Försvarsutskottets betänkande

2001/02:FÖU11

Materielförsörjning och forskning

---

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande regeringens
bedömning när det gäller en samlad strategi för det
militära försvarets materielförsörjning och
forskning. Denna bedömning redovisas i kap. 15 i
proposition 2001/02:10 Fortsatt förnyelse av
totalförsvaret. Utskottet behandlar vidare
Riksdagens revisorers förslag angående styrningen
m.m. av försvarets materielförsörjning (förs.
2001/02:RR7) samt sex motioner som rör
materielfrågor med sammanlagt åtta yrkanden avgivna
under den allmänna motionstiden 2001/02 och med
anledning av propositionen.

Utskottet ansluter sig till regeringens bedömning
att det finns ett behov av en övergripande strategi
för det militära försvarets materielförsörjning,
forskning och teknikutveckling.
Materielförsörjningen behöver bli mer flexibel och
ges större utrymme för handlingsfrihet än hittills.
Den s.k. spårbarheten mellan operativ förmåga och
materielförsörjning behöver utvecklas, liksom
formerna för styrning och uppföljning. Utskottet
konstaterar att Reger-ingskansliet inlett ett arbete
med att utforma en sådan strategi. Arbetet
förutsätts leda fram till den precisering av roller
och ansvar för regering och myndigheter som
Riksdagens revisorer och flera motioner efterlyser,
liksom till andra effektiviseringar av försvarets
materielförsörjning.
Utskottet delar också regeringens syn på den
försvarsindustriella utvecklingen. Att inom utvalda
områden behålla försvarspolitiskt viktig
industrikompetens bidrar till en säker
materielförsörjning.
Utskottet anser i likhet med regeringen att
förutsättningarna för Försvars-maktens
materielförsörjning har förändrats i flera viktiga
avseenden. Den analytiska kompetensen för
försvarsindustriärenden i Regeringskansliet behöver
därför förstärkas. Det bör dock ankomma på
respektive departementsledning att besluta om de
organisatoriska formerna för en sådan förstärkning.
Utskottet utgår från att regeringen återkommer
till riksdagen med eventuella förslag om ändrade
finansiella regler för materielförsörjningen.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår Riksdagens
revisorers förslag och samtliga motionsyrkanden.
I betänkandet finns tre reservationer.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Strategi för det militära försvarets
materielförsörjning
Riksdagen avslår Riksdagens revisorers förslag
2001/02:RR7 förslagen 1, 2 och 5 samt motionerna
2001/02:Fö6 yrkandena 14 och 15 och
2001/02:Fö243.
Reservation 1 (mp)

2. Försvarsindustriell utveckling och
internationellt materielsamarbete

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Fö3 yrkande
1, 2001/02:Fö8 yrkande 4, 2001/02:Fö9 yrkande 10
och 2001/02:Fö10 yrkande 21.
Reservation 2 (v, mp)
Reservation 3 (fp)

3. Försvarsindustriell kompetens i
Regeringskansliet

Riksdagen avslår Riksdagens revisorers förslag
2001/02:RR7 förslag 3 samt motion 2001/02:Fö6
yrkande 16.

4. Handlingsfrihet vid budgetårsskiften

Riksdagen avslår Riksdagens revisorers förslag
2001/02:RR7 förslag 4.

Stockholm den 16 maj 2002

På försvarsutskottets vägnar

Henrik Landerholm

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Henrik
Landerholm (m), Tone Tingsgård (s), Christer Skoog
(s), Karin Wegestål (s), Stig Sandström (v), Åke
Carnerö (kd), Olle Lindström (m), Ola Rask (s), Rolf
Gunnarsson (m), Håkan Juholt (s), Berndt Sköldestig
(s), Berit Jóhannesson (v), Margareta Viklund (kd),
Anna Lilliehöök (m), Lars Ångström (mp), Erik Arthur
Egervärn (c) och Runar Patriksson (fp).
Ärendet och dess beredning

Regeringens proposition Fortsatt förnyelse av
totalförsvaret (prop. 2001/02:10) innehåller ett
särskilt avsnitt (kap. 15) om det militära
försvarets materielförsörjning. I beredningen av
denna proposition under hösten 2001 valde utskottet
att bryta ut kapitlet om materielförsörjningen för
att behandla detta vid ett senare tillfälle i ett
särskilt betänkande tillsammans med Riksdagens
revisorers förslag angående styrningen av försvarets
materielförsörjning (skr. 2001/02:RR7) och de
motioner om materielfrågor som avgivits under
allmänna motionstiden 2000/01 respektive 2001/02.
Utskottet har som en del i den nu aktuella
beredningen fått föredragningar dels av företrädare
för Regeringskansliet (Försvarsdepartementet), dels
av generaldirektören Jan Tånneryd. Tånneryd har av
regeringen utsetts (dir. 2001:21) att genomföra en
översyn av bl.a. regeringens styrning av Försvarets
materielverk, Försvarsmaktens uppdragsstyrning av
Försvarets materielverk och Försvarets materielverks
resursutnyttjande och organisation.

2001/02

FöU11

Utskottets överväganden

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.

1. Strategi för det militära försvarets
materielförsörjning (punkt 1) (mp)

av Lars Ångström (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 1. Därmed
bifaller riksdagen motion 2001/02:Fö243 och avslår
Riksdagens revisorers förslag 2001/02:RR7 förslagen
1, 2 och 5 samt motion 2001/02:Fö6 yrkandena 14 och
15.

Ställningstagande

En viktig del i anpassningen av svenskt försvar till
de nya omständigheterna är att successivt ställa om
försvarets verksamhet till civil verksamhet.

Internationell försvarsforskning har stora spin
off-effekter som vid en omställning av svensk
försvarsforskning kan komma den civila forskningen
till godo. Det är därför intressant att behålla och
utveckla Totalförsvarets forskningsinstituts (FOI)
forskningsverksamhet samtidigt som verksamheten
inriktas så att den gagnar det civila samhället. Jag
anser att det behövs en särskild utredning för att
besvara frågan hur en omställning och ominriktning
av försvarsforskningen mot civil verksamhet skall
kunna genomföras. Riksdagen bör därför bifalla
motion Fö243 (mp), som bl.a. föreslår en sådan
utredning.
Jag ansluter mig i övrigt till vad utskottet anför
i betänkandet om strategi för det militära
försvarets materielförsörjning och förordar således
att riksdagen avslår Riksdagens revisorers förslag
1, 2 och 5 samt motion Fö6 (kd) yrkandena 14 och 15.

2. Försvarsindustriell utveckling och
internationellt materielsamarbete (punkt 2)
(v, mp)

av Stig Sandström och Berit Jóhannesson (båda v)
samt Lars Ångström (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 2. Därmed
bifaller riksdagen motion 2001/02:Fö8 yrkande 4 samt
avslår motionerna 2001/02:Fö3 yrkande 1, 2001/02:Fö9
yrkande 10 och 2001/02:Fö10 yrkande 21.

Ställningstagande

Det kan inte vara riktigt att försvarsmakten ägnar
tid åt att stödja krigsmate-rielindustrins
exportansträngningar. Skattebetalarna subventionerar
redan denna sektor i en utsträckning som saknar
motstycke inom svenskt näringsliv. Att staten inte
får stödja inhemsk tillverkning av alternativa
bilbränslen med hänvisning till EU:s
konkurrensregler, men att det däremot går bra med
statligt stöd till en alltmer utlandsägd
krigsindustri, är en politik som varken är
konsekvent eller inger förtroende.

Försvarsmaktens medverkan i
krigsmaterielexportansträngningar står också i ett
direkt motsatsförhållande till vad regeringen
skriver om att upprätthålla respekten för de
mänskliga rättigheterna. Hur gör man det när man
beväpnar diktaturer som systematiskt kränker de
mänskliga rättigheterna?
Det vore långt bättre om regeringen lät en
överdimensionerad vapenindustri ta konsekvenserna av
en krympande marknad och tillät en nödvändig
avveckling. Mot bakgrund av förre överbefälhavarens
bedömning om behovet av 60-80 JAS-flygplan är det
inte rimligt att fullfölja köpen av 200 stycken. Mot
bakgrund av den gynnsamma säkerhetspolitiska
utvecklingen kan det heller inte vara rimligt att
köpa ett stort antal JAS-flygplan utöver behovet för
att ha som en tillväxtberedskap. Det måste bli
billigare för skattebetalarna att avbeställa den
materiel som inte längre behövs.
Vi anser därför att riksdagen skall bifalla motion
Fö8 (mp) yrkande 4 och avslå motionerna Fö3 (m)
yrkande 1, Fö9 (m) yrkande 10 och Fö10 (fp) yrkande
21.

