sou 2000 39

SOU 2000:39

Till statsrådet och chefen för

Socialdepartementet

Genom regeringsbeslut den 4 februari 1999 bemyndigades chefen för Socialdepartementet, statsrådet Lars Engqvist, att tillkalla en kommitté bestående av forskare med uppdrag att göra ett välfärdsbokslut över 1990-talet (dir. 1999:7). Kommittén antog sedermera namnet ”Kommittén Välfärdsbokslut”. Ett första delbetänkande Välfärd vid vägskäl, utvecklingen under 1990-talet (SOU 2000:3) överlämnades den 18 januari år 2000.

En väsentlig grund för detta delbetänkande var de cirka 25 kun- skapsunderlag som olika forskare och forskargrupper på kort tid skrev för kommittén. De uppdrag som, efter samråd, gavs till forskarna var ofta att sammanfatta det befintliga kunskapsläget inom ett forsknings- fält, men i många fall också att ta fram ny kunskap via primära analy- ser. I kommitténs direktiv angavs identifierandet av kunskapsluckor som ett centralt mål. Detta uppdrag har därför också i tillämpliga fall vidarebefordrats till berörda forskare. Gemensamt för alla uppdrag var också det fokus på 1990-talsutvecklingen som slagits fast redan i kom- mitténs direktiv.

Föreliggande forskarvolym utgör den tredje i en serie av skrifter där dessa underlag presenteras. Vi hoppas och tror att dessa uppsatser skall bidra till en nyanserad diskussionen kring välfärdens utveckling i Sve- rige.

Kommitténs ledamöter har inte tagit ställning till innehållet i de en- skilda uppsatserna. Det är med andra ord författarnas analyser, tolk- ningar och slutsatser som presenteras här och varje författare ansvarar själv för innehållet.

Stockholm i september 2000

Joakim Palme

SOU 2000:39	2

Åke Bergmark	Elisabet Näsman
Johan Fritzell	Lena Sommestad
Olle Lundberg	Marta Szebehely
/Martin Hörnqvist	/Anna Öström

SOU 2000:39	3

Innehåll

1Skolan under 1990-talet – sociala förutsättningar och utbildningsstrategier

Donald Broady, Mats B. Andersson, Mikael Börjesson, Jonas Gustafsson, Elisabeth Hultqvist och Mikael Palme

1.1 Inledning .....................................................................................	5
1.1.1 Uppdraget............................................................................	5
1.1.2 Förändringar under 1990-talet.............................................	6
1.1.3 Konsekvenser för de tillbakasatta .......................................	8
1.1.4 Konsekvenser för eliterna .................................................	11
1.1.5 Behov av ytterligare forskning..........................................	13
1.2 Nya betingelser för skolan under 1990-talet..........................	17
1.2.1 Skolpolitik .........................................................................	17
1.2.2 Fristående grundskolor......................................................	21
1.2.3 Gymnasieskolans individuella program............................	24
1.2.4 Informationsteknik ............................................................	33
1.3 Skillnader, profilering och elevers utbildningsstrategier i
gymnasieskolan under 1990-talet ...........................................	39
1.3.1 Inledning............................................................................	39
1.3.2 Grundskolan ......................................................................	42
1.3.3 Övergången från grundskola till gymnasium....................	48
1.3.4 Det individuella programmet ............................................	52
1.3.5 Sociala och andra skillnader inom gymnasieskolan
under 1990-talet ................................................................	60
1.3.6 Profileringen av gymnasieskolan i Stockholms-regionen. 82
1.3.7 Sammanfattning ..............................................................	113
1.3.8 Appendix .........................................................................	120

4 Innehåll	SOU 2000:39

2Prestationer och prestationsskillnader i 1990-talets skola

Jan- Eric Gustafsson, Anette Andersson och Michael Hansen

2.1	Inledning .................................................................................	135
2.2	Undersökningens dataunderlag ............................................	137
	2.2.1 Individer ..........................................................................	139
	2.2.2 Variabler..........................................................................	141
2.3	Prestationer i grundskolan ....................................................	144
	2.3.1 Avslutad alternativkurs i matematik och engelska..........	145
	2.3.2 Avgångsbetyg från grundskolan......................................	147
	2.3.3 Variation i betyg mellan olika grupper ...........................	151
	2.3.4 Resultaten i grundskolan: några slutsatser ......................	153
2.4	Rekrytering till och avgång från gymnasieskolan ..............	157
	2.4.1 Rekryteringen till gymnasieskolan..................................	158
	2.4.2 Avgång från gymnasieskolan..........................................	167
	2.4.3 Ungdomar utan avslutad gymnasieutbildning.................	169
	2.4.4 Gymnasieutbildning för elever med låga betyg i
	grundskolan .....................................................................	170
	2.4.5 Några slutsatser avseende gymnasiet ..............................	171
2.5	Universitet och högskola........................................................	174
	2.5.1 Högskoleprovet ...............................................................	176
	2.5.2 Övergång till högskoleutbildning....................................	190
2.6	Diskussion och slutsatser .......................................................	203
3	Författarpresentation ............................................................	213

SOU 2000:39	5

1Skolan under 1990-talet

– sociala förutsättningar och utbildningsstrategier

Donald Broady, Mats B. Andersson, Mikael

Börjesson, Jonas Gustafsson, Elisabeth

Hultqvist, Mikael Palme

1.1Inledning

1.1.1Uppdraget

Det här kapitlet är skrivet på uppdrag av kommittén Välfärdsbokslut. Uppdraget bestod i att utifrån ett utbildningssociologiskt perspektiv redovisa utvecklingstendenser inom skolsektorn under 1990-talet med tonvikt vid följande problemområden:

olika sociala gruppers strategier för att utnyttja skolväsendet,

sociala och kulturella konsekvenser av skolans decentralisering från stat till kommun,

skolans differentiering; jämförelser mellan utbildningsvägar för re- surssvaga grupper (med särskilt beaktande av gymnasieskolans in- dividuella program) och för resursstarka grupper (såsom framväxten av nya elitinriktade skolor och utbildningsvägar),

den ökande vikten av internationalisering och IT-användning i sko- lan.

Kapitlet består av tre delar. Inledningen är författad av Donald Broady som också redigerat kapitlet. Avsnitt 1.2 behandlar översiktligt några ändrade betingelser för skolväsendet under 1990-talet: förändringar i skolpolitiken, tillväxten av antalet fristående skolor, tillkomsten av gymnasieskolans individuella program, samt genombrottet för modern informationsteknik i skolan. Delavsnitten är författade av Donald Bro- ady och Jonas Gustafsson, Elisabeth Hultqvist samt av Mats B. An- dersson. I kapitlets avsnitt 1.3 analyseras gymnasieskolans sociala struktur och gymnasieelevernas tillgångar och utbildningsstrategier.

6 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

För det ändamålet har vi med utgångspunkt i SCB-data på individnivå upprättat totalregister över vad samtliga svenska gymnasieelever i vissa årskurser har i bagaget (betyg från årskurs nio, kön, föräldrars yrke och inkomst, boende etc.) och hur de fördelar sig på olika slag av gymna- sieutbildningar. Eftersom dessa registerdata avser tre tidpunkter, läs- åren 1988/89, 1994/95 och 1998/99, tillåter de vissa slutsatser om ut- vecklingen under decenniet. Mikael Börjesson och Mikael Palme har genomfört den omfattande bearbetningen av registren och författat av- snitt 1.3.

1.1.2Förändringar under 1990-talet

Åren kring 1990 inleddes en rad utbildningspolitiska förändringar som kan sammanfattas med stickorden mål- och resultatstyrning, kommu- nalisering, decentralisering, privatisering, marknadsanpassning och friare resursanvändning. Den statliga styrningen har minskat och ändrat karaktär. Kort sagt är det numer statens uppgift att ställa upp mål för skolan och att övervaka att dessa uppnås. På kommunal och lokal nivå har man att precisera målen, att finna vägar för deras förverkligande samt att fördela de statliga pengar man fått sig tilldelade i klump. 1990- talet har således i många avseenden – pengarnas fördelning på olika ändamål, lärarnas anställningsvillkor och uppgifter, detaljutformningen av kurser, undervisningens fördelning på årskurser, ämnen och timmar m.m. – inneburit att det statliga regelverket ersatts av beslutsmakt på kommunal eller lokal nivå.

Till de viktiga förändringarna under 1990-talet hör ökade möjlighe- ten att skapa profilerad utbildning inom den kommunala skolan och att inrätta fristående skolor. Visserligen är de sistnämnda, dvs. skolor med annan huvudman än stat, landsting eller kommun, ännu inte så många och främst ett storstadsfenomen. I början av hösten 1999 gick bara tre procent av landets elever i fristående skolor. Sådana fanns i 124 kom- muner, tätast i storstäderna. Skolverket hade lämnat 434 tillstånd till fristående grundskolor och 87 tillstånd till fristående gymnasieskolor. Men även om de fristående skolorna har marginell omfattning har de betytt åtskilligt för debatten om skolan. I storstadsregionerna har de fungerat som reella alternativ för i synnerhet bättre bemedlade familjer och vissa invandrargrupper.

1991 års gymnasiereform skapade en organisatoriskt sammanhållen gymnasieskola med 16 program som alla är treåriga och som alla ger allmän behörighet för högskolestudier. Dessutom tillkom det individu- ella programmet som var avsett att slussa in svaga elever i något av de ordinära gymnasieprogrammen. Under loppet av 1990-talet har gymna-

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	7

sieskolan blivit en skola för alla, såtillvida att 98 procent av grundsko- leeleverna numer går vidare till gymnasiet (att jämföras med mindre än 90 procent i slutet av 1980-talet). Samtidigt har den sociala differentie- ringen inom gymnasieskolan ökat. De elever som lyckats sämst i grundskolan samlas i det individuella programmet, där olika elevgrup- per har synnerligen skiftande chanser att ta sig vidare till en ordinär gymnasieutbildning. De yrkesinriktade gymnasieprogrammen ger i praktiken sällan tillträde till högskolestudier eftersom högskolorna och universiteten ställer högre antagningskrav. Att de två studieförberedan- de programmen, det naturvetenskapliga och det samhällsvetenskapliga, mot slutet av 1990-talet expanderat kraftigt i omfattning har åtföljts av en ökad differentiering inom dessa program. Det naturvetenskapliga programmets naturvetenskapliga gren har befäst och förstärkt sin ställ- ning som den främsta elitutbildningen till vilken elever med de högsta grundskolebetygen och ur de högsta samhällsklasserna rekryteras, me- dan dess tekniska gren tappat mark. Det samhällsvetenskapliga pro- grammet har blivit synnerligen heterogent och inrymmer nu åtskilliga elever från grupper som tidigare brukade välja tvååriga yrkesförbere- dande linjer. I många avseenden har konkurrensen hårdnat om de ut- bildningsplatser som erbjuder de bästa utsikterna till fortsatta lycko- samma studier på högskolan och framgång i arbetslivet. Att fler olik- artade utbildningsalternativ erbjuds inom gymnasieskolan kan utnyttjas av de högsta samhällsklasserna. Dels blir systemet allt mer svåröver- blickbart, vilket gynnar dem som har bäst förutsättningar att orientera sig, dels kan skilda grupper bland de resursstarka föräldrarna – de med ekonomiska tillgångar, de med tungt utbildningskapital, de med olik- artade kulturella tillgångar etc. – finna särskilda utbildningsvägar som passar just deras barn. Samtidigt existerar i det svenska systemet på- tagliga meritokratiska inslag som förstärks av den ökande utbildnings- konkurrensen. Kort sagt ges plugghästarna chans att springa förbi ri- kemansbarnen, vilket öppnar möjligheter till det som brukar kallas ”minskad social snedrekrytering” eller ”demokratisering”, med andra ord möjligheter till förnyelse av eliterna eller till framväxten av nya eliter som utmanar de etablerade.

En annan betydelsefull förändring under 1990-talet har varit att den moderna informationstekniken vunnit insteg i skolväsendet. Samtidigt som tillflödet av medel för andra ändamål i skolorna stagnerat eller minskat, har stora summor – uppskattningsvis sammanlagt en miljard kronor om året sedan 1990-talets mitt, lägre belopp dessförinnan – sats- ats på att förse skolor med datorer och annan utrustning samt IT- kompetens. Den fördelningen har varit ojämn och effekterna på arbets- sättet i skolorna är mycket varierande. På så vis har en omfattande ut-

8 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

bildningsreform genomförts som inte regisserats på sedvanligt politiskt sätt.

Huvudresultat i de undersökningar som redovisas nedan är att skill- naderna mellan skolor och mellan utbildningsinriktningar ökat i en rad avseenden under 1990-talet.

1.1.3Konsekvenser för de tillbakasatta

De ökade skillnaderna inom den svenska skolan är ett trendbrott. Det goda hemmet känner ingen skillnad mellan privilegierade och tillbaka- satta, sa Per Albin Hansson. Enligt ett dylikt recept hanterades klass- frågan länge inom efterkrigstidens svenska skolpolitik. Ståndpunkten att den offentliga skolan skall vara till för alla vilar på föreställningen att det är nyttigt att samhällsklasserna möts. Ett annat argument har varit att de underprivilegierade tjänar på en skola där även överklassen tvingas placera sina barn. En sådan skola kommer aldrig att tillåtas bli alltför usel.

Under 1990-talet har i formell mening den sammanhållna skolans idé ett stycke på väg realiserats inom gymnasieskolan, där efter 1991 års reform all utbildning – med undantag för det individuella program- met – blev treårig och ger allmän behörighet för högskolestudier. En avsikt var att minska klyftan mellan teoretisk och praktisk gymnasieut- bildning. Vidare var avsikten att minska den s.k. sociala snedrekryte- ringen, vilket inte lyckats om vi beaktar utvecklingen under hela 1990- talet (i mitten av decenniet förekom dock en övergående tendens till minskad ”social snedrekrytering”, se nedan). I synnerhet det naturve- tenskapliga programmets naturvetenskapliga gren har mot slutet av 1990-talet befäst sin ställning som den i särklass viktigaste elitutbild- ningen inom svensk gymnasieskola där få elever med lägre socialt ur- sprung lyckas ta sig in. Det är intressant att notera att det naturveten- skapliga programmet tycks vara det program där traditionella gymnasi- ala undervisningsformer med katederundervisning, faktaplugg och läx- förhör är mest dominerande (Skolverket 1998b). Det andra s.k. studie- förberedande programmet, det samhällsvetenskapliga, har blivit allt mer heterogent och rekryterar nu åtskilliga elever som inte förbereder sig för fortsatta studier. Eftersom de två studieförberedande program- men, det naturvetenskapliga och det samhällsvetenskapliga, expanderat i omfattning sker i dag åtskilligt av den s.k. sociala snedrekryteringen inom dessa studieförberedande program. Där inrymmes å ena sidan plantskolor för framtidens eliter, exempelvis NVNA-klasser och det samhällsvetenskapliga programmets lokala grenar med internationell inriktning, å andra sidan elever utan särskilt mycket skolkapital eller

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	9

andra tillgångar, exempelvis inom det samhällsvetenskapliga program- met elever av den sort som tidigare läste vid tvåårig social linje –vilken för tio år sedan fungerade som en tillflykt särskilt för flickor vilkas fa- miljer var förhållandevis väl rustade med sociala och kulturella till- gångar men som lyckats dåligt med studierna i grundskolan. Till den s.k. sociala snedrekryteringen bidrar även att elever ur lägre samhälls- klasser mindre ofta söker till studieförberedande eller prestigefyllda utbildningar i jämförelse med elever som har samma betyg men med bakgrund i högre samhällsklasser.

Att de två studieförberedande programmen rekryterar så många ele- ver innebär att de övriga fjorton programmen tappat mark. I den me- ningen har ambitionen att minska klyftan mellan studieförberedande och yrkesförberedande gymnasieutbildning misslyckats. Det har också visat sig att de övriga fjorton programmen inte fungerar så studieförbe- redande som avsett: de ger visserligen alla allmän behörighet för hög- skolestudier, men i den svenska högskolan existerar med något eller några undantag (fritidspedagoglinjen är det enda exempel vi känner till) inga utbildningar där det räcker med allmän behörighet. Därtill krävs särskild behörighet.

Ett annat kännemärke för de icke studieförberedande programmen är att det är där som klyftan mellan könen är mest framträdande. Som- liga domineras av flickor, andra av pojkar, medan de studieförberedan- de programmen uppvisar jämnare könsfördelning.

Vidare har den traditionella idén om en sammanhållen skola givit vika i och med de nyss nämnda skolpolitiska och organisatoriska för- ändringarna som öppnat vägen för lokal variation, bl.a. genom profile- ring av den kommunala skolan, upprättandet av fristående skolor och på gymnasienivån fler möjligheter för eleverna att välja mellan alter- nativa kurser.

Att arbetsmarknaden för ungdomar nästan försvunnit, att de till- gängliga medlen för undervisning per elev minskat och att konkurren- sen hårdnat om platser på åtråvärda utbildningar har skapat problem som inte härrör ur skolan men som blivit synliga i skolans värld. Större delen av 1990-talet präglades av hög arbetslöshet och minskad tillgång på offentliga medel. Enligt Riksdagens revisorer (1998:64) minskade åren 1991–1997 den genomsnittliga kostnaden per elev i grundskolan med drygt nio procent. Framför allt minskade kostnaderna för lärarlö- ner. Det uppföljningsansvar som kommunerna sedan 1976 hade för 16– 17-åringar är i dag utökat till att gälla alla ungdomar fram till det ka- lenderår de fyller 20. Eftersom de ungdomar som har svårigheter med skolan inte är välkomna i arbetslivet, återstår i stort sett bara att på ett eller annat sätt bereda dem plats i gymnasieskolan. Särskilt besvärlig är situation för många barn med invandrarbakgrund. Beträffande förhål-

10 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

landet mellan könen har lågpresterande pojkar förlorat på utvecklingen under 1990-talet.

Gymnasieskolans individuella program är det tydligaste exemplet på hur problem av det sistnämnda slaget blivit synliga i skolan. Till gym- nasieskolans svårigheter hör att utforma undervisningen så att den pas- sar elever som saknar förutsättningar eller motivation för ordinära gymnasiestudier. Det individuella programmet har fått ta emot en stor del av dessa elever. Det tillkom i och med 1991 års gymnasiereform och är i dag till sin omfattning det tredje största programmet, där runt var tionde gymnasieelev går (läsåret 1998/99 mellan sex procent och tretton procent, beroende på hur man räknar, se inledningens avsnitt 1.3.4 nedan). Avsikten var att det individuella programmet skulle utgö- ra ett slags preparandår som förbereder eleverna för att övergå till nå- got av de sexton ordinära gymnasieprogrammen. Så har det inte funge- rat för alla. Bland de elever som från grundskolan gått direkt till det individuella programmet återfinns 60 procent på ett ordinarie gymnasi- eprogram hösten därpå, men bland dem som inte kommer direkt från grundskolan är andelen lägre, 26 procent, och allra lägst, knappa elva procent, bland de invandrare som aldrig gått i svensk grundskola (avsnitt 1.3, tabell 12). Således är det individuella programmet synner- ligen differentierat, och fungerar för vissa invandrargrupper inte alls som inkörsport till gymnasieskolan.

En orsak till att det individuella programmet inte lever upp till in- tentionerna torde vara en motsättning som finns inbyggd i den nya gymnasieskolan efter 1991 års reform. Å ena sidan skall den vara till för alla ungdomar. Å andra sidan skall samtliga sexton program ge all- män behörighet för högskolestudier, vilket innebär ökad tonvikt vid teoretiska inslag. Yrkesutbildning av traditionellt snitt existerar inte längre inom svensk offentlig sekundärskola, vilket möjligen kan vara motiverat eftersom de teoretiska studier – särskilt i kärnämnena svens- ka, matematik och engelska – som bereder svaga elever så stora svårig- heter, anses behövliga med tanke på anställningskraven inom allt fler sektorer av arbetslivet. Men resultatet blir utslagning. När de skolmäs- siga kraven höjs, exempelvis i samband med tillämpningen av nu gäl- lande betygssystem och antagningsregler, får somliga elever det svårt att ta sig över trösklarna. Kampen har hårdnat om de mest eftertraktade gymnasieplatserna – liksom om platserna i högskolan, som visserligen blivit fler under 1990-talet men söktrycket har ökat ännu mer. Förhål- landena inom det individuella programmet illustrerar ett dilemma som är synligt i hela utbildningsväsendet: skolan har inte annat än skola att erbjuda de elever som har problem med just det skolmässiga.

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	11

1.1.4Konsekvenser för eliterna

Många eliter har vunnit på att variationen inom skolväsendet ökat ef- tersom de har fått bättre möjligheter att välja en utbildningsbana som är skräddarsydd för de egna barnen.

Det naturvetenskapliga programmets naturvetenskapliga gren har blivit en än säkrare investering för bemedlade grupper. Hit sökte sig år 1998 41 procent av alla läkarbarn, 37 procent av alla universitetslärar- barn och 32 procent av alla civilingenjörsbarn, att jämföras med sju procent av barnen till okvalificerade arbetare i produktionen (avsnitt 1.3, tabell 22). Ett annat attraktivt alternativ för eliterna är fristående skolor och vissa profilerade utbildningar vid kommunala gymnasie- skolor. I Stockholmsregionen rekryterar de flesta fristående gymnasie- skolor en hög andel elever ur alla slags eliter. Ett undantag är waldorf- skolorna som i synnerhet apellerar till de eliter som är särskilt välför- sedda med kulturellt (till skillnad från ekonomiskt) kapital. I takt med tillkomsten av fristående skolor på alla stadier kan fler separata utbild- ningsvägar skapas genom hela den obligatoriska skolan. Uppskattning- vis en fjärdedel av eleverna i fristående grundskolor fortsätter i fristå- ende gymnasieskolor. Eliter med förhållandevis större mått av skolka- pital visar en tendens att föredra profilerade utbildningsalternativ inom den kommunala skolan. Eliter bosatta i en omgivning dominerad av lägre sociala skikt, låt säga i Stockholms södra förorter, kan ändå ut- nyttja en närbelägen gymnasieskola genom att placera sina barn på nå- gon socialt och undervisningsmässigt selektiv lokal gren. Se vidare 1.3.6 nedan.

Dessa nya tendenser ruckar inte på det generella mönster som kan påvisas från slutet av 1980-talet till slutet av 1990-talet, nämligen att en av de viktigaste polariteterna inom gymnasieskolan är den mellan eko- nomiska eliter och eliter med förhållandevis större mått av kulturellt kapital. I Stockholmsregionen är de förra (barn till företagsledare, hög- re tjänstemän i privat sektor m.fl.) överrepresenterade i skolor i de nor- ra och östra förorterna, de senare (barn till universitetslärare, läkare m.fl.) i de mest ansedda innerstadsgymnasierna. Denna motsättning mellan ekonomiskt och kulturellt bemedlade eliter är till stor del men inte enbart betingad av bostadssegregationen och återfinnes i många sammanhang, exempelvis i val av gymnasieprogram och- grenar. Den karaktäriserar även det svenska högskolefältet (Broady och Palme 1992).

Utbildningsväsendets differentiering gör att det i Sverige, liksom sedan länge i många andra länder, blir allt viktigare för (de nuvarande liksom de framväxande) eliterna att vara kräsna i valet av skola. För framtida framgångar i arbetslivet och det sociala livet kan det vara vik-

12 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

tigare att ha läst vid ansedda skolor, Viktor Rydbergs gymnasium i Djursholm eller KTH, än vilken examen man avlagt. I viss mån innebär utvecklingen att elitskolorna får ökade möjligheter att förse eliternas barn med sådant som familjerna förut ombesörjt i egen regi, såsom um- gänge med jämbördiga kamrater, utlandskontakter, odlande av speci- alintressen och förberedelser för lyckosamma banor inom den högre utbildningen och i den sociala världen.

Samtidigt innebär variationen i skolväsendet även risker för de etablerade eliterna som kan råka ut för konkurrens från uppåtstigande sociala grupper. Höga betyg kan erövras av uppkomlingar. Vi kan för- utse att vissa elitskolor kommer att arrangera intagningen så att inte enbart betygspoäng får styra rekryteringen. Att skolan tar över en del av familjernas traditionella inskolning i det sociala livet är förstås inte bara en avlastning för elitfamiljerna utan även ett hot mot deras mono- polställning. Vissa inslag i striderna om skolans ”internationalisering” kan tolkas ur detta perspektiv. Kort sagt kan uppkomlingar försöka gö- ra gällande att i det nya Europa smäller det högre att ha läst vid Collège d’Europe i Brügge än vid Handelshögskolan.

Mönster som de här skisserade är självfallet mest synlig i storstads- regioner med månghövdade och sinsemellan åtskilda eliter och med ett rikt utbud av utbildningsalternativ. Men mer eller mindre synliga torde dessa slags mönster sätta sin prägel på hela den svenska gymnasiesko- lan. Att höga betyg på NVNA-grenen allt tydligare definierar det yp- persta skolkapitalet, att skilda eliter får ökande möjligheter att styra in sina barn på för dem särskilt anpassade banor genom utbildningsväsen- det – allt sådant har betydelse för definitionen av skolmässig succé och påverkar även elever som läser på lägre rankade gymnasieprogram och på orter utan friskolor och prestigefyllda profilutbildningar. En kart- läggning av gymnasieskolan som ett fält, med kraftlinjer, hierarkier och polariteter, ger en bild av dominansförhållanden som mer eller mindre direkt tvingar sig på alla som är verksamma i skolan. Ofta har rekryte- ringsstudier ett annat syfte, nämligen att konstatera statistiska sanno- likheter för individer med olika egenskaper att beträda vissa vägar in- om utbildningsväsendet. En vanlig fråga är i vilken grad högre utbild- ning är tillgänglig för folkflertalet. Vår primära avsikt med de studier som redovisas nedan är i stället att utforska skolan som ett kraftfält som familjer och elever har att förhålla sig till, där de attraheras av vissa poler och repelleras av andra, där vissa rörelseriktningar framstår som naturliga eller eftersträvansvärda och andra som mindervärdiga eller ouppnåeliga eller kanske förblir osynliga – allt beroende på vad elever- na och deras familjer har i bagaget. Decentraliseringen har givit sko- lorna nya vapen i kampen om en gynnsam position inom detta fält och om de åtråvärda eleverna.

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	13

1.1.5Behov av ytterligare forskning

Som torde ha framgått, blir den traditionella frågan om ”social snedre- krytering” allt mindre meningsfull i takt med att skolsystemet blir allt mer heterogent. Ungefärligen lika stora andelar av barnen ur olika samhällsklasser söker sig till studieförberedande gymnasieutbildning 1998 som tio år tidigare. Elever ur de högre samhällsklasserna har nu som då minst dubbelt så stor chans att hamna på en studieförberedande gymnasieutbildning. Härvidlag har föga ändrats.1

De avgörande förändringarna förefaller inte ske i ”lodrät” led i form av social mobilitet. I stället sker avgörande strider i ”vågrät” led, mel- lan sociala grupper (och utbildningsinstitutioner) som kan besitta sam- ma mått av tillgångar men av olika slag. Skolans selektionsmekanismer blir begripliga först när man gör åtskillnad mellan olika slag av eliter och inte buntar ihop dem i en och samma kategori (socialgrupp 1, hög- re tjänstemän). I konkurrensen eliterna emellan har de olika medel till sitt förfogande och gör skilda bruk av skolväsendet.

Undersökningar av strider och förändringar i ”vågrät” led förutsätter tillgång till ändamålsenliga data. De i avsnitt 1.3 nedan presenterade statistiska analyserna utnyttjar uppgifter om elevernas föräldrar hämta- de ur folk- och bostadsräkningarna, varav den senaste är från 1990. Därmed har vi varit i stånd att skilja mellan upp till 111 (i de empiriska analyserna aggregerade till 34) sociala grupper: läkarbarn, civilingen-

1 Visserligen syntes i mitten av 1990-talet tendenser till minskad ”social sned- rekrytering” såtillvida att en minskad andel barn ur högre samhällsklasser och en ökad andel ur lägre samhällsklasser började på studieförberedande gym- nasieprogram, men av våra data att döma var detta en tillfällig avvikelse. Att snedrekryteringen minskade fram till mitten av 1990-talet framgår även av ett annat bidrag i denna skrift, Jan-Eric Gustafssons och hans medarbetares studie av utvecklingen under decenniets första hälft (Gustafsson, Andersson och Han- sen 2000). Det är värdefullt att detta resultat kunnat konfirmeras med hjälp av skilda metoder och skilda datamaterial (Gustafsson et al utnyttjar longitudinella data och har år för år kunnat följa antagningen till gymnasiet fram till 1995 och avgången från gymnasiet fram till 1996/97, medan vi skapat register över svenska gymnasieelever vid tre tidpunkter, läsåren 1988/89, 1994/95 och 1998/99). Förklaringarna till den minskade snedrekryteringen torde vara flera. Viktigast är förmodligen demografiska förhållanden och gymnasieutbildningens expansion. Vidare kan man tänka sig att somliga familjer ur överklassen och medelklassen under en kort period efter genomförandet trodde på ambitionen med 1991 års gymnasiereform, dvs. räknade med att samtliga gymnasieprogram faktiskt skulle ge behörighet för högskolestudier, varför de tillät sig att placera sina barn på yrkesförberedande program. I så fall har sedan dess en realitetsan- passning skett. Våra resultat för läsåret 1998/1999 tyder på att den ”sociala snedrekryteringen” återigen är lika uttalad som tio år tidigare.

14 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

jörsbarn, grundskollärarbarn etc. Men för föräldrarna till nya genera- tioner skolelever kommer uppgifter att saknas eller vara alltför föråld- rade i Folk och bostadsräkningen 1990 (FoB-90). Ingen ny FoB av samma slag planeras för närvarande. I stället kommer eventuellt en s.k. register-FoB (dvs. befolkningsregister uppbyggda av data från andra befintliga register) att skapas. Risken är att denna kommer att sakna det slags jämförelsevis precis information om yrkespositioner (NYK- koderna) som ingick i FoB-90. Därmed kan man befara att utbildnings- nivå blir nära nog det enda tillgängliga måttet på sociala skillnader. Det skulle i så fall bli svårt att kartlägga ”vågräta” avstånd, såsom den nämnda relationen mellan ekonomiska och kulturella eliter. Vidare skulle det bli svårare att fastställa vad utbildning betyder för uppnående av sociala positioner. Om utbildningsnivå opereras in redan i definitio- nen av sociala positioner blir det besvärligt att reda ut vad utbildningen betytt för de grupper som besätter dessa positioner. Det är synnerligen angeläget att forskningen i framtiden garanteras tillgång till ändamåls- enliga offentliga registerdata. Här finns anledning till oro. Gymnasiere- formen 1991 sjösattes ungefär samtidigt med att möjligheterna försäm- rades att i framtiden fastställa vad det blev av ambitionen att åstad- komma en jämnare social rekrytering. Problemet är inte bara att folk- och bostadsräkningarna eventuellt kan bli magrare i framtiden. SCB:s roll har omdefinierats så att verksamheten blivit allt mer beroende av olika intressenter och tillfälliga uppdrag, till förmån för den löpande insamlingen av data av allmänt intresse.

Vidare behövs, vid sidan av forskning om rekrytering och studeran- deströmmar, mer kunskap om skolornas strategier. De ökade skillna- derna mellan gymnasieskolor och mellan utbildningsinriktningar be- tingas bl.a. av att eleverna ges avsevärd frihet att komponera sin egen utbildning. Program eller grenar som utåt kan framstå som enhetliga kan i själva verket vara synnerligen heterogena i fråga om rekrytering och undervisningens utformning. Denna differentiering är inte bara en följd av det friare regelverket och de sociala gruppernas preferenser. Den är även ett resultat av att skolor, med kommunpolitikers goda min- ne, utvecklar särskiljande strategier för att skapa sig en position i kon- kurrens med andra skolor. Undersökningar såsom de nedan redovisade (de mest detaljerade i avsnitt 1.3.6) av gymnasieskolans fält inom vilka elever och familjer med olika slags resurser orienterar sig på skilda sätt, bör kompletteras med analyser av utbildningsanordnarnas konkur- rensfält. De bör också kompletteras med observationsstudier och med enkäter och intervjuer som ger ytterligare kunskap om familjer och ele- ver som besitter olika slag av tillgångar och som besätter eller är på väg mot olika sociala positioner. Utan det slaget av närgångna studier blir resultaten av storskaliga statistiska undersökningar svårtolkade.

