Till statsrådet Mona Sahlin
Den 27 augusti år 1998 beslutade regeringen att t illkalla en särskild utredare med uppgift att analysera de rättsliga och sakliga förutsättningarna för en internrättslig behörighet att direkt tillämpa artiklarna 85.1 och 86 (numera artiklarna 81.1 och 82) i
Den 21 januari år 1999 förordnades docenten Nils Wahl som sakkunnig i utredningen samt advokaten Johan Coyet, departementssekreteraren Margaretha Granborg, rättssakkunnige Per Karlsson, departementssekreteraren
Till sekreterare fr.o.m. den 1 december år 1998 förordnades hovrättsassessorn Matz Mårtensson.
Utredningen har tagit namnet Utredningen om nationell tillämpning av EG:s konkurrensregler för företag.
Utredningen får härmed överlämna betänkandet Svensk tillämpning av EG:s konkurrensregler (SOU 2000:4).
Utredningsuppdraget är härmed slutfört.
Stockholm i januari år 2000
Severin Blomstrand
/Matz Mårtensson
SOU 2000:4 | 5 |
Innehåll
Förkortningar ....................................................................................... | 11 | |||
Sammanfattning .................................................................................... | 13 | |||
Summary | ............................................................................................... | 19 | ||
Författningsförslag ............................................................................... | 27 | |||
1 | Uppdraget .................................................................................... | 33 | ||
1.1 .......................................................... | Utredningens direktiv | 33 | ||
1.2 ................................................................ | Utredningsarbetet | 34 | ||
2 | EG:s ................................................................konkurrensregler | 35 | ||
2.1 ............................................................................ | Bakgrund | 35 | ||
............................................................... | 2.1.1 | Historik | 35 | |
........................................................... | 2.1.2 | Rättskällor | 36 | |
2.2 ................................................................. | Materiella regler | 37 | ||
.............................. | 2.2.1 | Konkurrensreglernas ändamål | 37 | |
.......... | 2.2.2 | Förbudet mot konkurrensbegränsande avtal | 38 |
2.2.3Förbudet mot missbruk av dominerande ställning.. 41
2.2.4 | Begreppet relevant marknad ................................. | 42 | |
2.2.5 | Kommissionens bagatellmeddelande ..................... | 43 | |
2.2.6 | Särbestämmelser för jordbruket ............................ | 44 | |
2.3 | Förfaranderegler ................................................................. | 45 | |
2.3.1 | Regelsystemet ...................................................... | 45 | |
2.3.2 | Gången i ett ärende hos kommissionen.................. | 46 |
2.3.3
den ...................................................................... | 50 | |
2.3.4 | Undantag ............................................................. | 51 |
6 Innehåll | SOU 2000:4 |
2.3.5 | Undersökningar och uppgiftsskyldighet................. | 51 |
2.3.6Åtgärder mot förbjudna konkurrensbegräns-
ningar .................................................................. | 55 | ||
2.3.7 | Domstolsprövning ................................................ | 56 | |
2.3.8 | Samverkan med medlemsstaternas myndigheter .... | 57 | |
2.4 | Sanktioner .......................................................................... | 57 | |
2.4.1 | Böter ................................................................... | 57 | |
2.4.2 | Viten.................................................................... | 63 | |
2.4.3 | Preskription ......................................................... | 63 | |
2.5 | Internationell tillämplighet och behörighet ........................... | 64 | |
2.5.1 | Territorialitetsprincipen och effektprincipen.......... | 64 | |
2.5.2 | 64 | ||
2.6 | Obligatorisk eller fakultativ prövning? ................................. | 66 | |
2.6.1 | Prövningsskyldighet ............................................. | 66 | |
2.6.2 | Klagandens inställning ......................................... | 67 | |
2.7 | Sekretess | ............................................................................ | 67 |
2.8 | Nationell behörighet att tillämpa |
68 | |
2.8.1 | Inledning.............................................................. | 68 | |
2.8.2 | Kommissionen har inlett ett förfarande ................. | 69 | |
2.8.3 | Kommissionen har konstaterat en överträdelse ...... | 70 | |
2.8.4 | 70 | ||
2.8.5 | Undantag ............................................................. | 71 | |
2.8.6 | Comfort letters..................................................... | 72 | |
2.8.7 | Överenskommelser ............................................... | 73 |
2.8.8Nationell behörighet utanför tillämpningsförord-
ningarnas område................................................. | 73 | ||
2.9 | Verkställighet ..................................................................... | 74 | |
2.10 | Former för internationellt samarbete.................................... | 75 | |
2.11 | Koncentrationskontroll........................................................ | 76 | |
2.12 | Skadestånd ......................................................................... | 79 | |
3 | Svensk konkurrensrätt ...................................................... | 81 | |
3.1 | Bakgrund............................................................................ | 81 | |
3.1.1 | Historik ............................................................... | 81 | |
3.1.2 | Rättskällor ........................................................... | 82 | |
3.2 | Materiella regler ................................................................. | 84 | |
3.2.1 | Lagens ändamål ................................................... | 84 | |
3.2.2 | Förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete .. | 85 |
3.2.3Förbudet mot missbruk av dominerande ställning.. 87
3.2.4 | Begreppet relevant marknad ................................. | 88 |
SOU 2000:4 | Innehåll 7 |
3.2.5Konkurrensverkets allmänna råd om bagatell-
avtal .................................................................... | 89 | ||
3.2.6 | Särbestämmelser för jordbruket m.m. ................... | 90 | |
3.3 | Förfaranderegler ................................................................. | 90 | |
3.3.1 | Regelsystemet ...................................................... | 90 | |
3.3.2 | Gången i ett ärende hos Konkurrensverket ............ | 91 | |
3.3.3 | 92 | ||
3.3.4 | Undantag ............................................................. | 93 | |
3.3.5 | Undersökningar och uppgiftsskyldighet................. | 94 |
3.3.6Åtgärder mot förbjudna konkurrensbegräns-
ningar .................................................................. | 97 | ||
3.3.7 | Domstolsprövning ................................................ | 99 | |
3.4 | Sanktioner ........................................................................ | 102 | |
3.4.1 | Konkurrensskadeavgift....................................... | 102 | |
3.4.2 | Viten.................................................................. | 104 | |
3.4.3 | Preskription ....................................................... | 104 | |
3.5 | Internationell tillämplighet och behörighet ......................... | 104 | |
3.6 | Obligatorisk eller fakultativ prövning? ............................... | 106 | |
3.6.1 | Prövningsskyldighet ........................................... | 106 | |
3.6.2 | Anmälarens ställning.......................................... | 107 | |
3.7 | Sekretess | .......................................................................... | 108 |
3.7.1Sekretess i samband med Konkurrensverkets
hantering av ärenden .......................................... | 108 | ||
3.7.2 | Sekretess i domstol............................................. | 109 | |
3.8 | Nationell behörighet att tillämpa |
110 | |
3.9 | Verkställighet ................................................................... | 112 | |
3.10 | Samverkan med andra nationella konkurrensmyndigheter... | 112 | |
3.11 | Koncentrationskontroll...................................................... | 113 | |
3.12 | Skadestånd ....................................................................... | 113 | |
4 | Konkurrensrätten i övriga |
115 | |
4.1 | EU:s medlemsstater........................................................... | 115 | |
4.1.1 | Inledning............................................................ | 115 | |
4.1.2 | Belgien .............................................................. | 116 | |
4.1.3 | Danmark............................................................ | 117 | |
4.1.4 | Finland .............................................................. | 118 | |
4.1.5 | Frankrike ........................................................... | 120 | |
4.1.6 | Grekland............................................................ | 121 | |
4.1.7 | Irland................................................................. | 122 | |
4.1.8 | Italien ................................................................ | 123 | |
4.1.9 | Luxemburg ........................................................ | 124 |
8 Innehåll | SOU 2000:4 |
4.1.10 | Nederländerna.................................................... | 124 | |
4.1.11 | Portugal............................................................. | 125 | |
4.1.12 | Spanien.............................................................. | 126 | |
4.1.13 | Storbritannien .................................................... | 127 | |
4.1.14 | Tyskland............................................................ | 128 | |
4.1.15 | Österrike............................................................ | 130 | |
4.1.16 | Sammanfattning................................................. | 130 | |
4.2 | 132 | ||
4.3 | Norge | .......................................................................... | 132 |
5 | Samarbetsformer ............................................................ | 135 | |
5.1 | Samarbetet i dag ............................................................... | 135 | |
5.1.1 | Gällande rätt ...................................................... | 135 | |
5.1.2 | Samarbete i praktiken......................................... | 136 | |
5.2 | Kommissionens meddelanden om samarbete ...................... | 137 |
5.2.1Kommissionens meddelande om samarbete med
medlemsstaternas konkurrensmyndigheter........... | 137 |
5.2.2Kommissionens meddelande om samarbete med
nationella domstolar ........................................... | 140 |
5.3Kommissionens vitbok om modernisering av reglerna om
tillämpning av EG:s konkurrensregler ................................ | 141 | ||
5.3.1 | Bakgrund........................................................... | 141 | |
5.3.2 | Förslaget............................................................ | 142 | |
5.3.3 | Reaktionerna på förslaget ................................... | 145 | |
5.3.4 | Framtiden .......................................................... | 149 | |
6 | Utredningens överväganden............................................ | 151 | |
6.1 | Utgångspunkter................................................................. | 151 | |
6.1.1 | Utredningens huvudfrågor .................................. | 151 | |
6.1.2 | Kommissionens moderniseringsprojekt ............... | 153 | |
6.2 | Materiella regler ............................................................... | 154 | |
6.3 | Förfaranderegler ............................................................... | 157 | |
6.3.1 | Gången i ett ärende ............................................ | 157 | |
6.3.2 | 158 | ||
6.3.3 | Undantag ........................................................... | 159 | |
6.3.4 | Undersökningar och uppgiftsskyldighet............... | 161 | |
6.3.5 | Åtgärder mot förbjudna konkurrensbegräns- | ||
ningar ................................................................ | 164 | ||
6.3.6 | Rättegångskostnader .......................................... | 166 | |
6.4 | Sanktioner ........................................................................ | 166 | |
6.4.1 | Böter och konkurrensskadeavgift ........................ | 167 |
SOU 2000:4 | Innehåll 9 |
6.4.2 | Viten.................................................................. | 171 | |
6.4.3 | Preskription ....................................................... | 171 | |
6.5 | Internationell behörighet.................................................... | 171 | |
6.6 | Obligatorisk eller fakultativ prövning? ............................... | 174 | |
6.6.1 | Prövninggskyldigheten ....................................... | 174 | |
6.6.2 | Anmälarens ställning.......................................... | 175 |
6.6.3Parallell tillämpning av
rätt .................................................................... | 176 | ||
6.7 | Sekretess | .......................................................................... | 177 |
6.7.1 | Inledning............................................................ | 177 |
6.7.2När blir bestämmelser om informationsutbyte
och sekretess aktuella? ....................................... | 178 | ||
6.7.3 | Slutsatser........................................................... | 179 | |
6.8 | Nationell behörighet att tillämpa |
180 | |
6.8.1 | Inledning............................................................ | 180 | |
6.8.2 | Förhållandet mellan kommissionen och | ||
nationella myndigheter ....................................... | 181 | ||
6.8.3 | Förhållandet mellan nationella myndigheter ........ | 183 | |
6.8.4 | Slutsatser........................................................... | 183 | |
6.9 | Verkställighet ................................................................... | 184 |
6.10Samverkan med medlemsstaternas myndigheter och tredje
land .......................................................................... | 184 | |
6.11 | Koncentrationskontroll...................................................... | 185 |
6.12 | Skadestånd ....................................................................... | 186 |
6.13 | Lagtekniska frågor ............................................................ | 187 |
7 | Konsekvenser av förslaget .............................................. | 191 |
8 | Författningskommentar .................................................. | 193 |
8.1Förslaget till lag om ändring i konkurrenslagen
(1993:20)...................................................................... | 193 |
8.2Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1845) om
tillämpning av Europeiska gemenskapernas konkurrens- | |
och statsstödsregler ....................................................... | 193 |
8.3Förslaget till lag om ändring i 1 § lagen (1970:417) om
marknadsdomstol m.m. ................................................. | 199 | |
Bilagor: | ||
Bilaga 1 | Kommittédirektiv 1998:67............................................ | 201 |
Bilaga 2 | Konkurrenslag (1993:20) ............................................. | 207 |
Bilaga 3 | Förordning nr 17/62...................................................... | 217 |
10 Innehåll | SOU 2000:4 |
Bilaga 4 | Meddelande från kommissionen om samarbete mellan | |
kommissionen och medlemsländernas konkurrens- | ||
myndigheter .................................................................. | 227 | |
Bilaga 5 | Yttranden över |
227 |
Bilaga 6 | Litteratur- och rättsfallsförteckning ............................... | 253 |
SOU 2000:4 | 11 |
Förkortningar
CMLRev | Common Market Law Review |
ECLR | European Competition Law Report |
EEG | Europeiska ekonomiska gemenskapen |
EES | Europeiska ekonomiska samarbetsområdet |
EG | Europeiska gemenskaperna |
EGT | Europeiska gemenskapernas officiella tidning |
E.L.Rev. | European Law Review |
ERT | Europarättslig tidsskrift |
EU | Europeiska unionen |
FIDE | Fédération Internationale pour le Droit Européen |
GWB | Gesetz gegen Wettbewerbsbeschränkungen |
JT | Juridisk tidsskrift vid Stockholms universitet |
KKVFS | Konkurrensverkets författningssamling |
KL | Konkurrenslagen (1993:20) |
MD | Marknadsdomstolen |
Prop. | Proposition |
REG | Rättsfallssamling för Europeiska gemenskapernas |
domstol och förstainstansrätt | |
SOU | Statens offentliga utredningar |
SFS | Svensk författningssamling |
äer | ännu ej rapporterat (om |
SOU 2000:4 | 13 |
Sammanfattning
Utredningsuppdraget
Enligt direktiven ingår det i utredningens uppdrag att analysera de rättsliga och sakliga förutsättningarna för en internrättslig behörighet att direkt tillämpa artiklarna 85.1 och 86 (nuvarande artiklarna 81.1 och 82) i
Dispositionen av betänkandet
Kapitel 2 innehåller en beskrivning av EG:s konkurrensregler för företag. Beskrivningen omfattar i huvudsak de bestämmelser som rör förfaranden, sanktioner m.m. Avsnitten innehåller också en kortfattad beskrivning av materiella regler.
Kapitel 3 innehåller en motsvarande beskrivning av de svenska konkurrensreglerna. Beskrivningen har, liksom avsnittet om EG:s konkurrensrätt, tyngdpunkten lagd på regler för förfaranden, sanktioner m.m. men innehåller också en kortfattad beskrivning av de materiella reglerna.
I kapitel 4 finns en beskrivning av konkurrensrätten i övriga EES- länder. Tyngdpunkten är även här lagd på regler om förfarande, sanktioner m.m.
I kapitel 5 beskrivs olika samarbetsformer på konkurrensområdet. Kapitlet innehåller en generell beskrivning av olika samarbetsformer men också en beskrivning av två meddelanden som kommissionen
14 Sammanfattning | SOU 2000:4 |
presenterat, det ena avseende samarbete med nationella domstolar och det andra avseende samarbete med nationella konkurrensmyndigheter. I kapitlet redogörs också för den vitbok som kommissionen presentade i april år 1999 om en reformering av t illämpningen av artiklarna 85 och 86 (nuvarande artiklarna 81 och 82) i
redogörelse för dessa yttranden finns i | bilaga 5. | ||
Utredningens | överväganden finns | i | kapitel 6. Konsekvenserna av |
utredningens | förslag redovisas i | ka pitel 7. Författningskommentaren |
finns i kapitel 8.
Utredningens överväganden
För att utröna om det finns sakliga eller rättsliga hinder mot att införa en behörighet för svenska konkurrensmyndigheter att tillämpa artiklarna 81 och 82 direkt har utredningen inriktat sitt arbete på att jämföra EG:s konkurrensrätt med de svenska konkurrensreglerna. Utredningen har inte funnit något skäl att avstyrka en nationell behörighet att tillämpa EG- rätten.
Analysen har emellertid visat att det finns olikheter mellan
Under arbetets gång har utredningen uppmärksammat den behörighet att tillämpa artiklarna 81 och 82 på nationell nivå som följer av artikel 84 i
SOU 2000:4 | Sammanfattning 15 |
Materiella regler
Konkurrenslagens materiella regler har
Förfaranderegler
Utredningen anser det vara självklart att Konkurrensverket skall vara den nationella myndighet som har de uppgifter som på
Utredningen har övervägt om konkurrenslagens bestämmelser om
Kommissionen har – bortsett från vissa särskilda fall – ensamrätt att tillämpa bestämmelsen om undantag i artikel 81.3 i
16 Sammanfattning | SOU 2000:4 |
undantagsförordning enligt
Utredningen har konstaterat att konkurrenslagens regler om uppgiftsskyldighet och undersökningar bygger på motsvarande bestämmelser i
Utredningen konstaterar att förutsättningarna för att döma ut sanktioner vid överträdelser av
Utredningen förordar att den regel som gäller för kommissionen i fråga om internationell behörighet skall vara tillämplig även när Konkurrensverket skall tillämpa EG:s konkurrensrätt. Enligt utredningens uppfattning talar emellertid principiella och praktiska skäl för att verket bör ingripa i första hand mot förfaranden med en närmare anknytning till Sverige.
Det finns inte några generellt tillämpliga sekretessregler inom EU. Utredningen konstaterar att det kan uppkomma vissa problem i samband med internationellt informationsutbyte men att det inte går att lämna några förslag som på ensidig nationell nivå löser dessa problem. En nationell behörighet att tillämpa artiklarna 81 och 82 i
Utredningen konstaterar att ett beslut av en nationell myndighet, t.ex. Konkurrensverket, inte har några rättsverkningar utanför det egna landets territorium. Beslut av kommissionen har däremot, i varierande utsträckning, rättsverkan inom hela gemenskapen. Utredningen lämnar
SOU 2000:4 | Sammanfattning 17 |
av naturliga skäl inte några förslag om rättsverkningar i andra länder av svenska beslut.
Utredningen konstaterar i fråga om verkställighet att beslut av kommissionen om böter eller viten är verkställbara i medlemsstaterna. Motsvarande beslut på nationell nivå kan – i avsaknad av internationella överenskommelser – endast verkställas inom det egna territoriet.
Rätten till skadestånd på grund av överträdelse av EG:s konkurrensregler torde f.n. vara beroende av tillämplig nationell rätt. Det innebär att om nationell rätt ger en möjlighet till skadestånd vid överträdelser mot nationell konkurrenslagstiftning, även överträdelser av EG:s konkurrensbestämmelser skall ha motsvarande följder. Sverige är ett av få medlemsländer i EU som har särskilda lagbestämmelser om rätt till skadestånd på grund av överträdelser av konkurrensbestämmelser, även om en sådan rätt sannolikt finns enligt de flesta nationella rättsordningar i EU. Någon uttrycklig lagbestämmelse om rätt till skadestånd vid överträdelser av artikel 81 eller 82 i
Utredningens förslag
Utredningen har inte identifierat några starka hinder mot att införa en nationell tillämpning av artikel 81 och 82 i
Den föreslagna ändringen innebär att bl.a. att Konkurrensverket får tillämpa artikel 81 och 82 i
Som framgått av avsnittet om utredningens överväganden finner utredningen att det inte är nödvändigt att ändra konkurrenslagen, bortsett från att en hänvisning till lagen om tillämpning av Europeiska gemenskaperna konkurrens- och statsstödsregler föreslås bli införd i 5 §
18 Sammanfattning | SOU 2000:4 |
konkurrenslagen. En motsvarande hänvisning föreslås bli införd i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari år 2001. De materiella reglerna i EG:s konkurrensrätt gäller i Sverige redan nu. De lagändringar som utredningen föreslår inverkar inte på den materiella giltigheten. Utredningen anser att det inte behövs några övergångsbestämmelser i fråga om Konkurrensverkets behörighet att tillämpa EG:s konkurrensregler. Däremot föreslås att konkurrensskadeavgift inte skall kunna påföras för överträdelser av EG:s konkurrensrätt, i den mån det är fråga om förhållanden som ligger i tiden före ikraftträdandet.
Konsekvenser av förslaget
Enligt utredningens bedömning får förslaget inte några omfattande ekonomiska konsekvenser. En nationell tillämpning av artikel 81 och 82 i
För Konkurrensverkets vidkommande får förslaget sannolikt inte några omfattande konsekvenser, även om ett visst behov av utbildning av personalen sannolikt kan förutses. Om verket får behörighet att tillämpa
Utredningen finner sammanfattningsvis att förslaget inte medför något omedelbart behov av ökade resurser för Konkurrensverkets vidkommande. Verket bör kunna behandla ärenden om tillämpning av
SOU 2000:4 | 19 |
Summary
Terms of reference
The Terms of Reference of the Committee include the analysis of the legal and objective
Structure of the report
Chapter 2 contains a description of the EC’s competition rules for enterprises. The description basically comprises the provisions relating to procedure, sanctions, etc. These sections also contain a brief description of the substantive rules.
Chapter 3 contains a corresponding description of the Swedish competition rules. The description has, like the section on EC competition law, concentrated on rules of procedure, sanctions, etc. but also contains a brief description of the substantive rules.
Chapter 4 contains a description of the competition law in the other EEA countries. The centre of gravity has also in this connection been placed on the rules concerning procedure, sanctions, etc.
A description is given in Chapter 5 of various forms of collaboration in the field of competition. The chapter contains a general description of various forms of collaboration but also a description of two notifications
20 Summary | SOU 2000:4 |
that the Commission has presented, one relating to collaboration with national courts and the other relating to collaboration with national competition authorities. This chapter also reports on the White Paper that the Commission presented in April 1999 concerning the reform of the application of Articles 85 and 86 (now Articles 81 and 82) of the EC Treaty. The White Paper contains very extensive proposed amendments as regards the application of these Articles. The EU Member States and other interested parties have expressed their views on the White Paper. The chapter contains a brief description of the views expressed by the Swedish Government on the White Paper, together with views expressed by some of the EU Member States and a number of industry organisations. A detailed description of these views is contained in
Appendix 5.
The deliberations of the Committee are included in Chapter 6. The consequences of the Committee’s proposal are reported in Chapter 7. A commentary on the legislation is contained in Chapter 8.
Deliberations of the Committee
In order to establish whether there are objective or legal impediments to authorising Swedish competition authorities to apply directly Articles 81 and 82, the Committee has directed its work at comparing EC competition law with Swedish competition rules. The Committee has not found any reason to reject a national authorisation to apply EC law.
However, the analysis has shown that there are differences between EC law and Swedish law as regards the rules relating to procedure, sanctions, etc. The Committee was thus faced with the question of whether these differences call for an amendment of the Swedish rules. In the view of the Committee, it is an important issue that the same rules of procedure, sanctions, etc. shall apply, irrespective of whether the substantive rules to be applied are those of EC law or Swedish competition law.
In the course of the work, the Committee observed the power to apply Articles 81 and 82 at national level contained in Article 84 of the EC Treaty. This power, which also comprises the application of Article 81.3, is not mentioned in the Terms of Reference to the Committee. However, following deliberations with the Ministry of Industry and Trade it was decided that the Committee should also investigate that matter.
SOU 2000:4 | Summary 21 |
Substantive rules
The substantive rules of Swedish competition law have EC law as a model. The substantive statutory rules are also interpreted against the background of the case law that has been developed by the ECJ and Court of First Instance. However, there are certain substantive differences between the Competition Act and the EC competition rules. These differences may complicate application of the law by Swedish authorities but, in the view of the Committee, they do not mean that a national application of the EC competition rules should not be introduced.
Procedural rules
The Committee considers that it is clear that the Swedish Competition Authority (Konkurrensverket) should be the national authority to be entrusted with the functions that lie with the Commission at the EC level. Both the Commission and the Competition Authority have a great scope to determine whether or not there should be an intervention in the individual case. The procedural rules that are then applied to a pending matter broadly correspond with each other. However, there are also some differences between the procedural rules applied under EC law and the procedural rules that are applied in matters under the Competition Act.
The Committee has deliberated upon whether the provisions of the Competition Act on notification of negative clearance should also apply as regards Articles 81 and 82 of the EC Treaty. However, such a notification has no effect outside Sweden and does not prevent the Commission or another national competition authority intervening against the practice or contract questioned. The Committee considers that it is not justified to place the additional tasks on the Competition Authority that would flow from an authorisation to issue notifications of negative clearance pursuant to EC competition law.
The Commission has, leaving aside certain particular cases, the exclusive right to apply the provision concerning exemptions in Article 81.3 of the EC Treaty. In these particular cases, the Competition Authority should be authorised to grant exemptions. However, according to the view of the Committee, the authorisation of the Competition Authority and the Market Court to decide on exemptions in accordance with Article 81.3 should not be limited to those situations currently permitted according to EC law. This authorisation proposed by the Committee has been formulated generally. Consequently, it is ultimately
22 Summary | SOU 2000:4 |
EC law that sets the limits for the competence of Swedish authorities in this respect. This may have particular importance in the perspective of those proposals that are presented in the Commission’s White Paper. However, the Committee has assessed that the rules concerning
The Committee has concluded that the rules of the Competition Act concerning the duty to provide information and investigations are based on corresponding provisions in EC law. In the view of the Committee, there are no substantial differences between the systems of rules in this respect, even if there are differences, inter alia, as regards
The Committee has concluded that the conditions for the imposition of sanctions in the event of violations of EC law should be the same, irrespective of whether EC law or the Competition Act is applied. However, there are certain differences as regards the bases for computation of fines under EC law and the competition damage penalty under the Competition Act respectively. However, the Committee has concluded that it should be possible to apply the same principles for computation of the quantum of the competition damage penalty (konkurrensskadeavgift) irrespective of whether the issue involves a violation of EC law or the Competition Act.
The Committee recommends that the rule applicable for the Commission on matters of international authorisation should be applicable even when the Competition Authority shall apply EC competition law. However, in the opinion of the Committee, both reasons of principle and practice speak for that the Authority should primarily intervene against practices that are closely linked to Sweden.
There are no generally applicable secrecy rules within the EU. The Committee has concluded that certain problems may arise in conjunction with international exchange of information but that it is not possible to submit unilaterally any proposal that solves these problems at national
SOU 2000:4 | Summary 23 |
level. A national authorisation to apply Articles 81 and 82 of the EC Treaty does not, in the opinion of the Committee, mean that the Swedish secrecy provisions need to be amended. However, if the thoughts of the Commission in the White Paper are realised, the situation may change. The Committee has also made the assessment that, at this time, it is not necessary to introduce a provision concerning the duty of the Competition Authority to inform the Committee of pending matters with EC law implications.
The Committee has concluded that a decision of a national authority, for example, the Competition Authority, does not have any legal effects outside the territory of its own country. However, decisions of the Commission, to varying extents, have legal effects throughout the entire Community. For obvious reasons, the Committee has not been able to submit any proposals concerning the legal effects of Swedish decisions in other countries.
The Committee has, as regards the question of enforcement, concluded that a decision by the Commission concerning fines or periodic penalty payments are enforceable in the Member States. A corresponding decision at national level can, in the absence of international treaties, only be enforced within the territory of the country itself.
At present, the right to damages on the grounds of a violation of EC competition law is probably dependent upon the application of national law. This means that if national law affords an opportunity to obtain damages in the event of a contravention of a national competition statute, the contravention of an EC competition provision shall apply mutatis mutandis. Sweden is one of few Member States in the EU that has special legal provisions on the right to damages on the grounds of violation of competition laws, even if there are probably such rights under most of the national legal systems in the EU. It is not absolutely necessary, according to the Committee, to have any express statutory provision concerning the right to damages in the event of violation of Articles 81 and 82 of the EC Treaty. Furthermore, the EC courts have developed certain principles concerning the law on damages. This legal development is still continuing. In the view of the Committee, it would therefore be unfortunate to introduce statutory provisions concerning the right to damages in connection with a violation of Article 81.1 or 82.
24 Summary | SOU 2000:4 |
The proposal of the Committee
The Committee has not identified any major impediments to the introduction of a national application of Articles 81 and 82 of the EC Treaty. It is proposed that the central provision concerning national application of these provisions be introduced in the Act on Application of European Community Competition and Government Subsidy Rules (1994:1845). The Act currently contains, inter alia, provisions concerning the measures that the competent authority (the Competition Authority) may implement in conjunction with an investigation being conducted at the request of the EC Commission.
The amendment proposed means, inter alia, that the Competition Authority may apply Articles 81 and 82 of the EC Treaty. The amendment also means that the Market Court and Stockholm City Court, when considering matters connected with such application by the Authority, may apply Articles 81 and 82. The rules of the Competition Act apply to the investigations, sanctions, etc.
As indicated by the section on the deliberations of the Committee, the Committee does not consider that it is necessary to alter the Competition Act, except that it is proposed to introduce a reference to the Act on the Application of European Community Competition and Government Subsidy Rules (1994:1845) into Section 5 of the Competition Act. It is proposed that a corresponding reference be introduced into the Market Court Act (1970:417).
It is proposed that the statutory amendments enter into force on 1 January 2001. The rules of EC competition law already apply substantively in Sweden at this date. The statutory rules that the Committee propose do not affect the substantive validity of these rules. The Committee considers that it is not necessary to have any transitional provisions as regards the competence of the Competition Authority to apply EC competition rules. However, it is proposed that it should not be possible to impose the competition damage penalty for violation of EC competition law, to the extent that the matter relates to circumstances existing before the entry into force of the proposed rules.
Consequences of the proposal
In the opinion of the Committee, the proposal does not have any major economic implications. A national application of Articles 81 and 82 of the EC Treaty may be expected to increase effectiveness in the application of these rules and in this way have a positive effect on the national economy.
SOU 2000:4 | Summary 25 |
As regards the Competition Authority, the proposal probably does not involve any extensive consequences, even if some need for training of staff is probably to be expected. If the Authority is authorised to apply EC law directly, this will probably also mean that some matters become more complicated and require further resources to be able to deal with them. It is at present unusual for the Commission to transfer matters to national competition authorities. However, it is not possible to anticipate the extent to which the Commission may, in the future, wish to transfer matters to national authorities.
To summarise, the Committee considers that the proposal does not involve any immediate need for increased resources on the part of the Competition Authority. The Authority should be able to deal with matters concerning the application of EC law by redistribution of resources within the authority. The corresponding assessment has been made as regards other authorities.
SOU 2000:4 | 27 |
Författningsförslag
1 Förslag till
Lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20)
Härigenom föreskrivs att det i konkurrenslagen ( 1993:20) skall införas en ny paragraf, 5 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
5 §
I 2 § lagen (1994:1845) om tillämpning av Europeiska gemenskapernas konkurrens- och statsstödsregler finns bestämmelser om nationell tillämpning av Europeiska gemenskapernas konkurrensregler.
_______________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
28 Författningsförslag | SOU 2000:4 |
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1994:1845) om tillämpning av Europeiska gemenskapernas konkurrens- och statsstödsregler
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1845) om t illämpning av Europeiska gemenskapernas konkurrens- och statsstödsregler
dels att rubriken närmast före 3 § skall tas bort, dels att 2 § skall ha följande lydelse,
dels att det skall införas en ny paragraf, 2 a §, av följande lydelse, dels att rubriken närmast före 2 § skall ha följande lydelse,
dels att det skall införas en ny rubrik närmast före 2 a § av följande
lydelse. | |||
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse | ||
Behörig myndighet | Nationell | tillämpning | av |
Europeiska | gemenskapernas | ||
konkurrensregler |
Regeringen bestämmer vilken svensk myndighet som skall vara behörig vid tillämpningen av Europeiska gemenskapernas konkurrensregler.
2 §
Konkurrensverket får tillämpa artiklarna 81 och 82 i Fördraget om upprättande av de europeiska gemenskaperna (EG- fördraget) i enlighet med artiklarna 84 och 85 i EG- fördraget, liksom i enlighet med rättsakter antagna med stöd av
När artikel 81 eller 82 i EG- fördraget tillämpas enligt första stycket tillämpas 3,
SOU 2000:4 | Författningsförslag 29 |
stycket,
Ett beslut av Konkurrensverket att en gruppundantagsförordning som har antagits av Europeiska gemenskapernas kommission inte skall vara tillämplig i ett visst fall får överklagas hos Marknadsdomstolen, varvid bestämmelserna om handläggning i lagen (1996:242) om domstolsärenden tillämpas.
Åtgärder vidtagna på begäran av Europeiska gemenskapernas kommission
2 a §
Regeringen bestämmer vilken svensk myndighet som skall vara behörig att vidta åtgärder enligt 3 §.
______________
1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
2.Konkurrensskadeavgift får inte påföras för överträdelser eller åsidosättanden i den utsträckning som dessa har pågått före lagens ikraftträdande.
30 Författningsförslag | SOU 2000:4 |
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
1 §1 Marknadsdomstolen handlägger mål och ärenden enligt 1. konkurrenslagen (1993:20),
2. marknadsföringslagen (1995:450),
3. lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,
4. lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare,
5. produktsäkerhetslagen (1988:1604),
6. lagen (1994:615) om ingripande mot otillbörligt beteende avseende offentlig upphandling.
Bestämmelserna i 14, 15 och
1 Senaste lydelse 1998:649.
2. lagen (1994:1845) om tillämpning av Europeiska gemenskapernas konkurrens- och statsstödsregler,
3. marknadsföringslagen (1995:450),
4. lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,
5.lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare,
6.produktsäkerhetslagen
(1988:1604),
7.lagen (1994:615) om ingripande mot otillbörligt beteende avseende offentlig upphandling.
Bestämmelserna i 14, 15 och
SOU 2000:4 | Författningsförslag 31 |
inte heller 13 a §. I stället gäller vad som föreskrivs i dessa lagar.
_______________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
SOU 2000:4 | 33 |
1 Uppdraget
1.1Utredningens direktiv
Enligt direktiven skall utredaren analysera de rättsliga och sakliga förutsättningarna för en internrättslig behörighet att direkt tillämpa artiklarna 85.1 och 86 (nuvarande artiklarna 81.1 och 82) i EG- fördraget för svensk konkurrensmyndighet och domstol vid därtill knuten prövning. Om utredaren inte identifierar starka hinder mot att införa en sådan behörighet, skall han lämna förslag till lagregler som gör en effektiv tillämpning av de aktuella artiklarna möjlig.
Utredaren skall särskilt analysera i vilken utsträckning de nuvarande reglerna i konkurrenslagen som gäller procedurer, undersökningar, påföljder m.m. kan tillämpas och är ändamålsenliga för det nya syftet.
Vidare skall frågor som rör verkställighet och erkännande av domar m.m. behandlas med särskilt beaktande av förhållandet till Brysselkonventionen.
Direktiven som helhet framgår av bilaga 1.
Under arbetets gång har utredningen uppmärksammat den behörighet att tillämpa artiklarna 81 och 82 i
I april år 1999, alltså efter det att utredningsarbetet påbörjades, presenterade
34 Uppdraget | SOU 2000:4 |
emellertid i sitt arbete försökt att beakta de tankar som presenterats i vitboken.
1.2Utredningsarbetet
Utredningsarbetet har bedrivits på traditionellt sätt med regelbunda sammanträden. Den litteratur och de rättsfall som studerats framgår av betänkandets litteratur- och rättsfallsförteckning, bilaga 6. Ytterligare information har inhämtats genom underhandskontakter med företrädare för ansvariga ministerier eller konkurrensmyndigheter i flertalet av EU:s medlemsländer. Åtskillig information har därutöver inhämtats via kommissionens hemsida – liksom olika nationella konkurrensmyndigheters hemsidor – på internet.
Utredningen har besökt
SOU 2000:4 | 35 |
2 EG:s konkurrensregler
2.1Bakgrund
2.1.1Historik
Redan från början hade den europeiska integrationens tillskyndare klart för sig att konkurrenspolitiken kunde vara ett instrument i arbetet med att genomföra den gemensamma marknaden. I Kol- och stålfördraget, som trädde i kraft år 1952, infördes regler om karteller och företagskoncentrationer, se artiklarna 65 och 66. Romfördraget innehöll ett mer utvecklat konkurrensrättsligt regelsystem i artiklarna
Romfördraget reglerade inte närmare förfarandet i konkurrensärenden. Enligt artikel 87 skulle rådet utfärda tillämpningsföreskrifter. Generella sådana föreskrifter tillkom genom rådsförordningen 17/62.
Den gav kommissionen huvudrollen vid konkurrensövervakningen inom gemenskapen. Senare tillkom särskilda förordningar för att reglera konkurrensrättens tillämpning på transportområdet.
Det var länge ovisst i vilken utsträckning kommissionen kunde utnyttja Romfördragets artiklar på konkurrensrättens område för att
komma | till rätta med | företagskoncentrationer. År | 1989 tillkom |
rådsförordningen 4064/89, som skulle lösa det problemet. | |||
EG:s | konkurrensrätt | har under årens lopp utvecklats vidare dels |
genom nya förordningar och andra generella instrument från rådet och kommissionen, dels genom individuella avgöranden av
Dessutom har EG:s konkurrensrätt i stor utsträckning stått som förebild för den nationella konkurrenslagstiftningen i ett flertal av medlemsstaterna, bl.a. Sverige.
I det följande skall lämnas en redogörelse för EG:s konkurrensrätt. Till följd av utredningsuppdragets inriktning behandlas de materiella
36 EG:s konkurrensregler | SOU 2000:4 |
reglerna endast kortfattat. Intresset koncentreras på förfarandet och på frågor som hör samman med det.
I stort sett samtliga artiklar i
2.1.2Rättskällor
De grundläggande bestämmelserna inom EG:s konkurrensrätt återfinns i
Konkurrenspolitiken har utformats närmare genom rättsakter som är utfärdade av rådet eller komissionen. En av de viktigaste av dessa rättsakter är rådets förordning 17/62 om tillämpningen av artiklarna 85 och 86 (nuvarande artiklarna 81 och 82),1 en annan är rådets förordning 4064/89 om fusionskontroll. Rådet har också utfärdat ett antal s.k. kompetensförordningar, som ger kommissionen behörighet att förordna om undantag enligt artikel 85.3 (nuvarande artikel 81.3). Kommissionen har i sin tur utnyttjat denna behörighet genom att utfärda ett antal s.k. gruppundantagsförordningar.
Som gäller i allmänhet för
Kommissionen fattar beslut i enskilda konkurrensärenden. Ett sådant beslut är enligt artikel 249 (tidigare artikel 189) bindande för dem som det är riktat till. Även om beslutet alltså inte är bindande för utomstående, har kommissionens praxis i enskilda ärenden stor betydelse för utvecklingen av EG:s konkurrensrätt.
Kommissionen utfärdar dessutom meddelanden och riktlinjer (på engelska notices respektive guidelines). Sådana dokument kan ha olika funktioner. Ibland är syftet att offentliggöra kommissionens uppfattning om hur överordnade konkurrensbestämmelser skall tillämpas. Ett exempel är det s.k. bagatellmeddelandet, i vilket kommissionen anger
1 Rådets förordning 17/62 Första förordningen om tillämpningen av fördragets artiklar 85 och 86 av den 6 februari 1962, EGT nr 13, 21.2.1962, s. 204, senast ändrad genom rådets förordning (EG) nr 1216/1999, EGT L 148, 15.6.1999 s. 5.
SOU 2000:4 | EG:s konkurrensregler 37 |
bl.a. avtalstyper som den anser generellt sett inte vara omfattade av förbudet i artikel 81.1 i
Sedan år 1971 ger kommissionen årligen ut en konkurrensrapport. I dessa rapporter redovisar kommissionen hur konkurrenspolitiken har utvecklats under det gångna året. I rapporterna behandlas olika avgöranden från EG:s domstolar och kommissionen tar ställning till hur de skall tolkas.
Den rättspraxis på konkurrensområdet som
2.2Materiella regler
2.2.1Konkurrensreglernas ändamål
I
38 EG:s konkurrensregler | SOU 2000:4 |
mellan medlemsstaterna. För att fullgöra dessa uppgifter anvisar artikeln olika medel, bl.a. att upprätta en gemensam marknad och en e konomisk och monetär union. Vidare hänvisas till artikel 3, där det anges i ett stort antal punkter vad gemenskapens verksamhet skall innefatta för att uppnå målen. I artikel 3.g nämns ”en ordning som säkerställer att konkurrensen inom den inre marknaden inte snedvrids.
EG:s konkurrensregler ingår som en integrerad del i det
2.2.2Förbudet mot konkurrensbegränsande avtal
Artikel 81 lyder:
1.Följande är oförenligt med den gemensamma marknaden och förbjudet: alla avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som kan påverka handeln mellan medlemsstater och som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den gemensamma marknaden, särskilt sådana som innebär att
a inköps- eller försäljningspriser eller andra affärsvillkor direkt eller indirekt fastställs,
b produktion, marknader, teknisk utveckling eller investeringar begränsas eller kontrolleras,
c marknader eller inköpskällor delas upp,
d olika villkor tillämpas för likvärdiga transaktioner med vissa handelspartner, varigenom dessa får en konkurrensnackdel,
e det ställs som villkor för att ingå avtal att den andra parten åtar sig ytterligare förpliktelser, som varken till sin natur eller enligt handelsbruk har något samband med föremålet för avtalet.
2.Avtal eller beslut som är förbjudna enligt denna artikel är ogiltiga.
3.Bestämmelserna i punkt 1 får dock förklaras icke tillämpliga på
– avtal eller grupper av avtal mellan företag,
SOU 2000:4 | EG:s konkurrensregler 39 |
–beslut eller grupper av beslut av företagssammanslutningar,
–samordnade förfaranden eller grupper av samordnade förfaranden, som bidrar till att förbättra produktionen eller distributionen av varor eller till att främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande, samtidigt som konsumenterna tillförsäkras en skälig andel av den vinst som därigenom uppnås och som inte
a ålägger de berörda företagen begränsningar som inte är nödvändiga för att uppnå dessa mål,
b ger dessa företag möjlighet att sätta konkurrensen ur spel för en väsentlig del av varorna i fråga.
För att förbudet i artikeln skall vara tillämpligt krävs någon form av överenskommelse mellan två eller flera företag eller också ett beslut av en företagssammanslutning eller ett samordnat förfarande, dvs. det s.k. avtalskriteriet. Det krävs inte att ett juridiskt bindande avtal ingåtts, utan det kan röra sig om lösare överenskommelser, t.ex. rekommendationer eller gentlemens agreements. Förbudet omfattar både horisontella avtal, dvs. avtal mellan företag inom samma led i distributionskedjan, och vertikala avtal, t.ex. avtal mellan tillverkare och återförsäljare. I allmänhet anses horisontella avtal vara mer skadliga för konkurrensen än vertikala avtal. Skälet till detta är att horisontella avtal rör samarbete mellan faktiska eller potentiella konkurrenter, om avtalsparterna är verksamma på samma marknad.
Gränsen mellan avtal och samordnade förfaranden kan många gånger vara hårfin och har i praktiken inte så stor betydelse. Förbudet mot samordnade förfaranden innebär inte att företag är förhindrade att anpassa sig till hur konkurrenterna agerar på marknaden. Parallellt beteende av företag behöver i sig inte utgöra ett samordnat förfarande men kan vara ett indicium på ett sådant förfarande. Begreppet företag skall tolkas vidsträckt och omfattar varje fysisk eller juridisk person som bedriver verksamhet av ekonomisk eller kommersiell natur. Verksamheten behöver inte bedrivas i vinstsyfte.
