SOU 2000:72

Till statsrådet Ingela Thalén

Vid sammanträde den 23 juni 1999 beslutade regeringen om direktiv (dir. 1999:54) som gav en särskild utredare i uppdrag att göra en analys av sjukförsäkringen. Den 28 oktober 1999 beslutade regeringen om till- läggsdirektiv (dir. 1999:82). Tilläggsdirektiven innebar att delbetänk- ande skulle avges den 1 juli och slutredovisningen flyttades fram till senast den första december 2000. Utredningen har därefter erhållit anstånd med redovisningen av sitt delbetänkande till den 15 augusti 2000. Direktiven till utredningen har i sin helhet bifogats betänkandet (bilaga 1). Utredningen (S 1999:11) har antagit namnet Sjukförsäk- ringsutredningen.

Med stöd av regeringens bemyndigande förordnade statsrådet Ingela Thalén dåvarande landshövdingen Jan Rydh att från den 27 oktober 1999 vara särskild utredare i utredningen. Som sekreterare i utredning- en har sedan den 15 november 1999 tjänstgjort pol mag Rolf Lundgren och sedan den 13 december 1999 fil mag/försäkringsspecialisten Birgitta Målsäter. Ergonomen Per Lindberg (beteendeundersökningar) och fil kand Göran Wikner (prognosmodeller) har i viss utsträckning arbetat som sekreterare i utredningen.

Den 29 december förordnades som sakkunniga att ingå i utred- ningen departementsrådet Lars Dirke, departementssekreteraren Marie Heiborn, avdelningschefen Inger Marklund och kanslirådet Per Tillander. Till att som experter ingå i utredningen förordnades samma dag vårdcentralchefen Christina Fabian, avdelningsdirektören Annika Hultin, hälsoekonomen Dick Jonsson, departementsrådet Mårten Lagergren, direktören Solveig Lindblom, avdelningsdirektören Dan Ljungberg, försäkringsläkaren Bo Mikaelsson, chefsekonomen Karin Mossler, professorn Åke Nygren, departementssekreteraren Kristina Olofsson, direktören Levi Svenningsson och t.f. enhetschefen Leif Westerlind.

SOU 2000:72

Sjukförsäkringsutredningen överlämnar härmed betänkandet SOU 2000:72 Sjukförsäkringen – basfakta och utvecklingsmöjligheter.

Stockholm den 15 augusti 2000

Jan Rydh

/Rolf Lundgren

Birgitta Målsäter

SOU 2000:72

5

 

 

Innehåll

Sammanfattning ........................................................................................

9

1

Utredningens uppdrag och arbetsformer......................................

15

 

1.1

Utredningens uppdrag .............................................................

15

 

1.2

Arbetsformer............................................................................

16

2

Nuvarande system............................................................................

19

2.1Försäkringsskydd vid nedsatt arbetsförmåga på grund av

 

sjukdom, enligt lagen om allmän försäkring (AFL)................

19

 

2.1.1

Vem kan få sjukpenning? ...........................................

19

 

2.1.2

Sjukdomsbegreppet.....................................................

20

 

2.1.3

Sjuklön........................................................................

20

 

2.1.4

Sjukpenning ................................................................

21

 

2.1.5

Försäkran och läkarintyg ............................................

22

 

2.1.6

Fördjupad bedömning av sjukpenningrätten ..............

22

 

2.1.7

Rätten till sjukpenning, Steg-för-steg-modellen.........

22

 

2.1.8

Ersättning för resor i stället för sjukpenning ..............

23

 

2.1.9

Förebyggande sjukpenning.........................................

24

 

2.1.10

Rehabilitering enligt lagen om allmän försäkring ......

24

 

2.1.11

Regler för sjukbidrag och förtidspension ...................

25

 

2.1.12

Finansiering av sjukförsäkringen................................

26

2.2

Arbetsmiljölagen .....................................................................

27

 

2.2.1

Arbetsmiljöns beskaffenhet ........................................

28

 

2.2.2

Allmänna skyldigheter – rollfördelning .....................

28

 

2.2.3

Företagshälsovård.......................................................

29

 

2.2.4

Tillsyn och påföljder...................................................

30

2.3

Tilläggsförsäkringar ................................................................

30

 

2.3.1

Avtalsförsäkringar ......................................................

30

 

2.3.2

Privata sjukförsäkringar..............................................

33

2.4

Sjukskrivningsprocessen .........................................................

33

 

2.4.1

Den försäkrades rättigheter och skyldigheter .............

34

 

2.4.2

Läkarens roll i processen ............................................

34

 

2.4.3

Försäkringskassans ansvar..........................................

35

6 Innehåll

 

SOU 2000:72

2.4.4

Arbetsgivarens ansvar.................................................

36

2.4.5 Försäkringsläkarens roll i processen ..........................

36

2.4.6

Företagshälsovården ...................................................

37

3 En historisk tillbakablick................................................................

39

3.1Sjukkasseverksamheten utvecklas under 1900-talets första

 

 

hälft..........................................................................................

 

39

 

3.2

1955 träder lagen om allmän sjukförsäkring i kraft ................

40

 

3.3

1963 träder lagen om allmän försäkring i kraft .......................

40

 

3.4

Sjukpenninggrundande inkomst införs (1974) ........................

41

 

3.5

Förändrad kompensation vid korttidssjukdom (1987-12) .......

41

 

3.6

Resor istället för sjukpenning (1991-07).................................

42

 

3.7

Rehabiliteringsreformen (1992) ..............................................

42

 

3.8

Lagen om sjuklön (1992).........................................................

43

 

3.9

Sjuklönegaranti........................................................................

44

 

3.10

Särskilt högriskskydd ..............................................................

44

 

3.11

Försäkring mot kostnader för sjuklön......................................

45

 

3.12

Förebyggande sjukpenning......................................................

45

 

3.13

Karensdag och allmänt högriskskydd (1993-04).....................

46

 

3.14

Förändrade ersättningsnivåer under 1990-talet .......................

46

 

3.15

Den fördjupade bedömningen (1995-10) ................................

47

4

Sjukförsäkringen i Norge................................................................

49

 

4.1

Aktuell lagstiftning (januari 2000) ..........................................

49

 

4.2

Finansiering av den norska socialförsäkringen .......................

52

 

4.3

Regeländringar under 1990-talet .............................................

52

 

4.4

Sjukfrånvaron i Norge .............................................................

54

 

 

4.4.1 Sjukfallens utveckling och möjliga förklaringar ........

54

 

 

4.4.2 Beskrivning av de sjukfrånvarande ............................

57

 

4.5

Prognosmodeller......................................................................

59

 

4.6

Pågående översyn av sjukförsäkringssystemet........................

59

5

Statistik- och analysunderlag .........................................................

61

 

5.1

Sjukfrånvarons utveckling och struktur...................................

63

 

 

5.1.1

Utvecklingen av sjukfrånvaron...................................

64

 

 

5.1.2 Utvecklingen av långa sjukskrivningar och förtids-

 

 

 

 

pensionering................................................................

72

 

 

5.1.3 Utvecklingen av den korta sjukfrånvaron...................

76

 

 

5.1.4 Sjukfrånvaroutvecklingen i olika sektorer..................

77

 

 

5.1.5

Arbetslöshet–sjukfrånvaro..........................................

81

SOU 2000:72

 

 

Innehåll 7

 

 

 

 

 

 

 

5.1.6

Regionala skillnader ...................................................

83

 

 

5.1.7

Diagnoser....................................................................

86

 

5.2

Utredningens egna undersökningar .........................................

89

 

5.3

Sjukförsäkringens utgifter .......................................................

90

 

 

5.3.1 Utgifter för sjukpenning, sjukbidrag och förtids-

 

 

 

 

pension........................................................................

91

 

 

5.3.2 Sjukpenningersättningarnas fördelning under 1999

 

 

 

på fall i olika sjuklängdsklasser..................................

92

 

 

5.3.3

Finansiering ................................................................

94

6 Sjukvårdens påverkan på sjukförsäkringen .................................

97

7

Sambandet sjukförsäkring–förtidspension .................................

101

8

Prognosmodeller ............................................................................

105

 

8.1

Dagens system .......................................................................

105

 

 

8.1.1 Prognosmodellen för antalet sjukdagar ....................

108

 

 

8.1.2

Prognosmodellen för medelersättningen ..................

112

 

8.2

Några orsaker till att prognoserna inte stämt.........................

113

 

8.3

Slutsatser ...............................................................................

119

9

Inriktningsmål och utvecklingsmöjligheter ................................

121

 

9.1

Inriktningsmål för sjukförsäkringssystemet ..........................

122

 

 

9.1.1

Försäkring för inkomstbortfall..................................

122

 

 

9.1.2 Försäkringen skall bidra till och påskynda den för-

 

 

 

säkrades återinträde på arbetsmarknaden .................

123

 

 

9.1.3 Den försäkrade skall garanteras en likvärdig be-

 

 

 

 

dömning ....................................................................

124

 

 

9.1.4 Systemet skall sammantaget vara kostnadseffektivt. 125

 

 

9.1.5 Försäkringen skall innehålla ekonomiska och andra

 

 

 

incitament .................................................................

125

 

 

9.1.6 Sjukförsäkringssystemet skall vara statsfinansiellt

 

 

 

hållbart ......................................................................

126

 

9.2

Incitament och självrisker i systemet ....................................

126

 

 

9.2.1

Karensdagen .............................................................

127

 

 

9.2.2

Ersättningsnivån .......................................................

128

 

 

9.2.3

Ersättningstak ...........................................................

128

 

 

9.2.4

Slutsatser...................................................................

128

 

9.3

Utveckling och förändring av nuvarande system. .................

129

 

 

9.3.1 Sjuklöneperioden och arbetsgivarens ansvar............

130

 

 

9.3.2

Sjukskrivningsperioden efter sjuklön .......................

133

 

 

9.3.3 Sjukskrivning högst ett år .........................................

135

8 Innehåll

 

SOU 2000:72

 

 

 

 

 

9.3.4

Frågan om förtidspension .........................................

137

 

9.3.5 Personliga riskskydd för enskilda.............................

138

 

9.3.6 Sammanfattning av utredningens modell för att

 

 

 

hantera långa sjukskrivningar...................................

138

 

9.3.7

Övriga frågor ............................................................

139

 

9.3.8 Sammanfattande beskrivning av utredningens dis-

 

 

 

kussion av möjliga förändringar av sjukförsäk-

 

 

 

ringssystemet ............................................................

141

9.4 Läkares rätt att utfärda läkarintyg .........................................

142

 

9.4.1 Rätten att utfärda medicinska underlag – läkar-

 

 

 

intyg ..........................................................................

143

 

9.4.2

Utbildning i försäkringsmedicin...............................

144

Bilagor

 

 

 

Bilaga 1

Kommittédirektiv .............................................................

147

Bilaga 2

Tidigare utredningar .........................................................

157

Bilaga 3

Beteendeundersökningens frågor .....................................

181

Bilaga 4

Sjukvårdens konsekvens för sjukförsäkringen .................

201

Bilaga 5

Sambandet mellan sjukförsäkring och förtidspension .....

247

Bilaga 6

Fördjupad bedömning i praktiken ....................................

299

SOU 2000:72

9

 

 

Sammanfattning

I kapitel 1 framhåller utredningen att sjukförsäkringen utgör en väsentlig och integrerad del av det svenska välfärdssystemet. Utred- ningen avser att i detta delbetänkande redovisa och analysera de omständigheter som kan förklara den mycket stora uppgång av kost- naderna för sjukförsäkringen som skett under de senaste åren. Den stora kostnadsökningen kan dölja bakomliggande problem med ohälsa och stress i arbets- och privatlivet.

De ökande kostnaderna innebär också en stor belastning på statens budget. Tidsramen för denna studie är mycket snäv. Utredningen har ur det stora statistik- och utredningsmaterial som redan finns valt ut sådant som ger påtagligt och stort utfall.

Sjukskrivning och sjukfrånvaro är ojämnt fördelad mellan kön, mellan olika sektorer och mellan olika arbetsplatser. Utvecklingen under senare år har förstärkt dessa skillnader. Utredningen har därför anledning att dra den slutsatsen att olika arbetsplatser och arbetsmiljöer skapar och resulterar i olika sjukfrånvaro.

Utredningen har eftersträvat en öppenhet i utredningsarbetet gente- mot alla intresserade, inte minst allmänheten. En hemsida har öppnats för en fortlöpande diskussion. Adressen är ”www.sjukforsakring.gov.se”.

Samråd har skett med andra utredningar och arbetsgrupper. Resultatet av utredningens hittillsvarande arbete presenteras framför allt i kapitel 5 och 9 Utredningens sammanställning av fakta och analys redovisas i kapitel 5. I det avslutande kapitel 9 presenterar utredningen inriktningsmål och utvecklingslinjer för det fortsatta arbetet.

Kompletterande analyser skall göras under hösten 2000. Utred- ningens slutliga ställningstaganden kommer att redovisas i ett slutbetänkande som skall avlämnas till regeringen den 1 december 2000.

Sjukförsäkringsutredningen redovisar i kapitel 5 en samman- ställning av tillgänglig statistik som främst avser att ringa in de väsentligaste faktorerna bakom de senaste årens kraftiga ökning av sjukfrånvaron. Utredningen konstaterar sammanfattningsvis följande:

10 Sammanfattning

SOU 2000:72

 

 

Under 1999 hanterade försäkringskassorna mer än 900 000 sjukersättningsfall. Det var 300 000 fler än 1997.

Totalt ersattes 75 miljoner sjukdagar av sjukförsäkringen 1999.

Det var 25 miljoner fler än under 1997.

Kvinnors sjukfrånvaro är högre än mäns.

Nära 500 000 individer – 284 000 kvinnor och 214 000 män – hade vid årsskiftet 1999/2000 varit sjukskrivna längre tid än ett år eller uppbar sjukbidrag eller förtidspension. Det var mer än 30 000 fler än vid årsskiftet 1997/98.

Kvinnor utgjorde 62 procent av de sjukskrivna vid årsskiftet 1999/2000 och svarade för 66 procent av ökningen av antalet sjukpenningdagar mellan 1997 och 1999.

33 000 anställda kvinnor hade vid årsskiftet 1999/2000 varit sjukskrivna längre tid än ett år. Det var en ökning med 84 procent från 1997.

Kvinnor anställda inom kommuner och landsting har en väsentligt högre sjukfrånvaro än andra kvinnor. 80 procent av anställda inom kommuner och landsting är kvinnor.

Kvinnor anställda inom kommuner och landsting utgör ca 21,5 procent av alla anställda men svarar för ca 30 procent av sjuk- frånvaron.

75 procent av ersatta dagar i pågående fall vid årsskiftet 1999/2000 avsåg fall som hade pågått längre tid än ett år.

70 procent eller nära 500 000 av de fall som avslutades under 1999 hade pågått kortare tid än två månader.

De regionala skillnaderna i sjukfrånvaro är stora. Sjukskrivningsfrekvenserna för kvinnorna varierar från 4,5 procent i Kronobergs och Hallands län till 8,7 procent i Västerbotten. Männens tal varierar från 2,7 procent i Kronobergs län till 4,35 procent i Västerbotten.

SOU 2000:72

Sammanfattning 11

 

 

Utredningen redovisar i kapitel 9 ”Inriktningsmål och utvecklings- möjligheter” som ett underlag för en fortsatt diskussion. Målen är i huvudsak en summering av vad som i dag är en gängse och allmänt accepterad beskrivning av systemets huvudingredienser. Utredningen anser att dessa mål bör kunna utgöra en grund för en fortsatt effek- tivisering och utveckling av sjukförsäkringssystemet.

Sjukförsäkringen skall ge individen ersättning för inkomst- bortfall vid nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom.

Försäkringen skall utformas och praktiskt tillämpas på ett sådant sätt att systemet bidrar till och påskyndar den försäk- rades återinträde på arbetsmarknaden.

Den försäkrade skall garanteras en likvärdig bedömning oavsett kön, ålder, sysselsättning, arbetsgivare, bostadsort etc.

Systemet (administration och åtgärder) skall sammantaget i sig och i samverkan med andra system vara kostnadseffektivt.

Försäkringen skall innehålla ekonomiska och andra incitament för alla direkt berörda och samverkande parter som stimulerar åtgärder som leder till bättre arbetsmiljö, bättre hälsa och som minskar såväl den korta som den långa sjukfrånvaron.

Sjukförsäkringssystemet skall vara statsfinansiellt hållbart.

Sjukförsäkringen skall, enligt direktiven fortsatt vara ett gene- rellt offentligt försäkringssystem.

Utredningen konstaterar dock att nuvarande utformning av systemet på åtskilliga punkter inte motsvarar den idag gällande uppsättningen av mål. I kapitel 9 presenterar utredningen ett antal utvecklingsmöjligheter och förändringar av nuvarande system. Avsikten är att dessa förslag skall vidarebearbetas inför utredningens slutliga ställningstaganden. Då kommer också en samlad konsekvensbeskrivning att göras. Utred- ningens tankegångar har sammanfattats på följande sätt:

Sjuklöneperioden förlängs till två månader.

Arbetsgivarkollektivets avgift för sjukförsäkringen f.n. 8,5 pro- cent sänks.

12 Sammanfattning

SOU 2000:72

 

 

Arbetsgivaren har under sjuklöneperioden, liksom hittills, till- sammans med behandlande läkare det fulla ansvaret för ”sjuk- skrivning” under sjuklöneperioden.

Arbetsgivare och, läkare i samråd med den försäkrade skall omedelbart informera försäkringskassan om behov föreligger av arbetslivsinriktade rehabiliteringsinsatser.

Företagshälsovårdens roll förstärks.

Försäkringskassan tar över ansvaret för utbetalning av sjuk- penning efter 60 dagar.

Försäkringskassan skall snarast bedöma om ett anmält sjukfall behöver utredas djupare. En sådan djupare och bredare bedöm- ning bör ske med hjälp av en teamuppbyggd verksamhet som uppfyller fastställda kvalitetskriterier.

De försäkrade med behov av rehabilitering garanteras per- sonligt anpassade insatser.

Arbetsgivaren erlägger en självrisk i form av en begränsad sjuklön också under resten av sjukskrivningsperioden.

Högkostnadsskydd införs för småföretag.

Sjukskrivningsperioden tidsbegränsas till tolv månader i syfte att påskynda och skärpa försäkringskassans utredning och bedömning av behovet av mera långsiktiga rehabiliteringsbehov hos den försäkrade.

I god tid före sista dag för rätt till sjukpenning skall för- säkringskassan göra en utredning/bedömning om hur sjukpen- ningperioden skall avslutas.

Efter sjukskrivningsperioden kan sjukpenningen ersättas av månatlig sjukersättning vid fortsatt medicinsk rehabilitering eller månatlig rehabiliteringslön eller lönebidrag vid fortsatt arbetslivsinriktad rehabilitering.

De personliga riskskydden för enskilda utvecklas och förstärks.

SOU 2000:72

Sammanfattning 13

 

 

Detaljregleringen av formerna för försäkringskassans bedöm- ning av enskilda fall tas bort.

En myndighet bör ges ett övergripande ansvar för informa- tionsinsamling, analys och löpande redovisning av underlag för åtgärder, prognoser etc.

En redovisning av anställdas sjukfrånvaro bör göras obliga- torisk i företags, organisationers och myndigheters verksam- hetsberättelser.

Utredningen konstaterar avslutningsvis i kapitel 9 att

Alla läkare skall som hittills ha rätt att utfärda läkarintyg.

Försäkringskassan skall ges ett förstärkt mandat att följa den enskilde läkarens intygsgivning.

Försäkringsmedicin bör ingå som ett mål i all läkarutbildning på alla nivåer.

I kapitel 2 görs en genomgång av de regler i lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) som gäller försäkringsskydd vid nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom. Vidare redovisas för sjuk- försäkringen viktiga avsnitt i arbetsmiljölagen, samt tilläggsförsäk- ringar. Avslutningsvis görs en genomgång av sjukskrivningsprocessen.

Utredningen redovisar i kapitel 3 viktiga händelser inom sjukf- örsäkringens område under 1900-talet och i kapitel 4 sammanställs erfarenheter från utvecklingen i Norge. Precis som i Sverige har sjukskrivningarna ökat och en utredning är tillsatt för att förklara sjuk- försäkringens ökade kostnader

Statskontoret har anlitats för att för utredningens räkning beskriva sambanden mellan sjukförsäkring och förtidspension samt sjukvårdens påverkan på sjukförsäkringen. Statskontorets rapporter återfinns i bilagor till utredningen och sammanfattas i kapitel 6 och 7. I utred- ningens uppdrag ingår att ta fram förslag till hur en modell för att förutsäga utgifterna skulle kunna utformas. I kapitel 8 beskriver utred- ningen nuvarande prognosmodell och lämnar förslag till förbättringar. Ett arbete pågår inom socialdepartementet för att förbättra det nuvarande prognosarbetet. Utredningen deltar i detta arbete.

SOU 2000:72

15

 

 

1Utredningens uppdrag och arbetsformer

1.1Utredningens uppdrag

Sjukförsäkringen utgör en väsentlig och integrerad del av det svenska välfärdssystemet. Direktiven för denna utredning (bilaga 1) är om- fattande och tolkas av utredningen som ett mandat att redovisa och analysera alla de omständigheter som kan förklara den mycket stora uppgång av kostnaderna för sjukförsäkringen som skett under de senaste åren. Den stora kostnadsökningen kan dölja bakomliggande problem med ohälsa och stress i arbets- och privatlivet med åtföljande personligt lidande för den enskilde. Inget samhälle kan sägas fungera väl om sjuktalen och frånvaron från arbetslivet drastiskt ökar.

De ökande kostnaderna innebär också en stor belastning på statens budget och riskerar att hota det nuvarande systemet eller tränga ut andra viktiga välfärdsområden.

Direktiven anger en mycket snäv tidsram för denna studie. I praktiken skall ett utredningsarbete ske under en kortare tid än ett år. Detta gör att en hel del i sig intressanta utredningsområden måste släppas till förmån för en koncentration på några av utredningen valda viktiga områden. Utredningens strategi är att framför allt presentera underlag för och analysera sådan statistik som kan anses ge mest förklaringsvärde. Den s.k. 80/20-regeln gäller också inom detta om- råde. Utredningen har ur det stora statistik- och utredningsmaterial som redan finns valt ut sådant som ger påtagligt och stort utfall. Detta innebär inte att andra företeelser är ointressanta. De kan i sig för individer eller grupper av individer ha större relevans än det material som utredningen valt att presentera.

Sjukskrivning och sjukfrånvaro är ojämnt fördelad mellan kön, mellan olika sektorer och mellan olika arbetsplatser. Utvecklingen under senare år har förstärkt dessa skillnader. Utredningen har därför anledning att dra den slutsatsen att olika arbetsplatser och arbetsmiljöer kan skapa och resultera i olika sjukfrånvaro. Arbetsplatsernas orga- nisation och arbetets uppläggning och anpassning till individerna måste

16 Utredningens uppdrag och arbetsformer

SOU 2000:72

 

 

därför sättas i förgrunden. Detta innebär inte att också det omvända gäller. Den enskilde har också ett eget ansvar för sin situation.

Utredningen återkommer till frågorna om individens ansvar i sitt slutbetänkande. I detta delbetänkande har utredningen valt att kon- centrera sig på uppgifter om arbetsplatsen som en grund för hälsa eller sjukfrånvaro. Sambanden är tillräckligt tydliga och alarmerande för att räcka långt för ett åtgärdsprogram. I detta måste ingå ett försäk- ringssystem som ger ekonomiska incitament till arbetsgivare att ta sitt ansvar för sina anställdas till arbetsplatsen relaterade hälsa och ohälsa.

1.2Arbetsformer

Regeringen beslöt om direktiv för utredningen den 23 juni 1999. Utredaren utsågs den 27 oktober samma år och med ett sekretariat på plats påbörjades det faktiska arbetet i mitten av december 1999. Arbetet har bedrivits i nära samarbete med utredningens sakkunniga och experter. Hittills har sju sammanträden med experter och sak- kunniga ägt rum. Därutöver har förekommit täta enskilda kontakter med flertalet experter och sakkunniga.

Utredningen har tagit del av en mängd litteratur, artiklar, utred- ningar och rapporter på området. Mycket arbete har också ägnats åt att samla in befintlig statistik från olika håll och att sammanställa den på ett enhetligt sätt.

Utredningen har eftersträvat en öppenhet i utredningsarbetet gentemot alla intresserade, inte minst allmänheten. I den andan har utredningen startat en hemsida med diskussionsforum där experter och allmänhet inbjudits att delta. På hemsidan har också fortlöpande sta- tistik och rapporter publicerats. Det är utredningens förhoppning att detta delbetänkande skall ge näring åt en fortsatt diskussion. Adressen är ”www.sjukforsakring.gov.se”.

Utredaren och sekretariatet har träffat företrädare från myndigheter, sjukhus, företagshälsovård, organisationer, och försäkringsbolag. Vid två tillfällen har utredningen haft överläggningar med representanter från LO, SAF, Läkarförbundet, Kommunförbundet, TCO och SACO. Utredningen avser att sammankalla denna grupp även under höstens arbete.

Samråd har skett med andra utredningar och arbetsgrupper; Arbets- gruppen för åtgärder på arbetsmiljöområdet, Reformerad förtidspension m.m., Utredningen om den arbetslivsinriktade rehabiliteringen, Över- syn av läkemedelsförmånen, Nationella folkhälsokommittén, Kommit- tén Välfärdsbokslut m.fl. Utredningen har också besökt den norska

SOU 2000:72

Utredningens uppdrag och arbetsformer 17

 

 

sjukförsäkringsutredningen som avser att presentera sitt slutbetänkande i september 2000.

För att kunna belysa olika individ- och miljöfaktorers påverkan på hälsa och sjukfrånvaro har utredningen i samarbete med RFV och Karolinska Institutet låtit genomföra en stor enkätundersökning (24 000 enkäter). Utredningen har också låtit samköra SCB:s och Arbetar- skyddsstyrelsens arbetsmiljöstatistik och RFV:s sjukfrånvaroregister.

I utredningens uppdrag ingår att ta fram förslag till hur en modell för att förutsäga utgifterna skulle kunna utformas. I detta arbete har utredningen speciellt anlitat fil.kand. Göran Wikner. Statskontoret har anlitats för att för utredningens räkning beskriva sambanden mellan sjukförsäkring och förtidspension samt sjukvårdens påverkan på sjuk- försäkringen.

SOU 2000:72

19

 

 

2 Nuvarande system

2.1Försäkringsskydd vid nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom, enligt lagen om allmän försäkring (AFL)

I följande avsnitt görs en genomgång av de regler i lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) som gäller försäkringsskydd vid nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom. De lagtexter som omnämns i texten finns angivna i fotnoter nederst på sidorna som följer.

2.1.1Vem kan få sjukpenning?

Den som är inskriven hos försäkringskassan har rätt till sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring (AFL)1 om han har en sjukpen- ninggrundande inkomst (SGI) av eget arbete som uppgår till minst 24 procent av ett prisbasbelopp. 1 januari 2000 var prisbasbeloppet 36 600 kronor. Högsta SGI var 274 500 kronor och högsta kalen- derdagsberäknade sjukpenning 602 kronor per dag. Inskriven2 är den som fyllt 16 år och i den allmänna försäkringens mening är bosatt i Sverige. Den som inte har fyllt 16 år men har en inkomst av eget arbete som uppgår till minst 24 procent av basbeloppet räknas också som inskriven, vad avser rätten till sjukpenning.

SGI3 är den årliga inkomst i pengar som en försäkrad kan antas få för inkomst av anställning eller för inkomst av annat förvärvsarbete. SGI:n fungerar som ett beräkningsunderlag inom sjukpenningför- säkringen.

1AFL 3 kap 1 §

2AFL 1 kap 4 §

3AFL 3 kap 2 §

20 Nuvarande system

SOU 2000:72

 

 

2.1.2Sjukdomsbegreppet

Begreppet ”sjukdom” definieras inte i lagen om allmän försäkring. I statens offentliga utredning angående lag om allmän sjukförsäkring från 19444 står dock att läsa: ”Man synes vid bedömande av huruvida sjukdom föreligger eller icke i första hand ha att hålla sig till vad som enligt vanligt språkbruk och gängse läkarvetenskaplig uppfattning är att anse såsom sjukdom. Med denna utgångspunkt torde såsom sjukdom kunna betecknas varje onormalt kropps- eller själstillstånd, vilket icke sammanhänger med den normala livsprocessen.”

Utvidgning av sjukdomsbegreppet har skett genom att domstolarna ändrat rättspraxis. Exempelvis kan sorg- och trötthetstillstånd idag ge rätt till sjukpenning.5

Enligt AFL6 utges sjukpenning vid sjukdom som sätter ned den försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel. Vid bedömningen skall bortses från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala och lik- nande förhållanden. Sjukdomstillstånd som utlösts av arbetsmarknads- mässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållanden kan dock ge rätt till sjukpenning.

2.1.3Sjuklön

Lagen om sjuklön (SjLL) gäller sedan den 1 januari 1992. Syftet med lagen är att öka arbetsgivarens ansvar för de anställdas arbetsmiljö och hälsa samt att garantera de anställda en mer rättvis kompensation.

Huvudregeln för rätt till sjuklön är att arbetstagaren har anställts tills vidare eller har ett tidsbegränsat anställningsavtal som avser en månad eller längre. En anställd som har en tillsvidareanställning eller en anställning på minst en månad har rätt till sjuklön från och med den dag han börjar anställningen eller enligt avtalet skulle ha börjat anställningen. Första dagen är karensdag.

Om den avtalade anställningstiden avser kortare tid än en månad fordras dock för rätt till sjuklön att den anställde har tillträtt an- ställningen och därefter varit anställd under en sammanhängande tid av fjorton kalenderdagar. Anställs arbetstagare på nytt av samma arbets- givare skall vid beräkningen av fjortondagarsperioden tidigare anställ- ningar hos arbetsgivaren räknas med. Detta gäller dock under förut-

4SOU 1944:15 s. 162

5RFV:s Allmänna råd 1998:2 s. 10.

6AFL 3 kap. 7 §

SOU 2000:72 Nuvarande system 21

sättning att tiden mellan anställningarna inte överstiger fjorton kalenderdagar.

Enligt lagen skall den som är anställd göra sjukanmälan till sin arbetsgivare7. Sjuklöneperioden omfattar fjorton dagar8. Sjuklönen utgör 80 procent av anställningsförmånerna9, den första dagen är karensdag. Skulle en anställd ha gått miste om sjuklön från arbets- givaren för sammanlagt tio dagar under en tolvmånadersperiod, utges sjuklön med 80 procent även för första dagen, s.k. allmänt högrisk- skydd.

Om en anställd återinsjuknar inom fem dagar från det att den tidigare sjukperioden upphörde skall ersättning utges från och med den första dagen i den senare perioden om den anställde i den föregående sjukperioden haft en karensdag. Om en sjuklöneperiod inte pågått fjorton dagar när den första sjukperioden avslutas skall samma sjuk- löneperiod anses fortsätta vad gäller avgränsningen av sjuklöneperio- den vid återinsjuknandet.

En anställd som har en sjukdom som under en tolvmånadersperiod kan antas medföra ett större antal sjukperioder, eller medför risk för en eller flera längre sjukperioder, kan ansöka om särskilt högriskskydd10. Arbetsgivaren får då ersättning för sina kostnader för sjuklön11. Vid risk för ett större antal sjukperioder får den anställde ersättning med 80 procent även för karensdagen.

2.1.4Sjukpenning

Den som inte är anställd gör sjukanmälan till försäkringskassan12. Antalet dagar med sjukpenning är inte begränsat i lag.13 Sjukpenningen utgör för de flesta 80 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten delat med 365.14 Sjukpenning utges inte för den första dagen i sjukperioden15 (karensdag). Den som uppburit sjuklön får efter avslutad sjuklöneperiod sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring.

7SjLL 8 §

8SjLL 7 §

9SjLL 6 §

10SjLL 13 §

11SjLL 16 §

12AFL 3 kap. 14 §

13Med undantag av reglerna i AFL 3 kap. 3 §.

14I vissa situationer betalas tim/dag-beräknad sjukpenning under de första fjorton dagarna i sjukperioden.

15AFL 3 kap. 4 §

22 Nuvarande system

SOU 2000:72

 

 

2.1.5Försäkran och läkarintyg16

För att få sjukpenning skall den försäkrade lämna en skriftlig försäkran till försäkringskassan. Försäkran skall innehålla uppgifter om sjuk- domen, en beskrivning av arbetsuppgifter och egen bedömning av arbetsförmågan. Den försäkrade skall också lämna ett läkarintyg som styrker arbetsförmågans nedsättning på grund av sjukdom senast från och med sjunde dagen efter sjukanmälan.

2.1.6Fördjupad bedömning av sjukpenningrätten17

För att få sjukpenning efter 28 dagar skall den försäkrade lämna en särskild försäkran som innehåller en utförligare beskrivning av arbets- uppgifter och egen bedömning av arbetsförmåga. Dessutom skall den försäkrade lämna ett särskilt läkarutlåtande som innehåller uppgift om pågående och planerad behandling eller rehabiliteringsåtgärd, behovet av övrig rehabilitering, beräknad återstående tid med nedsatt funk- tionsförmåga på grund av sjukdom samt läkarens bedömning av i vilken grad den medicinska funktionen påverkar arbetsförmågan.

När det särskilda läkarutlåtandet och den särskilda försäkran kom- mit in gör försäkringskassans handläggare en fördjupad bedömning efter att ha hört en försäkringsläkare angående vad som medicinskt har framkommit i ärendet. Bedömningen avser i vilken mån arbetsför- mågan fortfarande är nedsatt på grund av sjukdom samt om rehabilite- ring eller ytterligare utredningsåtgärder behövs.

2.1.7Rätten till sjukpenning18, Steg-för-steg- modellen

Sjukpenning utges enligt lagen om allmän försäkring vid sjukdom som sätter ner arbetsförmågan med minst en fjärdedel. Sjukpenning kan betalas ut med hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels sjukpenning beroende på arbetsförmågans nedsättning.

Bedömning av arbetsförmåga skall enligt lagens förarbeten göras stegvis i sju steg. ”Syftet med steg-för-steg-modellen är att beskriva hur tillämparen bör göra bedömningen av arbetsförmåga med olika arbeten som grund och de ställningstaganden som tillämparen bör göra när

16AFL 3 kap. 8 §

17AFL 3 kap. 8a §

18AFL 3 kap. 7 §

SOU 2000:72

Nuvarande system 23

 

 

rätten till ersättning skall avgöras. Om svaret i t.ex. steg 1 är ja behöver ytterligare prövning inte göras. Om svaret är nej går tillämparen vidare till nästa steg, osv. I förutsättningarna ingår då givetvis att det är klarlagt att den försäkrade lider av en sjukdom, samt att det är denna sjukdom som sätter ned den försäkrades arbetsförmåga. Begreppet ”rehabilitering” används i detta sammanhang i betydelsen arbetslivs- inriktad rehabilitering. Medicinsk rehabilitering ingår i benämningen nödvändig behandling och konvalescens. Vid bedömningen av arbets- förmågan och rätten till ersättning bör följande överväganden vara vägledande.”19

1.Kan den försäkrade utföra sina nuvarande arbetsuppgifter efter nödvändig behandling och konvalescens?

2.Kan den försäkrade utföra sina nuvarande arbetsuppgifter efter viss rehabilitering eller anpassning av arbetsuppgifterna?

3.Kan den försäkrade utföra och erhålla andra arbetsuppgifter hos sin arbetsgivare utan extra insatser?

4.Kan den försäkrade erhålla andra arbetsuppgifter hos sin arbets- givare efter viss utbildning, anpassning av arbetsuppgifter eller liknande rehabiliterande insatser?

5.Kan den försäkrade klara annat på arbetsmarknaden normalt före- kommande arbete utan extra insatser?

6.Kan den försäkrade klara annat på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete efter vissa rehabiliterande insatser t.ex. utbildning eller omskolning?

7.Är den försäkrade varaktigt eller för avsevärd tid arbetsoförmögen?

2.1.8Ersättning för resor i stället för sjukpenning20

Det finns en möjlighet att byta ut sjukpenning mot ersättning för resor till och från arbetet. Syftet är att underlätta återgång i arbete i anslutning till ett sjukdomsfall. Det är försäkringskassan ensam som har att avgöra om den försäkrade i stället för sjukpenning skall få ersättning för merutgifter vid resor till och från arbetet. Den för- säkrades samtycke är inte nödvändigt.

19Regeringens proposition, 1996/97:28, Kriterier för rätt till ersättning i form av sjukpenning och förtidspension, s. 18.

20AFL 3 kap. 7a §

24 Nuvarande system

SOU 2000:72

 

 

2.1.9Förebyggande sjukpenning

Sjukpenning kan också betalas i förebyggande syfte, när en försäkrad genomgår en medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering för att förebygga sjukdom, förkorta sjukdomstid eller att helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av arbetsförmågan. Som villkor gäller att behandlingen eller rehabiliteringen har ordinerats av läkare och att den ingår i en av försäkringskassan godkänd plan.21

Bedömningen av vilken medicinsk behandling eller medicinsk reha- bilitering som behövs i det enskilda fallet måste alltid göras individuellt. Det finns därför inte någon förteckning över vilka tillstånd som kan berättiga till förebyggande sjukpenning. Sjukgymnastik, syn- och hörselrehabilitering, missbruksvård och behandling av hudsjuk- domar är exempel på aktiviteter som kan berättiga till förebyggande sjukpenning. Karensdag gäller inte vid förebyggande sjukpenning, utan ersättning betalas från första dagen.22

2.1.10Rehabilitering enligt lagen om allmän försäkring

Rehabilitering är planerade åtgärder av medicinsk, psykologisk, social och arbetslivsinriktad art som skall hjälpa personer med funktions- hinder att utifrån personens förutsättningar återvinna bästa möjliga funktionsförmåga och bibehålla denna samt skapa förutsättningar för ett normalt liv.23 Med rehabilitering enligt 22 kapitlet AFL avses de insatser som behöver göras för att den som har drabbats av sjukdom skall få tillbaka sin arbetsförmåga och förutsättningar att försörja sig själv genom förvärvsarbete. Åtgärderna skall planeras i samråd med den försäkrade.24

Den som är inskriven hos allmän försäkringskassa eller har rätt till sjukpenning, har möjlighet till rehabilitering och rätt till rehabilite- ringsersättning enligt 22 kapitlet i lagen om allmän försäkring.25

Den försäkrades arbetsgivare skall i samråd med den försäkrade svara för att den försäkrades behov av rehabilitering klarläggs och att de åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering. Om det

21AFL 3 kap. 7b §

22Särskilda regler kan gälla för egna företagare.

23Ordlista för arbetslivsinriktad rehabilitering, Tekniska nomenklaturcentralen (TNC) och Arbetslivsfonden, 1995.

24AFL 22 kap. 2 §

25AFL 22 kap. 1 §

SOU 2000:72

Nuvarande system 25

 

 

inte framstår som obehövligt skall arbetsgivaren påbörja en rehabilite- ringsutredning26 när:

1.Den försäkrade till följd av sjukdom varit frånvarande mer än fyra sammanhållande veckor.

2.Den försäkrade ofta avbrutit arbetet i korta sjukperioder.

3.Den försäkrade begär det.

Rehabiliteringsutredningen skall skickas till försäkringskassan inom åtta veckor. Utredningen skall göras i samråd med den försäkrades arbetstagarorganisation, om den försäkrade medger det. Om det finns skäl till det, skall försäkringskassan överta ansvaret för utredningen.

