Arbetsmarknadsutskottets betänkande
2001/02:AU2
Offentliganställdas bisysslor
Sammanfattning
I detta betänkande ställer sig utskottet bakom ett
förslag av regeringen om förändringar av reglerna
som rör offentliganställdas bisysslor. Förslaget,
som presenteras i proposition 2000/01:147
Offentliganställdas bisysslor, innebär att
kontrollsystemet för s.k. förtroendeskadliga
bisysslor skärps genom nya bestämmelser i lagen
(1994:260) om offentlig anställning. Förändringarna
innebär i korthet följande.
Arbetsgivaren skall på lämpligt sätt informera
arbetstagarna om vilka slags förhållanden som kan
göra en offentliganställds bisyssla otillåten. En
offent-liganställd blir skyldig att på begäran lämna
uppgifter om sina bisysslor. En arbetsgivare skall
besluta att en arbetstagare som har eller avser att
åta sig en förtroendeskadlig bisyssla skall upphöra
med eller inte åta sig bisysslan. Ordinarie domare,
myndighetschefer och direktörer för allmänna
försäkringskassor skall på eget initiativ till
arbetsgivaren anmäla vilka typer av bisysslor de
har.
Förslaget innebär också att regleringen av
förtroendeskadliga bisysslor i ovan nämnda lag blir
tillämplig även på arbetstagare i kommuner,
landsting och kommunalförbund.
Förändringarna föreslås träda i kraft den 1
januari 2002.
I ärendet har det väckts två motioner av
Kristdemokraterna respektive Miljöpartiet. Båda
motionerna rör domares rätt att inneha bisysslor.
Kristdemokraterna föreslår att det införs ett förbud
för justitieråd och regeringsråd i Högsta domstolen
respektive Regeringsrätten att ha uppdrag som
skiljeman. Miljöpartiet anser att det bör införas
ett förbud för domare att åta sig styrelseuppdrag
och skiljemannauppdrag.
Utskottet, som delar regeringens uppfattning att
det inte bör införas något förbud för domare att åta
sig sådana uppdrag, avstyrker motionerna.
Kristdemokraterna och Miljöpartiet följer upp sina
motioner i reservationer.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Nya bisyssloregler
Riksdagen antar regeringens förslag enligt
bilaga 2 till lag om ändring i lagen (1994:260)
om offentlig anställning. Därmed bifaller
riksdagen proposition 2000/01:147.
2. Domares bisysslor
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A1 och
2001/02:A2.
Reservation 1 (kd)
Reservation 2 (mp)
Stockholm den 15 november 2001
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Sven-Erik Österberg
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Sven-
Erik Österberg (s), Hans Andersson (v), Margareta
Andersson (c), Mikael Odenberg (m), Martin Nilsson
(s), Stefan Attefall (kd), Laila Bjurling (s),
Patrik Norinder (m), Sonja Fransson (s), Maria
Larsson (kd), Henrik Westman (m), Barbro Feltzing
(mp), Elver Jonsson (fp), Anders Karlsson (s), Anna
Kinberg (m), Cinnika Beiming (s) och Carlinge
Wisberg (v).
2001/02
AU2
Redogörelse för ärendet
I detta ärende behandlas regeringens förslag i
proposition 2000/01:147 Offentliganställdas
bisysslor och två motioner som väckts med anledning
av propositionen. Förslagen i propositionen grundar
sig på en utredning som tillsattes den 17 september
1998 (dir. 1998:79). Utredningen, som antog namnet
Bisyssleutredningen, presenterade sitt förslag i
september 2000 i betänkandet Offentligt anställdas
bisysslor (SOU 2000:80). I betänkandet föreslog
utredningen att det bör införas ett nytt
kontrollsystem vad gäller s.k. förtroendeskadliga
bisysslor och att regleringen, dvs. vissa
bestämmelser i lagen (1994:260 ) om offentlig
anställning (LOA), även skall gälla för arbetstagare
i kommun och landsting.
