Bostadsutskottets betänkande
2001/02:BOU8

Planfrågor

Sammanfattning

I  detta betänkande behandlas motioner från 2001 års
allmänna  motionstid  i  frågor  om kommunala planer
m.m.  Dessutom  behandlas ett yrkande  i  en  motion
väckt med anledning av Riksdagens revisorers förslag
2001/02:RR8 Plan- och byggprocessens längd.

Motionsförslagen  avser olika krav som bör ställas
vid kommunal planering  och  frågor som särskilt bör
uppmärksammas i detta sammanhang.  Det  gäller bl.a.
brottsförebyggande åtgärder i planeringen, planering
för  en  tyst miljö, planering vid översvämningsrisk
och planering  för  handelsetableringar.  Vidare tas
vissa särskilda planeringsfrågor upp, bl.a. gällande
rätten att använda offentlig plats.
Flertalet  motionsyrkanden avstyrks. I många  fall
hänvisar utskottet  till  pågående utvecklingsarbete
och utredningar samt till den  översyn  av plan- och
bygglagen som såväl riksdagen som regeringen  ansett
bör komma till stånd.
I en fråga – rätten att använda offentlig plats  –
föreslår  utskottet  att  riksdagen med anledning av
två  motioner  (s)  gör  ett  tillkännagivande  till
regeringen. Förslaget är föranlett  av  erfarenheter
av att fastighetsägare inskränker möjligheterna till
opinionsbildande  verksamheter  på  vissa offentliga
platser.
Enligt bostadsutskottets mening talar  starka skäl
för att huvudprincipen bör vara den att var och en i
förhållande till fastighetsägaren skall ha  rätt att
begagna     offentliga     platser    för    debatt,
opinionsbildning,         offentliga         samtal,
flygbladsutdelning      m.m.      Innebörden       i
tillkännagivandet  är att regeringen bör överväga de
frågor som utskottet  pekat på och ta ställning till
hur avvägningen mellan  de  olika  intressen,  bl.a.
äganderätten,   som  gör  sig  gällande  bör  göras.
Regeringen   bör   därefter   tillsammans   med   en
redovisning  av dessa  överväganden  återkomma  till
riksdagen med de lagförslag m.m. som kan krävas.
Till betänkandet har fogats 19 reservationer.
I en bilaga  till  betänkandet  finns en rapport –
Länsstyrelserna och mellankommunal  samordning  inom
PBL-området.  Rapporten  är  en  redovisning  av  en
uppföljning  som bostadsutskottet låtit genomföra av
länsstyrelsernas  behandling av planfrågor som berör
två eller flera kommuner.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut



1. Övergripande krav på planering

Riksdagen   avslår    motionerna   2001/02:A212
yrkande   13,  2001/02:Bo244   yrkande   17   och
2001/02:MJ341 yrkande 8.
Reservation 1 (kd, c, mp)

2. Barns inflytande

Riksdagen   avslår   motionerna   2001/02:Bo244
yrkande 16, 2001/02:
Bo256 yrkande 1 och 2001/02:K284 yrkande 15.
Reservation 2 (v, c, fp, mp)
Reservation 3 (kd)

3. Regionala frågor

Riksdagen   avslår   motionerna   2001/02:Bo244
yrkande 10 och 2001/02:
Bo297.
Reservation 4 (kd, c, fp)
Reservation 5 (v)

4. Agenda 21 och Habitatagendan

Riksdagen  avslår  motionerna  2001/02:Bo244
yrkande 9 och 2001/02:
Bo310.

5. Planering för en tyst miljö

Riksdagen   avslår   motionerna   2001/02:Bo217
yrkandena 1–4 och 6, 2001/02:Bo244 yrkande 8 samt
2001/02:So276 yrkande 2.
Reservation 6 (kd)
Reservation 7 (c, mp)

6. Brottsförebyggande planering

Riksdagen   avslår   motionerna   2001/02:Bo243
yrkandena  3  och  4,  2001/02:Bo325 yrkande  24,
2001/02:Ju237 yrkande 19, 2001/02:Ju389 yrkande 6
samt 2001/02:So613 yrkande 15.
Reservation 8 (kd, c)

7. Planering vid översvämningsrisk

Riksdagen   avslår   motionerna   2001/02:Bo244
yrkande 3 och 2001/02:
Bo282.
Reservation 9 (kd, c, fp, mp)

8. Handelsändamålet i detaljplan

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Bo9 yrkande
2, 2001/02:Bo207, 2001/02:Bo213  yrkandena  1 och
2, 2001/02:Bo216 yrkande 7, 2001/02:
Bo234 samt 2001/02:N267 yrkande 22.
Reservation 10 (m, fp, -)

9. Externa köpcentrum

Riksdagen   avslår   motionerna   2001/02:Bo244
yrkande 4 och 2001/02:
Bo300.
Reservation 11 (m, fp, -) - motiv.
Reservation 12 (kd, c)
Reservation 13 (v)
Reservation 14 (mp)

10. Miljökonsekvensbeskrivningar vid
vägplanering

Riksdagen  avslår motion 2001/02:So501  yrkande
12.

11. Kommunala servicezoner

Riksdagen avslår  motionerna  2001/02:Bo210 och
2001/02:Bo216 yrkande 13.
Reservation 15 (m, -)

12. Den statliga kontrollen av kommunala
planer

Riksdagen  avslår motion 2001/02:Bo216  yrkande
8.
Reservation 16 (m, -)

13. Grönområden

Riksdagen avslår motion 2001/02:Bo325 yrkandena
25 och 26.
Reservation 17 (kd, c, mp)

14. Aktivitetsytor

Riksdagen avslår motion 2001/02:Bo254.

15. Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse

Riksdagen avslår  motionerna  2001/02:Bo288 och
2001/02:Bo325 yrkande 27.
Reservation 18 (c)

16. Yrkesmässig verksamhet i
bostadsområden

Riksdagen avslår motion 2001/02:Bo233.

17. Hästgårdar

Riksdagen avslår motion 2001/02:Bo258.

18. Lokaler för religiösa ändamål

Riksdagen avslår motion 2001/02:Bo260.

19. Rätten att använda offentlig plats

Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad utskottet anför under rubriken Rätten
att  använda  offentlig  plats.  Därmed  bifaller
utskottet  delvis  motionerna  2001/02:Bo228  och
2001/02:Bo249.
Reservation 19 (m, kd, -)

Stockholm den 21 mars 2002

På bostadsutskottets vägnar


Knut Billing

Följande  ledamöter  har deltagit i beslutet: Knut
Billing (m), Lennart Nilsson  (s),  Bengt-Ola Ryttar
(s), Lilian Virgin (s), Owe Hellberg (v), Ulla-Britt
Hagström  (kd),  Sten  Andersson (-), Carina  Moberg
(s), Inga Berggren (m),  Siw  Wittgren-Ahl (s), Sten
Lundström (v), Annelie Enochson  (kd), Helena Hillar
Rosenqvist   (mp),   Rigmor  Stenmark  (c),   Yvonne
Ångström  (fp),  Ewa  Thalén   Finné  (m)  och  Leif
Jakobsson (s).
2001/02

BoU8


Redogörelse för ärendet



I detta betänkande behandlas motioner  från 2001 års
allmänna  motionstid  i  frågor om kommunala  planer
m.m.  Dessutom behandlas ett  yrkande  i  en  motion
väckt med anledning av Riksdagens revisorers förslag
2001/02:RR8  Plan-  och  byggprocessens längd. Detta
förslag  har  tidigare  behandlats  av  utskottet  i
betänkande  2001/02:BoU6.   Utskottet   föreslog   i
betänkandet  riksdagen att göra ett tillkännagivande
med innebörden  att  en  bred  översyn  av plan- och
bygglagen (1987:10) bör komma till stånd.  Riksdagen
följde utskottets förslag.

De  motioner  som  tas  upp i betänkandet avser  i
första  hand  frågor som regleras  genom  plan-  och
bygglagen  (PBL).   Motionsförslag   i   frågor  som
regleras genom plan- och bygglagstiftningen tas även
upp i utskottets betänkande 2001/02:BoU9 Byggfrågor.
Det  betänkandet  behandlar  bl.a. förslag om  PBL:s
reglering  av  bygglov, tillsyn  och  kontroll  samt
sådana frågor som regleras genom lagen (1994:847) om
tekniska egenskapskrav på byggnader.
Som bilaga till  betänkandet har fogats en rapport
– Länsstyrelserna och mellankommunal samordning inom
PBL-området.  Rapporten  är  en  redovisning  av  en
uppföljning som  bostadsutskottet låtit genomföra av
länsstyrelsernas behandling  av planfrågor som berör
två  eller  flera kommuner. Denna  rapport  tar  upp
vissa frågor,  bl.a. om mellankommunal planering och
extern  handel,  som  även  aktualiserats  genom  de
motioner som behandlas i detta betänkande.
Utskottets överväganden


Kommunala planer

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsförslagen om
–  övergipande  krav   på  planering,  jämför
reservation 1 (kd, c, mp),
– barns inflytande, jämför  reservationerna 2
(v, c, fp, mp) och
3 (kd),
– regionala frågor, jämför reservationerna 4 (kd, c, fp)
och 5 (v),
– Agenda 21 och Habitatagendan,
–   planering  för  en  tyst  miljö,   jämför
reservationerna 6 (kd) och 7
(c, mp),
– brottsförebyggande  planering,  jämför  reservation  8
(kd, c),
–  planering  vid  översvämningsrisk,  jämför
reservation 9 (kd, c, fp,
mp),
– handelsändamålet i detaljplan, jämför  reservation  10
(m, fp, -),
–  externa köpcentrum,  jämför reservation 11
(m, fp, -), 12 (kd, c),
13 (v) och 14 (mp),
–      miljökonsekvensbeskrivningar       vid
vägplanering,
– kommunala servicezoner, jämför reservation 15 (m, -),
–   den   statliga  kontrollen  av  kommunala
planer, jämför reservation
16 (m, -).
Övergripande krav på planering

Inledningsvis  tar  utskottet upp tre motionsförslag
som avser mer övergripande  krav  som  bör ställas i
samhällsplaneringen och på kommunala planer.

I Centerpartiets partimotion 2001/02:A212  yrkande
13 föreslås att regeringen bör ta initiativ till att
samhällsplaneringen     utformas     utifrån     ett
jämställdhetsperspektiv.  Motionärerna  anför  bl.a.
att  byggnader och utemiljöer bör utformas med denna
utgångspunkt.
Vikten  av  att  i  samhällsplaneringen väga in de
äldres och funktionshindrades perspektiv framhålls i
motion 2001/02:Bo244 (kd)  yrkande  17. Motionärerna
anser att tillgänglighetsaspekten är  särskilt  värd
att uppmärksammas i planeringen.
Åkermarkens    betydelse   i   samhällsplaneringen
framhålls i motion 2001/02:
MJ341 (c) yrkande  8.  Motionären  anser  att  denna
fråga  på  ett  tydligare  sätt  bör beaktas i bl.a.
kommunernas översiktsplanering.
De       övergripande      utgångspunkter      för
samhällsplaneringen  som  lyfts  fram  i de aktuella
motionerna torde delas av så gott som alla.  Det får
således anses vara av stor vikt att frågor om  bl.a.
jämställdhet,  tillgänglighet  och  de  äldres behov
beaktas vid utformningen av kommunala planer. Det är
också  angeläget  att  beakta de särskilda krav  som
gäller  för vissa typer av  markområden,  bl.a.  för
åkermark.  Utskottet  har uppfattningen att gällande
lagstiftning ger uttryck  för  dessa utgångspunkter.
Här kan exempelvis erinras om att det i
1  kap. 1 § PBL sägs att lagens bestämmelser  syftar
till  att  med  beaktande av den enskilda människans
frihet främja en  samhällsutveckling med jämlika och
goda   sociala  levnadsförhållanden   och   en   god
långsiktigt  hållbar  livsmiljö  för  människorna  i
dagens  samhälle  och  för  kommande generationer. I
miljöbalken (3 kap. 4 §) finns  bestämmelser  om att
brukningsvärd  jordbruksmark får  tas i anspråk  för
bebyggelse eller  anläggningar  endast om det behövs
för att tillgodose väsentliga samhällsintressen  och
detta  behov  inte  kan  tillgodoses genom att annan
mark tas i anspråk.
Utskottet är således av  den  uppfattningen  att
regelverket är så utformat att det ger kommunerna de
verktyg    som    krävs   för   att   bedriva   sitt
planeringsarbete med  bl.a.  de  utgångspunkter  som
motionärerna   förordar.   Ett   allmänt  formulerat
tillkännagivande  om  vikten  av  att  beakta  dessa
utgångspunkter skulle därmed inte tjäna något reellt
syfte.  Motionerna  2001/02:A212  (c)   yrkande  13,
2001/02:Bo244 (kd) yrkande 17 och 2001/02:MJ341  (c)
yrkande 8 avstyrks av detta skäl.

Barns inflytande


Tre  motioner  tar  upp  frågor  om  vikten av att i
samhällsplaneringen väga in barnens perspektiv.

I motion Bo244 (kd) yrkande 16 framhålls  särskilt
att  den  fysiska  planeringen skall ske med barnen,
inte för barnen. Barnens inflytande vid planering av
boendemiljöer framhålls  även i motion 2001/02:Bo256
(v) yrkande 1. Motionärerna anser att regeringen bör
lämna förslag till nationella  riktlinjer  för barns
deltagande  och  rättigheter i samhällsbyggandet.  I
Centerpartiets partimotion  2001/02:K284  yrkande 15
anförs  att barn och ungdomar bör ges möjlighet  att
påverka samhällsplaneringen i större utsträckning än
i dag.
Inte heller  i  fråga om vikten av att väga in ett
barnperspektiv i planeringsarbetet  torde det finnas
några egentliga delade meningar. Barnens behov skall
enligt  byggnadslagstiftningen  särskilt  beaktas  i
olika avseenden.
När   motsvarande   motionsyrkanden    om    barns
inflytande   i  samhällsplaneringen  behandlats  vid
tidigare  tillfällen  har  utskottet  hänvisat  till
olika initiativ  som  tagits  från statsmakterna med
den  inriktning  som  förordas  i  motionerna.   Ett
exempel   på  detta  är  ett  regeringsuppdrag  till
Boverket att  tillsammans med bl.a. Barnombudsmannen
och Svenska Kommunförbundet utveckla metoder för hur
barns och ungdomars  inflytande skall förverkligas i
kommuner  i  frågor som  rör  samhällsplanering  och
liknande frågor.  Uppdraget redovisades i april 2000
under  titeln Unga  är  också  medborgare – om barns
och  ungdomars inflytande i planeringen.  De  frågor
som   tas    upp    i    rapporten    bereds    inom
Regeringskansliet. Rapporten uppmärksammades också i
Kommundemokratikommitténs betänkande Att vara med på
riktigt  (SOU  2001:48)  i  avsnittet  om  barns och
ungdomars  rätt  till  inflytande. Kommittén betonar
bl.a.  skolans  betydelse   som  en  arena  för  att
upprätta   en   dialog   mellan  barn/ungdomar   och
kommunala beslutsfattare.
Kommundemokratikommitténs  betänkande  är  ett  av
underlagen  för  den  proposition om demokratifrågor
(prop. 2001/02:80) som  regeringen  avgav tidigare i
år och som för närvarande bereds inom riksdagen. Ett
av  förslagen  i  propositionen gäller en  möjlighet
till medborgerlig förslagsrätt  i kommunfullmäktige.
Även barn och ungdomar föreslås få denna rätt.
I  sammanhanget  kan även nämnas  det  arbete  som
bedrivs  av Barnsäkerhetsdelegationen.  Delegationen
har till uppgift  att se över frågor om säkerhet och
förebyggande av skador  i barns och ungdomars miljö.
Delegationen  skall  enligt   sina   direktiv  (dir.
2001:79)  bl.a.  finna  former  för  hur  barn   och
ungdomar  kan  involveras  i det lokala förebyggande
arbetet i syfte att ta till vara deras synpunkter på
hur detta arbete skall bedrivas.
Det bör också framhållas att  många kommuner redan
i dag bedriver ett aktivt utvecklingsarbete  för att
bättre  kunna  beakta  barnfrågorna  i  den  fysiska
planeringen. En del i ett sådant arbete kan vara att
alltid  genomföra  en barnkonsekvensanalys i samband
med   planarbetet   och    redovisa   resultatet   i
planbeskrivningarna.  Utskottet   har   erfarit  att
exempelvis    Växjö   kommun   arbetar   med   denna
utgångspunkt. Kommunen  har  också ambitionen att på
olika sätt involvera och engagera  barn och ungdomar
i  planeringsarbetet. Utskottet förutsätter  att  de
exempel  och  råd som Boverket redovisat i bl.a. den
ovan omnämnda rapporten – Unga är också medborgare –
skall kunna bidra till kommunernas utvecklingsarbete
på  området. Det  får  vidare  förutsättas  att  den
pågående beredningen inom Regeringskansliet av vissa
förslag   i   den   aktuella  rapporten  kommer  att
redovisas  i  lämpligt   sammanhang,   exempelvis  i
samband med den aviserade översynen av PBL.
Med  hänvisning  till det anförda anser  utskottet
att  ett tillkännagivande  med  den  inriktning  som
föreslås  i  de  aktuella  motionerna inte kan anses
vara  erforderligt.  Motionerna  2001/02:Bo244  (kd)
yrkande  16,  2001/02:Bo256   (v)   yrkande   1  och
2001/02:K284 (c) yrkande 15 avstyrks således.

Regionala frågor


Utskottet     behandlar     under    denna    rubrik
motionsförslag om dels ett nytt  planinstrument  för
regional   planering,   dels  en  utredning  om  hur
nuvarande   lagstiftning   kan    tillgodose   olika
regionala behov.

Förslaget  om  en utredning om ett  planinstrument
för regional samhällsplanering  läggs  fram i motion
2001/02:Bo297  (v).  Motionärerna föreslår  att  det
utvecklas ett planinstrument  för infrastruktur- och
bebyggelseplanering på regional  nivå  som möjliggör
för flera samhällsorgan att analysera, samordna  och
utveckla   övergripande   strategier.   Ett   sådant
instrument  anses kunna ge goda förutsättningar  för
bl.a. ett samordnat bostadsbyggande och hantering av
olika mellankommunala intressekonflikter.
I motion 2001/02:Bo244  (kd)  yrkande  10 föreslås
att  regeringen  utreder  hur  lagstiftningen  kring
samhällsplaneringen  i  större utsträckning  kan  ta
hänsyn  till  regionala skillnader  och  behov.  Som
bakgrund till detta  förslag  beskriver motionärerna
de skilda förutsättningar för bl.a.  bostadsbyggande
som råder i olika delar av landet.
Bostadsutskottet vill inledningsvis  erinra om att
PBL  innehåller bestämmelser som ger förutsättningar
för  såväl   en  regionplanering  (7  kap.)  som  en
regionalt och  lokalt  anpassad  kravnivå  på  bl.a.
bebyggelsens    utformning.   Det   kan   emellertid
konstateras att det  instrument som PBL erbjuder för
regional planering inte har kommit att utnyttjats på
det sätt som var avsikten  vid lagens införande. Det
har vidare i olika sammanhang hävdats att kommunerna
endast i begränsad utsträckning  kommit att utnyttja
den möjlighet till flexibilitet och lokal anpassning
som   PBL  erbjuder.  Utskottet  vill  därför   inte
utesluta  att det finns skäl att se över PBL i dessa
avseenden.
Bostadsutskottet  har,  som  framgått  ovan, låtit
genomföra  en  uppföljning  av frågor med anknytning
till    mellankommunal   och   regional    planering
(Länsstyrelserna  och mellankommunal samordning inom
PBL-området). I rapporten,  som  är fogad som bilaga
till betänkandet, tas flera frågor  upp som anknyter
till  vad som behandlas i motion 2001/02:Bo297  (v).
En  kortfattad  redogörelse  lämnas  för  bl.a.  hur
frågor   om   regional   planering  aktualiserats  i
utredningar och försöksverksamheter under de senaste
åren. Rapporten utmynnar i  ett antal sammanfattande
slutsatser    om    förutsättningarna     för    den
mellankommunala och regionala planeringen.
De frågor som motionärerna tar upp har också  till
viss   del   behandlats   i   utskottets  betänkande
2001/02:BoU6,   där   utskottet  på   förslag   från
Riksdagens revisorer förordade  att  en bred översyn
av PBL kommer till stånd. Bland de frågor som enligt
utskottet  borde  ingå  i översynen framhölls  bl.a.
möjligheterna till flexibilitet i dagens regelsystem
och  frågor  om  det mellankommunala  och  regionala
perspektivet  i  planeringen.   I  betänkandet,  som
riksdagen  ställt sig bakom, anförde  utskottet  att
den  förordade  översynen  i  övrigt  bör  inbegripa
uppgiften   att   sammanställa  och  strukturera  de
överväganden  och  förslag   om   PBL  som  tidigare
framförts i flera utredningar och där  den fortsatta
beredningen   ännu   inte   lett   fram   till   ett
ställningstagande.  Vidare framhöll utskottet att de
iakttagelser om reformbehovet  som  Boverket gjort i
sin  egenskap av ansvarig myndighet för  uppföljning
och utvärdering  av  lagens  tillämpning  bör ingå i
underlaget för översynen.
Boverket   har   nyligen  till  Miljödepartementet
överlämnat en promemoria  med  en  redovisning av de
frågor  som enligt verket bör uppmärksammas  vid  en
översyn av  PBL. I denna promemoria anför verket att
PBL:s bestämmelser  om regionplan inte har visat sig
särskilt     tillämpliga     på     de     regionala
samhällsutvecklingsfrågor    som    kommunerna   och
regionerna/länen   står  inför.  En  anpassning   av
regelverket bör därför  enligt  verket övervägas, så
att  det  bättre  möter  dagens planeringssituation.
Verket  uppmärksammar  även   att  arbetet  med  den
svenska implementeringen av ESDP  (European  Spatial
Development   Perspective)  kan  kräva  att  metoder
utarbetas för en  regional  utvecklingsplanering.  I
promemorian  anför  verket  också  att  det  vid  en
översyn  av  PBL  bör  övervägas hur olika regioners
skilda    villkor   tillgodoses    i    plan-    och
byggprocessen.
Som   framgår    av    det    anförda   är   de
frågeställningar  som  tas  upp  i  de   aktuella
motionerna   redan   uppmärksammade  genom  bl.a.
riksdagens tillkännagivande  till  regeringen med
anledning    av    bostadsutskottets   betänkande
2001/02:BoU6  samt den  promemoria  som  Boverket
nyligen överlämnat  till  Regeringskansliet.  Det
kan  därför  inte  nu anses vara erforderligt med
ett  nytt  riksdagens  tillkännagivande  i  dessa
frågor.   Motionerna   2001/02:Bo297   (v)   samt
2001/02:Bo244  (kd)  yrkande 10 avstyrks av detta
skäl.

Agenda 21 och Habitatagendan


I  två  motioner  tas  frågor   om   Agenda  21  och
Habitatagendan     upp.    Agenda    21    är    det
handlingsprogram för  hållbar  utveckling som antogs
vid FN:s konferens om miljö och  utveckling i Rio de
Janeiro  år  1992.  Habitat  är namnet  på  två  FN-
konferenser som genomförts kring boende, bebyggelse-
och stadsplaneringsfrågor. Den  första  ägde  rum  i
Vancouver  år  1976  medan  den  andra  konferensen,
Habitat II, hölls i Istanbul år 1996.

I motion 2001/02:Bo244 (kd) yrkande 9  förespråkas
att  regeringen  tillsätter  en utredning om  vilket
genomslag  som Agenda 21 och Habitatagendan  fått  i
kommunernas   översiktsplaner.  Enligt  motionärerna
finns det tecken på att arbetet i alla kommuner inte
är helt tillfredsställande. I motion 2001/02:
Bo310    (s)    föreslås    riksdagen    göra    ett
tillkännagivande  med  innebörden att det bör satsas
på   forskning   inriktad   på   en   helhetssyn   i
samhällsbyggandet och att kommunerna  bör stimuleras
att   integrera  det  lokala  Agenda  21-arbetet   i
samhällsplaneringen.
Bostadsutskottet  instämmer i motionärernas syn på
vikten av det arbete  som  bedrivs  med utgångspunkt
från Agenda 21 och Habitatagendan. Som  motionärerna
anför är det också av stor vikt att det synsätt  som
agendorna   ger   uttryck   för   integreras  i  och
genomsyrar  det  lokala  planeringsarbetet  och  att
forskning  och  metodutveckling   på   området   ges
tillräckligt stöd.
Det  kan  konstateras  att  såväl  Agenda  21  som
Habitatagendan resulterat i ett omfattande arbete på
såväl   internationell   som   nationell  nivå.  För
Sveriges del har Nationalkommittén för Agenda 21 och
Habitat  bildats  för  att  samordna   det   svenska
arbetet. I uppdraget ingår att bistå regeringen  med
underlag     till    FN:s    uppföljningsmöten    om
Habitatagendan och Agenda 21. Kommittén har hittills
klarat av en av  dessa  uppgifter,  i  form  av  den
svenska  nationalrapport  som  lades  fram  vid FN:s
uppföljningskonferens  om  Habitat  i juni 2001.  En
motsvarande  nationalrapport  förbereds   nu   inför
världstoppmötet  i  Johannesburg i augusti–september
2002. Rapporten skall  ge en bred beskrivning av det
svenska   arbetet  kring  hållbar   utveckling   och
redovisa vilka  de  stora  utmaningarna är inför det
fortsatta arbetet. Senast den  31 januari 2003 skall
sedan  kommittén lägga fram sitt  slutbetänkande.  I
detta skall  det  lokala  och  nationella  arbetet i
Sverige    under    de    år    som    gått    sedan
världskonferenserna  i  Rio  de  Janeiro  respektive
Istanbul  gås  igenom.  Dessutom skall förslag  till
utgångspunkter för det framtida  arbetet  på området
presenteras.
Kommittén  skall  också samordna och utveckla  det
lokala arbetet med Agenda 21 och Habitatagendan, som
rör    hållbar    utveckling     av    städer    och
bebyggelsemiljöer.    I   både   Agenda   21-    och
Habitatarbetet   har   kommunerna   en   nyckelroll,
eftersom det är på den lokala  nivån  som  mycket av
det  praktiska  arbetet måste ske. Det är också  där
man kan utgå från  de  problem  och  möjligheter som
finns   i  det  egna  närområdet  och  nå  en   bred
delaktighet bland många olika samhällsgrupper.
Utskottet  kan  inte här närmare gå in på allt det
arbete som på lokal  nivå  bedrivits  inom ramen för
Agenda  21  och  Habitatagendan.  Det  är utskottets
allmänna   intryck   att   arbetet  fått  ett  brett
genomslag i det kommunala och övriga lokala arbetet.
Det bör emellertid betonas att  det  fortfarande  är
frågan   om   ett  arbete  som  befinner  sig  i  en
utvecklingsfas. Det ligger därför i sakens natur att
vissa kommuner  nått längre i arbetet än andra. Stor
betydelse har därför  en kunskapsspridning i form av
råd och goda exempel.
Det  kan  vidare konstateras  att  ett  omfattande
utbildnings-  och  forskningsarbete  bedrivs med den
inriktning  som  agendorna  ger  uttryck  för.   Ett
flertal   universitet   och   högskolor   har  såväl
utbildningar   som   forskningsprogram   med   denna
inriktning.  Bland  de forskningsfinansiärer som ger
stöd för forskningen  på området kan nämnas Formas –
Forskningsrådet  för  miljö,  areella  näringar  och
samhällsbyggande.
Vad gäller förslaget  i  motion 2001/02:Bo244 (kd)
om en kartläggning av genomslaget  av  Agenda 21 och
Habitatagendan i kommunernas planering kan utskottet
konstatera   att  en  analys  med  denna  inriktning
genomförts   för   Nationalkommitténs   räkning.   I
rapporten – Svenska  kommuners arbete med Agenda 21,
Umeå  universitet  – som  nyligen  överlämnats  till
kommittén, konstateras  att  de svenska kommunerna i
en    internationell    jämförelse   varit    mycket
framgångsrika i sitt lokala  arbete  med  Agenda 21.
Det framgår emellertid också att engagemanget  i det
lokala  arbetet  i  vissa avseenden tycks ha minskat
något  under  de  senaste  åren.  Även  i  fråga  om
integreringen mellan den lokala Agenda 21-planen och
översiktsplanen  anses  det  finnas  tecken  på  ett
minskat samband. Enligt utskottets mening bör det nu
i  första  hand  ankomma  på  Nationalkommittén  att
analysera rapporten.  Det får anses ligga inom ramen
för kommitténs direktiv att därefter ta de initiativ
som kan anses vara befogade  och  vid behov särskilt
uppmärksamma regeringen på frågan.
Bostadsutskottet kan sammanfattningsvis konstatera
att insatser med den inriktning som  förordas  i  de
aktuella  motionerna redan pågår dels inom ramen för
det uppdrag  som Nationalkommittén för Agenda 21 och
Habitat har, dels genom den forskning och utbildning
som bedrivs på  området. Utskottet förutsätter också
att regeringen aktivt följer utvecklingen på området
även  utan  en  särskild   begäran   om  detta  från
riksdagen. Motionerna 2001/02:Bo244 (kd)  yrkande  9
och 2001/02:Bo310 (s) avstyrks av detta skäl.

Planering för en tyst miljö


I   tre   motioner   framförs   förslag  beträffande
planering   för   tysta   miljöer   och   anknytande
frågeställningar.

Ett   flertal   aspekter  på  problemen  med  höga
ljudnivåer tas upp  i  motion  2001/02:Bo217 (mp). I
motionen föreslås att riksdagen  i tillkännagivanden
till regeringen framhåller behovet av miljöer som är
bullerfria   (yrkande   1),  ett  tystare   samhälle
(yrkande  2),  gränsvärden  för  bakgrundsbuller  på
arbetsplatser   och   i   samhället   (yrkande   3),
produktkrav  på  bullerbegränsande   utförande   vid
upphandling  (yrkande  4)  samt sänkta gränsvärden i
urbana utomhusmiljöer (yrkande 6).
I motion 2001/02:Bo244 (kd) yrkande 8 föreslås att
riksdagen i ett tillkännagivande  framhåller  vikten
av   att   kommunerna  kartlägger  ”tysta  zoner”  i
översiktsplanerna.  Enligt motionärerna bör det vara
lika självklart att inventera  ostörda  områden  som
natur-  och  kulturintressen och att markera dessa i
kommunens översiktsplan.
Enligt motion  So276 (c) yrkande 2 bör ett tillägg
göras i PBL med syfte att åstadkomma en placering av
bl.a.   bostäder,  skolor   och   sjukhus   så   att
bullerstörningar minimeras.
När  det   gäller  den  sistnämnda  motionen  vill
utskottet inledningsvis erinra om att PBL innehåller
ett  flertal  bestämmelser   med   bärighet  på  det
aktuella problemet med bullerstörningar.  Det gäller
exempelvis krav på översiktsplan och detaljplan samt
regler  om  lokalisering  av bebyggelse och krav  på
byggnaders  utformning.  Det  framgår  inte  av  den
aktuella  motionen  i  vilket   avseende  som  dessa
bestämmelser skulle behöva kompletteras.
Bostadsutskottet  har  vid ett flertal  tillfällen
givit  uttryck  för  åsikten   att   problemen   med
bullerstörningar  i  vår vardagsmiljö bör ägnas stor
uppmärksamhet.    Vid    behandlingen    av    vissa
motionsförslag      våren     1998      konstaterade
bostadsutskottet  att   tystnad   i  dagens  moderna
samhälle närmast får betraktas som  en  ”bristvara”.
Den fråga som i detta sammanhang främst diskuterades
var  problemen  med lågfrekvent buller, dvs.  buller
som har en så låg frekvens att det knappt är hörbart
eller   inte   alls   kan    uppfattas.   Utskottets
överväganden (bet. 1997/98:BoU4) ledde fram till ett
tillkännagivande till regeringen  om  behovet  av en
översyn  av  frågan.  Regeringen uppdrog därefter åt
Boverket  att  i  samråd  med  Naturvårdsverket  och
Socialstyrelsen   kartlägga   orsakerna   till   och
omfattningen av lågfrekvent buller  i  bostäder samt
lämna  förslag till ändamålsenliga åtgärder.  Enligt
vad  utskottet   erfarit   kommer   slutsatserna  av
myndigheternas   arbete   att   redovisas   i    den
proposition  om inomhusmiljö (prop. 2001/02:128) som
regeringen senare  i  dag  avser  att överlämna till
riksdagen.
Bostadsutskottet kommer således senare  i  vår att
få anledning att återkomma till frågor om ljudmiljön
i   byggnader   i   samband   med   beredningen   av
propositionen.          Utskottets          tidigare
ställningstaganden  om behovet av bullerfria miljöer
har emellertid också syftat på utomhusmiljön såväl i
tätorter som i kringliggande  grönområden.  Den  syn
som  motionerna  ger  uttryck  för  när  det  gäller
behovet   av   fortsatta  insatser  för  en  tystare
utomhusmiljö delas  av  utskottet. Det bör samtidigt
erinras om de åtgärder som  redan  är vidtagna eller
beslutade. När det gäller bullerfrågornas  hantering
i   bl.a.  översiktsplaneringen  har  Boverket  gett
vägledning  och  råd  i  skrifterna ”Planera för god
ljudmiljö”  och  ”Boken  om  översiktsplanering  del
III”.  I  den  sistnämnda  skriften   ges   råd  för
kommunernas översiktsplanering bl.a. med avseende på
utpekande av bullerfria områden.
I  sammanhanget  bör  det  också  erinras  om  att
riksdagen  hösten  2001 fattade beslut om delmål och
åtgärdsstrategier  för  att  genomföra  de  tidigare
beslutade  miljökvalitetsmålen  (prop.  2000/01:130,
2001/02:MJU3,  BoU3y). Under miljökvalitetsmålet för
God bebyggd miljö  fastställdes ett delmål om buller
som innebär att antalet  människor  som  utsätts för
trafikbullerstörningar överstigande vissa riktvärden
skall ha minskat med 5 % till år 2010 jämfört med år
1998.  Vid riksdagsbehandlingen framhölls emellertid
att det  krävs handlingsprogram även för andra typer
av  buller  än  trafikbuller.  Regeringen  aviserade
också i den aktuella propositionen sin avsikt att ge
Naturvårdsverket   i  uppdrag  att  tillsammans  med
övriga  berörda  myndigheter   utarbeta  ett  sådant
handlingsprogram.    I    propositionen     framhöll
regeringen vidare att tätortsnära bullerfria områden
är  värdefulla  och därför bör tas till vara. De  är
emellertid dåligt  kartlagda,  varför ett arbete för
att  identifiera  och  kartlägga dessa  områden  bör
inledas.  Naturvårdsverket   har   i  sin  roll  som
samordnande myndighet för bullerfrågor  ett särskilt
ansvar  för  att  se över de definierade riktvärdena
och om det behövs föreslå ytterligare riktvärden för
buller i andra miljöer  än  de som finns uttryckta i
dagens   fastlagda  riktvärden.   Av   propositionen
framgår att regeringen avser att ge Naturvårdsverket
ett tydligt  samordnings- och uppföljningsansvar för
arbetet med att nå bullermålet.
Mot bakgrund  av  hittills genomförda insatser och
det   pågående   arbetet   finner   utskottet   inte
tillräckliga   skäl    för    att    nu   göra   ett
tillkännagivande i de frågor som har aktualiserats i
motionerna.  Utskottet avstyrker således  motionerna
2001/02:Bo217    (mp)    yrkandena    1–4   och   6,
2001/02:Bo244 (kd) yrkande 8 samt 2001/02:So276  (c)
yrkande 2.

Brottsförebyggande planering


Behovet    av    brottsförebyggande    åtgärder    i
samhällsplaneringen    tas    upp    i   ett   antal
motionsyrkanden.  I  motionerna  hänvisas   till  de
problem  med  otrygghet och tilltagande brottslighet
som är särskilt stora i vissa utsatta bostadsområden
men som också anses öka i samhället i övrigt.

I motion 2001/02:Bo243 (kd) yrkande 3 föreslås att
PBL ses över i syfte att underlätta införandet av en
brottsförebyggande      policy     i     kommunernas
översiktsplaner. Vidare föreslås  i  yrkande  4  att
Boverket  skall  ges  i  uppdrag  att för kommunerna
utarbeta  tydliga riktlinjer för bebyggelseinriktade
hinder mot  brott.  Motsvarande  förslag läggs också
fram i motionerna 2001/02:Ju389 (kd)  yrkande 6 samt
2001/02:So613 (kd) yrkande 15.
I   de   två  partimotionerna  från  Centerpartiet
2001/02:Bo325  yrkande  24 och 2001/02:Ju237 yrkande
19 föreslås riksdagen göra  ett tillkännagivande med
innebörden att brottsförebyggande aspekter måste tas
med vid all samhällsplanering. Kommunerna bör enligt
motionärerna i sin planeringsprocess systematiskt gå
igenom  alla  åtgärder  som  kan   leda   till  ökad
trygghet.
Bostadsutskottet har under flera år givit  uttryck
för  uppfattningen  att  brottsförebyggande åtgärder
bör   ges  hög  prioritet  såväl   i   den   fysiska
planeringen  som  genom  olika  åtgärder för att öka
delaktigheten  i  samhällsutformningen   och  minska
anonymiteten. I denna fråga råder alltså inga delade
meningar.  Utskottet  har  emellertid  också  kunnat
konstatera  att  ett  arbete  med den inriktning som
motionärerna efterfrågar redan pågår genom initiativ
från regeringen och olika berörda myndigheter.
När   motioner   motsvarande   de   nu    aktuella
behandlades   föregående   år   (bet.  2000/01:BoU9)
hänvisade  utskottet  bl.a.  till  en   rapport  som
Boverket  givit ut som stöd för kommunerna  i  deras
planeringsarbete  (Brott,  bebyggelse och planering)
samt ett pågående arbete med att ta fram en gemensam
Europastandard  för  förebyggande   av  brott  genom
stadsplanering och bebyggelseutformning (CEN TC325).
Utskottet   framhöll  också  att  Brottsförebyggande
rådet (BRÅ) av regeringen den 1 februari 2001 givits
i  uppdrag  att   i   samverkan   med  Boverket  och
Rikspolisstyrelsen     utveckla     arbetet      med
bebyggelseinriktade åtgärder som ökar tryggheten och
förebygger   brott.  Uppdraget  omfattar  att  bl.a.
inventera kunskapsläget  på området samt kartlägga i
vilken utsträckning bebyggelseinriktade åtgärder för
att  förebygga  brott och öka  tryggheten  vidtas  i
Sverige på nationell, regional och lokal nivå. I den
utsträckning  som   bedöms  lämplig  bör  respektive
myndighet    inom   sitt   ansvarsområde    utarbeta
handböcker eller  checklistor  som  riktar  sig till
relevanta     aktörer,     t.ex.    byggnadsföretag,
bostadsföretag,  lokala  beslutsfattare  och  lokala
brottsförebyggande råd. BRÅ  kommer  tillsammans med
de  samverkande  myndigheterna  att  redovisa   sitt
uppdrag till regeringen den 31 mars 2002.
Ett  regeringsuppdrag med i princip den inriktning
som föreslås i flera motioner gavs således redan för
ett år sedan. Det förefaller mot denna bakgrund inte
rimligt  att nu, kort innan uppdraget avrapporteras,
göra ett tillkännagivande  med  en  begäran om en ny
utredning.  Det får förutsättas att myndigheterna  i
sin rapport till  regeringen redovisar sin bedömning
av vilka ytterligare åtgärder som kan behöva vidtas.
I den mån det anses  att  PBL:s  regelsystem behöver
förtydligas  i  det  aktuella  avseendet  finns  det
givetvis  möjlighet  att ta upp denna  fråga  i  den
översyn av PBL som kommer att inledas inom kort.
Bostadsutskottet vill  i sammanhanget framhålla
att    ett    arbete   med   att   utveckla    en
brottsförebyggande    bebyggelseplanering   också
pågår  lokalt  inom  flera   organisationer   och
myndigheter.  Exempelvis kan nämnas ett initiativ
från   polismyndigheten    i    Stockholms    län
tillsammans med arkitekturhögskolorna vid KTH och
Chalmers  samt  HSB  Bostad  AB  att  utveckla en
handledning  för  brottsförebyggande  åtgärder  i
bostadsområden (Bo Tryggt 01). Handledningen, som
både     tar    upp    frågor    om    planering,
byggnadsutformning  och  förvaltning, har nyligen
färdigställts   men   har   redan   kommit   till
användning för att utforma åtgärdsprogram  i  ett
brottsbelastat bostadsområde.
Som  framgår  av  framställningen  ovan  har redan
flera  åtgärder initierats i syfte att med hjälp  av
plan- och  bygginsatser  motverka  brott.  Utskottet
vill   inte   föregripa  kommande  överväganden  med
anledning  av det  pågående  arbetet  och  avstyrker
därför motionerna 2001/02:Bo243 (kd) yrkandena 3 och
4, 2001/02:Bo325  (c)  yrkande 24, 2001/02:Ju237 (c)
yrkande 19, 2001/02:
Ju389 (kd) yrkande 6 samt 2001/02:So613 (kd) yrkande
15.

Planering vid översvämningsrisk


I två motioner tas de omfattande  översvämningar som
under de senaste två åren drabbat delar  av  Sverige
som  utgångspunkt  för förslag om åtgärder inom  den
fysiska planeringen.

Enligt motion 2001/02:Bo244  (kd)  yrkande  3  bör
regeringen  tillsätta  en  utredning med uppgift att
utreda  förutsättningarna  för  att  i  den  fysiska
planeringen        bättre        kunna       hantera
översvämningsfrågorna. Motionärerna  anser  att  det
ibland kan finnas ett glapp mellan bestämmelserna  i
PBL och det praktiska utfallet av planeringen.
I  motion  2001/02:Bo282  föreslås att riksdagen i
ett  tillkännagivande framhåller  nödvändigheten  av
att det  tas  hänsyn  till översvämningsrisken i all
fysisk  planering.  Motionärerna   understryker  att
hänsyn  måste  tas  till  kunskapen  om  flöden  och
vattenstånd  och att risken för översvämningar  inte
får underskattas.
Bostadsutskottet  instämmer  helt  i motionärernas
syn    på    behovet   av   att   ta   hänsyn   till
översvämningsrisken i den fysiska planeringen. Sedan
gammalt   har  kunskap   funnits   om   att   större
översvämningar  av vattendrag återkommer med en viss
regelbundenhet. Det  förefaller  emellertid  som  om
såväl  den  gamla etablerade kunskapen om risken för
översvämningar  som nyare rön ibland har glömts bort
vid  planeringen av  bebyggelse  i  anslutning  till
vattendrag.  Bebyggelse  tycks  ha  kommit  till  på
sådana platser som tidigare generationer bedömt vara
olämpliga.   De  senaste  årens  översvämningar  med
omfattande     skador      på      byggnader     och
infrastrukturanläggningar visar att kommunerna i sin
planering  bättre måste uppmärksamma  dessa  frågor.
Detta behov framstår givetvis som särskilt angeläget
med  tanke på  de  indikationer  som  finns  på  att
översvämningar  i  framtiden  kan komma att bli allt
vanligare. Det handlar emellertid  inte  bara om att
lokalisera nytillkommande bebyggelse med hänsyn till
översvämningsrisken.  En  beredskap  måste  givetvis
finnas  för  befintlig bebyggelse inom riskområdena.
Olika åtgärder  kan  behöva  vidtas  när  det gäller
regleringen   av   vattendragen  eller  genom  andra
fysiska åtgärder som  skydd  mot översvämningar. Det
är naturligtvis också nödvändigt  att en tillräcklig
beredskap  finns  inom  räddningstjänsten   för  att
åtgärder  snabbt skall kunna vidtas för att begränsa
skadorna när översvämningar väl inträffar.
Under senare  tid  har kunskapen om flödena i våra
vattendrag   i  hög  grad   utvecklats   genom   nya
hydrologiska prognosmodeller och genom en utveckling
av  nya  metoder   för  översvämningskartering.  Ett
exempel     på     detta     arbete      är      den
översvämningskartering längs de svenska vattendragen
som  SMHI  (Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut)  utför   på  uppdrag  av  Räddningsverket.
Översvämningskartorna  är  avsedda  för övergripande
planering  av  räddningstjänstens  arbete  samt  som
översiktligt   underlag  för  kommunens   planering.
Kartorna över vattendragen  visar  de områden som är
översvämningsutsatta  vid två höga flöden.  Det  ena
flödet är ett flöde med en teoretisk återkomsttid på
100 år. Sannolikhet är 63 % att det flödet inträffar
under  en 100-årsperiod.  Det  andra  flödet  –  ett
högsta  flöde   –   beräknas  genom  en  systematisk
kombination   av  alla  kritiska   faktorer   (regn,
snösmältning,      hög       markfuktighet       och
magasinsfyllning)  som  bidrar till ett flöde. Någon
återkomsttid kan inte anges för detta flöde, men det
är ett mycket extremt flöde.
Det  är enligt utskottets  mening  nödvändigt  att
kunskapen  om  extrema flöden, men givetvis också om
vanligare förekommande flödesnivåer, utnyttjas i all
kommunal  planering,  från  översiktsplanering  till
bygglovsbeslut.  Kravet  på  att  kommunerna  i  sin
översiktsplanering    skall   beakta   grundläggande
förutsättningar som kan  innebära  restriktioner och
begränsningar vad gäller användningen  av  mark- och
vattenområden poängterades senast av riksdagen genom
de ändringar i PBL som trädde i kraft år 1996. Genom
en ändring i 4 kap. 1 § tydliggjordes kravet  på att
beakta riskfaktorer som exempelvis översvämningar  i
planeringen.
Regeringen  gav  i oktober 2000 Boverket i uppdrag
att tillsammans med  Statens  räddningsverk och SMHI
undersöka    i   vilken   omfattning   risken    för
översvämningar      behandlas      i     kommunernas
översiktsplaner  och  om det planeringsunderlag  som
kommunerna  har  tillgång   till   är  tillräckligt.
Boverket  redovisade  i september 2001  uppdraget  i
rapporten Översvämningsfrågor  i  översiktsplanen. I
rapporten  redogörs  bl.a.  för  hur  19  undersökta
kommuner  hanterat  frågor om översvämningsrisken  i
sin planering. Flertalet kommuner bedöms inte ha ett
bra    planeringsunderlag     med     avseende    på
översvämningsrisken.  De  aktuella översiktsplanerna
var emellertid i alla fall  utom två upprättade före
år 1996. Inför nästa revidering  av  översiktsplanen
uttalar så gott som samtliga kommuner att man kommer
att  ta  hänsyn  till lagändringen år 1996  och  att
översvämningsriskerna kommer att beaktas.
I  sammanhanget  kan  det  också  erinras  om  att
Miljöbalkskommittén har fått i uppdrag av regeringen
att  gå  igenom  sådana   vattendomar   som  kan  ha
betydelse för riskerna med översvämningar. Kommittén
skall   bl.a.   bedöma   om   förutsättningarna  för
omprövning   är  tillräckliga  för   att   förbättra
möjligheterna   att  förebygga och begränsa riskerna
för översvämningar.
Bostadsutskottet förutsätter  att  bl.a.  Boverket
och  länsstyrelserna uppmärksamt följer utvecklingen
av kommunernas planering med avseende på hanteringen
av översvämningsrisken. Det får även förutsättas att
de  senaste   årens   översvämningar   riktat   stor
uppmärksamhet  på  problemet  i  de  närmast berörda
kommunerna.  Mot denna bakgrund anser utskottet  att
det i dagsläget inte finns tillräckliga skäl för ett
riksdagens  tillkännagivande   i   enlighet  med  de
aktuella motionerna 2001/02:Bo244 (kd) yrkande 3 och
2001/02:Bo282 (s).

Handelsändamålet i detaljplan


Enligt  5  kap.  7  § PBL får i detaljplan  meddelas
bestämmelser om byggnaders  användning.  Planen  får
inte  göras  mer detaljerad än vad som är nödvändigt
med hänsyn till  syftet  med  den.  Bestämmelser som
närmare  reglerar  möjligheterna att bedriva  handel
får meddelas endast  om  det finns skäl av betydande
vikt.

I sex motioner förs förslag  fram  med  innebörden
att möjligheten till precisering av handelsändamålet
i  detaljplan  skall tas bort. Det gäller motionerna
2001/02:Bo9  (fp)   yrkande  2,  2001/02:Bo207  (m),
2001/02:Bo213  (m)  yrkande   2,  2001/02:Bo216  (m)
yrkande 7, 2001/02:Bo234 (m) samt  2001/02:N267 (fp)
yrkande  22.  Motionärerna hänvisar bl.a.  till  att
denna reglering begränsar konkurrensen och motverkar
konsumenternas  intresse  av  lägre priser. I motion
2001/02:Bo213  (m) yrkande 1 föreslås  dessutom  att
riksdagen skall  göra ett tillkännagivande om vikten
av  goda  etableringsmöjligheter,   väl   fungerande
konkurrens    och   snabb   myndighetshantering   av
handelsetableringar.
Möjligheten    att    i    detaljplan    precisera
handelsändamålet   fanns    i   PBL:s   ursprungliga
utformning men var borttagen  under  perioden  den 1
april 1992– den 31 december 1996. Återinförandet  av
denna  möjlighet  skedde  efter ett tillkännagivande
från  riksdagen  hösten  1995  på  bostadsutskottets
förslag (bet. 1995/96:BoU1).  Utskottet hänvisade då
till  behovet av att ge plansystemet  en  utformning
som  kan   medverka   till  en  långsiktigt  hållbar
utveckling  av  våra  samhällen.  Enligt  utskottets
mening kvarstår detta behov  oförändrat.  Det  måste
därför finnas en möjlighet till reglering utifrån en
verksamhets  miljö-  och  områdespåverkan.  Det  bör
emellertid påpekas att även intresset av en effektiv
konkurrens    inom    handeln    skall   beaktas   i
sammanhanget.
Utskottet står fast vid sin tidigare bedömning och
avstyrker således de aktuella motionsyrkandena.

