Arbetsmarknadsutskottets betänkande
2001/02:AU6
Arbetsrätt
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet regeringens
proposition 2001/02:97 Lag om förbud mot
diskriminering av deltidsarbetande arbetstagare och
arbetstagare med tidsbegränsad anställning. Genom
lagen genomförs två EG-direktiv, vilka i sin tur
syftar till att genomföra två ramavtal om s.k.
atypiska arbetstagare som träffats mellan de
branschövergripande organisationerna på Europanivå.
Ramavtalen avser deltidsarbete respektive
visstidsarbete. Den föreslagna lagen, som är
tvingande, förbjuder diskriminering av
deltidsarbetande arbetstagare och arbetstagare med
tidsbegränsad anställning i fråga om löne- och
andra anställningsvillkor. Till form och innehåll
anknyter lagen till jämställdhetslagen och de andra
lagarna med förbud mot diskriminering i arbetslivet.
I propositionen föreslås ändringar av följdkaraktär
i lagen om rättegången i arbetstvister och i
sekretesslagen.
Tre motioner har väckts med anledning av
propositionen. I två av dem yrkas avslag på
propositionen.
Utskottet godtar lagförslagen med viss mindre
justering. Utskottet föreslår därutöver att förbuds-
och påföljdsbestämmelserna i den nya lagen skall
ingå bland de regler som en arbetsgivare enligt
utstationeringslagen (1999:678) skall tillämpa
oavsett vilken lag som annars gäller för
anställningsförhållandet.
Lagarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2002.
I betänkandet föreslås också att riksdagen
godkänner Internationella arbetsorganisationens
(ILO) konvention (nr 175) om deltidsarbete.
Utskottet behandlar i betänkandet även drygt 150
motionsförslag väckta huvudsakligen under den
allmänna motionstiden hösten 2001. Motionerna gäller
förutom deltidsarbete och visstidsanställningar
bl.a. frågor om lönebildningen, stridsåtgärder,
medicinska kontroller, anställningsskydd och
inflytande vid strukturförändringar och turordningen
vid uppsägning. I ärendet behandlas även frågor om
arbetstid och ledighet från anställningen. Samtliga
motioner avstyrks, främst med hänvisning till
pågående utredningsarbete m.m.
Totalt har det avgetts 40 reservationer i ärendet
bl.a. rörande allmänna frågor om arbetsrätten (m, v
resp. fp), lönebildningen (m resp. kd),
stridsåtgärder (m+kd+c+fp) och till stöd för att
avskaffa turordningsundantaget i lagen om
anställningsskydd (s+v).
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Avslag på proposition 2001/02:97
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A3 yrkande
1 och 2001/02:A5 yrkande 1.
Reservation 1 (kd)
Reservation 2 (fp)
2. Övrig lagstiftning mot diskriminering
m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A3 yrkande
2, 2001/02:A4 yrkande 2 och 2001/02:A5 yrkandena
2 och 3.
Reservation 3 (m)
Reservation 4 (kd)
Reservation 5 (fp)
3. Information och lagstiftning
Riksdagen avslår motion 2001/02:A5 yrkande 4.
Reservation 6 (fp)
4. Antagande av lagförslag
Riksdagen antar
dels regeringens förslag enligt bilaga 2 till
a) lag om förbud mot diskriminering av
deltidsarbetande arbetstagare och arbetstagare
med tidsbegränsad anställning, med den ändringen
i lagförslagets 2 § att orden den normala
utgår,
b) lag om ändring i lagen (1974:371) om
rättegången i arbetstvister,
c) lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
varmed riksdagen delvis bifaller propositionen i
dessa delar,
dels utskottets förslag enligt bilaga 3 till
d) lag om ändring i lagen (1999:678) om
utstationering av arbetstagare.
5. Godkännande av ILO-konventionen om
deltidsarbete
Riksdagen godkänner, med bifall till
propositionen i denna del, Internationella
arbetsorganisationens (ILO) konvention (nr 175)
om deltidsarbete. Därmed avslås motion 2001/02:A4
yrkande 1.
Reservation 7 (m)
6. Ändringar i fråga om deltidsarbete och
tidsbegränsade anställningar
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A810
yrkande 3, 2001/02:A220 yrkandena 4 och 5,
2001/02:A232, 2001/02:A233, 2001/02:A252,
2001/02:A262, 2001/02:A264, 2001/02:A273,
2001/02:A290, 2001/02:A316 yrkandena 57,
2001/02:A328, 2001/02:A338, 2001/02:A365,
2001/02:A372, 2001/02:A373, 2001/02:A374 och
2001/02:So503 yrkande 2.
Reservation 8 (v)
7. Allmänna frågor om arbetsrätten
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A236
yrkandena 1 och 2, 2001/02:A237 yrkandena 1 och
2, 2001/02:A314 yrkandena 2 och 3, 2001/02:A349
yrkandena 1, 2, 3, 4 och 7, 2001/02:A389 yrkande
25, 2001/02:Kr425 yrkande 3 samt 2001/02:N267
yrkande 17 i denna del.
Reservation 9 (m)
Reservation 10 (v)
Reservation 11 (fp)
8. Lönebildningen
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A219
yrkandena 15, 2001/02:A234 och 2001/02:A367
yrkandena 2224.
Reservation 12 (m)
Reservation 13 (kd)
9. Chefslöner m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A226
yrkandena 15 samt 2000/01:A601 yrkandena 1 och
2.
Reservation 14 (v)
10. Stridsåtgärder
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A219
yrkandena 7 och 8, 2001/02:A349 yrkande 5 i denna
del, 2001/02:A367 yrkandena 31 och 32 samt
2001/02:N267 yrkande 17 i denna del.
Reservation 15 (m, kd, c, fp)
11. Integritet i arbetslivet
Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:A723
yrkande 13, 2001/02:A238, 2001/02:A245,
2001/02:A316 yrkande 1, 2001/02:A327,
2001/02:A354 yrkandena 1 och 2, 2001/02:A378 samt
2001/02:Ju388 yrkande 10.
Reservation 16 (v)
12. Yttrandefrihet för privatanställda
m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A224
yrkandena 1 och 2, 2001/02:A385 yrkande 4 samt
2001/02:Ju388 yrkandena 8 och 9.
Reservation 17 (v)
Reservation 18 (mp)
13. Fackligt tolkningsföreträde
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A349
yrkande 5 i denna del och 2001/02:N267 yrkande 17
i denna del.
Reservation 19 (m)
14. Vetoreglerna
Riksdagen avslår motion 2001/02:A349 yrkande 5
i denna del och 2001/02:A316 yrkande 13.
Reservation 20 (m, fp)
Reservation 21 (v)
15. Rättsläget vid företagsnedläggningar
m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A217
yrkandena 1 och 2, 2001/02:A218 yrkandena 16,
2001/02:A249, 2001/02:A266 yrkandena 1 och 2,
2001/02:A270, 2001/02:A274, 2001/02:A302,
2001/02:A306 yrkandena 1 och 2 samt 2001/02:A316
yrkandena 8 och 1012.
Reservation 22 (v)
16. Sakliggrundbegreppet
Riksdagen avslår motion 2001/02:A316 yrkande 9.
Reservation 23 (v)
17. Kränkande behandling
Riksdagen avslår motion 2001/02:A305 yrkandena
1 och 2.
18. Turordningsundantag
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A276,
2001/02:A316 yrkande 2 och 2001/02:A345.
Reservation 24 (s, v)
19. Generellt turordningsundantag
Riksdagen avslår motion 2001/02:A367 yrkande
27.
20. Uppsägning av föräldralediga m.m.
Riksdagen avslår motion 2001/02:A346.
21. Återanställningsrätt m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A316
yrkande 3 och 2001/02:A367 yrkandena 2830.
Reservation 25 (m, kd, fp)
Reservation 26 (v, mp)
22. Centralt godkännande
Riksdagen avslår motion 2001/02:A316 yrkande 4.
Reservation 27 (v)
23. Stuverimonopolet m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A280,
2001/02:T253 yrkandena 3 och 4, 2001/02:T463
yrkande 16 samt 2001/02:T468 yrkande 4.
Reservation 28 (m, fp)
24. Arbetsrätten och sjöfarten
Riksdagen avslår motion 2001/02:T253 yrkande
11.
Reservation 29 (m)
25. Försäkringsskydd
Riksdagen avslår motion 2001/02:A355.
26. Flexibel arbetstid,
arbetstidsförkortning, övertid, semester,
m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A203,
2001/02:A204 yrkande 4, 2001/02:A211 yrkande 12,
2001/02:A220 yrkandena 3, 6 och 7, 2001/02:A229
yrkande 10, 2001/02:A230, 2001/02:A246 yrkande 4,
2001/02:A255, 2001/02:A288, 2001/02:A316 yrkande
18, 2001/02:A367 yrkande 20, 2001/02:A389 yrkande
26, 2001/02:A392 yrkande 3, 2001/02:Sf392 yrkande
15, 2001/02:Sf393 yrkande 8, 2001/02:Sf395
yrkande 1, 2001/02:So498 yrkande 12,
2001/02:So637 yrkande 15 och 2001/02:N261 yrkande
3.
Reservation 30 (m)
Reservation 31 (v)
Reservation 32 (kd)
Reservation 33 (fp)
Reservation 34 (mp)
27. Tilläggsdirektiv till
arbetstidsutredningen
Riksdagen avslår motion 2001/02:A267 yrkande 1.
28. Avskaffande av gällande
arbetstidsreglering
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A228
yrkande 5, 2001/02:A248 yrkandena 13,
2001/02:A318 yrkandena 15 och 2001/02:N322.
Reservation 35 (m)
29. Tre års tjänstledighet
Riksdagen avslår motion 2001/02:Sf392 yrkande
14 .
Reservation 36 (kd)
30. Förstärkt skydd för föräldralediga
Riksdagen avslår motion 2001/02:A211 yrkande
10.
31. Arbetsgivares ekonomiska stöd till
föräldralediga
Riksdagen avslår motion 2001/02:A212 yrkande
12.
Reservation 37 (c)
32. Ledighet för närståendevård
Riksdagen avslår motion 2001/02:So609 yrkande
6.
Reservation 38 (kd)
33. Ledighet för frivilligt
försvarsarbete
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A272 och
2001/02:Fö229.
Reservation 39 (fp)
34. Ledighet för att pröva annat arbete
Riksdagen avslår motion 2001/02:A216.
Reservation 40 (v)
35. Ledighet för att bedriva
näringsverksamhet
Riksdagen avslår motion 2001/02:A207.
36. Semesterlönegrundande frånvaro vid
studier
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A253,
2001/02:A287, 2001/02:A301, 2001/02:A339 och
2001/02:A361.
Stockholm den 9 april 2002
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Sven-Erik Österberg
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Sven-
Erik Österberg (s), Hans Andersson (v), Margareta
Andersson (c), Mikael Odenberg (m), Björn Kaaling
(s), Stefan Attefall (kd), Laila Bjurling (s),
Patrik Norinder (m), Kristina Zakrisson (s), Maria
Larsson (kd), Henrik Westman (m), Anders Karlsson
(s), Anna Kinberg (m), Cinnika Beiming (s), Carlinge
Wisberg (v), Kerstin-Maria Stalin (mp) och Runar
Patriksson (fp).
2001/02
AU6
Redogörelse för ärendet
I detta ärende behandlar arbetsmarknadsutskottet
dels regeringens proposition 2001/02:97 Lag om
förbud mot diskriminering av deltidsarbetande
arbetstagare och arbetstagare med tidsbegränsad
anställning, m.m., och motioner som väckts med
anledning av propositionen, dels motioner som rör
andra frågor med arbetsrättslig anknytning.
Flertalet av de fristående motionerna är väckta
under den allmänna motionstiden 2001. Dessa motioner
återges i det följande utan angivande av årtal
(2001/02).
Propositionens och motionernas yrkanden återfinns
i bilaga till betänkandet.
Utskottets överväganden
Proposition 2001/02:97 Lag om förbud
mot diskriminering av
deltidsarbetande arbetstagare och
arbetstagare med tidsbegränsad
anställning
Utskottets förslag i korthet
Utskottet godtar regeringens förslag till lag
om förbud mot diskriminering av
deltidsarbetande arbetstagare och
arbetstagare med tidsbegränsad anställning
med viss mindre justering. Utskottet föreslår
att riksdagen antar ett av utskottet framlagt
förslag till följdändring i den s.k.
utstationeringslagen. ILO:s konvention (nr
175) bör godkännas av riksdagen. Utskottet
avstyrker motioner om avslag på
propositionen.
Jämför reservationerna 1 (kd), 2 (fp), 3 (m),
4 (kd), 5 (fp), 6 (fp) och 7 (m).
Propositionens huvudsakliga innehåll
Propositionen innehåller dels ett förslag om en ny
lag om förbud mot diskriminering av deltidsarbetande
arbetstagare och arbetstagare med tidsbegränsad
anställning med följdlagstiftning, dels ett förslag
om godkännande av ILO:s konvention (nr 175) om
deltidsarbete.
Bakgrunden till den nya lagen är tre förslag från
Europeiska kommissionen 1990 om s.k. atypiska
arbetstagare. Ett av direktivförslagen om
kompletterande åtgärder för att främja förbättringar
av säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för sådana
arbetstagare antogs av rådet året därpå. De två
övriga förslagen som gällde förbättring av
arbetsvillkoren för deltids- resp. visstidsarbete
diskuterades i rådet vid flera tillfällen under
perioden 19901994 utan att det ledde till resultat.
I stället inleddes förhandlingar mellan
arbetsmarknadsorganisationerna på europanivå. Det nu
framlagda lagförslaget grundar sig på de två
ramavtal som dessa förhandlingar ledde fram till och
som sedan genomfördes med rådsbeslut enligt avtalet
om socialpolitik. Ramavtalet om deltidsarbete
träffades den 6 juni 1997 och antogs som direktiv
den 15 december samma år medan ramavtalet om
visstidsarbete träffades den 18 mars 1999 och antogs
som direktiv den 28 juni samma år.
De båda direktivens förbud mot diskriminering av
deltidsarbetande arbetstagare och arbetstagare med
tidsbegränsade anställningar genomförs genom en
särskild tvingande lag som till form och innehåll
anknyter till jämställdhetslagen och de andra
lagarna med förbud mot diskriminering i arbetslivet.
Reglerna skall skydda deltidsarbetande arbetstagare
och arbetstagare med tidsbegränsad anställning. Med
deltidsarbetande arbetstagare skall enligt
lagtextens definition avses en arbetstagare vars
normala arbetstid under en vecka eller en annan
period kortare än ett år understiger den normala
arbetstiden för en jämförbar arbetstagare som enligt
lag eller avtal anses arbeta heltid. Förbudet mot
diskriminering skall gälla i fråga om löne- eller
andra anställningsvillkor. Det skall omfatta både
direkt och indirekt diskriminering.
Förbudet mot direkt diskriminering innebär att en
arbetsgivare inte får missgynna personer som skyddas
av lagen genom att tillämpa mindre förmånliga löne-
eller andra anställningsvillkor än arbetsgivaren
tillämpar eller skulle ha tillämpat för andra
arbetstagare som arbetar heltid eller har en
tillsvidareanställning och som kan anses befinna sig
i en likartad situation, om inte arbetsgivaren visar
att missgynnandet saknar samband med den
missgynnades deltidsarbete eller tidsbegränsade
anställning. Förbudet skall dock inte gälla om
tillämpningen av villkoren är berättigad av sakliga
skäl. Förbudet mot indirekt diskriminering innebär
att en arbetsgivare inte får missgynna sådana
arbetstagare genom att tillämpa löne- eller andra
anställningsvillkor som framstår som neutrala men
som i praktiken särskilt missgynnar dessa kategorier
arbetstagare. Detta skall dock inte gälla om
tillämpningen av villkoren kan motiveras av ett
berättigat mål och medlen är lämpliga och nödvändiga
för att uppnå målet.
I fråga om bevisningen vid direkt diskriminering
skall det åligga den som anser sig diskriminerad att
lägga fram fakta som ger anledning att anta att det
förekommit direkt diskriminering. Om så sker övergår
bevisbördan på arbetsgivaren som skall visa att
missgynnandet inte har samband med att arbetstagaren
arbetar deltid eller har en tidsbegränsad
anställning.
Påföljder vid överträdelse av
diskrimineringsförbudet är ogiltighet eller jämkning
av avtal och skadestånd. Tvister som rör förbudet
skall handläggas enligt lagen om rättegången i
arbetstvister. I fråga om preskription görs en
hänvisning till medbestämmandelagen. Någon särskild
tillsynsordning för frågor som rör lagen föreslås
inte.
I propositionen hänvisas till förarbetena till
jämställdhetslagen och till 1999 års tre lagar mot
diskriminering.
Propositionen innehåller förslag om följdändringar
i lagen om rättegången i arbetstvister och i
sekretesslagen.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli
2002.
I propositionen föreslås också att riksdagen
godkänner ILO:s konvention (nr 175) om
deltidsarbete. Konventionen och den anknytande
rekommendationen (nr 182) antogs av ILO:s beslutande
församling, Internationella arbetskonferensen, år
1994. Riksdagen informerades om de båda instrumenten
i en skrivelse år 1996, då regeringen gjorde
bedömningen att Sverige inte borde tillträda
konventionen eftersom Sverige inte ansågs uppfylla
konventionens bestämmelser om att alla
deltidsarbetande skall garanteras en grundlön som
inte är lägre än för jämförbara heltidsarbetande.
Riksdagen lade skrivelsen till handlingarna (skr.
1995/96:158, 1996/97:AU3). I och med den nu
föreslagna lagen anser regeringen att de eventuella
hinder mot ratifikation som tidigare funnits är
undanröjda.
Motionerna
Kristdemokraterna, i motion A3, och Folkpartiet, i
motion A5, yrkar avslag på propositionen i dess
helhet, medan Moderaterna i motion A4 yrkar avslag
på förslaget om godkännande av ILO-konventionen.
Dessa tre partier för också fram mer allmänna
synpunkter på den svenska lagstiftningen mot
diskriminering. Moderaterna framför även allmänna
synpunkter på EU-regleringen.
Moderaterna konstaterar i motion A4 att Sverige är
skyldigt att genomföra de två direktiv som
lagförslaget grundar sig på. Den lagtekniska
utformningen godtas. Av principiella skäl bör
bestämmelser som rör obligatoriska och grundläggande
villkor på arbetsmarknaden anges i lag och inte
överlåtas till intresseorganisationer. Moderaterna
anser emellertid att frågan inte är av den
gränsöverskridande art att den borde ha behandlats
på unionsnivå. Enligt den s.k.
subsidiaritetsprincipen bör frågor om
anställningsvillkor för olika kategorier anställda
ha avgjorts självständigt på nationell nivå, vilket
understryks ytterligare av de mycket olika
förutsättningar som råder i medlemsstaterna. I
flertalet EU-länder anses det angeläget att öka
möjligheterna till deltidsarbete av hänsyn till
barnfamiljerna, medan skattetrycket i Sverige gör
att få familjer klarar sin försörjning utan att alla
arbetar heltid. Detta leder till att den utbredda
deltidsarbetslösheten blir ett problem. Moderaterna
anser också att vi får en allt mer komplicerad och
oöverskådlig lagstiftning mot diskriminering med en
blandning av civilrättslig och straffrättslig
lagstiftning med olika diskrimineringsgrunder och
olika räckvidd. Särskilt rörig är enligt Moderaterna
den arbetsrättsliga lagstiftningen som gör det svårt
inte minst för de små företagen. All lagstiftning
borde sammanföras i en gemensam lag om mänskliga
rättigheter och de olika ombudsmannaämbetena borde
sammanföras till en enda myndighet (yrk. 2).
Moderaterna anser det vara tillräckligt att Sverige
införlivar de två EG-direktiven med den svenska
lagstiftningen. ILO-konventionen tillför inget
ytterligare, varför Sverige även framgent bör avstå
från att tillträda konventionen (yrk. 1).
Enligt Kristdemokraterna i motion A3 är det
angeläget med ett gott skydd för gruppen
deltidsarbetande. Partiet har en grundläggande
positiv syn på deltidsarbetet när det är självvalt
och passar den enskildes livssituation.
Deltidsarbete är en möjlighet att få livssituationen
att gå ihop, och med partiets förslag om
barnomsorgskonto ökar valfriheten för
småbarnsföräldrar. Möjligheten till deltidsarbete
måste vara reell, så att den som går ner i arbetstid
inte behöver riskera sämre anställningsvillkor.
Därför är det nödvändigt med ett skydd i lag, men i
stället för att anta det nu framlagda förslaget
borde frågan beredas av den pågående utredningen om
ett vidgat skydd mot diskriminering. Partiet
ansluter sig till de synpunkter som framförts av
Lagrådet. Syftet med lagförslaget är att ge vissa
grupper av anställda en starkare arbetsrättslig
ställning, inte att ge skydd mot särbehandling på
grund av den anställdes person eller personliga
egenskaper. Även om det alltså inte handlar om
diskriminering i strikt mening är det troligt att en
samlad bedömning av diskriminerings- och
särbehandlingsfrågor i arbetslivet skulle göra lagen
enklare att förstå för företagarna. Dessutom leder
lagförslaget till ökade kostnader. Även frågan hur
tryggheten kan ökas för deltids- och
visstidsanställda utan att det får drastiska följder
för arbetsgivarna borde besvaras innan beslut fattas
(yrk. 1 och 2).
Folkpartiet säger sig i motion A5 ha svårt att
stödja förslagen i propositionen även om frågorna om
de deltidsarbetandes och visstidsanställdas
ställning är intressanta och måste uppmärksammas
mer. Diskrimineringslagstiftning är inte den rätta
metoden. Partiet hänvisar till Lagrådets uppfattning
att det inte är fråga om särbehandling på grund av
den anställdes person eller personliga egenskaper.
Med det nu framlagda förslaget skulle lagstiftningen
bli alltmer komplex och svåröverskådlig (yrk. 1).
Risken finns att lagarna förlorar i tyngd om de blir
för många. De borde därför samlas i en lag (yrk. 2).
Den pågående utredningen om en samlad lagstiftning
mot diskriminering borde kunna ta upp även denna
fråga (yrk. 3). Alla problem med diskriminering kan
inte lösas enbart genom lagstiftning. Som ett sätt
att komma åt problemen borde lagarna kompletteras
med informationskampanjer (yrk. 4).
Fråga om avslag på propositionen m.m.
Utskottet kan inledningsvis konstatera att de
förslag som läggs fram i propositionen i första
hand är betingade av kravet att Sverige skall
genomföra de båda EG-direktiven på ett fullgott
sätt. Direktiven innehåller förbud mot
diskriminering av deltidsarbetande arbetstagare och
arbetstagare med tidsbegränsad anställning i fråga
om anställningsvillkoren. Som regeringen konstaterar
finns det i dag inga svenska regler som uttryckligen
ger ett skydd mot sådan diskriminering. Å andra
sidan finns inga diskriminerande bestämmelser i lag
eller annan författning. Däremot kan det inte
uteslutas att det finns diskriminerande bestämmelser
i kollektivavtal eller enskilda avtal. För att
genomföra diskrimineringsförbuden genom
kollektivavtal krävs att parterna uttrycker en vilja
att förhandla om detta. Att parterna inte uttryckt
någon sådan vilja bekräftas enligt regeringen genom
remissvaren. Utskottet delar regeringens uppfattning
att lagstiftning nu är det enda möjliga
alternativet.
Redan av detta skäl avvisar utskottet
motionsförslagen om att avslå propositionen för att
i stället hänskjuta frågan till en utredning.
Som framgått genomförs förbudet mot diskriminering
genom en särskild tvingande lag som till form och
innehåll anknyter till jämställdhetslagen och de
andra lagarna med förbud mot diskriminering i
arbetslivet. Detta kritiseras av Kristdemokraterna
och Folkpartiet som hänvisar till vad Lagrådet sagt
i denna fråga. Lagrådets synpunkter innebär i
korthet att den nu föreslagna lagen kan anses vara
av ett annat slag än de lagar som varit förebild för
den, eftersom det inte är fråga om särbehandling på
grund av den anställdes person eller personliga
egenskaper. Syftet är i stället att ge vissa grupper
av anställda en starkare arbetsrättslig ställning.
Lagrådet anser att begreppet diskriminering ges en
onödigt vidsträckt innebörd som med tiden kan komma
att urvattnas och inte längre på samma sätt som nu
associeras med handlingar som framstår som moraliskt
förkastliga. Ett principiellt förbud mot
diskriminering på grund av kön, ras, etniskt
ursprung m.m. är en viktig del av skyddet för de
mänskliga rättigheterna. För att markera skillnaden
gentemot de tidigare lagarna förordar Lagrådet ett
mera lågmält språkbruk, och föreslår att ordet
diskriminering byts ut mot särbehandling i lagens
rubrik och paragrafer.
Utskottet kan liksom regeringen hålla med om att
den nya lagen inte knyter an till frågor om
mänskliga rättigheter på samma sätt som
jämställdhetslagen och 1999 års lagar med förbud mot
diskriminering. För att inte urvattnas bör begreppet
diskriminering reserveras för allvarliga former av
särbehandling och annan icke godtagbar behandling.
Det är dock samtidigt ett faktum att de båda EG-
direktiven och de bakomliggande ramavtalen utgår
från diskrimineringsbegreppet och principen om icke-
diskriminering. Det är detta synsätt som
arbetsmarknadens parter på Europanivå och EG gett
uttryck för, och som regeringen noterar har ingen
remissinstans invänt mot att termen används. Det
skulle också vara svårt att finna ett alternativt
begrepp t.ex. det av Lagrådet förordade uttrycket
särbehandling om man som regeringen även vill
täcka in indirekt diskriminering, dvs. effekten av
en formell likabehandling.
Ett starkt skäl att använda sig av just begreppet
diskriminering är att man på det sättet lättare kan
anknyta till den befintliga lagstiftningens
systematik och terminologi. Man kan då vinna i
överskådlighet och lättillgänglighet, dvs. just det
som motionerna efterlyser.
Utskottet delar alltså regeringens uppfattning att
lagen bör bygga på begreppet diskriminering och
anknyta till de arbetsrättsliga lagar som redan
finns på området. Utskottet vill betona att det är
fråga om ett lagtekniskt begrepp. Fortfarande kan
det finnas anledning att i andra sammanhang göra
åtskillnad mellan sådan lagstiftning som syftar till
att ge skydd för de mänskliga rättigheterna och
annan lagstiftning som mera allmänt syftar till
likabehandling och individuell rättvisa eller till
att stärka skyddet för en viss kategori
arbetstagare. Att utskottet ställer sig bakom
regeringens bedömning att begreppet diskriminering
bör användas i denna lag har än mindre något att
göra med den betydelse som ordet kan ha i ett mer
allmänt språkbruk.
Utskottet anser alltså att lagstiftningen bör
genomföras nu.
Det innebär att utskottet avstyrker de motioner i
vilka det yrkas avslag på propositionen, dvs. A3
yrkande 1 (kd) och A5 yrkande 1 (fp).
Utskottet kan hålla med motionärerna om behovet av
en större överskådlighet avseende
diskrimineringslagstiftningen, vilket skulle kunna
skapas genom en samordning av
diskrimineringslagarna. Den föreslagna lagen har
dock inte ett sådant samband med den fråga om en
sammanhållen diskrimineringslagstiftning som
omfattas av Diskrimineringsutredningens uppdrag
(dir. 2002:11) att det finns skäl att låta även
frågan om diskriminering av deltidsarbetande och
visstidsanställda omfattas av utredningen. I det
uppdraget står frågor om likabehandling och
mänskliga rättigheter i centrum. Det handlar om
sådan diskriminering som direkt eller indirekt
kränker principen om alla människors lika värde. I
uppdraget ingår också frågan om hur tillsynen av
dessa lagar skall utformas och om en samordning
eller sammanslagning av några eller samtliga
ombudsmän bör ske liksom den konstitutionella frågan
om ombudsmännen skall vara underställda regeringen
eller riksdagen. Förslagen i den nu behandlade
propositionen ligger vid sidan av detta.
En annan sak är att det i framtiden skulle kunna
finnas skäl att överväga en lagteknisk anpassning av
den nu föreslagna lagen till den lagstiftning som
blir resultatet av Diskrimineringsutredningens
uppdrag.
När det till sist gäller Moderaternas uppfattning
att frågan om skydd för deltidsarbetande och
visstidsanställda inte borde ha behandlats på EU-
nivå delar utskottet den bedömning som ligger till
grund för respektive direktiv. Målen för direktiven
kan inte i tillräcklig utsträckning uppnås av
medlemsstaterna utan uppnås bättre på
gemenskapsnivå.
Med detta avstyrker utskottet motionerna A3
yrkande och 2 (kd), A4 yrkande 2 (m) och A5
yrkandena 2 och 3 (fp).
Utskottet vill sist i detta avsnitt kommentera
Folkpartiets synpunkter på information som
komplement till lagstiftningen. För utskottet står
det klart att alla problem med diskriminering på
arbetsmarknaden inte löses enbart genom
lagstiftning. Å andra sidan lär de inte heller lösas
genom enbart information eller genom
informationskampanjer. Information är viktigt, men
det kan inte vara riksdagens sak att närmare
bestämma hur regeringen, myndigheterna eller andra
skall informera om ny lagstiftning. Motion A5
yrkande 4 (fp) avstyrks i den mån den inte
tillgodosetts genom det anförda.
Utformningen av lagförslaget
Det kan först konstateras att det i motionerna inte
har gjorts några invändningar mot utformningen av
lagförslaget som sådant, bortsett från användandet
av begreppet diskriminering.
I det följande kommenterar utskottet några delar
av lagförslaget.
Definitionen av deltidsarbetande och
heltidsarbetande m.m.
I lagens 2 § ges en definition av begreppet
deltidsarbetande arbetstagare. Med deltidsarbetande
arbetstagare avses enligt denna bestämmelse en
arbetstagare vars normala arbetstid under en vecka
eller annan period kortare än ett år understiger den
normala arbetstiden för en jämförbar arbetstagare
som enligt lag eller avtal anses arbeta heltid.
Definitionen innebär att det först efter en
jämförelse med någon annan en heltidsarbetande
arbetstagare är möjligt att fastslå vem som är
deltidsarbetande. Jämförelsen utgår alltså från den
deltidsarbetandes normala arbetstid. Enligt
propositionen avses i första hand den genomsnittliga
arbetstid som en arbetsgivare kommit överens om med
arbetstagaren. Den kan följa av avtal eller ha stöd
i någon författning, t.ex. någon av
ledighetslagarna. Frånvaro vid enstaka tillfällen
påverkar inte bedömningen och inte heller hel
tjänstledighet under en period. En arbetstagare som
däremot är partiellt tjänstledig en tid anses arbeta
deltid under den perioden. Den heltidsarbetande
jämförelsepersonen anges i författningskommentaren
till denna paragraf som en anställd som arbetar
heltid. Om inte annat avtalats betraktas den som har
en enligt arbetstidslagen ordinarie arbetstid som
uppgår till 40 timmar per vecka som
heltidsarbetande.
I 3 § återfinns förbudet mot direkt
diskriminering. I förhållande till deltidsarbetande
arbetstagare innebär förbudet att en arbetsgivare
inte får missgynna en sådan arbetstagare genom att
tillämpa mindre förmånliga löne- eller andra
anställningsvillkor än arbetsgivaren tillämpar eller
skulle ha tillämpat för en arbetstagare i en
likartad situation som arbetar heltid.
I propositionen hänvisas till direktivet
(ramavtalet) som preciserar vad som skall avses med
en jämförbar heltidsarbetande. Utskottet kan notera
att det här inte är fråga om att avgöra vad som är
den normala arbetstiden för denna heltidsarbetande,
dvs. vilken arbetstid den enskilde i praktiken har,
utan vad som enligt avtal eller lag skall anses vara
heltid för denna jämförelseperson, som för övrigt
också kan vara en hypotetisk jämförelseperson.
För att klargöra detta anser utskottet att orden
den normala (arbetstiden för en jämförbar
arbetstagare som enligt avtal eller lag anses arbeta
heltid) bör strykas i förslaget till 2 §.
Förslag om detta läggs fram i utskottets
hemställan.
Kriteriet missgynnande och
proportionalitetsprincipen
Diskrimineringsförbudet avser missgynnande
tillämpning av löne- eller andra
anställningsvillkor. Kriteriet missgynnande finns
även i de övriga antidiskrimineringslagarna och
innebär att en arbetstagare försätts i ett sämre
läge. En tillämpning av löne- eller
anställningsvillkor som är mindre förmånlig skall
anses som missgynnande om den kan sägas medföra en
skada eller en nackdel för arbetstagaren. I
författningskommentaren (s. 63) anges att
behandlingen skall vara mindre förmånlig jämfört med
hur en person med ett annat arbetstidsmått
respektive med en tillsvidareanställning behandlas
eller skulle ha behandlats i en likartad situation.
Det sägs ingenting om hur kriteriet missgynnande
skall förstås i förhållande till den omständigheten
att de personer som skall jämföras har olika
arbetstidsmått eller annars arbetar i olika
omfattning. Detta får givetvis inte tolkas så att
personer med olika arbetstidsmått, allt annat lika,
skall ha samma lön och anställningsvillkor i övrigt.
Tvärtom hänvisar de båda ramavtalen till principen
om tidsproportionalitet. I ramavtalet om
deltidsarbete anges i det avsnitt som avser
principen om icke-diskriminering i klausul 4.2 att
principen om tidsproportionalitet skall tillämpas
när det är lämpligt. Motsvarande bestämmelse i
ramavtalet om visstidsarbete, klausul 4.2., anger
att proportionalitetsprincipen (pro rata
temporisprincipen) skall tillämpas i förekommande
fall. Det är alltså genom att, när det är på sin
plats, tillämpa proportionalitet som diskriminering
undviks.
Bevisfrågor
Liksom i de övriga arbetsrättsliga
diskrimineringslagarna är diskrimineringsförbudet
uppbyggt så att den som anser sig diskriminerad
skall lägga fram fakta som ger anledning att anta
att det förekommit direkt eller indirekt
diskriminering. Vid direkt diskriminering omfattar
detta att ett missgynnande föreligger och att det är
fråga om en likartad situation. Jämförelsen, som
alltså kan avse en hypotetisk eller fiktiv
jämförelseperson, skall leda till slutsatsen att
personer med olika arbetstidsmått eller
anställningsformer har behandlats olika trots att de
befunnit sig i en likartad situation. Om
arbetstagaren lyckas med detta skall det i ett nästa
steg avgöras om det finns ett samband mellan
missgynnandet och deltidsarbetet eller den
tidsbegränsade anställningen.
Med anledning av vad som sägs på s. 44 i
propositionen vill utskottet framhålla att 3 §
enligt sin ordalydelse kräver att arbetsgivaren
skall visa att missgynnandet saknar samband med
deltidsarbetet eller visstidsanställningen. Även
enligt de övriga arbetsrättsliga
diskrimineringslagarna skall arbetsgivaren visa
avsaknaden av samband med det som skall motverkas.
Uttrycket samband med, till skillnad från beror på
i jämställdhetslagen i dess äldre lydelse eller på
grund av i 1994 års lag mot etnisk diskriminering,
har valts för att markera att det kan finnas flera
orsaker till arbetsgivarens handlande.
Sysselsättningsgraden eller anställningsformen
behöver alltså inte vara det enda eller avgörande
skälet för handlandet (prop. s. 40).
Likaledes med anledning av vad som sägs på s. 44 i
propositionen vill utskottet betona att det vid
indirekt diskriminering inte på samma sätt blir
fråga om att ta ställning till vilket samband som
kan finnas mellan missgynnandet och deltidsarbetet
eller visstidsanställningen. Frågan är i stället
vilken effekt en tillämpning av i och för sig
neutrala villkor får. Om villkoren i praktiken
särskilt missgynnar deltidsarbetande eller
visstidsanställda skall indirekt diskriminering
anses föreligga. I ett andra steg blir
frågeställningen vid indirekt diskriminering om
tillämpningen kan godtas trots att den får
missgynnande effekter för deltidsarbetande och
visstidsanställda.
Lagförslaget i övrigt
Med det som ovan anförts i fråga om lagförslagets 2
§ och de i övrigt gjorda förtydligandena av
lagförslagets innebörd anser utskottet att
propositionens förslag till lag om förbud mot
diskriminering av deltidsarbetande arbetstagare och
arbetstagare med tidsbegränsad anställning bör
godtas.
Följdlagstiftning m.m.
Den nya lagen föranleder ändringar i lagen
(1974:371) om rättegången i arbetstvister (LRA) och
i sekretesslagen (1980:100). Ändringen i LRA innebär
att den nya lagen jämställs med de övriga
arbetsrättsliga diskrimineringslagarna när det
gäller möjligheten att hänskjuta tvister till
skiljemän. Bindande avtal skall inte kunna träffas
före tvistens uppkomst om att tvisten skall avgöras
av skiljemän utan rätt för parterna att klandra
skiljedomen.
Utskottet noterar att den s.k.
utstationeringslagen (1999:678) i 5 § föreskriver
att en arbetsgivare, oavsett vilken lag som annars
gäller för anställningsförhållandet, skall tillämpa
vissa arbetsrättsliga regler. Det gäller bl.a.
förbuden mot diskriminering i jämställdhetslagen och
i 1999 års diskrimineringslagar. Något motsvarande
förslag har inte lagts fram i den nu behandlade
propositionen. Enligt utskottets mening finns det
ingen anledning att i detta hänseende göra
åtskillnad mellan de olika arbetsrättsliga
diskrimineringslagarna. Utskottet anser därför att
förbuds- och påföljdsreglerna i 27 §§ i det nu
framlagda förslaget om lag om förbud mot
diskriminering av deltidsarbetande arbetstagare och
arbetstagare med tidsbegränsad anställning bör vara
sådana regler som arbetsgivaren skall tillämpa
enligt utstationeringslagen.
Förslag om detta läggs fram i utskottets
hemställan.
ILO-konventionen om deltidsarbete
Utskottet delar regeringens uppfattning att
eventuella hinder mot att ratificera ILO-
konventionen (nr 175) om deltidsarbete har
undanröjts genom det nu framlagda lagförslaget. Den
bör därför godkännas av riksdagen. Att konventionen
måhända, som Moderaterna uttrycker det, inte
tillför något ytterligare i frågan är enligt
utskottet inget skäl att inte tillträda
konventionen. Motion A4 yrkande 1 (m) avstyrks
därför.
Övriga frågor om deltidsarbete och
tidsbegränsade anställningar
Utskottetts förslag i korthet
Främst med hänvisning till pågående
utredningsarbete m.m. avstyrker utskottet
motionsförslag utan direkt beröring med
lagförslagen i proposition 97 som rör frågor
om deltids- och heltidsarbete och om
tidsbegränsade anställningar.
Jämför reservation 8 (v).
Motioner
Vänsterpartiet framhåller i sin motion A316 att
antalet fasta arbeten visserligen ökat under de
senaste åren, men i ett längre perspektiv har de
tillfälliga arbetena blivit fler. Många har en
otrygg anställningssituation, och värst utsatta är
behovs- och timanställda, oftast kvinnor i offentlig
sektor. Med tillfällig anställning följer
svårigheter att få bostad och liten möjlighet att ta
lån och att vara kreditvärdig. Timanställda har
svårigheter att klara vardagliga rutiner som att gå
till tandläkaren på bokad tid. Lagändringarna 1996,
som innebär att vikarier som arbetat tre år under en
femårsperiod blir fast anställda, har visat sig
otillräckliga för t.ex. behovs- och timanställda och
objektsanställda personliga assistenter. Dessutom
infördes ytterligare en osäker anställningsform,
överenskommen visstidsanställning. Vänsterpartiet
anser för det första att tillsvidareanställning på
heltid skall vara norm. Undantag skall kunna göras
genom kollektivavtal om det finns sakliga skäl (yrk.
5). För det andra bör alla former av
visstidsanställningar efter en sammanlagd tid av 18
månader inom ramen för en treårsperiod övergå till
tillsvidareanställning (yrk. 6). För det tredje bör
riksdagen besluta att avskaffa anställningsformen
överenskommen visstidsanställning (yrk. 7).
En kommittémotion om vårdpersonalen, So503 av
Chatrine Pålsson m.fl. (kd), uttrycker förvåning
över att vårdkommissionens mål att halvera
deltidsarbetslösheten hittills bara lett till en
marginell minskning. Många vårdanställda skulle
vilja ha en heltidstjänst, men förvägras detta trots
att det finns ett uppenbart personalbehov. Om
situationen inte förbättras måste regeringen
överväga åtgärder (yrk. 2).
Miljöpartiet framhåller i sin arbetstidsmotion A220
att tillfällighetsanställningar ökar stressen.
Nästan alla, inklusive ungdomarna, föredrar fast
anställning med den trygghet som det innebär.
Miljöpartiet vill att regeringen utreder hur den
ökade användningen av tillfällighetsanställningar
skall kunna minskas (yrk. 4). Partiet anser också
att det sociala trygghetssystemet måste ses över så
att personer med oklara, tillfälliga anställningar
omfattas av samma trygghet som fast anställda vid
arbetslöshet och sjukdom (yrk. 5).
