Försvarsutskottets betänkande

2001/02:FÖU2

Försvarsbeslut för 2002-2004

---

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande
Försvarsbeslut för 2002-2004 (bet. 2001/02:FöU2)
huvuddelen av propositionen Fortsatt förnyelse av
totalförsvaret (prop. 2001/02:10) jämte motioner.
Propositionens säkerhetspolitiska avsnitt jämte
motioner har överlämnats till ett sammansatt
utrikes- och försvarsutskott, vars överväganden
redovisas i betänkandet Sveriges säkerhetspolitik
(bet. 2001/02:UFöU1).

Sårbarhet och säkerhet

Utskottet anser att det bör utvecklas kompletterande
omvärldsexempel som belyser den förändrade hotbild
som aktualiserats efter terrorattacken i USA den 11
september 2001.

Utskottet anvisar ett synsätt som bör övervägas
grundligt när beredskapsinvesteringar skall
finansieras inom utgiftsområde 6 Totalförsvar. Det
är rimligt att de resurser som anvisas för att bygga
upp en beredskap inför krig och krigsfara, även
skall kunna få användas för att förebygga särskilt
svåra påfrestningar på fredssamhället. Utskottet
anser att detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Utskottet har inget att invända mot regeringens
förslag att lägga ner Överstyrelsen för civil
beredskap den 30 juni 2002. Utskottet anser
emellertid att det bör ankomma på riksdagen att
besluta om inrättandet av den nya
planeringsmyndigheten. Detta bör riksdagen besluta
om mot bakgrund av den stora betydelse myndigheten
och dess verksamhet får i den nya strukturen för
krishanteringen i samhället. Utskottet anser att
detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
Utskottet förutsätter att regeringen i den
aviserade propositionen våren 2002 redovisar en
samlad plan för hur den nya reformerade strukturen -
organisatoriskt och finansiellt - för
krishanteringen i samhället skall utformas.

Försvarspolitikens inriktning

Totalförsvarets förmåga till anpassning är en av
grundstenarna i den svenska försvarspolitiken. Med
hänsyn till utvecklingen i omvärlden skall
totalförsvaret och dess resurser kunna förstärkas,
reduceras eller eljest förändras för att motsvara de
krav som ställs på försvaret. I dag har Sverige ett
mångfasetterat och brett internationellt
säkerhetssamarbete. Detta samarbete ger oss
betydligt större möjligheter att påverka
förhållandena i omvärlden än tidigare. Utskottet
delar regeringens bedömning att den grundläggande
positiva säkerhetspolitiska situationen består. Ett
invasionshot ter sig inte möjligt inom en
tioårsperiod förutsatt att vi har en grundläggande
försvarsförmåga.

Utskottet anser sålunda att de tre tidigare
riksdagsbesluten fattade under åren 1999 och 2000 om
försvarpolitiken i tillämpliga delar bör gälla även
nästa försvarsbeslutsperiod dvs. under åren
2002-2004. Ett system med kortare
försvarsbeslutsperioder och säkerhets- och
försvarspolitiska kontrollstationer har bidragit
till en fortlöpande politisk prövning av det
säkerhetspolitiska läget och dess konsekvenser för
totalförsvaret. Det finns förutsättningar för att
med kortare tidsintervaller än tidigare besluta om
ny inriktning av försvarspolitiken, om detta är
motiverat.

En samlad syn på ledning

Utskottet ansluter sig till regeringens bedömning
när det gäller de övergripande principerna för
samhällets krishantering, regeringens styrning av
Försvarsmakten och de organisatoriska relationerna
mellan Försvarsmakten och Regeringskansliet. När det
gäller frågan om en struktur för krishantering i
samhället för utskottet ett resonemang som utskottet
föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen.

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner
regeringens förslag att den s.k.
funktionsindelningen inom det civila försvaret skall
upphöra.
Regeringen föreslår i propositionen att det
tidigare riksdagsbeslutet att lokalisera den
operativa insatsledningen till Täby/Näsbypark
upphävs. Utskottet har inget att invända mot att
detta beslut hävs, men anser i motsats till
regeringen samtidigt att det inte längre bör krävas
en samlad lokalisering av den operativa
insatsledningen. Regeringen bör sålunda i det
fortsatta arbetet i lokaliseringsfrågan även
överväga alternativ med en delad lokalisering,
vilket utskottet föreslår att riksdagen tillkännager
för regeringen.

Det militära försvaret

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner
regeringens förslag till Försvars- maktens
operativa förmåga. Detta innebär att de krav som
riksdagen tidigare beslutat i huvudsak fortfarande
gäller.

Riksdagens beslut i mars år 2000 om utvecklingen
av Försvarsmaktens krigsförband fram till och med år
2004 bör ligga fast. Det är angeläget att riksdagens
beslut om bl.a. krigsförbandsutvecklingen präglas av
långsiktighet och stabilitet. Flertalet förband
bedöms kunna vara organiserade år 2004. Förmågan att
uppfylla de operativa kraven år 2004 däremot kommer
att variera. För vissa förband kommer det att finnas
begränsningar i förbandens operativa förmåga även
efter år 2004. Utskottet är inte främmande för att
en differentiering av stridsflygdivisionernas
beredskap övervägs i den fortsatta planeringen.
Utskottet avser att återkomma till frågan om
utbildnings- och förbandsomsättningssystemet inom
ramen för sitt uppföljnings- och utvärderingarbete.
Det går inte att säkert bedöma om vår framtida
samlade luftförsvarsförmåga kommer att vara
tillräcklig. Det är angeläget att detta klarläggs
mot bakgrund av de krav på operativ förmåga i detta
avseende som Försvarsmakten alltid skall ha.
Regeringen bör successivt återkomma till riksdagen
med redovisningar av den samlade
luftförsvarsförmågan, t.ex. i budgetpropositionerna,
dock senast inför försvarsbeslutet år 2004.
Utskottet förutsätter att regeringen även
återkommer till riksdagen med förslag till
utformning av de nationella skyddsstyrkorna.
Utskottet förutsätter att regeringen fortsätter
att utveckla rapporteringen om
anpassningsplaneringen och att den lämnar en mer
utförlig redovisning av förmågan till anpassning
inför varje ny försvarsbeslutsperiod eller när
omvärldsförändringar kräver detta. Utskottet anser
också att regelverket redan i dag medger goda
möjligheter att finansiera skyndsamma åtgärder för
anpassning.
Utskottet föreslår att riksdagen godkänner
regeringens förslag att den i exportstödjande syfte
bemyndigas att överlåta eller upplåta materiel som
på lång sikt inte behövs för Försvarsmaktens
operativa förmåga.
Utskottet bedömer liksom regeringen att det finns
organisatoriska och rationella skäl för att skapa
ett helikopterförband. Utskottet föreslår därför att
riksdagen bifaller regeringens förslag att Svea och
Östgöta helikopterbataljoner avvecklas.

Det civila försvaret

Utskottet har inget att erinra mot vad regeringen i
propositionen anför om inriktningen av det civila
försvaret. När det gäller frågor som rör de
samhällsviktiga infrastruktursystemen, såsom
elförsörjning, telekommunikationer m.fl. utgår
utskottet ifrån att regeringen tar sådana initiativ
som leder till att sårbarheten minskar och
driftsäkerheten ökar i dessa. Utskottet förutsätter
även här att regeringen i den aviserade
propositionen våren 2002 lämnar en samlad
redovisning av de åtgärder som avses vidtas, så att
en robusthet och flexibilitet i systemen, i enlighet
med vad utskottet länge efterfrågat, säkerställs.

Internationell verksamhet

Utskottet anser i likhet med tidigare att det är
efterfrågan och ekonomiska möjligheter som skall
styra vilka förband som skall ha förmåga att delta i
internationella insatser. Utskottet instämmer i
regeringens bedömning att den svenska anmälan till
FN:s och EU:s styrkeregister, kompletterat med vissa
förbandstyper ur arméstridskrafterna samt enskilda
kompletteringar ur marin- och flygstridskrafterna
innebär en lämplig, och krävande, målsättning för
Försvarsmaktens internationalisering i det korta och
medellånga tidsperspektivet.

Reservationer

Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna och
Folkpartiet liberalerna har lämnat gemensamma
reservationer avseende frågor om Försvarsmaktens
ledning, Försvarsmaktens krigsförband,
helikopterverksamhet och internationella verksamhet.
Härutöver har Moderata samlingspartiet,
Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Folkpartiet
liberalerna avgivit reservationer i skilda frågor.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Samhällets beredskap

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö8 yrkande
2, 2001/02:Fö10 yrkande 1, 2001/02:Fö255 yrkande
1 samt 2001/02:Fö256 yrkandena 4 och 5.
Reservation 1 (kd)
Reservation 2 (fp)

2. Skydd och bevakning av samhällsviktiga
anläggningar

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö2 yrkande
11 och 2001/02: Fö256 yrkande 7.
Reservation 3 (m)
Reservation 4 (kd)

3. Beredskapsinvesteringar inom
utgiftsområde 6 Totalförsvar

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad utskottet anför om
beredskapsinvesteringar inom utgiftsområde 6
Totalförsvar.
Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna
2001/02:Fö2 yrkande 1, 2001/02:Fö6 yrkande 9,
2001/02:Fö9 yrkande 14 i denna del samt
2001/02:Fö12 yrkandena 2 och 3.

4. Den nya planeringsmyndigheten

Riksdagen bifaller proposition 2001/02:10 punkt
2 om att lägga ner Överstyrelsen för civil
beredskap den 30 juni 2002 och tillkännager för
regeringen som sin mening vad utskottet anför om
att inrätta den nya planeringsmyndigheten.
Riksdagen avslår därmed motionerna 2001/02:Fö10
yrkandena 6 och 7 samt 2001/02:Fö12 yrkandena 11
och 12.
Reservation 5 (v)
Reservation 6 (fp)

5. Informationsberedskapen

Riksdagen avslår motion 2001/02:Fö6 yrkande 8.
Reservation 7 (m, kd)

6. Länsstyrelsernas och kommunernas
krishantering

Riksdagen avslår motion 2001/02:Fö256 yrkandena
2 och 3.

7. Inriktning av försvarspolitiken

Riksdagen avslår motion 2000/01:Fö207 yrkandena
1 och 2.
Reservation 8 (m)

8. Den försvarspolitiska beslutsprocessen

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö9 yrkande
1, 2001/02:Fö12 yrkande 14, 2001/02:Fö223 och
2001/02:Fö274 yrkande 1.
Reservation 9 (m)

9. Struktur för krishantering i samhället

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad utskottet anför om en struktur för
krishantering i samhället. Riksdagen bifaller
därmed delvis motionerna 2001/02:Fö2 yrkandena 3
och 4, 2001/02:Fö9 yrkandena 6 och 7 samt
2001/02:Fö10 yrkande 5.

10. Funktionsindelningen inom det civila
försvaret

Riksdagen godkänner proposition 2001/02:10
punkt 3 att funktionsindelningen inom det civila
försvaret skall upphöra.

11. Försvarsmaktens verksamhetsledning och
insatsledning

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö6
yrkandena 4 och 5, 2001/02:Fö9 yrkandena 5 och 8,
2001/02:Fö10 yrkandena 4 och 12 samt
2001/02:Fö274 yrkande 2.
Reservation 10 (m, kd, fp)

12. Operativa insatsledningens
lokalisering

Riksdagen tillkännager för regeringen vad
utskottet anför om den operativa insatsledningens
lokalisering. Därmed bifaller riksdagen delvis
proposition 2001/02:10 punkt 4 och delvis
motionerna 2001/02:Fö10 yrkande 11, 2001/02:Fö12
yrkande 13 och 2001/02:Fö228 yrkande 4 samt
avslår motion 2001/02:Fö6 yrkande 6.

13. Civil-militär samverkan

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö2 yrkande
9 och 2001/02:Fö6 yrkandena 10 och 11.
Reservation 11 (m)
Reservation 12 (kd)

14. Operativ förmåga

Riksdagen godkänner proposition 2001/02:10
punkt 5 till Försvarsmaktens operativa förmåga.
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö6 yrkande 1
och 2001/02:Fö9 yrkande 3.
Reservation 13 (m)
Reservation 14 (kd)

15. Försvarsmaktens krigsförband

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö6 yrkande
13, 2001/02:Fö9 yrkandena 4 och 9 (i denna del),
2001/02:Fö10 yrkandena 14 och 18 samt
2001/02:Fö255 yrkandena 6, 11-13.
Reservation 15 (m, kd, fp)
16. Nationella skyddsstyrkor

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö5
yrkandena 1 och 2, 2001/02: Fö6 yrkande 12,
2001/02:Fö207 och 2001/02:Fö246.

17. Anpassning

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö6 yrkande
7, 2001/02:Fö8 yrkandena 1 och 5, 2001/02:Fö9
yrkande 15 och 2001/02:Fö12 yrkande 15.
Reservation 16 (m)
Reservation 17 (v)

18. Bemyndigande att överlåta materiel

Riksdagen bemyndigar regeringen, enligt
proposition 2001/02:10 punkt 1, att i
exportstödjande syfte överlåta eller upplåta
materiel som på lång sikt inte behövs för
Försvarsmaktens operativa förmåga.

19. Helikopterverksamhet och marin närvaro
på västkusten

Riksdagen godkänner proposition 2001/02:10
punkt 6 att lägga ned Svea helikopterbataljon och
Östgöta helikopterbataljon.
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö10 yrkande
15, 2001/02:Fö226 yrkandena 1-5, 2001/02:Fö258
och 2001/02:Fö270.
Reservation 18 (m, kd, fp)

20. Övnings- och skjutfält

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö203,
2001/02:Fö215, 2001/02:Fö218.

21. Utbildningsbehov m.m. inom det civila
försvaret

Riksdagen avslår motion 2001/02:Fö12 yrkandena
6 och 7.
Reservation 19 (v)

22. Elförsörjning och telekommunikationer
m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö2
yrkandena 6 och 7, 2001/02: Fö12 yrkande 10 samt
2001/02:Fö256 yrkandena 1 och 6.

23. Försörjningsberedskapen

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö2 yrkande
10 och 2001/02:Fö9 yrkande 14 i denna del.

24. Internationell verksamhet

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö10
yrkande 13, 2001/02:Fö255 yrkandena 5, 9 och 10,
2001/02:U332 yrkande 17 och 2001/02:K426 yrkande
18.
Reservation 20 (m, kd, fp)

25. Minröjning

Regeringen avslår motionerna 2001/02:Fö249 och
2001/02:Fö272 yrkandena 2, 4-7, 9 och 10.

Stockholm den 22 november 2001

På försvarsutskottets vägnar

Henrik Landerholm

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Henrik
Landerholm (m), Tone Tingsgård (s), Christer Skoog
(s), Stig Sandström (v), Åke Carnerö (kd), Olle
Lindström (m), Rolf Gunnarsson (m), Ola Rask (s),
Håkan Juholt (s), Berit Jóhannesson (v), Margareta
Viklund (kd), Anna Lilliehöök (m), Erik Arthur
Egervärn (c), Runar Patriksson (fp), Berndt
Sköldestig (s) och Ulla Wester (s).

2001/02

FöU2

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Det nu gällande försvarsbeslut som omfattar åren
1997-2001 uppdelades i två etapper. Den första
etappen beslutade riksdagen om hösten 1995 (prop.
1995/96:12, bet. 1995/96:UFöU1, rskr. 1995/96:44,
bet. 1995/96:FöU1, rskr. 1995/96:45 och 46). Den
omfattade statsmakternas ställningstaganden till
säkerhets- och försvarspolitiken, övergripande mål
och uppgifter för totalförsvaret, övergripande
principiella frågor om totalförsvarets utformning
och struktur samt ekonomin.

Den andra etappen beslutade riksdagen om hösten
1996 (prop. 1996/97:4, bet. 1996/97:UFöU1, rskr.
1996/97:36, bet. 1996/97:FöU1, rskr. 1996/97:109).
Den omfattade statsmakternas ställningstagande till
den närmare inriktningen för det militära försvarets
krigsorganisation, det militära försvarets
grundorganisation i fred samt den närmare
inriktningen av det civila försvarets verksamhet i
krig och fred.
I den första etappen beslutade riksdagen att
säkerhetspolitiska kontrollstationer skulle
genomföras under försvarsbeslutsperioden.
Kontrollstationer skall enligt försvarsbeslutet
bidra till att det sker en fortlöpande politisk
prövning av det säkerhetspolitiska läget och dess
konsekvenser för totalförsvarets beredskap,
omfattning, utveckling och förnyelse.
Riksdagen beslutade i en s.k. säkerhetspolitisk
kontrollstation 1999 om ändrad inriktning för
totalförsvaret (prop. 1998/99:74, bet. 1998/99:FöU5,
rskr. 1998/99:224, bet. 1998/99:UFöU1, rskr.
1998/99:222).
I samband därmed beslutade riksdagen bl.a. om de
ekonomiska riktlinjerna för utgiftsområdet under
perioden 2000-2004. Riksdagens beslut om
inriktningen för de ekonomiska ramarna för
utgiftsområdet för nästa försvarsbeslutsperiod, dvs.
åren 2002-2004, innebär att ramen för utgiftsområdet
under perioden för varje år skall vara 4 miljarder
kronor lägre än den ram för 2001 som riksdagen
godkände våren 1998, exklusive den
materielförskjutning riksdagen beslutade om våren
1996.
Riksdagen beslutade vidare i mars 2000 om
genomgripande förändringar av främst det militära
försvaret (prop. 1999/2000:30, bet. 1999/2000:FöU2,
rskr. 1999/2000:168).
Utskottet behandlar i detta betänkande
Försvarsbeslut för 2002-2004 (bet. 2001/02:FöU2)
huvuddelen av propositionen Fortsatt förnyelse av
totalförsvaret (prop. 2001/02:10) jämte motioner som
väckts, dels med anledning av propositionen, dels
under allmänna motionstiderna under 2000/01 och
2001/02 års riksmöten. Vissa avsnitt i propositionen
jämte motioner behandlas i andra sammanhang. Sålunda
har propositionens säkerhetspolitiska avsnitt jämte
motioner överlämnats till ett sammansatt utrikes-
och försvarsutskott, vars överväganden redovisas i
betänkandet Säkerhetspolitik (bet. 2001/02: UFöU1).
Vissa avsnitt i propositionen jämte motioner rörande
frågor om Försvarsmaktens personal,
totalförsvarspliktiga, informationssäkerhet och
informationsoperationer, materielförsörjning och
forskning, nukleära, biologiska och kemiska frågor
samt underrättelsetjänst avser utskottet att
behandla under våren 2002.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Regringen framhåller att det svenska försvaret är
inne i en förändringsfas som innebär en av de
största reformerna som genomförts i modern tid på
försvars-området. Proposition är enligt regeringen
en fortsättning på det förändringsarbete som
riksdagen beslutade om våren 1999 och våren 2000.

Den för Sverige grundläggande positiva
säkerhetspolitiska situationen består vad avser
militära hot. Regeringen har tidigare bedömt att ett
invasions-hot inte ter sig möjligt inom en
tioårsperiod, förutsatt att vi har en grundläggande
förvarsförmåga. Denna bedömning har endast
förändrats marginellt i den meningen att hotet nu
ter sig något mer avlägset. Vår säkerhetspolitik
måste dock fortsättningsvis innebära att vi kan möta
olika former av väpnade angrepp och andra hot såsom
t.ex. terroristhot, informationsoperationer och hot
med nukleära, biologiska och kemiska stridsmedel som
direkt berör Sverige.
Regionala och lokala kriser kan enligt regeringen
indirekt eller dierkt beröra Sverige. Det ligger i
Sveriges intresse att förebygga konflikter av dessa
slag och vid behov delta civilt och militärt i
krishantering.
Hot mot de tekniska infrastrukturproblemen kan
enligt regeringen få myc-ket allvarliga konsekvenser
och kan ytterst också få en säkerhetspolitisk
betydelse. I takt med utvecklingen mot mer
avancerade tekniska system blir skyddet av
samhällsviktig infrastruktur av väsentlig betydelse
för den nationella säkerheten.
Regeringen anmäler att totalförsvarets förmåga
till anpassning även i fortsättningen är en viktig
del av den svenska försvarspolitiken. Med hänsyn
till utvecklingen i omvärlden skall försvaret kunna
förstärkas, reduceras eller eljest förändras för att
motsvara de krav som ställs på försvaret.
Mot denna bakgrund anser regeringen att de av
riksdagen beslutade säkerhetspolitiska målen även i
fortsättningen i allt väsentligt bör ligga fast.
Nationellt skall vi enligt regeringen kunna möta
militära och andra hot som direkt berör Sverige.
Internationellt skall vi i samverkan med andra
stater aktivt verka för fred och ökad säkerhet.
Sveriges strävan är att samarbeta inom och medverka
i FN, OSSE samt inom ramen för EU:s gemensamma
krishanteringsförmåga. Vi samverkar även med Nato
och flertalet europeiska stater inom ramen för
Euroatlantiska partnerskapsrådet och Parnerskap för
fred.
Regeringen påpekar att säkerhetsbegreppet har
vidgats. I globaliseringens och
internationaliseringens spår ökar det ömsesidiga
beroendet mellan folk, organisationer och länder.
Samtidigt ökar sårbarheten i det moderna samhället.
Detta har på ett skrämmande sätt blivit tydligt
genom terroristangreppet mot USA den 11 september
2001.
De senaste årens informationstekniska utveckling
har enligt regeringen samtidigt inneburit en risk
för att kriminella grupper, terrorister och icke-
demokratiska stater kan utnyttja tekniken så att de
utgör säkerhetshot, oavsett var i världen dessa
aktörer befinner sig. Det finns en risk att
nukleära, biologiska och kemiska vapen sprids till
flera stater eller grupper.
Principerna för samhällets krishantering bör
enligt regeringen ta sin utgångspunkt i den
fredstida verksamheten och även utgöra en grund för
ledning under höjd beredskap. Försvarsutskottet har
efterfrågat en redovisning av principerna för
ledning. Regeringen lämnar här sin samlade syn i
denna fråga.

Mot bakgrund av de i propositionen redovisade
principerna för samhällets krishantering och
förändrade krav på det civila försvaret föreslår
regeringen att funktionsindelningen skall upphöra.
Vidare föreslår regeringen att Överstyrelsen för
civil beredskap skall läggas ned senast den 30 juni
2002. Regeringen anmäler att den under våren 2002
kommer att överlämna en proposition med detaljerade
förslag inom det civila området.

Regeringen lämnar förslag till krav på
Försvarsmakten när det gäller operativ förmåga i
olika avseenden. Förslaget innebär smärre
förändringar i förhållande till nu gällande krav.
I propositionen lämnar regeringen de av
försvarsutskottet tidigare efterfrågade
redovisningarna av ledningssystemets utformning och
personalförsörjningssystemet.
Det ligger enligt regeringen i vårt
säkerhetspolitiska intresse att på
materielförsörjningsområdet samverka med länder vi i
övrigt har ett nära säkerhetssamarbete med, inte
minst de nordiska länderna. Regeringen förslår att
riksdagen godkänner avtalet den 9 juni 2001 mellan
Danmark, Finland, Norge och Sverige om stöd för
industrisamarbete inom materielförsörjningsområdet.
Regeringen bedömer att Sverige är i behov av en
väl fungerande, effektiv och samordnad
underrättelseverksamhet som mer än tidigare är
inriktad mot en vidgad säkerhetspolitisk hotbild.

Utskottets överväganden

Sårbarhet och säkerhet

Utskottet behandlar här vad regeringen i
försvarsbeslutspropositionen (s. 47-59) anfört om
sårbarhet och säkerhet. Utskottet behandlar också
motionerna Fö2 (m) yrkandena 1 och 11, Fö6 (kd)
yrkandena 8 och 9, Fö8 (mp) yrkande 2, Fö9 (m)
yrkande 14 i denna del, Fö10 (fp) yrkandena 1 och
6-7, Fö12 (v) yrkandena 2-3 och 11-12, Fö255 (kd)
yrkande 1 samt Fö256 (kd) yrkandena 2-5 och 7.

Samhällets beredskap

Utskottets bedömning och förslag i korthet

Utskottet förutsätter att regeringen i den
aviserade propositionen våren 2002 redovisar
en samlad plan för hur den nya reformerade
strukturen - organisatoriskt och finansiellt
- för krishanteringen i samhället skall
utformas.
Motionerna Fö8 (mp) yrkande 2, Fö10 (fp)
yrkande 1, Fö255 (kd) yrkande 1 samt Fö256
(kd) yrkandena 4 och 5 avstyrks av utskottet.

Propositionen

Nuvarande former för planering främjar inte en
rationell avvägning av resurser mellan satsningar
som avser svåra påfrestningar på samhället i fred
och satsningar som mer specifikt avser kriget. Detta
leder till att samhället kan komma att ha en
otillräcklig förmåga att hantera krissituationer som
i svårighetsgrad ligger mellan normala påfrestningar
på samhället och väpnat angrepp. De åtgärder som
vidtas för att möta svåra påfrestningar på samhället
i fred inom respektive samhällssektor avvägs i dag
mot åtgärder inom sektorer som avser helt andra
frågor än säkerhet och beredskap. Däremot avvägs de
inte mot åtgärder som vidtas inom det civila
försvaret för att möta de krav som ställs vid höjd
beredskap. Dessa åtgärder avvägs i stället mot
varandra i planeringen för det civila försvaret. Det
måste därför skapas processer som möjliggör
rationella resursavvägningar såväl inom som mellan
olika funktioner.

Först då kan man uppnå en rationell användning av
de medel som olika samhällsaktörer totalt sett
disponerar för säkerhets- och beredskapsarbetet.
Detta innebär dock inte att samhället går ifrån
planläggning mot väpnat angrepp till krisplanering i
fred utan att Sveriges försvarsplanering får ett
bredare perspektiv.
Som ett grundelement i säkerhetspolitiken ingår
att kunna möta militära och andra hot samt förebygga
och hantera situationer som utan att direkt hota
Sveriges fred och självständighet ändå skulle kunna
innebära snabba och allvarliga försämringar av
samhällets normala funktioner. Det krävs därför en
utvecklad struktur för samordning och gemensam
hantering av tvärsektoriella hot. En fördjupad
samverkan mellan olika sektorer i vårt samhälle
leder till ett säkrare och tryggare samhälle med
större motståndskraft mot svåra påfrestningar.
Samhällets resurser för hantering av olika kriser
utnyttjas på ett rationellt sätt genom en konsekvent
tillämpad helhetssyn på samhällets hantering av
olika hot och risker.
Terroristattacken den 11 september 2001 i USA
visar hur sårbart det moderna samhället är. Ett
sårbart samhälle kräver mer långtgående åtgärder för
att klara krigets krav. Det omvända, dvs. ett robust
samhälle som kan hantera olika former av olyckor och
hot, kräver å andra sidan mindre omfattande
åtgärder.
Samhället skall ha en beredskap inför olika slag
av hot och sårbarheter. Den kan avse mindre olyckor
och störningar, men även svåra påfrestningar på
samhället i fred och ytterst en situation med väpnat
angrepp.
Planeringen för beredskapen mot svåra
påfrestningar på samhället i fred är i sig inte
något nytt utan något som, bl.a. genom riksdagens
beslut 1997 om ambitionen när det gäller svåra
påfrestningar, har utvecklats och förändrats över
tiden. Genom de mål för förebyggande verksamhet och
för förmågan att hantera sådana situationer har en
grund skapats för ett planerings- och
uppföljningssystem som mer systematiskt kan öka
samhällets robusthet för fredstida situationer. Den
robusthet som skapas utgör sedan grunden för den
förmåga som samhället skall ha för att kunna motstå
ett väpnat angrepp.
Planeringen mot svåra påfrestningar genomförs inom
ramen för berörda departements och myndigheters
normala planering. Någon samordnande myndighet för
beredskap mot fredstida påfrestningar är inte
utsedd. Inom Regeringskansliet har
Försvarsdepartementet ett samordnande ansvar.
Regeringen avser i en proposition våren 2002
återkomma till riksdagen i frågan om den närmare
utformningen av planeringen för beredskapen mot
svåra påfrestningar på samhället i fred samt
planeringen för höjd beredskap. I nämnda proposition
kommer också resultatet av de sektorsvisa
genomgångar som ägt rum inom Regeringskansliet att
behandlas, dvs. behovet av författningsreglering när
det gäller svåra påfrestningar på samhället i fred.
Regeringen behandlar emellertid i denna proposition
vissa av utredningens förslag om grundstruktur för
krishantering i samhället, förslaget om inrättandet
av en ny planeringsmyndighet och berör vissa frågor
på IT-området. Som en bakgrund till förslagen
redovisar regeringen i följande avsnitt vissa
allmänna överväganden om utvecklingen av sårbarheten
i samhället och när det gäller behovet av en
förstärkning av samhällets krishanteringsförmåga.

En central del i 1996 års försvarsbeslut var att en
helhetssyn skall prägla samhällets satsningar och
åtgärder för att förebygga och hantera hot och
risker i såväl fred som krig. Vidare angavs att det
är väsentligt att de samordningsvinster som bör
följa av tillämpningen av en helhetssyn verkligen
uppnås.

Regeringen konstaterar att begreppet helhetssyn
sedan 1996 års försvarsbeslut sett i
beredskapsplaneringssammanhang har kommit att tolkas
eller getts en innebörd enligt i huvudsak tre olika
huvudlinjer.
En mycket övergripande tolkning är att då
beredskapsåtgärder avses vidtas i samhället inför
ett visst hot bör alla rimliga slag av hot från
fredstida olyckor till krig beaktas. Detta innebär
att förmågan att klara fler hot förbättras.
En annan användning av begreppet är att en
helhetssyn bör förekomma på områden som är inbördes
beroende av varandra eller där man arbetar nära
varandra. Exempel på detta är infrastrukturområdena
el och tele respektive räddningstjänst, polis samt
hälso- och sjukvård. Här är det frågan om en strävan
att förbättra samordningen av beredskapsåtgärder och
insatser mellan olika områden.
En tredje tolkning är att totalförsvaret skall
kunna stärka samhällets förmåga att förebygga och
hantera svåra påfrestningar på samhället i fred.
Detta har inneburit att vid främst utformningen, men
i någon mån också dimensioneringen av
beredskapsåtgärder inför höjd beredskap, har man
både inom det militära och det civila försvaret
tagit hänsyn till fredstida hot. Denna tolkning
fokuserar på att tillgångar som byggts upp för ett
ändamål (väpnat angrepp) helst också bör kunna
användas för andra ändamål.
Ett område där tillämpningen av helhetsprincipen
har varit framgångsrik, i meningen att andra
aspekter än krigets krav har beaktats, är inriktning
av beredskapsåtgärder och utnyttjande av tillgångar
inom totalförsvaret. De tre olika tolkningarna är
enligt regeringens mening fullt rimliga.
De förslag som regeringen avser lämna till
riksdagen under våren 2002 mot bakgrund av bl.a.
Sårbarhets- och säkerhetsutredningens förslag kommer
att grundas på att en helhetssyn i olika avseenden
skall tillämpas för att minska sårbarheten inom
viktiga samhällsfunktioner och förbättra samhällets
förmåga att hantera allvarliga krissituationer.

För att kunna ge tydligare vägledning i planeringen
behöver emellertid enligt regeringens mening
helhetssynsprincipen i vissa avseenden utvecklas.
Det gäller vilket ansvar olika aktörer skall ha för
att beredskapsåtgärder vidtas inför olika slag av
hot, och inte minst finansieringen av åtgärderna. En
skillnad finns här mellan åtgärder som skall
finansieras inom ramen för myndigheters, kommuners
och företags ordinarie verksamhet och åtgärder som
kan finansieras via särskilda anslag.
Helhetssynsprincipen har också ett samband med
ansvarsprincipen, dvs. den princip som innebär att
den som har ansvar för en verksamhet under normala
förhållanden också har ett ansvar för att
beredskapsåtgärder vidtas mot olika slag av hot.

Regeringen avser återkomma till riksdagen i denna
fråga i propositionen våren 2002.

Enligt direktiven till Sårbarhets- och
säkerhetsutredningen skall med tillämpning av
ansvarsprincipen beredskapen byggas "underifrån"
(underifrånper-spektiv).

Underifrån kan förstås ur två perspektiv. Det ena
är att utgångspunkten skall vara samhällets
basförmåga och den normala fredsverksamheten.
Denna basförmåga kompletteras sedan med åtgärder
för att täcka hela hotskalan från svåra
påfrestningar till krig. Detta är ett
underifrånperspektiv som avser i vilken ordning
beredskapsåtgärder skall vidtas för olika hot.
Ett annat perspektiv innebär att förmågan på lokal
nivå utgör grunden för beredskapen och att denna
förmåga kompletteras med åtgärder på regional och
central nivå. Det geografiska underifrånperspektivet
betyder att kriser i första hand skall hanteras på
lägsta ansvariga nivå i samverkan med andra aktörer
och att om så krävs kan ansvar flyttas uppåt.
Enligt regeringens mening är båda varianterna av
perspektiv viktiga för beredskapsplaneringen, och de
kan sägas utgå från uppfattningen att planeringen
skall starta i den ordinarie fredstida verksamheten.
När det gäller principen att åtgärder skall vidtas
successivt i en hotskala finns naturligtvis ett
viktigt undantag och det gäller Försvarsmakten.
Resurserna för Försvarsmakten dimensioneras och
utformas primärt för uppgifterna att försvara landet
vid väpnat angrepp och att kunna genomföra
internationella fredsfrämjande insatser.
Förhållandena när det gäller det civila försvaret
kan däremot betraktas annorlunda genom att
samhällets förmåga att klara vanligt förekommande
olyckor och störningar, katastrofer och svåra
påfrestningar på samhället i fred i princip skall
utgöra grunden för förmågan under höjd beredskap som
vid behov kompletteras med särskilda åtgärder.

Motionerna

I kommittémotion Fö8 (mp) av Lars Ångström m.fl.
framhålls att med förhållandevis små resurser kan en
enskild individ, en grupp eller en organisation, i
princip var som helst i världen, utsätta
bankbetalningssystem, försäkringssystem,
elektroniska kommunikationer och databaser för
elektroniska intrång och sabotage. Det finns ett
behov av övergripande omvärldsanalys, tvärsektoriell
samordning och incidentberedskap. Det är beklaglig
att regeringen inte heller i år har förmått utveckla
konkreta förslag till försvar och förebyggande
insatser på detta område utan avser att komma
tilbaka till riksdagen först nästa år (yrkande 2).

I kommittémotion Fö10 (fp) av Runar Patriksson och
Eva Flyborg anförs att efter terrorattacken på World
Trade Center den 11 september kom fokus på ett
osedvanligt tydligt sätt att sättas på de frågor och
de behov som Sårbarhets- och säkerhetsutredningen
presenterat. Utredningen presenterar en väl
underbyggd helhetssyn på hur sårbarhetsfrågorna
skall hanteras över sektorsgränserna. I
propositionen finns inga konkreta förslag till
åtgärder och beslut för riksdagen att fatta. På
drygt 30 ställen i propositionen förklarar
regeringen att den avser återkomma till riksdagen.
Motionärerna frågar sig om regeringen tror att de
nya hoten kan besvärjas av oändliga ordmassor likt
gammaldags trollformler. Regeringens hantering av
sårbarhetsfrågorna är inte acceptabel och visar
enligt motionärerna på en enastående nonchalans och
handlingsförlamning (yrkande 1).

I två kommittémotioner från Kristdemokraterna -
Fö255 (kd) yrkande 1 av Åke Carnerö m.fl. och Fö256
(kd) yrkande 5 av Amanda Agestav m.fl. - hänvisas
också bl.a. till terroristattackerna i USA den 11
september 2001. Genom att undvika en motståndares
starka sidor kan en angripare i stället utnyttja
egna möjliga starka sidor eller okonventionella och
helt oväntade metoder för att söka nå framgång. Den
nya säkerhetspolitiska hoten i form av bland annat
terrorism måste tas på allvar av alla öppna och
därmed sårbara demokratiska stater. Även om vi inte
kan ha beredskap mot rena självmordsattacker bör
totalförsvarets och samhällets beredskap mot olika
former av terrorattacker med okonventionella metoder
och vapen stärkas. I kommittémotion Fö256 (kd)
kräver också motionärerna en grundläggande analys av
de nya hotens konsekvenser för civilbefolkningen,
hur civilbefolkningen kan skyddas och engageras för
att samhället skall fungera vid krissituationer
(yrkande 4).

Utskottets ställningstagande

Terroristattacken den 11 september 2001 i USA visar
hur sårbart det moderna samhället är och belyste med
skrämmande klarhet att hoten mot folk och länder har
ändrat karaktär. Utskottet delar regeringens
uppfattning att samhällets robusthet, vår förmåga
att hantera olika former av kriser och en
grundläggande försvarsförmåga sammantaget utgör en
helhet som den framtida försvarsplaneringen bör utgå
ifrån.

Terrorgrupper kan via attacker mot IT-system,
elförsörjning, telekommunikation och ekonomiska
system uppnå samma effekt på samhället som det
tidigare krävdes militära maktmedel för att nå.
Utskottet vill därför betona vikten av att
försvarspolitiken och Sveriges försvar även utformas
för att kunna värna det öppna, moderna samhället.
Mot den bakgrunden ser utskottet också det som
angeläget att utveckla kompletterande
omvärldsexempel i de avseenden som regeringen anger.
Utskottets uppfattning är att samhället måste ha
en beredskap inför olika slag av hot och
sårbarheter. Den kan avse mindre olyckor och
störningar, men även svåra påfrestningar på
samhället i fred och ytterst att möta ett väpnat
angrepp. På annan plats i detta betänkande ansluter
sig utskottet till de av regeringen i propositionen
angivna övergripande principerna för samhällets
krishantering. Utgångspunkten bör vara en helhetssyn
för samhällets åtgärder. De förslag som regeringen
avser lämna till riksdagen våren 2002 mot bakgrund
av bl.a. Sårbarhets- och säkerhetsutredningens
förslag kommer således att grundas på att en
helhetssyn i olika avseenden skall tillämpas för att
minska sårbarheten inom viktiga samhällsfunktioner
och förbättra samhällets förmåga att hantera
allvarliga krissituationer.
Utskottet är väl införstått med att de principer
som regeringen redovisar i propositionen för bl.a.
samhällets krishantering och det civila försvaret
kräver en helt ny organisatorisk struktur för
samhällets beredskap än vad som har varit fallet
hittills. Mot den bakgrunden föreslår därför
regeringen i propositionen att Överstyrelsen för
civil beredskap läggs ned den 30 juni 2002 och att
funktionsindelningen inom det civila försvaret
upphör. Utskottet har inga principiella invändningar
mot detta. Däremot är utskottet utomordentligt
angeläget om och förutsätter att regeringen i den
aviserade propositionen våren 2002 redovisar en
samlad plan för hur den nya reformerade strukturen -
organisatoriskt och finansiellt - för
krishanteringen i samhället skall utformas.
Utskottet återkommer i senare avsnitt till frågor
som bl.a. rör nedläggningen av Överstyrelsen för
civil beredskap och funktionsindelningens
upphörande.
Utskottets uppfattning ligger således i linje med
vissa synpunkter som förs fram i motionerna Fö8 (mp)
yrkande 2, Fö10 (fp) yrkande 1, Fö255 (kd) yrkande 1
och Fö256 (kd) yrkandena 4 och 5. Utskottet utgår
också ifrån att det uppdrag till den utredningsman
som statsministern ämnar tillkalla under hösten 2001
kommer att innefatta frågeställningar av det slag
som tas upp i motionerna.
I utredningsuppdraget kommer bl.a. att ingå att
göra en kartläggning och analys av myndigheternas
beredskap inför extraordinära händelser och deras
arbete i anslutning till och tiden efter händelserna
i USA den 11 september. Utredaren skall också se
över om prioriteringarna är optimala och
resursfördelningen tillräcklig inom och mellan de
många sektorer och myndigheter som berörs. Att
överväga om det på några områden finns behov av en
särskild lagstiftning vid extraordinära situationer
skall också ingå i utredningsuppdraget.
Utskottet utgår ifrån att i arbetet med att
förbättra samhällets beredskapsförmåga i enlighet
med vad som anförts ovan ingår det även att se till
hur civilbefolkningen kan skyddas och engageras i
enlighet med vad som efterfrågas i motion Fö256 (kd)
yrkande 4.
Utskottet vill i sammanhanget också hänvisa till
ett avsnitt i detta betänkande som rör en samlad syn
på ledning, vari utskottet föreslår ett
tillkännagivande till regeringen om strukturen för
krishanteringen.
Som utskottet ser det ligger regeringens initiativ
och utskottets uttalanden i linje med vad som
efterfrågas i de nu behandlade motionerna.
Motionerna Fö8 (mp) yrkande 2, Fö10 (fp) yrkande 1,
Fö255 (kd) yrkande 1 samt Fö256 (kd) yrkandena 4 och
5 avstyrks därför av utskottet.

Sårbarhetsutvecklingen i samhället

Utskottets bedömning och förslag i korthet

Utskottet understryker det angelägna i
arbetet med att ökade resurser satsas på
sårbarhetsreducerande åtgärder inom
samhällsviktiga system.
Utskottet avstyrker motionerna Fö2 (m)
yrkande 11 och Fö256 (kd) yrkande 7.

Propositionen

Inledningsvis bedömer regeringen att om större
störningar inträffar i främst elförsörjningen, kan
konsekvenserna för viktiga samhällsfunktioner bli
allvarliga. Betydande åtgärder bör vidtas för att
både minska sårbarheten i infrastruktursystem och
reducera konsekvenserna för samhället av störningar
i systemen. Vidare bör åtgärder inriktas på att
hantera de beroenden och kopplingar som finns i
moderna infrastruktursystem, t.ex. till andra
tekniska system och i IT-system.

Skälen för regeringens bedömning är att
sårbarheten i den tekniska infrastrukturen under
senare år uppmärksammats alltmer. Med teknisk
infrastruktur avses främst de övergripande tekniska
system som hela samhället i större eller mindre grad
är beroende av. Viktigast bland dessa system är
elförsörjningen och telekommunikationerna.
Logistiska system som transporter och
varuförsörjning har också stor betydelse för att ett
modernt samhälle skall fungera. Detsamma gäller
huvuddelen av betalningssystemet och
värdepappershandeln. Elförsörjningen har en särskild
betydelse i detta sammanhang men också övriga delar
av den tekniska infrastrukturen är mycket väsentliga
för samhället. Det är samtidigt svårare att skaffa
sig en överblick över sårbarheten inom
telekommunikationerna än vad det är inom
elförsörjningen. Detta beror på mångfalden av
tjänster, system och operatörer och på den snabba
tekniska utvecklingen. I ett modernt samhälle är
dessa tekniska system ofta beroende av IT-stöd för
att fungera. På vilket sätt och till vilken grad en
verksamhet är beroende av IT-stöd påverkar
sårbarheten i ett tekniskt system.
Utvecklingen har på senare år medfört att dessa
tekniska och ekonomiska system har fått allt större
betydelse för samhället i stort samtidigt som de har
blivit alltmer sammanflätade och alltmer beroende av
varandra. Samhällets beroende av den tekniska
infrastrukturen har härigenom ökat vilket i sig har
ökat sårbarheten.
Trots satsningar på reservkraft är så gott som
alla telesystem mycket känsliga för elavbrott,
åtminstone om elavbrotten varar längre än några
timmar. De IT-stöd som ingår i de tekniska systemen
kan också vara känsliga för elavbrott. Sårbarheten
inom IT-området beror också delvis på behovet av
kommunikation mellan olika datorer och system.
Utvecklingen har således medfört att ömsesidiga och
svåröverskådliga beroendeförhållanden skapats mellan
tekniska system som var för sig har grundläggande
betydelse för att samhället skall fungera.
Sammantaget medför detta att det är ytterst
angeläget att vidareutveckla formerna för effektiv
hantering av sårbarhetsproblemen inom nämnda
områden. Elförsörjningen och telekommunikationerna
har avgörande betydelse för samhället i stort. Det
har därför blivit alltmer betydelsefullt att beakta
detta i planeringen av åtgärder inför påfrestningar
på samhället i fred och vid höjd beredskap. Det
finns anledning att i den planeringen särskilt
beakta beroendet av och kopplingarna mellan olika
IT-stöd som behövs för verksamheten.
På senare tid har också allt större uppmärksamhet
riktats mot riskerna för intrång i eller
skadegörelse på IT-system i brottsliga syften.
Samtidigt har det visat sig att de
övervakningsresurser som finns är otillräckliga för
att motverka denna typ av verksamhet.
Försvarsberedningen anser att lagstiftningen är
otillräcklig och att ytterligare åtgärder är
nödvändiga på området.
Ökade resurser kommer att behöva satsas på
sårbarhetsreducerande åtgärder inom områdena, men
också på att förbättra användarnas förmåga att klara
störningar. Regeringen avser att i propositionen
våren 2002 behandla frågan om sårbarheten inom
nämnda områden med hänsyn till risken och
sannolikheten för störningar och konsekvenserna av
dem för samhället.

Motionerna

I kommittémotion Fö2 (m) av Henrik Landerholm m.fl.
tas en fråga upp om beredskapspoliser i samband med
bevakning och skydd av anläggningar. Moderata
samlingspartiet pekar på ovarsamheten i förslagen
till framtida utveckling genom minskningen av
antalet beredskapspoliser samtidigt som man
konstaterar att förmågan till bevakning och skydd av
väsentliga knutpunkter för elförsörjning och
telekommunikation inte är tillfredsställande.
Beredskapspoliser kan användas för vissa ändamål och
därmed frigöra resurser för ordinarie polisarbete.
Detta inte minst viktigt då vi gång på gång påminns
om att våra poliser inte räcker till (yrkande 11).

I Kristdemokraternas kommittémotion Fö256 (kd) av
Amanda Agestav m.fl. framhålls också behovet av
bevakning och skydd av vitala anläggningar och
civila objekt samt att
beredskapspolisorganisationens förmåga att fullgöra
sina uppgifter är beroende av ledningsförmåga från
skyddat utrymme bör en funktionsgenomgång göras.
Hotbildsförändringar och den ökande sårbarheten i
det fredstida samhället vad gäller elförsörjning,
telekommunikationer och datasystem visar på
nödvändigheten av att kartlägga behovet av det
framtida skyddet och bevakningen av samhällsviktig
verksamhet (yrkande 7).

Utskottets ställningstagande

Med anledning av vad som anförs i motionerna Fö2 (m)
yrkande 11 och Fö256 (kd) yrkande 7 om bl.a. skydd
och bevakning av samhällsviktiga anläggningar vill
utskottet inledningsvis framhålla att det delar
regeringens uppfattning att det är ytterst angeläget
att vidareutveckla formerna för effektiv hantering
av sårbarhetsproblemen i samhällsviktiga system.
Elförsörjningen och telekommunikationerna har
avgörande betydelse för samhället i stort. Enligt
regeringen kommer ökade resurser att behöva satsas
på sårbarhetsreducerande åtgärder inom områdena, men
också på att förbättra användarnas förmåga att klara
störningar. Utskottet understryker det angelägna i
detta arbete. Utskottet välkomnar därför att
regeringen i propositionen våren 2002 avser att
behandla frågan om sårbarheten inom nämnda områden
med hänsyn till risken och sannolikheten för
störningar liksom konsekvenserna av dessa för
samhället.

Utskottet vill i sammanhanget erinra om att i juni
2001 beslutade regeringen om direktiv till en
kommitté Översyn av polisens arbete för att säkra
ordningen, värna demonstrationsfriheten och stärka
den enskildes rättstrygghet i samband med stora
evenemang (dir. 2001:60) med uppgift att se över
polisens möjligheter att förebygga och bekämpa
allvarliga ordningsstörningar. Enligt direktiven
skall kommittén bl.a. överväga om det finns
möjlighet att utvidga möjligheterna att använda
beredskapspoliser i fredstid. Uppdraget skall
slutredovisas senast den 31 maj 2002.
Som utskottet ser det kan detta komma att påverka
beredskapspolisens framtida roll i sådan riktning
som efterfrågas i motionerna. Enligt utskottets
mening har regeringen uppmärksammat bl.a. de problem
som motionärerna pekar på. Några särskilda
uttalanden från riksdagens sida anser utskottet nu
inte behövas. Motionerna Fö2 (m) yrkande 11 och
Fö256 (kd) yrkande 7 avstyrks därför av utskottet.

Planeringen för beredskapen mot svåra
påfrestningar på samhället i fred och höjd
beredskap

Utskottets förslag i korthet

Utskottet anvisar ett synsätt som bör
grundligt övervägas när
beredskapsinvesteringar skall finansieras
inom utgiftsområde 6 Totalförsvar. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
Motionerna Fö2 (m) yrkande 1, Fö6 (kd)
yrkande 9, Fö9 (m) yrkande 14 i denna del
samt Fö12 (v) yrkandena 2 och 3 tillstyrks
delvis därmed av utskottet.
Utskottet föreslår att riksdagen godkänner
propositionens förslag om att lägga ner
Överstyrelsen för civil beredskap den 30 juni
2002.
Utskottet utgår ifrån att regeringen i den
aviserade propositionen våren 2002 lämnar
förslag till riksdagen om att inrätta den nya
planeringsmyndigheten. Detta bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
Motionerna Fö6 (kd) yrkande 8, Fö10 (fp)
yrkandena 6 och 7, Fö12 (v) yrkandena 11 och
12 samt Fö256 (kd) yrkandena 2 och 3 avstyrks
av utskottet.

Propositionen

Regeringen föreslår att Överstyrelsen för civil
beredskap läggs ner den 30 juni 2002.

Regeringen bedömer att en ny planeringsstruktur
bör utformas som förbättrar samordningen av
planering för beredskapen mot svåra påfrestningar på
samhället i fred och planering för höjd beredskap.
Vidare bör en ny myndighet inrättas med samordnande
planeringsuppgifter vad avser beredskap mot svåra
påfrestningar på samhället i fred och civilt
försvar. Nuvarande överenskommelse med Svenska
Kommunförbundet avseende ersättning enligt lagen
(1994:1720) om civilt försvar bör omförhandlas.
Skälen för regeringens förslag och bedömning är
att de förslag som Sårbarhets- och
säkerhetsutredningen lämnat är en utgångspunkt för
det fortsatta arbetet med att utveckla det
planeringssystem som omfattar beredskapen mot svåra
påfrestningar på samhället i fred och civilt
försvar.
Ett planeringssystem av detta slag ställer krav på
samordning av vissa gemensamma frågor. Det kan t.ex.
avse omvärldsanalyser, framarbetandet av gemensam
övergripande grundsyn i vissa frågor och inriktning
av verksamheten vid de myndigheter som har
verksamhet inom områdena svåra påfrestningar på
samhället i fred och civilt försvar. Här kan
positiva erfarenheter dras från arbetet med
planeringen för civilt försvar.
Samordningsuppgifterna är av sådan karaktär och
omfattning att de närmast hör hemma på
myndighetsnivå inte minst mot bakgrund av ambitionen
att begränsa Regeringskansliets storlek. En
planeringsmyndighet skall dock inte frånta andra
myndigheter ansvar inom sina sakområden eller få
alltför långtgående befogenheter. Mot bakgrund av
detta ser regeringen inte något skäl att såsom
Svenska Kommunförbundet anser även låta Statens
räddningsverks uppgifter ingå i den nya
planeringsmyndighetens ansvarsområde.
Regeringen vill betona att gränsdragningen måste
vara tydlig mellan planeringsmyndighetens uppgifter
och övriga myndigheters uppgifter.
Mot bakgrund av den förändrade säkerhetspolitiska
situationen och den av regeringen föreslagna
inriktningen för det civila försvaret under kommande
försvarsbeslutsperiod anser regeringen att
inriktningen av samordningsuppgiften måste ändras.
Regeringen anser dock inte att Överstyrelsen för
civil beredskap skall få en vidgad uppgift utan
myndigheten föreslås läggas ned den 30 juni 2002.
Regeringen anser att en ny myndighet bör bildas med
planeringsuppgifter för beredskapen mot svåra
påfrestningar på samhället i fred och för höjd
beredskap.
Krishanteringsarbetet ställer krav på bl.a.
utvecklat analysarbete, omvärldsbevakning samt
planeringsuppgifter. Detta är uppgifter som hör
hemma på myndighetsnivå. Planeringsmyndighetens
uppgifter kan i stort hänföras till följande
verksamhetsområden:

- analys och utveckling,

- planering och samordning,

- information och ledningsstöd samt

- internationell verksamhet.

Ledning, samordning och information är uppgifter
som är nära kopplade till varandra vid allvarliga
krisförlopp. Inom informationsberedskapen har
värdefulla erfarenheter byggts upp om hur
information bör förmedlas till krisaktörer, medier
och allmänhet. Planeringsmyndigheten bör ha till
uppgift att vidareutveckla metodiken inom detta
område och att verka för att de erfarenheter som har
vunnits kan nyttiggöras i akuta krissituationer.
Styrelsen för psykologiskt försvar skall följa och
analysera mediernas beredskap under dessa
förhållanden och lämna underlag för regeringens
beslut inom detta område. Genom att den nya
planeringsmyndigheten bl.a. bör ha uppgifter inom
informationsberedskapen anser regeringen att de
uppgifter som Styrelsen för psykologiskt försvar i
dag utför vad avser rådgivning till myndigheter i
fråga om beredskap mot svåra påfrestningar på
samhället i fred och inför höjd beredskap bör
överföras till den nya planeringsmyndigheten. Detta
innebär att uppgifter inom den nuvarande funktionen
Psykologiskt försvar i stort överförs med undantag
för medieföretagens beredskap.
Regeringen anser därmed att Styrelsen för
psykologiskt försvar inte skall avvecklas som
myndighet men att uppgifterna skall renodlas till
att avse medieföretagens beredskapsplanering.
Enligt regeringen bör de föreslagna
organisationsförändringarna ske så snabbt som
möjligt. Regeringen bedömer att verksamheten som
skall bedrivas vid den nya planeringsmyndigheten och
det förändrade Styrelsen för psykologiskt försvar
kommer att kräva mindre resurser än de resursbehov
som i dag finns vid Överstyrelsen för civil
beredskap och Styrelsen för psykologiskt försvar.

Regeringen utvecklar i propositionen sin syn på en
ny planeringsstruktur.

I likhet med utredningen betonar regeringen den
s.k. ansvarsprincipen som innebär att utpekad
ansvarig myndighet skall ha ansvar i hela hotskalan
från normal fredsverksamhet, extrema situationer
till krigets krav. Bildande av en ny
planeringsmyndighet skall enligt regeringen därmed
inte minska de s.k. sektorsmyndigheternas ansvar för
krishanteringsarbete inom ramen för sitt
ansvarsområde.
Som tidigare nämnts avvägs åtgärder som vidtas för
att möta svåra påfrestningar på samhället i fred
inom respektive samhällssektor mot åtgärder som
avser sektorns normala verksamhet och de vardagliga
påfrestningar som där kan uppstå. Däremot avvägs de
inte mot åtgärder som vidtas inom det civila
försvaret för att möta de krav som ställs vid höjd
beredskap. Åtgärderna inom det civila försvaret
avvägs i stället mot varandra främst när det gäller
fördelningen av det civila försvarets ekonomiska
planeringsram.
Regeringen anser i likhet med utredningen att
ökade satsningar på säkerhets- och beredskapsarbetet
bör ske inom bl.a. den tekniska infrastrukturen.
Elförsörjningen bör enligt utredningen ges högsta
prioritet. Regeringen avser att våren 2002 närmare
behandla denna fråga.
För att förbättra samhällets resursanvändning bör
åtgärder inom beredskapen mot svåra påfrestningar på
samhället i fred och höjd beredskap koordineras både
vad avser verksamhet och finansiering. I de fall en
åtgärd genomförs för att förbättra förmågan vid en
svår påfrestning på samhället i fred och där
åtgärden samtidigt innebär en förbättring av
förmågan vid höjd beredskap kan det därför övervägas
om åtgärden skall kunna anslagsfinansieras genom
omprioritering inom utgiftsområde 6 Totalförsvar.
Utgångspunkten bör dock vara att utgiftsområde 6
Totalförsvar finansierar beredskapsinvesteringar för
höjd beredskap. För övriga åtgärder skall något av
de andra redovisade finansieringsalternativen
väljas.
Den bredare hotbilden liksom den fortgående
bolagiseringen och privatiseringen av delar av
infrastrukturen har medfört att det har blivit
svårare att avgränsa statens och kommunernas ansvar
i krishanteringsarbetet i förhållande till andra
aktörers ansvar. Detta gäller inte minst vid
genomförandet av förebyggande och förberedande
åtgärder inför beredskapen mot svåra påfrestningar
på samhället i fred.
Staten eller kommunerna bör dock inte ta på sig
ett generellt finansieringsansvar för alla de
åtgärder som kan krävas för att möta denna typ av
krissituationer. Ett skäl till detta är att
skadeverkningarna också av mycket allvarliga
krissituationer kan begränsas, om grundläggande
säkerhetsåtgärder vidtas av den som är ansvarig för
en verksamhet.
Kommunerna får i enlighet med lagen (1994:1720) om
civilt försvar ersättning för de beredskapsåtgärder
avseende höjd beredskap som genomförs i kommunen.
Ersättningen, som uppgår till ca 166 miljoner kronor
per år, betalas ut enligt den överenskommelse som
finns mellan staten och Svenska Kommunförbundet.
Regeringen anser att överenskommelsen bör
omförhandlas.
Regeringen avser att i propositionen våren 2002
närmare beskriva hur planeringssystemet skall
utformas för att tillgodose en planering som
omfattar både svåra påfrestningar på samhället i
fred och höjd beredskap.

Motionerna

Moderata samlingspartiet har i en partimotion Fö9
(m) bl.a. anfört att planeringen för det civila
försvaret skall inriktas mot att kunna motverka
händelser som på ett allvarligt sätt kan komma att
påverka människors säkerhet och samhällets vitala
funktioner. Vidare anförs att alla samhällsresurser
skall kunna utnyttjas över myndighetsgränserna när
samhället utsätts för kriser, katastrofer och svåra
påfrestningar (yrkande 14 i denna del).

Även i kommittémotion Fö2 (m) av Henrik Landerholm
m.fl. tas dessa frågor upp. I kommittémotionen
framhålls bl.a. att resurserna och verksamheten,
såväl civila som militära, också skall kunna
användas för att stödja samhället i andra
situationer än krig. Det är därmed naturligt att de
resurser som behövs i fred också måste prövas mot de
fredstida behoven. Denna prövning sker mot olika
påfrestningar på samhället som i grunden inte har
sitt ursprung i krigshot eller krig. Den utveckling
som vi har sett under de senaste åren och som vi ser
framför oss gör att gränsen mellan det fredstida
behovet av resurser som kan användas vid olika
fredstida påfrestningar och de totalförsvarsresurser
som anskaffas för krigsfara och krig är på väg att
suddas ut (yrkande 1).

I kommittémotion Fö6 (kd) av Åke Carnerö m.fl. anförs att
regeringen föreslår att
informationsberedskapsfrågorna skall överföras till
den nya planeringsmyndigheten med undantag av
medieberedskapsfrågor. Samtidigt betonar regeringen
att gränsdragningen mellan planeringsmyndighetens
uppgifter och övriga myndigheters uppgifter måste
vara tydlig. Kristdemokraterna anser därför att
frågan om informationsberedskapens eventuella
delning bör prövas i samband med att
organisationskommittén behandlar hela den civila
delen av totalförsvaret (yrkande 8).

I samma kommittémotion (Fö6) anför
Kristdemokraterna att för att myndigheternas
säkerhets- och beredskapsarbete skall bli en del av
ett modernt och effektivt krishanteringssystem bör
den civila planeringsramen kunna disponeras för alla
de uppgifter som det säkerhetspolitiska läget
motiverar. Den vidgade säkerhetssynen och den
helhetssyn som skall prägla samhällets satsningar
och åtgärder för att förebygga och hantera hot och
risker i såväl fred som krig talar för att nuvarande
finansieringsprinciper bör ses över (yrkande 9).

I kommittémotion Fö10 (fp) av Runar Patriksson och Eva Flyborg
anförs med anledning av remissynpunkterna på
Sårbarhets- och säkerhetsutredningens förslag att
med undantag för "vägrarfronten" bland de "drabbade"
myndigheterna möttes utredningen av övervägande
positiva synpunkter. Enda undantaget från detta var
Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB) som
tillstyrkte sin egen nedläggning och den nya
planeringsmyndigheten. Kommunförbundet anser att det
vore olyckligt att inte ta steget fullt ut och lägga
ned såväl ÖCB, Styrelsen för psykologiskt försvar
och Statens räddningsverk och skapa den nya
myndigheten under en ny ledning. Det skulle minska
revirtänkande och revirbevakande och leda till
förbättrad kostnadseffektivitet. Folkpartiet
liberalerna delar Kommunförbundets uppfattning i
detta avseende (yrkandena 6 och 7).

I kommittémotion Fö12 (v) av Berit Jóhannesson m.fl. framhålls
att riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att lämna
ett förtydligande och föreslå åtgärder som möjliggör
att det civila försvarets planeringsram kan användas
för att stärka beredskapen inför andra allvarliga
störningar och kriser i samhället än krig i samband
med den aviserade propositionen om det civila
försvaret våren 2002 (yrkande 2). Vänsterpartiet
anser också att riksdagen bör ge regeringen i
uppgift att lämna ett förtydligande och föreslå
åtgärder som möjliggör att den civila
planeringsramen kan användas för internationella
krishanteringsåtgärder i samband med den aviserade
propositionen om det civila försvaret våren 2002
(yrkande 3).

I samma kommittémotion (Fö12) anför Vänsterpartiet
att den föreslagna planeringsmyndighetens utformning
och befogenheter är av stor vikt för den framtida
krishanteringsstrukturen. När man gör en sådan
omfattande ominriktning av samhällets
krishanteringssystem är det viktigt att riksdagen
får ta ställning till helheten, behovet av
kompetenser och resurser och deras konsekvenser.
Vänsterpartiet har inget i sak att erinra mot tanken
att lägga ner Överstyrelsen för civil beredskap
(ÖCB). Men beslutet bör anstå till dess riksdagen
kan ta ställning till helheten. Därför bör riksdagen
inte ta ställning för nedläggning av ÖCB nu utan när
hela frågan återkommer till riksdagen. Därför bör
utskottet föreslå riksdagen att avslå förslaget att
lägga ner ÖCB (yrkande 11). Utskottet bör också
föreslå riksdagen att ge regeringen i uppdrag att
återkomma till riksdagen med ett samlat förslag till
planeringsmyndighet och i samband med detta föreslå
vilka myndigheter eller delar av myndigheter som då
kan läggas ner (yrkande 12).

