Försvarsutskottets betänkande
2001/02:FÖU10
Samhällets säkerhet och beredskap
Sammanfattning
Utskottet behandlar i detta betänkande
regeringens proposition 2001/02:158
Samhällets säkerhet och beredskap och den
del av proposition 2001/02:10 Fortsatt
förnyelse av totalförsvaret som rör
informationssäkerhet och skydd mot
informationsoperationer samt tillhörande
motioner.
Utskottet föreslår att riksdagen
godkänner regeringens förslag om mål för
politikområdet Skydd och beredskap mot
olyckor och svåra påfrestningar, om att
inrätta en ny myndighet med
planeringsuppgifter för beredskapen mot
svåra påfrestningar på samhället i fred
och vid höjd beredskap den 1 juli 2002
och om beslutanderätten i frågor om
utbildning av personal för kommunal
räddningstjänst och sotningsväsende.
Utskottet föreslår också att riksdagen
antar regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1982:821) om transport
av farligt gods, lag om ändring i plan-
och bygglagen (1987:10) och lag om
ändring i hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763).
Utskottet har inget principiellt att
invända mot vad regeringen i
propositionen anför om vilka verksamheter
utgiftsområde 6 Försvar samt beredskap
mot sårbarhet, när det gäller höjd
beredskap inom det civila försvaret och
svåra påfrestningar på samhället i fred,
bör finansiera. Utskottet anser alltså
att anslag som anvisas för höjd beredskap
också skall kunna användas för insatser
som stärker beredskapen vid svåra
påfrestningar på samhället i fred.
I frågan som rör ett gemensamt
radiokommunikationssystem kan utskottet
konstatera att den av statsrådet Mona
Sahlin utsedda förhandlingsmannen i
konkreta punkter föreslagit ett
tillvägagångssätt i den fortsatta
hanteringen av denna fråga. Utskottet
utgår ifrån att regeringen nu aktivt
arbetar vidare utifrån
förhandlingsmannens förslag. Utskottet
förutsätter att inriktningen fortsatt
skall vara att få till stånd ett
landstäckande gemensamt system för
radiokommunikation. Vad utskottet anfört
om ett gemensamt
radiokommunikationssystem bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
Utskottet understryker på nytt vikten av
samordning och tvärsektoriella lösningar
för hela samhällets skydd mot
informationsoperationer. Utskottet kan
konstatera att det pågår en mycket snabb
utveckling när det gäller frågor om hur
samhällsviktig infrastruktur skall kunna
skyddas mot informationsoperationer. De
åtgärder som regeringen redovisar får ses
som steg på vägen i en
utvecklingsprocess. Regeringen bör därför
om ett par år följa upp erfarenheterna av
den nya strategin och ordningen och göra
en övergripande översyn av verksamheten
samt redovisa denna för riksdagen.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår
samtliga motionsyrkanden.
I betänkandet finns elva reservationer
och tre särskilda yttranden.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Mål för politikområdet
Skydd och beredskap mot olyckor och
svåra påfrestningar
Riksdagen godkänner regeringens
förslag om mål för politikområdet
Skydd och beredskap mot olyckor och
svåra påfrestningar. Därmed bifaller
riksdagen proposition 2001/02:158
punkt 4.
2. Investeringar inom
utgiftsområde 6
Riksdagen avslår motion 2001/02:Fö21
yrkande 1.
3. Regelsystemet i det nya
krishanteringssystemet
Riksdagen avslår motionerna
2001/02:Fö2 yrkande 2 och 2001/02:Fö19
yrkande 2.
Reservation 1 (m)
4. Ändring i plan- och
bygglagen
Riksdagen antar regeringens förslag
till lag om ändring i plan- och
bygglagen (1987:10). Därmed bifaller
riksdagen proposition 2001/02:158
punkt 2.
5. En ny myndighet med
planeringsuppgifter för beredskapen
mot svåra påfrestningar på samhället i
fred och vid höjd beredskap
Riksdagen godkänner regeringens
förslag att inrätta en ny myndighet
med planeringsuppgifter för
beredskapen mot svåra påfrestningar på
samhället i fred och vid höjd
beredskap den 1 juli 2002. Därmed
bifaller riksdagen regeringens
proposition 2001/02:158 punkt 5.
6. Krisberedskapsmyndighetens
uppgifter m.m.
Riksdagen avslår motionerna
2001/02:Fö18 yrkande 2, 2001/02:Fö19
yrkande 5, 2001/02:Fö20 yrkandena 3
och 4, 2001/02:Fö22, 2001/02: Fö217
samt 2001/02:Fö271.
Reservation 2 (m)
Reservation 3 (kd)
Reservation 4 (fp)
7. Erfarenheter i fråga om
krishantering
Riksdagen avslår motionerna
2001/02:Fö19 yrkande 1 och 2001/02:
Fö261.
8.Regeringskansliets roll m.m.
Riksdagen avslår motionerna
2001/02:Fö18 yrkande 1, 2001/02:Fö19
yrkande 3 och 2001/02:Fö20 yrkandena 1
och 2.
Reservation 5 (m, kd, fp)
9. Länsstyrelsernas resurser
m.m.
Riksdagen avslår motion 2001/02:Fö19
yrkandena 4 och 8.
10. Finansiering av civila
internationella insatser
Riksdagen avslår motion 2001/02:Fö21
yrkande 2.
11. Polisverksamhet och
beredskapspoliser m.m.
Riksdagen avslår motionerna
2001/02:Fö18 yrkande 3 och
2001/02:Fö19 yrkande 6.
12. Hälso- och sjukvården
Riksdagen antar regeringens förslag
till lag om ändring i hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763). Därmed
bifaller riksdagen proposition
2001/02: 158 punkt 3 och avslår motion
2001/02:Fö19 yrkandena 11 och 12.
Reservation 6 (kd)
13. Elförsörjning
Riksdagen avslår motion 2001/02:Fö19
yrkandena 9 och 10.
Reservation 7 (kd, mp)
14. Gemensamt system för
radiokommunikation
Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad
utskottet anfört om ett gemensamt
system för radiokommunikation. Därmed
avslår riksdagen motion 2001/02:Fö19
yrkande 7.
15. Skydd mot
informationsoperationer
Riksdagen avslår motionerna
2001/02:Fö2 yrkande 5, 2001/02:Fö10
yrkandena 8 och 9, 2001/02:Fö12
yrkande 9, 2001/02:Fö18 yrkande 4,
2001/02:Fö20 yrkandena 5-8 samt
2001/02:Fö208.
Reservation 8 (fp)
16. Försörjning med vatten
Riksdagen avslår motion 2001/02:Fö19
yrkande 13.
17. Information vid katastrofer
till människor med utländsk bakgrund
Riksdagen avslår motion
2001/02:Fö241.
18. Huvudmannaskapet för
Statens räddningsverks skolor
Riksdagen avslår motion 2001/02:Fö21
yrkandena 3 och 4.
Reservation 9 (v)
19. Utbildningsbehov på
högskolenivå för samhällets säkerhet
och beredskap m.m.
Riksdagen avslår motion 2001/02:Fö21
yrkandena 5 och 6.
Reservation 10 (v, mp)
20. Utbildningsfrågor för den
kommunala räddningstjänsten m.m.
Riksdagen godkänner regeringens
förslag i fråga om beslutanderätten i
frågor om utbildning av personal för
kommunal räddningstjänst och
sotningsväsende. Därmed bifaller
riksdagen regeringens proposition
2001/02:158 punkt 6 och avslår motion
2001/02:Fö21 yrkandena 7 och 8.
21. Rekrytering av
deltidsanställda brandmän
Riksdagen avslår motion 2001/02:Fö21
yrkande 9.
Reservation 11 (v, mp)
22. Vissa ändringar i lagen om
transport av farligt gods
Riksdagen antar regeringens förslag
till lag om ändring i lagen (1982:821) om
transport av farligt gods. Därmed
bifaller riksdagen proposition
2001/02:158 punkt 1.
Stockholm den 14 maj 2002
På försvarsutskottets vägnar
Henrik Landerholm
Följande ledamöter har deltagit i
beslutet: Henrik Landerholm (m), Tone
Tingsgård (s), Christer Skoog (s), Karin
Wegestål (s), Stig Sandström (v), Åke
Carnerö (kd), Olle Lindström (m), Ola
Rask (s), Rolf Gunnarsson (m), Berndt
Sköldestig (s), Margareta Viklund (kd),
Anna Lilliehöök (m), Lars Ångström (mp),
Erik Arthur Egervärn (c), Runar
Patriksson (fp), Kurt Kvarnström (s) och
Charlotta L Bjälkebring (v).
2001/02
FöU10
Redogörelse för ärendet
Ärendet och dess beredning
Utskottet behandlar i detta betänkande
regeringens proposition (prop.
2001/02:158) Samhällets säkerhet och
beredskap och del av propositionen (prop.
2001/02:10) Fortsatt förnyelse av
totalförsvaret (avsnittet om
informationssäkerhet och skydd mot
informationsoperationer) jämte
tillhörande motioner.
Utskottet har som ett led i sin beredning
fått föredragningar av företrädare för
Överstyrelsen för civil beredskap och
Rikspolisstyrelsen. Utskottet har
härutöver i vissa frågor inhämtat
sakupplysningar från Regeringskansliet
och berörda myndigheter.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen redovisar regeringen
ett planeringssystem för beredskapen vid
svåra påfrestningar på samhället i fred
samt vid höjd beredskap. Vidare lämnas en
redogörelse för hur strukturen för
krishanteringen i samhället skall
förstärkas. Regeringen föreslår att en ny
myndighet med planeringsuppgifter vid
höjd beredskap och vid svåra
påfrestningar på samhället i fred skall
inrättas. Ett nytt politikområde - Skydd
och beredskap mot olyckor och svåra
påfrestningar - introduceras för att
säkerställa att en tillräcklig
förebyggande verksamhet bedrivs och att
en tillräcklig krishanteringsförmåga
estadkoms. Ett förändrat
finansieringssystem för svåra
påfrestningar på samhället i fred och
höjd beredskap beskrivs.
Ansvarsförhållanden gällande
krishantering, planering och vidtagande
av åtgärder för att möta svåra
påfrestningar på samhället i fred och
inför höjd beredskap preciseras. Dessutom
presenteras en strategi och
organisatorisk struktur för
informationssäkerheten i samhället.
Utskottets överväganden
Politiska utgångspunkter m.m.
Regeringen
Inledningsvis framhåller regeringen bl.a.
att sårbarheten i vårt samhälle kan öka i
takt med utvecklingen och därmed också
osäkerheten. Informationssy-stem
kollapsar, elsystem slås ut,
översvämningar lamslår stora delar av ett
land, viktiga kommunikationssystem slutar
att fungera eller epidemier utbryter. Den
gemensamma miljön utsätts för
påfrestningar och infrastrukturen möter
nya utmaningar. Terroristangrepp är ett
reellt hot. Naturkatastrofer och väpnade
konflikter avlöser varandra i vår
omvärld.
För att få ett säkrare samhälle krävs
att samhällets aktörer arbetar gemensamt
och mot samma mål. Regeringen arbetar
kontinuerligt för att öka säkerheten och
minska sårbarheten och för att alla
berörda i vårt samhälle skall ha ett
gemensamt mål. Under det senaste
decenniet har fokus alltmer flyttats från
den relativt stabila hotsituationen under
det kalla kriget till en situation
präglad av turbulens där olyckor och
svåra påfrestningar på samhället i fred
starkt påverkar vår världsuppfattning.
Beredskapen mot hot som i huvudsak
skall mötas av det svenska totalförsvaret
beskrevs i höstens försvarsbeslut. Syftet
med denna proposition är att skapa en
bättre samlad förmåga att möta andra
extraordinära händelser.
Efter denna inledning redovisar
regeringen de politiska utgångspunkterna
för det nya planeringssystemet för
beredskapen vid svåra påfrestningar på
samhället i fred samt vid höjd beredskap.
De politiska utgångspunkterna är
följande.
· Lokal krishanteringsförmåga -
grunden för samhällets krishantering.
·
· Behovet av samverkan.
·
· Vidgat användningsområde för
anslagen inom verksamhetsområdet det
civila försvaret.
·
· Utökade möjligheter för
Försvarsmakten att stödja andra
myndigheter.
·
· Samverkansområden - bättre
beredskap.
·
· Ny struktur för
informationssäkerhetsarbetet.
·
· Ny myndighet för krishantering.
·
· Ökad internationalisering.
·
· Det civila försvarets
inriktning.
·
Regeringen betonar vidare också
betydelsen av samhällets basförmåga, som
utgörs av den grundläggande robusthet och
beredskap som finns inbyggd i samhället.
Regeringen framhåller vidare bl.a. att
grunden för det civila försvaret är
samhällets fredstida robusthet och
flexibilitet. Med utgångspunkt i denna
grund vidtas de civila försvarsåtgärder
som krävs för att kunna möta de ökade
krav som kan uppstå vid ett väpnat
angrepp.
Vid planering och utformning av
beredskapsåtgärder skall aktörer inom
respektive område eller verksamhet
säkerställa en samordnings- och
samverkansförmåga. Inom det civila
försvaret skall det alltid finnas en
tillräckligt hög grundförmåga för att
möjliggöra handlingsfrihet att hantera
förändrade förutsättningar i framtiden
samt kunna motstå hot om och begränsade
insatser mot civila funktioner eller
infrastruktur i form av sabotage eller
begränsat användande av fjärrstridsmedel.
En tillräckligt hög grundförmåga skall
också finnas för att bidra till
samhällets totala motståndsförmåga mot
informations-operationer och för att
kunna stödja Försvarsmakten.
I det inledande avsnittet tar också
regeringen upp begreppet helhetssyn, som
regeringen i proposition (prop.
2001/02:10) Fortsatt förnyelse av
totalförsvaret har angivit kan ges
åtminstone tre olika tolkningar. För att
ge en tydligare vägledning i planeringen
kan tolkningarna i vissa avseenden behöva
utvecklas. Det gäller dels vilket ansvar
som olika aktörer skall ha för att
beredskapsåtgärder vidtas inför olika
slag av hot, dels finansieringen av
åtgärder. Helhetssynsprincipen måste
också ha ett samband med
ansvarsprincipen. Mot bakgrund av detta
utvecklar regeringen i propositionen
tillämpningen av helhetssynen.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har inget att erinra mot vad
regeringen i propositionen anför om
politiska utgångspunkter m.m.
Politikområden och utgiftsområde
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen
godkänner regeringens förslag om mål
för politikområdet Skydd och beredskap
mot olyckor och svåra påfrestningar.
Regeringen
Regeringen bedömer att ett nytt
politikområde bör inrättas som omfattar
beredskap och förmåga vid olyckor och
svåra påfrestningar på samhället i fred.
Regeringen föreslår att målet för
politikområdet benämnt Skydd och
beredskap mot olyckor och svåra
påfrestningar skall vara att
· minska risken för konsekvenserna
av olyckor och svåra påfrestningar på
samhället och
·
· minska lidande och
skadeverkningar av olyckor och
katastrofer i andra länder.
·
Målet skall ersätta det av riksdagen 1997
beslutade målet för beredskapen mot svåra
påfrestningar på samhället i fred samt
det av riksdagen 2000 beslutade målet för
politikområdet Skydd mot olyckor.
Skälen för regeringens bedömning och
förslag är att förbättra helhetssynen i
planeringen. Införandet av det nya
politikområdet är ett sätt att betona
under-ifrånperspektivet i den civila
beredskapsplaneringen och sammanhanget
mellan förmåga att hantera vanligt
förekommande olyckor och förmåga att
hantera mer extrema situationer.
Ett viktigt syfte med att skapa det nya
politikområdet är att säkerställa att
tillräcklig förebyggande verksamhet
bedrivs och att tillräcklig
krishanteringsförmåga åstadkoms i
händelse av att en svår påfrestning på
samhället i fred inträffar. En god
nationell krishanteringsförmåga ger också
en god grund för svensk medverkan i
internationella
krishanteringssituationer. Genom att höja
förmågan inför fredstida extrema
situationer ökas också grundförmågan att
motstå ett väpnat angrepp, och en god
grund skapas för de åtgärder som
eventuellt kan behöva genomföras under en
anpassningsperiod.
Regeringen anser att väl genomförda
förebyggande insatser medför såväl
minskat lidande som bättre
samhällsekonomisk användning av
resurserna. Den förebyggande verksamheten
utgör därför en viktig del i ambitionen
att minska risken för och konsekvenserna
av en svår påfrestning på samhället i
fred.
Det nya planeringssystemet som
redovisas i denna proposition kommer att
medföra en ökad samordning av planeringen
och åtgärder för svåra påfrestningar på
samhället i fred och för höjd beredskap.
Det finns emellertid också skäl för att
skapa bättre samordning mellan förmågan
inom nämnda områden och samhällets
förmåga vid vanligt förekommande olyckor,
dvs. de krav som dagligen ställs på
samhället då det gäller både förebyggande
åtgärder och krishantering. Härigenom
förstärks både helhetssyn och
underifrånperspektiv.
Regeringen avser föreskriva att
politikområdet indelas i
verksamhetsområdena skydd mot olyckor och
svåra påfrestningar. Verksamhetsområdet
skydd mot olyckor bör även i
fortsättningen avgränsas till att avse
verksamhet som i dag bedrivs inom
utgiftsområde 6 Totalförsvar.
Regeringen bedömer också att
politikområdet Försvarspolitik i
fortsättningen bör benämnas
politikområdet Totalförsvar och att
Utgiftsområde 6 Totalförsvar i
fortsättningen bör benämnas Försvar samt
beredskap mot sårbarhet.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har inget att erinra mot vad
regeringen i propositionen anför om
politikområden och utgiftsområde.
Utskottet tillstyrker således att
riksdagen godkänner regeringens förslag
om mål för politikområdet Skydd och
beredskap mot olyckor och svåra
påfrestningar.
Ekonomiska utgångspunkter
Utgiftsområde 6 Försvar samt beredskap
mot sårbarhet
Utskottets bedömning och förslag i
korthet
Utskottet anser att anslag som anvisas
för höjd beredskap också skall kunna
användas för insatser som stärker
beredskapen vid svåra påfrestningar på
samhället i fred.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motion Fö21 (v) yrkande 1.
Regeringen
Regeringen bedömer att investeringar inom
det civila försvaret, den verksamhet som
Statens räddningsverk bedriver inom
verksamhetsområdet skydd mot olyckor och
Kustbevakningens verksamhet bör
finansieras över utgiftsområde 6 Försvar
samt beredskap mot sårbarhet. Åtgärder
för att motstå svåra påfrestningar på
samhället i fred bör i huvudsak
finansieras över andra utgiftsområden.
Ofta innebär åtgärder för att förbättra
förmågan vid höjd beredskap samtidigt en
förbättring av förmågan vid en svår
påfrestning på samhället i fred.
Övnings- och utbildningsinsatser på
nationell, regional och lokal nivå för
att förstärka den områdesvisa
samordningen och samverkan vid svåra
påfrestningar på samhället i fred bör i
ökad utsträckning kunna finansieras över
utgiftsområde 6 Försvar samt beredskap
mot sårbarhet. Vidare bör åtgärder för
att förstärka skyddet mot nukleära,
biologiska och kemiska hot samt för att
vka samhällets informationssäkerhet och
skydd mot IT-relaterade hot kunna
finansieras inom utgiftsområdet.
Skälen för regeringens bedömning är bl.a.
vad försvarsutskottet angav i betänkandet
(bet. 2001/02:FöU2) Försvarsbeslut för
2002-2004. Utskottet anförde då bl.a. att
det är rimligt att de resurser som
anvisas för att bygga upp en beredskap
inför krig och krigsfara även skall kunna
få användas för att förebygga särskilt
svåra påfrestningar på samhället i fred.
Utskottet framhöll att detta dock inte
innebär att resurser för investeringar
för svåra påfrestningar på samhället i
fred som i dag i första hand anvisas för
detta behov och därmed finansieras över
andra utgiftsområden skall finansieras
över utgiftsområde 6 Totalförsvar. Detta
är en viktig utgångspunkt för regeringens
bedömning.
I syfte att förbättra samhällets
resursanvändning bör åtgärder inom
beredskapen mot svåra påfrestningar på
samhället i fred och höjd beredskap
samordnas både vad avser verksamhet och
finansiering. Regeringen anser således
att utgiftsområde 6 Försvar samt
beredskap mot sårbarhet, när det gäller
höjd beredskap inom det civila försvaret
och svåra påfrestningar på samhället i
fred, bör finansiera
· investeringar avseende svåra
påfrestningar på samhället i fred som
samtidigt i hög grad stärker förmågan vid
höjd beredskap,
·
· övnings- och
utbildningsverksamhet som syftar till att
ge samhället tillräcklig
krishanteringsförmåga på lokal, regional
och nationell nivå för såväl svåra
påfrestningar på samhället i fred som
höjd beredskap,
·
· investeringar för höjd beredskap
samt
·
· viss internationell
fredsfrämjande och humanitär verksamhet.
·
Inom politikområdet Skydd och beredskap
mot olyckor och svåra påfrestningar bör
utgiftsområdet även fortsättningsvis
finansiera den verksamhet som Statens
räddningsverk bedriver inom
verksamhetsområdet skydd mot olyckor samt
Kustbevakningens verksamhet. Åtgärder
inom verksamhetsområdet svåra
påfrestningar bör liksom i dag i huvudsak
finansieras över andra utgiftsområden om
inte investeringen avser de områden som
anges ovan. I dessa fall finansieras
åtgärden över verksamhetsområdet det
civila försvaret.
Ambitionen är att de principer för
finansiering inom verksamhetsområdena
svåra påfrestningar och civilt försvar
även kommer att medföra en
produktivitetsökning avseende resultatet
av vidtagna åtgärder, dvs. en ökad grad
av robusthet och beredskap i förhållande
till mängden vidtagna åtgärder. Av detta
följer att de sammanlagda utgifterna för
ovan beskrivna åtgärder beräknas att
rymmas inom nu givna ramar för
utgiftsområdet.
Motion
I kommittémotion Fö21 (v) av Berit
Jóhannesson m.fl. framhålls att det i
många sammanhang har påtalats att de
åtgärder som görs i syfte att göra det
civila samhället och dess infrastruktur
robust också positivt påverkar vår
förmåga att möta den mest påfrestande
situationen - väpnat angrepp. Reger-
ingens uttalande om att resurserna skall
utformas efter behovet av höjd beredskap,
anser motionärerna vara ett steg bakåt i
diskussionen. Regeringens förslag - som
citeras i motionen - menar motionärerna
är otydliga.
Riksdagen bör därför uttala att de
anslag som tidigare anvisats för höjd
beredskap också skall kunna användas för
insatser som stärker samhällets beredskap
mot svåra påfrestningar då detta
väsentligen ökar förmågan att klara
ålagda uppgifter under höjd beredskap. En
möjlig förstärkning av denna innebörd
vore att betona att utgiftsområdets
resurser skall kunna användas för att
stärka samhällets säkerhet och beredskap
i vid mening, så länge som det är
säkerhetspolitiskt motiverade åtgärder
(yrkande 1).
Utskottets ställningstagande
Utskottet kan konstatera att en viktig
utgångspunkt i regeringens bedömning för
hur investeringar inom utgiftsområde 6
skall finansieras är utskottets uttalande
i denna fråga hösten 2001 (bet.
2001/02:FöU2 s. 27), som också återges
ovan.
Utskottet har därför inget principiellt
att invända mot vad regeringen i
propositionen anför om vilka verksamheter
utgiftsområde 6 Försvar samt beredskap
mot sårbarhet, när det gäller höjd
beredskap inom det civila försvaret och
svåra påfrestningar på samhället i fred,
bör finansiera.
För att förbättra samhällets
resursanvändning bör således åtgärder
inom beredskapen mot svåra påfrestningar
på samhället i fred och höjd beredskap
samordnas både vad avser verksamhet och
finansiering. Utskottet anser alltså att
anslag som anvisas för höjd beredskap
också skall kunna användas för insatser
som stärker beredskapen vid svåra
påfrestningar på samhället i fred.
Utskottet ser positivt på att
ambitionen är att de principer för
finansiering inom verksamhetsområdena
svåra påfrestningar och civilt försvar
även kommer att medföra en
produktivitetsökning avseende resultatet
av vidtagna åtgärder.
Mot bakgrund av vad utskottet ovan
anfört torde kommittémotion Fö21 (v)
yrkande 1 bli tillgodosett och avstyrks
därför av utskottet.
Ny anslagsstruktur för det civila
försvaret
Regeringen
Regeringen bedömer att verksamhetsområdet
det civila försvaret bör finansieras från
ett anslag. Vidare bör den föreslagna
Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen
för psykologiskt försvars
förvaltningsutgifter finansieras över ett
anslag för respektive myndighet.
Skälen för regeringens bedömning är bl.a.
att den planeringsstruktur som nu skapas
måste, för att kunna upprätthålla en
tillräcklig förmåga oavsett hotbild, vara
mer flexibel än den tidigare
funktionsindelningen. Det gäller såväl
själva indelningen av de i propositionen
beskrivna samverkansområdena som deras
finansiering.
Regeringens förslag till anslag för det
civila försvaret kommer i
budgetpropositionen för 2003 att ha sin
utgångspunkt i det planeringsunderlag som
Överstyrelsen för civil beredskap
utarbetat i samverkan med berörda
myndigheter och andra organ. I
fortsättningen kommer den i propositionen
redovisade Krisberedskapsmyndigheten att
lämna motsvarande underlag avseende
resursfördelningen per samverkansområde
och verksamhet som avses bedrivas av
myndigheter inom respektive
samverkansområde. Myndigheter och
kommuner kommer att delta i processen
genom att lämna förslag till verksamhet
som man avser att bedriva inom ett
samverkansområde. Förslagen vägs sedan
samman av Krisberedskapsmyndigheten i det
planeringsunderlag som skall lämnas till
regeringen.
I samverkansområdena ingår ett stort
antal myndigheter som tillsammans bidrar
till att kravet på förmåga tillgodoses.
Samtidigt är de olika områdena i viss mån
beroende av varandra. Det måste därför
vara möjligt att även under löpande
budgetår göra avvägningar såväl inom som
mellan respektive område. Regeringen
anser därför att verksamhetsområdet det
civila försvaret bör finansieras över ett
anslag.
När det gäller de avgifter som tas ut
inom elförsörjnings- och
telekommunikationsområdet och som
redovisas mot inkomsttitel på
statsbudgeten anvisas i dag motsvarande
belopp på anslag som disponeras av
Affärsverket svenska kraftnät respektive
Post- och telestyrelsen. Regeringen anser
att dessa myndigheter även i
fortsättningen bör disponera belopp
motsvarande avgiftsuttaget inom ramen för
det nya anslaget.
Genom att det inte kommer att finnas
någon myndighet motsvarande en
funktionsansvarig myndighet kommer det
att till stor del vara en uppgift för
Krisberedskapsmyndigheten att mot
bakgrund av regeringens beslutade
planeringsförutsättningar betala ut
belopp till de olika myndigheterna som
skall bedriva verksamhet inom respektive
samverkansområde. Detta hindrar inte att
regeringen genom villkor och
beloppsgränser kan öronmärka belopp för
särskilt prioriterade verksamheter eller
angelägna projekt. Det är enligt
regeringen angeläget att
Krisberedskapsmyndigheten ges möjligheter
att bli den mycket väsentliga del av den
nya krishanteringsstrukturen som avsetts.
Myndighetens här angivna befogenhet att
påverka resursfördelningen är en sådan
möjlighet.
Ansvarsfördelningen mellan
Krisberedskapsmyndigheten och andra
berörda myndigheter skall vara tydlig.
Berörda myndigheter skall i god tid ges
tydliga och rimliga
planeringsförutsättningar.
Utöver det nya anslaget för det civila
försvaret bör för
Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen
för psykologiskt försvar anvisas var sitt
anslag avseende utgifter för
myndigheternas förvaltning.
Mot bakgrund av ovanstående avser
regeringen således i budgetpropositionen
för 2003 föreslå riksdagen att anvisa tre
anslag inom det civila försvaret i
stället för nuvarande tio.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har inget att erinra mot vad
regeringen i propositionen anför om en ny
anslagsstruktur för det civila försvaret.
Ersättning till kommuner och landsting
Regeringen
Regeringen avser att under 2002 besluta
om förhandling med Svenska
Kommunförbundet om ersättningen till
kommunerna mot bakgrund av att de
regionala mål- och riskanalyserna för
planeringen av verksamhet vid höjd
beredskap skall ses över samt mot
bakgrund av behovet av planering vid
svåra påfrestningar på samhället i fred.
Förhandlingen skall beakta förslagen från
Utredningen om kommuners och landstings
beslutsfattande vid extraordinära
fredstida händelser i samhället avseende
riskplanering och den fortsatta
beredningen av dessa och ske i enlighet
med den kommunala finansieringsprincipen.
Utredningens förslag ligger i linje med
förslaget från Sårbarhets- och
säkerhetsutredningen.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har inget att erinra mot vad
regeringen i propositionen anför om
ersättning till kommuner och landsting.
En struktur vid fredstida krishantering
och för civilt försvar
Myndigheternas ansvar m.m.
Utskottets bedömning och förslag i
korthet
Utskottet anser att det fortsatta
arbetet när det gäller lagstiftningen
på området bör genomföras sektorsvis
för att på så sätt säkerställa
kvaliteten i den helhetssyn som skall
prägla arbetet. Utskottet ser det som
angeläget att få en samlad
författningsmässig lösning presenterad
av ansvarsförhållandena m.m. vid en
svår påfrestning på samhället i fred.
Utskottet, som är väl medvetet om att
frågan är komplex och behöver grundligt
övervägas, förutsätter dock att
regeringen nu vidtar vissa
författningsmässiga åtgärder utifrån
ett helhetsperspektiv när det gäller
ansvar, skyldigheter och befogenheter
vid svåra påfrestningar på samhället i
fred.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motionerna Fö2 (m) yrkande 2 och Fö19
(kd) yrkande 2.
Regeringen
Regeringen bedömer att alla statliga
myndigheter bör, i syfte att stärka
krishanteringsförmågan, analysera om det
finns sådan sårbarhet eller sådana risker
inom myndighetens ansvarsområde som
mycket allvarligt kan nedsätta förmågan
hos verksamheten inom området.
Samtliga statliga myndigheter bör vara
skyldiga att i sin verksamhet beakta
totalförsvarets krav. De bör även planera
för att under höjd beredskap kunna
fortsätta verksamheten så långt det är
möjligt med hänsyn till personaltillgång
och övriga förhållanden. Regeringen anser
att det finns skäl att peka ut ett antal
statliga myndigheter som skall åläggas
ett särskilt ansvar för att vidta de
förberedelser som behövs för att möta
svåra påfrestningar på samhället i fred
och inför höjd beredskap.
Skälen för regeringens bedömning är bl.a.
att varje statlig myndighet bör för att
stärka sin krishanteringsförmåga ha till
uppgift att genomföra en analys av den
sårbarhet eller de risker som kan finnas
inom myndighetens ansvarsområde och som
mycket allvarligt kan nedsätta förmågan
hos verksamheten inom området
(sårbarhetsanalys). Analysen bör årligen
uppdateras och redovisas till
Regeringskansliet. Sårbarhetsanalysen
skall avse sådana tillstånd som kan
uppstå när en eller flera händelser
utvecklar sig eller trappas upp till att
omfatta flera delar av samhället.
Tillståndet skall vara av en sådan
omfattning att det uppstår allvarliga
störningar i viktiga samhällsfunktioner
som kräver att insatser från flera olika
myndigheter och organ samordnas för att
man skall kunna hantera situationen och
därmed begränsa konsekvenserna.
Regeringen anser att ett antal
samverkansområden bör fastställas. Inom
dessa områden bör myndigheter pekas ut
och ges ett särskilt ansvar i vissa
situationer. Ansvaret kan innefatta att
planera och vidta de förberedande
åtgärder som krävs för att minska risken
för att en svår påfrestning uppkommer
samt för att kunna hantera en sådan
situation om den ändå skulle inträffa.
Myndigheterna kan även få till uppgift
att genomföra de förberedelse- och
anpassningsåtgärder som krävs för att
verksamheten helt eller delvis skall
kunna upprätthållas vid höjd beredskap.
En utpekad myndighet, nedan benämnd
samverkansmyndighet, bör alltså kunna
tilldelas ett särskilt ansvar vad gäller
svåra påfrestningar och/eller vid höjd
beredskap. Några myndigheter kan få ett
särskilt ansvar vid svåra påfrestningar,
andra enbart vid höjd beredskap och vissa
vid såväl svåra påfrestningar som vid
höjd beredskap.
Regeringen anser att ingen myndighet
skall pekas ut som ansvarig för den
övergripande planeringen inom respektive
område. De utpekade myndigheterna bör ha
ett gemensamt ansvar för att säkerställa
planeringen inom området.
Samverkansmyndigheter, som särskilt
pekas ut, bör ha ansvar för att planera
och vidta förberedelser för att förebygga
svåra påfrestningar på samhället i fred
och i det fall de inträffar begränsa
deras verkningar. Myndigheterna bör
samverka med andra berörda myndigheter,
landsting, kommuner, sammanslutningar och
näringslivet. De bör även ta initiativ
till forsknings- och utvecklingsinsatser
inom verksamhetsområdet. Om en svår
påfrestning inträffar bör de hålla
regeringen informerad om
händelseutvecklingen.
Samtliga statliga myndigheter bör vara
skyldiga att i sin verksamhet beakta
totalförsvarets krav. De bör även planera
för att under höjd beredskap kunna
fortsätta verksamheten så långt det är
möjligt med hänsyn till personaltillgång
och övriga förhållanden. Planeringen bör
ske i samverkan med andra berörda
myndigheter, landsting, kommuner,
sammanslutningar och näringsidkare.
Regeringen anser att vad som ovan har
anförts om myndigheters ansvar och
skyldigheter bör regleras i en förordning
som omfattar såväl fredstida kriser som
höjd beredskap för att understryka vikten
av en helhetssyn i planeringen. I en
bilaga till förordningen bör anges vilka
samverkansområden som skall finnas och
vilka myndigheter som skall ingå i
respektive samverkansområde. Närmare
föreskrifter för verkställigheten av
förordningens bestämmelser bör den nya
Krisberedskapsmyndigheten få utfärda.
Nuvarande funktionsindelning upphör
därmed att gälla från halvårsskiftet
2002.
Motioner
I två kommittémotioner - Fö2 (m) yrkande
2 av Henrik Landerholm m.fl. och Fö19
(kd) yrkande 2 av Åke Carnerö m.fl. tas
frågor upp som rör regelsy-stemet i det
nya krishanteringssystemet.
I motion Fö2 (m) framhålls att den
utveckling som vi har sett under de
senaste åren och som vi ser framför oss
gör emellertid gränsen mellan det
fredstida behovet av resurser som kan
användas vid olika fredstida
påfrestningar och de
totalförsvarsresurser som anskaffas för
krigsfara och krig är på väg att suddas
ut. Inte bara av det skälet att det
alltid är svårt att förutsäga om en
händelse är en begränsad påfrestning
eller om den är ett första steg i en mer
allvarlig påfrestning på samhället som
innebär krigsfara eller att krig
utbryter.
Nuvarande regelsystem medger emellertid
inte en smidig övergång mellan
påfrestningar på det fredstida samhället
och den situation som uppkommer vid
krigsfara eller i krig. Det är därför
nödvändigt att utveckla och förtydliga
regelsystemet så att en smidig övergång
kan ske samtidigt som alla
samhällsresurser effektivt kan utnyttjas
då samhället och dess medborgare utsätts
för påfrestningar. Denna utveckling och
förtydligande av regelsystemet är
särskilt nödvändigt för kommuner och
länsstyrelser.
I motion Fö19 (kd) framhålls att ett
sammanhållet krishanteringssystem utifrån
en helhetssyn som baseras på
områdesansvaret hos kommuner,
länsstyrelser och regering bör stärka
samhällets förmåga att hantera kriser som
berör många samhällssektorer. De olika
myndigheterna måste därför få det mandat
och de resurser som krävs för att kunna
genomföra ett effektivt säkerhets- och
beredskapsarbete. Det är därför viktigt
att i lagar och förordningar konkretisera
de förändringar som krävs för att
förverkliga det nya
krishanteringssystemet. Kristdemokraterna
anser att regeringen skall återkomma till
riksdagen med ett konkret och heltäckande
förslag på de lag- och regelförändringar
som krävs i sammanhanget.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har behandlat frågan om ansvar
och befogenheter vid en svår påfrestning
vid flera tillfällen och då bl.a.
understrukit det angelägna i att
skyndsamt åtgärda oklarheter i
ledningskedjans ansvarsförhållanden vid
svåra påfrestningar på samhället i fred.
Vid utskottets senaste behandling av
denna fråga (bet. 2000/01:FöU5 s. 9-10)
anfördes bl.a. att regeringen i mars
1999, bl.a. mot bakgrund av utskottets
tidigare uttalanden i denna fråga,
beslutat att Regeringskansliet
departementsvis skall utföra en genomgång
av behov av åtgärder och
författningsreglering inom de områden som
kan bli berörda vid en svår påfrestning.
I propositionen redovisar nu regeringen
bakgrunden till de s.k.
sektorsgenomgångarna och anför bl.a. att
införandet av en övergripande
lagstiftning, som ger myndigheter
befogenheter i fredstida kriser som inte
är att betrakta som olyckshändelser i
räddningstjänstlagens mening, har
diskuterats vid olika tillfällen. En del
av de situationer som då avsetts omfattar
svåra påfrestningar på samhället i fred.
Enligt vad regeringen också redovisar i
propositionen ger inte regeringsformen
utrymme för någon form av generell
fullmaktslagstiftning som även omfattar
fredstida förhållanden.
Utskottet anser att det fortsatta
arbetet när det gäller lagstiftningen på
området bör genomföras sektorsvis för att
på så sätt säkerställa kvaliteten i den
helhetssyn som skall prägla arbetet.
Utskottet vill i sammanhanget också
peka på den särskilde utredarens förslag
i betänkandet Extraordinära händelser i
kommuner och landsting (SOU 2001:105). I
betänkandet föreslås att en särskild lag
skall stiftas om förfarandet, kompetens
m.m. i kommuner och landsting vid
extraordinära händelser. Enligt den
föreslagna lagen skall en särskild
krisledningsnämnd, som kan utgöras av
kommunstyrelsen, träda i funktion vid
extraordinära händelser.
Krisledningsnämnden får överta
verksamhetsområden eller delar därav från
andra nämnder i den utsträckning som
fullmäktige har beslutat för nämnden.
Betänkandet remissbehandlas för
närvarande.
