Bostadsutskottets betänkande
2001/02:BOU10
Vissa fastighetsrättsliga frågor
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar bostadsutskottet under
den allmänna motionstiden 2001 väckta motioner
gällande bl.a. fastighetsförvärv, kommunala förköp,
fastighetsbildning och tomträtt jämte en följdmotion
till en av riksdagen tidigare under riksmötet
behandlad proposition.
Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden.
Till betänkandet har fogats nio reservationer och
två särskilda yttranden.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Jordförvärvslagen
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Bo214,
2001/02:MJ339 yrkande 5, 2001/02:MJ419 yrkande 6,
2001/02:MJ523 yrkande 5, 2001/02:N42 yrkande 6,
2001/02:N265 yrkande 1 och 2001/02:N364 yrkande
15 i denna del.
Reservation 1 (kd, c, fp, mp)
2. Förvärv av permanenthus för
fritidsändamål
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Bo242,
2001/02:Bo259, 2001/02: Bo274 och 2001/02:N364
yrkande 15 i denna del.
Reservation 2 (mp)
3. Förvärv av hyresfastigheter
Riksdagen avslår motion 2001/02:Bo216 yrkande
9.
Reservation 3 (m, -)
4. Avskaffande av den kommunala
förköpsrätten
Riksdagen avslår motion 2001/02:Bo216 yrkande
10.
Reservation 4 (m, -)
5. Kommunala förköp för att skydda kultur-
och naturvärden
Riksdagen avslår motion 2001/02:Bo306.
6. Omarronderingsverksamheten
Riksdagen avslår motion 2001/02:Bo304.
7. Finansiering av fastighetsbildning och
fastighetsregistrering
Riksdagen avslår motion 2001/02:Bo239.
Reservation 5 (c)
8. Avskaffande av tomträttsinstitutet
Riksdagen avslår motion 2001/02:Bo216 yrkande 6
i denna del.
Reservation 6 (m, -)
9. Friköp av tomträtter
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Bo216
yrkande 6 i denna del och 2001/02:Bo324 yrkande
7.
Reservation 7 (m, c, fp, -)
10. Tomträttsavgälder
Riksdagen avslår motion 2001/02:Bo244 yrkandena
14 och 15.
Reservation 8 (kd)
11. Utredning om avvittringen
Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ424 yrkande
1.
Reservation 9 (kd)
12. Ströängar
Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ525 yrkande
2.
13. Mulbetesrätt
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Bo277 och
2001/02:Bo287.
Stockholm den 4 april 2002
På bostadsutskottets vägnar
Knut Billing
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Knut
Billing (m), Lennart Nilsson (s), Bengt-Ola Ryttar
(s), Lilian Virgin (s), Owe Hellberg (v), Ulla-Britt
Hagström (kd), Inga Berggren (m), Anders Ygeman (s),
Siw Wittgren-Ahl (s), Sten Lundström (v), Annelie
Enochson (kd), Carl-Erik Skårman (m), Helena Hillar
Rosenqvist (mp), Rigmor Stenmark (c), Yvonne
Ångström (fp), Carina Adolfsson Elgestam (s) och
Sten Andersson (-).
2001/02
BoU10
Utskottets överväganden
Fastighetsförvärv
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslagen om
ändringar i jordförvärvslagen, jämför
reservation 1 (kd, c, fp, mp),
förvärv av permanenthus för
fritidsändamål, jämför reservation 2 (mp)
och särskilt yttrande 1 (kd),
avskaffande av lagen om förvärv av
hyresfastighet m.m., jämför reservation 3
(m, -).
Jordförvärvslagen
I motion 2001/02:Bo214 (m) föreslås att
jordförvärvslagens begränsningar för juridiska
personers förvärv av jord- och skogsbruksfastigheter
bör ändras så att valet av företagsform för jord-
och skogsbruksföretag inte begränsas. Nuvarande
regler har negativa verkningar framför allt för
företag med omfattande finansieringsbehov vid
investeringar, förvärv eller vid
generationsväxlingar. I motion 2001/02:MJ419 (m)
yrkande 6 förespråkas en jordförvärvslagstiftning
som innebär att familjeskogsbruket inte skall minska
och offentligt ägd skog verkligen skall utnyttjas
för att tillgodose behovet av kollektiva
nyttigheter. Enligt motionärerna bör
jordförvärvslagstiftningen underlätta
strukturomvandlingen genom markbyten i bolagssfären
men begränsa möjligheten för bolagen att utnyttja
sin ekonomiska styrka att konkurrera ut
familjeskogsbrukare inom välbelägna trakter.
Motionärerna bakom motionerna 2001/02:MJ523 (kd)
yrkande 5 och 2001/02:N42 (kd) yrkande 6 vill slå
vakt om principen som upprätthåller den nuvarande
balansen mellan olika ägarkategorier i fråga om
innehav av lantbruksfastigheter.
Jordförvärvsutredningens förslag i denna del bör
enligt motionsförslagen genomföras. Enligt
motionärerna bör vidare i jordförvärvsförordningen
införas skärpningar av kompensationsprincipen så att
kompensationsmark och förvärvad mark skall ligga i
samma geografiska område, att registrering av
juridiska personers köp och försäljningar skall ske
och att juridiska personer som i större utsträckning
verkar på fastighetsmarknaden avkrävs årliga
markbalanser. I motion 2001/02:N265 (kd) yrkande 1
tas den regionalpolitiska problematiken med det
ökande utboägandet upp. Motionärerna föreslår ett
riksdagens tillkännagivande om att det är nödvändigt
att se till att bestämmelserna om förvärvstillstånd
verkligen efterlevs.
Enligt förslaget i motion 2001/02:MJ339 (c)
yrkande 5 bör andelen bolagsskog inte öka. Enligt
motionärerna är denna fråga av sådan vikt att
riksdagen med anledning av de överväganden som nu
sker av Jordförvärvsutredningens betänkande som sin
mening till regeringen bör ge detta till känna.
Förslaget i motion 2001/02:N364 (mp) yrkande 15 i
denna del avser att en översyn av marklagstiftningen
skall göras med inriktning att sysselsättning och
bosättning i glesbygden skall öka.
Jordförvärvsutredningen (SOU 2001:38) har nyligen
föreslagit vissa förändringar av jordförvärvslagen.
Förslaget innebär bl.a. följande:
Glesbygdsbestämmelserna skall slopas. Det är enligt
utredningen inte tillräckligt meningsfullt att ha
kvar de nuvarande reglerna eftersom det föreligger
stora svårigheter att få ett skärpt alternativ att
fungera effektivt, inte minst från resursmässiga
utgångspunkter. Bestämmelserna om prövning i
omarronderingsområde bör kvarstå men begränsas till
att gälla de projekt som sätts i gång inom den
närmaste tioårsperioden. Begränsningarna i de
juridiska personernas rätt till förvärv skall finnas
kvar men moderniseras och förenklas. Förvärv mellan
sådana personer skall få ske utan prövning. All mark
som avstås till fysisk person skall kunna åberopas
som kompensation. Juridiska personer skall kunna
göra kompensationsfria förvärv av skogsmark på orten
om personen bedriver industriell verksamhet i vilken
egendomens avkastning behövs.
Utredningsbetänkandet bereds i
Jordbruksdepartementet. Beredningen beräknas inte
bli klar under detta riksmöte. Mot bakgrund av det
beredningsarbete som pågår bör riksdagen inte nu i
sak ta ställning till de motionsförslag som berör
jordförvärvslagens bestämmelser. Utskottet avstyrker
således samtliga motionsförslag.
Förvärv av permanenthus för fritidsändamål
I motion 2001/02:Bo259 (s) lämnas förslag om att
åtgärder skall vidtas för att motverka omvandling av
åretruntbostäder till fritidsbostäder i de mindre
orterna i södra Sverige. Motionärerna pekar särskilt
på den typ av lagstiftning som finns i våra nordiska
grannländer.
Förslaget i motion 2001/02:Bo274 (kd) avser att
överväganden bör genomföras om införandet av
boendeplikt, enligt norsk modell, vid bostadsköp i
skärgårdsområden eller andra alternativa åtgärder
för att skärgårdarna skall leva året runt. I motion
2001/02:Bo242 (kd) föreslås en utredning om kommunal
reglering av boendeplikt genom planinstrument, t.ex.
detaljplan.