Utskottets överväganden
Föreslagna förändringar av
bisysslereglerna
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen antar
regeringens förslag till ändring av LOA som
bl.a. innebär att kontrollsystemet för s.k.
förtroendeskadliga bisysslor skärps och att
regleringen även blir tillämplig för
arbetstagare inom kommuner, landsting och
kommunalförbund.
Bakgrund
Med bisyssla avses varje anställning, uppdrag eller
annan verksamhet som en anställd har vid sidan av
sin huvudanställning. Skötsel av egna och familjens
privata angelägenheter räknas inte som bisyssla.
Offentligt anställda hos staten, kommunerna,
landstingen och de allmänna försäkringskassorna får
inte ha bisysslor som kan rubba förtroendet för
deras opartiskhet (förtroendeskadliga bisysslor).
Arbetsgivaren kan också förbjuda arbetstagaren att
ha bisysslor som inverkar hindrande på arbetet
(arbetshindrande bisysslor) eller som innebär att
arbetstagaren konkurrerar med myndighetens
verksamhet (konkurrensbisysslor). En och samma
bisyssla kan hänföras till flera kategorier.
I den nu gällande regleringen av bisysslor är det
endast förbudet mot förtroendeskadliga bisysslor som
är lagfäst genom den allmänna bestämmelsen i 7 §
LOA. Den gäller för övrigt bara för statsanställda
och anställda vid de allmänna försäkringskassorna.
Förutom denna reglering gäller för dessa
arbetstagare att s.k. arbetshindrande bisysslor och
konkurrensbisysslor regleras i kollektivavtal.
För arbetstagare i kommuner och landsting regleras
samtliga tre kategorier av otillåtna bisysslor i
kollektivavtal.
Propositionen
Regeringen anser att det inte finns behov av att
ändra den nuvarande allmänna bestämmelsen 7 § LOA om
förbud mot förtroendeskadliga bisysslor. Däremot
anser regeringen att det finns skäl att införa en
lagreglering för arbetstagare anställda vid
kommuner, landsting och kommunalförbund när det
gäller förtroendeskadliga bisysslor. Regeringen
föreslår därför att ovanstående bestämmelse även
skall bli tillämplig för dessa grupper av
arbetstagare. När det gäller de övriga kategorierna
av bisysslor, arbetshindrande bisysslor och
konkurrensbisysslor, finns det enligt regeringen
inte skäl att införa någon lagreglering, utan dessa
bör även i fortsättningen regleras i kollektivavtal.
Regeringen anser att kontrollsystemet för
förtroendeskadliga bisysslor bör skärpas,
förtydligas och göras mer öppet. För att åstadkomma
detta föreslås i huvudsak följande.
Arbetsgivaren skall på lämpligt sätt informera de
anställda om vilka slags förhållanden som kan göra
en bisyssla otillåten enligt 7 § LOA. Den offent-
liganställde skall på arbetsgivarens begäran lämna
de uppgifter som behövs för att arbetsgivaren skall
kunna bedöma tillåtligheten av arbetstagarens
bisysslor.
En arbetsgivare som får reda på att en
offentliganställd har eller avser att åta sig en
förtroendeskadlig bisyssla skall genom ett särskilt
beslut förbjuda bisysslan. Beslutet skall vara
skriftligt och innehålla en motivering.
Bestämmelserna om förhandling i 11-14 §§ lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet skall
inte tillämpas när det gäller sådana beslut.
Beslutet kan överprövas slutligt i Arbetsdomstolen.
Ovanstående regler föreslås också bli gällande i
fråga om arbetstagare hos kommuner, landsting och
kommunalförbund.
Ordinarie domare, myndighetschefer och direktörer
för allmänna försäkringskassor skall på eget
initiativ till arbetsgivaren anmäla vilka typer av
bisysslor de har.
De ovan angivna förslagen föranleder ändrade och
nya bestämmelser i LOA.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1
januari 2002.
Utskottets ställningstagande
Som inledningsvis konstaterats har det väckts två
motioner med anledning av propositionen. Dessa
motioner tar bara upp frågan om domares bisysslor,
vilket utskottet återkommer till nedan.