Utskottet instämmer i regeringens
bedömning att samtliga statliga
myndigheter bör vara skyldiga att i sin
verksamhet beakta totalförsvarets krav.
Det finns således skäl att peka ut ett
antal statliga myndigheter som skall
åläggas ett särskilt ansvar för att vidta
de förberedelser som behövs för att möta
svåra påfrestningar på samhället i fred
och inför höjd beredskap.
Utskottet ser därför mycket positivt på
att regeringen anser att myndigheters
ansvar och skyldigheter bör regleras i en
förordning som omfattar såväl fredstida
kriser som höjd beredskap för att
understryka vikten av en helhetssyn i
planeringen.
Utskottet anser att de frågor som
motionärerna pekar på alltjämt är mycket
viktiga. Utskottet ser det som angeläget
att få en samlad författningsmässig
lösning presenterad av
ansvarsförhållandena m.m. vid en svår
påfrestning på samhället i fred.
Utskottet, som är väl medvetet om att
frågan är komplex och behöver övervägas
grundligt, förutsätter dock att
regeringen nu vidtar vissa
författningsmässiga åtgärder utifrån ett
helhetsperspektiv när det gäller ansvar,
skyldigheter och befogenheter vid svåra
påfrestningar på samhället i fred.
Något uttalande från riksdagens sida
utöver vad utskottet ovan anfört anser
utskottet därför inte vara påkallat.
Kommittémotionerna Fö2 (m) yrkande 2 och
Fö19 (kd) yrkande 2 avstyrks av
utskottet.
Samverkansområden
Regeringen
Regeringen bedömer för att möjliggöra en
effektiv planering av särskilt viktiga
verksamheter avseende svåra påfrestningar
på samhället i fred respektive vid höjd
beredskap att dessa verksamheter bör
delas in i samverkansområden. Indelningen
av myndigheterna i samverkansområden bör
ske utifrån en bedömning av det inbördes
sambandet mellan deras verksamheter. De
utpekade områdena och myndigheterna bör
kunna ändras över tiden med hänsyn till
samhällsutvecklingen och förändringen av
de risker som samhället kan tänkas
utsättas för.
Skälen för regeringen bedömning är att
regeringen anser att vissa statliga
myndigheter inom de olika
samverkansområdena bör åläggas ett
särskilt ansvar.
Regeringen anser att en indelning i
samverkansområden bör vara flexibel i den
meningen att nya områden skall kunna
tillföras eller att ett område skall
kunna utgå om samhällsutvecklingen och
förhållandena förändrats i något
avseende. Detsamma bör gälla för de
myndigheter som ingår i ett samverk-
ansområde. Indelningen i områden skall
inte innebära en begränsning utan
samverkan mellan de olika områdena kommer
självfallet att behöva ske. Särskilt
gäller detta den samplanering som krävs
av sjukvårdens insatser vid spridning av
t.ex. allvarliga smittämnen och giftiga
kemikalier.
Regeringen anser att det för närvarande
bör finnas en planering inom följande
områden:
· teknisk infrastruktur,
·
· transporter,
·
· spridning av allvarliga
smittämnen, giftiga kemikalier och
radioaktiva ämnen,
·
· ekonomisk säkerhet,
·
· områdesvis samordning, samverkan
och information samt
·
· skydd, undsättning och vård.
·
De fyra första områdena kan sägas
kännetecknas av att det är områden som är
särskilt känsliga för störningar och där
störningarna medför stora konsekvenser
för samhället.
De två sista områdena blir i stort sett
alltid berörda vid en svår påfrestning
och vid höjd beredskap. Därför bör det
inom dessa områden finnas en förmåga att
samverka i en krissituation. När det
gäller räddningstjänst, hälso- och
sjukvård samt polisverksamhet utgör de
grundläggande verksamheter för att minska
konsekvenserna för samhället om en svår
fredstida påfrestning skulle inträffa och
vid höjd beredskap.
Verksamheten inom de föreslagna
samverkansområdena skall ersätta den
planering som hittills har skett inom
ramen för det civila försvarets
funktionsindelning. Den skall också
ersätta den särskilda planeringen
avseende svåra påfrestningar på samhället
i fred.
Den förordning om myndigheternas ansvar
som regeringen avser att utfärda skall
endast reglera de statliga myndigheternas
verksamhet. För att lösa sina uppgifter
måste myndigheterna samverka med berörda
kommunala organ, sammanslutningar och
näringsidkare. I detta arbete är det
viktigt att ta till vara de resurser som
finns inom näringslivet och de frivilliga
försvarsorganisationerna.
Frivilliga insatser är uttryck för
folkligt engagemang och utgör en viktig
del av samhällets beredskap. Den
frivilliga verksamheten är ett nödvändigt
inslag i samhällets beredskap. För att
skapa en bättre krishanteringsförmåga,
och framför allt för att skapa ett robust
och motståndskraftigt samhälle, bör såsom
regeringen tidigare har nämnt denna typ
av engagemang uppmuntras och tas till
vara i det reformerade
krishanteringssystemet.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har inget att erinra mot vad
regeringen i propositionen anför om
samverkansområden.
Ny myndighet med planeringsuppgifter för
beredskapen mot svåra påfrestningar på
samhället i fred och vid höjd beredskap
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen
godkänner regeringens förslag att
inrätta en ny myndighet med
planeringsuppgifter för beredskapen mot
svåra påfrestningar på samhället i fred
och vid höjd beredskap den 1 juli 2002.
Utskottet föreslår också att riksdagen
antar regeringens förslag till lag om
ändring i plan- och bygglagen
(1987:10).
Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motionerna Fö18 (m) yrkande 2, Fö19
(kd) yrkande 5, Fö20 (fp) yrkandena 3
och 4, Fö22 (s, c), Fö217 (kd) samt
Fö271 (s).
Regeringen
Regeringen föreslår att en ny myndighet
med samordnande planeringsuppgifter vad
avser beredskapen mot svåra påfrestningar
på samhället i fred och vid höjd
beredskap skall inrättas den 1 juli 2002.
Regeringen anser att den nya myndigheten
bör ha namnet Krisberedskapsmyndigheten.
Regeringen föreslår också att
Överstyrelsen för civil beredskap inte
längre skall ha möjlighet att med stöd av
13 kap. 7 § plan- och bygglagen (1987:10)
överklaga beslut om lov eller
förhandsbesked inom skydds- eller
säkerhetsområden.
Krisberedskapsmyndigheten skall i stället
ha motsvarande möjlighet att överklaga
beslut.
I propositionen anger regeringen som skäl
för förslaget om att inrätta en ny
myndighet att riksdagen hösten 2001
beslutade med anledning av regeringens
förslag att Överstyrelsen för civil
beredskap skall läggas ned den 30 juni
2002 (prop. 2001/02:10, bet.
2001/02:FöU2, rskr. 2001/02:91).
Riksdagen gav regeringen som sin mening
till känna att det bör vara en uppgift
för riksdagen att besluta om inrättandet
av den nya planeringsmyndigheten. Av
utskottets betänkande framgår att
utskottet såg det som utomordentligt
angeläget att den nya
planeringsmyndigheten kan börja sin
verksamhet i omedelbar anslutning till
att Överstyrelsen för civil beredskap
läggs ned.
Som skäl för förslaget att ändra i plan-
och bygglagen anför regeringen bl.a. att
eftersom Överstyrelsen för civil
beredskap skall läggas ned måste
myndigheten tas bort från 13 kap. 7 §
lagen.
Krisberedskapsmyndigheten skall ha
samordnande planeringsuppgifter för
beredskapen mot svåra påfrestningar på
samhället i fred och civilt försvar.
Regeringen anser därför att den nya
myndigheten bör ha möjlighet att
överklaga beslut om lov eller
förhandsbesked inom skydds- eller
säkerhetsområden. Förslaget om ändring i
plan- och bygglagen medför inte några
kostnadskonsekvenser. Lagändringen skall
träda i kraft den 1 juli 2002.
Regeringen anser att
Krisberedskapsmyndighetens uppgift bör
vara att verka för en samordning i
planeringen vad gäller
verksamhetsområdena svåra påfrestningar
och det civila försvaret. Regeringen
anser att den nya
Krisberedskapsmyndigheten skall
lokaliseras till Stockholm. Regeringen
tar därmed fasta på vad försvarsutskottet
uttalade i yttrandet 1999/2000:FöU4y.
Verksamheten vid den enhet som
Överstyrelsen har fått regeringens
uppdrag att organisera i Sollefteå bör
ingå i Krisberedskapsmyndigheten fr.o.m.
den 1 juli 2002 och även fortsättningsvis
bedrivas i Sollefteå. Utredaren skall
enligt direktiven överväga om ytterligare
funktioner skall överföras från
Stockholmsregionen till Sollefteå.
I propositionen redovisar regeringen
sin syn på vilka uppgifter som den nya
myndigheten bör ha. I det följande
återges ett sammandrag av dessa.
Krisberedskapsmyndigheten bör i nära
samarbete och tillsammans med ansvariga
samhällsorgan verka för att stärka och
samordna samhällets krishantering, bl.a.
genom analys av omvärldsutvecklingen. Den
bör också på begäran kunna ge stöd till
ansvariga myndigheter om en allvarlig
kris uppstår. Gränsdragningen mellan
Krisberedskapsmyndigheten och övriga
myndigheters ansvar skall emellertid vara
tydlig.
Krisberedskapsmyndigheten bör svara för
övergripande analyser av
samhällsutveckling, omvärldsförhållanden,
beroendeförhållanden mellan viktiga
samhällsfunktioner och deras sårbarhet,
övergripande sektoranalyser i samverkan
med berörda myndigheter samt övergripande
samordning av forsknings- och
utvecklingsarbete.
Krisberedskapsmyndigheten bör särskilt
verka för att med bibehållande av
ansvarsprincipen stärka
krishanteringsförmågan hos länsstyrelser
och kommuner. Myndigheten bör ha förmåga
att vid en svår påfrestning på samhället
i fred kunna bistå Regeringskansliet med
främst områdesvisa lägesredovisningar, om
Regeringskansliet så begär.
Krisberedskapsmyndigheten bör i sitt
arbete tillvarata kompetens som redan
finns inom andra myndigheter och
organisationer. Myndigheten skall
exempelvis inte bygga upp en egen
forskningsresurs utan utnyttja befintliga
resurser vid t.ex. universitet, högskolor
och andra forskningsinstitut samt
myndigheter.
Krisberedskapsmyndigheten bör ha en
beredskap för att kunna stödja
Regeringskansliet vad avser
internationellt arbete, bl.a. i frågor
rörande EU:s krishantering, i de
avseenden uppgifterna omfattar
Krisberedskapsmyndighetens nationella
ansvarsområden. Krisberedskapsmyndigheten
bör även inom ramen för sitt
ansvarsområde kunna ha uppgifter inom
EU:s område Civil protection.
Krisberedskapsmyndigheten bör vidare ha
en förmåga att stödja Regeringskansliet i
det löpande PFF-arbetet.
Krisberedskapsmyndigheten bör ha ett
särskilt ansvar för att samordna de
uppdrag och det organisationsstöd som ges
till de frivilliga
försvarsorganisationerna för de behov av
frivillig personal som föreligger inom
det civila försvaret och under en svår
påfrestning på samhället i fred.
Uppdragen skall ges av
Krisberedskapsmyndigheten till de
frivilliga försvarsorganisationerna i
nära samverkan med ansvariga myndigheter.
Krisberedskapsmyndigheten bör ha ett
sammanhållande myndighetsansvar för
samhällets informationssäkerhet.
Till Krisberedskapsmyndigheten bör
knytas ett råd för samverkan med
näringslivet. Rådet bör vara sammansatt
på ett sådant sätt och ha sådana
uppgifter att det blir en väsentlig
faktor i myndighetens arbete med att
utveckla samverkansformer mellan
offentlig sektor och näringsliv på
området. Myndigheter som ingår i
samverkansområden bör utveckla samarbetet
med näringslivet inom sina respektive
ansvarsområden.
Regeringen anser att
Krisberedskapsmyndigheten bör ha
uppgifter inom informationsberedskapen.
Den verksamhet som Styrelsen för
psykologiskt försvar bedriver för att
skapa förutsättningar för en god förmåga
att säkerställa en konkret och
fullständig myndighetsinformation bör
därför överföras till
Krisberedskapsmyndigheten. Detsamma bör
gälla Styrelsens nuvarande uppgift att
bedriva och medverka i utbildning.
Styrelsen för psykologiskt försvar
kommer i fortsättningen att bedriva
verksamhet inom främst områdena
massmedieberedskap och
totalförsvarsinformation. Därutöver skall
Styrelsen för psykologiskt försvar
fullgöra reger-ingens informationsuppdrag
med anknytning till M/S Estonias
förlisning.
Motioner
I kommittémotion Fö18 (m) av Henrik
Landerholm m.fl. anser motionärerna att
inrättandet av en ny planeringsmyndighet
för att ersätta ÖCB är en rimlig
utveckling. Myndigheten bör vara en
renodlad stabsmyndighet, och man bör
överväga att inordna den i
Regeringskansliet. Avvägning och ledning
av myndigheter är enligt vår uppfattning
ett ansvar som bör tas av den regering
som i enlighet med regeringsformen har
att styra riket. Det mest angelägna är
att det sker en samordning av
ledningsfunktionerna och att ledningen
har en klar utformning som i sin tur får
genomslag på länsnivå och kommunal nivå
(yrkande 2).
I kommittémotion Fö20 (fp) av Runar
Patriksson och Eva Flyborg anser
motionärerna att det är av stor vikt att
den kommande Krisberedskapsmyndigheten
får hela den bredd som Sårbarhets- och
säkerhetsutredningen förutsatte.
Folkpartiet liberalerna anser i likhet
med Svenska Kommunförbundet dessutom att
det är olyckligt att inte ta steget fullt
ut och lägga ned inte bara Överstyrelsen
för civil beredskap utan även Styrelsen
för psykologiskt försvar och Statens
räddningsverk, som likaså i tillämpliga
delar kan ersättas med den nya
Krisberedskapsmyndigheten. Det skulle
minska revirtänkande och revirbevakande
och leda till förbättrad
kostnadseffektivitet. Folkpartiet
liberalerna vidhåller denna uppfattning,
vilken riksdagen bör ge regeringen till
känna (yrkandena 3 och 4).
I kommittémotion Fö19 (kd) av Åke Carnerö
m.fl. framhåller motionärerna att en
effektiv informationsförmedling blir
avgörande för om myndigheterna lyckas
lösa planerade åtgärder vid kriser och i
krig. Informationsverksamheten måste
därför prioriteras högt inom det nya
krishanteringssystemet och det civila
försvaret. I en alltmer komplex
samhällsutveckling blir det i framtiden
troligen än viktigare att kartlägga och
analysera opinioner. Styrelsen för
psykologiskt försvar (SPF) har genom
återkommande opinionsundersökningar sedan
starten 1952 förmedlat medborgarnas syn
inom områdena säkerhetspolitik och
försvar. Med tanke på en breddad hotbild
finns det behov av att utröna
medborgarnas inställning i en rad
samhällsfrågor. Kristdemokraterna anser
därför att SPF som fristående från
Krisberedskapsmyndigheten även i
fortsättningen bör bedriva forskning inom
områdena opinionsanalys, förtroende och
trovärdighet samt massmedier (yrkande 5).
I kommittémotion Fö271 (s) av Jan
Björkman m.fl. efterfrågas en bättre
samordning av räddningsinsatser på
nationell nivå. I motionen anförs att
Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB)
flera gånger har tagit initiativ till att
försöka samordna olika myndigheter, men
utan framgång. Livsmedelsverket ansvarar
för att dricksvattnet har en
tillfredsställande kvalitet. ÖCB svarar
för bidragsgivning till reservanordningar
för kommunalteknisk försörjning. Statens
räddningsverk har ett ansvar för vatten
för att släcka bränder. Ingen har ett
samlat ansvar.
Det går att hitta en rad andra exempel
på den bristfälliga eller obefintliga
samordningen vid översvämningar eller
andra typer av naturkatastrofer eller
allvarliga olyckor som drabbar många
människor. Regeringen bör därför ta
initiativ i syfte att få en bättre
samordning på nationell nivå och där det
totala ansvaret läggs hos en myndighet.
I motion Fö217 (kd) av Yvonne Andersson
anförs att EU har som syfte att verka
fredsbevarande. Det är inte likgiltigt
vilken strategi som väljs och vilka
ställningstaganden som görs i EU i
samband med en katastrof. Det torde
därför vara i allra högsta grad
väsentligt att grundligt överväga vilka
gemensamma principer som bör vara
vägledande när en katastrof av något slag
drabbar EU.
Det är hög tid att såväl inom landet
som i EU-sammanhang diskutera vilka
principer som skall vara vägledande vid
katastrofer. Vi måste till exempel komma
överrens om vad som skall gälla på
internationellt vatten.
I flerpartimotion Fö22 (s, c) av Hans
Stenberg och Birgitta Sellén anförs att
det i propositionen föreslås inrättande
av en ny Krisberedskapsmyndighet. I
propositionen föreslås att den nya
myndigheten skall lokaliseras till
Stockholm. Detta aktualiserar på nytt den
stora koncentrationen av myndigheter till
Stockholmsregionen. Enligt tidigare
riksdagsbeslut skall det alltid prövas om
nya myndigheter kan lokaliseras utanför
Stockholmsområdet. I de fall statliga
myndigheter tidigare lokaliserats utanför
storstadsregionerna har det i de allra
flesta fall visat sig vara mycket
lyckosamt. De ökade resekostnader som kan
uppstå i sådana fall uppvägs mer än väl
av de vinster som uppstår i form av
billigare lokalkostnader och lägre
personalomsättning.
Propositionen aktualiserar än en gång
behovet av en ordentlig översyn av vilka
statliga myndigheter som kan lokaliseras
utanför huvudstadsregionen. Regeringen
bör därför göra en genomgripande
genomgång av vilka statliga myndigheter
som kan lokaliseras utanför
Stockholmsregionen. En sådan översyn bör
omfatta både nya och befintliga
verksamheter.
Utskottets ställningstagande
Med anledning av yrkandet i motion Fö18
(m) om att Krisberedskapsmyndigheten bör
vara en renodlad stabsmyndighet och att
överväganden bör göras att inordna den i
Regeringskansliet vill utskottet anföra
följande.
I propositionen redovisar regeringen
sin syn på hur Krisberedskapsmyndighetens
roll och verksamhet skall utformas. Som
utskottet ser det ligger denna syn väl i
linje med vad riksdag och regeringen
tidigare uttalat om utformningen av den
nya strukturen för samhällets
krishantering.
Av propositionen framgår också bl.a.
att Krisberedskapsmyndigheten särskilt
skall verka för att med bibehållande av
ansvarsprincipen stärka
krishanteringsförmågan hos länsstyrelser
och kommuner. Myndigheten bör ha förmåga
att vid en svår påfrestning på samhället
i fred kunna bistå Regeringskansliet med
främst områdesvisa lägesredovisningar, om
Regeringskansliet så begär.
Enligt utskottets mening kommer den nya
myndigheten att få en nyckelroll i den
samordnande planeringen vad gäller
verksamhetsområdena svåra påfrestningar
och det civila försvaret. I en sådan roll
är naturligtvis samordning av
ledningsfunktionerna central och torde få
genomslag på sätt som efterfrågas i
motionen.
Mot bakgrund av vad utskottet ovan
anfört avstyrker utskottet kommittémotion
Fö18 (m) yrkande 2.
Med anledning av motion Fö20 (fp) yrkande
4 om att lägga ned Överstyrelsen för
civil beredskap, Styrelsen för
psykologiskt försvar och Statens
räddningsverk vill utskottet framhålla
att i november 2001 (bet. 2001/02:FöU2 s.
28-29) behandlade utskottet ett
likalydande yrkande.
Utskottet avstyrkte yrkandet med
hänvisning till att utskottet inte haft
något att invända mot regeringens förslag
om att lägga ned Överstyrelsen för civil
beredskap den 30 juni 2002 och att en ny
myndighet inrättas med samordnande
planeringsuppgifter vad avser beredskap
både mot svåra påfrestningar på samhället
i fred och för civilt försvar. Utskottet
ansåg sig därför bl.a. inte kunna
tillstyrka yrkandet om att även Styrelsen
för psykologiskt försvar och Statens
räddningsverk läggs ned för att av dessa
och Överstyrelsen för civil beredskap
bilda en ny myndighet.
Utskottet har inte heller denna gång
något att invända mot regeringens förslag
utan tillstyrker vad regeringen i
propositionen föreslår om inrättandet av
Krisberedskapsmyndigheten. Utskottet
avstyrker således kommittémotion Fö20
(fp) yrkandena 3 och 4.
I motion Fö19 (kd) tas frågan om en
effektiv informationsförmedling upp.
Utskottet delar motionärernas uppfattning
om att informationsberedskapen är en
mycket viktig verksamhet inom det nya
krishanteringssystemet och det civila
försvaret. Utskottet utgår därför ifrån
att det är mot den bakgrunden som
regeringen anser att
Krisberedskapsmyndigheten bör ha
uppgifter inom informationsberedskapen.
Utskottet delar denna syn och anser att
den verksamhet som Styrelsen för
psykologiskt försvar bedriver för att
skapa förutsättningar för en god förmåga
att säkerställa en konkret och
fullständig myndighetsinformation bör
överföras till Krisberedskapsmyndigheten.
Utskottet bedömer att en överföring av
uppgifter i enlighet med var reger-ingen
förordar i propositionen torde leda till
en effektiv informationsförmedling inom
det nya krishanteringssystemet och det
civila försvaret. Utskottet avstyrker
sålunda kommittémotion Fö19 (kd) yrkande
5.
Med anledning av yrkandet i motion Fö271
(s) en bättre samordning av
räddningsinsatser på nationell nivå vill
utskottet framhålla att den nya
Krisberedskapsmyndighetens uppgift bl.a.
bör vara att verka för en samordning i
planeringen vad gäller
verksamhetsområdena svåra påfrestningar
och det civila försvaret. Vidare framgår
det att myndigheten bör i nära samarbete
och tillsammans med ansvariga
samhällsorgan verka för att stärka och
samordna samhällets krishantering, bl.a.
genom analys av omvärldsutvecklingen. Den
bör också på begäran kunna ge stöd till
ansvariga myndigheter om en allvarlig
kris uppstår.
Som utskottet ser det kommer
Krisberedskapsmyndighetens uppgifter att
ligga i linje med vad som efterfrågas i
motionen. Motion Fö271 (s) avstyrks
sålunda av utskottet.
Med anledning av yrkandet i Fö217 (kd)
vill utskottet anföra följande.
Räddningstjänstfrågorna inom EU har
samordnats sedan Sverige blev medlem i EU
år 1995. Efter ett rådsbeslut år 1999
inrättades ett femårigt handlingsprogram
för räddningstjänstfrågor till och med år
2004. Handlingsprogrammet, som bl.a.
bereds och handläggs av Kommittén för
räddningstjänst, omfattar områden såsom
information till allmänheten,
förebyggande arbete, katastrofmedicin,
expertutbyte m.m. Ett resultat av
genomförandet av handlingsprogrammet är
bl.a. införandet av det gemensamma
larmnumret 112.
I september år 2000 lade Europeiska
kommissionen fram ett förslag till
mekanism för att underlätta ett förstärkt
samarbete vid biståndsinsatser inom
räddningstjänsten. Mekanismen som består
av fem delar har nu antagits av rådet och
träder i kraft år 2002. Som exempel kan
utskottet nämna att en del utgör ett
övervaknings- och informationscentrum
inom kommissionen för att följa
händelseutvecklingen och tillhandahålla
information, en annan del arbetar med ett
utbildningsprogram för att förbättra
krishanteringsförmågan samt samarbetet
och kunskapsspridningen mellan
insatsstyrkorna och ytterligare en del
med ett gemensamt system för
kommunikation mellan medlemsstaternas
räddningstjänstmyndigheter och berörda
enheter inom kommissionen i
nödsituationer.
Utskottet bedömer att de frågor som
motionären pekar på torde ligga inom
ramen för det samarbete som nu startats
upp inom EU på räddningstjänstområdet.
Utskottet avstyrker därför motion Fö217
(kd).
I motion Fö22 (s, c) tas frågan om den
nya Krisberedskapsmyndighetens
lokalisering upp. Utskottet vill
framhålla att utskottet i ett yttrande
(1999/2000:FöU4y) till näringsutskottet
uttalat sig i frågan om Överstyrelsen för
civil beredskaps lokalisering (ÖCB).
Utskottet uttalade därvid bl.a. att
frågan om ÖCB:s lokalisering noga
övervägts och att regeringen i denna
fråga beaktar vad statsmakterna tidigare
uttalat. Vidare att utskottet vid flera
tillfällen avvisat en omlokalisering av
ÖCB med hänsyn till förutsättningarna att
kunna utföra sina uppgifter. En
omlokalisering av viktiga myndigheter
inom det civila försvaret är - i likhet
med inom det militära försvaret - av
central betydelse för riksdagen.
Utskottet utgick därför ifrån att en
sådan fråga kommer att bli föremål för
riksdagens överväganden och beslut.
Utskottet kan nu konstatera att
regeringen anser att den nya
Krisberedskapsmyndigheten skall
lokaliseras till Stockholm. Regeringen
tar därmed fasta på vad utskottet
tidigare uttalat i denna fråga.
Utskottet vill därtill erinra om att
riksdagen lagt fast vissa principer när
det gäller statliga myndigheters
lokalisering (bet. 1999/2000:NU10 och
bet. 2001/02:NU4). Utskottet finner inte
anledning att initiera en omprövning av
dessa principer.
Mot bakgrund av det ovan anförda
avstyrker utskottet motion Fö22 (s, c).
Utskottet har inget att erinra mot vad
regeringen i propositionen anför om en
struktur vid fredstida krishantering och
för civilt försvar. Utskottet föreslår
att riksdagen godkänner regeringens
förslag att inrätta en ny myndighet med
planeringsuppgifter för beredskapen mot
svåra påfrestningar på samhället i fred
och vid höjd beredskap den 1 juli 2002.
Utskottet föreslår också att riksdagen
antar regeringens förslag till lag om
ändring i plan- och bygglagen (1987:10).
Planeringsprocessen
Regeringen
Målformuleringarna för de olika
samverkansområdena skall vara formulerade
på likartat sätt i syfte att åstadkomma
tillräcklig förmåga antingen i händelse
av en svår påfrestning eller höjd
beredskap. Målen bör omfatta
krishanteringssystemets förmåga,
grundförmågan inom viktiga områden och
det inbördes beroendet mellan
verksamheter.
Planeringsprocessen för samhällets
säkerhets- och beredskapsarbete bör bestå
av följande fyra grundkomponenter:
· kunskapsuppbyggnad,
·
· målformulerings- och
inriktningsprocess,
·
· resursstyrning samt
·
· uppföljning och utvärdering.
·
Inom varje grundkomponent skall
verksamheten präglas av både ett
hotmässigt och ett geografiskt (lokalt,
regionalt och centralt)
underifrånperspektiv. Detta skapar i
kombination med indelningen i
samverkansområden en god förutsättning
för ett säkerhets- och beredskapsarbete
präglat av helhetssyn.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har inget att erinra mot vad
regeringen i propositionen anför om
planeringsprocessen.
Samverkan mellan offentlig sektor och
näringsliv
Regeringen
Regeringen bedömer att det finns ett
gemensamt intresse av att utveckla ett
samarbete mellan det offentliga livet och
näringslivet i syfte att bl.a. bygga en
säker infrastruktur. Åtgärder för att
förbättra robustheten i samhället inför
ett väpnat angrepp har i Sverige sedan
lång tid betraktats som en kollektiv
nytta. Åtgärderna har därför finansierats
av staten inom ramen för
totalförsvarsplaneringen. Till stor del
har dessa åtgärder också gett en
avkastning i form av ökad robusthet för
fredstida störningar.
Regeringen anser att en utvecklad
samverkan mellan offentlig sektor och
näringsliv är en viktig del av den nya
strukturen för krishantering. En sådan
samverkan synliggör komplexa
interaktioner och samberoenden mellan
samhällsviktiga infrastruktursystem och
mellan dessa och samhället i övrigt.
Vidare möjliggörs identifiering och
initiering av nätverk som genom aktiva
åtgärder kan medverka till att öka
säkerheten i infrastrukturen och minska
sårbarheten.
Samverkan mellan offentlig sektor och
näringsliv bör etableras inte bara på
central nivå utan även på regional och
lokal nivå. Inom vissa områden finns i
dag ett etablerat samarbete rörande
totalförsvaret mellan offentlig
förvaltning (centrala statliga
myndigheter, länsstyrelser och kommuner)
och näringslivet. Regeringen anser att
myndigheter inom varje samverkansområde
bör utveckla ett samarbete med
näringslivet.
Genom att bidra i framtagandet av
beslutsunderlag för statsmakterna får
både offentlig sektor och näringsliv
inflytande över processen att utveckla en
robust infrastruktur i hela samhället.
Detta gäller bl.a. FoU-insatser,
utbildningsinsatser, statliga och privata
investeringar i infrastruktur som
positivt påverkar aktörerna i nätverket
och traditionella näringspolitiska
satsningar som inordnas i dessa
strukturer.
För näringslivets del kan härutöver
medverkan i aktuella områdesanalyser,
analyser av sårbarheter och riskanalyser
skapa bättre underlag för beslut som rör
den egna verksamheten. Det är enligt
regeringen viktigt att i detta sammanhang
betona att en mycket stor del av den
viktiga infrastrukturen är en del av
näringslivet och att investeringar på
detta område därför har stor betydelse
för hela samhällets robusthet mot
störningar. Näringslivet har också
självklart ett stort eget intresse av att
den egna infrastrukturen är så litet
känslig som möjligt för störningar.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har inget att erinra mot vad
regeringen i propositionen anför om
samverkan mellan offentlig sektor och
näringsliv.
Krishantering
Samhällets krishanteringsförmåga bör,
enligt regeringens bedömning, bygga på en
krishanteringsstruktur med sektors- och
områdesansvar. Förmåga till
tvärsektoriell samordning bör
säkerställas. Samhällets
krishanteringsförmåga vid svåra
påfrestningar på samhället i fred bör ha
sin utgångspunkt i den reguljära
verksamheten som också ligger till grund
för verksamhet under höjd beredskap.
I avsnittet om krishantering redovisar
regeringen vissa viktigare utgångspunkter
när det gäller vilka krav som bör ställas
på samhällets krishanteringsförmåga i
fråga om främst svåra påfrestningar på
samhället i fred. Regeringen anser att
detta är det område där det finns stort
behov av att förbättra förmågan. En
förstärkt förmåga i detta avseende medför
också positiva effekter för förmågan
under höjd beredskap.
Erfarenheter i fråga om krishantering
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motionerna Fö19 (kd) yrkande 1 och
Fö261 (s).
Regeringen
Regeringen bedömer att det är viktigt att
erfarenheterna av inträffade nationella
och internationella kriser tas till vara
vid uppbyggnaden av samhällets
krishanteringsförmåga. För att skapa och
upprätthålla en god förmåga till
krishantering krävs såväl utbildning som
regelbundna övningar.
Skälen för regeringens bedömning är bl.a.
att en erfarenhet från inträffade kriser,
såväl internationellt som i Sverige, är
att det är väsentligt att människorna har
ett förtroende för det demokratiska
systemets förmåga att kunna hantera det
inträffade. Det är också viktigt att
såväl landets högsta ledning som övriga
verksamhetsansvariga förmår att förmedla
budskapet att samhället bryr sig om det
inträffade och de berörda.
Regeringen anser att det är viktigt att
det skapas ett system för ett
systematiskt och strukturerat lärande av
inträffade nationella och internationella
kriser. Regeringen anser därför att det
är väsentligt att en kontinuerlig övnings-
och utbildningsverksamhet bedrivs.
Övning och utbildning på detta område
skall syfta till att förstärka
samordningsförmågan, förmåga att klara
såväl väntade som oväntade
krissituationer samt förmåga till att
lära av erfarenheter som gjorts i samband
med tidigare kriser och av andra aktörer.
Motioner
I kommittémotion Fö19 (kd) av Åke Carnerö
m.fl. framhålls att om
säkerhetsmedvetandet ökar bland
medborgarna läggs en god grund för ett
säkrare samhälle. Att agera på rätt sätt
vid olyckor, katastrofer och störningar i
viktiga infrastruktursystem kan få stor
betydelse för konsekvenserna av det
inträffade. Olika vägar bör därför prövas
för att förbättra medvetenheten inför
svåra påfrestningar på samhället hos
befolkningen. En utredning om vardagens
hot och risker bör tillsättas med syfte
att bilda utgångspunkt för kunskapslyft
och informationsspridning om de olyckor
och påfrestningar vi kan utsättas för i
det fredstida samhället och hur olyckor
kan förhindras. Skolan och
frivilligorganisationerna har en viktig
roll när det gäller utbildning och
information i dessa frågor (yrkande 1).
I motion Fö261 (s) av Torgny Danielsson
och Marina Pettersson framhålls att det i
flera länder i Europa och i alla de
nordiska länderna, utom Sverige, finns
nationella, högspecialiserade grupper som
ansvarar för de psykologiska insatserna
vid katastrofer.
I Sverige finns många lokala
krisgrupper hos myndigheter och
verksamheter. Få av dem har lyckligtvis
behövt träda i funktion. Deras kompetens
bygger därför i huvudsak på andras
erfarenheter. En nationell grupp skulle
kunna utnyttja den kompetens som redan
finns i Sverige och stärka samarbetet med
övriga länders katastrofexpertis till
nytta för oss alla. Ett tänkbart
organisatoriskt hemvist skulle kunna vara
i Statens räddningsverk.
Utskottets ställningstagande
Med anledning av kommittémotion Fö19 (kd)
yrkande 1 kan utskottet anföra följande.
När utskottet behandlade ett liknande
yrkande i betänkande (bet.
1999/2000:FöU5) redovisades det då
pågående arbete inom området. Det framkom
bl.a. att arbetet med Statens
räddningsverks handlingsprogram för att
stärka den enskilda människans förmåga
att hantera olyckor fortskrider i
samarbete med frivilligorganisationer och
samverkande myndigheter. Detta arbete
skall enligt regleringsbrev redovisas
kontinuerligt till Regeringskansliet.
Utskottet kan nu konstatera att av
Räddningsverkets årsredovisning för år
2000 framgår att målet för allmänhetens
säkerhet är att genom forsknings- och
utvecklingsverksamhet bygga upp en grund
för arbetet med att sprida sådan kunskap
som kan bidra till att den enskilde
bättre kan ta sitt ansvar och tillvarata
sin möjligheter att genom egna åtgärder
bidra till att skyddet mot olyckor i
samhället stärks.
Det framgår också att Räddningsverket
skall redovisa genomförd forsknings- och
utvecklingsverksamhet inom området samt
genomförda aktiviteter riktade mot den
enskilde. Det pågående arbetet med att
utveckla en portal på Internet med
säkerhetsinformation riktad till
allmänheten skall särskilt redovisas. Av
årsredovisningen framgår att en redaktion
för den myndighetsgemensamma portalen på
Internet med adress www.skyddsnätet.nu
har bildats.
En forskningsgrupp om allmänhetens
säkerhetsbeteende har publicerats -
Säkerhet och risker i vardagen - en
studie av uppfattningar, värderingar och
beteenden hos allmänheten i Sverige.
Som utskottet ser det pågår ett
omfattande och värdefullt arbete med
informations- och kunskapsspridning om
vilka olyckor och påfrestningar som den
enskilda människan kan utsättas för och
hur sådana olyckor kan förhindras.
Utskottet anser därför att behov inte
föreligger för en utredning om vardagens
hot och risker i enlighet med vad som
efterfrågas i motionen. Kommittémotion
Fö19 (kd) yrkande 1 avstyrks därför av
utskottet.
Med anledning av motion Fö261 (s) vill
utskottet erinra om att ett liknande
yrkande behandlades utförligt av
utskottet i betänkande (bet. 2000/01:FöU8
s. 13-14).
Utskottet, som hänvisar till den
utförliga redogörelse som då gjordes,
bedömde att det bedrevs en rad olika
aktiviteter inom området för psykiskt och
socialt omhändertagande vid svåra olyckor
och katastrofer i enlighet med vad som
efterfrågades i den då aktuella motionen.
Med anledning av nu väckta yrkande vill
utskottet hänvisa till tidigare
uttalanden i denna fråga och samtidigt
också erinra om att regeringen i
propositionen föreslår att det i hälso-
och sjukvårdslagen (1982:763, HSL) skall
föreskrivas att landstingen har ett
planeringsansvar för den
katastrofmedicinska beredskapen. I HSL
skall vidare föreskrivas att regeringen,
eller den myndighet regeringen bestämmer,
har rätt att meddela särskilda
föreskrifter om hälso- och sjukvårdslagen
i fredstid om det ur ett nationellt
perspektiv finns behov av
katastrofmedicinska insatser.
Mot bakgrund av vad utskottet ovan
anfört avstyrks motion Fö261 (s).
Information
Regeringen
För att kunna hantera en svår påfrestning
på samhället i fred bedömer reger-ingen
att det krävs väl inarbetade rutiner och
planer för informationshantering samt att
olika organs information samordnas för
att minska risken för dubbla budskap och
tvetydig information. Det är av stor
betydelse att utbildning och övningar
genomförs på området.
Skälen för regeringens bedömning är att
såväl inhemska som internationella
erfarenheter pekar på
informationshanteringens betydelsefulla
roll vid en kris. Informationsfrågorna
kan sägas bestå av två delar, dels
information inom och mellan berörda
myndigheter och andra aktörer som deltar
i krishanteringen, dels information utåt
till allmänheten och massmedier.
Regeringen anser att en god
informationsberedskap innefattar planer
och personalresurser inte minst i form av
erfaren, utbildad och övad personal samt
tekniska hjälpmedel så att
informationsverksamheten snabbt kan
påbörjas då en kris inträffar och sedan
fortgå under lång tid och med hög
belastning. Det är även av stor vikt att
myndigheters och andra organs information
samordnas i en planläggning som minskar
risken för att dubbla budskap och
svårbegriplig eller tvetydig information
förmedlas till mottagarna. Regeringen
anser att det är av stor betydelse att
utbildning och övningar om
krishanteringsinformation genomförs för
de politiker och tjänstemän som kan komma
att medverka vid hanteringen av en kris.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har inget att erinra mot vad
regeringen i propositionen anför om
information. Utskottet vill också hänvisa
till vad utskottet ovan i denna fråga
anfört i avsnittet Ny myndighet med
planeringsuppgifter för beredskapen mot
svåra påfrestningar på samhället i fred
och vid höjd beredskap.