Frågor om heltids- och deltidsarbete och om
tidsbegränsade anställningar tas också upp i ett
antal enskilda s-motioner.
Christina Axelsson m.fl. (s) anser i motion
2000/01:A810 att lagen om anställningsskydd bör ses
över. Grunden skall vara heltid medan deltidsarbete
skall vara en rättighet. När behov av ny personal
uppstår skall i första hand de deltidsanställda
erbjudas högre sysselsättningsgrad (yrk. 3). Annika
Nilsson och Kent Härstedt (båda s) anser i motion
A232 att det är viktigt att ansträngningarna att
minska deltidsarbetslösheten inte bara riktas mot
vårdsektorn. Framför allt är det dock angeläget att
man även sätter tryck på arbetsgivarna, t.ex. genom
differentierade arbetsgivaravgifter. Inger
Segelström m.fl. (s) anser i motion A252 att heltid
bör vara norm och deltid en möjlighet. Med en
heltidstjänst i botten kan kvinnan själv välja
deltid med rätt att gå upp på heltid igen. Detta
skall regleras genom kollektivavtal. Motsvarande
krav framställs i motion A273 av Anders Ygeman m.fl.
(s). I motion A262 anser Ann-Marie Fagerström (s)
att deltidstjänster i den offentliga sektorn skall
göras om till heltidstjänster med möjlighet att söka
partiell tjänstledighet. Lennart Axelsson m.fl. (s)
hänvisar i motion A264 till ett antal rapporter och
till arbetsmarknadsstatistik som visar på en
omfattande deltidsarbetslöshet och en kraftig ökning
av tidsbegränsade anställningar. Några ytterligare
utredningar om detta behövs inte enligt
motionärerna, som anser att regeringen bör vidta de
åtgärder som behövs för att komma till rätta med
missförhållandena. Marie Granlund m.fl. (s) pekar i
motion A328 på förhållandena inom handeln med korta
arbetstider och stor del tillfälligt anlitad
personal. Inom kommuner och landsting har
vårdkommissionen endast åstadkommit en marginellt
minskad deltidsarbetslöshet. Enligt motionärerna
framstår det därför som om det endast är genom
lagstiftning som målet kan nås om heltidsanställning
som rättighet och deltidsanställning som möjlighet.
Lena Sandlin-Hedman m.fl. (s) påtalar i motion A338
bl.a. komplikationerna med att gå upp från ett
deltids- till ett heltidsarbete till följd av olika
slag av marginaleffekter, vilket leder till att
kvinnor tvingas ta arbeten som det inte går att
försörja sig på. Det behövs lagstiftning som innebär
att heltid är normen på arbetsmarknaden med
möjlighet att gå ned i arbetstid. Avsteg från
huvudregeln skall kunna göras genom centralt
kollektivavtal. En utredning behöver ta ett
helhetsgrepp på deltidsproblematiken. Även Lisbeth
Staaf-Igelström (s), i motion A374, anser att
heltidsanställning måste bli en rättighet och deltid
en möjlighet, vilket kan regleras genom lagstiftning
eller kollektivavtal.
Märta Johansson och Mona Berglund Nilsson (båda s)
pekar i motion A233 på att otrygga
anställningsförhållanden kan påverka
familjebildningen. Lagen bör ändras så att
möjligheterna till tidsbegränsade anställningar
minskar. I motion A290 av Raimo Pärssinen och Per-
Olof Svensson (båda s) efterlyser motionärerna en
utredning om på vilket sätt anställningstryggheten
kan stärkas för de korttidsanställda, vilket är
viktigt inte minst för viljan och möjligheten att
bilda familj och skaffa barn. I motion A372 inriktar
sig Lena Sandlin-Hedman m.fl. (s) på projekt- och
objektsanställningar och s.k. behovsanställningar
och timanställningar. Motionärerna konstaterar att
1996 års lagändring om omvandling till fast
anställning inte gäller sådana anställningsformer.
De anser att det behövs en översyn av lagstiftningen
för att komma till rätta med den försämring av
villkoren på arbetsmarknaden som det ökade antalet
sådana anställningar innebär. Även i motion A373 tar
Lena Sandlin-Hedman (s), nu som ensam motionär, upp
det ökade bruket av behovsanställningar. En översyn
av lagstiftningen behövs. Enligt motion A365 av
Krister Örnfjäder (s) måste lagarna förbättras.
Dagens otrygga situation yttrar sig bland annat i
ett minskat barnafödande bland unga.
Utskottets ställningstagande
I de ovan redovisade motionerna tas frågorna om hel-
och deltidsarbete respektive tidsbegränsade
anställningar upp från en mängd olika
utgångspunkter. Genomgående vill man stärka
tryggheten för de anställda eller i varje fall
förbättra möjligheten att tillmötesgå önskemål om
heltidsarbete. Utskottet ställer sig bakom dessa
utgångspunkter. Saken har också en
jämställdhetsaspekt. Kvinnor arbetar deltid i högre
grad än män, och de återfinns också i tidsbegränsade
anställningar i större utsträckning än männen.
Som framhålls i proposition 97 är det samtidigt
givet att möjligheten till deltidsarbete kan ha ett
värde i vissa situationer. För en del arbetstagare
kan det vara ett starkt önskemål att ha flexibilitet
i fråga om arbetstidens omfattning. Det kan vara
ett mått på livskvalitet och individuell frihet. För
personer som studerar, för föräldrar med små barn
eller för den som inte vill eller orkar arbeta
heltid kan deltidsarbete vara en lösning. Utskottet
kan här notera, vilket också påpekas i motioner som
väckts med anledning av propositionen, att
ramavtalet om deltidsarbete har en delvis annan
utgångspunkt. Om direktivet handlar om att stödja
utvecklingen av arbetstillfällen på deltid är
problemet i Sverige inte att för få arbetar deltid.
Målet är att minska den ofrivilliga deltiden, inte
att stimulera att fler får deltidsarbete.
Större trygghet i anställningen påverkar
livskvaliteten för den enskilde. Med ökad trygghet
ökar också möjligheterna att planera både
privatlivet och arbetslivet. Att arbetstagaren har
en bättre kontroll över den egna situationen kan
också vara till gagn för arbetsgivaren. Resultatet i
verksamheten kan förbättras, vilket i förlängningen
också är till gagn för samhället i stort. I en
tidsbegränsad anställning minskar möjligheterna att
blicka framåt och planera. Utan fast anställning kan
det vara svårare att få bostad eller banklån.
Även intresset av ökad mångfald i arbetslivet
skulle kunna gynnas av en minskad andel
tidsbegränsade anställningar. Personer med annat
etniskt ursprung än majoritetsbefolkningen är
nämligen överrepresenterade i den typen av
anställningar.
Utskottet håller med regeringen om att reglerna
måste ha en ändamålsenlig utformning. De måste
spegla en rimlig avvägning mellan arbetstagarnas
behov av goda ekonomiska villkor och trygghet i
anställningen och arbetsgivarnas behov av att
kontinuerligt kunna anpassa organisation och
arbetsstyrka efter ändrade förutsättningar och
behov. Önskemål om trygghet och kontinuitet i
anställningsförhållandet skall vägas mot intresset
av flexibilitet. Hur avvägningarna bör göras kan
skifta efter omständigheterna i det enskilda fallet,
men framför allt kan utfallet av
intresseavvägningarna ändras över tiden.
Utskottet delar den uppfattning som regeringen
uttrycker i propositionen. Strävan skall vara att
alla som så önskar skall ha möjlighet att arbeta
heltid och i en tillsvidareanställning. Det nyss
behandlade lagförslaget är i första hand betingat av
kravet att Sverige skall genomföra de båda EG-
direktiven på ett fullgott sätt. Därutöver kan det
finnas anledning att överväga om även sådana regler
som i och för sig uppfyller EG-rättens krav är
utformade på det bästa sättet.
När det gäller deltidsarbetslösheten har
regeringen i slutet av förra året uppdragit åt
Arbetsmiljöverket (AV) att bilda en styrgrupp för
frågor om deltidsarbetslöshet. I gruppen skall ingå
företrädare för Arbetslivsinstitutet (ALI),
Jämställdhetsombudsmannen (JämO),
Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) och Svenska ESF-rådet.
Uppgiften skall vara att påverka de omständigheter
som hindrar dem som arbetar deltid och som vill
arbeta mer att få den önskade arbetstiden.
Jämställdhetsperspektivet skall genomsyra alla
områdena. En viktig del skall vara utbildning av
deltidsarbetslösa. Det skall också genomföras
forskning om mekanismerna bakom deltidsarbetslöshet.
Medel har avsatts för att stödja att heltidsarbete
blir en norm och deltid en möjlighet.
Utskottet vill också uppmärksamma det uppdrag som
AMS fick i januari 2000 att verka för en halvering
av deltidsarbetslösheten inom vård och omsorg.
Enligt en rapport från AMS i november 2001 var
minskningen begränsad under år 2000, men under år
2001 fortsatte deltidsarbetslösheten att sjunka. I
slutet av november 2001 hade deltidsarbetslösheten
sjunkit med 36 % jämfört med två år tidigare.
Orsaken till de goda resultaten är enligt AMS
efterfrågan på arbetskraft i kombination med ett
intensivare arbete från arbetsförmedlingarnas sida
än tidigare med de deltidsarbetslösa i samverkan med
arbetsgivare och fackliga organisationer. En annan
viktig orsak är enligt AMS-rapporten en ökande
medvetenhet hos de kommunala arbetsgivarna om
behovet av att se över arbetsorganisationerna så att
ofrivilligt deltidsarbete kan undvikas. Minskningar
hade skett i alla län. En uppföljning av dem som
lämnat deltidsarbetslösheten inom vård och omsorg
under majseptember 2001 visade att 32 % hade
avanmälts på arbetsförmedlingen därför att de hade
arbete och inte längre var i behov av förmedlingens
service.
Det skall också nämnas att ALI har regeringens
uppdrag att se över den arbetsrättsliga
lagstiftningen i olika avseenden. Uppdraget går
tillbaka till ett förslag av utskottet om en sådan
översyn (1999/2000:AU5). En bakgrund till utskottets
förslag var utvecklingen mot kortare och lösare
anställningsformer på bekostnad av fasta
heltidstjänster. Bland de frågor som översynen
enligt regeringsuppdraget skall omfatta särskilt
finns de tidsbegränsade anställningarna. En
kartläggning skall ske av utvecklingen med en ökande
andel tidsbegränsade anställningar under 1990-talet.
I uppdraget ingår även att bedöma om det är möjligt
att minska skillnaderna i anställningstrygghet och
anställningsvillkor mellan tillsvidareanställningar
och tidsbegränsade anställningar för att
anställningsskyddslagen skall uppfylla kraven på
trygghet och förutsägbarhet för de anställda och
vilka effekter detta skulle kunna få för företagens
utveckling. Uppdraget till ALI har efter ett
regeringsbeslut förlängts till den 31 oktober 2002.
I genomförandet av översynen skall en redovisning
göras för relevant forskning om förändringarna på
svensk och internationell arbetsmarknad liksom för
relevanta utländska erfarenheter. En analys skall
också göras av EG-rättens påverkan på den svenska
arbetsrätten.
Utskottet kan med det ovan redovisade konstatera
att arbete pågår som i stora delar ligger i linje
med de förslag och synpunkter som framförs i de ovan
redovisade motionerna och som också överensstämmer
med utskottets uppfattning. Det finns ingen
anledning att föregripa resultatet av detta arbete.
Utskottet har dessutom under hand erfarit att
regeringen bereder frågan om vilka möjligheter det
finns att stärka rätten till heltidsarbete och avser
att återkomma till riksdagen i denna fråga.
Med det anförda avstyrks motionerna 2000/01:A810
yrkande 3 (s), A220 yrkandena 4 och 5 (mp), A232
(s), A233 (s), A252 (s), A262 (s), A264 (s), A273
(s), A290 (s), A316 yrkandena 57 (v), A328 (s),
A338 (s), A365 (s), A372 (s), A373 (s), A374 (s) och
So503 yrkande 2 (kd).
Allmänna frågor om arbetsrätten
Utskottets förslag i korthet
I avsnittet behandlas allmänna frågor om
förändringar i arbetsrätten. Utskottet, som
konstaterar att det pågår en översyn av
arbetsrätten, avstyrker de berörda
motionerna.
Jämför reservationerna 9 (m), 10 (v) och 11
(fp).
Motioner
Moderaterna för fram allmänna synpunkter på
arbetsrätten i kommittémotionen A349. Den
traditionella, storskaliga industriproduktionen
ersätts av en mer individanpassad företagsamhet. Nya
relationer suddar ut gränserna mellan anställda,
uppdragstagare och ägare. Medarbetarna får större
ansvar och befogenheter samtidigt som kraven på
kunskap och kompetens ökar. Det arbetsrättsliga
regelverket är anpassat till gårdagens arbetsmarknad
och blir därmed ett hinder för tillkomsten av nya
arbeten. En ny arbetsrätt måste enligt Moderaterna
utgå från att det är den enskilde som skall vara
bärare av arbetets rättigheter. Fackliga
organisationers rätt att företräda arbetstagarna
skall grundas på uppdrag, inte på tvingande
lagstiftning (yrk. 1). En fungerande arbetsmarknad
måste bygga på avtalsfrihet och rättstrygghet.
Frågor om hur, när och för vilken ersättning ett
visst arbete utförs skall i första hand avgöras av
den som vill ha arbetet utfört och av den som kan
och vill utföra det. Vid oenighet skall parternas
rättigheter skyddas. Oskäliga avtal eller
uppsägningar skall kunna hävas. Fria avtal skall
alltså utgå från den enskilde och företaget (yrk.
2). En arbetsgivare skall inte kunna tillämpa ett
kollektivavtal på andra än dem som omfattas av
avtalet, dvs. medlemmarna i organisationen. En sådan
regel måste vara tvingande. Medlemskap skall alltså
krävas för att organisationens kollektivavtal skall
gälla. Verklig avtalsfrihet förutsätter också frihet
om vad som avtalas, t.ex. om anställningsform och
arbetstid (yrk. 3). En verklig föreningsfrihet måste
vara både positiv och negativ. Positiv
föreningsfrihet innebär att man skall ha rätt att
organisera sig och förhandla lokalt utan att bli
överkörd av andra organisationer. Negativ
föreningsfrihet innebär att människor skall slippa
att vara med i en förening. Den som lämnar en
förening eller en icke-medlem skall inte påtvingas
organisationens avtal, och den arbetsgivare som
kommer överens med sina anställda utan
kollektivavtal skall inte behöva utsättas för
stridsåtgärder (yrk. 4). Slutligen framför
Moderaterna att en fri arbetsmarknad inte får hämmas
på EU-nivå, exempelvis i form av unionsomfattande
kollektivavtal eller fackliga regler. Svenska
företrädare i EU måste verka för att besluten fattas
så nära medborgarna som möjligt (yrk. 7).
Catharina Elmsäter-Svärd (m) förordar i motion A237
en översyn av arbetsrätten (yrk. 1) som utgår från
motsvarande principer (yrk. 2).
I kommittémotion Kr425 om ungdomsfrågor framför
Moderaterna att reglerna på arbetsmarknaden måste
utgå från den enskilde. Enbart de grundläggande
rättigheterna skall regleras i lag.
Turordningsreglerna är ett av problemen för
ungdomarna eftersom redan anställda gynnas. Det
undantag som gäller från förra årsskiftet är ett
första steg mot en arbetsrätt som är anpassad till
dagens arbetsmarknad (yrk. 3).
Vänsterpartiet anser i motion A314 att uppdraget
till ALI skall kompletteras med ett krav på
könsperspektiv i analys och förslag (yrk. 2) och att
de förändrade turordningsreglerna skall utredas
särskilt (yrk. 3).
Folkpartiet yrkar i kommittémotion A389 att det
tillsätts en parlamentarisk utredning med uppdraget
att föreslå en arbetsrätt som är anpassad till 2000-
talet. Dagens regelverk är skapat för 1970-talets
behov, då utgångspunkten var att en anställd stannar
hos samma arbetsgivare i hela sitt yrkesverksamma
liv. I huvudsak är det i avtal mellan parterna som
frågorna skall lösas. Lagstiftning skall användas
bara när det är uppenbart att nuvarande regler inte
fungerar som tänkt. Till det som måste ändras hör
vetoreglerna vid entreprenader och den s.k. Lex
Britannia. Utredningen borde också studera hur de
nya anställningsformerna kan passas in i det
arbetsrättsliga systemet (yrk. 25). Enligt en
näringspolitisk motion, N267 av Eva Flyborg m.fl.
(fp), bör arbetsrätten reformeras bl.a. när det
gäller rätten till ersättning för ledighet vid
facklig verksamhet (yrk. 17 i denna del).
I en enskild motion, A236 av Carl Erik Hedlund
(m), föreslås att man skapar en frizon för företag
med upp till tio anställda som under en begränsad
tid undantas från delar av arbetsrättens regler
(yrk. 1). Eftersom ett sådant undantag skulle kunna
skapa tröskeleffekter är det viktigt med en översyn
av de delar av lagen som hindrar expansion av
sysselsättningen (yrk. 2).
Utskottets ställningstagande
En bakgrund till kraven på förändringar av
arbetsrätten är den utveckling som skett på
arbetsmarknaden sedan flertalet av de
arbetsrättsliga lagarna kom till under 1970-talet.
Detta var också en bakgrund till att utskottet våren
2000 i betänkandet 1999/2000:AU5 ansåg att det fanns
skäl att se över den arbetsrättsliga lagstiftningen.
I enlighet med detta gav regeringen i juli samma år
det förutnämnda översynsuppdraget till ALI. Syftet
är att se över den arbetsrättsliga lagstiftningen så
att den fyller kraven på trygghet och inflytande för
de anställda inom ramen för en flexibel och effektiv
arbetsmarknad. Principer för arbetsrättens framtida
utveckling skall belysas. Utvecklingstendenser på
arbetsmarknaden genom avtal på olika nivåer och i
olika branscher skall beaktas.
Utöver frågan om tidsbegränsade anställningar, som
berörts i det föregående, skall översynen särskilt
omfatta följande:
· Arbetstagare och arbetsgivare; i denna del
omfattar uppdraget främst en kartläggning av
förekomsten av uppdragstagare som utför arbete
som traditionellt utförts av arbetstagare, en
analys av skälen till denna utveckling och om den
påverkar synen på vem som skall anses som
arbetstagare liksom vilken betydelse denna
utveckling har haft för arbetsmarknadens
flexibilitet och effektivitet.
·
· Samverkan mellan arbetstagare och arbetsgivare;
uppdraget skall här inriktas på att förtydliga
och utveckla arbetsgivares och arbetstagares
ömsesidiga rättigheter och skyldigheter enligt
anställningsavtalet, bland det som skall
uppmärksammas är förekomsten och tillämpningen av
konkurrens- och sekretessklausuler. Utskottet
återkommer nedan till denna del av uppdraget.
·
· Anställningsskydd; i uppdraget ingår här att göra
en bedömning av om den strikta uppdelningen
mellan uppsägningar på grund av arbetsbrist och
uppsägningar på grund av omständigheter som
hänför sig till arbetstagaren personligen är
ändamålsenlig.
·
En granskning skall göras av gällande svensk
arbetsrätt. Relevant forskning skall redovisas
avseende förändringar på svensk och internationell
arbetsmarknad liksom för relevanta utländska
erfarenheter. En analys skall också göras av i
vilken omfattning och på vilket sätt EG:s regelverk
och Sveriges internationella åtaganden påverkat och
kommer att påverka den svenska arbetsrätten.
Enligt ett tilläggsuppdrag skall utredningen även
överväga behovet av ett förstärkt skydd för
föräldralediga.
Till översynen, som alltså utförs av ALI under
professor Niklas Bruuns ledning, har knutits en
extern och en intern referensgrupp. Som framgått
ovan skall uppdraget vara avslutat den 31 oktober
2002.
Med anledning av Moderaternas allmänna inställning
att arbetsrätten skall utgå från den enskilde som
också skall vara bärare av arbetets rättigheter kan
utskottet peka på att det i ALI:s uppdrag ingår att
analysera om eventuella förändringar av arbetsrätten
bör ske genom lagstiftning eller genom avtal för att
den arbetsrättsliga regleringen skall uppfylla
kraven på trygghet och inflytande för de anställda.
Det kan dock enligt utskottets mening aldrig bli
fråga om att låta regleringen av förhållandena helt
och hållet ske mellan den enskilde arbetsgivaren och
arbetstagaren/arbetssökanden. Arbetsrätten måste
fortfarande i grundläggande hänseenden utformas
genom lagstiftning som ger skydd åt den svagare
parten, arbetstagaren. För utskottet råder det inget
tvivel om att den arbetsrätt som Moderaterna
förespråkar skulle leda till försämringar för
arbetstagarna. Och om Moderaterna, när de talar om
risken för att en fri arbetsmarknad skall hämmas EU-
nivå genom unionsomfattande kollektivavtal eller
fackliga regler, menar att de vill ha en
arbetsmarknad där verksamhetens krav på effektivitet
skall beaktas i första hand finns det all anledning
att ställa sig avvisande. Regleringar på
arbetsmarknaden måste enligt utskottets mening
alltid utgå från en avvägning av vad som är rimligt
med hänsyn till verksamhetens krav och de anställdas
krav på trygghet och inflytande. Det skulle dessutom
vara olyckligt om regeringens möjligheter att
påverka en kommande EG-lagstiftning begränsades på
det sätt Moderaterna föreslår.
Utskottet har svårt att förstå Moderaternas
förslag om tvingande lag för att förhindra att
kollektivavtal tillämpas på andra än dem som
omfattas av avtalet, dvs. medlemmar i
organisationen. Medbestämmandelagen anger nämligen
inte annat än att kollektivavtalet binder just
avtalsparterna och medlemmarna i organisationen (26
§). En annan sak är att det som regel ingår i
kollektivavtalen att arbetsgivaren skall tillämpa
avtalet även på anställda som inte är medlemmar,
eftersom kollektivavtalet är tänkt att vara
heltäckande på arbetsplatsen. Denna skyldighet för
arbetsgivaren gäller enbart i förhållande till
avtalsmotparten, dvs. den avtalsslutande
organisationen. Om parterna hindrades att avtala på
detta sätt skulle det i praktiken innebära en
inskränkning av avtalsfriheten, något som
Moderaterna i andra sammanhang säger sig vara emot.
Det skall också påpekas att man på flera håll i
Europa går längre i generell reglering av
förhållandena när man tillämpar systemet med s.k.
allmängiltigförklaring av kollektivavtalen.
Även Folkpartiet har en restriktiv inställning
till lagstiftning och menar att det i huvudsak är
genom avtal som frågorna skall lösas. Utskottet får
intrycket att även Folkpartiet underskattar behovet
av lagregler till skydd för den svagare parten i
anställningsförhållandet.
När det till sist gäller Vänsterpartiets förslag
om tilläggsuppdrag till ALI om att översynen av
arbetsrätten skall kompletteras med ett krav på
könsperspektiv i analys och förslag kan utskottet
konstatera att perspektivet kön och arbete finns med
i översynen i den interna referensgrupp som är
knuten till utredningen genom docenten Lena Gonäs.
Med anledning av kravet att utredningen även skall
granska de ändrade turordningsreglerna vill
utskottet peka på det tilläggsuppdrag beträffande
skyddet för föräldralediga som regeringen lämnade
ALI i oktober 2001 mot bakgrund av utskottets
betänkande 2000/01:AU9. Utskottet utgår från att
turordningsreglerna kan komma in i den delen av
uppdraget.
Utskottet återkommer nedan bl.a. till frågor om
stridsåtgärder, vetoreglerna i medbestämmandelagen
och turordningsreglerna i lagen om
anställningsskydd.
Utskottet kan avslutningsvis konstatera att ALI
har ett ganska vittomfattande uppdrag. Det är fråga
om att balansera kraven på trygghet och inflytande
för de anställda mot strävan efter en flexibel och
effektiv arbetsmarknad och att finna lösningar som
på längre sikt kan utgöra en hållbar grund för en
rättvis reglering av förhållandena i arbetslivet.
Uppdraget skall som nämnts redovisas i höst.
Utskottet anser inte att detta arbete skall
föregripas. De nu behandlade motionerna A236
yrkandena 1 och 2 (m), A237 yrkandena 1 och 2 (m),
A314 yrkandena 2 och 3 (v), A349 yrkandena 1, 2, 3,
4 och 7 (m), A389 yrkande 25 (fp), Kr425 yrkande 3
(m) och N267 yrkande 17 i denna del avstyrks (fp).
Lönebildningen
Utskottets förslag i korthet
I avsnittet behandlas motioner om
lönebildningen. Utskottet avstyrker
motionerna.
Jämför reservationerna 12 (m) och 13 (kd).
Motioner
I sin kommittémotion Lokal lönebildning, A219,
lägger Moderaterna fram ett antal förslag som gäller
lönebildningen. Motionärerna konstaterar att 30 år
av destruktiv kombination av inflation i löner och
priser visserligen brutits under de senaste 10 åren,
men att lönebildningen ändå saknar nödvändig
flexibilitet och anpassningsförmåga. Den bidrar inte
tillräckligt till att skapa balans på
arbetsmarknaden och till att underlätta företagens
rekrytering. Det finns dessutom ett utbrett missnöje
inom flera yrkesgrupper. Trots relativt sett höga
arbetskraftskostnader betalar sig långa studier
dåligt i Sverige. Många akademiska yrken ger en
lägre ekonomisk standard än industriarbete när
skatt, nödvändiga fasta utgifter och
studiemedelsavgift har betalats. Lönen skall
bestämmas i lokala förhandlingar så nära den
enskildes verklighet som möjligt. Individuella löner
belönar mer direkt de anställdas kunskaper och
arbetsresultat (yrk. 1). Det skall alltid löna sig
med utbildning och förbättrade kunskaper. Med en mer
individuell lönesättning blir den enskildes kunskap
och kompetens den dominerande faktorn, vilket också
motverkar lön efter kön (yrk. 4). Det skall
alltid löna sig att arbeta. De höga
reservationslönerna måste sänkas, vilket betyder att
den enskilde inte får uppfatta det som mer lönsamt
att inte arbeta än att arbeta (yrk. 5).
Statsmakterna kan inte undandra sig ansvaret för
reservationslönerna eller för lönebildningen i
övrigt genom att hänvisa till parterna, utan skall
ansvara för den övergripande miljön genom den
ekonomiska politiken i stort, och genom bl.a.
skatte-, närings-, utbildnings- och
arbetsmarknadspolitiken (yrk. 2). Moderaterna
föreslår förutom en allmän obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring, ett yrkande som behandlas i
betänkande 2001/02:AU5 att en inkomstskattereform
genomförs med successivt avvecklad statsskatt, höjt
grundavdrag i två steg och införande av
förvärvsavdrag (yrk. 3). I motionen föreslås också
ändringar av konfliktreglerna. Utskottet återkommer
till detta nedan.
I den enskilda motionen A234 av Bertil Person (m)
framförs att det måste löna sig att utbilda sig.
Kristdemokraterna lägger fram sin syn på
lönebildningen i motion A367. I motionen beskrivs
fyra s.k. tillväxtfällor: 1) Låg andel anställda
inom den privata sektorn, vilket leder till svag
dynamik. 2) Låg rörlighet, vilket leder till
flaskhalsar och orsakas av höga skattekilar och
sammanpressad lönestruktur. Lönebildningen bör
bättre avspegla tillgång och efterfrågan på
arbetskraft. 3) Utbildning lönar sig dåligt, vilket
försämrar den framtida konkurrenskraften. Större
hänsyn bör tas till kompetens, kunnande, prestation
och ansvar. Därför bör lönebildningen i ökad
utsträckning ske lokalt och vara individuellt
inriktad. Detta kräver dock observans på den
ojämlikhet som kan uppstå. 4) Anställningströsklarna
är för höga. Ersättningen från a-kassan och
marginaleffekter vid låga inkomster gör att det inte
lönar sig för den enskilde att ta ett arbete.
Relativt höga ingångslöner och hög skatt tillsammans
med vissa arbetsrättsliga regler gör att företagen
drar sig för att anställa personer med låg
utbildning. En rad punkter måste enligt
Kristdemokraterna ingå i den ekonomisk-politiska
miljön för att en god lönebildning skall främjas:
Stabila ramar utan statlig inkomstpolitik, sänkt
skatt på arbete, obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring med högre grad av
egenfinansiering, framtida vinstdelningssystem för
de anställda, bättre premiering av utbildning och
vid rekrytering till bristyrken, möjlighet att sluta
enskilda avtal utan hänsyn till gällande
kollektivavtal och ökad flexibilitet i fråga om
ungdomslönerna (yrk. 22). Kristdemokraterna tar
också upp Medlingsinstitutets uppgifter och roll i
lönebildningen. Det är endast parterna som kan
utveckla löneformer och anställningsvillkor som är
anpassade till arbetsmarknaden. Därför får inte
inrättandet av institutet leda till statlig
inkomstpolitik. Det är viktigt att
Medlingsinstitutet har den nödvändiga kompetensen
för att arbeta med jämställdhetsfrågor och mot annan
form av diskriminering. Samverkan eller
samlokalisering med t.ex. Kammarkollegiet borde
kunna övervägas för att minska de administrativa
kostnaderna (yrk. 23). Medlingsinstitutets uppgift
att se till att lönestatistiken finns tillgänglig på
ett bra sätt är angelägen, men SCB bör enligt
motionen alltjämt vara huvudansvarig eftersom den
myndigheten har fler avnämare och eftersom det
annars kan uppstå problem med samordningen av den
ekonomiska statistiken i övrigt (yrk. 24).
Några bakgrundsuppgifter
Det statliga Medlingsinstitutet (MI) tillskapades år
2000 efter förslag i regeringens proposition
Lönebildning för full sysselsättning
(prop.1999/2000:32, AU5). Syftet var att främja en
lönebildning i samhällsekonomisk balans som tål de
påfrestningar som en långvarigt ökad
arbetskraftsefterfrågan medför så att det blir
möjligt att kombinera höjda reallöner med låg
arbetslöshet och stabila priser. MI:s uppgift skall
vara att medla i arbetstvister och att verka för en
väl fungerande lönebildning. Samtidigt genomfördes
vissa förändringar av de s.k. fredspliktsreglerna i
medbestämmandelagen. Varseltiden för stridsåtgärder
förlängdes, och MI fick möjlighet att under vissa
omständigheter skjuta upp varslade stridsåtgärder i
högst 14 dagar. En underlåtenhet att varsla kan
föranleda varselavgift till staten, och en part som
vidtar en stridsåtgärd i strid mot MI:s beslut kan
tvingas betala en förhöjd varselavgift. I
propositionen redovisade regeringen också sina
bedömningar i fråga om eventuella inskränkningar i
övrigt i konflikträtten. I enlighet med förslag av
en utskottsmajoritet bestående av m, kd, c, fp och
mp återinfördes det förbud mot blockader av enmans-
och familjeföretag som hade gällt under 1994.
Propositionen innehöll förutom de
institutionella ramar som gavs genom förslaget om
att inrätta MI och ändringarna i fredspliktsreglerna
allmänna överväganden om lönebildningen, vad som
kännetecknar en lönebildning i samhällsekonomisk
balans och om statens respektive parternas ansvar
vid lönebildningen. De motioner som väcktes avsåg
också båda dessa aspekter på lönebildningen.
Liknande motioner väcktes under den allmänna
motionstiden hösten 2000 och behandlades i förra
årets betänkande 2000/01:AU7 Vissa arbetsrättsliga
frågor liksom under den allmänna motionstiden 2001,
vilka utskottet nu tar ställning till.
Innan utskottet kommer in på dessa motioner, kan
det konstateras att MI för någon månad sedan lämnade
sin första rapport om löneutvecklingen och de
faktorer som har betydelse för löneutvecklingen i
enlighet med sitt uppdrag enligt
lönebildningspropositionen. Syftet med rapporten är
att tillhandahålla ett faktaunderlag för riksdagen,
regeringen och arbetsmarknadens parter. Rapporten
skall dessutom kunna bidra med underlag för den
samhällsekonomiska debatten. MI har valt att låta
denna första årliga rapport ge
bakgrundsbeskrivningar, definitioner av statistiska
begrepp och avtalskonstruktioner ett visst utrymme.
I rapporten konstateras bl.a. följande
- Förutsättningarna för lönebildningen har under de
senaste åren förändrats dels genom det lagfästa
prisstabilitetsmålet, dels genom parternas
samarbetsavtal om lönebildningen på flera viktiga
avtalsområden; det råder dessutom bred enighet om
att den konkurrensutsatta sektorn bör ha en
lönenormerande roll och att löneutvecklingen inom
denna sektor bör gå i takt med den i
konkurrentländerna.
-
· Under år 2001 genomfördes ändringar i den
arbetsrättsliga lagstiftningen som påverkat
avtalsförhandlingarna eller kan antas göra detta;
i fråga om ändringarna i jämställdhetslagen
konstateras att lagen inte lett till några
påtagliga ändringar i förbundsavtalen.
Förskjutningar i det relativa löneläget på ett
övergripande plan kan enligt MI ske enbart genom
att kvinnodominerade förbund får större
löneökningar än andra. Deltids- och
visstidsdirektiven har medfört ändringar och
anpassningar, bl.a. i avtalen på det kommunala
området. Det konstateras också att uppdraget till
2001 års arbetstidskommitté föranlett vissa
regleringar i kollektivavtalen.
·
· Arbetskraftskostnadsutvecklingen i Sverige har
under åren 19992001 överstigit den i EU med
ungefär 1 procentenhet årligen. Utvecklingen
under 2001 antyder att kostnaderna åter börjar
öka i snabbare takt än i konkurrentländerna.
·
I övrigt innehåller rapporten en redogörelse för de
träffade samarbetsavtalen, för avtalsrörelsen och
för konfliktbenägenheten som varit betydligt lägre
än under perioden 19931997 för avtalsperiodens
längd, för avtal som träffats om
arbetstidsförkortning efter olika modeller och om
det avtalade löneutrymmet inom de olika sektorerna
av arbetsmarknaden. Det konstateras att
utgångspunkten inom många avtalsområden, såväl inom
privat som offentlig sektor, är att de lokala
parterna skall enas om löneutrymmets storlek. Om
enighet inte kan uppnås gäller för flertalet områden
en s.k. stupstock som fastställer löneutrymmets
storlek. I många fall är utrymmet angivet som ett
lägstutrymme. Många avtal ger dessutom formellt
sett de lokala parterna full frihet att överenskomma
om löneutrymmets fördelning på individer. Även här
finns olika stupstocksregler som vid oenighet anger
hur mycket lönerna skall höjas och ett visst minsta
belopp för varje individ.
Utskottets ställningstagande
Liksom när utskottet de senaste gångerna behandlat
motioner om lönebildningen kan det konstateras att
Moderaterna och Kristdemokraterna från delvis
likartade utgångspunkter kritiserar den svenska
lönebildningen för att brista i flexibilitet och
anpassningsförmåga, för att belöna utbildning för
dåligt, försvåra rekrytering m.m. De anser också att
lönen i högre grad skall bestämmas lokalt. Båda
partierna vill dessutom sänka skatten på arbete och
genomföra förändringar på det ekonomisk-politiska
området i stort.
En viktig utgångspunkt för förslagen i
lönebildningspropositionen, och som utskottet och
riksdagen ställde sig bakom, är att inte begränsa
parternas ansvar för avtalslösningar. I detta ligger
även ansvaret för fördelningen av löneutrymmet. I
vilken grad utbildning, förkovran, goda
arbetsinsatser m.m. skall premieras eller hur
flexibla ungdomslönerna skall vara måste vara
parternas sak att avgöra. Inte heller bör riksdagen
uttala sig om på vilken nivå lönerna skall
bestämmas, även om utskottet kan konstatera att
utvecklingen går i den riktning som motionärerna
förordar.
När det gäller MI:s roll har utskottet ingen annan
uppfattning än Kristdemokraterna. Institutet och
dess verksamhet får självfallet inte leda till
statlig inkomstpolitik. Som institutets uppgifter
preciserats finns dock enligt utskottets mening
ingen risk för detta.
I enlighet med vad som angavs i
lönebildningspropositionen skulle MI överta ansvaret
för den officiella lönestatistiken, och så skedde
från den 1 januari 2001. Utskottet ser fördelar med
denna ordning genom att MI på det sättet fått ett
samlat ansvar att följa och analysera svensk
lönebildning och en funktion som inte motsvaras av
någon tidigare verksamhet vid en myndighet.
Utskottet kan därför inte hålla med
Kristdemokraterna om att SCB bör förbli
huvudansvarig myndighet.
Vad slutligen gäller Kristdemokraternas betoning
av att det hos MI måste finnas kompetens i
jämställdhetsfrågor m.m. kan utskottet notera att
jämställdheten fått ett särskilt utrymme i
myndighetens verksamhet och att frågorna redovisas i
årsrapporten. MI har enligt sitt regleringsbrev för
2002 fått ett särskilt uppdrag att vid sina
överläggningar med arbetsmarknadens parter om
kommande och pågående avtalsförhandlingar fästa
uppmärksamhet på vikten av att de centrala
kollektivavtalen konstrueras så att de främjar de
lokala parternas arbete med att åstadkomma
jämställda löner. Utskottet har ingen anledning att
betvivla MI:s kompetens för uppgifterna.
Sammanfattningsvis anser utskottet att de nu
behandlade förslagen bör avslås.
Det gäller motionerna A219 yrkandena 15 (m), A234
(m) och A367 yrkandena 2224 (kd).
Chefslöner m.m.
Utskottets förslag i korthet
I detta avsnitt behandlas två motioner som
gäller frågor om chefslöner inom staten,
ersättning för sidouppdrag och förslag om en
utredning om löneutvecklingen m.m. Motionerna
avstyrks.
Jämför reservation 14 (v).
Motioner
I motion 2000/01:A226 framför Vänsterpartiet
synpunkter på löner och avgångsvederlag till chefer
m.m. Det är orimligt att bevilja fantasilöner och
omotiverat höga avgångsvederlag för ledande personer
och samtidigt begära att löntagarna ensidigt skall
visa samhällsansvar och hålla tillbaka sina
lönekrav. Lönebildningen måste ses i ljuset av
växande samhällsklyftor. Den rikaste tiondelen av
hushållen har enligt SCB ökat sina inkomster med 10
% under perioden 19931998, medan lönerna i den
lägsta inkomstdecilen bara ökade med 2,4 %.
Vänsterpartiet vill att regeringen tillsätter en
låg- och höginkomstutredning för att bl.a. ta reda
på vilka grupper som fått det bättre och vilka som
fått det sämre på den avreglerade penning- och
kreditmarknaden och till följd av börsuppgången
(yrk. 1). Staten kan vara en pådrivare genom att
föra en lönepolitik som skapar legitimitet och genom
att föregå med gott exempel. Statsministerns lön bör
vara tak för ledande offentliga befattningshavare
(yrk. 2). Att toppcheferna skulle ha en särskilt
utsatt ställning som motiverar stora avgångsvederlag
är överdrivet. Fallskärmarna bör ses över och
stramas upp, t.ex. genom att knyta an till reglerna
i LAS eller till riksdagsledamöternas villkor (yrk.
3). Ersättningen för sidouppdrag i styrelser,
utredningar m.m. bör reducera lönen i motsvarande
grad. Om uppdraget innebär att man representerar sin
myndighet eller sitt bolag skall grundlönen också
reduceras (yrk. 4). Arvodena i statliga styrelser är
förhållandevis höga. Det skapar inte förtroende om
politikerna beslutar om höga ersättningsnivåer.
Arvoden för sådana uppdrag bör sänkas (yrk. 5).
I motion 2000/01:A601 anser Marie Engström (v) att
en översyn bör göras i syfte att sänka de statliga
arvodena (yrk. 1). Enligt motionären är det dock
viktigt att alla skall ha möjlighet att ta ett
politiskt uppdrag utan att drabbas av minskad
inkomst. Arvodena måste inom rimlig gräns motsvara
ersättning för förlorad arbetsförtjänst (yrk. 2).
Utskottets ställningstagande
Som anges i motionen har utskottet behandlat
liknande yrkanden i betänkande 1997/98:AU7.
Utskottet redogjorde för vad som gäller i fråga om
löner för de tjänstemän som ingår i regeringens s.k.
frikrets enligt chefslöneavtalet. De är inte
garanterade några löneförhöjningar, men det är
brukligt att lönerna revideras i anslutning till
kollektivavtalen. Särskilda regler gäller enligt
förordningen (1995:1038) om statliga chefspensioner.
Avgångsvederlag betalas i högst 24 månader för
personer under 55 år om arbetstagaren haft en
chefsanställning i minst sex år. Avgångsvederlaget
utgörs av den pensionsgrundande lönen i
chefsanställningen. Det skall minskas med inkomst av
anställning i annat arbete.