I kommittémotion Fö256 (kd) tas också andra frågor upp.
Kristdemokraterna framhåller att vid höjd beredskap
är det kommunstyrelserna som är högsta civila
totalförsvarsmyndighet på lokal nivå. Av
budgetpropositionen framgår att det finns regionala
och lokala skillnader vad gäller kommunernas förmåga
att hantera krisen i fred och under höjd beredskap.
Kristdemokraterna anser därför att resurser måste
avsättas i syfte att skapa god förmåga till
krishantering i samtliga kommuner (yrkande 2).

I samma motion (Fö256) anför Kristdemokraterna att
i fredstid planlägger länsstyrelserna den egna
krigs- och krisverksamheten. Vid höjd beredskap är
det länsstyrelserna som är högsta civila
totalförsvarsmyndighet inom länet. Det innebär att
länsstyrelserna leder och samordnar det civila
försvaret. Det är viktigt att länsstyrelserna har
resurser att identifiera, förebygga och möta nya hot
och sårbarheter (yrkande 3).

Utskottets ställningstagande

I motionerna Fö2 (m) yrkande 1, Fö6 (kd) yrkande 9,
Fö9 (m) yrkande 14 i denna del samt Fö12 (v)
yrkandena 2 och 3 aktualiseras frågor om
resursanvändningen för att förebygga svåra
påfrestningar och för det civila försvarets behov. I
en motion framhålls att gränsen mellan det fredstida
behovet av resurser som kan användas för olika
fredstida påfrestningar och de totalförsvarsresurser
som kan anskaffas för krigsfara och krig är på väg
att suddas ut. Planeringen av det civila försvaret
bör ske med utgångspunkt i detta. Liknande
synpunkter framförs i andra motioner såsom att den
civila planeringsramen bör kunna disponeras för alla
de uppgifter som det säkerhetspolitiska läget
motiverar för att stärka beredskapen inför andra
allvarliga störningar och kriser i samhället än för
krig.

I propositionen tas dessa frågor också upp.
Regeringen framhåller bl.a. att den bredare
hotbilden, liksom den fortgående bolagiseringen och
privatiseringen av delar av infrastrukturen, har
medfört att det har blivit svårare att avgränsa
statens och kommunernas ansvar i
krishanteringsarbetet i förhållande till andra
aktörers ansvar. Detta gäller inte minst när det
gäller att förebygga och förbereda åtgärder inför
beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i
fred.
För att förbättra samhällets resursanvändning
anser regeringen att åtgärder inom beredskapen mot
svåra påfrestningar på samhället i fred och höjd
beredskap bör koordineras både vad avser verksamhet
och finansiering. I de fall en åtgärd genomförs för
att förbättra förmågan vid en svår påfrestning på
samhället i fred och där åtgärden samtidigt innebär
en förbättring av förmågan vid höjd beredskap kan
det därför övervägas om åtgärden skall kunna
anslagsfinansieras genom omprioritering inom
utgiftsområde 6 Totalförsvar.
Utskottet instämmer helt i detta och är inte
främmande för att detta synsätt grundligt bör
övervägas när beredskapinvesteringar skall
finansieras inom utgiftsområde 6 Totalförsvar. Det
är enligt utskottets mening rimligt att de resurser
som anvisas för att bygga upp en beredskap inför
krig och krigsfara, även skall kunna få användas för
att förebygga särskilt svåra påfrestningar på
fredssamhället. Det innebär dock inte att resurser
för investeringar för svåra påfrestningar på
samhället i fred som i dag i första hand anvisas för
detta behov och därmed finansieras över andra
utgiftsområden skall finansieras över utgiftsområde
6 Totalförsvar.
Regeringen avser att i propositionen våren 2002
närmare beskriva hur planeringssystemet skall
utformas för att tillgodose en planering som
omfattar både svåra påfrestningar på samhället i
fred och höjd beredskap. Utskottet utgår ifrån att
det i detta sammanhang övervägs vad utskottet nu
anfört. Folkpartiet liberalerna har under
överläggningarna i utskottet framhållit att även de
instämde i denna fråga.
Vad utskottet nu anfört och med anledning av
motionerna Fö2 (m) yrkande 1, Fö6 (kd) yrkande 9,
Fö9 (m) yrkande 14 i denna del samt Fö12 (v)
yrkandena 2 och 3 bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

I motionerna Fö10 (fp) yrkandena 6 och 7 samt Fö12
(v) yrkandena 11 och 12 tas frågor upp som rör den
nya planeringsmyndigheten.

Utskottet har inget att invända mot regeringens
förslag att lägga ner Överstyrelsen för civil
beredskap den 30 juni 2002 och att en ny myndighet
inrättas med samordnande planeringsuppgifter vad
avser beredskap mot svåra påfrestningar på samhället
i fred och civilt försvar. Utskottet vill dock med
anledning av detta anföra följande.
Utskottet, som tagit del av kommittédirektiven
(dir. 2001:84) En ny myndighet med
planeringsuppgifter för beredskapen mot svåra
påfrestningar på samhället i fred och höjd
beredskap, noterar att det i direktiven anges att
utredaren skall vidta de åtgärder som krävs för att
den nya myndigheten skall kunna inrättas den 1 juli
2002. Utskottet förutsätter att så sker. Som
utskottet ser det är det utomordentligt angeläget
att den nya planeringsmyndigheten kan starta upp sin
verksamhet i omdelbar anslutning till att
Överstyrelsen för civil beredskap läggs ner.
Utskottet anser också att det bör ankomma på
riksdagen att besluta om inrättandet av den nya
planeringsmyndigheten. Detta bör riksdagen besluta
mot bakgrund av den stora betydelsen myndigheten och
dess verksamhet får i den nya strukturen för
krishanteringen i samhället.
Utskottet har tidigare i detta betänkande
förutsatt att regeringen i den aviserade
propositionen våren 2002 redovisar en samlad plan
för hur den nya reformerade strukturen -
organisatoriskt och finansiellt - för
krishanteringen i samhället skall utformas.
Utskottet utgår ifrån att regeringen i detta
sammanhang lämnar förslag till riksdagen om att
inrätta den nya planeringsmyndigheten. Även förslag
om tidpunkt när den nya planeringsmyndigheten skall
inrättas bör då redovisas.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
Som framgått har utskottet inte haft något att
invända mot regeringens förslag om att lägga ner
Överstyrelsen för civil beredskap den 30 juni 2002
och att en ny myndighet inrättas med samordnande
planeringsuppgifter vad avser beredskap både mot
svåra påfrestningar på samhället i fred och för
civilt försvar. Förslagen i motion Fö12 (v) att inte
nu lägga ner Överstyrelsen för civil beredskap utan
i stället låta regeringen återkomma i frågan
avstyrks sålunda. Utskottet anser sig heller inte
kunna tillstyrka motion Fö10 (fp) om att även
Styrelsen för psykologiskt försvar och Statens
räddningsverk läggs ner för att av dessa och
Överstyrelsen för civil beredskap bilda en ny
myndighet. Motionerna Fö10 (fp) yrkandena 6 och 7
och Fö12 (v) yrkandena 11 och 12 avstyrks därför av
utskottet.

I motion Fö6 (kd) yrkande 8 tas frågan upp om
delningen av informationsberedskapen mellan den nya
planeringsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt
försvar. Utskottet, som framhåller
informationsberedskapens särskilda betydelse, utgår
ifrån att regeringen tar hänsyn till
informationsberedskapens betydelse i de fortsatta
detaljövervägandena. Hur detta bör ordnas räknar
utskottet med kommer att bli belyst i den aviserade
propositionen våren 2002.

Något uttalande utöver vad utskottet ovan anfört
anser utskottet inte nu vara påkallat. Motion Fö6
(kd) yrkande 8 avstyrks därför av utskottet.

I motion Fö256 (kd) aktualiseras frågor som rör
länsstyrelsernas och kommunernas förmåga samt deras
resurser för att bl.a. kunna möta nya hot och
sårbarheter. Utskottet har på annan plats i detta
betänkande godtagit vad regeringen i propositionen
anfört om att länsstyrelserna bör utöva sitt
områdesansvar genom att samordna planeringen inför
kriser och genom samordning och stöd till de
kommuner och andra aktörer som berörs av en kris.
Likaså har utskottet anslutit sig till vad
regeringen anfört om att kommunerna måste ha ett
planeringsansvar för att förbereda hanteringen av
allvarliga situationer och också ha möjlighet att
inrätta särskilda krisledningsorgan för sådana
situationer.

Utskottet kan också konstatera att av direktiven
(dir. 2001:84) En ny myndighet med
planeringsuppgifter för beredskapen mot svåra
påfrestningar på samhället i fred och för höjd
beredskap framgår att den nya planeringsmyndigheten
särskilt skall verka för att med bibehållande av
ansvarsprincipen stärka krishanteringsförmågan hos
länsstyrelser och kommuner.
Utskottet utgår ifrån att i den aviserade
propositionen våren 2002, som närmare kommer att
beskriva hur planerings- och finansieringssystemet
skall utformas för att tillgodose en planering som
omfattar både svåra påfrestningar på samhället i
fred och höjd beredskap, kommer frågor av det slag
som tas upp i motionen att bli ordentligt
genomlysta. För ett ställningstagande i dessa frågor
vill därför utskottet avvakta regeringens förslag i
den aviserade propositionen våren 2002.
Med det ovan anförda avstyrker utskottet motion
Fö256 (kd) yrkandena 2 och 3.

Försöksverksamhet med samverkanscentrum på
Gotland

Propositionen

På regeringens uppdrag har Rikspolisstyrelsen,
Försvarsmakten, Kustbevakningen, Tullverket,
Länsstyrelsen i Gotlands län och Sjöfartsverket, med
bistånd av Gotlands kommun, gemensamt belyst behovet
av och möjligheterna att samordna sina resurser vid
hantering av allvarliga olyckor och särskilda
samhälleliga kristillstånd på Gotland.

Myndigheterna föreslår att ett samgrupperat
centrum för samverkan inrättas på Gotland (GotSam).
Lokalen föreslås vara permanent bemannad med
tjänstemän från deltagande myndigheter och kommunen.
Vidare föreslås att en femårig försöksverksamhet
inleds där möjligheterna till olika former av
samverkan mellan myndigheterna kan prövas. Kostnaden
beräknas till mellan sju och nio miljoner kronor per
år. Sårbarhets- och säkerhetsutredningen har i sitt
betänkande tillstyrkt vad myndigheterna föreslagit.
Även Försvarsberedningen har den 31 augusti 2001 i
sin rapport Ny struktur för ökad säkerhet -
nätverksförsvar och krishantering (Ds 2001:44)
tillstyrkt myndigheternas förslag.
Regeringen anser att det är av intresse att pröva
om den av myndigheterna föreslagna modellen medför
bättre samordning och ett effektivare
resursutnyttjande och avser att snarast påbörja en
sådan försöksverksamhet. Inom ramen för denna skall
myndigheterna återkomma till regeringen med
försökets närmare utformning.
Efter initiativ av Länsstyrelsen i Uppsala län
bedrivs där sedan ett antal år en liknande samverkan
vid större olyckor (CeSam). Samordningen omfattar
såväl myndigheter som, med stöd av avtal, andra
berörda intressenter.
Enligt denna modell sker samgrupperingen först vid
en inträffad händelse. Deltagarna utbildas och övas
dock kontinuerligt.
Regeringen avser parallellt med GotSam låta följa
den verksamhet som bedrivs i Uppsala.

Utskottets ställningstagande

Utskottet ställer sig nu - liksom tidigare -
positivt till att en regional försöksverksamhet
genomförs på Gotland. Utskottet välkomnar därför att
regeringen avser att snarast påbörja en sådan.

Försvarspolitikens inriktning

I detta avsnitt behandlar utskottet motionerna
2000/01:Fö207 (m kommitté) yrkandena 1 och 2,
2001/02:Fö9 (m parti) yrkande 1, 2001/02:Fö12 (v
kommitté) yrkande 14, 2001/02:Fö223 (kd) och
2001/02:Fö274 (m kommitté) yrkande 1. Något förslag
av regeringen behandlas inte i detta avsnitt.

Inriktning av försvarspolitiken

Utskottets bedömning och förslag i korthet

Utskottet anser att de tre tidigare
riksdagsbesluten om försvars-politikens
inriktning fattade under åren 1999 och 2000
bör gälla även nästa försvarsbeslutsperiod,
dvs. under åren 2002-2004, varför utskottet
föreslår att riksdagen avslår motion
2000/01:Fö207 (m) yrkandena 1 och 2.

Propositionen

Inledning

Enligt regeringen har det kalla krigets slut och de
efterföljande årens internationella utveckling
resulterat i en omfattande reformering av den
svenska försvarspolitiken. Utgångspunkten för
reformprocessen är riksdagens beslut i den
säkerhetspolitiska kontrollstationen 1999 och
beslutet om ändrad inriktning för totalförsvaret i
mars 2000. Processen med omställning av
totalförsvarets resurser i enlighet med den
beslutade inriktningen pågår enligt regeringen.

För det första ersätts den tidigare fokuseringen
på invasionsförsvar av en inriktning mot ett
modernt, flexibelt och rörligt insatsförsvar. I
insatsförsvaret skall verksamheten bedrivas och
resurserna utformas med en större bredd av hot som
utgångspunkt.
För det andra har en omfattande
internationalisering inletts med syfte att skapa
ökad förmåga för internationell krishantering och
säkerhetsfrämjande samarbete. De förband och system
som behövs i framtiden skall kunna användas såväl
för att försvara landet som i internationella
insatser.
En tredje grundpelare i reformen är ett
anpassningstänkande som skall göra det möjligt att,
utifrån en grundläggande försvarsförmåga och en bred
kompetensbas, vid behov förstärka, utöka, reducera
eller på annat sätt förändra totalförsvaret för att
möta förändrade behov, såväl kvantitativt som
kvalitativt.
För det fjärde handlar det om att förbättra
möjligheterna att utnyttja resurserna inom
totalförsvaret vid fredstida kriser.

Framtida konflikters karaktär

Regeringen pekar på att i västvärlden är det
militära försvaret till övervägande del uppbyggt för
att skydda territoriet mot angrepp från en annan
stat som använder sig av militära metoder.
Skyddsåtgärder för andra typer av hot är däremot
mindre utvecklade. Den militära utvecklingen i denna
del av världen präglas i dag framför allt av två
trender. Dels handlar det om att öka användbarheten
av olika stridskrafter i första hand för att möta de
ökade kraven på förband till internationella
krishanteringsoperationer, dels är trenden att
stridskrafterna tar ytterligare ett steg mot
högteknologiska förband. Kostnaderna för att
utveckla denna typ av stridskrafter är mycket höga,
varför volymen förband minskar. Inriktningen är att
förbättra ledningsförmågan och att olika typer av
armé-, marin- och flygstridskrafter skall agera i
integrerade stridsgrupper. Lednings- och
informationsöverlägsenhet samt rörlighet och strid
på långa avstånd är några av de viktigaste inslagen
i denna utveckling. På senare år har bl.a.
teknikutvecklingen möjliggjort att vapeninsatserna
kan göras med långa skjutavstånd och med hög
precision. Därmed minskar förlustrisken för
angriparen. Det måste dock fortfarande konstateras
att luftrummet fortsatt kommer att ha en stor
betydelse i alla typer av militära konflikter.

Ytterligare en trend är att framtida konflikter i
stor utsträckning kommer att beröra stadsmiljö.
Stadsbebyggelsen med sin komplicerade infrastruktur
rymmer många svårigheter som ytterligare kompliceras
av den stora ansamlingen av människor - det är svårt
att utkämpa strid utan att befolkningen drabbas. Det
är viktigt att både det militära och civila
försvaret förbereds för dessa situationer, inte
minst när det gäller s.k. strid i bebyggelse och
dess konsekvenser. Även våldsangrepp från icke-
statliga aktörer i denna miljö kan leda till stora
konsekvenser i form av döda, skadade och förstörd
egendom, något som vi upplevt alltför tydligt genom
terrordåden i USA.
Regeringen anser att begreppet asymmetri i detta
sammanhang är ett tillstånd som uppstår när två
förhållanden som är olika varandra möts. Det är
olikheten som är asymmetrin, inte metoderna i sig.
Det är möjligt att förutse var asymmetri kan uppstå
beroende på var styrkan och svagheten finns i olika
statsbildningar och den typ av försvars- och andra
skyddsåtgärder som staten i fråga har vidtagit.
Det primära målet för en motståndare behöver
alltså inte vara att söka krig. Om syftet kan uppnås
genom andra former av påtryckningar kan detta vara
tillräckligt. Förmågan att hantera olika former av
kriser och konflikter har mot denna bakgrund en stor
betydelse.
Regeringen utesluter inte att mer begränsade
angrepp, med en rad olika påverkansmedel, skulle
kunna riktas mot Sverige i samband med en kris som
utvecklas ur nuvarande omvärldsläge. Syftet skulle
kunna vara att störa det svenska samhällets funktion
eller att påverka Sveriges agerande.
Den tekniska infrastrukturen, som t.ex.
elförsörjningen och telekommunikationer spelar
således en allt viktigare roll för att kunna
upprätthålla samhällets vitala funktioner.
Sårbarheten i dessa system och de senaste årens
informationstekniska utveckling har inneburit att
även mindre intressegrupper, terrorister och
ekonomiskt svagare stater får allt större
möjligheter att påverka, oavsett var i världen dessa
aktörer befinner sig. Detta förhållande innebär att
motståndsförmågan blir alltmer beroende av
samhällsutvecklingen och ökar risken för att en
angripare med stora militära resurser väljer att i
första hand rikta sina angrepp mot den civila
infrastrukturen. Genom att slå ut civil
infrastruktur minskas vår förmåga att göra motstånd
utan att en direkt konfrontation har förekommit.
Även denna typ av agerande kan få en asymmetrisk
prägel, sedd ur ett militärt perspektiv.
Krig och fred har under det kalla kriget enligt
regeringen behandlats som två tydligt urskiljbara
förhållanden. Dagens förhållanden visar att det
kommer att vara svårt att göra en klar avgränsning.
I stället riskerar vi att hamna i en situation där
händelser, som var för sig inte nödvändigtvis går
att betrakta som krigshandlingar, utvecklas i en
glidande skala där det inte längre är möjligt att
avgöra vad som gäller. I ett sådant läge skapas en
gråzon mellan krig och fred, och samhällets förmåga
att hantera denna komplexa situation blir
betydelsefull för vår motståndskraft. Osäkerheten
kommer att vara stor. Är vårt land utsatt för ett
angrepp? På vilket sätt och i så fall av vem eller
vilka? Är det fråga om en stat eller en icke-statlig
aktör? Frågorna känns igen från efterdyningarna av
attacken mot New York och Washington den 11
september 2001.
Regeringen anser att vårt samhälle måste kunna stå
emot ett angrepp utfört av icke-statliga aktörer,
som använder avancerade metoder och vapen lika väl
som konventionella militära angrepp eller icke-
konventionella attacker från andra stater samt olika
kombinationer av dessa.

Väpnat angrepp och hävdande av territoriell
integritet

Regeringen konstaterar att den grundläggande
positiva säkerhetspolitiska situationen består.
Regeringen har tidigare bedömt att ett invasionshot
inte ter sig möjligt inom en tioårsperiod förutsatt
att vi har en grundläggande försvarsförmåga. Denna
bedömning har endast förändrats marginellt i den
meningen att hotet nu ter sig något mer avlägset.

Utvecklingen ger inte heller anledning att ändra
bedömningen av det mer begränsade militära angrepp
som ändå skulle kunna riktas mot Sverige i samband
med en kris som utvecklas ur nuvarande omvärldsläge.
Därför krävs att Sverige har beredskap och förmåga
att möta sådana hot. Det måste alltid finnas en
förmåga att hävda landets territoriella integritet.
Sveriges totalförsvar skall vid en krissituation i
omvärlden successivt kunna höja beredskapen.
Åtgärder måste även kunna vidtas i ett längre
tidsperspektiv mot förändrade hot.
Även om en invasion med syfte att ockupera Sverige
inom överskådlig tid - enligt regeringens mening -
inte ter sig möjlig att genomföra, utesluter detta
dock inte riskerna för våld eller hot om våld och
skadegörelse mot det svenska samhället eller mot
betydande svenska intressen i omvärlden. Syftet
skulle kunna vara att påverka Sveriges agerande i
någon internationell fråga eller konflikt där vi är
involverade eller att på annat sätt nå fördelar med
ett angrepp eller hot om angrepp mot Sverige eller
kränkning av svensk suveränitet utan att för den
skull behöva gå så långt som att ockupera hela eller
delar av landet. Omfattande sabotage- eller
terroraktioner mot viktiga infrastruktursystem kan
ingå i en utveckling mot någon form av angrepp.
På lång sikt går det inte att utesluta möjligheten
av ett mer omfattande angrepp. Militärstrategiska
förändringar och en ny generation av förband medför
att ett sådant hot kommer att se annorlunda ut än
det gjorde under det kalla kriget. Detta är ett
grundläggande ingångsvärde i det långsiktiga
anpassningstänkandet. Innan ett sådant hot kan bli
verklighet måste det ske en försämring av det
säkerhetspolitiska läget under en längre tid, vilket
kommer att vara iakttagbart såväl i form av
politiska som av militära förändringar av stor
omfattning.

Bidrag till fred och säkerhet i omvärlden

Regeringen anser att totalförsvarsresurserna skall
kunna användas för att bidra till fred och säkerhet
i omvärlden. Detta sker genom att det inom
totalförsvaret bedrivs verksamhet på det
säkerhetsfrämjande området, samt genom att
resurserna inom totalförsvaret används för
fredsfrämjande och humanitära insatser.

Säkerhetsfrämjande samarbete syftar till att
upprätthålla respekten för mänskliga rättigheter,
hantera motsättningar inom ramen för en
internationell rättsordning och minska risken för
att mellanstatliga eller inomstatliga konflikter
skall uppstå. Sådant samarbete sker i första hand
med andra än försvarsrelaterade medel. Men i
samarbetet ingår också försvarsrelaterade åtgärder
såsom förtroendeskapande åtgärder och
rustningsbegränsning.
Säkerheten i närområdet är grundläggande för
Sveriges försvarsansträngningar. Det
förtroendeskapande samarbetet är centralt härvidlag.
Totalförsvarsresurser används för att bistå Estland,
Lettland och Litauen i uppbyggandet av det försvar
som de, liksom varje oberoende nation, har rätt
till. Genom ett aktivt deltagande med både militära
och civila totalförsvarsresurser inom ramen för
Partnerskap för fred bidrar Sverige till att stärka
säkerheten i Östersjöregionen, bl.a. avseende
räddningstjänst. Sverige verkar för att i ökad
utsträckning involvera Ryssland i det euroatlantiska
säkerhetssamarbetet. Samarbetet med de nordiska
länderna på säkerhets- och försvarsområdet har
breddats och fördjupats. Verksamhet inom ramen för
den europeiska konventionella rustningskontrollen,
som t.ex. observationsflygningar i enlighet med Open
Skies-avtalet eller militära inspektioner i enlighet
med Wiendokumentet fyller en viktig
förtroendeskapande funktion.
Sverige deltar aktivt i uppbyggandet av en
europeisk och en gemensam euroatlantisk
krishanteringsförmåga. Uppbyggnaden av EU:s civila
och militära krishanteringsförmåga sker i ett snabbt
tempo och Sverige deltar aktivt i denna process.
Regeringen har i tidigare propositioner lyft fram
behovet av att stärka Sveriges förmåga att bidra
till europeisk krishantering. Med europeisk
krishantering avses sådan krishantering som direkt
berör freden och säkerheten i Europa utan att för
den skull enbart vara geografiskt begränsad till den
europeiska kontinenten. Europeisk
krishanteringsförmåga bör ses i ett bredare
perspektiv än EU:s krishanteringsförmåga och
innefatta samtliga Europas säkerhetsorganisationer.
Utvecklingen av de militära resurser som Sverige har
anmält till EU fr.o.m. 2003 är en prioriterad
uppgift för Försvarsmakten. Samma resurser är, helt
eller delvis, även anmälda i register för FN-
respektive Natoledda insatser. I takt med att
försvaret internationaliseras kommer Sverige att
kunna lämna ytterligare bidrag till den europeiska
krishanteringsförmågan.
Regeringen anser mot bakgrund av den
internationella utvecklingen att inriktningen att
prioritera totalförsvarsresursernas bidrag till fred
och säkerhet i omvärlden bör ligga fast.
Totalförsvarsresurserna skall utformas så att de
effektivt kan användas både nationellt och
internationellt. Den förmåga som vi successivt
bygger upp har sin mest omedelbara och efterfrågade
tillämpning i det internationella
säkerhetssamarbetet. De militära och civila
insatserna inom denna ram bidrar direkt till att
hantera de dagsaktuella hoten mot säkerheten.

Inriktning av myndigheternas planering

Regeringen avser att i december 2001 besluta om en
strategisk inriktning (f.d. operativa anvisningar)
av totalförsvarets operativa studier och planering.
Beslutet skall bl.a. syfta till att ge den
inriktning som behövs för att säkerställa en
gemensam planeringsgrund för studier och planering
inom totalförsvaret. Regeringen avser även att
fortsatt utveckla kopplingen mellan vår nationella
försvarsplanering och vårt deltagande i planering
inom ramen för europeisk krishantering.

Försvarsmakten har under 2000 och 2001 genomfört
operativa studier. Arbetet har resulterat i en
grundläggande försvarsplanering och i en
militärstrategisk inriktning av de fortsatta
operativa studierna och planeringen under 2001 och
2002. Dessa studier liksom planeringen sker vid den
Operativa insatsledningen och
militärdistriktsstaberna. Detta arbete har bedrivits
enligt de ovan redovisade principerna. Även
inriktningen av Försvarsmaktens perspektivstudier
under 2000 har skett under liknande former. Fortsatt
inriktning av perspektivstudiearbetet under 2001 är
beslutad i regleringsbrev. Inriktningen syftar till
att Försvarsmakten i samband med budgetunderlaget
för 2003 skall kunna lämna preliminärt underlag
inför det planerade försvarsbeslutet 2004.
Regeringen har i propositionen Det nya försvaret
(1999/2000:30) utvecklat de närmare kraven för det
militära försvaret avseende grundläggande
försvarsförmåga och grundberedskap samt krav på
grundläggande försvarsförmåga och beredskap i ett
ettårigt perspektiv. Regeringen har också angett
krav på förmåga till anpassning mot väpnat angrepp
på medellång sikt (inom 5 år) respektive på lång
sikt (i ett tioårsperspektiv). Regeringen kommer att
föreskriva att dessa krav i form av tidsperspektiv
och förutsättningar skall utgöra utgångspunkt för
planeringen inom hela totalförsvaret.

Förmågan till anpassning

Grunden för totalförsvarets förmåga till anpassning
har utvecklats sedan förra försvarsbeslutet (prop.
1996/97:4, bet. 1996/97:FöU1, rskr. 1996/97:36,
prop. 1998/99:74, bet. 1998/99:FöU5, rskr.
1998/99:224 samt prop. 1999/2000:30, bet.
1999/2000:FöU2, rskr. 1999/2000:168).

Totalförsvarets förmåga till anpassning är en
fortsatt viktig del av, och en av grundstenarna i,
den svenska försvarspolitiken. Med hänsyn till
utvecklingen i omvärlden skall försvaret kunna
förstärkas, reduceras eller eljest förändras för att
motsvara de krav som ställs på försvaret.
Anpassningen skall som princip kunna tillämpas
oavsett ekonomisk nivå.
Beslut om anpassningsåtgärder kan komma att behöva
fattas under osäkerhet och med inslag av politiskt
risktagande. Förmågan att kunna uppfatta och rätt
tolka de ofta svaga signalerna om säkerhetspolitiska
förändringar blir betydelsefull. Totalförsvaret bör
ges en flexibel utformning för att möta olika hot
och dessutom kunna utvecklas för att möta nya hot.
Det är nödvändigt att analysera skilda
omvärldsutvecklingar och utvecklingsmöjligheter för
totalförsvaret i olika tidsperspektiv som underlag
för genomtänkta förberedelser och tidiga beslut.
Anpassningsprincipen och dess tillämpning påverkar
exempelvis behov av operativ förmåga och kompetens,
principer för personal- och materielförsörjning,
försvarsindustriellt internationellt samarbete samt
forskning.
Regeringen framhåller att den svenska
anpassningsplaneringen är organiserad som en process
på flera nivåer. I 1996 års försvarsbeslut infördes
kontrollstationen för att möjliggöra avstämningar av
den säkerhetspolitiska utvecklingen under den
femåriga försvarsbeslutsperioden. Nästkommande
försvarsbeslutsperiod omfattar tre år (2002-2004).
Riksdagsbesluten genomförs med tätare intervall än
tidigare, vilket innebär att beredningen av frågor i
riksdagen blir mer kontinuerlig. Genom
Försvarsberedningen finns dessutom ett forum för
konsultationer mellan regeringen och riksdagens
partier om den långsiktiga inriktningen av svensk
säkerhets- och försvarspolitik.
Regeringskansliet har under det senaste året
förstärkt sin förmåga att inrikta
underrättelseverksamheten och att analysera
omvärldsförändringar samt att bereda och inrikta
frågor med anknytning till totalförsvarsresursernas
utnyttjande. Myndigheterna bedömer och planerar
översiktligt anpassningsåtgärder och tillställer
Regeringskansliet underlag och förslag avseende
anpassningsåtgärder. Beslut om anpassningsåtgärder
fattas av riksdagen och regeringen.
Utöver statliga analysorgan finns dessutom en rad
organ som gör säkerhetspolitiska analyser. Dessa
tillsammans med utländska motsvarigheter utgör en
viktig referensram för statsmakternas omvärldsanalys
och för anpassningsplaneringen.

Motionen

I kommittémotion 2000/01:Fö207 (m) av Henrik
Landerholm m.fl. framhålls att osäkerheten om den
ryska militära utvecklingen kvarstår oförändrad.
Varken möjligheterna för eller sannolikheten av en
successivt större rysk militär förmåga har minskat.
Den i praktiken givna planeringsförutsättningen
"inget krig under de närmaste tio åren" är enligt
motionärernas mening inte hållbar som grund för
Sveriges försvarspolitik.

Regeringens förhoppning att försvaret snabbt och
enkelt skall kunna "anpassas", dvs. rusta upp eller
skapa ny förmåga för att möta förändrade hot, sägs
med andra ord vara överdriven. Visserligen skall
försvaret i varje läge kunna anpassas efter den
situation som då är rådande. Men detta är emellertid
inte ett motiv för en massiv och ensidig nedrustning
som den förda politiken innebär. Sverige behöver en
större säkerhetsmarginal för oväntade
händelseutvecklingar än vad som blir möjligt med
regeringens försvarspolitik (yrkande 1).
Sverige skall föra en aktiv säkerhetspolitik. En
sådan politik kräver stöd av ett militärt försvar
som är insatsberett, samtidigt som förutsättningar
för en framtida upprustning bibehålls och utvecklas.
Kraven är på många sätt större på svensk säkerhets-
och försvarspolitik nu än under den tid då
spänningen mellan öst och väst var den dominerande
säkerhetspolitiska utmaningen. Att hotet om det
stora kriget mellan öst och väst ter sig avlägset
betyder inte att riskerna för krig och militärt
maktspråk inte, enligt motionärerna, längre
existerar.
Till försvarets viktigaste uppgifter hör att
försvara hela landet. Försvaret måste ha sådan
förmåga och beredskap att ingripande kan ske vid
såväl avsiktliga som oavsiktliga kränkningar. Varje
allvarligt syftande militärt eller civilt hot måste
också kunna mötas med en sådan styrka att Sverige
kan stå emot försök till påverkan genom våld eller
hot om våld. Försvaret skall också kunna ta vår del
av ansvaret för fred och säkerhet i Europa i
allmänhet och i vårt närområde i synnerhet. Grunden
för svensk försvarspolitik är att Försvarsmakten kan
försvara landet mot invasion och ockupation. Detta
ger också de kunskaper och färdigheter som erfordras
för att landets militära enheter blir lämpade att
hävda svenskt territorium och svenska intressen i
närområdet samt för att i samverkan med andra
nationers resurser bidra till fred och säkerhet i
vår omvärld. Detta kräver förmåga till väpnad strid
i vid bemärkelse. Försvaret får aldrig tillåtas att
enbart bli en bevakningsorganisation (yrkande 2).

Utskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar att regeringen - utom på en
punkt - inte föreslagit någon ändring av riksdagens
tidigare beslut om försvarspolitikens inriktning.
Den förändring som nu föreslås av regeringen avser
endast Försvarsmaktens operativa förmåga. Det
ändringsförslaget behandlar utskottet i ett annat
avsnitt i detta betänkande.

Till grund för det nu aktuella försvarsbeslutet,
som avser åren 2002-2004, ligger den
säkerhetspolitiska kontrollstationen som genomfördes
våren 1999. Mot bakgrund av den då rådande
säkerhetspolitiska utvecklingen beslutade riksdagen
den 26 maj 1999 om ändrad inriktning för
totalförsvaret (prop. 1998/99:74, bet. 1998/99:FöU5,
rskr. 1998/99:224, bet. 1998/99:UFöU1, rskr.
1998/99:222). Riksdagen beslutade därvid bl.a. om
försvarspolitikens inriktning, krigsorganisationens
utveckling, det militära försvarets operativa
förmåga samt att nästa försvarsbeslutsperiod skall
omfatta åren 2002-2004.
De ekonomiska ramarna t.o.m. 2004 ligger fast
sedan riksdagens beslut med anledning av den
ekonomiska vårpropositionen våren 1999 (prop.
1998/99:100, bet. 1998/99:FiU27, rskr. 1998/99:249).
Våren år 2000 godkände riksdagen (bet.
1999/2000:FöU2, rskr. 1999/2000:168) - med ändring
av beslutet våren år 1999 - regeringens förslag till
inriktning av Försvarsmaktens insatsorganisation och
utformningen av grundorganisationen fram t.o.m.
2004. Riksdagen beslutade på förslag av regeringen
även om ändring av Försvarsmaktens operativa
förmåga.
Utskottet anser att det hade varit en fördel för
ärendets beredning om regeringen hade lämnat ett
samlat förslag till försvarspolitikens inriktning i
likhet med vad den gjort vid det senaste
försvarsbeslutet och den säkerhetspolitiska
kontrollstationen år 1999.
Den reformprocess som riksdagens beslutat, dels i
den säkerhetspolitiska kontrollstationen 1999, dels
om ändrad inriktning för totalförsvaret i mars 2000
bör således fullföljas under kommande
försvarsbeslutsperiod.

I kommittémotion 2000/01:Fö207 (m) av Henrik
Landerholm m.fl. framhålls bl.a. mot bakgrund av
osäkerheten om den ryska militära utvecklingen att
den i praktiken givna planeringsförutsättningen,
"inget krig under de närmaste tio åren", inte är
hållbar som grund för Sveriges försvarspolitik.

Regeringens förhoppning att försvaret snabbt och
enkelt skall kunna rusta upp eller skapa ny förmåga
för att möta förändrade hot, är enligt motionärerna
inte realistisk.

Utskottet vill framhålla att det svenska försvaret
är inne i en förändringsfas som innebär en förändrad
inriktning och utgör en av de största reformerna som
genomförts i modern tid på försvarsområdet.
Totalförsvarets förmåga till anpassning är därvid en
fortsatt viktig del av den reformen och en av
grundstenarna i den svenska försvarspolitiken. Med
hänsyn till utvecklingen i omvärlden skall
totalförsvaret och dess resurser kunna förstärkas,
reduceras eller eljest förändras för att motsvara de
krav som ställs på försvaret.

I dag har Sverige ett mångfasetterat och brett
internationellt säkerhetssamarbete. Detta samarbete
ger oss betydligt större möjligheter att påverka
förhållandena i omvärlden än tidigare. Vårt
medlemskap i Europeiska unionen (EU) spelar en
central roll, liksom vårt arbete inom Förenta
nationerna (FN) men också vårt samarbete med Nato.
Utskottet delar regeringens bedömning att den
grundläggande positiva säkerhetspolitiska
situationen består. Ett invasionshot ter sig inte
möjligt inom en tioårsperiod förutsatt att vi har en
grundläggande försvarsförmåga. Detta hot nu ter sig
något mer avlägset.
Utskottet anser sålunda att de tre tidigare
riksdagsbesluten fattade under åren 1999 och 2000 om
försvarpolitiken bör gälla även nästa
försvarsbeslutsperiod dvs. under åren 2002-2004
varför utskottet avstyrker motion 2000/01:Fö207 (m)
yrkandena 1 och 2.

Den försvarspolitiska beslutsprocessen

Utskottets bedömning och förslag i korthet
Utskottet anser att ett system med kortare
försvarsbeslutsperioder bidrar till en
fortlöpande politisk prövning av det
säkerhetspolitiska läget och dess
konsekvenser för totalförsvarets beredskap,
omfattning, utveckling och förnyelse. Därmed
skapas det således förutsättningar för att
med kortare tidsintervaller än tidigare
besluta om ny inriktning av
försvarspolitiken, om detta anses motiverat.
Motionerna Fö9 (m) yrkande 1, Fö12 (v)
yrkande 14, Fö223(kd) och Fö274 (m) yrkande 1
avstyrks.

Motionerna

Moderata samlingspartiet anser i partimotion Fö9,
yrkande 1, att den försvarspolitiska
beslutsprocessen bör ges en förändrad inriktning.

Den långsiktiga planeringen, såväl på 10 till 15
års sikt som under försvarsbeslutets treårsperiod,
måste särskiljas från den årliga budgeteringen. Den
långsiktiga planeringen skall syfta till att ge
inriktning för personal- och materielförsörjning
samt den årliga verksamhetsinriktningen. Den årliga
budgeteringen skall ske utgående från den verksamhet
som skall genomföras under kommande år. Detta
synsätt leder till en naturlig uppdelning av
riksdagens beslut i två delar.
Den ena delen är beslut om beredskap, uppgifter
och förmåga i den befintliga organisationen som
omfattar de närmaste tre åren, dvs. storlek och
kostnad för den årliga driften inklusive underhåll
och vidmakthållande. Hur detta sedan genomförs,
genom att vidmakthålla och utnyttja den befintliga
försvars- organisationen, är ett ansvar för
respektive myndighet.
Den andra delen är beslut som omfattar kommande
investeringar, och andra långsiktiga bindningar
inklusive kostnader för t.ex. avveckling, sett i ett
längre tidsperspektiv. Denna förändring tydliggör
också riksdagens ansvar för de långsiktiga besluten
om försvarets uppgifter och förmågor samt
anskaffning, uppsättning och avveckling av materiel
och militära förband.

Liknande förslag förs fram i kommittémotion Fö274
(m), yrkande 1, av Henrik Landerholm m.fl.

Vänsterpartiet framhåller i kommittémotion Fö12, av
Berit Jóhannesson m.fl., att dess inställning är att
det militära försvaret kan och skall minskas till
förmån för andra verksamheter. Vänsterpartiet har
därför ställt sig bakom den nu beslutade
ominriktningen och reduceringen av det militära
försvaret fram till år 2004. Det är bra att Sveriges
försvar förändras från ett invasionsförsvar till ett
försvar som svarar mot dagens hotbild och det nya
läget i vår omvärld.

Den nya hotbilden och det gynnsamma
säkerhetspolitiska läget ger möjlighet att på sikt
ytterligare reducera omfattningen av det militära
försvaret till förmån för förstärkningar inom det
civila samhället och infrastrukturen. Men också till
andra, för människor, viktiga delar av samhället.
För att kunna reducera försvaret behövs dock
förberedelsetid och planeringsförutsättningar som
också tar hänsyn till hur en reducering kan
genomföras. En omställning från militär verksamhet
till civil är komplex och komplicerad, men är
likafullt nödvändig för ett flexibelt försvar
anpassat till dagens och framtidens hotbild.
Det behövs scenarier som kan visa nya hotbilder
och beskrivning av hur försvaret i en reducering kan
anpassas till dem. Riksdagen bör därför tillkännage
för regeringen som sin mening att Försvarsmakten
skall få i uppdrag att snarast ta fram
omvärldsexempel inför framtida inriktningsbeslut
(yrkande 14).

Margareta Viklund (kd) pekar i motion Fö223 på att
de överläggningar i försvarsfrågan mellan regeringen
och riksdagens partier som inletts som en direkt
konsekvens av de s.k. svarta hålen som uppstått i
Försvarsmaktens budget under år 1998 avbryts i
februari 1999. Regeringen väljer i stället att göra
upp med Centerpartiet.

Regeringen tillsätter efter uppgörelsen en
arbetsgrupp bestående av sex höga tjänstemän, tre
civila företrädare för Försvarsdepartementet och tre
militära företrädare för Försvarsmakten. Denna
arbetsgrupp, "styrgruppen", skall efter närmare
direktiv från regeringen, utarbeta förslag till ny
grundorganisation för Försvarsmakten. I rapport till
regeringen finns betydande avvikelser från den
beställning som regeringen gör i sina riktlinjer.
Rapporten uppvisar enligt motionären allvarliga
brister såväl när det gäller använd metod som när
det gäller avrapporteringen av uppdraget.
Återkopplingen till regeringens riktlinjer är svag
eller obefintlig. Trots dessa uppenbara brister i
rap-porten, väljer regeringen att lyfta in den som
en viktig del i regeringens proposition Det nya
försvaret (prop. 1999/2000:30). Förändringarna i
propositionen jämfört med styrgruppens rapport var
närmast av kosmetisk karaktär.
Det framgår med all önskvärd tydlighet att den
försvars- och säkerhetspolitik som regeringen har
valt att driva i samarbete med Centerpartiet och
Vänsterpartiet i allt väsentligt bygger på ad hoc-
lösningar, framtagna i all hast och utan någon
närmare tid för eftertanke och reflexion kring
förslagens konsekvenser. En del av de misstag som
blev resultatet av de många illa genomtänkta
utrednings- och beslutsprocesserna är
oåterkalleliga, medan annat ännu kan ställas till
rätta.
En parlamentariskt sammansatt arbetsgrupp bör
därför snarast tillsättas med uppdrag att genomlysa
försvarsbeslutsprocessen i ett retrospektivt
perspektiv i syfte att komma till rätta med de
strukturella problem som utgör hinder för en
effektiv och trovärdig försvarsbeslutsprocess.

Utskottets ställningstagande

Fyra motioner berör på olika sätt den
försvarspolitiska beslutsprocessen.

Moderata samlingspartiet anser i partimotion Fö9,
yrkande 1, samt i kommittémotion Fö274, yrkande 1 av
Henrik Landerholm m.fl., att den försvarspolitiska
beslutsprocessen bör ges en förändrad inriktning.
Den långsiktiga planeringen, såväl på 10 till 15 års
sikt som under försvarsbeslutets treårsperiod, måste
särskiljas från den årliga budgeteringen. Den
långsiktiga planeringen skall syfta till att ge
inriktning för personal- och materielförsörjning
samt den årliga verksamhetsinriktningen. Den årliga
budgeteringen skall ske utgående från den verksamhet
som skall genomföras under kommande år. Detta
synsätt leder till en naturlig uppdelning av
riksdagens beslut i två delar.
I kommittémotion Fö12 (v), yrkande 14 av Berit
Jóhannesson m.fl., framhåller motionärerna att deras
inställning är att det militära försvaret kan - och
skall - minskas till förmån för andra verksamheter.
För att kunna reducera försvaret behövs dock
förberedelsetid och nya planeringsförutsättningar.
Försvarsmakten bör därför få i uppdrag att snarast
ta fram omvärldsexempel inför framtida
inriktningsbeslut.
I motion Fö223 av Margareta Viklund (kd) föreslås
att en parlamentariskt sammansatt arbetsgrupp
snarast tillsätts för att genomlysa
försvarsbeslutsprocessen i ett retrospektivt
perspektiv och komma till rätta med de strukturella
problem som utgör hinder för en effektiv och
trovärdig försvarsbeslutsprocess.

Utskottet vill med anledning av vad som föreslås i
motionerna anföra följande.

Etappindelningen av det nu gällande
försvarsbeslutet (åren 1997-2001) och en
säkerhetspolititisk kontrollstation har bidragit
till en flexiblare rytm i försvarsplaneringen än vad
som tidigare gällt. Utskottet anser i likhet med vad
som anförs i motion Fö9 (m) yrkande 1 att olika
försvarspolitiska beslut får konsekvenser i olika
tidsmässiga perspektiv.
Totalförsvarets förmåga till anpassning till olika
hot är en hörnsten i den svenska försvarspolitiken.
Med hänsyn till utvecklingen i omvärlden skall
totalförsvaret och dess resurser kunna förstärkas,
reduceras eller eljest förändras för att motsvara de
krav som ställs på försvaret. Ett system med kortare
försvarsbeslutsperioder och en säkerhets- och
försvarspolitisk kontrollstation har bidragit till
en fortlöpande politisk prövning av det
säkerhetspolitiska läget och dess konsekvenser för
totalförsvarets beredskap, omfattning, utveckling
och förnyelse. Det finns således förutsättningar för
att med kortare tidsintervaller än tidigare besluta
om ny inriktning av försvarspolitiken, om detta
anses motiverat. Därmed torde den flexibilitet att
nedrusta Försvarsmakten i kommande inriktningsbeslut
kunna tillgodoses som eftersträvas i motion Fö12 (v)
yrkande 14. Utskottet vill i detta sammanhang erinra
om vad som tidigare anförts om att utveckla
kompletterande omvärldsexempel.
Försvarsplaneringen utvecklas sålunda mot att inte
vara bunden till femårsperioder, eftersom nästa
försvarsbeslutsperiod avser treårsperioden
2002-2004. Genom systemet med
beställningsbemyndiganden för den långsiktiga
materielförsörjningen, de kortare
försvarsbeslutsperioderna och den årliga
budgetregleringen torde Moderata samlingspartiets
önskemål om en flexiblare försvarsplanering genom
beslut som ger konsekvenser i olika tidsperspektiv i
allt väsentligt komma att tillgodoses.
Utskottet anser det inte motiverat att en
parlamentariskt sammansatt arbetsgrupp bl.a. ser
över den beslutsprocess som föregick riksdagens
beslut den 30 mars 2000. Utskottet hade vid
beslutstillfället inga invändningar mot hur
regeringen hade berett propositionen. I den mån det
funnits brister i handläggningen inom Försvarsmakten
anser utskottet att det bör ankomma på ledningen för
myndigheten Försvarsmakten att granska detta.
Mot bakgrund av vad utskottet ovan anfört avstyrks
motionerna Fö9 (m) yrkande 1, Fö12 (v) yrkande 14,
Fö223 (kd) och Fö274 (m) yrkande 1.
En samlad syn på ledning

Utskottet behandlar i det följande vad
regeringen har anfört i propositionen
(s. 73-100) om ledning av samhällets
krishantering och ledning av totalförsvaret.
Utskottet behandlar också därtill hörande
motioner, nämligen Fö228 (v) yrkande 4 och
Fö274 (m) yrkande 2, båda avgivna under den
allmänna motionstiden, samt Fö2 (m) yrkandena
3, 4 och 9, Fö6 (kd) yrkandena 4-6, 10 och
11, Fö9 (m) yrkandena 5-8, Fö10 (fp)
yrkandena 4, 5, 11 och 12 samt Fö12 (v)
yrkande 13, samtliga avgivna med anledning av
propositionen.

Utskottets bedömning och förslag i korthet

Utskottet
· delar regeringens bedömning i fråga om
övergripande principer för samhällets
krishantering,
·
· föreslår att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet har
anfört om en struktur för krishantering i
samhället. Detta innebär delvis bifall till
motionerna Fö2 (m) yrkandena 3 och 4, Fö9
(m) yrkandena 6 och 7 och Fö10 (fp) yrkande
5,
·
· föreslår att riksdagen godkänner
regeringens förslag 3 att
funktionsindelningen inom det civila
försvaret skall upphöra,
·
· delar regeringens bedömning att
förhållandena som rör regeringens styrning
av Försvarsmaktens verksamhetsledning inte
föranleder förvaltningspolitiska
förändringar som innebär att delar av
Regeringskansliet och det militära
högkvarteret skulle integreras i samma
myndighet. Utskottet föreslår att motion
Fö9 (m) yrkande 5 (delvis) avslås av
riksdagen,
·
· delar regeringens bedömning att de
organisatoriska relationerna mellan
Försvarsmakten och Regeringskansliet kan
behöva granskas mot bakgrund av behovet av
att sätta in Försvarsmakten vid särskilt
krävande insatser i fred. I denna fråga bör
regeringen hålla riksdagen informerad och
vid behov återkomma med förslag,
·
· anser att frågan om Försvarsmaktens
verksamhetsledning och insatsledning
nyligen behandlats av riksdagen. Utskottet
föreslår att motionerna Fö6 (kd) yrkande 5,
Fö9 (m) yrkandena 5 (delvis) och 8, Fö10
(fp) yrkandena 4 och 12 och Fö274 (m)
yrkande 2 avslås av riksdagen,
·
· anser att frågan om den operativa
insatsledningens organisation nyligen har
avgjorts av riksdagen. Utskottet föreslår
att motion Fö6 (kd) yrkandena 4 och 6
avslås av riksdagen,
·
· ändrar sin tidigare bedömning om
nödvändigheten av en samlad lokalisering av
den operativa insatsledningen. Utskottet
föreslår att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört
om den operativa insatsledningens
lokalisering. Detta innebär delvis bifall
till propositionens förslag och delvis
bifall till motionerna Fö10 (fp) yrkande
11, Fö12 (v) yrkande 13 och Fö228 (v)
yrkande 4,
·
· bedömer att alla samhällsresurser måste
kunna utnyttjas när samhället utsätts för
kriser och att civil-militär samverkan
behöver övas. Utskottet anser att berörda
motionsyrkanden kommer att bli beaktade.
Utskottet föreslår att motionerna Fö2 (m)
yrkande 9 och Fö6 (kd) yrkandena 10 och 11
avslås av riksdagen.
·
Propositionen

Grundläggande förutsättningar

Regeringen anför att försvarsutskottet har
efterfrågat (bet. 2000/01:FöU9) en samlad
redovisning om frågor som rör ledning och samordning
av totalförsvaret. Regeringen anför vidare att
Försvarsberedningen i sin senaste rapport (Ds
2001:44) har redovisat sin syn på ett nytt system
för samhällets krishantering och vad som i ett
sådant sammanhang fordras inom ledningsområdet.
Regeringen redovisar därför nu sin syn på
principerna för ledning inom ramen för samhällets
krishantering samt den redovisning som
försvarsutskottet har efterfrågat.

För att kunna leda på ett effektivt sätt i
allvarliga fredstida situationer, anför regeringen,
krävs att det finns ändamålsenliga
beslutsbefogenheter och att ledning kan ske inom
ramen för befintliga och prövade
organisationsstrukturer. Samtidigt bör detta
harmoniera med bestämmelser och organisation för
höjd beredskap och totalförsvarets uppgifter.
Regeringen påpekar att det redan i dag finns
legala grunder och en organisation för att hantera
de krav som ställs på ledning i krig. Regeringen
betonar att begreppet totalförsvar fortfarande bör
användas för att beteckna den verksamhet som behövs
för att förbereda Sverige för krig. Är Sverige i
krig råder högsta beredskap och totalförsvar är då
all samhällsverksamhet som skall bedrivas. Från
ledningssynpunkt, säger regeringen, är detta viktigt
av flera skäl som bl.a. rör behovet av klara och
entydiga beslutsbefogenheter, möjligheterna att
överblicka konsekvenserna av olika beslut och
möjligheterna att utkräva ansvar av den som fattar
beslutet i fråga.
Regeringen betonar vidare den grundläggande
betydelsen av att riksdagens och regeringens
befogenheter i krig är utförligt reglerade i
regeringsformen. Därmed finns klara bestämmelser för
hur Försvarsmakten får sättas in om Sverige utsätts
för ett väpnat angrepp. I förarbetena till
regeringsformen anges att det måste vara regeringens
sak att avgöra om angreppet statsrättsligt sett
innebär att krig råder. Ett sådant avgörande innebär
en rad omfattande rättsverkningar, t.ex. att ett
antal fullmaktsbestämmelser blir tillämpliga.
Beträffande hävdandet av territoriell integritet i
fred och under neutralitet har regeringen beslutat
om en långtgående reglering av Försvarsmaktens
uppgifter och befogenheter genom förordningen
(1982:756) om Försvars-maktens ingripanden vid
kränkningar av Sveriges territorium under fred och
neutralitet, m.m. (IKFN-förordningen).
Likaså har riksdagen beslutat under vilka
omständigheter som regeringen får sätta in
Försvarsmakten för internationella uppgifter.
Slutligen styr ett antal föreskrifter hur
Försvarsmakten skall kunna stödja samhället vid
räddningstjänst och hur i civil verksamhet i övrigt.
Regeringen anser att sådana bestämmelser även
fortsättningsvis är av grundläggande betydelse men
att det kan finnas ett behov av att på enskilda
områden se över vissa författningar. Regeringen har
därför beslutat om en utredning om översyn av
Försvarsmaktens stöd till andra myndigheter m.m.
(dir. 2000:87). Syftet med översynen är att få ett
klarare och mer entydigt regelsystem som ger uttryck
för den helhetssyn som skall prägla samhällets
satsningar och åtgärder för att förebygga och
hantera hot och risker, såväl i fred som i krig.
Regeringen anser att ledningssystemet för
totalförsvaret med dess olika komponenter i huvudsak
är utformat på ett ändamålsenligt och lämpligt sätt.
Härutöver bör säkerställas att ledning vid
situationer i fred, och som inte faller under
totalförsvarets verksamhet, motsvarar de krav som
föranleds av att den vidgade säkerhetssynen täcker
ett helt spektrum av hot både i fred och krig.
Sårbarhets- och säkerhetsutredningen har behandlat
dessa frågor (SOU 2001:41). Regeringen behandlar i
det följande sin principiella syn på ledning i
samband med krishantering i samhället i fred. Denna
grund utgör också basen för verksamheten då
begreppet totalförsvar är tillämpligt, dvs. i krig
och vid krigsfara. Därtill skall
totalförsvarsresurserna kunna användas för att
stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera
svåra påfrestningar på samhället i fred.

Principer för ledning i samband med krishantering i
samhället

Regeringen föreslår att funktionsindelningen inom
det civila försvaret skall upphöra.

Regeringen bedömer:

· Ansvarsprincipen bör tillämpas och omfatta all
planering av verksamhet i fred, inklusive
beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället
i fred och under höjd beredskap. Verksamhetens
organisation och lokalisering bör så långt som
möjligt överensstämma i fred och i krig.
·
· I största möjliga utsträckning bör en kris
hanteras av den nivå eller instans som närmast
berörs av det akuta krisförloppet.
·
Inom ett geografiskt område bör det finnas ett
organ som ansvarar för inriktning, prioritering
och samordning av tvärsektoriella
krishanteringsåtgärder.
· Förmåga till tvärsektoriell samordning vid
beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället
i fred bör säkerställas. Principerna för
samhällets krishantering bör ta sin utgångspunkt
i den fredstida verksamheten och även utgöra en
grund för ledning under höjd beredskap.
·
I skälen för sitt förslag och sin bedömning anför
regeringen bl.a. följande.

Regeringen anser att erfarenheterna från krisförlopp
och krishantering i samhället visar att sådana
situationer oftast hanteras väl, om de endast berört
enstaka myndigheter eller sektorer. Samhällets
förmåga att hantera svåra kriser som berör många
samhällssektorer och som dessutom kräver en
omfattande insats från den nationella nivån måste
däremot stärkas, anser regeringen.

Genom riksdagens beslut 1985 infördes ett system
med funktioner för planeringen av det civila
försvaret. Funktionsansvaret och
funktionsindelningen anser regeringen vara alltför
starkt kopplade till den hotbild som gällde då
systemet infördes.
Regeringen anser vidare att det finns behov av att
precisera områdesansvariga organs roller och ansvar
mot bakgrund av den nya hotbilden och de nya krav
som då gör sig gällande. Detta gäller samtliga
nivåer.

Övergripande principer

Regeringen anser att en helhetssyn skall prägla
samhällets satsningar och att beredskapen skall
byggas underifrån. Utgångspunkten bör således vara
de åtgärder som vidtas i den normala
fredsverksamheten varefter kompletterande åtgärder
vidtas för beredskapen mot svåra påfrestningar på
samhället i fred samt för att motstå ett krig. En
samordning bör ske av åtgärder för hela hotskalan
fred-krig. I det följande redovisar regeringen, i
enlighet med Sårbarhets- och säkerhetsutredningens
(SOU 2001:41) förslag, vissa principer som bör gälla
för att nå en helhetssyn i hanteringen av kris- och
krigssituationer.

Ansvarsprincipen innebär att den som ansvarar för
en verksamhet i fred även skall ansvara för den i
krig, om verksamheten då skall upprätthållas.
Ansvarsprincipen är styrande för planeringen inom
det civila försvaret. Formuleringen av principen har
relaterats till kriget som hotbild. Ansvarsprincipen
bör dock tillämpas också på uppgifter som har
anknytning till svåra påfrestningar på samhället i
fred. En sådan utvidgning säger regeringen vara
naturlig med hänsyn till den breddning av
säkerhetsbegreppet som har skett på senare tid.
En tillämpning av ansvarsprincipen är
likhetsprincipen. Den kan formuleras på så sätt att
verksamhetens organisation och lokalisering så långt
som möjligt skall överensstämma i fred, kris och
krig. Under den tid då den dimensionerande hotbilden
var en invasion som syftade till en ockupation av
landet innebar normalplaneringen att en myndighets
viktigaste delar vid mobilisering skulle bege sig
till en särskild krigsuppehållsplats som i regel var
belägen tiotals mil från fredsuppehållsplatsen.
Denna har nu övergivits till förmån för en planering
som innebär att man i det längsta är kvar på
fredsuppehållsplatsen men genomför vissa åtgärder på
denna i syfte att skapa fysiskt skydd, fungerande
tele- och dataförbindelser, säker elförsörjning m.m.
Ytterligare en princip som bör tillämpas vid
hanteringen av kriser i samhället benämner
regeringen närhetsprincipen. Denna princip innebär
att kriser skall hanteras på lägsta möjliga nivå i
samhället. Krishanteringen bör lyftas till högre
nivåer endast om detta krävs för en rationell
prioritering av olika åtgärder eller om samordningen
av insatserna av andra skäl blir lidande av att
krisen hanteras på den närmast berörda nivån.

Strukturen för krishantering

Regeringen avser att våren 2002 återkomma till
riksdagen om en reformerad struktur för
krishantering i samhället. Regeringen redovisar i
det följande huvuddragen i denna struktur. I vissa
avseenden är det fråga om att tydliggöra
förhållanden som gäller redan i dag.

Strukturen för krishantering avser ett sektors-
och ett områdesperspektiv. Båda perspektiven måste
enligt regeringen beaktas för att uppnå en
tillräcklig förmåga att hantera kriser. Det
områdesvisa perspektivet bör emellertid ges en ökad
tyngd.
Med områdesansvar menas att det inom ett
geografiskt område finns ett organ som ansvarar för
inriktning, prioritering och samordning av
tvärsektoriella krishanteringsåtgärder som behöver
vidtas i en given situation. Områdesansvaret bör
finnas på tre nivåer i samhället: nationell,
regional och lokal nivå. Grundläggande är att
hanteringen av en krissituation inte bör ske på
högre nivå än nödvändigt. Områdesansvaret bör utövas
av befintliga besluts- och ledningsorgan på
respektive nivå. Detta innebär att områdesansvaret
på nationell nivå ytterst utövas av regeringen, på
regional nivå av länsstyrelsen och på lokal nivå av
kommunen.
Sårbarhets- och säkerhetsutredningen föreslår att
ett krishanteringsorgan skall inrättas på nationell
nivå i Sverige. Krishanteringsorganet skall under
regeringen samordna de insatser som kan krävas på
nationell nivå under allvarliga kriser. Det
nationella krishanteringsorganet bör organisatoriskt
vara placerat inom Regeringskansliet. Utredningen
har liksom Försvarsberedningen framhållit att
regeringens roll i den nationella krishanteringen är
av utomordentlig betydelse vid allvarliga kriser,
bl.a. när det gäller samordning i olika avseenden.
I likhet med flera remissinstanser anser dock
regeringen att det inte skall inrättas något
nationellt krishanteringsorgan inom
Regeringskansliet i enlighet med utredningens
förslag. Förslaget aktualiserar emellertid vissa
frågor vad gäller krishantering inom
Regeringskansliet. Regeringen nämner i sammanhanget
att Regeringskansliets krishanteringsorganisation
ses över i särskild ordning, bl.a. mot bakgrund av
det nyss nämnda förslaget.
Länsstyrelsens områdesansvar på regional nivå bör
främst inriktas på att lämna stöd till de kommuner
och andra aktörer som berörs av en kris.
Länsstyrelserna bör samordna planeringen beträffande
kommunernas, landstingets och statliga aktörers
åtgärder inför en kris samt bör ha en
samordningsroll under krisen. Vidare bör
länsstyrelserna följa upp kommunernas verksamhet.
Länsstyrelsen bör i normalfallet inte ha direkta
beslutsbefogenheter vad gäller krishantering, om
inte regeringen så beslutar i enskilda fall. Om en
krissituation berör flera län och en samordning
behövs, bör regeringen kunna besluta att en
länsstyrelse tar över samordningsuppgifterna i det
geografiska område som berörs. Länsstyrelsen kan
redan i dag utöva ledningsansvar i vissa situationer
enligt räddningstjänstlagen (1986:1102), vilket är
en ordning som bör bestå. Grundregeln bör emellertid
vara att kriser som berör flera länsstyrelser så
långt som möjligt skall hanteras genom samverkan
mellan länsstyrelserna.
På lokal nivå bör enligt regeringen
områdesansvaret i första hand utövas av
kommunstyrelsen. Till skillnad från länsstyrelsernas
stöd handlar kommunernas områdesansvar om att vidta
faktiska åtgärder för att minska skadeverkningarna i
en krissituation. En förutsättning för att
kommunerna skall kunna ta ett områdesansvar är dock
att kommunerna ges möjlighet att inrätta särskilda
krisledningsorgan i en allvarlig krissituation och
att kommunerna ges ett vidgat planeringsansvar för
sådana situationer. Detta förutsätter enligt
Sårbarhets- och säkerhetsutredningen att
kommunallagen och annan berörd lagstiftning ändras
och kompletteras. Regeringen har i maj i år
uppdragit åt en särskild utredare att göra en
översyn och lämna förslag till de lagändringar som
behövs för kommunernas och landstingens organisation
och beslutsfattande vid extraordinära händelser i
samhället i fred (dir. 2001:40). Uppdraget skall
redovisas senast den 30 november 2001.
Regeringen anser vidare att krissituationer som
berör flera kommuner ofta bör kunna hanteras genom
samverkan mellan berörda kommuner, dvs. utan att en
samordnande instans på högre nivå engageras. En
sådan ordning är vanlig vid räddningstjänst. Detta
bör också vara huvudregeln.