Externa köpcentrum


I motion 2001/02:Bo300 (mp) tas ett  flertal  frågor
upp   om   utbyggnaden  av  externa  köpcentrum  och
stormarknader.      Motionärerna      anser      att
utbyggnadstakten  ger  anledning  till  oro  och att
utvecklingen  är  negativ  sett ur flera synvinklar.
Det gäller bl.a. miljökonsekvenserna och att handeln
i andra delar av kommunen kan  utarmas.  I  motionen
föreslås   att   grannkommuner   ges   vetorätt  vid
etablering av externa köpcentrum (yrkande 1) och att
ett    moratorium    tills    vidare    införs   för
nyetableringar    (yrkande   2).   Vidare   föreslås
riksdagen göra ett  tillkännagivande  om  behovet av
dels  en  tydlig  policy vad gäller utvecklingen  av
externa köpcentrum  (yrkande  3),  dels en förstärkt
lagstiftning  för  att  skydda  samhälleliga  värden
(yrkande    4).    Slutligen    föreslås   riksdagen
understryka  att  konsekvensanalyser   bör   omfatta
social,  ekonomisk och miljömässig påverkan (yrkande
5).

I motion 2001/02:Bo244 (kd) yrkande 4 föreslås att
riksdagen  gör  ett  tillkännagivande  om  vikten av
konsekvensbeskrivningar    och   handelspolicy   vid
etablering av extern handel. Motionärerna framhåller
bl.a. länsstyrelsernas ansvar  för  frågor som berör
flera  kommuner.  Vidare  sägs  att  kommunerna  bör
utarbeta   en   handelspolicy   som  kan  antas   av
kommunfullmäktige en gång per mandatperiod.
I  den  uppföljning  som  bostadsutskottet   låtit
genomföra  och som finns fogad till detta betänkande
(Länsstyrelserna  och mellankommunal samordning inom
PBL-området) konstateras  att  den  fråga  som  är i
särklass  vanligast  bland dem som anses kunna skapa
mellankommunala samordningsproblem  är etablering av
extern   handel,   företrädesvis   med   inslag   av
livsmedelshandel.   Det  finns  i  dag  ett  flertal
exempel  på planerade  utbyggnader  där  de  berörda
kommunerna  har  olika uppfattning om konsekvenserna
av handelsetableringen. Som motionärerna konstaterar
har   tillkomsten   av   externa   köpcentrum   ofta
ifrågasatts    också   från    rent    inomkommunala
utgångspunkter.  Det kan då handla om risken för att
sådana etableringar utarmar det kommersiella utbudet
i   centralortens  centrum   eller   i   förorternas
bostadsområden. En fråga som ofta lyfts fram i detta
sammanhang är risken för att de grupper som inte har
tillgång  till  bil  skall  bli  lidande av handelns
omstrukturering.
Bostadsutskottet  har vid sin tidigare  behandling
av motionsyrkanden med innebörden att utbyggnaden av
externa köpcentrum på något sätt skall hindras eller
försvåras erinrat om  de  möjligheter som kommunerna
redan  i  dag har att styra utvecklingen.  Utskottet
har också erinrat om länsstyrelsens ansvar för bl.a.
samordningen av frågor som berör flera kommuner. Det
kan vidare konstateras att PBL:s regelsystem ställer
krav på att  de  olika  intressen  som  kan göra sig
gällande  blir väl belysta i samband med planeringen
för exempelvis  ett  nytt  externt  köpcentrum.  Det
gäller   bl.a.  olika  konsumentintressen,  handelns
konkurrensintresse    och    hänsynen   till   olika
miljöaspekter.  Samtidigt  kan det  konstateras  att
värderingen   av   de   olika,  ibland   motstående,
intressena  i  hög grad kan  skilja  sig  mellan  de
berörda  parterna.  Den  snabba  omstrukturering  av
handeln som  under  de senaste åren skett i delar av
landet kan ha inneburit  att  vissa  intressen  inte
beaktats  i  tillräckligt  hög  grad.  Det finns mot
denna bakgrund anledning att närmare analysera denna
utveckling och om den kan anses svara mot  bl.a.  de
allmänna    intressen    som   skall   beaktas   vid
planläggning och vid lokalisering av bebyggelse.
Som  framgått  ovan  har  riksdagen   nyligen   på
bostadsutskottets    förslag   (bet.   2001/02:BoU6)
förordat  att en bred översyn  av  PBL  kommer  till
stånd. Regeringen  hade  emellertid redan före detta
ställningstagande aviserat  sin  avsikt  att se över
lagen i relation till vissa frågor om en långsiktigt
hållbar samhällsutveckling.
I  propositionen  Sveriges  klimatstrategi  (prop.
2001/02:55) anförde regeringen följande:
Omställningen   till   ett  ekologiskt   hållbart
samhälle kräver att samhällsplaneringen  har  som
övergripande  mål att människor skall ha tillgång
till bostäder,  arbetsplatser, service och kultur
i sin närhet för att på så sätt minska behovet av
dagliga transporter.  Analyser  av  den nuvarande
situationen   visar  att  etablering  av  externa
köpcentra innebär  längre  persontransporter  och
att   antalet  mindre  butiker  har  sjunkit  med
försämrad  tillgänglighet för vissa icke bilburna
grupper såsom  äldre.  Inför beslut om etablering
är  det  därför viktigt att  planeringsunderlaget
tydligt  redovisar   väntade  effekter  bl.a.  på
trafikarbete, luftföroreningar,  bullerstörningar
och intrång i natur- och kulturlandskap.  Det  är
också    angeläget    att    möjligheterna   till
kollektivtrafikförsörjning  samt   effekterna  på
konkurrens, serviceutbud och tätortcentra  både i
ett  lokalt  och i ett mellankommunalt perspektiv
utreds och redovisas.  En  etablering  av externa
köpcentra  kan också ge positiva effekter,  bl.a.
ett  ökat utbud  och  lägre  priser.  Frågan  har
vidare utvecklats i Konkurrensverkets rapport Kan
kommunerna pressa priserna? (2001:4).
Regeringen  avser  i den aviserade översynen av
plan-  och  bygglagen  i  relation  till  hållbar
utveckling inbegripa frågan  om externa köpcentra
för dagligvaruhandel.

I riksdagens tillkännagivande om  behovet av en bred
översyn  av PBL framhölls att utredningsarbetet  bör
ske etappvis och att regeringen bör vara oförhindrad
att påbörja arbetet i de frågor där en översyn redan
aviserats.  En  översyn i de frågor som föranlett de
aktuella motionerna kommer således att kunna inledas
inom  kort.  Bostadsutskottet  vill  inte  föregripa
detta  utredningsarbete   genom   att   föreslå  ett
tillkännagivande  i frågan. Motionerna 2001/02:Bo244
(kd) yrkande 4 och  2001/02:Bo300  (mp)  avstyrks av
detta skäl.


Miljökonsekvensbeskrivningar vid vägplanering


I  Centerpartiets partimotion 2001/02:So501  yrkande
12  föreslås  ett  tillkännagivande  om  behovet  av
miljökonsekvensbeskrivningar.  Motionärerna  tar upp
de  problem  med  miljöpåverkan  som  kan uppstå vid
utbyggnad   av   större   vägar  i  och  kring  våra
storstäder.  Dessa  projekt  måste  enligt  motionen
föregås av noggranna miljökonsekvensbeskrivningar.

Vid  planering  och byggande av  vägar  kan  flera
lagar komma att tillämpas, bl.a. PBL och väglagen. I
PBL finns krav på att  en miljökonsekvensbeskrivning
skall  upprättas  till  detaljplan   som  medger  en
användning av mark som innebär en betydande påverkan
på miljön, hälsan eller hushållningen  med  mark och
vatten  och  andra  resurser (5 kap. 18 §). Väglagen
(1971:948)      innehåller      bestämmelser      om
miljökonsekvensbeskrivningar     i    samband    med
vägutredning  (14 b §) och i arbetsplan  (15  §).  I
väglagen  finns   även   en   hänvisning   till   de
övergripande  krav  på  miljökonsekvensbeskrivningar
som återfinns i 6 kap. MB.
Bostadsutskottet kan inte  finna  annat  än att de
krav  som  motionärerna  anser  bör  ställas  på att
miljökonsekvensbeskrivningar  upprättas  vid  större
vägprojekt  i  storstadsområden  också  kommer  till
uttryck     i     gällande    lagstiftning.    Något
tillkännagivande med  denna innebörd kan alltså inte
anses  vara  behövligt.  Motion   2001/02:So501  (c)
yrkande 12 avstyrks således.

Kommunala servicezoner


Motionerna  2001/02:Bo210 (m) och 2001/02:Bo216  (m)
yrkande  13  behandlar   frågor  om  servicezoner  i
kommunal  planering. I båda  motionerna  begärs  att
regeringen  skall låta utreda möjligheten att införa
servicezoner  med  innebörden  att  kommunerna skall
kunna peka ut vissa områden där de boende  inte  kan
förvänta  sig  full  kommunal  service.  Enligt  den
sistnämnda  motionen  bör frågan om det skall krävas
ändring  i kommunallagen  eller  andra  lagar  ägnas
särskild uppmärksamhet.

Motsvarande   förslag   har   vid  flera  tidigare
tillfällen     behandlats    och    avstyrkts     av
bostadsutskottet   (senast   i  bet.  2000/01:BoU9).
Utskottet    har    bl.a.    hänvisat    till    vad
konstitutionsutskottet anförde vid sin behandling av
en     liknande    motion    (bet.    1997/98:KU13).
Konstitutionsutskottet    konstaterade    att    den
information  om  servicenivåer som efterlystes i den
då aktuella motionen  i  de  allra  flesta  fall  är
tillgänglig  i kommunens olika plandokument, men att
det  torde  vara   mindre   vanligt  att  den  finns
sammanställd   i   ett   enda  dokument.   Utskottet
uttryckte vidare uppfattningen  att det är naturligt
att servicenivån varierar i olika  kommundelar.  Att
kommunen  deklarerat att man inte avser att bygga ut
servicen i  ett område är dock inte detsamma som att
kommunen därmed kan vägra att tillhandahålla en viss
service. För  att  en  kommun  mera  varaktigt skall
kunna   differentiera   servicen   inom  en  kommuns
geografiska        område        krävs        enligt
konstitutionsutskottet  att  likställighetsprincipen
enligt  kommunallagen frångås.  Motionen  avstyrktes
avslutningsvis     med     hänvisning    till    att
konstitutionsutskottet inte  var  berett  föreslå en
ändring av kommunallagen i detta avseende.
Bostadsutskottet  som  vid  tidigare beredning  av
frågan   ställt  sig  bakom  konstitutionsutskottets
bedömning  att den kommunala likställighetsprincipen
inte bör inskränkas  på  det  sätt  som motionärerna
föreslår   vidhåller   sin  uppfattning  i   frågan.
Utskottet avstyrker således motionerna 2001/02:Bo210
(m) och 2001/02:Bo216 (m) yrkande 13.

Den statliga kontrollen av kommunala planer


I  motion  2001/02:Bo216  (m)   yrkande  8  föreslås
begränsningar  av  länsstyrelsens  och   regeringens
möjlighet  att  upphäva  kommunal plan. Motionärerna
anser  att  länsstyrelse och  regering  endast  till
förmån för uttalade  riksintressen bör kunna upphäva
kommunala planer.

Motsvarande motionsförslag har de två senaste åren
avstyrkts   av   bostadsutskottet    med    följande
motivering:
För  att  möjliggöra  att de intressen som räknas
upp  i  12  kap.  1 §  (riksintressen,  bristande
kommunal   samordning,    överensstämmelse    med
miljökvalitetsnormer, hälso- och olycksfallsskydd
m.m.)  tillgodoses  även  i de fall då respektive
kommun åsidosätter dem är det  enligt  utskottets
mening nödvändigt att det finns en möjlighet  att
upphäva  av  kommuner  antagna detaljplaner eller
områdesbestämmelser.  Utskottet   anser  att  det
saknas tillräckliga skäl för att ställa sig bakom
förslag  som  syftar  till  att inskränka  (eller
utöka) denna möjlighet.

Utskottet har samma uppfattning nu och avstyrker den
aktuella motionen.

Vissa särskilda planeringsfrågor

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsförslagen om
– grönområden, jämför reservation  17 (kd, c,
mp),
– aktivitetsytor,
–   kulturhistoriskt   värdefull  bebyggelse,
jämför reservation 18 (c),
– yrkesmässig verksamhet i bostadsområden,
– hästgårdar,
– lokaler för religiösa ändamål.
Riksdagen bör med anledning  av  två motioner
(s)  som sin mening ge regeringen till  känna
vad utskottet  anfört  om  rätten att använda
offentlig  plats, jämför reservation  19  (m,
kd, -).

Grönområden


I Centerpartiets partimotion 2001/02:Bo325 framhålls
betydelsen av  grönområden och parker i stadsmiljön.
Riksdagen   föreslås    (yrkande    25)   göra   ett
tillkännagivande   om  förnyelse  av  bostadsmiljön.
Motionärerna förordar  bl.a. att det skall finnas en
möjlighet att ställa krav  på  kompensationsmark  då
parkmark tas i anspråk för andra ändamål. I motionen
föreslås  också  (yrkande  26)  att regeringen skall
lägga  fram ett förslag om en ny typ  av  skydd  för
mindre grönområden i stadsmiljö.

Bostadsutskottet har tidigare vid flera tillfällen
avstyrkt    liknande    motionsförslag   (senast   i
betänkande 2000/01:BoU9).  Utskottet har bl.a. pekat
på att de förändringar av PBL  som  trädde i kraft i
mitten   av   1990-talet   innebär   krav   på   att
bebyggelsemiljön   inom   områden  med  sammanhållen
bebyggelse skall utformas med hänsyn till behovet av
parker och andra grönområden.  Utskottet  har vidare
framhållit  att lagändringarna dessutom innebär  att
skyddsbestämmelser  kan  tas  in  i detaljplan eller
områdesbestämmelser för tomter och  allmänna platser
som  är  särskilt värdefulla från bl.a.  miljömässig
synpunkt (2  kap.  4  §,  5  kap.  7 och 16 §§ PBL).
Utskottet  har  också hänvisat till den  bestämmelse
som återfinns i 3  kap.  6 §  MB första stycket vari
anges att behovet av grönområden  i  tätorter  och i
närheten av tätorter skall beaktas särskilt.
Bostadsutskottet vidhåller sin tidigare redovisade
mening att regelverket i allt väsentligt är utformat
på  ett  sätt som gör det möjligt för kommunerna att
åstadkomma   det   som   motionärerna  eftersträvar.
Utskottet finner således inte  tillräckliga skäl för
att gå motionärerna till mötes. Motion 2001/02:Bo325
(c) yrkandena 25 och 26 avstyrks.

Aktivitetsytor


Motion  2001/02:Bo254 (s) hänvisar  till  riksdagens
beslut   med   anledning   av   en   idrottspolitisk
proposition  (prop. 1998/97:107). I detta sammanhang
underströk riksdag  och regering vikten av att det i
bostadsområden finns  tillgång till ytor för lek och
fysisk aktivitet. Motionärerna  menar att detta krav
inte blivit tillgodosett i flera  bostadsområden som
uppförts  under de senaste åren. Riksdagen  föreslås
mot   denna   bakgrund    uppmana   regeringen   att
kontinuerligt följa frågan.

Bostadsutskottet delar givetvis  motionärernas syn
på  vikten  av  tillgången  på friytor för  lek  och
motion i och i nära anslutning  till bostadsområden.
Enligt  utskottets mening ger flera  bestämmelser  i
PBL också uttryck för ett krav på att bostadsområden
planeras  med  denna utgångspunkt. Detta krav kommer
bl.a. till uttryck  i  2  kap. 4 §. När tomter tas i
anspråk för bostadsbebyggelse skall det också finnas
tillräckligt  stor friyta som  är  lämplig  för  lek
eller utevistelse  på  tomten  eller  i  närheten av
denna (3 kap. 15 §).
Utskottet  kan,  utan  att  ta  ställning till  de
exempel som motionärerna pekar på, inte utesluta att
vissa bostadsområden givits en utformning  som i det
aktuella    avseendet    kan   ifrågasättas.   PBL:s
regelsystem  utgår emellertid  från  förutsättningen
att det i första  hand  är  ett kommunalt ansvar att
under  planeringsprocessen  beakta   sina  invånares
intressen. Boverket har ett ansvar att  följa frågor
om  tillämpningen  av PBL:s regler och ge kommunerna
råd  om  bebyggelseplanering.  Vad  gäller  den  mer
allmänna frågan om förutsättningarna i samhället för
idrott och  fysiska  aktiviteter får det förutsättas
att  regeringen  kontinuerligt  följer  utvecklingen
även utan en särskild begäran från riksdagen.
Med   hänvisning  till   det   anförda   avstyrker
utskottet motion 2001/02:Bo254 (s).

Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse


Två  motioner   behandlar   frågor  om  skyddet  för
kulturhistoriskt värdefulla byggnadsmiljöer.

I Centerpartiets partimotion 2001/02:Bo325 yrkande
27 förordas att ett uppdrag ges  till regeringen att
ta  fram  ett  nationellt handlingsprogram  för  att
bevara  kulturmiljöer  och  byggnader.  Motionärerna
framhåller  att  det  på  många  håll i landet finns
mångfasetterade kulturmiljöer som behöver omvårdnad.
Enligt motion 2001/02:Bo288 (s)  bör  en utredning
tillsättas i syfte att stärka kommunernas  möjlighet
att   bevara   unika  byggnadsmiljöer.  Motionärerna
hävdar bl.a. att  kommunerna  undviker  att utnyttja
områdesbestämmelser  för  att  skydda  kulturmiljöer
eftersom  detta  kan  utlösa  ersättningskrav   från
fastighetsägarna.
Som  framgått  ovan  fastställde  riksdagen hösten
2001  ett  antal  delmål  och åtgärdsstrategier  med
utgångspunkt    från    de    tidigare     beslutade
miljökvalitetsmålen        (prop.       2000/01:130,
2001/02:MJU3, BoU3y). Under  miljökvalitetsmålet för
God bebyggd miljö fastställdes  bl.a. ett delmål för
kulturhistoriskt värdefull bebyggelse  med  följande
formulering:
Den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen skall
senast  år 2010 vara identifierad och ett program
finnas för  skydd av dess värden. Samtidigt skall
minst 25 % av  den  värdefulla  bebyggelsen  vara
långsiktigt skyddad.

Regeringen  aviserade  i detta sammanhang sin avsikt
att   ge   Riksantikvarieämbetet   i   uppdrag   att
tillsammans  med  Boverket  utarbeta ett program för
hur  arbetet för att nå delmålet  bör  bedrivas  och
följas  upp. Vidare har regeringen tidigare aviserat
sin avsikt  att  tillkalla  en särskild utredare för
att  lämna  förslag  om  ett  förbättrat  skydd  för
kulturhistoriskt   värdefull   bebyggelse.    Enligt
uppgift  från  Regeringskansliet  pågår  arbetet med
direktiven   för   utredningen.   Till   grund   för
utformningen  av  direktiven ligger bl.a. en rapport
från  Boverket – Kulturvärden  i  detaljplan  –  där
verket konstaterat att kommunerna endast i begränsad
utsträckning  använder  sig  av  de  instrument  som
erbjuds i PBL för att skydda kulturmiljöer.

Bostadsutskottet      kan      konstatera      att
utredningsuppdrag med den inriktning som förordas  i
de  aktuella  motionerna  redan  är aviserade. Något
tillkännagivande    i    enlighet   med   motionerna
2001/02:Bo288 (s) och 2001/02:Bo325  (c)  yrkande 27
är således inte erforderligt.

Yrkesmässig verksamhet i bostadsområden


I  motion  2001/02:Bo233  (m)  begärs en översyn  av
lagstiftningen om olovlig yrkesmässig  verksamhet  i
bostadsområden.  Motionären, som bl.a. hänvisar till
reglering genom detaljplan,  anför  att  det  ibland
förekommer   att   verksamhet   bedrivs   utan   att
erforderliga   tillstånd  beviljats  och  att  detta
innebär att kringboende  inte  kan  få  ändring till
stånd.

I  den  mån motionären syftar på tillstånd  enligt
PBL  vill  utskottet   hänvisa  till  de  regler  om
påföljder  och  ingripanden  vid  överträdelser  som
återfinns  i  lagens   10   kap.   Dessa  regler  är
exempelvis tillämpliga när en byggnad  tas i anspråk
för väsentligen annat ändamål än för det  för vilket
bygglov  har  lämnats.  Yrkesmässig  verksamhet  kan
också kräva tillstånd enligt annan lagstiftning  med
regler  om  påföljd  för verksamhet som bedrivs utan
att erforderliga tillstånd beviljats.
Motion 2001/02:Bo233  (m)  avstyrks med hänvisning
till det anförda.

Hästgårdar


I motion 2001/02:Bo258 (s) föreslås  att  en översyn
genomförs   av   PBL   med   syfte   att  underlätta
samlokalisering     av     s.k.    hästgårdar    och
bostadsbebyggelse. Motionären  hävdar  att nuvarande
lagstiftning inte medger en sådan samlokalisering.

Det  finns  inget  förbud  i  PBL mot att förlägga
bostäder i närheten av hästgårdar  eller vice versa.
Däremot  kan  lagens  krav  på att planläggning  och
lokalisering av bebyggelse skall  ske  med beaktande
av    behovet    av    hälsosamma   och   hygieniska
boendeförhållanden göra  att en nära samlokalisering
inte tillåts. Boverket har  i  samarbete  med  bl.a.
Socialstyrelsen    utarbetat   rekommendationer   om
riktvärden för skyddsavstånd mellan djurhållning och
bebyggelse. Riktvärdet  för nyetablering av bostäder
i  närheten av befintlig hästhållningsverksamhet  är
satt  främst med hänsyn till risken för spridning av
hästallergen      som     bedöms     vara     starkt
allergiframkallande.
I de planärenden med samlokalisering av hästgårdar
och bebyggelse som har överprövats har hänsyn tagits
till  hur  stark  koppling   som   förelegat  mellan
hästhållningen  och  bostäderna.  När  avsikten  har
varit att kombinera boende och hästhållning  har det
ansetts  föreligga större utrymme för undantag  från
tillämpningen av skyddsavstånd.
Vad som anförs i motion 2001/02:Bo258 (s) ger inte
utskottet  anledning  att  förorda  någon översyn av
lagstiftningen  i  det aktuella avseendet.  Motionen
avstyrks.

Lokaler för religiösa ändamål


I motion 2001/02:Bo260 (s) förespråkas en översyn av
PBL för att ge möjlighet till att i detaljplan kunna
reglera  hur  lokaler   för  religiösa  ändamål  får
användas.  Motionen gäller  synagogor  och  moskéer,
vilka sägs konstrueras så att män och kvinnor skiljs
åt i kyrkobyggnaden.

Utskottet     behandlade    motsvarande    yrkande
föregående år och  anförde  då  att  det  inte fanns
bärande  skäl  för  att  gå  motionären  till mötes.
Utskottet  vidhåller  sin  uppfattning och avstyrker
således motionen.

Rätten att använda offentlig plats


I motionerna 2001/02:Bo228 (s) och 2001/02:Bo249 (s)
behandlas frågor om användandet  av  platser  som är
tillgängliga  för  allmänheten. Motionärerna framför
farhågor för att privatiseringar  (med  i vissa fall
tillhörande   ”inglasningar”)  av  t.ex.  torg   och
gallerior  leder  till  försämrade  möjligheter  för
debatt, opinionsbildning  och  offentliga samtal. De
framhåller  behovet av att köpcentrum  och  liknande
platser betraktas  som  allmän  plats  samt  att  de
gemensamma mötesplatserna värnas. I en av motionerna
föreslås   att  kommunerna  skall  ges  rätt  att  i
planbestämmelser  föreskriva  rättigheter  för envar
att   utöva   dessa  aktiviteter  i  inomhuscentrum,
köpcentrum etc.  Förslaget  förutsätter  ändringar i
plan- och bygglagen.

Motionerna  aktualiserar  frågor som har betydelse
för grundläggande fri- och rättigheter.  Det  är för
demokratin   frågor   av  central  betydelse.  Genom
regeringsformen  är varje  medborgare  gentemot  det
allmänna tillförsäkrad  bl.a. frihet att anordna och
delta i demonstration på  allmän plats (2 kap. 1 § 3
RF). Allmänna sammankomster  får inte utan tillstånd
anordnas  på  offentliga  platser   (2   kap.   4  §
ordningslagen).      Tillståndsprövningen     enligt
ordningslagen  avser primärt  om  sammankomsten  kan
innebära fara för  ordning  och  säkerhet  eller för
trafiken. Regleringen utgör en inskränkning av bl.a.
demonstrationsfriheten  i  syfte  att  beakta  dessa
ordningsintressen.
Offentliga  platser  är  bl.a. gator, vägar, torg,
parker och andra platser som  i detaljplan redovisas
som  allmän  plats  och som har upplåtits  för  sitt
ändamål. Även andra landområden och utrymmen inomhus
som  stadigvarande  används  för  allmän  trafik  är
offentliga  platser  (2  kap.  2  §  ordningslagen).
Exempel  på sistnämnda  inomhusutrymmen  anses  vara
bl.a. Sturegallerian och Täbys Centrumanläggning (se
Persson, G. P. m.fl., Ordningslagen, Sthlm 1994).
Enligt vad bostadsutskottet har erfarit förekommer
det   i   en   inte    acceptabel   omfattning   att
fastighetsägare förbjuder viss aktivitet eller vissa
utövare. Enligt utskottets  mening  är  det  av stor
vikt  att  offentlig  plats  kan  begagnas för de nu
aktuella verksamheterna. Samtidigt  kan som framgått
ett   sådant   användande   komma  i  konflikt   med
äganderätten.
Justitieombudsmannen  har i  ett  flertal  ärenden
uttalat sig i dessa frågor. De har även behandlats i
andra  sammanhang (se t.ex.  Bull,  T.,  Mötes-  och
demonstrationsfriheten,     Uppsala     1997).    De
frågeställningar  som  uppkommer  gäller  bl.a.  hur
polismyndigheten   vid   tillståndsgivning  avseende
allmän sammankomst på offentlig  plats skall hantera
äganderättsfrågan  (även då det allmänna  är  ägare)
samt vilka lagliga möjligheter  som  fastighetsägare
har  att  hindra  eller  begränsa  en användning  av
platsen som är i enlighet med tillståndet.
I   ett   ärende  (JO  1975  s.  82,  II)  anförde
Justitieombudsmannen   att   äganderätt   till  fast
egendom  enligt  svensk  rätt  i  viss  utsträckning
innefattar befogenhet att utestänga andra  från mark
och  byggnader.  Han  pekade  på  att  det  i  olika
bestämmelser i brottsbalken finns straffsanktionerat
skydd   mot   vissa   obehöriga   intrång  samt  att
rättsinnehavare   till   fast   egendom   även    då
straffansvar    inte    ifrågakommer   kan   åtnjuta
rättsordningens skydd. Som exempel på det sistnämnda
nämndes  bl.a. rätten att  erhålla  skadestånd.  Hur
långtgående  rättigheter markägaren kan anses ha att
utestänga andra  från  marken ansåg han emellertid i
viss mån oklar. Justitieombudsmannen  anförde vidare
att    konflikterna    i    grunden    ofta    avser
privaträttsliga  frågor,  varför det inte tillkommer
polisen  att  pröva  det  rättmätiga   i   t.ex.  en
markägares  vägran att tillåta viss aktivitet  eller
att lämna biträde  åt  parter  vid  tvister av detta
slag.
Enligt bostadsutskottets mening talar  starka skäl
för att huvudprincipen bör vara den att var och en i
förhållande till fastighetsägaren skall ha  rätt att
begagna     offentliga     platser    för    debatt,
opinionsbildning,         offentliga         samtal,
flygbladsutdelning m.m. Mot  den tecknade bakgrunden
har   fastighetsägares   inställning    till   dessa
aktiviteter i dag för stor betydelse.
Införandet av en ordning av det slag som utskottet
förespråkar  förutsätter  mer ingående analyser  och
överväganden. Den inskränkning  av  äganderätten som
ordningen  skulle  innebära  synes i allmänhet  inte
vara av någon egentlig betydelse.  Frågan  förtjänar
ändock  en  närmare analys. En annan uppgift är  att
närmare precisera vilka aktiviteter som bör omfattas
av huvudprincipen.  Vidare  bör  analyseras huruvida
ordningslagens  definition av offentlig  plats,  som
inte bara inbegriper  vissa områden som i detaljplan
redovisas som allmän plats, är den mest lämpliga för
en bestämning av de områden för vilka huvudprincipen
bör gälla.
Det  bör  ankomma  på  regeringen   att   särskilt
överväga de frågor som utskottet nu har pekat på och
ta  ställning  till  hur avvägningen mellan de olika
intressen som gör sig gällande bör göras. Regeringen
bör därefter tillsammans med en redovisning av dessa
överväganden  återkomma   till   riksdagen   med  de
lagförslag m.m. som kan krävas.
Riksdagen   bör   med   anledning   av  motionerna
2001/02:Bo228  (s)  och  2001/02:Bo249 (s)  som  sin
mening ge regeringen till  känna  vad utskottet ovan
anfört om rätten att använda offentlig plats.
Reservationer



Utskottets    förslag   till   riksdagsbeslut    och
ställningstaganden     har     föranlett    följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till  riksdagsbeslut  som
behandlas i avsnittet.


1. Övergripande krav på planering (punkt 1)

av  Ulla-Britt  Hagström  (kd),  Annelie Enochson
(kd),  Rigmor  Stenmark  (c)  och  Helena  Hillar
Rosenqvist (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt  1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  framförs  i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen  motionerna   2001/02:A212   yrkande   13,
2001/02:Bo244  yrkande  17 och 2001/02:MJ341 yrkande
8.

Ställningstagande

Samhällsplaneringen  har traditionellt  utgått  från
ett  perspektiv som kan  te  sig  naturligt  för  en
frisk, medelålders man men som inte tillräckligt tar
hänsyn  till  de  behov som finns hos majoriteten av
befolkningen. Det är  därför  nödvändigt att påverka
alla delar i samhällsplaneringen,  och då inte minst
den     fysiska     planeringen,    så    att    ett
jämställdhetsperspektiv   blir   utgångspunkten.  Vi
syftar  här  på  de  behov som bl.a. kvinnor,  barn,
äldre och handikappade  ställer  på  utformningen av
bebyggelsen och utemiljön. Dessa frågor tas upp i de
aktuella motionerna (kd) och (c).

Den   fysiska  planeringen  av  vår  miljö   skall
självklart   vara   könsneutral,   men  det  är  vår
förvissning  att  om  kvinnor i större  utsträckning
fick   ett  inflytande  i  planeringsfrågor   skulle
resultatet  bli  bättre för befolkningen som helhet.
Många kvinnor har  ett  vardagsliv som gör att de är
mer beroende än män av hur  bebyggelse,  trafik o.d.
utformas och lokaliseras. Enligt vår mening  är  det
därför   viktigt   att   i   all   planering  beakta
kvinnoperspektivet. Att anlägga ett kvinnoperspektiv
på den fysiska planeringen kan exempelvis  handla om
att  se  till  att det finns belysning i parker  och
parkeringshus eller  att bebyggelsen utformas så att
den  fungerar  i  alla vardagssituationer.  Särskilt
frågan  om  en  trygg   och  säker  närmiljö  är  en
utgångspunkt som starkt måste  lyftas  fram  i  allt
planeringsarbete.
I  en  planering  med  jämställdhet som ledstjärna
skall barn och ungdomar ha  en självklar plats i den
fysiska  planeringen  och  i  den   byggda   miljön.
Jämställdhetskravet innebär också att de äldres  och
de   funktionshindrades   situation  skall  beaktas.
Tillgänglighetsaspekten måste särskilt uppmärksammas
i varje planärende. Riksdagens  beslut om ökade krav
på tillgänglighet måste kontinuerligt följas upp.
Utskottet  behandlar  under den aktuella  rubriken
även   en  motion  om  åkermarkens   betydelse.   Vi
instämmer  i  vad  som anförs i motion 2001/02:MJ341
(c)  om  att skyddet för  värdefull  åkermark  måste
uppmärksammas       särskilt      i      kommunernas
översiktsplanering.
Regeringen bör enligt vår mening ta initiativ till
att   samhällsplaneringen   utformas   utifrån   ett
jämställdhetsperspektiv.  Vi  föreslår att riksdagen
tillkännager för regeringen som  sin  mening  vad vi
framfört  i  denna  fråga.  Våra  förslag lämnas med
anledning av motionerna 2001/02:A212 (c) yrkande 13,
2001/02:Bo244 (kd) yrkande 17 och 2001/02:MJ341  (c)
yrkande 8.

2. Barns inflytande (punkt 2)

av  Owe  Hellberg (v), Sten Lundström (v), Rigmor
Stenmark (c),  Yvonne  Ångström  (fp)  och Helena
Hillar Rosenqvist (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt  2 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  framförs  i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen  motionerna   2001/02:Bo244   yrkande  16,
2001/02:Bo256 yrkande 1 och 2001/02:K284 yrkande 15.

Ställningstagande

I  FN:s  barnkonvention slås fast att barnens  bästa
alltid skall  komma  i  första rummet och att barnet
har rätt att uttrycka sin  mening  i alla frågor som
berör  det. I barnkonventionen står det  vidare  att
det barn som är i stånd att bilda egna åsikter skall
tillmätas  betydelse  i  förhållande  till ålder och
mognad.  Konventionen  säger med andra ord  att  den
fysiska planeringen skall  ske  i samråd med barnen,
inte för barnen.

Planeringen av både byggnader och  utemiljö  måste
ske  mycket  mer  utifrån  ett ”enmetersperspektiv”,
dvs. med utgångspunkt från hur  barn  uppfattar  och
använder   miljön.   Barnens  säkerhet  måste  också
tillmätas större vikt  i den fysiska planeringen och
i utformningen av bostäderna.  Olika  undersökningar
visar att många barn och ungdomar i dag  känner  sig
otrygga  i miljön i närheten av hemmet. Detta gäller
särskilt under vägen till och från skolan.
Vid planering  av  nya  stadsdelar, upprustning av
äldre bostadsområden samt vid  sanering av städernas
inre  delar  är  det  viktigt  att lekens  betydelse
beaktas. I dag finns det mycket  kunskap  om lek och
stadsplanering som inte tas till vara. Barnens  rätt
till  en  trygg  och  fri  utemiljö  måste  vara  en
grundpelare  i  samhällsbyggandet.  Unga  måste  ges
möjlighet  att  förflytta  sig  på  egen hand mellan
fritidsaktiviteter, skola och hem.
I  målen för den svenska bostadspolitiken  betonas
vikten  av  att  främja  en god uppväxt för barn och
ungdom.  Detta  har  dock  dålig  förankring  i  den
svenska lagstiftningen. Däremot  finns  det på andra
håll exempel på hur man kan bevaka barns  intressen.
I  Norge har man fastställt rikspolitiska riktlinjer
som   säger   att   kommunerna   skall   lägga   upp
planeringsarbetet   så   att   barns  och  ungdomars
synpunkter kommer fram. En följd  av  detta  är  att
staten ålagt en ansvarig tjänsteman att ta till vara
barnens   intresse   i  dessa  frågor.  Sverige  bör
naturligtvis följa detta exempel.
I   en   socialt  hållbar   stad   skall   rumslig
segregation       motverkas      genom      blandade
upplåtelseformer och bebyggelsetyper så att barn med
olika  social  bakgrund   ges   förutsättningar  att
träffas. Bra samhällsbyggande skall  låta  barn  och
ungdomar  vara  med  och  påverka  sin livssituation
utifrån   sitt   tänkande   och  sina  erfarenheter.
Regeringen   bör  lämna  förslag   till   nationella
riktlinjer för  barns  deltagande  och rättigheter i
samhällsplaneringen.
Vad  som  ovan  anförts  om  barns  och  ungdomars
medverkan  och inflytande i samhällsplaneringen  bör
ges regeringen  till  känna. Vårt förslag lämnas med
anledning   av   vad   som   anförs   i   motionerna
2001/02:Bo244  (kd)  yrkande 16,  2001/02:Bo256  (v)
yrkande 1 och 2001/02:K284 (c) yrkande 15.

3. Barns inflytande (punkt 2)

av Ulla-Britt Hagström  (kd) och Annelie Enochson
(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag  under punkt 2 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som framförs i reservationen.  Därmed  bifaller
riksdagen  motionerna  2001/02:Bo244 yrkande 16 samt
avslår  motionerna  2001/02:Bo256   yrkande   1  och
2001/02:K284 yrkande 15.

Ställningstagande

All   planering   bör   bedrivas   med   kravet   på
jämställdhet som ledstjärna. I en sådan strategi bör
barnens  och  ungdomarnas perspektiv på utformningen
av  den  byggda  miljön  inta  en  självklar  plats.
Planeringen måste i betydligt större utsträckning än
i dag bedrivas utifrån ett ”enmetersperspektiv”. Det
innebär att den byggda  miljön  måste  utformas  med
utgångspunkt  från  barnens  villkor  och  hur  barn
uppfattar  sin  omgivning.  Denna utgångspunkt skall
givetvis inte endast tillämpas  på de miljöer som är
särskilt  avsedda  för  barn,  som  skolgårdar   och
lekplatser,  utan även på bostadsområden, gaturummet
och offentliga  platser  i  övrigt.  Hela  samhället
skall  i  största  möjliga utsträckning fungera  för
alla, oavsett ålder, kön och handikapp.

I FN:s konvention  om barnens rättigheter står det
att barnens bästa skall  komma  i främsta rummet vid
alla åtgärder som rör barn. Det står  vidare att det
barn  som  är  i stånd att bilda egna åsikter  skall
tillmätas betydelse  i  förhållande  till  ålder och
mognad.  Konventionen säger med andra ord att  olika
ställningstaganden  skall  ske  i samråd med barnen,
inte  för  barnen.  Detta  synsätt  bör   också   få
genomslag  i  kommunernas  fysiska  planering.  Goda
exempel  från  kommuner  som tillämpar denna princip
bör tas fram och ges spridning.
Vi anser att det bör ankomma  på regeringen att ta
de initiativ som kan behövas för  att  för  att  öka
barnens delaktighet i utformningen av vår gemensamma
miljö.
Riksdagen    bör    med    anledning   av   motion
2001/02:Bo244  (kd) yrkande 16  som  sin  mening  ge
regeringen till  känna vad vi framfört om behovet av
ett barnperspektiv i samhällsplaneringen.

4. Regionala frågor (punkt 3)

av  Ulla-Britt Hagström  (kd),  Annelie  Enochson
(kd),  Rigmor  Stenmark  (c)  och Yvonne Ångström
(fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under  punkt 3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  framförs i reservationen. Därmed  bifaller
riksdagen motion 2001/02:Bo244 yrkande 10 och avslår
motion 2001/02:Bo297.

Ställningstagande

Vi har under  de  senaste  åren kunnat konstatera en
allt större befolkningsström  från  landsbygden till
städerna. Avfolkningsområdena blir allt  större, och
i  dag  lever  55  % av befolkningen i kommuner  med
bostadsöverskott,  överdimensionerad   infrastruktur
och ödsliga torg. Sedan år 1995 har 208  av Sveriges
289   kommuner   fått   minskad   befolkning.  Denna
utveckling  ställer  stora  och  utmanande  krav  på
planerarkompetensen i dessa kommuner. Det gäller att
anpassa   sig   till   en   situation  med   vikande
befolkningsunderlag,     men     samtidigt     skapa
förutsättningar för en vidareutveckling  av kommunen
med nya visioner.

Det   är  nödvändigt  att  på  alla  områden  söka
motverka  den  regionala  klyvningen  av landet i en
överhettad  del  och  en  del  som  kämpar  för  sin
överlevnad.  Inte  minst  i  delar av Norrland måste
förutsättningarna för en positiv  samhällsutveckling
förbättras.   I   detta  sammanhang  kan   även   de
instrument som den  fysiska planeringen ställer till
vårt förfogande ha en avgörande betydelse. En bättre
anpassning  av  planeringens   förutsättningar  till
behoven  i varje region kan aktivt  bidra  till  det
självklara målet att hela Sverige skall leva.
Andra områden  som  särskilt  bör uppmärksammas är
våra   skärgårdar,   där   man  under  några   korta
sommarmånader har en stor befolkning av sommargäster
och  turister medan man övriga  delen  av  året  har
tomma    hus,    ödsliga    vägar   och   brist   på
serviceinrättningar.  Förutsättningarna   att   köpa
bostäder  behöver  förbättras  för  den helårsboende
befolkningen  så  att  kvarboendet och inflyttningen
stimuleras. Därmed underlättas  också  möjligheterna
för   kommunerna   att   upprätthålla  service   och
arbetstillfällen       i       de      traditionella
samhällskärnorna.
Våra  tillväxtområden har ett omvänt  problem  med
bostadsbrist,  överhettad  infrastruktur,  brist  på
tysta  områden  och  bebyggelsebar  mark.  Här måste
andra åtgärder till för att ge kommunerna incitament
till att öka sitt bostadsbyggande. Boendepolitiken i
Sverige  kan  inte  längre  utformas  lika över hela
landet.
De  skilda  förutsättningar för samhällplaneringen
som råder i olika  delar  av landet måste komma till
uttryck  också  i den lagstiftning  som  sätter  upp
ramarna  för  planeringen.   Vi   anser  därför  att
regeringen  bör  utreda  hur  denna  lagstiftning  i
större  utsträckning  kan  ta hänsyn till  regionala
skillnader och behov.
Vad   vi  nu  anfört  med  anledning   av   motion
2001/02:Bo244  (kd) yrkande 10 bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

5. Regionala frågor (punkt 3)

av Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets  förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som framförs i reservationen.  Därmed  bifaller
riksdagen  motion  2001/02:Bo297  och  avslår motion
2001/02:Bo244 yrkande 10.

Ställningstagande

Det  finns  i dag inget användbart planinstitut  för
utveckling  och   exploatering  som  omfattar  flera
kommuner och regioner. Bostäder planeras lokalt i de
enskilda kommunerna, vägar planeras av Vägverket och
järnvägar    av    Banverket.     Fördelningen    av
högskoleplatser bestäms av staten och placeringen av
sjukhus   av   landstingen.  De  sektorsövergripande
aspekterna saknar  ofta  belysning  vid planering av
infrastruktur och bostadsbyggande.

Det  bör  utvecklas  ett planeringsinstrument  för
infrastruktur- och bebyggelseutveckling  på regional
nivå. Detta skall möjliggöra för flera samhällsorgan
att  analysera,  samordna  och utveckla övergripande
strategier  för  utbyggnaden  av  infrastruktur  och
bostäder  där  parterna  har  gemensamma  intressen.
Avsikten med regional samhällsplanering  är i första
hand  att  öka  kunskapen  och  förståelsen  för  de
samband  som  finns i en region med gemensam arbets-
och bostadsmarknad.  Utöver  detta  bör  det  finnas
möjligheter  att  på  regional  nivå påskynda en för
regionen     gynnsam     utveckling    vad    gäller
bostadsbyggande och infrastruktur.
Regional samhällsplanering  har sin motsvarighet i
uppbyggnaden   av  dagens  moderna   samhälle.   Med
informationsteknik  och  bra  kollektivtrafik skapas
förutsättningar  för människor att  bo,  arbeta  och
bedriva fritidsaktiviteter inom ett betydligt större
område än vad som var möjligt för några få årtionden
sedan.  En  förutsättning  för  att  utveckla  dessa
möjligheter är att en övergripande samordning mellan
flera kommuner  och samhällsorgan kommer till stånd.
Områden som skulle kunna bli aktuella att behandla i
det  nya  planinstrumentet   är   t.ex.  hälso-  och
sjukvård, transporter, näringsliv,  bostadsbyggande,
utbildning,    miljö,   kulturmiljö,   kultur    och
arbetsmarknad.
Regional samhällsplanering  kan  också  skapa goda
förutsättningar  för  att  uppnå nationella mål  vad
gäller   t.ex.   ekologisk   hållbarhet,   effektiva
transporter, kulturmiljö och bostadsbyggande.  Stora
vinster   skulle   kunna  göras  om  man  samordnade
bostadsbyggandet för  studenter  i  de  regioner som
tilldelats  ett  ökat  antal  högskoleplatser.   Det
skulle  även  innebära ökade möjligheter att undvika
mål- och intressekonflikter,  t.ex.  när  det gäller
hur kommuner planerar för extern handel.
Sammanfattningsvis    kan   inrättandet   av   ett
instrument  för  regional  samhällsplanering   skapa
förutsättningar  för  en  väl fungerande arbets- och
bostadsmarknad, effektiv infrastruktur  och regional
utveckling. Regeringen bör därför utreda  de närmare
förutsättningarna   och   formerna  för  ett  sådant
planinstrument och därefter  presentera  ett förslag
för riksdagen.
Det vi ovan anfört om ett nytt planinstrument  för
regional   samhällsplanering   bör   riksdagen   med
anledning av motion 2001/02:Bo297 (v) som sin mening
ge regeringen till känna.

6. Planering för en tyst miljö (punkt 5)

av  Ulla-Britt Hagström (kd) och Annelie Enochson
(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser  att utskottets förslag under punkt 5 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs  i  reservationen.  Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:Bo244 yrkande  8 och avslår
motionerna  2001/02:Bo217 yrkandena 1–4 och  6  samt
2001/02:
So276 yrkande 2.

Ställningstagande

Människor  behöver  stillhet  och  tystnad.  Tystnad
utomhus i anslutning  till  städer är på väg att bli
en bristvara i vårt land och  är  det  redan  nu  på
kontinenten.  Längs  våra  kuster,  där  lågfrekvent
buller från vindkraftverk kan lägga en ”bullermatta”
över  stora  områden, och i fjällvärlden, med  bl.a.
oreglerad skotertrafik, börjar behovet av att bevara
tystnaden att bli akut.

Det finns lagstöd  för att bevara tysta områden. I
3  kap.  2  § miljöbalken  står:  ”Stora  mark-  och
vattenområden  som inte alls eller endast obetydligt
är  påverkade av  exploateringsföretag  eller  andra
ingrepp  i miljön skall så långt som möjligt skyddas
mot åtgärder  som  kan  påtagligt  påverka områdenas
karaktär.” Vidare står det i 3 kap. 6 § miljöbalken:
”Behovet av grönområden i tätorter och i närheten av
tätorter skall särskilt beaktas.”
Människor  behöver  stillhet och naturupplevelser,
inte minst när tillvaron  blir  alltmer stressad och
fragmenterad. ”Tysta zoner” är en  värdefull  resurs
även  ur  fritids-,  kultur- och turismsynpunkt. Att
höra  bäckens  porlande,   vågornas   kluckande  mot
stranden och fågelkvitter utan ackompanjemang av ett
obestämt brus är ett bra exempel på livskvalitet och
en  väsentlig  del  av  hur vi upplever naturen.  En
”tyst zon” behöver emellertid  inte  bara  vara  ett
naturområde,  det  kan  även  vara stadsdelar som är
relativt ostörda av utomhusbuller och där man håller
efter   inomhusbuller  från  obalanserade   fläktar,
värmepumpar m.m.
Det bör vara lika självklart att inventera ostörda
områden  som  natur-  och  kulturintressen  och  att
markera dessa i kommunens översiktsplaner.
Vi  föreslår   att   riksdagen   tillkännager  för
regeringen  som  sin  mening  vad vi framfört.  Vårt
förslag lämnas med anledning av motion 2001/02:Bo244
(kd) yrkande 8. Det anförda får  även anses innebära
att motionerna 2001/02:Bo217 (mp)  och 2001/02:So276
(c)   yrkande   2  till  viss  del  få  anses   vara
tillgodosedda.

7. Planering för en tyst miljö (punkt 5)

av  Rigmor  Stenmark   (c)   och   Helena  Hillar
Rosenqvist (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt  5 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  framförs  i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:Bo217  yrkandena  1–4 och 6
och avslår motionerna 2001/02:Bo244 yrkande  8  samt
2001/02:
So276 yrkande 2.

Ställningstagande

Buller har blivit ett omfattande miljöproblem. I vår
dagliga  miljö  har vi hela tiden olika ljud omkring
oss.  Bakgrundsbullret  från  en  ökande  trafik  är
ständigt närvarande. I tätorterna märks bullret till
slut inte  på grund av att man vänjer sig. Samtidigt
finns det där  konstant  och framkallar olustkänslor
som inte kan identifieras.