I betänkandet redovisades också regeringens
riktlinjer vad gäller chefer i statliga bolag. Lönen
skall vara konkurrenskraftig men inte ledande i
jämförelse med lönerna i motsvarande privatägda
företag. För företagsledare som verkar inom
monopolföretag och vars verksamhet finansieras över
statsbudgeten bör lönen sättas efter en jämförelse
med löner inom icke konkurrensutsatta marknader och
statliga verk. En företagsledande person skall i
normalfallet inte uppbära ytterligare ersättning om
denne har styrelseuppdrag i andra bolag inom samma
koncern. Vid uppsägning från bolagets sida kan en
avgångsersättning utges på motsvarande högst 24
månadslöner. Den skall reduceras vid ny anställning
eller vid inkomst från annan förvärvsverksamhet.
I fråga om uppfattningen att statsministerns lön
skall vara tak för löner inom den statliga sektorn
kan utskottet liksom i det nyssnämnda betänkandet
konstatera att det absoluta flertalet av
myndighetscheferna har löner som är betydligt lägre
än statsministerns.
Utskottet delar Vänsterpartiets uppfattning att
staten bör vara ett föredöme och ha en lönepolitik
som uppfattas som legitim. Det finns också skäl att
reagera mot överdrifter i vissa anställningsavtal.
Liksom i det nyssnämnda betänkandet vill utskottet
framhålla att det inte kan uteslutas att det finns
fall där det är rimligt att avtala om bättre
förmåner än vad som gäller för en majoritet av
cheferna på en viss nivå.
Vad gäller ersättning för uppdrag i statliga
styrelser, nämnder m.m. kan utskottet hänvisa till
förordningen (1992:1299) om ersättning för uppdrag i
statliga styrelser, nämnder och råd m.m. För
ordförande och vice ordförande beslutar regeringen
särskilt om ersättning. Det är stor variation i
ersättningsnivåer. De lägsta ersättningarna till
ordförande ligger på omkring 5 000 kr per år, och de
högsta på omkring 100 000 kr per år. Till övriga
ledamöter betalas ersättning per sammanträdesdag med
mellan 400 och 1 800 kr. Ersättning betalas inte
till den som är anställd vid myndigheten. Inte
heller betalas ersättning till en anställd för
uppdrag som ledamot eller ersättare i nämnd, råd,
delegation eller motsvarande som är knuten till den
myndigheten där han eller hon är anställd. För
uppdrag som ledamot i en kommitté som tillkallats på
grund av ett regeringsbeslut gäller enligt
kommittéförordningen (1998:1474) om ersättning för
kommittéuppdrag att regeringen bestämmer
ersättningen till ordföranden särskilt. Andra
ledamöter, sakkunniga och experter får dagarvode med
350 kronor per sammanträdesdag.
Utskottet vill åter framhålla att uppdrag av detta
slag från arbetstagarens eller uppdragstagarens
synvinkel innebär ett särskilt ansvar och i
allmänhet även ett merarbete. I de fall någon
särskild ersättning inte utges kan man anta att
uppdraget ändå beaktas när lönen i anställningen
bestäms. Den ordning som Vänsterpartiet förordar
förutsätter att man kan konstatera att uppdraget
ingår i de ordinarie arbetsuppgifterna. Det kan vara
svårt att dra en gräns mellan vad som är arbete i
anställningen och arbete i sidouppdraget. Till detta
kommer att systemet skulle kunna leda till
lönediskussioner allteftersom sidouppdrag tillkommer
eller avslutas. Utskottet håller fast vid att det
väsentliga måste vara att löner och andra
ersättningar inom den statliga sektorn ligger på en
rimlig nivå.
Från tid till annan kommer frågor upp i den
allmänna debatten om anställningsvillkor, andra
förmåner, s.k. fallskärmar och pensionsvillkor med
anledning av vissa uppmärksammade fall i det privata
näringslivet. Statsmakternas förväntningar om
måttfullhet i lönebildningen i stort måste
självfallet också avspeglas i fråga om de högsta
chefernas förmåner. Detta ger anledning att betona
att även det privata näringslivet har ett
samhällsansvar på detta område. Överdrifter av olika
slag kan leda till ökade krav från bredare
löntagargrupper, vilket i sin tur skapar
kompensationskrav som i slutändan kan gå ut över
samhällsekonomin i stort.
I sammanhanget vill utskottet också peka på de nya
regler som trädde i kraft vid årsskiftet om
offentliganställdas bisysslor (prop. 2000/01:147,
AU2). Reglerna innebär att kontrollsystemet för s.k.
förtroendeskadliga bisysslor skärptes, förtydligades
och gjordes mer öppna. Arbetsgivaren skall på
lämpligt sätt informera de anställda om vilka slags
förhållanden som kan göra en bisyssla otillåten, och
den offentliganställda skall på arbetsgivarens
begäran lämna de uppgifter som behövs för att
arbetsgivaren skall kunna bedöma tillåtligheten av
arbetstagarens bisysslor. Det infördes även en
möjlighet för arbetsgivaren att genom ett särskilt
beslut förbjuda bisysslan i fråga.
Vad slutligen gäller kravet i motion 2000/01:A226
om en utredning om löneutvecklingen kan utskottet
hänvisa till det mycket väl utvecklade
statistiksystemet i Sverige och till den omfattande
forskning som finns i Sverige för att följa
fördelningen av ekonomiska resurser. SCB genomför
årligen undersökningar av hushållens disponibla
inkomster (HINK) vilka redovisas i särskilda
statistikmeddelanden. HINK används också till
omfattande fördelningsforskning vid olika
institutioner i landet och vid uppdrag till
myndigheter och organisationer. Genom statistiken
följs fördelningen av taxerade inkomster, skatter,
bidrag och transfereringar. SCB följer också
fördelning med hjälp av undersökningen om
levnadsförhållanden (ULF). Även OECD genomför
studier av inkomstfördelningens utveckling i
medlemsländerna. Fördelningspolitiska analyser ingår
sedan mer än tio år tillbaka rutinmässigt i
regeringens beslutsunderlag vid viktiga
regeländringar i skatte- och transfereringssystemet.
Beräkningarna omfattar utfallet för olika grupper
samt olika sammanfattande mått på
inkomstspridningen. De omfattar också budget- och
marginaleffekter. Regeringen följer och analyserar
också inkomstfördelningen och utvecklingen för olika
grupper och redovisar resultaten till riksdagen i
särskilda fördelningspolitiska redogörelser. Nämnas
bör också målet om en halvering av antalet
socialbidragsberoende mellan åren 1999 och 2004 och
den årliga avstämning av målet som regeringen
redovisar i budgetpropositionen. Det mätbara målet,
att minska socialbidragen, är en del i arbetet för
välfärd och rättvisa.
Utskottet anser liksom Vänsterpartiet att det är
viktigt att analysera fördelningen av den ekonomiska
välfärden och att denna analys breddas och
fördjupas. Med hänvisning till vad som redovisats
ovan om statistik och forskning på området anser
utskottet däremot inte att det finns skäl för
riksdagen att lämna ett särskilt uppdrag till
regeringen att tillsätta en utredning.
Sammanfattningsvis avstyrker
utskottet de nu behandlade
motionerna 2000/01:A226 yrkandena
15 och 2000/01:A601 yrkandena 1 och
2.
Stridsåtgärder
Utskottets förslag i korthet
I detta avsnitt behandlas motionsförslag om
att förbjuda sympatiåtgärder och om att
införa ett krav på att stridsåtgärder skall
vara proportionerliga. Motionerna avstyrks.
Jämför reservation 15 (m, kd, c, fp).
Motioner
Moderaterna vill, i motion A349, ta bort rätten till
fackliga sympatiåtgärder mot småföretag som inte
tecknar kollektivavtal (yrk. 5 i denna del). Enligt
partiets motion A219 om lönebildningen är
konfliktreglerna i flera avseenden förlegade. Dagens
ekonomi är mycket mer integrerad och sårbar än
gårdagens. Ett fåtal nyckelpersoner i strejk kan
lamslå hela samhällssektorer. Omfattande
stridsåtgärder kan vidtas för att uppnå endast
begränsade fördelar. Det bör därför införas en regel
om proportionalitet som avser såväl primär- som
svarsåtgärder. En stridsåtgärds omfattning skall stå
i proportion både till den skada som drabbar
motparten och till syftet med åtgärden (yrk. 7).
Dessutom bör rätten till sympatiåtgärder avskaffas.
Konflikträtten grundas normalt på att det inte finns
något avtal mellan parterna. Det är inte rimligt att
helt utanförstående parter, som kanske har träffat
kollektivavtal efter stridsåtgärder i de egna
förhandlingarna, sedan helt oförskyllt skall drabbas
av sympatiåtgärder på grund av en intressekonflikt
vid ett helt annat företag (yrk. 8).
Kristdemokraterna efterlyser i motion A367 en
rimligare balans mellan arbetsmarknadens parter vid
konflikter och jämför med förhållandena i några
europeiska länder. Ett proportionalitetskrav bör
införas vid förhandlingar om nytt kollektivavtal och
vid blockad och andra stridsåtgärder för att förmå
ett företag att ansluta sig till ett redan tecknat
avtal. Proportionaliteten bör avgöras med
utgångspunkt i åtgärden och den skada den orsakar.
Mycket omfattande åtgärder som riktas mot
oorganiserade företag kan också strida mot den
negativa föreningsrätten, varför ett krav på
proportionalitet skulle stärka skyddet för den
rätten (yrk. 31). Partiet anser att det är svårt att
rättsligt motivera rätten till sympatiåtgärder,
eftersom de stridande parterna då redan är bundna av
avtal. Till det kommer att den tekniska utvecklingen
gör företagen extremt känsliga när arbetstagare med
den rätta tekniska kompetensen tas ut i strejk.
Sympatiåtgärder bör därför inte tillåtas (yrk. 32).
I motion N267 av Eva Flyborg m.fl. (fp) förordas att
konfliktreglerna bör skärpas, bl.a. genom ett
proportionalitetskrav (yrk. 17 i denna del).
Utskottets ställningstagande
Rätten till fackliga sympatiåtgärder berördes i
anslutning till behandlingen av
lönebildningspropositionen (prop. 1999/2000:32, AU5)
liksom i förra årets betänkande om arbetsrättsliga
frågor (2002/01:AU7). Frågan hade tagits upp av den
utredning om ett förstärkt förlikningsmannainstitut
som föregick propositionen. Utredningen ansåg inte
att sympatiåtgärder borde förbjudas, eftersom dessa
är en del i en nordisk tradition och en väsentlig
grundval för kollektivavtalssystemet. En sådan
inskränkning skulle också kunna komma i konflikt med
internationella förpliktelser. Utskottet instämde i
denna bedömning, men konstaterade samtidigt att
propositionens förslag om förlängd varseltid och
möjlighet att skjuta upp varslade stridsåtgärder
skulle kunna innebära vissa begränsningar av
möjligheten till sympatiåtgärder. Utskottet har
ingen annan uppfattning i dag.
Även frågan om det skall ställas ett krav på
stridsåtgärders proportionalitet hade ingått i den
ovannämnda utredningen, som lade fram ett sådant
förslag. Förslaget tog sikte på tre olika
situationer och motiverades med att det borde skapas
en rimligare balans mellan parterna. Vid
remissbehandlingen mötte dock förslaget invändningar
av många olika slag, bl.a. skulle sådana regler
kunna försvåra, fördyra och försena
förhandlingsprocessen och de skulle kunna bli
svårtillämpade. Regeringen avstod från att lägga
fram ett förslag. Utskottet fann vid sin behandling
av lönebildningspropositionen att starka skäl talar
mot proportionalitetsregler. Utskottet står fast vid
detta.
Det anförda innebär att de nu behandlade
motionerna A219 yrkandena 7 och 8 (m), A349 yrkande
5 i denna del (m), A367 yrkandena 31 och 32 (kd)
samt N267 yrkande 17 i denna del avstyrks (fp).
Medicinska kontroller, integritet,
meddelarfrihet m.m.
Utskottets förslag i korthet
Utskottet behandlar i detta avsnitt motioner
som gäller olika integritetsfrågor såsom
medicinska kontroller i arbetslivet liksom
frågan om yttrande- och meddelarfrihet för
privatanställda. Motionerna avstyrks med
hänvisning till pågående beredningsarbete.
Jämför reservationerna 16 (v), 17 (v) och 18
(mp).
Motioner
Vänsterpartiet menar i motion 1999/2000:A723 att
medicinska kontroller används i det privata
näringslivet utan regler och gemensamma normer. Det
är ett stort intrång, men respekten för individen
får inget stöd i svensk lag när det gäller
privatanställda. Det måste finnas en genomtänkt
strategi mot alkohol och narkotika på arbetsplatsen
så att inte kontroller används för att sortera ut
andra personer med hälsoproblem. Enligt partiet
måste man lagreglera vad som skall kunna
kontrolleras, vem som skall kontrollera och hur svar
skall kunna användas och av vem. I avvaktan på
lagstiftning måste användningen regleras i avtal
mellan parterna (yrk. 13). Enligt partiets motion
A316 bör, i avvaktan på lagstiftning, enbart
medicinska kontroller som har stöd i kollektivavtal
godtas (yrk. 1).
I en annan partimotion med rubriken Integritet,
Ju388, tar Vänsterpartiet bl.a. upp frågor om
integritet i arbetslivet. I motionen nämns som
exempel att vissa arbetsgivare kräver utdrag ur
brottsregister, kreditupplysning och information
från kronofogden. Ibland kan detta vara befogat, men
användandet i dag visar enligt motionen på en
tendens som inte är tillfredsställande. Utöver det
som omfattas av en sittande utredning bör en översyn
göras av gällande lagstiftning på området (yrk. 10).
En annan fråga som berörs är meddelarfriheten och
det särskilda problem som uppstår när verksamhet som
tidigare bedrivits i offentlig regi privatiseras.
Den generella grundlagsfästa meddelarfriheten
ersätts då med en långtgående tystnadsplikt. Privat
verksamhet får på det sättet konkurrensfördelar.
Enligt partiet är de förslag som presenterats i
utredningen Ds 2001:9 inte tillräckligt långtgående.
En lag skall utgå från principen att
meddelarfriheten och efterforskningsförbudet så
långt som möjligt skall vara desamma som för
offentliganställda (yrk. 8). Vänsterpartiet anser
dessutom att det behövs ett lagreglerat skydd för
meddelarfrihet på privata arbetsplatser i allmänhet,
inte bara i verksamhet som är offentligfinansierad.
En utredning bör tillsättas med uppdrag att ange
förutsättningarna för detta (yrk. 9).
Britt-Marie Lindkvist och Anders Bengtsson (s) pekar
i motion A238 på ett antal frågeställningar i
samband med drogtesterna, såsom vem som har rätt
till resultatet, hur det skall användas, vad som
händer vid försäljning av företaget m.m. Rättsläget
är oklart, och regeringen bör komma med förslag till
förändringar av detta otillfredsställande läge.
Ronny Olander m.fl. (s) konstaterar i motion A327
att det i dag förekommer att företag genomför
drogtester utan att det finns regler för det och
utan insyn i verksamheten. Den enskilde har inget
val. Den anställde som nekar kan bli uppsagd, den
arbetssökande som nekar får inte arbetet.
Motionärerna föreslår lagstiftning för att
säkerställa rättssäkerheten för den enskilde.
I en annan enskild motion, A354 av Ingemar Josefsson
och Sylvia Lindgren (s), framhåller motionärerna att
de alltmer förekommande drogtesterna är
otillförlitliga och kan visa positiva resultat utan
att den testade behöver vara missbrukare. Dessutom
ger testerna mer information, t.ex. om sjuklighet,
än vad de uttryckligen syftar till, vilket är starkt
integritetskränkande. Området lämpar sig inte för
kollektivavtal eftersom det är fråga om intrång i
den personliga integriteten. De avtal som träffas är
genomgående till nackdel för arbetstagarparten, och
det är dessutom osäkert vilken rättslig ställning
avtalet har i en tvist. Motionärerna föreslår
lagstiftning av motsvarande slag som gäller inom den
offentliga sektorn (yrk. 1). De vill också initiera
ett program mot drogmissbruk i arbetslivet (yrk. 2).
Frågan om registerutdrag tas upp i en enskild
motion, A245 av Anders Ygeman (s). Enligt motionen
blir det allt vanligare att arbetsgivare kräver
utdrag ur kriminalregistret vid nyanställning, t.ex.
som paket- och postsorterare. Det kan få den
orimliga konsekvensen att en person inte får ett
sökt arbete till följd av brott som begåtts kanske
20 år tidigare. Motionären anser att denna typ av
integritetskränkningar måste stoppas genom ändrad
lagstiftning.
Motion A378 av Carina Hägg (s) tar upp frågan om
psykologiska tester vid anställning. Regeringen bör
ta initiativ till att integritetsaspekten
uppmärksammas bättre än i dag, anser motionären.
Barbro Feltzing och Kerstin-Maria Stalin (mp) menar
i motion A224 att rädslan för att framföra kritik på
arbetsplatsen är ett stort och växande problem. De
som har tidsbegränsade anställningar har svårast att
säga ifrån. När privata företag nu allt mer tar över
verksamhet som tidigare bedrivits i offentlig regi
gäller inte längre den yttrandefrihet som finns inom
den offentliga verksamheten. Motionärerna anser att
det lagförslag som lades fram i
departementspromemorian Ds 2001:9 bör genomföras
(yrk. 1). De föreslår också en utredning om en
ändring i medbestämmandelagen som ger anställda hos
privata arbetsgivare ökad yttrandefrihet (yrk. 2).
Motsvarande förslag finns också i Barbro Feltzings
(mp) motion A385 (yrk. 4).
Utskottets ställningstagande
Med anledning av de nu berörda motionerna om
medicinska kontroller m.m. kan utskottet konstatera
följande.
Helt nyligen överlämnade Utredningen om personlig
integritet i arbetslivet sitt slutbetänkande till
regeringen. I betänkandet (SOU 2002:18) föreslås en
helt ny lag, lag om skydd för den personliga
integriteten (LIA). Utredningen har gjort en
genomgång av gällande rätt och konstaterar att det
inte finns någon samlad reglering till skydd för den
personliga integriteten i arbetslivet och inte
heller någon lagstiftning som utformats med hänsyn
till den tekniska och medicinska utvecklingen. De
frågor som utredningen framför allt inriktat sig på
är risker för kränkningar av arbetstagarnas
personliga integritet i samband med dels
användningen av informationsteknik i arbetslivet,
dels arbetsgivarens kontroller av arbetstagarnas
hälsa eller droganvändning. LIA tar sin utgångspunkt
i personuppgiftslagen (PUL). I korthet bygger
lagförslaget på att de personuppgifter som samlas in
måste vara adekvata och relevanta i förhållande till
ändamålen med behandlingen. Ändamålen skall vara
särskilda, uttryckligt angivna och berättigade, och
personuppgifter får inte behandlas för något ändamål
som är oförenligt med det för vilket uppgifterna
samlas in.
Mera konkret innebär lagförslaget bl.a. följande
- Förbud för arbetsgivaren att avsiktligt ta del av
en arbetstagares privata e-post eller andra
elektroniska uppgifter utom vid samtycke eller
när det är nödvändigt för arbetsgivarens
verksamhet.
-
- Förbud att behandla personuppgifter om
arbetstagarens eller arbetssökandens hälsa eller
droganvändning utom när det är nödvändigt för att
bedöma om arbetstagaren är lämpad för uppgifter i
arbetsgivarens verksamheten eller, om
arbetstagaren begärt det, för att bedöma rätten
till förmåner.
-
· Hälsoundersökningar och drogtester får bara
utföras av personal inom hälso- och sjukvården
eller under överinseende av sådan personal;
drogtesterna måste dessutom analyseras på visst
föreskrivet sätt.
·
- Förbud för arbetsgivaren att behandla
personuppgifter om arbetstagarens eller
arbetssökandens lagöverträdelser utom när det är
nödvändigt för att bedöma tillförlitligheten med
hänsyn till säkerheten för det allmänna eller för
arbetsgivarens verksamhet; arbetsgivaren skall
inte rutinmässigt kunna ställa krav på att
arbetstagaren eller arbetssökanden företer
registerutdrag före en anställning.
-
· Personlighetstester får göras bara med
arbetstagarens samtycke; testerna måste utföras
på betryggande sätt.
·
- Regler ges om förvaring, information om och
skyldighet att korrigera felaktiga
personuppgifter och om tystnadsplikt för den som
behandlar uppgifterna.
-
· Överträdelser sanktioneras genom straff och
skadestånd.
·
· Tvister, utom de som avser straffpåföljd eller
överklagande av vissa beslut, skall handläggas
enligt lagen om rättegången i arbetstvister.
·
Utredningens förslag skall nu remissbehandlas.
Utskottet kan med detta konstatera att flertalet av
de aspekter på frågan om medicinska kontroller,
drogtester, registerutdrag m.m. som tas upp i
motionerna också har tagits upp av utredningen.
Förslagen i utredningsbetänkandet ligger i linje med
motionerna. Även frågan om möjligheten och
lämpligheten att reglera drogtester m.m. i
kollektivavtal har berörts av utredningen, som
framhåller att parternas ansvar och engagemang
behövs för att lagen skall kunna ge arbetstagare och
arbetssökande det avsedda integritetsskyddet. Den
föreslagna lagen innehåller flera regler där det
enligt utredningen inte på förhand är givet hur de
skall tillämpas på en arbetsplats. Avsikten är då
att parterna med lagen som grund skall kunna träffa
kollektivavtal som preciserar vad som skall gälla
med hänsyn till de förhållanden som råder på
arbetsplatsen. Avtalen får dock inte stå i strid med
lagen utan bara precisera den.
Utskottet anser att beredningen av utredningens
förslag bör avvaktas, och avstyrker därför de i
detta sammanhang behandlade motionerna
1999/2000:A723 yrkande 13 (v), A238 (s), A245 (s),
A316 yrkande 1 (v), A327 (s), A354 yrkandena 1 och 2
(s), A378 (s) och Ju388 yrkande 10 (v).
De motionsyrkande som rör yttrande- och
meddelarfrihet föranleder utskottet att först nämna
att Demokratiutredningen (SOU 2000:1) ansåg det
angeläget att utvidga och förstärka meddelarskyddet
så att det även gäller för privatanställda.
I promemorian Yttrandefrihet för privatanställda
(Ds 2001:9) redovisas ett utredningsuppdrag som
avser frågan om yttrande- och meddelarfrihet för
anställda i verksamheter med anknytning till det
allmänna. Promemorian innehåller ett lagförslag, lag
om skydd för privatanställdas yttrandefrihet. Syftet
skall vara att skydda arbetstagare hos andra
arbetsgivare än myndigheter och andra allmänna organ
mot åtgärder från arbetsgivaren för att de utnyttjat
tryck- och yttrandefriheten. Lagen skall omfatta
privatanställdas utnyttjande av tryck- och
yttrandefrihet i fråga om åsikter och upplysningar
om sådan verksamhet som bedrivs
- av myndigheter och andra allmänna organ
- av privata företag med verksamheter som har
allmänna handlingar, t.ex. därför att de sysslar med
myndighetsutövning
- av kommunala företag som har allmänna handlingar
- avseende sådan driftsentreprenad som har
upphandlats av myndigheter och andra allmänna organ,
och
- avseende förskoleverksamhet, skolbarnomsorg och
utbildning för barn och ungdom enligt skollagen,
hälso- och sjukvård och tandvård som bedrivs av
privata rättssubjekt och för detta tar emot bidrag
eller annan ersättning från det allmänna.
Ett skadeståndssanktionerat förbud föreslås mot
arbetsgivare att ingripa mot en arbetstagare som
utnyttjat sin tryck- och yttrandefrihet. Vissa
undantag skall gälla, bl.a. för företagshemligheter,
uppgifter om enskildas personliga eller privata
ekonomiska förhållanden och för hemliga affärs- och
driftsförhållanden i övrigt. Arbetsgivaren får inte
heller efterforska vem som har utnyttjat tryck- och
yttrandefriheten. Sådan efterforskning föreslås bli
straffad med böter eller fängelse.
Om en arbetsgivare får kännedom om att en
arbetstagare anser sig ha blivit trakasserad av en
annan anställd på grund av ett utnyttjande av tryck-
och yttrandefriheten inträder en skyldighet att
utreda saken och i förekommande fall vidta skäliga
åtgärder för att förhindra trakasserierna.
Det föreslås även en regel om att myndigheter och
andra inte får ingripa mot någon för att en
arbetstagare utnyttjat sina rättigheter enligt
lagen. De skall också i samband med upphandling av
driftsentreprenad upplysa om lagen.
Tvister, utom brott mot efterforskningsförbudet,
skall handläggas enligt lagen om rättegången i
arbetstvister.
Promemorian har remissbehandlats, men då mött
kritik. Enligt vad utskottet erfarit har frågan dock
inte avförts från dagordningen utan övervägs vidare
inom Regeringskansliet.
Som framgått är Vänsterpartiets uppfattning att
promemorians förslag inte är tillräckligt
långtgående, medan miljöpartisterna i motion A224
anser att förslagen bör genomföras.
Utskottet anser inte att det finns skäl att i
nuläget uttala sig om hur avvägningarna bör göras
mellan arbetstagarnas intresse av att utan risk för
ingripanden kunna yttra sig eller avslöja uppgifter
som rör arbetsgivarens verksamhet och arbetsgivarens
anspråk på skydd för verksamheten och tystnadsplikt.
I sammanhanget skall observeras att det förutnämnda
översynsuppdraget till ALI också omfattar frågan om
lojalitet i anställningsförhållandet. Uppdraget rör
den ömsesidiga lojaliteten i en vid bemärkelse. Det
är fråga om att förtydliga och utveckla
arbetsgivares och arbetstagares ömsesidiga
rättigheter och skyldigheter enligt
anställningsavtalet. Bland annat skall förekomsten
och tillämpningen av konkurrens- och
sekretessklausuler uppmärksammas. Utskottet ser det
som en fördel om dessa mycket svåra avvägningsfrågor
får bedömas i ett sammanhang.
Övervägandena med anledning av den nyssnämnda
promemorian och resultatet av ALI:s uppdrag bör
alltså avvaktas.
Av detta skäl avstyrks de nu behandlade motionerna
A224 yrkandena 1 och 2 (mp), A385 yrkande 4 (mp) och
Ju388 yrkandena 8 och 9 (v).
Tolkningsföreträde och facklig
vetorätt
Utskottets förslag i korthet
Utskottet behandlar i detta avsnitt motioner
om medbestämmandelagens regler om
tolkningsföreträde och vetorätt. Motionerna
avstyrks.
Jämför reservationerna 19 (m), 20 (m, fp) och
21 (v).
Motioner
Enligt Moderaternas motion A349 måste det fackliga
tolkningsföreträdet tas bort eftersom det gynnar
centrala organisationer på bekostnad av människorna
på arbetsplatsen. Vetorätten mot entreprenader
drabbar småföretagare och gör människor arbetslösa
(yrk. 5 i denna del).
Vänsterpartiet för fram ett antal förslag som gäller
arbetsrätten i motionen A316 Demokrati på
arbetsplatsen. Bland annat tar partiet upp
vetorätten enligt 3840 §§ medbestämmandelagen.
Reglerna bör ändras så att vetorätten kan användas
även i det fall att arbetsgivaren inte förhandlat
enligt 38 §. Rätten att utöva veto bör ligga på den
nivå som organisationen själv beslutar. Hänvisningen
i 39 § till den centrala organisationen bör därför
tas bort. Skadestånd bör inte förekomma om den
fackliga organisationen använt vetorätten på ett
rimligt sätt med hänsyn till den information som
fanns vid det tillfället, även om det senare skulle
visa sig att organisationen inte fick rätt i sak.
Ett hot om skadestånd kan medföra att organisationen
måste ha så bred marginal för sitt handlande att de
få rättigheter som arbetsrätten ger inte kan
utnyttjas. För att lägga in veto krävs att företaget
verkar på ett sätt som strider mot s.k. god sed på
arbetsmarknaden. Avsaknad av kollektivavtal anses
inte i sig strida mot det alltför vaga begreppet god
sed. En icke kollektivavtalsbunden arbetsgivare kan
dock på ett helt annat sätt än ett företag med
kollektivavtal ensidigt förändra löne- och
anställningsvillkor. För att det i praktiken skall
vara möjligt att ingripa mot ett företag som ägnar
sig åt social dumpning anser Vänsterpartiet att
avsaknad av kollektivavtal i sig skall kunna utgöra
grund för facklig vetorätt. Regeringen bör lägga
fram förslag till ändring av medbestämmandelagen i
enlighet med det ovanstående (yrk. 13)
Enligt en näringspolitisk motion, N267 av Eva
Flyborg m.fl. (fp), bör arbetsrätten reformeras
bl.a. när det gäller det fackliga
tolkningsföreträdet som bör slopas (yrk. 17 i denna
del).
Utskottets ställningstagande
Medbestämmandelagen har regler om fackligt
tolkningsföreträde i tvister om vissa kollektivavtal
om medbestämmande eller disciplinpåföljd (33 §) och
i tvister om arbetsskyldighet (34 §) och om lön
eller annan ersättning till en medlem i
arbetstagarorganisationen (35 §). Reglerna har något
olika konstruktion, men ett gemensamt syfte är att
ange vilkendera av parternas mening som skall gälla
i en rättstillämpningsfråga medan tvist pågår. Innan
dessa regler infördes genom medbestämmandelagen
kunde en arbetsgivare vid tvist genomdriva sin
uppfattning. Det skall observeras att det inte är
fråga om någon allmän regel om tolkningsföreträde
för arbetstagarparten. Reglerna har från tid till
annan kritiserats bl.a. för att vara komplicerade
och svårtillgängliga. Nya arbetsrättskommittén
behandlade frågan men lade inte fram något förslag
till lagändring (SOU 1982:60). Den av
fyrpartiregeringen tillsatta 1992 års
arbetsrättskommitté skulle enligt sina direktiv ta
upp frågan, men det var då inte fråga om annat än
att föreslå regler som var lättare att tillämpa.
Kommittén lades ned hösten 1994 efter det
socialdemokratiska regeringsövertagandet, och något
förslag blev inte framlagt.
Utskottet anser att reglerna om fackligt
tolkningsföreträde är ett viktigt inslag för att
stärka arbetstagarsidans ställning i rättstvister.
Utskottet har ingen förståelse för Moderaternas
synpunkt att tolkningsföreträdet skulle gynna
organisationerna på bekostnad av människorna på
arbetsplatsen. Rätten till tolkningsföreträde
tillkommer visserligen den avtalsslutande
organisationen och utövas i första hand av den
lokala arbetstagarorganisationen, men utskottet har
svårt att se hur ett tolkningsföreträde rent
praktiskt skulle kunna fungera utan koppling till
organisationerna. Reglerna har ett samband med
tvisteförhandlingssystemet och anger vad som skall
gälla fram till dess att tvisten avgjorts eller, i
en tvist om ersättning, i det fall att arbetsgivaren
inte påkallar förhandling eller väcker talan. Ett
felaktigt utövat tolkningsföreträde kan leda till
skadeståndsskyldighet för organisationen.
Enligt utskottets mening finns det inget skäl att
ändra reglerna och än mindre att upphäva dem.
Motionerna A349 yrkande 5 i denna del (m) och N267
yrkande 17 i denna del (fp) avstyrks.
Reglerna om facklig vetorätt kritiseras från två
håll. Moderaterna anser att vetorätten drabbar
småföretag och gör människor arbetslösa, medan
Vänsterpartiet i olika hänseenden vill förstärka
vetorätten.
En bakgrund till vetoreglerna i
medbestämmandelagen är den debatt som fördes i
mitten av 1970-talet om det som brukade kallas för
kringgående av arbetstagarbegreppet eller den grå
arbetskraften. I korthet innebär vetoreglerna att en
arbetsgivare som vill låta någon icke anställd
utföra ett visst arbete för hans räkning eller i
hans verksamhet skall förhandla med den
kollektivavtalsbundna arbetstagarorganisation vars
avtal gäller för arbetet i fråga (38 §
medbestämmandelagen). Vissa undantag gäller från
förhandlingsskyldigheten, bl.a. om det är fråga om
ett arbete som är av kortvarig och tillfällig natur.
Vetot utövas genom att den centrala organisationen
efter en sådan förhandling förklarar att den
tilltänkta åtgärden kan antas medföra att lag eller
kollektivavtal kommer att åsidosättas eller att
åtgärden på annat sätt strider mot vad som är
allmänt godtaget inom avtalsområdet. Om
organisationen gör detta, får åtgärden inte beslutas
eller verkställas av arbetsgivaren (39 §). Om det är
fråga om offentlig upphandling får endast vissa
angivna omständigheter läggas till grund för en
vetoförklaring. Reglerna kan sägas innebära att
arbetstagarparten efter förhandlingen och under
vissa angivna omständigheter kan förbjuda
arbetsgivaren att genomföra sina planer.
Bestämmelserna är skadeståndssanktionerade.
Fyrpartiregeringen upphävde vetoreglerna, som inte
gällde under år 1994. De återinfördes med tillägget
i fråga om offentlig upphandling genom den
socialdemokratiska regeringens s.k.
återställningsproposition hösten 1994.
Utskottet finner ingen grund för Moderaternas
allmänt hållna påstående om vetorättens skadliga
verkningar, och avstyrker därför motion A349 yrkande
5 i denna del (m).
Utskottet övergår nu till Vänsterpartiets förslag om
skärpningar av vetoreglerna.
En vetoförklaring skall som framgått ha föregåtts
av en förhandling. Syftet med denna förhandling är
bl.a. att skapa förutsättningar för att bedöma om
vetorätten skall utnyttjas. Vid förhandlingen kan
också villkoren för att godta åtgärden diskuteras. I
de fall arbetsgivaren inte behöver ta initiativ till
förhandling därför att en undantagssituation
föreligger, kan arbetstagarorganisationen ändå
begära förhandling. Skyldigheten för arbetsgivaren
att förhandla är skadeståndssanktionerad. I lagens
förarbeten sägs det att en försummelse att förhandla
är ett allvarligt brott mot lagen. Om saken är sådan
att det måste antas att arbetstagarorganisationen
skulle ha inlagt veto mot det sätt på vilket
arbetsgivaren faktiskt har anlitat annan arbetskraft
bör detta inverka höjande på skadeståndsbeloppet.
Utskottet kan också notera att Arbetsdomstolen ett
par gånger har utdömt kraftiga skadeståndsbelopp i
sådana fall. Bland annat med tanke på den betydelse
förhandlingen har för bedömningen av om ett veto är
befogat är utskottet inte berett att förorda att
veto skall kunna utövas utan föregående förhandling.
Med anledning av Vänsterpartiets uppfattning att
rätten att utöva vetot bör ligga på den nivå som
organisationen själv bestämmer kan utskottet först
konstatera att reglerna enligt 4 §
medbestämmandelagen är dispositiva. Om den berörda
arbetstagarorganisationen saknar den sedvanliga
uppbyggnaden med lokal och central nivå tillkommer
vetorätten den organisation på arbetstagarsidan som
har slutit eller brukar sluta kollektivavtal som
binder arbetsgivaren.
Utskottet kan inte heller ansluta sig till
Vänsterpartiets förslag om begränsning av
skadeståndsskyldigheten för en
arbetstagarorganisation som utövat veto på felaktigt
sätt. Redan med nuvarande ordning har organisationen
en viss marginal för sin bedömning av om det finns
grund för ett veto. Organisationen drabbas av
skadestånd först om den saknat fog för sin
ståndpunkt. Det är inte tillräckligt att
organisationen har gjort en felbedömning. Med
uttrycket sakna fog avses nämligen enligt
Arbetsdomstolens praxis fall där det har varit fråga
om rent ovidkommande syften med vetot eller där
organisationen har gjort sig skyldig till en
kvalificerad felbedömning av omständigheterna eller
rättsläget. Att även arbetstagarorganisationen i
vissa speciella fall skall kunna drabbas av
skadeståndsansvar är enligt utskottets mening
viktigt för balansen i reglerna.
När det slutligen gäller frågan om vilka
omständigheter som skall kunna läggas till grund för
ett veto anger lagen att åtgärden skall kunna antas
medföra att lag eller kollektivavtal för arbetet
åsidosätts eller att åtgärden annars strider mot vad
som är allmänt godtaget inom parternas
avtalsområde. Här bortses från de speciella
reglerna vid offentlig upphandling. Utskottet håller
med Vänsterpartiet om att s.k. social dumpning måste
motverkas, men ser det som principiellt tveksamt
bl.a. av konkurrensskäl att redan den omständigheten
att kollektivavtal saknas skulle vara tillräcklig
grund för veto. Det är viktigt att framhålla att
vetorätten enligt förarbetena inte får användas för
att avstänga företag som arbetar under allmänt
godtagna förhållanden.
Utskottet kan sammanfattningsvis inte ställa sig
bakom de förslag till förändringar av vetoreglerna
som läggs fram i motion A316 yrkande 13 (v), som
alltså avstyrks.
Frågor om anställningsskydd och
inflytande vid strukturförändringar
Utskottets förslag i korthet
Utskottet behandlar i detta avsnitt olika
motionsförslag om anställningsskydd och
inflytande vid strukturförändringar bl.a. i
förhållande till övriga EU-länder. Utskottet,
som konstaterar att frågan är uppmärksammad
genom ett uppdrag till AMS, avstyrker
motionerna.
Jämför reservation 22 (v).
Motioner
Ett antal motioner tar från olika utgångspunkter upp
frågor med anknytning till omstrukturering och
nedläggning av företag. Flertalet av motionerna
hänvisar till företagsnedläggningar m.m. i Sverige
under senare tid.
Vänsterpartiet hävdar i motion A316 att kraven på de
enskilda företagen inte är speciellt hårda i Sverige
jämfört med kraven i andra länder i Europa. Partiet
anser det uppenbart att löntagarnas rättigheter
måste stärkas, och nämner Frankrike som ett
intressant exempel eftersom det där finns förslag på
lagstiftning som innebär att ett företag som vill
lägga ned produktionen måste kunna motivera detta
socialt och samhällsekonomiskt. Om företaget inte
kan lämna en godtagbar motivering skall regeringen
kunna stoppa eller fördröja nedläggningen (yrk. 8).
Det är dessutom viktigt att förebygga att människor
hamnar i svåra situationer om arbetet försvinner.
Arbetsgivarnas sociala ansvar måste öka, och
resurser måste fonderas under en längre tid. De som
drabbas behöver stöd oavsett om de arbetat i ett
lönsamt eller olönsamt företag. Den i dag lägsta
nivån lagstiftad uppsägningstid eller lönegaranti
måste höjas. En obligatorisk
omställningsförsäkring bör införas på områden där
trygghetsavtal eller omställningsavtal saknas.
Tilläggsdirektiv av denna innebörd bör ges till
utredningen Omställningsavtal (dir. 2000:55) (yrk.
10). Denna utredning bör också få tilläggsdirektiv i
fråga om någon form av förtidspension till äldre
personer som har några få år kvar till ålderspension
eller som är arbetslösa och bor på orter med svag
och ensidig arbetsmarknad (yrk. 11). Slutligen anser
Vänsterpartiet att den varselavgift om 100 500 kr
per anställd som enligt främjandelagen kan tas ut om
ett företag försummat att varsla bör höjas så att
den överstiger den genomsnittliga lönekostnaden för
en löntagare. Annars blir det lönsamt att underlåta
att varsla (yrk. 12).
Inger Lundberg m.fl. (s) anser i motion A218 att
statliga aktörer inom närings- och
arbetsmarknadspolitiken borde kunna spela en större
roll för att öka företagens vakenhet och kompetens
för omvärldsbevakning (yrk. 1). Det finns också skäl
att analysera om staten genom lagstiftning eller på
annat sätt kan medverka till att också de anställda
får möjlighet att utnyttja experthjälp för att
analysera ett företags långsiktiga
utvecklingsmöjligheter (yrk. 2). Kompetenta fackliga
ledare kan spela en viktig roll. Staten bör därför
förstärka sitt stöd till utbildning av fackliga
ledamöter i bolagsstyrelser (yrk. 3). Huvudansvaret
för konsekvenserna av olika strukturbeslut måste
ligga hos företagen. Man måste analysera på vilket
sätt företagen på de drabbade orterna tagit sitt
ansvar för att utbilda de anställda och skaffa nya
jobb (yrk. 4). En sund strukturpolitik kräver att de
fackliga organisationerna har goda förutsättningar
att agera internationellt. Erfarenheterna
understryker behovet av en rätt till
styrelserepresentation inom hela EU (yrk. 5). Det
finns starka skäl att se över användningen av EU-
medel till företag som etablerar sig i andra EU-
länders stödområden. Enligt motionärerna blir det
direkt stötande om svenska skattebetalare skall
bidra till att svenska företag flyttas från t.ex.
Bergslagen till ett stödområde i ett annat land. En
översyn krävs av nuvarande regler (yrk. 6).
Elisebeht Markström m.fl. (s) vill enligt motion
A249 att främjandelagen ses över i tre hänseenden.
Alternativet för arbetsgivaren att hänvisa till
primärförhandling enligt medbestämmandelagen i
stället för att varsla länsarbetsnämnden bör
preciseras när det gäller tidpunkten för
förhandlingen. Arbetsgivaren bör vid en tidigare
tidpunkt komplettera varslet med uppgift om vilka
arbetstagare som berörs. Vitesnivåerna för en
arbetsgivare som försummar att varsla är inte
tillräckligt höga för att vara effektiva.