Andra ansvarsförhållanden som kan behöva övervägas

Enligt regeringen finns det ett behov av fackmässig
samordning. Denna typ av samordning saknar en
entydig geografisk dimension och gäller i stället
själva verksamheten oavsett på vilken plats eller
nivå som denna bedrivs. Behovet av samordning
genereras av starka ömsesidiga beroendeförhållanden,
som t.ex. inom den tekniska infrastrukturen, eller
från ett behov av att utgå från vissa gemensamma
förutsättningar vid genomförandet, t.ex. vid
utbildning och övningar om krishantering.

Regeringen anser att sådana beroendeförhållanden
finns på olika nivåer i samhället. Inte minst gäller
detta mellan centrala statliga myndigheter. Ett
exempel på hur samordning inom ett aktuellt
sakområde skulle kunna ske är att berörda tilldelas
ett samverkansansvar enligt utredningens förslag.
Kravet på anpassningsförmåga medför att vissa
myndigheter inom det civila försvaret behöver ha
möjlighet att medverka i den omvärldsbevakning som
krävs för att trygga anpassningsförmågan. De behöver
också upprätthålla viss kompetens som enbart är
inriktad på förhållandena vid höjd beredskap.
Ett sätt att försäkra sig om att berörda
myndigheter har förmåga att åstadkomma erforderlig
anpassning är enligt regeringen att tilldela dem ett
bevakningsansvar. Bevakningsansvar innebär att
myndigheten dels skall kunna genomföra erforderlig
omvärldsbevakning, dels upprätthålla den kompetens
som krävs för att åstadkomma en anpassning och dels
att myndigheten i övrigt skall kunna motsvara de
krav som ställs på förberedelserna inför höjd
beredskap.
Riksdagen beslutade (prop. 1984/85:160, bet.
1984/85:FöU11, rskr. 1984/85:388) att
totalförsvarets civila delar skulle indelas i
funktioner. För varje funktion skulle en ansvarig
myndighet utses som i fred under regeringen har det
övergripande ansvaret för att krigsorganisationen,
krigsplanläggningen och övriga
beredskapsförberedelser inom funktionen samordnas.
I dag finns på central nivå närmare 60
beredskapsmyndigheter (beredskapsförordningen
1993:242), dvs. sådana myndigheter vars verksamhet
har särskilt stor betydelse för totalförsvaret och
som därför skall fortsätta sin verksamhet under höjd
beredskap. Av dessa är 15 s.k. funktionsansvariga
myndigheter som var och en svarar för samordning
m.m. inom någon av det civila försvarets totalt 18
funktioner.
De nyss redovisade principerna för samhällets
krishantering samt de förändrade kraven på civilt
försvar gör enligt regeringen att den nuvarande
funktionsindelningen har förlorat sin betydelse och
därför föreslås upphöra. Vissa myndigheter måste
dock även i fortsättningen ha ett ansvar som är
kopplat till totalförsvaret. Ett exempel på ett
sådant ansvar är det s.k. bevakningsansvar som
utredningen föreslår.

Ledning och samordning av totalförsvaret

Regeringens redovisning av ledning och samordning av
totalförsvaret sker mot bakgrund av vad
försvarsutskottet tidigare har begärt i ärendet
(bet. 2000/01:FöU9) och med beaktande av de
grundläggande utgångspunkter för den framtida
utformningen av ledningsorganisationen för
totalförsvaret som utskottet redovisade i betänkande
1999/2000:FöU2. Mot bakgrund av vad
försvarsutskottet i dessa sammanhang har anfört och
att det militära försvarets ledningsorganisation för
närvarande genomgår en omfattande omstrukturering,
har regeringen funnit det motiverat med en tämligen
utförlig redogörelse.

Inledningsvis definierar regeringen några i
ledningssammanhang vanligt förekommande begrepp och
uttryck. Ledningssystem används som en samlingsterm
för de olika beståndsdelar som behövs för att
ledning skall kunna utföras. Ledningssystemet kan i
denna vida bemärkelse sägas bestå av bestämmelser,
organisation, doktrin, personal och teknik.
Andra begrepp som används i det följande är
insatsledning respektive verksamhetsledning. Med
insatsledning menas den ledning som sker inom
Försvarsmakten då myndigheten löser någon av sina
fyra huvuduppgifter. Med verksamhetsledning menas
hur Försvarsmakten internt leder myndig-hetens
verksamhet i fred för att producera de förband som
används vid insatser. De regeringsbeslut som ligger
till grund för Försvarsmaktens ledning kallas i det
följande för regeringens styrning.
För att beskriva ledning inom det civila försvaret
används begreppen samordning och samverkan.
Samordning innebär att se till att den verksamhet
som bedrivs av olika samhällsorgan genomförs med
utgångspunkt i gemensamma planeringsförutsättningar
och att själva genomförandet inte präglas av
divergerande mål mellan olika samhällsorgan.
Samverkan skall förstås som dialogen mellan olika
självständiga och sidoordnade samhällsaktörer för
att samordnat uppnå gemensamma mål.

Militärt försvar

Ledning av det militära försvaret

Regeringen bedömer att nuvarande beslutsbefogenheter
och ansvarsfördelning mellan regeringen och
Försvarsmakten är lämpligt fördelade. Några
organisatoriska reformer aktualiseras inte. Detta
avser både förhållanden vid insatser med
Försvarsmakten i dess olika uppgifter och frågor som
rör styrningen av Försvarsmaktens
förvaltningsmässiga verksamhet. Utvecklingen av
Regeringskansliets och Försvarsmaktens kapacitet att
lämna underlag till regeringen bör fortsätta inom
ramen för nuvarande förvaltningsprinciper.

I skälen för sin bedömning framhåller regeringen
bl.a. följande.

Försvarsmakten lyder under regeringen.
Försvarsmaktens uppgifter och organisation regleras
genom myndighetens instruktion. Årligen beslutar
regeringen om resurstilldelning, beredskap,
verksamhetsinriktning m.m. i regleringsbrev och i
särskilda beslut.

Bestämmelser om regeringens styrning av
myndigheter i fred och i krig, inklusive
Försvarsmakten, återfinns i regeringsformen och i
vissa lagar och förordningar. Bestämmelserna
uttrycker den grund som politiskt har beslutats och
som styr både beslutsformerna och organisationen av
regeringens, Regeringskansliets och Försvarsmaktens
arbete. Grundläggande härvidlag är bl.a. den
författningsgivna uppdelningen av
beslutsbefogenheter mellan riksdagen och regeringen,
regeringens kollektiva beslutsfattande samt att
regeringen styr de myndigheter som lyder under
denna, däribland Försvarsmakten.
I 10 kap. 9 § regeringsformen regleras
kompetensfördelningen mellan regering och riksdag
bl.a. när det gäller befogenheter att sätta in
Försvarsmakten i strid. Härutöver innehåller
regeringsformen särskilda bestämmelser om krig och
krigsfara. Därmed finns i regeringsformen och i
annan lag, t.ex. lagen (1992:1153) om väpnad styrka
för tjänstgöring utomlands, en utförlig reglering av
de författningsmässiga villkoren för när regeringen
får sätta in Försvarsmakten. Regeringen kan inom
dessa ramar vid varje givet tillfälle mycket snabbt
fatta beslut om så skulle vara nödvändigt.

Försvara Sverige mot väpnat angrepp

Av 10 kap. 9 § regeringsformen framgår att
regeringen får sätta in rikets Försvarsmakt eller
del därav i strid för att möta väpnat angrepp mot
riket. Förklaring om att Sverige är i krig får, utom
vid väpnat angrepp, inte ges utan riksdagens
medgivande. Regeringsformen anger vidare att vissa
ärenden kan avgöras av chefen för
Försvarsdepartementet under statsministerns
överinseende. Sådana ärenden anges i lagen
(1974:613) om handläggningen av vissa
regeringsärenden och omfattar bl.a. föreskrifter om
Försvarsmaktens mobilisering samt
totalförsvarspliktigas och reservofficerares
inkallelse och tjänstgöring i Försvarsmakten.

Regeringens beslut vid ett väpnat angrepp omfattar
ramarna för Försvarsmaktens verksamhet och grundas
på de politiska överväganden som regeringen gör i
den enskilda situationen. Regeringens beslut är
därmed av strategisk karaktär och utgör i nästa steg
grunden för Försvarsmaktens militärstrategiska
ledning och myndighetsledningens inriktning och
order till Operativa insatsledningen och
militärdistrikten.
Regeringen kan härutöver besluta om villkor för
Försvarsmaktens uppträdande, t.ex. regler för
enskilda förbands verksamhet. En utgångspunkt är
dock att inte lämna mer detaljerade instruktioner än
nödvändigt.

Hävda vår territoriella integritet

Av 10 kap. 9 § regeringsformen framgår att
regeringen får bemyndiga Försvarsmakten att använda
våld i enlighet med internationell rätt och sedvänja
för att hindra kränkning av rikets territorium i
fred eller under krig mellan främmande stater.
Sådana bemyndiganden återfinns i förordningen
(1982:756) om Försvarsmaktens ingripanden vid
kränkningar av Sveriges territorium under fred och
neutralitet, m.m. (IKFN-förordningen). Normalt
förekommande verksamhet inom ramen för uppgiften att
hävda vår territoriella integritet leds av
Försvarsmakten med stöd av andra myndigheter utan
att regeringsbeslut behöver fattas i det enskilda
fallet. Regeringen understryker att IKFN-
förordningen ger Försvarsmakten omfattande
befogenheter att hävda den territoriella
integriteten fram till dess att Sverige kommer i
krig, då förordningen upphör att gälla.

Regeringen vill peka på att det i sak kan vara
svårt att avgöra när en situation övergår från att
vara en allvarlig kränkning av territoriell
integritet till att utgöra början på ett väpnat
angrepp. Detta är dock knappast något nytt
förhållande. Nya metoder för subversiv verksamhet
och s.k. asymmetrisk krigföring har i sin tur följts
av motsvarande utveckling av motmedel. Emellertid
kan teknikutvecklingen göra att denna problematik
under en period accentueras, t.ex. genom nya
möjligheter till informationsoperationer och
ledningskrigföring och det faktum att hot kan riktas
mot en stat i sådana former att det kan vara svårt
att avgöra vem som är angripare. Vid sådana
situationer och i de inledande skeendena till ett
väpnat angrepp torde därmed höga krav behöva ställas
på bl.a. Polisens verksamhet, respektive samarbetet
mellan Polisen och Försvarsmakten m.fl. myndigheter.
Det är sedan regeringens uppgift att avgöra när en
kränkning av territoriell integritet i någon form
trappas upp och övergår till ett väpnat angrepp.

Bidra till fred och säkerhet i omvärlden

Enligt lagen (1992:1153) om väpnad styrka för
tjänstgöring utomlands kan regeringen efter begäran
av FN eller beslut som fattats av OSSE ställa en
väpnad styrka till förfogande för fredsbevarande
verksamhet utomlands. För att ställa en väpnad
styrka till förfogande för en insats med
fredsframtvingande inslag, krävs däremot beslut av
riksdagen som också kan ange de ramar som skall
gälla för insatsen. Därefter fattar regeringen
beslut om Försvars-maktens deltagande och villkoren
för detta i enlighet med riksdagens beslut. Som ett
led i strävan att förkorta tiden fram till dess att
en styrka kan vara på plats, har regeringen
bemyndigat Regeringskansliet (Försvarsdepartementet)
att besluta om anvisningar för att Försvarsmakten
skall kunna planera och vidta förberedelser för
framtida internationella insatser.

Såväl riksdagen som regeringen har betonat vikten
av att förkorta tiden från det att behovet av en
internationell insats uppstår till dess att
förbanden är på plats och kan lösa sina uppgifter.
En svensk insats kan först ske när det finns ett
relevant mandat. Tiden det tar att få ett sådant
mandat måste accepteras. En viktig del som vi
däremot själva kan påverka, säger regeringen, är att
regeringens och riksdagens beslut bereds så snabbt
som möjligt. De formella möjligheterna för en snabb
beredning och ett snabbt beslut är goda både inom
Regeringskansliet och i riksdagen, hävdar
regeringen, men förutsätter samtidigt en enighet i
sak om lämpligheten av den aktuella insatsen.
Förutsättningar för snabba insatser bygger också på
att finansieringen av en ny insats är klar och att
förbandet har en beredskap och ett
personalförsörjningsläge som gör att förbandet
snabbt kan vara på plats.
Godkännande och i förekommande fall utfärdande av
särskilda regler för Försvarsmaktens uppträdande i
internationella insatser, s.k. Rules of Engagement,
bereds av Regeringskansliet i samverkan med
Försvarsmakten. Beredningen av sådana regler sker
inom ramen för de villkor som regeringen och
riksdagen har satt upp för den aktuella insatsen och
i enlighet med svenska åtaganden i internationella
överenskommelser. Enligt regeringens mening bör
strävan vara att de svenska förbanden får så få
begränsningar som möjligt. Syftet härmed är att ge
bästa möjliga förutsättningar för förbandschefen att
på plats kunna lösa uppgiften som följd av mandatet
för den internationella fredsfrämjande insatsen.

Stärka samhället vid svåra påfrestningar på samhället i fred m.m.

Försvarsmaktens resurser skall kunna användas för
att stärka det svenska samhället vid svåra
påfrestningar i fred. Vidare skall Försvarsmakten
under vissa förutsättningar kunna lämna stöd till
andra myndigheter i deras ordinarie verksamhet.
Regeringen har beslutat om de villkor som gäller för
att Försvarsmakten skall kunna delta i sådan
verksamhet genom förordningen (1986:1111) om militär
medverkan i civil verksamhet.

Regeringen anför att den hösten 2000 beslutade om
direktiv för en översyn av Försvarsmaktens stöd till
andra myndigheter m.m. (dir. 2000:87). Syftet med
översynen är att få ett klarare och mer entydigt
regelsystem som ger uttryck för den helhetssyn som
skall prägla samhällets satsningar och åtgärder för
att förebygga och hantera hot och risker, såväl i
fred som i krig.
För det stöd med personal och materiel som
Försvarsmakten ofta lämnar i samband med svåra
olyckor, bränder och översvämningar m.m., finns
bestämmelser i räddningstjänstlagen (1986:1102).

Regeringens styrning av Försvarsmakten

Regeringen hänvisar till att försvarsutskottet i
betänkande 1999/2000:FöU2 anfört att den nuvarande
gränsdragningen mellan regeringens och
Försvarsmaktens ansvar borde granskas, t.ex. i fråga
om ekonomisk planering, beslut om
verksamhetsinriktning och materielförsörjning.
Utskottet har även berört frågan i betänkande
2000/01:FöU9. Med anledning av detta och i frågor
som gäller regeringens styrning av Försvarsmakten i
allmänhet vill regeringen anföra följande.

Regeringen styr Försvarsmaktens reguljära
fredstida verksamhet genom regeringsbeslut, t.ex.
årliga regleringsbrev. Regeringens beslut har, som
fallet är även gentemot andra myndigheter,
karaktären av mål- och resultatstyrning. Regeringens
kollektiva beslutsfattande och den gemensamma
beredning som ofta föregår detta ger den legitimitet
och den allsidiga behandling som behövs.
Regeringens styrning av Försvarsmaktens fredstida
verksamhet omfattar i sak exempelvis mål för
förbandsverksamheten, utveckling av kompetenser och
förmåga i olika avseenden, förutsättningar för
militärstrategisk planering, beredskap hos
förbanden, materielförsörjning, utnämningar samt
anpassningsåtgärder vid förändrade
säkerhetspolitiska förutsättningar.
Regeringsformen ger vidare, anför regeringen, en
fullt tillräcklig grund för regeringen att styra
Försvarsmakten så bestämt och i den omfattning som
regeringen finner lämpligt i varje särskild
situation. Myndighetens chef skall i
överensstämmelse med detta se till att regeringen
får det underlag som den behöver för att ta
ställning till omfattningen och inriktningen av
Försvarsmaktens verksamhet. Detta gäller inte minst
vid internationell verksamhet.
Utöver regeringens beslut är förhållandet mellan
regeringen och myndigheterna även beroende av
informella kontakter mellan företrädare för
Regeringskansliet och myndigheterna. För att kunna
bereda regeringsbeslut, och för att kunna följa upp
genomförandet av beslut, behövs därför en
strukturerad och tidvis omfattande dialog mellan
representanter ur Försvarsdepartementet och
Försvarsmakten.
Regeringskansliets förmåga att bereda ärenden som
rör inriktningen av Försvarsmaktens
militärstrategiska planering, anpassningsplanering
och underrättelsetjänst har på senare tid förstärkts
enligt regeringen. Förekomsten av olika linjeenheter
och sekretariat som alla deltar i dialogen med
Försvarsmakten fordrar samtidigt en koordinering av
kontakterna mellan Regeringskansliet och
Försvarsmaktens högkvarter.
Som nyss nämnts har försvarsutskottet anfört att
gränsdragningen mellan regeringens och
Försvarsmaktens ansvar borde granskas. De exempel
som utskottet ger handlar om regeringens styrning av
Försvarsmaktens verksamhetsledning. Det som
aktualiserat frågan är enligt utskottet beredningen
1999 av Försvarsmaktens grundorganisation, där
utredningsarbetet ägde rum i en arbetsgrupp med
representation ur Försvarsdepartementet och
Högkvarteret. Regeringen vill i denna fråga anföra
följande.
Arbetsgrupper inom Regeringskansliet med
representation ur både departement och myndigheter
är en gängse form för att bereda mer omfattande
frågor. Arbetsformen är ofta ändamålsenlig när det i
beredningen av en komplex fråga finns ett behov av
att tillföra sakkunskap från olika specialområden.
Enligt regeringens bedömning utgjorde arbetsgruppen
en lämplig arbetsform för den aktuella frågan och
det kommer sannolikt även framgent att finnas ett
behov av att under motsvarande former bereda
komplexa frågor.
Regeringen anser däremot inte att förhållanden
inom säkerhets- och försvarspolitikens område
föranleder förvaltningspolitiska förändringar
innebärande att t.ex. delar av Regeringskansliet och
Högkvarteret skulle integreras i samma myndighet.
Regeringen anser det inte heller aktuellt att ändra
beslutsbefogenheterna mellan regeringen och
Försvarsmakten.

Regeringens, Regeringskansliets och Högkvarterets
organisation vid insatser med Försvars-makten

En särskild fråga rör regeringens och
Regeringskansliets verksamhet vid insatser med
Försvarsmakten i fred och under höjd beredskap. I
dessa fall övergår ju regeringens styrning från
inriktning av Försvarsmaktens verksamhetsledning
till att sätta in Försvarsmakten i enlighet med
myndighetens uppgifter. Regeringen vill i detta
sammanhang anföra följande.

I allt väsentligt går de bestämmelser och den
organisation som gäller för regeringens reguljära
myndighetsstyrning att tillämpa för beslut om
insatser med Försvarsmakten i fred och i krig. Sedan
lång tid har inriktningen varit att inte binda
regeringen och Regeringskansliet vid detaljerade
rutiner som avviker från de sedvanliga
arbetsformerna och som i den uppkomna situationen
kan visa sig vara olämpliga eller försvåra ett
snabbt och kraftfullt agerande. Det viktiga är att
det finns ändamålsenliga bestämmelser, övad
personal, tillgång på experter och ett tillräckligt
tekniskt ledningsstöd för att regeringen skall kunna
agera och att Regeringskansliet med stöd av berörda
myndigheter kan bereda regeringens beslut med de
tidskrav som läget kräver. Under höjd beredskap har
Försvarsmakten härvid en särställning.
Förberedelser för ledning under höjd beredskap
sker bl.a. inom ramen för den s.k. särskilda
planläggningen. Denna planläggning har nyligen setts
över.
Generellt kan dock sägas att regeringen även i
detta fall har möjlighet att organisera
regeringsarbetet och departementsorganisationen inom
Regeringskansliet på mest lämpliga sätt i den
enskilda situationen. Strävan är dock att så långt
som möjligt bibehålla ordinarie organisation och
rutiner även under mer krävande händelser och
arbetsformer. Under höjd beredskap kan
Regeringskansliets beredningskapacitet förstärkas
med militär personal på den nivå som behövs. Detta
kan även inkludera en fysisk samgruppering av delar
av Regeringskansliet och Högkvarteret.
En fråga härutöver gäller hur de organisatoriska
relationerna mellan Försvarsmakten och
Regeringskansliet bör utformas för att säkerställa
att Regeringskansliets beredningskapacitet och
underlagsbehov tillgodoses vid mer krävande insatser
med Försvarsmakten i fred. Det kan t.ex. gälla mer
omfattande internationella insatser eller allvarliga
kränkningar av territoriell integritet. En viktig
uppgift i samband med kommande översyner av
Regeringskansliets (Försvarsdepartementets) och
Högkvarterets organisation är sålunda att beakta
denna typ av frågor.

Ledning inom Försvarsmakten

Regeringen föreslår att beslutet om lokaliseringen
av Operativa insatsledningen till Täby/Näsbypark
skall upphävas och att regeringen skall besluta om
organisationsenhetens lokalisering.

Regeringen bedömer att den av riksdagen beslutade
omorganisationen av Försvarsmaktens
ledningsorganisation bör genomföras som planerat.
Arbetet med att förbättra avvägningsfunktionen inom
Försvarsmaktens högkvarter bör fortsätta.
Tillkomsten av en strategiledning inom Högkvarteret
har förbättrat dessa möjligheter, men det är viktigt
att planerings-, uppföljnings- och
avvägningsprocesser fortlöpande utvecklas och
förstärks.

I skälen för sitt förslag anför regeringen bl.a.
följande.

På regeringens förslag beslutade riksdagen våren
2001 att Operativa insatsledningen skall lokaliseras
till Täby/Näsbypark (prop. 2000/01:113, bet.
2000/01:FöU9, rskr. 2000/01:214).
Den 11 september 2001 utsattes USA för ett
omfattande terroristangrepp. Attacken belyser
sårbarheten i konventionella byggnader samt riskerna
för de människor som har sina arbetsplatser eller
bostäder i anslutning till en angripares mål. Mot
bl.a. den bakgrunden anser regeringen att det finns
skäl att utreda ytterligare lokaliseringsalternativ
innan byggnationen för Operativa insatsledningen
påbörjas i Täby/Näsbypark. En sådan utredning bör
även inkludera alternativ som inte var aktuella vid
tidpunkten för riksdagens beslut om lokaliseringen
till Täby/Näsbypark. Som regeringen i tidigare
sammanhang anfört, bör Operativa insatsledningen
lokaliseras i närheten av rikets högsta ledning och
Försvarsmaktens högkvarter.
Det är angeläget att Operativa insatsledningen
snarast kan verka samlat från en gemensam plats. Det
bör därför vara en uppgift för regeringen att
besluta om Operativa insatsledningens lokalisering.

I skälen för sin bedömning anför regeringen bl.a.
följande.

Bakgrund

Regeringens redovisning av den närmare utformningen
av Försvarsmaktens ledningsorganisation m.m.
kompletterar och sammanfattar den redovisning som
regeringen tidigare lämnat i prop. 1999/2000:97
Vissa organisatoriska frågor inom Försvarsmakten
m.m. samt i prop. 2000/01:113 Vissa ledningsfrågor
inom det militära försvaret m.m.

Försvarsmaktens ledningsorganisation har under de
senaste åren genomgått en stor förändring.
Reformeringen av ledningsorganisationen har utgjort
en nödvändig del i förändringen av det militära
försvaret. Utgångspunkterna och formerna för
ledningsorganisationen har därmed ändrats från en
inriktning mot invasionsförsvar till ett
insatsförsvar för framtida bredare och mer komplexa
hot.
Riksdagen beslutade i mars 2000 en principiell
utformning av den militära ledningsorganisationen
(prop. 1999/2000:30 bet. 1999/2000:FöU2, rskr.
1999/2000:168). Den nya ledningsorganisationen för
Försvarsmakten består sedan 2000 av ett högkvarter,
en operativ insatsledning samt fyra militär-
distrikt.
Organisationsförändringen innebar en minskning av
antalet ledningsnivåer från fyra till tre och en
minskning av antalet staber från tjugosju till sex.
Vissa organisationsförändringar genomfördes även i
Högkvarterets organisation. Sålunda organiserades
strategiledningen genom att planeringsstaben och
operationsledningen slogs ihop. Försvarsmakten fick
i denna bemärkelse därmed en koncernledning.
Enligt regeringens mening är ledning inom det
militära försvaret sålunda ingen statisk verksamhet,
utan något som förändras i takt med att nya
erfarenheter vinns och ledningsprinciper utvecklas.
Detta måste prägla ledningsorganisationens
utformning.

Organisation och ansvarsförhållanden

Försvarsmakten består av två delvis överlappande
delar. Den ena är insatsorganisationen, den andra är
grundorganisationen. Insatsorganisationen består av
krigsförband (operativa insatsförband och nationella
skyddsstyrkor) vars utformning styrs av den
operativa förmåga och de kompetenser som riksdagen
och regeringen har beslutat. Insatsorganisationens
förband används i högre beredskapsnivåer för
insatser inom och utom Sveriges gränser. Insats-
organisationens förband utgör grunden för de förband
som genomför fredsfrämjande insatser utomlands.
Insatsorganisationens resurser (materiel och
anställd personal) används även inom ramen för
grundorganisationens verksamhet, t.ex. för
utbildning, för att hävda territoriell integritet
samt för andra insatser.

Grundorganisationen bedriver verksamhet som syftar
till att utveckla, vidmakthålla och avveckla
krigsförband och andra resurser avsedda för
insatsorganisationen. Grundorganisationen utvecklar
och vidmakthåller också de kompetenser som
Försvarsmakten skall ha. Verksamheten består av
personal, materiel, anläggningar och planer, vilka i
en koordinerad process förs samman till krigsförband
som därefter hålls i beredskap inom
insatsorganisationen. Grundorganisationen genomför
således de aktiviteter som behövs för att organisera
krigsförband.
Försvarsmakten leds av en chef som benämns
överbefälhavare. Försvars-makten är en myndighet
under regeringen och myndighetschefen är alltså
ansvarig inför regeringen i såväl fred som i krig.
Myndighetsledningen med Högkvarteret och Operativa
insatsledningen utgör Försvarsmaktens centrala
ledningsnivå. Myndighetsledningen beslutar på
militärstrategisk nivå och beslutar om de
försvarsförberedelser som krävs i form av
utveckling, vidmakthållande och avveckling av
förband, funktioner och övriga resurser. Ett exempel
på en central uppgift för myndighetsledningen är att
avväga mellan å ena sidan de övergripande kraven på
insatsorganisationens styrka, sammansättning,
beredskap och uthållighet och å andra sidan hur
grundorganisationens resurser skall fördelas för att
så långt det är möjligt uppfylla dessa krav.
Myndighetsledningens resurs för att genomföra
dessa avvägningar är Högkvarteret och däri ingående
ledningar. Inom Högkvarteret finns således enheter
för strategiledning, krigsförbandsledning,
grundorganisationsledning, underrättelse- och
säkerhetstjänst, personal etc. Från Högkvarteret
leds därmed även utveckling, vidmakthållande och
avveckling av insatsorganisationens krigsförband.
Regeringen understryker här behovet av fortsatt
strävan att i Försvarsmaktens högkvarter förbättra
avvägningsfunktionen för stridskrafternas
utveckling. Tillkomsten av en strategiledning inom
Högkvarteret har enligt regeringens mening
förbättrat dessa möjligheter, men det är viktigt att
planerings-, uppföljnings- och avvägningsprocesser
fortlöpande utvecklas och förstärks.

Insatsledning

De principiella grunderna för hur insatsledning inom
Försvarsmakten bedrivs finns samlat i
Försvarsmaktens ledningsdoktrin. I denna ingår
särskilda styrdokument, t.ex. Försvarsmaktens
Grundsyn Ledning.

Försvarsmaktens ledningsorganisation är utformad
för att kunna leda insatsorganisationen mot de krav
på operativ förmåga i olika avseenden som riksdagen
beslutar. Härutöver skall kompetens finnas i
ledningsorganisationen för att bl.a. kunna leda
väpnad strid i högre förband.
Insatsledning innebär att leda förband ur
insatsorganisationen när denna löser någon av
Försvarsmaktens fyra huvuduppgifter. Insatsledning
sker samtidigt på olika nivåer beroende på insatsens
komplexitet och storlek. Inom Försvarsmakten används
tre nivåer för att ange olika typer av
insatsledning: militärstrategisk, operativ och
taktisk.
Militärstrategisk, operativ och taktisk ledning
har generellt sett olika karaktär för syfte,
användning av resurser och för utsträckning i tid
och rum. Militärstrategisk ledning är övergripande
och avser insatsledning som, i enlighet med vad
regeringen och riksdagen beslutat, fördelar militära
resurser till militära operationer samt ger
tillhörande riktlinjer och ramar. Operativ ledning
avser insatsledning av operationer vilka
kännetecknas av en omfattande samordning av och
integration mellan olika slag av stridskrafter.
Operativ ledning utgör länken mellan
militärstrategisk ledning och taktisk ledning.
Taktisk ledning innebär insatsledning av mindre
omfattning och enskilda strider. Dessa är således
mer avgränsade till tid och rum än operationer.
I syfte att öka interoperabiliteten vid
internationella insatser anpassas Försvarsmaktens
ledningsorganisation till internationell standard
för stabsutformning samt till internationella
planerings- och ledningsmetoder.
Militärstrategisk ledning utövas under
överbefälhavaren av Högkvarterets strategiledning.
Denna ledning utgör grunden för verksamheten inom
övriga delar av Högkvarteret och för Operativa
insatsledningens och militärdistriktens planering
och ledning av nationella och internationella
insatser. Högkvarteret fördelar militära resurser
och samverkar med civila myndigheter på central
nivå.
Operativ och taktisk ledning utövas av Operativa
insatsledningen som är underställd Högkvarteret. I
denna ingår en operationsledning och tre taktiska
kommandon (armé, marin och flygvapen). Armé-, marin-
och flygvapenförband är underställda respektive
kommandochef i fred, kris och krig. Gemensamma
resurser som t. ex. helikopterförband är
underställda chefen för Operativa insatsledningen.
Operativ ledning utövas av operationsledningen inom
Operativa insatsledningen. Taktisk ledning utövas av
Operativa insatsledningens taktiska kommandon.
För att underlätta samordning kommer hela
Operativa insatsledningen enligt riksdagens beslut
att grupperas på en gemensam stabsplats. Genom en
samlokalisering av den operativa och taktiska
ledningsnivån skapas också goda förutsättningar för
att utveckla ledningsdoktrinen, både i
försvarsmaktsgemensamma och stridskraftsspecifika
frågor.
Både operationsledningen och de taktiska
kommandona skall ha nödvändig kapacitet för att
kunna avdela rörliga insatsledningar för framskjuten
ledning inom ett operationsområde.
Militärdistrikten utövar territoriell ledning. Med
territoriell ledning avses bl.a. att samordna
militära och civila resurser inom ett geografiskt
område samt att skapa förutsättningar för att
genomföra och stödja militära insatser då Operativa
insatsledningen inom ett militärdistrikt leder
förband ur insatsorganisationen. Territoriell
ledning innefattar även att leda nationella
skyddsstyrkor och att stärka samhället vid svåra
påfrestningar i fred m.m.
De fyra militärdistrikten består av
militärdistriktsstaber och militärdistriktsgrupper.
Varje militärdistrikt omfattar ett antal län.
Militärdistriktsstaberna är lokaliserade till
Göteborg, Visby, Strängnäs och Boden, och varje län
har minst en militärdistriktsgrupp.
Militärdistrikten är underställda Högkvarteret som
ansvarar för inriktning och samordning av
militärdistrikten, fördelning av resurser samt
central samverkan med myndigheter inom det civila
försvaret. Inom militärdistrikten kan förband och
skolor ha territoriella uppgifter under
militärdistriktets ledning, t.ex.
bevakningsuppgifter eller att vara beredda att lämna
stöd till samhället vid räddningstjänstinsatser m.m.
I Stockholm, Göteborg och Malmö organiseras
avdelningar vid militärdistriktsstaberna som en
särskild resurs för territoriell ledning i
storstadsområdena.
Militärdistriktsgrupperna utgör en utlokaliserad
del av respektive militärdistriktsstab.
Militärdistriktsgruppernas uppgifter är främst att
bedriva totalförsvarssamverkan på lokal nivå samt
att utbilda, vidmakthålla och utveckla hemvärnet
samt stödja de frivilliga försvarsorganisationerna.
En viktig uppgift för militärdistrikten är härutöver
att leda planering och genomförande av mobilisering
inom militärdistriktet. Militärdistrikten leder och
samordnar också den militära säkerhetstjänsten inom
respektive militärdistrikt.

Verksamhetsledning

Med verksamhetsledning menas hur Försvarsmakten
internt leder myndighetens verksamhet i fred för att
frambringa de förband som används vid insatser, i
korthet all den ledning av förvaltningskaraktär som
inte är insatsledning. I en koordinerad process förs
olika typer av resurser samman till krigsförband som
därefter hålls i beredskap för insatsorganisationens
behov. Versamhetsledningen omfattar planering och
ledning av genomförande inklusive uppföljning och
analys.

Verksamhetsledning utövas av Högkvarteret gentemot
förband, skolor och olika centrum i
grundorganisationen. Verksamhetsledningen är alltså
myndighetsgemensam för Försvarsmakten till skillnad
från vad som var fallet fram till mitten av 1990-
talet då denna organisatoriskt bedrevs inom de tre
dåvarande försvarsgrenarna. Operativa
insatsledningen har genom de taktiska kommandona en
samordningsroll i verksamhetsledningen.
Inom verksamhetsledningen är uppdragssystemet
Försvarsmaktens metod för att omsätta regeringens
mål- och resultatstyrning enligt vad som framgår av
det årliga regleringsbrevet. Uppdragen riktas från
Högkvarteret till underställda organisationsenheter,
t.ex. regementen, flottiljer och skolor. Till de
totalförsvarsgemensamma myndigheterna, t.ex.
Försvarets materielverk, lämnar Försvarsmakten s.k.
beställningar.
I uppdragen anges uppgifter med mål och krav på
resultat, vilka resurser som disponeras, krav på
resultatredovisning samt, vid behov, de
handlingsregler som skall styra genomförandet av
uppdraget.
Organisationsenheterna får inom ramen för de
fastställda uppdragen besluta hur ekonomiska medel
skall disponeras samt om inkallelse av personal till
den egna enheten. De får besluta om omfördelning av
resurser inom och mellan uppdrag inom den egna
enheten. Målen i uppdragen får därvid inte ändras.
Omfördelning mellan uppdrag skall anmälas till
Högkvarteret som beslutar i frågan.
Operativa insatsledningen skall på uppdrag av
Högkvarteret samordna genomförandet av verksamheten
vid förbanden, främst vad avser övningar.

Personal i Försvarsmaktens ledningsorganisation

Regeringen anmäler att antalet befattningar i
Försvarsmaktens ledningsorganisation i den av
riksdagen beslutade insats- och grundorganisationen
kommer att i stort halveras i jämförelse med läget
före den 1 juli 2000. Personalstyrkan i den
fredstida ledningsorganisationen motsvarar därmed
behovet för att kunna leda begränsade insatser i
fredstid och behovet för verksamhetsledningen inom
Försvarsmakten. Vid högre beredskapsnivåer behöver
ledningsorganisationen förstärkas med krigsplacerade
yrkes- och reservofficerare samt
totalförsvarspliktiga. En anpassningsperiod kommer
under flera år att kräva en omfattande ny- och
kompletteringsutbildning av officerare för
ledningsorganisationens behov.

Tjänstgöringen inom grundorganisationen bör så
långt som möjligt tillgodose möjligheterna för
officerare att göra en s.k. regional karriär.
Den förändring som Försvarsmakten nu enligt
riksdagens och regeringens beslut genomför innebär
att väsentligt färre personer än tidigare kan
tjänstgöra inom ledningsorganisationen. Fram till
2005 kommer personalstyrkan i ledningsorganisationen
därigenom i stort att halveras.
Vid högre beredskapsnivåer samt för uthållighet
vid insatsledning under längre tid i fred, krävs
förstärkning med krigsplacerad personal i första
hand i form av yrkes- och reservofficerare.
Regeringen understryker att inkallelse av
reservofficerare och totalförsvarspliktiga sålunda
fortfarande är en viktig del av
ledningsorganisationens personalförsörjning i högre
beredskapsnivåer. För att kunna möta ett storskaligt
väpnat angrepp krävs härutöver en tillväxt av hela
organisationen utsträckt över ett antal år.
Under 2000 och 2001 har Försvarsmakten genomfört
en översyn av vissa personalförsörjningsfrågor m.m.
inom myndighetens centrala ledning. Antalet militära
befattningar inom den centrala ledningen reduceras
med ca 140 och vissa tjänster som hittills funnits
inom Mälardalsområdet bedöms kunna överföras till
verksamhetsorter i södra och norra Sverige. Efter
det att dessa åtgärder genomförts bedömer
Försvarsmakten att upp till hälften av alla tjänster
för högre officerare kan komma att finnas utanför
Mälardalsområdet. Försvars-makten bedömer därmed att
det utifrån rådande förutsättningar finns godtagbara
möjligheter för officerare att göra en s.k. regional
karriär. Regeringen betonar att arbetet med att
skapa bättre förutsättningar för en s.k. regional
karriär och därmed bidra till en väl fungerande
personalförsörjning inom Försvarsmakten fortsätter.

Tekniskt ledningsstöd

Regeringen anmäler att Försvarsmakten har inlett ett
arbete med ledningssystemets tekniska del. Målet med
arbetet är att tekniskt lägga grunden för ett
nätverksorienterat försvar. En organisation med ett
begränsat antal operativa insatsförband understryker
vikten av att genom teknikutvecklingen ge
ledningsorganisationen ett kvalificerat
ledningsstöd, säger regeringen. Ledningssystemets
tekniska del utgör därmed en av
grundförutsättningarna för ett nätverksorienterat
försvar.

Regeringen understryker vidare vikten av att nya
materielsystem görs interoperabla mellan olika
ledningsnivåer och stridskrafter såväl nationellt
som internationellt. Militära system bör även kunna
möjliggöra en effektiv och på modern teknik baserad
kommunikation med andra myndigheter som polis och
kustbevakning när detta är påkallat i akuta lägen,
t.ex. vid eftersökning av försvunna personer.
Ledningssystemets tekniska förutsättningar, anför
regeringen, bygger dels på de befintliga
ledningscentraler som bl.a. finns vid Operativa
insatsledningen, dels på ledningslaboratorier, dels
på det långsiktiga forsknings- och studiearbete som
bedrivs inom Försvarsmakten, vissa
totalförsvarsgemensamma myndigheter och inom
industrin. Erfarenheterna från forsknings- och
studiearbetet överförs därmed efter hand till
ledningsorganisationen för att på så sätt bidra till
den kontinuerliga process som bör känneteckna dess
utveckling.

Civilt försvar

Det civila försvarets ledningsstruktur - samordning och
samverkan

Regeringens bedömning. Med den fredstida
krishanteringsförmågan som grund bör lednings- och
samordningsförmågan för höjd beredskap utvecklas med
hänsyn till de krav som ställs i nuvarande
omvärldsläge och mot bakgrund av möjligheterna till
anpassning i ett förändrat omvärldsläge.

I skälen för sin bedömning anför regeringen bl.a.
följande.

Det civila försvarets ledningsstruktur vilar helt på
det fredstida samhällets lednings- och
samordningsprinciper. Det främsta instrumentet för
denna ledning och samordning är samverkan.

Det system för ledning och samordning som nu
tillämpas inom det civila försvaret är till stora
delar utvecklat under mitten av 1980-talet. Ett
viktigt mål var att möjliggöra den kraftsamling av
resurser som krävdes för att möta ett omfattande
väpnat angrepp. Den mest krävande situationen
förutsågs vara en ockupation av hela eller delar av
Sverige. Ett viktigt syfte var även att då
tillhandahålla effektiva former för samverkan mellan
militärt och civilt försvar.
Grundläggande inom det civila försvaret har varit
att skilja på två typer av ansvar, nämligen
områdesansvar och funktionsansvar. Områdesansvaret
innebär att en myndighet har ansvar för att samordna
beredskapsförberedelser och verksamhet vid höjd
beredskap inom ett avgränsat geografiskt område.
Områdesansvar finns på tre nivåer - på central nivå
regeringen, på regional nivå länsstyrelsen och på
lokal nivå kommunen. Denna form av geografisk
ansvarsfördelning bör, enligt regeringen, gälla även
i fortsättningen.
Regeringen har i det föregående föreslagit att
nuvarande funktionsindelning skall avskaffas, och
regeringen lämnar en övergripande redovisning av det
planeringssystem som bör finnas för det civila
försvaret och samhällets beredskap. Regeringen avser
att återkomma till riksdagen under våren 2002 i
fråga om vilka myndigheter som framöver skall ha en
förmåga att vid en säkerhetspolitisk förändring
kunna genomföra anpassningsåtgärder.
Mot bakgrund av en redovisning som Överstyrelsen
för civil beredskap lämnat vill regeringen betona
att samordning inom det civila försvaret måste ske
på ett allsidigt och flexibelt sätt. Det är varje
myndighets eller organs eget ansvar att utveckla
medel och metoder för att kunna leda sin verksamhet
såväl under normala fredsförhållanden som vid höjd
beredskap. Vanliga rutiner för användning av
tekniska system för ledning och beslutsfattande
skall gälla även under höjd beredskap och krig. De
resurser och den kapacitet som finns i fred utgör
grunden för verksamhet som skall bedrivas i krig.
Överstyrelsen redovisade i april 2001 hur
samverkan mellan aktörer inom civilt försvar samt
mellan civilt och militärt försvar har utvecklats
mot bakgrund av nedläggningen av civilbefälhavarna
och omstruktureringen av Försvarsmakten.
Överstyrelsen redovisade övergripande erfarenheter
och tendenser i samverkansfrågorna men påpekade att
det ännu är för tidigt att ta fram gemensamma
principer för hur samverkan skall genomföras
framöver.

Samverkan mellan det civila och det militära försvaret

Regeringen bedömer att det bör finnas väl fungerande
samverkansrutiner mellan Försvarsmakten och andra
myndigheter och samhällsaktörer för att lösa
planeringsbehoven i en anpassningssituation. I
nuvarande omvärldsläge, och med hänsyn till möjlig
anpassning, behöver det i nuläget inte finnas helt
färdigställda och bemannade organisationer för
samverkan under höjd beredskap. Grunden för
samverkan bör utgöras av de samverkansmönster som
skapas för krishanteringsförmåga i fred.

I skälen för sin bedömning framhåller regeringen
bl.a. följande.

Försvarsmaktens resurser skall kunna utnyttjas på
ett effektivt sätt för att stödja olika
samhällsorgan vid räddningstjänstinsatser och för
att stärka samhället vid svåra påfrestningar i fred.
Detta inbegriper i många fall en samverkan i fred
mellan aktörer som kommer att ha motsvarande
kontakter även under höjd beredskap.

För närvarande pågår en översyn av Försvarsmaktens
stöd till andra myndigheter m.m. (dir. 2000:87). I
uppdraget ingår att lämna förslag till den
författningsreglering som behövs för att uppnå ett
klarare och mer entydigt regelsystem som ger uttryck
för den helhetssyn som skall prägla samhällets
satsningar och åtgärder för att förebygga och
hantera hot och risker, såväl i fred som i krig.
Inriktningen skall vara att öka Försvarsmaktens
möjligheter att bistå. Utredaren skall redovisa
uppdraget senast den 1 november 2001.
Länsstyrelserna i Västra Götalands, Uppsala och
Västerbottens län redovisade den 1 augusti 2001 i
samråd med övriga berörda länsstyrelser formerna för
samverkan mellan länsstyrelserna och
militärdistrikten i respektive Göteborg, Strängnäs
och Boden.
Vid behov skall länsstyrelsen även samordna övriga
civila statliga totalförsvarsmyndigheters samverkan
gentemot militärdistriktet.
Samverkan är även viktig då det gäller
Försvarsmaktens förmåga att kunna bidra vid
räddningstjänstinsatser och svåra påfrestningar på
samhället i fred.
I nuvarande omvärldsläge bedömer regeringen att
det inte behöver finnas färdigställda och bemannade
organisationer för samverkan av insatser under höjd
beredskap. Det bör dock finnas en övergripande
planering för hur organisationen skall byggas upp,
och förberedelser bör göras så att samverkan kan
komma till stånd under en anpassningsperiod. Grunden
för samverkan bör utgöras av de samverkansmönster
som skapas för en god krishanteringsförmåga i fred.

Motionerna

Ledning vid krishantering

I kommittémotion Fö2 (m) av Henrik Landerholm m.fl.
betonas att ledningsfrågorna är avgörande för
möjligheterna att hantera en svår påfrestning på
samhället. Det som nyligen inträffat i USA och de
förödande konsekvenser som detta terroristdåd fått
sägs vara en alltför tydlig påminnelse om samhällets
sårbarhet och den uppenbara brist på beredskap som
finns i ett modernt samhälle för denna typ av
händelser.

För att säkerställa tillräcklig ledningsförmåga
måste ansvarsförhållandena vara tydliga för att man
skall kunna hantera svåra påfrestningar i fredstid.
En viktig faktor, säger motionärerna, är att
regeringens ansvar för ledningen av landet hålls
odelad. De resurser som regeringen har, och anser
sig behöva för ledningen av landet, skall finnas i
Regeringskansliet.
Erfarenheterna från kriser och katastrofer i
närtid pekar enligt motionärerna entydigt på behovet
av ökad samordning och lednings-samverkan.
Inrättandet av en ny planeringsmyndighet, en
planeringsledning för civilt försvar för att ersätta
ÖCB, sägs vara en rimlig utveckling. Motionärerna
anser dock att detta organ bör vara en renodlad
stabsmyndighet och inordnas i Regeringskansliet
(yrkande 3). Det är härvid angeläget att det sker en
samordning av ledningsfunktionerna och att ledningen
har en klar utformning som i sin tur får genomslag
på länsnivå och kommunal nivå.
I samma motion sägs att länsstyrelserna och
kommunerna måste få ett tydligare mandat och
skyldighet att agera då kriser uppstår. Samma ansvar
måste finnas hos ansvariga myndigheter oavsett om
läget betecknas som kris, krig eller svår
påfrestning. Mot denna bakgrund bör det i såväl
Regeringskansliet som länsstyrelser och kommuner
inrättas en nationell krishanteringsfunktion
(yrkande 4).

I partimotion Fö9 (m) återkommer samma förslag om en
planeringsledning för det civila försvaret (yrkande
6) i form av en stabsmyndighet och förslag om att
inrätta en krishanteringsfunktion i
Regeringskansliet, på länsstyrelser och i kommuner i
enlighet med Försvarsberedningens förslag (yrkande
7). Krishanteringsfunktionerna bör vara
grundbemannade och ha ansvar för samordning av
planeringen av ledning och nyttjande av
samhällsresurser som på ett allvarligt sätt kan
komma att påverka människors säkerhet och samhällets
vitala funktioner.

I kommittémotion Fö10 (fp) av Runar Patriksson och
Eva Flyborg konstateras att Sårbarhetsutredningen
föreslog en nationell krishanteringsfunktion, med
främst samordnande uppgifter, knuten till
Regeringskansliet. Regeringen har avvisat en sådan
lösning. Motionärerna noterar att statsministern
redan på kvällen den 11 september uppdrog åt sin
statssekreterare i statsrådsberedningen att inkalla
en statssekreterargrupp som skulle leda arbetet som
en följd av terrordåden i New York och Washington.
Detta motsvarar, säger motionärerna, i hög grad den
krishanteringsfunktion som Sårbarhetsutredningen
föreslagit skall inrättas, men i ordnade och
förberedda former. Den skall vara färdig och övad
när behov uppstår, inte behöva tillsättas ad hoc som
den 11 september. Motionärerna drar slutsatsen att
behovet av en nationell krishanteringsfunktion inom
Regeringskansliet står ännu mera klart i dag.
Riksdagen bör därför ge regeringen till känna att
den inte delar regeringens avvisande hållning till
förslaget om en nationell krishanteringsfunktion
knuten till Regeringskansliet (yrkande 5).

Militärt försvar

Försvarsmaktens högsta ledning

Försvarsmaktens högsta ledning bör förändras anser
Moderaterna i partimotion Fö9 (m). Motionärerna
menar att det nya säkerhetspolitiska läget, med
dagligt nyttjande av våra stridskrafter, kräver både
mer politisk ledning och mer av den politiska
ledningen. "Rakare rör" och smidigare strukturer
måste skapas för beslut om kontinuerligt nyttjande
av tillgängliga maktmedel, inklusive svenska
militära förband. Ansvaret för försvarets
långsiktiga utveckling bör dessutom skiljas från
genomförandeverksamheten.

Motionärerna anser vidare att en successiv
anpassning av försvaret - såväl av beredskap,
uppgifter som förmågor - till utvecklingen i
omvärlden är ett politiskt ansvar. Det är också ett
politiskt ansvar att den långsiktiga utvecklingen
och nödvändiga investeringar i personal och materiel
ges tillräckliga resurser och stabilitet.
Regeringskansliet skall ansvara för avvägning av
resurser och ledning av landet i akuta situationer.
För detta behövs en resursförstärkning av
Regeringskansliet i enlighet med intentionerna i
LEMO-utredningen.
Utgångspunkterna för en förändrad högsta ledning
av Försvarsmakten bör enligt motionen vara följande:

· åtskillnad mellan långsiktig inriktning och
årligt/dagligt genomförande,

1. respekt för fackmässig kompetens kombinerad med
en stark gemensam avvägningsfunktion,
2.
· en starkare central avvägningsfunktion, också i
Regeringskansliet,

· en närmare koppling mellan högsta politiska och
högsta militära ledning,

· verksamhetsledning och operativ ledning i ett
spår (odelat chefsansvar),

· verksamhetsledning och territoriell ledning i ett
spår (odelat chefsansvar),

· tydligt och decentraliserat verksamhetsansvar.

Härav följer, enligt motionärerna, en nödvändig
omprövning av gränsytorna i besluts- och
ledningshänseende mellan riksdag, regering och
myndigheter. Det bör övervägas hur en rationell
besluts- och ansvarsfördelning skall kunna
åstadkommas. Den bör ligga i linje med såväl den
förändrade säkerhetspolitiska situationen som
erfarenheterna av ledningen inom Försvarsmakten
efter de senaste tio årens organisatoriska
förändringar av Försvarsmakten. Motionärerna
föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om en översyn
av Försvarsmaktens högsta ledning (yrkande 5).

I Folkpartiets kommittémotion Fö10 (fp) av Runar Patriksson och
Eva Flyborg erinrar motionärerna om att Folkpartiet
liberalerna i samband med försvarsbeslut 2000
hävdade att det var olyckligt att samla
Försvarsmaktens centrala ledningsfunktioner i en
enda funktion. Om man exempelvis hade behållit den
Norra militärområdesstaben hade man haft en
reservfunktion i de fall den centrala
operationsledningen skulle slås ut. Det skulle ha
gjort försvarets ledningsfunktion mindre sårbar. I
efterdyningarna till attacken mot World Trade Center
finns anledning att överväga en reservfunktion på
central ledningsnivå inom Försvarsmakten. Riksdagen
bör därför tillkännage för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om de centrala
ledningsfunktionerna inom det militära försvaret
(yrkande 11).

I samma motion tas avstånd från att benämna chefen
för Försvarsmakten för överbefälhavare (ÖB).
Beteckningen ÖB tillkom vid början av andra
världskriget. Motionärerna anser att det är både
otidsenligt och missvisande att benämna
Försvarsmaktens chef Överbefälhavare. Senast när en
ny chef för Försvarsmakten härnäst utses bör därför
beteckningen Överbefälhavare utgå och ersättas med
t.ex. Chefen för Försvarsmakten eller Chefen för de
väpnade styrkorna. Detta bör ges regeringen till
känna (yrkande 12).
Återigen i samma motion anförs en rad förhållanden
som motionärerna anser har bidragit till
Försvarsmaktens ekonomiska problem de senaste åren.
De anser att det är hög tid att kvalificerad och
professionell civil kompetens för budget- och
ekonomistyrning knyts till den högsta
försvarsledningen på samma sätt som är naturligt i
varje större företag. I motionen föreslås att
riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om den ekonomiska utvecklingen
inom det militära försvaret (yrkande 4).

Försvarsmaktens insatsledning

Kristdemokraterna anser i kommittémotion Fö6 (kd) av
Åke Carnerö m.fl. att det är en viktig uppgift att
säkerställa att ledningssystemet uppfyller de krav
som föranleds av att den vidgade säkerhetssynen
täcker ett helt spektrum av hot både i fred och
krig. Att lämna stöd till samhället vid svåra
påfrestningar innebär stora krav på samordning
civilt och militärt, särskilt på den lokala och
regionala nivån. Den nuvarande myndigheten
Försvarsmakten och överbefälhavarens olika roller
som operativ chef och förbandsproducent sägs vara en
viktig fråga i det perspektivet. Kristdemokraterna
anser att det behövs en operativ ledning som skall
svara för den först nämnda uppgiften. Den skall ha
förmåga att ställa uppgifter, avdela resurser och
följa utvecklingen så att varje försvarsoperation
får bästa möjliga förutsättningar att bli
framgångsrik. Det gäller både nationella insatser
och deltagande i internationella operationer.

Det militära försvarets ledningssystem bör därför
på sikt förändras så att det skapas en operativt
ansvarig chef direkt under regeringen som operativt
leder skarpa insatser med militära insatsstyrkor och
där militärledningen blir en rådgivningsfunktion
till regeringen (yrkande 4).
I samma motion poängteras att en av den regionala
nivåns uppgifter skall vara ledning av insatser med
beredskapsförband och nationella skyddsstyrkor.
Dimensioneringen av ledningsbehoven, säger
motionärerna, måste utgå från de nationella
skyddsstyrkornas utformning och antal, vilka ännu ej
är klarlagda. Inriktningen är att hemvärnet blir en
integrerad och väsentlig del av de nationella
skyddsstyrkorna. Motionärerna anser därför att
reella ledningsresurser måste tillföras och att
militärdistriktens ledningsansvar måste förtydligas
och ha sin grund i hela hotskalan (yrkande 6).

Försvarsmaktens verksamhetsledning

I Moderaternas partimotion Fö9 (m) föreslås att
systemet för verksamhetsledning görs om. Försvaret
skall utformas så att det redan i fred kan utgöra
stöd åt samhället. Förbanden skall fungera i dag,
inte först om tio eller femton år. Denna förändrade
syn gör det nödvändigt att ha samma ledningsstruktur
såväl i den normala verksamheten som vid en svår
påfrestning eller i krig.

Då är det också rimligt, säger motionärerna, att den
chef som ansvarar för beredskap och insatser också
bör leda de befintliga förbandens utbildning,
omsättning och vidmakthållande. Samtidigt så ställer
den långsiktiga utvecklingen samtidiga och
parallella krav på personal- och
materielförsörjningen. Därmed blir dessa områden
naturliga, fackmässigt sammanhållna ansvarsområden
med ansvar för genomförandet av den strategiska
utvecklingen och de långsiktiga investeringarna i
personal och materiel samt anläggningar och
fastigheter som riksdagen beslutar. Detta innebär
att ledningen, oberoende av om det handlar om
utbildning, underhåll och övervakning eller
fredstida insatser, bör utövas av en (operativ)
chef. De taktiska cheferna bör inte ha rollen som
generalinspektörer. Verksamhetsansvariga chefer på
olika nivåer måste således ges ett helhetsansvar så
att ansvar kan utkrävas. Chefsansvaret bör vara
odelat och omfatta såväl operativ ledning som
verksamhetsledning (yrkande 8). Den taktiska
ledningen av respektive mark-, marin- och
flygstridsförband bör utövas direkt under chefen för
den operativa insatsledningen av taktiska chefer för
respektive stridskrafter med det direkta ansvaret
för all verksamhet som genomförs vid underställda
förband.

I kommittémotion Fö274 (m) av Henrik Landerholm
m.fl. hävdas att en av de grundläggande orsakerna
till svårigheterna med styrningen av och inom
Försvarsmakten är att central planering,
budgetering, uppföljning och analys är för
detaljerade. Det medför att förbandscheferna, som i
grunden är ansvariga för verksamhetens mål och
resultat, inte har någon verklig handlingsfrihet med
tilldelade resurser. I stället borde det vara så att
den centrala planeringen och uppföljningen görs
övergripande för att därmed möjliggöra erforderlig
detaljstyrning så nära produktionen som möjligt.
Motionärerna föreslår att riksdagen beslutar vad i
motionen anförts om förändringar i Försvarsmaktens
verksamhetsledning (yrkande 2).

Eftersom inriktning och omfattning av
förbandsproduktionen är styrd av politiska beslut så
borde det enligt kommittémotion Fö6 (kd) av Åke
Carnerö m.fl. vara en viktig princip att kunna
utkräva ansvar direkt av dem som i framtiden leder
förbandsproduktionen. Ansvaret för
förbandsproduktion i framtiden bör därför inte ligga
i en gemensam enhet i ett centralstyrande
högkvarter. Motionärerna anser i stället att
ansvaret för förbandsproduktionen bör återföras till
funktionsvisa kompetenscentrum med
produktionsansvariga chefer. Fyra
produktionsansvariga chefer direkt under regeringen
bör sålunda utses (yrkande 5).

Personal i ledningsorganisationen

Vänsterpartiet anför i sin kommittémotion Fö12 (v)
av Berit Jóhannesson m.fl. att det är ett stort
problem att 75-80 % av förbanden och verksamheten
finns ute i landet medan huvuddelen av de högre
officerstjänsterna är lokaliserade till
Mälarregionen. Detta försvårar
personalförsörjningen. Alltfler officerare vill
kunna arbeta och göra karriär inom sitt område nära
sin bostadsort. Motionärerna bedömer att
kompetensflykten från officersyrket skulle kunna
minska med fler högre officerstjänster ute i landet.
Riksdagen bör därför tillkännage för regeringen som
sin mening att Försvarsmakten ges i uppdrag att
ytterligare intensifiera arbetet med att
utlokalisera delar av den centrala ledningen för att
öka andelen högre tjänster runt om i landet.
Motionärerna föreslår att riksdagen begär att
regeringen i samband med lokaliseringsfrågan för
OPIL överväger förslaget att decentralisera delar av
den centrala ledningen (yrkande 13).

Likalydande resonemang förs i kommittémotion Fö228
(v) av Berit Jóhannesson m.fl. Motionärerna föreslår
att riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att Försvarsmakten ges i uppdrag att
ytterligare intensifiera arbetet med
utlokaliseringen av delar av den centrala ledningen
i syfte att öka andelen högre tjänster runt om i
landet (yrkande 4).

Samverkan mellan civilt och militärt försvar

I kommittémotion Fö2 (m) av Henrik Landerholm m.fl.
anför motionärerna att alla samhällsresurser måste
kunna utnyttjas när samhället utsätts för kriser,
katastrofer och svåra påfrestningar. Den ömsesidiga
förmågan - Försvars-maktens stöd till det civila
samhället och det civila samhällets stöd till
Försvarsmakten - har sedan länge varit en naturlig
del av krigsplanläggningen. Nyttan av att kunna
utnyttja militära resurser har varit uppenbar vid de
tillfällen då bl.a. snöoväder, översvämningar,
skogsbränder eller andra olyckor har inträffat.
Genom att i större utsträckning än tidigare vara
öppen för att utnyttja befintliga resurser över
myndighetsgränserna skulle, hävdar motionärerna,
mycket kunna vinnas i effektivitet. Försvarsmaktens
resurser bör således användas även för traditionellt
civila uppgifter för att därmed stärka samhällets
förmåga vid kriser och svåra påfrestningar i
fredstid (yrkande 9).

I kommittémotion Fö6 (kd) av Åke Carnerö m.fl.
poängteras att ett av målen för det civila försvaret
och för utformningen av resurserna är att bidra till
Försvarsmaktens förmåga vid väpnat angrepp och krig
i vår omvärld. Den civil-militära samverkan får inte
urholkas, säger motionärerna, utan måste övas i
fredstid så att inte all kunskap och kompetens
skjuts till en beredskapshöjning och/eller
tillväxtsituation. Totalförsvarsplaneringen måste
utgå från detta i fredstid för att de fastställda
kraven på grundläggande försvarsförmåga och
grundberedskap skall kunna upprätthållas (yrkande
10).

I samma motion sägs att regeringen bedömer att det
i nuvarande omvärlds-läge inte behövs färdigställda
och bemannade organisationer för samverkan under
höjd beredskap. Motionärerna anser emellertid att en
bred samverkan mellan länsstyrelse och
militärdistrikt måste innehålla de resurser som
krävs för att säkerställa en god
krishanteringsförmåga i fred (yrkande 11).

Utskottets ställningstagande

Grundläggande förutsättningar

Utskottet har vid flera tillfällen, senast i maj
2001 (bet. 2000/01:FöU9) efterfrågat en samlad
redovisning av frågor som rör ledning och samordning
av totalförsvaret. Utskottet har också (bet.
1999/2000:FöU2 s. 96) angett vilka grundläggande
utgångspunkter som utskottet ansett bör ligga till
grund för utformningen av den framtida
ledningsorganisationen för totalförsvaret. I det
sammanhanget framhöll utskottet bl.a.:

· Ledningsbehovet skall utgå från de nya
uppgifterna. Hänsyn skall därvid tas till det
vidgade säkerhetsbegreppet och den förändrade
synen på framtida krisers och krigs karaktär.
Fred, krigsfara och krig skall ledningsmässigt
inte längre ses som tydligt åtskilda tillstånd.
·
· För det militära försvaret skall, utöver de fyra
huvuduppgifterna, av riksdagen beslutade
operativa förmågor utgöra en grund för behovet av
ledning. Funktionskraven på den militära
ledningsorganisationen skall utgå från uppgiften
att försvara landet mot väpnat angrepp.
· Ledningssystemets struktur skall byggas upp
utifrån ledningsuppgifter, samordningsansvar och
praktiska möjligheter att genomföra ledningen.
· Ledningsuppgifterna och ledningsorganisationen
skall utformas med hänsyn tagen till den tekniska
utvecklingen, såväl vad avser hot som
möjligheter.
· Ledningsorganisationen skall utformas så att den
möjliggör en effektiv samverkan mellan
totalförsvarets olika delar.
· Ledningsorganisationens utformning skall
underlätta möjligheterna att samutnyttja militära
och civila resurser i den fredstida verksamheten.
·..
Utskottet finner att regeringen i den föreliggande
propositionen lämnar den redovisning som utskottet
har begärt. Det är tillfredsställande att regeringen
nu har tagit ett helhetsgrepp och redovisar en
samlad syn på ledning. En central del är härvid
avsnittet om principerna för ledning inom ramen för
samhällets krishantering.