Tystnaden  har med åren blivit  allt  svårare  att
fånga och är i  dag i högsta grad utrotningshotad. I
hemmen och på arbetsplatser ger elektriska apparater
och olika fläktsystem  oupphörligt ljud ifrån sig. I
skol- och daghemsmiljö är  ljudnivån alltid hög, och
för både barnen och de anställda  är  detta en källa
till  trötthet.  För  att uppnå fullständig  tystnad
behöver man komma långt ut i ödemarken.
Vi människor påverkas  även  av  låga  ljudnivåer.
Efter en tid kan en tillvänjning ske och man glömmer
ljudet,  men  forskning  har visat att kroppen  ändå
påverkas. Vi får svårt att  koncentrera oss, drabbas
av huvudvärk och känner oss trötta. Buller kan också
vara  farligt,  både  kraftigt buller  och  monotont
malande, och kan orsaka  besvär,  exempelvis  pip  i
öronen som uppstår efter en konsert.
Vi  behöver  bygga  ett  tystare  samhälle  så att
buller   inte  sänker  livskvaliteten.  Ett  viktigt
verktyg för  att bekämpa buller vore gränsvärden för
bullernivåer på  arbetsplatser  och ute i samhället.
Vidare skulle en utredning som klarlägger behovet av
bullerfria miljöer i samhället och  framför  allt på
arbetsplatser kunna medverka till att skapa utrymmen
där  buller  och  bakgrundsljud  minimeras.  För att
komma till rätta med en del buller skulle också krav
kunna  ställas  vid  upphandling  på att produkterna
håller  en  låg ljudnivå. De riktlinjer  som  i  dag
finns för buller  i  urbana  miljöer är alltför högt
satta.  Forskning visar att en  rimlig  gräns  borde
ligga på 40 dB i stället för dagens 55 dB.
Det vi  ovan  anfört  om behovet av miljöer som är
bullerfria och olika åtgärder  för  att  uppnå detta
mål bör riksdagen som sin mening ge regeringen  till
känna.  Vårt  förslag  läggs  fram  med anledning av
motion  2001/02:Bo217  (mp)  men innebär  också  att
motionerna   2001/02:Bo244  (kd)   yrkande   8   och
2001/02:So276  (c)  till  väsentliga delar får anses
vara tillgodosedda.

8. Brottsförebyggande planering (punkt 6)

av  Ulla-Britt  Hagström (kd),  Annelie  Enochson
(kd) och Rigmor Stenmark (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets  förslag under punkt 6 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som framförs i reservationen.  Därmed  bifaller
riksdagen  motionerna  2001/02:Bo243 yrkandena 3 och
4, 2001/02:Bo325 yrkande  24,  2001/02:Ju237 yrkande
19,  2001/02:Ju389  yrkande  6  samt   2001/02:So613
yrkande 15.

Ställningstagande

En  grundläggande  förutsättning  för  att människor
skall  kunna  känna  livskvalitet är att de  har  en
trygg   boendemiljö.   Sverige   har   traditionellt
uppfattats   som  ett  tryggt   land.   Tyvärr   har
utvecklingen under  de  senaste åren visat att denna
uppfattning inte har fog  för  sig  i  delar av vårt
land.  Många människor, särskilt kvinnor  och  unga,
känner  i   dag   också   oro  eller  rädsla  i  sin
boendemiljö. Det är nu dags att vidta åtgärder på en
rad  områden  för  att  åstadkomma   ett  effektivt,
långsiktigt och uthålligt brottsförebyggande arbete.
Som  en  del i detta arbete bör det ingå  att  vidta
åtgärder   i    kommunernas    planering    och    i
bebyggelseutformningen   med  syftet  att  förebygga
brott. I flera motioner –  (kd) och (c) – läggs fram
förslag med denna inriktning.

Ett   viktigt   steg   på   vägen   mot   tryggare
boendemiljöer är att vidta åtgärder  i  de  sterila,
storskaliga  och anonyma bostadsmiljöer som fungerar
som en katalysator  för vandalism och skadegörelse i
alla    former.    Hus,    portar,     gårdar    och
parkeringsplatser  behöver bli ordentligt  upplysta.
Tvättstugor  måste göras  säkrare  och  källardörrar
förstärkas. Parkeringshus och stora garage kan göras
lättare att överblicka  om  de  delas  in  i  mindre
enheter. Övervakning med kameror kan ibland vara ett
sätt att öka tryggheten. Vi är övertygade om att det
går att skapa ökad trygghet i bostadsområdena om man
planerar  varma  och  välkomnande  miljöer.  Det går
också  att göra oerhört mycket för att göra anonyma,
sterila gårdar och gator levande och trygga.
Kartläggnings-  och  målformuleringsarbetet  måste
göras i samverkan med dem som är berörda: invånarna,
det   lokala  föreningslivet  samt  företrädare  för
offentlig  och kommersiell verksamhet i det aktuella
området. Ett  första steg kan vara att lyssna på vad
kvinnorna och ungdomarna har att säga om var och när
de känner sig otrygga.  Det är viktigt att de boende
själva får möjlighet att  föreslå  förändringar  och
medverka i genomförandet.
Vi  anser  att  brottsförebyggande aspekter alltid
bör tas med i såväl  planeringen  av  bostadsområden
som  i  samhällsplanering  i övrigt. Kommunerna  bör
upprätta en brottsförebyggande policy som framgår av
översiktsplanen.  En  sådan  policy   kan  innehålla
principiella   ställningstaganden  om  hur   stadens
struktur bör utvecklas  för  att motverka brott, hur
stadskärnan  skall  utvecklas  och   idéer   om  hur
bostäder,  arbetsplatser  och  handel kan blandas  i
bebyggelsemiljön. En översyn av  PBL  bör  göras   i
syfte    att    underlätta    införandet    av    en
brottsförebyggande      policy     i     kommunernas
översiktsplaner.
Det  finns  vidare  ett  behov   av  att  utarbeta
konkreta handledningar och riktlinjer  som  stöd för
kommunernas    arbete   med   att   introducera   de
brottsförebyggande    utgångspunkterna    för   allt
planeringsarbete.  Boverket har tidigare presenterat
en rapport – Brott, bebyggelse och planering. Verket
bör ges i uppdrag att  utveckla  de  tankar som förs
fram i denna rapport och utarbeta tydliga riktlinjer
för bebyggelseinriktade hinder mot brott.
Det   vi  ovan  föreslagit  om  brottsförebyggande
planering bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.  Vårt  förslag  lämnas  med anledning av
motionerna  2001/02:Bo243 (kd) yrkandena  3  och  4,
2001/02:Bo325  (c)  yrkande  24,  2001/02:Ju237  (c)
yrkande   19,  2001/02:Ju389  (kd)  yrkande  6  samt
2001/02:So613 (kd) yrkande 15.

9. Planering vid översvämningsrisk (punkt 7)

av Ulla-Britt  Hagström  (kd),  Annelie  Enochson
(kd),  Rigmor Stenmark (c), Yvonne Ångström  (fp)
och Helena Hillar Rosenqvist (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att  utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs  i  reservationen.  Därmed bifaller
riksdagen  motionerna  2001/02:Bo244 yrkande  3  och
2001/02:Bo282.

Ställningstagande

Sverige  drabbades  både  under  2000  och  2001  av
kraftiga översvämningar i vissa  delar av landet. De
berörda  kommunerna drabbades därmed  av  stora  och
oförutsedda  kostnader. I många fall är det fråga om
mindre inlandskommuner  med redan ansträngd ekonomi,
sviktande     befolkningsunderlag      och      svag
arbetsmarknad.  Även  enskilda personer har drabbats
hårt, då vanliga försäkringar  normalt  inte  täcker
skador  av  denna typ. Förutom materiella skador  på
byggnader har  förorenade  brunnar rapporterats från
många håll.

Boverket har i sin rapport  Översvämningsfrågor  i
översiktsplaneringen  påtalat  vikten av att använda
den  fysiska  planeringen som ett  redskap  för  att
hantera översvämningsriskerna.  Enligt 4 kap. PBL är
risken  för   översvämning en sådan  riskfaktor  som
skall  markeras  i  översiktsplanen.  Det  kan  dock
konstateras  att  det  i  många fall finns ett glapp
mellan PBL-systemets möjligheter  och  hur  frågorna
hittills  har hanterats i den praktiska planeringen.
Det  finns  därför   skäl   att   noggrant  se  över
kommunernas hantering av dessa frågor.
Boverket redovisar i sin rapport  vissa förslag om
hur översvämningsrisken bättre skall kunna beaktas i
den fysiska planeringen. Detta kan ske  bl.a.  genom
att   låta   räddningstjänstplanen   utgöra  ett  av
underlagen  för översiktsplaneringen och  genom  att
regelmässigt    låta    räddningstjänsten   ingå   i
remisskretsen för översiktsplanen.
Vi föreslår mot denna bakgrund  att  regeringen  i
enlighet  med  förslaget i motion 2001/02:Bo244 (kd)
yrkande 3 bör utreda förutsättningarna för att i den
fysiska    planeringen    bättre    kunna    hantera
översvämningsfrågor.  Detta  bör  riksdagen  som sin
mening ge regeringen till känna. Det anförda innebär
även  att  förslaget i motion 2001/02:Bo282 (s)  får
anses vara tillgodosett.

10. Handelsändamålet i detaljplan (punkt 8)

av Knut Billing  (m),  Inga  Berggren (m), Yvonne
Ångström  (fp),  Ewa Thalén Finné  (m)  och  Sten
Andersson (-).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets  förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som framförs i reservationen.  Därmed  bifaller
riksdagen    motionerna   2001/02:Bo9   yrkande   2,
2001/02:Bo207,  2001/02:Bo213  yrkandena  1  och  2,
2001/02:Bo216    yrkande   7,   2001/02:Bo234   samt
2001/02:N267 yrkande 22.

Ställningstagande

Detaljhandeln har  alltsedan  1970-talet flyttats ut
till  tätorternas  ytterområden.  Skälen  har  varit
bostadsbyggandets    lokalisering,     kraven     på
framkomlighet,  mark-  och  fastighetspriserna  samt
parkeringsmöjligheterna.                       Denna
strukturrationalisering   har  dock  inte  försämrat
hushållens tillgänglighet till  dagligvaror på något
påtagligt sätt.

Under  den  borgerliga regeringsperioden  ändrades
lagstiftningen  så  att det inte längre blev möjligt
att  reglera handelsändamålet  genom  att  särskilja
partihandel  och  detaljhandel  eller genom att inom
ändamålet   detaljhandel   särskilja    handel   med
livsmedel  från  annan  handel.  Den möjlighet  till
reglering av handelsändamålet i detaljplan  som  den
nuvarande  regeringen  på  nytt  införde  år 1997 är
enligt  vår mening bara ett av många exempel  på  en
regleringsiver  som  gagnar de styrande på bekostnad
av   den   vanlige   medborgaren.    Den   nuvarande
regleringen  av handelsändamålet i detaljplan  leder
till försämrad  konkurrens  och  därmed  till  högre
priser  för  konsumenten.  Denna  bild  har  nyligen
bekräftats    i    Konkurrensverkets   rapport   Kan
kommunerna   pressa   matpriserna?    I    rapporten
konstateras   att   matpriserna   i  Sverige  ligger
väsentligt  över  EU-genomsnittet  och   att  en  av
orsakerna  är  de  bristande  hänsyn  som  tas  till
konsument-  och  konkurrensintresset  i  kommunernas
planering.
Vikten av att slå vakt om goda förutsättningar för
en sund konkurrens var ett av huvudskälen  till  att
fyrpartiregeringen    tog    bort   regleringen   av
handelsändamålet  i  detaljplan.   De  argument  som
brukar framföras av regleringsförespråkarna  är  att
en   reglering   skulle   kunna  bidra  till  bättre
tillgänglighet till dagligvaror för den enskilde. Vi
menar   att   detta   är   ett  felaktigt   synsätt.
Visserligen  kan man konstatera  att  det  pågår  en
förändring   inom    dagligvaruhandeln   och   övrig
detaljhandel, men denna  beror  på en rad faktorer i
samhällsutvecklingen. Att externa  etableringar inom
detaljhandeln  på  något  påtagligt sätt  skulle  ha
försämrat hushållens tillgänglighet till dagligvaror
går inte att påvisa.  Det bör  också  erinras om att
förändringarna i handelsutbudet till stor  del beror
på  konsumenternas  prioriteringar  och intresse  av
lägre priser.
Vi  anser  med  hänvisning  till  det anförda  att
bestämmelserna i PBL som möjliggör en  reglering  av
handelsändamålet  i detaljplan snarast bör tas bort.
Detta bör riksdagen  som  sin mening tillkännage för
regeringen   som   sin  mening  med   anledning   av
motionerna 2001/02:Bo9 (fp) yrkande 2, 2001/02:
Bo207 (m), 2001/02:Bo213  (m)  yrkandena  1  och  2,
2001/02:Bo216  (m) yrkande 7, 2001/02:Bo234 (m) samt
2001/02:N267 (fp) yrkande 22.

11. Externa köpcentrum (punkt 9, motiveringen)

av Knut Billing  (m),  Inga  Berggren (m), Yvonne
Ångström  (fp),  Ewa Thalén Finné  (m)  och  Sten
Andersson (-).

Ställningstagande

Utskottet  behandlar  i   detta  avsnitt  ett  antal
motionsyrkanden   med  inriktningen   att   en   mer
omfattande  reglering   av  handelsutvecklingen  bör
komma  till stånd och att  etableringen  av  externa
köpcentrum  tills  vidare  helt  skall  stoppas.  Vi
avvisar  givetvis  förslag med denna inriktning. Vad
Sverige behöver är mer  konkurrens och lägre priser,
inte mer regleringar och  pekpinnar  om var stat och
kommun tycker att vi skall handla våra varor.

Regeringen har aviserat sin avsikt att se över PBL
med avseende på etableringen av externa  köpcentrum.
Vi    motsätter    oss    inte    att    frågor   om
handelsutvecklingen  i olika avseenden blir  föremål
för analys. Utgångspunkten för en sådan analys måste
emellertid vara konsument-  och  konkurrensintresset
och  vad  som  kan  göras  för att priserna  på  den
svenska marknaden skall kunna  sänkas. Någon översyn
med   syfte  att  ytterligare  öka  regleringen   av
handelsutvecklingen bör inte komma till stånd.
Vi  anser   att  riksdagen  bör  avslå  motionerna
2001/02:Bo244 (kd) yrkande 4 och 2001/02:Bo300 (mp).

12. Externa köpcentrum (punkt 9)

av Ulla-Britt  Hagström  (kd),  Annelie  Enochson
(kd) och Rigmor Stenmark (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 9  borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  framförs  i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:Bo244  yrkande 4 och avslår
motion 2001/02:Bo300.

Ställningstagande

Vid all planering med stöd av PBL  bör  en avvägning
göras  mellan  olika intressen med inriktningen  att
skapa ett hållbart  samhälle.  Här inbegrips förutom
ekologiska även ekonomiska, sociala  och  kulturella
aspekter  av  samhällsutvecklingen. Denna inriktning
bör givetvis även gälla vid planering för handel.

Kommunerna har  genom  PBL  ett  instrument för en
effektiv     och     långsiktig     planering     av
handelsutvecklingen.  Det  är  emellertid nödvändigt
att   kommunerna  baserar  sin  planering   på   ett
tillräckligt   brett   kunskapsunderlag   där   alla
intressen   som  är  relevanta  i  sammanhanget  kan
beaktas.   Med    utgångspunkt   från   ett   sådant
kunskapsunderlag   bör    kommunerna   utarbeta   en
handelspolicy över hur man vill att kommunens handel
skall utvecklas. Denna handelspolicy  kan  utarbetas
parallellt  med  översiktsplanearbetet och antas  av
fullmäktige en gång per mandatperiod.
Ett  beslut  om  en  eventuell  etablering  av  en
stormarknad eller av annan form av extern handel bör
föregås  av  ett  detaljplanearbete  där  frågor  om
miljöhänsyn, estetik,  kulturarv, trygghet, trivsel,
hälsa,  närhet  m.m.  kan  beaktas.  Dessa  allmänna
intressen  skall  vägas mot enskilda  intressen  som
etableringsintressen    och    intresset    av   fri
konkurrens.  Det är också viktigt att väga in  dessa
olika aspekter i en konsekvensanalys.
När det gäller  etablering  av  extern  handel bör
särskild  vikt  läggas  vid hur ”tidrika” respektive
”tidfattiga”  människor  påverkas  av  etableringen.
Eftersom ”tidrika” människor  oftast  är  ekonomiskt
svaga   medan   ”tidfattiga”   människor  oftast  är
ekonomiskt starka, måste bägge dessa  aspekter vägas
in.  De ”tidrika” människorna har kanske  ingen  bil
för  att   ta   sig   till  stormarknaden  medan  de
”tidfattiga”  oftast har  bil  och  vill  att  deras
handlande skall  ske  snabbt  och  effektivt. Det är
viktigt  att  i  en konsekvensanalys belysa  hur  en
handelsetablering påverkar dessa grupper.
I detta sammanhang  bör  erinras om länsstyrelsens
ansvar  att  bevaka att användningen  av  mark-  och
vattenområden   som   angår   flera   kommuner   har
samordnats  på  ett  lämpligt  sätt  (12  kap. PBL).
Kommunerna skall inte kunna spelas ut mot varandra i
samband  med  planer  på en  stormarknadsetablering.
Det är inte rimligt att  rädslan för att gå miste om
arbetstillfällen blir styrande  för kommunens beslut
om att tillåta en etablering av extern  handel.  Det
är  inte heller rimligt att släppa fram etableringar
som drabbar  en  annan  kommuns  centralort  på  ett
negativt sätt.
Även   om  respektive  kommun  bör  ha  ett  stort
inflytande  över  handelsetableringar  inom den egna
kommunen bör det påpekas att kommunernas planering i
dessa  frågor inte bör göras mer detaljerad  än  vad
som  är nödvändigt.  Det  kan  inte  anses  vara  en
kommunal  uppgift att med stöd av PBL ta ställning i
frågor om vem  som  skall  få  bedriva  handel,  den
enskilde  handlarens affärsidé osv. Bestämmelser som
närmare reglerar  inriktningen av handeln får enligt
PBL endast meddelas  om  det finns skäl av betydande
vikt.  Kommunernas möjlighet  att  korrekt  tillämpa
denna bestämmelse  ökar  givetvis ju bättre kännedom
som   kommunen   har   om   handelns   villkor   och
konsekvenserna  av  olika  beslut.   Det  är  därför
angeläget att de långsiktiga besluten  utgår från en
redovisad handelspolicy.
Vi  anser sammanfattningsvis att det är  angeläget
att förstärka  kommunernas  mandat  att  utöva  sitt
planeringsansvar. Ett led i ett sådant arbete är att
verka  för  mer  omfattande  konsekvensanalyser  och
införandet av en handelspolicy.
Det   vi  ovan  anfört  med  anledning  av  motion
2001/02:Bo244  (kd)  yrkande 4 bör riksdagen som sin
mening  ge  regeringen  till   känna.  Vi  avstyrker
däremot  motion 2001/02:300 (mp)  som  har  en  till
stora delar annan inriktning.

13. Externa köpcentrum (punkt 9)

av Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att  utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs  i  reservationen.  Därmed bifaller
riksdagen  motion 2001/02:Bo300 yrkandena  2–5  samt
avslår  motionerna   2001/02:Bo244   yrkande  4  och
2001/02:Bo300 yrkande 1.

Ställningstagande

Den nu pågående snabba utbyggnaden av  stormarknader
och  externa  köpcentrum innebär samtidigt  att  den
bostadsorienterade   handeln  utarmas.  Utvecklingen
leder också till ett samhälle  där bilberoendet ökar
kraftigt. En sådan utveckling bör  motverkas både av
miljöskäl  och  av sociala skäl. Hushåll  utan  bil,
ofta äldre och ekonomiskt  svaga grupper, skall inte
behöva bli lidande av handelns omstrukturering.

Regeringen har aviserat sin avsikt att se över PBL
med  avseende  på frågor om externa  köpcentrum.  Vi
anser mot bakgrund  av  den nu pågående utvecklingen
att  ett  moratorium  för  nya   externa  köpcentrum
snarast bör införas. Detta ger tillfälle att se över
gällande  lagstiftning  och  förstärka   kommunernas
möjlighet  att styra utvecklingen så att hänsyn  kan
tas till hela  befolkningens behov och önskemål. Det
behöver  också  utarbetas   en   policy  vad  gäller
utbyggnaden av externa köpcentrum  både på nationell
och  kommunal  nivå. Länsstyrelsernas  roll  behöver
förstärkas så att  olika  kommuners intressen bättre
kan vägas mot varandra och samordnas.
Vi   föreslår  att  riksdagen   tillkännager   för
regeringen  som  sin mening vad vi nu framfört. Vårt
förslag lämnas med anledning av motion 2001/02:Bo300
(mp) yrkandena 2–4.  Förslaget  i  yrkande 1 i samma
motion om en vetorätt för kommuner mot  etableringar
i grannkommunen avstyrks emellertid. Vad  vi  anfört
om  behovet  av  en  handelspolicy  innebär att även
motion 2001/02: Bo244 (kd) yrkande 4  får anses vara
tillgodosedd.

14. Externa köpcentrum (punkt 9)

av Helena Hillar Rosenqvist (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  framförs i reservationen. Därmed  bifaller
riksdagen motion  2001/02:Bo300  samt  avslår motion
2001/02:Bo244 yrkande 4.

Ställningstagande

I   Sverige   byggs  fler  externa  köpcentrum   och
stormarknader än  i övriga Norden och inom de flesta
andra  EU-länder.  Samtidigt   sker   en  omfattande
nedläggning av den lokala handeln i bostadsområdena.
Denna  utveckling ger sidoeffekter som innebär  ökat
bilberoende  och  som  utestänger människor utan bil
från att besöka handeln.  Utbyggnaden av den externa
handeln  innebär  också att koldioxidutsläppen  ökar
eftersom själva förutsättningen  för  etableringarna
är en ökad bilanvändning. Trots att denna utveckling
pågått   en  längre  tid  saknas  det  en  nationell
strategi  för  hur  handelns  omstrukturering  skall
hanteras.

PBL innebär att en kommun själv bestämmer hur mark
och vatten  skall  användas  inom kommunens gränser.
Det är emellertid nödvändigt att  kommunerna baserar
sina   ställningstaganden   på   en  helhetssyn   på
kommunens   utveckling.  I  dag  saknas   en   sådan
helhetssyn  i   många  kommuner.  Det  pågår  nu  en
samhällsutveckling  som  innebär  att  boendet  helt
separeras  från  handeln.  De strategiska besluten i
denna  utveckling  tas  i  många   fall  av  privata
exploatörer  enligt  amerikansk  modell.  Kommunerna
spelas ut mot varandra och vågar inte  säga nej till
en   handelsetablering   av  rädsla  för  att  mista
värdefulla   arbetstillfällen.   Trots   kraven   på
konsekvensanalyser    i   översiktsplaner   och   på
miljökonsekvensbeskrivningar i detaljplan verkar det
som  om  kommunpolitiker   har  svårt  att  inse  de
sammantagna effekterna av att släppa fram mer extern
handel.
Vid planering är kommunen  skyldig  att  ta hänsyn
till  förhållanden  i grannkommunerna. Länsstyrelsen
skall ingripa när den  mellankommunala  samordningen
inte har skett på ett lämpligt sätt. Det  finns dock
många   exempel   på   handelsetableringar  som  har
tillåtits trots de uppenbara negativa konsekvenserna
i grannkommunen. Det finns anledning att ifrågasätta
om dagens
reglering   av  de  mellankommunala   hänsynen   vid
handelsetableringar  är tillräcklig. Det har alltför
ofta visat sig att kommunens eget bästa väger tyngst
vid     etablering     av    externa     köpcentrum.
Länsstyrelserna  bör därför  genomföra  en  ingående
konsekvensanalys i  samband  med handelsetableringar
som berör flera kommuner. Det  finns  också skäl att
överväga  införandet  av  en  vetorätt  i  PBL   för
grannkommuner.
I många länder i Europa finns det betydligt större
möjlighet   än   i   Sverige   att   styra  handelns
utveckling. Det finns exempelvis möjlighet att styra
handelns  etablering  till  stadskärnorna   och  att
begränsa   butiksstorleken.   Det  förekommer  också
planer    på    ett    tidsbegränsat    stopp    för
externetableringar.  Jag  anser att en sådan  modell
bör prövas i Sverige för att ge tid för en ordentlig
genomlysning  av  konsekvenserna   av  den  pågående
utvecklingen. Ett moratorium bör således införas vad
gäller  nya  externa  köpcentrum  och stormarknader.
Detta moratorium bör gälla tills vi  i  Sverige  har
utarbetat och fastställt en tydlig policy vad gäller
externa  köpcentrum  och  ställning  hunnit tas till
förslag om en förstärkt lagstiftning.
Ett moratorium ger vidare utrymme för en nödvändig
samhällsdebatt om vilken utveckling vi  vill  ha och
om hur vi bäst skall kunna bevara det kulturarv  som
utgör  grunden  för  alla  våra svenska städer. Våra
städer har traditionellt byggts  efter en modell som
innebär att centrum utgör den naturliga mötesplatsen
för  både  inköp och kultur. De senaste  årtiondenas
köpcentrumkoncept  bygger emellertid på en annan typ
av samhällsbygge, den  amerikanska  modellen baserad
på separering av boende och handel.
Vad jag ovan anfört bör riksdagen med anledning av
motion 2001/02:
Bo330 (mp) som sin mening ge regeringen  till känna.
Det  innebär  också  att  motion 2001/02:Bo244  (kd)
yrkande 4 i huvudsak får anses vara tillgodosedd.

15. Kommunala servicezoner (punkt 11)

av  Knut  Billing  (m), Inga  Berggren  (m),  Ewa
Thalén Finné (m) och Sten Andersson (-).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som framförs i reservationen.  Därmed  bifaller
riksdagen motionerna 2001/02:Bo210 och 2001/02:Bo216
yrkande 13.

Ställningstagande

Rätten  att  få  bygga  och  bo  efter  individuella
önskemål      inskränks      alltför     ofta     av
kommunpolitikernas  möjlighet  att  avstå  från  att
detaljplanelägga  områden.  Detta  medför  att  inga
bygglov kan beviljas, vilket  är  ett effektivt sätt
för  kommunpolitikerna  att  styra  var  medborgarna
skall bygga och bo.

Många människor har önskemål om att  bosätta sig i
t.ex.  storstadskommunernas glesbygder. Motiveringen
för avslag  på  bygglovsansökningar i sådana områden
är  att  det  blir  för  dyrt  ur  kommunalekonomisk
synvinkel  att  tillgodose   önskemål   om  kommunal
service som t.ex. skola, skolskjutsar samt barn- och
äldreomsorg.  Kommunerna  framhåller också  i  många
fall   att  dyra  lösningar  med   anslutning   till
kommunala   system   för   vatten   och   avlopp  är
nödvändiga. Denna typ av frågor går emellertid  ofta
att lösa med lokala, miljöanpassade system. Även när
det    gäller    övriga   serviceområden   går   det
naturligtvis ofta att hitta lösningar som är bra för
både den enskilde  medborgaren  och  kommunen. Dessa
lösningar   får   emellertid   inte   innebära    en
inskränkning  av lagreglerade rättigheter som rätten
till hemsjukvård, rätten att gå i skola m.m.
Ett sätt att  lösa  problemen och låta medborgarna
bygga och bo mer fritt  är att man delar in kommunen
i servicezoner. Då har alla parter redan från början
klart   för  sig  vad  som  gäller   för   kommunens
åtaganden,  dvs. vad den enskilde kan få för service
i olika delar av kommunen. Förutsättningarna för att
införa  möjligheten   till   kommunala   beslut   om
servicezoner   enligt   denna   modell  bör  snarast
utredas.  Vi anser att en sådan modell  är  förenlig
med den kommunala  likställighetsprincipen. Alla vet
från början vad som  gäller  och  alla har möjlighet
att  fatta beslutet om bosättning utifrån  de  givna
förutsättningarna.  Frågan  om  det  krävs ändring i
kommunallagen,   eller   andra   lagändringar,   för
införande  av  en modell med kommunala  servicezoner
bör ägnas särskild uppmärksamhet i en utredning.
Vi  föreslår  att   riksdagen   tillkännager   för
regeringen  som  sin  mening  att  en  utredning  om
kommunala  servicezoner snarast bör tillsättas. Vårt
förslag   lämnas   med   anledning   av   motionerna
2001/02:Bo210 (m) och 2001/02:Bo216 (m) yrkande 13.

16. Den statliga kontrollen av kommunala planer
(punkt 12)

av Knut  Billing  (m),  Inga  Berggren  (m),  Ewa
Thalén Finné (m) och Sten Andersson (-).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  framförs  i reservationen. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:Bo216 yrkande 8.

Ställningstagande

Det har under senare  år  förekommit  några fall där
Boverket   och  länsstyrelser  har  sagt  nej   till
etablering av  stormarknader  och  därmed  underkänt
detaljplaner antagna av kommunfullmäktige. Detta  är
inte  acceptabelt  och  ligger inte i konsumenternas
intresse. Enligt vår uppfattning  är det en kommunal
angelägenhet   att   bestämma   hur   marken   skall
disponeras  i  den  egna kommunen. Det är  då  också
högst rimligt att besluten  fattas  av kommunen, som
är bäst skickad att bedöma och avgöra sådana frågor.
Stöd   för   detta  finns  i  plan-  och  bygglagen.
Länsstyrelsen  och  regeringen  borde  endast  kunna
upphäva   planer  när  dessa  strider  mot  uttalade
riksintressen. Vi anser att det behövs en lagändring
med denna inriktning.

Vi  föreslår   att   riksdagen   tillkännager  för
regeringen  som  sin  mening  vad  vi framför.  Vårt
förslag lämnas med anledning av motion 2001/02:Bo216
(m) yrkande 8.

17. Grönområden (punkt 13)

av  Ulla-Britt  Hagström  (kd), Annelie  Enochson
(kd),  Rigmor  Stenmark  (c)  och  Helena  Hillar
Rosenqvist (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 13 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som framförs i reservationen.  Därmed  bifaller
riksdagen motion 2001/02:Bo325 yrkandena 25 och 26.

Ställningstagande

En förutsättning  för  att  vi  skall  få städer som
erbjuder  en  bra livsmiljö är att vi slår  vakt  om
våra grönområden.  Det  innebär  att vi måste ställa
krav  på  att  parker  och andra grönområden  alltid
planeras  in  när städerna  byggs  ut  och  att   vi
förbättrar skyddet  för  befintliga  grönområden. En
genomtänkt  strategi  för hur städernas  grönområden
skall  kunna bevaras och  utvecklas  behövs  därför.
Samtidigt finns det naturligtvis situationer när ett
befintligt  grönområde  kan behöva tas i anspråk för
något annat angeläget ändamål.  En förutsättning för
att  så skall få ske bör dock vara  att  den  totala
tillgången  på  parker  och  andra  grönområden inte
minskar. Det bör därför finnas möjlighet  att ställa
krav på kompensationsmark då parkmark tas i  anspråk
för  andra ändamål. Kravet på kompensationsmark  bör
innebära  att  ett  nytt  grönområde  av minst samma
storlek ställs till förfogande i rimlig  närhet till
det ianspråktagna området.

För  att  skydda  värdefulla  naturmiljöer utanför
stadsområden   finns   lämpliga   laginstrument.   I
stadsmiljö kan värdefulla naturmiljöer skyddas genom
inrättande   av   nationalstadsparker.    Institutet
nationalstadspark   täcker   dock   inte   hela  det
lagtekniska  behovet.  Det  behövs  ett  ytterligare
institut för mindre områden där skyddet kan  skrivas
i  detaljplanebestämmelserna.  Skyddet  bör vara  så
utformat att det inte skall kunna tas bort  genom en
enkel planändring.
Riksdagen  bör  begära att regeringen lägger  fram
förslag  om  ett  institut   för   skydd  av  mindre
grönområden i stadsmiljö i enlighet med vad som ovan
anförts.    Regeringen   bör   också   låta   utreda
förutsättningarna  för  att införa regler om krav på
kompensationsmark  vid ianspråktagande  av  parkmark
för annat ändamål.
Våra förslag läggs  fram  med  anledning av motion
2001/02:Bo325 (c) yrkandena 25 och 26.

18. Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse
(punkt 15)

av Rigmor Stenmark (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag  anser  att  utskottets förslag under  punkt  15
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i  reservationen.  Därmed  bifaller
riksdagen motion 2001/02:Bo325 yrkande 27 och avslår
motion 2001/02:Bo288.

Ställningstagande

I   vårt   land   finns   det   ett  rikt  utbud  av
kulturmiljöer  av  olika  slag.  Byggnadernas  olika
funktioner  som  bostadshus, skolhus,  handelsbodar,
kraftverk, småindustribyggnader  m.m.  speglar  vårt
variationsrikta  kulturarv.  Det  är  ett arv som vi
alla måste få ta del av, men som också  behöver rätt
omvårdnad  för  att  det  skall  kunna bevaras  till
kommande generationer. Det är också  nödvändigt  att
kontinuerligt  se  över  vilka  miljöer  som behöver
skyddas.    Endast    ett    fåtal   byggnader   och
bebyggelseområden    från    tiden    efter    andra
världskriget  är i dag lagskyddade. Det  bör  därför
snarast  göras en  inventering  av  efterkrigstidens
bebyggelse   för   att   få  en  översikt  över  den
värdefulla bebyggelsen från dessa årtionden.

Det är en nationell angelägenhet  att  ta  vara på
den  kulturhistoriskt  värdefulla  bebyggelsen. Alla
intressenter,    inte    bara    myndigheter     och
fastighetsägare,  måste  på  olika sätt involveras i
detta arbete. Det behöver utarbetas  en strategi för
hur detta arbete långsiktigt skall bedrivas.  Enligt
min mening skulle ett nationellt handlingsprogram  i
enlighet  med Centerpartiets förslag kunna utgöra en
bas för ett  arbete  som  syftar  till att bevara de
mångfasetterade  kulturmiljöer  och  byggnader   som
finns i vårt land.
Riksdagen  bör ge regeringen i uppdrag att ta fram
ett nationellt  handlingsprogram  för  att bevara de
mångfasetterade  kulturmiljöer  och  byggnader   som
finns i vårt land. Mitt förslag lämnas med anledning
av  Centerpartiets partimotion 2001/02:Bo325 yrkande
27. I  den  mån  motion  2001/02:Bo288  (s) inte kan
anses  vara  tillgodosedd  med  det anförda avstyrks
den.

19. Rätten att använda offentlig plats
(punkt 19)

av  Knut Billing (m), Ulla-Britt  Hagström  (kd),
Inga  Berggren  (m),  Annelie  Enochson (kd), Ewa
Thalén Finné (m) och Sten Andersson (-).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 19 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  framförs i reservationen. Därmed  bifaller
riksdagen  delvis   motionerna   2001/02:Bo228   och
2001/02:Bo249.

Ställningstagande

I motionerna 2001/02:Bo228 (s) och 2001/02:Bo249 (s)
behandlas  frågor  om  användandet av platser som är
tillgängliga för allmänheten.  Motionärerna  framför
farhågor  för att privatiseringar (med i vissa  fall
tillhörande   ”inglasningar”)   av  t.ex.  torg  och
gallerior  leder  till  försämrade  möjligheter  för
debatt, opinionsbildning och offentliga  samtal.  De
framhåller  behovet  av  att köpcentrum och liknande
platser  betraktas  som allmän  plats  samt  att  de
gemensamma mötesplatserna värnas. I en av motionerna
föreslås  att  kommunerna   skall  ges  rätt  att  i
planbestämmelser  föreskriva rättigheter  för  envar
att  utöva  dessa  aktiviteter   i   inomhuscentrum,
köpcentrum  etc. Förslaget förutsätter  ändringar  i
plan- och bygglagen.

Motionerna  aktualiserar  frågor som har betydelse
för grundläggande fri- och rättigheter.  Det  är för
demokratin   frågor   av  central  betydelse.  Genom
regeringsformen  är varje  medborgare  gentemot  det
allmänna tillförsäkrad  bl.a. frihet att anordna och
delta i demonstration på  allmän plats (2 kap. 1 § 3
RF). Allmänna sammankomster  får inte utan tillstånd
anordnas  på  offentliga  platser   (2   kap.   4  §
ordningslagen).      Tillståndsprövningen     enligt
ordningslagen  avser primärt  om  sammankomsten  kan
innebära fara för  ordning  och  säkerhet  eller för
trafiken. Regleringen utgör en inskränkning av bl.a.
demonstrationsfriheten  i  syfte  att  beakta  dessa
ordningsintressen.
Offentliga  platser  är  bl.a. gator, vägar, torg,
parker och andra platser som  i detaljplan redovisas
som  allmän  plats  och som har upplåtits  för  sitt
ändamål. Även andra landområden och utrymmen inomhus
som  stadigvarande  används  för  allmän  trafik  är
offentliga  platser  (2  kap.  2  §  ordningslagen).
Exempel  på sistnämnda  inomhusutrymmen  anses  vara
bl.a. Sturegallerian och Täbys Centrumanläggning (se
Persson, G. P. m.fl., Ordningslagen, Sthlm 1994).
Enligt vår  uppfattning  är det till att börja med
högst oklart i vilken omfattning som fastighetsägare
förbjuder viss aktivitet eller  vissa utövare och om
det  i  förekommande  fall  innebär några  egentliga
olägenheter för det fria åsiktsutbytet m.m.
Vi  anser  dock  att det finns  skäl  att  närmare
utreda denna fråga.  Det  bör  ankomma på regeringen
att göra detta.
Om det mot vår förmodan skulle  visa sig att denna
utredning ger vid handen att det finns  tillräckliga
skäl  för  att,  utifrån  de synpunkter som gör  sig
gällande  beträffande det fria  åsiktsutbytet  m.m.,
överväga en  förändring  av  den nuvarande ordningen
bör  frågan om hur detta skulle  förhålla  sig  till
skyddet   för   äganderätten   samt   vilka   övriga
konsekvenser detta skulle få för fastighetsägare,  i
form  av ökade kostnader för renhållning m.m., ägnas
ingående analyser.
Riksdagen   bör   med   anledning   av  motionerna
2001/02:Bo228  (s)  och  2001/02:Bo249 (s)  som  sin
mening ge regeringen till  känna  vad utskottet ovan
anfört om rätten att använda offentlig plats.
Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag



Motioner från allmänna motionstiden
2001

2001/02:Bo207 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):

Riksdagen begär att regeringen lägger  fram  förslag
om  att avskaffa kommunernas rätt att i detaljplaner
precisera  handelsändamålet  i  enlighet med vad som
anförs i motionen.

2001/02:Bo210 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att möjligheten  att införa
kommunala servicezoner bör utredas.

2001/02:Bo213 av Ola Karlsson och Lars Björkman (m):

1.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som  sin
mening vad i motionen anförs  om  vikten  av  goda
etableringsmöjligheter,  väl fungerande konkurrens
samt snabb myndighetshantering.

2.  Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om handelsändamålet i
detaljplan.

2001/02:Bo216 av Knut Billing m.fl. (m):

7. Riksdagen  beslutar avskaffa handelsändamålet vid
detaljplan i PBL.

8.  Riksdagen beslutar  att  kommunala  detaljplaner
endast  får  upphävas  när de strider mot uttalade
riksintressen, i enlighet  med  vad  som  anförs i
motionen.

13. Riksdagen begär att regeringen utreder frågan om
kommunala  servicezoner  i  enlighet  med  vad som
anförs i motionen.

2001/02:Bo217 av Barbro Feltzing (mp):

1.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad  i motionen anförs om miljöer  som  är
bullerfria.

2. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om att bygga ett
tystare samhälle.

3.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen  anförs  om  att gränsvärden
för  bakgrundsbuller på arbetsplatser  och  ute  i
samhället bör tas fram.

4. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening vad i motionen anförs om bulleraspekten som
ett kvalitetskrav på produkter vid upphandling.

6.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om sänkta gränsvärden
i urbana utomhusmiljöer.

2001/02:Bo228 av Leif Jakobsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs  i  motionen  om  behovet   av  att
köpcentrum  och  liknande  publika platser betraktas
som allmän plats.

2001/02:Bo233 av Margareta Cederfelt (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad   i   motionen   anförs   om   en   översyn   av
lagstiftningen om olovlig yrkesmässig  verksamhet  i
bostadsområde.

2001/02:Bo234 av Christel Anderberg m.fl. (m):

Riksdagen  beslutar  att avskaffa handelsändamålet i
plan- och bygglagen.

2001/02:Bo243 av Ulla-Britt Hagström m.fl. (kd):

3. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening   vad   i  motionen  anförs  om  vikten  av
brottsförebyggande     policy     i    kommunernas
översiktsplaner.

4.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om tydliga riktlinjer
för bebyggelseinriktade hinder mot brott.

2001/02:Bo244 av Annelie Enochson m.fl. (kd):

3.  Riksdagen begär  att  regeringen  tillsätter  en
utredning med uppgift att utreda förutsättningarna
för  att  i  den  fysiska planeringen bättre kunna
hantera översvämningsfrågor.

4. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening   vad   i  motionen  anförs  om  vikten  av
konsekvensbeskrivningar   och   handelspolicy  vid
etableringar av extern handel.

8.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen  anförs  om  vikten  av  att
kommunerna     kartlägger     tysta     zoner    i
översiktsplanerna.

9.  Riksdagen  begär  att  regeringen tillsätter  en
utredning  om  vilket  genomslag   Agenda  21  och
Habitatagendan fått i kommunernas översiktsplaner.

10.  Riksdagen  begär  att  regeringen  utreder  hur
lagstiftningen  kring samhällsplanering  i  större
utsträckning  kan   ta   hänsyn   till   regionala
skillnader och behov.

16.  Riksdagen  tillkännager för regeringen som  sin
mening vad i motionen  anförs  om  vikten av att i
samhällsplaneringen väga in barnens perspektiv.

17.  Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen anförs om vikten av att i
samhällsplaneringen   väga   in   de   äldres  och
funktionshindrades perspektiv.

2001/02:Bo249 av Anders Ygeman (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i  motionen  anförs  om att värna de gemensamma
mötesplatserna.

2001/02:Bo254 av Lars Wegendal och Eva Johansson
(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om vikten  av aktivitetsytor i
bostadsområden och deras närhet.

2001/02:Bo256 av Sten Lundström m.fl. (v):

1.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening  det  som   i   motionen  anförs  om  barns
inflytande i planering av boendemiljöer.

2001/02:Bo258 av Carina Hägg (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att inrätta hästgårdar.

2001/02:Bo260 av Carina Hägg (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet  av  en  översyn av
plan- och bygglagen för att garantera jämställdhet i
religiösa samlingslokaler.

2001/02:Bo282 av Carina Ohlsson och Kjell Nordström
(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om nödvändigheten av  att  det
tas  hänsyn  till  översvämningsrisken  i all fysisk
planering.

2001/02:Bo288 av Per Erik Granström m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av en utredning som
stärker  kommunernas  möjligheter  att  bevara  unik
bebyggelse och unika byggnadsmiljöer.

2001/02:Bo297 av Sten Lundström och Owe Hellberg
(v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad   i   motionen   anförs   om   en  utredning  om
planeringsinstrument för regional samhällsplanering.

2001/02:Bo300 av Ewa Larsson m.fl. (mp):

1.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening att plan-  och  bygglagen bör ändras så att
grannkommuner  får  vetorätt   vid  etablering  av
externa köpcentrum.

2.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening  att ett  moratorium  för  nyetablering  av
externa köpcentrum införs.

3. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  att Sverige är i behov av en tydlig policy
vad gäller utvecklingen av externa köpcentrum.

4. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  att  en förstärkt lagstiftning kan behövas
för att skydda samhälleliga värden.

5. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  att konsekvensanalyser bör omfatta social,
ekonomisk och miljömässig påverkan.

2001/02:Bo310 av Carina Ohlsson m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen  anförs  om  forskning inriktad på en
helhetssyn   i   framtidens   samhällsbyggande   och
integrering av det lokala Agenda  21-arbetet  i  all
samhällsplanering.

2001/02:Bo325 av Agne Hansson m.fl. (c):

24.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening    vad   i   motionen   anförs    om    att
brottsförebyggande  aspekter måste tas med vid all
samhällsplanering.

25. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om  förnyelse av
bostadsmiljön.

26.  Riksdagen  begär  att  regeringen  lägger  fram
förslag  om  ett  institut  för  skydd  av  mindre
grönområden  i  stadsmiljö  i  enlighet  med vad i
motionen anförs.

27.  Riksdagen  begär  att  regeringen tar fram  ett
nationellt  handlingsprogram  för  att  bevara  de
mångfasetterade  kulturmiljöer  och  byggnader som
finns i vårt land.

2001/02:A212 av Agne Hansson m.fl. (c):

13.  Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening    vad    i    motionen   anförs   om   ett
jämställdhetsperspektiv i samhällsplaneringen.

2001/02:Ju237 av Agne Hansson m.fl. (c):

19. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som sin
mening    vad    i    motionen   anförs   om   att
brottsförebyggande aspekter  alltid  bör tas med i
såväl     planering    av    bostadsområden    som
samhällsplanering i övrigt.

2001/02:Ju389  av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

6. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening vad i motionen             anförs om att ge
Boverket  i  uppdrag  att  för kommunerna utarbeta
tydliga  riktlinjer för bebyggelseinriktade hinder
mot brott.


2001/02:K284 av Agne Hansson m.fl. (c):

15. Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin
mening   vad   i  motionen  anförs  om  barns  och
ungdomars medverkan i samhällsplaneringen.

2001/02:MJ341 av Gunnel Wallin (c):

8. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om att uppdra åt
berörda  myndigheter  att  på  ett tydligare  sätt
beakta     åkermarkens     betydelse     i     all
samhällsplanering  och då inte minst i kommunernas
översiktsplanering.

2001/02:N267 av Eva Flyborg m.fl. (fp):

22. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som sin
mening   vad  i  motionen  anförs  om  behovet  av
förändringar i plan- och bygglagen (PBL).

2001/02:So276 av Margareta Andersson och Sofia
Jonsson (c):

2. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  vad  i  motionen anförs om tillägg i plan-
och   bygglagen   om    att    planera    så   att
bullerstörningar minimeras.

2001/02:So501 av Agne Hansson m.fl. (c):

12.  Riksdagen  tillkännager för regeringen som  sin
mening     vad     i    motionen     anförs     om
miljökonsekvensbeskrivningar.

2001/02:So613 av Sven Brus m.fl. (kd):

15. Riksdagen begär att  regeringen  ger  Boverket i
uppdrag   att   utarbeta  tydliga  riktlinjer  för
bebyggelseinriktade hinder mot brott.


Motion väckt med anledning av
Riksdagens revisorers förslag
2001/02:RR8


2001/02:Bo9 av Yvonne Ångström och Karin Pilsäter
(fp):

2. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad i motionen anförs om handelsändamålet  i
detaljplaneärenden.
Bilaga 2

Uppföljningsrapport



Länsstyrelserna och
mellankommunal
samordning inom
PBL-området



av

Roger Berggren

på uppdrag av riksdagens bostadsutskott


1 Inledning


Uppföljningens bakgrund och inriktning

Riksdagens  bostadsutskott  beslutade våren 2001 att
genomföra en uppföljning av länsstyrelsernas  roll i
samband  med  mellankommunala  plan- och byggfrågor.
Utskottet konstaterade att det i plan- och bygglagen
(1987:10) stadgas att det vid planläggning  ska  tas
hänsyn  till  förhållanden  i  angränsande kommuner.
Länsstyrelsen har därvid till uppgift  att verka för
att  frågor  om användningen av mark och vatten  som
angår två eller  flera  kommuner  samordnas  på  ett
lämpligt sätt.
Enligt utskottet bör uppföljningen bl.a. innefatta
frågor  om i vilken utsträckning länsstyrelserna har
verkat för att en samordning kommer till stånd genom
dels rådgivande  och  stödjande  insatser,  dels med
stöd av de bestämmelser för detta ändamål som  finns
i  plan- och bygglagen (PBL). Vidare bör det belysas
i vilken  utsträckning  länsstyrelsernas  beslut har
överklagats och vad dessa besvär har resulterat i.

Uppföljningens genomförande

Uppföljningen har genomförts under perioden  oktober
2001  till  januari  2002. En till utskottet inlånad
tjänsteman från Riksdagens  revisorer  har  ansvarat
för arbetet.
Studien  bygger  huvudsakligen på en genomgång  av
riksdagstryck och andra relevanta skriftliga källor.
De senare främst i form  av  rapporter  från berörda
myndigheter  samt annan myndighetsdokumentation  som
beslut, samrådsyttranden,  planer  etc. Utöver detta
material har primärdata inhämtats genom två enkäter,
den ena till samtliga länsstyrelser  och  den  andra
till ett urval av landets kommuner.
Det  skriftliga  materialet  har kompletterats med
muntliga källor företrädesvis i  form av intervjuer.
Sammanlagt  har ca 25 tjänstemän vid  länsstyrelser,
Regeringskansliet,    Boverket,    Vägverket   m.fl.
myndigheter  intervjuats.  Därutöver har  intervjuer
genomförts    med   representanter    för    Svenska
Kommunförbundet.
Datainsamling  har  även  skett  genom  deltagande
observation vid ett samrådsmöte mellan Länsstyrelsen
i Stockholms län och Huddinge kommun.