3. Försvarsindustriell utveckling och
internationellt materielsamarbete (punkt 2)
(fp)

av Runar Patriksson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 3. Därmed
bifaller riksdagen motion 2001/02:Fö10 yrkande 21
samt avslår motionerna 2001/02:Fö3 yrkande 1,
2001/02:Fö8 yrkande 4 och 2001/02:Fö9 yrkande 10.

Ställningstagande

De viktiga frågorna kring det svenska försvarets
materielförsörjning och utvecklingen mot allt större
internationell samverkan kring
materielförsörjningsfrågor har behandlats vid
upprepade tillfällen av riksdagen de senaste åren.
Senast i samband med att riksdagen godkände
förslaget till ramavtal mellan Sverige och fem
europeiska EU-/Natomedlemsstater om åtgärder för att
underlätta omstrukturering och drift av den
europeiska försvarsindustrin. Folkpartiet
liberalerna har bejakat detta samarbete men varnat
för varje försök att se ett samarbete mellan olika
europeiska stater på detta område som ett alternativ
till handel och samarbete med amerikansk
försvarsindustri. Vi har likaså framfört att detta
samarbete skall följa den restriktiva svenska
politiken vad gäller export av krigsmateriel, att
Sverige inom ramen för samarbetet skall verka för
att motsvarande politik får genomslag också i övriga
EU-stater, att det internationella samarbetet skall
präglas av en allt större öppenhet och att det
svenska kontrollsystemet kommer in på ett så tidigt
stadium att en realprövning kan ske.

Jag anser därför att riksdagen skall bifalla
motion Fö10 (fp) yrkande 21 och avslå motionerna Fö3
(m) yrkande 1, Fö8 (mp) yrkande 4 och Fö9 (m)
yrkande 10.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Riksdagens revisorers förslag

I Riksdagens revisorers förslag 2001/02:RR7 angående
styrningen av försvarets materielförsörjning
föreslås följande:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen att
regeringen och försvarsmyndigheterna bör klara ut
vilka roller och vilket ansvar regeringen,
försvarsmyndigheterna och industrin skall ha i den
nya materielförsörjningen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen att
regeringen med jämna mellanrum bör ta initiativ
till en fördjupad uppföljning av hur
statsmakterna, försvarsmyndigheterna och industrin
lämpligast samverkar för att trygga ett effektivt
system för materielförsörjning.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen att
regeringen bör tillföra Försvarsdepartementet
nödvändig analytisk kompetens. I första hand bör
departementet tillföras en mindre arbetsgrupp som
huvudsakligen ägnar sig åt materielförsörjningens
långsiktiga inriktning.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen att
regeringen bör överväga att öka Försvarsmaktens
ekonomiska utrymme över budgetårsgränser. En
förutsättning är dock att regeringen har
tillräcklig förmåga att styra och kontrollera att
Försvarsmakten håller sig inom de ekonomiska ramar
riksdagen beslutar.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen att
regeringen bör utse en särskild utredare med
uppdrag att utvärdera LEMO-reformen och styrningen
av försvaret.

Motioner

2001/02:Fö3 av Henrik Landerholm m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om grunder för en
långsiktig strategi för det militära försvarets
materielförsörjning.

2001/02:Fö6 av Åke Carnerö m.fl. (kd):

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att industrin bör
beredas möjlighet att tidigt vara med i
framtagandet av en strategi för
materielförsörjningen.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en redovisning av
hur resurserna skall fördelas mellan långsiktiga
åtaganden och de som krävs för att säkerställa
handlingsfrihet och anpassningsförmåga.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en förstärkning av
den försvarsindustriella kompetensen i
Regeringskansliet.

2001/02:Fö8 av Lars Ångström m.fl. (mp):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att regeringen inte tillåter försvarsmakten
att stödja en alltmer utlandsägd krigsindustris
exportansträngningar utan i stället avbeställer
det krigsmateriel man inte anser sig behöva.

2001/02:Fö9 av Bo Lundgren m.fl. (m):

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om Försvarsmaktens
materielförsörjning.

2001/02:Fö10 av Runar Patriksson och Eva Flyborg
(fp):

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
materielförsörjning och internationellt samarbete.

2001/02:Fö243 av Gunnar Goude m.fl. (mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om utveckling av
försvarets forskning i civil verksamhet.

Propositionen

Bakgrund

Regeringen redovisar i propositionen sin syn på hur
det militära försvarets forskning och
materielförsörjning bör utvecklas under
försvarsbeslutsperioden. Till grund för regeringens
ställningstagande ligger främst de förslag som
redovisas i Materielförsörjningsutredningen (SOU
2001:21) och utredningen Översyn av forskning och
utveckling inom totalförsvaret (SOU 2001:22) samt
Försvarsberedningens rapport Ny struktur för ökad
säkerhet - nätverksförsvar och krishantering
(Ds 2001:44). Andra rapporter som har beaktats är
exempelvis Riksrevisionsverkets rapport (RRV
2000:23) Från hot till skrot, Statskontorets rapport
Med världen i sikte (2000:46) och Ingenjörsveten-
skapsakademiens (IVA) rapport Försvar och industri i
internationell konkurrens - Ett nytt perspektiv på
forskning och utveckling.

Regeringens bedömning är att det finns behov av en
övergripande och samlad strategi för det militära
försvarets forskning och materielförsörjning.
Regeringen avser att bedriva arbetet med denna
strategi så att den kan tillämpas successivt, bl.a.
i samband med budgetprocessen. Regeringen avser även
att återkomma till riksdagen när en samlad strategi
föreligger.
Regeringen anför att den i det fortsatta arbetet
med att utveckla Försvars-maktens
materielförsörjning samt forskning och
teknikutveckling kommer att beakta såväl nyss nämnda
utredningars förslag som remissinstansernas
synpunkter.

Regeringens bedömning

Regeringen bedömer att det bör tas fram en samlad
strategi för det militära försvarets
materielförsörjning och forskning. Strategin bör
utformas utifrån behovet av att:

1. skapa ett tydligt samband mellan den önskade
utvecklingen av det militära försvarets operativa
förmåga och kompetens och behovet av
materielutveckling och forskning,
2.
· utveckla bättre förutsättningar för att tidigt
kunna identifiera och värdera alternativa
handlingsvägar,
·
· skapa tillgång till nödvändig kompetens för
Försvarsmaktens materielförsörjning samt
·
· skapa goda förutsättningar för internationellt
samarbete och för en inom utvalda områden
konkurrenskraftig inhemsk industri för
försvarsmateriel.
·
Utgångspunkten för det militära försvarets
materielförsörjning och forskning måste vara
försvarets behov av operativ förmåga, beredskap och
anpassningsförmåga.

I syfte att förbättra Försvarsmaktens
anpassningsförmåga bör en ökad handlingsfrihet i
samtliga faser av materielförsörjningen
eftersträvas. Handlingsfrihet ställer också krav på
en väl fungerande styrning och uppföljning från
statsmakternas sida, vilket i sin tur resulterar i
krav på ökad tydlighet i relationerna mellan
uppgifter, förmåga i olika avseenden och materiell
utveckling.
Större vikt bör läggas vid materielförsörjningens
tidiga faser för att öka möjligheterna att
identifiera och värdera alternativa handlingsvägar
innan beslut fattas.
Materielsystemens ökade komplexitet, liksom
tilltagande internationellt samarbete, gör vägval i
tidiga faser allt viktigare. Materielförsörjningen
bestäms i stor utsträckning redan i dessa tidiga
faser. Regeringen avser att under de närmaste åren
omfördela medel från materielförsörjningens senare
faser till dess tidigare faser.
För att förbättra styrning och uppföljning av de
s.k. strategiska kompetenserna bör detta begrepp
preciseras och avgränsas.
För att försörja det militära försvaret med
materiel bör Sverige sträva efter långsiktigt
internationellt samarbete. För att bl.a. öka
möjligheterna att anpassa materielen och befrämja
inhemsk kompetensuppbyggnad bör samarbetet
koncentreras till länder och områden där det kan
omfatta flera av materielförsörjningens faser.
Fortsatt gynnsamma förutsättningar bör
eftersträvas för inhemsk industris deltagande i
internationella samarbetsprojekt. Fortsatt vikt bör
av säkerhetsskäl och försvarspolitiska skäl läggas
vid att utveckla möjligheterna för inhemsk
försvarsindustri att exportera försvarsmateriel.

I skälen för sin bedömning framhåller regeringen
bl.a. följande.