Nationell nivå - Regeringskansliets roll
Utskottets bedömning och förslag i
korthet
Utskottet, ser det som utomordentligt
angeläget att den handlingsplan för
olika aktiviteter som redovisas i
propositionen snarast kommer till
stånd, så att ansvar och roller kan
identifieras.
Det är genom att upprätthålla en övad
och samkörd beredskap som
krishanteringsförmågan i
Regeringskansliet säkerställs.
Utskottet avvisar inrättandet av ett
särskilt krishanteringsorgan inom
Regeringskansliet.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motionerna Fö18 (m) yrkande 1, Fö19
(kd) yrkande 3 och Fö20 (fp) yrkandena
1 och 2.
Regeringen
Enligt regeringens bedömning bör
Regeringskansliets förmåga att hantera
extrema fredstida situationer förstärkas.
Särskilt samordningsförmågan och
informationsberedskapen bör förbättras.
Utbildnings- och övningsverksamheten bör
utökas väsentligt. Vidare bör bl.a.
frågor om telekommunikationer och IT-
stöd, lokaler, reservkraft samt
underrättelse- och delgivningsfunktionen
ägnas särskild uppmärksamhet.
Som skäl för sin bedömning anger
regeringen bl.a. vad försvarsutskottet
framhöll i betänkandet (bet.
2001/02:FöU2) Försvarsbeslut för
2002-2004 om att det, enligt utskottet,
kunde finnas vissa fördelar med ett
särskilt krishanteringsorgan i
Regeringskansliet i enlighet med
Sårbarhets- och säkerhetsutredningens
förslag. Utskottet konstaterade att det
bör vara en uppgift för reger-ingen att
organisera arbetet i Regeringskansliet så
att det på bästa sätt täcker in ett
rimligt spektrum av
krishanteringssituationer. Utskottet
framhöll att det är viktigt att
beslutsfattare och deras medarbetare har
rätt kompetens för de situationer som kan
inträffa och också är mentalt förberedda.
Härav följer enligt utskottet att
regelbundna seminarier om hot och
hotutvecklingar, även med de verkliga
beslutsfattarna, är utomordentligt
viktiga. Utskottet skulle välkomna en
sådan ökad utbildningsverksamhet.
Med anledning av försvarsutskottets
uttalande om att arbetet i Reger-
ingskansliet bör organiseras så att det
täcker in ett rimligt spektrum
krishanteringssituationer anför
regeringen bl.a. att en viktig
utgångspunkt har varit vilka antaganden
som kan göras i fråga om de mer konkreta
kraven på Reger-ingskansliet i en
allvarlig krissituation. Den största
skillnaden jämfört med ett normalläge är
att det ställs högre krav på att
Regeringskansliet håller sig
kontinuerligt informerat om och kan tolka
händelseutvecklingen. Regeringskansliet
skall kunna hantera
informationsverksamheten på ett sätt som
inger förtroende och vid behov snabbt
kunna ta fram beslutsunderlag till
regeringen.
Viktiga komponenter i
krishanteringssystemet är tidig
förvarning, larm, fördelning av ansvar,
lägesredovisning, analys, information
till allmänheten, medier och andra
grupper samt efterbearbetning. Det är
också viktigt att systemet när det gäller
former och regler är känt och accepterat
av de nyckelpersoner inom
Regeringskansliet som i första hand skall
svara för krishanteringen.
Statsrådsberedningen har en central roll
i en allvarlig krissituation.
En viktig utgångspunkt i arbetet med
att förbättra krishanteringsförmågan är
att det finns ett sammanhang mellan
regeringens beredskapsplanering för olika
extrema situationer i fred och för höjd
beredskap inklusive situationer där
insatser från Försvarsmakten krävs.
Med dessa utgångspunkter som grund har
en handlingsplan utarbetats för ett antal
aktiviteter i Regeringskansliet under
våren 2002. De kommer bl.a. att avse
precisering av ansvar och roller,
väsentligt utökad och utvecklad
utbildnings- och övningsverksamhet,
åtgärder för att förbättra
informationsberedskapen, åtgärder för att
förbättra telekommunikationer och IT-
stöd, åtgärder för att förbättra den
lokalmässiga beredskapen, åtgärder för
att åstadkomma en tillräcklig elsäkerhet
och en översyn av systemet för spridning
av underrättelser och information.
Särskild vikt kommer att läggas vid att
utveckla utbildnings- och
övningsverksamheten. De här redovisade
åtgärderna kommer enligt regeringen att
medföra en sådan väsentligt förbättrad
krishanteringsförmåga inom Reger-
ingskansliet som det enligt
försvarsutskottet är angeläget att
åstadkomma.
Motioner
I tre kommittémotioner Fö18 (m) yrkande 1
av Henrik Landerholm m.fl., Fö19 (kd)
yrkande 3 av Åke Carnerö m.fl. och Fö20
(fp) yrkande 2 av Runar Patriksson och
Eva Flyborg förslås inrättandet av ett
nationellt krishanteringsorgan.
I motion Fö18 (m) framhålls att enligt
regeringsformen är det regeringen som
styr riket. Därför anser motionärerna att
det bör inrättas en nationell
krishanteringsfunktion i
Regeringskansliet. Även i länsstyrelser
och kommuner bör motsvarande
krishanteringsfunktioner inrättas. De bör
vara bemannade med uppgift att bygga upp
de nätverk som erfordras för att kunna
organisera erforderliga
krishanteringsgrupper. Dessa grupper
sätts samman efter de behov som uppkommer
när en för samhället allvarlig händelse
inträffar. Beroende på
händelseutvecklingen skall de kunna
kompletteras med ledningskompetens från
skilda samhällsfunktioner.
Krishanteringsfunktionerna bör också ha
ansvar för samordning av planering
rörande ledning och nyttjande av
samhällsresurser vid händelser som på ett
allvarligt sätt kan komma att påverka
människors säkerhet och samhällets vitala
funktioner.
I motion Fö19 (kd) hänvisar
Kristdemokraterna till Sårbarhets- och
säkerhetsutredningen (SOU 2001:41) som
utförligt redogjort för ett förslag till
nationellt krishanteringsorgan. Enligt
utredningen skall Krishanteringsorganet
under regeringen samordna de insatser som
kan krävas på nationell nivå under
allvarliga kriser som kan drabba landet.
Det är framförallt samordningen av ett
flertal krisaktörers agerande i en
komplex och för samhället mycket
allvarlig situation som måste stärkas.
Sårbarhetsutredningen påpekar även att
det finns ett sådant organ i de flesta
västeuropeiska länder. Kristdemokraterna
anser att regeringen bör inrätta ett
krishanteringsorgan för
samordningsuppgifter på nationell nivå.
I motion Fö20 (fp) framhåller
motionärerna att behovet av en nationell
krishanteringsfunktion inom
Regeringskansliet står ännu mera klart i
dag. I nu föreliggande proposition
kvarstår regeringen vid sin tidigare
avvisande uppfattning och redovisar i
stället behov av övning och utbildning
inom Reger-ingskansliet.
Enligt regeringsformen är det
regeringen som beslutar om
Regeringskansliets organisation. I detta
sammanhang handlar det emellertid inte
enbart om lämpligaste arbetsform, utan
också om att nationen tillförsäkras bästa
möjliga ledningsfunktioner vid allvarliga
hot mot vår fredstida säkerhet. Riksdagen
bör därför ge regeringen till känna att
den inte delar regeringens avvisande
hållning till förslaget om en nationell
krishanteringsfunktion.
I kommittémotion Fö20 (fp) framhålls
också att Folkpartiet liberalerna i allt
väsentligt ställer sig bakom både den
tvärsektoriella helhetssyn och de förslag
till ny struktur för att hantera
sårbarheten vid svåra påfrestningar på
det fredstida samhället, som Sårbarhets-
och säkerhetsutredningen föreslog och som
Försvarsberedningen ställt sig bakom.
Motionärerna beklagar med skärpa att
revirtänkande från berörda myndigheter
och inom Regeringskansliet gjort att
regeringen inte haft handlingskraft att
förelägga riksdagen erforderliga förslag
till beslut på ett tidigare stadium.
Fortfarande fattas en rad pusselbitar,
trots att ett fullgott beslutsunderlag
sedan länge funnits hos regeringen
(yrkande 1).
Utskottets ställningstagande
Utskottet behandlade liknande
motionsyrkanden i november 2001 (bet.
2001/02:FöU2 s. 71-72).
Utskottet anförde då i ett
tillkännagivande till regeringen bl.a.
att utskottet i likhet med motionärerna
kunde se vissa fördelar med ett särskilt
krishanteringsorgan i Regeringskansliet i
enlighet med Sårbarhets- och
säkerhetsutredningens förslag. Ett sådant
organ skulle i förväg kunna planera och
öva för att få fram bästa möjliga
information för regeringens agerande och
beslutsfattande. Samverkan och ledning i
en kris skulle härigenom kunna bli
effektivare. Samtidigt ansåg dock
utskottet att varje kris har sina egna
förutsättningar. Det ligger i själva
krisens natur att den som regel kommer
överraskande, i tiden och till sitt
innehåll. Spännvidden i vad som kan
inträffa är sålunda mycket stor. Det kan
sålunda ligga fördelar i att mer
flexibelt kunna bilda
krishanteringsgrupper som sammansätts
efter behov och förstärks med
erforderliga experter från berörda
myndigheter. Utskottet erinrade i detta
sammanhang om att det sedan en tid
etablerats en samordningsfunktion för
säkerhetspolitiska underrättelsefrågor i
Regeringskansliet. Denna borde enligt
utskottet vara lämpad att behandla vissa
frågor av det slag som nu aktualiserats.
Utskottet framhöll också bl.a. att en
allvarlig kris omedelbart blir en fråga
som regeringen måste hantera. Uppgiften
att styra riket i en allvarlig kris kan
inte överlämnas till något särskilt
krisorgan. Detta ledde utskottet till
slutsatsen att den organisatoriska frågan
kanske inte är den viktigaste. Enligt vad
utskottet då anförde är det viktigare att
det finns ett aktuellt regelverk som är
anpassat till, och täcker in, det slags
kriser som skall kunna hanteras. Lika
viktigt är det att beslutsfattare och
deras medarbetare har rätt kompetens för
de situationer som kan inträffa och också
är mentalt förberedda. Härav följer att
regelbundna seminarier om hot och
hotutvecklingar samt övningar, även med
de verkliga beslutsfattarna, är
utomordentligt viktiga. Utskottet skulle
välkomna en sådan utökad
utbildningsverksamhet.
Utskottet ansåg också att det borde
ankomma på regeringen att organisera
arbetet i Regeringskansliet så att det på
bästa sätt täcker in ett rimligt spektrum
av krishanteringssituationer.
Utskottet kan nu konstatera att
regeringen väl hörsammat utskottets
tillkännagivande i denna fråga och
redovisar nu i propositionen bl.a. att en
viktig utgångspunkt för att täcka in ett
rimligt spektrum av
krishanteringssituationer har varit vilka
antaganden som kan göras i fråga om de
mer konkreta kraven på Regeringskansliet
i en allvarlig situation. En annan viktig
utgångspunkt i arbetet med att förbättra
krishanteringsförmågan, som redovisas i
propositionen, är att det finns ett
sammanhang mellan regeringens
beredskapsplanering för olika extrema
situationer i fred och för höjd beredskap
inklusive situationer där insatser från
Försvarsmakten krävs.
I sammanhanget vill utskottet också
peka på vad regeringen i propositionen
framhåller om att inrättandet av ett
krishanteringsorgan i enlighet med
Sårbarhets- och säkerhetsutredningens
förslag skulle medföra vissa
konstitutionella problem. Det gäller
bl.a. förslaget att
krishanteringsorganet, som en del av
Regeringskansliet, i vissa fall skulle
kunna fatta beslut som riktar sig till
det övriga samhället, efter bemyndigande
av regeringen.
Utskottet anser i likhet med regeringen
att det är viktigt att systemet när det
gäller former och regler är känt och
accepterat av de nyckelpersoner inom
Regeringskansliet som i första hand skall
svara för krishanteringen. Utskottet
bedömer också att Statsrådsberedningen
får en central roll i en allvarlig
krissituation.
Utskottet ser positivt på den
handlingsplan som regeringen utarbetat
för ett antal aktiviteter under våren
2002. Enligt vad regeringen redovisar
kommer aktiviteterna bl.a. att omfatta en
precisering av ansvar och roller,
väsentligt utökad och utvecklad
utbildnings- och övningsverksamhet,
åtgärder för att förbättra
informationsberedskapen, åtgärder för att
förbättra telekommunikationer och IT-
stöd, åtgärder för att förbättra den
lokalmässiga beredskapen, åtgärder för
att åstadkomma en tillräcklig elsäkerhet
och en översyn av sy-stemet för spridning
av underrättelser och information.
Utskottet, ser det som utomordentligt
angeläget att dessa aktiviteter snarast
kommer till stånd, så att ansvar och
roller kan identifieras. Det är genom att
upprätthålla en övad och samkörd
beredskap som krishanteringsförmågan i
Regeringskansliet säkerställs.
Utskottet, som därmed bl.a. avvisar
inrättandet av ett särskilt
krishanteringsorgan inom
Regeringskansliet, redovisar således en
annan uppfattning än vad som yrkas i
kommittémotionerna Fö18 (m) yrkande 1,
Fö19 (kd) yrkande 3 och Fö20 (fp) yrkande
2 i denna fråga. Detsamma gäller yrkande
1 i motion Fö20 (fp). Motionerna Fö18 (m)
yrkande 1, Fö19 (kd) yrkande 3 och Fö20
(fp) yrkandena 1 och 2 avstyrks därför av
utskottet.
Länsstyrelsernas ansvar vid en svår
påfrestning på samhället i fred och i
krig
Utskottets bedömning och förslag i
korthet
Utskottet utgår ifrån att
länsstyrelserna tilldelas erforderliga
resurser så att deras viktiga uppgifter
som åläggs dem i det nya
krishanteringssystemet kan fullföljas.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motion Fö19 (kd) yrkandena 4 och 8.
Regeringen
Enligt regeringens bedömning bör
länsstyrelserna göra risk- och sårbarhets-
analyser med inriktning på alla de
förhållanden som kan ge upphov till en
allvarlig krissituation inom länet. En
väsentlig uppgift bör också vara att i en
krissituation samordna statliga
myndigheters åtgärder inom länet och i
förhållande till berörda kommuner. Ett
sådant ansvar bör författningsregleras. I
samband med planerings-, utbildnings- och
övningsverksamhet bör länsstyrelserna
beakta behovet av samverkan över
länsgränserna i en krissituation.
Härigenom får länsstyrelserna ett
områdesansvar också för andra allvarliga
krissituationer än höjd beredskap.
Skälen för regeringens bedömning är
bl.a. att länsstyrelserna bör samordna
planeringen beträffande kommunernas,
landstingens och statliga aktörers
åtgärder inför en kris samt bör ha en
samordningsroll under krisen. Vidare bör
länsstyrelserna följa upp kommunernas
verksamhet. Länsstyrelsen bör i
normalfallet inte ha direkta
beslutsbefogenheter vad gäller
krishantering, om inte regeringen så
beslutar i enskilda fall. Om en
krissituation berör flera län och en
samordning behövs, bör regeringen kunna
besluta att en länsstyrelse tar över
samordningsuppgifterna i det geografiska
område som berörs.
Syftet med ett reformerat
krishanteringssystem är att det kan verka
vid olika typer av påfrestningar och över
hela hotskalan fred-kris-krig. Syftet med
ett områdesansvar är också att åstadkomma
en sektorsövergripande samordning och ett
effektivare resursutnyttjande i varje
given situation. Detta förutsätter bl.a.
att ansvar och befogenheter tydliggörs
samt att krav på planeringsförberedelser
utformas på ett enhetligt sätt.
För att kunna lösa komplexa
händelseförlopp krävs en helhetssyn,
såväl i förberedande och förebyggande
arbete som under akuta skeden.
Helhetssynen omfattar även skedet efter
det akuta skedet, ett uppbyggnadsskede
och återställningsskede.
Till skillnad från det områdesansvar
som beskrivs utifrån bestämmelserna om
civilt försvar och räddningstjänst saknas
för närvarande tydliga bestämmelser i
händelse av en svår påfrestning på
samhället i fred. Det är därför
väsentligt att länsstyrelsen även ges ett
tydligt ansvar för att på ett likartat
sätt kunna hantera allvarliga
krissituationer som inte är höjd
beredskap. Regeringen avser att definiera
detta ansvar i instruktionen för
länsstyrelserna.
Det bör åligga länsstyrelserna att
upprätta risk- och sårbarhetsanalyser i
samråd med Försvarsmakten och berörda
regionala myndigheter liksom med andra
länsstyrelser samt kommunerna och andra
regionala organ. Länsstyrelsen bör vidare
tillhandahålla underlag till stöd för
kommunerna i deras roll som
områdesansvariga på lokal nivå samt
årligen följa upp kommunernas risk- och
sårbarhetsplanering och utvärdera den.
Regeringen anser vidare att
länsstyrelsen i egenskap av
områdesansvarig myndighet på regional
nivå bör kunna vidta de
planeringsförberedelser som krävs för att
kunna fullgöra den samordningsroll som
följer av områdesansvaret. Med dessa
förutsättningar ökar möjligheten för
berörda beslutsfattare att fatta riktiga
beslut under en kris. Områdesansvaret för
länsstyrelsen innebär också att på
begäran från nationell nivå kunna
rapportera om förhållandet i länet i
samband med en kris. Det förutsätter dock
att länsstyrelsen och andra aktörer,
främst kommuner, har vidtagit
förberedelser i form av metoder, rutiner,
samband och ledningsstöd. Aktuella
aktiviteter på området är t.ex.
CeSam som avser central samordning av
ledningsorganisationen i Uppsala län och
GotSam som handlar om samutnyttjande av
resurserna vid hantering av allvarliga
olyckor och samhälleliga kristillstånd på
Gotland. Regeringen avser följa hur CeSam
och GotSam utvecklas.
Vissa problem kan uppstå på grund av
att länet som geografiskt område är för
litet eller av andra skäl är mindre
lämpligt som avgränsningsområde för de
insatser som krävs för att hantera en
viss krissituation. I flertalet fall
torde sådana problem kunna lösas genom
samverkan mellan berörda länsstyrelser,
dvs. varje länsstyrelse fattar de beslut
och vidtar de åtgärder som krävs inom det
egna länet efter överläggningar med
övriga berörda länsstyrelser. Om detta
inte är tillräckligt bör regeringen kunna
utse en länsstyrelse att fungera som
samordnande organ i en viss situation.
Detta bör kunna ske utan att
beslutsbefogenheter överförs från en
länsstyrelse till en annan.
Motion
I kommittémotion Fö19 (kd) av Åke Carnerö
m.fl. anförs att länsstyrelsen enligt
länsstyrelseinstruktionen har ett
tvärsektoriellt ansvar vad gäller hälsa,
säkerhet och totalförsvar och skall
bevaka dessa aspekter i
samhällsplaneringen. Det utvidgade
områdesansvaret för länsstyrelsen i det
nya krishanteringssystemet kommer att
kräva utökade resurser bland annat för
risk- och sårbarhetsplanering.
Neddragningar av länsstyrelsernas
resurser för totalförsvarsverksamhet
under senare år har medfört att
förutsättningarna för att hantera
allvarliga kriser kan variera mycket
mellan olika länsstyrelser.
Kristdemokraterna anser därför att det är
nödvändigt att analysera vilka resurser
som krävs för att länsstyrelserna skall
kunna genomföra de uppgifter som åläggs
dem genom det nya krishanteringssystemet
(yrkande 4).
I samma motion framhåller
Kristdemokraterna att det civila
försvarets grundförmåga vilar på
samhällets fredstida och normala
robusthet, insatsberedskap samt lednings-
och handlingsförmåga. Ett av målen för
det civila försvaret och för utformningen
av resurserna är att stärka samhällets
förmåga att förebygga och hantera svåra
påfrestningar på samhället i fred. Den
civil-militära samverkan måste övas
kontinuerligt på olika nivåer för att
skapa väl fungerande rutiner vid
gemensamma insatser. Kristdemokraterna
anser att en bred samverkan mellan
länsstyrelse och militärdistrikt måste
innehålla de personella resurser som
säkerställer en god krishanteringsförmåga
längs hela hotskalan (yrkande 8).
Utskottets ställningstagande
Utskottet har tidigare behandlat frågor
som rör beredskapsverksamheten vid
länsstyrelserna. Utskottet har därvid
framfört farhågor om länsstyrelsernas
besparingsåtgärder får till följd att
länsstyrelsernas viktiga uppgifter inom
totalförsvaret inte kan fullföljas (bet.
1996/97:FöU1 s. 171 och bet. 1998/99:
FöU1 s. 74).
Som framgår av propositionen blir en
väsentlig uppgift för länsstyrelserna att
i en krissituation samordna statliga
myndigheters åtgärder inom länet och i
förhållande till berörda kommuner.
Utskottet anser i likhet med regeringen
att ett sådant ansvar bör regleras i
instruktionen för länsstyrelserna.
Regeringen anser också att
länsstyrelserna i egenskap av
områdesansvarig myndighet på regional
nivå bör kunna vidta de
planeringsförberedelser som krävs för att
kunna fullgöra den samordningsroll som
följer av områdesansvaret.
Utskottet utgår ifrån att
länsstyrelserna tilldelas erforderliga
resurser så att deras viktiga uppgifter
som åläggs dem i det nya
krishanteringssystemet kan fullföljas.
Mot bakgrund av vad utskottet nu uttalat
avstyrks kommittémotion Fö19 (kd) yrkande
4.
Med anledning av yrkande 8 samma motion
vill utskottet framhålla att syftet med
ett reformerat krishanteringssystem är
att det kan verka vid olika typer av
påfrestningar och över hela hotskalan
fred-kris-krig. Syftet med ett
områdesansvar är också att åstadkomma en
sektorsövergripande samordning och ett
effektivare resursutnyttjande i varje
given situation. För att kunna lösa
komplexa händelseförlopp krävs en
helhetssyn, såväl i förberedande och
förebyggande arbete som under akuta
skeden. Enligt propositionen bör det
åläggas länsstyrelserna att upprätta risk-
och sårbarhetsanalyser i samråd med
Försvarsmakten och berörda regionala
myndigheter liksom med andra
länsstyrelser samt kommunerna och andra
regionala organ.
Utskottet ser den civil-militära
samverkan, som motionärerna pekar på, som
en naturlig och självklar del i de
planeringsförberedelser som krävs för att
länsstyrelserna skall kunna fullgöra den
samordningsroll som följer av
områdesansvaret. Något uttalande
därutöver anser utskottet inte vara
påkallat. Kommittémotion Fö19 (kd)
yrkande 8 avstyrks av utskottet.
Kommuners och landstings beslutsfattande
vid extraordinära händelser
Regeringen
En sådan extraordinär händelse kan i
vissa situationer vara av så stor
omfattning att det kan betecknas som en
svår påfrestning på samhället i fred.
Sådana händelser kan beröra en region,
några kommuner eller bara en kommun.
Kännetecknande för sådana händelser är
att kommunen eller landstinget ställs
inför en svår akut ledningsuppgift. Om en
sådan händelse inträffar, är det viktigt
att kommunen eller landstinget har
planerat hur verksamheten skall bedrivas
samt har en beredskap att hantera
långdragna krisförlopp.
Kommunallagen innehåller i dag inga
bestämmelser för hantering av
extraordinära fredstida händelser. Det
finns inte heller någon särskild lag som
behandlar kommunernas och landstingens
agerande vid sådana händelser.
Bestämmelser rörande kommunernas och
landstingens ledning och organisation vid
höjd beredskap finns i lagen (1994:1720)
om civilt försvar. I lagen (1988:97) om
förfarandet hos kommunerna,
förvaltningsmyndigheterna och domstolarna
under krig eller krigsfara m.m. ges
kommuner vissa möjligheter att fatta
beslut utan iakttagande av alla
formföreskrifter som gäller under normala
förhållanden. Kommunstyrelsen har då en
central roll och har befogenhet att genom
ställföreträdarskap fatta beslut i frågor
som normalt ankommer på fullmäktige.
Ställs en kommun eller ett landsting
inför en extraordinär händelse är det
viktigt att kommunens eller landstingets
ledning har möjlighet att skyndsamt
besluta om de åtgärder som situationen
kräver. För att inte åtgärder av akut
karaktär skall försenas bör kommunen
eller landstinget ha lagliga möjligheter
att fatta nödvändiga beslut för att så
långt som möjligt minska konsekvenserna
av det inträffade för kommunens eller
landstingets invånare.
En särskild utredare har i betänkandet
Extraordinära händelser i kommuner och
landsting (SOU 2001:105), föreslagit att
en särskild lag skall stiftas om
förfarandet, kompetens m.m. i kommuner
och landsting vid extraordinära
händelser. Enligt den föreslagna lagen
skall en särskild krisledningsnämnd, som
kan utgöras av kommunstyrelsen, träda i
funktion vid extraordinära händelser.
Krisledningsnämnden får överta
verksamhetsområden eller delar därav från
andra nämnder i den utsträckning som
fullmäktige har beslutat för nämnden.
Utredaren föreslår även att kommuner
och landsting skall åläggas ett
planeringsansvar för extraordinära
händelser. Fullmäktige skall minst en
gång per mandatperiod fastställa en plan
för hur extraordinära händelser skall
hanteras i kommunen. Vidare föreslås att
kommuner och landsting skall ges rätt att
under vissa omständigheter kunna bistå
andra kommuner och enskilda
kommunmedlemmar i samband med
extraordinära händelser. Utredarens
förslag till ny lag om förfarande,
kompetens m.m. hos kommuner och landsting
vid extraordinära händelser i fredstid
avses gälla vid alla sådana händelser som
ligger mellan normaltillstånd och höjd
beredskap, dvs. även då det råder ett
tillstånd av s.k. svår påfrestning som
kan beröra en hel region. Den föreslagna
lagen skall inte tillämpas vid höjd
beredskap. Betänkandet remissbehandlas
för närvarande.
Regeringen avser att inom kort
återkomma till frågan om planeringsansvar
och organisation för kommuner och
landsting vid extraordinära händelser.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har inget att erinra mot vad
regeringen i propositionen anför om
kommuners och landstings beslutsfattande
vid extraordinära händelser. Utskottet
följer frågan om planeringsansvar och
organisation för kommuner och landsting
vid extraordinära händelser med intresse
och emotser regeringens avisering att
inom kort återkomma till riksdagen i
denna fråga.
Försvarsmaktens stöd till civil
verksamhet
Regeringen
Enligt regeringens bedömning bör de
författningsmässiga grunderna för
Försvarsmaktens möjlighet att lämna stöd
till civil verksamhet förtydligas för att
ge förutsättningar för ett bättre
utnyttjande av Försvarsmaktens resurser.
Skälen för regeringens bedömning är bl.a.
att Försvarsmakten har stor kompetens och
förmåga när det gäller stöd till
samhället i fred. Denna kompetens och de
resurser som Försvarsmakten har bör så
långt som möjligt komma samhället i
vvrigt till godo. Med utgångspunkt från
en vidgad säkerhetssyn bör en helhetssyn
prägla samhällets satsningar och åtgärder
för att förebygga och hantera hot och
risker såväl i fred som i krig.
Den reglering som i dag styr
Försvarsmaktens stöd till samhället i
fred har dock på vissa håll ibland
uppfattats som svår att tillämpa och
motsägelsefull i förhållande till
allmänna uttalanden från regeringen och
riksdagen. Särskilt vid situationer som
inte är att hänföra till räddningstjänst
har regeringen funnit att det finns ett
behov av mer generella bestämmelser som
innebär att Försvarsmakten vid behov bör
kunna utöka sitt stöd till civil
verksamhet.
Det författningsförslag som Utredningen
om Försvarsmaktens stöd till andra
myndigheter m.m. (dir. 2000:87) anvisar
ger möjligheter till detta och innebär
att ett klarare och mera entydigt
regelsystem skapas på området, vilket ger
förutsättningar för ett bättre
resursutnyttjande. Förslaget innebär, som
framgått ovan, bl.a. att Försvarsmakten
ges möjlighet att stödja samhället med
alla sina resurser och att stöd skall
kunna ges såväl till statliga myndigheter
och kommuner som till enskilda. I likhet
med flertalet remissinstanser ser
regeringen positivt på utredningens
förslag. Regeringen avser därför att
genomföra ett förtydligande av de
författningsmässiga grunderna som ligger
i linje med huvuddragen i detta. Detta
kommer att ske i en ny förordning om
Försvarsmaktens stöd till civil
verksamhet.
Som utredningen funnit bör stödet vara
beroende av vissa generella
förutsättningar, bl.a. att det begärda
stödet kan anses vara till nytta för
samhället, att Försvarsmakten har
tillgång till lämpliga resurser och att
uppgiften inte allvarligt hindrar
Försvarsmaktens ordinarie verksamhet
eller myndighetens medverkan enligt
räddningstjänstlagen. Vidare får
Försvarsmaktens personal inte sättas in i
situationer där det finns risk för att
den, då stöd lämnas, kan komma att bruka
tvång eller våld mot enskilda. Däremot
kan Försvarsmaktens personal medverka i
en insats även om det finns risk för att
den som begär stöd, i allmänhet polisen,
kommer att bruka tvång eller våld under
insatsen. Regeringen delar också
utredningens uppfattning att vid begäran
om stöd är det Försvarsmakten som skall
bestämma om stöd skall lämnas eller inte.
Liksom gäller för närvarande skall även
fortsättningsvis en skyldighet att lämna
stöd föreligga vid räddningstjänst och
enligt det s.k. nödhelikoptersy-stemet.
En av de mest centrala begränsningarna
som vunnit allmän anslutning i fråga om
Försvarsmaktens verksamhet i fredstid är
just att man inte skall sätta in väpnad
trupp mot den egna befolkningen eller
andra civila. Försvarsmakten, som i
övrigt delar de synpunkter och slutsatser
som utredningen redovisat, har emellertid
framfört att det bör finnas möjligheter
att ge Försvarsmakten uppgifter i vissa
extraordinära situationer, såsom t.ex.
terroristattacker.
Därvid har Försvarsmakten anfört att
det bör införas en
författningsbestämmelse som möjliggör för
regeringen att - i vissa för nationen
mycket allvarliga och extraordinära
situationer - som en sista utväg kunna
bruka landets militära resurser när de
civila inte längre ensamma räcker till.
Ett sådant förfarande förutsätter att
författningen ges i form av lag.
Utredningen har tagit upp frågan om
möjligheten att i extrema situationer
använda sig av militär personal och
utrustning för åtgärder som skulle kunna
innebära en våldsanvändning mot civila.
Utredningen anför att en sådan
våldsanvändning måste regleras i lag,
sannolikt genom ett bemyndigande från
riksdagen till regeringen att sätta in
militära resurser i vissa extraordinära
situationer. Ett sådant bemyndigande
skulle dock, enligt utredningen, kräva en
grundlagsändring. Med hänsyn till detta
och till att ett sådant bemyndigande
skulle innebära en väsentlig förändring
av hur regeringen får använda
Försvarsmakten, drar utredningen
slutsatsen att ett sådant
författningsförslag måste föregås av
överväganden på politisk nivå.
Försvarsmaktens remissyttrande rör
frågan om fördelning av beslutanderätten
mellan riksdag och regering, vilket är en
stor och komplex fråga som utredningen
enligt sina direktiv inte haft mandat att
se över. Regeringen har inte möjlighet
att med det underlag som nu föreligger
göra några överväganden i detta avseende.
I sammanhanget bör dock nämnas att
regeringen den 20 december 2001 beslutat
att en särskild utredare skall tillkallas
med uppgift att bl.a. kartlägga och
analysera myndigheternas och de övriga
offentliga organens samlade beredskap och
förmåga att förhindra, bekämpa och i
övrigt hantera omfattande
terroristattentat och andra liknande
extraordinära händelser i Sverige (dir.
2001:120). Till sitt förfogande har
utredaren fått en referensgrupp med
representanter för riksdagspartierna.
Utredarens överväganden och slutsatser
kan sedan utgöra en utgångspunkt för
eventuella ytterligare åtgärder från
regeringens sida i frågan.
Konkurrensverket har påpekat att det är
mycket viktigt att det stöd som
Försvarsmakten ger till myndigheter,
kommuner och enskilda sker på ett
konkurrensneutralt sätt. Även
Luftfartsverket har betonat att
konkurrensfrågan är viktig i
sammanhanget. Affärsverket svenska
kraftnät menar däremot att det är viktigt
att hålla regelverken om stöd från
Försvarsmakten i akuta situationer rena
från krav på upphandling i konkurrens.
Såsom utredningen påpekat bedriver
Försvarsmakten normalt sett inte
kommersiell verksamhet på
konkurrensutsatta marknader. Undantag
förekommer dock. Ett sådant är
Försvarsmaktens sjuktransportverksamhet
med helikopter för sjukvårdshuvudmännen.
Den typen av verksamhet omfattas av
gällande konkurrensregler och vad som i
övrigt skall gälla för offentliga
aktörers agerande på konkurrensutsatta
marknader, vilket myndigheten då måste
beakta. Regeringen anser inte att det
finns skäl att ändra detta. I den mån
Försvarsmakten lämnar stöd till icke-
statlig verksamhet skall huvudregeln
därför vara att konkurrensbestämmelserna
skall iakttas.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har inget att erinra mot vad
regeringen i propositionen anför om
Försvarsmaktens stöd till civil
verksamhet.
Forskning och utveckling
Regeringen
Regeringen anser att forskningen inom
civilt försvar och svåra påfrestningar på
samhället i fred bör utvecklas genom att
en långsiktig forskningsstrategi för den
sektorsövergripande och den sektorsvisa
forskningen utarbetas.
En viktig del i framtagandet av en
forskningsstrategi är att tydliggöra och
utarbeta formerna för planering,
uppföljning och utvärdering av
forskningen. En annan viktig del är att
regeringen får en samordnad bild av de
forskningsinsatser som myndigheterna
bedriver. Strategin skall bl.a. utgöra
underlag för politiska prioriteringar och
hur resurserna skall fördelas.
Den framtida forskningen bör därför
utformas utifrån behovet av att skapa ett
tydligare samband mellan forskningen och
planeringen för det civila försvarets
utveckling och utvecklingen av
beredskapen mot svåra påfrestningar på
samhället i fred. Vidare bör strategin
redovisa metoder för utvärdering av
forskningen och skapa bättre
förutsättningar för att tidigt kunna
identifiera och värdera alternativa
vägval i de olika forskningsprocesserna.
Detta i sin tur bör också kunna
underlätta kunskaps- och
kompetensuppbyggnad inom berörda
myndigheter eller hos andra aktörer.
Områden som enligt regeringen särskilt
bör prioriteras är forskning om
sårbarheten i infrastruktursystemen,
krishantering, IT-säkerhet, NBC, EU:s
civila krishantering och nya
säkerhetspolitiska hot. Forskningen bör
genomföras både i form av
sektorövergripande forskning och inom
ramen för sektorforskningen.
Internationella samarbetsprojekt bör
uppmuntras.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har inget att erinra mot vad
regeringen i propositionen anför om
forskning och utveckling.
Vissa frågor om civilt internationellt
fredsfrämjande, förtroendeskapande och
humanitär verksamhet
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motion Fö21 (v) yrkande 2.
Regeringen
Enligt regeringens bedömning bör akuta
internationella civila insatser av
förtroendeskapande, humanitära och
säkerhetsfrämjande skäl även kunna
genomföras på andra grunder än
biståndsmässiga och finansieras över
särskilt anslag via utgiftsområde 6
Försvar samt beredskap mot sårbarhet.
Statens räddningsverk bör ha fortsatt
beredskap att genomföra externt
finansierade katastrofinsatser i andra
länder. Verksamheten bör karaktäriseras
av flexibilitet samt samverkan såväl
nationellt mellan berörda myndigheter som
internationellt med andra länder och med
FN och EU. Regeringen bedömer vidare att
Sverige bör ha fortsatt förmåga att
stödja FN och i fortsättningen även EU
med civila resurser vid katastrofer och
krishanteringsinsatser. Särskild
inriktning vad gäller FN bör vara
utveckling av logistiskt stöd, så kallade
insatspaket. Statens räddningsverk bör
vidare med kort varsel på begäran kunna
sända experter till katastrofområden med
syfte att aktivt samla in information om
situationen samt att om så önskas biträda
ansvarig ledning med expertis på plats.
Som skäl för regeringens bedömning
anförs bl.a. att genomförandet av
internationella insatser stärker den
nationella förmågan till krishantering
genom den kunskap som återförs till
Sverige. Akuta internationella civila
insatser kan även ses som ett
säkerhetspolitiskt redskap för att skapa
en säkrare situation för Sverige på lång
sikt. Med dagens system kan Statens
räddningsverk och andra myndigheter inte
genomföra insatser med svensk
finansiering i andra länder än de som är
kategoriserade som biståndsmottagande
länder av Sida. Länder som inte faller
under denna kategori får själva stå för
stödjande länders insatskostnader.
Regeringen anser att det under vissa
omständigheter är angeläget att kunna
erbjuda välutvecklade länder stöd. Med
hänsyn till variationen på de insatser
som kan tänkas vara möjliga är det
viktigt att det nya systemet för att inom
kort tid bistå andra länder ges stor
flexibilitet.
Inriktningen är numera också att skapa
mer komplexa system inom hjälp- och
katastrofområdet, så kallade insatspaket,
för att möta behov från olika FN-organ. I
proposition (1999/2000:30) Det nya
försvaret redovisar regeringen att
insatspaketen skall kunna utnyttjas för
att stödja FN-organen med olika tjänster
som exempelvis sök- och räddningsstyrkor,
expertis vid kemikalieolyckor,
vattenrening, transportteam, logistik,
sambandsteam m.m. Regeringen ser en
viktig uppgift i att utveckla
stödresurserna till FN-organens
administrativa förmåga. Det är enligt
regeringen viktigt att
könsrollsperspektiv uppmärksammas och
beaktas inom ramen för hela den civila
internationella fredsfrämjande,
förtroendeskapande och humanitära
verksamheten.
Inledande återuppbyggnadsinsatser bör
kunna genomföras av Räddningsverket i
samband med katastrofer förutsatt att
verket redan är på plats i och med den
akuta fasen av katastrofen. Målet för
återuppbyggnadsinsatsen skall vara att
uppgifterna så fort som möjligt skall tas
över av lokal kompetens. Däremot skall
Räddningsverket normalt inte syssla med
långsiktiga återuppbyggnadsinsatser.