Om den försäkrade behöver en arbetslivsinriktad rehabiliterings- åtgärd skall försäkringskassan upprätta en plan27 som innehåller upp- gifter om vilka åtgärder som skall vidtas, vem som har ansvaret, tids- plan och kostnader för rehabiliteringen. Därefter kan den försäkrade ansöka om rehabiliteringspenning28, som liksom sjukpenningen utgör 80 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten, delad med 365. Rehabiliteringspenning kan utgå med hel, trekvarts, halv eller en fjär- dedels belopp, beroende på arbetsförmågans nedsättning29. Särskilt bidrag30 kan utgå för kostnader som uppstår i samband med reha- biliteringen t.ex. för resor eller läromedel.

2.1.11Regler för sjukbidrag och förtidspension

En försäkrad som är mellan 16 och 65 år kan få sjukbidrag eller för- tidspension om arbetsförmågan är nedsatt med minst en fjärdedel på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan.

Syftet med sjukbidrag och förtidspension är att ge ekonomisk trygg- het vid förtida förlust eller nedsättning av arbetsförmågan. Ersättningen är avsedd att vara en kompensation för inkomstbortfall som har sin grund i sjukdom eller skada och avser inte att vara en ersättning för invaliditeten som sådan.

Sjukbidrag utgår vid nedsatt arbetsförmåga för avsevärd tid, dvs. minst ett år, och förtidspension utgår vid varaktig arbetsoförmåga till och med 64 års ålder.

26AFL 22 kap. 3 §

27AFL 22 kap. 6 §

28AFL 22 kap. 8 §

29AFL 22 kap. 9 §

30AFL 22 kap. 10 §

26 Nuvarande system

SOU 2000:72

 

 

Sjukbidrag och förtidspension kan beviljas i fyra olika omfatt- ningar; hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels grad, beroende på omfattningen av arbetsförmågans nedsättning31. För att få hel ersättning skall arbetsförmågan vara helt, eller i det närmaste helt, nedsatt. ”I det närmaste helt” skall enligt proposition 1997/98:111 Reformerad för- tidspension, likställas med sju åttondels nedsatt arbetsförmåga.

Vid bedömningen av i vad mån arbetsförmågan är nedsatt skall beaktas den försäkrades förmåga att försörja sig själv genom sådant förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden, eller genom annat lämpligt arbete som är tillgängligt för den försäk- rade. Bedömningen skall göras efter samma grunder oavsett arten av prestationsförmågans nedsättning. Med inkomst av arbete likställs i skälig omfattning värdet av hushållsarbete i hemmet32.

Den försäkrade kan ansöka själv om sjukbidrag eller förtidspension, men försäkringskassan kan också byta ut sjukpenning mot sjukbidrag eller förtidspension om arbetsförmågan är nedsatt för avsevärd tid eller varaktigt33.

Beslut om sjukbidrag och förtidspension fattas inte av tjänste- männen på försäkringskassan, utan av en socialförsäkringsnämnd34. Socialförsäkringsnämndens ledamöter utses av försäkringskassans sty- relse. Fem av ledamöterna utses på förslag av de politiska partier som finns representerade i det eller de landsting eller den kommun som utgör försäkringskassans verksamhetsområde. De övriga två ledamöter- na skall utses på förslag av de organisationer på arbetsmarknaden som finns inom verksamhetsområdet. Styrelsen skall utse ordförande och vice ordförande i nämnden.35

2.1.12Finansiering av sjukförsäkringen

Sjukförsäkringen finansieras av arbetsgivaravgifter och egenavgifter. För år 2000 är arbetsgivarnas sjukförsäkringsavgift 8,5 procent36 och egenföretagarens sjukförsäkringsavgift 9,23 procent.37 Egenföretagare kan få en lägre avgift om de väljer 3 eller 30 karensdagar. För försäk-

31AFL 7 kap. 2 §

32AFL 7 kap. 3 §

33AFL 16 kap. 1 §

34AFL 18 kap. 17 §

35AFL 18 kap. 33 §

36Lag (1981:691) om socialavgifter 2 kap. 1 §

37Lag (1981:691) om socialavgifter 3 kap. 1 §

SOU 2000:72

Nuvarande system 27

 

 

rad med 3 dagars karenstid är sjukförsäkringsavgiften 7,97 procent och vid 30 dagars karenstid 6,72 procent.38

Sjukförsäkringsavgiften finansierar från och med 199939 sjukpen- ning, rehabiliteringsersättningar, närståendepenning, havandeskapspen- ning och större delen av förtidspensioneringen. Förtidspension från folkpensioneringen för de som inte har ATP finansieras dock från stats- budgeten. Från avgiften finansieras också vissa av försäkringskassornas förvaltningsutgifter. Även statliga ålderspensionsavgifter för dagersätt- ningarna och en del av de ålderspensionsavgifter som är att hänföra till förtidspension finansieras från avgiften.

Det finns ingen regel om att sjukförsäkringsavgiften skall finansiera förmånerna i sin helhet. Om avgifterna inte räcker får statsbidrag läm- nas för viss del av kostnaden.40

Sjukförsäkringsavgift för åren 1998–1999, källa RFV.

 

1998

1999

2000

Arbetsgivare

7,90

7,50

8,50

Egenföretagare

8,66

8,23

9,23

Sjukförsäkringens finansieringsfrågor redovisas vidare i avsnittet 5.3.3.

2.2Arbetsmiljölagen

Utöver lagen om allmän försäkring har också Arbetsmiljölagen en viktig funktion när det gäller att förebygga sjukskrivning och ohälsa. I följande avsnitt görs en genomgång av några för sjukförsäkringen centrala avsnitt. De lagparagrafer som omnämns i texten finns angivna i fotnoter nederst på sidorna som följer.

Arbetsmiljölagens (AML) ändamål är att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet samt att även i övrigt uppnå en god arbetsmiljö.41 Lagen trädde i kraft den 1 juli 1978 och har därefter ändrats flera gånger. Lagens avsikt är inte bara att förebygga olycksfall och ohälsa i arbetet. Den strävar också efter att arbetsmiljön skall ge ett positivt utbyte i form av ett rikt arbetsinnehåll, arbetstillfredsställelse, gemen- skap och personlig utveckling.

38AFL 3 kap. 11 § samt RFFS 1999:16 1 §

39År 1998 finansierade sjukförsäkringsavgiften även läkemedelsersättningar och föräldraförsäkringen.

40Källa: RFV

41AML 1 kap. 1 §

28 Nuvarande system

SOU 2000:72

 

 

Arbetsmiljölagen är en ramlag. Bestämmelserna är tämligen allmänt hållna. Innebörden av lagen förtydligas i Arbetarskyddsstyrelsens olika kungörelser, som innehåller föreskrifter och allmänna råd.

2.2.1Arbetsmiljöns beskaffenhet

I andra kapitlet, Arbetsmiljöns beskaffenhet, anges bl.a. att arbets- miljön skall vara tillfredsställande med hänsyn till arbetets natur och den sociala och tekniska utvecklingen i samhället.

Arbetsförhållandena skall anpassas till människors olika förutsätt- ningar i fysiskt och psykiskt avseende.

Arbetstagaren skall ges möjlighet att medverka i utformningen av sin egen arbetssituation samt i förändrings- och utvecklingsarbete som rör hans eget arbete.

Teknik, arbetsorganisation och arbetsinnehåll skall utformas så att arbetstagaren inte utsätts för fysiska eller psykiska belastningar som kan medföra ohälsa eller olycksfall. Därvid skall även löneförmåner och förläggning av arbetstider beaktas. Starkt styrt eller bundet arbete skall undvikas eller begränsas.

Det skall eftersträvas att arbetet ger möjligheter till variation, social kontakt och samarbete samt sammanhang mellan enskilda arbetsupp- gifter.

Det skall vidare eftersträvas att arbetsförhållandena ger möjligheter till personlig och yrkesmässig utveckling liksom till självbestämmande och yrkesmässigt ansvar.42

2.2.2Allmänna skyldigheter – rollfördelning

I tredje kapitlet, Allmänna skyldigheter, anges vilka som har ansvar för arbetsmiljön och hur långt ansvaret sträcker sig. Här anges bl.a. att:

Arbetsgivare och arbetstagare skall samverka för att åstadkomma en god arbetsmiljö43 och att arbetsgivaren skall vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall44. Arbetsgivaren skall systematiskt planera, leda och kontrollera verksamheten på ett sätt som leder till att arbetsmiljön uppfyller kraven. Han skall utreda arbetsskador, fortlöpande undersöka

42AML 2 kap. 1 §

43AML 3 kap. 1a §

44AML 3 kap. 2 §

SOU 2000:72

Nuvarande system 29

 

 

riskerna i verksamheten och vidta de åtgärder som föranleds av detta. Åtgärder som inte kan vidtas omedelbart skall tidsplaneras.

Arbetsgivaren skall i den utsträckning verksamheten kräver doku- mentera arbetsmiljön och arbetet med denna. Handlingsplaner skall därvid upprättas.

Arbetsgivaren skall vidare se till att det i hans verksamhet finns en på lämpligt sätt organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliterings- verksamhet för fullgörande av de uppgifter som enligt denna lag och enligt 22 kapitlet i lagen om allmän försäkring vilar på honom.45 Närmare bestämmelser om arbetsgivarens skyldigheter beträffande arbetsanpassning och rehabilitering enligt arbetsmiljölagen framgår av Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse ”Arbetsanpassning och rehabilite- ring”, AFS 1994:1.

Arbetsgivaren skall genom att anpassa arbetsförhållandena eller vidta annan lämplig åtgärd ta hänsyn till arbetstagarens särskilda förutsättningar för arbetet. Vid arbetets planläggning och anordnande skall beaktas att människors förutsättningar att utföra arbetsuppgifter är olika.46

Arbetstagaren skall medverka i arbetsmiljöarbetet och delta i genomförandet av de åtgärder som behövs för att åstadkomma en god arbetsmiljö.47

2.2.3Företagshälsovård

Sedan den 1 januari 2000 gäller en ny paragraf om företagshälsovård som också definierar vad som menas med företagshälsovård. Enligt denna skall arbetsgivaren svara för att den företagshälsovård som arbetsförhållandena kräver finns att tillgå.

Med företagshälsovård avses en oberoende expertresurs inom områdena arbetsmiljö och rehabilitering. Företagshälsovården skall särskilt arbeta för att förebygga och undanröja hälsorisker på arbets- platser samt ha kompetens att identifiera och beskriva sambanden mellan arbetsmiljö, organisation, produktivitet och hälsa.48

45AML 3 kap. 2a §

46AML 3 kap. 3 §

47AML 3 kap. 4 §

48AML 3 kap. 2b §

30 Nuvarande system

SOU 2000:72

 

 

2.2.4Tillsyn och påföljder

Tillsynsmyndigheter för att arbetsmiljölagen efterlevs är Arbetar- skyddsstyrelsen och, under styrelsens överinseende och ledning, Yrkes- inspektionen. Tillsammans kallas de Arbetarskyddsverket.

Om yrkesinspektionen finner att t.ex. en arbetsgivare bryter mot lagen eller mot en föreskrift skall inspektionen ingripa. I allmänhet får arbetsgivaren då ett inspektionsmeddelande med skriftliga krav. Om arbetsgivaren inte följer inspektionsmeddelandet, kan Yrkesinspek- tionen utfärda ett föreläggande eller förbud. I beslut om föreläggande och förbud kan Yrkesinspektionen sätta ut vite. Den som bryter mot ett föreläggande eller förbud kan drabbas av olika påföljder.

I maj 2000 lämnade regeringen en proposition (1999/2000:141) till riksdagen beträffande förslag till ändringar i arbetsmiljölagen. Där föreslås bl.a. att Arbetarskyddsstyrelsen och Yrkesinspektionen skall ombildas till en myndighet, Arbetsmiljöverket. Lagändringen föreslås träda i kraft 1 januari 2001.

2.3Tilläggsförsäkringar

Det är vanligt att den ersättning som lämnas från den allmänna för- säkringen kompletteras med avtalsförsäkringar.

Det förekommer också att privata sjukförsäkringar tecknas, både enskilt och i grupp. I följande avsnitt redovisas främst vanligt före- kommande avtalsförsäkringar.

2.3.1Avtalsförsäkringar

Vid sidan av de offentliga systemen för ersättning till personer som på grund av sjukdom drabbas av nedsättning av arbetsförmågan finns det avtalsreglerade ersättningssystem. Genom centrala avtal mellan fack- föreningar och arbetsgivarorganisationer regleras löner, ledigheter, sjuk- och arbetsskadeersättningar, pensioner och andra anställnings- villkor för praktiskt taget alla anställda på den svenska arbetsmark- naden. I många situationer kompletteras ersättningarna från de offentliga socialförsäkringarna av de kollektivavtalade ersättningarna. Egenföretagare omfattas inte, såvida de inte har en anställning vid sidan om sin egen verksamhet, och inte heller dem som aldrig blivit etablerade på arbetsmarknaden.

Avtalsförsäkringarna har vuxit fram sedan 1960-talet och finns över nästan hela arbetsmarknaden. Försäkringarna är obligatoriska för dem

SOU 2000:72

Nuvarande system 31

 

 

som tillhör ett visst avtalsområde. Någon riskselektering genom hälsoprövning sker inte utan riskerna sprids på hela avtalskollektivet. Försäkringarna är samordnade mellan olika områden så att rättigheter upparbetade på ett område kan föras över till ett annat vid byte till en ny anställning på ett annat avtalsområde. Utformningen av finansiering, kvalifikationsvillkor, ersättningsregler etc. skiljer sig åt mellan arbetare och tjänstemän och mellan privat och offentlig sektor. Genomgående bygger dock avtalsförsäkringarna, liksom de offentliga socialförsäk- ringarna, på inkomstbortfallsprincipen. Ersättningen står i relation till den tidigare lönen. Finansieringen sker genom proportionella avtals- enliga avgifter på lönen.

De allra flesta arbetstagare har rätt till en avtalsenlig ersättning för det fall de blir långvarigt sjuka eller funktionshindrade. Avtalsersätt- ningen fungerar då som ett komplement till den sjukpenning eller förtidspension som betalas från det offentliga systemet. Den totala ersättningsnivån blir därför högre för inkomster upp till det s.k. för- månstak på 7,5 basbelopp per år som tillämpas i de offentliga social- försäkringarna. Högavlönade anställda, främst tjänstemän, får dess- utom ersättning för inkomstdelar som ligger över detta tak.49

SAF, LO och kooperationen

Anställda inom SAF:s, LO:s och kooperationens avtalsområde har rätt till Avtalsgruppsjukförsäkring (AGS) som lämnar ersättning till den som är sjuk mer än 14 dagar eller har sjukbidrag/förtidspension. Sjukpenning kompletteras med dagersättning under sjukdagarna 15– 360. Dagersättningen är 12,5 procent av sjukpenningen vilket mot- svarar 10 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten. Tillsam- mans med sjukpenningen ger AGS-ersättningen 90 procent av sjukpen- ninggrundande inkomst.

Till den som får sjukbidrag eller förtidspension betalar AGS en kompletterande månadsersättning. Månadsersättningens storlek beror på den sjukpenninggrundade inkomsten vid insjuknandet och graden av beviljad förmån. Ersättningen lämnas längst t.o.m. månaden före 65- årsdagen.50

49Ohälsoförsäkringen, trygghet och aktivitet, (SOU 1997:166) sid 499–500.

50Källa, AMF Försäkring.

32 Nuvarande system

SOU 2000:72

 

 

Kommuner, landsting och Svenska Kyrkan

Anställda i bl.a. kommuner, landsting och Svenska Kyrkan har rätt till Avtalsgruppsjukförsäkring för kommun- och landstingsanställda (AGS- KL). AGS-KL kan lämna dagersättning under sjukdagarna 15–360. Det finns dock de som har rätt till sjuklön från arbetsgivaren enligt lag och avtal och då träder AGS-KL in fr.o.m. sjukdag 91. Ersättningens storlek och ersättning vid sjukbidrag/förtidspension är lika som för Avtalsgruppsjukförsäkringen AGS.51

Privatanställda tjänstemän

De flesta privatanställda tjänstemän har rätt till kollektivavtalad sjuk- lön under 90 dagar. Från och med den femtonde dagen kompletterar sjuklönen sjukpenningen från försäkringskassan så att den totala ersättningen blir 90 procent av lönen till dag 90 i sjukfallet. Den som tjänar mer än 7,5 prisbasbelopp (274 500 kronor år 2000) får sjuklön med 90 procent för den del som ligger över taket upp till 30 pris- basbelopp (1 098 000 kr år 2000).

Efter dag 90 kan den som har en årslön över 274 500 kronor få sjukpension från industrin och handelns tilläggspension (ITP) för den

del som ligger över taket. 65 procent betalas

på inkomster mellan

274 500

och 732 000 kronor och 32,5 procent betalas på inkomster

mellan

732

000 och 1 098 000 kronor. Detta

gäller även vid för-

tidspension,

men då för inkomster över 7,5

förhöjda basbelopp,

279 750

kronor. För inkomster upp till 279 750 betalas 15 procent

ersättning vid förtidspension. Det är försäkringsbolaget SPP som betalar ut ITP:s sjukpension.52

Statsanställda

Statsanställda har enligt ”allmänt löne- och förmånsavtal”53 rätt att behålla vissa delar av lönen vid sjukfrånvaro. För första sjukdagen görs avdrag på lönen med 100 procent (karensdag). Dag två till fjorton görs ett avdrag med 20 procent. Dag femton till nittio görs ett avdrag med 90 procent. Därefter görs avdraget med 100 procent.

Vid sjukbidrag och förtidspension utgår ”tillfällig sjukpension” och ”sjukpension” med 21 procent av pensionsunderlaget upp till 7,5 för-

51Källa, AMF Försäkring

52Källa, PTK

53Källa, Arbetsgivarverket

SOU 2000:72

Nuvarande system 33

 

 

höjda prisbasbelopp. Mellan 7,5 och 20 prisbasbelopp är tillägget 81 procent av pensionsunderlaget och mellan 20 och 30 prisbasbelopp 40,5 procent. Om försäkringskassan fattat beslut om sjukbidrag eller förtidspension före den 1 januari 1997 gäller andra regler.

2.3.2Privata sjukförsäkringar

Det förekommer också att privata sjukförsäkringar tecknas, både enskilt och i grupp för att ytterligare täcka inkomstbortfall på grund av sjukdom. Av nuvarande statistik går det inte att avläsa hur många för- säkringar som avser inkomstbortfall. Sammantaget finns ca en halv miljon individuella sjuk- och olycksfallsförsäkringar och ca en halv miljon gruppsjuk- och gruppolycksfallsförsäkringar.54

2.4Sjukskrivningsprocessen

Från det att sjukanmälan görs tills dess att sjukfallet avslutas gör för- säkringskassan ett antal bedömningar som grundar sig på uppgifter som lämnas från den försäkrade, läkare, arbetsgivare m.fl. aktörer i sjuk- skrivningsprocessen. Kortfattat kan processen för en anställd beskrivas enligt följande: Den försäkrade gör sjukanmälan till sin arbetsgivare och från och med åttonde sjukdagen lämnar han ett medicinskt underlag ”läkarintyg” som utfärdats av en läkare. Arbetsgivaren betalar sjuklön i fjorton dagar, första dagen är karensdag. Blir sjukfallet längre än fjorton dagar gör arbetsgivaren sjukanmälan till försäkringskassan. Försäkringskassan skickar en särskild försäkran. Den försäkrade fyller i försäkran och lämnar den tillsammans med medicinskt underlag till försäkringskassan som gör en bedömning av rätten till sjukpenning. Sjukpenningen betalas till den försäkrade.

Blir sjukfallet längre än 28 dagar gör försäkringskassan en för- djupad bedömning av rätten till sjukpenning och en bedömning av rehabiliteringsbehovet. Försäkringsläkaren yttrar sig över det medi- cinska underlaget. Alla försäkringskassans bedömningar skall göras enligt steg-för-steg-modellen.

Vid behov utreder försäkringskassan med den försäkrade, läkaren och arbetsgivaren frågor som är av vikt för bedömningen av rätten till ersättning och för att planera rehabilitering. Har arbetsgivaren tillgång till företagshälsovård är denna ofta med i processen. Det förekommer också att fackliga representanter medverkar.

54 Källa: Försäkringsförbundet.

34 Nuvarande system

SOU 2000:72

 

 

En försäkrad utan anställning gör sjukanmälan till försäkringskassan och lämnar försäkran och medicinskt underlag, för att få ersättning från försäkringskassan. Första dagen är karensdag. I övrigt är processen lika som för dem med anställning vad gäller bedömning av rätt till ersätt- ning. När det gäller rehabiliteringsplanering samverkar försäkrings- kassan – om den enskilde tillåter det – med arbetsförmedling, arbets- marknadsinstitut, hälso- och sjukvården och socialtjänst. Dessa bistår med utredningar och de åtgärder som kan behövas inom deras verk- samhetsområde. Försäkringskassan har även särskilt avsatta medel för bedömning av rehabiliteringsbehov och genomförande av rehabilite- ring. Det medför att försäkringskassan också har kontakter med en mängd rehabiliteringsproducenter.

I avsnittet som följer beskrivs flera av aktörernas ansvar och roll i processen.

2.4.1Den försäkrades rättigheter och skyldigheter

Den försäkrade har enligt lagen om allmän försäkring (AFL) rätt till sjukpenning.55 En anställd försäkrad har rätt till sjuklön enligt sjuk- lönelagen.56 Möjligheten till rehabilitering och rätten till rehabilite- ringsersättning regleras i lagen om allmän försäkring.57

För att få dessa förmåner är den försäkrade skyldig att lämna de upplysningar som behövs för att klarlägga behov av rehabilitering, och efter bästa förmåga aktivt medverka i rehabiliteringen.58 Den för- säkrade är också skyldig att lämna försäkran, särskild försäkran, läkar- intyg och särskilt läkarintyg,59 anmäla ändrad vistelseadress60, anmäla ändring av inkomstförhållanden61 och följa läkarens föreskrifter m.m.62

2.4.2Läkarens roll i processen

Läkarens roll i sjukskrivningsprocessen är förutom att behandla den försäkrade också att utfärda de medicinska underlag ”läkarintyg” som ligger till grund för försäkringskassans bedömning av rätt till sjuk-

55AFL 3 kap. 1 §, 7 §

56Under förutsättning att kvalifikationsregeln är uppfylld Sjll 3§.

57AFL 22 kap. 1 §

58AFL 22 kap. 4 §

59AFL 3 kap. 8 §

60AFL 3 kap. 17 §

61AFL 3 kap. 6 §

62AFL 20 kap. 3 §

SOU 2000:72

Nuvarande system 35

 

 

penning. Läkarintyget i sig innebär inte automatiskt rätt till sjukpen- ning. Läkaren skall yttra sig över arbetsförmågans nedsättning, på- gående och planerad behandling eller rehabiliteringsåtgärd, behovet av övrig rehabilitering, beräknad återstående tid med nedsatt funktions- förmåga på grund av sjukdom, samt en bedömning av i vilken grad den nedsatta funktionen påverkar arbetsförmågan.63

Det förekommer att den behandlande läkaren medverkar i ”fler- partssamtal” med försäkringskassan för att diskutera ett enskilt reha- biliteringsärende. Ibland är även arbetsgivaren eller annan part med vid mötet.

2.4.3Försäkringskassans ansvar

Försäkringskassan har ansvar för att bedöma rätten till sjukpenning. Den har också ansvar för att se till att de försäkrade som enligt 22 kap. i lagen om allmän försäkring bedöms vara i behov av rehabilitering bereds möjlighet att få det. Försäkringskassan har ett ansvar för att samordna de åtgärder som behövs.

I försäkringskassans ansvar ingår att i ett tidigt skede uppmärk- samma när en försäkrad har behov av rehabilitering och att klarlägga behovet av åtgärder för den som inte har en arbetsgivare. För de för- säkrade som har en arbetsgivare skall försäkringskassan bevaka att rehabiliteringsbehovet klarläggs av arbetsgivaren. Finns det särskilda skäl åligger det försäkringskassan att ta över ansvaret för att den an- ställde inte skall bli utan rehabiliteringsåtgärder.64

Försäkringskassan skall, om den försäkrade medger det, i arbetet med rehabiliteringen samverka med hans arbetsgivare och arbetsorga- nisation, hälso- och sjukvården, socialtjänsten samt arbetsmarknads- myndigheterna och andra myndigheter som kan vara berörda. För- säkringskassan skall därvid verka för att dessa, var och en inom sitt verksamhetsområde, vidtar de åtgärder som behövs för en effektiv rehabilitering av den försäkrade.65

Samtidigt som försäkringskassan har att bedöma den försäkrades rätt till ersättning skall den också ge stöd åt den enskilde i kontakter med andra rehabiliteringsansvariga och verka för att dessa tar en aktiv

63AFL 3 kap. 8 §

64AFL 22 kap. 3 §

65AFL 22 kap. 5§

36 Nuvarande system

SOU 2000:72

 

 

del i rehabiliteringsprocessen.66 Ett viktigt inslag i rehabiliterings- processen är att motivera och ge den försäkrade stöd.

2.4.4Arbetsgivarens ansvar

Arbetsgivaren har enligt sjuklönelagen ansvar för att betala sjuklön under sjuklöneperioden. Sjukfall som fortsätter efter sjuklöneperioden är arbetsgivaren skyldig att anmäla till försäkringskassan.67 Arbetsgiva- ren har enligt sjuklönelagen tystnadsplikt om enskilds hälsotillstånd och personliga förhållanden.68 Beträffande rehabilitering har arbets- givaren en skyldighet att klarlägga behov av rehabilitering (i reha- biliteringsutredning) och för att vidta de åtgärder som behövs för effek- tiv rehabilitering.69 Arbetsgivaren har också särskilda skyldigheter enligt arbetsmiljölagen.

2.4.5Försäkringsläkarens roll i processen

I en allmän försäkringskassa skall det finnas en eller flera försäkrings- läkare för att hjälpa försäkringskassan med medicinsk sakkunskap och verka för ett gott samarbete mellan försäkringskassan och de läkare som är verksamma inom försäkringskassans område.70 Försäkringsläka- ren är anställd av försäkringskassan som tjänsteman och står i denna uppgift inte under Socialstyrelsens tillsyn.

Försäkringsläkaren är försäkringskassans expert och rådgivare i medicinska frågor och skall bedöma den försäkrades medicinska situa- tion utifrån det medicinska underlag som försäkringskassan har tillgång till. Försäkringsläkaren skall inte själv undersöka eller behandla den försäkrade.

Försäkringsläkaren kan vara med när försäkringskassan muntligt informerar den försäkrade om varför man kommit till ett beslut som inte överensstämmer med den behandlande läkarens uppfattning, men det är inte försäkringsläkarens uppgift att ta ställning i frågor om rätt till ersättning.

66Regeringens proposition, 1990/91/141, Rehabilitering och rehabiliterings- ersättning, s. 50.

67SjLL 12 §

68SjLL 18 §

69AFL 22 kap. 3 §

70AFL 18 kap. 15 §

SOU 2000:72

Nuvarande system 37

 

 

2.4.6Företagshälsovården

Företagshälsovårdens verksamhet har under 1990-talet minskat i om- fattning. Minskningen beror i stor utsträckning på att de ekonomiska förutsättningarna har förändrats. Statsbidraget till företagshälsovården avvecklades från och med den 1 januari 1993.

Av förarbetena till rehabiliteringslagstiftningen 1992 framgår att arbetsgivaren förutses ha tillgång till företagshälsovård och att denna skall vara behjälplig att finna lösningar på problem för den anställde.

1999 byttes bestämmelsen om företagshälsovård ut mot en ny paragraf enligt vilken arbetsgivaren svarar för att det finns den före- tagshälsovård som arbetsförhållandena kräver. Dessutom infördes en definition av vad som menas med företagshälsovård.71 Lagen trädde i kraft den 1 januari 2000.

Av arbetsmiljöundersökningen från 1997 framgår att 72,1 procent av andelen sysselsatta hade tillgång till företagshälsovård genom arbetet 1997 och att 33,0 procent hade haft kontakt med företags- hälsovården det senaste året.72 Arbetsmiljöundersökningen 1999 visar ett liknade resultat. 72,2 procent hade tillgång till företagshälsovård och 33,4 procent hade haft kontakt.73 I den beteendeundersökning som sjukförsäkringsutredningen låtit genomföra under våren 2000 finns också frågor om företagshälsovård.74 Utöver frågan om tillgång till, och eventuell kontakt, frågas även om anledningen till kontakten med företagshälsovården. Resultat av beteendeundersökningen redovisas i slutbetänkandet.

71Arbetsmiljölagen, januari 2000, s. 11

72Arbetarskyddsstyrelsen, arbetsmiljön 1997, s. 22

73Arbetarskyddsstyrelsen, arbetsmiljön 1999, s. 31

74Se bilaga 4 fråga 33

SOU 2000:72

39

 

 

3 En historisk tillbakablick

I detta avsnitt redovisas viktiga händelser inom sjukförsäkringens område under 1900-talet. För att ta del av sammanfattningar av tidigare utredningar som är gjorda inom området hänvisas till bilaga 2 ”Tidi- gare utredningar”.

3.1Sjukkasseverksamheten utvecklas under 1900-talets första hälft

I slutet av 1800-talet tillsattes de första av de många utredningar som lett fram till våra dagars socialförsäkring.1 Den första sjukkasselagen tillkom år 1891 men kan inte betecknas som en socialförsäkringslag. Den innehöll huvudsakligen bestämmelser om fordringar som kassorna skulle uppfylla. Genom 1919 års sjukkasselag kunde en registrerad sjukkassa få visst statsbidrag. Kassorna ställdes också under statlig tillsyn.

Redan före tillkomsten av denna lag hade frågan om en obligatorisk sjukförsäkring diskuterats. 1913 började frågan att utredas och ett för- slag om allmän försäkring lades fram 1919. Av statsfinansiella skäl blev dock förslaget aldrig förelagt riksdagen. Det omfattande utred- ningsarbetet resulterade slutligen i 1931 års förordning om erkända sjukkassor. Enligt denna förordning skulle anslutningen till sjukför- säkringen även fortsättningsvis vara frivillig. Den reform som för- ordningen innebar hade dock stor betydelse för sjukkasseverksam- hetens utveckling. Verksamheten, som tidigare varit splittrad på flera tusen kassor av olika slag, fick en mer fast organisation. I varje län skulle det finnas en erkänd central sjukkassa och i varje kommun en erkänd lokal sjukkassa. Till kassorna utgick förhållandevis stora stats- bidrag.

1 Lundberg, Malm ”Hitta rätt i allmän försäkring”, 1974 sid 2–6.

40 En historisk tillbakablick

SOU 2000:72

 

 

3.21955 träder lagen om allmän sjukförsäkring i kraft

1937 utsågs en kommitté med uppdrag att se över den svenska social- vården. Kommittén föreslog att en lag om allmän sjukförsäkring skulle införas. Sjukpenningens belopp skulle vara beroende av vilken sjuk- penningklass man placerades i. Klasserna skulle grunda sig på ålder och årlig inkomst. Kommittén lämnade betänkandet, Utredning och förslag angående Lag om allmän sjukförsäkring (SOU 1944:15), vilket också innehåller ett resonemang om sjukdomsbegreppet som ofta hän- visas till än idag: ”Man synes vid bedömande av huruvida sjukdom föreligger eller icke i första hand ha att hålla sig till vad som enligt vanligt språkbruk och gängse läkarvetenskaplig uppfattning är att anse såsom sjukdom. Med denna utgångspunkt torde såsom sjukdom kunna betecknas varje onormalt kropps- eller själstillstånd, vilket icke sam- manhänger med den normala livsprocessen.”2

Med kommittéförslaget som grund utarbetades ett lagförslag. Proposition 1946:312 lades fram för riksdagen och ledde till antagandet av 1947 års sjukförsäkringslag3. Av olika skäl trädde lagen i kraft först den 1 januari 1955. Dessförinnan hade lagen i väsentliga delar omarbe- tats, särskilt ifråga om sjukpenningförsäkringen, som samordnats med yrkesskadeförsäkringen. De tidigare erkända central- och lokalsjuk- kassorna ombildades vid lagens ikraftträdande till allmänna sjukkassor. Redan ett par år dessförinnan hade tillsynen över verksamheten flyttats över till Riksförsäkringsanstalten.

3.31963 träder lagen om allmän försäkring i kraft

Under 1960-talets början genomfördes ett flertal utredningar som låg till grund för propositionen 1962:90 med förslag till lag om allmän försäkring m.m. Bland utredningarna kan nämnas den som lämnade betänkandet Lag om allmän försäkring m.m. (SOU 1961:39) som bl.a. innehåller förslag till ny lagtext som beaktar behovet av samordning och enhetlighet vid utformandet av lagregler för närstående socialför- säkringsgrenar. Lagen om allmän försäkring trädde i kraft den 1 januari

2Utredning och förslag angående lag om allmän sjukförsäkring (SOU 1944:15) sid. 162.

3Hamdahl, Danielsson, Lidbom, Sjöberg ”Lagen om allmän försäkring”, 1972 sid 9–12.

SOU 2000:72

En historisk tillbakablick 41

 

 

1963 och ersatte då lagarna om allmän sjukförsäkring, om moderskaps- hjälp, om folkpensionering, om barnpensioner, om särskilda barnbidrag samt om försäkring för allmän tilläggspension.

Den första mer genomgripande ändringen i lagen om allmän för- säkring genomfördes i januari 1967 efter proposition 1966:113 med förslag om förbättrad sjukpenningförsäkring. Ändringen innebar att sjukpenningbeloppen höjdes och sjukpenningskalan byggdes ut. Dess- utom slopades de tidigare reglerna om karenstid.

3.4Sjukpenninggrundande inkomst införs (1974)

Frågan om hur sjukpenningens storlek skulle räknas fram kom att omprövas i början av 1970-talet och i betänkandet Beskattade förmåner vid sjukdom och arbetslöshet m.m. (SOU 1972:60) föreslogs att det gällande klassplaceringssystemet skulle överges. Istället skulle sjuk- penningen knytas direkt till den hos försäkringskassan registrerade års- inkomsten utan tillämpning av sjukpenningklasser. Med årsinkomst avsågs den framtida beräknade inkomsten av förvärvsarbete. Sjukpen- ningen skulle grunda sig på inkomster från 4 500 kronor upp till 7,5 basbelopp.

Fr.o.m. 1974 omkonstruerades sjukpenningförsäkringen så att det tidigare systemet med sjukpenningklasser ersattes av en sjukpenning- grundande inkomst (SGI) som direkt anknyter till den inkomst som sjukpenningen skall ersätta. Ersättningsnivåerna höjdes till 90 procent och sjukpenningen blev skattepliktig och ATP-grundande.

3.5Förändrad kompensation vid korttidssjukdom (1987-12)

För att komma tillrätta med brister vad gäller kompensationsnivån inom sjukförsäkringen föreslogs i regeringens proposition 1986/87:69 om förbättrad kompensation vid korttidssjukdom och vid tillfällig vård av barn, ett nytt sätt att beräkna ersättningen för de första fjorton dagarna i sjukperioden. Sjukpenningen skulle timberäknas och anpas- sas till ordinarie arbetstid. Ersättningen skulle utges enbart för dagar som den försäkrade avstod från förvärvsarbete. Förutom att fastställa en sjukpenninggrundande inkomst, skulle försäkringskassan också fast- ställa en årsarbetstid.

42 En historisk tillbakablick

SOU 2000:72

 

 

Förändringarna genomfördes den 1 december 1987. Utöver föränd- rat beräkningssätt för de första fjorton dagarna, gällde också att sjuk- penning kunde utges från och med insjuknandedagen och att halv sjukpenning kunde betalas då en försäkrad på grund av sjukdom var arbetsoförmögen till minst hälften av sin normala arbetstid.

3.6Resor istället för sjukpenning (1991-07)

Den 1 juli 1991 infördes en möjlighet att byta ut sjukpenning mot ersättning för resor till och från arbetet. Syftet var att underlätta åter- gång i arbete i anslutning till ett sjukdomsfall. Innan denna rätt blev lagstiftad hade försök gjorts först i delar av landet och från och med 1 juli 1987 i hela landet. När regeln infördes var det frivilligt för den försäkrade, men sedan 1 oktober 1995 är det försäkringskassan ensam som har att avgöra om den försäkrade istället för sjukpenning skall få ersättning för merutgifter vid resor till och från arbetet. Den försäk- rades samtycke är inte nödvändigt.

Någon regel om resor finns inte i sjuklönelagen, men i proposition 1999/2000:95 föreslås att sådana dagar där den anställde skulle haft rätt till sjuklön, men istället haft kostnader för resor till och från arbetet vilka ersatts av arbetsgivaren, skall anses motsvara sjuklönedagar när sjukperiodens längd fastställs. Denna regel föreslås gälla fr.o.m. 1 juli 2000.

Under 1999 fick 2 893 personer ersättning för arbetsresor istället för sjukpenning.4

3.7Rehabiliteringsreformen (1992)

1985 tillsattes Rehabiliteringsberedningen. Bakgrunden var att de gällande ersättningarna inom den allmänna sjukförsäkringen gav be- gränsade möjligheter till ersättning vid förebyggande åtgärder och rehabiliteringsinsatser. Dessutom fanns det brister i samordningen av olika rehabiliteringsåtgärder. Syftet med beredningens arbete var att ge förslag till en mera aktiv och rehabiliteringsinriktad sjukförsäkring.

I och med reformen, den första januari 1992, infördes ett nytt kapi- tel i lagen om allmän försäkring, kapitel 22, med regler om rehabilite- ring och rehabiliteringsersättning. Rehabiliteringsersättningen var när den infördes 100 procent av sjukpenninggrundande inkomst.

4 Källa: RFV

SOU 2000:72

En historisk tillbakablick 43

 

 

Syftet med rehabiliteringsreformen var att minska ohälsan. Arbets- givaren gavs ett förstahandsansvar för de anställdas rehabilitering, för- säkringskassan fick uppdraget att samordna insatser och den enskilde fick rätt till rehabilitering, men också en skyldighet att medverka.

Resultatet av rehabiliteringsreformen har vid flera tillfällen under 1990-talet varit föremål för utredning och för närvarande utreds frågan av Utredningen om den arbetslivsinriktade rehabiliteringen (S 1999:08). Slutbetänkande lämnas i augusti 2000.

3.8Lagen om sjuklön (1992)

Samtidigt som rehabiliteringsreformen infördes trädde också lagen om sjuklön i kraft, den 1 januari 1992. Enligt denna lag skulle arbets- givaren betala ersättning vid sjukdom till de anställda de första fjorton dagarna av en sjukperiod.

Frågan om sjuklön utreddes redan under 1970-talet och i betän- kandet Beskattade förmåner vid sjukdom och arbetslöshet m.m. (SOU 1972:60) övervägde utredaren om arbetsgivaren skulle kunna betala sjuklön vid kortare fall, då det visat sig att 65 procent av anställdas sjukfall var avslutade efter sju dagar. I betänkandet Sjukersättnings- frågor (SOU 1981:22) skissar kommittén på ett sjuklönesystem med en sjuklöneperiod av 14 dagar, anpassad till faktiskt inkomstbortfall.

I betänkandet Några frågor i anslutning till en arbetsgivarperiod inom sjukpenningförsäkringen (SOU 1991:35) utreds frågorna om sjuklönegaranti, likabehandling och rapportering i samband med en sjuklöneperiod.

Syftet med införandet av sjuklön var bl.a. att öka arbetsgivarens ansvar för de anställdas arbetsmiljö och hälsa samt att tillförsäkra de anställda en mer rättvis kompensation för inkomstförluster till följd av sjukdom.5 Sjuklönesystemet skulle också vara ett effektivare sätt att administrera den korta sjukfrånvaron.

