den 10 oktober

Interpellation 2000/01:29 av Berndt Ekholm (s) till jordbruksminister Margareta Winberg om globalt rättvis jordbrukspolitik

Vi lever i en värld som lämnar mycket i övrigt att önska när det gäller rättvisa mellan folken. Trots årtionden av ansträngningar är fortfarande den starke en vinnare och den svage en förlorare. Den pågående globaliseringen har inte ändrat på detta förhållande.

Fattigdomen är fortfarande ett gissel för en ofantlig mängd människor. Långt över en miljard räknas till jordens fattiga. Antalet undernärda personer är nästan lika stort, 830 miljoner 1992. OECD-länderna har enats om att fattigdomen ska halveras till 2015. Livsmedelstoppmötet "World Food Summit" beslöt 1996 att också antalet undernärda skulle halveras till 2015. Tyvärr ser i dagsläget ingendera av målen ut att uppfyllas utan ytterligare ansträngningar från världens regeringars sida.

Biståndsinsatserna har varit omfattande alltsedan 1970-talet. Mer bistånd behövs @ inte minst skuldavskrivningar @ men det räcker inte. De fattiga länderna måste få demokratiska regimer med ett uttalat intresse av att tjäna sina folk. Men inte heller det kommer att leda till att fattigdomsmålen uppfylls.

Det krävs att utvecklingsländerna ges en reell chans att delta i världsekonomin. För det krävs institutionella resurser och förhandlingskapacitet. Att få delta i världshandeln är avgörande för deras utveckling. Men många länder kan i dag i praktiken inte delta i världsmarknaden. Ofta motarbetas deras deltagande av en bristande samstämmighet i industriländernas samlade politik. Vad man ger med den ena handen tas tillbaka med den andra. Det här gäller inte minst EU, där Sverige har ett stort ansvar att ta.

Ett av de områden, som är ett tydligt exempel på detta är jordbrukspolitiken och då inte minst EU:s. Här har utvecklingsländerna oftast en stor potential som de missbrukar, som de förhindras av industriländerna att utveckla genom olika skyddsåtgärder och där bristen på samstämmighet med andra politikområden inom EU är som tydligast. Det råder inte ens samstämmighet mellan ord och handling inom politikområdet i sig. Inom WTO har ställning tagits för en rättvis handel på jordbruksområdet inkluderande minskande stöd och skydd. Industriländernas handlande talar ett annat språk. EU kräver att de fattiga ländernas handel och jordbruk avregleras, men ställer inte motsvarande krav på sig själv. Sådant brukar i dagligt tal kallas för dubbelmoral eller hyckleri.

Livsmedelsekonomiska institutet pekar i en rapport om EU:s jordbrukspolitik på den skada som denna politik åsamkar länder i tredje världen, bl.a. som följd av lägre världsmarknadspriser. Man drar slutsatsen att den s.k. CAP-politiken måste förändras.

Jag vill mot denna bakgrund fråga jordbruksministern vad regeringen är beredd att göra för att

1. leva upp till åtagandena från livsmedelstoppmötet

2. inom WTO:s ram förverkliga en rättvis jordbrukspolitik inkluderande utvecklingsländernas behov

3. förändra EU:s CAP-politik så att den blir mer rättvis gentemot tredje världens länder.