Siw Wittgren-Ahl och Ronny Olander (båda s)
beskriver i sin motion A306 hur strukturomvandlingen
till viss del ändrat karaktär genom den
globaliserade ekonomin. Det handlar inte sällan om
att flytta ett företag utomlands av snäva
kostnadsskäl. Motionärerna framhåller att sådan
lagstiftning som ökar kostnaderna vid
företagsnedläggningar kan få negativa verkningar och
bli till nackdel för Sverige i den internationella
konkurrensen. En framkomlig väg skulle i stället
kunna vara ett generellt trepartssystem där
strukturomvandlingens kostnader bärs solidariskt av
anställda, arbetsgivare och staten i form av
statssubventionerade omställningsavtal och/eller
omställningsförsäkring (yrk. 1). Motionärerna anser
också att den sociala dialogen mellan företag,
myndigheter och anställda i samband med
strukturomvandlingen bör stärkas genom lagstiftning
(yrk. 2).
I motion A274 av Hillevi Larsson och Britt-Marie
Lindkvist (båda s) hänvisar motionärerna till en
OECD-sammanställning av 27 länders regler om
anställningsskydd vid företagsnedläggning. En
tredjedel av länderna har sammantaget ett starkare
skydd för de anställda på de tre områden som
undersökts. Enligt motionen bör regeringen se över
gällande regler så att Sverige inte har sämre skydd
än de bästa OECD-länderna.
I två i det närmaste likalydande motioner av Peter
Pedersen m.fl. (v), A217 (yrk. 1 och 2) och A302,
framför motionärerna att företag i Sverige till
begränsade kostnader, jämfört med förhållandena i
andra länder, kan lägga ned lönsamma företag eller
enheter. Regeringen bör återkomma med lagförslag som
tydliggör och skärper företagets ansvar mot de
anställda. En förvärvslagstiftning bör övervägas som
ger de anställda rätt att för en symbolisk summa ta
över ett företag eller en enhet som skall läggas
ned.
Sven-Erik Sjöstrand (v) efterlyser en rättvisare
lagstiftning för löntagarna i motion A266.
Regeringen bör återkomma med förslag om en
förbättrad arbetsrätt vid företagsköp och
företagsnedläggningar (yrk. 1). Skadeståndsreglerna
bör ses över så att de inte gynnar arbetsgivaren
(yrk. 2).
Utskottet tar i detta sammanhang också upp en
motion, A270 av Carina Hägg (s), som tar sikte på
s.k. kulturkrockar vid företagsetablering. Enligt
motionären bör regeringen initiera en kartläggning
av de problem som har uppstått i samband med
utländska företags etablering i Sverige t.ex. när
det gäller information till och inflytande för de
anställda.
Utskottets ställningstagande
Under senare tid har några omfattande
driftsinskränkningar och även nedläggningar av hela
verksamheter väckt stor uppmärksamhet. En särskild
anledning till den efterföljande debatten har varit
att verksamheterna flyttat till andra länder i syfte
att finna ökade rationaliseringsvinster. Det har
också hävdats att verksamheter har flyttats med
hjälp av EU-medel. En driftsinskränkning eller en
nedläggning som har lett till arbetslöshet på det
ena stället men ett sysselsättningstillskott på det
andra har i debatten beskrivits som att
arbetslösheten flyttas runt i Europa. En annan åsikt
som framförts är att det är för lätt och för
billigt att säga upp personal i Sverige. Just denna
omständighet skulle leda till att företagen i valet
mellan olika tänkbara alternativ lägger ned enheter
i Sverige.
Flertalet av de ovan redovisade motionerna har
liknande utgångspunkter. De skiljer sig dock åt i
förslagen till lösning. Medan Vänsterpartiet, de
enskilda v-motionärerna och några av de enskilda
socialdemokratiska motionärerna på olika sätt vill
öka kraven på arbetsgivarna, framhåller andra s-
motionärer att ökade sådana krav kan få negativa
verkningar och bli till nackdel för Sverige i den
internationella konkurrensen.
Utskottet vill för sin del framföra följande. Det
är självfallet mycket bekymmersamt om verksamheter
som skapar sysselsättning och som enligt normala
företagsekonomiska bedömningar framstår som
bärkraftiga och utvecklingsbara läggs ned och
överförs till andra länder. Än mer påtagligt blir
detta om olika former av EU-stöd finns med i bilden
som ett mer eller mindre avgörande skäl för
företagets beslut. Medbestämmandelagens regler om
förhandling och information ger arbetstagarsidan
rätt till inflytande i dessa frågor, men den
allmänna utgångspunkten i svensk arbetsrätt är att
arbetsgivarens företagsekonomiska överväganden inte
kan överprövas. Det är alltså ytterst arbetsgivarens
bedömning som avgör om verksamheten skall läggas ned
eller flyttas, helt eller delvis. Skyddet för de
anställdas trygghet finns främst i lagen om
anställningsskydd (LAS) genom reglerna om
uppsägningstid och uppsägningslön, turordning och
företrädesrätt. Även de regler i LAS och
medbestämmandelagen som föranletts av EG:s s.k.
överlåtelsedirektiv har betydelse i sammanhanget. Av
särskilt intresse är även de s.k. omställnings-
eller trygghetsavtalen.
De arbetsrättsliga reglerna skall inte ses
isolerade från den svenska aktiva
arbetsmarknadspolitiken och dess roll i
strukturomvandlingen. Uppgiften för
arbetsmarknadspolitiken är att medverka till att
underlätta och stimulera omställning och därigenom
öka flexibiliteten på arbetsmarknaden. I
sammanhanget bör också främjandelagen (1974:13)
uppmärksammas. Där finns regler som ålägger
arbetsgivare att varsla arbetsmarknadsmyndigheten
vid driftsinskränkningar.
Mot bakgrund av ett ökat antal varsel vid
driftsinskränkningar har regeringen ansett att det
bör kartläggas vilka regler som finns i andra länder
inom EU om arbetsgivarens ansvar vid
företagsnedläggelser. Regeringen gav därför i
december förra året i uppdrag till AMS att i
samverkan med Arbetslivsinstitutet kartlägga
rättsläget i EU:s medlemsstater vad gäller
arbetsgivarens ansvar vid företagsnedläggningar
(N2001/10920/A). Kartläggningen skall omfatta såväl
offentligrättslig som civilrättslig reglering. Vad
gäller den offentligrättsliga regleringen skall
myndigheternas tillsyns- och tillståndsuppgifter
belysas. I den civilrättsliga delen skall
uppskovsmekanismer, turordningsregler och olika
former av kompensationer för personer som hotas av
uppsägning belysas. En beskrivning skall också göras
av arbetsmarknadsparternas roll vid
företagsnedläggningar med tyngdpunkt på avtal och
sociala planer i form av kompetensutveckling.
Uppdraget skall redovisas inom kort, senast den 1
maj 2002.
Utskottet värdesätter att detta uppdrag har
lämnats. Det är angeläget att inför fortsatta
överväganden förfoga över ett faktaunderlag om hur
det ser ut i övriga delar av EU.
I sammanhanget finns det också skäl att notera det
uppdrag som lämnades i augusti 2000 till en särskild
utredare att bl.a. se över effekterna av s.k.
omställningsavtal (dir. 2000:55). Som framgått anser
Vänsterpartiet att utredningen bör få
tilläggsdirektiv att utreda en obligatorisk
omställningsförsäkring på områden där trygghetsavtal
eller omställningsavtal saknas. Detta uppdrag skall,
efter förlängning, redovisas den 30 juni 2002 (dir.
2001:62).
Utskottet anser att dessa utredningar bör
slutföras i enlighet med sina uppdrag. Det finns
därför skäl att avvakta närmare ställningstaganden.
Utskottet, som förutsätter att regeringen återkommer
till riksdagen i frågan, avstyrker motionerna A217
yrkandena 1 och 2 (v), A218 yrkandena 16 (s), A249
(s), A266 yrkandena 1 och 2 (v), A270 (s), A274 (s),
A302 (v), A306 yrkandena 1 och 2 (s) samt A316
yrkandena 8 och 1012 (v).
Sakliggrundbegreppet m.m.
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker i detta avsnitt
motionsförslag som bl.a. gäller frågan om
saklig grund för uppsägning.
Jämför reservation 23 (v).
Motioner
Vänsterpartiet framför i sin motion A316 att kravet
på sakliga skäl vid uppsägning eller avskedande kan
variera över tid beroende på ändrade värderingar,
ett förändrat näringsliv och strukturomvandling med
kommersialisering av vård och skola m.m. Eftersom en
uppsägning av personliga skäl är ett hårt straff
måste graden av misskötsel vara verkligt grov för
att uppsägning skall kunna tillgripas. Dagens
rättstillämpning måste också ändras i fråga om
möjligheterna att avskeda en person. Mindre
drastiska och alternativa påföljder måste kunna
användas (yrk. 9).
I detta sammanhang tar utskottet även upp motion
A305 av Tasso Stafilidis m.fl. (v). Enligt
motionärerna är det inte helt ovanligt att
offentliganställda som har till uppgift att behandla
och hjälpa andra inte uppträder respektfullt.
Exempelvis kan patienter bemötas med förlöjligande
från läkarens sida när patienten ställer frågor om
olika behandlingar. Detta är inte acceptabelt.
Medvetenheten och kunskapen om kränkande behandling
inom offentlig verksamhet måste öka (yrk. 1).
Sanktioner måste införas för anställda i offentlig
verksamhet som begår kränkande handlingar i arbetet
(yrk. 2).
Utskottets ställningstagande
Utskottet instämmer med Vänsterpartiet att en
uppsägning eller ett avskedande är ett hårt straff
för den drabbade. Det är en av anledningarna till
att en arbetsgivare måste reagera genom att påtala
försummelser och eventuellt varna arbetstagaren för
att ytterligare förseelser kan leda till uppsägning.
Att mera preciserat ange vad som skall krävas för
att det skall finnas grund för en uppsägning eller
ett avskedande är inte möjligt, bl.a. därför att
förhållandena varierar så kraftigt och därför att
utvecklingen och ändrade värderingar kan påverka
bedömningen. Saken måste utvecklas i
rättstillämpningen med utgångspunkt i LAS
förarbeten. Utskottet avstyrker motion A316 yrkande
9 (v).
Med anledning av motion A305 vill utskottet först
uttala sin förhoppning om att kränkande behandling
av det slag som motionen beskriver hör till de
absoluta undantagen, även om det inte helt kan
uteslutas att det förekommer. Höga krav på ett
korrekt och bra bemötande skall enligt utskottets
mening ställas på offentliganställda, alldeles
särskilt om det är fråga om bemötande av personer
som befinner sig i en svår och utsatt situation.
Utskottet har ingen annan uppfattning än
motionärerna när det gäller vikten av att öka
kunskapen och medvetenheten om detta. Anställda som
gör sig skyldiga till kränkande behandling eller
olämpligt uppträdande på annat sätt kan drabbas av
olika slag av påföljder, ytterst uppsägning eller, i
särskilt allvarliga fall, avskedande. Även
straffrättsliga påföljder kan förekomma. Utskottet
avstyrker motion A305 yrkandena 1 och 2.
Turordning vid uppsägning
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker motionsförslag om att
upphäva turordningsundantaget i lagen om
anställningsskydd för småföretag avseende
högst två arbetstagare.
Jämför reservation 24 (s, v).
Motioner
Vänsterpartiet yrkar i motion A316 att det
turordningsundantag i 22 § lagen om
anställningsskydd som trädde i kraft den 1 januari
2001 upphävs. Arbetstagare på mindre arbetsplatser
har fått en än mer otrygg anställning, och det är
till största delen kvinnor som missgynnas (yrk. 2).
Som framgått ovan föreslår partiet också att det
ovannämnda uppdraget till ALI kompletteras med en
översyn av de förändrade turordningsreglerna.
I motion A367 förklarar Kristdemokraterna att
turordningsundantaget byggde på en kompromiss.
Partiet hade helst sett att regeln om undantag för
två nyckelpersoner hade varit generell för alla
företag (yrk. 27).
I två enskilda socialdemokratiska motioner, A276 av
Catherine Persson (s) och A345 av Carina Adolfsson
Elgestam m.fl. (s), yrkas att turordningsregeln
återställs till vad som gällde före den 1 januari
2001.
I motion A346 av Carina Adolfsson Elgestam m.fl. (s)
framhåller motionärerna att turordningsundantaget
för två personer kan missgynna anställda som är
gravida och föräldralediga. För arbetsgivaren är det
ekonomiskt mer fördelaktigt att säga upp en
föräldraledig eftersom föräldraförsäkringen i
praktiken betalar lönen under uppsägningstiden.
Motionärerna föreslår en ändring i lagen om
anställningsskydd av innebörd att en uppsägning av
en föräldraledig inte träder i kraft förrän vid
återkomsten i arbete efter ledigheten.
Utskottets ställningstagande
Efter förslag av arbetsmarknadsutskottet i
betänkandet 2000/01:AU4 Undantag från turordningen
m.m. infördes från den 1 januari 2001 en
undantagsregel från den annars gällande principen om
sist införst ut vid bestämmande av turordningen vid
uppsägning på grund av arbetsbrist. Regeln innebär
att en arbetsgivare med högst tio arbetstagare får
undanta högst två arbetstagare som enligt
arbetsgivarens bedömning är av särskild betydelse
för den fortsatta verksamheten. Den eller de
personer som undantas har företräde till fortsatt
anställning. Bakom förslaget stod en majoritet
bestående av företrädare för Moderaterna,
Kristdemokraterna, Centerpartiet, Folkpartiet och
Miljöpartiet.
Ett förslag från Vänsterpartiet om att upphäva
undantagsregeln avstyrktes av utskottet för snart
ett år sedan i betänkande 2000/01:AU10.
Lagändringen antogs av en riksdagsmajoritet och
trädde alltså i kraft för drygt ett år sedan. Den
nya regeln skapar enligt utskottets mening den
nödvändiga balansen mellan särskilt de mindre
företagens behov att tillgodose sin
kunskapsförsörjning och de anställdas behov av
anställningstrygghet. Möjligheten att göra undantag
är ett av flera sätt att stimulera både
småföretagandet som sådant och de små företagens
möjligheter att behålla personer med särskilt
kompetens i företaget. Det finns enligt utskottets
mening inga skäl att upphäva undantagsregeln.
Motionerna A276 (s), A316 yrkande 2 (v) och A345 (s)
avstyrks därför.
Kristdemokraternas upplysning att partiet hellre
hade sett att turordningsundantaget för två personer
var generellt och partiets begäran om ett
tillkännagivande till regeringen om ett sådant
generellt undantag föranleder inget särskilt
uttalande från utskottets sida. Motion A367 yrkande
27 (kd) avstyrks alltså.
Med anledning av förslaget i motion A346 att en
uppsägning av en föräldraledig inte skall träda i
kraft förrän vid återkomsten i arbete efter
ledigheten vill utskottet peka på det tidigare
nämnda tilläggsuppdraget till ALI att överväga
behovet av en förstärkning av skyddet för
arbetstagare som utnyttjar sin rätt till ledighet i
samband med föräldraskap. Utskottet utgår från att
även det förslag som motionen avser skall kunna
övervägas av utredningen. Motion A346 (s) avstyrks i
den mån den inte kan anses tillgodosedd med det
anförda.
Återanställningsrätt, längsta tid
för visstidsanställning m.m.
Utskottets förslag i korthet
I detta avsnitt behandlas bl.a.
motionsförslag om tidsgränsen för rätt till
återanställning. Motionerna avstyrks.
Jämför reservationerna 25 (m, kd, c) och 26
(v, mp).
Motioner
I motion A316 föreslår Vänsterpartiet att
tidsgränsen för rätt till återanställning åter blir
12 månader i stället för som i dag 9 månader. Regeln
är viktig för att förhindra att arbetsgivaren
använder sig av övertalighetsargument för att göra
sig av med anställda, t.ex. en kvinna som blivit
gravid (yrk. 3). Vid företagskriser kan lokala
fackföreningar ha en svag förhandlingsposition.
Därför bör avtal om turordningslistor som berör
gravida och föräldralediga godkännas av den centrala
fackliga organisationen. Regeringen bör återkomma
med ett sådant lagförslag (yrk. 4).
Kristdemokraterna anser för sin del i motion A367
gränsen för återanställningsrätt borde vara 6
månader i stället för nuvarande 9 månader för viss
arbetskraft, t.ex. personer under 55 år (yrk. 29).
Partiet anser också att tiden för provanställning
bör förlängas till 12 månader från nuvarande 6
månader. Detta skulle öka företagens benägenhet att
nyanställa i stället för att använda övertid vid
exempelvis en konjunkturuppgång (yrk. 28).
Visstidsanställning vid arbetsanhopning bör tillåtas
upp till två år (yrk. 30).
Utskottets ställningstagande
Liksom när likartade yrkanden behandlades i
föregående års arbetsrättsliga betänkande
2000/01:AU7 finns anledning att hänvisa till ALI:s
förutnämnda uppdrag, som bland andra frågor särskilt
avser de tidsbegränsade anställningarna. Även frågan
om återanställningsrätten och förslaget om centralt
godkännande av turordningslistor när gravida och
föräldralediga är berörda bör kunna omfattas av
uppdraget, framför allt i den del som avser ett
förstärkt skydd för föräldralediga. Detta arbete bör
inte föregripas. Utskottet avstyrker därför de nu
berörda motionerna A316 yrkandena 3 och 4 (v) samt
A367 yrkandena 2830 (kd).
Stuverimonopolet m.m.
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker motionsförslag som rör
det s.k. stuverimonopolet och vissa andra
arbetsrättsliga frågor med anknytning till
sjöfarten.
Jämför reservation 28 (m, fp) och 29 (m).
Moderaterna framhåller i kommittémotion T253 att
skråväsendet i form av stuverimonopol fortlever i
många hamnar, vilket leder till dyra
stuveriorganisationer och orationella
hanteringsmetoder. Motionärerna menar att monopolet
förutom på den s.k. listningen baseras dels på en
föråldrad förordning om hamnverksamhet, dels på ILO-
konventionen 137. En anpassning måste ske till
moderna krav (yrk. 3), och tolkningen av
konventionen måste ändras så att fackliga
kompetenstvister omöjliggörs (yrk. 4). I motionen
framhålls också att svensk rederinäring varit utsatt
för konflikter och konflikthot i stor utsträckning
under senare år, vilket drabbar rederierna och
svensk industri på ett orimligt sätt. Den
arbetsrättsliga lagstiftningen måste ändras i
följande hänseenden. Möjligheten till
sympatiblockader bör begränsas. Den s.k. lex
Britannia, som ger svenska fackliga organisationer
vidsträckta internationella befogenheter, måste
upphävas. EU-reglerna för företagsövergångar
undantar skepp, vilket också bör gälla i den svenska
lagstiftningen. De speciella reglerna inom sjöfarten
om sjuklön, arbetstid och semester bör anpassas till
de generella bestämmelserna på svensk arbetsmarknad
(yrk. 11). Även i två enskilda moderata motioner,
A280 av Kent Olsson (m) och T468 av Roy Hansson (m),
yrkas att stuverimonopolet avskaffas (yrk 4).
Även Folkpartiet, i kommittémotion T463, anser att
stuverimonopolet bör avvecklas genom att Sverige
säger upp ILO-konventionen (yrk. 16).
Utskottets ställningstagande
Motionskrav som rör ILO-konventionen 137 och det
s.k. stuverimonopolet har prövats av utskottet vid
ett flertal tillfällen, senast i betänkande
2000/01:AU7. Utskottet har konstaterat att det är
flera företeelser som brukar hänföras till
stuverimonopolet dit hör den s.k. listningen som
är en förteckning i stuveriavtalet över de
stuveribolag som omfattas av kollektivavtalet, ILO-
konventionen nr 137, LO:s organisationsplan liksom
kommunernas bestämmanderätt över hamnverksamheten
och att det inte synes finnas någon enhetlig
precisering av innebörden eller av grunden för att
ett sådant monopol skulle föreligga. Utskottet har
också hänvisat till ett uttalande av den svenska
ILO-kommittén 1996 enligt vilket det inte finns
någon bestämmelse i konventionen som skulle kunna
åberopas som ett rättsligt stöd för ett
stuverimonopol. Dessutom har utskottet konstaterat
att det som enligt motionärerna skulle stödja
existensen av ett monopol rör mellanhavanden mellan
parterna på arbetsmarknaden eller interna
organisationsförhållanden. Motionerna har avstyrkts
på dessa grunder.
Utskottet vill återigen hänvisa till det nu sagda.
Tilläggas kan att EU-kommissionen har lagt fram ett
förslag till hamndirektiv som syftar till att
garantera en mer systematisk tillämpning av
fördragets bestämmelser, alltså fri etableringsrätt
och fri rörlighet för personer, varor och tjänster.
Med det anförda avstyrks motionerna A280 (m), T253
yrkandena 3 och 4 (m), T463 yrkande 16 (fp) och T468
yrkande 4 (m).
När det sedan gäller frågorna om stridsåtgärder
m.m. kan utskottet konstatera att motsvarande
yrkanden också behandlades och avstyrktes i det
nyssnämnda betänkandet. Utskottet kan i denna del
även hänvisa till avsnittet om stridsåtgärder ovan.
I fråga om personalövergångar pekade utskottet på
det principiella ställningstagandet när reglerna
infördes, nämligen principen att svensk
arbetsrättslig lagstiftning bör vara så generell som
möjligt, vilket ledde till att sjögående fartyg kom
att omfattas. Utskottet gör ingen annan bedömning i
dag. Inte heller motsvarande yrkanden beträffande
vissa anställningsförmåner biträddes. I den delen
finns det inte heller anledning till något annat
ställningstagande. Med detta avstyrker utskottet
motion 2001/02:T253 yrkande 11 (m).
Övrig fråga
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker ett motionsförslag som
avser försäkringsskydd för personer som
fortsätter att arbeta mellan 65 och 67 år.
Motion
Motion A355 av Margareta Sandgren och Carina Hägg
(s) anknyter till de lagändringar som genomfördes
från den 1 september 2001 om rätt att arbeta till 67
års ålder. För att man skall kunna fortsätta att
arbeta fordras att försäkringar och andra regler
gäller så att även arbetstagare mellan 65 och 67 år
får ett fullgott försäkringsskydd, sägs det i
motionen.
Utskottets ställningstagande
I samband med förslaget om rätt att arbeta till 67
års ålder (prop. 2000/01:78, AU10) gjorde
regeringen en genomgång av gällande åldersgränser i
socialförsäkringssystemet. Viss anpassning gjordes i
lagen om arbetsskadeförsäkring, men i övrigt var
bedömningen att några ändringar inte behövdes. Det
gällde reglerna för sjukpenning,
rehabiliteringsersättning och förtidspension. Inte
heller i fråga om arbetslöshetsförsäkringen och de
arbetsmarknadspolitiska insatserna föreslogs några
ändrade åldersgränser. Utskottet delade regeringens
bedömningar och har inte någon annan uppfattning i
dag. Motion A355 (s) avstyrks.
Flexibel arbetstid, arbetstidsförkortning,
övertid, semester m.m.
Utskottets förslag i korthet
I detta avsnitt behandlar utskottet ett antal
motioner som tar upp frågor kring arbetstid,
semester, m.m. Utskottet avstyrker samtliga
motioner med hänvisning bl.a. till pågående
utredningsarbete. Jämför reservationerna 30
(m), 31 (v), 32 (kd), 33 (fp), 34 (mp) och 35
(m).
Motioner
Moderaterna avvisar i motion A318 lagstiftning om
kortare arbetstid. Sverige har internationellt sett
redan i dag en mycket låg faktisk arbetstid. En
generell arbetstidsförkortning skulle få negativa
följder för samhällsekonomin och näringslivet och
skulle urholka välståndet och förutsättningarna för
framtida välfärd. Partiet menar att det inte finns
något samband mellan arbetstidens längd och
arbetslöshet. Dessutom skulle kortare arbetstid inte
ge några positiva effekter på hälsan för de flesta
enskilda arbetstagare. En arbetstidsförkortning
skulle inte heller öka jämställdheten; detta görs
inte med hjälp av politiska åtgärder utan är en
fråga om förändring av attityder (yrk. 3).
Moderaterna anser att den nuvarande
arbetstidslagen bör upphävas. I stället bör
arbetsmiljölagen ange de grundläggande indispositiva
regler som behövs till skydd för människors liv och
hälsa (yrk. 1). Människor har olika önskemål när det
gäller arbetstid. Arbetstidens omfattning och
förläggning avgörs därför bäst av de enskilda
arbetstagarna och arbetsgivarna själva genom
kollektiva och individuella avtal (yrk. 2). Att
genom politiska beslut och centrala avtal styra
vardagen för den enskilda människan och familjen är
enligt Moderaterna omöjligt när behoven ser så olika
ut. I stället bör politiken utformas så att enskilda
människor och familjer själva kan utforma sin vardag
(yrk. 4 och 5).
Även i motion A228 framför Moderaterna sin syn på
en generell arbetstidsförkortning och menar att det
genom att avskaffa normen för veckoarbetstid blir
möjligt att tillfredsställa önskemålen hos dem som
vill kunna jobba mer, mindre eller annorlunda än i
dag (yrk. 5).
Reglerna på arbetsmarknaden måste anpassas till
turistnäringens speciella karaktär, anser
Moderaterna i motion N261. Dagens regelsystem hämmar
turistnäringen och försvårar en effektiv
personalplanering. För att skapa förmånligare
villkor och öka produktiviteten behövs flexiblare
arbetstidsregler, vilket även öppnar för varaktiga
anställningsformer (yrk. 3).
Sten Tolgfors (m) framför i motion A248 (yrk. 13) i
huvudsak samma synpunkter som i de ovan redovisade
moderata kommittémotionerna.
Vänsterpartiet föreslår i motion So498 att en
utredning tillsätts med uppgift att se över vilka
konsekvenser arbetstidens längd och förläggning får
på folkhälsan. De ökade hälsoproblemen till följd av
stress är ett tydligt fenomen inom den offentliga
sektorn med ett alltmer begränsat inflytande för de
anställda över arbetssituationen. Kommuner och
landsting måste tillsammans med anställda, fack och
företagshälsovård se över och åtgärda problemen
(yrk. 12).
I motion A316 menar Vänsterpartiet att den dolda
övertiden har stor påverkan på människors hälsa och
välbefinnande. En ändring i arbetstidslagen som
innebär en höjning av övertidsavgiften skulle
innebära att övertidsreglerna skulle efterlevas. För
arbetsgivare med stor betalningsförmåga bör avgiften
vara särskilt hög (yrk. 18).
Vidare anser Vänsterpartiet i motion A267 att
Långtidsutredningens antagande om en
sysselsättningsgrad på 79 % fram till år 2015 är för
negativt. Partiet menar att det genom en
omfördelning av arbetstiderna och ökade resurser
till den offentliga sektorn är möjligt att räkna med
en högre sysselsättningsgrad i framtiden. Därför
borde den pågående arbetstidsutredningen få ett
tilläggsdirektiv om att göra nya kalkyler för
försörjningsbalansen som utgår från en
sysselsättningsgrad på 85 % och en högre
produktivitet i offentlig tjänsteproduktion (yrk.
1).
Kristdemokraterna menar i motionerna A211 (yrk. 12)
och A367 (yrk. 20) att en generell
arbetstidsförkortning med bibehållen lön skulle
skada Sveriges konkurrenskraft allvarligt. Att
förkorta arbetstiden generellt kan inte förordas
vare sig för den enskilda individen eller som ett
sätt att minska arbetslösheten.
Arbetstidslagstiftningen måste utformas så att
arbetsgivare och arbetstagare i ökad utsträckning
lokalt kan fastställa arbetstiden efter sina behov
och önskemål. Arbetstiden måste kunna variera
kraftigt med utgångspunkt i den aktuella
livssituationen, och den skall ses ur ett
livscykelperspektiv.
Behovet av ökad flexibilitet i arbetslivet
framhålls också i motion A246. Kristdemokraterna ser
positivt på regler som skapar goda förutsättningar
för parterna att i kollektivavtal finna väl
balanserade lösningar mellan verksamhetens och de
anställdas krav. Flexiblare arbetstider gynnar såväl
arbetstagare som arbetsgivare. Partiet menar också
att ett tillägg bör göras i 10 § andra stycket
semesterlagen med innebörden att betald semester
utöver fyra veckor per år skall kunna tas ut som
arbetstidsförkortning (yrk. 4).
Även i motion Sf392 förespråkar Kristdemokraterna
flexiblare arbetstider och anser att arbetet skall
organiseras så att situationen för småbarnsföräldrar
underlättas och att det blir möjligt med frivillig
arbetsdelning och/eller tjänstledighet (yrk. 15).
I motion A204 begär Kristdemokraterna att
regeringen lägger fram förslag om en lagstadgad rätt
att gå ned i arbetstid efter 61 års ålder. Den
enskilda individen måste ha möjlighet att påverka
hur övergången skall ske från arbetsliv till
pensionärsliv. Övergången måste ha inslag av större
flexibilitet så att människor kan trappa ned
successivt. Rätten att arbeta i mindre omfattning
skulle möjliggöra för fler att delta i arbetslivet
under längre tid. Staten skulle dock inte skjuta
till förlorad pension, vilket blir följden av att
man arbetar mindre (yrk. 4).
Folkpartiet framhåller i motionerna A229 (yrk. 10)
och A389 (yrk. 26) att partiet inte är främmande för
att det stiftas en ny arbetstidslag, men betonar att
en sådan måste utformas så att den uppmuntrar till
flexibilitet och så att man kommer bort från en
lagstadgad normalarbetstid. Lagen skall innebära att
arbetstiden kan bestämmas genom en överenskommelse
mellan den enskilda arbetstagaren och arbetsgivaren
utifrån deras behov och önskemål. Det är individen
själv som tillsammans med sin arbetsgivare skall
avgöra hur mycket han eller hon vill arbeta. Vikten
av den enskildes möjlighet att, med hänsyn till
verksamhetens krav, bestämma över sin arbetstid
framförs också i motion So637 (yrk. 15). Sådana
möjligheter ökar genom en liberal arbetstidsreform.
I motion Sf395 (yrk. 1) förordar Folkpartiet en
blocköverskridande överenskommelse i syfte att
minska stressen i samhället. Genom ett
handlingsprogram skall individen ges större makt
över sitt eget liv. Programmet omfattar fyra
punkter: 1. Makt över sin egen arbetstid 2. Makt
över sin egen kompetensutveckling 3. Makt över
familjens totala tid och 4. Makt över den egna
arbetsmiljön.
I fråga om makt över arbetstiden menar Folkpartiet
att den anställdes inflytande över var, när och hur
det egna arbetet utförs måste öka. Detta är
avgörande för möjligheterna att kunna hantera över-
och underbelastning utan att man drabbas av negativ
stress. Att med lagstiftning tvinga fram en generell
arbetstidsförkortning är ingen framkomlig väg, anser
partiet. Däremot bör lagen ändras så att det blir
lättare att förhandla om förkortad och mer flexibel
arbetstid. En förändring måste också göra det
möjligt för alla dem som jobbar ofrivillig deltid
att öka sin arbetstid.
Miljöpartiet förordar i motionerna A220 (yrk. 7),
A392 (yrk. 3) och Sf393 (yrk. 8) att
normalarbetstiden per vecka genom lagstiftning sänks
till 35 timmar i ett första steg. Arbetstiden bör
därefter förkortas till 30 veckotimmar. Lagen bör på
samma sätt som i dag vara dispositiv. Partiet menar
att en lagstiftad arbetstidsförkortning medför att
heltidsnormen sänks för hela arbetsmarknaden och
inte bara för vissa privilegierade grupper. En
sänkning av arbetstiden till 30 eller 35 veckotimmar
skulle kraftigt öka människors möjligheter att orka
arbeta. Arbetstidsförkortning främjar också
jämställdheten i och med att den ger män ökade
möjligheter att ta ansvar för hem och familj, anser
Miljöpartiet. Taket för allmän övertid bör enligt
motion A220 reduceras från 200 timmar per år till
100 timmar (yrk. 6). Partiet betonar i samma motion
att löntagarinflytandet över arbetstidens
förläggning bör öka. Samtliga på en arbetsplats bör
få möjlighet att påverka arbetstidens förläggning
under året liksom arbetsmiljön och arbetets
utförande (yrk. 3).
I motion A230 av Inger Segelström m.fl. (s)
framställs krav på att en lagstiftad
arbetstidsförkortning genomförs snarast.
Motionärerna hänvisar till s-kvinnornas mångåriga
kamp för en generell arbetstidsförkortning där
individen har möjlighet att avgöra hur arbetstiden
skall förläggas.
Raimo Pärssinen och Per-Olof Svensson (s) anser i
motion A288 att föräldraförsäkringen bör
kompletteras med en arbetstidsförkortning som
ytterligare underlättar för småbarnsfamiljer att
kombinera ett aktivt krävande arbetsliv med ett bra
familjeliv.
Enligt Hillevi Larsson (s) i motion A255 bör en
förändring genomföras i arbetstidslagen så att det
införs ett samordningsansvar för arbetsgivare
beträffande arbetstiden i de fall då en arbetstagare
har mer än en arbetsgivare.
Helena Bargholtz och Ulf Nilsson (fp) anser i motion
A203 att de svenska helgdagarna (söndagar
undantagna) inte är förenliga med dagens
mångkulturella och mångreligiösa samhälle. Var och
en borde få välja hur man vill disponera dessa
dagar. Därför föreslår motionärerna att en utredning
om röddagskonto tillsätts för att se över
möjligheterna att fritt disponera över de nuvarande
helgdagarna.
I motion N322 riktar Anna Kinberg (m) kritik mot
lagstiftning som reglerar människors liv till vissa
tider på dygnet. Regleringar som begränsar arbets-
och öppettider bör tas bort (yrk. 1 och 2).
Några bakgrundsuppgifter
Tidigare utredningar
Arbetstidsfrågan har sedan mitten av 1980-talet
varit föremål för utredningar vid ett flertal
tillfällen. Här följer en kort genomgång av de olika
utredningarna.
1987 års arbetstidskommitté hade till uppgift att
analysera konsekvenserna av olika arbetstidsformer
och arbetstidsmönster. Kommitténs betänkande (SOU
1989:53) innehåller beskrivningar, kartläggningar
och analyser samt ett resonemang om den framtida
arbetstidspolitiken. I den delen ansåg kommittén att
en för hela arbetsmarknaden likartad norm för
heltidsarbete borde införas. Normen skulle utgöras
av den samlade årsarbetstiden, inklusive semester.
Kommittén lämnade inga lagförslag.
En utredning om flexibla arbetstidsregler m.m.
tillsattes 1991 med syfte att undersöka om mer
flexibla regler för arbetstid och semester borde
införas i svensk lagstiftning. I utredningens
betänkande (SOU 1992:27) föreslogs en gemensam lag
om arbetstid och semester. Utredningen förordade ett
årsarbetstidsmått och att den nya lagen i stor
utsträckning skulle vara dispositiv. Arbetstidens
förläggning skulle regleras i kollektivavtal. Den
del av semesterledigheten som översteg fyra veckor
skulle få disponeras fritt av arbetstagaren.
Utredningens förslag har inte lett till några
lagändringar.
1995 års arbetstidskommittés främsta uppgift var att
bedöma de långsiktiga konsekvenserna av alternativa
arbetstidsförkortningar och arbetstidsmönster på
produktionen, produktiviteten, sysselsättningen,
konkurrenskraften, arbetsorganisationen och
välfärden. I sitt betänkande (SOU 1996:145) föreslog
kommittén en ny arbetstidslag och ändringar av
semesterlagen och av föräldraledighetslagen.
Lagförslaget utgick ifrån skyddsaspekten i EG:s
arbetstidsdirektiv. Kommitténs förslag innehöll
bl.a. en rekommendation till arbetsmarknadens parter
att träffa kollektivavtal om arbetstidens omfattning
och förläggning. Avtalen borde syfta till att
arbetstidsförhållandena anpassas till verksamhetens
krav och till arbetstagarens önskemål och behov.
Arbetstidskommitténs förslag har inte lett till
några lagändringar.
En arbetsgrupp fick i januari 1999 i uppdrag att
fördjupa underlaget i arbetstidsfrågor. Synpunkter
skulle löpande inhämtas från arbetsmarknadens
parter. I sina bedömningar och förslag skulle
arbetsgruppen fästa vikt vid att de inte försvårar
för parterna att lösa arbetstidsfrågan i
kollektivavtal. Arbetsgruppens rapport Kortare
arbetstid för och emot (Ds 2000:22) innehåller
inga förslag utan är inriktad på att beskriva och
analysera de möjligheter och konsekvenser som är
förknippade med förändrade arbetstider.
Kommittén för nya arbetstids- och
semesterregler
I december 2000 tillsattes en ny parlamentarisk
kommitté (dir. 2000:97) med uppdrag att göra en
översyn av arbetstidslagen, semesterlagen och övrig
ledighetslagstiftning. Representanter för
arbetsmarknadens parter har knutits till kommittén.
Kommittén för nya arbetstids- och semesterregler
(Knas) skall
- lämna förslag till en ny arbetstidsreglering som
ger den enskilda arbetstagaren ett större
inflytande över arbetstidens förläggning men
samtidigt ger en god flexibilitet i produktionen,
-
- se över genomförandet av EG:s arbetstidsdirektiv
och föreslå ett tydligare genomförande av
direktivet i svensk lag,
-
- pröva olika vägar till förkortning av arbetstiden
och ge förslag på hur dessa skulle kunna
genomföras,
-
- se över regleringen av övertidsarbete,
-
- lämna förslag till en ändring av semesterlagen
som ger arbetstagaren rätt att ta ut semester
överstigande fyra veckor och sparad semester som
del av dag. Semesterlagen skall också ses över i
förenklingssyfte, framför allt med målet att göra
lagen lättare att tillämpa för små företag,
-
- pröva möjligheten att i förenklingssyfte, framför
allt för små företag, slå samman eller samordna
utformningen av arbetstidslagen, semesterlagen
och övriga ledighetslagar,
-
- bedöma konsekvenserna av sina förslag för de
offentliga finanserna och samhällsekonomin. Även
de företagsekonomiska konsekvenserna skall
belysas, särskilt för små företag,
-
- analysera förslagens konsekvenser för
jämställdheten, arbetsmiljön,
arbetsorganisationen och arbetstagarnas hälsa
liksom tillgången på arbetskraft.
-
Kommittén har enligt sitt uppdrag redovisat frågan
om förläggning av semester överstigande fyra veckor
och sparad semester som del av dag. Uppdraget om
semesterlagen i övrigt samt eventuella förslag om
förkortningar av och inflytandet över arbetstiden
skall redovisas senast den 1 juni 2002. Senast den 1
mars 2003 skall kommittén redovisa återstående delar
av uppdraget.
Kommittén överlämnade i september 2001 ett
delbetänkande Timsemester ett diskussionsunderlag
(SOU 2001:69) som tar upp frågan om förläggning av
semester överstigande fyra veckor och sparad
semester som del av dag. I delbetänkandet
konstaterar kommittén att det i semesterlagen går
att införa en rätt för arbetstagare att ta ut
semester överstigande fyra veckor och sparad
semester som del av dag. Man kommer också fram till
att lagens bestämmelser i övrigt i princip skulle
kunna tillämpas på semester som del av dag. En
förändring av lagen aktualiserar dock frågor om
inflytande och om lagens tillämpbarhet. Dessa frågor
hänger samman med kommitténs uppdrag i övrigt som
skall redovisas i juni 2002. Kommittén väljer därför
att vänta med ett författningsförslag om semester
som del av dag till dess övriga överväganden
redovisas i juni 2002.
Utöver detta delbetänkande har kommittén gett ut
ett antal skrifter för att belysa några olika
aspekter på arbetstidsfrågan. Genom att ta upp några
av de vanligaste frågeställningarna i
arbetstidsdiskussionen, på ett lite mer
lättillgängligt och kortfattat sätt än vad som är
brukligt i statliga utredningar, hoppas kommittén
att skrifterna skall stimulera till en bred
samhällelig diskussion. För innehållet i skrifterna
svarar författaren. Kommittén har inte tagit
ställning till innehållet.
De hittills utgivna skrifterna är:
1. Arbetstiden lag eller avtal (SOU 2001:91) som
tar upp frågan om arbetstiden bäst hanteras av
staten i lag eller av arbetsmarknadens parter i
avtal.
2. Arbetstiden pengarna eller livet (SOU 2002:6)
som tar upp frågan om konsekvenserna av en minskning
av arbetstiden för anställda, företag och samhälle.
3. Arbetstiden kortare arbetstid eller mer ledigt
(SOU 2002:12) som tar upp frågan om på vilket sätt
minskningar av arbetstiden skett i ett längre
perspektiv. Med detta som utgångspunkt redovisas de
huvudalternativ som i dag finns när det gäller att
minska arbetstiden.
4. Arbetstiden internationell jämförelse av
arbetstid (SOU 2002:22). I den görs en jämförelse av
arbetstidens längd i olika länder. För tre av de
undersökta länderna görs också en fördjupad
undersökning av arbetstidsförhållandena, särskilt
med avseende på genomförda arbetstidsförkortningar.
