den 7 november

Interpellation 2000/01:91 av Leif Carlson (m) till socialminister Lars Engqvist om stöd till barn och föräldrar

Under en längre tid har en ökande föräldraoro för komplikationer till vaccineringar märkts och uppmärksammats. Oron är berättigad och måste mötas med empati samt aktiva och genomtänkta åtgärder.

Vaccinationer är en av medicinens största framgångar. Epidemier av livshotande sjukdomar har kunnat eliminerats som hot mot individer och samhälle. Mindre allvarliga epidemier som ändock med få års mellanrum härjade i samhället och efterlämnade många skadade för livet till följd av komplikationer, har också kunnat bemästras.

Det är fullt förståeligt att ju längre tidsavståndet blir till den tid då en sjukdom var en realitet i vardagen desto mindre upplever man de faror den faktiskt innebar. För de s.k. barnsjukdomarna mässling, röda hund och påssjuka som vi nu sedan länge vaccinerar emot och därför inte mött på ett par decennier är det lätt att förstå att dagens föräldrar kan bagatellisera dessa sjukdomars risker om de inte fått vederhäftig information. De få fall av komplikationer som uppstår som följd av vaccination upplevs då fullt naturligt som helt onödiga. Motståndet mot vaccinationer späds sedan på av samhällets njugghet att erkänna problemet och ovilja att bemöta de drabbade familjerna generöst.

De nämnda sjukdomarna hade som fruktad komplikation bl.a. meningoenchephalit, ett livshotande tillstånd där också bestående men kunde uppkomma. Genom vaccinationerna har dessa komplikationer kunnat minskas drastiskt men tyvärr kan också vaccinet ge samma komplikationer som sjukdomarna om än i lägre frekvens. Det är detta fenomen som nu skapar oro och ett begynnande vaccinationsmotstånd. Det finns redan områden där vaccinationsfrekvensen gått ned under 90 % vilket öppnar dörren för nya epidemier med risk för ett större antal skador.

Uppenbarligen har sjukvården misslyckats i att korrekt upplysa föräldrar så att de fått ett gott kunskapsunderlag för ett rationellt grundat beslut. Det är i sig ett allvarligt underbetyg åt sjukvårdens sätt att handskas med sitt informationsuppdrag och visar också på attitydproblem i bemötandet av föräldrar. Bakom döljer sig sannolikt kunskaps- och argumentationsbrister.

Det är utomordentligt viktigt att de frivilliga vaccinationerna bibehålls på en sådan hög nivå att nya epidemier inte kan uppstå. Det kräver god upplysning och ett respektfullt bemötande från sjukvårdens sida samt ett generöst agerande från statens sida i de få fall där en vaccinationskomplikation kan misstänkas uppstått.

Jag förutsätter att sjukvårdshuvudmännen vidtar nödvändiga åtgärder för att ge sjukvården adekvata informationsmöjligheter och att detta prioriteras samt att statsrådet nyttjar alla möjligheter till att påverka huvudmännen i denna riktning.

För de få fall där skador på barn uppkommer i anslutning till vaccination kan det inte få vara avgörande om sambandet med vaccinationen utan tvekan kan beläggas utan här är det, både för individen och för möjligheten att bibehålla en positiv attityd till vaccinering av barn, nödvändigt med en generös attityd från statens sida.

Med hänvisning till det anförda vill jag fråga statsrådet följande:

Är statsrådet villig att medverka till att finna vägar för att generösare än i dag kunna ge ersättning som stöd till barn och föräldrar där samband mellan skada och vaccination inte kan uteslutas?