Förslaget i motion 2001/02:N364 (mp) yrkande 15 i
denna del avser att en översyn av marklagstiftningen
skall göras med inriktning att sysselsättning och
bosättning i glesbygden skall öka (i den del
motionen har gällt jordförvärvslagen har den
behandlats under föregående rubrik).
Enligt lagen (1992:1368) om tillstånd till vissa
förvärv av fast egendom fick vissa utländska förvärv
av småhus och lantbruk inte äga rum utan tillstånd.
Enligt anslutningsfördraget fick Sverige ha kvar
sina restriktioner i fråga om fritidsfastigheter
under en tid av fem år dvs. till utgången av 1999.
Lagen upphävdes vid årsskiftet 1999/2000.
Regeringen har i propositionen (1998/99:126) om
upphävandet av 1992 års lag ansett att det inte
framstod som ändamålsenligt att försöka få till
stånd en förlängning av undantaget. Enligt
regeringen borde 1992 års lag inte heller tillämpas
gentemot medborgare i länder utanför EU. Några nya
regler för att kompensera upphävandet av lagen
borde, enligt regeringen, inte införas. Riksdagen
har beslutat i enlighet med regeringens förslag.
I samband med propositionen om upphävande av 1992
års lag behandlade lagutskottet bl.a. vissa
motionsförslag om kompensationsregler (bet.
1999/2000:LU1). Utskottet erinrade om icke-
diskrimineringsprincipen och anförde bl.a. att även
en icke-diskriminerande förvärvslagstiftning måste
kunna motiveras av ett tillräckligt allmänintresse
för att godtas av EG-domstolen. Därutöver anförde
lagutskottet följande: Frågan om införande av
generella regler som kompensation för 1992 års lag
måste dessutom vägas mot behovet av sådana regler.
Liksom regeringen kan utskottet konstatera att 1992
års lag har ett snävt tillämpningsområde, varför ett
upphävande av lagen inte kan antas få några större
effekter för den svenska fritidshusmarknaden. Även
om vissa negativa effekter inte helt kan uteslutas,
torde dessa emellertid till viss del kunna avhjälpas
genom annan befintlig lagstiftning och i övrigt
balanseras av de positiva effekter som utlänningars
fritidsboende kan få för Sverige. Mot denna bakgrund
var utskottet då inte berett förorda några nya
regler för att kompensera upphävandet av 1992 års
lag.
En ordning som innebär att kommunen i planer kan
förbjuda att bostäder används för fritidsändamål har
övervägts men förkastats av regeringen (se ovan
nämnda proposition) eftersom det skulle vara en
omständlig och kostsam process inte minst avseende
beståndet. Bland annat torde inte en lagligt
påbörjad markanvändning kunna avbrytas med en
planbestämmelse med mindre än att ekonomisk
kompensation ges (Ds 1988:73 och 1989:78).
Regeringen sade sig för närvarande inte vara beredd
att föreslå regler av detta slag.
Av vad som framgår av föregående avsnitt innebär
Jordförvärvsutredningens förslag att
glesbygdsbestämmelserna i jordförvärvslagen skall
upphävas och att lantbruksegendom således skall
kunna förvärvas utan koppling till boende och
brukande. Regeringen överväger nu
utredningsförslaget. Enligt utskottets mening bör
riksdagen avvakta regeringens ställningstagande, låt
vara i denna mer begränsade fråga än vad nu
behandlade motioner avser, innan riksdagen tar
saklig ställning till de föreslagna åtgärderna för
att hindra omvandlingen av permanentbostäder till
fritidsbostäder m.m. Utskottet avstyrker med
hänvisning till detta s-, kd- och mp-förslagen.
Förvärv av hyresfastigheter
I motion 2001/02:Bo216 (m) yrkande 9 föreslås att
lagen om förvärv av hyresfastigheter avskaffas
samtidigt som det införs ordentliga möjligheter till
ingripande i de fall där en ägare av en sådan
fastighet visar sig inte fullgöra sina förpliktelser
gentemot sina hyresgäster. Förslaget avser i den
senare delen att bostadsförvaltningslagen skärps.
Vid sin senaste behandling av ett motsvarande
motionsyrkande anförde utskottet följande (bet.
2000/01:BoU4). Utskottet anser att lagstiftningen
bör vara sådan att oseriösa eller på annat sätt
olämpliga förvärvare av hyresfastigheter i
möjligaste mån hindras från att över huvud taget
komma in på fastighetsmarknaden och att i ett sådant
system förvärvslagen fortfarande är ett viktigt
instrument. Ju effektivare denna lag är, desto
mindre blir behovet att ingripa mot försumliga
hyresvärdar och desto mindre olägenheter uppstår för
hyresgästerna. Utskottet avstyrker även nu med samma
skäl m-motionen.
Kommunala förköp
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslagen om
att avskaffa den kommunala förköpslagen,
jämför reservation 4 (m, -),
att stärka förköpsmöjligheterna för att
skydda kultur- och naturvärden.
Avskaffande av den kommunala förköpsrätten
I motion 2001/02:Bo216 (m) yrkande 10 föreslås att
den kommunala förköpsrätten avskaffas.
Den kommunala förköpsrätten regleras i
förköpslagen (1967:868). Motionsyrkanden om
upphävande av den lagen har framställts vid ett
flertal tillfällen. Bostadsutskottet har i dessa
sammanhang och senast under förra riksmötet (bet.
2001/02:BoU4) ställt sig bakom förköpslagens
huvudprinciper och ansett att lagen bör behållas.
Den kommunala förköpsrätten utgör enligt utskottets
uppfattning ett viktigt komplement till
expropriationslagen och innebär i vissa fall att ett
ofta tids- och kostnadskrävande
expropriationsförfarande kan undvikas. Förköpslagen
bör således ses som ett av flera instrument som
tillsammans ger kommunerna möjlighet att planera
bebyggelseutvecklingen och i övrigt ta ansvar för
den fysiska samhällsutvecklingen. Utskottet
vidhåller denna uppfattning. M-motionen avstyrks
sålunda.
Kommunala förköp för att skydda kultur- och
naturvärden
Förslagsställarna bakom motion 2001/02:Bo306 (s)
anser att förköpslagen bör förstärkas som instrument
för att skydda kultur- och naturvärden.
Enligt förköpslagen har kommunen förköpsrätt bl.a.
av fast egendom med byggnad som bör bevaras därför
att den är värdefull från kulturhistorisk eller
miljömässig synpunkt samt fast egendom som behövs
för att tillgodose ett väsentligt behov av mark för
idrott eller friluftsliv.
Det finns ett flertal andra markpolitiska
instrument som kan användas för att tillgodose de
ändamål motionärernas förslag avser.
Expropriation får ske för att bevara historiskt
eller kulturhistoriskt märklig bebyggelse eller
märklig fast fornlämning eller bereda erforderligt
utrymme däromkring (2 kap. 8 § expropriationslagen,
1972:719). Expropriation får också ske för att
bevara område som nationalpark, naturreservat eller
naturminne eller för att annars tillgodose
väsentligt behov av mark eller anläggning för idrott
eller friluftsliv, om marken eller anläggningen är
avsedd att hållas tillgänglig för allmänheten (2
kap. 9 § expropriationslagen).
Ett mark- och vattenområde får av kommunen
förklaras som naturreservat i syfte att bevara
biologisk mångfald, vårda och bevara värdefulla
naturmiljöer eller tillgodose behov av områden för
friluftslivet. Ett område som behövs för att skydda,
återställa eller nyskapa värdefulla naturmiljöer
eller livsmiljöer för skyddsvärda arter får också
förklaras som naturreservat. (7 kap. 4 §
miljöbalken). Naturreservat kan bildas också på mark
som tillhör annan än staten, dvs. kommunen eller
enskild. Markägaren kan i vissa fall vara berättigad
till ersättning. Ett reservatbeslut kan fattas mot
markägarens vilja. Expropriation kan ske. Denna
utväg kan t.ex. tillgripas när markägarens rätt att
förfoga över området efter föreskrifter om
naturreservat blir så begränsad att äganderätten
förlorar sitt värde för honom och förhandlingar om
förvärv av området inte lett till någon uppgörelse.
Medför föreskrifterna synnerliga olägenheter vid
pågående användning av fastigheten har markägaren
rätt att själv begära inlösen av fastigheten.
I sammanhanget bör nämnas bl.a. miljöbalkens
bestämmelser om biotopskyddsområde, kulturreservat,
naturminne samt djur- och växtskyddsområde.