Utskottets ställningstagande
De motioner som behandlas i detta avsnitt omfattar
en rad olika aspekter på arbetstider. Som framgår
ovan skall Kommittén för nya arbetstids- och
semesterregler belysa och lägga fram förslag på
många områden och också analysera konsekvenserna för
olika parter. Utskottet kan liksom i ett tidigare
betänkande rörande dessa frågor (bet. 2000/01:AU9)
konstatera att flera av de synpunkter som förs fram
i parti- och kommittémotioner och i ett antal
enskilda motioner helt eller delvis sammanfaller med
den inriktning av arbetstidspolitiken som
utredningsdirektiven ger uttryck för. Utskottet
ställer sig positivt till vad som anförs i
direktiven om att en arbetstidsreglering som innebär
ett stärkt inflytande över arbetstiden för individen
kan bidra till minskad stress och bättre
förutsättningar för jämställdhet. Här kan också
nämnas att frågor om jämställdhet respektive ohälsa
i arbetslivet nyligen har behandlats i utskottets
betänkanden 2001/02:AU3 och 2001/02:AU4.
Utskottet är i dagsläget inte berett att ta närmare
ställning till hur en framtida arbetstidsreglering
bör utformas utan anser att det är angeläget att
avvakta slutsatserna från utredningen. Detsamma
gäller frågan om arbetstidens längd där utskottet
kan konstatera att kommittén har till uppgift att
pröva olika vägar till förkortning och lägga fram
förslag om hur ett genomförande skulle kunna ske.
När det gäller semesterfrågor har kommittén kommit
med ett delbetänkande, men då kommittén inte lagt
fram det slutliga förslaget om semester som del av
dag finns det enligt utskottets uppfattning skäl att
avvakta utredningens slutsatser.
Frågan om samordningsansvar liksom frågan om
röddagskonto, som tas upp i två enskilda motioner,
är båda komplicerade och kräver överväganden av vitt
skilda slag. Utskottet är inte i nuläget berett att
ställa sig bakom dessa förslag.
Motionerna A203 (fp), A204 yrkande 4 (kd), A211
yrkande 12 (kd), A220 yrkandena 3, 6 och 7 (mp),
A229 yrkande 10 (fp), A230 (s), A246 yrkande 4 (kd),
A255 (s), A288 (s), A316 yrkande 18 (v), A367
yrkande 20 (kd), A389 yrkande 26 (fp), A392 yrkande
3 (mp), Sf392 yrkande 15 (kd), Sf393 yrkande 8 (mp),
Sf395 yrkande 1 (fp), So498 yrkande 12 (v), So637
yrkande 15 (fp), N261 yrkande 3 (m) avstyrks i den
mån de inte kan anses vara tillgodosedda med vad
utskottet anfört.
Riksdagen ställde sig 1998 bakom målet om att den
reguljärt sysselsatta andelen av befolkningen mellan
20 och 64 år skall uppgå till minst 80 % under år
2004. I betänkande 2001/02:AU1 uttryckte utskottet
sitt fulla stöd för målet om full sysselsättning och
delmålet om 80 %. Detta mål ligger fast. Uppgiften
att från vissa utgångspunkter ta fram nya kalkyler
för försörjningsbalansen fram till 2015 ligger
enligt utskottets mening utanför det som Kommittén
för nya arbetstids- och semesterregler bör utreda
och lägga förslag om. Med det anförda avstyrker
utskottet motion A267 yrkande 1 (v).
I motionerna A318 (m), N322 (m), A228 (m) och A248
(m) förespråkas, med lite olika motiveringar, ett
avskaffande av gällande arbetstidsreglering.
Utskottet behandlade motsvarande förslag för ett år
sedan i betänkande 2000/01:AU9 och framhöll då
behovet av en lagreglering för att upprätthålla en
rimlig balans mellan arbetsgivarens och
arbetstagarens önskemål i frågor rörande arbetstid.
Detta gäller såväl arbetstidens längd som
förläggning och andra frågor. Utskottet erinrade då
också om de rättigheter i fråga om arbetstid som
följer av EG-rätten och som Sverige som nation är
skyldigt att se till att arbetstagarna
tillförsäkras. Utskottet finner inte i dag anledning
till annan bedömning, varför motionerna A228 yrkande
5 (m), A248 yrkandena 13 (m), A318 yrkandena 15
(m) och N322 (m) avstyrks.
Ledighetslagstiftning m.m.
Utskottets förslag i korthet
I detta avsnitt behandlar utskottet ett antal
motioner som avser frågor om
ledighetslagstiftning m.m. Utskottet
avstyrker samtliga motioner. Jämför
reservationerna 36 (kd), 37 (c), 38 (kd), 39
(fp) och 40 (v).
Motioner
Kristdemokraterna hänvisar i motion A211 (yrk. 10)
till det som EU:s ministerråd enats om när det
gäller anställdas rätt att återuppta sitt arbete
utan försämrade villkor efter föräldraledighet och
möjligheterna att tillgodoräkna sig de förbättringar
som arbetskamraterna erhållit under tiden. Partiet
menar att föräldraledigheten i dag kan vägas in som
skäl för förändring av tjänsten och att detta inte
är förenligt med de nya EU-reglerna. Därför ser man
fram emot en skärpning av den svenska lagen i detta
avseende. I motion Sf392 (yrk. 14) framhålls också
föräldrars rätt att återvända till sitt arbete.
Partiet kräver en lagstadgad rätt till tre års
tjänstledighet i samband med barns födelse.
Kristdemokraterna förordar vidare i motion So609
(yrk. 6) att det skall finnas en lagreglerad rätt
till tjänstledighet på hel- eller deltid för vård av
anhöriga. En sådan tjänstledighet bör ges under
kortare perioder, exempelvis tre månader, eftersom
det inte går att förutse hur stort vårdbehovet
kommer att vara. På sikt borde man kunna diskutera
möjligheten att minska sin arbetstid för att vårda
anhöriga.
Centerpartiet anser i motion A212 (yrk. 12) att en
lag borde finnas som gör det omöjligt för facken att
inskränka företagens möjlighet att teckna
tilläggsförsäkringar till föräldraförsäkringen. De
initiativ som har tagits av större företag för att
ge de föräldralediga högre ersättning måste ses som
positiva och uppmuntras.
I ett antal enskilda socialdemokratiska motioner,
nämligen A253 av Nils-Göran Holmqvist m.fl. (s),
A287 av Ann-Kristine Johansson (s), A301 av
Christina Nenes och Göte Wahlström (s), A339 av Lena
Sandlin-Hedman och Agneta Brendt (s) och A361 av Jan
Björkman m.fl. (s), framförs synpunkter på de
ändringar i 17 § 4 semesterlagen som gjordes i
samband med införandet av det nya
studiestödssystemet den 1 juli 2001. Motionärerna
vill att en ändring görs i lagen så att frånvaro vid
studier också i framtiden skall vara
semesterlönegrundande.
Enligt Eva Flyborg (fp) i motion A272 bör det med
tanke på behovet av frivilliga
försvarsorganisationer finnas en lagstadgad rätt
till ledighet för deltagande i utbildning och
tjänstgöring inom frivilligförsvaret. Liknande
synpunkter framförs i motion Fö229 av Carina Hägg
(s) som föreslår att reglerna om ledighet i
frivilliga försvarsorganisationer ses över i syfte
att öka möjligheterna till sådana ledigheter.
Carlinge Wisberg (v) anser i motion A216 att en
anställd skall ha rätt att under viss tid vara
tjänstledig för att kunna pröva ett annat arbete.
Detta skulle främja den personliga utvecklingen och
möjligheterna att trivas med sitt jobb och därmed
öka produktiviteten.
Kenneth Johansson (c) menar i motion A207 att rätten
till tjänstledighet för att starta eget företag
skall vara lika generös som rätten till ledighet
enligt studieledighetslagen. Detta skulle främja
nyföretagandet.
Några bakgrundsuppgifter
De lagar som räknas som s.k. ledighetslagar är bl.a.
föräldraledighetslagen, semesterlagen,
studieledighetslagen, sia-lagen (rätt till ledighet
för vissa föreningsuppdrag inom skolan m.m.), sfi-
ledighetslagen (rätt till ledighet för
svenskundervisning för invandrare), lagen om rätt
till ledighet för att bedriva näringsverksamhet och
närståendevårdslagen. Utöver dessa finns
ledighetsbestämmelser i ett stort antal lagar, bl.a.
förtroendemannalagen, medbestämmandelagen,
arbetsmiljölagen, lagen om anställningsskydd och
lagen om arbetstid m.m. i husligt arbete. I
regeringsformen och kommunallagen finns regler som
gäller ledighet för politiskt uppdrag. I
sammanhanget kan också nämnas lagen om
totalförsvarsplikt, som innehåller regler med förbud
mot uppsägning eller avskedande av arbetstagare som
fullgör sina skyldigheter enligt lagen, och
räddningstjänstlagen som har regler om tjänsteplikt.
År 1998 antogs den senaste ledighetslagen, lagen
om rätt till ledighet av trängande familjeskäl.
Genom en ändring i föräldraledighetslagen infördes
från och med den 1 augusti 2000 en regel om
två veckors obligatorisk mammaledighet.
Rätten för en arbetstagare att vara ledig från
arbete vid sjukdom är inte reglerad i lag.
Vid sidan av lagregleringen finns kompletterande
ledighetsregler även i kollektivavtal. Rätt till
ledighet kan också följa av tjänstereglementen,
enskilda avtal och sedvänja.
Utskottets ställningstagande
Föräldraledighet
Utskottet har vid ett flertal tillfällen i
betänkanden betonat vikten av att skapa gynnsammare
förutsättningar för att arbetstagare skall kunna
förena arbete och föräldraskap. Senast i betänkande
2001/02:AU3 uttryckte utskottet sin oro för en del
företags negativa inställning till föräldraledighet
och påpekade att det behövs insatser på en rad olika
områden för att underlätta kombinationen barn och
förvärvsarbete. Utskottet såg positivt på det
uppdrag som JämO fått av regeringen i dessa frågor.
Socialförsäkringsutskottet behandlade våren 2001
proposition 2000/01:44 om föräldraförsäkring och
föräldraledighet (bet. 2000/01:SfU10).
Arbetsmarknadsutskottet lämnade i ett yttrande
(2000/01:AU1y) till socialförsäkringsutskottet sina
synpunkter på propositionens förslag.
Riksdagen beslutade i enlighet med
socialförsäkringsutskottets förslag när det gällde
vissa ändringar i lagen om allmän försäkring och
föräldraledighetslagen. Syftet med förändringarna
var att ytterligare förbättra föräldrars möjligheter
att kombinera familj och arbete. Beslutet innebar
att föräldraförsäkringen och föräldraledigheten
byggdes ut. Föräldrapenningen förlängdes och
motsvarande rätt till ledighet infördes i
föräldraledighetslagen. Ytterligare en förmånsnivå
infördes i föräldraförsäkringen, och ny förmån
infördes motsvarande pappans särskilda dagar i
samband med barns födelse eller adoption. Andra
förändringar gällde bl.a. rätten till tillfällig
föräldrapenning och föräldrars rätt till
kontaktdagar. Beslutet innebar också att en
arbetstagare ges ett större inflytande över
förläggningen av delledighet. Vid förkortning av
arbetstiden skall ledigheten även få förläggas till
en eller vissa av arbetsveckans dagar. Om
arbetsgivaren och arbetstagaren inte kommer överens
om hur ledigheten skall tas ut vid förkortad
arbetstid, skall arbetsgivaren förlägga ledigheten
på det sätt som arbetstagaren önskar. Detta gäller
under förutsättning att verksamheten hos
arbetsgivaren kan fortgå utan påtaglig störning.
Arbetsgivaren får inte utan arbetstagarens samtycke
förlägga ledigheten på annat sätt än att sprida den
över arbetsveckans samtliga dagar, dela upp
ledigheten under arbetsdagen eller förlägga den till
någon annan tid än arbetsdagens början eller slut.
Förlängningen av föräldrapenningen och en ny
förmånsnivå inom föräldraförsäkringen samt
motsvarande ändringar i föräldraledigheten trädde i
kraft den 1 januari 2002 och de övriga ändringarna
den 1 juli 2001.
Utskottet kan konstatera att de lagändringar som
gjorts ytterligare underlättar föräldrars
möjligheter att kombinera familj och arbete. En väl
utbyggd föräldraförsäkring ger goda förutsättningar
för barnfamiljerna att utforma sin situation på
bästa sätt.
När det gäller Kristdemokraternas förslag i motion
Sf392 om tre års tjänstledighet har utskottet vid
ett flertal tillfällen och senast i betänkande
2000/01:AU9 behandlat motsvarande yrkande. Såvitt
utskottet känner till finns det inte i dagsläget
någon utredning bl.a. om vilka effekter som en
utvidgad föräldraledighet skulle kunna få t.ex. för
de mindre företagen, hur vikariatsfrågan skulle
lösas vid upprepade långa ledigheter, vilken
inverkan föräldraledigheten skulle ha på lön m.m.
Utskottet finner att avsaknaden av en sådan
utredning eller analys är skäl nog att avstyrka
förslaget om en så kraftig förlängning av föräldrars
rätt till ledighet. Med hänvisning till det anförda
avstyrker utskottet motion Sf392 yrkande 14 (kd).
Utskottet konstaterade i betänkande 2000/01:AU9
att det förekommer att arbetsgivare försvårar för
föräldrar att utnyttja rätten till ledighet enligt
föräldraledighetslagen och föreslog ett
tillkännagivande i denna del. Regeringen fick efter
beslut i riksdagen (rskr. 2000/01:179) i uppdrag att
överväga om det finns behov av att förstärka skyddet
för de arbetstagare som väljer att utnyttja sin rätt
till ledighet i samband med föräldraskap. Enligt
tillkännagivandet borde förändringar i
föräldraledighetslagen och LAS i första hand
övervägas. Som framgått ovan fick
Arbetslivsinstitutet (ALI) enligt ett
regeringsbeslut i oktober 2001 ett tilläggsuppdrag
till myndighetens uppdrag att se över den
arbetsrättsliga lagstiftningen i vissa avseenden.
ALI:s uppdrag skall redovisas senast den 31 oktober
2002. Utskottet förutsätter att gällande EU-regler
beaktas. Här kan också nämnas att JämO initierat en
kampanj barn OCH jobb: nio månader
där det ingår
att finna brister i svensk lagstiftning vad gäller
skydd för gravida och föräldralediga. I avvaktan på
utredningens slutsatser avstyrker utskottet motion
A211 yrkande 10 (kd) i den mån den inte kan anses
tillgodosedd med vad utskottet anfört.
Vad avser Centerpartiets förslag i motion A212 om
att lagstifta bort möjligheten för facken att
inskränka företagens möjlighet att teckna
tilläggsförsäkringar till föräldraförsäkringen vill
utskottet hänvisa till behandlingen av motsvarande
synpunkter i betänkande 2001/02:AU3 där utskottet
noterar att JämO gjort visst kartläggningsarbete när
det gäller förekomsten av ekonomiska incitament från
arbetsgivare för föräldraledighet. Utskottet anser
liksom i nyss nämnda betänkande att det skulle vara
av intresse att ta del av ytterligare undersökningar
i denna fråga. Utskottet utgår från att regeringen
kommer att följa dessa frågor och, om så är
erforderligt, återkomma med förslag till
förändringar. Med det ovan anförda avstyrker
utskottet motion A212 yrkande 12 (c).
Ledighet för närståendevård
I den s.k. närståendevårdslagen (1988:1465) finns
regler om ersättning och ledighet för
närståendevård. Lagen innehåller bl.a. bestämmelser
om rätt till ledighet för arbetstagare som vårdar en
svårt sjuk närstående person. Arbetstagaren har rätt
till hel ledighet från arbetet under den tid som han
eller hon uppbär ersättning enligt lagen och till
förkortning av arbetstiden till hälften eller tre
fjärdedelar under tid med halv eller fjärdedels
ersättning. Ersättning, och därmed ledighet, medges
för högst 60 dagar sammanlagt för varje person som
vårdas. Vid vård av närstående som hivsmittats inom
den svenska hälso- och sjukvården har vårdaren rätt
till högst 240 dagars ledighet.
Som framgår av denna redogörelse finns det i dag
en rätt till ledighet och ersättning vid
närståendevård. Utskottet är inte berett att ställa
sig bakom motion So609 yrkande 6 (kd).
Ledighet för frivilligt försvarsarbete
Frågan om rätt till ledighet för frivilligt
försvarsarbete tas upp i motion Fö229 (s) och A272
(fp). Utskottet har vid flera tillfällen och senast
i betänkande 2000/01:AU9 behandlat motsvarande
fråga. Utskottet uttryckte då sitt stöd för
motionärens uppfattning om värdet av
frivilliginsatser inom totalförsvaret men ansåg
samtidigt att detta inte ensamt motiverade nya
ledighetsregler. Utskottet hänvisade till att
gällande lagstiftning ger vissa rättigheter så kan
t.ex. studieledighetslagen åberopas när det gäller
utbildning. Den nyssnämnda lagen innebär skydd även
för personer som inte omfattas av lagen om
totalförsvarsplikt och innebär i praktiken även en
rätt till ledighet vid viss utbildning. Utskottet
gör liksom tidigare bedömningen att arbetsgivare
normalt har en välvillig inställning till
framställningar om ledighet för frivillig
försvarsverksamhet. Som sägs i proposition
2001/02:159 Frivillig försvarsverksamhet inom
totalförsvaret bör frågan om ledighet från ordinarie
arbetsplats då en frivillig tas i anspråk för andra
insatser i fred än räddningstjänst ofta kunna lösas
genom avtal eller överenskommelser mellan den
frivillige och arbetsgivaren. Utskottet vidhåller
sin uppfattning att avsaknaden av regler inte heller
kan anses vara till påtaglig nackdel för de
frivilliga försvarsorganisationernas verksamhet och
avstyrker därmed motionerna Fö229 (s) och A272 (fp).
Ledighet för att pröva annat arbete
När det gäller förslaget i motion A216 (v) om rätt
till ledighet för att pröva annat arbete behandlade
utskottet motsvarande yrkande i betänkande
2000/01:AU9. Utskottet anslöt sig då till
motionärernas positiva syn på behovet av ökad
rörlighet på arbetsmarknaden och konstaterade att
det för detta ändamål finns särskilda
arbetsmarknadspolitiska insatser. Möjligheterna för
en anställd att vara ledig från arbetet för olika
ändamål är ganska omfattande. Utskottet framhöll att
arbetstagaren och arbetsgivaren i det praktiska
livet ofta lyckas träffa överenskommelse om önskad
ledighet. En hänvisning gjordes också till att det i
direktiven för Kommittén för nya arbetstids- och
semesterregler ingår att i förenklingssyfte slå
samman eller samordna utformningen av
arbetstidslagen, semesterlagen och övriga
ledighetslagar. I den mån kommittén finner
sammanslagning eller samordning lämplig skall
kommittén föreslå hur lagstiftningen bör utformas.
Utskottet har inte ändrat uppfattning och avstyrker
därmed motion A216 (v).
Ledighet för att bedriva näringsverksamhet
I motion A207 föreslås att rätten till
tjänstledighet för att bedriva näringsverksamhet
skall vara lika generös som rätten till ledighet
enligt studieledighetslagen. Lagen (1997:1293) om
rätt till ledighet för att bedriva näringsverksamhet
innebär att den som varit anställd hos en
arbetsgivare antingen de senaste sex månaderna eller
sammanlagt minst tolv månader de senaste två åren
har rätt att ta ledigt under en sammanhängande
period om högst sex månader för att starta ett
företag. I det betänkande (1997/98:AU4) där
lagförslaget behandlades tog utskottet ställning
till yrkanden om längre ledighet för att bedriva
näringsverksamhet. Utskottet höll då med om att ett
halvår kan vara en kort tid för att pröva bärkraften
hos en affärsidé men att en längre ledighet skulle
kunna skapa problem för arbetsgivaren. Detta skulle
också kunna bli följden av en så omfattande
tjänstledighet som motionären förespråkar. Utskottet
avstyrker med det anförda motion A207 (c).
Semesterlönegrundande frånvaro vid studier
Den ändring av semesterlagens regler om
semesterlönegrundande frånvaro som trädde i kraft
den 1 juli 2001 genomfördes som en konsekvens av den
nya studiestödslag som trädde i kraft vid samma
datum. Studiestödsformerna korttidsstudiestöd och
vuxenstudiestöd enligt 1973 års studiestödslag har
avskaffats. Därför togs de också bort i
semesterlagens förteckning över
semesterlönegrundande frånvaro. Ingen förändring
genomfördes när det gäller särskilt
utbildningsbidrag som därför fortfarande är
semesterlönegrundande eftersom detta studiestöd inte
omfattades av studiestödsreformen. I det reformerade
studiestödssystemet har personer som tidigare skulle
ha haft vuxenstudiestöd i stället möjlighet att få
studiemedel med högre bidragsdel. Studiemedel är
inte semesterlönegrundande men heller inte
skattepliktiga. Korttidsstuderande kan få bidrag
enligt förordningen (2001:362) om bidrag till
korttidsstudier. Inte heller dessa bidrag är
skattepliktiga.
Studiestödsreformen innebar alltså att de
studiestöd som tidigare varit skattepliktiga och
kopplade till inkomst slopades, och i stället
infördes ett samordnat studiemedel som är
skattefritt och pensionsgrundande för alla. Rätt
till semesterersättning upphörde därför.
I proposition 2001/02:161 Rekryteringsbidrag vid
vuxenstudier föreslår regeringen att det särskilda
utbildningsbidraget från och med den 1 januari 2003
ersätts med ett rekryteringsbidrag och att
semesterlagen ändras i enlighet med detta. Utskottet
är inte berett att verka för en ändring av 17 §
semesterlagen på det sätt som motionärerna föreslår.
Utskottet vill dock påminna om att Kommittén för nya
arbetstids- och semesterregler har i uppdrag att i
förenklingssyfte se över semesterlagens regler om
semesterlönegrundande frånvaro med bevarande av
arbetstagarnas materiella förmåner. Uppdraget skall
redovisas senast den 1 juni 2002. Med det ovan
anförda avstyrker utskottet motionerna A253 (s),
A287 (s), A301 (s), A339 (s) och A361 (s).
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.
1. Avslag på proposition 2001/02:97 (punkt 1)
(kd)
av Stefan Attefall (kd) och Maria Larsson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen avslår proposition 2001/02:97 med den
motivering som framförs under Ställningstagande i
reservation 1. Riksdagen bifaller därmed motionerna
2001/02:A3 yrkande 1 och 2001/02:A5 yrkande 1.
Ställningstagande
Vi Kristdemokrater vänder oss mot synen på 40
timmars arbetsvecka som en naturlag. Vi har en
grundläggande positiv syn på deltidsarbete när den
anställningsformen är självvald och passar den
enskilda individen. Arbetstagaren skall ha goda
möjligheter att påverka förläggningen av
arbetstiden, och arbetsvillkoren skall vara
likvärdiga dem som gäller för heltidsanställda.
Genom barnomsorgskonto ökar valfriheten så att
småbarnsföräldrar kan välja att arbeta deltid.
Möjligheten att gå ned i arbetstid efter 61 års
ålder bör lagstadgas. Mot denna bakgrund ser vi det
som positivt att stärka det lagstadgade skyddet för
deltidsarbetandes löne- och anställningsvillkor.
Det finns dock anledning att kritisera det av
regeringen framlagda lagförslaget. Vi anser att
Lagrådets kritik om att begreppet diskriminering
används i sammanhanget är berättigad. Som Lagrådet
påpekat finns en risk att begreppet diskriminering
urvattnas. I stället bör begreppet särbehandling
eller liknande användas. Vi anser därför att frågan
bör hänskjutas till den pågående utredningen om ett
vidgat skydd för diskriminering i arbetslivet så att
en mer samlad bedömning kan göras och lagarna kan
samordnas.
Det finns även andra skäl till att ställa sig
kritisk till lagförslaget. Som det nu ser ut leder
det till ökade kostnader för de kommunala och
landstingskommunala arbetsgivarna. I propositionen
finns inga överväganden om detta.
Av dessa skäl anser vi att propositionen bör
avslås, vilket innebär att motion 2001/02:A3 yrkande
1 (kd) bör bifallas av riksdagen. Vårt
ställningstagande innebär att även förslaget i
motion 2001/02:A5 yrkande 1 (fp) blir tillgodosett.
2. Avslag på proposition 2001/02:97
(punkt 1) (fp)
av Runar Patriksson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen avslår proposition 2001/02:97 med den
motivering som framförs under Ställningstagande i
reservation 2. Riksdagen bifaller därmed motionerna
2001/02:A3 yrkande 1 och 2001/02:A5 yrkande 1.
Ställningstagande
Enligt Folkpartiets utgångspunkt är det en
självklarhet att var och en har rätt att bli bemött
med respekt för den hon är. Alla former av fördomar
och diskriminering bör bekämpas. Folkpartiet har
också genom åren varit drivande i kampen mot
diskriminering. Exempelvis infördes
jämställdhetslagen efter ett liberalt initiativ år
1980. De tre lagar mot diskriminering som infördes
år 1999 hade också partiets stöd.
Folkpartiet har dock svårt att stödja det nu
framlagda lagförslaget. Genom propositionen införs
en ny princip. Som framhållits av Lagrådet skulle
denna lag vara av annat slag än de tidigare
diskrimineringslagarna då det inte är fråga om den
anställdes person eller personliga egenskaper. Flera
remissinstanser har dessutom avstyrkt lagstiftning.
Frågorna om de deltidsarbetandes och
visstidsanställdas situation på arbetsmarknaden är
inte ointressant utan måste uppmärksammas mer, men
diskrimineringslagstiftning är inte den rätta
metoden.
Därför bör den nu framlagda propositionen avslås
av riksdagen. Detta innebär att motion A5 yrkande 1
(fp) bör bifallas, vilket också innebär att motion
A3 yrkande 1 (kd) tillgodoses.
3. Övrig lagstiftning mot diskriminering m.m.
(punkt 2) (m)
av Mikael Odenberg (m), Patrik Norinder (m),
Henrik Westman (m) och Anna Kinberg (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 3. Riksdagen bifaller därmed motion
2001/02:A4 yrkande 2 samt avslår motionerna
2001/02:A3 yrkande 2 samt 2001/02:A5 yrkandena 2 och
3.
Ställningstagande
Sverige är skyldigt att genomföra de båda
direktiven. Vi godtar regeringens bedömning att det
inte finns förutsättningar att införliva de båda
direktiven avtalsvägen utan att detta bör ske genom
lagstiftning. Vi godtar också den lagtekniska
utformningen. Samtidigt konstaterar vi att Sverige
med den nya lagen får ytterligare en i en lång rad
av delvis parallella och delvis överlappande lagar
mot diskriminering. Det blir en allt mer komplicerad
och oöverskådlig blandning av civilrättslig och
straffrättslig lagstiftning med skiftande
diskrimineringsgrunder och olika räckvidd. Särskilt
rörig är den arbetsrättsliga lagstiftningen. Det har
blivit allt svårare inte minst för de små företagen
att överblicka de olika lagarnas bestämmelser.
Situationen är djupt otillfredsställande och
understryker vår uppfattning att all lagstiftning
mot diskriminering borde sammanföras i en gemensam
lag om mänskliga rättigheter. De olika
ombudsmannamyndigheterna som har inrättats för att
övervaka lagarna borde också läggas samman till en
enda myndighet.
Vi tillstyrker med hänvisning till detta motion A4
yrkande 2 (m) och avstyrker motionerna A3 yrkande 2
(kd) och A5 yrkandena 2 och 3 (fp) i den mån de inte
kan anses tillgodosedda med det anförda.
4. Övrig lagstiftning mot diskriminering m.m.
(punkt 2) (kd)
av Stefan Attefall (kd) och Maria Larsson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 4. Riksdagen bifaller därmed motion
2001/02:A3 yrkande 2 samt avslår motionerna
2001/02:A4 yrkande 2 och 2001/02:A5 yrkandena 2 och
3.
Ställningstagande
Som framgått av vår reservation ovan anser vi att
frågan om ett skydd för deltidsarbetande och
arbetstagare med tidsbegränsad anställning bör
hänskjutas till den pågående utredningen om ett
vidgat skydd mot diskriminering. Det är troligt att
en mer samlad bedömning av diskriminerings- och
särbehandlingsfrågor i arbetslivet kan göra en lag
lättare att förstå för företagarna som skall
efterleva lagstiftningen. Speciellt svårt är det för
småföretagen att hela tiden få nya lagar att
förhålla sig till. De har varken tid eller råd att
anpassa organisationen till nya lagar och
regleringar. Risken är stor för missförstånd som kan
få allvarliga följder.
Utredningen om ett vidgat skydd mot diskriminering
bör komma med ett helhetsförslag avseende de fyra
EG-direktiv som avser särbehandling och
diskriminering, dvs. direktivet om likabehandling av
personer oavsett ras eller etniskt ursprung, om
inrättandet av en allmän ram för likabehandling i
arbetslivet, om ramavtal om deltidsarbete resp.
direktivet om ramavtal om visstidsarbete.
Det anförda innebär att vi anser att motion A3
yrkande 2 (kd) bör bifallas av riksdagen. Övriga i
sammanhanget behandlade motioner avstyrks i den mån
de inte kan anses tillgodosedda med det anförda.
5. Övrig lagstiftning mot diskriminering m.m.
(punkt 2) (fp)
av Runar Patriksson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 5. Riksdagen bifaller därmed motion
2001/02:A5 yrkandena 2 och 3 samt avslår motionerna
2001/02:A3 yrkande 2 och 2001/02:A4 yrkande 2.
Ställningstagande
Det finns redan flera lagar som behandlar olika
former av diskriminering på arbetsmarknaden. Det är
lätt att inse att lagstiftningen med det nya
lagförslaget blir alltmer komplex och
svåröverskådlig. Risken finns också att lagarna
förlorar i tyngd när de blir många. Som Folkpartiet
framhållit tidigare bör man överväga att samla alla
bestämmelser mot diskriminering i en lag. Eftersom
frågan nu är föremål för utredning anser vi att den
i propositionen föreslagna lagen borde tas upp i
denna utredning.
Det anförda innebär att jag anser att motion A5
yrkandena 2 och 3 (fp) bör bifallas av riksdagen.
Motionerna A3 yrkande 2 (kd) och A4 yrkande 2 (m)
bör avslås i den mån de inte kan anses tillgodosedda
med det anförda.
6. Information och lagstiftning (punkt 3) (fp)
av Runar Patriksson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 6. Riksdagen bifaller därmed motion
2001/02:A5 yrkande 4.
Ställningstagande
Enligt min mening är det olyckligt om regeringen
tror att alla problem med diskriminering på
arbetsmarknaden enbart löses genom lagstiftning. I
många fall kan delar av ett problem lösas genom
information. Lagarna borde därför kompletteras med
informationskampanjer för att också på denna väg
komma åt diskrimineringsproblemen. Detta bör ges
regeringen tillkänna.
Det anförda innebär att motion A5 yrkande 4
(fp) bör bifallas av riksdagen.
7. Godkännande av ILO-konventionen om
deltidsarbete (punkt 5) (m)
av Mikael Odenberg (m), Patrik Norinder (m),
Henrik Westman (m) och Anna Kinberg (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen avslår förslaget i proposition 2001/02:97
om godkännande av Internationella
arbetsorganisationens (ILO) konvention (nr 175) om
deltidsarbete. Riksdagen bifaller därmed motion
2001/02:A4 yrkande 1.
Ställningstagande
Regeringen anser att de hinder som tidigare
förelegat för en svensk ratificering av ILO-
konventionen om deltidsarbete nu är undanröjda och
föreslår att riksdagen godkänner konventionen.
Enligt vår uppfattning är det tillfyllest att
Sverige införlivar de två EG-direktiven genom den
föreslagna lagstiftningen. ILO-konventionen tillför
inget ytterligare i frågan. Vi förordar att Sverige
även framgent avstår från att tillträda
konventionen.
Vi anser alltså att propositionen skall avslås i
denna del, vilket innebär att vi tillstyrker motion
A4 yrkande 1 (m).
8. Ändringar i fråga om deltidsarbete och
tidsbegränsade anställningar (punkt 6) (v)
av Hans Andersson (v) och Carlinge Wisberg (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 8. Riksdagen bifaller därmed motion
2001/02:A316 yrkandena 57 samt avslår motionerna
2000/01:A810 yrkande 3, 2001/02:A220 yrkandena 4 och
5, 2001/02:A232, 2001/02:A233, 2001/02:A252,
2001/02:A262, 2001/02:A264, 2001/02:A273,
2001/02:A290, 2001/02:A328, 2001/02:A338,
2001/02:A365, 2001/02:A372, 2001/02:A373,
2001/02:A374 och 2001/02:So503 yrkande 2.
Ställningstagande
Under de senaste åren har antalet fasta jobb ökat.
Sett ur ett längre perspektiv har dock de
tillfälliga jobben blivit fler, och många människor
har en otrygg anställningssituation. Värst utsatta
är de behovs- eller timanställda. Det är oftast
kvinnor i den offentliga sektorn men även i privat
sektor.
Det finns en mängd beskrivningar av hur människor
med tillfälliga anställningar drabbas: Svärigheter
att få bostad och liten möjlighet att ta lån och att
vara kreditvärdig. De timanställda har än svårare
att klara vardagliga saker som de flesta anser som
naturliga, t.ex. att gå till tandläkaren på bokad
tid.
Utredningen som Arbetslivsinstitutet gör skall
visserligen kartlägga förekomsten av tidsbegränsade
anställningar, men utredningen har inget uttalat
uppdrag att komma med förslag hur dessa
anställningar skall begränsas.
Vänsterpartiet anser att grunden måste vara fasta
heltidsjobb. Undantag skall sedan kunna göras genom
kollektivavtal, men enbart om det finns sakliga
skäl.
De förändringar som genomfördes år 1996 för att
angripa missbruket av vikarier har, vilket
Vänsterpartiet befarade, visat sig otillräckliga.
Utvecklingen har visat att lagen inte är tillräcklig
för att komma åt missbruket med
visstidsanställningar.
Trots att många har haft en otrygg
anställningssituation infördes år 1996 ytterligare
en osäker anställningsform, ÖVA, överenskommen
visstidsanställning. Skillnaden mellan ÖVA och andra
former av visstidsanställningar är att det inte
behövs några sakliga skäl för att inrätta en
överenskommen visstidsanställning. Den tillgodoser
inte någon särskild person eller något särskilt
behov. Grunden för att införa ÖVA var att ge
arbetsgivaren större makt över anställningsformen.
Den motiverades med sysselsättningsskäl. Av de
utvärderingar som gjorts framgår att de äldre
formerna av tidsbegränsade anställningar är fullt
tillräckliga. Vänsterpartiet anser att ÖVA måste
avskaffas.
Enligt Vänsterpartiets uppfattning bör alla former
av visstidsanställningar efter 18 månader inom ramen
av en treårsperiod övergå i en
tillsvidareanställning. Detta är nödvändigt för att
fånga in den sämsta formen av anställning, nämligen
behovs- och timanställning. Många kvinnor inom
kommunsektorn har denna anställningsform, och
ytterligare exempel är objektsanställda personliga
assistenter. Diskrimineringen av kvinnor är mycket
tydlig på denna punkt. Riksdagen får inte vara
overksam.
Det anförda innebär att vi anser att motion A316
yrkandena 57 (v) bör bifallas. De övriga i
sammanhanget berörda motionerna bör avslås.
9. Allmänna frågor om arbetsrätten (punkt 7)
(m)
av Mikael Odenberg (m), Patrik Norinder (m),
Henrik Westman (m) och Anna Kinberg (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 9. Riksdagen bifaller därmed motionerna
2001/02:A349 yrkandena 1, 2, 3, 4 och 7 samt
2001/02:Kr425 yrkande 3 samt avslår motionerna
2001/02:A236 yrkandena 1 och 2, 2001/02:A237
yrkandena 1 och 2, 2001/02:A314 yrkandena 2 och 3,
2001/02:A389 yrkande 25 och 2001/02:N267 yrkande 17
i denna del.
Ställningstagande
Den traditionella, storskaliga produktionen ersätts
i snabb takt av en mer individanpassad
företagsamhet. Synen på anställning förändras och
nya relationer suddar ut invanda gränser mellan
anställda, uppdragstagare och ägare. Medarbetarna
ges större ansvar och befogenheter samtidigt som
kraven på kunskap och kompetens ökar. Den svenska
arbetsrättsliga lagstiftningen har inte utvecklats i
samma takt utan är anpassad till gårdagens
arbetsmarknad som var präglad av industrisamhället.
Den blir därmed ett ökande hinder för tillkomsten av
nya jobb. Lagstiftningen måste moderniseras.
Utgångspunkten skall vara att det är den enskilde
som är bärare av arbetets rättigheter. De fackliga
organisationerna skall företräda arbetstagarna på
grundval av deras uppdrag, inte till följd av
tvingande regler. Dagens lagstiftning tar ställning
för organisationerna, vilket innebär att individerna
kommer i kläm. Bestämmelser om avtalsområden, rätt
för centrala organisationer att bestämma vilket
kollektivavtal som skall gälla på arbetsplatsen och
den fackliga vetorätten mot entreprenader är exempel
på hur lagen bestämmer över företagens och de
anställdas huvuden hur de skall bedriva
verksamheten.
Vi vänder oss mot påståendena att våra förslag
skulle försämra för arbetstagarna. Självklart skall
det arbetsrättsliga regelverket syfta till att
trygga den enskildes ställning på arbetsmarknaden. I
detta behövs en bättre balans mellan fackliga
privilegier och den enskildes förenings- och
avtalsfrihet än i den nu gällande lagstiftningen.
Dagens lagstiftning skyddar genom t.ex.
turordningsregler och tillsvidarekontrakt dem som
har lyckats ta sig in på arbetsmarknaden på
bekostnad av dem som inte ännu lyckats göra det.
Turordningsreglerna blir ett särskilt problem för
ungdomar. Vid en konjunkturnedgång blir muren mellan
de fast anställda och de andra än större. De icke-
etablerade kastas ut i arbetslöshet, trots att deras
kompetens kanske hade behövts för viktiga
arbetsuppgifter.
En fungerande arbetsmarknad skall stå på två ben:
Avtalsfrihet och rättstrygghet. Fria avtal skall
utgå från individer och företag. En arbetsgivare
skall inte vara skyldig att tillämpa
kollektivavtalet på andra arbetstagare än dem som
omfattas av avtalet, dvs. medlemmarna i
organisationen.
En verklig föreningsfrihet måste vara både positiv
och negativ. Båda måste stärkas. I den positiva
föreningsfriheten måste ingå rätten att organisera
sig och förhandla lokalt. Människor måste ges
möjlighet att välja mellan olika avtal, även
individuella sådana. Den negativa föreningsfriheten
avser rätten att slippa vara med i en förening.
Medlemskap skall krävas i den fackliga organisation
som vill att den enskilde skall omfattas av dess
kollektivavtal.
Det är viktigt att en fri arbetsmarknad inte
hämmas på EU-nivå, till exempel i form av
unionsomfattande kollektivavtal eller fackliga
regler. Detta står i strid inte bara med de
principer som vi framfört ovan, utan även med den
viktiga subsidiaritetsprincipen. Svenska företrädare
i EU:s instanser måste verka för att besluten fattas
så nära medborgarna som möjligt.
Vi tillstyrker med det anförda motionerna A349
yrkandena 1, 2, 3, 4 och 7 (m) och Kr425 yrkande 3
(m). Motionerna A389 yrkande 25 (fp), A236 yrkandena
1 och 2 (m), A237 yrkandena 1 och 2 (m) avstyrks i
den mån de inte får anses tillgodosedda med det
anförda. Motionerna A314 yrkandena 2 och 3 (v) och
N267 yrkande 17 i denna del avstyrks.
10. Allmänna frågor om arbetsrätten (punkt 7)
(v)
av Hans Andersson (v) och Carlinge Wisberg (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 10. Riksdagen bifaller därmed motion
2001/02:A314 yrkandena 2 och 3 samt avslår
motionerna 2001/02:A349 yrkandena 1, 2, 3, 4 och 7,
2001/02:A236 yrkandena 1 och 2, 2001/02:A237
yrkandena 1 och 2, 2001/02:A389 yrkande 25,
2001/02:Kr425 yrkande 3 samt 2001/02:N267 yrkande 17
i denna del.
Ställningstagande
Vänsterpartiet har under många år krävt att
arbetsrätten förbättras och föreslagit att de nya
förutsättningarna i arbetslivet skall utredas. Detta
har hörsammats av riksdagen. Arbetslivsinstitutet
har fått i uppdrag att utreda detta. Syftet med
uppdraget är att försäkra sig om att lagstiftningen
uppfyller kraven på trygghet och inflytande för de
anställda inom ramen för en flexibel och effektiv
arbetsmarknad.