Utskottet godtar regeringens förslag och förordar
att riksdagen antar de
lagändringar som framgår av bilaga 2 till
betänkandet.
Domares bisysslor
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker två motioner av
Kristdemokraterna respektive Miljöpartiet om
förbud för domare att ha vissa bisysslor.
Jämför reservationerna 1 (kd) och 2 (mp).
Propositionen
Enligt LOA gäller för domare samma generella
bisyssleregler som för andra statsanställda. För
domare finns det dock särskilda regler i annan
lagstiftning som innebär att de inte får ha vissa
uppdrag, t.ex. förvaltare eller förlikningsman i
konkurs. Enligt rättegångsbalken och lagen om
allmänna förvaltningsdomstolar får inte justitieråd
och regeringsråd inneha eller utöva något annat
ämbete.
Gränsen mellan en tillåten respektive otillåten
bisyssla är i första hand en fråga för den enskilde
domaren. För att få vägledning kan domaren vända sig
till Tjänsteförslagsnämnden för Domstolsväsendet.
Nämndens praxis kan grovt beskrivas på så sätt att
skiljelinjen mellan det tillåtna och otillåtna har
dragits mellan uppdrag i vinstdrivande och icke
vinstdrivande verksamheter. Praxis är inte generell,
utan omständigheterna i det enskilda fallet har
varit avgörande.
När det gäller skiljemannauppdrag har det
utvecklats en praxis som innebär att domare utan
risk för att bisysslan betraktas som
förtroendeskadlig kan åta sig uppdrag som skiljeman
utsedd av annan än enskild part.
Enligt Bisyssleutredningens bedömning är det inte
motiverat att införa några nya speciella
bisyssleregler för domare. Däremot framförde
utredningen uppfattningen att dagens regler innebär
att skiljemannauppdrag inte kan anses förenliga med
7 § LOA.
Regeringen ansluter sig inte till sistnämnda
bedömning. Enligt regeringens uppfattning behövs det
inte några nya särskilda regler för domares
bisysslor. Som skäl för sitt ställningstagande anför
regeringen bl.a. följande.
Regeringen konstaterar att de höga krav på
saklighet och opartiskhet som allmänt sett bör kunna
ställas på den offentliga verksamheten inte minst
gäller beträffande domstolarna och deras anställda,
framför allt domare. Enligt regeringen präglas det
svenska domstolsväsendet alltmer av det
internationella samarbetet. Det är därför av
grundläggande betydelse att det svenska
domstolsväsendet och dess domare också med ett
internationellt perspektiv upprätthåller högt
ställda krav på oberoende, obundenhet,
självständighet och opartiskhet. Regeringen anser
också att domare måste ha möjlighet till ett
privatliv och möjlighet att delta i olika delar av
samhällslivet. Enligt regeringens uppfattning är det
viktigt att domarna inte isoleras från samhället i
övrigt.
När det gäller domares rätt att inneha uppdrag som
skiljemän erinrar regeringen om att ett uttryckligt
förbud för justitieråden och regeringsråden att ha
uppdrag som skiljeman gällde under åren 1926-1970. I
samband med att förbudet hävdes konstaterades att
det saknades skäl att befara att ett enhetligt
system skulle leda till att förtroendet för
domarkåren eller domstolarna minskades.
Regeringen konstaterar att Bisyssleutredningen i
hög grad hade grundat sin bedömning på frågan om
allmänhetens förtroende och att utredningen hade
framhållit att det var svårt att göra några säkra
uttalanden om allmänhetens uppfattning om just
skiljemannauppdrag jämfört med andra bisysslor.
Enligt regeringens uppfattning grundas den debatt
som förs om skiljemannauppdrag på framför allt tre
omständigheter, nämligen att ersättningen ofta är
hög i förhållande till domarlönen, att förfarandet
är omgärdat av sekretess och att skiljedomen kan
komma att klandras vid den domstol där skiljedomaren
tjänstgör.
