskatten på värdepapper kan uppskjutas om man gör omplaceringar
mellan olika fonder eller värde-papper. Inriktningen bör vara att skatten
betalas först vid realisering av kapi-talet.
Den svenska beskattningen av jordbrukets produktionsmedel är även den
extremt hög. Eftersom livsmedelspolitiken är densamma i hela EU framstår
den svenska skattebelastningen här i sin klaraste dager. Vi vill sänka
beskatt-ningen av diesel till samma nivå som våra främsta konkurrentländer
har och slopa beskattningen på växtnäring.
Energibeskattningen är krånglig och ogenomtänkt. Enligt vår mening skall
miljöskatter tas ut i produktionsledet medan energiskatter skall tas ut i
kon-sumentledet. Då erhålls en konkurrensneutral beskattning mellan olika
ener-giproducenter och mellan olika bränslen. Den extra energiskatt som tas
ut på el producerad i kärnkraftverk strider mot denna princip och bör redan
nästa år sänkas med 0,5 öre per kWh och på sikt tas bort.
För många svenskar är bilen det enda möjliga transportmedlet. Det gäller
för resor från och till arbetet, för att hinna hämta och lämna barn på
dagis eller för socialt umgänge på fritiden. Oavsett var i Sverige man
befinner sig underlättar bilen vardagen och är till glädje på fritiden. Hög
bränslebeskatt-ning medför att arbetsresor försvåras och att utrymmet för
umgänge med familj och vänner krymper. Skatten på såväl bensin som diesel
bör sänkas. Bensin och diesel skall inte kosta mer i Sverige än vad det
kostar genom-snittligt i Europa. Det avdrag som i dag får göras för resor
till och från arbetet täcker inte kostnaderna för bilresor. Allteftersom
bränslepriset ökar har värdet av avdraget urholkats. Det ger heller inte en
rimlig möjlighet att kompensera värdeminskningen på bilen. Avdraget bör
därför nästa år höjas till 20 kr per mil.
När de skattefria införselkvantiteterna från andra EU-länder stiger är det
viktigt att anpassa de svenska alkoholskatterna till omvärldens nivåer. I
Sve-rige har redan bryggerinäringen kommit i svårigheter på grund av de
höga skatterna. Vi vill börja en anpassning till danska alkoholskatter
snarast.
Skatt på annonser och reklam är inte konkurrensneutral och bör avskaffas
nästa år.
Vi föreslår att riksdagen ställer sig bakom den inriktning av
skattepolitiken som redovisas i motion Fi36 av Bo Lundgren m.fl. (m).
2. Skattepolitikens inriktning - kd
Kenneth Lantz (kd) och Sven Brus (kd) anför:
Ställningstagande
Vi ser det som en viktig och prioriterad uppgift att skapa en
skattestruktur som gör att fler kan klara sig på sin egen lön och inte
tvingas vara beroende av bidrag för att få hushållsekonomin att gå ihop.
Många lågavlönade får först betala världens högsta skatter och sedan "stå
med mössan i hand" på social-kontoret för att få tillbaka pengar. Detta är
inte ett rimligt system. Sänkta inkomstskatter för låginkomsttagare är en
fråga om värdighet och respekt för enskilda personer. Det är också helt
avgörande för att bryta det bidragsbero-ende som alltför många människor
har fastnat i. Med sänkta inkomstskatter kommer framför allt fler
låginkomsttagare att få möjlighet att påverka och få kontroll över sin egen
ekonomiska situation.
Utgångspunkten för den skattereform vi anser att Sverige behöver är att
medborgarna själva får en ökad beslutanderätt över sina inkomster. Sedan
bör de val människor vill göra, exempelvis öka eller minska sin arbetstid,
inte påverkas negativt av kombinationen av offentliga skatte- och
bidragsregler. Det första handlar alltså om att sänka det totala
skattetrycket, det andra om att minska marginaleffekterna. En alltför stor
del av vår tillvaro bestäms i dag genom politiska beslut.
Insikten har funnits länge om att skattesystemet tillsammans med behovs-
prövade bidrag och inkomstprövade avgifter skapar orimliga marginaleffekter
för stora grupper. Det vill säga att stor del av en inkomstökning går bort
i form av ökad skatt, minskade bidrag och höjda avgifter. Likaså är
insikten tämligen utbredd om att höga marginalskatter, eller höga
kombinerade margi-naleffekter, är skadligt för samhällsekonomin. Med
samlade marginaleffekter på uppåt, och i vissa fall över, 100 % finns det
inga privatekonomiska skäl att öka sin arbetsinsats, åtminstone inte på
kort sikt. Omvänt betyder höga mar-ginaleffekter att personer med låga
inkomster som arbetar heltid faktiskt kan tjäna på att arbeta mindre.
Sverige bör ta ett helhetsgrepp över både de höga genomsnittsskatterna och
de höga samlade marginaleffekterna. I vår inkomstskattereform ingår därför
ett antal förslag där målet är att reducera de samlade marginaleffek-terna
för stora grupper, vid förvärvsarbete, ändrad förvärvsfrekvens, eller vid
köp av tjänster med redan skattade pengar. Vidare bryts rundgången med
låginkomsttagare som tvingas söka socialbidrag under vissa perioder av året
samtidigt som de betalar ansenliga belopp i skatt under andra delar.
Inkomst-tagare får behålla en större del av sin egen lön och får därmed
möjlighet att påverka och få kontroll över sin egen ekonomiska situation.
· För det första föreslås ett kraftigt höjt grundavdrag vid beräkningen av
den kommunala inkomstskatten. Inkomstskatten sänks för alla med sammanlagt
17,0 miljarder kronor nästa år genom att grundavdraget höjs till 25 000 kr.
Effekten blir jämfört med regeringens förslag en skatte-sänkning med ca 345
kr per månad, eller drygt 4 140 kr per år. Grund-avdragshöjningen omfattar
även skattepliktiga transfereringar och gäller för pensionärer i de fall
där deras särskilda grundavdrag understiger det av Kristdemokraterna
föreslagna grundavdraget. Kommunernas skattein-komster reduceras inte
eftersom förslaget lagtekniskt bör utformas som en statlig skattereduktion.
·
· För det andra föreslår vi en skattereduktion för låg- och medelinkomstta-
gare på totalt 4 320 kr per person och år på pensionsgrundande förvärvs-
inkomster (360 kr per månad). Till skillnad från den särskilda skatte-
reduktion som finns i dag föreslår vi full reduktion för personer med in-
komster upp till 276 000 kr och en avtrappning så att reduktionen upp-hör
vid inkomster på 360 000 kr.
·
· För det tredje föreslår vi, i stället för regeringens förslag om kompensa
-tion för pensionsavgiften, ett generellt statligt förvärvsavdrag, beräknat
mot kommunalskatten på inkomster av anställning eller näringsverksam-het
motsvarande 5 % av denna inkomst år 2003, 5,1 % år 2004 och in-riktningsvis
7 % år 2005. Vid en månadslön på 15 000 kr innebär det en skattesänkning
med ca 225 kr per månad. Förutom att ge hushållen ett ökat ekonomiskt
utrymme minskas därigenom marginaleffekterna. Målet bör vara ett avdrag på
uppemot 10 % av inkomsten som då alltså reduce-rar marginaleffekten med
drygt 3 procentenheter.
·
· För det fjärde vill vi avskaffa regeringens värnskatt. Den är ett brott
mot de principer Socialdemokraterna själva var med om att lägga fast i skat
-tereformen 1990-1991 om att ingen skall betala mer än 50 % av en in-
komstökning i skatt. Den är också ett brott mot de löften Socialdemo-
kraterna ställde ut om att värnskatten under budgetsaneringsåren skulle
vara tillfällig.
·
En skattereduktion på 50 % för hushållens köp av tjänster bör införas. På
så sätt elimineras nästan hela den extra skattekil som uppstår när extern
arbets-kraft anlitas med redan skattade pengar. Betydligt fler
samhällsekonomiskt motiverade köp av tjänster kommer till stånd, eftersom
de även blir privat-ekonomiskt lönsamma. Effektiviteten i ekonomin kommer
därmed att öka. Samtidigt kan den svarta sektorn trängas tillbaka när det
blir möjligt att både köpa och sälja privata hushållstjänster både vitt och
lagligt.
Vår kritik mot fastighetsbeskattningen tar sin utgångspunkt i övertygelsen
att alla skatter måste vara begripliga, upplevas som rättvisa och därmed
kunna moraliskt och politiskt legitimeras. Fastighetsskatten är genom sin
konstruk-tion i konflikt med såväl äganderätten som den social- och
skatterättsliga principen om skatt efter bärkraft. Den statliga
fastighetsskatten kan inte heller motiveras utifrån intresseprincipen,
eftersom det inte finns någon som helst koppling mellan å ena sidan den
skatt man tvingas betala och å andra sidan någon form av förmån eller
nyttighet man har som fastighetsägare. Den nuva-rande konstruktionen är
också svårmotiverad även om man accepterar det s.k.
kapitalinkomstperspektivet, och någon utvecklad logik med att beskatta bo-
ende både som kapital och konsumtion finns inte.
Vi föreslår därför att den statliga fastighetsskatten slopas helt för
småhus och bostadshyreshus, kommersiella lokaler samt industrienheter.
Reformen bör delvis finansieras genom att kommunerna ges rätt att ta ut en
avgift för de kostnader man har som direkt härrör till de fastigheter som
finns i kommunen. Därtill blir det även logiskt att höja
kapitalvinstskatten vid försäljning av privatbostäder från 20 till 30 %.
För de kommersiella lokalerna och industri-enheterna avses reformen vara
ekonomiskt neutral. Den totala kommunala avgiften får inte överstiga
kommunernas självkostnader för gator/vägar och parkering, räddningstjänst
samt fysisk planering. Därför sätts ett tak för den kommunala
fastighetsavgiften på 2 600 kr per år för småhusen. För hyreshus-enheterna
bör avgiften högst uppgå till ett belopp motsvarande 800 kr per lägenhet
och år. Ett viktigt motiv för en kommunal fastighetsavgift är det
incitament kommunerna får för utveckling av infrastrukturen, ett offensivt
bostadsbyggande och en bra näringspolitik. En ytterligare aspekt är att kom
-munerna genom en kommunal avgift får intäkter från fritidsbebyggelse som i
vissa kommuner är omfattande, men som inte genererar några kommu-nala
intäkter i dagens system.
De skattemässiga fördelarna för hushållen att spara förbättras dels genom
en successivt höjd avdragsrätt för pensionssparande, dels genom en avdrags-
rätt för sparande på individuella utbildningskonton. Gränsen för
reseavdraget för resor till och från jobbet sänks från 7 000 till 5 000 kr.
Det innebär att resekostnader på ytterligare 2 000 kr blir avdragsgilla
jämfört med i dag.
I vår familjepolitik ingår vidare en statlig skattereduktion för varje barn
upp till 16 år. År 2003 föreslås denna uppgå till 50 kr per barn och månad.
Grundbulten i kristdemokratisk ekonomisk politik är att ge stabila och go-
da villkor för fler och växande företag och därigenom öka sysselsättningen,
minska arbetslösheten och trygga välfärden. Detta åstadkoms genom en ba-
lanserad finanspolitik för sunda statsfinanser i kombination med struktu-
rella åtgärder som förbättrar ekonomins funktionssätt och avlägsnar de
segli-vade bromsmekanismer som i mer än 30 år underminerat den svenska eko-
nomins utvecklingskraft och bäddat för dagens höga totala arbetslöshet och
brister i välfärden. De flesta av de förslag till förändringar i
skattesystemet som vi föreslår har viktiga strukturella effekter för att
förbättra den svenska ekono-mins funktionssätt.
Vi anser att en omläggning snarast behöver genomföras av egendoms- och
kapitalbeskattningen. Dubbelbeskattningen på utdelningsinkomster från risk-
sparande (aktier) avvecklas successivt och är helt borta från år 2005.
Förmö-genhetsskatten avvecklas i tre steg. År 2003 avskaffas sambeskattning
av förmögenhet, år 2004 sänks förmögenhetsskattesatsen till 1,0 % och 2005
till 0,5 %. Från år 2006 avvecklas den helt. Vi gör bedömningen att den
nuva-rande förmögenhetsskatten i kombination med nuvarande
dubbelbeskattning är väsentligt mer skadlig för ekonomin och
utvecklingskraften i vårt land än den höjning av bolagsskatten som vi
föreslår. Höjningen innebär att bolags-skatten, som jämte den i Finland är
Europas lägsta, ökar från 28 till 30 % av nettovinsten. På så sätt sker
beskattningen på faktiska intäkter, inte på fiktiva värden som vid
förmögenhetsbeskattningen.
Arbetsgivaravgifterna sänks med 7 procentenheter på lönesummor upp till 900
000 kr per år från år 2004. Från år 2005 utökas nedsättningen till 10
procentenheter. För egenföretagare utökas den nedsättningsberättigade löne-
summan till 250 000 kr per år. Förslaget gäller alla företag, men gynnar
främst småföretagen. De mindre företag som i dag tvekar om de ska våga
nyanställa får med detta förslag klart förbättrade möjligheter att våga
satsa på utveckling och nyanställningar.
Ett riskkapitalavdrag införs, där maximalt 100 000 kr för investeringar i
onoterade företag blir avdragsgilla mot inkomst av tjänst eller inkomst av
kapital. Arvsskatten på bundet kapital avskaffas vid generationsskifte i
före-tag.
En kraftfull satsning görs för att skapa rimliga och rättvisa
konkurrensvill-kor för jordbruksnäringen. Utgångspunkten för de
förändringar som föreslås är den statliga utredningen En livsmedelsstrategi
för Sverige (SOU 1997:167). Hela jordbrukets s.k. skatteryggsäck lyfts av
genom de förslag som vi presenterar. Konkurrensvillkoren för åkeri- och
transportsektorn före-slås också förbättras genom gynnsammare skatteregler
i form av sänkt diesel-skatt. Vi avsätter vidare 1,8 miljarder kronor de
närmaste tre åren för sänkt skatt på nybyggnation av hyresrätter.
Royaltyinkomster från patenterade uppfinningar skattebefrias under två år
och beskattas därefter som inkomst av kapital.
Till de strukturella åtgärder som kraftigt kommer att förbättra lönebild-
ningen hör också förslaget om en allmän och obligatorisk
arbetslöshetsförsäk-ring med en 33-procentig egenfinansiering som kommer
att skapa ett rakare rör mellan en bra lönebildning, låg arbetslöshet och
låga avgifter för den enskilde och vice versa. Avgiftsökningen kompenseras
mer än fullt ut av inkomstskattesänkningarna.
Vi ställer oss med det anförda bakom den inriktning av skattepolitiken som
redovisas i motion Fi37 av Alf Svensson m.fl. (kd).
3. Skattepolitikens inriktning - c
Rolf Kenneryd (c) anför:
Ställningstagande
Vi vill att alla medborgare skall ha lika villkor och lika förutsättningar.
Vi har ingen ambition att försöka garantera alla medborgare ett lika utfall
, utan vi ser istället till varje människas särskilda förutsättningar och
behov i livets olika skeden. Staten skall vara stark i det som är statens
uppgift, nämligen att skapa förutsättningar för tillväxt så att vi kan
bevara välfärden och att ge rättvisa förutsättningar för medborgare och
regioner, samtidigt som staten också måste acceptera att medborgarna och
regionerna förvaltar sina möjligheter på olika sätt. Den ekonomiska
politiken måste utformas så att den bidrar till livskraft i hela landet och
ökar vars och ens ekonomiska självbestämmande. Detta ger också den bästa
grunden för en uthållig tillväxt.
Skattepolitiken måste utformas så att den ger goda förutsättningar för fler
företag att starta och växa, ger större ekonomiskt utrymme för landets
familjer och inriktas på förbättringar för dem som bäst behöver ökat
ekonomiskt ut-rymme, inte på dem som ropar högst. Kort sagt en
skattepolitik för lika vill-kor. Därför bör skattesänkningar riktade
gentemot småföretagande och ut-hållig tillväxt, låg- och medelinkomsttagare
samt boende prioriteras i skatte-politiken framgent.
Nuvarande inkomstbeskattning ger stora marginaleffekter för låginkomst-
tagare. Svensk skattepolitik bygger i retoriken på att skatt skall tas ut
efter bärkraft och att det finns en omfördelande funktion i systemet. Det
nuvarande skattesystemet fungerar inte tillfredsställande i detta avseende
eftersom svenska låginkomsttagare beskattas mycket hårt.
Den största friheten är att kunna leva på den lön som arbetet ger. Många
får trots en arbetsinkomst ändå inte vardagsekonomin att gå ihop och är
därför beroende av bidrag och stöd från samhället. Familjer hamnar lätt i
bidrags-fällor om det inte lönar sig att arbeta eller inte är lönsamt att
gå från en del-tidstjänst till en heltidstjänst. När familjer kan gå från
bidrag till försörjning genom eget arbete ökar självbestämmandet. Vi vill
bryta bidragsberoendet och i stället ge förutsättningar för egen
försörjning. När skatten sänks för dem som har de lägsta inkomsterna så
motverkar vi den sociala klyvningen.
För att öka människors ekonomiska självbestämmande föreslår vi en in-
komstskattereform som fullt utbyggd innebär följande.
· En skatterabatt, lika för alla, på 10 000 kr årligen ersätter dagens grun
-davdrag. I praktiken ger det ungefär samma effekt som ett grund-avdrag på
drygt 31 000 kr med en genomsnittlig kommunalskatt. Efter-som
skatterabatten utgår lika för alla försvinner den negativa marginal-effekt
som uppstår då grundavdraget trappas av i dagens skattesystem.
·
· En särskild skatterabatt för förvärvsinkomster på 10 % av inkomsten upp
till 108 000 kr, vilket ger en maximal förvärvsrabatt på 10 800 kr. Denna
börjar trappas ned vid en inkomst på 180 000 kr, för att vid en års-inkomst
på 288 000 kr och däröver uppgå till 5 400 kr.
·
· För att förbättra hushållens och barnfamiljernas ekonomi föreslår vi
höjda reseavdrag som inkluderar resor till barnomsorg samt en extra
skatterabatt för barnfamiljer med 100 kr per barn och månad för barn upp
till 18 år.
·
· Sänkt skatt på hushållsnära tjänster ger utrymme för nya jobb inom sek-
torer där det i dag knappast finns någon vit marknad samt underlättar för
människor att köpa tjänster som underlättar vardagen. Det stimulerar också
framväxten av nya företag inom tjänstesektorn.
·
Vi sänker vidare kostnaderna för människors boende genom att sänka fastig-
hets- och förmögenhetsskatterna.
· Reformering av taxeringssystemet så att extremt höga huspriser inte slår
igenom på omräkningen av grannarnas taxeringsvärde. Taxeringen av
fastigheter för fastboende skiljs från den för fritidsboende.
·
· Övergång till beskattning av en schablonintäkt på taxeringsvärdet, vilket
ger effekter motsvarande en fastighetsskatt på 0,9 % 2003 och 0,75 % 2004.
·
· Sambeskattningen i förmögenhetsbeskattningen slopas, och endast halva
taxeringsvärdet ingår i underlaget för förmögenhetsbeskattning.
·
Arbetsgivaravgifterna sänks ytterligare för att stimulera framför allt små
före-tag att utvecklas och växa. Den nuvarande reduktionen av
arbetsgivaravgif-terna bör ökas till 10 procentenheter. Denna reduktion
skall få beräknas på en lönesumma upp till 2 miljoner kronor (för
egenföretagare 300 000 kr). Som ett led i omställningen till en uthållig
utveckling finansieras en del av sänk-ningen av arbetsgivaravgifterna genom
höjda skatter på utsläpp av kväveoxid och koldioxid i industrin samt genom
skatt på förbränning av osorterat avfall och höjd skatt på deponering av
avfall.
Den gröna sektorn ges likvärdiga konkurrensvillkor bl.a. genom att jord-
brukets ryggsäck lyfts av.
Riksdagens utredningstjänst har analyserat vårt inkomstskatteförslag. Det
sociala utfallet visar sig vara mycket positivt. Genom utformningen med en
skatterabatt lika för alla, kompletterat med en förvärvsrabatt, uppstår
mycket stora vinster för personer som går från bidrag till arbete. Det
innebär att flera av de marginaleffekter som annars uppstår, i form av
barnomsorgskostnader och rese- och lunchkostnader, elimineras redan vid
förvärvsinkomster på samma nivå som den tidigare bidragsinkomsten.
Konsumtionsutrymmet ökar kraftigt för hushåll med låga inkomster. Dessutom
får kvinnor, som i genom-snitt har lägre lön än män, större
skattesänkningar än män.
Vår skattepolitik ger lika villkor både för människor och regioner. En del
i vårt skatteförslag är att grundavdraget slopas och ersätts med en statlig
skatte-rabatt. Detta innebär att alla kommuner och landsting får en stärkt
skattebas och att beroendet av statsbidrag minskar. På grund av olika
kommunala skat-tesatser och utformningen av dagens grundavdrag kommer
skattebasens för-stärkning med vårt förslag att variera för kommunerna. När
vårt skatteför-slag genomförs kommer kommuner och landsting med låg
skattekraft att få en rejäl inkomstförstärkning. Förstärkningen utjämnas
genom det kommunala skatteutjämningssystemet på två års sikt. Kommuner och
landsting med låg skattekraft får högre skatteintäkter och minskat behov av
bidrag från inkomst-skatteutjämningen, medan kommuner och landsting med hög
skattekraft inte behöver betala lika höga avgifter till utjämningssystemet.
Jag föreslår att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om inriktningen av skattepolitiken och tillstyrker därmed motion
Fi38 yrkande 3 av Agne Hansson m.fl. (c).
4. Skattepolitikens inriktning - fp
Lennart Kollmats (fp) anför:
Ställningstagande
Vi liberaler anser att det är än mer angeläget än tidigare att genomföra
struk-turellt riktiga skattesänkningar som förbättrar ekonomins
funktionssätt och ökar arbetsutbud, företagande och risktagande för att
tillväxten långsiktigt skall bli bättre. Genom att begränsa utgifternas
ökning kan en mycket stor del av de skattepolitiska målen nås, vilket
samtidigt leder till minskad konjunk-turkänslighet. Vi prioriterar de
skattesänkningar som har mest gynnsam effekt på arbete och företagande.