Enligt utskottets mening saknas tillräcklig
anledning att anta att de markpolitiska instrument
kommunen förfogar över skulle behöva kompletteras
med ökade möjligheter för kommunerna att kunna göra
förköp i de avseenden motionärerna föreslår.
Utskottet är därför inte berett att ställa sig bakom
motionsförslaget.
Fastighetsbildning
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslagen om
att stimulera omarronderingsverksamheten,
jämför särskilt yttrande 2 (m, -),
en utredning av finansieringssystemet för
fastighetsbildning och
fastighetsregistrering, jämför reservation
5 (c).
Omarronderingsverksamheten
Förslaget i motion 2001/02:Bo304 (m) avser att
omarronderingsverksamheten bör stimuleras genom
t.ex. avdragsmöjligheter eller ökning av
nedsättningsbeloppet gällande lantmäteritaxan.
På förslag av skatteutskottet har riksdagen som
sin mening för regeringen givit till känna att det
bör ske en ny översyn av reglerna för den
skattemässiga behandlingen av lantmäterikostnader
och att regeringen lägger fram förslag baserat på
denna översyn (bet. 2001/02:SkU15, rskr.
2001/02:177). Enligt bostadsutskottets mening bör
riksdagen inte nu ta saklig ställning till den fråga
motionen avser utan detta bör anstå till dess
översynen är genomförd. Utskottet avstyrker med
hänvisning till detta m-motionen.
Finansiering av fastighetsbildning och
fastighetsregistrering
I motion 2001/02:Bo239 (c) lämnas förslag om en
utredning av finansieringssystemet för
fastighetsbildning och fastighetsregistrering.
Syftet är bl.a. att åstadkomma en mer rättvis
fördelning av finansieringen mellan sakägarna och
det allmänna samt att ett samhällsekonomiskt
perspektiv läggs på verksamheterna. Enligt motionen
övervältras nu förrättningskostnaderna, som staten
borde stå för, på sakägarna. Om sakägarna genom
avgifter skall betala också för
fastighetsregistrering och arkivkostnader blir,
enligt motionen, orättvisan större.
Den nya arbetsprocessen inom Lantmäteriet har
inneburit att den avgiftsfinansierade
förrättningsverksamheten och den anslagsfinansierade
fastighetsregistreringen har integrerats. Med det
integrerade förfarandet kan det enligt Riksdagens
revisorer vara svårt att dra en tydlig gräns mellan
dessa båda finansieringsformer (Riksdagens
revisorers förslag 2001/02:RR10). Regeringen har
tidigare meddelat att det, när integreringen har
genomförts, kan finnas skäl att ta upp frågan om
kostnaderna för fastighetsregistreringen skall
utgöra en del av förrättningstaxan. Revisorerna har
föreslagit att regeringen bör se över och klargöra
finansieringsprinciperna inom fastighetsbildningen
efter införandet av den nya arbetsprocessen.
Regeringen bör, enligt revisorerna, även analysera
om anslagen till fastighetsregistreringen kan
avvecklas och finansieringen i stället ske över
förrättningstaxan.
Utskottet har tagit ställning till revisorernas
förslag i bet. 2001/02:BoU7. Utskottet förordade i
anledning av Lantmäteriverkets omstrukturering en
utvärdering omfattande även frågor om kvalitet och
kostnader. Utskottets förslag om tillkännagivande
bifölls av riksdagen (rskr. 2001/02:157).
Den i motionen angivna frågeställningen är som
framgått redan föremål för uppmärksamhet. Utskottet
anser att riksdagen inte nu bör ingå i saklig
prövning av denna frågeställning, utan de pågående
övervägandena bör avvaktas. Utskottet föreslår
därför att riksdagen avslår c-motionen.
Tomträtt
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslagen om
att tomträttsinstitutet skall avskaffas,
jämför reservation 6 (m, -),
att det skall föreligga en rätt till
friköp av tomträtter, jämför reservation 7
(m, c, fp, -).
att en ny ordning för att bestämma
tomträttsavgälder skall införas, jämför
reservation 8 (kd).
Tomträttsinstitutet som sådant
Enligt förslaget i motion 2001/02:Bo216 (m) yrkande
6 i denna del skall inga nya tomträtter få upplåtas.
Utskottet har behandlat begränsningar av
tomträttsinstitutet flera gånger tidigare, och då
bl.a. erinrat om följande: Tomträttsinstitutet
infördes år 1907 som ett komplement till
äganderätten. Byggnadsverksamheten skulle uppmuntras
genom att man gjorde det möjligt för kommunerna att
tillhandahålla mark för bostäder till ett lägre pris
än om den skulle säljas. Införandet av
tomträttsinstitutet hade följaktligen en tydlig
bostadssocial prägel. Dessutom eftersträvades
möjligheter att förhindra en kapitalisering av
markvärdesstegringen hos enskilda fastighetsägare.
Utskottet finner att ovan angivna motiv har
fortsatt relevans, varför inga åtgärder bör vidtas
som syftar till en begränsning av upplåtelserätten
avseende tomträtter. Utskottet vill framhålla att
tomträttsinstitutet i många delar av landet kan
utgöra ett viktigt instrument för kommunerna att
hålla tillbaka bostadskostnaderna.
Friköp av tomträtter
I motion 2001/02:Bo216 (m) yrkande 6 i denna del
föreslås att kommunerna samtidigt med att
möjligheterna att bilda nya tomträtter upphör se
om detta förslag ovan bör börja avveckla
befintliga tomträtter genom att erbjuda dem till
försäljning.
Enligt motion 2001/02:Bo324 (fp) yrkande 7
(partimotion) bör rätten till friköp finnas i alla
kommuner.
Med hänvisning till sitt ställningstagande om att
tomträttsinstitutet bör behållas anser utskottet det
inte motiverat att genom lagstiftning framtvinga en
kommunal utförsäljning av de fastigheter som upplåts
med tomträtt. Således bör det, enligt utskottets
uppfattning, även i fortsättningen vara kommunernas
eget val att avgöra omfattningen av
tomträttsinstitutets användning. Utskottet avstyrker
med hänvisning till detta m- och fp-motionerna.
Tomträttsavgälder
I motion 2001/02:Bo244 (kd) yrkandena 14 och 15
lämnas förslag om en förenkling av tomträttslagen
och årsvisreglerade avgälder. Bland annat föreslås
att Riksgäldskontoret skall bestämma avgäldsräntan.
Underlaget för småhus skall utgöras av
taxeringsvärdet (markvärdet) och för kommersiell
fastighet skall det bestämmas genom en fri värdering
vart femte år. Dessa värden skall sedan räknas upp
årligen med konsumentprisindex.
Inom Justitiedepartementet bereds nu
utredningsbetänkandet Tomträttsavgäld (SOU 1990.23;
1988 års tomträttsutredning). Enligt vad utskottet
erfarit kommer regeringen inom en snar framtid att
ta ställning till detta förslag. Mot denna bakgrund
bör riksdagen inte nu ta ställning i sak till
motionsförslag som rör tomträttsavgälder. Utskottet
avstyrker därför kd-motionen.
Avvittringen m.m.
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslagen om
avvittringen, jämför reservation 9 (kd),
ströängsproblematiken,
mulbetesrätt.
Utredning om avvittringen
I motion 2001/02:MJ424 (kd) yrkande 1 lämnas förslag
om en utredning om avvittringen och
äganderättsfrågorna inom renbetesområdet. Enligt
motionärerna bör de felaktigheter som begåtts under
historiens lopp när det gäller avvittringen och
äganderättsfrågorna utredas med målsättningen att de
skall läggas till rätta så gott som möjligt.
Riksdagens revisorer har i en informationsrapport
(1999/2000:2) behandlat vissa frågor om
avvittringen. Revisorerna konstaterade att det finns
starka konflikter mellan skilda befolkningsgrupper i
främst Norr- och Västerbotten samt mellan dessa
grupper och staten. Konflikterna gäller främst hur
gällande fastighetsindelning har tillkommit, vilka
rättigheter som kan knytas till fastigheterna samt
hur länsstyrelserna tillämpar jakt- och
rennäringslagen.