Rapportens disposition

Utöver detta inledningskapitel består denna  rapport
av  ytterligare  nio  kapitel.  Kapitel  två  ger en
allmän orientering om länsstyrelsernas roll och  den
reformering   av   länsförvaltningen  som  är  under
genomförande. Det tredje kapitlet fokuserar den roll
som länsstyrelsen har  inom  PBL-området.  I kapitel
fyra  görs en genomgång av vad som har framkommit  i
några  av  de  utredningar/uppföljningar  som  berör
frågor  om   mellankommunal   samordning  inom  PBL-
området. Vidare refereras till  aviserade  men  ännu
inte   tillsatta  utredningar  med  anknytning  till
området.
I kapitel  fem  och  sex redovisas resultaten från
enkäterna till länsstyrelser och kommuner. I kapitel
7–9 beskrivs några av de planfrågor som på senare år
utkristalliserat sig som  de  mest svårhanterliga ur
ett  mellankommunalt  perspektiv.   Det   är  främst
externhandelsetableringar  (kapitel  sju)  men  även
vindkraftsutbyggnad  (kapitel  åtta). I kapitel  nio
ges  ytterligare  några  exempel på  PBL-frågor  som
förväntas ställa krav på mellankommunal  samordning.
Rapportens  sista  kapitel innehåller sammanfattande
slutsatser.

Avgränsningar

Rapporten      berör      inte       transnationella
planeringsfrågor eller hur länsstyrelsen  har verkat
för   att   främja  mellankommunal  samordning  över
nationsgränser. Här konstateras endast att denna typ
av samverkan  förekommer  på flera håll, inte sällan
inom ramen för EU-finansierade Interregprojekt.[1]
Länsstyrelsen har en viktigt roll
att fylla när det gäller att
samordna statliga intressen inom
PBL-området. Under arbetet med
uppföljningen har flera synpunkter
framförts på hur länsstyrelserna
klarar denna uppgift. Flera aktörer
menar att denna samordning är en
viktigare uppgift för
länsstyrelserna än den
mellankommunala. En närmare analys
av den inomstatliga samordningen på
regional nivå och länsstyrelsernas
roll i det sammanhanget ligger dock
utanför denna uppföljningsstudie.


**FOOTNOTES**
[1]:    Exempel    på    sådana    områden     är
Öresundsregionen,   Strömstad–Halden-området  och
Haparanda–Tornio-området.
2 Länsstyrelsernas roll


Länsstyrelserna i dag

Länsstyrelsen har två huvuduppgifter. För det första
svarar länsstyrelsen  för den statliga förvaltningen
i länet.[2] För det andra  har  länsstyrelsen ansvar
för  att  länet  utvecklas  på ett sådant  sätt  att
nationella mål får genomslag,  samtidigt  som hänsyn
tas      till     regionala     förhållanden     och
förutsättningar.[3]  Länsstyrelsen  har  således  en
s.k. förvaltningsuppgift och en utvecklande uppgift.
I  den  senare  ingår  planering, projektverksamhet,
samordningsuppgifter,   överläggningar   med   andra
parter i länet, uppföljning och utvärdering, uppdrag
åt regeringen m.m. Vilken tyngdpunkt som läggs på de
båda uppgifterna varierar  till  viss  del med var i
landet länet ligger. Länsstyrelsen har i de nordliga
länen en stark samordnande ställning som  hör samman
med de aktiva regionalpolitiska åtgärder som  staten
där svarar för. I de sydliga länen ses länsstyrelsen
mer som en förvaltningsmyndighet.[4]
Sedan  1991 är länsstyrelserna i stort sett fria
att själva bestämma sin organisation. En begränsning
är  dock  att  varje  länsstyrelse  inom  ett  antal
specifika fackområden  ska ha speciella länsexperter
som är direkt underställda  styrelsen.  Ett av dessa
fackområden är hållbar samhällsplanering och boende.

Regional försöksverksamhet

I  fyra  län  (Kalmar,  Gotlands,  Skåne  och Västra
Götalands   län)   pågår   det   för  närvarande  en
försöksverksamhet   med   ändrad  ansvarsfördelning.
Försöken inriktades på att  utveckla  former  för en
starkare  demokratisk  förankring  av  det regionala
utvecklingsarbetet   samt   till   ett   effektivare
utnyttjande  av  resurser  som  finns  i  länet.   I
försökslänen   har   länsstyrelsens   uppgifter  för
regional utveckling därför begränsats.
Av   de   utredningar  som  låg  till  grund   för
försöksverksamheten    framgår    dock   att   denna
begränsning   inte   innebar  någon  förändring   av
länsstyrelsernas    ansvar    inom    den    fysiska
samhällsplaneringen.[5]
Av   de   utvärderingar  som   har   genomförts   av
verksamheten    i    försökslänen   framkommer   att
självstyrelseorganen  i   samtliga   försökslän  har
utvecklat  konstruktiva och positiva relationer  med
kommunerna i respektive län.
Självstyrelseorganen  har  en hög grad av stöd och
legitimitet     bland    merparten    av     ledande
kommunföreträdare           i          försökslänen.
Försöksverksamheten  har  också  bidragit  till  att
förbättra  samarbetsklimatet   mellan  kommunerna  i
respektive försökslän.
Av     utvärderingarna    framgår    också     att
självstyrelseorganen  i  Kalmar  och Västra Götaland
inte  har  tagit upp frågor om fysisk  planering.  I
Skåne  har dock  självstyrelseorganet  Region  Skåne
inrättat  en förvaltning – Planering och Miljö – som
har resurser  för  fysisk  planering.  Planering och
Miljö  för ”informella dialoger på tjänstemannanivå”
med kommunerna  bl.a.  i  syfte  att uppmärksamma de
regionala frågorna i ett tidigt skede av kommunernas
översiktsplanering.[6]  De  frågor som  behandlas  i
dessa  sammanhang  är sådana som  berör  mer  än  en
kommun     som     exempelvis     översiktplanering,
markanvändnings-,   bebyggelse-   och   miljöfrågor.
Effekterna av detta arbete  uppfattades  av centrala
intressenter  emellertid  som  begränsade.  Dessutom
framfördes  synpunkter  på  att  ansvarsfördelningen
mellan länsstyrelsen och Region Skåne  inte föreföll
helt  klar. Utredningen ansåg dock att detta  arbete
hade en  stor  potential  och  att  behovet  av ökad
samverkan  inom samhällsplaneringen är mycket stort.
Ansvarsfördelningen  mellan självstyrelseorganen och
länsstyrelsen   kan,  enligt   den   parlamentariska
regionkommittén (PARK),  under en utvecklingsprocess
i någon mån bli otydlig eftersom  länsstyrelsen  har
ett ansvar att stödja mellankommunalt samarbete.[7]
PARK   konstaterade   vidare   att  länsstyrelsens
verksamhet    domineras    av   förvaltnings-    och
tillsynsuppgifterna men att  det inom några områden,
däribland hållbar samhällsplanering, finns inslag av
utvecklingsuppgifter.  Den  nära   kopplingen   till
förvaltnings-  och  tillsynsuppgifterna  gjorde dock
att  PARK  inte  såg  några  skäl  till att överföra
utvecklingsuppgifter   inom   dessa   områden   från
länsstyrelsen  till självstyrelseorgan.  Beträffande
den fysiska planeringen konstaterade PARK vidare att
även   denna   har  tydliga   beröringspunkter   med
regionalt utvecklingsarbete.  Då  kommunerna  svarar
för  den  fysiska  planeringen  är det, enligt PARK,
naturligt att de regionala självstyrelseorganen  har
en  ”dialog  på  frivillig  grund  med  kommunerna i
samhällsplaneringsfrågor”.[8]

Reformerad statlig länsförvaltning

Delvis   mot   bakgrund   av   erfarenheterna   från
försöksverksamheten  konstaterade  regeringen hösten
2001  att  länsstyrelsernas  roll avseende  tillsyn,
uppföljning  och  utvärdering  behöver   stärkas.[9]
Regeringen    föreslog    att    försöksverksamheten
förändras så att den kan tillämpas  i  samtliga län.
Kommuner  och  landsting  ges därvid möjlighet  att,
fr.o.m.   2003,   bilda   s.k.  samverkansorgan.[10]
Samverkansorganet  ska bl.a.  utarbeta  program  för
länets  utveckling  samt  besluta  om  länsplan  för
regional infrastruktur.  I  de  län  som inte bildar
kommunala  samverkansorgan svarar länsstyrelsen  för
motsvarande uppgifter.
Regeringen aviserade  också  att  man har för avsikt
att  initiera  en  allmän  översyn av uppgifts-  och
ansvarsfördelningen  mellan staten,  kommunerna  och
landstingen. Utgångspunkten för en sådan översyn bör
bl.a.  vara  upprätthållandet   av   en  långtgående
kommunal  självstyrelse.[11] Samtidigt  konstaterade
regeringen att staten behöver en stark och kompetent
statlig länsförvaltning  för att hantera de statliga
uppgifter som inte kan eller  bör  skötas på central
nivå.  Enligt  regeringen  är  det än viktigare  att
länsstyrelsen  kan samla sina resurser  till  sådana
uppgifter  som  rör   det  nationella  intresset  på
regional nivå och där länen  är lämpliga områden för
den  statliga  hanteringen.  Hit   hör  tillsyn  och
uppföljning av nationella mål, utvärdering  av olika
slags     verksamhet,     men     också     allmänna
förvaltningsuppgifter         som         exempelvis
ärendehantering.[12]
Samtidigt      konstaterade     regeringen     att
länsstyrelsens  roll  på  det  förvaltningsrättsliga
området övervägs i andra sammanhang, bl.a. vad avser
systemet  för  överprövning   av  överklagandebeslut
enligt   PBL   (se   vidare  nedan).  Dessa   frågor
behandlades  därför  inte  närmare  i  den  aktuella
propositionen.[13]

Regionalpolitik och mellankommunal samordning

Hösten   2001  presenterade   regeringen   även   en
regionalpolitisk  proposition.[14]  I  denna påtalas
vikten av en tydligare ansvarsfördelning på regional
nivå mellan staten och den kommunala nivån, men även
att  ett  effektivt  arbete  för regional utveckling
förutsätter  nära samverkan mellan  staten  och  den
kommunala nivån.  Regeringen  menade  att  det fanns
goda skäl att lyfta fram den regionala nivån  som en
samarbetsarena  för  utvecklingsarbete mellan staten
och    kommuner,    landsting,     näringsliv    och
organisationer.
Regeringen hänvisade också till betydelsen  av  de
ovan  beskrivna  kommunala samverkansorganen och att
länsstyrelsens roll  som statlig företrädare ska bli
tydligare.    Länsstyrelsen    får    ett    bredare
samordningsansvar   och   dess   roll   som  statens
företrädare i länet ska utvecklas.

**FOOTNOTES**
[2]:    1    §    Förordning    (1997:1258)   med
länsstyrelseinstruktion. Detta gäller  i  den mån
inte  någon  annan  myndighet  har  ansvaret  för
särskilda förvaltningsuppgifter.
[3]:    2    §    Förordning    (1997:1258)   med
länsstyrelseinstruktion.
[4]: Prop. 2001/02:7.
[5]: SOU 2000:85, s. 188.
[6]: Se bl.a. Region Skåne, planering  och miljö,
Dialog  med de skånska kommunerna kring regionala
planerings-  och miljöfrågor – sammanställning av
kommunbesöken 1999, 2000-05-09.
[7]: SOU 2000:85, s. 309 f.
[8]: SOU 2000:85, s. 361.
[9]: Prop. 2001/02:7, bet. 2001/02:KU7.
[10]: Prop. 2001/02:7, s. 44. Ett kommunalförbund
får      utgöra      sådant      samverkansorgan.
Förutsättningen är att kommunalförbundet som med-
lemmar har samtliga kommuner i länet.
[11]: Prop. 2001/02:7, s. 56.
[12]: Prop. 2001/02:7, s. 59.
[13]: Prop. 2001/02:7, s. 57.
[14]: Prop. 2001/02:4.
3 Länsstyrelsernas roll enligt PBL
Genom  att  belysa  samband   och  konsekvenser  kan
länsstyrelsen bidra till ett regionalt  perspektiv i
kommunernas  fysiska  planering.  Länsstyrelsen  tar
dessutom  i  sin  utvecklingsplanering   för   länet
initiativ  till och arbetar för regional utveckling.
Detta  är  viktiga   utgångspunkter   i  kommunernas
planering.[15]

Inledning

När  PBL  tillkom 1987 innebar det att länsstyrelsen
delvis fick  en  ny  roll i den fysiska planeringen.
Den  aktiva  rådgivningen   i   tidiga   skeden   av
planeringsprocessen  blev  viktigare. Den granskande
och kontrollerande verksamheten  i planeringens sena
skeden  skulle  ersättas  med en roll  som  betonade
information och samråd på förhand.  Länsstyrelsernas
tre huvudsakliga roller i den fysiska planeringen är
numera service, samordning och beslut.[16]
Länsstyrelsens     arbete     i     samband    med
mellankommunala  PBL-frågor  kan  bl.a. sägas  hänga
samman med när länsstyrelsen agerar  i processen. Ju
tidigare  man  upprättar  kontakter  med  kommunerna
desto,   mer   informell   och  serviceinriktad  kan
relationen vara. Länsstyrelsernas  medverkan  i  det
tidiga   mellankommunala  samarbetet  är  egentligen
främst att vara diskussionspart.
Om berörda  kommuner  i sin planering inte beaktar
de    underlag   med   eventuella    mellankommunala
dimensioner  som  länsstyrelsen  tillhandahåller bör
länsstyrelsen  påpeka detta såväl informellt  som  i
mer   formella   yttranden    i   samband   med   de
samrådstillfällen  som bjuds under  olika  delar  av
planeringsprocessen.  Om kommunerna ändå inte sörjer
för   att   samordning   kommer   till   stånd   kan
länsstyrelsen   pröva   och  upphäva   de   aktuella
planerna.   I   den   händelse    detta   sker   har
länsstyrelsen  i  mångt  och mycket tvingats  återgå
till     sin     tidigare    roll    som     formell
efterhandsgranskare.  Många  länsstyrelser beskriver
också  en  sådan  situation  som  att  man  i  någon
utsträckning  har misslyckats med sitt  uppdrag  att
främja en tidig mellankommunal samordning.
I   detta   kapitel    beskrivs   länsstyrelsernas
möjligheter  att under olika  delar  av  de  fysiska
planeringsprocesserna      främja     en     lämplig
mellankommunal samordning.

Några reflektioner kring centrala begrepp

Innan   vi   går  vidare  och  tittar   närmare   på
länsstyrelsernas  roll  inom PBL-området beträffande
mellankommunal samordning  är  det  på sin plats att
reflektera   något   kring   några  av  de  centrala
begreppen i detta sammanhang.

Mellankommunalt eller regionalt?

När PBL tillkom var diskussionen  om  regioner  inte
särskilt  utbredd.  Frågan om ett eventuellt svenskt
medlemskap i EU samt den framväxande insikten om att
flera samhälleliga utmaningar (miljöfrågor, regional
konkurrens etc.) inte  enbart  kunde hanteras på den
lokala  nivån  gjorde emellertid att  dessa  frågors
betydelse ökade  under 1990-talet. I ljuset av detta
växte flera frågeställningar  fram.  En av dessa var
hur    man    skulle   se   på   relationen   mellan
mellankommunala och regionala PBL-frågor.
Länsstyrelsen  i  Skåne  resonerar i en nyutkommen
skrift kring detta förhållande.[17] Man konstaterade
att gränsen mellan de båda begreppen  är  diffus och
att samverkan mellan kommuner kan ske på olika  sätt
beroende på om en fråga betraktas som mellankommunal
eller    regional.    Samtidigt    ansåg   man   att
länsstyrelsens  roll inte är densamma  om  en  fråga
uppfattas som mellankommunal  eller  regional. I det
förra fallet är begreppet en ingripandegrund  enligt
PBL medan den i det senare fallet främst innebär att
länsstyrelsen   ska   svara   för  olika  former  av
underlagsmaterial.[18]
Länsstyrelsen i Skåne län menade  att PBL inte ger
någon tydlig vägledning om hur de båda begreppen ska
skiljas  åt.  Den  skillnad  som  finns innebär  att
mellankommunala  frågor berör den enskilda  kommunen
och angränsande kommuner  medan  regionala frågor är
de   som   berör   fler   kommuner   än   de  direkt
kringliggande. Det regionala arbetet anses  vara mer
övergripande  och  består i att beskriva strukturer.
Det är mer inriktat  på  att  diskutera samverkan än
att  lösa  konkreta  konflikter. De  mellankommunala
frågorna   är   mer   konkreta,    har   en   större
detaljeringsnivå och är aktuella för  den  specifika
kommunen  och  dess  grannkommuner.  Denna samverkan
sker vanligen kring planeringsproblem som är fysiska
objekt  med utsträckning över flera kommuner  (t.ex.
infrastruktursatsningar)  och  mer  sällan kring mer
allmänna gemensamma frågor som inte går att avgränsa
på en karta. Länsstyrelsen avslutar sitt  resonemang
med   att   konstatera  att  det  behövs  en  större
tydlighet i användningen  av  de  båda begreppen för
att   de   inte   ska   förlora   sin   status   och
betydelse.[19]
Denna rapport har sitt fokus på de mellankommunala
frågorna,    dvs.    de    som   fungerar   som   en
ingripandegrund enligt 12 kap.  PBL.  Det  har under
arbetets  gång  emellertid blivit uppenbart att  den
mellankommunala diskussionen  gärna  glider  över  i
resonemang  om  regionala  frågor,  inte  sällan med
anknytning till den breda vision om fysisk planering
som  anläggs  EU:s  gemensamma  planeringsperspektiv
ESDP  (European  Spatial  Development  Perspective).
ESDP berörs ytterligare något nedan.
Samordna eller samverka?
Enligt PBL ska länsstyrelsen  verka  för  en lämplig
mellankommunal  samordning. Under arbetet med  denna
uppföljning  har några  intervjupersoner  framhållit
det man uppfattar  som en viktig betydelseskillnad i
begreppen  samordna  och  samverka.  Man  menar  att
samordna  signalerar  ”uppifrånplanering”   och  att
staten  ska  ”lägga  sig  i”  den  kommunala fysiska
planeringen. Samordning är med detta  synsätt  något
som  kan ske utan de berörda kommunernas uttryckliga
önskemål  och eventuellt genom tillämpning eller hot
om tillämpning  av de tvångsmedel som står till buds
enligt 12 kap. PBL. Enligt dessa bedömare signalerar
begreppet ”samverka”  på  ett  mer positivt sätt att
länsstyrelsens arbete i mångt och  mycket ska ske på
kommunernas  villkor och vara inriktat  på  råd  och
stöd tidigt i planeringsprocesserna.

Översiktsplaneringen


Länsstyrelsernas roll som samrådspartner och
kunskapsförmedlare

De  kommunala  översiktsplanerna   ska   bl.a.  visa
grunddragen    i    fråga   om   kommunens   avsedda
användningen av mark-  och vattenområden. Hänsyn ska
dessutom   tas  till  förhållanden   i   angränsande
kommuner.[20] Härigenom ställs krav på ändamålsenlig
samordning av  kommunernas  planläggning i syfte att
åstadkomma ett samarbete mellan kommunerna.
Vidare anges att länsstyrelsen  ska  samverka  med
kommunerna    i    deras   planläggning.[21]   Detta
preciseras i paragrafens  specialmotivering  som ”en
mer  allmän serviceskyldighet” och anses inte direkt
motsvara  det  formella  samrådet (se nedan). Enligt
PBL-propositionen  ska denna  serviceskyldighet  ses
som något fristående från handläggningen av enskilda
planärenden. Det handlar  mer  om  att länsstyrelsen
ska ”fungera som rådgivare i planfrågor”.[22]
I ett tidigt skede av kommunens översiktsplanering
spelar  länsstyrelsen  således  främst   rollen  som
förmedlare av kunskap om vilka planfrågor som kan ha
en  sådan  mellankommunal  dimension  att  de kräver
särskild  uppmärksamhet.  Denna  kunskap  innefattar
specifika  sakkunskaper, inom områden där kommunerna
inte  förfogar  över  egna  specialister,  men  även
betydande  kunskaper  om  förhållanden  inom  länets
kommuner    som    kan    vara   av   intresse   för
planläggningen.[23] I detta  läge  kan länsstyrelsen
även   verka   för  att  berörda  kommuner   inleder
informella samråd om dessa frågor.
Länsstyrelsens   mer   formella  roll  inträder  i
samband  med samrådet. Detta  innebär  att  när  ett
förslag till  översiktsplan  eller  till  ändring av
planen   upprättas  ska  den  planläggande  kommunen
samråda med  länsstyrelsen  samt  regionplaneorganen
och  kommuner  som berörs av förslaget.  Syftet  med
samrådet är att  förbättra  beslutsunderlaget och ge
möjlighet till insyn och påverkan.[24]
Under samrådet ska länsstyrelsen  särskilt ta till
vara och samordna statens intressen och  bl.a. verka
för  att sådana frågor om användningen av mark-  och
vattenområden  som  angår  två  eller flera kommuner
samordnas  på ett lämpligt sätt.[25]  I  förarbetena
framhölls att  det  var  ”av  särskild  vikt ... att
kommunerna   tidigt  får  besked  om  länsstyrelsens
ställning       ...       till       mellankommunala
samordningsbehov”.[26]   Genom  en  lagändring  1995
förstärktes länsstyrelsernas  roll  under  samrådet.
Krav   ställs   på   att  länsstyrelserna  även  ska
tillhandahålla underlag  för kommunernas bedömningar
av  hur  man  ska  hantera  allmänna   intressen   i
planeringen, däribland mellankommunala frågor.[27]
I  PBL-propositionen betonades också vikten av att
länsstyrelserna  klart  skiljer på sådana synpunkter
som  var  att  betrakta  som   råd  och  sådana  som
exempelvis   innebär   att   påpekanden    om    att
mellankommunala       intressen       inte       har
tillgodosetts.[28]
Vanligen framför länsstyrelserna sina synpunkter i
ett samrådsyttrande. Inte sällan samlas synpunkterna
under   rubriker   som   bl.a.   anknyter   till  de
prövningsgrunder  som  finns  i  12  kap.  1  § PBL.
Uttrycksformerna  varierar.  I  ett  samrådsyttrande
över   Karlskrona   kommuns  översiktsplan   skriver
Länsstyrelsen   i  Blekinge   län   under   rubriken
mellankommunala   intressen:   ”Förutom   ...   vill
länsstyrelsen peka  på  att vindkraftsutbyggnad ofta
är    en    mellankommunal    fråga     ...     Även
bostadsförsörjningen   är   ofta  ...  en  fråga  av
intresse för grannkommunerna.”[29]
En mer tydlig koppling till prövningsmöjligheterna
enligt  12 kap. 1 § PBL gör Länsstyrelsen  i  Västra
Götalands län i ett samrådsyttrande över ett program
för ett kollektivtrafikprojekt  i  Göteborgs kommun:
”Detta    är    frågor    som    länsstyrelsen   vid
detaljplanering kan komma att pröva  enligt  12 kap.
Plan-  och  bygglagen,  om  det  finns anledning att
befara    att   inte   Partille   kommuns   intresse
tillgodoses i rimlig utsträckning ...”[30]
Länsstyrelsen  ska vidare under den tid då planen
ställs   ut   avge  ett   granskningsyttrande   över
planförslaget.  Av  yttrandet  ska  bl.a.  framgå om
frågor  om  användningen  av mark- och vattenområden
som  angår  två  eller  flera  kommuner   inte   har
samordnats  på  ett lämpligt sätt. Länsstyrelsen har
dock      ingen      möjlighet      att      upphäva
översiktsplaner.[31]

Mellankommunal samordning i kommunala
översiktsplaner – erfarenheter hittills

I den utvärdering som  Boverket gjorde av den första
generationens översiktsplaner  konstaterades att den
mellankommunala samordningen vanligen  stannade  vid
att  berörda  grannkommuner  får  planförslaget  för
samråd.    Boverket    konstaterade    vidare    att
länsstyrelsen      hade     fungerat     bra     som
kunskapsförmedlare.  Kommunala  tjänstemän  upplevde
dialogen  med  länsstyrelsens  tjänstemän – som  har
överblick  och  erfarenhet  från  andra  kommuner  i
regionen – som mycket värdefull.[32]
Boverket   fann   också   att   ett  stort   antal
mellankommunala frågor diskuterades  i  de kommunala
översiktsplanerna,  på  grund av olika uppfattningar
mellan kommun och länsstyrelse. Boverket menade dock
att   många   av   dessa  oenigheter   lösts   under
samrådsprocessen   eller    skjutits   till   senare
fördjupningar av översiktsplanerna.  Boverket  ansåg
att dialogen mellan stat och kommun i detta avseende
hade  fungerat  i den riktning som lagstiftaren hade
tänkt  sig.  Samtidigt   konstaterade  Boverket  att
riksintressen hade ägnats betydligt mer diskussion i
översiktsplaneprocesserna   än   de  mellankommunala
frågorna.[33]
I  en  särskild rapport behandlade  Boverket  de
mellankommunala  frågorna  i  översiktsplanerna. Man
konstaterade  att  det  i  den  första  generationen
översiktsplaner i alltför många fall  var  uppenbart
att planförfattarna inte hade ansträngt sig särskilt
mycket  för  att belysa mellankommunala frågor.  Det
var enbart i enklare,  okontroversiella frågor längs
kommungränserna   som  samråd   hade   skett   genom
översiktsplanen.    Främst     handlade    det    om
områden/företeelser      som     fysiskt      korsar
kommungränsen.  Någon  samverkan   hade  inte  skett
beträffande  exempelvis  regionala  bostads-   eller
arbetsmarknadsfrågor.   Dessa  uppfattades  mer  som
konkurrensfrågor kommunerna emellan.[34]
Även  Länsstyrelsen i Skåne  län  fann  att  den
första  generationens  översiktsplaner  saknade  det
regionala  och  det  mellankommunala perspektivet. I
den andra generationens  översiktsplaner  har  detta
förbättrats, men länsstyrelsen konstaterade att  det
är  stor  skillnad  på  vilka  frågor som respektive
kommun anser vara frågor som behöver  samordnas  med
intilliggande kommuner. Länsstyrelsens slutsats blev
att  det  krävs  en  utveckling  av  metoder för att
arbeta   med   de   mellankommunala   och  regionala
perspektiven i översiktsplaneringen.[35]
I Boverkets utvärdering av den första generationen
översiktsplaner    har   man   även   studerat   hur
länsstyrelserna har  hanterat mellankommunala frågor
i sina yttranden. Man  konstaterade  att  det även i
länsstyrelsernas  yttranden  finns  en klar övervikt
för   frågor  vid  kommungräns.  Boverket   skriver:
”Samordningsbehovet  vid  gräns  är  i  allmänhet så
påtagligt att länsstyrelsen aldrig behövt  tveka att
ta  med det i ett yttrande.” Vidare konstaterar  man
att   när    det   gäller   kommunövergripande   och
strategiska   frågor    blir   länsstyrelserna   mer
försiktiga i tonfallet om  de över huvud taget berör
frågorna. Boverket menade att  en  bidragande  orsak
till   detta   kan  ha  varit  att  länsstyrelsernas
planenhet har haft svagt stöd från andra enheter. De
frågor som berörs  i  yttrandena är frågor som andra
enheter   än   planenheten   i   första   hand   har
bevakningsansvaret för.[36]
Från    och   med   1996    gäller    också    att
kommunfullmäktige  minst  en  gång under mandattiden
ska  ta ställning till översiktsplanens  aktualitet.
Före  ett  sådant  beslut  ska  länsstyrelsen  i  en
sammanfattande  redogörelse  redovisa  synpunkter  i
fråga  om  sådana statliga intressen som kan vara av
betydelse  för   kommunens   beslut  samt  ange  hur
synpunkterna enligt länsstyrelsens  mening förhåller
sig till översiktsplanen.[37]

Detaljplaneringen


Länsstyrelsernas roll som samrådspartner och
kunskapsförmedlare

Prövning  av  markens lämplighet för bebyggelse  och
reglering av bebyggelsemiljöns  utformning  sker som
regel     genom     detaljplaner.     Liksom     för
översiktsplaneringen  gäller att hänsyn ska tas till
förhållandena   i  angränsande   kommuner.[38]   För
begränsade områden  som  inte omfattas av detaljplan
kan områdesbestämmelser antas  för  att  säkerställa
att syftet med översiktsplanen uppnås eller  att ett
riksintresse enligt miljöbalken tillgodoses.[39]
Genom  en  ändring av PBL 1995 vidgades kravet  på
program    och   därtill    hörande    samråd    vid
detaljplanering. Sedan 1996 gäller därför att när en
kommun utarbetar  program  eller  upprättar  förslag
till  detaljplan  ska  kommunen  samråda  med  bl.a.
länsstyrelsen  och  kommuner  som berörs. Syftet med
samrådet är att förbättra beslutsunderlaget  och  ge
möjlighet   till   insyn   och  påverkan.[40]  Under
samrådet  ska  länsstyrelsen  bl.a.  verka  för  att
frågor  om användningen av mark-  och  vattenområden
som angår  två eller flera kommuner samordnas på ett
lämpligt    sätt.     Motsvarande     gäller     för
områdesbestämmelser.[41]
Liksom  för  översiktsplanen  var  tanken  att  ju
tidigare      länsstyrelsen     kommer     med     i
planeringsprocessen, desto större är chansen att det
fortsatta  planeringsarbetet   flyter   smidigt.   I
detaljplanesammanhang  har  länsstyrelsen  dock även
möjlighet  att  upphäva planer (se vidare nedan).  I
PBL-propositionen   framgår   denna  koppling  genom
formuleringen  ”att risken för statliga  ingripanden
... kommer att ha  en  stark inverkan på kommunernas
benägenhet       att       följa      länsstyrelsens
granskningsyttrande     över     förslaget      till
översiktsplan. Risken för konfrontationer i ett sent
stadium  kommer  därför  att  vara  liten.  Systemet
verkar   för   uppgörelser   så   tidigt   som   det
överhuvudtaget är möjligt och lämpligt”.[42]

Länsstyrelsernas roll som överprövnings- och
överklagandeinstans

Om  länsstyrelsen  under  planeringens  program- och
samrådsskede  inte  har  lyckats  främja  en lämplig
samordning    av    mellankommunala    frågor    ska
länsstyrelsen  förordna  att planbeslutet ska prövas
enligt 12 kap. 1 § PBL. Prövningsgrunden lyder:

1 §

Länsstyrelsen   ska   pröva   kommunens
beslut att anta, ändra eller upphäva en
detaljplan  eller  områdesbestämmelser,
om det kan befaras att beslutet innebär
att

...

2.  regleringen  av  sådana  frågor  om
användningen av mark- och vattenområden
som  angår  flera  kommuner   inte  har
samordnats på ett lämpligt sätt

...

Om   länsstyrelsen   vid   prövningen   finner   att
samordningen    inte    har    varit   lämplig   ska
länsstyrelsen  upphäva  hela  planen.   Om  kommunen
medger  det,  får  beslutet upphävas i en viss  del.
Länsstyrelsens beslut  om upphävande överklagas till
regeringen.[43]

Som   framgår   ovan  var  en   utgångspunkt   för
utformningen av denna överprövningsmöjlighet att det
efter  kommunens  antagandebeslut   i   normalfallet
sannolikt   inte  skulle  kvarstå  några  konflikter
mellan  staten   eller   flera   berörda   kommuner.
Departementschefen   utgick   ifrån  att  de  flesta
problemen  blir  lösta genom ett  fördjupat  samråd.
Sannolikheten för detta förväntades även vara större
i  de  fall  där länsstyrelsen  hade  tillgång  till
maktmedel      i      form       av       exempelvis
upphävandemöjligheter.[44]
I PBL-propositionen nämndes även exempel  på vilka
mellankommunala  frågor  som  kan vara aktuella  vid
länsstyrelsernas  bedömning  av den  mellankommunala
samordningens lämplighet. Det  var  lokalisering  av
flygplatser,   sträckning   av   vägar,   banor  och
ledningar, läget för större täkter, anläggningar för
sophantering,       större      serviceanläggningar,
småbåtshamnar    och   andra    fritidsanläggningar.
Dessutom  nämndes  större  detaljhandelsanläggningar
med ett upptagningsområde  som  omfattar  mer  än en
kommun  samt  betydelsefulla frilufts-, kulturmiljö-
och grönområden. Regionala miljöintressen angavs som
ett intresse som  borde  få  ett  starkt  stöd genom
länsstyrelsens  prövning. Departementschefen  menade
också att den aktuella  överprövningsgrunden  skulle
kunna  täcka  frågor  om boende, arbete och service,
bl.a. för att ge länsstyrelsen möjlighet att påverka
var arbete och bostäder  förläggs och se till att en
rimlig        kollektivtrafikförsörjning         kan
upprätthållas.[45] I bestämmelsens specialmotivering
angavs vidare att en prövning på denna grund normalt
endast  blir  aktuell då de inblandade kommunerna på
något sätt är oense.[46]

Förordnanden enligt 12 kap. 4 § samt
planföreläggande

Då  särskilda  skäl   föreligger  kan  länsstyrelsen
förordna om att de prövningsregler  som  finns  i 12
kap.  1–3  §§  PBL  även  ska tillämpas på lov eller
förhandsbesked inom ett visst område.[47]
Regeringen får förelägga kommunen att inom en viss
tid  anta,  ändra  eller  upphäva  detaljplan  eller
områdesbestämmelser om det  behövs  för att bl.a. se
till    att    den    mellankommunala   samordningen
tillgodoses.[48]

Regionplanering

Om  frågor  angående  användningen   av   mark-  och
vattenområden   som  angår  flera  kommuner  behöver
utredas   gemensamt   eller   om   flera   kommuners
översiktliga   planering   behöver   samordnas   får
regeringen  utse  ett  regionplaneorgan,  som ska ha
hand  om denna verksamhet. Ett regionplaneorgan  får
dock inte  bildas  om  de  kommuner som berörs ”mera
allmänt   motsätter   sig   detta”.[49]    Göteborgs
kommunalförbund  är  det  enda regionplaneorgan  som
hittills har tillkommit enligt PBL:s bestämmelser. I
Stockholms  län utgör landstinget  regionplaneorgan.
För     dess     verksamhet      finns     särskilda
bestämmelser.[50]  Den  regionala  planering  som  i
övrigt förekommer har främst skett inom andra former
än  de  som PBL erbjuder. Bland dessa  former  märks
kommunalförbund,   vatten-  eller  luftvårdsförbund,
bolag eller olika typer av överenskommelser.[51]
En regionplan ska tjäna till ledning för beslut om
översiktsplaner,          detaljplaner           och
områdesbestämmelser.  Planen  kan, i den mån det har
betydelse   för   regionen,  ange  grunddragen   för
användningen  av  mark-   och   vattenområden   samt
riktlinjer   för   lokalisering  av  bebyggelse  och
anläggningar.[52]
När   förslag  till  regionplan   upprättas,   ska
kommunen samråda med länsstyrelsen samt med kommuner
som berörs  av  förslaget.  Syftet  med samrådet är,
liksom  för  översiktsplaner  och detaljplaner,  att
förbättra beslutsunderlaget och  ge  möjlighet  till
insyn och påverkan. Under samrådet ska länsstyrelsen
bl.a. verka för att sådana frågor om användningen av
mark-  och  vattenområden  som angår två eller flera
kommuner    samordnas   på   ett   lämpligt    sätt.
Länsstyrelsen  ska  vidare  under  utställningstiden
avge ett granskningsyttrande över planförslaget.[53]
Länsstyrelsen har dock ingen möjlighet att överpröva
en regionplan.
När     det     gäller     länsstyrelsernas    och
regionplaneorganens samverkan i översiktsplanefrågor
anges  i  PBL-propositionens  specialmotivering  att
länsstyrelsen  och  regionplaneorganet   bör   komma
överens   om   en   lämplig  uppgiftsfördelning  vid
samrådet med kommunerna.  Utgångspunkten  bör enligt
PBL-propositionen vara att länsstyrelsen svarar  för
de   löpande  kontakterna  i  mindre  betydelsefulla
ärenden   och   då   en   regionplan  finns.  I  mer
betydelsefulla ärenden och  då regionplan saknas bör
samråd   ske   med   regionplaneorganet,   som   bör
underrätta  länsstyrelsen   om  sina  synpunkter  på
planförslagen.  Särskilt  betonades  att  synpunkter
från regionplaneorganet bör vara av stor betydelse i
frågor som rör mellankommunal samordning.[54]
Fysisk regionplanering har  en  mycket  starkare
ställning    internationellt   än   i   Sverige.[55]
Boverkets  förre  generaldirektör  konstaterade  att
”många anser  att  den regionala planeringen bara är
ett diskussionsforum utan makt att genomföra det som
planeras.  En orsak till  att  vi  har  en  så  svag
regional  planering  är  utformningen  av  PBL”.[56]
Stockholms   regionplane-   och   trafikkontor   har
uttryckt  sig  på  detta  sätt:  ”Stockholmsregionen
lever  i  ett  samspel med en omvärld  som  i  många
avseenden dikterar  villkoren  för  dess utveckling.
Frihetsgraderna  i  den  regionala  planeringen   är
därför i hög grad begränsade”.[57]

Förslag till reformerad regionplanering

I  Plan-  och  byggutredningens betänkande Miljö och
fysisk planering  framfördes bl.a. synpunkter på den
regionala samordningen.[58]  Enligt utredningen hade
de första årens översiktsplanearbete visat att det i
områden  med stora samordningsbehov  (bl.a.  de  tre
storstadsområdena)   inte   hade   tillkommit  någon
tillfredsställande samordning. En slutsats  var  att
en  utveckling  av den mellankommunala och regionala
samordningen  var  nödvändig  för  att  den  fysiska
planeringen skulle ha möjlighet att medverka till en
ändamålsenlig         samhällsstruktur          från
hushållningssynpunkt.   I  sammanhanget  refererades
bl.a. Boverkets iakttagelser  att  det regionala och
mellankommunala perspektivet var allmänt  sett svagt
utvecklat i den första generationen översiktsplaner.
Även  en  förväntat  kraftig  utbyggnad  av  teknisk
infrastruktur  anfördes  som  motiv för en förstärkt
regional samordning.[59]
PBL-utredningens iakttagelser  mynnade  ut  i  ett
förslag  som  innebar  att  regionplaneorgan  skulle
kunna utses av regeringen om synnerliga skäl förelåg
och  om  en frivillig mellankommunal samordning inte
tillkom. De  frågor som avsågs var viktiga regionala
intressen där  en  mellankommunal  samordning ansågs
vara   en   förutsättning   för   en   ändamålsenlig
samhällsstruktur, exempelvis infrastruktursatsningar
eller allvarliga miljöproblem.[60]
Regeringen  avvisade  dock  utredningens  förslag.
Bakgrunden var bl.a. ett splittrat  remissutfall där
majoriteten  av  de statliga myndigheterna  var  för
utredningens förslag medan de kommunala var emot. En
kommun  menade  att   ”besvärliga   konflikter  inte
hanteras bättre genom att kommunerna tvingas in i en
särskild      organisationsform.      Mellankommunal
samordning  skall bygga på frivillig samverkan  utan
statlig inblandning”.  Svenska Kommunförbundet ansåg
att PBL redan innehöll ett fungerande system för att
hantera frågor som berör flera kommuner eller frågor
som är av nationellt intresse. Regeringen menade att
det  krävdes  en  förstärkning   av   det  regionala
perspektivet i den fysiska planeringen men att denna
kunde   ske   inom   ramen   för  PBL:s  system  för
regionplanering    och   annan   samverkan    mellan
kommuner.[61]
Även den s.k. Regionberedningen  konstaterade  att
länsstyrelsen   tycks   ha   haft  svårt  att  hävda
riksintressen   och  mellankommunala   intressen   i
förhållande  till   starka   kommuner  och  centrala
sektorsmyndigheter.[62]  Regionberedningen  föreslog
därför  att  det regionala perspektivet  skulle  tas
bättre till vara  genom  en  intensifierad frivillig
samverkan  mellan  kommuner  och   landsting.  Någon
förändring   av   PBL  i  detta  avseende  föreslogs
emellertid inte. Däremot  framhöll Regionberedningen
behovet    av    regionplanering     i     de    tre
storstadsområdena.       Man       föreslog      att
landstingen/självstyrelseorganen i Skåne  och Västra
Götaland  skulle  få samma regionplaneringsuppgifter
som  Landstinget  i Stockholms  län.[63]  Regeringen
motsatte sig dock detta förslag och menade att det i
praktiken   skulle  innebära   att   det   kommunala
planmonopolet till viss del upphävdes.[64]

Infrastrukturplaneringen


Planeringen av  vägar  och  järnvägar  skiljer sig i
vissa   avseenden   från   annan  fysisk  planering.
Länsstyrelsens roll är också något annorlunda.

Infrastrukturplaneringen  innebär   en  långsiktig
process    där    riksdagen   tar   ställning   till
övergripande prioriteringar och hur mycket medel som
beräknas  kunna användas  för  infrastrukturåtgärder
under       en       kommande       planeringsperiod
(inriktningsplaneringen).  Banverket,  Vägverket och
länsstyrelser   eller  regionala  självstyrelseorgan
upprättar  sedan förslag  till  långtidsplaner,  som
skickas på remiss  till  berörda  organisationer och
myndigheter,            däribland           kommuner
(åtgärdsplaneringen).  Medel   för  genomförande  av
dessa planer förmedlas via anslagen  till  Banverket
och   Vägverket.   Nu  gällande  planer  avser  åren
1998–2007  och  fastställdes   1998   av  regeringen
(Banverkets   och   Vägverkets   planer)   och    av
länsstyrelser, eller i några försökslän av regionala
självstyrelseorgan    (länsplaner    för    regional
transportinfrastruktur).        De       fastställda
tioårsplanerna    utgör   sedan   grund    för    en
kortsiktigare och mer  detaljerad  planering  av  de
investeringar som ska genomföras.[65]
Länsstyrelserna   medverkar   i   den  strategiska
analysen  i  inriktningsplaneringen  och  genom  att
samordna   och   förankra  länsplanen  för  regional
transportinfrastruktur.  Regeringen  betonade vikten
av  att Banverkets och Vägverkets planeringsresurser
inriktas mot att ge länsstyrelserna ett kvalificerat
stöd.  I  1998  års  transportpolitiska  proposition
betonade  regeringen vikten av att samspelet  mellan
olika regionala och lokala aktörer utvecklas för att
öka  samordningen  vid  planeringen  av  bebyggelse,
infrastruktur  och  trafik.  Regeringen  menade  att
länsstyrelserna        och        de       regionala
självstyrelseorganen har en central  roll  för denna
samordning. I remissyttranden efterlyste dock  bl.a.
Boverket  en  genomtänkt  strategi för att förbättra
samordningen    av    planering    av    bebyggelse,
infrastruktur och trafik.[66]
I    infrastrukturpropositionen    hösten     2001
konstaterade    regeringen   att   planeringen   för
infrastrukturinvesteringar   förutsätter  omfattande
samråd    i    de    olika    planeringsskedena.[67]
Samrådsparter är bl.a. berörda  markägare, kommuner,
länsstyrelse och andra myndigheter samt allmänheten.
Samtidigt noterade regeringen att  kommunerna  genom
planmonopolet har ett högst betydande inflytande  på
infrastrukturplaneringen.
Regeringen  hänvisade  också  till att PBL ska ses
över  i  syfte  att  bättre  främja  en  långsiktigt
hållbar  utveckling (se nedan). Regeringen  betonade
också  att   då   infrastrukturplaneringen  och  den
kommunala  planeringen  är  kopplade  till  varandra
finns  ett grundläggande  behov  av  samordning  och
samsyn. För att åstadkomma en ändamålsenlig struktur
för hållbar utveckling krävs det, enligt regeringen,
en växelverkan  mellan  de olika parternas planering
och   mellan   olika  planeringsnivåer.   Regeringen
konstaterade att  ”formerna för detta inte kan sägas
ha funnit sin slutliga  form”.[68]  Denna fråga blir
sannolikt  föremål  för fortsatta överväganden  inom
ramen för den aviserade PBL-utredningen.
I   sin  behandling  av   propositionen   betonade
trafikutskottet   att  länen  även  fortsättningsvis
kommer att ha ett stort  inflytande  i  planeringen.
Utskottet  förutsatte också att såväl Vägverket  som
Banverket  fördjupar  sitt  samrådsarbete  och  ökar
insynen i sin  interna beslutsprocess i syfte att på
bästa  sätt  ta hänsyn  till  lokala  och  regionala
strategier  och  program.  Länen  och  de  regionala
självstyrelseorganen  har,  enligt  utskottet,  även
fortsättningsvis  en  viktig  roll  när  det  gäller
framtagande av underlag i planeringsprocessen.[69]

ESDP, länsstyrelserna och PBL


Nationell ESDP-strategi?

Genom  medlemskapet  i  EU  kom  Sverige på allvar i
kontakt med den europeiska rumsliga och funktionella
utvecklingsplanering som utvecklats  inom  ramen för
ESDP  (European  Spatial  Development  Perspective).
Syftet   med   detta   perspektiv,  som  antogs   av
ministerrådet  våren  1999,  är  att  åstadkomma  en
balanserad   och   hållbar   utveckling   för   EU:s
territorium.[70] ESDP  är  dock  inte något formellt
planeringsdokument  av  bindande karaktär.  Det  kan
alltså   användas  av  medlemsländerna   och   deras
regioner på det sätt som passar dem bäst.

Regeringen har givit NUTEK i uppdrag att tillsammans
med Boverket  skapa  ett sekretariat för att biträda
Regeringskansliet vid  Sveriges  medverkan  i  ESDP.
Sekretariatet   har  även  spridit  information  och
skapat diskussion  kring  ESDP  och  det synsätt som
ESDP representerar.

ESDP-sekretariatet presenterade sin  slutrapport i
december 2001. I rapporten föreslår man bl.a. att en
nationell strategi för regional utvecklingsplanering
tas   fram   med  ESDP  som  vägledande  perspektiv.
Sekretariatet  ansåg att mottagningskapaciteten i de
regionala organisationerna  måste  säkerställas  för
att   den   nationella   strategin  ska  komma  till
användning och få betydelse  på  regional  nivå. Det
handlar inte bara om en allmän resursfråga utan även
om kompetensutveckling för att arbeta integrerat med
regional utveckling och fysisk planering.
ESDP-sekretariatet  konstaterade  att  ett  vidgat
planeringsperspektiv   ställer  krav  på  en  dialog
mellan  stat  och  kommun samt  mellan  aktörer  som
sysslar  med  fysisk  planering,   miljö,  regionalt
utvecklingsarbete    och   kommunikationer.    ESDP-
sekretariatet menade att  ett  sådant  fördjupat och
breddat  samverkansarbete  även  kan  bli en  möjlig
förnyelsekraft för regional planering.
ESDP-sekretariatet  menade  att vissa  regionala
planeringsfrågor  är  av  nationellt  intresse.  Det
gäller t.ex. större investeringar  i  infrastruktur.
Samtidigt behöver ett regionalt perspektiv utvecklas
vad   gäller  exempelvis  boende  och  handel.   Den
nationella  strategin  skulle  här spela en roll för
att   hitta   de  rätta  nationella  och   regionala
prioriteringarna    utifrån    ett   tvärsektoriellt
synsätt.  En utveckling av mellankommunal  samverkan
pågår för övrigt  utifrån  PBL:s  regler.  Med detta
åsyftas  bl.a.  de fall där två eller flera kommuner
har   skapat  gemensamma   fördjupningar   av   sina
översiktsplaner  inom  områden som sträcker sig över
kommungränserna.[71]
Det är även väsentligt  att regionerna beaktar hur
de  regionala  utvecklingsprogrammen  relaterar  sig
till  kommunernas   strategiska  översiktsplanering,
särskilt vad gäller mellankommunala frågor.

Länens syn på ESDP

I   april   2001   presenterade   ESDP-sekretariatet
rapporten ESDP:s betydelse för samhällsplaneringen i
Sverige. Som underlag  för  rapporten  ingick  bl.a.
redovisningar från länen om deras syn på ESDP. Bland
annat  skulle  länen  ange  var  det fanns brister i
samordningen i planeringen.
Den    tydligaste   slutsatsen   utifrån    länens
redovisningar  var att ESDP inte bör lanseras som en
ny övergripande  planeringsform. Flera län ansåg att
synsätten i ESDP inte  innebär  något  radikalt nytt
för  svensk regional utvecklingsplanering,  men  att
idéer  och inspiration till redan pågående planering
och utvecklingsverksamhet  kan hämtas från ESDP. Det
stora  flertalet  län  betonar   också  att  det  är
önskvärt att ESDP verkligen kommer  till  användning
på detta sätt.
Så  gott  som  samtliga  län anser att bristen  på
tvärsektoriellt samarbete är den största svagheten i
dagens   regionala  utvecklingsplanering.   Särskilt
kritiseras     de    statliga    aktörerna,    t.ex.
infrastrukturverken  i  detta  avseende.  Samarbetet
mellan olika utvecklingsaktörer på det regionala och
lokala  planet  nämns  också  av  många län som  ett
område med stora brister.
I flera av länsredovisningarna konstateras att den
kommunala översiktsplaneringen under  senare  år har
gått  mot  en  ökad  integration mellan traditionell
fysisk     planering    och    utvecklingsplanering.
Översiktsplaneringen utvecklas i många kommuner till
en  form  av  strategisk   utvecklingsplanering.  En
tydlig   skillnad   mot  tidigare   är   att   många
översiktsplaner bygger på visioner och strategier om
kommunernas    samlade    utveckling.     En     del
remissinstanser ansåg dock att översiktsplaneringens
potential  i  ett breddat utvecklingsperspektiv inte
har utnyttjats till fullo.
Flera län, inte  minst  i  Mälardalen,  pekade  på
nödvändigheten     av     att     planerings-    och
utvecklingsfrågor  hanteras i ett mer  storregionalt
perspektiv än hittills.  Nyckelfrågor i sammanhanget
blir kommunikationer, trafik,  bostadsplanering  och
miljö,      alltså     en     tvärsektoriell     och
gränsöverskridande  planering  som tar upp de flesta
av ESDP:s metodmässiga aspekter.
Några  län  pekade  på  att  Sveriges   stora  och
internationellt  sett  starka kommuner ger speciella
förutsättningar  i  ett ESDP-perspektiv.  Exempelvis
blir  de  i  ESDP framhållna  stad–land-relationerna
något som till  stor  del måste hanteras på kommunal
nivå. De starka kommunerna kan också vålla problem i
samarbetssituationer.  Viljan  att  kompromissa  med
grannkommuner   när   man   befinner    sig   i   en
konkurrenssituation om arbetsplatser och  befolkning
är  inte  alltid  den  bästa.  Det blir därför extra
viktigt att låta arbete i partnerskapsgrupper  få ta
tid,   så   att  samsyn  och  samarbetsvilja  hinner
utvecklas.