Som nämnts inledningsvis är ett av syftena med EG:s konkurrenspolitik att främja integrationen. Det framgår av att förbudet i artikel 81.1 endast omfattar förfaranden som påverkar handeln mellan medlemsstaterna, det s.k. samhandelskriteriet. Kriteriet innebär att ett förfarandet inte kan angripas med stöd av
40 EG:s konkurrensregler | SOU 2000:4 |
mellan EG:s konkurrensrätt och nationell konkurrensrätt utvecklas vidare under avsnitt 5.1.
Bestämmelsen i artikel 81.2 innebär att ett förbjudet avtal är civilrättsligt ogiltigt från den dag det ingicks. Ogiltigheten kan i förekommande fall avse endast förbjudna delar av ett i övrigt giltigt avtal. Bestämmelsen har direkt effekt, vilket medför att nationella domstolar kan ogiltigförklara ett konkurrensbegränsande avtal som faller under bestämmelsen. I den juridiska litteraturen råder delade meningar om bestämmelsen är dispositiv eller indispositiv, dvs. om allmänna domstolar skall beakta bestämmelsen om ogiltighet endast efter åberopande av part eller oberoende av invändning.
Som framgår av bestämmelsen i artikel 81.3 kan ett avtal, beslut eller samordnat förfarande emellertid undantas från tillämpningen av artikel 81.1. En formell förutsättning för att ett avtal etc. skall kunna undantas genom ett individullet beslut är att det anmäls till kommissionen enligt bestämmelserna i förordning 17/62, se avsnitt 2.3.4. För att undantag skall kunna beviljas krävs att avtalet i fråga har vissa gynnsamma verkningar, samtidigt som det inte får ha vissa negativa verkningar. Samtliga förutsättningar i bestämmelsen skall vara uppfyllda i varje enskilt fall. Det innebär att det inte är tillräckligt att avtalet i fråga är gynnsamt för de inblandade företagen. Avtal som skall omfattas av undantag måste generellt sett vara gynnsamma för den gemensamma marknadens ändamålsenliga funktion.
Kommissionen har, med stöd av rådets förordning 19/65, 2 rätt att utfärda s.k. gruppundantagsförordningar . Genom gruppundantagsförordningarna undantas vissa typer av avtal från tillämpningen av artikel 81.1. Det gäller avtal som till sin karaktär strider mot bestämmelserna i artikel 81.1 men allmänt sett uppfyller kraven för undantag enligt artikel 81.3. Förordningarna innehåller en vit lista, dvs. en uppräkning av olika typer av klausuler som normalt inte är konkurrensbegränsande eller som är konkurrensbegränsande men omfattas av undantag. Förordningarna innehåller också en svart lista över klausuler som inte får finnas med i avtal som omfattas av gruppundantaget. I vissa gruppundantagsförordningar finns också en grå lista. Klausuler som finns upptagna där kan anmälas till kommissionen, som sedan har viss tid på sig att motsätta sig klausulen; i annat fall är klausulen tillåten. Det finns för närvarande ett tiotal gr uppundantagsförordningar, vilka omfattar bl.a.:
2 Rådets förordning (EEG) nr 19/65/EEG av den 2 mars 1965 om tillämpning av artikel 85.3 på vissa grupper av avtal, beslut och samordnade förfaranden, EGT 1965 nr 36, 6.3.1965 s. 533, senast ändrad genom rådets förordning (EG) nr 1215/1999, EGT L 148, 15.6.1999 s. 1.
SOU 2000:4 | EG:s konkurrensregler 41 |
•ensamåterförsäljaravtal
•exklusiva inköpsavtal
•franchiseavtal
•specialiseringsavtal
•avtal om forskning och utveckling
•försäljnings- och serviceavtal för motorfordon
•avtal om tekniköverföring
•vissa avtal, beslut och samordnade förfaranden inom försäkringssektorn.
2.2.3Förbudet mot missbruk av dominerande ställning
Artikel 82 lyder:
Ett eller flera företags missbruk av en dominerande ställning på den gemensamma marknaden eller inom en väsentlig del av denna är, i den mån det kan påverka handeln mellan medlemsstater, oförenligt med den gemensamma marknaden och förbjudet.
Sådant missbruk kan särskilt bestå i att
a direkt eller indirekt påtvinga någon oskäliga inköps- eller försäljningspriser eller andra oskäliga affärsvillkor,
bbegränsa produktion, marknader eller teknisk utveckling till nackdel för konsumenterna,
ctillämpa olika villkor för likvärdiga transaktioner med vissa handelspartner, varigenom dessa får en konkurrensnackdel,
dställa som villkor för att ingå avtal att den andra parten åtar sig ytterligare förpliktelser som varken till sin natur eller enligt handelsbruk har något samband med föremålet för avtalet.
Bestämmelsen i artikeln avser konkurrensbegränsningar som ett eller flera företag tillämpar ensidigt. Betydelsen av begreppet företag är densamma som enligt artikel 81.1. Däremot kan även grupper av företag utgöra ett företag vid tillämpningen av artikel 82. Det gäller även om företagen är helt fristående från varandra, s.k. kollektiv dominans.
Bestämmelsen förbjuder inte att företag intar en dominerande ställning, utan endast att ett företag missbrukar en sådan ställning. Ett företag som har en dominerande ställning har ett särskilt ansvar. Företaget får inte genom sitt beteende skada en effektiv och fungerande konkurrens på den gemensamma marknaden. Det framgår av rättspraxis att missbruksbegreppet är objektivt. Att ett företag har en dominerande ställning kan vara avgörande för om dess beteende skall anses utgöra
42 EG:s konkurrensregler | SOU 2000:4 |
missbruk eller ej. Det innebär att ett visst förfarande kan vara förbjudet om det vidtas av ett företag med dominerande ställning, samtidigt som det kan vara tillåtet om det vidtas av ett företag som inte har en dominerande ställning. Kommissionen har i sin 26:e årsrapport om konkurrenspolitiken, 1996, s. 59, uttalat:
Vissa konkurrensmetoder som normalt inte skulle strida mot EU:s konkurrensregler kan utgöra missbruk när de används av företag med en dominerande ställning. Detta synsätt motivers med att ett sådant företags metoder har en mycket större inverkan på konkurrensnivån. Detta är inte minst sant i situationer där företag vidtar utestängande åtgärder, till exempel åtgärder som slår ut en konkurrent eller begränsar eller hindrar dess verksamhet. Även om ett företag med en dominerande ställning har rätt att försvara sin position genom att konkurrera med andra företag, har det ett särskilt ansvar att inte ytterligare minska graden av konkurrens på marknaden. Utestängande åtgärder kan riktas mot existerande konkurrenter på marknaden eller kan syfta till att hindra nykomlingar att få tillträde till marknaden. Exempel på sådana olagliga åtgärder är: Vägran att göra affärer, som ett sätt att göra sig av med en konkurrent till ett företag som är den enda och dominerande leverantören av en produkt eller som kontrollerar tillgången till en nödvändig teknik eller infrastruktur; oskälig prissättning; avtal om exklusiv representation; diskriminering som en del av ett större monopolistiskt beteendemönster med syfte att utestänga konkurrenter samt exklusiva rabattsystem.
I likhet med vad som gäller beträffande artikel 81 krävs att samhandelskriteriet är uppfyllt. Ett missbruk av en dominerande ställning kan därför inte angripas med stöd av
2.2.4Begreppet relevant marknad
För att det skall vara möjligt att avgöra om det föreligger en skadlig konkurrensbegränsning eller ett missbruk av en dominerande ställning måste den relevanta marknaden fastställas, såväl den relevanta produktmarknaden som den relevanta geografiska marknaden.
När produktmarknaden skall fastställas blir frågan huruvida vissa produkter skall räknas till samma marknad. Avgörande för svaret är om produkterna är utbytbara (substituerbara). Utbytbarheten bedöms dels från efterfrågesynpunkt, dels från utbudssynpunkt. I
SOU 2000:4 | EG:s konkurrensregler 43 |
Den geografiska marknaden definieras utifrån ett ekonomiskt perspektiv som det område där konkurrensvillkoren för ifrågavarande produkter är tillräckligt homogena eller likartade för samtliga näringsidkare, se målet Tetra Pak.3 Enligt artikel 82 skall marknaden motsvara hela eller en väsentlig del av den gemensamma marknaden.
2.2.5Kommissionens bagatellmeddelande
För att ett samarbete skall vara förbjudet enligt artikel 81.1 i EG- fördraget krävs, förutom att det påverkar samhandeln, att konkurrensbegränsningen har märkbar effekt. Till vägledning vid tolkningen av begreppet ”märkbart” utfärdade kommissionen år 1997 ett meddelande om avtal av mindre betydelse som inte omfattas av artikel 81.1 i
Det nya meddelandet innehåller kvantitativa kriterier som bygger på marknadsandelar. I princip tillåts horisontella avtal, dvs. avtal mellan företag i samma tillverknings- eller försäljningsled, om de deltagande företagens sammanlagda marknadsandel inte överstiger fem procent på någon av de relevanta marknaderna. Motsvarande marknadsandel för vertikala avtal, dvs. avtal mellan företag inom olika led i det ekonomiska
3Mål
4Mål 6/72, Continental Can, REG 1973, 2. 215; svensk specialutgåva nr 2, s. 89.
5Förenade målen 6 och 7/73, REG 1974, s. 223; svensk specialutgåva nr 2, s. 229.
6Mål 27/76, United Brands, REG 1978 s. 207; svensk specialutgåva nr 4 s. 9.
7Kommissionens tillkännagivande om definitionen av relevant marknad i gemenskapens konkurrenslagstiftning, EGT C 372, 9.12.1997 s. 5.
8EGT C 372, 9.12.1997, s. 13.
44 EG:s konkurrensregler | SOU 2000:4 |
förloppet, är tio procent. Då ett avtal gäller både vertikala och horisontella samband eller då det är svårt att fastställa om avtalet är horisontellt eller vertikalt gäller femprocentsgränsen.
Vissa typer av förfaranden kan vara förbjudna även om gränserna för marknadsandelar underskrids. I fråga om horisontella avtal gäller det sådana avtal som syftar till att fastställa priser eller begränsa produktion eller försäljning eller dela upp marknader eller inköpskällor. Vertikala avtal som syftar till att fastställa återförsäljningspriser eller tillförsäkra de deltagande företagen eller andra företag områdesskydd kan också var förbjudna.
Meddelandet innehåller ett generellt undantag för avtal mellan små eller medelstora företag. Vilka företag som omfattas av detta framgår av en rekommendation från kommissionen år 1996. 9 De företag som undantas är sådana som har färre än 250 anställda och antingen en årsomsättning som understiger 40 miljoner euro eller en balansräkning som understiger 27 miljoner euro. Undantaget har emellertid i sin tur två undantag. Det ena gäller avtal som avsevärt hindrar konkurrensen inom en väsentlig del av den relevanta marknaden. Det andra undantaget avser avtal som innebär att konkurrensen på den relevanta marknaden begränsas genom de sammanlagda verkningarna av parallella nät eller likartade avtal som ingåtts av flera tillverkare eller försäljare.
2.2.6Särbestämmelser för jordbruket
För jordbruksområdet gäller enligt artikel 36 i
De konkurrensbegränsningar som faller utanför tillämpningen av artikel 81 består dels av ett undantag för samarbete som utgör en integrerad del av nationella marknadsordningar, vilka numera inte är särskilt vanliga, dels av ett undantag för samarbete som är nödvändigt för att uppnå målen i artikel 39 (nuvarande artikel 33), som anger målen för den gemensamma jordbrukspolitiken. Förordningen innehåller också ett stadgande som innebär att vissa typer av samarbete inom lantbrukskooperationer i viss utsträckning behandlas förmånligare än andra samverkansformer.
9 Kommissionens rekommendation den 3 april 1996 om definitionen på små och medelstora företag, EGT nr L 107, 30.4.1996 s. 4.
SOU 2000:4 | EG:s konkurrensregler 45 |
2.3Förfaranderegler
2.3.1Regelsystemet
I enlighet med vad som nu föreskrivs i artikel 83 antogs redan 1962 den tidigare nämnda förordning 17/62, som reglerar förfarandet i konkurrensärenden i allmänhet. Regleringen kommer att behandlas närmare i det följande. Förordning 17/62 gäller för alla näringslivsområden som inte uttryckligen har undantagits. Ett sådant undantag har gjorts för hela transportområdet genom förordning 141/62. På detta område gäller i stället andra tillämpningsföreskrifter, som har antagits med stöd av artikel 83 (tidigare artikel 87): förordning 1017/68 (järnvägstransporter, landtransporter och transporter på inre vattenvägar), förordning 4056/86 (sjötransporter) och förordning 3975/87 (lufttransporter).
Tillämpningsförordningarna för transportområdet är inte alldeles heltäckande. Förordning 3975/87 gäller (efter en ändring genom förordning 2410/92) lufttransporter mellan flygplatser inom gemenskapen, artikel 1(2). Utanför tillämpningsområdet faller således t.ex. lufttransporter mellan en medlemsstat och ett tredje land. I förordning 4056/86 har tillämpningsområdet preciserats så att vissa sjötransporter faller utanför: ”It shall apply only to international maritime transport services from or to one or more Community ports, other than tramp vessel services”, artikel 1(2). Eftersom det inte finns någon annan förordning för dessa undantagna situationer, blir i stället artiklarna 84 och 85 (tidigare artiklarna 88 och 89) tillämpliga. Vad detta innebär kommer att diskuteras i avsnitt 2.8.8.
De grundläggande tillämpningsförordningarna har kompletterats med andra rättsakter, som reglerar särskilda frågor. Som exempel kan nämnas förordning 3385/94 om ans ökningar och anmälningar enligt
46 EG:s konkurrensregler | SOU 2000:4 |
rådets förordning 17/62 och vidare rådets förordning 2988/74 om preskriptionstider.
I regelsystemet ingår också meddelanden och riktlinjer utfärdade av kommissionen, t.ex. bagatellmeddelandet, se avsnitt 2.2.5. Dessa dokument är inte rättsligt bindande men de anger hur kommissionen ser på olika förfarandefrågor. Med tanke på kommissionens centrala roll på konkurrensområdet får de en avsevärd tyngd så länge inte
Viktiga frågor rörande förfarandet i konkurrensärenden har avgjorts av
2.3.2Gången i ett ärende hos kommissionen
Förordning 17/62 innehåller de grundläggande bestämmelserna om tillämpningen av artiklarna 81 och 82 i
Förordningen har ett vidsträckt tillämpningsområde. Som har nämnts i föregående avsnitt är dock transportområdet undantaget genom förordning 141/62. De förordningar som gäller i stället på det området innehåller dock regler som i stort sett överensstämmer med reglerna i förordning 17/62.
Ett ärende kan initieras hos kommissionen på olika sätt: genom en ansökan om
Sedan ett ärende initierats tar kommissionen ställning till om en undersökning skall inledas och kan vid behov börja samla in information. Kommissionen kan få fram information informellt genom exempelvis diskussioner med ett företag som anmält ett avtal för undantag. Vidare kan kommissionen genom att fatta formella beslut ålägga ett företag att
SOU 2000:4 | EG:s konkurrensregler 47 |
lämna information eller genomföra undersökningar hos företag. I nästa skede av handläggningen har kommissionen ett antal olika alternativ, delvis beroende på vilken typ av ärende det rör sig om. Kommissionen kan avsluta ärendet genom ett formellt beslut om t.ex. undantag eller informellt genom t.ex. ett comfort letter. Det senare är mycket vanligt. Kommissionen kan också besluta att inte utreda ett klagomål vidare.
Om kommissionen väljer att inleda ett formellt förfarande för att utreda överträdelser av artikel 81.1 eller 82, skall den utfärda ett meddelande om anmärkningar (statement of objections). Detta utfärdande utgör förfarandets formella inledning. När ett sådan meddelande utfärdats inträder även vissa rättigheter för det eller de företag som är föremål för utredningen, bl.a. rätt till aktinsyn och rätt att påkalla muntligt förhör. Innan kommissionen fattar ett slutligt beslut i ärendet är den skyldig att rådgöra med den rådgivande kommittén för kartell- och monopolfrågor, som består av representanter för medlemsstaterna. Därefter fattar kommissionen ett formellt beslut i ärendet. Kommissionen har dock möjlighet att avsluta ett ärende informellt under hela handläggningstiden.
Klagomål
Rätten att till kommissionen inge klagomål när det gäller överträdelser av artikel 81 eller 82 i fördraget framgår av artikel 3 i förordningen. Denna rätt har medlemsstaterna samt envar som har ett berättigat intresse i saken. Frågan om kommissionens möjlighet att välja att inte utreda ett klagomål utvecklas ytterligare under avsnitt 2.6.1.
48 EG:s konkurrensregler | SOU 2000:4 |
Vikten av att formkraven följs
Som framgått ovan skall en ansökan om
Offentliggörande av beslut
Kommissionen skall enligt bestämmelserna i artikel 21 i förordning 17/62 offentliggöra beslut om
10 Rådets förordning (EG) nr 3385/94 av den 31 d ecember 1994 om form, innehåll och övriga detaljer beträffande ansökningar och anmälningar som fastställts i rådets förordnig nr 17, EGT L 377, 31.12.1994 s. 28.
11 Mål
SOU 2000:4 | EG:s konkurrensregler 49 |
Bilden finns endast i den tryckta upplagan.
50 EG:s konkurrensregler | SOU 2000:4 |
2.3.3
Företag eller sammanslutningar av företag kan enligt artikel 2 i förordning 17/62 hos kommissionen ansöka om
Administrativa skrivelser, s.k. comfort letters, innebär att kommissionen avslutar ett ärende informellt, genom ett brev utfärdat av en behörig tjänsteman vid kommissionen. Ett comfort letter kan erhållas efter en anmälan för undantag eller en ansökan om negativattest. Sökanden får redan i sin ansökan till kommissionen ange om han accepterar att ärendet avgörs genom att ett comfort letter utfärdas.
Comfort letters är i huvudsak av tre slag. Antingen uttalar kommissionen att förfarandet enligt dess uppfattning inte strider mot artikel 81 eller 82, eller också uttalar kommissionen att förfarandet strider mot artikel 81 men uppfyller kraven för undantag enligt artikel 81.3. Det tredje slaget är comfort letters som innebär att det aktuella förfarandet visserligen strider mot artikel 81.1 men att kommissionen på grund av administrativa prioriteringar inte avser att fatta beslut i ärendet. I vissa fall publicerar kommissionen sin avsikt att utfärda ett comfort letter, varefter tredje man inbjuds att inkomma med synpunkter. Sannolikt har publicerade comfort letters större vikt än sådana som inte har publicerats. Kommissionen förefaller inte vara bunden av comfort letters, även om det i praktiken är osannolikt att kommissionen utan goda skäl skulle frångå sin bedömning. Sådana skäl skulle kunna vara att de omständigheter som legat till grund för kommissionens bedömning har förändrats i väsentlig omfattning.
Kommissionen kan komma överens med ett eller flera företag om att ett ärende avslutas informellt, dvs. liksom i fråga om comfort letters utan att kommissionen fattar ett formellt beslut. En överenskommelse kan innebära bl.a. att företaget åtar sig att vidta någon åtgärd eller avstår från något, varefter kommissionen inte undersöker fallet vidare. En
SOU 2000:4 | EG:s konkurrensregler 51 |
överenskommelse kan också innebära att kommissionen och företaget kommer överens om vissa åtgärder.
2.3.4Undantag
Kommissionen har enligt artikel 9.1 i förordning 17/62 ensam behörighet att meddela undantag enligt artikel 85.3 (nuvarande artikel 81.3). Anmälningar av avtal, beslut och förfaranden för undantag görs enligt artikel 4.1 i förordningen och utformas enligt ett särskilt formulär. Så länge en anmälan inte gjorts, kan kommissionen inte meddela undantag enligt artikel 81.3. Av artikel 6.1 i förordningen framgår att undantag inte kan beviljas för tiden före det att anmälan gjorts. Ett beslut om undantag är enligt artikel 8 alltid tidsbegränsat och kan förenas med villkor och ålägganden, men kan förnyas. Kommissionen kan under vissa omständigheter, som anges i artikel 8.3 i förordningen, återkalla eller ändra ett beslut om undantag.
Vissa typer av avtal, beslut och samordnade förfaranden behöver inte
– men kan – anmälas till kommissionen. Det gäller bl.a. sådana avtal etc. där endast företag från ett och samma medlemsland är parter och avtalen etc. inte berör import eller export mellan medlemsstater. Avtal av ifrågavarande slag har bedöms som mindre allvarliga från konkurrenssynpunkt. För den händelse kommissionen skulle undersöka ett avtal av det aktuella slaget och komma fram till att det strider mot artikel 81.1, kan kommissionen, i förekommande fall, bevilja undantag med retroaktiv verkan utan att avtalet anmälts.
Liksom gäller beträffande
En särskild form av undantag är gruppundantag, se avsnitt 2.2.2. Nationella konkurrensmyndigheter har fått en viss behörighet att återkalla ett gruppundantag för ett enskilt fall, se avsnitt 2.8.5.
2.3.5Undersökningar och uppgiftsskyldighet
Begäran om upplysningar
Kommissionen har enligt artikel 11 i förordning 17/62 rätt att begära upplysningar av medlemsstaternas regeringar och behöriga m yndigheter samt företag och företagssammanslutningar. Det kan ske på vilket stadium som helst under en utredning. En begäran kan ställas till de företag som är direkt inblandade i ett ärende men kan också riktas till
52 EG:s konkurrensregler | SOU 2000:4 |
andra företag, t.ex. konkurrenter. Kommissionens utrymme för att begära upplysningar är omfattande. Det måste emellertid föreligga ett samband mellan den information som efterfrågas och den överträdelse ärendet rör. Vad ett företag åläggs får inte heller vara mer betungande än att det står i proportion till kommissionens intresse av att få informationen. Skyldiga att lämna information är företagens ägare eller ställföreträdare. Eventuella sanktioner vid vägran att lämna information eller då felaktig information lämnats kan emellertid endast drabba respektive företag, se vidare avsnitt 2.4.1.
Kommissionens begäran om upplysningar sker i två steg. Det första steget är en enkel begäran om upplysningar, att lämnas inom en viss tidsfrist. Ett företag är inte skyldigt att i detta läge lämna den information som efterfrågas. Om information lämnas, måste den emellertid vara korrekt, i annat fall riskerar företaget att bli bötfällt, se vidare avsnitt 2.4.1. Om företaget inte lämnar de begärda upplysningarna inom den angivna tidsfristen eller om upplysningarna är ofullständiga, skall kommissionen begära upplysningarna genom ett beslut. Av beslutet skall framgå vilka upplysningar som begärs, den tidsfrist som gäller och de påföljder som kan följa, om felaktiga eller ofullständiga upplysningar lämnas. Kommissionen är skyldig att samtidigt som den begär upplysningar av ett företag sända en kopia av begäran till den nationella konkurrensmyndigheten i det land där företaget har sitt säte. Motsvarande gäller i de fall kommissionen fattat ett beslut med en sådan begäran.
Ett företag kan ha olika skäl att inte vilja lämna upplysningar. Ett sådant skäl kan vara att informationen i fråga kan leda till att affärshemligheter röjs. Den typen av invändningar mot att lämna upplysningar godtas emellertid inte, eftersom informationen skyddas hos komissionen av sekretessbestämmelser.
SOU 2000:4 | EG:s konkurrensregler 53 |
Undersökningar
Kommissionen får enligt artikel 14 genomföra alla nödvändiga undersökningar hos företag och företagssammanslutningar. Det innefattar bl.a. rätt att granska räkenskaper och andra affärshandlingar, att begära muntliga förklaringar på ort och ställe och att gå in i vilka lokaler, på vilken mark och i vilka fordon som helst som används av företagen.
Undersökningar enligt förordning 17/62 kan vara av två olika slag, beroende på om undersökningen grundas på ett föregående beslut av kommissionen eller ej. Kommissionens befogenheter är lika stora oavsett om ett formellt beslut om undersökning fattats eller ej. Olikheten är formell och till skillnad mot vad som gäller beträffande begäran om upplysningar krävs inget tvåstegsförfarande för att kommissionen skall ha rätt att fatta beslut om undersökning. För det enskilda företaget kan det emellertid ha stor betydelse om undersökningen föregåtts av ett formellt beslut eller ej. Om en undersökning inte föregåtts av ett beslut, har företaget rätt att motsätta sig undersökningen. Däremot kan ett företag bötfällas, om det motsätter sig en undersökning som föregåtts av ett beslut. Kommissionen har i allt större utsträckning kommit att fatta formella beslut om undersökningar.
Kommissionen är inte skyldig att i förväg underrätta berörda företag om en förestående undersökning. Om en undersökning annonserades i förväg, skulle det i åtskilliga fall sannolikt spoliera syftet med undersökningen. I takt med att kommissionen kommit att i större utsträckning ägna sig åt att bekämpa större karteller har det blivit vanligare att kommissionen genomför undersökningar oannonserat, s.k. dawn raids.
På begäran av kommissionen skall enligt artikel 13 medlemsstaternas myndigheter genomföra de undersökningar kommissionen finner nödvändiga enligt artikel 14. I Sverige har den behöriga myndigheten, dvs. Konkurrensverket, i 3 § lagen (1994:1485) om tillämpning av Europeiska gemenskapernas konkurrens- och statsstödsregler givits rätt att företa vissa slag av undersökningar enligt bl.a. förordning 17/62.
Rätt att tillkalla ett juridiskt biträde
Ett företag som är föremål för en undersökning har rätt, under förutsättning att undersökningen inte onödigt fördröjs, att låta en advokat närvara vid undersökningen.
54 EG:s konkurrensregler | SOU 2000:4 |
Rätten att framföra synpunkter
Artikel 19 i förordning 17/62 innehåller bestämmelser om förhör med parterna och tredje man. Innan kommissionen fattar beslut om ickeingripandebesked, åläggande att upphöra med överträdelser, undantag enligt artikel 81.3 i
Närmare bestämmelser om parternas rätt att bli hörda finns i förordning 2842/98. 12 Av artikel 3 i den förordningen framgår att kommissionen skriftligen skall informera parterna om de invändningar som riktas mot dem, s.k. statement of objections. Parterna har sedan rätt att inom en närmare angiven tidsfrist skriftligen framföra synpunkter på kommissionens invändningar. Parterna kan också påkalla att bli hörda vid ett muntligt förhör. Förhören leds av ett s.k förhörsombud (hearing officer), som är en högre tjänsteman, anställd vid kommissionens generaldirektorat för konkurrensfrågor men med en fristående ställning i förhållande detta. Även sökande, klagande och tredje män som kan påvisa ett tillräckligt intresse i saken kan, om kommissionen finner det lämpligt, beredas tillfälle att lämna muntliga synpunkter vid förhöret.
Rätten att inte yttra sig
I sammanhanget kan bestämmelsen om ”rätten att vara tyst” enligt artikel 6 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna bli tillämplig. I målet Funke13, där klaganden hade varit misstänkt för valutabrott och vid vite hade förelagts att till myndigheterna överlämna handlingar om vissa tillgångar utomlands, fann Europadomstolen att föreläggandet stred mot artikel 6, eftersom det innebar att klaganden skulle tillhandahålla bevis om de brott som han misstänktes för. Artikel 6 innefattar således en rätt för den enskilde att slippa lämna uppgifter som är belastande för honom själv.
12Kommissionens förordning (EG) nr 2842/98 av den 22 d ecember 1998 om hörande av vissa parter i förfaranden enligt artiklarna 85 och 86 i EG- fördraget, EGT L 354, 30.12.1998 s. 18.
13Europadomstolens dom i mål 82/1991/334/407 Funke ./. France, no 256 A.
14Mål 374/87 Orkem mot Kommissionen, REG 1989 s. 3283.
SOU 2000:4 | EG:s konkurrensregler 55 |
komma att leda till en ändring av
2.3.6Åtgärder mot förbjudna konkurrensbegränsningar
Kommissionen har enligt bestämmelserna i artikel 3 i förordning 17/62 rätt att ålägga företag att upphöra med en överträdelse. Det kan vara fråga om att företaget skall upphöra att tillämpa ett visst avtal, villkor eller annat förbjudet förfarande. Ett åläggande kan även avse en positiv åtgärd, t.ex. att sälja till ett visst företag, att vidta rättelse eller att förändra priser.
En särskild fråga är om ett företag kan åläggas inte bara att upphöra med pågående överträdelser utan även att inte tillämpa väsentligen samma förfarande som det förbjudna, s.k. utvidgat förbud. Det framgår inte av artikel 3 att kommissionen har rätt att meddela den här typen av ålägganden. Kommissionen har emellertid i några fall meddelat förelägganden som omfattat även förfaranden med samma eller liknande effekt som det förbjudna. Åläggandena har dock inte varit förenade med viten.
Inhibition
I samband med att ett företag överklagar ett beslut av kommissionen om åläggande att upphöra med överträdelser kan företaget begära inhibition av beslutet. Den rättsliga grunden för att meddela inhibition finns i artikel 242 (före detta artikel 185) i
förutsättningarna för att meddela inhibition. Det har sagts i litteraturen 16 att det för inhibition krävs att klaganden kan visa:
1.att det finns möjlighet till framgång i huvudsaken,
2.att han lider allvarlig och oreparabel skada av att åläggandet gäller omedelbart, samt
15Mål 8/72, Cementehandleren mot Kommissionen, REG 1973 s. 977.
16Kerse, punkt 9.38 f. samt Karlsson och Wetter, Rättegång i konkurrensmål
– inhibition av ålägganden enligt konkurrenslagen, JT 1996/97 nr 3 s. 593, jämför dock Carlsson m.fl. s. 295.
56 EG:s konkurrensregler | SOU 2000:4 |
3.att detta intresse väger tyngre än behovet av att skydda konkurrenter och konsumenter.
Interimistiska beslut
Kommissionen har i praxis tillerkänts rätt att meddela interimistiska beslut, jämför avsnitt 3.3.6., men har endast i ett fåtal ärenden använt sig av denna möjlighet. De förutsättningar som skall föreligga påminner om dem som gäller för inhibition av ett åläggande, se ovan. Förutsättningarna har sammanfattats enligt följande 17:
1.att det kan göras antagligt att en överträdelse föreligger,
2.att det finns risk för allvarlig och oreparabel skada om åtgärden inte vidtas, samt
3.att intresset av att vidta åtgärden överväger övriga intressen
2.3.7Domstolsprövning
Åtskilliga av kommissionens beslut kan överklagas och därmed underställas prövning av domstol. Det gäller i första hand beslut varigenom kommissionen har fastställt att en överträdelse har skett och beslut om att avslå en ansökan om
Rätt att överklaga har fysiska och juridiska personer som kommissionens beslut är riktade till. Även andra parter som berörs direkt och individuellt av ett beslut har klagorätt. Som exempel kan nämnas en konkurrent till ett företag som har fått ett
Kommissionens avgöranden på konkurrensområdet överklagas till Förstainstansrätten. När det gäller beslut om påföljder är domstolens prövningsrätt oinskränkt. Den kan alltså undanröja, höja eller sänka påförda böter. I andra fall kan domstolen bara fastställa eller ogiltigförklara kommissionens beslut helt eller delvis. Grunden för ogiltigförklaring kan vara bristande behörighet, åsidosättande av formföreskrifter, åsidosättande av
Förstainstansens domar kan överklagas till
17 Kerse, avsnitt 6.2 f.
SOU 2000:4 | EG:s konkurrensregler 57 |
Rättegångskostnader
En enskild part har inte rätt till ersättning för sina kostnader i samband med att ett ärende handläggs hos kommissionen.
Om ett ärende överklagas till Förstainstansrätten eller till EG- domstolen, gäller särskilda bestämmelser om ersättning för rättegångskostnader som uppkommer under handläggningen i domstolen. Dessa bestämmelser finns i artiklarna
2.3.8Samverkan med medlemsstaternas myndigheter
Av artikel 10 i förordning 17/62 framgår att kommissionen utan dröjsmål till medlemsstaternas behöriga myndigheter skall översända kopior av ansökningar om
En mer formaliserad samverkan sker i den rådgivande kommittén för kartell- och monopolfrågor. I kommittén representeras varje medlemsstat av en tjänsteman som är sakkunnig i kartell- och monopolfrågor.
Kommissionen skall samråda med kommittén innan den fattar beslut i ärenden där medlemsstaterna fått handlingarna översända. Vidare skall samråd ske före besked om att förnya, ändra eller återkalla beslut enligt artikel 81.3 i
2.4Sanktioner
2.4.1Böter
Bestämmelser om böter finns i artikel 15 i förordning 17/62. Kommissionen kan ålägga företag eller företagssammanslutningar böter i två olika situationer, dels vid överträdelser av procedurregler (artikel 15.1) och dels vid överträdelser av materiella regler (artikel 15.2).
58 EG:s konkurrensregler | SOU 2000:4 |
Överträdelser av procedurregler
Bestämmelserna om överträdelse av procedurregler innebär att företag kan bli bötfällda, om de lämnar oriktiga uppgifter i samband med en ansökan eller en anmälan. Motsvarande gäller om företag lämnar oriktiga uppgifter som svar på en begäran om upplysningar eller i vissa fall inte följer en tidsfrist för att lämna uppgifter. Böter kan även dömas ut om företag vid en undersökning inte lämnar ut begärt material i fullständigt skick eller vägrar underkasta sig en beslutad undersökning. För att böter skall kunna åläggas måste överträdelsen ha skett av oaktsamhet eller uppsåtligen. Bötesbeloppet kan bestämmas till lägst etthundra och högst femtusen euro.
Överträdelser av materiella regler
Bestämmelserna om överträdelser av materiella regler innebär att företag kan bli bötfällda vid överträdelse av bestämmelserna i artikel 81.1 eller 82 i
Varje företag som har deltagit i ett förbjudet förfarande kan ådömas böter. Bedrivs verksamheten av en fysisk person, skall den person som drev rörelsen när överträdelsen begicks svara för avgiften. Om verksamheten bedrivs av en juridisk person, följer ansvaret för böter den juridiska personen. Överlåter en juridisk person den rörelsegren i vilken överträdelsen skett, stannar ansvaret kvar hos den juridiska personen.
Ett moderbolag och ett dotterbolag utgör normalt en och samma ekonomiska enhet. Moderbolaget kan därför i allmänhet anses ansvarigt för dotterbolagets agerande. Det avgörande är emellertid om moderbolaget har kontroll över dotterbolaget. Om så är fallet kan moderbolaget påföras böter. Inom
Vid fastställande av böter för sammanslutningar av företag, t.ex. branchföreningar, beräknas böterna på grundval av den omsättning de företag som ingår i sammanlutningen har. Ett beslut kan riktas till medlemsföretagen eller enbart till föreningen. 18
18 Dhunér m.fl. s. 119.
SOU 2000:4 | EG:s konkurrensregler 59 |
I praktiken har kommissionen ålagt företag böter endast för överträdelser av bestämmelserna i artikel 81.1 eller 82. 19 Böteseloppen kan variera mellan ettusen och en miljon euro eller högst tio procent av föregående års omsättning för varje inblandat företag. Även i dessa fall krävs att överträdelsen skett av oaktsamhet eller uppsåtligen.
Enligt artikel 15.4 i förordning 17/62 har beslut om böter med stöd av artikeln inte straffrättslig karaktär.
Beräkning av storleken på böter
Kommissionens riktlinjer för beräkning av böter
Kommissionen ålade år 1969 för första gången företag böter för överträdelse av materiella konkurrensregler. Sedan dess ha kommissionen fattat ett stort antal beslut om böter. Beloppen har under årens lopp kommit att öka betydligt. Under senare år har det förekommit bötesbelopp som uppgått till flera hundra m iljoner ecu (numera euro). Det har då rört sig om omfattande karteller med stora multinationella företag inblandade. Spännvidden är stor mellan det lägsta och det högsta bötesbelopp som kan dömas ut enligt artikeln. Det finns följaktligen ett stort utrymme för skönsmässiga bedömningar.
Kommissionen publicerade i början av år 1998 riktlinjer för beräkning av böter 20. Den beräkningsmetod som redovisas bygger på att ett grundbelopp fastställs. Beloppet kan sedan ökas vid försvårande omständigheter och minskas vid förmildrande omständigheter. Grundbeloppet fastställs med utgångspunkt från överträdelsens allvar och varaktighet.
Vid mindre allvarliga överträdelser kan ett grundbelopp mellan ettusen och en miljon euro komma att fastställas. Det kan då röra sig om konkurrensbegränsningar som har en begränsad påverkan på marknaden och berör en betydande men relativt smal del av den gemensamma marknaden.
19Kerse, avsnitt 7.09.
20Europeiska kommissionens riktlinjer för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i
60 EG:s konkurrensregler | SOU 2000:4 |
Vid allvarliga överträdelser kan grundbeloppet uppgå till mellan en miljon och tjugo miljoner euro. Det kan röra sig om samma typ av konkurrensbegränsningar som vid mindre allvarliga överträdelser men som av de inblandade företagen tillämpas mer strikt och som har en mer omfattande påverkan på den gemensamma marknaden. Det kan även vara fråga om missbruk av dominerande ställning.
Vid mycket allvarliga överträdelser överstiger grundbeloppet tjugo miljoner euro. Det är i huvudsak fråga om horisontella konkurrensbegränsningar, t.ex. priskarteller och uppdelningar av marknaden. Det kan också röra sig om missbruk av dominerande ställning av företag med en monopolliknande ställning.
En omständighet som spelar in vid beräkningen av grundbeloppet är de inblandade företagens ekonomiska kapacitet att vålla framför allt konsumenterna betydande skada. De böter som fastställs skall enligt riktlinjerna därför ligga på en sådan nivå att de är avskräckande. Om flera företag är inblandade kan de belopp som fastställs för vart och ett av dem variera, beroende på företagens storlek och beteende.
Ett tilläggsbelopp till grundbeloppet kan bestämmas, beroende på hur lång tid överträdelsen varat. Vid kortare överträdelser, normalt upp till ett år, skall inget tilläggsbelopp utgå. Vid överträdelser som varat mellan ett och fem år kan tilläggsbeloppet uppgå till femtio procent av grundbeloppet. Vid överträdelser med lång varaktighet, normalt längre tid än fem år, kan tilläggsbeloppet för varje år överträdelsen pågått uppgå till tio procent av grundbeloppet. Av riktlinjerna framgår att en effekt av den beräkningsmetod som redovisas är att böterna för överträdelser med mycket lång varaktighet har höjts avsevärt jämfört med tidigare praxis.
Riktlinjerna innehåller också en uppräkning av ett antal försvårande respektive förmildrande omständigheter, vilka kan medför en justering av grundbeloppet uppåt respektive nedåt.
Försvårande omständigheter kan vara
•att ett eller flera företag upprepar överträdelser av samma slag,
•att företaget vägrar att samarbeta eller försöker hindra undersökningen,
•att företaget har haft en ledande roll under överträdelsen eller uppmuntrat till den,
•att företaget har vidtagit bestraffningsåtgärder mot andra företag i syfte att få dem att ”respektera” de olagliga förfarandena, eller
•att det är nödvändigt att höja bötesbeloppet för att överträdelsen inte skall bli ekonomiskt lönsam, i den mån det är möjligt att göra en objektiv uppskattning av vinsten av överträdelsen.
SOU 2000:4 | EG:s konkurrensregler 61 |
Exempel på förmildrande omständigheter är
•att företaget haft en uteslutande passiv eller efterföljande roll när överträdelsen genomförts,
•att företaget i praktiken inte har tillämpat de avtal etc. som utgör överträdelsen,
•att företaget har upphört med överträdelsen vid kommissionens första ingripanden,
•att det från företagets sida har förekommit rimliga tvivel när det gäller frågan om förfarandet inneburit en överträdelse,
•att överträdelsen har begåtts av oaktsamhet och inte med uppsåt, eller
•att företaget har samarbetat effektivt utanför tillämpningsområdet för kommissionens meddelande om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden, se nedan.
Uppräkningen av försvårande respektive förmildrande omständigheter förefaller närmast vara en redovisning av den praxis som hittills utvecklats.
Innan bötesbeloppet fastställs kan, allt efter omständigheterna, ytterligare ett antal faktorer vägas in. Det kan röra sig om det särskilda ekonomiska sammanhanget, den eventuella ekonomiska eller finansiella vinst inblandade företag gjort, företagens egna kännetecken och deras betalningskapacitet i ett visst socialt sammanhang. I meddelandet utvecklas inte närmare vad dessa faktorer innebär .
Befrielse från eller nedsättning av böter
Kommissionen presenterade år 1996 ett meddelande om befrielse från eller nedsättning av böter. 21 Meddelandet bygger på principen att företag som samarbetar med kommissionen i kartellärenden under vissa omständigheter kan få en förmånligare behandling än övriga inblandade företag.
Ett företag kan slippa att betala böter eller få bötesbeloppet nedsatt med minst sjuttiofem procent, om följande villkor är uppfyllda:
a)Företaget måste ha anmält den hemliga kartellen till kommissionen innan kommissionen har fattat beslut om och påbörjat en undersökning hos de företag som deltar i kartellen och innan kommissionen har tillräckliga upplysningar för att kunna bevisa förekomsten av ifrågavarande kartell.
b)Företaget måste vara först med att förse kommissionen med bevismaterial som är avgörande för att bevisa existensen av kartellen.
21 Kommissionens meddelande om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden, EGT C 207, 18.7.1996 s. 4.
62 EG:s konkurrensregler | SOU 2000:4 |
c)Företaget måste ha upphört med överträdelsen senast då det anmäler kartellen till kommissionen.
d)Företaget måste förse kommissionen med alla nödvändiga upplysningar, alla handlingar och allt bevismaterial som det har tillgång till beträffande kartellen och ställa sig till förfogande för löpande och fullständigt samarbete under hela undersökningen.
e)Företaget får inte ha tvingat andra företag att delta i kartellen eller ha varit initiativtagare till eller ha haft en bestämmande roll i den olagliga verksamheten.
Samtliga villkor måste vara uppfyllda för att företaget skall befrias från böter eller medges en nedsättning av bötesbeloppet med sjuttiofem procent. Ett företag som har anmält en kartell efter det att kommissionen har inlett en undersökning kan få bötesbeloppet nedsatt med femtio till sjuttiofem procent, om övriga villkor ovan är uppfyllda. En förutsättning är emellertid att den undersökning kommissionen har inlett inte givit tillräckligt underlag för att inleda ett förfarande (jämför avsnitt 2.3.1).
Ett företag som samarbetar med kommissionen utan att alla de villkor som angivits ovan är uppfyllda, kan få bötesbeloppet nedsatt med tio till femtio procent. En sådan nedsättning kan ske exempelvis om ett företag förser kommissionen med information som bidrar till att det går att fastställa att en överträdelse begåtts. Informationen måste emellertid ha överlämnats innan kommissionen sänt ut ett meddelande om anmärkningar, se avsnitt 2.3.2. Ett företag som tagit emot ett meddelande om anmärkningar och därefter förklarar att det inte bestrider de faktiska omständigheterna har också möjlighet att komma i åtnjutande av en nedsättning av bötesbeloppet.