Vad det gäller den sistnämnda omständigheten pekar
regeringen på det faktum att det genom gällande
jävsregler finns ett effektivt hinder mot att ett
mål handläggs av en domare som tidigare varit
inblandad i saken som skiljeman. När det sedan
gäller den omständigheten att skiljemannauppdragen
är omgärdade av sekretess konstaterar regeringen att
detta är en följd av att parterna valt att lösa
tvisten genom skiljeförfarande och att detta
knappast i sig kan återverka förtroendeskadligt på
domstolarna.
Den omständigheten att en del domare kan få höga
arvoden för sina skiljemannauppdrag förklaras enligt
regeringen främst med att dessa arvoden generellt
ligger på samma höga nivå som arvodena för andra
kvalificerade affärsjuridiska tjänster utförda av
välrenommerade advokater och att det råder en stark
efterfrågan inom näringslivet. Enligt regeringen kan
inte det förhållandet att ett uppdrag är högt men
skäligt avlönat medföra att uppdraget är
förtroendeskadligt. Regeringen pekar även på det
faktum att det övervägande antalet kommersiella
tvister i dag avgörs genom skiljeförfarande. Enligt
regeringen är det viktigt att domare har en hög
kompetens inom detta område.
Regeringen anser att det inte finns skäl att ändra
den fasta praxis på området som gällt under lång tid
och som innebär att domare utan risk för
förtroendeskada normalt kan åta sig uppdrag som
skiljeman utsedd av annan än enskild part.
Regeringens uppfattning är i stället att det
effektivaste sättet att motverka att det uppkommer
situationer där förtroendeskadlighet kan
aktualiseras är att ha verkningsfulla jävsregler och
ett utvecklat kontrollsystem.
Motioner
Kristdemokraterna anser i kommittémotion A1 att det
inte är acceptabelt att de allra högsta domarna,
dvs. justitieråden och regeringsråden, tillåts att
ha uppdrag som skiljemän. Förtroendet för domstolens
arbete kan påverkas negativt. Partiet föreslår
därför att det införs ett förbud för dessa domare
att inneha sådana uppdrag.
I kommittémotion A2 anser Miljöpartiet att reglerna
för domares bisysslor bör ändras. Enligt partiet
måste det ställas höga krav på saklighet och
opartiskhet på domstolarna i en rättsstat. Detta är
överordnat eventuella fördelar med nuvarande system.
Det får inte förekomma någon misstanke om
partiskhet, utan förtroendet för domstolarna måste
vara orubbat och motsvara högt ställda krav på
oberoende. Enligt partiet är styrelseuppdrag och
skiljemannauppdrag sådana uppdrag där risken för
förtroendeskada är särskilt stor. Partiet föreslår
därför att det införs ett förbud för domare att åta
sig dessa uppdrag.
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar regeringens syn vad gäller domares
rätt att inneha bisysslor. Den praxis som utvecklats
är enligt utskottets uppfattning acceptabel vad
gäller domares rätt att ta både skiljemannauppdrag
och styrelseuppdrag. Den nuvarande allmänt hållna
regleringen ger möjligheter att beakta
förutsättningarna och omständigheterna i det
enskilda fallet.
I likhet med regeringen anser utskottet att det
effektivaste sättet att förhindra situationer där
förtroendeskadlighet kan aktualiseras är att ha
verkningsfulla jävsregler och ett utvecklat
kontrollsystem.
Enligt Bisyssleutredningen beror de problem som
finns på vissa håll inte på bestämmelserna i sak
utan på att det finns vissa brister i fråga om
information om bisysslebestämmelserna och kontrollen
av att de efterlevs. Enligt utskottets uppfattning
är det därför viktigt att kontrollsystemet skärps,
bl.a. genom att det som ett moment i systemet införs
en obligatorisk anmälningsskyldighet för de
ordinarie domarna, chefer för myndigheter som lyder
omedelbart under regeringen och direktörer för
allmänna försäkringskassor.