De grundläggande principerna för 1990/91 års skattereform, nämligen
"hälften kvar" och att de allra flesta bara skall betala kommunalskatt,
måste återupprättas. Vi vill koncentrera skatteförändringarna på de för
tillväxt och jobb mest skadliga inslagen, nämligen marginalskatterna. Genom
avskaffad s.k. värnskatt, höjd brytpunkt för statlig skatt och successivt
borttagande av den s.k. LO-puckeln vill vi uppnå den grundläggande
principen att de flesta bara skall betala 30 % i skatt och att de med höga
inkomster skall betala 50 % på de högre inkomstdelarna. Marginaleffekterna
minskas såväl genom in-komstskattesänkningar som genom växling av
inkomstprövat bostadsbidrag mot generellt barnstöd och genom enhetliga
taxor för barnomsorg.
Regeringen har tidigare tagit tre av de fyra stegen i sin egen
inkomstskatte-förändring och har härvid infört en "kompensation för
egenavgifterna" som bl.a. innebär att avdragsrätten för pensionsavgiften
successivt tas bort. Vi anser att detta står i strid med principen om att
inkomst som sparas för pen-sionsändamål inte skall beskattas och slopar
därför "kompensationen" och återinför avdragsrätten för pensionsavgiften.
Vi föreslår i stället raka skatte-sänkningar - en omfattande reform vars
huvuddrag för de närmaste åren är följande.
· Brytpunkten för statlig skatt bör höjas upp till gränsen för
egenavgifterna för att undvika att personer som betalar både statlig skatt
och egenavgif-ter får marginaleffekter om ca 55 %.
·
· Den s.k. LO-puckeln bör avskaffas. I inkomstlägen mellan bortåt 120 000
och närmare 250 000 kr finns en förhöjd marginalskatt genom att
grundavdraget avtrappas. Denna avtrappning bör successivt avskaffas, vilket
leder till en marginalskattesänkning för betydande grupper med lå-ga
inkomster.
·
· Den s.k. värnskatten avskaffas. Den är ett brott mot skattereformen. Vår
förändring sänker marginalskatten med 5 procentenheter i de aktuella in-
komstskikten.
·
· Ett förvärvsavdrag mot kommunalskatten införs, vilket sänker skatten och
gör det mera lönsamt att arbeta även vid lägre inkomster. Inled-ningsvis
föreslås denna till 4 % av inkomsten.
·
· En skattereduktion, lika för alla, skall införas för att garantera att
alla får del av en skattesänkning. Denna skattereduktion bör till en början
vara 2 500 respektive 3 000 kr per person. Denna tillfaller givetvis då
även pensionärer.
·
I den stora socialförsäkringsreform som vi eftersträvar ingår att
arbetslöshets-försäkringen blir obligatorisk och att de försäkrade själva
får svara för unge-fär 1/3 av premien. Dagens frivilliga
arbetslöshetsförsäkring betalas enbart i mycket liten utsträckning av de
försäkrade. Höjningen av premien innebär därför en betydande avlastning på
statsutgifterna. För att den höjda premien i sig inte skall leda till ökade
kostnader för de försäkrade skall inkomst-skatterna sänkas i motsvarande
mån. Skattesänkningen ersätter också rege-ringens skattereduktion för
fackföreningsavgift.
Vi vill betona att man inte skall missbedöma hushållskassans direkta effek-
ter av vare sig införandet av riktiga försäkringsavgifter eller de då
möjliga skattesänkningarna genom att titta på dem var för sig! De måste ses
i ett sammanhang, och vi genomför förändringarna för att skapa försäkringar
som blir väl fungerande, robusta och bidrar till en bättre fungerande
arbetsmark-nad.
Hänsyn bör tas i beskattningen till den extra försörjningsbörda och lägre
bärkraft som föräldrar har. Utökningen av det generella barnstödet bör
därför ske i form av en skattereduktion. Denna föreslås införas med ungefär
160 kr per månad och barn (knappt 2 000 kr per år) för 2003 för att
successivt öka till 220 kr per månad och barn (2 650 kr 2004), kombinerat
med att den del av bostadsbidraget som i praktiken utgör ett rent
inkomstprövat barnbidrag trap-pas ned med först 60 och sedan 120 kr per
barn och månad. Genom denna förändring kommer bortåt 20 000
bidragsmottagare ur fattigdomsfällan och slipper 20 % extra marginaleffekt,
detta i de inkomstlägen där maxtaxan inte fått någon större betydelse.
Det bör noteras att vi väljer att föreslå skattesänkningen för barnfamiljer
i formen av ren skattereduktion. Detta motsvarar i storleksordningen 6 000
respektive 8 000 kr i höjt grundavdrag, men med vår modell tillfaller
skatte-reduktionen även de föräldrar som inte har en erforderligt stor
förvärvsin-komst för att kunna tillgodogöra sig grundavdragshöjningar. Vi
anser att de barnfamiljer som har det allra sämst ekonomiskt, med de minsta
marginalerna och/eller de största marginaleffekterna, ofta studenter eller
socialbidragsmot-t-agare, inte ska uteslutas från detta barnstöd.
Vi inför vidare rejäla skattelättnader för köp av hushållstjänster. Vi
föreslår en reform som innebär att det vita priset på hushållsnära tjänster
kan halveras. Med detta förslag kan tjänsterna bli tillgängliga också för
hushåll med nor-mala inkomster och svarta jobb, som tyvärr är vanligt
förekommande, bli vita.
Förmögenhetsskatten sänks för att på sikt helt slopas. I en
internationalise-rad värld ter sig denna skatt alltmer omöjlig. I dag är
det vanliga småhusägare och aktiesparare som betalar denna specialskatt för
"de rika", medan 16 av 18 börsmiljardärer får kraftig nedsättning av
skatten. Vi föreslår nu avskaffad sambeskattning och höjt fribelopp till 2,
1 miljoner kronor. På det viset tas ett avgörande steg för att få bort den
förlegade kvinnosyn som ligger bakom tanken att man inte beräknar skatt
individuellt. De allra flesta innehavare av vanliga bostäder slipper genom
vår politik betala förmögenhetsskatt.
För många människor är det huvudsakliga sparandet lagt i boendet. Fastig-
hetsskatt och i många fall förmögenhetsskatt gör att detta blir orimligt
högt beskattat och boendekostnaderna oöverkomliga. Dagens beskattningsform
är oacceptabel. Folkpartiet anser att sänkningen av fastighetsbeskattningen
skall ske stegvis och inledas omgående. Hela systemet för taxering måste
reforme-ras och likformighet mellan boendeformer upprättas.
Riksdagens majoritet beslutade, utan föregående reformering, att släppa
frysningen av taxeringsvärdena från och med den 1 januari 2001. Detta har
lett till en fastighetsskattechock i stora delar av landet för boende i
både små-hus och lägenheter. I ljuset av de alltmer desperata protesterna
från många drabbade människor har regeringen och dess stödpartier sänkt
skattesatsen och infört en begränsningsregel. Det är givetvis ett steg i
rätt riktning men innebär fortfarande för stora grupper att skatteökningen
bara begränsats. Detta är oacceptabelt. I avvaktan på en grundläggande
reformering bör taxerings-värdena därför fortsättningsvis vara frysta vid
skattesatserna 1,0 % för enfa-miljshus och 0,5 % för flerfamiljshus.
Privat sparande ger trygghet åt individen och är en viktig förutsättning
för en väl fungerande riskkapitalmarknad. Med ett ökande behov av återkom-
mande kompetensutveckling är ett sparande som kan användas bl.a. för detta
ändamål viktigt. Regeringen har sedan flera år tillbaka en överenskommelse
om s.k. grön skatteväxling, där höjd skatt på energi skulle växlas mot
sänkt skatt för kompetenssparande. Nu finns efter lång segdragning enbart
ett prin-cipförslag, vilket vi inte godkänner. För oss liberaler är valet
enkelt. Den enskilde måste få makten över sin egen kompetensutveckling. Vi
anser därför att avdragsrätten för kompetenssparande/pensionssparande bör
höjas från ett halvt till ett helt basbelopp.
Den dubbla beskattningen på aktieutdelningar måste slopas. Det är en av de
viktigaste åtgärderna för att långsiktigt förbättra tillgången till
riskvilligt kapital för småföretagen. Det gäller att långsiktigt säkra
tillgången till risk-ka-pital och det även i mindre företag. Vi föreslår
därför en successiv avveck-ling av dubbelskatten på aktieutdelningar. Under
de närmaste två åren kan dubbelskatten för privatpersoner halveras. Det är
ett första viktigt steg för att på sikt kunna avveckla denna straffskatt på
risksparande helt.
De s.k. 3:12-reglerna måste förenklas. Det är otillfredsställande att
frågan begravts i en utredning som knappast kan leda till någon förändring
förrän möjligen år 2004. Med den hastighet som försämringar för
fåmansbolags-ägare genomförts finns heller inget stort hopp att ett sådant
förslag från den socialdemokratiska regeringen verkligen skulle innebära en
radikal förbätt-ring. Vi föreslår att fåmansbolagsreglerna reformeras så
att ett belopp mot-svarande en normalinkomst beskattas som arbetsinkomst,
resterande som inkomst av kapital.
I Folkpartiet ser vi positivt på systemen med andel i vinst. Vi tror att
det ökar förståelsen för företagandets villkor och höjer motivationen och
trivseln på arbetsplatserna. Många moderna företags största kapitaltillgång
ligger just i de anställdas kunnande. För att företaget skall kunna behålla
denna tillgång är en väg att bereda dem ägande i företaget, t.ex. genom
personaloptioner. Optionsbeskattningen ses över med sikte på att en
skattelättnad skall kunna ges.
Arbetsgivaravgiften bör sänkas med 2 procentenheter i tjänstesektorn. Vårt
långsiktiga mål är att helt ta bort arbetsgivaravgifternas skattedel. Vi
priorite-rar till att börja med sänkningen i den privata tjänstesektorn,
den del av nä-ringslivet som är mest känslig för arbetskraftskostnader och
som därigenom kan få störst betydelse för ett växande småföretagande,
särskilt i de branscher där många kvinnor är verksamma. Genom våra förslag
till att bryta de offent-liga monopolen kan deras företagande också gynnas.
En lägre arbetskostnad i arbetsintensiva tjänstesektorer gör att fler får
arbete i privata företag.
Vi är förespråkare av grön skatteväxling. Denna tanke har dock förfuskats
under 1990-talet genom att energi- och miljöskatterna, bl.a. på bensin och
el, har höjts utan motsvarande sänkning av skatten på arbete. Vi anser att
skatten på arbete, såväl inkomstskatter som arbetsgivaravgift skall sänkas.
Den vikti-gaste miljöförbättrande förändringen är att arbeta för gemensam
koldioxids-katt i EU. Vi föreslår också en skatt på sopförbränning.
Jag föreslår att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om inriktningen av skattepolitiken och tillstyrker därmed motion
Fi39 yrkande 2 av Lars Leijonborg m.fl. (fp).
Bilaga 3
Finansutskottets offentliga utfrågning
om övervakning av aktiemarknaden
Tid: Tisdagen den 2 april 2002 kl. 10.00-13.15
Lokal: Andrakammarsalen
Inbjudna
Vd Kerstin Hessius, Stockholmsbörsen
Generaldirektör Claes Norgren, Finansinspektionen
Vd Pia Nilsson, Fondbolagens Förening
Vice vd Eva Broms, Fondbolagens förening
Vd Lars-Erik Forsgårdh, Aktiespararna
Aktieägarombudsman Lars Milberg, Aktiespararna
Deltagande ledamöter
Jan Bergqvist (s), ordförande
Mats Odell (kd), vice ordförande
Gunnar Hökmark (m)
Bengt Silfverstrand (s)
Lisbet Calner (s)
Johan Lönnroth (v)
Lennart Hedquist (m)
Lena Ek (c)
Karin Pilsäter (fp)
Finansutskottets offentliga utfrågning om övervakning av aktiemarknaden
Ordföranden: Då vill jag hälsa er alla välkomna till finansutskottets
utfråg-ning om övervakning av aktiemarknaden.
För ovanlighetens skull har vi en offentlig utfrågning utan att vi
samtidigt behandlar ett ärende där frågan är aktuell. Det här är ett led i
finansutskottets kunskapsinhämtande och uppföljningsverksamhet. Vi har
förstått att utskotten behöver ägna sig mycket mer åt uppföljning och
utvärdering än vad vi tradi-tionellt har gjort i riksdagen.
Vi är intresserade av att få veta mer om hur övervakningen av aktiemark-
naden fungerar, om regelverket är tillfredsställande, om efterlevnaden av
reglerna fungerar bra och om lagstiftningen är tillräcklig för att
upprätthålla förtroendet för aktiemarknaden.
Vi är väl medvetna om att det finns många intressenter på aktiemarknaden.
Vi har i dag inte ambitionen att belysa alla aspekter av aktiemarknaden. Vi
kan t.ex. konstatera att de stora aktiebolagen inte är inbjudna i dag.
Utfråg-ningen har ett visst fokus på övervakningsfrågorna, och vi vill
också få med konsumenternas, spararnas och investerarnas perspektiv. Vi har
därför bjudit in företrädare för Stockholmsbörsen, Finansinspektionen,
Fondbolagens Förening och Aktiespararna.
Jag vill hälsa våra inledare särskilt välkomna. Det är börschef Kerstin Hes
-sius, Stockholmsbörsen, generaldirektör Claes Norgren från Finansinspektio
-nen, verkställande direktör Pia Nilsson från Fondbolagens Förening och
verk-ställande direktör Lars-Erik Forsgårdh från Aktiespararna. Ni ska
känna er mycket välkomna.
Uppläggningen av dagens utfrågning är mycket enkel. Vi har först fyra
inledningar, och därefter ställer utskottets ledamöter frågor. Jag ska
passa på att säga att på grund av ett tidigare engagemang kommer Lars-Erik
Forsgårdh att behöva gå härifrån vid halv tolv-tiden. Efter det att Lars-
Erik Forsgårdh har gått kommer Lars Milberg att svara för Aktiespararnas
räkning.
Därmed vill jag först överlämna ordet till Kerstin Hessius.
Kerstin Hessius: Tack så mycket för att jag har fått komma hit till
finansut-skottet. Finansutskottet har tagit ett bra initiativ att tala
kring en aktuell fråga, dvs. övervakningen av aktiemarknaden i dagsläget.
Jag tänkte inleda med att göra en exposé över Stockholmsbörsen och vad som
har hänt på aktiemarknaden under de senaste 20 åren. Sedan går jag över
till vår övervakningsfunktion.
(grafik borttaget)
Vad är börsens funktion? Börsens huvudsakliga funktion är att se till att
bolag som behöver pengar för att kunna växa och investera kan sprida sitt
ägande. Då söker de sig till börsen för att få en notering. Börsen
tillhandahåller också en andrahandsmarknad där vi har medlemmar som
upprätthåller likviditet i aktierna som är noterade på börsen. Därigenom
sänker man riskpremien på värdepapperen.
Börsens roll i sammanhanget är väsentlig för att bolagen ska kunna växa. Vi
har både en primärmarknad och en sekundärmarknad.
Börsens medlemmar är banker och fondkommissionärer som uppfyller de krav
börsen ställer på medlemmarna. De i sin tur har slutinvesterare bakom sig.
Medlemmarna ger råd. De erbjuder orderläggning. De gör i vissa fall
analyser.
Stockholmsbörsens roll är att ha kontakt med bolagen och medlemmarna, inte
med slutinvesterarna direkt.
(grafik borttaget)
Vad arbetar en börs med? En bra börs ska ha god likviditet i aktierna, dvs.
det ska vara lätt att omsätta de noterade bolagens aktier. Vi erbjuder
också effek-tivitet och tillgänglighet i systemen. Det ska vara lätt att
göra affärer. Det är också viktigt att en börs har högt förtroende. Det
innebär förtroende hos både bolag och medlemmar, men inte minst hos
slutinvesterarna.
Stockholmsbörsen har ett brett urval av produkter. Vi erbjuder både
notering av aktier och också av andra instrument, t.ex. derivat, dvs.
optioner och ter-miner för att hantera risker på ett effektivt sätt. Vi har
en elektronisk mark-nadsplats. Det är den mest effektiva
marknadsplatsformen. Vi har elektronis-ka avslutssystem. Vi har ett
regelverk som omfattar medlemmarna och ett regelverk som omfattar bolagen.
(grafik borttaget)
En kort tillbakablick: Vad har hänt på aktiemarknaden under de senaste två
decennierna? Sedan början av 80-talet har antalet bolag tredubblats. I dag
är 300 bolag noterade på Stockholmsbörsen. För 20 år sedan var det 100
bolag.
(grafik borttaget)
Antalet medlemmar har dubblerats. Hela den uppgången består av utländska
medlemmar på Stockholmsbörsen. I dag är mer än hälften av våra medlem-mar
sådana som inte har sitt säte i Stockholm, s.k. fjärrmedlemmar. De är
uppkopplade till vår elektroniska börs från London, Frankfurt och andra
stäl-len i Europa.
(grafik borttaget)
Aktieomsättningen har också ökat dramatiskt under de senaste åren. Här har
jag statistik som inte går så långt tillbaka i tiden. Bara under 90-talet
har det blivit en kraftig uppgång. I dag omsätts ungefär 15 miljarder
kronor om dagen på Stockholmsbörsen. Det görs ungefär 40 000 avslut. För
tio år sedan var motsvarande siffror ungefär 680 miljoner kronor och 3 000
avslut om dagen.
(grafik borttaget)
Den kraftiga tillväxten av Stockholmsbörsens bolag, omsättning och med-
lemmar har skett under en kraftig kursuppgång på den svenska aktiemarkna-
den. Under de senaste två åren har vi i och för sig sett en nedgång, men
dess-förinnan har vi haft en rejäl, positiv kursutveckling.
(grafik borttaget)
Även om Stockholmsbörsen har vuxit kraftigt är vi inte den största börsen i
Europa. Vi är nummer sex i Europa, och vi har några riktigt stora runtom-
kring oss i London, Frankfurt och Paris. Men vi försöker att göra oss
större.
(grafik borttaget)
Vi har ett nordiskt samarbete som kallas för Norex. Vi arbetar med att
försöka göra oss mer lättillgängliga och mer attraktiva. Tanken med
Norexsamarbetet är att man som medlem ska behöva bara en koppling in till
fyra börser. På det sättet förbättrar vi tillgången till bolag för alla de
fyra börserna i Norden, och det gör varje enskild börs mer attraktiv. Vi är
en bit på väg. Vi har t.ex. ett gemensamt regelverk för alla medlemmar som
vill ansluta sig på någon av de fyra börserna i Island, Norge, Danmark
eller Sverige. Vi fortsätter att försöka förenkla för att nå så många
medlemmar som möjligt.
Att nå många medlemmar är väsentligt. Det är viktigt för bolagen att nå
stor spridning av aktierna.
(grafik borttaget)
Stockholmsbörsen har god spridning. 77 % av svenska folket äger aktier,
direkt eller indirekt. Det är i stor utsträckning tack vare viktiga
politiska be-slut som vi har en så stor spridning av aktier i svenska
hushåll. Det som Stockholmsbörsen kan slå sig på bröstet för är att vi har
en så stor spridning internationellt på våra aktier, just tack vare vårt
breda nätverk. En tredjedel av de svenska bolagens aktier finns i dag i
utländska portföljer.
Marknadsplatser
*Stockholmsbörsen
*NGM
*Aktietorget
*Nya Marknaden
Stockholmsbörsen har inte bara internationell konkurrens. Det finns flera
handelsplatser också i Sverige som erbjuder företag att sprida sitt ägande.
Det är Nya Marknaden, Aktietorget och NGM.
Förtroende
Handel med finansiella instrument skall bedrivas så att allmänhetens förtro
-ende för värdepappersmarknaden upprätthålls och kapitalinsatser inte otill
-börligen äventyras.
Principerna
Fritt tillträde: Uppfyllda krav (lag och börs) ger medlemskap.
Neutralitet: Uppställda krav ska tillämpas på likformigt sätt.
God
genomlysning: Medlemmarna ska få snabb, samtidig och korrekt information
om handeln, och allmänheten ska få
tillfälle att ta del av
sådan information.
Jag nämnde inledningsvis att en börsverksamhet vilar på förtroende. I
princip kan man säga att hela värdepappersmarknaden är en förtroendemarknad
. Att hantera risker och sparande kräver att det finns förtroende för de
aktörer som har auktorisation att bedriva detta arbete.
Viktiga ledord för börsens förtroende är fritt tillträde. Uppfyller man
kraven för att bli medlem på börsen ska man kunna bli medlem. Neutralitet
innebär neutralitet i tillämpningen av börsens regler. Vi kan inte
särskilja olika aktö-rer, utan vi måste tillämpa reglerna på ett likformigt
sätt. God genomlysning gäller både vad avser bolagen men också priser och
volymer.
(grafik borttaget)
Stockholmsbörsen har ett regelverk som omfattar dem som vi har en direkt
länk till. Precis som jag sade inledningsvis är det noteringskrav för att
bola-gen över huvud taget ska kunna komma in på börsen. När de väl har
blivit godkända för att bli noterade skriver de på ett noteringsavtal. Vi
hanterar i huvudsak informationsskyldigheter och vissa andra regler.
När det gäller medlemmarna gäller samma upplägg. För att bli medlem måste
man uppfylla vissa krav. När man uppfyller de kraven och får sin ansökan
godkänd skriver man på ett medlemsavtal. Det medlemsavtalet ser likadant ut
för alla fyra börserna inom Norex.
(grafik borttaget)
Vi bedriver övervakning för att kunna upprätthålla trovärdigheten kring
avta-len. Vi kontrollerar efterlevnaden av våra regelverk. Vi gör det bl.a.
i form av informationsövervakning. Det är den som kontrollerar bolagens
efterlevnad av noteringsavtalen. Vi granskar informationsskyldighet,
årsredovisningar, kvartalsrapporter och pressmeddelanden. Om vi misstänker
att man inte följt avtalen går vi vidare med ärendena.
Kursövervakningsuppgifter
· Övervaka handeln och kursbildningen vid börsen och se till att handeln
sker i överensstämmelse med lag, författ-ningar och god sed på
värdepappersmarknaden
·
· Reagera på onormala kursrörelser, volymer eller rörelser i bolag under
särskild bevakning
·
· Tillbakablick då kursdrivande information publicerats
·
· Söker upptäcka kursmanipulation, daglig insiderhandel eller brott mot
börsens regelverk
·
Ska upptäcka och utreda!
Vi bedriver också övervakning i form av kursövervakning. Det innebär i
huvudsak att kontrollera medlemmarnas efterlevnad av medlemsavtalen. Men vi
bevakar också att det sker en sund handel, att efterlevnaden av regler och
lagar i stort är god. Om vi upptäcker eller misstänker att någon bryter mot
någon lag eller regel som i och för sig inte stipuleras i Stockholmsbörsens
avtal skickar vi sådana misstankar vidare till t.ex. Finansinspektionen.
