Arbetsmarknadsutskottets betänkande
2001/02:AU4
Arbetsliv
Sammanfattning
I detta betänkande behandlas 111 motionsförslag från
allmänna motionstiden riksmötena 1999/2000, 2000/01
och 2001/02 som rör frågor om ohälsa i arbetslivet,
arbetsmiljö, företagshälsovård och andra
arbetslivsfrågor.
I motionerna lämnas bl.a. förslag till åtgärder
för att minska en tilltagande ohälsa i arbetslivet,
inte minst med anledning av det ökande ohälsotal som
har samband med stress och psykiska faktorer.
Utskottet ser utvecklingen vad gäller ohälsan som
ett av de största samhällsproblemen i dag. Samtliga
motioner avstyrks dock bl.a. med hänvisning till ett
av regeringen initierat elvapunktsprogram för ökad
hälsa i arbetslivet och pågående samtal mellan
regeringen och arbetsmarknadens parter i dessa
frågor.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Ohälsa och arbetsmiljö
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A277
yrkandena 1 och 6, 2001/02: A244 yrkande 1 och
2001/02:A246 yrkande 6.
Reservation 1 (m) - motiv.
Reservation 2 (kd)
2. Taylorismen
Riksdagen avslår motion 1999/2000:A601.
3. Utredning om ohälsa
Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:A220
yrkande 4, 1999/2000:A242, 1999/2000:A270,
1999/2000:A726, 2000/01:A256 yrkande 1,
2000/01:A313, 2001/02:A247 yrkande 3 i denna del,
2001/02:A304 och 2001/02:A385 yrkande 6.
Reservation 3 (c)
4. Frågor inom ramen för trepartssamtal
m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A225
yrkande 4, 2000/01:A262, 2000/01:A277 yrkande 3 i
denna del, 2001/02:A229 yrkande 11 i denna del,
2001/02:A247 yrkandena 6 och 7, 2001/02:A292,
2001/02:A330, 2001/02:A333, 2001/02:A342,
2001/02:A360, 2001/02:A385 yrkande 5 och
2001/02:Sf395 yrkande 4.
Reservation 4 (kd)
Reservation 5 (c, fp)
5. Rehabilitering
Riksdagen avslår motion 2000/01:So358 yrkande
11.
6. Arbetstid och friår
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A277
yrkande 3 i denna del, 2001/02:A220 yrkandena 8
och 9, 2001/02:A229 yrkande 11 i denna del,
2001/02:A247 yrkande 3 i denna del och
2001/02:A385 yrkande 2.
Reservation 6 (kd, c, fp)
7. Äldrekompetenscentrum
Riksdagen avslår motion 2001/02:A204 yrkande 3.
Reservation 7 (kd)
8. Forskning om ohälsa
Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So226
yrkande 5, 2000/01:A233, 2000/01:A238,
2000/01:So549 yrkande 7, 2001/02:A377 yrkandena
2-4 och 2001/02:So497 yrkande 12.
Reservation 8 (c, fp)
9. Fonder
Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:A722
yrkande 3, 2000/01:A242, 2000/01:A256 yrkande 2,
2001/02:A220 yrkande 2 och 2001/02:A385 yrkande
3.
Reservation 9 (mp)
10. Sjukvård i företagshälsovården
Riksdagen avslår motion 2001/02:A242 yrkandena
1 och 2.
Reservation 10 (m)
11. Folkhälsokommittén
Riksdagen avslår motion 1999/2000:So226 yrkande
3.
12. Företagshälsovård i övrigt
Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Sf304
yrkande 7, 2000/01:A275, 2001/02:A247 yrkande 8,
2001/02:A283 yrkandena 1 och 2, 2001/02:A309,
2001/02:A371, 2001/02:A377 yrkande 1 och
2001/02:Sf395 yrkande 9.
Reservation 11 (c, fp)
13. Buller
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A247
yrkande 11, 2001/02:A314 yrkande 5 och
2001/02:Bo217 yrkande 5.
Reservation 12 (c)
14. Elektromagnetiska fält m.m.
Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:A215
yrkandena 1-3, 1999/2000:A719, 2000/01:A201
yrkandena 1-3 och 2001/02:A210 yrkandena 1-3.
Reservation 13 (mp)
15. Isocyanater
Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:A724,
2001/02:A325, 2001/02:MJ357 och 2001/02:MJ390.
16. Hygieniska gränsvärden
Riksdagen avslår motion 2001/02:A352.
Reservation 14 (v)
17. Skyddsutrustning m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A247
yrkandena 9 och 10 samt 2001/02:A260.
Reservation 15 (c)
18. Våld och hot i arbetslivet
Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:A209,
1999/2000:A219 yrkande 5, 2000/01:A213,
2000/01:A232 yrkande 1, 2000/01:A310,
2000/01:A312, 2001/02:A337 och 2001/02:A375.
19. Regionala skyddsombud
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A215 och
2001/02:A315 yrkande 4.
Reservation 16 (v)
20. Lokala skyddsombud
Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:A232,
2000/01:A205 och 2001/02:A261.
21. Småföretag m.m.
Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:N273
yrkande 20 och 2001/02:A315 yrkande 3.
Reservation 17 (m, kd)
Reservation 18 (v)
22. Systematiskt arbetsmiljöarbete m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A277 yrkande 8
och 2001/02:A246 yrkande 8.
Reservation 19 (kd)
23. Funktionshindrades arbetsmiljö m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A298 och
2001/02:A326.
24. Sanktioner
Riksdagen avslår motion 2001/02:A315 yrkande 2.
Reservation 20 (v)
25. Vite
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A239 och
2001/02:A307.
26. Nämndemän
Riksdagen avslår motion 2001/02:A286 yrkandena
1 och 2.
Reservation 21 (kd)
27. Arbetslivsinstituet
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A369 och
2001/02:A383.
28. Forskning om mångfald m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A240 och
2001/02:A297.
29. Anställningstester
Riksdagen avslår motion 1999/2000:A718.
30. Program mot alkohol
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A253,
2001/02:A254 och 2001/02:So27 yrkande 17.
31. Säljsekter
Riksdagen avslår motion 1999/2000:A716.
Stockholm den 14 mars 2002
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Sven-Erik Österberg
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Sven-
Erik Österberg (s), Hans Andersson (v), Margareta
Andersson (c), Mikael Odenberg (m), Björn Kaaling
(s), Stefan Attefall (kd), Kent Olsson (m), Laila
Bjurling (s), Patrik Norinder (m), Sonja Fransson
(s), Maria Larsson (kd), Henrik Westman (m), Barbro
Feltzing (mp), Elver Jonsson (fp), Anders Karlsson
(s), Cinnika Beiming (s) och Carlinge Wisberg (v).
2001/02
AU4
Utskottets överväganden
Allmänna frågor som rör arbetslivet,
ökad ohälsa och stress
Utskottets förslag i korthet
I detta avsnitt behandlar utskottet en rad
motionsförslag som gäller åtgärder mot en
ökad ohälsa i arbetslivet. Samtliga motioner
avslås, bl.a. med hänvisning till ett av
regeringen initierat elvapunktsprogram för
ökad hälsa i arbetslivet, och särskilt
inledda samtal mellan regeringen och parterna
på arbetsmarknaden. Jämför reservationerna 1
(m), 2 (kd), 3 (c), 4 (kd), 5 (c och fp), 6
(kd, c och fp), 7 (kd), 8 (c och fp) och 9
(mp).
Motioner
Allmänt om arbetslivet
Kristdemokraterna menar i kommittémotion
2000/01:A277 (yrk. 1 och 3) att det är viktigt att
framhålla att stress inte bara är en
arbetsmarknadsfråga. Stress uppkommer när konflikt
uppstår mellan arbetsliv och privatliv, när individ
och arbetsuppgifter inte passar ihop och när
människor inte har kontroll över sitt eget arbete
eller sina liv. Det handlar om helheten i livet och
om balansen i tillvaron mellan arbete och hem- och
familjeliv. Arbetslivet bör göras mer barnvänligt
och måste utformas på ett sådant sätt att det blir
kompetenshöjande att vårda och fostra sina barn. Ett
sådant arbetsliv skulle kunna åstadkommas genom en
familjepolitik som bl.a. ger föräldrar möjlighet att
välja barnomsorgsform, mer flexibel arbetstid och
möjligheter till distansarbete. Genom något som
Kristdemokraterna kallar "job-sharing" skulle två
personer kunna dela på ett arbete för att klara
barnomsorgen på ett familjenära sätt. Ett annat
förslag från Kristdemokraterna och som lämnas i
kommittémotion 2001/02:A204 (yrk. 3) är att ett
äldrekompetenscentrum för utveckling av god
seniorpolitik i arbetslivet inrättas. Ett sådant
centrum skulle med fördel kunna samlokaliseras med
Arbetsmiljöverket. Arbetsgivare skall där kunna få
konsultstöd och rådgivning vid introduktion och
genomförande av en aktiv seniorpolitik i företagen.
Kristdemokraterna anser vidare i kommittémotionerna
2000/01:A277 (yrk. 6) och 2001/02:A246 (yrk. 6) att
de särskilda problem som finns med ohälsa i den
offentliga sektorn bör belysas. Denna sektor toppar
statistiken över såväl långtidssjukskrivning som
korttidsfrånvaro från arbetet. Erbjudande om trygga
arbeten, möjlighet till flexibel
arbetstidsförläggning och rik möjlighet till
kompetensutveckling är några viktiga faktorer för
framtidens personalpolitik inom offentlig sektor.
Frågor om de anställdas delaktighet och inflytande
bör också ses över.
Också de båda kristdemokraterna Margareta Wiklund
och Ulla-Britt Hagström tar i motion 2001/02:A244
(yrk. 1) upp arbetsmiljön inom hälso- och
sjukvården. De anför att hälso- och sjukvården
behöver rekrytera mer personal. De befarar att
rekryteringsproblemen i framtiden kommer att vara
gigantiska om bilden av offentlig sektor som
arbetsgivare inte ändras till det bättre.
Centerpartiet å sin sida anser i motion
1999/2000:A220 (yrk. 4) att problematiken med
stigande sjukfrånvaro och sjuknärvaro i första hand
bör betraktas som ett arbetsmiljöproblem. Det måste
därför till största delen hanteras av
arbetsmarknadens parter. En parlamentarisk utredning
bör tillsättas för att belysa arbetsmarknadens
ohälsoproblem och socialförsäkringarna i ett
sammanhang. I motion 2000/01:So358 (yrk. 11)
föreslår Centerpartiet att arbetsmiljölagstiftningen
ses över i syfte att radikalt förbättra
rehabiliteringen och för ökad livskvalitet.
Utredningar visar att det är få som får tillgång
till rehabilitering. Arbetsgivarnas ansvar för
rehabilitering är otydligt och tolkas olika. Det
operativa ansvaret har förskjutits till fyra olika
instanser, nämligen landstingens hälso- och
sjukvård, försäkringskassan, kommunernas
socialtjänst och statens arbetsförmedling. Det
saknas incitament för att de olika sektorerna skall
bidra med finansiering av rehabiliteringen. En
samordning av insatserna skulle väsentligt förbättra
livsvillkoren för den enskilde individen.
Rehabiliteringsansvaret behöver förtydligas och
kostnaderna i högre grad belasta det som orsakar
skadan. Arbetsgivarna måste åläggas ett större
ansvar för arbetsmiljön. Arbetsgivarinträdet för den
offentliga sektorn bör förlängas till två månader,
samtidigt som en sänkning av arbetsgivaravgiften
genomförs för att kompensera den ökade kostnaden. I
kommittémotion 2001/02:A247 (yrk. 3) föreslår
Centerpartiet att en översyn görs av de strukturer
som styr den enskildes arbetssituation så att
verktyg för bättre arbetsmiljöer kan utvecklas. Det
gäller frågor om arbetets förläggning i tid och rum,
anställningsvillkor och anställningsformer.
Folkpartiet menar i motionerna 2000/01:A225 (yrk.
4), 2001/02:A229 (yrk. 11) och 2001/02:Sf395 (yrk.
4) att den enskilde individen bör ges mer makt över
den egna arbetsmiljön och arbetstiden. Den enskilde
arbetstagarens ställning på arbetsmarknaden bör
stärkas liksom möjligheter till eget inflytande. Det
bör göras kvalitetsbedömningar av den sociala
arbetsmiljön och personalpolitiken. Lagstiftaren,
arbetsgivare och fackföreningsrörelsen bör i
framtiden ta arbetsplatsernas "mjuka"
arbetssjukdomar, som stress och psykosocial ohälsa,
på betydligt större allvar än hittills.
Miljöpartiet anför följande i motionerna
2000/01:A256 (yrk. 1 och 2) och 2001/02:A220 (yrk.
2, 8 och 9). Kopplingen mellan arbetsorganisation
och arbetshälsa har inte kommit fram tillräckligt
tydligt. En modern arbetsorganisation måste ta till
vara teknikens fördelar och individens kompetens.
Den måste ge medarbetarna goda möjligheter till
lärande och förändring. I arbetsorganisationen måste
också finnas ett fungerande "signalsystem" som både
varnar för och förebygger olika former av ohälsa,
belastningsskador, stress och utbrändhet.
Arbetsgivare har många gånger svårt att själva hitta
arbetsformer som fungerar. Regeringen bör därför
inrätta speciella arbetslivsfonder som kan medverka
till ett utvecklingsarbete för att förebygga och
åtgärda stress och utbrändhet. Härifrån skall
grupper eller organisationer kunna söka hjälp till
projekt eller åtgärder för arbete med stress och
utbrändhet. Regeringen bör utreda hur företagen kan
göras ansvariga, eventuellt ekonomiskt, när
sjukfrånvaron på en arbetsplats når oacceptabla
nivåer. De friårsförsök som inletts detta år och som
nu omfattar 12 kommuner bör utvidgas till att gälla
alla kommuner. Det skulle kunna vara ett sätt att
komma till rätta med utbrändhet och stress i
arbetslivet. Ett annat sätt är genomförandet av
förkortad arbetstid. Arbetstidsförkortningen bör
utformas i samspel mellan staten och
arbetsmarknadens parter.
Förslaget om förkortad arbetstid och fonder för
minskad stress i arbetslivet förs fram också av
Barbro Feltzing (mp) i motionerna 1999/2000:A722
(yrk. 3) och 2001/02:A385 (yrk. 2 och 3).
Ann-Kristine Johansson och Helena Frisk (båda s)
yrkar i motion 1999/2000:A242 att en utredning om
det framtida arbetslivet tillsätts. I utredningen
bör frågor om människors möjligheter till
delaktighet och inflytande kopplas till människors
utveckling och kompetens. Förutsättningar för ökad
sysselsättning och tillväxt bör vägas in i
sammanhanget. Även Lennart Klockare och Lilian
Virgin (båda s) anser i motion 1999/2000:A270 att
regeringen bör tillsätta en utredning som tar fram
förslag på hur man kan förhindra utslagning från
arbetsmarknaden.
Tomas Eneroth (s) framför i motion 1999/2000:A726
som sin åsikt att de förslag Arbetsmiljökommissionen
(SOU 1990:49) lämnade bör följas upp, detta mot
bakgrund av att partssamarbetet på
arbetsmiljöområdet inte fungerat lika bra under
1990-talet som tidigare.
Torgny Danielsson och Ann-Kristine Johansson m.fl.
(s) menar i motion 2000/01:A242 att mycket av den
kunskap och den erfarenhet som vanns genom olika
projekt som finansierades av den dåvarande
Arbetslivsfonden har gått förlorad i och med att
fonden upphörde med sin verksamhet.
Arbetslivsfondens verksamhet bör därför återupptas.
Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s) för fram sina tankar om
ett "uthålligt arbetsliv" i motion 2000/01:A262.
Åtgärder måste vidtas mot belastningsskador, och
stressen i arbetslivet måste stoppas.
Yrkesinspektionen och företagshälsovården har en
viktig roll t.ex. när det gäller att få kontroll
över arbetstiden. Obligatorisk företagshälsovård kan
vara ett sätt att åtgärda och minimera skaderisker.
I motion 2001/02:A377 (yrk. 2 och 3) anser Siw
Wittgren-Ahl m.fl. (s) att inrättandet av ett
nationellt hälsoregister bör övervägas. Ett sådant
register bör förvaltas av samhället, men med
arbetsmarknadens parter som intressenter.
Krister Örnfjäder och Ann-Marie Fagerström (s)
påtalar i motion 2001/02:A342 att alltfler drabbas
av olyckor och sjukdomar inom arbetslivet.
Ytterligare åtgärder måste vidtas för att göra något
åt situationen anser motionärerna. Även i motion
2001/02:A333 efterlyser Krister Örnfjäder m.fl. (s)
åtgärder mot stress i arbetslivet. Det handlar om
att ge människor bättre inflytande över sin
arbetssituation, skapa ett vänligare klimat och
belöna ansträngningar så att människor kan känna sig
behövda. En annan viktig åtgärd är, framhåller
motionärerna, att skapa en ny och modern
arbetsmiljöorganisation med bättre utbildade
skyddsombud och arbetsmiljöinspektörer.
Göran Norlander och Susanne Eberstein (s) anför i
motion 2001/02:A292 att en god arbetsmiljö inte bara
är en viktig angelägenhet för den enskilde utan
också för hela samhället. Sambandet mellan
kostnaderna för ohälsa i arbetet och en i övrigt
dålig arbetsmiljö måste visas på ett tydligare sätt
anser motionärerna. Medvetenheten om dessa frågor
måste öka för att människor skall kunna gå i pension
när de fortfarande är friska.
Jan Backman (m) anser i motion 1999/2000:A601 att
stat och kommun bör föregå med gott exempel och
avskaffa "taylorismen".
I motion 2000/01:A313 anför Rolf Olsson m.fl. (v)
att regeringen bör tillsätta en kommission med
uppdrag att sammanställa kunskap och föreslå
åtgärder som vänder ökningen av negativ stress och
utbrändhet. Kommissionen bör bestå av forskare,
representanter för fackliga organisationer,
arbetsgivare och berörda organisationer samt de
politiska partierna. Motsvarande synpunkter framförs
också av Rolf Olsson m.fl. (v) i motion
2001/02:A304.
Chatrine Pålsson (kd) är inne på liknande
tankegångar i motion 2000/01:A233. Hon anser att
det bör inrättas en delegation mot stress och
utbrändhet. Forskare och praktiker med kunskaper om
stress och utbrändhet bör föras samman i en sådan
delegation. En återgång till 40 timmars arbetsvecka
som ett första steg mot arbetstidsförkortning, en
analys av varför sjukskrivningarna har ökat, större
möjlighet till reflektion och reflekterande samtal
kring den egna arbetssituationen och balans mellan
familj och arbete är några frågor som bör tas upp av
kommissionen.
I motion 2001/02:A385 (yrk. 5 och 6) framför Barbro
Feltzing (mp) ett förslag om att initiera en
nationell kampanj mot ohälsa i arbetslivet. Hon
förordar också att en "vardagsmaktsutredning"
tillsätts.
Trepartssamtal
Centerpartiet befarar i motion 2001/02:A247 (yrk. 6
och 7) att arbetsmiljöutbildningen på
arbetsplatserna tappat i kontinuitet och att
kompetens urholkats sedan en tidigare gällande
bindande bestämmelse i det centrala
arbetsmiljöavtalet togs bort under 1990-talet.
Centerpartiet anser att regeringen inom ramen för
aviserade trepartssamtal med arbetsmarknadens parter
bör göra en närmare studie av hur utbildningen inom
arbetsmiljöområdet har utvecklats. Regeringen bör
också föra en dialog med parterna om hur kunskapen
och kompetensen inom arbetsmiljöområdet kan stärkas
ytterligare och inom ramen för trepartssamtalen ta
upp frågan om arbetstagarnas möjligheter till
inflytande över arbetstiden.
Christina Axelsson m.fl. (s) anser i motion
2001/02:A330 att regeringens kommande trepartssamtal
med arbetsmarknadens parter bör innefatta frågor om
hur ökad "egenmakt" och ett större inflytande kan
motverka stress och ohälsa i arbetslivet.
Lilian Virgin och Carina Adolfsson Elgestam (s)
anser i motion 2001/02:A360 att arbetstidernas
inverkan på hälsan för handelsanställda bör
diskuteras i trepartssamtalen.
Forskning om ohälsa och andra övergripande
arbetslivsfrågor
Folkpartiet anför i kommittémotionerna
1999/2000:So226 (yrk. 5), 2000/01:So549 (yrk. 7) och
2001/02:So497 (yrk. 12) att Arbetslivsinstitutet är
en viktig aktör när det gäller att ta fram och
sprida kunskap om hur arbetsplatser fungerar för att
främja hälsa och förebygga ohälsa. Några områden där
det finns kunskapsbrister och där forskningen bör
stimuleras är hur arbetets positiva effekter för
hälsa och välbefinnande kan stärkas, hur den
enskilde kan få ansvar och makt över den egna
arbetssituationen, hur stress och enformighet i
arbetet kan minskas, hur den totala
arbetsbelastningen ser ut, dvs. summan av
yrkesarbete och hemarbete, och hur
arbetsbelastningen fördelar sig i olika faser i
livet för kvinnor och män.
Ann-Kristine Johansson och Helena Zakariasén (s)
anser i motion 2000/01:A238 att det är nödvändigt
med ökad forskning om arbetsorganisationsfrågor om
kvinnors och mäns olika villkor i arbetslivet. Det
behövs en ökad kunskap om arbetslivet, om
förutsättningar för ökad sysselsättning och tillväxt
och om människors möjligheter till delaktighet,
inflytande, utveckling och kompetens.
Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s) menar i motion
2001/02:A377 (yrk. 4) att arbetslivsinriktad
forskning måste stimuleras för att kunna minska
sjukskrivningar och förslitningsskador.
Utskottets ställningstagande
Bakgrund
Den totala sjukfrånvaron
Utskottet inleder detta avsnitt med att redovisa några
statistiska uppgifter som rör sjukfrånvaro och
förtidspensioneringar.
Enligt Utredningen om en handlingsplan för ökad
hälsa i arbetslivet, den s.k. HpH-utredningen, vars
slutbetänkande[1] publicerades i januari i år,
motsvarade den totala sjukfrånvaron, inklusive
karensdagar, sjuklönedagar och sjukpenningdagar för
år 2001 ca 400 0000 årsarbeten. Därtill kommer att
frånvaron på grund av förtidspensioneringar för år
2001 i runda tal motsvarande 400 000 årsarbeten.
Sammantaget innebär detta att ca 800 000 personer,
eller annorlunda uttryckt 14 % av befolkningen i
arbetsför ålder, är frånvarande från arbetslivet på
grund av ohälsa. Sjukförsäkringens kostnader i
statens budget för år 2002 har beräknats till 108
miljarder kronor. Enbart ökningen av kostnaderna för
förtidspension, sjukpenning och
rehabiliteringspenning har under de senaste två åren
i genomsnitt uppgått till 25 miljoner kronor om
dagen.
Enligt SCB uppgick under fjärde kvartalet år 2001
kvinnors sjukfrånvaro till 5,3 % och männens
sjukfrånvaro till 3,7 % av antalet anställda i
privat sektor. Sjukfrånvaron för kommunerna och
landstingen under fjärde kvartalet uppgick till 6,3
% respektive 5,4 % av antalet anställda. Motsvarande
siffra för staten var 3,6 %. I statlig och kommunal
sektor är det en större nivåskillnad mellan kvinnors
och mäns sjukfrånvaro än i den privata sektorn.
Sjukfrånvaron är högre på arbetsställen som krymper
eller växer (d.v.s. arbetsställen där antalet
anställda minskar eller ökar) än på arbetsställen
där antalet anställda är oförändrat.
Kortvariga sjukfall
Sedan sjuklöneperiod infördes den 1 januari 1992 saknas
officiell statistik om kortvariga sjukfall. HpH-
utredningen har dock bearbetat
tidsanvändningsstatistik från Svenskt näringsliv.
Statistiken visar att ju lägre ålder desto större
andel av sjukfrånvaron tar karensdager och
sjuklönedagar i anspråk av arbetstiden. För den
yngsta åldersgruppen (20-24-åringar) består
sjukfrånvaron till mer än 75 % av karens- och
sjuklönedagar. För den äldsta åldersgruppen (60 år
och äldre) består mindre än 20 % av sjukfrånvaron av
karens- och sjuklönedagar. I åldersgruppen 25-54 år
är sjukfrånvaron i intervallet 1-60 dagar i
genomsnitt ca 8 dagar. I gruppen 55 år eller äldre
är motsvarande siffra 9 dagar. Den allra yngsta
gruppen (20-24 år) har det högsta talet, i
genomsnitt närmare 13 frånvarodagar.
**FOOTNOTES**
[1]:? Det tål att tänka på.
Ordföranden: Detta får bli den si
Uppskattat antal sjukfrånvarodagar i olika
åldersgrupper fördelade på karensdag, nuvarande
sjuklöneperiod, samt dag 15-60. Uppgifterna avser
2000.
Källa: HpH. Bearbetning av uppgifter från RFV och Svenskt
Näringslivs tidsanvändningsstatistik.
Längre sjukfrånvaro
Vad gäller den lite längre sjukfrånvaron framgår av HpH-
utredningens slutbetänkande att av dem som var
sjukskrivna vid utgången av år 2001 hade fler än 180
302 kvinnor och 101 858 män varit sjukskrivna mer än
30 dagar (uppgiften är prognostiserad). Det är de
hittills högsta nivåerna som noterats. Kvinnornas
andel av de sjukskrivna har under perioden ökat
successivt och kraftigt. 1976 var andelen 45 %, 1980
hade den stigit till 50 % och vid slutet av år 2001
var den 64 %. Vid årsskiftet 2001/2002 har enligt
prognosen ca 6,5 % av kvinnorna och 3,6 % av männen
i åldern 16 till 64 år varit sjukskrivna längre än
30 dagar.
Andel sjukskrivna >30 dagar vid slutet av 1976-2001
(prognos) i procent
av befolkningen (16-64 år)
Källa: HpH. Bearbetning av material från RFV och SCB.
Antalet sjukskrivna längre än 365 dagar har ökat
sedan 1997 från 45 000 till 120 000. Den relativa
ökningstakten har under de senaste fyra åren legat
på ca 30 % per år. Under dessa år har antalet
förtidspensionärer också ökat, från 423 000 till ca
450 000 vid slutet av år 2001. Det ökade antalet
långtidssjukskrivna motsvaras således inte av någon
minskning av antalet förtidspensionärer.
Summa sjukskrivna >30 dagar och förtidspensionärer
vid slutet av
åren 1993-2001 (prognos) i procent av befolkningen
(16-64 år)
Källa: HpH. Bearbetning av material från RFV och SCB.
Könsfördelning bland de långtidssjukskrivna
I Riksförsäkringsverkets (RFV) rapport Långtidssjukskrivna
diagnos, yrke, arbetsgivare och återgång i arbete,
2001:11, som publicerades i november förra året görs
en jämförelse mellan åren 1999 och 2000. (Rapporten
avser sjukfall 60 dagar eller längre.) Av rapporten
framgår att 63 % av de långvarigt sjukskrivna är
kvinnor. Medelåldern bland de sjukskrivna kvinnorna
är 45 år medan den är 47 år för män. Den yngsta och
den äldsta åldersgruppen har minskat i relativ
storlek bland kvinnorna samtidigt som åldersgruppen
35-44-åringar relativt sett har blivit större.
Långtidssjukskrivningar inom olika sektorer och
yrken
År 2000 var 48 % av de långvarigt sjukskrivna anställda inom
privat sektor. Varannan långvarigt sjukskriven har
anställning i den offentliga sektorn. Sett till
andelen på arbetsmarknaden som har anställning inom
offentlig sektor, ca 35 %, så är de
offentliganställda kraftigt överrepresenterade bland
de långvarigt sjukskrivna. Den största enskilda
gruppen var år 2000 liksom år 1999 anställda inom
vård och omsorg som står för 16 % av de långvarigt
sjukskrivna. Inom denna yrkeskategori återfinns
barnskötare, undersköterskor, sjukvårdsbiträden,
vårdbiträden, skötare, vårdare, personliga
assistenter, tandsköterskor m.fl. Denna yrkesgrupp,
som är kraftigt kvinnodominerad, är också kraftigt
överrepresenterad i förhållande till sin storlek på
arbetsmarknaden. Andra överrepresenterade
yrkesgrupper är mansdominerade yrken inom
gruvindustri liksom i bygg-, process- och
tillverkningsindustri samt inom transportsektorn.
Också inom yrken utan krav på yrkesutbildning finns
en klar överrepresentation bland de långvarigt
sjukskrivna.
Diagnoser
Andelen långtidssjukskrivna kvinnor med sjukdomar i
rörelseorganen har minskat från 40 % år 1999 till 37
% år 2000. Bland männen har sjukdomar i
cirkulationsorganen minskat från 10 % till 7 %.
Den största enskilda förändringen mellan 1999 och
2000 gäller de psykiska sjukdomarna. De vanligaste
besvären utgörs av depression, ångesttillstånd och
stressreaktioner. Andelen långvarigt sjukskrivna med
sådana sjukdomsbesvär ökade från 18 % till 23 %
under nämnda år. Ökningen är kraftigast bland
kvinnor. En relativt liten del av diagnoserna, 3 %,
avser utbrändhet.
Enligt en annan rapport publicerad tidigare i år
av RFV - Långtidssjukskrivningar för psykisk sjukdom
och utbrändhet (2002:4) står nu minst 26 % av
sjukdomarna som berör den psykiska hälsan för de
långvariga sjukskrivningarna (sjukfall mer än 60
dagar). Det är framför allt fråga om mindre
svårartade sjukdomar som neuroser och
stressrelaterade syndrom.
Diagnoser och yrken
Sjukskrivningar för psykiska besvär är vanligare inom yrken med
högre utbildningskrav med mer teoretiskt inriktad
utbildning (tjänstemannayrken). Särskilt utmärker
sig s.k. kontaktyrken inom vård, skola och omsorg.
Även inom mer uttalade karriäryrken är de psykiska
problemen dominerande. Inom yrken med lägre
utbildningskrav och yrken som kräver mer praktiskt
inriktad utbildning (arbetaryrken) är sjukskrivning
för psykiska besvär mindre vanligt. Inom
arbetaryrken är det i stället olika fysiska
sjukdomar som dominerar, framför allt
rörelseorganens sjukdomar med besvär i rygg, nacke
och axlar. I åldersgruppen 35-44 år är risken för
psykiska problem som störst, särskilt bland
kvinnorna, vilket enligt RFV möjligen beror på att
stressen i skärningspunkten mellan privat- och
yrkesliv då är som mest intensiv. En annan markant
utsatt grupp när det gäller långvarig sjukskrivning
för psykiska problem och utbrändhet är anställda
inom primärkommunal verksamhet.
Samband mellan sjukskrivning och arbetsmiljö
Enligt RFV är det sannolikt att det finns ett samband mellan
den kraftiga ökningen av sjukskrivningar för
psykiska sjukdomar och utbrändhet och de
försämringar som skett i den psykosociala
arbetsmiljön under 1990-talet. Allt större grupper
arbetar under arbetsförhållanden med negativ stress,
låg egenkontroll och bristande socialt stöd.
Långtidssjukskrivna, förtidspensionärer,
långtidsarbetslösa och långtidsfriska
I HpH-utredningen redovisas i bilaga 2:4 en studie där fyra
grupper i åldern 25-64 år har studerats under år
2000. Personerna var antingen sjukskrivna, helt
eller delvis arbetslösa, hade beviljats
förtidspension eller var friska (dvs. de hade inte
uppburit någon ersättning för sjukfrånvaro från
RFV). De friska fungerade som jämförelsegrupp till
de andra grupperna av sjuka, arbetslösa och
förtidspensionerade. Studien visade att de
långtidsarbetslösa, helårssjukskrivna och nya
förtidspensionärerna delvis hade en gemensam och
annan profil än de långtidsfriska. I
problemgrupperna fanns förhållandevis många skilda,
utrikes födda, ej facklärda arbetare, kommunalt
anställda, anställda i övriga organisationer (t.ex.
ideell sektor) och de som varit senast verksamma
inom vård och omsorg. Kvinnor var i majoritet i
nästan alla problemgrupper (dock ej bland
heltidsarbetslösa under hela året), och glest
befolkade kommuner verkade ha mer problem än
kommuner i storstadsregioner.
När det gäller sjukfrånvaron i olika sektorer
visar studien att kommunerna har en mycket stor,
nära 60 %, överrepresentation av helårssjukskrivna
anställda. Även förtidspensioneringen överskrider
med stor marginal den förväntade nivån.
Helårssjukfrånvaron inom landstingen ligger också på
en hög nivå. I alla sektorer (privat, landsting
etc.) hade personal i vård och omsorg signifikant
fler långa sjukskrivningar än förväntat.
Storstadsregioner hade färre och glesbygdskommuner
fler individer än förväntat i problemgrupperna.
Detta förhållande var starkast för arbetslöshet och
svagast för långtidssjukskrivning. En analys av
kommuner visade att det var stora skillnader mellan
kommuner med avseende på långtidssjukskrivningar.
Flera kommuner som omringas av kommuner med
förhållandevis många långtidssjukskrivna hade mycket
färre sådana fall än förväntat (t.ex. Härjedalens
kommun). Det är mycket stora skillnader i
genomsnittlig utbildningsnivå mellan olika regioner
(storstadsregioner har mycket högre andel
högutbildade än glesbygdskommuner), medan skillnader
i medelålder är mycket mindre.
Anmälda arbetsskador
Enligt en preliminär sammanställning av anmälda arbetsskador år
2000 som Arbetsmiljöverket och SCB har gjort hade i
augusti förra året 59 386 arbetsolyckor och
arbetssjukdomar anmälts. Såväl arbetsolyckor som
arbetssjukdomar ökade år 2000 för tredje året i
följd. Ökningen av antalet anmälda fall per 1 000
förvärvsarbetande är 14 % beträffande olyckor och 77
% beträffande sjukdomar jämfört med 1997. I båda
fallen är ökningen kraftigare för kvinnor. Bland
arbetssjukdomarna dominerar de
belastningsrelaterade, som utgör 62 % av de anmälda
fallen. Sjukdomar med sociala eller organisatoriska
orsaker har ökat med över 300 % sedan mitten av
1990-talet, och utgör 24 % av kvinnornas och 13 % av
männens anmälda arbetssjukdomar 2000. Huvuddelen av
dessa är relaterade till stress och hög
arbetsbelastning, men faktorer som mobbning och
trakasserier är också vanliga orsaker. Vanligast är
arbetssjukdomar med sociala och organisatoriska
orsaker i näringsgrenar där man arbetar med
människor, huvudsakligen inom offentlig sektor. Vad
gäller arbetsolyckor bland män är näringsgrenarna
brand- och räddningsverksamhet samt
metallmalmsgruvor mest utsatta. Bland kvinnor har
stål- och metallverk samt massa- och pappersindustri
högst frekvens. När det gäller arbetssjukdomar har
män inom metallmalmsgruvor flest anmälningar per 1
000 sysselsatta. För kvinnor har polisverksamhet
högst frekvens anmälda sjukdomar.
Utskottets syn på ohälsa och arbetsmiljö
Utskottet ser den alarmerande utvecklingen vad
gäller sjukskrivningar, förtidspensioneringar och
arbetsskador som ett av de största samhällsproblemen
i dag. Olika regioner, sektorer och branscher visar
upp stora skillnader t.ex. när det gäller ohälsotal.
Utskottet kan hålla med om det som sägs i flera
motioner att svaren på problemen med ohälsan måste
sökas också utanför arbetslivet. Trafikolyckor och
ett stort antal sjukdomar har ett litet eller inget
samband alls med arbetslivet. Sociala faktorer som
familjeförhållanden och ekonomi, motion och kost
påverkar i mer eller mindre grad hälsan hos den
enskilde individen. Det går inte heller att bortse
ifrån att såväl HpH-utredningen som
Sjukförsäkringsutredningen (Slutbetänkandet
Sjukfrånvaro och sjukskrivning - fakta och förslag,
SOU 2000:121) i sina undersökningar har funnit att
det råder stora skillnader också inom regioner,
sektorer och branscher. Skillnaderna är så stora att
de inte går att förklara med olika individers
sjukbenägenhet, ålder eller med näringsstruktur.
Enligt HpH-utredningen är det sannolikt att
tradition och inställning till sjukskrivning som ett
försörjningsmedel bland medborgare, läkare och
försäkringskassor varierar över landet.
Regeltolkning och tillämpning sker inte med den
entydighet och rättssäkerhet som ett nationellt
system kräver.
Utskottet för sin del vill framhålla att flera
forskningsresultat dock visar tydliga indikationer
på ett samband mellan arbete och ohälsa. En sådan
indikator är att ökningstakten under senare delen av
1990-talet är likartad för sjuktal, anmälda
arbetssjukdomar och arbetsorsakade besvär[2]. De
faktorer som ligger utanför arbetslivet kan inte
förklara skillnaderna i sjukfrånvaron mellan olika
arbetsplatser. Inte heller har de externa faktorerna
(kosthållning, motion, etc.) förändrats i sådan
utsträckning att de till någon väsentlig del kan ha
påverkat den mycket starka ökning av ohälsan som
skett de senaste åren.[3]
Utskottet anordnade förra våren en hearing på
temat Ohälsa på jobbet - vad är problemet? Syftet
med hearingen var att försöka få större klarhet i om
och i vad mån riksdagen som beslutsfattare kunde
bidra till att hejda utvecklingen, genom
lagstiftning eller på annat sätt. En utskrift av
hearingen bifogas detta betänkande, se bilaga 2.
Utskottet inser frågornas komplexitet och att många
samverkande faktorer har betydelse i sammanhanget.
Under 1990-talet har företag och förvaltningar
genomgått stora förändringar. En alltmer global
marknad, teknikutveckling och stora neddragningar
har i hög grad påverkat utvecklingen. En ökad
oförutsägbarhet som följer av detta har lett till
behov av flexibilitet vad gäller antal anställda,
arbetstagarnas arbetstider och kompetens.
Arbetslivet har i och med detta förändrats i allt
snabbare takt. Neddragningar och personalreduktioner
har i många fall lett till s.k. magra och platta
organisationer vilket gjort att utrymmet för extra
arbetsbelastning eller arbetstoppar har minskat.
Lösare anställningsformer har lett till mindre
inflytande på arbetsplatsen och mindre tillgång till
personalutbildning. För många har detta inneburit en
ökad otrygghet. Medelåldern i befolkningen och hos
arbetskraften har ökat. Detta har med största
sannolikhet också bidragit till ökad belastning och
stress för många arbetstagare.
Vad gäller särskilt ohälsa i offentlig sektor vill
utskottet först framhålla att en förklaring till att
vård och omsorg som finns i kommunal regi är
generellt mer drabbad av arbetsrelaterad ohälsa kan
vara att det i kommunal sektor finns många tunga
arbetsuppgifter som utförs av lågutbildad
vårdpersonal. Också de psykiska påfrestningarna
beskrivs ofta som stora med kombination av ett högt
uppdrivet arbetstempo och höga krav från dem som
efterfrågar tjänsterna. Eftersom verksamheterna inom
kommunerna och även inom landstingen till sin
karaktär är mycket personalintensiva med en dominans
av människovårdande yrken får
verksamhetsförändringar effekter på stora
personalgrupper och därmed också för arbetsmiljön.
Detta är tydligt inom vård, omsorg och skola. Enligt
HpH-utredningen finns dock variationer mellan
kommunerna som tyder på att deras sätt att
organisera verksamheter har betydelse för
personalens långtidssjukskrivningar. Möjligheterna
till delaktighet och inflytande tycks ha särskilt
stor betydelse, liksom om arbetstagarna upplever att
de har stöd hos chefer och arbetskamrater.
Generellt är det fortfarande belastningsskadorna
som utgör den största gruppen av arbetsskadorna. Som
framgått i inledningen i detta avsnitt ökar dock de
arbetsrelaterade sjukdomar som har sociala eller
organisatoriska orsaker på ett dramatiskt sätt.
Arbetsmiljön måste anpassas efter enskilda
människors förutsättningar. Det bör framhållas att
det också är vad som föreskrivs i arbetsmiljölagen
(1977:1160). Bland annat följer av lagens 2 kap. 1 §
att arbetsförhållandena skall anpassas efter
människors olika förutsättningar i fysiskt och
psykiskt avseende. Arbetstagaren skall ges möjlighet
att medverka i utformningen av sin egen
arbetssituation samt i förändrings- och
utvecklingsarbete som rör hans eget arbete. Teknik,
arbetsorganisation och arbetsinnehåll skall utformas
så att arbetstagaren inte utsätts för fysiska eller
psykiska belastningar som kan medföra ohälsa eller
olycksfall. I det sammanhanget skall även löneformer
och arbetstider beaktas. Starkt styrt eller bundet
arbete skall undvikas eller begränsas. Det skall
eftersträvas att arbetet ger möjligheter till
variation, social kontakt och samarbete och
sammanhang mellan enskilda arbetsuppgifter. Strävan
skall vara att arbetsförhållandena ger möjligheter
till personligt och yrkesmässigt ansvar.
I arbetsmiljölagen betonas vikten av förebyggande
insatser. Det är arbetsgivarna som har
huvudansvaret. En bärande tanke i arbetsmiljölagen
är dock att arbetsgivare och arbetstagare skall
samverka för att åstadkomma en god arbetsmiljö (3
kap. 1 a § AML). Det är utskottets uppfattning att
arbetsmarknadens parter måste ta utvecklingen av den
arbetsrelaterade ohälsan på största allvar.
Arbetsmiljöverkets föreskrift om Systematiskt
arbetsmiljöarbete (AFS 2001:1) ger arbetsgivare och
arbetstagare en metod att identifiera risker i
arbetsmiljön, åtgärda och följa upp dem. Det är
viktigt att parterna tillämpar denna metod och att
de håller sig välinformerade om vilka faktorer eller
arbetsvillkor som påverkar människor negativt i
fysiskt och psykiskt hänseende.
Erfarenheter från arbetsplatser där många är
friska bör kunna tjäna som förebild. I HpH-
utredningen redovisas ett projekt som syftade till
att identifiera vilka förhållanden i arbetsmiljö och
arbetsorganisation som befrämjar människors hälsa.
Som "friskfaktorer" nämns i studien att vara ung,
att arbetet är fysiskt lätt, att arbetsklimatet är
bra, att ekonomin är god, att det finns möjlighet
att lära nytt och att ha arbetsuppgifter som kräver
en måttlig arbetstakt, inte är alltför monotona och
sällan kräver en för stor arbetsinsats. För män är
det också hälsobefrämjande att finnas i en
arbetsgrupp jämfört med att arbeta ensam. Viktiga
friskfaktorer för offentliganställda kvinnor är
samarbete och känsla av delaktighet i arbetet och
att arbetet är fysiskt lätt. Sammanfattningsvis sägs
det i studien att goda arbetsförhållanden kan stödja
en positiv hälsoutveckling och motverka ohälsa.