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	15

Till de intressanta skillnaderna hör också de regionala. Skolans pro- filering och åtföljande heterogenisering är mest uttalad i storstadsom- rådena, där det rika utbildningsutbudet, på senare år förstärkt med lo- kala profilprogram inom den kommunala skolan och allt fler fristående skolor, utgör en veritabel utbildningsmarknad. Val av skola har blivit en utomordentligt viktig fråga för i synnerhet storstädernas välsituerade familjer, vilket kan leda till ökade skillnader mellan storstads- och uni- versitetsregionerna å ena sidan och riket i övrigt å den andra. En hypo- tes är att det slags utbildningstillfällen som är särskilt räntabla i fort- satta studier och yrkeskarriärer blir förhållandevis mer sällsynta i peri- fera regioner. Skolforskningen bör kunna bidra till att fastställa om lik- värdigheten är på väg att minska i detta avseende.

I storstadsregionerna har den s.k. närhetsprincipen varit en viktig orsak till att skolväsendets profilering haft begränsade effekter på den sociala differentieringen. Närhetsprincipen gäller för de kommunala skolorna och leder till att rekryteringen till dessa i hög grad speglade den sociala sammansättningen inom skolornas upptagningsområde. Även om det existerat sätt för skolorna, och för familjerna, att kringgå närhetsprincipen – skolorna kan anordna en unik utbildning med riks- intag, familjerna kan låta barnen välja en utbildning som enbart finns på någon åtråvärd skola eller låta dottern skriva sig hos en moster i in- nerstaden – har den ändå fungerat som en effektiv broms för differenti- eringen inom den kommunala skolan. Därför kan det få påtagliga kon- sekvenser att man i Stockholm planerar att avskaffa närhetsprincipen och låta alla elever fritt söka till kommunens och kanske även länets samtliga gymnasieskolor (Kommunförbundet i Stockholms län 2000). Möjligen kommer de sociala skillnaderna mellan skolor och mellan utbildningsinriktningar att öka, eftersom resursstarka familjer får fler alternativ att välja på. Men framför allt torde skillnaderna i betygsnivå komma att öka. Med goda betyg från grundskolan kommer elever från socialt mindre väletablerade förorter att kunna konkurrera om platserna på de mest prestigefulla gymnasieskolorna i innerstaden och de norra förorterna. En sådan meritokratisk ordning, där skolframgång och inte geografisk och social hemvist blir utslagsgivande, innebär självfallet ett hot mot de familjer som genom sitt boende tidigare haft förtursrätt till dessa skolor.

Ställda inför detta hot är det tänkbart att resursstarka grupper och skolor efter hand kommer att verka för att inte grundskolebetygen skall bli enda antagningskriteriet. En möjlighet, som förutsätter politiska aktioner, är att åstadkomma ett urvalsförfarande som delvis styrs av inträdesprov, intervjuer eller anlagstester. En annan möjlighet för elit- skolorna är att åstadkomma informella hinder, exempelvis genom att låta skolan präglas av en särartad kultur och exklusiva umgängesformer

16 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

som avskräcker ett oönskat klientel. En tredje möjlighet är självfallet att vissa skolor och studieinriktningar renodlar den meritokratiska framtoningen och strävar efter att rekrytera de yppersta studiebegåv- ningarna oavsett socialt ursprung. Men gissningsvis kommer inte ens de sist nämnda ”meritokratiska” skolorna och studieinriktningarna att reservationslöst välkomna plugghästar som trots goda grundskolebetyg saknar de sociala och kulturella tillgångar och talanger som krävs för en fortsatt framgångsrik studie- och yrkeskarriär. Sätten är många att undvika att grundskolebetygen blir det allenarådande urvalskriteriet – en hård studietakt eller en nära samverkan med omsorgsfullt valda hög- re utbildningsinstitutioner eller företag kan skrämma bort de oönskade och attrahera de åtråvärda eleverna och bidra till att skapa elitutbild- ningar på gymnasienivå inom områden som matematik, naturvetenskap eller ekonomi. Det är angeläget att skolforskningen får tillfälle att samla in brukbara data om den pågående och förestående utvecklingen i Stockholmsregionen.

Mer kunskap behövs om sambanden mellan utbildningssystemets skilda nivåer. Av tradition har arbetsdelningen mellan forskare (och forskningsfinansiärer) inneburit att somliga studerat grundskolan, andra gymnasiet, åter andra den högre utbildningen eller näringslivets egna utbildningsarrangemang. I dag är det uppenbart att grundskolorna blir allt mer beroende av förändringar inom gymnasieskolan och att den ökade konkurrensen i gymnasieskolan sammanhänger med en hårdnan- de strid om åtråvärda högskoleplatser och ändrade konkurrensvillkor på arbetsmarknaden och i arbetslivet.

Studier av eliter är inte en så exklusiv forskningsuppgift som det i förstone kan förefalla. Även när vi vill förstå situationen för de sämre bemedlade, kommer vi inte ifrån att det är eliterna – både traditionella eliter och sådana som bland annat tack vare utbildningsväsendet eröv- rar nya positioner – som dominerar skolsystemet och som i hög grad dikterar spelreglerna som även de tillbakasatta har att följa.

Donald Broady

Februari 2000

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	17

1.2Nya betingelser för skolan under 1990- talet

1.2.1Skolpolitik

Åtskilliga fenomen i skolans värld är betingade av omständigheter utanför skolans kontroll och skolpolitikens räckvidd. Under 1990-talet har ungdomsarbetslösheten blivit permanent. Klassklyftorna och den geografiska segregeringen har skärpts. Att beroendet av utlandet i olika avseenden ökat har fått effekter för yrkeslivets krav, för arbetsmarkna- den och för utbildningsmarknaden. Statsfinanserna har fram till senare delen av decenniet varit ansträngda, varför åtgärder på skolans område skett inom ramen för oförändrade eller krympande ekonomiska ramar. Även ideologin har förändrats. Kort sagt har traditionella välfärds- statsideal givit vika för tilltro till marknadslösningar och till individens fria val.

Till dels har skolpolitiken ackompanjerat denna utveckling. Men den har också stretat emot eftersom reformer och administrativa lös- ningar förbereds och beslutas under andra betingelser än de som gäller då de skall genomföras. Åtskilligt av 1990-talets skolpolitik förbered- des under decennierna dessförinnan.

Den genomgripande omvandling av den statliga styrningen av sko- lan som inleddes åren kring 1990 brukar karaktäriseras som en över- gång från regelstyrning till mål- och resultatstyrning. Andra nyckelord som beskriver skolpolitikens förändringar under 1990-talet är kommu- nalisering, decentralisering, privatisering, marknadsanpassning och fri- are resursanvändning.

Utvecklingen hade påbörjats långt tidigare. Kommunreformen 1962

– året för grundskolans införande – syftade till att skapa stora kommu- ner med tillräckligt ekonomiskt underlag för en högre grad av kommu- nalt självstyre, inte minst inom skolväsendet. Så var det tänkt. Ekono- miska och demografiska förändringar kom i vägen. Flyttlassen gick i riktning mot tätorterna och i synnerhet de större städerna. Olika lands- delar hade olikartade förutsättningar och skillnaderna mellan skolorna var påfallande. Tydligast syntes skillnaderna i tillväxten av specialun- dervisningen. Det blev allt mer ohållbart att fortsättningsvis tillämpa ett enhetligt detaljerat regelsystem för fördelning av statliga resurser till skolorna. Sådan var bakgrunden till utredningen om skolans inre arbe- te, vars förslag 1974 (SOU 1974:53) innebar ett visst mått av decentra- lisering: det lokala skolväsendet skulle knytas närmare till närsamhället och erhålla ökat ansvar (bl.a. för den kommunala fritidsverksamheten) och större frihet att använda de tilldelade resurserna. SIA-utredningens

18 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

förslag utarbetades under en period av ekonomisk expansion. Enbart delar därav kom att genomföras under de följande magrare åren.

Med 1980 års läroplan för grundskolan gavs något mer utrymme för målstyrning och lokal anpassning. De stora förändringarna inträffade mot slutet av 1980-talet. I propositionen om skolans styrning och ut- veckling 1989 anbefalldes mål- och resultatstyrning av skolan. Riksdag och regering skulle fastställa mål och riktlinjer medan kommunerna skulle ansvara för organisationen och genomförandet (Prop. 1988/89:4). Nyordningen genomfördes i tre steg. Först tilldelades kommunerna hela arbetsgivaransvaret för tjänster inom skolan (Prop. 1989/90:41). 1990 blev således lärarna kommunanställda. Därefter om- formades statsbidraget till ett sektorsbidrag, dvs. en samlad påse pengar vars fördelning avgjordes lokalt. Till sist skapades ett nytt politiskt styrsystem (Prop. 1990/91:18) som innebar att ”riksdag och regering anger mål för skolan, att kommunerna i en kommunal skolplan anger de prioriteringar och den inriktning skolan skall ha kommunalt och att varje skolenhet utformar en lokal skolplan. Detta i sin tur ställer krav på att de av staten uppställda målen ger ett utrymme för en lokal preci- sering. Målstyrningen handlar om att skapa ett utrymme så att det på varje nivå går att aktivt delta i målformuleringen, med andra ord försö- ker modellen etablera en form av deltagande målstyrning. Den andra sidan av styrmodellen avser ansvaret för tillsyn, uppföljning och utvär- dering. Staten har ett övergripande ansvar för att spelregler och elevers rätt inte åsidosätts genom att utöva tillsyn, staten har ett ansvar för en nationell statistik och uppföljning och för en nationell utvärdering. Kommunerna har ansvar för en tillsyn riktad mot att skollagen efter- följs, men också ansvar för en kommunal uppföljning och utvärdering. Och den lokala skolenheten har ett ansvar för att arbetsplanen utvärde- ras.” (Lundgren 1999:38. Beskrivningen av utvecklingen från 1962 års kommunreform bygger på Lundgrens framställning.)

1990-talets läroplaner (Lpo 94 och Lpf 94) har i en rad avseenden givit betydligt större utrymme för lokal anpassning av undervisningen. En ökad grad av målstyrning har ersatt tidigare läroplaners detaljerade anvisningar. Bland andra viktiga händelser var ett nytt arbetstidsavtal inom skolans område 1996.

I styrningshänseende kan skolsystemets enhetlighet brytas upp på två sätt. Dels kan skolorna få andra huvudmän än kommunerna. Till- komsten av fristående skolor har betytt mycket för skolväsendet under 1990-talet (se nedan avsnitt 1.1.2, 1.3.1 et passim). Dels kan inflytandet från lokala intressenter öka. Ett exempel på det senare är nyordningen efter 1 juli 1996 som innebär att lokala styrelser för skolor eller delar av skolor kan inrättas efter beslut i kommunfullmäktige. Här har för första gången föräldrar i sin egenskap av föräldrar möjlighet att delta i

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	19

skolans styrning. Genomslaget har låtit vänta på sig. Bland Sveriges knappt 5 000 skolor på grundskolenivå hade i maj 1998 lokala styrelser inrättats för 175 skolor (Jönsson 1999:164).

Decentralisering och målstyrning är stickord som sammanfattar denna utveckling. Statens och kommunernas ansvar för skolan har de- lats upp på ett tydligare vis. På staten ankommer att fastställa övergri- pande mål för den svenska skolan och att fatta övergripande skolpoli- tiska och ekonomiska beslut. På kommunerna och skolorna ankommer att tolka och realisera dessa intentioner på det sätt som bäst motsvarar de lokala förutsättningarna.

Genom dessa reformer ges större utrymme för lokala initiativ och varierade arbetssätt. Den nya läroplanen ger betydligt friare ramar be- träffande resursanvändningen än tidigare planer. Det anges inte längre i timplanen vilka ämnen som skall läsas i vilka årskurser, eller i vilken omfattning. Det enda som fastställts är det antal timmar vartill varje elev är berättigad i olika ämnen under sina nio skolår. Vidare rymmer timplanen ett utrymme för såväl skolans som elevens eget val. Detta har skapat bekymmer på sina håll, eftersom det har varit svårt att till- mötesgå elevernas önskemål.

För närvarande planeras även en försöksverksamhet med helt slopa- de timplaner (Utbildningsdepartementet 1999), vilket skulle innebära ett avskaffande av den nuvarande s.k. garantitiden. I dag är varje elev under sin skoltid garanterad ett bestämt antal timmars undervisning i varje ämne. Staten föreskriver inte hur undervisningen går till och till vilka årskurser den förläggas, men eleven är garanterad att efter avslu- tad skolgång ha erhållit ett lägsta antal undervisningstimmar i engelska, matematik etc. En nyordning med helt slopade timplaner skulle innebä- ra att staten fastställer mål medan skolorna får avgöra hur mycket tid som behöver avsättas.

En annan aspekt av den friare resursanvändningen är frågan om skolklassers och gruppers storlek. I tidigare förordningar förekom cent- ralt fastställda s.k. delningstal, dvs. resurserna till skolan baserades på givna gruppstorlekar. Så är inte längre fallet. Varje skola kan nu skapa utrymme för andra satsningar genom att göra större klasser och därmed minska lärarkostnaderna. Dessa möjligheter är till viss del fiktiva efter- som de inte låter sig genomföras fullt ut. Klassrummens utformning, materialtillgång, dygnets timmar och lärarnas arbetsvillkor sätter grän- ser. I synnerhet i gymnasieskolan, som mer och mer präglas av ett kursutbud varur eleverna väljer, tenderar klassen som sammanhållande princip att upplösas.

Varför genomförs då dessa förändringar, som har sina motsvarig- heter i många andra länder? Ett vanligt förekommande svar är att de främjar effektiviteten. En centralt reglerad skola har genom sin innebo-

20 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

ende tröghet svårt att anpassa sig till samhällsförändringar, inte minst på arbetsmarknaden. Dessutom motsvarar inte de centrala direktiven alltid de lokala behoven. Om de operativa besluten fattas närmare dem det vederbör ökar möjligheten att anpassa skolans arbete till lokala för- utsättningar, sägs det. Annorlunda uttryckt skulle alltså möjligheten till måluppfyllelse öka om man gjorde tydligare åtskillnad mellan uppdra- get att fastställa generella mål och uppdraget att precisera och realisera dessa.

Det kan resas invändningar mot detta resonemang. Ulf Torper häv- dar att utvecklingen mot mål- och resultatstyrning inte främst kan för- klaras som en strävan efter ökad effektivitet i styrningen, utan som ett uttryck för en tvingande samhällsutveckling (Torper 1999:135). Denna utveckling kännetecknas bl.a. av att staten söker nya grunder för att legitimera sitt handlande. I stället för att utfärda auktoritativa anvis- ningar om hur undervisningen skall ordnas, har staten att ange de över- gripande målen. Således sker en förskjutning i ansvarsfördelningen mellan olika grupper, dvs. mellan rikspolitiker, lokala politiker, lärare, forskare och administratörer. Denna nedflyttning av de operativa be- sluten från central till lokal nivå är nödvändig för en bibehållen tro på skolans möjlighet att fungera. Det är, fortfarande enligt Ulf Torper, i detta sammanhang man skall se det ökade intresset för utvärdering. Pedagogisk utvärdering blir ett sätt att skapa en brygga mellan, eller förståelse för, förhållandet mellan mål, arbetsprocess och resultat. Pe- dagogisk utvärdering kan därmed ses som vetenskaplig verksamhet i utbildningspolitikens tjänst.

Andra motiv för decentralisering och ökad målstyrning är ideolo- giska och ekonomiska: ståndpunkten att skolan i mindre utsträckning bör styras av staten men desto mer av lärarna, föräldrarna och eleverna, och förhoppningen att man med bättre resursanvändning kan få ut mer för pengarna, kanske rentav spara pengar. Även andra reformer syftan- de till decentralisering, som t.ex. kommundelsreformer, har förklarats på detta sätt (Johansson och Johansson 1994:42-45).

Som en konsekvens av de friare ramarna har ett antal skolutveck- lingsprojekt genomförts runt om i landet. Timplaner har modulerats, arbetssätt och arbetssätt har omprövats och utvecklats, redovisnings- former har reviderats. Exempel på dokumentation finns hos Skolverket, där bl.a. följande erfarenheter har lyfts fram: Lärare kan i större ut- sträckning samarbeta kring gemensamma projekt. Genom att lösa upp det traditionella schemat kan man skapa nya gruppkonstellationer. Därmed får lärarna större möjligheter att samarbeta och komplettera varandra såväl i planeringen och genomförandet som i uppföljningen. Ytterligare en erfarenhet är att utvecklingen av arbetslag kan innebära att en skola i sig rymmer ett par, tre olika ”kulturer”. Därmed uppstår

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	21

skillnader inte bara mellan skolor utan även inom en och samma skola. Dessa nya konstellationer behöver inte innebära att skolämnesgränser konsolideras. Tvärtom tycks ett långsiktigt tematiskt arbete baserat på lärarlag ofta innebära ett uppbrott från ämnesstyrningen. Dessutom kan lokala erfarenheter visa att kombinationer av krävande tematiska ar- betsperioder, varvade med lugnare ämnesbundna studier, utgör en god kombination för många elever. (Skolverket 1999c)

En erfarenhet av de förändrade styrformerna är att de tar lång tid att etablera. Exempelvis de kommunala skolplanerna, vilka skulle upprät- tas som en direkt följd av den i Lpo 94 föreskrivna friare resursanvänd- ningen, har realiserats i synnerligen varierande grad och på skilda sätt i olika kommuner. E-M Vikström (refererad i Jönsson 1999:179) fann 1996 att kommunala skolplaner kunde delas in efter utvärderingsbarhet i kategorierna pliktgrupp (en skolplan för att lagen så kräver), poe- sigrupp (planer utan verklighetsförankring, rena avskrifter av läropla- nen utan hänsyn till ekonomi eller organisation), ansatsgrupp (försöka att följa skollag och förarbetenas intentioner, men utan koppling till budget) och styrmedelsgrupp (där skolplaner kopplade till styrmedel utvecklats och kommit att användas som politiskt styrdokument).

Ytterligare en erfarenhet är att den lokala styrningen på kommunal nivå är instabil eftersom den inte funnit sina institutionella former (Torper 1999:155-156). Det tar tid att utveckla de samarbetsformer som så trögrörliga system som skolor kräver, och det lönar sig sällan att falla för frestelsen att förenkla styrningen i förhoppning om snabbare resultat.

1.2.2Fristående grundskolor

Ett markant inslag i 1990-talets svenska skola är det ökade intresset för friskolor. Med fristående skola (i dagligt tal friskola) menas en skola som har annan huvudman än kommunen, landstinget eller staten. Enligt skollagen får en friskola drivas av enskilda fysiska och juridiska perso- ner. För att bli godkänd krävs dock enligt skollagens kapitel 9 att den svarar mot de allmänna mål och den värdegrund som gäller för utbild- ningen inom det allmänna skolväsendet, samt att utbildningen ger kun- skaper och färdigheter som till art och nivå i allt väsentligt motsvarar vad som meddelas inom den kommunala skolan.

Här skall de fristående grundskolorna beröras (om fristående gym- nasieskolor se nedan, mest detaljerat i avsnitt 1.3.6). Antalet fristående grundskolor har ökat under hela nittiotalet. Totalt fanns på grundskole- nivå under läsåret 1998/99 331 friskolor, fördelade på 124 kommuner

22 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

(Skolverket 1999f). Bland dessa låg 80, således en fjärdedel, i Stock- holms, Göteborgs och Malmö kommuner.

Förekomsten av friskolor synes främst vara ett storstadsfenomen, även om den bilden håller på att förändras. I Stockholms kommun fanns 1998/99 41 skolor och i Göteborg 30 skolor. Även närbelägna kommuner tillhör de friskoletätaste, såsom i Stockholmsregionen Sol- lentuna (10), Södertälje (9), Uppsala (9), Nacka (6) och Haninge (5).

Enligt skollagen skall varje skola ha minst 20 elever. Drygt 40 pro- cent av de fristående skolorna har färre än 50 elever. I genomsnitt gick det läsåret 1998/99 93 elever på varje friskola. Sammanlagt gick cirka 30 700 elever i friskolor, motsvarande cirka 3 procent av det totala elevantalet i landets grundskolor.

Intresset för att starta fristående skolor är alltjämt stort. 1992 fanns i landet 106 verksamma friskolor på grundskolenivå. År 1995 var antalet 238, vilket som nämnts vuxit till 331 är 1998. Varje år har minst 20 skolor tillkommit. Antalet elever har sedan läsåret 1990/91 ökat från 7 000 till drygt 30 000. Mellan åren 1992/93 och 1998/99 har antalet elever i fristående grundskolor i genomsnitt ökat med över 3 400 elever varje år.

Inriktningar

De fristående skolorna har olika inriktningar. Dessa brukar delas in i sex kategorier, nämligen allmän, speciell pedagogik, konfessionell, speciell ämnesinriktning, språklig/etnisk samt övriga. Med speciell pedagogik menas sådana inriktningar som exempelvis Montessori, Waldorf och Reggio Emilia. I kategorin övriga finner vi bl.a. skoldag- hem, skolor för ungdomar med psykosociala problem och utbildningar med internatboende.

De vanligaste inriktningarna är speciell pedagogik (121 skolor, allt- så cirka en tredjedel av samtliga 331 skolor), allmän (105) och konfes- sionell (56). Mindre grupper är språklig/etnisk (18), speciell ämnespro- fil (13) samt övriga (18).

De kategorier som ökat mest de senaste åren är inriktningar mot speciell pedagogik, allmän inriktning och skolor med en viss ämnespro- fil. Konfessionella skolor ökar relativt blygsamt, medan språkliga och etniska skolor ligger på samma nivå sedan 1995. Även om kategorin speciell pedagogik kan inrymma många olika arbetssätt förefaller det finnas ett betydligt större intresse av att starta skolor som utvecklar vissa arbetssätt än för skolor med språklig/etnisk inriktning eller med särskild ämnesprofilering.

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	23

Intressant att notera är vilka som är huvudmän för friskolorna. Un- der de första åren av nittiotalet var det vanligast att ideella föreningar var huvudmän. Åren 1991–1993 hade 39 procent av de beviljade sko- lorna en ideell förening som huvudman. 1998/99 var den vanligaste formen av huvudmannaskap aktiebolag, bland de 98 skolor som god- kändes. Andelen skolor med ideell förening som huvudman var elva procent.

Det har också blivit vanligare att en och samma huvudman ansöker om att få starta fler skolor. Om detta fortsätter kan det tänkas att i framtiden ett mindre antal huvudmän står bakom ett större antal skolor.

Inte minst på gymnasienivå är denna tendens markant. Flera större företag har etablerat egna gymnasieskolor, såsom ABB i Västerås, KF i Stockholm och Volvo i Göteborg. I dessa ges självfallet möjlighet för huvudmannen att investera omfattande belopp i skolan, varför utrust- ningen kan kostas på och lärare kan ges högre lön. Inte minst genom sättet att rekrytera lärare kan man mycket medvetet skapa en profil i inriktning, arbetssätt och underliggande värderingar som sätter stor prägel på skolan.

Vilka problem kan etablerandet av fristående skolor föra med sig?

I kommunernas yttrande över påtänkta fristående skolor anförs ibland som skäl för att avstyrka en etablering argumentet att en friskola skulle få negativa följder för kommunens skolväsen. Mycket grovt räknat kan sägas att om en skola tappar sex eller sju elever tappar man även eko- nomiskt underlag för en lärartjänst. Beräkningen bygger på att varje elev motsvarar ett anslag på cirka 50 000 kr. I glest befolkade kommu- ner innebär det att etablerandet av även relativt små skolor krymper de kommunala skolornas anslag på ett märkbart sätt. Detta i kombination med nya, kommunalt utvecklade modeller för att beräkna skolornas lokalkostnader kan innebära att även relativt små förändringar medför påtagliga konsekvenser för de kommunala skolorna. Det är dock svårt att säga något om huruvida reglerna för medeltilldelning eller frisko- lorna per se är det största problemet.

Ytterligare en aspekt som kan framhållas är att friskolorna förutsät- ter ett aktivt val av eleverna och deras föräldrar. Detta innebär att sko- lornas marknadsföring och informationsspridning spelar stor roll, lik- som vilket rykte som kommer att omge en viss skola. Sett ur föräldrar- nas perspektiv handlar det om att ha tillräckliga kunskaper om vilka skolor som finns, och vad som krävs för att en elev skall bli antagen. Om en kommun rymmer några enstaka fristående skolor utgör detta inget problem, men när antalet börjar stiga minskar överblickbarheten.

24 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

I synnerhet på gymnasienivå blir detta uppenbart, då möjligheten att söka sig utanför kommungränsen sammanhänger med vilka skolor med riksintag som hägrar.

Detta förhållande bottnar inte uteslutande i de fristående skolorna i sig, utan i den innehållsliga profileringen av olika skolor. Omfattande informationskampanjer genomförs varje år inför valen till gymnasie- skolan, både riktade direkt till eleverna och genom annonseringar och aktiviteter som öppet hus och informationsmöten.

Val av skola och intresse för alternativa arbetssätt eller speciella ämnen förutsätter således att föräldrar och elever aktivt söker efter de möjligheter som står till förfogande. Det förekommer också att elever väljer en skola med viss profil för att undvika en mer näraliggande skola med sämre rykte. För att utnyttja de valmöjligheter som ges krävs således insikter i hur skolsystemet fungerar, såväl formellt beträffande antagningar, ansökningar och behörigheter, som informellt rörande vil- ka skolor och utbildningar som har bättre eller sämre rykte, och var man får reda vilka möjligheter som finns.

1.2.3Gymnasieskolans individuella program

Förändringen av gymnasieskolan är framför allt en förändring av de tidigare tvååriga linjerna. Med 1991 års gymnasiereform har alla studi- evägar blivit treåriga och ger en allmän behörighet för universitet- och högskolestudier. Det tidigare linjesystemet har ersatts av 16 nationella program, varav två (NA och SP) är studieförberedande och 14 yrkes- förberedande. En viktig del i reformen är att alla utbildningar innehål- ler en gemensam kärna av allmänna ämnen. För de ungdomar som inte antagits till ett nationellt program eller avbrutit en utbildning, liksom för dem som inte sökt till gymnasieskolan, har det skapats ett individu- ellt program (IV). Syftet med det individuella programmet är i första hand kompensatoriskt. Programmet avses fungera som ett förberedande år för gymnasieskolans nationella program.2

När det individuella programmet infördes 1992 upphörde det kom- munala uppföljningsansvaret för de ungdomar som inte befann sig i gymnasieskolan och som saknade stadigvarande arbete. Kommunernas tidigare åtgärder, dvs. uppföljning och praktik- och kurserbjudanden, kom nu att inriktas mot utbildning på ett individuellt program. Med tillskapandet av det individuella programmet ålades nu kommunerna

2 Om det individuella programmet, se även avsnitt 1.2.4 som bygger på våra egna analyser av registerdata. Därför skiljer sig där vissa sifferuppgifter från dem i detta avsnitt som bygger på bearbetning av Skolverkets statistik.

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	25

skyldigheten att erbjuda alla ungdomar en fullständig gymnasieutbild- ning.

Det individuella programmets främsta målgrupp är alltså elever med otillräckliga kunskaper från grundskolan. En annan grupp är de s.k. IVIK-eleverna, dvs. elever med invandrarbakgrund som för att klara en gymnasieutbildning behöver förbättra sina kunskaper i svenska. Det individuella programmet inrymmer även lärlingsutbildningar. Antalet elever inom lärlingsutbildningen har sedan programstarten varit mycket lågt. I Skolverkets statistik från läsåret 1998/99 anges antalet lärlingar, s.k. IVLL-elever, till blott 14, samtliga manliga (Skolverket 1999b). Det främsta skälet anses vara arbetsmarknadsläget som givit föga ut- rymme för lärlingsanställningar.

Till skillnad från de nationella programmen, där utbildningens inne- håll och omfattning fastställs i programmål och kursplaner, har de indi- viduella programmen inga nationella mål utöver dem som framgår av skollagen. Vägledande för utformningen av programmet skall vara den enskilde elevens behov och förutsättningar. Samtidigt framhåller den s.k. Kunskapspropositionen (Prop. 1990/91:85) det som önskvärt att ”även det individuella programmet, så långt som möjligt, byggs upp kring gymnasieskolans kärna”. Kärnämnesundervisning i kombination med två eller tre dagars praktik är vad många IV-elever erbjuds. Ele- verna kan även under kortare tid eller längre perioder ha enbart under- visning eller enbart praktik. Varje IV-elev förutsätts ha en individuell studieplan med uppgifter om utbildningens längd och innehåll. Studier och utvärderingar visar att dessa studieplaner snarast fått karaktären av ett formellt dokument, vilket sällan innehållit några konkreta mål för den enskilde eleven.

I ett nyligen utarbetat förslag från Utbildningsdepartementet före- slås att det individuella programmet skall få en tydligare karaktär av programinriktning mot ett nationellt program. En programinriktning av det individuella programmet (PRIV) innebär att eleven, vid sidan av studier i kärn- och grundskoleämnen, får ta del av kurser i yrkesämnen från ett nationellt program. Arbetsgruppen bakom förslaget framhåller: ”Syftet är att erbjuda eleverna en utbildning som så långt som möjligt överensstämmer med deras intresse och därmed underlätta övergången från ett individuellt program till ett nationellt program och ge goda för- utsättningar för eleverna att fullfölja sina studier” (Utbildnings- departementet 1998). Bakom förslaget ligger bl.a. det faktum att en mycket liten andel av f.d. IV-elever fullföljer en gymnasieutbildning inom fyra år (se nedan). I uppföljningar och utvärderingar av gymnasi- ereformens genomförande framhåller man de svårigheter elever på framför allt yrkesförberedande program har att nå upp till betyget god- känd i ämnen som svenska, engelska och matematik (SOU 1997:107).

26 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

Studieavbrott och övergång till ett individuellt program är betydligt vanligare bland elever från de yrkesförberedande programmen än från de studieförberedande programmen (Utbildningsdepartementet 1998).

Elevströmmarna till och från individuella program

Ser vi till gymnasieskolan i dess helhet är övergångsfrekvensen hög. Läsåret 1998/99 sökte 97 procent av grundskolans elever till gymnasie- skolan. Av dessa började 92 procent på ett nationellt eller specialut- format program och åtta procent på ett individuellt program.3 Året dessförinnan var siffran 98 procent. Av dessa elever återfanns 92 pro- cent på ett nationellt eller specialutformat program och sex procent på ett individuellt program (Utbildningsdepartementet 1998:24). Studerar vi elevströmmarna över tid, kan vi konstatera en ökning av antalet ele- ver till det individuella programmet. I oktober 1992 beräknades ungefär 10 500 elever befinna sig på ett individuellt program, medan året därpå antalet stigit till 13 595 och läsåret 1998/99 till 17 741:4

3Beräkningen av antalet IV-elever är förknippad med vissa svårigheter. T.ex. kan beräkningsgrunderna för elever vilkas individuella studieplaner innehåller studier på både ett individuellt och ett nationellt program variera på de enskilda skolorna. Formellt sett har dessa elever ett individuellt program men registreras inte alltid som så. Det finns alltså en risk för underrapportering. Likaså kan elever som befinner sig mer än ett år på IV komma att räknas flera gånger, vil- ket kan ge en missvisande bild i longitudinella studier.

4Sammanställningen av tabellen bygger på statistiskt material från Skolverket, hämtat ur skilda rapporter. Uppgifterna om antalet IV-elever åren 1992-95 härrör ur en utvärdering av den reformerade gymnasieskolan och den gymnasi- ala vuxenutbildningen, Skolverkets rapport nr 93, 1995, s. 13-15. Uppgifterna från åren 1995–1997 är hämtade ur Skolan i siffror del 2 1996, 1997, 1998, rapport nr 103 (tabell 4.3 B), nr 130 (tabell 1.15 A) och 148 (tabell 4.3.B), och uppgifterna om året 1998 från Barnomsorg och skola i siffror 1999, del 2, rap- port nr 167 (tabell 6.3 B). Observera att uppgifter om antalet IV-elever avser det totala antalet i årskurs 1, 2 och 3

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet					27

	Tabell 1. Antalet IV-elever åren 1992-1998

	År	IV	IVIK	IVLL	Totalt
	1992	8 346 i	2 108i	0	10 500 i
1993		11 218	2 236	141 i	13 595
1994		13 205	3 234	57 i	16 496
1995		15 165	2 900	46	17 233
1996		13 781	2 030	30	16 020
1997		13 406	1 355	15	15 669
1998		15 345	1 325	14	17 741
	i osäkra siffror

Tabellen visar att det under tidsperioden 1992–1998 skett en ökning av antalet IV-elever. Dock tyder siffrorna från åren 1996-1997 på en stag- nation av elevströmmen. Förändrade behörighetsregler till gymnasie- skolans nationella program infördes fr.o.m. hösten 1998 med krav på betyget godkänd från årskurs nio i svenska, engelska och matematik. Med dessa förändrade krav befarades att antalet elever på det individu- ella programmet skulle öka, vilket således har skett.5 Likaså visar en jämförelse mellan elevströmmarna till nationella och individuella pro- gram 1997 och 1998 på en procentuell minskning med 5,2 procent av andelen elever till de nationella programmen, medan det sker en ökning med 14,5 procent av andelen elever till individuellt program. Störst ökning, 29,5 procent, visar dock de specialutformade programmen. Antalet IVIK-elever, dvs. elever inom invandrarintroduktion, har mins- kat under senare år beroende på att de nyanlända invandrarna är färre. Det hindrar inte att elever med utländsk bakgrund är överrepresentera- de på det individuella programmet. Dessa elever uppgick 1998 till 31 procent av det totala antalet elever på de individuella programmen, en andel som dock är lägre än 1996 då 38,3 procent av eleverna hade ut- ländsk bakgrund (Utbildningsdepartementet 1998).