I vår kursövervakning söker vi upptäcka och utreda. Om man bryter mot våra
egna avtal går vi vidare till vår egen disciplinnämnd där vi kan utdöma
sanktioner. Om det inte är fråga om våra egna regelverk skickar vi ärendet
vidare för vidare hantering och eventuellt allmänt åtal.
Jag tänkte avsluta här och lämna öppet för den fortsatta diskussionen. Min
tanke med inledningen var att sätta Stockholmsbörsens övervakning i sitt
rätta sammanhang.
Claes Norgren: Jag skulle också vilja passa på och tacka för tillfället att
vara här vid denna utfrågning och diskutera frågor kring övervakning av
aktie-marknaden. Det finns goda skäl för utskottet att engagera sig i dessa
frågor, och det här är ett väl valt tillfälle.
Jag tänkte inledningsvis lyfta fram två frågor. Den första gäller konsu-
mentskyddet på finansmarknaden, och den andra frågan gäller kommande
regelförändringar inom Europa, som också kommer att påverka Finansin-
spektionens verksamhet.
Låt mig först säga några ord om den problembild gällande övervakning av
aktiemarknaden som vi möter.
Man kan lugnt säga att de senaste årens utveckling på aktiemarknaden, dess
upp- och nedgångar, har varit dramatisk. Det är ett ord som är ofta före-
kommande, men den rubriceringen förtjänas för den utveckling vi har sett.
Vi såg en uppgång i aktiekurserna under år 2000 och sedan en nedgång. Det
är alldeles klart att alla de vinnare och förlorare som fanns på grund av
detta är något som fortfarande påverkar marknaden och som har haft effekt
under en relativt lång period.
Hög volatilitet, kursrörlighet i aktier och osäkerhet är kanske inte något
problem i sig, det är kanske en del i en fungerande marknad. Det kan vara
ett sätt att se på utvecklingen. Men när man tittar tillbaka inser man att
utveck-lingen på aktiemarknaden är problematisk. Man kan titta på den
aktieopti-mism och de enorma förväntningar som byggdes upp under ett antal
år och som vändes till något helt annat. Man kan nog säga att den spruckna
IT-bubbla vi har sett är ett intressant marknadsmisslyckande som det är
viktigt att fundera över. Frågan är vilka de viktigaste frågetecknen är.
Jag skulle vilja peka på två. Man behöver så här i efterskott fundera över
vad man kan göra när det gäller aktiemarknadens informationsgivning. Det är
ett viktigt pro-blem. Vidare är det fråga om hur värdepappersinstituten
agerar i olika mark-nadslägen gentemot sina kunder.
IT-bubblan är naturligtvis inte ett specifikt svenskt problem. Men vi på Fi
-nansinspektionen har tyckt att det är angeläget att inte minst ur ett
svenskt perspektiv titta på vad som har hänt. Vi har försökt att dra en del
slutsatser i en rapport som gjordes tillgänglig för ett år sedan,
Aktiemarknad för alla, där vi formulerade ett antal problem och diskuterade
ett antal åtgärder.
En viktig aspekt i analysen är det faktum att vanliga småsparare under den
senaste tioårsperioden har blivit allt viktigare och intressantare på
aktiemark-naden. Vi har en helt annan krets intressenter i dag än kanske
för ett decenni-um sedan. Detta ställer andra och högre krav på uppträdande
och information på aktiemarknaden. Det är någonting som bör diskuteras
noggrant.
Förtroendefrågor kommer ofta upp i samband med den utveckling vi har sett.
Alldeles uppenbart är att förtroendet skadas av dåliga försäljningsmeto-der
, dålig rådgivning, flockbeteende och andra regelöverträdelser. Det är
svårt att fastställa med exakthet hur pass mycket större eller mindre
problemen är jämfört med tidigare i och med att det har varit en sådan
enorm utveckling på marknaden. En grundläggande poäng är att alldeles
oberoende av hur stort problemet är är dess effekt för allmänheten mycket
viktigare och konsument-skyddet viktigare på grund av att allmänheten just
är en större intressent på marknaden. Rubriken "Aktiemarknad för alla" är
inte bara en rubrik på en rapport, utan vi på Finansinspektionen skulle
vilja se ett förhållningssätt, ett synsätt, på aktiemarknaden.
En grundläggande förutsättning för Finansinspektionens roll på aktiemark-
naden är de krav regering och riksdag ställer på Finansinspektionen. Vi
utför det ni beställer. En annan viktig beställningsfaktor i ett längre
perspektiv, hur Finansinspektionen har agerat och hur tillsynen är
organiserad, är det relativt starka beroende vi har i Sverige av
självreglering och övervakning utanför myndighetssfären. Stockholmsbörsen
spelar här, som Kerstin Hessius inled-ningsvis visade, en viktig roll, men
det finns också andra aktörer här. Vid sidan av Stockholmsbörsen har ett
stort ansvar tagits av Fondhandlarför-eningen och Fondbolagens Förening,
som har valt att utge egna rekommen-dationer riktade mot finansmarknaden.
Fokus i vår övervakning på Finansinspektionen har legat främst på tre frå-
gor: Auktorisation och tillsyn av värdepappersinstitut, auktorisation och
till-syn av marknadsplatser och utredning av misstänkt insiderhandel.
Vi har naturligtvis inom det här området till uppgift att verka för god re-
gelefterlevnad och god etik. Vi har gjort en viktig erfarenhet att det har
hänt mycket på aktiemarknaden som gör att även vi måste se över det sätt vi
agerar på.
Låt mig komma in på den första av de viktiga frågorna som jag har lyft fram
, nämligen konsumentfrågan. Den största förändringsfaktorn som vi ser på
aktiemarknaden är det ökade deltagandet från allmänheten. Det är inte bara
det att man placerar i aktier utan tillgängligheten till aktiemarknaden har
ökat till följd av ny teknik. Behovet för individerna av att effektivt
kunna förvalta aktiesparandet har ökat till följd av de ökade sparbehoven.
Vidare har val-möjligheterna ökat kraftigt. Man placerar sina aktier inte
bara på Stockholms-börsen utan även på utländska börser och i form av mer
komplicerade finansi-ella instrument. Det kräver på ett helt annat sätt än
tidigare kunskap och insikt hos hushållen.
Sammantaget gör detta att i ljuset av utvecklingen bör konsumentskyddet i
vid mening få en annan betydelse för tillsyn och reglering.
En central fråga när det gäller övervakningen av aktiemarknaden är natur-
ligtvis om konsumentskyddet står i paritet med de förändringar som vi har
sett på marknaden. Här finns det klara förbättringsmöjligheter. För
konsumenter-na på aktiemarknaden karakteriseras förhållandet av att jämfört
med profes-sionella investerare har konsumenterna ett informationsunderläge
och inte samma resurser. Det är något grundläggande som Finansinspektionen
bör anpassa sin verksamhet till. Frågan är då vilka konkreta frågor som
blir vikti-ga. Låt mig ge några exempel.
Information kring tilldelningsregler vid nyemissioner behöver förbättras.
Information i prospekt och i samband med marknadsintroduktioner är något
som man måste arbeta kontinuerligt med. Frågor kring rådgivning och pro-
duktinformation behöver stärkas. Konsumenter behöver adekvat information om
hur fondförvaltare placerar och utnyttjar sin ägarpolicy.
En annan för konsumentskyddet central fråga är att det finns tillgång till
en effektiv procedur för tvistlösning. Här spelar Allmänna
reklamationsnämnden en viktig roll. Jag tror att det är viktigt att inte
bara Finansinspektionen utan alla aktörer på finansmarknaden verkar för att
det här fungerar väl.
Marknadsplatsen har naturligtvis en central roll för prisbildning,
likviditet och informationsspridning. Det är en del av vår policy att följa
upp hur det här fungerar. Vi kommer därför att i dagarna tillskriva de tre
marknadsplatser som är auktoriserade och begära en årlig redovisning från
dem om hur de förvaltar sina roller när det gäller övervakning och
självreglering. Vi kommer naturligtvis att inom det här området verka för
minimikrav kring likviditet, prisinformation och genomlysning. Det är inget
lätt område. Men min attityd är att jag tror att Finansinspektionen
sannolikt måste ställa tuffare krav på marknadsplatserna inom de områdena.
För att tillvarata kundernas intressen är det viktigt att inspektionen
ställer krav på mäklarna. Det gör vi genom vår tillståndsgivning och
tillsyn. Inom detta område har, som ni känner till, problem inte saknats.
Vi har löpande uppmärksammat ett antal olika fall. Vi har sett
odokumenterad kundhandel, dålig telefonrådgivning, problem med värdering av
icke noterade aktier. Det är viktigt att Finansinspektionen löpande
reagerar prompt på problem som dyker upp.
Sammantaget när det gäller konsumentfrågorna tror jag att vår policy inom
det här området bör vidareutvecklas och stärkas. Vi kunde också må väl av
ett tydligare och starkare stöd i riksdagens och regeringens anvisningar
för Fi-nansinspektionen.
Avslutningsvis vill jag ta upp de nya EU-direktiv som är viktiga här. Vid
sidan av och parallellt med dessa ändrade förutsättningar för
aktiemarknaden har EU:s inre marknad för finansiella tjänster gått vidare.
Ett antal nya EU-direktiv är på väg att antas. Jag tror att de på ett
ganska radikalt sätt kommer att påverka övervakningen av den svenska
aktiemarknaden. Detta är en första rangens policyfråga. Till de viktigaste
förändringarna hör följande, nämligen att Finansinspektionens
tillsynsområde sannolikt kommer att utökas även till icke-finansiella
företag, att gränsdragningen mellan självreglering och offent-lig tillsyn
eller reglering kommer att förskjutas till en mycket mer kraftfull betoning
av den offentliga regleringen och tillsynen och att ett stort antal
kommande direktiv kommer att ställa krav på en snar och bred modernisering
av det svenska regelverket.
De nya direktiven omfattar ett antal olika områden. Det gäller prospekt,
marknadsmissbruk, tillsyn av värdepappersbolag och investeringstjänster,
men också redovisningsfrågor. Finansinspektionen har i rapporten En ny
agenda för marknadstillsynen gjort en konsekvensanalys av vad vi ser som
möjliga effekter av detta.
Vad som ligger framför oss är alltså en klar utveckling mot en mer
kraftfull enhetlig offentlig regelgivning och tillsyn. Det innebär en
relativt sett mer begränsad roll från den traditionellt omfattande
självregleringen på Sveriges finansmarknad. Klart är att dagens
självreglering via Stockholmsbörsen, Näringslivets Börskommitté,
Fondhandlarföreningen, Redovisningsrådet m.fl. måste ses över i grunden.
Hur de närmare spelreglerna kommer att utformas är en fråga som måste lösas
i samband med införlivandet i svensk rätt. Det är frågor som
finansutskottet kommer att ta ställning till. Det här innebär klara
möjligheter till förbättringar för övervakning på den svenska
aktiemarknaden. Ser vi hur den samlade regelstrukturen och dess något
vildvuxna flora av offentlig reglering och självreglering ser ut är den i
dag inte ett under av klarhet och transparens. Till detta kommer att vi i
samband med kommande lagstiftning får ett utmärkt tillfälle att se över den
sparande allmänhetens intressen så att de kan värnas på ett gott sätt.
Pia Nilsson: Jag får tacka för erbjudandet om att komma hit. Jag blev förvå
-nad när jag såg deltagarlistan, så jag kontaktade Ove i onsdags och sade
att jag saknade Fondhandlarföreningen. Den har förmodligen större ansvar
när det gäller åtgärder vad beträffar övervakningen av aktiehandeln än vad
Fond-bolagens förening har, men jag förstod av de inledande orden att det
var uti-från spararnas perspektiv ni ville diskutera i dag. Fondbolagen är
i detta sammanhang att se som kunder å sina fondsparares vägnar.
Det är, som Claes redan har varit inne på, genom fonder som aktiesparan-det
är så utbrett i vårt land. De senaste siffrorna från den undersökning vi
har gjort när det gäller fondsparandet visade att 85 % av svenska folket
var fondsparare i höstas. Det var inklusive premiepensionssparande. Utan
premi-epensionssparandet var det 75 %. Därmed har vi störst andel
fondsparare i världen och störst andel människor som får del i aktier och
andra värdepap-per, vilket jag tycker att vi ska vara väldigt glada för.
Detta är i mycket en konsekvens av, som någon sade, politiska beslut. Det
gäller inte minst alle-mansfonderna. Det fanns fonder redan innan, men
allemansfonderna innebar ett brett fondsparande.
Allemansfonderna var begränsade till placeringar i svenska aktier. Nu är
de speciella reglerna för allemansfonderna borta, och därmed har också
place-ringarna i utländska aktier i fonder blivit mer omfattande.
När man under de senaste åren har pratat om att så stor andel sparar i fon-
der och i aktier har jag ibland tyckt att det har låtit som om hushållen
enbart har sparande i aktier. Ingen har sagt så, men man har kunnat få för
sig något åt det hållet. Därför tänkte jag avslöja för er några aktuella
siffror som vi tänker publicera i nästa vecka. De visar att det inte
riktigt är så även om aktie-sparandet är mycket utbrett, vilket är
glädjande.
Cirklarna på den overheadbild ni nu ser visar fondsparandets fördelning på
olika typer av fonder. Under åren 1997-2001, som ju har inneburit både stor
uppgång och tillbakagång på aktiebörserna, är det ungefär hälften av
kapitalet som har placerats i aktiefonder. 29 % har gått till blandfonder,
som ju inne-håller aktier men även ränteplaceringar. 20 % har gått till
räntefonder. Av det som har placerats i aktiefonder kommer ungefär hälften
från premiepensions-sparandet.
67 % av den totala fondförmögenheten fanns i aktiefonder 1997. I dag är det
59 %. Under tre av dessa år skedde det en kraftig uppgång som bidrog till
att den andel av förmögenheterna som låg i aktiefonder ökade.
Om man ser till det totala sparandet vad gäller hushållen visar Statistiska
centralbyråns siffror att ungefär hälften av hushållens sparande i dag
finns i aktier eller aktiefonder och hälften i bankkonton, obligationer och
försäk-ringssparande. Också i försäkringssparande kan aktier ingå. Det
finns ett stort aktiesparande, men jag skulle ändå vilja säga att hushållen
och fondspararna har en god spridning på olika tillgångar.
Att andelen utländska aktier i fonder har ökat visar siffror som vi ska pub
-licera i nästa vecka. 2001 gick Stockholmsbörsen tillbaka med 17 %. Då
gick aktiefonder i snitt 10 % back. Om man sparade regelbundet varje månad
tappade man under det året å ena sidan enbart 1 % jämfört med insatt
kapital. Å andra sidan fick man inte heller som fondsparare 66 % vid
uppgången under 1999 utan 53 %.
Det är viktigt att påminna om att fondsparandet är väl reglerat i både lag
och föreskrifter och vad gäller egenåtgärder. Jag vill också påminna om upp
-delningen på de tre olika fristående subjekten - fonden, fondbolaget och
förvaringsinstitutet. En fond är alltid skyddad från utmätning. Skulle ett
fond-bolag hamna i situationen att riskera att gå i konkurs är tillgångarna
i fonden skyddade.
Fondbolagen står under Finansinspektionens tillsyn. Jag kan också påmin-na
om att en av revisorerna i fondbolagen ska utses av Finansinspektionen.
Bland egenåtgärderna vill jag gärna nämna våra etiska riktlinjer, där vi nu
också har tagit med kompetenskrav för dem som ger råd eller säljer fonder.
Vi är också glada över den överenskommelse vad gäller marknadsföringen som
vi träffade och som trädde i kraft år 2000. Det var en överenskommelse
mellan Fondbolagens förening och Konsumentverket som innebar att man fr.o.m
. år 2000 vid marknadsföring av fonder alltid ska tala om att fonder kan gå
både upp och ned och att det inte är säkert att den som sparar i fonder får
tillbaka hela sitt insatta kapital.
Med tanke på de många år av uppgång som föregick denna överenskom-melse och
att det därefter kom en tillbakagång är vi väldigt glada över att
överenskommelsen trädde i kraft år 2000.
Enligt denna ska man också när man redovisar avkastning hålla sig till be-
stämda tidsperioder. Har en aktiefond funnits i minst fem år ska man visa
avkastningen under de fem senaste åren. Man får visa avkastningen från
start om det är en nyare fond.
Vi har också riktlinjer som rör egna och närståendes värdepappersaffärer
efter samma mönster som gäller för värdepappersbolagen. Det finns också
andra egenåtgärder, men jag tänkte stanna vid dessa.
Ni har sett att vi har tagit fram en rekommendation om fondbolagens
ägarutövande, som vi presenterade den 13 februari i år. Enligt den ska alla
fondbolag som är medlemmar i Fondbolagens förening ha en ägarpolicy, och
den ska offentliggöras. Ungefär hälften av våra medlemmar - vi har 33 med-
lemmar - hade ägarpolicy redan tidigare. Man hade kommit olika långt, och
man har varit olika aktiv. Man har också olika förutsättningar beroende på
hur stora fonderna är. Nu ska alla ha en policy.
Det är upp till varje fondbolag att utforma sin ägarpolicy. Samtliga ska
också ha en namngiven kontaktperson i ägarfrågor. Vi kommer på förening-ens
hemsida att publicera alla namnen och ange hur man kan få kontakt med dessa
personer. Det ska så småningom finnas länkar direkt till respektive
fondbolags ägarpolicy.
Ett fondbolag kan i och för sig i sin ägarpolicy bestämma sig för att inte
vara så aktiv. Jag vet inte om något fondbolag kommer att bestämma sig för
det. Det kommer i så fall att vara något av de allra minsta. Men jag är
helt övertygad om att rekommendationen från föreningen sammantaget innebär
ett ökat engagemang från fondbolagens sida när det gäller ägarfrågor. Vi
ser det som en konsumentupplysningsfråga. De fondsparare som tycker att det
är viktigt att också ta del av fondbolagens handlingsplaner i dessa frågor
ska hitta dem och ta med den informationen i sitt val av fondbolag och
fonder.
Vi har också vad beträffar öppen redovisning sagt att det inte bara gäller
ägarpolicyn utan också motiven bakom beslut i viktigare frågor. Det är ofta
när det gäller sådant som frågorna kommer, och det är av stor vikt att
redovisa sina ställningstaganden.
Slutligen vill jag också nämna att vi nu arbetar med att få fram förenklad
information. Vi har en arbetsgrupp som jobbar med detta. Det kom en rapport
från Finansinspektionen i december, där man efterfrågade förenklad informa-
tion till fondspararna. Vi delar uppfattningen att problemet med
information till fondspararna inte är att man inte får information. Man får
så mycket att man inte ser det allra väsentligaste. Man drunknar i
information.
Det passar väldigt bra att kraftsamla kring detta i samband med att EU har
tagit beslut om förenklade prospekt. Jag ser väldigt mycket fram emot de
förenklade prospekten. Vi får se vilket namn de får. Eventuellt kommer de
att kallas fondfaktablad i vårt land. Sådana blad ska man ge ut på ett
enhetligt sätt för alla Europas fonder. Man ska informera om det viktigaste
vad gäller varje fond. Det handlar om placeringsinriktning. Det handlar om
riskprofil, osv.
När man ska berätta om risk ska man göra det med vanliga ord och inte så
många facktermer. Man ska också visa avkastningen under en tioårsperiod om
fonden har funnits så länge. Genom att kunden ser variationerna över åren
får han eller hon en bra bild av om det är en aktiefond med hög risk där av
-kastningen varierar mycket eller om det exempelvis är en korträntefond med
en avkastning som i stort sett är oförändrad från år till år.
Vår europeiska organisation FEFSI arbetar fram en mall som snart är klar
och som vi ska anpassa till svenska förhållanden. Det handlar om översätt-
ning, men det handlar också om att få ett språk som gör att det blir enkelt
.
I det sammanhanget vill jag också nämna begreppen totalkostnadsandel och
kostnadsredovisning. Finansinspektionen nämnde i sin rapport att man tyckte
att vi skulle se över det. Vi vill gärna göra det i samband med att de
förenklade prospekten kommer. Vi är ensamma i världen om begreppet total-
kostnadsandel. Man använder sig av total expense ratio i andra länder, men
det skiljer sig från vårt mått på så sätt att man inte har med
courtagekostna-derna.
I alla andra länder tycker man att det är förvirrande och vilseledande att
göra som vi har gjort. Man kommer alltså inte att välja vårt mått. Eftersom
det ska vara enhetlig information i Europa är det viktigt att vi har samma
mått som de övriga länderna.
Däremot ska fondbolagen redovisa courtagekostnaderna enligt våra riktlinjer
i årsredovisningar, och det vill vi naturligtvis att man ska fortsätta med.
Det är frågor som vi vill återkomma till.
Lars-Erik Forsgårdh: Även vi i Aktiespararna vill välkomna finansutskottets
initiativ till hearing eller orientering. Vi tycker att det är bra att
politikerna och Finansinspektionen nu intresserar sig mycket för
konsumentaspekterna av sparandet. Låt mig säga att vi inte är bortskämda
med det.
Aktiespararna är den enda konsumentorganisationen på aktiemarknaden. Vi har
en motsvarighet i Bryssel som kallas för Euroshareholders, som består av
ett antal aktiesparorganisationer av vår typ - dock icke tillnärmelsevis så
stora som vår - från en del, men inte alla, EU-länder.
Vi har 154 lokalavdelningar runtom i landet och totalt 115 000 individuella
medlemmar. Vår verksamhetsidé säger att vi är en oberoende intresseorgani-
sation för enskilda som sparar i aktier, aktiefonder och andra
aktierelaterade instrument.
Vi har som övergripande uppgift att försöka verka för bästa möjliga förut-
sättningar för våra medlemmars aktiesparande, och vi gör det på tre sätt.
Vi gör det dels genom att verka för en bra sparmiljö, dels genom att
utbilda och informera våra medlemmar för att de ska bli mer kompetenta när
det gäller att fatta beslut om och genomföra sina aktieaffärer, dels genom
att ge medlem-marna unika och billiga till småspararen anpassade
aktiehandelstjänster.
