Bostadsutskottets betänkande
2001/02:BOU9
Byggfrågor
Sammanfattning
Bostadsutskottet behandlar i detta betänkande
motioner från allmänna motionstiden 2001 som tar upp
dels frågor om bygglov, tillsyn och kontroll, dels
frågor som i vid bemärkelse avser de krav som bör
ställas på byggnaders egenskaper. Det gäller bl.a.
frågor om kvalitetssäkring i byggandet, master för
mobitelefoni m.m., kraven på tillgänglighet,
barnsäkerhet i bostäder, krav på obligatorisk
användning av brandvarnare respektive
jordfelsbrytare, ett miljöanpassat byggande och
boende, energianvändningen i bostäder samt regler
för äldreboende.
Utskottet avstyrker samtliga behandlade motioner.
I flertalet frågor hänvisar utskottet till redan
pågående utvecklingsarbete och utredningar eller
till beredningen inom Regeringskansliet.
Till betänkandet har fogats 14 reservationer och 2
särskilda yttranden.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
Med hänvisning till de motiveringar som framförs
under Utskottets överväganden föreslår utskottet att
riksdagen fattar följande beslut:
1. Byggande i vissa miljöer med lokal
särprägel
Riksdagen avslår motion 2001/02:Bo216 yrkande
12.
Reservation 1 (m, -)
2. Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse
Riksdagen avslår motion 2001/02:Bo255 yrkande
7.
Reservation 2 (v, kd, c, fp)
3. Master och antenner för mobiltelefoni
m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Bo244
yrkandena 11 och 12, 2001/02:Bo253, 2001/02:Bo289
yrkandena 1, samt 4-6, 2001/02:Bo317,
2001/02:MJ422 yrkande 3 samt 2001/02:So621
yrkande 5.
Reservation 3 (v, kd, c, fp, mp)
4. Samrådsplikt inför markarbeten
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Bo216
yrkande 11 och 2001/02: N267 yrkande 10.
Reservation 4 (m, kd, c, fp, -)
5. Ledningsrätt
Riksdagen avslår motion 2001/02:Bo309.
6. Placering av kraftledningar
Riksdagen avslår motion 2001/02:Bo291 yrkande
1.
Reservation 5 (v, c)
7. Konstnärlig gestaltning
Riksdagen avslår motion 2001/02:Bo284.
8. Kvalitetssäkring i byggandet
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Bo220,
2001/02:Bo244 yrkande 2, 2001/02:Bo255 yrkandena
3-6 och 8, 2001/02:Bo305, 2001/02:Bo308 yrkande 3
samt 2001/02:Bo320 yrkande 7.
Reservation 6 (kd, c, fp)
Reservation 7 (mp)
9. Kraven på tillgänglighet
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Bo255
yrkandena 1 och 2, 2001/02:Bo313 yrkande 1 samt
2001/02:So618 yrkande 2.
Reservation 8 (c, fp)
10. Ansvars- och finansieringsprincipen
Riksdagen avslår motion 2001/02:Bo243 yrkande
7.
Reservation 9 (kd)
11. Tillgänglighet vid bomässor
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Bo262 och
2001/02:Bo313 yrkande 2.
12. Barnsäkerhetskrav i bostäder
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Bo256
yrkande 2 och 2001/02: So634 yrkande 14.
Reservation 10 (v, kd, c, fp, mp)
13. Jordfelsbrytare
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Bo222 och
2001/02:Bo238.
Reservation 11 (kd, c, mp)
14. Brandvarnare
Riksdagen avslår motion 2001/02:Bo302.
Reservation 12 (c)
15. Kretsloppslösningar som krav vid
byggande
Riksdagen avslår motion 2001/02:Bo255 yrkande
9.
Reservation 13 (v, c, mp)
16. Direktverkande elvärme
Riksdagen avslår motion 2001/02:Bo255 yrkande
10.
17. Byggregler för äldreboende
Riksdagen avslår motion 2001/02:Bo320 yrkande
20.
18. Byggande i trä
Riksdagen avslår motion 2001/02:Bo223.
Reservation 14 (v, kd, c, fp, mp)
Stockholm den 21 mars 2002
På bostadsutskottets vägnar
Knut Billing
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Knut
Billing (m), Lennart Nilsson (s), Bengt-Ola Ryttar
(s), Lilian Virgin (s), Owe Hellberg (v), Ulla-Britt
Hagström (kd), Sten Andersson (-), Carina Moberg
(s), Inga Berggren (m), Siw Wittgren-Ahl (s), Sten
Lundström (v), Annelie Enochson (kd), Helena Hillar
Rosenqvist (mp), Rigmor Stenmark (c), Yvonne
Ångström (fp), Ewa Thalén Finné (m) och Leif
Jakobsson (s).
2001/02
BoU9
Redogörelse för ärendet
Ärendet och dess beredning
I detta betänkande behandlas motioner från 2001 års
allmänna motionstid i frågor om bygglov, tillsyn och
kontroll samt egenskapskrav på byggnader.
Inför utskottet har synpunkter i ärendet lämnats
av företrädare för Betongvaruindustrin och
Föreningen Svenskt Trä.
Bakgrund
Vid nybyggnad och ändring av byggnadsverk regleras
utformningen av byggnad och tomt genom plan- och
byggnadslagstiftningen. De centrala lagarna i detta
sammanhang är plan- och bygglagen (1987:10) - PBL -
samt lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på
byggnadsverk m.m. - BVL. De tekniska egenskapskraven
förtydligas i förordningen (1994:1215) om
egenskapskrav på byggnadsverk m.m. - BVF. I
Boverkets byggregler - BBR - finns föreskrifter och
allmänna råd till bl.a. PBL, BVL och BVF. BBR gäller
vid uppförande av nya byggnader och tillbyggnader.
För andra ändringar än tillbyggnader gäller enbart
bestämmelserna i PBL, BVL och BVF.
Utskottets överväganden
Inledning
De grundläggande bestämmelserna om planering och
byggande finns i plan- och bygglagen (PBL). På
förslag av bostadsutskottet (bet. 2001/02:BoU6) har
riksdagen uttalat att en bred översyn av PBL bör
komma till stånd. Utskottets ställningstagande görs
bl.a. mot bakgrund av att PBL nu varit i kraft i
drygt 15 år och att delar av regelsystemet under
denna period har reviderats i väsentliga avseenden.
Samtidigt har behovet av ytterligare reformer
aktualiserats vid upprepade tillfällen. Ett flertal
utredningsförslag liksom andra förslag till
justeringar i PBL har också förts fram under årens
lopp. Den av utskottet och riksdagen förordade
översynen har dock inte en total och genomgripande
revidering av PBL som syfte. Översynen skall i
stället inbegripa uppgiften att sammanställa och
strukturera de överväganden och förslag om PBL som
tidigare framförts i flera utredningar och där den
fortsatta beredningen ännu inte lett fram till ett
ställningstagande. Även de iakttagelser om
reformbehovet som Boverket gjort i sin egenskap av
ansvarig myndighet för uppföljning och utvärdering
av lagens tillämpning skall ingå i underlaget för
översynen.
Utskottets och riksdagens ställningstagande
innebär bl.a. följande. Förutom frågor om åtgärder
för att motverka förseningar i plan- och
byggprocessen bör även ställning tas till frågor om
bl.a. bygglov, tillsyn och kontroll. Översynen bör
bedrivas så att resultat och förslag kan redovisas
etappvis. Det innebär att förslag i frågor som redan
varit föremål för mera ingående beredning bör kunna
föreläggas riksdagen utan att översynen i övrigt har
slutförts.
I Regeringskansliet pågår nu ett arbete med denna
inriktning. Till grund för detta arbete ligger
förutom bostadsutskottets och riksdagens
ställningstagande bl.a. en av Boverket upprättad PM
i vilken redovisas de frågor som enligt verkets
mening bör ingå i översynen. De frågor som tas upp
är bl.a. följande:
- byggherrerollen, bl.a. hur olika
byggherrekategorier kan stödjas t.ex. via
internationellt accepterade
kvalitetssäkringssystem,
-
- förtydligande av miljökvalitetsmålet att bevara
och bruka kulturarvet genom ändringar i PBL,
-
- den kvalitetsansvariges ställning m.m.,
-
- genomförandet av byggsamrådet (bl.a. vad gäller
handikapporganisationernas påverkan i
tillgänglighetsfrågor) och eventuella former för
tidigare "inträde" för samhället vid allt byggande,
-
- förbättring av systemet för bygglovsprövning och
egenkontroll samt förtydligande av länsstyrelsens
tillsynsroll m.m. och
-
hur krav på byggnader som bör gälla
under byggnadens hela livslängd
skall säkras.
Bygglov m.m.
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslagen om
- byggande i vissa miljöer med lokal
särprägel, jämför reservation 1 (m, -),
-
- kulturhistoriskt värdefull bebyggelse,
jämför reservation 2 (v, kd, c, fp),
-
- master och antenner för mobiltelefoni m.m.,
jämför reservation 3 (v, kd, c, fp, mp),
-
- samrådsplikt inför markarbeten, jämför
reservation 4 (m, kd, c, fp, -),
-
- ledningsrätt,
-
- placering av kraftledningar, jämför
reservation 5 (v, c),
-
konstnärlig gestaltning.
Byggande i vissa miljöer med lokal särprägel
Det finns enligt motion 2001/02:Bo216 (m) yrkande 12
många byar som har en särprägel som innebär att
näringsverksamhet, ofta jordbruk och annan
småföretagsamhet, blandas med bostäder. I de fall
pågående näringsverksamhet behöver utvecklas på
dessa orter har det i flera fall inneburit problem.
En naturligt utveckling har stoppats eller försenats
därför att närboende har besvärat sig över olika
typer av utbyggnader inom ramen för pågående
markanvändning. Mot denna bakgrund bör enligt
motionen en utredning tillsättas för att utröna om
det behövs ett klargörande av nuvarande lagstiftning
så att fortsatt diversifierad verksamhet med såväl
näringsverksamhet som boende kan fortgå i dessa
miljöer.
Utskottet har vid flera tidigare tillfällen
behandlat motsvarande förslag (senast i bet.
2000/01:BoU9 s. 27). Utskottet har härvid uttalat
att de frågor som aktualiseras i motionerna utgör
exempel på avvägningar mellan olika intressen som
det ankommer på kommunerna att göra t.ex. vid
detaljplaneläggning. Liknande avvägningar kan bli
aktuella vid bygglovsprövning. Utskottet vidhåller
mot denna bakgrund att det framstår som mindre
lämpligt att lösa de i motionen aktualiserade
frågorna genom ytterligare preciseringar i
lagstiftningen. Motion 2001/02:Bo216 (m) yrkande 12
avstyrks sålunda.
Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse
Enligt motion 2001/02:Bo255 (v) yrkande 7 har
införandet av PBL inneburit att skyddet för
kulturhistoriskt värdefulla byggnaders inre blivit
sämre än tidigare. Det krävs därför en ändring i PBL
så att varsamhetskravet beträffande dessa byggnaders
inre kommer till tydligt uttryck.
När det gäller ändringar av byggnaders inre gäller
i korthet följande. Inredande av ytterligare bostad
eller lokal är bygglovspliktigt enligt 8 kap. 1 §
PBL, medan inre förändringar i övrigt i princip inte
är det. Med stöd av bestämmelserna i 8 kap. 6 § kan
dock kommunen införa prövningsplikt för byggnader
som är särskilt värdefulla från historisk,
kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig
synpunkt eller som ingår i ett bebyggelseområde av
denna karaktär. Kommunen har på detta sätt möjlighet
att bevaka att olika detaljer på och även inne i
dessa byggnader bevaras. Det kan gälla t.ex.
gipsfigurer, ornament, stuckaturer, dörrar, fönster,
verandasnickerier, kakelugnar och takmålningar.
Kommunen har även möjlighet att genom
skyddsbestämmelser tillgodose bevarandeintressen.
Planlösning, intressanta konstruktioner,
installationer och fast inredning av olika slag
avsågs kunna omfattas av denna möjlighet (prop.
1985/86:1).
Vid sin tidigare behandling av motsvarande
motionsförslag har utskottet (senast i bet.
2000/01:BoU9 s. 25) uttryckt uppfattningen att det
genom nu gällande reglering finns ett väl tilltaget
utrymme för att genom kommunala beslut införa
prövningsplikt för inre åtgärder. Utskottet
vidhåller denna uppfattning. Det kan rent av hävdas
att PBL i sin nuvarande utformning (efter 1995)
erbjuder större möjligheter att skydda
kulturbyggnader och kulturmiljöer än tidigare. Här
kan nämnas möjligheten att i detaljplan eller
områdesbestämmelser precisera varsamhetskravet i 3
kap. 10 § PBL (5 kap. 7 § första stycket 4 och 16 §
4 PBL). Samtidigt är det viktigt att framhålla det
ansvar som kommunerna har på området.
Det är således i första hand ett kommunalt ansvar
att med stöd av PBL utfärda erforderliga
skyddsbestämmelser m.m. Genom plan- och bygglagen
har också kommunerna givits möjligheter att ta detta
ansvar. Regeringen har emellertid aviserat sin
avsikt att låta utreda om bl.a. kommunernas
möjlighet att vidta skyddsåtgärder behöver
förbättras. Utskottet har erfarit att utformningen
av direktiv för en utredning om ett förbättrat skydd
för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse pågår inom
Regeringskansliet. Frågor om kommunernas möjligheter
att genom planeringsåtgärder skydda värdefulla
kulturmiljöer tas även upp av utskottet i det
tidigare i dag justerade betänkandet 2001/02:BoU8
Planfrågor.
Utskottet är med hänvisning till det anförda inte
berett att ställa sig bakom förslaget i motion
2001/02:Bo255 (v) yrkande 7.
Master och antenner för mobiltelefoni m.m.
I sammanlagt sex motioner förs fram förslag som
avser utbyggnaden av master, antenner och andra
anläggningar för mobiltelefoni.
Den påbörjade utbyggnaden av nät för den tredje
generationens mobiltelefoni ställer enligt motion
2001/02:Bo244 (kd) yrkande 11 krav på samarbete
mellan operatörerna, länsstyrelserna och kommunerna
så att befintliga master och höga byggnader kan
användas för att minimera antalet nya master. Lika
viktigt är det enligt motionen att operatörerna
samordnar sina nät och samutnyttjar varandras
master. En strävan bör vidare vara att antenner och
master placeras så att människors oro begränsas.
Samtidigt förordas i motionens yrkande 12 att
särskild hänsyn skall tas till natur- och
kulturvärden vid mobilnätsutbyggnaden.