När sjuklönelagen trädde i kraft den 1 januari 1992 var sjuk- löneperioden 14 dagar. Den 1 januari 1997 förlängdes perioden till 28 dagar. Skälen till detta var att stärka arbetsgivarnas ansvar för det förebyggande arbetsmiljöarbetet och för tidiga och aktiva rehabilite- ringsinsatser.6

I samband med att sjuklöneperioden förlängdes uppstod en tvist kring frågan om den högre avtalsreglerade ersättning som betalades dag

5Regeringens proposition 1990/91:181, om sjuklön, m.m., s. 27–28.

6Regeringens proposition 1995/96:209, om försäkringsskydd vid sjukdom, m.m., s. 30.

44 En historisk tillbakablick

SOU 2000:72

 

 

15 till 28 i sjukperioder skulle kunna betalas även förtsättningsvis. Både Skiljenämnden för arbetsmarknadsförsäkringar och Arbetsdom- stolen fann att rätt till ersättning från avtalsförsäkringen respektive kollektivavtalet inte förelåg under den utsträckta sjuklöneperioden. Detta innebar att den totala ersättningen till en anställd sänktes under den förlängda sjuklöneperioden. Då detta inte var regeringens avsikt, föreslogs en återgång till 14 dagars sjuklön.7 Från och med den 1 april 1998 blev sjuklöneperioden återigen 14 dagar.

3.9Sjuklönegaranti

I samband med att lagen om sjuklön trädde i kraft infördes också en sjuklönegaranti som innebär att försäkringskassan, vid tvist om rätten till sjuklön, kan betala den försäkrade ett skäligt belopp, och sedan kräva arbetsgivaren. Tvisten skall avse om arbetstagarens arbets- förmåga är nedsatt på grund av sjukdom, graden av nedsättning, eller om ett anställningsförhållande gäller.

Syftet med bestämmelsen är att bereda ekonomiskt skydd för den enskilde när en tvist uppstår. 1999 fick 25 personer sjuklönegaranti från försäkringskassan och under de första fem månaderna år 2000 har sex personer erhållit sjuklönegaranti.8

3.10Särskilt högriskskydd

För att undvika att personer med hög sjuklighet skulle få svårigheter att få arbete, infördes också 1992 ett särskilt högriskskydd. Arbetsgivaren får då ersättning för sjuklönekostnader från försäkringskassan för en anställd som blivit beviljad högriskskydd. När regeln infördes var sjuk- lönen 75 procent av den lön och andra anställningsförmåner som den anställde gick miste om till följd av sjukdom de tre första dagarna och därefter 90 procent. Den som beviljats högriskskydd fick ersättning med 90 procent från första dagen.

Reglerna om högriskskydd har anpassats efter andra regeländringar under 1990-talet. Vid karensdagens införande, 1 april 1993, kom hög- riskskyddet att omfatta även karensdagen. 1 januari 1998 utökades hög- riskskyddet så att även personer med risk för en eller flera längre sjukperioder kan ansöka om högriskskydd. Dessa personer måste dock själva stå för karensdagen.

7Regeringens proposition 1997/98:1, utgiftsområde 10, s. 14–15.

8Källa: RFV

SOU 2000:72

En historisk tillbakablick 45

 

 

I början av år 2000 var cirka 6 800 personer berättigade till särskilt högriskskydd, motsvarande siffra 1993 var 8 800. 66 personer var i januari 2000 beviljade det utökade särskilda högriskskyddet och i maj 2000 hade antalet ökat till 83 personer.9

3.11Försäkring mot kostnader för sjuklön

En frivillig försäkring mot kostnader för sjuklön infördes också 1992 för att skydda de små företagen mot höga sjuklönekostnader. Avgiften för denna har varierat och anpassats efter sjuklöneperiodens längd. För närvarande är avgiften 1,4 procent av arbetsgivarens beräknade sam- manlagda lönekostnader.10 Den beräknade lönesumman får högst beräk- nas vara 130 gånger det för året gällande basbeloppet11, dvs. för när- varande 4 758 000 kronor.

I juni 1992 hade 13.300 företag tecknat försäkringen, fem år senare 7.800 och i maj 2000 omfattas drygt 5 600 företag.12 Försäkringen uppfattas av många företagare vara för dyr. Agra-utredningen lämnade ett delbetänkande Högkostnadsskydd mot sjuklönekostnader (SOU 1997:142) med förslag om högkostnadsskydd för småföretag istället för en försäkring. Detta förslag är inte genomfört.

3.12Förebyggande sjukpenning

1992 infördes också rätten att få sjukpenning för att genomgå medi- cinsk behandling eller medicinsk rehabilitering som syftar till att före- bygga sjukdom. Frågan hade utretts bl.a. av Rehabiliterings- beredningen, som i betänkandet Tidig och samordnad rehabilitering

(SOU 1988:41) konstaterade att ersättning för inkomstbortfall vid före- byggande åtgärder bör utges i samma former som vid sjukdom.13 Samhällets kostnader för förebyggande sjukpenning har sedan den infördes varit mellan ca 50 miljoner och 60 miljoner kronor per år. 1999 betalades 62 miljoner kronor i förebyggande sjukpenning, vilket kan jämföras med 24 miljarder för sjukpenning samma år.14

9Källa: RFV

10RFFS1999:8

11SjLL 17 §

12Källa: RFV

13Rehabiliteringsberedningens betänkande (SOU 1888:41) tidig och samord- nad rehabilitering, s. 328.

14Källa: RFV

46 En historisk tillbakablick

SOU 2000:72

 

 

3.13Karensdag och allmänt högriskskydd (1993-04)

1992 utredde en arbetsgrupp inom Socialdepartementet hur regler om karensdagar skulle kunna införas i sjuklönesystemet. I regeringens proposition 1992/93:31 lades sedan förslag om en karensdag i sjuk- försäkringen. Förslaget motiverades dels av regeringens strävan att åstadkomma en ökad självrisk i sjukförsäkringen, dels av behovet att förstärka statens ekonomi.

Den 1 april 1993 infördes en karensdag för sjukpenning och sjuk- lön. Ett allmänt högriskskydd infördes som innebär att en försäkrad kan ha högst tio karensdagar under en tolvmånadersperiod. Dagarna sam- manräknas för varje arbetsgivare för sig och försäkringskassan för sig.

En regel om återinsjuknande infördes också, vilken innebär att en ny sjukperiod som börjar inom fem dagar från det att en tidigare sjukperiod avslutats skall betraktas som en fortsättning på den tidigare sjukperioden när det gäller karensdag, ersättningens storlek och sjuk- löneperiodens längd. En karensdag infördes också för egenföretagare och inom den frivilliga sjukpenningförsäkringen för de försäkrade som inte väljer en karenstid om 3 eller 30 dagar. Däremot infördes inte någon karensdag vid förebyggande sjukpenning.

3.14Förändrade ersättningsnivåer under 1990-talet

Nivån på sjukpenning och sjuklön har förändrats vid flera tillfällen under 1990-talet. I mars 1991 sänktes sjukpennningnivån till 65 pro- cent för de första tre dagarna med ersättning, 80 procent från och med fjärde dagen och 90 procent från och med 91:a dagen i ersätt- ningsperioden. När sjuklönen infördes, 1 januari 1992 var nivån för sjuklön 75 procent för de tre första dagarna och 90 procent för de återstående dagarna i sjuklöneperioden. Rehabiliteringsersättning som var 100 procent av sjukpenninggrundande inkomst när den infördes 1992, sänktes den 1 april 1993 till 95 procent.

1 juli 1993 sänktes nivån på sjukpenning till 70 procent efter den 365:e dagen i en sjukperiod. Sjukpenningen skulle också betalas med högst 70 procent av SGI om den försäkrade under de närmast före- gående 450 dagarna haft sjukperioder som omfattat sammanlagt 365 dagar. Den som genomgick medicinsk behandling eller medicinsk reha- bilitering kunde ansöka om 80 procent även efter 365 dagars sjukskriv-

SOU 2000:72

En historisk tillbakablick 47

 

 

ning. Den första juni 1994 utökades regeln så att även den som väntade på behandling eller rehabilitering kunde få 80 procent.

1 januari 1996 sänktes ersättningen till 75 procent för såväl sjuk- penning och sjuklön som rehabiliteringsersättning, för att den 1 januari 1998 åter höjas och denna gång till 80 procent från och med den andra dagen i sjukfallet. Den 1 januari 1998 ändrades också den minsknings- regel som finns i sjukpenningförsäkringen så att kompletterande ersättning får ges av arbetsgivare även efter den 90:e dagen utan att sjukpenningen minskas till en sammanlagd nivå om 90 procent av vad den försäkrade skulle ha haft i lön om han varit i arbete.15

3.15Den fördjupade bedömningen (1995-10)

I mitten av 1990-talet tydliggjordes behovet av att bryta den stigande trenden inom förtidspensioneringen. En interdepartemental arbetsgrupp utarbetade en promemoria med förslag som skulle förtydliga regel- systemet för aktörerna inom socialförsäkringssystemet och förbättra det medicinska underlag som låg till grund för beslut om förtidspension och sjukpenning.16 Bland annat föreslogs att en fördjupad bedömning av rätt till sjukpenning skulle göras senast efter fyra veckor. Bedöm- ningen skulle utföras av handläggande tjänsteman, en tjänsteman med särskild erfarenhet samt förtroendeläkaren.

I proposition 1994/95:147 lades förslag som ledde till att paragrafen om den fördjupade bedömningen fördes in i lagen.17 Enligt denna skall en fördjupad bedömning göras i alla ärenden som varar längre än 28 dagar.

15AFL 3 kap 4a §

16Ds 1994:91 Rätten till förtidspension och sjukpenning.

17AFL 3 kap. 8a §

SOU 2000:72

49

 

 

4 Sjukförsäkringen i Norge

I uppdraget att utreda sjukförsäkringen ingår att göra en internationell utblick och att redovisa erfarenheter och idéer från andra länder. Utredningen har valt att i delbetänkandet redovisa sjukförsäkringen i Norge. Avsikten är att i slutbetänkandet redovisa erfarenheter från ett antal andra länder av intresse för den svenska sjukförsäkringen.

Den norska försäkringen för sjukpenning, rehabilitering och för- tidspension administreras och organiseras inom ramen för en offentlig och obligatorisk socialförsäkring. Ansvarig försäkringsmyndighet är Trygdekontoret. Det finns stora likheter mellan Sverige och Norge vad gäller regelverk för sjukförsäkring och sjukförsäkringens utveckling. Precis som i Sverige har sjukskrivningarna ökat och en utredning är tillsatt för att förklara sjukförsäkringens ökade kostnader.

4.1Aktuell lagstiftning1 (januari 2000)

Omfattning och basbelopp

Huvudregeln är att alla som är bosatta eller arbetar i Norge omfattas av den norska försäkringen. Vid utlandsresa kortare tid än ett år fortsätter försäkringen att gälla. Många av försäkringens ersättningar fastställs i förhållande till ett basbelopp (grunnbeløp ”G”). Detta regleras av Stor- tinget en eller flera gånger om året i överensstämmelse med den allmänna intäktsnivån. Huvudregleringen sker den första maj varje år. Genomsnittligt basbelopp för 1999 var 46 423 norska kronor och gällande basbelopp vid årsskiftet 2000 var 46 950 norska kronor.

1 Källa: ”Det norske trygdesystemet”, Det Konglige Sosial- og Helsedeparte- mentet.

50 Sjukförsäkringen i Norge

SOU 2000:72

 

 

Sjukförsäkring för anställda

Försäkrade med årliga inkomster på minst ett halvt basbelopp (23 475 norska kronor) är berättigade till sjukpenning vid sjukdom som medför arbetsoförmåga. Som huvudregel för rätt till ersättning gäller att anställningen skall ha varat i minst 14 dagar.

Anställda får sjukpenning grundad på 100 procent av pensions- grundande inkomst, upp till sex basbelopp (281 700 norska kronor), från och med första sjukfrånvarodagen och i 260 arbetsdagar (52 veckor). Många anställda omfattas även av kollektivavtal som ger er- sättning för inkomster över sex basbelopp. För att kvalificera sig för en ny period med sjukpenning måste man ha arbetat i 26 veckor. Sjukersättningen betalas av arbetsgivaren de första 16 kalenderdagarna och därefter av försäkringen (Folketrygden).

För arbetstagare med risk för hög sjukfrånvaro finns det speciella regler. De innebär att arbetsgivaren kan få kostnader för sjuklön ersatta av försäkringen. Arbetsgivare med få anställda kan försäkra sig mot kostnader för sjuklön under arbetsgivarperioden.

Sjukförsäkring för företagare

Egna företagare får sjukersättning med 65 procent av pensionsgrundan- de inkomst fr.o.m. 15:e sjukdagen och i 250 arbetsdagar (50 veckor). Genom att betala en särskild premie kan egna företagare få sjukersätt- ning med 65 procent från första sjukdag eller med 100 procent från första eller femtonde sjukdag.

Sjukförsäkring för arbetslösa

Arbetslösa får sin sjukersättning beräknad efter samma regler som för arbetslöshetsersättning, dvs. cirka 55 procents lönekompensation.

Hur länge får man sjukpenning?

I Norge krävs det läkarintyg fr.o.m. den fjärde sjukdagen. Möjligheten att vara sjuk tre dagar utan läkarintyg är begränsad till fyra gånger per år. Sjukersättningen kan graderas mellan 100 procent och 20 procent.

Anställda kan få sjukpenning under arbetsträning hos den egna arbetsgivaren, s.k. ”aktiv sjukskrivning”, i tolv veckor. Därefter kan tiden förlängas med ytterligare tolv veckor.

SOU 2000:72

Sjukförsäkringen i Norge 51

 

 

Sjukskrivna som inte kan gå tillbaka till sitt tidigare arbete, men som kan utföra annat arbete, kan få sjukpenning under en begränsad period av tolv veckor när de övergår från Trygdens till arbetsför- medlingens ansvarsområde. Detta under förutsättning att de är anmälda som arbetssökande hos arbetsförmedlingen.

Ersättning vid medicinsk rehabilitering och yrkesinriktade åtgärder

Rätt till ersättning under medicinsk rehabilitering och yrkesinriktade åtgärder har den som är under 67 år, vistas i Norge och har varit medlem i försäkringen i tre år.

Ersättning vid yrkesinriktade åtgärder (yrkesrettet attføring) ges till den som har varaktigt nedsatt arbetsförmåga eller väsentligt inskränkta möjligheter att välja yrke eller arbetsplats. Ersättning ges också till förbättring av allmän funktionsnedsättning, när denna är väsentligt och varaktigt reducerad till följd av sjukdom, skada eller lyte.

Försäkrade som förbrukat sin sjukpenningrätt och har fortsatt nedsatt arbetsförmåga till minst hälften, kan få rehabiliteringspengar. Försäkrade som inte haft rätt till sjukpenning kan också få rehabilite- ringspengar, när deras arbetsoförmåga har varat i ett år.

I slutfasen av en period med medicinsk rehabilitering kan en för- säkrad få rehabiliteringspengar med som lägst 20 procent. Rehabilite- ringspengar lämnas vanligtvis inte längre än 52 veckor. Attförings- pengar kan lämnas i väntan på yrkesinriktad åtgärd, under åtgärd och innan arbete är ordnat.

Förtidspension

Personer mellan 18 och 67 år kan ansöka om förtidspension om de varit försäkrade i minst tre år innan de blivit arbetsoförmögna till minst 50 procent. Arbetsförmågan ska vara nedsatt på grund av sjukdom. För- tidspensionsförmånen upphör om personen inte längre är medlem i försäkringen.

Förtidspensionen består av grundpension, tilläggspension eller sär- tillägg eller alltsammans. Personer med partiell arbetsoförmåga kan få partiell förtidspension.

52 Sjukförsäkringen i Norge

SOU 2000:72

 

 

4.2Finansiering av den norska socialförsäkringen

Den norska socialförsäkringen finansieras av medlemsavgifter från an- ställda, egna företagare och andra försäkrade som betalar en försäk- ringsavgift. Därutöver betalar arbetsgivare en arbetsgivaravgift och staten ett statsbidrag. Avgifterna och statsbidraget fastställs av Stor- tinget.

Avgiften för anställda och egna företagare betalas för inkomster över 21 400 norska kronor. Avgiften för anställda är 7,8 procent av bruttolönen. För egna företagare är avgiften 10,7 procent upp till 12 basbelopp och 7,8 procent därutöver. Som huvudregel betalas inte avgiften över ett angivet tak, som varierar för olika kategorier av egna företagare.

Arbetsgivarna betalar sin del av försäkringen i form av en arbets- givaravgift som fastställs i procent av utbetald lön. Avgiften är diffe- rentierad i förhållande till vilken del av landet arbetstagaren bor. Norge är indelat i fem regionala zoner utifrån geografiska och ekonomiska förhållanden och avgiften varierar från 14,1 procent till 0 procent. (14,1 %, 10,6 %, 6,4 %, 5,1 %, 0,0 %)

1999 var socialförsäkringens samlade utgifter ca 159 235 miljoner norska kronor, vilket motsvarar ca 36,8 procent av utgifterna i stats- budgeten och ca 13,6 procent av bruttonationalprodukten. Statsbidraget till försäkringen 1999 var ca 44 192 miljoner norska kronor, vilket motsvarar ca 27,8 procent av socialförsäkringens samlade utgifter.

4.3Regeländringar under 1990-talet

Den norska sjukförsäkringen har genomgått betydligt färre regeländ- ringar än den svenska under 1990-talet. I Norge har arbetsmarknadens parter, stat och kommuner genomfört informationskampanjer i syfte att minska sjukfrånvaron. Dessutom har ett tjugotal organisationer i arbetslivet gått samman i ett ”sjukfrånvaroparaply” för informa- tionsutbyte. Informationen har samlats i en idébank som finns på Inter- net. Här följer en sammanställning av regeländringar inom ohälso- området.

SOU 2000:72

Sjukförsäkringen i Norge 53

 

 

Sjukförsäkring

1992 sänktes taket i sjukförsäkringen från 8 till 6 basbelopp. Den 1 juli 1993 preciserades sjukdombegreppet dvs. vad som ska räknas som sjukdom. Nedsättning av arbetsförmågan enbart på grund av sociala förhållanden, ekonomiska förhållanden eller andra livsproblem ger inte rätt till sjukpenning. Den som avböjer erbjuden behandling eller reha- bilitering kan nekas sjukpenning. Efter tolv veckors sjukskrivning skall behov av uppföljning i sjukfallet bedömas. ”Aktiv sjukskrivning” infördes också, vilket innebär att Trygdekontoret kan bevilja sjuk- penning upp till tolv veckor för arbetsträning eller annan form av aktivitet på den egna arbetsplatsen. Den 1 april 1998 förlängdes den period då arbetsgivaren betalar sjuklön till sina anställda med två dagar, från 14 till 16 kalenderdagar.

Medicinsk rehabilitering och yrkesinriktade åtgärder

Preciseringen av sjukdomsbegreppet 1 juli 1993 gäller även vid bedöm- ning av rätt till rehabiliteringspengar. Antalet dagar med ersättning begränsades till ett år. Dock finns undantag från ettårsregeln vid all- varlig sjukdom eller skada som är under behandling som förväntas ge resultat. Den 1 januari 1994 överfördes en stor del av ansvaret för yrkesinriktad rehabilitering från försäkringsmyndigheten till arbets- marknadsmyndigheten.

Förtidspension

1990 upphävdes äldreregler för personer över 64 år. De medicinska villkoren för att få förtidspension skärptes 1991 på så sätt att det ska finnas ett klart samband mellan arbetsförmågans nedsättning och de medicinska besvären. Det infördes ökade krav på att yrkesinriktade åtgärder skall ha prövats innan en förtidspension beviljas, liksom strängare krav på yrkes- och geografisk rörlighet.

1993 infördes regler om efterkontroll i syfte att få förtidspen- sionärer i arbete. 1994 beslutades att förtidspension kan vara vilande (”fryses”) för den som prövar att återgå till arbete under tolv månader. (I dag gäller tre år.) Regeln för hur stora inkomster som är tillåtna tillsammans med förtidspension har höjts från 0,5 till 1 basbelopp.

54 Sjukförsäkringen i Norge

SOU 2000:72

 

 

4.4Sjukfrånvaron i Norge

Nedan beskrivs och skissas några möjliga förklaringar till sjuk- frånvarons utveckling under 1990-talet. Dessutom beskrivs några fakto- rer i sjukfrånvarons sammansättning.2

4.4.1Sjukfallens utveckling och möjliga förklaringar

I ett längre perspektiv har den norska sjukfrånvaron ökat under de två senaste decennierna. Vid slutet av 1980-talet och början av 1990-talet gick dock sjukfrånvaron ner. 1994 nåddes 1990-talets lägsta nivå, för att därefter återigen stiga. De senaste åren har sjukfrånvaron ökat i allt högre takt och 1997 nåddes en högre nivå än det tidigare ”rekordåret” 1988. Antal ersatta sjukpenningdagar3 per sysselsatt var 11,7 år 1999, vilket är en ökning med 40 procent jämfört med bottenåret 1994.

Diagram 1. Den norska sjukfrånvarons utveckling 1980–1999

per

 

Utviklingen i sykefravær fra 1980 til 1999

 

 

16

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

sykepengedager

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

14

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

sysselsatt

12

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

10

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

8

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

6

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

4

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Erstattede

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

0

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1980

1982

1984

1986

1988

1990

1992

1994

1996

1998

2000

 

 

 

 

Totalt

Menn

Kvinner

 

 

 

Källa: Det Konglige Sosial- og Helsedepartementet.

2Källa: Den norska sjukförsäkringsutredningens sekretariat.

3Med sjukpenningdagar menas här de dagar som ersätts av försäkringen, Folketrygden. Fr.o.m. 1 april 1998 betalar arbetsgivarna sjuklön de första 16

kalenderdagarna.

SOU 2000:72 Sjukförsäkringen i Norge 55

Enligt den norska sjukförsäkringsutredningen kan följande faktorer bidra till att förklara sjukfallsutvecklingen i Norge.

Arbetsmarknaden

Sysselsättning

Forskning på norska förhållanden har visat att det finns ett nära sam- band mellan sjukfrånvaro och arbetslöshet. Sjukfrånvaron ökar i tider med låg arbetslöshet och minskar i perioder med ökad arbetslöshet. Några menar att sammanhangen kan förklaras med att fler arbetstagare med svag hälsa kommer in på arbetsmarknaden i goda tider, vilket leder till en sjukligare arbetskraft (marginaliseringshypotesen). Andra hävdar att människor i tider med hög arbetslöshet avstår från att sjuk- skriva sig av rädsla för att mista arbetet (diciplineringshypotesen). Sannolikt är det en kombination av flera faktorer som kan förklara sammanhangen mellan sjukfrånvaro och arbetslöshet.

Diagram 2. Samband mellan sjukfrånvaro och arbetslöshet 1980–1998.

Sammenhengen mellom sykefravær og arbeidsledighet

12

 

10

 

8

 

6

Erstattede dager

Arbeidsledige

 

4

 

2

 

0

 

1980 1982 1984 1986 1988 1990

1992 1994 1996 1998

Källa: Det Konglige Sosial- og Helsedepartementet.

Arbetsmiljö

Det är sannolikt att det finns ett samband mellan arbetsmiljö och sjukfrånvaro. Anställda med dålig fysisk, psykisk och organisatorisk arbetsmiljö har högre sjukfrånvaro än anställda med bra arbetsmiljö. Även om arbetsmiljön har förändrats de senaste åren, bedömer det

56 Sjukförsäkringen i Norge

SOU 2000:72

 

 

norska sekretariatet att dessa ändringar inte haft någon avgörande betydelse för den ökade sjukfrånvaron.

Omställningsprocesser i arbetslivet

1990-talet har kännetecknats av ett arbetsliv i förändring. Nya orga- nisationsformer och ledningsstrategier har sett dagens ljus. Många anställda har omfattats av omorganisationer. Dessa processer kan i vissa fall leda till ökad sjukfrånvaro, men bedöms för Norges del inte vara den avgörande orsaken till de senaste årens ökning.

Demografi

De stora efterkrigskullarna har nu kommit upp i åldersgrupper där sannolikheten för sjukfrånvaro ökar markant. Antalet sysselsatta i gruppen 50–54 år har ökat med 40 procent från 1993 till 1998. Gruppen 55–59 år har ökat med mer än 30 procent under samma period. Det norska sekretariatet gör bedömningen att förändringar i demografin kan förklara minst 20 procent av ökningen i sjukfrånvaro under perioden 1993 till 1998.

Sjuklighet

Det norska folkets hälsotillstånd har varit stabilt med tendenser till förbättring det senaste decenniet. Livslängden har stigit och antalet personer som värderar sin hälsa som god eller mycket god har ökat. Det norska sekretariatet antar därmed att ökningen i sjukfrånvaron inte kan förklaras utifrån förändringar i befolkningens hälsotillstånd. Däremot bedöms det som möjligt att folkets värdering av sjukdom och frånvaro har förändrats.

Ändringar i lagar och regelverk

Några större lag- eller regeländringar inom sjukfrånvarons område har inte gjorts sedan 1978. Däremot genomfördes i början av 1990-talet förändringar inom angränsande försäkringsområden som kan ha haft betydelse för sjukfrånvarons utveckling. 1991 stramades reglerna för förtidspension åt, vilket resulterade i att färre beviljades förtidspension. 1993 begränsades dagarna med rehabiliteringsersättning till ett år. Båda dessa lagändringar gjorde det svårare att få varaktiga ersättningar,

SOU 2000:72

Sjukförsäkringen i Norge 57

 

 

vilket ledde till att fler personer med hälsoproblem förblev i, eller återfördes till, arbetslivet. Detta kan vara en bidragande orsak till ökad sjukfrånvaro.

Samhällspolitiska målsättningar – arbetslinjen

Ett centralt politiskt mål de senaste åren är den s.k. arbetslinjen. Huvudprincipen i arbetslinjen är att behålla personer med hälso- problem och sociala problem i arbete, i stället för att de går över till passiv och varaktig försörjning genom socialförsäkringen. Om målet med arbetslinjen skall lyckas får man också acceptera en ökad sjuk- frånvaro. Ju fler åtgärder som verkställs för att behålla hälsomässigt svagare grupper i arbetslivet, desto högre sjukfrånvaro är att förvänta.

4.4.2Beskrivning av de sjukfrånvarande

Sjukfrånvaro och kön

I likhet med kvinnor i de flesta andra europeiska länder har norska kvinnor högre sjukfrånvaro än män. Antalet ersatta sjukfrånvarodagar per kvinnlig sysselsatt var 14,2 år 1999, motsvarande antal bland män med anställning var 9,2. Förhållandet mellan mäns och kvinnors sjukfrånvaro har varit relativt stabilt sedan 1987.

Sjukfrånvaro och diagnoser

I cirka hälften av alla avslutade sjukfall rör diagnosen rörelseapparaten. Därefter följer psykiska besvär med cirka 14 procent av alla sjukfall. Sjukfrånvaro fördelad på diagnoser visar att sjukfrånvaro på grund av graviditetsbesvär kan förklara en betydande del av sjukfrånvarons könsskillnader. Se diagram 3.

58 Sjukförsäkringen i Norge

SOU 2000:72

 

 

Diagram 3. Sjukfrånvaro efter diagnos

S ykefravæ r etter d iag n o se

1 6 ,3

4 ,5 4 ,2

F o rd ø ye ls e s o rg a n

H je rte -k a r syk d o m

5 ,3

 

M u s k el-s k je lett

7 ,2

 

P s yk is k

4 8 ,8

L u ftve ier

1 3 ,7

S van g e rs k ap

 

 

A nd re dia gn o s er

Källa: Det Konglige Sosial- og Helsedepartementet, (fordøyelseorgan = matsmältnings- organ, svangerskap = graviditet).

Koncentration av sjukfrånvaro

Forskning har visat att det är en liten grupp av arbetstagarna som står för en förhållandevis stor andel av sjukfrånvaron. Cirka 2 procent av arbetstagarna står för hälften av alla sjukpenningdagar, medan cirka 6 procent av arbetstagarna står för 80 procent av sjukpenningdagarna.

Diagram 4. Sjukfrånvarokoncentration.

 

 

 

 

 

Sykefraværetskonsentrasjon

 

erstattede

 

100

 

 

 

 

90

 

 

 

 

80

 

 

 

 

70

 

 

 

av antall

dager

60

 

 

 

50

 

 

 

40

 

 

 

30

 

 

 

Prosent

 

20

 

 

 

 

10

 

 

 

 

0

 

 

 

 

0

5

10

15

 

 

 

 

 

Prosent av arbeidstakere

 

Källa: Det Konglige Sosial- og Helsedepartementet.

SOU 2000:72

Sjukförsäkringen i Norge 59

 

 

4.5Prognosmodeller

Det norska finansdepartementet utarbetar prognoser för hur utfallet för sjukförsäkringen förväntas bli. Till grund för prognoserna ligger främst konjunkturutvecklingen i landet. Antalet sysselsatta och antalet sjuk- skrivna är faktorer som där väger tungt.

4.6Pågående översyn av sjukförsäkringssystemet

I Norge pågår sedan 1999 en utredning, tillsatt av den norska rege- ringen, om sjukfrånvaro och förtidspension. I utredningen ingår representanter från de största organisationerna i arbetslivet, forskare och andra specialister. Bakgrunden till att utredningen tillsatts är, precis som i Sverige, den starka ökningen av sjukförsäkringens kostnader. Efter en nedgång i början av 1990-talet har sjukfrånvaron stadigt ökat, liksom andelen yrkesaktiva som avslutar sin karriär med förtidspension.

Den norska utredningen ska undersöka orsakerna till ökningen i sjukfrånvaron och till beviljandet av förtidspension. Socialförsäk- ringens sociala och samhällsekonomiska roll skall kartläggas. Regelförändringar i Norge och andra länder skall utvärderas. Arbets- situation och miljö skall diskuteras. Slutligen skall utredningen lägga förslag till förändringar och överväga huruvida kvantitativa mål för sjukfrånvaro skall fastställas samt vilka ekonomiska, sociala och administrativa konsekvenser dessa mål skulle få. Utredningen skall lämna sitt slutbetänkande den 15 september 2000.

SOU 2000:72

61

 

 

5 Statistik- och analysunderlag

Utredningen redovisar i detta kapitel en sammanställning av till- gänglig statistik som främst avser att belysa de väsentligaste fak- torerna bakom de senaste årens kraftiga ökning av sjukfrånvaron. Utredningen har inte haft ambitionen och heller inte tidsmässig möj- lighet att redovisa en fullständig bild av utvecklingen. Utredningen har i huvudsak utnyttjat data från RFV:s sjukdataregister och SCB:s arbetskraftsundersökningar för sin analys och hänvisar till dessa källor för ytterligare information.

62 Statistik- och analysunderlag

SOU 2000:72

 

 

Under 1999 hanterade försäkringskassorna mer än 900 000 sjukfall. Det var 300 000 fler än 1997.

Totalt ersattes 75 miljoner sjukdagar av sjukförsäkringen 1999. Det var 25 miljoner fler än under 1997.

Kvinnors sjukfrånvaro är högre än mäns.

Nära 500 000 individer – 284 000 kvinnor och 214 000 män – hade vid årsskiftet 1999/2000 varit sjukskrivna längre tid än ett år eller uppbar sjukbidrag eller förtidspension. Det var mer än 30 000 fler än vid årsskiftet 1997/98.

Kvinnor utgjorde 62 procent av de sjukskrivna vid årsskiftet 1999/2000 och svarade för 66 procent av ökningen av antalet sjukpenningdagar mellan 1997 och 1999.

33 000 anställda kvinnor hade vid årsskiftet 1999/2000 varit sjukskrivna längre tid än ett år. Det var en ökning med 84 procent från 1997.

Kvinnor anställda inom kommuner och landsting har en väsentligt högre sjukfrånvaro än andra kvinnor. 80 procent av anställda inom kommuner och landsting är kvinnor.

Kvinnor anställda inom kommuner och landsting utgör ca 21,5 procent av alla anställda men svarar för ca 30 procent av sjukfrånvaron.

75 procent av ersatta dagar i pågående fall vid årsskiftet 1999/2000 avsåg fall som hade pågått längre tid än ett år.

70 procent eller nära 500 000 av de fall som avslutades under 1999 hade pågått kortare tid än två månader.

De regionala skillnaderna i sjukfrånvaro är stora. Sjukskrivningsfrekvenserna för kvinnorna varierar från 4,5 procent i Kronobergs och Hallands län till 8,7 procent i Västerbotten. Männens tal varierar från 2,7 procent i Kronobergs län till 4,35 procent i Västerbotten.

SOU 2000:72

Statistik- och analysunderlag 63

 

 

5.1Sjukfrånvarons utveckling och struktur

Sjukfrånvarons utveckling är väl dokumenterad i RFV:s sjukdata- register vad avser antal av sjukförsäkringen ersatta fall, sjukdagar och sjukfallens längd samt sjukskrivnas kön och ålder. Tyvärr saknar dock den officiella statistiken mycket av förklaringsvärde. Uppgifter saknas till exempel om diagnos, yrke, arbetsplats, arbetsgivare, etc. Den korta sjukfrånvaron, upp till 14 respektive 28 dagar, är inte heller sys- tematiskt registrerad på grund av att sjuklöneperioden (då arbets- givaren svarar för sjukersättningen) varierat under de senaste åren. Någon samlad statistik avseende sjukfrånvaron under sjuklöne- perioden har inte funnits under 1990-talet. Sedan den 1 januari 2000 samlar SCB, på RFV:s uppdrag in statistik. En första mera fullständig redovisning av korttidsfrånvaron avseende första halvåret komma att finnas under hösten 2000.

Utredningen har sökt kompensera dessa brister genom att

genomföra en egen beteendeundersökning

låta samköra arbetsmiljöundersökningarna 1977 och 1999 med RFV:s sjukdataregister

ta del av RFV:s ”4:e septemberundersökningar” om pågående sjukskrivningar

ta del av AMF:s statistik avseende diagnoser i ersatta försäkringsfall

utnyttja SAF:s tidsanvändningsstatistik

göra en genomgång av ett 20-tal sjukfallsstudier gjorda av enskilda försäkringskassor

Utredningen kommer i sitt slutbetänkande att lämna förslag till hur en övergripande systematisk uppföljning av sjukfrånvaron bör redovisas och vilka statistiska och andra uppgifter som då är erforderliga.

I det följande redovisas i sammanfattad form de basdata avseende sjukfrånvaron som utredningen sammanställt och arbetat med.

64 Statistik- och analysunderlag

SOU 2000:72

 

 

5.1.1Utvecklingen av sjukfrånvaron

I detta avsnitt redovisas utvecklingen av antalet sjukskrivna, sjuk- penningdagar och sjuktal.

Sjukskrivna

Diagram 1

Antal sjukskrivna längre än 30 dagar vid slutet av 1976–2000 (april).

140000

 

Män

 

 

 

Kvinnor

 

 

120000

 

 

 

 

 

 

 

 

100000

 

 

 

 

 

 

 

 

80000

 

 

 

 

 

 

 

 

60000

 

 

 

 

 

 

 

 

40000

 

 

 

 

 

 

 

 

20000

 

 

 

 

 

 

 

 

0

 

 

 

 

 

 

 

 

1976

1979

1982

1985

1988

1991

1994

1997

2000

Källa: RFV

 

 

 

 

 

 

 

 

För att få jämförbarhet över tiden med hänsyn till regeländringar ingår endast personer med en sjukskrivningsperiod som är längre än 30 dagar.

I slutet av april år 2000 var 209 046 personer sjukskrivna. Av dessa var 131 916 kvinnor och 77 130 män. Under den ovan redovisade perioden har antalet sjukskrivna män varierat mellan som lägst 44 000 år 1981 och som högst 83 000 år 1976. För kvinnorna är motsvarande uppgifter 45 000 år 1981 och 130 000 mars år 2000.

Kvinnornas andel av antalet sjukskrivna har under perioden ökat successivt och kraftigt. 1976 var andelen 45 procent, 1980 hade den stigit till 50 procent och den var i april 2000 63 procent. Andels- ökningen har sedan 1993 varit ca 1 procentenhet varje år.

SOU 2000:72

Statistik- och analysunderlag 65

 

 

Diagram 2

Andel sjukskrivna längre än 30 dagar vid slutet av 1976–1999 i procent av befolkningen (16–64 år).

6%

 

 

 

 

 

 

 

 

5%

Sjukskrivna män

 

Sjukskrivna kvinnor

 

Samtliga

 

 

 

 

 

 

 

 

 

4%

 

 

 

 

 

 

 

 

3%

 

 

 

 

 

 

 

 

2%

 

 

 

 

 

 

 

 

1%

 

 

 

 

 

 

 

 

0%

 

 

 

 

 

 

 

 

1976

1979

1982

1985

1988

1991

1994

1997

2000

Källor: Bearbetning av material från RFV och SCB

 

 

 

 

Utvecklingen visar naturligen samma svängningsmönster som dia- gram 1. Vid årsskiftet 1999/2000 hade ca 3 procent av männen och 5 procent av kvinnorna i åldern 16 till 64 år varit sjukskrivna längre än 30 dagar. Motsvarande siffra för hela befolkningen var 4 procent. Andelen sjukskrivna kvinnor var 1999 högre än något tidigare år. Andelen sjukskrivna män var något lägre än 1976 och 1992.

Diagram 3

Antal sjukskrivna män och kvinnor vid slutet av 1999 efter födelseår.

25 000

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

20 000

 

 

 

 

 

 

 

Kvinnor

Män

15 000

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

10 000

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

5 000

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

0

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1930- 1935- 1940- 1945- 1950- 1955- 1960- 1965- 1970- 1975- 1980-

1934

1939

1944

1949

1954

1959

1964

1969

1974

1979

 

Källa: RFV

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

66 Statistik- och analysunderlag

SOU 2000:72

 

 

Antalet sjukskrivna kvinnor var vid slutet av 1999 betydligt högre än antalet sjukskrivna män i alla yrkesverksamma åldersgrupper Detta gäller särskilt kvinnor och män födda under 1940-talet. Ca 45 000 kvinnor födda under 1940-talet var sjukskrivna vid årsskiftet 99/00. Motsvarande siffra för männen var 27 000. Tillsammans utgjorde män och kvinnor födda under 1940-talet en tredjedel av totalt antal sjuk- skrivna. Det bör noteras att de låga sjuktalen för individer födda mellan 1930 och 1934 beror på att endast ett mindre antal är yrkesverksamma och att möjligheten att få sjukersättning är begränsad.

Diagram 4

Andel sjukskrivna vid slutet av 1999 fördelade efter födelseår i procent av befolkningen.

10%

 

 

 

 

 

 

Kvinnor

Män

8%

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

6%

 

 

 

 

 

 

 

 

 

4%

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2%

 

 

 

 

 

 

 

 

 

0%

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1930- 1935- 1940- 1945- 1950- 1955- 1960-

1965- 1970- 1975- 1980-

1934

1939

1944

1949

1954

1959

1964

1969

1974

1979

Källor: Bearbetning av material från RFV och SCB

Andelen sjukskrivna kvinnor varierar kring medelvärdet 5 procent, från ca 2 procent för de äldsta och yngsta till 8 procent för kvinnor födda 1940–1944. För männen är avvikelserna från medeltalet 3 pro- cent betydligt mindre. Den högsta andelen sjukskrivna är knappt 5 procent för män födda 1940–1944. Kvinnor har i samtliga ålders- grupper högre relativa sjuktal än män.