Utskottet vill peka på den risk som finns att
bisysslorna blir omfattande och att de därigenom
inkräktar på det ordinarie domararbetet. Utskottet
ansluter sig till vad som sägs i propositionen om
att det ankommer på arbetsgivaren att ingripa mot en
domare som på grund av alltför mycket bisysslor
hindras att utöva sin domaranställning redan innan
det gått så långt att bisysslorna och det därav
följande arbetshindret hunnit utvecklas till något
förtroendeskadligt. Det är dock viktigt att betona
att både arbetsgivaren och den enskilde domaren har
ett ansvar för att bisysslorna inte inverkar menligt
på den ordinarie verksamheten.
Utskottet ser positivt på att regeringen i samband
med att de föreslagna ändringarna träder i kraft
kommer att genomföra en informationssatsning för att
ytterligare förstärka reglernas genomslag i den
praktiska tillämpningen. Enligt utskottets
uppfattning finns det skäl att följa utvecklingen
när det gäller bisysslorna. Utskottet noterar därför
med tillfredsställelse att regeringen har för avsikt
att efter några år följa upp tillämpningen av
regleringen av de offentliganställdas bisysslor.
Med hänsyn till det ovan anförda ansluter sig
utskottet till regeringens bedömning att det inte
behövs någon ändrad reglering av vilka bisysslor
domare får ha. Utskottet avstyrker därför motionerna
A1 (kd) och A2 (mp).
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.
1. Domares bisysslor (punkt 2) (kd)
av Stefan Attefall och Maria Larsson (båda kd)
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att regeringen snarast bör återkomma till
riksdagen med ett förslag som innebär att det införs
ett förbud för justitieråd och regeringsråd att
inneha uppdrag som skiljeman. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:A1 och avslår motion
2001/02:A2.
Ställningstagande
Vi vill betona vikten av att domstolsväsendet alltid
upprätthåller de fundamentala principerna om
obundenhet, oberoende, självständighet och
opartiskhet. Ingenting får äventyra allmänhetens
förtroende för domstolens arbete. Vi kan notera att
det i andra länder finns ett förbud mot att domare
åtar sig uppdrag vid sidan av sin ordinarie tjänst.
I Sverige har också en debatt förekommit där flera
ifrågasatt om det är lämpligt att högre domare åtar
sig skiljemannauppdrag. Tre frågor har tagits upp i
debatten: jävssituationen om en skiljedom klandras
vid domarens ordinarie domstol, omständigheten att
skiljedomen är omgärdad av sekretess, samt den ofta
mycket höga ersättningen för skiljemannauppdraget,
vilket kan leda till en prioritering av detta
uppdrag framför den ordinarie tjänsten. Den sista
frågan framstår enligt vår uppfattning som särskilt
besvärande med hänvisning till Domstolsverkets
budgetunderlag för 2002-2004. I underlaget
konstateras att Regeringsrättens volym av
balanserade mål alltjämt är för stor för att
situationen skall anses som godtagbar. Dessutom
konstateras att åldersstrukturen i målbalansen
behöver förbättras kraftigt.
Flera instanser har tagit ställning i denna fråga.
Bisyssleutredningen (SOU 2000:80) ansåg att det inte
är motiverat att införa ett generellt bisyssleförbud
för domare men framhöll samtidigt att
skiljemannauppdrag inte kan anses förenliga med 7 §
LOA. I sina remissvar delar JO och JK utredningens
åsikt. Med hänsyn till det höga krav på saklighet
och opartiskhet som måste ställas på domstolarna i
en rättsstat menar JO att eventuella fördelar med
det nuvarande systemet får stå tillbaka för
intresset att inte på detta sätt rubba förtroendet
för dem.
Enligt vår uppfattning är det inte acceptabelt att
de allra högsta domarna, d.v.s. justitieråden och
regeringsråden i Högsta domstolen respektive
Regeringsrätten, tillåts ha uppdrag som skiljemän.
Förtroendet för domstolens arbete kan påverkas
negativt. Ett förbud bör därför införas som omfattar
dessa domare, liknande det som fanns före 1970.