Regeringen anger inledningsvis att det för en
effektiv ledning i allvarliga fredstida situationer
krävs ändamålsenliga beslutsbefogenheter och att
ledning kan ske i befintliga och prövade
organisationsstrukturer. Utskottet delar den
bedömningen och att det måste finnas ett sammanhang
med bestämmelserna och organisationen för höjd
beredskap.
Regeringen framhåller vidare inledningsvis att det
i dag finns legala grunder med klara och entydiga
beslutsbefogenheter samt en organisation för ledning
i krig. Det finns också en långtgående reglering av
Försvarsmaktens uppgifter och befogenheter vid
hävdandet av territoriell integritet i fred och
under neutralitet. Likaså har riksdagen beslutat
under vilka omständigheter som regeringen får sätta
in Försvarsmakten för internationella uppgifter.
Utskottet delar även i dessa delar regeringens
bedömningar.
När det gäller Försvarsmaktens stöd åt samhället
pekar regeringen på att det finns ett antal
grundläggande bestämmelser men anför samtidigt skäl
för att se över vissa författningar. Regeringen har
därför tillsatt en utredning (dir. 2000:87) för att
skapa underlag för ett klarare och mer entydigt
regelsystem, byggt på en helhetssyn för att
förebygga och hantera hot och risker såväl i fred
som i krig. Utskottet anser det utmärkt med en sådan
översyn och har erfarit att utredningen inom kort
kommer att redovisa sina bedömningar och förslag.

Principer för ledning i samband med krishantering i
samhället

Det moderna samhället är sårbart. Vår infrastruktur
med elförsörjning, telekommunikationer och
ekonomiska system, vår livsmedels- och
vattenförsörjning liksom människor själva kan utgöra
mål för angrepp i fred. Icke-nationella aktörer som
kriminella ligor eller terrorgrupper kan i dag
åsamka samhället skador som det förr krävdes
militära medel för att uppnå. Terrorattackerna i USA
den 11 september i år visar tydligt att ett
allvarligt angrepp kan ske i ett läge som uppfattas
som djupaste fred. Den tidigare tydliga gränsen,
bl.a. i svensk försvarsplanering, mellan krig och
fred har suddats ut. Det är inte längre så att det
är stater som har monopol på omfattande
våldsanvändning. Syftet med ett angrepp behöver inte
vara att behärska territorium utan fastmer att skada
politiska eller ekonomiska värden i samhället och
att sprida skräck och kaos. Det blir allt tydligare
att det moderna samhällets sårbarhet och hur denna
skall hanteras har blivit en stor utmaning för hela
samhället.

Utskottet kan ansluta sig till de av regeringen i
propositionen angivna övergripande principerna för
samhällets krishantering. Utgångspunkten bör, liksom
hittills, således vara en helhetssyn för samhällets
åtgärder. Beredskapen bör byggas upp underifrån och
utgå från den normala fredsverksamheten varefter
kompletterade åtgärder vidtas för beredskap mot
svåra påfrestningar samt för att motstå ett militärt
angrepp. En samordning behöver härvid ske av
åtgärder som spänner över hela hotskalan fred-krig.
Utskottet ansluter sig därför också till den av
regeringen beskrivna ansvarsprincipen med innebörd
att den som ansvarar för en verksamhet i fred också
skall ha ansvar för den i krig, om verksamheten då
skall finnas kvar. Utskottet har heller ingen
erinran mot de av regeringen definierade likhets-
respektive närhetsprinciperna.

Strukturen för krishantering i samhället

Utskottet har uppfattat att det finns en oro för vår
förmåga att hantera nationella kriser och att
krisledningsförmågan därför behöver stärkas. Enligt
utskottets mening behövs det betydande förändringar
av vårt krisledningssystem för att hantera det breda
spektrum av risker och hot mot samhället som finns i
dag och som kan bli aktuella i framtiden. De
allvarligaste problemen synes vara oklarheter om
ansvarsförhållandena och beslutsbefogenheterna för
att hantera vissa av de hot och risker som i formell
mening ligger utanför det som definieras som
totalförsvar samt att det saknas en samordning över
sektorsgränserna på främst nationell nivå. Ett annat
problem är att den nuvarande lagstiftningen i
betydande omfattning utgår från att det går att dra
tydliga gränser mellan tillstånden fred, krigsfara
och krig.

Regeringen redovisar i propositionen huvuddragen i
en reformerad struktur för att hantera kriser i
samhället. Regeringen avser att återkomma till
riksdagen i denna fråga under våren 2002.
Utskottet kan ansluta sig till vad regeringen
anför om områdesansvar och att detta bör finnas på
tre nivåer i samhället - nationell, regional och
lokal nivå - samt att områdesansvaret bör utövas av
redan befintliga besluts- och ledningsorgan på de
tre nivåerna.
Utskottet ansluter sig också till regeringens syn
på ledningen på lokal nivå. I första hand bör
således områdesansvaret utövas av kommunstyrelsen.
Kommunerna måste ha ett planeringsansvar för att
förbereda hanteringen av allvarliga situationer och
också ha möjlighet att inrätta särskilda
krisledningsorgan för sådana situationer.
Kommunallagen och annan berörd lagstiftning kan
därför behöva ändras eller kompletteras.
Utskottet godtar vidare vad regeringen anfört om
hur länsstyrelserna bör utöva sitt områdesansvar
genom att samordna planeringen inför kriser och
genom samordning och stöd till de kommuner och andra
aktörer som berörs av en kris. Länsstyrelserna skall
även kunna utöva ledning och efter regeringsbeslut
samordna verksamhet mellan flera län.
När det gäller krishantering på nationell nivå
konstaterar utskottet att regeringen inte godtagit
Sårbarhets- och säkerhetsutredningens förslag att
inrätta ett nationellt krishanteringsorgan inom
Regeringskansliet. Detta organs uppgift skulle vara
att samordna de insatser som kan krävas på nationell
nivå under allvarliga kriser.
Moderata samlingspartiet ansluter sig till
Sårbarhets- och säkerhetsutredningens bedömningar
och föreslår därför, såväl i partimotion Fö9 (m)
yrkandena 6 och 7 som i kommittémotion Fö2 (m)
yrkandena 3 och 4, att det inrättas en
planeringsledning för det civila försvaret och en
nationell krisledningsfunktion som t.ex. en
stabsmyndighet i Regeringskansliet.
Även Folkpartiet liberalerna föreslår, i
kommittémotion Fö10 (fp) yrkande 5, att det inrättas
en nationell krishanteringsfunktion knuten till
Regeringskansliet.
När det gäller krisledning på nationell nivå vill
utskottet anföra följande. Om Sverige angrips på ett
sätt som inte täcks in av våra beredskapslagar finns
det i dag inte något övergripande regelverk med
därtill knutna skyldigheter och befogenheter.
Inträffar en allvarlig kris blir den emellertid
omedelbart en fråga för regeringen. Det är
regeringen som styr riket, säger regeringsformen.
Alldeles oavsett om det finns ett särskilt
krisledningsorgan eller ej så måste krisen hanteras
när den inträffar.
Utskottet kan i likhet med motionärerna se vissa
fördelar med ett särskilt krishanteringsorgan i
Regeringskansliet i enlighet med Sårbarhets- och
säkerhetsutredningens förslag. Ett sådant organ
skulle i förväg kunna planera och öva för att få
fram bästa möjliga information för regeringens
agerande och beslutsfattande. Samverkan och ledning
i en kris skulle härigenom kunna bli effektivare.
Samtidigt anser dock utskottet att varje kris har
sina egna förutsättningar. Det ligger i själva
krisens natur att den som regel kommer överraskande,
i tiden och till sitt innehåll. Spännvidden i vad
som kan inträffa är sålunda mycket stor. Det kan
sålunda ligga fördelar i att mer flexibelt kunna
bilda krishanteringsgrupper som sammansätts efter
behov och förstärks med erforderliga experter från
berörda myndigheter. Utskottet erinrar i detta
sammanhang om att det sedan en tid etablerats en
samordningsfunktion för säkerhetspolitiska
underrättelsefrågor i Regeringskansliet. Denna bör
enligt utskottet vara lämpad att behandla vissa
frågor av det slag som nu aktualiserats.
Som nyss anförts blir en allvarlig kris omedelbart
en fråga som regeringen måste hantera. Uppgiften att
styra riket i en allvarlig kris kan inte överlämnas
till något särskilt krisorgan. Detta leder utskottet
till slutsatsen att den organisatoriska frågan
kanske inte är den viktigaste. Enligt utskottets
mening är det sålunda viktigare att det finns ett
aktuellt regelverk som är anpassat till, och täcker
in, det slags kriser som skall kunna hanteras. Som
framgått av det föregående återstår här en hel del
att göra. Lika viktigt är det att beslutsfattare och
deras medarbetare har rätt kompetens för de
situationer som kan inträffa och också är mentalt
förberedda. Härav följer att regelbundna seminarier
om hot och hotutvecklingar samt övningar, även med
de verkliga beslutsfattarna, är utomordentligt
viktiga. Utskottet skulle välkomna en sådan utökad
utbildningsverksamhet.
Det bör ankomma på regeringen att organisera
arbetet i Regeringskansliet så att det på bästa sätt
täcker in ett rimligt spektrum av
krishanteringssituationer. Utskottet utgår från att
frågan kommer upp i den av regeringen aviserade
redovisningen till riksdagen våren 2002 av en
reformerad struktur för krishantering.
Vad utskottet här har anfört om struktur för
krishantering med anledning av regeringens bedömning
om en sådan struktur och med anledning av förslagen
i motionerna Fö2 (m) yrkandena 3 och 4, Fö9 (m)
yrkandena 6 och 7 samt Fö10 (fp) yrkande 5 bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Funktionsindelningen inom det civila försvaret

Regeringen pekar i propositionen på att det finns
vissa andra ansvarsförhållanden som kan behöva
övervägas. Regeringen framhåller sålunda behov av
fackmässig samordning och att vissa myndigheter bör
tilldelas ett samverkansansvar. Regeringen anför
också att kravet på anpassningsförmåga gör att vissa
myndigheter bör tilldelas ett bevakningsansvar.

Utskottet har ingen erinran mot en sådan ordning.
Regeringen pekar på att principerna för samhällets
krishantering och de förändrade kraven på civilt
försvar har gjort att den nuvarande
funktionsindelningen har förlorat sin betydelse.
Regeringen föreslår därför att funktionsindelningen
inom det civila försvaret skall upphöra.
Utskottet anser liksom regeringen att det år 1985
införda systemet med funktioner för planeringen inom
det civila försvaret, och funktionsansvariga
myndigheter, är alltför starkt kopplat till
planering och förberedelser för höjd beredskap och
de hot som gällde då systemet infördes. Det är
angeläget att områdesansvaret - i stället för
funktionsansvaret - kommer till uttryck i
planerings- och finansieringssystemet. Utskottet
förordar därför bifall till regeringens förslag i
denna del.
Regeringen har emellertid inte preciserat vid
vilken tidpunkt som den nuvarande
funktionsindelningen skall upphöra. Utskottet vill
därför fästa uppmärksamheten på att regeringens
budgetförslag för 2002 är strukturerat i den
gällande indelningen med funktioner och
funktionsansvariga myndigheter. Vid riksdagens
bifall till budgetförslaget och bifall till det nu
aktuella förslaget att funktionsindelningen skall
upphöra uppstår vissa oklarheter i budgeten. Bland
annat är det oklart vilken myndighet som skall
tilldelas uppgifter och medel som i budgetförslaget
är knutna till funktioner där Överstyrelsen för
civil beredskap är funktionsansvarig myndighet.
Regeringen föreslår att den myndigheten läggs ned
den 1 juli 2002. Utskottet förutsätter att
regeringen reder ut dessa oklarheter.

Regeringens styrning av Försvarsmakten

Regeringen redovisar inledningsvis de
författningsmässiga förutsättningarna och villkoren
för när regeringen får sätta in Försvarsmakten för
olika uppgifter, nämligen

vid väpnat angrepp,
för att hävda vår territoriella integritet,
för att bidra till fred och säkerhet i omvärlden
och
för att stärka samhället vid svåra påfrestningar
i fred.

Regeringen anser att den inom dessa ramar vid varje
givet tillfälle mycket snabbt kan fatta erforderliga
beslut.

Utskottet har intet att erinra mot regeringens
redovisning i denna del.
Utskottet har tidigare anfört (bet. 1999/2000:FöU2
och bet. 2000/01: FöU9) att beredningen av
Försvarsmaktens framtida organisation har
aktualiserat frågan om ansvarsgränserna mellan
regeringen och Försvarsmakten. En annan
uppgiftsfördelning mellan regeringen och
Försvarsmakten än för närvarande, menade utskottet,
skulle kunna övervägas i olika avseenden, t.ex. i
fråga om ekonomisk planering, beslut om
verksamhetsinriktning och materielförsörjning.
Utskottet ansåg att denna gränsdragning behövde
granskas och att regeringen borde återkomma till
riksdagen i denna fråga.
Regeringen redogör i propositionen för hur den
styr Försvarsmaktens fredstida verksamhet.
Regeringen anser att regeringsformen ger en fullt
tillräcklig grund för att styra Försvarsmakten så
bestämt och i den omfattning som regeringen finner
lämpligt i varje särskild situation. Härvid är det
myndighetschefens ansvar att se till att regeringen
får det underlag den behöver för att kunna besluta
om Försvarsmaktens verksamhet. Regeringens slutsats
är att förhållandena som rör regeringens styrning av
Försvarsmaktens verksamhetsledning inte föranleder
förvaltningspolitiska förändringar som innebär att
delar av Regeringskansliet och det militära
högkvarteret skulle integreras i samma myndighet.
Utskottet delar regeringens bedömning i denna del.
Härav följer att utskottet inte ansluter sig till
den i kommittémotion Fö9 (m) föreslagna omprövningen
av gränsytorna i besluts- och ledningshänseende
mellan riksdagen, regeringen och myndigheterna
(yrkande 5 i denna del).
I de fall Försvarsmakten skall göra insatser i
fred och under höjd beredskap övergår regeringens
styrning från att inrikta Försvarsmaktens verksamhet
till att sätta in Försvarsmakten i enlighet med
myndighetens uppgifter. Regeringen anser att de
bestämmelser och den organisation som gäller för
regeringens reguljära myndighetsstyrning i allt
väsentligt går att tillämpa för insatser med
Försvarsmakten i fred och i krig. Regeringen har i
enlighet med regeringsformen möjlighet att
organisera arbetet i Regeringskansliet på mest
lämpliga sätt i den enskilda situationen. En fråga
som härvid har aktualiserats, säger regeringen, är
hur de organisatoriska relationerna mellan
Försvarsmakten och Regeringskansliet bör utformas
för att tillgodose Regeringskansliets
beredningskapacitet och underlagsbehov vid mer
krävande insatser med Försvarsmakten i fred.
Regeringen exemplifierar detta med omfattande
internationella insatser och allvarliga kränkningar.
Utskottet delar regeringens bedömning och
förutsätter att det blir en viktig uppgift att
beakta detta slags frågor vid kommande översyner av
Regeringskansliets och Högkvarterets organisation.
Utskottet utgår vidare från att den utredning som
skall granska det svenska samhällets förmåga att
hantera extraordinära händelser också överväger
behovet av organisatoriska förändringar. Eftersom
centrala frågor för samhällets säkerhet i vid
bemärkelse kommer att behandlas bör regeringen hålla
riksdagen informerad och vid behov återkomma med
förslag.

Försvarsmaktens verksamhetsledning

I partimotion Fö9 (m) återkommer ett tidigare av
Moderaterna framfört krav på att systemet för
Försvarsmaktens verksamhetsledning bör göras om.
Chefsansvaret bör sålunda vara odelat och omfatta
såväl verksamhetsledning som operativ ledning
(yrkande 5 i denna del och yrkande 8). Också i
kommittémotion Fö274 (m) framförs likartade
synpunkter och krav (yrkande 2).

Utskottet anser att frågan om hur Försvarsmaktens
verksamhetsledning skall organiseras avgjordes i maj
i år när riksdagen beslutade om vissa ledningsfrågor
inom det militära försvaret (prop. 2000/01:113, bet.
2000/01:FöU9, rskr. 2000/01:214). Utskottet har
ingen annan mening nu. Utskottet avstyrker därför
motionerna Fö9 (m) yrkande 5 i denna del och yrkande
8 samt Fö274 (m) yrkande 2.
Utskottet kan, med samma motiv, heller inte godta
förslaget i kommittémotion Fö6 (kd) yrkande 5 om att
inrätta fyra produktionsansvariga chefer direkt
under regeringen. Det vore dessutom i praktiken att
återgå till systemet med försvarsgrenar och
försvarsgrenschefer.
Utskottet delar däremot motionärernas åsikt i
kommittémotion Fö10 (fp) att det är hög tid att
förbättra Försvarsmaktens förmåga i ekonomistyrning
och att det därvid finns anledning att förstärka
försvarsledningens kompetens i dessa delar.
Utskottet kan i sammanhanget konstatera att
regeringen i budgetpropositionen redovisat att
Ekonomistyrningsverket (ESV) fått i uppdrag att
komma med förslag om hur Försvarsmaktens planerings-
, styrnings-, uppföljnings- och utvärderingsprocess
skall kunna förbättras samt behovet av ekonomisk
kompetens på olika nivåer. Utskottet har erfarit att
regeringen, efter det att ESV i juni i år redovisat
en förstudie, gett Försvarsmakten i uppgift att till
i början av december i år redovisa hur ESV:s förslag
skall kunna genomföras. Enligt utskottets mening bör
motionens yrkande 4 därmed komma att tillgodoses
varför det inte behöver bifallas.
I samma motion (yrkande 12) föreslås att den
numera inte längre adekvata beteckningen
Överbefälhavare ersätts med annan tjänstebeteckning,
t.ex. Chefen för Försvarsmakten. Utskottet har
erfarit att Försvarsberedningen i sin senaste
rapport (Ds 2001:44) också ansett att en mer
rättvisande benämning med hänsyn till befattningens
innebörd bör övervägas. Utskottet kan konstatera att
ledningsförhållandena nu är helt annorlunda än när
befattningsbeteckningen överbefälhavare infördes.
Exempelvis gäller nu andra författningar och
organisationen är väsentligt annorlunda. Nu
föreligger inte längre behovet av att markera en
överordnad samordningsroll i förhållande till
självständiga försvarsgrenschefer. Överbefälhavaren
är heller inte högste befälhavare för landets
stridskrafter. Det är regeringen som utövar den
funktionen. Samtidigt kan utskottet konstatera att
benämningen Överbefälhavare som beteckning för
chefen för Försvarsmakten är väl inarbetat och
nästan har karaktär av varumärke. Den torde inte
missförstås i inhemskt språkbruk men behöver
förklaras i internationella sammanhang eftersom
motsvarighet saknas i internationellt språkbruk. En
ändring kan emellertid i Sverige komma att uppfattas
som onödig och klåfingrig och ge negativa
psykologiska signaler. Eftersom det ankommer på
regeringen att bestämma om tjänstebenämningar på
befattningar anser utskottet att riksdagen inte bör
uttala sig i frågan. Härav följer att motion Fö10
(fp) yrkande 12 inte bör bifallas.

Operativ insatsledning

Riksdagen beslutade i mars 2000 att det skall
inrättas en central operativ insatsledning (prop.
1999/2000:30, bet. 1999/2000:FöU2, rskr. 1999/2000:
168). Regeringen har sedan i proposition 2000/01:113
närmare utvecklat den operativa insatsledningens
uppgifter, organisation och arbetssätt. Utskottet
anförde så nyligen som i maj i år (bet. 2000/01:FöU9
s. 16) att det ansåg att det nu förelåg tillräckligt
underlag för att ta ställning till den operativa
insatsledningens organisation och uppgifter. Det är
viktigt att denna enhet kan organiseras och få börja
verka. Efter några år, när det finns tillräckliga
erfarenheter, kan det vara motiverat med en
utvärdering av hur organisationen har fungerat och
vilka förändringar som då kan vara motiverade.

Mot den bakgrunden är utskottet därför inte berett
att nu ta ställning till förslaget i kommittémotion
Fö6 (kd) yrkande 4 om att förändra den operativa
insatsledningens organisation innebärande att dess
chef skall lyda direkt under regeringen samt att
militärledningen ges en rådgivande roll åt
regeringen. Utskottet avstyrker därför
motionsyrkandet.
Riksdagen har nyligen beslutat (prop. 2000/01:113,
bet. 2000/01:FöU9, rskr. 2000/01:214) att den
operativa insatsledningen skall lokaliseras till
Täby/Näsbypark. Regeringen återkommer nu i frågan
och föreslår att detta lokaliseringsbeslut hävs och
att i stället regeringen skall besluta om den
operativa insatsledningens lokalisering.
Tre motionsyrkanden berör den operativa
insatsledningens lokalisering. I kommittémotion Fö10
(fp) anses det olyckligt att samla Försvarsmaktens
centrala ledningsfunktioner till en enhet. En
reservfunktion bör sålunda övervägas (yrkande 11)
för att skapa en säkrare och mindre sårbar
ledningsfunktion.
I kommittémotion Fö12 (v) (yrkande 13) förordas
att regeringen överväger att decentralisera delar av
den operativa insatsledningen för att öka andelen
högre tjänster ute i landet. Ett till innebörden
överensstämmande krav framförs i en annan av
Vänsterpartiets kommittémotioner, nämligen i Fö228
(v) yrkande 4.
Utskottet har för sin del inget att erinra mot att
riksdagsbeslutet om att lokalisera den operativa
insatsledningen till Täby/Näsbypark upphävs, med de
motiv som regeringen anför i propositionen. När då
lokaliseringsfrågan öppnas upp anser utskottet att
det inte är givet att den operativa insatsledningen
skall ges en samlad lokalisering. Utskottet gör
sålunda nu en annan bedömning än när frågan vid
förra tillfället var uppe till behandling (bet.
1000/01:FöU9 s. 17). De taktiska kommandona ligger i
Enköping, Berga och Uppsala. Det kan finnas fördelar
från skydds- och reservledningssynpunkt och möjligen
också från personalförsörjningssynpunkt med en delad
gruppering, vilket också motionärerna påtalar. En
delad lokalisering kan eventuellt också komma att
reducera investeringskostnaderna. Nackdelarna från
effektivitetssynpunkt med en lokalisering på flera
platser borde kunna reduceras med hjälp av modern
teknik inom ramen för det framtida s.k.
nätverksförsvaret.
Utskottet motsätter sig alltså inte att det
tidigare lokaliseringsbeslutet hävs. Regeringen bör
emellertid i de fortsatta övervägandena i frågan
även pröva en delad lokalisering. Jämförelser med en
samlad lokalisering bör göras, bl.a. av kostnader,
skyddsaspekter och personalförsörjning. Utskottet
föreslår således att riksdagen med anledning av
propositionen och med anledning av motionerna Fö10
(fp) yrkande 11, Fö12 (v) yrkande 13 och Fö228 (v)
yrkande 4 tillkännager för regeringen som sin mening
vad utskottet har anfört om den operativa
insatsledningens lokalisering.
I fråga om ledning på regional nivå anförs i
kommittémotion Fö6 (kd) att dimensioneringen av
ledningsbehoven måste utgå från de nationella
skyddsstyrkornas utformning och antal. Motionärerna
kräver att reella ledningsresurser tillförs och att
militärdistriktens ledningsansvar förtydligas
(yrkande 6).
Utskottet utgår från att militärdistrikten
tillförs ledningsresurser som svarar mot
ledningsbehoven. Cheferna för militärdistrikten
skall leda territoriell verksamhet inom respektive
område, dvs. samordna militära och civila resurser
inom sitt område Den territoriella ledningen
innefattar också att leda nationella skyddsstyrkor
och andra förband som kan komma att underställas
samt att kunna bistå samhället vid svåra
påfrestningar i fred. Militärdistrikts-grupperna
utgör en utlokaliserad del av respektive
militärdistriktsstab. Militärdistriktsgruppernas
uppgifter är främst att utbilda, vidmakthålla och
utveckla hemvärnet samt stödja de frivilliga
försvarsorganisationerna. Utskottet utgår vidare
från att arbetsfördelningen mellan
militärdistriktsstaber och militärdistriktsgrupper
anpassas till de regionala förhållandena så att
militärdistriktets resurser kan användas effektivt
över hela regionen. Utskottet anser härmed att
nämnda motion är besvarad och att motionsyrkandet
därför inte behöver bifallas.

Samverkan mellan civilt och militärt försvar

I kommittémotion Fö2 (m) förordas att
Försvarsmaktens resurser skall kunna användas även
för traditionellt civila uppgifter för att därmed
stärka samhällets förmåga vid kriser och svåra
påfrestningar i fredstid (yrkande 9). Utskottet
delar motionärernas uppfattning att alla
samhällsresurser måste kunna utnyttjas när samhället
utsätts för kriser, katastrofer och andra svåra
påfrestningar. Nyttan av att kunna använda militära
resurser vid sådana tillfällen har visats sig
uppenbara vid bl.a. översvämningar, snöoväder och
skogsbränder. Utskottet utgår från att det som
motionen tar upp har övervägts i utredningen (dir.
2000:87) om Försvarsmaktens stöd till andra
myndigheter och att regeringen med stöd av
utredningen fattar erforderliga beslut och vid behov
återkommer till riksdagen med förslag.
Motionsyrkandet bör därför inte bifallas.

I kommittémotion Fö6 (kd) betonas betydelsen av
civil-militär samverkan. Motionärerna föreslår att
sådan samverkan övas i fredstid (yrkande 10) och att
länsstyrelser och militärdistrikt ges erforderliga
resurser för sådan samverkan (yrkande 11). Utskottet
delar motionärernas bedömning av betydelsen av att
öva samverkan i fred och utgår från att sådan också
planeras och genomförs av Försvarsmakten och andra
berörda myndigheter. Utskottet utgår vidare från att
länsstyrelser och militärdistriktsstaber ges
erforderliga resurser för samverkan. Nyss nämnda
motionsyrkanden behöver därför inte bifallas.

Det militära försvaret

Operativ förmåga

Utskottet behandlar här vad regeringen i
försvarsbeslutspropositionen (s. 131-139) har
föreslagit om behov av operativ förmåga och militär
kompetens. Utskottet behandlar också motionerna Fö6
(kd) yrkande 1 och Fö9 (m) yrkande 3.

Utskottets bedömning och förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner
regeringens förslag till Försvarsmaktens
operativa förmåga. Detta innebär att de krav
som riksdagen tidigare beslutat i huvudsak
fortfarande gäller. Utskottet delar
regeringens uppfattning om vilka kompetenser
inom olika områden som Försvarsmakten måste
ha. Utskottet föreslår därför att riksdagen
avslår motionerna Fö6 (kd) yrkande 1och Fö9
(m) yrkande 3.

Propositionen

Vad avser uppgiften att försvara Sverige mot väpnat
angrepp föreslår regeringen att Försvarsmakten
alltid skall:

· ha förmåga att möta olika former av
informationsoperationer och därigenom bidra till
samhällets totala motståndsförmåga,
·
·. ha förmåga att upptäcka och möta begränsade
angrepp mot Sverige som sker med i första hand
fjärrstridsmedel, eller hot om sådana,
·..
· ha förmåga att i samverkan med övriga delar av
totalförsvaret vidta skyddsåtgärder vid
begränsade insatser mot civila och militära mål,
·
· ha förmåga att upptäcka och möta intrång av
stridskrafter på vårt territorium samt
·
· ha förmåga att förebygga och minska verkningar
vid angrepp med nukleära, biologiska och kemiska
stridsmedel (NBC) och bidra till samhällets
totala motståndsförmåga mot sådana.
·
Försvarsmakten skall ha beredskap för att på kort
sikt (högst ett år efter regeringens beslut):

· kunna utveckla förmåga till skyddsåtgärder som
bidrar till att samhället kan motstå bekämpning
av samhällsfunktioner och infrastruktur samt

· kunna utveckla ytterligare förmåga att möta
angrepp med fjärrstridsmedel samt begränsade
luftrörliga insatsstyrkor.

Försvarsmaktens skall vidare på medellång sikt (inom
fem år efter regeringens beslut), efter
anpassningsåtgärder kunna utveckla förmåga att möta
mer omfattande militära angrepp i form av samordnade
operationer.

Försvarsmakten skall vidare skapa en grund för att
på lång sikt (i ett tioårsperspektiv) kunna utveckla
förmåga att möta flera olika typer av väpnade
angrepp, även sådana med mera omfattande operationer
inkluderande utnyttjande av NBC-stridsmedel.
Vad avser uppgiften att hävda territoriell
integritet skall Försvarsmakten:

· ha förmåga att upptäcka och ingripa mot
kränkningar av territoriet och särskilt i
Östersjöområdet snabbt kunna öka denna förmåga i
anslutning till akuta kriser,

· ha förmåga att upptäcka och avvisa säkerhetshot i
samverkan med andra myndigheter samt

· ha förmåga att tidigt upptäcka NBC-insatser i
närområdet.

Vad avser uppgiften att bidra till fred och säkerhet
i omvärlden skall Försvarsmakten:

ha förmåga att i samverkan med andra länder
planera, genomföra och utvärdera fredsbevarande
operationer, främst i Europa och dess närhet, men
även globalt,

ha förmåga att i samverkan med andra länder
planera, genomföra och utvärdera
fredsframtvingande operationer i Europa och dess
närhet,

ha förmåga att kunna skydda sig mot begränsade
NBC-angrepp,

ha förmåga att lämna stöd till fredsfrämjande och
humanitär verksamhet, främst i Europa och dess
närhet samt

ha förmåga att i samverkan med andra länder
planera, genomföra och utvärdera
övningsverksamhet inom ramen för det
säkerhetsfrämjande samarbetet, främst i
närområdet.

På medellång sikt (inom fem år efter beslut av
regeringen) skall Försvarsmakten med mindre styrkor
kunna delta i fredsframtvingande operationer även
globalt.

Beträffande uppgiften att stärka det svenska
samhället vid svåra påfrestningar i fred skall
Försvarsmakten ha förmåga att samverka med civila
myndigheter och ha förmåga att ställa resurser till
förfogande.
Kraven på förmåga att stärka det svenska samhället
vid svåra påfrestningar i fred skall inte utgöra en
utgångspunkt för Försvarsmaktens utformning och
omfattning men skall beaktas i den operativa och
territoriella planeringen, vid planering av
övningsverksamhet samt när det gäller tillgänglighet
till vissa materielslag och förnödenheter.

I skälen för sina förslag anför regeringen bl.a.
följande.

Den säkerhetspolitiska analys som redovisats i
propositionen leder till slutsatsen att de krav på
operativ förmåga som riksdagen tidigare har beslutat
i huvudsak fortfarande bör gälla. Regeringen
föreslår dock vissa förändringar.
Vad avser uppgiften att försvara Sverige mot
väpnat angrepp föreslår regeringen att förmåga att
hantera informationsoperationer redovisas först och
att begreppet informationskrigföring bör ersättas
med det bredare begreppet informationsoperationer.
Skälet därtill är att informationsoperationer i
olika former bedöms ingå bland de först tillgripna
metoderna i en konfliktutveckling.
Informationsoperationer, i form av t.ex. IT-angrepp
eller sofistikerade desinformations- och
propagandakampanjer, bedöms också ingå som en
naturlig del av alla andra former av aggressioner,
varför förmåga att möta sådana måste beaktas vid
utformande av väsentliga delar av det militära
försvaret.
När det gäller uppgiften att bidra till fred och
säkerhet i omvärlden innebär regeringens förslag att
samma ambitionsnivåer på längre sikt skall tillämpas
för de olika stridskrafterna.
På motsvarande sätt innebär regeringens förslag
att uppgiften att stärka det svenska samhället vid
svåra påfrestningar i fred förtydligas.

Kraven på operativ förmåga innebär enligt regeringen
att Försvarsmakten måste ha kompetens på olika
områden.

Kompetensen att genomföra väpnad strid är
grundläggande för det militära försvaret och
omfattar strid och militär verksamhet, i alla
konfliktnivåer, riktad mot markmål, mot sjömål såväl
på som under havsytan och mot luftmål. Kompetensen
bör omfatta samordning av väpnad strid på alla
förbandsnivåer samt i militära operationer med
samverkan mellan flera typer av stridskrafter och
system.
Den internationella kompetensen innebär kunskaper
och färdigheter att kunna genomföra internationella
fredsfrämjande och humanitära insatser samt att
kunna delta i internationellt säkerhetssamarbete
bl.a. i form av gemensamma övningar. Häri ingår stöd
till återuppbyggnad och övrig civil och militär
samverkan.
Ledningskompetensen innefattar kunskap och
färdighet i att sätta in och leda militära insatser.
Försvarsunderrättelsekompetensen innebär kunskaper
i och färdigheter att upptäcka, analysera och bedöma
hotbilden mot Sverige. I kompetensen ligger också
att kontinuerligt kunna övervaka svenskt territorium
samt kunskaper om hur sensorer och vapen, även vad
avser rymdbaserade sådana, kan användas mot oss.
Vidare omfattas kunskaper och färdigheter att
bedriva operativ och taktisk underrättelsetjänst
till stöd för insatsförbanden i alla
Försvarsmaktsuppgifter.
Skyddskompetensen innefattar skydd av civila och
militära funktioner inklusive skydd av
infrastruktur. Kompetensens bredd bör täcka områden
från militära angrepp till åtgärder för att stärka
samhället, fortifikatoriskt skydd samt skydd mot
insatser med NBC-stridsmedel.
Kompetensen för logistik, fältarbeten och sjukvård
avser de specifika kompetenser som behövs för
militär verksamhet. Med logistik avses underhåll,
teknisk tjänst och transporter.
Kompetensen inom informationsoperationer omfattar
kunskaper om metoder för att kunna planera och
genomföra informationsoperationer bl.a. inom ramen
för samordnade militära operationer. De olika
delarna inom informationsoperationer utgörs bl.a. av
informationskrigföring, där kunskap om
informationssäkerhet ingår liksom att kunna hantera
information i kommunikationssyfte, t.ex. psykologisk
krigföring och telekrigföring. Kunskapen avser
således defensiva åtgärder.
Kompetensen till civil samverkan innebär kunskaper
och färdigheter i att när behov uppstår kunna stärka
samhället vid svåra påfrestningar i fred.
Insatsorganisationen skall innehålla de resurser
och de kompetenser som är nödvändiga för väpnade
insatser såväl i Sverige som internationellt.
Insatsorganisationen utgör också den resursmässiga
basen och innehåller huvuddelen av de kompetenser
som behövs för anpassning, syftande till tillväxt
eller ominriktning. Resterande kompetenser för
anpassning upprätthålls inom grundorganisationen
t.ex. vid förband och skolor samt inom
Totalförsvarets forskningsinstitut, Försvarets
materielverk och försvarsindustrin genom forskning
och teknikutveckling. Allteftersom kompetensbehoven
förändras måste insatsorganisationen successivt
förnyas för att skapa handlingsfrihet att möta
militärtekniska förändringar och möjliggöra
anpassning. Detta kräver en ständig prövning av
befintlig förmåga och kompetenser.
För förnyelsen behövs kontinuerligt arbete med
studier, materiel- och förbandsförsök, teknik- och
taktikdemonstratorer, utveckling av operationskonst,
taktik och stridsteknik. Detta sker vid
Försvarsmaktens skolor och centrum samt inom ramen
för övningsverksamhet vid förbanden. Det stöd
Försvarsmakten erhåller av Totalförsvarets
forskningsinstitut, Försvarets materielverk och
Försvarshögskolan samt försvarsindustrin avseende
forskning, teknikutveckling och metodstöd, kompetens
att förvalta och upphandla adekvat materiel och
anläggningar samt att utveckla ledarskap och
kunnande inom krigsvetenskap, är av avgörande
betydelse.
Försvarsmaktens kompetens för tillväxt som en
möjlig anpassningsåtgärd, utgörs främst av förmågan
att hantera personal och materiel. Väsentligt är
förmåga att leda gemensamma operationer och strida i
högre förband. Nyanskaffad och uppgraderad materiel
måste kunna tillföras för att öka effekten i
krigsförbanden eller för att skapa nya krigsförband.
Den personella kompetensen för strid i högre förband
tillgodoses bl.a. genom att vidmakthålla och
vidareutveckla förmågan till operativ och taktisk
ledning inom ramen för en integrerad stabsstruktur.

Motionerna

I Moderata samlingspartiets partimotion Fö9 (m)
framhålls att det är uppenbart att Sverige inte
förmår att självt bestämma över sitt eget val av
säkerhet, än mindre inom en tioårsperiod utveckla
förmåga att möta ett väpnat angrepp. Försvarsmakten
redovisar i sin årsredovisning för år 2000 att någon
operativ planering och analys ännu inte har gjorts
om de hot som är möjliga, vare sig i ett fem- eller
tioårsperspektiv. Det går således inte att veta
vilken förmåga som bör finnas kvar inom en
femårsperiod eller vilken förmåga som nu bör
utvecklas för att kunna vara operativ om tio år.
Trots detta avvecklas försvarets förmåga att kunna
möta ett väpnat angrepp.

Att den nu belutade organisationen inte kommer att
kunna försvara Sverige förutsades redan i
Försvarsmaktens underlag inför 1992 års
försvarsbeslut. I ett av de redovisade alternativen
var överbefälhavarens slutsatser att en försvarsmakt
med den nu beslutade förbandsvolymen endast kan
inriktas mot att vara en tröskel mot ett angrepp
samt lösa begränsade uppgifter under fred, kris och
neutralitet. Sverige utsätts härigenom för stora
risker.
Motionärerna understryker vikten av att
Försvarsmakten kan försvara landet mot invasion och
ockupation samt att beredskapen för detta kan
anpassas till situationen i omvärlden. Detta ger
också de kunskaper och färdigheter som behövs för
att landets militära enheter skall bli lämpade för
att hävda svenskt terrritorium och svenska intressen
i närområdet samt för att i samverkan med andra
nationers resurser bidra till fred och säkerhet i
vår omvärld. Motionärerna föreslår att riksdagen
avslår regeringens förslag till Försvarsmaktens
operativa förmåga (yrkande 3).

I Kristdemokraternas kommittémotion Fö6 (kd) av Åke
Carnerö m.fl. framhålls (yrkande 1) att
Försvarsmaktens viktigaste uppgift är samordnad
väpnad strid i alla konfliktnivåer. Den
grundläggande försvarsförmågan som enligt
regeringens bedömning motverkar ett invasionshot
under överskådlig tid har de senaste åren urholkats
genom den ekonomiska situationen och den alltför
snabba nedskärningen av försvaret. Följdverkningarna
av detta kan därför få negativa konsekvenser för
försvarsplanering, mobiliseringsförberedelser och
utbildning av förband och enskilda.

I modern krigföring är det enligt motionärerna
alltmer väsentligt att kunna uppträda integrerat och
samordnat med utnyttjande av alla stridskrafter.
Denna förmåga krävs för att vi skall ha beredskap
att kunna möta angrepp i samband med kriser som kan
utvecklas ur nuvarande omvärldsläge och för att vi
skall kunna vidta rimliga och tidsanpassade
anpassningsåtgärder i ett längre tidsperspektiv.
Motionärerna menar att det är ett olyckligt
uttryck när regeringen i propositionen anför att
"den beslutade avvecklingen och nedprioriteringen av
de verksamheter som direkt inriktas mot att
förbereda landet för att motstå ett brett upplagt
invasionsföretag skall fullföljas skyndsamt". Hela
det militära försvaret och stora delar av
frivilligförsvaret måste enligt motionärerna ha
väpnad strid som bakgrund för att kunna bedriva en
trovärdig operativ och taktisk planering liksom
utbildning och övning för krigssituationer, dvs.
förmåga att kunna försvara Sverige.
För att kunna vidmakthålla en trovärdig
grundläggande försvarsförmåga är det enligt
motionärerna nödvändigt att mycket noggrant
analysera vilka kompetenser som bör behållas.
Kunskap och färdighet som ingen eller få har eller
har haft omöjliggör en långsiktig anpassning. Den nu
rådande situationen med en försvarsmakt med låg
verksamhetsnivå som får allt modernare materiel men
där officerare och värnpliktiga får allt sämre
möjligheter att lära sig använda ny materiel är en
ekvation som inte går ihop.

Utskottets ställningstagande

Riksdagen beslutade 1999 (prop. 1998/99:74, bet.
1998/99:FöU5, rskr. 224) och 2000 (prop.
1999/2000:30, bet. 1999/2000:FöU2, rskr. 168) om
operativ förmåga för Försvarsmakten. Regeringen
återkommer nu med förslag som innebär att de krav
som riksdagen tidigare beslutat om i huvudsak
fortfarande skall gälla.

Utskottet kan konstatera att den snabba
utvecklingen inom informations-krigföringsområdet
bör föranleda vissa förändringar när det gäller att
försvara Sverige mot väpnat angrepp. Utskottet anser
det lämpligt att ersätta begreppet
informationskrigföring med det bredare begreppet
informationsoperationer. Dessa bör redovisas först i
uppgiftsordningen eftersom informationsoperationer i
olika former bedöms ingå bland de först tillgripna
metoderna i en konfliktutveckling. Utskottet har vid
sin beredning av ärendet erhållit en särskild
föredragning av Försvarsdepartementet om de
folkrättsliga aspekterna på informationskrigföring.
Utskottet förutsätter att regeringen återkommer till
riksdagen och belyser de legala aspekterna i ämnet.
Utskottet erhöll vid samma tillfälle en redovisning
av Försvarsdepartementet om Försvarsmaktens
ansvarsområde inklusive defensiva och offensiva
uppgifter för informationsoperationer. Även i detta
hänseende förutsätter utskottet att regeringen
återkommer till riksdagen.
Utskottet anser att det, när det gäller att bidra
till fred och säkerhet i omvärlden, är rimligt att
de tidigare restriktionerna för deltagande med
marin- och flygstridskrafter tas bort. Sverige har
numera anmält både marin- och flygstridskrafter till
FN:s och EU:s register för
krishanteringsoperationer. Utskottet erinrar dock om
vad det framhållit under avsnittet om internationell
verksamhet, nämligen att deltagandet av olika
förband måste styras av att ekonomiska och andra
förutsättningar, bl.a. efterfrågan, föreligger.
Med det anförda kan enligt utskottets uppfattning
regeringens förslag till operativ förmåga godkännas.
Moderata samlingspartiets partimotion Fö9 (m)
yrkande 3, vari föreslås att regeringens förslag
avslås, avstyrks således.
Utskottet delar regeringens uppfattning att kraven
på operativ förmåga innebär att Försvarsmakten måste
ha kompetens på olika områden. Utskottet gör ingen
annan bedömning än regeringen när det gäller behovet
av sådana. Detta innebär att Kristdemokraternas
kommittémotion Fö6 (kd) yrkande 1, i vilken det
framförs att man noggrant bör analysera vilka
kompetenser som bör behållas för att kunna
vidmakthålla en trovärdig grundläggande
försvarsförmåga, i huvudsak torde tillgodoses av
regeringens redogörelse. Motionen avstyrks därför.

Försvarsmaktens krigsförband

I avsnittet behandlas motionerna Fö6 yrkande
13, Fö9 yrkandena 4 och 9 (i denna del), Fö10
yrkandena 14 och 18 samt Fö255 yrkandena 6
och 11-13. Inget förslag av regeringen
behandlas.
Utskottets bedömning och förslag i korthet
Utskottet anser i likhet med regeringen att riksdagens
beslut i mars år 2000 om utvecklingen av
Försvarsmaktens krigsförband fram t.o.m. år
2004 bör ligga fast. Det är angeläget att
riksdagens beslut om bl.a.
krigsförbandsutvecklingen präglas av
långsiktighet och stabilitet. Utskottet
konstaterar att flertalet förband bör kunna
vara organiserade år 2004. Utskottet delar
emellertid regeringens bedömning att
förbandens förmåga att uppfylla de operativa
kraven däremot kommer att variera. För vissa
förband kommer det enligt utskottets
bedömning att finnas begränsningar i
förbandens operativa förmåga även efter år
2004.
Utskottet avstyrker således att motionerna
Fö6 yrkande 13, Fö9 yrkandena 4 och 9 (i
denna del), Fö10 yrkandena 14 och 18 samt
Fö255 yrkandena 6 och 11-13.

Gällande inriktning - beslutad av riksdagen i
mars år 2000

Riksdagen har i mars år 2000 (bet. 1999/2000:FöU2
Det nya försvaret) beslutat att grunden för det
militära försvarets utveckling även framgent skall
vara förmågan till väpnad strid. Behovet att
försvara Sverige vid ett väpnat angrepp ställer de
största anspråken på våra totalförsvarsförberedelser
och därmed även på det militära försvaret.
Utgångspunkten för utvecklingen av krigsförbandens
organisation, utrustning och beredskap är den
operativa förmåga som riksdagen har beslutat. Vidare
skall det i krigsorganisationen på olika sätt byggas
in en förmåga att successivt förändra förbandens
antal, sammansättning och beredskap m.m. mot
bakgrund av bl.a. förändringarna i det
säkerhetspolitiska läget.

Riksdagen biföll regeringens förslag att
inriktningen av organisationen fram t.o.m. år 2004
bör ligga till grund för fortsatt planering och
erforderliga åtgärder fram till nästa
försvarsbeslut.

Markstridskrafterna skall enligt riksdagens mening
ha hög förmåga till väpnad strid. Vapenverkan,
rörlighet och skydd bör vidareutvecklas liksom
förmågan till underrättelseinhämtning och
ledningskrigföring.

De operativt rörliga markstridsförbanden bör - i
likhet med regeringens förslag - inriktas mot en
struktur som omfattar en armédivisionsstab med
tillhörande förband, bland dem bl.a. jägar-,
fallskärmsjägar- och luftvärnsbataljoner. Vidare bör
sex armébrigadledningar, sexton mekaniserade
bataljoner, sex stadsskyttebataljoner samt
understödsförband m.m. skapas. Med denna
organisatoriska inriktning jämte omläggningen av
utbildningssystemet för markstridsförbanden kommer
fyra armébrigader att kunna organiseras omedelbart
efter en mobilisering. Under förutsättning av att
det nya utbildningssystemet förverkligas och
utbildningen ges erforderliga resurser, bedömer
utskottet att markstridskrafternas beredskap och
förmåga till väpnad strid kommer att förbättras
jämfört med rådande läge. Avvägningen mellan
markstridskrafternas olika funktioner bedömdes
rimlig - förutom dimensioneringen av antalet
artilleri- och luftvärnsförband. Artilleri- och
luftvärnsfunktionen borde därför ägnas särskild
uppmärksamhet i det fortsatta utredningsarbetet,
t.ex. inför försvarsbeslutet hösten 2001.
Riksdagen bedömde att hotet om en stort upplagd
kustinvasion syftande till en ockupation av Sverige
är ytterst avlägset. Förband och vapensystem inom
marinstridskrafterna, vars huvuduppgift är att
ingripa mot en kustinvasion, skulle därför reduceras
avsevärt eller helt utmönstras. Antalet
ytstridsfartyg och ubåtar skulle likaledes
reduceras. Patrullbåtar av Kaparenklassen avvecklas
i takt med att ytstridsfartyg av Visbyklassen
tillförs marinstridskrafterna. Det bör inte
organiseras en särskild flottiljledning för en
internationell sjöstyrka. Det fasta
sjöfrontsartilleriet utgår helt.
Kustförsvarsförbanden bör vara rörliga och inriktas
mot tre amfibiebataljoner.
Stridsflygförbanden bör tills vidare inriktas mot
åtta divisioner JAS 39 Gripen fr.o.m. år 2005.
Parallellt med ombeväpningen till Gripensystemet bör
Viggensystemet successivt avvecklas. De två extra JA
37-divisioner som behövs för att bedriva en
kontinuerlig flygförarutbildning under
ombeväpningsperioden skall avvecklas snarast efter
det att ombeväpningen till Gripensystemet är
genomförd.
Två helikopterbataljoner borde enligt riksdagen
kunna ligga till grund för planeringen.
Anskaffningen av nya helikoptrar sker inom ramen för
ett nordiskt samarbete. Riksdagen bejakar en
planering som leder fram till att ett luftburet
förband på sikt kan organiseras. Ekonomiska och
praktiska förutsättningar får dock avgöra i vilken
takt detta kan åstadkommas.
Riksdagen beslutade på förslag av regeringen att
det utöver operativt rörliga markstridsförband -
vilka skall kunna genomföra väpnad strid i hela
landet - måste organiseras även mer lokalt bundna
markstridsförband.
De nationella skyddsstyrkorna skall med varierande
beredskap ha förmåga att skydda befolkningen och
infrastrukturen samt att stödja de operativt rörliga
förbanden. Territorialförsvarsförband,
hemvärnsförband och vissa andra delar av dagens
militära försvar borde inordnas i denna
organisation.
Riksdagen konstaterade att det finns osäkerheter
om hur skyddet av viktiga totalförsvarsanläggningar
skulle ordnas. De s.k. nationella skyddsstyrkornas
närmare uppgifter, utformning, ledning och beredskap
var ännu oklar. Riksdagen förutsatte därför att
regeringen återkommer med fördjupat underlag i dessa
frågor senast i samband med nästa försvarsbeslut. I
det sammanhanget borde övervägas de frivilliga
försvarsorganisationernas roll för dessa förbands
personalförsörjning och utbildning.
Riksdagen ansåg att innebörden av vissa av de
aviserade nya förbandstyperna var oklar, varför
regeringen därför borde återkomma med ett
förtydligande över vilka nya förbandstyper som bör
organiseras och vilka operativa behov de avser att
tillgodose.

Propositionen

Riksdagen har godkänt regeringens förslag till
inriktning av Försvarsmaktens insatsorganisation
fram t.o.m. 2004 (prop. 1999/2000:30, bet.
1999/2000:FöU2, rskr. 1999/2000:168).
Försvarsutskottet konstaterade emellertid att
underlaget för riksdagens ställningstagande behövde
preciseras på ett antal punkter, varför regeringen
borde återkomma med ytterligare redovisningar i
samband med nästa försvarsbeslut. Med anledning av
utskottets uttalanden redovisar regeringen i
propositionen, dels ett förtydligande av vilka nya
förbandstyper som avses bli organiserade och vilka
operativa behov de skall tillgodose, dels ett
fördjupat underlag beträffande de nationella
skyddsstyrkornas närmare uppgifter, utformning,
ledning och beredskap.

Regeringen anser att utformningen av krigsförbanden
bör betraktas ur såväl ett anpassnings- som ett
avvägningsperspektiv.

Regeringen bedömer att den organisation som
riksdagen beslutade med anledning av proposition
1999/2000:30 Det nya försvaret (bet. 1999/2000:FöU2,
rskr. 1999/2000:168) - och som regeringen därefter
har vidareutvecklat i regleringsbrev till
Försvarsmakten - i stort sett svarar mot de krav på
operativ förmåga i olika avseenden som riksdagen har
beslutat. Regeringen bedömer dock att
måluppfyllnaden i de olika förmågorna på kort och
medellång sikt varierar något. Regeringen
konstaterar vidare att inom en given resursram
innebär en höjning av måluppfyllnaden för någon
förmåga, att den måste sänkas för någon annan.
I nuvarande säkerhetspolitiska situation har
regeringen valt att säkerställa förmågan när den
gäller sådana funktioner och förband som är anmälda
till internationella styrkeregister.
Försvarsmakten har i budgetunderlaget för 2002
anmält att det krävs en ökad ambition inom
förbandsverksamheten för att förbättra
förutsättningarna för de förband som är anmälda till
internationella förbandsregister. Resurser för denna
ambitionsökning bör enligt Försvarsmakten sökas
genom att sänka ambitionen när det gäller förmågan
till tillväxt. Regeringen redovisar att
Försvarsmakten avser att återkomma till denna fråga
i budgetunderlaget för 2003.

De nya förbandstyperna

Regeringen pekar på att det, i den
insatsorganisation som riksdagen har beslutat, ingår
ett antal nya förbandstyper. Förbanden kommer att
utgöra betydelsefulla komponenter för förmågan att
möta framtida hot och risker och är därmed en viktig
del av ominriktningen och det framtida
nätverksbaserade försvaret. De viktigare nya
förbanden är följande:

- en signalspaningsbataljon,

- ett IT-säkerhetsförband,

- en divisionsunderrättelsebataljon,

- tre säkerhetsbataljoner,

- två jägarbataljoner,

- en NBC-insatsstyrka,

- en luftburen bataljon samt

- åtta flygbasbataljoner.

Flertalet av dessa förband kommer enligt regeringens
redovisning att vara organiserade och operativa
2004. Detta gäller dock inte för den luftburna
bataljonen. Organiseringen av den påbörjas 2003 men
förbandet kommer med hänsyn till anskaffningen av
helikoptrar att erhålla full operativ effekt först
efter 2011.

Till en del kan dessa förbandstyper organiseras
med stöd av den tidigare krigsorganisationen. Det
arbete som pågår inom Försvarsmakten med att i
detalj utforma och utrusta de nya förbandstyperna
har kommit olika långt för olika förband. För t.ex.
flygbasbataljonerna är målsättningen med förbandet
fastställd och organiserandet har börjat. För andra
förband pågår målsättningsarbetet och förbandets
organisation är under framtagning.
Enligt regeringens mening är det en uppgift för
Försvarsmakten att utforma och organisera förbanden.
I det följande redovisas översiktigt Försvarsmaktens
planering för de nya förbandstypernas organisation
samt vilka operativa behov de är tänkta att
tillgodose

Signalspaningsbataljon

Förbandet skall genom elektronisk spaning understödja främst
sjö- och luftstridskrafter. Förbandet avses vara
utrustat med signalspanings-, bearbetnings-,
informations- och kommunikationssystem.

IT-säkerhetsförband

Förbandet är ett försvarsmaktsgemensamt förband avsett för
skydd mot IT-angrepp mot Försvarsmaktens system.

Divisionsunderrättelsebataljon

Förbandet skall kunna genomföra underrättelseinhämtning och
bearbetning av underrättelser inom divisions ram och
bl.a. vara utrustat med UAV (obemannade
flygfarkoster), splitterskyddade fordon (hjul- och
bandgående), signalspaningsmateriel, materiel för
invisning samt bearbetnings- och informationssystem.

Säkerhetsbataljon

Tre bataljoner skall organiseras. Förbandet är avsett att kunna
upptäcka, analysera och möta säkerhetshotande
verksamhet. Förbandet skall kunna verka autonomt
respektive i samverkan med övriga delar av
totalförsvaret och därvid vidta skyddsåtgärder mot
begränsade insatser mot civila och militära mål.
Delar organiseras för att kunna verka i olika
miljöer (t.ex. skärgårdsmiljö). Vidare avses
förbandet utrustas med splitterskyddade fordon,
mörkerstridsmedel samt bearbetnings- och
informationssystem.

Jägarbataljon

Två bataljoner avses bli organiserade. De är främst avsedda för
strid i ödemarksterräng. Förbanden skall ha hög
uthållighet och kunna verka på det
taktiska/operativa djupet. Bataljonen utgörs av
jägarpatruller/-grupper. Vidare avses förbandet vara
utrustat med bandgående översnöfordon,
mörkerstridsmedel, pansarvärnsvapen,
underrättelsesystem samt bearbetnings- och
informationssystem.

NBC-insatsförband

Förbandet skall kunna upptäcka, analysera och möta NBC-hot och
begränsade insatser samt ha förmåga att minska
verkningarna av insats. Förbandet skall i sin helhet
vara organiserat och operativt 2004. En mindre del
(expertgrupp) finns tillgänglig från 2001.

Luftburen bataljon

Förbandet är främst avsett för att kunna möta luftrörliga
insatsstyrkor. Förbandet skall därvidlag bestå av en
markstridsbataljon, som med stöd av transport- och
stridshelikoptrar bildar en luftburen stridsgrupp
med hög tillgänglighet, operativ rörlighet och
eldkraft. Utöver helikoptrar avses förbandet bli
utrustat med bärbara system för avgivande av främst
precisionseld, kvalificerade sensorer och system för
informationsöverföring. Vidare bör förbandet
utrustas med lätta fordon som skall kunna
transporteras med helikopter. Försvarsmaktens
inriktning är att efter 2010 utveckla
stridshelikopterkompetens, vilket är en nödvändig
komponent i den luftburna förmågan. Regeringen
redovisar att Försvarsmakten avser fortsätta
planeringen under perioden 2005-2010 för anskaffning
av ett kvalificerat stridshelikoptersystem.
Myndigheten undersöker förutsättningarna att bedriva
även det arbetet samnordiskt. En anskaffning kan
enligt Försvarsmakten bli aktuell först efter 2011.

Flygbasbataljon 04

Åtta flygbasbataljoner är främst avsedda att betjäna JAS 39
Gripen samt transport- och specialflygsystemen.
Bataljonerna är dimensionerade för att betjäna en
JAS 39 Gripen-division var, men kan även uppträda
delade, varvid en halv JAS-division kan betjänas per
enhet.

Utvecklingen inom artilleri- och
luftvärnsfunktionerna

Regeringen redovisar att försvarsutskottet i
betänkande 1999/2000:FöU2, Det nya försvaret,
anförde att det ansåg att avvägningen mellan
markstridskrafternas olika funktioner syntes rimlig
förutom när det gällde dimensioneringen av antalet
luftvärns- och artilleriförband och att dessa frågor
borde ägnas särskild uppmärksamhet i arbetet inför
försvarsbeslutet 2001.

Med anledning av detta uttalande uppdrog
regeringen den 15 juni 2000 åt Försvarsmakten att
redovisa hur och när artilleri- och
luftvärnsfunktionernas förmåga (den senare som en
del av den samlade luftförsvarsförmågan) skulle
kunna ökas samt vilka effekter detta skulle få för
insatsorganisationens förmåga i sin helhet.
Försvarsmakten lämnade de begärda redovisningarna i
budgetunderlaget för 2002.
Enligt Försvarsmaktens redovisning är
krigsförbanden avvägda mot förmåga, ekonomi, önskad
effekt och hotbild. Artilleri- och
luftvärnsfunktionernas förmåga är i denna avvägning
initialt nedprioriterade för att skapa
förutsättningar för en utveckling på längre sikt.

Artillerifunktionen

Inom artillerifunktionen är bristerna kopplade till kvantitet
och kvalitet när det gäller skydd, räckvidd och
precisionsbekämpning.

Enligt Försvarsmakten bedöms haubits 77 B efter
genomgången renovering och modifiering och efter att
ha försetts med modern ammunition ge en godtagbar
förmåga fram mot 2020. Ekonomiskt utrymme för
renovering av delar av systemet finns avdelat under
perioden 2005-2010. Från början av 2008 kan effekten
av denna renovering tillgodogöras. Ett ekonomiskt
utrymme för direktanskaffning av ett nytt
artillerisystem finns reserverat i
materielförsörjningsplanen med början 2007.
Därutöver planeras utveckling och anskaffning av
avancerad artilleriammunition fram till 2010. Denna
planering innebär enligt Försvarsmakten att effekt
och kompetens nedgår under perioden 2005-2010.
Regeringen konstaterar att det finns en planering
inom Försvarsmakten för artillerifunktionens
utveckling på längre sikt och att det finns medel
avdelade i materielförsörjningsplanen för
anskaffning av en modern taktisk demonstrator efter
2005.
Regeringen anser dock att det finns skäl att göra
en bredare analys av den framtida funktionen för
indirekt eld. Regeringen avser därför att uppdra åt
Försvarsmakten att i budgetunderlaget för 2004
redovisa en plan för funktionens fortsatta
utveckling. En sådan redovisning bör förutom moderna
artillerisystem även omfatta andra system för
indirekt eld och ta sin utgångspunkt i utvecklingen
mot det framtida nätverksbaserade försvaret.

Luftvärnsfunktionen

Inom luftförsvarsfunktionen bedömer Försvarsmakten att den
största bristen är avsaknad av system för att
bekämpa små mål (bl.a. kryssningsrobotar) och
ballistiska missiler.

Försvarsmakten redovisar att robotsystem 70 just
nu genomgår renovering och modifiering som bedöms ge
systemet en livslängd fram till 2010. Därefter är en
avveckling av systemet sannolik beroende på
systemets ålder och prestanda.
Stridsfordon 90 i luftvärnsversion bedöms utan
renovering och modifiering ha en livslängd fram till
2015.
För robotsystem 90 planeras och för robotsystem 77
har beställts renovering och modifiering före 2010,
vilket bedöms ge systemen en livslängd till mellan
2015 och 2020.
Försvarsmakten har påbörjat studier för att belysa
möjligheterna till vidareutveckling av robotsystemet
23 Bamse. Fram till 2010 finns inga medel avdelade i
materielförsörjningsplanen för anskaffning utöver
redan beställd demonstrator för robotsystem 23
avsedd för utbildning.
Luftvärnsförbandens förmåga nedgår efter 2010.
Något nytt system eller förband finns för närvarande
inte i Försvarsmaktens planering.
Försvarsmakten anser att ett framtida
luftvärnssystem bör kunna bekämpa små mål (inklusive
kryssningsrobotar), ha en räckvidd som överstiger 10
kilometer, ha mörker- och allvädersförmåga samt ha
bättre skyddsnivå än dagens system och förband. En
anskaffning bör enligt Försvarsmakten ske på ett
sådant sätt att förmågan inte behöver nedgå efter
2010. För närvarande är robotsystem 23 det enda
svenska system som efter genomförd utveckling enligt
Försvarsmakten kan uppnå kraven.
Enligt regeringens uppfattning bör
luftvärnsfunktionen inte ses enbart som en funktion
ingående i arméstridskrafterna. Det är viktigt att
luftvärnsfunktionen placeras in i sitt operativa
sammanhang och betraktas i ett samlat
luftförsvarsperspektiv. I detta bör förutom
luftvärnsfunktionen ingå även stridsflygförbandens
och korvettförbandens förmåga samt
underrättelsesystemens, spaningssystemens och
ledningssystemens utveckling.
Regeringen bedömer att luftvärnsförmågan med
nuvarande planering på längre sikt nedgår. Detta
behöver dock enligt regeringens uppfattning inte
innebära att den samlade luftförsvarsförmågan nedgår
i motsvarande grad. Införande av den värmemålsökande
roboten IRIS-T ca 2005 och på längre sikt
radarjaktroboten Meteor tillsammans med tillförseln
av den flygburna spaningsradarn FSR 890 med flera
system medför enligt regeringens mening en höjning
av stridsflygförbandens förmåga som i viss mån
kompenserar för nedgången i förmåga inom
luftvärnsfunktionen.
Brister i förmågan att skydda basområden eller i
förmågan att skydda arméstridskrafterna kan dock
inte tillgodoses fullt ut av stridsflygförbandens
ökade förmåga. Regeringen anser att nuvarade
underlag inte utgör en tillräcklig grund för en
rimligt säker bedömning av vår luftförsvarsförmåga
på längre sikt.
Regeringen avser därför att ge Försvarsmakten i
uppdrag att i budgetunderlaget för 2004 lämna
förslag till den samlade luftförsvarsförmågans
fortsatta utveckling.

