Dir. 2000:89
Beslut vid regeringssammanträde den 21 december 2000.
En särskild utredare tillkallas för att analysera hur de nya bestämmelserna i skattebetalningslagen om betalningsansvar för juridiska personers företrädare förhåller sig till de äldre bestämmelserna i mervärdesskattelagen (1994:200) samt i den numera upphävda uppbördslagen (1953:272) och i den likaledes upphävda lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare.
Om det visar sig att bestämmelserna behöver formuleras om för att på ett bättre sätt säkerställa att företrädare för juridiska personer inte blir betalningsskyldiga i större utsträckning än tidigare skall utredaren lägga fram nödvändiga lagförslag.
Utredaren skall dessutom undersöka om nuvarande förfarande när en företrädare för en juridisk person skall åläggas betalningsansvar för den juridiska personens skatter och avgifter är det mest ändamålsenliga.
Om utredaren finner att ett annat förfarande kan vara mer ändamålsenligt skall utredaren lägga fram nödvändiga lagförslag även i den delen.
Utredningsuppdraget skall redovisas senast den 1 november 2001.
Riksdagens skatteutskott har i sitt betänkande 1999/2000:SkU24 tagit initiativ till ett tillkännagivande angående betalningsansvaret för företrädare för juridiska personer enligt skattebetalningslagen
(1997:483).
Utskottets initiativ har föranletts av ett beslut av Högsta domstolen den 15 mars 2000 i ett mål om ställföreträdaransvar enligt skattebetalningslagen (mål Ö1867-99). Beslutet gällde en fråga som hänskjutits till domstolen enligt 56 kap. 13 § rättegångsbalken. Den fråga som Högsta domstolen hade att besvara var om det var förenligt med förbudet mot retroaktiv lagstiftning i 2 kap. 10 § andra stycket regeringsformen att med tillämpning av 12 kap. 6 § skattebetalningslagen ålägga en viss person betalningsansvar för skatter och avgifter som förfallit till betalning vid tidpunkter då skattebetalningslagen ännu inte gällde.
Av Högsta domstolens beslut framgår att domstolen anser att lagstiftningsåtgärderna inte varit tillräckliga för att säkerställa att rättsläget inte ändras, att formuleringarna skulle tyda på en skärpning och att det "väl" kan tänkas att företrädare för juridiska personer skulle bli betalningsskyldiga i större utsträckning än tidigare.
På grund av vad Högsta domstolen anfört i sitt beslut har utskottet övervägt frågan om bestämmelserna om juridiska personers företrädares betalningsansvar bör ändras.
I sitt ställningstagande framhåller utskottet att det, när förslaget till ny skattebetalningslag behandlades, såg de nya reglerna om betalningsansvar för företrädare för juridiska personer som ett förtydligande, samtidigt som den markeringen gjordes att någon ändring - än mindre någon skärpning - av tillämpningen inte var avsedd. Utskottet erinrade dessutom om att den föreslagna utformningen av bestämmelsen inte hade föranlett några som helst kommentarer av Lagrådet.
Utskottet vidhåller att den regel som nu gäller är överlägsen de äldre reglerna i fråga om tydlighet, förutsebarhet och tilllämplighet.
Utskottet noterar emellertid samtidigt att Högsta domstolen uppenbarligen anser att det finns en risk att de nya bestämmelserna i skattebetalningslagen har inneburit ett skärpt betalningsansvar för företrädare för juridiska personer, trots att en sådan följd inte varit avsedd. På grund av detta anser utskottet att regeringen bör analysera rättsläget och i lämpligt sammanhang redovisa resultatet av en sådan analys för riksdagen. Om det visar sig att bestämmelserna behöver omformuleras för att på ett bättre sätt säkerställa att företrädare för juridiska personer inte blir betalningsskyldiga i större utsträckning än tidigare förutsätter utskottet att regeringen lägger fram nödvändiga förslag så snart som möjligt.
Utskottet har hemställt att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört angående reglerna i skattebetalningslagen om betalningsansvar för företrädare för juridiska personer.
Riksdagen har bifallit vad utskottet hemställt (rskr. 1999/2000:248).
Bestämmelserna om betalningsansvar för företrädare för juridiska personer fanns, innan de samlades i skattebetalningslagen (1997:483), i 77 a § uppbördslagen (1953:272), 15 § första stycket lagen (1984:668)
om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare och 16 kap. 17 § första och andra styckena mervärdesskattelagen (1994:200).
