Dir. 2000:35
Beslut vid regeringssammanträde den 4 maj 2000.
En parlamentariskt sammansatt kommitté tillkallas med uppdrag att utreda och lämna förslag till en framtida utformning av gymnasieskolans studievägsutbud.
Kommittén skall utifrån en analys av samhällets och arbetsmarknadens förändring samt behovet av en breddad rekrytering till högskolan överväga hur gymnasiala utbildningar bör organiseras i framtiden.
Kommittén skall också överväga formerna för hur alla studievägar kan göras tillgängliga för elever i hela landet och de ekonomiska konsekvenserna av detta. Kommittén skall vidare analysera effekterna av skolornas storlek vad gäller kvalitet och studievägsutbud.
Gymnasieskolan skall kvalificera eleverna för personlig utveckling, ett demokratiskt samhällsliv, ett utvecklande arbetsliv och ett livslångt lärande. I propositionen Växa med kunskaper angavs motiven för att höja ambitionsnivån för den gymnasiala utbildningen, nämligen att höja den allmänna utbildningsnivån och förbereda alla för ett livslångt lärande, där återkommande utbildning blir allt vanligare och möjligheterna för alla att gå vidare till högre studier är reella
(prop. 1990/91:85, bet. 1990/91:UbU16, rskr. 1990/91:356).
Gymnasiereformen har inneburit en ambitionshöjning framför allt för yrkesutbildningen. Alla nationella och specialutformade program är treåriga och har en gemensam kärna av allmänna ämnen. Reformen har på så sätt gett möjlighet till en breddad och utökad rekrytering till den högre utbildningen. Antalet platser på de olika programmen och deras grenar/inriktningar skall enligt 5 kap. 5 § skollagen
(1985:1100) anpassas med hänsyn till elevernas önskemål.
Utgångspunkten har varit en strävan att stärka elevernas möjligheter att välja program och kurser för att därigenom utveckla deras intresse och ansvar för sin utbildning. Skolverket konstaterar i Skolan och den föränderliga ekonomin (rapport nr 179, 2000), att elevernas sökandemönster är nära kopplade till samhällsekonomins omvandling.
Det nationella uppdraget för en kommun när det gäller gymnasieskolan handlar om elevens rätt till en likvärdig utbildning av hög kvalitet.
I det decentraliserade och målstyrda skolsystemet skall den nationella skolpolitiken genomföras på lokal nivå. Skolhuvudmännen måste därför tillgodose elevernas behov och deras rätt enligt skollagen att få en likvärdig utbildning.
Precis som i Sverige pågår i många länder inom EU och OECD en utveckling inom yrkesutbildningsområdet som innebär att andelen allmänna ämnen ökar i yrkesutbildningarna. Flera arbetsuppgifter i arbetslivet kräver en fördjupning av yrkeskompetensen utöver vad som kan ges i en gymnasieutbildning. Arbetslivets förändring leder till att gymnasieskolans uppdrag förändras. Dessa förändringar gör att frågan om programutbudet nu behöver aktualiseras. Det gäller både vilka program som skall finnas och hur varje programs utbud av studievägar skall se ut. De nationella programmen måste ge stor öppenhet inför elevernas framtida studie- och yrkesval samt utgöra en plattform för livslångt lärande. I detta sammanhang bör även möjligheten att studera och arbeta utomlands beaktas.
Det finns också skäl att överväga om det i dag finns alltför många valmöjligheter redan vid ingången till gymnasieskolan.
En översyn av gymnasieskolans struktur och studievägsutbud bör ta sin utgångspunkt i de förändringar av morgondagens samhälle och arbetsmarknad som forskning och arbetsmarknadens branscher pekat på. Detta gäller såväl krav på medborgar- som yrkeskompetens.
Översynen bör belysa vilka funktioner och arbetsuppgifter i arbetslivet som kan tillgodoses inom ramen för en yrkesförberedande utbildning i gymnasieskolan. Samtidigt är det viktigt att fördelningen av ansvaret mellan skolväsendet och arbetslivet blir så tydlig som möjligt. Gymnasieskolans uppgift när det gäller yrkesförberedande utbildning är att ge en god grund såväl för fortsatta studier som för verksamhet inom ett bredare yrkesområde. Färdigutbildning och specialisering sker normalt sett i arbetslivet.
En utgångspunkt för övervägandena om en framtida gymnasiestruktur bör vara en analys och bedömning av framtidens arbetsmarknad, liksom av vilka sektorer som bedöms komma att svara för tillväxt och sysselsättning samt vilka krav detta ställer på gymnasieskolans utbildningar och deras innehåll. En annan utgångspunkt kan vara en analys och bedömning av vilka kunskaper som ger grundläggande kompetens inom relativt breda arbetsmarknadssektorer snarare än traditionella yrken. Den gemensamma kärnan av baskunskaper, som i dag främst består av kärnämnen, kommer troligen att behöva vidgas. Den måste dels ge ökade ämneskunskaper i gemensamma ämnen, dels ge generella kunskaper som - även om de inhämtas i olika undervisningssammanhang - är gemensamma för alla utbildningar.