Viktigt för att skapa en god och hälsosam
arbetsplats är därför att minimera arbetets fysiska
tyngd både ur statisk och dynamisk synvinkel,
befrämja ett gott samarbete och ett positivt
arbetsklimat, ge möjlighet till vidareutbildning och
att öka de anställdas möjlighet till inflytande över
arbetets organisation och de krav som ställs.
Om inte parterna tar sitt ansvar för
arbetsmiljöfrågorna och det förebyggande
arbetsmiljöarbetet måste det övervägas om det krävs
åtgärder genom ändrad lagstiftning. Utskottet
återkommer strax till parternas roll med anledning
av det s.k. elvapunktsprogram för ökad hälsa i
arbetslivet som regeringen initierat, och som
utskottet berört i höstas i samband med beredningen
av statsbudgeten för år 2002, betänkande
2001/02:AU1.
Med anledning av Kristdemokraternas motioner om
ohälsa i offentlig sektor vill utskottet nämna
följande. Ett av Arbetsmiljöverkets mål för
verksamhetsgrenen tillsyn är att
internkontrollarbetet (numera det systematiska
arbetsmiljöarbetet) inom offentlig verksamhet skall
förbättras, särskilt inom verksamheter med
förhållandevis hög ohälsa. Arbetsmiljöverket har
under år 2001 haft överläggningar med parterna på
arbetsmarknaden och berörda myndigheter inom denna
sektor. Diskussionerna fortsätter nu inom ramen för
de trepartssamtal som regeringen tagit initiativ
till. Enligt vad Arbetsmiljöverket anför i sin
årsredovisning för år 2001 råder det enighet om att
det inte i första hand är ändrad lagstiftning eller
forskning som behövs utan att det viktigaste är att
se till att det systematiska arbetsmiljöarbetet
fungerar. Detta var också den uppfattning som
framfördes av verkets generaldirektör vid den ovan
nämnda hearingen. Regeringen har satsat 50 miljoner
kronor för försöksverksamhet med nio olika projekt
för ökad hälsa inom den offentliga sektorn. Tanken
är att resultaten och erfarenheterna från projekten
så småningom skall spridas för att utveckla metoder
och arbetssätt i det förebyggande och
rehabiliterande arbetet.
Utskottet avstyrker med det anförda motionerna
2000/01:A277 yrkandena 1 och 6 (kd), 2001/02:A244
yrkande 1 (kd) och 2001/02:A246 yrkande 6 (kd).
Utskottet har i detta avsnitt tecknat en bild av
ett arbetsliv i stor förändring. Mot bakgrund av det
är det svårt att förstå vad Jan Backman åsyftar i
sin motion om avskaffande av taylorismen. Utskottet
tolkar motionen så att en större flexibilitet vad
gäller arbetsorganisatoriska frågor bör
eftersträvas, detta särskilt av arbetsgivare i den
offentliga sektorn. Utskottet anser för sin del att
frågor om en avvägning mellan å ena sidan
arbetsgivarnas behov av flexibilitet och å andra
sidan arbetstagarnas behov av trygghet i
anställningsvillkoren bäst görs av parterna på
arbetsmarknaden. Motion 1999/2000:A601 (m) avstyrks
därmed.
Utredningar om ohälsa och arbetsmiljö
I flera motioner, bl.a. från Centerpartiet och
enskilda motionärer, efterlyses olika utredningar
för belysning av problem förknippade med ohälsa i
arbetslivet. Några av förslagen återfinns i motioner
väckta under allmänna motionstiden under hösten
1999. Sedan dess har en rad utredningar tillsatts
och också slutfört sina uppdrag. Utskottet har redan
nämnt två, den s.k. HpH-utredningen som lämnar
förslag till en handlingsplan för ökad hälsa i
arbetslivet och Sjukförsäkringsutredningen som i
sitt slutbetänkande Sjukfrånvaro och sjukskrivning
har lämnat förslag som bl.a. gäller
sjukförsäkringssystemet, arbetsgivarnas
rehabiliteringsansvar och företagshälsovård. En
arbetsgrupp inom Regeringskansliet har haft till
uppgift att analysera den stora ökningen av
arbetsbetingad ohälsa som har samband med stress och
andra organisatoriska och sociala faktorer.
Arbetsgruppens uppgift har varit att ta fram en
handlingsplan för en strategi för att komma till
rätta med arbetsbetingad ohälsa. Gruppens
slutrapport från i maj förra året - Långsiktig
verksamhetsutveckling ur ett arbetsmiljöperspektiv
(Ds 2001:28) innehåller förslag om frågor som enligt
arbetsgruppen bör tas upp i en dialog mellan
regeringen och arbetsmarknadens parter. Det handlar
om inflytande, delaktighet, samverkan och
arbetsmiljökompetens, individuella arbetstider,
kunskapsspridning, äldre i arbetslivet och
certifiering. I slutrapporten lämnas också en del
andra förslag om att ändringar i arbetsmiljölagen
bör övervägas liksom hur ekonomiska styrmedel för
att ge arbetsgivarna incitament att i ökad
utsträckning arbeta förebyggande kan utformas.
Förslag lämnas också om forskningsområden,
utveckling och utbildning.
Nämnas skall också den Nationella
folkhälsokommittén som har haft i uppgift att
utarbeta nationella mål för folkhälsa och som kom
med sitt slutbetänkande i oktober 2000 - Hälsa på
lika villkor (SOU 2000:91). Utskottet kan också
nämna Rehabiliteringsutredningens slutbetänkande
Rehabilitering till arbete (SOU 2000:78). I det
slutbetänkandet lämnas bl.a. förslag på
rehabiliteringens område, om personalekonomisk
redovisning, kompetensförstärkning av
yrkesinspektionerna (arbetsmiljöinspektionerna) och
inom företagshälsovården. Statskontoret har på
regeringens uppdrag sett över frågor om
företagshälsovård och presenterar förslag på området
i rapporten Utnyttja företagshälsovården bättre
(2001:29). Utskottet återkommer till
företagshälsovården i kommande avsnitt. I
sammanhanget kan också nämnas Arbetslivsinstitutets
översyn av arbetsrätten som i frågor om bl.a. olika
anställningsformer kan ha relevans för hur människor
mår i arbetslivet. HpH-utredningen remissbehandlas
för närvarande, liksom Statskontorets rapport om
företagshälsovård. Regeringen har också aviserat att
den avser att väcka förslag om folkhälsan i en
proposition i höst. En proposition med förslag om
vissa ändringar i arbetsmiljölagen (prop.
2001/02:145) har i dagarna lämnats till riksdagen.
Det omfattande utredningsarbete som således har
skett under senare år bekräftar frågornas
komplexitet och behovet av insatser inom flera
politikområden. En del av de frågor som tas upp av
ovannämnda utredningar och i den nämnda
arbetsgruppen finns med i regeringens s.k.
elvapunktsprogram för ökad hälsa i arbetslivet. För
närvarande anser utskottet inte att det finns skäl
att tillsätta ytterligare en utredning vad gäller
ohälsan. Utskottet återkommer nedan till vissa
forskningsfrågor. Motionerna 1999/2000:A220 yrkande
4 (c), 1999/2000:A242 (s), 1999/2000:A270 (s),
1999/2000:A726 (s), 2000/01:A256 yrkande 1 (mp),
2000/01:A313 (v), 2001/02:A247 yrkande 3 i denna
del (c), 2001/02:A304 (v) och 2001/02:A385 yrkande 6
(mp) avstyrks.
Trepartssamtal och elvapunktsprogram
Utskottet har redan nämnt parternas förebyggande
arbetsmiljöarbete som en av huvudkomponenterna i de
hälsobefrämjande insatserna. Som utskottet redan har
varit inne på har regeringen initierat ett
elvapunktsprogram för ökad hälsa i arbetslivet.
Programmet presenterades i budgetpropositionen för
år 2002 och utskottet redogjorde för innehållet i
budgetbetänkandet 2001/02:AU1. Följande punkter
återfinns i programmet:
1. Nationella mål för ökad hälsa i arbetslivet skall
utarbetas
2. Trepartssamtal mellan regeringen och
arbetsmarknadens parter bör genomföras
3. Ekonomiska drivkrafter för arbetsgivare att
förebygga ohälsa
4. Utveckling av arbetsmiljöarbetet
5. Hälsobokslut
6. Försök att minska ohälsan inom den offentliga
sektorn
7. Förnyelse av rehabiliteringen - individen i
centrum
8. Justeringar i gällande lagstiftning för att höja
kvaliteten i rehabiliteringsarbetet
9. Formerna för sjukskrivningsprocessen
10. Förbättrad statistik och forskning på
ohälsoområdet
11. Förbättrad tillgänglighet till behandling i
hälso- och sjukvården.
Det initiativ som regeringen tagit till en
trepartsdialog mellan regeringen och
arbetsmarknadens parter välkomnas varmt av
utskottet. Enligt uppgift skall samtalen pågå
parallellt med övrigt arbete på området. En sådan
ordning rimmar väl med den betydelse som utskottet
anser att parterna har och som utskottet framhållit
i det föregående.
Enligt vad utskottet har erfarit har arbetet
inletts med att 150 arbetsgivar- och
arbetstagarorganisationer inbjudits att delta i
samtalen. I samtalen ingår från regeringens sida
företrädare för Finansdepartementet,
Socialdepartementet, Näringsdepartementet och
Justitiedepartementet, såväl på statsråds- som
statssekreterarnivå. Samtalen leds av
Arbetsmiljöverkets generaldirektör Kenth Pettersson,
som enligt preliminär uppgift beräknar att samtalen
skall vara slutförda vid årsskiftet.
I flera motioner har förslag lämnats om frågor som
bör tas upp i samtalen eller som i övrigt är föremål
för insatser inom elvapunktsprogrammets ram.
Arbetsorganisation och inflytande över den egna
arbetssituationen, ledarskapet på arbetsplatserna
och möjligheter för äldre att stanna kvar i
arbetslivet är några frågor som väl lämpar sig för
diskussioner i ett sådant trepartsforum som
inrättats. Möjligheterna att kombinera arbete och
familj, möjligheter till distansarbete, inflytande
och kontroll över den egna arbetssituationen,
däribland arbetstiden, är andra sådana frågor.
Diskussioner bör föras om det framtida
arbetsmiljöarbetet och hur kunskaperna hos personal
med arbetsledande befattning, skyddsombud och andra
kan öka för att ett bra förebyggande
arbetsmiljöarbete skall kunna åstadkommas. En
avstämning av samtalen skall enligt regeringens
beslut göras senast den 30 juni i år.
Regeringen avser att återkomma till riksdagen om
elvapunktsprogrammet i årets vårproposition.
Utskottet ser inte att det i avvaktan på nämnda
avstämning och rapport från regeringen skulle vara
nödvändigt med detaljerade föreskrifter från
riksdagens sida om innehållet i de kommande
samtalen. Något tillkännagivande bör därför inte
ske.
Motionerna 2000/01:A225 yrkande 4 (fp),
2000/01:A262 (s), 2000/01:A277 yrkande 3 delvis
(kd), 2001/02:A229 yrkande 11 delvis (fp),
2001/02:A247 yrkandena 6 och 7 (c), 2001/02:A292
(s), 2001/02:A330 (s), 2001/02:A333 (s),
2001/02:A342 (s), 2001/02:A360 (s), 2001/02:A385
yrkande 5 (mp) och 2001/02:Sf395 yrkande 4 (fp)
avstyrks i den mån de inte tillgodosetts med vad
utskottet anfört.
Centerpartiet har i sin motion 2000/01:So358
yrkande 11 anfört att en samordning av olika
myndigheters insatser vad gäller rehabiliteringen
bör ske. Förslag lämnas också till ändringar i
lagstiftningen om rehabilitering och
sjuklöneperioden. Som framgått är bl.a.
arbetsgivarens ansvar för rehabilitering och därmed
sammanhängande frågor också föremål för
uppmärksamhet från regeringens sida. Utskottet vill
nämna att RFV och AMS har fått i uppdrag att förnya
den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Målet är
att fler sjukskrivna skall återfå förmågan att
arbeta. Uppdraget består bl.a. i att RFV och AMS
skall genomföra en pilotverksamhet avseende en
samordnad organisation mellan försäkringskassan och
arbetsförmedlingen för arbetslivsinriktad
rehabilitering. Slutredovisning av uppdraget skall
ske senast i februari 2005, med avstämningar i
augusti i år och nästa år. Ovan nämnda motion
avstyrks med det anförda.
Arbetstid och friår
I några motioner tas förslag till förändringar vad
gäller arbetstiden upp, som en faktor som skulle
kunna bidra till bättre hälsa i arbetslivet.
Miljöpartiet förordar en generell
arbetstidsförkortning medan Kristdemokraterna och
Folkpartiet anser att individen bör ges möjligheter
till flexibilitet eller större eget inflytande över
bl.a. arbetstiden. Utskottet vill hänvisa till att
en parlamentarisk kommitté för närvarande ser över
frågor om arbetstid. Kommitténs uppdrag är bl.a. att
lämna förslag till en ny arbetstidsreglering som ger
den enskilde arbetstagaren ett större inflytande
över arbetstidens förläggning men samtidigt ger en
god flexibilitet i produktionen. Uppdraget skall i
denna del redovisas senast den 1 juni i år. I
avvaktan på de förslag som kommittén presenterar
avstår utskottet från att kommentera frågan om
arbetstid vidare. Utskottet påminner dock om vad som
nyss anförts om frågan om att individens möjligheter
till flexibel arbetstid bör bli en fråga för
trepartssamtalen. Utskottet kommer att ta upp frågor
om arbetstid i ett kommande betänkande om
arbetsrättsliga frågor m.m., 2001/02:AU6.
Miljöpartiet menar att möjligheterna att ta ett
friår kan vara ett recept för att minska stressen i
arbetslivet. Regeringen har beslutat att införa en
försöksverksamhet som innebär att anställda har
möjlighet att ta ledigt upp till ett år med
villkoret att arbetsgivaren samtidigt anställer en
arbetslös som vikarie för den ledige.
Försöksverksamheten avser 12 kommuner. Utskottet ser
fram emot en utvärdering av försöket och är till
skillnad från Miljöpartiet inte berett att redan nu
utöka försöket till samtliga kommuner. Utskottet
behandlar inom kort andra motioner som gäller friår
i det kommande betänkandet om
arbetsmarknadspolitiska frågor, 2001/02:AU5.
Med hänvisning till det anförda avstyrks
motionerna 2000/01:A277 yrkande 3 i denna del (kd),
2001/02:A220 yrkandena 8 och 9 (mp), 2001/02:A229
yrkande 11 i denna del (fp), 2001/02:A247 yrkande 3
i denna del (c) och 2001/02:A385 yrkande 2 (mp).
Äldre i arbetslivet
Den demografiska utvecklingen kommer att få
konsekvenser för den framtida arbetslivs- och
arbetsmiljöpolitiken. Det är uppenbart att
arbetsgivarnas förmåga att behålla och rekrytera
arbetskraft med efterfrågad kompetens blir allt
viktigare. Det förebyggande arbetsmiljöarbetet och
rehabiliteringsverksamheten kommer därmed att öka i
betydelse. Arbetslivet och de enskilda
arbetsplatserna måste utformas på ett sådant sätt
att det blir möjligt att återvända till arbetslivet
också efter en längre tids sjukdom, detta oavsett
vad som från början orsakade sjukdomen. Det är också
nödvändigt att förutsättningar skapas för att den
äldre arbetskraften skall ha möjlighet att bli kvar
i arbetslivet längre än vad som är fallet i dag.
Socialdepartementet har tillsatt en parlamentariskt
sammansatt beredning - Senior 2005 - vars uppgift är
att skapa förutsättningar för en långsiktig
utveckling av äldrepolitiken. Som ett led i detta
har det tillsatts en arbetsgrupp som sysslar med
frågor som har samband med hur äldre skall kunna
utnyttjas bättre i arbetslivet och hur deras
arbetsvillkor skall kunna förbättras. Även denna
fråga är för övrigt ett ämne för trepartssamtalen.
Utskottet välkomnar detta. Däremot är utskottet inte
berett att ställa sig bakom Kristdemokraternas
förslag om inrättandet av ett äldrekompetenscentrum.
Motion 2001/02:A204 yrkande 3 (kd) avstyrks.
Forskning om ohälsa
Folkpartiet liksom ett antal enskilda
socialdemokrater framhåller i motioner vikten av
forskning bl.a. om arbetets förhållande till hälsa,
den enskildes inflytande och makt över det egna
arbetet, hur stress och enformighet i arbetet kan
motverkas, övriga arbetsorganisationsfrågor,
kompetens m.m.
Forskning om hälsa och ohälsa i arbetslivet
bedrivs av flera olika myndigheter och andra organ.
Arbetslivsinstitutet, som bedriver forskning och
utveckling inom arbetsmiljö, arbetsliv och
arbetsmarknad, är ett exempel. Institutet för
psykosocial medicin, Statens folkhälsoinstitut,
universitet och högskolor är andra exempel. Även
finansieringen av forskningen sker från olika
instanser. I det tidigare nämnda
elvapunktsprogrammet framhåller regeringen att
utvecklingen av den arbetsrelaterade ohälsan bör
följas upp och utvärderas av en fristående
utvärderingsgrupp. Målet är att utvärderingarna
skall kunna utgöra en viktig del av ett
beslutsunderlag för konkreta förslag till åtgärder
på området. Regeringen har nyligen utsett en
utredare vars uppgift är att lämna förslag till
utformning av en analysgrupp inom området hälsa och
ohälsa i arbetslivet (dir. 2002:4). Utredaren skall
föreslå hur en sådan analysgrupp skall kunna bidra
till att en samlad bild av ohälsan redovisas,
kunskaperna om ohälsan på arbetsmarknaden
kontinuerligt uppdateras och hur relevanta
forskningsresultat skulle kunna tas till vara på ett
konstruktivt sätt och enighet kring den redovisade
ohälsobilden skapas. Uppdraget skall i sin helhet
slutredovisas senast den 31 mars 2003.
Regeringens åtgärd ligger väl i linje med den
önskan som utskottet och flera motionärer har om
ökad kunskap och tydligare struktur på forskningen
på området. Utskottet vill dock inte uttala sig om
enskilda uppslag till ämnen för forskningen. De
närmare prioriteringarna för hur forskningsmedel
skall fördelas är enligt utskottet inte en
riksdagsfråga. Med hänvisning till vad som nu sagts
avstyrker utskottet motionerna 1999/2000:So226
yrkande 5 (fp), 2000/01:A233 (kd), 2000/01:A238 (s),
2000/01:So549 yrkande 7 (fp), 2001/02:A377 yrkandena
2-4 (s) och 2001/02:So497 yrkande 12 (fp).
I några motioner föreslås att den f.d.
Arbetslivsfonden återinförs. Miljöpartiet har
föreslagit att fonder för att förebygga och åtgärda
stress på arbetsplatsen inrättas. I avvaktan på
resultatet av ovan nämnda utredning är utskottet
inte berett att ställa sig bakom dessa förslag.
Motionerna 1999/2000:A722 yrkande 3 (mp),
2000/01:A242 (s), 2000/01:A256 yrkande 2 (mp),
2001/02:A220 yrkande 2 (mp) och 2001/02:A385 yrkande
3 (mp) avstyrks.
Företagshälsovård
Utskottets förslag i korthet
I detta avsnitt behandlas motioner som gäller
företagshälsovård. Samtliga motioner
avstyrks. Jämför reservationerna 10 (m) och
11 (c och fp).
Motioner
Moderaterna anser i kommittémotion 2001/02:A242
(yrk. 1 och 2) att företagshälsovården bör utvecklas
ytterligare genom att den får möjlighet att arbeta
med annan hälso- och sjukvård. I dagens stressade
samhälle är det många som skulle uppskatta den
närhet till medicinsk kunskap som
företagshälsovården skulle kunna erbjuda om den gavs
möjlighet. Företagshälsovården skulle då kunna
avlasta vårdcentraler och andra läkarmottagningar.
Även de ekonomiska förutsättningarna för
företagshälsovården bör utvecklas.
Företagshälsovårdens verksamhet inom hälso- och
sjukvård bör ersättas enligt samma principer som
privat hälso- och sjukvård ansluten till
försäkringskassan. Det som nu klassificeras som
företagshälsovård bör även fortsättningsvis
finansieras enligt de principer som gäller i dag.
Vänsterpartiet framhåller i kommittémotion
1999/2000:Sf304 (yrk. 7) företagshälsovårdens
betydelse för rehabiliteringen och för att förebygga
arbetsskador. En lagreglerad kvalitetssäkrad
företagshälsovård skulle kunna hjälpa arbetsgivarna
att bättre klara sitt rehabiliteringsansvar, anser
partiet. I motionen föreslås att regeringen ges i
uppdrag att utreda hur förändringar gällande
företagshälsovården kan göras för att underlätta
rehabilitering.
Centerpartiet tar i kommittémotion 2001/02:A247
(yrk. 8) upp det förhållandet att det finns många
företagare som inte är anslutna till
företagshälsovården. Regeringen bör återkomma med
förslag som förbättrar förutsättningarna för företag
att anlita den kompetens för förebyggande insatser
som företagshälsovården kan bidra med, menar
motionärerna.
Folkpartiet anser i motion 2001/02:Sf395 (yrk. 9 )
att försäkringskassan bör kunna träffa
överenskommelser med arbetsplatser med många
sjukfall om att köpa in medicinsk expertis eller
företagshälsovård. Försäkringskassan bör kunna lämna
ekonomiskt stöd till verksamheten. Försäkringskassan
bör också kunna etablera samarbete med arbetsgivare
med hög sjukfrånvaro eller många
förtidspensioneringsfall om särskilda
åtgärdsprogram. I kommittémotion 1999/2000:So226
(yrk. 3) hänvisar Folkpartiet till den nationella
folkhälsokommitté som regeringen tillsatte år 1995
och som vid den tidpunkt motionen väcktes inte hade
kommit med sitt slutbetänkande. Kommitténs uppgift
var att utarbeta nationella mål för
hälsoutvecklingen. Motionärerna ansåg att
Folkhälsokommittén i sitt slutbetänkande borde
belysa företagshälsovårdens roll i folkhälsoarbetet.
Maud Björnemalm m.fl. (s) anser i motion
2000/01:A275 att en ökad samverkan mellan
företagshälsovården och försäkringskassorna skulle
underlätta att effektivisera processen vid
arbetslivsinriktad rehabilitering. Med en
systematisk samverkan mellan berörda aktörer ökar
förutsättningarna för både återgång till arbete och
ett förebyggande av ohälsa rent generellt. En sådan
samverkan bör lagfästas.
Hans Hoff (s) förespråkar i motion 2001/02:A283
(yrk. 1 och 2) att det genom lag föreskrivs att en
viss nivå skall gälla för företagens åtaganden om
företagshälsovård. Lagstiftning bör dock vara
dispositiv. Frågan om tillgång till
företagshälsovård bör noga följas. Kerstin
Kristiansson Karlstedt och Hans Stenberg (båda s) är
inne på liknande tankegångar i motion 2001/02:A371.
En översyn bör göras av behovet av företagshälsovård
och av gällande lagreglering, anser de.
Också Ann-Kristine Johansson m.fl. (s) hävdar att
fler måste få del av företagshälsovården, detta i
motion 2001/02:A309. Det är nödvändigt för att kunna
undanröja hälsorisker, anpassa arbetsmiljön och
föreslå rehabiliteringsåtgärder vid eventuell
arbetsskada. Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s) betonar i
motion 2001/02:A377 (yrk. 1) vikten av att
företagshälsovårdens kompetens och innehåll kommer
alla till del. Det behövs teknisk,
beteendevetenskaplig och medicinsk kompetens hos
företagshälsovården. Det behövs en reglering av
företagshälsovården och ekonomiska förutsättningar
för den så att den kan vara oberoende av sina
uppdragsgivare.
Utskottets ställningstagande
Sedan den 1 januari 2000 gäller enligt
arbetsmiljölagen (1977:1160) att arbetsgivaren skall
svara för att den företagshälsovård som
arbetsförhållandena kräver finns att tillgå.
Företagshälsovården definieras i 3 kap. 2 b § AML
som en oberoende expertresurs inom områdena
arbetsmiljö och rehabilitering. Företagshälsovården
skall särskilt arbeta för att förebygga och
undanröja hälsorisker på arbetsplatser samt ha
kompetens att identifiera och beskriva sambanden
mellan arbetsmiljö, organisation, produktivitet och
hälsa. Ordalydelsen gäller enligt riksdagens beslut
om ändring av arbetsmiljölagen under hösten 1999
(bet. 1999/2000:AU2). Syftet var att, i förhållande
till tidigare lydelse av arbetsmiljölagen i
kombination med dåvarande Arbetarskyddsstyrelsens
föreskrifter om internkontroll, förtydliga
arbetsgivarens ansvar för företagshälsovård och att
i lag införa en definition av
företagshälsovårdsbegreppet. För att renodla
företagshälsovårdens kärnverksamhet i riktning mot
förebyggande arbetsmiljöarbete och rehabilitering
beslutade riksdagen också om ändringar i lagen
(1993:1651) om läkarvårdsersättning och lagen
(1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik.
Ändringarna innebar att en läkare eller en
sjukgymnast inte längre skulle kunna få ersättning
enligt dessa lagar för verksamhet som bedrevs inom
företagshälsovårdens ram. Avsikten med ändringarna
var inte att helt avskilja sjukvården från
företagshälsovården. Det skulle dock inte längre
vara möjligt för vissa företagshälsovårdsenheter att
kunna erbjuda offentligt finansierad sjukvård utan
att företagshälsovårdsenheten träffat avtal om detta
med sjukvårdshuvudmannen. Övergångsbestämmelsen
utformades så att de läkare och sjukgymnaster som
vid tidpunkten för ikraftträdandet av lagändringen
hade rätt till läkarvårds- respektive
sjukgymnastikersättning enligt nämnda lagar skulle
ha rätt till fortsatt ersättning enligt äldre regler
till utgången av år 2003. Lagändringen har alltså
ännu inte fått verkan fullt ut.
Till skillnad från Moderaterna anser utskottet
inte att en återgång till vad som gällde tidigare är
önskvärd. Utskottet anser fortfarande att
företagshälsovårdens huvuduppgift bör vara
förebyggande arbetsmiljöarbete och
arbetslivsinriktad rehabilitering. Det bör dock
påpekas att offentligt finansierad sjukvård även i
fortsättningen kan bedrivas under förutsättning att
vårdavtal träffas mellan företagshälsovårdsenheten
och sjukvårdshuvudmannen. Motion 2001/02:A242
yrkandena 1 och 2 (m) avstyrks.
Flera motionärer anser att det är alltför många
som inte har tillgång till företagshälsovård. Här
redovisar utskottet kortfattat de uppgifter om detta
som lämnas i Statskontorets rapport Utnyttja
företagshälsovården bättre (2001:29). Rapporten
lämnades till regeringen i december 2001.
SCB gör vartannat år undersökningar där frågor om
tillgång till företagshälsovård ställs till ett
urval av 10 000-15 000 personer. Enligt den senaste
undersökningen år 1999 hade 72 % av de sysselsatta
möjlighet att utnyttja företagshälsovård. Tillgången
var lägst bland företagare, 30 %, medan 70-80 % av
arbetare och tjänstemän hade tillgång till
företagshälsovård. SCB har också på uppdrag av
Statskontoret under tiden augusti-september 2001
genomfört en undersökning om företagshälsovård
riktad till ett urval av statliga myndigheter,
kommuner, kommundelar, landsting och företag inom
olika branscher. Enkätsvaren visar att drygt 90 % av
kommunerna och kommundelar samt 80 % av de statliga
myndigheterna och landstingen har avtal med
företagshälsovården för att förebygga ohälsa och
olycksfall samt för rehabilitering. Bland de privata
företagen anlitar 85 % av de största företagen
företagshälsovård enligt avtal mot 73 % av de
medelstora företagen. De små företagen med 2-49
anställda avviker markant genom att endast 28 % av
dem har avtal med företagshälsovården. I genomsnitt
19 % av de arbetsgivare som svarat på enkäten
utnyttjar företagshälsovård tillfälligt i särskilda
situationer. I det ohälsoförebyggande och
rehabiliterande arbetet anlitas också andra externa
konsulter än företagshälsovården. Småföretagen, som
anlitar företagshälsovård minst, uppvisar även här
låg andel, 15 %. Undersökningen visar att
företagshälsovård mest anlitas vid ergonomiska
problem och belastningsskador. Minst utnyttjande av
företagshälsovård bland de uppräknade alternativen
redovisas i frågor om arbetsorganisation. I sådana
frågor är det endast landsting, kommuner och
kommundelar som i ganska stor utsträckning anlitar
företagshälsovård.
En annan fråga som ställdes i enkäten gällde i
vilken utsträckning företagshälsovård används i
framtagande av rehabiliteringsutredningar. Svaren
visar att ju större företaget är, desto vanligare är
det att anlita företagshälsovård. 61 % av de största
företagen gör detta. Motsatt mönster framträder hos
de statliga myndigheterna. Där är det de minsta
myndigheterna som mest (57 %) engagerar
företagshälsovård i detta arbete. För de största
myndigheterna är andelen 36 %. Detta torde, enligt
Statskontoret, bero på att de större myndigheterna
har egen personalavdelning och i många fall själva
anser sig klara uppgiften att ta fram
rehabiliteringsutredningar.
Utskottet vill framhålla företagshälsovården som
en betydelsefull tillgång i det förebyggande
arbetsmiljöarbetet och i samband med rehabilitering,
inte minst för arbetsgivarna själva som många gånger
drabbas av höga kostnader för frånvaron i
arbetslivet.
Den ändring av AML som riksdagen beslutade om
hösten 1999 har kompletterats också med nya
föreskrifter från AV om systematiskt
arbetsmiljöarbete (AFS 2001:01). Arbetsgivarens
skyldighet enligt AML preciseras på så sätt att om
arbetsgivarens egna resurser för att bedriva
arbetsmiljöarbete, arbetsanpassning och
rehabilitering inte räcker skall denne anlita
företagshälsovård eller motsvarande sakkunnig hjälp
utifrån. Denna hjälp skall vara av tillräcklig
omfattning samt ha tillräcklig kompetens och
tillräckliga resurser för detta arbete. I de
allmänna råden utvecklas vilka egenskaper
företagshälsovården bör uppfylla med avseende på
kompetens, ställning och tjänster. Den skall ha
kompetens att identifiera och beskriva sambanden
mellan arbetsmiljö, organisation, produktivitet och
hälsa. Breda kunskaper behövs i t.ex.
arbetsorganisation, beteendevetenskap, ergonomi,
medicin, rehabilitering och teknik.
Företagshälsovården skall enligt de allmänna råden
upphandlas utifrån eller vara en självständig del av
företagets verksamhet. Det är, enligt AV, viktigt
att den är partsneutral och att den kan utnyttjas av
både arbetsgivare och arbetstagare. Vad gäller
företagshälsovårdens tjänster sägs det i de allmänna
råden att det är lämpligt att företagshälsovården
anlitas som en sammanhållen resurs och inte enbart
till enstaka tjänster. Företagshälsovården är också
en viktig resurs vid rehabiliteringsutredningar och
vid arbetsanpassningsproblem där särskilda
arbetsproblem finns och där en företagshälsovård kan
besitta en speciell branschkompetens.
Beträffande Folkpartiets begäran om att frågor
skulle tas med i Folkhälsokommitténs arbete kan
utskottet konstatera att kommittén redan har lämnat
sitt slutbetänkande, Nationella mål för folkhälsan
(SOU 2000:91). Motion 1999/2000:So226 yrkande 3 (fp)
avstyrks därför. Utskottet kan dock i detta
sammanhang nämna att Folkhälsokommittén har God
arbetsmiljö som 1 av 18 mål för ökad folkhälsa och
att förstärkt företagshälsovård anges som "en av
flera utmaningar till privata såväl som offentliga
arbetsgivare" för att uppnå detta mål. Regeringen
planerar som nämnts att lämna en proposition om
folkhälsan till riksdagen senare i år.
Företagshälsovårdens utformning och roll har varit
omdiskuterad under många år. Tillgången till
företagshälsovård och frågan om den bör vara
obligatorisk eller inte, samverkan mellan landsting,
företagshälsovård och försäkringskassa,
kvalitetssäkring av företagshälsovård och
företagshälsovårdens kompetensförsörjning är några
exempel på frågor som återkommande diskuterats.
Förslag om företagshälsovården har under senare år
bl.a. lämnats i Sjukvårdsutredningens slutbetänkande
Sjukfrånvaro och sjukskrivning (SOU 2000:121), i
HpH-utredningens slutbetänkande Handlingsplan för
ökad hälsa i arbetslivet (SOU 2002:5) och i
Statskontorets rapport Utnyttja företagshälsovården
bättre (2001:29). En arbetsgrupp inom
Regeringskansliet har lämnat förslag bl.a. om
certifiering av företagshälsovården i rapporten
Långsiktig verksamhetsutveckling ur ett
arbetsmiljöperspektiv - En handlingsplan för att
förnya arbetsmiljöarbetet (Ds 2001:28).
Statskontorets rapport, som kom i december förra
året, remissbehandlas för närvarande, liksom HpH-
utredningens slutbetänkande. Olika frågor som berör
företagshälsovården kommer också enligt vad
utskottet erfarit att tas upp inom ramen för de
trepartssamtal som utskottet tidigare refererat till
och som ingår som en komponent i
elvapunktsprogrammet. I avvaktan på det arbete som
pågår inom ramen för nämnda beredning och kommande
åtgärder enligt elvapunktsprogrammet anser utskottet
att motionerna 1999/2000:Sf304 yrkande 7 (v),
2000/01:A275 (s), 2001/02:A247 yrkande 8 (c),
2001/02:A283 yrkandena 1 och 2 (s), 2001/02:A309
(s), 2001/02:A371 (s), 2001/02:A377 yrkande 1 (s)
och 2001/02:Sf395 yrkande 9 (fp) bör avstyrkas.
Särskilda arbetsmiljöfrågor
Utskottets förslag i korthet
I detta avsnitt behandlas motioner som gäller
buller och isocyanater, elektromagnetiska
fält, elöverkänslighet och våld och hot på
arbetsplatsen. Motioner som rör
skyddsutrustning och arbetsverktyg tas också
upp här. Samtliga motioner avstyrks. Jämför
reservationerna 12 (c), 13 (mp), 14 (v) och
15 (c).
Motioner
Buller
Vänsterpartiet refererar i motion 2001/02:A314 (yrk.
5) till arbetsskadestatistik som visar en markant
ökning av bullerskador hos kvinnor. Nästan hela
ökningen kommer från barnomsorg och skola.
Bullerskador bland kvinnor bör enligt vad som anförs
i motionen särskilt uppmärksammas i det s.k.
elvapunktsprogrammet för ökad hälsa i arbetslivet.
Även Centerpartiet tar i motion 2001/02:A247 (yrk.
11) upp problem med buller inom barnomsorg och
skola. Den skyddsutrustning som finns i dag kan inte
användas i denna typ av verksamhet. Ett program för
bullerdämpande åtgärder i offentliga lokaler bör
utformas, anser Centerpartiet.
Barbro Feltzing (mp) föreslår i motion 2001/02:Bo217
(yrk. 5) att gränsvärden för buller på arbetsplatser
och i övrigt i samhället bör införas.
Elektromagnetiska fält, elöverkänslighet
Ronny Olander och Siw Wittgren-Ahl (s) anser i
motion 1999/2000:A719 att kunskapen om
elöverkänslighet och hur elektroniska produkter
påverkar människan är relativt dålig. Forskningen på
området bör prioriteras.
Barbro Feltzing (mp) anför i motionerna
1999/2000:A215 (yrk. 1-3), 2000/01:A201 (yrk. 1-3)
och 2001/02:A210 (yrk. 1-3) att undersökningar
världen över visar på risker för hjärntumörer och
kromosomförändringar hos dem som utsatts för
elektromagnetiska fält. Många kvinnor i fertil ålder
återfinns i yrkesgrupper som utsätts för dessa
risker. Försiktighetsprincipen bör därför vara
ledande. Gränsvärden bör upprättas för arbeten som
genomförs under inverkan av elektromagnetiska fält.
Forskningen om hälsoeffekter från starka
elektromagnetiska fält bör öka.
Isocyanater
Bengt Silfverstrand (s) anser i motion 2001/02:MJ390
att betydelsen av samhällsstöd till forskning
rörande isocyanater i arbetsliv och hemmiljö bör
betonas. Arbetare riskerar att drabbas av
andningsbesvär redan vid mycket låga halter, långt
under gränsvärdet.
Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v) efterlyser i motion
1999/2000:A724 en samlad bild och neutral
riskbedömning av isocyanatproblemet. En särskild
utredare bör tillsättas för ändamålet. Sven-Erik
Sjöstrand m.fl. (v) återkommer till frågan om
isocyanater i motion 2001/02:A325. Motionärerna
anser att det finns ett behov av en ny, mer
långsiktig strategi för att isocyanatproblemet skall
kunna bemästras. Arbetsmiljöverkets föreskrift om
härdplaster bör omarbetas mot bakgrund av att det nu
finns nya kunskaper på området. Forskningen på
området bör stärkas för att bli mer långsiktig.
Gudrun Lindvall (mp) yrkar i motion 2001/02:MJ357
att användandet av isocyanater avvecklas stegvis.
Hygieniska gränsvärden
Sven-Erik Sjöstrand (v) begär i motion 2001/02:A352
ett tillkännagivande om att dagens system för
utarbetande av hygieniska gränsvärden för kemikalier
bör utvärderas och att regeringen bör återkomma med
förslag om hur säkrare gränsvärden skall
framarbetas. Utvärderingen skall ha ett tydligt
genderperspektiv. Försiktighetsprincipen bör gälla.
För att få bättre och säkrare gränsvärdesnivåer bör
samhället gå ifrån de tekniska och ekonomiska
avvägningarna. Gränsvärden bör vara baserade på
vetenskapliga underlag där de medicinska aspekterna
och risken för både långsiktiga och kortsiktiga
besvär övervägs.
Skyddsutrustning och arbetsverktyg
Centerpartiet tar i kommittémotion 2001/02:A247
(yrk. 9) upp en fråga som gäller utformningen av
skyddsutrustning. I motionen framhålls att en stor
del av dagens skyddsutrustning är utformad efter
traditionella könsmönster på arbetsmarknaden.
Skyddsutrustningen inom vård- och omsorgsyrkena är
ofta anpassad efter kvinnor medan motsatt
förhållande råder inom traditionellt manliga
yrkesgrupper. Detta ställer till problem särskilt
för uppdragstagare och behovs- och projektanställda.
Arbetsgivare bör ha ett ansvar för att
skyddsutrustning finns också för dessa kategorier. I
samma motion yrkar Centerpartiet att en översyn görs
över de metoder som används då skyddsutrustningar
testas (yrk. 10).
En näraliggande fråga behandlas av Göte Wahlström
och Christina Nenes (s) i motion 2001/02:A260.
Motionärerna anser att arbetsverktyg inom industrin
bör anpassas till en ny verklighet där det blir allt
vanligare att kvinnor har yrken som tidigare
traditionellt varit manliga. Det finns annars en
risk att vissa grupper på arbetsmarknaden inte kan
använda verktyg och skyddsutrustning i den
omfattning som vår lagstiftning inom
arbetsmiljöområdet fordrar.
Våld eller hot i arbetslivet
Vänsterpartiet anför i motion 1999/2000:A219 (yrk.
5) att våld och hot drabbar män och kvinnor på
arbetet oftare än i något annat sammanhang. För att
minska våldet och skapa säkrare arbetsplatser krävs
en rad samverkande insatser som t.ex. utbildning och
information, översyn av arbetets organisation och
bemanning och fler könsblandade arbetsplatser. En
utredning bör tillsättas som får i uppdrag att
närmare analysera orsakerna till våldet och
presentera ett samlat förslag på hur våld och hot på
arbetsplatserna skall kunna minimeras.
Flera motionärer tar upp frågor med anknytning till
risk för rån och ensamarbete i butiker.
Lena Sandlin och Ingemar Josefsson (s) pläderar i
motionerna 1999/2000:A209 och 2000/01:A232 för att
en samlad strategi utarbetas mot hot och våld i
arbetslivet. Frågan om risk för rån och ensamarbeten
tas också upp av Lisbeth Staaf-Igelström (s) i
motion 2000/01:A213, av Lena Sandlin-Hedman m.fl.
(s) i motion 2001/02:A337 liksom av Lisbeth Staaf-
Igelström m.fl. (s) i motion 2001/02:A375.
Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) anser i motion
2000/01:A310 att ett förbud bör införas mot
ensamarbete. Det skulle minska risken för rån och
innebära tryggare arbetsmiljö för de berörda.
Förutsättningarna för ett sådant förbud bör ses över
liksom i vilken mån en affärstidslag skulle kunna
användas i detta sammanhang.
I motion 2000/01:A312 anser Lena Sandlin-Hedman och
Ingemar Josefsson (s) att polisen bör vara skyldig
att tillkalla Yrkesinspektionen
(Arbetsmiljöinspektionen) vid varje rån så att
säkerhetsrutinerna kan gås igenom. En sådan rutin
skulle kraftfullt stärka det förebyggande arbetet
mot butiksrån och hjälpa till att förhindra att
sådana upprepas.
Utskottets ställningstagande
Buller
Enligt SCB:s arbetsmiljöundersökning 1999 uppgav 29
% av männen och 16 % av kvinnorna att de var utsatta
för störande buller en betydande del av arbetsdagen.
Jämfört med 1989 innebar detta att det skett en viss
ökning för kvinnor. Bland män förekom en hög
exponering av buller inom bl.a. trävaruindustri,
massa- och pappersindustri samt stål- och
metallframställning. För kvinnor var det framför
allt inom barnomsorg som störande buller förekom.
Enligt preliminära uppgifter om arbetsskador år 2000
(arbetsskador registrerade senast den 3 augusti
2001) har bullerskadorna bland kvinnor ökat med
nästan 60 % under året. Kvinnorna svarade för drygt
en femtedel av alla bullerskador.
I AV:s föreskrifter om buller, AFS 1992:10, anges,
såsom påpekas i motion 2001/02:Bo217, 85 dB
(decibel) som gränsvärde för s.k. ekvivalent
ljudnivå[4] under en åttatimmars arbetsdag. I
föreskrifterna sägs bl.a. att arbetet skall planeras
och bedrivas så att bullerexponeringen för dem som
sysselsätts i verksamheten reduceras till lägsta,
praktiskt möjliga nivå med hänsyn till teknisk
utveckling och möjligheterna att begränsa bullret. I
föreskriften finns också bestämmelser om
arbetslokalens utformning. I EU-samarbetet behandlas
just nu ett förslag till nytt direktiv om buller.
Förslaget ligger hos Europaparlamentet för en andra
läsning. Enligt uppgift som utskottet inhämtat från
AV kommer direktivet sannolikt att innebära att
föreskrifterna om buller måste ändras. Bland annat
kommer eventuellt det nämnda gränsvärdet att sänkas.
I förslaget till direktiv ställs också upp krav på
arbetsgivaren vad gäller tillhandahållandet av
hörselskydd och information till personalen om
riskerna med buller. AV har med anledning av
förslaget till EG-direktiv redan påbörjat en
omarbetning av föreskriften i fråga.