Jag är rädd för att jag kommer att låta negativ när jag går in på övervak-
ningen av aktiemarknaden. Men 18 år som VD i Aktiespararna, 13 år i OM:s
styrelse och 7 år i börsstyrelsen har givit mig den uppfattningen att
väldigt mycket kan bli oerhört mycket bättre på denna marknad. Jag vill
inte påstå att Sverige är sämre än de flesta andra länder inom EU, men
mycket måste bli bättre snarast. Skälen till detta är de starka
globaliseringstrenderna och det stora institutionella framför allt
utländska kapital som flyter omkring i värl-den. Det är så stort att vi i
ett litet land som Sverige inte har några möjligheter att sätta emot när
det gäller. Vi har också, som tidigare påpekats, 6 ½ miljoner fond- och
aktiesparare i detta land. 38 % av befolkningen sparar direkt i en-skilda
aktier.
Jag tänkte ta upp sju olika punkter. Jag ska göra det väldigt kortfattat,
ef-tersom klockan inte tillåter mer än en rapsodisk kommentar kring dessa
frå-gor. Låt mig börja med det som är viktigast av allt, nämligen
Stockholmsbör-sen. Utan denna börs skulle vi inte ha någon välfärd i
Sverige. Den är ett av de absolut främsta och viktigaste grundelementen för
vår välfärd här i landet. Utan den skulle det inte bli något riskkapital
till våra stora internationella företag eller till våra inhemska företag.
Det går alltså inte att negligera börsen. Den står för en mycket stor andel
av BNP i dag. Värdet är drygt en och en halv gånger Sveriges BNP, och
omsättningen är drygt dubbla BNP.
Det är oerhört viktigt att kontrollen och ägandet av börsen stannar i Sve-
rige. Risken för att kontrollen och ägandet av börsen ska hamna i t.ex. Lon
-don eller Frankfurt betecknar jag som inte negligerbar, för att uttrycka
mig mycket diplomatiskt. Här har ni politiker ett ansvar, anser jag. Man
ska inte nationalisera börsen, men man ska genom regelverket se till att de
svenska intressena tillvaratas. Det är viktigt att kontrollen och ägandet
av börsen stan-nar i Sverige.
Sedan går jag över till börsens och Finansinspektionens övervakning. Ge-
nerellt sett anser jag att börsen såväl som Finansinspektionen måste ges
större resurser för att övervaka marknaden. Den har vuxit så oerhört snabbt
. En av förklaringarna till att vi befinner oss här i dag är naturligtvis
att övervakning-en inte riktigt har hängt med. Förbättringspotentialen är
stor. Både Finansin-spektionen och börsen måste agera mera proaktivt. Det
räcker inte att reagera, utan man måste agera i förväg för att stämma i
bäcken.
Självregleringen - den svenska modellen - fungerar inte tillfredsställande.
Vi accepterar den inte längre. Framför allt har vi sett att den har varit
ensidig, såtillvida att det är en part som har styrt utseendet på denna
självreglering - i första hand företrädarna för de stora börsföretagen. Det
är inte acceptabelt.
Dessutom medför globaliseringen att självregleringen inte längre kommer att
fungera i den nya världen. Det är två goda skäl till att självregleringen
måste förändras. Finansinspektionen och politikerna måste ta över mer av
kommandot.
När det gäller börsens och Finansinspektionens övervakning av medlem-marna,
dvs. mäklarna, har vi många synpunkter på hur det kan ske förbätt-ringar.
Jag har några exempel. Det behövs rimligare kundavtal och tydligare
information till kunderna innan de sätter i gång med sina affärer om vilka
risker som är förknippade med denna typ av sparande. Det krävs större krav
på kvalitet i rådgivningen till privatpersoner. Det var även Claes Norgren
inne på. Vi har sett många exempel på vad dålig rådgivning kan föra med sig
un-der senare år.
Vi har en omfattande s.k. egen trading från mäklarnas sida som skiljer sig
från den handel som sker för kundernas räkning. Här menar vi att det måste
vara full transparens i marknaden. Det finns i dag utländska mäklare som är
medlemmar på Stockholms fondbörs som praktiskt taget inte gör någonting
annat än handlar för egen räkning. Det är inte acceptabelt, tycker vi. Vi
kräver att få tillgång till information om hur denna handel fördelar sig
för mäklarnas räkning och för kundernas räkning.
Vi vill också att de små kundernas handel och tillgång till information
inte diskrimineras via avgiftssättningen. Av och till har det funnits
sådana tenden-ser. Ibland har vi lyckats stävja dem, ibland har vi inte
lyckats stävja dem.
När det gäller övervakningen av emittenterna, dvs. börsföretagen, menar vi
att det krävs skärpta noteringskrav. Styrelserna och ägarna måste synas
bättre i sömmarna. Framför allt måste vi få reda på vad det är för ägare.
Spridnings-kraven bör öka. Utlandsnotering bör inte automatiskt ge
möjlighet till note-ring här på Stockholmsbörsen, utan i vissa fall bör man
kräva att Stockholms-börsens noteringsavtal ska gälla.
Vad gäller informationen från börsföretagen generellt finns det mycket i
övrigt att önska. Selektiv information förekommer alltför ofta. Vissa
aktörer på marknaden får fördelar jämfört med andra - i klartext den breda
allmän-heten. Vi ser exempel på felaktig information. Vi ser exempel på
utebliven information. Vi ser exempel på för tidigt lämnad information och
informa-tionsläckor. Allt detta tyder på att det finns mycket att förbättra
när det gäller informationsgivningen. Där kan och bör börsen, tillsammans
med Finansin-spektionen, spela en aktivare roll, anser vi.
Ansvaret för trovärdigheten på aktiemarknaden ligger också hos ägarna. Här
menar vi att det krävs effektivare ägarstyrningsrutiner i de svenska börs-
bolagen. Det kommer sammantaget att leda till att vi får bättre skötta
företag, och det i sin tur kommer att öka trovärdigheten för hela marknaden
.
Jag vill gå så långt att jag säger att ABB-skandalen inte hade inträffat
med effektiva ägarstyrningsrutiner. Vi menar att börsen, precis som
Londonbör-sen, Nasdaq och New York-börsen, bör ta med krav på
ägarstyrningsrutiner i noteringsavtalet.
Vi menar att också lagstiftaren bör ställa krav på detta område, t.ex. via
aktiebolagslagen, för de publika bolagen. Vi menar att lagstiftaren bör
ställa krav på de institutionella ägarna, t.ex. aktiefonderna, om att agera
mer aktivt som ägare. Det kan vara en lagstiftning som liknar den som finns
i USA, dvs. den s.k. ERISA-lagstiftningen. Inte minst tycker vi att staten
bör föregå med gott exempel och tillämpa moderna ägarstyrningsrutiner på
sina egna företag och också ställa krav på att AP-fonderna agerar som
aktiva ägare.
Ett sätt att öka aktiefondernas aktiva utövande av ägande på marknaden vore
att kräva en annan sammansättning av fondbolagens styrelser genom att få in
mer oberoende ledamöter i styrelserna.
Jag har ett antal exempel på lagar som fungerar dåligt i dag. Dit hör insi-
derlagen, som tyvärr inte visar sig vidare effektiv när det gäller
tillämpningen. Vi har lagen om tvångsinlösen, som gör att det är bäddat för
utländska för-värv. Den är skriven på det viset att det ska vara lätt att
köpa företag. Det går för närvarande ut över spararnas förmögenheter. Vi
behöver bara ta det se-naste exemplet - Munksjö. Ett antal stora
aktiefonder anser sig tvingade - om det är på goda eller dåliga grunder
överlåter jag till er själva att bedöma - att avyttra sina aktier, trots
att styrelsen har sagt att budet inte motsvarar det verkliga värdet på
företaget.
Den dom som har varit den vägledande värderingsnormen när det gäller
tvångsinlösen har tyvärr gett väldigt dåliga effekter för spararna på detta
område.
Vi har en ny lag om återköp och vidareförsäljning av egna aktier, som vi
menar har lett till missbruk på denna marknad. Det går bl.a. ut på att man,
i samband med att man emitterar optionsprogram, också beslutar om återköp
av egna aktier för att stödja den egna kursen så att optionsprogrammen ska
bli lönsammare. Jag tror inte att det var lagstiftarens mening från början.
Vi har en skattelagstiftning. Jag måste tyvärr trötta er med att säga att
den diskriminerar svenska privatpersoners ägande. Den leder till att vi får
ett större institutionellt ägande och ett större utländskt ägande på den
svenska börsen. Vi har den högsta aktiebeskattningen för privatpersoner
inom hela OECD-området, och det får konsekvenser både för utbudet av
riskkapital och när det gäller vem som äger de svenska företagen.
Vi saknar ett antal lagar. Vi har pläderat mycket länge för en lag om bud-
plikt. Vi borde ha haft en sådan för mycket länge sedan i Sverige. I dag
har vi en rekommendation. Den rekommendationen är otillfredsställande,
anser vi, eftersom den ger vissa möjligheter att undgå kraven på budplikt.
Vi har länge velat ha en lag om rådgivaransvar, där det ska göras klart vil
-ket ansvar rådgivaren har i samband med försäljning av finansiella
tjänster. I dag är det tyvärr så att den som råkar illa ut har mycket svårt
att få rätt gen-temot en bank eller en fondkommissionär. Att driva en
process mot en bank eller fondkommissionär är det få som vågar och har
resurser för, även om det är glasklart att banken eller fondkommissionären
har varit den felande parten i detta sammanhang.
Vi tycker också, som jag sade, att det ska finnas krav på de
institutionella ägarna, liknande kraven i den lagstiftning som finns i USA.
Vi menar att aktiebolagslagen åtminstone vad det gäller de publika bolagen
också borde innehålla krav på inrättande av olika ägarstyrningsrutiner.
Vi kommer att dela ut exempel på ägarstyrningsrutiner och en ägarstyr-
ningspolicy. Det är Aktiespararnas policy, som vi i stora drag har drivit
sedan 1993.
Slutligen: Se till att rättsväsendet fungerar! Det är fullkomligt
oacceptabelt att det ska ta tre-fyra år innan insiderbrott hamnar inför
domstol och att det tar tre-fyra år innan svindleribrott kommer till en
domstolsprocess. I en del fall händer ingenting. Vi har ett antal exempel
på att tydliga svindlerier inte har lett vare sig till åtal eller till
någon rättsprocess.
En förutsättning för att övervakningen ska fungera är ytterst också att
rättsvä-sendet fungerar. Även här misstänker jag att det handlar om mer
resurser. Tack för ordet!
Bengt Silfverstrand (s): Ordförande! Frågan om en avvägning mellan själv-
reglering och centralstyrning har stått i fokus. Vi hörde nu att
företrädaren för Aktiespararna var synnerligen kritisk mot rådande
självreglering.
Utifrån rapporter och utifrån synpunkter här torde det råda en ganska stor
samstämmighet om att övervakningen av Stockholmsbörsen måste bli bättre.
Funktionsfördelningen mellan Finansinspektionen och börsen måste också på
något sätt skärpas. Det brukar sägas att marknaden måste meritera sig för
självreglering. Uppenbarligen har det inte räckt till i de här sammanhangen
.
Finansinspektionen säger att Stockholmsbörsen och övriga marknadsplat-ser
måste bli föremål för en fördjupad granskning - vad det nu närmare inne-bär
.
EU-direktiven går alldeles klart från självreglering mot ett ökat inslag av
centralstyrning. Det måste innebära, om man samtidigt ska ha en gemensam
myndighet, att Finansinspektionen måste få ett större ansvar för kontrollen
av börs- och finansmarknaderna i Sverige.
Det har förekommit kritik från flera håll, inte minst i den tidningsdebatt
som varit de senaste månaderna, om att Stockholmsbörsen sitter på två
stolar. Man tjänar pengar, samtidigt som man övervakar kunderna.
Mot den bakgrunden och sett till hur självregleringen har fungerat på
Stockholmsbörsen och de två auktoriserade marknadsplatserna är frågan om
man med det sanktionssystem som finns i dag verkligen har kunnat hantera de
problem som blivit allt tydligare. Har självregleringen lett till ett
tillräckligt snabbt agerande? Har de tre reglerade marknaderna i sin
informationsgivning för allmänheten kunnat klargöra skillnaderna t.ex.
mellan olika listor och mellan olika vägar, olika metoder, att handla med
aktier - både noterade och onoterade? Hur kommer man åt de s.k. lycksökarna
på marknaden? I en egen utredning föreslog Stockholmsbörsen år 1998 att
börs- och marknadsplatser borde vidareutveckla kontrollverksamheten, bl.a.
vad gäller ytterligare infor-mation om nya styrelseledamöter, verkställande
direktör och ekonomichef.
Slutligen kan det konstateras att antalet sanktionsärenden vid Stockholms-
börsen och på övriga marknadsplatser har varit få, nästan inga alls, under
de senaste åren. Detta utmynnar i en sammanfattande fråga - Aktiespararna
har ju nu kommit med en del konkreta förslag, så det gäller i huvudsak de
tre andra aktörerna: Hur ser ni på rådande förhållanden när det gäller
självregle-ringen?
Dessutom undrar jag vilka åtgärder i mer centralistisk riktning, i mer
regle-rande riktning, som behövs för att komma till rätta med de problem
som uppenbarligen ändå finns.
Kerstin Hessius: Jag kan lägga på en bild för att visa vilka de
självreglerande organen är. Jag tror att det när man talar om dessa frågor
är väldigt viktigt att tydliggöra vad självreglering är för något. De
flesta av de här självreglerande organen finns i någon form under en
tillsyn. Stockholmsbörsen är under Fi-nansinspektionens tillsyn. Vi har
regler som vi ska efterleva avseende hur man bedriver börsverksamhet. Sedan
har vi avtal med våra kunder om hur de ska uppträda på börsen för att på
bästa sätt skapa trovärdighet kring han-delsplatsen. Det ligger helt och
hållet i Stockholmsbörsens intresse att det finns trovärdighet för
handelsplatsen. I praktiken innebär det att det inte finns någon konflikt
mellan den vinstdrivande börsen och förtroendefrågorna. Om det inte fanns
förtroende för börsen skulle vi inte få några nya medlemmar, och inga bolag
skulle vilja notera sig på börsen.
(grafik borttaget)
Det är alltså viktigt att förstå att det inte finns någon inbyggd konflikt
i fråga om att upprätta ett avtal med sina medlemmar och de noterade
bolagen samt att man har ett vinstintresse för börsverksamhet.
I Europa blåser de här vindarna också. Stockholmsbörsen var den första
börsen som blev ett aktiebolag. Så blev det redan år 1992. Hela Europa har
i dag, mer eller mindre, börser som är noterade bolag. Trenden pekar alltså
i den riktning där Sverige var först ut.
När det gäller problemen tror jag att vi måste vara väldigt specifika. Det
finns egentligen tre aspekter som jag tycker att man ska ta upp.
Den första aspekten gäller reglerna. Vad har vi för regler? Har vi bra reg-
ler? Vi måste då identifiera reglerna och diskutera om det är några regler
som vi tycker är svaga. Lars-Erik Forsgårdh nämnde några regler när han
pratade om insiderlagstiftningen och om att den är svår att tolka. Det
finns också andra regler. Köplagen är kanske inte alltid anpassad för det
bästa konsu-mentskyddet när det gäller värdepappersmarknaden osv. Det finns
alltså ett antal regler som man säkert kan analysera och fundera över mot
bakgrund av den utveckling som vi haft på aktiemarknaden, just för att se
om vi kan stärka och skärpa de reglerna.
Vi jobbar ständigt med att förbättra Stockholmsbörsens regelverk. Då kommer
synpunkter fram på områden där vi värderar och funderar över om vi kan
genomföra förstärkningar. Vi kommer att lansera nya noteringskrav och
noteringsregler - från den 1 juli i år - innebärande att vi inför
skärpningar på ett antal punkter. Detta är ett löpande arbete som vi hela
tiden bedriver.
Den andra aspekten som jag tycker att man ska fundera över är sanktions-
systemen. Har vi bra sanktionssystem? Är sanktionssystemen avskräckande? Är
de preventiva? Vilket syfte ska de ha osv.? Där har Stockholmsbörsen sin
disciplinnämnd. Vi har också varningssystem. Där finns lagstiftningen och
de straffportföljer som där finns. Man kan alltid diskutera om sanktionerna
är tillräckliga.
Den tredje aspekten handlar om toleransnivån. Vilken toleransnivå ska vi ha
för regelbrott? Vad vi i dag ser på aktiemarknaden i form av överträdelser
är brott mot regler eller mot lagar. Var ska vi lägga toleransnivån? Ska vi
ha en nolltoleransnivå, eller ska vi ha en toleransnivå som ändå innebär
att någon form av överträdelser finns i samhället så att säga? Det finns
det ju inom alla typer av verksamheter. Vi har en lagstiftning, och folk
begår brott. Det gör folk också inom den finansiella sektorn. Självklart
måste sanktionssystemen vara anpassade ungefär till den toleransnivå som vi
accepterar. Men hänsyn måste också tas till rättssäkerheten, till den
enskilde individen osv.
Lars-Erik Forsgårdh: Jag skulle vilja kommentera listan över
självreglerings-organ. Där finns över huvud taget inget organ med som
representerar konsu-menterna, placerarna - vare sig de privata placerarna
eller de stora institutio-nella placerarna, bortsett från aktiefonderna som
är representerade via Fond-bolagens förening i det här sammanhanget.
Det är sådant här som leder till att vi får skevheter i självregleringen
och som gör att den går fondhandlarnas och svensk industris, via
Näringslivets bör-skommitté, intressen till handa i större utsträckning än
som borde vara fallet jämfört med om det fanns ett mer allsidigt sammansatt
självregleringsorgan. Det saknar vi, tyvärr, i dag.
Claes Norgren: Jag uppfattade de två frågor som ställdes här enligt
följande: Hur ser vi på balansen mellan offentlig reglering och tillsyn
samt självregle-ring? Vilka åtgärder behövs inom det här området?
Beträffande den första frågan är det min uppfattning - jag tror att Lars-
Erik Forsgårdh var inne på detta - att det när man tittar på den här
frågeställ-ningen är viktigt att ta i beaktande den globalisering som har
ägt rum. Den europeiska inre marknaden ställer krav på en enhetlig
myndighetsutövning och på en enhetlig övervakning av finansmarknaden, så
den i sig skulle jag se är en viktig kravställare som leder just till vad
man i EU-direktivet kommit fram till: Det behövs en offentlig administrativ
myndighet i varje land som säkerställer en enhetlig tillämpning av
övervakningen samt enhetliga regler. Detta tror jag är en väldigt viktig
drivkraft här. Det leder mig till att tycka att det är rimligt och riktigt
att gå i den riktningen.
Den andra frågan har att göra med listan över självregleringsorgan och hur
jag ser på balansen. Vad handlar självreglering om? Ja, ibland handlar det
om regler. Då kan man fråga sig hur allmänhetens intressen blir
tillgodosedda när olika aktörer "där uppe" utfärdar regler. På statliga
myndigheter har vi krav på oss att skicka ut saker och ting på remiss. Det
finns så att säga en offentlig granskning av vår normbildning och
regelgivning. Här tror jag att ett liknande synsätt måste till när det
gäller den självreglering som finns. Allmänintresset behöver alltså
tillgodoses på ett starkare sätt än som varit fallet när det gäller den
självreglering som finns. Jag säger inte att den här graden av insyn inte
finns, utan jag säger att i dagens värld måste den självreglering som finns
stärkas väldigt kraftigt.
Samtidigt är det när det gäller självreglering också viktigt att ta fasta
på det engagemang som finns bland näringsidkare och på den kunskap som
finns inom olika organisationer såsom börsen, fondbolagen och
värdepappersinsti-tuten. Jag tror att det är viktigt att föra den
kunskapsmängden med sig och att sätta in den i den nya ram som de här EU-
direktiven erbjuder.
När det gäller balansen var frågeställaren också inne på en annan aspekt.
Det gäller då sanktionerna. Man kan fråga sig hur övervakning och tillsyn
fungerar i ljuset av vad jag här beskrev - den väldigt kraftiga upp- och
ned-gången på börsen. Jag tror att vi har anledning att kollektivt ägna oss
åt själv-rannsakan på det området. Det är lätt att sympatisera med åsikten
om proakti-vitet, men jag tror att vi har någonting viktigt att lära. Jag
tycker att summan av sanktioner från Finansinspektionen och
självregleringsorganen på aktie-marknaden har varit för svag. Det är lika
bra att erkänna det och att försöka lära av det.
Sedan har vi frågan om vilka åtgärder som behövs av reglerande inslag. Jag
tycker att en viktig sak för oss på Finansinspektionen är att mycket mer
noga granska de självregleringsorgan som här finns. Man kan fråga sig, som
jag tidigare nämnde, hur allmänhetens intressen tillgodoses när olika
regler av självregleringsnatur sätts upp och hur det blir bra. Den typen av
uppfölj-ningsinstrument tror jag är viktigt.
Pia Nilsson: När det gäller konkreta åtgärder för övervakning av aktiemark-
naden borde Svenska Fondhandlareföreningen ha mer ansvar än Fondbola-gens
förening. Jag vill gärna ta tillfället i akt och säga lite grann om
självreg-leringen över huvud taget.
Det är mycket viktigt med komplement, att vi har en god lagstiftning. Jag
ser inte Finansinspektionens föreskrifter som lagstiftning och inte heller
som självreglering, utan det handlar om förtydliganden av vad lagstiftaren
står för. Självregleringen, som fondbolagen ser på denna och som nog även
andra branscher ser på det hela, är inte att ses som mindre tvingande på så
sätt att om man inte följer de överenskommelser som branschen själv har
gjort. Det ses det lika strängt på som om man inte följer lagen.
När vi har tagit fram egna rekommendationer har vi ofta fått frågan: Vad
har ni för sanktioner om man inte följer era rekommendationer? Ordet re-
kommendation i vanlig folkmun låter som något som är lite mer frivilligt
jämfört med hur företagen uppfattar det när branschen har fattat beslut om
rekommendationer. Vi har svarat att vi nog ser rekommendationerna eller
riktlinjerna samt öppenheten kring dem som det viktiga - liksom öppenheten
från företagens sida när det gäller hur man följer dessa.
Vi ser också Finansinspektionens tillsyn som väldigt viktig även när det
gäller självregleringen. En anmärkning från Finansinspektionen mot en
konkurrent vad gäller tillsynen ser fondbolagen allvarligt på, för hela
branschen. Därför vill man ha självregleringen. Som Claes sade betyder det
här mycket för det egna engagemanget; man arbetar på att i olika avseenden
förbättra sig innan det kommit en lag. Ibland kan det t.o.m. vara så att
det inte blir nödvändigt med en lag. Det engagemanget för att agera
ansvarsfullt är väldigt viktigt. Man ska alltså inte, tycker jag,
underskatta vikten av självregleringen.