Arbetsmarknadens mer specifika behov kan tillgodoses genom t.ex. lärlingsutbildning, färdigutbildning på arbetsplatsen eller annan eftergymnasial yrkesutbildning. Försöksverksamheten med kvalificerad yrkesutbildning (KY) kan ses som ett exempel på en sådan utveckling. Utbildningarna bör konstrueras så att de var och en kan fungera som en plattform för så stora delar som möjligt av arbetsmarknaden och för elevens fortsatta personliga utveckling.
Utbudet av studievägar bör erbjuda tydliga och attraktiva ingångar, som kan ge eleverna motivation och lust att fullfölja en gymnasieutbildning. Det måste också finnas möjlighet för eleverna att specialisera sig genom att välja intressanta och användbara inriktningar. Inom ramen för en sådan specialisering är det dock nödvändigt att eleverna får kunskaper som är generaliserbara och kan tillämpas i andra och nya sammanhang.
Alla utbildningar i gymnasieskolan har till uppgift att ge eleverna kunskap och bildning för att som medborgare i ett demokratiskt samhällsliv kunna hävda sina intressen samt vilja och förmåga till fortsatt lärande. Därvid måste behovet av en ökad andel högskoleutbildade beaktas. Regeringens mål är att 50 procent av en årskull skall börja i högskolan före 25 års ålder. Tillgången till kompetens inom naturvetenskap, teknik och informationsteknik är central för tillväxt och utveckling.
Rekryteringen till utbildning med naturvetenskaplig och teknisk inriktning har en nationellt strategisk betydelse. Det är därför synnerligen viktigt att gymnasieskolan erbjuder utbildning i former som kan attrahera ungdomar samt utveckla och stärka deras intresse för naturvetenskapligt och tekniskt inriktade studier.
En arbetsgrupp inom Utbildningsdepartementet ser över förutsättningarna för en ändrad ämnessammansättning för bl.a.
vissa kärnämnen. Arbetet skall redovisas i form av en departementspromemoria senast i november 2000. Denna kommer att överlämnas till kommittén för vidare behandling. Gymnasieskolan behöver ses över för att bättre kunna förbereda eleverna för och stimulera dem till olika slag av högskoleutbildningar. Dagens utbildningar, inom framför allt de naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga programmen, bygger på en lång tradition och har till sin karaktär inte ändrats särskilt mycket över tiden.
De är oftast styrda av ett traditionellt akademiskt perspektiv.
Andra program kännetecknas av ett traditionellt branschperspektiv.
Det finns därför anledning att överväga efter vilka principer morgondagens utbildningar bör organiseras.
Dagens gymnasieprogram är, liksom tidigare linjer och specialkurser, socialt och könsmässigt snedrekryterande. Den framtida programstrukturen bör utformas för att motverka detta.
Enligt 5 kap. 3 § skollagen (1985:1100) skall utbildningen i gymnasieskolan utgöras dels av utbildning på nationella program, dels av utbildning på specialutformade program och dels av individuella program. Enligt 5 kap. 5 § är varje kommun skyldig att erbjuda ett allsidigt urval av nationella program. Erbjudandet skall avse utbildning som anordnas inom kommunen eller i annan kommun eller ett landsting enligt samverkansavtal.
Varje kommun har frihet att inrätta en gymnasieskola och att bestämma vilka program och grenar/inriktningar skolan skall omfatta. Enligt Skolverkets rapport nr 173 1999 Beskrivande data om barnomsorg och skola 1999 anordnade 278 kommuner gymnasieutbildning 1998. Utbudet av nationella program varierar.
175 kommuner har sex eller fler program, medan 42 kommuner endast anordnar individuella program.
Det kan finnas skäl att överväga om det inte bör krävas en viss bredd i en gymnasieskolas utbildning för att skolan skall kunna erbjuda en god kvalitet, t.ex. i form av s.k. programinriktade sökbara studievägar (PRIV). Läsåret 1998/99 hade den till elevantalet största gymnasieskolan närmare 2 400 elever, medan tio procent av skolorna hade färre än 22 elever. Läroplanen
(Lpf 94) förutsätter att en skola skall erbjuda en allsidig och utvecklande miljö.
Under 1990-talet har gymnasieskolor inrättats i många kommuner.