Utbyggnaden av den tredje generationens
mobiltelefoni ligger även till grund för förslaget i
motion 2001/02:Bo253 (s). Enligt motionen kan man
redan nu konstatera att samarbetet mellan
operatörerna brister när det gäller att samutnyttja
master. Åtgärder måste därför vidtas för att
begränsa antalet master.
Förslagen i motion 2001/02:Bo289 (mp) har sin
utgångspunkt i en strävan att minimera den
elektromagnetiska strålningen i samhället. Enligt
motionen befinner vi oss mitt i ett gigantiskt
experiment av korsande elektromagnetiska fält.
Försiktighetsprincipen bör därför gälla vid
uppsättning av mobiltelefonsändare (yrkande 4) och
rekommendationer om säkerhetsavstånd till sändare
bör utfärdas (yrkande 5). När det gäller den nya
generationens mobiltelefoni, det s.k. UMTS-systemet,
bör krav ställas på att mäta strålningen och
säkerhetsavstånd sättas upp (yrkande 6). För att
försiktighetsprincipen skall få genomslagskraft
föreslås dessutom att det skall krävas bygglov vid
all uppsättning av sändare-basstationer för
mobiltelefoni (yrkande 1).
Enligt motion 2001/02:Bo317 (mp) bör
försiktighetsprincipen tillämpas i stadsmiljön för
att inte öka den elektromagnetiska strålningen.
Vägledande för utbyggnaden bör vara hur kraftig
elektromagnetisk strålning som utvecklas vid olika
elektriska installationer.
Även i motion 2001/02:So621 (c) förs det fram
förslag som avser tillämpningen av
försiktighetsprincipen. Enligt motionens yrkande 5
bör försiktighetsprincipen tillämpas vid alla
installationer (datainstallationer, trådlös
telefoni, mobiltelefoni, elinstallationer m.m.) och
vid all planering. Även strålningsfria zoner bör
inrättas i kommunerna.
I avvaktan på ytterligare kunskap om risker och
gränsvärden när det gäller strålning från
mobilsändare m.m. bör enligt Vänsterpartiets
partimotion 2001/02:MJ422 yrkande 3 stor
restriktivitet iakttas i fråga om bygglov för sådana
anläggningar. Regeringen bör dessutom ges i uppdrag
att utreda möjligheterna att genom lagstiftning
eller på annat sätt bättre styra placeringen av
mobiltelefonmaster och fasadantenner - detta för att
minska exponeringen i bebyggelsen.
Med anledning av vad som i motionerna föreslagits
om mobiltelefonmaster m.m. vill utskottet anföra
följande.
Utgångspunkten för flera av förslagen är den nu
inledda utbyggnaden för tredje generationens
mobiltelefoni. Tillgängliga uppgifter pekar på att
ett stort antal master och andra anläggningar för
mobiltelefoni torde komma att uppföras under de
närmaste åren. Det är en situation som kräver att
åtgärder vidtas för att effekterna av utbyggnaden
minimeras med avseende på bl.a. natur- och
kulturvärden, stadsmiljö och inte minst på
människor. Det finns också regler som i väsentliga
avseenden styr placeringen av vissa anläggningar för
mobiltelefoni, men frågan är om dessa kan anses
tillräckliga.
Dagens regler innebär i korthet följande. Vid
uppförande av master för mobiltelefoni (liksom andra
master) gäller i tillämpliga delar miljöbalkens
bestämmelser om bl.a. skydd av värdefulla natur- och
kulturområden, anmälan om samråd till länsstyrelsen
samt krav på miljökonsekvensbeskrivningar. Genom PBL
krävs bygglov för master som inte endast är av ringa
storlek (master för enskilda fastigheters
behov/amatörsändare).
Mot den nu beskrivna bakgrunden har Boverket haft
regeringens uppdrag att i samarbete med
Riksantikvarieämbetet, Naturvårdsverket, Post- och
telestyrelsen, Glesbygdsverket samt Svenska
Kommunförbundet belysa vilken inverkan utbyggnaden
av mobiltelenätet kan få för främst natur- och
kulturvärden. Uppdraget har redovisats i en rapport
till regeringen i maj 2001.
Av Boverkets rapport framgår bl.a. att
- det bör vara ett krav att de olika operatörerna
samnyttjar master,
-
- det blir ett omfattande behov av information till
och samverkan mellan kommunala och statliga
myndigheter,
-
- det finns nödvändig och tillräcklig kompetens och
erfarenhet hos myndigheter för att hantera
intressekonflikter,
-
- det kommer att ställas höga krav på
beslutsunderlag, konsekvensbedömningar och
möjlighet till inflytande i planeringen från
intressenterna, inte minst medborgarna samt
-
- det är viktigt att operatörerna tidigt förser
kommuner och länsstyrelser med information om sina
utbyggnadsplaner.
-
Boverkets rapport bereds i Regeringskansliet.
Samtidigt har regeringen i sitt regleringsbrev för
budgetåret 2002 för Post- och telestyrelsen (PTS)
uppdragit åt styrelsen att utreda och lämna förslag
till utformning av myndighetens sektorsansvar för
miljöfrågor. Ansvaret avser bl.a. elektromagnetiska
fält inom området för trådlös kommunikation och
inverkan på natur- och kulturvärden av en utbyggnad
av infrastrukturen för en sådan kommunikation. PTS
skall lämna förslag till hur dess roll bör
definieras, sektorsansvarets omfattning, eventuella
problem och på vilket sätt ansvaret kan integreras i
myndighetens verksamhet.
Arbetet skall ske i samråd med berörda myndigheter
som Boverket, Statens strålskyddsinstitut,
Socialstyrelsen, Riksantikvarieämbetet och
Naturvårdsverket. Uppdraget skall enligt
regleringsbrevet slutredovisas senast den 1 juni
2002.
Den snabba utbyggnaden av mobiltelefonnäten som nu
pågår aktualiserar på ett mycket påtagligt sätt
frågan om de eventuella hälsokonsekvenserna av
strålningen från anläggningarna liksom deras
påverkan på natur- och kulturmiljön. Vid sin
tidigare behandling av frågan har också utskottet
uttalat att det av flera skäl finns anledning att
iaktta försiktighet vid lokalisering av nya sändare
för mobiltelefoni. Utskottet står fast vid denna
uppfattning. Försiktighet och återhållsamhet bör
även i fortsättningen var vägledande vid uppförande
av olika anläggningar för mobiltelefoni m.m. Den
ovan redovisade utredningen liksom Post- och
telestyrelsens uppdrag på området har också denna
inriktning. Det innebär att de frågor som tas upp i
motionerna i allt väsentligt redan är föremål för
överväganden. Utskottet är mot denna bakgrund inte
nu berett att förorda ytterligare insatser på
området. Motionerna 2001/02:Bo244 (kd) yrkandena 11
och 12, 2001/02:Bo253 (s), 2001/02:Bo289 (mp)
yrkandena 1 samt 4-6, 2001/02:Bo317 (mp) och
2001/02:So621 (c) yrkande 5 liksom partimotion
2001/02:MJ422 (v) yrkande 3 avstyrks med hänvisning
härtill.
Samrådsplikt inför markarbeten
Gatuarbeten och andra ingrepp som medför
trafikavstängningar leder ofta till att affärer och
andra småföretag drabbas i form av minskade intäkter
m.m. Enligt motionerna 2001/02:Bo216 (m) yrkande 11
och 2001/02:N267 (fp) yrkande 10 bör därför införas
en skyldighet för kommuner och andra utförare att i
samband med bl.a. gatuarbeten informera och samråda
med näringsidkare och andra som berörs av ingreppen.
Förslag motsvarande de nu aktuella har behandlats
och avstyrkts av utskottet vid ett flertal
tillfällen (senast i bet. 2000/01:BoU9 s. 27).
Utskottet vill mot den bakgrunden i korthet anför
följande.
Arbeten som medför att gator, torg och andra
sådana platser grävs upp gäller i stor utsträckning
reparationer av olika ledningsnät, utbyte eller
omläggningar av ledningar och liknande. I dessa fall
föreligger normalt inga krav enligt lag på att
information skall ha lämnats till eller att samråd
skall ha skett med nyttjanderättshavarna på de
fastigheter som påverkas av arbetena, t.ex.
näringsidkare. Gatuarbeten och andra åtgärder av
detta slag utförs inte bara av kommunen utan också
av ledningsägande bolag, och de närmare
förutsättningarna för när och hur arbetena skall
utföras kan vara reglerade i avtal mellan kommunen
och bolaget.
Med hänvisning till tidigare ställningstaganden
vill utskottet framhålla värdet av att ett
informations- och samrådsförfarande kommer till
stånd. Särskilt gäller detta om arbetena beräknas
dra ut på tiden eller på annat sätt är mer
omfattande. Ett sådant förfarande har fördelar för
samtliga inblandade, något som bör vara skäl nog för
kommunerna att agera på detta sätt. Det torde också
i praktiken vara det vanliga att kommunerna
informerar och bereder möjligheter till samråd.
Trots de värden som ligger i att så sker anser
utskottet att det skulle föra för långt att införa
ett generellt krav på kommunerna i dessa avseenden.
Enligt utskottets mening bör således den i
motionerna väckta frågan inte få sin lösning genom
lagstiftning. Motionerna 2001/02:Bo216 (m) yrkande
11 och 2001/02:N267 (fp) yrkande 10 avstyrks.
Ledningsrätt
Det finns enligt motion 2001/02:Bo309 (s) ett behov
av att tydliggöra ansvaret för kablar under jord.
När det gäller teleledningar m.m. är det ofta oklart
vem som har rätt att gräva ned kablarna i marken och
osäkert vem som ansvarar för underhåll och liknande
åtgärder. En översyn av frågan bör därför komma till
stånd.
Som framhålls i motionen är det i många fall svårt
både att veta vilka ledningar som finns nedgrävda
och vem som innehar ledningsrätten för dem. Frågan
om registrering av vem som innehar ledningsrätten
eller nyttjanderätten har också uppmärksammats i
flera sammanhang bl.a. av Lantmäteriverket. Verket
har föreslagit att ledningsrättslagen kompletteras
med regler om obligatorisk registrering av aktuell
innehavare av ledningsrätten. I proposition
2000/01:138 Överföring av fastighetstillbehör (s.
39) uttalar dessutom regeringen att det kunde vara
värdefullt att ha tillgång till ett sådant register.
Regeringen har därefter den 7 februari 2002 utfärdat
direktiv (dir. 2002:17) för en översyn av vissa
frågor om ledningsrätt. I uppdraget ingår bl.a. att
överväga behovet av och kostnaderna för ett
ledningsrättsregister. Om utredningen ger underlag
för det skall ställning tas till om det bör inrättas
ett register och vem som i så fall bör föra
registret och hur registret bör regleras. Uppdraget
skall redovisas senast den 31 mars 2003.
Enligt utskottets mening bör resultatet av det nu
inledda utredningsarbetet avvaktas innan slutlig
ställning tas vilka eventuella ytterligare åtgärder
som kan erfordras för att tydliggöra ansvaret för
ledningar under jord. Motion 2001/02:Bo309 (s)
avstyrks sålunda.
Placering av kraftledningar
Mot bakgrund av de risker som kan finnas med att
utsätta sig för långvarig exponering av
elektromagnetisk strålning bör enligt motion
2001/02:Bo291 (v) yrkande 1 en skärpning av reglerna
för placering av kraftledningar komma till stånd.
Tidigare misstag, som att placera bostäder, skolor
och daghem i omedelbar närhet av kraftledningar, bör
inte upprepas.
Utskottet har ovan uttryckt uppfattningen att
försiktighet och återhållsamhet bör vara vägledande
vid uppförande av olika anläggningar för
mobiltelefoni m.m. Bakgrunden till utskottets
ställningstagande är bl.a. den osäkerhet som råder i
fråga om påverkan på människor och miljö av
elektromagnetiska fält. Av samma skäl finns det
anledning att iaktta försiktighet när det gäller att
placera bostäder och lokaler i närheten av
kraftledningar och andra anläggningar som ger upphov
till elektromagnetiska fält. De planinstrument m.m.
som kommunerna redan i dag förfogar över torde också
göra det möjligt för kommunerna att undvika av dessa
skäl olämplig lokalisering av bebyggelse.
Det får mot den nu i korthet beskrivna bakgrunden
i första hand anses vara ett kommunalt ansvar att
bostäder och lokaler inte uppförs inom områden där
den elektromagnetiska strålningen är hög. Den ökade
kunskapen om och uppmärksamheten kring dessa frågor
ger också förutsättningar för att kommunerna tar och
kommer att ta detta ansvar. Även kommunmedborgarnas
medvetenhet kan förväntas bidra till att så blir
fallet.
Utskottet är med hänvisning till det anförda inte
nu berett att förorda regeländringar av den innebörd
som föreslås i motion 2001/02:Bo291 (v) yrkande 1.
Konstnärlig gestaltning
Konstnärlig gestaltning i vår gemensamma miljö är
enligt motion 2001/02: Bo284 (s) en viktig del i
kulturutbudet i människors vardag. De krav på att
bebyggelsen skall vara estetiskt tilltalande som
införts i plan- och bygglagen bör enligt motionen
därför kompletteras med ett motsvarande krav på
konstnärlig gestaltning.
Som redovisas i motionen har det i plan- och
bygglagen införts bestämmelser som syftar till att
estetiska värden skall beaktas och tas till vara vid
utformningen av vår miljö. Bestämmelserna, som
trädde i kraft den 1 januari 1999, innebär bl.a. att
en estetisk utformning av bebyggelsen m.m.
uttryckligen anges som ett allmänt intresse som
skall beaktas vid planläggning och lokalisering av
bebyggelse. Dessutom ställs krav på att byggnader
skall ha en yttre form och färg som är estetiskt
tilltalande.
Det ligger enligt utskottets mening ett värde i
att kraven på estetiska värden i bebyggelsen kommer
till tydligt uttryck i lagstiftningen. Sedan några
år tillbaka är detta också fallet. Utskottet är
däremot inte berett att föra dessa krav så långt att
de också kommer att omfatta konstnärlig utsmyckning
av det slag som motionärerna åsyftar. Motionen
avstyrks sålunda.
Tillsyn och kontroll m.m.
Kvalitetssäkring i byggandet
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslagen om
kvalitetssäkring i byggandet. Utskottets
ställningstagande görs främst mot bakgrund av
det arbete som pågår på området. Jämför
reservationerna 6 (kd, c, fp) och 7 (mp) samt
särskilt yttrande 1 (v).
Förslag som på olika sätt avser att säkra kvaliteten i
byggandet förs fram i sex motioner. I motionerna
förs bl.a. fram förslag om förbättrad tillsyn och
kontroll liksom om ett tydligare producentansvar.