Räddningsverkets hjälpinsatser
genomförs på uppdrag av antingen Sida
eller olika FN-organ (UNHCR, UNOCHA,
UNWFP). Finansieringen av insatser sker
också genom dessa uppdragsgivare, dvs.
med myndighetsexterna medel. Beredskapen
för att kunna genomföra insatserna
finansieras däremot över Räddningsverkets
anslag. Denna beredskap avser resurser i
form av materiel och personal,
utbildningar och övningar. Tidigare
krävdes regeringsbeslut för
Räddningsverkets samtliga internationella
insatser. Då erfarenheten visat att det
ofta krävs ett mycket snabbt
beslutsfattande vid akuta katastrofer har
regeringen i instruktionen för Statens
räddningsverk delegerat rätten att fatta
beslut om akuta katastrofinsatser till
exempel vid jordbävningar. En
förutsättning är att Regeringskansliet
har informerats. För mindre akuta
insatser såsom återuppbyggnadsinsatser
krävs fortfarande regeringsbeslut.
Bland annat mot bakgrund av de
erfarenheter som gjorts beträffande
Räddningsverket kan det bli aktuellt att
överväga att ge också andra civila
statliga myndigheter rätt att delta i
internationella insatser.
I fråga om ammunitions- och minröjning
pågår arbete med att ta fram en samlad
svensk syn på ammunitions- och
minröjningsområdet inom Reger-
ingskansliet. Arbetet syftar till att
beskriva och förklara regeringens
inriktning och målet med den svenska
verksamheten inom området. Den samlade
synen kan på detta sätt bidra till att
säkerställa att de statliga aktörer som
hanterar frågorna arbetar mot samma mål
och har samma vision.
I arbetet med att ta fram en samlad syn
kommer främst frågor rörande ammunitions-
och minröjning att hanteras, men även det
svenska agerandet avseende
internationellt samarbete rörande
minfrågor liksom svenska aktörers
ansvarsområden och förhållande till
varandra kommer att ingå. Regeringen
avser att fatta beslut i frågan under
våren 2002 och avser att hålla riksdagen
informerad om arbetet.
Motion
I kommittémotion Fö21 (v) av Berit
Jóhannesson anförs att regeringen i
propositionen skriver att det kan bli
aktuellt att överväga att ge andra civila
statliga myndigheter än Statens
räddningsverk rätt att delta i
internationella insatser. Vänsterpartiet
ser positivt på regeringens intentioner i
detta fall. Det är mycket betydelsefullt
att även andra myndigheter kan använda
det civila försvarets ekonomiska
planeringsram till förebyggande och
civila internationella insatser i syfte
att stävja en konflikt för att undvika
att denna urartar till en väpnad
konflikt. Riksdagen bör därför uppdra åt
regeringen att tillse att även andra
statliga myndigheter ges finansiellt stöd
via det civila försvarets ekonomiska
planeringsram till förtroendeskapande och
förebyggande civila internationella
insatser (yrkande 2).
Utskottets ställningstagande
Med anledning av kommittémotion Fö21 (v)
yrkande 2 vill utskottet bl.a. hänvisa
till den redogörelse som regeringen
lämnat i propositionen i frågor som tas
upp i motionen.
I propositionen anför regeringen bl.a.
att Statens räddningsverks hjälpinsatser
genomförs på uppdrag av antingen Sida
eller olika FN-organ (UNHCR, UNOCHA,
UNWFP). Finansieringen av insatser sker
också genom dessa uppdragsgivare, dvs.
med myndighetsexterna medel. Beredskapen
för att kunna genomföra insatserna
finansieras däremot över Räddningsverkets
anslag. Denna beredskap avser resurser i
form av materiel och personal,
utbildningar och övningar. Tidigare
krävdes regeringsbeslut för
Räddningsverkets samtliga internationella
insatser. Då erfarenheten visat att det
ofta krävs ett mycket snabbt
beslutsfattande vid akuta katastrofer har
regeringen i instruktionen för Statens
räddningsverk delegerat rätten att fatta
beslut om akuta katastrofinsatser till
exempel vid jordbävningar.
I propositionen anför också regeringen
bl.a. att internationella fredsfrämjande
och humanitära insatser som utförs med
hjälp av det civila försvaret bör kunna
finansieras över utgiftsområde 6 Försvar
samt beredskap mot sårbarhet. Regeringen
anser vidare att utgiftsområdet bör kunna
finansiera åtgärder som avser Sveriges
möjligheter att med civila resurser
stötta andra länder som befinner sig i
tillstånd av svår påfrestning på
samhället i fred.
Utskottet bejakar att regeringen - mot
bakgrund av de erfarenheter som gjorts
beträffande Räddningsverket - överväger
att också ge andra civila statliga
myndigheter rätt att delta i
internationella insatser. Utskottet ser
också positivt på att regeringen
delegerat beslutanderätten till
Räddningsverket vid akuta
katastrofsinsatser. Detta torde ge
Räddningsverket bättre möjligheter att
snabbt agera i en katastrofsituation.
Som utskottet ser det ligger utskottets
uttalande i linje med vad som yrkas i
motion Fö21 (v), varför motionen i denna
del i huvudsak torde bli tillgodosedd.
Kommittémotion Fö21 (v) yrkande 2
avstyrks därför av utskottet.
Redovisning av prioriterade områden för
beredskapen mot svåra påfrestningar på
samhället i fred
Regeringen lämnar inledningsvis en
bakgrundsbeskrivning till avsnittet om
prioriterade områden för beredskapen mot
svåra påfrestningar på samhället i fred.
Efter denna beskrivning lämnas i
propositionen en utförlig redovisning av
bl.a. läget för beredskapen, behov av
åtgärder, ansvarsförhållanden och
utveckling för de prioriterade områdena
för beredskapen mot svåra påfrestningar
på samhället i fred. Utskottet, som tagit
del av denna intressanta redovisning,
behandlar i det följande redovisningen i
sammandrag.
Bakgrund
Regeringen beslutade den 4 mars 1999 att
berörda departement inom Reger-
ingskansliet skall genomföra en
sektorsvis genomgång av behovet av
åtgärder och en översyn av
författningsreglering m.m. inom de
områden som kan bli berörda vid svåra
påfrestningar på samhället i fred. Den
redovisning som i denna proposition
lämnas om bl.a. författningsändringar är
ett viktigt resultat av dessa
genomgångar. Den avser i första hand de
hittills prioriterade områdena men också
områdena transporter samt kulturarvet,
trossamfunden och begravningsverksamhet.
Totalförsvar är enligt 1 § lagen
(1992:1403) om totalförsvar och höjd
beredskap den verksamhet som behövs för
att förbereda Sverige för krig. Under
högsta beredskap är totalförsvar all
samhällsverksamhet som då skall bedrivas.
I regeringsformens trettonde kapitel
finns särskilda bestämmelser för
beslutsfattandet för krig och krigsfara.
Bestämmelserna faller ytterst tillbaka på
ett förslag lämnat av
Författningsutredningen (SOU 1963:16-17).
Förslaget omfattade dock inte bara krig
och krigsfara utan även "andra
utomordentliga förhållanden". Såväl
Grundlagberedningen (SOU 1972:15) som
regering och riksdag tog emellertid
avstånd från förslaget i denna del. Det
behov av snabbhet i beslutsprocessen som
kunde föreligga borde, ansågs det,
"tillgodoses inom ramen för den vanliga
kompetensregleringen" (prop. 1973:90 s.
444).
I samband med olyckor eller i andra
situationer kan det ibland vara
nödvändigt för samhället att ingripa mot
den enskildes vilja. På väl avgränsade
områden finns det därför lagstiftning som
ger de ansvariga myndigheterna
befogenheter att vid behov agera mot
privatpersoners och företags intressen.
Exempel på sådana bestämmelser där
samhället ges möjlighet att använda
privat egendom, ta till olika former av
tvångsmedel etc. finns i räddningstjänst-
och smittskyddslagstiftningen.
Frågan om man skall införa en
övergripande lagstiftning, som ger
myndigheter befogenheter i fredstida
kriser som inte är att betrakta som
olyckshändelser i räddningstjänstlagens
mening, har diskuterats vid olika
tillfällen. En del av de situationer som
då avsetts omfattar svåra påfrestningar
på samhället i fred. Regeringen anser att
det fortsatta arbetet när det gäller
lagstiftning på området, på sätt som sker
i dag, bör genomföras sektorsvis. En
helhetssyn bör prägla arbetet och samma
ansvariga myndighet bör därför i största
möjliga mån hantera olika former av
kriser. Såsom ovan nämnts ger inte heller
reger-ingsformen utrymme för någon form
av generell fullmaktslagstiftning som
även omfattar fredstida förhållanden.
Kommunal räddningstjänst, hälso- och
sjukvård samt polisverksamhet
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen antar
regeringens förslag till lag om ändring
i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).
Utskottet föreslår vidare att riksdagen
avslår motionerna Fö18 (m) yrkande 3
och Fö19 (kd) yrkandena 6, 11 och 12.
Regeringen
Regeringen föreslår att det i hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763, HSL) skall
föreskrivas att landstingen har ett
planeringsansvar för den
katastrofmedicinska beredskapen. I HSL
skall vidare föreskrivas att regeringen,
eller den myndighet regeringen bestämmer,
har rätt att meddela särskilda
föreskrifter om hälso- och sjukvården i
fredstid om det ur ett nationellt
perspektiv finns behov av
katastrofmedicinska insatser.
Skälen för regeringens förslag är bl.a.
att det i dag saknas bestämmelser som
ålägger landstingen att ha en speciell
medicinsk katastrofberedskap. I 7-8 §§
hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
finns visserligen bestämmelser om att
landstingen skall planera sin hälso- och
sjukvård med utgångspunkt från
befolkningens behov samt att de i
planeringen och utvecklingen av hälso-
och sjukvården skall samverka med
samhällsorgan, organisationer och privata
vårdgivare. I detta ligger dock inte
uttryckligen en skyldighet för
landstingen att ha sådana resurser eller
sådan beredskap att dessa kan hantera
svåra påfrestningar under fredstida
förhållanden. Det saknas således
bestämmelser som ålägger landstingen att
ha en katastrofplanering.
Det är vidare angeläget att vid extrema
situationer kunna prioritera resurser
mellan olika landsting. I dag finns inte
denna möjlighet i fredstid. HSL
innehåller i 33 § en bestämmelse om att
regeringen bemyndigas att meddela
särskilda föreskrifter om hälso- och
sjukvården i krig, vid krigsfara eller
under sådana utomordentliga förhållanden
som är föranledda av att det är krig
utanför Sveriges gränser eller av att
Sverige har varit i krig eller krigsfara.
Bestämmelsen tar således inte sikte på
svåra påfrestningar på samhället i fred.
Mot bakgrund av vad som ovan har nämnts
anser regeringen att det i HSL också
skall införas ett bemyndigande som ger
regeringen, eller den myndighet
regeringen bestämmer, rätt att meddela
särskilda föreskrifter för landstingens
handlingsberedskap ur ett nationellt
katastrofmedicinskt perspektiv.
Regeringen bedömer sammanfattningsvis att
hälso- och sjukvården, polis-verksamheten
och räddningstjänsten har både betydande
resurser och en hög grundberedskap att
utgå ifrån vid en svår påfrestning på
samhället i fred.
Regeringen redovisar avslutningsvis att
sedan den 1 oktober 1999 kan
beredskapspoliser som slutit avtal med
Rikspolisstyrelsen, efter regeringens
medgivande, kallas in till tjänstgöring
då samhället har utsatts för eller
riskerar att utsättas för särskilt svåra
och påfrestande situationer från ordnings-
och säkerhetssynpunkt. Det rör sig om
extrema och allvarliga situationer av
närmast nationell omfattning där polisens
vanliga personella resurser inte räcker
till. De situationer som avses är sådana
där det krävs att insatser från flera
olika myndigheter och organ samordnas för
att kunna hantera situationen.
Mot bakgrund av bl.a. oroligheterna i
samband med Europeiska rådets möte i
Göteborg den 14-16 juni 2001 tillkallade
regeringen den 20 juni 2001 en kommitté
(dir. 2001:60) för att se över polisens
möjligheter att förebygga och bekämpa
allvarliga ordningsstörningar. I
uppdraget ingår att överväga om det finns
anledning att utvidga möjligheterna att
använda beredskapspoliser i fredstid.
Kommittén skall slutredovisa sitt uppdrag
senast den 31 maj 2002.
Motioner
I kommittémotion Fö18 (m) av Henrik
Landerholm m.fl. pekar motionärerna på
ett antal faktorer som påverkar
polismyndigheternas möjligheter att var
för sig eller samlat inom en myndighet
göra effektiva insatser.
Moderata samlingspartiet anser att det
är grundläggande i all operativ och
taktisk verksamhet att det finns ett
fungerande kommunikationssystem, såväl
fast som mobilt. Det är också av stor
betydelse att detta kommunikationssy-stem
medger samverkan inom den statliga och
kommunala räddningstjänsten. Polis,
sjukvård, tull, Kustbevakningen,
Försvarsmakten och sjöräddningen måste ha
väl fungerande kommunikationer vid akuta
kriser. Moderata samlingspartiet anser
det därför vara av stor vikt att ett
sådant kommunikationssystem snarast
anskaffas.
Motionärerna anser också att
minskningen av antalet beredskapspoliser
inte är tillfredsställande.
Beredskapspoliser kan användas för vissa
ändamål och därmed frigöra resurser för
ordinarie polisarbete. Detta är inte
minst viktigt då vi gång på gång påminns
om att våra poliser inte räcker till. Det
är därför viktigt att beredskapspoliser
vid behov kan tas i anspråk inom en
enskild myndighet.
Erfarenheterna från händelserna i
Göteborg 2001 pekar på behovet av en
samlad och samordnad operativ och taktisk
ledning inte bara inom en polismyndighet
utan även mellan polismyndigheter
(yrkande 3).
I kommittémotion Fö19 (kd) tar
Kristdemokraterna bl.a. upp behovet av
skydd av samhällsviktiga anläggningar.
Rikspolisstyrelsen (RPS) har utbildat ca
1 500 totalförsvarspliktiga till den
särskilda beredskapspolisorganisationen.
En ändring i förordningen om
beredskapspolisen har inneburit att
polisen har möjlighet att tillföra
beredskapspolismän vid polismyndigheterna
även i fred förutsatt att de ingått avtal
med RPS. Dessa kan då tjänstgöra när
samhället har utsatts för eller riskerar
att utsättas för svåra situationer från
ordnings- och säkerhetssynpunkt.
Mot bakgrund av hotbildsförändringar
och den ökande sårbarheten i det
fredstida samhället vad gäller
elförsörjning, telekommunikationer och
datasystem kan det komma att finnas ett
stort behov av bevakning och skydd av
vitala anläggningar och civila objekt.
Kristdemokraterna anser därför att en
kartläggning bör göras av behovet av det
framtida skyddet och bevakningen av
samhällsviktig verksamhet (yrkande 6).
I samma motion Fö19 (kd) pekar
Kristdemokraterna också på att eftersom
hälso- och sjukvården blir alltmer
tekniskt beroende ökar sårbarheten i
händelse av elavbrott. Socialstyrelsen
lämnar som funktionsansvarig myndighet
för hälso- och sjukvården inom det civila
försvaret bidrag för att höja sjukhusens
tekniska försörjningssäkerhet. Det gäller
förutom reservkraft även vatten- och
värmeförsörjning. För att
patientsäkerheten inte skall äventyras
anser motionärerna att fortsatta resurser
måste avsättas som säkerställer
sjukhusens reservförsörjning (yrkande
11).
I motionen Fö19 (kd) pekar
Kristdemokraterna även på de senaste
decenniernas utveckling, som medfört en
väsentlig ökning av samhällets
specialisering och komplexitet.
Störningar inom ett område kan få svåra
konsekvenser på många andra områden.
Hälso- och sjukvården samt socialtjänsten
i kris och krig måste därför planeras
noga. Det är av stor vikt att klargöra
vilka krav som kan komma att ställas på
socialtjänsten vid allvarliga störningar
i viktiga samhällsfunktioner.
Ansvarsfördelningen mellan socialtjänsten
och hälso- och sjukvården måste även
klaras ut. Motionärerna kräver därför en
grundläggande analys av de nya hotens
konsekvenser för socialtjänsten och hälso-
och sjukvården (yrkande 12).
Utskottets ställningstagande
Med anledning av kommittémotion Fö18 (m)
yrkande 3, som tar upp frågor rörande
kommunikation, ledning och
beredskapspoliser inom polisen, vill
utskottet inledningsvis anföra följande
när det gäller polisens
kommunikationssystem.
Frågan om ett gemensamt system för
radiokommunikation behandlades utförligt
av utskottet senast i november 2001 (bet.
2001/02:FöU1 s. 96-98). Utskottet
uttryckte därvidlag sin förståelse för
vad justitieutskottet i ett yttrande
(yttr. 2001/02:JuU2y) framhöll om att
polisen måste ges möjlighet att på egen
hand utveckla ett nytt
radiokommunikationssystem i
storstadslänen.
Av propositionen framgår nu att
Rikspolisstyrelsen har beslutat att
polisen skall inleda ett projekt för att
anskaffa ett nytt nationellt
kommunikationssy-stem. Den första delen
av systemutbyggnaden avser storstadslänen
eftersom polisen inte förfogar över
dagens frekvenser för radiokommunikation
där efter 2003. Systemet skall byggas så
att det kan utvecklas till ett
landstäckande gemensamt system för hela
public safety-sektorn. Det måste även
kunna klara de högt ställda kraven på
tillgänglighet, funktionalitet och
säkerhet.
Frågan om ett gemensamt
radiokommunikationssystem behandlas mer
utförligt av utskottet under avsnittet
Telekommunikationer.
När det gäller behovet av en samlad och
samordnad operativ och taktisk ledning
inom polisen kan utskottet konstatera att
polisens organisation och
arbetsförhållanden behandlades av
justitieutskottet i mars 2002 (bet.
2001/02:JuU13). Enligt vad
justitieutskottet inhämtat pågår ett
arbete internt inom Rikspolisstyrelsen
med hur man kan skapa en mer rationell
organisation inom polisen.
Rikspolisstyrelsen har för avsikt att
återkomma till regeringen i frågan under
hösten 2002.
Frågan om beredskapspoliser tas också
upp i motion Fö18 (m) yrkande 3 och
berörs i motion Fö19 (kd) yrkande 6 när
det gäller skyddet av samhällsviktiga
anläggningar. Utskottet vill med
anledning av dessa yrkanden bl.a. erinra
om vad utskottet uttalade i november 2001
(bet. 2001/02:FöU2 s. 21-22) med
anledning av väckta motioner i liknande
frågor.
Utskottet framhöll då det ytterst
angelägna i att vidareutveckla formerna
för effektiv hantering av
sårbarhetsproblemen i samhällsviktiga
system och redovisade att ökade resurser
kommer att behöva satsas på
sårbarhetsreducerande åtgärder inom bl.a.
områdena elförsörjning och
telekommunikationer.
Av propositionen framgår nu att sedan
den 1 oktober 1999 kan beredskaps-poliser
som slutit avtal med Rikspolisstyrelsen,
efter regeringens medgivande, kallas in
till tjänstgöring då samhället har
utsatts för eller riskerar att utsättas
för särskilt svåra och påfrestande
situationer från ordnings- och
säkerhetssynpunkt. Det rör sig om extrema
och allvarliga situationer av närmast
nationell omfattning där polisens vanliga
personella resurser inte räcker till. De
situationer som avses är sådana där det
krävs att insatser från flera olika
myndigheter och organ samordnas för att
kunna hantera situationen.
Mot bakgrund av bl.a. oroligheterna i
samband med Europeiska rådets möte i
Göteborg den 14-16 juni 2001 tillkallade
regeringen den 20 juni 2001 en kommitté
(dir. 2001:60) för att se över polisens
möjligheter att förebygga och bekämpa
allvarliga ordningsstörningar. I
uppdraget ingår att överväga om det finns
anledning att utvidga möjligheterna att
använda beredskapspoliser i fredstid.
Kommittén skall slutredovisa sitt uppdrag
senast den 31 maj 2002.
Utskottet utgår ifrån att frågor av det
slag som tas upp i motionerna Fö18 (m)
och Fö19 (kd) rörande bl.a.
ianspråktagande av beredskapspoliser för
olika fredstida ändamål, såsom bl.a.
skydd och bevakning av samhällsviktig
verksamhet, kommer att bli föremål för
överväganden i denna kommitté.
Mot bakgrund av vad utskottet ovan
redogjort för avstyrks kommittémotionerna
Fö18 (m) yrkande 3 och Fö19 (kd) yrkande
6.
Med anledning av kommittémotion Fö19 (kd)
yrkandena 11 och 12 kan utskottet
konstatera att regeringen i propositionen
föreslår en ändring i hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763, HSL). Ändringen
innebär att det i HSL före-skrivs att
landstingen skall ha ett planeringsansvar
för den katastrofmedicinska beredskapen.
I HSL skall vidare föreskrivas att
regeringen, eller den myndighet
regeringen bestämmer, har rätt att
meddela särskilda föreskrifter om hälso-
och sjukvården i fredstid om det ur ett
nationellt perspektiv finns behov av
katastrofmedicinska insatser.
När det gäller sjukhusens
reservförsörjning som också
Kristdemokraterna tar upp i motion Fö19
(kd) redovisar regeringen i propositionen
bl.a. att mot bakgrund av
elförsörjningens avgörande betydelse för
samhällets funktion avser regeringen att
noga följa hur sårbarheten i elsystemet
utvecklas och vid behov pröva om det bör
införas regler om leveranssäkerhet i
fredstid. En fråga som särskilt bör
studeras är metoder för att stimulera
inrättande av reservkraft hos
samhällsviktiga funktioner. Med
utgångspunkt i denna fördjupade
beskrivning avser regeringen att överväga
förslag till de eventuella kompletterande
regler som kan behövas.
Utskottet, som vid ett flertal
tillfällen slagit fast betydelsen av en
robust och flexibel infrastruktur, där
bl.a. förmågan inom elförsörjningen
särskilt framhållits, ser med
tillfredsställelse på att regeringen i
propositionen sammanfattningsvis bedömer
att hälso- och sjukvården har både
betydande resurser och en hög
grundberedskap att utgå ifrån vid en svår
påfrestning på samhället i fred. Några
särskilda initiativ i enlighet med vad
som yrkas i motionen anser utskottet
därför inte vara påkallat.
Utskottet avstyrker med det ovan
anförda kommittémotion Fö19 (kd)
yrkandena 11 och 12.
Utskottet har inget att erinra mot vad
regeringen i propositionen anför om
kommunal räddningstjänst, hälso- och
sjukvård samt polisverksamhet. Således
föreslår utskottet att riksdagen
godkänner regeringens förslag att det i
hälso- och sjukvårdslagen (1982:763, HSL)
skall föreskrivas att landstingen har ett
planeringsansvar för den
katastrofmedicinska beredskapen.
Utskottet tillstyrker också att det i HSL
skall föreskrivas att regeringen, eller
den myndighet regeringen bestämmer, har
rätt att meddela särskilda föreskrifter
om hälso- och sjukvården i fredstid om
det ur ett nationellt perspektiv finns
behov av katastrofmedicinska insatser.
Terrorism
Regeringen
Regeringen bedömer att Sverige står i
stort väl rustat i kampen mot terrorism.
Genom Säkerhetspolisens arbete finns det
en god överblick över olika
terroristorganisationers verksamhet.
Hotbilden när det gäller internationell
terrorism riktad mot Sverige bedöms för
närvarande som låg. Polisväsendet har på
både lokal och nationell nivå planer för
polisinsatser vid särskilda händelser,
t.ex. terroristangrepp.
Skälen för regeringens bedömning är bl.a.
att Säkerhetspolisen bedömer att vare sig
de i Sverige boende med
terroristanknytning, utländska
terrornätverk eller de inhemska grupper
som har deltagit i träning utomlands har
för avsikt att genomföra terrordåd i
landet.
Beträffande hotet från inhemska
extremistmiljöer gör Säkerhetspolisen
bedömningen att det finns aktörer med
avsikt att angripa det svenska
statsskicket, men att deras förmåga i de
sammanhangen är så begränsad att det inte
går att tala om ett hot mot det
demokratiska styrelseskicket. Däremot kan
inhemska extremistmiljöer utgöra ett hot
mot rikets inre säkerhet i termer av
deras avsikt och förmåga att genom våld
eller hot om våld försöka påverka statens
företrädare och genom att angripa
enskilda individers medborgerliga fri-
och rättigheter. Säkerhetspolisen bedömer
att den generella hotbilden från såväl
transnationella grupper som inhemska
extremistgrupper vad gäller
terrorattentat mot svenska intressen är
låg.
Den 20 december 2001 beslutade
regeringen att tillkalla en särskild
utredare med uppgift att se över
samhällets beredskap och förmåga inför
omfattande terroristattentat och andra
liknande extraordinära händelser i
Sverige. Till sitt förfogande har
utredaren en referensgrupp med
representanter för riksdagspartierna.
Uppdraget skall redovisas senast den
31 december 2002.
En särskild fråga är hur beredskapen
vid en terroristattack med nukleära,
biologiska eller kemiska vapen (N-, B-
och C-vapen) fungerar. En sådan attack
ställer särskilda krav på polisen och en
rad andra myndigheter. Reger-ingen gav i
maj 1998 en särskild utredare i uppdrag
att göra en översyn av Sveriges förmåga
när det gäller skydd mot N-, B- och C-
vapen. Den särskilde utredaren redovisade
sitt uppdrag i mars 1999 (Ds 1999:13).
Utredaren konstaterade att
polisverksamheten fyller en viktig roll i
detta sammanhang. Av rapporten framgår
dessutom att det finns vissa svagheter i
beredskapen och att förmågan på NBC-
området behöver förstärkas.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har inget att erinra mot vad
regeringen i propositionen anför om
terrorism.
Elförsörjning
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motion Fö19 (kd) yrkandena 9 och 10.
Regeringen
Regeringen gör följande bedömningar när
det gäller elförsörjningen.
· Under normala förhållanden har
Sverige ett säkert elsystem. Samhällets
ökade elberoende och elsystemets
känslighet för extrema väderförhållanden
och organiserade våldsangrepp innebär
dock att ytterligare åtgärder bör vidtas
för att öka elsystemets uthållighet.
·
· Regeringen avser att under det
kommande året inleda ett särskilt
översyns- och utvärderingsarbete vad
gäller elförsörjningen. Den nuvarande
myndighetsorganisationen är
ändamålsenlig, men en kartläggning och
beskrivning av beredskapsmyndigheternas
samordning och samverkan bör göras.
·
· Möjligheterna att fastställa
prioriteringsordningar vid leverans av el
bör undersökas vidare.
·
Regeringen anför som skäl för sina
bedömningar bl.a. att ansvarsfördelningen
inom elförsörjningen är sådan att det är
en uppgift för elföretagen att vidta de
åtgärder som krävs för att hålla en god
leveranssäkerhet i fred. Det ingår i
Svenska kraftnäts uppgifter som
systemansvarig att reducera risken för
tekniska störningar i elförsörjningen.
Enligt regeringens bedömning finns ett
tydligt samband mellan de
beredskapsåtgärder som vidtas för
situationer med höjd beredskap och
åtgärdsbehovet för situationer med svåra
störningar i fredstid. Ett införande av
särskilda regler om leveranssäkerhet i
fredstid innebär vidare ett avsteg från
de principer som kännetecknar den
avreglerade elmarknaden. Mot bakgrund av
elförsörjningens avgörande betydelse för
samhällets funktion avser emellertid
regeringen att noga följa hur sårbarheten
i elsystemet utvecklas och vid behov
pröva om det bör införas regler om
leveranssäkerhet i fredstid.
En fråga som särskilt bör studeras är
metoder för att stimulera inrättande av
reservkraft hos samhällsviktiga
funktioner. Med utgångspunkt i denna
fördjupade beskrivning avser regeringen
att överväga förslag till de eventuella
kompletterande regler som kan behövas.
När det gäller överförings- och
distributionssystemet anför regeringen
bl.a. att robustheten bör ökas genom att
identifiera svaga länkar och beroenden
som kan finnas i de tekniska
funktionskedjorna och åtgärda dem. Därmed
kan riskerna minskas för att samtidiga
följdfel leder till omfattande
systemstörningar. Andra åtgärder bör vara
att ytterligare öka redundansen, dvs. att
minska konsekvenserna om enskilda
komponenter måste kopplas bort vid fel.
Vissa lokalnät har under senare år
varit utsatta för omfattande och
långvariga elavbrott. Sedan föregående
vinter har ett flertal insatser gjorts
för att förbättra såväl beredskapen för
att hantera stora lokala elavbrott som
informationsinsatser till kunderna.
Branschorganisationen Svensk energi har
tagit fram branschpraxis för
informationsverksamhet i samband med
större störningar och för förebyggande
informationsinsatser inför framtida
störningar i elförsörjningen.
Branschen arbetar också med
storstörningssamverkan. Det finns i dag
sju samverkansområden som geografiskt
omfattar hela Sverige. Nätföretagen inom
varje samverkansområde kommer att
samarbeta för att snabbare kunna åtgärda
fel vid strömavbrott. Även Svenska
kraftnät medverkar i detta samarbete.
Inom ramen för storstörningssamverkan
kommer nätföretagen i förhand överens om
vilka resurser som finns till hands, hur
dessa skall utnyttjas och vilka
ersättningar som skall utgå för
utnyttjandet av dessa resurser. Om en
storstörning inträffar sammankallas
direkt en ledningsgrupp som samordnar
arbetet. Branschens målsättning är att
ingen enskild nätkund skall vara utan
tillgång till el under mer än 24 timmar.
För att klara målet kommer elnätföretagen
att se över leveranssäkerheten i
befintliga nät, särskilt där det finns
oisolerad ledning i icke trädsäkra
områden. Flera elnätföretag har också
avsatt extra medel för åtgärder inom
områden med svagare nät eller där nätet
är extra utsatt för störningar.
Regeringen ser positivt på dessa
insatser.
En ny struktur för samverkan mellan
elnätföretagen och samordning av
reparationsresurser vid svåra störningar
är som nämnts under etablering. Reger-
ingen har erfarit att Svenska kraftnät
avser att verka för att denna struktur
för samverkan vid fredstida störningar
skall utvecklas till att även kunna
nyttjas vid höjd beredskap och därmed
ersätta den nuvarande
krigsorganisationen. I detta syfte kommer
övningar i krisledning att genomföras med
de olika samverkansenheterna. Svenska
kraftnät kommer också att vidta åtgärder
för att säkra samverkansenheternas
uthållighet, ledningsplatser och
kommunikationsmöjligheter i krig.
Vidare har regeringen beslutat att
Svenska kraftnät skall undersöka
möjligheterna för vissa investeringar i
teknisk utrustning i syfte att kunna
förbättra förmågan att i en krissituation
eller vid svåra störningar i elsystemet
styra knappa eltillgångar till
prioriterade användare.
För att öka möjligheterna att nyttja
den som har utbildats med stöd av
totalförsvarsplikten till reparatör i
beredskapsorganisationen organiseras
mobila reparationsenheter. Enheterna
bemannas med totalförsvarspliktiga och
med arbetsledare från de
entreprenadföretag som normalt sköter
elföretagens anläggningar. För att öka
antalet arbetsledare utbildas montörer
som normalt arbetar på regionala och
lokala nät för arbeten i stamnätet.
Reparationsenheterna ges sådan kompetens
att de även kan medverka vid
internationella fredsfrämjande och
humanitära insatser. För att säkra
personal för sådana insatser har
frivilliga avtal slutits med såväl fast
anställda montörer som med personer som
under sin totalförsvarsplikttjänstgöring
utbildat sig till reparatörer. Svenska
kraftnät anser att motsvarande avtal även
bör slutas för att säkra personal för
insatser vid svåra störningar i fredstid.
Som tidigare nämnts avser regeringen
att ge Svenska kraftnät i uppdrag att
återkomma med en fördjupad beskrivning av
förslag och en redovisning av vilka
åtgärder som myndigheten kan vidta på
eget initiativ och vilka hinder som i
förekommande fall föreligger. Regeringen
avser, som ovan nämnts, att ge Svenska
kraftnät i uppdrag att bl.a. studera
metoder för inrättande av reservkraft hos
samhällsviktiga funktioner.
Beträffande elförsörjningens beroende av
tele- och radiokommunikationer anför
regeringen bl.a. att det i dagsläget inte
finns något gemensamt mobilradiosystem
för elföretagen. Det finns svårigheter
att med nuvarande
kommunikationsmöjligheter styra
reparationsenheter på fältet vid svåra
störningar i elsystemet. Svenska kraftnät
studerar tillsammans med branschföretagen
möjligheterna att utveckla ett för
elbranschen gemensamt mobilradiosystem.
Regeringen bevakar utvecklingen inom
detta område.
Beträffande möjligheterna att fastställa
prioriteringsordningar vid leverans av el
anför regeringen att frågan om att skapa
möjligheter för att styra knappa
eltillgångar till prioriterade användare
har tidigare uppmärksammats utan att det
skapats erforderlig klarhet när det
gäller såväl tekniska som juridiska
förutsättningar. Regeringen konstaterar i
likhet med bl.a. Energimyndigheten att
Sårbarhets- och säkerhetsutredningen inte
har analyserat behovet av
författningsändringar i ellagen om
möjligheter att fastställa prioriterings-
ordningar för leverans av el på ett mer
djupgående sätt. Regeringen kommer därför
att tillse att frågan om möjligheter att
fastställa prioriteringsordningar
undersöks vidare.
Motion
I kommittémotion Fö19 (kd) av Åke Carnerö
m.fl. framhålls att elavbrotten, som kan
orsaka omfattande störningar i
samhällsfunktionerna och ekonomiska
förluster hos kunderna, beror bland annat
på brister i det förebyggande skogliga
underhållet utmed de så kallade
ledningsgatorna.
I föreskrifterna för vegetation i
ledningsgator finns märkligt nog inte
några krav på avstånd mellan friledning
och vegetation vid sidan. Helt trädsäkra
ledningsgator skulle innebära alltför
stora intrång för markägare men
standarden på det förebyggande
underhållet bör förbättras. Mot bakgrund
av elförsörjningens betydelse för
samhällets funktion anser
Kristdemokraterna att det finns skäl att
utarbeta vilka kvalitetskrav som
Energimyndigheten bör ställa angående
ledningsgator i samband med
nätkoncessioner för att öka elsystemets
robusthet vid storm eller snöoväder
(yrkande 9).
I samma motion påpekar
Kristdemokraterna att regeringen anför
att det allvarligaste hotet mot
elförsörjningen i fredstid är extrema
väderförhållanden samt sabotage mot
vitala delar av elsystemet. För att så
snabbt som möjligt komma i gång med
reparationsarbetet vid omfattande skador
och störningar på elnäten krävs en god
fredstida beredskap. Kristdemokraterna
anser därför att det bör övervägas att
inrätta beredskapsstyrkor på central
eller regional nivå för att söka förkorta
elavbrottstiderna (yrkande 10).
Utskottets ställningstagande
Med anledning av kommittémotion Fö19 (kd)
yrkandena 9 och 10 vill utskottet hänvisa
till den utförliga redogörelse i
betänkandet (bet. 2000/01: FöU5 s. 27-30)
om bl.a. de olika utredningsinitiativ som
regeringen vidtagit i syfte att bl.a.
minska sårbarheten och driftsstörningar i
elsystemen. När utskottet senast
behandlade denna viktiga fråga i november
2001 (bet. 2001/02:FöU2 s. 127-128)
redovisade utskottet de utredningar inom
området som avslutats och anförde bl.a.
att utskottet med stort intresse tagit
del av slutresultaten av dessa.
Av propositionen framgår nu att när det
gäller överförings- och
distributionssystemet bör bl.a.
robustheten ökas genom att svaga länkar
och beroenden som kan finnas i de
tekniska funktionskedjorna identifieras
och åtgärdas.
Regeringen anför att vissa lokalnät
under senare år varit utsatta för
omfattande och långvariga elavbrott.
Sedan föregående vinter har ett flertal
insatser gjorts för att förbättra såväl
beredskapen för att hantera stora lokala
elavbrott som informationsinsatser till
kunderna. Branschen arbetar också med
storstörningssamverkan. Det finns i dag
sju samverkansområden som geografiskt
omfattar hela Sverige. Om en storstörning
inträffar sammankallas direkt en
ledningsgrupp som samordnar arbetet.
Branschens målsättning är att ingen
enskild nätkund skall vara utan tillgång
till el under mer än 24 timmar. För att
klara målet kommer elnätföretagen att se
över leveranssäkerheten i befintliga nät,
särskilt där det finns oisolerad ledning
i icke trädsäkra områden. Flera
elnätföretag har också avsatt extra medel
för åtgärder inom områden med svagare nät
eller där nätet är extra utsatt för
störningar. Utskottet ser liksom
regeringen positivt på dessa insatser.
För att öka möjligheterna att nyttja
den som har utbildats med stöd av
totalförsvarsplikten till reparatör i
beredskapsorganisationen organiseras
mobila reparationsenheter, framgår det av
propositionen. Enheterna bemannas med
totalförsvarspliktiga och med
arbetsledare från de entreprenadföretag
som normalt sköter elföretagens
anläggningar. Reparationsenheterna ges
sådan kompetens att de även kan medverka
vid internationella fredsfrämjande och
humanitära insatser. För att säkra
personal för sådana insatser har
frivilliga avtal slutits med såväl fast
anställda montörer som med personer som
under sin totalförsvarsplikttjänstgöring
utbildat sig till reparatörer. Svenska
kraftnät anser att motsvarande avtal även
bör slutas för att säkra personal för
insatser vid svåra störningar i fredstid.
Det framgår också av propositionen att
regeringen avser att ge Svenska kraftnät
i uppdrag att återkomma med en fördjupad
beskrivning av förslag och en redovisning
av vilka åtgärder som myndigheten kan
vidta på eget initiativ och vilka hinder
som i förekommande fall föreligger.
Utskottet har med stort intresse tagit
del av den redovisning som regeringen
lämnar i propositionen om
elförsörjningen. Utskottet utgår ifrån
att åtgärder nu kommer att vidtas som
leder till en säkerställd robusthet och
flexibilitet i de samhällsviktiga
infrastruktursystemen - inte minst
elförsörjningen - i enlighet med vad
utskottet länge efterfrågat.
Som utskottet ser det har regeringen
väl uppmärksammat de frågor som tas upp i
motionen. Något särskilt uttalande med
anledning av yrkandena i motionen anser
utskottet därför inte vara påkallat.
