Svar på fråga 2000/01:1013 om straffmätning för poliser
Justitieminister Thomas Bodström
Yvonne Oscarsson har frågat mig om jag tänker ta initiativ till att se över tillämpningen av straffnedsättningsreglerna i brottsbalken när det gäller straffmätning för poliser som begått brott, i syfte att upprätthålla allmänhetens förtroende för rättsväsendet.
Vid val av påföljd och vid straffmätningen ska en domstol beakta vissa särskilt angivna omständigheter utöver brottets straffvärde. En omständighet som kan medföra att domstolen sätter straffet något lägre än annars är att det finns grundad anledning anta att den som döms kommer att drabbas av avskedande eller uppsägning från anställning till följd av brottet. Domstolen måste alltså i vissa fall göra ett antagande om en framtida händelse.
För att få underlag för den här typen av bedömningar inhämtar domstolarna ofta yttranden från de organ som har att besluta om eventuellt skiljande från anställningen, t.ex. en ansvarsnämnd. Ett problem i det sammanhanget är att nämnden då har att ta preliminär ställning på grundval av ett material som inte är prövat i domstol. Vid nämndens slutliga prövning har dock åtalet inte sällan ogillats till vissa delar. Det kan också framgå att domstolen inte har sett lika allvarligt på den aktuella brottsligheten som åklagarens gärningsbeskrivning gav vid handen.
Om det visar sig att de förutsättningar domstolen utgått ifrån brustit har åklagaren en möjlighet att hos domstolen ansöka om att påföljden ska undanröjas och att en ny påföljd ska bestämmas. Det är dock inte obligatoriskt för åklagaren att ansöka om omprövning eller för domstolen att besluta om ändrad påföljd. Bestämmelsen är avsedd att tillämpas endast i sådana undantagsfall då det skulle framstå som stötande för den allmänna rättskänslan om den tidigare utdömda påföljden fick bestå. Åklagaren och domstolen måste göra en bedömning av det nya underlaget och beakta dels i vilken mån straffmätningen faktiskt har påverkats av det felaktiga antagandet om avsked, dels om det uppkommit någon annan omständighet som även den kan påverka straffmätningen, t.ex. att den dömde, utan att avskedas, drabbats av någon annan arbetsrättslig åtgärd, exempelvis omplacerats till mindre kvalificerade arbetsuppgifter.
Bestämmelsen omfattar naturligtvis alla som döms för brott och inte bara poliser. Motsvarande bestämmelser om strafflindring finns också med avseende på andra framtida förhållanden, t.ex. att en person ska utvisas, förlora körkortet eller åläggas näringsförbud. Eftersom sådana åtgärder är mycket ingripande för den enskilde måste dessa, trots de svårigheter som ligger i att göra antaganden om framtida händelser, rimligen få påverka bestämmandet av straffet, i syfte att få en väl avvägd samlad reaktion på brottet.
Det är givetvis mycket viktigt för allmänhetens förtroende för det nu beskrivna regelsystemet att det inte leder till att straffnedsättning sker i de fall då det inte är motiverat. Jag utgår ifrån att de möjligheter som finns att ändra påföljden i sådana fall används på ett riktigt och väl underbyggt sätt. I praktiken är det endast i några enstaka fall som en polis inte har blivit uppsagd eller avskedad när domstolen utgått ifrån att så skulle ske. I dessa fall har det förelegat särskilda omständigheter.
Mot denna bakgrund finner jag inte skäl att ta initiativ till några förändringar av lagstiftningen på området.