Enligt motion 2001/02:Bo220 (mp) bör åtgärder
vidtas så att det över huvud taget inte skall komma
in miljöfarligt material i byggnationen - detta
bl.a. för att förhindra att fler allergier uppstår,
att oväntade miljömässiga bakslag inträffar och för
att säkra att framtidens byggnation blir så
ekologiskt hållbar som möjligt. Det kan enligt
motionen åstadkommas genom att en utredning
tillsätts som
- klarlägger att byggsektorn klarar sitt frivilliga
producentansvar (yrkande 1),
-
- överväger behovet av ett lagreglerat
producentansvar för byggsektorn (yrkande 2) och
-
- ger förutsättningar för att utse en
helhetsansvarig vid byggnation (yrkande 3).
-
Förslag om att se över det frivilliga
producentansvaret och överväga införandet av ett
lagreglerat sådant ansvar förs även fram i
Miljöpartiets partimotion 2001/02:Bo308 yrkande 3.
Dagens ofta hetsiga byggnadstempo med korta
byggtider gör enligt motion 2001/02:Bo244 (kd)
yrkande 2 kvalitetssäkringen extra viktig för att se
till så att byggnader blir sunda och hälsosamma att
bo i. En översyn måste därför göras av plan- och
bygglagens bestämmelser om kvalitetssäkring som de
kommer till uttryck i bestämmelserna om
byggnadsarbeten, tillsyn och kontroll i 9 kap.
Även enligt motion 2001/02:Bo320 (kd) yrkande 7
måste en förändring av plan- och bygglagen komma
till stånd i syfte att förtydliga produkt- och
kvalitetsansvaret. Förslaget lämnas främst för att
komma till rätta med problemen i inomhusmiljön.
En bra planering, en helhetssyn på byggprocessen
och ett aktivt deltagande av såväl fastighetsägare
som berörda bostadskonsumenter är enligt motion
2001/02:Bo255 (v) krav som måste uppfyllas för att
goda bostäder till rimliga kostnader skall komma
till stånd. För att nå målet med goda och sunda
bostäder förs i motionen fram förslag om att
- åtgärder för att säkerställa byggkontrollen i
byggprocessen skall vidtas (yrkande 3),
-
- bygganmälan för större projekt skall göras i ett
tidigare skede av byggprocessen (yrkande 4),
-
- den kvalitetsansvariges ställning stärks (yrkande
5),
-
- byggherren skall åläggas att göra slutanmälan
innan en byggnad tas i bruk m.m. (yrkande 6) samt
-
- tillsynsansvaret i byggprocessen utreds (yrkande
8).
-
Det behövs enligt motion 2001/02:Bo305 (s) åtgärder
för att komma till rätta med fuskbyggen. Regeringen
bör därför överväga vilka åtgärder som kan vidtas
för att genom förbättrad kvalitetskontroll hindra
fuskbyggen. I arbetet bör enligt förslaget även ingå
en översyn av reglerna för det statliga
bidragssystemet.
De förslag som förs fram i motionerna syftar alla
till att på olika sätt skapa förutsättningar för att
den färdiga byggnaden skall erbjuda den goda och
sunda boendemiljö som alla har rätt att kräva.
Utskottet delar helt motionärernas strävanden i
detta avseende. Det frågan gäller är hur detta
närmast självklara mål skall nås.
En förutsättning för en bra boendemiljö är att
byggande och planering sker på rätt sätt och att
lämpliga material och andra komponenter används i
den färdigställda byggnaden. Även om byggandet är en
i vissa avseenden komplicerad process med många
olika aktörer bör detta enligt utskottets mening
inte i sig utgöra något hinder för ett slutresultat
som svarar mot de uppställda målen. Samtidigt
tvingas utskottet konstatera att många byggnader
inte erbjuder den kvalitet och den sunda miljö som
de borde. Utskottet har i likhet med flera av
motionärerna noterat de nyhetsinslag och andra
rapporter som visat på byggprojekt av olika slag och
omfattning där fusk och slarv och kanske också
okunskap lett till skador på bl.a. byggnader och
bostäder. Det är utskottets uppfattning att dessa
skador i mycket stor utsträckning är onödiga och att
de till helt övervägande del hade kunnat undvikas.
Det finns i dag goda kunskaper om de problem som
skapar fukt- och mögelskador. Forskningen på området
är omfattande och nya kunskaper och erfarenheter
vinns ständigt. Det finns inte heller några belägg
för att regelsystemet som sådant skulle vara grunden
till problemen. Det innebär naturligtvis inte att
reglernas utformning är given en gång för alla. I
takt med att nya kunskaper vinns måste
regelsystemets utformning ses över och anpassas till
de nya rön som kommer fram. Reglernas utformning i
sig är dock inte en garanti för ett fullgott
slutresultat. En ytterligare förutsättning är
självfallet att de också följs. Ansvaret för detta
åvilar i första hand alla de som är involverade i
plan- och byggprocessen.
En grundläggande förutsättning för en fullgod
slutprodukt är att kvaliteten säkras under hela
plan- och byggprocessen. För en långsiktigt god
miljö fordras dessutom att byggnaden under
bruksperioden hålls i stånd och brukas på avsett
sätt. För att dessa mål skall nås måste
förutsättningar för en fullgod kvalitetssäkring i
alla led skapas. Här kan naturligtvis regelsystemet
bidra genom att ställa krav på tillsyn och kontroll
som syftar till att säkerställa kvaliteten i olika
skeden av plan- och byggprocessen. Samtidigt bör det
understrykas att dagens regler i hög grad bygger på
att ansvaret primärt ligger hos den som bygger. Det
har dock i olika sammanhang satts i fråga hur detta
ansvar har kommit till uttryck. Frågan har också
väckts om hur ansvaret kan göras tydligare och vilka
åtgärder som kan erfordras för att underlätta ett
ansvarstagande.
Frågan om en förbättrad kvalitetssäkring i
byggande och boende i vid mening ingår i det
förberedelsearbete inför den kommande översynen av
PBL som nu pågår inom Regeringskansliet. Som framgår
ovan har sålunda Boverket föreslagit att i översynen
skall ingå flera för kvalitetssäkringen i byggande
och boende viktiga frågor. Det gäller bl.a. frågor
om
- byggherrerollen, bl.a. hur olika
byggherrekategorier kan stödjas t.ex. via
internationellt accepterade
kvalitetssäkringssystem,
-
- den kvalitetsansvariges ställning m.m.,
-
- förbättring av systemet för bygglovsprövning och
egenkontroll samt förtydligande av länsstyrelsens
tillsynsroll m.m. och
-
- hur krav på byggnader som bör gälla under
byggnadens hela livslängd skall säkras.
-
Utan att gå händelserna i förväg kan det enligt
utskottets mening förutsättas att den nu initierade
översynen av PBL kommer att ge underlag för insatser
av olika slag som innebär att ytterligare steg kan
tas mot ett kvalitetssäkrat byggande och boende.
Frågor om vilka åtgärder som kan behöva vidtas i
syfte att förbättra kvaliteten i byggandet skall
också uppmärksammas av den kommission som regeringen
nyligen tillsatt för att överväga frågor om
konkurrensen, kvaliteten och kostnaderna i
byggsektorn. Enligt sina direktiv (dir. 2002:24)
skall kommissionen arbeta utifrån ett tydligt
konsumentperspektiv vari bl.a. ingår behovet av att
säkra kvalitet och hälsa och samtidigt nå sänkta
bygg- och boendekostnader. Kommissionen skall
redovisa sina förslag senast den 15 oktober 2002.
Kvalitet och effektivitet i bygg- och
förvaltningsprocessen är också centrala frågor i ett
utvecklat energi- och miljöriktigt byggande. Behovet
av ökad samverkan i processen har framhållits i
flera utredningar och rapporter. Ett underliggande
problem är fragmenteringen av byggprocessen.
Samordning av hela bygg- och förvaltningsprocessen
behövs för att få en ökad helhetssyn på byggnaden,
ett tydligare fokus på förvaltningsskedet och den
färdiga produkten och en systematisk
erfarenhetsåterföring. Detta förutsätter samordning
mellan alla inblandade där ett tydligt ansvar,
garantier, kontinuitet i processerna och
kompetensutveckling utgör nyckelbegrepp. Regeringen
har mot denna bakgrund initierat bildandet av Rådet
för byggkvalitet (BQR) där de statliga byggherrarna,
som ett första steg, samverkar omkring
kompetensutveckling. I rådets uppdrag ingår sålunda
som en viktig del kompetensutveckling hos alla
aktörer i byggande och förvaltning av byggnadsverk.
Av ett frågesvar från statsrådet Sommestad den 6
februari 2002 framgår också att regeringen avser att
noga följa rådets arbete.
Utskottet delar sammanfattningsvis motionärernas
syn på vikten av att genom en väl utvecklad
kvalitetssäkring få till stånd ett byggande och
boende som svarar såväl mot de boendes krav som mot
samhällets mål. Som framgår av framställningen ovan
har också en rad insatser med denna inriktning redan
påbörjats. Enligt utskottets mening bör resultatet
av detta arbete avvaktas. Utskottet är mot den
bakgrunden inte berett att nu ställa sig bakom
förslagen i motionerna 2001/02:Bo220 (mp),
2001/02:Bo308 yrkande 3, 2001/02:Bo244 (kd) yrkande
2, 2001/02:Bo320 (kd) yrkande 7 ,2001/02:Bo255 (v)
yrkandena 3-6 och 8 samt 2001/02:Bo305 (s).
Tillgängligheten i boendemiljön
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslagen om
- kraven på tillgänglighet, jämför reservation
8 (c, fp),
-
- ansvars- och finansieringsprincipen, jämför
reservation 9 (kd),
-
- tillgänglighet vid bomässor.
-
Kraven på tillgänglighet
Trots de krav på tillgänglighet som ställs genom PBL
och BVL uppförs det enligt motion 2001/02:Bo313 (s)
yrkande 1 byggnader som inte är tillgängliga.
Regeringen bör därför överväga att ytterligare
stärka kravet på tillgänglighet så att människor med
funktionshinder i alla åldrar blir fullt delaktiga i
samhällslivet.
Även i motion 2001/02:So618 (fp) yrkande 2
förordas skärpta krav på tillgänglighet i
byggnadslagstiftningen. Enligt motionen bör plan-
och bygglagen kompletteras med riktlinjer som
tvingar fram rimliga anpassningsåtgärder för
funktionshindrade.
Huvuddelen av vår byggda miljö har utformats innan
det fanns tydliga lagfästa krav på tillgänglighet.
Detta förhållande tillsammans med en försämring av
bygglovsreglerna och kontrollfunktionen gör det
enligt motion 2001/02: Bo255 (v) nödvändigt att ta
ett helhetsgrepp för att uppnå den tillgänglighet
som måste eftersträvas. Boverket bör därför ges i
uppdrag att utreda hur de ökade behoven av
tillgänglighet skall mötas bl.a. genom ändringar i
reglerna för bygglov (yrkande 1). Ett ytterligare
sätt att förbättra tillgängligheten är enligt
motionen att genomföra byggsamråd i ett tidigare
skede än i dag och samtidigt ge
handikapporganisationerna rätt att delta i samrådet
(yrkande 2).
Mot bakgrund av vad som föreslagits i motionerna
avseende tillgängligheten i bebyggelsen vill
utskottet anföra följande.
Frågor om tillgängligheten i bebyggelsen har under
många år varit föremål för ingående diskussioner och
överväganden inom bostadsutskottet. Utskottet har i
dessa sammanhang betonat vikten av att
bebyggelsemiljön görs tillgänglig för alla.
Utskottet står självfallet fast vid denna
ståndpunkt. Hur tillgängligheten för personer med
funktionshinder skall tillgodoses måste även
fortsättningsvis ingå i alla överväganden och beslut
som rör den byggda miljön. Målet bör vara att
bebyggelsen ges en utformning som inte utestänger
delar av befolkningen, utan att också personer med
nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga får
tillträde på sina villkor. Även om avsikten i första
hand är att öka tillgängligheten för personer med
funktionshinder bör det påpekas att de
tillgänglighetsskapande åtgärderna dessutom ofta
innebär en bättre utformning av den byggda miljön
för hela befolkningen. I olika delar av livets
skeden kan dessutom behovet av en god tillgänglighet
öka även för den del av befolkningen som inte i
första hand åsyftas när behovet av
tillgänglighetsskapande åtgärder diskuteras. Kravet
på tillgänglighet bör sålunda inte ses som ett
särintresse, utan som ett allmänt intresse som
gynnar samhället i dess helhet.
Inom bostadsutskottet har det sedan länge rått en
bred enighet i synen på vikten av att
tillgänglighetsfrågorna ges stor uppmärksamhet i
planeringen och byggandet av den fysiska miljön.
Inte heller behovet av att vidta åtgärder mot
bristerna i befintliga miljöer har ifrågasatts.
Däremot har en diskussion förts om vilka
förbättringar som kan förväntas bli genomförda på
frivillig väg och vad som kan kräva ett bättre stöd
genom lag. De lagstadgade kraven på tillgänglighet
stärktes emellertid i flera avseenden genom ett
riksdagsbeslut år 2001 (bet. 2000/01:BoU5). Efter
dessa ändringar i PBL, som trädde i kraft den 1 juli
2001, ställs numera också tydligare krav på att
personer med nedsatt rörelse- eller
orienteringsförmåga skall få ökad tillgänglighet
till allmänna platser. Kraven ställs i samband med
ändring av allmänna platser och områden för andra
anläggningar än byggnader. I befintliga byggnader
som innehåller lokaler dit allmänheten har tillträde
och på befintliga allmänna platser skall enkelt
avhjälpta hinder mot lokalernas och platsernas
tillgänglighet och användbarhet undanröjas, i den
utsträckning som följer av föreskrifter som Boverket
fått i uppdrag att arbeta fram. Inom Boverket pågår
också utarbetandet av förslag till föreskrifter och
allmänna råd i detta avseende. De upprättade
förslagen skall därefter konsekvensutredas och
sändas ut på en bred remiss och eventuellt
notifieras inom EU. Boverket räknar med att de nya
föreskrifterna och allmänna råden kan underställas
regeringen för godkännande under 2002.
De nu i korthet redovisade lagändringarna innebär
att ytterligare ett steg har tagits i riktning mot
en ökad tillgänglighet. Det innebär dock inte att
arbetet med att förbättra tillgängligheten kan
avbrytas. Ansträngningarna att åstadkomma ett
tillgängligt samhälle måste tvärtom fortgå. Ett
område där det ännu finns uppenbara brister är i
planerings- och bygglovsskedet. Detta faktum har
också uppmärksammats av bl.a. Boverket. Verket har
sålunda i en rapport (Handikapporganisationernas
möjlighet till insyn och samråd i plan- och
byggärenden och former och metoder för lokala
åtgärdsprogram för tillgänglighet) redovisat
handikapporganisationernas erfarenheter i detta
avseende. Enligt organisationerna är möjligheterna
att i samrådsskedet påverka byggnaders utformning
för att underlätta tillgängligheten i nyproduktionen
och vid ändringar otillfredsställande. Hur
byggsamrådet skall kunna förbättras i detta och
andra avseenden ingår därför i regeringens
överväganden inför den förestående översynen av PBL.