En övergripande strategi

Regeringen hänvisar till riksdagens beslut (prop.
1999/2000:30, bet. 1999/2000:FöU2, rskr.
1999/2000:168) om att Försvarsmaktens anskaffning av
materiel och inriktningen av forskning och
teknikutveckling skall vara så flexibel att den kan
utgöra en integrerad del av Försvarsmaktens förmåga
att anpassas mot framtida nya hot och risker.
Forskning och teknikutveckling samt utveckling och
anskaffning av ny försvarsmateriel skall inriktas så
att den tillgodoser Försvarsmaktens förnyelse.
Nationell och internationell interoperabilitet skall
prioriteras.

Genom riksdagens beslut, anför regeringen, finns i
dag en övergripande inriktning som är gemensam för
det militära försvarets materielförsörjning samt
forskning och teknikutveckling. Regeringen bedömer i
likhet med Försvarsberedningen att denna inriktning
behöver vidareutvecklas till en strategi.
Den framtida materielförsörjningen bör sålunda
inriktas mot
· en ökad anpassningsförmåga,
·
· en tydligare spårbarhet mellan uppgifter, förmåga
och utveckling,
·
· en ökad förmåga att identifiera och värdera
alternativa vägval samt
·
· mot att skapa goda förutsättningar för
internationellt samarbete och en inom utvalda
områden konkurrenskraftig inhemsk
försvarsindustri.
·

Spårbarhet mellan uppgifter, förmåga och
materiell utveckling

Det är enligt regeringens bedömning nödvändigt att
tydliggöra de krav på materiell utveckling som
följer av Försvarsmaktens uppgifter och kraven på
operativ förmåga. Det militära försvarets
materielförsörjning och forskning måste successivt
kunna anpassas till förändringar i krav på
Försvarsmaktens operativa förmåga, tekniska
möjligheter samt förändrade ekonomiska
förutsättningar. Detta innebär att forskning och
teknikutveckling, utveckling av befintlig materiel
och anskaffning av ny materiel måste ta sin
utgångspunkt i kraven på operativ förmåga,
kompetensbehov och behov av anpassning. Det innebär
vidare att materiel som inte motsvarar ett
långsiktigt behov, eller inte behövs för
anpassningsförmågan, skall avvecklas.

Enligt regeringen ger en ökad spårbarhet, liksom
ökad insyn i de tidiga faserna av
materielförsörjningen, förbättrade möjligheter till
att styra och följa upp materielförsörjningen.
Regeringen anmäler att den avser att pröva en styr-
och uppföljningsform som innebär en uppdelning i
funktioner på operativ nivå. Exempel på sådana
funktioner kan vara förmåga till
precisionsbekämpning eller luftförsvar. Genom en
styrning i funktioner får regeringen bättre
möjligheter att i ett tidigt skede ta ställning till
avgörande vägvalsfrågor som till exempel val av
operativ funktion eller anskaffningsstrategi.
Regeringen avser också att se över andra styr- och
uppföljningsformer för materielförsörjningen.

Vägval i materielförsörjningens tidiga faser

Alltmer komplexa materielsystem och tilltagande
internationellt samarbete gör i ökad utsträckning
vägval i tidiga faser nödvändiga. Regeringen avser
därför att under de närmaste åren i samband med
budgetprocessen successivt överföra medel från
materielförsörjningens senare faser till dess tidiga
faser, vilket bl.a. innebär en ökad satsning på
forskning.

Genom tidiga vägval prioriteras vilka funktioner
som behöver utvecklas. Då görs ansatser beträffande
ambitionsnivåer, tider och kostnader. Då klarläggs
också möjligheter till internationell samverkan.
Ställningstaganden om vilka funktioner eller delar
därav som skall utvecklas blir i praktiken styrande
för vilka alternativ som kommer att stå till buds
när det senare i processen blir aktuellt att göra en
beställning. Därmed bestäms tidigt, i relativt hög
grad, vilken handlingsfrihet, flexibilitet och
anpassningsförmåga som kommer att finnas. De tidiga
vägvalen kan därför inte enbart göras ur ett
försvarsmakts-perspektiv, även om kraven på operativ
förmåga och kompetens måste vara styrande. Även
säkerhets- och försvarspolitiska intressen i övrigt
måste beaktas.
Regeringen anser att dess roll i dessa tidiga
faser bör stärkas för att förbättra regeringens
förutsättningar att från flera olika perspektiv
kunna identifiera och värdera möjliga alternativa
handlingsvägar, bl.a. avseende framtida
handlingsfrihet, industriell förmåga och
internationella beroenden.

Behov av handlingsfrihet

Regeringen anser att det är angeläget att söka
begränsa långsiktiga åtaganden och att minska
riskerna för fördyringar och förseningar som
begränsar utrymmet för nya projekt. Det går dock
inte att driva kraven på handlingsfrihet för långt
utan att riskera bristande tillgång till materiel
eller alltför höga kostnader. Fortfarande måste
därför stora delar av materielförsörjningen ske i
ett långsiktigt perspektiv, inte minst då
internationella samarbetsprojekt ingås.

En ökad satsning på forskning och utveckling
kommer att bidra till en ökad handlingsfrihet.
Tillgång till nationell och internationell kompetens
för forskning och utveckling samt myndighets- och
industrikompetens är vidare väsentlig för
handlingsfriheten för anpassning. Även valet av
anskaffningsform är av stor betydelse för
handlingsfriheten. En ökad tillämpning av stegvis
upphandling kan sålunda innebära en större
handlingsfrihet, även när anskaffningen är påbörjad.
Enligt regeringen är det väsentligt att det även
på medellång sikt finns ekonomiskt utrymme för
omprioriteringar med hänsyn till alternativa behov.
Det ekonomiska utrymmet som inte är knutet till
specifika objekt bör därför i planeringen successivt
öka från en på medellång sikt relativt liten andel
till en allt större andel längre fram i tiden

Strategisk kompetens för materielförsörjningen

Regeringen hänvisar till att de s.k. strategiska
kompetenserna behandlades i proposition 1999/2000:30
Det nya försvaret. Regeringen bedömde då att Sverige
behövde ha kompetens inom delar av ett antal
utpekade teknikområden, nämligen
ledningssystemteknik, informationskrigsteknik,
telekrigsteknik (inkl. sensorer och målsökare),
signaturanpassningsteknik, undervattensteknik,
vapenteknik och ballistiskt skydd, skydd mot NBC-
stridsmedel, människa-system-interaktion samt
systemteknik för obemannade farkoster. Denna
bedömning kvarstår, men regeringen understryker nu
att de utpekade teknik-områdena kan komma att
förändras över tiden.

Regeringen anser sålunda att innebörden av
begreppet strategiska kompetenser i enlighet med
proposition 1999/2000:30 har blivit för vid och
otydlig, vilket riskerar att försvåra styrningen och
uppföljningen. Kriterier för att avgöra vad som
avses med strategisk kompetens bör därför, enligt
regeringen, vara att kompetensen rör dels specifikt
svenska förhållanden, dels sådana områden som
Sverige av sekretesskäl måste ha tillgång till, dels
försvarets förmåga till anpassning.
Regeringen erinrar om att den i
budgetpropositionen för 2001 har aviserat att den
avser att återkomma till riksdagen om en strategi
för att säkerställa strategisk kompetens.

Försvarsindustriell utveckling

Att inom utvalda områden behålla försvarspolitiskt
viktig kompetens vid industrin bidrar, säger
regeringen, till en säker materielförsörjning för
det svenska försvaret. Denna kompetens är också en
viktig del av förmågan till anpassning. För att
kunna behålla kompetensen krävs att regeringen och
myndigheterna stöder industrins deltagande i
internationella samarbetsprojekt och
exportansträngningar. Ett sätt att göra detta är att
Sverige deltar i internationella utvecklingsprojekt.

Sverige bör tidigt markera sitt intresse för att
gå med i internationella samarbetsprojekt för att ge
industri som verkar i Sverige en möjlighet att
delta. Det är också viktigt att Sverige deltar i
olika forsknings- och teknikutvecklingsprojekt för
att inhemsk försvarsindustri skall kunna vara
konkurrenskraftig internationellt.
Regeringen pekar på den inledda
tyngdpunktsförskjutningen för försvarsindustrin,
vilken innebär att produktion i långa serier mer går
över till en utvecklings- och
demonstratorverksamhet. Som följd härav leder
utvecklingen inte alltid till serieproduktion,
alternativt att produktionen kommer att ske i
relativt korta serier. Sammantaget innebär detta en
stor förändring för försvarsindustrin.
Regeringen framhåller vidare att om delar av det
svenska militära underhållet genomförs av olika
företag bidrar detta till att behålla en
försvarsindustriell bas. Mot bakgrund av den
pågående omstruktureringen och rationaliseringen av
det militära försvaret bör en sådan ordning kunna
utvecklas ytterligare.