Bengt Silfverstrand (s): Många anser att själva stängningsförfarandet har
betydelse för att motverka kursmanipulation. Tidigare fanns s.k. call-
teknik, ett öppet stängningsförfarande innebärande att handeln när 30
sekunder åter-står kunde frysas. Från flera håll, bl.a. från börsens
marknadsavdelning, har det sagts att det vore bra om man kunde återgå till
det öppna stängningsförfa-randet. Min fråga är därför om det är aktuellt
att återgå till ett öppet stäng-ningsförfarande i syfte att begränsa
möjligheterna till kursmanipulation.
Kerstin Hessius: Självklart försöker börsen göra sitt bästa för att så att
säga minska risken för överträdelser. För att förenkla bilden skulle jag
vilja jämfö-ra våra system med en motorväg. Vi står för motorvägen. Vi har
regler kring denna - hastighetsbegränsningar, krav på att man ska köra på
rätt sida osv. Självklart är det viktigt att de som kör på den här
motorvägen följer reglerna. Om vi genom att sätta upp ett räcke i mitten
kan minska risken att man kör på fel sida ska vi givetvis göra det.
Nämnda call kan jämföras med ett mitträcke. Vi kan alltså sätta upp ett
mitträcke för att minska risken att folk kör på fel sida, men vi kan inte
garan-tera att man inte kör på fel sida i framtiden även om vi inför en
call. Vi försö-ker få fram ett stängningsförfarande som i alla fall bidrar
till att risken för kurspåverkan minskar. Dock finns det ingen garanti för
framtiden. Inom en ganska snar framtid kommer vi alltså med ett beslut.
Gunnar Hökmark (m): Det är bra att vi i dag vid ett flertal tillfällen har
note-rat att det är politiska beslut som långsiktigt har lett till att vi
fått en allt större spridning av ägandet av aktier i Sverige. Sett i ett
framtidsperspektiv är det klart att det i dag är lika viktigt att på olika
sätt se hur man kan stärka den enskilde aktieägarens eller fondägarens
ställning för att på det viset också se till att det blir en bättre
sparform.
Det kunde vara intressant att från panelen få höra konkreta förslag om vad
som kan göras i sammanhanget. Det kunde också vara bra att, om det är möj-
ligt, få någon kommentar från övriga i panelen till de olika förslag som
fördes fram av Lars-Erik Forsgårdh.
Jag skulle också vilja ta upp frågan om självreglering kontra offentlig reg
-lering, inte minst i perspektivet av att vi nu har mycket snabbt
föränderliga finansiella marknader dels mot bakgrund av det europeiska
perspektivet och globaliseringen, dels sett till att vi ser nya teknologier
för handeln. Mot den bakgrunden måste man diskutera frågan om offentlig
reglering och självregle-ring.
Vad är det för fördelar som vi riskerar att förlora genom att lägga en allt
större tyngdpunkt på offentlig reglering och en allt mindre tyngdpunkt på
självreglering?
Med den kännedom jag har om hur verksamheter ibland bedrivs i det här huset
skulle jag kunna föreställa mig att det finns tendenser till att de
politiska besluten inte hinns med i den takt som verkligheten förändras och
att detta i själva verket skulle leda till en svagare ställning än som
annars skulle vara fallet.
I det sammanhanget skulle jag också vilja ställa frågan: Vad finns det för
risker för olika glapp i övervakningssystemen som vi ser i dag inom EU och
när det gäller en alltmer sammanvävd finansiell marknad men också när det
gäller risker för glapp mellan skilda handelsplatser - bl.a. för att den
vägen också få en bild av hur viktigt det är att snabbt få en heltäckande
europeisk union?
Lars-Erik Forsgårdh: Eftersom jag alldeles strax ska lämna denna hearing
vill jag svara på Gunnar Hökmarks fråga om självregleringen. Det är klart
att både självregleringen och den centrala reglering som lagstiftaren står
för har sina plus och minus. Det är inte fråga om antingen-eller, utan även
i framti-den måste vi ha någon form av organ som kan agera snabbt och
effektivt för att få nya spelregler på plats på marknaden. Men jag tror att
det arbetet i större utsträckning än tidigare måste övervakas och kanske
också ledas av Finansinspektionen. Det måste bli mer proaktivt när det
gäller självreglering-en, såsom denna har fungerat i Sverige. I alltför
liten utsträckning har den skett och i många fall alltför sent, dvs. när
industri och näringsliv har stått inför hotet om en kommande lagstiftning.
Självregleringen måste också i framtiden bygga på mer allsidiga
partssammansatta organ. Det är alltså inte fråga om antingen-eller, utan
det är fråga om både-och, men i framtiden under en mycket större överinsyn
av Finansinspektionen, som jag ser det. Detta välkomnar vi.
Claes Norgren: Det har ställts en rad frågor. Först gäller det frågan om
hur man kan stärka fondägarnas ställning. Det är klart att den frågan kan
besvaras på många olika sätt. Jag skulle här vilja lyfta fram frågor kring
informations-givning - säkerställandet av fondspararens, individens,
kunskapsnivå och informationsflöde. Det som tidigare har diskuterats här
när det gäller förenk-lad och förbättrad information är ett sådant exempel.
Över huvud taget tycker jag att informationsfrågorna på aktiemarknaden som
en sorts allmän rubrik är viktiga i sammanhanget.
En fråga var vad vi andra tycker om Lars-Erik Forsgårdhs sju punkter. Låt
mig helt kort kommentera den saken.
För det första gäller det Stockholmsbörsens nyckelroll i kapitalbildning
och för ekonomisk tillväxt i Sverige samt detta med att det är viktigt att
kon-trollen av börsen stannar i Sverige. Det är en självklarhet, tycker jag
, att Stockholmsbörsen har den här rollen. Samtidigt är det nog viktigt att
vi inte är alltför nationalistiska utan att vi ser marknadsplatserna inom
ramen för den europeiska inre marknaden. Redan nu har vi en samverkan
mellan olika marknadsplatser som fungerar väl. På samma sätt som det
naturligtvis finns nationella intressen som måste tillvaratas är det
viktigt, menar jag, att detta görs inom ramen för ett frihandelsperspektiv.
För det andra gäller det övervakningen. Lars-Erik pekade på behovet av mer
resurser och mer proaktivitet. Min blygsamhet förbjuder mig att säga något
om resurserna; vad Finansinspektionen därvidlag tycker finns väl do-
kumenterat. Vad gäller proaktiviteten håller jag med. Resurserna och möjlig
-heterna har naturligtvis en bäring när det gäller svängradie och
proaktivitet.
För det tredje tycker Lars-Erik att självregleringen inte längre fungerar.
Jag skulle vilja säga att det nu har förändrats radikalt. Det är ett nytt
perspektiv som vi nu måste anlägga på detta. Detta tycker jag är
grundläggande.
När det gäller mäklare och mäklartillsyn var Lars-Erik inne på ett antal
konkreta detaljer som jag inte tänker ta upp. Lars-Erik pekade också på
vikten av skärpta noteringskrav vad gäller emittenter och information från
börsbolag. Jag sympatiserar med de tankar som här finns och tror att mer
behöver göras.
Avslutningsvis gäller det frågan om en effektiv ägarstyrning. Jag är helt
övertygad om att diskussionen kring Enron runtom i världen kommer att leda
till att vi mer diskuterar corporate governance-frågor. Finansmarknadsutred
-ningen avlämnade sitt betänkande för ett och ett halvt år sedan. En av de
viktiga slutsatserna där var att frågorna kring corporate governance bör
utre-das och övervägas i samband med lagstiftningen. Det tycker också jag.
Den sista frågan gäller självregleringen: Vad förlorar man om det blir
mindre av självreglering och mer offentlig reglering? Så uppfattade jag
frågan. Det är klart att det finns en risk när offentlig reglering ersätter
självreglering. Som en del varit inne på kan en del av engagemanget "på
verkstadsgolvet" hos en del företag försvinna. Att man kan förlora kunskap
och förlora i flexibilitet tror jag är en uppenbar risk som man måste ha i
åtanke. Å andra sidan kan man vinna något i form av större enhetlighet. Jag
tror att det gäller att försöka gifta samman det här inom ramen för de nya
spelregler som finns.
Pia Nilsson: När företagen agerar efter självreglering, lag osv. görs det
med ett företagsekonomiskt perspektiv. Jag tycker att det ibland glöms bort
; det är som att det etiska är något för sig, liksom detta med att agera på
ett konsu-mentvänligt sätt osv.
I slutändan handlar det om att ha nöjda kunder, och hur de upplever sitt fö
-retag är, tycker jag, väldigt viktigt och styrande för företagen.
När det gäller att importera från andra länder tycker jag att man måste
skaffa sig ordentlig kunskap innan man fattar sina beslut. Ibland tror vi
att det är bättre på andra sidan, om det sedan är USA eller Storbritannien.
Ibland är det ganska mycket som skiljer åt som gör att man inte bara kan
anta lagregler rakt av. Det gäller också på fondspararområdet.
Beträffande förslag från Aktiespararna om oberoende ledamöter i fondbo-
lagens styrelser ingår det i vår rekommendation om fondbolagens ägarutöv-
ande att man ska ha oberoende ledamöter i fondbolagens styrelser. Vi har
sagt att det ska vara i plural, dvs. minst två. Det är väldigt viktigt att
man har en kompetent styrelse. Vi säger inte att det ska vara minst 50 %
som man gör i USA, men de har en annan fondlagstiftning än vad vi har och
en annan admi-nistration av sin fondverksamhet. Att ha oberoende ledamöter
tycker vi är viktigt. Det kommer alltså alla våra medlemmar att ha framöver
.
När det gäller att importera från andra länder vill jag gärna peka på detta
med rådgivning i Storbritannien. Det har hörts många röster om det. Det
finns helt klart en del vi kan lära av dem, men de vill också lära av oss.
Deras fi-nansinspektion har nyligen kommit med kritik för det som de kallar
för obe-roende rådgivning i Storbritannien. De har konstaterat, och vi har
konstaterat också här, att det är väldigt svårt att hitta någon rådgivning
som är helt obero-ende, för på något sätt finansieras verksamheten. Även på
det området är det därför väldigt viktigt, som många här har påpekat, med
öppenhet och infor-mation. Hur viktigt det är går inte att stryka under
tillräckligt många gånger.
I Storbritannien var man vad gäller rådgivning bekymrad över att en så li-
ten andel av den engelska befolkningen fick del av rådgivningen. De har
frågat oss hur det kommer sig att en så stor andel i Sverige får del av
rådgiv-ning. Så det är bra att lära från andra länder, men det är viktigt
att skaffa sig god kunskap om hur det totalt fungerar.
Beträffande fondområdet vill jag påminna om att det pågår en utredning som
ser över lagen om värdepappersfonder. I det ingår att titta på konsument-
skyddet i flera olika frågor.
Jag vet inte om Gunnar frågade efter vilka politiska beslut vi skulle önska
nu som underlättar exempelvis fondsparandet. På det området delar jag syn-
punkterna på att skatteregler behöver ses över. På fondsidan handlar det
både om att privatpersoner ska ha de fonder som de helst av allt vill ha
och om att konkurrensen ska fungera. Där har också Konkurrensverket pekat
på proble-met med inlåsningseffekterna när det gäller reavinstskatten. Vi
ser att fördel-ningen på olika fonder ser helt annorlunda ut när det gäller
nysparandet.
Vi önskar förändringar när det gäller totalkostnadsandel. När det infördes
var det med ett gott syfte. Fondbolagsföreningen var med och tog initiativ
till det. Men det har visat sig att det ligger väldigt mycket i den kritik
mot begreppet som riktats från andra länder, att det är förvirrande och
vilseledande för fondspararna. Jag tror att vi kan göra väldigt mycket där.
Att förenkla infor-mationen, lyfta fram det mest väsentliga som man behöver
ha när man ska välja och köpa fonder. Där har vi ett jobb att göra.
Informationen finns där, det är absolut inte så att det är dold information
, som det ibland står i tidning-arna. Allt är öppet. Det finns så mycket
att det väsentliga ibland försvinner. Vi får vetskap också genom det
förenklade prospektet.
Kerstin Hessius: Jag ska börja med att kommentera några av Lars-Erik Fors-
gårdhs frågor.
Det är väldigt viktigt att Stockholmsbörsen kan upprätthålla sin konkur-
renskraft. Det är så vi bäst kan bidra till riskkapitalförsörjningen i
Sverige. Vi har gjort det genom att faktiskt vara väldigt utåtriktade i vår
verksamhet, dvs. att vara först eller väldigt tidiga med att vidta ett
antal inom börsvärlden ganska revolutionerande åtgärder. Den ena var
bolagiseringen av börsen; den andra var att vi blev en elektronisk börs. Vi
var den första elektroniska börsen i Europa och möjligen i västvärlden. Det
innebär att vi kunde få fjärrmed-lemmar väldigt tidigt, att vi kunde skapa
en aktiemarknad i Sverige som fak-tiskt fick ett väldigt stort
internationellt spritt ägande. Jag tror att det har varit viktiga beslut
och åtgärder för att vi har kunnat få den här goda tillväxten på
aktiemarknaden i Sverige och även tillväxten i landet.
Det är väldigt viktigt när man resonerar kring de här frågorna om ägandet
att man ser över helheten och framför allt bevakar konkurrenskraften. Det
gör vi bäst genom att bygga Stockholmsbörsen vidare till en stark europeisk
börs i någon form. Vi ska inte tro att det kommer att vara ett antal
nationella börser i hela Europa om 10-15 år, för så ser inte framtiden ut.
Börser går ihop. I dag finns en stor börs som består av Paris, Bryssel,
Amsterdam och Lissabon. Frankfurt är inne på att komma närmare andra börser
. Stockholmsbörsen jobbar i sitt nordiska samarbete inom Norex. Men
börskartan kommer att ritas om. Vad vi ska bevaka här i Sverige är just vår
finansmarknads internatio-nella konkurrenskraft.
Den andra frågan handlade om resurser till Finansinspektionen. Jag in-
stämmer, jag tycker att det är väldigt viktigt att resurserna till
Finansinspek-tionen växer i samma takt som omfattningen på det område som
Finansin-spektionen har att bevaka. Det är väldigt olyckligt om det inte
gör det, för det kommer att försämra för finansmarknaden i stort.
Lars-Erik Forsgårdh nämnde också att kundavtalen ska vara rimliga. Han
talade om egen trading och bättre information. Här vill jag påpeka att det
är väldigt väsentligt när man tittar på de här frågorna att vi ska bevaka
informa-tion och transparens, genomlysning, på aktiemarknaden, men vi ska
göra det på rätt sätt. Det är viktigt att det är den relevanta
informationen som kommer ut, att vi inte ger information bara i största
allmänhet därför att alla vill ha så mycket information som möjligt. Ibland
finns det faktiskt risker med en för stor informationsspridning. Det kan
dels, som Pia Nilsson nämnde, vara för-virrande, försämra
konsumentintresset, dels i andra fall öka riskerna att handla på marknaden
som kan göra att man försämrar likviditeten på markna-den, vilket i sin tur
leder till att riskkapital blir dyrare. När vi talar om de här frågorna
gäller det att vi verkligen analyserar och funderar på vilken typ av
information som ska spridas, varför den ska göra det och att ändamålet och
riskerna är med.
Vad gäller skärpta noteringskrav, ägar- och corporate governance-frågor ser
jag det som en mycket viktig fråga där vi alla måste diskutera och fundera
över vilka som är mest lämpade att föra in sådana krav i sina avtal. Det
kan vara så att Stockholmsbörsens avtal ska ta ett större grepp om de här
frågorna, och det kan också vara så att någon annan ska sitta med. Det här
är en fråga som vi har på agendan men som vi kommer att föra diskussioner
om med andra intressenter på aktiemarknaden, hur mycket Stockholmsbörsen
ska arbeta med de här frågorna och vilka andra som kan arbeta med dem.
Om självregleringen i stort vill jag återigen säga att det är viktigt att
inte blanda ihop begreppen. När vi införde den här självregleringen var det
myck-et på grund av, som Pia Nilsson sade, att vi har ett egenintresse av
att upprätt-hålla en nivå på marknaden för att skapa trovärdighet. Det
ligger i branschens intresse, och därför skapar man ett regelverk för det.
Stockholmsbörsens självreglering är något bredare. Lagstiftaren har sagt
att Stockholmsbörsen ska ha vissa regler, och sedan är det
Stockholmsbörsens sak att utforma reglerna. Inom alla delar av
aktiemarknaden är det inte så att lagstiftaren har sagt att det ska vara
regler. Där har man själv tagit på sig att utforma regelverk. Tanken bakom
detta är, precis som både Claes och Pia har nämnt, att skapa ett lite
effektivare regelverk som kan reagera lite snabbare.
Jag tror också att vi missar - det kan vara viktigt att påpeka från Stock-
holmsbörsens sida - en del när det gäller regelutformningen. Vi går till
många intressenter på aktiemarknader innan vi beslutar om våra regler, men
det är möjligt att man ska bredda remisskretsen.
Vad gäller noteringskraven nämnde Lars-Erik Forsgårdh också att vi borde
vara betydligt tuffare. Han tog upp detta med utlandsnoteringen och menade
att man inte per automatik ska acceptera att notering på utländsk börs ger
rätt till notering även på SB. Vi gör inte det rakt över, men vi accepterar
i viss utsträckning andra prospektregler. Det viktiga är egentligen att det
går stick i stäv med EU:s önskemål. EU vill skapa en gemensam aktiemarknad,
och tanken bakom de nya direktiven, som Claes också har nämnt, är att man
inte ska kunna konkurrera med noteringskraven, utan har man blivit noterad
på ett ställe ska man ha tillgång till alla börser i Europa. Man ska inte
behöva vara hänvisad till bara den börs i det land där man har fått godkänd
notering, utan man ska kunna noteras vid vilken börs som helst efter det
att man har blivit godkänd i ett land. Det är därför tanken är att man ska
ha likartade regler i alla länder. Det är viktigt att vi förstår att
utvecklingen går åt det hållet, dvs. att det ska vara lika regler i alla
länder.
Gunnar Hökmark frågar vad det är för fördelar med självregleringen, om vi
riskerar att förlora någonting. Det första jag kan säga är att ju närmare
du sitter en verksamhet, desto större chans har du att upptäcka om folk
överträ-der reglerna. Det bästa vore om vi kunde sitta ute i bolagen, om vi
kunde sitta på medlemsföretagen för då kunde vi se hur det gick till.
Stockholmsbörsen sitter ganska nära marknaden. Vi sitter så att vi ser
väldigt mycket. Finansin-spektionen sitter lite längre ifrån. Jag tror att
vår möjlighet att upptäcka över-trädelser och brott är betydligt större än
Finansinspektionens möjligheter därför att vi är lite närmare bolagen och
medlemsföretagen. Om vi kunde vara ännu närmare hade vi en ännu större
chans att upptäcka, men vi upptäcker ganska mycket.
Finns det någonting som vi riskerar att förlora? Ja, det finns vissa
områden som inte våra avtal täcker och som inte Finansinspektionens
tillsynsområde täcker. Det är stipulerat i allmän lag, men där egentligen
ingen känner att man driver de här frågorna. Ingen har direkt intresse av
att driva frågorna. Det finns några fläckar som jag kan se framför allt när
det gäller enskilda indivi-ders agerande på aktiemarknaden som är svåra att
komma åt. Det är möjligt att man måste fundera på vem som ska hantera den
typen av frågor.
Gunnar Hökmark (m): Vad är det för kompletteringar som borde göras av de
självregleringar som vi sett här på overheadbilden tidigare?
Kerstin Hessius: Möjligen att man skulle hitta något organ, men jag vet
inte riktigt hur vi ska fånga upp det, ett organ som hanterar enskilda
individers agerande på aktiemarknaden. Jag vet inte vem som har den bästa
insynen i de frågorna och som skulle kunna fånga upp dem. Men det finns ett
litet utrym-me där. Vi hanterar inte de frågorna, för vi har inget avtal
med enskilda indi-vider. Det finns inte riktigt någon som följer de
frågorna nära.
Lars Milberg: Låt mig börja med att tala lite grann om det som Pia Nilsson
var inne på, nämligen rådgivningen och fondandelsägare. Engelsmännen lär
enligt uppgift vara avundsjuka på oss därför att så många får rådgivning i
Sverige. Det beror på hur man sätter på sig hatten. England är ett föredöme
i de här sammanhangen, nämligen med att kalla saker vid deras rätta namn.
Antingen är man rådgivare, eller så är man försäljare. Vi har väldigt svårt
i Sverige att tala om vad man är för någonting på den här marknaden. De för
-säljare som vi träffar på i tid och otid, vare sig vi är hemma och steker
blod-pudding eller går till banken, är alltså försäljare och inte rådgivare
. Vi har i princip inga rådgivare i Sverige som förtjänar namnet rådgivare.
Det andra gäller en frågeställning som jag kommer tillbaka till och alltid
gjort det sedan jag arbetat med detta. Självreglering lär enligt uppgift
vara så oerhört mycket snabbare än lagstiftning. Jag sätter ett stort
frågetecken kring det. Det gör jag framför allt efter erfarenhet från
värdepappersmarknadslag-stiftningen, den reglering som vi har. Ta take over
-rekommendationen som fanns från 1971 till 1988 innan man fann det
nödvändigt att göra något in-grepp i den. Man gör ingenting som man inte
måste helt enkelt. I Aktiebo-lagskommittén för en tid sedan diskuterade vi
erbjudandeplikt. Där var ett samstämmigt näringsliv, som det ofta är, helt
enigt om att någon erbjudande-plikt skulle vi inte ha. Det var en
parlamentarisk utredning, Aktiebolagskom-mittén. Vi behövde en sådan, kom
majoriteten fram till efter en tid. Tre må-nader efter det beslutet satte
sig industrins representanter och satte ihop en egen erbjudandeplikt.
Man blandar ihop två saker om man säger självreglering i Sverige, nämli-gen
att bestämma själv och självreglering. Det är någonting helt annat än
utländsk självreglering som vill åstadkomma någonting och vill ta oss någon
-stans utan att det står någon med en osäkrad pistol vid tinningen. Man
vill inte i Sverige helt enkelt.