Revisorerna konstaterade att huvuddelen av
konflikterna handlar om rättstillämpning och därmed
är en uppgift för rättssystemet. Revisorerna fann
inte att det föreligger tillräckliga motiv att
genomföra en effektivitetsrevision av avvittringens
genomförande och konsekvenser eller att närmare
följa upp den informationsinsats om avvittringen som
riksdagen beslutade i början av 1990-talet. Det var
emellertid revisorernas uppfattning att regeringen
närmare bör överväga vilka åtgärder som bör vidtas
för att överbrygga de motsättningar som alltjämt
kvarstår kring frågor om avvittringen.
Riksdagens revisorers rapport övervägs för
närvarande inom Justitiedepartementet. Enligt
utskottet bör riksdagen avvakta med sitt
ställningstagande till det som föreslås i motionen
intill dess att dessa överväganden slutförts.
Motionen avstyrks med hänvisning till detta.
Ströängar
Enlig förslaget i motion 2001/02:MJ525 (m) yrkande 2
bör problematiken med ströängar och tillhörande
rättigheter lösas i samma takt som
gränsdragningskommissionen arbetar med frågan om
geografisk avgränsning av renbetesområdet. Frågan
bör underkastas rättslig prövning.
Inom Jordbruksdepartementet har gjorts en översyn
av ströängsproblematiken i promemorian Ströängar (Ds
1997:37) i vilken föreslogs en avveckling av
ströängarna. I budgetpropositionen för 2000 utg.
omr. 23 (s. 47) har regeringen anfört bl.a.
följande: Som konstateras i promemorian medför
förekomsten av ströängar i praktiken endast
begränsade problem varför något omedelbart behov av
åtgärder inte föreligger. Mot bakgrund av det arbete
som i andra sammanhang för närvarande bedrivs
angående samernas rätt till mark, anser regeringen
att promemorians förslag för närvarande inte bör
genomföras.
Sametinget hade påpekat att en utebliven
avveckling av ströängarna medför att oklarheter
kvarstår om ströängarnas rättsställning och därmed
också om hur de förhåller sig till de samiska
rättigheterna. I promemorian hade angetts att
ströängarna inte intar någon särställning vid
tillämpningen av den lagstiftning som reglerar
rennäringens behov av tillgång till marker och att
de följaktligen inte heller bör utgöra några problem
ur rennäringens synvinkel. Av promemorian framgår
att betydelsen av ströängar i dag främst gäller
skogens ekonomiska värde samt rätten till jakt.
Ströängarna har vanligen mindre betydelse för
jordbruket för vilket de skapades.
Upplysningsvis skall nämnas att den i motionen
omnämnda gränsdragningskommissionen arbetar enligt
direktiv som utfärdats den 24 januari 2002 (dir.
2002:7). Kommissionen skall utreda omfattningen av
den mark där renskötselrätt föreligger. I uppgiften
ingår att fastställa vilken omfattning som samerna
traditionellt innehar mark respektive nyttjar mark
tillsammans med andra.
Såsom återgivits har regeringen inte ansett att
promemorieförslaget om ströängarna bör genomföras.
Utskottet har inte någon annan uppfattning och
avstyrker därför m-motionen.
Mulbetesrätt
I motion 2001/02:Bo277 (s) föreslås att en bred och
allsidig informationsinsats genomförs om den
hävdvunna mulbetesrätten i skog och utmark.
Motionärerna anser att ett sådant uppdrag bör ges
till bl.a. Jordbruksverket. Också motion
2001/02:Bo287 (s) yrkandena 1 och 2 avser
mulbetesrätt. Där föreslås att en utredning
genomförs om vad som gäller rörande allmän och
enskild rätt till mulbete på utmärkt mark samt hur
rätten till mulbete i olika situationer bör regleras
till förmån för bevarande och stärkande av natur-
och kulturmiljövärden i fäbodmiljöer. Utredningen
bör genomföras av Lantmäteriverket tillsammans med
andra berörda.
Enligt vad utskottet erfarit pågår inom
Jordbruksdepartementet en översyn av de
markrelaterade rättigheter som har anknytning till
fäbodarna. En promemoria avses bli färdigställd
under innevarande år.
Utskottet förordar att riksdagen avvaktar den
aviserade promemorian och inte nu i sakligt
hänseende behandlar de i motionerna väckta frågorna.
Utskottet avstyrker därför motionerna.
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.
1. Jordförvärvslagen (punkt 1) (kd, c, fp, mp)
av Ulla-Britt Hagström (kd), Annelie Enochson
(kd), Helena Hillar Rosenqvist (mp), Rigmor
Stenmark (c) och Yvonne Ångström (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 1. Därmed
bifaller riksdagen motionerna 2001/02:MJ339 yrkande
5, 2001/02:MJ523 yrkande 5, 2001/02:N42 yrkande 6,
2001/02:N265 yrkande 1 och 2001/02:N364 yrkande 15 i
denna del samt avslår motionerna 2001/02: Bo214 och
2001/02:MJ419 yrkande 6.
Ställningstagande
Vi anser det vara av väsentlig betydelse att
lagstiftningen om förvärv av lantbruksegendom
skärps. Jordförvärvsutredningens förslag om att
avskaffa jordförvärvslagens glesbygdsbestämmelser
bör inte genomföras. Det gäller att värna om jord-
och skogsbruk av den typ vi har i Sverige.
Landsbygden måste hållas levande. Sysselsättningen i
glesbygd måste stärkas och familjejordbruken
skyddas. Detta har betydelse ur ett flertal
synvinklar, inte minst vad gäller möjligheterna att
nå en från miljösynpunkt hållbar utveckling.
Problemet skall ses mot bakgrund av att köptrycket
från svenska och utländska företag kan förväntas
öka. Uppköp och exploatering med endast kortsiktiga
vinstintressen som mål måste effektivt motarbetas.
Främst gäller det att stärka sambandet mellan
ägande, brukande och boende. Det måste utrönas hur
lagen i sig skall ge uttryck för detta men minst
lika viktigt är att tillämpningen blir effektiv. Ett
särskilt problemkomplex är de juridiska personernas
möjligheter till förvärv. Den nuvarande
lagstiftningen ger uttryck för en restriktivitet som
i grunden är bra. Den nuvarande principen som skall
skapa en balans mellan olika ägarkategorier är också
något som Jordförvärvsutredningen ställt sig bakom.
Emellertid har myndigheternas tillämpning av den
s.k. kompensationsregeln lett till att balansen
mellan enskilt ägande och bolagsägande i många
bygder ändrats. Särskilt svårt har det blivit för
privatskogsbruket att konkurrera med bolagen om
skogsmarken i regioner där bolagen bedriver en
offensiv markpolitik.
Reglerna måste få en utformning och tillämpning så
att familjejordbruken blir den dominerande
ägarkategorin och så att generationsskiftena
underlättas. Det finns också ett behov av att se
över lagens geografiska tillämpningsområden.
Jordförvärvsutredningens förslag bör inte utan en
i vissa delar kraftig omarbetning läggas till grund
för lagstiftning. Vi önskar att en ny utredning
genomförs med ett otvetydigt uppdrag att lämna
förslag med den av oss förordade inriktningen.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi framför. Därmed
bifaller riksdagen motionerna 2001/02:MJ339 (c)
yrkande 5, 2001/02:MJ523 (kd) yrkande 5, 2001/02:N42
(kd) yrkande 6, 2001/02: N265 (kd) yrkande 1 och
2001/02:N364 (mp) yrkande 15 i denna del samt avslår
motionerna 2001/02:Bo214 (m) och 2001/02:MJ419 (m)
yrkande 6.
2. Förvärv av permanenthus för fritidsändamål
(punkt 2) (mp)
av Helena Hillar Rosenqvist (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 2. Därmed
bifaller riksdagen motion 2001/02:N364 yrkande 15 i
denna del och avslår motionerna 2001/02:Bo242,
2001/02:Bo259 och 2001/02:Bo274.