Internationellt materielsamarbete

Regeringen hänvisar till Materielutredningens
slutbetänkande och att utredaren där konstaterar att
den säkerhetspolitiska, försvarspolitiska, tekniska
och ekonomiska utvecklingen gör det alltmer
nödvändigt att samarbeta internationellt om
utveckling och produktion av försvarsmateriel. Detta
sägs överensstämma med vad regeringen anförde i
proposition 1998/99:74 Förändrad omvärld - omdanat
försvar. Den inriktning som regeringen då angav
ligger alltjämt fast.

Grundläggande för ett väl utvecklat
internationellt materielsamarbete är att samtliga
deltagare kan dra fördel av samarbetet. Andra
viktiga faktorer är att samarbetsparterna i huvudsak
kan enas om operativa och taktiska funktionskrav och
tidsförhållanden liksom om fördelningen av ansvar
och kostnader. Vidare bör ländernas regelverk vara
tillräckligt harmoniserade. Regeringen har hittills
drivit dessa frågor bl.a. i det s.k.
sexnationssamarbetet och i det nordiska samarbetet.
Sveriges internationella försvarsmaterielsamarbete
bör enligt regeringen koncentreras till länder och
områden där det kan komma till uttryck i flera av
materielförsörjningens olika faser; från forskning,
tidiga studier och värderingar till anskaffning och
drift. Det är också viktigt att samarbetet kan
omfatta både myndigheter och företag.
Gemensam anskaffning och utvecklingsprojekt i
samverkan med andra länder kommer att få en ökad
betydelse för att Sverige även fortsättningsvis
skall kunna anskaffa avancerad materiel till rimlig
kostnad. Regeringen anser att strävan bör vara att
aktivt förbättra samarbetsmöjligheterna och
effektiviteten i samarbetsprojekt genom att delta i
bl.a. multilaterala forum som sexnationskretsen,
Västeuropeiska försvarsmaterielgruppen (WEAG),
Organisationen för gemensamt
försvarsmaterielsamarbete i Europa (OCCAR) och den
nordiska samarbetskretsen.

Exportstödjande verksamhet

Regeringen anser att försvarsmaterielexport som ett
medel för att säkerställa försörjning av materiel
och kompetens till det svenska militära försvaret
har ökat i betydelse de senaste åren.

Försvarsutskottet har uppmanat regeringen att i en
situation med en vikande internationell marknad för
försvarsmateriel och skärpt konkurrens vidta
ytterligare åtgärder i syfte att skapa bättre
förutsättningar för angelägna exportframgångar för
viktiga försvarsmaterielprojekt, däribland JAS 39
Gripen (bet. 1998/99:FöU1, rskr. 1998/99:222).
Motiven för staten att engagera sig i
exportstödjande verksamhet är flera, säger
regeringen. Export av försvarsmateriel bidrar till
att långsiktigt säkerställa en teknologisk och
industriell bas för nyutveckling. Den bidrar också
till att vidmakthålla och vidareutveckla befintliga
materielsystem. Exporten är vidare en viktig
förutsättning för att stärka den inhemska industrins
konkurrenskraft. Det finns också ett värde i att
kundbasen för materiel som används i Försvarsmakten
breddas. Därigenom uppstår möjligheter att dela
kostnader, samordna utbildning och underhåll och att
utbyta erfarenheter om materielens användning.
Regeringen anser att export av väsentliga och
större svenska materielsy-stem fortfarande har stor
försvarspolitisk betydelse för Sverige. Exporten
bidrar till att upprätthålla och utveckla inhemsk
kompetens och kapacitet, vilket medför att
försvarsindustrin i Sverige uppfattas som en
intressant samarbetspartner internationellt. En
grundläggande utgångspunkt för statens exportstöd är
givetvis att aktuella materielobjekt skall vara
godkända från exportkontrollsynpunkt.

Riksdagens revisorers förslag

Inledning

Revisorerna har på eget initiativ granskat hur
regeringen och Försvarsmakten styr
materielförsörjningen inom ramen för
avgiftsfinansiering. Försvarsmakten beställer
försvarsmateriel från Försvarets materielverk (FMV).
FMV är helt avgiftsfinansierat. FMV skall bidra till
att Försvarsmaktens behov av materiel tillgodoses på
det mest kostnadseffektiva sättet.

I samband med att Försvarsmakten bildades i juli
1994 övergick de flesta stödmyndigheter som ingår i
utgiftsområde 6 Totalförsvar från att ha varit
anslagsfinansierade till att i huvudsak eller delvis
vara avgiftsfinansierade. Genom att införa
avgiftsfinansiering skulle både statsmakterna och
Försvars-makten få goda möjligheter att påverka
verksamheten i stödmyndigheterna. Med en
avgiftsfinansiering skulle Försvarsmakten och FMV få
tydliga roller som beställare och utförare.
Försvarsmakten skulle få stort inflytande över
materielförsörjningen.

Revisorernas rapport

Revisorerna redovisar resultatet av sin granskning i
rapporten Styrningen
av försvarets materielförsörjning - Inom ramen för
avgiftsfinansiering (2000/01:11).

LEMO-reformen

Revisorerna hänvisar inledningsvis till den s.k.
LEMO-reformen (Utredningen om lednings- och
myndighetsorganisationen för försvaret) i mitten av
1990-talet. Syftet med denna reform var att
Försvarsmakten genom avgiftsfinansiering skulle få
stort inflytande över materielfrågorna. Genom
beställningar till FMV skulle Försvarsmakten styra
materielförsörjningen (SOU 1991:112).

LEMO-reformen innebar emellertid inte, menar
revisorerna, att Försvars-makten automatiskt fick
större inflytande över materielfrågorna.
Avgiftsfinansiering förutsätter att myndigheterna
har tydliga roller som beställare och utförare.
Finansiering med avgifter förutsätter också att den
beställande myndigheten har kompetens och förmåga
att styra den utförande myndighetens verksamhet. Av
revisorernas granskning framgår att Försvarsmakten
fram till för några år sedan var en svag beställare
av försvarsmateriel. FMV och industrin hade därmed
behållit den huvudsakliga kontrollen över
materielförsörjningen.
Revisorerna anför vidare att deras granskning
visar att Försvarsmakten under de senaste åren har
utvecklat sin beställarkompetens. Nya arbetsformer
och högre krav på FMV har medfört att dialogen
mellan myndigheterna har blivit mer stringent. De
nya arbetsformerna har inneburit att myndigheterna
har fått tydligare roller som beställare och
utförare. Genom att Högkvarteret har börjat finna
former för hur man skall arbeta med materielfrågorna
har Försvarsmakten stärkt sitt inflytande över
materielförsörjningen.
Av revisorernas rapport framgår emellertid att
Försvarsmakten och FMV till vissa delar har haft
svårt att tillämpa beställar- och utförarmodellen.
Myndigheternas nära samarbete och starka beroende av
varandra har medfört att beställar- och
utförarmodellen inte har fungerat fullt ut.

Oklart vem som skall göra vad i den nya
materielförsörjningen

Revisorerna hänvisar till att statsmakterna,
Materielförsörjningsutredningen (Fö 2000:03),
försvarsmyndigheterna m.fl. anser att
materielförsörjningen måste bli mer flexibel för att
kunna möta Försvarsmaktens alltmer skiftande behov.

Revisorerna delar uppfattningen att dialogen
mellan Försvarsmakten, FMV och industrin har blivit
för stel och omständlig. De har därför inget att
erinra mot Materielförsörjningsutredningens slutsats
att materielförsörjningen måste bli mer flexibel.
Som nämnts förutsätter avgiftsfinansiering att
myndigheterna har tydliga roller som beställare och
utförare. Enligt revisorerna synes
Materielförsörjningsutredningen och
försvarsmyndigheterna vara överens om
materielförsörjningens huvudsakliga inriktning. Den
nya materielförsörjningen kommer att bli både
komplicerad och svåröverskådlig, inte minst till
följd av internationella samarbeten. Revisorerna
anser det emellertid ännu vara oklart vilka roller
och vilket ansvar statsmakterna,
försvarsmyndigheterna och industrin skall ha för att
förverkliga den nya inriktningen.

Ständiga förändringar

I rapporten konstaterar revisorerna att
materielförsörjningens förändringar under de senaste
tio åren medfört att gränssnitten och formerna för
samverkan mellan statsmakterna, Försvarsmakten, FMV
och industrin också har ändrats. Fortsatta
förändringar är att vänta, inte minst till följd av
den pågående internationaliseringen.