I 77 a § första stycket uppbördslagen föreskrevs följande.
Har någon, i egenskap av företrädare för arbetsgivare som är juridisk person, verkställt skatteavdrag men uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att betala det innehållna beloppet i tid och ordning som i 77 § sägs, är han tillsammans med arbetsgivaren betalningsskyldig för skattebeloppet och den dröjsmålsavgift som belöper på detta.
Betalningsskyldigheten får jämkas eller efterges om det föreligger särskilda skäl.
Motsvarande bestämmelser fanns i lagen om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare och mervärdesskattelagen. Reglerna i uppbördslagen om företrädares betalningsansvar, som trädde i kraft den 1 januari 1968 (prop. 1967:130, bet. 1967:BevU53, rskr. 1967:336, SFS 1967:625), hade sin utgångspunkt i samma lags straffrättsliga bestämmelse om arbetsgivaransvar såvitt avsåg underlåtenhet att betala in innehållen preliminär skatt.
I 81 § första och andra styckena uppbördslagen föreskrevs fram till den 1 juli 1996, då bestämmelsen i samband med en översyn av skattebrottslagen (1971:69) flyttades över till den lagen, följande.
Arbetsgivare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter skyldighet att inbetala skatt som innehållits för annan dömes till böter eller, om gärningen rör betydande belopp eller annan försvårande omständighet föreligger, till fängelse i högst ett år.
I ringa fall dömes ej till ansvar enligt första stycket.
Hur en arbetsgivare skulle förfara för att undgå straffpåföljd när han saknade medel till betalning av innehållet skattebelopp på betalningsdagen på grund av oförvållat obestånd togs upp av Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1969 s. 326. Då slogs fast att en arbetsgivare var skyldig att, innan den tid gått till ända inom vilken beloppet skulle inbetalas, vidta åtgärder för att få till stånd en samlad avveckling av bolagets skulder med hänsyn tagen till samtliga borgenärers intressen.
Högsta domstolens tolkning av rekvisitet grov oaktsamhet vid uppbördsbrott kom i rättspraxis att följas av domstolarna.
De åtgärder som en företrädare skulle vidta före förfallodagen för att undgå straffpåföljd har i rättstillämpningen avsetts vara konkursansökan, ackordsförhandling utan konkurs eller betalningsinställelse i syfte att inleda ackordsförhandling.
Med hänsyn till att straff för uppbördsbrott inte kunde dömas ut med mindre än att företrädaren gjort sig skyldig till grov oaktsamhet ansågs det när bestämmelserna om en företrädares ekonomiska ansvarighet för en juridisk persons skatter och avgifter utarbetades att också dessa borde begränsas till sådana fall där uppsåt eller grov oaktsamhet förelåg (SOU 1965:23 s. 187).
Vid tolkningen av de subjektiva rekvisiten i reglerna om företrädarens betalningsansvar har 1969 års rättsfall om uppbördsbrott haft en avgörande betydelse. I ett rättsfall från 1971 (NJA 1971 s. 296, II)
konstaterade sålunda Högsta domstolen att en företrädare för en juridisk person handlat grovt oaktsamt, eftersom verksamma åtgärder i syfte att åstadkomma en avveckling under hänsynstagande till samtliga borgenärers intressen inte hade vidtagits i samband med betalningsinställelsen.
Denna tolkning följdes sedan av domstolarna.
Det har alltså ansetts att det subjektiva rekvisitet grov oaktsamhet har haft samma innehåll såväl när det gällt straffansvar som när det gällt betalningsansvar.
I förarbetena till uppbördslagens bestämmelser om företrädares betalningsansvar klargjordes inte vad som avsågs med lokutionen särskilda skäl när det gällde reglerna om jämkning och eftergift.
Enligt den rättspraxis som kom att utvecklas och som angetts i Skattebetalningsutredningens slutbetänkande, Ett nytt system för skattebetalningar (SOU 1996:100 del A s. 328), kan domstolarnas skäl för jämkning och eftergift sägas hänföra sig till i huvudsak följande omständigheter:
- företrädarens eget intresse och ställning i bolaget,
- bulvanförhållanden,
- företrädarens betalningsförmåga,
- företrädarens personliga förlust i bolaget,
- bolagets tidigare skötsel av skatteinbetalningarna,
- arbetsmarknadspolitiska motiv, samt
- företrädarens ålder och sjukdom.
Det bör dock framhållas att domstolarna har behandlat undantagsregeln med stor restriktivitet.