Kommissionen tar slutlig ställning till frågan om nedsättning av bötesbelopp först i samband med att ärendet avgörs slutligt. Ett företag som uppfyller kraven för en reducering av bötesbeloppet med mer än femtio procent måste fortsätta att uppfylla dessa krav under den återstående tiden fram till dess ärendet avgjorts. I annat fall kan det emellertid inte uteslutas att företaget ändå kan komma i åtnjutande av en nedsättning av bötesbeloppet med tio till femtio procent.
Meddelandet innehåller inte en uttömmande beskrivning av de situationer i vilka det kan komma i fråga att sätta ned bötesbelopp eller avstå från att ålägga böter.
22 Mål
SOU 2000:4 | EG:s konkurrensregler 63 |
sida. Domstolen kom i Commercial Solvents23 fram till att överträdelsen hade kunnat pågå under kortare tid än som skett om kommissionen agerat snabbare, vilket ledde till att domstolen reducerade det bötesbelopp kommissionen ålagt företaget.
2.4.2Viten
Bestämmelserna i artikel 16 i förordning 17/62 ger kommissionen möjlighet att förelägga företag eller företagssammanslutningar viten för att framtvinga vissa åtgärder från dem. Ett vite bestäms till mellan femtio och ettusen euro per dag. Viten kan föreläggas bl.a i syfte att tvinga företag att upphöra med en överträdelse av artikel 81 eller 82, att lämna upplysningar kommissionen har beslutat att begära och att underkasta sig en undersökning kommissionen beslutat genomföra.
Det finns inte några särskilda riktlinjer för hur vitesbeloppen skall bestämmas.
2.4.3Preskription
Av artikel 1 i rådets förordning (EEG) nr 2988/74 24 framgår att preskriptionstiden för kommissionens befogenhet att ålägga böter och viten i konkurrensärenden är fem år, räknat från och med den dag överträdelsen begåtts. Bestämmelserna i artikel 4 innebär att kommissionens befogenhet att verkställa beslut om påföljder preskriberas fem år efter det att beslutet om påföljden trätt i kraft. Förordningen innehåller också bestämmelser om preskriptionsavbrott.
23Förenade målen 6 och 7/73, REG 1974, s. 223; svensk specialutgåva nr 2, s. 229.
24Rådets förordning (EEG) nr 2988/74 av den 26 november 1974 om preskriptionstider i fråga om förfaranden och verkställande av påföljder enligt Europeiska ekonomiska gemenskapens transport- och konkurrensregler, EGT 1974 L 391. 29.1.1974 s.1.
64 EG:s konkurrensregler | SOU 2000:4 |
2.5Internationell tillämplighet och behörighet
2.5.1Territorialitetsprincipen och effektprincipen
Inom rättsvetenskapen har lanserats olika teorier för vad som bör gälla om staters jurisdiktion i internationella förhållanden. För konkurrensrättens del är det främst territorialitetsprincipen och effektprincipen som har diskuterats. Mycket förenklat skulle principerna kunna sägas ha följande innebörd.
Enligt territorialitetsprincipen har en stat jurisdiktion över fysiska och juridiska personer samt egendom som befinner sig inom statens territorium. Även händelser och företeelser inom territoriet kan ge staten jurisdiktion.
Effektprincipen innebär att en stat får ingripa mot konkurrensbegränsande åtgärder av företag som är lokaliserade utanför dess territorium, under förutsättning att konkurrensbegränsningen åtminstone delvis har effekter inom territoriet.
En tredje princip, nationalitetsprincipen, innebär att en stat har jurisdiktion över sina egna medborgare och över företag med säte inom statens territorium.
Territorialitetsprincipen och nationalitetsprincipen är allmänt erkända inom folkrätten. Effektprincipen, däremot, är omtvistad, eftersom dess tillämpning kan komma i konflikt med andra staters intressen, t.ex. när en stat som tillämpar principen vill genomföra undersökningar i en annan stat. Icke desto mindre tillämpas effektprincipen i varierande utsträckning av många stater.
I det följande används uttrycket "extraterritoriell tillämpning" för att beteckna tillämpning av konkurrenslagstiftningen på företag som inte har sitt säte inom den tillämpande statens – eller EG:s – territorium eller på förfaranden som genomförs utanför detta territorium.
2.5.2
Frågan om extraterritoriell tillämpning av EG:s konkurrensregler har prövats i ett antal avgöranden av
Däremot har den gjort det i målet Walrave v Union Cycliste Internationale25, som gällde tillämpningen av principen om ickediskriminering på grund av nationalitet i relation till Romfördragets
25 Mål 36/74, REG 1974 s. 1405; svensk specialutgåva nr 2, s. 409.
SOU 2000:4 | EG:s konkurrensregler 65 |
bestämmelser om fri rörlighet för personer och för tjänster. Det finns olika uppfattningar i litteraturen om rättsfallets betydelse för konkurrensrätten. 26
I några mål om tillämpningen av EG:s konkurrensrätt har domstolen tillämpat territorialitetsprincipen. 27
Det senaste avgörandet av
Den tolkning av territorialitetsprincipen som
26Se t.ex. Bellis (1979) 16 CMLRev, s. 649 och Kerse avsnitt 8.05, se också generaladvokatens yttrande i Wood Pulp.
27Mål 22/71 Beguelin Import mot GL Import Export, REG 1971, s. 949 och mål 48/69 Imperial Chemical Industries Ltd/Kommissionen, REG 1972, s. 619; svensk specialutgåva nr 2, s. 25.
28Förenade målen 89, 104, 114,
66 EG:s konkurrensregler | SOU 2000:4 |
Förstinstansrätten har i målet Gencor/Lonrho29 hänvisat till domen i Wood Pulp men fört ett resonemang som ligger nära en tillämpning av effektprincipen.
Målet Wood Pulp rör i första hand frågan om
2.6Obligatorisk eller fakultativ prövning?
2.6.1Prövningsskyldighet
Kommissionen har inte någon absolut skyldighet att pröva varje misstanke om överträdelse av EG:s konkurrensbestämmelser som kommer till dess kännedom. Skyldigheten ställer sig olika beroende på hur ett ärende initieras hos kommissionen (jämför avsnitt 2.3.2). Kommissionens egna initiativ är naturligtvis fakultativa; det torde även ligga i kommissionens hand att avgöra vad ett initiativ skall leda till. Vidare är det uppenbart att kommissionen måste pröva ans ökningar om
Varje medlemsstat samt var och en som har ett berättigat intresse i saken får klaga hos kommissionen över överträdelser av artikel 81 eller 82 i
att utreda klagomålet med hänvisning till att ärendet inte har tillräckligt intresse för gemenskapen. I sådana fall där kommissionen har exklusiv kompetens, t.ex. när det gäller att återkalla ett undantag som har meddelats med stöd av artikel 81.3, är kommissionen däremot skyldig att fatta ett formellt beslut.
Förstainstansrätten har uttalat att kommissionen har rätt att avvisa ett klagomål på den grunden att det inte har tillräckligt intresse för gemenskapen, särskilt när effekterna av den påstådda överträdelsen är kännbara i huvudsak i en enda medlemsstat och en prövning pågår i den medlemsstaten30.
29Mål
30Mål
SOU 2000:4 | EG:s konkurrensregler 67 |
2.6.2Klagandens ställning
Om kommissionen kommer fram till att det inte finns skäl att gå vidare i ett ärende, skall den enligt artikel 6 i förordning (EG) 2842/98 underrätta klaganden om det. Klaganden skall också beredas tillfälle att inkomma med synpunkter innan kommissionen beslutar att avvisa klagomålet.
Enligt artikel 253 (f.d. artikel 190) i
Klaganden har rätt att väcka ogiltighetstalan enligt artikel 230 (f.d. artikel 173) i
i domstol.
2.7Sekretess
Grundläggande bestämmelser om sekretess finns i artikel 287 (f.d. artikel 214) i
68 EG:s konkurrensregler | SOU 2000:4 |
genomförts med stöd av artikel 14 i förordningen. 31 Uppgifterna får dock användas för att motivera att ett förfarande på nationell nivå inleds.
Kommissionen har givit ut ett meddelande om interna förfaranderegler för behandling av förfrågningar om tillgång till handlingar enligt bl.a. artiklarna 85 och 86 (nuvarande artiklarna 81 och 82) i EG- fördraget. 32 Meddelandet avser endast rätten att ta del av utredningsmaterial för företag som är föremål för en utredning hos kommissionen. Meddelandet tar inte upp frågan om tredje mans rätt att ta del av sådant material.
2.8Nationell behörighet att tillämpa EG- rätten
2.8.1Inledning
De materiella reglerna i artiklarna 81 och 82 i
I sammanhanget bör erinras om att tillämpningsförordningarna inte är heltäckande, se avsnitt 2.3.1. Utanför förordningarnas tillämpningsområde har kommissionen mindre långtgående uppgifter och vad som sägs i det närmast följande rör inte sådana fall. De behandlas för sig i avsnitt 2.8.8.
31Mål
32Meddelande från kommission om interna förfaranderegler för behandling av förfrågningar om tillgång till handlingar enligt artiklarna 85 och 86 i EG- fördraget, av artiklarna 65 och 66 i Parisfördraget och av rådets förordning (EEG) nr 4064/89, EGT C 23, 23.1.1997 s. 3.
SOU 2000:4 | EG:s konkurrensregler 69 |
2.8.2Kommissionen har inlett ett förfarande
Enligt artikel 9.3 i förordning 17/62 är de nationella konkurrensmyndigheten behöriga att tillämpa artiklarna 85.1 (nuvarande artikel 81.1) och 86 (nuvarande artikel 82) i
Frågan när kommissionen skall anses ha inlett ett förfarande har prövats av
Ett meddelande om anmärkningar föregås av en undersökning från kommissionens sida. Ett ärende kan på så sätt hanteras inom kommissionen under förhållandevis lång tid utan att ett förfarande formellt sett har inletts. Det medför att det under tiden kan pågå parallella undersökningar av samma avtal etc. hos kommissionen och en eller flera nationella konkurrensmyndigheter, även i de fall där de nationella konkurrensmyndigheterna har rätt att tillämpa artiklarna 81.1 och 82 direkt.
I sammanhanget uppkommer även frågan om nationella domstolars motsvarande behörighet, dvs. i vilken utsträckning nationella domstolar kan handlägga mål med konkurrensrättslig anknytning när kommissionen inlett ett förfarande beträffande det avtal etc. som skall prövas av domstolen. Frågan har behandlats av
BRT/SABAM.34
I det målet uppkom frågan om en allmän domstol, som handlade en civilrättslig tvist där artikel 86 (nuvarande artikel 82) åberopades, var
33Mål 48/72 Brasserie de Haecht II, REG 1973, s. 77; svensk specialutgåva nr 2, s. 67.
34Mål 127/73 BRT mot SABAM, REG 1974, s. 51 och 313; svensk specialutgåva nr 2, 201.
70 EG:s konkurrensregler | SOU 2000:4 |
att betrakta som en nationell konkurrensmyndighet i den mening som avses i artikel 9.3 i förordning 17/62. Bakgrunden var att en belgisk allmän domstol hade begärt förhandsavgörande från
Av rättsfallet får anses följa att nationella domstolar med uppgift att handlägga konkurrensärenden, i Sverige Stockholms tingsrätt och Marknadsdomstolen, är förhindrade att handlägga ett ärende som rör tillämpning av artikel 81.1 eller 82 i
2.8.3Kommissionen har konstaterat en överträdelse
När kommissionen i ett beslut har konstaterat en överträdelse av artikel 81.1 eller 82 är det bindande för en nationell konkurrensmyndighet på så sätt att myndigheten inte kan tillåta det som enligt
2.8.4
Det råder delade meningar om i vilken mån
SOU 2000:4 | EG:s konkurrensregler 71 |
att en sådan myndighet har rätt att ingripa när nya omständigheter tillkommit.
2.8.5Undantag
Kommissionen är ensam behörig att meddela individuella undantag enligt artikel 85.3 i
Frågan vilken inverkan gruppundantag och individuella undantag har på nationella konkurrensmyndigheters möjlighet att ingripa mot ett förfarande har tagits upp i olika sammanhang. Den situation som har diskuterats är emellertid i vilken mån nationella konkurrensmyndigheter får tillämpa strängare nationell konkurrensrätt när den situation som är uppe till bedömning tidigare har undantagits genom ett individuellt beslut av kommissionen eller omfattas av en bestämmelse om gruppundantag.
Ett förfarande som omfattas av ett beslut om individuellt undantag enligt artikel 81.3 eller av ett gruppundantag torde inte kunna angripas av en nationell konkurrensmyndighet med stöd av
Återkallelse av gruppundantag
Det har pågått diskussioner om att nationella konkurrensmyndigheter skall ges möjlighet att under vissa omständigheter förbjuda tillämpningen av ett gruppundantag. Efter en ändring av förordning 19/65 som beslutats av rådet under år 1999 36 får medlemsstaternas behöriga myndigheter enligt artikel 7.2 i förordning 19/65 besluta i enskilda fall att en gruppundantagsförordning inte skall t illämpas. Förutsättningen för en sådan återkallelse är att gruppundantaget har verkningar som är oförenliga med villkoren i artikel 81.3 på medlemsstatens territorium eller en del därav, som uppvisar alla särdrag hos en avgränsad marknad.
35Mål 14/68, Wilhelm m.fl. mot Bundeskartellamt, REG 1969, s. 1; svensk specialutgåva nr 1, s. 379.
36EGT L, 15.6.1999, s. 1.
72 EG:s konkurrensregler | SOU 2000:4 |
2.8.6Comfort letters
Administrativa prioriteringar
Sådana comfort letters där kommissionen uttalar att ett visst förfarande i och för sig strider mot artikel 81.1 men att man på grund av administrativa prioriteringar inte kommer att vidta någon åtgärd hindrar inte en nationell myndighet från att ingripa mot det ifrågasatta förfarandet. Detta torde gälla oavsett om myndigheten tillämpar EG- rätten eller nationell rätt.
Strider inte mot artikel 81.1
Ingen av EG:s domstolar har ännu tagit ställning till vad som gäller för det fall att en nationell konkurrensmyndighet finner att nya omständigheter har inträffat sedan ett comfort letter har utfärdats och därför vill ingripa mot det ifrågasatta förfarandet med stöd av
Strider mot art. 81.1 men kvalificerar för undantag
Domstolens uttalande i de nyss nämnda parfymmålen synes grunda sig på att ett comfort letter inte är ett formellt ställningstagande från kommissionen. Det skulle tyda på att de principer som uttalades i rättsfallet är tillämpliga även på sådana comfort letters där kommissionen fastslår att förfarande i fråga strider mot artikel 81 men att det finns förutsättningar för undantag enligt artikel 81.3.
Kommissionen tycks anse att comfort letters av ifrågavarande slag inte hindrar att en nationell myndighet tillämpar
37Förenade målen 253/78 och
SOU 2000:4 | EG:s konkurrensregler 73 |
2.8.7Överenskommelser
Rättsverkan av en överenskommelse är sannolikt mer inskränkt än rättsverkan av ett comfort letter. Det innebär att nationella konkurrensmyndigheter formellt sett är oförhindrade att ingripa mot det avtal etc. överenskommelsen avsett. Det innebär också att kommissionen formellt sett är oförhindrad att i ett senare skede ingripa mot förfarandet. Det finns också exempel på att kommissionen i en överenskommelse uttryckligen har förbehållit sig rätten att i ett senare skede åter uppta ärendet.
2.8.8Nationell behörighet utanför tillämpningsförordningarnas område
Som har framhållits i det föregående (se avsnitt 2.3.1) reglerar inte förordning 17/62 och motsvarande förordningar på transportområdet förfarandet i alla situationer där artilarna 81 och 82 i
I artikel 84 föreskrivs att – till dess att de bestämmelser som har antagits enligt artikel 83 har trätt i kraft – myndigheterna i varje medlemsstat skall, i överensstämmelse med landets rättsordning och bestämmelserna i artikel 81, särskilt punkt 3, och artikel 82, avgöra om avtal, beslut och samordnade förfaranden är tillåtna samt om missbruk av en dominerande ställning på den gemensamma marknaden föreligger.
Vidare föreskrivs i artikel 85 att kommissionen skall säkerställa tillämpningen av de principer som anges i artiklarna 81 och 82. Den skall undersöka fall av förmodade överträdelser av dessa principer. Om kommissionen finner att en överträdelse ägt rum, skall den föreslå lämpliga åtgärder för att få den att upphöra. Om överträdelsen inte upphör, skall kommissionen genom ett motiverat beslut fastslå att en överträdelse av principerna föreligger. Kommissionen får offentliggöra sitt beslut och bemyndiga medlemsstaterna att, på de villkor och enligt de regler som den fastställer, vidta de åtgärder som krävs för att avhjälpa situationen.
Beträffande förhållandet mellan kommissionen och medlemsstaterna sägs i artikel 85 att kommissionens uppgifter enligt artikeln inte påverkar tillämpningen av artikel 84. Det tycks således inte finnas någonting som hindrar att samma avtal eller förfarande prövas av kommissionen och en nationell myndighet samtidigt. Vidare föreskrivs att kommissionens
74 EG:s konkurrensregler | SOU 2000:4 |
undersökningar kan komma till stånd på begäran av en medlemsstat eller på kommissionens eget initiativ och att de skall ske i samarbete med medlemsstaternas behöriga myndigheter, som skall ge kommissionen sitt bistånd.
Man noterar att de nationella myndigheterna får fatta beslut enligt artikel 81.3, vilket ju enligt förordning 17/62 faller under kommissionens exklusiva behörighet.
Denna reglering är ofullständig och lämnar flera frågor obesvarade. Exempelvis framgår det inte vad som blir konsekvensen av att en nationell myndighet avgör att ett avtal är otillåtet eller att det föreligger ett missbruk av en dominerande ställning. Man vågar kanske utgå ifrån att det är meningen att påföljder enligt nationell rätt skall tillgripas, även om artikeltextens hänvisning till ”landets rättsordning” inte har den innebörden.
Kommissionens behörighet sträcker sig inte längre än till att den kan fastslå att en överträdelse föreligger. Sedan är det medlemsstaterna som vidtar åtgärder. Det skall tydligen ske på kommissionens bemyndigande och enligt kommissionens villkor. Av bestämmelsen framgår inte om medlemsstaterna får någon behörighet som de inte redan hade eller om medlemsstaten är skyldig att handla i enlighet med kommissionens bemyndigande. Det framgår heller inte om de villkor och regler som kommissionen fastställer är bindande för medlemsstaten. Bestämmelserna i artikel 10 (tidigare artikel 5) i
2.9Verkställighet
Av bestämmelserna i artikel 256 (f.d. artikel 192) i
Brysselkonventionen
När det gäller verkställighet och erkännande av domar m.m. skall utredningen enligt sina direktiv särskilt beakta förhållandet till BrysseI- konventionen. Det är en konvention till vilken samtliga medlemsstater i
SOU 2000:4 | EG:s konkurrensregler 75 |
EU är anslutna. Den reglerar frågor om domstols behörighet samt om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. Som en parallell till Brysselkonventionen med i stort sett samma innehåll finns Luganokonventionen. Anslutna till den konventionen är EU:s medlemsstater samt Island, Norge och Schweiz.
Konventionerna gäller på privaträttens område. För konkurrensrättens vidkommande betyder det att civilrättsliga domar, t.ex. angående avtals ogiltighet eller skadestånd, faller inom konventionernas tillämpningsområde. Den offentligrättsliga konkurrensövervakningen, som tar sig uttryck i beslut om åläggandet m.m. av konkurrensmyndigheter, torde däremot inte höra dit. Brysselkonventionen och Luganokonventionen synes därför inte kunna tillämpas på det område som omfattas av utredningens uppdrag.
Det kan nämnas i sammanhanget att kommissionen i sitt tillkännagivande år 1993 om samarbete mellan nationella domstolar och kommissionen har uttalat (punkt 44) att den kommer att undersöka möjligheten att utvidga tillämpningsområdet för Brysselkonventionen till att även omfatta konkurrensärenden som handläggs av förvaltningsdomstolar. Vid utredningens besök hos kommissionen framgick det emellertid att denna plan inte längre var aktuell.
2.10Former för internationellt samarbete
Frågan om samarbete mellan stater när det gäller konkurrenshämmande förfaranden i affärslivet har diskuterats under större delen av
Det har också ingåtts ett antal bilaterala avtal om samarbete på konkurrensområdet mellan stater. Intressant i detta sammanhang är samarbetsavtalet mellan EU och USA. Avtalet ingicks ursprungligen mellan USA:s regering och kommissionen. Sedan
76 EG:s konkurrensregler | SOU 2000:4 |
kommissionen på Kol- och stålunionens vägnar. Avtalet innehåller bestämmelser om bl.a. notifikation, utbyte av information, samarbete och samordning men även bestämmelser om konsultation vid misstanke om kolliderande intressen. EG och USA:s regering har 1998 ingått ett avtal om tillämpning av principerna om aktiv hövlighet (comity) vid genomförandet av deras konkurrenslagstiftning. 38
En form för samarbete är den som sker i den rådgivande kommittén för kartell- och monopolfrågor, se avsnitt 2.3.8.
2.11Koncentrationskontroll
Bakgrund
Frågan om tillämpningen av EG:s bestämmelser om kontroll av företagskoncentrationer faller i princip utanför utredningens uppdrag. En fråga som emellertid behöver belysas är i vilken utsträckning en nationell konkurrensmyndighet (Konkurrensverket) kan tillämpa artikel 81 och 82 i
Genom rådets förordning 4064/89 av den 21 december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer infördes ett särskilt system för kontroll av företagskoncentrationer inom EU. Förordningen ändrades senast genom rådets förordning (EG) nr 1310/97.
Innan förordning 4064/89 infördes hade ingripanden mot företagskoncentrationer skett med stöd av dåvarande artikel 85 eller 86.
38 EGT L 173, 18.6.1998, s. 26.
SOU 2000:4 | EG:s konkurrensregler 77 |
att uppskjuta en koncentrations genomförande medan dess verkningar bedöms. 39
Begreppet koncentration
Begreppet ”koncentration” definieras i artikel 3. En koncentration skall anses föreligga om två eller flera självständiga företag slås samman eller genom att en eller flera personer som redan kontrollerar minst ett företag, eller ett eller flera företag skaffar sig kontroll över ett eller flera företag. Motsvarande gäller i fråga om bildande av samriskföretag (joint ventures).
Gemenskapsdimension
Förordningen är enligt bestämmelserna i artikel 1 i förordningen i princip tillämplig endast på koncentrationer som har en gemenskapsdimension. Ett undantag från denna huvudregel finns i artikel 22.3. Det innebär att en medlemsstat eller flera medlemsstater gemensamt har möjlighet att under vissa närmare angivna omständigheter begära att komissionen ingriper mot en koncentration som inte har gemenskapsdimension.
En koncentration anses enligt artikel 1.2 ha en gemenskapdimension, om de berörda företagens omsättning överstiger vissa närmare angivna tröskelvärden.
Kommissionens behörighet
Kommissionen har enligt artikel 21.1 i förordningen exklusiv behörighet att fatta beslut med stöd av förordningen.
Av artikel 22.1 framgår att endast förordning 4064/89 är t illämplig på koncentrationer enligt definitionen i artikel 3 och att förordning 17/62 och de övriga tillämpningsförordningarna inte är tillämpliga, utom på vissa typer av joint ventures.
När det gäller koncentrationer utan gemenskapsdimension har kommissionen således inte någon möjlighet att tillgripa undersöknings-
39
78 EG:s konkurrensregler | SOU 2000:4 |
förfarandet eller sanktionerna vare sig i koncentrationskontrollförordningen eller i förordning 17/62. Ingripanden från kommissionens sida kan därför endast ske med åberopande av artikel 85 (f.d. artikel 89) i fördraget. 40 Situationen påminner därmed om den som råder på t.ex. transportområdet när tillämpningsförordningarna inte gäller, se avsnitt 2.8.8. Kommissionen tillkännagav i samband med att förordning 4064/89 antogs att den förbehöll sig rätten att ingripa med stöd av artikel 89 (nuvarande artikel 85) mot koncentrationer utan gemenskapsdimension.
Nationella myndigheters behörighet
Av artikel 21.2 första stycket framgår att medlemsstaterna inte skall tillämpa sin nationella konkurrenslagstiftning på koncentrationer med gemenskapsdimension. Andra stycket i artikeln ger emellertid medlemsstaterna rätt att i vissa situationer företa undersökningar och åtgärder.
Tanken är att koncentrationer utan gemenskpsdimension skall angripas endast med stöd av nationell konkurrensrätt. En nationell konkurrensmyndighet torde emellertid vara oförhindrad att med stöd av artikel 84 tillämpa artikel 81 eller 82 på en koncentration som saknar gemenskapsdimension. Som framgått ovan har även kommissionen möjlighet att, med stöd av artikel 85, konstatera att en överträdelse av artikel 81 eller 82 skett. Situationen påminner om den som för närvarande råder beträffande nationell behörighet där tillämpningsförordningarna på transportområdet inte gäller.
2.12Skadestånd
Någon uttrycklig bestämmelse om rätt till skadestånd på grund av överträdelse av artikel 81 eller 82 i
40 Fine, F.L., Mergers and Joint Ventures in Europe, 2 ed 1994, avsnitt 4.241 f.
SOU 2000:4 | EG:s konkurrensregler 79 |
SOU 2000:4 | 81 |
3 Svensk konkurrensrätt
3.1Bakgrund
3.1.1Historik
Den första svenska konkurrenslagstiftningen kom redan år 1925. Lagen innehöll regler om undersökningar angående monopolistiska företag och sammanslutningar och gav begränsade möjligheter att vidta åtgärder mot missbruk som var konkurrensbegränsande. Lagen från år 1925 ersattes av lagen (1946:448) om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet. Syftet med den lagen var att förebygga skadlig verkan av konkurrensbegränsningar. Det skulle ske genom registrering av konkurrensbegränsande avtal i kartellregister och genom särskilda undersökningar. Som övervakningsmyndighet fungerade den s.k. Monopolutredningsbyrån hos Kommerskollegium.
Sedermera tillkom dessutom lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet, kallad konkurrensbegränsningslagen. Lagen, vars tillämpningsområde utvidgades år 1956, byggde på missbruksprincipen. Den gav således möjlighet att ingripa när en konkurrensbegränsning i det enskilda fallet medförde skadlig verkan från allmän synpunkt. Lagen innehöll också straffsanktionerade förbud mot bruttopriser och anbudskarteller. Två nya myndigheter, Näringsfrihetsombudsmannen (NO) och Näringsfrihetsrådet, numera Marknadsdomstolen (MD), inrättades för att handlägga ärenden om ingripanden enligt missbruksprincipen. 1946 års lag ersattes av lagen (1956:245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden. I samband med lagändringarna år 1956 tillkom Statens pris- och kartellnämnd (SPK), som senare ändrades till Statens pris- och kartellverk.
Konkurrenslagen (1982:729) trädde i kraft år 1983. Den b yggde, liksom konkurrensbegränsningslagen, på missbruksprincipen tillsammans med straffsanktionerade förbud mot bruttopriser och anbudskarteller. Den viktigaste nyheten var den s.k. förvärvskontrollen,
82 Svensk konkurrensrätt | SOU 2000:4 |
vilken gav möjlighet att ingripa mot särskilt skadliga företagsförvärv. Den 1 juli 1992 upphörde NO och SPK som m yndigheter och ersattes av Konkurrensverket.
Den nuvarande konkurrenslagen (1993:20), KL, trädde i kraft den 1 juli 1993. Ett syfte med lagen var att så långt som mö jligt uppnå materiell rättslikhet, bortsett från det s.k. samhandelskriteriet, med (dåvarande) Romfördragets konkurrensregler och därmed också med den kommande svenska
Den nya lagens tillämpning har utvärderats av Konkurrenslagsutredningen, som redovisade resultatet i sitt huvudbetänkande Konkurrenslagen
Ändringar i konkurrenslagen (1993:20) m.m.
3.1.2Rättskällor
Konkurrenslagens tillkomst föregicks av ett omfattande utredningsarbete. År 1989 t illkallades Konkurrenskommittén. Kommitténs huvudbetänkande Konkurrens för ökad välfärd (SOU 1991:59) lades emellertid endast delvis till grund för lagstiftning. Det lagförslag som presenterades i propositionen 1992/93:56 Ny konkurrenslagstiftning byggde i stället i väsentliga delar på förslaget i departementspromemorian Ny konkurrenslag (Ds 1992:18).
Konkurrenslagen har varit i kraft under ett antal år. Marknadsdomstolen och Stockholms tingsrätt samt inte minst Konkurrensverket har därför hunnit utveckla praxis angående tillämpningen av lagen. När det gäller tolkningen av vissa delar av konkurrenslagen, t.ex. förfarandereglerna, kan det också gå att finna vägledning i den praxis som utvecklades vid tillämpningen av den äldre konkurrenslagstiftningen. Även förarbeten till äldre konkurrenslagstiftning kan ge sådan vägledning.
Konkurrensverket har en egen författningssamling, KKVFS. I författningssamlingen återfinns verkets föreskrifter och allmänna råd. Verket har meddelat föreskrifter om vilka uppgifter vissa anmälningar
SOU 2000:4 | Svensk konkurrensrätt 83 |
och ansökningar skall innehålla, KKVFS 1996:1. Konkurrensverkets allmänna råd har till syfte att, i likhet med meddelanden och tillkännagivanden från
Verket har meddelat allmänna råd om ensamåterförsäljaravtal, KKVFS 1993:4, underleverantörsavtal, KKVFS 1993:5, samarbete mellan företag som inte omfattas av konkurrenslagen, KKVFS 1993:7, och om bagatellavtal, KKVFS 1999:1.
Som framgått ovan var tanken att konkurrenslagen i materiellt hänseende, bortsett från samhandelskriteriet, skulle bli så lik Romfördragets (numera
I förarbetena uttalades följande (prop. s. 19):
Genom en anpassning till
Inom
Genom en materiell samordning med Romfördragets regler bör dock mycken ledning vid tillämpningen av en svensk konkurrenslag kunna hämtas från
Man måste dock beakta vissa speciella drag i
Man måste också beakta att tillämpningen av en svensk konkurrenslag i vissa fall kan behöva anpassas efter de särskilda förhållanden som gäller i Sverige. Sverige är avlägset beläget från de centrala delarna av Europa och
84 Svensk konkurrensrätt | SOU 2000:4 |
relativt glesbefolkat och förutsättningarna för att bedriva näringsverksamhet är inte parallella med vad som gäller inom EG.
Det går att finna vägledning för tillämpningen inte enbart i EG- domstolarnas praxis utan även i kommissionens beslut samt i dess årligen publicerade konkurrensrapporter. Den vägledning som EG- rättens tillämpning kan ge rör i första hand tolkningen av de materiella bestämmelserna. När det gäller frågor som rör förfarandet har avgöranden från
3.2Materiella regler
3.2.1Lagens ändamål
Enligt ändamålsbestämmelsen i 1 § KL har lagen till ändamål att undanröja och motverka hinder för en effektiv konkurrens i fråga om produktion av och handel med varor, tjänster och andra nyttigheter. Bestämmelsen skall ge vägledning vid tillämpningen av lagens förbud mot konkurrensbegränsande samarbete och mot missbruk av dominerande ställning. Genom uttrycket effektiv konkurrens markeras att konkurrensen inte behöver vara helt fri. Konkurrens är inte ett mål i sig. Den är i stället ett medel för att nå dynamik och tillväxt i ekonomin. En effektiv konkurrens kan sägas råda på en marknad där antalet säljare inte är för begränsat, de utbjudna produkterna inte är för differentierade, företagen inte handlar i samförstånd med varandra och inga väsentliga hinder finns för nyetablering av företag.
Konkurrenslagen är tillämplig fullt ut även på allmännyttiga företag eller offentliga monopolföretag. Det kan emellertid uppstå situationer där offentliga organ ingriper med regleringar av näringslivet, vilket medför att konkurrensen begränsas eller helt sätts ur spel. Ibland kan också syftet med en reglering vara just att begränsa konkurrensen på ett visst område. Generellt kan sägas att konkurrenslagen inte är tillämplig, om ett företags handlande är en direkt och avsedd effekt eller en ofrånkomlig följd av en offentlig reglering som riksdagen beslutat om genom lag. Motsvarande torde gälla beträffande förordningar som regeringen utfärdat med stöd av lag och av regeringen utfärdade verkställighetsföreskrifter till en lag.
Konkurrenslagen innehåller i likhet med
SOU 2000:4 | Svensk konkurrensrätt 85 |
3.2.2Förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete
Det generella förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete mellan företag återfinns i 6 §. Paragrafen lyder:
Om något annat inte följer av beslut enligt 8 eller 15 § eller av 13, 17 eller 18 c §, är avtal mellan företag förbjudna om de har till syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen på marknaden på ett märkbart sätt eller om de ger ett sådant resultat.
Detta gäller särskilt sådana avtal som innebär att
1.inköps- eller försäljningspriser eller andra affärsvillkor direkt eller indirekt fastställs,
2.produktion, marknader, teknisk utveckling eller investeringar begränsas eller kontrolleras,
3.marknader eller inköpskällor delas upp,
4.olika villkor tillämpas för likvärdiga transaktioner, varigenom vissa handelspartner får en konkurrensnackdel, eller
5.det ställs som villkor för att ingå avtal att den andra parten åtar sig ytterligare förpliktelser som varken till sin natur eller enligt handelsbruk har något samband med föremålet för avtalet.
För att förbudet i paragrafen skall vara tillämpligt krävs, i likhet med vad som gäller enligt
Enligt 3 § tredje stycket skall vad som sägs om avtal tillämpas också på beslut av sammanslutningar av företag och samordnade förfaranden av företag. Detsamma gäller enligt artikel 81 i
Begreppet företag finns definierat i 3 § första och andra styckena. Enligt förarbetena (prop. 1992/93:56 s. 66) är avsikten att begreppet skall ha samma innebörd som motsvarigheten i
86 Svensk konkurrensrätt | SOU 2000:4 |
bedrivas i vinstsyfte. I den mån en verksamhet består i myndighetsutövning omfattas den emellertid inte av begreppet företag.
Civilrättslig ogiltighet
Av bestämmelsen i 7 § framgår att avtal eller avtalsvillkor som är förbjudna enligt 6 § är civilrättsligt ogiltiga. Det innebär att avtalet eller villkoret inte kan göras gällande enligt sitt innehåll. Det är emellertid osäkert om bestämmelsen är dispositiv eller indispositiv, dvs. om allmänna domstolar skall beakta bestämmelsen om ogiltighet endast efter åberopande av part eller oberoende av invändning. Förarbetena till konkurrenslagen innehåller inga uttalanden i den delen och frågan har ännu inte avgjorts i domstol.
Undantag
Regler om undantag finns i 8 §. Paragrafen lyder:
Konkurrensverket får i det särskilda fallet besluta om undantag från förbudet i 6 § för ett avtal som
1.bidrar till att förbättra produktionen eller distributionen eller till att främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande,
2.tillförsäkrar konsumenterna en skälig andel av den vinst som därigenom uppnås,
3.bara ålägger de berörda företagen begränsningar som är nödvändiga för att uppnå målet i 1, och
4.inte ger de berörda företagen möjlighet att sätta konkurrensen ur spel för en väsentlig del av nyttigheterna i fråga.
Paragrafen motsvarar artikel 81.3 i
Bestämmelser om återkallelse eller ändring av beslut om undantag finns i 12 §. Av bestämmelserna framgår att ett sådant beslut kan återkallas eller ändras, om de omständigheter som legat till grund för beslutet har förändrats i något väsentligt avseende. Vidare kan beslutet
SOU 2000:4 | Svensk konkurrensrätt 87 |
återkallas eller ändras, om de som beslutet gäller bryter mot något åläggande som har angetts i beslutet eller om beslutet grundades på oriktiga eller vilseledande uppgifter. Även missbruk av undantaget kan föranleda att beslutet återkallas eller ändras.
Gruppundantag
En stor andel av de avtal som kan komma i fråga för undantag enligt bestämmelserna i 8 § omfattas av olika gruppundantag. Innebörden av ett gruppundantag är, liksom i
Regeringen har med stöd av 17 § KL beslutat om förordningar med gruppundantag på följande områden:
•ensamåterförsäljaravtal (SFS 1996:341, förlängt genom SFS 1997:842)
•exklusiva inköpsavtal (SFS 1996:342, förlängt genom SFS 1997:843 och ändrat genom SFS 1999:724)
•franchiseavtal (SFS 1996:369, förlängt genom SFS 1998:121)
• avtal om tekniköverföring (SFS 1996:345)
•specialiseringsavtal (SFS 1996:343, förlängt genom SFS 1998:119)
•avtal om forskning och utveckling (SFS 1996:344, förlängt genom SFS 1998:120)
•försäljnings- och serviceavtal för motorfordon (SFS 1996:65, ändrat genom SFS 1999:723)
•vissa avtal, beslut och samordnade förfaranden inom försäkringssektorn (SFS 1996:1368)
•kedjor i detaljhandeln (SFS 1993:80, förlängt senast genom SFS 1999:244)
Flertalet gruppundantag bygger på motsvarigheter i
3.2.3Förbudet mot missbruk av dominerande ställning
Bestämmelsen om förbud mot missbruk av dominerande ställning bygger på motsvarande förbud i artikel 82 i
88 Svensk konkurrensrätt | SOU 2000:4 |
Missbruk från ett eller flera företags sida av en dominerande ställning på marknaden är förbjudet.
Sådant missbruk kan särskilt bestå i att
1.direkt eller indirekt påtvinga någon oskäliga inköps- eller försäljningspriser eller andra oskäliga affärsvillkor,
2.begränsa produktion, marknader eller teknisk utveckling till nackdel för konsumenterna,
3.tillämpa olika villkor för likvärdiga transaktioner, varigenom vissa handelspartner får en konkurrensnackdel, eller
4.ställa som villkor för att ingå ett avtal att den andra parten åtar sig ytterligare förpliktelser som varken till sin natur eller enligt handelsbruk har något samband med föremålet för avtalet.
I likhet med vad som gäller i
Bestämmelsen i 7 § om ogiltighet gäller bara avtal och avtalsvillkor som är förbjudna enligt 6 §. Någon motsvarande bestämmelse om ogiltighet finns inte beträffande avtal som strider mot förbudet mot missbruk av dominerande ställning. I förarbetena till 36 § avtalslagen (prop. 1975/76:81 s. 122 f.) uttalas emellertid att konkurrensbegränsande avtal som är förbjudna bör, om inte dispens lämnas, behandlas enligt samma principer som andra avtal som strider mot tvingande regler. Resultatet torde, enligt förarbetena, bli att avtalet anses civilrättsligt ogiltigt.
3.2.4Begreppet relevant marknad
Begreppet relevant marknad har samma centrala betydelse vid tillämpningen av konkurrenslagen som det har inom
Marknadsdomstolen har i ärendet Posten Sverige1 i fråga om avgränsningen av den relevanta marknaden hänvisat till kommissionens meddelande från år 1997. 2
1Posten Sverige, MD 1998:15.
2Carlsson m.fl. s. 449.
SOU 2000:4 | Svensk konkurrensrätt 89 |
3.2.5Konkurrensverkets allmänna råd om bagatellavtal
Konkurrensverket har under år 1999 beslutat om allmänna råd om avtal av mindre betydelse (bagatellavtal) som inte omfattas av förbudet i 6 § KL, KKVFS 1999:1. I det allmänna rådet informerar K onkurrensverket om hur verket tolkar begreppet ”märkbart sätt” i 6 § KL. Det ersätter bl.a. ett motsvarande allmänt råd från år 1993. Rådet har utarbetats med utgångspunkt från konkurrenslagens förarbeten och från kommissionens bagatellmeddelande, jämför avsnitt 2.2.5. Syftet är att företag skall få vägledning för att bedöma om avtal de ingått med andra företag är sådana bagatellavtal som inte omfattas av tillämpningsområdet för 6 § KL. Av rådet framgår att Konkurrensverket i regel inte kommer att ta initiativ till ett förfarande enligt konkurrenslagen i sådana fall som enligt rådet inte omfattas av förbudet i 6 § KL. Om förbudet på grund av särskilda omständigheter ändå skulle vara tillämpligt i sådana fall, kommer Konkurrensverket inte att väcka talan om konkurrensskadeavgift enligt 26 § KL.
Rådet innehåller generella kvantitativa kriterier som bygger på marknadsandelar. I princip tillåts vertikala avtal, dvs. avtal mellan företag inom olika led i det ekonomiska förloppet, om de deltagande företagens sammanlagda marknadsandel inte överstiger femton procent på någon av de relevanta marknaderna. Motsvarande marknadsandel för horisontella avtal, dvs. avtal mellan företag i samma tillverknings- eller försäljningsled, är tio procent. Vid avtal som omfattar både vertikala och horisontella samband gäller tioprocentsgränsen. Detsamma gäller då det är svårt att fastställa om avtalet är horisontellt eller vertikalt.
Vissa typer av förfaranden kan emellertid vara förbjudna även om gränserna för marknadsandelar underskrids. Det gäller sådana horisontella avtal som syftar till eller får till resultat att priser fastställs, att produktion eller försäljning begränsas eller att marknader eller inköpskällor delas upp. Vertikala avtal som syftar till eller får till resultat att minimipriser eller fasta återförsäljningspriser fastställs eller att de deltagande företagen eller andra företag tillförsäkras områdesskydd kan också var förbjudna.
Samarbete mellan företag vilkas totala sammanlagda årsomsättning understiger 30 miljoner kronor anses inte falla under förbudet i 6 § KL, om deras sammanlagda andel av den relevanta marknaden inte överstiger femton procent.
90 Svensk konkurrensrätt | SOU 2000:4 |
3.2.6Särbestämmelser för jordbruket m.m.
Redan kort tid efter det att konkurrenslagen trätt i kraft uppkom svårigheter att tillämpa förbudsbestämmelserna i 6 § på konkurrensbegränsningar på lantbruksområdet i enlighet med de intentioner som framgick av lagens förarbeten. Den 1 juli 1994 infördes därför i 18 a–
c §§ KL vissa särbestämmelser för lantbruket. De nya bestämmelserna innebär att förbudet i 6 § mot konkurrensbegränsande samarbete inte omfattar viss samverkan i en ekonomisk förening, en s.k. primärförening, vars medlemmar är enskilda lantbrukare eller andra företag som bedriver jordbruk, trädgårdsverksamhet eller skogsbruk. Sådana företag får samverka när det gäller produktion, insamling, förädling, försäljning eller därmed sammanhängande verksamhet såsom användande av gemensamma anläggningar, lagring, beredning, distribution eller marknadsföring i fråga om
I Närings- och handelsdepartementets departementspromemoria Små företag och konkurrenslagen (Ds 1998:72) lämnades förslag till vissa ändringar i
3.3Förfaranderegler
3.3.1Regelsystemet
Konkurrenslagen reglerar inte bara den materiella konkurrensrätten utan i vissa avseenden även förfarandet vid tillämpningen av de materiella bestämmelserna.