SOU 2000:72

Statistik- och analysunderlag 67

 

 

Sjukpenningdagar

Diagram 5

Av sjukförsäkringen ersatta dagar 1976–2000 (april).

Partiellt ersatta sjukpenningdagar räknas som hela dagar.

Miljontal

120

 

 

 

 

 

 

Män

 

 

 

 

 

 

 

Kvinnor

 

100

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Samtliga

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

80

 

 

 

 

 

 

 

 

 

60

 

 

 

 

 

 

 

 

 

40

 

 

 

 

 

 

 

 

 

20

 

 

 

 

 

 

 

 

 

0

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1976

1979

1982

1985

1988

1991

1994

1997

2000

Källa: RFV

 

 

 

 

 

 

 

 

Antalet av sjukförsäkringen ersatta sjukpenningdagar har varierat kraftigt över tiden. Från 1976 till början av 1990-talet låg nivån betyd- ligt över dagens. Som högst ersatte sjukförsäkringen 120 miljoner sjukdagar 1988.

Diagrammet speglar inte den totala sjukfrånvaron och påverkas av de förändringar som genomförts. Detta gäller särskilt under 1990-talet. Sänkt ersättningsnivå under de tre första dagarna i en sjukperiod från mars 1991, införandet av karensdagen 1993 och sjuklöneperioder med olika längd sedan 1992 försvårar tolkningen av förändringarna under 1990-talet. I regeringens proposition 1990/91:181 om sjuklön, m.m. uppskattades att ca 80 procent av det totala antalet sjukfall skulle omfattas av en sjuklöneperiod på 14 dagar. Dessa många sjukfall ger dock inte sammantaget så många sjukdagar. Utredningen har inte haft underlag för att exakt beräkna hur många sjukdagar som föll bort genom förändringen 1992. Utredningen uppskattar dock att en stor del av nedgången av antalet sjukdagar mellan åren 1991 och 1992 kan hänföras till införandet av sjuklöneperioden. En viss reell minskning av antalet sjukdagar kvarstår dock och skulle kunna förklaras av att in- förande av ett arbetsgivaransvar och karensdagar fick en effekt. Sjuk- löneperioden förlängdes 1997 till 28 dagar med ytterligare minskning av antalet sjukpenningdagar till följd. Från april 1998 är sjuklöne-

68 Statistik- och analysunderlag

SOU 2000:72

 

 

perioden återigen 14 dagar med åtföljande ökning av dagar ersatta av sjukförsäkringen.

Tabell 1

Av sjukförsäkringen ersatta sjukdagar i pågående sjukfall 1999. Pro- centuell fördelning av totala antalet dagar på kön och födelsekohort.1

Födelseår

Kvinnor

Män

Samtliga

 

%

%

%

1930–1939

5

4

10

1940–1949

23

15

38

1950–1959

17

10

28

1960–1969

12

7

19

1970–1979

3

2

5

Samtliga

62

38

100

Källa: RFV

Som framgår av tabellen svarade kvinnorna för 62 procent av totalt antal sjukpenningdagar i de fall som pågick vid årsskiftet 1999/2000. Kvinnor födda under 1940-talet svarade för 23 procent.

1 Kohort: inom den romerska armén beteckning för en tiondel av en legion. Inom forskningen används begreppet för att beteckna en grupp människor som har något gemensamt, i allmänhet födelseår.

SOU 2000:72

Statistik- och analysunderlag 69

 

 

Diagram 6

Antalet av sjukförsäkringen ersatta dagar 1994–1999.

Miljontal

80

 

 

 

 

 

 

70

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

60

 

 

 

 

 

 

 

50

 

 

 

 

 

 

 

40

 

 

 

 

 

 

 

30

 

 

 

 

 

 

 

20

 

 

 

 

 

 

 

10

 

 

 

 

 

 

 

0

 

 

 

 

 

 

 

1994

1995

1996

1997

1998

1999

 

 

 

Män

Kvinnor

Samtliga

 

 

Källa: RFV

 

 

 

 

 

 

Den starka ökningen sedan 1997 har inneburit att antalet sjukpenning- dagar ökat med 25 miljoner dagar eller 50 procent till 75 miljoner dagar 1999. Ca 6 miljoner dagar av denna ökning sammanhänger med att sjuklöneperioden i april 1998 minskades från 28 till 14 dagar. Ökningen fortsätter under år 2000.

Ökningen av antalet sjukpenningdagar är mycket ojämnt fördelat mellan kvinnor och män och mellan olika åldersgrupper. I tabell 2 nedan redovisas hur ökningen fördelas på olika grupper.

Tabell 2

Fördelning av ökningen av antalet sjukpenningdagar mellan 1997 och 1999 på kön och födelsekohorter.

Födelse-

Kvinnor

 

Män

 

Samtliga

år

Dagar

Andel %

Dagar

Andel %

Dagar

Andel %

 

 

 

 

 

 

 

1930–39

349 280

1

-37 120

0

312 704

1

1940–49

6 148 096

25

3 521 536

14

9 668 608

39

1950–59

4 395 520

18

2 293 760

9

6 689 792

27

1960–69

1 952 256

8

1 056 256

4

3 008 512

12

1970–79

1 952 256

8

1 056 256

4

3 008 512

12

Samtliga

16 347 136

66

8 421 376

34

24 764 416

100

Källa: Bearbetning av material från RFV

70 Statistik- och analysunderlag

SOU 2000:72

 

 

Kvinnor födda under 1940-talet svarade för 25 procent av den totala ökningen av antalet sjukpenningdagar mellan 1997 och 1999. Samman- taget svarade kvinnorna för 66 procent av ökningen. I varje åldersgrupp är kvinnornas andel av ökningen i stort sett dubbelt så hög som män- nens.

Sjuktal

I följande tabell redovisas sjukpenningdagar fördelade på kvinnor och män (partiellt ersatta dagar har räknats som hela). Sjuktalen har beräknats som totalt antal ersatta dagar i relation till befolkningen (exkl. de som uppbär helt sjukbidrag eller hel förtidspension och där- med inte kan erhålla sjukpenning) och redovisas för kön och födelse- kohorter. Sjukfrånvarodagar med sjuklön från arbetsgivare ingår inte i redovisade sjuktal för anställda.

Tabell 3

Av sjukförsäkringen ersatta dagar och sjuktal 1999 fördelat på kvinnor och män samt födelsekohorter (Tusental dagar och individer).

 

Kvinnor

 

 

Män

 

 

Samtliga

 

Födelse-

Antal

Ersatta

Sjuk-

Antal Ersatta

Sjuk-

Antal

Ersatta

Sjuk-

år

 

dagar

tal

 

dagar

tal

 

dagar

tal

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1935-39

165

4 733

29

162

3 840

24

327

8 573

26

1940-44

234

7 992

34

253

5 583

22

486

13 574

28

1945-49

297

8 309

28

307

5 155

17

604

13 464

22

1950-54

272

6 376

23

287

3 855

13

559

10 232

18

1955-59

277

5 415

20

288

3 250

11

565

8 665

15

1960-64

291

5 090

17

306

2 870

9

598

7 961

13

1965-69

306

4 434

14

322

2 285

7

628

6 719

11

1970-74

288

2 614

9

299

1 358

5

586

3 972

7

1975-79

250

906

4

262

582

2

512

1 489

3

Summa

2 574

46 113

18

2 686

29 061

11

5 260

75 170

14

Källa: Bearbetning av material från RFV och SCB.

Kvinnornas genomsnittliga sjuktal uppgick under 1999 till 18 dagar. Männens motsvarande tal var 11. Det totala genomsnittliga antalet sjukpenningdagar uppgick till 14. Sjuktalen stiger markant med åldern. Individer födda under 1940-talet hade mer än dubbelt så höga sjuktal än de som föddes under 1960-talet. Kvinnorna har i alla åldersgrupper högre sjuktal än männen. Skillnaderna ökar med stigande ålder.

SOU 2000:72

Statistik- och analysunderlag 71

 

 

Tyvärr särredovisas idag inte de arbetslösas sjukfrånvaro. Enligt RFV:s ”4:e septemberundersökningar” 1998 och 1999 utgjorde arbets- lösa drygt 20 procent av de sjukskrivna vid dessa datum. Utredningen kommer, som tidigare nämnts, att i det fortsatta arbetet ingående söka analysera utvecklingen av denna grupps sjukfrånvaro.

Nedan redovisas ohälsotalens utveckling för kvinnor och män under perioden 1995–1999. Ohälsotalet är ett försäkringsmått, som RFV använder. Talet anger storleken av de utbetalningar av ersättning för inkomstbortfall vid ohälsa, som görs av socialförsäkringarna. I ohälso- talet ingår antal ersatta dagar per försäkrad i åldern 16–64 år under en tolvmånadersperiod. Ersatta dagar med olika former av sjukpenning samt dagar med sjukbidrag och förtidspension ingår i ohälsotalet. Dagar med partiell ersättning är omräknade till hela dagar. Sjuklöne- dagar från arbetsgivaren ingår inte.

Diagram 7

Ohälsotalets utveckling 1995–1999.

60

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

40

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dagar

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

20

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

0

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1995

 

1996

 

1997

 

1998

 

1999

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Män

 

35

 

 

34

 

 

33

 

 

35

 

 

37

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kvinnor

 

45

 

 

43

 

 

43

 

 

47

 

 

51

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Män och kvinnor

 

40

 

 

38

 

 

38

 

 

41

 

 

44

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Källa: RFV

Diagrammet visar att männens ohälsotal i genomsnitt stigit med 2 dagar, från 35 dagar 1995 till 37 dagar 1999. Kvinnornas motsva- rande tal är en ökning med 6 dagar från 45 dagar 1995 till 51 dagar 1999. Det genomsnittliga ohälsotalet hade för tolvmånadersperioden t.o.m. maj 2000 stigit till 45 och fördelades på sjukpenningdagar och sjukbidrags- och förtidspensionsdagar enligt följande:

72 Statistik- och analysunderlag

SOU 2000:72

 

 

Tabell 4

Ohälsotalets fördelning på sjukpenning och förtidspension för tolv- månadersperioden juni 1999–maj 2000.

 

Sjukpenning

Förtidspension

Totalt

Kvinnor

20

33

53

Män

12

26

38

Samtliga

16

29

45

Källa: RFV

Som framgår av tabellen utgör dagar med sjukbidrags- eller förtids- pensionsersättning den större delen av ohälsotalet.

5.1.2Utvecklingen av långa sjukskrivningar och förtidspensionering

I detta avsnitt redovisas sjukfrånvaron med tonvikt på utvecklingen av sjukskrivningarnas längd och utvecklingen av förtidspensionering. Av redovisningen framgår den trendmässigt starka ökningen av de längsta sjukfallen sedan 1997.

I diagrammen 8 och 9 nedan redovisas anställda kvinnors och mäns pågående sjukfall från och med dag 30 i olika längdklasser vid slutet av åren 19941999. Det bör observeras att RFV:s redovisning av anställdas sjukfall endast avser anställda som erhållit sjuklön. Detta innebär att procenttalen är något underskattade. Sjukskrivningstidens längd mäts från datum för sjukanmälan till arbetsgivaren.

SOU 2000:72

Statistik- och analysunderlag 73

 

 

Diagram 8

Anställda mäns pågående sjukfall i olika sjuklängdsklasser i för- hållande till totalt antal sysselsatta män (31 december respektive år).

 

1,0

 

 

 

 

 

Procent

0,8

 

 

 

 

30-59

0,6

 

 

 

 

 

 

 

 

60-179

 

 

 

 

 

 

0,4

 

 

 

 

 

 

 

 

 

180-364

 

0,2

 

 

 

 

 

 

 

 

 

365-

 

0,0

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1994

1995

1996

1997

1998

1999

Källor: Bearbetning av RFV:s sjukfrånvarostatistik och SCB:s arbetskraftsundersök- ningar

Ca 18 500 eller 0,9 procent av anställda män hade vid årsskiftet 1999/2000 varit sjukskrivna längre än ett år. Ökningen mellan 1997 och 1999 är 66 procent.

Diagram 9

Anställda kvinnors pågående sjukfall i olika sjuklängdsklasser i för- hållande till totalt antal sysselsatta kvinnor (31 december respektive år).

 

2,0

 

 

 

 

 

Procent

1,5

 

 

 

 

30-59

1,0

 

 

 

 

60-179

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

180-364

 

 

 

 

 

 

 

0,5

 

 

 

 

365-

 

 

 

 

 

 

 

0,0

 

 

 

 

 

 

1994

1995

1996

1997

1998

1999

Källor: Bearbetning av RFV:s sjukfrånvarostatistik och SCB:s

 

arbetskraftsundersökningar

 

 

 

 

Den trendmässiga ökningen av långa sjukfall är ännu mera påtaglig för kvinnorna än för männen. Ca 33 000 eller 1,7 procent av anställda

74 Statistik- och analysunderlag

SOU 2000:72

 

 

kvinnor hade vid årsskiftet 1999/2000 varit sjukskrivna längre tid än ett år, vilket innebär nästan dubbla andelen jämfört med männen. Ökningen av antalet långtidssjukskrivna kvinnor mellan 1997 och 1999 uppgår till 84 procent.

Tabell 5

Sjukpenningdagar i pågående sjukfall 1999.

Procentuell fördelning på kön och sjukfallslängder.

 

<30

030–059 060–179

180–364 365–545 546–729

730–

Samtliga

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kvinnor

0,2

0, 7

5,1

9,6

11,1

9,3

25,6

61,6

Män

0,1

0,5

3,0

6,1

6,7

5,8

16,2

38,4

Samtliga

0,3

1,2

8,2

15,7

17,8

15,1

41,8

100,0

Källa: RFV

De långa sjukfallen väger mycket tungt i sjukfrånvarostatistiken. I de vid årsskiftet 99/00 pågående fallen svarade sjukfall som pågått längre än ett år för ca 75 procent av totalt ersatta dagar. Detta innebär natur- ligtvis att de långa sjukfallen också svarar för en stor del av sjuk- försäkringskostnaderna.

För att komplettera bilden av de långa sjukfallen redovisas nedan hur förtidspensioner (inkl. sjukbidrag) utvecklats under 1990-talet.

Tabell 6

Antalet sjukfall som varat längre än 1 år och antalet sjukbidrags- mottagare och förtidspensionärer vid årets slut 1990–1999.

 

Sjukfall > 1 år

Sjukbidrag/ Förtidspension

Summa

 

 

 

 

1990

55 400

361 000

416 400

1991

57 900

367 000

424 900

1992

70 600

373 000

443 600

1993

53 200

390 000

443 200

1994

46 600

422 000

468 600

1995

45 600

420 000

465 600

1996

42 600

419 000

461 600

1997

43 800

423 000

466 800

1998

54 300

422 000

476 300

1999

72 800

425 000

497 800

Källa: RFV

SOU 2000:72

Statistik- och analysunderlag 75

 

 

Mellan åren 1990 och 1992 ökade antalet långa sjukfall med drygt 15 000 till 70 600. Under samma period ökade antalet förtids- pensionärer med 12 000 till 373 000. Under den följande tvåårs- perioden 1992–1994 minskade de långa sjukfallen med närmare 25 000 samtidigt som antalet förtidspensionärer ökade med knappt 50 000. Efter 1994 har beståndet av förtidspensionärer i stort sett varit oförändrat och uppgick i slutet av 1999 till 425 000. De långa sjuk- fallen har däremot ökat mycket kraftigt under de senaste två åren. Antalet fall ökade från 1997 med 29 000 eller 66 procent till 72 800 1999.

Det förefaller därför som om inflödet av långa fall inte kunnat hanteras genom att tillräckliga resurser avsatts för rehabilitering. Inte heller har långtidssjukskrivna i större utsträckning än tidigare fått förtidspension. Antalet förtidspensioner har varit i stort sett oförändrat. En för alla olycklig ”väntesituation” har uppstått. Under första halvåret 2000 har dock antalet nybeviljade förtidspensioner ökat med 30 pro- cent jämfört med motsvarande period 1999.

Den aktuella situationen innebär sannolikt att det finns ett stort uppdämt behov av förtidspensionering och att en liknande nivåhöjning som den som ägde rum mellan åren 1992 och 1994 är ofrånkomlig. Utvecklingen indikerar också att försäkringskassorna under de senaste åren inte lyckats att på ett effektivt sätt förhindra eller avsluta de långa sjukfallen. Orsaker till detta kan vara att försäkringskassorna erhållit successivt minskande resurser, att kassorna prioriterat administration och hantering av de korta fallen och att reglerna för förtidspension skärpts. Utredningen har för att bedöma den sistnämnda hypotesen sammanställt uppgifter om antalet långa sjukfall (över 1 år) och antalet förtidspensioner åren 1994–1999.

Tabell 7

Antal långa sjukfall och förtidspensioner för kvinnor och män 1994– 1999 .

 

Kvinnor

 

 

Män

 

 

 

Sjukfall

Sjukbidrag/

Summa

Sjukfall

Sjukbidrag/

Summa

 

> 1 år

förtidspension

 

> 1 år

förtidspension

 

 

 

 

 

 

 

 

1994

25 600

230 000

255 600

21 000

192 000

213 000

1995

26 100

231 000

257 100

19 500

189 000

208 500

1996

24 900

232 000

256 900

17 700

187 000

204 700

1997

26 100

234 000

260 100

17 700

189 000

206 700

1998

33 200

235 000

268 200

21 100

187 000

208 100

1999

45 000

239 000

284 000

27 800

186 000

213 800

 

 

 

 

 

 

 

Källa: RFV

76 Statistik- och analysunderlag

SOU 2000:72

 

 

Under perioden 1994–1999 har antalet kvinnliga förtidspensionärer ökat från 230 000 till 239 000 samtidigt som antalet manliga förtids- pensionärer minskat från 192 000 till 186 000. Kvinnornas sjukfall ökade med närmare 20 000 till 45 000 och männens med knapp 7 000 till 27 800.

5.1.3Utvecklingen av den korta sjukfrånvaron

Den korta sjukfrånvaron (här definierad som frånvaro under sjuk- löneperioden) belastar inte sjukförsäkringen och har hittills inte följts upp och redovisats i RFV:s sjukfrånvarostatistik. SAF redovisar dock i sin löpande tidsanvändningsstatistik uppgifter om även den korta sjukfrånvaron inom den privata sektorn.

Diagram 10

Sjukfrånvaron i den privata sektorn 1985–1999, som procent av ordina- rie arbetstid fördelad på sjukfrånvarons längd, kortare än 5 dagar, 6 till 20 dagar och längre än 20 dagar.

 

6

 

 

 

 

0-5

6-20

>20

 

 

 

 

 

 

 

5

 

 

 

 

 

 

 

Procent

4

 

 

 

 

 

 

 

3

 

 

 

 

 

 

 

2

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1

 

 

 

 

 

 

 

 

0

 

 

 

 

 

 

 

 

1985

1987

1989

1991

1993

1995

1997

1999

Källa: SAF

 

 

 

 

 

 

 

Den korta sjukfrånvaron, upp till och med 20 dagar, sjönk markant mellan åren 1988 och 1992 och har därefter legat på en stabil nivå under resten av 1990-talet. Den motsvarar för närvarande drygt 2 procent av ordinarie arbetstid. Sjukfrånvaron i fall längre än 20 dagar sjönk påtagligt mellan åren 1988 och 1997 och har därefter stigit och motsvarade under 1999 knappt 2,5 procent av arbetstiden. Det bör dock noteras att i den privata sektorn är andelen långtidssjukskrivna fort-

SOU 2000:72

Statistik- och analysunderlag 77

 

 

farande väsentligt lägre än under slutet på 1980-talet och början på 1990-talet.

RFV kommer med start hösten 2000 att kunna redovisa anställdas sjukfrånvaro under sjuklöneperioden. Någon studie som redovisar ett historiskt perspektiv har dock inte gjorts.

5.1.4Sjukfrånvaroutvecklingen i olika sektorer

Den faktiska sjukfrånvaron finns i dag inte registrerad på företags- eller näringsgrensnivå. För att ändå få en bild av hur sjukfrånvaron ut- vecklats i olika sektorer och näringsgrenar har utredningen utnyttjat SCB:s månatliga arbetskraftsundersökningar. Arbetskraftsundersök- ningarna omfattar ca 18 000 intervjuer rörande den intervjuades situa- tion en speciell mätvecka under månaden. Intervjuerna genomförs varje månad. Utredningen har bearbetat och sammanställt den intervjuades uppgifter om frånvaro från arbetet på grund av egen sjukdom under den aktuella mätperioden.

Följande tre diagram redovisar statligt, kommunalt och enskilt anställdas egenuppgivna frånvaro från arbetet som procenttal av res- pektive sektors anställda.

Diagram 11

Uppgiven sjukfrånvaro för samtliga anställda i olika sektorer 1990– 1999

Kvinnor och män

10%

Statligt anställda Kommunalt anställda Enskilt anställda

8%

 

 

 

 

 

 

 

 

 

6%

 

 

 

 

 

 

 

 

 

4%

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2%

 

 

 

 

 

 

 

 

 

0%

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1990

1991

1992

1993

1994

1995

1996

1997

1998

1999

Källa: Bearbetning av SCB:s arbetskraftsundersökningar

Diagrammet ovan redovisar utvecklingen 1990–1999 av relativa ”sjuk- frånvarofrekvenser” för kvinnor och män anställda i den statliga, kommunala och enskilda sektorn. Talen följer i stort de generella

78 Statistik- och analysunderlag

SOU 2000:72

 

 

svängningarna i den faktiska sjukfrånvaron under perioden. Inom och mellan sektorerna har emellertid stora förändringar skett. Under de första åren var sjukfrånvaron, mätt på detta sätt, ungefär lika stor bland kommunalt anställda som bland enskilt anställda. År 1999 översteg sjukfrånvaron i den kommunala sektorn den i den enskilda med mer än 1,5 procentenheter, vilket motsvarar ca 17 000 kommunalt anställda. Också i detta diagram framkommer den totala sjukfrånvaron inkl sjuklöneperioden. På samma sätt som i SAF:s statistik framkommer att den totala sjukfrånvaron har ökat kraftigt, men fram till och med 1999 har den inte uppnått 1990 års nivå.

För att närmare söka faktorer bakom denna utveckling har utred- ningen studerat utvecklingen för kvinnor respektive män anställda i kommuner och landsting respektive inom den enskilda sektorn.

Diagram. 12

Uppgiven sjukfrånvaro för anställda kvinnor 1990–1999.

10%

 

 

 

Kvinnor

 

 

 

 

Statligt anställda

Kommunalt anställda

Enskilt anställda

 

8%

 

 

 

 

 

 

 

 

 

6%

 

 

 

 

 

 

 

 

 

4%

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2%

 

 

 

 

 

 

 

 

 

0%

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1990

1991

1992

1993

1994

1995

1996

1997

1998

1999

Källa: Bearbetning av SCB:s arbetskraftsundersökningar

Den mest påtagliga förändringen under perioden är att kvinnor an- ställda i kommuner och landsting, som 1990 hade den lägsta sjukfrån- varon, år 1999 har en betydligt högre frånvaro än övriga. Enskilt an- ställda kvinnors sjukfrånvaro, som låg högst 1990, låg 1999 nära en procentenhet under de kommunalt anställda kvinnornas. Statligt an- ställda kvinnor hade 1999 den lägsta sjukfrånvaron. Uppgången från den låga nivån 1996/97 är dock tydlig inom alla sektorer.

SOU 2000:72

Statistik- och analysunderlag 79

 

 

Diagram 13

Uppgiven sjukfrånvaro för anställda män 1990–1999.

 

 

 

 

Män

 

 

 

 

 

10%

 

 

Kommunalt anställda

Enskilt anställda

Statligt anställda

8%

 

 

 

 

 

 

 

 

 

6%

 

 

 

 

 

 

 

 

 

4%

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2%

 

 

 

 

 

 

 

 

 

0%

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1990

1991

1992

1993

1994

1995

1996

1997

1998

1999

Källa: Bearbetning av SCB:s arbetskraftsundersökningar

Skillnaderna i sjukfrånvaro för män anställda i olika sektorer har i stort utjämnats under perioden. De största relativa ”förbättringarna” redo- visas för männen i den enskilda sektorn.

80 Statistik- och analysunderlag

SOU 2000:72

 

 

Diagram 14

Utveckling av under/översjukfrånvaro för anställda kvinnor och män i den kommunala och enskilda sektorn 1990–1999. ”Under/översjuk- frånvaro” = skillnaden mot genomsnittet för de olika grupperna under respektive år uttryckt i procentenheter.

 

 

 

 

 

 

 

E n skilt an ställda

 

 

 

 

 

1

,4 0 %

 

K vinnor

 

M än

Sam tliga

 

 

 

 

 

 

1

,2 0 %

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1

,0 0 %

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

0

,8 0 %

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

0

,6 0 %

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

0

,4 0 %

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

0

,2 0 %

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

0

,0 0 %

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

-0 ,2 0 %

1 9 9 0

1 9 9 1

 

1 9 9 2

1 9 9 3

1 9 9 4

1 9 9 5

1 9 9 6

1 9 9 7

1 9 9 8

1 9 9 9

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

-0 ,4 0 %

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kom m unalt anställda

 

 

 

 

1

,40%

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1

,20%

 

Kvinnor

M än

Samtliga

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1

,00%

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

0

,80%

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

0

,60%

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

0

,40%

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

0

,20%

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

0

,00%

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

-0,20%

1990

1991

1992

1993

1994

1995

1996

1997

1998

1999

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

-0,40%

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Källa: Bearbetning av SCB:s arbetskraftsundersökningar

De kommunalt anställda kvinnorna hade 1990 en sjukfrånvarofrekvens som låg 0,30 procentenheter under genomsnittet för anställda kvinnor. År 1999 låg den 0,65 procentenheter över genomsnittet. För anställda män var avvikelserna från genomsnittet relativt små under perioden. Den mycket stora andelen, ca 80 procent, kvinnligt anställda innebar att den totala skillnaden ökade från 0,5 1990 till 1,38 procentenheter 1999.

SOU 2000:72

Statistik- och analysunderlag 81

 

 

Utvecklingen inom den enskilda sektorn skiljer sig helt från den inom den kommunala. Kvinnornas sjukfrånvaro låg 1990 0,80 procentenheter över den genomsnittliga. 1999 hade den förändrats till 0,20 procentenheter under genomsnittet.

Enligt SCB: s arbetskraftsundersökningar utgjorde kvinnor anställda i kommuner och landsting och verksamma inom vård och omsorg ca 15 procent av totalt anställda 1999 och svarade för drygt 21 procent av den totala egenuppgivna sjukfrånvaron. Motsvarande uppgifter för samtliga anställda kvinnor inom kommuner och landsting är 21,5 procents andel av anställda och ca 30 procents andel av sjukfrånvarande. Enligt samma undersökningar svarade kommunalt anställda kvinnor för ca en tredjedel av ökningen av antalet sjukfrånvarande mellan 1997 och 1999. Anställda inom vård och omsorg svarade för mer än 20 procent. Totalt utgör kvinnor och män anställda inom kommuner och landsting ca 27 procent av totalt anställda. Deras andel av totalt sjukfrånvarande är ca 35 procent. Om man förutsätter lika stor sjukpenning och lika antal sjukdagar per sjukskriven i varje sektor, innebar ”översjuk- skrivningen” i kommuner och landsting att övriga arbetsgivare under 1999 svarade för minst 2 miljarder kronor av kostnaderna för sjukfrånvaron inom kommuner och landsting.

Den ogynnsamma utvecklingen av kvinnornas sjukfrånvaro skulle till viss del kunna förklaras av ändrad ålderssammansättning. En annan förklaring kan vara att arbetsförhållandena inom kommuner och landsting inte är tillfredsställande och skapar en icke acceptabel hög och ökande sjukfrånvaro hos anställda kvinnor. Utredningen åter- kommer till dessa frågor i sin slutrapport.

5.1.5Arbetslöshet–sjukfrånvaro

En vanligt förekommande hypotes är att det finns ett starkt samband mellan arbetslöshet och sjukfrånvaro. Flera internationella studier redovisar dessa samband på makronivå. Också en sammanställning av data från Sverige kan anses tyda på sådant samband.

82 Statistik- och analysunderlag

SOU 2000:72

 

 

Diagram 15

Antal pågående sjukfall bland anställda samt antal arbetslösa.

I diagrammet summeras antalet sjukskrivna anställda vid respektive års slut och genomsnittligt antal arbetslösa under respektive år.

500 000

 

 

 

 

 

450 000

 

 

 

 

 

400 000

 

 

 

 

 

350 000

 

 

 

 

 

300 000

 

 

 

 

 

250 000

 

 

 

 

 

200 000

 

 

 

 

 

150 000

 

 

 

 

 

100 000

 

 

 

 

 

50 000

 

 

 

 

 

0

 

 

 

 

 

1994

1995

1996

1997

1998

1999

 

 

Sjukskrivna män

 

Arbetslösa män

 

 

 

 

 

 

 

Sjukskrivna kvinnor

 

Arbetslösa kvinnor

 

 

 

 

 

 

 

 

Källor: RFV, SCB

Diagrammet visar att summan av arbetslösa och sjukskrivna ligger tämligen konstant. När arbetslösheten ökar minskar antalet sjukskrivna och vice versa. Under perioden 1994–1999 har antalet sjukskrivna anställda varierat mellan 90 000 och 165 000. Under samma period varierade även antalet arbetslösa mycket kraftigt, mellan 240 000 och 340 000. Sammantaget tar variationerna i sjukskrivning och arbets- löshet i stort ut varandra. Redovisningen skall dock tolkas försiktigt. Sambanden är naturligtvis inte direkta utan speglar bakomliggande faktorers påverkan. Utredningen kommer i det fortsatta arbetet att närmare undersöka och beskriva sambanden mellan förändringar i arbetslöshet och sjukfrånvarons utveckling.

Utredningen har ingen anledning att ifrågasätta dessa samband, men anser att sambanden inte har tillräckligt förklaringsvärde för de senaste årens utveckling. De tidigare redovisade skillnaderna mellan kvinnor och män och utvecklingen av kvinnors frånvaro inom kommuner och landsting är i sammanhanget av större betydelse.

SOU 2000:72

Statistik- och analysunderlag 83

 

 

5.1.6Regionala skillnader

Den officiella statistiken redovisar stora regionala skillnader i utveck- lingen av sjukfrånvaron. I följande diagram redovisas hur sjukfrån- varon bland anställda varierar mellan länen.

Diagram 16

Pågående sjukfall bland anställda den 31 december 1999 i procent av sysselsatta.

 

10,00

 

 

 

 

 

Män

 

 

 

 

Kvinnor

 

 

 

 

 

 

 

9,00

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

8,00

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

7,00

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Procent

6,00

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

5,00

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

4,00

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

3,00

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2,00

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1,00

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

0,00

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

AB

C

D

E

F

G

H

I

K

LM

N

U T S OPR

W

X

Y

Z

AC

BD

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Län

 

 

 

 

 

 

 

Källa: RFV, SCB

Län

Län i klartext

Län

Län i klartext

Län

Län i klartext

AB

Stockholm

I

Gotland

U

Västmanland

C

Uppsala

K

Blekinge

W

Dalarna

D

Sörmland

LM

Skåne

X

Gävleborg

E

Östergötland

N

Halland

Y

Västernorrland

F

Jönköping

OPR

Västra Götaland

Z

Jämtland

G

Kronoberg

S

Värmland

AC

Västerbotten

H

Kalmar

T

Örebro

BD

Norrbotten

Sjukskrivningsfrekvenserna för kvinnorna varierar från 4,5 procent i Kronobergs och Hallands län till 8,7 procent i Västerbotten. Männens tal ligger betydligt lägre och varierar från 2,7 procent i Kronobergs län till 4,35 procent i Västerbotten.

84 Statistik- och analysunderlag

SOU 2000:72

 

 

Diagram 17

Pågående sjukfall bland anställda 1999 relaterade till riksgenomsnittet.

 

1,8

 

 

 

Män

 

Kvinnor

 

Män+kvinnor

 

 

 

 

 

1,6

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1,4

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Relationstal

1,2

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1,0

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

0,8

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

0,6

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

0,4

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

0,2

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

0,0

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

G

N

F

K

I AB

LM

Y H T D

OPR

E C X S U

W

BD

Z

AC

 

 

 

 

 

 

 

Län

 

 

 

 

 

 

Källa: RFV, SCB

Diagrammet visar att sjukskrivningsfrekvensen för anställda i Väster- botten vid årsskiftet 1999/2000 var 50 procent högre än för riket i genomsnitt. De lägsta sjukskrivningstalen har Kronobergs och Hallands län där nivån var ca 20 procent lägre än riksgenomsnittet.

En del av skillnaderna mellan länen kan förklaras av olika sammansättning av arbetskraften med avseende på kön och ålder. För en rättvisande jämförelse måste därför sådana skillnader neutraliseras. Det görs i det följande genom att använda de relativa sjuktalen för riksgenomsnittet inom en ålders-/könsgrupp på den faktiska demo- grafiska strukturen i länen. I de följande diagrammen redovisas hur sjukskrivningsfrekvensen med hänsyn tagen till den olika åldersstruk- turen i länen avviker från riksgenomsnittet. I ett län där sjuk- skrivningsfrekvensen är densamma som riksgenomsnittet blir skillna- den noll, där den är lägre negativ och där den är högre än genomsnittet positiv.

SOU 2000:72

Statistik- och analysunderlag 85

 

 

Diagram 18

Länsvisa avvikelser av relativa sjuktal från riksgenomsnittet.

 

1,4

 

 

 

 

Anställda män 1999

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1,2

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Procentenheter

1,0

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

0,8

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

0,6

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

0,4

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

0,2

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

0,0

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

-0,2

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

-0,4

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

-0,6

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

G

N

D

LM

AB

F K T

OPR U X H

I

S

Y

C

E

W

BD

Z

AC

 

 

 

 

 

 

Län

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

3,5

 

 

 

 

Anställda kvinnor 1999

 

 

 

 

 

 

 

 

 

3,0

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2,5

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Procentenheter

2,0

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1,5

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1,0

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

0,5

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

0,0

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

-0,5

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

-1,0

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

-1,5

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I

N

G

K

F

H AB LM

U Y T D

S

X

OPR

W

C

E

BD

Z

AC

 

Län

 

 

Källa: RFV

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Skillnaden mellan länen är stor också när hänsyn är tagen till olikheter i åldersstruktur. Framför allt gäller det kvinnornas relativa sjukskriv- ningstal. I Västerbottens och i Jämtlands län ligger talen tre pro- centenheter högre än riksgenomsnittet medan de ligger mer än en procentenhet lägre än genomsnittet i Gotlands och i Hallands län. För männen är skillnaderna över rikets län mindre. I Västerbottens och i Jämtlands län finns det en ”översjukskrivning” på cirka en procent- enhet. I Kronobergs och i Hallands län är de faktiska sjuktalen en halv procentenhet lägre än vad den skulle ha blivit med riksgenomsnittet.

Avvikelserna för män och kvinnor följer varandra länsvis i ganska stor utsträckning. Länen kommer i stort sett i samma ordning för män

86 Statistik- och analysunderlag

SOU 2000:72

 

 

som för kvinnor. I de allra flesta län samvarierar således över- och undersjukskrivningarna mellan män och kvinnor. Det finns dock några undantag. I Kalmar och i Blekinge län är sambandet nära noll och i Gotlands län finns det ett ”negativt” samband. Det innebär att männens relativa sjuktal är högre än riksgenomsnittet medan kvinnornas relativa sjuktal är lägre än genomsnittet.

Sjukskrivningstalen jämfört med riksgenomsnittet skiljer sig åt mellan länen på flera sätt. Det är en tydlig skillnad i trenden, dvs. hur nivån på differensen utvecklas över tiden. Jämfört med riksgenom- snittet ökar sjuktalen mest i Västerbottens och Norrbottens län för män och i Jämtlands och Västerbottens län för kvinnor. Differensen minskar i Stockholms och i Kronobergs län för både män och kvinnor.

Eventuella samband med arbetslöshetens utveckling har också testats. Olika regional utveckling skulle kunna förklara varför ett län har över- eller undersjukskrivningar jämfört med riksgenomsnittet, men några sådana samband har inte kunnat beläggas. Resultaten är dock tämligen entydiga. I endast något enstaka län visar sig nivån på arbets- lösheten ha samband med över- eller undersjukskrivning.

Utredningen finner de stora regionala skillnaderna i utvecklingen av sjukfrånvaron både anmärkningsvärda och svårförklarliga. En förkla- ring kan vara att tradition och inställning till sjukskrivningar som ett försörjningsmedel bland både medborgare, läkare och försäkrings- kassor varierar över landet. Sjukskrivningarna är höga i framför allt skogs- och Norrlandslänen, där arbetslösheten är, och har varit, hög under lång tid. Sjukskrivning kan ha blivit ett icke avsett komplement till arbetsmarknads-, socialpolitiska och regionalpolitiska stöd. Detta skulle i så fall innebära att tillämpningen av sjukförsäkringen inte sker lika över landet.

Utredningen kommer i det fortsatta arbetet att ingående söka medicinska, miljömässiga, organisatoriska och/eller andra förklaringar till de stora regionala skillnaderna i utvecklingen av sjukfrånvaron.

5.1.7Diagnoser

Utredningen har givetvis funnit anledning att studera vilka sjukdoms- tillstånd, diagnoser, som ligger bakom den ökade sjukfrånvaron. Dessvärre saknas möjligheten att via nationell statistik följa för- ändringar i diagnoser. I sjukförsäkringsutredningens uppdrag ingår att klargöra eventuella brister som finns i befintlig statistik och att lämna förslag på vilka ytterligare uppgifter som bör finnas tillgängliga. Redan nu kan konstateras att uppgift om diagnos borde statistikföras, givetvis under förutsättning att den enskildes integritet inte åsidosätts. Be-

SOU 2000:72

Statistik- och analysunderlag 87

 

 

träffande förslag till förändringar hänvisas till avsnittet 9.3.7 Övriga frågor.

På länsnivå gör de flesta försäkringskassor sjukfallsstudier. Utred- ningen har samlat dessa studier som ett bidrag för att kunna studera regionala likheter och olikheter bl.a. vad avser diagnos. Studierna har dock inte något enhetligt upplägg utan varje försäkringskassa har sin egen design. Det är utredningens avsikt att i slutbetänkandet redovisa erfarenheter från sammanställningen av sjukfallsstudierna.

AMF Försäkring

Utredningen finner det ändå önskvärt att här redovisa några av de uppgifter som finns vad gäller diagnoser. AMF Försäkring som an- svarar för tilläggsförsäkringar för anställda inom bl.a. SAF/LO-områ- det, kooperationen, kommuner, landsting och Svenska kyrkan, registrerar uppgift om diagnos för varje person som erhåller ersättning från tilläggsförsäkringen. Utredningen har fått tillgång till en sam- manställning av AMF Försäkrings registrerade uppgifter avseende åren 1998 och 1999. Uppgifterna avser ersättningar för sjukfall längre än 90 dagar. För år 1998 fanns ca 55 000 och för 1999 57 500 fall registre- rade. Då viss eftersläpning av anmälningar förekommer är det inte möjligt göra kvantitativa jämförelser mellan åren. Utredningen redo- visar därför enbart fördelningen av diagnoser på de fem huvudgrupper AMF Försäkring använder: mentala sjukdomar, cirkulationsorganens sjukdomar, andningsorganens sjukdomar, rörelseorganens sjukdomar och övriga diagnoser. Det bör noteras att gruppen ”mentala sjukdomar” är en mycket vid grupp som innefattar stress, psykiska besvär, lättare och svårare depressioner, psykiska sjukdomar, etc.

Diagram 19

 

 

 

Fördelning av diagnoser 1999 inom SAF/LO-området.