Kommittémotion Fö19 (kd) yrkandena 9 och
10 avstyrks av utskottet.
Telekommunikationer
Utskottets bedömning och förslag i
korthet
Utskottet utgår ifrån att regeringen nu
aktivt arbetar vidare med frågan om ett
gemensamt system för radiokommunikation
utifrån den av regeringen utsedda
förhandlingsmannens förslag.
Utskottet förutsätter att inriktningen
fortsatt skall vara att få till stånd
ett landstäckande gemensamt system för
radiokommunikation.
Vad utskottet anfört om ett gemensamt
system för radiokommunikation bör
riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motion Fö19 (kd) yrkande 7.
Regeringen
Regeringen bedömer att robusta
telekommunikationer bör åstadkommas genom
långsiktigt och metodiskt förebyggande
arbete. Det är väsentligt att analysera
hur den förändrade hotbilden i samhället
och utbyggnaden av teleinfrastrukturen
påverkar behovet av insatser inom
telekommunikationsområdet samt att
fortlöpande vidta erforderliga åtgärder
för att säkerställa att infrastrukturen
blir robust och säker.
Regeringen anför som skäl för sin
bedömning bl.a. följande. Mot bakgrund av
Sårbarhets- och säkerhetsutredningens
förslag (SOU 2001:4) har regeringen
uppdragit åt Post- och telestyrelsen att
genomföra en risk- och sårbarhetsanalys
inom telekommunikationsområdet. Post- och
telestyrelsen skall utifrån denna analys
redovisa en strategi för hur arbetet med
åtgärder för att minska konsekvenserna av
svåra påfrestningar på samhället i fred
och med att öka beredskapen inför höjd
beredskap och krig skall bedrivas.
Strategin skall avse åren 2003-2005.
Uppdraget skall slutrapporteras senast
den 1 april 2003.
Regeringen har vidare uppdragit åt Post-
och telestyrelsen att utreda behovet av
och föreslå de författningsändringar
vilka dels säkerställer att
telekommunikationerna kan fungera i
händelse av en svår påfrestning på
samhället i fred, dels möjliggör för
samhället att ställa krav på
grundläggande säkerhet i
teleinfrastrukturen i syfte att minska
konsekvenserna av en svår påfrestning om
en sådan skulle inträffa. Post- och
telestyrelsen kommer att redovisa sin
utredning den 15 mars 2002. Regeringen
avser att senare återkomma till riksdagen
i denna fråga.
Regeringens bedömning av läget för
beredskapen är sammanfattningsvis att
telefunktionens förmåga att motstå svåra
påfrestningar på samhället i fred delvis
är godtagbar. Regeringen bedömer att
förmågan inte är godtagbar vad gäller
elförsörjning, skydd mot IT-angrepp,
Internetinfrastruktur och prioritet av
telefoni.
I propositionen lämnas en redovisning av
radiokommunikationssystemet för
samhällsviktiga användare, det s.k. TETRA-
systemet (Terrestrial Trunked Radio).
Regeringen bedömer att det i nuläget
saknas förutsättningar för finansiering
av ett fullt utbyggt gemensamt och
landstäckande radiokommunikationssystem
baserat på TETRA-standard eller
likvärdigt. Regeringen anser dock att
inriktningen fortsatt skall vara att söka
få till stånd ett nationellt sy-stem.
Systemet kommer att börja byggas i mindre
skala med inriktning att successivt bli
ett landstäckande system.
Det finns behov av att skapa en
tydligare bild av hur och när tänkbara
användare av ett nationellt system är
intresserade av att ansluta sig till
detta. Regeringen bemyndigade därför den
8 november 2001 statsrådet Mona Sahlin
att utse en förhandlingsman för ett
nationellt radiokommunikationssystem
baserat på TETRA-standard.
Förhandlingsmannen skall i dialog med
tänkbara användare bilda sig en
uppfattning om hur, när och till vilken
kostnad dessa användare kan och vill
ansluta sig till ett nationellt system.
Baserat på detta skall förhandlingsmannen
redogöra för intresset för systemet hos
dessa tänkbara användare och lämna
förslag på möjlig utbyggnadsordning och
takt för systemet. Förhandlingsmannen
skall även presentera tänkbara modeller
för finansiering utifrån intresserade
användares vilja att finansiera den
föreslagna utbyggnaden.
Förhandlingsmannens uppdrag skall
redovisas till regeringen den 1 april
2002.
Rikspolisstyrelsen har beslutat att
polisen skall inleda ett projekt för att
anskaffa ett nytt nationellt
kommunikationssystem. Den första delen av
system-utbyggnaden avser storstadslänen
eftersom polisen inte förfogar över
dagens frekvenser för radiokommunikation
där efter 2003. Systemet skall byggas så
att det kan utvecklas till ett
landstäckande gemensamt system för hela
public safety-sektorn. Det måste även
kunna klara de högt ställda kraven på
tillgänglighet, funktionalitet och
säkerhet. Regeringens förhandlingsman och
Rikspolisstyrelsen skall hålla varandra
ömsesidigt informerade rörande
engagemanget av andra systemanvändare.
En utbyggnad av ett nytt
radiokommunikationssystem kommer att leda
till en ökad trygghet för medborgare
eftersom kommunikationen mellan
myndigheter och andra aktörer förbättras.
Säkerheten uppstår i första hand som en
effekt av att många användare kan använda
sig av samma system för kommunikation. I
TETRA-standarden finns även möjlighet
till säkerhetslösningar som kan ge en
bättre generell tillförlitlighet i
kommunikationen jämfört med dagens
system. Nya system kommer dock att
baseras på befintlig infrastruktur vilket
leder till att de svagheter som finns i
den nuvarande infrastrukturen även kommer
att leda till sårbarhet i ett nytt
system.
Regeringen redovisar också uppdrag som
initierats för att minska konsekvenserna
av ett elavbrott i telekommunikationerna.
Regeringen anför att de allvarligaste
hoten mot telekommunikationerna i fred är
långvariga avbrott i landets
elförsörjning orsakade av svåra
väderförhållanden eller omfattande
sabotage- och terroristangrepp.
Telekommunikationerna kan inte helt
förlita sig på samhällets elförsörjning
utan måste ha egen reservkraft. Större
telestationer har i dag fast installerade
dieselgeneratorer med drivmedel för ca
tre dygn vid svåra avbrott i
eltillförseln i fredstid. Mindre
teleanläggningar nära abonnenterna
(utflyttade abonnentsteg för fast
telefoni och basstationer för mobil
telefoni) har endast en batterireserv för
i allmänhet 3-4 timmars drift, vilket i
regel täcker den tid under vilken de
normala och mest frekventa elavbrott i
fredstid varar. Post- och telestyrelsen
har anskaffat drygt 1 600 mindre elverk
till Telia, Tele2, Europolitan,
Telenordia och Banverket telenät. Enligt
avtalet kan Post- och telestyrelsen vid
behov avgöra hur aggregaten skall
utnyttjas.
Regeringen uppdrog år 2000 åt Post- och
telestyrelsen att redovisa de åtgärder
som myndigheten vidtagit och planerar att
vidta för att telefunktionen skall ha
tillgång till en säker elförsörjning i
kris och krig. Myndigheten skulle därvid
också redogöra för villkor för anskaffade
reservkraftaggregat och förutsättningar
för att vid behov omfördela de aggregat
som teleoperatörer erhållit genom Post-
och telestyrelsen. Uppdraget redovisades
till regeringen den 1 november 2001. Av
redovisningen framgår att ett nära
samarbete utvecklats mellan Post- och
telestyrelsen och Affärsverket svenska
kraftnät samt flera dominerande
elnätföretag, dels som en följd av ovan
nämnda uppdrag, dels som en följd av Post-
och telestyrelsens uppdrag att biträda
Svenska kraftnät i det uppdrag som verket
erhöll år 2000 om analys av ömsesidiga
beroendeförhållanden mellan el och tele.
En gemensam övning med såväl elnätföretag
som teleoperatörer har genomförts för
första gången under 2001.
Nya lösningar och samarbetsformer
behöver utvecklas för att
telekommunikationerna skall ha tillgång
till en säker elförsörjning vid långa
teleavbrott. Det finns ett behov av ökad
samverkan med elföretagen vilket i första
hand omfattar förebyggande åtgärder och
planering. Det är regeringens bedömning
att förutsättningarna för ökad samverkan
bl.a. skapas genom det nya
samverkansområdet Teknisk infrastruktur.
Post- och telestyrelsen avser att
initiera en försöksvis samplanering och
utbyggnad av någon eller några platser
som erfarenhetsmässigt drabbats av
återkommande elbortfall. Försöket skall
ge konkret underlag till hur förändringar
av gällande regelverk bör utformas.
Vidare avser Post- och telestyrelsen att
utveckla ett strukturerat samarbete
mellan viktiga teleoperatörer och
elfunktionen för att ta till vara
elfunktionens intressen i samband med
ombyggnader och nyetablering av nät.
Detta samarbete bör fortsätta och Post-
och telestyrelsen skall i
årsredovisningen för budgetåret 2002
redovisa en strategi för samplanering
mellan berörda myndigheter avseende
beroenden mellan el- och telesystem vid
omfattande och långa elavbrott.
Motion
I kommittémotion Fö19 (kd) av Åke Carnerö
m.fl. anför motionärerna bl.a. följande.
För att Sverige skall få en bättre
katastrofberedskap är det viktigt för
medborgarnas trygghet att den statliga
och kommunala räddningstjänsten, polisen,
sjukvården, tullen, Kustbevakningen och
Försvarsmakten har väl fungerande
kommunikationer vid akuta insatser.
Kristdemokraterna anser att regeringen
snarast bör utarbeta ett förslag till
upphandling av ett nationellt
radiokommunikationssystem baserat på
TETRA-standard. Kristdemokraterna delar
reger-ingens syn att ett bra radiosamband
är av stor betydelse för samarbetet
mellan inblandade myndigheter vid
särskilda händelser.
Erfarenheterna visar att goda
möjligheter till kommunikation är en
avgörande faktor för en framgångsrik
insats. Ytterst handlar det om människors
säkerhet och ett nationellt TETRA-nät
kommer att öka möjligheterna att rädda
liv (yrkande 7).
Utskottets ställningstagande
Regeringen lämnar i propositionen en
redovisning av telekommunikationsområdet,
som utskottet med intresse tagit del av.
Utskottet noterar därvid att regeringens
sammanfattande bedömning av läget för
beredskapen är att telefunktionens
förmåga att motstå svåra påfrestningar på
samhället i fred delvis är godtagbar.
Utskottet noterar vidare att regeringen
bedömer att förmågan inte är godtagbar
vad gäller elförsörjning, skydd mot IT-
angrepp, Internetinfrastruktur och
prioritet av telefoni.
En redovisning av
radiokommunikationssystemet för
samhällsviktiga användare, det s.k. TETRA-
systemet (Terrestrial Trunked Radio)
lämnas också i propositionen. Utskottet,
som berett denna fråga vid ett flertal
tillfällen, kan konstatera att regeringen
vidtagit vissa åtgärder sedan utskottet i
november 2001 senast behandlade denna
fråga (bet. 2001/02:FöU1 s. 95-98).
Av propositionen framgår att regeringen
den 8 november 2001 bemyndigade
statsrådet Mona Sahlin att utse en
förhandlingsman för ett nationellt
radiokommunikationssystem baserat på s.k.
TETRA-standard. Förhandlingsmannen skall
i dialog med tänkbara användare bilda sig
en uppfattning om hur, när och till
vilken kostnad dessa användare kan och
vill ansluta sig till ett nationellt
system.
Förhandlingsmannen har den 27 mars 2002
överlämnat rapporten Ett nät för trygghet
till statsrådet Mona Sahlin. Av rapporten
framgår bl.a. att det inte råder någon
tvekan om att önskan om ett gemensamt,
rikstäckande nät är starkt. Det framgår
också att om regeringen nu vill samla och
aktivera de potentiella användarna måste
regeringen på ett tydligt sätt markera
sin politiska vilja att skapa ett
nationellt nät. Detta får trovärdighet
bara om regeringen också förklarar sig
beredd att stå som ekonomisk garant,
framhålls i rapporten.
I rapporten sammanfattas
förhandlingsmannens förslag i följande
sex punkter.
· Regeringen gör tillsammans med
kommun- och landstingsförbunden ett
uttalande om önskvärdheten av ett basnät
för trygghet och säkerhet med TETRA eller
likvärdig standard.
·
· Regeringen uppdrar till
Rikspolisstyrelsen (RPS) att förbereda
upphandling i Skåne för ett rikstäckande,
allmänt basnät. RPS åläggs samverka med
andra intresserade användare inför
utformandet av upphandlingsuppdraget.
·
· Regeringen beslutar våren 2002
om en kommitté som skall överta polis-ens
ansvar för basnätet. Ett uppdrag bör
också läggas ut våren 2002 för att starta
uppbyggnaden av kommittén. Den bör vara i
funktion i början av hösten 2002.
·
· Regeringen beslutar om
direktfinansiering via budgeten eller
lånefinansi-ering av basnätet. Polisen
måste redan för år 2003 få den första
etappen direktfinansierad eller få en
utökad låneram och bemyndiganden för
denna.
·
· Regeringen ger direktiv till
sina myndigheter att vid byte av
trygghetssystem övergå till detta
gemensamma nät.
·
· Regeringen beslutar att bidrag
till säkerhetssystem i kommuner och
landsting fortsättningsvis skall gälla
anslutning till det nya nätet.
·
Utskottet vill med anledning av
kommittémotion Fö19 (kd) yrkande 7
framhålla att riksdagen i ett
tillkännagivande till regeringen den 6
december 2001 (bet. 2001/02:FöU1, rskr.
2001/02:skr. 87-90) bl.a. framhållit att
det system som Rikspolisstyrelsen nu
börjat utveckla skall byggas på ett
sådant sätt och med så hög kvalitet att
förutsättningarna finns att det på sikt
kan utvecklas till ett landstäckande
gemensamt system för andra
samhällsviktiga verksamheter, såsom
kommunal och statlig räddningstjänst,
kustbevakning, tull, hälso- och sjukvård,
Försvarsmaktens verksamhet, SOS
alarmering, m.fl.
Utskottet kan konstatera att den av
regeringen utsedda förhandlingsmannen i
konkreta punkter föreslagit ett
tillvägagångssätt i den fortsatta
hanteringen av frågan om anskaffning av
ett nationellt radiokommunikationssy-
stem. Utskottet utgår ifrån att
regeringen nu aktivt arbetar vidare med
frågan utifrån förhandlingsmannens
förslag.
Utskottet kan ha viss förståelse för
att regeringen bedömer att det i nuläget
saknas förutsättningar för finansiering
av ett fullt utbyggt gemensamt och
landstäckande radiokommunikationssystem
baserat på TETRA-standard eller
likvärdigt. Utskottet förutsätter att
inriktningen fortsatt skall vara att få
till stånd ett landstäckande gemensamt
system för radiokommunikation.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
Mot bakgrund av vad utskottet ovan
anfört avstyrks kommittémotion Fö19 (kd)
yrkande 7.
Skydd mot informationsoperationer1
Utskottets bedömning och förslag i
korthet
Utskottet understryker på nytt vikten
av samordning och tvärsektoriella
lösningar för hela samhället när det
gäller skyddet mot
informationsoperationer.
Utskottet kan konstatera att det pågår
en mycket snabb utveckling när det
gäller frågor om hur samhällsviktig
infrastruktur skall kunna skyddas mot
informationsoperationer. De åtgärder
som regeringen redovisar får ses som
steg på vägen i en utvecklingsprocess.
Reger-ingen bör därför om ett par år
följa upp erfarenheterna av den nya
strategin och ordningen och göra en
övergripande översyn av verksamheten
samt redovisa denna för riksdagen.
Utskottet föreslår att motionerna Fö2
(m) yrkande 5, Fö10 (fp) yrkandena 8
och 9, Fö12 (v) yrkande 9, Fö18 (m)
yrkande 4, Fö20 (fp) yrkandena 5-8 samt
Fö208 (m) avslås av riksdagen.
Proposition 2001/02:10 Fortsatt förnyelse
av totalförsvaret
Regeringen bedömer i proposition
2001/02:10 Fortsatt förnyelse av
totalförsvaret att IT-säkerhet är av
avgörande betydelse för hantering av
informa-tionsoperationer. En övergripande
strategi för samhällets hantering av
informationssäkerhet och skydd mot
informationsoperationer bör därför
utarbetas. Vidare bör
· den nya planeringsmyndigheten
inom det civila försvaret ges ett
sammanhållande myndighetsansvar för
samhällets IT-säkerhet,
·
· de av Sårbarhets- och
säkerhetsutredningen samt
Försvarsberedningen föreslagna
övergripande omvärldsanalyserna
genomföras,
·
· en funktion för IT-
incidenthantering inrättas,
·
· en funktion för teknikkompetens
inom IT-säkerhetsområdet inrättas samt
·
· ett system för evaluering och
certifiering byggas upp.
·
Därutöver är det angeläget att
· svenska internationella
åtaganden och multilaterala
överenskommelser inom verksamhetsområdet
utvecklas,
·
· Sverige verkar för att
internationella skyddssystem etableras
och aktivt stöder arbetet med att
åstadkomma internationella avtal och
regler för att öka skyddet mot
informationsoperationer och då framför
allt de IT-relaterade hoten samt
·
· ett nationellt harmoniserat
regelverk upprättas för att säkerställa
överblick och samordning av olika regler
och för att skapa sammanhållna och
entydiga regler avseende
informationssäkerhet.
·
Regeringen framhåller att möjligheterna
att störa eller sabotera samhällsviktig
infrastruktur har fått ökad uppmärksamhet
i takt med att system och funktioner blir
alltmer beroende av informationsteknik
(IT). Då de tekniska systemen blir
alltmer komplexa och ömsesidigt beroende
får de således en allt större betydelse
för säkerheten i samhället. Sammantaget
medför dessa omständigheter att
samhällets totala sårbarhet ökar
samtidigt som oönskade ingrepp i ett
enskilt IT-system kan få återverkningar
på stora delar av samhället.
Informationsoperationer riktade mot
infrastrukturen skulle enligt regeringen
kunna få allvarliga konsekvenser för
samhället om inte hoten möts med
ändamålsenliga skyddsåtgärder.
Säkerhetsfrågorna bör enligt regeringen
beaktas som en naturlig och grundläggande
komponent vid utveckling inom IT-området.
Säkerhetsfunktioner bör så långt möjligt
byggas in i system från början.
Informationssäkerheten bör ha en
tvärsektoriell förankring, då möjliga
angreppspunkter finns inom de flesta
sektorer och risken för spridning till
andra är stor. Regeringen anser att
säkerhetskravet på informationssamhället
medför att en övergripande strategi för
samhällets hantering av
informationssäkerhet och skydd mot
informationsoperationer bör utarbetas.
I takt med att osäkerheten om var och
hur hot och störningar kan komma att
uppstå ökar enligt regeringen behovet av
en samordnande instans som har förmågan
till överblick och kunskap om hur
incidenter skall hanteras tillsammans med
mandat att vidta förebyggande åtgärder.
Regeringen anser i likhet med
Sårbarhets- och säkerhetsutredningen och
Försvarsberedningen att den nya
planeringsmyndigheten inom det civila
försvaret bör ges ett sammanhållande
myndighetsansvar för samhällets IT-
säkerhet och att övergripande
omvärldsanalyser bör genomföras.
Regeringen anser att Sårbarhets- och
säkerhetsutredningens förslag rörande en
funktion för IT-incidenthantering bör
genomföras.
Regeringen anser att Sårbarhets- och
säkerhetsutredningens förslag att det
skall inrättas en funktion för
teknikkompetens inom IT-säkerhet bör
genomföras.
Regeringen anser att Sårbarhets- och
säkerhetsutredningens förslag att bygga
upp ett system för evaluering och
certifiering bör genomföras. Vidare anser
regeringen att det är angeläget att
Sverige fortsätter samarbetet som syftar
till ett ömsesidigt erkännande av IT-
säkerhetscertifikatet, Common Criteria
Recognition Arrangement (CCRA).
Lagstiftningen behöver enligt
regeringen ses över för att denna skall
medge införandet av aktiv IT-kontroll och
etablering av en IT-incidenthanterings-
funktion.
Regeringen anmäler att den i flera
frågor avser att återkomma till riksdagen
under våren 2002.
Proposition 2001/02:158 Samhällets
säkerhet och beredskap
Regeringen hänvisar till att den i
propositionen Fortsatt förnyelse av
totalförsvaret (prop. 2001/02:10)
aviserade att den avsåg att återkomma med
en organisatorisk struktur för IT-
säkerhetsarbetet i Sverige. I
propositionen Samhällets säkerhet och
beredskap redovisas nu en sådan
organisatorisk struktur. Strukturen
innebär att Sveriges beredskap inom
informationssäkerhetsområdet förbättras.
Som ett led i detta anser regeringen att
Försvarets radioanstalt bör ges ansvar
för teknikkompetens,
Krisberedskapsmyndigheten få ansvar för
övergripande omvärldsanalys och
Försvarets materielverk få ansvar för ett
system för certifiering och evaluering.
En IT-incidentfunktion bör också
inrättas. Regeringen avser att utvärdera
den organisatoriska strukturen om två år.
Regeringen avser också att genomföra en
översyn av de författningar som berörs av
informationssäkerhetsfrågorna.
Målet bör enligt regeringen vara att
upprätthålla en hög informationssäkerhet
i hela samhället som innebär att man
skall kunna förhindra eller hantera
störningar i samhällsviktig verksamhet.
Strategin för att uppnå detta mål bör
liksom övrig krishantering i samhället
utgå från ansvarsprincipen,
likhetsprincipen och närhetsprincipen.
Principiellt gäller att den som
ansvarar för
informationsbehandlingssystem även
ansvarar för att systemet har den
säkerhet som krävs för att systemet skall
fungera tillfredsställande. En viktig
roll för staten är därför att se till
hela samhällets behov av
informationssäkerhet och vidta de
åtgärder som rimligen inte kan åvila den
enskilda systemägaren.
För att förhindra allvarliga
informationsattacker mot Sverige bör
enligt regeringen underrättelse- och
säkerhetstjänsternas arbete förstärkas.
Enligt regeringen behöver
lagstiftningsåtgärder genomföras mot
bakgrund av de åtgärder som redovisas i
propositionen. Därutöver är det av vikt
att vidta åtgärder av organisatorisk
natur.
Regeringen framhåller att i enlighet
med vad den redovisade i propositionen
Fortsatt förnyelse av totalförsvaret
(prop. 2001/02:10) avser regeringen att
inrätta fyra verksamhetsområden i syfte
att förbättra informationssäkerheten.
Dessa är omvärldsanalys, IT-
incidenthantering, teknikkompetens samt
ett system för evaluering och
certifiering.
För att snabbt kunna stärka
informationssäkerheten anser regeringen
att de nya uppgifterna bör fördelas på de
myndigheter som i dag har närliggande
verksamhet. Efter den utvärdering som
regeringen avser att göra efter två år
kan andra organisatoriska lösningar inom
informationssäkerhetsområdet bedömas vara
lämpliga. Regeringen utesluter inte att
det kan finnas andra verksamheter inom
informationssäkerhetsområdet som då också
kan behöva ses över.
Med anledning av de frågor som
framkommit i remissyttranden över
Sårbarhets- och säkerhetsutredningens
betänkande (SOU 2001:41) och under
beredningsarbetet avser regeringen att
låta genomföra en översyn av
författningar som berör
informationssäkerhetsfrågorna.
Regeringen anser att det i
Krisberedskapsmyndighetens sammanhållande
myndighetsansvar för samhällets
informationssäkerhet bör ingå att följa
upp och utvärdera informationssäkerheten
i samhället och årligen lämna en samlad
bedömning till regeringen. Det
sammanhållande myndighetsansvaret innebär
inga förändringar i nuvarande
ansvarsfördelning mellan olika
myndigheter i
informationssäkerhetsfrågor.
Krisberedskapsmyndigheten bör inte svara
för sådan omvärldsanalys som faller inom
andra myndigheters ansvars-områden.
Därutöver bör Krisberedskapsmyndigheten
ges ansvar för att se till att det
utvecklas ett samarbete mellan offentlig
sektor och näringsliv inom
informationssäkerhetsområdet.
Regeringen anser att Post- och
telestyrelsen bör få i uppgift att
ansvara för hantering av uppgifter om IT-
incidenter. Regeringen finner det
angeläget att en verksamhet med en
särskild funktion för IT-incidenter
påbörjas. Post- och telestyrelsen har
genom att utreda förutsättningarna för
denna uppgift hög beredskap för att
relativt snabbt kunna bygga upp
verksamheten. Regeringen finner att Post-
och telestyrelsen med sin beredskap inför
uppgiften har bäst förutsättningar att
vara ansvarig. Uppgiften till Post- och
telestyrelsen skall utformas så att den
inte inskränker på det nuvarande ansvar
som andra myndigheter har.
Regeringen har för avsikt att låta
utreda behovet av författningsändringar,
bl.a. för att klargöra gränsdragningen
mellan berörda aktörer och
sekretessfrågor kring funktionen.
Nuvarande sekretesslagstiftning medger
inte någon rapporteringsplikt. Enligt
regeringens bedömning bör därför
rapporteringen vara frivillig. Varje
myndighet har i samband med
inrapportering att sekre-tesspröva det
material som lämnas in.
Post- och telestyrelsen bör stödja
myndigheterna genom information och
rådgivning. System för att fånga
information om inträffade incidenter samt
för informationsutbyte mellan
myndigheterna och Post- och telestyrelsen
bör utvecklas. Systemet bör utformas så
att det blir möjligt att snabbt kunna
sprida information om nya problem som kan
störa IT-system. För att kontinuerligt
förbättra det förebyggande arbetet skall
Post- och telestyrelsen även sammanställa
statistik. Fortsatt utredning är
nödvändig för att Post- och telestyrelsen
även skall kunna hantera anslutningen av
andra intressenter.
Regeringen anser att Försvarets
radioanstalt bör ges ansvaret för att
tillhandahålla teknikkompetens inom
informationssäkerhetsområdet. Det finns
enligt regeringen starka skäl som talar
för att det inom den statliga sfären
skall finnas en hög teknisk kompetens för
avancerat stöd i
informationssäkerhetsfrågor.
Förtroendefrågan är central i dessa
sammanhang. Inom Försvarets radioanstalt
finns ett högt utvecklat
säkerhetstänkande, varför denna myndighet
är väl lämpad att anförtros uppgiften.
Försvarets radioanstalt bör bl.a. kunna
· stödja insatser vid nationella
kriser med IT-inslag,
·
· medverka till identifieringen av
inblandade aktörer vid hot mot
samhällsviktiga system,
·
· genomföra aktiv IT-kontroll och
·
· ge annat tekniskt stöd inom
informationssäkerhetsområdet.
·
Regeringen anser att Försvarets
materielverk bör få i uppgift att bygga
upp ett system för evaluering och
certifiering av IT-säkerhetsprodukter.
Regeringen hänvisar till att den i
proposition 2001/02:10 framhåller att
Sårbarhets- och säkerhetsutredningens
förslag att bygga upp ett system för
evaluering och certifiering bör
genomföras. Vidare anser regeringen att
det är angeläget att Sverige fortsätter
det internationella samarbetet som syftar
till ett ömsesidigt erkännande av IT-
säkerhetscertifikatet. Regeringen anser
att det inom den offentliga förvaltningen
är Försvarets materielverk med sin
erfarenhet inom detta område som är den
mest lämpliga myndigheten att bygga upp
ett system för evaluering och
certifiering.
Inom ramen för certifieringssystemet bör
Försvarets materielverk kunna
· licensiera evalueringsföretag
efter de principer som tillämpas i CCRA,
·
· ge stöd och råd vid utnyttjande
av standarden Common Criteria för
kravspecifikation,
·
· utöva tillsyn av de
evalueringsföretag som man har knutit
till sig vad gäller kompetens och metodik
i samverkan med SWEDAC,
·
· godkänna nya evalueringsuppdrag
till evalueringsföretagen i syfte att
säkerställa en rimlig balans mellan
ambitionsnivå, produktens komplexitet,
bedömd erforderlig tid och resursåtgång,
·
· följa upp pågående
evalueringsuppdrag,
·
· granska evalueringsrapporter,
·
· utge certifikat samt
·
· medverka i internationell
samverkan i syfte att säkerställa och
vidmakthålla erkännande av svenska
certifikat och att effektivisera
metodiken för evaluering.
·
Att certifiera säkerhetsprodukter som är
evaluerade kräver enligt regeringen
resurser och kompetens. Försvarets
materielverk bör ha goda förutsättningar
att skapa detta system. Även andra
organisationer skall ha möjlighet att
skapa evaluerings- och
certifieringssystem, och dessa skall
verka i konkurrens.
Mot bakgrund av
informationssäkerhetsfrågornas globala
natur är det, som anförts bl.a. i
proposition 2001/02:10, enligt regeringen
viktigt att delta i det internationella
samarbetet kring dessa frågor.
Motionerna
I Moderata samlingspartiets
kommittémotion Fö2 (m) av Henrik
Landerholm m.fl. framhålls att säkerheten
kring IT-frågorna måste lyftas fram på
ett bättre sätt än vad som sker i dag.
Förutom behovet av att studera kopplingen
mellan el, tele och IT när det gäller
ömsesidigt beroende av funktionalitet
finns det anledning att särskilt beakta
konsekvenserna av störningar och angrepp
på samhällsviktiga IT-system och IT-
relaterade verksamheter.
Ett effektivt IT-säkerhetsarbete
förutsätter att man noga följer
utvecklingen i omvärlden och analyserar
dess konsekvenser för IT-säkerheten.
Ansvaret för driftsäkerhet och skydd
måste klargöras. Förslaget om ett
sammanhållande organ samt en övergripande
strategi för hantering av IT-säkerhet får
motionärernas stöd. Det finns anledning
att understryka att även några av de
förslag från Försvarsberedningen som inte
återfinns i propositionen bör övervägas.
Det handlar bl.a. om en central
statistikenhet för samverkan med
näringslivet som bl.a. Svenskt Näringsliv
ställt sig positivt till. Det krävs också
enligt motionärernas mening en koppling
mellan incidenthanteringsfunktionen och
rättsväsendet.
Riksdagen bör enligt motionärerna
tillkännage för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om IT-säkerhet
(yrkande 5).
I Folkpartiet liberalernas kommittémotion
Fö10 (fp) av Runar Patriksson och Eva
Flyborg framhåller motionärerna att de
tillstyrker att en övergripande strategi
för samhällets hantering av IT-säkerhet
och skydd mot informationsansvar
skyndsamt fastställes med en tydlig
ansvars- och rollfördelning. Den måste
bygga på ett tvärsektoriellt synsätt och
en nära samverkan mellan privat och
offentlig sektor.
Motionärerna tillstyrker förslaget att
den nya planeringsmyndigheten ges ett
sammanhållande myndighetsansvar för
samhällets IT-säkerhet, som kan utgöra
ett viktigt stöd till Regeringskansliet
för att åstadkomma en snabb
implementering av angelägna förslag.
En nödvändig grund för
planeringsmyndigheten är att kunna följa
utvecklingen med hjälp av
omvärldsanalyser som får stöd av civila
och militära underrättelse- och
säkerhetsfunktioner.
Motionärerna tillstyrker vidare
skapandet av en funktion för IT-incident-
hantering för att i realtid eller nära
realtid kunna spåra ursprung till ett
dataangrepp, se till att attacker mot
datasystem avstyrs och upphör samt stödja
återställande av systemen vid större
attacker liksom kvalificerad
incidentanalys. Det är angeläget med ett
väl fungerande samarbete mellan denna
incidenthanteringsfunktion och
motsvarande privata, då näringslivet ofta
är måltavla för denna typ av intrång.
Eftersom det kan vara svårt att
omedelbart spåra karaktären på källan och
därmed fastställa handlingsvägar för att
uppnå resultat, måste polisiära
funktioner och övriga rättsfunktioner
vara knutna till IT-incidenthanteringen.
För att skapa underlag till en
helhetsbild gällande hot, aktörer,
tillvägagångssätt och teknik bör en
central funktion för bearbetning av
statistik över incidenter inrättas. Det
är av stor vikt att denna
statistikfunktion har en nära och
omfattande samverkan med svenskt
näringsliv.
Riksdagen bör enligt motionärerna ge
regeringen till känna att den bör
återkomma till riksdagen med förslag till
struktur för samhällets hantering av IT-
säkerhet och informationsoperationer
(yrkande 9) och vad i motionen anförs om
en helhetssyn på samhällets hantering av
informationssäkerhet och skydd mot
informationsoperationer (yrkande 8).
I Vänsterpartiets kommittémotion Fö12 (v)
av Berit Jóhannesson m.fl. hänvisar
motionärerna till att regeringen i frågan
om IT-säkerheten säger: "IT-säkerheten är
av avgörande betydelse för hantering av
informations-operationer. En övergripande
strategi för samhällets hantering av
informa-tionssäkerhet och skydd mot
informationsoperationer bör därför
utarbetas."
Motionärerna delar denna syn. Men
regeringen nämner inte när den avser att
återkomma till riksdagen i denna fråga.
Riksdagen bör därför enligt motionärerna
ge regeringen i uppdrag att återkomma med
strategifrågor i samband med de andra IT-
frågorna under våren (yrkande 9).
I Moderata samlingspartiets
kommittémotion Fö18 (m) framhåller
motionärerna att de anser att
utgångspunkten för regeringens strategi
om informationssäkerhet bör vara att
varje företag, organisation och myndighet
ansvarar för att den egna
informationsbehandlingen sker med
betryggande säkerhet. När det gäller
säkerhet i samhällsviktiga funktioner bör
riksdag och regering ansvara för den
övergripande strategin och erforderlig
samordning. Denna bör även omfatta
arbetet med utvecklingen av
informationssäkerhet i samhället. Det är
regeringen som skall fastställa en samlad
handlingsplan för åtgärder inom området.
Handlingsplanen skall redovisas löpande
och en gång om året redovisas för
riksdagen.
Motionärerna anser att det är fel av
regeringen att delegera ansvaret inom IT-
säkerhetsområdet till
Krisberedskapsmyndigheten. Inte minst av
det skälet att några förslag till
erforderliga förändringar i författningen
som ger myndigheten rätt att utfärda
tvingande anvisningar inte finns.
Tvingande anvisningar är enligt
motionärerna ett regeringsansvar som inte
får delegeras.
Motionärerna föreslår att riksdagen
tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
informationssäkerhet (yrkande 4).
I Folkpartiet liberalernas kommittémotion
Fö20 (fp) av Runar Patriksson och Eva
Flyborg påpekas att Folkpartiet
liberalerna sedan länge har tillstyrkt
att en övergripande strategi för
samhällets hantering av IT-säkerhet och
skydd mot informationsoperationer
fastställes med en tydlig ansvars- och
rollfördelning. Den måste bygga på en
helhetssyn baserad på ett tvärsektoriellt
synsätt och en nära samverkan mellan
privat och offentlig sektor (yrkande5).
Det ser ut som en tanke, menar
motionärerna, att regeringen nu i sin
proposition utan närmare motivering
överger det väl inarbetade och
definierade begreppet skydd mot
informationsoperationer för det luddigare
och mer intetsägande skydd av
samhällsviktiga IT-beroende system.
Informationsoperationer är enligt
motionärerna det övergripande begreppet.
Motionärerna föreslår att riksdagen
tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en
struktur på samhällets hantering av
informationssäkerhet och skydd mot
informationsoperationer (yrkande 6).
Motionärerna anser att den nya
Krisberedskapsmyndigheten bör ges ett
sammanhållande myndighetsansvar för
samhällets IT-säkerhet, som kan utgöra
ett viktigt stöd till Regeringskansliet
för att åstadkomma en snabb im-
plementering av angelägna förslag. Dit
hör framför allt att ansvara för
sektorövergripande frågor.
En nödvändig grund för detta arbete
inom Krisberedskapsmyndigheten är att
kunna följa utvecklingen med hjälp av
omvärldsanalyser som får stöd av civila
och militära underrättelse- och
säkerhetsfunktioner.
Det är enligt motionärerna viktigt att
det övergripande ansvaret för skydd mot
informationsoperationer får en tydlig
organisatorisk inplacering inom den nya
Krisberedskapsmyndigheten. Detta bör
riksdagen ge regeringen till känna
(yrkande 7).
Motionärerna tillstyrker skapandet av
en funktion för IT-incidenthantering med
placering vid Post- och telestyrelsen
(PTS). Det är angeläget med ett väl
fungerande samarbete mellan denna
incidenthanteringsfunktion och
motsvarande privata, då näringslivet ofta
är måltavla för denna typ av intrång. För
att skapa underlag till en helhetsbild
gällande hot, aktörer, tillvägagångssätt
och teknik bör en central funktion för
bearbetning av statistik för incidenter
inrättas. Det är av stor vikt att denna
statistikfunktion har en nära och
omfattande samverkan med svenskt
näringsliv. Här finns en uttalad
beredskap hos näringslivet att medverka.
Motionärerna föreslår att riksdagen
tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett
fungerande samarbete med näringslivet
rörande IT-säkerhet och skydd mot
informationsoperationer (yrkande 8).
I motion Fö208 (m) av Margareta Cederfelt
och Cristina Husmark Pehrsson anförs att
om främmande länder eller
antidemokratiska organisationer vill
erövra Sverige är det fullt möjligt att
de väljer att använda IT som vapen eller
som stöd för andra aktioner.
I syfte att öka Sveriges beredskap vid
eventuella hotsituationer behöver
försvaret reformeras och utvecklas. Detta
kan enligt motionärerna ske genom att
försvaret satsar på att utveckla IT-
säkerheten ur ett nationellt perspektiv.
Utskottets ställningstagande
I sitt yttrande (1995/96:FöU4y) över 1996
års IT-proposition till trafikutskottet
framhöll försvarsutskottet att det
saknades ett uttalat samlat ansvar på
departements- eller myndighetsnivå för
sårbarhets- och säkerhetsaspekterna om
informationstekniken. Ett betydande antal
myndigheter inom staten har viktiga
uppgifter och stor kompetens inom IT-
säkerhetsområdet - var och en dock inom
sitt speciella ansvarsområde. Ingen
myndighet har emellertid av regeringen
getts ett sammanhållet ansvar för
helheten och för att ha en samlad
överblick inom området. Försvarsutskottet
anförde mot denna bakgrund följande:
Utskottet anser för sin del att den av
regeringen aviserade arbetsgruppen för
att följa hot- och
sårbarhetsaspekterna är otillräcklig
med hänsyn till de krav som numera bör
ställas, dels mot bakgrund av vad
riksdagen uttalat under 1987/88 års
riksmöte, dels mot bakgrund av den
vidgade hotbilden och den betydelse
som samhällets infrastruktur har både
i fred, kriser och i krig - särskilt
lednings- och informationssystemen.