Handläggningen av enskilda ärenden regleras endast delvis i konkurrenslagen. I 22 § föreskrivs sålunda att en anmälan för undantag eller en ansökan om
SOU 2000:4 | Svensk konkurrensrätt 91 |
Förvaltningslagen innehåller ett antal bestämmelser som rör parters rättsställning när det gäller en myndighets handläggning av ett ärende som rör myndighetsutövning mot enskilda. Enligt 14 § får en part i ett sådant ärende lämna uppgifter muntligt, om det kan ske med hänsyn till arbetets behöriga gång. Andra än parter kan inte åberopa bestämmelsen till stöd för att få lämna uppgifter muntligt till en m yndighet. Konkurrensverkets har dock hittills varit öppet för muntliga kontakter med parter och andra som velat lämna uppgifter.
Av 16 § förvaltningslagen framgår att en part har rätt att ta del av det som har tillförts ärendet, om detta rör myndighetsutövning mot någon enskild. Enligt huvudregeln i 17 § första stycket får inte ett sådant ärende avgöras utan att den som är part har underrättats om en uppgift som tillförts ärendet av någon annan än honom själv och han har fått tillfälle att yttra sig över uppgiften. Bestämmelsen avser alla typer av uppgifter, oavsett i vilken form de har tillförts ärendet. Bestämmelserna i 14 kap.5 § sekretesslagen (1980:100) innebär emellertid vissa inskränkningar i denna rätt att ta del av uppgifter i ett ärende.
I sekretesslagen finns även andra bestämmelser som har betydelse vid handläggningen av konkurrensärenden, se avsnitt 3.7.
Som har framgått av avsnitt 3.1.2 utfärdar Konkurrensverket föreskrifter och allmänna råd. Av särskild betydelse för förfarandet i
konkurrensärenden är KKVFS | 1996:1, som innehåller föreskrifter om |
uppgifter som skall finnas i | vissa anmälningar och ans ökningar till |
verket. |
3.3.2Gången i ett ärende hos Konkurrensverket
Också i fråga om förfarandet har
92 Svensk konkurrensrätt | SOU 2000:4 |
Liksom hos kommissionen kan ett ärende anhängiggöras hos Konkurrensverket genom att ett företag anmäler ett avtal för undantag eller ansöker om
I avsnitt 3.3.1 redogjordes för de regler som styr handläggningen av enskilda ärenden hos Konkurrensverket. Dessa regler är i flera avseenden inte lika detaljerade som de som styr kommissionens handläggning av motsvarande ärenden. Även om handläggningen hos Konkurrensverket inte är lika formaliserad som handläggningen hos kommissionen finns dock stora likheter. Konkurrensverket har liksom kommissionen stor frihet att i det enskilda fallet avgöra om en undersökning skall inledas, jämför avsnitt 3.6. Och även Konkurrensverket har olika möjligheter att få information från enskilda företag, se avsnitt 3.3.5. Ett ärende kan också hos Konkurrensverket avslutas på olika stadier av handläggningen.
Ett par omständigheter bör påpekas. Innan verket fattar ett beslut som går någon emot sänder verket en skrivelse som närmast har formen av ett utkast till beslut, för eventuellt yttrande av den som beslutet rör. Konkurrensverket har vidare organiserat verksamheten på så sätt att utredningen av ärenden är skild från beslutsfattandet i ärenden. När ett ärende beretts inom verket överlämnas det sålunda till verkets beslutsberedning, som kontrollerar hur ärendet hanterats från formell synpunkt men även gör en bedömning av om det finns behov av ytterligare utredning i ärendet. Slutliga beslut i ärenden fattas efter föredragning. Sådana beslut fattas av generaldirektören, som dock kan delegera beslutanderätten till någon annan, oftast verkets ställföreträdande generaldirektör eller chefen för rättssekretariatet.
3.3.3
Bestämmelserna i 20 § KL om
Det går att på en och samma gång ansöka om både undantag enligt 8 § och
SOU 2000:4 | Svensk konkurrensrätt 93 |
är förbjudet enligt konkurrenslagen, medan undantag kan beviljas om ett avtal i och för sig är konkurrensbegränsande så som anges i 6 § men förutsättningarna i 8 § är uppfyllda. En annan sk illnad är att ickeingripandebesked kan omfatta förbuden i både 6 och 19 §§, medan undantag kan medges endast från förbudet i 6 §.
Ett beslut om
Vad som sägs i avsnitt 3.3.4 om formerna för anmälan för undantag gäller även beträffande ansökan om
3.3.4Undantag
Av bestämmelserna i 9 § KL framgår att en förutsättning för att undantag skall beviljas, är att avtalet anmäls till Konkurrensverket. En anmälan skall enligt 2 § konkurrensförordningen ( 1993:173) göras skriftligen. Konkurrensverket har med stöd av ett bemyndigande i 3 § konkurrensförordningen utfärdat föreskrifter (KKVFS 1996:1) om vilka uppgifter som skall lämnas i en anmälan för undantag eller ansökan om
Av förarbetena till konku rrrenslagen (prop. 1992/93:56 s. 80) framgår att en anmälan inte kan anses gjord, innan alla uppgifter som krävs kommit in till Konkurrensverket. Av Marknadsdomstolens avgörande i ärendet STIO II 3 framgår emellertid att uttalandet i förarbetena inte skall tolkas alltför bokstavligt. Tidpunkten när en fullständig anmälan skall anses ha gjorts är emellertid viktig. Enligt huvudregeln i 29 § råder nämligen immunitet mot konkurrensskadeavgift för åtgärder som har vidtagits under tiden från det att en anmälan gjorts till dess att beslutet med anledning av anmälan vann laga kraft. En förutsättning är emellertid att de åtgärder som vidtas ligger inom ramen för den verksamhet som har beskrivits i anmälan. Tidpunkten för anmälan får betydelse även för tillämpningen av bestämmelsen i 13 § om s.k. automatiska undantag. Enligt den bestämmelsen gäller en tidsfrist på
3 STIO II, MD 1995:14.
94 Svensk konkurrensrätt | SOU 2000:4 |
fyra månader från tidpunkten för anmälan inom vilken Konkurrensverket har att fatta beslut i ärendet eller göra invändning mot avtalet. Om verket inte inom denna tid fattar beslut eller invänder mot avtalet, skall undantag anses beviljat i enlighet med anmälan för en tid av fem år räknat från tidpunkten för avtalet. Detsamma gäller om verket, efter att ha gjort invändning, inte fattat beslut i ärendet inom ett år från det att anmälan gjorts. Ettårsfristen kan under vissa omständigheter förlängas.
3.3.5Undersökningar och uppgiftsskyldighet
I
Allmän uppgiftsskyldighet för företag m.m.
Av 45 § 1 KL framgår att Konkurrensverket har befogenhet att begära in det utredningsmaterial som behövs i ett ärende enligt konkurrenslagen. Ett åläggande kan riktas mot vem som helst och kan enligt 57 § förenas med vite. Det kan röra sig om både muntliga och skriftliga upplysningar. Ett åläggande att tillhandahålla handlingar kan avse varje form av skriftligt material, t.ex. avtal, korrespondens, affärsböcker eller prislistor. Begreppet handling skall enligt lagens förarbeten (prop. 1992/93:56 s. 107) ha samma innebörd som i 2 kap. tryckfrihetsförordningen, dvs. omfatta även upptagningar som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med hjälp av tekniska medel, t.ex. en bildskärm. Även annat, t.ex. varuprover, kan omfattas av uppgiftsskyldigheten.
Konkurrensverket får enligt bestämmelserna i 45 § 2 ålägga den som förväntas kunna lämna upplysningar i saken att inställa sig för förhör på tid och plats som verket bestämmer. Det kan vara fråga om dels personer som företräder företagen, dels utomstående. Den som kallas till förhör har inte någon på denna bestämmelse grundad skyldighet att yttra sig. Riktas åläggandet mot en person som företräder företag kan det dock förenas med ett åläggande enligt punkt 1.
I sammanhanget kan bestämmelsen om ”rätten att vara tyst” enligt artikel 6 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna bli tillämplig. Som har redovisats i avsnitt 2.3.5 har Europadomstolen i målet Funke uttalat att artikel 6 innefattar en rätt för den som är misstänkt för brott att slippa lämna uppgifter som är belastande för honom själv. Det finns
SOU 2000:4 | Svensk konkurrensrätt 95 |
anledning anta att bestämmelsen berör även konkurrensmyndigheters möjlighet att inhämta uppgifter.
Genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna har konventionen inkorporerats som gällande svensk lag. Den torde ha företräde framför konkurrenslagen, vilket kan få betydelse vid tillämpningen av konkurrenslagens regler om uppgiftsskyldighet.
Undersökning vid utredning om överträdelse av förbud
Bestämmelser om undersökningar hos företag finns i 47 § KL. De innebär att Konkurrensverket hos Stockholms tingsrätt skriftligen kan begära att få genomföra en undersökning hos ett företag för att undersöka om detta har överträtt förbuden i 6 eller 19 § KL. Förutsättningarna för ett beslut om undersökning är att det finns en viss grad av misstanke om att en överträdelse har skett, att företaget inte har rättat sig efter ett åläggande enligt 45 § 1, och att vikten av den åtgärd som vidtas uppväger det intrång eller men som åtgärden innebär för den som drabbas av åtgärden.
Enligt 48 § kan ett beslut om undersökning enligt 47 § under vissa förutsättningar riktas även mot tredje man.
Av 49 § framgår att ett beslut enligt 47 eller 48 § får meddelas utan att det berörda företaget får tillfälle att yttra sig. I regel skulle en undersökning bli meningslös om de berörda företagen fick reda på åtgärden i förväg. Hittills har därför beslut alltid meddelats utan att berörda företag fått tillfälle att yttra sig. I 50 § anges vissa uppgifter som ett beslut enligt 47 eller 48 § skall innehålla.
Konkurrensverkets befogenheter
Av bestämmelserna i 51 § framgår vilka befogenheter Konkurrensverket har vid en undersökning enligt 47 eller 48 §. Verket har rätt att
1.granska bokföring och andra affärshandlingar,
2.ta kopior av eller göra utdrag ur bokföring och affärshandlingar,
3.begära muntliga förklaringar direkt på platsen, och
4.få tillträde till lokaler, markområden, transportmedel och andra
utrymmen.
Befogenheterna motsvarar dem som kommissionen har enligt artikel 14.1 i förordning 17/62.
96 Svensk konkurrensrätt | SOU 2000:4 |
Rätt att tillkalla ett juridiskt biträde
Bestämmelserna i 52 § innebär att, när en undersökning har beslutats enligt 47 eller 48 §, den hos vilken undersökningen skall genomföras har rätt att tillkalla ett juridiskt biträde. I avvaktan på att ett sådant biträde inställer sig får undersökningen inte börja, utom i de fall där undersökningen därigenom onödigt fördröjs eller beslutet om undersökning har fattats utan att det aktuella företaget fått tillfälle att yttra sig.
Begränsningar i uppgiftsskyldigheten
Skydd för meddelanden mellan en advokat och ett företag
I 54 § KL föreskrivs ett skydd för meddelanden mellan en advokat eller hans biträde och ett företag mot ålägganden enligt 45 § och mot undersökningar enligt 51 §. Bestämmelsen liknar till sin utformning bestämmelsen om förbud mot beslag i 27 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken. I båda paragraferna hänvisas till bestämmelserna om frågeförbud i 36 kap. 5 § rättegångsbalken. Enligt förarbetena till konkurrenslagen (prop. 1992/93:56 s. 111) bör en strävan vara att tillämpningen i möjligaste mån ansluter till vad som gäller enligt EG- rätten.
Av 8 kap.9 § första stycket rättegångsbalken framgår att vad i rättegångsbalken eller annan lag föreskrivs om advokater i tillämpliga delar skall gälla även den som är auktoriserad som advokat i något annat land inom Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet när denne är verksam i Sverige. Regeln gäller emellertid inte i fråga om tjänster som en advokat i sin hemstat tillhandahåller en klient i Sverige4.
Företagshemligheter
Av bestämmelserna i 55 § framgår att det vid ett åläggande enligt 45 § eller vid en undersökning enligt 51 § inte finns någon skyldighet att röja företagshemligheter av teknisk natur.
4 Fitger, Rättegångsbalken I, 8:23.
SOU 2000:4 | Svensk konkurrensrätt 97 |
Proportionalitet
Enligt 56 § får den som är uppgiftsskyldig enligt konkurrenslagen inte betungas onödigt. Vad som sägs i bestämmelsen torde följa av allmänna principer om proportionalitet, som gäller vid tillämpning av såväl nationell rätt som
3.3.6Åtgärder mot förbjudna konkurrensbegränsningar
Åläggande att upphöra med pågående överträdelser
Bestämmelsen i 23 § första stycket KL ger Konkurrensverket möjlighet att ålägga ett företag att upphöra med överträdelser av förbuden i 6 och 19 §§. Bestämmelsen motsvarar artikel 3 i förordning 17/62. Ett åläggande kan avse att ett företag skall upphöra att tillämpa ett visst avtal, villkor eller annat förbjudet förfarande. Vid en annan form av överträdelser kan det bli aktuellt att ålägga ett företag att tillhandahålla ett annat företag en viss vara, tjänst eller annan nyttighet på villkor som motsvarar vad som erbjuds företag i övrigt. Ytterligare ett exempel på åläggande kan vara att inte överskrida eller underskrida ett visst pris.
En särskild fråga är om ett företag kan åläggas att upphöra med pågående överträdelser och att dessutom inte tillämpa väsentligen samma förfarande som det förbjudna, s.k. utvidgade förbud . Sådana förbud kunde meddelas enligt äldre konkurrenslagen. Lagtexten i 23 § KL ger inte Konkurrensverket någon möjlighet att ålägga utvidgade förbud. Konkurrenslagsutredningen föreslog att en sådan möjlighet skulle införas. Regeringen uttalade i propositionen till de ändringar i konkurrenslagen som trädde i kraft den 1 juli 1998 att den delade Konkurrenslagsutredningens uppfattning att det är angeläget att förtydliga bestämmelsen och att utvidga dess tillämpningsområde (prop. 1997/98:130 s. 35). Regeringen fann emellertid att bestämmelsen behövde ses över i fler avseenden och att erforderligt beslutsunderlag i den delen saknades. Regeringen föreslog därför inte några ändringar och förklarade att den hade för avsikt att återkomna i frågan.
Den särskilda talerätten enligt 23 § andra stycket
Konkurrensverkets beslut att meddela ett åläggande enligt 23 § första stycket KL kan, enligt 60 § tredje stycket, överklagas till Marknadsdomstolen. Om verket beslutar att inte meddela ett åläggande, får däremot det beslutet inte överklagas. Företag som berörs av överträdel-
98 Svensk konkurrensrätt | SOU 2000:4 |
sen har i stället enligt 23 § andra stycket en särskild talerätt. Den innebär att, om Konkurrensverket i ett visst fall beslutar att inte meddela ett åläggande enligt 23 § första stycket, Marknadsdomstolen får göra det på talan av företag som berörs av överträdelsen. Det finns inte någon motsvarande bestämmelse i
Inhibition
Huvudregeln i 24 § KL är att ett åläggande enligt 23 § KL gäller omedelbart. Marknadsdomstolen kan dock i samband med ett överklagande inhibera ett beslut av Konkurrensverket. I ett beslut om åläggande enligt 23 § kan verket också förklara att åläggandet inte skall gälla förrän det har vunnit laga kraft. De materiella förutsättningarna för att meddela inhibition enligt svensk rätt torde i allt väsentligt motsvara förutsättningarna för inhibition enligt
Interimistiska beslut
Bestämmelser om interimistiska beslut finns i 25 § KL. Efter en lagändring den 1 juli 1998 krävs ”särskilda skäl” för att ett interimistiskt beslut skall kunna meddelas. Före lagändringen krävdes ”synnerliga skäl”. Enligt motiven till lagändringen bör en utgångspunkt vara att interimistiska beslut skall kunna meddelas i de fall där det rör sig om allvarliga överträdelser som kan få negativa konsekvenser av betydelse, om inte det företag som överträder förbudsbestämmelsen åläggs att omedelbart upphöra med överträdelsen (prop. 1997/98:130 s. 64). Hänsyn skall också tas till effekterna för den som får föreläggandet.
5Karlsson och Wetter, a.a. s. 600 samt Carlsson m.fl. a.a. s. 295.
6MD 1996:34.
7Carlsson m.fl. a.a. s. 295.
SOU 2000:4 | Svensk konkurrensrätt 99 |
3.3.7Domstolsprövning
Instansordningen
I
Vissa frågor enligt konkurrenslagen prövas av Stockholms tingsätt som första instans, bl.a. frågor om konkurrensskadeavgift enligt 26 §, om kvarstad enligt 32 § samt om undersökningar enligt 47 och 48 §§. Tingsrättens avgöranden i sådana frågor överklagas hos Marknadsdomstolen.
Tvistemål på konkurrensrättslig grund, t.ex. mål om skadestånd enligt 33 § och mål om ogiltighet enligt 7 §, handläggs i allmän domstol enligt rättegångsbalkens bestämmelser. Även forumreglerna i rättegångsbalken gäller, men enligt 33 § andra stycket KL är Stockholms tingsätt alltid behörig att pröva frågor om skadestånd enligt den paragrafen.
Mål om utdömande av vite som har förelagts med stöd av konkurrenslagen handläggs också i allmän domstol och enligt allmänna regler. Även för dessa mål finns dock en särskild forumbestämmelse.
Enligt 59 § andra stycket KL är Stockholms tingsrätt alltid behörig att pröva talan om utdömande av vite i dessa fall.
Rättegångsordningen
Av 64 § framgår att det är i första hand rättegångsbalkens bestämmelser för indispositiva tvistemål och bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden som skall tillämpas på konkurrensmål i Stockholms tingsrätt och i Marknadsdomstolen. Karaktäristiskt för båda dessa rättegångsformer är att rätten har ett förhållandevis stort ansvar för utredningen och att den är mindre bunden av parternas dispositioner än i dispositiva tvistemål.
Innebörden av 64 § är sammanfattningsvis följande.
Mål i Stockholms tingsrätt om konkurrensskadeavgift och om kvarstad handläggs enligt rättegångsbalken som indispositiva tvistemål. Tingsrätten tillämpar ärendelagen när den prövar frågor om undersökningar.
100 Svensk konkurrensrätt | SOU 2000:4 |
I mål som har överklagats från Stockholms tingsrätt gäller vid Marknadsdomstolen samma rättegångsordning som i tingsrätten. Vidare gäller rättegångsbalkens regler för indispositiva tvistemål när Marknadsdomstolen prövar en talan av ett företag enligt 23 § andra stycket om åläggande att upphöra med överträdelser. Däremot gäller ärendelagen när Marknadsdomstolen prövar överklaganden direkt från Konkurrensverket.
För Stockholms tingsrätt gäller enligt 64
Rättegångskostnader
När tvistemålsreglerna är tillämpliga, gäller också rättegångsbalkens regler om ersättning för rättegångskostnader i tvistemål. Om ett företag för talan enligt 23 § andra stycket KL, gäller sålunda huvudregeln i 18 kap. 1 § rättegångsbalken att tappande part skall ersätta motpartens rättegångskostnader.
När Konkurrensverket för talan, t.ex. om konkurrensskadeavgift, tillämpas enligt 18 kap. 16 § rättegångsbalken bestämmelserna i 31 kap. rättegångsbalken om rättegångskostnader i brottmål. Det innebär att om Konkurrensverket vinner målet, motparten behöver betala – förutom sina egna kostnader – endast vissa kostnader som enligt rättens beslut har betalats av allmänna medel. Eftersom kostnad för bevisning inte omfattas, torde återbetalningsskyldighet sällan aktualiseras. Förlorar Konkurrensverket målet, kan svaranden få ersättning av allmänna medel för kostnader som skäligen varit motiverade för att han skulle kunna ta tillvara sin rätt, t.ex. kostnader för ombud och för bevisning.
Av 32 § ärendelagen följer att i ärenden som handläggs enligt den lagen ett företag inte kan få ersättning för rättegångskostnader, om Konkurrensverket är motpart.
I 64 § tredje stycket KL finns en särskild bestämmelse om fördelning av rättegångskostnader i mål och ärenden enligt konkurrenslagen där enskilda är motparter till varandra. I sådana mål får Marknadsdomstolen bestämma att var och en av parterna skall svara för sina rättegångskostnader, om det finns särskilda skäl. Sådana skäl kan enligt förarbetena (prop. 1997/98:130 s. 58) vara att prövningen gäller en fråga där lagens innebörd objektivt sett är oklar och det finns ett väsentligt intresse att frågan kommer under domstols prövning.
SOU 2000:4 | Svensk konkurrensrätt 101 |
I förarbetena till konkurrenslagen (prop. 1992/93:56 s. 116) konstaterades att det av 11 § lagen (1946:807) om handlä ggning av domstolsärenden följde att brottmålsreglerna skulle tillämpas i fråga om rättegångskostnaderna. även i ärenden där Konkurrensverket var part. Genom lagen (1996:242) om domstolsärenden har reglerna om rättegångskostnader i domstolsärenden ändrats. I 32 § i den lagen finns bestämmelser om rättegångskostnader i ärenden där enskilda är motparter till varandra. Frågan om ersättning för sådana kostnader i ärenden där det allmänna är part behandlades i lagens förarbeten (prop. 1995/96:115 s. 117 och 118). Där uttalades att frågan om en enskild part bör ha rätt till ersättning för sina rättegångskostnader av det allmänna, när han har en myndighet som motpart och vinner processen, har en ojämförligt större betydelse för förvaltningsdomstolarnas mål än
för domstolsärendena. Vidare framhölls att mycket talade för att svaret på frågan borde vara detsamma för de berörda målen och ärendena. Ett ställningstagande till frågan borde därför inte ske isolerat för domstolsärendenas del utan fick övervägas i annat sammanhang.
De regler som gäller beträffande fördelning av rättegångskostnader i mål och ärenden enligt konkurrenslagen kan jämföras med motsvarande bestämmelser i marknadsföringslagen (1995:450). Enligt 55 § marknadsföringslagen gäller 18 kap. rättegångsbalken i fråga om rättegångskostnader. Dock skall bestämmelsen i 18 kap. 16 § rättegångsbalken inte tillämpas i mål om förbud eller åläggande enligt lagens 14, 15 eller 17 §. I dessa mål får domstolen bestämma att var och en av parterna skall svara för sina rättegångskostnader, jämför prop. 1994/95:123 s.
102 Svensk konkurrensrätt | SOU 2000:4 |
3.4Sanktioner
3.4.1Konkurrensskadeavgift
Förutsättningar för att döma ut konkurrensskadeavgift
Bestämmelsen i 26 § KL innebär att Stockholms tingsrätt på talan av Konkurrensverket får besluta att ett företag skall betala konkurrensskadeavgift, om företaget eller någon som handlar på företagets vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har överträtt förbuden i 6 eller 19 § eller åsidosatt ett villkor som lämnats i samband med att undantag beviljats.
Bedrivs verksamheten av en fysisk person, skall den person som drev rörelsen när överträdelsen begicks svara för avgiften. Om verksamheten bedrivs av en juridisk person, följer ansvaret för konkurrensskadeavgift den juridiska personen. Överlåter en juridisk person den rörelsegren i vilken överträdelsen skett, stannar ansvaret kvar hos den juridiska personen.
Ett moderbolag och ett dotterbolag utgör normalt en och samma ekonomiska enhet. Moderbolaget kan därför i allmänhet anses ansvarigt för dotterbolagets agerande. Inom
I förarbetena till konkurrenslagen (prop. 1992/93:56, s. 92) uttalades följande beträffande det subjektiva rekvisitet:
För att uppsåt skall föreligga krävs ett avsiktligt handlande från företaget eller någon som handlar på företagets vägnar i syfte att begränsa konkurrensen eller som begås med vetskap.om att följden blir konkurrensbegränsande. En överträdelse kan inte anses uppsåtlig bara därför att handlandet som sådant är uppsåtligt snarare än oavsiktligt eller sker genom en olyckshändelse.
En överträdelse kan anses begången av oaktsamhet om företaget eller den som handlar på företagets vägnar rimligtvis borde ha förutsett att handlandet skulle ha negativa verkningar på konkurrensen av det slag som är förbjudet.
Bristande kännedom om förbuden eller misstag om förbudens innebörd är inget försvar för en överträdelse.
SOU 2000:4 | Svensk konkurrensrätt 103 |
Konkurrensskadeavgiftens storlek
Enligt 27 § första stycket KL skall konkurrensskadeavgiften fastställas till lägst 5 000 kronor och högst fem miljoner kronor eller till ett högre belopp, som dock inte får överstiga tio procent av företagens omsättning föregående år. Enligt förarbetena till konkurrenslagen (prop. 1992/93:56 s. 92) skall endast det berörda företagets omsättning beaktas när avgiften bestäms. Till skillnad mot vad som gäller i fråga om böter i
Av 27 § andra stycket framgår att om talan riktas mot flera företag, avgiften skall fastställas särskilt för varje företag. Någon solidarisk betalningsskyldighet kan det alltså inte bli fråga om.
När konkurrensskadeavgiften fastställs skall enligt 28 § särskild hänsyn tas till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått. I ringa fall skall ingen avgift påföras. I lagens förarbeten (prop. 1992/93:56 s. 93) uttalas att avgiften skall bestämmas på ett sådant sätt att den verkar avhållande på företaget i fråga och på andra företag. Avgörande för hur allvarlig en överträdelse skall anses vara är de konkurrensskadliga effekternas omfattning. Omständigheter som kan beaktas i mildrande riktning är
•om företaget snabbt har upphört med överträdelsen sedan den har påtalats,
•om företaget har samarbetat väl med Konkurrensverket under utredningen,
•om företaget befinner sig i en svår ekonomisk situation,
•om företaget har varit utsatt påtryckningar från andra företag,
•om företaget har medverkat i överträdelsen endast i begränsad mån, eller
•om företaget ålagts att betala skadestånd.
Hittills har konkurrensskadeavgift dömts ut endast i ett fåtal fall. Någon vägledande praxis finns inte att redovisa.
Immunitet mot konkurrensskadeavgift
Av 29 § KL framgår att konkurrensskadeavgift inte får påföras för åtgärder som har vidtagits under tiden från det att en fullständig anmälan om undantag eller ansökan om
104 Svensk konkurrensrätt | SOU 2000:4 |
3.4.2Viten
Bestämmelserna i 57 § KL innebär att bl.a. förbud och ålägganden enligt 23 eller 45 § får förenas med vite. Även beslut om undersökning enligt 47 eller 48 § får förenas med vite. Frågor om föreläggande regleras i lagen (1985:206) om viten.
Av bestämmelsen i 59 § KL framgår att talan om utdömande av viten förs vid allmän domstol.
3.4.3Preskription
Enligt 30 § KL får konkurrensskadeavgift påföras bara om stämningsansökan har delgetts den som anspråket riktas mot inom fem är från det att överträdelsen upphörde. I paragrafen föreskrivs också att konkurrensskadeavgift inte får dömas ut för åtgärder som omfattas av ett vitesföreläggande enligt konkurrenslagen.
Av 31 § framgår att det gäller en femårig preskriptionstid från det att domen vann laga kraft för verkställighet av påförda konkurrensskadeavgifter.
Enligt 9 § tredje stycket lagen (1985:206) om viten bortfaller vite, om talan om att det skall dömas ut inte har delgetts adressaten inom två år från det att förutsättningarna för att väcka en sådan talan uppkom.
3.5Internationell tillämplighet och behörighet
Fram till den 1 juli 1998 förbjöd 6 och 19 §§ KL avtal som skadade konkurrensen ”på den svenska marknaden” respektive missbruk av dominerande ställning ”på den svenska marknaden”. Enligt de ursprungliga förarbetena till konkurrenslagen (prop. 1992/93:56 s. 73) saknade det betydelse om de inblandade företagen hade sitt säte i Sverige eller utomlands. Det avgörande var att effekten av det konkurrensbegränsande förfarandet måste inträda på den svenska marknaden, dvs. att effektprincipen skulle tillämpas (jfr. avsnitt 2.5.1). Den närmare avgränsningen av lagens tillämpningsområde överlämnades till rättstillämpningen. I förarbetena uttalades också att praktiska och folkrättsliga regler satte en gräns för extraterritoriell tillämpning av nationell lag.
Uttrycket ”den svenska marknaden” ersattes genom en lagändring, som trädde i kraft den 1 juli 1998, med uttrycket ”marknaden”. Enligt förarbetena till de ändringarna (prop. 1997/98:130 s. 26) avsåg begreppet marknad det
SOU 2000:4 | Svensk konkurrensrätt 105 |
relevant marknad. I förarbetena konstaterades vidare att i den mån den tidigare bestämmelsen – som alltså innehöll uttrycket ”den svenska marknaden” – fungerade som en allmän avgränsning torde den funktionen kunna avvaras. Den avgränsningen följde redan av folkrättsliga regler och effektprincipens tillämpning i svensk konkurrensrätt. Vidare sades att de uttalanden som gjordes i samband med tillkomsten av 1982 års konkurrenslag alltjämt torde vara vägledande.
I förarbetena till den äldre konkurrenslagen anförde departementschefen (prop. 1981/82165 s. 174 f.) att en undantagslös t illämpning av effektprincipen – i den meningen att den svenska lagen skulle vara tillämplig i fråga om varje utomlands föreliggande konkurrensbegränsning som medförde relevanta effekter på den svenska marknaden
– av en rad olika skäl kunde vara ogörlig eller olämplig och att de problem som avtecknade sig kunde sägas vara av främst folkrättslig, allmänpolitisk,
Vidare uttalades att konkurrenslagen inte fick tillämpas extraterritoriellt i en utsträckning som stred mot de folkrättsliga principerna, men konstaterades också att folkrättens principer kunde vara ganska oklara och att dess innehåll inte var statiskt. Departementschefen uttalade också följande (s. 175):
Det är min bedömning att anspråk på extraterritoriell tillämpning inte bör upprätthållas i fråga om alla utomlands förekommande konkurrensbegränsningar som har negativa ekonomiska verkningar på den svenska marknaden (inlandsverkan). Att å andra sidan inskränka lagens räckvidd till fall då det utomlands befintliga företaget har en mer eller mindre påtaglig anknytning till Sverige synes mig tveksamt. Själva konkurrensbegränsningen eller dess effekter kan ju – även när en sådan anknytning saknas – ha en särskild, kanske avsedd, inriktning på den svenska marknaden och få sådana verkningar här som sammantaget gör det naturligt för oss att, med sikte på bl.a. sådana fall, i förväg ha markerat i vår lagstiftning ett anspråk på att kunna sätta in motåtgärder i de fall och former som vi finner lämpliga. Att konkurrenslagen bör äga tillämplighet i situationer av denna art synes mig väl förenligt med vad som f.n. får antas vana sedvanerätt på området.
Departementschefen anslöt sig också till vad som uttalats på flera håll om betydelsen av en direkt inriktning på den svenska marknaden och påtagliga effekter på denna marknad. Enligt departementschefen borde internationella konkurrensbegränsningar mötas med så effektiva motåtgärder som möjligt. Det skulle emellertid vara otillfredsställande om enskilda stater skulle hävda mer långtgående anspråk på extraterritoriell tillämpning av sin konkurrenslagstiftning. Sådana anspråk måste i längden leda till svåra konfliktsituationer och motstridiga anspråk från skilda stater.
106 Svensk konkurrensrätt | SOU 2000:4 |
Sammanfattningsvis torde kunna sägas att svensk rätt bygger på en effektprincip som innebär att den svenska konkurrensrätten är tillämplig på förfaranden som har en direkt inriktning på den svenska marknaden och har påtagliga effekter på denna marknad (se Carlsson m.fl. s. 460)
Om ett förfarande direkt avser varor eller tjänster som tillhandahålls på den svenska marknaden, torde det ha en direkt inriktning på den svenska marknaden, även om t.ex. de inblandade företagens huvudkontor är belägna utomlands eller avtalet har slutits utomlands. Motsvarande torde gälla när konkurrenter i och utanför Sverige träffar överenskommelser med varandra om priser vid försäljning till Sverige. Andra exempel kan vara anbudskarteller med utländska företag inblandade eller kartellavtal ingångna utomlands, när förfarandet avser försäljning av varor eller utförandet av tjänster i Sverige. Även restriktioner från en utländsk leverantör för hur hans produkter skall vidareförsäljas i Sverige och samarbete mellan rederier som driver trafik med färjor mellan svenska och utländska hamnar kan ha en direkt inriktning på den svenska marknaden.
I förarbetena diskuteras i första hand frågan om den svenska konkurrensrättens tillämplighet vid internationella förhållanden. Det finns ingen uttrycklig bestämmelse om svenska myndigheters behörighet att ta upp ärenden med anknytning till andra stater. Emellertid synes det vara förutsatt att dessa myndigheter skall vara behöriga att ta upp alla fall på vilka svensk konkurrensrätt är tillämplig.
3.6Obligatorisk eller fakultativ prövning?
3.6.1Prövningsskyldighet
Konkurrensverket har inte någon skyldighet att pröva varje misstanke om överträdelser av konkurrenslagens förbudsbestämmelser, lika litet som kommissionen har någon motsvarande skyldighet i fråga om överträdelser av förbuden i artiklarna 81.1 eller 82. Den som anhängiggör ett ärende hos Konkurrensverket genom att anmäla ett avtal för undantag enligt 8 § KL eller genom att ansöka om
Konkurrensverket tar emot åtskilliga skrivelser från privatpersoner och företag med klagomål på olika sakförhållanden. Verket har inte någon generell skyldighet att utreda varje klagomål som kommer in. Skälen till att verket inte utreder ett ärende vidare kan variera. Det kan bero på att verket bedömer att den fråga anmälan avser inte berör
SOU 2000:4 | Svensk konkurrensrätt 107 |
konkurrenslagstiftningen. Andra skäl kan vara att saken är undersökt tidigare, att verket anser att saken inte är tillräckligt betydelsefull för tillfället eller att verket just då inte har tillräckliga resurser för att kunna gå vidare i ärendet. Det innebär att flertalet klagomål inte leder till att verket tar initiativ till en utredning
3.6.2Anmälarens ställning
Den som vänder sig till en myndighet och klagar på ett visst sakförhållande brukar normalt anses ha gjort en anmälan. Som huvudregel anses att en sådan anmälan inte ger anmälaren partsställning.
Konkurrensverket har hittills ansett att följande har partsställning hos verket:
•Företag som gör anmälan om undantag
•Företag som ansöker om
•Medparter i avtal för vilka sådan anmälan eller ansökan görs och som visar att de har en avvikande uppfattning i förhållande till sökanden
•Förvärvsparter i ett anmält företagsförvärv
•Företag hos vilka Konkurrensverket vidtar en åtgärd med stöd av någon bestämmelse i konkurrenslagen
•Andra än företag mot vilka Konkurrensverket vidtar åtgärder med
stöd av 45 eller 48 § KL
En effekt av att en anmälare normalt anses sakna partsställning är att denne inte har rätt att föra talan mot ett beslut i sak i ärendet. Någon möjlighet att, som kan ske enligt
I sammanhanget kan erinras om den särskilda talerätten enligt 23 § andra stycket KL. Denna rätt att föra talan om ålägganden har företag som berörs av en överträdelse, se avsnitt 3.3.6.
108 Svensk konkurrensrätt | SOU 2000:4 |
3.7Sekretess
3.7.1Sekretess i samband med Konkurrensverkets handläggning av ärenden
När Konkurrensverket handlägger ärenden enligt konkurrenslagen aktualiseras främst tre bestämmelser i sekretesslagen (1980:100): planläggningssekretess enligt 4 kap.1 §, den allmänna sekretessbestämmelsen i 8 kap. 6 § och bestämmelsen om partsinsyn i 14 kap. 5 §.
Sekretess gäller enligt 8 kap.6 § första stycket sekretesslagen jämförd med 2 § sekretessförordningen (1980:657) och punkt 17 i bilagan till förordningen i verksamhet som består i utredning och tillsyn hos Konkurrensverket för uppgifter om en enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgifterna röjs. Sekretess gäller även för uppgifter om andra e konomiska eller personliga förhållanden för den som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för myndighetens verksamhet. Den senare sekretessen är absolut.
Av 8 kap. 6 § andra stycket sekretesslagen framgår att sekretess gäller, i den mån riksdagen godkänt avtal härom med främmande stat eller mellanstatlig organisation, hos myndighet i verksamhet som avses i första stycket, för uppgift om enskilds e konomiska eller personliga förhållanden som myndigheten förfogar över på grund av avtalet. Sekretessen är absolut. Föreskrifterna i 14 kap.
8 Regner, G. m.fl., Sekretsslagen En kommentar, 8:18 f.
SOU 2000:4 | Svensk konkurrensrätt 109 |
inhämtas med stöd av förordning 17/62 och i det andra fallet med stöd av förordning 4064/89 om kontroll av företagskoncentrationer. 9
Enligt 4 kap. 1 § sekretesslagen gäller sekretess för uppgift angående planläggning eller annan förberedelse för inspektion, revision eller annan granskning, som myndighet har att företa, om det kan antas att syftet med granskningsverksamheten motverkas om uppgiften röjs.
Enligt 14 kap.5 § sekretesslagen gäller som huvudregel att den som är part i ett ärende hos Konkurrensverket har rätt att ta del av handlingar och annat material i ärendet.
Bestämmelser om sekretesslagens tillämpning i förhållande till utländska myndigheter och mellanfolkliga organisationer återfinns i 1 kap. 3 § tredje stycket sekretesslagen. Utgångspunkten är att uppgifter för vilka sekretess gäller enligt sekretesslagen inte får röjas för en utländsk myndighet eller en mellanfolklig organisation, annat än om utlämnandet sker i enlighet med särskild föreskrift därom i lag eller förordning. Uppgifter får emellertid lämnas ut om de i motsvarande fall skulle få lämnas ut till en svensk myndighet och det enligt den utlämnande myndighetens prövning står klart att det är förenligt med svenska intressen. I bedömningen skall beaktas även det intresse som sekretessen skall skydda. Bestämmelsen gäller till skydd inte enbart för svenska fysiska och juridiska personer utan även för utländska fysiska personer och företag. Det bör noteras att bestämmelsen inte medför någon skyldighet att lämna ut uppgifter utan endast reglerar i vilka fall uppgifter får lämna ut. 10
3.7.2Sekretess i domstol
De bestämmelser om sekretess i domstol som kan bli aktuella i mål eller ärenden som rör tillämpningen av konkurrenslagen finns i 8 kap.17 § sekretesslagen. Enligt huvudregeln gäller sekretess hos domstol i mål eller ärende i domstolens rättsskipande eller rättsvårdande verksamhet för uppgift om m yndighets eller enskilds affärs- eller driftsförhållanden, om det kan antas att den som uppgiften rör lider avsevärd skada om uppgiften röjs. Bestämmelsen innebär att uppgifterna omfattas av sekretess endast när behovet av sekretess väger tungt.
Konkurrenslagsutredningen redovisade att företag i flera fall underlåtit att överklaga beslut av Konkurrensverket av rädsla för att uppgifter som omfattats av sekretess hos Konkurrensverket skulle bli
9Kammarrättens i Stockholm dom den 28 augusti 1996 i mål nr
10Regner m.fl. 1:12 f.
110 Svensk konkurrensrätt | SOU 2000:4 |
offentliga i domstol i samband med ett överklagande. Utredningen föreslog därför att sekretesslagen skulle ändras, så att förutsättningarna
för sekretess i överklagade konkurrensärenden blev desamma som hos Konkurrensverket. Förslaget ledde till en ändring av 8 kap.17 § sekretesslagen. Sedan den 1 juli 1998 gäller sålunda sekretess för enskilds affärs- eller driftförhållanden i mål eller ärenden enligt 13 § tredje stycket, 23 § andra stycket, 60 och 63 §§ KL, om det kan antas att den som uppgiften rör lider skada om uppgiften röjs.
3.8Nationell behörighet att tillämpa EG- rätten
I avsnitt 2.8 har diskuterats vilket utrymme
I lagen (1994:1845) om tillämpningen av Europeiska gemenskapernas konkurrens- och statsstödsregler finns enligt 1 § bestämmelser om tillämpningen av de konkurrensregler och regler om statsstöd som till följd av Sveriges anslutning till Europeiska unionen gäller här i landet. I 2 § sägs att regeringen bestämmer vilken svensk myndighet som skall vara behörig vid tillämpningen av Europeiska gemenskapernas konkurrensregler. Regeringen har bestämt att Konkurrensverket skall vara den behöriga myndigheten, se 3 § andra stycket förordningen (1996:353) med instruktion för K onkurrensverket. Lagtextens ordalydelse ger intrycket att Konkurrensverket har fått en allmän behörighet att tillämpa EG:s konkurrensrätt. Av lagens förarbeten (prop. 1994/95:48 s. 9 f.) framgår emellertid att det inte har varit lagstiftarens avsikt. Regleringen tar sikte på det bistånd som svenska myndigheter skall lämna kommissionen vid undersökningar enligt tillämpningsförordningarna, se
Svensk rätt ger således inte Konkurrensverket eller någon annan svensk myndighet en generell behörighet att tillämpa EG:s konkurrensrätt. Någon kompetenskonflikt med kommissionen kan alltså inte uppkomma. Saken kommer att ställa sig annorlunda, om utredningens uppdrag ger avsett resultat. Uppdraget går ut just på att införa en sådan nationell behörighet att tillämpa EG:s konkurrensregler.
Av framställningen i avsnitt 2.8 framgår verkningarna enligt EG- rätten av olika slag av beslut som kommissionen fattar.
SOU 2000:4 | Svensk konkurrensrätt 111 |
Om det införs en behörighet för svenska konkurrensmyndigheter att tillämpa
När det gäller förhållandet till kommissionen kan konstateras att enligt artikel 9.3 i förordning 17/62 myndigheterna i medlemsstaterna är behöriga att tillämpa artikel 81.1 och 82 så länge kommissionen inte har inlett ett förfarande enligt artikel 2, 3 eller 6. När kommissionen har inlett ett förfarande är den däremot exklusivt behörig. Någon motsvarande begränsning i kommissionens behörighet i förhållande till nationella konkurrensmyndigheter finns inte. Innebörden av
– inte hindrar att kommissionen inleder ett förfarande och fattar beslut angående samma konkurrensskadliga företeelse som det nationella förfarandet eller beslutet gäller.
Även om kommissionen inte är bunden av ett beslut av en nationell konkurrensmyndighet, kan beslutet ändå få betydelse när sanktioner skall bestämmas.
Sverige torde inte ha något rättsligt grundat anspråk på att ett beslut av en svensk konkurrensmyndighet skall respekteras i andra medlemsstater. Det har hävdats, bl.a. av det tyska Bundeskartellamt, 12 att ett nationellt avgörande med tillämpning av EG:s konkurrensregler skulle vara giltigt i övriga medlemsstater. Innehållet i artikel 10 i EG- fördraget skulle möjligen kunna stödja den åsikten. Enligt utredningens uppfattning är emellertid en sådan tolkning osäker. Man kan inte räkna med att ett beslut av Konkurrensverket blir gällande i andra medlemsstater, oavsett om verket har tillämpat den svenska konkurrenslagen eller
11REG 1969, s.1.
12Decentralised Application of EC Competition law – Current practice and Future Prospects – Discussion Paper prepared for the meeting of the Working Group on Competition Law on 8 and 9 October 1998 in Berlin.