Med hänsyn till det ovan framförda anser vi att
motion A1 (kd) bör bifallas. Motion A2 (mp) bör
avslås i den mån den inte kan anses tillgodosedd
genom vad som anförts.
2. Domares bisysslor (punkt 2) (mp)
av Barbro Feltzing (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att regeringen snarast bör återkomma till
riksdagen med ett förslag som innebär att det införs
ett förbud för domare att åta sig styrelseuppdrag
och skiljemannauppdrag. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:A2 och avslår motion 2001/02:A1.
Ställningstagande
I Bisyssleutredningens betänkande uttalas att
skiljemannauppdrag och styrelseuppdrag i
vinstdrivande bolag, med få undantag, inte kan anses
förenliga med 7 § LOA. Remissinstanserna JO och JK
delar utredningens bedömning att domare inte bör få
åta sig skiljemannauppdrag. Den tolkning som
utredningen gjort av lagen är tydligen inte en
generell och allmänt accepterad tolkning eftersom
det förekommer att domare ändå åtar sig sådana
uppdrag. Jag anser att det måste ställas höga krav
på saklighet och opartiskhet hos domstolarna i en
rättsstat. Detta krav är överordnat eventuella
fördelar med nuvarande system. Det får inte finnas
misstanke om partiskhet, utan förtroendet för
domstolarna måste vara orubbat och motsvara högt
ställda krav på oberoende, obundenhet och
självständighet. Det höga arvodet för
skiljemannauppdrag kan leda till misstankar om att
domaren inte lägger ned tillräcklig tid i sitt
ordinarie arbete i domstolen. Arvodena betalas av
parterna, vilket kan skapa ett beroendeförhållande
till den eller de parter som betalar ersättningen
eller mera allmänt till näringslivet vars
tvistelösning domaren arbetar med. Sekretessen vid
skiljeförfarandet förhindrar dessutom insyn.
Styrelseuppdrag och skiljemannauppdrag är områden
där risken för förtroendeskada är särskilt stor.
Enligt min uppfattning bör det därför införas en
lagreglering som innebär ett förbud för domare att
åta sig skiljemannauppdrag och styrelseuppdrag.
Med hänsyn till det anförda bör motion A2 (mp)
bifallas. Motion A1 (kd) bör avslås i den mån den
inte kan anses tillgodosedd genom vad som anförts.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Propositionen
2000/01:147 vari yrkas att riksdagen antar
regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1994:260) om offentlig anställning.
Följdmotioner
2001/02:A1 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari yrkas
att riksdagen beslutar införa ett förbud för
justitieråd och regeringsråd i Högsta domstolen
respektive Regeringsrätten att ha uppdrag som
skiljeman.
2001/02:A2 av Kia Andreasson m.fl. (mp) vari yrkas
att riksdagen beslutar om ändring av regleringen av
vilka bisysslor domare får ha genom att införa
förbud för domare att åta sig styrelseuppdrag och
skiljemannauppdrag.
Bilaga 2
Regeringens lagförslag
Förslag till lag om ändring i lagen
(1994:260) om offentlig anställning
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:260) om
offentlig anställning
dels att 2, 3, 38 och 42 §§ skall ha följande
lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya
paragrafer, 7 a-7 d §§, av följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
-----------------------------------------------------
2 §[1]
-----------------------------------------------------
Följande föreskrifter i lagen gäller också
arbetstagare hos kommuner, landsting och
kommunalförbund, nämligen
-----------------------------------------------------
7-7 c §§ om bisysslor,
-----------------------------------------------------
23-29 §§ om
arbetskonflikter,
-----------------------------------------------------
38 § om interimistiskt
beslut,
-----------------------------------------------------
42 § första stycket om 42 § första och andra
vissa undantag från lagen styckena om vissa
(1976:580) om undantag från lagen
medbestämmande i (1976:580) om
arbetslivet. medbestämmande i
arbetslivet.