Ställningstagande
Åren går. Landsbygdens utveckling blir alltmer
bekymmersam. Den markpolitik som bedrivs, eller
snarare bristen på en sådan effektiv politik, gör
mig betänksam. Jag är medveten om att de
markpolitiska frågeställningarna är komplicerade,
inte minst från juridisk synpunkt. Enligt min mening
går det inte att behandla de markpolitiska
instrumenten vart och ett för sig. Det måste till en
bred översyn som stärker sambandet mellan boende,
brukande och ägande. Den inriktning översynen skall
ha bör vara klart och tydligt formulerad. Översynen
bör avse den lagstiftning som redan finns samt
omfatta de utländska förebilder man kan hitta som
har denna målsättning. Nya idéer måste utvecklas och
prövas. Översynen kan inte endast avse rent
markpolitiska frågor. Den måste också omfatta t.ex.
lämpliga, långsiktigt hållbara former för ägandet av
mark, bostäder och företag. Jag tror särskilt att de
kooperativa formerna, där traditionellt brukande och
ägande har starka bindningar, bör vinna
uppmärksamhet i detta sammanhang.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad jag framför. Därmed
bifaller riksdagen motion 2001/02:N364 (mp) yrkande
15 i denna del och avslår motionerna 2001/02:Bo242
(kd), 2001/02:Bo259 (s) och 2001/02:Bo274 (kd).
3. Förvärv av hyresfastigheter (punkt 3) (m, -)
av Knut Billing (m), Inga Berggren (m), Carl-Erik
Skårman (m) och Sten Andersson (-).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 3. Därmed
bifaller riksdagen motion 2001/02:Bo216 yrkande 9.
Ställningstagande
Lagen om förvärv av hyresfastigheter präglas av en
byråkratisk handläggningsordning, och dess
tillämpning medför lång tidsutdräkt från det att ett
förvärv sker till dess lagfart kan beviljas. Detta
drabbar de seriösa fastighetsägarna. Lagstiftningen
öppnar också för godtycke eftersom den innebär en
förhandsprövning av en förvärvares kvalifikationer
och intentioner med förvärvet. En sådan prövning är
i praktiken svår att göra med någon träffsäkerhet.
Lagens syfte att förhindra oseriösa fastighetsägare
har inte heller uppnåtts. Hyresgästernas berättigade
krav på ett skydd mot oseriösa hyresvärdar bör i
stället tillmötesgås genom ordentliga möjligheter
till ingripande i det fall en fastighetsägare inte
visar sig fullgöra sina förpliktelser mot
hyresgäster och andra. I betänkandet Förvalta
bostäder (SOU 1994:23) har föreslagits att
förvärvslagen skall upphävas samtidigt som
bostadsförvaltningslagens möjligheter till
ingripande skall stärkas. Enligt vår mening skulle
denna ordning tillgodose de krav som kan ställas på
större effektivitet vad gäller att bekämpa oseriösa
hyresvärdar samtidigt som den inte lägger hinder i
vägen för en naturlig omsättning på
hyresfastigheter. Regeringen bör återkomma till
riksdagen med förslag till lagändringar som innebär
att lagen om förvärv av hyresfastigheter m.m.
upphävs och som även i övrigt innebär att förslagen
i det nämnda betänkandet genomförs.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi framför. Därmed
bifaller riksdagen motion 2001/02:Bo216 (m) yrkande
9.
4. Avskaffande av den kommunala förköpsrätten
(punkt 4)(m, -)
av Knut Billing (m), Inga Berggren (m), Carl-Erik
Skårman (m) och Sten Andersson (-).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 4. Därmed
bifaller riksdagen motion 2001/02:Bo216 yrkande 10.
Ställningstagande
Enligt vår uppfattning bör den kommunala
förköpsrätten avskaffas. Det främsta skälet till
detta ställningstagande är att förköpsrätten inte
fyller någon funktion i den kommunala
markplaneringen. Det är även av vikt att framhålla
att förköpsrätten gör att enskilda markägare hamnar
i en orimligt svag position i förhållande till
kommunerna. Detta skall ses mot bakgrund av att det
kommunala planmonopolet, expropriationslagen och
överlägsna ekonomiska och personella resurser ger
kommunerna en mycket stark maktställning. Ett
avskaffande av den kommunala förköpsrätten skulle
bidra till en sundare fastighetsmarknad. Vidare kan
det ifrågasättas om det är rimligt att spendera
skattemedel på en kommunalisering av mark för
bebyggelse samtidigt som resurserna inte förslår att
tillgodose mer angelägna kommunala verksamheter.
Regeringen bör snarast för riksdagen lägga fram
förslag om att avskaffa den kommunala förköpsrätten.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi framför. Därmed
bifaller riksdagen motion 2001/02:Bo216 (m) yrkande
10.
5. Finansiering av fastighetsbildning och
fastighetsregistrering (punkt 7) (c)
av Rigmor Stenmark (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 5. Därmed
bifaller riksdagen motion 2001/02:Bo239.
Ställningstagande
Fastighetsbildning och fastighetsregistrering är av
mycket stor betydelse såväl för samhället som för
enskilda fastighetsägare. En redig
fastighetsindelning och ett fullständigt och
tillförlitligt fastighetsregister är av avgörande
betydelse för kreditmarknaden, marknaden för
fastighetsomsättning, planverksamhet, beskattning,
folkbokföring och för bearbetningar av mångahanda
slag i offentlig och privat verksamhet. Sakägarna
står helt för kostnaderna i varje
fastighetsbildningsärende (utom i några speciella
undantagsfall). Samtidigt kan konstateras att en väl
fungerande fastighetsbildningsverksamhet är önskvärd
från allmän synpunkt och att såväl allmänna som
enskilda intressen skall beaktas vid
förrättningarna. Fastighetsregistrering och
arkivhållning är däremot anslagsfinansierade.
Tack vare organisationsförändringar och teknisk
utveckling integreras nu
fastighetsbildningsprocessen med uppdatering av
fastighetsregister och registerkartor. Verksamheten
rationaliseras. Anslagen för registrering har dock
skurits ned så mycket under en femårsperiod att
sakägarna ibland, i strid mot gällande bestämmelser,
får bidra till att täcka kostnader för denna. Det
finns också signaler om att registerkvaliteten
sjunker när resurserna inte räcker till. Kraven på
kostnadssänkningar och rationaliseringar har ökat
pressen på de anställda med ökad ohälsa som följd.
Risken är uppenbar att kvaliteten i arbetet då också
sjunker.
En bidragande orsak till situationen är
Lantmäteriverkets missbedömningar i fråga om
storleken på de rationaliseringsvinster och på
minskad handläggningstid som en ny arbetsprocess hos
lantmäterimyndigheterna skulle leda till. Den
missvisande bild som givits regering och riksdag
borde i berört hänseende rättas till.
Förrättningsformen har stora fördelar i
effektivitets- och rättssäkerhetshänseende i
förhållande till andra processer. Från alla dessa
synpunkter är det olyckligt om tillräcklig tid inte
ges för förrättningsarbetet på grund av alltför
hårda ekonomiska krav.
En lösning på problemen är en mer rättvis
fördelning av kostnaderna mellan sakägarna och det
allmänna. Med det nuvarande finansieringssystemet
övervältras en del av förrättningskostnaderna, som
staten borde stå för, på sakägarna. Särskilt
orättvist blir det i områden med låga markvärden. Om
sakägarna genom avgifter också skall betala för
fastighetsregistrering och för arkivkostnader blir
orättvisan än större.
Det svenska fastighetssystemet är en god affär för
staten i form av intäkter av stämpelskatt,
expeditionsavgifter m.m. Bidragen till den
infrastruktur som omfattas av fastighetsindelning
och fastighetsregister är, sett i det perspektivet,
låga. Det bör finnas ett utrymme att betala för den
angivna verksamheten för den nytta hela samhället
har av denna. Finansieringen bör bygga på en mer
rättvis generell fördelning mellan staten och de
enskilda sakägarna där nyttosynpunkter bör vara
vägledande. Hänsyn måste också tas till speciella
förhållanden som låga markvärden och behovet av att
förrättningar kommer till stånd som är angelägna
främst från allmän synpunkt. Det kan därför behövas
ett statsbidragssystem som lantmäterimyndigheterna
själva förfogar över. Finansieringssystemet för
fastighetsbildning och fastighetsregistrering
utreddes för drygt tio år sedan (SOU 1990:9).
Systemet bör nu utredas på nytt. Av grundläggande
betydelse är därvid att ett samhällsekonomiskt
perspektiv läggs. Bland annat bör utredas vilka
systemkostnader som uppstår för samhället och andra
användare av fastighetssystemet om det inte ges goda
ekonomiska förutsättningar att verka.
Regeringen bör med hänsyn till vad som ovan
anförts tillsätta en utredning för att se över
finansieringssystemet för fastighetsbildning och
fastighetsregistrering.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad jag framför. Därmed
bifaller riksdagen motion 2001/02:Bo239 (c).