Talan om att ålägga någon betalningsskyldighet enligt 77 a § uppbördslagen, 15 § första stycket lagen om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare och 16 kap. 17 § första och andra styckena mervärdesskattelagen skulle föras vid allmän domstol.
I skattebetalningslagen har bestämmelserna om företrädaransvar för innehållen preliminär skatt, preliminär skatt som borde ha innehållits men som inte har innehållits, arbetsgivaravgifter och mervärdesskatt samlats i en och samma paragraf. Dessutom har ansvaret utvidgats till att också omfatta den juridiska personens egen inkomstskatt. Lagen trädde i kraft den 1 november 1997 och samtidigt upphörde uppbördslagen, lagen om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare och de aktuella bestämmelserna i mervärdesskattelagen att gälla.
De nya bestämmelserna tillämpas i princip på skatter och avgifter som hänför sig till tid efter utgången av år 1997. Bestämmelserna om betalningsskyldighet för företrädare för en juridisk person tillämpas emellertid enligt punkt 9 i övergångsbestämmelserna till den nya lagen från ikraftträdandet även i fråga om innehållen skatt, arbetsgivaravgifter och mervärdesskatt som tas ut enligt uppbördslagen, lagen om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare, lagen (1968:430) om mervärdeskatt eller mervärdesskattelagen. Äldre bestämmelser om betalningsskyldighet för företrädare för juridisk person gäller fortfarande i fråga om mål om sådan betalningsskyldighet som anhängiggjorts före utgången av år 1997.
I 12 kap. 6 § skattebetalningslagen föreskrivs nu följande.
Om någon i egenskap av företrädare för en juridisk person inte i rätt tid har gjort föreskrivet skatteavdrag, är företrädaren tillsammans med den juridiska personen skyldig att betala belopp som har bestämts enligt 11 kap. 19 § jämte ränta. Om en företrädare för en juridisk person i övrigt har underlåtit att betala skatt enligt denna lag, är företrädaren tillsammans med den juridiska personen skyldig att betala skatten och räntan på den.
Första stycket gäller inte, om det innan skatten skulle ha betalats har vidtagits sådana åtgärder som krävs för att få till stånd en samlad avveckling av den juridiska personens skulder med hänsyn till samtliga borgenärers intressen.
Om företrädaren har lämnat oriktiga uppgifter som har lett till att den juridiska personen tillgodoräknats överskjutande ingående mervärdesskatt med ett för stort belopp, är företrädaren tillsammans med den juridiska personen skyldig att betala beloppet och räntan på detta.
Om det finns särskilda skäl, får företrädaren helt eller delvis befrias från betalningsskyldighet enligt denna paragraf.
I författningskommentaren (prop. 1996/97:100, s. 592) sägs bl.a. att betalningsskyldighet får göras gällande endast om företrädaren eller någon annan inte har vidtagit sådana åtgärder att en samlad avveckling kan komma till stånd av den skattskyldiges skulder med hänsyn tagen till samtliga borgenärers intressen. Om denna och övriga frågor är grundligt utredda får tingsrätten besluta om betalningsskyldighet och om dess omfattning i det enskilda fallet. Där sägs också att avsikten med den utformning bestämmelsen getts inte är att åstadkomma någon ändring i sak vad gäller förutsättningarna för betalningsskyldighet, jämfört med regleringen i uppbördslagen m.fl. författningar. Vissa omständigheter som dittills hade beaktats vid bedömningen av det subjektiva rekvisitet skulle emellertid i fortsättningen beaktas vid bedömningen av om det finns skäl att medge befrielse från betalningsskyldigheten.
I samband med införandet av skattebetalningslagen slopades den bestämmelse om betalningsbrott som tidigare (prop. 1995/96:170, bet. 1995/96:JuU23, rskr. 1995/96:277, SFS 1996:658 och 660) förts över till skattebrottslagen från uppbördslagen. Motivet till att skattebetalningsbrottet slopades var att alla skatter och avgifter skulle behandlas lika. Detta var också motivet till att bestämmelserna om företrädaransvar i skattebetalningslagen utvidgades till att också avse den juridiska personens inkomstskatt. I denna del innehåller alltså skattebetalningslagen en nyhet som är en förutsättning för skattekontosystemet.
Att bestämmelsen om ställföreträdaransvar dessutom fick en ny lydelse i skattebetalningslagen berodde dels på att det av lagtekniska skäl inte ansågs lämpligt att använda sig av straffrättsliga rekvisit sedan betalningsbrottet hade utmönstrats ur uppbördslagstiftningen, dels på att man ville få en tydligare reglering.