Motionerna

Moderata samlingspartiet anser i partimotion Fö9 att
det är uppenbart att Sverige, med den
insatsorganisation som riksdagen beslutat, inte
förmår att självt bestämma över sitt eget val av
säkerhet, än mindre inom en tioårsperiod utveckla
förmåga att möta ett väpnat angrepp. Försvarsmakten
redovisar i sin årsredovisning för år 2000 att någon
operativ planering och analys ännu inte har gjorts
om de hot som är möjliga, vare sig i ett fem- eller
tioårsperspektiv. Det går således inte att veta
vilken förmåga som bör finnas kvar inom en
femårsperiod eller vilken förmåga som nu bör
utvecklas för att kunna vara operativ om tio år.
Trots detta avvecklas försvarets förmåga att kunna
möta ett väpnat angrepp.

Att den nu beslutade organisationen inte kommer
att kunna försvara Sverige förutsades redan i
Försvarsmaktens underlag inför 1992 års
försvarsbeslut. I ett av de redovisade alternativen
var överbefälhavarens slutsatser att en försvarsmakt
med den nu beslutade förbandsvolymen endast kan
inriktas mot att vara en tröskel mot ett angrepp
samt att lösa begränsade uppgifter under fred, kris
och neutralitet. Sverige utsätts härigenom för stora
risker (yrkande 4).
Förmågan till väpnad strid och vikten av att kunna
uppträda integrerat med utnyttjande av alla
stridskrafter utgör grunden för utvecklingen av
Försvars- makten. Kompetensen till samordnad strid
är därför avgörande för hur väl Försvarsmaktens
uppgifter skall kunna lösas t.ex. vid en
fredsframtvingande operation.
Markstridskrafterna skulle t.ex. kunna organiseras i
10 aktiva bataljonsstridsgrupper (kontinuerligt övade
inom brigads ram), en bataljon vardera vid nuvarande
utbildningsförband. Artilleri- och
luftvärnsfunktionerna borde stärkas minst i paritet med
övrig förbandsvolym. För ledning av brigaderna bör i så
fall 2 divisionsstaber kunna organiseras, varav den ena
avser faktisk ledning av förband i främst norra
Sverige. En brigadledning med tillhörande
betjäningsförband är ett exempel på internationell
ambitionsnivå som är rimlig för Sverige i dag. Den
organiseras med förmåga att kunna leda en
multinationell nordisk brigad.
De marina stridskrafterna bör enligt motionärerna
utvecklas mot 2 ytflottiljer bestående av 4 till 6
divisioner omfattande 16 upp till 20 ytfartyg.
Större ytfartyg än de nuvarande bör därvid anskaffas
för att förbättra uthållighet i internationella
operationer. Nuvarande minröjningsförband bör
bibehållas och utvecklas. Artillerisystem 12/80 kan
behållas och överföras t.ex. till Gotland. Antalet
sjögående utbildningsplatser för officerare och
värnpliktiga måste öka för att ge en bredare
generell maritim kompetens. Bemannings- och
driftsansvar för isbrytar- och sjömätningsförbanden
bör därför återföras till Försvarsmakten och ingå i
försvarets krigsorganisation. En flottiljledning som
organiseras med förmåga att kunna leda en
internationell sjöstyrka är ett lämpligt svenskt
bidrag till internationell fred och säkerhet med
betoning på närområdet.
Flygstridskrafterna skall, enligt motionärerna, så
effektivt som möjligt utnyttja anskaffade
stridsflygplan JAS 39 Gripen så att förutsättningar
skapas för en kontinuerlig modifiering av de
flygplan som successivt tillförs försvaret liksom
större utrymme för beväpning och anskaffning av
annan utrustning. Vid varje flygflottilj bör finnas
en "aktiv" flygdivision. Den "aktiva" divisionen bör
kompletteras med en division med lägre beredskap.
Transport-, special- och skolflygförband bör
integreras i verksamheten vid respektive
flygflottilj.
Territoriellt bundna förband (bl.a. nationella
skyddsstyrkor) skall finnas tillgängliga över hela
landet. Tillsammans med de operativa insatsförbanden
bör de nationella skyddsstyrkorna kunna delta vid
försvar mot väpnat angrepp, kunna hävda territoriell
integritet och kunna lämna stöd till det civila
samhället vid svåra påfrestningar. De bör vid väpnat
angrepp mot Sverige kunna skydda viktig
infrastruktur och stödja de operativa
insatsförbanden. Frivilligrörelsen skall utgöra en
rekryteringsgrund och bas för de nationella
skyddsstyrkorna. Därmed säkerställs den folkliga
förankringen i framtiden samtidigt som detta ger en
mer effektiv och flexibel organisation (yrkande 9 i
denna del).

I kommittémotion Fö6 (kd) av Åke Carnerö m.fl. framhålls att
luftförsvarsförmågan med nuvarande planering kommer
att nedgå. Fram till år 2010 finns inga medel
avdelade för anskaffning utöver redan beställd
demonstrator för robotsystem 23 Bamse. Det finns
brister i förmågan att skydda basområden och
arméstridskrafterna kan inte tillgodoses fullt ut av
flygstridskrafternas ökade förmåga. Försvarsmakten
skall enligt motionärerna alltid ha operativ förmåga
att upptäcka och möta begränsade angrepp som i
första hand sker med fjärrstridsmedel. Regeringen
bör därför snarast återkomma till riksdagen med en
redovisning av hur den samlade luftförsvarsförmågan
utvecklas (yrkande 13).

I kommittémotion Fö255 (kd) av Åke Carnerö m.fl.
framhålls att även under nuvarande
säkerhetspolitiska läge måste det militära
försvarets verksamhet och utveckling präglas av att
uppgiften att försvara landet mot väpnade angrepp är
det yttersta motivet för det militära försvarets
existens.

Vår säkerhet ställer krav på att det alltid skall
vara möjligt att genomföra ett väpnat försvar.
Försvarsmakten skall ha en sådan styrka,
sammansättning, beredskap och gruppering att den kan
verka förtroendeskapande och krigsavhållande vid
säkerhetspolitiska kriser, särskilt i vårt
närområde. Det fordras därför en, med hänsyn till
eventuella hot, följsam och flexibel försvarsstyrka
baserad på en kontinuerlig och effektiv
underrättelsetjänst (yrkande 6).
Nästan all verksamhet som är kopplad till de fyra
huvuduppgifterna måste ses i ett beredskaps- och
tidssammanhang. Totalförsvarets beredskap skall vara
flexibel. En del av uppgifterna måste kunna lösas
omedelbart, som t.ex. försvar av territoriell
integritet och hävdandet av den nationella
suveräniteten, samt insatser vid katastrofer och
andra svåra påfrestningar. Andra uppgifter måste
lösas inom dagar och veckor. För en tredje
beredskapskategori, någon eller några månader,
omfattas övriga fredsfrämjande operationer utanför
Europa. Slutligen berör den långsiktiga beredskapen
(ett till flera år) förebyggande katastrofberedskap
och invasionsförsvar. Beredskapssystemet måste
utvecklas i syfte att öka förmågan att möta krav på
flexibilitet inför olika typer av hot (yrkande 11).
Motionärerna pekar på att regeringen redovisar i
budgetpropositionen (prop. 2001/02:1) att övningar
med kompanis och bataljons storlek har blivit
begränsade samt att officerarnas förmåga att leda
förband och få systemförståelse har minskat.
Markstridsförbandens förmåga till väpnad strid skall
vara hög. Den beslutade organisationen bygger på att
grundorganisationen årligen utbildar en brigad.
Efter fyra år finns fyra brigader med sådan
kompetens att de har förmåga till omedelbara
insatser. Med detta system kan det ständigt finnas
fyra brigader. Motionärerna anser att det därför bör
klarläggas när detta brigadutbildningssystem är
genomfört (yrkande 12).
När ytterligare en omgång har utbildats dvs. det
femte året, kan den först utbildade brigadens
personal överföras till de nationella
skyddsstyrkorna eller utgöra tillväxtresurs för
brigadförbanden. Kristdemokraterna har vid flera
tillfällen bl.a. pekat på vikten av att kartlägga
behovet av bevakning och skydd av samhällets vitala
infrastruktur. I samband med att regeringen
återkommer till riksdagen med en redovisning om den
närmare utformningen av de nationella
skyddsstyrkorna bör det klargöras hur personalen ur
den först utbildade brigaden kan överföras till de
nationella skyddsstyrkorna (yrkande 13).

I kommittémotion Fö10 (fp) av Runar Patriksson och
Eva Flyborg anförs beträffande regeringens
redovisning av förverkligandet av den organisation
som riksdagen beslutat att flertalet av de nya
förbandstyperna kommer att vara organiserade och
operativa 2004. Det är bra anser motionärerna. Enda
undantaget är den luftburna bataljonen, som
regeringen nu inte räknar med skall vara fullt
operativ förrän efter 2011. Det är däremot
oacceptabelt. Förutom att det visar på hur
befintliga system inom försvarsmakten slår vakt om
sina revir när begränsade resurser skall fördelas på
nya uppgifter, är det också ett tydligt uttryck för
att den socialdemokratiska försvarspolitiken
prioriterar volym i värnpliktsutbildning framför
nödvändig materiell/teknisk förnyelse. Riksdagen bör
ge regeringen till känna att förslaget om en
luftburen bataljon måste ges högre prioritet
(yrkande 14).

När det gäller totalförsvarspliktens
dimensionering anser motionärerna att det måste
kunna motiveras av ett i varje enskilt fall tydligt
behov av att kunna bemanna en funktion i
totalförsvarets krigsorganisation. I propositionen
återspeglas fortfarande synen att det skulle vara
positivt att fler inkallas till värnpliktsutbildning
oavsett behov. Av budgetskäl minskas antalet som
inkallas under den kommande försvarsbeslutsperioden,
men därefter önskar regeringen öka antalet igen.
Bakom detta ligger den alltjämt befängda och diffusa
"folkförankringstanken" att det militära försvaret
skulle vara bättre "folkligt förankrat" för att fler
gör värnplikt. Eftersom varken regeringen eller
försvarsmakten på allvar prövat frågan om hur många
värnpliktiga som behöver utbildas för att fylla
krigsorganisationen, är det svårt att ange ett exakt
antal. Det torde i alla händelser ligga en bra bit
under det antal som i dag kallas in (yrkande 18).

Utskottets ställningstagande

Riksdagen har beslutat om inriktning av
Försvarsmaktens krigsförband fram t.o.m. år 2004
(prop. 1999/2000:30, bet. 1999/2000:FöU2, rskr.
1999/2000:168). Riksdagen ansåg att grunden för det
militära försvarets utveckling även framgent skall
vara förmågan till väpnad strid. Behovet att
försvara Sverige vid ett väpnat angrepp ställer de
största anspråken på våra totalförsvarsförberedelser
och därmed även på det militära försvaret.
Utgångspunkten för utvecklingen av krigsförbandens
organisation, utrustning och beredskap är de olika
operativa förmågor som riksdagen beslutat. Vidare
skall i krigsorganisationen på olika sätt byggas in
en förmåga att successivt förändra förbandens antal,
sammansättning och beredskap m.m. mot bakgrund av
bl.a. förändringarna i det säkerhetspolitiska läget.

Regeringen bedömer att den organisation som
riksdagen beslutade - och som regeringen därefter
har vidareutvecklat - i stort sett svarar mot de
krav på operativ förmåga i olika avseenden som
riksdagen har beslutat. Regeringen bedömer dock att
måluppfyllnaden i de olika förmågorna på kort och
medellång sikt varierar något. Regeringen
konstaterar vidare att inom en given resursram
medför en höjning av måluppfyllnaden för någon
förmåga, att den måste sänkas för någon annan.
Moderata samlingspartiet lämnar i partimotion Fö9
förslag till ny inriktning av bla. krigsförbandens
antal och sammansättning. Markstridsförbanden bör
organiseras i 10 aktiva bataljonsstridsgrupper.
Artilleri- och luftvärnsförbanden bör stärkas. Två
divisonsstaber samt en brigadledning för en nordisk
brigad bör organiseras. Marinstridskrafterna bör
bl.a. omfatta 16 upp till 20 ytstridsfartyg och
rörligt sjöfrontsartilleri organiseras på Gotland.
Inom flygstridskrafterna bör vid varje flygflottilj
finnas en aktiv stridsflygdivision. Denna aktiva
stridsflygdivision bör kompletteras med en
stridsflygdivision med lägre beredskap.

Utskottet konstaterar att den av motionärerna
föreslagna förbandsutvecklingen ger uttryck för en
högre ambition än vad riksdagen beslutat.

Utskottet anser i likhet med regeringen att
riksdagens beslut i mars år 2000 om utvecklingen av
Försvarsmaktens krigsförband fram t.o.m. år 2004 bör
ligga fast. Det är angeläget att riksdagens beslut
om bl.a. krigsförbandsutvecklingen präglas av
långsiktighet och stabilitet.
Försvarsmakten har i en föredragning för
försvarsutskottet redovisat hur arbetet fortskrider
med att förverkliga den organisation som riksdagen
beslutat. Utskottet konstaterar att flertalet
förband bör kunna vara organiserade år 2004.
Utskottet delar emellertid regeringens bedömning att
förbandens förmåga att uppfylla de operativa kraven
år 2004 däremot kommer att variera. För vissa
förband kommer det enligt utskottets bedömning att
finnas begränsningar i förbandens operativa förmåga
även efter år 2004.
Såvitt utskottet erfarit kommer emellertid
samtliga beslutade förband inte att vara
färdigorganiserade år 2004, utan först ett antal år
senare. Detta gäller i första hand några av de helt
nya förbandstyperna, t.ex. luftburen bataljon, IT-
säkerhetsförband och NBC-förband, vilka beräknas att
organiseras på sikt.
Utskottet ansåg vid sin behandling av proposition
1999/2000:30 Det nya försvaret, att innebörden av
vissa av de i propositionen aviserade nya
förbandstyperna var oklar. Regeringen borde därför
återkomma med ett förtydligande över vilka nya
förbandstyper som bör organiseras och vilka
operativa behov de avser att tillgodose. En sådan
redogörelse ha nu lämnats av regeringen, vilken helt
motsvarar utskottets önskemål.
Utskottet är inte främmande för att en
differentiering av stridsflygdivisionernas
beredskap, t.ex. på det sätt som förordas i motion
Fö9 (yrkande 9 i denna del), övervägs i den
fortsatta planeringen, om det visar sig att den
totala flygtidsproduktionen inte gör det möjligt att
upprätthålla tillräckligt hög beredskap inom
samtliga stridsflygdivisioner. En sådan åtgärd kan
bidra till att sänka kostnadstrycket. Regeringens
och Försvarsmaktens överväganden bör dock avvaktas.

I kommittémotion Fö10 (fp) anser motionärerna att det
emellertid är occeptabelt att den luftburna
bataljonen inte är organiserad förrän efter år 2010.
I inriktningsbeslutet våren år 2000 anförde
utskottet (bet. 1999/2000:FöU2) bl.a. följande vid
sin behandling av helikopterförbanden:

Utskottet konstaterar att flertalet av
Försvarsmaktens nuvarande helikoptrar kommer att
behöva ersättas under de kommande åren. Antalet
helikoptrar kommer med nödvändighet att bli färre
än i dag. De nuvarande förbanden bör därför utgå
och efterhand ersättas med ett färre antal
förband med i huvudsak ny helikoptermateriel. En
struktur med två helikopterbataljoner bör kunna
ligga till grund för planeringen.

Anskaffningen av nya helikoptrar sker inom
ramen för ett nordiskt samarbete. Det innebär att
Sverige inte fullt ut förfogar över besluten om
vilka typer respektive när nya helikoptrar kommer
att introduceras i Försvarsmakten. Det är enligt
utskottets mening därför för tidigt att nu uttala
sig om det finns ekonomiska och praktiska
förutsättningar att anskaffa attackhelikoptrar
under perioden fram t.o.m. 2004 - än mindre om
det är möjligt att sätta upp
attackhelikopterförband.
Ett antal förutsättningar måste först
klarläggas innan riksdagen kan ta ställning till
detta. Regeringen bör emellertid redovisa läget i
olika avseenden i samband med nästa
försvarsbeslut.

Av regeringens redogörelse framgår att det inte är
praktiskt eller ekonomiskt möjligt att forcera en
organisering av det luftburna förbandet, särskilt om
det skall vara utrustat med stridshelikoptrar.
Tidpunkten när förbandet är operativt i sin helhet
styrs av leveranstakten av nya helikoptrar.
Utskottet avstyrker därför yrkande 14 i den aktuella
motionen.

I kommittémotion Fö255 (kd) av Åke Carnerö m.fl.
aktualiseras olika frågor som Försvarsmaktens
beredskapssystem i vid bemärkelse. Bland annat
framhålls att Försvarsmakten skall ha en sådan
styrka, sammansättning, beredskap och gruppering att
den kan verka förtroendeskapande och krigsavhållande
vid säkerhetspolitiska kriser, särskilt i vårt
närområde. Det måste ha förmågan att möta krav på
flexibilitet inför olika typer av hot.

Försvarsmakten har för utskottet redogjort för
sitt nya beredskapssystem. Beredskapssystemet är
uppbyggt så att olika krigsförband - med uppgift att
lösa skilda uppgifter - kan organiseras i olika
tidsperspektiv. Förbandens beredskap anpassas efter
de säkerhetpolitiska bedömningarna. Utskottet vill
dock framhålla att förbandens stridsberedskap att
möta t.ex. väpnat angrepp är väsentligt lägre än
tidigare, då huvuddelen av Försvarsmakten kunde vara
mobiliserad inom 72-96 timmar. Den sänkta
beredskapen att möta väpnat angrepp ligger helt i
linje med riksdagens och regeringens
säkerhetspolitiska överväganden. Det är utskottets
bedömning att Försvarsmaktens beredskapssystem i
allt väsentligt motsvarar vad motionärerna
eftersträvar i yrkandena 6 och 11.
I samma kommittémotion (yrkandena 12 och 13)
aktualiserar motionärerna frågan om
brigadutbildningsssystemet och den därmed
sammanhängande bemanningen av nationella
skyddsstyrkor och tillväxtförband.

Det s.k. förbandsomsätttningssystemet behandlade
riksdagen i försvarsutskottets betänkande
1999/2000:FöU2 s. 78 och 79, varvid följande
framhölls av utskottet:

Regeringen anser att markstridskrafterna skall
ha hög förmåga till väpnad strid. Vapenverkan,
rörlighet och skydd bör vidareutvecklas liksom
förmågan till underrättelseinhämtning och
ledningskrigföring. De operativt rörliga
markstridsförbanden bör enligt regeringen
inriktas mot en struktur som omfattar en
armédivisionsstab med tillhörande förband, bland
dem bl.a. jägar-, fallskärmsjägar- och
luftvärnsbataljoner. Vidare bör sex
armébrigadledningar, sexton mekaniserade
bataljoner, sex stadsskyttebataljoner samt
understödsförband m.m. skapas. Med denna
organisatoriska inriktning jämte en omläggning av
utbildningssystemet för markstridsförbanden
kommer fyra armébrigader att kunna organiseras
omedelbart efter en mobilisering.

- - -
Under förutsättning att det nya
utbildningssystemet förverkligas och utbildningen
ges erforderliga resurser, bedömer utskottet att
markstridskrafternas beredskap och förmåga till
väpnad strid kommer att förbättras jämfört med
rådande läge.

Utskottet erinrar om att det nya
utbildningssystemet, och därmed samman-hängande
förbandsomsättningssystem, var en förutsättning för
att markstridskrafternas beredskap och förmåga till
väpnad strid skulle förbättras.

I propositionen anser regeringen att antalet
inryckande totalförsvarspliktiga som fullgör
värnplikt bör reduceras under den tid som
Försvarsmaktens omstrukturering slutförs, dvs.
2002-2004. Regeringen anser därför att
Försvarsmakten bör inrikta sin planering mot att
15 350 totalförsvarspliktiga rycker in under 2002,
ca 16 000 under 2003-2004 och 17 000-18 000 fr.o.m.
2005. De relativt låga utbildningsvolymerna kommer
enligt regeringens mening att underlätta
Försvarsmaktens förändringsarbete samtidigt som de
bidrar till att finansiera de nya förmånerna för
totalförsvarspliktiga. Efter det att Försvarsmaktens
omstrukturering avslutats anser regeringen att det
från 2005 bör vara möjligt att öka antalet
totalförsvarspliktiga som fullgör värnplikt, vilket
i sin tur ger goda effekter på förbandsutbildningen
och på rekryteringsbasen för den internationella
verksamheten.
Utskottet bedömer - i motsats till vad som anförs
i kommittémotion Fö10 (fp) yrkande 18 - att den av
regeringen angivna grundutbildningsvolymen är
otillräcklig för att fullt ut förverkliga det
utbildningssystem som beslutats. Antalet som fullgör
värnplikt skulle behöva vara betydligt högre än det
som nu planeras. De operativt rörliga förbanden
kommer med av regeringen angiven målsättning därmed
att få en något lägre beredskap och operativ förmåga
till väpnad strid än vad som tidigare var avsikten.
Detta innebär såvitt utskottet kan bedöma att
omläggningen av utbildningssystemet för
markstridsförbanden inte kan realiseras under
perioden 2002-2004.
Strävan att förverkliga ambitionerna på detta
område har sålunda fått stå tillbaka för andra
angelägna ändamål. Det finns en målkonflikt mellan å
ena sidan att förverkliga utbildnings- och
förbandsomsättningssystemet och å andra sidan att i
närtid underlätta Försvarsmaktens förändringsarbete
och att finansiera de nya förmånerna för
totalförsvarspliktiga. Utskottet anser att de
långsiktiga konsekvenserna måste övervägas djupare
än vad som nu är möjligt. Utskottet är därför inte
berett att nu uttala en uppfattning i ärendet.
Utskottet återkommer till frågan inom ramen för sitt
uppföljnings- och utvärderingsarbete.

När det gäller artillerifunktionen anser regeringen
att det finns skäl att göra en bredare analys av den
framtida funktionen för indirekt eld. Försvarsmakten
bör i budgetunderlaget för 2004 redovisa en plan för
funktionens fortsatta utveckling. En sådan
redovisning bör förutom moderna artillerisystem även
omfatta andra system för indirekt eld och ta sin
utgångspunkt i utvecklingen mot det framtida
nätverksbaserade försvaret

Regeringen bedömer vidare att luftvärnsförmågan
med nuvarande planering nedgår på längre sikt. Detta
behöver dock enligt regeringens uppfattning inte
innebära att den samlade luftförsvarsförmågan nedgår
i motsvarande grad. Det är viktigt att
luftvärnsfunktionen placeras in i sitt operativa
sammanhang och betraktas i ett samlat
luftförsvarsperspektiv. Regeringen anser att
nuvarade underlag inte utgör en tillräcklig grund
för en rimligt säker bedömning av vår
luftförsvarsförmåga på längre sikt. Försvarsmakten
skall inför år 2004 lämna förslag till den samlade
luftförsvarsförmågans fortsatta utveckling.
Utskottet kan ansluta sig till regeringens
bedömning om behovet av en bredare analys av
funktionen indirekt eld.
Utskottet ansluter sig också till regeringens
uppfattning att det för närvarande inte går att
säkert bedöma om vår framtida samlade
luftförsvarsförmåga kommer att vara tillräcklig. Det
är angeläget att detta klarläggs mot bakgrund av de
krav på operativ förmåga i detta avseende som
Försvarsmakten alltid skall ha.
Utskottet förutsätter därför att regeringen
successivt återkommer till riksdagen med
redovisningar, dels avseende tillämpningen av det
beslutade utbildningssystemet, dels avseende
funktionen indirekt eld, dels den samlade
luftförsvarsförmågan, t.ex. i budgetpropositionerna
dock senast inför försvarsbeslutet år 2004.
Mot bakgrund av vad utskottet anfört avstyrker
utskottet motionerna Fö6 yrkande 13, Fö9 yrkandena 4
och 9 (i denna del), Fö10 yrkandena 14 och 18 samt
Fö255 yrkandena 6 och 11-13.

Nationella skyddsstyrkor

Utskottet behandlar här vad regeringen utan förslag
i propositionen (s. 151-154) har anfört om
nationella skyddsstyrkor. Utskottet behandlar också
motionerna Fö5 (m) yrkandena 1 och 2, Fö6 (kd)
yrkande 12, Fö207 (m) samt Fö246 (m).

Utskottets förslag i korthet

Utskottet förutsätter att regeringen
återkommer till riksdagen med förslag till
utformning av de nationella skyddsstyrkorna.
Utskottet föreslår därför att motionerna
Fö5 (m) yrkandena 1 och 2, Fö6 (kd) yrkande
12, Fö207 (m) samt Fö246 (m) avslås.

Propositionen

Regeringen redovisar att den i propositionen Det nya
försvaret (prop. 1999/2000:30) framhållit att
territorialförsvaret, hemvärnet och vissa andra
delar av det militära försvaret borde organiseras
som nationella skyddsstyrkor och utgöra en del av
insatsorganisationen. Vad gäller de nationella
skyddsstyrkornas uppgifter framförde regeringen i
propositionen att de med varierande beredskap skall
ha förmåga att skydda befolkningen och
infrastrukturen samt att stödja de operativa
insatsförbanden. Regeringen påpekar att även
försvarsutskottet i betänkandet Det nya försvaret
(bet. 1999/2000:FöU2) framhöll att det utöver de
operativt rörliga markstridsförbanden måste
organiseras mer lokalt bundna markstridsförband.
Utskottet ansåg dock att skyddsstyrkornas närmare
uppgifter, utformning, ledning och beredskap var
oklara.

Försvarsmakten har den 15 maj 2001 till regeringen
redovisat de nationella skyddsstyrkornas närmare
utformning m.m. Försvarsmakten har samtidigt anmält
att arbetet med att analysera skyddsstyrkornas
slutliga utformning kommer att fortsätta och att ett
förslag till utveckling av dessa förband i ett
längre perspektiv kommer att redovisas för
regeringen våren 2002. Regeringen konstaterar att
detta är en process som måste framskrida i takt med
utvecklingen av insatsorganisationen i dess helhet.

De nationella skyddsstyrkornas uppgifter bör enligt
regeringens uppfattning vara territoriellt bundna,
och förbanden skall inte ha förmåga till operativ
rörlighet. I den insatsorganisation som riksdagen
har beslutat fram t.o.m. 2004 ingår följande förband
i de nationella skyddsstyrkorna.

Förband Antal

Militärdistriktsstab 4

Norrlandsjägarbataljon 2

Markstridsbataljon 12

Marin basskyddsbataljon 2

Marin bevakningsbataljon 3

Bevakningsförband 5

Hemvärnsbataljon 170

I underlaget den 15 maj 2001 redovisar
Försvarsmakten vilka uppgifter som de nationella
skyddsstyrkorna kan medverka i. Beroende på hur
skyddsstyrkorna organiseras och utrustas kan dessa
enligt Försvarsmakten i olika hög grad medverka vid
insatser mot t.ex. en luftlandsatt angripare. Om
förbanden utrustas med system för indirekt eld och
luftvärnsrobotar skulle en luftlandsatt angripare
kunna bekämpas av dessa styrkor i ett inledande
skede.

Regeringen anser att det är viktigt att
ambitionsnivån för dessa förband anpassas till de
uppgifter de har att lösa. Skyddsstyrkorna skall
kunna skydda viktig infrastruktur och stödja de
operativa insatsförbanden. Förbanden skall
följaktligen förses med materiel anpassad till dessa
uppgifter. Förbandens begränsade uppgifter talar
enligt regeringen för att de inte skall förses med
någon tyngre utrustning och därmed inte ha någon
större operativ rörlighet.
I detta sammanhang uppmärksammar regeringen frågan
om stadsskytteförbandens förbandstillhörighet.
Försvarsmakten har i sitt underlag den 15 maj 2001
föreslagit att samtliga stadsskytteförband skall
tillhöra de nationella skyddsstyrkorna. Enligt
regeringen bör det dock övervägas att ställa olika
krav på förbandens förmåga. Vissa stadsskytteförband
bör ges sådana uppgifter och ha sådan utrustning att
det är lämpligare att placera dem i de operativa
insatsförbanden och därmed övas och utrustas för
operativa uppgifter, medan andra bör tillhöra de
nationella skyddsstyrkorna.
Hemvärnet är enligt regeringen genom sin stora
numerär och tillgänglighet en av de viktigaste
delarna i de nationella skyddsstyrkorna. Med sin
höga beredskap kan hemvärnet både lösa uppgifter vid
väpnat angrepp och stärka samhället vid svåra
påfrestningar i fred. Vidare utgör hemvärnsförbanden
med sin spridning över hela landet en grund för
folkförankringen och försvarsviljan. För närvarande
finns ca 69 000 hemvärnsmän. Trots Försvarsmaktens
ansträngningar att rekrytera personal till hemvärnet
har det visat sig svårt att nå målet 90 000. Antalet
hemvärnsmän har snarare minskat. Regeringen anser
att det finns relevantare sätt att beskriva behovet
av hemvärns-resurser än i antalet personer.
Hemvärnets volym borde i stället uttryckas i ett
visst antal förband, t.ex. bataljoner. En sådan
definition av hemvärnet kan innebära att vissa av
förbanden inte alltid kommer att vara bemannade
fullt ut beroende på variationer i antalet
hemvärnsmedlemmar. Förutsättningarna för att
tillströmningen till hemvärnet kommer att öka i en
anpassningssituation bedöms som goda. Regeringen
anser därför att detta kan accepteras.
Vad gäller ledningen av de nationella
skyddsstyrkorna framhåller regeringen följande.
Militärdistrikten leder den territoriella
verksamheten på regional nivå. Militärdistrikten
består av militärdistriktsstaber och
militärdistriktsgrupper. Militärdistriktsgruppernas
uppgift är främst att svara för utbildning av
hemvärnsförbanden, stödja de frivilliga
försvarsorganisationerna samt att samverka på lokal
nivå med t.ex. kommuner. Vad gäller
ledningsförhållanden i övrigt skall förbanden i de
nationella skyddsstyrkorna kunna underställas
Operativa insatsledningen, militärdistrikt eller
annat förband ur de operativa insatsförbanden.
Hemvärnsförbanden leds normalt av militärdistrikten.
I fråga om de nationella skyddsstyrkornas
beredskap framför regeringen att
militärdistriktsstaberna inklusive
militärdistriktsgrupperna svarar för den initiala
ledningsförmågan med ordinarie personal. I
grundberedskap kan militärdistrikten sålunda med
begränsad uthållighet leda insatser inom ramen för
bl.a. stöd till samhället. För en mer uthållig
ledning krävs förstärkning med viss stödpersonal ur
andra delar av Försvarsmakten. I samband med högre
beredskapsgrader och ett väpnat angrepp krävs
förstärkning med krigsplacerad stabspersonal och
betjäningsförband. Regeringen anser därmed att
militärdistrikten i olika beredskapslägen kan ha en
lämpligt avvägd bemanning, både vad gäller antal och
sammansättning.
Regeringen påpekar att hemvärnsförbanden har hög
beredskap. Delar av hemvärnsförbanden kan med mycket
kort varsel sättas in i bevaknings- och
skyddsuppgifter och även ställas till samhällets
förfogande vid framför allt räddningstjänst. Övriga
förband i de nationella skyddsstyrkorna har
huvudsakligen uppgifter i samband med ett väpnat
angrepp. De kan därmed ha en lägre beredskap som
innebär att de efter ett år skall kunna lösa vissa
uppgifter.
Regeringen framhåller vad gäller
personalförsörjningen till de nationella
skyddsstyrkorna att yrkesofficerare i huvudsak
kommer att bemanna chefsbefattningar vid förbanden
och militärdistriktsstaberna. Enligt regeringen bör
reservofficerare i större utsträckning än tidigare
bemanna chefsbefattningar i hemvärnsförbanden. Goda
förutsättningar borde finnas att rekrytera
reservofficerare från nedlagda krigsförband.
Huvuddelen av den värnpliktiga personalen överförs
från de operativa insatsförbanden, s.k.
överföringsvärnpliktiga. Vidare kommer de frivilliga
försvarsorganisationerna att få till uppgift att
förse bl.a. hemvärnsförbanden med personal med
förplägnads-, lednings-, sambands-, transport- och
sjukvårdskompetens. De frivilliga
försvarsorganisationerna kommer också att ha en
viktig roll som instruktörer för frivillig
befälsutbildning samt under en anpassning med
återtagning av förband.
Nyrekrytering av personal till frivilliga
försvarsorganisationer och hemvärn kommer enligt
regeringen att bli en central fråga för de
nationella skyddsstyrkornas förmåga. För att
säkerställa möjligheten till rekrytering samt att
kunna vidmakthålla nödvändig kompetens är det enligt
regeringens mening nödvändigt att Försvarsmakten
ställer höga krav på duglighet på de förbandsenheter
som ingår.

Motionerna

I Moderata samlingspartiets kommittémotion Fö5 (m)
av Henrik Landerholm m.fl. framhålls att
distriktsförsvaret bör utgöras av territoriellt
(luft, sjö och mark) bundna förband (bl.a. de s.k.
nationella skyddsstyrkorna) som skall finnas
tillgängliga över hela landet. Distriktsförsvaret
skall bestå av ledningsstaber,
Norrlandsjägarbataljoner, markstridsbataljoner,
marina basskyddsbataljoner och hemvärnet. Samtliga
förband eller enheter är mobiliserande.
Frivilligrörelsen skall utgöra en rekryteringsgrund
och bas för distriktsförsvaret. Därmed säkerställs
den folkliga förankringen i framtiden samtidigt som
detta ger en mer effektiv och flexibel organisation.
Denna rekrytering kompletteras med personal som av
olika skäl har lämnat insatsförsvaret. Beroende på
tyngdpunkt i uppgifter och lokala förhållanden skall
förbanden anpassas till storlek och utrustning.
Tillsammans med de operativa insatsförbanden skall
enligt motionärerna distriktsförsvaret delta i
försvaret vid väpnat angrepp, hävdande av
territoriell integritet och stöd till det civila
samhället vid svåra påfrestningar. De skall vid
väpnat angrepp mot Sverige skydda viktig
infrastruktur och stödja de operativa
insatsförbanden (yrkande 1).

En huvudman bör enligt motionärerna förordnas med
odelat ansvar för verksamhetsledning och
territoriell ledning för distriktsförsvaret. Därmed
säkerställs en samlad men för varje uppgift väl
anpassad utveckling av förbandens organisation,
verksamhet och förmågor (yrkande 2).

I Kristdemokraternas kommittémotion Fö6 (kd) av Åke
Carnerö m.fl. framålls att riksdagen har beslutat
att territorialförsvar, hemvärn och vissa andra
delar av dagens militära försvar skall organiseras
som nationella skyddsstyrkor och utgöra en del av
insatsorganisationen. Dessa skyddsstyrkor skall ha
förmåga att skydda befolkning, samhällsfunktioner
och infrastruktur mot begränsade luftrörliga
insatsstyrkor och sabotageförband samt biträda vid
skydd och reparation i anslutning till insatser med
fjärrstridsmedel. De skall även ha förmåga att
stödja de operativa förbanden.

Försvarsutskottet förutsatte (bet. 1999/2000:FöU2
Det nya försvaret (s. 83) våren 2000 att regeringen
återkommer med fördjupat underlag vad gäller skyddet
av viktiga totalförsvarsanläggningar samt de
nationella skyddsstyrkornas närmare uppgifter,
utformning, ledning och beredskap.
Fördröjningen av de nationella skyddsstyrkornas
utformning riskerar att få en hämmande effekt på
rekrytering och utbildning. Den närmare utformningen
av hur vårt territorialförsvar skall utgöra en vital
resurs över ytan kommer ej att behandlas i samband
med höstens försvarsbeslut. Kristdemokraterna anser
därför att regeringen skall återkomma med en tydlig
redovisning av de nationella skyddsstyrkornas
organisation och förmåga (yrkande 12).

Rolf Gunnarsson lämnar i motion Fö207 (m) förslag om
korttidsutbildning av värnpliktiga, för överförande
till hemvärnet, vid t.ex. Dalregementsgruppen.
Enligt motionären skulle man i de regioner och i de
län som nu saknar utbildningsförband kunna starta
korttidsutbildningar. På så vis skulle man enligt
motionären utveckla folkförankringen av försvaret.

Berit Adolfsson framhåller i motion Fö246 (m) vikten
av att det svenska hemvärnet bör ha möjligheter att
rekrytera och utbilda nya medlemmar, såväl kvinnor
som män, som är beredda att göra en insats för att
upprätta säkerhet och trygghet och att rädda andra
värden för Sveriges invånare.

Utskottets ställningstagande

Utskottets uppfattning i bet. 1999/2000:FöU2 (s. 83)
att det utöver operativt rörliga markstridsförband -
vilka skall kunna genomföra väpnad strid i hela
landet - var att det måste organiseras även mer
lokalt bundna markstridsförband. De nationella
skyddsstyrkorna skall med varierande beredskap ha
förmåga att skydda befolkningen och infrastrukturen
samt att stödja de operativt rörliga förbanden.
Territorialförsvarsförband, hemvärnsförband och
vissa andra delar av dagens militära försvar borde
enligt utskottet inordnas i denna organisation.

Utskottet ansåg att det fanns osäkerheter om hur
skyddet av viktiga totalförsvarsanläggningar borde
ordnas. De s.k. nationella skyddsstyrkornas närmare
uppgifter, utformning, ledning och beredskap ansågs
ännu oklara. Utskottet förutsatte därför att
regeringen återkom med fördjupat underlag i dessa
frågor senast i samband med det kommande
försvarsbeslutet.
Regeringen har i sin redovisning utan förslag
anmält att ett arbete pågår i Försvarsmakten med att
analysera skyddsstyrkornas slutliga utformning. Ett
förslag till utveckling av dessa förband kommer att
redovisas för regeringen våren 2002.
I Moderata samlingspartiets kommittémotion Fö5
lämnas förslag till organisationen av ett
distriktsförsvar (yrkande 1) och till ledning av
distriktsförsvaret (yrkande 2). I Kristdemokraternas
kommittémotion Fö6 yrkande 12 begärs en tydlig
redovisning av de nationella skyddsstyrkornas
organisation och förmåga. I motion Fö207 (m) lämnas
förslag om korttidsutbildning av värnpliktiga för
överförande till hemvärnet, t.ex. vid
Dalregementsgruppen, medan i Fö246 (m) det lämnas
synpunkter på att det svenska hemvärnet bör ha
möjligheter att rekrytera och utbilda nya medlemmar.
Utskottet konstaterar att det underlag som
utskottet tidigare begärt ännu inte föreligger.
Utskottet förutsätter därför att regeringen snarast
återkommer till riksdagen efter det att
Försvarsmakten lämnat förslag till utformningen av
de nationella skydsstyrkorna. Det är angeläget att
regeringen följer upp utskottets begäran om en
fördjupad redovisning. Regeringen pekar i
propositionen på att framtida konflikter i stor
utsträckning kommer att beröra stadsmiljö.
Stadsbebyggelsen med sin komplicerade infrastruktur
rymmer många svårigheter. Utskottet vill med
anledning av detta erinra om att
stadsskyttebataljonerna enligt riksdagens beslut
ingår i de operativt rörliga förbanden. När
regeringen återkommer bör redovisningen också
inkludera i vilken mån de nationella skydsstyrkorna
bör ha någon form av operativ rörlighet. Utskottet
utgår också från att frågor av det slag som väcks i
motionerna övervägs i det fortsatta arbetet med att
organisera de nationella skyddsstyrkorna. Med
anledning av det anförda avstyrker utskottet
motionerna Fö5 (m) yrkandena 1 och 2, Fö6 (kd)
yrkande 12, Fö207 (m) samt Fö246 (m).

Anpassning

Utskottet behandlar här vad regeringen i
propositionen (s. 42 och 43, 119-126 och
139-142) utan förslag har anfört om
anpassning. Utskottet behandlar också
motionerna Fö6 (kd) yrkande 7, Fö8 (mp)
yrkandena 1 och 5, Fö9 (m) yrkande 15 samt
Fö12 (v) yrkande 15.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet förutsätter att regeringen
fortsätter att utveckla rapporteringen om
anpassningsplaneringen och att den lämnar en
mer utförlig redovisning av förmågan till
anpassning inför varje ny
försvarsbeslutsperiod eller när
omvärldsförändringar kräver detta. Utskottet
anser också att regelverket redan i dag
medger goda möjligheter att finansiera
skyndsamma åtgärder för anpassning. När det
gäller överflödiga JAS 39 Gripen-flygplan
hänvisar utskottet till att dessa bör kunna
överlåtas till utländska kunder.
Utskottet föreslår därför att riksdagen
avslår motionerna Fö6 (kd) yrkande 7, Fö8
(mp) yrkandena 1 och 5, Fö9 (m) yrkande 15
samt Fö12 (v) yrkande 15.

Propositionen

Enligt regeringen har grunden för totalförsvarets
förmåga till anpassning utvecklats sedan förra
försvarsbeslutet (prop. 1996/97:4, bet.
1996/97:FöU1, rskr. 1996/97:36, prop. 1998/99:74,
bet. 1998/99:FöU5, rskr. 1998/99:224 samt prop.
1999/2000:30, bet. 1999/2000:FöU2, rskr.
1999/2000:168).

Riksdagens beslut innebär enligt regeringen att
totalförsvarets förmåga till anpassning skall vara
en av grundstenarna i den svenska försvarspolitiken.
Med hänsyn till utvecklingen i omvärlden skall
försvaret kunna förstärkas, reduceras eller eljest
förändras för att motsvara de krav som ställs på
försvaret. Anpassningen skall som princip kunna
tillämpas oavsett ekonomisk nivå.
Regeringen understryker att beslut om
anpassningsåtgärder kan komma att behöva fattas
under osäkerhet och med inslag av politiskt
risktagande. Förmågan att kunna uppfatta och rätt
tolka de ofta svaga signalerna om säkerhetspolitiska
förändringar blir betydelsefull. Totalförsvaret bör
ges en flexibel utformning för att möta olika hot
och dessutom kunna utvecklas för att möta nya hot.
Det är då nödvändigt att analysera skilda
omvärldsutvecklingar och utvecklingsmöjligheter för
totalförsvaret i olika tidsperspektiv som underlag
för genomtänkta förberedelser och tidiga beslut.
Anpassningsprincipen och dess tillämpning påverkar
exempelvis behov av operativ förmåga och kompetens,
principer för personal- och materielförsörjning,
försvarsindustriellt internationellt samarbete samt
forskning.
Regeringen anser att följande omständigheter är
grundläggande för utvecklingen av
anpassningsförmågan.

· Anpassning består av successiva beslut om
förändringar av alla typer av operativ förmåga,
resursers tillgänglighet och samhällets
robusthet. Dessa beslut ger möjlighet att
förändra, höja eller minska förmågan att möta
aktuella hot.

· Anpassningsbehov skall ses i olika tidsperspektiv
och anpassningen styras av den möjliga
förändringstakten av försvaret. De olika
tidsperspektiven är: omedelbar förmåga och
förmåga på kort sikt (högst ett år efter beslut),
på medellång sikt (inom fem år efter beslut)
eller på lång sikt (i ett tioårsperspektiv).

· Beredskapssystemet utgör en viktig funktion för
att möta kraven på flexibilitet och successiva
beslut om anpassningsåtgärder mot olika typer av
hot. Det är regeringens uppfattning att
beredskapssystemet fortsatt skall utvecklas,

1. Förmågan att anpassa verksamhetens
omfattning, sammansättning, kompetens och
beredskap är av grundläggande
försvarspolitisk betydelse.
Förutsättningar för detta bör därför
studeras ytterligare för att säkerställa
en tillräcklig flexibilitet.

2. Förutom planering avseende nuvarande
tillväxtförband behövs motsvarande
bedömningar även för tillväxt i
kvalitativa termer och för helt nya typer
av förmåga i olika avseenden, t.ex. hur
olika former av tekniska och taktiska
demonstratorer kan omsättas till förband.

Regeringen anmäler att den avser att fortsatt
utveckla rapporteringen om anpassningsplaneringen.
En mer utförlig redovisning av förmågan till
anpassning bör göras inför varje ny
försvarsbeslutsperiod eller när omvärldsförändringar
så kräver.

Regeringen framhåller när det gäller finansiering
av åtgärder för anpassning att åtgärder för att
snabbt öka försvarsförmågan har en sådan dignitet
för rikets säkerhet och får betraktas som så
extraordinär att regeringen närmare kommer att låta
utreda om det behövs särskilda handlingsregler för
att nödvändig anpassning inte onödigtvis skall
förhindras eller försvåras. Regeringen anmäler att
den avser att återkomma till riksdagen i denna fråga
om så behövs.
Regeringen framhåller att Försvarsmaktens förmåga
att anpassa organisationens numerär, sammansättning,
kompetens och beredskap är av grundläggande
försvarspolitisk betydelse. Regeringen hänvisar till
att försvarsutskottet därför i sitt betänkande Det
nya försvaret (bet. 1999/2000:FöU2) ansåg att
regeringen i försvarsbeslutspropositionen 2001 skall
redovisa inom vilka tidsförhållanden och
förutsättningar i övrigt som Försvarsmakten på nytt
kan organisera 2 armébrigader jämte understöds- och
underhållsförband, 1 amfibie- och 2
kustartilleribataljoner, 2 ubåtar samt upp till 12
stridsflygdivisioner. Regeringen uppdrog åt
Försvarsmakten att i samband med budget-underlaget
för 2002 inkomma med underlag för en sådan
redovisning.
I budgetunderlaget för 2002 redovisar
Försvarsmakten sin planering för tillväxt i enlighet
med regeringens uppdrag. Regeringen delar i stort de
bedömningar som Försvarsmakten gör i redovisningen.
Försvarsmakten påpekar att säkerheten i
tillväxtplaneringen med nu avdelad materiel avtar ju
längre tid som den står förrådsställd. I sin
redovisning anger Försvarsmakten att grunden för
planerad tillväxtförmåga är att nu avdelad materiel
behålls så länge det anses kostnadseffektivt. Andra
förutsättningar är:

· att nu gällande grundorganisatoriska ram och
utbildningssystem behålls,
·
· att beräknad personalrekrytering kan ske samt
·
· att perioden för genomförande av tillväxten
omfattar en tidrymd av fem år.
·
Motionerna

I Moderata samlingspartiets partimotion Fö9
framhålls att det är svårt, i grund omöjligt, att
vid någon viss tidpunkt avgöra om en inträffad
händelse är inledningen till en allvarlig kris, en
svår påfrestning på samhället, ett krig eller bara
en vardaglig händelse som kan hanteras på normalt
sätt. Det är bara historikerna som efteråt kan sätta
etiketter på det inträffade. I den historiska
belysningen analyseras om rätt eller fel åtgärd
vidtagits. Många exempel ur historien visar att
beslutsfattare hade tillgång till adekvat
information men att man inte ville tro på de
konsekvenser som informationen pekade mot.
Önsketänkande har sålunda alltför ofta dominerat
beslutsfattandet. Varje reellt beslut fattas
utgående från bristande information och mot en okänd
framtid.
Analyserna av förhållandena under andra
världskriget visar enligt Moderaterna att den
svenska beredskapen inte nådde full effekt förrän
efter krigets slut. Detta berodde inte på att det
saknades medel utan främst på att politikerna inte i
tid beslutade om att rusta upp det svenska
försvaret. Våra säkerhetspolitiska erfarenheter
under det senaste kvartsseklet visar detta mycket
tydligt. På 1970-talet talade vår säkerhetspolitik
om en fortsatt avspänning i Europa. Ingen anade då
att 1980-talet skulle domineras av
undervattensoperationer och kapprustning. 1980-
talets försvarsutredningar försökte att se lite
längre. Ingen förutsåg då murens fall eller att
1990-talet skulle domineras av krig på Balkan och
att svenska förband skulle ställas under Natobefäl.
Varje första beslut om en anpassningsåtgärd är
enligt motionärerna till sin natur reagerande.
Sverige kommer inte att vara ensamt om, eller ens
först med, att förstärka den egna försvarsförmågan.
Nationella hänsyn kommer att få företräde före
omsorgen om andra stater. Därmed kommer en ökad
konkurrens att uppstå om för detta ändamålet
strategiska resurser. Denna begränsning blir än
större med en minskande inhemsk vapenindustri som i
allt större utsträckning dessutom
internationaliseras.
Moderaterna menar att sannolikt fattas beslut om
en upprustning inom en mindre tidrymd än fem år.
Under denna tidsperiod är det svårt att organisera
nya typer av förband, utveckla nya förmågor eller
utveckla och anskaffa nya materielsystem.
Motionärerna anser därför att varje beslut om
avveckling av förband och materiel skall föregås av
en femårig behovsanalys. Analysen, som skall
föreläggas riksdagen, skall tydligt visa att det
under denna period inte föreligger något behov av
aktuellt förband eller aktuell materiel, även inom
ramen för förändrade uppgifter, för att avveckling
skall få ske.
Internationella förändringstendenser av
försvarsdoktriner samt förändringar i operativt och
taktiskt utnyttjande av förband skall enligt
Moderaterna analyseras och konsekvensbeskrivas.
Riskerna för stora påfrestningar av samhället inom
fem år och efter tio år skall kartläggas och ligga
till grund för försvarets utveckling. Detta skall
vara en naturlig del av den svenska
anpassningsdoktrinen. Uppföljningen skall också
kunna ge underlag inför svenskt deltagande i t.ex.
internationella rustningsbegränsningsavtal.
Insatsorganisationens beredskap och möjlighet till
anpassning skall kontinuerligt utvecklas i samklang
med förändringarna i omvärlden. Denna utveckling
utgör ett viktigt ingångsvärde för riksdagens beslut
om Försvarsmaktens utveckling. Riksdagen bör enligt
Moderaterna årligen få en skrivelse som redogör för
riskerna för stora påfrestningar av samhället inom
fem år och efter tio år och därpå baserat behov av
förändringar av försvarets utveckling (yrkande15).

I Kristdemokraternas kommittémotion Fö6 av Åke
Carnerö m.fl. framhåller motionärerna att anpassning
är det sätt på vilket vi hanterar de osäkerheter som
finns om den fortsatta utvecklingen. En effektiv
anpassningsförmåga grundas bl.a. på hög personell
kompetens, god materiell kvalitet, tillräcklig
produktionskapacitet i grundorganisationen samt
resurser för materielförsörjning och en levande
inhemsk försvarsindustri.

Diskussionerna om vårt försvar är enligt
motionärerna ofta dagslägesfixerade, dvs. de rör sig
om nuvarande förhållanden. Liten tid upptas av
svagheterna med anpassningsproblematiken. En hög,
inbyggd anpassningsförmåga är givetvis av avgörande
betydelse. En kedja bestående av uttydning och
tolkning av förvarningssignaler, nödvändiga
politiska beslut, planering, igångsättning och
resursuppbyggnad får inte brista för att en tillväxt
skall kunna säkerställas. För sent, för lite och i
otakt med den säkerhetspolitiska utvecklingen har
nog snarare varit regel än undantag.
För att skapa trovärdighet för
anpassningsprincipen måste det enligt motionärerna
finnas en tilltro till att statsmakterna har
erforderligt beslutsutrymme. En förändring i den
säkerhetspolitiska miljön i vårt närområde kan
innebära att Sverige måste vidta
anpassningsåtgärder, vilket kräver ett snabbt beslut
för att ge så god tid som möjligt för att höja
försvarsförmågan. Riksdagen bemyndigar regeringen
årligen en kredit om 40 miljarder kronor i
Riksgäldskontoret för att säkerställa att en
nödvändig beredskapshöjning kan ske i händelse av
krig eller krigsfara. Åtgärder som behövs för att
höja försvarsförmågan i anpassningssyfte täcks ej av
detta bemyndigande.
Kristdemokraterna anser därför att regeringen
närmare bör utreda möjligheten att utöka
bemyndigandet om beredskapskredit till att även
gälla åtgärder som behövs för att snabbt höja
försvarsförmågan eller alternativt att en särskild
anpassningskredit inrättas. Regeringen bör därför
enligt motionärerna återkomma till riksdagen med ett
förslag till handlingsregler som möjliggör en
höjning av försvarsförmågan i anpassningssyfte
(yrkande 7).

I Miljöpartiet de grönas kommittémotion Fö8 av Lars
Ångström m.fl. framhåller motionärerna att det
accelererande sönderfallet inom rysk krigsmakt har
fortsatt och gör att risken för en negativ
säkerhetspolitisk utveckling i vårt närområde
fortsätter att minska, men regeringen saknar förmåga
att minska Sveriges militärutgifter i någon nämnvärd
utsträckning, säger motionärerna. Medan
militärutgifterna i Europa halverades under 1990-
talet är det först under 2002 som Sveriges kommer
att minska, och då endast med blygsamma 10 %.

Ännu svårare har regeringen haft att med stöd av
Centerpartiet och Vänsterpartiet minska den militära
verksamheten i tillräcklig omfattning för att rymmas
inom den budgetram riksdagen fastställt. Resultatet
blir ideligen återkommande s.k. svarta hål i
försvarsbudgeten: Hundratals miljoner kronor eller
miljardbelopp som saknas med följd att stor
uppfinningsrikedom måste ägnas budgettekniskt
trixande. Det är dyrt för skattebetalarna och det
skapar stor osäkerhet inom Försvarsmakten.
Motionärerna vill inte behöva höra
försvarsministern än en gång stå i riksdagens
talarstol och säga att det regeringen föreslår borde
ha inletts för länge sedan. Därför föreslår
Miljöpartiet en konkret planering för hur och var en
halvering av det militära försvaret skall kunna
genomföras på sex år (yrkande1).
Motionärerna framhåller vidare att mot bakgrund
av förre överbefälhavarens bedömning om behovet av
60-80 JAS-plan är det inte rimligt att fullfölja
köpen av 200 stycken. Mot bakgrund av den gynnsamma
säkerhetspolitiska utvecklingen kan det inte heller
vara rimligt att köpa ett stort antal JAS-plan
utöver behovet för att ha som en tillväxtberedskap.
Det måste enligt motionärerna bli billigare för
skattebetalarna att avbeställa den materiel som inte
längre behövs (yrkande 5).

Motionärerna i Vänsterpartiets kommittémotion Fö12
av Berit Jóhannesson m.fl. hänvisar till att med
hänsyn till utvecklingen i omvärlden skall försvaret
enligt propositionen kunna förstärkas, utökas,
reduceras eller eljest förändras för att motsvara de
krav som ställs på det. Redovisningen upptar
förberedelser och förslag inom ett, fem eller tio
år. Vänsterpartiets inställning är enligt
motionärerna att det militära försvaret kan och
skall minskas till förmån för andra verksamheter.
Vänsterpartiet har därför ställt sig bakom den nu
beslutade ominriktningen och reduceringen av det
militära försvaret fram till år 2004. Motionärerna
menar att det är bra att Sveriges försvar förändras
från ett invasionsförsvar till ett försvar som
svarar mot dagens hotbild och det nya läget i vår
omvärld.

Den nya hotbilden och det gynnsamma
säkerhetspolitiska läget ger möjlighet att på sikt
ytterligare reducera omfattningen av det militära
försvaret till förmån för förstärkningar inom det
civila samhället och infrastrukturen, men också till
andra, för människor, viktiga delar av samhället.
Motionärerna påpekar att Försvarsmakten på
uppmaning av Försvarsutskottet till regeringen har
redovisat tillväxtsförmågan hos Försvarsmakten. På
liknande sätt borde riksdagen kunna få redovisning
om hur Försvarsmakten förberett för
reduceringsförmågan och dess effekter. Riksdagen bör
enligt motionärerna tillkännage för regeringen som
sin mening att Försvarsmakten skall ges i uppdrag
att redovisa reduceringsförmågan och dess effekter
(yrkande 15).

Utskottets ställningstagande

Riksdagen har beslutat att totalförsvarets förmåga
till anpassning skall vara en av grundstenarna i den
svenska försvarspolitiken (prop. 1996/97:4, bet.
1996/97:FöU1, rskr. 1996/97:36 och prop.
1999/2000:30, bet. 1999/2000: FöU2, rskr.
1999/2000:168). Med anpassningsförmåga avses
totalförsvarets förmåga att möta angrepp i olika
tidsperspektiv. Med hänsyn till utvecklingen i
omvärlden skall försvaret kunna förstärkas, utökas,
reduceras eller eljest förändras för att motsvara de
krav som ställs på försvaret. Anpassningen skall som
princip kunna tillämpas oavsett ekonomisk nivå.

I bet. 1999/2000:FöU2 framhöll utskottet följande
om försvarets anpassningsförmåga.

Regeringen redovisade i samband med
kontrollstationen våren 1999 (prop. 1998/99:74)
relativt utförligt sin syn på
anpassningsprincipen och på utvecklingen av
anpassningsförmågan. Utskottet anslöt sig då till
regeringens uppfattning (bet. 1998/99:FöU5) att
förmåga till anpassning bör ha en central
betydelse vid totalförsvarets utformning.
Utskottet betonade, liksom regeringen, betydelsen
av genomtänkta förberedelser och tidiga beslut.
Det är ofrånkomligt att beslut om
anpassningsåtgärder kommer att behöva fattas
under betydande osäkerhet och med inslag av
politiskt risktagande. Förmågan att kunna
uppfatta och rätt tolka de ofta svaga signalerna
om säkerhetspolitiska förändringar blir
betydelsefull. Utskottet uttalade sig också för
en flexibel totalförsvarsorganisation som kan
möta olika hot eller utvecklas mot att möta
sådana hot. Det är då nödvändigt att upprätta
planer som på medellång sikt klargör skilda
utvecklingsmöjligheter för totalförsvarets
utveckling. Denna planering måste präglas av ett
dynamiskt synsätt. Härutöver pekade utskottet på
skilda behov som måste vara avstämda mot
anpassningsprincipen och dess tillämpning, t.ex.
kompetens i försvarsorganisationen,
utbildningsanordningar, försvarsindustriella
resurser, försvarsindustriellt internationellt
samarbete samt forskning. Utskottet utgick från
att regeringen årligen, antingen i
budgetförslaget eller i annan ordning, informerar
riksdagen för att denna skall kunna pröva hur
anpassningsförmågan utvecklas.

I propositionen lämnas utan förslag den redovisning
inom vilka tidsförhållanden och förutsättningar i
övrigt som Försvarsmakten kan organisera ett antal
förband. Utskottet har ingen erinran mot den lämnade
redovisningen. I Vänsterpartiets kommittémotion Fö12
framhålls att på liknande sätt borde riksdagen kunna
få en redovisning om hur Försvarsmakten förberett
för reduceringsförmågan och dess effekter (yrkande
15). Liknande synpunkter framförs i Miljöpartiet de
grönas kommittémotion Fö8 yrkande 1 vari föreslås
att en konkret planering för hur och var en
halvering av det militära försvaret skall kunna
genomföras på sex år. I Moderata samlingspartiets
partimotion Fö9 yrkande 15 framförs att varje beslut
om avveckling av förband och materiel bör föregås av
en femårig behovsanalys som föreläggs riksdagen.
Dessutom bör riksdagen enligt Moderaterna årligen få
en skrivelse som redogör för riskerna för stora
påfrestningar på samhället inom fem år och efter tio
år och därpå baserat behov av förändringar av
försvarets utveckling. Utskottet förutsätter att
regeringen - vilket den också säger sig komma att
göra - fortsätter att utveckla rapporteringen om
anpassningsplaneringen och att den till riksdagen
lämnar en mer utförlig redovisning av förmågan till
anpassning inför varje ny försvarsbeslutsperiod
eller när omvärldsförändringar kräver detta.
Utskottet avstyrker därmed motionerna Fö8 (mp)
yrkande 1, Fö9 (m) yrkande 15 och Fö12 (v) yrkande
15.

I Kristdemokraternas kommittémotion Fö6 yrkande 7 framhålls att
regeringen närmare bör utreda möjligheten att utöka
bemyndigandet om en beredskapskredit till att även
gälla åtgärder som behövs för att snabbt höja
försvarsförmågan eller alternativt att en särskild
anpassningskredit inrättas. Regeringen anför i
propositionen att åtgärder för att mycket snabbt öka
försvarsförmågan har en sådan dignitet för rikets
säkerhet och får betraktas som så extraordinära att
regeringen närmare kommer att utreda om det behövs
särskilda handlingsregler för att en nödvändig
anpassning inte onödigtvis skall förhindras eller
försvåras. Regeringen anmäler att den avser att
återkomma till riksdagen i denna fråga om så behövs.
Utskottet vill i denna fråga framhålla följande.
Enligt 9 kap. regeringsformen om finansmakten (3 §)
skall riksdagen vid budgetregleringen beakta behovet
under krig, krigsfara och andra utomordentliga
förhållanden av medel för rikets försvar. Mot den
bakgrunden anvisar riksdagen årligen en
beredskapskredit. Därmed säkerställs att regeringen
kan vidta nödvändiga beredskapshöjningar eller andra
åtgärder som behövs för att förstärka
försvarsberedskapen utan att riksdagens beslut
behöver inhämtas. Regeringen har därmed erforderlig
handlingsfrihet att agera. I 6 § budgetlagen anges
att med riksdagens bemyndigande får regeringen
besluta om att ett ramanslag får överskridas om det
är nödvändigt för att i en verksamhet täcka
särskilda utgifter som inte var kända då anslaget
anvisades eller för att ett av riksdagen beslutat
ändamål med anslaget skall kunna uppfyllas.
Utskottet anser således att regelverket redan i dag
ger goda möjligheter att finansiera skyndsamma
åtgärder. Vid en mer planmässig anpassning (ökning)
av försvarsförmågan kan och bör riksdagens
medgivande inhämtas. Därmed avstyrks motion Fö6 (kd)
yrkande 7.