Enligt revisorerna kan det därför vara lämpligt
att med jämna mellanrum genomlysa hur statsmakterna,
Försvarsmakten, FMV och industrin samverkar för att
trygga en effektiv materielförsörjning.
I rapporten föreslår revisorerna att regeringen
mellan vartannat och vart fjärde år skall göra en
fördjupad uppföljning av hur statsmakterna,
försvarsmyndigheterna och industrin samverkar för
att trygga ett effektivt sy-stem för
materielförsörjning.

Försvarsdepartementet saknar tillräcklig
kompetens

Regeringen skall kunna spela en aktiv roll i
materielförsörjningen och ha förmåga att fatta
beslut om viktiga vägval och olika
handlingsalternativ.

Revisorerna anser att
Materielförsörjningsutredningen, utredningen Översyn
av forskning och utveckling inom totalförsvaret,
Statskontoret och Totalförsvarets
forskningsinstitut, liksom revisorernas egen
granskning, visar att Försvarsdepartementet saknar
tillräcklig förmåga att strategiskt styra den nya
materielförsörjningen. Enligt revisorernas mening är
det angeläget att reger-ingen tillför
Försvarsdepartementet nödvändig analytisk kompetens.

Regeringens budgetrestriktioner är för snäva

Revisorerna anser att deras granskning visar att
regeringens snäva budgetrestriktioner medför problem
för försvarsmyndigheterna att hantera den osäkerhet
som är förknippad med materielförsörjningen. Brist
på ekonomisk flexibilitet över enskilda
budgetårsgränser har resulterat i fördyrande
omförhandlingar med försvarsindustrin.
Budgetrestriktionerna sägs också leda till att
myndigheterna lägger ned betydande resurser på att
parera de förändringar som inträffar i
materielförsörjningen.

Enligt revisorerna kan därför Försvarsmakten
behöva ökat ekonomiskt utrymme över enskilda
budgetårsgränser. En förutsättning är dock att
regeringen har god förmåga att styra och kontrollera
att Försvarsmakten håller sig inom de ekonomiska
ramar som riksdagen beslutar.

Försvarsmaktens personalomsättning är för hög

Revisorernas granskning visar att hög
personalomsättning i Högkvarteret medför
effektivitetsproblem. Den höga personalomsättningen
innebär att Högkvarteret är mycket beroende av de få
personer som leder materielförsörjningen. Av
granskningen framgår också att det finns en rad
faktorer som leder till Högkvarterets höga
personalomsättning. Enligt revisorernas uppfattning
är dock Försvarsmaktens karriärsystem den viktigaste
orsaken till att Högkvarterets officerare ständigt
byts ut.

Enligt vad revisorerna erfarit skulle ett flertal
arbetsuppgifter i Högkvarteret lika väl kunna
utföras av civila.

Öka försvarsmyndigheternas valfrihet

Trots att avgiftsfinansiering medfört att
Försvarsmakten fått större inflytande över
materielfrågorna finns det enligt revisorerna en rad
faktorer kring materielförsörjningen som motverkar
de positiva effekterna av avgiftsfinansieringen. Det
är därför svårt att få beställar- och
utförarmodellen att fungera mellan Försvarsmakten
och FMV.

Av revisorernas granskning framgår att
Försvarsmaktens och FMV:s valfrihet är starkt
begränsad. Ett sätt att minska
försvarsmyndigheternas beroende av varandra sägs
vara att låta Försvarsmakten lämna beställningar
till andra länders anskaffningsmyndigheter. FMV
skulle också kunna ta beställningar från
försvarsmyndigheter i andra länder.
I rapporten föreslår därför revisorerna att
regeringen bör undersöka Försvarsmaktens möjligheter
att vända sig till andra länders
anskaffningsmyndigheter med sina beställningar.
Revisorernas förslag sägs inte syfta till att
skapa en kommersiell relation mellan Försvarsmakten
och FMV. Det skall i stället bidra till att infria
LEMO-reformens intentioner som innebär att
Försvarsmakten skall ha ett stort inflytande över
materielförsörjningen. För att avgiftsfinansiering
skall kunna fungera är det viktigt att beställaren
både har kunskap och möjlighet att sätta press på
utföraren. Revisorerna anser att Försvarsmakten
skulle få ökad möjlighet att sätta press på FMV om
Försvarsmakten fick möjlighet att vända sig till
anskaffningsmyndigheter i andra länder.

Revisorernas förslag

Med stöd av sina överväganden föreslår Riksdagens
revisorer att riksdagen fattar följande beslut.

1. Riksdagen tillkännager för regeringen att
regeringen och försvarsmyndigheterna bör klara ut
vilka roller och vilket ansvar regeringen,
försvarsmyndigheterna och industrin skall ha i
den nya materielförsörjningen.
2.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen att
regeringen med jämna mellanrum bör ta initiativ
till en fördjupad uppföljning av hur
statsmakterna, försvarsmyndigheterna och
industrin lämpligast samverkar för att trygga ett
effektivt system för materielförsörjning.
4.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen att
regeringen bör tillföra Försvarsdepartementet
nödvändig analytisk kompetens. I första hand bör
departementet tillföras en mindre arbetsgrupp som
huvudsakligen ägnar sig åt materielförsörjningens
långsiktiga inriktning.
6.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen att
regeringen bör överväga att öka Försvarsmaktens
ekonomiska utrymme över budgetårsgränser. En
förutsättning är dock att regeringen har
tillräcklig förmåga att styra och kontrollera att
Försvarsmakten håller sig inom de ekonomiska
ramar riksdagen beslutar.
8.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen att
regeringen bör utse en särskild utredare med
uppdrag att utvärdera LEMO-reformen och
styrningen av försvaret.
10.

Motionerna

Moderata samlingspartiet kritiserar det nuvarande
beställar-utförar-systemet när det gäller försvarets
materielförsörjning. I kommittémotion Fö3 (m) av
Henrik Landerholm m.fl. anses detta system vara
alltför förvaltningsinriktat och ha inneburit att
regeringen frånhänt sig viktiga styrmedel i
försvarspolitiken.

Motionärerna hänvisar till att Moderata
samlingspartiet i de senaste försvarsbesluten
efterlyst en samlad strategi för försvarets framtida
utveckling och därmed även för
materielförsörjningen. De välkomnar därför
regeringens bedömning att en sådan strategi måste
tas fram.
Motionärerna anser vidare att det i ljuset av de
stora förändringar som sker i det svenska försvaret
i flera hänseenden finns anledning att överväga om
de förhållanden som hittills rått för svensk
försvarsindustri är optimala med de nya
förutsättningarna. Det bör t.ex. övervägas om inte
försvarsindustrin skulle kunna erbjudas att mer
aktivt få konkurrera om den del av
materielunderhållet som i dag sköts inom
Försvarsmakten. På så sätt kan viktig kompetens
behållas inom försvarsindustrin samtidigt som
volymerna upprätthålls.
Motionärerna säger sig också vara positiva till
det pågående mellanstatliga samarbetet inom
försvarsmaterielområdet. Detta bör fördjupas och
utvidgas. De anser också att det är angeläget att
fortsätta att stödja svensk försvarsindustris
exportansträngningar varvid det är angeläget att få
enkla och gemensamma EU-regler för export av
försvarsmateriel.
Motionärerna menar vidare att vår industrins
konkurrenskraft skulle förbättras om vi i ökad
utsträckning krävde att våra stridskrafter generellt
skall ha en ökad interoperabilitet.
I motionen föreslås att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
grunder för en långsiktig strategi för det militära
försvarets materielförsörjning (yrkande 1).

I partimotion Fö9 (m) anför motionärerna att svensk
försvarsindustri i framtiden inte ensam kan
upprätthålla samma breda kompetens på samma mängd
områden som tidigare. Varken inhemsk eller utländsk
efterfrågan sägs vara tillräcklig för detta. Vidare
accentuerar den tekniska utvecklingen behovet av ett
allt närmare samarbete med utländska partner. Det
pågående mellanstatliga samarbetet inom
försvarsmaterielområdet bör enligt motionärerna
därför fördjupas och utvidgas. Det är också
angeläget att fortsätta att stödja svensk
försvarsindustris exportansträngningar. En av de
viktigaste förutsättningarna för detta sägs vara att
det vi vill exportera också värderas så högt att vi
själva anskaffar det till våra egna förband.