Utskottet delar den oro som Vänsterpartiet och
Centerpartiet ger uttryck för vad gäller den
dramatiska ökningen av anmälda bullerskador hos
kvinnor anställda bl.a. inom barnomsorgen.
Bullerkällan är barnen, och ökningen av skadorna har
säkert flera förklaringar. Ljudnivån i förskolan har
sannolikt samband med bl.a. antalet barn på
avdelningarna, personaltäthet, hur det pedagogiska
arbetet läggs upp och hur lokalerna fungerar. I
sammanhanget kan påpekas att det numera finns
hörselskydd som reducerar hela ljudbilden utan att
vissa ljud försvinner helt.
Förutom nyss nämnda föreskrift om buller har,
beträffande förhållandena särskilt inom
barnomsorgen, AV:s föreskrift om arbetsplatsens
utformning, AFS 2000:42, relevans. I 34 § betonas
att det är viktigt att stor omsorg ägnas den
akustiska planeringen och att man i ett tidigt skede
i planeringsprocessen uppmärksammar eventuella
bullerkällor och hur man skall minimera riskerna med
dem. Vidare sägs att det är viktigt att beakta att
även den mänskliga rösten kan utgöra en bullerkälla,
exempelvis i samband med lekande barn på förskolor
och fritidshem. I lokaler avsedda för talad
kommunikation, exempelvis undervisningslokaler, har
rumsakustiken speciellt stor betydelse för lokalens
funktion. I föreskriften görs en hänvisning till
Boverkets byggregler (BFS 1993:57) vad gäller högsta
tillåtna ljudnivå för installationer i vårdlokaler,
fritidshem, förskolor o.d. i rum avsett för sömn och
vila samt i rum avsett för undervisning i skolor.
För förskolor och fritidshem finns också
föreskrifter i AFS 1986:19 enligt vilka
aktivitetsutrymme för barn samt kapprum och kök
skall vara utförda så att besvärande buller
motverkas.
Vidare vill utskottet nämna att
Arbetslivsinstitutet bedriver forskning om hur
elevers och lärares hälsa och arbetsförmåga påverkas
av buller, hur buller påverkar stress, risken för
hörselskador hos förskolepersonal och utveckling av
nya tekniker för utvärdering av störande buller.
Utskottet utgår från att frågan också
uppmärksammas inom ramen för de trepartssamtal om
ohälsan i arbetslivet som utskottet tidigare
refererat till.
Motionerna 2001/02:A314 yrkande 5 (v),
2001/02:A247 yrkande 11 och 2001/02:Bo217 yrkande 5
(mp) avstyrks med det anförda.
Elektromagnetiska fält, elöverkänslighet
Den ökade användningen av datorer, lysrör,
elektronisk styrning av utrustning och mobiltelefoni
har gjort att människor dagligen utsätts för
elektromagnetiska fält, inte minst i arbetsmiljön.
Det finns misstankar om att dessa fält kan orsaka
cancer. Forskning pågår bl.a. vid
Arbetslivsinstitutet om mobiltelefonins påverkan på
hälsan, nervsystemets påverkan av elektromagnetiska
fält och utveckling av mätmetoder.
Det numera nedlagda Rådet för Arbetslivsforskning
(RALF) gjorde för något år sedan på regeringens
uppdrag en sammanställning av den befintliga
kunskapen om elöverkänslighet. Rapporten, som för
närvarande bereds inom Regeringskansliet, visar på
en omfattande forskning vad gäller hälsorisker av
elektriska och magnetiska fält, elöverkänslighet,
mobil telekommunikation m.m. Forskningsrådet för
arbetsliv och socialvetenskap (FAS) har fått i
uppdrag att utifrån rapporten bevaka frågor som rör
forskning om elöverkänslighet. Rådet är i dag, vid
sidan av universitet och högskolor och
Arbetslivsinstitutet, den huvudsakliga finansiären
av sådan forskning i Sverige.
Av detta framgår att det pågår
forskningsverksamhet på de områden som tas upp i
motionerna. Utskottet vill för sin del inte uttala
sig närmare om prioriteringar på forskningsområdet.
Motionerna 1999/2000:A215 yrkande 1 (mp),
1999/2000:A719 (s), 2000/01:A201 yrkande 3 (mp) och
2001/02:A210 yrkande 3 (mp) avstyrks därför.
Det finns gränsvärden för högfrekventa
elektromagnetiska fält som skyddar mot
värmeeffekter. För de lågfrekventa fälten saknas i
dag kunskaper om vilka egenskaper hos fälten som
eventuellt innebär risker och hur doser skall
värderas. År 1994 utarbetade den dåvarande
Arbetarskyddsstyrelsen (nuvarande AV), Boverket,
Elsäkerhetsverket, Socialstyrelsen och Statens
strålskyddsinstitut en gemensam vägledning som var
tänkt att vara ett stöd för beslutsfattare i frågor
om hälsorisker och elektromagnetiska fält.
Myndigheterna rekommenderar en försiktighetsprincip
som baseras främst på cancerrisker som inte kan
uteslutas. Om åtgärder, som generellt minskar
exponeringen, kan vidtas till rimliga kostnader och
konsekvenser i övrigt bör man sträva efter att
reducera fält som avviker starkt från vad som kan
anses normalt i den aktuella miljön. När det gäller
nya elanläggningar och byggnader bör man redan vid
planeringen sträva efter att utforma och placera
dessa så att exponeringen begränsas.
Utskottet avstyrker motionerna 1999/2000:A215
yrkandena 2 och 3 (mp), 2000/01:A201 yrkandena 1 och
2 (mp) och 2001/02:A210 yrkandena 1 och 2 (mp).
Isocyanater
Isocyanater är en grupp kemiska ämnen som används i
stora volymer och inom många branscher. De används
vid framställning av polyuretanplaster (skum, färg,
lack, lim). Sådana plaster används i t.ex. möbler,
bilinredningar och elektronikvaror. Det är vid
tillverkning eller vid stark uppvärmning av sådana
plaster som exponering kan ske. Användningen ökar.
Isocyanater medför hälsorisker framför allt vid
inandning i form av ånga, damm eller dimma.
Inandning kan orsaka slemhinneirritation med symtom
som liknar astma eller luftrörskatarr samt försämrad
lungfunktion. Isocyanater kan också verka
irriterande på ögon, hud och andningsvägar.
Isocyanat- astma, som är den dominerande
yrkesastman, är ofta långvarigt bestående. Mycket
låga gränsvärden gäller för isocyanaterna. Enligt AV
kan en allergisk person få påtagliga besvär även vid
halter långt under det hygieniska gränsvärdet.
Under åren 1992-1998 inkom till
Informationssystemet för arbetsskador (ISA) 213
anmälningar om arbetssjukdom där exponering för
isocyanater angetts som tänkbar orsak. Enligt AV kan
man i officiell statistik i Sverige se en klar
underrapportering av isocyanatskador, vilket kan
bero på att besvär inte kopplas ihop med
isocyanatexponering. Yrkeskategorier som anmäler
arbetsskada till följd av isocyanatanvändning är i
första hand lackerare och plastvaruarbetare.
Branscher där flest skador anmälts är
byggverksamhet, tillverkning av motorfordon samt
reparation och service av bilar.
Utskottet ser i likhet med motionärerna
isocyanaterna som ett mycket allvarligt
arbetsmiljöproblem. Det är angeläget att fästa
uppmärksamhet på de risker som är förknippade med
användningen.
Utskottet kan konstatera att det pågår verksamhet
för att minska riskerna för skador. Isocyanater är
ett prioriterat område i AV:s verksamhet, bl.a. i
verkets tillsyn. Ett arbete med att ta fram nya
gränsvärden pågår, och en omarbetning av AV:s
föreskrift om härdplaster (AFS 1996:4) skall inledas
inom kort. Forskning på området bedrivs bl.a. vid
Lunds universitets forskningsenhet för
arbetsmiljömedicin i Hässleholm. Utskottet
förutsätter att denna forskning fortsätter.
Utskottet anser mot bakgrund av vad som anförts
att det inte finns anledning att göra något
uttalande med anledning av motionerna 1999/2000:A724
(v), 2001/02:A325 (v), 2001/02:MJ357 (mp) och
2001/02:MJ390 (s), som därför avstyrks. Det bör dock
påpekas att frågan noga bör följas framöver.
Hygieniska gränsvärden
Enligt 18 § arbetsmiljöförordningen (1977:1166) får
Arbetsmiljöverket meddela föreskrifter om
gränsvärden. Syftet är att gränsvärdet skall
förebygga att arbetstagarna på arbetsplatsen utsätts
för skadlig eller besvärande påverkan. Gränsvärdet
skall vara så lågt att den som i arbetet utsätts för
luftförorening eller annan störning som inte
överskrider gränsvärdet är skyddad mot skador eller
besvär på grund av denna. Av AV:s allmänna råd om
tillämpningen av föreskrifter om hygieniska
gränsvärden och åtgärder mot luftföroreningar (AFS
2000:3) framgår att det vid fastställandet av
svenska hygieniska gränsvärden också tas ekonomiska
och tekniska hänsyn. En revidering av föreskrifterna
om hygieniska gränsvärden görs kontinuerligt. Vid
revideringen omprövas vid behov tidigare gränsvärden
och nya gränsvärden tillförs.
Enligt vad som framförs i motion 2001/02:A352 (v)
bör inte hänsyn tas till ekonomiska och tekniska
faktorer vid bestämmandet av gränsvärden.
Utskottet kan sympatisera med tanken att
gränsvärdet noll i många sammanhang är det enda
värde som fullt ut garanterar en sund och säker
arbetsmiljö. Mycket av angelägen aktivitet kan dock
ha ogynnsamma effekter. Ofta gäller det att begränsa
risken för sådana effekter utan att hindra viktiga
verksamheter. Det kan därför vara klokt att införa
gränsvärden etappvis. Utskottet är inte berett att
ställa sig bakom det som sägs i motionen, som därmed
avstyrks.
I sammanhanget kan nämnas att regeringen i en
proposition som nyligen lämnats till riksdagen
föreslår ändringar i AML som innebär att det i lagen
uttryckligen kommer att anges att en utgångspunkt
skall vara att allt sådant som kan leda till ohälsa
eller olycksfall skall ändras eller ersättas så att
risken för ohälsa eller olycksfall minskar.
Skyddsutrustning och arbetsverktyg
Utskottet befarar i likhet med vad som sägs i
motionerna 2001/02:A247 och 2001/02:A260 att det kan
finnas brister på vissa arbetsplatser när det gäller
anpassningen av arbetsverktyg och skyddsutrustning,
t.ex. skyddskläder till båda könen på framför allt
kraftigt kvinnodominerade eller mansdominerade
arbetsplatser. Det kan dock konstateras att det i
varje fall vad gäller personlig skyddsutrustning
finns föreskrifter på området. Arbetsmiljöverket har
utfärdat föreskrifter om användning av personlig
skyddsutrustning (AFS 2001:3) i april förra året.
Enligt föreskrifterna jämställs med arbetsgivare
bl.a. den som anlitar inhyrd arbetskraft för att
utföra arbetet i sin verksamhet. Gemensamma
skyddsåtgärder prioriteras framför individinriktade.
Personlig skyddsutrustning skall användas när risken
inte kan undvikas eller begränsas tillräckligt
mycket genom allmänna tekniska skyddsåtgärder eller
arbetsorganisatoriska åtgärder. I AV:s allmänna råd
om tillämpningen av föreskrifterna om användning av
personlig skyddsutrustning anges bl.a. att personlig
skyddsutrustning ofta förutsätter en individuell
utprovning. Det kan ibland vara nödvändigt att prova
olika fabrikat och/eller storlekar av en
skyddsutrustning för att avsedd skyddseffekt och
rimlig bekvämlighet skall uppnås. Det är också
viktigt vid tillhandahållande av personlig
skyddsutrustning att hänsyn tas till människors
individuella förutsättningar och begränsningar,
t.ex. kvinnors och mäns olika förutsättningar
beroende på olikheter i kroppsmått och kroppsstyrka.
EG-direktivet 89/686/EEG om tillnärmning av
medlemsstaternas lagstiftning om personlig
skyddsutrustning innehåller bestämmelser om
harmoniserade standarder för sådan skyddsutrustning.
Skyddsutrustning skall testas vid auktoriserade
laboratorier. Enligt uppgift från AV finns det
misstankar om att vissa andningsskydd testats vid
för låga flöden av in- och utandningsluft, eftersom
hänsyn inte tagits till andning vid arbete. AV har
ansökt om EU-medel för ett projekt som syftar till
att mäta hur väl andningsskydden fungerar. Utskottet
utgår från att åtgärder vidtas också på andra
områden om det visar sig att testning av
skyddsutrustning i laboratorium är otillräcklig.
Utskottet anser att den reglering som finns på
området är tillfyllest och motionerna 2001/02:A247
yrkandena 9 och 10 (c) samt 2001/02:A260 (s)
avstyrks därför.
Våld och hot på arbetsplatsen
Enligt Arbetsmiljöundersökningen år 1999 uppgav 17,2
% av de sysselsatta kvinnorna och 10 % av de
sysselsatta männen att de utsatts för våld eller hot
om våld i arbetet under de senaste tolv månaderna.
Antalet anmälda arbetsskador av våld och hot ökade
mellan 1993 och 1999 med ca 80 %. För 1999 anmäldes
3 100 arbetsskador till följd av våld eller hot som
ledde till frånvaro, tandskada eller psykisk
reaktion. Det motsvarar drygt 5 % av alla
arbetsskador. I 7 av 10 fall är det en kvinna som
drabbas. Det beror i första hand på att våld och hot
främst förekommer i verksamheter där många kvinnor
arbetar. 6 av 10 anmälningar kommer från vård- och
omsorgssektorn.
År 2000 anmäldes 783 butiksrån, vilket är
betydligt fler än antalet anmälda bank- och postrån.
Åren 1998 och 1999 anmäldes inom bank och post drygt
2 arbetsskador per polisanmält rån. I detaljhandeln
anmäldes 1 arbetsskada bara för vart femte rån.
Huvudförklaringen anses vara, enligt AV, att man
inom detaljhandeln är mindre benägen att anmäla
arbetsskada eller saknar kunskap om arbetsgivarens
skyldigheter att göra en sådan anmälan.
Detaljhandeln tillhör de näringsgrenar som har
längst genomsnittlig sjuktid i samband med anmälda
arbetsskador till följd av våld och hot. Bara taxi
och linjebuss samt hotell och restaurang har längre
sjuktider. De delar av detaljhandeln som har högst
frekvens arbetsskador efter våld och hot är också de
som ofta har öppet under sena kvällar och nätter.
Våld och hot i arbetslivet är ett allvarligt
arbetsmiljöproblem. De som drabbas utsätts ofta för
någon form av skada, ibland i form av långvariga
psykiska besvär. Enligt utskottet är det en viktig
uppgift att motverka sådana arbetsskador. Regler om
detta återfinns i första hand i Arbetsmiljöverkets
föreskrifter om våld och hot i arbetsmiljön (AFS
1993:2). Även AV:s föreskrifter om ensamarbete (AFS
1982:3) kan vara av relevans i sammanhanget. Arbetet
skall enligt föreskrifterna ordnas så att risk för
våld och hot om våld så långt som möjligt förebyggs.
Arbetstagaren skall ha tillräcklig utbildning och
information och få tillräckliga instruktioner för
att kunna utföra arbetet säkert och med
tillfredsställande trygghet. Om en arbetsuppgift
innebär påtaglig risk för våld eller hot får den
inte utföras som ensamarbete. Tillbud och händelser
med våld eller hot om våld skall dokumenteras och
utredas. I de allmänna råden till föreskrifterna
anges att det är viktigt att risken för våld och hot
beaktas vid planering och anordnande av ensamarbete.
Enligt 2 § arbetsmiljöförordningen skall
arbetsgivaren anmäla allvarliga personskador eller
tillbud till yrkesinspektionen
(arbetsmiljöinspektionen). Denna bestämmelse är i
många fall tillämplig vid våld eller hot på
arbetsplatsen. Det bör ingå i arbetsgivarens rutiner
att våld och allvarliga hot om våld anmäls till
yrkesinspektionen (arbetsmiljöinspektionen), polisen
och försäkringskassan, sägs det i de allmänna råden.
Även om kunskaperna om anmälningsskyldigheten är
bristfälliga hos vissa arbetsgivare delar utskottet
inte uppfattningen att polisen bör åläggas en sådan
anmälningsskyldighet i förhållande till
arbetsmiljöinspektionen. Insatser bör i stället
göras för att sprida information om arbetsgivarnas
åligganden. Numera finns blankett för anmälan om
arbetsskada lätt tillgänglig på AV:s hemsida.
AV:s föreskrift om våld och hot på arbetsplatsen
täcker på ett bra sätt olika branscher och avser
såväl förebyggande åtgärder som åtgärder efter
inträffat skadefall. Det förefaller inte vara
nödvändigt med någon ytterligare reglering i frågan.
Arbetsmiljöverket har nyligen genomfört ett projekt
som avsåg våld och hot om våld i butiker. För
närvarande finns hos regeringen 18 stycken
överklagningsärenden som avser rån på
bensinstationer.
I avvaktan på beslut i dessa och med beaktande av
att även frågor om våld och hot i arbetslivet bör
kunna vara ett ämne för trepartssamtalen avstyrker
utskottet motionerna 1999/2000:A209 (s),
2000/01:A213 (s), 1999/2000:A219 yrkanden 5 (v),
2000/01:A232 yrkande 1 (s), 2000/01:A310 (s),
2000/01:A312 (s), 2001/02:A337 och 2001/02:A375.
**FOOTNOTES**
[2]:sta kommentaren i denna hearing. Jag
vill till sist bara rikta ett stort tack
till pane
[3]:len, till utskotte
[4]:ts ledamöter som har ställt frågor
och till alla er som har kommit hit,
medier och
Lokalt och regionalt
arbetsmiljöarbete, arbetsmiljölagen
och Arbetsmiljöverkets uppdrag
Utskottets förslag i korthet
I detta avsnitt behandlas motioner om bl.a.
skyddsombud, Arbetsmiljöverkets uppdrag,
sanktioner och arbetsmiljölagen. Samtliga
motioner avstyrks. Jämför reservationerna 16
(v), 17 (m och kd), 18 (v), 19 (kd) och 20
(v).
Motioner
Skyddsombud
Vänsterpartiet anför följande i kommittémotion
2001/02:A315 (yrk 4). Arbetsmiljölagen omfattar
visserligen personer i arbetsmarknadspolitiska
program, men de regionala skyddsombuden har bara
tillträde till arbetsplatser där det finns anställda
medlemmar. Det leder till begränsningar i de
fackliga organisationernas möjligheter att bevaka
förhållandena vid exempelvis enmansföretag och
föreningar där det inte finns någon anställd medlem.
Regeringen bör återkomma med förslag till hur de
regionala skyddsombuden skall få tillträde till
arbetsplatser där det finns deltagare i ett
arbetsmarknadspolitiskt program.
Göte Wahlström och Carina Hägg (s) föreslår i motion
1999/2000:A232 att det görs en översyn av
arbetsmiljölagen. De anser att lokala fackliga
skydds- och arbetsplatsombud saknar viktiga
incitament för att aktivt driva frågor om förbättrad
arbetsmiljö framåt. Utbildningen för de lokala
skyddsombuden och personer i arbetsledande
funktioner bör stärkas. Liknande tankegångar
framförs av Göte Wahlström och Christina Nenes (s) i
motionerna 2000/01:A205 och 2001/02:A261.
Sven-Erik Sjöstrand (v) anser i motion 2001/02:A215
att arbetsmiljölagen bör ändras så att regionala
skyddsombud ges tillträdesrätt till arbetsplatser
även där det finns en skyddskommitté.
Arbetsmiljöverkets uppdrag
Vänsterpartiet begär i motion 2001/02:A315 (yrk. 3)
att regeringen återkommer till riksdagen med förslag
till hur ansvars-, tillsyns- och informationsfrågan
bättre skall organiseras för arbetsplatser som tar
emot personer vilka fått en placering inom ramen för
arbetsmarknadspolitiken.
Kristdemokraterna framför följande i kommittémotion
2000/01:A277 (yrk. 8). Arbetsmiljöverket måste
arbeta på ett aktivt sätt med såväl fysisk som
psykisk ohälsa. AV bör fungera som en närvarande och
uppsökande samarbetspartner för de företag,
organisationer och offentliga förvaltningar som vill
ha råd och stöd i arbetet mot ohälsa.
Internkontrollen bör förnyas, och AV bör se till att
den blir ett verksamt instrument på arbetsplatserna
i Sverige. Även i kommittémotion 2001/02:A246 (yrk.
8) betonar Kristdemokraterna vikten av att
Arbetsmiljöverket har en aktiv roll i arbetet mot
psykisk och fysisk ohälsa. Arbetet med
arbetsrelaterad stress bör ske med ett brett
perspektiv.
I flerpartimotion 1999/2000:N273 (yrk. 20) anför Per
Westerberg m.fl. (m, kd och fp) att det på
arbetarskyddsområdet finns en rad bestämmelser som i
sig kan vara positiva men som skapar problem för
småföretag. Yrkesinspektionen
(Arbetsmiljöinspektionen) bör därför vid den första
kontakten med företag redogöra för de krav som
ställs enligt arbetsmiljölagen och ge råd om vägar
att uppfylla dessa. Arbetarskyddsverket
(Arbetsmiljöverket) bör generellt fungera som
rådgivare i arbetarskyddsfrågor.
Arbetarskyddsstyrelsen (Arbetsmiljöverket) bör lägga
upp en idébank med exempel på hur andra har löst
säkerhetsproblem.
Marie Granlund och Britt-Marie Lindkvist (s)
föreslår i motion 2001/02:A298 att Arbetsmiljöverket
ges i uppdrag att prioritera frågor som rör
funktionshindrades arbetsmiljö och att sprida
information om de aktuella bestämmelserna.
Hillevi Larsson och Ronny Olander (s) anser i motion
2001/02:A326 (s) att det skall vara obligatoriskt
för varje arbetsplats att upprätta en
självdeklaration beträffande arbetsmiljön.
Arbetsmiljöverket bör få till uppgift att göra
blanketter för ändamålet och genom stickprov
kontrollera sanningshalten i uppgifterna. Felaktiga
uppgifter skall leda till böter enligt bestämda
tariffer. Den som har en dålig arbetsmiljö skall
besökas av Arbetsmiljöverket, och krav skall ställas
på arbetsgivaren att uppfylla lagens krav.
Sanktioner och viten
Vänsterpartiet anser i kommittémotion 2001/02:A315
(yrk. 2) att det mest centrala för att långsiktigt
minska arbetsrelaterad ohälsa är effektiva
sanktioner mot dem som bryter mot Arbetsmiljöverkets
föreskrift om systematiskt arbetsmiljöarbete.
Verkets föreskrifter är viktiga, och det måste bli
en tydligare koppling mellan bristande förebyggande
arbete och ekonomiska påföljder. Sanktionssystemet
bör förbättras så att arbetsgivarnas ekonomiska
incitament till förebyggande arbetsmiljöarbete
stärks. En sanktionsavgift på maximalt 100 000 kr är
av ringa betydelse för en arbetsgivare som har
omfattande tillgångar.
Hans Hoff och Nils-Göran Holmqvist (s) menar i
motion 2001/02:A307 att samhällets möjligheter att
komma åt och rätta till brister i arbetsmiljön måste
förbättras. Motionärerna efterlyser mer enhetliga
regler för vitesbeloppets storlek. Beloppets storlek
bör relateras till bolagets, myndighetens eller
kommunens omsättning, och ett riktmärke kan vara att
vitet skall uppgå till minst 50 % av verksamhetens
aktuella omsättning.
I motion 2000/01:A239 anför Hans Hoff och Lisbet
Calner (s) att Yrkesinspektionen
(Arbetsmiljöinspektionen) bör ges rätt att utfärda
vitesföreläggande även mot statliga arbetsgivare på
samma sätt som redan är möjligt vad gäller det
privata näringslivet och kommunal- och
landstingsverksamheten.
Nämndemän
Desirée Pethrus Engström (kd) föreslår i motion
2001/02:A286 (yrk. 1 och 2) ett tillkännagivande
till regeringen om att det bör klargöras huruvida
nämndemän omfattas av arbetsmiljölagen och vem som
har arbetsgivaransvaret för nämndemännen i
arbetsmiljöhänseende. Motionären ställer frågan vad
som exempelvis gäller i fråga om arbetsgivarens
krisstöd vid bombhot eller brand i en
domstolsbyggnad.
Utskottets ställningstagande
Skyddsombud
Enligt 6 kap. 8 § AML skall en skyddskommitté
tillsättas vid arbetsställe där minst 50
arbetstagare regelbundet sysselsätts. Regionalt
skyddsombud får utses av en lokal avdelning av
fackförbund eller jämförlig sammanslutning av
arbetstagare för ett arbetsställe där en
skyddskommitté inte har tillsatts (6 kap. 2 §
arbetsmiljölagen, AML).
Enligt 7 § lagen (2000:625) om
arbetsmarknadspolitiska program skall den som deltar
i ett sådant program inte anses som arbetstagare om
inte programmet gäller en anställning med
anställningsstöd eller lönebidrag eller skyddat
arbete. När ett program bedrivs på en arbetsplats
skall den som deltar i programmet dock likställas
med arbetstagare vid tillämpningen av
arbetsmiljölagen i vissa delar. Bland annat är 3
kap. AML om allmänna skyldigheter tillämpligt,
liksom 7 kap. AML om tillsyn. I 3 kap. 1 a § stadgas
att arbetsgivare och arbetstagare skall samverka för
att åstadkomma en god arbetsmiljö. De regler i 6
kap. AML som närmare behandlar samverkan mellan
arbetsgivare och arbetstagare är dock undantagna,
bl.a. bestämmelsen om regionala skyddsombud.
Regeringen avser att inom ramen för
elvapunktsprogrammet för ökad hälsa i arbetslivet se
över bl.a. arbetsmiljölagens samverkansregler.
Utskottet ser i avvaktan på den översynen inte skäl
att göra något uttalande om ändringar i ovan nämnda
lagar med anledning av motionerna 2001/02:A215 (v)
och 2001/02:A315 yrkande 4 (v), som därför avstyrks.
I likhet med ett antal motionärer har utskottet
noterat ett minskat intresse för uppdrag som
skyddsombud. Antalet skyddsombud har minskat från
att ha varit ca 114 000 i början av 1990-talet till
under 90 000 år 2000.[5] Som tidigare nämnts bygger
arbetsmiljölagen på tanken om samverkan mellan
parterna på arbetsplatsen. Det är allvarligt om
förutsättningarna för denna samverkan försämras till
följd av färre delaktiga personer. Ansträngningar
måste göras för att få fler att ta aktiv del i
arbetsmiljöarbetet. Utskottet vill återigen hänvisa
till trepartssamtalen och den diskussion som
utskottet förutsätter bl.a. kommer att innefatta
samverkansreglerna och en ökad arbetsmiljökompetens.
Utskottet avstyrker därmed även motionerna
1999/200:A232 (s), 2000/01:A205 (s) och 2001/02:A261
(s).
Arbetsmiljöverkets uppdrag
Utskottet har i avsnittet ovan i korthet berört i
vilken omfattning AML är tillämplig på personer som
deltar i arbetsmarknadspolitiskt program och som är
placerade på en arbetsplats. Vänsterpartiet menar
att fackliga organisationer och regionala
skyddsombud har kraftigt begränsade möjligheter att
från arbetsmiljösynpunkt bevaka enmansföretag och
föreningar där deltagare i arbetsmarknadspolitiska
program arbetar.
I flerpartimotion 1999/2000:N273 framhålls vad
gäller småföretagen bl.a. att AV bör fungera som
rådgivare i arbetarskyddsfrågor.
Av AV:s årsredovisning för år 2001 framgår
följande. Ett av AV:s mål är att förbättra
verksamhetens information, service och
tillgänglighet, riktat främst till små och
medelstora företag. Under åren 2000 och 2001
genomförde AV en förstudie i syfte att motivera
småföretag att öka kunskaperna om gällande
arbetsmiljöregler. AV har under år 2002 startat ett
tillsynsprojekt med information riktad till olika
branscher. Verkets webbplats har utformats så att
information skall vara lättillgänglig på särskilda
ämnessidor. I årsredovisningen framhåller AV också
att föreskriften om systematiskt arbetsmiljöarbete i
sin utformning är anpassad till små och medelstora
företag.
Av det anförda framgår att AV bedriver verksamhet
som syftar till att åtgärda de många gånger
bristande kunskaper som finns hos vissa småföretag
om arbetsmiljöfrågor. Utskottet ser ingen anledning
till något tillkännagivande med anledning av
motionerna 1999/2000:N273 yrkande 20 (m, kd och fp)
och 2001/02:315 yrkande 3 (v), som därmed avstyrks.
Föreskrifterna om Internkontroll av arbetsmiljön
har som framgått ovan efter revidering ändrat namn
till föreskrifter om Systematiskt arbetsmiljöarbete
(AFS 2001:1). AV har enligt egen uppgift i
årsredovisningen för år 2001 gjort stora insatser
för att introducera föreskrifterna. Flera olika
skrifter, broschyrer och annat informationsmaterial
har producerats och distribuerats. En tillsyns- och
annonskampanj har genomförts. Den del av AV:s
tillsyn som utgått från föreskrifterna om
systematiskt arbetsmiljöarbete har i hög grad varit
riktad mot offentlig sektor, särskilt verksamheten
inom kommun och landsting.
För AV:s verksamhetsgren Tillsyn är ett av målen
en minskning av ohälsan på grund av faktorer som har
samband med arbetets organisation och ledning. De
arbetsmiljöfaktorer som avses är sådana som kan
påverkas genom konkreta krav. Det kan gälla negativ
stress, sociala faktorer, arbetsbelastning, ensidigt
fysiskt arbete m.m. Det kan även gälla
arbetsanpassning. AV har med anledning av detta mål
under år 2001 startat ett flerårigt
utvecklingsprogram som syftar till att förstärka
tillsynen av arbetsmiljöfaktorerna i fråga. Femtio
personer har rekryterats med inriktning på de
organisatoriska och belastningsergonomiska områdena.
Flertalet inspektörer kommer att genomgå en
utbildning inom området arbetsorganisation och
stress. Ett tjugotal personer kommer dessutom att få
fördjupad utbildning på området. AV strävar också
efter att utveckla metoder för nya arbetssätt och
för tillsyn inom området. Inspektionsinsatserna har
haft sin tyngdpunkt inom offentlig sektor och då
särskilt inom skola, vård och omsorg. Med hänvisning
till den verksamhet som AV bedriver på området ser
utskottet inte något skäl till ett tillkännagivande
med anledning av motionerna 2000/01:A277 yrkande 8
(kd) och 2001/02:A246 (kd). De avstyrks därför.
Beträffande de funktionshindrade och deras
arbetsmiljö vill utskottet hänvisa till att
arbetsmiljölagen föreskriver att arbetsgivaren skall
se till att det i verksamheten finns en på lämpligt
sätt organiserad arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet för fullgörandet av de
uppgifter som enligt arbetsmiljölagen och lagen om
allmän försäkring åvilar arbetsgivaren. AV har en
särskild föreskrift om arbetsanpassning och
rehabilitering (AFS 1994:1). Där ges anvisningar om
hur arbetsgivaren skall organisera verksamheten med
arbetsanpassning och rehabilitering för
arbetstagarna. I föreskrifterna Arbetsplatsens
utformning (AFS 2000:42) åläggs arbetsgivaren att
se till att arbetsplatser, arbetslokaler och
personalutrymmen, om det behövs, skall vara
tillgängliga för att kunna användas även av
arbetstagare med nedsatt rörelse-, syn- och
hörselförmåga. Det åligger AV att i sin
tillsynsverksamhet kontrollera om föreskrifterna
efterlevs. Därmed avstyrks motion 2001/02:A298 (s).
I motion 2001/02:A326 föreslås bl.a. en skyldighet
för arbetsgivare att upprätta självdeklaration
beträffande arbetsmiljön, liksom att AV bör få till
uppgift att besöka den arbetsgivare som har dålig
arbetsmiljö. Förslaget i motionen har likheter med
det som lämnats av HpH-utredningen om att
arbetsgivare skall vara skyldiga dels att redovisa
sjukfrånvaron i årsredovisningen, dels att till AV
anmäla om sjukfrånvaron på arbetsplatsen uppgår
till en viss nivå. Tanken är att AV då skall kunna
använda anmälningarna som underlag i
tillsynsverksamheten. HpH-utredningens förslag
bereds för närvarande i Regeringskansliet. I
avvaktan på att denna beredning slutförs avstyrks
motion 2001/02:A326 (s).
Sanktioner och viten
Beträffande Vänsterpartiets motion om en tydligare
koppling mellan bristande arbetsmiljöarbete och
sanktioner vill utskottet först anföra följande.
Arbetsmiljöverket kan enligt 8 kap. 5 § AML
föreskriva ett en särskild avgift (sanktionsavgift)
skall betalas om en överträdelse skett av
föreskrifter som meddelats med stöd av 4 kap. 1-3 §§
eller 8 § första stycket AML. Enligt förarbetena
till bestämmelsen innebär detta att en
sanktionsavgift kan bli aktuell bl.a. när
överträdelse skett av föreskrifter om
produktkontroll beträffande tekniska anordningar
(prop. 1993/94:186). Utskottet kan konstatera att
överväganden om eventuellt införande av ekonomiska
styrmedel för arbetsgivarna för att förebygga ohälsa
görs inom ramen för trepartsdialogen. Med hänvisning
till dessa överväganden anser utskottet att frågan
om sanktioner bör avvaktas. Motion 2001/02:A315
yrkande 2 (v) avstyrks därför.
Arbetsmiljöverket får enligt 7 kap. 7 § AML
meddela de förelägganden eller förbud som behövs för
att lagen eller föreskrifter som har meddelats med
stöd av lagen skall efterlevas. Beslutet får förenas
med vite. Generella regler om vite finns i lagen
(1985:206) om vite. Vite skall fastställas till ett
belopp som med hänsyn till vad som är känt om de
ekonomiska förhållandena hos den som skall
föreläggas och till omständigheterna i övrigt kan
antas förmå honom att följa det föreläggande som är
förenat med vitet. I den allmänna bedömning som
skall göras enligt huvudprincipen bör, enligt
förarbetena till lagen (prop. 1984/85:96), bl.a.
angelägenhetsgraden av de påbud eller förbud som
föreläggandet avser vägas in. Utskottet anser inte
att det är rimligt att fastställa som någon allmän
princip att vite enligt arbetsmiljölagen skall
bestämmas till en viss procentsats av arbetsgivarens
omsättning. I princip gäller också att staten inte
kan föreläggas vite (prop. 1984/85:96). Motionerna
2000/01:A239 (s) och 2001/02:A307 (s) avstyrks
därmed.
Nämndemän
Utskottet har med anledning av motion 2001/02:A286
under hand varit i kontakt med Domstolsverket
angående frågan om nämndemän omfattas av
arbetsmiljölagen och vem som har arbetsgivaransvaret
för dem enligt den lagen. Tjänstemän vid
Domstolsverket har uppgett följande. I samband med
att ett antal nämndemän förolyckades vid
Estoniakatastrofen uppmärksammades att nämndemännen
inte omfattades av den tjänstereseförsäkring som
Domstolsverket tecknat för anställda inom
domstolsväsendet. Numera omfattas nämndemännen av
denna tjänstereseförsäkring liksom av den
trygghetsförsäkring vid arbetsskada som
Domstolsverket tecknat. Trygghetsförsäkringen vid
arbetsskada gäller olycksfall i arbetet. I övrigt
uppger Domstolsverket att frågan om
arbetsgivaransvar för nämndemän vid deras
tjänstgöring i domstol inte är klarlagd.
Domstolsverket är dock uppmärksammat på frågan. Med
det anförda avstyrks motion 2001/02: A286 yrkande 1
och 2 (kd).
Övrigt
Utskottets förslag i korthet
I detta avsnitt behandlas motioner som bl.a.
rör forskning i arbetslivsfrågor, integritet
och om alkohol och droger på arbetsplatsen.
Samtliga motioner avstyrks. Jämför
reservation 21 (kd).
Motioner
Arbetslivsinstitutet
Tomas Högström (m) föreslår i motion 2001/02:A369
att Arbetslivsinstitutet läggs ner och att dess
forsknings- och utvecklingsanslag överförs till
lämpliga universitet och högskolor och att
verksamheten i övrigt överförs till andra
myndigheter.
Åke Sandström (c) föreslår å sin sida i motion
2001/02:A383 att administrationen för
Arbetslivsinstitutets verksamhet flyttas från
Stockholm till Umeå.
Forskningsfrågor
Ronny Olander och Britt-Marie Lindkvist (båda s)
anser i motion 2000/01:A240 att det finns ett behov
av ökad forskning om vuxenmobbning.
Marie Granlund (s) efterlyser mer forskning om
mångfald i arbetslivet i motion 2001/02:A297. Hon
anser att det är angeläget att studera hur
bakgrundsfaktorer som kön, etnicitet,
funktionshinder och social bakgrund påverkar
individens möjligheter till rekrytering och
befordran. Ett annat viktigt forskningsområde är
enligt motionären hur olikheter med avseende på kön,
etnicitet, ålder etc. inom arbetsgrupper påverkar
gruppens prestationsförmåga, problemlösning,
beslutsfattande och samarbete.
Integritet
Carina Hägg (s) anser i motion 1999/2000:A718 att de
psykologiska anställningstesterna bör bli föremål
för en översyn. De frågor som bör tas upp är vad som
gäller för den personliga integriteten, förvaring av
testresultat, utformning och utvärdering av tester
och ansvaret för styrande värderingar för testens
utformning. Motionären betonar att det bör tas fram
en policy för anställningstester för den del av
arbetsmarknaden som ligger inom det statliga
ansvarsområdet för att säkra den personliga
integriteten vid psykologiska anställningstest.
Alkohol och droger
Helena Zakariasén och Ann-Kristine Johansson (båda
s) anför i motion 2001/02:A254 att det inte bör
vara tillåtet för ungdomar under 18 år och som
arbetar i butik att sälja folköl och cider.
Maud Ekendahl och Elizabeth Nyström (m) framhåller i
motion 2001/02:So27 (yrk. 17) att det är viktigt att
verka för narkotikafria arbetsmiljöer. Det bör
finnas lagstiftning om att alla arbetsplatser skall
ha en alkohol- och narkotikapolicy och ett
handlingsprogram för att genomföra denna. Det bör
bli möjligt att använda narkotikatester.
I motion 2000/01:A253 anför Yvonne Oscarsson (v)
följande. Den som har alkoholproblem finns ofta på
en arbetsplats. Genom att det finns ett fungerande
policydokument och handlingsplaner på arbetsplatsen
kan förekomsten av alkohol- och drogberoende
förebyggas. Arbetarskyddsstyrelsen
(Arbetsmiljöverket) har föreskrifter om
arbetsgivarens ansvar för missbruk av alkohol och
andra berusningsmedel. Arbetarskyddsstyrelsen
(Arbetsmiljöverket) bör ges i uppdrag att i
samarbete med Folkhälsoinstitutet genomföra
informationsinsatser så att fler arbetsplatser
utarbetar alkoholprogram eller handlingsplaner mot
alkohol.
"Säljsekter"
Carina Hägg och Raimo Pärssinen (båda s) anser i
motion 1999/2000:A716 att s.k. säljsekters
anställnings- och personalmetoder bör uppmärksammas.
Arbetstagarna i en säljsekt arbetar inte mot fast
lön utan enbart mot provision. De arbetar
tillsammans i grupp och reser ofta runt i olika
länder mot betalning i form av logi och frukost. De
får arbeta alla dagar i veckan, och arbetsdagarna är
långa. För många ungdomar som börjar arbeta i en
säljsekt är det svårt att ta sig ur efter påverkan i
form av utskällningar och smicker.
Utskottets ställningstagande
Arbetslivsinstitutet
Arbetslivsinstitutet kommer inom kort att
omstrukturera verksamheten. Institutet blir mindre
både vad gäller verksamhet och antalet anställda.
Institutets verksamhet kommer att vara uppdelad
efter områdena arbetshälsa, arbetsmarknad, arbetets
organisering, ergonomi och belastning, fysikaliska
och kemiska hälsorisker samt integrations- och
utvecklingsprocesser. Verksamheten kommer också att
flyttas från Solna till lokaler i centrala
Stockholm. Nyordningen gäller från den 1 juli i år.
Utskottet ställer sig inte bakom förslag om att
lägga ned eller flytta Arbetslivsinstitutet.
Motionerna 2001/02:A369 (m) och 2001/02:A383 (c)
avstyrks därmed.
Forskningsfrågor
Utskottet anser i likhet med vad som sägs i motion
2001/02:A297 att frågan om hur olikheter i
arbetstagares bakgrund påverkar kulturen på en
arbetsplats, bl.a. i form av beslutsfattande är ett
angeläget forskningsområde, liksom förekomsten av
vuxenmobbning. Utskottet har tidigare framfört sin
ståndpunkt att de närmare prioriteringarna för hur
forskningsmedel skall fördelas inte är en
riksdagsfråga. Motionerna 2000/01:A240 (s) och
2001/02:A297 (s) avstyrks.
Integritet
Den s.k. Integritetsutredningen har i dagarna
överlämnat betänkandet Personlig integritet i
arbetslivet (2002:18) till regeringen. I betänkandet
föreslås att en ny lag införs - lagen om skydd för
personlig integritet i arbetslivet. I den föreslagna
lagen finns bestämmelser om användningen av
personlighetstest. Betänkandet skall
remissbehandlas. Utskottet är i avvaktan på detta
inte berett att göra något uttalande med anledning
av motion 1999/2000:A718 (s) som därför avstyrks.
Alkohol och droger
I alkohollagen (1994:1738) finns bestämmelser om att
den som inte har fyllt 20 år inte får bedriva
försäljning av alkoholdrycker. Denna bestämmelse
gäller dock inte försäljningspersonal. Det finns
inte heller i arbetsmiljölagen någon regel som
hindrar att minderåriga arbetar i butiker där det
säljs folköl och cider. Enligt utskottet skulle en
sådan reglering begränsa möjligheterna för
studerande och andra ungdomar att arbeta bl.a. i
vanliga livsmedelsbutiker. Däremot kan det säkert i
vissa fall vara mindre lämpligt att minderåriga
arbetar ensamma i sådana butiker kvällar och helger.
Utskottet är dock inte berett att ställa sig bakom
det förslag som lämnas i motion 2001/02:A254 om
införandet av en åldersgräns för sådan personal.
Motionen avstyrks därför.
