den 11 december

Interpellation 2000/01:208 av Margareta Viklund (kd) till statsrådet Mona Sahlin om skydd mot diskriminering

Det är en mänsklig rättighet att inte bli diskriminerad. I Sverige skyddas de mänskliga rättigheterna bl.a. genom diskrimineringslagstiftning. Men lagstiftningen är närmast som ett lapptäcke. Den håller inte ihop och dessutom ger den dubbla budskap.

Här följer ett par exempel:

Skydd mot diskriminering på grund av funktionshinder finns bara i arbetslivet och kan, liksom könsdiskriminering, bara angripas genom civilrättsliga medel. Diskriminering som rör etnisk tillhörighet och sexuell läggning ingår däremot även i straffbestämmelsen om olaga diskriminering i brottsbalken.

I grundlagen förbjuds diskriminering på grund av kön och etnisk tillhörighet. Men skyddet går inte att utkräva i domstol. Funktionshinder och sexuell läggning har inget sådant diskrimineringsskydd i grundlagen. Något diskrimineringsskydd på grund av ålder eller andra ovidkommande faktorer finns över huvud taget inte. Det splittrade skyddet mot diskriminering leder till att skyddet försvagas.

Ovanstående kan förefalla rörigt. Men det är bara en beskrivning av den brist på stringens dagens diskrimineringslagstiftning lider av.

I stället för att betrakta rätten till lika behandling som en grundläggande mänsklig rättighet ses det mer som en förhandlingsbar förmån. Den diskriminering som pågår i Sverige behandlas av tradition inte som kränkningar av den enskildes rättigheter, utan som ordningsproblem. Det leder bl.a. till att det i arbetslivsärenden är i första hand parterna som ska lösa en situation om påstådd diskriminering. Frågorna avgörs sedan i Arbetsdomstolen som är partsammansatt. Det är självklart att arbetsmarknadens parter ska arbeta mot diskriminering. Men arbetsmarknadens parter ska inte vara den främsta garanten för rätten till lika behandling.

Inom utrikespolitiken finns det sedan 1998 en policy för mänskliga rättigheter. Men det finns ingen nationell handlingsplan för frågorna om diskriminering och mänskliga rättigheter även om det pågår ett par utredningar som syftar till att stärka det lagliga skyddet mot diskriminering. Men ett samlat grepp där olika slags diskriminering ges skydd på samma nivå saknas fortfarande.

Regeringskansliet har visserligen tillsatt en arbetsgrupp för att utarbeta en nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna i Sverige. Men frågan om hur de mänskliga rättigheterna ska säkerställas kräver mera konkreta åtgärder än så.

Min fråga till statsrådet lyder därför:

Har regeringen några konkreta planer på hur diskriminering och brott mot mänskliga rättigheter även i vårt land kan förebyggas och åtgärdas på ett mera effektivt sätt än i dag?