I Miljöpartiet de grönas kommittémotion Fö8 yrkande
5 framförs att försvaret inte bör hålla sig med ett
stort antal JAS-plan i beredskap för ett eventuellt
tillväxtskede; i stället bör den materiel
avbeställas som inte längre behövs. Regeringen
anmäler i propositionen att ett antal JAS 39 Gripen-
flygplan som inte behövs för organisationens behov
bör kunna överlåtas eller upplåtas till utländska
kunder. Utskottet föreslår på annan plats i detta
betänkande att detta förslag bifalles av riksdagen.
Motion Fö8 (mp) yrkande 5 avstyrks därför.

Bemyndigande att överlåta materiel

Utskottet behandlar här vad regeringen i
försvarsbeslutspropositionen (s. 154-156) har
föreslagit om överlåtelse eller upplåtelse av viss
materiel i exportstödssyfte.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner
regeringens förslag att den i exportstödjande
syfte bemyndigas att överlåta eller upplåta
materiel som på lång sikt inte behövs för
Försvarsmaktens operativa förmåga.

Propositionen

Regeringen föreslår att den bemyndigas att i
exportstödjande syfte överlåta eller upplåta
materiel som på lång sikt inte behövs för
Försvarsmaktens operativa förmåga.

Som skäl för sitt förslag anför regeringen att
enligt 28 § lagen (1996:1059) om statsbudgeten får
regeringen besluta att överlåta viss lös egendom om
egendomen inte behövs för statens verksamhet. Det
finns ingen begränsning i lagen eller i förarbetena
för överlåtelse av krigsmateriel. Begränsningen
ligger i stället i att det inte skall finnas något
behov av egendomen för statens verksamhet eller att
egendomen blivit obrukbar. Nu aktuell materiel kan
fortfarande utnyttjas i t.ex. grundorganisationen
och det är därför osäkert om 28 § lagen om
statsbudgeten är tillämplig. Med hänsyn till denna
osäkerhet samt att regeringens förslag bl.a.
omfattar större materielsystem som JAS 39 Gripen,
bör frågan underställas riksdagen för godkännande.

Syftet med att erhålla riksdagens bemyndigande är
att stödja inhemsk försvarsindustris
exportansträngningar och därmed skapa gynnsamma
förutsättningar för dess utvecklings- och
vidmakthållandekompetens. Regeringens förslag till
bemyndigande möjliggör att exportstödet lättare kan
hanteras med hänsyn till de korta varsel som ofta
råder i exportsammanhang. Både försäljning och
uthyrning kan komma i fråga.
Försvarsmakten har i dag viss materiel som är
anskaffad mot delvis andra hot och till en större
organisation än vad som nu beslutats av riksdagen.
Sedvanlig prövning av exporttillstånd bör enligt
regeringen genomföras för de länder som kan komma
att bli aktuella för export.

Utskottets ställningstagande

Riksdagen har efter förslag av regeringen beslutat att
stridsflygförbanden skall inriktas mot åtta
divisioner JAS 39 Gripen fr.o.m. 2005. Regeringen
anför att Sverige har beställt ca 200 flygplan JAS
39 Gripen. Av dessa kommer ca 40 flygplan ur
delserie 1 och 2 inte att behövas. Dessa plan bör
kunna överlåtas eller upplåtas till utländska
kunder.

Utskottet har sålunda ingen erinran mot vad
regeringen anför och föreslår därför att riksdagen
bemyndigar regeringen att i exportstödjande syfte
överlåta eller upplåta materiel som på lång sikt
inte behövs för Försvarsmaktens operativa förmåga
(förslag 1).

Helikopterverksamhet och marin närvaro på
västkusten

Utskottet behandlar här vad regeringen i
propositionen (s. 158) har föreslagit om
Försvarsmaktens helikopterverksamhet. Utskottet
behandlar också motionerna Fö10 (fp) yrkande 15,
Fö226 (m) yrkandena 1-5, Fö258 (kd) samt Fö270 (fp).

Utskottets bedömning och förslag i korthet

Utskottet bedömer liksom regeringen att det
finns organisatoriska och rationella skäl för
att skapa ett helikopterförband.
Utskottet föreslår därför att riksdagen
bifaller regeringens förslag att Svea och
Östgöta helikopterbataljoner avvecklas.
Utskottet har vid flera tidigare tillfällen,
bl.a. våren 2001, behandlat motionsyrkanden
om helikopterbasering på Säve och basering av
fartygsförband i Göteborg. Utskottet
behandlar nu också i samband med beredningen
av regeringens budgetförslag vissa
helikopterfrågor. Utskottet finner inga skäl
för att ändra sin tidigare bedömning i dessa
frågor. Utskottet anser att de principer som
tidigare lagts fast av utskottet också är
tillämpliga då motsvarande frågor uppkommer i
andra regioner i landet.
Utskottet föreslår därför att motionerna Fö10
(fp) yrkande 15, Fö226 (m) yrkandena 1-5,
Fö258 (kd) samt Fö270 (fp) avslås.

Propositionen

Regeringen föreslår att organisationsenheterna Svea
helikopterbataljon i Haninge/Berga och Östgöta
helikopterbataljon i Linköping/Malmen läggs ned den
31 december 2001 eller vid den senare tidpunkt
regeringen bestämmer. Verksamheten vid enheterna
skall organisatoriskt samordnas i Försvarsmaktens
helikopterflottilj på nuvarande verksamhetsorter.

Som skäl för sitt förslag anför regeringen att
Försvarsmaktens helikopterverksamhet i fred är
organiserad i Försvarsmaktens helikopterflottilj i
Linköping/Malmen med Norrlands helikopterskvadron i
Boden samt Svea helikopterbataljon i Haninge/Berga
och Östgöta helikopterbataljon i Linköping/Malmen. I
en skrivelse till regeringen i juni 2001 har
Försvarsmakten föreslagit att denna fredstida
organisationsstruktur förändras.

Regeringen bedömer att det fortfarande finns
organisatoriska brister inom helikopterverksamheten.
Ytterligare steg bör därför tas för att
rationalisera och effektivisera
helikopterorganisationen, liksom för att åstadkomma
en mer enhetlig verksamhetsstyrning inom
Försvarsmakten. Regeringen anser därför att det nu
är angeläget att skapa en enad
helikopterorganisation med endast ett
helikopterförband och en förbandschef. I detta
helikopterförband skall all utbildningsverksamhet
ingå. En sålunda samlad helikopterorganisation ger
enligt regeringen de mest gynnsamma möjligheterna
för samordning inom hela organisationen av bl.a.
verksamhet, personalförsörjning och
kompetensförsörjning. Genom en enhetlig
helikopterorganisation kan också de olika stöd- och
administrativa uppgifterna samlas. I denna samlade
organisation kan uppgifter omfördelas och samordnas
så att verksamheten vid utbildningsenheterna
ytterligare kan koncentreras till kärnverksamheten,
dvs. utbildning och insatser.

Regeringen anser därför, i likhet med
Försvarsmakten, att organisationsenheterna Svea
helikopterbataljon och Östgöta helikopterbataljon
bör läggas ned den 31 december 2001 eller vid den
senare tidpunkt regeringen bestämmer. Bataljonernas
verksamhet bör i stället samordnas i
organisationsenheten Försvarsmaktens
helikopterflottilj. Försvarsmaktens
helikopterverksamhet skulle härigenom bedrivas inom
ramen för endast en organisationsenhet. Regeringen
vill understryka att det är fråga om en förändring
av ledningen av Försvarsmaktens
helikopterverksamhet. Regeringen föreslår därför
inga förändringar i lokaliseringen av verksamheten
eller baseringen av helikoptrar. Verksamheten skall
därför, liksom hittills, genomföras vid
verksamhetsorterna Linköping/Malmen, Haninge/Berga,
Ronneby/Kallinge, Boden och Göteborg/Säve.

Motionerna

Runar Patriksson och Eva Flyborg påpekar i motion
Fö10 (fp) att regeringen med en svepande motivering
om "organisatoriska brister" föreslår att två
helikopterbataljoner i Mellansverige skall läggas
ned. Folkpartiet liberalerna har enligt motionärerna
inga invändningar i sak. Försvarets kostym är
fortfarande snarare för stor än för liten.
Regeringen försäkrar att verksamheten med militära
helikoptrar fortsatt skall vara lokaliserad som i
dag. Motionärerna vill understryka detta med
hänvisning till det stora behovet av att kunna
samarbeta och samutnyttja samhällets samlade
helikopterresurser också i fredstida
räddningsoperationer. Här har regeringens hantering
av dessa frågor i försvarsbeslutet 1996 och därefter
inte varit tillräckligt övertygande (yrkande 15).

Inger René framhåller i motion Fö226 (m) att
Göteborg har Nordens största hamn och är Sveriges
näst största stad med strategiskt betydelsefulla
industrier. Mer än 90 % av råvaru- och
produkttransporter till och från Sverige sker med
fartyg. Detta ställer stora krav på bevakning,
uppföljning och kontroll av sjötrafik. Av de anlöp
som görs i svenska hamnar avser 70 % hamnarna på
västkusten. Skagerrak och Kattegatt har dessutom
landets mest intensiva sjötrafik. Stora volymer
miljöfarligt gods transporteras till den
petrokemiska industrin i Göteborg, Stenungsund och
Brofjorden.

I denna region med över en miljon invånare har den
militära närvaron stor betydelse inte minst med
hänsyn till Sveriges maritima beroende och de krav
som redan i fredstid ställs på marina stridskrafters
närvaro i våra omgivande havsområden. Övervakning
skall kontinuerligt kunna ske av den ekonomiska
zonen, territorialhavet och Öresund samt Göteborgs
och Bohusläns skärgårdar.
Mot denna bakgrund bör enligt motionärerna de
marina förbanden och den marina beredskapen
upprätthållas på en sådan nivå att samtidiga
insatser kan göras såväl längs västkusten som i
Östersjön med fartygsförband i samverkan med
helikoptrar och amfibieförband. För att uppnå detta
mål samt bevara och utveckla den maritima
kompetensen på västkusten bör en permanent basering
av allsidiga marina förband ske i Göteborgsområdet.
Det skapar dessutom en grund för rekrytering av
värnpliktiga, befäl och officerare från
Göteborgsregionen (yrkande 1).
Nyttan av militär närvaro på västkusten har också
visat sig i samband med civila påfrestningar såsom
sjöolyckor, bränder, översvämningar osv. Den
militära närvaron har räddat åtskilliga människoliv
och stora materiella värden. Detta gäller enligt
motionärerna inte minst helikopterdivisionen på Säve
som vid sidan av sina militära uppdrag blivit mer
betydelsefull för den civila räddningstjänsten
(yrkande 2).
Motionärerna påpekar att Försvarsmakten enligt
1996 års försvarsbeslut bl.a. skall ställa resurser
till förfogande för att stödja samhället vid svåra
påfrestningar i fred. Huvuduppgiften för de tunga
helikoptrarna på Säve är sjöoperativa uppdrag som
ubåtsjakt och havsövervakning samt transporter.
Helikoptrarna avdelas därutöver för räddningstjänst
med beredskap under flygövningstid eller för
sjöbevakning. Helikoptrarna kan även användas för
s.k. nödhelikopterverksamhet, dvs. sjuktransporter
som sker inom ramen för ordinarie basering och
beredskap för att undsätta människor i livshotande
situationer. Framgångsrika räddningsinsatser bygger
på en samverkan mellan försvarets helikoptrar och
räddningstjänsten.
Denna samverkan bör nu enligt motionärerna byggas
ut till att omfatta såväl polisen som sjukvården och
försvaret i Västra Götaland. Redan 1991 framhöll
Riksdagens revisorer att samverkan mellan
myndigheter och företag måste stimuleras och utgöra
en grund för ett samhällsekonomiskt nyttjande av
skattemedel och för att förhindra att människoliv
offras i onödan samtidigt som skadade eller sjuka
människor får ett snabbt omhändertagande (yrkande
3).
Motionärerna anser att läkare bör ingå som
ordinarie besättningsman i helikopter. Avtal bör
formuleras mellan militära helikopterförband och
civila sjukhus (yrkande 4).
Räddningsinsatser är enligt motionärerna en
betydelsefull uppgift för helikopterförbandens
verksamhet. Huvuduppgiften för de tunga
ubåtsjakthelikoptrarna är emellertid deltagande i
sjöoperativa övningar tillsammans med marina förband
syftande till att uppöva och utveckla förmågan att
övervaka omgivande havsområden och hävda svensk
integritet, att försvara landet. Med en basering i
Göteborgsområdet kan de marina förbanden även delta
i internationella övningar för att därmed
upprätthålla och utveckla denna verksamhet (yrkande
5).

Per Landgren och Annelie Enochson understryker i
motion Fö258 (kd) att inte minst mot bakgrund av
skärgårdens speciella geografiska förhållanden och
den livliga transport- och reseservice som
förekommer utanför Sveriges västkust måste
regeringen komma med ett klart och tydligt besked
att ett helikopterförband permanent skall baseras på
Säve även efter år 2003. Med såväl militära som
civila uppgifter fyller förbandet flera viktiga
funktioner. Vid sidan av självklara militära
uppgifter som havsövervakning, radarspaning och
ubåtsjakt tillkommer synnerligen viktiga civila
uppgifter som sjö- och flygräddning, brandsläckning
och transporter. Ett väl fungerande
räddningssamarbete (SCAN-SAR) i Skagerrak och
Kattegatt med danska och norska helikopterförband,
samt ett alltmer fördjupat försvarssamarbete med
Nato i PFF-sammanhang, talar också för att Säve bör
utvecklas till kompetenscentrum för internationell
helikopterverksamhet. Samverkansförmågan mellan
amfibiebataljonen i Göteborg och nästa generation
ytstridsfartyg, korvett Visby, stärker
insatsorganisationens slagkraft. Att ha tränad
personal med därtill anpassad utrustning har ett
stort värde när incidenter inträffar.

Det finns också enligt motionärerna all anledning
att tillvarata den sjöoperativa helikopterkompetens
som finns på västkusten. Den ger goda möjligheter
till ytterligare kompetensutveckling i samband med
införskaffandet av nya tunga, kvalificerade
helikoptrar. Motionärerna pekar på att
Försvarsberedningen i sin senaste rapport säger att
det finns skäl att överväga att utöka svenska bidrag
till internationella förbandsregister med bl.a.
helikopterförband. Osäkerheten inför framtiden är
dock ett allvarligt hot mot att kunna bibehålla den
samlade kompetens som nu finns på Säve.
Regeringen har enligt motionärerna i proposition
1999/2000:30 Det nya försvaret hävdat att
"verksamhetsdelen vid Säve bör kvarstå till och med
år 2003" och Försvarsutskottet har vid sin
behandling av propositionen slagit fast att
tidpunkten 2003 nu inte "behöver preciseras som en
bortre gräns vad avser helikoptrar för
Försvarsmaktens eget behov på Säve". Motionärerna
menar dock att behoven i Västsverige talar sitt
tydliga språk. De anser att ett helikopterförband
permanent skall baseras på Säve även efter år 2003.

Eva Flyborg och Kenth Skårvik erinrar i motion Fö270
(fp) om att Försvarsmakten, Rikspolisstyrelsen och
Västra Götalands-regionens
ambulanshelikopterverksamhet i ett "sambruksprojekt"
skulle inhysas i en hangar med egna och gemensamma
utrymmen på Säve. Syftet var att få synergieffekter
i form av lägre kostnader genom att samordna vissa
gemensamma funktioner (reception, samband, drivmedel
m.m.) och erfarenhets- och kunskapsutbyte.

Detta bejakades enligt motionärerna av alla
inblandade parter, och Försvarsmakten skulle stå för
projektering och byggnation. De olika myndigheternas
behov i form av tidsaxlar, utrymmen och
tillgänglighet formaliserades till ett gemensamt
behov som blev klart i maj 2001. Beslut om
byggnation skulle tas i juni eftersom polisen
behövde komma in i en ny hangar till årsskiftet
2002-2003.
Motionärerna påpekar att beslutet dock lades på is
av Försvarsmakten, vilket innebär att polisen nu
bygger en ny hangar på andra sidan fältet. Behoven
för Västra Götalands-regionens
ambulanshelikopterverksamhet kommer att tillgodoses
med en tillfällig lösning i Försvarsmaktens lokaler
tills ny hangar byggs. Motionärerna menar att detta
för de flesta tycks som en, minst sagt, icke helt
optimal lösning.
Det kan enligt motionärerna starkt ifrågasättas om
Försvarsmakten följer politiskt fattade beslut.
Frågan har ställts många gånger, och svaren varierar
från att det är Försvarsmakten som bestämmer till
att Försvarsmakten tolkar besluten fel.
Motionärerna menar att personalen accepterar
förändringar både mot ett SAR Centrum (Search and
Rescue) eller fortsatt verksamhet med ett allsidigt
förband som löser uppgifter som i dag. Vad man dock
kräver, är att det tydligt går att se kopplingen
mellan fattade beslut i Sveriges riksdag och
Försvarsmaktens inriktning. Detta är enligt
motionärerna inte fallet i dag.

Utskottets ställningstagande

Genom riksdagens beslut (prop. 1999/2000:30, bet.
1999/2000:FöU2, rskr. 1999/2000:168) inrättades Svea
helikopterbataljon i Haninge/Berga och Östgöta
helikopterbataljon i Linköping/Malmen. Regeringen
föreslår nu att helikopterbataljonerna läggs ned och
att verksamheten organisatoriskt samordnas i
Försvarsmaktens helikopterflottilj.

I flera motioner tas Försvarsmaktens
helikopterverksamhet upp. I motion Fö10 (fp)
understryks behovet av att verksamheten med militära
helikoptrar skall vara lokaliserad som i dag
(yrkande 15). I motion Fö226 (m) påtalas behovet av
helikopterenheten på Säve (yrkande 2) samt förordas
att samverkan mellan försvarets helikoptrar och
räddningstjänsten nu byggs ut (yrkande 3) och att
avtal bör skrivas mellan militära förband och civila
sjukhus om läkarnärvaro (yrkande 4). I motion Fö258
(kd) förordas att helikopterförband skall baseras på
Säve även efter år 2003. I motion Fö270 (fp)
understryks behovet av en gemensam hangar för
försvaret m.fl.
I motion Fö226 (m) understryks behovet av basering
av marina förband på västkusten (yrkande 1) och att
med en sådan basering kan de marina förbanden även
på ett bättre sätt delta i internationella övningar
(yrkande 5).
Utskottet har vid olika tillfällen, senast i april
2001 i betänkandet Vissa organisationsfrågor i
Försvarsmakten (bet. 2000/01:FöU10), behandlat bl.a.
helikopterbasering på Säve och basering av
fartygsförband i Göteborg. Utskottet har i
betänkande 2000/01:10 angett följande.

Flera motionsförslag berör Försvarsmaktens
organisation på västkusten. Utskottet anser inte
att riksdagens tidigare beslut om basering av
helikoptrar på Säve bör omprövas. Någon
ytterligare precisering från riksdagens sida av
vilken verksamhet som bör bedrivas på Säve efter
år 2003 behövs inte. Det bör ankomma på ansvariga
myndigheter, inte på riksdagen, att besluta om
var enskilda helikoptrar skall baseras för att
uppfylla kraven på beredskap m.m. Om ytterligare
en bas för fartygsförband upprättas genom att
fartygsförband baseras permanent i Göteborg -
även om den är av förhållandevis begränsad
omfattning - medför det en organisationsstruktur
som blir mindre rationell och kostnadseffektiv än
den nu beslutade.

Utskottet har ingen annan uppfattning i dag.
Utskottet anser också att dessa principer är
tillämpliga då motsvarande frågor uppkommer i andra
regioner i landet.

Utskottet vill i övrigt när det gäller frågor som
tas upp i motionerna anföra följande. Nybyggnation
av en gemensam hangar på Säve har enligt vad
utskottet inhämtat nu inte kommit till stånd på
grund av den ekonomiska situationen i
Försvarsmakten. Utskottet gör samma bedömning som
vid behandlingen av ett snarlikt motionsyrkande med
anledning av regeringens budgetförslag nu i höst.
Enligt utskottet bör det sålunda vara
Försvarsmaktens ansvar att bestämma hur myndighetens
helikoptrar skall ställas i hangar.
Utskottet har för sin del självfallet inte något
emot om samverkan mellan försvaret m.fl. utvecklas
om sådana förutsättningar föreligger.
Vad avser avtal om läkarnärvaro i vid helikoptrar
i räddningsberedskap anser utskottet att det bör
vara en fråga för de avtalsslutande parterna att ta
ställning till.
Utskottet kan när det gäller regeringens förslag
se organisatoriska och rationella skäl till att
skapa ett helikopterförband inom Försvarsmakten och
har därför ingen erinran mot regeringens förslag.
Utskottet noterar att regeringen anmäler att
helikopterverksamheten inom Försvarsmakten kommer
att fortsätta att bedrivas på samma verksamhetsorter
som i dag.

Med det anförda anser således utskottet att
regeringens förslag bör bifallas. Motionerna Fö10
(fp) yrkande 15, Fö226 (m) yrkandena 1-5, Fö258 (kd)
samt Fö270 (fp) avstyrks.

Övnings- och skjutfält

Utskottet behandlar här motionerna Fö203 (m), Fö215
(fp) samt Fö218 (s).

Utskottets bedömning och förslag i korthet

Utskottet betonar den stora betydelsen av
Älvdalens skjutfält. Utskottet understryker
också att en grund för den omfattande
omstrukturering av Försvarsmakten som
beslutades förra året var att övnings- och
skjutfält skulle behållas för att kunna
utnyttjas i en upprustningssituation.
Utskottet föreslår därför att riksdagen
avslår motionerna Fö203 (m), Fö215 (fp) och
Fö218 (s).

Motionerna

I motion Fö203 (m) av Rolf Gunnarsson påtalas att
gång på gång kommer Högkvarteret/militära ledningen
med signaler som inte ger inriktningen att man vill
värna och behålla Älvdalens skjutfält, i varje fall
tycks de inte vara villiga att satsa de pengar som
behövs för skjutfältet. Det kommer signaler om
indragningar av vakttjänst, och det har under det
senaste året kommit andra negativa signaler. Efter
att Socialdemokraterna, med Centerns hjälp, nästan
halverat det svenska försvaret och skurit ned
ekonomin kraftigt har också förbandens
möjligheter/vilja att satsa på övnings- och
skjutfältet minskat.

Vi skall enligt motionären komma ihåg att
Älvdalens skjutfält är tämligen unikt. Det invigdes
1967 och blev därvid det stora och omfattande
skjutfält som det i dag är. Det går i dag knappast
att få till nya användbara skjutfält, särskilt i den
storlek som Älvdalens skjutfält har. Förankringen i
bygden är viktig och här har också skjutfältet i
Älvdalen en mycket bra ställning.
Motionären påpekar att det många gånger har
diskuterats om inte vi borde ha ett samarbete med
Norge då det gäller skjutfältet i Älvdalen.
Självklart vore detta ett sätt att bättre utnyttja
det stora och fina fältet.
Det bör, framhåller motionären, till en klarare
inriktning vad vi vill med skjutfältet i Älvdalen. I
bistra ekonomiska tider kommer många bra
verksamheter i kläm, men här bör riksdagen ge klara
besked att en klar prioritering sker av skjutfältet
i Älvdalen.

Även i motion Fö215 (fp) av Runar Patriksson tas
utnyttjandet av Älvdalens skjutfält upp. Motionären
påpekar att skjutfältet omfattar 53 000 hektar i
Dalarna, mitt i orörd natur. Ett stort övningsfält
utan att störa någon omgivning är en stor tillgång
för det svenska försvaret. Här bör en stor del av
övningsverksamheten förläggas, inte minst för
frivilligorganisationer som behöver bra
övningsområden. I Älvdalen finns allt för en bra
militär övning, både i väderhänseende och med tank
på den kuperade terrängen och infrastrukturen.
Skjutning med långdistansvapen och terrängträning
med motorfordon har perfekta förutsättningar inom
Älvdalens skjutfält. Förläggningar och andra
byggnader är i gott skick.

Motionären påpekar att EU:s nya
krishanteringsstyrkor behöver samövas. Älvdalen
borde vara en bra plats för övning av svenska
styrkor i samverkan med övriga EU-styrkor. Här bör
regeringen agera gentemot EU:s administration.
Norge, med behov av ett nytt övningsfält, borde
erbjudas möjligheter att använda Älvdalens
skjutfält. Regeringen bör enligt motionären ta ett
initiativ och erbjuda Älvdalens skjutfält till det
norska försvaret.

I motion Fö218 (s) av Ulla Wester framhålls att det
lilla samhället Rinkaby, tillhörande Kristianstads
kommun, är känt för sina unika våtmarker som lockar
ornitologer från hela världen. Men ännu mer känt är
samhället för sitt militära skjutfält. Otaliga är de
värnpliktiga som deltagit i övningar i Rinkaby.
Skjutfältet är beläget i vacker natur som delvis
erbjuder ett öppet landskap, då delar av området
används som betesmark. Korna är välkomna att beträda
fältet, men inte människorna.

Motionären påpekar att förr när den militära
hotbilden såg annorlunda ut och Kristianstad var en
regementsstad ifrågasatte lokalbefolkningen inte
skjutfältets existens. Man stod ut med de störningar
som skjutövningarna medförde. När sedan garnisonen i
grannkommunen Hässleholm också den avvecklades
försvann troligen det sista stödet för fortsatta
skjutövningar i Rinkaby.
Under sommaren 2001 fick skjutfältet ett temporärt
nytt användningsområde. 30 000 scouter från i stort
sett hela världen anordnade ett läger på fältet.
Denna folkfest som lägret gav upphov till skapade
också ett tryck på att skjutövningarna omedelbart
skulle upphöra och att fältet skulle öppnas för
besökande.
Skjutfältet stänger enligt motionären av och
blockerar närheten till havet och möjlig tillväxt
för kommundelarna Åhus, Horna och Rinkaby.
Kristianstads kommun vill naturligtvis själv ha
möjlighet att planera och använda ett så stort
markområde som skjutfältet utgör. Fältet med
tillhörande skyddszoner är av den storleken att både
ett bibehållande av den vackra naturen och
uppförande av bebyggelse är möjligt.
Hade det varit så att Skåne i övrigt saknat
militära övningsskjutfält hade enligt motionären
denna motion aldrig skrivits. Trots att försvarets
verksamhet med nödvändighet har omstrukturerats
krävs naturligtvis ändå fortfarande möjligheter till
skjutövningar. Motionären hävdar att dessa
träningsmöjligheter är fullt tillgodosedda i Skåne
även utan tillgång till Rinkabyfältet. De militära
myndigheterna tycks i nuläget ändå vilja hålla kvar
skjutfältet bara av den anledningen att det kanske
kan vara bra att ha någon gång i framtiden. Det
argumentet väger lätt när nu fältets civila nytta är
så uppenbar.

Utskottets ställningstagande

I motionerna Fö203 (m) och Fö215 (fp) understryks vikten av
Älvdalens skjutfält medan i motion Fö218 (s)
ifrågasätts försvarets behov av Rinkabyfältet.

I Försvarsutskottets betänkande Vissa
organisationsfrågor i Försvars-makten (bet.
2000/01:FöU10) underströk utskottet den stora
betydelse och de gynnsamma förutsättningar till
övningar och skarpskjutning som finns på Älvdalens
skjutfält. Utskottet framhöll att det torde finnas
få platser i Europa som har liknande
förutsättningar. Utskottet påpekade att regeringen
har möjlighet att utan riksdagens närmare hörande
besluta om tillstånd till främmande makt att t.ex.
bedriva materielförsök eller övningar på svenskt
territorium. Utskottet anförde vidare att regeringen
och Försvarsmakten bör bedöma om det - utöver det
behov av skjutfält som Försvarsmakten har - finns
praktiska förutsättningar att låta främmande
förband, t.ex. från Norge, öva på Älvdalens
skjutfält. Utskottet gör samma bedömning nu.
Utskottet erinrar vidare om att en av
grundprinciperna vid den omfattande omstrukturering
som beslutades våren 2000 var att dimensionerande
övnings- och skjutfält skulle behållas för att kunna
utnyttjas i en situation som kräver upprustning.
I motion Fö218 (s) har motionären också kritiserat
möjligheterna för allmänheten att få tillträde till
Rinkabyfältet. Enligt vad utskottet har erfarit har
de miltära myndigheterna nyligen väsentligt
förbättrat allmänhetens tillträdesmöjlighet på så
vis att den kan vistas på fältet när det inte pågår
övningar.
Med anledning av det anförda avstyrker utskottet
motionerna Fö203 (m), Fö215 (fp) och Fö218 (s).
Det civila försvaret

Utskottet behandlar här vad regeringen i
propositionen (s. 159-180) anfört om det civila
försvaret. Utskottet behandlar även motionerna Fö2
(m) yrkandena 6, 7 och 10, Fö9 (m) yrkande 14 i
denna del, Fö12 (v) yrkandena 6, 7 och 10 samt Fö256
(kd) yrkandena 1 och 6.

Inriktningen m.m.

Utskottets bedömning och förslag i korthet

Utskottet har inget att erinra mot vad
regeringen i propositionen anför om
inriktningen av det civila försvaret.
Motion Fö12 (v) yrkandena 6 och 7 avstyrks av
utskottet.

Propositionen

Inriktningen för det civila försvarets planering
innebär att satsningar behöver genomföras för att
minska sårbarheten i infrastrukturen, medan åtgärder
vad gäller den traditionella försörjningsberedskapen
samt huvuddelen av befolkningsskydd och
räddningstjänst bör minskas väsentligt. Detta
innebär en fortsättning av den inriktning av
planeringen som gällde under 1990-talet och särskilt
efter 1996 års försvarsbeslut.

Grundförmågan inom det civila försvaret är
samhällets fredstida robusthet och flexibilitet. Med
utgångspunkt från dessa vidtas de civila
försvarsåtgärder som krävs för att kunna möta de
ökade krav som kan uppstå vid ett väpnat angrepp.
Den grundförmåga som således skapas ger
handlingsfrihet både på kort och lång sikt inom det
civila försvaret. Planeringsperspektivet på kort
sikt innebär en förmåga att efter högst ett års
förberedelser kunna motstå begränsade militära
angrepp. I grundförmågan ingår att upprätthålla och
utveckla en kontinuerlig kompetens för det civila
försvarets uppgift, samt de grundelement som kan
krävas för en anpassningsprocess. Här ingår att
kunna planera och utforma resurserna för att bemöta
nya typer av angrepp etc. Viktiga komponenter utgörs
bl.a. av omvärldsbevakning, analys och förmåga till
anpassning.
Vid planering och utformning av åtgärder och
resurser för att uppnå grundförmåga är det
väsentligt att beakta de gränssättande faktorerna
för respektive verksamhetsområde inom det civila
försvaret. I planeringen inom det civila försvaret
skall främst åtgärder prioriteras som syftar till
att öka säkerheten inom områdena elförsörjning,
telekommunikationer och IT samt åtgärder som
motverkar effekter av biologiska och kemiska
stridsmedel. Varje enskilt verksamhetsområde inom
det civila försvaret ansvarar för att i sin
planering beakta hur det berörs i händelse av att
något av de nämnda områdena inte fungerar under en
kortare eller längre tid.
I planeringen för det civila försvarets förmåga
får risken att drabbas av informationsoperationer
mot samhällsviktiga system inte underskattas. IT-
säkerhetsfrågorna måste därför ha en framträdande
plats i planeringen.
Som utgångspunkter för planeringen av det civila
försvarets grundförmåga anför regeringen bl.a. i
fråga om grundförmåga inklusive förmåga på kort sikt
att det inom det civila försvaret alltid skall
finnas en tillräckligt hög grundförmåga för att
möjliggöra handlingsfrihet. Vidare skall det civila
försvaret kunna hantera förändrade förutsättningar i
framtiden, skapa förmåga att motstå hot om och
begränsade insatser mot civila funktioner eller
infrastruktur i form av sabotage eller begränsat
användande av fjärrstridsmedel. Det civila försvaret
skall också bidra till samhällets totala
motståndsförmåga mot informationsoperationer samt
skapa förmåga att kunna stödja Försvarsmakten.

För förmågan på medellång sikt skall - efter en
anpassningsperiod på fem år - det civila försvaret
kunna bidra till samhällets samlade förmåga att möta
ett väpnat angrepp som innebär mer omfattande
militära operationer på marken, i luften och till
sjöss. Behovet av samverkan inom det civila
försvaret ökar. Civil och militär samverkan fordras
på alla ledningsnivåer. Försvarsmaktens behov av
stöd från samhället i övrigt blir, i händelse av en
konflikt, mer påtagligt.

För förmågan på lång sikt (i ett tioårsperspektiv)
skall det civila försvaret kunna bidra till
samhällets samlade förmåga att möta flera olika
typer av mer omfattande väpnade angrepp. De som
verkar inom det civila försvaret bör i planeringen
utgå från att det inte är meningsfullt att utarbeta
några särskilda anpassningsplaner för
tidsperspektivet förmåga på lång sikt. Fokus bör i
stället vara att bygga upp en basförmåga inom ramen
för grundförmågan för att bibehålla
handlingsfriheten för det civila försvaret på lång
sikt.

Regeringen berör också det i propositionen angivna
förslaget att funktionsindelningen inom det civila
försvaret skall upphöra. Vissa utpekade myndigheter
inom det civila försvaret skall dock ha förmåga att
vid en säkerhetspolitisk förändring kunna genomföra
de anpassningsåtgärder som då kan komma att krävas.
Dessa myndigheter måste säkerställa att det finns en
grundförmåga från vilken anpassning inom fem
respektive tio år kan ske. I huvudsak innebär denna
grundförmåga en planering och ett upprätthållande av
kompetens för att kunna genomföra anpassning, men i
vissa fall måste rena investeringsåtgärder
genomföras redan i dag.
I nuläget pågår ett arbete med att precisera vilka
myndigheter som bör tilldelas detta ansvar. Som
tidigare aviserats skall regeringen i en proposition
våren 2002 återkomma till riksdagen i denna fråga. I
budgetpropositionen för 2002 har regeringen därför
utgått från nu rådande funktionsindelning och de
enligt beredskapsförordningen (1993:242) utpekade
beredskapsmyndigheterna.
Sårbarhets- och säkerhetsutredningen har i
tilläggsdirektiv från den 20 juni 2001 fått i
uppdrag att ange exempel på organ och myndigheter
som för närvarande bör pekas ut som områdes-,
samverkans- respektive bevakningsansvariga.
Utredaren skall vidare, ur ett
totalförsvarsperspektiv, lämna förslag till
författningsändringar som föranleds av förslagen i
rapporten Säkerhet i en ny tid (dir. 2001:54).

Motionerna

I kommittémotion Fö12 (v) av Berit Jóhannesson m.fl.
hänvisar Vänsterpartiet till den utredning som
regeringen föreslår skall se över det militära
skolsystemets utveckling. Denna utredning föreslås
redovisa resultatet senast den
1 juli 2003. Enligt yrkande i motionen bör denna
utredning få i uppdrag att också analysera
utbildningsbehov och ge förslag på programplaner för
det civila försvarets område bl.a. när det gäller
kompetensförsörjningen för området sårbarhet och
säkerhet (yrkande 6). Vänsterpartiet anser också att
riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att föreslå en
långsiktig finansiering av dessa utbildningsåtgärder
inom det civila försvaret (yrkande 7).

Utskottets ställningstagande

Utskottet instämmer i regeringens bedömning att
grundförmågan inom det civila försvaret är
samhällets fredstida robusthet och flexibilitet.
Denna grundförmåga ger handlingsfrihet både på kort
och lång sikt inom det civila försvaret. Utskottet
ser det därför som väsentligt att
åtgärdsprioriteringar görs i planeringen inom det
civila försvaret som syftar till att öka säkerheten
inom gränssättande områden, såsom elförsörjning,
telekommunikationer och IT. Utskottet anser det
också som väsentligt att åtgärder prioriteras som
motverkar effekter av biologiska och kemiska
stridsmedel.

Utskottet har inget att erinra mot vad regeringen
anför om inriktningen av det civila försvaret.
Utskottet har, som framgått, inte heller haft något
att erinra mot regeringens förslag om att låta
funktionsindelningen inom det civila försvaret
upphöra. Regeringen skall i en proposition våren
2002 återkomma till riksdagen i denna fråga.
Utskottet har i det föregående förutsatt att
regeringen redovisar en samlad plan för hur den nya
reformerade strukturen för krishanteringen i
samhället skall utformas.

När det gäller de frågor som tas upp i motion Fö12
(v) yrkandena 6 och 7 om utbildningsbehov och
finansiering av utbildningsåtgärderna inom det
civila försvaret vill utskottet inledningsvis
framhålla att utskottet i ett tidigare avsnitt i
detta betänkande ställt sig positivt till utökad
utbildningsverksamhet när det gäller hanteringen av
olika slags kriser.

Härvid har utskottet bl.a. framhållit att
regelbundna seminarier om hot och hotutvecklingar
samt övningar är utomordentligt viktiga. Utskottet
vill också med anledning av yrkandena i motionen
hänvisa till direktiven (dir. 2001:84) En ny
myndighet med planeringsuppgifter för beredskapen
mot svåra påfrestningar på samhället i fred och för
höjd beredskap. I direktiven sägs bl.a. att den nya
myndigheten skall samordna kompetensutveckling för
vissa personer med befattningar inom
krishanteringssystemet och frågor om personal- och
kompetensförsörjning för det civila försvaret. I
direktiven ingår även att lämna förslag om anslag
och resursfördelning för den nya myndigheten. Som
utskottet ser det har regeringen uppmärksammat
utbildningsfrågornas betydelse i det civila
försvaret till stor del i enlighet med vad som
efterfrågas i motionen. Motion Fö12 (v) yrkandena 6
och 7 avstyrks därför av utskottet.

Infrastruktur m.m.

Utskottets bedömning och förslag i korthet

Utskottet utgår ifrån att regeringen tar
sådana initiativ som leder till att
sårbarheten i de samhällsviktiga
infrastruktursystemen minskar och
driftsäkerheten ökar. Utskottet förutsätter
därvid att regeringen i den aviserade
propositionen våren 2002 lämnar en samlad
redovisning av de åtgärder som avses vidtas,
så att en robusthet och flexibilitet i
systemen, i enlighet med vad utskottet länge
efterfrågat, säkerställs.

Motionerna Fö2 (m) yrkandena 6 och 7, Fö12 (v)
yrkande 10 samt Fö256 (kd) yrkandena 1 och 6
avstyrks.

Propositionen

Infrastrukturområdet är en del inom det civila
försvaret som är ytterst viktig för totalförsvarets
behov. Elförsörjning, telekommunikationer och
transporter måste särskilt uppmärksammas i fråga om
beredskapsåtgärder. Dessa områden bedöms vara
särskilt riskutsatta för bekämpning vid angrepp och
är också känsliga för störningar i fred. Inom ramen
för åtgärderna i en infrastruktur är det angeläget
att särskilt beakta de IT-system som ingår i
infrastruktursystem.

Elförsörjning

Regeringen bedömer att elförsörjningen är
utslagsgivande för det civila försvarets förmåga. Så
gott som alla viktiga samhällsfunktioner är starkt
beroende av en någotsånär stabil eltillförsel.
Beredskapsåtgärderna på elförsörjningsområdet bör
ges allra högsta prioritet.

Skälen för regeringens bedömning är bl.a
samhällets elberoende, och elsystemets karaktär
motiverar fortlöpande aktiva insatser för att minska
sårbarheten. Vitala funktioner i samhället är
beroende av tillgång till el för att kunna
upprätthållas. Det allvarligaste hotet mot
elförsörjningen i fredstid är sabotage mot vitala
delar av elsystemet. Sådana angrepp kan leda till
stora konsekvenser i samhället genom omfattande och
långvariga elavbrott. Under normal fredstida drift
är elförsörjningen mycket robust och säker. Den höga
elsäkerheten kan dock inte garantera
hundraprocentigt oavbrutna elleveranser. Det finns
anläggningar och elledningar som inte är möjliga att
skydda till rimliga kostnader.
Regeringen har uppdragit åt Statens
energimyndighet att se till att en helhetssyn
utvecklas som omfattar beredskapsåtgärder såväl på
den eloperativa sidan som på användarsidan och att
åtgärder skall vägas emot varandra gällande
kostnader och effekt. Elförsörjningens beroende av
tele- och radiokommunikationer är gränssättande.
Både vid reparationer och återstart av elsystemet
finns det ett beroende av de allmänna telenäten.
Särskilt vid återstart av elsystemet efter ett
avbrott bedöms en fungerande kommunikation vara
nödvändig. Regeringen har uppdragit åt Affärsverket
svenska kraftnät att i samråd med Post- och
telestyrelsen analysera de ömsesidiga
beroendeförhållandena som finns mellan
elförsörjningen och telekommunikationerna vid
långvariga och omfattande elavbrott. Redovisning
skall ske den 1 november 2001.
Regeringen har vidare beslutat att möjligheterna
för vissa investeringar i teknisk utrustning skall
undersökas av Svenska kraftnät i syfte att kunna
förbättra förmågan att i en krissituation styra
knappa eltillgångar till prioriterade användare.
Utvecklingen på gasturbinsidan skall följas som en
del av bevakningen av tillgång till reservkraft i
syfte att skapa bättre förutsättningar för drift av
elsystemet i separata delsystem (s.k. ö-drift) i en
krissituation. Möjligheterna att bergförlägga eller
på annat sätt effektivt skydda strategisk och
svårreparerad utrustning i stam- och regionnäten
studeras.
Det är inte möjligt att säkerställa en helt
störningsfri elförsörjning. Elberoendet ökar i
samhället, bl.a. till följd av ett ökat beroende av
fungerande telekommunikationer och IT-system.
Samhällsviktig verksamhet som oundgängligen måste
fungera måste därför tillförsäkras tillgång till el
för situationer då den ordinarie elförsörjningen
inte fungerar.
Regeringen bedömer att åtgärder som vidtas för att
kunna upprätthålla och återupprätta elförsörjningen
vid höjd beredskap är angelägna och långsiktigt
bidrar till en höjd beredskapsförmåga. De statliga
insatserna inom området bör ges fortsatt hög
prioritet.
Sårbarhets- och säkerhetsutredningen har i maj
2001 i sitt betänkande Säkerhet i en ny tid (SOU
2001:41) lämnat förslag till principer för att
åstadkomma en förbättrad helhetssyn när det gäller
planeringen för civilt försvar och beredskapen mot
svåra påfrestningar på samhället i fred. Utredningen
redovisar bl.a. förslag som berör elförsörjningen.
Försvarsberedningen delar i allt väsentligt
utredningens förslag. De förslag som utredaren
redovisat i betänkandet analyseras för närvarande
och bereds vidare inom Regeringskansliet. Regeringen
avser återkomma till riksdagen i denna fråga våren
2002.

Telekommunikationer

Regeringen bedömer att Telekommunikationerna är en
nyckelfunktion inom totalförsvaret. Utvecklingen
inom området telekommunikationer går mycket fort och
skyddet kan behöva anpassas därefter. Samhällets
ökade beroende av väl fungerande telekommunikationer
minskar toleransen för avbrott och störningar.
Behovet av insatser för att förebygga att störningar
inträffar bör ges fortsatt hög prioritet.

Skälen för regeringens bedömning är att
telekommunikationerna är en nyckelfunktion för
samhället och måste fungera med hög säkerhet vid
svåra påfrestningar på samhället i fred och vid ett
väpnat angrepp. Vid ett angrepp i nuvarande
omvärldsläge kan telekommunikationssystemen
betraktas som mycket riskutsatta eftersom ett
sammanbrott i teleförbindelserna skulle skapa kaos i
samhället. Detta kan vara ett av de första målen vid
ett angrepp. Ett angrepp i form av
informationsoperationer kan inträffa även i
fredstid. Detta innebär att telefunktionen även i
fredstid måste ha en god robusthet. Målet är att vid
ett väpnat angrepp så långt som möjligt
tillhandahålla samhället de tjänster som finns i
fred.
Regeringen bedömer att långvariga avbrott i
elförsörjningen, genom t.ex. sabotage eller
snöoväder, kan medföra att telekommunikationerna
slutar att fungera inom mindre eller större område.
Mindre teleanläggningar för fast och mobil telefoni
klarar störningar i eltillförseln enstaka timmar per
dygn. Större telestationer inklusive transmission
samt en del av de mindre teleanläggningarna klarar
störningar omfattande 72 timmar eller mer. Mindre
anläggningar har batterireserv medan större
teleanläggningar har fasta reservelverk som
dimensioneras för att klara veckolånga elavbrott.
Viktiga delar av näten kan således hållas i gång med
reservkraft lång tid. Elsystemet är delvis beroende
av allmänna telenät för driftsstyrning och vid
reparation efter skador. Det råder oklarhet om hur
användbara de publika telenäten kommer att vara i
samband med större avbrott i elförsörjningen.
Planeringen av insatser och åtgärder bör enligt
regeringens bedömning i ökad utsträckning inriktas
mot verksamhet som är av betydelse för att även
minska konsekvenserna av händelser som kan leda till
svåra påfrestningar på samhället i fred. Nuvarande
sårbarhet skall efterhand byggas bort i samband med
nätutbyggnad och införande av ny teknik så att
samhället har väl fungerande telekommunikationer
såväl i inledningen som i fortsättningen av ett
väpnat angrepp. Åtgärder för att minska sårbarheten
i transmissionsnät bör prioriteras. Telenäten skall
genom reservelförsörjning klara långa avbrott i
landets elförsörjning. Vidare skall särskild
prioritet kunna ges totalförsvarsviktiga abonnenter
avseende telefoni. Pågående utbyggnad av
fullträffskyddade teleanläggningar i berg bör enligt
regeringen slutföras.
Post- och telestyrelsen har fått i uppdrag att
redovisa de åtgärder som myndigheten vidtagit och
planerar att vidta för att telefunktionen skall ha
tillgång till säker elförsörjning i kris och krig.
Myndigheten skall därvid också redogöra för villkor
för anskaffade reservkraftaggregat och
förutsättningarna för att vid behov omfördela de
aggregat som teleoperatörer erhållit genom Post- och
telestyrelsen. Uppdraget skall redovisas den 1
november 2001.
Post- och telestyrelsen skall biträda Affärsverket
svenska kraftnät i det uppdrag som verket erhållit
om analys av ömsesidiga beroendeförhållanden mellan
el och tele.
Regeringen bedömer att med den inriktning som
redovisats och med nuvarande ekonomiska
förutsättningar så kommer säkerheten inom
telekommunikationsområdet successivt att förbättras.
Det bör dock beaktas att utvecklingen inom området
går mycket fort och att skyddet kan behöva anpassas
därefter.

Ett säkrare Internet

Under det gångna året har regeringen givit Post- och
telestyrelsen tre uppdrag som skall bidra till att
skapa ett säkrare Internet. Det första uppdraget
handlar bl.a. om att utreda vilka förändringar av
organisatorisk och rättslig karaktär som behöver
genomföras för att myndigheten skall kunna verifiera
eller vidta åtgärder för att säkerställa att
Internet i Sverige kan drivas oberoende av
funktioner utomlands.

Det andra uppdraget handlar om att utreda
förutsättningarna för övningar och praktiska prov
avseende drift av Internet i Sverige oberoende av
funktioner utomlands. Post- och telestyrelsen skall
lämna förslag på hur sådana övningar och prov kan
genomföras.
Det tredje uppdraget innebär att Post- och
telestyrelsen skall utreda förutsättningarna för
myndigheten att informera Internetanvändare som
myndigheter, företag och organisationer om säkerhet,
tillgänglighet och tillförlitlighet för Internet i
Sverige. Dessa uppdrag skall samtliga redovisas till
regeringen senast den 1 oktober 2001.

Transporter och logistik

Regeringen bedömer att det finns ett fortsatt behov
av beredskapsverksamhet inom transportsektorn även
framöver. Verksamheten bör vidareutvecklas för att
minska sårbarheten.

Skälen för regeringens förslag är bl.a. att det
finns flera pågående utvecklingstendenser som bedöms
påverka beredskapsarbetet. En viktig faktor är IT-
utvecklingen som skapar nya möjligheter att leda och
samordna transporter. Transportföretagen utvecklas
alltmer mot att bli logistikföretag med ansvar för
industrins varuflöden och försörjning.

Drivmedelsförsörjning, tågdrift, trafikledning
samt godshantering i hamnar och lager är bara några
exempel på transportsystemens elberoende. Beroendet
av fungerande elförsörjning samt intakta IT-system
gör transportsektorn mycket sårbar. Transportsektorn
är även beroende av nyckelpersonal med hög teknisk
kompetens, piloter, lokförare, förare till tunga
lastbilsekipage och specialfordon samt
trafikledningspersonal.
Avreglering, konkurrensutsättning och
privatisering är faktorer som antagligen kommer att
öka ytterligare i framtiden. Detta påverkar
beredskapsverksamheten genom att hänsynstaganden
till beredskapsaspekter nu i många fall måste läggas
fast i avtal med privata eller offentliga bolag.

Motionerna

I kommittémotion Fö2 (m) av Henrik Landerholm m.fl.
framhålls att en godtagbar elförsörjning i hela
landet är ett oavvisligt krav.
Reparationsberedskapen bör förbättras.
Författningsändringar bör övervägas som gör det
möjligt att prioritera samhällsviktiga intressen vid
effektbrist. Närmare samarbete mellan nätägare,
elproducenter och myndigheterna bör eftersträvas för
att förbättra säkerhets- och beredskapsarbetet.
Förmågan att bevaka och skydda viktiga anläggningar
måste förbättras.

Moderata samlingspartiet vill fästa riksdagens
uppmärksamhet på regeringens inriktning att genom
dialog med elbranschen sträva efter olika lösningar
vid fredstida effektbristsituationer samt
säkerställa elleveranser i Syd- och Mellansverige
genom det tredje blocket i Karlshamnsverket. Dessa
åtgärder är än mer nödvändiga när regeringen till
höga samhällskostnader avvecklat en fullt
fungerande, miljövänlig elproduktion i Barsebäck
(yrkande 6).
I samma motion (Fö2) framhålls också att det är
väsentligt att den nationella funktionaliteten inom
telekommunikationsområdet säkerställs. Det får inte
vara så att de svenska kommunikationssystemens
funktionalitet är beroende av motsvarande system i
andra länder. Inte minst att i Sverige ha en stabil
tidsreferens till våra datorer är en förutsättning
för många av de nya tjänsterna, bl.a. för loggning,
krypton och finansiella tjänster. Global Positioning
System, GPS, är ingen bra lösning. Vi får inte vara
beroende av USA för tidsreferensen. Det som nu hänt
i USA stärker våra farhågor därvidlag.
Våra telekommunikationer måste skyddas. De utgör,
som regeringen konstaterar i propositionen, en
gränssättande faktor för hela totalförsvarets
samlade förmåga. Enligt vår mening är det angeläget
att skapa klarhet i de åtgärder som bör vidtas för
att få en godtagbar säkerhet i
telekommunikationssystemen även sett i ett nära
framtidsperspektiv (yrkande 7).

I kommittémotion Fö12 (v) av Berit Jóhannesson m.fl
anför motionärerna att regeringen i en proposition
till riksdagen våren 2002 avser att återkomma i
frågor som rör den tekniska infrastrukturen.

I den av riksdagen nu behandlade propositionen
(prop. 2001/02:10) anför Vänsterpartiet att
regeringen uppdragit åt Affärsverket svenska
kraftnät att i samråd med Post- och telestyrelsen
analysera de ömsesidiga beroendeförhållandena som
finns mellan elförsörjningen och
telekommunikationerna vid långvariga och omfattande
elavbrott. Resultatet av denna analys beräknas bli
klar den 1 november 2001. Eftersom riksdagen vid
flera tillfällen diskuterat dessa frågor bör
regeringen till riksdagen återkomma med frågan i
samband med den aviserade vårpropositionen. Vad som
ovan anförts om beroendeförhållandet mellan
elförsörjning och telekommunikation bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna (yrkande
10).

I kommittémotion Fö256 (kd) av Amanda Agestav m.fl. anförs att
samhällets ökade användning och beroende av
elförsörjning, telekommunikationer och
informationsförsörjning innebär att svåra störningar
på detta område snabbt kan medföra allvarliga
konsekvenser för samhällets funktionsförmåga.
Teknisk infrastruktur kan därför i ökad utsträckning
bedömas vara gränssättande för det civila försvarets
och därmed också totalförsvarets förmåga. Ju bättre
förmåga samhället har att klara fredstida
påfrestningar desto större är möjligheterna att
kunna tillgodose de åtgärder som kan behövas vid
höjd beredskap. Samhällets grundförmåga i fred måste
därför stärkas då sårbarheten inom el- och
telesystemen är hög (yrkande 1).

I samma motion (Fö256) pekar Kristdemokraterna
också på den tekniska infrastrukturen i stort. El,
tele och data tillhör kategorin samhällsviktig
infrastruktur. Gränsdragningarna dem emellan kan
vara svåra att göra. Det blir därför allt
nödvändigare att betrakta den samhällsviktiga
tekniska infrastrukturen från ett helhetsperspektiv
vad gäller såväl ansvarsfördelning som kontroll av
systemen. Det behövs en kontinuerlig utvärdering och
analys av sårbarheten i de samhällsviktiga tekniska
infrastruktursystemen utifrån en helhetssyn, vilket
bör ges regeringen till känna (yrkande 6).

Utskottets ställningstagande

Utskottet har sedan riksmötet 1996/97 framhållit
betydelsen av en robust och flexibel infrastruktur
främst inom bl.a. områdena elförsörjning,
telekommunikationer och IT. Utskottet har också vid
flera tillfällen framhållit att förmågan inom dessa
områden är gränssättande för hela det civila
försvarets förmåga. Utskottet välkomnar därför att
regeringen i inriktningen för det civila försvaret
satsar på åtgärder för att minska sårbarheten i
infrastrukturen. Utskottet gör i likhet med
regeringen också den bedömningen att elförsörjningen
är utslagsgivande för hela det civila försvarets
förmåga. Att beredskapsåtgärderna på
elförsörjningsområdet ges högsta prioritet ser
utskottet därför som självklart.

Flera motioner - Fö2 (m) yrkandena 6 och 7, Fö12 (v)
yrkande 10 samt Fö256 (kd) yrkandena 1 och 6 - tar
upp frågor som bl.a. rör sårbarheten och
driftssäkerheten inom elförsörjningen och
telekommunikationerna. Även beroendeförhållandet
mellan el- och teleområdet berörs. När utskottet
behandlade dessa frågor våren 2001 (bet.
2000/01:FöU5 s. 27-30) redogjorde utskottet för de
olika utredningsinitiativ som regeringen vidtagit i
syfte att bl.a. minska sårbarheten och
driftsstörningar i systemen. Utskottet förutsatte
med anledning av dessa initiativ att regeringens
överväganden och beslut med anledning av dessa
utredningar kommer att leda till att elkonsumenterna
tillförsäkras en säker elförsörjning och att
beredskapen säkerställs så att konsekvenserna av ett
elavbrott minskar.

Ett flertal av de initierade utredningarna enligt
ovan är nyligen redovisade till regeringen.
Utskottet sammanfattar i det följande några av
slutresultaten i dessa.

I den s.k. Elavbrottsutredningens uppdrag har
ingått att utreda vilka åtgärder som bör vidtas för
att dels minska antalet elavbrott, dels minimera
konsekvenserna av sådana elavbrott. Av rapporten
framgår bl.a. att god leveranskvalitet innebär att
ett elavbrott för en kund inte får överstiga 12
timmar om det inte finns särskilda skäl. God
leveranskvalitet består också i att kunden eller
anläggningsdelen inte drabbas av ofta återkommande
eller kortare avbrott.
Statens energimyndighet har i regleringsbrev för
år 2001 getts i uppdrag att verka för att förbättra
berörda myndigheters och viktiga civila funktioners
elberedskapsåtgärder. Energimyndigheten har i en
delrapport redovisat en ny helhetssyn för
elberedskap. Viktiga utgångspunkter för arbetet är
bl.a. att säkerhet och beredskap måste byggas för
hela hotskalan fred-krig, liksom att kravet på
samsyn i planering, prioritering och metodfrågor
mellan el-, tele- och IT-området ökar. En
utgånspunkt är också att samarbetet mellan
Försvarsmakten och elbranschen måste utvecklas.
Affärsverket svenska kraftnät har i samråd med
Post- och telestyrelsen analyserat det ömsesidiga
beroendet melan el- och telesystemen.
Analysresultatet redovisas i rapporten Beroenden
mellan el- och telesystemen vid omfattande och långa
elavbrott. Utskottet, som i tidigare uttalanden
påtalat detta beroende, kan nu konstatera att den
studie som genomförts på området pekar mot att
elavbrott på 2-3 timmar är möjliga att effektivt
hantera både vad det gäller styrning och övervakning
samt vid felsökning och reparationer i fält. Vid ett
omfattande elavbrott måste man dock räkna med
betydligt längre avbrottstider för stora delar av
nätet. En uppskattning är att det kan ta minst 5-6
timmar att koppla in ett i huvudsak oskadat nät
efter totalsammanbrott. Förslagen i rapporten syftar
till att förbättra möjligheterna att upprätthålla
telekommunikationerna i samband med långa och
omfattande elavbrott för att underlätta reparation
och återuppbyggnad av elförsörjningen.
Post- och telestyrelsens regeringsuppdrag, om att
redovisa de åtgärder som myndigheten vidtagit och
planerar vidta för att telefunktionen skall ha
tillgång till säker elförsörjning i kris och krig,
redovisas i rapporten Säker elförsörjning för
telefunktionen. I uppdraget ingår också att redogöra
för villkor för anskaffade reservaggregat och
förutsättningarna för att vid behov omfördela de
aggregat som teleoperatörer erhållit genom Post- och
telestyrelsen. I Post- och telestyrelsens rapport
föreslås bl.a. ett väsentligt närmare samarbete
mellan branschens och statens företrädare inom det
som brukar benämnas den tekniska infrastrukturen än
vad som för närvarande är fallet. I rapporten
föreslås också en översyn av regelverk för att kunna
realisera vissa åtgärder som kan särbehandla aktörer
inom el- och teleområdet för att göra den tekniska
infrastrukturen säkrare.
Utskottet har med stort intresse tagit del av
slutresultaten av dessa utredningar. Utskottet utgår
från att regeringen nu tar sådana initiativ som
leder till att sårbarheten i de samhällsviktiga
infrastruktursystemen minskar och driftssäkerheten
ökar. Utskottet förutsätter därvid att regeringen i
den aviserade propositionen våren 2002 lämnar en
samlad redovisning av de åtgärder som avses vidtas,
så att en robusthet och flexibilitet i systemen, i
enlighet med vad utskottet länge efterfrågat,
säkerställs.
Mot bakgrund av det ovan anförda anser utskottet
att yrkandena i motionerna Fö2 (m) yrkandena 6 och
7, Fö12 (v) yrkande 10 samt Fö256 (kd) yrkandena 1
och 6 till huvudsaklig del kommer att bli
tillgodosedda och avstyrks härmed.

Befolkningsskydd

Utskottets bedömning i korthet

Utskottet ser positivt på att regeringen
avser att bl.a. med utgångspunkt från den
kommande strategiska inriktningen låta utreda
befolkningsskyddets framtida utformning sett
i ett helhetsperspektiv.

Propositionen

Regeringen bedömer att ett nytt program för
befolkningsskydd bör utarbetas utifrån ett
helhetsperspektiv. Regeringen avser att med
utgångspunkt från de kommande operativa
anvisningarna låta utreda befolkningsskyddets
framtida utformning.

Regeringen lämnar i propositionen en utförlig
beskrivning av det aktuella läget för
befolkningsskyddet skyddsrum och andningsskydd.
Regeringen anser i denna fråga att ett nytt program
för befolkningsskydd bör utarbetas. Programmet bör
utformas i ett helhetsperspektiv. Regeringen avser
därför att med utgångspunkt från den kommande
strategiska inriktningen låta utreda
befolkningsskyddets framtida utformning sett i ett
helhetsperspektiv med gemensamma utgångspunkter för
planeringen inom de olika delområdena. Avsikten är
att få fram ett skyddssystem där de ingående delarna
är bättre avvägda i förhållande till varandra.

Utskottets ställningstagande

Utskottet anser i likhet med regeringen att ett nytt
program för befolkningsskydd bör utarbetas utifrån
ett helhetsperspektiv. Utskottet ser därför positivt
på att regeringen avser att med utgångspunkt från
den kommande strategiska inriktningen låta utreda
befolkningsskyddets framtida utformning sett i ett
helhetsperspektiv med gemensamma utgångspunkter för
planeringen inom de olika delområdena.

Försörjningsberedskapen

Utskottets bedömning och förslag i korthet

Utskottet instämmer i regeringens bedömning
att det fria varuflödet inom EU bör utgöra
grunden för försörjningsberedskapen.
Utskottet ser positivt på att regeringens
inriktning i försörjningsfrågorna bl.a. är
att lägga stor vikt på internationell
samverkan för att förebygga störningar i
handelsutbytet.
Motionerna Fö2 (m) yrkande 10 och Fö9 yrkande
14 i denna del avstyrks.

Propositionen

Enligt regeringen bör det fria varuflödet inom EU
utgöra grunden för försörjningsberedskapen.
Internationell samverkan för att förebygga
störningar i handelsutbytet är av stor vikt, liksom
utveckling av metoder för att minska konsekvenser av
störningar som kan inträffa.

Beredskapslagring har sedan tiden för det andra
världskriget i stor utsträckning präglat
verksamheten inom det civila försvaret. Lagringen
var före 1990-talet mycket omfattande och skulle
försörja befolkningen under långa
avspärrningsperioder.
Planeringen för lagringsverksamheten har
förändrats under 1990-talet och beredskapslagren har
sålts ut i stor omfattning till följd av
anpassningsfilosofin (prop. 1998/99:74, bet.
1998/99:FöU5, rskr. 1998/99:224, bet. 1998/99:UFöU1,
rskr. 1998/99:222). Inom endast ett fåtal områden
återstår lager för höjd beredskap och krig. Detta
avser bl.a. vissa lager för hälso- och sjukvårdens
behov. Regeringen anser att i de fall lagring kan
komma att behövas finns tillräcklig tid att under en
fem- respektive tioårsperiod åter bygga upp lager.
Förändringen inom försörjningsområdet framgår
tydligast inom de områden som omfattar traditionell
varuförsörjning, medan förutsättningarna för
planeringen inom infrastrukturområdet är helt
annorlunda. Med anledning av de i
budgetpropositionen föreslagna förändringarna för
det civila försvaret redovisar regeringen
utvecklingen och läget inom försörjningsområdet.