Jag noterar hur man bygger motorvägar och kan bygga en staket mitt-emellan
för att förhindra krockar. Vad vi vill ha är en effektiv autobahnpolis som
håller ordning, och den finns inte. Den definition som man uppenbarli-gen
har av målgrupperna vid Stockholmsbörsen är företagen, våra företag, som
det uttrycks emellanåt, och emittenterna. Man har glömt bort kund och
investerare som fanns med som en intressent för bara några år sedan. Man
kanske gör misstaget att se på vem som kommer till marknadsplatsen med
pengar. Det är misstaget. När jag beställer en ritning från min arkitekt
och han budar över den med ett cykelbud, tycker jag alltjämt, även om jag
tar emot ritningen från cykelbudet, att det är arkitekten som levererar
ritningen, inte den som kommer med den rent fysiskt. Jag kan ta fler
exempel på detta. Men vi måste återinsätta investerarna i deras rätta forum
, nämligen att de är en vital del av marknadsplatsen. De finns alltså inte
där.
Vad gäller utländska noterade bolag som ska noteras i Sverige kan vi se på
ABB och den dispens som de hade fått vad gäller informationsplikten. Jag
tror framför allt att ni politiker har en stor uppgift att fylla när det
gäller re-gelutformningen i det fantastiska Europa som vi har framför oss.
Se till att de utgör minimiregler, inte maximiregler eller tvingande regler
. Det ska alltså inte löna sig att vara lägstbjudande i sammanhanget när
det gäller etiska reg-ler, utan vi ska naturligtvis ha en marknadsplats som
drar till sig investerare. Utan förtroende är det ingen marknadsplats. Att
para ihop köpare och säljare elektroniskt i framtiden kommer inte att vara
en marknadsplats, utan det är övervakning.
Slutligen skulle jag vilja lämna en liten uppmaning. 1985 eller 1986
tillsattes en utredning som hette Ägarutredningen. Den lämnade sitt
slutbetänkande 1988. Vi själva har jobbat i över 35 års tid, men de första
25 åren visste vi inte att det vi höll på med kallades corporate governance
. Det är just vad det handlar om. Sverige var väldigt tidigt ute för att
titta på ägarstyrningsfrågor och vad de har för betydelse för
effektiviteten för svenska bolag. Det här har OECD tagit upp och kastat
facklan vidare till Världsbanken i dagens läge. Men i dag är det faktiskt
hög tid, 14 år efter Ägarutredningens slutbetänkan-de, att tillsätta en
corporate governance-utredning eller Ägarutredning 2.
Pia Nilsson: Bara lite kort polemik. Det gäller rådgivare och försäljare i
Stor-britannien. Man har kommit underfund där med att rådgivarna är
försäljare. Jag tror att det viktiga är att vi är tydliga med vad det är
man representerar i sin yrkesroll. Det är faktiskt så att den som
representerar ett företag och er-bjuder rådgivning om företagets
finansiella tjänster ger väldigt mycket goda råd. Det är också vad de
undersökningar som vi har gjort hos fondspararna visat. Vi ska följa upp
det i vår. Det har varit två tuffa år på aktiemarknaden, och det är möjligt
att det slår igenom i kundledet också.
Enbart ungefär 10 % av den brittiska befolkningen får del av rådgivning,
och det man frågade oss var hur det kommer sig att en så stor andel i
Sverige exempelvis sparar i fonder. Bl.a. nämnde jag att beslutet om
allemansfonder, att det skulle vara ett regelbundet sparande varje månad
med ett maxbelopp som fick sparas, ledde fram till det breda folksparandet.
Johan Lönnroth (v): Kerstin Hessius talade om neutraliteten som princip för
börsen, och börsen var också en motorväg. Min fråga är om ett vinstdrivande
bolag verkligen kan vara neutralt i intressekonflikt mellan stora ägare och
andra intressenter. Det är för mig lika svårt att föreställa mig det som
att föreställa mig att en motorväg skulle kunna ägas av vissa bilister och
ändå så att säga vara en neutral väg för alla. Så jag skulle vilja ha ett
argument varför det inte vore rimligast att staten ägde börsen.
Min andra fråga handlar om det som Forsgårdh var inne på om det viktiga i
att ägandet stannar i Sverige. Jag har hört rykten från Oslo och Köpenhamn
om att det där finns en mycket stor rädsla för att börsens ägare i själva
verket på sikt enbart är intresserade av att sälja tekniker och success-
systemet och att man vill göra sig av med just Stockholmsbörsen till just
någon av de stora europeiska ägare som Kerstin Hessius var inne på. Det
finns också en oro, har jag hört, att det finns ett bristande intresse i
Stockholm för movexsystemet. Jag skulle helst vilja ha det dementerat:
Finns det ett engagemang i movex som är långsiktigt och uthålligt? Håller
Kerstin Hessius med om att det ändå är angeläget att vi har kvar ett slags
svensk eller åtminstone nordisk ägarmakt över Stockholmsbörsen?
Till sist om Forsgårdhs krav på lagreglering av de institutionella ägarnas
aktiva ägarskap. Där har riksdagen nyligen tyvärr avslagit en sådan motion
som kom från oss, men man kan hoppas på att om ni som har talat för oss är
eniga om detta krav kanske jag kan förmå mina kamrater till höger att
ställa upp på det kravet. Jag skulle vilja höra er kort kommentera det
kravet.
Kerstin Hessius: Jag börjar med att besvara din första fråga, om bilister
kan äga motorväg. Jag är övertygad om att bilister kan äga motorvägar, och
jag tror att de är alldeles utmärkta att bevaka att det är en säker
motorväg. Annars får de inga som kör på motorvägen. De har förmodligen, om
det är vinstdri-vande, ett intresse av att det är så många som möjligt som
kör på den här motorvägen. Så jag kan svårligen se den här konflikten.
Jag ser helt och hållet att trovärdighetsfrågorna är en grundpelare för fi-
nansmarknaden i stort, för börsverksamhet i synnerhet. Därför är jag lite
undrande kring ifrågasättandet. Som jag sagt tidigare får vi inga bolag
till börsen om inte börsen är trovärdig. Vi får inga som handlar på börsen
om inte börsen är trovärdig. Därmed kan jag också säga att vi får bolag
till börsen. Vi får medlemmar till börsen. Vi får ett ökat ägande av
svenska bolag som är noterade på Stockholmsbörsen, vilket innebär att
Stockholmsbörsen, som vi ser det, har ett stort förtroende. Sedan arbetar
vi hela tiden med att bli bättre, men det innebär inte att vi har ett lågt
förtroende i dag.
Norexsamarbetet är ett arbete som vi bedriver med stort engagemang, där vi
så sent som i oktober förra året lanserade ett gemensamt regelverk som är
en betydelsefull fråga för att komma ett steg närmare den nordiska börsen.
Våra medlemmar, som kanske inte är våra befintliga medlemmar, jublar inte
över det, för de får ett nytt regelverk. Det är inte dem vi primärt gynnar
med ett gemensamt regelverk för fyra börser, utan det är potentiella nya
medlem-mar. Så det är inte helt överraskande att en och annan tycker att
det har blivit lite krångligare. Man måste sätta sig in i ett nytt
regelverk som omfattar fyra länder. Syftet med det är att skapa ett bättre
regelverk och dessutom öka attraktionskraften för nya medlemmar och också
att de befintliga medlem-marna lättare ska kunna ansluta sig till de andra
nordiska börserna.
Jag ser det angeläget att vi får en nordisk stark finansmarknad. Jag
arbetar intensivt med att försöka stärka relationerna med mina nordiska
grannar i olika former. Jag tror att vi har stora
infrastrukturinvesteringar framför oss inom börsverksamheten som kommer att
kräva att vi jobbar väldigt nära varandra i Norden för att skapa en bra och
stark nordisk finansmarknad. Det ligger helt och hållet i mitt intresse att
Stockholmsbörsen upprätthåller sin konkurrenskraft, gärna genom nordiskt
samarbete.
Jag tror dessutom att Norden är en väl definierad och konkurrenskraftig
region i finansvärlden, inte minst för att vi har haft nordiska
investmentbanker som har sålt Norden som investeringsområde över hela
världen och som faktiskt klarar av att konkurrera med stora globala
investmentbanker. Jag tror på Norden, och jag strävar efter en stark
nordisk börs.
Sedan vill jag kommentera en sak till. Lars Milberg antydde att Stockholms-
börsen - det har kommit fram i andra sammanhang också - inte bedriver en
effektiv övervakning. Jag tycker att det är viktigt att vi preciserar oss
när vi för den här typen av diskussioner. Jag har uppfattningen att vi
bedriver en effektiv övervakning. Vi upptäcker inte allt, men utifrån den
roll vi har på marknaden upptäcker vi mycket. Vi jobbar givetvis med att
förstärka våra resurser, och vi har precis investerat i ett nytt
övervakningssystem som kom-mer att komma i bruk under året och som kommer
att göra oss ännu effektiva-re. Men jag vill inte påstå att vi är
ineffektiva i övervakningen i dag.
Claes Norgren: Jag tänkte fånga upp den sista frågan som Johan Lönnroth
ställde och som jag uppfattade gällde om det är rimligt att ha krav på
lagregle-ring av institutionellt ägarinflytande och hur man agerar som
ägare.
För mig är det naturligt att se den här frågan ur perspektivet
kontraktsfrihet. Man kan tillvarata livförsäkringssparares och fondsparares
intressen på olika sätt, antingen som en aktiv ägare eller som en passiv
ägare. Jag tycker att den naturliga utgångspunkten utifrån dagens
lagstiftning är just att man är väldigt tydlig gentemot sina sparare när
det gäller hur man utövar det här inflytandet. Det är själva nyckeln.
Pia Nilsson: Jag vill också kommentera den sista frågan. Jag har samma syn.
Öppenheten gentemot konsumenterna och fondspararna är väldigt viktig, att
man själv kan ta ställning till hur man värderar ägarfrågorna i relation
till andra aspekter när man väljer sina fonder.
När det gäller fondbolagen tycker jag att den rekommendation som vi har
infört nu ger det som lagstiftningen skulle åsyfta, nämligen att man ska
säga var man står i ägarfrågor och öppet deklarera det. Det är också
viktigt att tänka på att om man inför en lagstiftning måste hänsyn tas till
de olika ägar-kategorier som olika institutioner kan ha beroende på att de
har olika roller, som t.ex. fondbolagen. De ska vara öppna för in- och
uttag varje dag för den som önskar spara mer eller ta ut sina pengar. Det
är också för att ta till vara andelsägarnas intresse av en god avkastning
som man från fondbolagens sida väljer att inte sitta i styrelser. Man vill
stå fri i sina beslut när det gäller place-ringar.
Det är också viktigt att andra institutioner kan ha andra roller. Jag tror
ock-så att det kan vara väldigt bra för företagen med olika ägarkategorier
som kan komplettera varandra.
Vi lever ändå i en internationell värld, och vi kommer att ha utländska
ägare i svenska företag samtidigt som vi får hoppas att svenska
privatpersoner har möjlighet att även vara delägare i utländska företag.
Det vi av den anled-ningen skulle önska är att det snabbt blir möjligt med
distansröstning både på grund av internationaliseringen och på grund av att
fondbolagen kan vara ägare i väldigt många olika företag. Det här finns med
som förslag i ändring-arna av aktiebolagslagen. Vi skulle ändå önskat att
det togs ett snabbare be-slut i den frågan.
När det gäller fonder har vi också begränsningen att man får ha högst 5 % i
ett företag, vilket vi tycker är väldigt begränsande. Inte minst gäller det
småbo-lagsfonder som ett fondbolag önskar ha, men man tycker att det är för
begrän-sat. Det är också föremål för översyn genom det arbete som pågår med
över-synen av lagen om värdepappersfonder.
Lars Milberg: Ägarstyrning har många dimensioner. Hittills har vi
diskuterat utifrån den finansiella placerarens krav på avkastning. Jag vill
hävda att före-tag som har aktiva ägare också är bättre skötta bolag. Det
tycker jag är det viktiga i sammanhanget, att ställa krav på att
företagsägare utövar sitt ägande i företagen.
Ja, vi behöver olika ägarkategorier. Men problemet är att vi i dag inte har
någon som vill ta ansvaret för att sköta bolagen. Då får vi det vakuum som
har funnits i några decennier, nämligen direktörsväldet som breder ut sig.
Man beviljar sig själv och varandra förmåner som är direkt stötande. Det är
ett direkt utflöde av dålig ägarstyrning.
Vem ska då ta det här ansvaret? Vi vill gärna att det ska vara de stora
ägarna. De vill inte ha ansvaret. De vill hoppa från tuva till tuva och
förmera sitt kapital. De vill utöva exit-modellen och inte voice-modellen.
De hoppar någonstans när de är missnöjda. Då kan man ju säga att marknaden
har talat. Men problemet är att bolagen lik förbannat är misskötta. Där
behöver vi stöd för att mer eller mindre få fokus på och tvinga fonderna
att vara aktiva.
Distansröstning tycker vi är väldigt bra. Det tyckte vi i Aktiebolagskom-
mittén också. Men man kan också fundera på om det inte går att gå ett steg
längre. Vem är det i dag som styr och övervakar fonderna? Vem är det som
utövar inflytande över fonder? Vore det inte väldigt bra om vi hade en di-
stansröstning för att tala om för fonderna hur de ska utöva sitt ägande?
Arbeta för det först i fonderna och sedan så att det också fungerar i nästa
led till företagen. Då har vi kommit en bra bit på väg.
En fråga gällde hur väl övervakningen fungerar. Det faktum att vi sitter
här i dag tror jag är en indikator på att det finns några till som är
mindre nöjda med hur det fungerar. De två straff som finns i dagens läge,
avregistrering eller vite, drabbar primärt de aktieägare som har drabbats
av ett olämpligt utfört hantverk från företagsledningars eller stora ägares
sida.
Det har berättats att det förr fanns en sanktionsmöjlighet till. Den
beskrevs som "kaffe med dopp med börschefen". Den var proaktiv.
Vi har en rad exempel på händelser som vi har kunnat peka på innebär ett
övergrepp på de regler som finns. Men marknadsplatsen väljer att "sitta
still" och att konstatera i efterhand om det har skett någonting eller inte
. Det antal ärenden som har kommit till disciplinnämnden kan indikera två
saker. Det ena är att allting är fantastiskt bra, det andra att det kanske
inte fungerar som det borde fungera. Därom har vi olika uppfattning.
Mats Odell (kd): Det här är ett jättestort ämne som har väldigt många olika
aspekter. Vi har ändå valt att avgränsa det till frågan om övervakning av
aktiemarknaden. Det är på förekommen anledning. I början av det här året
var det ganska mycket publicitet omkring en hel del händelser som
undergrävde förtroendet därhän att en av våra rosa tidningar gjorde en
undersökning bland 3 000 svenskar. De svarade på frågan om de hade
förtroende för de s.k. bör-spoliserna, alltså Finansinspektionen,
Stockholms fondbörs och självregle-ringen, antar jag. Det var 90 % som
svarade nej på den frågan och 10 % sva-rade ja. Här är det förstås mycket
fråga om att man först sätter rubriken och sedan gör en undersökning. Som
man ropar får man svar, kanske. Icke desto mindre har utskottet möjligheter
att hantera lagstiftningen, att föreslå att re-surser beviljas
Finansinspektionen och att i budgetarbetet se till att de rättsvårdande
myndigheterna får de pengar de behöver för att kunna följa upp de saker som
upptäcks. Det tycker jag kanske ligger lite utanför den här hea-ringen,
liksom frågan om straffbeskattning av svenskt ägande och sådant. Men det är
viktiga pusselbitar i sammanhanget.
Visserligen har Pia Nilsson redan sagt att amerikansk lagstiftning och ame-
rikansk praxis på det här området inte är direkt tillämpbar, men ändå är
det frestande att titta på de oerhört tuffa tag som man har på andra sidan
Atlanten. Vi har t.ex. - Kerstin Hessius var inne på det - både en primär
marknad och en sekundär. Vi kan titta på introduktionen av nya bolag i
Sverige. Statistiken säger att 32 av 44 bolag som introducerades eller som
bytte till en av Stock-holmsbörsens listor under 2000 och första halvåret
2001 gick sämre än gene-ralindex. Det är klart att fondkommissionärernas
incitament är att få upp introduktionskursen. Vad som sedan händer har man
inget ansvar för. I USA har man ett straffansvar om kursen faller mer än en
viss procent, jag kan inte de exakta reglerna. Den typen av regelverk
skulle det vara intressant att höra hur aktörerna här ser på, alltså
betydligt tuffare tag i den del som handlar om primärmarknaden.
Den andra delen, den sekundära marknaden, insiderlagstiftningen, har flera
nämnt, men inte vad som skulle behöva skärpas för att åstadkomma den för-
bättring som vi efterlyser.
Claes Norgren: Jag börjar med den första frågan, primärmarknaden och det
exempel som Mats Odell hade om tuffare tag i USA. När det gäller straf-
fansvar för att garantera vissa kurser tror jag spontant att det är en
relativt långtgående reglering. Jag är inte riktigt säker på att det
behöver vara i mark-nadens och spararnas intresse heller att vara så
långtgående. Spontant känns det som väldigt amerikanskt och kanske inte det
som ligger främst för oss.
Däremot har vi med den uppsättning krav som finns på börsen och de
auktoriserade marknadsplatserna en lagstiftning som jag skulle säga är
relativt liberal och öppen för att det kan finnas skiftande krav på
marknadsplatserna i olika former, bl.a. när man släpper fram nya bolag.
Finansinspektionen har själv uppmärksammat detta när det gäller kraven på
prospekt. I ljuset av de erfarenheter vi har haft tror jag att det finns
anledning att faktiskt se över om vi inte borde skärpa kraven kring
primärmarknaden i förhållande till vad vi har i dagens lagstiftning och
praxis. Däremot känns det lite främmande att gå så långt som i det här
exemplet.
Den andra frågan gällde insiderlagstiftning och vad som borde göras på det
området. Det här är naturligtvis ett område där lagstiftningen successivt
har förändrats under en lång rad av år. Det är inte så länge sedan de
senaste för-ändringarna av insiderlagstiftningen ägde rum. Det jag tycker
känns viktigast och som det finns möjlighet för utskottet att överväga är
frågan om sanktio-ner. Det är naturligtvis någonting som påverkar en sådan
här gallup om bör-spolisen. Om vi uppmärksammar ett fall 1996 och det
kommer upp i rätten fem år senare är det klart att det inte bara är
Finansinspektionens utredare som blir lite frustrerade. Snabbare respons är
viktigt. Sanktionsavgifter finns i det paket av möjliga regler som
riksdagen kan införliva i samband med EU-direktiven, och det tror jag är en
viktig sak.
Kerstin Hessius: När det gäller den amerikanska lagstiftningen om introduk-
tioner kan det framstå som bra därför att det mer eller mindre kan resas
ska-deståndskrav mot det mesta som skrivs i ett prospekt. Därför skriver
man väldigt lite. Frågan är vad vi tjänar på det. Är det bra att bygga in
sanktions-system som leder till att man undviker att lämna viss information
bara därför att man är så rädd för att man ska bli stämd i framtiden? Jag
tycker inte att det amerikanska systemet är eftersträvansvärt. Dessa
prospekt, som vi ibland också får på vårt bord, är rent avskräckande. Jag
tror inte att de är konsu-mentvänliga. Jag tror inte att de tjänar de
syften de är ägnade att tjäna. Tyvärr har detta lett till att man i
huvudsak brottas med risken att bli stämd i framti-den och det är det som
präglar hela prospektskrivandet.
Att man när man noterar ett bolag ska känna ett ansvar för det pris man
sätter är självklart. Jag vill nog inte hålla med Mats Odell om att
medlemsfö-retag eller de som är rådgivare vid notering inte känner ansvar
efter notering. Ett bolag som blir noterat på Stockholmsbörsen är ett bolag
som man har att hantera på sekundärmarknaden i alla de år som det finns på
börsen. Eftersom jag själv har jobbat i Alfred Berg tidigare vet jag mycket
väl vilken oerhörd reputation risk vi löpte de gånger vi gått ut med bolag
där kursen föll efter introduktionen, i synnerhet om de föll kraftigt. Det
här är någonting som man försöker undvika på grund av att man drabbas
negativt efteråt. Sedan kan det självklart finnas de som inte är helt
seriösa, och de som inte är helt seriösa försöker vi att komma åt.
Det finns en utveckling i marknaden också. Det som har hänt under 2000 och
2001 är ju att vissa branscher har gått väldigt dåligt. Det är farligt att
bara jämföra med generalindex. Man måste jämföra med branschindex också.
Jag tror att man ändå kan titta över de bolag som introducerats. Vi är inte
helt nöjda med de introduktioner som gjordes under de här åren när det gick
väl-digt snabbt och kom in väldigt många bolag. Vi är nog av den åsikten
att en del av de här bolagen inte till fullo hade förstått eller hade full
insikt i vad det innebär att vara börsnoterad. Med den erfarenheten går vi
igenom våra regler. Vi försöker skärpa dem. Vi kommer att jobba med tuffare
krav på de bolag som ska komma in. Vi ska utbilda dem. Det ska krävas ett
körkort för att komma in på börsen.
Mats Odell (kd): Jag tror inte heller att den amerikanska modellen vore bra
. Men den skiljer sig ändå markant från vår, framför allt på sanktionssidan
när det gäller insiderlagstiftningen.
Min sista fråga vill jag ställa till Claes Norgren. Det är utskottets sak
att före-slå vilka anslag som ska beviljas. Du är blygsam och vill inte
säga någonting i den här frågan. Men om man tittar på Finansinspektionens
anslagsframställ-ning ser man trots allt att ni behöver mer pengar. Vi vet
att ni behöver mer pengar och vi föreslår också att ni ska få det, men min
fråga är: Behövs det också andra regler, exempelvis när det gäller
löneförmåner, för att kunna få in den kompetens i inspektionen, som kan
hålla jämna steg med dem som inte är fullt seriösa? Behöver ni en
förändring av ert regelverk för att kunna skapa de resurser som behövs för
att klara denna mycket tuffa uppgift?
Claes Norgren: När det gäller löner tror jag nog att man kan säga att det
inte finns någonting i de statliga avtalen som så att säga inhiberar oss,
utan det är mer en fråga om att kunna rekrytera rätt spetskompetens. Det
här är, som Mats Odell pekar på, en viktig och kritisk faktor som vi har
att jobba med. Men det finns ingenting i regelverket, vad jag kan se, som
hindrar Finansin-spektionen.
Med tanke på de krav som nu finns, bl.a. i de kommande EU-direktiven, där
man beskriver den offentliga administrativa myndighet som ska ta ett
betydligt större ansvar än Finansinspektionen har gjort, och alla de regler
och det vidgade område som Finansinspektionen har att verka inom, vore det
självbedrägeri att tro att detta kan göras utan ökade resurser. Det här är
en viktig fråga, och det är oerhört viktigt att man inte gör sig ett
illusionsnummer genom att tala om vad som behöver göras utan att peka på
vad som behövs för att tillhandahålla det.
