Fråga 2000/01:379 av Desirée Pethrus Engström (kd) till statsrådet Ingela Thalén om rehabiliteringsförsäkring
Frågan om effektiv rehabilitering har diskuterats med olika intensitet de senaste åren. I början av 1990-talet fick den nya rehabiliteringsförordningen arbetsgivarna att ta nya grepp på rehabiliteringsområdet. I den arbetsmodell som togs fram skulle arbetsgivarna göra en rehabiliteringsutredning och försäkringskassan vara den yttersta garanten för att en rehabiliteringsplan kom till stånd. De senaste fem åren har dock försäkringskassan fått vidkännas nedskärningar, och samtidigt fått fler arbetsuppgifter. Dessutom har sjukskrivningarna ökat, vilket lett till att försäkringskassepersonal som arbetat med rehabilitering fått gå över till att betala ut sjukpenning. Det är en rimlig åtgärd, samtidigt som rehabiliteringsarbetet blivit lidande.
Många arbetsgivare har egen rehabiliteringskompetens, medan framförallt mindre företag inte har kompetens eller medel för aktiv rehabilitering. Alla arbetsgivare är skyldiga att betala en sjukförsäkringsavgift på 8,8 % i form av arbetsgivaravgift. För detta får arbetsgivarna ofta dålig service från försäkringskassorna, som har tvingats nedprioritera rehabilitering. Därför kan man undra varför inte regeringen låter privata aktörer ta över vissa av kassornas arbetsuppgifter. Privata arbetsförmedlare lyckas hitta fler jobb än statliga. Försäkringsbolag har på samma sätt börjat sälja rehabiliteringsförsäkringar till arbetsgivare. Men mindre företag har inte råd.
Avser statsrådet att vidta åtgärder som innebär att arbetsgivare kan använda en del av avgiften till att välja en privat rehabiliteringsaktör i konkurrens med försäkringskassan?