**FOOTNOTES**
[15]: Boverket,  Boken  om översiktsplan – Del II
Översiktsplanen i lagstiftningen, 1996, s. 163.
[16]: Prop. 1985/86:1, s.  77  och  139. Enligt 6
kap.  12  § miljöbalken är länsstyrelserna  också
skyldiga att  sammanställa  utredningar,  program
och  annat  planeringsunderlag  som har betydelse
för hushållningen med mark och vatten i länet.
[17]:  Länsstyrelsen  i  Skåne län,  En  regional
överblick – Kartläggning och  analys av regionala
frågor, 2001, s. 9 ff.
[18]:  Om regionplanering enligt  PBL  förekommer
har länsstyrelsen  rollen  som granskare och inte
rollen som mellankommunal samordnare.  Den rollen
övertas av regionplaneorganet.
[19]:  Behovet av tydlighet underströks bl.a.  av
att när  Länsstyrelsen  i  Skåne arbetade med att
sammanställa   den   här   refererade   rapporten
framförde    några    kommuner   synpunkter    på
arbetsfördelningen   mellan   länsstyrelsen   och
Region Skåne. Man menade  bl.a.  att  analyser av
regional  karaktär  mer är ett arbete för  Region
Skåne.  Länsstyrelsen  konstaterade  att  det  är
oklart  vilka   frågor   som   är  länsstyrelsens
respektive Region Skånes ansvar.
[20]:  4 kap. 1 § och 2 kap. 2 §  första  stycket
tredje meningen PBL.
[21]: 2 kap. 8 § PBL.
[22]: Prop. 1985/86:1, s. 467.
[23]: Prop. 1985/86:1, s. 138 och 140 f.
[24]: 4 kap. 3 och 4 §§ PBL.
[25]: 4 kap. 5 § 2 PBL.
[26]: Prop. 1985/86:1, s. 138.
[27]: 4 kap. 5 § 1 PBL.
[28]: Prop. 1985/86:1, s. 141.
[29]: Länsstyrelsen  i  Blekinge  län,  samråd om
förslag till översiktsplan för Karlskrona  kommun
– Karlskrona.se, Blekinge län, 2001-09-03.
[30]:   Länsstyrelsen  i  Västra  Götalands  län,
Program  för   kollektivtrafikprojektet  Kringen,
delen Folkungabron–Skånegatan, Göteborgs kommun –
Samrådshandling december 1997, 1999-03-01.
[31]: 4 kap. 9 § PBL.
[32]:       Boverket,       Erfarenheter       av
översiktsplanearbetet  –  Huvudrapport  juni –92,
1992, s. 10 ff.
[33]:       Boverket,       Erfarenheter       av
översiktsplanearbetet  –  Huvudrapport  juni –92,
1992, s. 14 f.
[34]: Boverket, Mellankommunala frågor i kommunal
planering    –   redovisning   av   exempel   och
kommentarer, PBL/NRL-underlag nr 38, 1992.
[35]: Länsstyrelsen  i  Skåne  län,  En  regional
överblick  – Kartläggning och analys av regionala
frågor, 2001, s. 16.
[36]: Boverket, Mellankommunala frågor i kommunal
planering   –    redovisning   av   exempel   och
kommentarer, PBL/NRL-underlag nr 38, 1992, s. 5.
[37]: 4 kap. 14 § PBL.
[38]: 5 kap. 1 § och  2  kap.  2 § första stycket
tredje meningen PBL.
[39]: 5 kap. 16 § PBL.
[40]: 5 kap. 20 och 21 §§ PBL.
[41]: 5 kap. 22 och 33 §§ PBL.
[42]: Prop. 1985/86:1, s. 345 f.
[43]: 12 kap. 3 § och 13 kap. 4 § PBL.
[44]: Prop. 1985/86:1, s. 335.
[45]: Prop. 1985/86:1, s. 337 f.
[46]: Prop. 1985/86:1, s. 801.
[47]: 12 kap. 4 § PBL.
[48]: 12 kap. 6 § PBL.
[49]: 7 kap. 1 och 2 §§ PBL.
[50]:  Lag  (1987:147)  om  regionplanering   för
kommunerna i Stockholms län.
[51]:  Boverket, Boken om översiktsplan – Del III
Allmänna intressens behandling i översiktsplanen,
1996, s. 27.
[52]: 7 kap. 4 § PBL.
[53]: 4  kap. 3–5 och 9 §§ jämfört med 7 kap. 5 §
PBL.
[54]: Prop. 1985/86:1, s. 539.
[55]: SOU 2000:85, s. 172.
[56]: Svenska  Kommunförbundet, Planering i tiden
– Översiktsplanering  igår,  idag  och  i morgon,
broschyr, 2001.
[57]:  Stockholms  regionplane- och trafikkontor,
Planera     med    miljömål!     –     Fallstudie
Stockholmsregionen.  Miljöbedömning av regionplan
2000, 2000.
[58]: SOU 1994:36.
[59]: SOU 1994:36, s. 189 f.
[60]: SOU 1994:36, s. 192.
[61]: Prop. 1994/95:230, s. 103 f.
[62]: SOU 1995:27, s. 254.
[63]: SOU 1995:27, s. 245 ff.
[64]: Prop. 1996/97:36, s. 51.
[65]: Prop. 2001/02:4.
[66]: Prop. 1997/98:56.
[67]: Prop. 2001/02:20.
[68]: Prop. 2001/02:20, s. 134.
[69]: Bet. 2001/02:TU2.
[70]:  En närmare beskrivning  av  ESDP  finns  i
Europeiska     kommissionen,     Det    regionala
utvecklingsperspektivet inom Europeiska unionen –
Mot  balanserad  och hållbar utveckling  av  EU:s
territorium, Byrån  för Europeiska gemenskapernas
officiella publikationer, 2000.
[71]:  Ett  sådant  exempel   är  den  fördjupade
översiktsplanen för Söderåsen som  tagits  fram i
samarbete  mellan  Bjuvs,  Klippans,  Svalövs och
Åstorps    kommuner.    Ett   annat   avser   den
kommungemensamma översiktsplan som har upprättats
i   gränsområdet   mellan  Falun   och   Borlänge
kommuner.
4 Ytterligare utredningar m.m. som berör
mellankommunala PBL-frågor
Riksrevisionsverkets förvaltningsrevision 1992
Riksrevisionsverket  (RRV)  granskade  i  början  av
1990-talet   länsstyrelsernas  tillämpning  av  PBL.
Fokus  låg på länsstyrelsernas  förutsättningar  att
kunna     företräda     statliga     intressen     i
planeringen.[72]  Även om RRV inte specifikt belyste
länsstyrelsernas    arbete     med    mellankommunal
samordning  kan  några av iakttagelserna  i  studien
vara av intresse för denna uppföljning.
RRV  konstaterade   bl.a.   att   länsstyrelsernas
samordnande funktioner i många fall var  knutna till
den  formella planeringsprocessen. Andra inblandade,
såväl  statliga som kommunala aktörer, kunde då vara
låsta till  ett  i det närmaste färdigt planförslag.
RRV   konstaterade   också    att    den    formella
planeringsprocessen  bl.a.  är  till för att hantera
sådana större planfrågor som inte  sällan förknippas
med  intressemotsättningar.  Samtidigt   fanns  det,
enligt  RRV, en tendens till att dessa frågor  löses
utanför  den   formella   planeringsprocessen.   RRV
noterade     också     att     hänvisningar     till
överprövningsmöjligheterna i 12 kap. PBL inte alltid
sker i den formella processens tidiga skeden eller i
samband  med  de  informationsträffar  som  ligger i
anslutning  till  den  formella planeringsprocessens
initialskede.

Plan- och byggutredningen och PBL-arbetsgruppen


Förändrad instansordning m.m.

PBL-utredningen gjorde en  översyn  av  reglerna för
överprövning av beslut i PBL-ärenden. Inom ramen för
denna  översyn  sammanställdes bl.a. statistik  över
länsstyrelsernas  beslut  enligt  12  kap. PBL under
perioden 1992–1993. I tabell 4.1 sammanfattas  delar
av resultatet.

Tabell  4.1  Prövningar och upphävanden enligt 12
kap. 1 och 3 §§ PBL
---------------------------------------------------
**FOOTNOTES**
[72]: Riksrevisionsverket,  Staten och den fysiska
planeringen, Rapport Fi 1992:32.
---------------------------------------------------
|Antalet fall under åren 1992 och 1993 där    | 61|
|länsstyrelsen fattade beslut om prövning     |   |
|enligt 12 kap. 2 § PBL                       |   |
---------------------------------------------------
|Antalet av dessa där kommunens beslut helt   | 27|
|eller delvis upphävdes                       |   |
---------------------------------------------------
|Antalet av dessa där prövningsgrunden helt   |  0|
|eller delvis var brister i den kommunala     |   |
|samordningen (12 kap. 1 § 2)                 |   |
---------------------------------------------------
|Antalet fall där länsstyrelsen beslutade om  | 52|
|prövning av lov eller förhandsbesked enligt  |   |
|12 kap. 4 §                                  |   |
---------------------------------------------------
Som framgår av tabellen förekom  det  inte  vid  något tillfälle
under den aktuella perioden att länsstyrelsen prövade  kommunala
beslut   med  hänvisning  till  brister  i  den  mellankommunala
samordningen.  Av utredningen framgick också att antalet ärenden
hos regeringen rörande  besvär över länsstyrelsebeslut enligt 12
kap. PBL var mycket begränsat.[73]  Utredaren  konstaterade  att
det  är  viktigt  att  länsstyrelsen  verkligen  använder sig av
ingripandemöjligheterna   enligt  12  kap.  PBL  när  detta   är
nödvändigt. Vidare kan noteras  att  utredaren ansåg att antalet
lov  eller  förhandsbesked  som  prövades   var  anmärkningsvärt
lågt.[74]

Utredarens   sammanfattande   bedömning  var  emellertid   att
bestämmelserna i PBL avseende statlig kontroll (12 kap.) var väl
ägnade att tillvarata väsentliga statliga intressen.[75] Däremot
menade utredaren att instansordningen  kunde  ändras.  Förslaget
innebar  att  länsstyrelsen  skulle svara för prövningen av  det
kommunala beslutet, men att regeringen  skulle  stå för beslutet
om  prövningen  exempelvis  skulle  leda till ett upphävande  av
planen. Det skulle då bli möjligt för  regeringen  att  väga  in
eventuella  politiska  beslut  i  prövningen samt bidra till att
stärka   länsstyrelsens  roll  och  göra   den   mer   renodlad.
Utredningens förslag i detta avseende ledde emellertid inte till
att regeringen föreslog några lagändringar.
Frågan om  överprövning  och instansordningen i besvärsärenden
är emellertid aktuell på nytt.  Regeringen  tillsatte  i januari
2001 en arbetsgrupp som fick i uppgift att se över vissa  frågor
rörande   PBL.   Utgångspunkten   var   att  avlasta  regeringen
prövningen  av  överklagade  PBL-ärenden. Enligt  arbetsgruppens
direktiv skulle emellertid länsstyrelsens  beslut  med  stöd  av
12 kap. PBL även fortsättningsvis prövas av regeringen.[76]
Den  s.k. PBL-arbetsgruppen fick även ett mer öppet mandat att
redovisa förslag som hänger samman med prövningssystemet och som
kan bidra  till  att  beslutsprocessen  förenklas. Arbetsgruppen
skulle ha redovisat uppdraget i juli 2001,  men  enligt gruppens
sekreterare kommer en rapport tidigast under våren 2002.

Svenska Kommunförbundets undersökning från 1998


Svenska  Kommunförbundet  genomförde hösten 1998 en  kommunenkät
där det bl.a. ställdes frågor  kring  mellankommunal  samverkan.
Det framkom att 55 % av de kommuner som besvarade enkäten deltog
i  någon  form  av  mellankommunalt samarbete i anslutning  till
översiktsplaneringen.   Endast  5  %  av  kommunerna  angav  att
länsstyrelsen   hade   fungerat    som    initiativtagare   till
mellankommunalt  samarbete  i översiktsplaneringen,  och  endast
12 % angav att länsstyrelsen  hade  varit  aktiv  i det arbetet.
Drygt  30 %  av  de  kommuner  som  besvarade enkäten ansåg  att
länsstyrelsen  medverkade  som  diskussionspartner   medan  15 %
uppgav att länsstyrelsen inte hade varit direkt delaktig  i  det
mellankommunala samarbetet.[77]

Kommunförbundets bedömning var att länsstyrelsens relativt ringa
inblandning  kunde  vara ett tecken på att rollen som samordnare
av statens intressen  är tydligare än rollen som initiativtagare
och främjare av det regionala perspektivet.

Kommunförbundet  konstaterade   också   att   utöver  formella
varianter   av  regional  samverkan,  som  exempelvis  de   ovan
beskrivna regionförsöken  i  Skåne,  Gotland,  Kalmar och Västra
Götaland,   förekommer  flera  mer  informella  samverkansformer
mellan kommuner.  Inriktningen  på dessa samarbeten varierar och
kan  handla  om  regionala  utvecklingsfrågor,  samverkan  kring
enskilda   verksamheter  eller  sakfrågor   av   mellankommunalt
intresse.[78]  Frågor  kring  fysisk planering nämns inte direkt
som ett område där det är vanligt  att samverkan förekommer, men
troligen   berörs  dessa  frågor  indirekt   i   flera   av   de
utvecklingsprojekt    som    diskuteras    i   olika   kommunala
samverkansorgan.  Främst  handlar  det  då  om  samarbete  kring
”frågor av traditionell betydelse”, t.ex. infrastruktur.
Sammanfattningsvis konstaterade Kommunförbundet att behovet av
samarbete över kommungränserna växer men att detta  inte är helt
oproblematiskt. Enligt Kommunförbundet är ett problem  ”hur  man
ska     kunna    lösa    mellankommunala    konflikter    (t.ex.
stormarknadsetableringar)  och  situationer  då  de  samverkande
kommunerna    har    olika    ambitionsnivå   när   det   gäller
samarbetet”.[79]

Riksdagens revisorers granskning av plan- och
byggprocessens längd


Riksdagens revisorer presenterade  i  juni 2001 en granskning av
plan-  och byggprocessens längd.[80] Av  särskilt  intresse  för
denna uppföljning  var  de  iakttagelser  som revisorerna gjorde
kring    länsstyrelsernas   roll   och   dess   koppling    till
mellankommunal samordning.

Genom en  enkät  till samtliga länsstyrelser framkom att dessa
anser att en planering  där  tyngdpunkten  läggs  till de tidiga
skedena  leder  till  ökade möjligheter för länsstyrelserna  att
medverka   och   påverka.   Planerna   ansågs   även   bli   mer
genomarbetade. Detta rimmar väl  med  lagstiftarens  tankegångar
och  revisorerna  drog  slutsatsen  att  länsstyrelsens  roll  i
planeringen, inte minst i de tidiga skedena, är viktig.
I  enkäten  fick  länsstyrelserna  även ge synpunkter på PBL:s
regelverk. Av särskilt intresse för denna  uppföljning  var  att
några  länsstyrelser  angav  att  det  råder tveksamhet om vilka
frågor  och  intressen  som  egentligen  är  att   betrakta  som
mellankommunala. Vidare behöver det tydligare anges  när  och  i
vilka  fall  länsstyrelsen  kan  ingripa.  En annan länsstyrelse
angav   att   det   var  svårt  att  hävda  den  mellankommunala
samordningen. Revisorerna  ansåg att regeringen bör ta initiativ
för att klarlägga länsstyrelsernas uppgifter inom området och se
till att detta når ut till samtliga länsstyrelser.
Revisorerna konstaterade även  att det under granskningen inte
hade  framkommit  något  som direkt pekade  på  att  kommunernas
samarbete med länsstyrelsen  inte  fungerade tillfredsställande.
Länsstyrelsen finns att tillgå i de  fall  kommunen behöver råd.
Upparbetade rutiner finns också oftast när det  gäller  formella
samråd m.m. i planarbetet. Vikten av att länsstyrelsen deltar  i
de tidiga skedena har framhållits från flera håll. Länsstyrelsen
ska kunna fungera som en inspiratör och diskussionspartner i den
tidiga   planeringen.   Detta   måste   dock   ställas  mot  att
länsstyrelserna har minskat sina personella resurser  just  inom
de  enheter eller avdelningar som har de löpande kontakterna med
kommunerna    i    planeringsfrågor.    Samtidigt   konstaterade
revisorerna   att   länsstyrelserna   har  genomfört   betydande
personalnedragningar inom planverksamheten.
I  samband  med  remissbehandling  av  rapporten  konstaterade
Länsstyrelsen  i  Stockholms  län  att  minskade   resurser  för
länsstyrelsens arbete får en direkt negativ återverkan på tidiga
och   kontinuerliga   kontakter   med  kommunerna.[81]  Minskade
resurser  kan, enligt Riksdagens revisorer,  försvåra  en  aktiv
samverkan  mellan  kommunerna  och  länsstyrelsen.  Revisorernas
granskning  visade   att   länsstyrelserna  avsätter  begränsade
resurser  till  sina kontakter  med  kommunerna  i  planeringen.
Revisorerna   ansåg    att    detta    var   oroande   och   att
Regeringskansliet bör följa utvecklingen.
Samtidigt  framhöll  revisorerna  att  kommunerna  värnar  sin
självständighet i den fysiska planeringen. Vissa kommuner önskar
inte en alltför stor inblandning i sitt planarbete.  Revisorerna
menade  att  kommunernas  positiva  inställning  till samarbetet
möjligen  kan  hänga  samman  med  en  begränsad  aktivitet  hos
länsstyrelserna.
Revisorerna  fann  dock  att det inte är i samband  med  den
informella tidiga planeringen  som länsstyrelsen tycks vara mest
aktiv utan i samband med de formella  program- och plansamråden.
I   enkäten   svarade   flera  länsstyrelser  att   den   tidiga
planeringen, dvs. programarbetet,  ger  dem  möjlighet till fler
kontakter med kommunerna. På så sätt kan de formaliserade kraven
på   programsamråd   underlätta  länsstyrelsens  samverkan   med
kommunen.
Revisorernas rapport  remissbehandlades  under  2001.  I  sitt
remissvar   konstaterade   Svenska   Kommunförbundet   att   den
mellankommunala  samordningen  inom  planeringsområdet  inte har
någon  stark  ställning  i rådande planeringssystem, vare sig  i
regelverket  eller  tillämpningen.  Kommunförbundet  menade  att
länsstyrelserna  borde   kunna   ta   en   mer  aktiv  roll  som
arenahållare,    kunskapsförmedlare    och   diskussionspartner.
Samtidigt  framhöll  förbundet  att  man var  tveksam  till  att
länsstyrelsernas  roll blir alltför formell  och  preciserad  då
mellankommunala   frågor    mer    sällan    sammanfaller    med
länsgränser.[82]  Hösten  2001 lade revisorerna fram ett förslag
till riksdagen.[83] Revisorernas  vidhöll  sin  uppfattning  att
länsstyrelserna   har  en  viktig  roll  i  den  mellankommunala
samordningen och som  främjare  av  det regionala perspektivet i
planeringen.  Revisorerna  upprepade  därför  sitt  förslag  att
regeringen  bör  ta de initiativ som behövs  för  att  klarlägga
länsstyrelsernas uppgifter  inom  området  och se till att detta
når ut till samtliga länsstyrelser. Revisorerna  ansåg också att
regeringen  bör uppmärksamma att länsstyrelsen lägger  ned  allt
mindre resurser  på  kommunala  kontakter  i planeringens tidiga
skeden. Detta står, enligt revisorernas mening,  inte i samklang
med  PBL:s  intentioner.  Riksdagen förväntas ta ställning  till
revisorernas förslag i februari 2002.

Något om Boverkets arbete


Handböcker och goda exempel

Boverket har ansvar för den allmänna uppsikten över PBL-väsendet
i landet.[84] Inom ramen för detta ansvar och med utgångspunkt i
den första generationen översiktsplaner,  tog  Boverket  fram en
serie rapporter med goda exempel på hantering av olika frågor  i
översiktsplaneringen.  Den  regionala dimensionen och behovet av
mellankommunal samverkan berörs  i  flera  av  dessa  rapporter,
t.ex.  rapporterna  om  vatten, grus, avfall och kretslopp  samt
näringsliv.
Boverket    har   även   tagit    fram    en    handbok    för
översiktsplanering.     I    handboken    behandlas    regionala
planeringsfrågor   bl.a.   med    särskild    hänvisning    till
länsstyrelsernas ansvar.

Uppföljningar av kommunernas översiktsplanering

Boverket  gör  en  årlig  uppföljning  av  översiktsplaneläget i
landet.  Detta  görs  i enkätform med hjälp av  länsstyrelserna.
Till enkäten fogas varje år en fråga om något särskilt tema. Vid
det  senaste  tillfället   gällde   denna  fråga  mellankommunal
samverkan  i  översiktsplanearbetet.  Boverket   har  ännu  inte
sammanställt svaren på frågan, men det förväntas ske under våren
2002.

Tretton utmaningar för den fysiska samhällsplaneringen

På uppdrag av regeringen har Boverket utvecklat en  strategi för
en   integrerad   syn   på   planering   och   hushållning   med
naturresurser.  Strategin  består  av tretton utmaningar för den
fysiska   samhällsplaneringen  med  tillhörande   förslag   till
åtgärder för att möta respektive åtgärd.
En av de utmaningar som Boverket lyfte fram var samverkan över
administrativa   gränser.   Boverket   spår   att   behovet   av
mellankommunal  samverkan över större geografiska områden kommer
att öka. Man konstaterade  vidare att de regionala tillväxtavtal
som har upprättats bl.a. är exempel på mellankommunal samverkan.
Även om dessa i princip handlar  om  regional  näringsmässig och
ekonomisk utveckling kan de, enligt Boverket, utvecklas till att
omfatta   även   andra  planeringsfrågor.  Boverket  menar   att
principen om partnerskap bör vara vägledande för mellankommunala
samverkansprojekt.[85]
En annan fråga som  Boverket  såg  som en utmaning, inte minst
för länsstyrelserna, var miljöfrågorna.  Boverket framhöll bl.a.
att  den typ av kretsloppssamhälle som växer  fram  i  samspelet
mellan  städerna och deras omland ställer krav på mellankommunal
samverkan kring planerings- och markanvändningsfrågor.
Boverket  menade att utmaningen ”samverkan över administrativa
gränser” bl.a. kan mötas genom en uppmuntran av samverkan mellan
kommuner i samma  region  för  att  vidga de lokala bostads- och
arbetsmarknaderna samt genom stöd till  mellankommunal samverkan
kring storskaliga kretsloppslösningar. Vidare  förordade  man en
förstärkning  av  dialogen  mellan den nationella, regionala och
lokala   nivån   beträffande   regionala   och   mellankommunala
planeringsfrågor.

Miljöinriktad fysisk planering

Under slutet av 1990-talet bedrev  fler  myndigheter i samverkan
ett  omfattande  projekt  om  miljöinriktad  fysisk   planering.
Projektet   Samhällsplanering  med  miljömål  i  Sverige  (SAMS)
resulterade i  flera  rapporter.  I  en av dessa behandlas bl.a.
frågor om samarbete i miljöinriktad fysisk planering:
Den översiktliga fysiska planeringen  måste  också  sätta  in
kommunen  i  ett  regionalt  perspektiv, ofta även i ett ännu
vidare    omvärldsperspektiv.   De    övergripande    fysiska
strukturerna  formas  och förändras på nationell och regional
nivå. Dessa strukturer  återverkar ofta på den lokala miljön.
Därför  måste  samarbete  ske   och   sker   också  i  ökande
utsträckning över kommungränser och andra gränser.[86]

Slutsatsen     var    att    mellankommunala    och    regionala
planeringsinstrument     och    samarbetsformer    kan    behöva
utvecklas.[87]

I den regionalpolitiska  propositionen  framgår att regeringen
har  för  avsikt  att  ge Naturvårdsverket i uppdrag  att  bl.a.
redovisa  behov  av och förutsättningar  för  att  samordna  och
redovisa kunskapsunderlag om miljö- och resurshushållningsfrågor
på regional nivå samt  att stödja länsstyrelsernas arbete. Detta
arbete ska ske i samverkan med länsstyrelserna och andra berörda
myndigheter.[88]

Regeringens aviserade översyn av PBL

I miljömålspropositionen föreslår regeringen ett delmål avseende
planeringsunderlag för miljömålet  God  bebyggd  miljö. Delmålet
innebär att den fysiska planeringen och samhällsbyggandet senast
2010  ska  grundas  på  program  och  strategier  för frågor  om
miljöanpassade   transporter,   natur-   och  kulturvärden   och
miljöanpassad  energiförsörjning.  Detta  kan  ge  underlag  och
utgångspunkter för samordning mellan olika  samhällssektorer och
samverkan mellan berörda aktörer. Regeringen föreslog vidare att
PBL  ska  ses  över  så  att  den bättre främjar en  långsiktigt
hållbar utveckling.[89]
Behovet av en PBL-översyn aktualiserades  även inom ramen för
regeringens  klimatarbete.  Enligt  Klimatkommittén   ger  PBL:s
ramkaraktär,  och  det  tolkningsutrymme som den ger kommunerna,
inte  ett  tillräckligt  starkt   stöd   för   den   långsiktiga
klimatpolitiken.[90] Klimatkommittén föreslog därför en  översyn
av  PBL  med inriktning på att lagen ska styra på ett ekologiskt
hållbart  sätt   där   klimat-  och  energihushållning  är  högt
prioriterade frågor.
I den under hösten 2001  presenterade  svenska klimatstrategin
framhåller regeringen att den fysiska planeringen  även  är  ett
viktigt    instrument   i   den   långsiktiga   klimatpolitiken.
Planeringen inom kommuner och regioner måste, enligt regeringens
uppfattning,  förbättras  och  samordnas  för  att  nå en önskad
hållbar utveckling. I sitt förslag till klimatstrategi  framhöll
regeringen  att  man  närmare kommer att pröva förutsättningarna
för att utveckla en ny  modell  för  samordnad planering för ett
hållbart samhällsbyggande. Vidare fastslog  regeringen att man i
den  tidigare  aviserade  översynen av PBL avser  att  inkludera
frågan om externa köpcentrum  för  dagligvaruhandel  (se  vidare
nedan).[91]
Enligt uppgift från Miljödepartementet
utarbetas för närvarande direktiv till den
aviserade PBL-översynen.


**FOOTNOTES**
[73]: SOU 1994:134, s. 164.
[74]: SOU 1994:134, s. 154.
[75]: SOU 1994:134, s. 16.
[76]: Regeringsbeslut 5, 2001-01-18.
[77]:  Svenska  Kommunförbundet, Plan- och byggverksamheten i
kommunerna – en enkätundersökning 1999, 1999, s. 19 f.
[78]: Svenska Kommunförbundet,  Plan-  och byggverksamheten i
kommunerna – en enkätundersökning 1999, 1999, s. 26 f.
[79]: Svenska Kommunförbundet, Plan- och  byggverksamheten  i
kommunerna – en enkätundersökning 1999, 1999, s. 28.
[80]: Riksdagens revisorer, rapport 2000/01:14.
[81]: Länsstyrelsen i Stockholms län, yttrande över Plan- och
byggprocessens längd – rapport 2000/012:14, s. 4.
[82]:   Svenska  Kommunförbundet,  yttrande  över  Riksdagens
revisorers  rapport  Plan- och byggprocessens längd, 2001-09-
07.
[83]: Riksdagens revisorers förslag 2001/02:RR8.
[84]: 1 kap. 8 § PBL.
[85]:    Boverket,   13   utmaningar    för    den    fysiska
samhällsplaneringen – Förslag till strategi, 2000, s. 14 f.
[86]: Boverket  och  Naturvårdsverket,  Miljöinriktad  fysisk
planering, 2000, s. 46.
[87]:  Boverket  och  Naturvårdsverket,  Miljöinriktad fysisk
planering, 2000, s. 10.
[88]: Prop. 2001/02:4.
[89]: Prop. 2000/01:130
[90]: SOU 2000:23, s. 285.
[91]: Prop. 2001/02:55.
5 Länsstyrelsernas syn på mellankommunal
samordning och sin egen roll i det
sammanhanget


Inledning


Inom ramen för denna studie har en enkät  skickats till samtliga
länsstyrelser.[92]   Enkäten   innehåller   främst   frågor   om
prövningar  enligt  12  kap.  1  §  PBL,  men  även  frågor  där
länsstyrelserna  ges möjlighet att lämna mer allmänna synpunkter
på  hur  de  arbetar  med  mellankommunala  PBL-frågor.  Enkäten
besvarades av samtliga länsstyrelser.[93]

Utöver enkäterna  har  Länsstyrelserna  i  Stockholms,  Skåne,
Västra   Götalands,  Blekinge,  Södermanlands  och  Uppsala  län
besökts. Vid  dessa  tillfällen  har vanligen länsarkitekten och
någon ytterligare person som arbetar  med  mellankommunala  PBL-
frågor intervjuats.

Länsstyrelsernas allmänna uppfattningar


I  enkäten  fick  länsstyrelserna  ta  ställning  till ett antal
påståenden  om  sin syn på mellankommunal samordning  inom  PBL-
området. Påståendena avsåg bl.a. länsstyrelsernas uppfattning om
sin egen roll i dessa  sammanhang. I figurerna 5.1–5.3 redovisas
länsstyrelsernas  ställningstaganden   till   påståendena.   Som
svarsalternativ  har  sjugradiga  skalor med ytterlighetsvärdena
”instämmer inte alls” och ”instämmer helt” använts.





Av figur 5.1 framgår att fem länsstyrelser  anser att kommunerna
vanligen   hanterar   den   mellankommunala  samordningen   utan
länsstyrelsens  direkta medverkan  (anger  värden  >  fyra).[94]
Motsatt uppfattning  redovisas  av  länsstyrelserna  i N (värdet
ett),  C  och  U  län  (värdet  två).  Medelvärdet  för samtliga
länsstyrelser var 3,6.



Av  figur 5.2 framgår att det är nästan lika många länsstyrelser
som instämmer i påståendet att länsstyrelsens roll i samband med
mellankommunala  planfrågor främst är att fungera som en medlare
då kommuner inte kan  komma  överens  (har  angivit  ett värde >
fyra) som inte instämmer i det påståendet (har angivit ett värde
 fyra).  Medelvärdet för samtliga länsstyrelser (3,9)  hamnade
också nära mitten på skalan.[95]



Av  figuren  framgår   att   en   klar   majoritet  (15  st)  av
länsstyrelserna  anser  att länsstyrelsens roll  i  samband  med
mellankommunala planfrågor  främst är att tillhandahålla kunskap
om  vilka  frågor  som kräver mellankommunal  samordning  (anger
värden > fyra). Medelvärdet  blir  också  högre  än  för de båda
föregående påståendena (5,2). Länsstyrelserna betraktar  således
sin  roll  som  förmedlare av kunskap om vilka frågor som kräver
mellankommunal samordning som den viktigaste.[96]


Översiktsplaneringen


Program- och samrådsskedet

Länsstyrelserna   ombads   att   ange   i   vilken
omfattning  mellankommunala  frågor  diskuteras  i
länsstyrelsens   kontakter  med  kommunerna  under
olika  faser  av översiktsplaneringen  (se  tabell
5.1).  Svarsalternativen  utgjorde  värden  på  en
skala  mellan  1  och  7  där  ytterlighetsvärdena
motsvarade  ”mycket  liten  omfattning” respektive
”mycket stor omfattning”.
Tabell  5.1:  Länsstyrelsernas   arbete  med  mellankommunala
frågor under översiktsplaneringen
------------------------------------------------------------
|I vilken genomsnittlig omfattning |Medel |Min  |Max  |Antal
|
|(relativt övriga frågor)          |      |     |     |    |
|diskuteras frågor om              |      |     |     |    |
|mellankommunal samordning vid     |      |     |     |    |
|länsstyrelsens kontakter med      |      |     |     |    |
|kommunerna i                      |      |     |     |    |
|översiktsplaneprocessens...       |      |     |     |    |
------------------------------------------------------------
|... programskede? (mycket liten   |3,7   |2    |6    |20  |
|omfattning – mycket stor          |      |     |     |    |
|omfattning)                       |      |     |     |    |
------------------------------------------------------------
|...samrådsskede?  (mycket  liten  |3,4   |2    |6    |19  |
|omfattning    –    mycket   stor  |      |     |     |    |
|omfattning)                       |      |     |     |    |
------------------------------------------------------------
Av tabellen framgår att medelvärdet i båda fallen är lägre än det ”neutrala”
värdet  fyra,  dvs. att mellankommunala frågor i genomsnitt diskuteras något
mindre än övriga planfrågor. Denna iakttagelse kanske inte är så förvånande.
Mot bakgrund av  de mellankommunala frågornas ringa betydelse i många mindre
kommuner kan genomsnittsvärdena ändå uppfattas som förhållandevis höga.

Mer intressant  är  att  studera vilka län som anger låga respektive höga
värden. När det gäller programskedet  är  det  tio  länsstyrelser  som anger
värden  lägre  än  fyra och som alltså menar att de mellankommunala frågorna
endast behandlas i liten  omfattning.[97] Endast tre länsstyrelser anger att
de mellankommunala frågorna  diskuteras  i  stor  omfattning (anger värden >
fyra)  under  programskedena (C, M och Y län). Det är  svårt  att  se  något
geografiskt eller  befolkningsmässigt mönster bland de länsstyrelser som har
angivit  höga  respektive  låga  värden.  Gör  man  motsvarande  analys  för
samrådsskedet finner  man  att  elva länsstyrelser anger att mellankommunala
frågor diskuteras i liten omfattning  (anger  värden fyra).[98] Endast två
län  anser  att  frågorna  diskuteras  i  stor omfattning  (anger  värden  >
fyra).[99]
Man kan även konstatera att genomsnittsvärdet  är  högre för programskedet
än för samrådsskedet. Det är endast två län som anger  ett  högre  värde för
samrådsskedet än för programskedet (BD och F län). Detta kan tolkas  som att
lagstiftarens betoning av att mellankommunala frågor bör behandlas tidigt  i
översiktsplaneringsprocessen har fått visst genomslag.
I  sammanhanget  bör  nämnas  att  några  intervjupersoner har påpekat att
översiktsplaneringen  är  eftersatt i många kommuner.  I  många  fall  finns
endast den första generationens översiktsplan att tillgå och inget egentligt
översiktsplanearbete pågår. I andra fall bedrivs översiktsplaneringen endast
som  fördjupningar  i  delar  av  kommunerna.[100]  Detta  faktum  har  även
konsekvenser för länsstyrelsernas  möjligheter  att  hantera mellankommunala
frågor.    En   kommentar   från   en   länsarkitekt   illustrerar    detta:
Översiktsplaneringen  ligger  ju nere. Överenskommelsen med staten vid PBL:s
tillkomst  förutsatte aktiva kommuner  men  kommunerna  sviker  avtalet  med
staten! Det  blir  svårt för länsstyrelserna att granska den mellankommunala
samordningen då översiktsplaneringen saknas. Den är ju egentligen arenan för
detta. Vi borde varna  i  tid om mellankommunala frågor men hur ska vi kunna
göra   det   när   inga   aktuella    översiktsplaner    finns   och   ingen
översiktsplanering bedrivs.
Några  länsstyrelser  anger  dock  att man i anslutning till  den  samlade
redogörelsen inför kommunernas aktualitetsförklaringar  av översiktsplanerna
tar upp frågor som kan vara av mellankommunalt intresse.

Länsstyrelsernas granskningsyttranden

Enkätsvaren  visar  att  länsstyrelserna  relativt  sällan  anser  det  vara
nödvändigt  att  påpeka  brister i den mellankommunala samordningen  i  sina
granskningsyttranden i samband  med  att  planerna  ställs ut. Endast nio av
länsstyrelserna anger att de har framfört sådana synpunkter.  Av dessa anger
fem att påpekanden om brister endast har skett i några enstaka  fall. I fyra
län är påpekanden om brister emellertid vanligare (Stockholms län; påpekande
om  bristande  mellankommunal  samordning  i  70 % av granskningsyttrandena,
Blekinge län; 40 %, Värmlands län; 30 %, Kalmar  län;  20 %).[101]  I  stort
sett  alla  länsstyrelser,  utom  de  i  Skåne och Stockholms län, anger att
andelen granskningsyttranden där påpekanden  om brister har skett är i stort
sett oförändrad sedan PBL:s tillkomst. Länsstyrelsen  i Stockholms län anger
att andelen har ökat betydligt sedan PBL:s tillkomst, medan  Länsstyrelsen i
Skåne län anger att andelen har ökat något.

Förklaringarna  till  dessa  variationer  kan  vara  många. En är  att  de
mellankommunala dimensionerna av geografiska skäl saknas i vissa län och att
mellankommunal samordning därför inte är nödvändig. En annan  förklaring  är
att  länsstyrelserna  i  sina  svar  har  inkluderat  yttranden  över så väl
kommunomfattande   översiktsplaner   som   fördjupningar.  I  de  fördjupade
översiktsplanerna  som  vanligen  omfattar  en  del   av   kommun,  ofta  en
centralort, kan det mellankommunala inslaget vara mindre påtagligt.
En  ytterligare  förklaring  är  hur  väl de mellankommunala frågorna  har
behandlats under tidigare delar av planeringsprocessen.  Kommunerna kan, med
eller utan stöd av länsstyrelsen och i linje med PBL:s intentioner, ha ”rett
ut”  de mellankommunala förhållandena på ett tillfredsställande  sätt  redan
före utställningsskedet.  Att  andelen  påpekanden om brister är så pass hög
och att den har stigit betydligt sedan PBL:s  tillkomst  (1987) i Stockholms
län  kan  tyckas  något  förvånande,  särskilt  mot bakgrund av  att  man  i
huvudstadslänet  sedan  länge  har  en  formell  regionplanering.   Möjligen
sammanhänger   den   stora   andelen   påpekanden  om  brister  med  att  de
mellankommunala förvecklingarna i en storstadsregion  är  så  pass många att
det är svårt för kommunerna att hantera dem alla.
Samtidigt kan det finnas olika synsätt mellan kommunerna och länsstyrelsen
på  vad  som  är  att  betrakta  som en mellankommunal fråga. En ytterligare
förklaring till den höga andelen i Stockholms län kan vara att länsstyrelsen
inte har haft kapacitet att identifiera  eller  aktualisera vilka frågor som
kräver mellankommunal samordning på ett tidigt stadium  i processen. Man kan
å  andra  sidan  även  hävda  att Länsstyrelsen i Stockholms län  kanske  är
tuffare än andra länsstyrelser  när det gäller att hävda det mellankommunala
intresset och att man inte ”ger sig”  förrän  samordningen  är  säkerställd.
Andra  länsstyrelser  kanske  tvekar  inför att på ett tydligt sätt peka  på
denna typ av brister i sina granskningsyttranden.
Några länsstyrelser anger att man har påpekat behov av mellankommunal
samordning och i vissa fall att prövning enligt 12 kap. PBL kan komma
att ske på sikt. Man har i dessa fall emellertid inte uttryckligen
noterat brister i den mellankommunala samordningen. Strävan är i
stället att ”väcka den mellankommunala medvetenheten” hos kommunerna
inför framtida detaljplanearbete. Påpekandena fungerar då även som
grund för att legitimera framtida synpunkter på eventuellt bristande
mellankommunal samordning i kommunernas detaljplanearbete. Om inte
påpekanden har gjorts i översiktsplanen kan det uppfattas som svårt
att göra det i senare planeringsprocesser.
Detaljplaneringen
På  motsvarande  sätt  som för översiktsplaneringen  har  de
mellankommunala  frågornas  omfattning  under  de  kommunala
detaljplaneprocesserna  analyserats. Resultatet sammanfattas
i tabell 5.2.
Tabell  5.2 Länsstyrelsernas  arbete  med  mellankommunala  frågor  under
detaljplaneringen
------------------------------------------------------------
|I vilken genomsnittlig omfattning |Medel |Min   |Max  |
Antal                                                      |
|(relativt övriga frågor)          |      |      |     |   |
|diskuteras frågor om              |      |      |     |   |
|mellankommunal samordning vid     |      |      |     |   |
|länsstyrelsens kontakter med      |      |      |     |   |
|kommunerna i                      |      |      |     |   |
|detaljplaneprocessens...          |      |      |     |   |
------------------------------------------------------------
|...programskede? (mycket liten    |2,4   |1     |5    |19 |
|omfattning – mycket stor          |      |      |     |   |
|omfattning)                       |      |      |     |   |
------------------------------------------------------------
|...samrådsskede? (mycket liten    |2,1   |1     |5    |19 |
|omfattning – mycket stor          |      |      |     |   |
|omfattning)                       |      |      |     |   |
------------------------------------------------------------
Liksom för översiktsplaneringen är det genomsnittliga värdet högre för programs
samrådsskedet.  Även här kan detta förmodas sammanhänga med att de mellankommun
behandlas relativt  tidigt  i  processerna. Det bör även noteras att genomsnitt
detaljplaneringen  är  betydligt  lägre   än   för  översiktsplaneringen.  Dett
sammanhänga med att de mellankommunala frågorna  är  hanterade redan på översik
dels med att den mellankommunala dimensionen helt saknas  i  många  detaljplane
minst i glesbefolkade län med ytstora kommuner.

Hela fem län anger värdet ett för både program- och samrådsskedet,  dvs. att om
på  länsstyrelsernas arbete med mellankommunala frågor är mycket liten i  förhå
andra  frågor.[102]  Länsstyrelserna  i Stockholms och Västernorrlands län ange
för  programskedet  och  fyra  för  samrådsskedet,   vilket   innebär   att   d
länsstyrelsens  arbete  med mellankommunala frågor som omfattande i förhållande
frågor. Det är liksom för översiktsplaneringen svårt att se några tydliga geogr
befolkningsmässiga  mönster   i   hur  länen  har  svarat.  Möjligen  kan  man
genomsnittsvärdena  för  de  tre  storstadslänen   (4,0   för  programskedet  o
samrådsskedet) är högre än genomsnitten för samtliga län (2,4 respektive 2,1).

Länsstyrelsernas prövning av planer enligt 12 kap. 1 § PBL


Antal upphävanden och överklaganden till regeringen

I enkäten efterfrågas vid hur många tillfällen länsstyrelserna  har prövat plan
kap. 1 § PBL under perioden 1998–2001.[103] Av svaren framkommer att det är ung
(9)  av länsstyrelserna som har gjort detta. Sammanlagt är det knappt  60  besl
prövats.  Av  dessa  är  det sju som helt eller delvis avser prövningsgrunden b
mellankommunala    samordningen.[104]     Sex     av     dessa     fall    avså
handelsetableringar.[105]
Resultatet av prövningarna blev att länsstyrelserna i fyra av de sju  fallen  h
delvis    upphävde    planerna.    Dessa    planer   gällde   i   samtliga   fa
handelsetableringar.[106]  Tre av fallen överklagades  till  regeringen.[107]
återtog kommunen sin överklagan  (Kävlinge)  och  i  ett  annat  fall  upphävde
länsstyrelsens  beslut om upphävande efter revidering av planhandlingarna (Land
två återstående fallen  (Östersund  och  Krokom)  är  ännu  ej avgjorda. I samm
nämnas att 41 ärenden som avsåg länsstyrelsernas beslut enligt 12 kap. 3 § PBL
till regeringen under perioden 1992 till november 2001.[108]  Det  var  endast
som  nämns  ovan  som  helt  eller  delvis  avsåg prövningsgrunden bristande me
samordning. Under perioden 1987–1998 upphävde  länsstyrelserna  således inga be
motiveringen.

Länsstyrelsernas syn på prövningsgrunden ”inte lämplig mellankommunal samordnin

Länsstyrelserna  fick  ta  ställning  till hur de upplevde prövningsgrunden  ”i
mellankommunal  samordning”. Resultatet  redovisas  i  tabell  5.3.  I  samtlig
sjugradiga skalor använts. Ytterlighetsvärdenas innebörd anges i tabellen.

Tabell  5.3 Länsstyrelsernas  syn  på  prövningsgrunden  ”inte  lämplig  mellan
samordning” (12 kap. 1 § 2 PBL)
------------------------------------------------------------
|Prövningsgrunden uppfattas       |Medel |Min   |Max  |Antal
|
|som...                           |      |      |     |    |
------------------------------------------------------------
|Inte alls tydlig – Mycket tydlig |3,7   |1     |6    |20  |
|                                 |      |(1)*  |(2)  |    |
------------------------------------------------------------
|Mycket svår att tillämpa –       |3,4   |2 (6) |6    |19  |
|Mycket lätt att tillämpa         |      |      |(1)  |    |
------------------------------------------------------------
|Inte alls relevant för           |5,2   |2 (2) |7    |19  |
|planeringsfrågorna i vårt län –  |      |      |(5)  |    |
|Mycket relevant för              |      |      |     |    |
|planeringsfrågorna i vårt län    |      |      |     |    |
------------------------------------------------------------
* Värden inom parentes avser antalet länsstyrelser som har angivit max- eller m

Av tabellen framgår att länsstyrelsernas genomsnittliga uppfattning är att pröv
är något  otydlig  och något svår att tillämpa. Däremot anser huvuddelen av län
att den är relevant  för  planeringsfrågorna  i  det egna länet. Studerar man s
svaren finner man att en majoritet av länsstyrelserna (11 st) anser att prövnin
otydlig  (anger  ett värde fyra). Samma antal anger  att  prövningsgrunden  ä
tillämpa. Det är dock  svårt  att utläsa något tydligt geografiskt eller befolk
mönster i hur länsstyrelserna ställer  sig till de två förstnämnda frågorna. Nä
prövningsgrundens relevans kan man dock  konstatera att samtliga tre storstadsl
den är mycket relevant (anger värdet sju).

Länsstyrelserna fick även ta ställning till ett påstående om när bestämmelsen o
överprövning  vid  bristande  mellankommunal  samordning  är  tillämplig.  Fråg
utgångspunkt  i  att  det vid flera  tillfällen  under  det  inledande  uppfölj
framkommit olika uppfattningar  om  huruvida bestämmelsen om överprövning är ti
kommuner  är  överens  i  en planfråga. Märk  här  det  tidigare  refererade  u
bestämmelsens specialmotivering:  ”en  prövning  på  denna  grund [blir] normal
aktuell då de inblandade kommunerna på något sätt är oense”.[109]
Länsstyrelserna fick ta ställning till följande påstående:  ”När kommuner är öv
mellankommunal  planfråga anser länsstyrelsen inte att det finns  rättslig  gru
pröva planen eller  områdesbestämmelserna  enligt 12 kap. 1 § 2 p PBL.” Svaret
på  en sjugradig skala mellan ytterlighetsvärdena  ”instämmer  inte  alls”  och
helt”.
Medelvärdet   för  länsstyrelsernas  svar  blev  5,2.  Intressantare  än  medel
emellertid spridningen i svaren. Denna illustreras i figur 5.4.

Av figuren framgår  att  hela  tio  länsstyrelser ansåg att de inte hade rättsl
överpröva planer med motiveringen att  den  mellankommunala  samordningen  inte
lämplig  om  de inblandade kommunerna var överens (de angav värden > fem).[110]
fråga har också  ställts  till  kommunerna.  Resultaten  av  deras  svar  redov
kapitel.


Förordnanden enligt 12 kap. 4 § PBL samt överklaganden enligt 13 kap. PBL


Länsstyrelsen kan då särskilda skäl föreligger förordna att reglerna om prövnin
enligt  12  kap.  1–3  §§ PBL även ska tillämpas på lov eller förhandsbesked in
område.[111]

Av enkäten framkommer  att  detta mycket sällan sker med motivet att man vill s
en lämplig mellankommunal samordning.  Under  perioden 1998–2001 var det ingen
som beslutade om förordnande helt eller delvis med den motiveringen.
I endast fem fall under perioden 1998–2001 har  en  kommuns  planbeslut  överkl
länsstyrelsen helt eller delvis med motiveringen att den mellankommunala samord
har   varit   lämplig.[112]   I   en   majoritet   av  dessa  fall  gäller  frå
handelsetableringar, och den som överklagade var en grannkommun. Inte i något f
länsstyrelsen överklagandena.