Tillgänglighetsfrågorna har bl.a. genom de nyligen
införda ändringarna i plan- och bygglagen och genom
de pågående övervägandena i Regeringskansliet en
betydande aktualitet. Det kan mot den bakgrunden
förutsättas att olika möjligheter nu ingående kommer
att prövas för att ytterligare förbättra
tillgängligheten. Enligt utskottets mening bör
resultatet av dessa överväganden avvaktas innan
ställning tas till hur tillgänglighetsarbetet skall
drivas vidare. Utskottet är mot denna bakgrund inte
berett att nu ställa sig bakom förslagen i
motionerna 2001/02:Bo313 (s) yrkande 1,
2001/02:Bo255 (v) yr-kandena 1 och 2 samt
2001/02:So618 (fp) yrkande 2.
Ansvars- och finansieringsprincipen
Kostnaderna för ökad tillgänglighet måste enligt
motion 2001/02:Bo243 (kd) yrkande 7 täckas enligt
ansvars- och finansieringsprincipen, där staten är
en part. Förutom att statliga myndigheter ser till
att lokaler m.m. är tillgängliga för personer med
funktionshinder bör staten även bidra med medel för
att genomföra tillgänglighetsskapande åtgärder m.m.
Bostadsutskottet har vid ett flertal tillfällen
(senast i bet. 2000/01:BoU5 s. 14) tagit principiell
ställning för att ansvars- och
finansieringsprincipen skall tillämpas när det
gäller åtgärder för att förbättra tillgängligheten.
Utskottet har härvid uttalat bl.a. att
utgångspunkten för finansieringen av åtgärder för
ökad tillgänglighet bör vara att kostnaderna skall
täckas inom ramen för den ordinarie verksamheten.
Bostadsutskottet står fast vid sin bedömning av
vilken huvudprincip som bör tillämpas när det gäller
det ekonomiska ansvaret för genomförandet av de
tillgänglighetsskapande åtgärderna. Motion 2001/02:
Bo243 (kd) yrkande 7 avstyrks.
Tillgänglighet vid bomässor
När bomässor arrangeras bör det enligt motionerna
2001/02:Bo262 (s) och 2001/02:Bo313 (s) yrkande 2
ställas krav på att de görs tillgängliga för
funktionshindrade. Tillgänglighet bör bl.a. vara ett
krav för statligt stöd till kommande bomässor.
Bostadsmässorna avser normalt bostäder som efter
mässperioden kommer att användas som
permanentbostäder på den plats där de uppförts. Det
innebär att bostäderna och den omgivande miljön
skall svara mot de krav på tillgänglighet som ställs
med stöd av plan- och bygglagen. Det får mot den
bakgrunden förutsättas att bostäderna liksom
bostadsområdet blir tillgängligt på det sätt som
följer av lagstiftningen och de till denna kopplade
byggreglerna. Samtidigt kan naturligtvis själva
mässperioden och visningsverksamheten som sådan
kräva olika anordningar och tillfälliga arrangemang
som kan medföra svårigheter vad beträffar
tillgängligheten. Med tanke på den planering som
föregår mässorna får det förutsättas att också
tillgänglighetsaspekten beaktas inför själva mässan.
Ett av syftena med mässorna är att visa på nya
lösningar och trender i boendet. Det är naturligtvis
frågor som har ett intresse för alla boende oavsett
fysiska och andra förutsättningar. I den mån det
fordras för att ge tillgänglighet för alla får det
därför förutsättas att framtida mässarrangörer
svarar för en fullgod tillgänglighet till
mässområdet också under själva mässperioden - detta
utan att bostadsutskottet och riksdagen gör ett
formellt uttalande om detta. Något tillkännagivande
i enlighet med förslagen i motionerna 2001/02: Bo262
(s) samt 2001/02:Bo313 (s) yrkande 2 kan därmed inte
anses erforderligt. Motionerna avstyrks.
Säkerheten i boendemiljön
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslagen om
- barnsäkerhetskrav i bostäder, jämför
reservation 10 (v, kd, c, fp, mp),
-
- jordfelsbrytare, jämför reservation 11 (kd,
c, mp),
-
- brandvarnare, jämför reservation 12 (c).
-
Barnsäkerhetskrav i bostäder
Barns fysiska säkerhet i boendemiljön är enligt
motion 2001/02:Bo256 (v) en mycket viktig fråga.
Samtidigt konstateras att tillgänglig statistik
visar att hemmet och dess närhet är den miljö där
barn oftast råkar ut för skador. Ett av skälen till
detta är att barnsäkerhetskraven inte omfattar hus
som är byggda före 1973 eller ombyggda före 1976.
Lagstiftningen bör därför ses över dels utifrån
vilka krav som skall gälla, dels vilka krav som kan
ställas på de befintliga hus som inte omfattas av
dagens krav (yrkande 2).
Även i motion 2001/02:So634 (fp) yrkande 14
föreslås att barnsäkerhetskraven skall utsträckas
till att också omfatta hus som är byggda före 1973.
Barn som bor i äldre hus skall enligt motionen inte
ha ett sämre skydd än de som bor i ett nybyggt hus.
I sin bakgrundsbeskrivning pekar motionärerna även i
detta fall på att olycksfall i hemmiljön är mer
vanliga än i andra miljöer.
Det kan med fog hävdas att bostadsutskottet och
riksdagen varit en pådrivande kraft när det gäller
att söka förbättra säkerheten i boendemiljön.
Sålunda gjorde riksdagen redan våren 1997 på
bostadsutskottets förslag ett tillkännagivande om
barnsäkerhet i byggnader (1996/97:BoU12). Enligt
utskottet borde frågan ges hög prioritet och
särskild vikt läggas på informationsinsatser.
Utskottet ansåg det viktigt att de erfarenheter som
vunnits om barnsäkerhet i byggnader gavs stor
spridning genom information om vilka krav som följde
av gällande regler, men också om vad som kunde
åstadkommas med enkla medel på frivillig väg.
Regeringen har också återkommit till riksdagen med
den begärda redovisningen. När det gäller Boverkets
byggregler har en skärpning genomförts avseende
balkongräcken och balkonginglasningar.
De senast vidtagna åtgärderna har gällt kraven på
säkerhet i nybyggnationen. De krav som förts fram i
såväl de nu aktuella motionerna som i tidigare
motioner avser krav på åtgärder i den befintliga
bebyggelse som inte omfattas av dagens regler. De
bostäder som avses är bostäder byggda före 1973
eller ombyggda före 1976.
När bostadsutskottet tidigare har behandlat
motsvarande förslag har utskottet understrukit att
frågan om barnsäkerhet i byggnader är av sådan vikt
att den bör vara föremål för kontinuerlig
uppmärksamhet från berörda myndigheter och övriga
parter som kan bidra till en bättre barnsäkerhet.
Ett arbete med denna inriktning har nu inletts.
Regeringen har sålunda hösten 2001 tillsatt en
särskild delegation - Barnsäkerhetsdelegationen -
med uppgift att se över och arbeta med frågor om
säkerhet och förebyggande av skador i barns och
ungdomars miljö. En fråga som enligt direktiven
(dir. 2001:79) skall uppmärksammas särskilt i
arbetet är säkerhetsreglerna i bostäder.
Delegationen skall därför beskriva och analysera hur
olycksfallsmönstren i olika delar av
bostadsbeståndet ser ut. Om analysen visar att det
behövs åtgärder i form av förändrad lagstiftning
skall delegationen lämna förslag till sådana
åtgärder. Uppdraget skall slutredovisas senast den
31 januari 2003.
Som framgår av redovisningen ovan har ett arbete
med den inriktning som motionärerna efterfrågar nu
inletts. Enligt utskottets mening bör resultatet av
detta arbete avvaktas. Motionerna 2001/02:Bo256 (v)
yrkande 2 samt 2001/02:So634 (fp) yrkande 14
avstyrks med hänvisning härtill.
Jordfelsbrytare
Frågor om elsäkerheten i byggnader tas upp i två
motioner. Enligt motionerna finns det brister i
elsäkerheten i de lokaler och bostäder som saknar
jordfelsbrytare.
Mot denna bakgrund föreslås i motion
2001/02:Bo222 (s) att alla offentliga lokaler där
barn vistas skall utrustas med jordfelsbrytare. Som
exempel på lokaler där kravet bör gälla nämns
daghem, fritidshem och skolor.
Förslaget i motion 2001/02:Bo238 (kd) innebär att
Elsäkerhetsverket bör få i uppdrag att utarbeta
förslag till nya bestämmelser som innebär att
jordfelsbrytare skall installeras i samtliga
byggnader som uppförs, oavsett för vilket ändamål.
Vid sin behandling av motsvarande förslag under
föregående riksmöte (bet. 2000/01:BoU8 s. 16)
anförde utskottet följande.
Regler om att elinstallationer i byggnader skall
utföras på ett säkert sätt finns både i byggnads-
och i ellagstiftningen. Enligt förordningen om
tekniska egenskapskrav på byggnader skall
byggnadsverk vara projekterade och utförda på ett
sådant sätt att det inte innebär oacceptabel risk
för bl.a. elektriska stötar. I Boverkets
byggregler anges att byggnader skall utformas så
att risken för personskador till följd av
elstötar och elchocker begränsas. I övrigt
hänvisas i byggreglerna till Elsäkerhetsverkets
starkströmsföreskrifter (ELSÄK:FS 1999:5). Enligt
dessa föreskrifter gäller sedan den 1 juli 2000
vid nyuppförande av bostäder, grundskolor,
fritidshem och daghem att den elektriska
installationens gruppledningar skall skyddas av
jordfelsbrytare. Detsamma gäller vid utbyte av
befintliga gruppcentraler.
En ändring i ellagstiftningen har således
nyligen genomförts som åtminstone till en del
tillgodoser vad som motionärerna åsyftar.
Bostäder och lokaler där barn vistas kommer
successivt att förses med jordfelsbrytare, dels
genom nyproduktion, dels i samband med
ombyggnader som omfattar elinstallationerna i
byggnaden. Bostadsutskottet kan instämma i att
det vore önskvärt om hela det befintliga
byggnadsbeståndet, och då särskilt bostäder och
de lokaler där barn vistas, snarast skulle kunna
förses med en så god elstandard som ny elteknik
och jordfelsbrytare ger möjlighet till. Ingrepp i
befintliga elinstallationer är emellertid ofta
tekniskt komplicerade och kostsamma att
genomföra. Det får därför accepteras att en
förbättring av säkerhetsstandarden på det sätt
som motionärerna efterfrågar tar en viss tid att
genomföra. Det bör emellertid understrykas att
gällande regelverk ställer höga krav på
elstandarden även i de fall när inte
jordfelsbrytare är obligatorisk. Vidare kan det
erinras om att det i dag finns enkla lösningar
som kan höja elstandarden utan att en fast
jordfelsbrytare installeras i en anläggnings
gruppcentral. Exempelvis finns det på marknaden
billiga portabla jordfelsbrytare som kan användas
för att höja elstandarden i delar av befintliga
elsystem.
Bostadsutskottet delar sammanfattningsvis
motionärernas uppfattning att frågor om
elsäkerheten, särskilt i lokaler där barn vistas,
bör ägnas stor uppmärksamhet. Det är angeläget
att de myndigheter som har uppgifter inom det
aktuella området och övriga berörda parter
informerar om de möjligheter som finns att
förbättra elsäkerheten i våra byggnader. En ökad
användning av jordfelsbrytare utgör en viktig del
i dessa strävanden. Utskottet är emellertid i
dagsläget inte berett att ställa sig bakom ett
krav på att jordfelsbrytare skall installeras i
den befintliga bebyggelsen utöver vad som följer
av den nyligen genomförda revideringen av
starkströmsföreskrifterna.
Utskottet står fast vid sitt tidigare
ställningstagande. Motionerna 2001/02: Bo222 (s) och
2001/02:Bo238 (kd) avstyrks med hänvisning härtill.
Brandvarnare
Enligt motion 2001/02:Bo302 (s) vill det nu till
kraftfulla åtgärder för att kunna rädda fler
människoliv och minska skadeverkningarna i samband
med bränder. Det anges därför vara dags att införa
en lagstiftning som gör det obligatoriskt med
brandvarnare på varje våningsplan i alla bostäder.
Kravet skall gälla såväl vid nyproduktion som i
befintliga bostäder.
Bostadsutskottet instämmer i vad som anförs i
motionen om vikten av att förebygga bränder i vårt
bostadsbestånd och i övriga byggnader. Frågan gäller
hur detta bör ske. Genom Boverkets byggregler ställs
krav på att nya bostadshus skall förses med
"anordning för tidig upptäckt av brand samt
utrymningslarm". Dessutom har Boverket och andra
myndigheter och organisationer genomfört
informationsinsatser om behovet av att installera
brandvarnare även i befintliga bostäder. Samtidigt
tvingas utskottet konstatera att det är nödvändigt
att fortsätta arbetet med att öka användningen av
brandvarnare även i det befintliga bostadsbeståndet.
Kostnaden för att installera en brandvarnare är i
dag så begränsad att detta inte bör hindra en
betydligt bredare användning.
Den fråga som aktualiseras genom motionen är om
det är nödvändigt eller lämpligt att införa en
särskild lag med krav på att det i varje hushåll
skall finnas en brandvarnare. Utskottet har tidigare
ställt sig tveksamt till en sådan lösning med
hänvisning till bl.a. de insatser som myndigheter,
försäkringsbolag och andra genomför för att öka
användningen på frivillig basis. Det bör också
framhållas att redan gällande lagstiftning ställer
mycket höga krav på fastighetsägare att förebygga
bränder. I räddningstjänstlagen (1986:1102) finns
således regler som berörda myndigheter i sin
tillämpning i princip ansett motsvara vad som
efterfrågas i motionen.
Enligt 41 § räddningstjänstlagen skall ägare av
byggnader i skälig omfattning hålla utrustning för
bl.a. släckning av brand och i övrigt vidta de
åtgärder som behövs för att förebygga brand och för
att hindra eller begränsa skador till följd av
brand. Flera kommuner har också med stöd av lagen
beslutat att brandförsvaret skall verka för att alla
bostäder i kommunen skall ha fungerande brandlarm.