16%

11%

 

Mentala sjukdomar

 

 

 

7%

 

 

 

 

 

 

2%

Cirk.organens sjukdomar

 

 

 

 

 

 

Andn.organens sjukdomar

 

 

 

Rörelseorganens sjukdomar

 

 

 

Övriga diagnoser

64%

 

 

 

Källa: AMF Försäkring

 

 

 

88 Statistik- och analysunderlag

SOU 2000:72

 

 

Diagram 20

Fördelning av diagnoser 1999 inom Kommun/Landstingssektorn.

18%

25%

Mentala sjukdomar

 

 

 

 

Cirk.organens sjukdomar

 

 

Andn.organens sjukdomar

 

6%

Rörelseorganens sjukdomar

 

2%

Övriga diagnoser

49%

 

 

 

Källa: AMF Försäkring

 

 

Fördelningen på diagnosgrupper i de olika sektorerna skiljer sig i huvudsak beträffande mentala sjukdomar och rörelseorganens sjuk- domar. Inom kommun/landstingssektorn svarar fall med diagnosen mentala sjukdomar för 25 procent av fallen mot 11 procent inom SAF/LO-området. Rörelseorganens sjukdomar svarar för 64 procent av diagnoserna inom SAF/LO-området mot 49 procent i kommuner och landsting.

Rörelseorganens sjukdomar är den vanligaste diagnosen för alla grupper. Inom kommunal/landstingssektorn är den dock betydligt van- ligare bland kvinnor än bland män, 50 procents andel mot 42 procent för männen.

Skillnaden mellan könen är också påtaglig när det gäller cirku- lationsorganens sjukdomar. Männen har genomgående betydligt större andel diagnoser rörande cirkulationsorganens sjukdomar än kvinnorna.

Mellan åren 1998 och 1999 har det skett en ökning av andelen diagnoser inom gruppen ”Mentala sjukdomar”. Inom kommuner och landsting har andelen totalt ökat med 3,8 procentenheter och inom SAF/LO-området är ökningen nära 2 procentenheter för kvinnorna. Inom SAF/LO-området har också diagnoserna avseende rörelse- organens sjukdomar ökat något. Minskade andelar återfinns bland ”Övriga diagnoser”.

RFV:s ”4:e septemberundersökningar”

Riksförsäkringsverket har i två undersökningar studerat samtliga sjuk- fall och rehabiliteringsärenden som var pågående den 4 september 1998 och 1999. Från dessa ögonblicksbilder, med en överrepresen- tation av ”långvariga sjukfall”, konstaterar RFV att diagnosfördel- ningen som helhet visar en stor stabilitet mellan åren med ett tydligt

SOU 2000:72

Statistik- och analysunderlag 89

 

 

undantag. De psykiska störningarna har ökat sin andel med 2,2 procentenheter till 13,9 procent av de sjukskrivna. Det är således fråga om en tydlig ökning av de mindre svårartade psykiska problemen inom kategorin neuroser och liknade sjukdomstillstånd. Någon ökning har dock inte skett när det gäller de mer svårartade psykiska sjukdomarna.2

Vidare konstaterar RFV i rapporten ”Sjukskrivningar för psykiska besvär inom offentlig sektor”, som också bygger på ”4 september- undersökningarna” att ”Det finns en allmän uppgång i sjukskrivningar för psykiska besvär på hela arbetsmarknaden. Den ökning som skett i andelen sjukskrivna med psykiska besvär mellan 1998 och 1999 kan inte enbart hänföras till den offentliga sektorn. Visserligen har en kraftig ökning skett inom framförallt landstingssektorn med även inom den privata sektorn har en markant ökning skett. Psykiska besvär är relativt sett en betydligt vanligare sjukskrivningsorsak inom offentlig sektor än inom privat sektor. Störst andel sjukskrivna med psykiska besvär arbetar inom landstingssektorn”.3

5.2Utredningens egna undersökningar

Befintlig sjukfrånvarostatistik saknar uppgifter som kan belysa olika individ- och miljöfaktorers påverkan på hälsa och sjukfrånvaro. För att kompensera dessa brister följer Sjukförsäkringsutredningen aktivt pågående forskningsprojekt inom området (t.ex. ”Hållbar arbetshälsa inom kommuner och landsting inför 2000-talet) – Hakul”, som bedrivs vid sektionen för personskadeprevention vid Karolinska Institutet i Stockholm.

Utredningen har vidare låtit SCB samköra Arbetarskyddsstyrelsens arbetsmiljöstatistik och RFV:s sjukfrånvaroregister och genomfört en egen beteendeundersökning. Arbetet genomförs med stöd och med- verkan från Arbetslivsinstitutet, Arbetarskyddsstyrelsen, Karolinska Institutet och Riksförsäkringsverket.

Syftet med den egna undersökningen är att

beskriva hur män och kvinnor i olika åldrar, med olika bakgrund, arbetsförhållanden och familjesituationer upplever sin hälsa och arbetssituation

belysa sambanden mellan hälsa, arbetsförhållanden och sjukfrån- varo och sjuknärvaro

2RFV; 4:e septemberundersökningen av pågående sjukskrivningar – en jäm- förelse mellan 1998 och 1999 (1999-12-20), s. 17.

3RFV; Sjukskrivningar för psykiska besvär inom offentlig sektor (2000-01-25), s. 1.

90 Statistik- och analysunderlag

SOU 2000:72

 

 

analysera hur individens ekonomiska situation och gällande regel- verk påverkar sjukfrånvaro/sjuknärvaro

kartlägga eventuella särskiljande individ- och miljöfaktorer mellan friska och sjukfrånvarande

identifiera goda och dåliga arbetsmiljöer samt att

ge underlag för förslag till åtgärder i syfte att öka hälsan och minska sjukfrånvaron

Undersökningen har genomförts som en postal enkät till ett slumpvis urval av den svenska befolkningen och ett slumpvis urval ur RFV:s sjukfrånvaroregister. För att få en uppfattning om attityder i olika ålderskohorter har undersökningen avgränsats till personer födda 1945, 1955, 1965 och 1975. Sammanlagt har undersökningen omfattat 24 000 individer, hälften män och hälften kvinnor.

Enkätinsamlingen avslutades under juni månad. Fördjupade sam- bandsanalyser kommer att göras under det fortsatta utredningsarbetet och resultaten kommer att redovisas i utredningens slutbetänkande.

Detsamma gäller samkörningen av arbetsmiljöundersökningen och RFV:s sjukdataregister. Samkörningen gjordes under juni månad.

Utredningen har vidare samlat in ett 20-tal sjukfallsstudier gjorda av enskilda försäkringskassor. Detta material kommer att bearbetas och redovisas i slutbetänkandet.

5.3Sjukförsäkringens utgifter

Utredningen vill understryka att det som här redovisas som utgifter för sjukförsäkringen inte är detsamma som de totala kostnaderna för sjukfrånvaron. I dessa ingår naturligtvis också direkta och indirekta kostnader både för enskilda, företag, kommuner, landsting och staten. Någon studie av en sådan total kostnadsbild finns inte tillgänglig och utredningen har inte med den korta tid som stått till förfogande kunnat göra några egna bedömningar. Med hänsyn till att påfrestningarna på statsbudgeten i direktiven angetts som ett av huvudskälen för utredningens tillkomst har kostnaderna för sjukförsäkringen huvudsak- ligen studerats ur ett statligt perspektiv.

En beskrivning av kostnadsbilden kompliceras också av att flera regeländringar genomförts, i synnerhet under 1990-talet. Karensdagar, ersättningsnivåer för inkomstbortfall vid sjukdom för anställda och den del som ersatts av arbetsgivarna genom sjuklönesystemet har varierat under perioden. Därtill kommer att med nuvarande uppläggning av sjukförsäkringen bedöms inkomster i form av avgifter från företag och

SOU 2000:72

Statistik- och analysunderlag 91

 

 

enskilda separat. Någon nettoredovisning sker inte i statens budget. Utredningen återkommer till dessa frågor i kapitel 9.

5.3.1Utgifter för sjukpenning, sjukbidrag och förtidspension.

I nedanstående tabell redovisas sjukförsäkringens utbetalningar av sjukpenning (inkl. rehabiliteringspenning, arbetsskadesjukpenning, sjukbidrag och förtidspension).

Tabell 8

Utbetalda ersättningar från sjukförsäkringen 1990–1999.

Miljoner kr

År

Sjukpen-

Arbets-

Rehabili-

Summa

Förtidspension /

Summa

 

ning

skadesjuk-

teringspen-

sjukpenning

sjukbidrag inkl

utgifter

 

 

penning

ning

 

ATP.

 

 

 

inkl vård

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1990

34 963

6 182

..

41 145

28 700

69 845

1991

31 873

6 779

..

38 652

32 100

70 752

1992

19 496

6 598

1 122

27 216

34 500

61 716

1993

15 585

5 223

1 572

22 380

34 800

57 180

1994

15 776

1 655

2 098

19 529

37 300

56 829

1995

15 973

617

2 112

18 702

37 400

56 102

1996

14 611

206

1 177

15 994

36 600

52 594

1997

13 942

112

902

14 956

37 000

51 956

1998

18 610

73

951

19 634

37 200

56 834

1999

24 219

54

1 187

25 460

37 900

63 360

Källa: RFV

De samlade utbetalningarna från sjukförsäkringen uppgick både 1990 och 1991 till ca 70 miljarder kronor. 1997 hade utbetalningarna sjunkit till ca 52 mdr. Från 1997 har ersättningarna ökat mycket kraftigt och uppgick 1999 till drygt 63 miljarder kronor. Som tidigare nämnts påverkas utfallet också av regelförändringar i form av införande av karensdag, ändring av sjuklöneperiod och ersättningsnivåer.

Sjukbidrags- och förtidspensionsersättningarna steg markant från 1990 till 1992 men har därefter legat på i stort sett samma nivå, 35–38 mdr/år. Den totalt utbetalda sjukpenningen har varierat kraftigt, från över 41 mdr 1990 ner till 15 mdr 1997. Ökningen har därefter varit mycket stor. Under 1999 utbetalades 24,5 mdr. Nuvarande prognos från

92 Statistik- och analysunderlag

SOU 2000:72

 

 

RFV indikerar att utbetalningen år 2000 kommer att vara 32 mdr. Nedgången i utbetalningarna av arbetsskadesjukpenning från 1992/93 beror på att kraven för att få arbetsskada godkänd skärptes 1993 och att den särskilda arbetsskadesjukpenningen senare under samma år sam- ordnades med den vanliga sjukpenningen. Noterbart är också att utbetalningarna för rehabiliteringssjukpenning i det närmaste halverats efter 1995.

Diagram 21

Sjukförsäkringsutgifternas fördelning mellan sjukpenning och sjuk- bidrag/förtidspension.

100%

Sjukpenning

Förtidspension / sjukbidrag inkl ATP .

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

90%

 

 

 

 

 

 

 

 

 

80%

 

 

 

 

 

 

 

 

 

70%

 

 

 

 

 

 

 

 

 

60%

 

 

 

 

 

 

 

 

 

50%

 

 

 

 

 

 

 

 

 

40%

 

 

 

 

 

 

 

 

 

30%

 

 

 

 

 

 

 

 

 

20%

 

 

 

 

 

 

 

 

 

10%

 

 

 

 

 

 

 

 

 

0%

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1990

1991

1992

1993

1994

1995

1996

1997

1998

1999

Källa: RFV

Sjukpenningens andel av de totala utbetalningarna var 1990 ca 60 procent. 1997 hade den halverats till mindre än 30 procent för att där- efter stiga. 1999 var andelen 40 procent.

5.3.2Sjukpenningersättningarnas fördelning under 1999 på fall i olika sjuklängdsklasser

Utredningen har med utgångspunkt från redovisade pågående och avslutade sjukfall gjort en uppskattning av hur utbetalda sjukpenning- ersättningar fördelats på sjukfall av olika längd under 1999. Resultatet redovisas i nedanstående tabell och diagram.

SOU 2000:72

Statistik- och analysunderlag 93

 

 

Tabell 9

Antal sjukfall och ersatta dagar i olika fallängder 1999.

Fallängd

Antal sjukfall 1999

Ersatta dagar 1999 (tusental)

Dagar

Antal

Andel %

Antal

Andel %

 

 

 

 

 

001–014

150 000

17

500

1

015–029

220 000

24

2 000

3

030–059

150 000

17

4 000

5

060–089

70 000

8

4 000

5

090–179

90 000

10

10 000

13

180–364

100 000

11

11 000

15

365–545

46 000

5

17 000

23

546–729

29 000

3

10 000

13

730–

45 000

5

16 500

22

Samtliga

900 000

100

75 000

100

Källa: Bearbetat material från RFV

Under 1999 ersatte sjukförsäkringen ca 75 miljoner dagar i 900 000 sjukfall. Tyngdpunkten i antalet fall ligger mycket markant i de ”kortare” sjuklängdsgrupperna, upp till 60 dagar, medan huvuddelen av antalet ersatta dagar återfinns i grupperna med de längsta sjukfallen.

Diagram 22

Fördelning av antalet sjukfall och ersatta dagar på sjukfall av olika längd under 1999

 

Antal sjukfall 1999

 

Ersatta dagar 1999

 

 

30%

 

 

 

 

 

 

 

 

20%

 

 

 

 

 

 

 

 

10%

 

 

 

 

 

 

 

 

0%

 

 

 

 

 

 

 

 

001-

015-

030-

060-

090-

180-

365-

546-

730-

014

029

059

089

179

364

545

729

 

 

 

Sjukfallets längd

 

 

 

 

Källa: Bearbetning av material från RFV

94 Statistik- och analysunderlag

SOU 2000:72

 

 

Sjukfallen längre än ett år svarade för nästan 60 procent av sjukpen- ningdagarna under 1999. Om den genomsnittliga sjukpenningen antas vara lika stor i de olika fallängdsgrupperna var ersättningarna i dessa sjukfall också 60 procent av utbetalda sjukpenningbelopp.

Fallen i sjuklängdsgrupper upp till 60 dagar utgjorde närmare 60 procent av totalt hanterade fall under 1999. Ersatta dagar i dessa fall var mindre än 10 procent av totalt ersatta dagar. Trots liten sjukpen- ningvolym är dessa korta fall viktiga med hänsyn till administra- tionskostnader- och inte minst resursanvändningssynpunkt. Även de kortaste fallen kräver hantering i form av bedömning, beslut och utbetalning. De fasta kostnaderna för ett kort fall är nästan lika stora som för ett långt fall. Stora kostnadsfördelar och administrativa fördelar skulle kunna uppnås om dessa kortare sjukfall skulle kunna hanteras på ett enklare sätt.

5.3.3Finansiering

Sjukförsäkringen har genom åren helt eller delvis finansierats genom generella sjukförsäkringsavgifter, allmänna egenavgifter och stats- bidrag. Finansieringsregler och strukturen på sjukförsäkringsavgifterna har också varierat, liksom reglerna för vad sjukförsäkringsavgiften skall finansiera.

RFV har sammanställt sjukförsäkringens ”inkomster” respektive ”utbetalningar”. Det råder stor oklarhet om denna sammanställning. Sammanställningen accepteras inte utifrån ett statligt budgetperspektiv, eftersom systemet i realiteten inte betraktas som ett försäkringssystem med en inkomst- respektive utgiftssida. Försäkringens utgifter be- handlas varje år inom ramen för budgettaket fristående från inkomster. Inkomsterna ses som en i princip allmän skatteinkomst. Utredningen anser att dessa principer inte motsvarar direktivens krav på ett generellt offentligt försäkringssystem. Utredningen återkommer till denna fråga i kapitel 9.

SOU 2000:72

Statistik- och analysunderlag 95

 

 

Tabell 10

Sjukförsäkringens inkomster och utgifter 1990 – 2000 (prognos).

 

Sjukförsäkringsavgifter

 

Summa

Summa

Över-/

 

Arbetsgivare

Egenavgifter

Allmänna

avgifter

utgifter

underskott

 

%

%

%

mkr

mkr

mkr

 

 

 

 

 

 

 

1990

10,10

9,60

-

 

 

 

1991

10,10

9,60

-

 

 

 

1992

7,80

9,60

-

 

 

 

1993

8,27

9,60

0,95

51 367

57 403

-6 036

1994

8,43

9,12

0,95

66 280

53 773

12 507

1995

6,23

9,12

2,95

64 138

57 579

6 559

1996

5,28

5,82

3,95

68 577

51 692

16 885

1997

4,04

4,72

4,95

70 129

49 025

21 104

1998

7,90

8,66

-

61 964

65 991

-4 027

1999

7,50

8,23

-

61 062

68 928

-7 866

2000

8,50

9,23

-

63 563

72 000

-8 437

Källa: RFV

Sjukförsäkringen visade under åren 1994 – 1997 stora överskott. Under övriga år har sjukförsäkringen varit underfinansierad. Överskotten har tillförts statskassan och underskotten har täckts av statliga medel.

SOU 2000:72

97

 

 

6Sjukvårdens påverkan på sjukförsäkringen

Som ett led i att fördjupa analysen av varför sjukfrånvaron och utgifterna förändras över tiden har utredningen valt att studera sjuk- vårdens påverkan på sjukförsäkringen. Statskontoret har fått i upp- drag av utredningen att fördjupa frågan om vilken konsekvens situationen i sjukvården har för sjukförsäkringen. I detta avsnitt redovisas Statskontorets sammanfattning. Rapporten redovisas i sin helhet i bilaga 4. Inför slutbetänkandet kommer frågan om vård- köernas betydelse att ytterligare belysas.

Sjukvården och sjukförsäkringen är i princip båda erforderliga delar i ett skydd i händelse av en individs sjukdom. Samlat erbjuder de dels vård respektive ekonomisk ersättning när en person drabbats av sjuk- dom eller liknande, dels ger de individer en trygghet om något skulle hända.

Sjukförsäkringen regleras i en rättighetslagstiftning och sjukvården i en skyldighetslagstiftning. Tillsammans med det faktum att det inte finns någon direkt organisatorisk koppling mellan systemen kan det innebära att det nära beroendet som finns mellan systemen blir svårt att hantera.

Kostnaderna har ökat och sjukligheten minskat…

Kostnaderna i sjukförsäkringen respektive sjukvården uppstår nästan uteslutande på grund av sjukdom eller liknande hos befolkningen. Trots det kan man göra två intressanta iakttagelser. För det första har kostnaderna ökat kraftigt i båda systemen samtidigt som sjukligheten minskat. Förklaringarna är i mångt och mycket olika för respektive system, men sammanfaller i vad man kan kalla en allmän standard- förbättring. För det andra är fördelningen av kostnader i befolkningen väsentligt skild mellan de båda systemen. Skillnaden beror till stor del på grundläggande olikheter i systemen, men också på att olika medi-

98 Sjukvårdens påverkan på sjukförsäkringen

SOU 2000:72

 

 

cinska tillstånd leder till helt olika efterfrågan på sjukvård respektive sjukförsäkring. Detta kan innebära att prioriteringar inom det ena systemet motverkar mål inom det andra. Ett exempel är att vård i livets slutskede, är högt prioriterat, vilket i en situation av resursbrist kan innebära att insatser som hjälper yngre personer att återgå i arbetet får stå tillbaka.

1990-talets besparingar

Under 1990-talet har situationen i vården kännetecknats av bespa- ringar. Det senaste decenniet har också i likhet med tiden dessförinnan inneburit medicinska och tekniska framsteg av stor betydelse för sjuk- vården. Från att ha minskat under första hälften av 1990-talet har vårdköerna återigen börjat öka under andra hälften av decenniet. De nämnda besparingarna brukar framhållas som en förklaring, även om de två utvecklingarna inte tidsmässigt ligger riktigt i fas. Också den medicinsktekniska utvecklingen brukar användas som förklaring, ibland till ökade och ibland till minskade köer. Andra förklaringar som brukar lyftas fram är bristande samordning och ineffektiva vårdkedjor.

Försök med samordning

I bland annat Dagmaröverenskommelser har vissa av de samordnings- behov som finns mellan sjukvården och sjukförsäkringen tillgodosetts. Andra lösningar har prövats i särskilda försöksverksamheter, t.ex. FINSAM och SOCSAM. En del av problemet kan hänföras till att sjukvård och sjukförsäkring inte är till för samma personer eller situationer. Prioriteringarna inom de olika systemen sker på helt olika grunder.

Vårdköer

Vårdköer är ett problem vars omfattning är svår att avgöra. En del av problemet är att sjukförsäkringskostnaderna påverkas. Ingen vet hur mycket. Sjukförsäkringskostnaderna påverkas förutom av vårdköer också av vårdens sammantagna förmåga att diagnosticera och behandla medicinska tillstånd som innebär nedsatt arbetsförmåga. I ett viktigt avseende skiljer sig emellertid vårdköerna från de flesta andra faktorer inom sjukvården som har betydelse för sjukförsäkringen. Det saknas helt incitament för sjukvården att bidra till att motverka vissa typer av vårdköer som kan vara kostsamma för sjukförsäkringen.

SOU 2000:72

Sjukvårdens påverkan på sjukförsäkringen 99

 

 

Vilken betydelse har vårdköerna för sjukförsäkringens kostnader?

Det går att undersöka vårdköernas betydelse för sjukförsäkringen. Med tanke på vårdköernas komplexa uppbyggnad, men kanske främst på grund av att en vårdkö inte är lika med en kostnad för sjukförsäkringen, måste emellertid undersökningen göras på individbasis. Allmän vård- köinformation säger inget om huruvida väntetider innebär kostnader för sjukförsäkringen. Sjukskrivning under väntan i vårdkö behöver inte betyda att vårdkön orsakat ökade kostnader för sjukförsäkringen. Väntan i vårdkön kan innebära ökad/onödig sjukskrivning både i direkt anslutning till väntan men också senare. Den intressanta frågan att besvara i varje enskilt fall är: Hur mycket sjukskrivning hade kunnat undvikas om den enskilde inte hade behövt vänta i vårdkö? Eller skarpare formulerat: Hur mycket lägre hade sjukförsäkringskostnaden varit om vårdköerna fungerade optimalt ur ett sjukförsäkringsperspek- tiv? (Det är naturligtvis inte självklart vad som bör förstås med optimalt. Här kanske det egentligen borde anläggas ett samhällsnytto- perspektiv.)

SOU 2000:72

101

 

 

7Sambandet sjukförsäkring– förtidspension

Sjukförsäkringsutredningen har uppdragit år Statskontoret att be- skriva och belysa sambandet mellan sjukförsäkring och förtids- pension

I detta avsnitt återges den sammanfattning som Statskontoret gör av sin rapport. Hela rapporten återfinns i bilaga 5. Statskontoret har bl.a. på ett intressant sätt redovisat en modell som avser att göra det möjligt att statistiskt följa flöden av hur människor förflyttar sig mellan försäkringssystemen och utanför dem. Utredningens avsikt är att under hösten fördjupa arbetet för att åstadkomma en siffermässig uppföljning. Frågan om förtidspension är också beskriven i avsnittet 9.3.4.

Antalet personer med sjukbidrag eller förtidspension har successivt ökat från 1960 och framåt. Ökningstakten har visserligen avtagit men visar inte ännu tendenser till avstannande. Antalet sjukskrivna personer varierar däremot kraftigt över tid och visar ingen tydlig långsiktig trend. Sedan 1997 är ökningen dramatisk framför allt bland längre sjukfall vilket gör att förtidspensioneringen av allt att döma kommer att öka den närmaste tiden.

Likheter och olikheter i regelverken

Sambandet mellan sjukförsäkring och förtidspension är stort vad gäller de formella reglerna för bedömning av rätten till ersättning. Detta illustreras tydligt i den s.k. steg-för-steg-modellen. Emellertid finns det detaljer i disposition och närmare formuleringar i lagen om allmän försäkring som antyder att skillnaderna är större än vad som uttalas i förarbetena. Den administrativa tillämpningen av lagen innebär vidare att sambandet, i termer av likheter mellan systemen, ytterligare för- svagas. Till stor del hänger olikheterna i tillämpningen samman med skillnaden mellan dagersättning (sjukpenning och rehabiliterings-

102 Sambandet sjukförsäkring–förtidspension

SOU 2000:72

 

 

penning) och förmåner som beviljas på förhand och som utbetalas månadsvis (sjukbidrag och förtidspension). De sistnämnda kräver en stabilitet som bl.a. tar sig uttryck i att det krävs en väsentlig förändring av den enskildes förhållanden för att ersättningen ska omprövas.

Administrativt samband

Det finns ett klart administrativt samband mellan hanteringen av sjukförsäkring och förtidspension. De resurser som försäkringskassan har ska fördelas bl.a. på utbetalning (och bedömning av rätten till) sjukpenning, samordning av rehabiliteringsinsatser samt utredning och beslut om rätten till förtidspension och sjukbidrag. De av statsmakterna uppställda målen för administrationen får tillsammans med olika ekonomiska och andra incitament konsekvenser, såväl önskade som oönskade, för hur prioriteringen mellan de olika uppgifterna sker på försäkringskassorna.

Beräkning av ersättningarna

Grundprincipen, den s.k. inkomstbortfallsprincipen, är gemensam för sjukförsäkringen och förtidspensionen. Utöver att förtidspensionen innehåller ett s.k. grundskydd finns det också en rad andra skillnader mellan hur ersättningarna beräknas i de olika systemen. Det finns motiv för olika beräkningsregler. I nuläget är det emellertid väsentliga skillnader mellan reglerna. I den reformering av ersättningsreglerna som pågår är avsikten att en del av olikheterna ska försvinna.

Ekonomiska incitament

När man funderar över hur olika ersättningsregler skapar de ekono- miska incitamenten för enskilda individer för att söka sig till det ena eller det andra systemet är det väsentligt att se på de samlade ekono- miska konsekvenserna. Dels finns en rad kompletterande offentliga system till främst förtidspension och sjukbidrag, dels finns andra kompletterande ersättningar via t.ex. kollektivavtal eller privata för- säkringar. I många avseenden brister dock kunskaperna om de samlade ekonomiska konsekvenserna av en sjukskrivning eller en förtids- pensionering.

SOU 2000:72

Sambandet sjukförsäkring–förtidspension 103

 

 

Allmänhetens inställning

Allmänhetens inställning till sjukförsäkring respektive förtidspension är troligen i många avseenden ungefär desamma. De ses som två delar av samma system. Stödet för systemen är starkt och har ytterligare stärkts under senare år i termer av dels i vilken utsträckning man anser att den avgift man betalar är rimlig, dels i vilket mån det förekommer fusk och missbruk. På samma sätt är stödet starkt för att de bör vara offentliga system. Det finns emellertid skillnader i synen på systemen. Förtidspensionen uppfattas som mer permanent och kan därmed upplevas som en ”negativ” dom för vissa, som en nödvändig trygghet för andra och som ett passiviserande bidrag för ytterligare några.

Värdemässiga skillnader

Det är viktigt att ha i åtanke att de olika systemen kan ha olika värde- laddning. Inte minst viktigt är hur arbetsgivarna ser på äldre i arbets- kraften. Ett allmänt minskat deltagande i arbetskraften bland äldre kommer inte bara att innebära ansträngningar på flera systems utgifts- sida utan också ansträngningar på de avgifts- och skattefinansierade systemens intäktssida. Även om sjukskrivning och förtidspensionering för stunden i princip innebär lika stora påfrestningar på systemen, kan de olika systemens mer värdemässiga skillnader vara värda att särskilt beakta inför den förväntade perioden av ökat tryck på förtidspensionen.

En flödesmodell

Sambandet mellan sjukförsäkring och förtidspension samt sambandet mellan dessa båda system och andra ”tillstånd” som har olika kon- sekvenser för systemen kan beskrivas utifrån en flödesmodell. Med flödesmodell menas här ett sätt att systematiskt beskriva hur individer förflyttar sig från ett tillstånd, t.ex. i arbete, till ett annat, t.ex. sjuk- skriven, från en tidpunkt till en annan. En sådan modell kan användas för att diskutera orsaker till och åtgärder för att påverka systemets kostnader och intäkter. En sådan modell har konstruerats och beskrivs i denna promemoria och en diskussion om påverkan på kostnader och intäkter har påbörjats.

SOU 2000:72

105

 

 

8 Prognosmodeller

Underlaget till regeringens prognoser för kostnaderna inom sjukför- säkringsområdet kommer från prognoser som görs av Riksförsäkrings- verket (RFV). Utredningen redovisar i detta avsnitt först hur prognos- modellen är uppbyggd. Därefter följer en analys av möjliga orsaker till att kostnaderna för sjukförsäkringsområdet har underskattats under de senaste åren. Slutligen föreslår utredningen några tänkbara principer för en utvecklad prognosmodell, som tar hänsyn till den analys av utvecklingen, som utredningen presenterar i kapitel 5. Utredningen återkommer också i sitt slutbetänkande med ytterligare synpunkter på prognosmetoder, som kan användas för att förutsäga kostnadsutveck- lingen inom sjukförsäkringssystemet.

8.1Dagens system

Den prognosmodell, som Riksförsäkringsverket använder sedan 19981 för att beräkna utgifterna för sjukförsäkringen bygger på två delar. I den första delen gör man en prognos för antalet sjukdagar och i den andra en prognos för ersättningsnivån.

Utgiften under ett år beräknas som produkten av antal ersatta dagar och medelbeloppet per dag: U=D*M, där U är utgifterna, D en prognos för antalet sjukdagar och M är medelersättningen per dag.

Antalet ersatta sjukdagar (D) bestäms i en modell, där följande variabler finns med:

bastal för antalet dagar under året

demografifaktor

arbetslösheten

effekter av regelförändringar i sjukförsäkringen

effekter av regelförändringar i angränsande områden, t.ex. förtids- pension.

1 RFV: Så här gör vi våra prognoser! s. 27 ff.

106 Prognosmodeller

SOU 2000:72

 

 

Den genomsnittliga ersättningen per dag i prognosperioden (M) beräk- nas från en modell med följande komponenter:

medelersättningen i tidigare perioder

timlöneökning

effekter av regeländringar

De värden som RFV använder sig av bearbetas i ett databaserat beräk- ningsprogram. Det är dock oklart i vad mån mer svårbedömbara fakto- rer värderas och läggs till eller dras från slutresultatet och i vilken utsträckning detta explicit anges. Utredningen anser det angeläget att prognosarbetet bedrivs på ett sådant sätt att prognosernas resultat skall kunna följas upp i efterhand.

Själva grundprincipen för prognoserna har bedömts som rimlig av en granskning, som har gjorts av två utomstående experter2. En av deras slutsatser är att det inte finns några enskilda åtgärder, som kan vidtas för att förbättra prognosernas träffsäkerhet. De pekar dock på de generella svårigheterna att göra prognoser inom områden där förutsätt- ningarna för myndigheter och enskilda snabbt kan ändras genom regel- ändringar, dock utan att peka ut denna källa som den viktigaste orsaken till de stora prognosfel, som har gjorts under de senaste åren.

Tabell 1a

Utfall och prognos för RFV:s modell med ett års prognoshorisont.3

 

Prognos

Utfall

Avvikelse (%)

1996

17 824

14 611

+22,0

1997

16 381

13 942

+17,5

1998

14 311

18 610

-23,1

1999

15 680

25 253

-37,9

2Lasse Koskinen och Bo Lundqvist: Värdering av RFV:s prognosverksamhet. Memo 14.2.2000.

3Lasse Koskinen och Bo Lundqvist: Värdering av RFV:s prognosverksamhet. Memo 14.2.2000, s. 22, kompletterat med faktiskt utfall för 1999 enligt RFV:s årsredovisning.

SOU 2000:72

Prognosmodeller 107

 

 

Tabell 1b

Utfall och prognos för RFV:s modell med samma års prognos.

 

Prognos

Utfall

Avvikelse

1996

15 792

14 611

+8,1

1997

13 150

13 942

-5,7

1998

15 680

18 610

-15,7

1999

22 965

25 253

-9,1

För år 2000 har RFV prognostiserat en kostnad för sjukförsäkringen på 31,2 miljarder och för 2001 på 38,0 miljarder.4

I tabell 1a och b redovisas en jämförelse mellan RFV:s prognoser och utfall. I tabell 1a redovisas prognoser, som är gjorda ett år i förväg. Avvikelserna mellan prognos och utfall är betydande och har klart underskattat utvecklingen av kostnaderna för 1998, men överskattat dem för åren 1996 och 1997.

Prognosfelen blir mindre för de prognoser, som görs i början av samma år, men även då har prognoserna underskattat de senaste årens utveckling.

Skillnaden mellan de två prognoshorisonterna är betydande. Så har exempelvis prognosen för 1999 ökat med 46 procent på ett år. För de tidigare åren i tabellen har prognoserna ändrats med mellan -20 och +10 procent. Stabiliteten i prognosmodellen är således svag.

Även skillnaden mellan prognos och utfall är otillfredsställande stor och visar på behovet av en förbättrad prognosmodell. RFV arbetar med en utveckling av modellen. I samband med prognosen för 2001 ff år, som RFV lämnade i budgetunderlaget den 1 mars 2000 togs arbets- löshetsfaktorn bort. Så snart grunddata finns med uppdelningar på kön kommer RFV att införa en sådan uppdelning i sin modell.

De prognoser, som RFV levererar till regeringen omarbetas sedan inom socialdepartementet och i finansdepartementet innan de slutligen läggs fram i budgetpropositionen. Dessa ombearbetningar sker utan någon i förväg angiven beräkningsmodell och resultaten är därför inte möjliga att i efterhand analysera och värdera. Det är heller inte möjligt att bedöma i vilken utsträckning RFV:s värden använts i det slutliga arbetet. Det pågår dock för närvarande ett utvecklingsarbete mellan RFV och Socialdepartementet för att öka samordningen mellan rege- ringen och RFV:s prognosarbete. Utredningen kommer att följa detta arbete.

4 Preliminärt utfall för år 1999, prognosticerat utfall för budgetåret 2000. RFV 2000-01-27, dnr 677/2000-435.

108 Prognosmodeller

SOU 2000:72

 

 

8.1.1Prognosmodellen för antalet sjukdagar

Bastalet för antalet dagar under året är en nödvändig del av prognos- modellen, eftersom antalet arbetsdagar varierar mellan året.

Det torde vara tämligen enkelt att, på några års sikt och med god träffsäkerhet, beräkna den demografiska utvecklingen. Däremot är det uppenbart att beteendet har förändrats över tiden inom jämförbara köns- och åldersgrupper. Detta framgår av kapitel 5 och komplette- rande information nedan. Det ändrade beteendet gör att sambandet mellan demografisk utveckling och antalet ersatta dagar har komplice- rats betydligt.

Utvecklingen av de relativa sjuktalen under de senaste fem åren, här definierat som antalet pågående sjukfall bland anställda i procent av antalet sysselsatta i samma åldersgrupp framgår av diagram 1a och 1b nedan.

Diagrammen visar att sjuktalen mellan 1994 och 1995 ökat i samt- liga åldersgrupper utom den allra yngsta. Denna förändring förklaras inte med skillnader i åldersstruktur mellan de båda åren. I diagrammen jämförs personer med samma ålder i de två tidsperioderna.

För män har kvoten mellan de relativa sjuktalen 1999 och 1994 ökat med cirka 20 procent för åldrarna mellan 31 och 55 år. I den äldsta åldersgruppen (55–60 år) har de relativa sjuktalen ökat med cirka 30 procent, medan den är oförändrad för den yngsta åldersgruppen (dia- gram 1a).

För kvinnor har det relativa sjuktalet ökat med cirka 50 procent (kvoten mellan 1999 och 1994 är cirka 1,5) under de senaste fem åren för alla åldersgrupper utom för de yngsta (diagram 1b).

SOU 2000:72

Prognosmodeller 109

 

 

Diagram 1a

Relativa sjuktal för män i olika åldersgrupper under 1994 respektive 1999. Pågående sjukfall.

Procent

 

 

 

 

 

 

1,6

 

8

 

 

 

 

 

 

 

7

 

 

 

 

 

 

 

 

6

 

 

 

 

 

 

1,2

Män -99

5

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

4

 

 

 

 

 

 

0,8

Män -94

3

 

 

 

 

 

 

 

män -99/män -94

2

 

 

 

 

 

 

0,4

 

 

 

 

 

 

 

1

 

 

 

 

 

 

 

Kvot 1999/1994

0

 

 

 

 

 

 

0,0

 

 

 

 

 

 

 

56- 51- 46- 41- 36- 31- 26- 21-

 

60

55

50

45

40

35

30

25

 

 

 

Åldersgrupp

 

 

 

 

Källor: RFV (sjuktal) och SCB (Arbetskraftsundersökningen).

Diagram 1b

Relativa sjuktal för kvinnor i olika åldersgrupper under 1994 respektive 1999. Pågående sjukfall.

12

Procent

1,8

 

10

 

1,5

8

 

1,2

6

 

0,9

4

 

0,6

2

 

0,3

0

 

0,0

Kvinnor -99

Kvinnor -94

Kvinnor -99/kvinnor -94

56- 51- 46- 41- 36- 31- 26- 21-

Kvot 1999/1994

60

55

50

45

40

35

30

25

 

Åldersgrupp

Källor: RFV (sjuktal) och SCB (Arbetskraftsundersökningen).

De relativa sjuktalen har således ökat mer för kvinnor än för män och ökningen har skett i de flesta åldersgrupper. Skälen bakom de stora ökningarna är inte alldeles uppenbara. Det förefaller inte rimligt att

110 Prognosmodeller

SOU 2000:72

 

 

befolkningen under fem år skulle i rent medicinsk mening ha blivit så mycket sjukare. Det kan inte heller bero på att den ökade syssel- sättningen skulle lett till att även personer, som egentligen inte är till- räckligt friska för att arbeta, skulle ha fått arbete. Sysselsättningen bland kvinnorna steg med 1,9 procent från 1994 till 1999 och bland män med 5,1 procent enligt AKU. Den hypotesen leder snarare fram till att sjuktalen borde ha ökat mer bland män än bland kvinnor.

Andra förklaringar måste därför sökas till de stora förändringarna av de relativa sjuktalen. Utredningen redovisar i kapitel 5 att en mycket stor andel av ökningen beror på ökade sjuktal bland kvinnor inom kom- muner och landsting. De bakomliggande skälen skulle i så fall kunna vara att påfrestningarna för de som arbetar inom den kommunala sek- torn har ökat under de senaste åren i samband med de stora besparingar som skett. Utredningens analys är en illustration av hur andra externa faktorer än demografi och arbetslöshet kan påverka sjuktalen. De stora förändringarna av de relativa sjuktalen och den möjliga förklaringen i utvecklingen inom den kommunala sektorn är en strukturell förändring, som rimligen inte kan ha byggts in i den normala prognosmodellen. Det torde heller inte ha varit möjligt att i förväg få gehör för ett påstående om att sjuktalen bland kvinnor inom kommuner och landsting skulle öka så kraftigt som de gjort.

Arbetslösheten är en variabel, som avser att fånga upp de variationer som finns över konjunkturcykeln. När arbetslösheten sjunker anser man att sjukskrivningarna, framför allt de korta, ökar och vice versa.

Här finns ett uppenbart problem, som har sin grund i hur arbets- lösheten beräknas. Arbetslösheten beräknas som skillnaden mellan ut- budet av arbetskraft och antalet sysselsatta. Arbetslösheten påverkas således av två olika faktorer, som var för sig utvecklas olika under konjunkturcykeln. I en uppgångsfas i konjunkturen ökar ofta arbets- kraftsutbudet mer än sysselsättningen, varför arbetslösheten stiger. I andra faser minskar utbudet mer än sysselsättningen. Om arbetslös- heten som variabel har som funktion att spegla konjunkturförändringar, kan förändringarna över konjunkturcykeln bli svåra att tolka. Dessutom kommer förändringarna i sysselsättning och arbetskraftsutbud relativt sent i konjunkturens förändringsfaser, varför återspeglingen av kon- junkturförloppet är svagt. Det är tänkbart att någon av bruttovariabler- na sysselsättning eller arbetskraftsutbud ger en stabilare förklaring till variationer i antalet sjukdagar. Även andra konjunkturvariabler kan eventuellt ge bättre resultat i en prognosmodell.