Inom det individuella programmet finner vi alltså två kategorier av elever. Dels dem som kommer direkt från grundskolan, dels dem som avbrutit ett nationellt program, gjort uppehåll i studierna mellan grund- skolan och gymnasieskolan eller nyligen invandrat till Sverige. Av de 17 741 elever som hösten 1998 var inskrivna på det individuella pro- grammet kom 44 procent direkt från grundskolan.6 Tidigare studier vi- sar att det är för denna grupp som ett individuellt program visat sig

5De förändrade behörighetsreglerna kom förmodligen inte i stort att påverka elevströmmarna till individuella program. Redan innan dessa regler trädde i kraft utgjordes elevgruppen till stor del av elever med svaga betyg från grund- skolan i ämnena svenska, engelska och matematik.

6Resten utgjordes av gruppen avbrytare från nationella program, men också av de elever som stannar kvar på IV både ett och två år.

28 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

fungera bäst som en språngbräda till ett nationellt program. Statistik från Skolverket avseende oktober 1995 visar att 60 procent av dessa elever efter ett år på ett individuellt program går över till ett nationellt program (Skolverket 1995a:14). De elever som avbryter ett nationellt program kommer i flesta fall från ett yrkesförberedande program, flest är avbrotten på Fordons- och Omvårdnadsprogrammet. Det är studie- avbrytarna som efter ett år på det individuella programmet tenderar att lämna gymnasieskolan.

Bland de 12 076 elever som hösten 1997 gick första året på ett indi- viduellt program fanns 36,5 procent inte kvar i gymnasieskolan följan- de år, dvs. hösten 1998. Av dessa hade 36,7 procent utländsk bakgrund. Med de uppgifter statistiken ger är det alltså möjligt att följa elev- strömmarna till och från det individuella programmet. Låt oss granska det totala antalet elever som hösten 1997 befann sig på det individuella programmet, dvs. sammanlagt 15 669 elever. Vad gjorde de senare hösten 1998? Statistiken visar att 36,2 procent gick över till ett natio- nellt program, 26,7 procent var kvar på det individuella programmet medan 36,5 procent lämnat gymnasieskolan. En studie av andelen stu- dieavbrott mellan åren 1995 och 1997 visar på en viss ökning bland eleverna från såväl det individuella som de nationella programmen, och en stor ökning bland elever med utländsk bakgrund. Uppgifter från 1995–1997 visar inte på någon större förändring av antalet IV-elever som lämnat gymnasieskolan eller som går kvar ett andra år på det indi- viduella programmet.

Av de cirka 36 procent av samtliga f.d. IV-elever, dvs. 4 435 elever, som höstterminen 1998 gått över till ett nationellt program gick 85 pro- cent till ett yrkesförberedande program, tio procent till ett studieförbe- redande program och slutligen fyra procent till ett specialutformat pro- gram. Övervägande del av de f.d. IV-eleverna går alltså till ett yrkes- förberedande program. Bland flickorna hör Barn- och fritids- och Ho- tell- och restaurangprogrammet till vanligaste programvalen, bland pojkarna Fordons- och Hotell- och restaurangprogrammet. På det indi- viduella programmet i dess helhet går ungefär lika många pojkar som flickor. Några större skillnader mellan pojkars och flickors val av stu- die- respektive yrkesförberedande program kan inte noteras. Andelen pojkar och flickor är ungefär lika stor bland dem som är kvar på IV ett andra år som bland dem som lämnar gymnasieskolan.

Hur ser då möjligheterna ut för de f.d. IV-eleverna att fullfölja en gymnasieutbildning? Statistiken visar att bland dem som började ett individuellt program höstterminen 1994 gick 17 procent fyra år senare ut gymnasieskolan med slutbetyg. Här är återigen skillnaden mellan pojkar och flickor liten, endast en procent fler flickor fullföljde en gymnasieutbildning under fyra år. (Skolverket 1999b, tabell 6.9)

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	29

En analys av föräldrarnas utbildningsbakgrund hösten 1997 visar att IV-elevernas föräldrar har en lägre utbildningsnivå i jämförelse med andra gymnasieelevers. Drygt hälften har grundskola som högsta ut- bildningsnivå, medan en dryg tredjedel av samtliga gymnasieelevers föräldrar har grundskola som högsta nivå. Går vi ytterligare ett steg i analysen och studerar föräldrarnas utbildningsnivå för den grupp av IV- elever som befinner sig i år 2 på det individuella programmet, dvs. 26,7 procent av samtliga IV-elever hösten 1997, finner vi skillnaderna än mer accentuerade. Av alla som gick kvar år 2 hade 58,9 procent av fä- derna grundskola som högsta utbildningsnivå, av mödrarna 53,9 pro- cent, att jämföra med 36,2 procent resp. 28,1 procent för alla som bör- jade gymnasieskolan hösten 1997. (Skolverket 1999b, tabell 6.9)

Sammanfattande kommentar

Med 1991 års gymnasiereform har alla utbildningar gjorts likvärdiga. De är alla treåriga och ger allmän behörighet till universitets- och hög- skolestudier. Undantaget är det individuella programmet som är ett för- beredande år till gymnasieskolans nationella program. Elever som går det individuella programmet kommer följaktligen att gå en fyraårig gymnasieutbildning. Syftet med det individuella programmet är i första hand att kompensera de elever som saknar tillräckliga kunskaper för att övergå till ett nationellt program. För att förstå förutsättningarna för det individuella programmets tillkomst är det nödvändigt att gå tillbaka till 1991 års gymnasiereform.

Förändringen av gymnasieskolan gäller framför allt de tidigare yr- kesinriktade linjerna. Dessa är nu, i likhet med de tidigare studieinrik- tade linjerna, treåriga. Den största förändringen för dessa yrkesförbere- dande program är den framskjutna plats de allmänna teoretiska ämnena fått. På de tidigare yrkeslinjerna hade de skoltrötta eleverna en möjlig- het att välja en mer renodlad yrkesutbildning och de teoretiska ämnena intog en undanskymd plats. Det är framför allt skolämnen som svenska, engelska och matematik som dessa elever stupat på under sin grund- skoletid. Med höjda teoretiska krav har kunskapsluckorna hos de svag- presterande eleverna blivit alltmer synliga. Förändrade behörighets- regler fr.o.m. hösten 1998 med krav på betyget godkänd från årskurs nio i just dessa ämnen har också inneburit att antalet elever till det in- dividuella programmet ökat.

Reformeringen av gymnasieskolan har ställt skolledare, lärare och elever inför nya uppgifter. I följande ordalag beskriver en skolledare förändringen: ”Tillvaron var enklare förr, då fanns de skoltrötta och omotiverade eleverna på de yrkesinriktade linjerna. Nu finns de över-

30 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

allt.” Även om bilden av att de skoltrötta eleverna skulle finnas ”överallt” inte stämmer riktigt, så har gymnasiereformen bidragit till att luckra upp gränsen mellan de studie- och yrkesförberedande program- men. Den sociala och kulturella elevsammansättningen är på vissa pro- gram mer skiftande än vad som var fallet tidigare på motsvarande linjer (se avsnitt 1.3 nedan).

Har då en uppluckring av gränsen mellan de studie- och de yrkes- förberedande programmen möjliggjorts genom tillkomsten av ett pro- gram för de svagaste eleverna? Dvs. har en integrering mellan tidigare åtskilda utbildningsvägar kunnat ske genom tillskapandet av en utbild- ning där de teoretiska kraven sänkts?

Kännetecknande för svensk utbildningspolitik har varit en strävan mot en ökad integrering mellan de längre studieförberedande och de kortare yrkesinriktade utbildningarna och därmed en utjämning av de sociala skillnaderna mellan dessa utbildningsvägar. Men denna strävan mot integration har likväl åtföljts av en motsatt strävan mot segrega- tion. Grunden för det frivilliga skolväsendet ovanför grundskolan lades med 1963 års gymnasieutredning ”Ett nytt gymnasium”. Bredvid de tre- och fyraåriga gymnasierna byggdes en fackskola upp vars främsta uppgift var att dämpa efterfrågan på de studieinriktade gymnasieutbild- ningarna. Uppgiften var, med dåtida utredningsterminologi, att avlänka studerandeströmmarna. Fackskolan erbjöd kortare teoretiska utbild- ningar för en arbetsmarknad inom det sociala, ekonomiska och tekniska området. En integrering av tidigare åtskilda utbildningar hade samlats i ett nytt gymnasium samtidigt som en ny segregerande skolform, fack- skolan, hade tillskapats.

Med 1970 års gymnasiereform byggdes den sammanhållna gymna- sieskolan. De tidigare skolformerna – gymnasium, fackskola och yrkes- skola samlades nu i en gemensam skola. Men reformen var framför allt organisatorisk. Utbildningarnas längd och innehåll berördes inte. Elev- sammansättningen på de teoretiska och praktiska linjerna var en tydlig återspegling av utbildningsstrategierna hos olika sociala grupper. En övervägande del av barnen ur de högre samhällsklasserna gick vidare till de studieinriktade linjerna, medan barn ur lägre medelklass och ar- betarklass sökte sig till de korta yrkesinriktade utbildningarna (Härnqvist och Svensson 1980, Palme 1994a). En integrering av tidiga- re skolformer hade skett men åtskillnaden mellan utbildningarna kvar- stod.

Det centrala motivet till 1991 års gymnasiereform var att överbryg- ga dessa motsättningar mellan de tidigare teoretiska och praktiska lin- jerna och därmed utjämna de sociala skillnaderna mellan dessa båda studievägar. Men den utbildningspolitiska ambitionen att ge alla ung- domar en bred och allmän kompetens har i praktiken inneburit ett extra

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	31

studieår för cirka tio procent av gymnasieeleverna. Dessa samlas nu på det individuella programmet, som i dag är det tredje största program- met.

De höjda teoretiska kraven innefattar inte bara de obligatoriska kär- nämnena. Även karaktärsämnena präglas av krav på abstrakt och teore- tiskt tänkande. Barn- och fritidsprogrammet är ett av de yrkesförbere- dande program dit skoltrötta och studieomotiverade flickor söker sig. Det centrala ämnet på detta program är Barn- och fritidskunskap. Ut- vecklingen inom denna utbildning, vilken tidigare innefattade de två- åriga vård- och konsumtionslinjerna med inriktning mot barn och ung- dom, har gått från ett vård- och omvårdnadsinriktat till ett pedagogiskt förhållningssätt i synen på barn och ungdom. Praktiska kunskaper som att vårda och sköta har fått stå tillbaka för ett mer teoretiskt reflekte- rande synsätt. Svårigheter med såväl kärn- som karaktärsämnena har fått en växande skara elever från Barn- och fritidsprogrammet att av- bryta studierna och söka sig till det individuella programmet. En teore- tisering eller snarare en ”abstraktifiering” av de tidigare praktiska lin- jerna har gjort att dessa utbildningar har upphört att fungera som till- flyktsort för skoltrötta elever. Genom en ökad integrering av olika ut- bildningstraditioner har det praktiska kunnandet kommit att underord- nas det teoretiska. Därmed har det skapats ett underlag för det indivi- duella programmets tillkomst och omfattning.

Det huvudsakliga motivet till ett extra år på det individuella pro- grammet är att eleven ska förbättra sina kunskaper. Målet är att kunna övergå till ett nationellt program, att integreras i vad IV-elever ofta be- skriver som en ”vanlig” klass. Vilka möjligheter ger då det individuella programmet för eleverna att skaffa sig en gymnasieutbildning?

Elisabeth Hultqvist har för ett pågående avhandlingsarbete under en längre tid följt några IV-klasser. Eleverna samlas i mindre grupper och erbjuds undervisning i framför allt kärnämnen. Vissa klasser varvar skolundervisning med någon eller några dagars praktik. Det individu- ella programmet är avsett att utformas efter elevens individuella behov, vilket kanske är något märkligt med tanke på att elevernas problem är tämligen likartade: läs- och skrivsvårigheter i kombination med stora kunskapsluckor. Klasserna på det individuella programmet har i all- mänhet kortare skoldagar än klasser på nationella program. Eleverna ges sällan läxor eller prov. IV-elever får inte slutbetyg. Det individuella programmet beskrivs inte sällan av eleverna som ”slappt” (Hultqvist 1998), en inställning som kan tyckas något paradoxal eftersom dessa elever allmänt uppfattas som skoltrötta och svårmotiverade. Är detta en reaktion på vad som uppfattas som särbehandling? En reaktion på att de för lågt ställda kraven – korta skoldagar, knappast några läxor eller prov, etc. – skulle vara ett uttryck för hur lite som förväntas av dem?

32 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

Eller uttrycker elevernas omdöme att det individuella programmet är ”slappt” deras svårigheter att bli delaktiga i en undervisning som kräver större ansvar och engagemang från deras sida? När de igenkännbara tecknen på skola som läroböcker, läxor och prov saknas uppfattas sko- lan som ”slapp”.

Det är paradoxalt att de minst skolanpassade eleverna önskar sig en mer skolmässig skola. Är det individuella programmet ett ”kravlöst” program för skolans svagaste elever?

Några resultat från observationer av undervisningen i IV-klasser kan belysa saken. IV-klasser erbjuds i allmänhet ett ”eget” klassrum. I små klasser, sällan fler än tio elever, och med ett begränsat antal lärare ska- pas ofta ett personligt förhållande mellan lärare och elev. Införstådd med elevernas individuella svårigheter frånträder läraren alltmer rollen som klassens gemensamma lärare till förmån för rollen som ”hand- ledare” och stöd för varje enskild elev. För att motivera till studier och undvika misslyckanden tycks kraven anpassas till den kunskapsnivå eleven förutsätts klara av. I klassen skapas ett förstående och hänsyns- tagande klimat som samtidigt riskerar att befästa bilden av eleven som svag. I intervjuer uttrycker eleverna en viss otillfredställelse över det individuella programmet:

I: Hur tycker du det är att gå här? Trivs du här? Io: I klassen? Jag trivs så...

I: Så där?

Io: I klassen trivs jag, det känns tryggt att ha... men jag skulle nog vilja ha det mer som i en vanlig klass.

I: Vad menar du med det? En vanlig klass?

Io: Att man läser samma sak och att man får lite hjälp, för det här känns lite för enkelt, man slöar för mycket ... man skulle kunna ha prov och läxor och så där. Fast enklare och inte det allra svåraste. Jag tror man lär sig väldigt mycket på det.

I. Brukar ni ha läxor?

Io: Nej, men Anna (en klasskamrat) och jag föreslog att vi skulle ha det. Men vår lärare sa att ni får välja om ni vill ha det. Men ingen annan i klas- sen ville ha det. Jag menar inte att vi ska ha massor av läxor, bara några stycken ord, att repetera. Jag tror det skulle hjälpa.

Lärarstyrda lektioner där alla gör samma sak uppfattar eleven som en ”vanlig” klass. Men den låga graden av lärarstyrning, vilket i motsva- rande grad ger eleverna frihet och utrymme, skapar diffusa begrepp om vad som definieras som skolarbete. Utan läxor eller repetitionsuppgif- ter kan det vara svårt att erfara känslan av att erövra kunskap.

Anpassningen till elevernas skiftande förutsättningar har gjort läro- böcker sällsynta. I avsaknad av gemensamma läroböcker utgörs under- visningsmaterialet till stor del av kopierade utdrag ur läromedel, tid- skrifter och tidningar – en nödvändighet med tanke på elevernas skif- tande kunskapsnivåer, men de får svårare att överblicka sin kun-

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	33

skapsutveckling. Stenciler, eller ”papper” som eleverna gärna säger, ger heller inte den ”tyngd” åt vad som räknas som kunskap i skolans värld. Det som ryms inom lärobokens pärmar räknas som kunskap och uppfattas som ”sant”. Förutom att ha en kunskapsgaranterande funk- tion, verkar läroboken även gemensamhetsskapande (Englund 1999). Eleverna får del av det som räknas som ”sant”. När undervisningsmate- rialet i allt större utsträckning anpassas till de enskilda eleverna, när de inte tar gemensam del i det som skolan räknar som kunskap föreligger återigen risken att bilden av en grupp svaga elever befästs. Elevernas omdömen om det individuella programmet som ”slappt” kan tolkas som en reaktion på särbehandling. De korta skoldagarna frånvaron av läroböcker och läxor förutskickar indirekt deras framtida position. Är vi inte värda att satsa på?

Kvalitativa studier av klassrumsundervisningen i IV-klasser är en möjlig väg att undersöka IV-programmets effekter, en annan är att stu- dera det statistiska utfallet av IV-elevernas studiegång. Har eleverna på IV-programmet reella möjligheter att gå över till ett nationellt program och därmed att fullfölja en gymnasieutbildning? Tillgänglig informa- tion talar för att möjligheterna är ganska begränsade. Av dem som hösten 1997 gick första året på det individuella programmet kom 36 procent att året därpå övergå till ett nationellt program, varav fyra pro- cent till ett studieföreberedande program, 27 procent gick kvar ett and- ra år på det individuella programmet medan 36 procent kom att lämna gymnasieskolan.

Det torde ha framgått att det individuella programmet betingas av den nya gymnasiereformen, men att det även är ett resultat av en in- byggd historisk segregationstendens i svensk gymnasieskola. Såväl kvalitativa som kvantitativa studier tyder på att det individuella pro- grammet inte ger de kompensatoriska effekter som åsyftas utan att sna- rare bidrar till att marginalisera gymnasieskolans svagaste grupper.

1.2.4Informationsteknik

Det extraordinära intresset för informationsteknik har betytt mycket för skoldebatten och skolans inre liv under 1990-talet. Statsmakten, nä- ringslivet och vissa andra institutioner, särskilt Stiftelsen för Kunskaps- och Kompetensutveckling (KK-stiftelsen) har satsat mycket stora re- surser på datorisering och IT-teknisk kompetensuppbyggad i skolorna. I allt väsentligt är detta ett 1990-talsfenomen. Utbildningsdepartementet hävdade i början av decenniet, 1992, i ett regeringsbeslut att ”bruket av datorer i skolan inte utvecklats i samma takt som dessa används i sam- hället i övrigt. Som ett läromedel bland andra måste datorn fortfarande

34 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

betraktas som relativt ny.” (Regeringsbeslut 1992-08-20) Redan i slutet av 1960-talet formulerades den första riksdagsmotionen beträffande användning av datamaskiner i skolan (Bergman 1999:11), men som framhålls i en färsk rapport från Skolverket: ”Datorer har funnits i den svenska skolan i nästan 20 år men länge betydde de inte särskilt mycket för skolarbetet.” (Skolverket 1999e). Att stat och kommun under perio- den 1984–1991 satsade nära en miljard kronor på datateknik i skolan (Ulla Riis et al. 1997) kan förefalla mycket, men på senare tid torde en jämförbar summa ha satsats årligen om KK-stiftelsens projekt inklude- ras.

Omfattande satsningar

Skoldatanätet är Skolverkets viktigaste bidrag till IT-utvecklingen inom skolan. Projektet syftar till att hålla ”en informationsstruktur på Inter- net som ger goda förutsättningar för de svenska skolorna att hämta in- formation, publicera eget material och kommunicera med skolor inom och utom landet. Stor vikt läggs på informationsinsatser och spridning av goda exempel på IT-användning inom undervisningen.” (Skolverket 1999g, bilaga p. 10). Skoldatanätet har på många sätt varit en fram- gångsrik satsning. ”90 000 sidor lästes på Skoldatanätet och de ingåen- de tjänsterna under vardagar i november 1998. Att jämföra med 35 000 sidor under motsvarande tid 1997.”(op.cit. s. 2) En utvärdering genom- förd 1998–1999 visade att ”vana Internetanvändare och de som ofta besöker webbplatsen överlag värderade Skoldatanätet mycket högt”. Däremot uppstod problem i informationsnavigering för ovana Interne- tanvändare. Skoldatanätet når 75 procent av målgruppen som utgörs av lärare från förskolan till gymnasieskola. Besökare är ungefär lika många män som kvinnor och medelåldern är 45 år.”(op.cit. s. 3) Det svenska skoldatanätet har inspirerat uppbyggnaden av liknande tjänster i en rad andra europeiska länder.

KK-stiftelsen är den främste enskilde finansiären för FoU-projekt om IT-användning i skolan. Denna stiftelse bildades 1994 och har som en av sina tre huvuduppgifter att främja informationsteknik. Medlen från KK-stiftelsen, ofta villkorade med motfinansiering av deltagande part, ”har inneburit att utvecklingsprocesser har kommit igång ute i de berörda kommunerna på ett sätt som knappast hade varit fallet utan dessa medel”. (Riis et al. 1997:iv) Vid bildandet förfogade stiftelsen över 3,6 miljarder kronor från löntagarfonderna. Under 1996–1999 sat- sade stiftelsen rejält på 27 skolutvecklingsprojekt. Tanken var att till- dela några få projekt tillräckligt med resurser, ofta upp till 15 miljoner kronor vardera. En revolution snarare än en evolution skulle äga rum.

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	35

Dessa stora projekt, vilkas storlek ingav förhoppning om framgång, kallades ”fyrtornsprojekt”. De var ämnade att lysa upp och vägleda andra skolor i användning av IT. I mindre sådana ”IT-kommuner” har tilldelningen kommit att motsvara upp till 19 000 kr per elev i ung- domsskolan. Under perioden 1996-1999 fördelade KK-stiftelsen 360 miljoner kronor på 27 kommunbaserade skolutvecklingsprojekt. Stiftel- sen vill också bidra till utveckling av nya läromedel, totalt satsas 120 miljoner kronor. Dessutom planerar stiftelsen för ett ”nationellt forsk- ningsprogram inom området IT och lärande. Forskningsprogrammet tar upp frågeställningar som berör hur kommunikations- och informa- tionstekniker griper in i olika samhällssektorer och förändrar våra dag- liga verksamheter.”(www.kks.se, 1999-07-27. Jämför även Kungl. Ve- tenskapsakademien och Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien 1999.)

Under 1999 inleds ett nationellt program kallat IT i skolan (ITiS) som under en treårsperiod kommer erbjuda lärare lånedatorer samt till- hörande utbildning. ”Man har beräknat att knappt hälften av landets lärare eller cirka 60 000 personer kommer att tacka ja till detta erbju- dande.” (Skolverket 1999e:11) Två andra delar i projektet blir sats- ningar på egen e-postadress till varje svensk elev samt kostnadsersätt- ning för Internetuppkoppling till svenska skolor.

Under 1990-talet har antalet datorer i skolan ökat dramatiskt, men utvecklingen är mycket ojämn. Inom grundskolan varierade 1997 da- tortätheten kommunerna emellan från 36 elever per dator i Fagersta till tre elever per dator i Ljusdal (Skolverket 1998e). Medeltalet för kom- munal grundskola var 13 elever per dator. Att jämföra med tidigare mätningar: 19 (1995) och 38 (1993).

Datortätheten i gymnasieskolan är större men varierar kraftigt, från 27 elever per dator i Kumla till anmärkningsvärda 0,1 elever per dator (två elever och 23 undervisningsdatorer!) i Sorsele (Skolverket 1998e). Medeltalet för kommunal gymnasieskola var sex elever per dator. Tidi- gare mätningar gav åtta (1995) och tio (1993).

I ett ovan nämnt regeringsbeslut 1992 uppdrar regeringen åt Statens skolverk ”att ansvara för utvecklingen och genomförandet av den na- tionella datapolitiken för skolområdet”, vars övergripande mål är ”att stimulera användningen av datorn som ett redskap – ett läromedel – bland andra” (Regeringsbeslut 1992-08-20). Uppdraget har senare för- nyats med vissa förändringar och tillägg, bl.a. 1994 med uppdrag om ett Skoldatanät. Skolverket har inom ramen för detta uppdrag regel- bundet kartlagt tillgången på datorer i den svenska skolan. Resultaten, som presenterats i rapportserien Skolans datorer, visar att antalet dato- rer i skolan ökat kraftigt under perioden, både för lärarbruk och för un- dervisning. Skillnaden mellan kommuner är dock avsevärd. Måttet an- ges vanligtvis i antal individer per dator, vilket innebär att en lägre siff-

36 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

ra representerar en högre andel datorer. Här följer några av resultaten för åren 1993, 1995, 1997 och 1999 avseende kommunal grund- och gymnasieskola.

Tabell 2. Datortäthet för lärare och elever i grund- respektive gymna- sieskolan

	1993	1995	1997	1999
Elever per undervisningsdator i grundskolan	38	19	13	10
Elever per undervisningsdator i gymnasieskolan	10	8	6	5
Lärare per dator för lärarbruk i grundskolan	27	12	6	6
Lärare per dator för lärarbruk i gymnasieskolan	7	3	2	2

Andelen undervisningsdatorer placerade i datasalar har sjunkit vid varje mättillfälle. En skillnad mellan kommunala grund- och gymnasie- skolor är att de sistnämnda fortfarande har fler än hälften av sina un- dervisningsdatorer i datasalar, att jämföras med en dryg fjärdedel i grundskolorna. Skolorna får allt bättre tillgång till Internet. I de kom- munala grundskolorna ökade andelen undervisningsdatorer med Inter- netuppkoppling från 31 procent 1997 till 57 procent 1999, i de kom- munala gymnasieskolorna från 66 procent 1997 till 87 procent 1999. (Skolverket 1999j)

Motiveringar och effekter

Redan språkbrukets förändringar vittnar om hur uppfattningarna om informationsteknikens roll i skolan utvecklats. Medan man för något decennium sedan oftast talade om datorer, används i dag hellre uttryck- et IT. Under senare hälften av 1990-talet har benämningen ICT eller IKT blivit allt vanligare, vilken utläses ”informations- och kommuni- kationteknik” och således speglar ett ökat intresse för kommunikation- saspekterna.

I skolundervisningen betonades ursprungligen ”datorns uppbyggnad och funktionsprinciper”. Kring 1990 uppfattades undervisning om da- tor som ”ett led i den arbetslivsförberedelse som skolan skall ge ele- verna”, och i mitten av decenniet motiverades ofta datorernas närvaro med en möjlighet till effektiviserad undervisning. Under slutet av 1990-talet uppfattas datorer och IT ofta främst som en katalysator för skolutveckling. Elevens egen aktivitet betonas i många dokument (t.ex. Regeringens skrivelse 1997/98:176 p. 7). Budskapet är att eleven skall ta till sig information och lära sig att lära.

Argumenten för att informationstekniken behövs i skolan är många och varierar över tiden. Ökad effektivitet, t.ex. bättre inlärning, har ti-

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	37

digare varit ett viktigt motiv som på senare tid minskat i betydelse. I regeringens skrivelse 1997/98:176 (Lärandets verktyg) framhålls fyra motiv: utveckling av undervisningen, förberedelse för ett kommande vuxenliv, rättvisa (alla skall ha tillgång till IT) samt skolans internatio- nalisering.

”Den samlade nationella och internationella kunskapen om infor- mationsteknikens (IT) effekter på undervisningen är liten”, hävdas i en färsk rapport från Skolverket (1999e:7). För att följa utvecklingen av IT-användningen i den svenska skolan har ett projekt ELOÏS (Elever, Lärare och Organisationer kring Informationstekniken i Skolan) ska- pats under ledning av professor Ulla Riis, Uppsala universitet. En av- sevärd del av den tillgängliga kunskapen om IT-utvecklingen i svensk skola härrör från ELOÏS-projektet. Projektet finansieras dels av KK- stiftelsen i syfte att följa stiftelsens satsning på 27 mycket stora kom- mun- och länsbaserade skolutvecklingsprojekt, dels av Skolverket i syfte att projektet under tre år skall studera ”utvecklingen i hela den svenska skolan när det gäller IT- och IKT-användning”.

ELOÏS-projektets medarbetare använder begreppen push och pull för att beskriva två olika modeller för implementering av IT i skolan: ”alla tidigare satsningar har handlat om push från aktörer utanför sko- lan och inte om pull från lärare som har önskat sig och efterfrågat dato- rer.” (Ulla Riis et al. 1997:ii). ”De satsningar som staten genomförde under 1980-talet var nästan läroboksexempel på teknologisk push; da- torer ’trycktes ut’ till en skola och till lärare som inte hade efterfrågat den.” (Skolverket 1999e:24) Detta tros vara en förklaring till de magra resultaten av tidigare satsningar.

Det torde inte finnas vetenskapligt underlag för att besvara frågan om huruvida undervisningen och elevers inlärning blir bättre med dato- rer (Pedersen 1998). Däremot finns samstämmiga resultat (Skolverket 1999e:15-16) som tyder på att flickor och pojkar har olika inställning till IT. Flickor är mer intresserade av tekniken som medel medan pojkar i högre grad är intresserade av den som ett mål i sig. ”Teknik och tek- nologi är sätt för män att uttrycka manlighet och är därför en del av deras sociala och kulturella identitet” (Pedersen, 1998:34).”Gruppen ’hackers’ […] består så gott som uteslutande av pojkar.” (Pedersen 1998:33) ”Mycket tyder på att flickor och kvinnor har en pragmatisk inställning till datorer och informationsteknik: när arbete och studier så kräver lär de sig […] och blir snabbt förtrogna med tekniken.” (Pedersen 1998:34)

Även i andra avseende har skillnader mellan elevers förhållningssätt till informationstekniken konstaterats. Vissa elever, ofta pojkar, tar den till sig med stort engagemang, uppfattar många nya möjligheter och förstärker sin identitet med den. En annan grupp blir hämmad och kän-

38 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

ner osäkerhet. I Verktyg som förändrar, en rapport från Skolverket som bygger på studier av 48 skolors arbete med IT i undervisningen, påpe- kas att det fortfarande finns ”elever i gymnasiet som inte använt datorn i grundskolan.” (Skolverket 1999i:25) Samtidigt upplever många elever att det är ett outtalat krav att det material de lämnar från sig skall vara framställda på dator. De allra flesta elever är dock tillräckligt förtrogna med tekniken för att kunna använda den i skolarbetet. I rapporten upp- ges att mellan 60 och 90 procent av eleverna har dator hemma (Skolverket 1999i:28). Bland gymnasieklasser kan denna siffra ofta överskrida 90 procent medan den för grundskoleklasser i invandrarom- råden vanligtvis är avsevärt lägre.

I samma rapport framhålls att elevens tillgång till dator i hemmet är av betydelse för förhållningssättet. Elever med dator hemma känner större trygghet i samband med IT-användningen i skolan. ”För de ele- ver som nästan dagligen använder datorn i sitt skolarbete är det ett pro- blem att inte ha utrustningen hemma.” (Skolverket 1999i:28) Dessa elever tvingas uppsöka platser där de kan få tillgång till en dator, t.ex. bibliotek, föräldrars arbetsplats eller vänner. Vidare noterar rapportför- fattarna att gymnasieelevens val av utbildningsprogram påverkar möj- ligheterna att använda IT i skolan. Elever på det samhällsvetenskapliga programmet gör oftare bruk av informationsteknik i skolan i jämförelse med elever på det naturvetenskapliga programmet vilkas IT- användning främst sker i hemmet. Elever från yrkesförberedande pro- gram känner sig ofta missgynnade vad gäller tillgång till skolans dato- rer.Det är välbekant att tillgången till datorer i hemmet är relaterad till samhällsklass: ”LO-medlemmar har i mycket lägre grad datorer i hem- met än medlemmarna i TCO och SACO.” (Regeringens skrivelse 1997/98:176) Denna klassbetingade skillnad minskar dock. Se t.ex. LOs rapport Dator, klass och kön (Nelander et al. 1998) varav framgår att andelen LO-medlemmar med tillgång till dator i hemmet under åren 1994-1997 ökade från 15 procent till 36 procent, vilket är en betydligt större tillväxt än inom tjänstemannagrupperna. Dock har de klassmäs- siga klyftorna på intet sätt utjämnats, andelen 36 procent bland LO- medlemmarna år 1997 skall jämföras med 53 procent bland TCO- medlemmarna och 69 procent bland SACO-medlemmarna. I arbetslivet är skillnaderna ännu större: bland LO-medlemmarna använder 30 pro- cent dator i sitt arbete, att jämföras med 79 procent bland TCO-med- lemmarna och 83 procent bland SACO-medlemmarna. Även skillna- derna mellan mäns och kvinnors datoranvändning förefaller att minska, se t.ex. beträffande Internet-användningen Jacobsson, 1999, vars analys bygger på SOM-undersökningen 1997.Datoranvändningen blir allt mer spridd. Det särskiljande är oftast inte att ha tillgång till dator, utan vil- ket bruk man gör av den.