Ytterligare kommuner planerar att vidta åtgärder för
att kräva en obligatorisk användning av brandvarnare
med hänvisning till räddningstjänstlagen.
Räddningsverket har i november 2001 beslutat
meddela allmänna råd och kommentarer om brandvarnare
i befintliga bostäder. Av råden framgår att varje
byggnad som stadigvarande eller tillfälligt används
för bostadsändamål bör vara försedd med fast
installerad och fungerande brandvarnare eller
motsvarande anordning för tidig varning vid brand. I
syfte att bl.a. minska antalet dödsbränder har
Räddningsverket dessutom beslutat om ett treårigt
handlingsprogram inom det brandförebyggande området.
Verket svarar också för fortlöpande uppföljning av
bränder, sammanställning av statistik och
informationskampanjer.
Den åtgärder som redan vidtagits innebär att
installationen av brandvarnare i det befintliga
bostadsbeståndet kan förväntas bli väsentligt
påskyndad. Det utesluter dock inte att ytterligare
insatser kan behöva sättas in. I ett frågesvar den 6
februari 2002 har också statsrådet Sommestad uttalat
att ökningen av antalet omkomna till följd av
bränder leder till slutsatsen att det kan finnas
skäl att på nytt överväga behovet av skärpt
lagstiftning när det gäller brandvarnare. Utskottet
kan sålunda konstatera att regeringen inte bara
uppmärksamt följer utvecklingen utan dessutom
uppenbarligen har beredskap för att vidta
ytterligare åtgärder som gäller brandvarnare.
Sammanfattningsvis kan utskottet konstatera att
frågan om installation av brandvarnare har
uppmärksammats på ett helt annat sätt än tidigare av
såväl berörda myndigheter som av ett ökande antal
kommuner. Även regeringen följer uppmärksamt
utvecklingen. Enligt utskottets mening bör mot
bakgrund härav resultatet av de initiativ som nu
tagits avvaktas. Ett riksdagens tillkännagivande i
enlighet med förslaget i motion 2001/02:Bo302 (s)
kan därmed inte nu anses vara nödvändigt.
Övriga egenskapskrav på byggnader
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslagen om
- kretsloppslösningar som krav vid byggande,
jämför reservation 13 (v, c, mp),
-
- direktverkande elvärme, jämför särskilt
yttrande 2 (v, c, mp),
-
- byggregler för äldreboende,
-
- byggande i trä, jämför reservation 14 (v,
kd, c, fp, mp).
-
Kretsloppslösningar som krav vid byggande
I lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på
byggnader, m.m. (BVL) ställs krav på byggnadsverk
och byggprodukter. I 2 § BVL anges att byggnadsverk
som uppförs eller ändras skall uppfylla väsentliga
tekniska egenskapskrav i fråga om egenskaper som
anges i nio punkter. I motion 2001/02:
Bo255 (v) yrkande 9 föreslås att paragrafen
kompletteras med en tionde punkt med krav på
tillämpning av ett ekologiskt kretsloppstänkande i
sin helhet. Motionärerna framhåller att motsvarande
krav enligt miljöbalken bör få en uppföljning i BVL.
Vidare föreslås i motionen att Boverket skall få i
uppdrag att komplettera de nu gällande byggreglerna
utifrån det nya egenskapskravet.
Bostadsutskottet har vid flera tidigare tillfällen
(senast i bet. 2000/01: BoU8 s. 8) behandlat och
avstyrkt motsvarande motionsförslag. Utskottet har i
dessa sammanhang bl.a. hänvisat till det omfattande
arbete som pågår med att åstadkomma en
kretsloppsanpassning av byggsektorn. Inte minst har
detta gällt inom ramen för arbetet med att utveckla
miljökvalitetsmålen. I detta sammanhang bör det
också framhållas att det bland de nio punkterna med
egenskapskrav enligt 2 § BVL finns krav bl.a. på
skydd med hänsyn till miljön, energihushållning och
hushållning med vatten och avfall. Vad gäller
hushållningskrav med en bredare inriktning finns
sådana, som motionärerna själva framhåller, i
miljöbalken. Här kan exempelvis nämnas balkens 2
kap. 5 § som ger uttryck för den s.k. hushållnings-
respektive kretsloppsprincipen.
Med hänvisning till det anförda avstyrker
utskottet motion 2001/02:
Bo255 (v) yrkande 9.
Direktverkande elvärme
Enligt förordningen om tekniska egenskapskrav på
byggnader m.m. (10 §) skall i byggnader som
innehåller bostäder eller arbetslokaler
uppvärmningssystemet i skälig utsträckning utformas
så att skilda energislag kan användas utan
omfattande ändringar. En- och tvåbostadshus som i
huvudsak skall värmas upp med el eller naturgas
skall ha en sådan planlösning att ett byte till
uppvärmning med ett annat energislag underlättas. I
fråga om en- och tvåbostadshus gäller emellertid att
de får förses med uppvärmningssystem för
direktverkande elvärme om byggnaden har särskilt
goda egenskaper när det gäller energihushållning.
Möjligheten att enligt det sistnämnda villkoret
installera direktverkande elvärme vid nybyggnad
eller ombyggnad av en- och tvåbostadshus tas upp i
motion 2001/02:Bo255 (v) yrkande 10. Motionärerna
föreslår att denna möjlighet tas bort utom vad
gäller fritidshus. Förslaget motiveras med behovet
av att minska elanvändningen samt av att använda el
till annat än uppvärmning.
Användningen av el för uppvärmningsändamål har
sedan länge varit omdiskuterad i den energipolitiska
debatten. Detta har särskilt gällt för
direktverkande elvärme. Denna uppvärmningsmetod har
visserligen fördelen av begränsade
investeringskostnader i den enskilda bostaden, men
samtidigt nackdelen att byte av värmekälla normalt
inte kan ske utan relativt kostsamma och
komplicerade ingrepp. Svårigheterna att anpassa en
bostad med direktverkande elvärme till nya system
och värmekällor är också bakgrunden till de
särregler som i dag finns i byggnadslagstiftningen.
Det kan samtidigt konstateras att de krav på
särskilt goda egenskaper när det gäller
energihushållning som ställs upp i förordningen som
villkor för installation av direktverkande elvärme
inte finns preciserade närmare genom exempelvis
myndighetsföreskrifter.
Frågan om användningen av direktverkande elvärme
har haft särskild aktualitet i samband med
miljömålsarbetet. Regeringen angav sålunda i
miljömålspropositionen att ett förbud mot
direktverkande elvärme i nya byggnader borde
analyseras. Mot denna bakgrund har regeringen den 28
februari 2002 givit Boverket i uppdrag att genomföra
en analys av konsekvenserna av ett eventuellt förbud
mot uppvärmning med direktverkande elvärme i nya
byggnader fr.o.m. år 2005. I uppgiften ingår också
att se över möjligheterna att begränsa användningen
i fritidshus. Analysen skall avse de tekniska och
ekonomiska konsekvenserna av ett förbud. Uppdraget
skall redovisas senast den 30 juni 2002.
Enligt utskottets mening bör resultatet av den
kommande analysen avvaktas. Motion 2001/02:Bo255
(v) yrkande 10 avstyrks med hänvisning härtill.
Byggregler för äldreboende
Behovet av nya former för äldreboende tas upp i
motion 2001/02:Bo320 (kd) yrkande 20. Motionärerna
framhåller särskilt behovet av en "mellanboende-
form" som ett steg mellan en vanlig bostad och
särskilt äldreboende. Enligt motionen bör Boverket
ges i uppdrag att förenkla regelsystemet så att
sådana boendeformer kan skapas.
I huvudsak gäller samma egenskapskrav på bostäder
oavsett om de är avsedda att användas av personer i
en viss ålderskategori eller ej. Vissa särregler
finns emellertid i Boverkets byggregler för bl.a.
särskilda boendeformer för äldre. Enligt dessa
regler är det möjligt att göra vissa avsteg från de
regler som gäller för övriga bostäder. Det gäller
framför allt möjligheten att göra vissa
inskränkningar i den enskilda lägenhetens standard
och ersätta detta med gemensamma lösningar för flera
bostäder.
Det framgår inte av den aktuella motionen i vilka
avseenden som det nuvarande regelverket anses
motverka den form av boende som motionärerna
förespråkar. Utskottet har därför inte underlag för
vidare överväganden i frågan. Motion 2001/02:Bo320
(kd) yrkande 20 avstyrks.
Byggande i trä
Fördelarna med att bygga i trä lyfts fram i motion
2001/02:Bo223 (v). Inte minst miljöskäl talar enligt
motionen för att andelen trä i byggkonstruktioner
av olika slag måste öka. Inom så viktiga sektorer
som offentliga byggnader och flervåningshus har trä
mer eller mindre varit uteslutet som material. För
att få byggsektorn att på allvar införa
träbyggnadstekniken i stor skala krävs politiska
beslut.
Som framhålls i motionen har Sverige god tillgång
på högkvalitativ träråvara och en ökad träanvändning
inom byggsektorn är bra för både miljön och
samhällsekonomin. Trä är ett miljövänligt material
som även enligt utskottets mening i ökad
utsträckning bör kunna användas i byggandet.
Framställningen av träprodukter kräver lite energi,
och huvuddelen av denna energi genererar sågverken
dessutom själva genom att förbränna bioprodukter som
bark, spån och flis.
Den svenska träbaserade industrin, som har ett
högt produktkunnande och ligger långt framme vad
gäller att minimera miljöpåverkan vid tillverkning
och användning, har goda förutsättningar att stärka
sin position på den internationella marknaden för
byggprodukter. I den av riksdagen antagna (bet.
2001/02:NU4) regionalpolitiska propositionen (prop.
2001/02:4) framgår att ett program för att främja en
hållbar tillväxt inom det nationella träklustret bör
bedrivas under perioden 2002-2004. Programmet bör
inriktas mot projekt som främjar samverkan mellan
träindustriföretag i regionala leverantörsgrupper
och som stimulerar till en optimal användning av
skogsråvaran och en mer varierad lokal
vidareförädling av denna. En ökad förädlingsgrad av
träprodukter för ett utvecklat byggande kan ha
positiva effekter på såväl miljön som
samhällsekonomin.
Som ett led i arbetet med det aviserade
träklustret har regeringen den 28 februari 2002
beslutat uppdra åt Verket för näringslivsutveckling
(NUTEK) att i samråd med Verket för
innovationssystem (Vinnova) och Delegationen för
utländska investeringar i Sverige (ISA) utarbeta ett
förslag till ett program för utveckling av det
nationella träklustret. Programmet skall utgöra ett
insatsområde inom ett nationellt program för
utveckling av innovationssystem och kluster. Syftet
med det nationella programmet är att stärka den
regionala konkurrenskraften. Uppdraget skall
redovisas till regeringen senast den 31 maj 2002.
Regeringen avser därefter att besluta om programmets
närmare inriktning och finansiering.
Det nu inledda arbetet med ett träkluster innebär
ett viktigt steg i syfte att stärka den svenska
träindustrin och därmed också byggandet i trä.
Enligt utskottets mening får förslaget i motion
2001/02:Bo223 (v) därmed anses i inte ringa grad
tillgodosett. Ett tillkännagivande i enlighet med
motionsförslaget torde därmed kunna undvaras.
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.
1. Byggande i vissa miljöer med lokal särprägel
(punkt 1) (m, -)
av Knut Billing (m), Inga Berggren (m), Ewa
Thalén Finné (m) och Sten Andersson (-).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:Bo216 yrkande 12.
Ställningstagande
I Sverige finns det många miljöer som präglas av
olika tidsepoker och av olika byggnadstraditioner.
Ett exempel på detta är de många byar som
karakteriseras av att där finns en blandad
bebyggelse som omfattar såväl bostäder och
småföretagsamhet som jordbruk. Det är samhällen där
gårdarna ligger tätt och där livsstilen många gånger
bygger på gamla traditioner. Utvecklingen i
samhället i övrigt har inneburit att dessa byar i
dag representerar en värdefull typ av miljö som
måste bevaras och tas till vara. Den blandning av
olika verksamheter som finns i dessa små samhällen
och den särprägel som detta skapar har också gjort
dem till attraktiva boendemiljöer.
En förutsättning för att dessa byar skall bestå
och kunna behålla sin särprägel är att de kan
fortsätta att utvecklas. Det innebär att de som
bosätter sig där måste ta hänsyn till och acceptera
att mångsidigheten består. För att dessa samhällens
karaktär och särdrag skall bestå fordras att alla
verksamheter ges möjlighet till förändring och
utveckling. En förutsättning för att så skall bli
fallet är att inte bara de boendes utan också de
olika näringsverksamheternas krav på byns utveckling
kan tillgodoses.
Det tycks i dag råda oklarhet kring vilken
utbyggnad av t.ex. småföretagsverksamhet som kan
komma till stånd inom ramen för pågående
markanvändning. Denna oklarhet är enligt vår mening
olycklig, då den bl.a. riskerar att stoppa
utvecklingen i byar och mindre samhällen med en
särpräglad blandning av boende och annan verksamhet.
En utredning bör därför tillsättas för att se över
behovet av att klargöra dagens lagstiftning på denna
punkt. Syftet med utredningen bör sålunda vara att
skapa förutsättningar för att såväl boende som
näringsverksamhet kan fortgå i dessa särpräglade
miljöer.
Det vi nu med anledning av motion 2001/02:Bo216
(m) yrkande 12 anfört om byggande i vissa miljöer
med lokal särprägel bör riksdagen tillkännage för
regeringen som sin mening.
2. Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse
(punkt 2) (v, kd, c, fp)
av Owe Hellberg (v), Ulla-Britt Hagström (kd),
Sten Lundström (v), Annelie Enochson (kd), Rigmor
Stenmark (c) och Yvonne Ångström (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:Bo255 yrkande 7.
Ställningstagande
Dagens regler ger inte det skydd av byggnaders inre
som bör krävas. Med stöd av den tidigare
lagstiftningen kunde byggnadsnämnden, genom att inte
ge bygglov, förhindra sådana inre ändringar som
ansågs förvanska byggnaden. I den nya lagstiftningen
är inre förändringar i princip inte bygglovspliktiga
och därmed svårare att förhindra. Byggnadsnämnden
kan visserligen i kontrollplanen ställa vissa krav.
Enligt vår mening är detta emellertid inte
tillräckligt, och särskilt värdefulla byggnader har
därför i dag ett betydligt sämre skydd.