En följd av att arbetslösheten är ett nettotal gör att det är svårt att med någon större precision göra prognoser för utvecklingen för längre tidsperioder än ett eller möjligen två år. Även under en begränsad tidsperiod påverkas arbetslöshetens utveckling av en rad faktorer, som

SOU 2000:72

Prognosmodeller 111

 

 

på olika sätt hänger samman med konjunkturutvecklingen i Sverige och i omvärlden.

Den modell, som RFV använder för sina prognoser har sin teo- retiska grund i att man inom den vetenskapliga litteraturen har funnit samband mellan arbetslöshet och sjuktal. Det övergripande motivet för att använda arbetslösheten som förklarande variabel är att man har observerat att sjuktalen ökat då arbetslösheten varit låg. Sambandet mellan sjuktal och arbetslöshet kan enligt de teorier, som ligger bakom RFV:s prognosmodell, uppstå på flera sätt:

När arbetslösheten faller kommer fler personer in på arbetsmarkna- den. Det innebär att fler har möjligheter att få ersättning för sjukfall. Det är således en kvantitativ effekt av arbetslösheten på antalet sjukskrivna.

Effekten torde dock i praktiken vara marginell, eftersom även arbetslösa kan bli sjukskrivna. Sjuktalen för de arbetslösa är i själva verket högre än för de sysselsatta. Sambandet kan därför vara det omvända om det är arbetslösheten i sig, som gör att de arbetslösa har högre sjuktal. Benägenheten att sjukskriva sig för den som är arbetslös påverkas av att sjukpenningen för vissa är högre än er- sättningen från arbetslöshetskassan och att A-kasseperioden för- längs om man är sjukskriven.

Hög arbetslöshet innebär att det uppstår en tydligare kostnad för den enskilde att sjukskriva sig. Risken att bli av med jobbet ökar när det står många och väntar på att få komma in på arbetsmarknaden. Omvänt så minskar risken för den enskilde om arbetslösheten är låg.

Medan den första hypotesen verkar tveksam, så kan den andra vara rimligare. Teorin säger då att sjuktalen utvecklas omvänt mot arbets- lösheten. Det är dock inte givet att sambandet är linjärt. Exempelvis steg sjuktalen starkt i slutet av 1980-talet, då arbetslösheten var mycket låg, medan de var låga under mitten av 1990-talet, då arbetslösheten var mycket hög.

Eftersom arbetslöshet, arbetskraftsutbud och sysselsättning varierat under de 45 år, som det finns sjuktalsdata för, borde sambandet mellan sjuktalen och läget på arbetsmarknaden kunna fastställas med ganska hög grad av statistisk precision i en modell.

Ökningen av sysselsättningen står dock inte i någon rimlig propor- tion till den ökade sjukfrånvaron. Därför finns det anledning att miss- tänka att prognosproblemen har sin grund i att alla relevanta variabler inte finns med eller att det skett en förskjutning i beteendet. I det följande kommer några sådana aspekter att belysas.

112 Prognosmodeller

SOU 2000:72

 

 

Effekter av regelförändringar inom sjukförsäkringen och angrän- sande områden kan naturligtvis vara svåra att förutse. Detta gäller i synnerhet effekten av pågående eller nyss genomförda regeländringar. Regelförändringar som är beslutade efter det att prognosen har lagts kan naturligtvis inte alls hänföras till prognosfel. Erfarenheter av de effekter som tidigare förändringar av regelverken har gett kan ge en viss grund för att beräkna effekterna av kända förändringar.

De förändringar av regelverken som skett de senaste åren har fram- för allt gällt ersättningsnivån och införande och ändringar av arbets- givarnas sjuklöneperiod. Dessa förändringar har sannolikt påverkat individernas beteende när förändringarna infördes, men bör under senare år tämligen väl ha kunnat inarbetas i prognoserna. De kan därför inte förklara de senaste årens stora avvikelser mellan prognos och utfall.

8.1.2Prognosmodellen för medelersättningen

I avsnittet 8.1 redovisar utredningen de variabler som används i nu- varande prognosmodell. Utredningen gör i detta avsnitt en genomgång av dessa variabler. Ersättningen under tidigare perioder är den variabel, som modellen skall ge prognos för, men tidsförskjuten. Det är en meto- dik som är användbar när nivåförändringarna från ett år till ett annat bedöms vara relativt små. Normalt fungerar metodiken som en sta- biliserande faktor. Även vid en utveckling av modellen bör variabeln finnas med i någon form.

Timlöneökningen är den variabel, som skall fånga upp ökningen av lönerna i ekonomin. Antagandet baseras på att ju mer timlönen ökar, desto högre blir dagsersättningen. Modellsambandet kompliceras av att en allt högre andel av de sjukskrivna har inkomster som överstiger den övre gränsen för sjukpenninggrundande inkomst 7,5 basbelopp). Modellen tar inte hänsyn till sådana strukturförskjutningar och inte heller till att genomsnittlig ersättning påverkas av strukturförskjut- ningar inom gränsen för SGI.

SOU 2000:72

Prognosmodeller 113

 

 

Tabell 2

Andel sjukskrivna som har inkomster över 7,5 basbelopp, procent.5

 

Män

Kvinnor

Samtliga

1997

9,1

2,5

5,2

1998

10,5

3,1

6,1

1999

12,5

3,8

7,3

RFV beräknar att den totala andelen personer med inkomster över taket, och som omfattas av sjukförsäkringen, uppgick till 12 procent under 1997. Andelen försäkrade med inkomster över taket är således sjukskrivna i mindre omfattning än andra. Andelen sjukskrivna med inkomst över taket har dock ökat under de senaste åren. Dessutom har den genomsnittliga arbetstiden ökat, varför medelersättningen per dag ökat mer än ökningen av timlönerna.

Sambandet mellan medelersättningen och den genomsnittliga tim- löneökningen är därför komplicerad. Timlöneökningen är en variabel, som inte ger en fullständig bild av hur medelersättningen utvecklas. Rimligen borde man ta hänsyn till hur taket för den sjukpenning- grundande inkomsten påverkar medelersättningen och hur den genom- snittliga arbetstiden förändras över konjunkturcykeln.

Effekten av regelförändringar innebär att man i prognoserna för- söker ta hänsyn till beslut och förslag om regelförändringar som kan påverka utbetalningsvolymerna. Dessa förändringar är inte alltid kvan- tifierbara och ersätts då med tämligen generella överslagsberäkningar.

8.2Några orsaker till att prognoserna inte stämt

I RFV:s prognosmodell fanns, utöver några variabler för antalet bas- dagar och förändringar av regler inom och utanför sjukförsäkrings- området, två renodlat externa variabler, demografifaktorn och arbets- lösheten. Av de två senare är det endast arbetslösheten, som kan förändras påtagligt från ett år till ett annat. Den teori, som ligger till grund för modellen, gör att arbetslösheten möjligen är lämplig för att förklara förändringar av kortidsfrånvaron, upp till några månader. Förändringar av långtidsfrånvaron påverkas däremot inte direkt och omedelbart av ändrade arbetslöshetstal.

5 RFV:s årsredovisning, s. 61.

114 Prognosmodeller

SOU 2000:72

 

 

En prognosmodell bygger på historiska beteenden och samband och kan inte användas för att göra korrekta prognoser om förhållanden som ligger utanför modellen. Det innebär att det finns faktorer utanför modellen, som bör arbetas in när modellerna visar stora avvikelser eller är instabila.

Diagram 2a

Andelen avslutade sjukfall bland anställda män efter varaktighet under respektive år i procent av antalet sysselsatta.

 

4,5

 

 

 

 

 

 

 

 

4,0

 

 

 

 

 

 

 

 

3,5

 

 

 

 

 

 

 

Procent

3,0

 

 

 

 

 

 

30-59

2,5

 

 

 

 

 

 

60-179

 

 

 

 

 

 

 

 

2,0

 

 

 

 

 

 

180-364

 

1,5

 

 

 

 

 

 

365-

 

1,0

 

 

 

 

 

 

 

 

0,5

 

 

 

 

 

 

 

 

0,0

 

 

 

 

 

 

 

 

1992

1993

1994

1995

1996

1997

1998

1999

Källor: RFV (sjuktal) och SCB (Arbetskraftsundersökningen).

SOU 2000:72

Prognosmodeller 115

 

 

Diagram 2b

Andelen avslutade sjukfall bland anställda kvinnor efter varaktighet under respektive år i procent av antalet sysselsatta.

 

4,5

 

 

 

 

 

 

 

 

4,0

 

 

 

 

 

 

 

 

3,5

 

 

 

 

 

 

30-59

Procent

3,0

 

 

 

 

 

 

2,5

 

 

 

 

 

 

60-179

 

 

 

 

 

 

 

 

2,0

 

 

 

 

 

 

180-364

 

1,5

 

 

 

 

 

 

365-

 

1,0

 

 

 

 

 

 

 

 

0,5

 

 

 

 

 

 

 

 

0,0

 

 

 

 

 

 

 

 

1992

1993

1994

1995

1996

1997

1998

1999

Källor: RFV (sjuktal) och SCB (Arbetskraftsundersökningen).

Diagram 2c

Kvoten mellan andelen avslutade sjukfall bland anställda kvinnor och män fördelat efter sjukfallens längd.

 

2,2

 

 

 

 

 

 

 

kvinnor/män

2,0

 

 

 

 

 

 

 

1,8

 

 

 

 

 

 

30-59

 

 

 

 

 

 

 

 

1,6

 

 

 

 

 

 

60-179

 

 

 

 

 

 

 

180-364

 

 

 

 

 

 

 

 

Kvot

1,4

 

 

 

 

 

 

365-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1,2

 

 

 

 

 

 

 

 

1,0

 

 

 

 

 

 

 

 

1992

1993

1994

1995

1996

1997

1998

1999

Källor: RFV (sjuktal) och SCB (Arbetskraftsundersökningen).

116 Prognosmodeller

SOU 2000:72

 

 

Långtidsfrånvaro har inte ökat med någon tydlig trend under de senaste åren bland de avslutade fallen (diagram 2a och 2b). Det finns en tydlig variation kring genomsnittet för de korta frånvarotiderna, som synes samvariera med konjunkturutvecklingen under åren. Andelen avslutade långa fall i procent av antalet sysselsatta är i det närmaste konstant och kan eventuellt ha ett samband med försäkringskassornas kapacitet att avsluta sjukfall. Antalet avslutade långa sjukfall har ökat under de senaste åren i takt med sysselsättningsökningen. Eftersom förändringen över tiden synes följa ett konjunkturmönster borde de korta och av- slutade fallen i princip ha kunnat fångas upp av prognosmodellerna.

Diagrammen 2a–c visar även att det är relativt stor skillnad mellan män och kvinnor i nivån på antalet avslutade fall. Relationerna mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden har inte förändrats på något tydligt sätt och bör därför ha fångats upp av den demografifaktor, som används av RFV i dess prognoser, om demografifaktorn vore riktigt specificerad.

Enligt den utvärdering av RFV:s prognosmodeller, som gjordes av Koskinen/Lundqvist skiljer inte modellen på kvinnor och män. Det material, som presenteras här och i kapitel 5 visar att det är uppenbart att prognosmodellerna bör utvecklas så att de tar hänsyn till skillnader mellan könen. Skillnaderna i nivån och utveckling av antalet sjukdagar mellan män och kvinnor är sannolikt ett av de viktigaste skälen till att skillnaderna mellan prognos och utfall är stora, ökande och instabila med hänsyn till prognoshorisonten, eftersom kön inte är specificerat som variabel i modellen.

I diagram 2c visas att det finns en tydlig trend till ökad sjuk- skrivning bland kvinnor i förhållande till män när det gäller avslutade fall och för alla sjuklängder. Det är således inte bara nivån, som skiljer mellan kvinnor och män. Det finns även en trendmässig ökning av skillnaden.

De stora förändringarna över tiden gäller andelen pågående fall (diagram 2d–f). Här finns en markant ökning av antalet sjukfall i procent av sysselsättningen. Det gäller för alla varaktighetsklasser, men är särskilt tydligt för de längsta sjukskrivningarna. Ökningen blir särskilt tydlig under 1998. Störst är ökningen för kvinnor. Uppgången i konjunkturen de senaste åren har varit snabb och till stora delar oväntat stark. Eftersom 1997 var det senaste bottenåret i konjunkturen, skulle man kunna hävda att ökningen skulle bero på den nuvarande starka konjunkturen. Men eftersom de relativa sjuktalen dessutom är avsevärt högre än de var i mitten av 1990-talet, då konjunkturen också var stark, måste förklaringen till ökningen sökas i andra förhållanden. Dessutom började den senaste konjunkturuppgången mer markerat under andra

SOU 2000:72

Prognosmodeller 117

 

 

hälften av 1999, varför den knappast kan förklara uppgången från 1998.

Diagram 2d

Andelen pågående sjukfall bland anställda män efter varaktighet under respektive år i procent av antalet sysselsatta.

 

1,8

 

 

 

 

 

 

 

 

1,6

 

 

 

 

 

 

 

 

1,4

 

 

 

 

 

 

30-59

ent

1,2

 

 

 

 

 

 

1,0

 

 

 

 

 

 

60-179

roc

0,8

 

 

 

 

 

 

180-364

P

0,6

 

 

 

 

 

 

365-

 

 

 

 

 

 

 

 

0,4

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

0,2

 

 

 

 

 

 

 

 

0,0

 

 

 

 

 

 

 

 

1992

1993

1994

1995

1996

1997

1998

1999

Källor: RFV (sjuktal) och SCB (Arbetskraftsundersökningen).

Diagram 2e

Andelen pågående sjukfall bland anställda kvinnor efter varaktighet under respektive år i procent av antalet sysselsatta.

 

1,8

 

 

 

 

 

 

 

 

1,6

 

 

 

 

 

 

 

 

1,4

 

 

 

 

 

 

 

ent

1,2

 

 

 

 

 

 

30-59

1,0

 

 

 

 

 

 

60-179

roc

0,8

 

 

 

 

 

 

180-364

P

0,6

 

 

 

 

 

 

365-

 

 

 

 

 

 

 

 

0,4

 

 

 

 

 

 

 

 

0,2

 

 

 

 

 

 

 

 

0,0

 

 

 

 

 

 

 

 

1992

1993

1994

1995

1996

1997

1998

1999

Källor: RFV (sjuktal) och SCB (Arbetskraftsundersökningen).

118 Prognosmodeller

SOU 2000:72

 

 

Diagram 2f

Kvoten mellan andelen pågående sjukfall bland anställda kvinnor och män fördelat på varaktighet.

 

2,2

 

 

 

 

 

 

 

kvinnor/män

2,0

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

180-364

 

1,8

 

 

 

 

 

 

30-59

 

1,6

 

 

 

 

 

 

60-179

Andel

 

 

 

 

 

 

 

1,4

 

 

 

 

 

 

365-

 

 

 

 

 

 

 

 

1,2

 

 

 

 

 

 

 

 

1,0

 

 

 

 

 

 

 

 

1992

1993

1994

1995

1996

1997

1998

1999

Källor: RFV (sjuktal) och SCB (Arbetskraftsundersökningen).

Problemen med den ökande sjukfrånvaron beror endast till en mindre del på variationer i korttidsfrånvaron. I huvudsak är det långtids- frånvaro, som har ökat under de senaste åren. På samma sätt som med antalet avslutade fall, finns det stora skillnader mellan mäns och kvinnors sjuktal. Dessutom visar det sig att det finns stora skillnader mellan länen.

Som tidigare framhållits, ger sannolikt inte heller prognosmodellen för medelersättningen ett riktigt resultat. Det har skett alltför stora förändringar av inkomster och ersättningsnivåer för att enbart den genomsnittliga timlönen skall vara tillräckligt effektiv variabel för att fånga upp hur medelersättningen i sjukförsäkringssystemet utvecklas. Förändringar av arbetstiden tillsammans med att allt fler sjukskrivna kommer över inkomsttaket i sjukförsäkringen, gör att man måste ta hänsyn till andra faktorer.

SOU 2000:72

Prognosmodeller 119

 

 

8.3Slutsatser

Med hänvisning till den analys, som utvecklats ovan, bör följande faktorer beaktas i ett fortsatt modellarbete:

De under året avslutade fallen och de pågående fallen bör behandlas i två separata modeller. De avslutade fallen ser ut att vara relativt stabila och utan tydlig trend, medan de pågående fallen har en trendmässig ökning. Det innebär en del komplicerade beräkningar av sambanden mellan de två storheterna.

Kvinnors och mäns sjukfrånvaro bör behandlas var för sig i en modell. Det finns stora skillnader i både nivå och trendmässig utveckling.

Regionala skillnader måste beaktas och analyseras närmare. De stora positiva avvikelserna av sjuktalen finns framför allt i län med relativt liten andel av totalbefolkningen. Det är möjligt att de stora regionala skillnaderna är mer lämpade för tillsynsmyndighetens aktiviteter än att bygga in som förklaringsvariabel i en prognos- modell.

Sysselsättning och arbetslöshet är två variabler som samvarierar. Arbetslösheten påverkas även av utbudet av arbetskraft, varför sysselsättning eller arbetskraftsutbud bör vara stabilare förklarings- variabler. Nivån på en sådan förklarande variabel i modellen bör sannolikt även kompletteras med något mått på förändringen för att fånga upp effekterna av dynamiken på arbetsmarknaden.

De stora skillnader, som finns mellan olika näringsgrenar bör be- aktas. Det är dock inte säkert att förändringar i näringslivsstrukturen ger någon ytterligare förklaring när könsskillnaderna har beaktats.

Utvecklingen av medelersättningen styrs även av andra faktorer än den genomsnittliga timlönen. Faktorer som genomsnittlig arbetstid och demografisk utveckling måste sannolikt komplettera den exter- na variabel, som används idag.

SOU 2000:72

121

 

 

9Inriktningsmål och utvecklingsmöjligheter

Utredningens huvudsyfte med detta delbetänkande är, som framgår av kapitel 1, att redovisa faktaunderlag och summera de huvudsakliga analyser som för närvarande är tillgängliga. Under utredningsarbetet har också ett antal utvecklingsmöjligheter diskuterats. Utredningen an- ser det angeläget att redan i detta delbetänkande redovisa dessa i syfte att väcka debatt, få kommentarer och synpunkter som kan bidra till en allsidig bedömning i slutbetänkandet. Det är angeläget att på nytt framhålla att utredningen i delbetänkandet inte framför några slutliga förslag.

Utredningen har som tidigare påpekats huvudsakligen koncentrerat detta delbetänkande för att belysa frågor som sammanhänger med arbetsplatsen och de anställdas sjukfrånvaro. Ett stort problemområde är också sjukfrånvaron bland de arbetslösa. Statistiken inom detta område är dock mycket ofullständig. Utredningen avser att inför slut- betänkandet genomföra särskilda analyser av ”sjukfrånvaron” bland de arbetslösa.

På arbetsmarknaden utvecklas i allt högre grad nya anställnings- former. Allt fler har tillfälliga arbeten, många har flera deltidsarbeten samtidigt, en del blandar egen konsultverksamhet med ”vanligt” arbete. Försäkringsskyddet för dessa grupper kommer att belysas i slutbetän- kandet.

I slutbetänkandet kommer utredningen även att beskriva ett ”noll- alternativ”, som utgår från nuvarande system och de förbättringar som där kan göras. Redan det material som nu finns tillgängligt indikerar dock att en hållbar, långsiktig lösning kommer att vara svår att uppnå utan att ett antal viktiga principiella frågor diskuteras. Däri ingår bl.a. frågan om sjukförsäkringssystemet skall vara ett enligt direktiven generellt offentligt försäkringssystem. I de utvecklingsmöjligheter som skisseras har förutsatts att denna principiella utgångspunkt gäller.

122 Inriktningsmål och utvecklingsmöjligheter

SOU 2000:72

 

 

9.1Inriktningsmål för sjukförsäkringssystemet

I följande avsnitt redovisar utredningen en sammanfattning av nuvaran- de uppsättning av inriktningsmål för det svenska sjukförsäkrings- systemet. Målen är i huvudsak en summering av vad som i dag är en gängse och allmänt accepterad beskrivning av systemets huvudingre- dienser. Utredningen anser att dessa mål bör kunna utgöra en grund för en fortsatt effektivisering och utveckling av sjukförsäkringssystemet.

Sjukförsäkringen skall ge individen ersättning för inkomstbortfall vid nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom.

Försäkringen skall utformas och praktiskt tillämpas på ett sådant sätt att systemet bidrar till och påskyndar den försäkrades återinträde på arbetsmarknaden.

Den försäkrade skall garanteras en likvärdig bedömning oavsett kön, ålder, sysselsättning, arbetsgivare, bostadsort etc.

Systemet (administration och åtgärder) skall sammantaget i sig och i samverkan med andra system vara kostnadseffektivt.

Försäkringen skall innehålla ekonomiska och andra incitament för alla direkt berörda och samverkande parter som stimulerar åt- gärder som leder till bättre arbetsmiljö, bättre hälsa och som minskar såväl den korta som den långa sjukfrånvaron.

Sjukförsäkringssystemet skall vara statsfinansiellt hållbart. Sjukförsäkringen skall, enligt direktiven fortsatt vara ett generellt

offentligt försäkringssystem.

Utredningen konstaterar att nuvarande utformning av systemet på åtskilliga punkter inte motsvarar den idag gällande uppsättningen av mål. Vi återkommer till denna fråga i anslutning till redovisningen av olika utvecklingsmöjligheter som ges i avsnittet 9.3.

9.1.1Försäkring för inkomstbortfall

Den svenska sjukförsäkringen är ett system för ersättning för inkomst- bortfall. I en del sammanhang diskuteras försäkringens utformning som om det även vore fråga om ett inkomstutjämningssystem och/eller ett system som skall svara för också andra uppgifter inom det sociala om- rådet. Utredningen konstaterar att nya grupper som inte kvalificerat sig för en ingång i systemet genom arbetsinkomst i realiteten står utan sjukförsäkring. Det kan t.ex. gälla ungdomar och invandrare som ännu

SOU 2000:72

Inriktningsmål och utvecklingsmöjligheter 123

 

 

inte fått möjligheter till arbete och ibland genom diskriminering för- vägrats inträde på arbetsmarknaden. Utredningen anser att situationen för denna grupp medborgare förtjänar att uppmärksammas. Dessa problem som orsakas av bl.a. brister på arbetsmarknaden bör dock inte lösas inom ramen för sjukförsäkringen. Huvudfrågan är inte avsaknad av sjukförsäkring utan avsaknad av arbete. Den grundprincip som gäller och som säger att försäkringen skall ge ersättning för inkomstbortfall bör bibehållas och om så erfordras tydliggöras.

Den ovan redovisade grundprincipen innebär att individens (den försäkrades) utnyttjande av sjukförsäkringen uteslutande skall baseras på medicinska och försäkringsmedicinska bedömningar, dvs. sjukför- säkringen bör inte användas som substitut för andra samhälleliga trygghetssystem. Det är därför viktigt att sjukförsäkringen och övriga trygghetssystem är väl samstämda genom entydiga ansvarsområden och regelverk.

Ersättningar och ersättningstak bör vara på sådana nivåer att för- säkringen innebär ett reellt skydd för flertalet försäkrade. Alltför stora förändringar som innebär att den enskildes försäkringsskydd urholkas, t.ex. genom sänkt ersättning eller fler karensdagar påverkar sjukförsäk- ringens legitimitet och trovärdighet. Därtill kommer att på en alltmer öppen marknad är det numera möjligt att kompensera sänkta ersätt- ningsnivåer genom kollektiva och enskilda tilläggsförsäkringar. Varje urholkning av försäkringens substantiella innehåll riskerar att reducera sjukförsäkringen till ett ”bidragssystem” av minskande betydelse för stora delar av befolkningen. De stora löntagargrupperna kompenseras genom kollektiva avtal, medan svagare grupper direkt drabbas av ett försämrat försäkringsskydd.

9.1.2Försäkringen skall bidra till och påskynda den försäkrades återinträde på arbetsmarknaden

Försäkringen skall innehålla incitament för alla berörda aktörer, dvs. enskilda försäkrade, arbetsgivare, försäkringskassan och samverkande organ inom vård, omsorg och arbetsmarknad. Incitamenten bör rela- teras till förebyggande åtgärder, rehabiliteringsstöd och faktisk sjuk- frånvaro och syfta till att så effektivt som möjligt underlätta den försäkrades återgång till arbetslivet. Utredningen konstaterar att dessa incitament idag är svaga och ibland går på tvärs mot försäkringens syften. Den av regeringen tillsatta ”Utredningen om den arbetslivs- inriktade rehabiliteringen” (S 1999:08) konstaterar i sin diskussions- promemoria Individen i centrum? att arbetsgivarens roll i rehabilite-

124 Inriktningsmål och utvecklingsmöjligheter

SOU 2000:72

 

 

ringsarbetet har varit otydlig. Definitionen av vad som är arbetslivs- inriktad rehabilitering har också varit diskuterad och ifrågasatt. De ekonomiska incitamenten för arbetsgivaren att aktivt arbeta med dessa frågor har varit svaga och inte tillräckligt synliga. Framför allt små och medelstora arbetsgivare har haft problem med var de skall vända sig för att få stöd när olika rehabiliteringssituationer uppstår. Drivkraften för ett aktivt förebyggande arbete på arbetsplatserna har varit för svagt1. Vidare nämner ”rehabiliteringsutredningen” i diskussionsprome- morians kapitel 7, som möjliga orsaker till att rehabiliteringsreformen inte fått fullt genomslag; att statsmakterna ändrat vissa förutsättningar, sektoriseringen inom det offentliga ansvaret, att samordningsansvaret inte fungerat fullt ut och att landstingens och kommunernas utbud av rehabilitering är otillräckligt.

9.1.3Den försäkrade skall garanteras en likvärdig bedömning

Sjukförsäkringen ingår som en mycket viktig del i det svenska för- valtningssystemet. En grundläggande förutsättning är att systemet är så uppbyggt och så organiserat att de försäkrade garanteras en rättssäker och likvärdig bedömning. Utredningen konstaterar att stora skillnader föreligger i sjuktal mellan kvinnor och män och mellan olika delar av landet. Ökande skillnader mellan kvinnor och män kan sammanhänga med att arbetslivets villkor generellt missgynnar kvinnor. De regionala olikheterna kan bero på att olika praxis tillämpas i skilda delar av landet. Utredningen avser att återkomma till dessa frågor i slut- betänkandet bl.a. i samband med redovisningen av organisatoriska konsekvenser av de förslag som lämnas. Utredningen noterar att reha- biliteringsutredningen föreslår en helt ny organisation för rehabilite- ringsarbetet.

1 Individen i centrum? En diskussionspromemoria om den framtida svenska arbetslivsinriktade rehabiliteringen, s. 193.

SOU 2000:72

Inriktningsmål och utvecklingsmöjligheter 125

 

 

9.1.4Systemet skall sammantaget vara kostnadseffektivt

Försäkringssystemet bör vara utformat så att det sammantaget och till lägsta möjliga samhällskostnad uppnår de uppställda målen. I kost- naderna ingår utbetalningar till försäkringstagarna, insatser för rehabi- litering, sjukvårdskostnader, kostnader för försäkringsadministrationen samt kostnader och transfereringar som uppkommer i andra system. Genom att olika huvudmän inom staten, tillsammans med landsting och kommuner ingår i systemet blir insatser och utfall mycket kompli- cerade att mäta. Stora risker för suboptimering ligger inlagda i själva systemet. Till stor del är dessa systembrister ofrånkomliga. Utred- ningen avser dock att så långt som möjligt finna och föreslå lösningar som bidrar till ett tydligare inkomst- och utgiftsansvar.

9.1.5Försäkringen skall innehålla ekonomiska och andra incitament

Som tidigare nämnts ingår många parter i det totala sjukför- säkringssystemet. Det är av avgörande betydelse för systemets fram- gång att den försäkrade, arbetsgivare, försäkringsgivare, arbetsförmed- ling, läkare och övrig expertis samverkar med varandra. En sådan samverkan försvåras om kostnader uppträder på ett ställe och intäkter på ett annat. Försöken med bl.a. FINSAM visar på vikten av eko- nomiska incitament. Också försäkringsstrukturen i övrigt med avgifter och självrisker bör kunna utformas så att incitament och konsekvenser blir tydligare. Utredningen konstaterar att idag har t.ex. arbetsgivaren ett starkt ansvar och incitament för de korta sjukskrivningarna upp till 14 dagar genom sjuklöneperioden. Ansvaret för de längre sjuk- skrivningarna ligger däremot i hög grad på försäkringssystemet ensamt. Den korta sjukfrånvaron har, som beskrivs i kapitel 5, i stort sett varit oförändrad under 1990-talet, medan den långa och särskilt den mycket långa sjukfrånvaron har ökat mycket snabbt under de senaste åren. Utredningen redovisar i detta kapitel en genomgång av nuvarande incitamentsstruktur och anger också ett antal möjliga förändringar.

126 Inriktningsmål och utvecklingsmöjligheter

SOU 2000:72

 

 

9.1.6Sjukförsäkringssystemet skall vara statsfinansiellt hållbart

Med nuvarande uppbyggnad finansieras sjukförsäkringen över statens budget. Även om avgifterna från enskilda och arbetsgivare är satta för att i princip täcka sjukförsäkringens kostnader föreligger inte något direkt samband mellan statens utgifter och inkomster. Detta för- hållande, tillsammans med principen om budgettak för statens utgifter, innebär att brister i prognoser tillsammans med stora och snabba för- ändringar inte på samma sätt som i vanliga försäkringssystem kan kompenseras och balanseras genom premieändringar och fonderingar. Detta grundproblem har tydliggjorts inte minst under de senaste årens mycket kraftiga expansion av kostnaderna för sjukförsäkringen. Utredningen redovisar i kapitel 8 en bedömning av nuvarande prognos- system och de möjliga förbättringar som kan införas för att göra prognoserna bättre anpassade till den nya situation som uppstått. Det finns dock av flera skäl anledning att överväga om inte sjuk- försäkringen skall byggas upp som ett mer självständigt och tydligt avgränsat försäkringssystem, där det finns en direkt koppling mellan avgifter och kostnader. Utredningen avser att i sitt slutbetänkande redo- visa konsekvenser av ett sådant alternativ som för övrigt direkt ansluter sig till ett av utredningens direktiv:

”Sjukförsäkringen förutsätts även fortsättningsvis vara ett generellt offentligt försäkringssystem.”

Nuvarande finansieringsform torde göra det mycket svårt att bygga upp och effektivt administrera ett generellt offentligt försäkrings- system.

9.2Incitament och självrisker i systemet

I utredningens direktiv ingår att beskriva ”hur incitament för såväl individ, arbetsgivare m.fl. kan förändras i syfte att minska kostna- derna”. I detta avsnitt gör utredningen en genomgång av nuvarande incitamentsstruktur som avser att utgöra en grund för den diskussion om utveckling och förändring av nuvarande system som redovisas senare i detta kapitel.

Under 1990-talet har arbetslivet i Sverige genomgått dramatiska för- ändringar. Stora svängningar har präglat konjunktur och sysselsättning. Såväl den privata som den offentliga sektorn har omstrukturerats. Nedskärningar och omorganisationer och därmed följande otrygghet har i hög grad präglat vardagen för många människor.

SOU 2000:72

Inriktningsmål och utvecklingsmöjligheter 127

 

 

Det är mot den bakgrunden svårt att isolerat analysera enskilda faktorers påverkan på dagens sjukfrånvaroutveckling. De beteende- och arbetsmiljöundersökningar som utredningen nu genomför avser att närmare belysa hur ekonomi, familjesituation, sysselsättning, arbets- förhållanden etc. påverkar attityder, värderingar och faktiskt beteende.

Den korta sjukfrånvaron har som framgår av tidigare redovisad statistik varit relativt stabil under hela 1990-talet. De långa sjukfallen minskade kraftigt fram till 1996 men ökar nu i snabb takt. Kvinnornas sjukfrånvaro har ökat väsentligt snabbare än männens. De regionala skillnaderna i sjukfrånvaro har förstärkts. Sjukfrånvaron inom olika näringsgrenar är mycket varierande och utvecklas olika inom olika branscher och sektorer (jämför kapitel 5).

Utredningens uppfattning är att nuvarande incitament inte är effek- tiva som instrument för att påverka sjukfrånvaron i önskad riktning. I det följande redovisar utredningen sin syn på möjligheterna att med hjälp av självrisker, ekonomiska incitament och andra styrmedel direkt påverka sjukfrånvaron.

De instrument som för närvarande används som incitament i sjuk- försäkringen är karensdagen, ersättningsnivån, ersättningstaket och en sjuklöneperiod för arbetsgivare. Instrumenten och dess tillämpning beskrivs närmare i kapitel 2.

9.2.1Karensdagen

Karensdagen infördes den 1 april 1993 som en självrisk för den enskilde i sjukförsäkringssystemet. Ett ytterligare motiv som anfördes för införandet var behovet att stärka statens ekonomi. Självrisken kan ses som den försäkrades initialkostnad för att utnyttja försäkringen. Karensdagen hade vid införandet en påtaglig effekt på sjukfrånvaron.

Utredningen kan inte se något samband mellan karensdagen och den långa sjukfrånvaro som nu utvecklas snabbt. Fler eller färre karens- dagar skulle enligt utredningens uppfattning inte påverka den nuvaran- de utvecklingen av den långa sjukfrånvaron.

Utredningen ser därför för närvarande ingen anledning att ifråga- sätta en karensdag som en rimlig självrisk för den försäkrade.

128 Inriktningsmål och utvecklingsmöjligheter

SOU 2000:72

 

 

9.2.2Ersättningsnivån

Ersättningsnivån i sjukförsäkringen har förändrats vid flera tillfällen under 1990-talet. För närvarande är ersättningsnivån 80 procent av beräknad inkomst upp till 7,5 prisbasbelopp (274 500 kr).

Den ”nominella” ersättningsnivån i sjukförsäkringen torde till stor del ha spelat ut sin roll som incitament för individen (åtminstone för anställda). Arbetsmarknadens parter etablerar i kollektivavtal egna nivåer, som då naturligen tar över som det reella incitamentet. Också enskilda försäkringar etableras på marknaden. Om en sänkt ersättnings- nivå skulle anses vara ett incitament som ”stimulerar” den enskilde att återgå till arbetet måste i så fall nuvarande minskningsregler ytterligare skärpas. Utredningen anser att en sådan skärpning skulle vara svår att upprätthålla på en global försäkringsmarknad.

Utredningen finner därför inte anledning att föreslå någon ändring i den nu gällande ersättningsnivån.

9.2.3Ersättningstak

Utredningens anser att en allmän, offentlig försäkring måste utformas så att flertalet försäkrade kan inrymmas under taket. Försäkringens legitimitet kommer annars att urholkas.

Allt fler sjukskrivna har nu inkomster över sjukförsäkringens in- komsttak – 7,5 prisbasbelopp. Andelen sjukskrivna män med inkomst över taket var 9,1 procent år 1997 och 12,5 procent år 1999. Mot- svarande siffror för kvinnor är 5,2 resp. 7,2 procent (RFV).

Utredningen anser vidare att det nuvarande beskattningselementet i sjukförsäkringssystemet inte är förenligt med ett av direktivens huvud- mål – ett generellt offentligt försäkringssystem. Försäkringsavgiften borde mot denna bakgrund därför endast tas ut på den del av in- komsten/lönen som är försäkrad. Den av andra skäl politiskt bestämda inkomstomfördelningen bör tillgodoses på annat sätt t.ex. genom skattesystemet. Utredningen återkommer till denna fråga i sitt slut- betänkande.

9.2.4Slutsatser

Utredningens slutsats är att nuvarande incitament i sjukförsäkringen inte är tillräckliga för att i önskvärd och nödvändig omfattning påverka sjukfrånvaron. Utredningen konstaterar att nuvarande system innebär att ytterligare karensdagar och lägre ersättningsnivåer ekonomiskt gyn-

SOU 2000:72

Inriktningsmål och utvecklingsmöjligheter 129

 

 

nar företag med hög sjukfrånvaro. Ytterligare en karensdag eller en sänkning av sjuklönens storlek skulle innebära att arbetsgivare med hög sjukfrånvaro får lägre total kostnad.

Nuvarande användning av avgifter och villkor synes mera syfta till att reglera totalkostnad och finansieringsmetod för sjukförsäkrings- systemet än att påverka den faktiska sjukfrånvaron.

Synen på sjukförsäkringen som den kommer till uttryck i utform- ning av regelverk, administration och finansiering förefaller vara att systemet betraktas och hanteras som ett ”bidragssystem” snarare än som ett självfinansierat försäkringssystem.

Utredningen är övertygad om att även ett gemensamt offentligt försäkringssystem för att fungera rationellt och effektivt måste bygga på försäkringsekonomiska principer, dvs. med samband mellan premier och möjliga ersättningar, självrisker som speglar faktiska utfall, möj- ligheter att balansera variationer i intäkter och kostnader etc.

9.3Utveckling och förändring av nuvarande system.

Utredningen redovisar och diskuterar i detta avsnitt ett antal preli- minära slutsatser och presenterar de huvudfrågor som utredningen avser att belysa i det fortsatta arbetet. Diskussionen bygger i många fall på pågående studier och undersökningar varför slutsatserna är preliminära och kan komma att förändras. Synpunkterna redovisas i ett antal huvudområden som sammantaget täcker huvuddelen av utredningsuppdraget. Redovisningen är dock inte fullständig och det slutliga ställningstagandet kan omfatta både ytterligare områden och innebära att delar av de förslag som nu framförs faller bort.

Utredningen vill understryka att redovisade tankegångar är tentativa och att ett viktigt syfte med redovisningen är att stimulera en debatt för att få ytterligare underlag för de förslag som kommer att läggas i slutbetänkandet. Utredningen hänvisar bl.a. till sin hemsida www.sjukforsakring.gov.se

Utredningen kommer också att i slutbetänkandet redovisa och pröva ett nollalternativ som bygger på att huvudlinjerna i nuvarande system består.

Vid sidan av Sjukförsäkringsutredningen pågår en särskild utred- ning avseende arbetslivsinriktad rehabilitering (S 1999:08). Inom Socialdepartementet utreds vidare vissa aspekter av förtidspensions-

130 Inriktningsmål och utvecklingsmöjligheter

SOU 2000:72

 

 

systemet. (Se bl.a. Ds 2000:39 och Ds 2000:40) Sjukförsäkrings- utredningen fördjupar sig därför inte specifikt i frågor om organisation, former och regler för rehabilitering och förtidspension utan åter- kommer med sådana överväganden i sitt slutbetänkande. Utredningens huvuduppgift är inte att ta ställning till eventuellt nödvändiga orga- nisatoriska förändringar som kan beröra bl.a. RFV och försäkrings- kassorna. Redan nu förefaller det som om en större organisatorisk översyn vore angelägen. I detta kapitel som redovisar utredningens tankar om utveckling och förändring används genomgående beteck- ningen ”försäkringskassan”, utan att utredningen därför tagit ställning till olika möjliga organisationslösningar.