Enligt AV:s föreskrifter om arbetsanpassning och
rehabilitering (AFS 1994:1) skall arbetsgivarens
rutiner för detta omfatta också missbruk av alkohol
och andra berusningsmedel. Enligt de allmänna råden
till föreskriften kan arbetsgivaren ta fram ett
handlingsprogram för hur olika slag av missbruk
skall hanteras. Av handlingsprogrammet bör enligt
råden framgå vilken policy som gäller beträffande
bruk av alkohol och droger på arbetet. Det bör
framgå hur arbetsledningen kan arbeta förebyggande
genom t.ex. informationsmaterial,
arbetsplatsträffar, utbildningar och organiserad
stödverksamhet. Det är lämpligt, sägs det vidare,
att rutinerna finns i skriftlig form. Utskottet kan
hålla med om att det är viktigt att det upprättas
sådana handlingsplaner som råden avser. Enligt vad
som framgår av Folkhälsoinstitutets hemsida har
institutet som ett led i den nationella
handlingsplanen för att förebygga alkoholskador ett
regeringsuppdrag att arbeta med fortbildning för all
personal som arbetar med alkohol- och
narkotikaförebyggande insatser. Uppdraget skall
avrapporteras den 1 april 2002. Enligt vad
regeringen anför i elvapunktsprogrammet för ökad
hälsa i arbetslivet är det angeläget att
arbetsgivare ges starkare incitament att förebygga
alkohol- och narkotikamissbruk och att rehabilitera
anställda med missbruksproblem. Utskottet
sympatiserar med dessa tankegångar och avvaktar
regeringens beredning av frågan.
Beträffande drog- och narkotikatester vill
utskottet återigen hänvisa till
Integritetsutredningens nyligen publicerade
betänkande Personlig integritet i arbetslivet, som
bl.a. innehåller förslag som gäller medicinska
undersökningar och drogkontroller. Betänkandet skall
remissbehandlas, och i avvaktan på det avstår
utskottet från att uttala sig i frågan.
Motionerna 2000/01:A253 (v) och 2001/02:So27
yrkande 17 (m) avstyrks.
"Säljsekter"
Utskottet kan hålla med om att sådana
anställningsförhållanden som beskrivs i motion
1999/2000:A716 om "säljsekter" inte är acceptabla.
Utskottet konstaterar att de arbetsrättsliga regler
som finns på den svenska arbetsmarknaden också
gäller för dessa. Utskottet hänvisar också i denna
fråga till vad som sagts i inledningen om att
negativ stress i arbetslivet måste motverkas.
Utskottet ser ingen anledning till ett
tillkännagivande i frågan. Motion 1999/2000:A716 (s)
avstyrks med detta.
**FOOTNOTES**
[5]: andra åhörare, för att lyssna på
denna hearing. Jag vill till medierna
säga att det
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag
till riksdagsbeslut som behandlas i
avsnittet.
1. Ohälsa och arbetsmiljö (punkt 1,
motiveringen) (m)
av Mikael Odenberg (m), Kent Olsson (m), Patrik
Norinder (m) och Henrik Westman (m).
Ställningstagande
Vi anser att texten under rubriken Utskottet i
avsnittet Allmänna frågor som rör arbetslivet, ökad
ohälsa och stress borde ha följande lydelse:
Vi har vid många tillfällen påpekat att den bild
som utskottets majoritet och regeringen tecknar av
förhållandena på arbetsmarknaden inte är en sann
bild av verkligheten. Regeringens politik har varit
helt inriktad på att flytta runt de arbetslösa i
statistikkolumnerna i syfte att minska den
redovisade, öppna arbetslösheten. Under år 2000
bedrevs därtill en mycket expansiv
arbetsmarknadspolitik med kraftigt ökade
åtgärdsvolymer, trots att konjunkturen då var stark
och efterfrågan på arbetskraft ökande. Om man
bortser från statistiken och i stället ser till
människorna kan läget på arbetsmarknaden inte
beskrivas på annat sätt än som alarmerande; den
verkliga arbetslösheten (öppet arbetslösa, i
arbetsmarknadsåtgärder, latent arbetssökande,
arbetslösa i Kunskapslyftet samt undersysselsatta)
uppgår då till över 700 000 människor, vilket är 16
% och inte de 4 % som det talas om i regeringens
högtidstal.
Ett av de mest akuta samhällsproblemen i dag är
det kraftigt ökande antalet sjukskrivna och då
särskilt långtidssjukskrivna. De långtidssjukskrivna
uppgår i dag till nära 300 000, vilket skall adderas
till de ovannämnda
700 000 arbetslösa. Ytterligare drygt 440 000 står
utanför arbetsmarknaden, därför att de har
förtidspensionerats - inte sällan just av
arbetsmarknadsskäl. En vanlig vardag är det alltså i
vårt land mer än 1,4 miljoner människor i arbetsför
ålder som står utanför arbetsmarknaden och inte kan
gå till något jobb.
Inte heller i ett internationellt perspektiv
framstår Sverige som något föredöme. Bland EU:s 15
medlemsländer kommer Sverige först på 12:e plats när
man jämför sysselsättningsutvecklingen sedan hösten
1994, då Socialdemokraterna övertog regeringsmakten
i vårt land.
Globaliseringen, den snabba teknikutvecklingen och
en hårdnande konkurrens har medfört en snabbare
produktivitetsutveckling under de senaste tio åren.
Vi värjer oss dock mot att utskottets majoritet så
ensidigt förknippar denna utveckling med utslagning
från arbetslivet, ohälsa och annat elände. Den
strukturomvandling som sker på arbetsmarknaden och i
näringslivet är i grunden positiv och en
förutsättning för att det skall vara möjligt att
erbjuda oss medborgare en ökad välfärd.
Sjukförsäkringens kostnader i statens budget
beräknas till 108 miljarder kronor för år 2002.
Kostnaderna för förtidspension, sjukpenning och
rehabiliteringspenning har ökat med 750 miljoner
kronor per månad under åren 2000 och 2001. Mellan
november 1997 och november 2001 ökade kostnaderna
för de långa sjukskrivningarna med 110 %. Vi har
räknat ut att var sjunde skattekrona går till att
betala långa sjukskrivningar och till
förtidspensioner. Det är lika mycket som alla
fritidshem, grundskolor och gymnasieskolor kostar
tillsammans. Utvecklingen inger stark oro, och det
är obegripligt att regeringen förhållit sig så
passiv i frågan.
Främst anställda i den offentliga sektorn är
drabbade. Av HpH-utredningen (SOU 2002:5) framgår
att kvinnorna har 60 % överrepresentation när det
gäller långa sjukskrivningar. Anställda i den
offentliga sektorn är också överrepresenterade i
statistiken. Det är uppenbart att de offentliga
arbetsgivarna har svårigheter att skapa en
arbetsmiljö som förebygger stress och minskar
ohälsa.
Den svenska arbetsmarknaden är i betydligt högre
grad än i många andra länder könssegregerad. Det är
i offentlig verksamhet som många kvinnor arbetar.
Som framgår av det som nyss sagts är särskilt
kvinnor drabbade av sämre arbetsmiljö och
arbetsvillkor. Detta gäller särskilt vård- och
omsorgssektorerna. Vi tror att en förklaring till
detta är att många kvinnor är hänvisade till en enda
arbetsgivare. Det innebär inte sällan sämre
löneutveckling, mindre inflytande och höga krav på
anpassning. Vi är övertygade om att de offentliga
monopolen måste brytas. Om fler arbetsgivare
konkurrerar om personalen kan bättre löner
åstadkommas för de många kvinnor i yrken med lång
utbildning som i dag är underbetalda i framför allt
vård- och omsorgssektorn. Det skulle också öppna
fler karriärvägar och ge möjligheter att arbeta i
arbetsorganisationer som bättre tar till vara sina
anställdas intressen. Det har visat sig att
verksamheter som utåt sett är "demokratiskt styrda"
i själva verket är hierarkiskt uppbyggda och utan
möjligheter för den enskilde arbetstagaren till
inflytande. Undersökningar har följaktligen visat
att många av Kommunalarbetareförbundets medlemmar är
positiva till privata alternativ inom vård och
omsorg.
Olika utredningar om ohälsan har avlöst varandra
under de senaste åren. Vi är förbluffade över att
regeringen inte visar mer handlingskraft och också
kommer med konkreta förslag till lösningar. Inte
heller det elvapunktsprogram som regeringen
presenterade i budgetpropositionen för år 2002, och
som utskottets majoritet talar så varmt om,
innehåller några konkreta förslag. Idén tycks vara
att det mesta skall lösas genom samtal med
arbetsmarknadens parter.
Regeringen borde i stället vidta åtgärder för att
bryta de offentliga monopolen. Det skulle åstadkomma
en mer differentierad och mindre könssegregerad
arbetsmarknad och medföra ett större inflytande över
de egna arbetsvillkoren för den enskilde individen.
Det förebyggande arbetet mot ohälsa måste även i
övrigt få en tydligare inriktning mot den enskilde
individen. Villkoren i arbetslivet bör göras mer
flexibla så att människor får ökat inflytande över
den egna arbetstiden och arbetsmiljön.
I debatten har det under många år förts fram
förslag om en generell och lagstiftad förkortning av
arbetstiden. Undersökningar har emellertid visat att
de flesta arbetstagarna är nöjda med arbetstidens
längd. Det finns däremot många yrkesverksamma som
har önskemål om att arbetstiden utformas annorlunda
och med en större flexibilitet under en arbetsvecka.
Tanken på en "standardiserad" arbetstid är
förlegad. Beslut om arbetstidens längd skall inte
fattas i riksdagen av politiker, utan på
arbetsplatserna av dem som berörs. Vi är också
skeptiska till idén om ett friår. Det kan säkert
vara attraktivt för en del att få avbrott från
arbetet men det löser knappast de stora problem med
ohälsa som finns i dag.
Åldersdiskrimineringen i arbetslivet förefaller
att tillta trots att antalet äldre ökar. Detta är
lika oacceptabelt som etnisk och all annan
diskriminering. Förutom att det är
otillfredsställande för den enskilde individen som
drabbas är det också ett problem för samhället i
stort. Det råder brist på arbetskraft i vissa
branscher och inom vissa områden. Vi har inte råd
att låta värdefull arbetskraft stå utanför
arbetslivet, utan måste dra nytta av all den kunskap
och erfarenhet som finns i vårt samhälle.
I samband med budgetberedningen har vi lämnat
förslag om arbetslivsforskning och myndigheterna på
området.
Vi är ense med utskottets majoritet att
samtliga motioner i avsnittet Allmänna
frågor som rör arbetslivet, ökad ohälsa och
stress bör avslås.
2. Ohälsa och arbetsmiljö (punkt 1) (kd)
av Stefan Attefall (kd) och Maria Larsson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande
i reservation 2. Riksdagen bifaller därmed
motionerna 2000/01:A277 yrkandena 1 och 6,
2001/02:A244 yrkande 1 samt 2001/02:A246
yrkande 6.
Ställningstagande
Det är viktigt att diskussionen om den ökade ohälsan
utgår från människan i ett helhetsperspektiv. För
att människor skall må bra måste samhället formas
utifrån begrepp som gemenskap och solidaritet. Den
ökande ohälsan kan inte enbart anses bero på hur
arbetslivet eller arbetsmarknaden fungerar. Snarare
är det fråga om att människor måste få balans mellan
arbete och hem- och familjeliv i tillvaron.
Den snabba teknikutvecklingen och förändringar av
marknader har medfört ett högre livstempo för många.
En ökad internationalisering och en hårdnande
konkurrens ställer högre krav på företag,
organisationer, egenanställda och arbetstagare att
vara flexibla. De börsnoterade bolagen har
aktieägare som kräver avkastning på sina satsade
pengar. Gränserna mellan arbetstid och fritid
luckras upp alltmer. Många tar med sig arbetet hem
och upplever att krav ställs på ständig
tillgänglighet för arbetet. Utvecklingen har lett
till stress och olika sjukdomar.
Samhället måste ta en del av ansvaret för att
hejda utvecklingen, liksom arbetsgivarna och de
enskilda individer som riskerar att drabbas.
Samhällets ansvar och politikernas uppgift är att
ge goda förutsättningar för ett sunt företagande och
ett friskt arbetsliv såväl i offentlig som privat
sektor. Goda möjligheter för ökad rörlighet i
arbetslivet, kombinerat med trygghet, bör
eftersträvas. Införandet av vinstdelningssystem i
arbetslivet och att ge förutsättningar för
kompetensutveckling är några åtgärder som vi
förespråkar.
Också den enskilde individen har att ta ansvar
för sin hälsa och för att han eller hon har en bra
balans mellan arbete och fritid. Den enskilde måste
våga framföra klagomål på arbetsplatsen, komma med
förslag till förbättringar och se till att han eller
hon har en bra arbetsbeskrivning. Den enskilde måste
också själv ta ansvar för att ta tid för
sammanhängande återhämtning och vila.
Arbetsgivaren, å sin sida, måste sträva efter att
arbetet organiseras så att människor inte slits ut
och se till att det ställs rimliga krav på de
anställda. Varje arbetstagare måste ges en tydlig
arbetsbeskrivning. Arbetsgivarna bör också sträva
efter att införa flexibel förläggning av arbetstid
utifrån verksamhetens behov och de anställdas
önskemål, att informera om rutiner när det gäller
framförandet av klagomål, att uppmuntra och bevilja
tjänstledighet för vård av barn, både för mammor och
pappor, att göra anställda delaktiga och att ta vara
på deras idéer för att utveckla verksamheten.
Utvecklingssamtal och kompetensutveckling är andra
viktiga faktorer för att öka trivseln i arbetslivet.
Kristdemokraterna ser allvarligt på det stora
antalet sjukskrivna inom den offentliga sektorn,
liksom att diagnosen utbrändhet är vanligast där,
och på svårigheten att rekrytera personal inom denna
sektor.
Den offentliga sektorns särskilda problem måste
uppmärksammas. Om personalen har goda arbetsvillkor
och känner delaktighet i verksamheten blir
personalrekrytering ett mindre problem. Tillväxt och
lönsamhet kan baseras på personalens välbefinnande
och medinflytande. Frågor om de anställdas
delaktighet och inflytande samt deras
kompetensutveckling måste ventileras. Det är viktigt
att Sveriges största arbetsgivare tar sitt ansvar på
allvar. Erbjudande om trygga arbeten, med möjlighet
till flexibel arbetstidsförläggning och rik
möjlighet till kompetensutveckling, är några viktiga
faktorer för framtidens personalpolitik inom den
offentliga sektorn. Detta är angeläget inte minst ur
jämställdhetssynpunkt, eftersom många yrkesgrupper
inom offentlig sektor domineras av kvinnor.
Vad vi nu har anfört bör ges regeringen till
känna. Vi tillstyrker därmed motionerna
2000/01:A277 yrkandena 1 och 6 (kd),
2001/02:A244 yrkande 1 (kd) och 2001/02:A246
yrkande 6 (kd).
3. Utredning om ohälsa (punkt 3) (c)
av Margareta Andersson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande
i reservation 3. Riksdagen bifaller därmed
motionerna 1999/2000:A220 yrkande 4 och
2001/02:A247 yrkande 3 i denna del och avslår
motionerna 1999/2000:A242, 1999/2000:A270,
1999/2000:A726, 2000/01:A256 yrkande 1,
2000/01:A313, 2001/02:A304 och 2001/02:A385
yrkande 6.
Ställningstagande
Problematiken med stigande sjukfrånvaro och
sjuknärvaro måste enligt min mening i första
hand betraktas som ett arbetsmiljöproblem.
Arbetsgivare och fackföreningar har ett
gemensamt ansvar för att komma till rätta
med problemet. Till skillnad från utskottets
majoritet anser jag att regeringen inte
vidtagit tillräckliga åtgärder för att komma
till rätta med ohälsoproblemet. Problemen
med ohälsan är i dag så stora, bl.a. genom
de stora utgiftsökningar som faller på
staten, att det är nödvändigt att tillsätta
en parlamentarisk utredning för att belysa
arbetsmarknadens ohälsoproblem och
socialförsäkringarna i ett sammanhang. Detta
bör ges regeringen till känna. Jag
tillstyrker därför motionerna 1999/2000:A220
yrkande 4 (c) och 2001/02:A247 yrkande 3 i
denna del (c). Motionerna 1999/2000:A242
(s), 1999/2000:A270 (s), 1999/2000:A726 (s),
2000/01:A256 yrkande 1 (mp), 2000/01:A313
(v), 2001/02:A304 (v) och 2001/02:A385
yrkande 6 (mp) avstyrks.
4. Frågor inom ramen för trepartssamtal m.m.
(punkt 4) (kd)
av Stefan Attefall (kd) och Maria Larsson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande
i reservation 4. Riksdagen bifaller därmed
motion 2000/01:A277 yrkande 3 i denna del och
avslår motionerna 2000/01:A225 yrkande 4,
2000/01:A262, 2001/02:A229 yrkande 11 i denna
del, 2001/02:A247 yrkandena 6 och 7,
2001/02:A292, 2001/02:A330, 2001/02:A333,
2001/02:A342, 2001/02:A360, 2001/02:A385
yrkande 5 och 2001/02:Sf395 yrkande 4.
Ställningstagande
En förutsättning för att både kvinnor och män skall
kunna utvecklas i sina yrkesroller och samtidigt
kunna fungera i den viktiga föräldrarollen är att
arbetslivet blir mer barnvänligt. Att vårda och
fostra barn bör ses som en kompetenshöjande uppgift.
Vi är oroade över att det föds allt färre barn i
Sverige i dag. Mycket tyder på att en ökad
förvärvsfrekvens, högre tempo i arbetslivet och ökad
arbetslöshet med därtill ökad rädsla för att förlora
jobbet försvårar situationen för föräldrar. En
familjepolitik som tar sin utgångspunkt i att barnen
får en trygg och harmonisk uppväxt, där föräldrar
och barn får mer tid med varandra, skulle motverka
de stressymtom som nu ökar.
Vi är kritiska till riksdagens beslut att införa
maxtaxa i barnomsorgen. Barn kommer att vistas
längre tid i förskolan och stressen för både
föräldrar och barn kommer att öka. Vi förespråkar i
stället att ansvar och resurser ges till
föräldrarna. Föräldrarna bör ges ansvaret att själva
utforma sin vardag och att kunna välja den
barnomsorgsform som de anser bäst. En generös
föräldraförsäkring, möjlighet till föräldraledighet
i åtminstone tre år med tillgång till ett
barnomsorgskonto och tillgång till god barnomsorg av
olika slag som kan väljas efter barnets och
föräldrarnas önskemål är viktiga inslag för att
underlätta kombinationen föräldraskap och arbetsliv.
Om föräldrar ges möjlighet till flexibel
förläggning av arbetstiden skulle de kunna minska
barnens dagliga vistelsetid i barnomsorg eller
skolbarnsomsorg. Att öka förutsättningarna för
distansarbete kan vara ett sätt att underlätta för
föräldrar att kombinera familjeliv med arbetsliv. Vi
ser också positivt på s.k. job-sharing, där två
parter med likartad kompetens delar på ett jobb för
att klara t.ex. barnomsorg på ett familjenära sätt.
Att förlägga arbetstiden så att det går att förena
arbete med familjeliv är en angelägenhet för
framtidsinriktade arbetsgivare.
Vi vill framhålla att stressen måste minska också
i hemmen. Möjligheten att köpa privata tjänster
såsom städning, tvätt, trädgårdsskötsel,
fönsterputsning, bilvård osv., måste öka. Vi
kristdemokrater föreslår därför sänkt skatt på
hushållsnära tjänster. Det skulle ge lägre priser
och ett antal nya jobb. Det skulle möjliggöra även
för låg- och medelinkomsttagare att kunna välja bort
arbetsuppgifter i hemmet till förmån för andra
aktiviteter, alternativt vila.
Vad vi anfört i denna reservation bör ges regeringen
till känna. Motion 2000/01:A277 yrkande 3 (kd) i
denna del bör tillstyrkas. Vi är ense med
majoriteten att motionerna 2000/01:A225 yrkande 4
(fp), 2000/01:A262 (s), 2001/02:A229 yrkande 11 i
denna del (fp), 2001/02:A247 yrkandena 6 och 7 (c),
2001/02: A292 (s), 2001/02:A330 (s), 2001/02:A333
(s), 2001/02:A342 (s), 2001/02:A360 (s),
2001/02:A385 yrkande 5 (mp) och 2001/02:Sf395
yrkande 4 (fp) bör avslås.
5. Frågor inom ramen för trepartssamtal m.m.
(punkt 4) (c och fp)
av Margareta Andersson (c) och Elver Jonsson
(fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 5. Riksdagen bifaller därmed motionerna
2000/01:A225 yrkande 4, 2001/02:A229 yrkande 11 i
denna del och 2001/02:Sf395 yrkande 4 och avslår
motionerna 2000/01:A262, 2000/01:A277 yrkande 3 i
denna del, 2001/02:A247 yrkandena 6 och 7,
2001/02:A292, 2001/02:A330, 2001/02:A333,
2001/02:A342, 2001/02:A360 samt 2001/02:A385 yrkande
5.
Ställningstagande
Det blir allt vanligare att människor sjukskrivs med
diagnosen utbrändhet eller för andra psykiska
besvär. Det behövs därför nya verktyg för att
förbättra och bedöma arbetsmiljön. Det bör göras
kvalitetsbedömningar av den sociala arbetsmiljön och
personalpolitiken. I Sverige finns en lång tradition
av att uppmärksamma och åtgärda fysiska problem som
buller och avgaser på våra arbetsplatser. I
framtiden krävs det att lagstiftare, arbetsgivare
och fackföreningsrörelse också förmår ta
arbetsplatsernas mjuka arbetssjukdomar stress och
psykosocial ohälsa på större allvar. Kortsiktiga
neddragningar som går ut på att till varje pris
spara på personal i slimmade verksamheter kan bli
kontraproduktiva. Det behövs en ny syn på
arbetsorganisation och ledning om vi skall kunna ta
vara på den guldgruva som medarbetarnas resurser och
engagemang för verksamheten utgör. Människor måste
få mer makt över den egna arbetsmiljön. Detta bör
ges regeringen till känna.
Motionerna 2000/01:A225 yrkande 4 (fp),
2001/02:A229 yrkande 11 i denna del (fp) och
2001/02:Sf395 yrkande 4 (fp) tillstyrks därmed. Vi
avstyrker motionerna 2000/01:A262 (s), 2000/01:A277
yrkande 3 i denna del (kd), 2001/02:A247 yrkandena 6
och 7 (c), 2001/02:A292 (s), 2001/02:A330 (s),
2001/02:A333 (s), 2001/02:A342 (s), 2001/02:A360
(s) och 2001/02:A385 yrkande 5 (mp).
6. Arbetstid och friår (punkt 6) (kd, c och
fp)
av Margareta Andersson (c), Stefan Attefall (kd),
Maria Larsson (kd) och Elver Jonsson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 6. Riksdagen bifaller därmed motionerna
2000/01:A277 yrkande 3 i denna del, 2001/02:A229
yrkande 11 i denna del och 2001/02:A247 yrkande 3 i
denna del samt avslår motionerna 2001/02:A220
yrkandena 8 och 9 samt 2001/02:A385 yrkande 2.
Ställningstagande
Vi är kritiska till de tankegångar som ibland
framförs i debatten om en generell lagstiftning om
förkortad arbetstid. Vi befarar att en sådan lösning
snarare skulle innebära en ökad stress. Däremot är
vi övertygade om att en mer flexibel arbetstid kan
vara en bra lösning för många.
Flera försök visar att arbetsrelaterade sjukdomar
minskar om arbetstagarnas inflytande över
arbetstiden ökar. De anställda får ett större
självbestämmande och en ökad livskvalitet samtidigt
som det blir möjligt för den som så vill att arbeta
full tid. En mer flexibel arbetstid skulle
underlätta för människor att förena yrkeslivet med
föräldraskap, fritidsintressen eller studier. Även
arbetsgivare gynnas av friare arbetstider.
Vi tillstyrker därmed motionerna 2000/01:A277
yrkande 3 i denna del (kd), 2001/02:A229
yrkande 11 delvis (fp) och 2001/02:A247
yrkande 3 i denna del (c) och avstyrker
motionerna 2001/02:A220 yrkandena 8 och 9
(mp) samt 2001/02:A385 yrkande 2 (mp).
7. Äldrekompetenscentrum (punkt 7) (kd)
av Stefan Attefall (kd) och Maria Larsson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande
i reservation 7. Riksdagen bifaller därmed
motion 2001/02:A204 yrkande 3.
Ställningstagande
I dag har äldre svårt att komma tillbaka till
arbetslivet efter långtidssjukskrivning eller
långtidsarbetslöshet. Äldre får ofta lämna sin
anställning först när arbetsgivaren drar ned på
antalet anställda. Enligt vår uppfattning förekommer
det åldersdiskriminering i arbetslivet, något som
måste ändras. Aktuell forskning visar att ålder inte
är en avgörande faktor för människors kapacitet på
arbetsplatsen. Många äldre har erfarenhet och
kompetens som gör dem till skickliga yrkesutövare.
Den lojalitet och det engagemang som många äldre har
skapar stabilitet på arbetsplatsen.
Kristdemokraterna menar att det måste skapas
större möjligheter för fler äldre att delta längre
tid i arbetslivet. En rad åtgärder bör därför vidtas
för att åstadkomma detta. En sådan åtgärd som vi
kristdemokrater föreslår är att ett kompetenscentrum
för utveckling av en god seniorpolitik i arbetslivet
prövas. Det kan med fördel samlokaliseras med
Arbetsmiljöverket. Arbetsgivare skall där kunna få
konsultstöd och rådgivning vid introduktion och
genomförande av en aktiv seniorpolitik vid
företagen.
Vi förordar med det anförda att motion
2001/02:A204 yrkande 3 tillstyrks.
8. Forskning om ohälsa (punkt 8) (c och fp)
av Margareta Andersson (c) och Elver Jonsson
(fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 8. Riksdagen bifaller därmed motionerna
1999/2000:So226 yrkande 5, 2000/01:So549 yrkande 7
och 2001/02:So497 yrkande 12 och avslår motionerna
2000/01:A233, 2000/01:A238 och 2001/02:A377
yrkandena 2-4.
Ställningstagande
I Sverige har vi kommit långt när det gäller att
minska riskerna för fysiska skador i arbetsmiljön.
Trots detta är antalet sjukskrivna mycket högt,
liksom antalet anmälda arbetsskador och
arbetssjukdomar. Belastningsskadorna i
rörelseorganen utgör drygt 60 % av de inrapporterade
fallen av arbetssjukdomar. Psykosociala problem är
ett annat område som kommit i förgrunden.
Arbetslivsinstitutet är en viktig aktör när det
gäller att ta fram och sprida kunskap om hur
arbetsplatser kan utformas för att främja hälsa och
förebygga ohälsa. Det finns många områden där det
råder brist på kunskap och där forskning bör
stimuleras. Bland annat följande frågor måste,
enligt vår mening, belysas i forskningssammanhang.
Hur kan t.ex. arbetets positiva effekter för hälsa
och välbefinnande förstärkas? Hur kan man minska
stress och enformighet i arbetet? Hur kan man få
ansvar och makt över den egna arbetssituationen?
Vilken är helhetsbilden av den totala
arbetsbelastningen, dvs. summan av yrkesarbete och
hemarbete? Hur ser den ut i olika faser av livet för
män och kvinnor? Detta bör ges regeringen till
känna.
Vi menar att motionerna 1999/2000:So226 yrkande
5 (fp), 2000/01:So549 yrkande 7 (fp) och
2001/02:So497 yrkande 12 (fp) bör
tillstyrkas. Vi avstyrker motionerna
2000/01:A233 (kd), 2000/01:A238 (s) och
2001/02:A377 yrkandena 2-4 (s).
9. Fonder (punkt 9) (mp)
av Barbro Feltzing (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande
i reservation 9. Riksdagen bifaller därmed
motionerna 1999/2000:A722 yrkande 3,
2000/01:A256 yrkande 2, 2001/02:A220 yrkande 2
och 2001/02:A385 yrkande 3 samt avslår motion
2000/01:A242.
Ställningstagande
Miljöpartiet föreslår att det inrättas en fond för
att förebygga och åtgärda stress och utbrändhet i
arbetslivet. Grupper eller organisationer skall
kunna ansöka om medel från fonden till projekt eller
åtgärder för ökad hälsa och minskad stress på
arbetsplatsen. En sådan fond kan medverka till att
utveckla en god arbetsmiljö och en bra
arbetsorganisation, som förenar utvecklande
arbetsvillkor med en effektiv produktion.
Jag tillstyrker med det anförda motionerna
1999/2000:A722 yrkande 3 (mp), 2000/01:A256
yrkande 2 (mp), 2001/02:A220 yrkande 2 (mp)
och 2001/02:A385 yrkande 3 (mp). Motion
2000/01:A242 (s) avstyrks.
10. Sjukvård i företagshälsovården (punkt 10)
(m)
av Mikael Odenberg (m), Kent Olsson (m), Patrik
Norinder (m) och Henrik Westman (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande
i reservation 10. Riksdagen bifaller därmed
motion 2001/02:A242 yrkandena 1 och 2.
Ställningstagande
För att ytterligare utveckla företagshälsovården
anser vi moderater att det är angeläget att
företagshälsovården får möjlighet att även arbeta
med hälso- och sjukvård.
I dagens stressade samhälle är det många
yrkesverksamma som skulle uppskatta den närhet till
medicinsk kunskap som företagshälsovården skulle
kunna erbjuda om den gavs möjlighet.
Företagshälsovården skulle på så sätt kunna avlasta
vårdcentraler och andra läkarmottagningar.
Kostnaderna för ohälsa orsakad av arbete uppstår i
såväl företaget som samhället och hos den enskilde
individen. Vi moderater vill utveckla
försäkringsfinansieringen inom sjukförsäkringen och
rehabiliteringen. Med en tydlig koppling mellan
socialförsäkringssystemet och företagshälsovården
ges en förskjutning mot företagshälsovårdens
förebyggande och rehabiliterande funktion. Från
många instanser riktas kritik mot att den
arbetslivsinriktade rehabiliteringen inte fungerar,
vare sig ur arbetslivets, försäkringskassans, hälso-
och sjukvårdens eller individens perspektiv. Vi
menar att företagshälsovårdens verksamhet inom
hälso- och sjukvård bör ersättas enligt samma
principer som privat hälso- och sjukvård ansluten
till försäkringskassan. Det som nu klassificeras som
företagshälsovård skall även fortsättningsvis
finansieras enligt de principer som gäller i dag.
Detta bör ges regeringen till känna.
Vi tillstyrker därmed motion 2001/02:A242
yrkandena 1 och 2 (m).
11. Företagshälsovård i övrigt (punkt 12) (c
och fp)
av Margareta Andersson (c) och Elver Jonsson
(fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande
i reservation 11. Riksdagen bifaller därmed
motionerna 2001/02:A247 yrkande 8 och
2001/02:Sf395 yrkande 9 samt avslår motionerna
1999/2000:Sf304 yrkande 7, 2000/01:A275,
2001/02:A283 yrkandena 1 och 2, 2001/02:A309,
2001/02:A371 och 2001/02:A377 yrkande 1.
Ställningstagande
Av Statskontorets rapport Utnyttja
företagshälsovården bättre, 2001:29, framgår att
85 % av de största privata företagen och 73 % av de
medelstora företagen har avtal med
företagshälsovård. De små företagen avviker dock
markant genom att endast 28 % av dem anlitar
företagshälsovård enligt avtal.
Företagshälsovården borde för många företag vara
en värdefull resurs i arbetsmiljöarbetet.
Arbetsgivarens ansvar för att förebygga sjukdom och
arbetsskada och för rehabilitering av den
sjukskrivne måste betonas. Här måste
företagshälsovården spela en större roll än i dag.
Regeringen bör därför återkomma med förslag som
förbättrar förutsättningarna för företag att anlita
den kompetens för förebyggande insatser som
företagshälsovården kan bidra med.
Det beslut om att avveckla allt offentligt
ekonomiskt engagemang i företagshälsovården som
riksdagen fattade för snart tio år sedan måste
omprövas i ljuset av den senaste utvecklingen. Vi är
inte redo att föreslå ett generellt statsbidrag till
företagshälsovården. Försäkringskassan bör dock
kunna träffa överenskommelser med arbetsplatser med
många långa sjukfall om att köpa in medicinsk
expertis (företagshälsovård). Försäkringskassan bör
också, menar vi, i vissa fall kunna ge ekonomiskt
stöd till verksamhet inom företagshälsovårdens ram.
Vad vi här har anfört bör ges regeringen till
känna. Motionerna 2001/02:A247 yrkande 8 (c) och
2001/02:Sf395 yrkande 9 (fp) tillstyrks därmed. Vi
är ense med majoriteten om att motionerna
1999/2000:Sf304 yrkande 7, 2000/01:A275,
2001/02:A283 yrkandena 1 och 2, 2001/02:A309,
2001/02:A371 och 2001/02:A377 yrkande 1 bör avslås.
12. Buller (punkt 13) (c)
av Margareta Andersson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 13
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande
i reservation 12. Riksdagen bifaller därmed
motion 2001/02:A247 yrkande 11 samt avslår
motionerna 2001/02:A314 yrkande 5 och
2001/02:Bo217 yrkande 5.
Ställningstagande
Liksom majoriteten noterar jag att bullerskador hos
kvinnor har ökat med närmare 60 % under kort tid. En
stor del av denna ökning torde ha skett inom den
offentliga sektorn, där kvinnor är kraftigt
överrepresenterade.
Jag har också tagit del av tidigare
undersökningar, som visar bl.a. att risken för att
drabbas av tinnitus inom förskolan har ökat
kraftigt. Orsaken till detta kan vara att större
barngrupper vistas i lokaler som inte är anpassade
för detta. Vidare kan valet av byggnadsmaterial
påverka resonansen i lokalerna. Införandet av
maxtaxan inom förskolan riskerar att leda till att
barngrupperna blir ännu större. Situationen blir då
än mer utsatt för både barn och personal. Liknande
problem finns inom andra områden av den offentliga
sektorn. Ett program för bullerdämpande åtgärder i
offentliga lokaler bör därför utformas. Detta bör
ges regeringen till känna.
Jag tillstyrker motion 2001/02:A247 yrkande 11
(c) och avstyrker motionerna 2001/02:A314
yrkande 5 (v) samt 2001/02:Bo217 yrkande 5
(mp).
13. Elektromagnetiska fält m.m. (punkt 14) (mp)
av Barbro Feltzing (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 14
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande
i reservation 13. Riksdagen bifaller därmed
motionerna 1999/2000:A215 yrkandena 1-3,
2000/01:A201 yrkandena 1-3 och 2001/02:A210
yrkandena 1-3 och avslår motion 1999/2000:A719.
Ställningstagande
Det råder delade meningar om elektromagnetiska fält
är skadliga för människan. Resultat av
undersökningar och forskning världen över visar dock
indikationer på att det finns risker för
hjärntumörer och kromosomförändringar på grund av
påverkan från starka elektromagnetiska fält. En
undersökning gjord i USA har visat att lågfrekventa
elektromagnetiska fält stör fosterutvecklingen hos
bl.a. kycklingembryon. Fältmätningar har också
blivit utförda i spårvagnar i Norrköping.
Sverige har inga gränsvärden. Det finns dock
länder som infört sådana, t.ex. Italien där det
finns en lag som förbjuder för hög strålning från
elektromagnetiska fält. I USA har helt nyligen
skadestånd utbetalats för sjukdom orsakad av
elektromagnetisk strålning.
Magnetfälten mäts i µ-tesla. Rekommendationen
ligger vid arbete i magnetfält på högst 0,20,3 µT.
Datorer klarar i allmänhet denna gräns, men inte
batteriladdare, transformatorer och annan utrustning
som har elektromagnetiska fält på 10 µT. Dessa
apparater finns vid förarplatsen hos
spårvagnsförare, och uppmätta värden där ligger på
3-4 µT och upp till 10 µT. Variationen beror på att
värdena skiljer sig när spårvagnen står stilla och
vid starter. Spårvagnsförare är alltså en grupp som
är mycket utsatt för starka elektromagnetiska fält.
Förhållandet för lokförare och tågpersonal är
likartat. Jämförs värdena på dessa arbetsplatser
avseende elektromagnetisk strålning med de
rekommenderade värdena för byggnader såsom skolor,
daghem och lekplatser är skillnaden väsentlig. För
de senare är rekommendationen att det högsta värdet
blott skall vara 0,2 µT.
Forskningen på området bör öka och fler studier
göras, så att riskerna för dem som utövar sitt yrke
i elektromagnetiska fält kan minimeras.
Eftersom undersökningar och rapporter världen över
visar på risker för hjärntumörer och
kromosomförändringar måste ett stort mått av
försiktighet iakttas och mätningar genomföras
regelbundet. Barn som vistats vid kraftledningar har
i hög grad utvecklat hjärntumörer. Många kvinnor i
fertil ålder återfinns i ovan beskrivna
yrkesgrupper, såsom spårvagnsförare, och detta talar
ytterligare för att försiktighetsprincipen måste
vara vägledande med tanke på eventuella hälsorisker.
Gränsvärden bör alltså finnas för arbeten som
genomförs under inverkan av elektromagnetiska fält.
Detta bör ges regeringen tillkänna. Jag
tillstyrker därmed motionerna 1999/2000:A215
yrkandena 1-3 (mp), 2000/01:A201 yrkandena 1-3 (mp)
och 2001/02:A210 yrkandena 1-3 (mp). Motion
1999/2000:A719 (s) avstyrks.
14. Hygieniska gränsvärden (punkt 16) (v)
av Hans Andersson (v) och Carlinge Wisberg (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 16 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 14. Riksdagen bifaller därmed motion
2001/02:A352.
Ställningstagande
Enligt den senaste tillgängliga statistiken beräknas
kemiska hälsorisker orsaka ca 6 000 yrkessjukdomar
per år. Statistik skall dock tolkas med
försiktighet. Ofta kan inte de kemiska hälsoriskerna
uppfattas av våra sinnen. Ibland kan de ge
hälsoeffekter med lång latenstid.
Det hygieniska gränsvärdet är ingen gräns mellan
farligt och ofarligt. Det är snarare ett uttryck för
vad samhället anser vara acceptabelt. När
gränsvärdet fastställs tas bl.a. hänsyn till
tekniska och ekonomiska faktorer. Det är komplicerat
och svårt att bedöma kemiska hälsorisker. Vi befarar
att många av våra gränsvärden är för högt satta med
tanke på att ingen tillräckligt känner till de
långtidsverkande effekterna av olika kemiska ämnen
som cancer, genetiska skador, nervskador osv.
Därtill kommer att det bara är i några fall som
samverkan mellan enskilda ämnen studerats.
Även om samhället har lärt sig att hantera en del
av riskerna så är kunskapen om många av våra
kemikalier alltjämt otillräcklig.
Försiktighetsprincipen vad gäller kemikalier bör
därför gälla i alla situationer. Om det finns risk
att ett kemiskt ämne medför fosterskador bör ämnet
förbjudas och ersättas med säkra alternativ. I
produktionen och i samband med exponering bör alltid
försiktighet krävas, speciellt när kunskapen om
ämnets egenskaper är bristfällig. Ämnet kan
förorsaka cancer på längre sikt.
För att få bättre och säkrare gränsvärdenivåer bör
samhället vid gränsvärdebedömningen gå ifrån de
tekniska och ekonomiska avvägningarna, anser vi.
Gränsvärden bör vara baserade på vetenskapliga
underlag där de medicinska underlagen och risken för
både långsiktiga och kortsiktiga besvär övervägs.
Regeringen bör utvärdera effekterna av nuvarande
system för utarbetandet av gränsvärden och komma med
förslag om hur säkrare gränsvärdenivåer skall
utarbetas. Denna utvärdering skall också innehålla
ett tydligt genderperspektiv. Detta bör ges
regeringen till känna. Vi tillstyrker därmed motion
2001/02:A352.
15. Skyddsutrustning m.m. (punkt 17) (c)
av Margareta Andersson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 17
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande
i reservation 15. Riksdagen bifaller därmed
motion 2001/02:A247 yrkandena 9 och 10 samt
avslår motion 2001/02:A260.
Ställningstagande
Att anställda har tillgång till en väl fungerande
skyddsutrustning är av betydelse för att förebygga
arbetsskador. I arbetet med att ta fram adekvat
skyddsutrustning har bl.a. företagshälsovården en
stor uppgift. Det är viktigt att utformningen på
skyddsutrustningen är sådan att den uppmuntrar till
användning. Skyddsutrustning med dålig passform och
vars vikt och tillgänglighet inte passar
arbetstagaren kommer sällan eller aldrig till
användning. En stor del av dagens skyddsutrustning
är utformad efter traditionella könsmönster på
arbetsmarknaden. Detta innebär att utrustning inom
exempelvis vård och omsorg ofta är utformad efter
kvinnors storlekar medan det motsatta gäller inom
traditionellt manliga yrkesgrupper.
Detta ställer till problem för personal som är
behovs- eller projektanställd och uppdragstagare som
är i behov av en personlig skyddsutrustning.
Arbetsgivare bör ha ett ansvar för att även dessa
grupper skall ha tillgång till en personlig
skyddsutrustning utformad efter dessas behov och
förutsättningar.
De mätningar som ligger till grund för
skyddsutrustningens standard måste ske under
realistiska förhållanden och inte i
laboratoriemiljö. Detta är nödvändigt för att ett
adekvat skydd skall kunna erbjudas vid användning på
arbetsplatsen. Regeringen bör ta initiativ till en
översyn av under vilka förhållanden dagens
skyddsutrustningar testas. Detta bör ges regeringen
till känna.
Jag tillstyrker därmed Centerpartiets motion
2001/02:A247 yrkandena 9 och 10 (c). Motion
2001/02:A260 (s) avstyrks.
16. Regionala skyddsombud (punkt 19) (v)
av Hans Andersson (v) och Carlinge Wisberg (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 19 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande
i reservation 16. Riksdagen bifaller därmed
motion 2001/02:A315 yrkande 4 och avslår
motion 2001/02:A215.
Ställningstagande
Som majoriteten konstaterar skall den som deltar i
ett arbetsmarknadspolitiskt program likställas med
en arbetstagare vid tillämpningen av vissa delar av
arbetsmiljölagen. Detta innebär att den som är
anordnare av en plats inom ramen för ett
arbetsmarknadspolitiskt program också har ett
arbetsmiljöansvar för den person som deltar i
programmet. Enligt vad vi har erfarit är kunskapen
om detta varierande. I vissa fall saknas den helt.
De regionala skyddsombuden har bara tillträdesrätt
till arbetsplatser där det finns anställda
medlemmar. Detta innebär att de fackliga
organisationerna och de regionala skyddsombuden har
kraftigt begränsade möjligheter att bevaka
placeringar gjorda t.ex. vid enmansföretag och
föreningar där det inte finns någon anställd medlem.
Vi i Vänsterpartiet anser att regeringen till
riksdagen bör återkomma med förslag om hur de
regionala skyddsombuden skall få tillträde också
till arbetsplatser där det finns deltagare i
arbetsmarknadspolitiska program. Deltagaren bör
jämställas med anställda även när det gäller den
bestämmelse i arbetsmiljölagen som handlar om
tillträdesrätt för regionala skyddsombud.
Detta bör enligt vår mening ges regeringen till
känna. Motion 2001/02:A315 yrkande 4 (v)
tillstyrks. Motion 2001/02:A215 (v)
avstyrks.