Skälet kan dels vara en vilja att hålla kvar de unga i kommunen, dels att det i vissa fall anses vara ekonomiskt mer förmånligt att starta utbildning i egen regi än att köpa den av andra kommuner. Kostnaderna för en utbildningsplats kan, enligt Skolverket, variera starkt, trots att utbildningarna i stort sett motsvarar varandra. Utvecklingen att allt fler kommuner inrättar en gymnasieskola har både positiva och negativa effekter. En positiv effekt är att eleverna kan studera nära hemorten och därigenom få en gymnasieutbildning, som många elever kanske tidigare avstod från. En liten skola kan också erbjuda en trygg och familjär miljö. En negativ effekt är att ett begränsat urval av valbara kurser inom ramen för karaktärsämnen och individuellt val inte kan tillgodose elevernas olika intressen och önskemål.
Regeringen har nyligen beslutat om en försöksverksamhet inom gymnasieskolan med distansundervisning med stöd av modern informations- och kommunikationsteknik. Detta öppnar möjligheter för eleverna att kombinera studier i hemkommunens gymnasieskola med vissa kurser på en gymnasieskola i en annan kommun.
Tidigare hade eleverna större möjlighet att söka sig till en gymnasiekommun med ett bredare utbud av program och inriktningar och med upparbetade och väl fungerande kontakter med arbetslivet.
Med flera små gymnasieskolor blir resultatet en spridning av elevunderlaget med små undervisningsgrupper och små resurser, vilket kan påverka kvaliteten i utbildningen, t.ex. på grund av för få lärare med pedagogisk utbildning. Det finns även risk att de totala samhällskostnaderna ökar. Mycket stora gymnasieskolor kan å andra sidan innebära kvalitativa brister av andra slag.
Ett annat problem är när yrkesutbildningar anordnas och förutsättningarna är starkt begränsade för ett samarbete med det lokala näringslivet kring den arbetsplatsförlagda utbildningen
(APU). APU är en viktig del i gymnasieskolans yrkesutbildningar.
Genom denna tillförs utbildningen viktiga kvaliteter, som gör att utbildningsmålen bättre kan uppnås. Skolverkets uppföljning visar att nästan samtliga elever som har haft en APU är klart positiva och nöjda och ser den som ett viktigt komplement till den skolförlagda utbildningen.
Enligt nuvarande bestämmelser skall minst 15 veckor av undervisningstiden på program med yrkesämnen utgöras av APU.
Medie- och elprogrammen har stora svårigheter att genomföra APU.
Skolverket har på regeringens uppdrag tillsammans med berörda parter på arbetsmarknaden redovisat en bedömning av hur stor andel APU som bör finnas på varje program.
Utbildningsdepartementets arbetsgrupp för skola-arbetsliv har diskuterat förutsättningarna för lärlingsutbildning inom den gymnasiala yrkesutbildningen. Denna diskussion kommer att redovisas senast till hösten 2000 i en departementspromemoria, som kommer att överlämnas till kommittén för kännedom. Det finns skäl att överväga i vilka former lärande i arbetet skall erbjudas i den framtida gymnasieskolan.
Kommunerna har möjlighet att anordna lokala grenar/inriktningar knutna till nationella gymnasieprogram för att tillgodose ett lokalt eller regionalt utbildningsbehov. Lokala grenar har blivit allt vanligare och anordnades hösten 1998 vid 169 skolor i 123 kommuner. Jämfört med hösten 1995 har antalet elever på lokala grenar mer än fördubblats till drygt 12 000 elever.
Specialutformade program är avsedda att ge en utbildning som inte tillgodoses genom de nationella programmen, men som är likvärdig med dessa genom att de nationella kärnämneskurserna ingår. Specialutformade program anordnades hösten 1998 vid 207 skolor i 125 kommuner. De senaste två åren har 23 kommuner och 62 skolor startat specialutformade program. Andelen nybörjare på specialutformade program har ökat med 47 procent till ca 6 500 elever. Inför läsåret 1999/2000 hade 9 200 elever sökt ett specialutformat program.
Ett problem är dock att de lokala kurser som ibland ingår kan ha varierande kvalitet. Ett ökande antal specialutformade program, lokala grenar/inriktningar och kurser bidrar till att göra gymnasieskolan alltmer heterogen och svår att överblicka. Det kan också medföra att vissa utbildningar blir alltför smala och specialiserade för att kunna fungera som en plattform för ett livslångt lärande och en fortsatt utveckling inom yrkesområdet.
Regeringen kan förklara att vissa utbildningar, lokala grenar/inriktningar på ett nationellt program eller specialutformade program, skall vara riksrekryterande. En förklaring om riksrekrytering innebär att om en elev blir intagen, skall ersättning för kostnaderna för elevens utbildning utgå från hemkommunen.
Regeringen har hittills medgett riksrekrytering för 79 lokala grenar/inriktningar, som i allt väsentligt avser yrkesutbildning.
