den 2 november

Interpellation 2000/01:87 av Gun Hellsvik (m) till socialminister Lars Engqvist om humanism och medborgarperspektiv

Vid två tillfällen har socialministern svarat på frågor från mig rörande Annetorpshemmet i Lund. Grunden för frågorna har varit det statliga beslutet att ålägga Lunds kommun att lägga ned hemmet och flytta ut de boende. I det första svaret gav socialministern intrycket av att ingen skulle tvingas flytta från Annetorpshemmet. I det andra svaret finns emellertid inte tillstymmelse till medkänsla med de boende som önskade bo kvar och medborgarperspektivet är långt borta.

Efter mina frågor har jag blivit kontaktad av personer, som har kunskap om de problem som de gravt handikappade boende på Annetorpshemmet har. Det är personer med professionell kunskap och det är personer med anhöriga på hemmet. En av de boende har sin broder som god man. Denne berättar om sin 64-årige bror, som har hjärnskador sedan födseln och är epileptiker. Han är nu så gott som blind, rullstolsbunden och i behov av kontinuerlig tillsyn, kan inte själv sköta sin hygien eller klara basala funktioner. Han har på senare tid också drabbats av depressiva symtom och oro. Det är klart att tanken på att tvingas bryta upp från den av honom uppskattade miljön har funnits hos honom och den har gjort honom djupt oroad och förstämd. Talet om att han skulle flytta ut och placeras i lägenhet för att "integreras" i samhället är för honom utan mening. Det skulle i stället innebära en isolering som vore förödande för honom.

Lunds kommun avvecklade Annetorp 1998 som vårdhem och i stället infördes boendeformen "gruppbostad". Det innebar för den 64-årige mannen att han fick ett nytt, stort och vackert rum med stort handikappvänligt badrum och tillgång till eget pentry. I villan bor ytterligare några vänner till honom. De har ett gemensamt samlingsrum med kök och matplats. Där finns också den personal som är nödvändig för honom och hans medboende.

Lunds kommun har lyssnat på de boende och deras anhöriga och vill ge de vårdbehövande den trygghet de själva vill ha genom att låta dem bo kvar. Socialministern säger nej till detta. Enligt min uppfattning är socialministerns beslut inhumant och min önskan är att socialministern ska lyssna på de berörda och prestigelöst ompröva sitt beslut.

Min fråga till socialministern är:

Är socialministern beredd att ompröva sitt beslut och låta de boende på Annetorpshemmet få bo kvar med bibehållen trygghet?