Planföreläggande


Bestämmelsen om planföreläggande enligt 12 kap. 6 §  PBL har ännu inte tillämpa
tillfälle. Enligt uppgift från Miljödepartementet har  endast  fem konkreta fra
gjorts  av  vilka tre kom från statliga myndigheter, dock ej från  någon  länss
framställan kom  från  Banverket  och  innefattade  krav  på  att en kommun sku
detaljplan för en järnvägssträckning. Kommunen motsatte sig detta.  I  Banverke
påtalades  att  järnvägsutbyggnaden  avsåg  såväl  ett riksintresse som ett mel
intresse.  Grannkommunen  var  beredd att utarbeta detaljplan  i  enlighet  med
önskemål.[113]

I stället för att besluta om ett  planföreläggande  valde  regeringen  att  til
särskild  förhandlare  med  uppgift  att utreda förutsättningarna att nå en öve
mellan  kommunen  och  Banverket.  Förhandlaren   lyckades   få   parterna  att
överenskommelse om fortsatt planläggning varvid Banverket förband sig att återk
hemställan om planföreläggande.

Planfrågor där den mellankommunala samordningen fungerar mindre bra


Länsstyrelserna  ombads  att  ange  i vilka planfrågor i de egna länet  de  ans
mellankommunala samordningen fungerar mindre bra. Svaren redovisas i tabell 5.4

**FOOTNOTES**
[92]: En komprimerad version av enkäten återfinns i bilaga ett.
[93]: Länsstyrelsen i Gotlands län har  endast  besvarat  fråga  ett.  Då  läne
består av en kommun och då denna saknar landgränser mot andra kommuner, förekom
egentligen inga mellankommunala PBL-frågor.
[94]: Dessa fem län var F, G, O, W och Z län. En förteckning över länsbokstäver
bilaga 4.
[95]:  De två länsstyrelser som inte alls instämde i påståendet (angav värdet 1
i BD respektive Y län.
[96]: Två  länsstyrelser instämmer inte i påståendet (anger värden fyra). Des
i F (värdet två) och T län (värdet tre).
[97]: BD och F län anger värdet 2 medan AC, D, G, H, O, U, X och Z län anger vä
[98]: O, X och Z län anger värdet 2 medan AC, BD, C, D, F, H, T, och U län ange
3.
[99]: Det bör  erinras  att  flera  länsstyrelser anger att variationen i hur m
mellankommunala frågorna diskuteras med olika kommuner är stor.
[100]: Enligt Boverkets statistik arbetade  198  kommuner  med  en andra omgång
kommunomfattande översiktsplaner den 1 juni 2001. Av dessa har 43 kommuner ocks
anta   översiktsplanerna.   På   249   platser   pågick   det   arbete  med  fö
översiktsplaner.  Boverket  konstaterade  att ett stort antal fördjupningar  me
innebär att kravet på tydlighet hos översiktsplanen inte uppfylls.
[101]:  Som  jämförelse kan nämnas att påpekanden  om  brister  i  den  mellank
samordningen endast har gjorts i 1 % av yttrandena i Västra Götalands län samt
än 5 % av yttrandena i Skåne län.
[102]: Dessa var länsstyrelserna i BD, C, D, F och N län.
[103]: Tidsperioden  1998–2001  har  valts då den bedöms vara rimlig att överbl
länsstyrelserna. En längre tidsperiod antas ha resulterat i en lägre svarsfrekv
en lägre tillförlitlighet i svaren.
[104]: De sju fallens fördelning på län:  Blekinge län; 1, Jämtlands län; 2, Sk
3 och Stockholms län; 1
[105]: Prövningen i Stockholms län avsåg grustäkt.
[106]: Två i Skåne län och två i Jämtlands län.
[107]: De fyra fall där länsstyrelsen helt eller delvis upphävde kommunernas pl
beskrivs närmare i kapitel 7.
[108]: Länsstyrelsernas beslut enligt 12 kap.  2 § PBL om huruvida prövning ska
inte överklagas (13 kap. 4 § PBL).
[109]: Prop. 1985/86:1, s. 801.
[110]:  Länsstyrelserna  i  Kronobergs  respektive  Gävleborgs   län   avstod,
Länsstyrelsen i Gotlands län, från att ta ställning till påståendet.
[111]: 12 kap. 4 § PBL.
[112]: De fem fallens fördelning på län: Dalarnas län; 1, Jämtlands län; 1, Skå
1–2, Värmlands län; 1.
[113]:  Avser  järnvägssträckan  Kallhäll–Stäksundet  i  Järfälla kommun. De tv
ärendena gällde höghusprojekt i Malmö (Scandinavian Tower) och i Umeå och avsåg
påverkan  på  riksintressen.  Båda  ärendena  är numera avslutade.  I  Malmöfal
anledningen att tornet var så högt att det förväntades  påverka  förhållandena
stort  omland,  troligen  även i andra kommuner. Ärendet hade således  ”mellank
inslag” även om den påverkan  som  Riksantikvarieämbetet  ville begränsa var de
kulturhistoriskt riksintressanta landskapsbilden.
Tabell 5.4 Länsstyrelsernas uppfattning om vilka planfrågor  i  det  egna länet
mellankommunala samordningen fungerar mindre bra.
-------------------------------------------------
|Planfråga                    |Län som har      |
|                             |angivit att den  |
|                             |mellankommunala  |
|                             |samordningen     |
|                             |fungerar mindre  |
|                             |bra              |
-------------------------------------------------
|Externhandels-               |AB, AC, BD, C, E,|
|/stormarknadsetableringar    |F*, K, M, N, Z, U|
-------------------------------------------------
|Avfallsdeponier              |AB, E, O, M      |
-------------------------------------------------
|Vindkraft                    |C, H, K, M       |
-------------------------------------------------
|Hamnfrågor                   |AB               |
-------------------------------------------------
|Miljökvalitetsnormer         |N                |
-------------------------------------------------
|Vattenkvalitet eller         |K, N             |
|vattenförsörjning            |                 |
-------------------------------------------------
|Bostadsförsörjning           |AB               |
-------------------------------------------------
|Förändrad servicenivå i      |W                |
|olika delar av länet         |                 |
-------------------------------------------------
|Väg- och järnvägsdragning    |AB               |
-------------------------------------------------
|Bristande                    |D                |
|översiktsplaneringsarbete i  |                 |
|kommunerna                   |                 |
-------------------------------------------------
|Telekommunikationsfrågor     |K                |
|(bl.a. master)               |                 |
-------------------------------------------------
|Inga sådana planfrågor finns |G**, H***, S, T, |
|eller ej svar                |X, Y             |
-------------------------------------------------
* Avser utbyggnaden av A 6 köpcentrum i Jönköping. Länsstyrelsen anger  dock  s
”att den mellankommunala samordning sker”.
**  Anger  dock  att  man  upplever  att  handelsfrågor  är  svåra  och  ett  p
länsstyrelsens arbete med mellankommunala frågor.
***  Länsstyrelsen  anger  dock  även  att  vindkraftfrågan måste hanteras i et
sammanhang.

Det är utan tvekan så att frågor om externa handelsetableringar är de som
upplevs  som  de  mest  problematiska ur ett mellankommunalt  perspektiv.
Frågor av denna karaktär  förekommer  över  hela  landet och är inte, som
exempelvis  vindkraftfrågor och bostadsförsörjningsfrågor,  koncentrerade
till särskilda geografiska områden.

I sammanhanget  kan  det  noteras  att  länsstyrelserna i Värmlands och
Dalarnas län inte anger att externhandelsfrågorna är problematiska. Detta
trots   att   det   sedan   länge   pågått  intensiva   diskussioner   om
externhandelsetableringar i båda dessa län.[114]
En annan iakttagelse är att det är  få länsstyrelser som anger att väg-
och järnvägsfrågor är problematiska ur ett mellankommunalt perspektiv. En
förklaring  till detta kan vara att infrastrukturplaneringen  är  mer  av
”uppifrånplanering”  än  övrig  planering. Planer läggs fast på nationell
och regional nivå och den mellankommunala samordningen sker till stor del
redan i samband med utarbetandet  av länstransportplanerna. Kommunerna är
sedan i betydande utsträckning tvungna  att  anpassa  sin  egen planering
till  dessa  planer. En intervjuperson uttryckte sig på detta  sätt:  ”De
[väg- och järnvägsprojekten]  dimper  bara  ned hos kommunerna. Det finns
pengar för detta och det åker bara in i de kommunala planerna.”
Vidare tycks det vara så att mycket av planeringen på objektnivå sker i
direkt samverkan mellan trafikverkens regionala  enheter  och kommunerna.
Vägverket  vill  exempelvis vara en ”delaktig och aktiv samrådspart”  och
”vill   uppnå  en  tidig   dialog   med   kommun   och   länsstyrelse   i
planeringsprocessen”.[115]  I  denna  dialog  är säkerställandet av en ur
infrastrukturperspektiv  lämplig mellankommunal  samordning  ett  viktigt
inslag.[116]

Länsstyrelsernas främsta metoder för att bidra till en lämplig
mellankommunal samordning


I tabell 5.5 redovisas länsstyrelsernas  svar  på  frågan  om vilka deras
främsta   metoder   är  för  att  verka  för  en  lämplig  mellankommunal
samordning. Notera att  de  länsstyrelser  som  mer  ospecificerat  anger
”samråd”  som  en  viktigt metod, sannolikt inbegriper flera av de övriga
metoderna i detta begrepp.

Tabell  5.5  Länsstyrelsernas   främsta   metoder   för   att   främja
mellankommunal samordning inom PBL-området
----------------------------------------------------
|Metod                       |Län som angivit      |
|                            |metoden              |
----------------------------------------------------
|Samråd (tidiga eller mer    |AC, BD, D, E, H, K, M,
|
|ospecificerat)              |N O, T, W, Z         |
----------------------------------------------------
|Regelbundna träffar med     |AB, D, F, M, W, Y    |
|länets kommuner/ Aktiva     |                     |
|underhandskontakter         |                     |
----------------------------------------------------
|Lyfta fram mellankommunala  |C, N, S, W           |
|frågor                      |                     |
----------------------------------------------------
|Tillhandahålla underlag     |C, D, G, N           |
----------------------------------------------------
|Informationsdagar och       |F, U, Y              |
|seminarier                  |                     |
----------------------------------------------------
|Bevaka                      |C, K                 |
|konsekvensbeskrivningar/ställa|                   |
|krav på att                 |                     |
|konsekvensbeskrivningar     |                     |
|upprättas                   |                     |
----------------------------------------------------
|Upprättande av              |Z                    |
|konsekvensanalyser          |                     |
----------------------------------------------------
|Överprövning enligt 12 kap. |C                    |
|PBL                         |                     |
----------------------------------------------------
|Kontakter med länsstyrelser |Y*                   |
|i angränsande län           |                     |
----------------------------------------------------
* Avser främst infrastrukturutbyggnad (Boniabanan, E 4, E 14 m.m.)

Olika   former   av   samråd   är   således   den   metod  som
länsstyrelserna    främst    använder    för    att    hantera
mellankommunala PBL-frågor. Dessa samråd kan ske som ett led i
planprocesserna eller som regelbundet återkommande träffar med
kommunerna.  Det  allmänna  intrycket  är  att länsstyrelserna
lyfter fram de frågor som kan ha mellankommunala dimensioner i
ett   tidigt   skede  av  processerna.  Det  förekommer   dock
variationer mellan  både länsstyrelser och enskilda tjänstemän
i hur tydlig man är i  dessa  sammanhang.  Vissa länsstyrelser
hänvisar på ett tidigt stadium till överprövningsmöjligheterna
i 12 kap. PBL, medan andra väljer att spara  detta  ”hot” till
mer formella delar av planprocessen.

En annan fråga är hur kommunerna väljer att hantera  ett mer
eller  mindre  tydligt budskap från länsstyrelserna om att  en
fråga bör samordnas  med grannkommuner. Kommuner kan, av olika
skäl, välja att driva  ett  ärende vidare trots länsstyrelsens
ofta allt tydligare ”hot” om  prövning.  I andra fall sker den
mellankommunala  samordningen  mer eller mindre  konfliktfritt
utan  att  länsstyrelsen  behöver  initiera  eller  underlätta
processen.  Att  vissa  kommuner har väl  fungerande  allmänna
relationer, vilket också  avspeglar  sig inom PBL-området, lär
knappast  vara  en  nyhet.  I  andra  fall  är  den  kommunala
grannsämjan   av  olika  skäl  mer  konkurrensorienterad   och
frostig.  I  de fallen  är  länsstyrelsernas  möjligheter  att
främja en lämplig  mellankommunal  samordning  mer begränsade.
Sakfrågornas  karaktär  har  naturligtvis också betydelse  för
vilken grad av konflikt som uppkommer mellan två kommuner.
I situationer då kommunrelationerna är mindre väl fungerande
kan länsstyrelserna välja att  sprida  beslutsunderlag  mellan
kommuner.   Det   kan   exempelvis   handla  om  fall  då  den
planläggande  kommunen inte anser att en  grannkommun  behöver
informeras    om    exempelvis     konsekvenserna     av    en
externhandelsetablering.     Det    förekommer    också    att
länsstyrelser, på egen bekostnad,  har  genomfört  analyser av
exempelvis  en  externhandelsetablerings konsekvenser  för  en
grannkommun. Den  planläggande  kommunen  ansåg  att  en sådan
analys  inte  var nödvändig. En annan metod är att sammankalla
till gemensamma  möten  och  vid  dessa  tillfällen  ta på sig
rollen     som     medlare     (se    vidare    kapitlet    om
vindkraftetableringar nedan).
Inte särskilt många länsstyrelser  nämner  uttryckligen  att
tillhandahållande  av  beslutsunderlag  är en viktig metod för
att främja mellankommunal samordning. En förklaring till detta
kan vara att den mellankommunala dimensionen  är  integrerad i
sådana   underlag   som   tar  sin  utgångspunkt  i  särskilda
sakfrågor. Det kan exempelvis handla om underlag som behandlar
grönstruktur, handel, täktverksamhet etc.
Ett  exempel  på  ett underlag  som  är  direkt  riktat  mot
mellankommunala frågor  var  den  promemoria som upprättades i
Kronobergs län 1996. Materialet behandlade mellankommunala och
länsövergripande frågor. Tanken var  att det skulle ligga till
grund för länsstyrelsens prioritering  av samordningsinsatser.
Materialet var dock inte avsett för spridning  till de berörda
kommunerna.[117]

Mellankommunal samordning – länsstyrelsernas syn på
problem och lösningar


Länsstyrelserna fick ange vilka problem de upplever  i arbetet
med  mellankommunala  PBL-frågor  och  hur  dessa  problem kan
hanteras. Några länsstyrelser framhåller svårigheterna  i  att
definiera    vilka    frågor   som   är   att   betrakta   som
mellankommunala. Man menar att fokus gärna läggs på frågor med
tydlig   geografisk  utsträckning   över   kommungränser.   En
länsstyrelse  menar  att  kommunerna kan ha svårt att inse att
ett planområde ”mitt inne i”  en  kommun  kan vara av intresse
för en annan kommun även om den planerade verksamheten  kan ha
mellankommunala konsekvenser.

Några  länsstyrelser framhåller att kommuner lätt anser  att
staten gör  intrång  i  det  kommunala  planmonopolet  när  de
påtalar  mellankommunala  konsekvenser.  De  menar  att om det
föreligger    en    konkurrenssituation    är    ett   tydligt
beslutsunderlag  inte  alltid  önskvärt  från den planläggande
kommunens  sida.  Problemet  är,  enligt en länsstyrelse,  att
kommunerna  främst  ser till sin egen  fördel  och  inte  till
eventuella nackdelar  i andra kommuner. En annan kommentar går
ut på att stora privata  exploateringsintressen  i  vissa fall
står   i   motsats   till  offentliga  beslut  om  en  lämplig
utveckling.  Inom  en kommun  finns  former  för  demokratiska
beslut  i  dessa  frågor.  Sådana  demokratiska  beslutsformer
saknas i mellankommunala sammanhang.
Flera länsstyrelser  understryker  problemet  med  bristande
resurser  för den typ av tidiga samråd som enligt lagstiftaren
ska  utgöra   en   viktig   metod   för   att  hanteringen  av
mellankommunala frågor.
En länsstyrelse framhåller att det är kommunerna  som,  inom
vissa  gränser,  avgör  när  detaljplan  är  nödvändig. Väljer
kommunen  att  använda  sig  av  ett  lovförfarande  kan  inte
länsstyrelsen ingripa om den mellankommunala  samordningen  är
bristfällig  med  mindre  än  att enskilda sakägare överklagar
bygglovet eller att länsstyrelsen  enligt  12  kap.  4 § PBL i
förväg har förordnat om att sådan prövning ska ske. En lösning
på  detta  vore,  enligt  länsstyrelsen  i  fråga,  att skärpa
detaljplanekravet så att det omfattar alla frågor som  kan  ha
mellankommunala konsekvenser.
Några  länsstyrelser  menar  att  planprocesserna  ofta  har
kommit  långt  innan  programskedet inträder och länsstyrelsen
formellt  ska  ges  möjlighet  att  delta.  Det  kan  innebära
svårigheter  för  länsstyrelsen  att  få  gehör  för  krav  på
mellankommunal    samordning    som    riskerar    att    hota
överenskommelser som på ett informellt plan redan har träffats
mellan kommunen och  andra  aktörer.  I  något fall antyds att
sådana ”tidiga” överenskommelser även kan  ha  skett med andra
statliga  myndigheter, exempelvis trafikverken. I  dessa  fall
har länsstyrelsen  inte ”bjudits in” till de tidiga informella
samtal  som  har  förts.   Att  detta  inte  har  skett  anges
sammanhänga  med  att  länsstyrelsen   har  svårt  att  ”agera
informellt”.   Med   detta   åsyftades   en   svårighet    för
länsstyrelsen   att   föra   en  öppen  och  förutsättningslös
diskussion utan direkt koppling  till  rollen  som bevakare av
olika  nationella  intressen  med  därtill  hörande  krav   på
omfattande  kunskapsunderlag.  Det  bör dock betonas att denna
beskrivning tycks tillhöra ett undantagsfall.
En   länsstyrelse   saknar  samordnade  statliga   regionala
perspektiv   som   grund   för   länsstyrelsens   agerande   i
mellankommunala frågor. Lösningen  på  detta  kunde  vara  att
lagstiftaren  förtydligar  vilka grundläggande mellankommunala
frågor     länsstyrelserna     ska     behandla.      Centrala
sektorsmyndigheter   och   länsstyrelser   bör  även  ta  fram
regionala statliga perspektiv där det framgår vilka strukturer
och  värden  som  länsstyrelserna ska bevaka i  den  kommunala
planeringen.
Några länsstyrelser  i  mer  glesbefolkade  län  med ytstora
kommuner  anger  svårigheter  att  över huvud taget intressera
kommunerna för mellankommunala frågor.  De  menar  att  sådana
frågor  helt  enkelt  inte  existerar. Detta beror dels på att
planverksamheten i allmänhet  är  låg  i  dessa läns kommuner,
dels  på  att den planverksamhet som förekommer  ofta  sker  i
anslutning  till  kommunala centralorter som ligger långt från
kommungränsen.

Länsstyrelsen och regionplaneringen


Som tidigare har angivits  är formell regionplanering enligt 7
kap.  PBL en sällsynt företeelse  i  Sverige.  Den  förekommer
endast  i  Stockholms  län och i Göteborgsområdet. I Stockholm
regleras dessutom verksamheten  genom  en särskild lag.[118] I
Göteborgsområdet   blev   Göteborgsregionens   kommunalförbund
formellt regionplaneorgan enligt PBL år 1988.

Beträffande regionplaneringen  i  Stockholms  län så har den
bedrivits i regi av ett kommunalförbund sedan 1952  och  sedan
början  av  1970-talet  i landstingets regi.. Regionplaner har
presenterats ungefär vart tionde år, nämligen 1958, 1973, 1978
och 1991. Den senaste är  den  regionala  utvecklingsplan  för
stockholmsregionen (RUFS 2001) som nyligen varit  utställd och
som  landstingsfullmäktige  förväntas  ta ställning till under
våren 2002.
Flera    av    de    intervjuade    med   anknytning    till
Stockholmsområdet menar att regionplaneringen  inte resulterar
i    riktlinjer    som   binder   upp   kommunerna   i   deras
planeringsverksamhet. Å andra sidan framhåller man att arbetet
med regionplaner lyfter  fram  många mellankommunala frågor på
ett bra sätt, inte minst genom de olika planeringsunderlag som
tas fram av landstingets Region-  och trafikplanekontor (RTK).
Dessa  frågor  kan  sedan  samordnas  mellan  en  eller  flera
kommuner i deras översikts- eller detaljplanearbete.[119]
RTK och Länsstyrelsen i Stockholm har  under  det  halvsekel
som  regionplanering  har  bedrivits i Stockholm utvecklat  en
förhållandevis väl fungerande ansvarsfördelning när det gäller
de   regionala   och  mellankommunala   frågor.   Relationerna
betecknas emellertid  också  som  ett  Modus Vivendi, dvs. ett
provisoriskt ordnande av ett komplicerat förhållande.
RTK  uppfattar  sig  som  ett regionalt expertorgan  som,  i
enlighet  med  PBL,  tillhandahåller  underlag  som  behandlar
regionala  frågor. Man  anordnar  seminarier  och  konferenser
kring regionala  frågor.  Kommunerna  ska, enligt PBL, samråda
med RTK i samband med sin översiktsplanering.  RTK ser sig som
något   mer  orienterat  åt  regionala  utvecklingsfrågor   än
länsstyrelsen  som  uppfattas  som  mer bevarandeinriktat. Ett
exempel  som  nämns  här  är synen på strandskyddsfrågor.  RTK
anser  sig  också  oftare  gå  på  kommunernas  linje  än  vad
länsstyrelsen gör. Vanligen tycks  de  båda myndigheterna dock
kunna enas om en gemensam linje i olika  frågor  eller att man
åtminstone  inte  aktivt motarbetar varandra i situationer  då
man har delade uppfattningar.
Någon enstaka gång  har  RTK påkallat att en plan bör prövas
av   länsstyrelsen  på  grund  av   bristande   mellankommunal
samordning.  Det gällde t.ex. föreslagna områdesbestämmelser i
strid med ett  regionalt vägreservat. Någon gång har det också
hänt att RTK har  framfört  önskemål till Länsstyrelsen om att
vissa    synpunkter    bör    tas    med    i    länsstyrelsen
granskningsyttrande.  RTK poängterar att  man  försöker  lyfta
fram   de   regionala   frågorna   tidigt   i   de   kommunala
planprocesserna och har för  detta  ändamål  bl.a. en särskild
kontaktperson i var och en av länets kommuner.
När  det gäller mellankommunal samordning betonar  både  RTK
och  Länsstyrelsen   i   Stockholms   län   betydelsen  av  de
delregionala   samarbeten   som   finns   på   flera  håll   i
stockholmsregionen. Dessa kommunala samverkansformer  gör  att
de  regionala  frågornas  betydelse  stärks  i  den  kommunala
planeringen och att förståelsen för RTK:s arbete ökar.
I Göteborgsområdet antogs den senaste regionplanen 1982. Den
utarbetades  då  inte i regi av ett formellt regionplaneorgan.
Regionplaneringen  i  Göteborgsområdet  har  intensifierats på
senare  tid,  men drivs enligt uppgift inte med  den  uttalade
målsättningen   att    ta   fram   en   särskild   regionplan.
Regionplaneorganet GR fungerar  mer  som  ”samtalspartner” med
kommunerna kring regionala spörsmål. Liksom  RTK  i  Stockholm
anordnar  man  seminarier,  konferenser  och  tar  fram  olika
regionala planeringsunderlag.

**FOOTNOTES**
[114]:  Utbyggnaden  av  Bergviks  Köpcentrum  i Karlstads
kommun  respektive  utbyggnaden  av Kupolens köpcentrum  i
Borlänge kommun.
[115]:   Höög,  Terese  och  Sunesson,   Camilla,   Varför
Vägverket  medverkar  i den kommunala fysiska planeringen,
PLAN, 1/2001, s. 26 och 30.
[116]: Denna tidiga dialog  mellan kommuner och trafikverk
kan  ha  konsekvenser för länsstyrelsens  möjligheter  att
åstadkomma en lämplig samordning av de statliga intressena
på regional  nivå.  Som tidigare har nämnts behandlas dock
inte frågor om den statliga  samordningen  närmare i denna
studie.
[117]: Länsstyrelsen i Kronobergs län, Mellankommunala och
länsövergripande frågor, arbetsmaterial, 1996-03-15.
[118]: Lag (1987:147) om regionplanering för  kommunerna i
Stockholms län.
[119]: Sedan början av 2001 verkar även en kommitté  bl.a.
med  uppdrag  att  ta  fram  förslag till insatser som kan
förbättra transportsystemet i  Stockholmsområdet (den s.k.
Stockholmsberedningen).
6 Några kommuners syn på länsstyrelsernas
roll i den mellankommunala samordningen

Inledning

För  att  få  en  uppfattning  om  hur   kommunerna   ser   på
länsstyrelsernas  arbete  med  mellankommunal  samordning inom
PBL-området  har en enkät skickats till ett urval  av  landets
kommuner (enkäten  återfinns  i  bilaga  två). I urvalet finns
minst två kommuner från varje län. I de tre storstadslänen har
fyra kommuner valts. Urvalet har också gjorts  på  ett  sådant
sätt att samtliga kommuntyper enligt Kommunförbundets typologi
finns representerade. Sammanlagt har 46 kommuner fått enkäten.
De  kommuner  som  ingår  i  urvalet  av  kommuner samt vilken
kommuntyp  de  representerar  listas  i  bilaga  tre.  Enkäten
besvarades av 39 kommuner vilket motsvarar ca 85 % av urvalet.

Översiktsplaneringen

I enkäten ombads kommunerna att redovisa sin  syn
på  länsstyrelsernas  arbete  med  mellankommunal
samordning     under     översiktsplaneprocessen.
Kommunerna  fick ange sin uppfattning  på  skalor
mellan  ett  och  sju.  I  tabell  6.1  redovisas
resultatet från kommunernas svar.
Tabell 6.1 Kommunernas  syn  på  länsstyrelsens arbete för
att främja en lämplig kommunal samordning  i den kommunala
översiktplaneringen
------------------------------------------------------------
|Hur upplever kommunen             |Medel |Min   |Max  |
Antal                                                      |
|länsstyrelsens arbete för att     |      |      |     |   |
|främja en lämplig kommunal        |      |      |     |   |
|samordning i den kommunala        |      |      |     |   |
|översiktplaneprocessen?           |      |      |     |   |
------------------------------------------------------------
|Betydelse (inte alls viktigt –    |4,5   |1     |7    |37 |
|mycket viktigt)                   |      |(1)*  |(4)  |   |
------------------------------------------------------------
|Omfattning (inte alls omfattande  |3,1   |1 (2) |7    |37 |
|– mycket omfattande)              |      |      |(1)  |   |
------------------------------------------------------------
|Tillräckligt (inte alls           |3,9   |2 (8) |7    |37 |
|tillräckligt – fullt              |      |      |(1)  |   |
|tillräckligt)                     |      |      |     |   |
------------------------------------------------------------
|Relevans (inte alls relevant för  |4,6   |1 (1) |7    |37 |
|planeringsfrågorna i vår kommun – |      |      |(4)  |   |
|mycket relevant för               |      |      |     |   |
|planeringsfrågorna i vår kommun)  |      |      |     |   |
------------------------------------------------------------
*  Siffrorna  inom  parentes  anger antalet kommuner som har angivit max-
eller minvärdet.

Tabellen visar att kommunernas genomsnittliga  svar i samtliga
fall  hamnar  relativt  nära  det ”neutrala” svarsalternativet
fyra. Medelvärdet för betydelsen  av  länsstyrelsernas  arbete
för  att  främja  en  mellankommunal  samordning  och arbetets
relevans för planeringsfrågorna hamnar något över fyra,  medan
värdet för arbetets omfattning och tillräcklighet hamnar något
under.  Den  sammanfattande  slutsatsen  kan  därmed  vara att
”medelkommunen” anser att länsstyrelsens arbete för att främja
mellankommunal  samordning har en viss betydelse och relevans,
men att arbetets  omfattning  inte  är  så stor och på gränsen
till otillräckligt.
En sambandsanalys visar ett relativt starkt positivt samband
mellan de två första variablerna. Det innebär  att de kommuner
som  anser att omfattningen på länsstyrelsens arbete  för  att
främja mellankommunal samordning är stor också anser att detta
arbete  har  betydelse.[120] Mellan variablerna Omfattning och
Tillräckligt   är    sambandet   något   svagare,   men   inte
obetydligt.[121]  Man kan  alltså  med  visst  fog  hävda  att
kommuner som anger  att  omfattningen  är stor också menar att
den   är   tillräcklig.   Mellan  variablerna  Betydelse   och
Tillräckligt är sambandet svagt negativt, dvs. de kommuner som
anger att betydelsen är stor  har  en  tendens  att  mena  att
länsstyrelsens arbete för att främja mellankommunal samordning
inte är tillräckligt.[122]
I    kommentarer    till    denna   fråga   har   några   av
Stockholmskommunerna angivit att mycket av den mellankommunala
samordningen    sker    inom    ramen    för    Region-    och
trafikplanekontorets arbete. En kommun menar  dock  att  detta
inte  hindrar  att  länsstyrelsen  borde  kunna  ta ett större
ansvar och spela en större roll.
Någon kommun anger att det för deras del handlar  mycket  om
mellankommunal  samordning  över länsgränsen och att man i det
sammanhanget har fått föredömligt  stöd  från  länsstyrelsen i
det egna länet (F län).

Variationen mellan kommunerna i olika län

Antalet  kommuner i urvalet är litet, men om man  ändå  tittar
närmare på  hur  kommunerna i respektive län har svarat finner
man att medelvärdena  varierar  på det sätt som anges i tabell
6.2.

Tabell  6.2  Länsvisa  variationer i  kommunernas  syn  på
länsstyrelsens arbete för  att  främja en lämplig kommunal
samordning i den kommunala översiktplaneprocessen
------------------------------------------------------------
|Hur upplever kommunen            |Medel |Länsmedelvärdenas|
Antal                                                      |
|länsstyrelsens arbete för att    |      |
variationsintervall                                   |län*|
|främja en lämplig kommunal       |      |            |    |
|samordning i den kommunala       |      |            |    |
|översiktplaneprocessen?          |      |            |    |
------------------------------------------------------------
|Betydelse (inte alls viktigt –   |4,5   |2,5–6,0     |13  |
|mycket viktigt)                  |      |            |    |
------------------------------------------------------------
|Omfattning (inte alls omfattande |3,1   |2,0–5,5     |14  |
|– mycket omfattande)             |      |            |    |
------------------------------------------------------------
|Tillräckligt (inte alls          |3,9   |2,5–6,0     |14  |
|tillräckligt – fullt             |      |            |    |
|tillräckligt)                    |      |            |    |
------------------------------------------------------------
|Relevans (Inte alls relevant för |4,6   |1,5–6,5     |13  |
|planeringsfrågorna i vår kommun  |      |            |    |
|– Mycket relevant för            |      |            |    |
|planeringsfrågorna i vår kommun) |      |            |    |
------------------------------------------------------------
*  Länsmedelvärden  har  endast beräknats för län där fler än en kommun i
urvalet har tagit ställning till respektive påstående.

Av tabellen framgår att variationen  är  relativt  stor mellan
hur kommunerna i olika län ser på länsstyrelsens arbete.[123]

Variationen mellan olika kommuntyper

På   motsvarande   sätt  kan  man  analysera  hur
kommuner  av olika typ  ser  på  länsstyrelsernas
arbete       under       översiktsplaneprocessen.
Medelvärdena för de olika kommuntyperna redovisas
i tabell 6.3.
Tabell 6.3 Olika kommuntypers syn på länsstyrelsens arbete
för  att främja  en  lämplig  kommunal  samordning  i  den
kommunala översiktplaneringen*
------------------------------------------------------------
|        |Alla  |S  |SS   |MS   |FK |ÖSK  |LBK  |S     |GBK|
|        |      |   |     |     |   |     |     |      |   |
|        |(37)**|(3)|(8)  |(7)  |(5)|(5)  |(4)  |SS    |LBK|
|        |      |   |     |     |   |     |     |      |   |
|        |      |   |     |     |   |     |     |MS    |ÖMK|
|        |      |   |     |     |   |     |     |      |   |
|        |      |   |     |     |   |     |     |(18)  |(7)|
------------------------------------------------------------
|Betydelse|4,5  |5,3|4,0  |4,4  |4,4|5,0  |4,25 |4,4   |4,7|
------------------------------------------------------------
|Omfattning|3,1 |2,0|2,5  |3,6  |3,4|3,0  |3,5  |2,8   |3,9|
------------------------------------------------------------
|Tillräckligt|3,9|3,3|3,5 |4,3  |4,0|3,0  |4,5  |3,8   |4,7|
------------------------------------------------------------
|Relevans|4,6   |5,3|3,6  |4,9  |5,2|5,0  |3,75 |4,4   |4,6|
------------------------------------------------------------
* Förkortningarna i tabellen förklaras i bilaga tre.

** Siffrorna  inom  parentes  anger  antalet kommuner i kategorin som har
besvarat frågorna.

Av  tabellen  kan  man  utläsa  att  kommunerna   i   de   tre
storstäderna (S) anser att betydelsen av länsstyrelsens arbete
för  att  främja  mellankommunal  samordning  är större än för
genomsnittet för samtliga kommuner och kommuntyper.  Samtidigt
anger storstäderna låga värden för variablerna Omfattning  och
Tillräckligt.    I   storstäderna   anser   man   såldes   att
länsstyrelsens  arbete   är   viktigt  men  av  en  liten  och
otillräcklig omfattning. Ett liknande  men  inte  lika tydligt
mönster    finner   man   för   de   större   städerna   (SS).
Betydelsevariabeln  får  exempelvis  ett  lägre  medelvärde än
genomsnittet för samtliga kommuner som har besvarat enkäten.

I tabellens två sista kolumner redovisas medelvärden  för en
aggregering  av  ”städer”  respektive  ”landsortskommuner”. På
detta sätt kan dimensionen ”stad–land” analyseras. Det framgår
att  ”landsortskommunerna”  anger  ett  högre  medelvärde  för
betydelsen  av länsstyrelsens arbete än vad  ”stadskommunerna”
gör.  Detta  kan   möjligen  sammanhänga  med  att  de  mindre
kommunerna är i större  behov  av  stöd från länsstyrelsen för
att få gehör för sina synpunkter i mellankommunala  frågor  än
de större kommunerna. Motsvarande förklaring kan gälla för det
faktum  att  landsortskommunerna  anger  ett  högre  värde  på
variabeln   Relevans   än  vad  de  städerna  gör.  De  mindre
kommunerna  anger också ett  högre  genomsnittligt  värde  för
variabeln Omfattning,  om  än  ett  värde  som ligger under de
”neutrala”  värdet  fyra  på  den  sjugradiga  skala  som  har
använts.  Även  för  variabeln  Tillräckligt  anger de  mindre
kommunerna  ett högre värde än städerna. ”Landsortskommunerna”
är  alltså  mer   nöjda  med  omfattningen  av  länsstyrelsens
insatser än man är i de större städerna.

Detaljplaneringen

På motsvarande sätt som  för  översiktplaneringen
har   kommunerna   fått  redovisa  sin   syn   på
länsstyrelsernas   arbete   med   mellankommunala
frågor i kommunernas  arbete med detaljplaner och
områdesbestämmelser. Resultatet  från denna fråga
redovisas i tabell 6.4.
Tabell  6.4 Kommunernas syn på länsstyrelsens  arbete  för
att främja  en  lämplig  kommunal  samordning  i kommunens
arbete med detaljplaner och områdesbestämmelser
-------------------------------------------------------------
|Hur upplever kommunen               |Medel|Min* |Max*  |
Antal                                                       |
|länsstyrelsens arbete för att       |     |     |      |   |
|främja en lämplig kommunal          |     |     |      |   |
|samordning i kommunens arbete med   |     |     |      |   |
|detaljplaner och                    |     |     |      |   |
|områdesbestämmelser?                |     |     |      |   |
-------------------------------------------------------------
|Betydelse (inte alls viktigt –      |4,0  |2    |7 (1) |36 |
|mycket viktigt)                     |     |(5)  |      |   |
-------------------------------------------------------------
|Omfattning (inte alls omfattande –  |3,0  |1    |6 (1) |36 |
|mycket omfattande)                  |     |(3)  |      |   |
-------------------------------------------------------------
|Tillräckligt (inte alls             |4,5  |1    |7 (3) |36 |
|tillräckligt – fullt                |     |(2)  |      |   |
|tillräckligt                        |     |     |      |   |
-------------------------------------------------------------
|Relevans (inte alls relevant för    |4,1  |1    |6 (4) |36 |
|planeringsfrågorna i vår kommun –   |     |(1)  |      |   |
|mycket relevant för                 |     |     |      |   |
|planeringsfrågorna i vår kommun)    |     |     |      |   |
-------------------------------------------------------------
* Siffrorna inom parentes anger antalet kommuner  som  har  angivit  max-
eller min-värdet.

Tabellen   visar   att   medelvärdena  för  samtliga  de  fyra
variablerna    hamnar    relativt    nära    det    ”neutrala”
svarsalternativet fyra. Variabeln  Omfattning  avviker  något,
vilket  antyder att länsstyrelsernas arbete med mellankommunal
samordning  under  detaljplaneringen  inte  är  så omfattande.
Värdet  är dock ungefär detsamma som för översiktsplaneringen.
Värdena för  de  övriga tre variablerna är lägre än vad de var
för översiktsplaneringen.

Man kan således  dra  slutsatsen  att  kommunerna  anser att
länsstyrelsernas   arbete   för   att   främja  mellankommunal
samordning  under  detaljplaneringen  är  mindre  viktigt  och
tillräckligt    i   högre   grad   än   vad   det   är   under
översiktsplaneringen.   Även  arbetets  relevans  är  högre  i
översiktsplaneringen  än i  detaljplaneringen.  I  kommentarer
till denna fråga har flera,  vanligen mindre, kommuner angivit
att detaljplaneaktiviteten allmänt  sett  är låg eller att den
detaljplanering   som  sker  inte  har  några  mellankommunala
dimensioner.
En analys av sambandet  mellan  de värden som kommunerna har
angivit  för  respektive  variabel visar  en  relativt  starkt
korrelation mellan variablerna  Betydelse och Omfattning.[124]
Annorlunda uttryckt: De kommuner  som anger att länsstyrelsens
arbete har stor betydelse anger också ofta att detta arbete är
relativt    omfattande.    På    samman    sätt     som    för
översiktsplaneringen  är  sambandet  svagare,  om än positivt,
mellan  variablerna Omfattning och Tillräckligt.[125]  Det  är
således inte  givet att de kommuner som anger att omfattningen
på länsstyrelsens  arbete  är  stort  också  anser  att det är
tillräckligt.

Variationen mellan kommunerna i olika län

Om  man  beräknar  medelvärden  för  kommunerna i
respektive  län  (se tabell 6.5) finner  man  att
variationen, liksom  för översiktsplaneringen, är
relativt stor.
Tabell 6.5 Medelvärdenas variation i länen
-------------------------------------------------------------
|Hur upplever kommunen länsstyrelsens   |Medel|
Länsmedelvärdenas                                       |
Antal                                                       |
|arbete för att främja en lämplig       |     |
variationsintervall                                     |län*
|
|kommunal samordning i den kommunala    |     |         |   |
|detaljplaneprocessen?                  |     |         |   |
-------------------------------------------------------------
|Betydelse (inte alls viktigt – mycket  |4,0  |2,5–6,0  |14 |
|viktigt)                               |     |         |   |
-------------------------------------------------------------
|Omfattning (inte alls omfattande –     |3,0  |1,5–4,5  |14 |
|mycket omfattande)                     |     |         |   |
-------------------------------------------------------------
|Tillräckligt (inte alls tillräckligt – |4,5  |3,0–6,0  |14 |
|fullt tillräckligt)                    |     |         |   |
-------------------------------------------------------------
|Relevans (inte alls relevant för       |4,1  |2,5–5,5  |13 |
|planeringsfrågorna – mycket relevant   |     |         |   |
|för planeringsfrågorna, i vår kommun)  |     |         |   |
-------------------------------------------------------------
En analys av sambanden mellan de länsvisa medelvärdena för detalj-
respektive översiktsplaneringen visar att detta är förhållandevis starkt
positivt för samtliga variabler. Länsstyrelser som får höga värden för
sina insatser i översiktsplaneringen får som regel också höga värden för
detaljplaneringen. Låga värden för översiktsplaneringen innebär ofta låga
värden för detaljplaneringen.[126]
Variationen mellan olika kommuntyper

Olika kommuntypers  sätt  att  se  på  länsstyrelsens  arbete med mellankommuna
frågor i detaljplaneringen redovisas i tabell 6.6.


**FOOTNOTES**
[120]: Korrelationskoefficienten=0,41.
[121]: Korrelationskoefficienten=0,33.
[122]: Korrelationskoefficienten=-0,18.
[123]:  Här  redovisas inte närmare vilka län som har höga  respektive  låga
medelvärden. Motivet  till  detta  är  att  skydda  de  enskilda kommunernas
uppgifter.
[124]: Korrelationskoefficienten=0,53.
[125]: Korrelationskoefficienten=0,16.
[126]: Märk att sambandsanalysen endast omfattar 14 län.  I  övriga  län har
endast  en kommun besvarat frågorna, och några medelvärden har således  inte
kunnat beräknas.
Tabell 6.6  Olika  kommuntypers  syn  på  länsstyrelsens arbete för att främja
lämplig kommunal samordning i den kommunala detaljplaneringen*
------------------------------------------------------------
|         |Alla|S   |SS |MS   |FK   |ÖSK  |LBK  |S    |GBK |
|         |   |     |   |     |     |     |     |     |    |
|         |   |(3)**|(8)|(7)  |(5)  |(5)  |(4)  |SS   |LBK |
|         |   |     |   |     |     |     |     |     |    |
|         |   |     |   |     |     |     |     |MS   |ÖMK |
|         |   |     |   |     |     |     |     |     |    |
|         |   |     |   |     |     |     |     |(18) |(6) |
------------------------------------------------------------
|Betydelse|4,0|4,3  |4,0|3,3  |4,8  |4,2  |3,5  |3,8  |4,0 |
------------------------------------------------------------
|Omfattning|3,0|3,0 |2,6|2,6  |3,4  |3,2  |3,25 |2,7  |3,7 |
------------------------------------------------------------
|Tillräckligt|4,5|3,7|4,6|5,1 |4,4  |3,2  |5,0  |4,7  |5,3 |
------------------------------------------------------------
|Relevans |4,1|4,3  |3,6|3,1  |5,2  |4,8  |4,0  |3,6  |4,5 |
------------------------------------------------------------
* Förkortningarna i tabellen förklaras i bilaga tre

** Siffrorna inom parentes anger antalet kommuner i kategorin som har besvarat

Av  tabellen  kan  utläsas  att förortskommunerna  anger  det  högsta  värdet
variablerna Betydelse och Relevans.  Även storstadskommunerna anger relativt hö
värden  på  båda dessa variabler. De större  och  de  medelstora  städerna  ang
förhållandevis  låga  värden  på  variablerna  Betydelse  och Relevans. Detta k
sammanhänga  med att den detaljplanering som sker förekommer  i  anslutning  ti
centralorten och  att  denna  inte ligger i närheten av kommungränsen. Dessa bå
kommuntyper  anger  dessutom  båda  att  länsstyrelsens  arbete  för  att  främ
mellankommunal samordning är tillräckligt (medelvärdet > fyra).

De sammanvägda medelvärdena i tabellens två sista kolumner visar att skillnaden
mellan ”städerna” och ”landsortskommunerna”  när det gäller arbetets betydelse
liten, och medelvärdet hamnar i båda fallen nära det ”neutrala” svarsalternativ
fyra. ”Städerna” anser att länsstyrelsens arbete  har  relativt  liten omfattni
men  att  det  är  tillräckligt  (medelvärdet  >  fyra).  En liknande uppfattni
uppvisar    landsortskommunerna.   Det   kan   tyckas   något   förvånande    a
”landsortskommunernas”  medelvärde  för variabeln Relevans är högre än städerna
Förklaringen  kan vara densamma som för  översiktsplaneringen,  nämligen  att
mindre kommunerna  är  i större behov av stöd från länsstyrelsen för att få geh
för sina synpunkter i mellankommunala frågor än de större kommunerna.

Kommunernas syn på länsstyrelsernas roll i samband med mellankommunala
PBL-frågor


Samordning med eller utan länsstyrelsen?

På motsvarande sätt som för länsstyrelserna ställdes ett antal
frågor till kommunerna om hur de ser på länsstyrelsernas roll i
arbetet med mellankommunala PBL-frågor.



Av figur 6.1 framgår att  det  är en relativt jämn spridning i inställningen ti
påståendet  att  kommunen  huvudsakligen   hanterar   frågor   om  mellankommun
samordning inom PBL-området utan länsstyrelsens medverkan (medelvärdet  är  4,2
Fjorton  kommuner  instämmer  inte  i att de hanterar mellankommunala frågor ut
länsstyrelsens medverkan (värden fyra).  Femton  kommuner  instämmer  i  att
huvudsakligen   sköter   mellankommunala   frågor   utan  länsstyrelsens  direk
inblandning (värden > fyra). Länsstyrelsernas svar på motsvarande fråga (se fig
5.1) gav ett medelvärde på 3,6, och det var färre länsstyrelser  som  instämde
påståendet än som inte gjorde det. Noteras bör även att de länsvisa variationer
är  relativt  stora.  Medelvärdet  för  kommunernas  svar i respektive län ligg
mellan 1,5 och 6,0. Det innebär att kommunerna i vissa  län  inte  alls anser a
man  hanterar  de mellankommunala frågorna utan länsstyrelsernas medverkan  med
det omvända förhållandet tycks råda i andra län.[127]
Tittar man närmare på de olika kommuntyperna finner man att variationen är stor
även här. Landsbygdskommunerna  uppvisar  det lägsta medelvärdet (2,2) vilket k
sägas innebära att man i dessa kommuner inte hanterar mellankommunala frågor ut
länsstyrelsens  medverkan.  Den  motsatta  uppfattningen  tycks  råda  i  de  t
storstäderna som uppvisar det högsta medelvärdet  (5,7). En tolkning skulle kun
vara  att  man  i  storstäderna  har  resurser och erfarenheter  av  att  hante
mellankommunala frågor medan detta saknas  i landsbygdskommunerna. Länsstyrelse
roll kan i det senare fallet vara att genom  sin medverkan i processen kompense
för dessa bristande resurser.

Länsstyrelsen som medlare?

Studerar man figur 6.2 finner man att huvuddelen  av  kommunerna  inte  anser a
länsstyrelsen   främst   intar   en  medlarroll  i  samband  med  hanteringen
mellankommunala  PBL-frågor  (anger   värden     fyra).  Medelvärdet  var  3,
Motsvarande värde för länsstyrelserna var 3,9. I länsstyrelsernas  fall  var  d
några fler som instämde i påståendet än som inte gjorde det (se figur 5.2).



Medelvärdena för respektive län uppvisar en variation mellan 1,5 och 5,0. I vis
län ser kommunerna såldes främst länsstyrelsen som en medlare medan uppfattning
i princip är den motsatta i en del andra län.

Betraktar  man variationen mellan olika kommuntyper framkommer att medelvärdena
för samtliga kommuntyper,  utom  landsbygdskommunerna, hamnar under fyra, dvs.
flesta instämmer inte i att länsstyrelsen  främst  fungerar  som  medlare.  Läg
medelvärde uppvisar de större städerna (2,0).

När agerar länsstyrelsen?

Kommunerna fick även ta ställning till ett påstående om när i planprocesserna s
länsstyrelserna agerar. Resultatet redovisas i figur 6.3.



Av  figuren  framgår att en klar majoritet av kommunerna anser att länsstyrelse
arbete för att  främja  en  lämplig  mellankommunal  samordning främst sker und
planprocessernas program- respektive samrådsskeden. Medelvärdet var 5,1.

När det gäller de länsvisa medelvärdena kan man konstatera  att  dessa, med ett
undantag,  endast  avviker  svagt från hela urvalets medelvärde. Medelvärdet  f
kommunerna i Stockholms län är  nämligen  endast 2,7. Förklaringen till detta k
antingen vara att Länsstyrelsen i Stockholms  län  främst  agerar  före eller v
sidan om de formella planprocesserna eller att de mellankommunala frågorna främ
poängteras  under  senare  delar  av  planprocesserna,  exempelvis i samband  m
länsstyrelsens  granskningsyttranden. För den senare tolkningen  talar  den  hö
frekvensen påpekanden om brister som förekommer i Stockholms län.
De  olika kommuntyperna  visar  ingen  större  variation  kring  hela  urvalets
medelvärde (5,1).

Är länsstyrelsen och kommunerna oftast överens i mellankommunala frågor?