17. Småföretag m.m. (punkt 21) (m och kd)
av Mikael Odenberg (m), Stefan Attefall (kd),
Kent Olsson (m), Patrik Norinder (m), Maria
Larsson (kd) och Henrik Westman (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 21 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 17. Riksdagen bifaller därmed motion
1999/2000:N273 yrkande 20 och avslår motion
2001/02:A315 yrkande 3.
Ställningstagande
På arbetsmiljöområdet finns det en rad bestämmelser
som i sig kan vara positiva men som på olika sätt
skapar problem för många småföretag. Reglerna är i
vissa fall svåra att förstå och tillämpa.
Arbetsmiljöverket bör därför fungera som rådgivare i
arbetsmiljöfrågor. I samband med att
Arbetsmiljöinspektionen har sin första kontakt med
ett företag bör den redogöra för de krav som ställs
enligt arbetsmiljölagen och enligt
Arbetsmiljöverkets föreskrifter och ge råd om vägar
att uppfylla dessa bestämmelser. Speciellt viktigt
är det för småföretag att få information om hur
systematiskt arbetsmiljöarbete bör bedrivas. Som
hjälp till småföretag bör Arbetsmiljöverket lägga
upp en idébank med exempel på hur andra löst
säkerhetsproblemen.
Vad vi här har anfört bör ges regeringen till
känna. Motion 1999/2000:N273 yrkande 20 (m,
kd och fp) tillstyrks därmed. Vi delar
majoritetens ställningstagande vad gäller
motion 2001/02:A315 yrkande 3 (v) som därmed
avstyrks.
18. Småföretag m.m. (punkt 21) (v)
av Hans Andersson (v) och Carlinge Wisberg (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 21 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande
i reservation 18. Riksdagen bifaller därmed
motion 2001/02:A315 yrkande 3 och avslår motion
1999/2000:N273 yrkande 20.
Ställningstagande
I reservation 16 behandlar vi det arbetsmiljöansvar
en anordnare av ett arbetsmarknadspolitiskt program
har gentemot deltagaren. I denna reservation
återkommer vi till denna fråga.
Som tidigare nämnts är kunskaperna på området
bristfälliga. Vi har fått uppfattningen att de
fackliga organisationerna inte har information om
var någonstans det finns personer placerade i
arbetsmarknadspolitiska program. Vi befarar att
detta gäller också Arbetsmiljöinspektionen. Det
innebär att verkets tillsyn på många arbetsplatser
är bristfällig och att de fackliga organisationerna
inte på ett tillfredsställande sätt kan bevaka
placeringar gjorda vid sådana företag eller
föreningar.
Vi i Vänsterpartiet anser mot den bakgrunden att
det är angeläget att regeringen återkommer till
riksdagen med förslag om hur ansvars-, tillsyns- och
informationsfrågan bättre skall organiseras vad
gäller de arbetsplatser som tar emot personer vilka
får en placering inom ramen för
arbetsmarknadspolitiken.
Detta bör ges regeringen till känna och därmed
tillstyrker vi motion 2001/02:A315 yrkande 3
(v). Vi ser däremot ingen anledning att
ställa oss bakom de förslag som lämnas i
motion 1999/2000:N273 yrkande 20 (m, kd och
fp), vilken motion därför avstyrks.
19. Systematiskt arbetsmiljöarbete m.m.
(punkt 22) (kd)
av Stefan Attefall (kd) och Maria Larsson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 22 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande
i reservation 19. Riksdagen bifaller därmed
motionerna 2000/01:A277 yrkande 8 och
2001/02:A246 yrkande 8.
Ställningstagande
Arbetsmiljöverket måste arbeta på ett aktivt sätt
med såväl fysisk som psykisk ohälsa. Arbetet med
arbetsrelaterad stress bör ske med ett sådant brett
perspektiv som vi anfört i reservation 2. Det
förebyggande arbetets betydelse kan inte
överskattas. Det är varje arbetsgivares skyldighet
att genomföra "systematiskt arbetsmiljöarbete" på
varje arbetsplats. Hela personalen skall involveras
i arbetet. Det ger en ökad medvetenhet om hur ett
hälsofrämjande arbetsliv kan skapas så att människor
trivs och mår bra.
I reservation 17 har vi tillsammans med
företrädare för Moderaterna pekat på att det är
viktigt att Arbetsmiljöverket fungerar som rådgivare
gentemot småföretag i arbetsmiljöfrågor. Vi menar
att verket även i övrigt bör fungera som en
uppsökande samarbetspartner för de företag,
organisationer och offentliga förvaltningar som vill
ha råd och stöd i arbetet med fysisk och psykisk
ohälsa. En annan viktig uppgift för verket är att se
till att det systematiska arbetsmiljöarbetet blir
ett verksamt instrument på arbetsplatserna.
Vad vi här har anfört bör ges regeringen till
känna. Vi tillstyrker därmed motionerna
2000/01:A277 yrkande 8 (kd) och 2001/02:A246
yrkande 8 (kd).
20. Sanktioner (punkt 24) (v)
av Hans Andersson (v) och Carlinge Wisberg (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 24 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande
i reservation 20. Riksdagen bifaller därmed
motion 2001/02:A315 yrkande 2.
Ställningstagande
Antalet arbetsplatsolyckor ökar och det är enligt
vår mening ett mycket allvarligt problem. De
utredningar som görs av polis och åklagare i sådana
sammanhang leder oftast inte till någon form av
ansvar för brott eller att påföljd döms ut.
Det kanske mest centrala för att långsiktigt
minska arbetsrelaterad ohälsa är att det finns
effektiva sanktioner mot dem som bryter mot AV:s
föreskrift om systematiskt arbetsmiljöarbete.
Sanktioner vid brott vid enskilda olyckor är
viktiga. Än mer viktigt är dock att det förebyggande
arbetsmiljöarbetet fungerar, att system och rutiner
finns för sådant arbete och att underbemanning och
dålig arbetsorganisation åtgärdas.
För arbetsgivare med omfattande tillgångar är
en sanktionsavgift på 100 000 kronor av
ringa betydelse. Arbetsmiljöverkets
föreskrifter är viktiga att följa om
arbetsrelaterad ohälsa skall minska. Det
måste därför bli en tydligare koppling
mellan bristande förebyggande arbete och
ekonomiska påföljder. Sanktionssystemet bör
förbättras så att arbetsgivarnas ekonomiska
incitament till förebyggande
arbetsmiljöarbete stärks. Detta bör ges
regeringen till känna. Vi tillstyrker därmed
motion 2001/02:A315 yrkande 2.
21. Nämndemän (punkt 26) (kd)
av Stefan Attefall (kd) och Maria Larsson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 26 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande
i reservation 21. Riksdagen bifaller därmed
motion 2001/02:A286 yrkandena 1 och 2.
Ställningstagande
För många domare och nämndemän kan deltagande i
förhandlingar i domstol innebära en hög
säkerhetsrisk. De kan råka ut för exempelvis ett
fritagningsförsök med knivhot, skjutning i
rättssalen eller liknande vid en domstol. De kan
också drabbas om en domstol bombhotas eller om en
brand bryter ut. De bör då ha tillgång till olika
stödinsatser, krissamtal, utbildning i dessa frågor
etc.
Bland annat Arbetsmiljöverkets föreskrifter om
Första hjälpen och krisstöd (AFS 1999:7) och
föreskrifter om Systematiskt arbetsmiljöarbete (AFS
2001:1 tidigare Internkontroll) är tillämpliga i
dessa fall. I dessa föreskrifter regleras
arbetsgivarens arbetsmiljöansvar vid bl.a.
olycksfall och katastrofer på arbetsplatsen.
För nämndemännen, som är förtroendevalda och inte
anställda vid domstolarna, är det oklart vem som
skall anses ha arbetsmiljöansvaret enligt
arbetsmiljölagen och ovan nämnda föreskrifter. Är
det den domstol som betalar ut arvodet till
nämndemännen eller Domstolsverket eller någon annan?
Enligt vad utskottets majoritet anfört har
utskottet haft underhandskontakter med
Domstolsverket i frågan. Domstolsverket har
bekräftat vad som anförs i motion 2001/02:A286 om
att frågan aldrig prövats och att det juridiska
läget är oklart. Det finns därför inget som helst
skäl att inte bifalla denna motion. Det bör ges
regeringen till känna att frågan snart måste
utredas. Motion 2001/02:A286 yrkandena 1 och 2 (kd)
tillstyrks därför.
Särskilda yttranden
Utskottets beredning av ärendet har föranlett
följande särskilda yttranden.
1. Rehabilitering (c och fp)
av Margareta Andersson (c) och Elver Jonsson
(fp).
Det ökade antalet långtidssjukskrivningar och
diagnoser med stressrelaterade sjukdomar tyder på
att den nuvarande arbetsmiljölagstiftningen inte är
tillfredsställande. Utredningar visar att det är få
som får tillgång till rehabilitering. Arbetsgivarna
har redan i dag ett stort, men otydligt, ansvar för
de anställdas rehabilitering. Innebörden av
rehabiliteringsansvaret tolkas olika av olika
arbetsgivare.
Det operativa ansvaret för rehabiliteringen har
förskjutits till fyra olika instanser, nämligen
landstingens hälso- och sjukvård, försäkringskassan,
kommunernas socialtjänst och statens
arbetsförmedling. Dessvärre står det klart att
rehabiliteringen inte fungerar och att det saknas
incitament för att de olika sektorerna skall bidra
med finansiering av rehabiliteringen. En samordning
av insatserna skulle väsentligt förbättra
livsvillkoren för den enskilde individen.
Olika frågor på rehabiliteringsområdet har varit
föremål för utredningar under de senaste åren. Vi
noterar att frågor om rehabilitering är en del i
regeringens s.k. elvapunktsprogram för ökad hälsa i
arbetslivet. Vi menar att det nu är av yttersta
vikt att regeringen snarast lägger fram också
konkreta förslag till förbättringar på området.
Arbetsmiljölagstiftningen bör t.ex. ses över i
syfte att förbättra rehabiliteringen, och den
enskilde medborgaren bör ges ett ökat inflytande i
processen genom lagfästa rättigheter.
2. Folkhälsa m.m. (c)
av Margareta Andersson (c).
Folkhälsa
Det finns ett tydligt samband mellan arbetstagarnas hälsostatus
och deras sociala situation. Utsatthet för stress
ökar i takt med att den ekonomiska situationen för
den enskilde ansträngs. Det finns också regionala
skillnader vad gäller hälsan. Medellivslängden i de
mest utsatta regionerna av landet är åtta år lägre
än i den region som har högst medellivslängd. Där är
ohälsotalet på arbetsmarknaden också de högsta.
Arbetsmiljöforskningen har under lång tid
fokuserats på vad som är orsaken till den ökade
sjukfrånvaron. Däremot har intresset varit mindre
för vilka friskfaktorerna är för de yrkesgrupper och
regioner som har låg sjukfrånvaro. Även det
traditionella arbetsmiljöarbetet har koncentrerats
till förhållanden på enskilda arbetsplatser. Det har
inte i samma utsträckning gjorts kopplingar mellan
ohälsa och exempelvis otrygga arbetsmarknader. Under
högkonjunktur ökar graden av sjukskrivningar bland
de anställda medan det i motsvarande grad kan
presenteras sjunkande siffror för sjukskrivningar
vid lågkonjunktur. Detta behöver inte nödvändigtvis
betyda att de anställda är friskare i en
lågkonjunktur. En mer trolig orsak till detta är att
rädslan över att bli av med sitt arbete på grund av
hög sjukfrånvaro är större bland de anställda under
en lågkonjunktur. Det leder till att den s.k.
sjuknärvaron ökar.
Det förebyggande arbetet måste förbättras. Ett
sätt att förbättra det förebyggande arbetet är att
utarbeta kriterier för en god arbetsmiljö. Dessa
kriterier skulle kunna ligga till grund för en
arbetsmiljöcertifiering. Företagare som lever upp
till dessa kriterier bör få en nedsättning av
arbetsgivaravgifterna. Utformningen av dagens
socialförsäkringar och bristande möjlighet att
snabbt få rehabilitering vid sjukskrivning leder
till att många är sjukskrivna lång tid i onödan.
Såväl arbetsgivare som andra aktörer måste ha
tydligare incitament att förebygga och åtgärda
ohälsa.
Regeringen har tidigare aviserat att den skulle
lägga fram en proposition om folkhälsan under våren.
Det finns enligt vad jag har erfarit risk för att
propositionen inte kommer att läggas fram för
riksdagen som det var planerat. Jag är mycket
kritisk till detta. Med hänsyn till den allvarliga
utveckling som vi sett vad gäller ohälsa måste nu
regeringen visa betydligt bättre handlingskraft och
komma med förslag till åtgärder på folkhälsoområdet.
Arbetslivsinstitutet
Enligt Centerpartiets uppfattning har
Arbetslivsinstitutet en viktigt uppgift att fylla
inom forskningsområdena arbetsmiljö, arbetsmarknad
och arbetsorganisation. Vi kan dock konstatera att
det finns brister i styrningen av institutet
verksamhet. Verksamheten har därigenom bl.a. blivit
svår att överblicka. Institutets budget är också i
obalans. För att komma till rätta med problemen
krävs en rad åtgärder. Det krävs samtidigt att man
skapar förutsättningar för en långsiktigt hållbar
utveckling av verksamheten.
Övrigt
I detta sammanhang vill jag också påpeka att Centerpartiet har
väckt motioner i olika arbetslivsfrågor som
utskottet redan har behandlat i samband med
beredningen av statsbudgeten, bet. 2001/02:AU1.
3. Småföretag m.m. (fp)
av Elver Jonsson (fp).
Småföretag m.m.
Komplicerade regler och krav på uppgiftslämnande
innebär en större belastning för små företag än för
större. Vi i Folkpartiet har under många år påpekat
att det är angeläget att genomföra regelförenklingar
för dessa företag. Jag ser positivt på att
regeringen har en särskild Simplexenhet inom
Näringsdepartementet, som har till uppgift att
arbeta för färre, mer begripliga regler. Jag
konstaterar dock att det finns en hel del arbete
kvar med att slopa, förenkla eller förbättra
reglerna för företagen. Jag förutsätter att
regeringen fortsätter detta arbete med all kraft.
På arbetsmiljöns område finns det många bra regler
som är viktiga att värna om. De kan många gånger
vara svåra att tillämpa och förstå för arbetsgivarna
i de små företagen. Av utskottets ställningstagande
under rubriken Arbetsmiljöverkets uppdrag framgår
att Arbetsmiljöverket har förbättrat verksamhetens
informations- och serviceinsatser på senare tid. Jag
välkomnar detta, men är av den uppfattningen att
ytterligare ansträngningar är angelägna för att så
långt det är möjligt underlätta för de små företagen
att följa arbetsmiljölagens intentioner.
Alkohol och droger
Många människor har någon i sin närhet med
alkoholproblem, inte sällan på den egna
arbetsplatsen. Arbetskamrater och arbetsledare är
viktiga när det gäller möjligheterna att hjälpa
någon med missbruksproblem. Om det hos arbetsgivaren
finns fungerande policydokument och handlingsplaner
kan arbetsplatser också förebygga uppkomsten av
alkohol- och drogproblem.
Jag sympatiserar med det som framförs i motion
2000/01:A253 om att Arbetsmarknadsverket i samarbete
med Folkhälsoinstitutet bör göra gemensamma
informationsinsatser för att få fler arbetsgivare
att utarbeta ett handlingsprogram mot alkohol och
annat drogmissbruk på arbetsplatserna.
4. Friår och arbetstidsförkortning m.m. (mp)
av Barbro Feltzing (mp).
Vardagsmakt
I många sammanhang har brist på balans mellan
inflytande och för höga krav på arbetsplatsen
angetts som en viktig förklaring till den ökade
ohälsan. En gemensam kraftsamling behövs för att
komma till rätta med utbrändhet och ökad stress i
arbetslivet.
Enligt min mening är det angeläget att en samlad
analys görs av alla samhällets och arbetslivets
system för att utröna hur människors möjligheter att
forma vardagen efter egna behov och önskemål kan
öka.
Många har en bild av att ökad ekonomisk tillväxt
är positiv i sig. Jag för min del menar att det
finns skäl att tala om olika sorters tillväxt.
Välfärd går inte alltid att mäta i ekonomiska
termer. Om strategierna för att öka den ekonomiska
tillväxten medför att människor får ett minskat
socialt umgänge och att ohälsan ökar är tillväxten
inte god. Som utskottets majoritet anför finns det
indikationer på ett samband mellan förändringarna på
arbetsmarknaden och att människor blir sjukare.
Det finns arbetsgivare som behandlar sin personal
som utbytbara maskindelar. De delar som har
förbrukats tar arbetsgivaren inte ansvar för. Det
bör därför övervägas hur företagen kan göras
ansvariga, eventuellt ekonomiskt, när sjukfrånvaron
ökar till oacceptabla nivåer.
Jag förespråkar också att en vardagsmaktsutredning
tillsätts. Utredningen bör ta upp frågor om hur
människors behov av inflytande och de krav som
ställs på individen kan balanseras bättre.
En nationell kampanj för ohälsa
I dag finns det en god kunskap från forskningen om
orsakerna till ohälsan i arbetslivet och hur den
skall förebyggas. Denna kunskap bör utnyttjas så att
den når ut till arbetsplatserna. Även om
huvudansvaret för att skapa goda
arbetsmiljöförhållanden ligger på arbetsgivarna,
behövs en större kraftsamling med fler inblandade
för att förebygga ohälsan. En nationell kampanj mot
ohälsa i arbetslivet bör initieras.
Friår och arbetstidsförkortning
Vi i Miljöpartiet förordar en arbetstidsreform och
införande av friår i hela landet som två sätt att
motverka den tilltagande ohälsan i arbetslivet.
En arbetstidsförkortning skall ses som en
välfärdsreform, motiverad av såväl jämställdhetsskäl
som hälsoskäl. En arbetstidsförkortning skulle också
öka människors livskvalitet.
Det är svårt att få företag att förändra dåliga
arbetsmiljöförhållanden frivilligt. Därför är det
enligt min mening motiverat med en lagstiftning om
en arbetstidsförkortning. Vi i Miljöpartiet föreslår
att den dispositiva arbetstidslagstiftningen
bibehålls. Normalarbetstiden bör dock sänkas till 35
timmar i en första etapp och sedermera till 30
timmar. Arbetstiden kan sedan via kollektivavtal
anpassas till olika branscher.
Arbetstidsförkortningen bör alltså genomföras i
samspel mellan staten och parterna på
arbetsmarknaden. Även taket för övertid bör
begränsas från dagens 200 timmar/år till 100
timmar/år. Det är viktigt att genomföra en
arbetstidsförkortning av flera anledningar:
· För att folk skall orka utnyttja sin fritid när
de är lediga.
·
· För att folk skall orka arbeta fram till 65 års
ålder.
·
· För att människor skall få mer tid för socialt
liv och engagera sig i samhället utanför
familjen.
·
· För att minska arbetslösheten och den stress som
de arbetslösa utsätts för.
·
· För jämställdheten. Det skulle ge männen större
möjligheter att ta ökat ansvar för hemmet och
familjen.
·
· För att minska antalet arbetsskador och
sjukskrivningar.
·
Miljöpartiet har under en längre tid föreslagit att
möjlighet att ta ett friår införs. Förslaget innebär
i korthet att den som tar ledigt får 85 % av a-
kassan som ersättning. För att få ut ersättningen
måste arbetsgivaren erbjuda plats åt någon
arbetslös. Ledigheten skall kunna tas ut för att
studera eller vara hemma med barnen. För dem som
vill utbilda sig eller vara hemma med barnen
föreslår vi ett års ledighet. För dem som vill ta ut
ledighet av annan anledning kan en lägre
ersättningsnivå diskuteras. Med vår modell tjänar
alla på förslaget. Den anställde som väljer friår
kan berika sitt liv och den arbetslöse får en chans
att komma in på arbetsmarknaden. Staten betalar ut
lägre ersättning än i dag, 85 % av a-kassenivån för
den som tar friår mot 100 % för den som är normalt
arbetslös. Glädjande nog har Miljöpartiet genom
förhandlingar med regeringen och Vänsterpartiet fått
till stånd en försöksverksamhet med friår i tolv av
landets kommuner. Jag menar att försöket bör
utvidgas till hela landet.
Buller
Fler och fler människor mår dåligt på grund av
buller. Gränsvärdena bör därför omvärderas *o*c*h*
*s*ä*n*k*a*s*.*
*
*D*e* *g*r*ä*n*s*v*ä*r*d*e*n* *f*ö*r* *b*u*l*l*e*r*
*s*o*m* *g*ä*l*l*e*r* *i* *d*a*g* *s*a*t*t*e*s*
*p*å* *1*9*5*0*-* *o*c*h* *1*9*6*0*-*t*a*l*e*n*.*
*D*e* *ä*r* *a*l*l*d*e*l*e*s* *f*ö*r*
*g*e*n*e*r*ö*s*t* *s*a*t*t*a*.* *G*r*ä*n*s*e*n*
*p*å* *8*5* *d*B* *i* *f*a*b*r*i*k*s*m*i*l*j*ö*
*m*e*d*f*ö*r* *u*n*d*e*r* *e*n* *l*ä*n*g*r*e*
*t*i*d* *r*i*s*k* *f*ö*r* *h*ö*r*s*e*l*s*k*a*d*o*r*
*p*å* *1*0**"1*5* *%*.* *J*a*g* *a*n*s*e*r* *a*t*t*
*e*t*t* *m*e*r* *r*i*m*l*i*g* *g*r*ä*n*s*v*ä*r*d*e*
*ä*r* *c*a* *7*0* *d*B*.* *D*e*t*t*a* *s*t*ö*d*s*
*b*l*.*a*.* *a*v* *p*r*o*f*e*s*s*o*r* *T*o*r*
*K*i*h*l*m*a*n* *v*i*d* *C*h*a*l*m*e*r*s*
*t*e*k*n*i*s*k*a* *h*ö*g*s*k*o*l*a*,* *s*o*m* *ä*r*
*e*x*p*e*r*t* *p*å* *b*u*l*l*e*r*.* *H*a*n*
*m*e*n*a*r* *o*c*k*s*å* *a*t*t* *g*r*ä*n*s*e*n* *i*
*u*r*b*a*n*a* *m*i*l*j*ö*e*r* *b*o*r*d*e*
*l*i*g*g*a* *p*å* *c*a* *4*0* *d*B* *i*
*s*t*ä*l*l*e*t* *f*ö*r* *d*a*g*e*n*s* *5*5* *d*B*.*
*D*y*g*n*s*m*e*d*e*l*v*ä*r*d*e*n* *s*o*m*
*u*p*p*m*ä*t*s* *i*n*n*e*b*ä*r* *a*t*t* *t*o*p*p*ar
med mycket höga ljudnivåer accepteras bl.a. från
trafik och flygplan, liksom att flygplan även
genererar buller i de låga s.k. oktavbanden. Det
buller som förekommer i samhället i dag kan
uppfattas som en svår förorening för många
människor. Det är otillfredsställande, menar jag.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Motion väckt med anledning av prop.
2001/02:91 Nationell
narkotikahandlingsplan
2001/02:So27 av Maud Ekendahl och Elizabeth Nyström
(m):
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om narkotikafria
arbetsplatser.
Motioner från allmänna motionstiden
1999/2000
1999/2000:Sf304 av Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v):
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att utreda behov av
förändringar rörande företagshälsovård för att
underlätta rehabilitering,
1999/2000:So226 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp):
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om uppdrag till den
nationella folkhälsokommittén om
företagshälsovårdens roll i folkhälsoarbetet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om forskning om
hälsorisker relaterade till kombinationen
yrkesarbete/hemarbete,
1999/2000:N273 av Per Westerberg m.fl. (m, kd, fp):
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om arbetarskydd,
1999/2000:A209 av Lena Sandlin-Hedman och Ingemar
Josefsson (s):
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av en
strategi mot farligt ensamarbete.
1999/2000:A215 av Barbro Feltzing (mp):
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att forskning på
starka elektromagnetiska fält bör ökas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att
försiktighetsprincipen bör gälla vid arbeten, där
elektromagnetiska fält finns,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att gränsvärden
bör tas fram för arbeten med elektromagnetiska
fält och då speciellt för spårvagnsförare och
lokförare.
1999/2000:A219 av Gudrun Schyman m.fl. (v):
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av en
utredning kring våldet på arbetsplatserna,
1999/2000:A220 av Lennart Daléus m.fl. (c):
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en parlamentarisk
utredning för att belysa arbetsmarknadens
ohälsoproblem och socialförsäkringarna i ett
sammanhang,
1999/2000:A232 av Göte Wahlström och Carina Hägg
(s):
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av en
översyn av arbetsmiljölagstiftningen.
1999/2000:A242 av Ann-Kristine Johansson och Helena
Frisk (s):
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om utredning av det
framtida arbetslivet.
1999/2000:A270 av Lennart Klockare och Lilian Virgin
(s):
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en utredning för att
minska utslagningen från arbetslivet.
1999/2000:A601 av Jan Backman (m):
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att stat och kommun
bör föregå med gott exempel när det gäller att
avskaffa taylorismen.
1999/2000:A716 av Carina Hägg och Raimo Pärssinen
(s):
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om uppmärksamhet på
säljsekters anställnings- och personalmetoder.
1999/2000:A718 av Carina Hägg (s):
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en policy för
psykologiska anställningstest inom det statliga
området.
1999/2000:A719 av Ronny Olander och Siw Wittgren-Ahl
(s):
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om elöverkänslighet.
1999/2000:A722 av Barbro Feltzing (mp):
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om inrättandet av
fonder för att förebygga och åtgärda stress på
arbetsplatsen.
1999/2000:A724 av Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v):
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om särskild utredare
kring problemet med isocyanater.
1999/2000:A726 av Tomas Eneroth m.fl. (s):
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en uppföljning av
arbetsmiljökommissionens arbete.
Motioner från allmänna motionstiden
2000/01
2000/01:So358 av Lennart Daléus m.fl. (c):
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
arbetsmiljölagstiftningen och betydelsen av
satsningar på rehabilitering för ökad
livskvalitet.
2000/01:So549 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp):
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om arbetslivet.
2000/01:A201 av Barbro Feltzing (mp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
försiktighetsprincipen bör gälla vid arbeten där
elektromagnetiska fält finns.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att gränsvärden
för arbeten med elektromagnetiska fält bör tas
fram och skall anges för spårvagnsförare och
lokförare.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att forskning på
hälsoeffekter från starka elektromagnetiska fält
bör ökas.
2000/01:A205 av Göte Wahlström och Christina Nenes
(s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av en översyn av
arbetsmiljölagstiftningen.
2000/01:A213 av Lisbeth Staaf-Igelström (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av en strategi mot
farligt ensamarbete.
2000/01:A225 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om makten över den
egna arbetsmiljön.
2000/01:A232 av Lena Sandlin-Hedman och Ingemar
Josefsson (s):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av en
strategi mot farligt ensamarbete.
2000/01:A233 av Chatrine Pålsson (kd):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att inrätta en delegation
mot stress och utbrändhet.
2000/01:A238 av Ann-Kristine Johansson och Helena
Zakariasén (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om arbetsorganisationsfrågor.
2000/01:A239 av Hans Hoff och Lisbet Calner (s):
Riksdagen beslutar om ändringar som är nödvändiga
för att Yrkesinspektionen skall kunna förelägga
viten även för statliga arbetsgivare.
2000/01:A240 av Ronny Olander och Britt-Marie
Lindkvist (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av ökad forskning
om vuxenmobbning.
2000/01:A242 av Torgny Danielsson och Ann-Kristine
Johansson (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av förbättrade
arbetslivsvillkor.
2000/01:A253 av Yvonne Oscarsson (v):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att Arbetarskyddsstyrelsen
i samarbete med Folkhälsoinstitutet startar
informationsinsatser för att få fler företag att
utarbeta handlingsprogram mot alkohol- och annat
drogmissbruk på arbetsplatserna.
2000/01:A256 av Matz Hammarström m.fl. (mp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att göra företagen
ekonomiskt ansvariga för den ökade sjukfrånvaron i
särskilda fall.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om inrättandet av
fonder för att förebygga och åtgärda stress på
arbetsplatsen.
2000/01:A262 av Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om ett uthålligt arbetsliv.
2000/01:A275 av Maud Björnemalm m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att lagfästa en samverkan
mellan företagshälsovård och försäkringskassor.
2000/01:A277 av Maria Larsson m.fl. (kd):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att stress bör
behandlas ur ett bredare perspektiv än bara
relaterat till arbetslivet.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett barnvänligt
arbetsliv.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om belysning av de
särskilda problemen med ohälsa i offentlig sektor.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om Arbetsmiljöverket
som aktiv rådgivare kring stressrelaterad sjukdom
och förnyelse av internkontrollen.
2000/01:A310 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om ensamarbete.
2000/01:A312 av Lena Sandlin-Hedman och Ingemar
Josefsson (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att polisen skall ha
skyldighet att vid varje butiksrån tillkalla
Yrkesinspektionen för att gå igenom
säkerhetsrutinerna.
2000/01:A313 av Rolf Olsson m.fl. (v):
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
parlamentarisk kommission med uppdrag att
sammanställa kunskap och föreslå åtgärder som vänder
ökningen av negativ stress och utbrändhet.
Motioner från allmänna motionstiden
2001/02
2001/02:Sf395 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om makten över den
egna arbetsmiljön.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
företagshälsovården.
2001/02:So497 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp):
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om arbetslivet.
2001/02:MJ357 av Gudrun Lindvall (mp):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om utfasning av isocyanater
och polyuretan.
2001/02:MJ390 av Bengt Silfverstrand (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om betydelsen av samhällsstöd
till forskning rörande isocyanater i arbetsliv och
hemmiljö.
2001/02:A204 av Maria Larsson m.fl. (kd):
3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om att inrätta ett äldrekompetenscentrum.
2001/02:A210 av Barbro Feltzing (mp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
försiktighetsprincipen bör gälla vid arbeten där
elektromagnetiska fält finns.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att gränsvärden
för arbeten med elektromagnetiska fält bör tas
fram och anges för spårvagnsförare och lokförare.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att forskning på
hälsoeffekter från starka elektromagnetiska fält
bör ökas.
2001/02:A215 av Sven-Erik Sjöstrand (v):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om regionala skyddsombuds
tillträdesrätt till arbetsplatser med
skyddskommitté.
2001/02:A220 av Matz Hammarström m.fl. (mp):
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om inrättandet av
fonder för att förebygga och åtgärda stress på
arbetsplatsen.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av ett
friår för att komma till rätta med utbrändhet och
stress i arbetslivet.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av en
arbetstidsförkortning för att komma till rätta med
utbrändhet och stress i arbetslivet.
2001/02:A229 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om förbättrad
arbetsmiljö.
2001/02:A242 av Chris Heister m.fl. (m):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
företagshälsovården skall få bedriva hälso- och
sjukvård i syfte att minska vårdköerna.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
företagshälsovården skall finansieras i enlighet
med samma principer som den hälso- och sjukvård
som är ansluten till försäkringskassan.
2001/02:A244 av Margareta Viklund och Ulla-Britt
Hagström (kd):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen
måste vidta kraftfulla åtgärder för att förbättra
arbetsmiljön inom hälso- och sjukvården.
2001/02:A246 av Maria Larsson m.fl. (kd):
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om belysning av de
särskilda problemen med ohälsa i offentlig sektor.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om Arbetsmiljöverket
som aktiv rådgivare kring stressrelaterad sjukdom.
2001/02:A247 av Margareta Andersson m.fl. (c):
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att en översyn bör
göras av dagens strukturer som styr den enskildes
arbetssituation så att verktyg för bättre
arbetsmiljöer därigenom kan utvecklas.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att inom ramen för
de aviserade trepartssamtalen lyfta frågan om
arbetstagarnas förbättrade möjligheter till
inflytande över arbetstiden.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om kartläggning av
arbetsmiljökompetensen hos företagen och en
förstärkning av denna.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen bör
återkomma med förslag som förbättrar
förutsättningarna för företag att anlita den
kompetens för förebyggande insatser som
företagshälsovården kan bidra med.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att arbetsgivare
bör ha ett ansvar för att behovs- eller
projektanställda och uppdragstagare skall ha
tillgång till en personlig skyddsutrustning
utformad efter deras behov och förutsättningar.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen bör
ta initiativ till en översyn av under vilka
förhållanden dagens skyddsutrustning testas.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utforma ett
program för bullerdämpande åtgärder i offentliga
lokaler.
2001/02:A254 av Helena Zakariasén och Ann-Kristine
Johansson (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om försäljning av folköl och
cider.
2001/02:A260 av Göte Wahlström och Christina Nenes
(s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av information och
utveckling av mer jämställda arbetsverktyg.
2001/02:A261 av Göte Wahlström och Christina Nenes
(s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om åtgärder för utbildning av
lokala skyddsombud och insatser för
attitydförändring rörande lokalt verksamma
skyddsombud.
2001/02:A283 av Hans Hoff (s):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vikten av att alla
omfattas av företagshälsovård.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att noga följa
frågan.
2001/02:A286 av Désirée Pethrus Engström (kd):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att klargöra att
nämndemän skall anses omfattas av
arbetsmiljölagen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att omfattningen
av arbetsgivaransvaret klargörs.
2001/02:A292 av Göran Norlander och Susanne
Eberstein (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om arbetsmiljö.
2001/02:A297 av Marie Granlund (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs angående vikten av forskning
kring mångfald i arbetslivet.
2001/02:A298 av Marie Granlund och Britt-Marie
Lindkvist (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i motionen om funktionshindrades
arbetsmiljö.
2001/02:A304 av Rolf Olsson m.fl. (v):
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
kommission utifrån vad i motionen anförs om negativ
stress m.m.
2001/02:A307 av Hans Hoff och Nils-Göran Holmqvist
(s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att skärpa samhällets
möjligheter att komma åt och rätta till brister i
arbetsmiljön.
2001/02:A309 av Ann-Kristine Johansson m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen vad som i
motionen anförs om företagshälsovård.
2001/02:A314 av Gudrun Schyman m.fl. (v):
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att bullerskador bland kvinnor särskilt
uppmärksammas i det fortsatta arbetet med
elvapunktsprogram för ökad hälsa i arbetslivet.
2001/02:A315 av Carlinge Wisberg m.fl. (v):
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om tydligare
ekonomiska incitament via ett reformerat
påföljdssystem.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om effektivare
tillsyn av arbetsmiljölagens efterlevnad för
personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om de regionala
skyddsombudens tillträde på arbetsplatser där
personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder är
verksamma.
2001/02:A325 av Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av en ny, mer
långsiktig strategi för att isocyanatproblemen skall
kunna bemästras.
2001/02:A326 av Hillevi Larsson och Ronny Olander
(s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att självdeklaration av arbetsmiljön på varje
arbetsplats skall bli obligatorisk.
2001/02:A330 av Christina Axelsson m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om vikten av egenmakt för att
motverka stress och ohälsa i arbetslivet.
2001/02:A333 av Krister Örnfjäder m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om åtgärder mot stress i
arbetslivet.
2001/02:A337 av Lena Sandlin-Hedman m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av en strategi mot
farligt ensamarbete.
2001/02:A342 av Krister Örnfjäder och Ann-Marie
Fagerström (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om åtgärder för att minska
arbetsolyckor och arbetssjukdomar.
2001/02:A352 av Sven-Erik Sjöstrand och Ulla
Hoffmann (v):
Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen
anförs om att utvärdera dagens system för
utarbetandet av gränsvärden och återkomma med
förslag till hur säkrare gränsvärden skall
framarbetas.
2001/02:A360 av Lilian Virgin och Carina Adolfsson
Elgestam (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att uppmärksamma affärers
öppettider med koppling till ohälsa.
2001/02:A369 av Tomas Högström (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om Arbetslivsinstitutet.
2001/02:A371 av Kerstin Kristiansson Karlstedt och
Hans Stenberg (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av översyn av
företagshälsovård.
2001/02:A375 av Lisbeth Staaf-Igelström m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av en strategi mot
farligt ensamarbete.
2001/02:A377 av Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i motionen om vikten av att
företagshälsovårdens kompetens och innehåll kommer
alla till del.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i motionen om en översyn
samt förslag till hur hälsodata från olika
branscher skall samlas in till ett nationellt
hälsoregister samt att huvudman för registret
utses.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i motionen om att
hälsoregister bör förvaltas av samhället, men med
arbetsmarknadens parter som intressenter.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i motionen om att
arbetslivsinriktad forskning måste stimuleras för
att kunna minska sjukskrivningar och
förslitningsskador.
2001/02:A383 av Åke Sandström (c):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av att flytta
administrationen för Arbetslivsinstitutet till Umeå.
2001/02:A385 av Barbro Feltzing (mp):
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att förkortad
arbetstid leder till ökad livskvalitet och minskad
stress.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om inrättande av
fonder för att utveckla arbetsmiljö och
arbetsorganisation.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en nationell
kampanj mot ohälsa i arbetslivet.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att tillsätta en
vardagsmaktsutredning.
2001/02:Bo217 av Barbro Feltzing (mp):
5. Riksdagen tillkännager som sin mening vad i
motionen anförs om sänkta gränsvärden för buller i
fabriksmiljö.
Bilaga 2
Utskrift från hearing
Stenografernas utskrifter från
Arbetsmarknadsutskottets hearing
Ohälsa på jobbet - Vad är problemet?
torsdagen den 5 april 2001.
Ordföranden: Som ordförande i riksdagens
arbetsmarknadsutskott vill jag hälsa samtliga
hjärtligt välkomna till dagens offentliga hearing
som vi har kallat Ohälsa på jobbet - vad är
problemet. Först av allt vill jag rikta ett
speciellt välkommen till våra föreläsare. Det är
Jarl-Erik Rollén, vd KEFA Hightech AB, Gun Herman
Jonasson, chefsbarnmorska Karolinska sjukhuset, Ulla
Lindqvist, andre vice ordförande LO, Sture Nordh,
ordförande TCO, Kenth Pettersson, generaldirektör
Arbetsmiljöverket och Annika Härenstam, forskare
Arbetslivsinstitutet. Ni är hjärtligt välkomna hit.
Jag vill naturligtvis säga extra välkomna till
utskottets ledamöter, som kommer att vara de som så
småningom ställer frågor när inledningsanförandena
är avslutade. Alla övriga åhörare som har kommit hit
för att lyssna på detta viktiga ämne är också
välkomna.
Utskottet har tagit initiativet till denna hearing
på grund av att vi alla som är sysselsatta med
samhällsfrågor ser att vi har ett växande problem
genom att alltfler ute i arbetslivet mår dåligt på
jobbet. Diskussionen har kanske klarlagt en del av
problemen, men det är svårt att få en helt täckande
bild av de samverkande orsakerna. Som beslutsfattare
och utskottsledamöter som har ansvar för en del av
frågorna är vi oerhört intresserade av att få veta
vad de egentliga skälen är till att alltfler mår
dåligt på jobbet. Fattas det lagstiftning eller är
det andra samverkande åtgärder som ska in? Är det
andra frågor?
Vårt mål i dag med denna hearing är att få några
svar på frågan: Vad är problemen? Då kan vi närma
oss kärnan kring detta. Med den inbjudna panel vi
har i dag har vi försökt att få en bredd, dels
representanter från näringslivet, dels offentlig
sektor på arbetsgivarsidan, dels fackliga
organisationer, dels forskningen. Vi tror att med
dessa intressanta föreläsare går det att få många
intressanta infallsvinklar i detta. Kombinerat med
de frågor som ledamöterna kommer att ställa blir
detta kanske lite bättre klarlagt. Det är vår
förhoppning från utskottets sida.
Jag ska inte säga så mycket mer inledningsvis,
utan jag ska bara nämna lite grann om programmet. Vi
inleder med öppningsanföranden av samtliga inbjudna
föreläsare. 10 minuter vardera. Jag kommer att vara
sträng med tiden. Var och en har ju sedan möjlighet
att utveckla sig vidare i samband med frågorna. Det
finns ordentligt utrymme för frågor. Efter
inledningsanförandena är det tänkt att vi ska ta en
kort kaffepaus, 10.15-10.30, och sedan fortsätter vi
med utfrågningen från utskottets sida. Vi beräknar
avsluta det hela kl. 12.00.
Med de orden ber jag att än en gång få hälsa er
hjärtligt välkomna. Jag lämnar över ordet och
talarstolen till första talaren, Jarl-Erik Rollén,
vd KEFA. Varsågod!
Jarl-Erik Rollén, vd KEFA Hightech AB: Herr
ordförande! Mina damer och herrar! När jag blev
tillfrågad av Bertil Remaeus om jag ville ställa upp
i dag började jag fundera på om jag kan tillföra
någonting. Jag kom fram till att jag egentligen är
ett fynd i det här sammanhanget.
Jag har varit vd de senaste 30 åren i ett antal
olika företag av olika storlekar och inriktning. Jag
har suttit med i Yrkesinspektionsnämnden i Sörmland
och det som senare blev Sörmland-Östergötland. Jag
har sett problemen från den sidan också. Dessutom
har en person på företaget, vår förre vd, fått
diagnosen utbrändhet. Jag har rätt mycket
erfarenheter av detta.
Jag har några tankar som jag skulle vilja
framföra. Den första och grundläggande är att jag
tycker att vi har alldeles för lätt att ge
arbetsplatsen skulden för de problem som uppstår på
arbetsplatsen. Vi har dessutom ett regelverk som
egentligen är gjort för fysiska problem. När jag nu
konfronterades med problemet med utbrändhet fann jag
att regelverket fungerar dåligt. Det finns dessutom
en övertro hos lagstiftarna att man kan planera för
allt som kan inträffa. Det är en fullständig
omöjlighet för oss som sitter i företagen att göra.
Regelverket - det är en käpphäst för mig - letar
ofta efter syndabockar när något har hänt, t.ex. när
det har skett en arbetsskada. Det leder till
felaktiga resultat. Regelverket har under den tid
jag har varit aktivt verksam blivit mycket mer
komplicerat och svårhanterligt.
Jag tycker att det redan i kallelsen går snett.
Där står det Ohälsa på jobbet - vad är problemet.
Sedan sker en utveckling i ingressen där man utgår
från att problemet är att söka på arbetsplatsen. Är
det så att vi söker nyckeln under gatlyktan, inte
därför att det var där vi tappade den utan för att
det är där vi har möjlighet att titta?
Låt oss titta på hur vi tillbringar vårt liv. Vi
arbetar knapp 20 % av tiden. Om vi är sjuka arbetar
vi ännu mindre. Vi borde sova ungefär 30 % av årets
timmar. Det betyder sju timmar per dygn. De flesta
gör antagligen inte det. Sedan har vi fritid 50 % av
tiden. Då arbetar vi i hemmet, vi har sociala
relationer utanför arbetsplatsen, vi röker, vi
dricker, vi äter för mycket, en del använder t.o.m.
knark. 80 % av vårt liv tillbringar vi inte på
arbetsplatsen. Vi söker ofta orsaken till problemen
på arbetsplatsen där vi tillbringar mindre än 20 %
av vår tid.