Det ansågs därför lämpligt att direkt i den aktuella bestämmelsen ange att företrädaren för en juridisk person är betalningsskyldig om han inte, innan skatten skall ha betalats, har vidtagit sådana åtgärder som krävs för att få till stånd en samlad avveckling av den juridiska personens skulder med hänsyn tagen till samtliga borgenärers intressen.
Av vad som sagts tidigare framgår att man i den nya bestämmelsen konkret anger vad som tidigare gällde enligt rättspraxis.
När det sedan gäller de särskilda skälen för befrielse från betalningsskyldighet, används samma metod i skattebetalningslagen som i de äldre lagarna, dvs. i skattebetalningslagen sägs att företrädaren helt eller delvis får befrias från betalningsskyldigheten om det finns särskilda skäl.
Att man inte heller i den nya bestämmelsen konkret anger i vilka fall företrädaren får befrias från betalningsskyldigheten beror på att man inte vill sätta stopp för rättsutvecklingen på området genom rättspraxis.
Det kan givetvis uppstå en mängd olika situationer som lagstiftaren inte kan förutse där en befrielse helt eller delvis bör kunna ske. I författningskommentaren till bestämmelsen (prop. 1996/97:100, del 1, s. 592) understryks det emellertid att man på det här området inte avsåg att skärpa lagstiftningen.
I Skattebetalningsutredningens slutbetänkande, som låg till grund för regeringens förslag till skattebetalningslag, föreslogs att beslut om betalningsskyldighet för ställföreträdare skulle fattas av skattemyndigheten (SOU 1996:100 Del A s. 347). Besluten skulle kunna överklagas till länsrätten och vidare till kammarrätten och Regeringsrätten.
Till grund för dessa förslag anförde utredningen bl.a. att den nuvarande ordningen med prövning i allmän domstol innebar att effektiviteten i handläggningen begränsas. Handläggningen i domstolen är tidsödande.
Många gånger är snabbt vidtagna åtgärder enda möjligheten att få till stånd en betalning och ju tidigare effektiva medel sätts in desto större är förutsättningarna för att begränsa statens förluster.
Utredningen anförde vidare att med nuvarande indelning av domstolsorganisationen och fördelning av måltyper anförtros beskattningsfrågor av olika slag de allmänna förvaltningsdomstolarna.
Det skatterättsliga inslaget i företrädarfallen är av sådan betydelse att det redan av det skälet faller sig naturligt att handlägga dessa på samma sätt som beskattningsbeslut i övrigt, dvs. i förvaltningsrättslig ordning. Skattemyndigheten skulle då i förekommande fall pröva de beskattningsfrågor som är aktuella och andra bakomliggande omständigheter.
Detsamma gäller den fortsatta handläggningen i allmän förvaltningsdomstol.
Utredningen tillade att det handlar om ett offentligrättsligt förhållande mellan staten och en enskild person. Den betalningsskyldighet som kan komma att läggas på en ställföreträdare avser nämligen skatt eller avgift till det allmänna. Det förhållandet att en annan person än det skattskyldiga subjektet görs solidariskt ansvarig för skatte- eller avgiftsbetalningen förändrar inte den ursprungliga fordrans karaktär.
Utredningen påpekade dessutom skattemyndighetens roll i vissa snarlika sammanhang. Skattemyndigheten prövar i dag som första instans frågor om skattetillägg och andra särskilda avgifter enligt taxeringslagen
(1990:324). Dessa frågor liknar till en del dem som uppkommer i företrädarfallen. Det gäller bl.a. att det i båda fallen finns möjligheter att avstå från att tilllämpa en sanktion om det finns särskilda skäl. I flera fall utgörs de särskilda skälen av subjektiva befrielsegrunder snarlika de subjektiva rekvisit som fanns i bestämmelserna om juridiska personers företrädares betalningsskyldighet.
Slutligen nämnde utredningen att det ankom på skattemyndigheten att fatta beslut om att göra en arbetsgivare ansvarig för arbetstagarens skatt i det fallet att arbetsgivaren utan skälig anledning hade underlåtitatt göra avdrag för preliminär eller kvarstående skatt.
Vid remissbehandlingen av utredningens förslag förordade emellertid flera remissinstanser att dåvarande subjektiva rekvisit för ett ställföreträdaransvar skulle behållas och ansåg att målen även fortsättningsvis borde handläggas inom de allmänna domstolarna eftersom prövning av mål med de aktuella rekvisiten framstod som främmande för förvaltningsdomstolarna som i övrigt inte gör denna typ av bedömningar.