112 Svensk konkurrensrätt | SOU 2000:4 |
3.9Verkställighet
Konkurrensskadeavgifter och viten beslutas av domstol. Besluten verkställs enligt bestämmelserna i utsökningsbalken. Utdömda viten som förelagts av Konkurrensverket kan enligt 4 § första stycket 2 jämfört med 1 och 3 §§ lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge ang. verkställighet av straff m.m. verkställas i Danmark, Finland, Island eller Norge. Däremot torde verkställighet inte kunna ske med stöd av Brysselkonventionen eller Luganokonventionen, jämför avsnittt 2.9.
Av 32 § KL framgår att Stockholms tingsrätt får besluta om kvarstad för konkurrensskadeavgift. Bestämmelserna i 15 kap. rättegångsbalken om kvarstad för fordran är tillämpliga.
Konkurrensverket kan enligt bestämmelserna i 53 § KL begära handräckning av kronofogdemyndigheten i Stockholm för att genomföra en undersökning. Vid handräckningsförfarandet är bestämmelserna i 16
3.10Samverkan med andra nationella konkurrensmyndigheter
Sverige har inte ingått några bindande internationella överenskommelser om samarbete eller samverkan på konkurrensområdet med andra stater. OECD:s rekommendation från år 1995 om notifikation, information, konsultation och medling kan emellertid komma att tillämpas.
Den omständigheten att Sverige inte är bundet av någon internationell överenskommelse hindrar inte att det förekommer samverkan och samarbete på informell nivå. Det förekommer också regelmässigt utbyte av erfarenheter mellan konkurrensmyndigheterna i de nordiska länderna.
En arbetsgrupp med representanter för de nordiska konkurrensmyndigheterna presenterade i december år 1999 en rapport, i vilken redovisades behovet av och förutsättningarna för ett utvidgat samarbete mellan dessa myndigheter. Arbetsgruppen föreslår i första hand att riktlinjer för samarbetet mellan konkurrensmyndigheterna tas fram. I rapporten konstateras vidare att det är angeläget det införs möjligheter för de nordiska konkurrensmyndigheterna att utväxla sekretessbelagda uppgifter. Arbetsgruppen föreslår därför att nödvändiga lagändringar genomförs i respektive länders och att ett samarbetsavtal ingås mellan de nordiska länderna.
SOU 2000:4 | Svensk konkurrensrätt 113 |
3.11Koncentrationskontroll
Sverige har sedan år 1982 haft regler om kontroll av företagsförvärv. De nuvarande reglerna återfinns i
Frågan om kontroll på nationell nivå av koncentrationer enligt definitionen i EG:s förordning 4064/89 om kontroll av företagskoncentrationer behandlas i avsnitt 2.11.
3.12Skadestånd
Regler om skadestånd finns i 33 § KL. De innebär att andra företag eller avtalsparter har rätt till skadestånd från ett företag som uppsåtligen eller av oaktsamhet överträder förbuden i 6 eller 19 § KL. Andra stycket innehåller en preskriptionsbestämmelse, som innebär att rätten till skadestånd faller bort, om talan inte väcks inom fem år från det att skadan uppkom. Av tredje stycket framgår att Stockholms tingsrätt alltid är behörig att pröva frågor som rör skadestånd enligt 33 § KL.
SOU 2000:4 | 115 |
4Konkurrensrätten i övriga EES- länder
4.1EU:s medlemsstater
4.1.1Inledning
I dagsläget har åtta av EU:s medlemsstater givit sina nationella konkurrensmyndigheter behörighet att tillämpa förbudsbestämmelserna i artikel 81 och 82 i
Frågan om utformningen och tillämpningen av de olika nationella konkurrenslagstiftningarna i EU:s medlemsstater kan få ökad betydelse för svenskt vidkommande om Konkurrensverket ges behörighet att tillämpa EG:s konkurrensbestämmelser direkt. Verket kommer i sådant fall sannolikt att i ökad utsträckning samarbeta med andra nationella konkurrensmyndigheter. Ett sådant samarbete kommer troligtvis att ske i betydligt större utsträckning om kommissionens förslag om decentraliserad tillämpning av artikel 81 och 82 och nätverkssamarbete mellan olika nationella myndigheter genomförs, jämför avsnitt 5.3.
För att få en samlad bild av utformningen och tillämpningen av de olika konkurrenslagstiftningarna i EU:s medlemsstater har utredningen bl.a. varit i kontakt med flertalet nationella konkurrensmyndigheter i EU.
116 Konkurrensrätten i övriga |
SOU 2000:4 |
4.1.2Belgien
Den nuvarande belgiska konkurrenslagen trädde i kraft 1993 och bygger på EG:s konkurrensregler men innehåller vissa olikheter, t.ex. att små och medelstora företag omfattas av särskilda regler. Landet har tre konkurrensmyndigheter, en med uppgift att svara för utredningar, en med befogenhet att fatta beslut i ärenden och en med en rådgivande funktion.
Lagen innehåller en bestämmelse (artikel 8) som innebär att förfaranden som omfattas av undantag enligt artikel 81.3 i
När de belgiska myndigheterna behöver, vid tillämpning av artikel 88 i fördraget om upprättande av den europeiska ekonomiska gemenskapen, uttala sig om tillåtligheten av avtal eller missbruk av dominerande ställning inom den gemensamma marknaden, meddelas beslut av de myndigheter som nämns i denna lag i enlighet med artikel 85.1 och 86 i fördraget, i enlighet med de procedurer och de sanktioner som anges i denna lag.
Genom bestämmelsen har de belgiska konkurrensmyndigheterna befogenhet att tillämpa lagens sanktions- och procedurregler på förfaranden som strider mot artikel 81.1 eller 82 i
Myndigheten har vidare befogenhet att besluta om förbud, även interimistiskt, mot konkurrensstridiga förfaranden. De sanktioner som kan komma i fråga är böter på upp till tio procent av de inblandade
företagens årsomsättning, | jämte | viten | på | upp | till 250 000 | franc (ca | ||||
50 000 | kr) | per | dag. Enskilda | individer | kan | ådömas | böter | på mellan | ||
20 000 | och | en | miljon | franc | (ca | 4 |
kr). | K onkurrens- |
myndigheten har befogenhet att själv besluta om sanktioner. Konkurrensmyndighetens beslut kan överklagas till appellations-
domstolen i Bryssel.
SOU 2000:4 | Konkurrensrätten i övriga |
4.1.3Danmark
En ny konkurrenslag trädde i kraft den 1 januari 1998. Den nya lagen baseras till stor del på EG:s konkurrensbestämmelser men skiljer sig åt i vissa avseenden, bl.a. när det gäller sanktioner mot missbruk av dominerande ställning.
Konkurrencestyrelsen har ansvaret för den löpande tillsynen av konkurrenslagen och fungerar som ett sekretariat till Konkurrenscerådet, som fattar beslut i ärenden. Konkurrencerådets beslut kan överklagas till Konkurrenceankenaevnet, vars beslut i sin tur kan överklagas till allmän domstol.
Lagen innehåller en bestämmelse om
Bestämmelser som har anknytning till samarbetet mellan den danska myndigheten och kommissionen finns i §14 st. 1. Paragrafen innehåller bestämmelser om rätt för den danska konkurrensmyndigheten att ta upp ett ärende som hänvisats dit av kommissionen och att avstå från att ta upp ett ärende, om kommissionen behandlar samma sak. Av förarbetena till bestämmelsen framgår att det förutsätts att Konkurrencerådet har ett samarbete med kommissionen och håller sig underrättat om vad som händer i ärenden med dansk anknytning som handläggs av kommissionen. Det framgår också att man kan tänka sig situationer där det faktiskt finns skäl för den danska konkurrensmyndigheten att fortsätta att handlägga ett ärende, trots att kommissionen har inlett ett förfarande. Den situation som nämns är att förhållandena på den danska marknaden skulle kunna vara så speciella, att det inte är lämpligt att avvakta utgången av kommissionens hantering av frågan.
Konkurrenscerådets befogenhet att kräva in information och Konkurrencestyrelsens befogenhet att företa undersökningar är jämförbara med Konkurrensverkets motsvarande befogenheter enligt den svenska konkurrenslagen. Undersökningar får företas först efter beslut av domstol. Konkurrencerådet har befogenhet att meddela beslut i syfte att bringa skadliga verkningar av konkurrensbegränsningar att upphöra. Sådana beslut kan bestå bl.a. i ålägganden att upphöra med överträdelser eller att vidta rättelser i någon form. Beslut får meddelas interimistiskt. Konkurrencerådet har befogenhet att vitesförelägga den som underlåter att lämna begärda upplysningar eller inte följer ett åläggande.
Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot bl.a. lagens förbud mot konkurrensbegränsande avtal, underlåter att följa ett påbud eller lämnar felaktiga upplysningar kan bötfällas. Motsvarande gäller
118 Konkurrensrätten i övriga |
SOU 2000:4 |
den som bryter mot lagens förbud mot missbruk av dominerande ställning, om han under de senaste fem åren ålagts att upphöra med missbruket. Även juridiska personer kan dömas till böter. Sanktionerna har straffrättslig karaktär och döms ut av domstol. Lagen innehåller inga bestämmelser om bötesnivåer. Av förarbetena framgår att man inte ansett det förenlig med dansk straffrättslig tradition att föreslå bötesbelopp i nivå med de belopp som kan komma i fråga enligt EG- rätten. Tanken är emellertid att bötesbeloppen skall stå i relation till den verkliga eller avsedda vinsten med den aktuella överträdelsen. Därvid kommer kommissionens praxis i fråga om beräkning av vinst att vara vägledande.
Frågan om tillämpning direkt av artikel 81.1 och 82 i
4.1.4Finland
Den nuvarande finska konkurrenslagen trädde i kraft den 1 januari 1992. Lagen bygger i huvudsak på förbudsprincipen och tillkom bl.a. i syfte att minska gapet till EG:s konkurrensbestämmelser. Lagen innehåller förbud mot bruttoprissättning, anbudskarteller, avtal om priser och produktionsbegränsningar samt uppdelning av marknaden och leveranskällorna. Lagen innehåller också ett förbud mot missbruk av dominerande ställning. Andra konkurrensbegränsningar än de som direkt förbjuds enligt lagen bedöms enligt missbruksprincipen. Den finska konkurrenslagen har nyligen varit föremål för översyn och en arbetsgrupp lade den 30 april år 1997 fram förslag till åtsk illiga lagändringar, vilka till viss del lett till lagändringar, som trätt i kraft den 1 oktober 1998.
Konkurrensverket ansvarar för tillsynen över tillämpningen av lagen, med länsstyrelserna som regionala konkurrensmyndigheter, och har befogenhet att meddela undantag från förbudsbestämmelser i lagen
SOU 2000:4 | Konkurrensrätten i övriga |
medan Konkurrensstyrelsen fattar slutliga beslut i övriga ärenden. Konkurrensstyrelsens beslut, utom såvitt avser beslut om undantag, kan överklagas till landets högsta förvaltningsdomstol.
Konkurrensverket och, i förekommande fall, länsstyrelserna har befogenhet infordra information och att företa undersökningar hos företag. Befogenheterna motsvarar det svenska Konkurrensverkets befogenheter enligt konkurrenslagen, med den skillnaden att den finska lagen inte uppställer krav på domstolspr övning. Beslut om att företa en underökning kan emellertid överklagas hos Konkurrensstyrelsen.
Beslut om förbud eller ålägganden fattas av Konkurrensstyrelsen på framställan av Konkurrensverket. Om frågan gäller tillämpning av missbruksprincipen måste verket försöka förhandla med de inblandade företagen innan frågan överlämnas till Konkurrensstyrelsen. Konkurrensverket har befogenhet att fatta interimistiska beslut om förbud eller ålägganden. Om verket meddelar ett interimistiskt beslut skall frågan hänskjutas till Konkurrensstyrelsen inom en månad.
Den finska lagens sanktionsbestämmelser innebär att en näringsidkare eller sammanslutning av näringsidkare som bryter mot förbuden kan åläggas att betala konkurrensbrottsavgift, som är en administrativ sanktion. Avgiften kan uppgå till mellan 5 000 och 4 m iljoner mark (ca 7
Den tidigare nämna arbetsgruppen hade till uppgift att bl.a. överväga behovet av eventuella ändringar av den finska konkurrenslagen när det gällde en nationell tillämpning av artikel 85 och 86 (nuvarande artikel 81 och 82) i
120 Konkurrensrätten i övriga |
SOU 2000:4 |
4.1.5Frankrike
Den franska konkurrenslagen antogs år 1986 och bygger på samma principer som EG:s konkurrensregler, även om den innehåller olikheter. Lagen skiljer mellan olika typer av förbud, ”des pratiques anticoncurrentielles”, respektive ”des pratiques restrictives”. Den förstnämnda typen av förbud innefattar förbud mot konkurrensbegränsande avtal, förbud mot missbruk av dominerande ställning och förbud mot missbruk av ekonomisk beroendeställning. Avtal som strider mot dessa förbud är civilrättsligt ogiltiga. De kan däremot omfattas av undantag, individuella såväl som gruppundantag. Det är däremot inte mö jligt att få undantag för förfaranden som faller under ”des partiques restrictives”. Exempel på sådana förfaranden är leveransvägran och underprissättning.
Den franska konkurrensmyndigheten, Conseil de la concurrence, har huvudansvaret för tillsynen över tillämpningen av lagen och har rätt att på eget initiativ utreda överträdelser. Ärenden kan emellertid anhängiggöras hos myndigheten av bl.a. ”le ministre chargé de l’Economie”.
Artikel 56 bis, som infördes i den franska lagen år 1992, har följande lydelse (fritt översatt från franska):
För att tillämpa artiklarna 85 till 87 i Romfördraget har le ministre chargé de l’economie å ena sidan och le Conseil de la concurrence å andra sidan de befogenheter som framgår av avsnitt III (avsnitt om des pratiques anticoncurentielles: innehåller bl.a. bestämmelser om ålägganden, förbud och om sanktioner), VI (avsnitt om undersökningsbefogenheter) och avsnitt VII (diverse bestämmelser, bl.a. vissa särskilda bestämmelser om sanktioner), såvitt avser le ministre chargé de l’economie, och avsnitt III, såvitt avser Conseil de la concurrence, i lagen. De procedurregler som framgår av dessa texter är tillämpliga.
De befogenheter som framgår av artikeln innefattar bl.a. befogenhet att företa undersökningar, varvid skyldigheten att medverka vid sådana undersökningar är straffsanktionerad (upp till sex månaders fängelse eller böter på mellan 5 000 och 50 000 franc, motsvarande ca 6 500– 65 000 kr). Befogenheten innefattar även en rätt att meddela förbudsbeslut men även interimistiska beslut. Conseil de la concurrence har även befogenhet att döma ut böter på maximalt fem procent av de inblandade företagens årsomsättning. Det finns även en möjlighet att i en brottmålsprocess ådöma fysiska personer fängelse på mellan sex månader och fyra år eller böter på mellan 5 000 och 500 000 franc (ca 6
SOU 2000:4 | Konkurrensrätten i övriga |
Nationella konkurrensmyndigheter tillämpade före lagändringen nationell rätt och
Talan mot beslut av Conseil de la concurrence förs i appelationsdomstolen i Paris.
4.1.6Grekland
Den grekiska konkurrenslagen från år 1977 tillkom i samband med att det blev aktuellt med medlemskap i dåvarande EEC. Lagen, som har ändrats vid ett flertal tillfällen, bygger på EG:s konkurrensregler och stämmer överens med denna i allt väsentligt. Efter en lagändring år 1995 har Grekland en självständig konkurrensmyndighet. Den ansvarige ministern har emellertid möjlighet att begära att myndigheten inleder en undersökning mot ett visst förfarande. Artikel 13 b (3) i den grekiska konkurrenslagen har följande lydelse (fritt översatt från engelska):
Konkurrenskommittén och dess sekretariat skall utföra de uppgifter som har tilldelats medlemsstaternas myndigheter enligt artiklarna 88 och 89 i EEG- fördraget; liksom enligt förordningar som antagits enligt artikel 87 i fördraget tillsammans med andra behörighetsregler i fördraget. För att fullgöra dessa uppgifter skall Konkurrenskommittén och dess sekretariat ha de befogenheter som tilldelats dem för tillämpningen av denna lag.
Som framgår av artikeln har myndigheten vid tillämpningen av EG:s konkurrensregler motsvarande befogenheter som den har vid tillämpning av den nationella konkurrenslagen. Det innebär att befogenhet att kräva in information från företag och att företa undersökningar, inbegripet en möjlighet till att ta emot och även kräva utsagor under ed, utan föregående domstolsprövning. Befogenheterna omfattar också en rätt att ålägga företag att upphöra med överträdelser, även interimistiskt.
Konkurrensmyndigheten har befogenhet att besluta om sanktioner vid överträdelser av konkurrenslagen. De sanktioner som kan komma i fråga vid överträdelser av förbudsbestämmelser är böter på upp till femton procent av de inblandade företagens omsättning det aktuella året. Lagen innehåller också en möjlighet att förelägga vid vite.
Personer som på olika sätt obstruerar undersökningar, genom att t.ex. inte lämna ut information eller vägra att lämna utsagor, kan straffas med böter på mellan en och fem miljoner drachmer (ca 28
122 Konkurrensrätten i övriga |
SOU 2000:4 |
Konkurrensmyndighetens beslut kan överklagas till den administrativa appellationsdomstolen i Aten.
4.1.7Irland
Den irländska konkurrenslagen är från år 1991 och bygger i allt väsentligt på EG:s konkurrensregler, även om den innehåller vissa olikheter, t.ex. att den inte innehåller någon bagatellregel. Lagen är tillämplig på avtal m.m. som har till syfte eller effekt att i någon form begränsa konkurrensen i fråga om varor eller tjänster på Irland eller inom någon del av landet.
Genom en lagändring år 1996 fick landets konkurrensmyndighet, the Competition Authority, befogenhet att, efter beslut av domstol, företa undersökningar av misstänkta överträdelser. Myndigheten har också befogenhet att infordra information, även muntliga utsagor. Konkurrensmyndigheten har inte befogenhet att fatta egna beslut om förbud, utan är hänvisad till att föra talan i allmän domstol.
Sanktionerna vid överträdelser av lagen är av straffrättslig karaktär. Vid överträdelser av mindre allvarlig art kan påföljden bli upp till sex månaders fängelse eller upp till 1 500 irländska pund (ca 16 500 kr) i böter eller en kombination av dessa påföljder. Vid allvarliga överträdelser kan böter på upp till 3 miljoner pund (ca 33 miljoner kr) eller 10 procent av de inblandade företagens omsättning dömas ut. Även fängelse på upp till två år kan utdömas. Konkurrensmyndigheten får föra talan i domstol om sanktioner vid mindre överträdelser. Vid allvarligare överträdelser förs talan av allmän åklagare.
Även om den irländska konkurrenslagen endast är tillämplig på förfaranden som genomförs på Irland, förekommer det att den irländska konkurrensmyndigheten i sina beslut gör omfattande hänvisningar till avgöranden av både
4.1.8Italien
Italien fick sin första generellt tillämpliga konkurrenslagstiftning först år 1990. Den bygger helt på EG:s konkurrensregler. Lagen gav ursprungligen inte den nationella konkurrensmyndigheten en uttrycklig rätt att tillämpa art. 81.1 och 82 i
SOU 2000:4 | Konkurrensrätten i övriga |
Den italienska konkurrenslagen innehåller en bestämmelse som innebär att lagen är tillämplig på förfaranden som inte faller under EG- rätten (art. 1.1). Det innebär alltså att nationell rätt och
Den lagändring som genomfördes år 1996 innebär att konkurrensmyndigheten vid tillämpningen av artikel 81.1 eller 82 i
Talan mot konkurrensmyndighetens beslut förs hos den regionala förvaltningsdomstolen i Latiumregionen, vars beslut kan överklagas till landets högsta förvaltningsdomstol.
Den italienska konkurrensmyndigheten har hittills inlett förfaranden i endast ett fåtal fall mot misstänkta överträdelser av artikel 81.1 eller 82.
4.1.9Luxemburg
Den konkurrensrätt som i huvudsak tillämpas i landet återfinns i en lag från 1986, ändrad senast 1992. Det finns ytterligare en lag från 1970 som berör konkurrensfrågor. Lagstiftningen bygger på missbruksprincipen och skiljer sig även i övrigt från EG:s konkurrenslagstiftning, bl.a. när det gäller sanktioner. Den nationella konkurrensmyndigheten (Ekonomiministeriet) får, efter att ha utdelat en varning eller en
124 Konkurrensrätten i övriga |
SOU 2000:4 |
rekommendation till de inblandade företagen, förbjuda, helt eller delvis, förfaranden som strider mot konkurrenslagstiftningen. Om ett förbud inte följs kan sanktioner dömas ut. De sanktioner som kan komma i fråga är fängelse mellan åtta dagar och ett år. Böter på mellan 10 000 och en million franc (ca 2
Den nationella konkurrensmyndigheten har inte någon uttrycklig rätt att tillämpa artikel 81.1 eller 82 i
4.1.10 | Nederländerna | ||
Nederländerna har antagit en ny konkurrenslag som trätt i | kraft | den | |
1 januari | 1998. Lagen bygger på EG:s konkurrensregler, | med | vissa |
undantag bl.a. när det gäller procedurfrågor. Avtal m.m. som strider mot lagens förbudsbestämmelser är civilrättsligt ogiltiga. I samband med att lagen trädde i kraft inrättades också en ny konkurrensmyndighet. Artikel 88 och 89 innehåller bestämmelser om nationell tillämpning av artikel 85.1 och 86 (nuvarande artikel 81.1 och 82) i
Artikel 88
Generaldirektören skall använda sig av den befogenhet, som följer av de förordningar som antagits med stöd av artikel 87 i fördraget, för att tillämpa artikel 85.1 och artikel 86 i fördraget, liksom de befogenheter som följer av artikel 88 i fördraget, för att fastställa tillåtligheten av avtal om konkurrens och missbruk av dominerande ställning inom den gemensamma marknaden.
Artikel 89
Kapitel 3, avsnitt 4 (bestämmelser om undantag), kapitel 6 (tillsyn och undersökning), kapitel 7 (sanktioner) och kapitel 9 (interimistiska beslut i förening med vite) är tillämpliga vid utövandet av de befogenheter som avses i artikel 88.
Hänvisningen i artikel 89 innebär att den nationell konkurrenslagens bestämmelser om tillsyn och undersökningar är tillämpliga. Myndighetens befogenheter i samband med tillsyn enligt lagen förutsätter inte att det finns misstanke om någon överträdelse. Befogenheten omfattar bl.a. rätt till tillträde till företags lokaler och en rätt att infordra information. Vid undersökningar av misstankar om överträdelser är myndighetens
SOU 2000:4 | Konkurrensrätten i övriga |
befogenheter mer omfattande. Vid undersökningar får myndigheten också begära hjälp av polis.
Myndigheten får besluta om förbud, utan föregående domstolsprövning. Beslut kan även meddelas interimistiskt.
I de fall det kan bli fråga om sanktioner finns särskilda procedurregler, som påminner om kommissionens ”Statement of objections”. Det innebär att ett sådant dokument måste utfärdas innan myndigheten beslutar om eventuella sanktioner. De sanktioner som kan komma i fråga är böter på upp till maximalt en miljon gulden (ca 4 miljoner kr) eller 10 procent av årsomsättningen det aktuella året för de inblandade företagen. Det finns också möjlighet att tillgripa viten
Myndighetens beslut kan överklagas till en specialiserad förvaltningsdomstol i Rotterdam, vars beslut i sin tur kan överklagas till en appellationsdomstol i Haag.
4.1.11Portugal
Den nuvarande portugisiska konkurrenslagen trädde i kraft den 1 januari 1994 och är till stora delar influerad av EG:s konkurrensregler men också av fransk och tysk konkurrenslagstiftning. Lagen är, bortsett från vad som följer av internationella överenskommelser, tillämplig på förfaranden som genomförs eller kan få effekt inom det portugisisk territoriet. Landet har två konkurrensmyndigheter, varav den ena har befogenhet att genomföra undersökningar och den andra har till huvuduppgift att fatta beslut. Artikel 12(2) i den portugisiska konkurrenslagen lyder (fritt översatt från engelska):
Generaldirektören för konkurrens och priser skall också ha följande funktioner:
att fullgöra de uppgifter som tilldelats honom enligt de förordningar som antagits under artikel 87 i
De nationella konkurrensmyndigheterna härleder sin rätt att tillämpa artikel 81.1 och 82 i
126 Konkurrensrätten i övriga |
SOU 2000:4 |
Den undersökande konkurrensmyndigheten har motsvarande befogenheter vid utredningar av överträdelser som landets kriminalpolis har. Det innebär bl.a. rätt att kräva information och dokument från bl.a. företag och sammanslutningar av företag samt att genomföra undersökningar i lokaler. Lagen ger konkurrensmyndigheten befogenhet att meddela förbud, även interimistiskt.
De sanktioner som kan ifrågakomma är böter på mellan 50 000 och 10 miljoner escudos (ca 2
Talan mot konkurrensmyndighetens beslut förs i allmän domstol.
4.1.12Spanien
Den nuvarande spanska konkurrenslagen är från 1989 och bygger på EG:s konkurrensregler. Vissa olikheter finns emellertid, t.ex. när det gäller möjligheter till undantag och i fråga om sanktioner. Det finns, förutom det ansvariga ministeriet, två spanska konkurrensmyndigheter – Servicio de defensa de la Competencia (CDS) och Tribunal de Defensa de la Competencia (CDT). CDS har ansvaret för tillsynen över tillämpningen av lagen medan CDT, trots namnet, är en administrativ myndighet, dock med befogenhet att meddela beslut.
CDS har befogenhet att begära upplysningar av fysiska och juridiska personer, med möjlighet att förena en begäran om information med ett vitesföreläggande. Om ett företag motsätter sig att en undersökning genomförs, krävs tillstånd av domstol för att undersökningen skall få genomföras. CDT får på begäran av CDS besluta om förbud, även interimistiska sådana.
CDT har befogenhet att besluta om sanktioner. Dessa kan bestå i böter på upp till 10 procent av de inblandade företagens årsomsättning. Fysiska personer kan ådömas böter på upp till 5 miljoner pesetas (ca 350 000 kr). Beslut av CDT får överklagas till Audiencia Nacional.
De spanska konkurrensmyndigheterna härleder sin rätt att tillämpa artiklarna 81.1 och 82 i
SOU 2000:4 | Konkurrensrätten i övriga |
förhållandevis stort antal tillfällen sedan Spanien blev medlem i gemenskapen.
4.1.13Storbritannien
I Storbritannien har en ny konkurrenslag, the Competition Act, antagits. Den nya lagen träder i kraft den 1 mars år 2000. Lagen b ygger på förbuden i artikel 81 och 82 i
Avsnitt 60 i lagen ålägger brittiska myndigheter, bl.a. Office of Fair Trading, att försäkra sig om att deras tillämpning av den brittiska konkurrenslagen inte strider mot
Konkurrensmyndigheten har befogenhet att begära in information och genomföra undersökningar. Undersökningar kan genomföras efter medgivande från den hos vilken undersökningen genomförs, varvid det inte krävs tillstånd av domstol. I de fall en undersökning skall genomföras utan medgivande, eller om man misstänker att utredningen kommer att obstrueras krävs tillstånd av domstol för att undersökningen skall få genomföras.
Beslut fattas formellt av myndighetens chef, the Director General of Fair Trading. Denne har befogenhet att besluta om förbud, även interimistiskt samt om sanktioner. De sanktioner som kan bli aktuella är beträffande företag böter på upp till tio procent av de inblandade företagens årsomsättning i Storbritannien. Privatpersoner kan bötfällas för att t.ex. har obstruerat en undersökning, förstört dokument eller lämnat felaktiga uppgifter. Talan mot privatpersoner förs i domstol.
4.1.14Tyskland
Den tyska konkurrenslagen Gesetz gegen Wettbewerbsbeschränkungen (GWB) är från 1958 och innehåller ett antal olikheter mot EG:s
128 Konkurrensrätten i övriga |
SOU 2000:4 |
konkurrensregler, även om dessa olikheter har minskat både i omfattning och betydelse under årens lopp. Landets konkurrensmyndighet, Bundeskartellamt, är den nationella konkurrensmyndighet inom EU som har verkat under längst tid. Dess beslut kan överklagas till Kammergericht (appelationsdomstolen i Berlin), vars beslut kan överklagas till Bundesgerichthof.
Bundeskartellamt har befogenhet att genomföra de undersökningar och kräva in den information som myndigheten finner erforderliga, vilket även innefattar beedigade vittnesutsagor. Bundeskartellamt har vidare befogenhet att besluta om förbud, även interimistiskt.
Myndigheten har befogenhet att bötfälla företag och privatpersoner. Böterna kan uppgå till en m iljon tyska mark (ca 4 500 000 kr) samt upp till tre gånger den vinst som överträdelsen lett till. För att böter skall kunna dömas ut krävs emellertid att ett förbudsbeslut överträtts.
Bundeskartellamt tillämpade EG:s konkurrensregler direkt redan år 1959. Kammergericht konstaterade emellertid i ett avgörande 1988 att Bundeskartellamt måste ha ett självständigt stöd i tysk lag för att kunna tillämpa EG:s konkurrensregler direkt. Till följd av detta uttalande från domstolen infördes en ändring i GWB i § 47 (nuvarande § 50), som innebär att myndigheten har motsvarande befogenheter vid tillämpningen av EG:s konkurrensregler som vid tillämpning av nationell rätt. § 50 GWB lyder (fritt översatt från tyska):
(1)De uppgifter, som enligt artikel 88 och 89 i
(2)För att fullgöra dessa uppgifter har Bundeskartellamt de befogenheter den tilldelats för att kunna tillämpa denna lag. Den (Bundeskartellamt) får förbjuda otillåtna avtal, beslut och samordnade förfaranden såväl som missbruk av dominerande ställning och även besluta om undantag. Vidare får den genomföra nödvändiga undersökningar, även när den deltar i förfaranden som genomförs av Europeiska gemenskapernas kommission. Tillämpningsföreskrifterna till lagen gäller. Avgifter för att täcka förvaltningskostnaderna skall inte tas ut.
(3)Bundeskartellamt skall underrätta Europeiska gemenskapernas kommission om förfaranden som avses i 1 och 2 och skall ge den tillfälle att ta ställning i ärendet (Gelegenheit zur Stellungsnahme).
Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari år 1999 innebär bestämmelsen i paragrafens andra stycke att Bundeskartellamt har befogenhet att, om EG:s konkurrensrätt tillåter det, meddela undantag enligt artikel 81.3 i
SOU 2000:4 | Konkurrensrätten i övriga |
bestämmelsen i tredje stycket i kraft. Den sistnämnda bestämmelsen innebär att kommissionen har rätt att yttra sig i mål som rör tillämpning av artikel 81 eller 82 i
Som framgått ovan har man i Tyskland tillämpat EG:s konkurrensregler direkt i stort sett sedan Romfördragets tillkomst. Vid utredningens besök hos Bundeskartellamt framkom att myndigheten har använt sig av
Det är endast Bundeskartellamt som har nationell behörighet att tillämpa artikel 81 och 82 direkt. Någon motsvarande behörighet för de delstatliga konkurrensmyndigheterna – Landeskartellämter – finns inte.
Den tyska konkurrenslagen bygger på effektpincipen, jämför avsnitt 2.5.1, vilket framgår av § 130 (2). Enligt vad som framkom vid utredningen besök hos Bundeskartellamt tillämpar myndigheten också effektprincipen i fråga om artikel 81 och 82. Det innebär att myndigheten inte anser sig ha möjlighet att ingripa mot förfaranden som inte har någon effekt i Tyskland. Frågan om bl.a. Bundeskartellamts befogenheter att tillämpa artikel 81.1 eller 82 i
Tyskland har även ingått avtal med Frankrike respektive USA om samarbete på konkurrensområdet.
4.1.15Österrike
Den österrikiska konkurrenslagstiftningen skiljer sig från EG:s konkurrensrätt och bygger huvudsakligen på missbruksprincipen. Landet har heller ingen förvaltningsmyndighet som handlägger konkurrensfrågor. Dessa handläggs i stället av Oberlandesgericht i Wien i dess egenskap av Kartellgericht med Oberste Gerichtshof som över- och slutinstans. Det finns olika typer av förfaranden i domstolen, vilka alla bygger på att en ansökan eller anmälan inkommit, som i vissa fall bygger på en kontradiktorisk princip och i andra fall på att domstolen även har ett utredningsansvar. En särskild kommitté med representanter för olika
130 Konkurrensrätten i övriga |
SOU 2000:4 |
samhällsgrupper skall på begäran av domstolen avge yttranden i konkurrensärenden.
Kartellgericht kan förklara en kartellöverenskommelse ogiltig och ålägga ett företag att avstå från den vinst som överträdelsen inneburit. Den har även möjlighet att döma företag till böter på upp till 10 miljoner schilling (ca sex miljoner kr).
Den österrikiska konkurrenslagstiftningen innehåller inte någon bestämmelse som ger Kartellgericht rätt att tillgripa sanktioner vid överträdelser av
Det har pågått en debatt i landet om förändringar av konkurrenslagstiftningen, bl.a. om en övergång från missbrukstill förbudsprincipen. Diskussionerna har hittills inte lett till lagstiftning.
4.1.16Sammanfattning
Som framgått ovan har majoriteten av EU:s medlemsstater konkurrenslagstiftningar som till stor del bygger på bestämmelserna i artikel 81 och 82 i
De länder som har givit sina konkurrensmyndigheter internrättslig behörighet har också givit myndigheten befogenhet att tillämpa de förfaranderegler och, med undantag för Portugal, de sanktioner som gäller vid tillämpning av den nationella konkurrenslagstiftningen. Man har också genomgående valt förhållandevis enkla författningstekniska lösningar.
Bland de länder som tillämpar artikel 81 och 82 nationellt är det framför allt Frankrike, Spanien och Tyskland som gjort det i någon nämnvärd omfattning.
SOU 2000:4 | Konkurrensrätten i övriga |
Stat | Nationell | Sanktioner | ||||
tillämpning | ||||||
av artikel 81 | ||||||
och 82 | ||||||
Belgien | ja | böter på upp till tio procent av företagens omsättning | ||||
Danmark | nej | straffsanktioner, inget tak | ||||
Finland | nej | konkurrensbrottsavgift, mellan 5 000 och 4 miljoner | ||||
mark (ca 7 |
till tio procent | |||||
av de inblandade företagens omsättning | ||||||
Frankrike | ja | upp till fem procent av årsomsättningen för företag; | ||||
böter eller fängelse i fråga om fysiska personer | ||||||
Grekland | ja | upp till femton procent av inblandade företags | ||||
årsomsättning; straffsanktioner i fråga om fysiska | ||||||
personer | ||||||
Irland | nej | straffsanktioner; fängelse högst sex månader och/eller | ||||
max 15 000 pund (ca 16 500 kr) i böter vid mindre | ||||||
allvarliga överträdelser; upp till tio procent av | ||||||
årsomsättningen eller högst tre miljoner | pund (ca 33 | |||||
miljoner kr) och/eller två års fängelse vid allvarliga | ||||||
övertädelser | ||||||
Italien | ja | administrativa böter på mellan en och tio procent av | ||||
de inblandade företagens årsomsättning | ||||||
Luxemburg | nej | straffsanktioner; fängelse från åtta dagar till ett år, | ||||
böter på mellan 10 000 och en miljon franc (ca | ||||||
2 000 |
||||||
Neder- | ja | administrativa böter på högst en miljon gulden (ca 4 | ||||
länderna | miljoner kr) eller tio procent av de inblandade | |||||
företagens årsomsättning | ||||||
Portugal | ja | administrativa böter | på mellan 50 000 | och | 10 | |
miljoner escudos (ca | 2 |
kr), | dock | ej | ||
beträffande överträdelse av artikel 81 eller 82 | ||||||
Spanien | ja | administrativa böter på upp till tio procent av de | ||||
inblandade företagens årsomsättning, högst 5 miljoner | ||||||
pesetas (ca 250 000 kr) i fråga om fysiska personer | ||||||
Stor- | nej | administrativa böter på upp till tio procent av | ||||
britannien | inblandade företags årsomsättning i Storbritannien | |||||
Tyskland | ja | administrativa böter på upp till en miljon mark (ca | ||||
4 500 000 kr) samt upp till tre gånger vinsten av | ||||||
förfarandet | ||||||
Österrike | nej | böter på upp till tio miljoner schilling (ca sex | ||||
miljoner kr) |
132 Konkurrensrätten i övriga |
SOU 2000:4 |
4.2
Av protokoll 4 till avtalet framgår att nationella konkurrensmyndigheter i
4.3Norge
Den konkurrenslag som nu gäller i Norge trädde i kraft den 1 januari 1994. Lagen bygger på en kombination av förbudsprincipen och missbruksprincipen. Lagens syfte är att sörja för en effektiv användning av samhällets resurser genom att skapa nödvändiga villkor för en effektiv konkurrens. Lagen är tillämplig på avtal m.m. som har verkan eller är ägnade att ha verkan i Norge. Lagens tillämpningsområde kan utvidgas eller inskränkas, om det följer av avtal med en främmande stat eller en internationell organisation. Konkurransetillsynet ansvarar för den löpande tillsynen över lagens tillämpning.
Lagen innehåller ingen generell förbudsbestämmelse. De förbud som uppställs i lagen gäller prissamarbete, fasta bruttopriser, anbudssamverkan och marknadsdelning. Konkurransetillsynet har befogenhet att ingripa mot avtal m.m. som myndigheten finner har till syfte, verkan eller är ägnade att begränsa konkurrensen i strid med lagens syften. Myndigheten kan i sådana fall utfärda förbud eller ålägganden.
Myndigheten har befogenhet att infordra skriftliga och muntliga upplysningar. När det finns rimlig grund att anta att en överträdelse av lagen skett, har myndigheten möjlighet att begära tillstånd av domstol för att få genomföra undersökningar i syfte att säkra bevisning.
Överträdelse av lagens förbud kan medföra böter eller fängelse i högst tre år eller vid försvårande omständigheter sex år. Konkurranse-
SOU 2000:4 | Konkurrensrätten i övriga |
tillsynet kan förelägga den som gjort en ekonomisk vinst på överträdelsen att helt eller delvis avstå vinsten. Avtal som är förbjudna enligt lagen är ogiltiga mellan parterna.
Konkurransetillsynet är underordnad Arbetsmarknads- och kommundepartementet. Vissa beslut av myndigheten, t.ex. beslut om förbud, kan överklagas till departementet. Talan mot beslut kan också föras i allmän domstol.
Konkurransetillsynet har inte givits någon nationell behörighet att tillämpa
SOU 2000:4 | 135 |
5 Samarbetsformer
5.1Samarbetet i dag
De materiella reglerna i artiklarna 81 och 82 i
Utgångspunkten för detta avsnitt är de samarbetsformer som existerar idag i fråga om tillämpningen av EG:s konkurrensbestämmelser och de särskilda frågor som kan uppkomma i samband med en sådan tillämpning. Kommissionen har i det avseendet presenterat två meddelanden, varav det ena rör samarbetet mellan kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter och det andra samarbetet mellan kommissionen och nationella domstolar. Dessa meddelanden beskrivs närmare i avsnitt 5.2.
5.1.1Gällande rätt
EG:s konkurrensrätt innehåller ett antal bestämmelser om samarbete mellan kommissionen och nationella myndigheter. Bestämmelserna i artikel 10 i förordning 17/62 om samverkan mellan kommissionen och medlemsstaternas myndigheter har beskrivits i avsnitt 2.3.8. Som framgått av avsnitt 2.3.5 skall vidare enligt artikel 13 i förordning 17/62 medlemsstaternas myndigheter på begäran av kommissionen genomföra de undersökningar kommissionen finner nödvändiga enligt artikel 14. Svenska bestämmelser om vilka befogenheter den behöriga myndigheten, dvs. Konkurrensverket, har vid sådana undersökningar återfinns i 3 §
136 Samarbetsformer | SOU 2000:4 |
lagen (1994:1485) om tillämpning av Europeiska gemenskapernas konkurrens- och statsstödsregler.
Enligt artikel 22 i koncentrationskontrollförordningen får flera medlemsstater under vissa omständigheter gemensamt begära att kommissionen prövar en företagskoncentration (jfr avsnitt 2.11). EG- rätten innehåller, såvitt utredningen kunnat utröna, i övrigt inte några uttryckliga bestämmelser som särskilt reglerar frågan om samarbete mellan nationella konkurrensmyndigheter.
Bestämmelsen i artikel 10 (tidigare artikel 5) i
Ett annat instrument av betydelse är OECD:s rekommendation från 1995 om samarbete på konkurrensområdet (jfr avsnitt 2.10 och 3.10).
5.1.2Samarbete i praktiken
Samarbetet mellan kommissionen och nationella myndigheter kan vara formellt eller informellt. Det samarbete av formellt slag som förekommer i dagsläget sker i enlighet med tillämpningsförordningarna på konkurrensområdet och – i den mån artikeln tillämpas – enligt artikel 85
i
Samarbete av informellt slag mellan kommissionen och nationella konkurrensmyndigheter förekommer dagligen. Kommissionens meddelande om samarbete med nationella myndigheter kan därvid komma att tillämpas (se avsnitt 5.2.1). Samarbetet kan vara av varierande slag. Det kan röra sig om såväl utbyte av allmän information som ingående diskussioner mellan kommissionen och en nationell myndighet om vilken myndighet som är bäst lämpad att handlägga ett visst ärende. Enligt vad utredningen erfarit från tjänstemän vid kommissionen är det stor skillnad
i fråga om olika nationella myndigheters benägenhet att föra informella diskussioner med kommissionen.
SOU 2000:4 | Samarbetsformer 137 |
Även nationella konkurrensmyndigheter samarbetar med varandra, formellt och informellt. Ett frivilligt samarbete sker i enlighet med OECD:s rekommendation från år 1995. Det förekommer även att nationella myndigheter bistår varandra med att exempelvis infordra information från företag. Frågor om sådant bistånd kan finnas reglerade
i bilaterala avtal. Severige har dock inte ingått något sådant avtal. I åtskilliga fall är möjligheten för en nationell myndighet att få sådant bistånd från en myndighet i ett annat land beroende av att det finns förutsättningar i den nationella lagstiftningen hos den myndighet som fått begäran. Även viljan hos den senare myndigheten att tillgodose önskemålet kan ha avgörande betydelse.
5.2Kommissionens meddelanden om samarbete
5.2.1Samarbete med medlemsstaternas konkurrensmyndigheter
Som framgår av avsnitt 5.2.2 presenterade kommissionen år 1993 ett meddelande om samarbete mellan kommissionen och nationella domstolar. Det meddelandet avser samarbete med domstolar som handlägger civilrättsliga tvister i ärenden som rör tillämpningen av EG:s konkurrensregler.