6. Avskaffande av tomträttsinstitutet (punkt 8)
(m, -)
av Knut Billing (m), Inga Berggren (m), Carl-Erik
Skårman (m) och Sten Andersson (-).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 6. Därmed
bifaller riksdagen motion 2001/02:Bo216 yrkande 6 i
denna del.
Ställningstagande
Det är vår uppfattning att tomträttsinstitutet är en
förlegad form av reglering som försätter den
enskilde tomträttshavaren i ett beroendeförhållande
till kommunen. Ur den enskildes perspektiv kan
markkostnaden vid en omreglering av avgälden
påverkas på ett sådant oförutsägbart sätt att rena
rättssäkerhetsargument talar för ett avskaffande av
tomträttsinstitutet. Utan att närmare gå in på
frågan kan konstateras att problemet kring hur
avgälderna skall omregleras visar på en avgörande
svaghet med hela systemet.
De motiv som en gång angavs som skäl till
tomträttsinstitutets införande har i dag spelat ut
sin roll. Vi anser att regeringen bör inrikta sitt
arbete på att skapa en fastighetsmarknad där det
allmännas roll i möjligaste mån är begränsad till
att formulera erforderliga riktlinjer. Det är
oförsvarbart att på rent ideologiska grunder behålla
ett markpolitiskt instrument vars konsekvenser
förhindrar ett spritt enskilt ägande.
Tomträttsinstitutet har dessutom, på ett sätt som
lagstiftaren inte tänkt sig, kommit att användas som
ett styrinstrument i frågor som plan- och bygglagens
normer skall reglera.
Inom Justitiedepartementet övervägs för närvarande
frågor om tomträttsavgälden. Regeringens förslag
förväntas innebära att avgälden för småhus knyts
till fastighetens taxeringsvärde och resultera i
avsevärda höjningar av tomträttsavgälden i många
områden. Tomträttsinstitutets berättigande som
boendesocialt instrument skulle i och med detta helt
ha spelat ut sin roll, och avgälderna skulle snarast
bli ett kostnadshinder för den som vill äga sin
bostad. Den fastighetsskatt som även
tomträttsinnehavare tvingas betala förstärker denna
problematik ytterligare. Vissa innehavare av
tomträtter i attraktiva lägen eller köpare av sådana
tomträtter åsamkas orimliga kostnader genom att
såväl tomträttsavgäld som fastighetsskatt grundas på
fastighetens taxeringsvärde. Pålagornas storlek
bestäms dessutom oberoende av tomträttsinnehavarens
skatteförmåga. Vi anser att höga taxeringsvärden
uppkomna genom en stark efterfrågan inte skall
tillåtas påverka vare sig tomträttsavgäldens eller
fastighetsskattens storlek på ett sådant sätt att
människor tvingas lämna hus och hem. En avveckling
av tomträttsinstitutet är en rimlig väg för att
undvika sådana effekter. Om en fastighet stiger i
värde skall den boende genom sitt ägande kunna
säkerställa sig mot utgiftsökningar.
Regeringen bör enligt vår uppfattning snarast
lägga fram ett förslag för riksdagen om att nya
tomträtter inte skall kunna bildas. Enligt vår
mening bör dessutom kommunerna påbörja en
utförsäljning av befintliga tomträtter.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi framför. Därmed
bifaller riksdagen motion 2001/02:Bo216 (m) yrkande
6 i denna del.
7. Friköp av tomträtter (punkt 9) (m, c, fp,
-)
av Knut Billing (m), Inga Berggren (m), Carl-Erik
Skårman (m), Rigmor Stenmark (c), Yvonne Ångström
(fp) och Sten Andersson (-).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 7. Därmed
bifaller riksdagen motionerna 2001/02:Bo216 yrkande
6 i denna del och 2001/02:Bo324 yrkande 7.
Ställningstagande
I flera kommuner runt om i Sverige har småhusägare
erbjudits att friköpa sina tomter som upplåtits med
tomträtt. För åtskilliga människor innebär den
nuvarande situationen att de själva äger sitt hus
men inte den mark på vilken detta står. För många
framstår det som både egendomligt och
otillfredsställande. Ett erbjudande att friköpa sin
tomt bör ges tomträttshavarna i alla Sveriges
kommuner. Utrymmet för privat ägande, också när det
gäller tomtmark, måste vidgas. Det är ett naturligt
led i stärkandet av egenmakten inom
bostadspolitiken. Tomträttsavgälderna fungerar i
praktiken som en extra fastighetsskatt. För
småhusens del blir detta tydligt genom regeringens
mer än sannolika, men antagligen inte före valet
uppvisade, planer på att avgälderna skall beräknas
på taxeringsvärdet med årliga värdeuppräkningar. Vi
anser däremot att om en fastighet stiger i värde så
skall den boende genom sitt ägande kunna säkerställa
sig mot utgiftsökningar.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi framför. Därmed
bifaller riksdagen motionerna 2001/02:Bo216 (m)
yrkande 6 i denna del och 2001/02:Bo324 (fp) yrkande
7.
8. Tomträttsavgälder (punkt 10) (kd)
av Ulla-Britt Hagström (kd) och Annelie Enochson
(kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde
ha följande lydelse:
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 8. Därmed
bifaller riksdagen motion 2001/02:Bo244 yrkandena 14
och 15.
Ställningstagande
Tomträttsinstitutet har funnits sedan 1907 och
infördes då som ett komplement till äganderätten.
Dess syfte var från början socialpolitiskt, vilket
avsåg att även de med mindre pengar skulle ges
möjlighet till att kunna bygga ett eget hem, och
kommunerna upplät sin mark för bostadsbyggnation mot
en ganska låg tomträttsavgäld. Tomträtterna hade
ursprungligen långa upplåtelsetider, mellan 26 och
100 år. När upplåtelsetiden var slut upphörde också
tomträtten.
Tomträttslagstiftningen har vållat huvudbry i de
165 kommuner som har tomträtt. Domstolsprocesserna
om tomträttsavgälderna har varit många och
komplicerade. Lagen ändrades 1953 för att få en mer
kommunalekonomisk inriktning, där kommunerna kunde
tillgodoräkna sig värdestegringen på sin mark.
Samtidigt blev tomträtterna eviga och
avgäldsperioderna reglerades för bostadsbyggnader
till att vara minst 20 år. Lagen ändrades igen 1968
men då i princip endast för att korta ned
avgäldsperioderna till lägst 10 år. Sedan dess har
inte mycket gjorts för att få till stånd en
förenkling av tomträttsinstitutet, varför ingen mer
betydande förenkling skett av denna komplicerade
lagstiftning. Två lagrådsremisser byggda på
utredningsbetänkandet Tomt-rättsavgäld (SOU 1990:23)
har visserligen överlämnats av regeringen men ingen
lagändring har kommit till stånd. Under tiden växer
antalet överklagade mål hos domstolarna, och en
betydande del av kommunernas tekniska resurser får
avsättas för dessa processer.
Inom tomträttsinstitutet är den långa
avgäldsperioden ett av problemen. För att förenkla
regelverket föreslår vi årsvis reglerade
avgäldsperioder i stället för dagens på minst 10 år.
Vidare bör tomträtternas avgäldsränta ses över.
Avgälderna är komplicerat uppbyggda men kan
förenklat sägas bestå av en viss ränta beräknad på
markens marknadsvärde. I en av lagrådsremisserna
(från 1998) föreslås en fast ränta på 4,5 % för
kommersiella fastigheter och 4 % för småhus. Räntan
har stor betydelse, då värdet på marken kan vara så
högt som 20 000 kr per kvm. I Sverige finns cirka 98
000 tomträtter i 165 kommuner, varav många är små.
När tomträtternas avgälder skall omregleras saknas
ofta kompetens i mindre kommuner, eftersom denna
kunskap inte efterfrågas särskilt ofta. Kostsam
expertis får anlitas och tvisterna i domstol hotar
att ta än mer kommunala medel i anspråk. Det behövs
därför en förenkling av reglerna för hur avgälden
beräknas.