Regeringen såg åtskilliga fördelar med den handläggningsordning som utredningen föreslagit. Med en sådan ordning skulle snabbheten i handläggningen kunna öka väsentligt. Detta skulle i sin tur ge skattemyndigheten bättre möjligheter att bevaka skatte- och avgiftsfordringar och förbättra förutsättningarna för en framgångsrik indrivning. Att lägga beslutsfunktionen på skattemyndigheten skulle också kunna ge vissa resursbesparingar för det allmänna genom samordningen och enhetligheten i beslutsordningen. De fall som i dag går till allmän domstol enbart på grund av behovet att skapa en exekutionstitel och inte för att frågan om betalningsskyldighet egentligen är tvistig skulle inte längre belasta de allmänna domstolarna.
Med hänsyn till den kritik som riktats mot utredningens förslag avstod regeringen från att då lägga fram ett förslag om ändrad beslutsordning
(prop. 1996/97:100 s. 448). Talan om att ålägga juridiska personers företrädare betalningsskyldighet för den juridiska personens skatt förs därför alltjämt vid allmän domstol.
Utredaren skall analysera hur de nya reglerna om betalningsansvar för juridiska personers företrädare i skattebetalningslagen förhåller sig till de äldre bestämmelserna i uppbördslagen, lagen om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare och mervärdesskattelagen. Om det visar sig att bestämmelserna behöver formuleras om för att på ett bättre sätt säkerställa att företrädarna för juridiska personer inte blir betalningsskyldiga i större utsträckning än tidigare, skall utredaren lägga fram nödvändiga lagförslag.
Om utredaren anser att de aktuella reglerna behöver justeras skall detta ske på grundval av nedan angivna omständigheter.
Först bör framhållas att skatteutskottet vid redovisningen av sitt ställningstagande började med att erinra om att ett relativt strikt betalningsansvar för juridiska personers företrädare är ett nödvändigt komplement till preliminärskattesystemet, arbetsgivaravgiftssystemet och mervärdesskattesystemet. Utskottet framhöll att en försvagning av företrädaransvaret på sikt kan innebära ett hot mot uppbördssystemets effektivitet i fråga om dessa skatter och avgifter. Utskottet påminde dessutom om att tidigare hade företrädare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlät att fullgöra sin betalningsskyldighet också ett straffrättsligt ansvar för sin försummelse, men straffsanktionen togs bort i samband med införandet av skattebetalningslagen. I stället förtydligades kriterierna för betalningsansvaret.
I detta sammanhang bör också nämnas att Näringslivets skattedelegation i en skrivelse till Finansdepartementet hävdat att de nya reglerna om betalningsansvar kan uppfattas som en skärpning av ansvaret eftersom reglerna har getts en generell utformning men med en möjlighet att befria från betalningsansvaret.
Utredaren skall undersöka om bestämmelserna kan formuleras om så att de på ett bättre sätt kan säkerställa att företrädare för juridiska personer inte blir betalningsskyldiga i större utsträckning än tidigare.
Utskottet vidhåller att den regel om företrädaransvar som nu gäller är överlägsen de äldre reglerna i fråga om tydlighet, förutsebarhet och tillämplighet. Det bör därför inte komma i fråga att återgå till den gamla ordningen. I stället för att som tidigare använda subjektiva rekvisit, som i många fall kan leda till oklarheter, bör det, på samma sätt som nu, anges i lagen under vilka omständigheter ett betalningsansvar för ställföreträdare kan krävas ut.
Den utvidgning som gjordes i skattebetalningslagen genom att företrädaransvaret utsträcktes till att även omfatta den juridiska personens inkomstskatt och som tydligt redovisades i propositionen
(prop. 1996/97:100, bl.a. s. 437 och 592) skall stå fast. Ett generellt och enhetligt företrädaransvar är en av grundstenarna i det nya skattekontosystemet inom vilket samtliga skatter och avgifter skall behandlas på samma sätt.
Utredaren skall i detta sammanhang också undersöka om det nuvarande förfarandet för att ålägga en juridisk persons företrädare betalningsansvar för den juridiska personens skatter och avgifter är det mest ändamålsenliga.