Sedan kan man ställa följande fråga. Vi hävdar
samtidigt att de som inte har något arbete är de som
verkligen är i riskzonen för att bli sjuka. Jag tror
att vi måste skilja på fysiska och psykiska problem.
De fysiska problemen, arbetsskador av den
traditionella typen, är vi bra på att hantera i det
här landet. När det gäller att hantera de fysiska
skadorna har vi internkontrollen. Har man en
hyggligt fungerande internkontroll kan man klara
mycket av de fysiska problemen. Här fungerar även
företagshälsovården ganska bra, liksom
Yrkesinspektionen.
Jag fortsätter tanken att en stor del av problemen
ligger utanför arbetsplatsen. Hur ska jag som
arbetsgivare förhindra att en medarbetare förstör
sin kropp genom att sitta och dricka öl och titta på
TV när han kommer hem från jobbet, eller att han
sliter ut sig när han bygger sitt egnahem, förstör
ryggen genom tunga lyft? Eller hur är det med
kvinnor som varje ledig minut sitter och stickar?
Det är fråga om en oerhört statisk ställning.
Jag hade för 15 år sedan en kvinnlig medarbetare
som blev förtidspensionerad för att hon hade
förstört ryggen. Det klassades som yrkesskada. Men
alla hennes kamrater på jobbet visste att hon hade
förstört ryggen när hon och hennes man byggde ett
egnahem. Hon gick och bar tunga murbruksspannar och
tunga bjälkar osv.
Det vi däremot inte är bra på är att hantera
psykiska och stressrelaterade sjukdomar, dvs. de som
börjar bli akuta nu och som är ett verkligt problem.
När någon drabbas av stress eller psykisk ohälsa är
sambandet med arbetsplatsen betydligt mer diffust än
när det gäller det fysiska. När någon skär av sig en
arm på arbetsplatsen är det helt klart, men om någon
"går in i väggen" är det inte säkert att det är just
på arbetsplatsen det har hänt eller att det är
arbetsplatsen som är orsaken. Här kommer
familjeförhållanden in, fritidsvanor, livsstil,
personlig läggning. Om vi då söker orsakerna till
utbrändheten enbart på arbetsplatsen utreder vi inte
hela människan. Det betyder att vi kommer att hamna
snett.
Vår vd fick för ett och ett halvt år sedan
diagnosen utbrändhet. Då kräver lagen att jag som
arbetsgivare ska göra en rehabiliteringsutredning
och en rehabiliteringsplan. Det ska ske inom tre
veckor. Hur man har tänkt sig att jag ska klara det
vet jag inte. Den anställde, i vårt fall vd:n, ska
delta i utredningen. Men han var av läkare förbjuden
att över huvud taget vistas på företaget. Vi fick
inte ta kontakt med honom. Jag fick upprepade brev
från försäkringskassan att vi måste komma in med en
utredning. Jag fick varje gång svara att jag måste
få hit honom innan jag kan göra något.
Ännu värre är våra erfarenheter av det stöd man
kan få från företagshälsovården och framför allt
läkarna. Läkarna duckar och gömmer sig bakom sin
tystnadsplikt. Samtidigt ska en stor del av
rehabiliteringen ske på företaget. Det betyder att
företagsledaren eller chefen ska - utan stöd från
den läkare som har skrivit ut diagnosen och som
behandlar vederbörande - med hjälp av den enskildes
uppfattning göra en rehabiliteringsutredning och en
rehabiliteringsplan. Problemet är att skälet till
att den enskilde som har utsatts för att gå in i
väggen, för denna psykos, har gått på denna smäll
för att han saknar självinsikt om sin egen förmåga,
om sin egen situation. Han har inte förmåga att
bedöma vilka åtgärder som behövs. När det gällde vår
vd ville han snabbt komma tillbaka. Han ville
revanschera sig. Han fick läkarens tillstånd till
det, och han gick in i väggen en gång till.
Sedan har vi det förebyggande arbetet. Vi
förväntas som företagsledare förebygga att
utbrändhet och andra olyckor kan inträffa. Hur ska
vi göra det? Det är ingen som riktigt vet hur en
sådan depression uppstår. Jag har försökt att läsa
in mig på området. Jag finner att de flesta
orsakerna till depressionen är att söka utanför
arbetet. Man brukar tala om äktenskapliga problem,
dålig ekonomi, bekymmer för barnen, nära anförvants
bortgång, alltför höga ambitioner, orealistiska krav
från omgivningen. Inte ens läkarna vet hur man ska
upptäcka när någon håller på att bli utbränd. I det
här aktuella fallet såg inte ens hustrun att han
höll på att gå in i en depression, trots att hon
håller på att utbilda sig till terapeut på området.
Vi måste få mera forskning. Det är väldigt viktigt
med mera forskning. Den här situationen kommer inte
att sjunka undan, den kommer snarare att öka.
Utbrändhet och ökad stress är sannolikt orsakade,
till en del, av ökade krav från omgivningen.
Konkurrensen har ökat. Vårt företag har 60 % av
försäljningen på export. Vi är marknadsledande i
Europa. Det betyder att vi har en oerhörd press på
oss.
När det gäller den offentliga sektorn upplevde jag
för Yrkesinspektionens del att man från
politikerhåll lägger fram nya krav på organisationen
utan att ställa motsvarande resurser till
förfogande. Det gör att man inom de områdena får en
arbetsbörda som inte är anpassad efter resurserna.
I näringslivet kommer dessutom den internationella
konkurrensen in, som gör att allting går mycket
snabbare. Vi kan ta IT, som gör att allting går
mycket snabbare.
När jag började jobba i företag skickade man
offerter i brev. Det tog en vecka till USA. Man bad
dem svara med vändande post. Då hade de en vecka på
sig att svara. Sedan tog det ytterligare en vecka
för brevet att komma tillbaka. Med e-mejl går det på
ett par sekunder, i bästa fall. Med fax går det
definitivt på sekunden. Det gör att hela tempot har
trissats upp. Det gör också att problemet med att få
rätt man på rätt plats kommer att bli ännu mera
viktigt än tidigare.
Jag tror också att den livsstil vi går in i har
blivit annorlunda och mer hektisk. Jag upplever att
många i min omgivning har en alldeles för inplanerad
fritid. Det är barn som ska skjutsas hit och dit.
Man har en sommarstuga som måste ordnas med. Är man
något välsituerad kanske man har en kåk i Spanien
som det blir problem med. Över huvud taget har vi
skaffat oss ett mönster där vi aldrig får tillfälle
att slappna av. Det är viktigt att gör det.
Sammanfattningsvis tror jag att vi kommer att få
leva med problemen. Företagens organisationer kommer
att anpassa sig. Det är väldigt viktigt att vi får
forskning som omfattar hela människan och som gör
att vi på ett vettigt sätt kan hantera problemen. De
har kommit för att stanna.
Gun Herman Jonasson, chefsbarnmorska Karolinska
sjukhuset: Godmorgon. Mitt namn är Gun Herman
Jonasson, och jag är barnmorska. Det har jag varit i
23 år. Jag har jobbat inom sjukvården i 25 år. De
senaste tio åren har jag arbetat som arbetsledare
bl.a. på Löwenströmska sjukhuset innan det lades
ned, på Södersjukhuset, och i dag befinner jag mig
som chefsbarnmorska på förlossningsavdelningen på
Karolinska sjukhuset.
Jag funderade i går kväll på vad jag skulle säga.
Jag tänkte att jag ska rakt upp och ned berätta om
vår vardag inom sjukvården. Det blir givetvis med
fokus på kvinnosjukvården och de förändringar jag
har upplevt. När jag satt och spånade i går kväll
skrev jag ned som rubrik Det nya arbetslivet och
dess krav. Så har det blivit för mig och mina
medarbetare.
Psykisk ohälsa drabbar stora delar av befolkningen
och utgör en av de vanligaste orsakerna till
sjukfrånvaro från arbetet - sjukskrivningar. Risken
att drabbas av psykisk ohälsa har ju i många
undersökningar visat sig vara hög inom serviceyrken
och vårdyrket. Utifrån min profession, som
barnmorska på en stor förlossningsavdelning, på ett
universitetssjukhus, ska jag försöka sätta er in i
min vardag och ge lite synpunkter på den.
Att arbeta inom vården innehåller stora
förväntningar, stora utmaningar och krav av skilda
slag. Vårt arbete är enormt fascinerande. Det är
spännande. Det är utvecklande i mötet med alla
människor. Det är faktiskt roligt. Jag tror att vi
som arbetar inom vården är lite speciella människor.
Vi slutar sällan. Massmedierna säger att där och där
slutar si och så många barnmorskor. Men det är
faktiskt bara tillfälligt. Vi vill arbeta med
levande ting, möta människor och kunna ge och
hjälpa. Det finns fortfarande en skärva av Florence
Nightingale i oss alla.
Utifrån min horisont som arbetsledare kan jag se
att den korta sjukfrånvaron har legat ganska
konstant inom mitt ansvarsområde på vår klinik. Så
är det också på de andra sjukhusen. Däremot har
långtidssjukskrivningarna ökat mer. När det gäller
den korta sjukfrånvaron skulle jag snarare vilja
säga sjuknärvaro. I dag går man till jobbet när man
är krasslig och är dålig i ett par dagar. Det beror
helt enkelt på att det är dyrt att vara hemma. Som
vårdarbetare tar det mycket av lönen att vara hemma
ett par dagar.
Vårt arbete inom sjukhusen kräver en hög medicinsk
kompetens. Det gäller allt från undersköterskor,
sjuksköterskor, barnmorskor och läkare. Men mycket
av arbetet inom vården handlar också om
relationsarbete. Då menar jag att vi har
direktkontakt med patienterna, en personlig kontakt
även med anhöriga. Det är en förutsättning för att
vi ska kunna göra ett bra arbete. Det krävs också en
hög, god social kompetens och en förmåga till
inlevelse. Att i relation med patienter bli
delaktiga och engagerade i andra människors ohälsa,
oro och livssituation är också en del av vårt
arbete.
Att möta patienters oro, frustration, smärta, sorg
och död dagligen väcker givetvis tankar kring ens
egen situation och rädsla för att själv bli sjuk
eller hamna i samma situation.
Arbetsmiljön inom sjukvården har uppmärksammats på
många olika sätt, inte minst under de senaste åren.
Vården har under 90-talet genomgått omfattande
förändringar och har, som jag ser det, stött på
problem. Det gäller t.ex. stängning av sjukhus. BB
på Löwenströmska sjukhuset och Nacka sjukhus lades
ju ned, vilket vad gäller min profession har
föranlett brist på förlossningsplatser. Det har
ingen undgått att höra om de senaste veckorna. Det
känner jag en jättestor oro inför både vad gäller
sjukvården och alla våra blivande föräldrapar.
Det har varit omorganisationer, besparingar och
neddragningar. Det ledde bl.a. till att en hel del
undersköterskor blev friställda för fem sex år
sedan. Man skulle höja kompetensen på sjukhusen och
bara bemanna med sjuksköterskor alternativt
barnmorskor.
I dag behövs alla undersköterskor, och de ska
tillbaka till vården. Men det är klart att de
tröttnade och skolade om sig, så det är en stor
personalbrist. Det har också lett till ändrade
arbetsuppgifter hos andra personalkategorier.
Sjuksköterskor och barnmorskor, t.ex., gör allting
med patienten. Då handlar det också om städning och
allmän service, och det tär på vår omvårdnadstid med
patienten.
"Patientförändringar" har jag skrivit på mitt
block. Jag menar att vi som vårdarbetare har en
större psykologisk press på oss och ökade krav. De
som föder barn i dag - det är 70-talisterna - är en
helt ny generation för mig, som i dag är 50 år. De
som föder barn i dag - jag är inne på det du sade,
Jarl-Erik - kräver service och är vana vid att få
service. De är vana vid att prata i mobilen och vana
vid att kunna ta för sig. Det är väl bra det, men vi
har inte förutsättningarna för att ställa upp på
denna service.
Dagens föräldrapar är planeringsmänniskor. Det är
inget fel i det, men så är det. De är mycket
inriktade på sin karriär, samtidigt som de planerar
in barn. Det är inte helt lätt att förena karriär,
barn och ett socialt liv. Det är svårt. Jag brukar
säga så här när jag har föräldrautbildning:
Du ska inte omprogrammera det nyfödda barnet, utan
du måste tillsammans med din man - om kvinnan nu har
en man - förändra ditt liv lite grann. Annars leder
det till sjukdom av olika slag. Framför allt måste
den lilla juvelen till bebis få en fin start i
livet.
Jag ska stanna kvar lite vid den psykologiska
pressen. Det gäller det ökade antalet anmälningar
mot sjukvårdspersonal till Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd. Nu tar jag till, men det kan nästan gå
så långt att vi kan bli anmälda för att vi har fel
parfym på oss. Nu ska vi som arbetar i vården inte
ha parfym - jag tog i - men vi känner en jätteoro
för alla anmälningar. Anmälningar är bra när vården
är felaktig och när patienten har blivit
felbehandlad, men det går ibland till ytterligheter,
vilket vi känner oss väldigt ledsna över. Vi jobbar
under en otrolig psykologisk press, och samtidigt
frågar vi oss hela tiden om vi har dokumenterat och
skrivit ned, etc. Man har anmälningarna i
bakhuvudet. Antalet anmälningar har som sagt ökat.
Tekniken har gått framåt. Det är mycket
datorövervakning och datorjournaler. Det är jättebra
och gör att vi får mer tid över för patienterna. Vi
barnmorskor har lite svårt för all teknik, för
barnmorskeyrket är ett hantverk. Vi jobbar med våra
händer, med våra ögon och med våra öron. Vi känner
in patienten. Vi lyssnar in. När det gäller gravida
kvinnor känner vi livmodern och hur barnet ligger.
Man kan få veta väldigt mycket genom att känna på en
människa och lyssna in. De barnmorskor som är på väg
att gå i pension har jättesvårt med all teknik, och
jag förstår det, men den är en väldigt stor hjälp.
Det har så klart, i och med det, blivit effektivare
behandlingsmetoder.
Allt detta medför för oss en förändrad
arbetsmiljö. Det kan ibland leda till utmattning hos
personalen. Vi blir trötta och utslitna på grund av
alla krav och förväntningar som ställs på oss, som
vi inte alltid kan leva upp till. Det finns inte
resurser för det.
Vår vardag - barnmorskornas vardag - kan se ut som
så: Vi börjar kl. 7. Vi har kanske två eller tre
patienter i aktivt förlossningsarbete. Plötsligt
kanske någon börjar krampa. Någon börjar störtblöda.
Det är akut kejsarsnitt. Vi ska ta hand om mamman
och informera på ett par sekunder, och vi ska ta
hand om en jätteorolig man. Vi springer på snitt. Vi
går tillbaka och förlöser nästa patient, och så
rullar det på. Att gå på toaletten och äta lunch är
det ganska bra om vi kan hinna med någon dag. Vi
prioriterar inte det, och det kanske är fel. Vi är
så upptagna, och vi vill ge en så bra vård som
möjligt. Vi älskar vårt jobb. Men det finns också
dagar som är lugnare; det ska jag säga.
Hur kan då ett förebyggande hälsoarbete se ut? Jag
tänkte berätta om hur jag har lagt upp det på min
arbetsplats. Detta är en arbetsledarfråga, tycker
jag.
På förlossningen på Karolinska sjukhuset har vi
mentorskap. Alla medarbetare har en mentor. Vi har
kamratstöd. Vi har personalmöte varje vecka och
arbetsplatsmöte varje månad, och vi tar upp frågor
som går till vår samverkansgrupp.
Att bekräfta personalen och ge feedback är
jätteviktigt, speciellt för mig som chef. Jag har
kontinuerliga utvecklingssamtal med personalen och
ger utbildning. Det är små mikroföreläsningar, t.ex.
Man behöver inte göra några jättegrejer, men alla
ska få påfyllning eftersom de alltid ger så mycket.
Jag och de övriga cheferna får handledning.
Spegling av dagen är jätteviktigt. Vi jobbar även
med människor i kris. Krisstöd vid särskilda
traumatiska händelser är jätteviktigt. Det är inte
bara levande barn som föds vid en förlossning, utan
utgången kan också vara den motsatta.
Vi har givetvis företagshälsovård, och vi har
friskvård med fysiska aktiviteter. Men det främsta
personalstödet utgår från kamratstödet i vardagen.
Man måste kunna ha roligt tillsammans och skratta,
och man måste också kunna gråta tillsammans.
Jag har inga problem med sjukskrivningar på grund
av att barnmorskor dricker för mycket öl på sin
fritid eller bygger hus och blir utslitna av det,
utan jag har problem med den psykiska ohälsan på min
arbetsplats. Det ställs med all rätt stora krav på
oss och det är höga förväntningar, men vi har inte
resurser. Det är en obalans mellan resurserna och
vårdåtgärderna. Vi har ett högt patienttryck, och vi
har mycket sjukare patienter i dag som kräver
tillgänglighet. Alla friska patienter går hem dagen
efter det att de har fått barn. Vi är då konsulter,
brukar jag säga.
Jag vill avsluta med att säga att det fanns en fråga
i inbjudan om huruvida ni hade missat något. Det som
jag saknar är att man lyssnar in oss vårdarbetare i
god tid och tar vara på vår kompetens, för det är ju
så att vi alla är till för varandra.
Ulla Lindqvist: Jag är andre vice ordförande i LO.
Jag blev vald till det på kongressen i september. Vi
har gjort en arbetsfördelning i ledningen. Det
innebär att jag ansvarar för bl.a. arbetsmiljöfrågor
och arbetsorganisationsfrågor.
Jag har jobbat ganska länge med arbetsmiljöfrågor.
Jag började 1978 på förbundskontoret på Metall som
arbetsmiljöombudsman, och jag har jobbat lite till
och från med de frågorna.
Jag måste säga att jag tycker att det är ett
väldigt bra initiativ ni har tagit när ni har bjudit
in till denna hearing. Vi ser i dag i rapport efter
rapport hur ohälsan ökar och att sjukskrivningar och
arbetsskadeanmälningar ökar. Det vi tycker från LO:s
sida är att detta väldigt mycket är ett klassproblem
och att det i huvudsak beror på arbetsmiljön.
Jag tänkte börja med att visa en overheadbild. Vi
har nyligen tagit fram en undersökning som vi kallar
Ohälsans trappa. Den finns utanför salen, så ni kan
ta den rapporten sedan. Den bygger på intervjuer med
7 000 personer som SCB har gjort. Det har varit
hembesök. Den går bl.a. igenom sjukdomar i
rörelseorganen, psykisk ohälsa och levnadsvanor. Den
visar väldigt tydligt att det är ett klassproblem -
att arbetare och framför allt arbetarkvinnor är de
som allra mest drabbas av ohälsa. Den visar också
att det är ett könsproblem, dvs. att det är
skillnader mellan män och kvinnor.
Detta är en overheadbild som gäller långvarig
sjukdom. Här ser ni att det bland kvinnliga arbetare
mellan 45 och 64 år är 31 % som har svår långvarig
sjukdom. För manliga högre tjänstemän är det 8 %, så
det visar att det väldigt starkt är kopplat till
vilket arbete man har.
Ibland när vi pratar om arbetsmiljö och ohälsa får
vi nästan uppfattningen att det som är det stora
problemet i dag är den psykiska ohälsan och att det
är det enda problem som finns. Men så är det inte.
Det är ett jätteproblem med psykisk ohälsa, och det
återkommer jag till, men fortfarande är det så att
även andra arbetsmiljöproblem kvarstår. Det absolut
största problemet är sjukdomar i rörelseorganen och
belastningsskador. Vi kan se att det har ökat.
Tittar vi t.ex. på arbetarkvinnor mellan 45 och 64
ser vi att det har ökat från 23 % till 33 % från
1980. Vi gör sådana undersökningar vart fjärde år
och ställer samma frågor, så därför kan vi göra
denna jämförelse.
Ett annat område som jag nämnde, som är det stora
problemet och där vi kan se väldigt stora ökningar
när det gäller sjukskrivningar, gäller det psykiska
välbefinnandet. Vår undersökning visar att den
psykiska ohälsan har ökat i alla grupper. Det är
generellt. Även tjänstemannagrupperna har den ökat
i, men de som drabbas mest är arbetarkvinnor.
Någonting som jag tänkte visa här, som vi tycker
är väldigt oroväckande, är utvecklingen för unga
kvinnor. Om man tittar på utvecklingen för unga
kvinnor mellan 16 och 29 år, t.ex., som känner
ängslan, oro eller ångest ser man att antalet har
ökat under 90-talet. Från 80-talet till 90-talet
gick det ned lite, men på 90-talet har det ökat från
8 % till 24 %. Detta tror vi i hög grad är betingat
av att det var en hög arbetslöshet i början av 90-
talet och att tjejerna kände oro och inte hade något
jobb, men vi tror också att det beror väldigt mycket
på att unga kvinnor finns på de stressiga arbetena
och på att de ofta har anställningsförhållanden som
gör att de inte är fast anställda. De är
timanställda, t.ex. Det skapar naturligtvis en oro
för ekonomin.
När man resonerar omkring den psykiska ohälsan
säger man ibland att den beror på andra saker än
just arbetsmiljön. Människor är t.ex. oroliga för
saker på sin fritid och för familjen. Naturligtvis
spelar sådant roll, men man kan ändå väldigt tydligt
se att det har blivit ett mycket mer psykiskt
påfrestande arbetsliv. Det har blivit stressigare,
och det har blivit hårdare tryck. Tittar man på LO
kan man säga att det är så i alla branscher. Det är
så inom industrin. Gun från vården visade hur mycket
stressigare det har blivit där. De har blivit så
inom handeln. Det har blivit så på servicesidan.
Vi gjorde en arbetsmiljöundersökning 1999. Den
finns också utanför, om ni vill titta på den. Den
visar hur antalet psykiskt påfrestande arbeten har
ökat mellan 1991 och 1999. Det har skett en ökning
både för män och kvinnor, men för kvinnorna har det
blivit väldigt vanligt. 50 % anger att de har ett
stressigt arbete. Den psykiska ohälsan är alltså
också väldigt beroende av arbetsmiljön.
Som jag sade när jag började är det inte bara
belastningsskador och psykisk ohälsa. Fortfarande
finns de traditionella arbetsmiljöriskerna kvar. Det
får vi inte glömma. Dem måste vi fortsätta att jobba
med.
Jag tänkte visa två overheadbilder. I den
arbetsmiljöundersökning vi gjorde 1999 frågade vi
folk om de var utsatta för kemikalier minst en
fjärdedel av tiden på arbetet. Det har gått ned
lite, men ni ser att drygt var femte man var utsatt
1999. Det är färre kvinnor, och det beror på att vi
har en väldigt uppdelad arbetsmarknad. Män och
kvinnor har olika jobb.
Buller har vi jobbat så länge med, och det tycker
man att vi borde ha kunnat bekämpa. Ändå ser vi att
andelen män som minst en fjärdedel av tiden utsätts
för buller har ökat.
Sammanfattningsvis är hälsan väldigt klassbetonad.
Vi ser en ökning av den psykiska ohälsan. Vi ser att
belastningsskadorna och skadorna i rörelseorganen
fortfarande är den största gruppen, och fortfarande
finns de traditionella arbetsmiljöriskerna kvar.
Vi tittar också på levnadsvanor. Du som pratade
först var inne på att det väldigt mycket beror på
hur man lever. Det har vi också undersökt sedan
1980. Det gäller rökning, motion och hur mycket man
väger.
Det glädjande i vår undersökning är att man kan se
att levnadsvanorna förbättras. Rökningen har minskat
i alla grupper. Även för unga arbetarkvinnor har den
minskat. Den grupp där den inte har minskat utan är
konstant är gruppen med arbetarkvinnor över 45 år.
De röker ungefär lika mycket som 1980. För unga
tjejer har rökningen minskat mycket, och likaså för
män. Det gäller alla grupper.
Motionsvanorna har förbättrats. Vi motionerar mer
i alla grupper. Männen motionerar fram till det att
de blir 30, och sedan motionerar de inte så mycket.
De tycker kanske att de är vackra nog ändå. Men det
har också förbättrats. Det som däremot inte har
förbättrats är problemet med vikten. Vi blir
tjockare och tjockare. Det är ett generellt problem
i hela västvärlden.
Just detta talar för att det faktiskt inte är
individen det beror på, utan att det i väldigt stor
utsträckning är arbetet. Trots att man förbättrar
sina levnadsvanor mår man faktiskt sämre. Framför
allt den psykiska hälsan har försämrats.
Då är frågan vilka åtgärder som är viktiga. Vilka
åtgärder är viktigast när det gäller att förbättra
arbetsmiljön? Väldigt många av de problem som vi har
ute på arbetsplatserna med belastningsskador och med
en ökad psykisk ohälsa beror på
arbetsorganisationen, på vilka möjligheter man har
till inflytande över sitt arbete, på vilket ansvar
man har och på hur bemanningen ser ut.
Trots att fler kommer i arbete och det blir
hårdare tryck ute på arbetsplatserna ökar dessa
problem. Det är väldigt mycket beroende på
bemanningen. Man har rationaliserat och gjort det
mer kundanpassat på arbetsplatserna utifrån att man
har färre anställda, och det är ett generellt
problem.
Det vi tycker är det viktigaste här är att få i
gång ett arbete lokalt ute på arbetsplatserna - att
få i gång en process för att förändra
arbetsorganisationerna och titta på allt som hör
ihop med det. Det gäller att man utvecklar
arbetsuppgifterna och ser till att man har ett
innehållsrikt arbete med flera olika
arbetsuppgifter, så att man inte behöver göra ett
monotont arbete hela tiden.
Man ska också satsa på utbildning i samband med
det. Vi har väldigt tydliga siffror för
personalutbildning. Om man jämför åren 1999 och 2000
ser man att det har minskat. En person som tillhörde
LO fick utbildning i snitt 2,3 % av arbetsdagarna
1999, och 2000 var det nere i 1,6. Det är också ett
tecken på att man inte har utvecklat arbetet; man
har inte satsat på personalutbildning. Att se till
att det sker utbildning är en viktig del i detta,
och man ska ha lönesystem som stöder detta. När man
utvecklar arbetet och lägger på mer ansvar måste den
anställde också få befogenheter.
Då är vår uppfattning att det naturligtvis först
och främst bygger på ett lokalt samarbete mellan
parterna. De tillfällen när man har gjort
förändringar och lyckats någorlunda bra är när
parterna har jobbat gemensamt. Men det händer tyvärr
alltför lite. Det vi tror behövs är att
arbetsgivarna tar ett större ansvar för detta och
att man jobbar för det lokalt. Det kan också behövas
bättre regler i de centrala avtalen t.ex. när det
gäller kompetensutveckling och personalutbildning.
Vi tycker att arbetsmiljölagen är ganska bra när
det gäller arbetsorganisationen och den psykiska
ohälsan. Jag vet att man från Arbetsmiljöverket
håller på med tillsyn på detta område. Men om det
inte hjälper tror jag att det är nödvändigt att se
om det inte behövs föreskrifter på detta område när
det gäller arbetsorganisation och bemanning. Det kan
vara så att vi behöver förstärka lagstiftningen i
föreskrifter.
En annan sak som är viktig är arbetstiden. Jag
tror i och för sig inte att man ska förbättra
arbetsmiljön genom en arbetstidsförkortning, för
arbetsmiljön måste vara sådan att man kan jobba ända
tills man går i pension. Vi förbättrar inte miljön
genom en arbetstidsförkortning. Men det förslag LO,
TCO och SACO har tagit fram om en
arbetstidsförkortning som innebär ett inflytande
över arbetstiden - över förläggningen av denna
förkortning - rör däremot en viktig
arbetsmiljöfaktor. Man ska känna att man kan påverka
sin arbetstid.
Ett annat område som är oerhört viktigt för hur
man mår rör anställningsförhållanden, dvs. vilken
form av anställning man har. Där ser vi att
timanställning, t.ex., har ökat väldigt mycket
speciellt för LO-kvinnorna. Därför är vår
uppfattning att man måste ha rätt till en fast
anställning, och man måste också ha rätt till ett
heltidsjobb. Där kan det behövas förändringar i
lagstiftningen.
När det gäller de traditionella
arbetsmiljöproblemen - buller, kemikalier, osv. -
har vi en relativt bra lagstiftning. Men det är
också viktigt att vi har bra föreskrifter på dessa
områden. Jag är inte säker på att det behövs en
förändring i lagen, men något vi måste uppmärksamma
är arbetsmiljöbrott.
Dagens Arbete, som är Metalls, Industrifackets,
Pappers och Grafikernas tidning, gjorde en
undersökning nyligen. Den visar att det på fem år
har varit 589 dödsolyckor på arbetsplatser. Av dessa
har 18 lett till rättegång. Av domarna är 11
friande. Det är alltså ingen som har blivit dömd för
olyckorna. Detta är ett problem. När det sker
olycksfall blir de inte behandlade på rätt sätt. Det
kanske över huvud taget inte väcks åtal i dessa
dödsolyckor. Där bör man nog se över lagstiftningen.
Det kan vara så att det behövs förändringar i den,
men framför allt tror jag att det behövs utbildning
när det gäller åklagare och dem som hanterar dessa
frågor.
Jag vill också nämna en sak som är oerhört viktig.
Det gäller att stärka skyddsombuden och vår
organisation. Där tror jag att det framför allt
behövs resurser till utbildning av skyddsombuden och
ökade resurser till de regionala skyddsombuden.
Sture Nordh: Herr ordförande! Tack för att ni tog
initiativet till denna hearing, som vi i TCO
uppskattar väldigt mycket. Jag ska försöka ge svar
på de frågor som finns i inbjudan till denna hearing
på lite olika plan och börjar med ett försök till en
sammanfattning av vad TCO:s breda analysarbete ger
för bild av vad det beror på att arbetshälsan ser ut
som den gör i dag och utvecklas så negativt.
Det som sammanfattningsvis framgår av våra
undersökningar är de här viktiga faktorerna: 90-
talets besparingspolitik och nedskärningar innebar
framför allt i den offentliga sektorn ökad
arbetsbelastning och att alla marginaler pressades
ut. Det fanns inget samband mellan minskad personal
och minskade arbetsuppgifter. Det blev längre
arbetad tid för den enskilde och ofta obetald
övertid.
Det var organisationsförändringar, med införande
av nya lednings- och styrsystem, mager produktion,
plattare organisationer och direkt kundstyrning in i
organisationerna på ett annat sätt. Det fanns inget
utrymme kvar i arbetsorganisationen för extra
arbetsbelastning eller toppar. 65 % av TCO:s
medlemmar säger att de inte hinner med sina
arbetsuppgifter.
Kunden är ingen bra arbetsgivare. Kunder har
självklara rättigheter när det gäller tjänster eller
varor, men när buffertarna försvinner i
organisationen - arbetsledningen hade ofta den
rollen, men när den är inte lika stark i dag -
innebär det en ökad ansträngning och belastning på
organisationen.
En tydlig faktor är att den enskildes inflytande
över sitt arbete är för litet. Det är för lite
inflytande för alldeles för många. Vi vet att det
finns samband mellan inflytande och kontroll över
arbetet och hälsan i arbetslivet. 60 % av våra
medlemmar har små eller inga möjligheter att t.ex.
påverka sina arbetstider.
Det finns växande och nya kunskapskrav. Ständiga
förändringar i arbetsorganisationen sker som ett
resultat av detta. Oro hos de enskilda anställda för
om de gör arbetet rätt och om de har förstått det
nya sättet att arbeta och är tillräckligt bra skapar
belastning.
Ulla var inne på anställningsformerna. Lösare
former leder till mindre inflytande på
arbetsplatsen, inte lika stor tillgång på
personalutbildning och för många en större
otrygghet.
Så går jag till den tekniska utvecklingen. Tänk på
alla befrielseinstrument som vi har skaffat oss, som
i själva verket har förslavat oss.
Mobiltelefonen, som skulle göra det möjligt för
oss att ringa när vi ville och ta hand om problemen
när de uppstod, innebär nu att vi ska vara
tillgängliga jämt. Den bärbara datorn och den
ständiga uppkopplingen som skulle innebära att vi
fick välja var arbetet skulle utföras innebär att vi
är tillgängliga jämt och arbetar jämt. Många har
förslavats av våra nya frihetsverktyg. Vi har fått
24-timmarsverksamheter med en formell
åttatimmarsarbetsdag.
Vi tillåter arbetssamtalet, som ingen skulle ringa
på det vanliga hemtelefonnumret, att störa mitt i
middagen, mitt i läxläsningen med ungarna där hemma
eller mitt i semestern. Det är väl ingen fara med
den minut som samtalet tar, men den mentala
omställning som det innebär för en pappa som läser
fysik med sin son, att få ett problem levererat i
knät klockan åtta på kvällen, gör att han faktiskt
inte är närvarande i fysikboken längre. Han är
återkallad till arbetet - inte bara de två minuterna
utan många timmar under resten av dagen.
Kaffeautomaterna - detta frihetsinstrument för oss
alla som skulle innebära färskbryggt kaffe närhelst
behov uppstod - har inneburit att kafferasterna är
borta och med dem den återhämtning med samtal med
arbetskamrater om annat som vi vet är så nödvändig.
Kaffeautomaterna borde slängas ut från
arbetsplatserna!
Raster, återhämtning och de ställtider som Bodil
Jönsson talar om krymper bort. Livspusslet går inte
ihop för fler och fler. Vi måste kunna vara hela
människor. Vi måste kunna göra vårt arbete bra och
ha utveckling och karriär som professionella
yrkesutövare. Men vi måste också kunna vara
ansvarstagande pappor, och ha en del fritid. Det är
det som inte klaras av. Och när belastningen då
ökar, kanske i en liten fråga, så blir det droppen
som får bägaren att rinna över och som gör att man
inte orkar längre.
Vad kan ni bidra med? Man skulle kunna sammanfatta
det som i slutsatserna i våra analyser, mycket
förenklat och väldigt kort, herr ordförande. Vad
skulle ni som politiskt ansvariga kunna bidra med?
Huvuddelen av ansvaret ligger på arbetsgivarna och
på oss som fackliga organisationer och även på oss
som enskilda, förstås. Men ni skulle kunna bidra med
att stärka den enskildes inflytande i arbetslivet,
som Ulla var inne på, och på arbetstidernas område
genom att införa en regel i arbetstidslagen som den
skyddslagstiftning den ju faktiskt är. Regeln skulle
innebära att arbetsgivare blir skyldiga att ta
hänsyn till den enskildes önskemål om arbetstidens
längd och förläggning och skyldiga att införa en
arbetstidsbank. Men man måste också brett analysera
de enskildas maktfrågor. En egenmaktsutredning
skulle kunna visa hur den enskildes frihet och
trygghet kan öka i olika samhällssystem - från
lagstiftningen på arbetsrättens område till
föräldraförsäkring och annat.
Jag tillhör dem som tror att vi måste se över
arbetsmiljölagen med utgångspunkten att det moderna
arbetslivet är annorlunda nu än när lagen skrevs och
med utgångspunkten att en växande andel av problemen
är den psykiska och psykosociala ohälsan. Sätt fokus
på det förebyggande! Stärk företagshälsovårdens
förebyggande arbete! Titta på vilka möjligheter vi
har för att förbättra förutsättningarna för
skyddsombuden! Analysera den danska modellen! Där
inför man nu - väldigt förenklat - ett system som
innebär att arbetsgivare får rabatt på
arbetsgivaravgiften om de är certifierade ur
arbetsmiljösynpunkt och på det sättet bringar ned
arbetsohälsan.
Sedan har vi lärande och kompetensutveckling.
Stärk den enskildes möjligheter genom att införa ett
kompetenssparande!
Jag tillhör dem som har varit kritiska till att
införa system som är kopplade till vår
sjukförsäkring och som innebär olika avgifter för
olika arbetsgivare eller mycket långa
arbetsgivarperioder. Man ska inte riskera att
arbetsgivare försöker göra urval där bara den som
har 100-procentig hälsa kommer ut i arbetslivet. Men
jag har blivit mer och mer övertygad om att det
måste finnas ett samband mellan kostnaden för
ohälsan och de miljöer som bidrar till att skapa den
ohälsan i form av dålig arbetsmiljö. Vi måste dock
hitta något som är smartare än de längre
arbetsgivarperioderna. Ska vi analysera branscherna
i efterhand och se vilka effekterna blev? Om det år
efter år är så att den sektor som i huvudsak bidrar
till de växande ohälsotalen är kommunsektorn så
borde den sektorn betala mer.
Vi är på väg, mina damer och herrar, att få en
sjukförsäkring vars viktigaste uppgift är att skydda
arbetsgivare för alldeles för stora kostnader för
alltför långa sjukskrivningsperioder. Det var inte
försäkringens första och viktigaste uppgift. Om vi
ska få fart på diskussionen så tror jag att vi även
behöver hitta en aspekt som direkt innebär ökade
kostnader för ökad ohälsa.
Ordföranden: Tack för det! Då lämnar vi över ordet
till Kenth Petterson, generaldirektör på
Arbetsmiljöverket. Varsågod!
Kenth Pettersson: Tack för det, ordförande! Det är
ett viktigt initiativ som utskottet har tagit när
man ordnar en hearing om arbetsmiljöfrågorna.
Vi heter numera Arbetsmiljöverket. Det som
tidigare hette yrkesinspektionen heter numera
arbetsmiljöinspektionen. Vi sysslar med
arbetsplatsens problem, men det är väl ganska
uppenbart att det finns en interaktion mellan hur
man mår på arbetet och hur samhället i övrigt ordnar
det för medborgarna. Det ska man inte förneka. Men
det är inte vår sak att bedöma de frågorna.
På några minuter så här så tvingas man förstås
till vissa förenklingar. Det kan vara farligt, men
jag vill säga att det ibland är lika farligt att
märkvärdisera. Jag tror att det finns lösningar på
en del av de problem som vi ser i dag som inte är
alltför komplicerade. Jag ska strax återkomma till
det.
Arbetsmiljölagen har naturligtvis nämnts ett antal
gånger här redan. Det är en ramlag, och det är vi på
Arbetsmiljöverket som har samhällets uppgift att
precisera den närmare tillämpningen av den. Det gör
vi med våra föreskrifter. Det finns ca 130 sådana.
Det är detta som vi kallar en del av vår tillsyn.
Den andra delen av vår tillsyn består av att vi är
ute och inspekterar arbetsplatser.
Vi är numera en myndighet, som utskottet är väl
medvetet om. Frågan behandlades ju här i utskottet i
höstas. Det ger oss på sikt bättre möjligheter att
arbeta med frågorna. Vi kan fatta enhetligare
beslut, och vi kan på ett annat sätt utnyttja den
kompetens som vi besitter i olika delar av
organisationen. Vi har också fått en rätt omfattande
resursförstärkning fr.o.m. i år. Just nu är vi inne
i ett rekryteringsarbete med ca 100 nyanställda. Vi
ska utbilda dem, och det kommer att ta lite tid
innan effekterna av denna förstärkning av våra
tillsynsresurser kommer att märkas. Men de kommer
självfallet att märkas så småningom.
Jag ska inte här gå igenom alla detaljer i vad vi
gör - men vi besöker alltså arbetsställen och
inspekterar dem. Det finns uppemot 300 000
arbetsställen i landet. Vi hinner besöka runt 30 000
av dem. Man skulle alltså kunna säga att det går
ungefär tio år mellan gångerna som vi kommer dit. Nu
fungerar det självfallet inte så, utan vi inriktar
våra besök till de ställen där vi tror att
arbetsmiljön är som sämst och där vi behöver vidta
åtgärder.
Jag ska mycket kort försöka ge en bild av hur det
ser ut i arbetsmiljöstatistiken. Det finns talare
som tidigare har varit inne på det, och det här
bekräftar i stort sett den bild som tidigare talare
har gett. Vi ser alltså en kraftig ökning av de
anmälda arbetssjukdomarna. Jag vill betona att det
gäller de anmälda arbetssjukdomarna. Det har skett
en mycket kraftig ökning sedan 1997. De kurvor som
jag visar här slutar 1999. Statistiken för 2000 är
inte klar än. När den är klar kommer vi med all
sannolikhet se att ökningen kommer att fortsätta i
ungefär den takt som vi ser här. Det är de långa
sjukskrivningarna som ökar, framför allt för
kvinnor.
När man bryter ned statistiken lite och försöker
komma underfund med vad detta beror på så ser vi att
arbetsorsakade besvär till följd av stress eller
andra psykiska påfrestningar har ökat kraftigt -
speciellt för kvinnor.
Vilka är då orsakerna - enligt dem som lider av
detta - till att de lider av det? Det finns en hel
rad olika orsaker. Om ca 14 dagar kommer vi att
presentera en ganska omfattande bearbetning av
statistiken på stressområdet. Det som vi får fram av
de preliminära resultaten är självfallet för stor
arbetsbörda. Man har stort ansvar och liten
befogenhet. Det finns en rad olika skäl till att man
upplever stress på arbetsplatsen och lider av det,
och jag ska givetvis inte nu gå igenom alla dem.
Det är viktigt att komma ihåg att den allra
största gruppen arbetsskador är belastningsskadorna.
En del av dem är självfallet också stressrelaterade
- det ser vi klart och tydligt i statistiken. Annars
är det de mer traditionella arbetssjukdomarna som vi
ser. Jag ska bara nämna något exempel på det. Att
arbeta i vriden arbetsställning under en stor del av
arbetstiden leder naturligtvis på sikt till skador.
Det känner vi till. För vissa grupper anställda har
man en högre frekvens av den typen av
arbetsställningar. Vi har tagit fram några exempel
inom byggbranschen och inom vården, naturligtvis.
Jag vill visa att detta är ett problem som är
traditionellt och som inte har förbättrats.
Man kan dra den kanske något slarviga - men jag
tror ändå korrekta - slutsatsen att det har
tillkommit "nya" problem i arbetsmiljön. Lägg märke
till citationstecknen kring "nya"! Det gäller
slimmade organisationer, olika former av psykiska
påfrestningar, tempohöjning, etc. Men de "gamla"
problemen finns också kvar i stort sett i oförändrad
omfattning. Vi ser t.o.m. en ökning på de flesta av
de här områdena. När det gäller kemiska hälsorisker
märker vi dock en viss förbättring.
Det som vi ser nu i statistiken och det som vi
upplever i samhället är att det har tillkommit
problem som har lagts ovanpå gamla problem. Det är
därför som situationen är så pass besvärlig. Detta
låter oerhört dystert, och man frågar sig: Finns det
inget att göra?
Nu ska jag visa en konstig bild. Den föreställer
Öresundsbron. Om den kan man tycka olika saker, men
när man byggde den så prioriterades
arbetsmiljöfrågorna. Det ledde till väldigt goda
resultat. Man kunde naturligtvis inte helt undvika
arbetsolyckor, men på det hela taget fick man goda
resultat. Det finns ett ännu bättre exempel, som
också det råkar vara en bro, nämligen
Högakustenbron. Där hade man inte några skador alls.
Företagsledningarna prioriterade nämligen
arbetsmiljöfrågorna, och vidtog redan från början
åtgärder för att se till att man hade en bra
arbetsmiljö. Det ger effekter. Så visst finns det
hopp!