Reger-ingen har anledning att inför
propositionen om 1996 års
försvarsbeslut på nytt överväga
frågorna om informationsteknikens
särskilda betydelse för totalförsvaret
och hur en hög säkerhet för denna
skall ordnas redan i fred. Utskottet
har vidare inhämtat att regeringen
under hösten 1996 avser att genom en
proposition lämna riksdagen förslag i
anledning av Hot- och riskutredningens
förslag. Med hänsyn till ämnets
särskilda betydelse förordar utskottet
emellertid att riksdagen ger
regeringen i uppdrag att organisera
ett mer samlande och samordnande
ansvar för IT-säkerhets-frågorna än
för närvarande. I det sammanhanget bör
behovet av att koordinera Sveriges
medverkan i det internationella IT-
säkerhetsarbetet beaktas. Utskottet
anser vidare att regeringen bör
återkomma till riksdagen med en
utvecklad strategi på IT-
säkerhetsområdet, där regeringen
preciserar statens ansvar och anger
hur säkerhetsarbetet inordnas i det
nationella handlingsprogrammet för IT
samt hur säkerhetsarbetet bör
organiseras. Vad utskottet nu har
anfört bör riksdagen som sin mening ge
reger-ingen till känna.
Trafikutskottet delade försvarsutskottets
uppfattning att informationstekniken har
genomgripande effekter på samhällets
säkerhet och sårbarhet. Enligt
trafikutskottets uppfattning borde därför
riksdagen som sin mening ge reger-ingen
till känna vad försvarsutskottet i sitt
yttrande anfört dels om organisationen av
ett mer samlande och samordnande ansvar
för IT-säkerhetsfrågorna, dels om att
regeringen bör återkomma till riksdagen
med en utvecklad strategi på området.
I sitt yttrande (1999/2000:FöU5y) över
propositionen Ett informationssamhälle
för alla (prop. 1999/20:86) framhöll
utskottet - på nytt - att hotet mot
informationssamhället har fått ökad
betydelse i takt med att samhällsviktiga
system och funktioner blir beroende av
informationsteknik. Den internationella
utvecklingen inom området har tydligt
visat att hela samhället berörs - inte
bara den offentliga förvaltningen. Hela
samhällets beroende och dess sårbarhet
har därför även en stor säkerhetspolitisk
betydelse. Utgångspunkten för beredskap
och skyddsåtgärder är inte primärt knuten
till skyddet av Sve-riges territorium
utan i högre grad till behovet att skydda
svenska intressen och nationella
tillgångar, t.ex. en funktionssäker
samhällsviktig infrastruktur, såväl i
fred som i kris och krig. En nationell
samordning och ett sektorsövergripande
ansvar för planering och exekutiva
åtgärder blir därmed nödvändigt.
Utskottet framhöll vidare att det
delade regeringens uppfattning att
ansvaret för informationssäkerheten även
fortsättningsvis skall ligga hos de
myndigheter, företag och organisationer
som har det normala verksamhetsansvaret.
Informationssäkerheten kan inte betraktas
som något annat än en normal del av
verksamheten. Denna ordning är emellertid
inte tillräcklig. Tvärsektoriella hot
kräver tvärsektoriella lösningar.
Ansvarsfrågorna i ett mer nationellt
perspektiv måste nu äntligen klaras ut.
Det var utskottets mening att den
utredare som nu arbetar måste lämna
förslag till hur en tvärsektoriell
samordning för IT-säkerhet och skydd mot
informationskrigföring i Sverige bör
utformas.
Utskottet erinrade om riksdagens
tidigare tillkännagivande i frågan (bet.
1995/96:TU19). Försvarsutskottet utgick
således från att regeringen snarast
därefter skulle återkomma till riksdagen
med förslag som redovisar de konkreta
åtgärder - och eventuella
författningsförslag - som behövs för ett
mer samlat ansvarstagande för Sveriges
informationssäkerhet än hittills.
De förslag som Sårbarhets- och
säkerhetsutredningen i sitt betänkande
(SOU 2001:41) har lämnat i avsnittet
Strategi för ökad IT-säkerhet och skydd
mot informationsoperationer har efter
remissbehandling utgjort underlag för
regeringens bedömning av dessa frågor i
propositionerna Fortsatt förnyelse av
totalförsvaret (prop. 2001/02:10) och
Samhällets säkerhet och beredskap (prop.
2001/02:158). Sårbarhets- och
säkerhetsutredningen har fortlöpande i
sitt arbete lämnat information till den
parlamentariskt sammansatta
Försvarsberedningen. Försvarsberedningen
har i sin rapport Ny struktur för ökad
säkerhet - nätverksförsvar och
krishantering (Ds 2001:44) lämnat sin syn
på frågor om IT-säkerhet och skydd mot
informationsoperationer. Regeringens
bedömanden överensstämmer i huvudsak med
Försvarsberedningens.
Enligt utskottet kan
informationsoperationer riktade mot hela
samhällets infrastruktur få allvarliga
konsekvenser om den inte skyddas med
säkerhetsåtgärder. Informationssäkerheten
har därvid en stor betydelse. Utskottet
understryker ånyo vikten av samordning
och tvärsektoriella lösningar för hela
samhället - inte bara för
statsförvaltningen - när det gäller
skyddet mot informationsoperationer.
Utskottet anser att målet när det
gäller den övergripande strategin bör
vara att skapa en hög säkerhet för alla
funktioner i samhället som innebär att
störningar i viktig verksamhet skall
förhindras eller kunna hanteras.
När det gäller informationssäkerheten i
samhället anser utskottet att principen
bör vara att den som har ansvar för ett
informationssystem även bör svara för
säkerheten i det. Staten har en viktig
roll att se till hela samhällets behov av
informationssäkerhet och vidta de
åtgärder som inte den enskilde
systemägaren rimligen kan göra.
Enligt utskottet behöver det för den
tvärsektoriella samordningen på nationell
nivå inrättas funktioner för övergripande
omvärldsanalys, IT-incident-hantering,
teknikkompetens samt system för
granskning av IT-produkter (evaluering)
och för att fastställa
granskningsresultaten (certifiering).
Krisberedskapsmyndigheten är lämpad att
få ansvar för övergripande tvärsektoriell
samordning och omvärldsanalys. Utskottet
delar regeringens uppfattning att det är
viktigt att myndigheten i sitt arbete får
stöd av myndigheter som har underrättelse-
och säkerhetsfunktioner. En betydelsefull
uppgift för Krisberedskapsmyndigheten
blir att utveckla ett nära samarbete
mellan offentlig sektor och näringsliv
inom informationssäkerhetsområdet.
Post- och telestyrelsen bör få ansvar
för funktionen för IT-incident-hantering.
Enligt regeringen medger inte nuvarande
sekretesslagstiftning rapporteringsplikt
till Post- och telestyrelsen när det
gäller IT-incidenter. Utskottet anser det
angeläget att föreskrifter utarbetas för
system där statlig verksamhet åläggs att
rapportera IT-incidenter. En viktig
uppgift för myndigheten blir att
sammanställa statistikuppgifter över
inkomna rapporter för att skapa underlag
för en helhetsbild. Uppgifterna skall
också kunna fungera som en
varningsfunktion som kan utnyttjas för
att slå larm till berörda. Utskottet
anser också att annan offentlig
verksamhet på sikt bör inordnas i ett
system med incidentrapportering. Även ett
nära samarbete med näringslivet bör
eftersträvas inom funktionen. Vidare bör
samverkansformer utvecklas mellan Post-
och telestyrelsen och bl.a. polisen.
Det är enligt utskottet viktigt att det
finns en statlig myndighet som kan ge
kvalificerat stöd i
informationssäkerhetsfrågor. Försvarets
radioanstalt har lämplig kunskap och
lämpligt säkerhetsmedvetande för att få
ansvar för att tillhandahålla
teknikkompetens inom den offentliga
sektorn.
Försvarets materielverk är en lämplig
myndighet att tilldelas ansvar för att
bygga upp ett system för utvärdering av
säkerheten i IT-produkter och
fastställande av granskningsresultaten.
Utskottet kan konstatera att det pågår
en mycket snabb utveckling när det gäller
frågor om hur samhällsviktig
infrastruktur skall kunna skyddas mot
informationsoperationer. De åtgärder som
regeringen redovisar får därför ses som
steg på vägen i en utvecklingsprocess.
Regeringen bör när den beskrivna
strategin och strukturen etablerats och
verkat ett par år utvärdera denna och
göra en övergripande översyn och därefter
lämna en redovisning av hur den då ser på
dessa frågor. I det sammanhanget är det
viktigt att ansvarsgränserna till
polisens brottsförebyggande och
brottsbekämpande uppgifter närmare
klarläggs.
I olika motioner aktualiseras frågor av
det slag som utskottet övervägt.
Utskottet anser därför att det inte
behövs ytterligare uttalanden, varför
motionerna Fö2 (m) yrkande 5, Fö10 (fp)
yrkandena 8 och 9, Fö12 (v) yrkande 9,
Fö18 (m) yrkande 4, Fö20 (fp) yrkandena
5-8 samt Fö208 (m) avstyrks av utskottet.
Beredskap mot nukleära, biologiska och
kemiska risker och hot
Regeringen
Regeringen bedömer att det är angeläget
att samhället stärker förmågan att möta
nukleära, biologiska och kemiska (NBC)
risker och hot. En förbättrad samordning
och samverkan mellan berörda myndigheter
samt genomförande av särskilda
utbildnings- och övningsinsatser är
viktiga förutsättningar för att uppnå och
säkerställa en tillräcklig förmåga.
Operativt ansvariga instanser bör ha
möjlighet till säker och snabb tillgång
till experter inom NBC-området. Det
arbete som påbörjats för att förbättra
expertberedskapen bör påskyndas.
Sverige bör aktivt bidra till bättre
internationell samordning av arbetet med
att möta NBC-hot liksom till effektivare
samutnyttjande av nationella resurser vid
gemensamma insatser, såväl inom som utom
EU.
Skälen för regeringens bedömning är bl.a.
att terroristattackerna mot USA den
11 september 2001 visar att målmedvetna,
ideologiskt sammanhållna och
välmotiverade organisationer kan planera
och utföra terroraktioner som kan få
stora konsekvenser. Den efterföljande
spridningen av mjältbrandssporer via
postförsändelser samt det stora antal
mjältbrandshot i form av brev
innehållande pulver med misstänkt
mjältbrand har påtagligt ökat
medvetenheten i många länder om riskerna
för nukleära, biologiska och kemiska hot.
En följd av detta är att åtgärderna för
att höja samhällets beredskap mot sådana
hot och risker har påskyndats och givits
en högre ambition. Regeringen anser att
de särskilda åtgärder som vidtagits i
Sverige bör fullföljas. De initiativ till
förbättrat skydd och samordning liksom
det utökade samarbetet vad gäller
riskvärdering, beredskap och skydd mot
NBC-terrorism som inletts inom EU och de
nordiska länderna bör enligt regeringen
också fortsatt prioriteras.
Terroristbekämpning är i Sverige en
polisiär uppgift. Terroristattackerna mot
USA den 11 september 2001 indikerar att
en framgångsrik bekämpning av terrorism
inte kan genomföras utan en effektiv
mellanstatlig samordning och samverkan.
De ansträngningar som inletts med att
förbättra internationell samordning av
polisunderrättelseverksamhet och annan
underrättelseverksamhet, beredskap samt
skydd inom NBC-terroristområdet bör
därför fullföljas. Det är också viktigt
att kunna använda sig av resurser och
kompetens inom totalförsvaret.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har inget att erinra mot vad
regeringen i propositionen anför om
beredskap mot nukleära, biologiska och
kemiska risker och hot.
Allvarlig smitta
Regeringen
Regeringen bedömer att det finns en bra
beredskap i landet för att klara av
vanliga epidemiologiska situationer och
tillfälliga toppbelastningar av
smittsamma sjukdomar. Behov finns dock av
en förbättrad samordning och samverkan
mellan berörda myndigheter när det gäller
hantering av riktigt stora utbrott av
smittsamma sjukdomar hos djur och
människor oavsett om utbrottet är en
följd av avsiktlig smittspridning med
biologiska stridsmedel eller inte.
Som skäl för regeringens bedömning anges
bl.a. att som en följd av fallen med
mjältbrand i USA efter händelserna den
11 september 2001 har uppmärksamheten
kring och behovet av beredskap mot
sällsynta och farliga biologiska
smittämnen aktualiserats ytterligare. I
Sverige har, vid utgången av januari
2002, ca 400 försändelser med misstänkt
mjältbrandssmitta skickats till
Smittskyddsinstitutet och till
Totalförsvarets forskningsinstitut för
analys. Inte någon av de försändelser som
har analyserats har visat sig innehålla
mjältbrandssmitta. Regeringen bedömer att
mjältbrandshoten i Sverige har kunnat
hanteras på ett tillfredsställande sätt
genom god myndighetssamverkan och snabbt
gripbara analysresurser.
Mot bakgrund av slutsatserna i den i
juni 2000 av regeringen tillsatta AgNBC-
gruppens rapport och händelserna under
hösten 2001 har regeringen den 8 november
2001 uppdragit åt Socialstyrelsen att i
samverkan med Smittskyddsinstitutet,
Totalförsvarets forskningsinstitut,
Landstingsförbundet och
Rikspolisstyrelsen/Säkerhetspolisen
utreda och lämna förslag dels på en
organiserad beredskap med
expertfunktioner inom området biologiska
stridsmedel som stöd för sjukhusens
infektionskliniker och
smittskyddsläkarorganisationen, dels på
en organiserad beredskap som stöd till
Rikspolisstyrelsen/Säkerhetspolisen vid
hot om bioterrorism samt på i övrigt
lämpliga åtgärder inom Socialstyrelsens
verksamhetsområde för att höja
beredskapen inom bl.a. B-området.
Uppdraget skall redovisas senast den
15 april 2002.
Regeringen har också den 20 december
2001 tillkallat en särskild utredare med
uppgift att kartlägga och analysera
myndigheternas och de övriga offentliga
organens samlade beredskap och förmåga
att förhindra, bekämpa och i övrigt
hantera omfattande terroristattentat och
andra likartade extraordinära händelser i
Sverige.
För att kunna höja beredskapen och
förbättra samordningen och samverkan
mellan berörda myndigheter inför ett
stort utbrott av en smittsam sjukdom
eller en terrorhandling med biologiska
stridsmedel bedömer regeringen att
myndigheterna bör sträva efter att
upprätta gemensamma beredskapsplaner.
Även utbildnings- och
övningsmöjligheterna för de inblandade
myndigheterna bör utökas.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har inget att erinra mot vad
regeringen i propositionen anför om
allvarlig smitta.
Nedfall av radioaktiva ämnen
Regeringen
Regeringen bedömer att beredskapen i
landet mot olyckor i svenska och
utländska kärntekniska anläggningar är i
huvudsak tillfredsställande. Beredskapen
mot olyckor i utlandet samt mot inhemska
olyckor med nationell omfattning bör
utvecklas. Ansvariga myndigheter har ett
gott samarbete som kontinuerligt
utvecklats och förbättrats. Samarbetet
med länderna i vår närhet har också
förbättrat beredskapen och minskat risken
för olyckor. Den utveckling som pågår i
samverkan mellan Statens
strålskyddsinstitut, Statens kärnkraft-
inspektion och andra beredskapsaktörer,
inklusive förbättring av mätförmågan, bör
fortsätta.
Som skäl för regeringens bedömning anförs
bl.a. att efter Tjernobylolyckan gjordes
stora insatser för att förstärka
beredskapen mot radiologiska olyckor i
landet. Nu, drygt 15 år senare, finns
dock ett visst behov av att modernisera
och utveckla mätresurserna. Det finns
också vissa tecken på att
kompetensförsörjningen inom området på
sikt försvagas.
Regeringen anför vidare att den svenska
beredskapen mot radiologiska olyckor är i
huvudsak inriktad mot att lindra
konsekvenser av olyckor vid svenska
kärnkraftverk, framför allt i berörda
län. Beredskapen bygger på ett
långtgående samarbete mellan berörda
myndigheter. Organisatoriskt sett har vi
en tillfredsställande beredskap när det
gäller närområdena kring svenska
kärnkraftverk. Beredskapen mot
konsekvenser i Sverige av utländska
olyckor är mer begränsad, och när det
gäller terroristhandlingar inom det
nukleära området är den svenska
beredskapen att hantera radiologiska
konsekvenser låg, sett i ett
internationellt perspektiv.
För att minska risken för radioaktivt
nedfall över Sverige från
kärnkraftsanläggningar i vår närhet är
det viktigt att Sverige verkar för att
kärnkraftverken även i närliggande länder
har en så hög säkerhet som möjligt. Vid
sidan av de framgångsrika bilaterala
insatserna genom Statens
kärnkraftinspektions och Statens
strålskyddsinstituts arbete bidrar
Sverige även till internationella
insatser genom Europeiska
utvecklingsbankens (EBRD) fonder.
Regeringen bedömer också att området är
väl reglerat och har tydliga
ansvarsförhållanden. Det finns därför
inget behov av väsentliga
författningsändringar.
Regeringen bedömer dock att det kan
finnas behov av att vissa bemyndiganden i
djurskydds- och foderlagstiftningen i
samband med nedfall av radioaktiva
nedfall över jordbruksmark ses över så
att regeringen, eller efter reger-ingens
bemyndigande Jordbruksverket, skall kunna
meddela föreskrifter som avviker från de
annars gällande.
Regeringen anser också att en översyn
bör göras när det gäller regeringens
bemyndigande till Jordbruksverket att
utfärda föreskrifter om gödselhantering
och växtodling i händelse av en svår
påfrestning.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har inget att erinra mot vad
regeringen i propositionen anför om
nedfall av radioaktiva ämnen.
Kemikalieolyckor, transport av farligt
gods och större olyckor till sjöss med
allvarligare utsläpp som följd
Regeringen
Regeringens bedömning för området är
följande.
Regeringen anser att beredskapen är
godtagbar mot olyckor vid transport av
farligt gods och kemikalieolyckor i
stationära anläggningar liksom olyckor
till sjöss som kräver sjöräddnings- och
miljöräddningsinsatser. Regeringen anser
att ett kontinuerligt utvecklingsarbete
bör bedrivas som syftar till att anpassa
lagstiftningen till den tekniska
utvecklingen och höja kompetensen och
därmed säkerhetsnivåerna inom dessa
verksamheter.
Som skäl för regeringens bedömning anförs
bl.a. att under 2001 har Europeiska
kommissionen informerat Rådet om förslag
till ändringar av det s.k. Seveso II-
direktivet. Sammanfattningsvis innebär
förslagen bl.a. att direktivet skall
omfatta utvinning av mineraler från malm
och avfallsdammar som används i samband
med gruvdrift. Mot bakgrund av
fyrverkerifabriksolyckan i Enschede i
Nederländerna har kommissionen också
föreslagit att tröskelvärden såvitt avser
ämnen med explosiva egenskaper ändras så
att fler fyrverkerifabriker kommer att
omfattas av direktivet. Syftet med
förslaget om ändring av direktivet är att
förebygga olyckor och begränsa
skadeverkningar vid allvarliga
olyckshändelser där farliga ämnen ingår
och därmed begränsa följderna av olyckor
för människor och miljö. Beredning av
kommissionens förslag pågår för
närvarande inom Regeringskansliet.
Europeiska kommissionen har mot
bakgrund av explosionen vid en
kemikaliefabrik i Toulouse i september
2001, initierat en översyn inom EU:s
medlemsstater. Översynen omfattar en
grundlig inventering av industriella
riskanläggningar, liknande den i
Toulouse, med potential till katastrofala
effekter på samhället. Inom en nära
framtid kommer kommissionen att försöka
öka samarbetet med medlemsstaterna för
att utveckla rättsliga och andra metoder
för uppföljning av olyckor på områdena
kontroll över den fysiska planeringen,
harmonisering av allmänna
riskbedömningsmetoder och kartläggning av
risker samt information till allmänheten.
Regeringen bedömer att det finns en hög
beredskap och en god förmåga att hantera
allvarliga olyckor till sjöss, såväl
avseende sjö- som miljöräddning.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har inget att erinra mot vad
regeringen i propositionen anför om
kemikalieolyckor, transport av farligt
gods och större olyckor till sjöss med
allvarligare utsläpp som följd.
Försörjning med vatten
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motion 2001/02:Fö19 (kd) yrkande 13.
Regeringen
Under avsnittet Allmänt om området
bedömer regeringen att försörjningen med
dricksvatten är känslig för störningar.
Sabotage, likaväl som oavsiktliga
händelser, kan snabbt få stora
konsekvenser, både vad gäller kvalitet
och distribution av vattnet.
Skälen för regeringens bedömning är bl.a.
att många kommuner uppvisar stora brister
när det gäller att hantera olika typer av
hot mot vattenförsörjningen. Ett antal
kommuner saknar exempelvis fortfarande
reservel till sitt största vattenverk,
och antalet reservvattentäkter är
generellt sett för litet. Förmågan att
förhindra sabotage mot
vattenförsörjningen är heller inte
tillfredsställande.
Det behövs mycket små insatser för att
skada vattenförsörjningen så att
leveranserna bryts eller vattnet
förorenas. Försörjningen med vatten är
också beroende av att det finns tillgång
till el, tele och IT. Denna sårbarhet gör
försörjningen med vatten känslig även för
terrorism och sabotage.
Förmågan att upprätthålla försörjningen
med dricksvatten under ostörda
förhållanden är enligt regeringens mening
godtagbar i hela landet. Stora läckor i
distributionsnätet kan ofta åtgärdas inom
några timmar eller ett dygn. Beredskapen
kan därför anses vara god.
Långvariga elavbrott är den viktigaste
faktorn som kan störa vattenförsörjningen
i ett större geografiskt område, då
vattenförsörjningen ofta är helt beroende
av elkraft för uppfodring, beredning och
för att hålla dricksvattennäten
trycksatta.
Förmågan att förhindra eller i tid
upptäcka sabotage med biologiska och
kemiska stridsmedel bedöms i dagsläget
inte som godtagbar. Liksom vid andra
mycket snabba förändringar av råvatten-
eller dricksvattenkvaliteten såsom
olyckor eller naturkatastrofer, kommer
analyssvaren inte att vara lika avgörande
som vid andra störningar. Det tar ofta
två till fyra dygn innan ett vattenburet
sjukdomsutbrott kan härledas till
dricksvattnet, och till det skall läggas
ett till två dygns väntan på
analysresultat. Vid ett enstaka sabotage
riktat mot dricksvatten kan därför
smittan spridas långt innan den hinner
upptäckas. Förebyggande åtgärder för att
skydda vattentäkter och anläggningar är
därför av mycket stor vikt.
Under avsnittet Åtgärder inom området
bedömer regeringen att kommunerna bör
skapa en grundförmåga att försvåra och
avvärja spridning av främst biologiska
stridsmedel och andra sjukdomsalstrande
mikroorganismer via dricksvattnet.
Livsmedelsverket ger kommunerna stöd i
detta arbete, bl.a. i form av ett
riskanalysprojekt där ett antal kommuner
fått starthjälp för att öka sin beredskap
för svåra påfrestningar. Regeringen anser
att det är angeläget att detta arbete
fortsätter.
Skälen för regeringens bedömning är bl.a.
att kommunerna har, med stöd av
Livsmedelsverket, en nyckelroll när det
gäller planeringen för att klara svåra
påfrestningar. Kommunerna är också
ansvariga på lokal nivå för att
livsmedels- och dricksvattenkvaliteten
upprätthålls. Deras tillsyn på området
bygger på Livsmedelsverkets bestämmelser
och råd m.m. Livsmedelsverkets påbörjade
informations- och utbildningsåtgärder är
därför av stor vikt för att kommunerna i
sin tillsyns- och producentroll på
livsmedels- och dricksvattenområdet i
högre grad skall kunna inkludera
säkerhetsfrågor.
Åtgärder behövs för att avhjälpa
bristen på reservvattentäkter för
särskilt utsatta vattentäkter och för att
öka andelen skyddsområden för landets
vattentäkter. Naturvårdsverket kommer att
bedriva utbildningsverksamhet inom detta
område under 2002. Också
Livsmedelsverkets insatser får stor
betydelse för att stimulera till effekter
på området, främst genom information och
kunskapsspridning på temadagar och i
riskanalysprojektet.
Livsmedelsverket har också påtalat att
det finns ett behov av en genomgång av
några kommuners uppbyggnad och val av
lösningar för IT-försörjningen inom
dricksvattenområdet. Genomgången bör
innefatta värdering av risk för intrång
och leda fram till information och
rekommendationer till kommunerna om hur
sårbarheten kan minimeras.
Motion
I kommittémotion Fö19 (kd) av Åke Carnerö
m.fl. framhålls att vatten är vårt
viktigaste livsmedel. Sverige
representerar tillsammans med de närmaste
grannländerna en ovanligt gynnad region
när det gäller tillgången och kvaliteten
på färskvatten. Samhällets
vattenförsörjning kräver dock en rad
beredskapsåtgärder, och antalet
vattenmyndigheter är stort.
Livsmedelsverkets riskanalysprojekt har
visat på brister i beredskap och
handlingsplaner som rör fredstida
händelser inom kommunerna. För att öka
robustheten i dricksvattenförsörjningen
anser Kristdemokraterna att
Livsmedelsverkets stöd till kommunerna
bör förstärkas så att sårbarheten kan
minimeras (yrkande 13).
Utskottets ställningstagande
Utskottet kan instämma i de synpunkter
som framförs i kommittémotion Fö19 (kd)
om att vatten är vårt viktigaste
livsmedel och att sårbarheten i
dricksvattenförsörjningen måste
minimeras. Utskottet kan dock konstatera
att enligt regeringens mening är förmågan
att upprätthålla försörjningen med
dricksvatten under ostörda förhållanden
godtagbar i hela landet. Stora läckor i
dis-tributionsnätet kan ofta åtgärdas
inom några timmar eller ett dygn.
Beredskapen kan därför anses vara god.
Utskottet vill erinra om att kommunerna
är ansvariga på lokal nivå för att
livsmedels- och dricksvattenkvaliteten
upprätthålls. Deras tillsyn på området
bygger på Livsmedelsverkets bestämmelser
och råd m.m. Livsmedelsverket har påtalat
att det finns ett behov av en genomgång
av några kommuners uppbyggnad och val av
lösningar för IT-försörjningen inom
dricksvattenområdet. Som framgår av
propositionen bör denna genomgång
innefatta värdering av risk för intrång
och leda fram till information och
rekommendationer till kommunerna om hur
sårbarheten kan minimeras.
Som utskottet ser det torde resultatet
av denna genomgång till huvudsaklig del
kunna tillgodose yrkande 13 i motion Fö19
(kd). Kommittémotion Fö19 (kd) yrkande 13
avstyrks därför av utskottet.
Naturolyckor och dammsäkerhet
Regeringen
Regeringen bedömer att det behövs ökade
insatser inom dammsäkerhetsområdet.
Regeringen avser därför att låta tillse
att Affärsverket svenska kraftnät får
utökade uppgifter.
Som skäl för regeringens bedömning anges
bl.a. att det är viktigt att i
samhällsplaneringen ta hänsyn till risker
bl.a. genom att utveckla ett
riskanalysverktyg. Länsstyrelserna
redovisade den 1 oktober 2001 regionala
analyser för risker, hot och sårbarheter.
Länsstyrelserna har angett att dessa
analyser skall betraktas som
riskinventeringar och att de avser att
utveckla analyserna, vilka omfattar även
dammsäkerhet och naturolyckor. Arbetet
med att kartlägga riskerna är en viktig
del av det förebyggande arbetet.
Boverket redovisade den 14 september
2001 en rapport om hur kommunernas
översiktsplaner hanterar risker för
översvämningar. Av rapporten framgår att
inga byggnader som kommit till skada har
beviljats bygglov under den senaste
tioårsperioden. Samtidigt visar Boverkets
undersökningar att kommunerna utnyttjar
mycket skiftande underlag för att
redovisa risker i översiktsplaneringen
och att man i mycket liten utsträckning
använder modern teknik, t.ex. geografiska
informationssystem, i samband med att man
tar fram underlag för planeringen.
Regeringen avser att ge Boverket i
uppdrag att i samråd med bl.a. Svenska
Kommunförbundet lämna kommunerna
information om de erfarenheter som
dragits i samband med verkets arbete med
att ta fram rapporten om hur
översvämningar hanteras i
översiktsplaneringen.
Frågor om tillstånd för att bygga i
vatten och annan vattenreglering prövas
av miljödomstolarna. Den prövning
domstolarna skall göra innebär en
avvägning mellan många olika faktorer,
bl.a. risken för översvämningar. Med
anledning av översvämningarna under
sommaren och hösten 2000 har även frågan
om vattendomarna och deras betydelse för
de höga vattenflödena diskuterats liksom
frågan om möjligheter att inom ramen för
befintlig lagstiftning ompröva domarna.
Regeringen har därför gett
Miljöbalkskommittén (M 1999:03) ett
tilläggsdirektiv (dir. 2001:25) med
inriktning på att kommittén på grundval
av relevanta vattendomar skall utreda
behovet av ändringar i miljöbalken.
Kommittén skall redovisa ett
principförslag senast den 1 juli 2002.
Sveriges meteorologiska och
hydrologiska institut gjorde en
sammanställning av erfarenheterna av de
kraftiga regnen och översvämningarna
under sommaren 2000 och en bedömning av
träffsäkerheten och kvaliteten på
prognoser och varningar under den berörda
perioden. Enligt Sveriges meteorologiska
och hydrologiska instituts redovisning
har prognoser och varningar haft stor
träffsäkerhet under perioden. Sveriges
meteorologiska och hydrologiska institut
avser emellertid att förstärka
beredskapen för att bättre kunna förutse
och hantera extrema vädersituationer.
Flera slags åtgärder vidtas
kontinuerligt i syfte att minska riskerna
för dammbrott och översvämningar. Ägarna
till dammar skall identifiera och värdera
riskerna samt vidta åtgärder som
eliminerar eller begränsar dessa medan
länsstyrelserna utövar tillsyn. Svenska
kraftnät har analyserat de höga flödena
och översvämningarna under sommaren och
hösten 2000 samt vintern 2001. Bland
annat konstaterades att översvämningarna
inte medförde några stora dammras, men
ett flertal problem, skador och
incidenter inträffade. Sy-stemet med
samordningsgrupper vid höga flöden
fungerade mycket väl under
översvämningarna i södra Norrland.
Svenska kraftnät har framfört att detta
bör utvecklas vidare och även införas för
de vattendrag som inte har denna
samverkansform.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har
bedömt orsakerna till dammhaveriet vid
Bolidens koppargruva i Aitik i september
2000. I rapporten till regeringen
föreslås bl.a. att möjligheterna att
skärpa tillsynen över de dammar, såväl
vattenkrafts- som gruvdammar, som tillhör
de högsta konsekvensklasserna bör utredas
vidare.
Regeringen har beslutat att Svenska
kraftnät skall verka för att rutiner för
tillsyn, uppföljning och rapportering av
dammsäkerheten skall utvecklas och
implementeras.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har inget att erinra mot vad
regeringen i propositionen anför om
naturolyckor och dammsäkerhet.
Transporter
Regeringen
Regeringen bedömer att det finns skäl att
dndra inriktningen för beredskaps-
verksamheten inom transportsektorn. Den
framtida inriktningen bör utgå från en
bredare syn på hot och risker och i högre
utsträckning än i dag inriktas mot
analyser och förebyggande arbete, dels
för att minska riskerna för störningar i
samhällsviktiga transportsystem, dels för
att minska konsekvenserna genom att
lämpliga åtgärder är förberedda och kan
vidtas vid svåra påfrestningar i fred.
Som skäl för regeringens bedömning anförs
bl.a. att Sverige är ett land beroende av
såväl fungerande utrikeshandel som
inhemska transportsystem. Vid en svår
påfrestning i fred, en internationell
konflikt eller vid ett eventuellt angrepp
uppstår med stor sannolikhet störningar i
transportsektorn, vilka kan ha påtagliga
effekter och ekonomiska konsekvenser för
samhället. Sårbarheten i
transportsystemen bedöms
sammanfattningsvis ha ökat, bl.a. mot
bakgrund av ett ökat el-, tele- och IT-
beroende som innebär högre
störningskänslighet. Vidare har
trafikutvecklingen medfört en större
trängsel inom transportsystemen, vilket i
högre utsträckning än tidigare medfört
att konsekvenser av störningar blir
stora. Händelser i omvärlden som t.ex.
terroristattacken mot USA den
11 september 2001 illustrerar risker med
- och konsekvenser för -
transportsystemen samt de stora
ekonomiska följdeffekter som kan uppstå
vid en svår påfrestning i fred.
Regeringen anför vidare att den
framtida inriktningen bör utgå från en
bredare syn på hot och risker och i högre
utsträckning än i dag inriktas mot
analyser och förebyggande arbete, dels
för att minska riskerna för störningar i
samhällsviktiga transportsystem som
omfattar godstransporter,
varudistribution och persontransporter,
dels för att minska konsekvenserna genom
att lämpliga åtgärder är förberedda och
kan vidtas vid svåra påfrestningar i
fred.
Det finns behov av nya och aktuella
analyser för att, mot bakgrund av det
säkerhetspolitiska läget, den nya
inriktningen för samhällets beredskap vid
svåra påfrestningar i fred och den
pågående utvecklingen inom
transportområdet, bedöma samhällets behov
av transportresurser vid olika typer av
krissituationer. Det finns behov av att
utveckla bättre metoder för att bedöma
hot, risker, inbördes beroenden och
analysera konsekvenser vid olika
krisscenarier. Det gäller bl.a.
beroendeförhållanden inom
transportområdet, beroendeförhållanden
gentemot andra infrastrukturområden och
analyser av ekonomiska konsekvenser för
samhälle och näringsliv vid olika
krissituationer.
Mot bakgrund av att transporter kommer
att utgöra ett nytt samverkansområde med
verksamhet som bör ges en förändrad
inriktning än tidigare anser regeringen
att det finns skäl för en djupare
prövning. I prövningen bör bl.a. ingå
rimlighetsbedömningar i syfte att
identifiera lämpliga nivåer för vad som
bedöms vara acceptabla
transportkapaciteter vid olika
krissituationer. Det är i sammanhanget
också viktigt att pröva om nuvarande
regler, bl.a. i lagen om näringsidkares
skyldighet att delta i
totalförsvarsplaneringen, aktuella
förordningar och befintliga avtal i
tillräcklig utsträckning säkerställer att
samhället har transportresurser att
tillgå vid olika typer av svåra
påfrestningar i fred och vid höjd
beredskap. Det finns sannolikt behov av
ändringar och kompletteringar av
relevanta lagar, förordningar och
omförhandling av befintliga avtal mellan
staten och näringslivet. Det kan även
finnas behov av att upprätta nya avtal.
Regeringen bedömer också när det gäller
tillsynsorganisationen inom tra-
fikområdet att pågående utredningar inom
området bör inväntas. När utredningarna
lämnat sina förslag finns förutsättningar
att göra en prövning ur ett bredare
perspektiv.
Som skäl för regeringens bedömning anförs
bl.a. att den pågående
Tillsynsutredningen (Ju 2000:06) nyligen
har lämnat sitt första betänkande, vilket
bl.a. ger en bred översikt av den
statliga tillsynen, analyserar tillsynens
begrepp och roll samt pekar på insatser
och områden som bör utredas vidare. I
nästa fas skall utredaren enligt
direktiven bl.a. lämna förslag till hur
den statliga tillsynen kan göras
tydligare och effektivare. Utöver
Tillsynsutredningen pågår en
järnvägsutredning (N 2001:09) som avser
att lägga förslag avseende
Järnvägsinspektionens roll och
organisation. Vidare utreds en eventuell
vägtrafikinspektion (N 2001:16).
Utskottets ställningstagande
Utskottet har inget att erinra mot vad
regeringen i propositionen anför om
transporter.
Radio och TV m.m.
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motion 2001/02:Fö241 (s).
Regeringen
Regeringen bedömer att public service-
företagens beredskapsplanering är god och
den verksamhet som bedrivs fungerar väl
och svarar mot ställda krav. Det är
angeläget av beredskapsskäl att göra
vissa investeringar inom etermedieområdet
för att säkerställa utsändning av radio
och TV.
Skälen för regeringens bedömning är bl.a.
att riksdagen i juni 2001 fattade beslut
om nya riktlinjer för en radio och TV i
allmänhetens tjänst (prop. 2000/01:94,
bet. 2000/01:KrU8, rskr. 2000/01:268). Av
propositionen framgår att public service-
företagens beredskapsplanering är god och
att den verksamhet som bedrivs fungerar
väl och på ett ändamålsenligt sätt svarar
mot de ställda kraven på området. De
beredskapskrav som ställts på företagen i
de tidigare sändningstillstånden kvarstår
därför i oförändrad form i nu gällande
sändningstillstånd. Dock är vissa
investeringar inom etermedieområdet av
beredskapsskäl mycket angelägna att göra
för att säkerställa handlingsfriheten om
störningar av radio- och TV-sändningar
skulle inträffa.
När det gäller myndighetsmeddelanden
framgår det av sändningstillstånden för
Sveriges Radio AB och Sveriges Television
AB att de två programbolagen, i enlighet
med 3 kap. 2 § 15 radio- och TV-lagen
(1996:844), är skyldiga att kostnadsfritt
sända meddelanden som är av vikt för
allmänheten om en myndighet begär det.
För att berörda människor i en akut
situation skall nås av information har
Statens räddningsverk sedan flera år
överenskommelser med Sveriges Radio AB,
Sveriges Television AB, TV 4 AB och
Radioutgivareföreningen, som företräder
de privata lokalradiostationerna.
Räddningsverket har slutit nya avtal för
perioden 2002-2004.
Styrelsen för psykologiskt försvar
bedriver sedan hösten 1998 tillsammans
med Radioutgivareföreningen ett projekt
som skall göra det möjligt att via
samtliga lokalradiostationer, även om de
är obemannade, sända viktiga meddelanden
vid allvarliga händelser i samhället.
Systemet grundar sig på RDS-teknik (Radio
Data System) och innebär att en
utrustning installeras hos varje
radiostation. Sveriges Radio AB kan sedan
centralt genom en särskild signal sända
meddelande som automatiskt bryter
pågående lokal radiosändning. Meddelandet
till allmänheten utformas av Sveriges
Radio AB. Lokalradiostationerna har genom
Radioutgivareföreningen förklarat sig
villiga att installera utrustningen.