När det gäller betalning av skatter och avgifter har under senare tid alltmer arbete lagts ned på att införa så enkla och enhetliga regler som möjligt. Detta gäller även beslutsordningen och reglerna om omprövning och överklagande. Det kan mot den bakgrunden sättas i fråga om inte också samtliga beslut om påförande av skatter och avgifter enligt skattebetalningslagen borde fattas, omprövas och överklagas i ett och samma förfarande.
När det gäller beslut om eftertaxering, som i många fall också är en grannlaga uppgift och som kan avse mycket stora belopp, vilar beslutsfunktionen sedan 1991 års taxering på skattemyndigheten (prop.
1989/90:74, bet. 1989/90:SkU32, rskr. 1989/90:217, SFS 1990:324).
Dessförinnan var det allmän förvaltningsdomstol som fattade sådana beslut. Det nya förfarandet har i huvudsak visat sig fungera på ett tillfredsställande sätt. Utredaren skall överväga om även beslutsfunktionen när det gäller företrädaransvar kan läggas på skattemyndigheten.
Om utredaren finner att beslutsfunktionen bör läggas på skattemyndigheten, bör myndighetens beslut, i likhet med andra beslut om skatt, kunna överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Utredaren skall därför också redovisa effekterna av att domstolsprövningen flyttas från allmän domstol till allmän förvaltningsdomstol.
Om utredaren finner att en överflyttning av beslutsfunktionen till skattemyndigheten inte bör ske nu, skall utredaren ändå överväga om en mer ändamålsenlig lösning än dagens kan vara att beslutsfunktionen flyttas från de allmänna domstolarna till de allmänna förvaltningsdomstolarna.
När det gäller mål om en juridisk persons företrädares betalningsansvar förs statens talan i vissa fall av skattemyndigheten och i andra fall av kronofogdemyndigheten. Att hantera sådana subjektiva rekvisit som används inom straffrätten har för dessa myndigheter i vissa fall medfört svårigheter som i sin tur kan ha lett till en tvekan att använda sig av reglerna.
Regeringen anser att sådana subjektiva rekvisit som används i straffrätten inte heller i fortsättningen bör användas när det gäller betalning av skatt. I stället bör det klart och tydligt i lagtexten anges vad som skall göras för att undvika ett betalningsansvar.
Samtidigt bör befrielsemöjligheten behållas för de fall där det finns särskilda skäl. Dessa skäl knyter i vissa avseenden an till sådana särskilda skäl som inom andra delar av skatteområdet kan leda till undantag från en viss bestämmelse eller till befrielse från en skatt eller avgift. På grund av detta kanske det inte längre är den mest ändamålsenliga lösningen att frågan om betalningsansvaret för företrädare för juridiska personer prövas av de allmänna domstolarna.
I detta sammanhang skall därför frågan om beslutsfunktionen tas upp på nytt.
Det förtjänar då att påpekas att när det gäller handelsbolag är en delägare i bolaget ansvarig för bolagets skatt enligt bestämmelserna i 2 kap. 20 § lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag. Enligt bestämmelserna i 1 kap. 4 § andra stycket 1 skattebetalningslagen är belopp som en handelsbolagsdelägare är skyldig att betala likställt med skatt och beslut om betalningsskyldighet för delägaren skall enligt 2 kap. 2 § första stycket skattebetalningslagen fattas av skattemyndigheten.
Utredaren skall undersöka om skattemyndighetens rätt att fatta beslut om delägares betalningsskyldighet har medfört några komplikationer och i sådant fall redogöra för dessa samt föreslå nödvändiga åtgärder.
Utredaren skall slutligen kartlägga vilka nackdelar och fördelar som är förenade med att beslutsfunktionen i fråga om företrädares betalningsansvar ligger kvar på de allmänna domstolarna respektive flyttas till de allmänna förvaltningsdomstolarna. På denna grundval skall utredaren redovisa en egen bedömning av vilken lösning som han anser vara den mest ändamålsenliga.
Om utredaren finner att ett annat förfarande än det nuvarande kan vara mer ändamålsenligt, skall utredaren lägga fram nödvändiga lagförslag även i den delen.
Om utredarens förslag omfattar regler som har konsekvenser för små företagares villkor, skall dessa konsekvenser redovisas i enlighet med 15 § kommittéförordningen (1998:1474). Analysen skall göras på det sätt som sägs i Kommittéhandboken (Ds 2000:1, avsnitt 7.6). I detta arbete har utredaren möjlighet att samråda med Näringsdepartementets Simplex-
enhet.
Utredningsuppdraget skall redovisas senast den 1 november 2001.
(Finansdepartementet)