Motionärerna anser att Sverige bör driva på så att
de initiativ till samarbete, bl.a. inom EU, som
pågår också leder till gemensamma regler för export
av krigsmateriel och strategiska produkter.
Demonstratorer och simulatorer sägs vara till
hjälp vid utveckling av gamla och nya vapensystem,
men de kan inte ersätta en verklig anskaffning.
Motionärerna anser att en grundläggande faktor för
att kunna ge försvaret en ny inriktning är att det
skall få en ökad förmåga till samverkan
(interoperabilitet) såväl nationellt som
internationellt. Detta bör vara ett generellt krav
på Försvarsmaktens materielanskaffning.
Motionärerna föreslår att riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om Försvarsmaktens materielförsörjning (yrkande 10).

I kommittémotion Fö6 (kd) Åke Carnerö m.fl. ansluter
sig Kristdemokraterna till bedömningen att en samlad
strategi för materielförsörjning och forskning bör
utarbetas. Denna bör omfatta alltifrån teknisk
forskning och utveckling till anskaffning,
vidmakthållande, vidareutveckling och avveckling av
materiel. En levande materielstrategi kopplad till
internationellt samarbete och hotbildsförändringar
sägs vara en viktig del av anpassningsförmågan.
Motionärerna anser att industrin bör beredas
möjlighet att tidigt delta i arbetet med denna
strategi för materielförsörjningen (yrkande 14).

Motionärerna anser att det finns en påtaglig risk
för att regeringen övervärderat möjligheterna att
förena anpassningsförmåga, flexibilitet och korta
serier med svensk industris möjligheter att skapa
internationella samarbeten som leder till ömsesidiga
beroenden. Regeringen bör därför återkomma till
riksdagen med en redovisning av hur resurserna skall
fördelas mellan långsiktiga åtaganden och åtaganden
som krävs för att säkerställa handlingsfrihet och
anpassningsförmåga (yrkande 15).
I motionen påpekas nödvändigheten av att i ökad
utsträckning göra tidiga vägval i
materielanskaffningen. Myndigheterna måste ha god
kapacitet och kompetens för att kunna leda
materielförsörjningen i alla dess faser.
Motionärerna anser att den försvarsindustriella
kompetensen i Regeringskansliet bör förstärkas
(yrkande 16). Förutsättningarna att besluta om
vägval, forskning, försvarsindustrins framtida
utveckling och internationella samarbeten skulle då
förbättras.

I kommittémotion Fö10 (fp) av Runar Patriksson och
Eva Flyborg pekar motionärerna på att Folkpartiet
liberalerna har bejakat ramavtalet mellan Sverige
och fem europeiska EU-/Natomedlemsstater om åtgärder
för att underlätta omstrukturering och drift av den
europeiska försvarsindustrin. Samtidigt sägs att
Folkpartiet liberalerna har varnat för varje försök
att se ett samarbete mellan olika europeiska stater
på detta område som ett alternativ till handel och
samarbete med amerikansk försvarsindustri.

Motionärerna påpekar vidare att detta samarbete
skall följa den restriktiva svenska politiken vad
gäller export av krigsmateriel, att Sverige inom
ramen för samarbetet skall verka för att motsvarande
politik får genomslag också i övriga EU-stater, att
det internationella samarbetet skall präglas av en
allt större öppenhet och att det svenska
kontrollsystemet kommer in på ett tidigt stadium.
I motionen föreslås att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
materielförsörjning och internationellt samarbete
(yrkande 21).

Miljöpartiets kommittémotion Fö8 (mp) av Lars
Ångström m.fl. behandlar stödet till
krigsmaterielexporten. Motionärerna anser att det
inte är riktigt att Försvarsmakten ägnar tid åt att
stödja krigsmaterielindustrins exportansträngningar.
Att skattebetalarna subventionerar denna sektor, som
dessutom blir alltmer utlandsägd, är en politik som
sägs vara varken konsekvent eller inge förtroende.

Försvarsmaktens medverkan i
krigsmaterielexportansträngningar sägs också stå i
ett direkt motsatsförhållande till vad regeringen i
propositionen Fortsatt förnyelse av totalförsvaret
anfört om att upprätthålla respekten för de
mänskliga rättigheterna.
Enligt motionärerna vore det långt bättre om
regeringen lät en överdimensionerad vapenindustri ta
konsekvenserna av en krympande marknad och tillät en
nödvändig avveckling. Mot bakgrund av förre
överbefälhavarens bedömning av behovet av 60-80 JAS-
plan är det inte rimligt att fullfölja köpen av 200
stycken sådana flyplan.
Motionärerna föreslår att riksdagen begär att
regeringen inte tillåter Försvarsmakten att stödja
en alltmer utlandsägd försvarsindustris
exportansträngningar utan i stället avbeställer den
krigsmateriel man inte anser sig behöva (yrkande 4).

I kommittémotion Fö243 (mp) av Gunnar Goude m.fl.
föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om utveckling
av försvarets forskning i civil verksamhet.

Motionärerna anser att en viktig del i
anpassningen av svenskt försvar till de nya
omständigheterna är att successivt ställa om
försvarets verksamhet till civil verksamhet. Detta
sägs kunna ske på olika sätt.
Internationell försvarsforskning har stora spin
off-effekter som vid en omställning av svensk
försvarsforskning kan komma den civila forskningen
till godo. Det är därför intressant att behålla och
utveckla Totalförsvarets forskningsinstituts (FOI)
forskningsverksamhet samtidigt som verksamheten
inriktas så att den gagnar det civila samhället.
Motionärerna anser att det behövs en särskild
utredning för att besvara frågan hur en omställning
och inriktning av försvarsforskningen mot civil
verksamhet skall kunna genomföras.
Miljöpartiet föreslår emellertid att verksamhet
redan nu inleds i form av tre pilotprojekt inom
angelägna områden, nämligen
· ett sensorprojekt syftande till utveckling av den
s.k. elektroniska näsan som kan detektera låga
koncentrationer av gaser,
·
· ett projekt för att öka kunskaperna om samspelet
mellan människan och den maskin hon hanterar,
·
· ett riksanalysprojekt som skall kunna användas i
olika delar av samhällsplaneringen.
·
Erfarenheterna från dessa pilotprojekt sägs kunna
utgöra grund för planeringen av fortsatt arbete.

Utskottets ställningstagande

Försvarsbeslutet 2000

Som en del i försvarsbeslutet i mars 2000 godkände
riksdagen (prop. 1999/2000:30, bet. 1999/2000:FöU2,
rskr. 1999/2000:168) den av regeringen föreslagna
inriktningen av Försvarsmaktens materielanskaffning
och forskning och teknikutveckling. I det
sammanhanget anförde utskottet att Försvarsmaktens
materielförsörjning måste förändras. Den behöver bli
mer flexibel för att på ett bättre sätt än hittills
kunna anpassas till nya hot och förändrade krav på
det militära försvaret. Handlingsfrihet betonades.
Utskottet framhöll att Försvarsmaktens
materielplanering måste innehålla ett ekonomiskt
utrymme för framtida alternativa
anskaffningsmöjligheter. Detta utrymme får inte vara
bundet till specifika objekt eller system.

Utskottet ansåg vidare att det var viktigt att
successivt förbättra Försvars- maktens förmåga att
delta i internationella insatser. Det är därför
nödvändigt att den framtida utvecklingen och
anskaffningen av försvarsmateriel inriktas så att
den också tillgodoser Försvarsmaktens behov för
internationell samverkan (interoperabilitet).
Utskottet ansåg också att en internationellt väl
integrerad försvarsindustri, med hög och
internationellt efterfrågad kompetens, bidrar till
att säkerställa en oberoende och för våra behov
anpassad materielförsörjning. Utskottet bedömde att
mellanstatlig samverkan och ömsesidiga beroenden
ytterligare bör utvecklas för att uppnå tillräcklig
säkerhet i den framtida materiel- och
kompetensförsörjningen. Den svenska
försvarsindustrin borde därför aktivt delta i såväl
nationell som internationell omstrukturering.
Härutöver ansåg utskottet att stödet till svensk
försvarsindustris exportansträngningar fortfarande
har stor betydelse.

Samlad strategi för det militära försvarets
materielförsörjning och forskning

Utskottets bedömning och förslag i korthet

Utskottet ansluter sig till regeringens
bedömning att det finns ett behov av en
övergripande strategi för det militära
försvarets materielförsörjning, forskning och
teknikutveckling. Materielförsörjningen
behöver bli mer flexibel och ges större
utrymme för handlingsfrihet än hittills. Den
s.k. spårbarheten mellan operativ förmåga och
materielförsörjning behöver utvecklas, liksom
formerna för styrning och uppföljning.
Utskottet konstaterar att Regeringskansliet
inlett ett arbete med att utforma en sådan
strategi. Arbetet förutsätts leda fram till
såväl den precisering av roller och ansvar
för regering och myndigheter som Riksdagens
revisorer och flera motioner efterlyser
liksom till andra effektiviseringar av
försvarets materielförsörjning. Utskottet
föreslår därför att riksdagen avslår
Riksdagens revisorers förslag 1, 2 och 5 samt
motionerna Fö6 (kd) yrkandena 14 och 15 samt
Fö243 (mp).
Utskottet förutsätter att riksdagen ges
möjlighet att ta ställning till den
övergripande strategin för försvarets
materielförsörjning.