Frågor om anställningsform och anställningsvillkor
gäller makt och maktlöshet med en tydlig
könsdimension. Enligt Vänsterpartiets mening är det
anmärkningsvärt att det i uppdraget inte nämns något
om att översynen skall belysa situationen utifrån
ett könsperspektiv. Vänsterpartiet anser att
uppdraget bör kompletteras dels i detta hänseende,
dels med en uppmaning om att de förändrade
turordningsreglerna skall utredas särskilt.
Detta innebär att vi anser att motion A314
yrkandena 2 och 3 (v) bör bifallas av riksdagen.
Övriga i sammanhanget behandlade motioner bör
avslås.
11. Allmänna frågor om arbetsrätten (punkt 7)
(fp)
av Runar Patriksson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 11. Riksdagen bifaller därmed motion
2001/02:A389 yrkande 25 och 2001/02:N267 yrkande 17
i denna del samt avslår motionerna 2001/02:A236
yrkandena 1 och 2, 2001/02:A237 yrkandena 1 och 2,
2001/02:A314 yrkandena 2 och 3, 2001/02:A349
yrkandena 1, 2, 3, 4 och 7 samt 2001/02:Kr425
yrkande 3.
Ställningstagande
För varje år som går blir det allt mer nödvändigt
och uppenbart att lagarna måste förändras och
moderniseras. Det är inte möjligt att ha en
lagstiftning som är anpassad till 1970-talets behov
och arbetsmarknad eftersom utgångspunkten på den
tiden var att en anställd arbetade hos samma
arbetsgivare genom hela sitt yrkesverksamma liv.
Dagens arbetsrättsliga lagstiftning bidrar till
att cementera arbetslösheten på en högre nivå än
nödvändigt och den skapar problem med
lönebildningen. Lagstiftningen skall ses som ett
instrument för att skapa balans mellan arbetsgivare
och arbetstagare på arbetsmarknaden. Den nuvarande
lagstiftningen kom till därför att man ansåg att den
anställde hade en svag position i förhållande till
arbetsgivaren. Det var riktigt då, och gäller
fortfarande. Vad som har gått snett är att
organisationerna både på arbetstagar- och
arbetsgivarsidan inte sökt eller faktiskt nått en
bättre ordning för lönebildningen och ett större
inflytande för den enskilde arbetstagaren och
arbetsgivaren.
Det är ändå viktigt att påpeka att det i huvudsak
är i avtal mellan arbetsmarknadens parter som
frågorna skall lösas. Lagstiftning skall användas
endast i de fall som det är uppenbart att nuvarande
regler inte fungerar som tänkt.
De förändringar som fyrpartiregeringen genomförde
och som gällde under år 1994 var välbehövliga.
Beslutet av den socialdemokratiska regeringen att
upphäva dem var förödande för företagsamheten.
Dessbättre har en del hänt med lagstiftningen
under senare år genom initiativ från de borgerliga
partierna. Vi syftar på förbudet mot blockader mot
enmans- och familjeföretag och
turordningsundantaget för småföretag avseende högst
två arbetstagare.
En fortsatt reformering brådskar dock, inte minst
mot bakgrund av att arbetsmarknaden hela tiden
förändras och att fler får andra anställningsformer
än fast anställning. Konkret anser vi bl.a.
vetomöjligheterna vid entreprenader bör tas bort och
att den s.k. lex Britannia bör slopas.
En parlamentarisk utredning bör tillsättas
skyndsamt för att lägga fram förslag om en
arbetsrätt som är anpassad till 2000-talets
arbetsmarknad. Bland det som bör studeras är hur man
kan få in de nya anställningsformerna i det
arbetsrättsliga systemet.
Det anförda innebär att vi anser att motion A389
yrkande 25 (fp) bör tillstyrkas. Övriga i
sammanhanget behandlade motioner avstyrks i den mån
de inte kan anses tillgodosedda med det anförda.
12. Lönebildningen (punkt 8) (m)
av Mikael Odenberg (m), Patrik Norinder (m),
Henrik Westman (m) och Anna Kinberg (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 12. Riksdagen bifaller därmed motion
2001/02:A219 yrkandena 15 samt avslår motionerna
2001/02:A234 och 2001/02:A367 yrkandena 2224.
Ställningstagande
Alla som arbetar heltid skall kunna leva på sin lön
och alla arbetstagare skall kunna känna att de kan
påverka sin lön. Så är inte fallet i Sverige. Det
finns ett utbrett missnöje med den nuvarande
lönebildningen.
Lönebildningen måste bli friare. Den nödvändiga
flexibiliteten och anpassningsförmågan saknas. I
alltför liten utsträckning bidrar lönebildningen
till att skapa balans på arbetsmarknaden och till
att underlätta företagens rekrytering.
Trots relativt sett höga arbetskraftskostnader
betalar sig långa studier dåligt i Sverige. Samtliga
undersökta akademiska yrken hade en lägre ekonomisk
standard än industriarbetarna när skatt, nödvändiga
fasta utgifter och studiemedelsavgiften betalats.
Lönebildningen skall bestämmas genom lokala
förhandlingar så nära den enskildes verklighet som
möjligt eftersom individuella löner mera direkt
belönar de anställdas kunskaper och
arbetsresultatet. Detta motverkar också lön efter
kön.
Det går dock inte lägga hela ansvaret för
lönebildningen på parterna. En mängd faktorer
påverkar löneutvecklingen. I alla avgörande
hänseenden bestämmer staten förutsättningarna genom
sin ekonomiska politik i stort och genom bl.a.
skatte-, närings-, utbildnings- och
arbetsmarknadspolitiken och genom utformningen av
lagar och regler.
Vi anser att politiken bör läggas om i följande
riktning.
· En inkomstskattereform genom successivt avvecklad
inkomstskatt och höjt grundavdrag i två steg
·
· En successiv avveckling av statsskatten, som är
att betrakta som en skatt på utbildning och
kunskap
·
· Införande av en allmän arbetslöshetsförsäkring
som innebär att alla som uppfyller
arbetsvillkoret omfattas; ersättning utges under
högst 300 dagar med återkvalificering endast
genom arbete.
·
Det anförda innebär att vi tillstyrker motion A219
yrkandena 15 (m) samt avslår motionerna A234 (m)
och A367 yrkandena 2224 (kd) i den mån de inte
anses tillgodosedda med det anförda.
13. Lönebildningen (punkt 8) (kd)
av Stefan Attefall (kd) och Maria Larsson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 13. Riksdagen bifaller därmed motion
2001/02:A367 yrkandena 2224 samt avslår motionerna
2001/02:A219 yrkandena 15 och 2001/02:A234.
Ställningstagande
Under de senaste 20 åren har den svenska
lönebildningen inte fungerat tillfredsställande.
Lönerna i Sverige har ökat snabbare än i våra
viktigaste konkurrentländer. Tidigare har detta
dolts genom ständigt återkommande devalveringar. Nu
är den vägen stängd och låginflationspolitiken
etablerad. Därför måste också lönebildningen fungera
bättre och leda till avtal i paritet med
konkurrentländernas om vi skall få ned
arbetslösheten.
Enligt vår uppfattning finns det fyra tillväxtfällor
på den svenska arbetsmarknaden.
· Den första tillväxtfällan är den i internationell
jämförelse låga andelen anställda inom den
privata sektorn. Detta leder till en låg dynamik
på arbetsmarknaden samtidigt som den undergräver
möjligheten till nya sysselsättningstillfällen.
·
1 Den andra tillväxtfällan är den låga
rörligheten på arbetsmarknaden som
resulterar i flaskhalseffekter. Orsaken
till detta är bl.a. de höga skattekilarna
samt den sammanpressade lönestrukturen.
Exempelvis har många offentligt anställda
akademiker lägre livslöner än personer
inom den privata sektorn som har
gymnasieutbildning som högsta
utbildningsnivå. För en fungerande
arbetsmarknad och ett bra
näringslivsklimat krävs att lönebildningen
bättre avspeglar tillgång och efterfrågan
på arbetskraften.
2
· Den tredje tillväxtfällan är det faktum att
utbildning lönar sig dåligt i Sverige, vilket är
förödande för vår framtida konkurrenskraft.
Svenska akademiker har internationellt sett
betydligt lägre löner än motsvarande grupper i
Västeuropa. Det gäller för akademiker både i
privat och offentlig tjänst. Lönebildningen bör
på ett bättre sätt än i dag ta hänsyn till
löntagarens kompetens och kunnande, den
prestation som utförs och det ansvar
arbetsuppgiften innebär. Lönebildningen bör också
stimulera den enskilde till lärande,
ansvarstagande och goda arbetsprestationer. I
praktiken innebär dessa hänsynstaganden att
lönebildningen i större utsträckning bör ske på
det lokala planet och vara mera individuellt
inriktad. Samtidigt bör man i en mer individuellt
inriktad lönebildning vara ytterst observant på
den ojämlika situation som kan uppstå vid en
löneförhandling mellan en arbetsgivare och en
enskild individ. Arbetstagarorganisationer har
därför en viktig stödjande och rådgivande roll.
·
· Den fjärde tillväxtfällan är de höga
anställningströsklarna, både för företag och
individer. Detta gäller inte minst rekrytering av
lågutbildade som oftast saknar yrkeserfarenhet.
För individen gör ersättningar från
arbetslöshetsförsäkringen samt marginaleffekter
att arbete vid låga inkomster ofta inte lönar sig
jämfört med alternativet att inte arbeta. För
företagen innebär relativt höga ingångslöner och
hög skatt på arbete tillsammans med vissa
arbetsrättsliga regler att företagen drar sig för
att anställa personer med låg utbildning och
liten erfarenhet i relation till det som
efterfrågas.
·
Enligt vår uppfattning kan man inte bara titta på
den totala lönenivåns utveckling utan man måste även
beakta lönebildningens roll för att skapa dynamik
och flexibilitet och därmed sysselsättning och
tillväxt.
För att få till stånd en ekonomisk-politisk miljö
som främjar en god lönebildning krävs det en
strategi i vilken följande punkter måste ingå.
· De ekonomisk-politiska ramarna för lönebildningen
skall vara stabila och främja ett ansvarsfullt
beteende hos parterna på arbetsmarknaden, de
enskilda företagen och de anställda. Statlig
inkomstpolitik avvisas.
·
- För att uppmuntra arbete, utbildning,
kompetensutveckling och ökat ansvarstagande måste
skatten på arbete sänkas för alla, exempelvis
genom höjt grundavdrag och/eller förvärvsavdrag.
Maximal marginalskatt skall vara 50 % i enlighet
med skattereformen 1990/91.
-
· Arbetslöshetsförsäkringen betalas i dag genom
relativt blygsamma medlemsavgifter,
arbetsgivarnas arbetsmarknadsavgifter men framför
allt över statsbudgeten. Försäkringen bör vara
obligatorisk och i större utsträckning än i dag
finansieras genom avgifter från de försäkrade.
När arbetslösheten stiger ökar avgifterna, när
den sjunker minskar de. En sådan modell ger
incitament för en bättre fungerande lönebildning.
Löntagarna kompenseras genom sänkta
inkomstskatter.
·
· Ett vinstdelningssystem för de anställda bör
införas. Ett sådant system skapar en god och
flexibel koppling mellan företagens vinster och
de anställdas ersättningar. Arbetsgivaravgifter
bör inte tas ut på ersättning från ett
vinstdelningssystem.
·
· För att utbildning skall premieras bättre och
bristyrken skall kunna locka till sig arbetskraft
måste lönebildningen ge utrymme för en bättre
löneutveckling inom dessa yrken jämfört med hur
det fungerat hitintills. Därmed kan också ökade
möjligheter skapas för tillkomst av arbeten inom
branscher med relativt låga ingångslöner. Fler
sådana arbeten ökar möjligheten för många att
komma in på arbetsmarknaden. Skattesänkningar för
låginkomsttagare kan underlätta en sådan process.
·
· Lagregleringen av kollektivavtalen bör ses över
för att öka den enskildes rättigheter och främja
en bättre fungerande lönebildning. Bland annat
borde möjlighet för enskilda löntagare att sluta
avtal med arbetsgivare utan hänsyn till gällande
kollektivavtal underlättas. Riskerna för att
enskilda arbetstagare utnyttjas otillbörligt
genom att hamna i en underlägsen position,
exempelvis vid hög arbetslöshet, måste beaktas i
denna översyn. Lagstiftning om att stridsåtgärder
skall vara proportionerliga bör införas. Vi
återkommer till detta i en efterföljande
reservation
·
· Arbetsmarknadens parter bör eftersträva ökad
flexibilitet vad gäller lönebildning för ungdom.
Lägre ingångslöner inom vissa branscher kan vara
ett verksamt sätt att få fler unga i arbete.
Detta bör i första hand lösas avtalsvägen.
·
Enligt vår uppfattning är det arbetsmarknadens
parter som har det direkta ansvaret för
lönebildningen. Staten kan dock genom lagstiftning
och institutionella ramar skapa förutsättningar för
en bättre lönebildning. Vi anser därför att
utvecklingen av den tidigare
förlikningsmannaexpeditionen till ett
medlingsinstitut kan vara något positivt.
Vi anser också att Medlingsinstitutet i sitt
arbete bl.a. bör verka för samordnade avtalsperioder
och ge råd och stöd till arbetsmarknadens parter för
att främja en samhällsekonomiskt sund lönebildning.
Vid konflikter skall Medlingsinstitutet kunna agera
som medlare, genom att i samråd med parterna utse
medlare som har förtroende hos de berörda.
En viktig uppgift för Medlingsinstitutet är att se
till att statistik om löner finns tillgänglig på ett
relevant sätt.
Det är endast arbetsmarknadens parter som kan
utveckla löneformer och anställningsvillkor som är
anpassade till dagens och morgondagens arbetsmarknad
med dess snabba omvandlingstakt. Inrättandet av
Medlingsinstitutet får därför inte leda till statlig
inkomstpolitik. Även fortsättningsvis är det
arbetsmarknadens parter som har huvudansvaret för
lönebildningen.
Slutligen anser vi att Medlingsinstitutet bör ha
nödvändig kompetens för att arbeta med
jämställdhetsfrågor samt övriga
diskrimineringsformer när det gäller lönebildning.
Detta är ett bra incitament för att fortsätta
arbetet med att undanröja osakliga löneskillnader
mellan kvinnor och män liksom på andra områden där
lönesättningen sker på ett diskriminerande sätt.
Sammanfattningsvis föreslår vi att riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad vi
har framfört om lönebildningen. Detta innebär att
riksdagen bör bifalla motion A367 yrkandena 2224
(kd) och avslå motionerna A219 yrkandena 15 (m) och
A234 (m).
14. Chefslöner m.m. (punkt 9) (v)
av Hans Andersson (v) och Carlinge Wisberg (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 14. Riksdagen bifaller därmed motionerna
2000/01:A226 yrkandena 15 samt 2000/01:A601
yrkandena 1 och 2.
Ställningstagande
Vänsterpartiet har vid flera tillfällen påtalat det
orimliga i att bevilja fantasilöner och att ge
omotiverat höga avgångsvederlag för ledande personer
i både privat och offentlig tjänst. Det är orimligt
att begära att löntagarna ensidigt skall visa
samhällsansvar och hålla tillbaka sina lönekrav när
storföretagens chefer beviljas skyhöga löner, bonus
och fallskärmsavtal och när en del chefer i statliga
verk och bolag fått fantasilöner och höga
avgångsvederlag. Om det upplevs som om ett litet
brödraskap belönar varandra med olika förmåner blir
det svårt att hålla ihop samhället.
Lönebildningen måste ses i ljuset av ökade
samhällsklyftor. Den rikaste tiondelen av hushållen
ökade under 1990-talet sina disponibla inkomster med
betydligt mer än de med de lägsta inkomsterna. Den
rikaste tiondelen disponerade 22,5 % av de totala
disponibla inkomsterna.
Vänsterpartiet anser att det bör tillsättas en
låg- och höginkomstutredning med syftet att
undersöka vilka grupper som fått det bättre och
vilka som fått det sämre till följd av avregleringen
av penning- och kreditmarknaden och på grund av
börsuppgången. Utredningen bör även belysa vad som
ligger bakom att den disponibla inkomsten minskat
för låginkomsttagare och varför den ökat för
höginkomsttagarna. En granskning bör ske av förmåner
och privilegier bland ekonomiska och politiska
makthavare.
Vänsterpartiet anser att staten som arbetsgivare
bör vara en pådrivare genom att skapa legitimitet
för viktiga verksamheter och ett bra samhällsklimat.
Statsministerns lön bör vara tak för ledande
offentliga befattningshavare eftersom det uppdraget
rimligen bör ses om statens viktigaste. Detta tak
borde också kunna vara moralisk norm för kommuner,
landsting och privata företag.
Vänsterpartiet anser även att de trygghetspaket,
fallskärmar, som finns skall ses över och stramas
upp, t.ex. genom att anknytas till lagen om
anställningsskydd eller till riksdagsledamöternas
villkor.
Påståendet att toppchefer har en särskilt utsatt
ställning som skulle motivera stora avgångsvederlag
anser vi vara starkt överdrivet. Risken är snarare
att överdådiga avgångsvederlag gör vissa toppchefer
ekonomiskt oberoende för återstående arbetsliv.
Avgångsvederlag skall vara en rimlig
omställningsförsäkring, inte en garanterad hög
levnadsstandard livet ut.
En annan fråga gäller ersättningen för olika slag
av sidouppdrag. Vänsterpartiet anser att sådana
uppdrag bör reducera lönen i motsvarande grad. Lön
och förmåner skall bestämmas efter det arbete som
förväntas ingå. Om uppdraget innebär att den egna
myndigheten eller bolaget representeras skall
grundlönen reduceras motsvarande arvodet.
Vänsterpartiet anser också att arvodena för
uppdrag i statliga styrelser i dag är förhållandevis
höga. Nivån bör sänkas.
Det anförda innebär att vi tillstyrker motion
2000/01:A226 yrkandena 15 (v). Motion 2000/01:A601
yrkandena 1 och 2 (v) får anses tillgodosedd med det
anförda.
15. Stridsåtgärder (punkt 10) (m, kd, c, fp)
av Margareta Andersson (c), Mikael Odenberg (m),
Stefan Attefall (kd), Patrik Norinder (m), Maria
Larsson (kd), Henrik Westman (m), Anna Kinberg
(m) och Runar Patriksson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 15. Riksdagen bifaller därmed motionerna
2001/02:A219 yrkandena 7 och 8, 2001/02:A349 yrkande
5 i denna del, 2001/02:A367 yrkandena 31 och 32 samt
2001/02:N267 yrkande 17 i denna del.
Ställningstagande
Enligt vår mening bör det införas ett
proportionalitetskrav för att begränsa möjligheten
till stridsåtgärder som kostar litet för den egna
organisationen men orsakar stor skada för motparten
och tredje man. Det skall inte vara möjligt att ta
ut nyckelgrupper i strejk och vidta s.k.
nålsticksåtgärder om detta vållar motparten eller
tredje man stor skada. Kravet på proportionalitet
bör gälla såväl vid primärkonflikter som vid
svarsåtgärder och både vid konflikter som syftar
till ett nytt avtal och vid sådana som syftar till
ett s.k. hängavtal. Det skulle innebära ett visst
skydd för den s.k. negativa föreningsrätten.
Vi kan konstatera att strejkrätten är mer
begränsad i flera europeiska länder än vad den är i
Sverige. I exempelvis Tyskland måste facket ta
hänsyn till de ekonomiska skadeverkningarna av en
strejk.
Vi anser att även sympatiåtgärder bör förbjudas.
Enligt vår uppfattning är det svårt att rättsligt
motivera rätten till sympatiåtgärder. Den rätten
försvaras i dag bara av den fackliga sidan som
uppfattar rätten till sympatiåtgärder som en del av
kollektivavtalssystemet. Den egentliga grunden för
rätten till stridsåtgärder att träffa
kollektivavtal finns inte vid sympatiåtgärder. Det
behöver inte heller förekomma någon som helst
intressegemenskap mellan den part som vidtar
sympatiåtgärden och den part i primärkonflikten som
sympatiåtgärden avser att stödja. Det kan t.o.m.
vara så att en part som har träffat kollektivavtal
efter stridsåtgärder i de egna förhandlingarna sedan
också drabbas av sympatiåtgärder. Ett annat skäl för
ett förbud mot sympatiåtgärder är den ökade
sårbarheten hos företagen till följd av den tekniska
utvecklingen.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi har framfört om att
införa ett proportionalitetskrav och att förbjuda
sympatiåtgärder. Det innebär att riksdagen bör
bifalla motionerna A219 yrkandena 7 och 8 (m), A349
yrkande 5 i denna del (m), A367 yrkandena 31 och 32
(kd) samt N267 yrkande 17 i denna del (fp).
16. Integritet i arbetslivet (punkt 11) (v)
av Hans Andersson (v) och Carlinge Wisberg (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 16. Riksdagen bifaller därmed motionerna
1999/2000:A723 yrkande 13 och 2001/02:A316 yrkande 1
samt avslår motionerna 2001/02:A238, 2001/02:A245,
2001/02:A327, 2001/02:A354 yrkandena 1 och 2,
2001/02:A378 samt 2001/02:Ju388 yrkande 10.
Ställningstagande
Vänsterpartiet anser att det finns anledning att
ifrågasätta att man i det privata näringslivet i dag
i allt större utsträckning använder sig av
medicinska kontroller. Detta sker helt utan stöd av
lag, kollektivavtal, andra regler eller gemensamma
normer. Detta är djupt otillfredsställande.
Kontroller av detta slag är ett stort intrång i det
privata livet. Vi har efterlyst en strategi för hur
arbetet mot alkohol och narkotika måste utvecklas.
När kontroller som hotar integriteten är nödvändiga
måste det finnas en genomtänkt kedja av åtgärder så
att man vet vad som skall kontrolleras, vem som
skall kontrollera, hur svar skall användas och av
vem. Löntagarnas personliga integritet måste
garanteras så långt som möjligt.
Vi kan nu konstatera att en utredning om personlig
integritet i arbetslivet har presenterat sitt
förslag om en ny lag. Vi välkomnar en lag på området
men utan att i detta sammanhang binda oss för den
närmare utformningen. Eftersom en reglering är
ytterst angelägen, förutsätter vi att regeringen
snarast efter sedvanlig beredning återkommer med ett
lagförslag.
Oavsett vad som nyss sagts anser vi att det finns
anledning att vara kritisk till vissa delar av
förslaget. Dess anknytning till personuppgiftslagen
(PUL) kan göra lagen svårtillämpad och därmed mindre
effektiv. Skyddet för den personliga integriteten
måste ha hög dignitet. Utrymmet för undantag måste
vara mycket begränsat.
Det anförda innebär att vi anser att motionerna
1999/2000:A723 yrkande 13 (v) och A316 yrkande 1 (v)
bör bifallas. Övriga i sammanhanget behandlade
motioner avstyrks.
17. Yttrandefrihet för privatanställda m.m.
(punkt 12) (v)
av Hans Andersson (v) och Carlinge Wisberg (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 17. Riksdagen bifaller därmed motion
2001/02:Ju388 yrkandena 8 och 9 samt avslår
motionerna 2001/02:A224 yrkandena 1 och 2 samt
2001/02:A385 yrkande 4.
Ställningstagande
Ett särskilt problem som uppmärksammats av
Vänsterpartiet är när verksamhet som tidigare
bedrivits i offentlig regi privatiseras. Den
generella grundlagsfästa meddelarfriheten ersätts då
med en långtgående tystnadsplikt. Detta innebär
bl.a. att privat verksamhet får konkurrensfördelar
på bekostnad av arbetstagarens möjlighet att meddela
sig när det exempelvis gäller missförhållanden på
arbetsplatsen.
Frågorna har berörts i en utredning, Ds 2001:9.
Detta förslag har mött viss kritik vid
remissförfarandet.
Enligt Vänsterpartiets mening är det lagförslag
som presenterats i utredningen inte tillräckligt
långtgående. En lag om skydd för meddelarfrihet i
offentligfinansierad verksamhet i privat regi skall
bygga på principen att denna så långt som möjligt
skall vara densamma som för offentliganställda. Om
så erfordras kan lagstiftningen kompletteras med
regler som skyddar verkliga företagshemligheter.
Man bör dessutom gå ett steg längre. Ett skydd
behövs för meddelarfriheten på privata arbetsplatser
i allmänhet, inte bara i verksamhet som är
offentligfinansierad. Vänsterpartiet anser att en
utredning bör ges i uppdrag att även utreda
förutsättningarna för anställda i helt privat regi
att få utöva sina grundlagsskyddade rättigheter.
Även här bör lagen kunna kompletteras med regler för
vad som skall anses som företagshemligheter.
Det anförda innebär att vi anser att riksdagen bör
bifalla motion Ju388 yrkandena 8 och 9 (v).
Motionerna A224 yrkandena 1 och 2 (mp) samt A385
yrkande 4 (mp) bör avslås.
18. Yttrandefrihet för privatanställda m.m.
(punkt 12) (mp)
av Kerstin-Maria Stalin (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 12
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 18. Riksdagen bifaller därmed motionerna
2001/02:A224 yrkandena 1 och 2 samt 2001/02:A385
yrkande 4 samt avslår motion 2001/02:Ju388 yrkandena
8 och 9.
Ställningstagande
Ett stort och växande arbetsmiljöproblem är rädslan
för att framföra kritik på arbetsplatsen. Tystnaden
har brett ut sig. Många arbetsgivare kräver i dag
tystnad och lojalitet av medarbetarna. Inte bara
privata arbetsgivare utan också kommuner och
landsting finns bland dem som anser att lojalitet
betyder att inte kritisera sin arbetsgivare. Mest
markant är detta inom den offentliga sektorn.
Rädslan att framföra kritik gör att människor känner
sig stressade och pressade.
Klimatet har blivit hårdare med ökad konkurrens
och stramare ekonomi. Massarbetslösheten under 1990-
talet har gjort att arbetsgivarna haft stor tillgång
till arbetskraft och kunnat välja och vraka ur
arbetslöshetskön.
Som framhålls i motion A224 (mp) uppger i dag 3 av
10 statstjänstemän att det är känsligt att framföra
kritik mot arbetsgivaren. En enkätstudie bland 300
anställda inom LO-förbunden Fastighets och Livs
visar att 26 respektive 23 % säger att de drar sig
för att säga vad de tycker om arbetsmiljön och
arbetsvillkoren.
Yttrandefriheten är lagskyddad, men undersökningar
visar att det trots att lagen finns inte är så. En
rapport från SKTF redovisar intervjuer med 1 400
personer anställda inom landsting, kommuner och
kyrkan. Inom kyrkan vågar 6 av 10 inte framföra
öppen kritik.
Rädslan att kritisera sägs vara störst bland
kvinnor och äldre arbetstagare och bland
administrativ personal. Nästan varannan kommunalt
anställd vågar inte öppet ge kritik, och så många
som 15 % avstår från kritik av rädsla för att
förlora jobbet eller för att vålla problem på
arbetsplatsen. Man håller hellre tyst om
oegentligheter än säger ifrån.
De som har tidsbegränsade anställningar har
svårast att säga ifrån. Hellre godtar man en dålig
arbetsmiljö än inga lönelyft eller inget arbete
alls. Enligt en studie inom Arbetslivsinstitutet
vill många tillfälligt anställda ha fast arbete, och
därför tiger de om missförhållanden. Ju osäkrare
ställning en anställd har, desto svårare blir det
att framföra kritik.
Yttrande- och meddelarfriheten är grundlagsfäst,
men gäller enbart i förhållande till staten. När nu
privata företag tar över allt mer av den verksamhet
som tidigare drevs i offentlig regi gäller inte
längre dessa friheter. Den privata arbetsgivaren har
rätt att kräva lojalitet mot mål och metoder. Den
som yttrar sig offentligt riskerar disciplinära
åtgärder eller i värsta fall uppsägning.
Vi anser att det borde införas en ny regel i
medbestämmandelagen. Dessutom borde även personalen
hos privata arbetsgivare omfattas av en ökad
yttrandefrihet.
Efter flera motioner och interpellationer från oss
i Miljöpartiet utreddes frågan om ökad
yttrandefrihet. I departementspromemorian Ds 2001:9
läggs det fram förslag om en ny lag till skydd för
privatanställdas yttrandefrihet. Genom detta förslag
skulle problem av det slag som vi har beskrivit här
ovan kunna åtgärdas. Det skulle fortfarande vara
fritt att inom den privata industrin avtala om
tystnadsplikt för de anställda. Vi anser att denna
promemoria bör ligga till grund för ny lagstiftning.
Regeringen bör återkomma med förslag om en sådan
lag och om ändringar i medbestämmandelagen i
enlighet med vad vi beskrivit ovan.
Detta innebär att jag tillstyrker motionerna A224
(mp) yrkandena 1 och 2 samt A385 yrkande 4 (mp).
Motion Ju388 yrkandena 8 och 9 (v) avstyrks.
19. Fackligt tolkningsföreträde (punkt 13) (m)
av Mikael Odenberg (m), Patrik Norinder (m),
Henrik Westman (m) och Anna Kinberg (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 13 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 19. Riksdagen bifaller därmed motionerna
2001/02:A349 yrkande 5 i denna del och 2001/02:N267
yrkande 17 i denna del.
Ställningstagande
I enlighet med vad vi har utvecklat i vår
reservation nr 9 ovan om den enskilde som bärare av
arbetets rättigheter och om fria enskilda avtal
anser vi att sådana regler måste tas bort som gynnar
centrala organisationer på bekostnad av människorna
på arbetsplatsen. Dit hör det fackliga
tolkningsföreträdet vid vissa arbetsrättsliga
tvister. Dessa regler bör alltså upphävas. Detta
innebär att vi anser att motion A349 yrkande 5 i
denna del (m) bör bifallas liksom motion N267
yrkande 17 i denna del (fp).
20. Vetoreglerna (punkt 14) (m, fp)
av Mikael Odenberg (m), Patrik Norinder (m),
Henrik Westman (m), Anna Kinberg (m) och Runar
Patriksson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 20. Riksdagen bifaller därmed motion
2001/02:A349 yrkande 5 i denna del och avslår motion
2001/02:A316 yrkande 13.
Ställningstagande
Den fackliga vetorätten mot anlitande av
entreprenörer bör avskaffas. Den kan kritiseras av
flera skäl. Det är principiellt felaktigt att de
fackliga organisationerna getts långtgående
befogenheter att vaka över hur lagregler efterlevs.
Den som drabbas av reglerna har ingen möjlighet att
bemöta anklagelserna, och han eller hon kan inte få
en vetoförklaring rättsligt prövad. Reglerna fyller
därför inte befogade krav på rättssäkerhet, och
hindrar i stället sund konkurrens och försvårar
nyetablering av företag.
Vi anser att motion A349 yrkande 5 i denna del (m)
bör tillstyrkas. Vårt ställningstagande innebär att
motion A316 yrkande 13 (v) bör avslås.
21. Vetoreglerna (punkt 14) (v)
av Hans Andersson (v) och Carlinge Wisberg (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 21. Riksdagen bifaller därmed motion
2001/02:A316 yrkande 13 och avslår motion
2001/02:A349 yrkande 5 i denna del.
Ställningstagande
Vetoreglerna har en viktig funktion. De ger
möjlighet att granska om en entreprenör är seriös
och uppfyller gällande normer i samhället. De är
också ett sätt att motverka ekonomisk brottslighet.
Emellertid borde reglerna förbättras i ett antal
hänseenden.
Förutsättningen för att kunna utnyttja vetorätten
är att det har hållits en förhandling mellan
arbetsgivaren och den fackliga organisationen. Om
arbetsgivaren struntar i detta kan vetorätten inte
utövas, utan organisationen blir hänvisad att begära
skadestånd. Det finns då inte några möjligheter att
komma åt ett oseriöst entreprenadföretag via
vetorätten. Arbetsgivaren skall inte ha fördel av
att låta bli att förhandla. Vänsterpartiet anser
därför att organisationen skall kunna använda sig av
vetorätten även om det inte har hållits någon
förhandling.
Variationen i strukturen i de fackliga
organisationerna är stor, vissa har få stora
arbetsplatser, andra har många små. Vänsterpartiet
anser att vetorätten skall ligga på den nivå som den
fackliga organisationen själv beslutar. Hänvisningen
i 39 § till centrala arbetstagarorganisationer bör
därför utgå.
Vetorätten utövas under hot om skadestånd för den
fackliga organisationen. Ett skadestånd är rimligt
om organisationen medvetet grovt missbrukar
vetorätten eller är grovt oaktsam. Har däremot
organisationen använt sin vetorätt på ett rimligt
sätt med tanke på den information som fanns vid
tillfället skall inte skadestånd kunna komma i
fråga. Detta bör gälla även om den fackliga
organisationen i ett senare skede inte skulle få
rätt i sak. Om organisationen har ett hot om
skadestånd hängande över sig blir det svårt att
utnyttja de få konkreta rättigheter som arbetsrätten
ger arbetstagarsidan. Organisationen tvingas att ha
en alltför bred marginal för sitt handlande.
Avsaknad av kollektivavtal anses inte i sig strida
mot god sed på arbetsmarknaden. Detta innebär att
det kan vara lättare att lägga in veto mot ett
företag som har kollektivavtal, om detta har brutit
mot avtalet vid upprepade tillfällen, än mot ett
företag helt utan kollektivavtal. Vänsterpartiet
anser att begreppet god sed är alltför vagt om det
skall vara möjligt att ingripa mot s.k. social
dumpning. Om ett företag har skrivit under ett
kollektivavtal finns en garanti för att rätt lön
betalas ut och att den enskilde omfattas av
försäkringar. Ett företag utan kollektivavtal kan
däremot på ett helt annat sätt ensidigt ändra löne-
och anställningsvillkor. Dessutom innebär den
svenska modellen att lönevillkoren bestäms i avtal
och inte i lagar. Det är då viktigt att slå vakt om
parternas ansvar för löne- och arbetsvillkor.
Vi anser att 3840 §§ medbestämmandelagen bör
ändras i enlighet med detta. Regeringen bör ges i
uppdrag att återkomma med ett sådant lagförslag.
Det anförda innebär att vi tillstyrker motion A316
yrkande 13 (v). Moderaternas motion A349 yrkande 5 i
denna del bör avslås.
22. Rättsläget vid företagsnedläggningar m.m.
(punkt 15) (v)
av Hans Andersson (v) och Carlinge Wisberg (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 22. Riksdagen bifaller därmed motionerna
2001/02:A266 yrkandena 1 och 2 samt 2001/02:A316
yrkandena 8 och 1012 samt avslår motionerna
2001/02:A217 yrkandena 1 och 2, 2001/02:A218
yrkandena 16, 2001/02:A249, 2001/02:A270,
2001/02:A274, 2001/02:A302 samt 2001/02:A306
yrkandena 1 och 2.
Ställningstagande
Som Vänsterpartiet konstaterat i sin motion A316
pågår det en ständig omvandling av arbetslivet och
näringslivet. Omvandling, nedläggning eller
förflyttning av verksamheter är konkreta resultat av
detta.
Utvecklingen genom produkt- och teknikbyten,
branschers omvandling, nya utbildningskrav och nya
sätt att organisera arbetet kan och bör inte
stoppas, men den bör styras. Strukturomvandlingar
har i Sverige inte setts som något negativt. Företag
med hög produktivitet och därmed god
lönebetalningsförmåga har utvecklats. Detta är
viktigt för att skapa en bred skattebas som kan
finansiera offentliga satsningar på infrastruktur,
kultur, utbildning, vård och omsorg.
Åtgärder vid enskilda företags nedskärningar och
nedläggningsbeslut bekostas främst via
skattebetalarna kollektivt. Däremot är kraven på de
enskilda företagen inte särskilt hårda i Sverige
jämfört med hur det är i andra länder i Europa.
Enligt Vänsterpartiets mening är det uppenbart att
löntagarnas rättigheter måste stärkas. Ett arbete
måste påbörjas för att via lagstiftning stärka
löntagarnas rättigheter vid företagsnedläggelser,
t.ex. efter den modell som föreslagits i Frankrike.
Tanken är att ett företag som vill lägga ned
produktionen måste kunna motivera detta med hänsyn
till ett bredare socialt och samhällsekonomiskt
perspektiv. Det räcker således inte att vinsten är
högre någon annanstans. Om en godtagbar motivering
inte lämnas skall regeringen kunna stoppa eller
fördröja nedläggningen. Riksdagen bör hos regeringen
begära förslag om detta.
Det anförda innebär att motionerna A266 yrkandena
1 och 2 (v) och A316 yrkandena 8 och 1012 (v)
tillstyrks. Övriga i sammanhanget behandlade
motioner avstyrks i den mån de inte kan anses
tillgodosedda genom det anförda.
23. Sakliggrundbegreppet (punkt 16) (v)
av Hans Andersson (v) och Carlinge Wisberg (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 16 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 23. Riksdagen bifaller därmed motion
2001/02:A316 yrkande 9.
Ställningstagande
Begreppet saklig grund är centralt i lagen om
anställningsskydd. Vad som bedöms vara sakliga skäl
kan variera över tiden beroende på ändrade
värderingar och ett förändrat näringsliv. Samma
lagstiftning kan uttolkas på olika sätt beroende på
strukturomvandling, kommersialisering av vård och
skola, nya styrsystem med starka företagskulturer
där likriktning av värderingar eftersträvas m.m.
Lagstiftaren måste vara medveten om att lagars
innehåll och rättsverkan på detta sätt kan förändras
och luckras upp.
Att bli uppsagd av personliga skäl är ett hårt
straff. Det har hänt att löntagare avskedats på
grund av mindre förseelser och att detta har
accepterats av Arbetsdomstolen. Enligt vår mening
måste graden av misskötsel vara verkligt grov för
att en uppsägning skall kunna tillgripas. Dagens
rättstillämpning bör skärpas i fråga om när det
skall vara möjligt att avskeda en person. Mindre
drastiska och alternativa påföljder måste kunna
tillgripas i stället för avskedande.
Vänsterpartiet anser att regeringen bör komma
tillbaka med ett förslag om skärpning av kraven i
fråga om när det skall finnas saklig grund för
uppsägning av personliga skäl.
Det anförda innebär att vi anser att riksdagen bör
bifalla motion A316 yrkande 9 (v).
24. Turordningsundantag (punkt 18) (s, v)
av Sven-Erik Österberg (s), Hans Andersson (v),
Björn Kaaling (s), Laila Bjurling (s), Kristina
Zakrisson (s), Anders Karlsson (s), Cinnika
Beiming (s) och Carlinge Wisberg (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 18 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 24. Riksdagen bifaller därmed motionerna
2001/02:A276, 2001/02:A316 yrkande 2 och
2001/02:A345.
Ställningstagande
Vi vill inledningsvis peka på att lagen om
anställningsskydd är en skyddslagstiftning till gagn
för den svagare parten i ett
anställningsförhållande. För att upprätthålla
respekten för kravet på saklig grund vid uppsägning
och för att objektivitet och rättssäkerhet iakttas
när beslut skall fattas som kan få ingående
konsekvenser för den enskilde är det viktigt att
minimera utrymmet för godtycke i beslutsprocessen.
Metoden att i förhandlingar mellan arbetsgivaren och
arbetstagarnas organisationer diskutera
turordningen, och när så bedöms som lämpligt göra de
avvikelser som för båda sidor framstår som den bästa
lösningen, är väl etablerad på arbetsmarknaden. På
det sättet kan frågan om att undanta någon från
turordningen avgöras av de lokala parterna som är de
som känner förhållandena på arbetsplatsen bäst. Det
godtycke som ensidiga arbetsgivarbeslut kan innebära
undergräver rättssäkerheten för den enskilde och
missgynnar påtagligt den svagare parten.
Maktbalansen mellan de lokala parterna har
förskjutits till arbetsgivarens fördel.
Att arbetstagarsidan dessutom fråntagits
möjligheten till rättslig överprövning av
arbetsgivarens ensidiga beslut om undantag innebär
en ytterligare förstärkning av arbetsgivarens
ställning på bekostnad av de anställdas
rättstrygghet. Syftet med den
diskrimineringslagstiftning som genomförts under
senare år är att öka mångfalden i arbetslivet och
öka tryggheten för utsatta grupper. Arbetsgivarens
rätt att helt efter eget huvud förfoga över
turordningsundantagen ökar risken för
diskriminering, och detta även om beslutet senare
kan prövas enligt diskrimineringslagstiftningen.
Den kritik som vi framförde när
turordningsundantaget infördes har visat sig
befogad. Det finns nu tecken som tyder på att
undantagsregeln tillämpas på ett sätt som inte kan
godtas och att reglerna särskilt drabbar gravida och
föräldralediga. Detta var en bakgrund till
utskottets förslag förra våren om ett
tillkännagivande om behovet av att förstärka skyddet
för föräldralediga.
Ett ytterligare skäl till att vara kritisk mot
undantagsregeln är de tröskeleffekter som kan uppstå
med den utformning som undantaget fått. Det är av
största vikt att regler konstrueras så att de inte i
onödan skapar etablerings- och tillväxthinder för
små företag. En gränsregel väcker dessutom ett antal
frågor, som det skulle kunna bli tvist om.