Vi har granskats av Internationella valutafonden, och det är väl kanske den
mest oberoende granskare jag kan peka på som har varit och tittat på oss
och tittat på vad som är bra och vad som är dåligt. Väldigt tydligt i den
rapport som vi har sett i preliminär version är ju att man förvånas över
den relativa resursknapphet Finansinspektionen har i förhållande till de
dels väldigt stora och koncentrerade finansiella institut som finns på den
svenska finansmark-naden, dels i förhållande till aktiemarknaden i stort.
Det stämmer ganska väl överens med den studie som Statskontoret gjorde 1996
i resursfrågan, där man pekade på att i förhållande till jämförbara länder
var Sverige det land som investerade minst i finansiell tillsyn och
reglering.
Nu tycker jag att vi på marginalen har blivit välvilligt behandlade. Men de
utmaningar som finns här är mycket större än den skjorta vi för närvarande
har. Ska man leverera på proaktivitet och på ett betydligt större ansvar,
som har diskuterats här, måste det få resurskonsekvenser. Vi har försökt
att illust-rera det i årets budgetunderlag.
Lisbet Calner (s): Ordförande! Sanktioner och överträdelser har nämnts.
Ingen har dristat sig att säga ekonomiska brott. En del ropar på skärpt
lagstift-ning vad gäller just ekonomiska brott. För min del tycker jag nog
att vi först ska se om den lagstiftning vi redan har fungerar. Det var inte
så länge sedan, precis som Claes sade, som vi ändrade insiderlagen. Har det
blivit någon förbättring? Dessvärre är väl svaret nej.
Det krävs i olika sammanhang bättre utbildning. Vi kräver att styrelser och
ledningar i de bolag som ska noteras på Stockholmsbörsen genomgår en
utbildning i bl.a. informationsgivning och insiderregler, skriver Kerstin
Hes-sius i en artikel. Det kan också vara ett exempel på den proaktivitet
som Lars-Erik Forsgårdh pratade om. Det jag funderat på är hur det är med
de jurister som har att hantera de här frågorna när det har hänt någonting
som inte borde ha hänt. Har de den utbildning, den information som behövs
för att följa ett ärende, inte minst i ljuset av de omvärderingar som har
skett på de finansiella marknaderna under senare år. Datateknik, Internet,
elektronisk handel; såvitt jag förstår behövs det kunskap på dessa områden
om man ska kunna följa en finansiell transaktion. Finns den kunskapen inom
rättsväsendet?
Varför ställer jag nu den här frågan? Jo, jag läste i en rapport att
Finansin-spektionen till åklagare har överlämnat 44 ärenden med 164
personer inblan-dade. Fem personer har dömts. Här har tjänstemän med hög
kompetens - jag tycker att de finns på Finansinspektionen - och god
erfarenhet av finansiella frågor ansett att åtal bör väckas. Men det anser
uppenbarligen inte åklagare och domare. Jag tycker att det är märkligt.
Beror det på lagen, beror det på dess tillämpning eller är det okunskap
inom rättsväsendet om en komplicerad finansiell marknad? Hur kommer det sig
att det är så få som döms för ekono-miska brott i Sverige att vi inte får
de avskräckande exempel som Kerstin Hessius talade om tidigare?
Claes Norgren: Jag börjar med åklagare, rättsväsende och hur det fungerar
när det gäller insiderbrott och deras handläggningstider.
Det är väl klart att här finns ett problem. Jag tror att det i grunden är
en re-sursfråga när det gäller åklagarna. Jag tycker att det finns väldigt
många kompetenta och duktiga åklagare. Jag har inga negativa synpunkter
därvidlag. Jag tror att man ska ha klart för sig att insiderlagstiftningen
är en ganska svår lagstiftning när det gäller bevisfrågor. Det är ett av de
svåraste bevislägen som finns. Jag tror att man också ska fästa vikt vid
att insiderlagstiftningen successivt har ändrats över tiden. Diskuterar vi
hur åklagare fungerar är mitt intryck av åklagarväsendet att det är
kompetent, men som så många andra verksamheter har man resursproblem. Vi
försöker naturligtvis genom att samverka och utbilda varandra förbättra
kompetensen inom just det vi har att göra med.
På frågan om det har blivit någon förbättring av de senaste förändringarna
i insiderlagen vill jag svara att jag tycker att det har blivit ett antal
förbättringar på det sätt som lagstiftningen är skriven. Den innebär ju
inte någon revolution på något sätt utan är mer så att säga en sorts
förbättring av lagstiftningen, ett tydliggörande. Jag tror att den typen av
underhållsförbättringar inte ska un-derskattas. Det vore kanske fel att tro
att man skulle se väldigt snabba föränd-ringar därvidlag. Vill man se
förändringar när det gäller respons tycker jag att man återigen ska
överväga det som kommer att finnas i kommande EU-direktiv, nämligen
möjligheten till sanktionsavgifter.
Lars Milberg: Mycket kort skulle jag bara vilja understryka det som egentli
-gen ligger i frågan. Ja, det finns en förfärlig okunskap och resursbrist
hos åklagare primärt. Jag kan verifiera det genom att tala om att vi under
årens lopp, när vi har hittat någonting riktigt bestickande, har låtit
bekosta egna rättsutredningar av externa experter och lagt på
ekobrottsåklagares bord och sagt: Titta på det här och gör vad ni vill med
det! Nu har vi i alla fall gjort ett inspel här. Det händer ingenting. Det
är grova saker helt enkelt.
När det gäller de marknadsnoterade bolagen har vi faktiskt några
kontrollsta-tioner till. Det är primärt dem jag tycker att vi här ska ta
fasta på och försöka utveckla så mycket som möjligt. Men till syvende och
sist, precis som det ligger i frågan, måste vi ha bättre resurser till
åklagare som kan hålla undan för det skräp som kommer fram på marknaden.
Lisbet Calner (s): Tack för de svaren. Jag vill bara veta vad ni andra
tycker om de sanktionsavgifter som Claes nämnde.
Kerstin Hessius: Jag tror att Claes är inne på ett intressant spår just när
det gäller brott mot insiderlagen, antingen att man handlar otillbörligt
med insi-derinformation eller att man ägnar sig åt otillbörlig kurspåverkan
, dvs. när man med berått mod försöker manipulera kurserna på börsen. Den
typen av frågor hanterar inte Stockholmsbörsen. Vi upptäcker många fall
därför att vi ser vad som händer, vi ser en konstig rörelse, vi ser en
underlig volym eller det kommer ut information. Vi backar och tittar. Är
det någonting som har hänt i det här bolaget? Då kan vi upptäcka fall där
vi misstänker att man be-gått lagöverträdelser. Då skickar vi dem vidare
till Finansinspektionen som i sin tur skickar dem vidare.
Det är klart att det varken är bra för Stockholmsbörsen, för
Finansinspektio-nen eller för aktiemarknaden i stort att, precis som du
beskrev Lisbet, kom-petenta personer har skickat ett antal fall vidare men
att det inte händer nå-gonting. Det undergräver förtroendet och det drabbar
oss alla i branschen, Stockholmsbörsen i synnerhet. Vi är givetvis
angelägna om att det ska gå att komma åt detta. Men det är inte så lätt.
Jag tror att just detta att hitta andra sanktionsmöjligheter än endast
fängelsestraff eller något på samma straffskala nog underlättar lite grann
vid bedömningen i bevisfrågan, för det är egentli-gen den svåra frågan. Du
kommer in i ett helt annat bevisläge när du arbetar med strafflagstiftning
än om du arbetar med andra sanktionsmöjligheter. Jag tror att det kanske är
en väg att gå fram på.
Lars Milberg: Jag är väldigt rädd för att vi om vi inför den här typen av
sank-tioner kapitulerar inför att vi inte har ett system som fungerar.
Effektivitets-mässigt, ja, det är jätteeffektivt. Men i andra änden av den
här skalan har vi rättssäkerhetsaspekterna också. Även i de här
sammanhangen måste vi nog ställa krav på rättssäkerhet. I den bästa av alla
världar skulle vi naturligtvis ha ett rättsväsende som tar hand om detta.
Genom att införa dessa sanktioner är jag rädd för att vi kapitulerar och
säger: Nej, vi har inte det, utan nu låter vi några tjänstemän skriva ut en
bot i stället, på lägre grund än vi egentligen skulle kräva. Det tror jag
är en fara. Rättssäkerheten måste vi värna även i de här sammanhangen.
Claes Norgren: Bara ett förtydligande: Det är oerhört viktigt att man inte
gör avkall på rättssäkerheten bara för att man inför sanktionsavgifter.
Skulle Finansinspektionen få det tror jag att det skulle krävas en speciell
organisa-tion för att hantera det. Jag tror att rättssäkerhetsaspekten även
om man har sanktionsavgifter är oerhört väsentlig.
Sedan vill jag tillägga att skulle Sverige inte använda sanktionsavgifter
vore det annorlunda inte bara gentemot många andra länder i världen utan
framför allt inom EU.
Pia Nilsson: Vi har samma uppfattning som Aktiespararna, Finansinspektio-
nen och börsen har uttryckt när det gäller rättssäkerheten: Avgifterna och
avgiftsnivåerna är nog intressanta att diskutera, men inte i stället för en
rättsprocess. Man måste vara väldigt mån om rättssäkerheten.
Lena Ek (c): Även jag har några frågor. Den första är till Claes Norgren. I
en särskild rapport som kom i december från Finansinspektionen, Where to go
after the Lamfalussy Report, ställs en del frågor. Bl.a. frågas det om den
ten-dens som finns inom EU mot ökat konsumentskydd är en önskad utveckling.
Jag skulle vilja ha ett ja eller nej på den frågan från Finansinspektionen,
med utgångspunkt från det underlaget.
Sedan har jag under den här ganska långa utfrågningen funderat mycket på
det här med självregleringen. Vi har ju haft en rörelse där kapitalet
globalise-ras, och nu är nästa rörelse att reglerna globaliseras, eller i
varje fall europei-seras - delvis under ledning av olika kommittéer inom
eller utom EU, delvis under ledning av Internationella valutafonden och
Världsbanken - för att vi ska få ett bättre globalt system för detta. Då är
frågan var vi i Sverige hamnar. Den rörelse inom EU som det talas om i
rapporten är ju egentligen en centra-lisering, vilket Claes också har varit
inne på, medan vi i Sverige genom själv-regleringen har ett väldigt
decentraliserat system hos de här olika organen. Här är frågan vilken väg
man ska välja. Jag har funderat väldigt mycket på sanktionsfrågan. I dag
kan man där det är avtalsrättsligt grundat döma ut sanktioner men inte
överklaga dem. För dem som har annan självreglering finns ingen
sanktionsmöjlighet. Frågan är hur ni själva - det är väl främst Claes och
Kerstin som jag riktar min fråga till - tänker på detta, dvs. det vettiga i
att centralisera på så vis att vi får mer gemensamma regleringar, eller att
å andra sidan behålla en del av den självreglering som kanske inte har
fungerat fullt ut men som ändå fungerar ganska bra i dagens läge, enligt
min bedömning.
Min tredje fråga rör informationen. Här finns det mycket kritik att rikta
mot börsbolag, både i Sverige och internationellt, när det gäller hur man
redovisar sin verksamhet. Den som ger ut aktier eller andra värdepapper ska
ju informera om sin verksamhet så att marknaden kan värdera aktierna, obli-
gationerna eller vad det nu är. Samtidigt har vi haft Enron och vi har haft
Kirch. I Dagens Industri sägs det i en artikel i dag att för den som läser
årsbe-rättelser från General Electrics är det fullständigt omöjligt att
bedöma vad bolaget egentligen håller på med. Jag delar den uppfattningen.
Vi har haft IT-bolagen, och vi har haft lite grann av detta i ABB. Är det
en förstärkning av aktiebolagslagens redovisningsregler vad gäller
årsberättelser som behövs, eller vad är det som behövs för att få en
tydligare bild? Jag tror inte att det räcker med att förenkla för människor
som inte orkar läsa många sidor, vilket vi diskuterade tidigare, utan detta
är grundläggande informationsfrågor: Hur mycket döljer man interna
transaktioner mellan bolag? Hur mycket är upp-blåsta värden? Hur kommer vi
åt allt detta?
Slutligen vänder jag mig till Pia Nilsson: Jag tycker att det är väldigt
viktigt med aktiva ägarpolicyer och ägarrutiner också för fondbolag. Det
finns mycket att hämta i diskussionen om corporate governance. Det man
gjort hittills är dock egentligen bara att man aktiverat sig i
nomineringskommittéer. Så mycket längre har man inte kommit på svenska
fondbolag. Då blir det lite motsägelsefullt att säga att den här 5-
procentsgränsen inte är bra. Vill man ha det ena får man köpa det andra,
tycker jag. Vill man ha bort 5-procentsgränsen - vilket jag kan förstå,
eftersom den ju begränsar möjlighe-terna hos många fondbolag - måste man
också kunna ta tag i den aktiva ägar-frågan på ett helt annat sätt än i dag
. De spår av detta som jag har sett är möj-ligen att man har fått in någon
enstaka kvinna i någon enstaka bolagsstyrelse. Så långt har man engagerat
sig, men egentligen inte längre.
Claes Norgren: På den första frågan är svaret ja. Den rapport du läste ur
är skriven av en av oss oberoende person som heter Jonas Niemeyer, så
själva rapporten i den delen är hans resonerande text. Jag hoppas att jag
tydliggjorde Finansinspektionens åsikter därvidlag när det gäller
konsumentfrågorna i mina öppningskommentarer.
Den andra frågan handlade om vart världen rör sig när det gäller reglering
och självreglering och hur vi rör oss på det här området. Om vi börjar med
att titta på vår omedelbara närhet inom EU kan vi se att trenden som sagt
är väldigt tydlig mot en ökad grad av centralisering. Varför har man då
valt detta? Jo, därför att man har sett avarten med för mycket reglering av
olika sorter. Om det finns 40 regelutgivare i Europa som inte harmoniserar
sina detaljregler kan var och en av dessa 40 vara fylld av de bästa
ambitioner, men det konstituerar ett ineffektivt system och kan också leda
till kontraproduktiva effekter. Det har gjort att EU inom de utarbetade
direktiven har dragit slutsat-sen att vi måste harmonisera detta i Europa,
och enda sättet att gå är via en offentlig administrativ myndighet i varje
land.
Tittar man på USA kan man se att där finns ett väldigt starkt inslag av
reglerad självreglering. Det är intressant att jämföra det amerikanska
systemet med självreglering med det svenska. Där finns det mycket tuffare
krav från lagstiftaren och SSE på den självreglering som finns. Det tror
jag att man ska fästa en viss blick på. Vi har i den rapport som nämndes
tidigare, där vi har försökt göra en konsekvensanalys av de kommande EU-
direktiven, försökt ta ad notam en del av de här internationella standarder
som kommer från andra länder än Europa, nämligen IOSCO, som anger det
väldigt klara rollspelet, hämtat från USA, mellan självreglerare och
offentliga reglerare. Till exempel finns det i den här typen av standard
som IOSCO har gett ut kravet på att om man ska ge ut regler och
rekommendationer så ska man ha en styrelse som inte bara består av personer
som har att göra med den branschorganisation man representerar utan
representerar allmänintresset. Man ska ta fram den här typen av
rekommendationer med hjälp av oberoende personal från den bran-
schorganisation inom vilken man verkar.
Det här är alltså ett exempel på hur man kan organisera självreglering i re
-lation till reglering i USA. Tittar man på EU och USA här tror jag ändå
att man har sett de intressanta utvecklingstendenser och institutionella
förebilder som är närmast till hands.
Den tredje punkten handlade om redovisningsregler och svårigheten att få en
överblick över bokslut om den ekonomiska ställningen. Jag tror att det här
är någonting som vi kommer att debattera och diskutera i ljuset av bl.a.
Enron. Tydligt är att en hel del finansiella instrument och tekniker där
man skapar s.k. special purpose vehicles och interntransaktioner kan
avsevärt försvåra överblicken över ett bolags finansiella ställning. Jag
tror att det är en oerhört viktig fråga att ta tag i.
Kerstin Hessius: Den första frågan rörde EU-lagstiftningen och centralise-
ringen. Jag tycker att det finns en god tanke bakom den gemensamma euro-
peiska finansmarknaden. Den ska vi inte motarbeta. Vi ska inte primärt kon-
kurrera med regleringar. Det är inte en bra utveckling. Då skulle nog aktie
-marknaden hamna i det land som ligger längst framme på det här området,
som kanske har störst tyngd. Det är möjligt att väldigt mycket av aktiemark
-naden skulle hamna i London, och det strävar vi inte efter. Vi strävar
efter att försöka ha en mångsidig aktiemarknad och kunna konkurrera på lika
villkor, och därför är det viktigt att lagar och regler är så lika som
möjligt inom hela Europa.
Däremot strävar Stockholmsbörsen efter att behålla, precis som Lena sä-ger,
det som fungerar bra. Det bör vi kunna behålla även i framtiden. Vi anser
att det fungerar bra att Stockholmsbörsen har övervakning av bolag och de
företag som får handla på börsen. Vi ser, precis som jag sade tidigare,
betyd-ligt mer än vad många andra gör eftersom vi sitter närmare. Vi har
också fört den diskussionen med företrädare för lagstiftaren att det bör
ges goda möjlig-heter att decentralisera inom ramen för de nya reglerna -
decentralisera utöv-andet och tillämpningen av reglerna - så att vi kan ha
övervakningen så nära marknaden som möjligt. Hur bra vi lyckas får vi se,
men vi försöker i alla fall få fram en konstruktiv och bra lösning för
Sveriges vidkommande. Jag har intrycket att vi har ganska lika åsikter om
det här, jag och Claes från Finan-sinspektionen. Vi skiljer oss inte
särskilt mycket. Vi strävar efter samma mål: att ha en väl fungerande
aktiemarknad.
När det gäller kritiken mot redovisningen i årsredovisningar och liknande
försöker vi verka på olika sätt för att få fram bra redovisningar. Vi
granskar alla årsredovisningar och påpekar de fel som finns i dem. Vi är
också med och sponsrar utmärkelsen Bästa årsredovisningen. Vi vill alltså
jobba positivt med årsredovisningar och visa vad som är en riktigt bra
årsredovisning. Det är inte alltid så att regler och lagar är det bästa
sättet att få fram riktigt bra produkter. Ibland kan det också vara att det
ger ett gott varumärke, att det är stimulerande generellt sett för
företaget att kunna visa upp att man gjort ett bra jobb. Varje år utser vi
alltså den bästa årsredovisningen, och det har fak-tiskt lett till, som vi
ser det i alla fall, att kvaliteten på årsredovisningar över-lag har blivit
betydligt bättre - just därför att man granskar dem och är med och
konkurrerar om att ha den bästa årsredovisningen.
Pia Nilsson: Det gällde kommentaren kring aktivt ägande i fondbolagen. Min
uppfattning är att oavsett om det blir en förändring av 5-procentsregeln
eller ej är det mycket viktigt med ägarfrågorna från fondbolagens sida. Jag
vill också påminna om att det är relativt nytt att man diskuterar de
institutionella ägarnas roller sett i ett globalt perspektiv. OECD kom med
sina principles först 1999, och det är ett utvecklingsarbete som behövs
framöver. Med den rekommendation som vår förening har antagit vill vi bidra
till en sådan ut-veckling. Vi välkomnar en debatt kring de olika
institutionella ägarnas, i vårt fall fondbolagens, ägarroll. Den är
naturligtvis inte densamma som de gamla stora privatägarnas roll. Det
kommer att vara en annan roll, och den behöver vi diskutera. Jag tycker att
vi bara är i början på den diskussionen.
Jag hade hoppats att du hade lagt märke till att några fondbolag redan hade
gjort lite mer. Men samtidigt är det ju så att mycket mer behöver göras.
När vi har gått ut med rekommendationer internt har vi också påpekat att
det faktiskt handlar om resursfrågor. De större fondbolagen har också
avsatt mer resurser, och kommit lite längre, än tidigare. Men det är klart
att de mindre fondbola-gen med mindre fondförmögenhet har en annan ägarroll
att spela än de större. Även om 5-procentsgränsen är kvar representerar ju
fondbolagen och fonder-na tillsammans en viktig ägarandel i företagen, och
det finns all anledning att peka på goda exempel och lyfta fram hur man tar
sitt ägaransvar på ett an-svarsfullt sätt. Det finns mer att göra.
Lars Milberg: Jag vet inte om vi är inspirerade av var vi befinner oss, men
det finns klara paralleller mellan de riktigt stora företagen och stater i
dagens läge - och inte bara i det att några företag är större än de mindre
staterna. Kan man lära sig någonting av statsrätten i sammanhanget när det
gäller övervakning? Jag skulle vilja säga att vi kan det. Maktdelningslära
är ingenting som så väldigt många ifrågasätter i dagens läge när det gäller
statsrätten. När det däremot gäller företagen har man inte kommit så
väldigt mycket längre än till att tala om det hela. Vi behöver alltså folk
som övervakar, folk som dömer, folk som hjälper till i sammanhanget. En
roll har nämnts några gånger här, och det är den viktiga rollen som
revisorn spelar --- som hjälpmedel för ägaren, att vara den som inte är
utsedd av företagsledningen eller ekonomichefen i bolaget vars arbete han
primärt har att övervaka. Vi måste alltså lyfta fram revisorns roll som
övervakare och ge honom de möjligheter som han behöver.
Nomineringskommittéer och allt det andra som engelsmännen kom på i
brytningstiden mellan 80- och 90-tal, när de hade sett härdsmältor av olika
slag, är också viktigt. Ägarna vill jag också lyfta fram igen. Det vore
kanske lika obegåvat som att i det här huset bortse från väljarna att
bortse från ägarnas möjligheter att titta på företaget och utöva inflytande
. Det kan t.ex. gälla sociala frågor - gillar vi att vårt företag beställer
varor från länder där barnarbetskraft florerar? Jag tror att ägarna har ett
oerhört inflytande på hur företagen kommer att skötas framöver, inte bara
konsumenterna.
