den 31 oktober

Interpellation 2000/01:79 av Johan Pehrson (fp) till justitieminister Thomas Bodström om människosmuggling

Under året har vi kunnat bevittna tragedierna av en alltmer omfattande människosmuggling till Europa. Smugglingen av människor skördar tusentals dödsoffer varje år. Vi kommer alla ihåg den djupt tragiska händelsen från i somras då 58 kineser påträffades döda i en lastcontainer i Dover. Nyligen rapporterades i medierna om sex omkomna kurder som smugglats in i Italien. Av de skador man kunnat konstatera på liken har polisen bedömt det som sannolikt att de dött av syrebrist och därefter kastats ut från ett fordon lastat med bomull.

Det senaste årtiondet har vi kunnat se hur flyktingpolitiken såväl inom som i samarbetet mellan EU-länderna successivt stramats åt. Detta yttrar sig på flera sätt. Listan över viseringspliktiga länder har förlängts. Sverige och övriga EU-länder kräver i dag visum för inresa från över 100 länder, varav ett flertal inte är välmående demokratier. EU:s strikta visumpolitik utgör ett stort hinder för människor att ta sig till Europa och bidrar till att människosmugglingen ökar. Förslag har på senare tid presenterats där fokus legat på hur EU ska kunna hålla flyktingar borta från Europa snarare än hur vi ska kunna hjälpa människor i behov av en fristad. Ett sådant exempel är det franska initiativet till att utarbeta ett förslag till rambeslut och direktiv om åtgärder mot människosmuggling. Häri föreslås bl.a. att medlemsländerna ska förstärka "den straffrättsliga ramen för bekämpande av hjälp till olaglig inresa och olaglig vistelse inom den Europeiska unionen." Förslaget kan verka ganska harmlöst. Men i praktiken innebär det att det ska bli straffbart att av humanitära skäl gömma flyktingar. Kyrkor, kloster, asylorganisationer och privata nätverk som bistår asylsökande hotas med kännbara påföljder om de avslöjas.

Det finns skäl att tro att det ligger mycket sanning i de påståenden som hävdar att det är den restriktiva flyktingpolitiken i Europa som är den främsta förklaringen till den omfattande människosmugglingen. Starkt bidragande till utvecklingen är förutom viseringsreglerna även det s.k. transportansvaret. Det senare innebär att transportörerna tvingas ansvara för prövningen av personers flyktingskäl.

Tyvärr har debatten efter Dovertragedin i alltför hög grad kommit att fokusera på hur människosmugglarna ska bekämpas i stället för att fokusera på bristerna i medlemsländernas nuvarande asyl- och flyktingpolitik. Självfallet är det viktigt att med kraft bekämpa de kriminella ligor som ligger bakom människosmugglingen. Åtgärder mot människosmugglarna får dock inte användas som ett instrument för att ytterligare försvåra för människor på flykt att ta sig till Europa.

Länderna inom EU säger sig i högtidstal vilja värna asylrätten enligt Genèvekonventionen. Detta är bra. Men med nuvarande viseringspolitik, transportöransvar och med förslagen om allt hårdare tag mot dem som av enbart humanitära skäl önskar hjälpa människor att utnyttja sin rätt att söka asyl, finns en betydande risk att färre i framtiden kommer att kunna söka asyl i Europa.

Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa följande frågor till justitieministern:

Vilka åtgärder är regeringen beredd att vidta för att förhindra att förslaget i det franska initiativet om att kriminalisera människor som av humanitära skäl gömmer flyktingar stoppas?

Är regeringen beredd att inom ramen för Schengensamarbetet ta initiativ till att se över reglerna om transportöransvar?

Är regeringen beredd att verka för att inom ramen för Schengensamarbetet korta listan över viseringspliktiga länder?