Nuvarande sjukskrivningsprocess och aktörernas nuvarande roller och ansvar beskrivs i avsnitt 2.4. Utredningen konstaterar att gällande system har uppenbara brister. Ansvaret för olika åtgärder är otydligt och uppföljningen är bristfällig. Försäkringskassornas prioritering har i realiteten inriktats mot utbetalning och administration där särskilt ären- den som sammanhänger med korta sjukskrivningstider (upp till 60 dagar) utgör en mycket stor andel. Under 1999 avslutades ca 480 000 sjukfall inom två månader. Det totala antalet avslutade sjukfall var samma år ca 677 000. Den stora ökningen och huvuddelen av försäk- ringssystemets kostnader ligger däremot på fall där sjukskrivningstiden är ett år eller längre (75 procent av pågående sjukskrivningar var i december 1999 längre än ett år).

9.3.1Sjuklöneperioden och arbetsgivarens ansvar

Sjuklöneperioden förlängs till två månader.

Arbetsgivarkollektivets avgift för sjukförsäkringen f.n. 8,5 pro- cent sänks.

Arbetsgivaren har under sjuklöneperioden, liksom hittills, till- sammans med behandlande läkare det fulla ansvaret för ”sjukskriv- ning” under sjuklöneperioden.

Arbetsgivare och, läkare i samråd med den försäkrade skall omedelbart informera försäkringskassan om behov föreligger av arbetslivsinriktade rehabiliteringsinsatser.

Företagshälsovårdens roll förstärks.

I tidigare avsnitt (kapitel 5) har utredningen konstaterat att de allra flesta sjukfall som ersätts av sjukförsäkringen, 1999 mer än 70 procent, avslutas inom två månader. Till detta kommer sjukfall under sjuklöne-

SOU 2000:72

Inriktningsmål och utvecklingsmöjligheter 131

 

 

perioden som administreras och betalas av arbetsgivaren i form av sjuklön.

Utredningen noterar att försäkringskassorna under senare år använt allt mindre resurser för rehabilitering. I stället har kostnaderna för administration och utbetalning avseende kortare sjukfall ökat. (Se bl.a. RFV:s årsredovisning för 1999.) De av försäkringskassorna ersatta ”korta” sjukfallen upp till 60 dagar svarar för 11 procent av totalt antal ersatta sjukdagar. Utredningens underlag visar att försäkringskassornas kostnader till huvuddelen sammanhänger med hanteringen av de korta sjukfallen. Detta förhållande kommer att ytterligare belysas i slut- betänkandet.

Nuvarande ordning ger alldeles otillräckliga incitament för arbets- givare att vidta åtgärder på arbetsplatsen som minskar de långa sjuk- skrivningarna. Utredningen har bl.a. mot denna bakgrund funnit det motiverat att pröva ett system som ökar arbetsgivarens ”självrisk” och som därigenom förstärker de ekonomiska incitamenten. En förlängd sjuklöneperiod är ett inslag i utredningens överväganden. Utredningen förutsätter att nuvarande arbetsgivaravgift sänks för att kompensera arbetsgivarnas ökade kostnader. Det underlag som föreligger pekar på att en sjuklöneperiod på 60 dagar vore lämplig både av medicinska och administrativa skäl.

Utredningen, som anser att förstärkta insatser på arbetsplatserna är en nödvändig förutsättning för att minska sjukskrivningarna, åter- kommer till denna fråga också i anslutning till följande avsnitt som beskriver sjukskrivningsperioden efter sjuklön.

De riktigt korta sjukfallen (upp till 14 dagar) under arbets- givarperioden har inte ökat under 1990-talet2. Rent medicinskt går flertalet sjukfall över inom 60 dagar utan några större insatser utöver sedvanlig medicinsk behandling och sådana individrelaterade och rehabiliterande insatser som bäst sker direkt på arbetsplatsen. Försäk- ringskassans resurser borde prioriteras för att ta hand om de fall som är i stort behov av större insatser. Samtidigt är det angeläget att arbets- givaren tar ett större ansvar för de längre och för den enskilde och samhället mer kostbara sjukfallen.

Stora administrativa vinster och andra fördelar avseende resurs- användning kan uppnås hos försäkringskassan om de många kortare sjukfallen hanteras och regleras direkt av arbetsgivaren.

En förenklad administrativ hantering får dock inte innebära att eventuella möjliga tidiga rehabiliteringsåtgärder fördröjs. Utredningen menar därför att arbetsgivare, läkare i samråd med den sjukskrivne omedelbart skall informera försäkringskassan om man bedömer att

2 Se vidare kapitel 5

132 Inriktningsmål och utvecklingsmöjligheter

SOU 2000:72

 

 

ytterligare rehabiliteringsinsatser är nödvändiga. Utredningen förut- sätter att om så bedöms lämpligt skall arbetsgivare kunna åläggas en skyldighet att senast 15 dagar före sjuklöneperiodens utgång anmäla de sjukfall som bedöms bli långvariga och kräva insatser från försäk- ringskassan.

Företagshälsovården har under senare år spelat en allt mindre roll i samarbetet med försäkringskassa och landsting. Utredningen anser att företagshälsovården borde vara en betydande och aktiv resurs i detta sammanhang. Utredningen kommer att sitt slutbetänkande närmare dis- kutera också företagshälsovårdens roll och uppgifter.

Utredningens tankegångar innebär att en tidig rehabilitering skall sättas in så snart behov föreligger. De många, mer lättbedömda, fallen behöver däremot inte hanteras av försäkringskassan på samma lag- reglerade sätt som nu sker. Enligt gällande regelsystem skall efter 28 dagar en obligatorisk prövning ske av samtliga fall. Utredningen noterar att denna formellt obligatoriska bedömning idag sker mycket summariskt och i de flesta fall tidigast efter 50–60 dagar. Trots detta tar de administrativa rutiner med utbetalning och ”pappershantering” så stora resurser från försäkringskassorna att insatser för de långa sjuk- fallen minskat under senare år.

I tidigare diskussioner har framförts farhågor för att den utökade sjuklöneperioden skulle kunna innebära att arbetsgivare i framtiden skulle selektera vid anställning av ny arbetskraft. Utredningen kan inte bortse från en sådan konsekvens. Redan dagens system innefattar ett särskilt skydd för ”ofta sjuka” och för sådana som befaras bli lång- tidssjuka. Utredningen avser att förstärka detta skydd och föreslå ett särskilt skydd också för redan långtidssjuka.

I det korta perspektivet synes dock risken för negativ selektering vara liten, i synnerhet som de höga sjuktalen idag återfinns bland kvinnor i landsting och kommuner. Under de närmaste åren behövs ett stort tillskott av arbetskraft för att klara ”vård, skola och omsorg”. Det ligger inte i arbetsgivares intresse att i en sådan konkurrenssituation avstå från att satsa på förbättrade arbetsförhållanden för att i stället välja en strategi som bygger på förutsättningen att man bara anställer sådana medarbetare som ”garanterat håller sig friska”. Utgångspunkten för resonemanget om selektering synes också bygga på föreställningen att ökningen av sjuktalen beror på att anställda på vissa arbetsplatser med hög sjukfrånvaro skulle vara latent svaga eller särskilt ”sjukliga”. I den statistik som utredningen hittills tagit del av finns inget stöd för en sådan hypotes. Sjuktalen inom vissa branscher, särskilt kvinnoyrken, kan knappast förklaras av att just där samlats särskilt sjukbenägna individer.

SOU 2000:72

Inriktningsmål och utvecklingsmöjligheter 133

 

 

9.3.2Sjukskrivningsperioden efter sjuklön

Efter den förlängda sjuklöneperioden har försäkringskassorna det fulla ansvaret för fortsatta åtgärder och utbetalningar av sjukförsäkringen enligt i princip det system som nu gäller redan efter 14 dagar. Själv- fallet har arbetsgivaren ett fortsatt stort ansvar men samordnings- ansvaret och i realiteten det yttersta ansvaret för att individen får en efter sina förhållanden effektiv och lämplig rehabilitering bör ligga på försäkringskassan. Förlängningen av sjuklöneperioden medför att kas- sorna i framtiden hanterar ett betydligt färre antal fall än för närvarande. Kraven på försäkringskassan att se till att rehabilitering och övriga insatser verkligen görs kan och bör ställas mycket högt. Ett stort antal aktörer medverkar i rehabiliteringsprocessen bl.a. arbets- givare, sjukvård, socialtjänst och arbetsförmedling. Av alla dessa krävs engagerade och effektiva insatser.

Försäkringskassan tar över ansvaret för utbetalning av sjukpenning efter 60 dagar.

Försäkringskassan skall snarast bedöma om ett anmält sjukfall behöver utredas djupare. En sådan djupare och bredare bedömning bör ske med hjälp av en teamuppbyggd verksamhet som uppfyller fastställda kvalitetskriterier.

De försäkrade med behov av rehabilitering garanteras personligt anpassade insatser.

Arbetsgivaren erlägger en självrisk i form av en begränsad sjuklön också under resten av sjukskrivningsperioden.

Högkostnadsskydd införs för småföretag.

Som tidigare nämnts avslutas 70 procent av alla sjukfall inom 60 dagar. De resterande 30 procenten svarar för nästan 90 procent av ersatta dagar i avslutade sjukfall. Räknar man med siffran för ersatta sjukdagar i pågående sjukfall blir siffran ännu större. Försäkringskassan måste på grund av nuvarande regelsystem prioritera administrativa åtgärder, ut- betalning m.m. och kassornas kostnader är därför i hög grad relaterade till de kortare sjukfallen. De viktiga rehabiliteringsinsatserna kommer i andra hand. Dessa frågor redovisas också i Rehabiliteringsutredningens rapport, Individen i Centrum? Sjukförsäkringsutredningen kommer i sitt slutbetänkande att försöka integrera tillämpliga slutsatser och förslag från Rehabiliteringsutredningen.

Riksförsäkringsverket genomförde under 1999 en utvärdering av den fördjupade bedömningen (se bilaga 6, ”Fördjupad bedömning i praktiken”). Undersökningen visar enligt RFV (Årsredovisning 1999)

134 Inriktningsmål och utvecklingsmöjligheter

SOU 2000:72

 

 

”att den fördjupade bedömningen ytterst sällan leder till att rätten till sjukpenning ifrågasätts. Den leder inte heller till att rehabilite- ringsbehov upptäcks tidigare. Resultat av studien pekar snarare på att rehabiliteringsbehovet upptäcks tidigare och att rehabiliteringen ger bättre resultat om lagstiftningen inte följs.” Utredningens slutsats är att den ”tvångsmässiga” prioriteringen av generella insatser till en viss tidpunkt fått till följd att resurser inte kunnat användas på ett optimalt sätt.

Utredningens idéskiss innebär att försäkringskassan får mer resurser för de mer komplicerade och angelägna sjukfallen. Det finns därför all anledning att utgå från att samtliga sjukskrivna med en längre sjukskrivning än 60 dagar med behov av rehabilitering också skall få en rehabiliteringsinsats som är personligt anpassad till både medicinska och arbetsplatsrelaterade förutsättningar. Försäkringskassan skall ha en skyldighet att påbörja en planering i god tid. Så snart ett reha- biliteringsbehov är konstaterat dock senast 15 dagar före sjuklöne- periodens utgång skall kassan få en ”rehabanmälan” från arbetsgivare som bedömer att sjukskrivning med frånvaro från arbetet kommer att pågå längre än 60 dagar. Denna anmälan skall naturligtvis ske i sam- verkan med arbetstagaren, berörd läkare och företagshälsovården. Ett åtgärdsprogram skall därför kunna påbörjas dag 60 och inte som idag innebära att åtgärder sätts in mer med hänsyn till tid och resurser hos försäkringskassor, arbetsgivare och andra aktörer. Samverkan mellan försäkringskassorna och andra myndigheter måste väsentligt förbättras.

Utredningen har tidigare konstaterat att skillnaderna i sjukfrånvaro mellan olika företag och branscher inte rimligen kan förklaras av att individerna på olika arbetsplatser har så olika förutsättningar ifråga om t.ex. värderingar eller sociala förhållanden. En stor del av skillnaderna sammanhänger uppenbart med hur arbetsuppgifter och samspelet mellan ansvar och uppgifter utformas och hur arbetsledning fungerar. Arbetslivet måste utformas så att arbetsuppgifterna står i samklang med individens möjligheter, resurser och förutsättningar. Tillgången till arbetskraft kommer att vara en trång sektor inte bara i Sverige utan också i Europa. Det ligger därför i arbetsgivarnas intresse att se till att arbetsuppgifter och arbetsorganisation fungerar.

Ett långsiktigt hållbart försäkringssystem måste utformas så att arbetsgivaren, i högre grad än för närvarande, får bära kostnaderna för lång sjukskrivning inom sin egen organisation. Utredningen avser därför att i sitt slutbetänkande närmare studera möjligheten att också för sjukskrivningstider mellan 60 och 360 dagar införa en självrisk för arbetsgivare. Den skulle kunna utformas så att arbetsgivare också för denna tid betalar en sjuklön på 10–40 procent. Givetvis bör även då arbetsgivaravgiften reduceras för hela kollektivet med ett belopp som

SOU 2000:72

Inriktningsmål och utvecklingsmöjligheter 135

 

 

motsvarar den totala kostnadsökningen. Konsekvensen tillsammans med utredningens idéskiss om en längre arbetsgivarperiod blir att arbetsgivare, i huvudsak många privata företag, som har låg långtids- frånvaro får en lägre total kostnad. Andra, många kommuner och lands- ting, får en högre total kostnad, som kan minskas genom arbetsgivarens offensiva åtgärder. Utredningen förutsätter att arbetsgivare inom kom- muner och landsting redan innan nya regler träder i kraft kommer att vidta åtgärder för att minska sjukfrånvaron.

Redan i dag kan små och medelstora företag få orimligt stora kostnader för sjukskrivning. Kostnaden för ett företag med endast en anställd blir mycket hög även med nuvarande 14 dagars sjuklön. En särskild utredning (SOU 1997:146) har lämnat förslag om ett särskilt högkostnadsskydd för mindre företag. Små företag har visserligen redan idag en möjlighet att teckna en särskild försäkring som täcker risken för en alltför hög sjuklönekostnad. Problemet är dock klassiskt. En sådan frivillig försäkringslösning drabbas av ”negativt urval”. Före- tagare med låg risk väljer att stå utanför försäkringen. Kvar blir endast ”högriskföretag” med en premie som blir alltför hög.

Sjukförsäkringsutredningen anser det vara oundgängligen nödvän- digt att ett förbättrat högkostnadsskydd införs redan i dagens system. Ett sådant skydd skall vara obligatoriskt och ingå i den avgift som betalas av alla arbetsgivare. Behovet av ett sådant skydd förstärks av det ökade ansvar som utredningen lägger på arbetsgivare. Utredningen återkommer i slutbetänkandet med ett förslag till ett reformerat högkostnadsskydd för små företag.

9.3.3Sjukskrivning högst ett år

Sjukskrivningsperioden tidsbegränsas till tolv månader i syfte att påskynda och skärpa försäkringskassans utredning och bedömning av behovet av mera långsiktiga rehabiliteringsbehov hos den för- säkrade.

I god tid före sista dag för rätt till sjukpenning skall för- säkringskassan göra en utredning/bedömning om hur sjukpenning- perioden skall avslutas.

Efter sjukskrivningsperioden kan sjukpenningen ersättas av månatlig sjukersättning vid fortsatt medicinsk rehabilitering eller månatlig rehabiliteringslön eller lönebidrag vid fortsatt arbetslivs- inriktad rehabilitering.

136 Inriktningsmål och utvecklingsmöjligheter

SOU 2000:72

 

 

Den svenska sjukförsäkringen har till skillnad från vad som gäller i många andra länder (t.ex. Norge, Finland och Holland) ingen tids- begränsning av sjukskrivningen och sjukersättning.

Av antalet avslutade sjukfall under 1999 hade ca 7 procent (45 000) varat längre än ett år. Vid slutet av 1999 var mer än 30 procent (ca 70 000) av pågående sjukfall längre än ett år och 12 procent eller 27 000 längre än två år.

Det finns anledning att anta att den stora ökningen av långa sjuk- skrivningar till stor del är en konsekvens av att försäkringskassa och övriga aktörer inte haft resurser och i vissa fall också saknat kompetens för ordentliga målinriktade insatser. Motivationen och de faktiska för- utsättningarna för den sjukskrivne att återvända till arbetslivet minskar drastiskt med sjukskrivningens längd. Utredningen ser ytterst allvarligt på dessa många gånger förödande passiva sjukskrivningar. Kon- sekvenserna för den enskilde innebär utestängning från arbetslivet, förlängt lidande och försämrad ekonomi. Utredningen vill på nytt erinra om att huvuddelen av kostnaderna för sjukförsäkringen avser just de långa sjukskrivningarna. Det finns mycket goda skäl för insatser som förhindrar att nya långtidssjukskrivna tillkommer och som ger långtidssjukskrivna ett adekvat och målinriktat rehabiliteringsprogram.

Det är naturligtvis helt oacceptabelt att mer än 70 000 sjukskrivna vid slutet av 1999 varit sjukskrivna mer än ett år. I de allra flesta fall är den medicinska behandlingen och bedömningen klar. De långtids- sjukskrivna riskerar med nuvarande system en fortsatt passiviserande sjukskrivning. Utredningen avser att i slutbetänkandet om möjligt redovisa ytterligare statistiskt underlag som djupare belyser denna fråga.

Utredningen överväger att föreslå att sjukskrivningsperioden be- gränsas till 12 månader. Syftet är att påskynda och skärpa försäk- ringskassans utredning och bedömning av den försäkrades behov av rehabiliteringsinsatser.

De försäkrade som behöver fortsatt eller förnyad arbetslivsinriktad rehabilitering skall få särskilt beslut om detta. I god tid före sista dag för rätt till sjukpenning (t.ex. senast dag 300 vid bortre gränsen ett år) skall försäkringskassan göra en utredning/bedömning om vad som är aktuellt i ärendet och vilka ytterligare eventuella åtgärder som bör sättas in. Syftet skall vara att få underlag för prognos och beslut om hur sjukpenningperioden skall avslutas. Den försäkrade får en utbildning eller arbetsträning som syftar till fortsatt arbete. Rehabiliteringsersätt- ningen kan också användas som ”lönebidrag” till den arbetsgivare som erbjuder arbetsanpassad rehabilitering. En särskild rehabiliteringser- sättning eller rehabiliteringslön utbetalas som motsvarar tidigare sjuk-

SOU 2000:72

Inriktningsmål och utvecklingsmöjligheter 137

 

 

penning. På så sätt förändras en passiv lång sjukpenningperiod till en aktiv rehabiliteringsperiod.

Utredningens idéskiss syftar inte till att tvinga icke färdigbehand- lade åter till arbetet. I de, som utredningen antar, förhållandevis få fall där pågående medicinsk behandling utesluter rehabiliteringsinsatser skall försäkringskassan fatta beslut om månatlig sjukersättning. I andra fall, där förtidspension är oundviklig skall beslut om förtidspension fattas. Ett antal sjukskrivna kommer inom ettårsperioden att kunna återgå till sitt ordinarie eller annat arbete utan fortsatta åtgärder.

9.3.4Frågan om förtidspension

Utredningen har lämnat ett uppdrag till Statskontoret att redovisa samband mellan sjukskrivning och förtidspension. En sammanfattning av Statskontorets rapport återfinns i kapitel 7. Hela rapporten redovisas i bilaga 5.

Utredningen konstaterar att antalet långtidssjukskrivna kraftigt minskade genom de åtgärder som vidtogs 1992. Åtgärderna innebar att ett stort antal sjukskrivna erhöll förtidspension. En idag mer restriktiv hållning tillsammans med försäkringskassornas nedprioritering av be- slut om förtidspension har gjort att en latent ”kö” för förtidspension uppstått. Uppskattningar inom RFV ger vid handen att förmodligen nära 50 procent av de långtidssjukskrivna idag väntar på beslut om förtidspension. Utredningen konstaterar att en passiv sjukskrivning med all sannolikhet leder till återkommande cykliska vågor av för- tidspensioneringar. Detta fenomen måste hejdas. Några besparingar kan inte uppnås på kort sikt. Antingen kommer kostnader för förtids- pension att dramatiskt öka och långsiktigt belasta statens budget eller också, vilket naturligtvis för den enskilde och långsiktigt för samhället är ett bättre alternativ, måste stora resurser sättas in för att ge nuvarande långtidssjukskrivna möjlighet att återgå till arbete. Därtill kommer att en bättre fungerande sjukförsäkring måste ge incitament som gör att tillflödet av nya långtidssjukskrivna minskar. Dessa frågor är enligt utredningen strategiska och kommer att vara föremål för utredningens fokusering i det fortsatta arbetet.

138 Inriktningsmål och utvecklingsmöjligheter

SOU 2000:72

 

 

9.3.5Personliga riskskydd för enskilda

De personliga riskskydden för enskilda utvecklas och förstärks.

Utredningen har tidigare kommenterat risken för att enskilda sjuk- skrivna med långa eller återkommande sjukskrivningsperioder skulle få svårt att få arbete. Arbetsgivare skulle försöka minimera kostnader och ansvar genom att med sofistikerade metoder undvika att anställa personer som betraktades som högrisker. Utredningen anser att åtgärder måste vidtas för att minimera dessa risker och avser att lägga förslag om ett särskilt försäkringsskydd för långtidssjukskrivna. Redan i dag finns ett skydd som bl.a. innebär att försäkrade med ofta förekommande korta sjukskrivningar inte behöver vidkännas avdrag för någon karensdag (se kapitel 2).

Utredningen avser att i slutbetänkandet lägga förslag om ett för- stärkt riskskydd för individen, som särskilt tar sikte på att underlätta återinträde på arbetsmarknaden för långtidssjukskrivna. Ett sådant sys- tem skulle kunna utformas så att den som varit långtidssjukskriven mer än ett år under en viss period befrias från karensdag. Arbetsgivaren skulle också under samma period få ersättning från försäkringskassan redan från dag två.

9.3.6Sammanfattning av utredningens modell för att hantera långa sjukskrivningar

Utredningens ”modell” för hantering av sjukskrivning och rehabilite- ring av de långa sjukfallen över ett år sammanfattas i nedanstående tabell.

SOU 2000:72

 

Inriktningsmål och utvecklingsmöjligheter 139

 

 

 

 

 

 

 

Tabell 9.1

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Prognos

 

Åtgärd

Stöd från Sjukförsäkringen

 

Frisk, anställd

 

Åter till arbete

 

 

Frisk, arbetslös

 

Till arbetsmarknadens för-

 

 

 

fogande

 

 

 

Kan återgå till

arbete

Medicinsk rehabilitering

Månatlig sjukersättning

 

efter fortsatt medicinsk

 

 

 

 

rehabilitering

 

 

 

 

 

Kan återgå till

arbete

Arbetslivsinriktad rehabi-

Månatlig

 

efter fortsatt arbetslivs-

litering

rehablön/lönebidrag

 

inriktad rehabilitering

 

 

 

 

Kan inte återgå till ar-

Förtidspension

Förtidspension

 

bete

 

 

 

 

9.3.7Övriga frågor

Under utredningens arbete har ett antal övriga frågor aktualiserats och diskuterats. En del frågor tas också uttryckligen upp i utredningens direktiv. Vi redovisar i detta avsnitt några av de förslag som vi avser att pröva och vidareutveckla i slutbetänkandet.

Detaljregleringen av formerna för försäkringskassans bedömning av enskilda fall tas bort.

Försäkringskassornas löpande arbete synes vara föremål för en alltför omfattande detaljreglering som med dagens arbetsbelastning ändå inte följs. Regelsystemet måste fortlöpande anpassas till nya förutsättningar och en reglering av former hindrar ofta en nödvändig anpassning. Målstyrning bör i stället användas mer konsekvent och försäkrings- kassans skyldigheter och försäkringstagarens rättigheter bör göras tyd- liga. Försäkringskassan har därefter det fulla ansvaret för att resurser fördelas på ändamålsenligt sätt. Ärenden som bedöms bli korta eller av annan anledning kan bedömas entydigt bör kunna hanteras med en förenklad bedömning så att ärenden som riskerar att bli långa eller kräva arbetslivsinriktade rehabiliteringsinsatser får erforderliga resur- ser. Utredningen förutsätter att försäkringskassorna har eller utvecklar erforderlig kompetens för sådana bedömningar.

140 Inriktningsmål och utvecklingsmöjligheter

SOU 2000:72

 

 

En myndighet bör ges ett övergripande ansvar för informations- insamling, analys och löpande redovisning av underlag för åtgärder, prognoser etc.

Utredningens direktiv säger bl.a. att utredningen skall klargöra even- tuella brister i befintlig statistik och lämna förlag på vilka ytterligare uppgifter som bör finnas tillgängliga. Utredningen har i sin inledande kartläggning av statistiskt material avseende sjukfrånvaro och sjukför- säkringskostnader kunnat konstatera att många myndigheter och orga- nisationer samlar in och redovisar material som berör området.

Riksförsäkringsverket redovisar löpande utvecklingen av den fak- tiska sjukfrånvaron. Arbetarskyddsstyrelsen redovisar arbetsmiljö- och arbetsskadestatistik. Socialstyrelsen redovisar uppgifter rörande sjukvården. SAF redovisar kvartalsvis uppgifter om sjukfrånvaron för den privata sektorn i sin tidsanvändningsstatistik. Någon motsvarande uppföljning av utvecklingen inom den offentliga sektorn finns inte!

Till detta kan läggas rapporter och sjukfallsstudier från enskilda forskningsprojekt, RFV, enskilda försäkringskassor, försäkringsbolag, fackliga organisationer etc.

Det är dock inte möjligt att i ett makroperspektiv löpande följa utvecklingen av olika diagnoser, sjukfrånvaron inom olika yrken eller näringsgrenar etc. Det är inte heller möjligt att följa intygsgivande läkares försäkringsmedicinska kompetens och ”sjukskrivnings- mönster”.

Avsaknaden av väsentliga data och bristen på enhetlighet i befint- liga data gör att det idag inte finns förutsättningar för en övergripande och fortlöpande analys av sjukfrånvaron och dess orsaker.

Utredningen finner det ytterst angeläget att ett så samhällseko- nomiskt betydelsefullt område som sjukfrånvaron med dess konsekven- ser för individer, produktion och ekonomi blir föremål för en fort- löpande heltäckande systematisk analys och uppföljning. Riksförsäk- ringsverket bör därför få möjlighet att komplettera sitt sjukdataregister med uppgifter avseende diagnoser, intygsskrivande läkare, arbetsställen och yrken. Vi förutsätter att detta kan ske utan att den enskildes integritet hotas.

De regelmässiga hindren för erforderlig registrering och/eller sam- körning av data om sjukfrånvaron bör undanröjas och en myndighet bör ges ett övergripande ansvar för informationsinsamling, analys och löpande redovisning av underlag för åtgärder, prognoser etc.

SOU 2000:72

Inriktningsmål och utvecklingsmöjligheter 141

 

 

En redovisning av anställdas sjukfrånvaro bör göras obligatorisk i företags, organisationers och myndigheters verksamhetsberättelser.

Utredningen finner det också rimligt att företag, organisationer och myndigheter åläggs en redovisningsskyldighet avseende anställdas sjukfrånvaro. En sådan redovisning bör göras enligt en given bas- standard som gör det möjligt att jämföra företag i olika branscher, offentliga företag, organisationer och myndigheter osv.

9.3.8Sammanfattande beskrivning av utredningens diskussion av möjliga förändringar av sjukförsäkringssystemet

Sjuklöneperioden förlängs till två månader.

Arbetsgivarkollektivets avgift för sjukförsäkringen f.n. 8,5 procent sänks.

Arbetsgivaren har under sjuklöneperioden, liksom hittills, tillsammans med behandlande läkare det fulla ansvaret för ”sjukskrivning” under sjuklöneperioden.

Arbetsgivare och, läkare i samråd med den försäkrade skall omedelbart informera försäkringskassan om behov föreligger av arbetslivsinriktade rehabiliteringsinsatser.

Företagshälsovårdens roll förstärks.

Försäkringskassan tar över ansvaret för utbetalning av sjukpenning efter 60 dagar.

Försäkringskassan skall snarast bedöma om ett anmält sjukfall behöver utredas djupare. En sådan djupare och bredare bedömning bör ske med hjälp av en teamuppbyggd verksamhet som uppfyller fastställda kva- litetskriterier.

De försäkrade med behov av rehabilitering garanteras personligt an- passade insatser.

Arbetsgivaren erlägger en självrisk i form av en begränsad sjuklön också under resten av sjukskrivningsperioden.

142 Inriktningsmål och utvecklingsmöjligheter

SOU 2000:72

 

 

Högkostnadsskydd införs för småföretag.

Sjukskrivningsperioden tidsbegränsas till tolv månader i syfte att påskynda och skärpa försäkringskassans utredning och bedömning av behovet av mera långsiktiga rehabiliteringsbehov hos den försäkrade.

I god tid före sista dag för rätt till sjukpenning skall försäkringskassan göra en utredning/bedömning om hur sjukpenningperioden skall av- slutas.

Efter sjukskrivningsperioden kan sjukpenningen ersättas av månatlig sjukersättning vid fortsatt medicinsk rehabilitering eller månatlig rehabiliteringslön eller lönebidrag vid fortsatt arbetslivsinriktad rehabi- litering.

De personliga riskskydden för enskilda utvecklas och förstärks.

Detaljregleringen av formerna för försäkringskassans bedömning av enskilda fall tas bort.

En myndighet bör ges ett övergripande ansvar för informations- insamling, analys och löpande redovisning av underlag för åtgärder, prognoser etc.

En redovisning av anställdas sjukfrånvaro bör göras obligatorisk i före- tags, organisationers och myndigheters verksamhetsberättelser.

9.4Läkares rätt att utfärda läkarintyg

Av utredningens direktiv framgår att det finns cirka 25 000 behand- lande läkare som sjukskriver patienter.

Flera undersökningar har visat att olika läkare sjukskriver olika mycket. Skillnader har funnits både vad avser diagnoser, antalet sjukskrivnings- tillfällen, sjukskrivningarnas längd samt notering om arbetsuppgifter i läkarintygen. Det kan ifrågasättas om en läkare ensam skall ha rätt att sjukskriva personer över lång tid, på grund av dels att sambanden mellan t.ex. ohälsa och arbetsmiljö i dag är mycket komplexa, dels att flertalet läkare inte har en relevant kompetens i sin medicinska specialitet för frågor som berör ett skiftande arbetsliv.3

3 Kommittédirektiv, sjukförsäkringen (dir. 1999:54, s. 9).

SOU 2000:72

Inriktningsmål och utvecklingsmöjligheter 143

 

 

Utredningen redovisar också i detta avsnitt sina preliminära ställnings- taganden. De slutliga förslagen redovisas i slutbetänkandet.

Alla läkare skall som hittills ha rätt att utfärda läkarintyg. Försäkringskassan skall ges ett förstärkt mandat att följa den

enskilde läkarens intygsgivning.

Försäkringsmedicin bör ingå som ett mål i all läkarutbildning på alla nivåer.

9.4.1Rätten att utfärda medicinska underlag – läkarintyg

Frågan om alla läkares rätt att utfärda läkarintyg har tidigare utretts bl.a. av Intygsutredningen som lämnade betänkandet Om intyg och utlåtanden som utfördas av hälso- och sjukvårdspersonal i yrkesut- övningen (SOU 1994:71). Intygsutredningen kom fram till

– – – att den som är behörig att utöva läkaryrket enligt lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m.m. även generellt skall var behörig att utfärda läkarintyg och läkarutlåtanden.4

Den läkare som allvarligt åsidosatte sina ålägganden skulle kunna få sin rättighet att utförda intyg begränsad eller indragen av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Något beslut i denna fråga är dock ännu inte fattat.

Utredningen konstaterar att ökningen av de långa sjukskrivningarna inte är jämnt fördelad. En stor del faller på kvinnor anställda inom landsting och kommuner. Detta förhållande ger i sig inget stöd för hypotesen att ökningen skulle vara hänförlig till att läkare generellt i stor omfattning utfärdar sjukintyg utan tillräcklig prövning. Det kan knappast heller hävdas att just läkare som behandlar kvinnor inom landsting och kommuner har ändrat sitt sjukskrivningsmönster under senare år. De stora regionala skillnaderna kan däremot bero på att läkare, försäkringskassor och andra inblandade i skilda delar av landet har olika synsätt och praxis. Det är dock inte troligt att denna praxis enbart beror på läkares sätt att sjukskriva.

Utredningen har inte heller hittills sett något annat samband mellan vårdslös sjukskrivning och ökad sjukfrånvaro varför utredningens nuvarande ståndpunkt är att alla läkare även fortsättningsvis skall ha rätt att utfärda läkarintyg. Detta hindrar inte att läkares rutiner och

4 Intygsutredningen (SOU 1994:71, s. 11).

144 Inriktningsmål och utvecklingsmöjligheter

SOU 2000:72

 

 

kompetens i försäkringsmedicin behöver förbättras. Uppföljningen av läkares utfärdande av medicinska underlag behöver också förbättras. Intygsutredningen ansåg att Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd skulle kunna begränsa eller dra in läkares rätt att utfärda intyg. Utredningen anser att ett sådant system riskerar att skjuta över målet och förorsaka onödig administration. Utredningen kommer dock att överväga om försäkringskassan skall kunna begränsa ”rätten” att utfärda sjukintyg för de läkare vars intyg inte uppfyller uppställda krav.

Försäkringskassan bör som hittills avgöra om rätten till ersättning skall grunda sig enbart på de medicinska underlag som behandlande läkare utfärdar eller om ytterligare medicinsk utredning skall göras.

9.4.2Utbildning i försäkringsmedicin

Den tidigare nämnda Intygsutredningen yttrade sig också om läkarnas kompetens och föreslog att undervisning om utfärdande av intyg borde behandlas under utbildningen i alla kliniska ämnen.

I proposition 1996/97:63 om Samverkan, socialförsäkringens ersätt- ningsnivåer och administration, m.m. gjorde regeringen bedömningen att Socialstyrelsen borde överväga att se över sina föreskrifter i syfte att förstärka ämnet försäkringsmedicin när det gäller läkarnas allmän- tjänstgöring och specialistkompetens.5 Något sådant uppdrag har dock ännu ej lämnats.

Det förekommer idag på många håll i landet att försäkringskassorna anordnar utbildning för läkare. Exempelvis kan nämnas försäkrings- kassan i Stockholms län där alla AT-läkare erbjuds en tredagars utbildning i försäkringsmedicin. Försäkringskassan i Eskilstuna redo- visar goda erfarenheter av en sådan intensifierad utbildningsinsats. Utbildningen där bedrivs i form av individualiserad praktiktjänstgöring hos försäkringsläkare och handläggare på försäkringskassan.6

Utredningens uppfattning är att försäkringsmedicin bör ingå som mål i all läkarutbildning på alla nivåer inklusive fortbildning för att garantera att alla läkare har kunskap om vilken uppgift de medicinska underlagen skall fylla och vilka ekonomiska konsekvenser, både för den enskilde och för samhället, som följer av sjukskrivning. En minskad sjukskrivningstid på i genomsnitt endast en dag innebär en besparing på ca 1,5–2,0 mdkr. En sådan mer återhållsam sjukskrivning torde inte medföra någon försämring för den enskilde.

5Regeringens proposition 1996/97:63, s. 62).

6Läkartidningen nr 46/1997 s. 4212, Bo Mikaelsson, Försäkringsmedicinsk utbildning för alla läkare i Sörmland.

SOU 2000:72

Inriktningsmål och utvecklingsmöjligheter 145

 

 

Utredningen anser vidare att sjukvårdens huvudmän skall åläggas ett tydligt ansvar för vidareutbildning i försäkringsmedicin av berörd vårdpersonal.

SOU 2000:72

Bilaga 1 147

 

 

Kommittédirektiv

Sjukförsäkringen

Dir.

 

1999:54

Beslut vid regeringssammanträde den 23 juni 1999

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare skall göra en analys av sjukförsäkringen.

Utredaren skall

fördjupa analysen av varför sjukfrånvaron och utgifterna för sjuk- penning förändras över tiden

så långt som möjligt identifiera vilka faktorer som direkt eller indi- rekt är avgörande för sjukpenningförsäkringens kostnadsutveckling och därvid noga analysera arbetsmiljöaspekterna i förhållande till sjukfrånvaron

beakta vikten av förebyggande insatser och arbetslivsinriktad reha- bilitering som syftar till att minska individers risk att drabbas av långvarigt nedsatt arbetsoförmåga på grund av sjukdom samt redo- visa hur incitament för såväl individ, arbetsgivare m.fl. kan föränd- ras i syfte att minska kostnaderna

klarlägga sambanden mellan sjukförsäkringen och förtidspensions- systemet och särskilt belysa effekterna för framtida förtidspensione- ring av stigande sjukfrånvaro samt hur reglerna för förtidspension påverkar sjukförsäkringen

granska den sjukskrivande läkarens och försäkringsläkarens roll

lämna förslag till konkreta åtgärder för att minska sjukfrånvaron och för att reducera utgifterna inom sjukförsäkringen

som ett led i arbetet med att identifiera förklarande faktorer till sjuk- frånvaron och utgifterna för denna analysera hur en modell för att förutsäga utgiftsutvecklingen inom sjukförsäkringen skulle kunna utformas

redovisa vilken statistik som finns inom området, klargöra eventu- ella brister och lämna förslag på vilka ytterligare uppgifter som bör finnas tillgängliga i Riksförsäkringsverkets databaser

redovisa en överblick av internationella erfarenheter och idéer inom området.

148 Bilaga 1

SOU 2000:72

 

 

Vägledande principer för arbetet är att sjukförsäkringen skall vara trygg, rättvis och effektiv. Detta skall uppnås bl.a. genom en generell offent- lig försäkring som ger standardtrygghet genom att ersätta inkomstbort- fall och som är statsfinansiellt hållbar.

Bakgrund

Den som är inskriven hos försäkringskassan är sjukpenningförsäkrad enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring om han eller hon har en sjukpenninggrundande inkomst (SGI) av eget arbete som uppgår till minst 24 procent av prisbasbeloppet. Vid beräkning av SGI bortses från inkomster som överstiger sju och en halv gånger prisbasbeloppet.

Sjukpenningförsäkringen har fyra ersättningsnivåer – hel, tre fjärde- dels, halv och en fjärdedels sjukpenning. Hel sjukpenning utges vid fullständig nedsättning av arbetsförmågan osv.

Genom lagen (1991:1047) om sjuklön har sjukpenning till anställda i samband med kortare sjukfrånvaro minskat i betydelse då rätten till sjuklön avser att täcka inkomstbortfallet för de fjorton första dagarna i ett sjukfall.

Ersättningsnivån inom sjukpenning- och sjuklönesystemet är 80 pro- cent av ersättningsunderlaget med undantag för den första dagen som utgör karensdag.

För personer som insjuknar på nytt inom fem kalenderdagar från det en tidigare sjukperiod avslutats samt för personer som har särskilt om- fattande sjukfrånvaro eller har en sjukdom som medför risk för en eller flera längre sjukperioder finns särskilda regler.

För den som genomgår arbetslivsinriktad rehabilitering utges reha- biliteringsersättning i form av rehabiliteringspenning och särskilt bi- drag. Ersättningsnivån för rehabiliteringspenningen är i likhet med sjukpenning och sjuklön 80 procent av ersättningsunderlaget.

Utöver den sjukpenning som utges med 80 procent kan den enskilde via t.ex. kollektivavtalade sjukersättningar täcka ytterligare omkring 10 procent av inkomstförlusten.

Behovet av en översyn

På grund av den kraftigt ökade sjukfrånvaron har utgifterna för sjuk- penning ökat kraftigt för år 1998 i förhållande till de budgeterade med- len.