Vi ska inte vara alltför dystra. Jag vill bara
snabbt visa en bild med en internationell
jämförelse. Det gäller skador som leder till mer än
tre dagars frånvaro. Här ser vi att Sverige har
ganska låga staplar jämfört med några andra länder,
speciellt inom EU. Sverige har alltså en bättre
arbetsmiljösituation än vad många andra länder har.
Jag kommer nu till mitt absoluta favoritexempel på
vad som kan hända när man tar tag i frågorna rejält.
Bilden visar dem som utsätts för passiv rökning på
arbetsplatserna. Som ni ser är det en dramatisk
minskning. Varför visar jag då detta exempel? Det är
inte bara för att jag själv hatar rök, utan det
beror också på att samhället här satte in
kraftinsatser för att få bort rökningen från
arbetsplatserna. Man arbetade med attitydförändring
hos alla. På kort tid minimerades problemet, och
förhoppningsvis kommer det helt att försvinna i och
med Folkhälsokommitténs förslag som nu blir
verklighet.
Det finns alltså flera exempel på att det går att
göra något åt problemen - detta var bara några. Nu
vill jag inte alls polemisera med tidigare talare,
men ofta pratar vi om att det krävs förändringar av
lagstiftningen. Jag visar nu några citat ur
arbetsmiljölagen. Det står bl.a. att
arbetsförhållanden ska anpassas till människors
olika förutsättningar i fysiskt och psykiskt
hänseende. Jag vill påstå att arbetsmiljölagen
ibland är en väldigt framsynt lagstiftning. Den ger
ett starkt stöd för arbetsmiljöarbetet. Jag tror att
man ska tänka efter väldigt noga innan man går in
och ändrar i lagen - jag tror snarare att vi ska
arbeta med vårt föreskriftsarbete.
Internkontrollen har nämnts. Så heter det system
som innebär att man ska behandla arbetsmiljöfrågorna
i den ordinarie verksamheten och ha ett system för
det - inte i en fil bredvid utan som en del av den
ordinarie driften av ett företag. Nu har vi arbetat
om föreskriften, och döpt om fenomenet till
systematiskt arbetsmiljöarbete. Det visar bättre,
med själva namnet, vad det är som vi är ute efter,
nämligen att helt enkelt få i gång en process på det
enskilda arbetsstället. Där ska arbetsgivare,
anställda och de anställdas representanter sätta sig
ned och identifiera de problem som man har på
arbetsplatsen och resonera kring hur man kan lösa
dem. Jag tror nämligen att många av de
arbetsmiljöproblem som man ser inte kräver alltför
omfattande åtgärder för att man ska kunna rätta till
dem. Ofta är det ganska små åtgärder som krävs. De
som finns på arbetsplatsen är de som bäst kan
identifiera de lösningarna. Först ska man alltså
identifiera problemen och sedan finna lösningar på
dem, och man ska jobba på ett systematiskt sätt med
det hela.
Detta är en föreskrift som vi nu har haft i
uppemot tio år. Man kan fråga sig hur det fungerar i
verkligheten. Vi mäter något som vi kallar för
internkontrollstatus. Det bästa är då 4. Då utför
man ett väldigt bra arbete med arbetsmiljöfrågorna.
Om man har 3 så är man i alla fall i gång med något
som liknar det som vi vill uppnå. Ni ser snabbt att
det rör sig om i storleksordningen 25 % av företagen
där detta fungerar någorlunda. Jag vill påpeka att
dessa siffror inte är statistiskt hållbara. Vi
besöker nämligen företrädesvis arbetsplatser med
sämre arbetsmiljö. Det finns alltså en viss
avvikelse i detta. Just nu håller vi på med en stor
undersökning som är statistiskt hållbar för att möta
detta, och förhoppningsvis får vi då lite bättre
siffror. Men jag tror inte att bilden på det stora
hela kommer att ändras särskilt mycket. På flertalet
företag fungerar alltså inte det här.
Det är därför en utmaning för oss och för alla som
arbetar med arbetsmiljöfrågorna att se till att det
här fungerar. Jag tror att man kan komma till rätta
med en mycket stor del av arbetsmiljöproblemen
någorlunda väl genom att få i gång en sådan här
process. Vi kommer också att inom kort sätta i gång
en ordentlig marknadsföringskampanj där vi lanserar
det här. På så sätt kan man få in ett medvetande om
att föreskriften finns och få i gång en process på
arbetsplatserna.
Detta kanske var en viss förenkling av lösningarna,
men jag tror att man ska passa sig noga för att
märkvärdisera. Då ger vi nämligen upp inför de stora
problem som vi ser. Jag tror att det gäller att
hitta och komma i gång med ganska enkla lösningar.
Detta är en ganska enkel lösning, som får stora
effekter på kort tid.
Ordföranden: Jag tackar för det inlägget, och lämnar
till sist över till Annika Härenstam, forskare på
Arbetslivsinstitutet. Varsågod!
Annika Härenstam: Herr ordförande! Det är en stor
och svår fråga som ni har ställt till oss i dag:
Ohälsa på jobbet - vad beror det på? För ett tag
sedan såg jag en siffra. Det fanns 85 000
långtidssjukskrivna, som hade varit sjukskrivna i
mer än ett år, i december förra året. Det var en
fördubbling sedan 1995. När man ser en sådan siffra
ställer man sig, i alla fall som forskare, frågan om
man verkligen kan söka svaret på detta bara hos
individer eller ens hos lokala chefer. Det måste
finnas något bakomliggande och mer strukturellt som
gör att det blir så stora, dramatiska förändringar i
den arbetsrelaterade ohälsan.
Jag ska försöka att på denna korta stund ge en
liten bild av hur man kan betrakta de här
strukturella förändringarna. Vad är det som kan
ligga bakom? Jag tror inte att människor har en
sämre livsstil nu eller att vi har sämre chefer med
operativt ansvar. Det är inte det som kan förklara
en sådan här stor och dramatisk förändring i
arbetslivet. Vi måste söka svaret någon annanstans.
Det som olika forskare har pekat på är att det har
skett en ganska omfattande risk- och
problemförskjutning från kärna till periferi på
olika sätt. I geografiskt hänseende skulle man kunna
prata om att detta gäller från storstadsområden till
glesbygdsregioner. Vi kan fundera i termerna som
gäller från koncerner till underentreprenader, från
aktieägare, koncernledningar, företagsledningar,
operativa chefer och ned till anställda. Är det stor
skillnad om man tillhör kärnan i arbetskraften och
är fast anställd eller är behovsanställd? Man kan
titta över allt från kärnverksamheter till
serviceverksamheter. Här har skett mycket stora
förändringar under 1990-talet.
På många sätt har det varit en god utveckling.
Människor får större ansvar för sitt eget arbete.
Men tillsammans med ökade kundkrav, som någon var
inne på här, innebär detta att man också måste få
större befogenheter. Vad som faktiskt har skett är i
stället att befogenheterna har centraliserats
samtidigt som ansvaret för att jobbet blir gjort har
decentraliserats. Förut kunde en städerska, en
industriarbetare eller en undersköterska gå hem
efter sitt arbete och känna att man var nöjd och
hade gjort sitt. Det var egentligen chefens eller
förmannens problem att det fanns saker som inte
hanns med. Nu är det den enskilda anställdas eget
problem, som man bär med sig hem. Det är en stor
skillnad vi ser som en effekt av de strukturella
förändringarna.
Egentligen är mitt huvudbudskap att det har skett
väldigt olika saker på olika delar av
arbetsmarknaden. Men det finns ändå några generella
saker som jag vill peka på.
Jag har redan pratat om att individualisera
ansvaret. Vi har också fått en ökad fjärrstyrning,
dvs. att mycket av strategiska beslut fattas allt
längre ifrån den plats där jobbet utförs. Detta har
blivit möjligt under 1990-talet med alla dessa nya
informativa system; IT, datorteknik osv., som
möjliggör fjärrstyrning och fjärrkontroll av det som
faktiskt sker ute på sjukhusklinikerna eller i
företagen.
Vi har samtidigt sett en försvagning av olika
typer av kollektiva strukturer. Facken har en
svagare roll. Skyddsombuden har minskat i antal, och
de har allt svårare att utföra sitt arbete.
Arbetsplatserna som sociala, sammanhållna system har
på många sätt upplösts i och med outsorcing,
avknoppning och underentreprenörer. På många
arbetsplatser i dag finns det anställda som har
olika arbetsgivare. Kopplingen mellan ledningen -
arbetsgivaransvaret - och det jobb som utförs
styckas så att arbetsgivaransvaret blir uttunnat,
skulle jag vilja hävda. Jag visar här en bild som
lite grann symboliserar detta.
Detta innebär att arbetsmiljöstyrningen har blivit
mycket svårare att hålla ihop. Det påverkar också
arbetsplatsen som ett socialt sammanhållet system.
Om problem uppstår för en grupp människor som jobbar
tillsammans, har samma arbetsgivare, kanske tillhör
samma fackliga organisation och har samma
skyddsombud så är förutsättningarna helt annorlunda
för att skapa den goda arbetsmiljön än om man har
olika arbetsgivare och olika intressenter. En
handläggare i dag är i allmänhet inte längre
arbetskamrat med en städerska eller en
växeltelefonist, för de har en annan arbetsgivare,
som sitter någon annanstans. Det betyder att vi
missar det motstånd mot att införa ojämlika villkor
som det innebär att människor som är olika möts i
vardagen och har samma typer av kanaler att hantera
problem på. Det hela var inte bra förut heller, men
vi har tappat förutsättningarna att lösa problemen
där de uppstår därför att det är så många
inblandade. Det blir alldeles för krångligt.
Vi har nu fått alla dessa fragmentiserade
verksamheter och koncentration till
kärnverksamheter. Det går lite för fort här för det
som jag vill försöka förklara, men jag hoppas kunna
ge en hint om vad det är som jag menar. Vi har fått
färre vardagsmöten, där problemen uppstår. Sture
Nordh pratade om kafferasterna som försvann. Vi har
alltså inte heller tid och rum att direkt lösa
problemen där de uppstår. Allt detta har lett till
att vi har fått större skillnader i anställnings-
och arbetsvillkor och sämre möjligheter att styra
arbetsmiljön.
Den utsuddade gränsen, där människor tar med sig
jobbet hem, gör det svårare att kombinera arbete och
familj. Ingångskraven när det gäller att komma in i
arbetslivet har ökat, men lärandet minskar på många
olika sätt, som vi ser det. Kompetenskraven ökar,
men förutsättningarna att på betald arbetstid lära
nytt tenderar att minska. Upplärningstiderna i många
verksamheter minskar medan det andra ökar. Detta
leder till hög sjukfrånvaro.
Jag ska också försöka hinna säga något om
olikheterna. Detta ser nämligen väldigt olika ut i
olika delar. Jag visar här en grov översikt; ett
sätt att klassificera verksamheter. Det bygger på
ett system som är gjort av Eric Giertz, som är
industriekonom. Som projektledare i MOA-projektet
har jag använt det och sett att det är att mycket
bra sätt att betrakta olika verksamheter på. Vi har
fört samman högteknologisk och kunskapsbaserad
produktion. Det gäller såväl industriell produktion
som tjänsteproduktion, dvs. både IT-företag och
processindustrier. De liknar varandra alltmer i
många avseenden. Detta är alltså en väldigt grov
uppdelning. Ungefär 20 % av den svenska
arbetskraften jobbar här. Välfärdsproduktionen är
både offentligt och privat organiserad numera. Det
gäller skola, vård och omsorg, polis, socialtjänst,
rättsväsende osv. Den utgör ca en tredjedel.
Serviceproduktionen, som är personalintensiv, utgör
också ungefär en tredjedel. De verksamheterna fanns
tidigare oftast här, men upphandlas nu. Sedan finns
också en del personalintensiv varuproduktion.
I de olika verksamheterna sker olika saker. I den
högteknologiska och kunskapsintensiva sektorn
koncentrerar man sig på kärnverksamheter och knoppar
av till underentreprenader, underleverantörer, olika
serviceföretag osv. Här ökar kvalifikationskraven,
och man har en viss typ av managementstrategier som
i hög grad leder i riktning mot det goda arbetet.
Detta har vi redan hunnit prata om en del, så jag
lämnar det åt sidan så länge. Det har skett mycket
som har varit problematiskt.
Framför allt vill jag uppmärksamma er på den
personalintensiva serviceproduktionen. Att köra en
buss, att städa ett golv, att bädda sängar på ett
hotell osv. går inte riktigt att rationalisera på
samma sätt med ny teknik som man kan göra inom den
högteknologiska industrin. Men samtidigt har
effektivitetskraven ökat. Genom den stora
upphandling av tjänster som sker i dag konkurrerar
företagen förstås om kontrakten. Det enda riktigt
rationella ur företagsekonomisk synpunkt är att
spara på personalkostnaden, för det är den stora
kostnaden i dessa företag. Det upphandlas för
ungefär 400 miljarder kronor om året av offentlig
sektor. Dessa pengar kan i värsta fall användas till
att gynna företag med den sämsta arbetsmiljön - om
det bara är priset man går på. Det handlar mycket om
personalförändringar, dvs. att ha så lösa
anställningar som möjligt med så kort upplärningstid
som möjligt så att man snabbt kan ta in ny personal.
Man kan använda det här så att alltfler jobbar på
obekväma arbetstider i de här verksamheterna.
Det finns alltså olika managementstrategier. Det
är data från MOA-projektet som jag visar här. Jag
ska säga något kort om bilden. Riktningen går från
det översta till det nedersta. Det översta har
samband med god arbetsmiljö, ökat inflytande, ökade
utvecklingsmöjligheter och hyfsade krav. Man
utvecklar alltså verksamheten när det gäller IT och
teknik, kompetenskrav, långa arbetscykler och långa
kundkontakter. Man satsar på att dra in personalen i
en kvalificerad verksamhetsutveckling. Vi har sett
att detta har samband med goda arbetsvillkor. En
ökad centralstyrning, dvs. mer av fjärrkontroll och
resultatmätning, har däremot samband med sämre och
sämre arbetsvillkor, kortare och kortare
arbetsvillkor och mindre och mindre inflytande. På
samma sätt är det när det gäller numerär
flexibilitet, dvs. lösa anställningar där man tar in
och ut folk på olika sätt och laborerar mycket med
arbetstiderna. Däremellan finns funktionell
flexibilitet, som också på många sätt har samband
med bra arbetsvillkor, dvs. mer och mer
arbetsutbildning, mer och mer kvalificerat arbete
och mer och mer platta organisationer. Däremot vet
vi att den funktionella flexibiliteten, med större
ansvar för individen som kombineras med mer
resultatmätning ger ogynnsamma effekter.
72 företag deltog i MOA-projektet. Det finns tre
stora sektorer; servicesektorn, välfärdssektorn och
den högteknologiskt kunskapsbaserade sektorn. Bilden
visar perioden 1995, 1996 och 1997. Vi ser en skala
som är svår att förklara, men innebörden är: ju
högre stapel, desto mer av den goda
managementstrategin, dvs. att utveckla verksamheten,
och desto mindre av centralstyrning. Det sker här. I
servicesektorn ser vi att det går åt motsatt håll.
Det leder till sämre arbetsvillkor. I
välfärdssektorn finns en kombination av ökat ansvar
på golvet och ökad centralstyrning.
Jag ska runda av det hela, och gå till den sista
bilden. Det finns mycket mer att säga om detta, och
det är svårt att förklara det på kort tid. Men det
som jag egentligen vill komma fram till är att det
behövs väldigt olika strategier. Vi kan inte hindra
utvecklingen på arbetsmarknaden, med
företagsekonomiska principer, globalisering och
teknikutveckling etc. Men vi behöver ha mycket
bättre på fötterna och mycket mer kunskap om vilka
strategier man ska använda för att gynna den goda
arbetsmiljön. I välfärdssektorn handlar det mycket
om att spara på omorganisationer. De stör de
sociala, komplicerade systemen väldigt mycket. Det
gäller att åter bemyndiga chefer. Det är mer eller
mindre en omöjlig utmaning att vara lokal operativ
chef i välfärdssektorn i dag. Man får budskapet:
Spara pengar, men gör mer! Och gör kunderna, eller
patienterna, mer nöjda! Här måste man bemyndiga
chefer att också ha befogenheter att påverka
resurser och resursfördelning och inte bara vara den
goda chefen som stöttar sin personal.
I den personalintensiva servicesektorn tror jag
att det är oerhört väsentligt att det finns
spelregler vid upphandling. Det är nämligen där som
arbetsmiljön egentligen bestäms. Skattemedel ska
inte användas på fel sätt, dvs. man ska inte fatta
politiska beslut som gynnar företag med den sämsta
arbetsmiljön. Det är på väg att ske i dag. Detta är
oerhört viktigt. Det har alltid varit statens och
politikens roll att se till att det finns schysta
spelregler. Många seriösa företag i de här
branscherna är mycket bekymrade. De måste nämligen
försämra arbetsmiljön för att behålla ett kontrakt.
Man kan fundera på detta, och också dra en
parallell till miljöfrågan. Hur uppmärksamma är vi
kunder och konsumenter på hur våra arbetsplatser
städas eller på hur telefonitjänsterna sköts osv?
Hur ska vi som konsumenter få en större kunskap om
hur dessa arbeten utförs? I den högteknologiska och
kunskapsintensiva produktionen tror jag inte att man
ska ge sig in med en massa regelstyrning och annat.
Detta är mycket en kulturfråga för branschen. Här
finns många incitament för att behålla personal,
rekrytera kompetent personal och utveckla
verksamheten på sikt. Men vi behöver motsvarande
strategier för den goda arbetsmiljön i de här
sektorerna.
Ordföranden: Tack för det inlägget! Jag vill också
rikta ett tack till alla som har hållit sina
inledningsanföranden. Då är vi klara med den första
delen av hearingen. Nu ska vi i Sture Nordhs anda ha
en kafferast då det finns möjlighet till samtal. Vi
försöker samlas igen om 15 minuter.
Ordföranden: Då ska vi starta igen. Innan vi släpper
loss frågorna ska jag bara säga en sak som jag har
lovat förste vice ordföranden Hans Andersson. Han
skulle ha varit med här i dag, men sitter upptagen
med arbetet med finansplanen. Han ville bara ha
detta framfört till samtliga, så att ni vet att han
inte är borta utan anledning. Därmed har jag sagt
det som jag lovade Hans.
Då släpper jag loss frågorna.
Sonja Fransson (s): Ordförande! Detta har varit en
mycket intressant hearing. En hel del saker känner
vi naturligtvis igen. Vi har ju träffat olika
organisationer tidigare och hört mycket om detta.
Det intressanta är att väga de olika delarna mot
varandra.
Det sista inlägget, av Annika Härenstam, tyckte
jag var extra spännande. Du tog upp frågan om att
det finns olika områden. Du talade om
välfärdssektorn, om servicesektorn och även om
hightech, och att det finns olika behov på olika
områden. Det skulle jag vilja veta lite mer om.
Du sade att det bl.a. inom välfärdssektorn
behövdes färre arbetsomorganisationer och färre
förändringar. Samtidigt säger Sture Nordh och Ulla
Lindqvist att vi behöver förändra
arbetsorganisationerna. Jag skulle vilja att du, och
kanske de andra också, utvecklar detta lite grann.
Annika Härenstam: Att arbeta i en välfärdssektor,
vare sig det är sjukhus, skola, socialtjänst, polis,
åklagarväsende eller något annat, innebär att man
ingår i mycket komplexa sociala system. Det finns
inget jämförbart i näringslivet.
Hur många ska man ha med att göra runt en patient,
en elev eller vad det kan vara? Det har gjorts många
försök att planera det hela - det har ju rått en
planeringshysteri och en kvalitetssäkrings- och
utvärderingshysteri under 90-talet. Men hur väl man
än försöker planera detta så har vi som har varit
ute och forskat på området sett att man i stället
har slagit sönder mycket av fungerande
informationssystem och nätverk. Det tar åtminstone
ett par tre år för en organisationsförändring att
sätta sig. Som läkare, lärare eller socialarbetare
måste man veta vem man ska vända sig till i en viss
fråga, vem som ansvarar för den, vem som ska ta
kostnaderna för den etc. Hur ska jag bära mig åt för
att hitta en sängplats den här gången? Vilket labb
ska jag använda?
Vi har varit ute i tre år på 72 arbetsplatser och
studerat och följt detta. Då har vi sett hur mycket
tid som går åt till att leta information. Samtidigt
har dessa personer aldrig någonsin tidigare fyllt i
så mycket blanketter.
Rör man om i grytan, slår ihop enheter, lägger ned
sjukhus osv. - det tar så oerhört mycket kraft och
tid för baspersonalen att det blivit en väldigt stor
inte bara arbetsmiljöförlust utan också ekonomisk
förlust i välfärdssektorn med dessa stora
omorganisationer. Det behövs mer
konsekvensbeskrivningar före, att överväga beslut,
skapa arbetsro i de här sektorerna, bygga upp tillit
igen, se till att de informativa systemen fungerar,
alltså logistiken - det finns sjukhus som har tre
datasystem som inte är kompatibla. Det finns massor
att göra om man utgår från basverksamhetens behov.
Omorganisationer förstör. Det är mitt korta budskap.
Barbro Feltzing (mp): Jag vill först tacka er i
panelen för vad ni har sagt. Det har varit mycket
intressant. Självfallet tycker jag att Anita
Härenstam kom med många bra inlägg.
När det gäller det som Sture Nordh sade om
befrielseinstrumentet håller jag fullständigt med;
det har ökat, vi ska vara anträffbara jämt osv.
Jag vill bara säga att jag bl.a. har tittat på vad
Sture Nordh har skickat ut. Man vill ha en
förstärkning av föräldraledighetslagen. Det tog vi i
går i utskottet, och vi kommer att bestämma det i
dag. Vi får igenom en skärpning av
föräldraledighetslagen så att föräldralediga inte
ska känna den här osäkerheten i att kunna bli
uppsagda.
Jag vill också ta upp yttrandefriheten. Det har ju
blivit så tyst på våra arbetsplatser. Det är bl.a.
ett väldigt stort problem inom offentlig sektor,
tyvärr. Där har vi också haft en utredning nu. Jag
tycker själv att det här är en mycket viktig fråga,
och jag vill höra vad ni säger om yttrandefriheten
och hur man ska gå vidare.
Vad jag naturligtvis också vill ta fram från
Miljöpartiets sida är en arbetstidsförkortning. Jag
har pratat med bl.a. många i vården och känner att
en daglig arbetstidsförkortning eller en
veckoarbetstidsförkortning är någonting som behövs.
Jag tror säkert att en arbetstidsförkortning hänger
ihop med hälsan, om vi tittar på alla de försök som
har gjorts i Sverige och utomlands. Detta med ett
friår mitt i livet har vi också tagit fram. Jag
undrar om jag kunde få någon synpunkt på detta.
Sture Nordh: Jag kan säga bara något kort till Sonja
Fransson om arbetsorganisationen. Jag hoppas att jag
inte tolkades så att jag vill ha en massa
omorganisationer i sig. Däremot spelar
arbetsorganisationen, precis som Annika Härenstam
visar, en oerhörd roll, med tydlighet, med
individens möjlighet till inflytande, inte minst
arbetsledningar och verksamhetschefer som inte bara
har ansvar utan också har befogenheter. Det är på de
områdena som det har skett så stora och negativa
förändringar, inte minst i offentlig sektor, under
senare tid.
På tio minuter hinner man bara kort beröra några
frågor. Väldigt centralt för ett hälsosamt arbetsliv
är ett öppet klimat. Hälsosamt för en fungerande
demokrati är yttrandefrihet och meddelarfrihet för
insynen i den offentliga verksamheten.
Arbetsplatserna har blivit tysta. Det kanske var det
första ohälsotecknet som vi underskattade, när vi
började se bilderna på människor med påsar för
ansiktet och kände att tystnaden bredde ut sig, som
just tecknet på den stora oron och osäkerheten om
vad som är situationen för oss.
Vårt förslag när det gäller meddelarfriheten och
yttrandefriheten i jobbet, som också ligger i ett
utredningsförslag nu, är att meddelarfriheten ska
vidgas till att omfatta alla, hela arbetsmarknaden.
Det behöver också regleras för den privata sektorn,
med de undantag som affärshemligheter och annat
ställer krav på. Men det första viktiga steget är
att alla offentligt finansierade verksamheter ska
leva under samma villkor. Det är det som finns i
utredningsförslaget, och det är ett steg i rätt
riktning.
Till frågan om arbetstiden: Vi är övertygade om
att den viktigaste aspekten av arbetstidsfrågan är
den enskildes inflytande över arbetstidens längd och
förläggning. Den enskildes makt måste öka. Det finns
inget område som är så traditionsbundet och - förlåt
uttrycket, men jag hittar inget annat i hastigheten
- konservativt hanterat som arbetstidsfrågorna. Det
ska vara ungefär som det har varit innan, fast folk
ska vara tillgängliga mer.
Våra behov över livscykeln är väldigt olika. Att
införa ett system med den arbetstidsbank som vi har
föreslagit gemensamt från LO, TCO och SACO är ett
bra och viktigt steg. Men skyddslagstiftningen och
arbetstidslagen bör också ha en bestämmelse som
innebär just det jag sade, att arbetsgivaren ska ta
hänsyn till den enskildes önskemål om längd och
förläggning. I en period när man vill jobba kortare
tid ska man kunna göra det. När det är möjligt och
förenligt med verksamheten att förlägga arbetstiden
på något annat sätt ska man kunna göra det. En sådan
reglering betyder ju inte att det finns ett
ovillkorligt krav, utan det betyder att man måste ta
hänsyn till att det är förenligt med verksamheten.
Men det skapar en dialog, med möjlighet för facket
att stödja den enskildes önskemål. Vi skulle öka
förutsättningen att få livspusslet att gå ihop på
ett helt annat sätt med de andra ansvaren.
Vår prioritering är: Gärna en
arbetstidsförkortning - och vi behöver långsiktigt
ha en förkortning av arbetstiden. Men den mest
centrala frågan när det gäller arbetstiderna är att
öka den enskildes makt över sin tid och sitt
inflytande i arbetet. Det har så tydliga samband med
arbetshälsan.
Ulla Lindqvist: Jag vill också kommentera frågan om
arbetsorganisation. Man måste naturligtvis utgå från
de olika förutsättningar som finns på
arbetsplatserna. Det har inom den offentliga sektorn
varit mycket omorganisation, men det har inte
inneburit att t.ex. de som jobbar som
sjukvårdsbiträden eller tillhör LO-kollektivet har
fått ett ökat inflytande över sitt arbete. Det är
det man bör titta på mer konkret. Jag tror att det
behövs arbetsorganisationsförändringar även där.
Det som Barbro Feltzing tog upp när det gäller
yttrandefriheten är en viktig del, liksom det Sture
Nordh berörde om den här utredningen. En annan
viktig del, när det gäller om det ska vara ett öppet
klimat eller inte på arbetsplatsen, är också vilket
anställningsförhållande man har. Det är i dag många
som är timanställda och visstidsanställda, och det
skapar inte ett klimat för att våga ifrågasätta
arbetsmiljön och ställa krav. Den bestämmelse som
infördes när det gällde LAS om att man kan göra
avsteg för två stycken arbetstagare på småföretag
skapar inte heller ett klimat där anställda kan
ställa krav. Jag tror att det är väldigt viktigt att
också se över den lagstiftningen. Vi måste ha en
anställningstrygghet för att människor ska våga
ifrågasätta och ställa krav på arbetsmiljön.
När det gäller arbetstidsförkortningen tror jag
just, som jag sade tidigare, att från
arbetsmiljösynpunkt är det viktiga att man känner
att man har ett inflytande över arbetstiden. Därför
tror jag också väldigt mycket på idén med
arbetstidsbank.
Maria Larsson (kd): Jag är fullständigt övertygad om
det som flera av talarna var inne på, att de problem
med stress och ohälsa som vi ser i dag bara delvis
kan relateras till arbetslivet. Det handlar också om
de andra faktorerna som ska göra att livet som
helhet går ihop. Inte minst i statistiken ser vi att
även barn visar uppenbara symtom på stress och
ohälsa. De finns i och för sig i skolan som
arbetsplats eller på dagis som arbetsplats, men
problemen går långt ned i åldrarna i dag.
Man kan dela upp ansvaret på tre kategorier, dels
att man som individ har ett ansvar för sin egen
hälsa, dels att arbetsgivaren har ett ansvar och
dels att vi som politiker har ett ansvar. Här ligger
de tre olika ansvarsnivåerna, och man kan inte frita
någon del. Letandet efter syndabockar har blivit
väldigt olyckligt.
Annika Härenstam nämnde ett ord som jag fastnade
för, och det är ett av mina favoritord, nämligen
tillit. Detta att skapa tilliten, att bygga
nätverken och att bygga de sociala strukturerna är
av stor betydelse för både klimatet på arbetsplatsen
och klimatet i livet i övrigt.
När min faster, som nu är i 75-årsåldern, var ung
hade hon ett jobb på ett kontor. Det jobbet slutade
hon därför att hon tyckte att det var så tråkigt då
hon fick så få arbetsuppgifter. Hon satt där och
tittade hela dagarna och tyckte att det var för
trist. Hon utbildade sig och blev sedan lärare. Jag
funderar på hur många som i dag är i samma situation
som hon var då. Jag tror inte att det finns någon.
Ingen upplever att man sitter på jobbet och rullar
tummarna och får för lite arbetsuppgifter.
Jag har några konkreta frågor till er, hur ni
bedömer att följande saker skulle påverka stress och
ohälsa på arbetsplatsen.
· Om man minskar kostnaden för arbetskraften, har
det konsekvenser för stress och ohälsa i
arbetslivet?
·
· Om man inför en kvalitetsmärkning som är
specificerad på folkhälsa och relaterad till
arbetslivet, får det konsekvenser?
·
· Annika Härenstam var inne på de diversifierade
lösningarna, att en lösning inte passar för alla
branscher eller alla individer. Vad får det
enligt er bedömning för konsekvenser för oss som
lagstiftare? Ska vi helt hålla tassarna borta?
Eller ska vi skapa ramlagstiftning, som det finns
ett stort mått av förhandlingsutrymme inom att
överlåta åt parterna? Hur ser vår roll ut med era
ögon mätt?
·
Gun Herman Jonasson: När det gäller
kvalitetsmärkning skulle jag vilja fokusera på
sjukvården. När det gäller kvalitetssäkring av den
vård vi bedriver och ger är det väldigt viktigt att
vi kontinuerligt har en kvalitetssäkring och tittar
på vad vi gör och vad vi erbjuder. Jag tycker att vi
ska ha ökade krav på det inom vården. Jag tycker att
det är en otroligt viktig fråga.
Jarl-Erik Rollén: Jag ska ta samtliga tre frågor.
När det gäller att minska lönekostnaderna är det
klart att jag skulle säga ja tack till en minskning
av arbetsgivaravgifterna. Men jag tror inte att jag
skulle anställa mer folk. Det krävs en betydligt mer
långsiktig planering och inställning från
lagstiftarnas, alltså politikernas, sida för att
sådant här ska kunna fungera. Jag måste veta när jag
anställer någon därför att det helt plötsligt har
blivit lite billigare att det håller i tio år. Även
om det inte verkar så när vi diskuterar här,
betraktar de flesta arbetsgivare en anställning som
något av en livstidsinvestering. Syftet med att
anställa någon är att han ska stanna i företaget
under en avsevärd tid. Det är för mycket ryckighet i
politiken för att man ska våga gå på den typen av
åtgärder.
När det gäller kvalitetsmärkningar av olika slag
är jag väldigt skeptisk till sådana. Det finns
miljöcertifiering, kvalitetscertifiering osv., och
en väldig massa intresseorganisationer kräver att
man ska vara certifierad i olika avseenden. Vi är
kvalitetssäkrade 9001 på mitt företag. Vi har tittat
på miljöcertifiering och håller på med det. Det
krävs en oerhörd administration för att klara det
där. Däremot finns det inte särskilt mycket som
talar för att kvaliteten, om vi tar
kvalitetssäkringen, verkligen blir bättre. Det enda
man talar om med kvalitetssäkringen är att man gör
likadant varje gång. Man kan alltså göra livbojar av
betong och kvalitetssäkra dem, men kvaliteten på
själva livräddningen blir ju inte särskilt bra. Det
svåraste problemet med de här certifieringarna av
olika slag är den administration som de kräver.
Diversifierade lösningar för olika branscher tror
jag är någonting som kommer att krävas i framtiden,
därför att branscherna är väldigt olika. När det
gäller att skilja mellan privat och offentlig
verksamhet är det väldigt olika förhållanden.
Offentlig verksamhet har på ett helt annat sätt
rättssäkerhetskravet på sig, vilket inte behövs i
privat verksamhet. Olika typer av verksamhet, om det
är högteknologiska eller andra, kräver också olika
lösningar. Frågan är bara hur man klarar detta i en
lagstiftning, men det är positivt om man kan få det.
Ulla Lindkvist: Jag tror inte att minskade kostnader
för arbetskraften i sig innebär att man anställer
fler. Däremot har det vid några tillfällen varit
diskussioner om differentierade arbetsgivaravgifter
beroende på vilken arbetsmiljö man har. Bland andra
Arbetsmiljökommissionen hade ett sådant förslag. Det
finns både fördelar och nackdelar med det. Fördelen
är naturligtvis om det skulle bli ett tryck att det
verkligen blir förändringar på arbetsplatserna.
Nackdelen är att man har så olika förutsättningar i
olika branscher. Jag tror att det kan vara svårt att
genomföra ett sådant förslag.
När det gäller kvalitetsmärkning vore det
naturligtvis önskvärt om man kunde ha ett sådant
system, men jag tror att det är rätt svårt. Däremot
bör man använda de system som finns, t.ex.
Arbetsmiljöinspektionen, detta med internkontroll.
Fungerar internkontrollen är det ofta så att man
också jobbar bra med arbetsmiljöfrågorna. Vi har
också vid olika tillfällen haft detta att det ska
finnas uppgifter på arbetsförmedlingar osv. om hur
arbetsmiljön är på olika arbetsplatser, så att
arbetssökande ska ha möjlighet att bedöma det när de
söker jobb. Men jag tror att det är svårt att göra
ett generellt system.
När det gäller olika branscher och olika
förutsättningar i arbetsorganisation är det, som jag
sade tidigare, från förutsättningarna på
arbetsplatsen som man måste utgå när man gör
förändringar. Men jag tror inte att det behövs olika
lagstiftning för det, utan det kan vara en tämligen
generell lagstiftning. Vi har varit inne på
diskussionerna om föreskrifter, att det kan finnas
tämligen generella föreskrifter på de områdena, men
sedan gäller det att anpassa det utifrån
arbetsplatsen.
Kenth Pettersson: Jag tror att man ska vara lite
försiktig med kvalitets- och certifieringssystem.
Det finns en viss risk för att processen med att ta
fram intyget eller märket blir det viktigaste, inte
målen för själva verksamheten. Jag säger därmed inte
nej till det generellt, men jag tror att man ska gå
igenom det ganska noga.
Med risk för att bli lite tjatig och låta lite
enkelspårig tar jag nu upp denna föreskrift som
börjar gälla den 1 juli i år och som heter
Systematiskt arbetsmiljöarbete. Den tar över den
föreskrift som gäller i dag och som heter Intern
kontroll av arbetsmiljön. Detta är ett sätt att
beskriva vilken process man ska ha i företaget för
att diskutera arbetsmiljöfrågorna. Det finns många
skäl till att det är detta som är lösningen på
väldigt många problem. Jag ska ta bara ett exempel.
Det pratas i dag mycket om arbetsorganisationen
och hur viktig den är för arbetsmiljön. Det är helt
sant. Problemet är att det inte finns en
arbetsorganisation, utan tusentals eller
tiotusentals arbetsorganisationer, och de måste
anpassas till den enskilda arbetsplatsens
förhållanden. Det går inte att säga generellt vilken
arbetsorganisation som är bäst. Man kan ställa upp
mål för den, att den ska befrämja delaktighet och
sådant i arbetet och en massa andra viktiga krav på
arbetsmiljön. Själva utformningen av
arbetsorganisationen måste man ta fram på
arbetsplatsen. Det är därför den här processen är så
viktig.
Den erbjuder också det som Maria Larsson
efterfrågade i sin sista punkt, de diversifierade
lösningarna. Med all sannolikhet är det så, precis
som Annika Härenstam beskriver, att lösningarna är
olika i olika branscher, att det är olika sorters
problem, och det är bara på arbetsplatsnivå man
riktigt kan identifiera dem och hitta lösningarna.
Det är därför vi ska jobba så hårt med
implementeringen av den här föreskriften. Det löser
inte alla problem, men ska vi snabbt få en rejäl
förbättring av arbetsmiljön i landet, vilket ju
behövs, är det detta som är vägen.
Sture Nordh: Arbetsmiljöfrågorna i den meningen är
inte kopplade till lönekostnaderna. Om vi gör
tankeexperimentet att bland dem som har haft rabatt
nu under de senaste åren när det gäller
lönekostnadsutvecklingen är kommunsektorn den som
har haft den största rabatten - där har
lönekostnadsökningarna varit lägst. Vi kan inte se
det minsta samband med att lönekostnadsrabatten för
arbetsgivarna har lett till den här typen av frågor.
Det skulle ske en förändring fast på en annan nivå.
Det sambandet tror jag inte heller att någon har
lyft fram i diskussionen.
Jag är i mycket hög grad intresserad av detta med
märkning, certifiering och andra system. Det är
säkert inte obekant att TCO har arbetat väldigt
intensivt med de frågorna, där framför allt TCO-
märkningen av bildskärmar har varit oerhört
framgångsrik och verkligen ett sätt att med
konsumentpåverkan som verktyg påverka arbetsmiljön
för miljontals människor världen över. Hälften av
alla bildskärmar som säljs världen över har TCO:s
kvalitetsstämpling ur ergonomisk synpunkt och
arbetsmiljösynpunkt på sig.
Problemet när det gäller arbetsorganisation och
den sortens förhållanden eller arbetsplatser är att
det är rörliga mål hela tiden. Vi har ett
utvecklingsarbete kring att hitta märkningsvariabler
också för det, men det är väldigt svårt just därför
att den arbetsorganisation som vi har i dag kanske
är förändrad redan i morgon, så att det består inte.
Det måste vara mer processinriktat.
Jag tycker dock att det som sker i Danmark är
spännande, som jag nämnde. Där inför man en särskild
arbetsmiljöavgift för alla arbetsgivare. Är det
någon som kan visa att de har en god miljö, med en
typ av arbetsmiljöcertifiering eller märkning,
kommer de att slippa den avgiften. Det som är
positivt med ett sådant system är ju att det också
tillåter att man successivt höjer kraven och
standarderna över tid ju mer vi lär oss. Jag tycker
att det är ett spännande och viktigt område att
fördjupa sig i.
När det gäller olikheterna och lagstiftningen:
Skälet till att vi väldigt gärna vill ha en översyn
av arbetsmiljölagen är inte att den är dålig i
identifierbara avseenden. De citat som Kenth
Pettersson tog visar också de väldigt omfattande
skyldigheter som redan ligger hos arbetsgivarna när
det gäller arbetsmiljön. Men det gäller just att
analysera lagen, från de utgångspunkter som Annika
Härenstam och andra forskare visar, när det gäller
förändringen av arbetslivets sammansättning och de
växande olikheterna. Finns "tänket"? Vad var
modellbilden när arbetsmiljölagen byggdes? Hur
stämmer den med hur arbetsorganisation och arbetsliv
ser ut i dag? Att korsa en analys av
arbetsmiljölagen med det som är olikheterna och den
olikartade utvecklingen mellan branscher och
sektorer skulle kunna ge en modernare och
effektivare arbetsmiljölag. Den kommer, precis som i
dag, att behöva vara en ramlagstiftning som vi som
parter med kollektivavtal och som den enskilde
påverkar genom en stark ställning i arbetslivet. Så
kommer det att behöva vara också i framtiden.
Annika Härenstam: Jag tänkte ta fasta på frågan om
kvalitetssäkring. Jag tror att det är riktigt, som
någon av föregående talare sade, att man kan ha stor
skepsis till de tekniska sätten att kvalitetssäkra,
om de egentligen fyller sitt syfte. Men om jag tar
andemeningen i frågan, tror jag att det är en
väldigt väsentlig sak för folkhälsan att vi har ett
sätt att bedöma och värdera arbetsmiljön. Då tänker
jag framför allt på den personalintensiva
servicesektorn. Det upphandlas väldigt mycket
tjänster, och det är ganska korta relationer - många
kontrakt är på ett år, två år och kanske tre år. För
att man ska veta vad man köper, inte bara när det
gäller priset utan också under vilka förutsättningar
arbetet bedrivs - behövs det någon form av
certifieringssystem som är välfungerande.
Jag har intervjuat en del chefer på den här typen
av företag, städföretag och kontorsföretag, som
säger att de kommunala upphandlarna är de absolut
sämsta därför att de aldrig frågar efter något annat
än priset. Jag tror också att det är ett nytt
fenomen i offentlig sektor att upphandla tjänster.
Det behövs kunskap, att man funderar över vad som är
viktigt att värdera.
Jag visar här en bild med en färsk bearbetning av
SCB:s arbetsmiljöundersökningar utifrån de
kategorier av verksamhetstyper som jag visade nyss.
Vi ser att närmare 40 %, över 35 %, av dem som är
anställda i personalintensiva företag - det är på
individnivå - i den sortens företag inte har
tillgång till företagshälsovård. Inte heller de
nyare kunskapsintensiva branscherna har det, som ni
ser, där t.ex. IT-folket finns. Det ökar
anslutningsgraden till både företagshälsovård och
fack, medan det minskar i den personalintensiva
servicesektorn. Här finns de människor som jag
visade på den första bilden, alltså behovsanställda
och många tillfälligt anställda som är tystare än
andra på arbetsplatserna och inte har råd att säga
nej till ett jobb.
Jag kan ta ett exempel. Vi har sett flera
busschaufförer som har 16 timmars arbetsdag och är
småbarnsföräldrar. De är lediga fyra fem timmar mitt
på dagen, när barnen är i skolan, och får inte
betalt då. Samma företag har mer sällan
företagshälsovård. Det är alltså väldigt svårt att
som enskild anställd säga "nej, jag vill inte ha de
här arbetstiderna".
Arbetstidsfrågan är en väldigt viktig arbetsmiljö-
och folkhälsofråga, inte minst utifrån ett
livskvalitetsperspektiv och balans mellan arbete och
övrigt liv. Den absolut sämsta balansen mellan
arbete och övrigt liv har enligt våra studier
människor som jobbar i de personalintensiva
servicearbetena: handel, transport, städföretag och
kontorsservice.
Jag kan ta ett annat exempel. Min son fick ett
dataprogram i julklapp som inte fungerade. Han sade
att han skulle ringa supporten. Jag sade att han
inte kunde göra det kl 9 på julafton. Men han ringde
och fick svar. Det satt en tjej uppe i Jämtland och
hjälpte honom på kvällen på julafton.