Regeringen återkommer i proposition 2001/02:10
Fortsatt förnyelse av totalförsvaret till frågor som
rör det militära försvarets materielförsörjning och
forskning. Några förslag till riksdagsbeslut lämnas
dock inte. Regeringens bedömning nu grundar sig på
ett omfattande utredningsunderlag, bl.a. rapporterna
Försvarsmateriel på nya villkor (SOU 2001:21),
Översyn av forskning och utveckling inom
totalförsvaret (SOU 2001:22) och Ny struktur för
ökad säkerhet - nätverksförsvar och krishantering
(Ds 2001:44).

En huvudpunkt i regeringens bedömning är behovet
av en övergripande strategi för det militära
försvarets materielförsörjning, forskning och
teknik-utveckling. Regeringen anser att denna
samlade strategi kan utvecklas ur den inriktning för
materielförsörjningen som riksdagen beslutade i mars
2000. Avsikten är att strategin ur ett
statsmaktsperspektiv skall
· beskriva ett tydligt samband mellan önskad
operativ förmåga och kompetens och behovet av
forskning, teknikutveckling och
materielförsörjning,
·
· tydliggöra övergripande prioriteringar och
avvägningar,
·
· ange hur processerna för forskning,
teknikutveckling och materielförsörjning bör
utvecklas,
·
· ange förutsättningarna för att tidigt kunna
identifiera och värdera alternativa
handlingsvägar,
·
· skapa goda förutsättningar för internationellt
samarbete och för en inom utvalda områden
konkurrenskraftig inhemsk försvarsindustri.
·
Utskottet ansluter sig till regeringens bedömning av
behovet av en övergripande strategi för det militära
försvarets materielförsörjning, forskning och
teknikutveckling. Denna strategi måste vara
långsiktig. Den framtida materielförsörjningen
behöver anpassas till de nya förutsättningarna för
försvarets utveckling. Den behöver bli mer flexibel
och ge utrymme för en större handlingsfrihet än
hittills. Det är således inte längre godtagbart med
en materielplanering där regering och riksdag i sena
skeden tvingas till beslut utan reella
valmöjligheter utöver bifall eller avslag, där
avslag ofta får besvärande industrikonsekvenser.
Riksdagens insyn i och inflytande över frågor som
rör försvarets materielförsörjning bör därför
förstärkas. Vidare behöver den s.k. spårbarheten
mellan operativ förmåga och materielförsörjningen
utvecklas. Likaså behöver formerna för styrning och
uppföljning utvecklas. Det finns härvid anledning
att granska och precisera olika aktörers roller och
uppgifter i materielförsörjningen.

Utskottet har erfarit att Regeringskansliet
(Försvarsdepartementet), sedan proposition
2001/02:30 har beslutats, har påbörjat arbetet med
att utforma en samlad och övergripande strategi för
materielförsörjning, forskning och teknikutveckling.
Flera uppdrag har getts till försvarsmyndigheterna
med begäran om underlag i olika avseenden, och ett
särskilt strategiseminarium har hållits med
deltagare från Regeringskansliet, berörda
myndigheter och försvarsindustrin. Regeringen avser
att successivt börja tillämpa strategin, bl.a. i
budgetarbetet. Regeringen avser att återkomma till
riksdagen när en samlad strategi föreligger.
Utskottet förutsätter att riksdagen då ges möjlighet
att ta ställning till denna strategi.
Utredningen (dir. 2001:21) för översyn av styrning
och organisation av materielförsörjningen för
försvaret (STYROM) har nyligen lämnat sina förslag
till regeringen (SOU 2002:39). Utredningsmannen har
för utskottet föredragit utredningens överväganden
och förslag.
Utskottet kan konstatera att Riksdagens revisorers
granskning och Reger-ingskansliets arbete med
försvarets materielförsörjning har utgått från i
stort samma förutsättningar och problembeskrivning.
Revisorernas granskning har i praktiken avslutats i
juni 2001 i och med att revisorerna beslutade om sin
granskningsrapport (2000/01:11). I Regeringskansliet
har emellertid arbetet med
materielförsörjningsfrågorna pågått och kunnat föras
ytterligare framåt. Proposition 2001/02:10, och
Regeringskansliets arbete därefter, aviserar i flera
fall åtgärder som täcker in vad Riksdagens revisorer
föreslår.
Utskottet kan vidare konstatera att utredningen
STYROM föreslår flera åtgärder som syftar till att
effektivisera statsmakternas styrning och
uppföljning av försvarets materielförsörjning.
Utskottet förutsätter därför att det nyss nämnda
arbetet i Regeringskansliet, kompletterat med
underlag från STYROM-utredningen, leder fram till
den precisering av roller och ansvar för regering,
försvarsmyndigheter och industri som Riksdagens
revisorer efterlyser. Arbetet bör vidare ge en god
grund för att kunna besluta om den av revisorerna
förordade uppföljningen av effektiviteten i
materielförsörjningen.
Arbetet förutsätts också leda fram till slutsatser
om resultatet av den s.k. LEMO-reformen och
eventuella behov av att förändra styrningen. Frågan
behandlas av STYROM-utredningen varför det bör
finnas tillräckligt beslutsunderlag. Någon särskild
utredare, vilket revisorerna förordar, ser utskottet
för närvarande inte behov av. Utskottet anser därför
att Riksdagens revisorers förslag 1, 2 och 5 inte
behöver bifallas.

I kommittémotion Fö6 (kd) ansluter sig motionärerna
till bedömningen av behovet av en samlad strategi
för materielförsörjning, forskning och
teknikutveckling. Samtidigt framförs yrkanden om att
industrin bereds möjlighet att delta i arbetet med
denna strategi (yrkande 14) och att regeringen för
riksdagen bör redovisa hur resurserna fördelas
mellan långsiktiga åtaganden och åtaganden som krävs
för att säkerställa handlingsfrihet och
anpassningsförmåga (yrkande 15). Utskottet utgår
från att arbetet med den samlade strategin kommer
att tillgodose motionärernas förslag varför
yrkandena avstyrks.

I kommittémotion Fö243 (mp) föreslås en särskild
utredning för att ge underlag för hur
försvarsforskningen skall kunna inriktas mot civil
verksamhet. Motionärerna föreslår också tre
pilotprojekt som grund för planering av fortsatt
arbete. Utskottet anser att arbetet med den
övergripande materielförsörjningsstrategin skall ge
underlag för att inrikta forskningen. I det
sammanhanget är det aktuellt att prioritera mellan
olika angelägna forskningsbehov, vilket kan leda
till eventuella omavvägningar. Utskottet anser
därmed att det inte nu finns skäl för en särskild
utredning enligt motionens förslag. Utskottet anser
vidare att riksdagen inte bör ta ställning till
enskilda forskningsprojekt. Det är regeringens och
myndigheternas ansvar. Utskottet avstyrker därför
motionen.

Försvarsindustriell utveckling och
internationellt materielsamarbete

Utskottets bedömning och förslag i korthet

Utskottet delar regeringens syn på den
försvarsindustriella utvecklingen. Att inom
utvalda områden behålla försvarspolitiskt
viktig industrikompetens bidrar till en säker
materielförsörjning.
Det internationella materielsamarbetet, som
bör utvidgas och fördjupas, skall vara till
nytta för alla berörda parter. En
förutsättning för statens exportstöd skall
vara att aktuella materielprojekt skall vara
godkända från exportkontrollsynpunkt.
Utskottet anser att motionerna Fö3 (m)
yrkande 1 och Fö9 (m) yrkande 10 är
tillgodosedda i berörda delar varför
yrkandena bör avslås. Riksdagen bör även
avslå motionerna Fö8 (mp) yrkande 4 och Fö10
(fp) yrkande 21.

Utskottet delar den syn på den försvarsindustriella
utvecklingen som reger-ingen redovisar i
propositionen. Att inom vissa utvalda områden
behålla försvarspolitiskt viktig industrikompetens
bidrar således till en säker materielförsörjning
till det svenska försvaret. För att behålla och
utveckla denna kompetens behövs aktiva åtgärder från
regeringen och myndigheterna för att stödja
industrins medverkan i internationella
samarbetsprojekt och exportansträngningar. Det är
också viktigt att vi från svensk sida deltar i olika
forsknings- och utvecklingsprojekt.