De senaste prognoser som finns för kostnadsutvecklingen för sjuk- försäkringen visar på en fortsatt ökning av utgifterna. Det finns därför

SOU 2000:72

Bilaga 1 149

 

 

ett behov av att förbättra analysen av de faktorer som styr utgifts- utvecklingen i syfte att bl.a. kunna göra bättre och mer tillförlitliga prognoser över utgifterna inom sjukförsäkringen.

Med anledning av att utgiftsökningen för sjukpenningen under 1998 skett under en förhållandevis kort tidsperiod har tidigare bedömningar om utgifterna underskattat ökningen. De senaste bedömningarna pekar därför på mycket stora avvikelser mellan de medel för sjukpenningen som regeringen föreslog i budgetpropositionen för år 1999 och nuva- rande prognostiserade utgifter. Det finns därför skäl att fördjupa analy- sen av orsakerna till sjukförsäkringskostnaderna samt att ta fram för- slag som syftar till att bryta kostnadsökningen och reducera kostnader- na. Vidare finns det skäl att, genom en översyn, pröva om den ökade sjukfrånvaron t.ex. speglar en försämrad arbetsmiljö eller ett generellt försämrat hälsoläge bland de förvärvsaktiva.

I budgetpropositionen för år 1999 redovisade regeringen mål för sysselsättningen. Målet är att andelen reguljärt sysselsatta av befolk- ningen mellan 20 och 64 år skall öka från 74 procent 1997 till 80 pro- cent 2004. Utvecklingen av sjukfrånvaron och de eventuella effekter som det kan ha på förtidspensioneringen är av stor betydelse för möjligheten att nå målet för sysselsättning.

Inom Regeringskansliet har ett särskilt arbete genomförts för att analysera orsakerna till de ökade utgifterna inom sjukförsäkringen och för att finna förbättrade prognosmetoder. I detta arbete har det bl.a. framgått att utgiftsutvecklingen, vid sidan av regelsystemets utform- ning, är beroende av konjukturutvecklingen. Riksförsäkringsverket (RFV) har inom ramen för ovan nämnda arbete tagit fram vissa fakta runt den senaste tidens ökade sjukskrivning. Ytterligare fördjupning av analysen krävs dock bl.a. för att identifiera de långsiktiga faktorer som förklarar utnyttjandet av sjukförsäkringen.

150 Bilaga 1

SOU 2000:72

 

 

Diagram 1

Antal försäkrade me d sjukpe nning

180000

 

 

 

 

 

 

 

 

 

160000

 

 

 

 

 

 

 

 

 

140000

 

 

 

 

 

 

 

 

 

120000

 

 

 

 

 

 

 

 

 

100000

 

 

 

 

 

 

 

 

 

80000

 

 

 

 

 

 

 

 

 

60000

 

 

 

 

 

 

 

 

 

40000

 

 

 

 

 

 

 

 

 

20000

 

 

 

 

 

 

 

 

 

0

 

 

 

 

 

 

 

 

 

kv1-96

kv2-96

kv3-96

kv4-96

kv1-97

kv2-97

kv3-97

kv4-97

kv1-98

kv2-98

A nstä llda

F ö re ta ga re A rb etslö sa

Källa: Riksförsäkringsverket. Sjukdagar som ingår i sjuklöneperioden har inte medräk- nats. Sjuklöneperioden – som infördes år 1992 – omfattar de första fjorton dagarna i varje sjukfall. (Under tiden januari 1997–mars 1998 de 28 första dagarna).

Av diagram 1 framgår att det är inom gruppen anställda som den stora ökningen av sjukpenningdagar finns. De övriga grupperna – arbetslösa och egenföretagare – uppvisar inte några anmärkningsvärda föränd- ringar av sjukskrivningsfrekvensen. Det bör dock observeras att de sjukdagar som ingår i sjuklöneperioden inte har varit möjligt att inklu- dera i diagrammet. Det påverkar också tolkningen av hur sjukpenning- dagarna har utvecklats för de anställda.

Av diagram 2 nedan framgår vidare att det framför allt är antalet ”nya sjukfall” som har ökat, dvs. sådana sjukpenningfall där personen inte haft någon tidigare sjukpenningperiod inom ett år.

SOU 2000:72

Bilaga 1 151

 

 

Diagram 2

Antal sjukskrivna, 60 dagar och längre

140000

 

 

 

 

 

 

 

120000

 

 

 

 

 

 

 

100000

 

 

 

 

 

 

 

80000

 

 

 

 

 

 

 

60000

 

 

 

 

 

 

 

40000

 

 

 

 

Fall 1 år före men

 

 

 

 

 

<365 dgr ("återfall")

 

 

 

 

 

Fall 1 år före (>=365

20000

 

 

 

 

dgr)

 

 

 

 

 

 

 

Ej fall 1 år före

 

0

 

 

 

 

 

 

 

9701

9703

9706

9709

9801

9803

9806

9809

 

 

 

Mätmånad

 

 

 

Källa: Riksförsäkringsverket.

 

 

 

 

 

RFV har i syfte att få en beskrivning av vilka personer som är sjuk- skrivna genomfört en enkätundersökning med hjälp av försäkringskas- sorna. Undersökningen redovisar en bild av de sjukskrivningar som pågick den 4 september 1998. Enkätundersökningen gjordes eftersom RFV:s register saknar uppgifter om t.ex. diagnos och yrke.

Enkätundersökningen visar att 60 procent av de sjukskrivna är kvin- nor och 40 procent är män. Av enkätundersökningen framgår vidare att ca 75 procent av dagarna vid mättidpunkten var dagar med hel sjukpen- ning. Den huvudsakliga ”sysselsättningen” vid sjukfallens början utgjordes av ca 70 procent anställda, ca 20 procent arbetslösa samt 10 procent övriga.

I en enkätundersökning (arbetsmiljöundersökning) som utförts av Arbetarskyddsstyrelsen 1997 uppger 59 procent av männen och 68 pro- cent av kvinnorna att arbetstakten har ökat. Det framgår vidare av undersökningen att stressen i arbetslivet har ökat. T.ex. kan över 40 procent inte koppla av tankarna från jobbet under fritid och 30 – 40 procent måste dra in på luncher, arbeta över eller ta med jobb hem.

För att förstå den beskrivna utvecklingen är det viktigt att sätta in den i sitt historiska sammanhang. Av diagram 3 framgår att antalet

152 Bilaga 1

SOU 2000:72

 

 

ersatta sjukpenningdagar oavsett ökningen mellan år 1997 och år 1998 fortfarande ligger på en historiskt låg nivå.

Diagram 3

Antal sjukpenningdagar, miljoner dagar

 

120

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

100

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

dagar

80

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

60

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Miljoner

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

40

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

20

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

0

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1955

1959

1963

1967

1971

1975

1979

1983

1987

1991

1995

 

 

 

 

 

 

År

 

 

 

 

 

Källa: Finans- och Socialdepartementet. Sjukdagar som ingår i sjuklöneperioden har inte medräknats. Sjuklöneperioden – som infördes år 1992 – omfattar de första fjorton dagarna i varje sjukfall. (Under tiden januari 1997–mars 1998 de 28 första dagarna).

Antalet sjukpenningdagar har varierat kraftigt sedan 1955. Det finns dock en trendmässig ökning av sjukpenningdagarna fram till och med 1990. Efter 1990 minskar antalet sjukpenningdagar mycket kraftig. Den beskrivna utvecklingen är bland annat en effekt av att regelsystemen har justerats och att antalet personer som har kunnat erhålla sjukpen- ning har förändrats mycket under perioden. Det är därför viktigt att man tolkar dessa siffror med stor försiktighet.

Uppdraget

Utredaren skall analysera varför sjukfrånvaron och utgifterna för sjuk- penning förändras över tiden dels i ett långsiktigt perspektiv, dels med inriktning på att peka ut och kvantifiera de faktorer som främst för- klarar den senaste periodens ökning av sjukfrånvaron och sjukförsäk- ringsutgifterna.

Utredaren skall försöka att identifiera vilka faktorer som direkt och indirekt kan anses avgörande för sjukpenningförsäkringens kostnads- utveckling. Arbetsmiljöaspekterna bör därvid analyseras noga i förhål- lande till sjukfrånvaron.

SOU 2000:72

Bilaga 1 153

 

 

Utredaren skall lämna förslag till konkreta åtgärder för att minska sjukfrånvaron och för att reducera utgifterna inom sjukförsäkringen i syfte att bidra till ett statsfinansiellt hållbart system för sjukförsäk- ringen. Förslagen skall ha en sådan inriktning att risken för en ökad förtidspensionering i möjligaste mån undviks. I sin analys skall utreda- ren klarlägga samband mellan sjukförsäkringen och förtidspensions- systemet och i detta sammanhang särskilt belysa effekterna för framtida förtidspensionering av stigande sjukfrånvaro samt hur reglerna för förtidspension påverkar sjukförsäkringen.

Vidare skall utredaren i sin analys beakta vikten av förebyggande insatser och arbetslivsinriktad rehabilitering som syftar till att minska risken för långvarigt nedsatt arbetsoförmåga på grund av sjukdom samt redovisa hur incitament för individ, arbetsgivare m.fl. kan förändras i syfte att minska kostnaderna.

Det finns ett stort antal studier kring sjuklighet, sjukfrånvaro och långvarig sjukfrånvaro som belyser skillnaderna mellan kvinnor och män, även om få studier fokuserat på könsskillnader. Många av dessa studier har genomförts inom RFV, men det har också gjorts en del stu- dier vid olika universitetsinstitutioner. Några studier har också genom- förts i samverkan mellan RFV och enskilda forskare och med hjälp av data från RFV. Det är av stor vikt att utredaren i sitt arbete beaktar de skillnader som finns mellan kvinnor och män vad avser sjukfrånvaro.

Utredaren skall även belysa skillnader som kan vara av betydelse mellan andra grupper. Här kan t.ex. nämnas skillnader mellan ålders- grupper, vilket i sin tur kan påverka sambanden mellan sjukförsäkring och förtidspensioner.

Utredaren skall vidare försöka finna samband mellan diagnoser och yrken, t.ex. om sjukdomar i rörelseorganen är vanligare inom vissa yr- ken. Utredaren skall även – utifrån bl.a. de särskilda rapporter som Sta- tens beredning för utvärdering av medicinsk metodik (SBU) publicerat om sjukskrivning och förtidspensionering – ta ställning till om det är möjligt att – och i så fall på vilket sätt – t.ex. de diagnostiska center som finns i landet kan användas i syfte att minska antalet sjukskriv- ningar.

För närvarande finns ca 25 000 behandlande läkare som sjukskriver patienter. Flera undersökningar har visat att olika läkare sjukskriver olika mycket. Skillnader har funnits både vad avser diagnoser, antalet sjukskrivningstillfällen, sjukskrivningarnas längd samt notering om arbetsuppgifter i läkarintygen. Det kan ifrågasättas om en läkare ensam skall ha rätt att sjukskriva personer över lång tid, på grund av dels att sambanden mellan t.ex. ohälsa och arbetsmiljö i dag är mycket kom- plexa, dels att flertalet läkare inte har en relevant kompetens i sin medi- cinska specialitet för frågor som berör ett skiftande arbetsliv.

154 Bilaga 1

SOU 2000:72

 

 

Hos den allmänna försäkringskassan skall det finnas en eller flera försäkringsläkare, vilka skall biträda kassan i frågor som kräver medi- cinsk sakkunskap samt verka för ett gott samarbete mellan kassan och de läkare som är verksamma inom dess område. Hos försäkringskassan har försäkringsläkaren således en rådgivande funktion i medicinska frå- gor. Försäkringsläkaren tar inte ställning i frågor om rätt till ersättning. Sådana beslut fattas av kassans handläggande tjänstemän eller av en socialförsäkringsnämnd.

Utredaren skall granska den sjukskrivande läkarens och försäkrings- läkarens roll i syfte att eventuellt föreslå förändringar samt pröva frå- gan om alla läkare skall ha rätt att sjukskriva.

Som ett led i arbetet med att identifiera förklarande faktorer till sjukfrånvaron och utgifterna för denna skall utredaren analysera hur en modell för att förutsäga utgiftsutvecklingen inom sjukförsäkringen skulle kunna utformas. Utredaren skall i detta sammanhang även redo- visa vilken statistik som finns inom området, klargöra eventuella brister och lämna förslag på vilka ytterligare uppgifter som bör finnas tillgäng- liga i Riksförsäkringsverkets databaser.

Utredaren skall slutligen även redovisa en överblick av internatio- nella erfarenheter och idéer inom området.

Arbetets uppläggning

Utredaren skall samråda med utredningen om den arbetslivsinriktade rehabiliteringen (dir. 1999:44), utredningen om översyn av läkemedels- förmånen (dir. 1999:35) samt organisationskommittén med uppdrag att förbereda inrättandet av försäkringsmedicinska center (dir. 1999:30).

Utredaren skall vidare i sitt arbete beakta det pågående berednings- arbete inom Regeringskansliet som rör det reformerade förtidspen- sionssystemet.

Utredaren skall lämna en rapport senast den 15 februari 2000 vad avser:

den fördjupade analysen av varför sjukfrånvaron och utgifterna för sjukpenning förändras över tiden

vilka faktorer som direkt och indirekt är avgörande för sjukpenning- försäkringens kostnadsutveckling

hur incitament för såväl individ, arbetsgivare m.fl. kan förändras i syfte att minska kostnaderna

sambandet mellan sjukförsäkringen och förtidspensionssystemet och effekterna för framtida förtidspensionering av stigande sjuk- frånvaro samt frågan om hur reglerna för förtidspension påverkar sjukförsäkringen

SOU 2000:72

Bilaga 1 155

 

 

– en överblick av internationella erfarenheter och idéer inom området. Utredaren skall slutredovisa sitt uppdrag senast den 31 maj 2000.

(Socialdepartementet)

156 Bilaga 1

SOU 2000:72

 

 

Kommittédirektiv

Tilläggsdirektiv till Utredningen om sjukförsäkringen (S 1999:11) Dir.

1999:54

Beslut vid regeringssammanträde den 28 oktober 1999.

Sammanfattning av uppdraget

Den särskilde utredaren skall lämna en rapport senast den 1 juli 2000 vad avser:

den fördjupade analysen av varför sjukfrånvaron och utgifterna för sjukpenning förändras över tiden

vilka faktorer som direkt och indirekt är avgörande för sjukpenning- försäkringens kostnadsutveckling

hur incitament för såväl individ, arbetsgivare m.fl. kan förändras i syfte att minska kostnaderna

sambandet mellan sjukförsäkringen och förtidspensionssystemet och effekterna för framtida förtidspensionering av stigande sjukfrånvaro samt frågan om hur reglerna för förtidspension påverkar sjukförsäk- ringen

en överblick av internationella erfarenheter och idéer inom området.

Utredaren skall slutredovisa sitt uppdrag senast den 1 december 2000.

Uppdraget

Regeringen beslutade den 23 juni 1999 att en särskild utredare skall göra en analys av sjukförsäkringen (dir. 1999:54).

Med stöd av regeringens bemyndigande samma dag tillkallade stats- rådet Thalén den 27 oktober 1999 en särskild utredare med uppdrag att göra en analys av sjukförsäkringen. Utredaren skall enligt direktiven lämna en rapport senast den 15 februari och slutredovisa sitt uppdrag senast den 31 maj 2000.

Regeringen har därefter beslutat att den i direktiven nämnda rappor- ten i stället skall avlämnas senast den 1 juli 2000 och att utredaren, i stället för vad som anges i direktiven, skall slutredovisa sitt uppdrag senast den 1 december 2000.

(Socialdepartementet)

SOU 2000:72

Bilaga 2 157

 

 

Tidigare utredningar

Inledning

Inför uppdraget att utreda sjukförsäkringen är det naturligt att blicka tillbaka på tidigare utredningar under 1900-talet. Det är slående att sjukförsäkringen, inte minst under 1990-talet, varit föremål för ett fler- tal utredningar med olika infallsvinklar. Det finns också utredningar som bara tangerar det uppdrag som denna utredning har att lösa. I av- snittet som följer sammanfattas flera av de tidigare utredningar som är gjorda på sjukförsäkringens område och som var och en på sitt sätt, ut- över förslagen, bidrar till att ge kunskap om behovet av att utveckla och anpassa försäkringen som en följd av förändringar i det svenska sam- hället. Det är främst statens offentliga utredningar som sammanfattas. I viss utsträckning redovisas också genomförda lagändringar.

Utredning och förslag angående Lag om allmän sjukförsäkring (SOU 1944:15)

Utredningen föreslog att en lag om allmän sjukförsäkring skulle infö- ras. Sjukpenningens belopp skulle vara beroende av vilken sjukpen- ningklass man placerades i. Klasserna grundade sig på ålder och årlig inkomst. Betänkandet innehåller också ett resonemang om sjukdoms- begreppet som ofta hänvisas till än idag:

Man synes vid bedömande av huruvida sjukdom föreligger eller icke i förs- ta hand ha att hålla sig till vad som enligt vanligt språkbruk och gängse läkarvetenskaplig uppfattning är att anse såsom sjukdom. Med denna utgångspunkt torde såsom sjukdom kunna betecknas varje onormalt kropps- eller själstillstånd, vilket icke sammanhänger med den normala livsproces- sen.

Sjukdomsbegreppet har utvecklats genom praxis och förtydliganden i propositioner.

158 Bilaga 2

SOU 2000:72

 

 

Folkpensionering och sjukförsäkring (SOU 1954:33)

Utredningen lämnade förslag om samordning mellan sjuk- och arbets- skadeförsäkringarna och sjukförsäkringen och folkpensionssystemet samt förslag om ökade möjligheter för vissa folkpensionärer med flera, att erhålla sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa.

Förslaget skulle innebära att den lucka som kunde uppstå mellan ersättning från sjuk- och yrkesskadeersättningarna skulle elimineras. Den försäkrade skulle inte riskera att bli utan ersättning vissa perioder. Likaså föreslogs att lagen skulle ändras så att inte dubbelersättningar skulle utgå, dvs. ersättning från både folkpensionssystemet och sjuk- eller yrkesskadesystemet samtidigt. Slutligen lämnades även förslag om att hemmafruar som uppbar hustrutillägg skulle kunna försäkra sig för grundsjukpenning.

Socialförsäkring och rehabilitering (SOU 1958:17)

Utredningen hade uppdraget att utreda dels sjuk- och yrkesskadeförsäk- ringarnas förhållande till rehabiliteringen, dels sjukförsäkringens för- hållande till företagens sjuk- och hälsovård. Utredningen konstaterade att

Rehabiliteringen av sjuka och skadade innebär för socialförsäkringen stora möjligheter till kostnadsbesparingar. Skall socialförsäkringen kunna bedri- vas rationellt, framstår det därför som högst angeläget, att den har rehabili- teringsanordningar att tillgå.

Utredningen fann att samhällets sjukvårdande och arbetsvårdande verk- samhet i första hand skulle utnyttjas.

Utredningen ansåg att socialförsäkringens medverkan i administra- tivt hänseende i rehabilitering skulle förekomma dels vid fastställandet av rehabiliteringsbehovet, dels vid genomförandet av rehabiliterings- åtgärderna. För att behov av arbetsvård tidigt skulle uppmärksammas föreslog utredningen att samarbete mellan sjukkassorna och arbetsvår- den snarast skulle komma till stånd. Utredningen diskuterade även om socialförsäkringen skulle ge ekonomiskt stöd åt institutioner för reha- bilitering, liksom ersättningsnivån till den försäkrade. Avslutningsvis föreslog utredningen att den förebyggande hälsovårdens ställning inom socialförsäkringen snarast skulle tas upp för prövning.

SOU 2000:72

Bilaga 2 159

 

 

Lag om allmän försäkring m.m. (SOU 1961:39)

Betänkandet innehåller förslag till ny lagtext som beaktar behovet av samordning och enhetlighet vid utformandet av lagregler för de närstå- ende socialförsäkringsgrenarna sjuk- och moderskapsförsäkring, folk- pensionering och försäkring för allmän tilläggspension. Förslaget inne- bar i huvudsak ett sammanförande och en redaktionell omarbetning av gällande bestämmelser.

Samordnad rehabilitering, del I (SOU 1964:50) och del II (SOU 1964:51)

Utredningen hade till uppdrag att pröva frågor om organisation och samordning av rehabiliteringsverksamheten. De sakkunniga skulle dessutom fungera som ett centralt samordningsorgan och antog namnet Centrala rehabiliteringsberedningen (CRB).

I betänkandet läggs förslag om principer för utbyggnad och samord- ning av den allmänna rehabiliteringsverksamheten. En viktig utgångs- punkt för utredningens arbete var att normaliseringspricipen i största utsträckning måste tillämpas, dvs. att de allmänna samhällsresurserna i form av speciella anordningar endast bör komma till stånd när behovet så påkallar. Utredningen definierade målsättningen för rehabiliteringen på följande sätt

Kravet på förstärkning av rehabiliteringsresurserna grundas främst på mål- sättningen att varje samhällsmedlem skall beredas möjlighet att efter sina förutsättningar leva i social och kulturell gemenskap med andra och göra en produktiv insats. Detta innebär att de medicinska och andra resurser måste ställas till förfogande, som krävs för att de handikappade så vitt möjligt skall kunna psykiskt, fysiskt, socialt och arbetsmässigt återvinna sin funk- tionsförmåga och leva ett aktivt liv.

Samordnad rehabilitering, del III (SOU 1965:57)

Centrala rehabiliteringsberedningen, CRB, uppdrog åt en subkommitté att bereda frågan om en närmare samordning mellan de allmänna reha- biliteringsresurserna och rehabiliteringsinsatserna inom näringslivet. Avsikten var främst att belysa vilka rehabiliteringsinsatser som kan gö- ras genom företagshälsovården och inom företagen samt hur bästa möj- liga samordning skulle komma till stånd mellan företagens rehabilite-

160 Bilaga 2

SOU 2000:72

 

 

ringsåtgärder och den statliga och kommunala rehabiliteringsverksam- heten.

Subkommittén lämnade följande slutsatser och förslag:

att en genomförd företagshälsovård är en fundamental förutsättning för att nå ett konkret och praktiskt samspel mellan samhälleliga rehabiliterings- och arbetsvårdsinsatser och praktiska industriella rehabiliteringsmål. En utvidgning av företagshälsovården måste främjas,

att det av utredningar och inventeringar framgår att det inom företa- gen ofta finns interna svårigheter vad gäller sysselsättning av åld- rande och handikappad personal,

att rationalisering och teknisk utveckling tenderar att fördjupa den företagsinterna problematiken,

att många företag gör stora ansträngningar för att bemästra proble- matiken,

att möjligheterna till och effekten av sådana initiativ i hög grad är beroende av tillgängliga personaladministrativa resurser, främst en väl fungerande företagshälsovård,

att det för den enskilde individen är angeläget att eventuella svårig- heter tas upp på ett tidigt stadium inom det egna företaget och om möjligt med återanpassning inom företaget som målsättning för in- satta åtgärder,

att samhället bör stimulera företagens rehabiliteringsaktiviteter ge- nom olika former av stödåtgärder,

att det är av stor vikt att ett samarbete mellan samhällelig och indu- striell rehabilitering kommer till stånd,

att samhällets resurser får en sådan bredd att försenade rehabilite- ringsaktiviteter undviks. Onödig försening kan leda till att kontakten med arbetslivet förloras.

Beskattade förmåner vid sjukdom och arbetslöshet m.m. (SOU 1972:60)

Utredningens huvudsakliga uppdrag var att utreda de tekniska förutsätt- ningarna för att inordna sjukpenningen i beskattningssystemet. Den gällande skattefriheten hade försvårat en anpassning till det inkomst- bortfall som skulle ersättas. Utredningen föreslog att det gällande klassplaceringssystemet skulle överges. Istället skulle sjukpenningen knytas direkt till den hos försäkringskassan registrerade årsinkomsten utan tillämpning av sjukpenningklasser. Med årsinkomst avsågs den framtida beräknade inkomsten av förvärvsarbete. Försäkringskassan

SOU 2000:72

Bilaga 2 161

 

 

skulle få till uppgift att genom förfrågningar på lämpligt sätt införskaf- fa uppgifter om ändringar i inkomstförhållanden. Dessutom skulle den försäkrade, som hittills, ha rätt och skyldighet att till kassan anmäla inkomständringar av betydelse i sammanhanget. Förslaget byggde på att sjukförsäkringens försäkringsregister skulle införas i den allmänna försäkringens ADB-system.

För varje inskriven försäkrad med förvärvsinkomst som berättigar till anslutning till sjukförsäkringen skulle försäkringskassan fastställa en årsinkomst, avrundad till jämnt hundratal kronor. Beslutet om in- komsten skulle gälla 15 dagar från det att anmälan om inkomst kommit in. I samband med inskrivning i försäkringskassan skulle dock beslutet gälla fr.o.m. tidpunkten för inskrivningen. Sjukpenningen skulle grunda sig på inkomster från 4 500 kronor upp till 7,5 basbelopp (1972, 53 200 kronor). Utredningen föreslog att 90 procents ersättning skulle vara för- svarbart ur samhällsekonomisk synpunkt. Det hittills gällande barntill- lägget skulle slopas. Sjukpenning från hemmamakeförsäkringen och den frivilliga sjukförsäkringen skulle undantas från beskattningen.

När sjukpenningen började beskattas skulle en kontrolluppgift fram- ställas genom ADB-systemets försorg för redovisning av utbetalade be- lopp och innehållen skatt.

Utredningen övervägde även huruvida arbetsgivaren skulle kunna svara för utbetalning av sjuklön vid varje sjukfall under en kortare tid, om försäkringskassan inte behövde registrera sjukfallet och inte heller betala ut sjukpenning till arbetsgivaren. Utredningen hade funnit att ca 65 procent av alla sjukfall för försäkrade med anställningsinkomst var avvecklade efter sju dagar. Om en obligatorisk sjuklöneperiod vid sjuk- dom sattes till sju dagar, skulle det innebära att mer än hälften av samt- liga sjukfall reglerades utan att sjukförsäkringen behövde träda in.

Betänkandet innehåller också synpunkter på ersättning vid arbets- löshet och om kontant arbetsmarknadsstöd. Om förmånerna vid sjuk- dom och arbetslöshet m.m. skulle göras skattepliktiga ansåg utred- ningen att det skulle vara enkelt att göra dem pensionslönegrundande för tilläggspension.

Snyltningbrott och sjukförsäkringsmissbruk (SOU 1973:13)

Beträffande sjukförsäkringsmissbruk framförde utredningen att den vanligaste typen av brott mot allmän försäkringskassa utgjorde bedrä- geri. Detta kännetecknades av att den försäkrade sjukanmäler sig och lyfter sjukpenning under förebärande av att han saknar arbetsförmåga,

162 Bilaga 2

SOU 2000:72

 

 

men ändå arbetar under sjukskrivningstiden Omkring 2/3 av dem som anmäldes för brott mot försäkringskassan blev åtalade och dömda, men handläggningstiden var lång, ofta mer än ett år.

Utredningen föreslog att försäkringskassan vid konstaterat missbruk skulle kunna sätta in egna administrativa sanktioner mot den försäkra- de, antingen genom att erinra den försäkrade, eller genom att fastställa en särskild avgift. Utöver avgiften skulle även en anteckning göras på den försäkrades kort i sjukfallsregistret (s.k. SK-markering). Därmed skulle den försäkrade räkna med att bli föremål för särskild kontroll vid sjukskrivningar i framtiden, vilket ansågs ha stor betydelse i brottsföre- byggande hänseende. I linje med att åtgärderna skulle vidtagas på administrativ väg, föreslog utredningen att uttrycket ”på heder och samvete” skulle avlägsnas från försäkringsformulären S1 och S2.

En allmän socialförsäkring, modell och riktlinjer (SOU 1979:94)

Socialpolitiska samordningsutredningen tillsattes i juni 1975. Syftet med uppdraget var att lägga förslag för att göra det ekonomiska trygg- hetssystemet enklare och överskådligare. Vägledande riktlinjer för ar- betet var att bidragens inbördes anpassning skulle förbättras. Systemen skulle göras enklare och mer överskådliga. Reglerna skulle också göras sådana att bidragen smidigt skulle kunna anpassas till nya behov.

I betänkandet redovisar utredningen en principmodell där gällande bidragssystem överförs i en allmän socialförsäkring, där antalet ärende- slag skulle bli betydligt färre. För sjukförsäkringens del skulle det inne- bära att sjukpenning, havandeskapspenning och ersättning för smitt- bärare skulle bli sammanförda i en enhetlig sjukpenning.

Beträffande inkomstbegreppet resonerar utredningen kring att det för den enskilde måste framstå som egendomligt att inkomsten beräk- nas på olika sätt vid olika ersättningar. Olikheterna gäller framförallt vad som skall ingå i underlaget, hur detta skall beräknas och vilken tidsperiod inkomsten skall avse. Utredningen skissar på två beräknings- sätt; inkomstunderlag för inkomstreglerade ersättningar och inkomst- underlag för inkomstprövade bidrag.

Utredningen föreslår också en enhetligare administration. Den en- skilde bör få det lättare att hitta rätt och man slipper förfrågningar och underrättelser från en myndighet till en annan. Försäkringskassorna föreslås få ansvaret för administrationen av den allmänna socialförsäk- ringen.

SOU 2000:72

Bilaga 2 163

 

 

Sjukersättningsfrågor (SOU 1981:22)

I juni 1978 tillsattes en kommitté för översyn av sjukpenningförsäk- ringen. De frågor som skulle övervägas var en eventuell sjuklöneperiod i sjukförsäkringen, ett förändrat sätt att beräkna sjukpenningen och oli- ka alternativ för ökad självrisk i ersättningssystemet i syfte att uppnå kostnadsbesparingar.

Kommittén skissar på ett sjuklönesystem med en sjuklöneperiod av 14 dagar. Sjuklönen skulle kunna anpassas till det faktiska inkomst- bortfallet genom att motsvara den valda procentandelen av den faktiska inkomstförlusten och inte bara utgå med helt eller halvt belopp som i sjukförsäkringen. Rätten till sjuklön skulle inträda utan någon kvali- fikationstid. Arbetsgivaren skulle få ansvar för att anmäla till försäk- ringskassan om den anställde var sjuk mer än 15 dagar. Möjlighet skulle finnas för arbetsgivare att återförsäkra sig för sjuklönekostnader.

Kommittén prövade, men fann att regler för SGI skulle gälla även fortsättningsvis. Dock borde den nedre gränsen, 16 år, för rätt till er- sättning förändras. En person under 16 år, med inkomst om minst 6 000 kronor skulle bli registrerad efter ansökan hos försäkringskassan.

Beträffande fördelningen av SGI över ersättningsdagar ansåg kom- mittén att SGI skulle fördelas efter ett beräknat antal arbetsdagar per år (vanligtvis 260 dagar) istället för att fördelas över årets 365 dagar. På så sätt skulle sjukförsäkringen kompensera mer rättvist.

Vad gäller förslag till ökad självrisk lämnade kommittén olika tänk- bara lösningar med karens och/eller sänkt kompensationsnivå. De olika förslagen kostnadsberäknades och kommittén betonade vikten av att nya självriskregler skulle drabba alla grupper lika.

Egenföretagares sjukpenning m.m. (SOU 1983:48)

Sjukpenningkommittén, som tillsattes i juni 1978, hade till uppgift att utreda och lämna förslag om egenföretagares sjukpenning, frågan om retroaktivt sjukpenningtillägg, hemmamakeförsäkring och frivillig för- säkring.

Bakgrunden till att egenföretagares sjukpenning skulle ses över var att det framförts kritik mot att låta den taxerade inkomsten utgöra SGI vid inkomstberäkningen. Kommitténs förslag blev dock att den mest lämpliga lösningen rymdes inom gällande regelsystem. Möjligheten att lägga en jämförelselön till grund för SGI i fall av uppbyggnad behöv-

164 Bilaga 2

SOU 2000:72

 

 

des dock göras mer känd genom ökad information och utbildning i gäl- lande bestämmelser.

Frågan om retroaktivt sjukpenningtillägg hade sin grund i att sjuk- penningen inte höjdes för gången tid i samband med att kollektivavtal fattats. 2,3 miljoner eller 60 procent av landets löntagare berördes av frågan. Kommittén fann dock att ett ersättningssystem som skulle kom- pensera i efterhand skulle bli mycket komplicerat. Det skulle kräva betydande resurser, skapa arbetstoppar och kräva stora kunskaper hos försäkringskassornas befattningshavare, varför inget förslag lämnades.

Hemmamakeförsäkringen var ett udda inslag i sjukpenningförsäk- ringen eftersom syftet med den inte var att täcka inkomstbortfall. Den hade ursprungligen avsetts vara ett bidrag för att täcka de kostnads- ökningar som kunde uppstå då den hemmaarbetande, oftast kvinnan, på grund av sjukdom inte kunde utföra de vanliga sysslorna i hemmet. An- talet hemmamakar hade mer än halverats de senaste tio åren. 1973 var antalet drygt 700 000. Som en konsekvens av förändringar i samhället fann kommittén att behovet av en hemmamakeförsäkring inte längre motiverade en obligatorisk försäkring. Kommittén utarbetade därför ett förslag till en ny och reformerad frivillig försäkring för hemmamakar. Frivilligförsäkringen skulle finansieras med premier från de försäkrade och motsvara garantinivån inom föräldraförsäkringen, 37 kr/dag.

Kommittén prövade även frågan om en utvidgning av bestämmel- serna för att kunna ge halv sjukpenning för alla dagar under en sjuk- period även i de fall arbete utförts varannan dag och då mer än halva dagen, och möjligheten till en fjärdedels sjukpenning. Kommittén ut- talade sitt stöd för detta, men ansåg att sjukdomsbegreppet först måste bli föremål för en översyn.

Med undantag för frågan om retroaktiva sjukpenningtillägg har förslagen genomförts.

Integrering av sjukvård och sjukförsäkring (Ds Fi 1987:11)

Rapportens syfte var att ge ett underlag för en mera systematisk diskus- sion om olika sätt att knyta ihop sjukvården och sjukförsäkringen. Sjukdomarnas samhällskostnader och deras finansiering klarläggs. Oli- ka modeller för integrering av de olika systemen skisseras och analyse- ras. Tre renodlade alternativ presenteras; försäkringsmodellen, hälso- organisationsmodellen och regleringsmodellen.

SOU 2000:72

Bilaga 2 165

 

 

Rehabiliteringsberedningen (SOU 1988:41)

Bakgrunden till att Rehabiliteringsberedningen tillsattes var att de gäl- lande ersättningarna inom den allmänna sjukförsäkringen endast gav begränsade möjligheter till ersättning vid förebyggande åtgärder och rehabiliteringsinsatser. Dessutom fanns det brister i samordningen av olika rehabiliteringsåtgärder. Syftet med beredningens arbete var att ge förslag till en mera aktiv och rehabiliteringsinriktad sjukförsäkring. Beredningen skulle undersöka om det gick att samordna insatserna på ett bättre sätt, klarlägga ansvarsfrågorna i rehabiliteringsarbetet och ta ställning till om försäkringskassorna skulle ges en mer aktiv och pådri- vande roll. Rehabiliteringsberedningen lämnade ett mycket omfattande förslag. Nedan redovisas endast ett urval.

Arbetsgivaren borde få ett stort ansvar för rehabiliteringen. 85 procent av de långtidssjukskrivna hade vid denna tid en anställning. Rehabiliteringsinsatser bör sättas in så tidigt som möjligt för att und- vika långtidssjukskrivning. Arbetsgivaren skall klarlägga behov av rehabilitering i en arbetsplatsutredning. I praktiken skulle det kunna bli företagshälsovården som gjorde utredningen. 75 procent av de anställ- da hade tillgång till företagshälsovård. Försäkringskassans insatser på arbetsplatser skulle anpassas efter behov. Beredningen föreslog vidare en definition av begreppet rehabilitering. Försäkringskassan skulle ha ett samordningsansvar. Vid behov av åtgärd skulle en rehabiliterings- plan upprättas.

Beredningen föreslog att ett nytt orsaksrekvisit för sjukpenning skulle tillföras. ”Annan nedsättning av den fysiska eller psykiska pre- stationsförmågan” som t.ex. sorg- och trötthetstillstånd i samband med närståendes död eller svåra sjukdom.

Vidare föreslog beredningen att, den på försök använda fjärdedels- respektive trefjärdedels-sjukpenningen, skulle införas i lagen. Rehabili- teringsersättning skulle införas och utgöra ett mer flexibelt ersättnings- system vid rehabilitering. Beredningen föreslog också att förtidspen- sion/sjukbidrag skulle kunna ersättas med fyra nivåer. Försök med reseersättning istället för sjukpenning ansåg beredningen borde införas i permanent lagstiftning. Likaså borde sjukpenning i förebyggande syf- te införas.

Av kalkylerna över de statsfinansiella intäkterna och kostnaderna framgår att åtgärderna skulle ge stora statsfinansiella vinster redan vid små effekter på antalet sjukskrivna och förtidspensionerade. Resultaten skulle dock tolkas med mycket stor försiktighet.

En rehabiliteringsreform genomfördes fr.o.m. år 1992 (prop. 1990/91:141).

166 Bilaga 2

SOU 2000:72

 

 

Lokala sjukförsäkringsregister (SOU 1991:9)

En särskild utredare fick i oktober 1990 uppdraget att utreda frågan om författningsreglering av personregister inom socialförsäkringens områ- de. Bakgrunden var att försäkringskassornas datasystem från 70-talet skulle kompletteras med lokala sjukförsäkringssystem. I dessa system skulle uppgifter om enskildas hälso- och sjukdomstillstånd och andra mycket integritetskänsliga uppgifter registreras. Utredningen konstate- rade att försäkringskassorna var i stort behov av ett betydligt bättre tek- nikstöd för sitt arbete med sjukförsäkring och rehabilitering. Ett lokalt register skulle utgöra bättre skydd mot obehörig åtkomst. Uppgifterna i registret skulle sparas i tio år. Dock skulle uppgift om bl.a. diagnos tas bort ur registret redan efter tre år. Ett urval av uppgifter skulle få sparas efter dessa tidpunkter, förvarade av arkivmyndighet, att användas för forskningsändamål.

Förslaget att bl.a. registrera diagnos i ADB-systemet har inte genomförts. Utredningen (1999:11) om sjukförsäkringen har bl.a. i uppgift att lämna förslag om vilka ytterligare uppgifter som bör finnas tillgängliga i Riksförsäkringsverkets databaser.

Några frågor i anslutning till en arbetsgivarperiod inom sjukpenningförsäkringen (SOU 1991:35)

Kommittén hade till uppdrag att pröva vissa frågor i anslutning till in- förande av en arbetsgivarperiod om 14 dagar inom sjukpenningförsäk- ringen. Det gällde för kommittén att lämna förslag på en garanti genom socialförsäkringen mot oberättigade inskränkningar i utbetalningen av sjuklön, en s.k. sjuklönegaranti. Kommittén skulle också utreda vad som krävs för att en lagstadgad arbetsgivarperiod skulle vara förenlig med kravet på att kompensationsnivåerna vid sjukdom skulle vara rätt- visa och innebära likabehandling av olika grupper på arbetsmarknaden. Dessutom skulle kommittén överväga hur rapportering och överföring av information från arbetsgivaren till försäkringskassan skulle gå till.

Karensdagar vid sjukersättning (Ds 1992:49)

1992 utredde en arbetsgrupp inom Socialdepartementet hur regler om karensdagar skulle kunna införas i sjuklönesystemet, sjukförsäkringen och anslutande ersättningssystem. I arbetet ingick även att utforma hög-

SOU 2000:72

Bilaga 2 167

 

 

riskskydd, att pröva nödvändig regelanpassning ino