Vi måste helt enkelt ge företagen möjligheter att utöva en maktdelningslära
och ge de olika bolagsorganen möjligheter att kraftfullt parera enstaka
organs tillväxt i styrka emellanåt. Nomineringskommittéer har vi pratat om,
och vi vet också att flertalet - åtminstone bland dem jag stött på - av
fonderna inte vill ta del i nomineringskommittéarbete. De tycker att de ska
vara så flyfotade att de ska kunna sälja på stuberten. De vill inte ha det
ansvar som det innebär att sitta och föreslå dugliga människor till en
nomineringskommitté. Nomine-ringskommittéer har vi pratat om sedan våren
1993. Många höjde på ögon-brynen då. Också det kom från England.
Londonbörsen och Centralbanken i England tillsatte Cadburyutredningen, och
där fanns ett behov av att reglera de här frågorna. Det finns det nu också.
Men det måste finnas ägare som vill ta ansvaret att bredda
rekryteringsbasen så att vi får in bra människor i våra styrelser. Det här
gäller inte bara man-kvinna, som ju brukar vara det vanli-gaste sättet att
skilja människor åt. Men om vi är 9 miljoner människor och på en gång
reducerar med 4 ½ miljon, och sedan reducerar med alla under 45 år, då de
är oerfarna, och alla över 70 år, ja, då har vi faktiskt en rekryteringsbas
i Sverige som är så oerhört liten att vi inte kommer att få några
spjutspetsar. Parallellerna med golfspel och tennisspel finns där. Vi måste
alltså bredda rekryteringsbasen och se till att nomineringskommittéerna
fungerar för att ta fram bra folk - män, kvinnor och andra typer av
människor.
Lena Ek (c): Jag ska inte ställa någon följdfråga eftersom Karin Pilsäter
säkert också har frågor att ställa. Låt mig bara konstatera att den här
utfrågningen visar på ett väldigt stort ansvar för branschen, för
myndigheterna och också för politikerna. Den situation vi befinner oss i
med den nya regleringen inom EU gör ju att det behöver tillsättas en
parlamentarisk utredning väldigt snabbt för att se till att vi ligger lite
före och inte i riksdagen får de färdiga besluten att bara expediera,
vilket annars händer alldeles för ofta.
Karin Pilsäter (fp): Det har som sagt ställts väldigt många frågor redan,
och mycket av det man funderar på går in och ut i vartannat. Jag tänkte
ställa en rätt principiell fråga kring regelverken på utlandsnivå kontra
svensk nivå. Ni har allihop på olika sätt varit inne på det här, men jag
skulle vilja att ni var och en kunde föra en lite mer principiell
diskussion kring värdet av gemen-samma regelverk i förhållande till värdet
av att få reglerna precis som man själv vill ha dem. Speciellt skulle jag
vilja ställa frågan till Finansinspektio-nen: Finns det några specifika
sakfrågor som du ser som ett problem eller som något som t.o.m. kan bli en
försämring jämfört med nuvarande i alla de här olika regelverken som är på
rull i olika skeden? Vi har också frågeställningen om övervakningen. Vi har
ju trätt lite hit och dit om avgiftsfinansiering och utgiftstak, men om vi
lägger det åt sidan skulle jag vilja höra något om just själva principerna
för finansiering av övervakningsmyndigheten i de olika länderna med
avgifter kontra anslag, och även hur man dömer ut sanktioner och hur de är
konstruerade i förhållande till myndighetens oberoende. Det är min
viktigaste frågeställning.
Sedan är det väldigt svårt att hålla isär detta med övervakningen för sig
och andra marknadsförbättrande åtgärder. Att kunna rösta med fötterna kan
vara väl så viktigt, och det som vi inte alls har varit inne på här är
skattefrågorna. Jag vill höra om ni har någon kommentar till hur man med
skattereglerna skulle kunna uppmuntra konsumentmakten på det här området.
Det är alltid bra med regler, men det är också bra med konsumenter som kan
agera.
Claes Norgren: Jag börjar med frågan om regelverket i Sverige kontra EU.
Jag uppfattade frågan som: Hur ska man se på vikten och värdet av att ha
ett harmoniserat regelverk? Jag tror att det kan gestalta sig på olika sätt
inom olika delar av samhällslivet. Jag tror att aktiemarknaden är ett
väldigt tydligt särexempel som belyser vikten av att harmonisera reglerna.
Varför? Jo, därför att vi har en rörlighet av kapitalet och sparandet över
gränserna, och vi har skapat en inre marknad i Europa där placeringarna kan
flytta väldigt snabbt. Jag tror, med en kanske lite sliten klyscha, att det
är lite som luftföroreningar-na: När man har ett område av samhällslivet
där det finns aktiviteter och verksamheter som väldigt snabbt går över
gränserna är det där det största behovet av en harmonisering finns. Därför
tycker jag att det har ett väldigt stort egenvärde att vi harmoniserade
regler för värdepappersmarknaden. Bak-grunden, själva uppspelet till de
direktiv vi nu sitter och diskuterar, är just den analys man gjorde av hur
pass väl den europeiska inre marknaden fungerade, där man såg ett antal
klara förbättringsmöjligheter. Aktiemarknaden tycker jag är ett sådant
område där behovet av harmonisering är särskilt tydligt.
Det är någonting annat som händer som man kan fundera på när det gäller
regelgivningen i EU och i Sverige, och det är det faktum att antalet
finansiella instrument på finansmarknaden tenderar att öka,
komplexitetsgraden i olika placeringar ökar, och det gör att
gränsdragningen mellan vad som är övervak-ning, tillsyn och regler i någon
mån suddas ut. Man ser det i den utveckling mot att skapa det vi har haft i
Sverige, dvs. ramlagstiftning och mer detaljera-de tekniska regler, som nu
finns i de kommande direktiven med samma typ av teknik.
Sedan gällde det de här direktivens specifika sakfrågor och huruvida det
blir förbättringar eller försämringar. På många områden tycker jag att de
innehål-ler ett antal väldigt klara förbättringar. Ett område där jag
tycker att det är viktigt att fundera på utförandet är prospektreglerna,
där detaljeringsgraden i kraven ökar väldigt kraftigt. Jag är inte helt
övertygad om hur man på bästa sätt designar en samverkan mellan oss,
revisorer, marknadsplatser och andra intressenter. Klart är dock att de
prospektregler vi har i Sverige i dag inte är bra och behöver förbättras.
Men det här är ett område som jag tycker förtjänar att övervägas.
Kerstin Hessius: Den första frågan Karin ställde handlade om värdet av ge-
mensamma regler. Jag tror att det har ett stort värde, och det har jag
redan sagt. Vi som är ett litet land kan också se att regelverk är
någonting som kan utgöra ett handelshinder, men de kan också utgöra en
möjlighet. Men framför allt är det så att de flesta investerare, var de än
befinner sig i Europa eller i världen, vill veta att bolagen jobbar under
ungefär samma regler. De med-lemsföretag som ansluter sig till en börs, om
de är anslutna till fem eller tio börser, vill känna sig trygga med att
reglerna är någorlunda likartade. Det utgör en risk att man har komplexa
regelverk och komplexitet i det här. De finansiella företagen som är aktiva
på marknaden tar väldigt stora risker ge-nom att de har väldigt många
kontakter, väldigt många börser och väldigt många regelverk. De riskerar
att inte ha förstått en regel, och det är en risk som de inte vill ta.
Generellt sett tror jag att harmonierande regelverk är till fördel för en
väl fungerande marknad och bra konkurrens.
Inom Norex har vi verkligen strävat efter det här. Vårt bevis på att vi
tror på ett gemensamt regelverk och ser konkurrensfördelarna med det är att
vi också jobbar ihop kring sanktioner, dvs. hur vi ska se på olika frågor,
hur vi ska betrakta ett regelbrott, hur vi helt enkelt ska tolka våra egna
regler. Vi tror att vi är bättre på att tolka om vi är flera från olika
länder som ser lite olika på de här frågorna som sätter oss och försöker få
ihop en samsyn. Sannolikt leder det till att vi får in fler kompetenser och
därmed också en bättre tillämpning.
Det jag tycker är viktigt i det här sammanhanget - du nämnde lite kring fi-
nansiering av Finansinspektionen, de gemensamma regelverken och den
kompetenta myndigheten - är att jag tror att vi ska verka för
delegeringsmöj-ligheter. Jag tror att vi då skapar den största
flexibiliteten när det gäller över-vakning och vissa tillämpningsområden,
och också den största möjligheten till finansiering inom vissa områden.
Stockholmsbörsen har större möjlighet att snabbt ta in resurser på ett
område. Ansökningar från bolag är ett exempel på ett område där
tillströmningen från tid till annan kan skilja sig dramatiskt. Under vissa
perioder har vi kanske ett bolag varannan månad, och under vissa perioder
har vi ett bolag varje vecka. Det är klart att man måste ha någon form av
flexibel finansiering för att kunna hantera den här typen av ärenden.
Vidare tror jag också, som jag har nämnt tidigare, att vi har goda
möjligheter att utöva en god övervakning eftersom vi sitter närmare
marknaden. Jag väl-komnar alltså Lenas diskussion kring att man bör titta
på det här, kanske parlamentariskt, och verkligen se allvaret i den här
frågan, försöka se till det bästa från Sveriges synvinkel men också se på
den fördelning vi haft hitintills - på vilka punkter har den varit bra och
på vilka har den varit mindre bra? Sedan gör vi en konstruktiv svensk
lösning som passar i ett europeiskt per-spektiv.
Lars Milberg: Harmoniserade regler är bra, men än mer viktigt är att
reglerna är bra, att det finns ett förtroende för de regler som finns på
den marknads-platsen. Jag vill säga att historien ger mig rätt i det här.
Vi kan se det var som helst i geografin i dagens läge. Marknadsplatser
uppstår inte där man har likadana regler som andra runtomkring utan där man
har bättre regler, där köpare och säljare vågar träffas och där det, om det
uppstår någon konflikt, finns regler som gör att man kan slita frågan på
ett civiliserat sätt. Det kan gälla hur London växte upp. Det kan vara
kreatursmarknader på landet. Det kan gälla Stockholms handelskammares
regler för att skiljemannamässigt lösa konflikter mellan stater och större
företag.
Det är alltså reglernas godhet det handlar om, inte att de primärt ska vara
likadana som omvärldens. Det måste vi hålla i minnet.
Jag uppfattar dessutom Karin Pilsäters fråga att hon pratade lite grann om
skatter, vilket fick mig att spetsa öronen. Det är naturligtvis viktigt med
har-monisering på en punkt, nämligen skatter. När det gäller
aktiebeskattning är individuella aktieägare i strykklass. De beskattas
hårdare än institutioner. De beskattas definitivt hårdare än omvärldens
aktieägare. Vi har under fem års tid gjort en undersökning, och den visar
med tydlighet att en svensk privat aktieägare har mer än dubbelt så hög
beskattning som genomsnittet i OECD och EU. Det är ett hinder som måste
överkommas. Vi måste få konkurrens-neutrala regler på skatteområdet.
Vi kan sitta här och tycka synd om oss själva, men det gör vi inte. Vad
detta visar är att om vi jämför en utlänning och en svensk placerare som
har samma avkastningskrav efter skatt kan den utländske placeraren betala
mer för en svensk aktie. Det är ingen slump att ägandet förskjuts utomlands
för de svenska bolagen. Det är en viktig fråga. Men det är inte därför vi
primärt är här, men när jag fick frågan hade jag svårt att undvika att
svara på den.
Pia Nilsson: Jag fattar mig kort när det gäller värdet av gemensamma inter-
nationella regler och vill säga följande: Det är nödvändigt på en mer
interna-tionell marknad. Det är ur både en konkurrens- och en
konsumentaspekt.
Jag vill direkt gå över till det du sade om att rösta med fötterna när det
gäller skatteregler. Vi måste få ändrade skatteregler när det gäller
kapitalbe-skattning. Vi fick ett nytt skattesystem för tio år sedan. Det
har hänt så myck-et sedan dess när det gäller internationalisering som
påverkar just kapital. Vi behöver se över kapitalbeskattningen så att den
stimulerar tillväxt och ger mer inkomster till vårt land att beskatta, dvs.
att vi får hem de 500 miljarderna som Riksskatteverket uppskattade finns
utomlands.
Sett ur det perspektivet handlar det mer om dessa ändringar än att förändra
skattereglerna när det gäller fondsparandet med t.ex. uppskov för att man
ska ha möjlighet att rösta med fötterna i ägarfrågorna.
Ägarfrågorna är viktiga, men när det gäller förändrad kapitalbeskattning
finns det andra aspekter som också är viktiga.
Karin Pilsäter (fp): Jag har en kort följdfråga, som kan låta lite retorisk
.
Jag funderar på statens roll i sammanhanget. Det är ganska uppenbart att
det finns önskemål om förstärkning av övervakning och tillsyn. Den
diskussion som förs politiskt är statens roll som ägare både av börsen och
av börsnotera-de företag. Det skulle vara intressant att höra en kort
reflexion över om inte förtroendet och övervakningen av aktiemarknaden
skulle förstärkas av om staten koncentrerade sig mer på den roll som
handlar om regelverk och över-vakning snarare än som aktör.
Claes Norgren: Jag tänkte börja med att svara på den fråga jag inte svarade
på sist, nämligen frågan om olika finansieringssystem av
tillsynsmyndigheter.
Jag uppfattade att man frågade om det finns en gemensam utveckling eller
likformighet av hur övervakning och tillsyn finansieras i Europa. Svaret är
väl att det finns ganska skiftande modeller därvidlag. Det uppenbara
exemplet vid sidan av Sverige är Storbritannien. Där finns en helt annan
modell där mot-svarigheten till Finansinspektionen förhandlar med
finansbranschen en gång årligen om sin budget. Jag har aldrig riktigt
blivit klok på hur det går till. Jag vill inte säga att jag riktigt har
sett alla detaljer än, men modellen är att finnas utanför statsbudgeten och
ha ett bidrags- och avgiftssystem med en förhand-lad lösning. Jag tycker
inte att det är en särskilt lyckad lösning, men den ger naturligtvis stor
flexibilitet. Sedan finns olika former av finansiering. Många är, som i
Sverige, mer eller mindre avgiftsfinansierade över budgeten. Sedan finns
det ett antal länder där man har finansierat detta via centralbanken och
där banktillsynen sker vid centralbanken, där det finns en del andra ekono-
miska omständigheter.
Vad gäller din sista fråga om ägandet: Ur mitt perspektiv är det en
politisk fråga. I den mån man har ett ägande som start är det klart att det
är viktigt att skilja på rollerna och även ha en avgränsning av intressen.
Lars Milberg: För att svara på Karin Pilsäters fråga utan att bli politisk:
Re-spekt förtjänar man. När det gäller staters ägande av företag talar det
för sig självt. När det gäller näringslivets förmåga att skapa regler talar
det för sig självt. Svaret på frågan är naturligtvis: Staten har inte
riktigt meriterat sig för att äga företag, och näringslivet har inte
riktigt meriterat sig för att kunna sköta regelgivningen.
Kerstin Hessius: Jag dristar mig till samma sak som Claes, nämligen svara
på en fråga som jag missade förra gången och sedan svarar jag på den andra.
Jag som gammal nationalekonom tycker att det finns en skatt som är mest
skadlig för det här landet, nämligen förmögenhetsskatten - i synnerhet
efter-som kapitalet kan flytta över gränserna på det sätt som det kan. När
jag börja-de som börschef insåg jag ännu mer att den här
förmögenhetsskatten bidrar bl.a. till ett problem som nämndes inledningsvis
i debatten. Det som nämndes var våra listor. Vi har en A-lista som
innehåller de bolag som har visat att de har intjäningsförmåga, att de har
goda historiska vinster osv. Det är den fina listan med den officiella
noteringen. Sedan finns den inofficiella listan med lite lägre krav.
Till följd av förmögenhetsskattereglerna finns det i dag i princip inga
bolag som noterar sig på den fina listan. Det är inte bra för
konsumentrådgivningen. Listindelningen ger en sämre information än vad den
annars skulle göra. I dag finns det för få bolag på A-listan i förhållande
till vad det skulle finnas om inte förmögenhetsskatten diskriminerade.
Jag talar inte för undantagsregler för börsnoterade bolag, utan jag talar
för att avskaffa en skadlig skatt i Sverige. Den drabbar extra just när det
gäller informationen till konsumenterna kring våra listor.
När det gäller statens ägande är det självklart att ägarfrågor är viktiga.
Det har vi diskuterat i dag. Staten som ägare bör känna ett stort ansvar -
som alla ägare ska göra - att jobba fram en ägarpolicy som man tillämpar.
Den ägar-policyn ska givetvis på bästa sätt avspegla dem man företräder,
dvs. svenska folket. Självklart kan staten tjäna som en god företrädare när
det gäller ägar-policyfrågor.
Sedan är frågan huruvida staten ska ha ett ägande eller inte. Jag tycker
att alla ska kunna äga. Även staten kan äga, så länge man utövar sitt
ägande på ett professionellt sätt och konkurrerar med ägandet. Sedan kan
man välja vissa delar där staten anser att man inte bör äga. Men någon form
av ägande har staten direkt eller indirekt via AP-fonderna och andra former
av kollektivt sparande. Någon form av ägarpolicy måste staten utöva.
Lennart Hedquist (m): Det var en liten detalj i Lars-Erik Forsgårdhs inlägg
som intresserade mig något, nämligen när han berörde frågan om vissa mäkla-
res egenhandel. Han tog upp att det nu har etablerats mäklare som i ganska
hög utsträckning enbart sysslar med egenhandel. Vad blir innebörden av de
aktiviteterna? Jag ställer också frågan till Finansinspektionen och Stock-
holmsbörsen i vilken utsträckning övervakning av mäklares egenhandel är
möjlig att göra.
Lars Milberg: Jag får försöka hoppa in här i stället för Lars-Erik.
Det glädjande är att det har tillsatts en utredning, Fondkommissionsutred-
ningen, som ska kika just på den delen av handeln, dvs. om den är bra eller
inte. Det är nästan att gå händelserna i förväg att ha synpunkter på detta.
Jag kan konstatera att inte i någon annan del av mäklarvärlden accepteras
detta så gärna. Vi accepterar inte att fastighetsmäklare köper och säljer
hus parallellt med att de mäklar hus.
Det finns också fördelar med egenhandel. Likviditeten ökar. Det finns fler
aktier ute på marknaden. Det finns en förfärlig mängd nackdelar. Man vet
inte från vem man köper, till vilket pris man köper och om det finns ett
egenin-tresse av att köpa och sälja.
Det här måste rätas upp. Det är regler från 1914 som styr detta. I övrigt
finns det några kvarlevor från 1734. De kommer in i sammanhanget här. Det
finns skäl att titta på detta. Den 13 december 2001 tillsattes en utredning
. Låt oss få återkomma om för- och nackdelar så småningom.
Claes Norgren: Det finns två synsätt som bryts här och som Lars Milberg var
inne på här när det gäller egenhandel.
Å ena sidan kan man säga att en bank eller ett fondkommissionsbolag över
huvud taget inte ska hålla marknad och handla i eget lager. Det ger
enkelhet och transparens i det som äger rum, åtminstone vid första anblick.
Mot det ska vägas vilka effekter detta får i likviditet i olika instrument.
En del av egenhandeln har vuxit fram för att tillhandahålla likviditet,
priser och till-gänglighet på värdepapper för kunder genom att ha ett
handelslager att handla i. Däremellan bryts synsätten.
Den självklara utgångspunkten är att om man har ett egenlager att handla
med är det oerhört viktigt att separera den portfölj som är för kunders
räkning och den som är trading för bolagets egen räkning.
Vi har väl sett att det finns problem på området. Det har på mikronivå dykt
upp en del företag som hanterar en del värdepapper. Som Lars Milberg säger
är det klokt att avvakta utredningen. Man måste verkligen väga in den likvi
-ditetsskapande aspekten.
Kerstin Hessius: Man handlar på aktiemarknaden på lite olika sätt i olika
länder.
Egenhandel är till stor nackdel om den som utövar egenhandeln gör det i
syfte att försämra för slutkunden, dvs. om man först handlar på börsen över
sitt eget lager och sedan säljer värdepapperet vidare till en sämre kurs
till kunden. Om man medvetet jobbar på det sättet och dessutom tar ut
courtage är egenhandeln en skam för aktiemarknaden.
Som jag sade inledningsvis, handlar man olika i olika länder. I England är
t.ex. inte aktiehandeln i huvudsak orderbaserad. I stället ringer kunden
till mäklarföretaget och begär ett fast pris direkt. Mäklaren ställer ett
pris. Sedan måste mäklaren handla runt positionen över börsen eller någon
annanstans. Ibland tjänar mäklaren på affären, ibland förlorar mäklaren på
affären. Så fungerar räntemarknaden där jag kommer från. I detta fall är
egenhandeln icke till nackdel för kunden utan det är så kunden vill ha det.
Kunden vill ha ett fast pris när kunden ringer. Om mäklaren i slutändan
förlorar eller tjänar på det hela bryr sig kunden inte om.
Vi ser i dag en tendens till att de riktigt stora aktierna med hög
omsättning, Ericsson, Nokia osv., handlas mer och mer på det sättet, dvs.
kunden vill omedelbart ha ett fast pris för en stor volym, och sedan
handlar man runt.
Jag tror precis som Lars Millberg att vi ska avvakta utredningen och se vad
den kommer fram till om vi vill förstå hur man ska agera när man ser att
handelsmönstret ändrar sig något. Vi är vana vid en orderbaserad marknad i
Sverige. Vi är vana vid att kunden lägger in hela sin order omedelbart på
börsen i stället för att begära någon annan typ av exekvering av tjänsten.
Som företrädare för Stockholmsbörsen är jag givetvis för en orderbaserad
marknad, för det ger den bästa genomlysningen. Men samtidigt måste man inse
att kraven på likviditet i vissa aktier kan vara mycket större, vilket kan
leda till ett ändrat handelsmönster.
Ordföranden: Vi är framme vid avslutningen. Jag tycker att detta har varit
ett utmärkt exempel på en givande utfrågning även när finansutskottet inte
är inne i en konkret ärendebehandling med en proposition och motioner. Vi
har tack vare utfrågningen i dag fått värdefull information, intressanta
synpunkter och sammantaget ett arbetsmaterial som vi kommer att ta väl vara
på. Vi kommer att dokumentera utfrågningen, och vi kommer att använda
materialet i det fortsatta arbetet. Det ska också gå lätt att hitta det bl.
a. genom Riksda-gens webb-TV, som har följt utfrågningen. Det går också att
via Internet och Riksdagens hemsida få del av diskussionen.
Jag vill tacka våra inbjudna gäster och alla er som har visat intresse för
ut-frågningen. Den är härmed avslutad.
1 Proposition 2001/02:112, betänkande
2001/01:FiU17.