Fråga 2000/01:642 av Gudrun Lindvall (mp) till jordbruksminister Margareta Winberg om kycklinguppfödning
Äntligen en rejäl översyn av kycklinguppfödningen! Rapporten, som just publicerats, visar hur oacceptabel denna produktion är. Under motionstiden i höstas skrev jag en motion med rubrik Kyckling @ en kortlivad plågad stackare. Mp har sedan lyft frågan i debatt i kammaren.
I Sverige föds 65 miljoner kycklingar upp för slakt varje år. De växer från en liten nykläckt individ på ca 100 gram till en slaktkyckling på 1,5 kilo på den dryga månaden de lever, något som tog tre månader för 20 år sedan. De har ont i kropp och skelett, många kan inte röra sig, andra har frätskador på fötterna, åter andra hjärt- och leverskador. I undersökningen är hälften av kycklingarna sjuka. Den avel som bedrivits har ensidigt gynnat snabb tillväxt. En effekt förutom plågan för slaktkycklingarna är att föräldradjuren blir så tunga och orörliga att de får svältas för att klara parningen. Hur deras medicinska status är kan man bara gissa.
I 29 § djurskyddsförordningen står att avel inte får ha en sådan inriktning att den kan påverka djurens naturliga beteenden eller medföra lidande för djuren. Dagens slaktkycklingar är som nötrasen belgisk blå. Varför förbjuds sådan hönsraser inte eller kommer det förbudet nu efter larmrapporten?
Jag vill fråga jordbruksministern:
Avser ministern förbjuda avel och användning av slakthönsraser, som har de veterinärmedicinska problem, som dagens slaktkycklingar?