Kommuner kan visserligen med stöd av plan- och
bygglagen utöka bygglovsplikten för särskilt
värdefulla byggnader när det gäller vissa
underhållsåtgärder. Häri inbegrips enligt vad som
sagts i proposition 1985/86:1 även vissa inre
arbeten. En betydande osäkerhet om vad som gäller
uppkommer dock vid en jämförelse med Boverkets
redovisning av sin syn på frågan i den utvärder-ing
som verket har gjort. Lagstiftningen bör därför
skärpas genom att 8 kap. 6 § första stycket 3 PBL
ändras så att bestämmelserna uttryckligen gäller
alla förändringar inne i byggnaderna.
Det vi nu med anledning av motion 2001/02:Bo255
(v) yrkande 7 anfört om kulturhistoriskt värdefull
bebyggelse bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
3. Master och antenner för mobiltelefoni m.m.
(punkt 3) (v, kd, c, fp, mp)
av Owe Hellberg (v), Ulla-Britt Hagström (kd),
Sten Lundström (v), Annelie Enochson (kd), Rigmor
Stenmark (c), Yvonne Ångström (fp) och Helena
Hillar Rosenqvist (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2001/02:Bo244 yrkandena
11 och 12, 2001/02:Bo253, 2001/02:Bo289 yrkandena 1
och 4-6, 2001/02:Bo317, 2001/02:MJ422 yrkande 3 samt
2001/02:So621 yrkande 5.
Ställningstagande
I takt med den enorma ökningen av antalet
mobiltelefoner ökar också antalet sändare. Sändarna
sätts upp på hyreshus, master och vattentorn. För
att få en bra täckningsgrad behövs alltfler antenner
som vidarebefordrar signalerna från
mobiltelefonerna.
Antennerna sätts i allt större utsträckning upp i
boendemiljöer. De sänder ut elektromagnetisk
strålning och bidrar till att den omgivande luften
fylls med mikrovågor. Situationen skulle kunna
beskrivas som ett gigantiskt experiment med korsande
elektromagnetiska fält. Ingen vet vad det kommer att
få för betydelse i framtiden.
Forskning om elektromagnetisk strålning pågår i
hela världen. Det finns undersökningsresultat som
klart visar på sambandet mellan elektromagnetisk
strålning och påverkan på människor. Vi anser därför
att det är angeläget att regeringen ger prioritet
till forskningen på området så att eventuella
hälsorisker kan uppdagas.
Enligt vår mening bör givetvis
försiktighetsprincipen tillämpas vid alla
installationer (datainstallationer, trådlös
telefoni, mobiltelefoni, elinstallationer m.m.) och
vid all planering samt vid bedömningen av vilka
säkerhetsavstånd till antennerna som bör råda. En
uttalad strävan bör vara att antenner och master
placeras så att människors oro begränsas. Det bör
även iakttas stor restriktivitet i fråga om bygglov
för sådana anläggningar. Regeringen bör dessutom ges
i uppdrag att utreda möjligheterna att genom
lagstiftning eller på annat sätt bättre styra
placeringen av mobiltelefonmaster och fasadantenner
- detta för att minska exponeringen i bebyggelsen.
Vidare skall särskilda hänsyn tas till natur- och
kulturvärden vid mobilnätsutbyggnaden. Även
strålningsfria zoner bör inrättas i kommunerna.
Det bör härutöver ställas krav på samarbete mellan
operatörer, länsstyrelserna och kommunerna så att
befintliga master och höga byggnader kan användas
för att minimera antalet nya master. Det är också
mycket betydelsefullt att operatörerna samordnar
sina nät och samutnyttjar varandras master.
Vad vi nu anfört bör riksdagen med anledning
motionerna 2001/02:Bo244 (kd) yrkandena 11 och 12,
2001/02:Bo253 (s), 2001/02:Bo289 (mp) yrkandena 1
och 4-6, 2001/02:Bo317 (mp), 2001/02:MJ422 (v)
yrkande 3 samt 2001/02:So621 (c) yrkande 5 som sin
mening ge regeringen till känna.
4. Samrådsplikt inför markarbeten (punkt 4)
(m, kd, c, fp, -)
av Knut Billing (m), Ulla-Britt Hagström (kd),
Inga Berggren (m), Annelie Enochson (kd), Rigmor
Stenmark (c), Yvonne Ångström (fp), Ewa Thalén
Finné (m) och Sten Andersson (-).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2001/02:Bo216 yrkande 11
och 2001/02:N267 yrkande 10.
Ställningstagande
I en relativt stor omfattning förekommer det att
gator, torg och andra allmänna platser grävs upp för
att nya ledningar skall kunna läggas ned eller för
att befintligt ledningsnät skall kunna repareras.
Arbetena är i många fall så omfattande att de
allvarligt inskränker tillgängligheten till
omkringliggande fastigheter. Trots detta föreligger
det normalt sett inte något krav på att information
skall lämnas till eller samråd hållas med
fastighetsägare eller andra berörda.
Ett stort antal butiker och andra
serviceinrättningar i hyrda lokaler drabbas hårt vid
grävarbeten på gator, torg m.m. Det kan leda till
förluster och andra avbräck som kan äventyra deras
möjligheter till fortsatt verksamhet. Särskilt
utsatta är de mindre företagarna. Det förekommer att
berörda näringsidkare inte erhåller någon
information inför de arbeten som skall genomföras,
eller att de inte ges tillräckliga möjligheter till
samråd. Ett samråd ger butiksinnehavare och andra
möjlighet att minska eller helt eliminera sina
förluster till följd av arbetena. Vid samrådet kan
lösningar tas fram för hur tillgängligheten till
lokalerna skall ordnas, liksom hur skyltning och
liknande åtgärder skall utformas, för att minska
näringsidkarnas avbräck. Samrådet kan också ha
betydelse för att en företagarvänlig tidpunkt för
arbetena väljs. Samförståndslösningar torde vanligen
innebära fördelar också för kommunen eller andra som
utför grävningsarbetena. Även om det många gånger
förekommer att information lämnas och samråd sker
bör det införas en laglig skyldighet att vidta
sådana åtgärder i syfte att garantera att
näringsidkarna ges de bästa möjligheterna att
minimera skadorna på sina företag. Skyldigheten bör
naturligtvis inte omfatta brådskande arbeten eller
sådana som genomförs endast under kortare tid eller
på annat sätt är av mindre betydelse.
Det vi nu med anledning av motionerna
2001/02:Bo216 (m) yrkande 11 och 2001/02:N267 (fp)
yrkande 10 anfört om samrådsplikt inför markarbeten
bör riksdagen som sin mening ge regeringen
tillkänna.
5. Placering av kraftledningar (punkt 6) (v,
c)
av Owe Hellberg (v), Sten Lundström (v) och
Rigmor Stenmark (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:Bo291 yrkande 1.
Ställningstagande
Det har länge funnits misstankar om att en långvarig
exponering av elektromagnetisk strålning ger upphov
till cancer. Forskning inom detta område har också
bedrivits under lång tid. Det föreligger nu ett
stort antal epidemiologiska studier av eventuella
samband mellan exponering av magnetfält och cancer.
I vissa undersökningar har man sett att det bland de
exponerade människorna finns ett något större antal
fall av leukemi och cancer i hjärnan än bland dem
som exponerats endast obetydligt. Det finns dock
undersökningar som inte påvisar någon ökad risk.
Resultaten är sålunda motsägelsefulla och
frågetecknen många. Forskningen fortsätter, och
eftersom det verkar som om flera olika faktorer
samverkar, kan det dröja flera år innan vi har säkra
svar.
Eftersom ett samband inte kan uteslutas har
svenska myndigheter enats om att
försiktighetsprincipen skall gälla. Den innebär: "Om
åtgärder, som generellt minskar exponeringen, kan
vidtas till rimliga kostnader och konsekvenser i
övrigt bör man sträva efter att reducera fält som
avviker starkt från vad som kan anses normalt i den
aktuella miljön. När det gäller nya elanläggningar
och byggnader bör man redan vid planeringen sträva
efter att utforma och placera dessa så att
exponeringen begränsas".
På många platser i Sverige har kommunerna tillåtit
byggnation intill kraftledningar. Så var fallet i
synnerhet under sjuttiotalets expansiva
bostadsbyggande. I dag finns ett betydande antal
bostäder, skolor och daghem i omedelbar närhet av
kraftledningar. För att undvika att samma misstag
görs på nytt är en skärpning av reglerna för nya
kraftledningars placering nödvändig. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Därmed bifaller riksdagen motion 2001/02:Bo291 (v)
yrkande 1.
6. Kvalitetssäkring i byggandet (punkt 8) (kd,
c, fp)
av Ulla-Britt Hagström (kd), Annelie Enochson
(kd), Rigmor Stenmark (c) och Yvonne Ångström
(fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2001/02:Bo244 yrkande 2 och
2001/02:Bo320 yrkande 7 samt avslår motionerna
2001/02:Bo220, 2001/02:Bo255 yrkandena 3-6 och 8,
2001/02:Bo305 samt 2001/02:Bo308 yrkande 3.
Ställningstagande
Byggande med kvalitet för bättre innemiljö är en av
oss högt prioriterad frågeställning. Ansvaret måste
tydliggöras.
Byggsektorn står för drygt en tredjedel av det
globala resursuttaget, energiförbrukningen och det
genererade avfallet. En stor del av
energiförbrukningen går åt till uppvärmning av
byggnader. Återvinningsbara och hälsodeklarerade
byggmaterial, användning av förnybar energi och
resurseffektiva lösningar är viktiga medel för att
minska byggandets miljöpåverkan. Bostäder måste
också planeras så att de ger utrymme för
kretsloppsanpassade lösningar, som källsortering av
avfall. Olika typer av utsläpp måste minimeras,
avloppshanteringen effektiviseras och
återanvändningen av byggmaterial öka. En
harmonisering av europeiska byggprodukter är
angelägen, med krav på fullständiga
innehållsdeklarationer och varningstexter.
Samhället har stora kostnader för att sanera
bostäder och offentliga lokaler från t.ex. radon och
PCB. Vid nybyggnation måste kommunerna i sin
myndighetsutövning säkerställa att bostäder och
andra lokaler är ekologiskt anpassade, så att
problem kan undvikas. Experimentbyggande för att
utveckla mer miljövänliga och hälsosamma lösningar
är mycket värdefullt. Inomhusmiljön behöver särskilt
uppmärksammas, i offentliga lokaler som skolor och
gruppboende, men också i bostäder. Innemiljön har
stor betydelse för vår hälsa, eftersom större delen
av tiden tillbringas inomhus. Undermålig
ventilation, obeprövade bygg- och inredningsmaterial
liksom fukt- och mögelskador bidrar till att
människor upplever besvär. Den stora ökningen av
allergier och annan överkänslighet beror till stor
del på dålig inomhusluft, fukt och mögel. Därför
behövs det en återkommande kontroll av fukt, mögel,
radon, ventilation m.m.
För att komma till rätta med problemen i
inomhusmiljön krävs hälsodeklarerade bostäder. Det
behövs också system för miljö- och hälsovärdering av
byggmaterial och byggnader som underlag vid
beskrivningar av byggobjekts konsekvenser för
ekologisk hållbarhet. De olika ansvarsfrågorna måste
bli tydligare, och vi föreslår därför att plan- och
bygglagen ses över i syfte att förtydliga
produktansvaret.
När det gäller 9 kap. PBL om byggnadsarbeten,
tillsyn och kontroll bör en översyn göras så att
kvaliteten på våra bostäder och övriga byggnader
säkras. Kvalitetssäkringen måste fungera praktiskt i
alla led. Uppföljning och ersättning av skada skall
också möjliggöras. Dagens ofta hetsiga byggnadstempo
med korta byggtider gör kvalitetssäkringen extra
viktig för att våra byggnader skall vara sunda och
hälsosamma att bo i under en lång tid. Detta har
inte minst aktualiserats av mögelproblemen i
Hammarby Sjöstad och Moderna museet.
Riksdagen har tidigare i vår ställt sig bakom
utskottets förslag om att en översyn skall göras av
PBL:s regelverk. Vi anser att denna översyn bör få
en klar och otvetydig inriktning avseende de frågor
vi nu tar upp. Vi föreslår således att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad vi anför.
Därmed bifaller riksdagen motionerna 2001/02:Bo244
(kd) yrkande 2 och 2001/02:Bo320 (kd) yrkande 7 samt
avslår övriga motionsförslag.
7. Kvalitetssäkring i byggandet (punkt 8) (mp)
av Helena Hillar Rosenqvist (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2001/02:Bo220 och 2001/02:Bo308
yrkande 3 samt avslår motionerna 2001/02:Bo244
yrkande 2, 2001/02:Bo255 yrkandena 3-6 och 8,
2001/02:Bo305 och 2001/02:Bo320 yrkande 7.
Ställningstagande
Satsningen på det som är ekologiskt hållbart i
samhället måste öka, och i det sammanhanget har
byggsektorn en viktig uppgift, eftersom den svarar
för en stor del av miljöbelastningen. Långsiktig
effektiv användning av energi- och naturresurser,
god inomhusmiljö, miljösäkrade byggmetoder och sunda
materialval bidrar till att åstadkomma ett hållbart
samhällsbyggande.
Inom byggsektorn finns inget lagstadgat
producentansvar. Byggsektorns Kretsloppsråd har
frivilligt åtagit sig att bl.a. utforma
byggvarudeklarationer för redovisning av
miljöegenskaper hos byggvaror och kretsloppsanpassa
branschdokument, omhänderta bygg- och rivningsavfall
på ett kretsloppsanpassat sätt och även annat avfall
utifrån vad som är miljömässigt riktigt. Dessutom
har ett byggbranschens kvalitetsråd bildats för att
påskynda arbetet med ett systematiskt
kvalitetsarbete på byggområdet. Meningen är att
detta skall minska kvalitetsfel och kostnader,
medföra färre byggskador och uppnå bättre
inomhusmiljö. Under tiden inträffar sådana missar
som Hammarby Sjöstad är ett exempel på. Det finns
flera husbyggen där fukt byggts in och husen får
mögelskador. Under självaste arkitekturåret får vi
veta att Arkitekturmuseet har drabbats.
Uppenbarligen är det något som är fel i processen.
Byggandet är hårt tidspressat och det slarvas. Någon
måste ta ansvar för detta. Det är naturligtvis
byggherren som är ansvarig, men vid en
generalentreprenad delas ansvaret och byggherren
utser en byggledare, ofta en konsult, till ansvarig
för kvaliteten. Det är dags att se över det
frivilliga producentansvaret och överväga om en
lagstiftning behövs.
Kretsloppsrådet framhåller att byggindustrin inte
kan behandlas på samma sätt som t.ex.
förpackningsindustrin eller däckbranschen. Inom
byggsektorn är det inte möjligt att finna en
producentansvarig eller att lägga ansvaret på endast
en part.