Regeln bör alltså upphävas och ersättas med vad
som gällde före den 1 januari 2001. Utskottet
förutsätter att regeringen snarast återkommer med
ett sådant lagförslag. Vad vi här har anfört bör ges
regeringen till känna. Det innebär att vi
tillstyrker motionerna A276 (s), A316 yrkande 2 (v)
och A345 (s).
25. Återanställningsrätt m.m. (punkt 21) (m,
kd, fp)
av Mikael Odenberg (m), Stefan Attefall (kd),
Patrik Norinder (m), Maria Larsson (kd), Henrik
Westman (m), Anna Kinberg (m) och Runar
Patriksson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 21 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 25. Riksdagen bifaller därmed motion
2001/02:A367 yrkandena 2830 och avslår motion
2001/02:A316 yrkande 3.
Ställningstagande
Under fyrpartiregeringen åren 19911994 genomfördes
en rad förändringar av arbetsrätten för att
underlätta en mer flexibel arbetsmarknad och
möjliggöra en anpassning till de förhållanden under
vilka de mindre företagen lever. Dessa regler
upphävdes dock av den socialdemokratiska regeringen.
I vissa delar har reglerna sedan åter ändrats, men
enligt vår mening på ett otillräckligt sätt.
När det gäller frågan om provanställning anser vi
att de ökade kraven i produktionen gör det svårare
att bedöma hur en arbetstagare fungerar i arbetet.
För att en provanställning skall kunna fylla sin
funktion måste prövotiden vara så lång att den ger
tillräcklig möjlighet för en sådan bedömning. Med de
nuvarande maximala sex månaderna finns en risk att
arbetsgivarna inte vågar låta provanställningen
övergå i en fast anställning utan i stället avbryter
anställningsförhållandet. En längre tid skulle också
öka företagens benägenhet att nyanställa i stället
för att nyttja övertid vid exempelvis en
konjunkturuppgång. Vi anser därför att man bör
förlänga prövotiden till tolv månader.
Vi anser också att skyldigheten att återanställa
bör ändras till sex månader från nuvarande nio
månader för viss arbetskraft, till exempel för
personer under 55 år.
Visstidsanställning vid tillfällig arbetsanhopning
får enligt anställningsskyddslagen avse sammanlagt
högst sex månader under två år. Denna korta tid kan
enligt vår uppfattning leda till att arbetsgivare
ser sig tvungna att välja att öka övertidsuttaget i
stället för att nyanställa. Det är inte rimligt att
kräva att ett företag som får ett tillfälligt behov
av arbetskraft som varar längre än sex månader skall
tillsvidareanställa den nödvändiga personalen för
att kort tid därefter säga upp den på grund av
arbetsbrist. Med för korta tidsgränser kan det också
bli nödvändigt för arbetsgivaren att byta ut den
visstidsanställda arbetsstyrkan efter sex månader.
Detta gäller framför allt i de mindre företagen. Vi
anser därför att man bör pröva att införa en
tidsgräns på upp till två år.
Sammanfattningsvis föreslår vi att riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad vi
har framfört om en tiden för provanställning, tiden
för återanställning och om förlängning av
tidsgränserna för visstidsanställningar. Detta
innebär att riksdagen bör bifalla motion A367
yrkandena 2830 (kd). Motion A316 yrkandena 3 och 4
(v) bör avslås.
26. Återanställningsrätt m.m. (punkt 21) (v,
mp)
av Hans Andersson (v), Carlinge Wisberg (v) och
Kerstin-Maria Stalin (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 21 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 26. Riksdagen bifaller därmed motion
2001/02:A316 yrkande 3 samt avslår motion
2001/02:A367 yrkandena 2830.
Ställningstagande
Återanställningsrätten har försämrats. Den är viktig
för att förhindra fingerade uppsägningar. Med
argumentet övertalighet sägs en person upp, men
snart anställs en annan. En arbetsgivare som vill
bli av med en anställd utan att ha saklig grund för
uppsägning kan använda sig av
övertalighetsargumentet. Det kan gälla en kvinna som
blivit gravid.
Vi anser att den tidigare gränsen skall
återinföras. Återanställningsrätten bör alltså åter
gälla i tolv månader. Det innebär att vi anser att
motion A316 yrkande 3 (v) bör bifallas av riksdagen.
Motion A367 yrkandena 2830 bör avslås.
27. Centralt godkännande (punkt 22) (v)
av Hans Andersson (v) och Carlinge Wisberg (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 22 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 27. Riksdagen bifaller därmed motion
2001/02:A316 yrkande 4.
Ställningstagande
Alarmerande rapporter kommer om att föräldralediga
och gravida löntagare sätts åt sidan när
turordningslistor fastställs vid uppsägningar.
Ärendena ökar hos JämO. Låga födelsetal är mot denna
bakgrund ingenting att förvånas över. Försämringarna
av arbetsrätten och bristande bevakning och
tillämpning av den gällande lagen drabbar många
kvinnor.
Vid företagskriser har de lokala fackföreningarna
en svag förhandlingsposition. Enligt Vänsterpartiets
mening bör undantag från lagen vid turordningen
prövas av den centrala fackliga organisationen.
Riksdagen bör hos regeringen begära förslag som
innebär att avvikelse från lagens turordningsregler
som berör gravida och föräldralediga skall godkännas
av den centrala fackliga organisationen.
Det anförda innebär att vi anser att motion A316
yrkande 4 (v) bör bifallas av riksdagen.
28. Stuverimonopolet m.m. (punkt 23) (m, fp)
av Mikael Odenberg (m), Patrik Norinder (m),
Henrik Westman (m), Anna Kinberg (m) och Runar
Patriksson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 23 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 28. Riksdagen bifaller därmed motionerna
2001/02:A280, 2001/02:T253 yrkandena 3 och 4,
2001/02:T463 yrkande 16 samt 2001/02:T468 yrkande
4.
Ställningstagande
Vi kan konstatera att skråväsendet fortlever i
hamnarna i form av det s.k. stuverimonopolet, vilket
leder till dyra stuveriorganisationer och
orationella hanteringsmetoder. Det har bl.a. inte
varit möjligt att införa automatiserad
lasthantering. Stuverimonopolet baseras till stor
del på den s.k. listningen, dvs. förbud för andra
företag än de som Transportarbetareförbundet
godkänt, att utföra stuveriarbete i hamnarna.
Listningen utgör ett klart konkurrenshinder. Förutom
den s.k. listningen baseras stuverimonopolet dels på
en föråldrad förordning om hamnverksamhet, dels på
ILO-konvention nr 137. Vi kan också konstatera att
det inom EU numera finns krav på att hamnverksamhet
skall konkurrensutsättas. Flera uppmärksammade
domar, bl.a. mot hamnen i Genua, har medfört att
stuverimonopolen har upphört i vissa europeiska
hamnar.
Enligt vår mening bör man därför snarast avveckla
det svenska stuverimonopolet och anpassa
hamnverksamheten till EU:s konkurrensregler.
Vi föreslår alltså att riksdagen med anledning av
motionerna A280 (m), T253 yrkandena 3 och 4 (m),
T463 yrkande 16 (fp) och T468 yrkande 4 (m)
tillkännager för regeringen vad vi har framfört om
stuverimonopolets avvecklande, vilket innebär att
motionerna tillstyrks.
29. Arbetsrätten och sjöfarten (punkt 24) (m)
av Mikael Odenberg (m), Patrik Norinder (m),
Henrik Westman (m) och Anna Kinberg (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 24 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 29. Riksdagen bifaller därmed motion
2001/02:T253 yrkande 11.
Ställningstagande
Svensk rederinäring har under senare år utsatts för
konflikter och konflikthot i stor omfattning. Dessa
har drabbat såväl rederierna som svensk industri på
ett orimligt sätt. Enligt vår uppfattning måste
därför den arbetsrättsliga lagstiftningen ändras.
Som framgår av reservationer ovan anser vi att
möjligheterna till sympatiblockader måste begränsas.
Den s.k. lex Britannia, som ger svenska fackliga
organisationer vidsträckta internationella
befogenheter, måste upphävas.
När det gäller reglerna i LAS om
personalövergångar vid överlåtelse av verksamhet
skiljer sig den svenska lagstiftningen, som omfattar
skepp, från det s.k. övergångsdirektivet (rådets
direktiv 77/187/EEG). Direktivet är till skillnad
från vad som gäller enligt den svenska
lagstiftningen inte tillämpligt på sjögående fartyg.
Eftersom den svenska lagstiftningen därigenom kommer
i konflikt med EU-reglerna anser vi att de svenska
reglerna bör ändras.
Vi kan också konstatera att det finns speciella
arbetsrättsliga regler som gäller för sjöfarten,
exempelvis bestämmelser som sjuklön och arbetstid.
Dessa bestämmelser har historiska orsaker men
saknar i dag betydelse. Vi anser därför att reglerna
bör anpassas till vad som allmänt gäller på svensk
arbetsmarknad.
Sammanfattningsvis föreslår vi att riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad vi
har anfört om sjöfarten och den svenska
arbetsrätten. Det innebär att riksdagen bör bifalla
motion T253 yrkande 11 (m).
30. Flexibel arbetstid, arbetstidsförkortning,
övertid, semester, m.m. (punkt 26) (m)
av Mikael Odenberg (m), Patrik Norinder (m),
Henrik Westman (m) och Anna Kinberg (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 26 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 30. Riksdagen bifaller därmed motion
2001/02:N261 yrkande 3 samt avslår motionerna
2001/02:A203, 2001/02:A204 yrkande 4, 2001/02:A211
yrkande 12, 2001/02:A220 yrkandena 3, 6 och 7,
2001/02:A229 yrkande 10, 2001/02:A230, 2001/02:A246
yrkande 4, 2001/02:A255, 2001/02:A288, 2001/02:A316
yrkande 18, 2001/02:A367 yrkande 20, 2001/02:A389
yrkande 26, 2001/02:A392 yrkande 3, 2001/02:Sf392
yrkande 15, 2001/02:Sf393 yrkande 8, 2001/02:Sf395
yrkande 1, 2001/02:So498 yrkande 12 samt
2001/02:So637 yrkande 15.
Ställningstagande
Vi utvecklar i reservation 35 vår syn på hur frågor
om arbetstidens längd och förläggning bör lösas.
Olika verksamheter kräver olika lösningar.
Turistnäringen är en sådan verksamhet.
Reglerna på arbetsmarknaden är inte anpassade till
turistnäringens speciella karaktär. Verksamheten är
starkt säsongsstyrd vilket framkallar problem för
företag och anställda. Turistnäringen har sin
tyngdpunkt under semestertider, helger och på
obekväm arbetstid, kvällar och nätter vilket också
leder till att personalomsättningen är hög. Höga
personalomkostnader innebär färre anställda och fler
visstidsanställningar. Många små turistföretagare
kan inte heller leva enbart på sin verksamhet utan
har ofta ett deltidsarbete vid sidan om. För att
skapa förmånligare villkor och öka produktiviteten
anser vi att det behövs flexiblare arbetstidsregler,
vilket även öppnar för varaktiga anställningsformer.
Med hänsyn till det anförda anser vi att riksdagen
med anledning av motion N261 yrkande 3 (m) och med
avslag på motionerna A203 (fp), A204 yrkande 4 (kd),
A211 yrkande 12 (kd), A220 yrkandena 3, 6 och 7
(mp), A229 yrkande 10 (fp), A230 (s), A246 yrkande 4
(kd), A255 (s), A288 (s), A316 yrkande 18 (v), A367
yrkande 20 (kd), A389 yrkande 26 (fp), A392 yrkande
3 (mp), Sf392 yrkande 15 (kd), Sf393 yrkande 8 (mp),
Sf395 yrkande 1 (fp), So498 yrkande 12 (v) och So637
yrkande 15 (fp) bör tillkännage för regeringen som
sin mening vad vi har anfört om anpassning av
reglerna på arbetsmarknaden till turistnäringens
speciella karaktär.
31. Flexibel arbetstid, arbetstidsförkortning,
övertid, semester, m.m. (punkt 26) (v)
av Hans Andersson (v) och Carlinge Wisberg (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 26 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 31. Riksdagen bifaller därmed motionerna
2001/02:A316 yrkande 18 och 2001/02:So498 yrkande 12
samt avslår motionerna 2001/02:A203, 2001/02:A204
yrkande 4, 2001/02:A211 yrkande 12, 2001/02:A220
yrkandena 3, 6 och 7, 2001/02:A229 yrkande 10,
2001/02:A230, 2001/02:A246 yrkande 4, 2001/02:A255,
2001/02:A288, 2001/02:A367 yrkande 20, 2001/02:A389
yrkande 26, 2001/02:A392 yrkande 3, 2001/02:Sf392
yrkande 15, 2001/02:Sf393 yrkande 8, 2001/02:Sf395
yrkande 1, 2001/02:So637 yrkande 15 och 2001/02:N261
yrkande 3.
Ställningstagande
Vi anser att arbetstidens längd även
fortsättningsvis skall regleras via
skyddslagstiftning i kombination med kollektivavtal.
En avreglering ger arbetsgivaren gratis flexibilitet
när det gäller arbetstider. En sänkning av normen
för vad som skall räknas som heltidsarbete är en
viktig reform för jämställdheten mellan könen. En
kortare arbetstid skulle bidra till ökad hälsa och
minskad stress eftersom den underlättar
kombinationen arbete familj och ger mer tid för
återhämtning.
De hälsoproblem som framför allt ökar och som är
mycket oroande är den negativa stress som har sin
grund i maktlöshet. Detta är ett vanligt fenomen,
företrädesvis inom vårdens och omsorgens
yrkesgrupper. Kommuner och landsting är stora
arbetsgivare och dessa måste tillsammans med de
anställda, fack och företagshälsovård identifiera
och åtgärda problemen. Mer delaktighet och stärkt
inflytande över planering och arbetsorganisation är
avgörande.
Vänsterpartiet anser att en särskild utredning bör
tillsättas för att se över vilka konsekvenser
arbetstidens längd och förläggning får på
folkhälsan.
Den dolda övertiden är ytterligare en faktor som
påverkar de anställdas hälsa och välbefinnande.
Flera rapporter visar att den dolda övertiden har
uppgått till lika många timmar som den tillåtna.
Enligt arbetstidslagen kan övertidsavgifter tas ut
om en arbetsgivare överträtt 8 § eller 9 § i lagen.
Vanligast är överträdelse av 8 §, där antalet
tillåtna allmänna övertidstimmar regleras. De
anställda och samhället i stort har intresse av att
övertidsreglerna följs, så att sjuktalen kan minska.
En viktig signal är därför att höja
övertidsavgiften. För arbetsgivare med stor
betalningsförmåga bör avgiften vara särskilt hög.
Med hänsyn till det anförda anser vi att riksdagen
med anledning av motionerna A316 yrkande 18 (v) och
So498 yrkande 12 (v) och med avslag på motionerna
A203 (fp), A204 yrkande 4 (kd), A211 yrkande 12
(kd), A220 yrkandena 3, 6 och 7 (mp), A229 yrkande
10 (fp), A230 (s), A246 yrkande 4 (kd), A255 (s),
A288 (s), A367 yrkande 20 (kd), A389 yrkande 26
(fp), A392 yrkande 3 (mp), Sf392 yrkande 15 (kd),
Sf393 yrkande 8 (mp), Sf395 yrkande 1 (fp), So637
yrkande 15 (fp) och N261 yrkande 3 (m) bör
tillkännage för regeringen som sin mening vad vi
ovan anfört.
32. Flexibel arbetstid, arbetstidsförkortning,
övertid, semester, m.m. (punkt 26) (kd)
av Stefan Attefall (kd) och Maria Larsson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 26 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 32. Riksdagen bifaller därmed motionerna
2001/02:A204 yrkande 4, 2001/02:A211 yrkande 12,
2001/02:A246 yrkande 4, 2001/02:A367 yrkande 20 och
2001/02:Sf392 yrkande 15 samt avslår motionerna
2001/02:A203, 2001/02:A220 yrkandena 3, 6 och 7,
2001/02:A229 yrkande 10, 2001/02:A230, 2001/02:A255,
2001/02:A288, 2001/02:A316 yrkande 18, 2001/02:A389
yrkande 26, 2001/02:A392 yrkande 3, 2001/02:Sf393
yrkande 8, 2001/02:Sf395 yrkande 1, 2001/02:So498
yrkande 12, 2001/02:So637 yrkande 15 och
2001/02:N261 yrkande 3 (m).
Ställningstagande
Människor har olika behov under olika perioder av
livet. Arbetstiden måste betraktas ur ett
livscykelperspektiv. Utgångspunkten skall vara att
arbetslivet går att förena med att vara förälder,
odla ett intresse, vara aktiv i föreningsliv, driva
eget företag vid sidan om en anställning osv. Vi
tror inte att en generell arbetstidsförkortning
skulle lösa de problem som i dag finns på
arbetsmarknaden. Den kan varken lösa de problem som
den enskilde individen har eller bidra till att lösa
problematiken med arbetslöshet och ökad ohälsa. Vi
är i stället övertygade om att arbetsmarknadens
parter är i stånd att hantera frågan och hitta
fungerande flexibla lösningar. Avtal bör, enligt vår
mening, slutas på lokal nivå med hänsynstagande till
den enskilde individens behov, parat med rimliga
förutsättningar för företagande. En generell
arbetstidsförkortning med bibehållen lön skulle
allvarligt skada Sveriges konkurrenskraft då den är
omöjlig att genomföra med motsvarande
effektiviseringar.
Ett gott arbetsklimat kännetecknas av ett stort
medinflytande för personalen. En av de allra
viktigaste faktorerna i medinflytandet är att få
möjlighet att påverka omfattning och förläggning av
sina egna arbetstider. Detta är således ytterligare
ett skäl för att arbetstidslagstiftningen bör
utformas så att arbetsgivare och arbetstagare i ökad
utsträckning får möjlighet att lokalt fastställa
arbetstiden efter sina behov och önskemål. Det är
positivt för arbetstagaren att, utifrån
verksamhetens behov, få möjlighet att förlägga
arbetstiden på ett sätt som gör det möjligt att
kombinera arbete med exempelvis studier, tid med
barnen eller fritidsaktiviteter. Även arbetsgivaren
gynnas av flexiblare arbetstider. Entydiga
utredningar visar att arbetstagare som får ett
större inflytande över hur arbetstiden skall
förläggas känner ett större engagemang och
ansvarstagande för verksamheten. Ett ökat utrymme
för självvalda arbetstider ger också en positiv
inverkan på arbetsmiljön. Det är viktigt att det
skapas gynnsamma förutsättningar så att det blir
möjligt att kombinera familj och yrkesliv. Ett
fungerande familjeliv ökar prestationsförmågan på
jobbet, vilket är en vinst för såväl arbetsgivare
som familj.
För att öka individens frihet föreslår vi också
att 10 § andra stycket semesterlagen ändras så att
den semester som överstiger fyra veckor skall kunna
förläggas efter den enskilde arbetstagarens önskemål
och verksamhetens behov. Sådan ledighet skall bli
möjlig att ta ut också som arbetstidsförkortning per
dag, per vecka eller per månad, eller att spara till
en riktigt lång semester.
Möjligheterna till ett långvarigt deltagande i
arbetslivet kommer att bli allt viktigare i
framtiden. Vi närmar oss en situation med
arbetskraftsbrist som hotar tillväxten och leder
till stora påfrestningar på välfärdssystemen. Därför
anser vi att övergången från arbetsliv till
pensionärsliv måste vara mer flexibel och att det
därför bör införas en lagstadgad rätt att gå ner i
arbetstid efter 61 års ålder.
Med hänsyn till det anförda anser vi att riksdagen
med anledning av motionerna A204 yrkande 4 (kd),
A211 yrkande 12 (kd), A246 yrkande 4 (kd), A367
yrkande 20 (kd) och Sf392 yrkande 15 (kd) och med
avslag på motionerna A203 (fp), A220 yrkandena 3, 6
och 7 (mp), A229 yrkande 10 (fp), A230 (s), A255
(s), A288 (s), A316 yrkande 18 (v), A389 yrkande 26
(fp), A392 yrkande 3 (mp), Sf393 yrkande 8 (mp),
Sf395 yrkande 1 (fp), So498 yrkande 12 (v), So637
yrkande 15 (fp) och N261 yrkande 3 (m) bör
tillkännage för regeringen som sin mening vad vi har
anfört om flexibilitet.
33. Flexibel arbetstid, arbetstidsförkortning,
övertid, semester, m.m. (punkt 26) (fp)
av Runar Patriksson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 26
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 33. Riksdagen bifaller därmed motionerna
2001/02:A229 yrkande 10, 2001/02:A389 yrkande 26,
2001/02:Sf395 yrkande 1 och 2001/02:So637 yrkande 15
samt avslår motionerna 2001/02:A203, 2001/02:A204
yrkande 4, 2001/02:A211 yrkande 12, 2001/02:A220
yrkandena 3, 6 och 7, 2001/02:A230, 2001/02:A246
yrkande 4, 2001/02:A255, 2001/02:A288, 2001/02:A316
yrkande 18, 2001/02:A367 yrkande 20, 2001/02:A392
yrkande 3, 2001/02:Sf392 yrkande 15, 2001/02:Sf393
yrkande 8, 2001/02:So498 yrkande 12 och 2001/02:N261
yrkande 3.
Ställningstagande
Stress och utbrändhet är ett av de snabbast växande
problemen i dagens samhälle. För att minska och på
sikt kunna få bort dessa problem krävs en politisk
uppgörelse över blockgränsen. Folkpartiet föreslår
därför ett handlingsprogram i fyra punkter som tar
sin utgångspunkt i själva definitionen av stress.
Stress växer ur upplevelsen av maktlöshet. Det är
kombinationen av hårt arbete och känslan av att inte
ha kontroll över sin livssituation som bränner ut
människor. Handlingsprogrammet handlar om att ge
individen större makt över sitt eget liv. Enligt de
fyra punkterna skall individen ges 1. makt över sin
egen arbetstid, 2. makt över sin egen
kompetensutveckling, 3. makt över familjens totala
tid och 4. makt över den egna arbetsmiljön.
I fråga om individens makt över sin egen arbetstid
anser Folkpartiet att den anställdes inflytande över
var, när och hur det egna arbetet utförs måste öka.
Detta är centralt för att kunna hantera över- och
underbelastning utan att drabbas av negativ stress.
Möjligheterna för den enskilde att, med hänsyn till
verksamhetens krav, bestämma över sin arbetstid ökar
genom en liberal arbetstidsreform.
Förkortad arbetstid genom lagstiftning är en fråga
som under lång tid har diskuterats livligt. De
främsta förespråkarna för minskad arbetstid finns
bland regeringens stödpartier och bland fristående
debattörer. Många förespråkar en
arbetstidsförkortning som ett sätt att kunna dela på
de arbeten som finns. De tror nämligen att det inte
går att skapa ytterligare arbetstillfällen.
Språkrören för dessa idéer reser samtidigt krav på
att staten bör stifta lagar som talar om hur mycket
vi skall arbeta, och det skall alltså vara mindre än
i dag.
Att med lagstiftning tvinga alla anställda och
förhandlande parter till en generell förkortning av
arbetstiden är dock enligt Folkpartiets uppfattning
ingen framkomlig väg. Folkpartiet är inte främmande
för att det stiftas en ny arbetstidslag, men den bör
uppmuntra till flexibilitet och komma bort från en
lagstadgad normalarbetstid. Lagen skall i stället
utgå från att arbetstiden bestäms genom en
överenskommelse mellan den enskilde arbetstagaren
och arbetsgivaren. Bara då kan båda parternas behov
och önskemål om arbetstid tillgodoses. Det är
individen själv som tillsammans med sin arbetsgivare
skall komma fram till hur mycket man vill arbeta,
när det skall ske och var.
Med hänsyn till det anförda anser jag att
riksdagen med anledning av motionerna A229 yrkande
10 (fp), A389 yrkande 26 (fp), Sf395 yrkande 1(fp)
och So637 yrkande 15 (fp) samt med avslag på
motionerna A203 (fp), A204 yrkande 4 (kd), A211
yrkande 12 (kd), A220 yrkandena 3, 6 och 7 (mp),
A230 (s), A246 yrkande 4 (kd), A255 (s), A288 (s),
A316 yrkande 18 (v), A367 yrkande 20 (kd), A392
yrkande 3 (mp), Sf392 yrkande 15 (kd), Sf393 yrkande
8 (mp), So498 yrkande 12 (v) och N261 yrkande 3 (m)
bör tillkännage för regeringen som sin mening vad
jag har anfört om flexibel arbetstid och
arbetstidslagen.
34. Flexibel arbetstid, arbetstidsförkortning,
övertid, semester, m.m. (punkt 26) (mp)
av Kerstin-Maria Stalin (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 26
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 34. Riksdagen bifaller därmed motionerna
2001/02:A220 yrkandena 3, 6 och 7, 2001/02:A392
yrkande 3 samt 2001/02:Sf393 yrkande 8 samt avslår
motionerna 2001/02:A203, 2001/02:A204 yrkande 4,
2001/02:A211 yrkande 12, 2001/02:A229 yrkande 10,
2001/02:A230, 2001/02:A246 yrkande 4, 2001/02:A255,
2001/02:A288, 2001/02:A316 yrkande 18, 2001/02:A367
yrkande 20, 2001/02:A389 yrkande 26, 2001/02:Sf392
yrkande 15, 2001/02:Sf395 yrkande 1, 2001/02:So498
yrkande 12, 2001/02:So637 yrkande 15 och
2001/02:N261 yrkande 3.
Ställningstagande
Det är svårt att få företagen att förändra
arbetsmiljöförhållandena frivilligt. Det är i det
sammanhanget som en lagstiftad arbetstidsförkortning
är motiverad. Arbetstidsförkortningen är också en
välfärdsreform, motiverad av jämställdhetsskäl, för
människors hälsa och livskvalitet. Det handlar om
att sänka normalarbetstiden. En sänkt arbetstid till
30 eller 35 veckoarbetstimmar skulle kraftigt öka
människors möjligheter att orka arbeta. Det är
viktigt att genomföra en arbetstidsförkortning av
flera anledningar:
· För att människor skall orka utnyttja sin fritid
när de är lediga.
·
- För att människor skall orka arbeta fram till
pensionering.
-
· För att människor skall få mer tid för socialt
liv och engagera sig i samhället utanför
familjen.
·
- För att minska arbetslösheten och den stress som
de arbetslösa utsätts för.
-
- För jämställdheten. Det skulle ge männen större
möjligheter att ta ökat ansvar för hemmet och
familjen.
-
- För att minska stressen, antalet arbetsskador och
sjukskrivningar.
-
Vi i Miljöpartiet föreslår inte någon tvingande
lagstiftning, utan vill använda dagens dispositiva
lagstiftning där normalarbetstiden sänks från 40
timmar till 35 timmar i en första etapp och
sedermera till 30 timmar. En generell lagstiftad
arbetstidsförkortning är rättvis. Den sänker
heltidsnormen för hela arbetsmarknaden och inte
endast för vissa privilegierade grupper.
Övertidsuttaget skall också begränsas från dagens
200 timmar/år till 100 timmar/år.
Arbetstidsförkortningen bör genomföras i samspel
mellan staten och parterna på arbetsmarknaden, i ett
övergripande kontrakt mellan dessa parter, som ger
ramarna för arbetstiden. Att ändra dagens
normalarbetstid centralt, istället för att överlåta
den eventuella sänkningen till andra intressenter,
är viktigt eftersom allt färre arbetsplatser
omfattas av kollektivavtal. Andelen småföretag i
Sverige ökar, och med det också antalet
arbetsplatser som saknar kollektivavtal.
Detaljerna kan fastställas i avtal såsom
arbetstidens förläggning, lönen etc. Det behövs
alltså en kombination av ramlagstiftning och avtal
enligt vår uppfattning.
Jag vill också betona att löntagarinflytandet över
arbetstidens förläggning bör öka. Samtliga på en
arbetsplats bör få möjlighet att påverka
arbetstidens förläggning under året liksom
arbetsmiljön och arbetets utförande.
Med hänsyn till det anförda anser jag att
riksdagen med anledning av motionerna A220 yrkandena
3, 6 och 7 (mp), A392 yrkande 3 (mp) och Sf393
yrkande 8 (mp) och med avslag på motionerna A203
(fp), A204 yrkande 4 (kd), A211 yrkande 12 (kd),
A229 yrkande 10 (fp), A230 (s), A246 yrkande 4 (kd),
A255 (s), A288 (s), A316 yrkande 18 (v), A367
yrkande 20 (kd), A389 yrkande 26 (fp), Sf392 yrkande
15 (kd), Sf395 yrkande 1 (fp), So498 yrkande 12 (v),
So637 yrkande 15 (fp) och N261 yrkande 3 (m) bör
tillkännage för regeringen som sin mening vad jag
ovan anfört.
35. Avskaffande av gällande arbetstidsreglering
(punkt 28) (m)
av Mikael Odenberg (m), Patrik Norinder (m),
Henrik Westman (m) och Anna Kinberg (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 28 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 35. Riksdagen bifaller därmed motionerna
2001/02:A228 yrkande 5, 2001/02:A248 yrkandena 13
och 2001/02:A318 yrkandena 15 samt avslår motion
2001/02:N322.
Ställningstagande
Sedan en tid förs en intensiv debatt i Sverige om
att sänka arbetstiden till 30 timmar. Visserligen
finns det en lagstadgad norm om 40-timmarsvecka, men
om man ser till hur lång tid vi faktiskt är på
jobbet och räknar bort all ledighet för sjukdom,
semester, föräldraledighet, studieledighet m.m. så
är den genomsnittliga arbetstiden inte mer än ca 30
timmar. Vid en jämförelse med andra jämförbara
länder visar det sig att Sverige, efter Norge, har
den kortaste arbetstiden av alla. Trots att 30-
timmarsveckan således i praktiken redan är införd i
Sverige pågår det en debatt om att lagstifta om
kortare arbetstid. Vi avvisar bestämt en sådan
lagändring.
Vi förordar en annan politik som syftar till att
flytta makten över arbetstiden från politikerna till
de enskilda arbetstagarna och deras arbetsgivare.
Forskningen och den mångfald av
attitydundersökningar som gjorts visar entydigt att
det inte finns något arbetstidsmått som passar alla.
Människor är olika och prioriterar olika. En och
samma individ har olika önskemål och behov under
olika skeden i livet. Den bästa möjligheten att få
människor nöjdare med sina arbetstider är därför att
öka flexibiliteten och ge utrymme för individuella
lösningar. Genom att ta bort normen för
veckoarbetstid och låta enskilda arbetstagare
förhandla själva om sin arbetstid, tillgodoser vi
önskemålen hos dem som vill jobba mer, mindre eller
annorlunda än i dag. Med sådana lösningar kan också
olika verksamheters behov av t.ex. säsongsanpassad
eller kundanpassad arbetstid tillgodoses på ett
bättre sätt. Att genom politiska beslut och centrala
avtal styra vardagen för den enskilda människan och
familjen är omöjligt när behoven ser så olika ut. I
stället bör politiken utformas så att enskilda
människor och familjer själva kan utforma sin
vardag.
Vi vill öka individens makt över den egna
arbetstiden på två sätt. För det första anser vi att
det är dags att upphäva arbetstidslagen. Arbetstiden
liksom andra anställningsförhållanden skall i
stället regleras genom individuella avtal mellan
arbetsgivaren och den anställde. Härigenom skapas
mer flexibla arbetstidslösningar. Det skapar
förutsättningar för det moderna arbetslivet som är
bättre anpassade både till de enskilda
arbetstagarnas olika önskemål och behov och till
verksamheternas olika krav. Gärna kortare arbetstid,
men det skall vara den enskildes val efter
överenskommelse med arbetsgivaren. De grundläggande
regler som behövs rörande arbetstid för skydd av
människors hälsa, liksom de rättigheter som följer
av EU:s arbetstidsdirektiv, bör i stället ingå i
arbetsmiljölagen och vara indispositiva.
För det andra föreslår vi kraftigt sänkt skatt på
arbete. Om individen får sänkt skatt ges han eller
hon möjlighet att själv välja hur lång arbetstiden
skall vara. Den som exempelvis vill arbeta deltid
får råd till detta.
Med hänsyn till det anförda anser vi att riksdagen
med anledning av motionerna A228 yrkande 5 (m), A248
yrkandena 13 (m), A318 yrkandena 15 (m) och med
avslag på motion N322 (m) bör tillkännage för
regeringen som sin mening vad vi har anfört om
arbetstidslagen.
36. Tre års tjänstledighet (punkt 29) (kd)
av Stefan Attefall (kd) och Maria Larsson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 29 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 36. Riksdagen bifaller därmed motion
2001/02:Sf392 yrkande 14.
Ställningstagande
En förutsättning för att både kvinnor och män skall
ha möjlighet att utvecklas i sin yrkesroll och
samtidigt kunna fungera i den viktiga föräldrarollen
är att vi kan skapa ett barnvänligt arbetsliv,
alltså stora möjligheter för kvinnor och män att
förena föräldraskap och arbetsliv på ett bra sätt.
Att vara förälder, att vårda och fostra barn, bör
betraktas som en kompetenshöjning och en viktig
samhällsuppgift. Mycket tyder på att en ökad
förvärvsfrekvens och ett högre tempo i arbetslivet
försvårar kombinationen med föräldraskap. Det kan få
allvarliga konsekvenser i framtiden om det inte
skapas möjligheter för barn att födas och för vuxna
att vara föräldrar. Det beslut som riksdagen fattade
förra året om en ny förmånsnivå i
föräldraförsäkringen tillgodoser på ett bättre sätt
arbetstagarens möjlighet att välja på vilket sätt
han eller hon skall kombinera arbetsliv och
föräldraskap. Vi anser dock att denna flexibilitet
bör finnas kvar även när föräldraförsäkringen
upphört. En lösning för att underlätta för
föräldrarna att i mycket större utsträckning välja
hur man vill disponera sin tid med barnen även efter
det första året vore att införa ett
barnomsorgskonto. Vi anser också att det bör införas
en rätt i lag till tre års tjänstledighet (hel eller
deltid) för nyblivna föräldrar. Föräldrarna skall ha
möjlighet att dela upp ledigheten mellan sig om båda
arbetar eller studerar. Den som varit tjänstledig
skall ha rätt att återvända till sitt arbete.
Med hänsyn till det anförda anser vi att riksdagen
med anledning av motion Sf392 yrkande 14 (kd) bör
tillkännage för regeringen som sin mening vad vi har
anfört om rätt till tre års tjänstledighet i samband
med föräldraskap.
37. Arbetsgivares ekonomiska stöd till
föräldralediga (punkt 31) (c)
av Margareta Andersson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 31
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 37. Riksdagen bifaller därmed motion
2001/02:A212 yrkande 12.
Ställningstagande
Möjligheterna att kombinera barn och förvärvsarbete
måste förbättras. En reformering av den svenska
familjepolitiken borde göras, i syfte att skapa
valfrihet vad gäller barnomsorg och
föräldraledighet.
I föräldraförsäkringen finns fällor som är
orättfärdiga och som låser fast kvinnor och män i
respektive könsroll. I större företag blir det allt
vanligare att man ser det som en positiv erfarenhet
att män har varit föräldralediga. För att underlätta
detta har dessa företag tecknat egna
tilläggsförsäkringar till föräldraförsäkringen för
att garantera att deras anställda får möjlighet till
en högre ersättning när de är föräldralediga. Detta
måste ses som positivt och uppmuntras. Tyvärr har
det förekommit motstånd från en del fackliga
organisationer mot denna lösning, vilket har
förhindrat att sådana tilläggsförsäkringar tecknas.
Jag anser att det bör finnas lagstiftning som
omöjliggör för fackliga organisationer att förhindra
denna typ av tilläggsförsäkring.
Med hänsyn till det anförda anser jag att
riksdagen med anledning av motion A212 yrkande 12
(c) bör tillkännage för regeringen som sin mening
vad jag har anfört om att lagstifta bort möjligheten
för facken att inskränka företagens möjlighet att
teckna tilläggsförsäkringar till
föräldraförsäkringen.
38. Ledighet för närståendevård (punkt 32) (kd)
av Stefan Attefall (kd) och Maria Larsson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 32 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 38. Riksdagen bifaller därmed motion
2001/02:So609 yrkande 6.
Ställningstagande
Vi anser att det skall finnas en utökad rätt till
tjänstledighet på hel- eller deltid för vård av
anhöriga. Det bör införas en möjlighet för anhöriga
att utöver nuvarande sex månader vara tjänstlediga
för vård av anhörig. Tjänstledigheten bör endast ges
under kortare perioder, exempelvis tre månader i
taget, eftersom man inte i förväg kan veta hur stort
vårdbehovet kommer att vara. På sikt borde man kunna
diskutera möjligheten att minska sin arbetstid för
att vårda anhöriga.
Med hänsyn till det anförda anser vi att riksdagen
med anledning av motion So609 yrkande 6 (kd) bör
tillkännage för regeringen som sin mening vad vi har
anfört om ledighet för närståendevård.
39. Ledighet för frivilligt försvarsarbete
(punkt 33) (fp)
av Runar Patriksson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 33
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 39. Riksdagen bifaller därmed motion
2001/02:A272 och avslår motion 2001/02:Fö229.
Ställningstagande
De frivilliga försvarsorganisationerna, inte minst
bland kvinnorna, är av utomordentligt stor betydelse
för vårt försvar och deras betydelse lär inte bli
mindre efter omorganisationen av totalförsvaret.
Möjligheten att få ledigt vid frivillig
försvarsverksamhet, t.ex. vid grund-, repetitions-
och kompletteringsutbildningar borde vara densamma
för värnpliktig och frivillig personal. Med tanke på
behovet av frivilliga försvarsorganisationer bör
frågan om ledighet för utbildning och tjänstgöring
inom frivilligförsvaret snarast få en lösning.
Med hänvisning till det anförda anser jag att
riksdagen med anledning av motion A272 (fp) och med
avslag på motion Fö229 (s), i den mån den inte kan
anses vara tillgodosedd, bör tillkännage för
regeringen som sin mening vad jag har anfört om rätt
till ledighet för frivilligt försvarsarbete.
40. Ledighet för att pröva annat arbete
(punkt 34) (v)
av Hans Andersson (v) och Carlinge Wisberg (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 34 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 40. Riksdagen bifaller därmed motion
2001/02:A216.
Ställningstagande
I Ds 2001:28 om långsiktig verksamhetsutveckling ur
ett arbetsmiljöperspektiv refereras till en
undersökning som visar att 25 % av de anställda har
ett arbete de inte önskar. En annan undersökning
visar att 36 % av de fast anställda och hela 62 % av
de visstidsanställda upplever anställningen
negativt. Att en arbetstagare inte trivs med sitt
arbete påverkar i de flesta fall inte bara
förhållandena på arbetsplatsen, utan får ofta
återverkningar på hela livssituationen. Vantrivsel
med arbetet medför också i längden ökad sjukfrånvaro
och ökade kostnader för samhällsekonomin.
Därför är det mycket viktigt att undvika att
enskilda individer blir tvingade att stanna på en
arbetsplats där de inte trivs. Om rörligheten bland
dessa och andra arbetstagare skall kunna öka krävs
att deras trygghet förbättras. Om fler människor får
möjligheten att pröva på ett nytt arbete skulle fler
hamna på rätt plats. Med ett arbete som man trivs
med ökar självkänslan och viljan att utveckla sig.
Ökad trivsel ger ökad produktivitet och förbättrad
psykosocial arbetsmiljö. Trygghet i arbetslivet är
produktivt.
Av den orsaken anser vi att anställda skall ha
rätt till tjänstledighet för att kunna pröva ett
nytt arbete och en ny arbetsgivare. Med den trygghet
som den gamla anställningen ger skulle fler våga
pröva på det nya och okända.
En ökad yrkes- och anställningsmässig rörlighet är
som påpekats ovan inte bara positiv för den enskilde
utan även för samhällsekonomin, bl.a. då antalet
sjukskrivningar minskar. En rätt till tjänstledighet
enligt vårt förslag innebär samtidigt att det skapas
utrymme för en positiv form av rörlighet på
arbetsmarknaden, en rörlighet som sker på människors
och inte marknadens villkor.
På samma sätt som det i dag finns möjlighet till
ledighet för att starta eget bör det i framtiden bli
möjligt att även pröva ett annat arbete.
Vi anser därför att regeringen bör ges i uppdrag
att återkomma med förslag om rätt till ledighet för
att pröva ett annat arbete.
Med hänvisning till det anförda anser vi att
riksdagen med anledning av motion A216 (v) bör
tillkännage för regeringen som sin mening vad vi har
anfört om möjligheterna till ledighet för att pröva
annat arbete.
Särskilda yttranden
Utskottets beredning av ärendet har föranlett
följande särskilda yttranden. I rubriken
anges inom parentes vilken punkt i
utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.
Avslag på propositionen 2001/02:97 (punkt 1)
(c)
av Margareta Andersson (c).
Jag vill framföra följande med anledning av det nu
behandlade förslaget till lag om förbud mot
diskriminering av deltidsarbetande arbetstagare och
arbetstagare med tidsbegränsad anställning.