Provdrift kommer att ske under våren
2002. RDS-systemet beräknas vara i drift
1 juli 2002.
Regeringen bedömer att public service-
företagens beredskap är god samt att den
verksamhet som bedrivs i dag fungerar väl
och på ett ändamålsenligt sätt svarar mot
de uppställda kraven. Den tekniska
utvecklingen går emellertid snabbt, och
det finns därför anledning att noga
bevaka de eventuella förändringar av
läget för beredskapen som den tekniska
utvecklingen på medieområdet kan föra med
sig.
I avsnittet Radio och TV m.m. redovisar
också regeringen sin syn på kulturarvet,
trossamfunden och begravningsverksamheten
under svåra påfrestningar på samhället i
fred och under höjd beredskap.
Regeringen anför därvid
sammanfattningsvis att skyddet av
kulturarvet, trossamfundens verksamhet
och begravningsverksamheten är av stor
betydelse under svåra påfrestningar på
samhället i fred och under höjd
beredskap.
Kulturarvet, bl.a. kulturhistoriskt
värdefulla byggnader och miljöer samt
arkiv, är en grundläggande del av vår
kulturella helhet och identitet. Det
speglar samhällets utveckling och
människornas historia. Regeringen anser
att det är av stor vikt att kulturarvet i
så stor utsträckning som möjligt kan
skyddas under höjd beredskap och vid
svåra påfrestningar på samhället i fred.
Trossamfundens kunskaper och
erfarenheter när det gäller krishantering
är betydelsefulla i krissituationer. Mot
denna bakgrund har Överstyrelsen för
civil beredskap till uppgift att, enligt
1 b § förordningen (1988:1122) med
instruktion för Överstyrelsen för civil
beredskap, leda och samordna
trossamfundens medverkan inom det civila
försvaret. Det finns vid Överstyrelsen
för civil beredskap ett särskilt råd för
trossamfundens beredskapsfrågor. Som
framgår av propositionen bör
Krisberedskapsmyndigheten ha ett
övergripande ansvar för att
trossamfundens kunnande och insatser
uppmärksammas och tas till vara i
krishantering.
Begravningsverksamheten är en viktig
samhällsuppgift och det är av avgörande
betydelse att verksamheten kan bedrivas
även i en krissituation. Svenska kyrkans
församlingar och kyrkliga samfälligheter
är huvudmän för den helt övervägande
delen av begravningsverksamheten i
landet, 2 kap. Begravnings-lagen
(1990:1144). Regeringen får dock för
särskilda fall besluta att en kommun i
stället skall vara huvudman. Sådana
beslut har meddelats beträffande
Stockholms och Tranås kommuner. En
huvudman för begravningsverksamheten är
skyldig att vidta de
beredskapsförberedelser som behövs för
att verksamheten skall kunna bedrivas
även under höjd beredskap, 8 kap. 3 §
begravningslagen och 2 kap. 1 § lagen
(1994:1720) om civilt försvar.
Motion
I motion Fö241 (s) av Cinnika Beiming och
Ingemar Josefsson framhålls vikten av att
se över informationsberedskapen vid
katastrofer för människor med utländsk
bakgrund. Motionärerna tycker att det är
bra att riksdag och regering
uppmärksammat public service-företagens
särskilda ansvar för språkliga och
etniska minoriteters intressen, men anser
att det inte är tillräckligt.
I Sverige bor många människor med
utländsk bakgrund och med annat hemspråk
än svenska. Dessutom vistas många
människor i landet, till exempel turister
och gästarbetare. För dem är inte de
svenska medierna, TV och radio, de
naturliga informationskällorna. Enligt
motionärernas mening bör regeringen se
över vilka moderna kommunikationsmedel
som kan användas för denna typ av
information.
Utskottets ställningstagande
Med anledning av yrkandet i motion Fö241
(s) om informationsberedskapen vid
katastrofer för människor med utländsk
bakgrund vill utskottet anföra följande.
Utskottet behandlade ett liknande
yrkande i april 2001 (bet. 2000/01:
FöU8). Utskottet anförde då bl.a. att
riksdagen behandlade proposition
(2000/01:94) Radio och TV i allmänhetens
tjänst 2002-2005, vari bl.a. denna fråga
tas upp. Propositionens förslag, som
riksdagen sedermera biföll, rörde bl.a.
de villkor och riktlinjer som skall gälla
under kommande tillståndsperiod för den
radio- och TV-verksamhet i allmänhetens
tjänst som bedrivs av Sveriges Television
AB, Sveriges Radio AB och Sveriges
Utbildningsradio AB. I propositionen
framhöll regeringen att public service-
företagen har ett särskilt ansvar för att
kunna sända vid katastrofer eller andra
svåra påfrestningar på samhället.
Erfarenheterna har visat att det är
viktigt att olika språkgrupper kan nås av
information vid sådana händelser.
Programföretagen bör ta hänsyn till detta
när man planerar för beredskapen inför
sådana situationer.
Utskottet har inte haft anledning att
ompröva sitt då gjorda ställningstagande
med anledning av yrkandet i motionen.
Utskottet kan därför även nu instämma i
vad motionärerna framför i sin motion om
det angelägna i att kunna informera
medborgare med utländsk bakgrund vid
katastrofer och ännu en gång konstatera
att regeringen uppmärksammat dessa frågor
genom att programföretagen skall beakta
språkliga och etniska minoriteters
intressen och att insatserna på detta
område skall öka.
Mot bakgrund av det ovan anförda
avstyrker utskottet motion Fö241 (s).
Ekonomiska kriser
Regeringen
Regeringen bedömer att planeringen av den
ekonomiska politiken inför
krissituationer och svåra
samhällspåfrestningar bör utgå från att
ansvaret för att uppnå målen för den
ekonomiska politiken vilar på generella
åtgärder inom finans-, penning- och
utrikeshandelspolitiken. Regelverket bör
syfta till att främja viktiga
försörjningsmål. Några omfattande
reglerande åtgärder i samhällsekonomin
förutsätts inte komma i fråga förrän i
ett sent skede i en krissituation.
Som skäl för regeringens bedömning anförs
bl.a. att handelsutbytet med omvärlden är
av vital betydelse för Sveriges
försörjning. Det är ett starkt svenskt
intresse att i en krissituation så länge
som möjligt upprätthålla en fri och öppen
utrikeshandel utan särskild
krisreglering.
Möjligheten att med någon form av
valutareglering hålla växelkursen på en
annan nivå än den som motsvarar
marknadernas värdering är liten i dagens
värld av fria och stora kapitalflöden.
Sveriges val att inte delta i EMU innebär
en egen nationell valutapolitik.
Regeringens grundhållning är att
valutaregler-ing bör undvikas så långt
som möjligt.
Breda ransoneringar och prisregleringar
av varor som används av hushåll och
företag kräver omfattande administration
för att fungera. En organisation
upprätthålls dock inte permanent utan får
byggas upp vid behov. Samtidigt skapar
regleringar som hindrar marknadens
prismekanism att fungera stora
effektivitetsförluster i samhällsekonomin
på grund av att de stör allokeringen av
varor och tjänster. Därför bör de
tillgripas endast om varumarknaderna inte
längre klarar att tillfredsställa
grundläggande försörjningsbehov.
Regeringens bedömningar innebär att
nationella regleringar kommer att sättas
i kraft avsevärt senare i en
krissituation än vad som antagits under
de senaste decennierna och då införas med
en mer begränsad tillämpning. Det innebär
att den allmänna ekonomiska politiken,
som syftar till att stabilisera
samhällsekonomin, att motverka en
ogynnsam inkomstfördelning och att få
till stånd välfungerande, effektiva
marknader, kommer att bedrivas utan stöd
av de traditionella
regleringsinstrumenten allt längre in i
en krissituation. Ett större ansvar vilar
därmed på generella åtgärder för att
uppnå de ekonomisk-politiska och
försörjningsmässiga målen.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har inget att erinra mot vad
regeringen i propositionen anför om
ekonomiska kriser.
Massflykt av personer som söker skydd i
Sverige
Regeringen
Regeringen sammanfattar att
Migrationsverket har en god kapacitet och
flexibilitet för mottagande av
asylsökande/skyddsbehövande. Verkets
förmåga att klara det första mottagandet
kan dock under vissa omständigheter vara
otillräcklig.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har inget att erinra mot vad
regeringen i propositionen anför om
massflykt av personer som söker skydd i
Sverige.
Postbefordran
Regeringen
Regeringen bedömer att mot bakgrund av de
incidenter som efter terrorattacken i USA
den 11 september 2001 inträffat på flera
av Posten AB:s (Posten)
sorteringsterminaler finns anledning att
se över postlagen (1993:1684) i syfte att
säkerställa att postbefordran kan fungera
tillfredsställande även vid en svår
påfrestning på samhället i fred.
Skälen för regeringens bedömning är bl.a.
att några av Postens
postsorteringsterminaler vid ett flertal
tillfällen under hösten 2001
tillfälligtvis har stängts, då Posten
hittat pulver i anslutning till
sorteringsterminalerna och därför
undersökt misstänkt spridning av
mjältbrandssmitta. Detta har fått till
följd att försändelser inte kunnat
befordras över natt, utan fördröjningar
har uppstått. Regeringen bedömer att
postbefordran utgör en samhällsviktig
service. Det finns därför anledning att
överväga i vilken utsträckning det måste
säkerställas att den fungerar
tillfredsställande även i händelse av en
svår påfrestning.
Post- och telestyrelsen har under
hösten 2001 initierat en översyn av
postlagen (1993:1684). Post- och
telestyrelsen avser att inom ramen för
denna översyn integrera en bedömning av
behov av regleringsförändringar i syfte
att säkerställa att postbefordran
fungerar tillfredsställande i händelse av
en svår påfrestning. Regeringen kommer
att bereda Post- och telestyrelsens
förslag till eventuella
författningsförändringar och avser att
återkomma till riksdagen i denna fråga
senare.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har inget att erinra mot vad
regeringen i propositionen anför om
postbefordran.
Utbildning inom politikområdet Skydd och
beredskap mot olyckor och svåra
påfrestningar
Huvudmannaskapet för Statens
räddningsverks skolor m.m.
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motion 2001/02:Fö21 (v) yrkandena 3-6.
Regeringen
Regeringen bedömer att förutsättningar
bör skapas för att utveckla risk- och
säkerhetsutbildningar. Ett särskilt
beslutsorgan, Centrum för risk- och
säkerhetsutbildning, bör bildas inom
Statens räddningsverk. Verksamheten hos
centrumet bör omfatta den verksamhet som
i dag bedrivs vid Räddningsverkets
skolor. Organisationsförändringen bör
genomföras den 1 januari 2003.
Centrum för risk- och
säkerhetsutbildning bör ansvara för att
genomföra utbildning för kommunal
räddningstjänstpersonal samt även erbjuda
utbildningar för behov hos kommuner eller
andra avnämare för att kunna hantera
störningar i samhällsviktig verksamhet.
Utbildningen bör bedrivas så att den ger
de kunskaper som behövs för ett effektivt
risk- och säkerhetsarbete i kommuner,
myndigheter, organisationer och
näringsliv.
Avnämarna av utbildningen bör ha ett
stort inflytande över verksamheten.
Centrumet bör därför ledas av en styrelse
som bör utses av regeringen och bestå av
företrädare för beställare och andra
utbildningsanordnare. Generaldirektören
bör vara ordförande i styrelsen.
Som skäl för regeringens bedömning
framhålls att regeringen vill åstadkomma
ett bättre utnyttjande av
Räddningsverkets skolor och skapa
möjligheter att bedriva utbildningar som
täcker in ett bredare sårbarhets- och
säkerhets-perspektiv. Regeringen anser i
likhet med de flesta remissinstanser att
utbildningen bör bedrivas i statlig regi.
Regeringen bedömer att de nya kraven
och behoven av utbildning föranleder en
ny organisation och styrning av
utbildningsverksamheten. Regeringen
väljer att inte föreslå en ny statlig
myndighet utan anser att det finns goda
möjligheter att bättre kunna nyttja
resurserna inom skolorna även med
Räddningsverket som fortsatt huvudman för
skolverksamheten. Emellertid bör ett
särskilt beslutsorgan, Centrum för risk-
och säkerhetsutbildning, bildas inom
Räddningsverkets organisation för att
förbättra möjligheten att anpassa
utbildningen efter de behov som
intressenterna för fram. Regeringen
kommer genom centrumets styrelse att
eftersträva ett stort inflytande från
avnämarna, dvs. kommuner och andra
utbildningsanordnare.
Regeringen finner att de argument som
framförts om det olämpliga i att inordna
tillsyn och utbildning i samma myndighet
tillgodoses med denna lösning. Det är
emellertid viktigt att betona att den
tillsyn som Räddningsverket bedriver inom
kommunal räddningstjänst främst avser att
stödja länsstyrelserna i deras tillsyn
och inte bör jämställas med
granskningsinriktad tillsyn, som är
grundad på lag.
Regeringen ser denna lösning som en
möjlighet att öka övriga intressenters
inflytande över utbildningsutvecklingen.
Detta får emellertid inte inverka på
möjligheterna att genomföra den planerade
reformen av den kommunala
räddningstjänstens utbildning.
Regeringen anser att
utbildningsverksamheten bör ha en egen
styrelse som fattar beslut om
utbildningsplaner, budget m.m.
Motion
I kommittémotion Fö21 (v) av Berit
Jóhannesson m.fl. anförs att
Vänsterpartiet ställer sig bakom
ambitionerna att bättre tillgodose de
kommunala behoven och en ny utbildning
för den kommunala räddningstjänsten.
Däremot delar inte partiet regeringens
förslag till organisatorisk lösning. I
motionen hänvisas till Svenska
kommunförbundets remissvar, vari - enligt
motionärerna - viktiga ståndpunkter
påtalats. Vänsterpartiet delar också
Sårbarhets- och säkerhetsutredningens och
utredaren för översyn av
huvudmannaskapets syn och ställer sig
bakom deras förslag. Vänsterpartiet anser
att de viktiga synpunkter som
Kommunförbundet, det vill säga
representanten för dem som är den
huvudsakliga avnämaren av utbildningarna,
bättre kan tillfredsställas inom denna
organisationsform än den av regeringen
föreslagna. Riksdagen bör enligt
motionärerna avslå regeringens förslag
till huvudmannaskap för Räddningsverkets
skolor (yrkande 3). Motionärerna yrkar
också att riksdagen bör föreslår
regeringen att i samband med
budgetpropositionen återkomma med förslag
till organisatorisk lösning i enlighet
med Sårbarhets- och säkerhetsutredningens
och utredaren för översyn av
huvudmannaskapets förslag (yrkande 4).
I samma motion anförs också att den
breddade hotbilden och den förebyggande
civila krishanteringen också
internationellt kräver utbildad personal.
Kompetensförsörjningen för området
sårbarhet och säkerhet både nationellt
och internationellt behöver förstärkas
genom nya utbildningsinsatser på
högskolenivå. Man kan inte rekrytera och
utbilda endast för officersyrket utan
måste även uppmärksamma behoven för de
civila karriärerna inom detta fält. Även
ungdomsstudenter måste stimuleras till
och förberedas för karriärer inom dessa
sektorer. Dessa utbildningar kan
genomföras på Försvarshögskolan och/eller
andra universitet och högskolor som
omfattar utbildningsdelar som innehåller
freds- och konfliktutbildningar och andra
för området relevanta utbildningar.
Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att
genomföra en utredning med syfte att
analysera utbildningsbehoven på
högskolenivå för samhällets säkerhet och
beredskap och internationell förebyggande
civil krishantering och utforma
kursplaner för detta (yrkande 5).
Riksdagen bör föreslå att regeringen
också får i uppdrag att föreslå en
långsiktig finansiering av dessa
utbildningsåtgärder inom och för
samhällets säkerhet och beredskap
(yrkande 6).
Utskottets ställningstagande
Med anledning av Vänsterpartiets yrkanden
i kommittémotion Fö21 (v) som bl.a. rör
huvudmannaskapet för Statens
räddningsverks skolor vill utskottet
anföra följande.
Som framgår av propositionen vill
regeringen åstadkomma ett bättre
utnyttjande av Räddningsverkets skolor
och skapa möjligheter att bedriva
utbildningar som täcker in ett bredare
sårbarhets- och säkerhetsperspektiv.
Utskottet ser mycket positivt på detta
arbete och anser i likhet med regeringen
och de flesta remissinstanser att
utbildningen bör bedrivas i statlig regi.
Utskottet har heller inget att invända
mot att Räddningsverket är fortsatt
huvudman för skolverksamheten eller mot
att ett särskilt beslutsorgan inom
Räddningsverkets organisation inrättas
för den nya utbildningen. Det särskilda
beslutsorganet - Centrum för risk- och
säkerhetsutbildning - får bättre
möjligheter att anpassa utbildningen
efter de behov som intressenterna för
fram. Utskottet sätter därför stort värde
på att regeringen genom centrumets
styrelse kommer att eftersträva ett stort
inflytande från avnämarna, dvs. kommuner
och andra utbildningsanordnare.
Utskottet anser att den lösning som
regeringen förordar i propositionen för
den nya risk- och säkerhetsutbildningen
är väl avvägd och bl.a. ger möjlighet för
intressenterna att få ett ökat inflytande
över utbildningsutvecklingen. Utskottet
stöder därför regeringens förslag och
avstyrker kommittémotion Fö21 (v)
yrkandena 3 och 4.
När det gäller yrkandena i
Vänsterpartiets motion Fö21 (v) om
utbildningsbehovet på högskolenivå för
bl.a. samhällets säkerhet och beredskap
ser utskottet den av regeringen nu
föreslagna utbildningen inom
politikområdet Skydd och beredskap mot
olyckor och svåra påfrestningar som ett
första steg för att stärka
kompetensförsörjningen på området.
Utskottet kan instämma i vad
motionärerna framför om betydelsen av
utbildning inom krishanteringsområdet.
Utskottet anser dock att det i dag inte
föreligger något behov av att ge
regeringen i uppdrag att genomföra en
utredning med syfte att analysera
utbildningsbehoven på högskolenivå för
samhällets säkerhet och beredskap och
internationellt förebyggande civil
krishantering m.m. Av detta följer att
utskottet inte heller kan förorda en
översyn av en långsiktig finansiering av
dessa utbildningsåtgärder.
Kommittémotion Fö21 (v) yrkandena 5 och
6 avstyrks därför av utskottet.
Breddad utbildning för den kommunala
räddningstjänsten m.m.
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen
godkänner regeringens förslag i fråga
om beslutanderätten i frågor om
utbildning av personal för kommunal
räddningstjänst och sotningsväsende.
Utskottet förslår att riksdagen avslår
motion Fö21 (v) yrkandena 7 och 8.
Regeringen
Regeringen föreslår att det skall vara en
uppgift för regeringen att besluta i
frågor om utbildning av personal för
kommunal räddningstjänst och
sotningsväsende.
Regeringen bedömer att ett nytt
utbildningssystem bör inrättas för den
kommunala räddningstjänsten. Det nya
utbildningssystemet skall tillgodose
kommunernas behov av kompetens för att
genomföra räddningsinsatser, utöva
räddningsledning, tillsyn och
olycksförebyggande åtgärder samt för att
genomföra verksamhetsutveckling för skydd
mot olyckor i en trygg och säker kommun.
Personal för räddningsinsatser med olika
anställningsformer skall ha en likvärdig
utbildning i fråga om räddningsinsatser
och grundläggande räddningsledning.
Statens räddningsverk bör få i uppdrag
att införa det nya utbildningssy-stemet.
Utbildningen bör från och med den
1 januari 2003 bedrivas inom Centrum för
risk- och säkerhetsutbildning.
Som skäl för regeringens förslag och
bedömning anförs följande.
Sedan den 1 juli 1986 är Statens
räddningsverk central myndighet för
befolkningsskyddet och räddningstjänsten
i fred och krig (prop. 1984/85:161, bet.
FöU:12, rskr. 1984/85:389).
Räddningsverket skall även planera och
genomföra utbildning och övning inom
verksamhetsområdet.
Riksdagen beslutade vidare om
riktlinjer för utbildningen av personal
för räddningstjänsten och
sotningsväsendet. Riktlinjerna gäller
utbildning av bl.a. skorstensfejare,
heltidsanställda brandmän, brandförmän
och brandmästare samt utbildningen av
deltidsanställda brandmän och
befälsutbildningen för dessa.
Utbildningen skulle planeras och utföras
av Statens räddningsverk främst vid
civilförsvarets utbildnings- och
förrådsanläggningar (CUFA), senare
Räddningsverkets skolor, nu lokaliserade
i Revinge, Rosersberg, Skövde och Sandö.
Riktlinjerna är mycket detaljerade och
har kommit till uttryck i vissa
bestämmelser i
räddningstjänstförordningen (1986:1107).
Sedan nuvarande utbildningssystem
infördes har utvecklingen i samhället
förändrats. Högre krav ställs på tekniskt
kunnande och synen på vad en räddningsman
skall prestera har blivit annorlunda.
Nuvarande yrkesutbildning är i huvudsak
inriktad på arbetet med att förbereda och
genomföra räddningsinsatser. Kommunerna
har emellertid i dag behov av en bredare
kompetens som även kan arbeta med bl.a.
olycksförebyggande frågor i kommunen. Det
har vidare påtalats att kopplingarna
mellan utbildning och forskning är
alltför svaga. Med ett centralt
antagningssystem kan myndigheten genom
riktade insatser eftersträva att bryta
det traditionella mönstret inom en mycket
mansdominerad yrkeskår. Det nya systemet
skall även eftersträva att utveckla
möjligheterna till individuell
kompetensutveckling och förbättra
möjligheterna till vidareutbildning och
fortbildning.
Enligt regeringens mening bör det vara
en uppgift för regeringen att besluta i
frågor om den utbildning som det här är
fråga om. Statens räddningsverk bör få i
uppdrag att införa det nya
utbildningssystemet.
Regeringen avser att återkomma till
riksdagen i budgetpropositionen för 2003
i fråga om utbildningens finansiering. I
detta sammanhang avser reger-ingen också
att behandla frågan om utbildningarna
skall vara studiemedelsberättigande.
Eventuella merkostnader för
utbildningssystemet inklusive
studiemedelsberättigande bör finansieras
inom ramen för myndighetens befintliga
resurser inom utgiftsområde 6 Försvar
samt beredskap mot sårbarhet.
Motion
I kommittémotion Fö21 (v) av Berit
Jóhannesson m.fl. framhålls att
Vänsterpartiet vid flera tillfällen har
påtalat svårigheten för personer med
utländsk bakgrund att bli brandmän. Även
kvinnor har haft svårt att komma in i
detta yrke. Regeringen skriver att det
centrala uttagningssystemet kan, genom
riktade insatser, eftersträva att bryta
det traditionella mönstret inom en mycket
mansdominerad yrkeskår.
Vänsterpartiet håller med om detta.
Räddningsverket bör därför få ett direkt
uppdrag att med riktade åtgärder bryta
det traditionella mönstret. Men det
behövs också kunskap om genusperspektiv
inom kåren. Därför bör utbildningen också
inkludera kunskap i genusperspektivet.
Antagningstesten bör också ses över så
att dessa inte i onödan utesluter
kvinnor. Riksdagen bör ge regeringen i
uppgift att uppdra åt berörd myndighet
att med riktade åtgärder öka andelen
kvinnor och personer med utländsk
bakgrund inom brandmannayrket (yrkande
7). Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag
att tillse att berörd myndighet
inkluderar genuskunskap i den nya
brandmannautbildningen (yrkande 8).
Utskottets ställningstagande
Med anledning av kommittémotion Fö21 (v)
vill utskottet inledningsvis erinra om
att frågan om rekrytering till
brandmannayrket av personer med utländsk
bakgrund behandlades av utskottet i mars
2002 (bet. 2001/02:FöU4).
Utskottet redovisade då bl.a. att
utredningsuppdraget om en reformerad
räddningstjänstlagstiftning (dir.
1999:94) nyligen överlämnats till
regeringen (SOU 2002:10). I uppdraget har
bl.a. ingått att lämna förslag om
räddningstjänstpersonalens kompetens och
utbildning. För denna del av uppdraget
uppdrogs samma dag åt Statens
räddningsverk och Svenska Kommunförbundet
att se över den kommunala
rädningstjänstutbildningen. Utskottet har
erfarit att en särskild utredningsgrupp
den 3 december 2001 redovisat ett förslag
i denna fråga och att ärendet nu bereds i
Regeringskansliet.
Utskottet kan också återigen erinra om
att regeringen i propositionen
(2001/02:10 s. 184) Fortsatt förnyelse av
totalförsvaret uppmärksammat frågor som
tas upp i Vänsterpartiets motion när det
gäller Försvarsmaktens
personalförsörjning. Utskottet kan därvid
glädjande nog konstatera att regeringen
anser att etnisk och kulturell mångfald
bör betraktas som en förutsättning för
Försvarsmaktens personalförsörjning och
för myndighetens förankring i samhället
som helhet.
När utskottet vid riksmötet 1997/98
behandlade frågan om att förbättra
rekryteringen av kvinnliga brandmän till
kommunal räddningstjänst (bet.
1997/98:FöU4) redogjorde utskottet för
ett regeringsuppdrag i denna fråga till
Räddningsverket. Uppdraget innebar att
Räddningsverket efter samråd med berörda
myndigheter och organisationer skulle
verka för att underlätta rekryteringen av
kvinnor till kommunal räddningstjänst.
Utskottet har nu erfarit att en
handledning (dnr 072-452-2000) Stöd vid
rekrytering av brandmän framtagits av
Räddningsverket i samverkan med Svenska
kommunförbundet, Brandmännens
riksförbund, Svenska
kommunalarbetarförbundet,
Jämställdhetsombudsmannen och
Arbetslivsinstitutet.
Som utskottet ser det har de frågor som
tas upp i Vänsterpartiets motion
uppmärksammats av regeringen och åtgärder
vidtagits av Räddningsverket i enlighet
med vad som efterfrågas i motionen.
Utskottet bedömer mot den bakgrunden att
yrkandena i motionen till huvudsaklig del
torde vara tillgodosedda. Kommittémotion
Fö21 (v) yrkandena 7 och 8 avstyrks
därför av utskottet.
Utskottet har inget att erinra mot vad
regeringen i propositionen anför om
breddad utbildning för den kommunala
räddningstjänsten. Således tillstyrker
utskottet regeringens förslag att det
skall vara en uppgift för regeringen att
besluta i frågor om utbildning av
personal för kommunal räddningstjänst och
sotningsväsende.
Allmänt om vidtagna åtgärder inom
verksamhetsområdet skydd mot olyckor
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motion Fö21 (v) yrkande 9.
Regeringen
Regeringen uppdrog den 28 juni 2001 åt
Räddningsverket att redovisa
förhållandena för deltidsanställda
brandmän vad avser rekrytering,
ersättning, utbildning och arbetsvillkor.
Räddningsverket redovisade den 1 november
2001 en rapport som framhåller
deltidssystemets stora betydelse för
samhällets räddningstjänstberedskap samt
angelägenheten i att genom fördjupade
studier och kompletterande utredningar
komma fram till åtgärder som kommer till
rätta med de rekryteringssvårigheter som
föreligger.
Av för närvarande närmare 19 000 personer
anställda i kommunal räddningstjänst är
drygt 60 % deltidsanställda brandmän och
befäl. Det har i Räddningsverkets
lägesredovisning framkommit att 65 % av
kommunerna som har deltidsanställd
personal har angett att de har problem
att rekrytera deltidsbrandmän. Underlaget
som Räddningsverket redovisar har inte
givit några tydliga förklaringar till
rekryteringsproblemen. Regeringen avser
att uppdra åt Räddningsverket att
utveckla det redovisade underlaget för
att få en tydligare bild av orsakerna
till rekryteringssvårigheterna.
Utredningen om översyn av
räddningstjänstlagen lämnade den
24 januari 2002 slutbetänkandet
Reformerad räddningstjänstlagstiftning
(SOU 2002:10). Betänkandet
remissbehandlas fram till den 29 april
2002. Utredningens förslag innebär
förändringar av lagen vad gäller
disposition, förtydligande av
ansvarsförhållanden samt minskad
detaljreglering. Den nya lagstiftningen
föreslås bygga på nationella mål som ger
större utrymme för kommunerna att planera
efter lokala förutsättningar men ändå
behålla en nationell nivå som trygghet
för den enskilde. Regeringen avser att
återkomma till riksdagen med förslag om
ny räddningstjänstlag.
För att bättre kunna analysera vilka
åtgärder som bör prioriteras inom
räddningstjänstområdet har betydande
insatser genomförts inom statistik- och
analysområdet. Härigenom har kunskaper om
olycksorsaker och olycksförlopp
förbättrats. Sedan 1996 skrivs efter
varje kommunal räddningsinsats en
insatsrapport som utgör underlag för
olycksstatistiken. Denna statistik
publiceras årligen i en rapport från
Räddningsverket som även beskriver
beredskapssituationen i kommunen. Det är
emellertid endast olyckor som leder till
räddningstjänstinsatser som täcks av
denna statistik. Regeringen har uppdragit
åt Statens räddningsverk att i samverkan
med berörda myndigheter och
organisationer påbörja uppbyggnaden av en
nationell resurs i Karlskoga för
olycksuppföljning och statistikföring så
att en samlad bedömning av
olycksutvecklingen och säkerhetsarbetet i
Sverige kan möjliggöras.
Motion
I kommittémotion Fö21 (v) av Berit
Jóhannesson m.fl. framhålls att det är
uppenbara problem med att rekrytera
deltidsbrandmän. Regeringen vill därför
uppdra åt Räddningsverket att ta fram
underlag för att få en tydligare bild av
orsakerna till detta. Motionärerna anser
detta vara bra. En av orsakerna kan vara
att många arbetsplatser i dag har en så
liten personalstyrka att det är svårt att
avvara personer som tjänstgör som
deltidsbrandmän. Vänsterpartiet menar att
den nya tiden kräver nya lösningar för
att ge fler möjlighet att ställa upp som
deltidsbrandmän.
I motionen ges exempel på projekt som
initierats i syfte att öka rekryteringen
av deltidsbrandmän. Motionärerna menar
att det säkert finns fler initiativ runt
om i landet som har till syfte att
förbättra rekryteringen. Räddningsverket
bör därför kartlägga och sprida dessa
idéer för att förbättra rekryteringen.
Riksdagen bör ge regeringen i uppgift att
i uppdrag till berörd myndighet vad
gäller att kartlägga orsakerna till
rekryteringsproblemen också kartlägga de
idéer till lösningar som finns (yrkande
9).
Utskottets ställningstagande
När utskottet behandlade frågan om
rekryteringen av deltidsanställda
brandmän i mars 2002 (bet. 2001/02:FöU4)
framkom att regeringen i juni 2001 gett
Räddningsverket i uppdrag att göra en
bedömning av framtida behov av
deltidsanställda brandmän och redovisa en
analys av framtida rekryteringsproblem.
Räddningsverket skall även lämna förslag
till förändringar för att underlätta
rekryteringen. Regeringen har också i
regleringsbrev för år 2001 uppdragit åt
Räddningsverket att redovisa en
utvärdering av den försöksutbildning av
deltidsbrandmän som genomförts under år
2001. Utvärderingen skall redovisas
senast den 1 mars 2002.
Som utskottet även nu ser det har
regeringen uppmärksammat de problem som
motionärerna pekar på och bereder därför
frågan inom Regeringskansliet. Utskottet
bedömer i dag liksom i mars 2002 att den
beredning som nu pågår borde kunna ge det
underlag som behövs för att bl.a. se om
behov finns av ytterligare ekonomiska
incitament för att trygga bemanningen
framöver i enlighet med vad som
efterfrågas i motionen. Resultatet av
denna beredning bör därför, enligt
utskottets mening, avvaktas.
Kommittémotion Fö21 (v) yrkande 9
avstyrks av utskottet.
Vissa ändringar i lagen om transport av
farligt gods
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen antar
regeringens förslag att definitionen av
begreppet avsändare utgår ur lagen
(1982:821) om transport av farligt gods
och flyttas till förordningen
(1982:923) om transport av farligt
gods, där den anpassas till gällande EG-
direktiv på området.
Regeringen
Regeringen föreslår att definitionen av
begreppet avsändare utgår ur lagen
(1982:821) om transport av farligt gods
och flyttas till förordningen (1982:923)
om transport av farligt gods, där den
anpassas till gällande EG-direktiv på
området. Till följd av avsändarbegreppets
förändring justeras lagens bestämmelser
om vem som är skyldig att ha
säkerhetsrådgivare.
I propositionen lämnas en
författningskommentar som säger att
paragrafen har ändrats på så sätt att
begreppet avsändare har fått utgå. I
stället anges att den som till någon
annan lämnar farligt gods för transport
eller som för egen räkning transporterar
sådant gods skall ha säkerhetsrådgivare.
Ändringen är en konsekvens av den nya
definitionen av avsändare vid
landtransporter som följer av EG-
direktiven på området. Någon ändring i
jämförelse med vad som gäller i dag är
inte avsedd. Även om avsändarbegreppet
ändras skall således någon förändring
beträffande vem som är skyldig att ha
säkerhetsrådgivare inte ske.
Som skäl för regeringens förslag anförs
bl.a. följande.
Den som är avsändare av farligt gods är
en mycket viktig länk i transportkedjan,
bl.a. eftersom avsändaren skall lämna
uppgifter om det farliga godset. I
samband med att bestämmelserna om
säkerhetsrådgivare år 1999 fördes in i
lagen om transport av farligt gods,
flyttades definitionen av begreppet
avsändare över från förordningen om
transport av farligt gods till lagen.
Skälen för överflyttningen var, såsom de
utvecklades i prop. 1998/99:49, bl.a. att
lagen i vissa sammanhang kritiserats för
att avsändarens ansvar inte betonats
tillräckligt och att termen nu skulle
användas i lagen i samband med
skyldigheten att ha säkerhetsrådgivare.
Enligt lagens 3 a § skall med avsändare i
lagen förstås den som till någon annan
lämnar farligt gods för transport eller
som för egen räkning transporterar sådant
gods. Med att vara avsändare följer vissa
förpliktelser. I lagen ställs krav på att
avsändaren skall ha säkerhetsrådgivare
och enligt förordningen har avsändaren
t.ex. att tillhandahålla
transporthandlingar och skriftliga
instruktioner om inte annat är särskilt
föreskrivet. Ytterligare skyldigheter för
avsändaren beskrivs i Statens
räddningsverks föreskrifter.
Lagens definition av avsändare stämmer
nu, sedan tillkomsten av de nya
internationella bestämmelser som
regeringen redovisar i propositionen,
endast delvis överens med den definition
som finns i RID- och ADR-direktiven.
Enligt direktiven gäller nämligen numera
särskilda regler när en transport utförs
i enlighet med ett transportavtal. Den
svenska regleringen på området måste
därför anpassas till direktiven.
Förändringen av avsändarbegreppet medför
vidare att en justering av 10 a § i
lagen, som anger vem som är skyldig att
ha säkerhetsrådgivare, bör ske. I den
bestämmelsen bör begreppet avsändare utgå
ur lagtexten. Lagen kommer därefter inte
att innehålla någon bestämmelse som
särskilt reglerar avsändarens
skyldigheter. Begreppet avsändare bör
därför i enlighet med Lagrådets synpunkt
definieras i förordningen om transport av
farligt gods.
En säkerhetsrådgivare skall under
företagsledningens ansvar tillse att
åtgärder vidtas så att transporter och
därmed sammanhängande lastning och
lossning kan ske under bästa möjliga
säkerhetsförhållanden.
Säkerhetsrådgivardirektivet har i Sverige
genomförts bl.a. genom vissa bestämmelser
i lagen om transport av farligt gods.
Enligt lagens 10 a § skall den som
bedriver verksamhet där det ingår att
utföra transporter enligt lagen eller att
vara avsändare vid sådana transporter ha
säkerhetsrådgivare.
Till följd av den förändrade
definitionen av avsändarbegreppet bör
även en ändring ske av bestämmelsen om
vem som skall ha säkerhetsrådgivare.
Detta eftersom den nya definitionen av
avsändare i fråga om vissa transportslag
avser den som är avsändare enligt ett
transportavtal. Denna aktör behöver dock
inte vara den faktiska avsändaren, och
det är inte säkert att han eller hon på
något sätt hanterar godset. Kravet på att
ha säkerhetsrådgivare bör emellertid även
fortsättningsvis gälla den som rent
faktiskt lämnar godset för transport
eller som för egen eller annans räkning
transporterar det.
Någon förändring av vem som är skyldig
att ha säkerhetsrådgivare skall således
inte ske, trots att avsändarbegreppet
ändras. På grund härav bör begreppet
avsändare utgå ur bestämmelsen, som i
denna del i stället bör utformas så att
den som till någon annan lämnar farligt
gods för transport eller som för egen
räkning transporterar sådant gods skall
ha skyldighet att ha säkerhetsrådgivare.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har inget att erinra mot vad
regeringen i propositionen föreslår om
att definitionen av begreppet avsändare
utgår ur lagen (1982:821) om transport av
farligt gods och flyttas till
förordningen (1982:923) om transport av
farligt gods, där den anpassas till
gällande EG-direktiv på området.
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
och ställningstaganden har föranlett
följande reservationer. I rubriken anges
inom parentes vilken punkt i utskottets
förslag till riksdagsbeslut som behandlas
i avsnittet.
1.Regelsystemet i det nya
krishanteringssystemet (punkt 3) (m)
av Henrik Landerholm, Olle Lindström,
Rolf Gunnarsson och Anna
Lilliehöök (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 3 borde ha följande lydelse:
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som framförs i
reservation 1. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:Fö2 yrkande 2 och avslår
motion 2001/02:Fö19 yrkande 2.
Ställningstagande
Den tidigare gränsen mellan det fredstida
behovet och behovet vid krigsfara och i
krig suddas successivt ut. Den
ominriktning som nu sker av
totalförsvaret har bl.a. som mål att öka
förmågan att, såväl i fred som vid
krigsfara och krig, ständigt kunna
utnyttja befintliga samhällsresurser vid
olika påfrestningar på samhället.
Moderata samlingspartiet anser att
nuvarande regelsystem inte medger en
smidig övergång mellan påfrestningar på
det fredstida samhället och de
påfrestningar som uppkommer vid krigsfara
eller i krig.