Livsmedelsförsörjningen

Regeringen anför sammanfattningsvis att under 1990-
talets första hälft ökade beredskapslagringen av
insatsvaror till jordbruket, medan lagringen av
livsmedel och livsmedelsråvaror minskade genom
ändrade beräkningsnormer och antaganden om s.k.
återtagning. De politiska besluten om avveckling
från 1995 syftade till besparingar på totalt ca 300
miljoner kronor, vilka var möjliga mot bakgrund av
ändrade planeringsförutsättningar, den förändrade
importsituation som uppstått i och med
förändringarna i Europa och Sveriges EU-medlemskap.

Avvecklingen av insatsvaror till jordbruket var i
huvudsak klar under 1997. Avvecklingen avseende
livsmedel och livsmedelsråvaror avslutas 2001.
Totalt har avvecklingen gett intäkter på ca 1,1
miljard kronor.

Sjukvårds- och läkemedelsförsörjningen

Beredskapslagren har varit prioriterade åtgärder i
försvarsbesluten från 1970-talet till mitten av
1990-talet.

Dimensioneringen och uppbyggnaden av
beredskapslagren, som grundat sig på Försvarsmaktens
skadeutfallsberäkningar med ett schablonmässigt
påslag för civila skadade, avslutades 1995/96. Då
lagrades utrustning för ca 110 operationssalar med
vidhängande funktioner och 55 000 vårdplatser
organiserade i s.k. vårdannex. Det totala antalet
vårdplatsutrustningar uppgick till ca 120 000.
Vidare lagrades utrustning för att organisera 110
mobila akutvårdsresurser och 250
sjuktransportgrupper samt förbrukningsförnödenheter
för att klara 150 000 krigsskadade. Dessutom
lagrades läkemedel som oundgängligen behövdes för
att klara den kvarvarande fredssjukvården under
krigshot och under höjd beredskap. Det ekonomiska
värdet på beredskapslagret beräknades då till ca 1
miljard kronor.
Efter 1996 års försvarsbeslut genomfördes nya
skadeutfallsberäkningar, som visade att man kunde
förvänta sig ett betydligt mindre antal krigsskadade
än tidigare. Socialstyrelsen beslöt därför att
hösten 1999 avveckla sin operations- och
vårdannexorganisation. Beslutet innebar att
kvarvarande medicinteknisk utrustning organiseras i
förstärknings- och kompletteringssatser, antalet
beredskapslagrade vårdplatser reduceras till 20 000
och läkemedel för kvarvarande fredssjukvård
avvecklas. Omstruktureringen av kvarvarande
förbrukningsförnödenheter, från långtidslagring till
omsättningslagring, har påbörjats på ett sådant sätt
att förnödenheterna är användbara även under
fredstid.

Den industriella försörjningen

Med anledning av den positiva säkerhetspolitiska
utvecklingen förändrades från början av 1990-talet
inriktningen av beredskapsverksamheten. Det bedömdes
inte nödvändigt att ständigt ha en hög
försörjningsberedskap som var förhållandevis dyr.
Därför utvecklades i stället en modell med
anpassningsplaner, som utarbetades tillsammans med
olika företag. De beskrev vilka åtgärder som måste
vidtas om beredskapen åter måste höjas. Detta och
den förändrade inriktningen medförde bl.a. att
beredskapslagren kunde säljas ut. Enligt den
inriktning som regeringen successivt beslutat om
under 1990-talet skall lagren vara utsålda senast
vid utgången av 2002. Inriktningen medförde vidare
att beredskapsavtalen kan om- eller bortförhandlas.

För att snabbt kunna anpassa beredskapen till
förändrade hotbilder har olika metoder och modeller
utvecklats för omvärldsanalys och omvärldsbevakning.
För att få information till dessa analyser utnyttjas
publika databaser men främst strategisk information
genom särskilda samarbetsavtal med en rad olika
företag. Genom dessa informationer kan risk- och
konsekvensanalyser göras och vid behov förslag till
åtgärder lämnas.

Försörjningen med oljeprodukter och kol

Sveriges försörjningstrygghet på energiområdet är i
stor utsträckning knuten till importen av fossila
produkter, främst råolja och oljeprodukter. När det
gäller drivmedel för fordon, flygplan och båtar är
Sverige helt beroende av importerade produkter.
Under 1990-talet har anslutningen till EU och dess
inre marknad inneburit att det svenska
försörjningsområdet utvidgats till att omfatta hela
Västeuropa.

En viktig del av beredskapsåtgärderna på bränsle-
och drivmedelsområdet utgör lagringen av importerade
produkter. Beredskapslagringen av olja i Sverige är
av två slag, lagring för fredstida oljekriser och
s.k. krigslagring. Kol beredskapslagras endast för
krigssituationer. Lagringsskyldigheten är reglerad i
lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja och
kol.
Lagringen för oljekriser tar sikte på allvarliga
störningar i oljeförsörjningen som uppstår utan
samband med krig eller säkerhetspolitiska kriser i
vår nära omvärld. Lagringen infördes mot bakgrund av
oljekrisen 1973/74 och sker sedan 1975 enligt
åtaganden som Sverige gjort i avtalet om ett
internationellt energiprogram (det s.k. IEP-
avtalet). Efter Sveriges EU-inträde sker lagringen
även enligt EU:s regelverk på området. I samband med
EU-inträdet öppnades möjligheten att hålla lagren i
ett annat EU-land.
Som en följd bl.a. av att krigslagringsvolymerna
blivit allt mindre i förhållande till näringslivets
beredskapslager för fredskriser beslöt riksdagen
1994 att den statliga krigslagringen för det civila
försvarets del skulle avvecklas under en
femårsperiod och att även denna lagring successivt
skulle åläggas oljehandeln och vissa storförbrukare.
En integration av krigslagringen med övrig lagring
inom näringslivet bedömdes medge en mer rationell
hantering och därmed vara samhällsekonomiskt
fördelaktig. Dessutom skulle en förbättrad
tillgänglighet för lagren åstadkommas. Intäkterna
från utförsäljningen av de statliga civila
beredskapslagren av olja uppgick under 1990-talet
till ca 2,6 miljarder kronor. Sedan 1997, då en
genomgripande förändring gjordes av elberedskapen,
kan innehavare av elproducerande anläggningar
beviljas ersättning från staten för sina krigslager.

Inriktningen av försörjningsplaneringen

Den internationella utvecklingen med ökad
integration och starkare ömsesidigt beroende minskar
enligt regeringens uppfattning riskerna från
försörjningssynpunkt samtidigt som den ökade globala
konkurrensen och den allt snabbare tekniska
utvecklingen innebär en förändring av det svenska
näringslivet.

Regeringen anser bl.a. att försörjningsförmågan
och försörjningsberedskapen inte kan bygga på
självförsörjning. EU-marknaden är det för Sverige
relevanta försörjningsområdet.
Försörjningsberedskapen bygger i stället på den
flexibilitet och robusthet som näringslivet kan visa
i en säkerhetspolitiskt betingad situation och på
myndigheters och näringslivets gemensamma
förberedelser och krishanteringsförmåga.
Inriktningen av planeringen på försörjningsområdet
bör främst vara att förebygga störningar av
försörjningen med varor och tjänster. Enligt
regeringen gynnas försörjningsförmågan av en
utveckling mot fri handel. Internationella
produktionssystem främjar också försörjningsförmågan
och är positiv för försörjningsberedskapen.
Regeringens uppfattning är att arbetet inom EU med
försörjningsfrågor bör fördjupas inom de områden där
det finns behov. Regeringen avvaktar emellertid
resultaten av den studie som skall genomföras inom
EU om försörjningstrygghet i fråga om vissa
produkter.
Enligt regeringen bör det fria varuflödet inom EU
utgöra grunden för försörjningsberedskapen.
Internationell samverkan för att förebygga
störningar i handelsutbytet är av stor vikt, liksom
utveckling av metoder för att minska konsekvenser av
störningar som kan inträffa.

Marknadsreglerande åtgärder och kreditgivning

Regeringen bedömer att nationella
marknadsregleringar och regleringar av kreditgivning
i huvudsak är uteslutna genom EU-medlemskapet.

Det finns inte något behov att för närvarande
reglera Exportkreditnämndens verksamhet i kris- och
krigsläge.

Energiområdet

Regeringen bedömer att det inte längre finns behov
av olje- och kollager som enbart är avsedda för höjd
beredskap.

Regeringen avser att återkomma till riksdagen om
vilka myndigheter som framöver skall ha ett s.k.
bevakningsansvar för försörjningsområdet, i syfte
att ha en förmåga att vid en säkerhetspolitisk
förändring kunna genomföra anpassningsåtgärder.

Motionerna

Moderata samlingspartiet pekar i en partimotion Fö9
(m) bl.a. på den ökande internationaliseringen som
har medfört ett allt större beroende av andra
länders möjligheter att producera och leverera
tjänster och produkter. Vår egen grad av
självförsörjning blir lägre och svårare att
upprätthålla. Moderaterna framhåller också att vår
förmåga att kunna säkerställa den egna förmågan att
försörja samhället också påverkas av globaliseringen
och EU-medlemskap. Det ömsesidiga beroendet inom
ramen för EU innebär fördelar för
försörjningsberedskapen och ger oss möjligheter
utöver tidigare (yrkande 14 i denna del).

I kommittémotion Fö2 (m) av Henrik Landerholm
m.fl. tas också försörjningsfrågorna upp. I motionen
framhålls att den ökande internationaliseringen
medfört ett allt större beroende av andra länders
möjligheter att producera och leverera tjänster och
produkter. Vår egen grad av självförsörjning blir
därav lägre och svårare att upprätthålla. Att som i
forna tider lägga upp stora lager av förnödenheter
och materiel låter sig icke göras. Däremot är det
väsentligt att Sverige som nation genom ömsesidiga
avtal säkerställer tillgång till för oss livsviktiga
produkter vid såväl kriser som krig. Forskning kring
sårbarhet på grund av helt eller delvis beroende av
externa leverantörer av produkter och tjänster bör
ges ökad tyngd (yrkande 10).

Utskottets ställningstagande

Utskottet instämmer i regeringens bedömning att det
fria varuflödet inom EU bör utgöra grunden för
försörjningsberedskapen. Utskottet kan dock ha
förståelse för de synpunkter som förs fram i motion
Fö2 (m) och delvis i motion Fö9 (m) om att det är
väsentligt att Sverige genom ömsesidiga avtal
säkerställer tillgång till för oss livsviktiga
produkter vid såväl kriser som krig. Utskottet ser
därför positivt på att regeringens inriktning i
dessa frågor är att lägga stor vikt vid
internationell samverkan för att förebygga
störningar i handelsutbytet, liksom på utveckling av
metoder för att minska konsekvenser av störningar
som kan inträffa.

Utskottet bedömer också att arbetet inom EU med
försörjningsfrågor bör fördjupas inom de områden där
det finns behov. Enligt propositionen avvaktar dock
regeringen resultaten av den studie som skall
genomföras inom EU om försörjningstrygghet i fråga
om vissa produkter.
Som utskottet ser det har regeringen uppmärksammat
de frågor som tas upp i motionerna Fö2 (m) och Fö9
(m) yrkande 14 i denna del och inriktar planeringen
i försörjningsberedskapen till stor del i enlighet
med vad som efterfrågas i motionerna. Motionerna Fö2
(m) yrkande 10 och Fö9 (m) yrkande 14 i denna del
avstyrks därför av utskottet.
Internationell verksamhet

Utskottet behandlar här vad regeringen i
försvarsbeslutspropositionen (s. 142-145) utan
förslag har anfört om internationell verksamhet.
Utskottet behandlar också motionerna Fö10 (fp)
yrkande 13, Fö255 (kd) yrkandena 5, 9 och 10, U332
(kd) yrkande 17 samt K426 (kd) yrkande 18.

Utskottets bedömning och förslag i korthet

Utskottet anser att det är efterfrågan och
ekonomiska möjligheter som skall styra vilka
förband som skall ha förmåga att delta i
internationella insatser. Utskottet instämmer
i regeringens bedömning att den svenska
anmälan till FN:s och EU:s styrkeregister,
kompletterat med vissa förbandstyper ur
arméstridskrafterna samt enskilda
kompletteringar ur marin- och
flygstridskrafterna innebär en lämplig, och
krävande, målsättning för Försvarsmaktens
internationalisering i det korta och
medellånga tidsperspektivet.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motionerna Fö10 (fp) yrkande 13, Fö255 (kd)
yrkandena 5, 9 och 10, U332 (kd) yrkande 17
samt K426 (kd) yrkande 18.

Propositionen

Regeringen framhåller att riksdagen och regeringen
har understrukit att internationella insatser är en
högt prioriterad uppgift för Försvarsmakten. Som en
följd av detta genomgår det militära försvaret en
utveckling som innebär att alltfler förbandstyper
får en förmåga att uppträda i sådana insatser.

Försvarsmaktens internationalisering innefattar
enligt regeringen två element; att långsiktigt
utveckla förmåga att kunna genomföra internationella
insatser samt att beroende på aktuella behov och
ambitioner faktiskt delta i internationell
verksamhet. Utgångspunkten för svenskt deltagande i
internationella fredsfrämjande och humanitära
insatser bör därför vara dels efterfrågan på svenska
resurser, dels vår förmåga att effektivt bidra samt
i vilken utsträckning detta bidrar till att öka den
nationella försvarsförmågan.
Försvarsmakten har 2000 och 2001 till regeringen
redovisat förslag om utvecklingen av Försvarsmaktens
internationella förmåga. Förslagen omfattar
utveckling av en rad förband ur samtliga
stridskrafter samt kostnadsberäkningar m.m. för
materielanskaffning, förbandsverksamhet och insatser
för respektive förbandstyp. Begränsningen för att
uthålligt personalförsörja förband vid
internationella insatser bedömer Försvarsmakten
uppgå till ca 1 500 personer, vilket under kortare
perioder kan utökas till ca 2 000 personer, främst
genom förband ur marin- och flygstridskrafterna.
Regeringen redovisar att Sverige under 2000 har
antagit nya partnerskapsmål inom ramen för
Partnerskap för fred respektive anmält förband till
FN:s och EU:s styrkeregister för krishantering.
Jämfört med Sveriges tidigare anmälningar av förband
till internationella förbandsregister innebär dessa
beslut en omfattande internationalisering av
kvalificerade delar av insatsorganisationen. Utöver
tidigare förekommande förbandstyper ur
arméstridskrafterna innehåller anmälan till FN:s och
EU:s styrkeregister även flera förband ur marin- och
flygstridskrafterna. Härutöver anmäls en allsidigt
sammansatt ledningsresurs för ledning av högre
förband inklusive förmåga till civil-militär
samverkan. Även andra förbandstyper har en utvecklad
förmåga till civil-militär samverkan. Regeringen
konstaterar att stora delar av de kvalificerade
förbandstyperna inom de olika stridskrafterna därmed
är föremål för internationalisering med en lämplig
avvägning mellan olika stridskrafter. Det sistnämnda
är viktigt för utvecklingen av Försvarsmaktens
förmåga till väpnad strid och av kompetens- och
personalförsörjningsskäl.
Riksdagens beslut i mars 2000 innebar enligt
regeringen i princip att alla operativa
insatsförband skall kunna användas för
internationell verksamhet men att åtgärder för att
utveckla den operativa förmågan till sådana insatser
måste vidtas efter hand. Avgörande för
utvecklingstakten är dels när resurser för att
åstadkomma den operativa förmågan kan avdelas, dels
inom vilka områden som efterfrågan kan förväntas bli
stor liksom inom vilka områden som Sverige har goda
förutsättningar att lämna bidrag.
De aktuella förbandstyperna kommer att utvecklas
under perioden 2001-2004 och därmed ianspråkta
betydande resurser inom Försvarsmakten. Exempel på
detta är materielinvesteringar samt personal för
utbildning, övning och beredskap och de kostnader
som är förknippade med detta. Därmed kommer viss
annan verksamhet inom Försvarsmakten som tidigare
varit inplanerad att senareläggas eller utgå.
Regeringen understryker att utvecklingen av
internationell förmåga inte är en sidoordnad
verksamhet utan är en i alla avseenden naturlig del
av Försvarsmaktens verksamhet. Utveckling av förband
och förmåga är följaktligen en integrerad del i
Försvarsmaktens ordinarie planerings- och
budgetprocess.
Emellertid är det enligt regeringen viktigt att
det finns målsättningar för Försvarsmaktens
internationalisering som på kort sikt (närmast
kommande försvarsbeslutsperiod) och på medellång
sikt (därpå följande försvarsbeslutsperiod) kan
utgöra en stabil grund för Försvarsmaktens
planering. Att i princip alla operativa
insatsförband skall kunna delta i internationella
insatser måste sålunda ses i ett långsiktigt
perspektiv bortom ovan nämnda tidshorisont. På kort
och medellång sikt fordras en mer konkret
målsättning som bl.a. tar hänsyn till möjligheterna
till personalförsörjning, utvecklingen av
interoperabilitet på befintliga och kommande
materielsystem samt avvägningar mellan
Försvarsmaktens olika uppgifter inom ramen för
ominriktningen.
Utveckling av de förbandstyper som beslutats av
regeringen under 2000 utgör ett viktigt steg framåt
för Försvarsmaktens internationalisering. På kort
sikt innebär redan denna nivå en ansenlig uppgift
för Försvarsmakten. På medellång sikt är det viktigt
att identifiera de områden och den nivå dit
tillgängligt personellt, materiellt och ekonomiskt
utrymme kan prioriteras. Som tidigare har berörts är
det viktig att Försvarsmaktens internationalisering
och sammanhängande resursanspråk sker med beaktande
av andra angelägna delar av ominriktningen som ökad
förbandsövningsverksamhet och den materiella
förnyelsen.
Vad gäller internationalisering på medellång sikt
framhåller regeringen följande. Ledningsresurser för
internationella insatser bör vara föremål för
fortsatta överväganden, då det är av stor vikt att
svenska officerare genom internationell tjänstgöring
kan inhämta erfarenheter från stabsarbete och
ledning, både på taktisk och på operativ nivå.
Operativa insatsledningen och andra delar av
Försvarsmaktens ledningsorganisation skall kunna
avdela personal och materiel för internationella
insatser där deltagande vid ledning av högre
förbandsnivåer bör vara prioriterat.
Det är enligt regeringen vidare viktigt att de
nordiska länderna fortsätter arbetet med att
utveckla en nordisk krishanteringsstyrka upp till
brigads storlek. Denna skulle kunna lämna ett
substantiellt och sammanhållet bidrag till
internationell krishantering som, i jämförelse med
enskilda länders bidrag av bataljons storlek,
ytterligare skulle öka värdet av nordiska
krishanteringsinsatser. En nordisk
krishanteringsstyrka skulle även tillföra värdefulla
erfarenheter från högre taktisk ledning.
Erfarenheterna från Balkan visar vidare att vissa
funktioner, t.ex. samordning av logistik, kan göras
mer kostnadseffektiva genom samarbete mellan olika
länder. För att förverkliga den nordiska
krishanteringsstyrkan behöver dock bl.a.
fördelningen av ansvar för viktiga funktioner som
brigadledning, underhållstjänst och
understödsförband inom olika områden preciseras. För
svenskt vidkommande bör därefter fördelningen av
detta ansvar vara styrande för vilka förbandstyper
ur arméstridskrafterna som i fortsättningen bör
utvecklas och anmälas till internationella
förbandsregister. Härutöver bör fortsatt
utvecklingsarbete bedrivas för att förbättra civil-
militär samverkan och ammunitions- och
minröjningsförmåga.
Regeringen pekar vidare på att för marin-
respektive flygstridskrafterna omfattar den svenska
anmälan till FN:s och EU:s styrkeregister huvuddelen
av nu förekommande kvalificerade förbandstyper.
Regeringen utesluter dock inte att det i kommande
översyner av svenska bidrag till internationella
förbandsregister, utöver vad som hittills anmälts,
kan finnas skäl att överväga enskilda förbandstyper
ur marin- och flygstridskrafterna. Möjligheterna att
samarbeta med andra länder vid utveckling av förband
bör tas till vara. Ett exempel på ett sådant område
är transportförmåga.
Svenska förband som skall delta i internationella
insatser behöver enligt regeringen ha en god förmåga
att samverka med andra länders förband, s.k.
interoperabilitet. Det är också viktigt att
förbanden har en beredskap som gör att de snabbt och
samtidigt med andra länders förband kan vara på
plats i ett insatsområde. Därutöver bör förbanden ha
en uthållighet som gör att de kan användas effektivt
över tiden, antingen genom nationell rotering eller
genom rotering i samarbete med andra länder.
Regeringen framhåller att en stor volym på förband
förutsätter att personalförsörjningssystemet
reformeras. En samtidig insats av ett stort antal
förband ryms knappast inom de personalvolymer som
Försvarsmakten bedömt som möjliga att uthålligt
upprätthålla. Samtidigt bör den internationella
tjänstgöringens kompetenshöjande effekt för
officerare och totalförsvarspliktiga understrykas
och därmed ses som ett viktigt bidrag till att
utveckla förmågan inom Försvarsmaktens samtliga
uppgifter inklusive den grundläggande förmågan till
väpnad strid. Möjligheterna att på ett aktivt sätt
inrikta reservofficerarnas utbildning och
tjänstgöring till internationella insatser framhålls
av regeringen. Grundutbildning av
totalförsvarspliktiga bör innehålla moment som både
är viktiga vid internationella insatser och för den
totalförsvarspliktiges krigsbefattning.
Enligt regeringen bör anmälda förband och förmåga
överensstämma mellan olika förbandsregister inom FN,
EU och Partnerskap för fred. Vad gäller utveckling
av interoperabilitet i tekniskt, taktiskt och
personellt hänseende, anser regeringen att den
standard som utvecklas i planerings- och
översynsprocessen (PARP) inom Partnerskap för fred
även fortsatt bör utgöra grunden för Försvarsmaktens
internationalisering. Genom denna skapas en gemensam
grund för interoperabilitet i
krishanteringsinsatser, både mellan nordiska länder
och med andra länder som deltar i PARP eller är
medlemmar i Nato.
Regeringen fäster uppmärksamheten på vissa frågor
som rör det fortsatta arbetet med att utveckla EU:s
krishanteringsförmåga. Efter att medlemsstaterna
hösten 2000 anmält förband till EU:s styrkeregister
fortsätter arbetet med att identifiera och åtgärda
de brister som finns. Vissa av dessa brister kan
röra konventionella förbandstyper medan andra
brister kan vara av mer strategisk natur.
Sammanfattningsvis konstaterar regeringen att den
svenska anmälan till FN:s och EU:s styrkeregister,
kompletterad med vissa förbandstyper ur
arméstridskrafterna samt enskilda kompletteringar ur
marin- och flygstridskrafterna innebär en lämplig,
och krävande, målsättning för Försvarsmaktens
internationalisering i det korta och medellånga
tidsperspektivet.

Motionerna

I Folkpartiet liberalernas kommittémotion Fö10 (fp)
av Runar Patriksson och Eva Flyborg framhålls att
det är viktigt att Sverige har en hög beredskap att
kunna ställa förband till förfogande för
internationella insatser. Regeringens redogörelse
för utvecklingen av den internationella förmågan är
värdefull. Hittills har flaskhalsarna för att kunna
ställa större truppinsats till förfogande varit dels
regeringens budgetproblem, dels förmågan att få fram
tillräckligt många som vill ställa upp frivilligt.
Det senare har bl.a. att göra med rekryterings- och
avlöningsförhållanden. Man bör t.ex. pröva att redan
vid mönstring ställa frågan till de värnpliktiga om
de är villiga att ställa sig till förfogande för
internationella insatser efter fullgjord utbildning,
eventuellt i kombination med kontraktsskrivande.

Motionärerna påpekar att i regeringens redogörelse
påtalas insatser för att kunna ställa alla slags
förbandstyper till förfogande för internationella
insatser. Med de flaskhalsar som föreligger borde
det vara angeläget att prioritera åtgärder som
möjliggör en högre volym av den typ av
förbandsinsatser som vi redan har förmåga till
framför att "rusta upp" nya förbandstyper.
Folkpartiet liberalerna menar att Sverige i
normalfallet bör kunna ställa 1 500 man till
förfogande för internationella insatser (yrkande
13).

I Kristdemokraternas kommittémotion Fö255 av Åke
Carnerö m.fl. framförs att Sverige enligt artikel 51
i FN-stadgan har rätt att begära hjälp utifrån i
händelse av ett väpnat angrepp. Detta bör beaktas
när det nya insatsförsvaret utvecklas. Kraven på
samverkansförmåga (interoperabilitet) nationellt och
internationellt ökar alltmer. Genom det alltmer
fördjupade PFF-samarbetet och vårt bidrag till EU:s
gemensamma krishanteringsförmåga ökar de svenska
förbandens samverkansförmåga med andra länders
förband, vilket är säkerhetsskapande.

Medlemskapet i det västeuropeiska
försvarsmaterielsamarbetet (WEAG) innebär enligt
motionärerna möjligheter att påverka inriktningen av
en framväxande europeisk försvarsindustripolitik.
Ett nära materielsamarbete möjliggör på sikt full
samverkansförmåga vid internationella insatser.
Härav följer att den av Nato med partnerländerna
utvecklade standarden för samverkan utgör en viktig
grund för Sveriges förmåga. Riksdagens beslut år
2000 innebar enligt motionärerna att alla operativa
insatsförband på sikt skall kunna användas för
internationell verksamhet. Kristdemokraterna anser
därför att denna inriktning för ökad
interoperabilitet skall fastläggas i en konkret
målsättning (yrkande 5).
Motionärerna påpekar att totalförsvarets förmåga
till internationella insatser har hög prioritet. Den
utveckling som sker inom EU skall vara normgivande,
samtidigt som optionen att samverka med Nato
fördjupas. Förmågan att samverka med andra länder
skall utvecklas. Särskilt viktigt är fredsfrämjande
operationer, katastrof- och flyktinghjälp,
flexibilitet och möjligheter till snabba insatser.
Multifunktionella fredsfrämjande och humanitära
insatser ställer enligt motionärerna stora krav på
ett nära samspel mellan civila och militära
resurser. Förmågan att delta i fredsframtvingande
insatser är grunden i utvecklingen och utbildningen
av olika krigsförband. Sverige kommer på sikt att
kunna delta i den fredsfrämjande och humanitära
verksamheten på stor bredd med de resurser som står
till förfogande. Kristdemokraterna anser att
resurser måste avsättas som leder till att Sverige
kan avdela förband från alla försvarsgrenar till
internationella operationer (yrkande 9).
Motionärerna understryker att om det
säkerhetspolitiska läget försämras skall vår
säkerhetspolitik bidra till att spänningen i
omvärlden och särskilt i vårt närområde begränsas.
Vi skall kunna försvara vårt territorium mot
kränkningar och angrepp och kunna agera för att
tillvarata svenska intressen. Härvid är enligt
motionärerna fortsatt nordiskt samarbete viktigt för
att tillvarata de nordeuropeiska intressena på bästa
sätt. Genom att de nordiska länderna samövar sina
fredsfrämjande förband blir dessa mer effektiva och
intressanta vid större insatser. I propositionen
Förändrad omvärld - omdanat försvar (prop.
1998/99:74) angavs bl.a. att gemensamma insatser i
Östersjöområdet och Arktis- och Barentsområdet är
mycket betydelsefulla, vilket bl.a. kräver uthålliga
marina resurser. I samband med internationella
kriser är de uppgifter som åligger markstridsförband
synnerligen påtagliga och Sverige måste därför satsa
på sådana förband som flexibelt kan anpassas till
aktuell uppgift. För att vi skall kunna få en modern
försvarsmakt som är interoperabel med andra länders
måste samtidigt utvecklingen av sjö- och
luftstridskrafternas förmåga att delta i
fredsframtvingande operationer i vårt närområde
fortsätta. De aktiviteter vi väljer att delta i bör
därför bidra till att stärka vår förmåga att
samverka med Nato- och partnerländerna. Detta är ett
sätt att bibehålla och utveckla kompetens och
operativ förmåga i hela skalan från fred till krig.
Kristdemokraterna anser att det praktiska regionala
PFF-samarbetet med övningar med allsidigt
sammansatta förband i vårt närområde bör fördjupas
(yrkande 10). Ju bättre och bredare
interoperabilitet vi får både nationellt och
internationellt, desto färre förberedelser inför
övningar och internationella operationer behöver
göras.

I Kristdemokraternas partimotion K426 framhålls att
uppbyggandet av EU:s gemensamma
krishanteringsförmåga har gått framåt med stormsteg,
inte minst under Sveriges ordförandeskap.
Kristdemokraterna välkomnar denna utveckling och att
Sverige tar sitt ansvar för Europas gemensamma
säkerhet. Den fortsatt oroliga utvecklingen på
Balkan bekräftar behovet av krishanteringsresurser,
såväl militära som civila. EU-länderna måste kunna
visa ett enat ansikte mot omvärlden och kunna agera
samordnat och med kraft när så behövs.

Kristdemokraterna påpekar att det emellertid finns
ett oroväckande glapp mellan de politiska
deklarationerna och de faktiska resurserna. I flera
avseenden saknar EU resurser för att operera
självständigt. När det gäller strategiska
transportresurser, ledningsstrukturer och
underrättelsesystem är det önskvärt att Europa inte
är helt beroende av andra.
Dessutom är det tveksamt om medlemsstaterna med
dagens försvarsanslag helt kan leva upp till EU:s
utfästelser. Sverige har t.ex. en mycket hög profil
i kapacitetsuppbyggnaden, samtidigt som man på
hemmaplan genomför den största nedrustningen i
modern tid. Trängda av allt hårdare sparkrav tvingas
vårt försvar i dag ofta till svåra eller omöjliga
målkonflikter. Det är i längden ohållbart att de
ökande kostnaderna för krishantering skall täckas
genom nya besparingar inom en redan ansträngd ram.
Kristdemokraterna anser att försvarsbudgeten måste
få en tydligare uppdelning mellan internationella
insatser och krishantering och dess andra uppgifter.
Särskilda resurser bör enligt Kristdemokraterna
tillföras såväl försvaret som civilförsvar, polis
m.m. för att klara av de uppgifter som förväntas av
oss inom EU:s krishanteringsstyrka. Regeringen måste
tillse att vi verkligen har resurser för framtida
insatser utan att ständigt tvingas till finansiella
nödåtgärder (yrkande 18).

I Kristdemokraternas kommittémotion U332 (kd) av
Jan-Erik Ågren m.fl. understryks vikten av att
tillräckliga resurser finns avdelade för den
internationella verksamheten. Risken är annars stor
att den svenska Försvarsmakten inte kan fullfölja
politiskt beslutade internationellla åtaganden som
den åläggs. I en tid då nationell säkerhet i mindre
grad än tidigare kan sökas enbart på nationell grund
är det av mycket stor vikt att hela vår försvarsmakt
är modern och flexibel och har hög samverkansförmåga
med andra länders förband (yrkande 17).

Utskottets ställningstagande

Regeringen lämnar inga förslag till riksdagen utan redovisar
utvecklingen av Försvarsmaktens internationella
förmåga. Inledningsvis vill utskottet understryka
betydelsen av arbetet med att höja förmågan och
beredskapen för Sveriges internationella
fredsfrämjande verksamhet.

Utskottet behandlade frågor om svenskt deltagande i
internationella fredsfrämjande operationer i
betänkandet Det nya försvaret (bet. 1999/2000:
FöU2). Utskottet anförde (s. 55 och 56):

Försvarsutskottet delar utrikesutskottets
uppfattning att utgångspunkten för svenskt
deltagande i internationella fredsfrämjande
insatser måste vara både efterfrågan på svenska
resurser och vår förmåga att effektivt bidra till
insatsen. Vilka typer av förband som efterfrågas
vid fredsfrämjande insatser bör vara vägledande
för dimensionering och utformning av
Försvarsmaktens internationella förmåga.
Försvarsutskottet delar utrikesutskottets mening
att det finns ett behov av att stärka våra
möjligheter att delta i europeisk krishantering.

Utskottet konstaterar att regeringen föreslår
en höjd ambitionsnivå för den svenska
internationella förmågan, men att det för
närvarande återstår att fastställa hur denna
skall förverkligas. I utskottets beredningsarbete
har det nämligen visat sig att det finns en
diskrepans mellan de i propositionen uttryckta
politiska ambitionerna att kunna delta i
internationell fredsfrämjande verksamhet och de
realistiska möjligheterna till sådant deltagande.
Förmågan att delta är sålunda beroende av ett
flertal faktorer som t.ex. finansiering,
personalförsörjning, materielförsörjning,
logistik och utbildningsförhållanden. Utskottet
har också noterat att det föreligger en
målkonflikt i närtid mellan ökade ambitioner för
den internationella verksamheten och behovet att
ge Försvarsmakten en ny inriktning. Utskottet ser
dock positivt på att regeringen ger hög prioritet
åt arbetet att höja Sveriges förmåga och
beredskap att delta i internationella
fredsfrämjande insatser. Planeringen måste
emellertid utgå från realistiska förutsättningar.

Utrikesutskottet anförde vid det tillfället i sitt
yttrande (1999/2000:UU4y) till försvarsutskottet
bl.a. följande:

Utgångspunkten för svenskt deltagande i
internationella fredsfrämjande insatser måste
enligt utskottets uppfattning vara både
efterfrågan på svenska resurser och vår förmåga
att effektivt bidra till insatsen. Vilka typer av
förband som efterfrågas vid fredsfrämjande
insatser bör vara vägledande för dimensionering
och utformning av Försvarsmaktens internationella
förmåga. - - - Regeringen anger som målsättning
på lång sikt att flertalet svenska förband skall
ha förmåga att delta i internationella
fredsfrämjande insatser.

Utskottet konstaterar därvidlag att regeringen
föreslår en höjd ambitionsnivå för den svenska
internationella förmågan, men att det för
närvarande återstår att fastställa hur denna
höjda förmåga skall uppnås. Utskottet ser
positivt på att regeringen ger hög prioritet åt
arbetet att höja Sveriges förmåga och beredskap
att delta i internationella fredsfrämjande
insatser.

I några motioner tas frågan upp om vilka förband som skall ha
förmåga att delta i internationella insatser. I
Kristdemokraternas kommittémotion Fö255 förordas att
det bör fastläggas i en konkret målsättning att alla
operativa insatsförband på sikt skall kunna användas
för internationell verksamhet (yrkande 5). I
Folkpartiet liberalernas kommittémotion Fö10 däremot
framhålls att det bör vara mer angeläget att
prioritera åtgärder som möjliggör en högre volym av
den typ av förbandsinsatser som vi redan har förmåga
till framför att rusta upp nya förbandstyper
(yrkande 13).

I några motioner tas de ekonomiska aspekterna på
den internationella verksamheten upp. I den
kristdemokratiska partimotionen K426 anförs att
resurserna bör tillföras för de civila och militära
myndigheter som skall bidra till EU:s
krishanteringsförmåga (yrkande 18). I den
Kristdemokratiska kommittémotionen U332 framhålls
risken för att Försvarsmakten inte kan fullfölja
politiskt beslutade internationella åtaganden utan
erforderliga resurser (yrkande 17).
Kristdemokraterna anser vidare i sin kommittémotion
Fö255 att resurser måste avsättas som leder till att
Sverige kan avdela förband från alla försvarsgrenar
till internationella operationer (yrkande 9).

Utskottet vidhåller sin uppfattning från våren 2000
som framfördes i betänkande 1999/2000:FöU2 att det
är efterfrågan, vår förmåga samt de praktiska och
ekonomiska möjligheterna som bör styra vilka förband
som skall ha förmåga att delta i internationella
insatser. Avgörande för utvecklingstakten är dels
när resurser för att åstadkomma den operativa
förmågan kan avdelas, dels inom vilka områden som
efterfrågan kan förväntas bli stor liksom inom vilka
områden som Sverige har goda förutsättningar att
lämna bidrag. Beredningen av ärendet visar enligt
utskottets uppfattning att även i fortsättningen bör
utvecklingen av Försvarsmaktens internationella
förmåga styras av att ekonomiska och andra
förutsättningar, bl.a. efterfrågan på förband,
föreligger. I detta sammanhang vill utskottet vidare
erinra om vad det i försvarsutskottets betänkande
Totalförsvarsbudgeten för 2002 (bet. 2001/02:FöU1)
anför i avsnittet internationella insatser, nämligen
följande:

Utskottet ansluter sig till regeringens bedömning
om behovet av att ställa militära resurser till
förfogande inom ramen för de multinationella
fredsstyrkorna KFOR och SFOR. Utskottet kan
samtidigt konstatera att vår uthållighet och vår
handlingsfrihet att ställa ytterligare marktrupp
till förfogande är mycket begränsad. Detta är
såväl ett finansiellt problem som en fråga om
begränsad tillgång på personal.

Utskottet vill erinra om att regeringen
sammanfattningsvis konstaterar att den svenska
anmälan till FN:s och EU:s styrkeregister,
kompletterat med vissa förbandstyper ur
arméstridskrafterna samt enskilda kompletteringar ur
marin- och flygstridskrafterna innebär en lämplig,
och krävande, målsättning för Försvarsmaktens
internationalisering i det korta och medellånga
tidsperspektivet. Utskottet instämmer i regeringens
bedömning. Utskottet anser vidare i likhet med
regeringen det viktigt att Försvarsmaktens
internationalisering och därmed sammanhängande
resursanspråk sker med beaktande av andra angelägna
delar av ominriktningen, som t.ex. ökad
förbandsövningsverksamhet och den materiella
förnyelsen. Utskottet anser det därför föga
ändamålsenligt att riksdagen nu tar ställning till
ambitionsnivån i detta avseende för en tidpunkt som
ligger bortom två försvarsbeslutsperioder.

Med anledning av det anförda avstyrker utskottet
motionerna Fö10 (fp) yrkande13, Fö255 (kd) yrkandena
5 och 9, K426 (kd) yrkande 18 samt U332 (kd) yrkande
17.

I Kristdemokraternas kommittémotion Fö255
understryks att det praktiska regionala PFF-
samarbetet med övningar med allsidigt sammansatta
förband i vårt närområde bör fördjupas (yrkande 10).
Det är enligt utskottet viktigt att Sverige
fortsätter att utveckla sin förmåga att delta i
internationella insatser. I det sammanhanget spelar
samarbetet mellan de nordiska länderna en särskilt
betydelsefull roll. Regeringen pekar på betydelsen
av en nordisk krishanteringsstyrka upp till brigads
storlek. Utskottet anser därmed att motionärernas
synpunkter i huvudsak kommer att beaktas, varför
motion Fö255 (kd) yrkande 10 avstyrks.

Minröjning

Utskottet har valt att här behandla en
fempartimotion, Fö272 (mp, m, v, fp, kd) yrkandena
2, 4-7, 9 och 10, samt en enskild motion, Fö249 (s),
som båda behandlar frågor som rör svenska insatser
och svenska resurser för röjning av landminor.
Yrkandena 1, 3 och 8 i motion Fö272 (mp, m, v, fp,
kd) behandlas av det sammansatta utrikes- och
försvarsutskottet. Regeringen lämnar i propositionen
inga förslag till riksdagen i denna fråga.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet betonar än en gång betydelsen av
det svenska engagemanget för minröjning.
Utskottet anser att det inom detta område
finns oklarheter i rollfördelningen mellan
olika aktörer, främst mellan Försvarsmakten
och Statens räddningsverk. Utskottet
förutsätter att arbetet med att utarbeta en
minpolicy kommer att reda ut detta samt i
övrigt ge underlag för ställningstaganden i
frågor som aktualiseras i de avgivna
motionerna. Utskottet föreslår därför att
riksdagen avslår motionerna Fö249 (s) och
Fö272 (mp, m, v, fp, kd) yrkandena 2, 4-7, 9
och 10.

Propositionen

I propositionens avsnitt om civil internationell
fredsfrämjande, förtroendeskapande och humanitär
verksamhet bedömer regeringen att Sverige bl.a. bör
medverka i riktlinjer och samarbetssystem för att
ytterligare effektivisera det internationella
räddningsarbetet. I sammanhanget nämner regeringen
(s. 66) humanitär minröjning.

Regeringen anför på annat ställe i propositionen
att utgångspunkten för svenskt deltagande i
internationella och fredsfrämjande insatser bör vara
dels efterfrågan på svenska resurser, dels vår
förmåga att effektivt bidra samt i vilken
utsträckning detta bidrar till att öka den
nationella försvarsförmågan. I sammanhanget pekar
regeringen på att Sverige till FN:s och EU:s
styrkeregister bl.a. har anmält ett ingenjörkompani
med ammunitions- och minröjningsförmåga (s. 142).
Regeringen poängterar behovet av fortsatt
utvecklingsarbete för att förbättra civil-militär
samverkan och ammunitions- och minröjningsförmåga
(s. 144).
Regeringen lämnar inga förslag till riksdagen om
minröjning.

Motioner

I fempartimotionen Fö272 (mp, m, v, fp, kd), med
Lars Ångström som första namn, redogörs
inledningsvis för hur situationen är i dag när det
gäller landminor. Motionärerna pekar på framstegen
som följd av det internationella minförbudet men
framhåller samtidigt att många fortfarande dör eller
skadas i olyckor och att problemen därför kvarstår.
De gömda minorna sägs heller inte längre stå högt på
dagordningen. Motionärernas slutsats är att det
behövs mer pengar, både för själva arbetet med att
röja minor och för att utveckla nya system för att
finna minfälten och för att röja minorna. Sverige
sägs ha goda förutsättningar inom båda dessa
områden.

Motionärerna sammanfattar sedan Sveriges
internationella satsning på minröjning varvid de
hävdar att resurserna efter en successiv ökning fram
till 1998 har minskat under åren 1999 och 2000.
Motionärerna anser att Sverige väsentligt bör öka
sitt stöd till humanitär minröjning.
Motionärerna redogör därefter för huvuddragen av
Räddningsverkets minpolicy som behandlar verkets
minröjningsarbete. De pekar på att Räddningsverket
efter sin minröjningsinsats i Kosovo fått goda
omdömen och att Sverige i februari i år fått en ny
förfrågan från FN som avser ytterligare svensk
personal till Mine Action Centres. Motionärerna
föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om att
Räddningsverket ges stöd och resurser för att bistå
FN:s Mine Action Centres och för att bygga upp en
egen kapacitet att leda minröjningsinsatser på
fältet (yrkande 2).

Motionärerna pekar på att regeringen 1999 ställt sig
positiv till Räddningsverkets satsningar på
utbildning och forskning och också beslutat om
omfördelning av medel. Eftersom Räddningsverket nu
avser att genomföra en utökad utbildning för
minröjningsoperatörer och fortsätta sin satsning på
viss forskning och teknikutveckling föreslås i
motionen att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om att
Räddningsverket ges stöd för sin inriktning att
väsentligt utöka och anpassa utbildningen till de
krav som ställs inom den civila humanitära
minröjningen (yrkande 6).

Motionärerna pekar på att utbildningen vid SWEDEC
i Eksjö inte är tillräckligt effektiv för en
medverkan i FN:s Mine Action Centres och för att
leda humanitära minröjningsoperationer. En
arbetsgrupp med deltagare från Räddningsverket,
Försvarsmakten och SWEDEC ser därför över frågan och
kommer att lägga fram förslag om utbildningsbehovet
för humanitär minröjning. Målet sägs vara att
relativt snabbt få ett 50-tal högt kvalificerade
personer som är beredda att arbeta utomlands inom
humanitär minröjning för Sveriges räkning och i
Räddningsverkets regi. Dessa experters kunskap skall
kunna tillvaratas även för den svenska nationella
beredskapen för ammunitions- och minröjning, ett
område som ingår i Räddningsverkets uppgifter.
Därför bör denna utbildning, enligt motionärerna,
kunna inkluderas i Räddningsverkets anslag för
området Försvarspolitik och inte som i dagsläget
inom området Skydd mot olyckor (yrkande 7). En sådan
åtgärd sägs kunna underlätta Räddningsverkets
finansiering.
Försvarsmakten fick i januari 1998 regeringens
uppdrag att redovisa förslag till åtgärder för att
öka minröjningsförmågan inom fredsfrämjande och
humanitära insatser. Enligt motionärerna föreslog
Försvarsmakten i februari 1998 en rad olika åtgärder
för att öka den svenska minröjningskapaciteten,
bl.a. åtgärder för att utöka de personella
resurserna för ammunitions- och minröjning,
fortsatta studier av minröjningssystem som
multisensor och djupminröjningssystem och åtgärder
för att öka minhundsverksamheten. Enligt vad
motionärerna säger sig ha erfarit har Försvarsmakten
ännu inte prioriterat att genomföra den aviserade
satsningen. Det är därför enligt motionärernas
mening av stor vikt att Försvarsmaktens fortsatta
ekonomiska problem inte får gå ut över satsningen på
minröjningsverksamhet. Denna satsning bör snarare
intensifieras (yrkande 4).
I motionen påpekas vikten av att få fram teknik
för att lokalisera var det finns respektive inte
finns minor. Den mest lovande metoden för att avgöra
om det finns minor i ett visst område sägs vara att
identifiera eventuella molekyler från minornas
sprängämnen i luften. I dagsläget används
uteslutande minhundar för detta ändamål. Hundarna
har visat sig vara en mycket värdefull resurs och
det är angeläget med fortsatt metodutveckling inom
hundområdet. Samtidigt, hävdar motionärerna, är det
viktigt att det kommer fram ny teknik, t.ex.
explosivämnesdetektorer i form av biosensorsystemet
(den konstgjorda hundnosen). Det är därför viktigt
att både Räddningsverket och Försvarsmakten får
resurser att genomföra satsningar i linje med denna
inriktning. Motionärerna föreslår att riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförts om att både Räddningsverket och
Försvarsmakten ges ekonomiskt utrymme att satsa på
forskning, teknikutveckling och materielinköp (eller
leasing) inom minröjningsområdet (yrkande 5).
Motionärerna ser det som mycket positivt att
regeringen har aviserat att den inom kort kommer att
anta en svensk minpolicy. De föreslår att riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att regeringen bör inkludera
motionens inriktning i den svenska minpolicy som
arbetas fram (yrkande 9).
Det vore vidare, enligt motionärernas mening,
också av stort värde om regeringen varje år
överlämnade en skrivelse till riksdagen som
utförligt skildrade Sveriges engagemang för
minröjning (yrkande 10).

I motion Fö249 (s) av Carina Hägg m.fl. noterar
motionärerna att SWEDEC i Eksjö sedan tillkomsten
1997 stadigt har utvecklats till en alltmer
värdefull resurs nationellt och även i hög grad
internationellt. Motionärerna anser att det nu är
dags att ta nästa steg och bredda verksamheten till
att omfatta delar inom vård, omsorg och
rehabilitering samt kompetensuppbyggnad. Eksjö och
Nässjö kommuner samt Länsstyrelsen i Jönköpings län
sägs ha samverkat och i samråd med SWEDEC tagit
initiativ till att undersöka vilka synergier som kan
tänkas uppstå med anledning av SWEDEC:s etablering i
Eksjö. Rapporten Minröjningscentrum i Eksjö,
Nationella och internationella synergier har
överlämnats. Motionärerna ser i rapporten en
inriktning att ta fasta på för att vidareutveckla
den nuvarande verksamheten i Eksjö. En oklar punkt
är emellertid rollfördelningen mellan Försvarsmakten
och Räddningsverket. Det rimliga borde, säger
motionärerna, vara att SWEDEC ansvarar för
kompetensuppbyggnad och utveckling medan
Räddningsverket ges en mer operativ roll. I motionen
föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om att utveckla
minröjningscentrum i Eksjö.

Utskottets ställningstagande

Riksdagen har vid flera tidigare tillfällen,
exempelvis i betänkandena 1996/97:FöU1, 1997/98:FöU1
och 1998/99:FöU5, uttalat sig positivt om svenska
insatser för minröjning. Riksdagen har liksom
regeringen ansett att det är viktigt att utvidga det
internationella engagemanget för minröjning.
Riksdagen har i det sammanhanget mycket tydligt
betonat att minröjningskompetensen och
minröjningskapaciteten är en nationell resurs och
att det vore ytterst tveksamt om ett litet land som
Sverige skulle splittra sina minröjningsresurser.

Utskottet kan således ha förståelse för den i
motion Fö272 (mp, m, v, fp, kd) uttalade ambitionen
att Sverige väsentligt bör öka sitt stöd till
humanitär minröjning. Utskottet kan däremot inte
utan vidare godta motionens förslag att Statens
räddningsverk skall bygga upp egen kapacitet för att
leda minröjningsinsatser (yrkande 2). Utskottet är
positivt till att Räddningsverket leder humanitära
minröjningsinsatser men detta måste ske inom ramen
för en överordnad strategi och samordnat med den
verksamhet som bedrivs vid SWEDEC i Eksjö. Det är
viktigt att det inte byggs upp dubbla svenska
kompetenser inom minröjningsområdet. Utskottet utgår
från att det pågående arbetet i Regeringskansliet
med en svensk minpolicy skall kunna ge underlag för
beslut om ambitionsnivå och inriktningsmål för olika
slags satsningar, om ansvarsförhållanden och
samordning. Utskottet avstyrker därför
motionsyrkandet.
Utskottet utgår vidare från att regeringen i det
fortsatta arbetet med minpolicyn i tillämpliga delar
inkluderar den i motionen förordade inriktningen.
Yrkande 9 i nämnda motion behöver därför inte
bifallas.
I samma motion föreslås ett uttalande om att
Räddningsverket ges stöd för en väsentligt utökad
och till minröjning anpassad utbildning för
humanitär minröjning (yrkande 6). Utskottet anser
för sin del att nyss nämnda minpolicy bör kunna ge
vägledning om det är riktigt med en förändrad
utbildningsinriktning av det slag som motionärerna
föreslår. Motionsyrkandet avstyrks därför.
Utskottet anser vidare att den aviserade
minpolicyn kan ge vägledning om eventuella fördelar
med att under Räddningsverkets anslag föra
utbildning i minröjning från området skydd mot
olyckor till försvarspolitik, vilket föreslås i
motionen (yrkande 7). Utskottet förordar således att
minpolicyn och regeringes förslag bör avvaktas innan
riksdagen tar ställning i frågan. Motionsyrkandet
bör därför avslås av riksdagen.
Motionärerna vill att riksdagen för regeringen
tillkännager att Räddningsverket och Försvarsmakten
ges ekonomiskt utrymme för satsningar på forskning,
teknikutveckling och materielinköp inom
minröjningsområdet (yrkande 5). Utskottet har
tidigare (bet. 1997/98:FöU1 s. 74) betonat att all
seriös forskning inom det minröjningstekniska
området skall uppmuntras och tas till vara.
Utskottet gör nu ingen annan bedömning utan
förutsätter att myndigheterna i sin budgetering
utgår från av statsmakterna fattade
inriktningsbeslut och avväger åtgärder för
minröjning mot andra angelägna behov och därvid
avsätter erforderliga resurser för forskning och
anskaffning inom minröjningsområdet. Utskottet
avstyrker därför motionsyrkandet.
Utskottet utgår också från att av riksdag och
regering fastställd inriktning gäller tills den
ändras genom nytt beslut. Om Försvarsmaktens
nuvarande ekonomiska problem skulle innebära behov
av en förändrad inriktning för
minröjningsverksamheten förutsätter utskottet att
regeringen anmäler detta och föreslår åtgärder.
Utskottet avstyrker därför yrkande 4 i motion Fö272
(mp, m, v, fp, kd).
Utskottet förutsätter att regeringen i sitt
budgetförslag till riksdagen redovisar det svenska
engagemanget för minröjning. Utskottet ser, i likhet
med motionärerna, behov av en samlad redovisning men
därmed inte sagt att det behöver vara i form av en
särskild skrivelse. Motionens yrkande 10 får därmed
anses beaktat varför det inte behöver bifallas.
Utskottet delar motionärernas bedömning i motion
Fö249 (s) att SWEDEC i Eksjö har utvecklats till en
värdefull resurs såväl ur ett nationellt som ett
internationellt perspektiv. Motionärerna anser
emellertid, med hänvisning till rapporten
Minröjningscentrum i Eksjö - Nationella och
internationella synergier, att rollfördelningen
mellan Försvarsmakten och Statens räddningsverk är
oklar. Utskottet håller med om detta och förutsätter
att regeringen i den aviserade minpolicyn reder ut
och lägger fast ansvarsförhållandena för berörda
aktörer. Ett lämpligt tillfälle att informera
riksdagen i frågan vore i den aviserade
propositionen våren 2002 om det civila försvaret.
Utskottet anser därmed att motionen blir beaktad
varför den inte behöver bifallas.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.

1. Samhällets beredskap (punkt 1) (kd)

av Åke Carnerö och Margareta Viklund (båda kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 1. Därmed
bifaller riksdagen motion 2001/02:Fö256 yrkande 4
samt avslår motionerna 2001/02:Fö8 yrkande 2,
2001/02:Fö10 yrkande 1, 2001/02:Fö255 yrkande 1 och
2001/02:Fö256 yrkande 5.

Ställningstagande

Den säkerhetspolitiska dagordningen har ändrats. Den
traditionella hotbild vi tidigare kunde se är i dag
näst intill obefintlig. Efter de avskyvärda
terrorangreppen som skedde i New York och Washington
den 11 september 2001 är inte världen sig lik. Nu
står det civila försvaret inför omfattande
utmaningar när det gäller att möta den nya hotbild
som präglar omvärlden. Även om vi inte kan ha
beredskap mot rena självmordsattacker bör
totalförsvarets beredskap mot olika former av
terrorattacker med okonventionella metoder och vapen
stärkas. Det handlar bl.a. om skydd för
civilbefolkningen mot terrorangrepp och skydd mot
olika typer av IT-angrepp.

Vi anser därför att det behövs en grundläggande
analys av de nya hotens konsekvenser för
civilbefolkningen, hur civilbefolkningen kan skyddas
och engageras för att samhället skall fungera vid
krissituationer. Den offentliga sektorns funktioner
måste belysas i det arbetet, dvs. sjukvård,
barnomsorg och äldreomsorg liksom samhällets
försörjningsberedskap.

2. Samhällets beredskap (punkt 1) (fp)

av Runar Patriksson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde ha
följande lydelse:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 2. Därmed
bifaller riksdagen motion 2001/02:Fö10 yrkande 1
samt avslår motionerna 2001/02:Fö8 yrkande 2,
2001/02:Fö255 yrkande 1 och 2001/02:Fö256 yrkandena
4 och 5.

Ställningstagande

Redan i försvarsbeslutet 1996 påtalade riksdagen den ökade
sårbarhet som det framtida samhället uppvisar inför
nya hot och påfrestningar. Regeringen skulle
återkomma till riksdagen med en helhetssyn och
förslag till hur den nya sårbarheten skulle hanteras
inför försvarsbeslutet 2000. Först sommaren 1999
beslutade regeringen om en utredning om en bättre
helhetssyn rörande svåra påfrestningar på samhället
i fred. Utredningen skulle lägga fram förslag i
början av 2001, så att riksdagen i sitt
uppföljningsbeslut hösten 2001 skulle kunna fatta
återstående beslut rörande försvarsbeslutsperioden
2002-2004. På grund av regeringens hantering av
frågan kunde inte utredningen presentera sina
förslag förrän i maj 2001.

Betänkandet från Sårbarhets- och
säkerhetsutredningen är en utmärkt genomgång av de
olika områden som aktualiseras. Utredningen
presenterar en väl underbyggd helhetssyn på hur
sårbarhetsfrågorna skall hanteras över
sektorsgränserna och innehåller också ett väl
underbyggt förslag till helhetslösning av hur
sårbarhetsfrågorna skall hanteras organisatoriskt
från nationell över regional till lokal nivå.
Förslagen från Sårbarhetsutredningen har fått stöd
av en bred remissomgång och av den parlamentariskt
sammansatta försvarsberedningen. Trots detta
förmådde regeringen inte förelägga riksdagen förslag
till beslut i propositionen om Fortsatt förnyelse av
totalförsvaret. Detta är en oacceptabel fördröjning
av arbetet med att skapa en struktur för att hantera
svåra påfrestningar på samhället i fred, vilket bör
ges regeringen till känna.

3. Skydd och bevakning av samhällsviktiga
anläggningar (punkt 2) (m)

av Henrik Landerholm, Olle Lindström, Rolf
Gunnarsson och Anna
Lilliehöök (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde ha följande
lydelse:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 3. Därmed
bifaller riksdagen motion 2001/02:Fö2 yrkande 11 och
avslår motion 2001/02: Fö256 yrkande 7.

Ställningstagande

Vi har i kommittémotion Fö2 indirekt förutsatt en ökning av
antalet beredskapspoliser, bl.a. som följd av att
förmågan till bevakning och skydd av väsentliga
knutpunkter för elförsörjning och telekommunikation
inte är tillfredsställande. Beredskapspoliser kan
användas för vissa ändamål och därmed frigöra
resurser för ordinarie polisarbete. Detta är inte
minst viktigt då vi gång på gång påminns om att de
totala polisresurserna inte räcker till i
extraordinära situationer. Möjligheterna att utbilda
fler beredskapspoliser såväl för
krigsorganisationens behov som för andra behov - med
t.ex. beredskapskontrakt - bör snarast prövas.
Dagens rekryteringsbas är för smal för att
tillgodose behoven.

4. Skydd och bevakning av samhällsviktiga
anläggningar (punkt 2) (kd)

av Åke Carnerö och Margareta Viklund (båda kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde ha följande
lydelse:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 4. Därmed
bifaller riksdagen motion 2001/02:Fö256 yrkande 7
och avslår motion 2001/02:Fö2 yrkande 11.

Ställningstagande

Rikspolisstyrelsen är ansvarig myndighet för
funktionen Ordning och säkerhet inom det civila
försvaret. Målet för funktionen är att under höjd
beredskap snabbt kunna ge skydd åt
totalförsvarsviktiga anläggningar, kunna
upprätthålla allmän ordning och säkerhet i samhället
och kunna lämna allmänheten skydd och hjälp.

Regeringen bedömer i budgetpropositionen för år
2002 (prop. 2001/
2002:1) att Rikspolisstyrelsen (RPS) kommer att
klara målet att utbilda 1 500 totalförsvarspliktiga
till den särskilda beredskapspolisorganisationen vid
utgången av år 2001. En ändring i förordningen om
beredskapspolisen har inneburit att polisen har
möjlighet att tillföra beredskapspolismän vid
polismyndigheterna även i fred förutsatt att de
ingått avtal med RPS.
Mot bakgrund av att det finns behov av bevakning
och skydd av vitala anläggningar och civila objekt
samt att beredskapspolisorganisationens förmåga att
fullgöra sina uppgifter är beroende av
ledningsförmåga från skyddat utrymme bör en
funktionsgenomgång göras. Hotbildsförändringar och
den ökande sårbarheten i det fredstida samhället vad
gäller elförsörjning, telekommunikationer och
datasystem visar på nödvändigheten av att kartlägga
behovet av det framtida skyddet och bevakningen av
samhällsviktig verksamhet.

5. Den nya planeringsmyndigheten (punkt 4) (v)

av Berit Jóhannesson och Stig Sandström (båda v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde ha följande
lydelse:

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 5. Därmed
bifaller riksdagen motion 2001/02:Fö12 yrkandena 11
och 12 samt avslår propositionen 2001/02:10 punkt 2
om att lägga ned Överstyrelsen för civil beredskap
den 30 juni 2002 och motion 2001/02:Fö10 yrkandena 6
och 7.

Ställningstagande

Vi har inget i sak att erinra mot tanken att lägga ned
Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB). Men
beslutet bör anstå till dess riksdagen kan ta
ställning till helheten. Därför anser vi att
riksdagen inte bör ta ställning för nedläggning av
ÖCB nu utan när hela frågan återkommer till
riksdagen. Vi föreslår därför att riksdagen avslår
förslaget att lägga ned ÖCB. Vi anser att regeringen
bör återkomma till riksdagen med ett samlat förslag
till planeringsmyndighet och i samband med detta
föreslå vilka myndigheter eller delar av myndigheter
som då kan läggas ned.

6. Den nya planeringsmyndigheten (punkt 4) (fp)

av Runar Patriksson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde ha
följande lydelse:

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 6. Därmed
bifaller riksdagen motion 2001/02:Fö10 yrkandena 6
och 7 samt avslår proposition 2001/02:10 punkt 2 om
att lägga ned Överstyrelsen för civil beredskap den
30 juni 2002 och motion 2001/02:Fö12 yrkandena 11
och 12.

Ställningstagande

Sårbarhetsutredningen föreslog att (Överstyrelsen för civil
beredskap) ÖCB och Styrelsen för psykologiskt
försvar (SPF) skulle läggas ned. I stället skulle en
ny planeringsmyndighet på nationell nivå inrättas
för omvärldsbevakning med inriktning på sårbarhets-
och säkerhetsproblem av stor betydelse för samhället
samt framtagning av ett samlat planeringsunderlag
för avvägningen av de särskilda medel som krävs för
att skapa förmåga att hantera mycket allvarliga
kriser i samhället. Myndigheten skulle också ha
uppgifter vad gäller informationshantering under
allvarliga kriser samt fungera som kansli åt det
nationella krishanteringsorganet. Det vore, som
Kommunförbundet framhållit i sitt remissyttrande
över Sårbarhetsutredningen, olyckligt att inte ta
steget fullt ut och lägga ned såväl ÖCB, SPF som
Statens Räddningsverk och skapa den nya myndigheten
under en ny ledning. Det skulle minska revirtänkande
och revirbevakande och leda till bättre
kostnadseffektivitet. Detta bör riksdagen ge
regeringen till känna.

7. Informationsberedskapen (punkt 5) (m, kd)

av Henrik Landerholm, Olle Lindström, Rolf
Gunnarsson och Anna
Lilliehöök (alla m) samt Åke Carnerö och
Margareta Viklund (båda kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde ha följande
lydelse:

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 7. Därmed
bifaller riksdagen motion 2001/02:Fö6 yrkande 8.

Ställningstagande

Regeringen har tillsatt en organisationskommitté som
skall konkretisera den nya planeringsmyndighetens
uppgifter och samarbetsrelationer till andra organ
samt avgränsningar mot andra myndigheter. I en
proposition under våren 2002 skall regeringen
närmare beskriva det nya planeringssystemet.

Styrelsen för psykologiskt försvar (SPF) är
central förvaltningsmyndighet och har till uppgift
att leda och samordna planläggningen av det
psykologiska försvaret, sprida kunskap om
säkerhetspolitiken och totalförsvaret. SPF skall
också bistå andra myndigheter genom att utarbeta råd
och rekommendationer för informationsberedskapen vid
svåra påfrestningar på samhället i fred.
Regeringen föreslår att
informationsberedskapsfrågorna skall överföras till
den nya planeringsmyndigheten med undantag av
medieberedskapsfrågor. Samtidigt betonar regeringen
att gränsdragningen mellan planeringsmyndighetens
uppgifter och övriga myndigheters uppgifter måste
vara tydlig. Utskottets majoritet utgår ifrån att
regeringen tar hänsyn till informationsberedskapens
betydelse i de fortsatta detaljövervägandena. Vi
anser därför att frågan om informationsberedskapens
eventuella delning bör prövas i samband med att
organisationskommittén behandlar hela den civila
delen av totalförsvaret.