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	39

1.3Skillnader, profilering och elevers utbildningsstrategier i gymnasieskolan under 1990-talet

1.3.1Inledning

Gymnasieskolans utveckling under 1990-talet präglades av gymnasie- reformen i decenniets början. Den tidigare klara åtskillnaden mellan längre utbildningar, som beredde vägen till högre studier, och kortare yrkesinriktade utbildningar, ersattes av en mindre absolut gränsdrag- ning mellan studieförberedande och yrkesförberedande program vilka alla gjordes treåriga. Alla skulle ge behörighet att söka till högskolan. Samtidigt infördes ytterligare en studieväg, det s.k. individuella pro- grammet, i första hand avsett att bereda plats för elever som saknade förutsättningar att gå de nationella programmen, i praktiken elever med de sämsta grundskolebetygen och lägst studiemotivation. Möjligheter öppnades också för enskilda gymnasieskolor att skapa särskilda lokala, ”profilerade” varianter av de 16 nationella studieprogram som inrätta- des. Målstyrning gav skolor och lärare ökad frihet att inom ramen för en lokalt utarbetad skolplan forma undervisningens innehåll och orga- nisation i överensstämmelse med sin tolkning av läroplanens mål. När det gäller utbildningsplanering och ekonomi innebar samma målstyr- ning att kommunerna i hög grad själva kunde avgöra vilka studiepro- gram som skulle inrättas och var lärarresurserna skulle sättas in. Vidare öppnades nya möjligheter att bilda fristående skolor, dvs. skolor med en annan huvudman än kommun, landsting och stat. Parallellt med re- formen har den närhetsprincip enligt vilken elever bara undantagsvis skulle gå i en annan gymnasieskola än den närmast bostaden luckrats upp och möjligheten till rörlighet i valet av gymnasieskola ökat. Kort sagt behöll reformen den organisatoriskt sammanhållna, till formen homogena gymnasieskolan, samtidigt som den skapade institutionella och politiska betingelser som tillät ökade skillnader mellan utbildning- ar och skolor. Förändringarna i det regelverk som påverkar differentie- ringen mellan skolor och mellan utbildningar har också skett parallellt med en förändring av förhållandet mellan utbildning och arbetsmark- nad. 1990-talets lågkonjunktur gjorde det mindre möjligt att uppfatta ett tidigt inträde i yrkeslivet som ett alternativ till fortsatt utbildning i gymnasieskolan.

Vilken effekt har dessa förändringar haft för skillnader inom gym- nasieskolan? Har avstånden mellan olika elevgrupper, mellan utbild- ningsprogram och mellan skolor ökat eller minskat och i så fall i vilket avseende? I det följande skall frågor av detta slag diskuteras mot bak-

40 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

grund av tillgänglig offentlig statistik över årskurs nio-elever och gym- nasieelever vid i huvudsak tre tidpunkter – skolåren 1988/89, 1994/95 och 1998/99. Analysen grundas på register på individnivå som omfattar samtliga elever på de nämnda skolnivåerna de aktuella åren. Till dessa register har förts uppgifter om studier och, från Folk- och bostadsräk- ningen från 1985 och 1990, uppgifter om föräldrarna och det hushåll eleverna kommer från. Samtliga register kommer från Statistiska Cent- ralbyrån (SCB).

Två parallella, med varandra sammanvävda perspektiv skall anläg- gas. Dels skall skillnaderna i rekrytering till olika utbildningar och skolor analyseras, dvs. olika utbildningars rekryteringsprofiler jämfö- ras. Detta perspektiv ger en bild av vad som utmärker olika skolor och utbildningar i förhållande till varandra och vilket slags ”miljö” de re- presenterar i avseende på de elever de tar emot. Dels skall olika elev- gruppers utbildningsstrategier stå i fokus, dvs. hur elever av olika kön och med olika studiebakgrund och socialt ursprung väljer till gymna- sieskolan. Eftersom det ovan nämnda registret i det närmaste är ett to- talregister över alla ungdomar i landet i de aktuella ålderskohorterna, ger det en god möjlighet att undersöka skillnaderna i utbildningsval mellan olika grupper.

De tre skilda register på vilka analysen grundas har en liknande uppbyggnad. Uppgifter på individnivå om gymnasiestudierna har hämtats från registren över studerande i gymnasieskolan. För dessa elever har vidare information hämtats från det s.k. Årskurs nio- registret, vilket bland annat upplyser om medelbetyg och tillvalsämnen under det sista högstadieåret. Dessutom har uppgifter om socialt ur- sprung, väsentligen uppgifter om föräldrarna, lagts till genom en sam- körning med Folk- och bostadsräkningen för åren 1985 (gymnasie- eleverna 1988/89) och 1990 (gymnasieeleverna 1994/95 och 1998/99). De tre registren uppvisar dock vissa skillnader eftersom de skapats vid olika tillfällen och under olika förutsättningar. Det för 1988/89 omfat- tar alla elever i gymnasiets årskurs ett. Uppgifter från årskurs nio- registret är här hämtade från vårterminen samma år (1988). Registret för läsåret 1994/95 avser elever i årskurs två. Detta beror på att den gamla gymnasieskolans linjeindelning – mellan exempelvis naturveten- skaplig och teknisk linje eller mellan samhällsvetenskaplig, humanis- tisk och ekonomisk linje – efter 1991 års gymnasiereform motsvaras av en grenindelning som sker först i årskurs 2. Eftersom dessa grenar, dvs. de utbildningar som motsvarar de gamla gymnasielinjerna, tar emot en stor del av alla gymnasieelever, var det angeläget att behålla skillnaden mellan dem. Även den nya gymnasieskolans s.k. profilprogram, dvs. lokala varianter av de nationella programmen, är ofta synliga först i registreringen i årskurs två. Registret för läsåret 1998/99 är det mest

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	41

omfattande såtillvida att det utgör del av ett större register innefattande samtliga gymnasieelever i samtliga årskurser höstterminerna 1997 och 1998. I avsikt att minimera bortfallet har här uppgifter om högstadie- studierna också hämtats från årskurs nio-register från år 1995 och fram- åt. Detta senare register, som omfattar 425 000 elever, ger därför en möjlighet som saknades i de tidigare registren att för åtminstone en generation nybörjare i gymnasiet (år 1997) analysera vilken riktning gymnasiestudierna tagit året därefter. I synnerhet har detta varit en po- äng i analysen av eleverna på Individuella programmet.

Fyra skilda – men med varandra sammanhängande – dimensioner av rekryteringen till gymnasieskolan har lyfts fram: skillnader mellan kö- nen, mellan socio-ekonomiskt definierade grupper, mellan elever födda i Sverige och utomlands samt mellan elever med olika studiekarriär (bland annat varierande betygsframgång i högstadiet). De indikatorer som används för att på olika sätt mäta eller fånga in den andra och den tredje av dessa dimensioner – de nya variabler som definierats utifrån SCBs olika register – redovisas i Appendix.

Den följande diskussionen av rekryteringsmönster till gymnasie- skolan och olika elevgruppers utbildningsstrategier är uppdelad i fem avsnitt, tre kortare och två längre. Först analyseras kortfattat aktuella polariteter inom grundskolans nionde årskurs. Därefter belyses över- gången från högstadiet till gymnasiet i slutet av 1990-talet. Avsnitt 1.3.4 diskuterar IV-programmet, dels programmets rekryteringen av elever som gick direkt från grundskolan till gymnasieskolan 1998, dels vilka slags studier de IV-elever som 1997 gick i årskurs ett bedrev un- der sitt andra gymnasieår. I avsnitt 1.3.5 diskuteras sociala skillnader inom gymnasieskolan under 1990-talet mot bakgrund av en jämförelse mellan situationen före gymnasiereformen (1988/89), i decenniets mitt (1994/95) och i dess slut (1998/99). Här fokuseras de 16 nationella programmen och nationella grenar av dessa program. Med några un- dantag görs däremot ingen skillnad mellan lokala, profilerade varianter av dem. I avsnitt 1.3.6, slutligen, diskuteras effekterna av den s.k. ”profileringen” av gymnasieskolan. Denna profilering blir synlig i of- fentlig statistik huvudsakligen i form av lokala varianter av de natio- nella studieprogrammen och i etablerandet av fristående skolor. För att ge rättvisa åt relevanta skillnader mellan dessa lokala varianter och fri- stående skolor, har det därför varit nödvändigt att begränsa analysen till ett geografiskt område där de kan hållas isär. Detta avsnitt fokuserar på Stockholmsregionen, det område i landet där befolkningsunderlaget är störst och profileringen och etablerandet av friskolor har fått störst ge- nomslag.

42 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

1.3.2Grundskolan

I jämförelse med gymnasieskolan är grundskolan en mer sammanhållen utbildningsform. Med några få undantag läser alla elever samma ämnen och det finns inga åtskilda utbildningsprogram eller linjer att välja mellan. De valmöjligheter som står eleverna och deras föräldrar till buds är typ av skola, dvs. fristående eller kommunal skola, och därut- över kan eleven genomföra ett språkval och ett ämnesval.7 För att stu- dera de sociala skillnaderna mellan elever har vi skapat ett dataregister baserat på samtliga elever födda 1981 som gick ut grundskolan mellan 1995 och 1998.8 Vi kommer främst att analysera hur eleverna fördelar sig på kommunala och fristående skolor samt betygsfördelningen. Som framgår av tabell 3 till tabell 5 finns det skillnader mellan olika elev- kategorier i benägenhet att välja en fristående grundskola.9 Elever med ursprung i det som här kallats den högre klassen, elever för vilkas för- äldrar det saknas yrkesuppgifter i Folk och bostadsräkningen 1990 (FoB-90) (internt bortfall) samt elever vilkas föräldrar inte alls finns med i FoB-90 (externt bortfall), är överrepresenterade inom friskolor- na. De två sist nämnda kategorierna utgörs i hög grad av invandrarele- ver. Studerar vi andelarna elever som gått i friskolor utifrån föräldrar- nas högsta utbildningsnivå ser vi att denna fördelning följer fördelning- en för social klass. Vi kan notera att för gruppen elever vars föräldrar har genomgått forskarutbildning är andelen elever i friskolor betydligt högre än för andra grupper; närmare sju procent inom denna kategori har gått i en friskola medan knappa två procent av hela populationen har gått i en friskola. Om vi gör en mer detaljerad analys av föräldrar- nas yrkespositioner, kan vi se att elever vilkas föräldrar är jurister, uni- versitetslärare, läkare och konstproducenter är tydligt överrepresente-

7Tidigare kunde eleverna från och med högstadiet välja mellan allmän och särskild kurs i matematik och engelska, en nivågruppering som numer är av- skaffad.

8Populationen utgörs av 97 429 individer. Av dessa gick tio (0,0 procent) ut

grundskolan 1995, 830 (0,9 procent) 1996, 92 888 (95,3 procent) 1997 och 3 701 (3,8 procent) 1998.

9 Denna jämförelse på aggregerad nivå ger en något missvisande bild av feno- menet friskolor. För många elever utgör inte friskolorna någon reell valmöjlig- het eftersom det saknas friskolor i ett stort antal kommuner. Friskolorna är ock- så vanligare i storstadsområden, där högutbildade och invandrare är överrepre- senterade, vilket avspeglas i tabellerna (därtill kommer att friskolorna är en viktig angelägenhet för just dessa grupper). En bättre förståelse för friskolornas funktion i de olika sociala gruppernas utbildningsstrategier kräver studier av utbildningsstrukturen inom ett mer begränsat geografiskt område, vilket vi ned- an kommer att göra för gymnasieskolor i Stockholm.

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	43

rade i friskolorna i jämförelse med elever med föräldrar inom andra yrkesgrupper.10 Beträffande kön finns det en svag övervikt till flickor- nas fördel i val av fristående grundskola – 1,9 procent av flickorna har gått i en fristående skola och 1,7 procent av pojkarna.

Tabell 3. Typ av grundskola för elever födda 1981 efter föräldrarnas sociala klassi

					Lägre	Högre	Lägre
		Intern	Högre	Medel	medel-	arbetar-	arbetar	Externt	Totalt
		bortfall	klass	-klass	klass	klass	-klass	bortfall
	n	2 926	16 339	33 575	15 728	10 708	14 555	3 598	97 429
Kommunal
skola	95 687	96,3	96,9	98,4	98,8	99,1	98,6	97,1	98,2
Fristående
skola	1 742	3,7	3,1	1,6	1,2	0,9	1,4	2,9	1,8
	97 429	100	100	100	100	100	100	100	100

i Uppgift om föräldrarnas sociala klass baserad på yrkesuppgifter från FoB-90. Fet stil markerar att gruppen är överrepresenterad.

Tabell 4. Typ av grundskola för elever födda 1981 efter föräldrarnas högsta utbildningsnivå i

		Bort-	Folk-	Grund-	Två-	Tre-	Kort	Lång
		Bort-	Folk-	Grund-	årig	årig	högsk.	högsk.	Forskar	Totalt
		fall	skola	skola	gymn.	gymn.	utbild	utbild.	-utbild.
	n	3 288	3 010	7 730	31 163	12 981	17 734	19 920	1 603	97 429
Kommunal
skola	95 687	96,8	99,2	99,1	99,3	98,6	98,3	96,4	93,1	98,2
Fristående
skola	1 742	3,2	0,8	0,9	0,7	1,4	1,7	3,6	6,9	1,8
	97 429	100	100	100	100	100	100	100	100	100

i Uppgift om föräldrarnas utbildningsnivå från RTB-98. Fet stil markerar att gruppen är överre- presenterade.

10 Andelarna för dessa grupper är i tur och ordning: 5,9, 5,0, 4,8, och 4,4.

44 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

Tabell 5. Typ av grundskola för elever födda 1981 efter familjens in- vandrarstatus i

		Elev och	Elev men	Elev född	Elev född	Bortfall
		minst en	ingen	utomlands	utomlands	för elev
		förälder	förälder	och minst en	och ingen	och
		född i	född i	förälder född	förälder född	föräldrar	Totalt
		Sverige	Sverige i i	i Sverige	i Sverigei
	n	83 301	5 289	1 905	6 510	424	97 429
Kommunal
skola	95 687	98,4	96,5	96,7	97,8	88,2	98,2
Fristående
skola	1 742	1,6	3,5	3,3	2,2	11,8	1,8
	97 429	100	100	100	100	100	100

iUppgifter om elevens och föräldrarnas invandrarstatus från RTB-98.

iiInklusive bortfall för föräldrarna. Fet stil markerar att gruppen är överrepresenterade.

När det gäller betygen, det viktigaste instrumentet för differentiering och selektion inom skolan, kan vi se att fördelningen tydligt samman- hänger med andra variabler. Flickor har totalt sett högre medelbetyg än pojkar. 1989/90 hade flickorna ett genomsnittligt medelbetyg på 3,3 och pojkarna 3,0. Läsåret 1993/1994 var motsvarande siffrorna 3,4 och 3,1. Denna skillnad kvarstår efter införandet av det nya betygssystemet. 1997/98 hade flickorna ett genomsnittligt meritvärde på 212,0 och poj- karna 190,9 av maximala 320 poäng. (Skolverket 1999h:2) Samma för- hållande återspeglas även i andelarna elever inom varje könskategori som befinner sig inom ett visst betygsintervall (tabell 6). Exempelvis har 22 procent av flickorna ett medelbetyg över 3,9 medan motsvaran- de andel för pojkarna är 11 procent. Pojkarna är däremot överrepre- senterade i de lägre betygskategorierna. Närmare 40 procent av pojkar- na har ett medelbetyg under 3,0, att jämföra med knappa 25 procent av flickorna. En nästan dubbelt så stor andel av pojkarna i jämförelse med flickorna återfinns i den lägsta betygskategorien, medelbetyg under 2,5.11 Delar vi in eleverna utifrån föräldrarnas högsta sociala klass är det också tydligt att medelbetygen varierar med elevernas sociala ur- sprung. Ju högre socialt ursprung, desto högre betyg. I den högre klas- sen erhåller vart tredje barn ett avgångsbetyg mellan 4,0 och 5,0, att jämföras med färre än vart tionde barn till föräldrar i den lägre medel- klassen och arbetarklassen.12 Om vi studerar elevernas sociala ursprung

11Studerar vi förhållandet mellan kön, social klass och medelbetyg har flickor- na större andelar med höga betyg än pojkarna oavsett social klass, och vice versa gäller för låga betyg.

12Vi finner en likartad hierarki om vi i stället för social klass beaktar föräldrar- nas inkomst. Ju högre sammanräknad inkomst desto större andel elever med höga betyg. En anledning därtill är naturligtvis att inkomst samvarierar med social klass.

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	45

på en mer detaljerad nivå och skiljer mellan 32 olika yrkeskategorier finner vi den största andelen med höga betyg bland läkarbarnen (42,6 procent med medelbetyg mellan 4,0 och 5,0). Därefter följer barn till universitetslärare (38,6 procent), barn till civilingenjörer (34,8 pro- cent), barn till ämneslärare (32,6 procent) och barn till jurister (32,3 procent). Med andra ord tenderar de sociala grupper som är mest bero- ende av utbildningsväsendet för sin yrkesposition och som själva är bärare av ett starkt utbildningskapital att lyckas bäst i striden om det utbildningskapital som grundskolan tilldelar eleverna och som har av- görande betydelse för fördelningen av studiechanserna i gymnasiesko- lan. Detta blir även tydligt om vi studerar betygsframgång utifrån för- äldrarnas högsta utbildningsnivå, där andelen elever med höga betyg ökar med föräldrarnas högsta utbildningsnivå.

Tabell 6 visar också hur elever med olika invandrarstatus fördelar sig på betygskategorier. Den största andelen elever med ett medelbetyg på över 3,9 – dryga 17 procent – återfinns bland dem som är födda i Sverige och har minst en förälder som också är född i Sverige, medan de elever som är födda utomlands och vilkas föräldrar likaså är födda utomlands har den lägsta andelen, 9,0 procent, inom denna betygskate- gori. Det motsatta förhållandet gäller för de lägre betygskategorierna. Vi kan dock konstatera att även om skillnaderna mellan elever födda i Sverige och elever födda utomlands är betydande, så är de mindre än skillnaderna mellan exempelvis barn till föräldrar med längre högsko- leutbildning och barn till föräldrar med enbart grundskola. Av tabell 6 framgår också att de elever som gått i en fristående skola oftare än and- ra får höga betyg. Cirka fyra procent fler av eleverna där än på de kommunala skolorna får ett medelbetyg över 3,9.13 Sambanden mellan val av skola och betyg är dock komplicerade. Om vi kontrollerar för kön, socialt ursprung, föräldrarnas utbildningsnivå och familjens in- vandrarstatus finner vi att friskoleelever ibland men inte alltid har hög- re betyg än de elever som går i kommunal skola (ej redovisat i tabell- form). Exempelvis finner vi bland elever som har invandrat och vilkas föräldrar också invandrat att de som gått i en friskola har högre betyg än de som gått i en kommunal skola, vilket också gäller för elever som är födda i Sverige och vilkas föräldrar är födda i Sverige. Flickor som gått i en friskola har också en större andel i den högsta betygskategorin än de som gått i en kommunal skola och för pojkarna har friskoleele- verna betydligt större andelar i båda de högsta betygskategorierna. Ser vi däremot till socialt ursprung är skillnaderna inte så tydliga inom re-

13 Den höga andelen som ej fått betyg bland friskoleelever beror på att många friskolor på grundskolenivå har en alternativ pedagogisk inriktning och ger andra former av betyg, vilka dock ger behörighet till gymnasiet.

46 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

spektive grupp. För elever vilkas föräldrar har en längre högskoleut- bildning och vilkas föräldrar studerat på forskarutbildningsnivå är an- delarna elever i de två högsta betygskategorierna större för dem som gått i kommunal skola. Motsvarande förhållande återfinns bland elever vilkas föräldrar tillhör den högre klassen. Att friskoleeleverna tenderar att ha högre grundskolebetyg än andra bör således förstås mot bak- grund av dels att friskolorna rekryterar större andelar elever ur grupper som generellt sett har höga betyg (elever från den högre klassen och vilkas föräldrar är högskoleutbildade), dels att elever i andra kategorier lyckas bättre betygsmässigt i friskolor än motsvarande grupper elever i kommunala skolor. Om vi antar att dessa betygsskillnader verkligen återspeglar skilda kunskapsnivåer och inte bara en annorlunda betygs- sättning, kan de sannolikt ses som ett utslag av att elever från studie- motiverade hem oftare än andra söker sig till friskolorna. I den mån friskolor skulle bli betydligt vanligare än vad som för närvarande är fallet och deras rekrytering mer blandad och därvidlag likna de kom- munala skolornas, är det sannolikt att skillnaden i betygsfördelning skulle försvinna.

Elevernas val av tillvalsämnen följer en logik liknande den som styr fördelningen av medelbetygen. Det går här en skiljelinje mellan att läsa språk och att inte läsa språk. Flickor har i betydligt större omfattning än pojkar läst franska, tyska, andra språk eller hemspråk i grundskolan (61 procent mot 43 procent).14 Den högre klassens barn läser språk i högre grad än andra. 74 procent av alla elever med detta ursprung har läst något språk, vilket kan jämföras med mindre än 40 procent bland barn ur arbetarklassen. Fördelning mellan allmän och särskild engelska re- spektive matematik följer i stort sett samma mönster. Flickor läser i större utsträckning än pojkar särskild engelska (68 procent mot 58 pro- cent), medan det däremot inte finns någon större skillnad mellan könen beträffande matematik (54 procent för flickorna och 52 procent för pojkarna). Bland den högre klassens barn återfinns den högsta andelen som har läst särskild kurs i engelska respektive matematik (78 procent och 73 procent), medan elever med ursprung i den lägre arbetarklassen har de lägsta andelarna (51 procent och 37 procent). Vi kan återigen notera att det finns skillnader inom den högre klassen där de grupper som besitter det högsta utbildningskapitalet (läkare, jurister, universi- tetslärare, civilingenjörer och ämneslärare) är de vilkas barn oftare läst

14 Även om de flesta flickor som läst språk valt tyska (34 procent, för pojkarna är andelen 30 procent) är flickornas dominans tydligast i franska som lästes av 23 procent flickorna, att jämföras med endast 9 procent bland pojkarna.

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	47

särskild kurs i såväl engelska som matematik än andra grupper och som även i störst utsträckning väljer att läsa språk.15

Tabell 6. Avgångsbetyg från grundskolan för elever födda år 1981i

		Inget								Annat
		medel	0,0-2,4	2,5-2,9	3,0-3,4	3,5-3,9	4,0-4,4	4,5-5,0	4,0-5,0	medel
		-betyg								betyg
	n	906	13 794	17 600	26 503	22 449	12 384	3 634	16 018	159
Kön
Pojkar	49 685	0,9	18,4	21,5	28,2	19,7	9,0	2,1	11,1	0,2
Flickor	47 744	0,9	9,7	14,5	26,2	26,6	16,6	5,4	22,0	0,1
Total	97 429	0,9	14,2	18,1	27,2	23,0	12,7	3,7	16,4	0,2
Socialt ursprung
Internt bortfall	2 926	2,2	25,2	21,8	24,9	16,0	7,4	2,2	9,6	0,3
Högre klass	16 339	1,1	4,3	9,7	23,0	29,7	22,8	9,4	32,1	0,0
Medelklass	33 575	0,7	9,3	15,7	28,3	27,1	14,9	4,0	18,9	0,1
Lägre medelklass	15 728	0,5	14,6	20,8	30,4	21,9	9,8	2,0	11,8	0,1
Högre arbetarklass	10 708	0,4	21,7	24,1	28,4	17,1	7,0	1,1	8,1	0,2
Lägre arbetarklass	14 555	0,8	25,4	23,7	26,3	15,5	6,4	1,4	7,9	0,4
Externt bortfall	3 598	5,6	26,2	21,7	24,2	14,2	6,3	1,2	7,5	0,7
Total	97 429	0,9	14,2	18,1	27,2	23,0	12,7	3,7	16,4	0,2
Föräldrarnas högsta
utbild.nivå
Ingen uppgift	3 288	4,8	27,0	21,9	23,5	14,2	6,4	1,1	7,6	0,9
Folkskola	3 010	0,9	25,9	25,0	26,8	15,2	5,3	0,5	5,8	0,4
Grundskola	7 730	0,7	27,7	24,7	26,7	13,9	5,1	0,8	6,0	0,3
Gymnasium, högst	31 163	0,5	20,0	23,4	29,1	18,7	6,9	1,4	8,3	0,2
två år
Gymnasium, tre år	12 981	0,6	11,6	18,7	29,6	24,5	12,2	2,6	14,9	0,1
Universitetsutb.	17 734	0,7	7,7	14,7	28,6	28,2	15,8	4,2	19,9	0,1
kortare än 3år
Universitetsutb.	19 920	1,4	4,3	9,1	23,1	30,0	23,3	8,8	32,1	0,1
minst 3 år
Forskarutbildning	1 603	2,7	1,5	5,4	17,4	29,3	26,9	16,7	43,7
Total	97 429	0,9	14,2	18,1	27,2	23,0	12,7	3,7	16,4	0,2
Familjens
invandrarstatus
Elev och minst en
förälder född i	83 301	0,7	13,0	17,6	27,4	23,9	13,4	3,9	17,3	0,1
Sverige
Elev men ingen	5 289				26,0	19,8	10,3	3,4	13,7
förälder född i	5 289	1,9	19,2	19,2	26,0	19,8	10,3	3,4	13,7	0,3
Sverigei
Elev född utomlands
och minst en förälder	1 905	1,2	16,6	23,8	29,1	18,2	9,2	1,6	10,9	0,2
född i Sverige
Elev född utomlands	6 510				25,5	16,6	7,1	1,9	9,0
och ingen förälder	6 510	2,4	24,1	22,0	25,5	16,6	7,1	1,9	9,0	0,3
född i Sverigei
Ej svar för elev och	424	9,7	16,3	16,7	26,2	16,7	9,4	2,4	11,8	2,6
föräldrar
Total	97 429	0,9	14,2	18,1	27,2	23,0	12,7	3,7	16,4	0,2
Typ av grundskola
Kommunal	95 687	0,4	14,3	18,2	27,4	23,2	12,7	3,7	16,4	0,2
Fristående	1 742	32,8	4,5	8,3	18,3	15,7	13,4	6,9	20,3	0,1
Total	97 429	0,9	14,2	18,1	27,2	23,0	12,7	3,7	16,4	0,2

i Efter kön, socialt ursprung (FoB-90), familjens högsta utbildningsnivå (RTB-98) och familjens invandrarstatus (RTB-98); andelar av gruppen per betygskategori. i i Ej svar för föräldrarna inkluderade i denna kategori. Fet stil markerar att gruppen är överrepresenterad.

15 Bland barn till jurister läser 85 procent språk, bland barn till läkare 79 pro- cent samt bland barn till universitetslärare och ämneslärare 77 procent.

48 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

1.3.3Övergången från grundskola till gymnasium

En målsättning med den nya gymnasieskolan är att den skall vara öp- pen för alla. Det slås fast i propositionen som låg till grund för den nya gymnasieskolan (Prop. 1990/91:85, s 49-53). Men riktigt alla går i dag inte vidare till gymnasieskolan. Det kan naturligtvis finnas ett flertal anledningar till detta. Vi skall här inte i första hand diskutera vilka faktiska orsaker som ligger bakom att vissa elever inte fortsätter till gymnasieskolan – det kan röra sig om allt från skoltrötthet till att fa- miljen har flyttat utomlands – utan i stället med hjälp av tillgänglig statistik försöka karakterisera den grupp grundskoleelever som inte går vidare.16 Av de närmare 93 000 grundskoleelever födda 1981 som gick ut grundskolan 1997 var det en procent som inte gick i gymnasieskolan vare sig hösten 1997 eller hösten 1998. En annan grupp elever, en pro- cent av populationen, dröjde ett år med att gå över till gymnasieskolan och återfanns där först hösten 1998, året efter att de slutat högstadiet. Ytterligare 2,7 procent gick visserligen vidare direkt till gymnasiet men gjorde uppehåll eller slutade efter ett år. Den totala andelen elever som inte direkt efter högstadiet utan avbrott fortsatte studera fram till och med årskurs två i gymnasiet uppgår med andra ord till 4,7 procent.

Dessa fyra olika delpopulationer av en ålderskohort som gick ut grundskolan ett visst år – nämligen 1) de som inte återfanns i gymna- sieskolan följande höst eller nästkommande, 2) de som började gymna- sieskolan ett år efter avslutad grundskola, 3) de som började gymnasie- skolan direkt men som inte fortsatte studierna vare sig i årskurs ett eller två året efter, och slutligen 4) de som började gymnasieskolan direkt och som också återfanns i gymnasieskolan hösten därpå – skiljer sig åt i flera avseenden. Tabell 7 visar skillnaderna mellan de olika grupperna

16 För detta ändamål har ett delregister skapats där alla som är födda 1981 och gått ut grundskolan 1997 ingår. (Att vi utgår från ett dubbelt kriterium för att definiera population beror på att om man definierar populationen utifrån samt- liga som gått ut grundskolan ett visst år är en del av denna population yngre än den modala åldern och en något större andel äldre. Dessa två grupper tenderar att skilja sig från den modala gruppen på så sätt att de som är yngre i större utsträckning söker sig till studieförberedande program medan de äldre gör detta i mindre utsträckning. Det alternativa tillvägagångssättet, att ta med alla som är födda ett visst år, skapar problem vad det gäller att studera övergångarna till gymnasiet eftersom inte hela populationen lämnar grundskolan vid samma till- fälle.) För den i detta sammanhang definierade populationen finns uppgifter om huruvida de gick någon gymnasieutbildning hösten 1997 och hösten 1998 och i så fall vilken/a utbildning/ar det varit frågan om. Totalt ingår 92 888 individer i registret.

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	49

i avseende på kön, medelbetyg i årskurs 9, socialt ursprung, föräldrar- nas högsta utbildningsnivå och familjens invandrarstatus.

Beaktar vi betydelsen av kön, finner vi inga större skillnader. Det är något vanligare att pojkarna inte går vidare till gymnasiet, medan flick- or något oftare börjar ett år senare eller gör avbrott efter ett år.

Medelbetyget i årskurs nio betyder mer för om en elev går vidare till gymnasiet eller inte. Av dem som saknar ett slutbetyg går hela tolv procent inte vidare till gymnasiet inom två år, vilket kan jämföras med 2,4 procent bland dem med lägst avgångsbetyg (<2,5) och 0,3 procent bland elever med högst betyg (>4,4). Om man saknar avgångsbetyg från grundskolan, är sannolikheten även högre att man börjar gymnasi- et ett år senare. Inom den lilla grupp elever som fått ett annat grund- skolebetyg än det vanliga återfinns också den högsta andelen elever som inte går vidare till gymnasiet, 21 procent. En stor andel av de ele- ver inom denna grupp som går vidare börjar också i gymnasiet ett år senare eller avbryter studierna där. Vi bör dock tolka dessa resultat med stor försiktighet med tanke på gruppens litenhet och att det är nå- got oklart vilket högstadiebetyg dessa elever fått.