Kommunerna  fick  ta ställning till om de ansåg att de och länsstyrelsen vanlig
hade gemensamma uppfattningar  i  mellankommunala  frågor. Resultatet redovisas
figur 6.4.


Svaren  vittnar  om  en  relativt  god  överensstämmelse mellan  kommunernas  o
länsstyrelsens uppfattning i mellankommunala PBL-frågor.
Medelvärdet var 4,8. Två tredjedelar av  de kommuner som besvarade frågan ansåg
att länsstyrelsen och kommunen som regel har  en  gemensam  uppfattning  i  des
frågor  (angav  värden  >  fyra). Medelvärdena för länen varierade mellan 2,5 o
6,0.  I  några  län  överensstämmer   således   inte   kommunernas   syn   på
mellankommunala  frågorna  med  länsstyrelsens.  De  flesta  länen uppvisade do
medelvärden över fyra.
De olika kommuntypernas medelvärden uppvisar endast mindre avvikelser från hela
urvalets  medelvärde.  Medelvärdet är dock högst för landsbygdskommunerna  (5,7
Lägger  man  samman  landsbygdskommuner,   glesbygdskommuner  och  övriga  mind
kommuner  blir  medelvärdet  5,3.  Mindre och mer  glesbefolkade  kommuner  tyc
således  ha  lättare  att  komma  överens   med   länsstyrelsen  när  det  gäll
mellankommunala   PBL-frågor.   Detta   sammanhänger   troligen    med   att
mellankommunala frågorna är få i dessa kommuner och att de som förekommer inte
av det mer kontroversiella slaget, som exempelvis externhandelsetableringar.

Kommunernas syn på när länsstyrelsen kan tillämpa prövningsgrunden
”lämplig mellankommunal samordning” i 12 kap. 1 § PBL


I  anslutning  till  figur 5.4 i föregående kapitel har länsstyrelsernas  syn
möjligheterna  att  tillämpa   prövningsgrunden   ”inte   lämplig  mellankommun
samordning”   i   fall  då  kommuner  är  överens  redovisats.  Medelvärdet   f
länsstyrelserna blev  5,2  med  en  betydande  spridning  i  svaren.  Motsvaran
medelvärde för kommunerna blev 4,4. Spridningen i kommunernas svar åskådliggörs
figur 6.5.



Av  figuren framgår att variationen i svaren var stor även bland kommunerna.[12
Det var  exempelvis  flera  kommuner  som  ansåg att det inte alls fanns rättsl
grund för länsstyrelsen att pröva en plan om  kommunerna  var  överens. Det fan
även  de  som  angav  det  andra  ytterlighetsvärdet  och  som alltså menade  a
länsstyrelsen hade rätt att pröva planen även om kommunerna  var överens. Det v
dock  flera kommuner som menade att det inte fanns en rättslig  grund  att  prö
planen  (fjorton  kommuner  angav  värden  >  fyra)  än som inte ansåg detta (n
kommuner angav värden fyra).


Kommunernas syn på problem i länsstyrelsernas arbete med mellankommunala
PBL-frågor – och deras förslag till lösningar


Problem ...

Kommunerna   ombads   att   ange   vilka  eventuella  problem  man   upplevde
länsstyrelsernas  arbete med mellankommunala  PBL-frågor.  Flera  kommuner  ang
resursbrist eller personalbrist  hos  länsstyrelsen som ett problem. Enligt någ
kommuner leder detta bl.a. till att länsstyrelserna  har  svårt  att  ”ligga fö
program, regionala planer etc.”
Den  mellankommunala sakfråga som flera kommuner anser att länsstyrelserna  har
haft problem  att  hantera  är  externa  handelsetableringar.  I några fall ang
bristande  regional  samordning  kring  större  infrastruktursatsningar  som  e
mellankommunalt problem.
Någon  mindre  kommun  menar  att  länsstyrelsens  möjligheter  att  åstadkomma
förändringar är begränsade. Skälet skulle vara att det är svårt för länsstyrels
att ändra en stor kommuns åsikter.
Några kommuner ifrågasätter länsstyrelsens mandat och  roll  i förhållande till
regionala självstyrelseorgan eller regionplaneorgan. Man menar att  länsstyrels
går utöver sina ansvarsområden och engagerar sig för djupt i vissa detaljer ell
sakfrågor. Länsstyrelsen kan i sådana situationer uppfattas mer som en  part  m
ett  visst  intresse  än som en möjlig medlare. Samtidigt kan vissa frågor ”ham
mellan stolarna” i betydelsen  att det råder oenighet mellan länsstyrelsen och
regionala självstyrelseorganen om vem eller hur en viss fråga ska hanteras.
En kommun uttrycker det på följande  sätt:  Region Skåne har ett tydligt mandat
att driva och bevaka de regionala utvecklingsfrågorna  samt (...) RTI-planering
[RTI=Regional transportinfrastruktur]. I realiteten har  regionen  valt att lig
mycket  lågt  i  planeringsfrågor.  Detta har i sin tur medfört att länsstyrels
antagit en mer försiktig hållning eftersom det regionala planeringsmandatet lag
på Region Skåne.
Den uppkomna situationen har lett till att möjligheterna att utveckla en funge-
rande och meningsfull planering i Skåne  i  realiteten  har  försämrats. Detta
särskilt allvarligt i den rådande situationen med en snabbare utveckling i Skån
med  regionförstoring  och  påbörjad  integration  med  Danmark ...  Den  rådan
situationen har i praktiken lett till att [kommunens namn]  tillsammans med and
kommuner driver ett antal regionala planeringsfrågor.
En  kommun  framhåller att länsstyrelsens arbete försvåras av  att  kommunernas
översiktsplanearbete  inte  alltid  ligger i fas tidsmässigt och att det drivs
olika sätt i olika kommuner.
Några  kommuner  antyder  särskilda svårigheter  när  en  mellankommunal  fråga
sträcker sig över länsgränsen.  Samordningen  mellan  grannlän anses inte vara
väl utvecklad.

... lösningar

Kommunerna fick även ange vilka förändringar man önskar i länsstyrelsernas arbe
med mellankommunala PBL-frågor. Flera kommuner önskar ett  mer  offensivt, akti
eller   förebyggande  agerande  från  länsstyrelsens  sida  i  syfte  att   ska
mellankommunal  samverkan  inom  områden  som utifrån länsstyrelsens översiktli
perspektiv anses angelägna. Detta arbete bör  ske  tidigt  i processerna och va
mer inriktat på regional utveckling än på att tillämpa restriktioner.  Kommuner
önskar  mer  översiktliga  diskussioner  än  att  länsstyrelsen ”förlorar sig”
detaljer. Flera gemensamma seminarier och ”planeringsgrupper” efterfrågas också
Flera kommuner betonar länsstyrelsens roll som kunskapsförmedlare  och  framför
önskemål  om  ett mer aktivt arbete med att ta fram gemensamma planeringsunderl
för hela länet eller för kommuner som berörs av mellankommunala frågor.
Några  kommuner   menar  att  kommunerna  själv  kan  ta  fler  mellankommunala
initiativ. Kommunförbundets  lokala  kontor  anses  kunna  vara  ett stöd i det
arbete.
Mellankommunala frågor som sträcker sig över länsgränser ställer särskilda krav
på länsstyrelserna. Några kommuner menar att länsstyrelserna måste  agera för a
länsgränsen   inte  ska  bli  ett  hinder  för  mellankommunal  samordning  ell
samverkan.


**FOOTNOTES**
[127]: Märk att  medelvärden  endast finns att tillgå för tretton län och att
kommunurvalet i respektive län är litet.
[128]: Antalet kommuner som besvarade  frågan  var  27.  Ett  tiotal kommuner
avstod således från att ta ställning till påståendet.
7 Extern handel som mellankommunal PBL-fråga


Enligt regeringens bedömning bör etablering av externa köpcentra  övervägas i e
regionalt  perspektiv.  Det  är  särskilt  viktigt  att underlaget för beslut
etablering   tydligt  redovisar  förväntade  effekter  bl.a.   på   trafikarbet
serviceutbud  och   tätortscentra   både   i   ett   mellankommunalt  och  loka
perspektiv.[129]

Inledning


Som framgått av tidigare kapitel har frågor om etablering  av  storskalig  hand
utanför kommunernas centralorter väckt mycken debatt. Problemen med dessa exter
handelsetableringar  är  bl.a.  att de vanligen förutsätter bilinnehav och därm
ökar biltrafiken. De externa etableringarna  kan  också  bidra  till att försva
handelsutbudet i centralorterna och i omgivande landsbygdsområden.  Ett försämr
utbud  i  kombination med ökat behov av bil gör att mindre rörliga, ofta  socia
mer utsatta,  grupper  drabbas.  De  fördelar  som nämns är ofta lägre priser o
generösa öppettider.

I vissa fall kan man även befara att handelssituationen  i angränsande kommuner
påverkas på ett negativt sätt. Planeringen av dessa etableringar  har därmed of
en mellankommunal dimension. Frågans sprängkraft understryks dessutom  av att d
är  nära  nog  uteslutande  planer  som  omfattar  externhandelsetableringar  s
länsstyrelserna  har prövat med motivet att den mellankommunala samordningen in
har varit lämplig.
Som har nämnts ovan  har  regeringen för avsikt att inkludera frågan om externa
köpcentrum  för  dagligvaruhandel   i   den  översyn  av  PBL  som  tidigare  h
aviserats.[130]

Handelsändamålet i PBL


Riksdagen     har    under    1990-talet    främst    behandlat     frågan
externhandelsetableringar i samband med ställningstaganden till det s.k. handel
ändamålet i PBL. 1992 beslutade riksdagen att lätta på de restriktioner som fan
för ändamålen med olika handelsetableringar.[131] Kommunerna fråntogs möjlighet
att genom detaljplanebestämmelser  närmare reglera formen för handeln inom plan
avsedda  för  handelsändamål.  Motivet   till   förändringen   var   att   främ
konkurrensen. Med förändringarna var det inte längre en kommunal angelägenhet a
avgöra   var  eller  i  vilken  omfattning  livsmedelsförsäljning  får  ske  in
detaljplanelagda   områden   med  handelsändamål.  Boverket  menar  att  den  n
bestämmelsen tycks ha tolkats  så att ingen särreglering av handelsändamålet fi
ske.  Detta  resulterade  i  en  betydande   försiktighet  bland  kommunerna  a
detaljplanera för handelsområden.[132]

Från och med den 1 januari 1997 infördes på  nytt  regler  i PBL som gjorde det
möjligt att genom planbestämmelser begränsa vilken typ av handel som får bedriv
på  en  viss  plats.  Det krävs emellertid ”skäl av betydande vikt”  för  att
reglera handelsändamålet  i  en  detaljplan.  Detta  innebär  i  sin  tur  att
begränsning  inte  kan  ske  med mindre än att den aktuella kommunen har gjort
utredning som motiverar en sådan särreglering.
Efter lagändringen har det vid  flera  tillfällen lämnats motionsförslag om att
riksdagen  på  nytt  avskaffar  kommunernas  rätt   att  i  detaljplan  precise
handelsändamålet.[133]  Bostadsutskottet har avstyrkt  dessa  förslag  bl.a.  m
hänvisning till att gällande  regler  ligger  i linje med riksdagens begäran 19
och  att farhågorna om att regleringen skulle begränsa  konkurrensen  fick  ans
vara ogrundade.  Utskottet  har  också  pekat  på att en förutsättning för att
reglering av handelsändamålet ska bli aktuell är  att  det  föreligger  särskil
skäl.[134]

Riksdagens syn på reglering av externhandelsetableringar


På  senare  år  har  det  i  flera riksdagsmotioner framförts krav på att det s
utarbetas en nationell policy  för  utveckling  av  externa  köpcentrum inklusi
restriktioner för denna typ av etableringar. Några motionärer har även föreslag
att  grannkommuner  ska  få  vetorätt  i  dessa  frågor samt att det  införs  e
moratorium för etablering av nya köpcentrum i likhet  med  det  som finns i Nor
sedan 1999 (se nedan).[135]

Senast  bostadsutskottet  behandlade  motioner  på  detta tema var våren  2001.
Utskottet  avstyrkte  förslagen  med  hänvisning bl.a. till  de  möjligheter  s
kommunerna har att styra etableringar,  länsstyrelsens  ansvar för samordning o
deras  bevakning av att allmänna intressen tillgodoses.[136]  Utskottet  erinra
dessutom om att det vid planläggning enligt PBL ska tas hänsyn till förhållande
i angränsande  kommuner. Bestämmelsen ställer krav på ändamålsenlig samordning
kommunernas planläggning  i syfte att åstadkomma ett samarbete mellan kommunern
Utskottet avstyrkte motionerna.

Boverkets roll


Delvis som ett resultat av  den  allt  intensivare  debatten  om externa handel
etableringar  gav  Boverket  hösten  1999  ut  rapporten  Handeln  i planeringe
Rapporten var en utvidgning av ett arbete vars syfte ursprungligen var att bely
innehållet  i  den  lagändring  som  trädde  i  kraft den 1 januari 1997 avseen
handelns reglering i detaljplaneringen (se ovan).  Syftet med rapporten var bl.
att visa på de möjligheter PBL ger när man planerar för handel.[137]

I rapporten beskriver Boverket utvecklingslinjer inom  handelsstrukturen och de
problem  dessa  kan medföra. Vidare redovisas en del internationella  trender
området samt den betydelse handeln har inte bara ur ett lokaliseringsperspektiv
Boverkets analys  mynnade  bl.a.  ut  i  att  man rekommenderade att kommunerna
upprättar  en  handelspolicy.  Man menade också att  de  handelsetableringar  s
påverkar förhållanden i angränsande  kommuner  ska  behandlas på regional nivå
att de mellankommunala intressena sammanvägs. Boverket betonade betydelsen av a
kommunerna  beskriver  den  egna  förväntade  nyttan  av  en  etablering  på  e
genomgripande sätt.
I  detta  sammanhang  bör  även  nämnas att Boverket betonade  länsstyrelsernas
tydliga   roll   i  utvecklingen  av  en  regional   samsyn   kring   frågor
handelsetableringar.  Det gäller bl.a. att länsstyrelsen bör uppmärksamma berör
kommuner på förhållanden  som behöver samordnas i ett mellankommunalt perspekti
Vidare  bör  länsstyrelsen  medverka  till  att  etableringar  som  förväntas
mellankommunala eller regionala  konsekvenser  konsekvensbeskrivs i den kommuna
översiktsplanen eller i en särskild handelspolicy  och att erforderlig samordni
sker mellan berörda kommuner. Boverket menade vidare  att  om en kommun har gjo
erforderliga strategiska bedömningar av en etablering bör detta få stor betydel
för länsstyrelsens agerande.
Boverkets rapport spreds till kommuner, länsstyrelser m.fl. berörda parter, och
verket  har  sedan  rapporten  publicerades  genomfört  flera  seminarier   kri
externhandelsfrågor. Boverket har inte gjort någon systematisk uppföljning av v
detta arbete har lett till, som exempelvis fler kommunala handelsstrategier.  M
gör  dock bedömningen att det görs mellan fem och tio mer genomarbetade kommuna
handelsstrategier.   Dessa   inkluderar   grundliga   statistikstudier,   djupa
utredningar   och   konsekvensbedömningar.   Därutöver   görs   en   del  enkla
detaljhandelsutredningar.  Det  förekommer  även  att  kommuner på ett mer  ell
mindre utvecklat sätt tar ställning till handelsfrågor i sina översiktsplaner.
De enda försök med regionala handelsstrategier som Boverket  känner till är det
som Region- och trafikplanekontoret har gjort i Stockholms län samt  det  i Skå
län som beskrivs närmare längre fram i detta kapitel.

Konkurrensverket om PBL och extern handel


I  oktober  2001  presenterade  Konkurrensverket  (KKV)  rapporten Kan kommuner
pressa  matpriserna?[138]  KKV  konstaterade  att en viktig förklaring  till  a
Sverige har matpriser som ligger väl över OECD-genomsnittet  är  de begränsning
som finns för en aktör att etablera sig på marknaden. Kommunernas detaljplaneri
är, enligt KKV, en avgörande faktor i det avseendet.

En genomgång av 16 000 detaljplaner i 162 kommuner visade, enligt  KKV,  att en
ökad  marknadsandel  för  lågprisbutiker  och  stormarknader ofta resulterar i
generellt  sett  lägre prisnivå än den genomsnittliga  i  landet.  Detta  samba
ansågs vara än tydligare i storstadskommunerna än i övriga landet.
KKV menade också  att  de handelsutredningar som görs i samband med planeringen
nästan uteslutande fokuserar  de negativa effekterna av en etablering och att f
lite kraft läggs på att belysa motåtgärder för att undvika att exempelvis hande
i en stadskärna utarmas. KKV föreslog  därför  att PBL förtydligas när det gäll
konkurrensintresset för att därigenom säkerställa  att både positiva och negati
effekter  av  handeln vägs in i bedömningen. KKV ansåg  också  att  kunskapen
konkurrensfrågorna  bör  stärkas  i det kommunala planarbetet. Både länsstyrels
och KKV kan här spela en viktig roll.

Nordisk utblick


Frågan om externhandelsetableringar  diskuteras  flitigt även i de andra nordis
länderna.  Mot  den  bakgrunden  gav  Miljödepartementet  i  samverkan  med  si
motsvarigheter i Norge, Danmark, Island  och  Finland  ut  en  gemensam skrift
planläggning för detaljhandel i Norden.[139]

Av rapporten framkommer att de olika länderna har hanterat frågan på lite olika
sätt.  Detta  beror  till viss del på grundläggande olikheter i plansystemen  s
bl.a. sammanhänger med  rollfördelningen  mellan  den  nationella,  regionala o
lokala  nivån. I Danmark tillkom en ny lag 1997 som tydligare uttryckte  krav
att handel ska lokaliseras till stadskärnorna. Möjligheterna till handelstillvä
i de större  städerna  begränsades och främjades i mindre och mellanstora städe
Etablering av nya butikscentrum  skulle undvikas. I Danmark har regionplanering
större betydelse än i Sverige och  i  dessa planer läggs en struktur fast för d
samlade detaljhandeln för hela länet (amtet).  Där  regleras  också  den maxima
storleken på butiker som kan planläggas i den kommunala planläggningen. I Danma
finns  dessutom  tydligare  nationella  mål  för detaljhandelns utveckling  än
Sverige.
I  Norge  infördes  1999 ett femårigt stopp för  tillkomsten  av  butiksarealer
överstigande 3000 m2 utanför stadskärnorna. Detta stopp kommer att ersättas av
nya regionala fylkesplaner som är under utarbetande. I dessa ska bl.a. riktlinj
för detaljhandelns lokalisering  och  omfattning  slås  fast.  Samtidigt  ses d
norska  motsvarigheten  till  PBL  över  i  syfte  att  strama  upp  reglerna f
handelsetableringar.
Finland  antog  år  2000 en ny markanvändnings- och bygglag. I lagen framkommer
att stadskärnorna ska prioriteras  vid  lokalisering  av  större  handelscentru
Liksom  i Danmark läggs en övergripande regional struktur för handelsutveckling
fast  i  det   som   betecknas   landskapsplan.   Landskapsplanen   utarbetas
landskapsförbunden  i  dialog  med  Miljöministeriet.  Landskapsförbundet  är
sammanslutning av kommunerna i en region.
I den beskrivning som görs av förhållandena i några av  de gränsområden där det
förekommer externa handelsetableringar (Öresundsregionen m.fl.)  konstateras  a
den   svenska  planläggningen  för  detaljhandel  skiljer  sig  från  motsvaran
planläggning  i  grannländerna.  Man noterar att det i den offentliga planering
under en längre tid har varit en mindre fokusering på detaljhandelns lokaliseri
i Sverige och att den i stället främst  styrs  av  handelns egna intressen. Det
har  resulterat  i  en  större  extern  etablering och i att  handelscentrum  h
lokaliserats nära gränsen till en grannkommun.
I sammanhanget kan även nämnas att det  i de flesta av EU:s medlemsländer finns
en nationell policy för hur man ska hantera  externhandelsfrågor  och hur man k
hindra  en  ogynnsam utveckling. Sverige saknar en sådan policy, vilket  gör  a
förhållandena mer liknar de i USA där handeln i allt större utsträckning inrikt
mot bilberoende externhandel.[140]

Extern handel i Skåne län


Inledning

Skåne län är  tätbefolkat  och  består  av många till ytan relativt små kommune
Avstånden mellan kommunernas centralorter  är  ofta  litet, vilket gör att stör
externhandelsetableringar inte sällan har upptagningsområden som påverkar hande
i en eller flera grannkommuner.
Med Öresundsbrons tillkomst växte förväntningarna på  en  tillväxt  i  handeln.
Fler  skånska  kommuner  planerade  därför  etablering av externa handelscentru
Situationen blev så kritisk att den danske miljöministern  uppvaktade den svens
inrikesministern för en diskussion om situationen. Detta bl.a.  mot  bakgrund
att  man  i  Danmark  då  nyligen hade antagit strängare etableringsbestämmelse
Länsstyrelsen i Skåne län beskrev situationen på följande sätt:
Det finns en oro på den danska  sidan  över  att  en tillåtande policy angående
externhandel  i  Sverige  motverkar  deras  egna  strävanden  att  genom  en  m
restriktiv planering sörja för välmående stadskärnor.[141]

Länsstyrelsen som kunskapsförmedlare

Länsstyrelsen i Skåne län tog i slutet av 1990-talet  initiativ  till  att  det
dåvarande  Regionförbundet Skånes regi togs fram en för samtliga kommuner i Skå
gemensam policy avseende externhandelsetableringar. Styrelsen för regionförbund
rekommenderade  kommunerna att följa policyn, men politikerna i den nya regiona
myndigheten Region Skåne valde att inte ta ställning till policyn. Dokumentet h
emellertid legat  till  grund  för  länsstyrelsens  agerande i två av de fall s
beskrivs närmare nedan. Länsstyrelsens syn på behovet  av  en gemensam hållning
denna fråga kan sammanfattas på följande sätt:
Det mellankommunala och regionala samarbetet återkommer ständigt  som  en av de
viktigaste    faktorerna    för    att    nå    en    godtagbar   utveckling
externhandelsetableringar.  I  avsaknad  av  lagstiftning  som   direkt  regler
handelsplaneringen krävs en regional samsyn i frågan.[142]
Länsstyrelsen  har  också  genomfört en kartläggning av förekomsten  av  extern
handel i Skåne. Länsstyrelsen menade att ett samlat planeringsunderlag kunde va
värdefullt för den fysiska planeringen  både  i  kommunerna och på länsstyrelse
Kartläggningen    skulle   komplettera   kommunernas   eget    underlagsmateria
Länsstyrelsen  betonade  också  att  handels-etableringar  i  många  fall  är
mellankommunal fråga  och  att  det  därför kunde vara nyttigt för kommunerna a
känna till kringliggande kommuners utbyggnadsplaner  för att bättre kunna plane
i den egna kommunen.
Som  underlag  för  kartläggningen  användes bl.a. en enkät  till  samtliga  33
kommuner  i  länet  med  frågor  om förekomsten  av  extern  handel  av  region
betydelse. Därutöver gjordes en genomgång  av  handelsfrågornas  hantering  i
kommunala översiktsplanerna.[143]
Vid  länsstyrelsens  genomgång av kommunernas översiktsplaner framkom att det i
fråga  om extern handel ofta  talades  om  samordning,  behovet  av  en  gemens
strategi   och  policy.  Detta  tog  länsstyrelsen  fasta  på  och  skapade,  m
utgångspunkt  från den politiskt icke förankrade externhandelspolicy som tidiga
hade utarbetats  av  Regionförbundet  Skåne, det man kallade en praxis för plan
som inbegriper handel. Denna praxis kan  sammanfattas  med  att  länsstyrelsen
Skåne  län  betraktar  etableringar som innefattar mer än 3 000 m2 handelsyta s
mellankommunala frågor.  Man  ställer  då  krav  på konsekvensbeskrivningar, of
kompletterade med trafikutredningar och handelsutredningar,  samt  yttranden fr
berörda kommuner.
Länsstyrelsen  i  Skåne  län  har  vissa  planer  på  ett  fortsatt arbete  med
handelsfrågorna.    Tanken    är    bl.a.   att   ta   fram   goda   exempel
konsekvensbeskrivningar, handelsutredningar, trafikutredningar m.m. i samband m
externa handelsetableringar.

Fallet Stora Bernstorps industriområde i Burlövs kommun

Burlövs kommun antog i augusti 1996 en  detaljplan för en del av Stora Bernstor
industriområde.[144] Syftet med planen var  att inom en yta på ca 40 000 m2 ska
friare etableringsmöjligheter för all typ av  handel  inklusive livsmedelshande
Länsstyrelsen  hade  under  samrådsskedet  inga  invändningar   mot   planen
mellankommunal  synvinkel och beslutade sedermera att inte pröva planen enligt
kap. 1 § PBL. Visserligen konstaterade länsstyrelsen att planen berörde frågor
regionalt och mellankommunalt  intresse.  Enligt då gällande bestämmelser var d
dock  inte  tillåtet  att begränsa handelsändamålet  i  en  plan  varför  plane
slopande   av   detta  förbud,   enligt   länsstyrelsens   uppfattning,   var
överensstämmelse  med lagens intentioner. Länsstyrelsen menade att Burlövs komm
i ett område som redan  var  avsatt  för  handelsändamål hade gjort en anpassni
till gällande rätt.
Planen  överklagades  av Lund och Malmö kommuner  bl.a.  med  motiveringen  att
planens tillkomst borde ha  föregåtts  av  ett programarbete som hade möjliggjo
för berörda grannkommuner att framföra synpunkter  på  planen i ett tidigt sked
Malmö  kommun  menade  att  det var uppenbart att en livsmedelsanläggning  i  d
aktuella området riktade sig  till  boende i östra Malmö kommun och till pendla
mellan  Staffanstorp  och  Malmö. Lunds  kommun  ansåg  att  ärendet  hade  såd
mellankommunal betydelse att  bristerna  i  handläggningen  inte kunde anses va
försumbara.
I  sitt  avslag  på  överklagandena framhöll länsstyrelsen att  de  åberopade
mellankommunala  intressena   i   allt   väsentligt   borde   ha   kopplats  ti
konkurrensfrågan,   vilken  man  ansåg  hade  särskild  tyngd  i  gällande  rät
Länsstyrelsen menade  att  det  därför  kunde  ifrågasättas  om  de  överklagan
kommunerna var så berörda att samråd måste tillämpas.
Malmö  och Lunds kommuner överklagade länsstyrelsens beslut till regeringen.  I
ett yttrande  framhöll  Boverket  bl.a. att avsteg från en översiktsplan inte b
tillåtas utan ingående utredning och  motivering.  Detta  gäller  särskilt ett
”grannkommunpåverkande” läge i en tät region som den aktuella. Boverket  föresl
att överklagandena skulle bifallas.
I  sin  behandling  av  ärendet  konstaterade  regeringen bl.a. att angränsande
kommuner  skulle  påverkas  av en etablering och att  de  därför  ansågs  ha  e
berättigat  intresse  av  samråd   i  planfrågan.  Regeringen  ansåg  vidare  a
etablering av externa köpcentrum bör  övervägas i översiktlig planering och i e
regionalt perspektiv. Regeringen ansåg  att det förelåg brister i dessa avseend
i  det aktuella detaljplaneärendet. Vidare  betonade  regeringen  vikten  av  a
beslutsunderlaget  vid externhandelsetableringar redovisar förväntade effekter
bl.a.  konkurrenssituation   och   serviceutbud   både   i  ett  lokalt  och  e
mellankommunalt  perspektiv.  Även  här förelåg, enligt regeringens  uppfattnin
brister i det aktuella ärendet. Sammantaget  innebar  detta  att regeringen ans
att det fanns grund för att upphäva planbeslutet.[145]

Fallet Örja Östra i Landskrona kommun

I juni 1998 beslutade Landskrona kommun att anta en detaljplan  för  området Ör
Östra  i  norra  delen  av kommunen. Planen innebar en ändring från att ha  gäl
kontor och småindustri med mindre handelsinslag till att möjliggöra etablering
en större handelsanläggning.  Tanken  var  att  etablera en s.k. factory outlet
området.  Planens  utformning  tillät  emellertid all  typ  av  handel  exklusi
livsmedelshandel.[146]
Länsstyrelsen upphävde sedermera planen.[147]  Man  konstaterade  att frågan om
externa  handelsetableringar  hade  behandlats  vid  en av länsstyrelsen anordn
konferens och att Regionförbundet hade åtagit sig att utreda frågan bl.a. i syf
att   presentera  ett  förslag  till  policy  för  denna  typ  av   etableringa
Länsstyrelsen  konstaterade också att grannkommunerna hade hörts under samråd o
utställning och  att  Helsingborgs  stad  hade  ansett  att  planförslaget  mås
kompletteras med en redovisning av de regionala konsekvenserna. Helsingborg ans
vidare  att det inte fanns några garantier för att det verkligen skulle bli frå
om  en  s.k.   factory   outlet  och  att  en  utredning  därför  borde  redovi
konsekvenserna även av en detaljhandelsetablering av ”normal stormarknadstyp”.
Även Svalövs och Lunds kommuner  hade  synpunkter  på planen. Svalöv villkorade
sin tillstyrkan av planen med att livsmedelshandel eller  annan detaljhandel in
fick bli aktuell i området. Lunds kommun menade att innan det  hade  konstatera
att  ytterligare  extern  handel  av  den  typ  som planen omfattade inte stod
konflikt med målsättningen om en långsiktigt hållbar  utveckling såväl i Lund s
i  Skåne i övrigt borde ingen ytterligare extern handel  tillåtas.  Även  de  f
amtskommunala  myndigheterna  i  Köpenhamnsområdet  hade framfört synpunkter ti
länsstyrelsen om att den aktuella handelsetableringen inte innebar en långsikti
hållbar lösning mellan länderna.
Sammantaget  ansåg  länsstyrelsen  bl.a.  att  då  detaljplanen   tillät  annan
detaljhandel  än  en  factory  outlet  kunde  en  etablering  eventuellt  påver
förhållanden  i  angränsande  kommuner.  Man  menade därför att planen inte kun
anses vara förenlig med de hänsyn som anges i 12 kap. 1 § PBL.
Landskrona  kommun  överklagade  länsstyrelsens   beslut   om  upphävande  till
regeringen. Boverket ombads att lämna synpunkter och författade då ett omfattan
yttrande.[148] Detta baserade sig till stor del på innehållet  i  verkets rappo
Handeln  i  planeringen  (se  ovan).  Boverket  konstaterade  att  fallet var
principiellt  viktig  natur  och  att  det var första gången som staten genom
länsstyrelse hade tillämpat prövningsgrunden  bristande mellankommunal samordni
i en fråga om handel. Boverket gjorde, liksom länsstyrelsen,  bedömningen att d
speciella handelsform som var aktuell (factory outlet) endast skulle få begräns
inverkan  på  förhållanden  i  angränsande kommuner. Verket ansåg därför  att
Landskrona  kommun  i  samråd  med  länsstyrelsen,  Regionförbundet  och  berör
grannkommuner kunde komma fram till en  sådan  utformning av detaljplanen att d
endast gav utrymme för den avsedda handeln kunde den vara möjlig att acceptera
mellankommunalt perspektiv.
Kommunen medgav, efter att ha tagit del av Boverkets yttrande, att detaljplanen
fick ändras enligt 13 kap. 8 § PBL på ett sådant  sätt att handeln i det aktuel
området  begränsades  till att gälla s.k. factory outlet-försäljning.  Med  den
revidering  ansåg  Boverket   att   planen   var   acceptabel  ur  mellankommun
synvinkel.[149]  Inte  heller  länsstyrelsen  hade  något   att  erinra  mot  d
reviderade  versionen.  Regeringen  upphävde  därför  länsstyrelsens  beslut  o
fastslog den reviderade versionen av planen.[150]

Fallet Center Syd i Kävlinge kommun

I  november  1997  antog  Kävlinge  kommun  en detaljplan som  syftade  till  a
möjliggöra  en  utvidgning  av handelsmöjligheterna  vid  det  s.k.  Center  Sy
Utvidgningen avsåg dock inte  livsmedelshandel.  Under  planläggningen  framför
flera  grannkommuner  invändningar  mot  planen.  Motiven  var  bl.a.  risken f
utarmning   av   stadskärnor,   ökad   biltrafik  och  bilberoende.  Detaljplan
överklagades också av Lunds kommun bl.a. med motiveringen att planförslaget bor
ha grundats på ett program och att samråd  borde  ha  skett  med berörda kommun
tidigare i planeringsprocessen.
Länsstyrelsen beslutade i december 1997 att pröva planen enligt 12 kap. 1 § PBL
med   hänvisning  till  befarade  brister  i  den  mellankommunala  samordninge
Prövningen  skedde  parallellt  med  det  ovan  beskrivna  fallet  Örja Östra o
resulterade i att länsstyrelsen upphävde planen.[151] Motivet till prövningen v
bl.a.  att den tänkta etableringen ansågs ha en mellankommunal påverkan  och  a
det därför  måste  ske  en mellankommunal samordning. Man menade att detaljplan
var ett bidrag till koncentrationen  av  handeln  i  regionen  till stora exter
belägna handelscentrum vilket riskerade att utarma näraliggande  stadskärnor  o
tätortscentrum på handel och annan service samt att dessa skulle förlora sin ro
som  mötesplats.  Dessutom  menade  man  att planen bidrog till att förstärka d
inomregionala obalansen och till att vissa  konsumentgrupper  åsidosattes.  Den
påverkan  på  förhållanden  i andra kommuner föranledde länsstyrelsen att upphä
planen då den inte ansågs vara  förenlig  med  de hänsyn som anges i 12 kap. PB
Länsstyrelsen hänvisade även till den externhandelspolicy  som hade utarbetats
Regionförbundet i Skåne.
Kävlinge  kommun överklagade sedermera länsstyrelsens beslut  till  regeringen.
Regeringen ombad  Boverket  att yttra sig, vilket man gjorde på ett liknande sä
som i fallet Örja Östra. Kommunens  överklagan drogs dock tillbaka och regering
avskrev ärendet. Skälet till att kommunen  drog  tillbaka  sin överklagan var a
man i stället antog en ny plan där handeln begränsades till s.k. skrymmande var
i form av bilhandel och möbelförsäljning. Denna handel ansågs inte konkurrera m
stadskärnehandel i omgivande kommuner. Den nya planen förankrades hos såväl Lun
kommun  som hos länsstyrelsen. Lunds kommun drog därför tillbaka  sin  överklag
och länsstyrelsen avstod från att pröva planen.

Extern handel i Jämtlands län


Fallet Krokom–Östersund

Utöver de  redovisade fallen i Skåne har frågor om externhandelsetableringar äv
behandlats i  Jämtlands län under 2001. Såväl Krokoms som Östersunds kommuner h
antagit detaljplaner  som  bl.a.  innebär  handelsetableringar i externa lägen.
Krokoms fall syftade planen bl.a. till att skapa en jämnare fördelning av hande
i Östersunds närhet. I juni beslutade länsstyrelsen  att  pröva  planen enligt
kap. 1 § PBL. Motivet var att den aktuella planen befarades få stora konsekvens
för  handeln  med dagligvaror och livsmedel i regionen och att det kunde  befar
att frågan inte  hade  samordnats på ett lämpligt sätt mellan flera kommuner. V
prövningen konstaterade  länsstyrelsen att detaljplanen ej hade samordnats på e
lämpligt sätt mellan kommunerna  och  att planen därför skulle upphävas. Beslut
fattades  av  länsstyrelsens  styrelse. Flera  av  styrelsens  ledamöter  anmäl
avvikande  mening  eller avstod från  att  rösta,  däribland  den  tillförordna
landshövdingen.[152]   Krokoms  kommun  överklagade  länsstyrelsens  beslut  ti
regeringen. Regeringen har  sänt ärendet för yttrande till Boverket och förvänt
inte ta ställning i frågan förrän under våren 2002.
Östersundsfallet väcktes strax  efter  Krokomfallet.  Kommunen  antog i augusti
2001  en  detaljplan som syftade till att skapa arbetsplatser, bilistservice  o
handel. Länsstyrelsen beslutade med samma motivering som i Krokomfallet att prö
planen enligt  12 kap. 1 § PBL. Med samma motivering och vid samma tidpunkt som
Krokomfallet beslutade  länsstyrelsens  styrelse att upphäva planen. Även i det
fall anmälde flera av styrelsens ledamöter avvikande mening eller avstod från a
rösta.[153] Liksom i Krokomfallet har Östersunds kommun överklagat länsstyrelse
beslut. Beslutet har även överklagats av  ett antal företagare i det arbetsområ
som gränsar till planen. Regeringen har sänt  ärendet  för yttrande till Boverk
och förväntas inte ta ställning i frågan förrän under våren 2002. Troligen komm
detta att ske samtidigt i de två Jämtlandsfallen.

Extern handel i Blekinge län


Fallet Vedeby i Karlskrona kommun

I  ett  nyligen  avslutat ärende har Länsstyrelsen i Blekinge  län  behandlat
detaljplan omfattande  en  externhandelsetablering  i  anslutning till Karlskro
tätort. Länsstyrelsen pekade vid samrådet i december 1999  och  vid  granskning
under   utställningstiden   i  juli  2001  på  bristerna  i  den  mellankommuna
samordningen.
Den  23  november  2001  träffade   länsarkitekten   och   ytterligare   ett  p
representanter  för  länsstyrelsen  företrädare  för  Karlskrona  kommun  för a
diskutera  hur  ärendet  skulle handläggas. Under mötet kom man bl.a. överens
vilka kompletteringar som  kommunen  skulle  göra.  Då nödvändiga komplettering
inte gjordes inom utsatt tid beslutade länsstyrelsen  att  pröva planen bl.a. m
motivet att den mellankommunala samordningen inte hade varit lämplig.
Länsstyrelsen  beslutade dock efter prövningen att godkänna  kommunfullmäktiges
beslut att anta planen.[154]  Länsstyrelsen vidhöll visserligen uppfattningen a
den utökningen av det befintliga  handelsområdet var av sådan volym att den mås
anses vara av mellankommunalt intresse. Länsstyrelsen ansåg att konsekvenserna
etableringen,  inom  kommunen och för  andra  kommuner,  inte  var  redovisade
beslutsunderlaget  inför  antagandet.  Det  aktuella  området  fanns  visserlig
utpekat som ett område för handel och verksamheter i gällande översiktsplan (fr
1991) men volymen och  konsekvenserna  för övrig handel inom och utanför kommun
var inte belysta.
Länsstyrelsen  framhöll  att  endast  Ronneby   kommun   hade   tagit   del  av
planförslaget inför antagandet och meddelat att den inte hade några synpunkter
planförslaget.  Inga  andra  kommuner  hade  beretts  tillfälle  att  yttra  si
Länsstyrelsen ansåg att påverkansområdet var större och att frågan därför berör
flera  kommuner.  Den  mellankommunala  samordningen  hade, enligt länsstyrelse
uppfattning, varit bristfällig.
Under prövningstiden hade kommunen låtit Torsås och Emmaboda  kommuner  (Kalmar
län) yttra sig över det antagna planförslaget. Dessa hade då inga erinringar  m
planen.  De  hade  dock  inte  beretts  tillfälle  att dessförinnan ta del av d
handelsutredning   som   kommunen   låtit   komplettera   planhandlingarna   me
Länsstyrelsen hade därför sett till att de kommuner som enligt handelsutredning
ansetts  vara berörda av etableringen (Ronneby, Emmaboda, Torsås  och  Karlsham
fått tillfälle  att  yttra sig över planen. De tre förstnämnda kommunerna vidhö
sina tidigare yttranden.  Karlshamns kommun, ansåg att remisstiden hade varit f
kort och att det därför hade  varit  svårt  att  utröna  på  vilka  grunder vis
antaganden i handelsutredningen var gjorda. Karlshamns kommun före-slog att var
detaljplan  som berör ändamålet Handel och är av en viss storlek ska kompletter
med en professionellt  utförd konsekvensbeskrivning med regionalt perspektiv sa
att alla Blekinges kommuner ska ingå i samrådskretsen.
Länsstyrelsens   sammantagna    bedömning    var   att   det   ovan   beskrivna
remissförfarandet under prövningstiden hade givit berörda kommuner information
konsekvenserna av den planerade exploateringen.  Detta  ansåg  länsstyrelsen va
ett  minimum  av  samordning och i detta fall även tillfyllest, då  ingen  av
berörda kommunerna  hade  haft  någon invändning mot planen. Länsstyrelsen mena
att det därför inte längre fanns underlag för att ifrågasätta den mellankommuna
samordningen och därmed heller ingen grund för att upphäva planen.

Extern handel i Södermanlands län


Fallet Svista i Eskilstuna kommun

Inom    Eskilstuna   kommun   planerades    i    slutet    av    1990-talet
externhandelsetablering i Svista nära gränsen till Strängnäs kommun. Denna skul
bli den största  i  länet.  Under samrådet påpekade länsstyrelsen att frågan ha
mellankommunala dimensioner,  att en konsekvensanalys borde ha upprättats och a
etableringen borde ha diskuterats  med  Strängnäs kommun. Eskilstuna kommun ans
dock att detta inte var nödvändigt.
Länsstyrelsen valde då att på egen bekostnad  genomföra  en konsekvensutredning
som  även  Strängnäs  kommun  fick ta del av. Utredningen visade  att  handeln
Strängnäs tätort skulle påverkas  negativt  av  etableringen i Svista.[155] Tro
detta valde Strängnäs kommun att inte motsätta sig etableringen.
Enligt tjänstemän hos länsstyrelsen handlade detta om en överenskommelse mellan
kommunerna som man inte hade någon insyn i. Länsstyrelsen  uppfattade det som a
det  fanns  ett  önskemål från båda kommunerna inte ”blanda in”  länsstyrelsen
frågan.  Sedermera   övergav   Eskilstuna   kommun,  trots  överenskommelsen  m
Strängnäs, planerna på en handelsetablering i Svista.
I  sammanhanget  kan också nämnas att Länsstyrelsen  i  Södermanlands  län  har
agerat för att få till stånd en övergripande handelsstrategi för länets kommune
Man väckte frågan i  länets  partnerskap  för regional utveckling, men kommuner
vara inte intresserade av att en sådan gemensam strategi utarbetades.

**FOOTNOTES**
[129]: Prop. 1997/98:165.
[130]: Prop. 2001/02:55.
[131]: Proposition 1991/92: 51, bet. 1991/92:BoU10.
[132]: Boverket, Handeln i planeringen, 1999, s. 60.
[133]: Se bl.a. motionerna 2000/01:Bo502 (m), 2000/01:Bo506 (m) yrkande 2 och
2000/01:Bo514 (m) yrkande 6.
[134]: Bet. 2000/01:BoU9.
[135]: Se bl.a. motionerna 2000/01:Bo515 (s) och 2000/01:Bo529 (mp).
[136]: Bet. 2000/01:BoU9 och bet. 1999/2000:BoU7.
[137]: Boverket, Handeln i planeringen, 1999.
[138]:     Konkurrensverket,    Kan    kommunerna    pressa     matpriserna?,
Konkurrensverkets rapportserie 2001:4, 2001.
[139]: Miljø-  og  Energiministeriet  i  Danmark, Miljöministeriet i Finland,
Miljøministeriet  i  Norge, Miljödepartementet  i  Sverige,  Planlægning  for
detailhandel i Norden, 2000.
[140]: Boverket, Handeln i planeringen, 1999, s. 10.
[141]: Länsstyrelsen i  Skåne  län, Regionala analyser – Handel: Delrapport 1
Kartläggning externhandel, 2001, s. 9.
[142]: Länsstyrelsen i Skåne län,  Regionala  analyser – Handel: Delrapport 1
Kartläggning externhandel, 2001, s. 10.
[143]: Länsstyrelsen i Skåne län, Regionala analyser  –  Handel: Delrapport 1
Kartläggning externhandel, 2001.
[144]:  Burlövs  kommun,  detaljplan  för  Sunnanå  12:6,  Stora   Bernstorps
industriområde, 1996-08-19.
[145]: Miljödepartementet, regeringsbeslut 13, 1999-11-18.
[146]: Landskrona kommun, detaljplan för Örja Östra, norra delen, 1998-06-15.
[147]: Länsstyrelsen i Skåne län, Prövning av beslut att anta detaljplan  för
Örja Östra, norra delen i Landskrona kommun, 1999-01-18.
[148]:  Boverket, Yttrande över överklagande av länsstyrelsens i Malmö beslut
att med stöd  av  12 kap. 3 § plan- och bygglagen upphäva detaljplan för Örja
Östra, Landskrona kommun, 1999-06-01.
[149]: Boverket, Yttrande  över överklagande av länsstyrelsens i Malmö beslut
att med stöd av 12 kap. 3 §  Plan-  och bygglagen upphäva detaljplan för Örja
Östra, Landskrona kommun; framställning nu med medgivande före regeringen att
ändra detaljplanen med stöd av 13 kap. 8 § PBL, 1999-11-12.
[150]: Miljödepartementet, regeringsbeslut 39, 2000-03-09
[151]: Länsstyrelsen i Skåne län, Prövning  av beslut att anta detaljplan för
del av Löddeköpinge 23:3 (norr om Lagervägen) i Kävlinge kommun, 1999-01-18.
[152]: Länsstyrelsen i Jämtlands län, Prövning av kommunfullmäktige i Krokoms
kommun beslut att den 13 juni 2001 att anta detaljplan  för  Ås  arbetsområde
del av Rösta 2:6 Ås Krokoms kommun, 2001-10-08.
[153]:  Länsstyrelsen  i  Jämtlands  län,  Prövning  av  kommunfullmäktige  i
Östersunds  kommun  beslut  att  den  22  aug  2001  att anta detaljplan  för
arbetsplatser,  bilistservice  och  handel  vid  trafikplats   Odenskog   (kv
Ångvälten mm) Östersunds kommun, 2001-10-08.
[154]:  Länsstyrelsen  i  Blekinge  län,  Angående  beslut  om  antagande  av
detaljplan för del av Lyckå 1:1, del av Vedeby 8:7 m fl i Lyckeby, Karlskrona
kommun, Beslut, 2001-12-21.
[155]:   Länsstyrelsen   i   Södermanlands   län,  Översiktlig  bedömning  av
detaljhandel i Eskilstuna, yttrande, 1999-12-20.
8 Vindkraftsetableringar som mellankommunal PBL-fråga


Inledning


Etablering av vindkraftverk innebär ibland sådana  ingrepp  i  landskapet  att
medför  mellankommunal  påverkan.  Detta  är  inte  minst  påtagligt  i  de öpp
”vindgynnade”  landskap  där vindkraftsetableringar ur energiutvinningsperspekt
är lämpliga. Vindkraftsetableringar  innebär  vidare  vissa  negativa effekter
närmiljön i form av exempelvis buller.

Byggande  av  enskilda  större  vindkraftverk kräver bygglov.[156]  Enligt  PBL
ställs krav på detaljplan vid tillkomst  av  ”ny  sammanhållen bebyggelse”. Den
bestämmelse  kan  anses  omfatta  etablering  av  s.k.  vindkraftsparker.  Stör
vindkraftsetableringar kräver tillstånd enligt miljöbalken  och  kravs  ställs
att miljökonsekvensbeskrivning (MKB) upprättas.[157]

Förbättrad vindkraftsplanering


I  februari  2000  inledde  Energimyndigheten  tillsammans  med Naturvårdsverke
Boverket och Riksantikvarieämbetet ett metodutvecklingsarbete för hur planering
för vindkraft kan förbättras i den kommunala översiktsplaneringen.

Bakgrunden till projektet var bl.a. uppfattningen om att kunskapen om vindkraft
i   län   och   kommuner   är  måttlig  och  varierande.  Förutsättningarna   f
vindkraftsplanering är dessutom  mycket olika, vilket riskerar att bidra till a
bedömningar och beslut brister i enhetlighet.  Projektets  övergripande  syfte
kunskapsuppbyggnad  och  metodutveckling  som  främjar  fysisk  planering och s
skapar bättre planeringsförutsättningar för utbyggnad av vindkraft.
Vindkraftsplaneringens  mellankommunala dimensioner uppmärksammas  mest  i  det
pilotprojekt   som   drivs   i  slättlandskommunen   Svalöv.   Energimyndighete
projektledare framhåller att mellankommunala  frågor  kan vara intressanta även
andra typer av kommuner och medger vikten av att kommuner  kommunicerar  i  des
frågor. Ett motiv till detta är att byggnation i en kommun kan muta in områden
en  grannkommun eller åtminstone påverka planeringen. Hur denna samverkan kan s
kommer att behandlas närmare i projektet.
Boverket  har fått regeringens uppdrag att, i samråd med bl.a. Naturvårdsverket
och Statens energimyndighet,  ta  fram  en  handbok om lokalisering av vindkraf
Uppdraget ska redovisas till Miljödepartementet  senast  den 1 mars 2002. Som e
led i detta arbete har man sammanställt information från länsstyrelserna bl.a.
hur vindkraften behandlats i länsstyrelsernas regionala planeringsunderlag  ell
om en särskild vindkraftspolicy har tagits fram.
Det   visar   sig   att  vindkraftsetableringar  endast  saknas  i  Kronobergs,
Södermanlands och Västmanlands län. Där är det heller inte aktuellt med utbyggn
av vindkraften. Stockholms  och  Dalarnas  län  har  också svarat att det inte
aktuellt  med  en utbyggnad, men att ett fåtal vindkraftverk  har  etablerats
vissa platser.
I Kronobergs,  Jönköpings, Örebro, Dalarnas, Västmanlands och Stockholms län är
inte frågan om vindkraft  upptagen i länsstyrelsens regionala planeringsunderla
Ej heller i en särskild vindkraftspolicy. I Södermanlands län pågår arbete med
särskild vindkraftspolicy.