-----------------------------------------------------
Föreskrifterna i 30 § om periodiska
hälsoundersökningar gäller också arbetstagare hos
kommuner och landsting.
-----------------------------------------------------
3 §[2]
-----------------------------------------------------
Lagen gäller inte
1. statsråden,
2. riksdagens ombudsmän,
3. arbetstagare som är lokalanställda av svenska
staten utomlands och som inte är svenska medborgare,
4. arbetstagare som har anvisats beredskapsarbete
eller skyddat arbete.
-----------------------------------------------------
För justitiekanslern, För justitiekanslern,
justitieråden och justitieråden och
regeringsråden gäller regeringsråden gäller
bara 4 § om bara 4 § om
bedömningsgrunder vid bedömningsgrunder vid
anställning, 7 § om anställning, 7-7 d §§ om
bisysslor och 23-29 §§ om bisysslor, 23-29 §§ om
arbetskonflikter. arbetskonflikter, 38 § om
interimistiskt beslut och
42 § andra stycket om
vissa undantag från lagen
(1976:580) om
medbestämmande i
arbetslivet.
-----------------------------------------------------
7 a §
-----------------------------------------------------
Arbetsgivaren skall på
lämpligt sätt informera
arbetstagarna om vilka
slags förhållanden som
kan göra en bisyssla
otillåten enligt 7 §.
-----------------------------------------------------
**FOOTNOTES**
[1]: Senaste lydelse 1999:311
[2]: Senaste lydelse 1999:311
-----------------------------------------------------
7 b §
-----------------------------------------------------
En arbetstagare skall på
arbetsgivarens begäran
lämna de uppgifter som
behövs för att
arbetsgivaren skall kunna
bedöma arbetstagarens
bisysslor.
-----------------------------------------------------
7 c §
-----------------------------------------------------
En arbetsgivare skall
besluta att en
arbetstagare som har
eller avser att åta sig
en bisyssla som inte är
förenlig med 7 § skall
upphöra med eller inte
åta sig bisysslan.
Beslutet skall vara
skriftligt och innehålla
en motivering.
-----------------------------------------------------
7 d §
-----------------------------------------------------
Ordinarie domare, chefer
för myndigheter som lyder
omedelbart under
regeringen och direktörer
för allmänna
försäkringskassor skall
på eget initiativ till
arbetsgivaren anmäla
vilka typer av bisysslor
de har.
-----------------------------------------------------
38 §
-----------------------------------------------------
I en tvist om ett beslut I en tvist om ett beslut
enligt 31 eller 36 § får enligt 7 c, 31 eller 36 §
domstolen för tiden fram får domstolen för tiden
till dess att det finns fram till dess att det
ett lagakraftägande finns ett lagakraftägande
avgörande bestämma att avgörande bestämma att
beslutet tills vidare beslutet tills vidare
inte skall gälla. inte skall gälla.
-----------------------------------------------------
42 §
-----------------------------------------------------
Föreskrifterna i 2, 21 och 22 §§ lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet skall inte tillämpas i
anställningsförhållanden som avses i denna lag.
-----------------------------------------------------
Föreskrifterna i 11-14 §§ Föreskrifterna i 11-14
lagen om medbestämmande i §§ lagen om
arbetslivet skall inte medbestämmande i
tillämpas, när det gäller arbetslivet skall inte
beslut om disciplinansvar tillämpas, när det gäller
enligt 14 §, åtals- beslut om att en
arbetstagare skall
anmälan enligt 22 § eller upphöra med eller inte
skiljande från åta sig bisyssla enligt 7
arbetsuppgifter enligt 31 c §, disciplinansvar
§. enligt 14 §, åtalsanmälan
enligt 22 § eller
skiljande från
arbetsuppgifter enligt
31 §.
-----------------------------------------------------
För arbetstagare som avses i 1 § skall också
föreskrifter i andra författningar än lagar
tillämpas, även om föreskrifterna avviker från lagen
(1982:80) om anställningsskydd.
-----------------------------------------------------
______________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.