8. Inriktning av försvarspolitiken (punkt 7)
(m)

av Henrik Landerholm, Olle Lindström, Rolf
Gunnarsson och Anna
Lilliehöök (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde ha följande
lydelse:

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 8. Därmed
bifaller riksdagen motion 2001/02:Fö207 yrkandena 1
och 2.

Ställningstagande

Vi har i kommittémotion 2000/01:Fö207 och nu senast
i partimotion 2001/02:Fö9 (m) pekat på att det
behövs en större säkerhetsmarginal än den som nu
blir ett resultat av de tre senaste
försvarsbesluten. Slutsatsen att "ett invasionshot
ter sig inte möjligt inom en tioårsperiod förutsatt
att vi har en grundläggande försvarsförmåga"
betingas exakt av det sista i meningen "en
grundläggande försvarsförmåga". Utskottet har vid
ett flertal tillfällen fått redovisningar från
Försvarsmakten som talar ett annorlunda språk.
Försvarsförmågan är inte tillfredsställande och med
nuvarande inriktning kommer den inte att uppnås på
länge än, långt efter den tidpunkt (2004) som var
utgångspunkten för Försvarsmaktens ominriktning.

Under de närmaste åren kan vi förvänta oss
betydande säkerhets- och försvarspolitiska
förändringar i Östersjöregionen. Det handlar om
förändringar som kan få betydande konsekvenser för
Sverige. Det allt närmare samarbetet mellan Europas
folk gör att förutsättningarna för en fredlig
utveckling är större än någonsin i europeisk
historia. Men vi får inte ta den goda utvecklingen
för given. Även om den säkerhetspolitiska
situationen i och kring Europa blivit mycket bättre
kännetecknas den av fler osäkerheter än under kalla
kriget. Samtidigt finns det otillförlitliga stater,
terroristgrupper och etniska konflikter som hotar
stabiliteten på olika håll i världen. Spridning av
massförstörelsevapen och internationell terrorism
utgör i dag de största hoten mot global fred och
säkerhet.

Riksdagsbeslutet 2000 fattades som följd av hastigt
påkomna ekonomiska svårigheter snarare än som ett
steg i en rationell beslutsprocess. Beslutet är det
infrastrukturellt mest omfattande för Försvarsmakten
i modern tid. På samma gång skall följande ske:

Halva organisationen skall avvecklas.

Höga ambitioner för teknisk förnyelse och
internationell förmåga skall realiseras.

Betydande anslagsminskningar (i verkligheten inte
10 % utan snarare 15-20 %) skall genomföras.

Att genomföra allt detta samtidigt har i
verkligheten visat sig vara en omöjlig ekvation.
Genom en kombination av osäkra ingångsvärden och
omfattningen av förändringarna har en ohanterlig
situation skapats. Försvaret närmar sig, främst
genom förluster av kvalificerad personal,
systemkollaps på väsentliga områden. Detta sker
samtidigt som anda och arbetslust i hela försvaret
påverkas negativt av den kraftiga besparing
förbandsverksamheten tvingats till i år.
Ansvaret för dagens försvarskris vilar i första
hand på regeringen. Likväl bär också Försvarsmakten
ett stort ansvar för det bristfälliga
planeringsunderlag som presenterats. Ambitionen att
"byta Försvarsmakten" är både nödvändig och riktig.
Det finns ingen väg tillbaka till det mobiliserande
massförsvaret. Samtidigt kan inte den planlösa
nedrustningen av det svenska försvaret tillåtas
fortsätta. Vi stöder inte regeringens kraftiga
besparingar på försvars- området. Tvärtom visar
utvecklingen att större ekonomiska resurser är
nödvändiga för att klara den fortsatta
moderniseringen av försvaret.
Utgångspunkterna för denna förändring bör vara att
Sveriges säkerhetspolitiska läge är radikalt
annorlunda än under åren kring murens fall.
Det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde
utvecklas i en positiv riktning. De baltiska
länderna kommer sannolikt att inbjudas att bli Nato-
medlemmar i samband med Natos toppmöte i Prag i
november 2002. Rysslands reformprocess är
förhoppningsvis oåterkallelig. Alldeles säker är det
dock ännu för tidigt att vara. Behovet av militär
styrka får inte styras av dagsformen hos våra
närmaste grannar. Militär förmåga har ett egenvärde
i handlingsfrihet inför det oväntade. Ett starkare
försvar ger ett stöd för politiskt agerande i
Östersjöområdet samtidigt som det skapar en
säkerhetsmarginal både inför oväntade hot och
efterfrågan på svenska militära insatser i
världssamfundets tjänst.
Vi delar inte regeringens syn på att det går
snabbt att återupprätta en stark svensk
försvarsförmåga. Alltför många osäkerheter är
förenade med anpassningsdoktrinen för att kunna
inteckna denna och på så sätt motivera uteblivna
militära satsningar i dag.
Efterfrågan från världssamfundet på svenskt
deltagande i internationella insatser kommer
sannolikt att öka. Det ligger i svenskt intresse att
erbjuda såväl militära som civila resurser för att
därmed med kraft och fullt ut bidra till fred och
säkerhet i omvärlden.
Det nationella försvaret kan inte avskrivas. Den
nationella försvarsförmågan och den internationella
förmågan bör utvecklas hand i hand. Dessa är
varandras förutsättningar och i verkligheten två
sidor av samma mynt. Endast ett starkt svenskt
försvar utgör den bas och grund som erfordras för
större satsningar på internationellt fredsarbete med
militära medel.
Den pågående försvarsreformen har många brister.
Mycket är feltänkt och mycket återstår att
formulera. Resurserna är otillräckliga. Allvarligast
är bristen på försvarsdoktrin och säkerhetspolitiskt
sammanhang. Även om mycket kunde gjorts annorlunda
så finns det mycket som nu - hösten 2001 - inte ens
är möjligt att göra om. Omvandlingen mot ett mindre
och verkligt insatsberett försvar måste fortsätta.
Försvarsmakten lider av akuta ekonomiska problem som
också leder till att förändringsprocessen tappar
fart och på område efter område riskerar att
självdö.
När försvarets verksamhet omprövats som helhet och
nya uppgifter formuleras måste organisation och
struktur också i övrigt gå hand i hand. Sammantaget
står försvaret - såväl militärt som civilt - inför
mycket stora utmaningar. Politiskt ledarskap,
tillräckliga resurser och beredskap för också det
osannolika och oväntade är nödvändiga ingredienser i
en framåtsyftande försvarspolitik.
Mot denna bakgrund förordar vi att försvaret
utvecklas på ungefär samma ekonomiska nivå som under
de två senaste försvarsbeslutsperioderna. Moderata
samlingspartiet avsätter sålunda för vart och ett av
åren 2002 till 2005 3 miljarder, 3 miljarder, 4
miljarder respektive 5 miljarder mer än
riksdagsmajoriteten.
Detta innebär att vissa moderna förband som nu
successivt avvecklas i stället bör vidmakthållas för
att över tiden omstruktureras för nya uppgifter och
förses med ny materiel. Driftkostnad,
förbandsverksamhet och vidmakthållande måste
behållas på nuvarande nivå för att möjliggöra
omstrukturering och ambitionsökning i
insatsorganisationen. Investeringar i ny materiel
för att tillgodose de förändrade kraven på
förbandens förmågor sker därefter i den takt som är
ekonomiskt och praktiskt möjlig.

9. Den försvarspolitiska beslutsprocessen
(punkt 8) (m)

av Henrik Landerholm, Olle Lindström, Rolf
Gunnarsson och Anna
Lilliehöök (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde ha följande
lydelse:

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 9. Därmed
bifaller riksdagen motionerna 2001/02:Fö9 yrkande 1
och 2001/02:Fö274 yrkande 1 samt avslår motionerna
2001/02:Fö12 yrkande 14 och 2001/02:Fö223.

Ställningstagande

Vi har i partimotion Fö9 (m) och kommittémotion Fö274 (m)
förordat att den försvarspolitiska beslutsprocessen
ges en förändrad inriktning inför det kommande
försvarsbeslutet.

Den långsiktiga planeringen skall ge inriktning
för personal- och materielförsörjning samt den
årliga verksamhetsinriktningen. Den årliga
budgeteringen skall utgå från den verksamhet som
skall genomföras under kommande år. I all planering,
budgetering och uppföljning måste den årliga driften
särskiljas från den framtida utvecklingen. Detta
synsätt leder till en naturlig uppdelning av
riksdagens beslut i två delar.

Den ena delen är beslut som omfattar de närmaste
tre åren om beredskap, uppgifter och förmåga i
den befintliga organisationen.

Den andra delen är beslut som omfattar kommande
investeringar, och andra långsiktiga bindningar.

Denna förändring tydliggör också riksdagens ansvar
för de långsiktiga besluten om försvarets uppgifter
och förmågor samt anskaffning, uppsättning och
avveckling av materiel och militära förband.

10. Försvarsmaktens verksamhetsledning och
insatsledning (punkt 11) (m, kd, fp)

av Henrik Landerholm, Olle Lindström, Rolf
Gunnarsson och Anna
Lilliehöök (alla m), Åke Carnerö och Margareta
Viklund (båda kd) samt Runar Patriksson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde ha
följande lydelse:

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 10. Därmed
bifaller riksdagen motionerna 2001/02:Fö6 yrkande 5,
2001/02:Fö9 yrkandena 5 och 8, 2001/02:Fö10
yrkandena 4 och 12 och 2001/02:Fö274 yrkande 2 samt
avslår motion 2001/02:Fö6 yrkande 4.

Ställningstagande

I motionerna Fö6 (kd), Fö9 (m), Fö10 (fp) och Fö274 (m) påtalas
att en av de viktigaste försvarspolitiska frågorna
framöver är hur vi skapar balans mellan uppgifter
och resurser för att ett svenskt försvar skall
utgöra ett effektivt och flexibelt
säkerhetspolitiskt instrument.

Utfallet från de två senaste åren visar på att
regeringen inte har tillräcklig kontroll över den av
riksdagen beslutade verksamhetens driftkostnad.
Därmed är det inte svårt att inse att regeringens
underlag inför försvarsbesluten är omöjliga att
verifiera. Det underlag som riksdagen haft tillgång
till var bristfälligt. Även Försvarsmakten bär ett
stort ansvar för dessa djupt otillfredsställande
förhållanden.
Riksdagens beslut 1996 och 1999 om de ekonomiska
ramarna för försvaret gav enligt vår mening inte
tillfredsställande utrymme för vare sig nödvändig
materiell förnyelse, för internationella insatser
eller för den nödvändiga omstruktureringen. Denna
bedömning har nu visat sig befogad. Inte ens den av
regeringen förordade utvecklingen av försvaret
kommer att rymmas inom nu gällande ekonomiska ramar.
Förra året kostade driften av Försvarsmakten drygt
700 miljoner kronor mer än tilldelat anslag. Det är
inte längre en prognos utan röda siffror i
årsredovisningen för år 2000. Trots stora
begränsningar av verksamheten kommer
förbandsverksamheten under 2001 att kosta upp till
500 miljoner kronor mer än vad som disponeras.
Diskrepansen mellan planerad verksamhet och verklig
kostnad är mycket tydlig.
Effekterna av de inskränkningar som Försvarsmakten
i år tvingats till är mycket kraftiga. Sammantaget
drabbas inte bara internationaliseringen av
försvaret utan också utvecklingen av den s.k.
insatsorganisation som riksdagen fattat beslut om.
Vidtagna åtgärder ger uppenbarligen otillräcklig
effekt och ytterligare reduceringsåtgärder måste,
enligt Överbefälhavaren, övervägas. Därigenom blir
den långsiktiga inriktningen och organisationen av
Försvarsmakten svagare och mindre än vad som borde
vara möjligt inom varje angiven årlig ekonomisk ram.
En av de grundläggande orsakerna till
svårigheterna med styrningen av och inom
Försvarsmakten är att central planering,
budgetering, uppföljning och analys är för
detaljerad. Det medför att förbandscheferna, som i
grunden är ansvariga för verksamhetens mål och
resultat, inte har någon verklig handlingsfrihet med
tilldelade resurser. I stället borde det vara så att
den centrala planeringen och uppföljningen görs
övergripande för att därmed möjliggöra erforderlig
detaljstyrning så nära produktionen som möjligt.
En andra orsak är att man ibland okritiskt
försöker tillämpa företagsekonomiska modeller i
statlig anslagsmiljö. Försvarsmakten får ett årligt
anslag (i förväg) och behöver inte genom försäljning
av produkter eller tjänster skapa de intäkter och
vinster som fordras för att produktionen skall kunna
genomföras. I stället handlar det om att göra saker
på rätt sätt (produktivitet) samtidigt som man gör
rätt saker (effektivitet).
En tredje orsak är att Försvarsmaktens verksamhet
inte avspeglas i dess organisation. Det är
förmodligen här som de största bristerna finns.
Skälet till detta är att formen för styrning bör
vara en följd av uppgiften som skall lösas och
därmed bör också organisationen formas därefter. En
otydlig organisation innebär för det mesta stora
påfrestningar såväl i ekonomiskt hänseende som för
produktivitet och effektivitet, vilket i sin tur
skapar negativa spänningar inom verksamheten. En
försvårande faktor är att det finns många
överlappande ansvarsområden inom Försvarsmakten.
Slutligen kan konstateras att Försvarsmakten
saknar uppföljning av penningströmmar. Det är
givetvis nödvändigt att följa upp verksamheten inom
organisationen och på ett rättvisande sätt genomföra
en intern redovisning. Men det är lika nödvändigt
att följa upp betalningsströmmarna in och ur
Försvarsmakten. Försvarsmakten saknar denna förmåga.
Därmed försvåras erforderlig uppföljning och prognos
eftersom detta är beroende av den interna
redovisningen. Först när denna är klar kan
sammanställning för Försvarsmakten som helhet
genomföras.
Sammantaget leder detta till att de anställda inom
Försvarsmakten kan komma att förlora förtroendet för
såväl den politiska ledningen av Försvarsmakten som
den miltära ledningen inom Försvarsmakten. Försvaret
närmar sig, främst genom förluster av kvalificerad
personal, systemkollaps på väsentliga områden. Detta
sker samtidigt som anda och arbetslust i hela
försvaret påverkas negativt av den kraftiga
inskränkning förbandsverksamheten successivt har
tvingats till.
Enligt vår mening går det inte att i efterhand
successivt skjuta till ytterligare medel när
anslagna resurser inte räcker till. Att låna pengar
från framtida intäkter leder bara till ökande
bekymmer. Det som erfordras är en övergripande
översyn och som följd därav förändring av ledningen
av och inom Försvarsmakten. Målsättningen med denna
översyn skall vara att bringa ordning och reda i
ledningen av och inom Försvarsmakten för att därmed
säkra och utveckla framtidstron hos personalen.
Det nya säkerhetspolitiska läget med dagligt
nyttjande av våra stridskrafter kräver både mer
politisk ledning och mer av den politiska ledningen.
"Rakare rör" och smidigare strukturer måste skapas
för beslut om kontinuerligt nyttjande av
tillgängliga maktmedel inklusive svenska militära
förband. Ansvaret för försvarets långsiktiga
utveckling bör dessutom skiljas från
genomförandeverksamheten.
En successiv anpassning av försvaret, såväl
beredskap som uppgifter och förmågor, till
utvecklingen i omvärlden är ett politiskt ansvar
liksom stabila förutsättningar för framtida
investeringar i personal och ny materiel. Det är
också ett politiskt ansvar att den långsiktiga
utvecklingen och nödvändiga investeringar ges
tillräckliga resurser och stabilitet.
Den framtida Försvarsmakten får allt färre
förband. Detta medför att det inte längre är
försvarbart med en ledning som alltmer framstår som
stor och trög. Det är inte heller försvarbart att
dela upp ledningen i en operativ och taktisk del och
en utbildningsdel. Försvarsmakten måste reellt kunna
leva upp till de krav som statsmakterna ställer på
organisationen, att kunna förändra beredskapen efter
omvärldsutvecklingen. Förmåga till militära insatser
har ett egenvärde i handlingsfriheten för det
oväntade.
Inom Försvarsmakten bör all daglig
förbandsverksamhet ledas av en chef. Vidare bör den
fackmässiga kompetensen återskapas inom den högsta
ledningen. På central nivå bör det fackmässiga
ansvaret och den taktiska ledningen vara åtskild.
Strävan skall vara att tydliggöra skillnaden mellan
långsiktig inriktning och daglig förbandsverksamhet.
Verksamhetsansvaret skall decentraliseras och
tydliggöras.
För att säkerställa ledningsförmågan måste
ansvarsförhållandena vara tydliga. Då gäller det
också att säkerställa det fackmässiga kunnandet inte
bara nere i organisationen. Det är minst lika
viktigt att detta fackmässiga kunnande är
representerat på den högsta ledningsnivån och ingår
i Försvarsmaktens ledningsgrupp. Detta gäller såväl
den militära som den administrativa fackkunskapen.
Det gäller att skapa en organisationsform som
stärker ett ömsesidigt ansvarsförhållande. Ett
förhållningssätt som bygger på förtroende och
förståelse för det sätt på vilket begärt resultat
bäst uppnås.
Enligt vår mening är en prövning av gränsytorna i
besluts- och ledningshänseende mellan riksdag,
regering och myndigheter nödvändig. Det bör därför
övervägas hur en rationell besluts- och
ansvarsfördelning som ligger i linje med den
förändrade säkerhetspolitiska situationen kan
utvecklas. Även erfarenheterna av ledningen inom
Försvarsmakten efter de senaste tio årens
organisatoriska förändringar bör utgöra en grund för
denna prövning.
För att bättre samordna försvarets utveckling och
framtida inriktning bör vidare ett närmare
institutionellt samarbete dessutom skapas mellan
Försvars-makten, FOI, FMV och FHS. Rådet för insyn i
Försvarsmakten bör vidare avskaffas.
Riksdagen har under flera år gett regeringen till
känna att en sådan översyn är nödvändig. Enligt vår
mening bör denna översyn med det snaraste
genomföras.

11. Civil-militär samverkan (punkt 13) (m)

av Henrik Landerholm, Olle Lindström, Rolf
Gunnarsson och Anna
Lilliehöök (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 13 borde ha
följande lydelse:

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 11. Därmed
bifaller riksdagen motion 2001/02:Fö2 yrkande 9 samt
avslår motion 2001/02:Fö6 yrkandena 10 och 11.

Ställningstagande

Vi har i kommittémotion Fö2 (m) förordat att Försvarsmaktens
resurser även skall kunna användas för traditionellt
civila uppgifter. Vi delar sålunda utskottets
uppfattning att alla samhällsresurser måste kunna
utnyttjas när samhället utsätts för kriser. Vi anser
emellertid att det är dags att vara öppen för att
utnyttja befintliga resurser över
myndighetsgränserna i större omfattning än vad som
sker i dag. Då skulle mycket kunna vinnas i
effektivitet. Försvarsmaktens resurser bör således
användas även för traditionellt civila uppgifter för
att därmed stärka samhällets förmåga vid kriser och
svåra påfrestningar i fredstid.

12. Civil-militär samverkan (punkt 13) (kd)

av Åke Carnerö och Margareta Viklund (båda kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 13 borde ha
följande lydelse:

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 12. Därmed
bifaller riksdagen motion 2001/02:Fö6 yrkandena 10
och 11 samt avslår motion 2001/02:Fö2 yrkande 9.

Ställningstagande

Terrorattackerna den 11 september 2001 i USA visar på ett
skrämmande sätt hur sårbart det moderna, öppna
samhället är. Händelser av detta slag ställer höga
krav på ett modernt krishanteringssystem, som kan
fungera såväl i fred som i ofred.

Det civila försvarets grundförmåga vilar på
samhällets fredstida och normala robusthet,
insatsberedskap samt lednings- och handlingsförmåga.
Ju sämre förmåga samhället har att klara fredstida
påfrestningar desto fler åtgärder måste vidtas för
att tillgodose de krav ett väpnat angrepp ställer.
Vi anser att det redan i det fredstida samhället
måste finnas väl fungerande samverkansrutiner mellan
Försvarsmakten och andra myndigheter. Denna
samverkan bör dock ej begränsas till att enbart
utgöra en planeringsfunktion. Detta kan leda till
att resurserna för den civil-militära samverkan i
fredstid försämrar möjligheterna för Försvarsmakten
att bibehålla förmåga att säkerställa stöd för
militära operationer.
Ett av målen för det civila försvaret och för
utformningen av resurserna är att "bidra till
Försvarsmaktens förmåga vid väpnat angrepp och krig
i vår omvärld". Den civil-militära samverkan får
inte urholkas utan måste övas i fredstid så att inte
all kunskap och kompetens skjuts till en
beredskapshöjning och/eller tillväxtsituation.
Totalförsvarsplaneringen måste utgå från detta i
fredstid för att de fastställda kraven på
grundläggande försvarsförmåga och grundberedskap
skall kunna upprätthållas.
Regeringen bedömer att det i nuvarande
omvärldsläge inte behöver finnas färdigställda och
bemannade organisationer för samverkan under höjd
beredskap. Vi anser dock att en bred samverkan
mellan länsstyrelse och militärdistrikt måste
innehålla de resurser som krävs för att säkerställa
en god krishanteringsförmåga i fred.

13. Operativ förmåga (punkt 14) (m)

av Henrik Landerholm, Olle Lindström, Rolf
Gunnarsson och Anna
Lilliehöök (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde ha
följande lydelse:

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 13. Därmed
bifaller riksdagen motion 2001/02:Fö9 yrkande 3 samt
avslår proposition 2001/02:10 punkt 5 till
Försvarsmaktens operativa förmåga och motion
2001/02:Fö6 yrkande 1.

Ställningstagande

Vi har i partimotion Fö9 (m) anfört att Sverige behöver en
framåtblickande säkerhets- och försvarspolitik där
grundläggande nationella intressen tillvaratas. Vi
anser inte att det räcker att lägga fast en operativ
förmåga för Försvarsmakten. Därför avvisar vi
regeringens förslag i detta avseende.

Moderata samlingspartiet har i partimotion Fö9 (m)
lämnat förslag till en doktrin. Enligt vår mening
skall försvarspolitiken grundas på en doktrin som
främjar den svenska befolkningens trygghet både på
kort och lång sikt. En sådan doktrin måste ge
handlingsfrihet och utgå från en trovärdig
försvarsförmåga.

14. Operativ förmåga (punkt 14) (kd)

av Åke Carnerö och Margareta Viklund (båda kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde ha
följande lydelse:

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 14. Därmed
bifaller riksdagen motion 2001/02:Fö6 yrkande 1 samt
avslår proposition 2001/02:10 punkt 5 till
Försvarsmaktens operativa förmåga och motion
2001/02:Fö9 yrkande 3.

Ställningstagande

Regeringen anför "den beslutade avvecklingen och
nedprioriteringen av de verksamheter som direkt
inriktats mot att förbereda landet för att motstå
ett brett upplagt invasionsföretag skall därför
skyndsamt fullföljas".

Försvarsmaktens viktigaste uppgift är samordnad
väpnad strid i alla konfliktnivåer. Den
grundläggande försvarsförmågan som enligt
regeringens bedömning motverkar ett invasionshot
under överskådlig tid har de senaste åren urholkats
genom den ekonomiska situationen och den alltför
snabba nedskärningen av försvaret. Följdverkningarna
av detta kan därför få negativa konsekvenser på
försvarsplanering, mobiliseringsförberedelser och
utbildning av förband och enskilda.
I modern krigföring är det alltmer väsentligt att
kunna uppträda integrerat och samordnat med
utnyttjande av alla stridskrafter. Denna förmåga
krävs för att vi skall ha beredskap att kunna möta
angrepp i samband med kriser som kan utvecklas ur
nuvarande omvärldsläge och för att vi skall kunna
vidta rimliga och tidsanpassade anpassningsåtgärder
i ett längre tidsperspektiv.
"Avveckling och nedprioritering" är därför i
sammanhanget olyckliga uttryck eftersom hela det
militära försvaret och stora delar av
frivilligförsvaret måste ha väpnad strid som
bakgrund för att kunna bedriva en trovärdig operativ
och taktisk planering liksom utbildning och övning
för krigssituationer, dvs. förmåga att kunna
försvara Sverige.
För att kunna vidmakthålla en trovärdig
grundläggande försvarsförmåga är det nödvändigt att
mycket noggrant analysera vilka kompetenser som bör
behållas. Kunskap och färdighet som ingen eller få
har eller har haft omöjliggör en långsiktig
anpassning. Den nu rådande situationen med en
försvars-makt med låg verksamhetsnivå som får allt
modernare materiel men där officerare och
värnpliktiga får allt sämre möjligheter att lära sig
använda ny materiel är en ekvation som inte går
ihop.

15. Försvarsmaktens krigsförband (punkt 15) (m,
kd, fp)

av Henrik Landerholm, Olle Lindström, Rolf
Gunnarsson och Anna
Lilliehöök (alla m), Åke Carnerö och Margareta
Viklund (båda kd) samt Runar Patriksson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde ha
följande lydelse:

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 15. Därmed
bifaller riksdagen motionerna 2001/02:Fö6 yrkande
13, 2001/02:Fö9 yrkande 9 (i denna del),
2001/02:Fö10 yrkandena 14 och 18 och 2001/02:Fö255
yrkandena 6 och 11-13 samt avslår motion 2001/02:Fö9
yrkande 4.

Ställningstagande

I motionerna Fö6 (kd), Fö9 (m), Fö10 (fp) och Fö255 (kd)
förordas att Försvarsmaktens dagliga verksamhet
tydligare bör inriktas mot en integrerad verksamhet
för att möjliggöra en effektivare produktion. Detta
svarar i sin tur mot kraven på en bredare
kompetensutveckling i befälskåren. Förmågan till
väpnad strid och vikten av att kunna uppträda
integrerat med utnyttjande av alla stridskrafter
utgör grunden för utvecklingen av Försvarsmakten.
Kompetensen till samordnad strid är avgörande för
hur väl Försvarsmaktens uppgifter skall kunna lösas
t.ex. vid en fredsframtvingande operation. Strävan
skall vara att åstadkomma bättre samövning och ökad
förståelse över truppslags- och
försvarsgrensgränser. Därmed utvecklas ett mer
flexibelt försvar som på ett bra sätt kan anpassas
till framtidens hot och risker.

Möjligheterna att utbilda och öva förbanden
påverkas såväl av förbandsvolymen och antalet
fredsförband som behovet av understödsförband och
underhållsresurser. Samträning i stridsgrupper är en
förutsättning för ett bra resultat. Samövningar i en
integrerad utbildning skall vara en naturlig del av
vardagen. Därför bör förbanden i den nu beslutade
grundorganisationen utvecklas till kompetenscentrum
där mångfalden frodas i unika, kreativa och
integrerade miljöer. Utvecklingen skall möjliggöra
samverkan mellan flera funktioner samt operativa och
taktiska samövningar mellan olika förband.
Detta förhållande gäller inte minst för de
framtida helikopterförbanden. Riksdagen har sedan
länge beslutat att en luftburen bataljon med
attackhelikopterförmåga skall utvecklas. Till detta
skall läggas att utvecklingen av mark- respektive
sjöoperativ förmåga också bör omfatta taktiskt
uppträdande i sammansatta förband såväl inom landet
som vid internationella insatser.
Enligt vår mening är en sådan utveckling nödvändig
även om den innebär ett minskat antal förband som
reellt är insatsberedda. Å andra sidan skapas större
förutsättningar för anpassning och tillväxt genom
den minskade förbandsomsättningstiden.

16. Anpassning (punkt 17) (m)

av Henrik Landerholm, Olle Lindström, Rolf
Gunnarsson och Anna
Lilliehöök (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 17 borde ha
följande lydelse:

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 16. Därmed
bifaller riksdagen motion 2001/02:Fö:Fö9 yrkande 15
samt avslår motionerna 2001/02:Fö:Fö6 yrkande 7,
2001/02:Fö8 yrkandena 1 och 5 och 2001/02:Fö12
yrkande 15.

Ställningstagande

Moderata samlingspartiet har i partimotion Fö9 (m) påtalat att
det är svårt, i grund omöjligt, att vid någon viss
tidpunkt avgöra om en inträffad händelse är
inledningen till en allvarlig kris, en svår
påfrestning på samhället, ett krig eller bara en
vardaglig händelse som kan hanteras på normalt sätt.
Analyserna av förhållandena under andra världskriget
visar att den svenska beredskapen inte nådde full
effekt förrän efter krigets slut. Detta berodde inte
på att det saknades medel utan främst på att
politikerna inte i tid beslutade om att rusta upp
det svenska försvaret.

Vi anser det självklart att varje första beslut om
en anpassningsåtgärd till sin natur är reagerande.
Sverige kommer inte att vara ensamt om, eller ens
först med, att förstärka den egna försvarsförmågan.
Nationella hänsyn kommer att få företräde före
omsorgen om andra stater. Sannolikt fattas beslut om
en upprustning inom en mindre tidrymd än fem år.
Under denna tidsperiod är det svårt att organisera
nya typer av förband, utveckla nya förmågor eller
utveckla och anskaffa nya materielsystem.
Vi delar således inte regeringens syn på att det
går snabbt att återupprätta en stark svensk
försvarsförmåga. Alltför många osäkerheter är
förenade med anpassningsdoktrinen för att kunna
inteckna denna och på så sätt motivera uteblivna
satsningar i dag.

17. Anpassning (punkt 17) (v)

av Berit Jóhannesson och Stig Sandström (båda v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 17 borde ha
följande lydelse:

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 17. Därmed
bifaller riksdagen motion 2001/02:Fö12 yrkande 15
samt avslår motionerna 2001/02:Fö6 yrkande 7,
2001/02:Fö8 yrkandena 1 och 5 och 2001/02:Fö9
yrkande 15.

Ställningstagande

Med hänsyn till utvecklingen i omvärlden skall försvaret enligt
propositionen kunna förstärkas, utökas, reduceras
eller eljest förändras för att motsvara de krav som
ställs på försvaret. Redovisningen upptar
förberedelser och förslag inom ett, fem eller tio
år. Riksdagen har beslutat att reducera det militära
försvaret fram till 2004. Den nya hotbilden och det
gynnsamma säkerhetspolitiska läget ger möjlighet att
på sikt ytterligare reducera omfattningen av det
militära försvaret till förmån för förstärkningar
inom det civila samhället och infrastrukturen. Men
också till andra, för människor, viktiga delar av
samhället. Försvarsutskottet har begärt att
regeringen redovisar tillväxtsförmågan hos
Försvarsmakten. Denna redovisning har riksdagen
fått. På liknande sätt borde riksdagen kunna få
redovisning om hur Försvarsmakten förberett sig för
reduceringsförmågan och dess effekter.

18. Helikopterverksamhet och marin närvaro på
västkusten (punkt 19) (m, kd, fp)

av Henrik Landerholm, Olle Lindström, Rolf
Gunnarsson och Anna
Lilliehöök (alla m), Åke Carnerö och Margareta
Viklund (båda kd) samt Runar Patriksson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 19 borde ha
följande lydelse:

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 18. Därmed
bifaller riksdagen motionerna 2001/02:Fö10 yrkande
15, 2001/02:Fö226 yrkandena 1-5, 2001/02:Fö258 och
2001/02:Fö270 och avslår proposition 2001/02:10
punkt 6 om att lägga ned Svea helikopterbataljon och
Östgöta helikopterbataljon..

Ställningstagande

I motionerna Fö10 (fp), Fö226 (m), Fö258 (kd) och Fö270 (fp)
understryks behovet av basering av marina förband
och helikopterförband på västkusten. Detta skulle
därmed innebära bättre möjligheter såväl till
deltagande i internationella övningar som till
samverkan mellan försvarets helikoptrar och
räddningstjänsten. Samma förhållande gäller givetvis
inom övriga delar av Sverige, såväl på Sydkusten som
på Gotland och i Boden.

Som en konsekvens av den nedrustning av det
svenska försvaret som riksdagen beslutat om, har
antalet helikoptrar som skall förnyas blivit för få
samtidigt som omsättningen drar ut på tiden. Den
begränsning som nu sker av helikopteranskaffningen
till 18 stycken får till följd att möjligheterna att
permanent basera de nya helikoptrarna på fler än tre
platser (Malmen, Berga och Boden enligt nuvarande
planer) inte är möjlig. Med 25 eller fler
helikoptrar, som avsikten var från början, (och en
snabbare anskaffning) hade en bredare basering
möjliggjorts som av många skäl hade varit önskvärd.
Vi anser emellertid att detta förhållande inte får
förhindra att helikopterflottiljen, vid utvecklingen
av sjö- och markoperativ verksamhet, genomför denna
utbildning även inom andra områden. Den operativa
förmågan skall självfallet omfatta taktiskt
uppträdande i sammansatta förband såväl inom landet
som vid internationella insatser.

19. Utbildningsbehov m.m. inom det civila
försvaret
(punkt 21) (v)

av Berit Jóhannesson och Stig Sandström (båda v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 21 borde ha
följande lydelse:

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 19. Därmed
bifaller riksdagen motion 2001/02:Fö12 yrkandena 6
och 7.

Ställningstagande

Personalförsörjning inom försvaret diskuteras mycket, men detta
behov berör inte bara Försvarsmakten utan i lika hög
grad delar av den civila personalen inom
Försvarsmakten samt vid övriga
totalförsvarsmyndigheter. Det berör också personal
inom kommuner och länsstyrelser. Alla dessa behöver
vidareutbildas och delges förnyade kunskaper och
färdigheter. Även ungdomsstudenter måste stimuleras
till och förberedas för karriärer inom denna sektor.

Kompetensförsörjningen för området sårbarhet och
säkerhet behöver förstärkas genom nya
utbildningsinsatser på högskolenivå. Man kan inte
endast rekrytera och utbilda för officersyrket utan
måste även uppmärksamma behoven för de civila
karriärerna inom detta fält. En sådan
utbildningssatsning är en förutsättning för en
tillfredsställande försörjning av kompetent personal
inför bl.a. internationella fredsinsatser och för
internationell samverkan. Det behövs även för en god
inhemsk beredskap på lokal och regional nivå vid
svåra påfrestningar på samhället. Dessa strategiska
utbildningsbehov har tappats bort vid en ensidig
fokusering på det militära försvarets
personalsituation. Totalförsvarets högskola,
Försvarshögskolan, kunde bli ett nav i ett
nationellt utbildningsnätverk inom denna sektor. Men
också andra högskolor och universitet som
tillhandahåller utbildningsdelar som omfattar
området freds- och konfliktutbildningar och andra,
för området relevanta, utbildningar bör komma i
fråga.
Regeringen bör därför ges i uppdrag att genomföra
en utredning med syfte att analysera
utbildningsbehoven och utforma nya programplaner
inom det civila försvarets område i enlighet med
motion Fö12 (v). Regeringen bör även få i uppdrag
att föreslå en långsiktig finansiering av dessa
utbildningsåtgärder inom det civila försvaret.

20. Internationell verksamhet (punkt 24) (m,
kd, fp)

av Henrik Landerholm, Olle Lindström, Rolf
Gunnarsson och Anna
Lilliehöök (alla m), Åke Carnerö och Margareta
Viklund (båda kd) samt Runar Patriksson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 24 borde ha
följande lydelse:

24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 20. Därmed
bifaller riksdagen motionerna 2001/02:Fö10 yrkande
13, 2001/02:Fö255 yrkandena 5, 9 och 10,
2001/02:U332 yrkande 17 och 2001/02:K426 yrkande 18.

Ställningstagande

Motionerna 2001/02:Fö10 yrkande 13, 2001/02:Fö255 yrkandena 5,
9 och 10, 2001/02:U332 yrkande 17 och 2001/02:K426
pekar på ett antal svårigheter som föreligger för
att internationella insatser reellt skall kunna bli
en av Försvars-maktens huvuduppgifter. I en
reservation till betänkande 2001/02:FöU1 anför
Moderata samlingspartiet att det, mot bakgrund av
tilldelade ekonomiska medel, ur ett
skattebetalarperspektiv är oförklarligt att
Försvarsmakten fem år efter riksdagsbeslut inte har
en större förmåga till internationella insatser.
Regeringen har misslyckats med att göra
internationella insatser till en av huvuduppgifterna
för Försvarsmakten.

Huvudmålsättningen skall vara att trygga Sveriges
säkerhet genom ett starkt och insatsberett försvar
med god förmåga att delta i internationella
krishanteringsinsatser. Ett modernt svenskt försvar
skall hålla hög kvalitet och formas efter den
förändrade strategiska miljön och de uppgifter som
skall lösas. Internationellt samarbete kommer att
vara av grundläggande betydelse för svensk säkerhet
under 2000-talet. De hot Sverige kan stå inför i
framtiden kan inte bemötas på egen hand, utan måste
avvärjas i gemenskap med andra fria och demokratiska
nationer.
Totalförsvarets förmåga till internationella
insatser har därför hög prioritet utan att för den
skull dominera över försvarets kärnuppgift. God
förmåga att i alla situationer försvara landet utgör
grunden för de insatser som det internationella
samfundet begär av Sverige. Den utveckling som sker
inom EU skall vara normgivande, samtidigt som
optionen att i allt större utsträckning kunna
samverka med Nato fördjupas. Förmågan att samverka
med andra länder skall utvecklas. Särskilt viktigt
är fredsfrämjande operationer, katastrof- och
flyktinghjälp, flexibilitet och möjligheter till
snabba insatser.
Det är således viktigt att Sverige har en hög
beredskap att kunna ställa förband till förfogande
för internationella insatser. Multifunktionella
fredsfrämjande och humanitära insatser ställer stora
krav på ett nära samspel mellan civila och militära
resurser. Grunden i förmågan att delta i
fredsframtvingande insatser är utvecklingen och
utbildningen av olika krigsförband. Hittills har
flaskhalsarna för att kunna ställa större
truppinsats till förfogande varit dels regeringens
budgetproblem, dels förmågan att få fram
tillräckligt många som vill ställa upp frivilligt.
Enligt vår mening bör i princip samtliga svenska
förbandstyper i den s.k. insatsorganisationen kunna
delta i internationella operationer. Att ge förband
för internationella insatser särskild utrustning och
särskild utbildning bör, liksom uppsättandet av
tillfälligt sammansatta förband utan uppgift i det
nationella försvaret, undvikas. Den nuvarande
utvecklingen av Försvarsmaktens förband i två skilda
spår bör med andra ord upphöra till förmån för en
verklig integration.
Om det säkerhetspolitiska läget försämras skall
vår säkerhetspolitik bidra till att spänningen i
omvärlden och särskilt i vårt närområde begränsas.
Vi skall kunna försvara vårt territorium mot
kränkningar och angrepp och kunna agera för att
tillvarata svenska intressen.
Härvid är fortsatt nordiskt samarbete viktigt för
att tillvarata de nordeuropeiska intressena på bästa
sätt. Genom att de nordiska länderna samövar sina
fredsfrämjande förband blir dessa mer effektiva och
intressanta vid större insatser. I propositionen
Förändrad omvärld - omdanat försvar (prop.
1998/99:74) angavs bl.a. att gemensamma insatser i
Östersjöområdet och Arktis- och Barentsområdet är
mycket betydelsefulla, vilket bl.a. kräver uthålliga
marina resurser.
För att vi skall kunna få en modern försvarsmakt
som kan samverka med andra länders försvarsmakter
måste samtidigt utvecklingen av våra insatsförbands
förmåga att delta i fredsframtvingande operationer i
vårt närområde fortsätta. De aktiviteter vi väljer
att delta i bör därför bidra till att stärka vår
förmåga att samverka med Nato- och partnerländerna.
Detta är ett sätt att behålla och utveckla kompetens
och operativ förmåga i hela skalan från fred till
krig. Det praktiska regionala PFF-samarbetet med
övningar med allsidigt sammansatta förband i vårt
närområde bör fördjupas. Ju bättre och bredare
samverkansförmåga vi får både nationellt och
internationellt, desto färre förberedelser krävs
inför övningar och internationella operationer.
Det finns emellertid ett oroväckande glapp mellan
de politiska deklarationerna och de faktiska
resurserna. Med dagens försvarsanslag är det
tveksamt om vi kan leva upp till gjorda utfästelser.
Det är i längden ohållbart att de ökande kostnaderna
för internationella insatser finansieras genom nya
besparingar i förbandsverksamheten inom landet.
Detta förhållande kommer dessutom att ytterligare
minska vår förmåga att ställa välutbildade och
välutrustade förband till förfogande för EU:s
krishantering. Kostnaden för utbildningen av
förbanden inom landet får således inte vara beroende
av storleken på den internationella insatsen.
I det här sammanhanget är det därför viktigt att
regeringen mycket tydligt för riksdagen redovisar
aktuella internationella insatser, så att riksdagen
får möjlighet att ta ställning till och besluta om
de resurser som därvid kommer att tas i anspråk. De
anvisade resurserna bör omfatta all den kostnad som
uppstår när den av riksdagen beslutade insatsen
påbörjas.
Det är också rimligt att vi bestämmer hur långt vi
vill gå i våra ambitioner. En precisering av det
antal förband som skall vara utbildat för
internationella insatser bör läggas fast. Därmed kan
Försvarsmakten ges ett tydligt ansvar såväl vad
gäller planering, utbildning och beredskap som
svarar mot beslutad ambitionsnivå. Detta är också en
nödvändighet då anslaget för internationella
insatser ej bör omfatta den verksamhet som erfordras
för att utbilda och hålla förband i beredskap för
internationella insatser. Enligt vår mening bör
därför riksdagen ta initiativ till att den
strategiska planen och målbilden med svenskt
deltagande i såväl fredsframtvingande som
fredsbevarande och humanitära insatser klarläggs.
Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett
följande särskilda yttranden. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Försvarsmaktens verksamhetsledning och
insatsledning (punkt 11) (fp)

av Runar Patriksson (fp):

Beteckningen ÖB tillkom vid början av andra
världskriget. I jämförbara demokratier i dagens
värld är det statschefen eller regeringen som utövar
överbefälhavarfunktionen. Oftast gäller detta
dessutom endast i krig eller under förhöjd
beredskap. Beteckningen ÖB på Försvarsmaktens chef
har rent principiellt inte heller den innebörden i
svenskt statsskick. Det gör att beteckningen ÖB på
försvarsmaktens chef är både otidsenlig och
missvisande. Senast i samband med att en ny chef för
Försvarsmakten utses nästa gång, bör därför
beteckningen utgå och ersättas med t.ex. Chefen för
Försvarsmakten eller med tanke på försvarets
förändrade roll Chefen för de väpnade styrkorna.

2. Civil-militär samverkan (punkt 13) (v)

av Berit Jóhannesson och Stig Sandström (båda v):

I förordningen 1986:1111 har regeringen beslutat om
på vilka villkor försvarets resurser kan användas
för stöd till samhället i fred.

Försvarsberedningen beslöt enhälligt att ställa
sig bakom följande yttrande från riksdagen: "att den
sedan länge i vårt land gällande grundsatsen att
militärt tvång eller våld inte skall kunna brukas
mot den egna befolkningen eller andra civila
utgjorde en annan självklar begränsning. Militär
personal skall således inte ges uppgifter utanför
det traditionella militära verksamhetsområdet som
rymmer utövning av våld eller tvång mot enskilda. En
annan sak är att utnyttja resurser till stöd för
andra myndigheter som är lagligen berättigade att
använda våld eller tvång. De militära resurserna bör
dock i sådana situationer nyttjas på så sätt att det
inte kan uppfattas som ett avsteg från de
begränsningar som här angivits."
Beredningen uttalade också: "att det inte får
finnas några tveksamheter om på vilka grunder
Försvarsmakten kan samarbeta med civila myndigheter
som är berättigade till våldsanvändning."

Detta är en mycket viktig utgångspunkt att betrakta
i den fortsatta utredningen.

3. Försvarsmaktens krigsförband (punkt 15)
(m)

av Henrik Landerholm, Olle Lindström, Rolf
Gunnarsson och Anna
Lilliehöök (alla m):

Vi anser att grundorganisationen bör ges en
tydligare inriktning mot en integrerad verksamhet
för att möjliggöra en effektivare produktion som i
sin tur svarar mot kraven på en bredare
kompetensutveckling i befälskåren.

Vi anser att förmågan till väpnad strid och vikten
av att kunna uppträda integrerat med utnyttjande av
alla stridskrafter utgör grunden för utvecklingen av
Försvarsmakten. Kompetensen till samordnad strid är
därför avgörande för hur väl Försvarsmaktens
uppgifter skall kunna lösas t.ex. vid en
fredsframtvingande operation. Enligt vår mening
skall Försvarsmakten sträva efter bättre samövning
och ökad förståelse över truppslags- och
försvarsgrensgränser. Detta skall ske där så är
möjligt genom samordning i garnison. Därmed
utvecklas ett mer flexibelt försvar som på ett bra
sätt kan anpassas till framtidens hot och risker.
Vi anser också att samträning i stridsgrupper är
en förutsättning för ett bra resultat. Samövningar i
en integrerad utbildning skall därför enligt vår
mening utgöra en naturlig del av vardagen. Därför
bör förbanden i den nu beslutade grundorganisationen
utvecklas till kompetenscentrum där mångfalden
frodas i unika, kreativa och integrerade miljöer.
Utvecklingen skall möjliggöra samverkan mellan flera
funktioner samt operativa och taktiska samövningar
mellan olika förband. Vi vill att svensk kompetens
skall bevaras och utvecklas genom en tillräckligt
bred bas för rekrytering och stimulerande
konkurrens. Försvaret måste enligt vår mening i
större utsträckning bli en lärande organisation.
Moderata samlingspartiets inriktning är att det
svenska försvaret bör bestå av förband som med olika
grader av beredskap kan lösa uppgifter såväl i nuet
som i framtiden. Vi anser att organisation skall
vara "delad". Därmed begränsas insatsorganisationens
storlek i förhållande till nu fattade
försvarsbeslut. Samtidigt kan denna
insatsorganisation kompletteras med de förband som
avkastas genom den snabbare omsättningen av förband.
En mindre del av förbanden kan därmed utvecklas till
aktiva - i det närmaste "stående" - förband. Bara
sådana förband ger kombinationen högre beredskap och
kontinuerlig utveckling av operationer, taktik och
stridsteknik.
För att illustrera en förbandsstruktur med den
inriktning vi föreslagit har vi i partimotionen Fö9
(m) redovisat ett tänkbart alternativ till dagens
krigsorganisation - utgående från den av riksdagen
redan beslutade organisationen.

Territoriellt (luft, sjö och mark) bundna förband
(bl.a. nationella skyddsstyrkor) skall finnas
tillgängliga över hela landet. De nationella
skyddsstyrkorna skall bestå av ledningsstaber,
hemvärnsförband och mobiliserade förband. De bör vid
väpnat angrepp mot Sverige kunna skydda viktig
infrastruktur och stödja de operativa
insatsförbanden.

Frivilligrörelsen skall utgöra en
rekryteringsgrund och bas för de nationella
skyddsstyrkorna bestående av
Norrlandsjägarbataljoner, markstridsbataljoner,
marina basskyddsbataljoner och hemvärnet. Därmed
säkerställs den folkliga förankringen i framtiden
samtidigt som detta ger en mer effektiv och flexibel
organisation.

4. Internationell verksamhet (punkt 24) (v)

av Berit Jóhannesson och Stig Sandström (båda
v):

Vänsterpartiet har i många sammanhang påpekat att
Sverige historiskt spelat en viktig roll i arbetet
för fred, nedrustning och säkerhet globalt såväl som
i vårt närområde. Vår alliansfrihet har gett oss
möjlighet att bli tagna på allvar, och det har varit
svårt att förknippa Sveriges agerande med
stormaktsintressen. Den svenska alliansfriheten och
neutraliteten har aldrig inneburit att Sverige
avstått från att protestera mot övergrepp. Vi har
aldrig stått likgiltiga inför förtryck, krig eller
orättvisor i neutralitetens namn - tvärtom. Vår
inställning är att denna position skall bevaras.
Utgångspunkten för Vänsterpartiets politik är att
Sverige även i fortsättningen skall kunna föra en
självständig och trovärdig utrikespolitik.

Flera steg har dock tagits som hotar att förskjuta
denna position. Enligt Maastrichavtalet skall
medlemsländerna "aktivt och förbehållslöst stödja
unionens utrikes och säkerhetspolitik i en anda av
lojalitet och ömsesidig solidaritet". Byggandet av
EU:s militära krishantering har för svensk del
utökats för både materiel som antalet soldater.
Detta är vi starkt kritiska emot. Det har stor
betydelse vilka resurser vi deltar med och vilka
uppdrag vi accepterar. Det alltmer organiserade
samarbetet med Nato, både inom PFP som inom EU:s
krishantering samt det samarbetsavtal som slutits
mellan sex nationer på försvarsindustriområdet, har
inneburit steg bort från neutraliteten och hotar vår
ställning vad gäller alliansfriheten. Vänsterpartiet
anser att den verksamhet som bedrivs inom ramen för
PFP i stället bör överföras till OSSE.
Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

I propositionen 2001/02:10 Fortsatt förnyelse av
totalförsvaret föreslår regeringen

1. Regeringen föreslår att riksdagen bemyndigar
regeringen att i exportstödjande syfte överlåta
eller upplåta materiel som på lång sikt inte
behövs för Försvarsmaktens operativa förmåga
(avsnitt 12.6.4),

2. Regeringen föreslår att riksdagen godkänner
regeringens förslag om att lägga ned Överstyrelsen
för civil beredskap den 30 juni 2002 (avsnitt
7.3),

3. Regeringen föreslår att riksdagen godkänner
regeringens förslag att funktionsindelningen inom
det civila försvaret skall upphöra (avsnitt 9.2),

4. Regeringen föreslår att riksdagen godkänner
regeringens förslag i fråga om Operativa
insatsledningens lokalisering (avsnitt 9.4.2),

5. Regeringen föreslår att riksdagen godkänner
regeringens förslag till Försvarsmaktens operativa
förmåga (avsnitt 12.3.1),

6. Regeringen föreslår att riksdagen godkänner
regeringens förslag till att lägga ned Svea
helikopterbataljon och Östgöta helikopterbataljon
(avsnitt 12.7.2).

Följdmotioner

2001/02:Fö2 av Henrik Landerholm m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om inriktning av
planeringen för det civila försvaret.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om planeringsledning
av det civila försvaret.

4. Riksdagen beslutar om inrättande av
krishanteringsfunktion i Regeringskansliet, på
länsstyrelser och i kommuner, i enlighet med vad
som anförs i motionen.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om elförsörjning.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att skapa klarhet
i de åtgärder som behöver vidtas för att få en
godtagbar säkerhet i telekommunikationssystemen.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utnyttja
militära resurser även för traditionellt civila
uppgifter.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om forskning rörande
tillgång till livsviktiga produkter och hur
beroendet av externa leverantörer ökar samhällets
sårbarhet.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att använda
beredskapspoliser för vissa ändamål för att därmed
frigöra resurser för ordinarie polisarbete.

2001/02:Fö5 av Henrik Landerholm m.fl. (m):

1. Riksdagen beslutar vad i motionen anförs om
organisation av ett distriktsförsvar.

2. Riksdagen beslutar vad i motionen anförs om att
förordna en huvudman för distriktsförsvaret.

2001/02:Fö6 av Åke Carnerö m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att man mycket
noggrant analyserar vilka kompetenser som bör
behållas för att kunna vidmakthålla en trovärdig
grundläggande försvarsförmåga.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att skapa en
operativt ansvarig chef direkt under regeringen
som operativt leder skarpa insatser med militära
insatsstyrkor och där militärledningen blir en
rådgivningsfunktion till regeringen.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ansvaret för
förbandsproduktionen bör återföras till
funktionsvisa kompetenscentrum med
produktionsansvariga chefer.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
militärdistriktens ledningsansvar måste
förtydligas och ha sin grund i hela hotskalan.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om förslag till
handlingsregler som möjliggör en höjning av
försvarsförmågan i anpassningssyfte.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att frågan om
informationsberedskapens eventuella delning bör
prövas i samband med att organisationskommittén
behandlar hela den civila delen av totalförsvaret.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att den civila
planeringsramen bör kunna disponeras för alla de
uppgifter som det säkerhetspolitiska läget
motiverar.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att den
civilmilitära samverkan inte får urholkas utan
måste övas i fredstid så att inte all kunskap och
kompetens skjuts till en beredskapshöjning
och/eller tillväxtsituation.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att en bred
samverkan mellan länsstyrelse och militärdistrikt
måste innehålla de resurser som krävs för att
säkerställa en god krishanteringsförmåga i fred.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en tydlig
redovisning av de nationella skyddsstyrkornas
organisation och förmåga.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en redovisning av
hur den samlade luftförsvarsförmågan utvecklas.

2001/02:Fö8 av Lars Ångström m.fl. (mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att Försvarsmakten konkretiserar även
anpassningsplaner nedåt genom att ta fram en plan
för hur en halvering av det militära försvaret på
sex år skulle kunna genomföras på ett för
samhället så smidigt sätt som möjligt.

2. Riksdagen begär att regeringen snarast kommer
tillbaka med förslag om hur organisationen skall
se ut för att möta reella hot mot Sverige som från
sönderrostande atomubåtar, IT-sabotage,
miljöförstöring och terrorism.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att regeringen kommer tillbaka med förslag
om att inte låta försvaret hålla sig med ett stort
antal JAS-plan i beredskap för ett eventuellt
tillväxtskede.

2001/02:Fö9 av Bo Lundgren m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om inriktning av den
försvarspolitiska beslutsprocessen.

3. Riksdagen avslår regeringens förslag till
Försvarsmaktens operativa förmåga.

4. Riksdagen beslutar om doktrin för Försvarsmakten,
i enlighet med vad som anförs i motionen.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en översyn av
Försvarsmaktens högsta ledning, i enlighet med vad
som anförs i motionen.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om planeringsledning
för det civila försvaret.

7. Riksdagen beslutar om inrättande av
krishanteringsfunktion i Regeringskansliet, på
länsstyrelser och i kommuner, i enlighet med vad
som anförs i motionen.

8. Riksdagen beslutar om en ny verksamhetsledning
inom Försvarsmakten, i enlighet med vad som anförs
i motionen.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om det militära
försvarets utveckling. (delvis)

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om det civila
försvaret.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
anpassningsförmåga.

2001/02:Fö10 av Runar Patriksson och Eva Flyborg
(fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om regeringens
hantering av frågorna kring sårbarhet och
säkerhet.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om den ekonomiska
utvecklingen inom det militära försvaret.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett nationellt
krishanteringsorgan knutet till Regeringskansliet.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om den nya
planeringsmyndigheten.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att lägga ned ÖCB,
SPF, och Statens räddningsverk.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om de centrala
ledningsfunktionerna inom det militära försvaret.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ersätta
beteckningen ÖB för chefen för Försvarsmakten med
en mer tidsenlig form.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om Försvarsmaktens
internationella förmåga.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en luftburen
bataljon.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om den militära och
civila helikopterverksamheten.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om dimensioneringen
av värnpliktsuttaget.

2001/02:Fö12 av Berit Jóhannesson m.fl. (v):

2. Riksdagen begär att regeringen i samband med den
aviserade propositionen om det civila försvaret
2002 lämnar ett förtydligande och föreslår
åtgärder som möjliggör att det civila försvarets
planeringsram kan användas för att stärka
beredskapen inför andra allvarliga störningar och
kriser i samhället än krig.

3. Riksdagen begär att regeringen i samband med den
aviserade propositionen om det civila försvaret
2002 lämnar ett förtydligande och föreslår
åtgärder som möjliggör att den civila
planeringsramen kan användas för internationella
krishanteringsåtgärder.

6. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning med syfte att analysera
utbildningsbehoven och utforma programplaner inom
det civila försvarets område.

7. Riksdagen begär att regeringen föreslår en
långsiktig finansiering av utbildningsåtgärderna
inom det civila försvaret.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
beroendeförhållandet mellan elförsörjning och
telekommunikation.

11. Riksdagen beslutar att avslå förslaget att lägga
ner ÖCB.

12. Riksdagen begär att regeringen återkommer till
riksdagen med ett samlat förslag till
planeringsmyndighet och i samband med detta
föreslår vilka myndigheter eller delar av
myndigheter som då kan läggas ner.

13. Riksdagen begär att regeringen i samband med
lokaliseringsfrågan för OPIL överväger förslaget
att decentralisera delar av densamma.

14. Riksdagen begär att regeringen ger
Försvarsmakten i uppdrag att snarast ta fram
omvärldsexempel inför framtida inriktningsbeslut.

15. Riksdagen begär att regeringen ger
Försvarsmakten i uppdrag att redovisa
reduceringsförmågan och dess effekter.

Motioner från allmänna motionstiden
2000/01

2000/01:Fö207 av Henrik Landerholm m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att nedgången i
rysk militär förmåga inte motiverar den kraftfulla
nedrustning som nu genomförs.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att försvaret av
Sverige är utgångspunkten och den dimensionerande
uppgiften.

Motioner från allmänna motionstiden
2001/02

2001/02:Fö203 av Rolf Gunnarsson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om Älvdalens skjutfält.

2001/02:Fö207 av Rolf Gunnarsson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om korttidsutbildning av
värnpliktiga för överförande till hemvärnet, t.ex.
vid Dalregementsgruppen.

2001/02:Fö215 av Runar Patriksson (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om Älvdalens skjutfält.

2001/02:Fö218 av Ulla Wester (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om ett upphörande av militär
övningsverksamhet på Rinkaby skjutfält samt att
diskussioner med Kristianstads kommun inleds om ett
kommunalt övertagande av markområdet.

2001/02:Fö223 av Margareta Viklund (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om tillsättande av en
parlamentariskt sammansatt försvarskommission med
uppgift att genomlysa försvarsbeslutsprocessen i ett
retrospektivt perspektiv.

2001/02:Fö226 av Inger René m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om marin närvaro på
västkusten.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett
helikopterförband på Säve.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om samverkan mellan
polisen, sjukvården och försvaret.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att avtal om
läkarnärvaro bör skrivas mellan militära
helikopterförband och civila sjukhus.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om de marina
förbandens internationella verksamhet.

2001/02:Fö228 av Berit Jóhannesson m.fl. (v):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att Försvarsmakten ges i uppdrag att
ytterligare intensifiera arbetet med
utlokaliseringen av delar av den centrala
ledningen i syfte att öka andelen högre tjänster
runt om i landet.

2001/02:Fö246 av Berit Adolfsson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att det svenska hemvärnet
bör ha möjligheter att rekrytera och utbilda nya
medlemmar.

2001/02:Fö249 av Carina Hägg m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att utveckla
minröjningscentrum i Eksjö.

2001/02:Fö255 av Åke Carnerö m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om totalförsvarets
beredskap mot terrorism.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att inriktningen
att alla operativa insatsförband på sikt skall
kunna användas för internationell verksamhet skall
fastläggas i en konkret målsättning.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att det fordras
en, med hänsyn till eventuella hot, följsam och
flexibel försvarsstyrka baserad på kontinuerlig
och effektiv underrättelsetjänst.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om resurser för
internationella operationer.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att det praktiska
regionala PPF-samarbetet med övningar med
allsidigt sammansatta förband i vårt närområde bör
fördjupas.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
beredskapssystemet måste utvecklas i syfte att öka
förmågan att möta krav på flexibilitet inför olika
typer av hot.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att det bör
klarläggas när det nya brigadutbildningssystemet
är genomfört.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om hur personalen ur
den först utbildade brigaden kan överföras till de
nationella skyddsstyrkorna.

2001/02:Fö256 av Amanda Agestav m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att samhällets
grundförmåga i fred vad gäller säkerheten i el-
och telesystemen måste stärkas.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att resurser måste
avsättas i syfte att skapa god förmåga till
krishantering i samtliga kommuner.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vikten av att
länsstyrelserna har resurser att identifiera,
förebygga och möta nya hot och sårbarheter.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en grundläggande
analys av de nya hotens konsekvenser för
civilbefolkningen och hur civilbefolkningen kan
skyddas och engageras för att samhället skall
fungera i krissituationer.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att samhällets
beredskap måste ta sin utgångspunkt i de allt
otydligare gränserna mellan civila och militära
hot.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av en
kontinuerlig utvärdering och analys av sårbarheten
i de samhällsviktiga tekniska
infrastruktursystemen utifrån en helhetssyn.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att kartlägga
behovet av det framtida skyddet och bevakningen av
samhällsviktig verksamhet.

2001/02:Fö258 av Per Landgren och Annelie Enochson
(kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att ett helikopterförband
permanent skall baseras på Säve.

2001/02:Fö270 av Eva Flyborg och Kenth Skårvik (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i motionen om helikopterverksamhet
vid Säve.

2001/02:Fö272 av Lars Ångström m.fl. (mp, m, v, kd,
fp):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att
Räddningsverket bör ges stöd och resurser för att
bistå FN:s Mine Action Centres och för att bygga
upp en egen kapacitet att leda minröjningsinsatser
på fältet.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att
Försvarsmaktens ekonomiska problem inte får gå ut
över satsningen på minröjningsverksamhet, utan att
denna satsning bör intensifieras.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att både
Räddningsverket och Försvarsmakten ges ekonomiskt
utrymme att satsa på forskning, teknikutveckling
och materielinköp (eller leasing) inom
minröjningsområdet.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att
Räddningsverket ges stöd för sin inriktning att
väsentligt utöka och anpassa utbildningen till de
krav som ställs inom den civila humanitära
minröjningen.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att
Räddningsverkets utbildningsprogram för minröjning
bör finansieras inom Räddningsverkets anslag för
området Försvarspolitik och inte som i dagsläget
inom området Skydd mot olyckor.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att regeringen
bör inkludera motionens inriktning i den svenska
minpolicy som arbetas fram.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att regeringen
varje år bör överlämna en skrivelse till riksdagen
som utförligt skildrar Sveriges engagemang för
minröjning.

2001/02:Fö274 av Henrik Landerholm m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om förändrad
inriktning av den försvarspolitiska
beslutsprocessen.

2. Riksdagen beslutar om förändringar i
Försvarsmaktens verksamhetsledning i enlighet med
vad som i motionen anförs.

2001/02:K426 av Alf Svensson m.fl. (kd):

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att förstärka
resurserna för de civila och militära myndigheter
som skall bidra till EU:s krishanteringsförmåga.

2001/02:U332 av Jan Erik Ågren m.fl. (kd):

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om risken för att
Försvarsmakten inte kan fullfölja politiskt
beslutade internationella åtaganden utan
erforderliga resurser.