Som en uppföljning till 1993 års meddelande presenterade kommissionen år 1997 ett meddelande om samarbete mellan kommissionen och nationella konkurrensmyndigheter för handläggning av ärenden som omfattas av artiklarna 85 och 86 (nuvarande 81 och 82) i
Meddelandet är inte en bindande rättsakt men är ändå av stort intresse. Det innehåller först och främst en redogörelse för de riktlinjer kommissionen avser att följa när det gäller hanteringen av ärenden som behandlas i meddelandet. Det beskriver också kommissionens syn på hur det praktiska samarbetet mellan kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna bör gå till. Det innehåller däremot inte någon beskrivning av kommissionens uppfattning av hur samarbetet mellan nationella konkurrensmyndigheter bör gå till. En bärande tanke i meddelandet är att ett förfarande skall bedömas av antingen kommissionen eller en nationell konkurrensmyndighet, dvs. principen om ”one stop-
1 EGT C 313, 15.10.1997, s. 3.
138 Samarbetsformer | SOU 2000:4 |
shop”. Skälen till detta är flera. Ett är processekonomin. Ett annat är att principen gör det svårare för företagen att bedriva
I meddelandet beskriver kommissionen sin syn på vilken verkan olika typer av kommissionsbeslut, gruppundantag och comfort letters har på nationella konkurrensmyndigheters möjligheter att agera.
Fördelning av ärenden
Under avsnittet om riktlinjer för fördelning av ärenden framgår att kommissionen tänkt sig att nationella konkurrensmyndigheter skall behandla ärenden som rör förfaranden som har sin huvudsakliga effekt i den egna medlemsstaten och som enligt en preliminär undersökning sannolikt inte kan omfattas av undantag enligt artikel 85.3 (nuvarande artikel 81.3). Punkt 28 i meddelandet innehåller den presumtionen att ett förfarande har sin huvudsakliga effekt i en viss medlemsstat när den relevanta geografiska marknaden är begränsad till den medlemsstatens territorium och det är endast i den staten som avtalet tillämpas eller det samordnade förfarandet praktiseras. Det gäller även om avtalet eller det samordnade förfarandet, teoretiskt sett, kan påverka handeln mellan medlemsstaterna.
Kommissionen kommer enligt meddelandet dock även fortsättningsvis att handlägga ärenden
•som behandlar ett nytt rättsligt problem
•som har stor ekonomisk betydelse, dock endast om tillträdet till den aktuella marknaden påtagligt försvåras för aktörer från andra medlemsstater
•som rör offentliga företag och i liknande situationer
Det praktiska samarbetet
Ärenden som kommissionen handlägger först
Under avsnittet om samarbete i ärenden som kommissionen handlägger först framgår att det i praktiken endast kan bli fråga om att kommissionen överlåter ärenden som initierats i form av klagomål.
Kommissionen konstaterar också, med hänvisning till olika rättsfall, att det kan bli fråga om att överlåta ett ärende i de fall klagandens rätt kan skyddas tillfredsställande, varvid den nationella myndighetens möjligheter att fatta interimistiska beslut blir helt avgörande. Innan kommissionen överlåter ett ärende kommer den att tillfråga den
SOU 2000:4 | Samarbetsformer 139 |
nationella myndigheten om den är beredd att överta ärendet. Vid ett positivt svar avvisar kommissionen ärendet och hänvisar/hänskjuter det till den nationella myndigheten.
Ärenden som en nationell konkurrensmyndighet handlägger först
Under avsnittet om samarbete i ärenden som en nationell myndighet handlägger först framgår att det saknar betydelse för tillämpligheten av meddelandet hur ett ärende anhängiggjorts hos den nationella myndigheten. Det betonas att den nationella myndigheten självständigt avgör om ett ärende bör handläggas av myndigheten eller av kommissionen. Man poängterar att myndigheten har möjlighet att begära upplysningar av kommissionen om bl.a. läget i ett aktuellt ärende. Kommissionen anser det också vara lämpligt att den nationella myndigheten avvaktar med beslut i de fall där det finns risk för att myndighetens eget beslut och kommissionens kommande beslut kan komma att strida mot varandra.
Under avsnittet behandlas också de situationer där det kan misstänkas att en anmälan ges in till kommissionen i syfte att förhala ett pågående förfarande hos en nationell myndighet. Kommissionen kommer enligt meddelandet inte att bedöma en anmälan som förhalande utan att först ha kontaktat den nationella konkurrensmyndigheten och förhört sig om myndigheten delar kommissionens uppfattning. Om kommissionen emellertid gör bedömningen att det huvudsakliga syftet är att blockera ett nationellt förfarande, anser sig kommissionen vara berättigad att inte prioritera ärendet. En sådan bedömning av kommissionen medför att den nationella konkurrensmyndigheten är oförhindrad att även fortsättningsvis handlägga ärendet.
Kommissionen uttalar i meddelandet att en nationell myndighet som handlägger ett ärende i normalfallet bör be kommissionen om ett preliminärt utlåtande om sannolikheten för att den kommr att medge undantag för ett avtal som anmälts till den.
I de fall där en anmälan gjorts och kommissionen vid en preliminär granskning kommit fram till dels att undantag sannolikt inte kan komma i fråga, dels att avtalets effekter i huvudsak är koncentrerade till en medlemsstat, kommer kommissionen att skriftligen informera de anmälande parterna och den nationella myndigheten om att ärendet inte är prioriterat och att den kommer att avvakta den nationella myndighetens slutliga beslut i ärendet. Kommissionen framför också ett önskemål om att den nationella myndigheten i sitt svar på en underrättelse åtar sig att underrätta kommissionen, om myndigheten kommer till en annan slutsats än kommissionen och att sända en kopia av sitt slutliga beslut till kommissionen
140 Samarbetsformer | SOU 2000:4 |
Av meddelandet framgår att kommissionen bara i yttersta undantagsfall inleder ett förfarande innan den nationella myndigheten avslutat sitt ärende. Samråd kommer att ske innan kommissionen gör det.
5.2.2Samarbete med nationella domstolar
Bestämmelsen i artikel 81.2 innebär att ett förbjudet avtal är civilrättsligt ogiltigt från den dag det ingicks. Bestämmelsen har direkt effekt, vilket medför att nationella domstolar kan ogiltigförklara ett konkurrensbegränsande avtal som faller under bestämmelsen. Allmänna domstolar kan också komma att tillämpa EG:s konkurrensregler i samband med talan om skadestånd.
Allmänna domstolar har, i likhet med andra domstolar, möjlighet att begära förhandsbesked hos
Hittills har nationella domstolar begärt rättsutlåtanden av kommissionen i mycket begränsad utsträckning. Såvitt utredningen har kunnat utröna har ännu inte någon svensk domstol begärt ett sådant yttrande.
2 EGT C 39, 13.2.1993, s. 6.
SOU 2000:4 | Samarbetsformer 141 |
5.3Kommissionens vitbok om modernisering av reglerna om tillämpning av EG:s konkurrensregler
5.3.1Bakgrund
Kommissionen presenterade i slutet av april år 1999 en vitbok om modernisering av reglerna om tillämpning av artiklarna 85 och 86 (nuvarande artiklarna 81 och 82) i
Behovet av en modernisering motiveras i vitboken sammanfattningsvis på följande sätt.
De materiella konkurrensreglerna i
Den lösning som valdes, ett förbudssystem med möjlighet att begära undantag, har varit ett verksamt medel för att genomföra den inre marknaden. När systemet infördes hade gemenskapen sex medlemsstater och ekonomin var inte lika internationaliserad som den numera är. De officiella språken inom gemenskapen var fyra till antalet. EG har nu femton medlemsstater och elva officiella språk. Efter en utvidgning med stater från Central- och Östeuropa kommer gemenskapen att ha över tjugo medlemsstater och ett stort antal officiella språk. En utvidgning av EU kommer att ställa stora krav på kommissionen i dess roll som huvudansvarig för tillämpningen av EG:s konkurrensrätt.
Det nuvarande systemet innebär att avtal som strider mot förbudet i artikel 81.1 och inte omfattas av ett gruppundantag, är förbjudna fram till dess att kommissionen beslutar om ett individuellt undantag, vilket i
3 EGT C 132, 12.5.1999.
142 Samarbetsformer | SOU 2000:4 |
sin tur förutsätter att avtalet anmäls. Systemet har medfört en stor mängd ansökningar och anmälningar från företag, vilket i sin tur har medfört att kommissionen ägnar merparten av sina resurser åt att hantera anmälningar och ansökningar av olika slag. Eftersom ansökningar eller anmälningar bara i sällsynta undantagsfall leder till ingripanden från kommissionens sida, innebär det att kommissionen ägnar en alltför liten del av sina resurser åt det som borde vara dess huvuduppgift, nämligen att bekämpa internationella karteller. Kommissionens monopol på att tillämpa bestämmelsen om undantag i artikel 81.3 i
Anmälningssystemet leder också till att företagen i sin affärsstrategi i många fall måste ta hänsyn till att olika avtal måste anmälas för att de skall kunna vara säkra på att deras projekt inte strider mot EG:s konkurrensregler. Det medför betydande kostnader, inte minst för medelstora företag. 4
5.3.2Förslaget
I vitboken diskuteras olika tänkbara sätt att reformera systemet. Bland förslagen finns ett som utarbetats av det tyska Bundeskartellamt. 5 Det bygger på en fördelning av behörigheten att tillämpa artikel 81.3 i EG- fördraget och en fördelning av ärenden mellan kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna. Ärenden skall fördelas efter var de har sin tyngdpunkt (Schwerpunkttheorie).
Den grundläggande reform kommissionen föreslår i vitboken innebär att systemet för anmälan och undantag avskaffas och ersätts med en rådsförordning som skulle förklara bestämmelsen om undantag i artikel 81.3 direkt tillämplig utan föregående beslut av kommissionen. Artikel 81 blir på så sätt en enhetlig norm som består av en regel som fastställer förbudsprincipen och ett undantag som syftar till att göra denna princip
4Vitboken punkt 50.
5Bundeskartellamt, Decentralised Application of EC Competition law – Current practice and Future Prospects – Discussion Paper prepared for the meeting of the Working Group on Competition Law on 8 and 9 October 1998 in Berlin.
SOU 2000:4 | Samarbetsformer 143 |
mindre strikt. Kommissionen kommer också att ge upp sitt monopol på tillämpning av artikel 81.3. Artikel 81 skulle därmed i sin helhet bli direkt tillämplig, vilket skulle medföra att den i sin helhet kunde åberopas av enskilda inför nationella konkurrensmyndigheter och domstolar. Kommissionen lämnar i vitboken inte något konkret förslag till nya rättsakter eller ändringar i existerande rättsakter. Man beskriver emellertid ett antal åtgärder som enligt kommissionen är nödvändiga för att genomföra reformen. Dessa åtgärder är i huvudsak följande.
Avskaffande av anmälningssystemet
Systemet med anmälningar för undantag kommer i det nya systemet inte att ha någon funktion och föreslås bli avskaffat. Förändringen kommer emellertid också att innebära att företagen inte längre kan få ett godkännande i förväg, utan måste göra en egen bedömning om deras avtal är förenliga med gemenskapsrätten. Kommissionen avser också att anta gruppundantagsförordningar med större t illämpningsområde än som är fallet idag. Vissa samriskföretag (joint ventures) kommer dock även fortsättningsvis att vara anmälningspliktiga.
Decentraliserad tillämpning av EG:s ko nkurrensregler
Kommisssionens roll
Förslaget bygger på att artikel 81.3 skall kunna tillämpas direkt av både nationella konkurrensmyndigheter och nationella domstolar. Tanken är dock att några individuella undantagsbeslut inte skall kunna meddelas. Det medför en ökad risk för bristande enhetlighet vid tillämpningen av konkurrensreglerna. Det ställer, enligt vitboken, särskilda krav på kommissionen att verka för en enhetlig tillämpning av konkurrensreglerna. Kommissionen aviserar därför att den kommer att föreslå att det i en förordning fastställs att nationell lagstiftning inte kan förbjuda eller ändra verkningarna av avtal som undantagits genom en gemenskapsförordning. I vitboken nämns också att kommissionen vill införa en möjlighet för komissionen att i undantagsfall meddela positiva beslut, om ett sådant beslut kan ge framtida vägledning. Kommissionen vill också införa en möjlighet att ingå bindande överenskommelser med företag, med möjlighet att påföra sanktioner för företag som inte följer överenskommelser.
144 Samarbetsformer | SOU 2000:4 |
Medlemsstaternas roll
I det framtida system som föreslås i vitboken kommer de nationella konkurrensmyndigheterna att spela en central roll. Tyngpunkten i fråga om tillämpningen av artikel 81 och 82 kommer att ligga på nationell nivå.
En förutsättning för att reformen skall kunna genomföras och en decentralisering av tillämpningen ske är emellertid att samtliga medlemsländer ger sina nationella konkurrensmyndigheter behörighet att tillämpa EG:s konkurrensregler.
Principer för konfliktlösning
I vitboken konstateras att gemenskapens konkurrensregler i artiklarna 81 och 82 tillämpats parallellt av kommissionen och nationella konkurrensmyndigheter sedan år 1962 och att detta gett upphov till mycket få problem. I vitboken redovisas de principer som hittills gällt i fråga om att förebygga och i förekommande fall lösa eventuella konflikter mellan kommissionen och nationella myndigheter eller domstolar. Några principer för lösning av konflikter mellan nationella konkurrensmyndigheter redovisas inte i vitboken. Däremot föreslås att ett nätverk bildas. Nätverket skall bestå av kommissionen och nationella konkurrensmyndigheter. Inom nätverket skall ges möjlighet till ett nära samarbete och utbyte av information.
I vitboken föreslås att det införs en skyldighet för nationella konkurrensmyndigheter att underrätta kommissionen, om myndigheterna ämnar tillämpa artikel 81 eller 82 i
I vitboken konstateras också att det är nödvändigt att införa en skyldighet för allmänna domstolar att informera kommissionen om förfaranden där artikel 81 eller 82 tillämpas. Kommissionen skulle då, med den handläggande domstolens samtycke, kunna uppträda i rollen som amicus curiae enligt en ordning som nu förekommer framför allt i anglosaxisk rätt. Den roll kommissionen skulle få i framtida processer kan i viss utsträckning liknas vid den roll kommissionen har i mål om förhandsbesked hos
SOU 2000:4 | Samarbetsformer 145 |
Förstärkt kontroll i efterhand
I vitboken framhålls att en förutsättning för att reformen skall kunna genomföras är att kommissionens möjligheter till kontroll i efterhand förstärks. Det aviseras därför förslag till ändringar av bestämmelserna om sanktioner, bl.a. att nivåerna på böter vid överträdelser av procedurregler skall höjas och att företag som är inblandade i en överträdelse skall bli solidariskt ansvariga för böter. Vidare aviseras uttryckliga bestämmelser om interimistiska beslut.
5.3.3Reaktionerna på förslaget
I vitboken inbjöds EU:s medlemsstater och andra intresserade att inkomma med synpunkter. Ett mycket stort antal yttranden över vitboken har inkommit till kommissionen. Utredningen har tagit del av yttranden från den svenska regeringen och från regeringarna i Danmark, Finland, Frankrike, respektive Storbritannien samt från tyska Bundeskartellamt. Utredningen har även tagit del av yttranden från Bundesverband des Deutchen Industrie e.V., Confederation of British Industry, International Chamber of Commerce samt från Union of Industrial and Employers’ Confederations of Europe.
I det följande lämnas en sammanfattande redogörelse för yttrandena. Yttranden från medlemsländer redovisas mer utförligt i bilaga 5.
Den svenska regeringens yttrande över vitboken
Sverige delar kommissionens uppfattning att tiden är mogen för att överväga en radikal reformering av det nuvarande systemet för tillämpning av EG:s konkurrensregler. De främsta skälen till det är att den administrativa ordning som nu gäller allt mer har spelat ut sin roll samt att kommissionen har fått allt svårare att centralt övervaka en utvidgad och allt mer komplex
Sverige delar kommissionens uppfattning att det fortsatta reformarbetet bör bygga på det förslag som kommissionen förordar i vitboken. Emellertid är det inledda arbetet omfattande och genomgripande. En ny
146 Samarbetsformer | SOU 2000:4 |
ordning måste därför föregås av en ingående analys och ett antal principiella frågor måste belysas ytterligare. Till dem hör riskerna för en icke enhetlig tillämpning och för en försvagning av de nationella organens – speciellt domstolarnas – ställning. Andra sådana frågor är behovet av vägledning för företagen samt problemen med utbyte av information när medlemsstaternas sekretessregler skiljer sig åt. Vidare kan ändringarna få återverkningar på nationella rättssystem som har EG- rätten som förebild.
Det fortsatta arbetet måste inriktas på att skapa ett nytt system som håller ihop och kan fungera praktiskt. Bl.a. behövs tydliga och konkreta regler om arbetsfördelningen mellan medlemsstaterna och kommissionen samt mellan medlemsstaterna inbördes.
Yttranden från andra medlemsländer
Allmänt om förslaget
De danska, finska och franska regeringarna ställer sig i princip bakom kommissionens förslag om att artikel 81.3 skall tolkas som ett legalundantag och att anmälningssystemet avskaffas. Från Storbritanniens sida inser man fördelarna med det system som kommissionen föreslår men poängterar också näringslivets rädsla för minskad rättssäkerhet (legal certainty). Man menar att den senare frågan behöver bearbetas mer så att den kan få en tillfredsställande lösning. Innan denna fråga har retts ut, är man från Storbritanniens sida inte övertygad om att den föreslagna lösningen är bästa sättet att genomföra ett effektivare och mer rättvist system som samtidigt upprätthåller en t illräckligt hög grad av rättssäkerhet för näringslivet.
Från Tysklands sida är man helt emot kommissionens förslag och menar att det går att nå det decentraliseringsmål som anges i vitboken genom att nationella konkurrensmyndigheter får tillämpa artikel 81.3 i kombination med en förenklad beslutsprocess inom kommissionen och ett intensivare samarbete mellan kommissionen och medlemsstaternas nationella myndigheter. Från Tysklands sida ifrågasätter man också den rättsliga grunden för kommissionens förslag.
SOU 2000:4 | Samarbetsformer 147 |
Rättssäkerhet
En fråga som tas upp i samtliga yttranden är företagens behov av rättssäkerhet 6. Det framskymtar genomgående att företagen skall drabbas av osäkerhet om avtal etc. strider mot EG:s konkurrensregler. Flera förslag för att minska denna osäkerhet lämnas också, bl.a. en utvidgad användning av gr uppundantagsförordningar samt riktlinjer från kommissionens sida.
Risk för splittrad praxis
En annan fråga som återkommer i yttrandena är risken för att en decentraliserad tillämpning av artikel 81 och 82 medför splittrad praxis. I flera av svaren betonas också behovet av enkla och väl fungerande regler för samarbetet inom det nätverk som föreslås i vitboken, inte minst för att minska risken för s.k. forum shopping.
Regler för utbyte av information
I flertalet av yttrandena tar man särskilt upp frågan om behovet av gemensamma regler för utbyte av information, även sekretesskyddad sådan, mellan konkurrensmyndigheter.
Utvidgningen av EU
Finland och Tyskland pekar på att flera av de länder som nu förhandlar om medlemskap i EU inte har någon större erfarenhet av den konkurrenskultur som artikel 81 och 82 skall främja. De ser därför att det finns en risk med en decentraliserad tillämpning av EG:s konkurrensregler den dag dessa stater blir medlemmar i EU.
Yttranden från näringslivet
Som nämnts ovan har utredningen tagit del av yttranden från den europeiska paraplyorganisationen Union of Industrial and Employers’ Confederations of Europe (UNICE), från Confederation of British Industry (CBI), från Bundesverband der Deutchen Industie e.V (BDI)
6 Engelska: legal certainty; franska: sécurité juridique respektive tyska: Rechtssicherheit.
148 Samarbetsformer | SOU 2000:4 |
och från International Chamber of Commerce (ICC). Av yttrandena framgår att man från dessa organisationers sida är överens med kommissionen om att det finns ett behov av att reformera tillämpningen av EG:s konkurrensbestämmelser.
Från BDI:s sida menar man att det är ett riktigt steg att avskaffa anmälningssystemet och att övergå till ett system med ett legalundantag men att det i så fall krävs regler för att öka rättssäkerheten 7. Man nämner också olika förslag i den riktningen: bl.a. ett informellt förfarande i vilket företag kan konsultera kommissionen, ett system för frivilliga anmälningar, med restriktioner i fråga om möjligheten att anmäla avtal etc. men där svaren skall vara bindande för domstolarna, och ett system med anmälan i efterhand, även där med svar som är bindande för domstolarna. De olika förslagen kan enligt BDI genomföras var för sig eller i kombination med varandra. ICC menar att det är värt att diskutera vitboken i dess helhet men att slutresultatet bör bli en modifikation av kommissionens förslag. Både UNICE och CBI ifrågasätter om det är nödvändigt att övergå till ett system med legalundantag och förordar i stället att kommissionen koncentrerar sig på att modernisera det existerande systemet. Enligt CBI är anmälningssystemet nödvändigt för att ge företagen rättssäkerhet. Även UNICE och ICC trycker på företagens behov av rättssäkerhet. Den senare organisationen menar att ett system för frivillig anmälan bör införas. Ett sådant system bör kunna förses med lämpliga kriterier för att begränsa möjligheterna
att göra en sådan frivillig anmälan, t.ex. storleken på investeringen, antalet stater inblandade och vilket slags begränsning det rör sig om.
Både BDI och CBI är uttryckligen emot kommissionens förslag om en decentraliserad tillämpning av artikel 81 och 82 och menar att en sådan lösning riskerar att leda till en splittrad praxis, som i förlängningen kan skada den inre marknaden. UNICE menar att en sådan decentralisering endast skall omfatta nationella konkurrensmyndigheter, inte nationella domstolar. Vidare krävs en klar mekanism för fördelning av ärenden mellan kommissionen och medlemsstaterna för att undvika forum shopping, lösa tvister, förhindra motstridiga beslut och säkerställa att det beslut som antas i ett ärende också får effekt inom hela EU. ICC delar övriga organisationers farhågor för att en decentralisering kan leda till en splittrad praxis och menar att förslaget i den delen riskerar att leda till ”forum shopping”. Man menar därför att det kommer att krävas klara regler för fördelning av ärenden mellan nationella konkurrenamyndigheter och kommissionen. ICC anser också att om en decentralisering av tillämpningen av artikel 81.3 även omfattar
7 Engelska: legal certainty resp tyska: Rechtssicherheit.
SOU 2000:4 | Samarbetsformer 149 |
nationella domstolar, ökar riskerna för splittad praxis. Organisationen uttrycker därför starka reservationer mot en sådan decentralisering.
BDI menar att det är viktigt att gemensamma förfaranderegler införs snarast i fråga om utbyte av information. UNICE menar att utbyte av konfidentiell information i ett framtida system inte bör få ske utan samtycke från företaget i fråga. Samtliga fyra organisationer ifrågasätter behovet av förstärkta undersökningsbefogenheter och menar att sådana befogenheter, om de införs, måste uppvägas av ett förstärkt s kydd för företagen, t.ex. genom en ordning där även uppgifter mellan ett företag och en jurist som är anställd av företaget skall kunna skyddas.
5.3.4Framtiden
De yttranden som utredningen har tagit del av tyder på att det finns en bred uppslutning bakom kommissionens uppfattning att tillämpningen av artiklarna 81 och 82 i
Enligt uppgift från tjänstemän vid kommissionens generaldirektorat för konkurrensfrågor planerar kommissionen att presentera författningsförslag under våren år 2000. Siktet är inställt på att de nya bestämmelserna skall kunna träda i kraft den 1 januari 2003.
SOU 2000:4 | 151 |
6 Utredningens överväganden
6.1Utgångspunkter
Utredningens bedömning : Utredningen har inte funnit något skäl att avstyrka en nationell svensk behörighet att tillämpa EG:s konkurrensrätt. Konkurrensverket bör vara den myndighet som skall fullgöra de uppgifter som a nkommer på den nationella konkurrensmyndigheten.
6.1.1Utredningens huvudfrågor
Enligt direktiven ingår det i utredningens uppdrag att analysera de rättsliga och sakliga förutsättningarna för en internrättslig behörighet att direkt tillämpa artiklarna 85.1 och 86 (nuvarande artiklarna 81.1 och 82) i
Direktiven bygger på förutsättningen att det inte redan finns en internrättslig behörighet att tillämpa EG:s konkurrensrätt. Att det förhåller sig så är emellertid inte alldeles givet. I 2 § lagen om tillämpningen av Europeiska gemenskapernas konkurrens- och statsstödsregler har nämligen regeringen bemyndigats att bestämma vilken svensk myndighet som skall vara behörig vid tillämpningen av Europeiska gemenskapernas konkurrensregler. Av 3 § instruktionen för Konkurrensverket framgår att verket är den behöriga myndigheten. Som har redovisats i avsnitt 3.8 har det dock inte varit avsikten med dessa
152 Utredningens överväganden | SOU 2000:4 |
bestämmelser att Konkurrensverket skulle få en allmän behörighet att tillämpa EG:s konkurrensrätt. Utredningen förutsätter sålunda att det inte finns någon nationell reglering som ger svenska myndigheter behörighet att tillämpa artiklarna 81.1 och 82 direkt. Under alla förhållanden saknas regler om förfarande, undersökningar, påföljder m.m. vid en sådan tillämpning.
Den grundläggande fråga som utredningen har att besvara är därmed huruvida det är möjligt att ge svenska myndigheter behörighet att tillämpa artiklarna 81.1 och 82 i
Utredningen vill ändå framhålla att det finns sakliga skäl som talar för att svenska konkurrensmyndigheter bör kunna tillämpa EG:s konkurrensregler. Marknaderna blir allt mer internationella och genom att tillämpa artiklarna 81.1 och 82 i
För att utröna om det finns sakliga eller rättsliga hinder mot att införa en behörighet för svenska konkurrensmyndigheter att tillämpa artiklarna 81 och 82 direkt har utredningen inriktat sitt arbete på att jämföra EG:s konkurrensrätt med de svenska konkurrensreglerna. Resultatet av denna analys redovisas i det följande. Sammanfattningsvis kan sägas att utredningen inte har funnit något skäl att avstyrka en nationell behörighet att tillämpa
Analysen har emellertid visat att det finns olikheter mellan
SOU 2000:4 | Utredningens överväganden 153 |
påföljder osv. kan tillämpas och är ändamålsenliga för det nya syftet. Utredningen har konstaterat vissa skillnader mellan
I det nu sagda ligger att utredningen har utgått från att det är Konkurrensverket som skall fullgöra de uppgifter som ankommer på den nationella konkurrensmyndigheten vid nationell tillämpning av EG- rätten. Det framstår som så självklart att det inte behöver motiveras närmare.
Under arbetets gång har utredningen uppmärksammat den behörighet att tillämpa artiklarna 81 och 82 på nationell nivå som följer av artikel 84 (se avsnitt 2.8.8). Denna behörighet, som omfattar tillämpning även av artikel 81.3, nämns inte i utredningens direktiv. Efter kontakt under hand med Näringsdepartementet har dock bestämts att utredningen skall belysa även denna fråga.
6.1.2Kommissionens moderniseringsprojekt
I ett system där såväl kommissionen som nationella konkurrensmyndigheter tillämpar EG:s konkurrensrätt måste det finnas former för samarbetet dels mellan de nationella myndigheterna och kommissionen, dels mellan de nationella myndigheterna inbördes. I det inledande skedet av utredningens arbete låg kommissionens meddelande från år 1997 om dess samarbete med nationella konkurrensmyndigheter till grund för övervägandena i denna del. Även om meddelandet inte är en rättsakt som binder vare sig kommissionen eller medlemsstaterna, har det stor betydelse eftersom det ger uttryck för kommissionens syn på samarbetets former.
I den vitbok som kommissionen presenterade under våren 1999 lanseras tankar på grundläggande ändringar i förfarandet vid tillämpningen av artiklarna 81 och 82. Bl.a. skall kommissionen inte längre vara ensam behörig att besluta om undantag enligt artikel 81.3. Som har framgått av avsnitt 5.3 har vitboken diskuterats livligt sedan den presenterades. EU:s medlemsstater synes vara eniga om att det nuvarande systemet är ineffektivt och behöver reformeras. Några konkreta förslag till regeländringar har dock ännu inte lagts fram.
154 Utredningens överväganden | SOU 2000:4 |
De nya regler som kan bli resultatet av moderniseringsarbetet torde inte kunna träda i kraft förrän tidigast under år 2003. Vid utredningens sammanträffande i Bryssel med företrädare för kommissionen lämnades beskedet att kommissionen avser att under mellantiden bedriva samarbetet med de nationella konkurrensmyndigheterna i enlighet med vad som anges i 1997 års meddelande. Detta ger således uttryck för kommissionens syn på de samarbetsformer som bör gälla tills vidare.
För utredningens del är det alltså i första hand 1997 års meddelande som kommer i blickpunkten. Samtidigt har utredningen försökt beakta vitboken och vad som kan tänkas bli följden av den. Ambitionen är att föreslå regler som skall göra det möjligt för de svenska myndigheterna att tillämpa EG:s konkurrensregler, även om dessa ändras genom lagstiftning eller praxis.
En annan sak är att ändringar i EG:s konkurrensrätt kan motivera ändringar även i den svenska konkurrensrätten. Konkurrenslagen bygger ju på tanken att dess regler skall överensstämma med
6.2Materiella regler
Utredningens bedömning: Skillnaderna i materiellt hänseende mellan svensk konkurrensrätt och EG:s konkurrensrätt motiverar inte att tanken på en nationell behörighet att tillämpa EG:s konkurrensregler avvisas.
Den svenska konkurrenslagens ändamål är enligt lagens första paragraf att undanröja och motverka hinder för en effektiv konkurrens i fråga om produktion av och handel med varor, tjänster och andra nyttigheter. Som har redovisats i avsnitt 2.2.1 har EG:s konkurrensrätt – förutom detta ändamål – till syfte även att främja integrationen mellan medlemsstaterna. En grundläggande skillnad mellan de materiella reglerna i konkurrenslagen resp.
Av konkurrenslagens förarbeten framgår att avsikten var att lagen i materiellt hänseende skulle likna
SOU 2000:4 | Utredningens överväganden 155 |
som möjligt, utom i fråga om samhandelskriteriet. Förbudsbestämmelserna i 6 och 19 §§ KL bygger också helt på förbuden i artiklarna 81.1 och 82 i
Det finns emellertid även vissa materiella skillnader mellan regelsystemen. Ett exempel är 2 § KL, som stadgar att lagen inte tillämpas på överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetstagare om lön eller andra anställningsvillkor. Någon motsvarande uttrycklig bestämmelse finns inte i
Även de undantag som gäller på lantbruksområdet är olika. Bestämmelserna i 18
Ytterligare en skillnad mellan den svenska rätten och
En konsekvens av principen om
Skillnaderna i materiellt hänseende mellan svensk konkurrensrätt och EG:s konkurrensrätt kan naturligtvis komplicera rättstillämpningen för de svenska myndigheterna men de motiverar inte att tanken på en nationell behörighet att tillämpa EG:s konkurrensrätt avvisas.
I sammanhanget kan det finnas anledning att nämna en möjlig konsekvens av ett förslag i kommissionens vitbok om modernisering av konkurrensrätten. I vitboken lanseras tanken att bestämmelsen om undantag i artikel 81.3 skall bli direkt tillämplig utan föregående beslut av kommissionen. Bestämmelsen skulle därmed få karaktär av legalundantag. Ett avtal som omfattas av bestämmelsen skulle då vara undantaget från förbudet i artikel 81.1 redan från sin tillkomst. En sådan
1 | |
Bedriefspensioenfonds, 21.9.1999, äer.
156 Utredningens överväganden | SOU 2000:4 |
ordning skiljer sig från vad som gäller enligt konkurrenslagen (och även enligt gällande
Bagatellregler
Konkurrensverkets allmänna råd om avtal av mindre betydelse (bagatellavtal) som inte omfattas av förbudet i 6 § konkurrenslagen bygger i stor utsträckning på kommissionens motsvarande meddelande från år 1997. Rådet innehåller, i likhet med kommissionens meddelande, generella kvantitativa kriterier som bygger på marknadsandelar. I princip bedöms enligt rådet vertikala avtal som tillåtna, om de deltagande företagens marknadsandelar inte överstiger femton procent. Motsvarande tillåtna marknadsandel enligt kommissionens meddelande är tio procent. När det gäller horisontella avtal är de marknadsandelar som anses tillåtna tio respektive fem procent. De avtalstyper som anses förbjudna är desamma i rådet respektive kommissionens meddelande. Kommissionens meddelande innebär att samverkan mellan små och medelstora företag anses, med vissa inskränkningar, generellt undantagen från förbudet i artikel 81.1. Konkurrensverkets allmänna råd innehåller ett motsvarande undantag för företag, vilkas sammanlagda omsättning understiger 30 miljoner kronor, om deras andel av den relevanta marknaden inte överstiger fem procent.
Det finns alltså vissa skillnader mellan kommissionens meddelande och Konkurrensverkets allmänna råd i fråga om tillåtna marknadsandelar och generella undantag. Kommissionens meddelande undantar förfaranden i större utsträckning än vad Konkurrensverkets allmänna råd gör, framför allt genom meddelandets generella undantag för små och medelstora företag. Det allmänna rådet och meddelandet är visserligen inte bindande utan endast vägledande, men de har stor praktisk betydelse. Om Konkurrensverket skulle följa sitt eget allmänna råd när verket tillämpar
SOU 2000:4 | Utredningens överväganden 157 |
6.3Förfaranderegler
Utredningens förslag : Konkurrensverket skall inte vara behörigt att utfärda
6.3.1Gången i ett ärende
Som har redovisats i avsnitt 3.3.2 har
Gången i ett ärende enligt konkurrenslagen har stora likheter med gången i ett ärende hos kommissionen. Handläggningen av ett ärende enligt konkurrenslagen är emellertid i vissa stycken inte omgärdad av ett lika detaljerat regelverk som handläggningen av ett ärende hos kommissionen.
Kommissionens roll i övervakningen av EG:s konkurrensregler motsvaras av den roll Konkurrensverket har enligt konkurrenslagen. Liksom hos kommissionen kan ett ärende anhängiggöras hos Konkurrensverket genom att ett företag anmäler ett avtal för undantag eller ansöker om
Såväl kommissionen som Konkurrensverket har ett stort utrymme för att avgöra i det enskilda fallet om ett ingripande skall ske eller ej.
Även de förfaranderegler som tillämpas sedan ett ärende har anhängiggjorts överensstämmer i stora drag, och dessutom i många enskildheter. I de båda systemen finns likartade regler om förfarandet vid undersökningar och inhämtande av information. Enskilda parters rätts-
158 Utredningens överväganden | SOU 2000:4 |
säkerhet garanteras genom regler om rätt till aktinsyn, rätt att yttra sig innan ärendet avgörs, rätt att överklaga osv.
Det finns emellertid också vissa skillnader mellan de förfaranderegler som tillämpas i
6.3.2
är sakligt motiverat att införa en sådan möjlighet.
Som nyss nämndes har
SOU 2000:4 | Utredningens överväganden 159 |
stöd av konkurrenslagen är uteslutet på grund av någon svensk särreglering, t.ex. tryckfrihetsförordningen (jfr avsnitt 6.2). Den säkerhet som företaget får genom ett
Det kan visserligen sägas vara värdefullt för ett företag att kunna åberopa ett
Mot bakgrund av det anförda anser utredningen att det inte är motiverat att lägga den extra uppgift på K onkurrensverket som skulle följa med en behörighet att utfärda
6.3.3Undantag
En följd av det anförda blir att Konkurrensverket inte kan fortsätta att handlägga ett ärende där verket konstaterar att ett
160 Utredningens överväganden | SOU 2000:4 |
81.3. En utväg ur detta dilemma kan vara att ärendet överlämnas till kommissionen (jfr punkt 30 i kommissionens meddelande från 1997). I princip kan samma situation uppkomma även under nuvarande förhållanden. Saken behöver dock nu inte ställas på sin spets, eftersom Konkurrensverket inte tillämpar
Ett undantag från kommissionens exklusiva behörighet att tillämpa artikel 81.3 framgår av artikel 84. Det är här fråga om konkurrensskadliga förfaranden som inte faller under tillämpningsförordningarna. Utredningen återkommer till denna fråga i avsnitt 6.8.2. Där konstateras att Konkurrensverket bör vara behörigt att tillämpa artikel 81.3 i dessa undantagsfall.
Enligt utredningens uppfattning bör emellertid inte K onkurrensverkets och Marknadsdomstolens behörighet att besluta om undantag enligt artikel 81.3 begränsas till sådana situationer som regleras i artikel 84. Behörigheten bör göras generell i den nationella lagstiftningen och således omfatta även sådana situationer där artikel 84 inte är tillämplig. Därmed blir det ytterst
När Konkurrensverket är behörigt att meddela undantag med stöd av artikel 81.3 bör konkurrenslagens regler om ansökningar om undantag och om återkallelser av undantag vara tillämpliga. De fall som med den nuvarande
Medlemsstaternas behöriga myndigheter får enligt artikel 7.2 i förordning 19/65 under vissa förutsättningar besluta att en gruppundantagsförordning som har beslutats av kommissionen inte skall tillämpas i ett enskilt fall. Den grundläggande förutsättningen för ett
2 Wahl, Konkurrensförhållanden, s. 313.
SOU 2000:4 | Utredningens överväganden 161 |
sådant beslut är att avtalet eller förfarandet i fråga har verkningar som är oförenliga med de villkor som anges i artikel 81.3. Konkurrensverket bör vara behörig myndighet för dessa fall. Verkets beslut bör kunna överklagas på motsvarande sätt som gäller i fråga om beslut enligt 18 § KL om återkallelse av undantag som gäller på grund av ett gruppundantag enligt en förordning beslutad av regeringen. Beslutet bör följaktligen kunna överklagas till Marknadsdomstolen och lagen (1996:242) om domstolsärenden bör t illämpas.
6.3.4Undersökningar och uppgiftsskyldighet
Konkurrenslagens regler om uppgiftsskyldighet och undersökning bygger på motsvarande bestämmelser i
Artikel 6 i Europakonventionen
Konkurrensmyndigheternas möjligheter att inhämta upplysningar begränsas av ”rätten att vara tyst” enligt artikel 6 i Europakonventionen, se avsnitt 2.3.5 och 3.3.5. Konventionen är en del av
Det går att konstatera en skillnad mellan
Skydd för vissa meddelanden mellan en advokat och ett företag
Beträffande frågan om skydd för viss skriftväxling mellan en advokat eller hans biträde och ett berört företag, s.k. professional legal privilege, kan det föreligga en skillnad mellan vad som gäller enligt
162 Utredningens överväganden | SOU 2000:4 |
företaget, t.ex. som styrelseledamot. Sådana uppgifter s kyddas sannolikt inte enligt
En annan aspekt på frågan om skydd för uppgifter är att s kyddet enligt
3Mål 155/79, AM & S/Kommissionen REG 1982 s. 1575; svensk specialutgåva nr 5, s. 405.
4Rådets direktiv 77/249 av den 22 mars 1977 om underlättande för advokater att effektivt begagna sig av friheten att tillhandahålla tjänster, EGT L 78. 26.3.1977, s. 17. Direktivet senast ändrat genom 1994 års anslutningsakt.
SOU 2000:4 | Utredningens överväganden 163 |
Undersökningsbefogenheter
De befogenheter vid undersökningar hos företag Konkurrensverket har enligt 47 § KL motsvaras av de befogenheter kommissionen har enligt artikel 14 i förordning 17/62.
Till skillnad från vad som gäller för kommissionen får dock Konkurrensverket inte självt besluta om sådana undersökningar. Beslut fattas i stället av domstol (Stockholms tingsrätt). Såvitt utredningen har kunnat finna fungerar systemet med domstolsprövning utan några särskilda problem. Liknande bestämmelser finns i vissa andra medlemsstater i EU. Den nuvarande ordningen bör därför kunna gälla även när EG:s konkurrensregler skall tillämpas.
Rätt att tillkalla juridiskt biträde
Bestämmelsen i 52 § KL om rätten att tillkalla ett juridiskt biträde vid undersökningar motsvaras av vad som gäller enligt
Kommunikation med parterna
Av artikel 3 i förordning 2842/98 framgår att kommissionen skriftligen skall informera parterna om de invändningar som riktas mot dem (statement of objection), varefter parterna har möjlighet att inom viss tid inkomma med synpunkter. Parterna och, i viss utsträckning, klagande och tredje män har möjlighet att begära att bli hörda muntligt. Svenska bestämmelser om muntlighet, aktinsyn och rätt att yttra sig finns i 14, 16 och 17 §§ förvaltningslagen. Innan Konkurrensverket fattar beslut i ett ärende, sänder verket regelmässigt en skrivelse, som till sitt innehåll närmast är ett utkast till beslut, till berörda företag för yttrande i sådana fall där ett beslut kan komma att gå företaget emot.
Några beaktansvärda skillnader mellan
Slutsats
I fråga om undersökningar och uppgiftsskyldighet finns inga sådan skillnader mellan
164 Utredningens överväganden | SOU 2000:4 |
6.3.5Åtgärder mot förbjudna konkurrensbegränsningar
De åtgärder mot förbjudna konkurrensbegränsningar som kan beslutas med stöd av artikel 3 i förordning 17/62 motsvarar de åtgärder som kan beslutas med stöd av 23 § första stycket KL. Åtgärderna innefattar ålägganden att upphöra att tillämpa ett visst avtal etc.. Det kan också avse en positiv åtgärd, t.ex. att sälja till ett visst företag, att vidta rättelser eller att förändra priser.
Utvidgade förbud
Som framgår av avsnitt 2.3.9 har kommissionen i några fall meddelat förelägganden som omfattat även förfaranden med samma eller liknande effekt som det förbjudna, s.k. utvidgade förbud. Konkurrenslagen anger inte någon möjlighet för Konkurrensverket att meddela sådana förbud. Konkurrenslagsutredningen föreslog att en möjlighet att meddela utvidgade förbud skulle införas i konkurrenslagen (se avsnitt 3.3.6). Regeringen delade i det efterföljande lagstiftningsarbetet utredningens uppfattning men konstaterade att bestämmelsen behövde ses över i fler avseenden och att erforderligt beslutsunderlag i den delen saknades. Regeringen föreslog därför inte några förändringar men uttalade att den hade för avsikt att återkomma i frågan.
Ett införande av en möjlighet för Konkurrensverket och aktuella domstolar att tillämpa förbudsbestämmelserna i artikel 81 och 82 i EG- fördraget förstärker enligt utredningens uppfattning argumenten för att införa en möjlighet att meddela utvidgade förbud. Eftersom frågan bereds i Regeringskansliet finns det emellertid inte någon anledning för utredningen att lämna något särskilt förslag i den delen.
Den särskilda talerätten enligt 23 § andra stycket
Bestämmelsen i 23 § andra stycket KL om en särskild talerätt hänger samman med att det inte går att föra talan mot ett beslut av Konkurrensverket att inte meddela ett åläggande. Bestämmelsen innebär att ett enskilt företag som berörs av en överträdelse kan få till stånd en materiell prövning i domstol av den påstådda överträdelsen.
I
SOU 2000:4 | Utredningens överväganden 165 |
mot ett förfarande och på så sätt få till stånd en formalieprövning av kommissionens handläggning av ett ärende (se avsnitt 2.6.2).
Bestämmelsen om den särskilda talerätten är tillämplig på förfaranden som faller under konkurrenslagen. Om en möjlighet införs att tillämpa förbudsbestämmelserna i artikel 81.1 och 82 nationellt, bör bestämmelsen om särskild talerätt också bli tillämplig på förfaranden som faller under artikel 81.1 eller 82. I annat fall skulle exempelvis ett konkurrentföretag inte ha möjlighet att föra talan enligt 23 § andra stycket KL om Konkurrensverket, i ett ärende där artikel 81 eller 82 är tillämplig, beslutar att inte meddela ett åläggande. Företaget skulle följaktligen riskera att hamna i ett sämre läge än om verket tillämpat konkurrenslagen. Den särskilda talerätten behandlas även i avsnitt 6.6.2.