Frågan är också om avgäldsräntan skall vara
föremål för lagstiftning eller om den skall
bestämmas på samma sätt som andra räntor som har
anknytning till boendet. Vi anser att
Riksgäldskontoret bör bestämma avgäldsräntan, på
motsvarande sätt som i dag sker när det gäller
statslåneräntan. En ytterligare svårighet i
lagstiftningen gäller värdet av marken. Värdet på
marken är extremt högt i våra storstäder, och
taxeringsvärdena används i många kommuner för att
räkna fram avgälden. Höjs taxeringsvärdet så höjs
avgälden oftast med samma procent. Ett exempel är
från Göteborg där taxeringsvärdet har höjts med 69 %
i de västra stadsdelarna. Med långa tidsintervall
mellan omförhandlingar blir det orimliga
avgäldshöjningar om markens värde stigit kraftigt. I
lagrådsremissen från 1998 föreslås att markvärdet
skall bestämmas för småhus genom den allmänna
fastighetstaxeringen och för kommersiella
fastigheter genom en fri värdering vart femte år. Vi
anser att detta förslag bör genomföras. Det vore
enligt vår mening rimligt om
penningvärdesförändringen får genomslag, och det
markvärde som skall användas bör därför årligen
ändras i enlighet med konsumentprisindex.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi framför. Därmed
bifaller riksdagen motion 2001/02:Bo244 (kd)
yrkandena 14 och 15.
9. Utredning om avvittringen (punkt 11) (kd)
av Ulla-Britt Hagström (kd) och Annelie Enochson
(kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde
ha följande lydelse:
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 9. Därmed
bifaller riksdagen motion 2001/02:MJ424 yrkande 1.
Ställningstagande
Hur ser egentligen sanningen om samerna ut i den
svenska historieskrivningen? Det beror i stor
utsträckning på hur urvalet görs och vem som gör
det. Av erfarenhet vet vi att segraren som tagit
förfoganderätten över resurserna också skrivit
historien. När det gäller koloniseringen av Norrland
är det inget undantag.
Generation efter generation av kungar och
myndigheter, enskilda politiker och riksdagar,
domstolar och jurister har lämnat sina bidrag och i
deras fotspår har historiker och forskare vandrat.
Sanningen som den presenteras oss i dag är med andra
ord mycket modifierad. Hade historien berättats
underifrån, ur småfolkets perspektiv, hade den sett
väsentligt annorlunda ut. Den vedertagna
historieskrivningen, maktens syn, blir av naturliga
skäl ofta utgångspunkten för dagens hantering av de
samiska frågorna och koloniseringen av Norrland. De
misstag som styrande begått under århundraden har
sannolikt ofta förskönats för att passa in i
aktuella maktambitioner.
Vi vet att några bestämda gränser mellan länderna
i norr inte existerade förrän under senare tid. De
herrelösa ödemarkerna i norr betraktades från slutet
av 1200-talet som svenska. Gustav Vasa tog ett
tydligare steg mot svensk äganderätt genom att
deklarera att allt herrelöst land tillhörde kronan.
Vid den tiden fanns så kallade lappskatteland,
områden som enskilda familjegrupper nyttjade och som
de betalade skatt till kungen för.
När gränsdragningen mellan Sverige/Finland och
Norge skedde på 1700- talet tillkom den så kallade
lappkodicillen, 1751, ett av riksdagen fastställt
dokument. I princip garanterar dokumentet än i dag
samerna rätt till land, vatten och renbete över de
svensk/norska nationsgränserna. Kodicillen betraktas
i dag som ett av samernas starkaste rättsdokument,
av grundlagskaraktär.
Upptäckterna av rika malmfyndigheter bl.a. i
Nasafjäll och ett ökat befolkningstryck i de södra
delarna av landet resulterade i att kolonisationen
för de fjärran öde vidderna ökade. Folk söderifrån
uppmuntrades på olika sätt att flytta norrut och
bryta ny mark. Samerna försvarade sitt land och
ansåg att de inträngande jordbrukarna försvårade
deras möjligheter att överleva. Av den anledningen
insynade en del samer sina lappskatteland till
nybyggen, lämnade renskötseln och blev nybyggare,
det vill säga jordbrukare.
På 1800-talet ansåg kronan att det behövdes en
ordentlig uppdelning av landområdena. Uppdelningen
skulle göras mellan kronan och jordbrukarna, och
samtidigt måste man ta hänsyn till de renskötande
lapparna. Denna process kallades avvittringen och
startade i början på 1800-talet och pågick i etapper
fram till 1920-talet. Jordbrukarna fick sina
skattemarker insynade medan däremot de samer som
inte övergick till jordbruk lämnades utanför denna
möjlighet, trots att de betalade skatt för sina
betesmarker, sitt lappskatteland. För att hejda
koloniseringen något infördes den s.k.
lappmarksgränsen som skydd för renskötseln och
senare även odlingsgränsen. Dessa gränsdragningar
blev dock inte det skydd för samernas verksamhet och
rennäringen som avsågs. Koloniseringen fortsatte
ända in i fjälldalarna.
I ljuset av senare års forskning vet vi att det i
samband med avvittringen skedde felaktigheter,
missgrepp och maktmissbruk som drabbade både samer
och nybyggare.
Den aktuella debatten i dag handlar bl.a. om
samernas rätt till land och vatten samt nybyggarnas
berättigade krav på rätten till sina hemman. Det
gäller rätten att på lika villkor få nyttja
naturresurser som jakt och fiske. Likaså statens
övergrepp när det gäller avvittringen avseende både
samer och fjällbönder. Detta måste klargöras och
slutligen lösas, och samer och övrig lokal
befolkning måste bli delaktiga i besluten för att
dagens oro skall stillas och framtida osämja kunna
undvikas. De felaktigheter som begåtts under
historiens lopp när det gäller avvittringen och
äganderättsfrågorna måste således utredas med
målsättningen att läggas till rätta så gott som
möjligt.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi framför. Därmed
bifaller riksdagen motion 2001/02:MJ424 (kd) yrkande
1.
Särskilda yttranden
Utskottets beredning av ärendet har föranlett
följande särskilda yttranden. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.
1. Förvärv av permanenthus för fritidsändamål
(punkt 2) (kd)
av Ulla-Britt Hagström (kd) och Annelie Enochson
(kd).
Våra avfolkningsområden blir allt större, och i dag
lever 55 % av befolkningen i kommuner med
bostadsöverskott, överdimensionerade infrastrukturer
och ödsliga torg. Ett stort flertal av Sveriges
kommuner har sedan 1995 minskat sin befolkning.
Många orter har t.o.m. förlorat sin enda kvarvarande
livsmedelsbutik. I glesbygdsområdena minskar antalet
postkontor med kassaservice. Låg- och
mellanstadieskolorna i glesbygden försvinner. Det
måste ges förutsättningar för att kunna
vidareutveckla en kommun även med vikande
befolkningsunderlag.
Särskilt bör våra skärgårdar uppmärksammas. Några
korta sommarmånader har man en stor befolkning av
sommargäster och turister, medan man övriga delen av
året har tomma hus, ödsliga vägar och brist på
service. Glesbygdsverket har i sin skrift Planering
för åretruntboende i kust och skärgård (juli 2001)
pekat på problemen och antytt olika lösningar som
exempelvis boendeplikt enligt norsk modell. Där
har man s.k. 0-konsejons som ger kommuner juridisk
rätt att hindra helårsbostäder att omvandlas till
fritidsbostäder. Dock utan möjligheter att förhindra
att helårshus genom arv omvandlas till
fritidsboende.
Förutsättningarna för den helårsboende
befolkningen att till ett överkomligt pris förvärva
bostäder är avgörande för möjligheterna att bo kvar.
De möjliggör också inflyttning. Därmed förbättras
förutsättningarna för kommunerna att upprätthålla
service och värna arbetstillfällen i de
traditionella samhällskärnorna.
Danmark och Åland har genom ett förbehåll i sina
anslutningsfördrag till EU fått behålla sin
lagstiftning som förbjuder utlänningar att utan
statens dispens förvärva en fritidsbostad.
I Sverige skulle en lagstiftning enligt norsk
modell kunna genomföras i enlighet med EG-rätten
eftersom kravet att få köpa bostad kopplas till
möjligheten att bo där permanent utan samband med
nationalitet. I den norra delen av Bohuskusten har
under de senaste åren många kapitalstarka norska
medborgare köpt helårshus för att omvandla dem till
fritidshus. Eftersom restriktionerna i Norge är så
skarpa när det gäller omvandling gör detta att
trycket på Bohuskusten kommer att accelerera. Risken
är stor att våra kustsamhällen kommer att förvandlas
till spöksamhällen som lever endast under några
korta sommarmånader.