Elevernas sociala ursprung och deras föräldrars utbildningsnivå har stor betydelse. Övergången till gymnasiet är som lägst bland elever vars föräldrar saknas i FoB-90 (externt bortfall) eller som återfinns där men utan uppgift om yrke eller utbildningsnivå (internt bortfall). I öv- rigt är tendensen att ju högre socialt ursprung och ju högre utbildnings- nivå föräldrarna har, desto mindre är sannolikheten att en elev inte går vidare till gymnasiet under två år. Det finns dock två intressanta un- dantag. För barn till föräldrar med en längre högskoleutbildning och med forskarutbildning är sannolikheten att fortsätta till gymnasiet mindre än för den grupp elever vilkas föräldrar befinner sig på närmast lägre utbildningsnivå. Elever som har föräldrar där uppgift saknas om utbildning eller föräldrar vilkas högsta utbildning är folkskola börjar i större utsträckning än andra ett år senare i gymnasiet. Mönstret är det- samma om vi ser till social klass. Elever med föräldrar som inte finns i FoB-90 eller saknar uppgift om yrke samt elever med föräldrar i den lägre arbetarklassen är överrepresenterade i den grupp som börjar gym- nasiet ett år senare. När det gäller studieavbrott efter ett års gymnasie- studier, framträder ett annat mönster. Visserligen är också här de sist nämnda grupperna överrepresenterade, men det är även de elever vars föräldrar har hög utbildning och elever med härkomst i de högsta sam- hällsskikten. Det är ett inte alltför vågat antagande att elever med sär- skilt lågt socialt ursprung och elever med särskilt högt sådant som regel avbryter påbörjade gymnasiestudier av helt skilda anledningar. Om vi analyserar övergången till gymnasieskolan i ljuset av både elevernas sociala ursprung (eller alternativt föräldrarnas utbildningsnivå) och

50 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

deras medelbetyg i årskurs nio, finner vi att det oftast inte samman- hänger med låga betyg att elever från högre sociala skikt eller med mycket välutbildade föräldrar gör avbrott efter ett år i gymnasiet, under det att just låga betyg från årskurs 9 tycks vara en avgörande faktor när elever från de lägre sociala skikten avbryter sina studier. För den förra gruppen innebär studieavbrotten vanligtvis att eleven studerar ett år utomlands.17

Familjens invandrarstatus har också betydelse för elevernas studie- karriär. De lägsta andelarna elever som inte går vidare till gymnasiet, som avbryter sina studier där efter ett år eller börjar i gymnasiet ett år senare, finner vi bland elever som är födda i Sverige och har minst en föräldrar som också är född i landet (0,5 procent, 2,4 procent respekti- ve 0,9 procent). För elever födda i Sverige men med båda föräldrarna födda utomlands är motsvarande andelar högre (1,8 procent, 1,6 pro- cent och 3,5 procent). Motsvarande skillnader återfinns bland elever som själva är födda utomlands. Intressant att notera är att sannolikheten för att gå vidare till gymnasiet och fortsätta sina studier där över huvud taget inte märkbart skiljer sig åt mellan elever som är födda i Sverige och elever som inte är det, när föräldrarnas invandrarstatus hålls kon- stant. Den i särklass högsta andelen elever som inte går vidare till gym- nasiet utgörs av dem för vilka det saknas uppgift om födelseland för såväl dem själva som deras föräldrar – närmare 60 procent av dessa elever går inte vidare till gymnasiet och en anmärkningsvärt stor andel (33 procent) avbryter sina gymnasiestudier när de en gång börjat. En möjlig förklaring kan vara att många i denna elevkategori endast stan- nar en kort tid i Sverige, en annan förklaring är att många tillhör mar- ginaliserade grupper invandrare som har svårt att få fotfäste i det svenska samhället.

17 I en undersökning om studieavbrott genomförd av Skolverket (1995b:23) visade det sig att en kommun där det enligt den officiella statistiken skulle fin- nas ett 50-tal elever som avbrutit sina studier hade skolan endast rapporterat fem fall av studieavbrott till kommunen, detta med anledning av att det i de övriga fallen uteslutande handlade om studier utomlands, vilket anses ingå i utbildningstraditionen i området. I rapporten diskuteras även (Skolverket (1995b:13-15) elevernas motiv för studieavbrott (de elever som studerat utom- lands ingår inte i rapportens definition av studieavbrott) och det konstateras att eleverna anför studierelaterade skäl såsom att undervisningen inte är tillräckligt anpassad för deras behov, att den är för enformig och tråkig, att lärarna är dåli- ga eller att de kommer dåligt överens med läraren etc.

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet							51

	Tabell 7. Övergång från grundskolan till gymnasieskolan i

			Ej	Börjat	Börjat	Börjat och
			Ej	ett år	men	fortsatt	Total
			gymn.	senare	avbrutit
	Kön	n	790	902	2 489	88 707	92 888
	Kön
	Pojkar	47 024	1,0	0,8	2,5	95,6	100
	Flickor	45 864	0,7	1,1	2,8	95,4	100
	Total	92 888	0,9	1,0	2,7	95,5	100
	Medelbetyg
	Ej betyg	724	12,2	4,4	7,9	75,6	100
0,1-2,4		12 310	2,4	2,5	6,1	89,1	100
2,5-2,9		16 571	0,7	0,9	1,9	96,6	100
3,0-3,4		25 560	0,5	0,7	1,5	97,3	100
3,5-3,9		21 943	0,4	0,6	2,1	97,0	100
4,0-4,4		12 100	0,4	0,6	2,9	96,2	100
4,5-5,0		3 521	0,3	0,7	4,7	94,4	100
	Annat betyg	159	20,8	11,3	12,6	55,3	100
	Total	92 888	0,9	1,0	2,7	95,5	100
	Social klass
	Internt bortfall	2 481	2,1	1,9	5,6	90,3	100
	Högre klass	15 805	0,4	0,8	3,6	95,1	100
	Medelklass	32 700	0,4	0,7	2,1	96,8	100
	Lägre medelklass	15 302	0,8	1,0	2,3	96,0	100
	Högre arbetarklass	10 326	0,7	0,9	2,1	96,3	100
	Lägre arbetarklass	13 737	1,2	1,5	3,2	94,2	100
	Externt bortfall	2 537	6,8	2,1	4,4	86,6	100
	Totalt	92 888	0,9	1,0	2,7	95,5	100
	Högsta utbildning
	Ingen uppgift	2 386	10,1	2,1	8,3	79,5	100
	Folkskola	2 677	2,1	2,0	3,1	92,8	100
	Grundskola	7 283	1,3	1,4	3,2	94,1	100
	Gymnasium, högst två år	30 018	0,7	1,0	2,1	96,2	100
	Gymnasium, tre år	12 539	0,5	0,8	2,0	96,7	100
	Universitets- och högskoleutb., kortare än	17 286	0,3	0,7	1,8	97,2	100
	tre år
	Universitets- och högskoleutb., minst tre år	19 183	0,3	0,9	3,6	95,2	100
	Forskarutbildning	1 516	0,5	1,0	6,6	91,9	100
	Totalt	92 888	0,9	1,0	2,7	95,5	100
	Familjens invandrarstatus
	Elev och minst en förälder född i Sverige	80 899	0,5	0,9	2,4	96,2	100
	Elev men ingen förälder född i Sverigeii	4 989	1,8	1,6	3,5	93,1	100
	Elev född utomlands och minst en förälder f.	1 725	0,6	1,3	2,6	95,5	100
	i Sverige	4 913				93,5	100
	Elev född utomlands och ingen förälder f. i	4 913	1,1	2,0	3,5	93,5	100
	Sverige ii
	Ej svar för elev och föräldrar	362	58,8	0,6	32,9	7,7	100
	Totalt	92 888	0,9	1,0	2,7	95,5	100
	Typ av grundskola
	Kommunal	91 340	0,8	1,0	2,6	95,6	100
	Fristående	1 548	3,0	2,1	5,9	89,1	100
	Totalt	92 888	0,9	1,0	2,7	95,5	100

i Efter kön, medelbetyg, socialt ursprung (FoB-90), familjens högsta utbildningsnivå (RTB-98) och familjens invandrarstatus (RTB-98) och typ av grundskola; andelar av gruppen per betygska- tegori. ii Ej svar för föräldrarna inkluderade i denna kategori. Fet stil markerar att gruppen är överrepresenterad.

52 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

Tabell 7 visar även att det finns skillnader mellan elever som gått i kommunal grundskola och de som gått i fristående grundskola. Den senare gruppen går i mindre utsträckning vidare till gymnasiet över huvud taget och en större andel påbörjar studierna ett år senare eller avbryter gymnasiestudier de påbörjat efter ett år. Totalt går 95,6 pro- cent av eleverna i kommunal grundskola vidare till gymnasiet och åter- finns där ett år senare, medan denna andel bland friskoleeleverna en- dast är 89,1 procent. Eftersom vi vet att friskolorna på grundskolenivå tar emot en större andel invandrarbarn än de kommunala skolorna (och dessutom en större andel barn ur de högsta samhällsskikten), är det sannolikt att denna skillnad beror på detta drag i deras rekrytering.

1.3.4Det individuella programmet

Få program torde har varit föremål för så mycket debatt som det indivi- duella programmet. Dess speciella karaktär tycks ha givit det status av allmän värdemätare för gymnasieskolans tillstånd – programmet är tänkt att erbjuda en individuellt anpassad studiegång för i första hand det slags elever som har svårt att hitta en plats inom de 16 nationella programmen. Debatten har fått näring av att programmets speciella ut- formning bidragit till att det kan beskrivas på flera olika sätt vad avser elevantal och genomströmning. Låt oss ta ett konkret exempel. Vi kan för läsåret 1998/99 konstatera att bland samtliga elever som läser i års- kurs ett gick 13 procent på IV. Bland de elever som kommit direkt från årskurs nio till gymnasiet samma år, hamnade åtta procent på IV. Ser vi slutligen till samtliga elever i gymnasiet samma år, oavsett årskurs, ut- gör de som läser på IV-programmet bara 5,8 procent. Med andra ord varierar andelen elever på IV mellan sex procent och 13 procent bero- ende på vilken definition vi använder. För att återgå till den grupp ele- ver som gick på IV i årskurs ett 1998/99 är dessa uppdelade på i hu- vudsak två varianter av IV. En knapp tiondel (1,1 procent av samtliga elever i årskurs ett) av de 13 procent som gick på IV detta läsår utgjor- des av elever som gick introduktionskurser för invandrare (IVIK), un- der det att övriga IV-elever var registrerade på vad vi vanligtvis menar med IV-programmet.18

IV-programmet är heterogent även i andra avseenden, främst vad gäller elevernas tidigare skolgång (se tabell 8). Av eleverna på det egentliga IV-programmet hade knappt en tredjedel (29,5 procent) gått på gymnasiet året innan. De flesta i denna grupp (19,5 procent av IV-

18 Förutom dessa två elevgrupper läste 14 elever på lärlingsprogrammet inom IV-programmet.

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	53

eleverna) gick även detta tidigare år på IV19, åtta procent kom från ett yrkesförberedande program, och två procent från ett studieförberedan- de. Majoriteten av IV-eleverna i årskurs ett höstterminen 1998, drygt hälften (52,8 procent), kom direkt från grundskolan. Ytterligare nio procent hade gått i svensk grundskola men gjort uppehåll minst ett år utan att börja på gymnasiet och ungefär lika stor andel (8,4 procent) hade ej gått i svensk grundskola eller gymnasium tidigare.

Så ser sammansättningen av eleverna på IV-programmet i årskurs ett 1998 ut. Diskussionen om det individuella programmets storlek måste alltså för att vara meningsfull hålla isär olika grupper elever. In- nan vi återkommer till denna fråga i samband med IV-elevernas fort- satta studiekarriär, skall något kort sägas om den generella rekrytering- en till IV-programmet i relation till rekryteringen till de andra pro- grammen i gymnasieskolan.

Tabell 8. Elever på IV årskurs ett 1998, fördelade efter olika elevkate- gorier baserade på tidigare utbildning. Andelar av gruppen och inom IV- programmen

	ej uppgift	direkt från	åk 9 95-97,	IV	yrkesförb.	studförb.	totalt
		åk 9i	men ej gymn.		prog.	prog.
IV n	1 180	7 393	1 300	2 716	1 148	269	14 006
% inom rad	39,1	7,9	42,4	35,7	22,8	9,0	12,1
% inom kol.	8,4	52,8	9,3	19,4	8,2	1,9	100
IVLL n		9	2	3			14
% inom rad		0,0	0,1	0,0			0,0
% inom kol.		64,3	14,3	21,4			100
IVIK n	578	339	20	387	1		1 325
% inom rad	19,2	0,4	0,7	5,1	0,0		1,1
% inom kol.	43,6	25,6	1,5	29,2	0,1		100
Tot IVn	1 758	7 741	1 322	3 106	1 149	269	15 345
% inom rad	58,3	8,2	43,1	40,8	22,8	9,0	13,2
% inom kol.	11,5	50,4	8,6	20,2	7,5	1,8	100
Tot alla program	3 016	94 152	3 067	7 612	5 046	2 990	115 883
% inom kol.	2,6	81,2	2,6	6,6	4,4	2,6	100

i För 38 elever i denna kategori gäller att de har slutat grundskolan tidigare än 1998 och börjat gymnasiet men sedan gått ut grundskolan igen 1998. Fet stil markerar att gruppen är överrepre- senterad.

19 Det är möjligt att vara registrerad på IV termin ett två år i rad.

54 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

Om vi ser till de elever som gick i årskurs ett i gymnasieskolan 1998 och som gått ut grundskolan samma år20 och jämför de andelar av alla elever i fem sociala grupper som gick på det individuella programmet (tabell 9), kan vi konstatera att i synnerhet elever för vilka uppgifter om föräldrarna saknas i Folk- och bostadsräkningen från 1990 sökte sig dit, med andra ord som regel elever vilkas föräldrar invandrat under 1990- talet. Inom denna grupp var i själva verket IV-programmet den vanli- gaste utbildningen bland pojkarna och den tredje vanligaste utbildning- en bland flickorna – nästan en fjärdedel av pojkarna (24,6 procent) och en knapp sjättedel av flickorna (16,4 procent) gick där. Det individuella programmet hade också mycket stor betydelse för både pojkar och flickor vilkas föräldrar återfinns i Folk- och bostadsräkningen 1990 men för vilka uppgifter om yrke saknas, dvs. som regel elever med här- komst i invandrarfamiljer eller i familjer med osäker eller marginalise- rad ställning på arbetsmarknaden (18 procent respektive 14 procent).21 Bland de elevgrupper vilkas sociala härkomst kan klassificeras utgör det individuella programmet med stor marginal det mest frekventa valet av studieprogram på gymnasiet bland pojkar med ursprung i lägre ar- betarklassen (16 procent) och det näst mest frekventa bland flickorna med samma härkomst (13 procent). Den andel elever som kommit till det individuella programmet sjunker sedan ju högre upp i samhället vi rör oss och väljs inom de högsta sociala skikten av mindre än tre pro- cent av pojkarna och mindre än två procent bland flickorna.

20Det vill säga 7 393 elever på IV och nio elever på IVLL, se tabell 6. Vi har här uteslutit eleverna från IVIK eftersom dessa nästan per definition är nyligen invandrade och således uppgifter saknas om de variabler vi nedan önskar jäm- föra. Anledningen till att vi valt att jämföra just de elever som går direkt från grundskolan till gymnasiet är att denna grupp är den i särklass största om vi ser till samtliga elever i gymnasiets första årskurs (däremot gäller detta inte på IV som vi konstaterat ovan) och att den därför är mest lämplig som grundenhet för jämförelsen.

21För denna kategori utgör IV det andra mest frekventa valet bland pojkarna och det tredje mest frekventa valet för flickorna. För den högre klassens barn utgör IV det sjunde vanligaste valet bland pojkarna och det nionde mest valda programmet för flickorna.

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	55

Tabell 9. Andelar på IV-programmet av alla pojkar och flickor i fem sociala grupper i årskurs ett i gymnasieskolan 1998 som gått direkt från grundskolani

	Uppgift om föräld-		Högre	Medel-	Lägre	Högre	Lägre	Föräldrarn	Totalt
		rarnas yrkespos.	klass	klass	medel	arbetar-	arbetar	a saknas i
		saknas i FoB-90			-klass	klass	-klass	FoB-90
Pojkar	n	253	216	874	623	690	1 192	492	4 340
rad procent		17,8	2,7	5,3	8,2	12,8	16,1	24,6	9,0
kol. procent		5,8	5,0	20,1	14,4	15,9	27,5	11,3	100
rang		2	7	5	4	3	1	1	3
Totalt	n	1 425	8 039	16 441	7 599	5 384	7 385	1 998	48 271
kol. procent		3,0	16,7	34,1	15,7	11,2	15,3	4,1	100
Flickor	n	196	118	567	451	511	918	301	3 062
rad procent		14,3	1,6	3,7	6,2	9,6	13,0	16,4	6,7
kol. procent		6,4	3,9	18,5	14,7	16,7	30,0	9,8	100
rang		3	9	9	5	3	2	3	3
Totalt	n	1 372	7 475	15 532	7 247	5 344	7 076	1 835	45 881
kol. procent		3,0	16,3	33,9	15,8	11,6	15,4	4,0	100

i Siffrorna gäller för IV och IVLL; elever på IVIK är ej inräknade. Fet stil markerar att gruppen är överrepresenterad.

Eleverna på det individuella programmet har med andra ord i allmänhet lågt socialt ursprung. De förenas också av att de misslyckats med sina studier i grundskolan. Om vi utgår från alla elever som studerade i års- kurs ett i gymnasieskolan höstterminen 1998 (och som gått ut grund- skolan 1998) och jämför den andel elever med olika genomsnittsbetyg i årskurs nio som gick på IV-programmet (tabell 10), ser vi att bland ele- ver med de lägsta betygen återfinns nästan hälften av alla pojkar och mer än hälften av alla flickor (46 procent respektive 51 procent) på detta program. En ännu större andel (72 procent) finner vi bland de pojkar som saknar betyg från årskurs nio (motsvarande andel för flick- or är 61 procent). Ett annat sätt att karakterisera IV-programmet är att se till andelarna elever inom programmet som befinner sig i vissa be- tygskategorier. För pojkarna som går på IV har 97 procent av samtliga pojkar på programmet ett medelbetyg från grundskola på under 3,0. För flickorna är motsvarande andel något lägre, 91 procent.

56 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

Tabell 10. Andelar på IV-programmet av alla pojkar och flickor i olika betygskategorier i årskurs ett i gymnasieskolan 1998 som gått direkt från grundskolani

		Ej betyg	0,1-2,4	2,5-2,9	3,0-3,4	3,5-3,9	4,0-4,4	4,5-5,0	Totalt
Pojkar	n	325	3 380	502	112	14	6	1	4340
Rad procent		71,7	46,3	4,4	0,8	0,2	0,1	0,1	9,0
kol. procent		7,5	77,9	11,6	2,6	0,3	0,1	0,0	100
rang		1	1	10	15	16	11	9	3
Totalt	n	453	7 306	11 424	14 620	9 277	4 052	1 139	48 271
kol. procent		0,9	15,1	23,7	30,3	19,2	8,4	2,4	100
Flickor	n	222	2 189	384	202	54	11		3 062
rad procent		61,0	50,9	5,8	1,6	0,4	0,2		6,7
kol. procent		7,3	71,5	12,5	6,6	1,8	0,4		100
rang		1	1	7	12	12	13		3
Total	tn	364	4 297	6 566	12 791	12 341	6 816	2 706	45 881
kol. procent		0,8	9,4	14,3	27,9	26,9	14,9	5,9	100

iSiffrorna gäller för IV och IVLL; elever på IVIK är ej inräknade. Fet stil markerar att gruppen är överrepresenterad.

Elever vilkas familjer har olika invandrarstatus tenderar att i olika stor omfattning prioritera eller, rättare sagt, vara hänvisade till IV. De lägsta andelarna elever på IV har den grupp elever som är födda i Sverige och vilkas föräldrar också är födda i landet, knappa åtta procent för pojkar- na och under sex procent för flickorna. Därefter följer de elever som är födda utomlands men som har minst en förälder som är född i Sverige (nästan elva procent bland pojkarna och drygt åtta procent bland flick- orna). Bland elever som är födda i Sverige men vars föräldrar inte är födda i landet går en något högre andel på IV (närmare 15 procent för pojkarna och nästan tio procent för flickorna). Om vi bortser från den mycket lilla grupp elever för vilka det saknas uppgift om födelseland både för dem själva och deras föräldrar, totalt tio personer, uppvisar elever som själva är födda utomlands och vilkas föräldrar också är föd- da där de högsta andelarna på IV, dryga 20 procent för pojkarna och strax över 14 procent för flickorna. IV är bland dessa pojkar det näst största programmet och för flickorna det tredje största programmet.

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	57

Tabell 11. Andelar på IV-programmet av alla pojkar och flickor i års- kurs ett i gymnasieskolan 1998 som gått direkt från grundskolan efter familjens invandrarstatusi

		Elev och	Elev men	Elev född	Elev född	Ej svar	Totalt
		minst en	ingen förälder	utomlands och	utomlands och	för elev
		förälder född	född i Sverigeii	minst en	ingen förälder	och
		i Sverige		förälder född i	född i Sverigeii	föräldrar
				Sverige
Pojkar	n	3 166	362	88	717	7	4 340
rad %		7,6	14,7	10,9	20,3	21,2	9,0
kol. %		72,9	8,3	2,0	16,5	0,2	100
rang		4	3	3	2	1	3
Totalt	n	41 424	2 468	806	3 540	33	48 271
kol. %		85,8	5,1	1,7	7,3	0,1	100
Flickor	n	2 280	237	72	470	3	3 062
rad %		5,8	9,8	8,1	14,3	8,8	6,7
kol. %		74,5	7,7	2,4	15,3	0,1	100
rang		5	3	4	3	5	3
Totalt	n	39 256	2 408	889	3 294	34	45 881
kol. %		85,6	5,2	1,9	7,2	0,1	100

iSiffrorna gäller för IV och IVLL; elever på IVIK är ej inräknade. Fet stil markerar att gruppen är överrepresenterad.

Det individuella programmet var tänkt att erbjuda en möjlighet för sva- ga och mindre studiemotiverade elever att påbörja sina gymnasiestudier för att nästkommande år kunna söka sig till en ordinär gymnasieutbild- ning inom ramen för något av de 16 nationella programmen. Av alla elever i årskurs ett på IV-programmet hösten 1997 försvann totalt sett cirka en tredjedel (36,5 procent på IV och 27,7 procent på IVIK) helt från gymnasiet året därefter och ytterligare ungefär en tredjedel (26,8 procent på IV och 41,7 procent på IVIK) gick även det andra gymnasie- året kvar på IV. Med tanke på att en så blygsam andel av samtliga ele- ver som befann sig på IV-programmet i årskurs ett 1997 gått vidare till ett nationellt program året därpå (34,9 procent på IV och 29,5 procent på IVIK), kan det individuella programmet knappast sägas fylla denna funktion. Men dessa siffror ger inte hela sanningen om IV- programmet.22

Som påpekades i inledningen är det viktigt att i analysen av IV- programmet göra skillnad mellan olika elevkategorier. En första grupp består av elever som kommer dit direkt efter årskurs nio. En andra grupp utgörs av dem som går om IV-programmet ett andra eller rentav tredje gymnasieår. En tredje grupp elever är de som under det andra gymnasieåret övergått till det individuella programmet från ett natio-

22 Här kan tilläggas att IB är det program som har den i särklass största andelen elever som inte fortsätter nästföljande år, hela 90,2 procent, medan övriga pro- gram befinner sig mellan ENs 2,9 procent och OPs 8,3 procent.

58 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

nellt program. En fjärde grupp, slutligen, består av elever som inte tidi- gare studerade vare sig på det svenska högstadiet eller i gymnasiesko- lan, alltså till allra största delen elever som nyligen invandrat till Sveri- ge.23 I det följande skall vi inte göra skillnad mellan IV-elever som gjort uppehåll i skolstudierna efter högstadiet och dem som prövat på gymnasiestudier på andra program innan de kom till det individuella programmet. Vi rör oss alltså med tre grupper: elever som kommer di- rekt från årskurs nio, elever som gjort uppehåll efter grundskolan eller tidigare gått på ett nationellt program, och, slutligen, elever som inte gått ut en svensk grundskola.24 För denna senare grupp är invandrade elever tydligt överrepresenterade.25

Betraktar vi övergångsfrekvenserna för dessa kategorier finner vi tydliga skillnader (tabell 12). Knappt 60 procent av alla elever på IV- programmet som kom direkt från årskurs nio gick under det andra stu- dieåret över till ett nationellt program, främst yrkesförberedande såda- na. Av de elever som gått i svensk grundskola men inte gått direkt från grundskolan till IV i årskurs ett 1997, var det dock endast en dryg fjär- dedel som ett studieår senare åter gick på ett nationellt program. Knappt hälften hade slutat. Den lägsta andelen elever som gått vidare till nationella program – endast tolv procent – återfinns bland dem som inte har gått i svensk grundskola. Dessa elever avbryter eller gör uppe- håll i sina studier i störst utsträckning (67,5 procent), vilket i synnerhet gäller flickorna bland vilka hela 73,5 procent inte återfinns på gymna- siet hösten 1998.

23Sven Sundin, Skolverket, har påpekat att dessa grupper bör hållas isär i ana- lysen.

24Åtminstone har de inte gått ut en svensk grundskola mellan åren 1995 och 1998.

25En korstabulering mellan denna grupp, som uppgår till närmare 3 000 elever, och variabeln socialt ursprung visar att för 35 procent saknas föräldrarna i FoB-

90(mot cirka åtta procent för de övriga grupperna) och för ytterligare sju pro- cent av eleverna finns föräldrarna med i FoB-90 men uppgift om yrke saknas (här har de övriga två grupperna samma andelar). De som ej har gått i svensk grundskola är överrepresenterade inom kategorien elev och föräldrarna födda utomlands (35 procent mot 12 procent för de övriga två grupperna). För närma- re fem procent finns varken uppgift om eleverna eller om föräldrarna, vilket tyder på att de nyligen invandrat. Vad som vidare utmärker denna grupp är att de är betydligt äldre än de andra eleverna, fler än hälften är födda 1978 och tidigare, medan motsvarande andel för övriga två grupper understiger fem pro- cent.

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	59

Tabell 12. Olika IV-elevkategorier i årskurs ett 1997 och deras utbild- ningsvägar hösten 1998. Uppdelade efter kön; andelar av gruppen

		slutat eller	gick	gick
	n	gjort	yrkesförb.	studieförb.	gick andra	gick kvar
	n	uppehåll	program	program	program	på IV	totalt
Pojkar
Direkt från årskurs 9	2 849	11,2	51,7	4,9	3,0	29,2	100
Ej direkt från årskurs 9	2 258	45,0	22,5	2,3	1,6	28,7	100
Ej svensk grundskolai	1 475	62,0	11,1	1,6	0,4	24,9	100
Totalt	6 582	34,1	32,6	3,3	1,9	28,1	100
Flickor
Direkt från årskurs 9	2 213	11,8	52,0	6,4	2,3	27,4	100
Ej direkt från årskurs 9	1 984	47,9	20,6	3,3	1,2	27,0	100
Ej svensk grundskolai	1 236	73,5	5,6	1,7	0,9	18,3	100
Totalt	5 433	39,0	30,0	4,2	1,6	25,2	100
Ej svar
Ej svensk grundskolai	63	79,4		6,3		14,3	100
Totalt	63	79,4		6,3		14,3	100
Totalt
Direkt från årskurs 9	5 062	11,5	51,8	5,6	2,7	28,4	100
Ej direkt från årskurs 9	4 242	46,3	21,6	2,8	1,4	27,9	100
Ej svensk grundskolai	2 774	67,5	8,4	1,7	0,6	21,7	100
Totalt	12 078	36,6	31,3	3,7	1,8	26,7	100

iKategori innehåller även elever som gått ut grundskolan i Sverige före 1995. Fet stil markerar att gruppen är överrepresenterad.

Vi finner även skillnader mellan elever med olika socialt ursprung (tabell 13). Detta gäller framför allt de elever som gått direkt från grundskolan. Om vi inom denna grupp IV-elever jämför dem med sär- skilt högt socialt ursprung och dem med särskilt lågt, ser vi att bland både pojkar och flickor var det en större del av de senare som slutade helt eller gick kvar på IV-programmet ytterligare ett år, medan en be- tydligt mindre andel gick över till studieförberedande program nästa skolår. Det som till största delen förklarar övergångsfrekvensen från IV till andra program är dock vilken elevkategori en elev tillhör under sitt första IV-år. Sannolikheten att återfinnas på ett nationellt program är som vi kunnat konstatera i särklass högst för dem som kommer direkt till IV från grundskolan.

60 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

Tabell 13. Olika IV-elevkategorier med socialt ursprung i högre klass eller lägre arbetarklass i årskurs ett 1997 och deras utbildningsvägar hösten 1998 efter kön. Andelar av gruppen

		Slutat	gick	gick	gick
	n	eller	yrkesförb	studieförb	andra	gick kvar på
	n	gjort	program	program	program	IV	totalt
		uppehåll
Högre klass
Pojkar
direkt från årskurs 9	181	8,3	54,7	12,2	3,9	21,0	100
ej direkt från årskurs 9	131	43,5	15,3	3,8	3,8	33,6	100
ej svensk grundskola	77	80,5	3,9		1,3	14,3	100
totalt	389	34,4	31,4	6,9	3,3	23,9	100
Flickor
direkt från årskurs 9	107	5,6	58,9	14,0	1,9	19,6	100
ej direkt från årskurs 9	113	48,7	14,2	8,0		29,2	100
ej svensk grundskolai	79	82,3	1,3	1,3		15,2	100
totalt	299	42,1	26,8	8,4	0,7	22,1	100
Lägre arbetarklass
Pojkar
direkt från årskurs 9	763	12,8	50,9	3,1	2,5	30,7	100
ej direkt från årskurs 9	629	49,0	19,9	1,3	1,3	28,6	100
ej svensk grundskolai	284	61,3	11,3	1,1		26,4	100
totalt	1	34,6	32,5	2,1	1,6	29,2	100
Flickor	676
Flickor
direkt från årskurs 9	611	12,9	50,1	4,7	2,1	30,1	100
ej direkt från årskurs 9	597	49,6	19,8	1,7	1,0	28,0	100
ej svensk grundskolai	231	79,7	4,3	0,9	1,7	13,4	100
totalt	1	38,8	30,2	2,8	1,6	26,5	100
	439

iKategorin innehåller även elever som gått ut grundskolan i Sverige före 1995. Fet stil markerar att gruppen är överrepresenterad.

1.3.5Sociala och andra skillnader inom gymnasieskolan under 1990-talet

I det följande skall vi närmare granska vad skillnader mellan elever i avseende på kön, socialt ursprung och tidigare skolkarriär betytt för gymnasieskolan under 1990-talet. Hur stora är avstånden mellan olika grupper av elever och har de ökat, minskat eller på annat sätt förändrats under decenniets gång? Skillnader av detta slag är synliga i rekryte- ringen till utbildningar och skolor – effekterna av dem präglar den ”miljö” de olika utbildningarna och skolorna utgör och de villkor under vilka undervisningen där bedrivs. Samma skillnader kan emellertid också ses som uttryck för de skilda utbildningsstrategier som grupper av elever med olika tillgångar tenderar att utveckla och vilka utbild- ningsinvesteringar de gör och kan göra i gymnasieskolan – med andra ord deras objektiva chanser att orientera sig inom gymnasieskolans värld så som dessa chanser framträder som statistiska mönster. I det följande skall först och främst det senare perspektivet anläggas och vi

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	61

skall ge prioritet åt jämförelser mellan de andelar av alla elever med olika kön, med olika mått av betygsframgång i högstadiet och med oli- ka socialt ursprung som valt – eller kunnat välja – att gå på gymnasie- skolans olika utbildningsprogram.

Tre faktorer: skolframgång, kön och socialt ursprung

Låt oss ta utgångspunkt i gymnasieskolan i slutet av 1980-talet, före gymnasiereformen 1991. Huvudsakligen tre, statistiskt synliga, faktorer bestämde vad vi kan kalla för gymnasieskolans sociala struktur, nämli- gen elevernas kön, deras mått av betygsframgång i högstadiet och deras sociala ursprung.26 En första iögonenfallande motsatsställning var den mellan utbildningar dominerade av flickor och utbildningar huvudsak- ligen befolkade av pojkar, vilka utgjorde två skilda utbildningsvärldar. Denna polaritet var som mest synlig på de tvååriga praktiska eller yr- kesinriktade linjerna, men återfanns också på de tre- och fyraåriga teo- retiska och studieförberedande linjer, mest påfallande på den helt kvin- nodominerade humanistiska linjen och den nästan lika mansdominera- de tekniska. En annan iögonenfallande polaritet var den mellan å ena sidan linjer – nästan uteslutande de teoretiska – där de elever som eröv- rat de högsta betygen i högstadiet hamnade, och å andra sidan linjer som tog emot elever med medelmåttiga eller låga högstadiebetyg. Den- na polaritet var i viss mån parallell med en tredje motsatsställning i gymnasieskolan, den mellan utbildningar som i högre grad än andra befolkades av elever med ursprung i de högre sociala skikten och linjer som främst tog emot elever ur lägre skikt. Chansen att en pojke eller en flicka ur de högsta sociala skikten skulle gå på en studieförberedande linje var exempelvis tre gånger större än chansen att söner och döttrar till familjer i lägre arbetarklassen skulle göra det. Att den rent sociala hierarkin bland utbildningslinjerna i hög grad – men inte fullständigt – sammanföll med den betygsmässiga hade att göra med att elever ur högre skikt överlag fick högre betyg i högstadiet än de ur lägre skikt.