Inhibition
Varken
Interimistiska beslut
Efter lagändringarna år 1998 kan det vara så att mö jligheterna att meddela interimistiska beslut enligt 25 § KL är mer omfattande än vad som gäller enligt
Slutsats
Konkurrenslagens regler om åtgärder mot förbjudna konkurrensbegränsningar överensstämmer med motsvarande regler i
166 Utredningens överväganden | SOU 2000:4 |
6.3.6Rättegångskostnader
Huvudregeln i
Visserligen är de nuvarande svenska reglerna om ersättning för rättegångskostnader i vissa fall mindre förmånliga för en enskild part än
6.4Sanktioner
Utredningens förslag : Konkurrenslagens nuvarande bestämmelser om konkurrensskadeavgifter och viten samt om preskription av sådana avgifter och viten skall tillämpas vid ingripanden med stöd av EG:s konkurrensrätt.
6.4.1Böter och konkurrensskadeavgift
De grundläggande förutsättningarna för att döma ut böter enligt EG- rätten respektive konkurrensskadeavgift enligt konkurrenslagen torde vara desamma, se avsnitt 2.4.1 och 3.4.1. Reglerna om hur böternas och konkurrensskadeavgifternas storlek bestäms är betydelsefulla för sanktionernas effektivitet och skall därför granskas närmare i det följande.
SOU 2000:4 | Utredningens överväganden 167 |
Storleken på böter respektive konkurrensskadeavgift
Beräkningsgrunden
Konkurrenslagens regler om storleken på konkurrensskadevgiften är i stort sett identiska med motsvarande bestämmelse i
Kommissionen har i sina riktlinjer från år 1998 om beräkning av böter lämnat en beskrivning av hur kommissionen har för avsikt att beräkna bötesbeloppens storlek. Den uppräkning av försvårande respektive förmildrande omständigheter som redovisas i riktlinjerna torde var i linje med den praxis som utvecklats tidigare. Vid en jämförelse mellan innehållet i kommissionens riktlinjer och de uttalanden om beräkning av storleken på konkurrensskadeavgift som gjorts i förarbetena till konkurrenslagen framstår kommissionens riktlinjer framför allt som betydligt mer detaljerade.
Det finns emellertid en skillnad i fråga om hur böter respektive konkurrensskadeavgift skall beräknas. Enligt förarbetena till konkurrenslagen (prop. 1992/93:56 s. 93) skall endast det berörda företagets omsättning beaktas när avgiften bestäms. Enligt
168 Utredningens överväganden | SOU 2000:4 |
hur de inblandade företagen är organiserade. De inblandade företagens omsättning är heller inte ensamt avgörande för beräkning av storleken på sanktionen, vilket framgår av såväl kommissionens meddelande som 28 § konkurrenslagen. Därtill kommer att principen om ekonomisk enhet sannolikt kommer att bli tillämplig i vissa fall. Det innebär att även ett moderbolag kan göras ansvarigt för konkurrensstridiga förfaranden som vidtagits av ett eller flera dotterbolag, vilket medför att både moderbolag och dotterbolag kan ådömas sanktioner.
Det kan noteras att bland de länder som tillåter nationell tillämpning av artikel 81 och 82 Frankrike (jfr avsnitt 4.1.5) och Tyskland (jfr avsnitt 4.1.14) har sanktionsbestämmelser som skiljer sig från de sanktioner som kan dömas ut enligt förordning 17/62. Enligt fransk lagstiftningen kan böter som ådöms företag uppgå till fem procent av de inblandade företagens omsättning. Enligt tysk rätt kan inblandade företag ådömas böter som kan uppgå till en m iljon tyska mark samt upp till tre gånger den vinst som överträdelsen lett till. För att böter skall kunna dömas ut krävs emellertid att ett förbudsbeslut överträtts. Sistnämnda bestämmelse tillkom för att eliminera risken för att ett beslut av den tyska konkurrensmyndigheten skulle komma att strida mot ett beslut av kommissionen om undantag. Vid utredningens besök hos den tyska konkurrensmyndigheten Bundeskartellamt framkom att skillnaden mellan tysk rätt och
Konkurrensskadeavgiften skall bestämmas på sådant sätt att den verkar avhållande på företaget och avskräckande på andra företag (prop. 1992/93:56 s. 93). Motsvarande torde gälla beträffande böter enligt förordning 17/62. I ett enskilt fall skulle skillnaden i fråga om grunden för beräkning av konkurrensskadeavgift respektive böter kunna leda till att den sanktion ett företag kan drabbas av enligt konkurrenslagen blir avsevärt lindrigare än motsvarande sanktion som skulle kunnat dömas ut enligt
Den fråga utredningen har att ta ställning till är om de nuvarande sanktionerna i konkurrenslagen är tillräckligt effektiva. Enligt de uppgifter utredningen haft tillgång till har kommissionen aldrig i något fall dömt ut böter som legat i närheten av tio procent av en hel koncerns omsättning. Vidare kommer, som framgått ovan, den ekonomiska
SOU 2000:4 | Utredningens överväganden 169 |
enhetens princip att kunna tillämpas i vissa fall. Den formella skillnaden mellan
Betydelsen av att företag samarbetar
Ytterligare en skillnad mellan
att EG:s konkurrensrätt skall kunna tillämpas nationellt.
170 Utredningens överväganden | SOU 2000:4 |
Beslutsordningen
Konkurrensverket har till skillnad mot kommissionen inte behörighet att besluta om sanktioner. En fördel med en sådan behörighet är att den kan ge konkurrensmyndigheten en bättre position vid förhandlingar med företag som är föremål för en utredning. I flertalet medlemsländer i EU har också den nationella konkurrensmyndigheten behörighet att besluta om sanktioner. Det kan i det sammanhanget konstateras att kommissionen fattar beslut om böter i konkurrensärenden i kollegium. Även om Konkurrensverket på eget initiativ har infört beslutsformer som påminner om dem som kommissionen tillämpar, så skiljer sig beslutsformerna åt i detta avseende, därigenom att Konkurrensverkets beslut fattas av generaldirektören ensam eller en tjänstemän som fått beslutanderätten delegerad till sig.
Frågan om sanktioner skall dömas ut bara av domstol eller om även en förvaltningsmyndighet skall ha en sådan behörighet kan inte besvaras bara på grundval av nyss nämnda effektivitetsargument. Mot dessa argument står andra hänsyn, inte minst kravet på rättssäkerhet.
Rättssäkerheten har betydelse för tilltron till regelsystemet och därmed i förlängningen också för systemets effektivitet. Konkurrenslagsutredningen tog i sitt betänkande Konkurrenslagen
Beslutsordningen i fråga om konkurrensskadeavgift har således övervägts nyligen utan att det har lett till några ändringar. Det är utredningens uppfattning att det ställningstagandet inte be höver omprövas för att det skall bli möjligt att införa en nationell behörighet att tillämpa EG:s konkurrensrätt.
6.4.2Viten
Bestämmelserna i svensk rätt respektive
SOU 2000:4 | Utredningens överväganden 171 |
kommissionen behörighet att döma ut viten medan viten enligt svensk rätt döms ut av domstol.
Det kan noteras att kommissionen i sin vitbok aviserat att den kommer att föreslå förändringar beträffande storleken på de viten som kan komma att föreläggas i ärenden som rör tillämpning av artikel 81 eller 82 i
Utredningen gör motsvarande bedömning som beträffande beslutsordningen i fråga om konkurrensskadeavgift och lämnar inte något förslag i denna del.
6.4.3Preskription
6.5Internationell behörighet
Utredningens förslag: Konkurrensverket skall vara behörigt att ta upp varje fall där EG:s konkurrensrätt är tillämplig. Det skall ankomma på verket att avgöra om ett enskilt fall skall tas upp till prövning när fallet aktualiseras på verkets eget inititiv eller genom en anmälan av en tredje part.
När
5 Mål
172 Utredningens överväganden | SOU 2000:4 |
resultat som effektprincipen. Fall kan dock förutses då det inte blir så. Det kan inte heller uteslutas att skillnaderna kan komma att öka genom att
Om nationella konkurrensmyndigheter skall tillämpa EG:s konkurrensrätt, torde det innebära att de också skall tillämpa
I det föregående (se avsnitt 2.5 och 3.5) har utredningen konstaterat att varken
Frågan är nu i vilken utsträckning Konkurrensverket – och i anslutning därtill Marknadsdomstolen och Stockholms tingsrätt – bör ha att ta upp ärenden med tillämpning av EG:s konkurrensrätt. Myndigheternas skyldighet att pröva enskilda ärenden diskuteras vidare i avsnitt 6.6.
Ett nära till hands liggande svar på frågan är att samma behörighetsregel bör gälla som
En behörighetsregel av det tänkta slaget lär inte medföra några beaktansvärda svårigheter för Marknadsdomstolen eller Stockholms tingsrätt, eftersom dessa domstolar – med ett undantag – handlägger konkurrensärenden som har inletts hos Konkurrensverket. Den behörighetsregel som gäller för Konkurrensverket styr därmed även vilka ärenden som handläggs i domstolarna.
SOU 2000:4 | Utredningens överväganden 173 |
Undantaget gäller den särskilda talerätten enligt 23 § andra stycket konkurrenslagen. Om Konkurrensverket i ett visst fall beslutar att inte meddela ett förbudsföreläggande, får enligt den bestämmelsen ett företag som berörs av överträdelsen föra talan om saken i Marknadsdomstolen. Om en nationell tillämpning av artikel 81 och 82 införs kan det, i vart fall teoretiskt, medföra att Marknadsdomstolen har att ta upp en sådan talan så snart det är fråga om ett förfarande som har genomförts någonstans inom gemenskapen. Frågan uppkommer därför om en sådan konsekvens bör motverkas genom att den särskilda talerätten begränsas i territoriellt hänseende så att den får i huvudsak samma omfattning som enligt gällande rätt. Utredningen anser emellertid att problemet är i huvudsak teoretiskt, eftersom en dom av Marknadsdomstolen endast får verkan i Sverige. Därtill kommer att en företagare som har fått avslag hos Konkurrensverket med all sannolikhet inte för talan i Marknadsdomstolen, om inte förfarandet har en sådan anknytning till Sverige att det motiverar att företagaren satsar de resurser som krävs för en rättegång med därav föranledda utredningar.
Alternativet till att låta den behörighetsregel som har antagits gälla för
Utredningen förordar således den först nämnda lösningen, dvs. att den behörighetsregel som gäller för kommissionen skall vara tillämplig även när Konkurrensverket skall tillämpa EG:s konkurrensrätt. Det torde inte vara nödvändigt att införa en uttrycklig bestämmelser härom; för rättstillämpningen bör det räcka med det stöd som motivuttalanden kan ge. Behörighetsregeln kommer att omfattas av Konkurrensverkets fakultativa prövning när det är fråga om ingripanden på verkets eget initiativ eller efter en anmälan av en tredje part (se avsnitt 6.6). Principiella och praktiska skäl talar för att verket bör ingripa i första hand mot förfaranden med en närmare anknytning till Sverige.
174 Utredningens överväganden | SOU 2000:4 |
6.6Obligatorisk eller fakultativ prövning?
Utredningens förslag: Konkurrensverkets skyldighet att pröva ärenden enligt
6.6.1Prövningsskyldigheten
Den som anhängiggör ett ärende hos Konkurrensverket genom att anmäla ett avtal för undantag enligt 8 § KL eller genom att ansöka om
Annorlunda ligger det till när en fråga aktualiseras genom att en tredje part – som kanske anser sig lida skada av ett konkurrensskadligt förfarande – anmäler förfarandet till verket eller kommissionen. Såväl Konkurrensverket som kommissionen kan i dessa fall avgöra diskretionärt huruvuda anmälan skall föranleda en närmare utredning. I detta avseende bedöms anmälningarna på samma sätt som verkets resp. kommissionens egna initiativ.
När nu Konkurrensverket skall få behörighet att tillämpa EG:s konkurrensrätt, framstår det som uppenbart att verket i dessa fall bör följa samma principer som redan nu gäller för verket när det tillämpar konkurrenslagen och för kommissionen när den tillämpar
SOU 2000:4 | Utredningens överväganden 175 |
6.6.2Anmälarens ställning
Om
Hos Konkurrensverket anses en anmälare normalt sakna partsställning. Det medför att han inte har rätt att klaga på ett beslut att inte ta upp hans anmälan till behandling. I stället finns den särskilda talerätten enligt 23 § andra stycket KL, som innebär att Marknadsdomstolen får besluta om ålägganden på talan av ett företag som berörs av överträdelsen. En anmälare kan således under vissa förutsättningar få till stånd en prövning i sak, om Konkurrensverket beslutar att inte ta upp hans anmälan.
6.6.3Parallell tillämpning av
Det grundläggande rättsfallet när det gäller frågan om förhållandet mellan nationell konkurrensrätt och EG:s konkurrensregler är Walt Wilhelm.6 Domstolen konstaterade där att EG:s konkurrenrätt har till syfte att skydda konkurrensen inom gemenskapen medan nationell konkurrensrätt har till syfte att skydda den inomstatliga konkurrensen. Bestämmelserna har således olika syften. Det innebär att samma
6 Mål 14/68, Wilhelm m.fl. mot Bundeskartellamt, REG 1969, s. 1; svensk specialutgåva nr 1, s. 379.
176 Utredningens överväganden | SOU 2000:4 |
förfarande i princip kan angripas med stöd av såväl
Den italienska konkurrenslagen förbjuder uttryckligen att den nationella lagen tillämpas på förfaranden som faller under
Frågan om parallell tillämpning av nationell konkurrensrätt och EG:s konkurrensrätt har behandlats ingående av Nils Wahl i Konkurrensförhållanden.
Enligt utredningens mening har en sådan parallell tillämpning flera fördelar. En konkurrensmyndighet kan därigenom bedöma ett förfarande i dess helhet, dels samhandelsaspekterna, som
en. nationell myndighet att redan i inledningen av en undersökning avgöra om ett förfarande påverkar samhandeln och därmed att ta ställning till vilket regelverk som är tillämpligt. Konkurrensverket bör därför få rätt att tillämpa såväl EG:s konkurrensrätt som konkurrenslagen på samma förfarande.
Det bör emellertid framhållas att en .sådan tillämpning inte är problemfri. Undantag enligt artikel 81.3 i
se härom avsnitt 6.3.3.
En särskild fråga är huruvida Konkurrensverket i ett visst fall skall kunna avstå från parallell tillämpning och i stället välja att tillämpa antingen konkurrenslagen eller
SOU 2000:4 | Utredningens överväganden 177 |
6.7Sekretess
Utredningens bedömning : En nationell behörighet att tillämpa EG:s konkurrensregler medför inte att de svenska sekretessbestämmelserna behöver ändras.
6.7.1Inledning
Det förekommer redan nu ett tämligen omfattande informationsutbyte mellan framför allt kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna. En behörighet för Konkurrensverket att tillämpa EG:s konkurrensregler kommer sannolikt, oavsett utfallet av vitboken, att leda till ett utökat informationsutbyte framför allt mellan Konkurrensverket och kommissionen men även mellan Konkurrensverket och andra nationella konkurrensmyndigheter. Informationen kan handla dels om att ansökningar, anmälningar osv. inkommit, dels om att utredningar om misstänkta överträdelser inletts. Det kan även röra sig om information om inblandade företag och information om hur en viss marknad ser ut men också om resultatet av genomförda utredningar.
Det informationsutbyte som sker och sannolikt kommer att ske i större utsträckning i framtiden aktualiserar vissa sekretessfrågor, t.ex. vilka uppgifter som får användas av mottagaren och till vad de får användas men även vilka sekretessbestämmelser som är aktuella att tillämpa.
6.7.2När blir bestämmelser om informationsutbyte och sekretess aktuella?
Information från kommissionen
Kommissionen har enligt bestämmelserna i artikel 10.1 i förordning 17/62 skyldighet att utan dröjsmål till medlemsstaternas behöriga myndigheter översända kopior av ansökningar och anmälningar och de viktigaste handlingarna som tillställts kommissionen i ärenden som rör tillämpningen av artikel 81 eller 82 i
178 Utredningens överväganden | SOU 2000:4 |
användas endast för det ändamål som avsetts med begäran eller undersökningen. Som har redovisats i avsnitt 2.7 har
Den svenska sekretessbestämmelse som i första hand kan bli aktuell är 8 kap 6 § andra stycket sekretesslagen (1980:100). Som re dovisats i avsnitt 3.7.1 tillkom bestämmelsen främst med tanke på tillämpningen av EG:s konkurrensregler. Detta torde innebära att absolut sekretess kommer att råda i åtskilliga fall. Bestämmelsen i 14 kap. 5 § sekretesslagen om partsinsyn är emellertid tillämplig även i de fall där absolut sekretess råder.
Information från andra medlemsstater
I dagsläget har inte andra stater, lika litet som Sverige, någon skyldighet att överlämna information i ett konkurrensärende till en annan medlemsstat. Bestämmelsen i 1 kap. 3 § tredje stycket sekretesslagen (jfr avsnitt 3.7.1) anger endast under vilka omständigheter svenska myndigheter får lämna ut information till utländska myndigheter eller mellanfolkliga organisationer.
Frågan om utlämnade av information som överlämnats från andra medlemsstater i ett konkurrensärende kommer i normalfallet att prövas enligt bestämmelserna i 8 kap 6 § första stycket sekretesslagen (jfr avsnitt 3.7.1). Undantagsvis kan bestämmelserna om utrikessekretess i 2 kap. 1 § sekretesslagen bli tillämpliga.
Information till kommissionen eller till andra medlemsstater
Någon
SOU 2000:4 | Utredningens överväganden 179 |
Som framgår av avsnitt 2.7 omfattas bl.a. medlemmar i kommittéer och tjänstemän i olika
Information som överlämnas till andra medlemsstater torde omfattas av mottagarlandets sekretessbestämmelser. Som redovisats i avsnitt 3.7.1 får, enligt 1 kap. 3 § tredje stycket sekretesslagen, uppgifter lämnas ut till myndigheter i andra länder eller till mellanfolkliga organisationer om uppgifterna i motsvarande situation skulle få lämnas ut till en svensk myndighet, under förutsättning att det är förenligt med svenska intressen. I bedömningen skall beaktas även det intresse som sekretessen skall skydda. Det bör också noteras att bestämmelsen gäller även till skydd för utländska fysiska eller juridiska personer.
6.7.3Slutsatser
Det finns inte några generellt tillämpliga sekretessregler inom EU. Det bör emellertid noteras att kommissionen i diskussionerna kring vitboken aviserat att den ämnar föreslå vissa sekretessbestämmelser. Dessa bestämmelser är tänkta att tillämpas i samband med att information skickas mellan olika myndigheter i det nätverk som också aviseras i vitboken. OECD:s rekommendation om notifikation, information, konsultation och medling kan tillämpas men det är i grunden nationella regler som styr hanteringen av information. Det finns uppenbarligen ett behov av gemensamma bestämmelser inom EU eller bilaterala överenskommelser i fråga om utbyte av information i konkurrensärenden. Man kommer inte långt med ensidiga nationella regler. Utredningen kan följaktligen inte lämna något förslag som löser de problem som är förknippade med internationellt informationsutbyte på konkurrensområdet. En nationell behörighet att tillämpa artiklarna 81 och 82 i
En särskild fråga är om Konkurrensverket skall åläggas att informera kommissionen om ärenden med
180 Utredningens överväganden | SOU 2000:4 |
verket att informera kommissionen om pågående ärenden med EG- rättslig anknytning.
Även när det gäller handläggningen i Marknadsdomstolen och Stockholms tingsrätt bör Konkurrensverket kunna tillgodose kommissionens informationsbehov utan särskilt författningsstöd. Möjligen ställer sig saken annorlunda när talan väcks i Marknadsdomstolen med stöd av den särskilda talerätten i 23 § andra stycket KL. En eventuell skyldighet för Marknadsdomstolen att underrätta kommissionen i dessa undantagsfall torde dock kunna regleras i förordning.
6.8Nationell behörighet att tillämpa EG- rätten
Utredningens bedömning : Om Konkurrrensverket får behörighet att tillämpa
6.8.1Inledning
I avsnitt 2.8 har inledningsvis konstaterats att de materiella reglerna i artiklarna 81.1 och 82 i
6.8.2Förhållandet mellan kommissionen och nationella myndigheter
Förordning 17/62 är tillämplig
Bestämmelsen i artikel 9.3 i förordning 17/62 innebär att nationella konkurrensmyndigheter är behöriga att tillämpa artiklarna 81.1 och 82 i
SOU 2000:4 | Utredningens överväganden 181 |
Som redovisats i avsnitt 2.8.2 kan kommissionen handlägga ett ärende under förhållandevis lång tid innan ett formellt förfarande i den mening som avses i artikel 9.3 anses ha inletts. Frågan när kommissionen skall anses ha inlett ett formellt förfarande är heller inte helt klarlagd. Normalt sker det regelbundna kontakter mellan kommissionen och nationella konkurrensmyndigheter, följaktligen även med Konkurrensverket, under ett ärendes gång. Den osäkerhet som möjligen råder i fråga om när ett formellt förfarande har inletts torde därför föranleda problem endast undantagsvis.
Tillämpningsförordningar saknas
När det gäller frågan om nationell behörighet utanför områden som regleras av tillämpningsförordningarna är rättsläget betydligt osäkrare. I dessa situationer har man att hålla sig till bestämmelserna i EG- fördraget. Som framgått av avsnitt 2.8.8 innebär artikel 84 och 85 att ett förfarande kan prövas parallellt, med tillämpning av
Regleringen är ofullständig och lämnar ett antal frågor obesvarade. Det är tydligt att kommissionen med tillämpning av artikel 85 i fördraget endast kan fastslå att en överträdelse har skett men att kommissionen inte kan vidta några åtgärder. Åtgärder skall vidtas av medlemsstaterna, men det skall ske på kommissionens bemyndigande och enligt kommissionens villkor. Vad det i praktiken innebär är oklart och frågan har, såvitt kunnat utrönas, hittills aldrig ställts på sin spets.
I de fall där kommissionen behandlat ett förfarande med stöd av artikel 85 och, eventuellt efter överenskommelser med de inblandade parterna, finner att förfarandet kan godtas, torde det inte uppstå några problem om den nationella myndigheten delar kommissionens bedömning. Det kan emellertid inte uteslutas att en nationell myndighet exempelvis finner att delar av ett avtal, som kommissionen är beredd att
182 Utredningens överväganden | SOU 2000:4 |
godta, får en sådan effekt inom det egna territoriet att myndigheten vill ingripa mot förfarandet med stöd av artikel 84.
Som konstaterats i avsnitt 2.8.7 kan bestämmelsen i artikel 10 i EG- fördraget leda till att frågorna sällan behöver besvaras. En konkret slutsats för utredningens vidkommande är dock att Konkurrensverket bör få internrättslig behörighet att tillämpa artikel 81.3 för att verket skall kunna tillämpa artikel 84 fullt ut.
Rättsverkan av kommissionens avgöranden
Som framgått av avsnitt 2.8.2 är ett beslut i vilket kommissionen konstaterat att en överträdelse skett bindande för en nationell konkurrensmyndighet på så sätt att myndigheten inte kan tillåta det EG- rätten förbjudit. Det råder delade meningar om vilken verkan ickeingripandebesked har i förhållande till andra myndigheter än kommissionen.
Ett förfarande som omfattas av ett beslut om individuellt undantag enligt artikel 81.3 eller av ett gruppundantag enligt en
Administrativa skrivelser, s.k. comfort letters, har kommit att bli det sätt på vilket kommissionen i normalfallet avslutar ett ärende som inletts med en ansökan eller anmälan. Som framgår av avsnitt 2.8.6 är det ytterst tveksamt i vad mån comfort letters har någon rättsverkan. Kommissionen har i vitboken aviserat att den ämnar föreslå att notifikationssystemet skall avskaffas. Tanken är att systemet med comfort letters då inte skall ha någon funktion. Frågan vilken rättsverkan ett comfort letter har kan därför i ett längre perspektiv komma att sakna betydelse.
6.8.3Förhållandet mellan nationella myndigheter
Som framgått av avsnitt 3.8 torde Sverige i princip inte ha något rättsligt grundat anspråk på att ett beslut av en svensk konkurrensmyndighet skall respekteras i andra medlemsstater. Detta torde gälla oavsett om konkurrenslagen eller
SOU 2000:4 | Utredningens överväganden 183 |
Frågan vilka rättsverkningar ett beslut av en nationell myndighet har i förhållande till andra nationella myndigheter diskuteras i vitboken, jämför avsnitt 5.3. Vid utredningens besök hos
6.8.4Slutsatser
Konkurrensverkets behörighet att tillämpa
De nu redovisade slutsatserna följer av
6.9Verkställighet
Utredningens bedömning: En möjlighet att få svenska konkurrensrättsliga avgöranden verkställda utomlands förutsätter nya internationella överenskommelser.
Av bestämmelserna i artikel 256 (f.d. artikel 192) i
184 Utredningens överväganden | SOU 2000:4 |
Sveriges gränser torde inte finnas. Som redovisats i avsnitt 3.9 kan viten som har utdömts efter att ha förelagts av Konkurrensverket verkställas i de övriga nordiska länderna. En ändring i fråga om möjligheten att utanför Sveriges gränser verkställa domar om konkurrensskadeavgift eller beslut om viten torde förutsätta internationella överenskommelser. I avsnitt 2.9 har konstaterats att Brysselkonventionen och Luganokonventionen inte är tillämpliga på konkurrensrättsliga avgöranden av offentligrättslig natur.
6.10Samverkan med medlemsstaternas myndigheter och tredje land
Som redovisats i avsnitt 3.10 har Sverige inte ingått några bindande internationella överenskommelser om samarbete eller samverkan på konkurrensområdet med andra stater. OECD:s rekommendation från år 1995 om notifikation, information, konsultation och medling kan emellertid komma att tillämpas. Det förekommer dessutom regelmässigt utbyte av erfarenheter mellan konkurrensmyndigheterna i de nordiska länderna, se avsnitt 3.10.
6.11Koncentrationskontroll
Utredningens bedömning: Det är teoretiskt möjligt att Konkurrensverket i undantagsfall skulle kunna tillämpa artikel 81 eller 82 på en företagskoncentration. Någon särskild svensk reglering i anslutning till
Som framgått av avsnitt 2.11 har en nationell konkurrensmyndighet inte behörighet att tillämpa artikel 81 eller 82 på en koncentration med gemenskapsdimension. Principen är att koncentrationer utan gemenskapsdimension skall angripas endast med stöd av nationell rätt. En nationell myndighet torde ändå vara oförhindrad att tillämpa artikel 81 eller 82 på en koncentration utan gemenskapsdimension. I den senare
SOU 2000:4 | Utredningens överväganden 185 |
situationen kan det, i vart fall teoretiskt, bli fråga om parallella förfaranden, eftersom kommissionen har möjlighet att med stöd av artikel 85 konstatera en överträdelse av artikel 81 eller 82. Situationen påminner därmed om den som råder på de delar av transportområdet som inte omfattas av tillämpningsföreskrifter. Det torde emellertid vara svårt att se vilka skälen skulle vara för en nationell konkurrensmyndighet att vilja ingripa mot en sådan koncentration med stöd av
Nationella myndigheter skall, i likhet med vad som gäller enligt bl.a. förordning 17/62, genomföra undersökningar på begäran av kommissionen och kan även biträda kommissionen vid undersökningar den genomför, se artiklarna 12 och 13 i förordning 4064/89. Kommissionen kan under vissa omständigheter hänskjuta en koncentration till en behörig nationell myndighet, se artikel 9 i förordning 4064/89. Den nationella m yndighet som tar emot ärendet skall sedan tillämpa nationell konkurrensrätt på koncentrationen. Konkurrensverket har behörighet att tillämpa konkurrenslagens regler på koncentrationer (företagsförvärv). Någon särskild svensk reglering som tar sikte på den speciella situation som nyss beskrivits torde därför inte erfordras.
Slutligen skall nämnas att enligt artikel 22.3 i förordning 4064/89 en medlemsstat eller flera medlemsstater gemensamt kan begära att kommissionen vidtar åtgärder mot en koncentration som saknar gemenskapsdimension. Det lär dock ligga utanför utredningens uppdrag att gå in på den bestämmelsen.
6.12Skadestånd
Utredningens bedömning: Rätten till skadestånd vid överträdelser av EG:s konkurrensrätt bör inte lagregleras nu.
Skadestånd är inte en offentligrättslig sanktion. Frågan om skadestånd vid överträdelser av EG:s konkurrensregler faller därför möjligen utanför utredningens uppdrag. Skadestånd är emellertid en sanktion, låt vara av privaträttsligt slag. Utredningen har därför funnit anledning att ta upp frågan om skadestånd vid överträdelser av artikel 81 eller 82.
186 Utredningens överväganden | SOU 2000:4 |
Denna rättsutveckling pågår fortfarande. Rätten till skadestånd på grund av överträdelse av EG:s konkurrensregler torde f.n. vara beroende av tillämplig nationell rätt. Det innebär att om nationell rätt ger en möjlighet till skadestånd vid överträdelser mot nationell konkurrenslagstiftning, även överträdelser av EG:s konkurrensbestämmelser skall ha motsvarande följder.
Sverige är ett av få medlemsländer i EU som har uttryckliga lagbestämmelser om rätt till skadestånd på grund av överträdelser av konkurrensbestämmelser, även om en sådan rätt sannolikt finns enligt de flesta nationella rättsordningar i EU.
Situationen påminner om den som gäller beträffande rätt till skadestånd från det allmänna vid överträdelser av
Som framgått ovan följer av
SOU 2000:4 | Utredningens överväganden 187 |
6.13Lagtekniska frågor
Utredningens förslag: I lagen (1994:1845) om tillämpningen av Europeiska gemenskapernas konkurrens- och statsstödsregler tas in bestämmelser som ger Konkurrensverket samt Marknadsdomstolen och Stockholms tingsrätt en allmän behörighet att tillämpa artikel 81 och 82 i
Utredningen har inte identifierat några rättsliga eller sakliga hinder mot att införa en behörighet för svenska konkurrensmyndigheter att tillämpa artiklarna 81 och 82 i
Som har redovisats i avsnitten 3.8 och 6.1.1 finns redan bestämmelser som ger Konkurrensverket behörighet att tillämpa EG:s konkurrensregler. Dessa bestämmelser syftar dock endast till att bemyndiga Konkurrensverket att bistå
Jämförelsen i det föregående mellan å ena sidan reglerna om förfarande, undersökningar, sanktioner osv. i EG:s konkurrensrätt och å andra sidan motsvarande regler i den svenska konkurrensrätten har visat att de svenska reglerna bör kunna tillämpas och vara ändamålsenliga när svenska myndigheter skall ingripa mot konkurrensskadliga förfaranden med stöd av artikel 81 eller 82 i
Genomgången av reglerna om förfarande osv. har givit vid handen att de svenska reglerna inte behöver ändras i något avseende för att de skall kunna användas för det nya syftet.
EG:s konkurrensrätt utvecklas ständigt. Till stor del har gällande rätt utmejslats genom avgöranden av
188 Utredningens överväganden | SOU 2000:4 |
tillämpa
En särskild fråga är var de nödvändiga lagbestämmelserna bör placeras. Utredningen har övervägt främst två möjligheter. Den ena är att ta in bestämmelserna i konkurrenslagen, där 5 § är upphävd sedan de särskilda bestämmelser som föranleddes av
För en placering i konkurrenslagen talar främst att den lagen innehåller dels de materiella svenska förbudsbestämmelserna, dels de bestämmelser om förfarandet osv. som blir aktuella även när
Emellertid är denna lösning inte helt oproblematisk. Konkurrenslagens första paragrafer innehåller nämligen bestämmelser som inte gärna kan gälla när
Det är naturligtvis lagtekniskt möjligt att lösa dessa problem. De har emellertid utgjort ett skäl för utredningen att välja den alternativa lösningen, alltså att ta in bestämmelserna i 1994 års lag om tillämpningen av Europeiska gemenskapernas konkurrens- och statsstödsregler. Den lagens tillämpningsområde anges i 1 § så att det mycket väl skulle kunna omfatta de nya bestämmelserna: ”I denna lag finns bestämmelser om tillämpningen av de konkurrensregler och regler om statsstöd som till följd av Sveriges anslutning till Europeiska unionen gäller här i landet.”. Utredningen ser systematiska fördelar med att
SOU 2000:4 | Utredningens överväganden 189 |
bestämmelser om tillämpningen av EG:s konkurrensrätt samlas i denna lag.
Med denna lösning bör dock en hänvisning till de nya bestämmelserna i 1994 års lag tas in i konkurrenslagen. Samtidigt bör 1 § första och andra styckena lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. kompletteras med en hänvisning till 1994 års lag om t illämpning av Europeiska gemenskapernas konkurrens- och statsstödsregler.
Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
De nya bestämmelserna bör kunna träda i kraft den 1 januari 2001. När det gäller behovet av övergångsbestämmelser gör utredningen
följande överväganden.
De materiella reglerna i EG:s konkurrensrätt gäller i Sverige redan nu. De lagändringar som utredningen föreslår inverkar inte på den materiella giltigheten. Vad som händer är att svenska offentliga organ blir behöriga att ingripa mot överträdelser av reglerna. Det skall ske med tillämpning av förfaranderegler som i allt väsentligt överensstämmer med de förfaranderegler som kommissionen tillämpar. Även de åtgärder i form av ålägganden och förbud som kan komma i fråga överensstämmer med de åtgärder som kommissionen redan kan vidta. I dessa avseenden behövs ingen tidsmässig begränsning i Konkurrensverkets behörighet att tillämpa
Annorlunda förhåller det sig med möjligheten att påföra konkurrensskadeavgift. Visserligen kan det sägas att
SOU 2000:4 | 191 |
7 Konsekvenser av förslagen
Enligt utredningens bedömning får förslaget inte några omfattande ekonomiska konsekvenser.
En nationell tillämpning av artikel 81 och 82 i
få en positiv effekt på samhällsekonomin och för konsumenterna. Utredningens förslag kan inte förväntas få några beaktansvärda
ekonomiska konsekvenser för svenska företag. För enskilda företag kan det möjligen medföra minskade kostnader om ett ärende behandlas av Konkurrensverket i stället för av kommissionen.
För Konkurrensverkets vidkommande får förslaget sannolikt inte några omfattande konsekvenser. Redan i dag är EG:s konkurrensregler tillämpliga på åtskilliga av de ärenden som verket behandlar. Även om verket inte får tillämpa
Emellertid föreslår utredningen inte att Konkurrensverket skall vara skyldigt att ta upp varje förfarande som kan ifrågasättas vara konkurrensskadligt. Verket skall få möjlighet att självt avgöra om en utredning skall inledas i ett ärende. Vid denna bedömning kommer verkets resurser att vara en viktig omständighet. Verket får avgöra inom ramen för tillgängliga resurser vilka ingripanden som skall göras. Ytterst blir det en fråga för regering och riksdag att bestämma ambitionsnivån i konkurrensövervakningen – med tillämpning av såväl konkurrenslagen som
Ett genomförande av utredningens förslag kommer sannolikt också att medföra att ett antal ärenden överförs från
192 Konsekvenser av förslagen | SOU 2000:4 |
förutse i vilken utsträckning kommissionen i framtiden kommer att vilja föra över ärenden till nationella myndigheter.
I vad mån Marknadsdomstolen och Stockholms tingsrätt påverkas av utredningens förslag blir givetvis beroende av utvecklingen hos Konkurrensverket.
Konkurrenslagens materiella regler har
Länsstyrelserna har till uppgift att i länet verka för en effektiv konkurrens i privat och offentlig verksamhet till nytta för konsumenterna, se 4 § konkurrensförordningen.( 1993:173). Det kan därför förutses att ett visst begränsat behov av utbildning uppkommer även för länsstyrelserna vidkommande.
Utredningen finner sammanfattningsvis att förslaget inte medför något omedelbart behov av ökade resurser för Konkurrensverkets vidkommande. Verket bör i vart fall kunna behandla ärenden om tillämpning av
Som framgått av avsnitt 5.3 har kommissionen i en vitbok föreslagit en långtgående decentralisering av tillämpningen av artikel 81 och 82. Om förslaget genomförs, kan det få omfattande konsekvenser för Konkurrensverket och ställa krav på utökade resurser.
Utredningens förslag förväntas inte medföra konsekvenser i något av de avseenden som anges i 15 § kommittéförordningen (1998:1474).
SOU 2000:4 | 193 |
8 Författningskommentar
8.1Förslaget till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20)
5 §
Paragrafen innehöll tidigare särskilda bestämmelser som föranleddes av
8.2Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1845) om tillämpning av Europeiska gemenskapernas konkurrens- och statsstödsregler
2 §
Den tidigare 2 § har flyttats till 2 a §.
I paragrafen har nu införts de nya bestämmelserna om behörighet för svenska konkurrensmyndigheter att tillämpa EG:s konkurrensregler. Paragrafen är indelad i tre stycken. Första stycket innehåller de grundläggande behörighetsreglerna. I andra stycket anges vilka bestämmelser i konkurrenslagen som skall tillämpas för det nya syftet. I tredje stycket, slutligen, regleras en särskild fråga om överklagande av ett visst slag av beslut.
194 Författningskommentar | SOU 2000:4 |
Första stycket
Av första meningen i första stycket framgår att Konkurrensverket har huvudansvaret för konkurrensövervakningen på nationell nivå med stöd av EG:s konkurrensrätt på samma sätt som gäller sedan tidigare i fråga om konkurrensövervakningen enligt konkurrenslagen. Verkets uppgifter motsvarar de uppgifter som
I bestämmelsen sägs att Konkurrensverket "får" tillämpa artiklarna 81 och 82 i
I avsnitt 6.6.3 har diskuterats om Konkurrensverket skall få tillämpa EG:s konkurrensrätt parallellt med konkurrenslagen. Utredningen har där förordat att verket skall ha möjlighet att bestämma att antingen EG- rätten eller konkurrenslagen skall tillämpas eller också båda regelverken.
I ett vitboksperspektiv kan den fakultativa prövningsrätten komma att få en ny karaktär. Enligt kommissionens förslag kan ärendena komma att fördelas mellan medlemsstaternas myndigheter efter förhandlingar i det nätverk som kommissionen vill organisera, se avsnitt 5.3.2.
Vad som nu har sagts om Konkurrensverkets fakultativa prövningsmöjlighet gäller i fråga om ingripanden på grund av anmälningar från tredje man och verkets egna initiativ. Däremot kan verket inte underlåta att behandla anmälningar för undantag. Sådana lär dock tills vidare bli ovanliga, jämför avsnitt 6.3.3.
De bestämmelser i
SOU 2000:4 | Författningskommentar 195 |
nämnda hänseendet kan verket dock för närvarande utnyttja behörigheten bara undantagsvis, eftersom beslut om undantag nu nästan helt är förbehållna för
Den förevarande bestämmelsen begränsar inte den nationella behörigheten att tillämpa de angivna
Undantagsvis kan den nationella behörigheten grundas direkt på bestämmelser i
Av andra meningen framgår att Marknadsdomstolen och Stockholms tingsrätt skall tillämpa artiklarna 81 och 82 i
I alla dessa fall initieras domstolsprövningen av Konkurrensverket i anslutning till verkets tillämpning av
En prövning av delvis annat slag som också aktualiseras är Marknadsdomstolens prövning enligt 23 § andra stycket och 15 § KL när ett företag utnyttjar den särskilda talerätten. Den tillämpning av EG:s konkurrensrätt hos Konkurrensverket som föranleder Marknadsdomstolens prövning är här mer indirekt. En förutsättning för den särskilda talerätten är enligt 23 § andra stycket KL att Konkurrensverket i ett visst fall har beslutat att inte ålägga ett företag att upphöra med en överträdelse av ett förbud. Konkurrensverket skall alltså i ett beslut ha funnit att en tillämpning av artikel 81 eller 82 inte motiverar ett åläggande.
196 Författningskommentar | SOU 2000:4 |
Andra stycket
Genom första meningen i andra stycket görs de flesta av konkurrenslagens regler om förfarandet tillämpliga när ett ingripande sker med stöd av artikel 81 eller 82 i
I åtskilliga av de bestämmelser som skall tillämpas enligt detta stycke används orden företag och avtal. Dessa ord definieras i 3 §, som därför skall vara tillämplig även när förfarandet gäller ingripanden med stöd av
Härefter anges att konkurrenslagens regler i
I avsnitt 6.3.3 har motiverats varför bestämmelserna i 13 och 14 §§ KL om automatiska undantag inte bör vara tillämpliga vid ingripanden med stöd av
Bestämmelserna om
Handläggningsregeln i 22 § KL skall däremot tillämpas i de få fall där det blir aktuellt att besluta om undantag.
Genom hänvisningen till
att ett företag som väcker talan om åläggande mot ett annat företag skall få framgång är dock att företaget kan lägga fram tillräcklig utredning till stöd för sin talan. Det finns anledning att utgå från att ett företag inte
SOU 2000:4 | Författningskommentar 197 |
kommer att finna det meningsfullt att lägga ned de kostnader som rättegången medför i andra fall än där det ifrågasatta förfarandet har en närmare anknytning till Sverige. Utredningen har därför funnit att det inte behövs någon särskild regel som begränsar talerätten i internationella förhållanden. Se härom avsnitt 6.5.
Vid prövningen enligt 23 § får Marknadsdomstolen enligt 15 § KL besluta om undantag, naturligtvis dock endast i den utsträckning som
Även bestämmelserna i
En fråga som uppkommer vid tillämpningen av 28 § KL på en överträdelse av artikel 81.1 eller 82 är i vilken utsträckning effekter utanför det svenska territoriet av ett förfarande skall få beaktas när storleken på konkurrensskadeavgiften bestäms. Ett syfte med att införa en nationell tillämpning av artikel 81 och 82 är att Konkurrensverket skall ges en möjlighet att utreda förfaranden i hela deras vidd. Det är därför naturligt att även effekter utomlands av ett förfarande skall kunna beaktas vid bestämmande av storleken på konkurrensskadeavgiften. Det följer dock av
Hänvisningen i andra stycket till
1 Jämför Kerse avsnitt 7.40 f.
198 Författningskommentar | SOU 2000:4 |
Konkurrenslagens regler om överklagande blir genom hänvisningen till
Av andra meningen i andra stycket framgår att hänvisningar till konkurrenslagens materiella bestämmelser i 6, 8 respektive 19 §§ vid tillämpning av artikel 81 eller 82 i stället skall avse artikel 81.1, 81.3 respektive artikel 82.
Vissa av konkurrenslagens regler om förfarande osv. har inte gjorts tillämpliga. Flertalet av dessa bestämmelser avser företagsförvärv och kommenteras inte vidare här.