Centerpartiet anser att det är synnerligen viktigt
att diskriminering motverkas, men lagstiftning på
området måste utformas så att enskilda företag inte
får större problem än nödvändigt med tillämpningen.
Centerpartiet har alltsedan förslag lades fram år
1999 om tre nya diskrimineringslagar varit kritiskt
till att inte försök har gjorts att sammanföra
diskrimineringsförbuden i en enda lag.
Vi i Centerpartiet motsätter oss inte det nu
framlagda lagförslaget, men med tanke på
risken för en allt mer svåröverskådlig och
komplicerad lagstiftning är det positivt att
en utredning har i uppdrag att överväga
möjligheten att införa en generell
lagstiftning mot diskriminering som omfattar
alla eller flertalet diskrimineringsgrunder.
Det finns också behov av ett samlat
ombudsmannaämbete med riksdagen som
huvudman. Ett sådan samlad lagstiftning
skulle innebära en väsentlig förenkling för
medborgarna.
Ändringar i fråga om deltidsarbete och
tidsbegränsade anställningar (punkt 6) (mp)
av Kerstin-Maria Stalin (mp).
Som framhållits i Miljöpartiets motion A220 Kortare
arbetstid har andelen anställda med tillfälliga
arbeten ökat under 1990-talet från 10,2 till 14,9 %.
I dag är 15 % tillfälligt anställda. Många
arbetsgivare ser detta som något positivt den som
inte orkar kan lätt bytas ut. Rädslan breder ut sig,
den som ställer krav får gå.
Nästan alla människor tycker att
anställningstrygghet är viktigt. Det gäller även för
ungdomar när de blir tillfrågade om vad som är
viktigt när de blivit 25 år. Nästan alla föredrar
fast anställning framför tillfälliga
anställningsformer eller att ha eget företag. Trots
detta tycks myten om att vi skulle föredra en
flexibel arbetsmarknad med tillfälliga anställningar
svår att spräcka.
Mot bakgrund av detta anser vi i Miljöpartiet att
regeringen borde utreda hur bruket av
tillfällighetsanställningar skall kunna minska. För
dem som ändå kommer att vara tidsbegränsat anställda
behövs förändringar för att motverka den stress som
utsattheten innebär. Enligt vår uppfattning måste de
sociala trygghetssystemen ses över så att personer
med oklara, tillfälliga anställningsförhållanden
omfattas av samma trygghet som fast anställda vid
arbetslöshet och sjukdom.
Allmänna frågor om arbetsrätten (punkt 7) (v)
av Hans Andersson (v) och Carlinge Wisberg (v)
Stora förändringar har under de senare decennierna
skett på arbetsmarknaden och i företagsstrukturen
bl.a. på grund av internationaliseringen,
avregleringar, ny informationsteknik, organisations-
och ledningsstrategiförändringar och en allt större
snabbhet i besluten. Ett slags "just in time"-
arbetsliv har utvecklats. Detta har tillsammans med
bristen på inflytande resulterat i förslitning,
ohälsa och otrygghet.
Arbetsrättens uppgift är att garantera inflytande
och trygghet för de anställda. Detta har successivt
underminerats. När företagen snabbt kan flytta och
när globala företagsköp omstrukturerar hela
branscher förlorar såväl individen och facket som
den politiska demokratin inflytande. Trots allt tal
om personalen som den avgörande resursen och
humankapitalets strategiska betydelse har i
praktiken idén om delaktighet och företagsdemokrati
försvagats.
Om detta har vi i Vänsterpartiet motionerat,
vilket har resulterat i olika utredningar och
arbetsgrupper om yttrande- och meddelarfrihet,
integritet, bemanningsföretag, anställningskontrakt,
heltidsrättigheter, uppsägningsrätter vid stora
företagsflyttar, omställningsförsäkring m.m., frågor
som behandlas i olika reservationer. Många
utredningar och analyser har dock försenats, och
några har lagt fram otillräckliga förslag. Vi saknar
ett samlat grepp med ett helhetsperspektiv som med
samhällsmakten i fokus föreslår reformer som
återställer och utvidgar de demokratiska anspråken
på arbetsplatsen. Det skulle inte minst handla om
förstärkta rättigheter och inflytande över de
företagsbeslut som har väsentlig betydelse för
verksamhet och de anställdas situation. Sett i
ljuset av det senaste decenniets utveckling blev
medbestämmandelagens paragraf 32 en papperstiger.
Vi i Vänsterpartiet menar att Näringsdepartementet
inte med konsekvens och styrka har drivit dessa
avgörande frågor. Tvärtom har man varit valhänt och
sen med att komma igång med det nödvändiga arbetet.
Vi har inte kunnat uppfatta en förståelse för
behovet av förändringar av arbetsrätten. Bristen på
samlat ideologiskt perspektiv och på ett
företagsdemokratiskt reforminitiativ har varit
påtaglig. Vänsterpartiet anser att det är en
strategisk uppgift för nästa mandatperiod att
återkomma med en genomgripande demokratireform inom
detta område som förstärker de anställdas trygghet
och inflytande i ett i grunden förändrat arbetsliv.
I sak handlar det om förstärkt självbestämmande, en
starkare ställning för kollektivavtalet,
tolkningsföreträde och vetorätt för de anställda och
de fackliga organisationerna. Det är med en sådan
delaktighet och förstärkt demokrati som en modern
marknadsekonomi kan bli stark och konkurrenskraftig
framöver.
Försäkringsskydd (punkt 25) (v)
av Hans Andersson (v) och Carlinge Wisberg (v).
Vänsterpartiet är oroligt för det nya
pensionssystemets effekter. Stora grupper löntagare
med dåliga anställningsvillkor riskerar att få en
låg pension. Det missgynnar lågavlönade kvinnor med
tunga och slitsamma arbeten som skulle behöva en
bättre pension. Verkligheten är att många inte orkar
arbeta fram till 65 år.
Vi konstaterar att riksdagens beslut förra våren
leder till att det kommer att finnas ett antal olika
åldersgränser på arbetsmarknadsområdet och inom
socialförsäkringssystemet, vilket kan ge godtyckliga
och diskriminerande effekter. Som exempel kan vi
nämna att en lönebidragsanställd i och för sig får
ett anställningsskydd fram till 67 års ålder, men
förutsättningen för anställningen i form av
lönebidrag kommer att vara i högsta grad osäker.
Begreppet arbetsmarknadspolitiskt motiverat
föranleder motsvarande osäkerhet. Detta kommer i
praktiken att gå ut över personer med svag ställning
på arbetsmarknaden och med otillräcklig pension i
det nya pensionssystemet.
Tilläggsdirektiv till arbetstidsutredningen
(punkt 27) (v)
av Hans Andersson (v) och Carlinge Wisberg (v).
Vi anser att Långtidsutredningens antagande om en
sysselsättningsgrad på 79 % år 2015 är för negativt.
Det är, anser vi, möjligt att öka graden av
sysselsättning ytterligare. Detta kan bl.a.
åstadkommas genom att sänka normen för
normalarbetstiden per vecka. Dessutom finns det
anledning att se över beräkningsgrunderna för
produktiviteten i offentlig verksamhet. Sannolikt
underskattas också effektiviteten i offentliga
verksamheter i dagens nationalräkenskaper. En mer
korrekt bedömning av produktiviteten återspeglas i
en mer rättvisande uppskattning av relativpriset på
offentliga tjänster under kommande decennier.
Nyckeln till offentlig välfärd och sänkt
arbetstidsnorm är att öppna arbetsmarknaden för den
grupp i arbetsför ålder som efter 1990-talets kris
har hamnat utanför arbetskraften.
Mot denna bakgrund anser vi att det funnits skäl
att överväga möjligheten att ta fram nya kalkyler
för försörjningsbalansen fram till år 2015. Vi
beklagar att detta inte gjorts i tid så att
arbetstidsutredningen kunnat analysera scenariot ur
detta perspektiv.
Förstärkt skydd för föräldralediga (punkt
30) (kd, mp)
av Stefan Attefall (kd), Maria Larsson (kd) och
Kerstin-Maria Stalin (mp).
Alla typer av hinder eller diskriminering som män
eller kvinnor utsätts för under tiden för
föräldraledighet eller efter återvändandet till
arbetet måste med all tydlighet bekämpas. EU:s
ministerråd har enats om att garantera rätten för en
anställd att återuppta sitt arbete utan försämrade
villkor när man varit föräldraledig. Man skall också
få tillgodoräkna sig förbättringar som
arbetskamraterna fått under tiden. Det kan gälla
generella lönehöjningar eller utbildningar. Idag kan
föräldraledigheten vägas in som skäl för förändring
av tjänsten, vilket inte är förenligt med de nya EU-
reglerna. Vi ser positivt på det tilläggsuppdrag som
Arbetslivsinstitutet fått att överväga om det finns
behov av att förstärka skyddet för de arbetstagare
som väljer att utnyttja sin rätt till ledighet i
samband med föräldraskap. Vi förväntar oss snarast
ett lagförslag till riksdagen som stärker
arbetstagarnas ställning i detta avseende.
bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Propositionen
2001/02:97:
1. Regeringen föreslår att riksdagen antar
regeringens förslag till lag om förbud mot
diskriminering av deltidsarbetande arbetstagare
och arbetstagare med tidsbegränsad anställning.
2. Regeringen föreslår att riksdagen antar
regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1974:371) om rättegången i arbetstvister.
3. Regeringen föreslår att riksdagen antar
regeringens förslag till lag om ändring i
sekretesslagen (1980:100).
4. Regeringen föreslår att riksdagen godkänner
Internationella arbetsorganisationens (ILO)
konvention (nr 175) om deltidsarbete.
Följdmotioner
2001/02:A3 av Stefan Attefall m.fl. (kd):
1. Riksdagen avslår proposition 2001/02:97.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att frågan om
förbud mot diskriminering av deltidsarbetande
arbetstagare och arbetstagare med tidsbegränsad
anställning m.m. skall beredas av Utredningen om
ett vidgat skydd mot diskriminering.
2001/02:A4 av Mikael Odenberg m.fl. (m):
1. Riksdagen avslår regeringens förslag om
godkännande av Internationella
Arbetsorganisationens (ILO) konvention (nr 175) om
deltidsarbete.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om den oöverskådliga
lagstiftningen i diskrimineringsfrågor.
2001/02:A5 av Elver Jonsson m.fl. (fp):
1. Riksdagen avslår proposition 2001/02:97.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av att
samla all diskrimineringslagstiftning i en lag.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att frågan om
förbud mot diskriminering av deltidsarbetande och
arbetstagare med tidsbegränsad anställning bereds
vidare i utredningen om ett utvidgat skydd mot
diskriminering.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av
informationskampanjer i samband med lagstiftning
mot diskriminering.
Motion från allmänna motionstiden
1999/2000
1999/2000:A723 av Gudrun Schyman m.fl. (v):
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om medicinska
kontroller.
Motioner från allmänna motionstiden
2000/01
2000/01:A226 av Johan Lönnroth m.fl. (v):
1. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning enligt vad i motionen anförs om
löneutveckling under 1980- och 1990-talen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
statsministerns lön skall vara tak för ledande
offentliga befattningshavare.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
avgångsvederlagen måste ses över och stramas upp.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ta fram
riktlinjer för att få bort orimliga sidoinkomster.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att nivåerna för
arvoden i statliga styrelser bör sänkas.
2000/01:A601 av Marie Engström (v):
1. Riksdagen begär att regeringen återkommer med
förslag om generell sänkning av arvoden för
uppdrag i statliga styrelser.
2. Riksdagen begär att regeringen genomför en
översyn av regelverket för arvoden i statliga
styrelser i syfte att inom rimlig gräns låta
arvodena motsvara ersättning för förlorad
arbetsförtjänst.
2000/01:A810 av Christina Axelsson m.fl. (s):
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att se över LAS så
att lagen kan innehålla skrivningar som slår fast
att heltidsarbete är en rättighet deltidsarbete
en möjlighet.
Motioner från allmänna motionstiden
2001/02
2001/02:Ju388 av Gudrun Schyman m.fl. (v):
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att anställda i offentligfinansierad
verksamhet som överförts till privat regi skall
jämställas med offentligt anställda vad beträffar
meddelarfrihet och efterforskningsförbud i
enlighet med det i motionen anförda.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att en utredning skall tillsättas för att
utreda möjligheterna att tillförsäkra alla
arbetstagare rätt till meddelarfrihet och att alla
arbetsgivare skall omfattas av
efterforskningsförbudet, oavsett arbetsgivare och
anställningsform.
10. Riksdagen beslutar att en översyn över frågan om
registerutdrag vid anställningsförfarande skall
genomföras i enlighet med det i motionen anförda.
2001/02:Fö229 av Carina Hägg (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om ledighet i frivilliga
försvarsorganisationer.
2001/02:Sf392 av Alf Svensson m.fl. (kd):
14. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring enligt vad i motionen anförs
om rätten till tre års tjänstledighet i samband
med barns födelse.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om flexibel
arbetstid.
2001/02:Sf393 av Kerstin-Maria Stalin m.fl. (mp):
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att ett verkningsfullt sätt att komma åt
ohälsan hos befolkningen är att i framtiden införa
en normalarbetstidsförkortning med ett första steg
till 35 veckoarbetstimmar.
2001/02:Sf395 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):
1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om en ny arbetstidslag i syfte att
underlätta förhandlingar om förkortad och mer
flexibel arbetstid.
2001/02:So498 av Gudrun Schyman m.fl. (v):
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av att
utreda arbetstidens längd och förläggning.
2001/02:So503 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd):
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om minskad
deltidsarbetslöshet.
2001/02:So609 av Rosita Runegrund m.fl. (kd):
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om rätten till
tjänstledighet för vård av anhöriga.
2001/02:So637 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att den enskildes
möjligheter att själv bestämma över sin arbetstid
skall öka genom en liberal arbetstidsreform.
2001/02:Kr425 av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m):
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en förändrad
arbetsrätt.
2001/02:T253 av Per-Richard Molén m.fl. (m):
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om stuveriverksamhet.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ILO-konvention
137.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen
anförs om sjöfarten och den svenska
arbetsmarknaden.
2001/02:T463 av Kenth Skårvik m.fl. (fp):
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av att
avveckla stuverimonopolet.
2001/02:T468 av Roy Hansson (m):
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett avskaffande av
stuverimonopolet för att möjliggöra sänkta
fraktkostnader.
2001/02:N261 av Per Westerberg m.fl. (m):
3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till anpassning av reglerna på
arbetsmarknaden till turistnäringens speciella
karaktär.
2001/02:N267 av Eva Flyborg m.fl. (fp):
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av
reformering av arbetsrätten.
2001/02:N322 av Anna Kinberg (m):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om fria
öppettider.
2. Riksdagen beslutar att avskaffa alla regler som
begränsar arbets- och öppettider.
2001/02:A203 av Helena Bargholtz och Ulf Nilsson
(fp):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en utredning om
röddagskonto.
2001/02:A204 av Maria Larsson m.fl. (kd):
4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om införande av lagstadgad rätt att gå ner
i arbetstid efter 61 års ålder.
2001/02:A207 av Kenneth Johansson (c):
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till lag om arbetstagares rätt till tjänstledighet
för att starta eget företag i enlighet med vad i
motionen anförs.
2001/02:A211 av Maria Larsson m.fl. (kd):
10. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring av svensk lagstiftning i
enlighet med det som ministerrådet kommit fram
till avseende föräldraledighet och rätten att
återta sin tjänst utan försämrade villkor, i
enlighet med vad som anförs i motionen.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om flexibel arbetstid
och arbetstagarens möjlighet att påverka
arbetstidens förläggning.
2001/02:A212 av Agne Hansson m.fl. (c):
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att lagstifta
bort möjligheten för facket att inskränka
företagens möjlighet att teckna
tilläggsförsäkringar till föräldraförsäkringen.
2001/02:A216 av Carlinge Wisberg (v):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om löntagares rätt till
ledighet för att pröva annat arbete.
2001/02:A217 av Peter Pedersen m.fl. (v):
1. Riksdagen begär att regeringen återkommer till
riksdagen med förslag till nya lagar eller
revidering av befintliga lagar för att tydliggöra
regelverket vid nedläggning av företag eller
företagsenhet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen bör
överväga en förvärvslagstiftning som ger de
anställda rätt att ta över ett företag eller en
enhet som skall läggas ned.
2001/02:A218 av Inger Lundberg m.fl. (s):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vikten av att
staten inom ramen för arbetsmarknads- och
näringspolitiken stimulerar företagens vakenhet
och kompetens för omvärldsbevakning.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av
lagstiftning eller andra åtgärder från statens
sida för att stärka de anställdas möjligheter att
anlita expertkompetens för att analysera ett
företags långsiktiga förutsättningar på marknaden.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ökat statligt stöd
till utbildning av fackliga ledamöter i
bolagsstyrelser.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av en
analys av hur företag vid nedläggning/kraftig
neddragning tagit sitt ansvar för de anställdas
vidareutbildning och jobben på berörda orter.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige med
kraft måste driva kraven på de anställdas rätt
till styrelserepresentation i EU.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige måste
kräva en översyn av nuvarande regler om stöd till
företag som flyttar jobb från ett EU-land till ett
annat.
2001/02:A219 av Mikael Odenberg m.fl. (m):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om betydelsen av att
lönebildningen sker så decentraliserat som
möjligt.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om statsmakternas
ansvar för lönebildningens funktionssätt.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behoven av en
modern inkomstskattereform för att underlätta
lönebildningen.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vikten av belöning
av utbildning och kunskap.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behoven av att
arbete alltid skall löna sig.
7. Riksdagen beslutar att införa regel om
proportionalitet i medbestämmandelagen i enlighet
med vad som anförs i motionen.
8. Riksdagen beslutar att avskaffa rätten till
sympatiåtgärder i enlighet med vad som anförs i
motionen.
2001/02:A220 av Matz Hammarström m.fl. (mp):
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ökat
löntagarinflytande över arbetstidens förläggning.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av att
utreda hur användandet av
tillfällighetsanställningar i samhället kan
minskas.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en utredning och
översyn av trygghetssystemen för
tillfällighetsanställda.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om sänkt övertidstak
till 100 timmar.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om sänkt arbetstid
till 35 timmar i ett första steg.
2001/02:A224 av Barbro Feltzing och Kerstin-Maria
Stalin (mp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
departementspromemorian 2001:9 om yttrandefrihet
läggs till grund för en proposition för att komma
till rätta med tystnaden på våra arbetsplatser.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en utredning om en
ändring i medbestämmandelagen.
2001/02:A228 av Mikael Odenberg m.fl. (m):
5. Riksdagen beslutar att avskaffa normen för
veckoarbetstid.
2001/02:A229 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):
10. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om en ny arbetstidslag i syfte att
underlätta förhandlingar om förkortad och mer
flexibel arbetstid.
2001/02:A230 av Inger Segelström m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som i motionen anförs om kortare arbetstid.
2001/02:A232 av Annika Nilsson och Kent Härstedt
(s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om deltidsarbeten.
2001/02:A233 av Märta Johansson och Mona Berglund
Nilsson (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i motionen om att lagstiftningen om
tidsbegränsade anställningsformer bör ändras så att
möjligheterna till tidsbegränsade anställningar
minskar.
2001/02:A234 av Bertil Persson (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att det måste löna sig att
utbilda sig.
2001/02:A236 av Carl Erik Hedlund (m):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett för små
företag tidsbegränsat undantag från delar av
arbetsmarknadslagstiftningen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en översyn av
arbetsmarknadslagstiftningen.
2001/02:A237 av Catharina Elmsäter-Svärd (m):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om en allmän
översyn av arbetsrätten.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om de synpunkter
som lagts på de allmänna principer som bör läggas
till grund för översynen.
2001/02:A238 av Britt-Marie Lindkvist och Anders
Bengtsson (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om drogtester i arbetslivet.
2001/02:A245 av Anders Ygeman (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om skyddandet av den
personliga integriteten vid anställningar.
2001/02:A246 av Maria Larsson m.fl. (kd):
4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till flexibel arbetstid och förändring i
semesterlagen med möjlighet till förkortad
arbetstid.
2001/02:A248 av Sten Tolgfors (m):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om politiskt
beslutad förkortning av arbetstiden.
2. Riksdagen beslutar att avskaffa arbetstidslagen,
i enlighet med vad som i motionen anförs.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att var och en
själv skall kunna avgöra hur mycket han eller hon
vill arbeta.
2001/02:A249 av Elisebeht Markström m.fl. (s):
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till ändring i lagen om vissa anställningsfrämjande
åtgärder.
2001/02:A252 av Inger Segelström m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som i motionen anförs om lag om heltid som
rättighet och deltid som möjlighet i avtal.
2001/02:A253 av Nils-Göran Holmqvist m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en förändring av
semesterlönegrundande frånvaro.
2001/02:A255 av Hillevi Larsson (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att en förändring bör genomföras i arbetstidslagen
så att ett samordningsansvar av arbetstiden mellan
arbetsgivare införs i de fall då en arbetstagare har
mer än en arbetsgivare.
2001/02:A262 av Ann-Marie Fagerström (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att deltidstjänster i
offentlig sektor blir heltidstjänster.
2001/02:A264 av Lennart Axelsson m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om anställda med osäkra
anställningsformer och otillräckliga
tjänstgöringsgrader.
2001/02:A266 av Sven-Erik Sjöstrand (v):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om förbättrad
arbetsrätt vid företagsuppköp/försäljningar,
uppsägningar och nedläggningar.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
skadeståndsreglerna inom arbetsrätten.
2001/02:A267 av Gudrun Schyman m.fl. (v):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om tilläggsdirektiv
till Arbetstidsutredningen om nya kalkyler för
försörjningsbalansen fram till 2015, med
utgångspunkt från andra antaganden om
sysselsättningsgrad och produktivitet i offentlig
tjänsteproduktion.
2001/02:A270 av Carina Hägg (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en kartläggning av problem
i samband med utländska företags etablering i
Sverige.
2001/02:A272 av Eva Flyborg (fp):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om lagstadgad rätt till
ledighet för deltagande i utbildning och
tjänstgöring inom frivilligförsvaret.
2001/02:A273 av Anders Ygeman m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som i motionen anförs om heltid som rättighet
och deltid som möjlighet.
2001/02:A274 av Hillevi Larsson och Britt-Marie
Lindkvist (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i motionen om anställningstrygghet
vid företagsnedläggning.
2001/02:A276 av Catherine Persson (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som i motionen anförs om att 22 § LAS, vad
gäller turordningsregler vid uppsägning, skall
ändras till den tidigare lydelse som gällde före den
1 januari 2001.
2001/02:A280 av Kent Olsson (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att avskaffa
stuverimonopolet.
2001/02:A287 av Ann-Kristine Johansson (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om semesterlönegrundande
frånvaro vid studier.
2001/02:A288 av Raimo Pärssinen och Per-Olof
Svensson (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen vad som i
motionen anförs om arbetstidsförkortning.
2001/02:A290 av Raimo Pärssinen och Per-Olof
Svensson (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att utreda på vilket sätt
anställningstryggheten kan stärkas för de
korttidsanställda.
2001/02:A301 av Christina Nenes och Göte Wahlström
(s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs vad gäller
semesterlönegrundande studier för vuxenstuderande.
2001/02:A302 av Peter Pedersen m.fl. (v):
Riksdagen begär att regeringen i enlighet med vad i
motionen anförs lägger fram förslag till nya lagar
och/eller revidering av befintliga lagar för att
tydliggöra regelverket vid nedläggning av företag
eller företagsenhet.
2001/02:A305 av Tasso Stafilidis m.fl. (v):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att öka
medvetenheten och kunskapen om kränkande
behandling inom offentlig verksamhet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att införa
sanktion för personer anställda i offentlig
verksamhet som begår kränkande handlingar i
arbetet.
2001/02:A306 av Siw Wittgren-Ahl och Ronny Olander
(s):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utreda ett
generellt trepartssystem för att öka de anställdas
trygghet i samband med strukturförändringar i
arbetslivet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att stärka
dialogen mellan företag, myndigheter och anställda
i samband med strukturomvandlingar.
2001/02:A314 av Gudrun Schyman m.fl. (v):
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att uppdraget till Arbetslivsinstitutet om
en översyn av arbetsrättslagstiftningen
kompletteras med krav på könsperspektiv i analys
och förslag.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att uppdraget till Arbetslivsinstitutet om
en översyn av arbetsrättslagstiftningen
kompletteras med att konsekvenserna av de
förändrade turordningsreglerna särskilt skall
utredas.
2001/02:A316 av Gudrun Schyman m.fl. (v):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att medicinska
kontroller enbart kan användas med stöd av
kollektivavtal.
2. Riksdagen beslutar upphäva beslutet att
arbetsgivare i företag med färre än tio anställda
ensidigt kan undanta två personer från
turordningslista vid uppsägning.
3. Riksdagen beslutar att återanställningsrätten
skall vara tolv månader enligt lagen om
anställningsskydd.
4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring i lagen om anställningsskydd
så att central facklig organisation skall godkänna
avsteg från turordningslista vid uppsägning som
berör gravida och föräldralediga.
5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring enligt vad i motionen anförs
så att tillsvidareanställning på heltid skall vara
norm i arbetslivet.
6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till en ändring enligt vad i motionen
anförs att visstidsanställningar med en sammanlagd
tid över 18 månader inom ramen av en treårsperiod
övergår i tillsvidareanställning.
7. Riksdagen beslutar avskaffa överenskommen
visstidsanställning.
8. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till en ändring enligt vad i motionen
anförs som syftar till stärkt löntagarinflytande
vid kollektiva uppsägningar och
företagsnedläggningar.
9. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till en ändring enligt vad i motionen
anförs om saklig-grund-begreppet, vilken skall
stärka löntagarnas ställning.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om obligatorisk
omställningsförsäkring.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att äldreavgång
inom ramen för omställningsavtal/försäkring
utreds.
12. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring i 17 § lagen om vissa
anställningsfrämjande åtgärder enligt vad i
motionen anförs om höjda varselavgifter.
13. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring i medbestämmandelagen
angående facklig vetorätt enligt vad i motionen
anförs.
18. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring i arbetstidslagen så att
övertidsavgiften höjs enligt vad i motionen
anförs.
2001/02:A318 av Mikael Odenberg m.fl. (m):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att upphäva
nuvarande arbetstidslag.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om individuella
arbetstidsavtal.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en lagstadgad
arbetstidsförkortning.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ge makten över
vardagen till den enskilde.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att låta människor
bestämma själva.
2001/02:A327 av Ronny Olander m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som i motionen anförs om behovet av lagstiftning
om droger i arbetslivet.
2001/02:A328 av Marie Granlund m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om deltidsanställning.
2001/02:A338 av Lena Sandlin-Hedman m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om heltidsarbete.
2001/02:A339 av Lena Sandlin-Hedman och Agneta
Brendt (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av att se över
17:4 § i semesterlagen.
2001/02:A345 av Carina Adolfsson Elgestam m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att ta initiativ till att
återställa LAS vad gäller turordningsreglerna.
2001/02:A346 av Carina Adolfsson Elgestam m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om förändring i lagen om
anställningsskydd.
2001/02:A349 av Mikael Odenberg m.fl. (m):
1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till en moderniserad, förenklad och
individualiserad arbetsrättslig lagstiftning i
enlighet med vad som anförs i motionen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om fri
förhandlingsrätt om arbetsvillkor.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om tillämpning av
kollektivavtal.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om den positiva och
negativa föreningsfriheten på arbetslivsområdet.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vetorätt och
stridsåtgärder mot företagare.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om den svenska
arbetsrättsliga hållningen i EU.
2001/02:A354 av Ingemar Josefsson och Sylvia
Lindgren (s):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att samma
restriktiva lagstiftning mot medicinska
tvångstester som gäller inom den offentliga
sektorn också skall gälla inom den privata.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att initiera ett
samlat program för vilka insatser som kan behövas
för att förebygga drogmissbruk i arbetslivet.
2001/02:A355 av Margareta Sandgren och Carina Hägg
(s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av att arbetstagare
mellan 65 och 67 år erhåller ett fullgott
försäkringsskydd.
2001/02:A361 av Jan Björkman m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om semesterlönegrundande
frånvaro vid studier.
2001/02:A365 av Krister Örnfjäder (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs vad gäller lagarna på
arbetsmarknaden vid tillfälliga anställningar.
2001/02:A367 av Stefan Attefall m.fl. (kd):
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om arbetstiden.
22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om lönebildningen.
23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
Medlingsinstitutets arbetsuppgifter och roll i
lönebildningen.
24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ansvaret för
lönestatistiken.
27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att undantaget
från turordningsreglerna för två nyckelpersoner
skall vara generella för alla företag.
28. Riksdagen beslutar att möjligheten till
provanställning förlängs till tolv månader.
29. Riksdagen beslutar att ändra tiden för
arbetsgivares skyldighet att återanställa till sex
månader.
30. Riksdagen beslutar att visstidsanställning vid
arbetsanhopning bör tillåtas upp till två år.
31. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
lagförslag som innebär att stridsåtgärder skall
vara proportionerliga.
32. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
lagförslag om att sympatiåtgärder inte skall
tillåtas som instrument vid
arbetsmarknadskonflikter.
2001/02:A372 av Lena Sandlin-Hedman m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om åtgärder mot ofrivilliga
tillfälliga anställningar.
2001/02:A373 av Lena Sandlin-Hedman (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av en översyn över
lagen för att komma till rätta med den försämring av
villkoren på arbetsmarknaden som det ökade antalet
behovsanställningar innebär.
2001/02:A374 av Lisbeth Staaf-Igelström (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om rätten till heltidsarbete.
2001/02:A378 av Carina Hägg (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om integritetsskydd vid
psykologiska tester vid anställning.
2001/02:A385 av Barbro Feltzing (mp):
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att stärka
yttrande- och meddelarfriheten.
2001/02:A389 av Elver Jonsson m.fl. (fp):
25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att en
parlamentarisk utredning skyndsamt bör tillsättas
för att lägga fram förslag om en arbetsrätt som är
anpassad till 2000-talets arbetsmarknad.
26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om arbetstidslagen.
2001/02:A392 av Matz Hammarström m.fl. (mp):
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
arbetstidsförkortning som ett jämställdhetsverktyg.
BILAGA 2
Regeringens lagförslag
Förslag till lag om förbud mot
diskriminering av deltidsarbetande
arbetstagare och arbetstagare med
tidsbegränsad anställning
Härigenom föreskrivs[1] följande.
Lagens ändamål
1 § Denna lag har till ändamål att motverka
diskriminering av deltidsarbetande arbetstagare
och arbetstagare med tidsbegränsad anställning
när det gäller löne- och andra
anställningsvillkor.
Definition
2 § Med deltidsarbetande arbetstagare avses en
arbetstagare vars normala arbetstid under en
vecka eller en annan period kortare än ett år
understiger den normala arbetstiden för en
jämförbar arbetstagare som enligt avtal eller lag
anses arbeta heltid.
Förbud mot diskriminering
Direkt diskriminering
3 § En arbetsgivare får inte missgynna en
deltidsarbetande arbetstagare eller en
arbetstagare med tidsbegränsad anställning genom
att tillämpa mindre förmånliga löne- eller andra
anställningsvillkor än arbetsgivaren tillämpar
eller skulle ha tillämpat för arbetstagare i en
likartad situation som arbetar heltid respektive
har en tillsvidareanställning, om inte
arbetsgivaren visar att missgynnandet saknar
samband med den missgynnades deltidsarbete eller
tidsbegränsade anställning.
Förbudet gäller inte om tillämpningen av
villkoren är berättigad av sakliga skäl.
**FOOTNOTES**
[1]: Jfr rådets direktiv 97/81/EG av den 15
december 1997 om ramavtalet om deltidsarbete
undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (EGT L 14,
20.1.1998, s. 14. Celex 397L0081) samt rådets
direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om
ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS,
UNICE och CEEP (EGT L 175, 10.7.1999, s. 43.
Celex 31999L0070).
Indirekt diskriminering
4 § En arbetsgivare får inte missgynna en
deltidsarbetande arbetstagare eller en
arbetstagare med tidsbegränsad anställning genom
att tillämpa löne- eller andra
anställningsvillkor som framstår som neutrala men
som i praktiken särskilt missgynnar
deltidsarbetande eller arbetstagare med
tidsbegränsad anställning. Detta gäller dock inte
om tillämpningen av villkoren kan motiveras av
ett berättigat mål och medlen är lämpliga och
nödvändiga för att uppnå målet.
Påföljder
Ogiltighet m.m.
5 § Ett avtal är ogiltigt i den utsträckning
det föreskriver eller medger sådan diskriminering
som är förbjuden enligt denna lag.
6 § Om en arbetstagare diskrimineras genom en
bestämmelse i ett avtal med arbetsgivaren på
något sätt som är förbjudet enligt denna lag,
skall bestämmelsen jämkas eller förklaras ogiltig
om arbetstagaren begär det. Har bestämmelsen
sådan betydelse för avtalet att det inte skäligen
kan krävas att detta i övrigt skall gälla med
oförändrat innehåll, får avtalet jämkas även i
annat hänseende eller i sin helhet förklaras
ogiltigt.
Om en arbetstagare diskrimineras på något sätt
som är förbjudet enligt denna lag genom att
arbetsgivaren säger upp ett avtal eller vidtar en
annan sådan rättshandling, skall rättshandlingen
förklaras ogiltig om arbetstagaren begär det.
Första och andra styckena gäller inte om 5 § är
tillämplig.
Skadestånd
7 § Om en arbetstagare diskrimineras genom att
arbetsgivaren bryter mot förbuden i 3 eller 4 §,
skall arbetsgivaren betala skadestånd till
arbetstagaren för den förlust som uppkommer och
för den kränkning som diskrimineringen innebär.
Om det är skäligt kan skadeståndet sättas ned
eller helt falla bort.
Rättegången
8 § Mål enligt denna lag skall handläggas
enligt lagen (1974:371) om rättegången i
arbetstvister.
9 § När någon för talan enligt denna lag skall
6466 och 68 §§ lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet tillämpas med den
skillnaden att den tidsfrist som anges i 66 §
första stycket första meningen skall vara två
månader.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.
Förslag till lag om ändring i lagen
(1974:371) om rättegången i
arbetstvister
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 § lagen (1974:371)
om rättegången i arbetstvister skall ha följande
lydelse.
-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
-----------------------------------------------------
1 kap.
3 §[2]
-----------------------------------------------------
Tvist som skall Tvist som skall
handläggas enligt denna handläggas enligt denna
lag får i stället genom lag får i stället genom
avtal hänskjutas till av- avtal hänskjutas till av-
görande av skiljemän. görande av skiljemän.
Detta gäller dock inte Detta gäller dock inte
fall som avses i 31 § fall som avses i 31 §
första eller tredje första eller tredje
stycket lagen (1976:580) stycket lagen (1976:580)
om medbestämmande i om medbestämmande i
arbetslivet. Inte heller arbetslivet. Inte heller
får avtal som före tvis- får avtal som före tvis-
tens uppkomst träffats om tens uppkomst träffats om
att tvisten skall avgöras att tvisten skall avgöras
av skiljemän utan av skiljemän utan
förbehåll om rätt för förbehåll om rätt för
parterna att klandra parterna att klandra
skiljedomen, göras skiljedomen, göras
gällande i tvist om gällande i tvist om
föreningsrätt eller i föreningsrätt eller i
tvist enligt tvist enligt
1. jämställdhetslagen 1. jämställdhetslagen
(1991:433), (1991:433),
2. lagen (1999:130) om 2. lagen (1999:130) om
åtgärder mot etnisk åtgärder mot etnisk
diskriminering i diskriminering i
arbetslivet, arbetslivet,
3. lagen (1999:132) om 3. lagen (1999:132) om
förbud mot diskriminering förbud mot diskriminering
i arbetslivet av personer i arbetslivet av personer
med funktionshinder, med funktionshinder,
eller
4. lagen (1999:133) om
4. lagen (1999:133) om förbud mot diskriminering
förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av
i arbetslivet på grund av sexuell läggning, eller
sexuell läggning.
5. lagen (2002:000) om
förbud mot diskriminering
av deltidsarbetande
arbetstagare och
arbetstagare med
tidsbegränsad
anställning.
-----------------------------------------------------
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.
Förslag till lag om ändring i
sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 20 §
sekretesslagen (1980:100) skall ha följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
-----------------------------------------------------
9 kap.
20 §[3]
-----------------------------------------------------
Sekretess gäller hos Sekretess gäller hos
domstol, för uppgift om domstol, för uppgift om
enskilds personliga eller enskilds personliga eller
ekonomiska förhållanden ekonomiska förhållanden
om det kan antas att den om det kan antas att den
enskilde eller någon enskilde eller någon
närstående till den närstående till den
enskilde lider avsevärd enskilde lider avsevärd
skada eller betydande men skada eller betydande men
om uppgiften röjs, om uppgiften röjs,
1. i mål om 1. i mål om
kollektivavtal, kollektivavtal,
2. i mål om 2. i mål om
tillämpningen av lagen tillämpningen av lagen
(1982:80) om (1982:80) om anställ-
anställningsskydd, lagen ningsskydd, lagen
(1976:580) om (1976:580) om
medbestämmande i medbestämmande i arbets-
arbetslivet, 3133 §§ livet, 3133 §§ lagen
lagen (1994:260) om (1994:260) om offentlig
offentlig anställning, anställning, 411 §§
411 §§ lagen (1994:261) lagen (1994:261) om
om fullmaktsanställning, fullmaktsanställning,
1528 §§ 1528 §§ jäm-
jämställdhetslagen ställdhetslagen
(1991:433), 820 §§ lagen (1991:433), 820 §§ lagen
(1999:130) om åtgärder (1999:130) om åtgärder
mot etnisk diskriminering mot etnisk diskriminering
i arbetslivet, 316 §§ i arbetslivet, 316 §§
lagen (1999:132) om lagen (1999:132) om
förbud mot diskriminering förbud mot diskriminering
i arbetslivet av personer i arbetslivet av personer
med funktionshinder, med funktionshinder,
315 §§ lagen (1999:133) 315 §§ lagen (1999:133)
om förbud mot om förbud mot
diskriminering i diskriminering i
arbetslivet på grund av arbetslivet på grund av
sexuell läggning och 611 sexuell läggning, 611
§§ samt 13 § lagen och 13 §§ lagen
(2001:1286) om (2001:1286) om
likabehandling av likabehandling av
studenter i högskolan. studenter i högskolan
samt 37 §§ lagen
(2002:000) om förbud mot
diskriminering av
deltidsarbetande
arbetstagare och
arbetstagare med
tidsbegränsad
anställning.
-----------------------------------------------------
I fråga om uppgift i allmän handling gäller
sekretessen i högst tjugo år.
____________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.
**FOOTNOTES**
[2]: Senaste lydelse 1999:134.
[3]: Senaste lydelse 2001:1307.
bilaga 3
Utskottets lagförslag
Förslag till lag om ändring i lagen
(1999:678) om utstationering av
arbetstagare
Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1999:678) om
utstationering av arbetstagare skall ha följande
lydelse.
-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
-----------------------------------------------------
5 §[4]
En arbetsgivare skall, oavsett vilken lag som
annars gäller för anställningsförhållandet, tillämpa
följande bestämmelser för utstationerade
arbetstagare:
-----------------------------------------------------
- 2 §, 5 § andra och tredje stycket, 7 § första och
andra stycket, 16, 17, 24, 27-29, 31 och 32 §§
semesterlagen (1977:480),
- 2 §, 4 § första stycket och 1622 §§
föräldraledighetslagen (1995:584),
- 15 och 16 §§, 17 § 25 samt 2128 §§
jämställdhetslagen (1991:433),
- 3, 8 och 9 §§, 10 § 25 samt 1120 §§ lagen
(1999:130) om
åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet,
-----------------------------------------------------
- 24 §§, 5 § 25 och - 24 §§, 5 § 25 och
616 §§ lagen (1999:132) 616 §§ lagen (1999:132)
om förbud mot om förbud mot
diskriminering i diskriminering i
arbetslivet av personer arbetslivet av personer
med funktionshinder samt med funktionshinder,
-----------------------------------------------------
- 24 §§, 5 § 25 och - 24 §§, 5 § 25 och
615 §§ lagen (1999:133) 615 §§ lagen (1999:133)
om förbud mot om förbud mot
diskriminering i diskriminering i
arbetslivet på grund av arbetslivet på grund av
sexuell läggning. sexuell läggning samt
-----------------------------------------------------
- 27 §§ lagen (2002:000)
om förbud mot
diskriminering av
deltidsarbetande
arbetstagare och
arbetstagare med
tidsbegränsad
anställning.
-----------------------------------------------------
Vid utstationering gäller även bestämmelserna i arbetstidslagen
(1982:673) och arbetsmiljölagen (1977:1160) samt,
när det gäller arbetsgivare som bedriver uthyrning
av arbetskraft, 4, 6 och 7 §§ lagen (1993:440) om
privat arbetsförmedling och uthyrning av
arbetskraft. Vad som sägs i första och andra stycket
hindrar inte att arbetsgivaren tillämpar
bestämmelser eller villkor som är förmånligare för
arbetstagaren.
____________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.
**FOOTNOTES**
[4]: Senaste lydelse 2001:1215.