Om vi tar i beaktande två av dessa tre dimensioner, elevernas kön och deras sociala ursprung, kan skillnaderna eller avstånden inom gymnasieskolan i slutet av 1980-talet i grova drag beskrivas rumsligt. Fältet av gymnasielinjer och de elever som befolkar dem bildade en triangel stående på sin bas. Ju längre ner mot basen man rörde sig, desto lägre socialt ursprung tenderade eleverna att ha. Det är också här, vid triangelns båda ben, som avstånden mellan könen var som störst,

26 Se Palme 1994a, 1994b, samt Berg, Broady och Palme 1995; Broady, Hey- man och Palme 1997; Broady, Börjesson och Palme, 1998.

62 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

dvs. mellan linjer till vilka å ena sidan övervägande flickor och å den andra övervägande pojkar sökte sig. Detta strikt könsuppdelade område i gymnasieskolan bestod av dess tvååriga, yrkesinriktade linjer. Om man rörde sig uppåt i triangeln, minskade avståndet mellan de två värl- darna, flickornas respektive pojkarnas gymnasieutbildningar, samtidigt som elevernas sociala ursprung tenderade att bli högre (i likhet med deras medelbetyg från högstadiet). I triangelns övre del återfanns de treåriga teoretiska linjerna, alla med en förhållandevis hög social re- krytering och en, med visst undantag för humanistisk och teknisk linje, jämnare fördelning mellan pojkar och flickor. I triangelns topp, där elevernas sociala ursprung var som högst, möttes de två gymnasievärl- darna och de gjorde det i elitlinjen framför andra, den naturvetenskap- liga. I denna struktur intog vissa utbildningslinjer intressanta mellanpo- sitioner. Bland de tvååriga, yrkesförberedande linjerna utmärktes ex- empelvis den sociala linjen och den estetiska av en jämförelsevis hög social rekrytering, vilket antydde att de fungerade som alternativa ut- bildningar för elever ur högre sociala skikt som på grund av låga betyg eller misstro mot gymnasieskolans hierarkier inte kunnat eller önskat söka sig till de treåriga studieförberedande linjerna. Bland de utpräglat yrkesorienterade tvååriga linjerna återfanns uppenbara hierarkier. Så hade exempelvis den el- och teletekniska linjen en högre rekryterings- profil både i avseende på betyg och elevernas sociala härkomst än and- ra pojkdominerade yrkesorienterade linjer. Arbetarbarn av båda könen med låga betyg i bagaget från högstadiet var till stor del hänvisade till starkt könsuppdelade yrkesorienterade linjer som den verkstadstekniska eller konsumtionslinjen. Främst bland de treåriga studieförberedande linjerna kunde också skönjas en viss polaritet mellan å ena sidan ut- bildningar som var särskilt viktiga för sociala grupper eller fraktioner vilkas ställningar i hög grad vilade på kulturellt kapital och utbild- ningskapital och som tenderade att stå offentlig sektor nära, exempelvis läkare, högre tjänstemän i offentlig sektor och universitets- och gymna- sielärare, och å andra sidan linjer som på motsvarande sätt prioriterades av sociala grupper som stod ekonomin som socialt fält nära och som regel relativt sett var mindre beroende av kulturellt kapital för de ställ- ningar de upprätthöll, exempelvis företagsledare, tjänstemän på olika nivåer i privat sektor och handelsmän. En tredjedel av alla universi- tetslärar- och läkarbarn i gymnasiet gick exempelvis på naturveten- skaplig linje, att jämföra med en dryg tiondel av alla barn till företags- ledare eller tjänstemän i privat sektor. För den ekonomiska linjen var förhållandet det motsatta – dit sökte sig en fjärdedel av alla barn till företagsledare och högre tjänstemän i privat sektor, men bara ungefär tiondel av universitetslärarbarnen och läkarbarnen.

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	63

Det kan vara svårt att direkt jämföra denna struktur från det sena 1980-talet med den vi återfinner i gymnasieskolan 1994/95 och 1998/99, tre respektive sju år efter gymnasiereformen, eftersom den nya gymnasieskolans program inte är identiska med den gamla gymna- sieskolans linjer. En av ambitionerna med reformen var ju också att åtminstone försöka minska klyftorna mellan de gamla treåriga teoretis- ka linjerna och de tvååriga yrkesförberedande. Dock motsvarar i grova drag de 16 studieprogram som inrättades med reformen den linjeupp- delning som fanns i den gamla gymnasieskolan och boskillnaden mel- lan studieförberedande och yrkesförberedande inriktningar finns i praktiken fortfarande kvar, låt vara i en något annorlunda form. Även i den nya gymnasieskola som reformen skapade är det i första hand mot- svarigheterna till de fem tidigare tre- och fyraåriga linjerna som ger direkt behörighet för fortsatta studier i högskolan. De tidigare ekono- miska och humanistiska linjerna existerar numer som grenvarianter av det samhällsvetenskapliga programmet från och med årskurs två och den tidigare fyraåriga tekniska linjen utgör på liknande sätt från och med årskurs två en gren av det naturvetenskapliga programmet (i de tabeller som skall hänvisas till nedan har dock dessa grenvarianter re- dovisats separat).

När det gäller studieinriktningar skiljer sig den nya gymnasieskolan på en viktig punkt från den gamla – införandet av det s.k. individuella programmet. Som vi redan sett samlar detta program det stora flertalet av de elever som inte lyckats alls i högstadiet eller av andra skäl inte är förberedda för gymnasieskolans krav, i hög grad elever vilkas föräldrar nyligen invandrat, som härstammar ur låga social skikt och som har låga eller inga betyg alls från högstadiet. Detta är en förändring i jäm- förelse med situationen före 1990-talets reform. Av alla elever som slutade högstadiet våren 1988 gick 13 procent av flickorna och drygt tio procent av pojkarna inte vidare direkt till gymnasiet (tabell 14). Dessa elever hade som regel gemensamt att de gått ut med låga medel- betyg och hade ett lågt socialt ursprung.

64 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

Tabell 14. Andelen högstadieelever i olika grupper som inte gick vidare direkt till gymnasiet år 198827

Medelbetyg	%	Social klass	%	Kön	%
< 2,5	32,5	Lägre arbetarklass	15,5	Flickor	13,1
2,5-2,9	16,6	Högre arbetarklass	12,9	Pojkar	10,5
3,0-3,4	8,9	Lägre medelklass	11,9
3,5-3,9	4,0	Medelklass	8,8
4,0-4,4	2,2	Högre klass	6,4
4,5-	1,9

Som vi tidigare kunde konstatera var det 1997 bara två procent av alla högstadieelever28 som inte gick vidare direkt till gymnasiet, utan synbar skillnad mellan de två könen, låt vara att ytterligare knappt tre procent senare gjorde uppehåll i eller avbröt studierna. I likhet med 1988 kän- netecknades dessa elever av att de oftast kom från invandrarfamiljer eller från lägre sociala skikt och av att deras högstadiebetyg var särskilt låga eller inte fullständiga. Det är dock värt att notera att andelen ele- ver som inte fortsatte direkt från högstadiet till gymnasiet minskat från drygt tio procent till två procent! Bakom denna förändring ligger utan tvivel till en del en förändrad arbetsmarknad, dvs. att det under 1990- talet blivit allt svårare för unga människor, och i synnerhet för dem utan utbildning, att få arbete. Men förändringen beror sannolikt också till viss del på inrättandet av det individuella programmet. De elevkate- gorier som detta program rekryterar är sannolikt till stor del detsamma som de som 1988 inte alls fortsatte till gymnasiet.

I det närmaste alla högstadieelever går nu vidare till gymnasiet. Om vi tar hänsyn till skillnader mellan olika grupper bland de elever som lämnar grundskolan, hur använder de – och kan använda – gymnasie- skolan och kan några förändringar skönjas över åren? För att kunna göra rimliga jämförelser mellan åren skall vi i det följande hålla oss till årskurs 2-elever de två åren närmast efter reformen 1991, alltså elever som gjort valet mellan de grenar inom naturvetenskapligt och sam- hällsvetenskapligt program som efter reformen motsvarar den äldre gymnasieskolans teoretiska linjer. Det register som den föreliggande analysen bygger på innefattar för läsåret 1988/89 dock bara årskurs 1- elever, vilka därför utgör jämförelsepunkt bakåt till tiden före 1991 års

27De tabeller som här följer utgår från tre skilda register. För det första av des- sa register har information hämtats från redan existerande tabeller vilka vare sig redovisade de totaler på vilka olika andelstal är grundade eller uppgifter om internt och externt bortfall. För skolåret 1988/89 saknas därför detta slags in- formation.

28Populationen utgörs av alla högstadieelever som uppfyller kriterierna att vara född 1981 och ha gått ut 1997.

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	65

gymnasiereform. För åren 1994/95 och 1998/89 utgår vi med andra ord från elever som slutat grundskolan två skolår tidigare och därifrån gått vidare till årskurs två och för 1988/89 elever som gick direkt från hög- stadiet till gymnasiets första årskurs. Gruppen årskurs 1-elever 1988/89 kan sägas vara mindre selekterad än de senare grupperna i den mening- en att den innehåller även elever som inte skulle gå vidare till årskurs två året därefter. Å andra sidan är den sannolikt mer selekterad i en annan mening. Som vi just konstaterat var det vid tiden före gymnasie- reformen betydligt fler elever som inte fortsatte direkt från högstadiet till gymnasiet.

Vi konstaterade inledningsvis för läsåret 1988/89 att kön utgör en central dimension av hur eleverna fördelar sig på de olika utbildningar- na. Om vi jämför hur elever av olika kön fördelar sig på olika program och grenar (tabell 15), finner vi att framför allt den tidigare fyraåriga tekniska linjen (nu teknisk gren av naturvetenskapsprogrammet) och i viss mån den tidigare ekonomiska (nu ekonomisk gren av samhällsve- tenskapsprogrammet) förlorat mycket av sina ställningar, under det att de naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga grenarna ökat i nume- rär.

Tabell 15. De vanligaste utbildningarna per kön 1988–1998; andelar av samtliga elever inom varje könskategori. Procent av gruppen

	1988				1994				1998
Pojkar		Flickor		Pojkar		Flickor		Pojkar		Flickor
				(n=39 746)		(n=38 654)		(n=41 377)		(n=40 561)
Teknisk	19,7	Ekonomisk	17,7	NVNA	13,1	SPSA	20,7	NVNA	14,4	SPSA	17,6
Ekonomisk	10,0	Samhällsvet.	12,3	NVTE	11,5	NVNA	12,6	NVTE	10,3	NVNA	15,8
El- o teletekn	8,5	Handel- o kontor	9,2	SPSA	10,9	BF	12,3	SPEK	9,7	SPEK	10,8
Bygg, & anl tekn	8,1	Naturvet.	8,7	SPEK	10,1	SPEK	9,9	EC	8,8	BF	7,7
Naturvet.	7,5	Vård	8,4	EC	9,7	OP	7,6	SPSA	8,8	ES	7,0
Verkstadstekn	7,3	Humanistisk	6,9	FP	7,9	HP	6,4	FP	7,2	HR	5,2
Fordonstekn	6,2	Social	6,2	HP	5,7	ES	6,2	SM	6,4	OP	5,1
Samhällsvet.	4,5	Teknisk	6,0	BP	5,5	SPHU	6,1	HP	4,4	HP	4,9
Handel- o kontor	4,2	Konsumtion	5,5	IP	4,9	HR	4,4	IP	3,9	SPHU	4,8
Social	3,1	Livsmedelstekn	3,4	BF	3,2	MP	4,0	HR	3,9	SM	4,2
Drift/underh tekn	2,6	Social service	2,6	HR	3,2	NP	2,3	BP	3,6	MP	3,6
Livsmedelstekn	2,3	Distr o kontor	2,3	ES	2,7	NVTE	1,9	ES	2,9	SPE	3,4
Trätekn	1,3	Estetisk-praktisk	0,8	NP	2,4	HV	1,8	MP	2,9	NP	2,6
Humanistisk	0,9	Beklädnad	0,8	MP	2,2	SM	0,9	BF	2,4	NVTE	2,0
Distr & kontor	0,9	Jordbruk	0,6	EN	1,6	IV	0,8	NP	2,2	HV	1,8

Som framgår av tabellen har den tekniska grenen av naturvetenskapligt program tappat hälften av sina elever bland pojkarna och ännu fler bland flickorna, av vilka numer bara två procent söker sig dit. Sannolikt har detta att göra med att den tidigare fyraåriga linjen i det förhållande mellan arbetsmarknad och utbildningsexamina som då rådde också ut- gjorde en tämligen säker investering av både yrkesförberedande och studieförberedande karaktär, vilket inte är fallet för dess moderna mot-

66 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

svarighet.29 Det är vidare påfallande att den ekonomiska inriktningen av samhällsvetenskapligt program förlorat en betydande del av sina kvinnliga elever. En lika betydande strukturell förändring är den up- penbarligen kontinuerligt ökande andel pojkar och flickor som söker sig till naturvetenskapligt program (med naturvetenskaplig inriktning) och den tunga ställning samhällsvetenskapligt program (med samhälls- vetenskaplig inriktning) fått, främst bland flickor.

En av de viktigaste strukturerande faktorerna i gymnasieskolan är elevernas tidigare erövrade skolkapital i form av medelbetyg från grundskolan. Vi har redan diskuterat hur medelbetygen är fördelade inom den årskohort elever som föddes 1981. För de elever vi här jäm- för över åren, de som fortsatt direkt från högstadiet till gymnasiet, var betygsfördelningen i årskurs nio under alla de tre jämförda åren likar- tad den som redovisades för denna kohort. Bland flickorna med ur- sprung i de högre sociala skikten fick under alla tre åren ungefär en tiondel medelbetyg under 3,0 (tabell 16). Denna andel stiger sedan bland flickor med ursprung i medelklassfamiljer, lägre medelklassfa- miljer och arbetarfamiljer för att bland outbildade arbetares döttrar nå upp till 30 procent. När det gäller högre betyg – 4,0 och uppåt – var förhållandet det motsatta. Drygt en tredjedel av flickorna med bak- grund i högre sociala skikt fick ett medelbetyg på minst 4,0 under alla de tre åren, att jämföra med omkring en tiondel av flickor med föräldrar som var outbildade arbetare. Chansen att få ett högt medelbetyg var med andra ord tre gånger större för den första kategorin. Bland elever av manligt kön var relationen mellan socialt ursprung och medelbetyg närmast exakt densamma. Däremot fick pojkar överlag lägre betyg än flickor under alla de tre åren. 1988 gick exempelvis hälften av alla sö- ner till outbildade arbetare ut högstadiet med ett medelbetyg under 3,0, en andel som 1994 hade stigit till 61 procent för att 1998 återgå till ni- vån för 1988. Chansen för en pojke med denna bakgrund att nå ett me- delbetyg på minst 4,0 var både 1988 och 1998 ungefär en på tjugo (sex procent), att jämföra med chansen att erhålla samma betyg för söner i familjer tillhöriga de högsta sociala skikten, vilken var en fjärdedel (24–25 procent).

29 Den tekniska grenen av naturvetenskapsprogrammet är numer endast studie- förberedande då det tidigare fjärde året nu är förlagt till högskolan och utökat till tre år.

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	67

Tabell 16. Sambandet mellan socialt ursprung och högstadiebetyg 1988–1998i

					lägre	högre	lägre
			högre	medel-	medel-	arbetar-	arbetar-	internt	externt	Totalt
			klass	klass	klass	klass	klass	bortfall	bortfall
Flickor	1988	< 3,0	9	15	20	25	30
		>3,9	37	24	19	13	13
	1994	< 3,0	11	20	27	36	44
		>3,9	34	20	14	10	8
	1998	< 3,0	7,7	13,9	20,5	27,7	32,1	31,4	33,1	18,9
		>3,9	42,2	27,0	18,1	13,6	12,8	16,6	15,3	24,3
Pojkar	1988	< 3,0	15	27	38	45	50
		>3,9	24	14	9	7	6
	1994	< 3,0	20	35	48	57	61
		>3,9	21	11	6	4	4
	1998	< 3,0	16,1	27,8	40,0	50,1	50,6	44,6	48,6	34,3
		>3,9	25,1	13,8	8,1	5,5	6,3	7,3	5,9	12,6

i Andelar av alla elever i fem sociala grupper som gick ut med medelbetyg under 3,0 och över 3,9 efter kön. Andel av gruppen.

Den ojämna fördelningen av det skolkapital som medelbetygen utgör förstärks också av att elever med olika socialt ursprung tenderar att tillmäta dem olika vikt när de avgör vilka gymnasieutbildningar de pas- sar för. Vi kan få en uppfattning av vilken roll betygen spelar i utbild- ningsstrategierna bland elever av de två könen och med olika socialt ursprung om vi jämför andelen elever i olika grupper som gick vidare till studieförberedande program de tre år vi här diskuterar, givet deras betygsnivå. Men låt oss först se hur stor andel av pojkarna och flickor- na ur fem sociala grupper som sökte sig till studieförberedande respek- tive yrkesförberedande utbildningar de tre åren.

Tabell 17. Val av studieförberedande program 1988–1998i

	1988					1994				1998
	pojkar	flickor		pojkar		flickor			pojkar		flickor
				n=	rad %	n=	rad %		n=	rad %	n=	rad %
Internt bortfall			2 923		30,1	2838	34,2	1 060		46,0	1 065	51,3
Högre klass	77	74	8 054		66,6	7 627	65,9	7 357		74,0	7 211	77,3
Medelklass	62	54	16 205		46,2	15 457	50,6	14 966		54,6	14	62,2
											542
Lägre medelklass	51	39	7 963		31,7	7 841	39,4	6 755		38,8	6 687	51,2
Högre	40	29	4 898		22,9	4 649	29,5	4 458		28,2	4 324	40,1
arbetarklass
Lägre	36	26	6 611		20,4	6 322	25,9	5 647		31,0	5 546	39,8
arbetarklass
Externt bortfall			1 758		18,0	1 622	23,6	1 134		42,5	1 186	55,1

iAndel elever i fem sociala grupper som i årskurs två gick på studieförberedande utbildningar, efter kön. Andel av gruppen. ii För detta år är ej SM inräknat (vilket 3,7 procent av pojkarna läser och 2,4 procent av flickorna). Av dessa elever finns en viss andel som går en SM-utbildning som motsvarar ett studieförberedande program, vilket gör att andelarna som läser studieförberedande program är något underskattat för detta år.

68 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

Som framgår av tabellen liknade situationen 1998 den tio år tidigare. Nu som då är chansen minst dubbelt så stor för en elev med ursprung i de högre samhällsskikten att gå på ett studieförberedande gymnasie- program i jämförelse med en elev vars föräldrar är outbildade arbetare. En förändring är att en allt större andel av flickorna i alla sociala skikt nu söker sig till de studieförberedande utbildningarna.

Men vilken är betygens roll? Skillnaderna mellan de sociala klas- serna när det gäller valet av studieförberedande gymnasieprogram för- klaras till en del, men inte fullständigt, av den socialt ojämna betygs- fördelningen. Om vi jämför elever med samma mått av skolkapital från högstadiet, samma medelbetyg, men med olika socialt ursprung, blir det synligt att elever med högre socialt ursprung med låga eller medel- måttiga medelbetyg från högstadiet för sitt val av gymnasieutbildning är mindre beroende av skolans besked om deras kompetens och lägg- ning. Som framgår av tabell 18 är det först när högstadieelever med ursprung inom den lägre arbetarklassen når fram till de allra högsta medelbetygen som de i lika hög grad som elever från de högsta sam- hällsskikten bedömer att de passar för studieförberedande gymnasie- program. Tabellen gör också synlig en förändring som tycks ha inträf- fat under 1990-talet, nämligen att en väsentligt större andel av alla hög- stadieelever, på alla betygsnivåer, prioriterar de studieförberedande programmen än vad som var fallet 1988 och 1994.

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	69

Tabell 18. Medelbetyg i högstadiet och val av studieförberedande pro- gram 1988–1998i

	1988				1994						1998
	Högre	Lägre					Lägre				Lägre arbetarklass
	klass	arbetarklas		Högre klass		arbetarklass			Högre klass
		s
	% rad	% rad		n=	% rad	n=	% rad		n=	% rad	n=	% rad
Pojkar
Ej betyg			16		43,8	38	5,3	45		91,1	15	46,7
< 2,5	3	0	536		4,3	2 207	1,4	268		8,6	1 298	1,9
2,5-2,9	18	3	1 103		26,8	1 820	9,8	874		34,9	1 546	12,0
3,0-3,4	65	27	2 400		63,4	1 625	31,4	2 054		66,1	1 617	39,4
3,5-3,9	94	72	2 311		86,1	680	61,0	2 265		87,9	810	71,9
4,0-4,4	97	92	1 380		90,4	214	86,4	1 422		93,1	297	87,9
> 4,4	98	97	308		90,6	27	92,6	427		94,1	58	91,4
Annat								2			6
betyg
Totalt			8 054			6 611		7 357		74,0	5 647	31,0
Flickor
Ej betyg			24		41,7	25	12,0	52		88,5	18	77,8
< 2,5	3	0	235		4,3	1 216	2,1	94		9,6	569	3,5
2,5-2,9	10	2	629		20,5	1 550	7,5	408		27,2	1 196	11,9
3,0-3,4	56	25	1 771		51,6	1 845	25,5	1 373		60,7	1 755	36,3
3,5-3,9	88	64	2 374		73,3	1 184	53,9	2 242		79,4	1 294	62,2
4,0-4,4	95	86	1 981		84,9	443	75,4	2 042		90,4	583	81,0
> 4,4	98	94	613		87,9	59	86,4	1 000		94,6	129	92,2
Annat											2
betyg
Totalt			7 627			6 322		7211		77,3	5 546	39,8

iAndel elever i fem sociala grupper som i årskurs två gick på studieförberedande utbildningar, efter kön. Andel av gruppen.

Vi har flera gånger konstaterat att en betydande förskjutning tycks ha skett under 1990-talet när det gäller vissa studieinriktningars (linjers/programs) tyngd eller relativa storlek. Låt oss titta närmare på studievalen hos elever med olika socialt ursprung och olika kön. Som framgår av tabell 19 (uppgifter från 1988/89 saknas) är andelen flickor och pojkar inom de högre skikten som söker sig till NVNA åtskilliga gånger större än inom de lägsta sociala skikten. Skillnaderna är något mindre vad gäller SPSA men fortfarande betydande. I jämförelse med läsåret 1994/95 var det dock i slutet av decenniet en större andel av båda könen i båda de sociala grupperna som sökte sig till dessa inrikt- ningar.

70 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

Tabell 19. Vanligaste val av gymnasieutbildning bland pojkar och flickor i högre klass respektive lägre arbetarklass, 1994 och 1998. An- delar av gruppen

				1994						1998
			Högre klass							Högre klass
Pojkar	(n=7 115)			Flickor	(n=6 754)		Pojkar	(n=7 357)		Flickor	(n=7 211)
			andel av			andel av			andel av			andel av
Program		n	gruppen	Program	n	gruppen	Program	n	gruppen	Program	n	gruppen
NVNA		1 937	27,2	SPSA	1 844	27,3	NVNA	2 085	28,3	NVNA	2 058	28,5
NVTE		1 157	16,3	NVNA	1 611	23,9	NVTE	1 015	13,8	SPSA	1 489	20,6
SPSA		1 107	15,6	SPEK	759	11,2	SPSA	912	12,4	SPEK	848	11,8
SPEK		1 002	14,1	SPHU	535	7,9	SPEK	826	11,2	ES	485	6,7
EC		345	4,8	ES	444	6,6	SM	474	6,4	SPHU	371	5,1
HP		257	3,6	BF	344	5,1	EC	323	4,4	SM	350	4,9
ES		212	3,0	MP	238	3,5	ES	252	3,4	SPE	273	3,8
FP		153	2,2	OP	216	3,2	NVE	226	3,1	NVTE	200	2,8
MP		135	1,9	TE	205	3,0	HR	181	2,5	BF	190	2,6
HR		131	1,8	HP	173	2,6	MP	177	2,4	MP	162	2,2
				1994						1998
			Lägre arbetarklass						Lägre arbetarklass
Pojkar	(n=5 066)			Flickor	(n=4 927)		Pojkar	(n=5 647)		Flickor	(n=5 546)
			andel av			andel av			andel av			andel av
Program		n	gruppen	Program	n	gruppen	Program	n	gruppen	Program	n	gruppen
FP		726	14,3	BF	930	18,9	FP	703	12,4	SPSA	767	13,8
EC		592	11,7	SPSA	686	13,9	EC	564	10,0	BF	703	12,7
IP		481	9,5	OP	657	13,3	NVNA	442	7,8	SPEK	468	8,4
BP		404	8,0	HP	501	10,2	IP	419	7,4	NVNA	463	8,3
HP		385	7,6	SPEK	354	7,2	SPEK	405	7,2	OP	454	8,2
SPEK		346	6,8	HR	312	6,3	SPSA	360	6,4	HP	437	7,9
SPSA		341	6,7	NVNA	303	6,1	NVTE	344	6,1	HR	420	7,6
NVTE		291	5,7	ES	265	5,4	BP	337	6,0	ES	395	7,1
NVNA		282	5,6	SPHU	195	4,0	SM	322	5,7	SPHU	234	4,2
BF		224	4,4	MP	155	3,1	HP	313	5,5	MP	218	3,9

Vi kunde för gymnasieskolan före gymnasiereformen konstatera att betygsframgång i högstadiet och kön var de viktigaste enskilda faktorer som bestämde rekryteringen till olika gymnasielinjer, men också att denna betygsframgång var starkt relaterad till elevernas sociala ur- sprung. 1988 återfanns exempelvis 98 procent respektive 97 procent av alla pojkar och flickor med ett medelbetyg från högstadiet på 4,4 eller högre på gymnasieskolans tre- eller fyraåriga linjer. Tio år senare, 1998, var förhållandena likartade (98 procent för pojkarna och 96 pro- cent för flickorna). Däremot har intressanta förändringar skett när det gäller de gymnasiestudier som de mest framgångsrika eleverna i hög- stadiet prioriterade. Som vi kan se av nedanstående tabell 20 valde 1988 ungefär hälften av de mest framgångsrika eleverna, inom båda könen, att läsa på naturvetenskaplig linje. För pojkarna utgjorde den fyraåriga tekniska linjen ett viktigt alternativ och för flickorna i någon mån också den samhällsvetenskapliga. 1998 har det rent naturveten- skapliga programmets ställning stärkts och både dess tekniska gren och det samhällsvetenskapliga programmet som helhet minskat i betydelse.

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	71

Tabell 20. Prioriterade gymnasieutbildningar bland elever med högt skolkapital 1988–1998i

1988				1994				1998
Pojkar		Flickor		Pojkar		Flickor		Pojkar		Flickor
				n=745		n=1 600		n=980		n=2 407
Naturvet	53,0	Naturvet	47,6	NVNA	64,0	NA	60,9	NVNA	59,6	NVNA	59,4
Teknisk	36,3	Samh vet	16,5	NVTE	23,2	SA	16,1	NVTE	18,2	SPSA	9,5
Ekonomisk	4,9	Teknisk	15,1	SPSA	6,5	HU	7,4	NVE	6,7	NVE	4,7
Samh vet	3,5	Ekonomisk	11,9	SPEK	2,2	TE	4,7	SM	5,3	NVTE	4,7
Humanistisk	0,8	Humanistisk	5,2	SPHU	1,3	EK	3,8	SPSA	4,0	SPHU	4,4
Musik 2 år	0,7	Musik 2 år	0,8	SM	1,0	ES	2,9	SPEK	1,9	SPEK	4,2
				ES	0,9	IB	1,3	ES	1,0	SM	4,0
				IB	0,6	MP	1,2	IB	0,8	ES	3,3

i De vanligaste utbildningarna bland elever med medelbetyg över 4,4 i högstadiet per kön 1988– 1998. Andel av gruppen. Det bör observeras att NVNA för år 1994 skall jämföras med NVNA och NVE sammantagna för år 1998. NVE innefattar lokala profilprogram inom NV, oftast engelsk- språkiga sådana.

Att elever med olika socialt ursprung tenderar att förvalta det skolka- pital de byggt upp i högstadiet på olika sätt, är också synligt i valet av vilket studieförberedande program man väljer att läsa. Om vi nöjer oss med att analysera skillnaderna inom gruppen elever med de allra högsta avgångsbetygen, ser vi i tabell 21 att andelen som söker sig till NVNA är som störst bland dem som har ursprung i de högsta sociala skikten (65 procent) och sedan minskar successivt ju längre ner vi rör oss i de sociala hierarkierna (50 procent bland elever med ursprung i lägre ar- betarklassen). SPSA ökar däremot sina andel ju lägre elevernas sociala ursprung är. Tabellen nedan pekar med stor tydlighet på hierarkierna mellan de olika studieförberedande grenarna av NV och SP och på det faktum att det samhällsvetenskapliga programmet i sin helhet intar en andrarangsställning bland alla elever med högt skolkapital i bagaget och i synnerhet bland dem som därtill också har ett högt socialt ur- sprung.

72 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

Tabell 21. Val av gymnasieprogram bland elever 1998 med ett medel- betyg från grundskolan mellan 4,5 och 5,0; andel av eleverna med olika socialt ursprungi

	n	ES	NVE	NVNA	NVTE	SPE	SPEK	SPSA	SPHU	IB	SM
Internt bortfall	56	5,4	16,1	53,6	8,9	1,8		1,8	7,1		3,6
Högre klass	1 427	2,3	5,0	65,3	6,0	2,0	2,6	2,4	8,2	1,6	3,6
Medelklass	1 265	3,4	5,4	55,8	10,0	2,8	4,7	3,3	8,0	0,9	4,3
Lägre medelklass	302	2,0	4,0	55,6	11,9	1,7	5,3	4,0	5,3	2,0	6,3
Högre arbetarklass	112	1,8	6,3	54,5	13,4	0,9	2,7	6,3	6,3	0,9	4,5
Lägre arbetarklass	187	1,6	5,9	50,3	11,2	1,6	2,1	8,0	10,7	1,6	5,9
Externt bortfall	38		5,3	57,9	5,3			2,6	7,9	10,5	10,5
Totalt	3 387	2,7	5,3	59,4	8,6	2,2	3,5	3,3	7,9	1,4	4,4

i Endast de utbildningar där den totala andelen överstiger 1,0 procent medtagna. Fet stil indikerar högsta andelen i kolumnen.

Vi konstaterade att det 1994/95, tre år efter gymnasiereformen, allmänt sett fanns en jämnare balans mellan studieförberedande och yrkesför- beredande utbildningar när det gäller elevernas val, i jämförelse med slutet av decenniet, 1998/99. Att i synnerhet elever ur högre skikt fyra år senare återigen massivt sökte sig till de studieförberedande pro- grammen kan med all sannolikhet tolkas som ett utslag av en ökad ut- bildningskonkurrens och en tilltagande misstro mot de treåriga yrkes- förberedande program som när reformen sjösattes lanserades som mer likvärdiga de studieförberedande än vad deras motsvarigheter före re- formen varit. Samma oro för att söka sig till utbildningar som inte ger säker avkastning på det skolkapital som goda betyg från högstadiet in- nebär, är synlig i den allt tydligare hierarkiseringen mellan NVNA och de olika grenvarianterna inom SP (SPSA, SPHU och SPEK). Elever med ambitioner bör numer gå på NVNA och där göra de nödvändiga studieinvesteringar som håller dörren öppen för fortsatta studier på högskolan.30 Antagligen bör man se den betydelse specialutformade

30 Den svenska högskolan har under 1990-talet genomgått en kraftig expansion. Det totala antalet registrerade studenter vid svenska högskolor var 1989/1990 193 200, varav cirka 67 500 var nybörjare (SCB 1995: 289, 301). Läsåret 1997 hade visserligen antalet nybörjare inte ökat utan minskat något – det var då 65 700 – medan det totala antalet registrerade studenter hade ökat med mer än 50 procent till cirka 300 500 (Högskoleverket 1998:15). Antalet individer som sökt till högskolan för första gången har också ökat. Till hösten 1991 sökte sig drygt 70 000 individer som tidigare inte läst på högskola. Ett år senare var mot- svarande siffra närmare 100 000, vilket visar på den tydliga kopplingen mellan det nationella ekonomiska läget och benägenheten att söka till högre studier (SCB 1995:83). Söktrycket har sedan inte minskat under 1990-talet. Till hög- skolan sökte 1997 drygt 120 000 individer som tidigare inte sökt. Visserligen har ungdomskullarna minskat från 1993 till 1997 – antalet 19-åringar i befolk- ningen minskade från 115 000 till 99 000 – men nettoeffekten av att alltfler

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	73

program (SM) och profilprogram överlag fått för de i högstadiet mest högpresterande eleverna i ljuset av samma intensifierade utbildnings- konkurrens. Av de högstadieelever som gick ut vårterminen 1998 och fortsatte direkt till gymnasiet sökte sig knapp fem procent av pojkarna och knappt fyra procent av flickorna till SM-utbildningar.