Av skäl som har redovisats i avsnitt 6.12 har bestämmelserna i 33 § KL om skadestånd inte uttryckligen gjorts tillämpliga vid överträdelser av artikel 81.1 eller 82 i
Tredje stycket
Av stycket framgår att ett beslut av Konkurrensverket av innebörd att en gruppundantagsförordning som är beslutad av
Genom att bestämmelserna om handläggning i lagen ( 1996:242) om domstolsärenden tillämpas gäller samma regler för överklagande i detta hänseende som i fråga om överklagande av beslut av Konkurrensverket att återkalla ett undantag som gäller på grund av gruppundantag enligt 17 § KL.
2 a §
Paragrafen motsvarar nuvarande 2 §. I lagtexten har nu införts en uttrycklig begränsning så att behörigheten endast avser åtgärder enligt 3 §.
SOU 2000:4 | Författningskommentar 199 |
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Utredningen föreslår att lagändringarna skall träda i kraft den 1 januari år 2001.
En särskild övergångsbestämmelse har ansetts erforderlig i fråga om utdömande av konkurrensskadeavgift, se avsnitt 6.13. Bestämmelsen innebär att konkurrensskadeavgift inte får dömas ut för överträdelser av artikel 81.1 eller 82 i
8.3Förslaget till lag om ändring i 1 § lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.
1 §
Den inledande bestämmelsen 1 § första stycket lagen om marknadsdomstol m.m. har kompletterats med en hänvisning till lagen (1994:1845) om tillämpning av Europeiska gemenskapernas konkurrens- och statsstödsregler. Motsvarande ändring har gjorts i andra stycket i lagen om marknadsdomstol i fråga om undantag från tillämpningen av vissa förfaranderegler i lagens 14, 15 och
SOU 2000:4 | 201 |
Bilaga 1
Kommittédirektiv
Nationell tillämpning av artiklarna 85.1 och 86 i
Dir.
1998:67
Beslut vid regeringssammanträde den 27 augusti 1998.
Sammanfattning av uppdraget
En särskild utredare tillkallas med uppgift att analysera de rättsliga förutsättningarna för införande av möjlighet till nationell tillämpning av artiklarna 85.1 och 86 i
Bakgrund
EG:s konkurrensregler
Genom
Artikel 85.1 innehåller ett generellt förbud mot sådana avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som dels kan påverka handeln mellan medlemsstater, dels har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen
202 Bilaga 1 | SOU 2000:4 |
inom den gemensamma marknaden. För att förbudet skall inträda krävs således att tre kriterier skall vara uppfyllda: avtalskriteriet, konkurrensbegränsningskriteriet och samhandelskriteriet.
Förbjudna avtal eller beslut är enligt artikel 85.2 också civilrättsligt ogiltiga. Av artikel 85.3 följer att förbudet i artikel 85.1 kan förklaras inte tillämpligt, om de negativa verkningarna av ett konkurrensbegränsande förfarande under de förutsättningar som anges i artikeln uppvägs i t illräcklig grad av vissa positiva verkningar. Undantag kan ges i enskilda fall av kommissionen efter anmälan dit. Dessutom har kommissionen bemyndigats av rådet att utfärda förordningar om undantag för vissa bestämda grupper av avtal, s.k. gruppundantag.
Artikel 86 innehåller ett förbud mot vissa åtgärder som företag med marknadsdominerande ställning vidtar på marknaden. För att ett förfarande skall vara förbjudet krävs dels att det är fråga om missbruk av marknadsdominans, dels att förfarandet kan påverka handeln mellan medlemsstaterna. Artikeln medger ingen möjlighet till undantag.
Tillämpningsregler till artiklarna 85 och 86 finns i särskilda förordningar. Enligt artikel 1 i den grundläggande förordningen (EG) nr 17/621 gäller förbud enligt artiklarna 85.1 och 86 utan något föregående beslut. Enligt förordningens artikel 3 kan kommissionen efter konstaterad överträdelse av artikel 85 eller 86 ålägga de berörda företagen att upphöra med överträdelsen. Förfaranden som faller under förbudet och inte omfattas av gruppundantag måste i princip anmälas till kommissionen och av denna beviljas undantag för att bli tillåtna. Kommissionen har således ensam behörighet att meddela undantag. Kommissionen kan också efter ansökan lämna besked om att artikel 85 eller 86 inte är tillämplig, s.k.
att upphöra med pågående överträdelser.
Konkurrensreglerna i artikel 85 och 86 är allmänt hållna och kompletteras av en omfattande praxis från
För vissa sektorer gäller särskilda bestämmelser.
1 Rådets förordning nr 17 Första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 av den 6 februari 1962, EGT nr 13, 21.2.1962, s, 204.
SOU 2000:4 | Bilaga 1 203 |
Den svenska konkurrenslagen och förhållandet mellan EG:s konkurrensregler och nationella regler
Konkurrenslagen (1993:20) trädde i kraft den 1 juli 1993. Den innebar stora förändringar av det nationella konkurrensrättsliga systemet, framför allt genom att det med EG:s regelsystem som förebild infördes uttryckliga förbud mot konkurrensbegränsande förfaranden och kraftiga sanktioner. Artiklarna 85 och 86 har således direkta motsvarigheter i den svenska lagen
Som övervakande myndighet med särskilda befogenheter fungerar Konkurrensverket, som kan ålägga företagen vid vite att upphöra med överträdelser eller föra talan vid domstol om konkurrensskadeavgift.
Domstolsprövning i ärenden enligt konkurrenslagen sker vid Stockholms tingsrätt och Marknadsdomstolen. Vissa ändringar i instansordningen trädde i kraft den 1 juli 1998 (SFS 1998:648).
Som har framgått av det tidigare är
När
Kommissionens önskemål om möjlighet till nationell tillämpning av artiklarna 85.1 och 86
Kommissionens uppfattning är att samtliga medlemsstater bör se till att de nationella konkurrensmyndigheterna har en möjlighet att tillämpa artiklarna 85.1 och 86 i
Detta har kommit till uttryck bl.a. i kommissionens meddelande om samarbete mellan kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter för handläggning av ärenden som omfattas av artiklarna 85 och 86 i
2 Jfr
3 EGT C 313, 15.10.1997, s. 3.
204 Bilaga 1 | SOU 2000:4 |
I meddelandet uppmanas de medlemsstater vars lagstiftning ännu inte tillåter landets konkurrensmyndigheter att effektivt tillämpa artiklarna 85.1 och 86 i fördraget att införa en lagstiftning som medger detta. Detta syftar till att dels uppnå effektivitet och enhetlighet i t illämpningen av gemenskapsrätten inom hela unionsområdet, dels ge företagen ett enkelt förfarande som uppfyller kraven på rättssäkerhet. 4 Meddelandet anger att kommissionen kommer att lämna över ett ärende för handläggning av en nationell konkurrensmyndighet om det gäller konkurrensbegränsningar som har huvudsaklig effekt i en medlemsstat. 5 Enligt meddelandet förbehåller sig kommissionen emellertid rätten att behandla vissa ärenden som är av särskilt intresse för gemenskapen. Ytterst utgör rådsförordningen 17/62 om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 rättslig grund för kommissionen att lämna över ett ärende till den nationella konkurrensmyndigheten.6 I ungefär hälften av medlemsstaterna anses de nationella konkurrensmyndigheterna i dag ha rättslig möjlighet att tillämpa artiklarna 85.1 och 86.
Kommissionens önskemål om att flera medlemsstater, vars konkurrensmyndigheter saknar denna behörighet, skall öppna denna möjlighet har understrukits under våren 1998. I brev till Närings- och handelsdepartementet framhåller kommissionen att gemenskapens konkurrensregler kommer att bli mer verkningsfulla i hela unionen, till fördel för både företag och konsumenter, om de nationella myndigheterna tillämpar dem. De nationella myndigheterna är ofta mer lämpade än kommissionen att avslöja och ingripa mot olagliga avtal och missbruk av dominerande ställning. Det gäller framför allt i de fall som kommissionen inte har uppmärksammat, vilket framför allt beror på att de nationella myndigheterna befinner sig närmare händelsernas centrum. Kommissionen påpekar vidare att det inte kan uteslutas att beslut enligt nationell lagstiftning kan vara oförenliga med beslut enligt gemenskapslagstiftningen inom samma område, även om den nationella lagstiftningen är helt harmoniserad med gemenskapslagstiftningen. Vidare sägs att, i de fall den nationella myndigheten tillämpar gemenskapslagstiftning, kommissionen ogärna kommer att granska dess slutsatser eller agera som någon form av appellationsorgan. Om den nationella myndigheten endast har tillämpat nationell lagstiftning menar dock kommissionen att kommissionen kan vara skyldig att undersöka ett klagomål för att se huruvida gemenskapslagstiftningen leder till ett väsentligt annorlunda resultat.
4punkt 65 i meddelandet.
5se särskilt punkterna
69.3 i förordningen. Se även artikel 87 och 88 i
SOU 2000:4 | Bilaga 1 205 |
Tidigare behandling i Sverige av frågan om nationell tillämpning
I samband med att regeringen i prop. 1994/95:48 föreslog riksdagen en särskild lag om tillämpning av Europeiska gemenskapernas konkurrens- och statsstödsregler, m.m. uttalade regeringen att frågan om direkt tillämpning av
Den år 1995 t illsatta Konkurrenslagsutredningen hade inte i uppdrag att föreslå någon lagstiftning i frågan. Utredningen tog dock upp frågan i sitt betänkande och konstaterade att det inom EG pågick en utveckling i riktning mot att nationella myndigheter i ökad grad skulle svara för tillämpningen av EG:s konkurrensregler. Utvecklingen kunde enligt utredningen leda till att såväl svenska domstolar som Konkurrensverket får nya uppgifter inom
Konkurrensverket föreslog i sitt remissyttrande över betänkandet att införandet av möjligheten för verket att tillämpa gemenskapens konkurrensregler skulle övervägas i samband med det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Regeringens bedömning
Mot den angivna bakgrunden finns skäl att nu tillkalla en särskild utredare för att analysera de rättsliga frågor som uppkommer vid införande av möjlighet till nationell tillämpning av artiklarna 85.1 och 86 i
Uppdraget
I uppdraget ingår att analysera de rättsliga och sakliga förutsättningarna för en internrättslig behörighet att direkt tillämpa artiklarna 85.1 och 86 för svensk konkurrensmyndighet och domstol vid därtill knuten prövning.
7 SOU 1997:20 Konkurrenslagen
206 Bilaga 1 | SOU 2000:4 |
Om utredaren inte identifierar starka hinder mot att införa en sådan behörighet, skall han lämna förslag till lagregler som gör en effektiv tillämpning av de aktuella artiklarna möjlig.
Utredaren skall särskilt analysera i vilken utsträckning de nuvarande reglerna i konkurrenslagen som gäller procedurer, undersökningar, påföljder m.m. kan tillämpas och är ändamålsenliga för det nya syftet.
Vidare skall frågor som rör verkställighet och erkännande av domar m.m. behandlas med särskilt beaktande av förhållandet till Brysselkonventionen.
Redovisning av uppdraget
Utredaren skall redovisa sitt uppdrag senast den 30 april 1999.
För utredarens arbete gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare att redovisa regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50), pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23), redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir. 1994:124) samt att redovisa konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet (dir. 1996:49).
(Närings- och handelsdepartementet)
Bilagorna
SOU 2000:4 | 237 |
Bilaga 5
Yttranden över
Näringsdepartementets yttrande angående vitbok om modernisering av reglerna om tillämpning av artiklarna 81 och 82 i
Reformbehovet
Kommissionen drar i vitboken upp huvudlinjer för grundläggande förändringar i tillämpningen av EU:s konkurrensregler. Syftet är att, i ljuset av vunna erfarenheter, skapa en ny och effektivare handläggningsordning för arbetet med att motverka allvarliga konkurrensbegränsningar inom EU. Sverige delar kommissionens uppfattning att tiden nu är mogen att överväga en radikal reformering av systemet. De främsta skälen för detta är att den administrativa ordning, som skapades för många år sedan, nu alltmer spelat ut sin roll vid tillämpning av artiklarna 81 och 82 samt att en utvidgad och alltmer komplex EU- marknad har blivit allt svårare att övervaka centralt från kommissionens sida.
Det administrativa systemet för notifiering och prövning av undantag har fyllt en viktig funktion genom att ligga till grund för kommissionens uppgift att från Romfördragets ikraftträdande formulera en grundläggande praxis i många viktiga frågor på konkurrensområdet.
Erfarenheterna numera visar emellertid att notifieringssystemet är mycket resurskrävande utan att ge hög grad av träffsäkerhet och tillförlitlighet när det gäller att spåra och möjliggöra ingripanden mot allvarliga konkurrensbegränsningar. Notifieringssystemet har i stället i allt större utsträckning blivit en ordning för att bereda företag en legal säkerhet mot ingripanden. Därmed försvåras kommissionens prioriteringar, liksom en fortsatt nödvändig och viktig utveckling av praxis på områden där sådan saknas. Erfarenheterna talar för att ett notifieringssystem främst är värdefullt när ny lagstiftning införs. Sedan tillämpningen av reglerna vunnit stadga, framtonar aspekterna byråkrati och kostnader för företagen starkare.
238 Bilaga 5 | SOU 2000:4 |
En allt större och mer komplex
Sverige är därför positivt till att ett arbete nu har inletts för att modernisera tillämpningen av EU:s konkurrensregler, och är berett att aktivt delta i utformningen av en ny ordning som är anpassad till dagens institutionella förutsättningar och den inre marknadens utveckling. Målet bör vara att genom tydliga och lätt tillämpbara förfaranderegler skapa ett mer slagkraftigt system för att motverka konkurrensbegränsningar på den inre marknaden. Ett sådant system skall möjliggöra en bättre resursanvändning samt, så långt som det är möjligt, innebära förenklingar och kostnadsminskningar för företagen. Oavsett valet av modell för att nå målet, är det inledda arbetet mycket omfattande och genomgripande. En ny ordning måste därför föregås av en ingående genomlysning med konsekvensanalys av alla de delfrågor som kan uppkomma innan nya regler kan bli verklighet. Därvid gäller det att söka finna lämpliga lösningar på problem och behov som identifieras. Med en sådan analys som grund, har Sverige stor tilltro till att ett nytt och effektivare system skall kunna skapas.
Valet av modell att arbeta med
Kommissionen presenterar i vitboken ett antal alternativ till förändring av det nuvarande systemet. Det alternativ som förordas av kommissionen består av två huvudmoment. Det ena är att den i dag gällande ordningen, med notifiering och prövning av frågan om huruvida individuellt undantag skall meddelas för visst samarbete mellan företag, tas bort och ersätts med ett legalundantag. Detta undantag skall gälla för samarbeten som uppfyller de nuvarande kriterierna i artikel 81.3 för individuellt
SOU 2000:4 | Bilaga 5 239 |
undantag, utan att det fattas ett särskilt beslut om detta. Det andra momentet är en mer aktiv roll för medlemsstaterna vid tillämpning av EU:s konkurrensregler. I det nya systemet förväntas klagomål och initiativärenden få ökad betydelse som grund för konkurrensmyndigheternas ingripanden.
Sverige delar, av de skäl som anförs ovan om behovet av en reformering, kommissionens uppfattning att det fortsatta arbetet bör inriktas på kommissionsförslaget. Sverige anser att de övriga alternativ som kommissionen presenterar inte kan antas leda till önskvärd måluppfyllelse och att de därför inte bör ligga till grund för ett vidare arbete.
Det måste emellertid beaktas att ett samtidigt genomförande av de båda huvudmomenten i det av kommissionens förordade alternativet innebär en radikal och genomgripande förändring som reser principiella frågor vilka måste belysas noga. Till dessa hör bl.a. riskerna för en icke enhetlig tillämpning, en försvagning av de nationella organens – speciellt domstolarnas – ställning och självständighet i förhållande till kommissionen i frågan om förhandsinformation om kommande beslut, uppgiften att skapa en ny ordning för vägledning till företagen samt utbytet av information i ett läge där sekretesskyddet i dag varierar bland medlemsstaterna. Det handlar vidare om förändringarnas återverkningar på nationell rätt vilken ofta byggts upp med
Ett ytterligare alternativ kunde därför ha varit att som första steg dels slopa notifieringssystemet, och samtidigt öka samarbetet mellan kommissionen och de nationella myndigheterna för att öka träffsäkerheten i en mer aktiv övervakning från kommissionens sida, dels bygga upp en ny ordning för vägledning till företag om förbudens räckvidd. Enligt Sveriges åsikt finns det emellertid skäl för att anta att arbetsbördan för kommissionen vid en sådan ordning fortfarande skulle bli alltför stor och svårhanterlig och att de nationella organens kompetens inte skulle tas tillvara fullt ut. Ett sådant tillvaratagande framstår som starkt önskvärt redan nu, för att få ett så effektivt genomslag för konkurrensreglerna som möjligt. Sverige anser därför att det fortsatta arbetet bör inriktas både på en förändring av notifieringssystemet och på en mer aktiv roll för medlemsstaterna vid tillämpning av konkurrensreglerna. Detta ställer dock krav på en omfattande utrednings- och analysinsats. Det fortsatta arbetet måste inriktas på att skapa ett nytt system som håller ihop och kan fungera praktiskt. Därför krävs det bl.a. tydliga och konkreta regler i fråga om arbetsfördelningen dels mellan kommissionen och medlemsstaterna, dels mellan medlemsstaterna. Sverige återkommer i det följande till fördelningsfrågan.
240 Bilaga 5 | SOU 2000:4 |
Fortsättningsvis kommenterar Sverige enskilda punkter i kommissionens förslag samt pekar på vissa problem och behov som förtjänar särskild uppmärksamhet i arbetet.
Arbetsmodellens konstruktion
Den s.k. parallella kompetensen
Kommissionen anger att dess förslag innebär en decentralisering och att förslaget ger parallell behörighet för kommissionen, nationella myndigheter och nationella domstolar att även tillämpa artikel 81.3. Sverige vill här peka på att det dock finns djupgående skillnader mellan kommissionens ställning och de nationella organens position. Beslut som tas nationellt vid tillämpningen av artiklarna 81 och 82 får verkan endast i det egna landet, medan kommissionens beslut, som meddelas enligt samma rättsregler, blir gällande i hela gemenskapen. Vidare kan enligt förslaget kommissionen, med tillämpning av samma
Det anförda innebär att decentrallseringen blir partiell och att medlemsstaternas behörighet endast delvis är parallell. Mer rättvisande vore det därför att i stället tala om medlemsstaternas medverkan i tillämpningen av artiklarna 81 och 82, med hänsyn till dessa begränsningar. En ordning av detta slag torde visserligen vara ofrånkomlig. Den bidrar dock till de problem som måste kunna hanteras.
Beslutskategorierna
Kommissionen tänker sig enligt vitboken olika typer av beslut som fattas i det nya systemet. Dessa omfattar s.k. förbudsbeslut, ickeöverträdelsebeslut (i vitboken kallat positivt beslut), beslut som gör åtaganden från företagets sida bindande, beslut varigenom ett gruppundantag återkallas för det enskilda fallet, beslut om att avvisa ett klagomål och beslut om interimistiska åtgärder.
SOU 2000:4 | Bilaga 5 241 |
Kommissionens förslag innebär därmed att s.k. comfort letters inte i längre skall utfärdas. Sverige ser detta som ett riktigt steg. Likaså synes de s.k.
Gränsdragningen mellan
242 Bilaga 5 | SOU 2000:4 |
Sverige anser det vara bra från effektivitetssynpunkt att det nationella organet kan meddela beslut om att åtaganden görs bindande. Utgångspunkten måste dock vara bedömningen att avtalet utan åtagandena strider mot förbudet i artikel 81. Denna grund för åtgärden måste fastslås i beslutet.
Gruppundantagets rättsliga status och funktion
Gruppundantag är i dag värdefulla instrument för att skapa rättslig förutsebarhet för företagen och för att marknaden skall fungera effektivt. När ett legalundantag införs synes dock gruppundantagens legala status och roll stå oklar. I dag gäller att ett avtal som omfattas av förbudet i artikel 81.1 är kvar på förbudsområdet så länge som gruppundantag eller beslut om individuellt undantag inte har meddelats med stöd av artikel 81.3. I det nya systemet med artikel 81.3 som ett legalundantag är det förbud som föreskrivs i artikel 81.1 inte tillämpligt på sådana avtal som uppfyller kriterierna i legalundantaget i artikel 81.3 vilket gäller enligt sitt innehåll utan särskilt beslut. Vad kommissionen kallar gruppundantag synes i detta läge vara något som fyller ut artikel 81.3 genom att ange specifika avtalstyper och förfaranden som uppfyller förutsättningarna där. Detta synes vara något annat än undantag. Denna fråga bör övervägas ytterligare. Den svenska inställningen är dock i sig att de regler som i nuläget benämns gruppundantag utgör ett värdefullt komplement till legalundantaget och bör finnas i någon form och under någon beteckning.
Legal förutsebarhet
Ser man det nya systemet från svensk lagstiftningssynpunkt skiljer sig situationen vid övergången till ett legalundantag motsvarande artikel 81.3 inte från den normala lagstiftningstraditionen. I Sverige är det på andra rättsområden vanligt att förbudsregler inte är förenade med möjligheter till anmälan för individuellt undantag i det särskilda fallet. Företag som reglerna är adresserade till måste alltså på egen risk pröva om de befinner sig inom förbudsområdet eller inte. Ett slopande av systemet med anmälan för undantag samt övergång till direkt tillämplighet för artikel 81.3 avviker således inte från vad som i allmänhet tillämpas i Sverige. Förändringen måste också ses mot bakgrund av att kommissionen inom ramen för det nuvarande notifieringssystemet årligen endast kan meddela
SOU 2000:4 | Bilaga 5 243 |
immunitet mot böter, den inte skyddar avtalet mot civilrättsliga sanktioner såsom skadestånd eller ogiltighet, så länge som ett formellt undantagsbeslut ej har meddelats. Inte heller comfort letters ger ett sådant skydd. Den direkta tillämpligheten innebär en förbättring för företagen på denna punkt.
Till saken hör att gruppundantag kommer att finnas kvar (jämför dock ovan) och skapa en förutsebarhet samt att en mer utvecklad rättspraxis finns, som ger vägledning om konkurrensreglernas tolkning i skilda situationer.
Sverige anser att kommissionens förslag, bedömt sin helhet, därmed kan godtas sett ur synvinkeln legal förutsebarhet för företagen.
Den nya modellens praktiska funktionsduglighet
Risken för icke enhetlig tillämpning
Det finns en påtaglig risk för att tillämpningen i de olika medlemsstaterna, vid tolkningen av
Kommissionen har också tagit upp tanken på att den skall få förhandsunderrättelse om innehållet i kommande nationellt beslut som skall meddelas av den nationella konkurrensmyndigheten eller av domstol. Skyldighet att lämna en sådan förhandsunderrättelse strider i Sverige mot den konstitutionellt skyddade principen om de rättstillämpande organens självständighet. Denna princip gäller såväl den svenska konkurrensmyndigheten som de svenska domstolarna. Dessutom är svenska organ skyldiga att ge parterna del av det som tillförts processen. Detta är ett grundläggande rättssäkerhetskrav. Parterna måste
i så fall få del av både utkastet till beslut och kommissionens yttrande däröver. Särskilt när det gäller domstolarna är en ordning med
244 Bilaga 5 | SOU 2000:4 |
förhandsunderrättelse inte möjlig och i sak helt olämplig. Bland annat bryts de svenska reglerna om tystnadsplikt och domstolssekretess. Vidare riskerar domstolen att hamna i en animerad diskussion med parterna i frågan hur den bör döma.
Vad det kan handla om är bl.a. att kommissionen vill ha möjlighet att av a påverka det nationella organet i fråga om hur det bör besluta. Det kan som nyss berörts diskuteras att tillgodose ett verkligt sådant behov i mindre långtgående former än de som kommissionen tagit upp. Exempelvis kunde man ha en ordning där kommissionen i vissa lägen skall beredas tillfälle att yttra sig. Man måste dock här vara observant på att om kommissionen får många sådana framställningar från de nationella organen, vilket inte går att utesluta, detta kan leda till oönskade fördröjningar av det nationella avgörandet. En modell att diskutera kunde vara att, när kommissionen underrättas om ett ärende om tillämpning av artikel 81 eller 82, domstolen respektive konkurrensmyndigheten skulle vara skyldig att bereda kommissionen möjlighet att yttra sig över ärendet inom viss tid.
I Sverige överklagas konkurrensmyndighetens beslut till specialdomstol, och det och det handlar därvid inte om civilprocess. Det är för Sverige av betydelse att få en belysning av frågan om kommissionen med stöd av en motsvarighet till artikel 9.3 i förordning 17/62 skall kunna ta över ett ärende från en medlemsstat där konkurrensmyndighetens beslut har överklagats till en domstol som skall besluta i saken.
I det fortsatta arbetet bör enligt svensk uppfattning diskuteras och preciseras närmare kriterier för när kommissionen kan ta över ett ärende.
Fördelning av ärenden samt det tänkta nätverket
Det är också betydelsefullt att riktlinjer för fördelning av ärenden utformas på ett så tydligt och effektivt sätt som möjligt, i det arbete som nu bedrivs vidare. Förutsebarhet är här en viktig aspekt, dvs. att företag har möjlighet att i förväg bedöma vilken myndighet som sannolikt kommer att hantera ärendet. Därmed kan ärendet redan från början anhängiggöras hos den ”rätta” myndigheten vilket minskar den administrativa bördan och därmed kostnaderna för företag och myndigheter.
Syftet måste vara att fördela ärenden på ett sätt som ger en så effektiv tillämpning av konkurrensreglerna som möjligt. När det gäller kriterierna för fördelningen delar Sverige uppfattningen att ärendet bör handläggas av konkurrensmyndigheten i det land där den största konkurrensbegränsande effekten uppstår. Denna ”t yngdpunktsprincip”
SOU 2000:4 | Bilaga 5 245 |
torde ta hand om flertalet fall som blir föremål för decentraliserad tillämpning. I de fall myndigheterna i flera medlemsstater, i vart fall fler än två, gör bedömningen att artikel 81 eller 82 är tillämplig och att det anförda förfarandet kan ha en väsentlig konkurrensbegränsande effekt, torde kommissionen vara bäst lämpad att hantera ärendet. En fördelningsmekanism som innebär att ett sådant ärende överförs till kommissionen bör således övervägas. Sverige vill här hänvisa till de effektivitetsskäl som låg till grund för ändringarna i koncentrationsförordningen rörande s.k. multipla notifikationer.
En viktig fråga som inte är klarlagd är på vilket sätt nätverket skall organiseras och fungera praktiskt. Sverige anser att det finns behov av ett utvecklat och tydligt regelverk för hur fördelningen skall beslutas och genomföras, för att skapa klarhet och effektivitet i förfarandet.
Ett fördelningssystem måste också ta om hand faran för s.k. forum shopping. Sverige ser här att en sådan risk kan föreligga, t.ex. om medlemsstaterna har olika procedurregler när det gäller hanteringen av klagomål och skyldigheten att utreda dessa. Det förefaller därför vara viktigt att de nationella konkurrensmyndigheterna har behörighet att avvisa klagomål.
Informationsutbyte och sekretess
Det måste finnas möjligheter till en effektiv informationspridning mellan kommissionen och medlemsstaterna samt mellan medlemsstaterna. Här kan olika informationsnivåer identifieras. Den enskilda medlemsstaten skall informera dels kommissionen, dels övriga medlemsstater om de ärenden den avser att ta upp respektive de som avslutas. Ett sådant notifikationssystem kan exempelvis utformas med OECD:s rekommendationer som förebild. Mer problematisk är naturligtvis den informationsöverföring som måste ske mellan handläggande myndigheter
i det enskilda fallet. I båda situationerna krävs att språkfrågan löses, så att man myndigheter emellan kan kommunicera på ett effektivt sätt, utan stora kostnader för översättning samt onödiga dröjsmål i handläggningen. Också företagens kostnader måste beaktas.
Sekretessfrågan är av stor vikt. Vad det handlar om är rätten att överföra och använda information samt skyldigheten att sekretessbelägga denna. Sekretessreglerna är utformade på olika sätt i medlemsstaterna, och många av dessa torde ha betydande svårigheter att utbyta information rörande enskilda ärenden. Samtidigt har företagen ett berättigat intresse av sekretesskydd. Enligt svensk uppfattning är det angeläget att det skapas ett för medlemsstaterna enhetligt sekretesskydd, för att säkerställa systemets effektivitet och trygga skyddet för företagen.
246 Bilaga 5 | SOU 2000:4 |
För att tillgodose detta synes det vara en framkomlig väg att sekretessbestämmelser i en ny förordning baseras på dem som nu finns i förordning 17/62.
Följdverkningarna för det svenska systemet
Det synes oundvikligt att systembytet måste leda till återverkningar för de nationella regelverken, eftersom dessa ofta byggts upp som en spegelbild av
SOU 2000:4 | Bilaga 5 247 |
Sammanfattning av yttranden från Danmark, Finland, Frankrike, Storbritannien och Tyskland
Danmark
Den danska regeringen ställer sig i sitt yttrande i princip bakom ett avskaffande av anmälningssystemet. Man konstaterar samtidigt att den av kommissionen föreslagna lösningen förutsätter att medlemsstaternas konkurrensmyndigheter har behörighet att tillämpa EG:s konkurrensregler. En sådan befogenhet har emellertid inte de danska konkurrensmyndigheterna. Man betonar i yttrandet att en decentraliserad användning av artikel 81 och 82 inte får medföra att det uppstår en risk för att bedömningen blir olika, beroende på om det är kommissionen eller en nationell konkurrensmyndighet som behandlar ett ärende. Man menar också i yttrandet att kommissionen i ett framtida system skall vara förpliktad att överta ett ärende där flera nationella konkurrensmyndigheter är inblandade och det finns risk för att myndigheterna gör skilda bedömningar. Man menar också att det bör finnas en möjlighet för en nationell myndighet att hänvisa ett ärende till kommissionen om det skulle finnas skäl till det.
Från dansk sida menar man att det är viktigt att kommissionen behåller sin ledande roll i fråga om både tolkningen och tillämpningen av EG:s konkurrensregler, så att det inte uppstår en risk för splittrad praxis. Man ansluter sig till tanken på att kommissionen skall ha ensamrätt att meddela s.k. positiva beslut men menar samtidigt att förhållandet mellan olika typer av beslut behöver redas ut.
Den danska regeringen ansluter sig till kommissionens förslag att vissa typer av joint ventures skall vara anmälningspliktiga och menar att en sådan anmälningsplikt borde sträckas ut till att omfatta fler former av samarbete. Man menar också att en eventuell domstolsprövning i samband med undersökningar även fortsättningsvis bör ske i nationella domstolar och ansluter sig till tanken på att den rådgivande kommittén för kartell- och monopolfrågor skall få en starkare ställning.
Finland
I den finska regeringens yttrande över vitboken ställer man sig i huvudsak positiv till kommissionens förslag om att ta bort anmälningssystemet och kommissionens monopol på att tillämpa undantagsbesämmelsen i artikel 81.3 liksom förslaget om decentraliserad tillämpning av artikel 81 och 82. Man konstaterar emellertid samtidigt
248 Bilaga 5 | SOU 2000:4 |
att det återstår att lösa åtskilliga problem som hänger samman med den praktiska tillämpningen av kommissionens förslag. De viktigaste av dessa problem rör frågan om fördelningen av befogenheter mellan kommissionen och medlemsstaterna, utbyte av information och rättssäkerheten för företag.
Man menar från finsk sida att även om det på det hela taget är berättigat att övergå till ett system som i huvudsak bygger på kontroll i efter hand, så är praxis inte så klar att enskilda företag i alla lägen kan förlita sig på den. Därtill kommer att, vid en utvidgning av gemenskapen, de nya medlemsstaterna inte att ha en kunskap om rättspraxis på konkurrensområdet som är i nivå med nuvarande medlemsstaters. I yttrandet pekar man också på risken för motstridiga beslut; en risk som inte blir mindre efter en utvidgning av EU.
Av yttrandet framgår också att man från finsk sida menar att det krävs tydliga regler för fördelning av befogenheterna mellan såväl komissionen och medlemsstaterna myndigheter som mellan medlemsstaternas myndigheter inbördes, liksom för kommissionens möjligheter att intervenera och för utbyte av konfidentiell information. Man pekar också på att det inte klart framgår av vitboken vad man från kommissionen sida menar med intervention. Vitboken är heller inte klar i fråga om vilken position nationella specialdomstolar för konkurrensärenden kommer att få.
Av yttrandet framgår också att man från finsk sida menar att nationella myndigheter bör ha en möjlighet att meddela beslut i vilka det konstateras att en överträdelse av artikel 81 eller 82 inte har skett. Sådana beslut skulle också få verkan inom hela gemenskapen.
Frankrike
Den franska regeringen intar i sitt yttrande en positiv attityd till de förslag som förs fram i vitboken. Man menar att det är fullt möjligt och önskvärt att decentralisera tillämpningen av artikel 81.3. Man konstaterar i yttrandet att det utvecklats en omfattande praxis och att en övergång till att betrakta artikel 81.3 som ett legalundantag kan förstärka de positiva effekterna av en övergång till en mer ekonomisk approach. Det sistnämnda kan öka den legala säkerheten. Man menar att, även om det återstår vissa områden där osäkerhet råder, så kommer
en övergång till ett legalundantag att leda till större förutsägbarhet i fråga om konkurrensreglerna för den stora majoriteten av avtal som inte omfattas av något gruppundantag.
Av yttrandet framgår att man från fransk sida menar att det i ett framtida nätverk kommer att bli nödvändigt att ha ett smidigt och
SOU 2000:4 | Bilaga 5 249 |
obyråkratiskt system för fördelning av ärenden. Man konstaterar att 1997 års meddelande be höver arbetas om och att förhållandet mellan kommissionen och nationella myndigheter måste klargöras. Man ställer sig bakom tanken på att nationella konkurrensmyndigheter skall vara skyldiga att informera kommissionen om ärenden som rör tillämpning av EG:s konkurrensregler. Motsvarande skyldighet för nationella domstolar anser man däremot vara onödigt byråkratisk. Man menar också att frågan om alternativ till de i vitboken aviserade positiva deklaratoriska besluten bör studeras.
I yttrandet menar man att frågan om att införa specialdomstolar för konkurrensärenden, som ett komplement till att införa ett system med legalundantag, bör studeras ytterligare. I yttrandet poängteras att det är nödvändigt att utbyta konfidentiell information men att det också är nödvändigt att det finns klara regler i förordningsform för att helt undvika skiljaktligheter mellan medlemsstaterna. Man delar också kommissionens uppfattning att det är önskvärt med en anmälningsskyldighet i fråga om partiella joint ventures.
Av yttrandet framgår att Frankrike är emot en centraliserad domstolprövning i fråga om undersökningar i medlemsstaterna på begäran av kommissionen.
Storbritannien
Storbritannien ställer sig bakom syftet med den föreslagna reformen, dvs. en effektivare tillämpning av EG:s konkurrensregler. Man konstaterar samtidigt att vitboken innehåller få detaljer kring hur man från kommissionens sida tänkt sig att det framtida systemet skall se ut. Från Storbritanniens sida inser man fördelarna med det system som kommissionen föreslår men poängterar också näringslivets rädsla för minskad legal säkerhet (legal certainty), särskilt i fråga om företag med stora marknadsandelar. Man menar att den senare frågan behöver bearbetas mer så att den kan få en tillfredsställande lösning. Innan denna fråga har retts ut, är man från Storbritanniens sida inte övertygad om att den föreslagna lösningen är bästa sättet att genomföra ett effektivare och mer rättvist system som samtidigt upprätthåller en t illräckligt hög grad av legal säkerhet för näringslivet. Man pekar också på risken för motstridiga beslut.
Andra viktiga frågor som Storbritannien tar upp i sitt svar är behovet av samarbete mellan kommissionen och nationella konkurrensmyndigheter och behovet av att säkerställa att konfidentiell information kan skyddas på ett adekvat sätt när den utväxlas mellan olika myndigheter. Man konstaterar att vitboken visserligen innehåller vissa
250 Bilaga 5 | SOU 2000:4 |
förslag men att mycket arbete återstår att göra i detta avseende. Man menar också att det bör övervägas om inte professional legal privilege bör utsträckas till att omfatta även vissa kvalificerade bolagsjurister.
Från Storbritanniens sida menar man att näringslivets rädsla för minskad legal säkerhet i det föreslagna systemet bör tas på allvar. Man noterar att kommissionen i vitboken aviserat att den har för avsikt att presentera nya riktlinjer och meddelanden men konstaterar samtidigt att, även om den typen av instrument kommer att vara till hjälp, så kommer de inte att eliminera den legala osäkerheten i fall som medför komplicerad juridisk tolkning och ekonomisk analys. I svaret konstateras också att den nya typ av deklaratoriska beslut som nämns i vitboken i och för sig kommer att vara till viss fördel för de inblandade företagen och andra företag som är inblandade i liknande avtal eller aktiviteter, men att sådan beslut – till skillnad mot undantagsbeslut enligt artikel 81.3 – inte kommer att utesluta att avtalen m.m. angrips i nationella domstolar. Man pekar i svaret också på att vitboken är oklar i fråga omfattningen av och värdet av informella diskussioner mellan myndigheter.
Storbritannien ställer sig bakom tanken på en decentralisering av tillämpningen av artikel 81 och 82 men konstaterar att den huvudsakliga oron i det avseendet rör svårigheterna att nå en enhetlig tillämpning av bestämmelserna. Storbritannien tar denna oro på allvar. En annan, enligt Storbritannien förståelig, oro rör risken för ”double jeopardy”, dvs risken för att företag blir föremål för dubbla eller flerfaldiga utredningar. Man menar samtidigt att risken för forum shopping minskar om det i ett framtida system inte kommer att finnas någon möjlighet att meddela bindande undantagsbeslut.
När det gäller frågan om fördelning av ärenden inom ett nätverkssystem menar man från Storbritanniens sida att systemet måste vara så flexibelt att det ger en möjlighet att hantera enskilda ärenden på bästa möjliga sätt. Man ifrågasätter tanken i vitboken på att kommissionen även fortsättningsvis skall ha en möjlighet att ta över ett ärende från en nationell myndighet, jämför artikel 9.3 i förordning 17/62. I svaret konstateras att man från Storbritanniens sida inte känner till något fall där kommissionen övertagit ett ärende från en nationell konkurrensmyndighet på grund av att det förelegat skilda åsikter.
Storbritannien ställer sig tveksamt till behovet av nya regler för hantering av koordinerade oannonserade undersökningar men välkomnar förslaget om en förstärkning av klagandens ställning inför kommissionen liksom förslaget om att klargöra och formalisera bestämmelser om interimistiska beslut.
SOU 2000:4 | Bilaga 5 251 |
Tyskland
Bundeskartellamt har sitt yttrande varit mycket kritiskt till de tankar kommissionen presenterat i vitboken. Den tyska regeringens yttrande är i stora delar liktydigt med Bundeskartellamts yttrande.
Myndigheten, som under hösten 1998 presenterade ett eget förslag till reformering av tillämpningen av dåvarande artikel 85 och 86 som tas upp i vitboken, instämmer i att det finns ett behov av reformering av tillämpningen av artikel 81 och 82. Man menar emellertid att de slutsatser som presenteras i vitboken inte vilar på ett tillräckligt säkert empiriskt underlag och vänder sig emot att anmälningssystemet föreslås bli avskaffat.
Enligt Bundeskartellamt kan man nå det decentraliseringsmål som anges i vitboken genom att nationella konkurrensmyndigheter får tillämpa artikel 81.3 i kombination med en förenklad beslutsprocess inom kommissionen och ett intensivare samarbete mellan kommissionen och medlemsstaternas nationella konkurrensmyndigheter. Bundeskartellamt ställer sig emellertid bakom tanken att kommissionen fortsättningsvis skall inrikta sig på att först och främst bekämpa omfattande karteller. Man menar emellertid att det är tveksamt om en sådan inriktning på kommissionens arbete förutsätter att artikel 81.3 görs till ett legalundantag.
Enligt Bundeskartellamt överskrider kommissionen den kompetens som tilldelats den enligt artikel 83. Det skulle också, enligt myndigheten, strida mot ordalydelsen i artikel 81.3 att tolka den som ett legalundantag, vilket också framgår av bestämmelsens förarbeten och, enligt Bundeskartellamt, strider mot vissa uttalanden som
Enligt Bundeskartellamt har anmälningssystemet hittills varit en av grundpelarna i en konkurrenspolitik som varit inriktad på prevention och genomblickbarhet (transparens). Anmälningssystemet ger konkurrensmyndigheterna den överblick över marknaden, som är nödvändig för att värna en effektivt konkurrens. Det har också en avskräckande effekt och ger konkurrensmyndigheterna en möjlighet att styra företagens beteende. Myndigheten menar avslutningsvis att endast ett anmälningssystem ger verklig rättssäkerhet åt företagen.
252 Bilaga 5 | SOU 2000:4 |
Bundeskartellamt menar att en övergång till att betrakta artikel 81.3 som ett legalundantag medför att det kommer att bli svårare att bötfälla företag. Enligt myndighets kommer ett sådant system också att medföra svårigheter i civilprocesser, genom att enskilda svarande kommer att få svårt att bevisa att förutsättningar för undantag inte finns. Det kommer också att medföra en risk för splittrad praxis. Det är vidare oklart hur beslut i olika sammanhang kommer att förhålla sig till varandra. Man ställer sig också tveksam till den av kommissionen aviserade rollen som amicus curiae i nationella domstolar.
Enligt Bundeskartellamt kommer vid en framtida utvidgning av gemenskapen ett antal av de nya medlemsstaterna att i stor utsträckning sakna en utvecklad konkurrenskultur. Den omständigheten talar för ett bibehållande av anmälningssystemet.
Bundeskartellamt menar att antalet anmälningar kommer att minska kraftigt i och med införandet av gruppundantagsförordningar som omfattar vissa typer av vertikalt samarbete. Antalet återstående anmälningar motiverar inte en sådan radikal lösning som föreslås. Enligt myndigheten kan den föreslagna lösningen också leda till att företagen får ett ökat behov av juridisk rådgivning.
Enligt Bundeskartellamt orienterar sig kommissionen genom den föreslagna lösningen mot amerikansk konkurrensrätt. En sådan omorientering är enligt myndigheten inte lyckad, eftersom förutsättningarna i USA och inom EU är olika, bl.a. är de amerikanska sanktionerna betydligt mer avskräckande. Även förutsättningarna för civilprocesser är helt annorlunda i USA jämfört med vad som gäller inom gemenskapen.
Enligt Bundeskartellamt är det föreslagna systemet med olika typer av beslut inte tillräckligt väl genomtänkt. Man ifrågasätter särskilt s.k. positiva beslut, dvs. beslut om att en överträdelse inte förelegat och menar att ett system med sådana beslut kommer att medföra avgränsningsproblem mot kvalificerade beslut om avvisning av klagomål. Man menar också ett det finns en risk för att systemet med comfort letters fortsätter, men under annat namn, vilket inte ger företagen tillräcklig rättssäkerhet. Man vänder sig också emot ett system med frivilliga anmälningar.
Bundeskartellamt menar avslutningsvis att det genom en kombination av olika åtgärder går att nå lösningar på de problem det nuvarande systemet medför. Bland dessa åtgärder återfinns ett förbättrat horisontellt och vertikalt samarbete mellan kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna. En annan åtgärd är enligt Bundeskartellamt att förenkla kommissionens interna arbetsformer.