Problemet inom byggbranschen är att det finns
flera aktörer. Byggherren anlitar arkitekt,
entreprenör och underentreprenörer och tar
materialet från olika firmor. Alla dessa aktörer
delar ofta på ansvaret för om material m.m. är
miljöanpassat. I dagens läge har det blivit ett
säljande argument att kunna peka på att företaget
tar miljöhänsyn och kanske är anslutet till EMAS
eller ISO 14000. Detta är naturligtvis mycket bra,
men man måste också garantera att företaget orkar
fortsätta på den inslagna vägen, så att det tagna
miljöansvaret inte försvinner.
Inom byggbranschen används olika slags
entreprenader. Vid en totalentreprenad tar
byggentreprenören vanligtvis allt ansvar. Tidigare
hade stadsarkitekten kontrollansvaret, men nu läggs
ansvaret på byggherren. En generalen-treprenad
innebär delat ansvar. Byggherren försöker då sälja
ansvaret i delar. Det är här det är viktigt att hela
ansvaret läggs på byggherren. Ofta utser byggherren
en byggledare, vanligen en konsult, som ansvarig för
kvaliteten. Problemet är att byggherren kanske inte
har de kunskaper inom bl.a. miljöområdet, som ett
producentansvar innebär. Det behövs klara riktlinjer
i alla en-treprenadformer för att veta vem som har
det yttersta ansvaret för de material som används
vid byggnationen. Primärt är att ansvaret inte
ramlar mellan stolarna. Ett exempel på detta är
tunnelbygget vid Hallandsåsen och följderna av
användandet av preparatet Rhoca-Gil. Här skyllde de
inblandade aktörerna på varandra.
Det huvudsyfte som bör tillgodoses är att det över
huvud taget inte skall komma in miljöfarligt
material i byggnationen. Genom detta förhindras att
fler allergier och oväntade miljömässiga bakslag
uppstår och uppnås att framtidens byggnation blir så
ekologiskt hållbar som möjligt. Problemet med olika
entreprenörer i en byggnation kan vara att de olika
aktörerna har skilda utgångspunkter. En kanske tar
mer miljöhänsyn än en annan, som plockar in ett
skadligare material i byggnationen. Här behövs
alltså en helhetssyn, och det krävs att någon har
det slutliga ansvaret, så att inget ansvar faller
mellan stolarna om det i framtiden visar sig att
något har gått snett. Det är helt enkelt onödigt att
det uppstår fler "Lindomefall" eller "Hallandsåsar"
där ingen tar det slutliga ansvaret.
Byggsektorns Kretsloppsråds frivilliga riktlinjer,
som i vissa delar berörts av mig inledningsvis, är
bra men bör följas upp. Regeringen bör utvärdera
byggsektorns åtagande och snarast återkomma med hur
ansvarsdelen skall utformas. Viktigt är också att
normera vilka material som kommer in i byggnationen
från början och att de deltagande entreprenörernas
miljöpolicy finns klart uttalad. En minskning av
avfallsberget medför också att de ingående
komponenterna bör ha en bra miljöstatus. En
utredning bör göras för att klarlägga om byggsektorn
klarar sina åtaganden med ett frivilligt
producentansvar, och om en lagstiftning behövs bör
sådan införas. I en utredningen bör också frågan om
en helhetsansvarig vid en byggnation tas upp.
Jag föreslår således att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad jag anför. Därmed
bifaller riksdagen motionerna 2001/02:Bo220 (mp) och
2001/02:Bo308 (mp) yrkande 3 samt avslår övriga
motionsförslag.
8. Kraven på tillgänglighet (punkt 9) (c, fp)
av Rigmor Stenmark (c) och Yvonne Ångström (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:So618 yrkande 2 samt avslår
motionerna 2001/02:Bo255 yrkandena 1 och 2 samt
2001/02: Bo313 yrkande 1.
Ställningstagande
Vi vill drastiskt förbättra tillgängligheten för de
funktionshindrade. Det är enligt vår mening dags för
en ny stor tillgänglighetsreform.
Ansvaret för att öka tillgängligheten skall i
första hand ligga lokalt, på kommuner och andra
lokala aktörer, t.ex. privata fastighetsägare.
Ansvars- och finansieringsprincipen bör gälla, men
mot bakgrund av bl.a. den ekonomiska situationen i
landets kommuner kommer, åtminstone initialt, en
statlig medverkan i finansieringen av en
tillgänglighetsreform att vara nödvändig för att
utvecklingen verkligen skall ta fart. Statens stöd
bör bestå i stimulansbidrag till bland andra
kommuner, fastighetsägare och kollektivtrafikföretag
i kombination med riktlinjer från statsmakten.
Boverket har konstaterat att kostnaderna kan minskas
om samtliga aktörer tar fram en systematisk och
långsiktig plan för åtgärderna.
Plan- och bygglagen måste kompletteras med
riktlinjer som verkligen tvingar fram rimliga
anpassningsåtgärder för de funktionshindrade. Den
socialdemokratiska regeringen stoppade ett sådant
förslag 1995 med hänvisning till att det skulle vara
för dyrt för kommunerna. Med vissa stimulansmedel
kan plan- och bygglagens bestämmelser kompletteras
så att all nybyggnation anpassas till
funktionshindrades behov och så att äldre byggnader
och annan infrastruktur kan anpassas. Lokala
handikapporganisationer bör engageras lokalt för att
tillsammans med myndigheter, företag och
organisationer identifiera hinder för tillgänglighet
och komma med förslag till åtgärder.
Handikappombudsmannen bör få i uppdrag att följa och
utvärdera tillgänglighetsutvecklingen.
Vi föreslår således att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad vi anför. Därmed
bifaller riksdagen motion 2001/02:So618 (fp) yrkande
2 och avslår övriga motionsförslag.
9. Ansvars- och finansieringsprincipen
(punkt 10) (kd)
av Ulla-Britt Hagström (kd) och Annelie Enochson
(kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:Bo243 yrkande 7.
Ställningstagande
Vi har i flera år efterfrågat åtgärder som kan
påskynda omställningen mot ett samhälle som är
tillgängligt för alla. De förändringar i PBL med
ökade krav på tillgänglighet på allmänna platser och
i befintliga miljöer som riksdagen fattade beslut om
våren 2001 var ett steg i rätt riktning. Beslutet
borde emellertid också ha innefattat en redovisning
av hur staten skall ta sitt ansvar för de ekonomiska
konsekvenserna av de nya kraven på tillgänglighet.
Regeringen anförde att kostnaderna skall täckas
enligt ansvars- och finansieringsmetoden. Vi delar
denna utgångspunkt men anser att staten måste ta på
sig ett delansvar för kostnaderna när nya krav
ställs på kommuner och fastighetsägare att åtgärda
befintliga miljöer. Det är också angeläget att
staten anslår tillräckliga medel för genomförandet
av den nationella handlingsplanen för
handikappolitiken.
Mot denna bakgrund föreslår vi att riksdagen i ett
tillkännagivande begär att regeringen återkommer med
förslag om medel för genomförandet av de åtgärder
som kommer att krävas för att tillgodose de utökade
krav på tillgänglighet som lagändringen år 2001
innebär. Vårt förslag lämnas med anledning av motion
2001/02:Bo243 (kd) yrkande 7.
10. Barnsäkerhetskrav i bostäder (punkt 12) (v,
kd, c, fp, mp)
av Owe Hellberg (v), Ulla-Britt Hagström (kd),
Sten Lundström (v), Annelie Enochson (kd), Rigmor
Stenmark (c), Yvonne Ångström (fp) och Helena
Hillar Rosenqvist (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2001/02:Bo256 yrkande 2 och
2001/02:So634 yrkande 14.
Ställningstagande
Under en lång rad år har det i motioner föreslagits
att åtgärder skall vidtas för att förebygga
barnolycksfall i våra bostäder. Bostadsutskottets
och riksdagens majoritet har avvisat dessa förslag
med hänvisning till pågående överväganden eller
genomförda informationskampanjer. Några mer
påtagliga åtgärder för att förbättra barnsäkerheten
i det befintliga bostadsbeståndet har emellertid
inte vidtagits. Under tiden har ett skrämmande stort
antal barnolycksfall varje år understrukit behovet
av att vidta åtgärder för en ökad barnsäkerhet.
Regler som syftar till att förhindra
barnolycksfall infördes i byggnadslagstiftningen för
nybyggda hus 1973 och för ombyggnader 1976. Det
innebär med stor sannolikhet att bl.a. större delen
av miljonprogrammets bostäder inte från början
försetts med sådan utrustning. Även om vissa
kompletteringar i efterhand kan ha gjorts i delar av
det äldre bostadsbeståndet finns det förmodligen ett
mycket stort antal lägenheter i områden med en hög
andel barnfamiljer som helt saknar
säkerhetsutrustning.
De undersökningar som bl.a. Barnombudsmannen (BO)
gjort av barnolycksfall utgör en sorglig bekräftelse
på detta förhållande. BO:s undersökningar har visat
att nästan alla dödsolyckor under senare år där barn
fallit ut från fönster och balkonger har inträffat i
hus byggda före 1973. BO har konstaterat att många
av olyckorna hade kunnat undvikas om krav på
säkerhetsanordningar funnits även för dessa årgångar
av hus. BO har också vid flera tillfällen föreslagit
att barnsäkerhetskraven i Boverkets byggregler även
skall gälla fastigheter byggda före 1973. Boverket
föreslog samma sak redan 1993.
Under en följd av år reagerade regeringen inte
alls på de förslag som myndigheterna fört fram. Nu
har regeringen till slut tillsatt en
barnsäkerhetsdelegation med uppgift att se över
frågor om säkerhet och förebyggande av skador i
barns och ungdomars miljö. Delegationen skall bl.a.
beskriva hur olycksmönstret ser ut i olika delar av
byggnadsbeståndet och överväga behovet av ändrad
lagstiftning. Som framgått ovan finns emellertid
redan såväl kunskap om olycksmönstret som färdiga
förslag om åtgärder framtagna. Vi anser därför att
det är hög tid att regeringen nu agerar och snarast
lägger fram ett förslag för riksdagen.
Vi föreslår att riksdagen med bifall till
motionerna 2001/02:Bo256 (v) yrkande 2 och
2001/02:So634 (fp) yrkande 14 som sin mening ger
regeringen till känna vad vi ovan anfört om
barnsäkerhetskrav i bostäder.
11. Jordfelsbrytare (punkt 13) (kd, c, mp)
av Ulla-Britt Hagström (kd), Annelie Enochson
(kd), Rigmor Stenmark (c) och Helena Hillar
Rosenqvist (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 13 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservationen. Därmed
bifaller riksdagen motionerna 2001/02:Bo222 och
2001/02:Bo238.
Ställningstagande
Det finns i dag stora brister i elsäkerheten i vårt
byggnadsbestånd. Många tragiska olyckor skulle kunna
undvikas om lämpliga åtgärder för att höja
elstandarden kom till stånd. En jordfelsbrytare
utgör ett mycket effektivt skydd mot elolycksfall.
Framför allt i de lokaler där barn vistas, dvs. i
förskolor och skolor, borde det vara en självklarhet
att elinstallationerna är försedda med
jordfelsbrytare. Även på bostäder finns det
anledning att ställa motsvarande krav.
Sedan den 1 juli 2000 skall jordfelsbrytare
installeras i ledningsgruppcentralerna vid
nyuppförande av daghem, fritidshem, grundskolor och
bostäder. Dessa regler innebär emellertid att det
under överskådlig tid endast kommer att vara en
mycket liten del av det totala byggnadsbeståndet som
har en acceptabel elstandard. Vi anser att det
behövs en lagstiftning som medför att alla
elinstallationer i förskolor, skolor och offentliga
lokaler snarast förses med jordfelsbrytare. Där det
är möjligt bör jordfelsbrytare även krävas i äldre
bostäder. För bostäderna bör emellertid en
tillräcklig tidsperiod medges för att genomföra
installationerna.
En brist i de nya föreskrifterna med krav på
jordfelsbrytare är att de inte omfattar samtliga
nybyggnationer. Hotell och arbetsplatser behöver
också ökad elsäkerhet. Att installera
jordfelsbrytare vid nybygge är varken komplicerat
eller kostsamt. Regeringen bör därför ge
Elsäkerhetsverket i uppdrag att utarbeta förslag
till nya regler som innebär att jordfelsbrytare
skall installeras i samtliga byggnader som uppförs,
oavsett för vilket ändamål. Målet måste vara att
jordfelsbrytare skall bli standard i samhället.
Det vi ovan har föreslagit om krav på
jordfelsbrytare bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna. Vårt förslag lämnas med
anledning av motionerna 2001/02:Bo222 (s) och
2001/02:Bo238 (kd).
12. Brandvarnare (punkt 14) (c)
av Rigmor Stenmark (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 14
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:Bo302.
Ställningstagande
Varje år dör över 100 människor till följd av
bränder. Den vanligaste dödsorsaken är förgiftning
av brandröken och inte själva elden. Trots det
saknar var fjärde hyresgäst brandvarnare. Det är
inte nog med att bränder förorsakar stora mänskliga
tragedier, de medför också stora samhällskostnader.
Riksdagen gjorde 1997 ett tillkännagivande om
behovet av brandvarnare. Bostadsutskottet har
dessutom vid flera tillfällen uttalat att
brandvarnare behövs i alla hem och lokaler där
människor vistas, men i huvudsak hänvisat till olika
åtgärder för att på frivillig väg öka användningen.
Under det senaste året har flera kommuner med stöd
av räddningstjänstlagen ställt krav som innebär att
alla bostäder skall utrustas med brandvarnare. Detta
är i och för sig ett steg i rätt riktning men det
kan starkt ifrågasättas om brandskyddet skall vara
beroende av vilken kommun man bor i. Ett krav på
brandvarnare som gäller i hela landet skulle till en
låg kostnad kunna rädda ett stort antal människoliv
varje år och minska skadeverkningarna i samband med
bränder.
Jag anser att enhetliga regler som gäller i hela
landet bör utarbetas. Kravet bör vara att minst en
brandvarnare per våningsplan installeras i alla
bostäder. Ansvaret för installationen bör läggas på
fastighetsägaren.
Vad jag ovan anfört med anledning av motion
2001/02:Bo302 (s) bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
13. Kretsloppslösningar som krav vid byggande
(punkt 15) (v, c, fp)
av Owe Hellberg (v), Sten Lundström (v), Rigmor
Stenmark (c), Helena Hillar Rosenqvist (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:Bo255 yrkande 9.