Det måste vara ett riksintresse att Sveriges
skärgårdar kan hållas levande. Den höga
fastighetsskatten som speciellt drabbar attraktiva
områden har lett till att många inte klarar det
ekonomiska trycket att bo kvar. Detta försvagar
möjligheten att hävda lokala intressen. I och med
att 1992 års lag upphävdes försvann också stödet att
motverka prisstegringar på fritidsfastigheter i
attraktiva områden. Förhandlingsresultatet i samband
med Sveriges medlemskap i Europeiska unionen innebar
ett rådrum för Sverige att under fem år överväga och
vidta behövliga åtgärder i områden som riskerar att
utsättas för överexploatering och i områden där i
första hand den bofasta befolkningens intressen bör
tillgodoses. Några åtgärder på nationell nivå har
inte vidtagits.
Enligt vår mening kan man inte nöja sig med att
konstatera att problemet är svårlöst. De utsatta
områdena måste säkerställas som en levande bygd. I
Sverige kunde dessutom t.ex. en modell för att
underlätta för åretruntboende i våra kustsamhällen
vara att kommunerna vid sin revidering av befintliga
planer och vid ny detaljplanering ges möjlighet att
avgränsa områden för åretruntboende med s.k.
boendeplikt.
Vi anser att den av oss berörda problematiken bör
ägnas kontinuerlig uppmärksamhet inom alla
politikområden. Vi förutsätter att regeringen ägnar
den en konstruktiv uppmärksamhet vid dess
överväganden av Jordförvärvsutredningens betänkande.
2. Omarronderingsverksamheten (punkt 6) (m, -)
av Knut Billing (m), Inga Berggren (m), Carl-Erik
Skårman (m) och Sten Andersson (-).
Omarronderingssträvandena fortgår på flera platser i
landet, inte minst i Dalarna och på vissa håll i
Värmland. Målet är att skapa mera rationella och
bärkraftiga jord- och skogsbruksfastigheter.
Ofta är dock markägarna splittrade i frågorna
kring omarronderingen. Detta medför att bygden blir
delad i två läger, ett för och ett emot. Familjer,
grannar och vänner kan ibland bli ovänner.
Anledningen till osämjan är ofta kostnaderna för
omarronderingen, vilka med nuvarande gällande regler
skall betalas med beskattade medel. Självklart
spelar också känslan för rätten att äga och bruka
sin mark efter egen vilja en stor roll för många
människor.
Vi känner starkt för äganderätten vilken vi anser
skall skyddas och stärkas. Vi kommer dock inte ifrån
att på flera håll sönderstyckade och splittrade
jord- och skogsbruksfastigheter gör det svårare och
ofta omöjligt att bedriva ett rationellt jord- och
skogsbruk. Det är också olyckligt att markägarna i
många fall inte kan utnyttja sin ägande- och
brukningsrätt på ett optimalt sätt. Det gäller bl.a.
de höga kostnaderna för onödigt långa transporter
mellan skiftena och svårigheterna att ta sig fram
och att kunna använda avverknings- och
markberedningsmaskiner. Skogsskiftenas
genomsnittliga storlek är i många fall små. Exempel
finns som visar på medelarealer om cirka 1,6 ha. Det
är helt uppenbart att dessa små skiften vad gäller
utnyttjandemöjligheten är av lågt värde från
äganderättslig synpunkt. Behovet av fortsatta
omarronderingar är stort, men svårigheten att få
alla berörda med på detta är också stor. En viktig
faktor är kostnaderna vid förrättningar syftande
till bättre arrondering. Dessa kan exempelvis uppgå
till 800 kr per ha, varav 200 kr är kostnader för
skogsplanen, vilka är avdragsgilla. Utöver detta
tillkommer kostnader för handräckning i samband med
gränsupptagning.
Enligt gällande praxis är i dag kostnaderna för
lantmäteriförrättningen i samband med
omarronderingen inte att anse som driftskostnader
och därför inte avdragsgilla. Under de senaste
decennierna har frågan flera gånger utretts, varvid
förslag har remissbehandlats. Lantmäteristyrelsen
har inte funnit några principiella hinder för att
medge avdrag. Riksskatteverket har t.ex., efter
remissförfarande till ett tjugotal myndigheter,
funnit det motiverat att avdragsrätt införs i rena
omarronderingsfall. Utredningarna läggs på hög och
inget konkret har skett. Något måste ske som
stimulerar markägarna till sådana omarronderingar
som är nödvändiga för ett rationellt jord- och
skogsbruk även i de berörda bygderna. I enlighet med
riksdagens tillkännagivande kommer stimulansfrågan
att bli föremål för regeringens överväganden. Vi
anser att det finns skäl att för regeringen
understryka vikten av att dessa överväganden leder
fram till ett förslag som på ett effektivt sätt
uppmuntrar fastighetsägarna och andra sakägare till
den omarronderingsverksamhet vi anser vara
värdefull.
Bilaga: Förteckning över behandlade
förslag
Motion väckt med anledning av prop.
2001/02:39
2001/02:N42 av Inger Strömbom m.fl. (kd):
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om jordförvärvslagen
och dess tillämpning.
Motioner från allmänna motionstiden
2001 (fristående motioner)
2001/02:Bo214 av Lars Elinderson (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om jordförvärvslagens
begränsningar vad gäller juridiska personers rätt
att förvärva jord- och skogsbruksföretag.
2001/02:Bo216 av Knut Billing m.fl. (m):
6. Riksdagen beslutar att inga nya tomträtter
upplåts i enlighet med vad som anförs i motionen.
9. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till lagstiftning för att ersätta
förvärvslagen i enlighet med vad som anförs i
motionen.
10. Riksdagen beslutar avskaffa den kommunala
förköpsrätten i enlighet med vad som anförs i
motionen.
2001/02:Bo239 av Gunnel Wallin m.fl. (c):
Riksdagen begär hos regeringen en utredning angående
finansieringssystemet för fastighetsbildning och
fastighetsregistrering.
2001/02:Bo242 av Rosita Runegrund (kd):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att utreda konsekvenserna
av boendeplikt i skärgården.
2001/02:Bo244 av Annelie Enochson m.fl. (kd):
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att förenkla
tomträttslagen och införa årsvisreglerade
avgäldsperioder.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om beräkning av
tomträtternas avgäld och avgäldsränta.
2001/02:Bo259 av Lars Wegendal (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att motverka omvandlingen
av åretruntbostäder till fritidsbostäder i de mindre
tätorterna i södra Sverige.
2001/02:Bo274 av Annelie Enochson (kd):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att verka för att våra
skärgårdar skall leva året runt.
2001/02:Bo277 av Agneta Brendt och Carina Hägg (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en bred och allsidig
information om den hävdvunna mulbetesrätten i skog
och utmark.
2001/02:Bo287 av Laila Bäck m.fl. (s):
1. Riksdagen begär att regeringen låter
Lantmäteriverket tillsammans med övriga berörda,
utreda vad som gäller rörande allmän och enskild
rätt till mulbete på utmärkt mark.
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till hur rätten till mulbete i olika
situationer bör regleras till förmån för bevarande
och stärkande av natur- och kulturmiljövärden i
fäbodmiljöer.
2001/02:Bo304 av Ingvar Eriksson och Per-Samuel
Nisser (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att stimulera
omarronderingsverksamheten.
2001/02:Bo306 av Håkan Juholt m.fl. (s):
Riksdagen beslutar om revidering av förköpslagen i
syfte att göra lagen till ett starkare instrument
för kommunen att förköpa fastigheter för att skydda
kultur- och naturvärden.
2001/02:Bo324 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om tomträtt.
2001/02:MJ339 av Eskil Erlandsson m.fl. (c):
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
jordförvärvslagen bör utformas så att andelen
bolagsskog inte ökar.
2001/02:MJ419 av Göte Jonsson m.fl. (m):
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
jordförvärvslagstiftningen.
2001/02:MJ424 av Ulf Björklund och Jan Erik Ågren
(kd):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en utredning kring
avvittringen och äganderättsfrågorna inom
renbetesområdet.
2001/02:MJ523 av Caroline Hagström m.fl. (kd):
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om jordförvärvslagen.
2001/02:MJ525 av Anders Sjölund (m):
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ströängar.
2001/02:N265 av Ulf Björklund m.fl. (kd):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om tillämpningen av
jordförvärvslagstiftning i regionalpolitiskt
syfte.
2001/02:N364 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp):
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om marklagstiftningen.