Regelsystemet bör således utvecklas och
förtydligas i takt med den ominriktning
som nu sker. Övergången från
fredssamhället måste kunna ske smidigt så
att samhällets resurser kan utnyttjas på
ett optimalt sätt vid påfrestningar på
samhället och dess medborgare. För
kommuner och länsstyrelser är detta
särskilt viktigt. Det är därför
nödvändigt att regeringen vidtar
erforderliga åtgärder så att målen för
ominriktningen av totalförsvaret kan
uppfyllas.
2.Krisberedskapsmyndighetens uppgifter
m.m. (punkt 6) (m)
av Henrik Landerholm, Olle Lindström,
Rolf Gunnarsson och Anna
Lilliehöök (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 6 borde ha följande lydelse:
6. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som framförs i
reservation 2. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:Fö18 yrkande 2 och avslår
motionerna 2001/02:Fö19 yrkande 5,
2001/02:Fö20 yrkandena 3 och 4,
2001/02:Fö22, 2001/02:Fö217 samt
2001/02:Fö271.
Ställningstagande
Moderata samlingspartiet anser att
avvägning mellan och ledning av
myndigheter är ett regeringsansvar.
Därmed bör Krisberedskapsmyndigheten
utformas som en renodlad stabsmyndighet.
Det bör också enligt vår mening övervägas
att inordna den som en stabsfunktion i
Regeringskansliet. Inte minst av det
skälet att en samordning av ledningen
mellan länsstyrelser och kommuner samt
Regeringskansliet är ett regeringsansvar.
3.Krisberedskapsmyndighetens uppgifter
m.m. (punkt 6) (kd)
av Åke Carnerö och Margareta Viklund
(båda kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 6 borde ha följande lydelse:
6. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som framförs i
reservation 3. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:Fö19 yrkande 5 och avslår
motionerna 2001/02:Fö18 yrkande 2,
2001/02:Fö20 yrkandena 3 och 4,
2001/02:Fö22, 2001/02:Fö217 samt
2001/02:Fö271.
Ställningstagande
Under senare år har det kommit att
framstå som tydligt att inhämtning, han-
tering, analys, presentation och
utvärdering av information blivit en
fundamental kompetens inom allehanda
samhällsområden. Detta gäller även inom
säkerhets- och försvarspolitiken.
Exempelvis är information och
underrättelsetjänst avgörande instrument
i kampen mot terrorism. I detta ligger
också ett grundläggande behov av
kompetens att hantera och fördela
information i kristider.
Informationsberedskap är förmågan att
snabbt, konkret och fullständigt kunna
informera egen personal, medier och
medborgare vid olika kriser. En effektiv
informationsförmedling blir avgörande för
om myndigheterna lyckas lösa planerade
åtgärder vid kriser och i krig.
Informationsverksamheten måste därför
prioriteras högt inom det nya
krishanteringssystemet och det civila
försvaret.
I en alltmer komplex samhällsutveckling
blir det i framtiden troligen än
viktigare att kartlägga och analysera
samhällsopinioner. Styrelsen för
psykologiskt försvar (SPF) har genom
återkommande opinionsundersökningar sedan
starten 1952 förmedlat medborgarnas syn
inom områdena säkerhetspolitik och
försvar. Regeringen anför i propositionen
att "det är väsentligt att människorna
har ett förtroende för det demokratiska
systemets förmåga att kunna hantera det
inträffade". Med tanke på en breddad
hotbild finns det behov av att utröna
medborgarnas inställning i en rad
samhällsfrågor. Kristdemokraterna anser
därför att SPF som fristående från
Krisberedskapsmyndigheten även i
fortsättningen bör bedriva forskning inom
områdena opinionsanalys, förtroende och
trovärdighet samt massmedier.
4.Krisberedskapsmyndighetens uppgifter
m.m. (punkt 6) (fp)
av Runar Patriksson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 6 borde ha följande lydelse:
6. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som framförs i
reservation 4. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:Fö20 yrkandena 3 och 4 och
avslår motionerna 2001/02:Fö18 yrkande 2,
2001/02:Fö19 yrkande 5, 2001/02:Fö22,
2001/02:Fö217 samt 2001/02:Fö271.
Ställningstagande
Sårbarhets- och säkerhetsutredningen
föreslog att Överstyrelsen för civil
beredskap (ÖCB) och Styrelsen för
psykologiskt försvar (SPF) skulle läggas
ned och ersättas med den nu föreslagna
nya Krisberedskapsmyndigheten på
nationell nivå, med inriktning på
sårbarhets- och säkerhetsproblem av stor
betydelse för samhället samt framtagning
av ett samlat planeringsunderlag för
avvägningen av de särskilda medel som
krävs för att skapa förmåga att hantera
mycket allvarliga kriser i samhället.
Myndigheten skulle också ha uppgifter vad
gäller informationshantering under
allvarliga kriser samt fungera som kansli
åt det nationella krishanteringsorganet.
Det är av stor vikt att den kommande
Krisberedskapsmyndigheten får hela den
bredd som Sårbarhets- och
säkerhetsutredningen förutsatte. Det är
olyckligt att steget nu inte tas fullt ut
och inte bara ÖCB utan även SPF och
Statens räddningsverk avvecklas för att i
tillämpliga delar ersättas med den nya
Krisberedskapsmyndigheten. Det skulle
minska revirtänkande och revirbevakande
och leda till förbättrad
kostnadseffektivitet. Detta bör riksdagen
ge regeringen till känna.
5.Regeringskansliets roll m.m. (punkt 8)
(m, kd, fp)
av Henrik Landerholm, Olle Lindström,
Rolf Gunnarsson, Anna
Lilliehöök (alla m), Åke Carnerö och
Margareta Viklund (båda kd) samt Runar
Patriksson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 8 borde ha följande lydelse:
8. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som framförs i
reservation 5 om inrättandet av en
särskild krishanteringsfunktion i
Regeringskansliet. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2001/02:Fö18
yrkande 1, 2001/02:Fö19 yrkande 3 och
2001/02:Fö20 yrkande 2 och avslår motion
2001/02:Fö20 yrkande 1.
Ställningstagande
Det går aldrig i förväg att förutsäga när
och hur svåra påfrestningar kommer att
påverka samhället och dess medborgare.
Varje situation kommer att vara en unik
händelse. Uppgiften att styra riket
ankommer alltid på regeringen. Detta kan
inte överlämnas till någon särskild
myndighet eller något särskilt organ. En
svår påfrestning på samhället blir
omedelbart en fråga som kommuner och
länsstyrelser måste hantera. Den blir
dessutom i de flesta fall en händelse som
regeringen måste följa upp. En allvarlig
kris blir således omedelbart en fråga för
regeringen.
Den ominriktning som nu sker av
totalförsvaret har bl.a. som mål att öka
förmågan att, såväl i fred som vid
krigsfara och krig, ständigt kunna
utnyttja befintliga samhällsresurser vid
olika påfrestningar på samhället. Skall
detta mål kunna uppnås räcker det inte
med att anpassa regelverken. Det fordras
också en funktionell beredskap i
Regeringskansliet som kan bygga upp det
för varje situation unika nätverk som
erfordras för att regeringen skall få
erforderlig information för att kunna
hantera frågan. För att kunna bygga upp
adekvata nätverk behöver regelbundna
övningar och seminarier genomföras.
Vi anser det vara ytterst angeläget att
denna funktionella förmåga i Reger-
ingskansliet snarast kommer till stånd.
Det är endast genom övningar som en
tillräcklig beredskap för en samordnad
ledning mellan kommuner, länsstyrelser
och regeringskansli kan åstadkommas.
Mot bakgrund av vad som ovan anförts
bör därför en särskild
krishanteringsfunktion inrättas i
Regeringskansliet.
6.Hälso- och sjukvården (punkt 12) (kd)
av Åke Carnerö och Margareta Viklund
(båda kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 12 borde ha följande lydelse:
12. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som framförs i
reservation 6. Därmed bifaller riksdagen
regeringens förslag till lag om ändring i
hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) och
motion 2001/02:Fö19 yrkandena 11 och 12.
Ställningstagande
De senaste decenniernas utveckling har
medfört en väsentlig ökning av samhällets
specialisering och komplexitet.
Samhällets olika verksamheter har blivit
integrerade med och beroende av varandra
på ett helt annat sätt än tidigare.
Störningar inom ett område kan få svåra
konsekvenser på många andra områden.
Samhällsutvecklingen innebär att
andelen äldre ökar, vilket medför ett
växande behov av vård och omsorg.
Socialtjänsten och hälso- och sjukvården
i kriser och i krig kommer naturligtvis
att utsättas för en mycket stor
belastning. Därvid är det viktigt att
konsekvenserna av de senaste årens
förändringar inom hälso- och sjukvården
vad gäller kapacitet och uthållighet
noggrant följs upp ur beredskapssynpunkt.
Hemtjänsten som förmedlar service och
vård inom äldreomsorgen måste belysas i
detta sammanhang. Hälso- och sjukvården
samt socialtjänsten i kris och krig måste
därför planeras noga. Det är av stor vikt
att klargöra vilka krav som kan komma att
ställas på socialtjänsten vid allvarliga
störningar i viktiga samhällsfunktioner.
Ansvarsfördelningen mellan socialtjänsten
och hälso- och sjukvården måste även
klaras ut. Kristdemokraterna kräver
därför en grundläggande analys av de nya
hotens konsekvenser för socialtjänsten
och hälso- och sjukvården.
Eftersom hälso- och sjukvården blir
alltmer tekniskt beroende ökar
sårbarheten i händelse av elavbrott.
Socialstyrelsen lämnar som
funktionsansvarig myndighet för hälso-
och sjukvården inom det civila försvaret
bidrag för att höja sjukhusens tekniska
försörjningssäkerhet. Det gäller förutom
reservkraft även vatten- och
värmeförsörjning. För att inte äventyra
patientsäkerheten anser Kristdemokraterna
att fortsatta resurser måste avsättas som
säkerställer sjukhusens
reservförsörjning.
7.Elförsörjning (punkt 13) (kd, mp)
av Åke Carnerö och Margareta Viklund
(båda kd) samt Lars Ångström (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 13 borde ha följande lydelse:
13. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som framförs i
reservation 7. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:Fö19 yrkande 9 och avslår
motion 2001/02:Fö19 yrkande 10.
Ställningstagande
Tusentals människor i Sverige har under
de senaste vintrarna varit utan elekt-
ricitet under flera dygn. Kraftiga
snöfall har medfört att kullfallna träd
orsakat avbrott i elförsörjningen i flera
områden runt om i landet. Elavbrotten,
som kan orsaka omfattande störningar i
samhällsfunktionerna och ekonomiska
förluster hos kunderna, beror bl.a. på
brister i det förebyggande skogliga
underhållet utmed de så kallade
ledningsgatorna.
I föreskrifterna för vegetation i
ledningsgator finns märkligt nog inte
några krav på avstånd mellan friledning
och vegetation vid sidan. Helt trädsäkra
ledningsgator skulle innebära alltför
stora intrång för markägare, men
standarden på det förebyggande
underhållet bör förbättras. Genom ett
kvalitetsinriktat förebyggande underhåll
av ledningsgatorna bör det vara möjligt
att nå högre tillförlitlighet i
leveranserna av el. Kostnaderna för detta
förebyggande underhåll blir betydligt
mindre i jämförelse med andra lösningar,
som utbyte av luftledningar eller byte
till jordkablar.
Mot bakgrund av elförsörjningens
betydelse för samhällets funktion anser
vi att det finns skäl att utarbeta vilka
kvalitetskrav som Energimyndigheten bör
ställa angående ledningsgator i samband
med nätkoncessioner för att öka
elsystemets robusthet vid storm eller
snöoväder.
8.Skydd mot informationsoperationer
(punkt 15) (fp)
av Runar Patriksson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 15 borde ha följande lydelse:
15. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som framförs i
reservation 8. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2001/02:Fö10 yrkandena 8 och 9
och 2001/02:Fö20 yrkandena 5-8 samt
avslår motionerna 2001/02: Fö2 yrkande 5,
2001/02:Fö12 yrkande 9, 2001/02:Fö18
yrkande 4 och 2001/02:Fö208.
Ställningstagande
Den nya Krisberedskapsmyndigheten bör ges
ett sammanhållande myndighetsansvar för
samhällets IT-säkerhet, vilket skulle
utgöra ett viktigt stöd till
Regeringskansliet för att åstadkomma en
snabb implementering av angelägna
förslag. Dit hör framför allt att ansvara
för sektorsövergripande frågor, såsom
resursavvägningar/resursöverföringar och
befogenheter mellan sektorer och gentemot
myndigheter varunder viktiga verksamheter
inom samhällets informationsstrukturer
sorterar. I myndighetsansvaret bör ingå
att se till att sårbarheten och hotbilden
direkt och fortlöpande kan omsättas i
planeringstermer för skyddet av berörda
samhällssektorer. Ett exempel på detta
synsätt är den tvärsektoriella enhet som
år 1998 etablerades vid
Försvarshögskolan.
En nödvändig grund för detta arbete
inom Krisberedskapsmyndigheten är att
kunna följa utvecklingen med hjälp av
omvärldsanalyser som får stöd av civila
och militära underrättelse- och
säkerhetsfunktioner. Dessa
omvärldsanalyser bör sammansättas med
incidentanalyser för att kunna utröna
aktörer, metodik och motiv för intrång.
Hotbilderna bör tillsammans med kunskapen
om samhällets sårbarhet för IT-angrepp
möjliggöra en kvalificerad bedömning av
sådana angrepp. Ansvar och kompetens för
detta arbete med kvalificerad
omvärldsanalys och bearbetning härav
måste ligga hos den föreslagna
Krisberedskapsmyndigheten, som bör
fungera som kansli åt
krishanteringsfunktionen inom
Regeringskansliet.
Det är viktigt att det övergripande
ansvaret för skydd mot informations-
operationer, så som det redovisats ovan,
får en tydlig organisatorisk inplacering
inom den nya Krisberedskapsmyndigheten.
Detta bör riksdagen ge regeringen till
känna.
Den föreslagna IT-
incidenthanteringsfunktionen vid Post-
och telestyrelsen (PTS) är en viktig
funktion för att kunna bidra med hjälp i
realtid (s.k. helpdesk) såväl som vid
bearbetning och analys av mer omfattande
incidenter. En förutsättning för att det
senare skall kunna ge en samlad bild av
incidenter riktade mot vitala
samhällsfunktioner är att den bygger på
en omfattande rapporteringsplikt från
berörda myndigheter.
Det är angeläget med ett väl fungerande
samarbete mellan den föreslagna IT-
incidenthanteringsfunktionen och
motsvarande privata, då näringslivet ofta
är måltavla för intrång av denna typ.
Eftersom det kan vara svårt att
omedelbart spåra karaktären på källan och
därmed fastställa handlingsvägar för att
uppnå resultat, måste polisiära
funktioner och övriga rättsfunktioner
vara knutna till IT-incidenthanteringen.
För att skapa underlag till en
helhetsbild gällande hot, aktörer,
tillvägagångssätt och teknik bör en
central funktion för bearbetning av
statistik för incidenter inrättas. Det är
av stor vikt att denna statistikfunktion
har en nära och omfattande samverkan med
svenskt näringsliv. Här finns en uttalad
beredskap hos näringslivet att medverka.
Man bör överväga i vilken utsträckning
delar av denna funktion skulle kunna
läggas hos t.ex. Näringslivets
säkerhetsdelegation för att tillgodose
näringslivets legitima krav på sekretess.
De invändningar som rests av bl.a.
Näringslivets säkerhetsdelegation om en
alltför myndighetsorienterad organisation
har inte tagits på tillräckligt allvar
för att säkerställa att näringslivet med
tillräcklig tilltro till
säkerhetsgarantier skall kunna delta
fullt ut i denna verksamhet, vilket vore
en allvarlig inskränkning i dess
omfattning. Dessa frågor måste få en
tillfredsställande lösning mycket snart,
vilket riksdagen bör ge regeringen till
känna.
9.Huvudmannaskapet för Statens
räddningsverks skolor (punkt 18) (v)
av Stig Sandström och Charlotta L
Bjälkebring (båda v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 18 borde ha följande lydelse:
18. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som framförs i
reservation 9. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:Fö21 yrkandena 3 och 4.
Ställningstagande
I en motion, föranledd av proposition
2001/02:10 Fortsatt förnyelse av
försvaret hävdade Vänsterpartiet att den
nya säkerhetspolitiska situationen med
allt högre medvetenhet om det civila
samhällets robusthet som en förutsättning
för säkerhet samt behovet av förebyggande
åtgärder och civil krishantering kräver
nya kunskaper. Det berör i hög grad den
civila personalen inom
totalförsvarsmyndigheterna men också
personal inom kommuner och landsting.
Alla dessa anställda behöver
vidareutbildas och delges nya kunskaper
och färdigheter.
Regeringens förslag till Centrum för
risk- och säkerhetsutbildning kan sägas
försöka möta dessa behov. Vänsterpartiet
ställer sig bakom ambitionerna att bättre
tillgodose de kommunala behoven och en ny
utbildning för den kommunala
räddningstjänsten. Däremot delar vi inte
regeringens förslag till organisatorisk
lösning. Svenska Kommunförbundets
remissvar har av reger-ingen i
propositionen endast refererats i frågan
om förbundets syn på att Statens
räddningsverks utbildningsverksamhet
skall inordnas i det allmänna
utbildningsväsendet.
Men i Kommunförbundets remissvar
påtalas viktiga ståndpunkter som:
Utredaren redovisar ett brett
kommunalt utbildningsbehov inom hela
skydds- och säkerhetsområdet. Vi
stöder också förslaget om ett
förändrat huvudmannaskap som tar bort
den uppenbara rollkonflikt som i dag
finns mellan myndighetens normgivning,
utbildningsproduktion och tillsyn.
Kommunförbundet skriver vidare:
Det är viktigt att styrningen utformas
på ett sådant sätt att utbildningen
utgår från behoven i kommunerna och
hos andra intressenter och att den
dessutom sker på ett sådant sätt att
intressenterna känner delaktighet och
ansvar för en kontinuerlig utveckling
av verksamheten.
En annan viktig synpunkt som
Kommunförbundet framfört är:
Förhållandet med en central statlig
myndighet som har ansvar och uppgift
både för normgivning och
utbildningsproduktion samt för tillsyn
upplevs från förbundets sida som
direkt olämpligt. Denna blandning
leder till uppenbara rollkonflikter
och därmed minskad trovärdighet. Ett
nytt huvudmannaskap för skolorna
kommer förhoppningsvis att medföra en
tydlig rollfördelning mellan
utbildaren och myndigheten som torde
innebära en bättre utveckling för
bägge verksamheterna.
Vänsterpartiet har tagit fasta på
Kommunförbundets synpunkter, men delar
inte dess slutsats att Räddningsverkets
skolor skulle överföras och därmed ingå i
den normala utbildningsverksamheten i
detta steg. Inför framtiden kan detta
dock övervägas.
Både Sårbarhets- och
säkerhetsutredningen och utredaren för
översyn av huvudmannaskapet har kommit
till en annan slutsats, nämligen att
regeringen skulle pröva möjligheten att
åstadkomma ett gemensamt huvudmannaskap
mellan staten och kommunerna för
Räddningsverkets skolor. Vänsterpartiet
delar denna syn. Vänsterpartiet anser att
de viktiga synpunkter som
Kommunförbundet, det vill säga
representanten för dem som är den
huvudsakliga avnämaren av utbildningarna,
har bättre kan tillfredsställas inom
denna organisationsform än den av
regeringen föreslagna.
Riksdagen föreslås avslå regeringens
förslag till huvudmannaskap för
Räddningsverkets skolor. Riksdagen bör
föreslå regeringen att i samband med
budgetpropositionen återkomma till
riksdagen med förslag till organisatorisk
lösning i enlighet med Sårbarhets- och
säkerhetsutredningens och utredaren för
översyn av huvudmannaskapets förslag.
10. Utbildningsbehov på
högskolenivå för samhällets säkerhet
och beredskap m.m. (punkt 19) (v, mp)
av Stig Sandström och Charlotta L
Bjälkebring (båda v) samt Lars
Ångström (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 19 borde ha följande lydelse:
19. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som framförs i
reservation 10. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:Fö21 yrkandena 5 och 6.
Ställningstagande
Den breddade hotbilden och den
förebyggande civila krishanteringen
internationellt kräver också utbildad
personal. Kompetensförsörjningen för
området sårbarhet och säkerhet både
nationellt som internationellt behöver
förstärkas genom nya utbildningsinsatser
på högskolenivå. Man kan inte endast
rekrytera och utbilda för officersyrket
utan måste även uppmärksamma behoven för
de civila karriärerna inom detta fält.
Även ungdomsstudenter måste stimuleras
till och förberedas för karriärer inom
dessa sektorer.
Sådana utbildningar kan genomföras på
Försvarshögskolan eller andra universitet
och högskolor som omfattar
utbildningsdelar som innehåller freds-
och konfliktutbildningar och andra, för
området, relevanta utbildningar.
Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag
att genomföra en utredning med syfte att
analysera utbildningsbehoven på
högskolenivå för samhällets säkerhet och
beredskap och internationell förebyggande
civil krishantering och utforma
kursplaner för detta. Riksdagen bör också
föreslå att regeringen lägger fram
förslag till en långsiktig finansiering
av dessa utbildningsåtgärder inom och för
samhällets säkerhet och beredskap.
11. Rekrytering av
deltidsanställda brandmän (punkt 21)
(v, mp)
av Stig Sandström och Charlotta L
Bjälkebring (båda v) samt Lars
Ångström (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 21 borde ha följande lydelse:
21. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som framförs i
reservation 11. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:Fö21 yrkande 9.
Ställningstagande
Det är uppenbara problem med att
rekrytera deltidsbrandmän. Regeringen
vill därför uppdra åt Statens
räddningsverk att ta fram underlag för
att få en tydligare bild av orsakerna
till detta. Det är bra. En av orsakerna
kan vara att många arbetsplatser i dag
har en så liten personalstyrka att det är
svårt att avvara personer som tjänstgör
som deltidsbrandmän. Vi tror att den nya
tiden kräver nya lösningar för att ge
fler möjlighet att ställa upp som
deltidsbrandmän.
Härjedalens kommun genomför ett projekt
som skulle kunna vara inspirationskälla
för andra kommuner. Orsaken till att
projektet startade var just bekymret att
få deltidsbrandmän. Man har anställt sex
deltidsbrandmän på heltid som i tre
grupper arbetar en vecka inom
räddningstjänsten och hyrs ut två veckor
till socialtjänsten. De upprätthåller
alltså två tjänster på räddningstjänsten
och en vikariepool på fyra personer på
socialtjänsten. Projektet har givit flera
positiva effekter. Den tidigare så
kvinnodominerade äldreomsorgen har fått
manliga medarbetare. Detta uppskattas
såväl av de övriga anställda som av
vårdtagarna. Med detta har man börjat
bryta barriärer. Kvinnor börjar nu visa
intresse för denna lösning. Intresset har
spridit sig till andra delar av
Härjedalen. Andra delar av kommunens
verksamheter som förskolan visar också
ett intresse, och det har också givit
signaler till unga män att arbetet inom
äldreomsorgen kan vara ett alternativ.
Det finns säkert fler initiativ runt om
i landet som har till syfte att förbättra
rekryteringen. Det framgår av betänkandet
att den beredning som pågår inom
Regeringskansliet också skall inkludera
behovet av ytterligare ekonomiska
incitament för att trygga bemanningen i
framtiden. Detta är bra och lovvärt. Men
med spridning av de positiva idéerna som
utvecklats runt om i landet kan
ytterligare stöd för rekryteringen
skapas. Räddningsverket bör därför
kartlägga och sprida dessa idéer för att
förbättra rekryteringen.
Regeringen bör i uppdrag till berörda
myndigheter dels kartlägga orsakerna till
rekryteringsproblemen, dels kartlägga de
idéer till lösningar som finns.
Särskilda yttranden
Utskottets beredning av ärendet har
föranlett följande särskilda yttranden. I
rubriken anges inom parentes vilken punkt
i utskottets förslag till riksdagsbeslut
som behandlas i avsnittet.
1.Polisverksamhet och beredskapspoliser
m.m. (punkt 11) (v)
av Stig Sandström och Charlotta L
Bjälkebring (båda v).
Regeringen föreslår att de
författningsmässiga grunderna för
Försvarsmaktens möjlighet att lämna stöd
till civil verksamhet bör förtydligas.
Detta bejakas av Vänsterpartiet. Det är
dock under förutsättning att (som också
regeringen skriver) en uppgift aldrig får
innebära att det finns risk för att
Försvarsmaktens personal kan hamna i
situationer där den kan komma att bruka
tvång eller våld mot enskilda. Det bör
därför klargöras i vilka situationer
Försvarsmakten kan medverka vid en insats
där t.ex. polisen kommer att bruka tvång
eller våld i syfte att inte
Försvarsmakten går över denna gräns.
Det pågår en utredning för att se över
polisens möjligheter att förebygga och
bekämpa allvarliga ordningsstörningar. I
uppdraget inkluderas förutsättningar att
utvidga möjligheten att använda
beredskapspoliser i fredstid.
Trots att denna utredning ännu inte
lagt något förslag vill Vänsterpartiet
redan nu påtala att vi är emot att
beredskapspoliser skall kunna användas i
det fredstida samhället för att förebygga
och bekämpa ordningsstörningar.
Beredskapspolisen är ett mellanting
mellan polis och militär. De regler som
gäller Försvarsmaktens stöd till civila
verksamheter måste gälla också för
beredskapspoliser.
2.Skydd mot informationsoperationer
(punkt 15) (m)
av Henrik Landerholm, Olle Lindström,
Rolf Gunnarsson och Anna
Lilliehöök (alla m).
Moderata samlingspartiet anser att varje
företag, organisation och myndighet bär
det fulla ansvaret för att
informationsbehandlingen inom
organisationen sker på ett betryggande
sätt. När det gäller
informationsbehandling som är av särskild
vikt för samhället bör riksdag och
regering ansvara för erforderlig
samordning. Om denna samordning trots
allt delegeras av regeringen till
Krisberedskapsmyndigheten bör regeringen
föreslå förändringar i förvalt-
ningslagstiftningen så att
Krisberedskapsmyndigheten får rätt att
utge tvingande anvisningar.
Vi anser vidare att det är regeringen
som skall fastställa en samlad
handlingsplan vad gäller
informationsbehandlingssäkerhet som är av
särskild vikt för samhället. Denna plan
bör löpande revideras och redovisas för
riksdagen en gång om året.
Utvecklingen av
informationssäkerhetsarbetet bör ges en
inriktning i enlighet med vad som anförs
i motion 2001/02 Fö18 (m).
3.Utbildningsfrågor för den kommunala
räddningstjänsten (punkt 20) (v)
av Stig Sandström och Charlotta L
Bjälkebring (båda v).
Vänsterpartiet anser att den föreslagna
förändringen av utbildningen är positiv.
Flera remissinstanser har påtalat det
goda i en högre utbildningsnivå, mer
öppen antagning och ett mer jämlikt
system. Vänsterpartiet har vid flera
tillfällen påtalat svårigheten för
personer med utländsk bakgrund att bli
brandmän. Även kvinnor har haft svårt att
komma in i detta yrke.
Regeringen skriver att det centrala
uttagningssystemet kan, genom riktade
insatser, eftersträva att bryta det
traditionella mönstret inom en mycket
mansdominerad yrkeskår. Vänsterpartiet
håller med om detta.
Av betänkandet framgår att en
handledning "Stöd vid rekrytering av
brandmän" tagits fram i samarbete mellan
berörda instanser. Detta är också ett bra
och utvecklande initiativ. Men
brandmannayrket har haft en nästan total
manlig dominans. Med tanke på
erfarenheten av sexuella trakasserier som
vunnits och tyvärr ännu finns inom
polisen och det militära försvaret är det
nödvändigt med utbildning i genuskunskap
för att förebygga att dessa problem
upprepas inom brandmannayrket.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Propositionen
I proposition 2001/02:158 Samhällets
säkerhet och beredskap föreslår reger-
ingen att riksdagen dels antar förslag
till
1. lag om ändring i lagen (1982:821) om
transport av farligt gods,
2. lag om ändring i plan- och bygglagen
(1987:10),
3. lag om ändring i hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763),
dels godkänner
4. regeringens förslag om mål för
politikområde Skydd och beredskap mot
olyckor och svåra påfrestningar
(avsnitt 6.1),
5. regeringens förslag att inrätta en ny
myndighet med planeringsuppgifter för
beredskapen mot svåra påfrestningar på
samhället i fred och vid höjd beredskap
den 1 juli 2002 (avsnitt 8.3),
6. regeringens förslag ifråga om
beslutanderätten i frågor om utbildning
av personal för kommunal
räddningstjänst och sotningsväsende
(avsnitt 29.2).
Följdmotioner till proposition 2001/02:10
2001/02:Fö2 av Henrik Landerholm m.fl.
(m):
2. Riksdagen begär att regeringen lägger
fram förslag till sådan ändring att
regelsystemet utvecklas och förtydligas
vid övergång mellan fredstida
påfrestningar och krigsfara, i enlighet
med vad som anförs i motionen.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
IT-säkerhet.
2001/02:Fö10 av Runar Patriksson och Eva
Flyborg (fp):
8. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
en helhetssyn på samhällets hantering
av informationssäkerhet och skydd mot
informationsoperationer.
9. Riksdagen begär att regeringen snarast
återkommer till riksdagen med förslag
till en struktur för samhällets
hantering av informationssäkerhet och
skydd mot informationsoperationer.
2001/02:Fö12 av Berit Jóhannesson m.fl.
(v):
9. Riksdagen begär att regeringen
återkommer med strategifrågor i samband
med de andra IT-frågorna under våren.
Följdmotioner till proposition
2001/02:158
2001/02:Fö18 av Henrik Landerholm m.fl.
(m):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
nationell krishantering.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
Krisberedskapsmyndigheten.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
polisverksamhet.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
informationssäkerhet.
2001/02:Fö19 av Åke Carnerö m.fl. (kd):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att en utredning om "vardagens hot och
risker" bör tillsättas.
2. Riksdagen begär att regeringen lägger
fram ett konkret och heltäckande
förslag över de lag- och
regelförändringar som krävs i det nya
krishanteringssystemet.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att regeringen bör inrätta ett
krishanteringsorgan för
samordningsuppgifter på nationell nivå.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att analysera vilka resurser som krävs
för att länsstyrelserna skall kunna
genomföra de uppgifter som åläggs dem
genom det nya krishanteringssystemet.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att Styrelsen för psykologiskt försvar
även i fortsättningen bör bedriva
forskning inom områdena opinionsanalys,
förtroende och trovärdighet samt
massmedier.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att en kartläggning av behovet av det
framtida skyddet och bevakningen av
samhällsviktig verksamhet bör göras.
7. Riksdagen begär att regeringen snarast
lägger fram förslag till upphandling av
ett nationellt
radiokommunikationssystem baserat på
TETRA-standard.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att en bred samverkan mellan
länsstyrelse och militärdistrikt måste
innehålla de personella resurser som
säkerställer en god
krishanteringsförmåga längs hela
hotskalan.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
kvalitetskrav angående ledningsgator i
samband med nätkoncessioner.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att man bör överväga att inrätta
beredskapsstyrkor på central eller
regional nivå för att söka förkorta
elavbrottstiderna.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att fortsatta resurser måste avsättas
för att säkerställa sjukhusens
reservförsörjning.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
en grundläggande analys av de nya
hotens konsekvenser för socialtjänsten
samt hälso- och sjukvården.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
åtgärder för att minimera sårbarheten
inom vattenförsörjningen.
2001/02:Fö20 av Runar Patriksson och Eva
Flyborg (fp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
regeringens hantering av frågorna kring
sårbarhet och säkerhet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
ett nationellt krishanteringsorgan
knutet till Regeringskansliet.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
den nya Krisberedskapsmyndigheten.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att lägga ned ÖCB, SFP och Statens
räddningsverk.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
en helhetssyn på samhällets hantering
av informationssäkerhet och skydd mot
informationsoperationer.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
en struktur för samhällets hantering av
informationssäkerhet och skydd mot
informationsoperationer.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att samhällets skydd mot
informationsoperationer ges en tydlig
organisatorisk inplacering i den nya
Krisberedskapsmyndigheten.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
ett fungerande samarbete med
näringslivet rörande IT-säkerhet och
skydd mot informationsoperationer.
2001/02:Fö21 av Berit Jóhannesson m.fl.
(v):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening att de anslag som
hittills anvisats för höjd beredskap
också skall kunna användas för insatser
som stärker samhällets säkerhet och
beredskap samt för internationell
verksamhet då detta väsentligen ökar
förmågan under hög beredskap.
2. Riksdagen begär att regeringen låter
tillse att även andra statliga
myndigheter ges finansiellt stöd via
det civila försvarets ekonomiska
planeringsram till förtroendeskapande
och förebyggande civila internationella
insatser.
3. Riksdagen avslår regeringens förslag
till huvudmannaskap för
Räddningsverkets skolor.
4. Riksdagen begär att regeringen, i
samband med budgetpropositionen, lägger
fram förslag till organisatorisk
lösning i enlighet med Sårbarhets- och
säkerhetsutredningens samt utredaren
för översyn av huvudmannaskapets
förslag.
5. Riksdagen begär att regeringen låter
genomföra en utredning med syfte att
analysera utbildningsbehoven på
högskolenivå för samhällets säkerhet
och beredskap samt för internationell
förebyggande civil krishantering och
utforma kursplaner för detta.
6. Riksdagen begär att regeringen lägger
fram förslag till en långsiktig
finansiering av dessa
utbildningsåtgärder inom och för
samhällets säkerhet och beredskap.
7. Riksdagen begär att regeringen låter
berörd myndighet med riktade åtgärder
öka andelen kvinnor och personer med
utländsk bakgrund inom brandmannayrket.
8. Riksdagen begär att regeringen låter
tillse att berörd myndighet inkluderar
genuskunskap i den nya
brandmannautbildningen.
9. Riksdagen begär att regeringen uppdrar
åt berörd myndighet att kartlägga
orsakerna till rekryteringsproblemen
men också kartlägga de idéer till
lösningar som finns.
2001/02:Fö22 av Hans Stenberg och
Birgitta Sellén (s, c):
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om
lokaliseringen av myndigheter utanför
Stockholmsregionen.
Motioner från allmänna motionstiden
2001/02:Fö208 av Margareta Cederfelt och
Cristina Husmark Pehrsson (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att
försvaret skall utveckla sin beredskap
avseende IT-säkerhet.
2001/02:Fö217 av Yvonne Andersson (kd):
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att
regeringen bör verka för att EU-länderna
beslutar vilka gemensamma principer som
skall gälla i samband med katastrofer.
2001/02:Fö241 av Cinnika Beiming och
Ingemar Josefsson (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om
vikten av att se över
informationsberedskapen vid katastrofer
för människor med utländsk bakgrund.
2001/02:Fö261 av Torgny Danielsson och
Marina Pettersson (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om
behovet av en nationell insatsgrupp för
psykologiska insatser vid katastrofer.
2001/02:Fö271 av Jan Björkman m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
bättre samordning av räddningsinsatser på
nationell nivå.
Bilaga 2
Regeringens lagförslag
2 Lagtext
2.1 Förslag till lag om ändring i
lagen (1982:821) om transport
av farligt gods
Härigenom föreskrivs2 i fråga om lagen
(1982:821) om transport av farligt gods
dels att 3 a § skall upphöra att gälla,
dels att 10 a § skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 a §3
Den som bedriver Den som bedriver
verksamhet där det verksamhet där det
ingår att utföra ingår att utföra
transporter enligt transporter enligt
denna lag eller att denna lag skall ha
vara avsändare vid en eller flera
sådana transporter säkerhetsrådgivare.
skall ha en eller Detsamma gäller den
flera som till någon
säkerhetsrådgivare. annan lämnar
farligt gods för
transport eller som
för egen räkning
transporterar
sådant gods.
__________
Denna lag träder i kraft den 1 juli
2002.
2.2 Förslag till lag om ändring i
plan- och bygglagen (1987:10)
Härigenom föreskrivs att i 13 kap. 7 §4
plan- och bygglagen (1987:10) orden
"Överstyrelsen för civil beredskap" skall
bytas ut mot "Krisbered-
skapsmyndigheten".
__________
Denna lag träder i kraft den 1 juli
2002.
2.3 Förslag till lag om ändring i
hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763)
Härigenom föreskrivs i fråga om hälso-
och sjukvårdslagen (1982:763)5
dels att 7 § skall ha följande lydelse,
dels att det skall införas en ny
paragraf, 32 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 §6
Landstinget skall Landstinget skall
planera sin hälso- planera sin hälso-
och sjukvård med och sjukvård med
utgångspunkt i utgångspunkt i
befolkningens behov befolkningens behov
av sådan vård. av sådan vård.
Planeringen skall Planeringen skall
avse även den hälso- avse även den hälso-
och sjukvård som och sjukvård som
erbjuds av privata erbjuds av privata
och andra och andra
vårdgivare. vårdgivare.
Landstinget skall
även planera sin
hälso- och sjukvård
så att en
katastrofmedicinsk
beredskap
upprätthålls.
32 a §
Regeringen, eller
den myndighet
regeringen
bestämmer, får
meddela särskilda
föreskrifter om
hälso- och
sjukvården i
fredstid om det ur
ett nationellt
perspektiv finns
behov av
katastrofmedicinska
insatser.
___________________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.
_______________________________
1 Enligt propositionen 2001/02:10 är
informationsoperationer (Information
Operations, IO) samlade och samordnade
åtgärder i fred, kris och krig till stöd
för politiska eller militära mål genom
att påverka eller utnyttja motståndares
eller annan utländsk aktörs information
och informationssystem. Det kan ske genom
att utnyttja egen information och egna
informationssystem samtidigt som dessa
också måste skyddas. Ett viktigt inslag
är att påverka beslutsprocesser och
beslutsfattande.
2 Jfr kommissionens direktiv 2001/6/EG av
den 29 januari 2001 om anpassning för
tredje gången till den tekniska
utvecklingen av rådets direktiv 96/49/EG
om tillnärmning av medlemsstaternas
lagstiftning om transport av farligt gods
på järnväg (EGT L 30, 1.2.2001 s. 42,
Celex 301L0006) och kommissionens
direktiv 2001/7/EG av den 29 januari 2001
om anpassning för tredje gången till den
tekniska utvecklingen av rådets direktiv
94/55/EG om tillnärmning av
medlemsstaternas lagstiftning om
transport av farligt gods på väg (EGT L
30, 1.2.2001 s. 43, Celex 301L0007).
3 Senaste lydelse 1999:334.
4 Senaste lydelse 1994:852.
5 Lagen omtryckt 1992:567.
6 Senaste lydelse 1995:835.