De två studieförberedande gymnasieprogrammen, NV och SP, har båda i antalet elever räknat stärkt sina ställningar i förhållande till and- ra program. Det är dock inte samma elevkategorier som ökat inom de två utbildningarna. För SP i sin helhet (dvs. SPSA, SPEK, SPHU) tycks sammansättningen av eleverna ha blivit mer heterogen, både betygs- mässigt och socialt, än vad fallet var före gymnasiereformen. Ett skäl är antagligen att programmet kommit att fylla en roll motsvarande vad den tidigare tvååriga sociala linjen hade. Denna linje – som inte har någon direkt motsvarighet i den nya gymnasieskolan – erbjöd ett studi- ealternativ både för elever med bakgrund i medelklassen eller högre skikt som inte lyckats särskilt väl i betygskonkurrensen och för elever ur lägre skikt med förhållandevis goda studieresultat men som tvivlade på angelägenheten av att gå tre år på ett s.k. teoretiskt program. Enligt en rapport från Skolverket anser lärarna på SPSA att eleverna är av två slag, en studiemotiverad grupp som har en bred kunskapsbas att stå på och en grupp utan samma skolmässiga förutsättningar som valt SP för att undvika de yrkesförberedande programmen. Den heterogenitet som följaktligen blivit ett särdrag och ett dilemma på programmet hanteras ofta pedagogiskt av lärarna så att eleverna får ägna mycket tid åt ”eget arbete” (Skolverket 1999d:128-164). NVNA däremot karakteriseras i en annan studie från Skolverket som den utbildning som påverkats minst av den nya programindelade gymnasieskolan. Undervisningen på denna gren är fortfarande till stor del strukturerad enligt skolämnenas karaktär och föga samarbete över ämnesgränserna förekommer. De in- tervjuade lärarna anser att det är den enda gren som fungerar riktigt bra. (Skolverket 1998a:174-194)

Om vi betraktar den sociala rekryteringen till dessa två grenar är skillnaderna mellan dem som sagt markanta. NVNA är elitutbildningen per se inom den svenska gymnasieskolan.31 Dels rekryterar NVNA i

ungdomar söker sig till högskolan och att platserna i högskolan inte ökat i takt med det ökade söktrycket, är att svårigheten att komma in på en högskoleut- bildning har ökat. Medan ungefär hälften av alla sökande kom in på en hög- skoleutbildning åren 1992 till 1995, sjönk denna andel hösten 1997 till knappa 40 procent. (Högskoleverket 1998:29-30) Vi kan således konstatera att konkur- rensen om högskoleplatserna hårdnat under 1990-talet, utbyggnaden av hög- skolan till trots.

31 IB aspirerar även på denna position, men programmet är så litet att dess be- tydelse är tämligen marginell i jämförelse med NVNA.

74 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

särklass de högsta andelarna av elever med de högsta medelbetygen (>4,4) från grundskolan, dels är grenen den utan jämförelse viktigaste utbildningen för elever med ett socialt ursprung i den högre klassen. En annan värdemätare är övergångsfrekvenserna till högskolan. I den av Skolverket och Högskoleverket gemensamt genomförda studien Hur gick det sedan? analyseras avnämarna för gymnasieskola och högskola, dvs. i gymnasieskolans fall huvudsakligen arbetslivet eller högskolan. (Skolverket och Högskoleverket 1999:7-10)32 Ser vi till skillnader mellan olika utbildningsprogram på gymnasiet (eller de gamla linjerna: den kohort examinerade från gymnasiet som analyserades hade till stor del gått ut från den linjeindelade gymnasieskolan) beträffande över- gångar till högre studier, är skillnaden markant mellan de studieförbe- redande och de yrkesorienterade programmen och, bland de förra, mellan NVNA (och i något mindre utsträckning NVTE) och de olika grenvarianterna av SP. Den naturvetenskapliga linjen, numer NVNA, intar en särställning i förhållande till de övriga utbildningarna. Av de kvinnor som gått ut från NVNA 1995 befann sig 77 procent på en hög- skoleutbildning ett till två år senare (motsvarande siffra för männen var 68 procent), vilket kan jämföras med de yrkesorienterade program- men/linjerna där i genomsnitt endast sju procent av de avgångna ele- verna fortsatt med studier vid högskolan.33 Det är också NV som ger den största betygsmässiga avkastningen. Av de elever som gick ut gymnasieskolan 1997 hade NV-eleverna ett betygssnitt på 14,1 (av 20 möjliga), vilket kan jämföras med det näst högsta betygssnittet, 13,1, som återfinns bland SP-eleverna. Övriga program hamnar mellan 10,9 och 13,0. (Skolverket 1998f:16). Skillnaderna mellan programmen blir än tydligare om vi ser till andelen elever med de högsta avgångsbety- gen, dvs. de betyg som kvalificerar eleverna att söka till de mest presti- getyngda högskoleutbildningarna. Av samtliga kursbetyg som delades ut i gymnasieskolan svarar det högsta betyget MVG för tolv procent.

32Tilläggas bör att endast de som har avslutat en gymnasieutbildning eller tagit ut en högre examen ingår i undersökningen. Utsikterna för dem som inte full- gjort sin gymnasieutbildning att få ett arbete torde vara sämre än för dem med gymnasieexamen. Dessutom utgör en genomförd gymnasieutbildning (eller avslutade folkhögskole- eller Komvux-studier) en förutsättning för högre studi- er.

33Andelar för fortsatta studier vid högskola är för teknisk linje: kvinnor nästan

70procent, män cirka 55 procent; ekonomisk linje: kvinnor cirka 33 procent, män cirka 25 procent; humanistisk linje: kvinnor cirka 40 procent, män cirka 40 procent; samhällsvetenskaplig linje: kvinnor 43 procent, män 29 procent. Bland de praktiska linjerna hade omvårdnadsprogrammet de högsta andelarna elever som studerade vid högskolan, kvinnor sjutton procent och män sju procent (Skolverket 1998f:74-83).

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	75

På NV utgörs cirka 23 procent av alla kursbetyg av MVG. Drygt tio procent av eleverna på NV går ut med ett MVG i mer än hälften av ämnena.34 Även om resultaten från studien om övergångsfrekvensen till högskolan bör tolkas med viss försiktighet (dels mot bakgrund av att många individer påbörjar högre studier senare i livet, dels därför att det finns alternativa karriärvägar vid sidan om utbildningssystemet – inter- na utbildningar, utbildningar i andra länder, övertagande av familjefö- retag, eget företagande, etc.) pekar de på en differentiering vad gäller möjligheterna till framtida karriärer, i vilken gymnasieskolan fungerar som det viktigaste selektionsinstrumentet före högskolan.

En kulturell och en ekonomisk pol

När vi ovan diskuterat skillnader mellan olika sociala gruppers använd- ning av gymnasieskolan har vi rört oss med en tämligen grov differen- tiering mellan fem skilda grupper, hierarkiskt ordnade i en endimensio- nell skala (högre klass, medelklass, lägre medelklass, högre arbetar- klass och lägre arbetarklass). Denna klassificering låter skillnader framträda som berör en vertikal dimension av det sociala rummet så som den bestäms av de sociala gruppernas totala mängd tillgångar eller kapital, symboliska såväl som ekonomiska. Den döljer däremot andra polariteter som hänger samman med skillnader i sammansättningen av samma gruppers tillgångar, dvs. arten av det kapital de besitter. När vi använder en social klassificering som fångar in det senare slaget av skillnader, framträder också vid sidan av den vertikala en andra polari- tet i gymnasieskolan som vi kan kalla för horisontell – en mellan å ena sidan elever med ursprung i grupper vilkas sociala ställning är beroen- de av kulturella tillgångar eller kulturellt kapital (närhet till kulturella produktionsfält och/eller närhet till utbildningssystemet som sådant, ofta uttryckt i att föräldrarna har en lång högskoleutbildning), och å andra sidan elever som tillhör familjer som står privat sektor och eko- nomin som socialt fält nära och är mindre beroende av erkänt kulturellt kapital för sina positioner. Vi skall senare, i analysen av profileringen av gymnasieskolan i Stockholmsregionen, återkomma till denna mot- satsställning och här nöja oss med att belysa den med ett enda exempel. En polaritet som bestått under de år vi här analyserar är den mellan naturvetenskapligt och ekonomiskt inriktade gymnasiestudier. Tabell 22 nedan visar andelen av alla elever ur 32 sociala grupper i årskurs två höstterminen 1998 (elever som kom direkt från högstadiet) som gick på

34 Dessutom har NV-eleverna de högsta andelarna MVG i varje specifikt kär- nämne (Skolverket 1998f:17-27).

76 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

å ena sidan det naturvetenskapliga programmets naturvetenskapliga gren och å andra sidan det samhällsvetenskapliga programmets ekono- miska gren. Omkring 40 procent av alla barn till läkare och högskolelä- rare sökte sig till NA-grenen på det naturvetenskapliga programmet. Andelen är också jämförelsevis hög för barn till ämneslärare och klasslärare, liksom för tjänstemän på olika nivåer i offentlig sektor. Den ekonomiska grenen av SP-programmet, å sin sida, prioriterades särskilt av barn till jurister, till tjänstemän i privat sektor, till företags- ledare och handelsmän, alltså grupper med närhet till ekonomin som socialt område och för vilka kulturellt kapital (med undantag för ut- bildningskapital bland juristerna) relativt sett betyder mindre för upp- rätthållandet av gruppens sociala ställning. Samma gymnasieutbildning tillskrevs särskilt lågt värde bland elever vilkas föräldrar var läkare och universitetslärare, två grupper med särskilt starkt kulturellt kapital. Vi finner i det närmaste exakt samma mönster vad gäller tilltron till de två utbildningarna bland elever i gymnasieskolan 1988/89 och 1994/95.

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	77

Tabell 22. Andelar av alla elever ur 32 sociala grupper som 1998 sökt sig till NV-programmets NA-gren och SP-programmets EK-greni

Social grupp	NVNA	Social grupp	SPEK
Läkare	41,0	Jurist	19,8
Universitetslärare	37,4	Högre tjänstemän, priv.	15,9
Civilingenjör	32,0	Företagsledare	14,8
Jurist	28,3	Tj.män på mellannivå, priv.	14,1
Ämneslärare	27,8	Handelsmän	13,5
Högre tjänstemän, priv.	24,3	Kontorsanställda, off.	12,2
Högre tjänstemän, off.	24,1	Officerer	12,0
Företagsledare	20,8	Poliser	11,9
Tekniker, off.	20,5	Handelsanställda	11,7
Tj.män på mellannivå, off.	19,1	Kval. arb. i serv.	11,6
Officerer	18,4	Högre tjänstemän, off.	11,4
Journalist	17,6	Journalist	11,4
Tj.män på mellannivå, priv.	17,4	Tj.män på mellannivå, off.	11,2
Tekniker, privat	17,3	Hälso- o sjukv. anst	11,2
Klasslärare	17,3	Kontorsanställda, priv.	11,1
Konstproducenter	16,4	Förmän, privat	10,9
Externt bortfall	15,6	Klasslärare	10,6
Internt bortfall	13,9	Tekniker, privat	10,5
Poliser	13,5	Internt bortfall	10,1
Hälso- o sjukv. anst	13,1	Övriga	10,1
Övriga	11,1	Småföretagare	9,8
Kontorsanställda, priv.	10,7	Externt bortfall	9,6
Bönder, fiskare	10,4	Tekniker, off.	9,5
Handelsmän	9,8	Konstproducenter	9,1
Kval. arb. i serv.	9,6	Civilingenjör	9,1
Kontorsanställda, off.	9,5	Ämneslärare	8,4
Handelsanställda	8,6	Bönder, fiskare	7,7
Vårdande yrken	8,4	Okval. arb. I serv.	7,6
Okval. arb. I serv.	8,3	Okval. arb. I prod.	7,2
Småföretagare	8,3	Kval. arb. i prod.	6,8
Kval. arb. i prod.	7,2	Vårdande yrken	6,4
Lantarbetare	7,1	Läkare	6,2
Okval. arb. I prod.	6,8	Universitetslärare	6,1
Förmän, privat	5,9	Lantarbetare	5,3
	15,1		10,3

iElever i årskurs två höstterminen 1998 som gått direkt från högstadiet till gymnasiet.

Elever med invandrarbakgrund

Vi har hitintills bara flyktigt berört en fjärde dimension av rekrytering- en till gymnasieskolans utbildningar: invandrarelevernas ställning. De register på vilka de här gjorda analyserna grundar sig innehåller för åren 1988/89 och 1994/95 mycket bristfälliga uppgifter om elevernas eventuella invandrarbakgrund. Vi skall därför här begränsas oss till situationen i gymnasieskolan i slutet på 1990-talet. I diskussionen av IV-programmet kunde vi konstatera att elever med olika slags invand- rarbakgrund generellt är överrepresenterade på detta program i årskurs ett. Bland elever födda utomlands och med ingen förälder född i Sveri-

78 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

ge gick så många som 20 procent av pojkarna och 15 procent av flick- orna på just IV-programmet. Elever som nyligen invandrat är också den grupp som har lägst övergång från samma program till något av de na- tionella programmen. Av de drygt 2 700 elever på IV-programmet 1997 som inte gått i grundskolan i Sverige hade 62 procent av pojkarna och 74 procent av flickorna, i genomsnitt 68 procent, slutat gymnasiet eller gjort uppehåll året efter, 1998, under det att 25 procent av pojkarna och 18 procent av flickorna gick kvar på IV-programmet och bara 13 pro- cent av pojkarna och åtta procent av flickorna gått över till ett av de 16 nationella programmen (tabell 12). Både när det gäller avhoppen eller studieavbrotten efter årskurs ett och övergången till de nationella pro- grammen var elever som inte gått i grundskolan i Sverige betydligt sämre ställda än elever som avslutat högstadiet i en svensk skola (en grupp som dock också innehåller elever med invandrarbakgrund).

Den bild av invandrarelevernas ställning i gymnasieskolan vi får genom att granska rekryteringen till IV-programmet är dock långt ifrån fullständig. Om vi håller oss till de elever som går direkt vidare från årskurs nio till gymnasiets årskurs ett och sedan fortsätter i årskurs två, kommer invandrarelevernas utbildningsstrategier i gymnasieskolan i ett delvis annat ljus. Av tabell 23, som redovisar utbildningsvalen hos ele- ver med olika slags invandrarstatus (vi inkluderar bland dem även ele- ver med svenskfödda föräldrar), framgår att det program som de tidiga- re analyserna pekat ut som det mest prestigefyllda inom gymnasiesko- lan, NVNA, visserligen är det i antal elever räknat viktigaste utbild- ningsvalet i alla elevkategorier, men att elever födda utomlands och med ingen förälder född i Sverige prioriterar detta program något mer än andra (17,7 procent av gruppen). Bland flickorna i denna grupp val- de så många som 18,6 procent att studera på detta program, vilket kan jämföras med 17,7 procent av flickor som var födda i Sverige och med minst en förälder som också var född i landet.

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	79

Tabell 23. Utbildningsprogram årskurs två 1998 efter familjens invand- rarstatusi

				Elev född		Elev född
Elev och minst en		Elev men ingen		utomlands och		utomlands och		Bortfall för elev
förälder född i		förälder född i		minst en förälder		ingen förälder född		Bortfall för elev
Sverige		Sverigeii		född i Sverige		i Sverigeii		och föräldrar		Totalt
	n=71 490		n=4 088		n=1 559		n=4 773		n=28	n=81 938
NVNA	15,0	NVNA	15,0	SPSA	16,2	NVNA	17,7	SPEK	17,9	NVNA	15,1
SPSA	13,2	SPSA	12,9	NVNA	11,4	SPSA	12,2	SPSA	14,3	SPSA	13,2
SPEK	10,2	SPEK	10,7	SPEK	11,3	SPEK	11,1	OP	10,7	SPEK	10,3
NVTE	6,3	HP	7,6	BF	7,8	HP	8,8	NVNA	10,7	NVTE	6,2
SM	5,4	NVTE	5,2	ES	6,7	OP	7,5	FP	10,7	SM	5,3
BF	5,1	EC	5,2	HR	6,0	NVTE	5,6	SM	7,1	BF	5,0
ES	5,1	SM	5,1	HP	5,7	FP	5,0	NVTE	7,1	ES	4,9
HR	4,7	ES	4,2	OP	4,6	SM	4,3	NP	3,6	HP	4,6
EC	4,6	BF	3,8	SM	4,6	EC	4,0	IB	3,6	EC	4,5
HP	4,2	SPHU	3,5	MP	3,8	BF	3,3	ES	3,6	HR	4,5
FP	3,7	MP	3,5	NVTE	3,2	SPHU	3,0	EC	3,6	FP	3,7
MP	3,3	OP	3,5	EC	3,0	ES	2,7	BP	3,6	MP	3,2
NP	2,6	FP	3,4	SPHU	2,9	MP	2,3	BF	3,6	OP	2,9
SPHU	2,6	HR	3,2	SPE	2,6	HR	2,1	SPHU		SPHU	2,7
OP	2,6	SPE	2,3	FP	2,2	HV	1,9	SPE		SPE	2,4
SPE	2,5	IP	2,0	IP	1,4	IV	1,8	NVE		NP	2,4
IP	2,2	NVE	1,8	NVE	1,3	IP	1,5	MP		IP	2,1
BP	1,9	BP	1,7	NP	1,1	SPE	1,4	LP		BP	1,8
NVE	1,6	HV	1,6	IV	1,1	NVE	1,2	IVIK		NVE	1,6
HV	1,0	IV	1,3	BP	0,8	BP	0,9	IV		HV	1,0
EN	0,9	NP	0,9	LP	0,7	EN	0,5	IP		EN	0,8
IV	0,7	EN	0,5	EN	0,6	IB	0,4	HV		IV	0,8
LP	0,6	LP	0,5	HV	0,6	LP	0,4	HR		LP	0,6
IB	0,2	IB	0,4	IB	0,4	NP	0,3	HP		IB	0,3
IVIK	0,0	IVIK	0,1	IVIK		IVIK	0,1	EN		IVIK	0,0
	100		100		100		100		100		100

iUppgifter om elevens och föräldrarnas invandrarstaturs från RTB-98. iiInklusive bortfall för föräldrarna.

De statistiska register (bland annat det s.k. RTB-registret) som denna analys utgår från innehåller inte uppgifter om föräldrarnas yrken och tillåter med andra ord inte en granskning av skillnader i avseende på familjens invandrarstatus när hänsyns tas till elevernas sociala ursprung i övrigt. Om vi däremot väljer en indikator som dessa register faktiskt innehåller, föräldrarnas utbildningsnivå, ändras intressant nog inte den bild som framtonar i tabell 23 ovan, utan förstärks i stället något. Ta- bell 24 visar utbildningsvalen i årskurs två bland elever med olika in- vandrarstatus som kommit direkt från årskurs nio när skillnad gjorts mellan två utbildningsnivåer hos föräldrarna, å ena sidan högst folk- skola, å den andra en längre högskoleutbildning. Det bör observeras att den förra gruppen för kategorien elever födda utomlands och med minst en förälder född i Sverige är liten (n=52) och att de i tabellen redovisade andelstalen för denna kategori därför bör tolkas med försik- tighet. Om vi däremot jämför å ena sidan elever födda utomlands med båda föräldrarna också födda utomlands med å andra sidan elever föd- da i Sverige med minst en förälder född i Sverige, kan vi se att sats- ningen på de mer prestigefulla teoretiska gymnasieutbildningarna i bå-

80 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

da de redovisade utbildningskategorierna är större bland elever födda utomlands, dvs. huvudsakligen invandrarelever. Bland elever födda utomlands och med ingen förälder född i Sverige och med föräldrar som har högst folkskoleutbildning går cirka 30 procent på programmen SPSA, SPEK och NVNA, att jämföra med cirka 20 procent bland mot- svarande elever födda i Sverige och med minst en förälder född i lan- det. Bland flickorna valde exempelvis 18,3 procent bland invandrarele- verna i denna grupp NVNA-programmet, men bara hälften så många (9,9 procent) bland dem födda i Sverige och med minst en förälder född i landet. Bland elever med högutbildade föräldrar är skillnaderna för just NVNA-programmets del iögonenfallande. 36 procent av in- vandrareleverna i denna kategori valde detta program, vilket skall jäm- föras med 28 procent bland elever födda i Sverige och med minst en förälder född i landet. En viktig reservation bör dock göras mot detta resonemang. Det är sannolikt att familjer i Sverige med folkskola som högsta utbildningsnivå bland föräldrarna utgör en speciell (exempelvis i avseende på ålder och regional fördelning i landet) och också nume- rärt liten grupp och bara med tvekan kan jämföras med invandrarfa- miljer med motsvarande utbildning från hemländer där denna utbild- ningsnivå kanske motsvarar ett relativt sett betydligt högre utbildnings- kapital.

Det finns anledning att tro att avsevärda skillnader härvidlag finns mellan olika slags invandrargrupper och att en analys som tar hänsyn till både ursprungsland och invandringsår skulle nyansera bilden be- tydligt. Vidare tar den bild vi här redovisat för årskurs 2-elever som kommit direkt från högstadiet ingen hänsyn till vilka skolor i en lokal eller regional kontext som invandrarelever är hänvisade till. Men med dessa reservationer kan kanske den hypotesen lanseras att invandrare- lever som inte sållats bort ur utbildningskonkurrensen på ett tidigt sta- dium, allmänt sett, tenderar att göra minst lika kraftiga investeringar i prestigefulla gymnasieprogram som elever med ”svensk” bakgrund. Man bör dock komma ihåg att denna grupp invandrarelever antagligen är betydligt starkare selekterad än andra elevgrupper på motsvarande nivå (gymnasiets årskurs två). Den stora utsållningen av invandrarele- ver födda utomlands sker under det första gymnasieåret och många av dem lämnar skolan efter ett år på IV-programmet.

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	81

Tabell 24. Utbildningsprogram årskurs två 1998 efter familjens invand- rarstatusi

Elever vilkas föräldrars högsta utbildningsnivå är folkskola

				Elev född		Elev född
Elev och minst en		Elev men ingen		utomlands och		utomlands och
förälder född i		förälder född i		minst en förälder		ingen förälder
Sverige		Sverigeii		född i Sverige		född i Sverigeii		Totalt
n=1 248			n=529		n=52		n=491		2 320
BF	10,5	HP	14,0	SPSA	17,3	HP	14,3	SPSA	10,3
SPSA	9,1	SPSA	11,3	NVNA	13,5	OP	11,6	HP	10,1
FP	8,6	NVNA	9,5	HP	9,6	SPSA	11,2	BF	8,3
HR	7,1	SPEK	8,9	SPEK	9,6	SPEK	11,0	SPEK	7,9
EC	7,1	EC	6,2	BF	7,7	NVNA	9,4	FP	6,8
HP	6,8	BF	5,7	HR	7,7	BF	5,5	NVNA	6,7
SPEK	6,3	SM	5,5	BP	5,8	HV	4,9	OP	6,6
OP	5,6	FP	5,1	EC	3,8	FP	4,7	EC	6,2
IP	5,2	OP	4,9	ES	3,8	EC	4,3	HR	5,3
NVNA	4,2	HR	4,0	MP	3,8	NVTE	3,7	SM	3,9
	Elever vilkas föräldrars högsta utbildningsnivå är längre högskoleutbildning
				Elev född		Elev född
Elev och minst en		Elev men ingen		utomlands och		utomlands och
förälder född i		förälder född i		minst en förälder		ingen förälder
Sverige		Sverigeii		född i Sverige		född i Sverigeii		Totalt
n=16 128			n=468	n=479			n=562	n=17 637
NVNA	28,0	NVNA	32,1	SPSA	18,4	NVNA	36,1	NVNA	28,0
SPSA	16,9	SPSA	16,0	NVNA	14,4	SPSA	11,4	SPSA	16,7
SPEK	10,9	SPEK	12,4	SPEK	11,3	SPEK	11,2	SPEK	11,0
NVTE	8,7	NVTE	6,4	BF	7,9	NVTE	9,1	NVTE	8,5
ES	6,2	ES	5,3	ES	7,9	SM	5,7	ES	6,2
SM	5,8	SPHU	4,9	HR	6,7	SPHU	3,9	SM	5,7
SPHU	3,3	NVE	3,4	SM	5,4	MP	3,2	SPHU	3,3
SPE	3,1	SM	3,4	NVTE	4,0	HP	3,0	SPE	3,0
NVE	2,6	EC	3,0	MP	3,8	ES	2,8	NVE	2,6
MP	2,4	SPE	3,0	OP	3,1	NVE	2,5	MP	2,4

iUppgifter om elevens och föräldrarnas invandrarstaturs från RTB-98, endast de tio viktigaste utbildningarna per grupp. iiInklusive bortfall för föräldrarna.

Utbildningsval och den sammanhållna gymnasieskolan

Låt oss slutligen påminna om att de skillnader mellan skilda gruppers utbildningsval i gymnasiet som här belysts, har som följd att gymna- sieutbildningarna själva tenderar att befolkas av elever med ofta helt olika karaktäristika. Gymnasieskolans olika utbildningar och program utgör ett rum med så stora avstånd att den bara med stora reservationer kan kallas för sammanhållen. Om vi betraktar den första av de dimen- sioner som diskuterats ovan, skillnader mellan könen, finner vi att pro- grammen SPHU, OP, HV och BF i årskurs två läsåret 1998/99 alla tog emot över 70 procent flickor, medan programmen BP, EC, FP, EN, IP, NVTE hade minst 70 procent pojkar som elever. På bara sex pro- gram/grenar var skillnaden mellan andelen flickor och andelen pojkar

82 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

mindre än tio procentenheter. När det gäller elevernas medelbetyg från högstadiet var det lilla IB-programmet det mest selektiva med en fjär- dedel av eleverna med ett medelbetyg på minst 4,5, följt av NVNA med ungefär sexton procent av eleverna i denna kategori. De minst selektiva utbildningarna med avseende på betyg var IP, BP och FP, där mer än en tredjedel av eleverna hade betyg under 2,5.35 Beträffande elevernas so- ciala ursprung var återigen det i antal elever räknat blygsamma IB- programmet det mest selektiva: nästan hälften av eleverna (43 procent) hade sitt ursprung i familjer som här klassificerats som tillhörande den högre klassen. Därnäst kom NVNA med en tredjedel av sina elever, NVTE med en fjärdedel och de olika grenarna på SP med ungefär en femtedel. På sju program kom minst en femtedel av eleverna från fa- miljer tillhörande den lägre arbetarklassen: LP (28 procent), IP (27 procent), FP (26 procent), OP (25 procent), BP (24 procent), BF (23 procent) och HP (22 procent). Som framgår av dessa siffror utgjorde de mest selektiva programmen en utbildningsvärld som hade mycket lite eller ingenting gemensamt med den som de minst selektiva program- men representerade. De skillnader som här antytts gäller utbildnings- programmen som sådana, på nationell nivå, när ingen hänsyn tagits till lokala skillnader. Det bör understrykas att de både kan förstärkas och försvagas av en boendesegregation som ser olika ut i olika geografiska områden. När det geografiska rummet präglas av en särskilt ojämn för- delning av sociala grupper med skilda mått av tillgångar, vilket är fallet exempelvis i Stockholmsregionen, förstärks som regel elitutbildningar- nas selektiva karaktär.

1.3.6Profileringen av gymnasieskolan i Stockholmsregionen

Den nya gymnasiereformen från 1991 har givit större möjligheter att etablera nya skolor med andra huvudmän än kommun, landsting och stat. Skolorna har också fått större frihet att inrätta egenkomponerade program, s.k. profilprogram, dvs. lokala varianter av de nationella pro- grammen. Etablerandet av friskolor är fortfarande ett relativt begränsat fenomen inom gymnasieskolan – endast tre procent av gymnasieele- verna gick 1998 i en friskola och närmare hälften av alla kommuner saknade friskolor. Men tendensen är tydlig. Friskolorna har expanderat kraftigt under 1990-talet och framför allt under dess senare hälft. Läs- året 1992/93 fanns det 16 fristående gymnasieskolor (varav tio låg i

35 Eftersom vi här utgår från årskurs 2-elever har IV-programmet inte tagits med i jämförelsen.

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	83

Stockholm, fyra i Göteborg samt två i övriga städer) av totalt drygt 600 skolor och andelen elever som gick i en friskola var totalt sett endast 0,8 procent. Två läsår senare, 1994/95, hade antalet friskolor ökat till 37 (varav sexton i Stockholm, fyra i Göteborg och resterande 17 sprid- da på övriga städer – ökningen var således mest markant i andra städer än Stockholm och Göteborg). Andelen elever i fristående skolor hade också ökat något och nådde 1,2 procent. (SOU 1995:113, s. 16-20)36 Läsåret 1998/1999 hade denna andel som sagt ökat till tre procent och antalet friskolor var 86, men kanske än mer signifikant för den kom- mande utvecklingen är antalet ansökningar om att få starta friskolor. Nittio ansökningar låg på Skolverkets bord i slutet av 1999. Även om friskolor på gymnasienivå i Sverige utgör ett relativt blygsamt inslag, finns tydliga regionala skillnader. Friskolor är i första hand ett stor- stadsfenomen, vilket kan förklaras med att det krävs ett omfattande (och differentierat) totalt elevunderlag för att det skall finnas utrymme för etablerandet av fristående skolor. Vi finner i Stockholms län den högsta andelen elever som går i friskolor (6,6 procent av eleverna i Stockholms län gick 1997 i en friskola; motsvarande siffra för 1998 är 8,5 procent) och vi finner också den största geografiska koncentratio- nen av profilerade gymnasieprogram. Det är huvudskälet till att vi i detta avsnitt valt att studera Storstockholmsregionen i detalj.

Det är viktigt att poängtera att friskolor och profilprogram inte kan förstås utifrån monografiska studier av enskilda skolor, utan får sin mening genom de positioner de intar i det system av relationer mellan skolor och program som gymnasieskolan utgör. Vi kommer därför i vår analys att ägna en hel del utrymme åt att konstruera rummet av gymna- sieutbildningar i Stockholm – rummet av relationer mellan skolor och utbildningsprogram – och därvid i synnerhet fokusera på hur detta rum förhåller sig till vad vi kan kalla det sociala rummet, de positioner soci- ala grupper med olika slags kulturella, sociala och materiella tillgångar intar i förhållande till varandra. Innan vi tar oss an denna uppgift kan det dock vara på sin plats att ge en generell bild av hur just friskolorna

36 Det är dock svårt att direkt jämföra skolor före och efter riksdagsbeslutet 1993 då fristående gymnasieskolor fick lagstadgad rätt till ekonomiskt bidrag från elevens hemkommun (de nya bestämmelserna i skollagen började tillämpas 1 juli 1994). Beslutet innebar att det görs skillnad mellan ”fristående skolor” och ”kompletterande skolor”. Den första gruppen är likvärdig med kommunala skolor med nationella eller specialutformade program, till skillnad från den senare gruppen (där undervisning i samtliga kärnämnen saknas) vars utbild- ningar utgör komplement till den gängse gymnasieskolan. Före beslutet betrak- tades samtliga fristående skolor som en enhetlig grupp, visserligen i statistiken separerad i ”skolor med statsbidrag” och ”skolor enbart ställda under statlig insyn”.

84 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

förhåller sig till de kommunala skolorna i gymnasieskolan på en aggre- gerad nationell nivå när det gäller de program de erbjuder, det slags elever de rekryterar och det värde som utbildningsinvesteringar de till- mäts av sociala grupper med olika mängd och art av tillgångar.