Vindkraftsetableringar i Skåne län


Länsstyrelsen som kunskapsförmedlare

Som ett led i sin kunskapsförmedlande  roll utarbetade länsstyrelsen i Skåne 19
ett  planeringsunderlag  med  riktlinjer  för   etablering   av   vindkraft   o
radiomaster.   Länsstyrelsen   har   sedermera   påbörjat  en  handlingsplan  f
vindkraftsutbyggnad som bl.a. ska omfatta en analys av olika utbyggnadsmål. Det
projekt beräknas vara avslutat hösten 2002.
I sammanhanget bör nämnas att även Region Skåne  tidigare  hade  ambitioner att
genomföra en liknande analys. Enligt uppgift förekom vissa meningsskiljaktighet
mellan  de  båda  myndigheterna  om vem som hade ansvar för denna typ av  arbet
Sedermera avstod dock Region Skåne från att driva sitt projekt vidare.
Medan  länsstyrelsen  arbetar  med   att   ta   fram   en   handlingsplan   för
vindkraftsetableringar     pågår     det     parallellt    en    planering    f
vindkraftsetableringar  ute  i de skånska kommunerna.  I  några  fall  har  den
planering resulterat i meningsmotsättningar.  Helsingborgs  stad har exempelvis
ett  detaljplaneprogram pekat ut ett område nära gränsen till  Landskrona  komm
som lämpligt  för  vindkraftsetableringar.  Landskrona  kommun har i ett yttran
över  Helsingborgs  översiktsplan  motsatt sig denna lokalisering.  Länsstyrels
konstaterade  i  sitt  yttrande  över  planprogrammet   att   vindkraften  är
mellankommunal och regional fråga och att samordningen av planeringen  inte  ha
lösts  på  ett  tillfredsställande sätt. Man menar att Helsingborg och Landskro
”gemensamt bör arbeta  vidare med att komma fram till lämpliga lokaliseringar f
vindkraft  så att de negativa  konsekvenserna  för  grannkommunen  så  långt  s
möjligt kan  undvikas  eller minimeras”. Om inte så sker menade länsstyrelsen a
man kunde komma att pröva  ett  eventuellt  kommunalt detaljplanebeslut enligt
kap. 1 § PBL.[158] Detta budskap hade länsstyrelsen  även  framfört tidigare ti
Helsingborgs  stad.  Kommunen  hade  då  kallat  angränsande  kommuner  till  e
mellankommunalt samråd om vindkraft.[159]

Länsstyrelsen som medlare

I  Åstorps  kommun  har  vindkraftsplanering orsakat spänningar i relationen  m
grannkommunen   Ängelholm.  I   ett   granskningsyttrande   över   en   fördjup
översiktsplan avseende vindkraft konstaterade länsstyrelsen att Ängelholms komm
hade erinringar mot  planförslaget.  Planeringen kunde därmed inte anses ha lös
på ett tillfredsställande sätt kommunerna  emellan. Länsstyrelsen menade även a
den fortsatta detaljplaneringen borde ske parallellt  i  de båda kommunerna i d
aktuella  området.  Länsstyrelsen  erinrade  också  om  sina prövningsmöjlighet
enligt 12 kap. PBL.[160]
För  att  underlätta  det  fortsatta  arbetet med vindkraftsplaneringen  i  det
aktuella området tog länsstyrelsen initiativ till ett möte med de två kommunern
Mötet resulterade i att de båda kommunerna ställde sig positiva till att övervä
möjligheterna att upprätta en gemensam översiktsplan för det aktuella området.

Vindkraftsetableringar i Uppsala län


Länsstyrelsen i Uppsala län genomförde under  1997  på uppdrag av NUTEK en stud
av förutsättningarna för vindkraftsutbyggnad i länet.  Studien innehöll också e
förslag  till  länspolicy i enskilda tillståndsärenden. I  denna  policy  framg
bl.a. att det vid  uppförande  av gruppstationer med många större vindkraftverk
den berörda kommunen bör upprättas detaljplan i samråd med vindkraftsintressent
samt att mindre, gårdsanknutna vindkraftverk bör kunna tillåtas om de inte står
strid  med  starka  allmänna  intressen.[161]   I  förslaget  till  policy  näm
emellertid inget om vindkraftsetableringar ur ett mellankommunalt perspektiv.

**FOOTNOTES**
[156]:  8  kap.  2  §  6  p  PBL.  Med  större  avses  vindkraftverk  med  en
turbindiameter överstigande två meter. Bygglov krävs även  för  vindkraftverk
som  ligger närmare fastighetsgräns än verkets höjd samt för sådana  som  ska
monteras på byggnader.
[157]:  Krav  på  MKB  ställs  även  i  5  kap.  18  §  PBL om det handlar om
detaljplanering av en anläggning med betydande miljöpåverkan.
[158]: Länsstyrelsen i Skåne län, Planprogram för del av Kvistofta 24:1 m.fl.
(vindkraft), Helsingsborgs stad, yttrande, 2001-12-03.
[159]:    Helsingborgs    stad,    stadsbyggnadskontoret,    Kallelse    till
mellankommunalt samråd om vindkraft, 2001-07-03.
[160]:  Länsstyrelsen  i  Skåne  län,  utställning av fördjupad översiktsplan
avseende  vindkraft  i  norra delen av Åstorps  kommun,  granskningsyttrande,
2001-12-13.
[161]:   Länsstyrelsen  i  Uppsala   län,   Vindkraft   i   Uppsala   län   –
lokaliseringsstudie    inför    riks-intresseavgränsning   –   förslag   till
vindkraftspolicy, remiss, 1997-11-10.
9 Några ytterligare mellankommunala PBL-frågor


Sjukhuslokalisering


Länssjukhusets lokalisering i Norrbottens län

En mellankommunal fråga som med hetta  diskuterades i Norrbottens län under fle
år på 1990-talet var den om lokaliseringen av det nya länssjukhuset. Detaljplan
för  det  alternativ  som  slutligen  förordades,   Sunderbyn   i  Luleå  kommu
överklagades  av bl.a. Bodens kommun enligt 13 kap. PBL. Motiveringen  var  bl.
att landstingets  beslut  i  lokaliseringsärendet  hade  varit styrande för Lul
kommuns beslut. Detta hade, enligt Bodens kommun, lett till att länsstyrelsen h
avstått från att pröva det mellankommunala intresset.[162]
Länsstyrelsen avslog kommunens besvär bl.a. med motiveringen att man inte under
något  skede  av  planprocessen  hade  ansett att lokaliseringen  stred  mot  d
mellankommunala  intresset. Lokaliseringen  ungefär  mitt  mellan  centralorter
ansågs göra att arbetskraftspendling,  kommunikationer  m.m. inte skulle påverk
på något betydande sätt. Utan närmare motivering konstaterade  länsstyrelsen  a
man inte ansåg att lokaliseringen stred mot det mellankommunala intresset och a
en prövning enligt 12 kap. 1 § 2 PBL därför inte skulle ske.[163]
Länsstyrelsens  beslut överklagades sedermera till regeringen som avslog Bodens
kommuns besvär med  motiveringen att avvägningen mellan skilda allmänna intress
rörande  lokaliseringen  samt  synpunkter  på  hanteringen  av  planärendet  in
utgjorde skäl att ändra länsstyrelsens beslut.[164]

Framtidsfrågor med mellankommunala inslag

Vid intervjuer  med  företrädare  för  länsstyrelser  och kommuner är det ett p
”nya” planfrågor som flera anser kommer att medföra ökade  krav på mellankommun
samordning.

Miljökvalitetsnormer

Den  fråga  som tycks uppfattas som den mest problematiska är  tillämpningen  o
konsekvenserna  av  bestämmelserna  om  miljökvalitetsnormer (MKN) i miljöbalke
Främst gäller detta de som avser luftkvalitet, kanske främst i storstadsområden
MKN  kommer  att  vara  en  viktig  faktor  att  ta  hänsyn  till  inte  minst
infrastrukturplaneringen. I den händelse det  finns  risk  att  en  MKN överträ
måste  en viss planerad etablering modifieras eller stoppas. I ett åtgärdsprogr
ska man  redovisa  hur  kvaliteten  kan  återställas  eller  säkras.  Handlar d
exempelvis om ett vägprojekt kan man tvingas till alternativa lösningar  som  g
upphov  till  andra  olägenheter.  Det kan också bli tal om att hänvisa en ökan
trafikvolym till befintliga vägar i  andra kommuner. Inte minst i Stockholms- o
Göteborgsområdena innebär detta ökade  krav  på  en  väl utvecklad mellankommun
samordning.

Infrastruktur för telekommunikation

En annan fråga som ofta nämns som en ny planfråga med  mellankommunala  inslag
byggandet  av  infrastruktur  för  mobil  telekommunikation, främst master. Des
master kräver som regel endast bygglov och kraven på mellankommunal samordning
därmed begränsade. Ett problem är dock att  operatörerna  i  många  fall  träff
överenskommelser med enskilda kommuner. Då lokaliseringen av masterna sker  eft
ett  visst  mönster  med vissa givna avstånd, kan dessa överenskommelser begrän
möjligheterna för kringliggande  kommuner att styra masternas lokalisering. Någ
av de intervjuade efterfrågar planering  på  regional  nivå för att undvika det
problem  eller  att  länsstyrelserna verkar för att en mellankommunal  samordni
kommer till stånd i ett tidigt skede av lovprocesserna.

EU:s Vattendirektiv

En ytterligare fråga som nämndes vid intervjuer och i enkäterna var tillämpning
av  EU:s vattendirektiv.  Länsstyrelsernas  ansvar  när  det  gäller  att  främ
mellankommunal  samordning  gäller ju, enligt PBL, även hushållningen med vatte
Om en plan i en kommun uppströms i ett vattensystem förväntas få konsekvenser f
en kommun nedströms ska länsstyrelsen  således  verka för att den mellankommuna
samordningen säkerställs. Om så inte sker ska man pröva planen enligt 12 kap. 1
PBL. Med EU:s vattendirektiv skärps kraven på hushållningen med vatten och därm
även kraven på mellankommunal samordning inom PBL-området. Vattendirektivets kr
på  förvaltningsplaner  och  åtgärdsprogram  uppfattas   av   många  som  typis
mellankommunala  frågor.  Några  menar  att  det är oklart hur dessa  kommer  a
förhålla sig till det kommunala planmonopolet  och  PBL:s  krav på mellankommun
samordning.

**FOOTNOTES**
[162]:  Länsstyrelsen  i  Norrbottens  län,  Överklagande  av detaljplan  för
sjukhus i Södra Sunderbyn, Luleå kommun, 1994-05-16.
[163]:  Länsstyrelsen  i  Norrbottens  län,  Överklagande  av detaljplan  för
sjukhus i Södra Sunderbyn, Luleå kommun, 1994-05-16.
[164]: Miljö- och naturresursdepartementet, regeringsbeslut 12, 1994-11-24.
10 Sammanfattande slutsatser


Allmänt


-  Den mellankommunala samordningen inom PBL-området innebär som regel inga
större problem för de planläggande kommunerna eller  för  länsstyrelsen.
Med  undantag för handelsfrågorna är den mellankommunala samordningen  i
stora  delar av landets mer glesbefolkade områden i princip att betrakta
som en icke-fråga.
-
-  PBL:s bestämmelser  till  gagn för hanteringen av mellankommunala frågor
anses av många vara tillfyllest.  I de relativt få fall där allvarligare
mellankommunala samordningsproblem  uppkommer är detta ofta ett resultat
av   bristande  tillämpning  av  gällande   bestämmelser,   bl.a.   från
länsstyrelsernas sida.
-
-  Då den  mellankommunala  samordningen  fungerar  förhållandevis  väl bör
länsstyrelserna,  enligt  fler bedömare, i stället ägna mer resurser  åt
att säkerställa en tvärsektoriell  regional samordning av olika statliga
intressen.
-
-  Mellankommunala PBL-frågor har nyligen berörts i flera olika sammanhang.
Det gäller bl.a. den regionalpolitiska  propositionen  (prop. 2001/02:4)
samt  infrastrukturpropositionen  (prop. 2001/02:20). Vidare  diskuteras
dessa frågor i samband med miljömålspropositionen  (2000/01:130)  och  i
regeringen  förslag  till  reformerad länsförvaltning (prop. 2001/02:7).
Vissa  PBL-frågor  utreds  för   närvarande   av   en  arbetsgrupp  inom
Regeringskansliet. Regeringen har vidare aviserat en  större  översyn av
PBL. Översynen ska bl.a. innefatta överväganden kring frågor om  externa
handelsetableringar.  Även  Riksdagens revisorer har nyligen förespråkat
en översyn av PBL. Det arbete  som  under senare år har drivits av NUTEK
och Boverket inom ramen för EU:s gemensamma  planeringsperspektiv (ESDP)
har tydliga kopplingar till mellankommunala PBL-frågor.
-

Regionalt eller mellankommunalt?


-  Trots förhållandevis små problem med mellankommunal samordning inom PBL-
området  finns  det  en  utbredd  uppfattning  om  att   den   regionala
planeringen  bör  stärkas.  Detta  kan  delvis  förklaras med varierande
uppfattningar om vilka frågor som är mellankommunala  och  vilka  som är
att betrakta som regionala.
-
-  Få  förespråkar  förändringar  i  PBL  som  ett medel för att stärka den
regionala planeringen. De kommunala samverkansorgan som blir möjliga att
bilda fr.o.m. 2003 och EU:s gemensamma planeringsperspektiv  (ESDP)  ses
som faktorer som kan höja den regionala planeringens status.
-

Länsstyrelsernas metoder


-  Länsstyrelsernas   främsta   metod   för   att  säkerställa  en  lämplig
mellankommunal samordning är att under planeringens  olika skeden påpeka
vilka  frågor  som  kan  innefatta mellankommunala dimensioner  och  som
därför bör samordnas med andra kommuner. Relativt få länsstyrelser anger
framtagandet av särskilda  underlagsmaterial  där mellankommunala frågor
belyses som en viktig metod. Detta trots att PBL skärptes på denna punkt
i mitten av 1990-talet.
-
-  Länsstyrelsernas möjligheter att på ett tidigt  stadium  säkerställa  en
lämplig  mellankommunal  samordning försvåras av att en viktig arena för
detta,  nämligen  den  kommunomfattande  översiktsplaneringen,  är  lågt
prioriterad i många kommuner.
-

Överprövningar och överklaganden


-  Det  är ovanligt att länsstyrelserna  prövar  och  upphäver  planer  med
hänvisning  till  att  den  mellankommunala  samordningen inte har varit
lämplig.  Den  huvudsakliga  förklaringen  till  detta  torde  vara  att
kommunerna, med eller utan länsstyrelsens stöd, säkerställer  en lämplig
mellankommunal samordning under planeringsprocessernas tidiga skeden.
-
-  Det  är ovanligt att kommuner överklagar varandras planer med hänvisning
till att den mellankommunala samordningen inte har fungerat.
-
-  Det är  mycket  ovanligt  att  länsstyrelser  förordnar om att lov eller
förhandsbesked  ska  prövas med motiveringen att  man  vill  säkerställa
mellankommunal samordning.  Det är likaså mycket ovanligt att regeringen
utfärdar planförelägganden med den motiveringen.
-
-  Få  menar  att  PBL  behöver  ändras  för  att  säkerställa  en  lämplig
mellankommunal samordning. När  det gäller den statliga kontrollen finns
det dock mycket varierande uppfattningar om huruvida länsstyrelserna kan
tillämpa prövningsgrunden ”inte lämplig  mellankommunal  samordning”  om
kommuner är överens i en planfråga.
-

Mellankommunala ”problemfrågor”


-  Den  fråga  som  är  i särklass vanligast bland de som anses kunna skapa
mellankommunala  samordningsproblem  är  etablering  av  extern  handel,
företrädesvis med  inslag  av  livsmedelshandel.  Vindkraftsetableringar
nämns också ofta bland dessa frågor.
-
-  På senare tid har länsstyrelserna i två län valt att  pröva  och upphäva
planer som innefattar externhandelsetableringar med motiveringen att den
mellankommunala   samordningen   inte   har   varit   lämplig.  Liknande
etableringar i andra län har inte resulterat i någon prövning.
-
-  Infrastrukturfrågor lyfts sällan fram som mellankommunala problemfrågor.
Förklaringen  tycks främst vara infrastrukturplaneringens  karaktär  där
den    mellankommunala     samordningen     huvudsakligen     sker     i
länstransportplaner  på regional nivå. Kommunerna får i mångt och mycket
anpassa sin egen planering till denna ”uppifrånplanering” och agerar mer
sällan för att motverka infrastruktursatsningar.
-
-  Bostadsförsörjningsfrågor  och planering av verksamhetsområden tycks mer
sällan  uppfattas  som  frågor   som   ställer  krav  på  mellankommunal
samordning.   Dessa   frågor  kännetecknas  i   viss   utsträckning   av
”mellankommunal  konkurrens”,   och   det   kan   även  vara  svårt  för
länsstyrelserna att avgöra vad som i sammanhanget är att betrakta som en
”lämplig mellankommunal samordning”.
-
-  ”Nya”  planfrågor  som  sannolikt  kommer  att innebära  mellankommunala
samordningsproblem är miljöbalkens bestämmelser om miljökvalitetsnormer,
byggandet  av  fasta  anläggningar  för  mobil  telekommunikation   samt
tillämpningen av EU:s vattenkvalitetdirektiv.
-
Referenser

Skriftliga källor

Bostadsutskottets betänkande 1999/2000:BoU7

Bostadsutskottets betänkande 2000/01:BoU9

Boverket och Naturvårdsverket, Miljöinriktad fysisk planering, 2000

Boverket,  13  utmaningar  för  den  fysiska  samhällsplaneringen  – Förslag ti
strategi, 2000

Boverket, Boken om översiktsplan – Del I-IV, 1991

Boverket, Erfarenheter av översiktsplanearbetet – Huvudrapport juni –92, 1992

Boverket, Handeln i planeringen, 1999

Boverket,  Mellankommunala frågor i kommunal planering – redovisning  av  exemp
och kommentarer, PBL/NRL-underlag nr 38, 1992

Boverket, Yttrande  över  överklagande  av  länsstyrelsens i Malmö beslut att m
stöd  av  12  kap. 3 § plan- och bygglagen upphäva  detaljplan  för  Örja  Östr
Landskrona kommun, 1999-06-01

Boverket, Yttrande  över  överklagande  av  länsstyrelsens i Malmö beslut att m
stöd  av  12  kap. 3 § plan- och bygglagen upphäva  detaljplan  för  Örja  Östr
Landskrona kommun;  framställning  nu  med  medgivande  före regeringen att änd
detaljplanen med stöd av 13 kap. 8 § PBL, 1999-11-12

Burlövs  kommun,  detaljplan  för Sunnanå 12:6, Stora Bernstorps  industriområd
1996-08-19

Europeiska kommissionen, Det regionala  utvecklingsperspektivet  inom  Europeis
unionen  –  Mot balanserad och hållbar utveckling av EU:s territorium, Byrån  f
Europeiska gemenskapernas officiella publikationer, 2000

Förordning (1997:1258) med Länsstyrelseinstruktion

Helsingborgs stad, stadsbyggnadskontoret, Kallelse till mellankommunalt samråd
vindkraft, 2001-07-03

Höög, Terese  och  Sunesson,  Camilla, Varför Vägverket medverkar i den kommuna
fysiska planeringen, PLAN, 1/2001, s. 26 och 30.
Konkurrensverket,   Kan   kommunerna   pressa   matpriserna?,   Konkurrensverke
rapportserie 2001:4, 2001

Konstitutionsutskottets betänkande 2001/02:KU7

Lag (1987:147) om regionplanering för kommunerna i Stockholms län

Landskrona kommun, detaljplan för Örja Östra, norra delen, 1998-06-15

Länsstyrelsen i Blekinge län,  Angående beslut om antagande av detaljplan för d
av Lyckå 1:1, del av Vedeby 8:7  m fl i Lyckeby, Karlskrona kommun, Beslut, 200
12-21

Länsstyrelsen i Blekinge län, samråd om förslag till översiktsplan för Karlskro
kommun – Karlskrona.se, Blekinge län, 2001-09-03

Länsstyrelsen i Jämtlands län, Prövning  av  kommunfullmäktige  i  Krokoms komm
beslut att den 13 juni 2001 att anta detaljplan för Ås arbetsområde  del av Rös
2:6 Ås Krokoms kommun, 2001-10-08.

Länsstyrelsen i Jämtlands län, Prövning av kommunfullmäktige i Östersunds  komm
beslut  att  den 22 aug 2001 att anta detaljplan för arbetsplatser, bilistservi
och handel vid trafikplats Odenskog (kv Ångvälten mm) Östersunds kommun, 2001-1
08

Länsstyrelsen  i  Norrbottens län, Överklagande av detaljplan för sjukhus i Söd
Sunderbyn, Luleå kommun, 1994-05-16

Länsstyrelsen i Skåne  län,  En  regional  överblick – Kartläggning och analys
regionala frågor, 2001

Länsstyrelsen  i  Skåne  län,  Planprogram  för  del   av  Kvistofta  24:1  m.f
(vindkraft), Helsingsborgs stad, yttrande, 2001-12-03

Länsstyrelsen i Skåne län, Prövning av beslut att anta detaljplan för Örja Östr
norra delen i Landskrona kommun, 1999-01-18

Länsstyrelsen  i  Skåne län, Prövning av beslut att anta detaljplan  för  del
Löddeköpinge 23:3 (norr om lagervägen) i Kävlinge kommun, 1999-01-18

Länsstyrelsen i Skåne län, Regionala analyser – Handel: Delrapport 1 Kartläggni
externhandel, 2001

Länsstyrelsen i Stockholms  län,  yttrande  över Plan- och byggprocessens längd
rapport 2000/012:14

Länsstyrelsen  i  Södermanlands  län, Översiktlig  bedömning  av  detaljhandel
yttrande, 1999-12-20

Länsstyrelsen i Uppsala län, Vindkraft  i Uppsala län – lokaliseringsstudie inf
riksintresseavgränsning – förslag till vindkraftspolicy, remiss, 1997-11-10

Länsstyrelsen  i  Västra  Götalands  län,  Program  för  kollektivtrafikprojekt
Kringen,  delen  Folkungabron–Skånegatan,  Göteborgs   kommun  –  Samrådshandli
december 1997, 1999-03-01

Miljö- och naturresursdepartementet, regeringsbeslut 12, 1994-11-24

Miljø-   og   Energiministeriet   i   Danmark,   Miljöministeriet    i   Finlan
Miljøministeriet   i   Norge,   Miljödepartementet  i  Sverige,  Planlægning  f
detailhandel i Norden, 2000

Miljöbalk (1998:808)

Miljödepartementet, regeringsbeslut 13, 1999-11-18

Miljödepartementet, regeringsbeslut 39, 2000-03-09

Motion 2000/01:Bo515 (s)

Motion 2000/01:Bo529 (mp)

Plan- och bygglag (1987:10)

Regeringens proposition 1985/86:1

Regeringens proposition 1994/95:230

Regeringens proposition 1996/97:36

Regeringens proposition 1997/98:165

Regeringens proposition 1997/98:56

Regeringens proposition 2000/01:130

Regeringens proposition 2001/02:20

Regeringens proposition 2001/02:4

Regeringens proposition 2001/02:55

Regeringens proposition 2001/02:7

Regeringsbeslut 5, 2001-01-18

Region  Skåne,  planering och miljö,  Dialog  med  de  skånska  kommunerna  kri
regionala planerings-  och  miljöfrågor  – sammanställning av kommunbesöken 199
2000-05-09

Riksdagens revisorer, rapport 2000/01:14

Riksdagens revisorers förslag 2001/02:RR8

Riksrevisionsverket, Staten och den fysiska planeringen, Rapport Fi 1992:32.

SOU 1994:36

SOU 1994:134

SOU 1995:27

SOU 2000:23

SOU 2000:85

Stockholms regionplane- och trafikkontor,  Planera  med  miljömål!  –  Fallstud
Stockholmsregionen. Miljöbedömning av regionplan 2000, 2000

Svenska Kommunförbundet, Planering i tiden – Översiktsplanering i går, i  dag o
i morgon, broschyr, 2001

Svenska   Kommunförbundet,   Plan-   och   byggverksamheten  i  kommunerna  –
enkätundersökning 1999, 1999.

Svenska Kommunförbundet, yttrande över Riksdagens  revisorers  rapport  Plan- o
byggprocessens längd, 2001-09-07

Trafikutskottets betänkande 2001/02:TU2


Muntliga källor

Ancker, Carin, arkitekt, Länsstyrelsen i Stockholms län

Andersson, Jan, samordningsansvarig, Länsstyrelsen i Uppsala län

Bylund, Sten-Åke, Svenska Kommunförbundet

Bålman, Helen, ESDP-sekretariatet, NUTEK

Eriksson, Bengt, jurist, Boverket

Fischer, Ola, samhällsbyggnadsdirektör, Länsstyrelsen i Skåne län

Fladvad, Lars, projektledare, Svenska Kommunförbundet

Miljödepartementet

Gunnarson, Jan, projektledare, Boverket

Frostenson, Ivar, kansliråd, enheten för hållbart samhällsbyggande,

Gyllensvärd, Eva, länsarkitekt, Länsstyrelsen i Stockholms län

Hallén, Inga, Stadsarkitekt i Ystad kommun (fd länsarkitekt i Skåne län)

Hammarling, Rolf, chef för plan- och bostadsenheten, Länsstyrelsen i

Västra Götalands län

Hede, Hans, Region- och trafikplanekontoret, Stockholms läns landsting

Hellberg, Mats, bitr. länsarkitekt, Länsstyrelsen i Uppsala län

Höög, Terese, samhällsplanerare, Vägverket, Region Stockholm

Linderstad, Hans, översiktsplanechef, Göteborgs stad

Nissen, Patrik, enhetschef, Länsstyrelsen i Södermanlands län

Rydbo, Håkan, Göteborgsregionens kommunalförbund

Sellers, Inger, planhandläggare, Länsstyrelsen i Skåne län

Sunesson, Camilla, samhällsplanerare, Vägverket, Region Stockholm

Svedström, Stellan, jurist, Boverket

Svensson, Ann-Marie, länsarkitekt, Länsstyrelsen i Blekinge län

Tusvik, Kjell, arkitekt, Länsstyrelsen i Stockholms län

Åkerwall, Kerstin, tf länsarkitekt, Länsstyrelsen i Skåne län

Öhrling, Per, länsarkitekt, Länsstyrelsen i Södermanlands län

Öjersjö, Sven, länsarkitekt, Länsstyrelsen i Västra Götalands län

ENKÄT OM LÄNSSTYRELSENS ARBETE MED MELLANKOMMUNAL
SAMORDNING INOM PBL-OMRÅDET

Länsstyrelsernas prövning enligt 12 kap. PBL

1a) Hur många kommunala beslut om att anta, ändra eller upphäva
detaljplaner eller områdesbestämmelser har länsstyrelsen prövat
enligt 12 kap. 1 § PBL under perioden 1998–2001?

Cirka ____________beslut   Om noll beslut ( Gå till fråga 7

b) Ungefär hur stor andel av samtliga kommunala beslut om detaljplaner eller
områdesbestämmelser som har inkommit till länsstyrelsen under den aktuella
perioden (1998–2001) motsvarar detta?

Cirka____________ %

2 Vid hur många av prövningarna enligt fråga 1a under perioden
1998–2001 har prövningsgrunden...

a) ...helt eller delvis varit att den kommunala samordningen inte har varit
lämplig (12 kap. 1 § 2 p)?

Vid ca _______tillfällenOm noll tillfällen ( Gå till fråga 7

b) ...endast varit att den kommunala samordningen inte har varit lämplig (12
kap. 1 § 2 p)?

Vid ca ______tillfällen

3 Vilka frågor har behandlats i de planer/områdesbestämmelser
som under perioden 1998–2001 har prövats helt eller delvis med
motiveringen att den kommunala samordningen inte har varit
lämplig (12 kap. 1 § 2 p PBL)? Ange typ av fråga (exv. vägar,
bostäder, naturvård, vattenskydd, handelsetableringar) och
andelar av det totala antalet beslut som har prövats enligt
denna prövningsgrund. Andelarna summeras till ett hundra
procent.

_________________________________________Cirka__________ %

_________________________________________Cirka __________%

_________________________________________Cirka __________%

SUMMA
100 %

4a) Vid hur många tillfällen under perioden 1998–2001 har
prövningen resulterat i att länsstyrelsen enligt 12 kap. 3 § PBL
helt eller delvis har upphävt planen eller områdesbestämmelserna
med motivet att den kommunala samordningen enligt 12 kap. 1 § 2
p PBL inte har varit lämplig?

Vid _______________tillfällen    Om noll tillfällen ( Gå till fråga 7

b) Vilken typ av frågor har detta avsett (exv. vägar, bostäder, naturvård,
vattenskydd, handelsetableringar etc.)?

5a) Vid hur många tillfällen under perioden 1998–2001 har
länsstyrelsens beslut om upphävande enligt fråga 4a överklagats
till regeringen?

Vid ___________________tillfällen Om noll tillfällen ( Gå till fråga 6

b) Vilken typ av frågor har detta avsett (exv. vägar, bostäder, naturvård,
vattenskydd, handelsetableringar etc.)?

6a) Hur har andelen upphävanden enligt 12 kap. 3 § PBL med
motivet att den kommunala samordningen inte har varit lämplig
förändrats över tid i förhållande till alla prövningar som helt
eller delvis har gjorts enligt 12 kap. 1 § 2 p PBL sedan PBL:s
tillkomst (1987)? Andelen

Har ökat betydligt

Har ökat något

Är i stort sett oförändrad

Har minskat något

Har minskat betydligt

Vet ej


7 Hur upplever länsstyrelsen prövningsgrunden ”inte lämplig
mellankommunal samordning” enligt 12 kap. 1 § 2 p PBL?
Prövningsgrunden uppfattas som (ringa in ett värde på respektive
skala):

1    2  3    4   5   6    7      Ingen uppfattning

Inte alls tydlig          Mycket tydlig

1    2  3    4   5   6    7    Ingen uppfattning

Mycket svår               Mycket lätt
att tillämpa                  att tillämpa

1    2  3    4   5   6    7    Ingen uppfattning

Inte alls relevant        Mycket relevant
för planeringsfrågorna        för planeringsfrågorna
i vårt län                i vårt län

8 Vid hur många tillfällen under perioden 1998–2001 har
länsstyrelsen beslutat om förordnanden enligt 12 kap. 4 § PBL
helt eller delvis med motiveringen att man vill säkerställa en
lämplig mellankommunal samordning?

Vid ______________________tillfällen

Mellankommunal samordning i kommunernas översiktsplanering

9a) I ungefär hur stor andel av länsstyrelsens
granskningsyttranden över kommunala översiktsplaner har det
sedan PBL:s tillkomst (1987) framförts synpunkter på att
planerna inte tillgodoser PBL:s krav på lämplig mellankommunal
samordning?

I cirka _______________ % av granskningsyttrandena

b) Hur har denna andel förändrats över tiden sedan PBL:s tillkomst? Andelen
har

Ökat betydligt

Ökat något

Är i stort sett oförändrad

Minskat något

Minskat betydligt


Vet ej

Överklagande enligt 13 kap. 2 § PBL

10a) Hur många kommunala beslut om att anta, ändra eller upphäva detaljplaner
eller områdesbestämmelser har under perioden 1998–2001 överklagats till
länsstyrelsen enligt 13 kap. 2 § PBL helt eller delvis med motiveringen att
den mellankommunala samordningen inte har varit lämplig?

Cirka___________ beslut   Om noll beslut ( Gå till fråga 12

b) Ungefär hur stor andel av samtliga detaljplaner eller områdesbestämmelser
som har inkommit till länsstyrelsen under den aktuella perioden (1998–2001)
motsvarar de överklagade besluten i fråga 10a?

Cirka____________ %

c) I ungefär hur stor andel av de överklagade besluten i fråga 10a har den/de
som överklagat varit en eller flera andra kommuner?

Cirka____________ %

d) Vilken typ av frågor har detta avsett (exv. vägar, bostäder, naturvård,
vattenskydd, handelsetableringar etc.)?

___________________________________________________________

11a) Hur många av de överklagade besluten i fråga 10a har
länsstyrelsen enligt 13 kap. 8 § PBL helt eller delvis upphävt
med motiveringen att den kommunala samordningen inte har varit
lämplig?

____________beslutOm noll beslut ( Gå till fråga 12

b) Vilken typ av frågor har detta avsett (exv. vägar, bostäder, naturvård,
vattenskydd, handelsetableringar etc.)?

___________________________________________________________

c) Hur många av länsstyrelsens beslut om upphävande enligt fråga 11a har
överklagats till regeringen?

______________beslut     Om noll beslut ( Gå till fråga 12

d) Vilken typ av frågor har detta avsett (exv. vägar, bostäder, naturvård,
vattenskydd, handelsetableringar etc.)?

Länsstyrelsens arbete med mellankommunala planfrågor under
planeringens program- och samrådsskeden

12a) I vilken genomsnittlig omfattning (relativt övriga frågor) diskuteras fråg
om  mellankommunal  samordning  vid  länsstyrelsens  kontakter  med kommunerna
översiktsplaneprocessens programskede? (Ringa in ett värde på skalan)

1    2  3    4   5   6    7    Ingen uppfattning

Mycket liten                                Mycket stor
omfattning                                  omfattning

b) Hur stor är variationen i omfattningen som angivits i fråga 12a  om man jämf
länets kommuner? Variationen är

1    2  3    4   5   6    7      Ingen uppfattning

Mycket liten                                Mycket stor


13a) I vilken genomsnittlig omfattning (relativt övriga frågor) diskuteras fråg
om  mellankommunal  samordning  vid  länsstyrelsens  kontakter  med kommunerna
översiktsplaneprocessens samrådsskede? (Ringa in ett värde på skalan)

1    2  3    4   5   6    7      Ingen uppfattning

Mycket liten                                Mycket stor
omfattning                                  omfattning

b) Hur stor är variationen i omfattningen som angivits i fråga 13a  om man jämf
länets kommuner? Variationen är

1    2  3    4   5   6    7      Ingen uppfattning

Mycket liten              Mycket stor


14a) I vilken genomsnittlig omfattning (relativt övriga frågor) diskuteras fråg
om  mellankommunal  samordning  vid  länsstyrelsens  kontakter  med kommunerna
detaljplaneprocessens programskede? (Ringa in ett värde på skalan)

1    2  3    4   5   6    7      Ingen uppfattning

Mycket liten              Mycket stor
omfattning                    omfattning

b) Hur stor är variationen i omfattningen som angivits i fråga
14a om man jämför länets kommuner? Variationen är

1    2  3    4   5   6    7      Ingen uppfattning

Mycket liten                                Mycket stor

15a) I vilken genomsnittlig omfattning (relativt övriga frågor) diskuteras fråg
om  mellankommunal  samordning  vid  länsstyrelsens  kontakter  med kommunerna
detaljplaneprocessens samrådsskede? (Ringa in ett värde på skalan)

1    2  3    4   5   6    7    Ingen uppfattning

Mycket liten              Mycket stor
omfattning                    omfattning

b) Hur stor är variationen i omfattningen som angivits i fråga 15a  om man jämf
länets kommuner? Variationen är

1    2  3    4   5   6    7    Ingen uppfattning

Mycket liten              Mycket stor



16  Ta  ställning  till  följande  påståenden  genom  att  ringa in ett värde
respektive skala:

a)  Kommunerna  hanterar  huvudsakligen  den  mellankommunala  samordningen  ut
länsstyrelsens direkta medverkan

1                 2  3    4   5   6    7    Ingen uppfattning

Instämmer                     Instämmer
inte alls                 helt

b)  Länsstyrelsens roll i samband med mellankommunala planfrågor  är  främst  a
fungera som en medlare då kommuner inte kan komma överens

1                 2  3    4   5   6    7    Ingen uppfattning

Instämmer                     Instämmer
inte alls                 helt

c) Länsstyrelsens roll i samband med mellankommunala planfrågor är främst att
tillhandahålla kunskap om vilka frågor som kräver mellankommunal samordning

1                 2  3    4   5   6    7    Ingen uppfattning

Instämmer                     Instämmer
inte alls                 helt

d) När kommuner är överens i en mellankommunal planfråga anser länsstyrelsen in
att det  finns  rättslig  grund  för att pröva planen eller områdesbestämmelser
enligt 12 kap. 1 § 2 p PBL

1                 2  3    4   5   6    7    Ingen uppfattning

Instämmer                     Instämmer
inte alls                 helt

17  Vilka  är  länsstyrelsens främsta  metoder  för  att  verka  för  en  lämpl
mellankommunal samordning inom PBL-området?

18 I vilken typ av planfrågor som förekommer i det egna länet anser länsstyrels
att den mellankommunala samordningen fungerar mindre bra?

19 Vilka problem upplever länsstyrelsen i arbetet med mellankommunala planfrågo
b) Ser länsstyrelsen några lösningar på dessa problem? Vilka är dessa lösningar

20 Övriga kommentarer

Enkät till kommuner om länsstyrelsens arbete med mellankommunal samordning inom
området

Av plan- och bygglagen  (PBL)  framgår  att  kommuner vid planläggning ska ta h
till förhållanden i angränsande kommuner (2 kap.  2  § PBL). Länsstyrelsen ska
planeringsprocessernas samrådsskeden verka för en lämplig  kommunal  samordning
kan  pröva  planbeslut  som inte tillgodoser kraven på mellankommunal samordnin
kap. 1 § 2 p PBL).

1 Hur upplever kommunen länsstyrelsens  arbete  för  att  främja en lämplig kom
samordning i den kommunala översiktplaneprocessen? Ringa in  det värde på respe
skala som bäst motsvarar kommunens uppfattning.

a) Betydelse

1                 2  3    4   5   6    7    Ingen uppfattning

Inte alls                 Mycket
viktigt                       viktigt

b) Omfattning

1                 2  3    4   5   6    7    Ingen uppfattning

Inte alls                 Mycket
omfattande                    omfattande

c) Tillräckligt

1                 2  3    4   5   6    7    Ingen uppfattning

Inte alls                 Fullt
tillräckligt              tillräckligt

d) Relevans

1                 2  3    4   5   6    7    Ingen uppfattning

Inte alls                                   Mycket
relevant för                                         relevant för
planeringsfrågorna                 planeringsfrågorn
i vår kommun                                i vår kommun

2  Hur upplever kommunen länsstyrelsens arbete för att främja en  lämplig  komm
samordning  i  kommunens  arbete med detaljplaner och områdesbestämmelser? Ring
det värde på respektive skala som bäst motsvarar kommunens uppfattning.

a) Betydelse

1                 2  3    4   5   6    7    Ingen uppfattning

Inte allsMycket               viktigtviktigt

b) Omfattning

1                 2  3    4   5   6    7      Ingen uppfattning

Inte alls                 Mycket
omfattande                    omfattande

c) Tillräckligt

1    2  3    4   5   6    7      Ingen uppfattning

Inte alls                 Fullt
tillräckligt              tillräckligt

d) Relevans

1                 2  3    4   5   6    7      Ingen uppfattning

Inte alls                                   Mycket
relevant för                                         relevant för
planeringsfrågorna                 planeringsfrågorna
i vår kommun                                i vår kommun

3  Ta  ställning till följande  påståenden  genom  att  ringa  in  ett  värde
respektive skala:

a) Vår kommun  hanterar  huvudsakligen  frågor  om mellankommunal samordning in
PBL-området utan länsstyrelsens medverkan.

1                 2  3    4   5   6    7      Ingen uppfattning

Instämmer                     Instämmer
inte alls                 helt

b) Länsstyrelsens roll i samband med mellankommunala  PBL-frågor  är  främst  a
fungera som medlare då vår kommun och en eller flera grannkommuner inte kan kom
överens.

1                 2  3    4   5   6    7      Ingen uppfattning

Instämmer                     Instämmer
inte alls                 helt

c) Länsstyrelsen och vår kommun har som regel en gemensam uppfattning i frågor
mellankommunal samordning inom PBL-området.

1                 2  3    4   5   6    7      Ingen uppfattning

Instämmer                     Instämmer
inte alls                 helt




d) Länsstyrelsens arbete för att främja en lämplig mellankommunal samordning sk
huvudsakligen under planprocessernas program- och samrådsskeden.

1                 2  3    4   5   6    7      Ingen uppfattning

Instämmer                     Instämmer
inte alls                 helt

e)  När kommuner är överens i en mellankommunal planfråga finns det inte rättsl
grund  för  länsstyrelsen  att pröva planen eller områdesbestämmelserna enligt
kap. 1 § 2 p PBL.

1                 2  3    4   5   6    7      Ingen uppfattning

Instämmer                                   Instämmer
inte alls                                   helt

4a) Har länsstyrelsen enligt 12  kap.  1  §  2 p PBL (ej lämplig
mellankommunal samordning) prövat något av kommunens  beslut  om
detaljplaner eller områdesbestämmelser under perioden 1998–2001?

Ja

Nej     ( Gå till fråga 5

Vet ej  ( Gå till fråga 5

b)   Vilken   typ   av   fråga/frågor   har   den/de   prövade   planerna   ell
områdesbestämmelserna  omfattat  (exv.  vägar,  bostäder, naturvård, vattenskyd
handelsetableringar etc.)?

c) Vad blev utfallet av prövningen/prövningarna?

___________________________________________________________

5  Vilka  eventuella  problem  upplever  kommunen  i  länsstyrelsens  arbete  m
mellankommunala PBL-frågor?

6 Vilka eventuella förändringar skulle kommunen önska i länsstyrelsens arbete m
mellankommunala PBL-frågor?

7  Vilka  övriga  förslag  har  kommunen på hur den mellankommunala  samordning
skulle kunna förbättras inom PBL-området?

8 Övriga kommentarer

Kommunurval
---------------------------------------------------

Kommun          Län            Kommuntyp
---------------------------------------------------
|Olofström      |Blekinge      |Industrikommun    |
---------------------------------------------------
|Ronneby        |Blekinge      |Medelstor stad    |
---------------------------------------------------
|Borlänge       |Dalarna       |Medelstor stad    |
---------------------------------------------------
|Malung         |Dalarna       |Glesbygdskommun   |
---------------------------------------------------
|Ljusdal        |Gävleborg     |Landsbygdskommun  |
---------------------------------------------------
|Söderhamn      |Gävleborg     |Medelstor stad    |
---------------------------------------------------
|Falkenberg     |Halland       |Medelstor stad    |
---------------------------------------------------
|Laholm         |Halland       |Landsbygdskommun  |
---------------------------------------------------
|Bräcke         |Jämtland      |Glesbygdskommun   |
---------------------------------------------------
|Östersund      |Jämtland      |Större stad       |
---------------------------------------------------
|Nässjö         |Jönköping     |Medelstor stad    |
---------------------------------------------------
|Tranås         |Jönköping     |Övrig större kommun
|
---------------------------------------------------
|Högsby         |Kalmar        |Landsbygdskommun  |
---------------------------------------------------
|Emmaboda       |Kalmar        |Industrikommun    |
---------------------------------------------------
|Oskarshamn     |Kalmar        |Industrikommun    |
---------------------------------------------------
|Växjö          |Kronoberg     |Större stad       |
---------------------------------------------------
|Piteå          |Norrbotten    |Medelstor stad    |
---------------------------------------------------
|Överkalix      |Norrbotten    |Glesbygdskommun   |
---------------------------------------------------
|Burlöv         |Skåne         |Förortskommun     |
---------------------------------------------------
|Lund           |Skåne         |Större stad       |
---------------------------------------------------
|Malmö          |Skåne         |Storstad          |
---------------------------------------------------
|Simrishamn     |Skåne         |Övrig större kommun
|
---------------------------------------------------
|Huddinge       |Stockholm     |Förortskommun     |
---------------------------------------------------
|Sollentuna     |Stockholm     |Förortskommun     |
---------------------------------------------------
|Stockholm      |Stockholm     |Storstad          |
---------------------------------------------------
|Värmdö         |Stockholm     |Förortskommun     |
---------------------------------------------------
|Eskilstuna     |Södermanland  |Större stad       |
---------------------------------------------------
|Strängnäs      |Södermanland  |Medelstor stad    |
---------------------------------------------------
|Enköping       |Uppsala       |Övrig större kommun
|
---------------------------------------------------
|Östhammar      |Uppsala       |Övrig större kommun
|
---------------------------------------------------
|Göteborg       |V Götaland    |Storstad          |
---------------------------------------------------
|Härryda        |V Götaland    |Förortskommun     |
---------------------------------------------------
|Mellerud       |V Götaland    |Landsbygdskommun  |
---------------------------------------------------
|Partille       |V Götaland    |Förortskommun     |
---------------------------------------------------
|Arvika         |Värmland      |Övrig större kommun
|
---------------------------------------------------
|Sunne          |Värmland      |Övrig mindre kommun
|
---------------------------------------------------
|Nordmaling     |Västerbotten  |Övrig mindre kommun
|
---------------------------------------------------
|Skellefteå     |Västerbotten  |Större stad       |
---------------------------------------------------
|Sundsvall      |Västernorrland|Större stad       |
---------------------------------------------------
|Örnsköldsvik   |Västernorrland|Större stad       |
---------------------------------------------------
|Hallstahammar  |Västmanland   |Övrig större kommun
|
---------------------------------------------------
|Västerås       |Västmanland   |Större stad       |
---------------------------------------------------
|Kumla          |Örebro        |Industrikommun    |
---------------------------------------------------
|Örebro         |Örebro        |Större stad       |
---------------------------------------------------
|Norrköping     |Östergötland  |Större stad       |
---------------------------------------------------
|Valdemarsvik   |Östergötland  |Landsbygdskommun  |
---------------------------------------------------


Kommunförbundets definitioner av olika kommuntyper
----------------------------------------------------
|Kommuntyp   |Definition                    |
Förkort-                                           |
|            |                              |ning  |
----------------------------------------------------
|Storstad    |Kommun med en folkmängd som   |S     |
|            |överstiger 200 000 invånare.  |      |
----------------------------------------------------
|Förortskommun|Mer än 50 % av               |FK    |
|            |nattbefolkningen pendlar till |      |
|            |arbetet i någon annan kommun. |      |
|            |Det               vanligaste  |      |
|            |utpendlingsmålet ska vara en  |      |
|            |storstad.                     |      |
----------------------------------------------------
|Större stad |Kommuner med 50 000-200 000   |SS    |
|            |invånare  samt med mindre än  |      |
|            |40   %  av  nattbefolkningen  |      |
|            |sysselsatta             inom  |      |
|            |industrisektorn.              |      |
----------------------------------------------------
|Medelstor   |Kommun med 20 000–50 000      |MS    |
|stad        |invånare,   med  tätortsgrad  |      |
|            |över 70 % samt med mindre än  |      |
|            |40   %  av  nattbefolkningen  |      |
|            |sysselsatt              inom  |      |
|            |industrisektorn.              |      |
----------------------------------------------------
|Glesbygdskommun|Kommun med mindre än 5     |GBK   |
|            |inv/km2 och mindre än 20 000  |      |
|            |invånare.                     |      |
----------------------------------------------------
|Industrikommun|Kommun med mer än 40 % av   |IK    |
|            |nattbefolkningen sysselsatta  |      |
|            |inom industrisektorn och som  |      |
|            |inte är glesbygdskommun.      |      |
----------------------------------------------------
|Landsbygdskommun|Kommun med mer än 6,4 % av|LBK   |
|            |nattbefolkningen  sysselsatt  |      |
|            |inom jord- och skogssektorn,  |      |
|            |en tätortsgrad under 70 % och |      |
|            |som inte är glesbygdskommun.  |      |
----------------------------------------------------
|Övrig       |Övriga kommuner med 15 000–50 |ÖSK   |
|större      |000 invånare.                 |      |
|kommun      |                              |      |
----------------------------------------------------
|Övrig       |Övriga kommuner med mindre än |ÖMK   |
|mindre      |15 000 invånare.              |      |
|kommun      |                              |      |
----------------------------------------------------


Länsbokstäver
-----------------------
|         |           |
|         |           |
|Bokstav  |Län        |
-----------------------
|AB       |Stockholm  |
-----------------------
|AC       |Västerbotten
|
-----------------------
|BD       |Norrbotten |
-----------------------
|C        |Uppsala    |
-----------------------
|D        |Södermanland
|
-----------------------
|E        |Östergötland
|
-----------------------
|F        |Jönköping  |
-----------------------
|G        |Kronoberg  |
-----------------------
|H        |Kalmar     |
-----------------------
|I        |Gotland    |
-----------------------
|K        |Blekinge   |
-----------------------
|M        |Skåne      |
-----------------------
|N        |Halland    |
-----------------------
|O        |Västra     |
|         |Götaland   |
-----------------------
|S        |Värmland   |
-----------------------
|T        |Örebro     |
-----------------------
|U        |Västmanland|
-----------------------
|W        |Dalarna    |
-----------------------
|X        |Gävleborg  |
-----------------------
|Y        |
Västernorrland        |
-----------------------
|Z        |Jämtland   |
-----------------------