Det pekar på en annan åtgärd i det här. Det är
alltså att vi som konsumenter och kunder också måste
fundera mer över hur dessa arbeten utförs, alltså
vilken kvalitet det är i arbetsmiljön och
arbetsvillkoren. Vill vi köpa tjänsterna när vi vet
att en person är ledig från sitt bussjobb tre
timmar, har för långt att åka hem och sitter i
garaget och väntar på ett nytt pass? Är det värt
det? Vem tar kostnaderna för konsekvenserna av den
ohälsa som det här leder till?
Det krävs någon form av kvalitetssäkring och
framför allt ökad kompetens, kunnande. Det här
flyktiga samhället med de uppluckrade sociala
systemen gör att vi vet allt mindre om hur andra
människor har det, under vilka förutsättningar
arbeten produceras, som jag var inne på tidigare.
Jag kan säga något väldigt kort om den sista
frågan, om diversifierade lösningar. Jag tror att
det är helt nödvändigt, men jag inser problemen för
lagstiftarna, hur man ska bära sig åt. Men jag tror
ändå att det är en framkomlig väg att åtminstone
börja fundera över det. Vi är så vana vid generella
lagar i det här landet, och det ska ju finnas en
bas, som det finns i arbetsmiljölagen.
Man får fundera på vad det är som ska gälla,
föreskrifter eller annat. En arbetstidslagstiftning
t.ex. när det gäller en IT-arbetare som gärna jobbar
hemma på kvällen hellre än mitt på dagen är
någonting helt annat än när det gäller den
busschaufför som man talade om. Om man kunde börja
fundera i termer av hur man ska få en fungerande
lagstiftning som faktiskt skyddar de grupper som har
de mest utsatta positionerna i arbetslivet, dessa
s.k. periferiarbetare, så tror jag att det vore en
väldigt viktig åtgärd för att minska den
arbetsrelaterade ohälsan.
Ordföranden: Nu har panelen haft möjlighet att tala.
Det är också många som har begärt ordet. Jag
föreslår därför att de som ställer frågor riktar dem
till en speciell person i panelen. Jag föreslår att
ni ställer korta frågor och ger korta svar, så att
alla som har begärt ordet får komma till tals,
vilket jag tycker är väldigt viktigt.
Henrik Westman: Jag vill tacka för alla dessa
intressanta anföranden. De ger oss kunskaper som
belyser detta svåra problem från olika håll och
kanter. Jag ska koncentrera mig på en av er, och då
ber jag att få ställa en fråga till Jarl-Erik
Rollén. Han talade om att det behövdes mer forskning
och utredning när det gäller hela människan. Jag
undrar om du skulle kunna utveckla det ytterligare.
Sedan tog du också upp frågan om rehabilitering, att
det fanns en massa hinder och spärrar för en
arbetsgivare när det gäller att kunna vidta
relevanta åtgärder. Har du några synpunkter på hur
vi som lagstiftare skulle kunna förbättra det?
Jarl-Erik Rollén: Jag har sett dessa presentationer,
som vi alla har sett, av hur det ser ut i
arbetslivet. Och det som jag hela tiden känner är
att man har gått på arbetsplatsen och gjort
undersökningarna och att de frågor som man ställer
är av den karaktären att man bara får svar som
gäller arbetsplatsen. Man får inte det svar som
talar om hur det ser ut på fritiden. Det som jag är
orolig för är att man med dessa angreppssätt - det
är naturligtvis lättast att göra undersökningar av
hur det ser ut på arbetsplatsen jämfört med hur det
ser ut på fritiden - riskerar att lösa fel problem.
När det gäller t.ex. den statistik som är helt
otvetydig, att kvinnor har en större press och
större sjukfrånvaro än män, så är frågan om det
beror på att det är så mycket svårare för kvinnor på
arbetsplatsen eller om det beror på att de när de
kommer hem har de en familj och ett hem som de ska
ta hand om, vilket vi karlar på ett mycket
elegantare sätt glider undan. Ansvaret för att mat
blir lagad och att barnen tas om hand på rätt sätt
lyckas vi karlar av tradition klara oss undan ganska
bra.
Det finns många sådana faktorer som man inte
kommer åt om man inriktar alla undersökningar på hur
det ser ut på arbetsplatsen.
När det gäller rehabilitering kan jag säga att vi
på mitt företag har ganska bra internkontroll,
arbetsmiljöprogram, utbildning, etc., så vi har
väldigt lite sjukfrånvaro på grund av fysiska
sjukdomar. Sjukfrånvaron ligger på ungefär 1 % per
år.
Däremot har jag erfarenhet av att försöka
rehabilitera en person som har fått en psykos, och
då ställs vi helt utan hjälp. Jag försökte få
kontakt med läkaren. Hon sade att hon inte kunde
uttala sig. Jag bad att vi gemensamt, hon, vår vd
och jag, skulle sätta oss på arbetsplatsen, eftersom
det enligt hennes uppfattning var där som problemen
fanns. Men hon förklarade då att hon inte gjorde
sådant - att komma till en arbetsplats fungerade
inte.
Företagshälsovården lider fortfarande av den gamla
uppläggningen, den gamla organisationen, nämligen
att när det var obligatoriskt var det
företagshälsovården som bestämde vilka tjänster som
man skulle ge, sedan fick företag och arbetsgivare
ta det som de fick. Nu ligger en mycket större del
av efterfrågan på företagshälsovården på
psykiatriker och rehabiliterare av den typen. Men de
har inte hunnit bygga upp detta än, så man får
väldigt dåligt stöd från företagshälsovården. De som
jag tycker har varit bäst är försäkringskassan. Där
har man åtminstone haft lite idéer om vad man kan
göra.
Jag har nu sett till att denna person har fått
komma in på en form av utbildning, en verksamhet där
han får lära känna sig själv, sina gränser och hur
han fungerar. De som har hand om denna utbildning
vill nu ha ett sammanträffande med mig som
arbetsgivare, den person som har drabbats, hans
psykiater och den psykolog som han går i
samtalsterapi hos. Men läkaren ställer inte upp, och
psykologen vill inte heller särskilt gärna vara med,
och framför allt vill de inte vara på arbetsplatsen
där, enligt deras uppfattning, problemen ligger. Det
som gör mig orolig är att hela terapin, hela
behandlingen, nu görs på företaget, alltså när det
gäller rehabiliteringen.
Laila Bjurling: Jag vill börja med att tacka panelen
för jätteintressanta inlägg som har hjälpt oss att
få en aning bättre struktur på denna stora härva av
arbetsmiljöproblem som finns. Man har svårt att veta
i vilken ände som man ska börja nysta när man talar
om ohälsa på arbetsplatsen, kanske med lite mer
inriktning på stressen som är det "nya" problem som
nästan har växt oss alla över huvudet.
Efter den diskussion och de inlägg som har varit
kan man urskilja några intryck. För oss som är
anställda är det väl tryggheten och inflytandet som
är två väldigt viktiga frågor på arbetsplatsen. Men
hur ska detta kombineras med konsumenternas,
kundernas, krav på omedelbar
behovstillfredsställelse? Vi har ju börjat med detta
med hjälp av den nya tekniken. Det tar inte en vecka
för brevet från USA längre. När vi öppnar
julklappspaketen ska det sitta någon i andra änden
av telefonlinjen och tala om för oss hur vi ska
göra. Vi blir våldsamt irriterade om det är en
telefonsvarare i andra änden när vi ringer på
mobilen och människan i fråga inte är precis på
plats. Och om man skickar ett e-brev ska man ha svar
med detsamma. Man undrar vad de gör på andra sidan.
Hela tiden ska vi direkt ha våra behov
tillgodosedda. Detta är ju egentligen ett infantilt
tillstånd. Inom barnpsykologin brukade man
åtminstone förr säga att man växer ifrån detta i
treårsåldern. Men nu är hela samhället uppbyggt på
att vi alla ska göra så överallt.
Kan vi lagstifta om detta över huvud taget? Det vore
väldigt spännande att höra - jag kan inte rikta
frågan till någon speciell - om det går att
lagstifta mot denna utveckling. Och hur ska vi skapa
dessa möjligheter för återhämtning? Det tycker jag
är en kärnpunkt som har gått som en röd tråd. Vi
måste återhämta oss, inte bara när vi kommer hem
utan även på arbetsplatsen. Vi måste ha en paus, en
fikastund, en stund för reflexioner osv. Kan vi
lagstifta om sådant? Kan vi lagstifta om att
människor inte får ha så himla mycket inplanerat på
sin fritid? Hur ska vi tackla problemen? Det är ju
det som vi som lagstiftare har bekymmer med.
Camilla Sköld Jansson: Det passar ganska bra. Jag
tänkte nämligen knyta an till det som Laila Bjurling
tar upp, just det som hon liknade vid ett
garnnystan, att man ska försöka hitta någon form av
struktur i det som vi har talat om. Jag har känsla
av att vi blandar problem och att vi blandar symtom.
Vi har talat om olika utslag av slimmade
organisationer, ökade krav, mindre inflytande,
mindre återhämtning, otrygghet i anställning,
koncentration av kärnverksamhet, ökade krav från
kunder, osv., och sedan behandlar vi dem rätt
jämbördigt. Men om man försöker hitta något sorts
mönster så ser man att de har lite olika nivåer.
Annika Härenstam var inne på att det finns någon
sorts strukturell förklaring till det som vi ser. Om
man hakar på TCO:s krav på att stärka arbetstagarens
inflytande när det gäller arbetstiden så stöter man
direkt på motpolen, ökade krav och ökad
effektivitet. Hur man än utformar lagstiftningen så
vågar jag satsa rätt mycket på att det kommer att
finnas med någon sorts förbehållsparagraf om att det
ska gälla i den mån verksamheten tillåter. Oavsett
vad man talar om när det gäller detta så kommer man
ändå tillbaka till att det finns någon sorts
samlingsrubrik som handlar om ökade krav, ökad
konkurrens och ökad effektivitet.
Jag tycker att det skulle vara intressant att höra
lite reflexioner kring detta. Inom vilka ramar rör
vi oss? Hur ska vi fånga detta? Handlar det om
attityder och värderingar? Handlar det om ekonomiska
realiteter? Handlar det om att vi har ett för
ekonomistiskt synsätt, att vi t.ex. inte ser att
investeringar i arbetsmiljö och i kompetens faktiskt
är just investeringar? Eller är det maktfrågor på
ett övergripande plan?
Eftersom ordföranden efterlyste att vi adresserar
frågorna så ber jag Annika Härenstam och Ulla
Lindqvist att svara på detta.
Kenth Pettersson: Jag skulle vilja säga att vi redan
har lagstiftat om det som du tar upp.
Arbetsmiljölagen har ju satt människan främst. Jag
visade några citat. Arbetsinnehållet ska utformas så
att arbetstagaren inte utsätts för fysiska eller
psykiska belastningar som kan medföra ohälsa eller
olycksfall. Och arbetsförhållanden ska anpassas till
människors olika förutsättningar i fysiskt och
psykiskt hänseende. Det är väldigt starka
formuleringar och visar klart att lagstiftarna har
satt människan i centrum och att produktionens krav
inte får medföra ohälsa på arbetsplatserna. Sedan är
detta inte alltid så lätt att tillämpa i praktiken.
Jag tycker egentligen inte att det är lagändringar
som behövs, utan vi behöver stärka tillämpningen av
lagarna. Och det behöver man göra på många olika
sätt. Där har arbetsgivarna, deras organisationer,
de anställda och de fackliga organisationerna ett
mycket stort ansvar. Och ni som beslutsfattare kan
naturligtvis prioritera det förebyggande
arbetsmiljöarbetet genom att tillföra resurser för
det, bl.a. för Arbetsmiljöverkets del så att vi med
lite tätare frekvens kan inspektera arbetsplatserna.
Men det handlar även om det som Annika Härenstam var
inne på, nämligen företagshälsovården, som i dag är
ett eftersatt område och som för övrigt också finns
reglerat i denna förnämliga föreskrift där det står
att om man inte har kunskaperna på företaget så ska
man anlita företagshälsovård eller motsvarande. Och
där tror jag att det krävs en hel del stöd för att
få i gång företagshälsovårdsverksamheten igen när
det gäller utbildning. Det finns alltså mycket att
åtgärda där.
Och på forskningsområdet som är det mer
långsiktiga så finns det också mycket att göra. Vi
på Arbetsmiljöverket är väldigt oroade över det som
håller på att hända på t.ex. Arbetslivsinstitutet
där man av olika skäl som vi inte här ska fördjupa
oss i har planer på att skicka ut den traditionella
arbetsmiljöforskningen till olika delar, till
universitet, högskolor, osv. Och vi ser stora risker
med denna uppsplittring av forskningen. Vi skulle i
stället vilja se ett miljöforskningsinstitut som
inte bara håller på med yttre miljöforskning utan
också arbetsmiljöforskning.
Så det finns en rad sådana områden där jag tror
att det är bättre att lägga energin än att ändra en
redan välformulerad lag. Sedan har vi från verkets
sida föreslagit ett antal lagändringar. Men det är
mer för att täcka in en del nya fenomen, t.ex. att
det kommer in utländska entreprenörer och att vi har
problem att utöva tillsyn över dem. Vi har skickat
en lista över förslag till en del mindre ändringar i
arbetsmiljölagen. Men i det stora hela menar jag att
lagen håller.
Ulla Lindqvist: Det var en omfattande fråga som
Camilla Sköld Jansson ställde. Men det som jag tror
är väldigt viktigt är att man försöker få in ett mer
långsiktigt perspektiv i tänkandet, framför allt hos
arbetsgivaren. Ofta tänker man väldigt kortsiktigt
och utifrån de krav som är akuta och utifrån det
t.ex. använder sig av visstidsanställningar, inhyrd
arbetskraft osv. Men väldigt mycket visar ju att mer
långsiktigt tänkande faktiskt också är lönsamt.
NUTEK har bl.a. gjort en undersökning som visar att
satsningar på kompetens och förändringar av
arbetsorganisationen på sikt är lönsamt. Det är
alltså väldigt mycket en fråga om attityder bl.a.
hos arbetsgivarna. Men när man tänker på kundkraven
osv. är det naturligtvis också en fråga om attityder
när det gäller oss som konsumenter. Om man t.ex.
blir akut sjuk på julafton måste det naturligtvis
finnas personal som tar hand om en. Men det är
naturligtvis inte lika nödvändigt att man kan ringa
till någon om service på datorn. Jag tror att det
behövs väldigt mycket diskussion om detta.
Man kan inte lagstifta om detta. Men vi behöver
lagstiftning som gör att det blir en trygghet på
arbetsplatsen, t.ex. när det gäller lagen om
anställningsskydd, när det gäller
arbetstidsbestämmelser och när det gäller
arbetsmiljölagen. Det är en kombination av allt. Jag
tycker också att det är bra om man får mer forskning
om detta, att man tar fram och visar vad som är
lönsamt för arbetsgivarna på sikt, eftersom de ofta
har ett mycket kortsiktigt tänkande.
Ordföranden: Det är flera i panelen som skulle vilja
kommentera detta, men jag tror inte att vi hinner
med det, utan vi måste låta fler ställa frågor.
Margareta Andersson. Jag har en fråga som kanske
avviker lite grann från de andra. Den är riktad till
Ulla Lindqvist från LO. Jag undrar om ni har gjort
någon vidare utredning och gått djupare in i varför
utbildningen minskar. Vi har ju i olika sammanhang
tryckt på att det livslånga lärandet är viktigt och
att kompetensutveckling är viktig. Gäller det enbart
för LO-förbunden, eller har ni tittat på hur det ser
ut för de andra arbetstagarförbunden, osv.? Jag
skulle gärna vilja att Ulla Lindqvist utvecklade
detta lite grann.
Elver Jonsson: Jag tycker att det har varit
befriande att höra den linje som ni har dragit upp
här när det gäller att se till sammanhangen.
Samtidigt lever vi ju med en märklig paradox, att
med mer vetenskap och teknik än någonsin så känns
det som om vi klarar allt mindre. Annika Härenstam
sade ju att vi vet allt mindre om varandra. Det
känns så svårt att hantera det här.
Jag har två frågor. Den ena är till Sture Nordh.
Han sade att vi behöver en ny arbetsmiljölag som
blir modernare. Som politiker kan man då fråga: Vore
det möjligt att parterna gjorde en tydlig skiss av
det, så att vi hade närmast att bara klubba igenom
det? Vi har ju erfarenhet och en tradition att
hantera dispositiva lagar.
Jag vill också ställa en fråga till Ulla
Lindqvist. Hon sade att vi skulle vara försiktiga
när det gäller våra egna kostvanor och hur jag och
andra behöver bekämpa vikt osv. Hon var också inne
på tobakens tillbakaträngande. Men hon gick förbi de
tyngsta och farligaste bruksgifterna, nämligen
droger och alkohol. Min fråga blir då: Är det inget
som bekymrar LO, eller är det bara ett akademiskt
problem?
Ulla Lindqvist: Jag ska börja med den fråga som rör
personalutbildning. Den har gått tillbaka för alla
grupper om man ser på tiden från 1990-talet och fram
till år 2000. Under den tiden har
personalutbildningen totalt gått tillbaka. Vi gör
också kontinuerliga undersökningar när det gäller
detta. Jag tror att det är någon grupp -
akademikermän inom landstinget - som har fått en
ökad personalutbildning. Men i övrigt har detta gått
tillbaka. Men det som man ser tydligt också här är
att det är en klasskillnad. De som får allra minst
personalutbildning är kvinnor inom den privata
sektorn. De har i snitt en dag per år.
Vi har inte gjort någon direkt enkätundersökning
om vad detta beror på, men vi har mycket
erfarenheter via förbundens arbete. Och det som man
mycket tydligt kan se är att man under 90-talet när
det var stor arbetslöshet inte hade råd med
utbildning. Då var det annat som man naturligtvis
satsade på. Och det fanns därför ingen vilja från
arbetsgivarna att satsa på utbildning. Men när det
sedan började bli bättre med jobb blev det i stället
ett så hårt tryck. Det har varit en sådan stress ute
på arbetsplatserna att man inte har haft tid till
utbildning. Och även om man har gjort
utbildningsplaner och satsat på kompetensutveckling
och varit överens om det så har man inte genomfört
det på grund av att det har varit ett sådant tryck
och att man har haft en snål bemanning osv. Vi tror
att det är framför allt därför som det inte har
varit någon direkt personalutbildning.
Sedan ska man också koppla detta till att det ska
ske en förändring av arbetsorganisationen och en
förändring av arbetsuppgifterna. Detta har ofta ett
samband. Där kan vi också se att det inte har varit
någon riktig utveckling.
När det gäller alkoholen är vi naturligtvis oroade
över det också. Men det var inte med i vår
undersökning. Men däremot är det en mycket viktig
del, och vi jobbar mycket med också dessa frågor ute
på arbetsplatserna. Vi är negativa till drogtester
generellt. Men däremot tycker vi att just det
förebyggande arbetet när det gäller droger på
arbetsplatserna är oerhört viktigt. Och på många
ställen har man ett partssamarbete. Och vi tycker
att det är nödvändigt att ha det på arbetsplatserna.
Sture Nordh: Tack för inbjudan. Vi gör ett seriöst
försök även om just arbetsmiljöregleringen med så
många inslag av just skyddsaspekter är svåra att
bära för parterna. Utgångspunkterna är väldigt
olikartade. Men vi började faktiskt en diskussion
här över till svenskt näringsliv, kanske inte just i
pausen här, kanske inte just i frågan om hur en ny
arbetsmiljölag skulle kunna byggas upp, men i frågan
om differentierade avgifter till sjukförsäkringen
beroende på de branscher och företag där problemen
faktiskt skapas år ut och år in. Låt oss hoppas att
den diskussionen blir bra. Men det är klart att om
du kan lova att man i detta hus gör som vi säger när
vi kommer fram till en uppgörelse, då ska vi också
ta fram uppgörelsen.
Martin Nilsson: Tack så mycket för en bra
redovisning. Genomgående i analysen tycks ju vara
att det är stora förändringar på arbetsmarknaden,
och många av dessa förändringar handlar i grund och
botten om ekonomiska förändringar, större krav på
offentlig sektor när det gäller besparingar, ett
större konkurrenstryck i den privata sektorn, krav
på mer av flexibilitet och snabbhet i produktionen.
Jag vill gärna säga att jag delar den syn som Annika
Härenstam var inne på, nämligen att jag tror att det
ur arbetsmiljösynpunkt finns bra och dåliga sätt att
uppnå den flexibilitet som behövs på den moderna
arbetsmarknaden. Den goda flexibiliteten handlar om
utbildning, arbetsorganisation, samverkan lokalt
kring hur man utvecklar ett flexibelt arbetsliv.
Tyvärr känns det som att det inte är den som är
förhärskande på den svenska arbetsmarknaden i dag.
Det finns naturligtvis undantag, men i stora drag är
det så.
Den bild som Kenth Pettersson ger tycker jag visar
på värdet av ett lokalt arbetsmiljösamarbete men att
det fortfarande finns väldigt stora brister i
tillämpningen och att det inte används tillräckligt.
Och på något sätt känns det som att de ekonomiska
krafterna väger tyngre i detta sammanhang än vad
lagstiftningen gör. Då måste jag säga att jag är
lite attraherad av det som Sture Nordh är inne på,
nämligen att försöka skapa ekonomiska motkrafter för
att skapa incitament för ett sådant arbete. Jag
skulle vilja fråga Ulla Lindqvist och Kenth
Pettersson, som jag misstänker jobbar mycket med det
lokala arbetsmiljöarbetet, vad de tror om detta.
Skulle olika former av ekonomiska incitament kunna
skapa större intresse bland arbetsgivarna och
företagen för att driva ett aktivt
arbetsmiljöarbete? Det har ju funnits en
traditionell invändning att det riskerar att gå ut
över individer som är svaga på arbetsmarknaden, att
man inte skulle anställa dem. Skulle den modell som
Sture Nordh här talade om som den danska modellen
vara ett möjligt alternativ, nämligen att försöka
stimulera dem som jobbar och bedriver ett aktivt
arbetsmiljöarbete i stället för att så att säga
bestraffa dem som har ett dåligt utfall i form av
sjukskrivningar och arbetsskador?
Min andra fråga, som många har varit inne på,
handlar ju om inflytandefrågan som också är ett
oerhört centralt perspektiv. Där delar jag
uppfattningen att i grund och på botten på detta
måste naturligtvis trygghetsaspekten ligga. Jag tror
att vi är en mycket stor minoritet i detta hus som
delar uppfattningen att det är väldigt väsentligt
att ha en aktiv och bra fungerande lag om
anställningsskydd. Och förhoppningsvis kan vi också
skapa en majoritet. Men det är självklart en viktig
grund i detta sammanhang.
Därutöver kommer hela den diskussion som Sture
Nordh och Ulla Lindqvist har varit inne på, nämligen
om den enskilda individen och möjligheterna till
inflytande. Och där finns det i dag många som hävdar
att lagstiftarna inte ska bry sig om detta och att
det är bättre om parterna gör upp om detta eller om
det görs upp mellan individ och arbetsgivare. Jag
misstänker att ni ibland förhandlar om sådana saker
också. Jag skulle bara vilja höra er åsikt om detta.
Är det en fråga som lagstiftaren ska ha synpunkter
på, eller är det en fråga som lagstiftaren inte ska
ha synpunkter på?
Magnus Jacobsson: Jag vill också tacka för bra
anföranden. Jag tycker att det har varit intressant.
Jag skulle vilja ställa min fråga till Sture Nordh,
TCO, och Ulla Lindqvist, LO, därför att jag tycker
att de i sina inledningsanföranden verkade ha en
lite annan syn på detta. Det är därför av stort
intresse. Det gäller lite grann en fråga som jag
tycker är intressant här, nämligen arbetsliv och
fritid. Jag talar lite grann utifrån min egen
livserfarenhet, både nu när jag jobbar som politiker
eller när jag har jobbat som nattvakt inom Securitas
och tillhört Transport inom LO.
För min del som ensamstående trebarnspappa så var
jobbet min fritid. Det var ibland helt underbart att
få gå och jobba. Jag fick annat att tänka på än
barnomsorg, skola och allt det som hela tiden hängde
över mig när jag hade tre barn i åldrarna fyra, fem
och sex år. Den fråga som väcktes om hur man ser på
helheten tycker jag är lite intressant.
Å andra sidan finns det en sak som är genomgående
i båda dessa jobb, att vara nattvakt eller att vara
politiker, nämligen att man äger sin tid. Som
politiker har jag en väldigt stor förmån att
faktiskt kunna säga nej till ett eller annat möte
eller flytta det. Och som nattvakt finns det av
tradition en kollegial möjlighet att byta tider med
varandra om det krisar. Då kommer jag egentligen
till det som är min fråga och som gäller
arbetstid-fritid. Om vi nu talar om stress, är det
då enbart arbetslivet som vi ska titta på - det är
därför som jag tycker att det är viktigt att vända
mig till er som fackförbundsrepresentanter - eller
måste vi även se till fritiden? Min bild är att
fritiden är oerhört viktig i dessa frågor. Och om
jag jämför mig med mina vänner som inte har haft
samma frihet och alltså inte ägt sin tid lika mycket
så är de mer stressade än vad jag har varit som
ensamstående förälder.
Jag kommer därmed över till nästa fråga som gäller
arbetstidsförkortning eller makt över tid. Min bild
är att makt över tid är en betydligt viktigare
jämställdhetsfråga än en förkortad arbetstid. Min
fråga gäller om man ska lagstifta om detta eller om
parterna ska komma överens om detta. Vi kan ju
lagstifta om arbetslivet, och en del vill ju väldigt
gärna göra det ofta och mycket. Jag kanske inte
tycker det. Men det är väldigt svårt att lagstifta
om hur mycket fritid vi ska ha på vår fritid. Hur
lång tid ska det få ta för att åka till och från
skolan, etc.? Och det är ändå merparten av vår
livstid.
Då kommer jag när det gäller lagstiftning till min
sista fråga. Är det kanske så att parterna i dessa
frågor måste bli tydligare, att parterna måste våga
slåss mer för en flexibel arbetstid än att, som jag
ibland upplever att vissa parter gör, gärna gå
omvägen eller genvägen via parlamentet? Då får man
ju inte uppgörelser, utan då blir det maktspråk.
Mina frågor gällde alltså hur ni ser på
arbetstid-fritid? Ska man äga sin tid eller ha
mindre arbetstid? Vad är det viktiga i det
sammanhanget? Och är detta en lagstiftningsfråga,
eller är det en partsfråga?
Carlinge Wisberg: Jag kan spara lite tid, eftersom
Martin Nilsson redan har ställt en fråga till Sture
Nordh om det som jag ville ta upp.
Sture Nordh: Den fråga som jag uppfattade riktades
till mig av Martin Nilsson gäller det egna
inflytandet och lagstiftningen. Och mitt svar är att
det kommer att krävas en lagstiftning för att stärka
den enskildes ställning.
Om man när det gäller en sådan grundläggande
maktfråga som har att göra med ledning och
fördelning av arbetet, som ligger i att den enskilde
får ett större inflytande över arbetstidens längd
och förläggning, tror att om vi i stället tar bort
grundregler t.ex. i arbetstidslagen eller i annan
lagstiftning för att underlätta för den enskilde att
göra upp med arbetsgivaren, så har man inte förstått
särskilt mycket av fortsatt i huvudsak rådande
maktperspektiv på arbetsplatsen. Ni behöver ge ramen
för detta. Innehållet ska de enskilda fylla och kan
de fackliga organisationerna fylla just därför att
arbetstidslagen, precis som arbetsmiljölagen, i så
hög grad är en skyddslagstiftning.
Däremot när det gäller utvecklingen i fråga om
arbetstider och många andra frågor så ska parterna
stå för den, och det kommer vi också att göra.
Beträffande Magnus Jacobssons fråga om jobbet och
fritiden så ser vi frågorna på det sätt som han gör,
att det är fråga om ett livspussel, att pussla ihop
livet, det som är vårt ansvar för familjen, för
barnen och det som förhoppningsvis är lite fri tid,
och det är ansvar för arbetet, utvecklingen i
arbetet och kanske karriär. Och det stora problemet
är att så många av oss i arbetslivet inte äger vår
fria tid. Man får alltså den sammanblandning av det
som är arbete och det som är fritid. Man får det
under arbetstid, som Laila Bjurling påpekade, när
pauserna och rasterna inte kan upprätthållas, och
man får det över till fritiden. Det är en katastrof
för många av TCO:s medlemmar när två pendeltåg i rad
ställs in från Jakobsbergs station. Det kommer att
förstöra hela dagen i det som är uppläggningen av
deras liv. Och hur ska de, utan att det går ut över
arbetet eller kunderna som kräver besked, ändå ta
sig hem innan dagis stänger 17.45 för att hämta
barnen enligt den uppgörelse som de har gjort. Det
är hela den situationen som påverkas. Vi kan ju inte
reglera fritiden. Men det som vi borde göra är att
analysera maktfrågorna från den enskildes
utgångspunkt på ett annat sätt.
Vi har gjort maktutredningar i det här landet ur
makroperspektivet så att säga. Men just
förändringarna som Barbro påpekade alldeles nyss i
föräldraförsäkringen kommer att stärka den enskildes
rätt och ställning där. Det borde göras en
egenmaktutredning där alla system som har med
arbetslivet att göra tas upp men också de andra
frågor som underlättar eller försvårar för den
enskilde ur perspektivet hur den enskildes ställning
och makt över sin tid ska stärkas. Resultatet av
det, om det också ledde till förändringar, tror jag
skulle vara hälsobringande.
Ordföranden: Innan jag ger ordet till Kenth
Pettersson vill jag säga att eftersom det inte finns
några fler frågor så finns det möjlighet för panelen
att göra en slutkommentar innan vi rundar av.
Kenth Pettersson: Jag fick en direkt fråga från
Martin Nilsson om de ekonomiska incitamenten.
Danmark har nämnts flera gånger i dag. Och det som
man gör i Danmark är att man inför en
arbetsmiljöavgift som man kan få tillbaka om
företaget kan visa att man har en bra arbetsmiljö.
Det har man infört fr.o.m. i år, och det har varit
lite grann på förslag även från vår motsvarighet
till Arbetstillsynet i Danmark. Jag tycker att vi
ska följa det danska exemplet. Det är ju ett
fullskaleexperiment skulle man kunna säga. Och jag
tycker att man behöver utvärdera det om något år för
att se vad det ger för effekter. Det kan vara
intressant, men jag är lite lätt skeptisk ändå till
den idén. Men man ska naturligtvis följa det och se
vad det ger. Så det kan vara intressant.
Annars är det väl egentligen så att det redan
finns väldigt starka ekonomiska incitament för
företagen att förbättra arbetsmiljön. Jag ska ge ett
par exempel. Jag har ett klipp från Dagens Nyheter.
En rubrik är Dålig arbetsmiljö ger sämre kvalitet.
Det handlar om ett forskningsprojekt som är gjort
vid Linköpings universitet, där man visar att
kvaliteten på produkterna är avhängig av
arbetsmiljön. Man vill inte tala om måndagsexemplar,
utan man talar om fredagsexemplar, dvs. att när
människor är trötta så blir det sämre kvalitet på
produkterna. Nu vet vi alla att det kostar företagen
stora pengar om de får en sådan kvalitetsförsämring
i produktionen.
Incitamenten finns alltså, men företagsledningarna
ser inte detta. Det är dolda kostnader. Jag tycker
att det behövs mer forskning på det området. Det
finns också en del intressanta exempel i en del
företag där man har satt pris på arbetsskadorna, ett
internt pris. Då kan företagsledningen få en
ekonomisk redovisning av detta precis som den får på
en mängd andra områden. Då ser företagsledningen
vilka pengar som ligger dolda i det hela och gör
prioriteringar därefter.
Jag menar egentligen att incitamenten, även de
ekonomiska, redan finns. Men vi behöver synliggöra
dem på olika sätt. Jag tror att man väldigt noga ska
tänka efter innan man konstruerar ekonomiska
incitament när de ändå redan finns i verksamheten.
Ulla Lindqvist: Jag fick också några frågor. Den ena
gällde det som Kenth Pettersson var inne på,
nämligen ekonomiska incitament. Ekonomiska
incitament finns på lite olika sätt. En del säger
att arbetsgivarperioden är ett sådant. Det tycker
inte vi. Det skapar inte något tryck på
arbetsmiljöförändringar. Det kan vi ju se. Vi har ju
en arbetsgivarperiod redan i dag. Sedan finns det
differentierade arbetsgivaravgifter utifrån om man
har en bra arbetsmiljö eller inte. Och jag nämnde
tidigare att det finns både för- och nackdelar med
det.
Sedan finns det mer positiva, som Martin Nilsson
som ställde frågan var inne på, någon form av
ekonomiskt incitament om man förbättrar
arbetsmiljön. Det finns väl en hel del fördelar med
det. Vi hade ju tidigare t.ex. arbetslivsfonderna
som ändå skapade en hel del förbättringar på
arbetsplatserna. Vi är alltså positiva till sådana
saker. Men sedan är frågan på vilket sätt man ska
organisera det. Då tror jag också att det är bra att
man följer de exempel som finns i dag.
Martin Nilsson frågade också om man beträffande
inflytande skulle ha lagstiftning eller avtal. Om
det är arbetstiden som han menar, så tror jag också,
precis som Sture Nordh, att det behövs en
lagstiftning för att man ska få inflytande över
arbetstiden. Det finns ju vissa av våra förbund som
har avtal, men väldigt många har inte det. Om det
skulle gälla också dem som har mest behov av det,
alltså de människor som i dag har minst möjligheter
till inflytande, hela den offentliga sektorn och
kvinnorna där, så tror jag att det behövs en
lagstiftning.
När det sedan i övrigt gäller inflytande och
möjligheter att påverka sitt arbete i övrigt i
arbetsorganisationen så är det klart att det måste
vara en sak som man får göra upp i lokala avtal och
kanske också i centrala avtal. Men även där tycker
jag att vi bör fundera på om vi kanske skulle
förstärka föreskrifter utifrån arbetsmiljölagen på
det området.
Sedan ställde Magnus Jacobsson frågor om fritiden
och hur vi ser på det. Det är klart att man måste se
livet som en helhet och titta på alla delar. Men det
som vi klart kan se är att skillnaderna i hälsan
väldigt mycket beror på arbetet i och med att dessa
klasskillnader finns. Sedan har tidigare
undersökningar som vi har gjort visat att om man har
ett monotont och tråkigt jobb så har man också ofta
en sämre fritid. På så sätt är fritiden alltså
väldigt mycket kopplad till arbetet.
Men jag tycker att man ska se helheten. Men att vi
för fram detta med arbetsmiljön och poängterar den
är just för att vi kan se att det är den som ändå är
den stora skillnaden när det gäller hälsa. Men sedan
är det viktigt med arbetstidsförkortningar. Det är
också viktigt med föräldraledighet. Det är viktigt
att man jobbar med att man ska ha en positiv fritid
också.
När det gäller arbetstidsförkortningen frågade
Magnus Jacobsson om makt över tid, vilket som var
viktigast, kortare arbetstid eller makt över tid.
Jag tror att båda sakerna är viktiga. Men i det
förslag som SACO, TCO och LO tillsammans har tagit
fram är just en av de stora och viktiga frågorna att
man ska ha ett inflytande över
arbetstidsförkortningen. Jag tror alltså att den är
väldigt viktig.
Avslutningsvis vill jag ta upp en sak som jag inte
hann nämna i mitt inledningsanförande men som jag
vill föra fram och som även togs upp tidigare och
som gäller företagshälsovården. Där har vi sett en
ganska skrämmande utveckling när det gäller våra
medlemmar. I dag är det mycket färre som har
företagshälsovård än för tio år sedan. Det beror ju
på förändringar, att man inte har några avtal längre
och att statsbidragen har förändrats. Men vi ser det
som en nödvändig del i arbetsmiljöarbetet att man
har tillgång till företagshälsovård och att
företagshälsovården ska jobba förebyggande. Det ska
också vara ett partsinflytande. Det sades tidigare
här att företagshälsovården bestämde förut. Men så
var det ju inte, utan det var ett partsinflytande.
Det var arbetsgivarna tillsammans med de fackliga
organisationerna som ställde krav på
företagshälsovården. Och vi tycker att det är
nödvändigt att detta kommer tillbaka.
Annika Härenstam: Det är två saker som jag skulle
vilja ta upp. Först ska jag kortfattat nämna att den
forskning som finns om arbetstid kopplad till hälsa
helt klart visar på det som du var inne på, nämligen
att det är att ha inflytande över sin tid som har
betydelse för hälsan och inte hur lång arbetstiden
är. Man måste komma upp i oerhört långa arbetstider
för att man ska se effekter på hälsan. Det viktiga
är att kunna påverka arbetstiden.
Jag vill kommentera detta med ekonomiska
incitament. Visst håller jag med Kenth Pettersson om
att den kopplingen finns, och så ser det ut på många
håll, men faktiskt inte överallt. Det är fortfarande
så i delar av arbetslivet att utvecklingen går åt
ett annat håll med kortare och kortare arbetscykler,
där det är viktigt att ha väldigt lätt att ta in
människor och göra sig av med människor, och där det
inte handlar om ekonomiska incitament för den goda
arbetsmiljön. I stället går det åt motsatt håll.
Häromdagen hörde jag talas om en tjej som jobbar
på hamburgerrestaurang där det står två personer med
en tidsklocka. De skulle få henne att komma ned till
35 sekunder i stället för 37 sekunder för att göra
en hamburgare.
Det kan också handla om en kvinna som kommer
tillbaka från föräldraledigheten och ska städa
dubbelt så många kontorsrum som tidigare, annars får
hon gå.
I stället för ekonomiska incitament handlar det om
att lägga anbuden så lågt som möjligt. Och
uppsplittringen av arbetsgivaransvaret, alltså att
man lägger ut jobben på entreprenad, som tar in en
underentreprenad, som i sin tur tar in en
underentreprenad, osv., innebär att ju längre ut i
kedjan som man kommer, desto mer lönsamt blir det
att ha så billig personal som möjligt. Det är där
som man minskar inlärningstider och
upplärningstider, det är där som man inte har
tillgång till företagshälsovård, osv.
Det finns alltså, tycker jag, mycket att fundera
kring när det gäller hur de ekonomiska incitamenten
ser ut. Och jag skulle vilja påstå att en del av
dessa upphandlingsregler är en mycket avgörande
punkt för hur man kan ställa krav på hur arbetet
bedrivs, så att man faktiskt får ekonomiska
incitament även i dessa verksamheter. Jag tror att
det är en väldigt väsentlig fråga.
Jag försökte inledningsvis beskriva
differentieringen och fragmentiseringen, de olika
utvecklingar som sker. Men jag håller helt med flera
av dem som har talat här om helheten, alltså ju mer
fragmentisering som sker ute i arbetslivet, desto
mer behöver politiken och forskningen se till
helheter och inte gå in och studera enskildheter. Vi
kan dra felaktiga slutsatser. Jag tror att det är
oerhört viktigt ur politisk synvinkel att
socialpolitik och arbetsmarknadspolitik och även
regionalpolitik kopplas ihop. Det finns konsekvenser
för helheten som man inte ser förrän man tar på sig
många glasögon samtidigt. Det är i detta sammanhang
som jag tycker att vi forskare också behöver bli
mycket bättre på att bedriva tvärvetenskapliga
studier och koppla ihop saker. Jag håller därför med
om det som sades om mitt eget institut, alltså att
vi borde ha alla dessa delar integrerade för att
kunna se konsekvenserna ur olika aspekter samtidigt.
Jarl-Erik Rollén: Eftersom jag sitter mitt i
lejonets kula så ska jag säga att vi faktiskt har
för mycket lagstiftning. Vad som behöver göras i
stället för att stifta nya lagar är att se över de
lagar som vi har. Arbetslagstiftningen är en sak.
Men vi på företagen har ju en mängd andra lagar som
vi också ska ta hänsyn till. Varenda regering som vi
har haft under de senaste 10-20 åren har sagt att de
ska förenkla regelverket för att göra det
överskådligt och möjligt för oss arbetsgivare att
verkligen följa det. Jag har hittills inte, vare sig
det har varit en borgerlig eller en
socialdemokratisk regering, sett några effekter av
det hela. Snarare har slutet av perioden inneburit
att vi har fått fler regler än vi hade tidigare.
Detta gör det väldigt svårt, framför allt för mindre
företag.
När det gäller arbetsmiljön tror jag att det är
viktigt med attityder, både från de anställdas sida,
att de har ett ansvar för sin egen säkerhet, och
från arbetsgivarnas sida, att vi har ett ansvar för
våra anställda och för att vi har en bra
arbetsmiljö. Att lagstifta om sådana saker som finns
i arbetsmiljölagstiftningen är utomordentligt svårt,
därför att det blir ett alldeles för trubbigt
instrument. Man bör mer lita på förhandlingar mellan
parterna. Men man bör också ha en mer generell och
övergripande lagstiftning som gör att man kan gå ned
även på det enskilda företaget och anpassa sin
verksamhet efter de förutsättningar som finns på
just arbetsplatsen, därför att två arbetsplatser är
inte lika.
Någonting som ju också är väldigt farligt är när
man börjar kategoriindela företagen, t.ex. att
företag med upp till tio anställda får undanta två
arbetstagare vid varsel. Om företaget har elva
anställda får man alltså inte göra det. Man skapar
ju trösklar på ett sätt som inte är bra. Jag tror
att vi måste se över och förenkla hela den delen.
När det gäller arbetstid och hur vi sköter våra
företag får vi inte heller glömma bort att vi
framför allt inom industrin är konkurrensutsatta på
ett sätt som vi aldrig tidigare har varit. Detta är
på både gott och ont. Det var någon, jag minns inte
vem, som sade att kunden är den sämsta
arbetsgivaren. Men tyvärr blir kunden i den här
konkurrensen den som bestämmer hur vi ska verka. Och
då måste vi också se till att de företag som vi har
kan fungera inom den konkurrenssituation som vi har
internationellt, annars kanske vi inte har några
företag kvar.
Sture Nordh: Jag har två tänkvärda siffror. När vi
behövde spara pengar på 90-talet så sparades det på
förebyggande verksamhet inom detta område, i
Arbetslivsfonden, när det gäller företagshälsovården
och bidragen till utbildning av skyddsombud osv. -
mindre än 6 miljarder kronor. I år kommer kostnaden
för de långa sjukskrivningarna och
förtidspensionerna att bli uppemot 100 miljarder
kronor. Och ökningen av dessa kostnader är större än
det som sparades på det förebyggande arbetet. Vad
kan vi göra för att stärka det förebyggande arbetet
igen? Det tål att tänka på.
Ordföranden: Detta får bli den sista kommentaren i denna hearing.
Jag vill till sist bara rikta ett stort tack till panelen, till utskottets leda
som har ställt frågor och till alla er som har kommit hit, medier och andra
åhörare, för att lyssna på denna hearing. Jag vill till medierna säga att det
finns möjlighet att vända sig till panelen och övriga med frågor
när hearingen är avslutad.
Jag förklarar därmed denna hearing för avslutad.