En av de viktigaste förutsättningarna för att
kunna stödja svensk industris exportansträngningar
är, som också särskilt framhålls i motion Fö9 (m),
att materiel som vi vill exportera också värderas så
högt att vi själva är beredda att anskaffa denna
materiel till våra egna förband.
Grundläggande för det internationella
materielsamarbetet är att det skall vara till nytta
för alla berörda parter. Det är också viktigt att
samarbetsparterna kan enas om krav och
specifikationer för materielen, liksom om
tidsförhållanden, ansvarsfördelningen för olika
delar i projekten och om finansieringen. Nationell
och internationell samverkansförmåga
(interoperabilitet) bör prioriteras.
I kommittémotion Fö3 (m) föreslås vissa grunder
för en långsiktig strategi för det militära
försvarets materielförsörjning, bl.a. att det
mellanstatliga materielsamarbetet bör fördjupas och
utvidgas samt att industrins konkurrenskraft skulle
förbättras med ökade krav på samverkansförmåga
(interoperabilitet). I stort likalydande resonemang
och förslag framförs i partimotion Fö9 (m).
Enligt utskottets mening ger propositionen uttryck
för en sådan fördjupad och utvidgad ambition för
materielsamarbetet som motionärerna i de båda
motionerna efterlyser. Propositionen uttalar sig
vidare för att ländernas regelverk bör vara
tillräckligt harmoniserade och att försvarsindustrin
i högre utsträckning än för närvarande bör kunna
konkurrera om underhållet av militär materiel, något
som motionärerna också förordar. Ett annat uttalande
i propositionen, vilket också utskottet ställer sig
bakom, är att en förutsättning för statens
exportstöd är att de aktuella materielprojekten
skall vara godkända från exportkontrollsynpunkt.
Utskottet anser därför att de båda motionerna är
tillgodosedda i här berörda delar. Följaktligen
avstyrks Fö3 (m) yrkande 1 och Fö9 (m) yrkande 10.

Kommittémotion Fö10 (fp) har också synpunkter på det
internationella samarbetet kring försvarsmateriel
och hävdar att detta samarbete måste vara i linje
med den svenska restriktiva politiken när det gäller
export av krigsmateriel. Utskottet ser inga
avgörande skillnader mellan de ambitioner som det
ges uttryck för i propositionen och de synpunkter
som motionärerna anför. Utskottet avstyrker därför
yrkande 21 i nämnda motion.

Kommittémotion Fö8 (mp) avvisar stödet till
krigsmaterielexporten. Som framgått av det
föregående har utskottet en annan uppfattning.
Utskottet erinrar för övrigt om att det tidigare
uttalat sig för att regeringen (bet. 1998/99:FöU1) i
en situation med en vikande internationell marknad
för försvarsmateriel och skärpt konkurrens skall
ytterligare förbättra förutsättningarna för
angelägen export av viktiga försvarsmaterielprojekt,
bl.a. JAS 39 Gripen. Utskottet avstyrker därför
yrkande 4 i nämnda motion.

Försvarsindustriell kompetens i
Regeringskansliet

Utskottets bedömning och förslag i korthet

Utskottet anser i likhet med regeringen att
förutsättningarna för Försvarsmaktens
materielförsörjning har förändrats i flera
viktiga avseenden. Som såväl Riksdagens
revisorer som motionärer och utredningen om
materielförsörjningen för försvaret (STYROM)
påpekar behöver därför den analytiska
kompetensen för försvarsindustriärenden i
Regeringskansliet förstärkas. Att besluta om
de organisatoriska formerna för detta bör
dock ankomma på respektive
departementsledning, inte på riksdagen.
Utskottet föreslår därför att riksdagen
avslår Riksdagens revisorers förslag 3 och
motion Fö6 (kd) yrkande 16.

Riksdagens revisorer bedömer att
Försvarsdepartementet inte har tillräcklig förmåga
att styra den nya materielförsörjningen. De föreslår
därför (förslag nr 3) att regeringen förstärker den
analytiska kompetensen i Försvarsdepartementet. Med
samma motiv föreslås i kommittémotion Fö6 (kd) att
den försvarsindustriella kompetensen i
Regeringskansliet bör förstärkas (yrkande 16).

Utskottet kan för sin del konstatera att
förutsättningarna för Försvarsmaktens
materielförsörjning har förändrats i flera viktiga
avseenden. Materielförsörjning och forskning behöver
styras över mot nya behov och operativa förmågor.
Vidare behövs en ökad handlingsfrihet i samtliga
skeden i materielförsörjningen, liksom en förbättrad
förmåga att värdera och tidigt välja alternativ.
Samtidigt ökar kraven på att kunna delta i det
internationella materielsamarbetet. Allt detta
medför i sin tur att styr- och
uppföljningsprocesserna behöver utvecklas.
Med dessa förändrade förutsättningar är det
självfallet avgörande att Re-geringskansliet
självständigt kan bedöma behov och konsekvenser av
olika handlingsalternativ samt att det aktivt kan
styra och följa upp materielförsörjningen och
forskningen. Såväl revisorer som motionärer, liksom
STYROM-utredningen, påpekar därför att den
analytiska kompetensen för försvarsindustriärenden
behöver förstärkas. Utskottet anser emellertid att
de organisatoriska konsekvenserna härav är en fråga
som respektive departementsledning skall bedöma och
avgöra, inte riksdagen. Riksdagens krav på
regeringen bör i första hand formuleras i funktions-
och måltermer. Materielförsörjningsprocessen skall
sålunda vara effektiv. Den skall kunna förse
regering och riksdag med ett beslutsunderlag som
tidsmässigt och i sak är relevant och som i övrigt
har hög kvalitet. Utskottet har i betänkande
1996/97:FöU4 Styrning och uppföljning av
totalförsvaret (s. 11 och 12) relativt utförligt
redovisat sin syn på beslutsunderlag m.m. till
riksdagen i materielförsörjningsfrågor. Utskottet
utgår från att berörda departementsledningar
genomför de kompetensförändringar som kan föranledas
av de förändrade förutsättningarna för
materielförsörjningen. Härav följer att utskottet
inte ser skäl för att riksdagen skall bifalla
Riksdagens revisorers förslag 3 och motion Fö6 (kd)
yrkande 16.

Handlingsfrihet vid budgetårsskiften

Utskottets bedömning och förslag i korthet

Utskottet utgår från att regeringen
återkommer till riksdagen med eventuella
förslag om ändrade finansiella regler, t.ex.
ändringar i budgetlagen (1996:1059).
Utskottet föreslår att riksdagen avslår
Riksdagens revisorers förslag 4.

Riksdagens revisorer anser att den ekonomiska
flexibiliteten kring budgetårsskiften är för låg och
föreslår att regeringen överväger att öka
Försvarsmaktens handlingsutrymme över
budgetårsgränserna (förslag 4).

Utskottet erinrar om att regeringen enligt lagen
(1996:1059) om statsbudgeten får bevilja
Försvarsmakten och andra myndigheter en
anslagskredit som motsvarar högst 10 % av tilldelat
anslag. Regeringen prövar årligen behovet av
anslagskredit. För 2001 har regeringen beslutat om
krediter motsvarande ca 3 % av Försvarsmaktens
anslag. Budgetlagen medger också att regeringen kan
besluta att Försvarsmakten får använda outnyttjade
medel under följande år. Med stöd av detta har
regeringen i anslagsförordningen (1996:1189)
föreskrivit att en myndighet får disponera ett
anslagssparande upp till 3 % av anslaget och att en
myndighet efter särskilt beslut av regeringen även
kan få disponera den del som överstiger 3 %.
Regeringen har vid flera tillfällen prövat och
medgivit att Försvarsmakten i sin helhet fått
disponera anslagssparanden som överstiger 3 %.
Utskottet anser att det ankommer på regeringen,
inte på riksdagen, att besluta om anslagskrediter
och anslagssparande inom de ramar som budgetlagen
(1996:1059) ger. Utskottet anser att denna lag för
närvarande ger utrymme för erforderlig flexibilitet
för regeringens handlande. Härav följer att
utskottet avstyrker Riksdagens revisorers förslag 4.
STYROM-utredningen föreslår vissa förändringar av de
finansiella styrmedlen så att dessa
bättre än hittills kan främja en effektiv
resursanvändning och minska behovet av
likviditetsstyrning. Utskottet utgår från
att regeringen, efter överväganden med
utgångspunkt i vad STYROM föreslår, vid
behov återkommer till riksdagen med
förslag om ändrade finansiella regler,
t.ex. ändringar i budgetlagen
(1966:1059).