Friskolor och kommunala skolor i ett nationellt perspektiv

Låt oss först understryka att den följande analysen avser skillnader mellan friskolor och kommunala skolor på nationell nivå och alltså inte tar hänsyn till de särdrag exempelvis rekryteringen till friskolor even- tuellt kan ha i en bestämd del av Sverige eller i en specifik lokal geo- grafisk kontext. Med detta i minnet kan vi konstatera att det allmänt sett (tabell 25) finns betydande skillnader mellan friskolor och kom- munala skolor i avseende på de program skolorna erbjuder. För frisko- lorna är de specialutformade programmen (här kallat SM-programmet) de viktigaste, de program som ger störst möjligheter för skolan och ele- verna att på egen hand komponera kursinnehållet. Var fjärde friskole- elev (26,3 procent) läser på detta program, att jämföra med ungefär var tjugonde elev (4,7 procent) på de kommunala skolorna. Därefter följer för friskolornas del de två stora studieförberedande utbildningarna SPSA (17,8 procent) och NVNA (17,3 procent). Anmärkningsvärt är även att mediaprogrammet (MP) har en så stark ställning. Drygt var tionde elev (12,6 procent) går denna utbildning, medan motsvarande andel för de kommunala skolorna är 3,0 procent. Den femte utbildning i betydelse på de gymnasiala friskolorna är SPEK (11,3 procent), som är ungefär lika stort som på de kommunala gymnasieskolorna (10,2 procent). Ett av de mer betydande studieförberedande programmen – den tekniska grenen av det naturvetenskapliga programmet, NVTE – finns anmärkningsvärt nog överhuvud taget inte representerat på friskolorna, vilket också är fallet för de engelsktalande inriktningarna av SP och NV, dvs. SPE och NVE. Gymnasieprogram av icke studie- förberedande karaktär, dvs. program som i huvudsak motsvarar de tidi- gare s.k. praktiska gymnasielinjerna, är med undantag av MP och HV underrepresenterade på friskolorna och vissa av dem – BF, EC, EN, LP samt IV och IVIK – förekommer där inte alls. Om vi räknar med även de utbildningar inom SM som kan sägas ha en yrkesförberedande ka- raktär37, går totalt sett 25 procent av friskoleeleverna på yrkesförbere- dande program, medan motsvarande andel för elever inom den kom-

37 De registreringsuppgifter för specialutformade programmen som denna ana- lys bygger på tillåter bara för en relativt liten grupp av de registrerade att åt- skillnad görs mellan studieförberedande och yrkesförberedande studieinrikt- ningar.

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	85

munala skolan är 44,5 procent. Om vi på samma sätt räknar med de utbildningar inom SM som kan sägas vara studieförberedande, är an- delen elever på studieförberedande program lika stor på friskolorna som på de kommunala skolorna, 53 procent. Däremot återfinns en be- tydligt högre andel av friskoleeleverna, 22 procent, på övriga SM- utbildningar, att jämföra med 2,5 procent för elever inom den kommu- nal gymnasieskolan.

Hur skall denna skillnad i programutbud förstås? En förklaring kan vara att de studieförberedande programmen och utbildningar inom SM vanligtvis är betydligt billigare än andra och därför en mer ekonomiskt fördelaktig affär för friskolorna. En annan förklaring står som vi skall se sannolikt att finna i den speciella karaktär rekryteringen till friståen- de skolor har, jämförd med den till de kommunala skolorna.

Tabell 25. Antal och andelar elever i årskurs två 1998 och som gått ut grundskolan 1997 per program fördelade på fristående skolor och kommunala skolor

		Fristående skolor		Kommunala skolor		Totalt
		% kol.	% rad	% kol.	% rad	% kol.
	n	2 096		79 842		81 938
SM	4 337	26,3	12,7	4,7	87,3	5,3
SPSA	10 777	17,8	3,5	13,0	96,5	13,2
NVNA	12 347	17,1	2,9	15,0	97,1	15,1
MP	2 661	12,6	10,0	3,0	90,0	3,2
SPEK	8 410	11,3	2,8	10,2	97,2	10,3
HR	3 709	2,6	1,5	4,6	98,5	4,5
NP	1 952	2,1	2,3	2,4	97,7	2,4
OP	2 406	1,9	1,6	3,0	98,4	2,9
SPHU	2 186	1,7	1,6	2,7	98,4	2,7
ES	4 049	1,5	0,8	5,0	99,2	4,9
HV	859	1,3	3,3	1,0	96,7	1,0
HP	3 790	1,1	0,6	4,7	99,4	4,6
IB	207	1,1	11,1	0,2	88,9	0,3
BP	1 491	0,5	0,7	1,9	99,3	1,8
FP	3 032	0,5	0,4	3,8	99,6	3,7
IP	1 726	0,4	0,5	2,2	99,5	2,1
BF	4 098			5,1	100,0	5,0
EC	3 725			4,7	100,0	4,5
EN	676			0,8	100,0	0,8
LP	509			0,6	100,0	0,6
NVE	1 290			1,6	100,0	1,6
NVTE	5 060			6,3	100,0	6,2
SPE	1 992			2,5	100,0	2,4
IV	622			0,8	100,0	0,8
IVIK	27			0,0	100,0	0,0
Totalt	81 938	100	2,6	100	97,4	100

Fet stil markerar att gruppen är överrepresenterad.

86 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

Som framgår av tabell 26 skiljer sig den sociala rekryteringen till friskolor från den till kommunala skolor.38 Grovt uttryckt är de gymna- siala friskolorna främst en angelägenhet för samhällets eliter. Om vi använder en endimensionell indelning i sociala grupper, är den mest överrepresenterade gruppen elever på friskolorna den som har ursprung i den högre klassen. Dessa elever utgör här en tredjedel av elevkåren (30,1 procent), att jämföra med en knapp femtedel på de kommunala skolorna (17,5 procent). Chansen för en elev med ursprung i det som här kallats den högre klassen att gå på en friskola är nästan dubbelt så stor som sannolikheten för en elev med ursprung i medelklassen (4,3 procent respektive 2,5 procent av alla elever i landet i de två kategori- erna) och nästan tre gånger så stor som för elever med ursprung i högre och lägre arbetarklassen (1,3 procent resp. 1,8 procent). En finare ana- lys av vilka sociala grupper som i högre grad än andra sätter sina barn i friskolor visar att jurister (8,7 procent), läkare (5,7 procent), högre tjänstemän i privat sektor (4,5 procent), företagsledare (4,5 procent) universitetslärare (4,1 procent) och journalister (4,1 procent) är mer företrädda än andra – med andra ord yrkesgrupper som ofta besitter ett omfattande utbildningskapital. Vi kan också notera att dessa grupper representerar båda polerna inom den högre klassen. Den kulturella po- len är representerad av universitetslärare och journalister och i viss mån läkare, medan företagsledare, högre tjänstemän i privat sektor och till viss del jurister representerar den ekonomiska polen. Om vi använ- der utbildningsnivå som kriterium, finner vi ett liknande mönster. Ele- ver med föräldrar med hög utbildningsnivå är klart överrepresenterade på landets friskolor. Över 60 procent av eleverna har föräldrar med en kortare eller längre universitetsutbildning (inklusive forskarutbildning), under det att motsvarande andel för de kommunala skolorna är dryga 40 procent. Sannolikheten för en elev med föräldrar som har gått en forskarutbildning att gå på en friskola är ungefär fyra eller fem gånger större än sannolikheten för en elev med folk- eller grundskoleutbildade föräldrar (6,7 procent, respektive 1,3 procent och 1,2 procent av alla elever i respektive grupper).

Friskolorna på gymnasienivå, i likhet med dem på grundskolenivå, är också i högre grad en angelägenhet för elever med någon form av invandrarbakgrund än för andra elever. Men det är talande att undantag här bör göras för elever som är födda utomlands och som inte har nå- gon förälder som är född i Sverige – på friskolorna utgör dessa elever i

38 Återigen är det nödvändigt att påpeka att denna jämförelse har vissa begräns- ningar i och med att friskolorna är mest vanligt förekommande i storstadsregio- nerna där framför allt invandrargrupper och högutbildade är överrepresentera- de.

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	87

själva verket en något lägre andel än på de kommunala skolorna. Detta bör sannolikt tolkas så att invandrarelever med svag förankring i Sveri- ge och med föga tillgång till ett erkänt socialt och kulturellt kapital också har relativt sett svårare än andra elever med invandrarbakgrund att utnyttja den möjlighet friskolor med invandrarprofil kan erbjuda för invandrarelever att finna ett kulturellt adekvat alternativ till den kom- munala skolan.

Om vi till sist ser till elevernas tidigare skolkarriär, kan vi konstate- ra att elever med höga grundskolebetyg är klart överrepresenterade in- om friskolorna. Sannolikheten att gå i en friskola är fyra gånger större för elever med riktigt höga avgångsbetyg från grundskolan (betyg över 4,4) än för genomsnittseleven och tio gånger större än för elever med avgångsbetyg i högstadiet under 2,5. Elever med högstadiebetyget 4,0 och högre utgör drygt 40 procent av elevkåren på friskolorna, men bara cirka 18 procent av den på de kommunala skolorna. Vi kan också note- ra att elever som gått i en fristående grundskola i betydligt större ut- sträckning än elever som gått i en kommunal grundskola väljer att söka sig till gymnasiala friskolor. Var fjärde elev som gått i en fristående grundskola går vidare till en fristående gymnasieskola, medan endast en av 50 bland de elever som har gått i en kommunal grundskola byter skoltyp i gymnasiet.

En rimlig slutsats är att de särskiljande drag vi kan finna i de gym- nasiala friskolornas programutbud – frånvaron av yrkesinriktade pro- gram, satsningen på specialdesignade utbildningar inom SM – måste förstås i relation till samma skolors likaledes särskiljande rekrytering av elever. Å ena sidan betingar utbudet av program rekryteringen. Vi vet att just elever med höga betyg, med ett högt socialt ursprung och vilkas föräldrar har en hög utbildningsnivå är överrepresenterade på studieförberedande utbildningar (och underrepresenterade på yrkesför- beredande utbildningar) och mer än andra elevgrupper vet att utnyttja gymnasieskolans möjligheter att skräddarsy mer individuellt anpassade utbildningar på det sätt som kan ske inom SM. Friskolorna behöver inte medvetet inrikta sig mot detta slags elever för att de program de erbju- der ändå skall locka till sig just dem. Att exempelvis mediaprogrammet är så starkt representerat på friskolorna kan antagligen förklaras med att media är ett område där vikten av kontakter med mediavärlden, en lärar- och elevkultur som gissningsvis ofta sätter individualiteten i hög- sätet och behovet av viss frihet från den kommunala skolans regelsys- tem, t. ex. när det gäller lärarrekrytering, får initiativtagarna att mer än vad som gäller för andra program söka sig bort från den kommunala skolan. Men när ett mediaprogram på en friskola väl är etablerat, söker sig i hög grad elever med medelklassbakgrund, inte minst flickor, dit och sällan elever med blygsam social härkomst. På samma sätt behöver

88 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

inte initiativtagarna till en friskola med en särskilt intellektuellt krä- vande variant av naturvetenskapligt program vara inriktade på att re- krytera elever från de intellektuella fraktionerna av den högre klassen, men sannolikheten att just detta slags elever skall dominera rekryte- ringen är stor. Det är med andra ord begripligt att friskolorna, som i olika former strävar efter att vara distinktiva på sina områden, främst är en angelägenhet för kulturellt och socialt starka grupper. Å andra sidan betingar också rekryteringen till friskolorna deras programutbud. När en skola, en lärargrupp eller ett företag med intressen inom skolbran- schen utforskar möjligheten att skapa en friskola med en viss inriktning som kan överleva ekonomiskt, vänder de sig mer eller mindre medvetet mot elevgrupper bland vilka de rimligtvis kan förvänta sig ett intresse för utbildningen, en ”marknad”. I synnerhet när det gäller skolor som drivs som – eller av – företag är denna marknadsorientering gissnings- vis tämligen medveten. Man vänder sig till grupper med krav på att deras utbildningsinvestering skall ge fördelar i utbildningskonkurren- sen och som i valet av friskola söker en särskiljande utbildning som är konkurrenskraftig inom det utbildningsområde det gäller, en konkur- rensfördel som i sin tur kan uppnås bara genom en förhållandevis stark selektion av de elever som vinner inträde. Dessa grupper är med få un- dantag de sociala eliterna. I den meningen styr förmodligen rekryte- ringsunderlaget till friskolorna deras utbud av utbildningsprogram. Det är sannolikt kännetecknande att vi ännu så länge inte fått en friskola med inriktning mot IV-programmet, låt vara att detta program formellt sett är tänkt som ett förberedande sådant som skall lotsa eleverna in på de andra nationella utbildningsprogrammen. Vid sidan av detta for- mella hinder för skapandet av en sådan friskola, utgör själva den po- tentiella målgruppen bland gymnasieeleverna en effektivt broms. Som marginaliserad och resurssvag gör den motsatsen till att tillvarata sina intressen i utbildningskonkurrensen och utgör därför heller ingen mål- grupp för andra än de kommunala skolor vilkas uppdrag det är att förse dem med utbildning.

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	89

Tabell 26. Elever i årskurs två i gymnasieskolan 1998 och som gått ut grundskolan 1997, fördelning på fristående och kommunala skolori

		Friskolor		Kommunala skolor		Totalt
		% kol.	% rad	% kol.	% rad	% kol.
	n	2 096		79 842		81 938
Kön
Pojkar	41 377	43,2	2,2	50,7	97,8	50,5
Flickor	40 561	56,8	2,9	49,3	97,1	49,5
Totalt	81 938	100	2,6	100	97,4	100
Typ av grundskola
Kommunal grundskola	80 698	85,4	2,2	98,8	97,8	98,5
Fristående grundskola	1 240	14,6	24,6	1,2	75,4	1,5
Totalt	81 938	100	2,6	100	97,4	100
Medelbetyg
Ej betyg	330	3,2	20,3	0,3	79,7	0,4
0,1-2,4	7 193	2,8	0,8	8,9	99,2	8,8
2,5-2,9	14 306	6,5	1,0	17,7	99,0	17,5
3,0-3,4	23 917	18,4	1,6	29,5	98,4	29,2
3,5-3,9	21 115	25,8	2,6	25,8	97,4	25,8
4,0-4,4	11 662	27,9	5,0	13,9	95,0	14,2
4,5-5,0	3 387	15,4	9,5	3,8	90,5	4,1
Annat betyg	28			0,0	100,0	0,0
Total	81 938	100	2,6	100	97,4	100
Social klass
Internt bortfall	2 125	2,4	2,4	2,6	97,6	2,6
Högre klass	14 568	30,1	4,3	17,5	95,7	17,8
Medelklass	29 508	35,7	2,5	36,0	97,5	36,0
Lägre medelklass	13 442	13,9	2,2	16,5	97,8	16,4
Högre arbetarklass	8 782	5,5	1,3	10,9	98,7	10,7
Lägre arbetarklass	11 193	9,5	1,8	13,8	98,2	13,7
Externt bortfall	2 320	2,8	2,5	2,8	97,5	2,8
Totalt	81 938	100	2,6	100	97,4	100
Föräldrarnas högsta utbildning
Ingen uppgift	1 931	2,2	2,4	2,4	97,6	2,4
Folkskola	2 320	1,4	1,3	2,9	98,7	2,8
Grundskola	5 962	3,4	1,2	7,4	98,8	7,3
Gymnasium, högst två år	25 682	18,9	1,5	31,7	98,5	31,3
Gymnasium, tre år	11 246	12,4	2,3	13,8	97,7	13,7
Universitets- och högskoleutb., kortare än	15 742	21,0	2,8	19,2	97,2	19,2
tre år
Universitets- och högskoleutb., minst tre år	17 637	36,0	4,3	21,1	95,7	21,5
Forskarutbildning	1 418	4,5	6,7	1,7	93,3	1,7
Totalt	81 938	100	2,6	100	97,4	100
Familjens invandrarstatus
Elev och minst en förälder född i Sverige	71 490	86,3	2,5	87,3	97,5	87,2
Elev men ingen förälder född iSverigeii	4 088	6,2	3,2	5,0	96,8	5,0
Elev f utomlands och minst 1 förälder f i	1 559	2,4	3,3	1,9	96,7	1,9
Sverige	4 773	5,0	2,2	5,8		5,8
Elev f utomlands och ingen förälder f i	4 773	5,0	2,2	5,8	97,8	5,8
Sverigeii
Ej svar för elev och föräldrar	28	0,1	10,7	0,0	89,3	0,0
Totalt	81 938	100	2,6	100	97,4	100

iEfter kön, medelbetyg, socialt ursprung (FoB-90), familjens högsta utbildningsnivå (RTB-98), familjens invandrarstatus (RTB-98) och typ av grundskola. iiEj svar för föräldrarna inkluderade i denna kategori. Fet stil markerar att gruppen är överrepresenterad.

90 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

Det sociala rummet och fältet av gymnasieutbildningar i

Stockholm

En analys av rekryteringen till de gymnasiala friskolorna på en aggre- gerad nationell nivå är som vi påpekat problematisk, eftersom de ut- bildningsinvesteringar som görs i dem får sin fulla innebörd först i den lokala eller regionala kontext i vilken de utgör ett alternativ. Samma sak gäller de s.k. profilerade program som kommit att utgöra en allt viktigare del av gymnasieskolan. För att kunna ge en bild av vad denna profilering – profilerade program och friskolor – innebär för gymnasie- skolans struktur har vi därför valt att analysera den i ett specifik geo- grafiskt område. Stockholms län har varit ett naturligt val eftersom friskolorna där är som mest frekventa.39 Eftersom både valet av gymna- sieprogram och valet av skola är föremål för analys, har ett dataregister skapats där analysenheten är program och gren per skola. NVNA- grenen på Kungsholmens gymnasium utgör exempelvis en enhet och SPHU-grenen på samma gymnasium en annan. Utifrån kriteriet att varje analysenhet skall omfatta minst tio individer har 441 analysen- heter av detta slag skapats på grundval av ett register som omfattar samtliga elever i årskurs två40 i Stockholms län. För varje analysenhet har en ”rekryteringsprofil” konstruerats som bland annat tar hänsyn till elevernas sociala ursprung, klassificerat i 34 olika kategorier på grund- val av deras föräldrarnas yrkespositioner (om klassificeringen av soci- alt ursprung, se Appendix nedan). Poängen med denna klassificering har varit att undvika en endimensionell representation av det sociala rummet i en enda hierarkisk skala och i stället ge visst utrymme åt vad vi kan kalla för ”horisontella” sociala skillnader mellan sociala grupper och mellan de skilda arter av tillgångar eller kapital på vilka de grundar sina ställningar. Vidare har ett antal ytterligare indikatorer använts när

39Det förtjänas att nämnas att inte alla kommuner i Stockholms län har fristå- ende skolor; av Stockholms läns 25 kommuner fanns det läsåret 1998/1999 friskolor i tolv kommuner. Om vi ser till andelar elever inom kommunens gym- nasieskolor som går i fristående skolor har Sigtuna den högsta andelen (34 pro- cent) följd av Danderyd (30 procent), Nacka (13 procent) och Sollentuna (13 procent). Stockholms kommun, som är den i särklass största kommunen, har det högsta antalet friskolor, 14 stycken, medan de flesta övriga kommuner med friskolor endast har en friskola i kommunen.

40Inte förrän i årskurs två registreras gymnasieelevernas val av gren inom de nationella programmen. Först då framträder skillnader i rekrytering mellan t.ex. naturvetenskaplig och teknisk gren på det naturvetenskapliga programmet, mellan samhällsvetenskaplig, ekonomisk och humanistisk gren på det samhälls- vetenskapliga programmet eller mellan nationella (till vilka de ovan nämnda hör) och lokala, s.k. ”profilerade” grenar av samma program.

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	91

rekryteringsprofilerna skapats för de 441 enskilda utbildningar som utgör rummet av gymnasieutbildningar i Stockholm, exempelvis ele- vernas kön, deras medelbetyg och tillval i högstadiet, föräldrarnas ut- bildning och inkomst och familjens boendeförhållanden. Elevernas eventuella invandrarbakgrund ”mäts” som vi skall se främst av att upp- gifter om familjen helt eller delvis saknas i Folk- och bostadsräkningen från 1990, samt av uppgifter om föräldrarnas födelseland i RTB- registret. När relationerna mellan utbildningarna analyseras, eller rätta- re sagt strukturen av relationer mellan dem, har olika aspekter av dessa rekryteringsprofiler lyfts fram, beroende på det fokus analysen har. Ett viktig instrument i analysen av relationerna mellan utbildningarnas re- kryteringsprofiler har varit korrespondensanalys.

Några inledande ord om hur korrespondensanalysen fungerar kan behövas.41 Analysmetoden utgår från en matris där utbildningarna utgör individerna (eller raderna) och egenskaperna hos de elever som fre- kventerar dem, alltså det vi här kallat rekryteringsprofilen, utgör vari- ablerna (kolumnerna), i vår analys främst deras sociala ursprung men också deras kön, medelbetyg och tillvalsämnen i högstadiet, deras för- äldrars inkomst och utbildning, osv. Korrespondensanalysen jämför relationerna mellan å ena sidan de olika individerna på grundval av deras värden på variablerna (exempelvis hur fördelningen av eleverna utifrån de sociala grupperna ser ut) och å andra sidan relationerna mellan variablerna på grundval av deras fördelning på individerna (hur eleverna i en viss social grupp fördelar sig på de olika utbildningarna). Denna jämförelse ger med andra ord inte bara en bild av hur utbild- ningarna skiljer sig från eller liknar varandra, utan också av skillnader och likheter mellan elever med olika egenskaper, exempelvis med olika socialt ursprung eller med olika medelbetyg från högstadiet, med avse- ende på vilka utbildningar dessa grupper söker sig till eller utesluts från. Eftersom vi här i det närmaste rör oss med en totalpopulation av en ålderskohort barn i Stockholmsområdet, analyserar vi med andra ord också utbildningsstrategierna inom de sociala grupper eleverna kom- mer från. Analysen sammanfattar de skillnader den finner mellan indi- viderna (utbildningarna) och mellan variablerna (de sociala grupper som frekventerar dessa utbildningar) som geometriska avstånd vilka kan projiceras som axlar i ett mångdimensionellt rum där den första axeln eller dimensionen utgör det första, mest lyckad försöket till sam- manfattning, den andra axeln eller dimensionen utgör det därnäst mest optimala (givet den första axeln), osv. Rummet av relationer mellan individerna eller utbildningarna är med andra ord oskiljbart från rum- met av relationer mellan variablerna eller de sociala grupperna. Vi

41 För en tekniskt orienterad introduktion, se Hjellbrekke 1999.

92 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

kommer emellertid till en början att behandla de två rummen var för sig, dvs. studera relationerna mellan variablerna för sig och relationer- na mellan individerna för sig – å ena sidan rummet av de sociala grup- per som använder gymnasieskolans utbildningar på olikartade sätt, å andra sidan rummet av utbildningar så som detta struktureras av den användning de sociala grupperna gör av dem.

Graf 1. Rummet av elever, definierade efter socialt ursprung (34 grup- per), på Stockholmsregionens gymnasieutbildningar, årskurs två, 1998, dimension 1 och 2

Egenvärde för axel 1: 0,2662, egenvärde för axel 2: 0,1235. Totalt förklarad varians 1,2.

22,

Forskarutb.

Mbet.4,5-5,0

51%

Jurister

Läkare

Fet stil: aktiva varialer

Universitetslärare

Kursiv stil: illustrativa variabler

Ink10

Mbet. 4,0

-4,4

Storleken och formen på de aktiva

Rum8

Ämneslärare

variablerna visar deras betydelse

Företagsledare

Civilingenjörer

för konstruktionen av grafen

Längre högsk.utb.

Högre tj.män, priv. sektor

Rum7

Konstproducent

Högre tj.män, off . sektor

Journalister

Mbet. annat

Officerer

Tyska

Franska

Friskola, gy

Friskola, gr

Tj.män på mellannivå, priv. sektor

Ink9

Mbet.

3,5-3,9

Tj.män

på mellannivå, off. sektor

Villa

Kortare högsk.ut.

F.år 1982

Radhus

Handelsmän

Tekniker, priv.sektor

Klasslärare

Övriga tillval

Poliser

Övr. språk

Övriga

Bostadsrätt

Tekniker, off.

sektor

Flickor

3-årigt gymn.

10,44 %

FarInvår.< 1970

Bönder, fiskare

Hälso- o.

Mbet. 3,0-3,4

FarUtv.niv.1

FarInvår.1990-98

Flerbostadshus

Kön, ej uppg.

sjukvårdsanst.

Handelsanst

Rum2

År sen inv >12

Mod-ej uppg. om födelseland

Kontorsanst., priv. sektor

Rum3

Hyresrätt

Ink2

F.år 1980

ElevUtv.niv.1

Förmän

Kontorsanst., off. sektor

FarInvår.1970-79 FarInvår.1980-89

Fad-ej uppg. om födelseland

År sen inv, ej uppg.

Vårdande

FarUtv.niv.3

Elev-ej uppg.

yrken

År sen inv 8-

om födelseland

årigt gymn.

Ink1

År

sen inv 5-7

Mbet. ej betyg

Småföretagare

Ej språk

Internt bortfall

År sen inv 0-4

Mbet. 2,5-2,9

Kval. arbetare i service

Ej svensk gr.skola

Externt bortfall

Okval. arbetare i prod.

ElevUtv.niv.2

saknas

om för. utb.nivå

Uppg.

Kval. arbetare i prod

Grundskola

FarUtv.niv.2

F.år 1979

ElevUtv.niv.3

Lantarbetare

Hemspråk

F.år 1976-78

Okval. arbetare i service

Mbet. <2,5

Folkskola

Låt oss utgå från en korrespondensanalys i vilken de enskilda utbildning- arna karaktäriseras av elevernas sociala ursprung kategoriserat i 34 grup- per (se ovan). Den första grafen, graf 1, åskådliggör det sociala rummets struktur med föräldrarnas yrkespositioner, inklusive frånvaron av sådana uppgifter i Folk- och bostadsräkningen, som aktiva variabler i analysen.

Den första dimensionen, den vertikala i grafen och den som förklarar mest

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	93

av variansen i materialet, visar på en hierarkisk struktur i föräldrarnas sociala positioner. I den övre delen av grafen hamnar de yrkesgrupper (läkare, jurister, universitetslärare, civilingenjörer, högre tjänstemän och företagsledare) som vanligtvis kategoriseras som ”överklass” eller högre skikt, medan vi på den nedre halvan finner yrkesgrupper (okvalificerade och kvalificerade arbetare inom serviceyrken och produktion, lantarbetare, småföretagare, kontorsanställda, etc.) som konstituerar de lägre sociala skikten. För att berika bilden har även illustrativa variabler lagts in i grafen (dvs. variabler som inte påverkar konstruktionen av strukturen men i efterhand, givet denna struktur, placeras in i den) såsom familjens sammanräknade inkomst, familjens högsta utbildningsnivå och indikatio- ner på familjens boende. Dessa indikatorer fördelar sig i rummet på ett sätt som sammanfaller med den hierarki den första dimensionen pekar ut. Bland de högre sociala skikten finner vi de högsta inkomsterna och de högsta utbildningsnivåerna (notera den perfekta hierarkien, ju högre upp i grafen desto högre inkomst och utbildningsnivå). De högre skikten bor även i större utsträckning i villor och disponerar över fler rum än de lägre skikten, vilka i större utsträckning bor i flerfamiljshus där upplåtelsefor- men är hyresrätt. Även några karakteristika som avser eleverna själva har lagts in som illustrativa variabler i grafen. Vi kan notera att medelbetyg från grundskolan följer den vertikala dimensionen perfekt, där de högsta betygen återfinns bland elever med ursprung i den högre klassen och de lägsta betygen hos elever med ursprung i de lägre sociala klasserna. Likaså tenderar eleverna i de högre skikten att vara yngre än genomsnittet och de lägre klassernas barn äldre. Ser vi till elevernas tillval i grundskolan föredrar de tidigare språk medan de senare i större utsträckning har valt bort språk eller har läst hemspråk.

Den andra dimensionen, den horisontella, bör förstås som en korri- gering av den första: Den lyfter med andra ord fram skillnader som inte blir synliga i den första dimensionen. Den visar en polarisering mellan å ena sidan grupper som antingen saknas helt i Folk- och bostadsräk- ningen från 1990 (externt bortfall) eller som återfinns där men för vilka uppgift om yrke saknas (internt bortfall), och å andra sidan i första hand kvalificerade arbetare i produktion. I båda kategorierna för bort- fall, det externa och det interna, är elever med invandrarbakgrund kraf- tigt överrepresenterade, vilket också framgår av de illustrativa variab- lerna som inkluderats i grafen. Vi ser att samtliga andra indikatorer på invandring samlas i den nedre högre rutan av grafen. Med andra ord kan denna andra dimension tolkas som en polaritet mellan grupper som är starkt förankrade i det svenska samhället och grupper som har en åtminstone i tid räknat svagare förankring där. De indikatorer på in- vandring som lagts in illustrativt i grafen visar att ju längre åt höger i grafen vi rör oss desto äldre tenderar eleverna att ha varit när de in-

94 Skolan under 1990-talet	SOU 2000:39

vandrade till Sverige. Motsvarande gäller för föräldrarna: egenskapen att fadern invandrat under 1990-talet hamnar exempelvis längst ner till höger i grafen, under det att den tid man bott i landet ökar när vi rör oss mot den vänstra polen (samma förhållande gäller för modern, för vilken uppgifter här av utrymmesskäl inte har tagits med). Vi kan också notera att grupper som invandrat från länder med låg utvecklingsnivå enligt FNs kategorisering placerar sig längst till höger. De kulturella och so- ciala villkor som betingar dessa gruppers utbildningsstrategier inom gymnasieskolan torde i större utsträckning än för andra invandrargrup- per skilja sig från dem som gäller för grupper med anciennitet i landet. I den motsatta, vänstra polen, finner vi vid sidan av kvalificerade arbe- tar i produktion (den grupp mest bidragit till denna pol) flera yrkeska- tegorier där invandrare traditionellt är underrepresenterade, exempelvis bönder och fiskare, poliser och officerare. De yrkesgrupper som ham- nar närmast huvudindikatorerna för invandring (internt och externt bortfall) är kvalificerade och okvalificerade arbetare i service inom vilka invandrargrupper traditionellt är välrepresenterade.

Analysen av denna andra dimension innefattar ett metodologiskt problem som här bör lyftas fram. Konstruktionen av det sociala rummet bygger på en förhållandevis finfördelad kategorisering av yrkesgrupper. För stora delar av de grupper som invandrat under de senaste tio åren saknas av förklarliga skäl uppgifter om yrke, vilket fått till följd att de här buntats ihop i två kategorier, internt bortfall och externt bortfall (det bör påpekas att den tidigare gruppen även innehåller små grupper av individer som är födda i Sverige men som av olika anledningar inte lämnat uppgifter till FoB -90), och att alla övriga sociala skillnader som finns mellan olika invandrargrupper därmed suddats ut. Ett annat där- med sammanhängande problem är att även om det finns uppgifter om yrke för individer som invandrat tenderar dessa uppgifter att i betydligt högre grad än för svenskfödda att inte korrespondera mot individens tidigare arbete (före invandringen) eller mot utbildningsnivå, vilket leder till en systematisk underskattning av dessa gruppers sociala och kulturella tillgångar när just yrkespositionen används som indikator. I analysen av dessa gruppers utbildningsstrategier kan därför utbild- ningsnivå vara en betydligt bättre indikator på dessa tillgångar. An- vändningen av denna indikator för dock med sig en annan svårighet. Den formella utbildningsnivå en individ eller familj uppnått utgör ett mått på dispositioner i förhållande till utbildningssystemet (närhet till det och förväntningar på det) bara när denna nivå ses i relation till den allmänna utbildningsnivån i det land där den uppnåtts. En analys som inte tar hänsyn till utbildningsexaminas relativitet i det avseendet riske- rar att systematiskt underskatta det förkroppsligade kapital utbildning- en kan representera (man kan exempelvis misstänka att det vore mer

SOU 2000:39 Skolan under 1990-talet	95

rättvisande att likställa en folkskoleexamen från mindre utvecklade länder i FNs klassificering med åtminstone grundskoleexamen eller högre från Sverige).

Den tredje polaritet som karaktäriserar fältet av gymnasieutbild- ningar i Stockholm blir synlig i graf 2. Denna tredje dimension, som korrigerar för de skillnader som inte fångats in av de två första dimen- sionerna, utgörs av en polaritet mellan yrkesgrupper vilkas sociala ställningar är beroende av olika arter av tillgångar eller kapital. Inom den högre klassen ställs konstproducenter, journalister och läkare mot företagsledare och högre tjänstemän inom privat sektor. Denna mot