Fråga 2000/01:90 av Carina Hägg (s) till vice statsminister Lena Hjelm-Wallén om kirunasvenskarnas öden
Bortemot 10 000 nordiska emigranter lär ha värvats av Stalins utsända i USA och Kanada. Även boende i Sverige lockades till Sovjetunionen. Skälen kunde variera men gemensamt är att värvare tjänade pengar på emigranterna. En del av kirunasvenskarna återvände, andra valde att stanna och åter andra gick svåra öden till mötes. Än i dag uppfattas det som känsligt att tala om de som försvann och slutade sina dagar i Stalins massgravar. Utrikesminister Anna Lindh har klargjort att det ännu inte gjorts någon uppföljning av vad som hände de kirunasvenskar som valde att stanna i Sovjetunionen. Detta mörka inslag i vår historia, vilket ännu kastar långa skuggor över såväl människors privata liv som politiken, måste fram i ljuset. Jag har försökt följa denna fråga och har skakats av de fakta som nu lagts fram av Kaa Eneberg i boken Tvingade till Tystnad. Där stiger bilden fram av en mer omfattande och ödesdiger utvandring än vad som tidigare varit känt. Samtidigt har kommunist- och vänsterpartiet fortsatt sin tystnad liksom de har fortsatt att avfärda de som velat berätta om terror och umbäranden i Sovjetunionen. Ändå deltog kommunistpartiet aktivt i de värvningskampanjer som kom att leda till öden likt makarna Otto och Aili Fors och sonen Julius. Ett trettiotal personer finns dokumenterade som avrättade andra sändes till fångläger och barn till barnhem. Fler har som makarna Fors under senare år rehabiliterats av Ryssland. Denna så mörka del i den svenska kommunismens historia måste klarläggas. För detta har vi ett gemensamt politiskt ansvar.
Min fråga till regeringen är om vice statsministern vidtagit någon åtgärd för att få frågan om kirunasvenskarnas öden klarlagd.