Ställningstagande
Det talas i många sammanhang om ekologisk
hållbarhet. Det är numera ett begrepp som närmast
fått status av ett honnörsord som tillgrips för att
förstärka uttalanden i olika sakfrågor. Risken med
detta är att begreppet kan komma att tappa sin
verkliga innebörd. Det kan alltså konstateras att
ekologisk hållbarhet är ett svårdefinierat begrepp,
vilket blir väldigt tydligt när det gäller den
byggda miljön. Den nu gällande lagstiftningen ger
inte något bra svar på vad som menas med ekologisk
hållbarhet när det gäller bebyggelsen. I lagen om
tekniska egenskapskrav på byggnadsverk m.m. (BVL)
finns en rad egenskapskrav som skall uppfyllas i
samband med byggnation. Där nämns skydd med hänsyn
till miljön, energihushållning och värmeisolering
samt hushållning med vatten och avfall. Ingenting
nämns däremot om ekologisk kretsloppstillämpning i
sin helhet.
Av miljöbalkens 2 kap. 4 och 5 §§ framgår att
mark, vatten och fysisk miljö skall användas så att
en från ekologisk synpunkt långsiktigt god
hushållning tryggas. Återanvändning och återvinning,
liksom annan hushållning med material, råvaror och
energi skall främjas så att ett kretslopp uppnås.
Principen om ekologiskt kretsloppstänkande bör få
genomslag i byggprocessen och slås fast genom de
författningsbestämmelser som gäller byggnadsverk och
byggprodukter. Detta kan ske genom att miljöbalkens
krav följs upp i BVL. Andra paragrafen i BVL bör i
detta syfte kompletteras med ett tionde
egenskapskrav, nämligen ett krav på tillämpning av
ekologiskt hållbara kretsloppslösningar i sin
helhet.
Regeringen bör till riksdagen snarast återkomma
med ett lagförslag med den innebörd som vi förordat.
Vidare bör Boverket få i uppdrag att komplettera de
nu gällande byggreglerna utifrån detta nya
egenskapskrav. Vi föreslår att riksdagen ger
regeringen detta till känna. Vårt förslag lämnas med
anledning av motion 2001/02:Bo255 (v) yrkande 9.
14. Byggande i trä (punkt 18) (v, kd, c, fp,
mp)
av Owe Hellberg (v), Ulla-Britt Hagström (kd),
Sten Lundström (v), Annelie Enochson (kd), Rigmor
Stenmark (c), Yvonne Ångström (fp) och Helena
Hillar Rosenqvist (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 18 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:Bo223.
Ställningstagande
Vi har i Sverige omfattande skogstillgångar som
dessutom är av hög kvalitet. Vårt virkesförråd ökar
därtill med 35-40 miljoner kubikmeter årligen.
Tränäringen håller en hög kompetens och intar en
tätposition när det gäller att minimera
miljöpåverkan vid tillverkning och användning. I
branschen finns förutsättningar för att öka
vidareförädlingsgraden. Samtidigt pågår en
utveckling på miljöområdet där alltfler inser att
valet av material för byggande och boende på ett
helt nytt sätt måste bli en naturlig del av
framtidens klimatpolitik. Sett i detta perspektiv
står det enligt vår mening helt klart att
träbaserade skogsprodukter kan spela en viktig roll.
Tyvärr är detta ännu inte fallet i Sverige, särskilt
inte inom byggsektorn.
Byggandet av offentliga lokaler och flervåningshus
är två viktiga områden som uppvisar en låg träandel.
I stället är det stål och betong som dominerar.
Givetvis är detta anmärkningsvärt mot bakgrund av
det faktum att Sverige sedan mer än ett sekel är ett
av världens starkaste exportländer av trävaror.
Denna export avser emellertid i hög grad relativt
lågförädlade produkter från sågverksindustrin -
detta trots att det under flera decennier gjorts
statliga insatser för att öka vidareförädlingen,
inte minst inom forskning och utveckling.
Den främsta förklaringen till dagens situation är
att tränäringen i Sverige inte haft möjligheter att
konkurrera inom framför allt delar av byggsektorn.
Mer avancerade träkonstruktioner har under lång tid
varit uteslutna från viktiga områden inom bygg- och
infrastruktursektorn såsom flervåningshus, större
offentliga byggnader samt väg- och järnvägsbroar.
När det gäller större offentliga byggnader och
flervåningshus inom bostadssektorn kan detta till en
del förklaras med att det fram till den 1 januari
1994 existerade en otidsenlig byggnorm som innebar
att det inte var tillåtet att bygga högre än två
våningar med träkonstruktion.
För att få framför allt byggsektorn - som
fortfarande är helt inriktad på byggande i
traditionell betong- och stålbyggnadsteknik - att på
allvar implementera träbyggnadstekniken i större
skala, krävs politiska beslut. Ett sådant kan vara
att uppmärksamma byggandet av stora träbyggnader i
det nya träprogrammet. Sverige skulle därmed följa i
spåren på en rad europeiska länder som redan i dag
har väl fungerande nationella program för byggande i
trä. Inget av dessa program hade kommit till stånd
utan fattade beslut i respektive parlament. Exempel
på länder med nationella program är inte bara
traditionella träproducenter som Finland och Norge
utan också länder som Holland och Frankrike.
För att bryta dagens utveckling och ge byggandet
en ny inriktning krävs sålunda ett nationellt
program för ökad träanvändning. I ett sådant program
bör ingå såväl stöd och information som lagstiftning
och andra tvingande åtgärder.
Vad vi nu med anslutning till motion 2001/02:Bo223
(v) föreslagit om en ökad träanvändning i byggandet
bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin
mening.
Särskilda yttranden
Utskottets beredning av ärendet har föranlett
följande särskilda yttranden. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.
1. Kvalitetssäkring i byggandet (punkt 8) (v)
av Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v).
Det är alldeles uppenbart att dagens byggande i
alltför stor omfattning inte svarar mot de
kvalitetskrav som måste ställas. Rapporterna om
byggfusk kommer tätt. Det senaste exemplet är från
ett av de mest omtalade bostadshusen från
bostadsmässan Bo01 i Malmö. För att de boende skall
tillförsäkras goda och sunda bostäder av hög
kvalitet måste en rad åtgärder vidtas. Som vi
framhåller i vår motion 2001/02:Bo255 (v) bör därför
- byggkontrollen säkerställas,
-
- bygganmälan göras i ett tidigare skede av
processen,
-
- den kvalitetsansvariges ställning stärkas,
-
- kraven på slutanmälan skärpas och
-
- tillsynsansvaret i byggprocessen klarläggas.
-
Först när dessa och andra åtgärder för att säkra
kvaliteten i byggandet och boendet vidtagits kommer
förutsättningar att skapas för ett ur alla aspekter
bra byggande och boende. Det får mot den bakgrunden
anses vara självklart att det arbete med en översyn
av plan- och bygglagen som nu inletts kommer att
behandla dessa och andra kvalitetsfrågor. Med tanke
på frågornas betydelse och det uppenbara behovet av
snabba åtgärder utgår vi från att utredningen kommer
att behandla dem med förtur.
Med avseende på det arbete som nu påbörjats har vi
nu avstått från att yrka bifall till våra förslag
för att säkra kvaliteten i byggandet och boendet. Vi
kommer dock att noga följa arbetet med frågorna och
om så visar sig nödvändigt återkomma till riksdagen
med de förslag som kan erfordras.
2. Direktverkande elvärme (punkt 16) (v, c, mp)
av Owe Hellberg (v), Sten Lundström (v), Rigmor
Stenmark (c) och He-
lena Hillar Rosenqvist (mp).
Det är vår bestämda uppfattning att direktverkande
elvärme skall tas bort som uppvärmningsalternativ.
Det gäller såväl vid nybyggnation som vid ombyggnad.
Trots detta har vi nu avstått från att ställa oss
bakom motionsförslag med denna innebörd. Skälet till
detta är att regeringen nu trots allt givit Boverket
i uppdrag att genomföra en analys av konsekvenserna
av ett eventuellt förbud mot uppvärmning med
direktverkande elvärme i nya byggnader fr.o.m. år
2005. I uppgiften ingår också att se över
möjligheterna att begränsa användningen i
fritidshus. Förutsättningar har därför skapats för
att införa det av oss förordade förbudet. Om
Boverkets uppdrag, mot förmodan, inte leder till ett
förbud är det dock vår avsikt att omedelbart
återkomma till riksdagen med ett förslag om ett
sådant förbud mot installation av direktverkande
elvärme.
Bilaga
Förteckning över behandlade förslag
Motioner från allmänna
motionstiden
2001/02:Bo216 av Knut Billing m.fl. (m):
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om information och
samrådsplikt inför markarbeten.
12. Riksdagen begär att regeringen utreder frågan
om byggande i vissa miljöer med lokal särprägel i
enlighet med vad som anförs i motionen.
2001/02:Bo220 av Barbro Feltzing (mp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att en utredning
bör genomföras för att klarlägga att byggsektorn
klarar sitt frivilliga producentansvar.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att i ovanstående
utredning också ta upp frågan om lagstiftat
producentansvar för byggsektorn.
3. Riksdagen tillkännager som sin mening vad i
motionen anförs om att en helhetsansvarig för en
byggnation utses. Detta bör också göras inom ramen
för ovanstående utredning.
2001/02:Bo222 av Anders Karlsson och Bengt
Silfverstrand (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om barns rätt till en eltrygg
miljö i offentliga lokaler.
2001/02:Bo223 av Lennart Beijer m.fl. (v):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att träprogrammet
uppmärksammar byggandet av stora byggnader i trä.
2001/02:Bo238 av Inger Strömbom (kd):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som i motionen anförs om att Elsäkerhetsverket
skall ges i uppdrag att arbeta fram en förordning
som anger att jordfelsbrytare skall installeras i
samtliga byggnader som uppförs.
2001/02:Bo243 av Ulla-Britt Hagström m.fl. (kd):
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om staten som part i
ansvars- och finansieringsprincipen för ett
tillgängligt samhälle.
2001/02:Bo244 av Annelie Enochson m.fl. (kd):
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en översyn av
plan- och bygglagens bestämmelser om
kvalitetssäkring.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vikten av en
samordning av mobilnätsutbyggnaden.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vikten av att
hänsyn tas till natur- och kulturvärden vid
mobilnätsutbyggnaden.
2001/02:Bo253 av Lars Wegendal (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att begränsa antalet master
vid utbyggnaden av tredje generationens
mobiltelefonisystem.
2001/02:Bo255 av Owe Hellberg m.fl. (v):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening det som i motionen anförs om att ge
Boverket i uppdrag att utreda hur behovet av
tillgänglighet skall bemötas för att säkra
tillgängligheten vid nybyggnation och större
ombyggnader.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening det som i motionen anförs om att ge
handikapporganisationerna rätt att delta i
byggsamråd med byggherren och byggnadsnämnden.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening det som i motionen anförs om att vidta
åtgärder för att säkerställa byggkontrollen i
byggprocessen.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening det som i motionen anförs om bygganmälan
för större byggprojekt i ett tidigare skede av
byggprocessen.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening det som i motionen anförs om
kvalitetsansvarig i byggprocessen.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening det som i motionen anförs om slutanmälan i
byggprocessen.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening det som i motionen anförs om varsamhetskrav
i kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening det som i motionen anförs om att utreda
tillsynsansvaret i byggprocessen.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening det som i motionen anförs om att tillföra
ekologiskt hållbara kretsloppslösningar som
egenskapskrav i BVL.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening det som i motionen anförs om att ta bort
undantaget för direktverkande elvärme i en och
tvåbostadshus.
2001/02:Bo256 av Sten Lundström m.fl. (v):
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening det som i motionen anförs om barns säkerhet
i boendemiljön.
2001/02:Bo262 av Carina Hägg (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om tillgänglighet vid bomässor
och andra arrangemang i de fall statligt bidrag
utgår.
2001/02:Bo284 av Eva Arvidsson och Anne Ludvigsson
(s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om vikten av konstnärlig
gestaltning av vår gemensamma miljö och att
konstnärlig gestaltning skrivs in i plan- och
bygglagen precis som arkitektur, formgivning och
design skrevs in som tillägg i lagen 1998.
2001/02:Bo289 av Barbro Feltzing (mp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att bygglov skall
införas för all uppsättning av basstationer för
mobiltelefoni.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
försiktighetsprincipen bör gälla vid uppsättning
av master för mobiltelefoni med
basstationer-sändare.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en rekommendation
om säkerhetsavstånd till master för mobiltelefoni
med sändare.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om mätning och
säkerhetsavstånd till basstationerna i UMTS-
systemet.
2001/02:Bo291 av Willy Söderdahl och Gunilla Wahlén
(v):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en skärpning av
reglerna för placering av kraftledningar.
2001/02:Bo302 av Sonja Fransson och Berndt Ekholm
(s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som i motionen anförs om införande av lag om
brandvarnare i varje hushåll.
2001/02:Bo305 av Agneta Ringman och Eva Arvidsson
(s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om åtgärder mot fuskbyggen.
2001/02:Bo308 av Matz Hammarström m.fl. (mp):
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen bör
se över det frivilliga producentansvaret och
överväga om en lagstiftning behövs.
2001/02:Bo309 av Carina Hägg (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av att göra
ansvaret för kablar under jord tydligt.
2001/02:Bo313 av Catherine Persson (s):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att överväga att
förstärka kravet på tillgänglighet i plan- och
bygglagen samt i lagen om tekniska egenskapskrav
på byggnadsverk.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om kravet på
tillgänglighet för att erhålla statligt stöd vid
bomässor och andra arrangemang.
2001/02:Bo317 av Barbro Feltzing (mp):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att försiktighetsprincipen
skall tillämpas i stadsmiljön för att inte öka den
elektromagnetiska strålningen.
2001/02:Bo320 av Ulla-Britt Hagström m.fl. (kd):
7. Riksdagen begär att regeringen utreder en
förändring av plan- och bygglagen i syfte att
förtydliga produkt- och kvalitetsansvaret.
20. Riksdagen begär att regeringen ger Boverket i
uppdrag att se över regelverket för att möjliggöra
mellanboendeformer.
2001/02:MJ422 av Gudrun Schyman m.fl. (v):
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att utreda möjligheten att styra placering
av mobiltelefonmaster och fasadantenner för att
minska exponering för bebyggelse.
2001/02:N267 av Eva Flyborg m.fl. (fp):
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om kommunernas
samrådsplikt med näringsidkare.
2001/02:So618 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om att förstärka plan- och bygglagen för
att inleda reformarbetet med tillgänglighet.
2001/02:So621 av Marianne Andersson och Gunnel
Wallin (c):
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
försiktighetsprincipen skall tillämpas vid alla
installationer och planering samt strålningsfria
zoner i kommunerna.
2001/02:So634 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp):
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vikten av
information och forskning och av att ändra
bygglagstiftningen på ett sådant sätt att bostäder
i fastigheter byggda före 1973 kommer att omfattas
av reglerna om barnsäkerhet.