Ett skäl till det stora intresset hos kommunerna att få sina utbildningar godkända för riksrekrytering är möjligheten att rekrytera elever från andra kommuner och därmed få ett ökat underlag till den egna gymnasieskolan. En ökande andel riksrekryterande utbildningar kan dock motverka samverkan mellan kommuner kring ett brett utbildningsutbud, vilket kan ha samhällsekonomiska konsekvenser.
Skolverket har ett regeringsuppdrag att, mot bakgrund av de förändringar i gymnasieskolans programutbud som sker fr.o.m.
läsåret 2000/2001, se över systemet med riksrekrytering.
Redovisningen, som skall lämnas senast den 1 oktober 2000, kommer att överlämnas till kommittén.
I dag gäller olika villkor för fristående och offentliga gymnasieskolor. En elev som vill välja gymnasieskola i en kommun som hemkommunen inte har samverkansavtal med har genom skollagens (1985:1100) bestämmelser om interkommunal ersättning begränsade möjligheter att få sitt önskemål tillgodosett inom det offentliga skolväsendet, men om eleven tas in till utbildning vid en fristående gymnasieskola är hemkommunen alltid skyldig att lämna bidrag.
Kommittén för uppföljning av resursfördelning till fristående grundskolor (U 1997:10) har i tilläggsdirektiv (dir. 1999:76)
fått i uppdrag att utreda ekonomiska och andra konsekvenser av det snabbt växande antalet fristående gymnasieskolor samt att belysa förutsättningarna för konkurrens på lika villkor för fristående och offentliga gymnasieskolor. Kommittén skall bl.a. överväga om det är möjligt att tillämpa samma grunder för riksrekrytering oavsett huvudman.
Kommittén skall som utgångspunkt för sitt arbete ha de förändringar som ägt rum inom samhälls- och arbetslivet under 1990-talet, behovet av en breddad rekrytering till högskolan och de framtida kompetensbehov som kan förutses inom såväl etablerade branscher som nya tillväxtbranscher.
Kommittén skall i sitt arbete utgå från att gymnasieskolan skall omfatta en sammanhållen utbildning om minst tre år.
Kommittén skall utreda och föreslå vilken studievägsstruktur den framtida gymnasieskolan bör ha. En utgångspunkt skall vara att den framtida gymnasieskolan bör omfatta färre program än i dag men med ett bredare innehåll. Alla program skall tillgodose såväl individens bildningsbehov som aktiv samhällsmedborgare som arbetsmarknadens behov och behovet av förberedelse för vidare studier. Antalet utgångar från gymnasieskolan bör noga övervägas efter samråd med arbetsmarknadens parter, branschorganisationer, företrädare för högskolan och för andra eftergymnasiala utbildningar. Utbudet av utgångar bör även kännetecknas av en bredd och en allsidighet som kan tillgodose skilda elevintressen. Det bör vara uppbyggt så att det motverkar återvändsgränder och att elevernas kompetens inte blir för snäv.
Kommittén skall beakta hur utformningen av gymnasieskolans olika program och kärnämnen kan bidra till att öka andelen studerande inom NT-området. Kommittén skall därför särskilt pröva möjligheterna att erbjuda gymnasieutbildning i form av nya och otraditionella kombinationer av naturvetenskap, teknik och humaniora.
Kommittén skall även överväga behovet av specialutformade och andra program. Kommittén skall också utreda och redovisa hur de interkommunala ersättningarna påverkar förutsättningarna för samverkan mellan kommuner kring gymnasieutbildningar.
Kommittén skall utreda vilka effekter gymnasieskolornas storlek har dels vad gäller elevernas val och utbildningens kvalitet, dels vilka effekter det ökade utbudet av lokala utbildningsinriktningar har.
Kommittén skall även överväga om en skola som inte kan erbjuda APU i tillräcklig omfattning för ett visst program skall ha rätt att anordna utbildning på detta program.
Kommittén skall utreda det långsiktiga behovet av systemet med riksrekryterande utbildningar, om det finns behov av andra riksrekryterande utbildningar än program med yrkesämnen och hur det annars skall garanteras att yrkesutbildningar inom smala yrkesområden kommer till stånd. Vidare skall kommittén utreda och lämna förslag om hur den interkommunala ersättningen skall beräknas för riksrekryterande utbildningar samt i övrigt överväga hur strukturen i förslagen kan ge incitament till samverkan mellan kommuner.
Kommittén skall i sitt arbete samråda med berörda myndigheter och organisationer samt pågående utredningar som har relevans för utredningsuppdraget. För utredningen gäller kommittéförordningen
(1998:1474).
Kommittén skall lägga fram förslag till de författningsändringar som föranleds av dess ställningstaganden.
Kommittén skall redovisa uppdraget senast den 1 oktober 2001.
(Utbildningsdepartementet)