Interpellation 2000/01:198 av Inger Lundberg (s) till statsrådet Ingegerd Wärnersson om ungdomsförbundens möjligheter att engagera skolungdomar
Det finns starka skäl att känna oro för de politiska ungdomsförbundens svårigheter att nå ut till nya grupper ungdomar och den brist på engagemang för ungdomarnas möjligheter att arbeta i ungdomsförbunden som finns på många skolor.
De politiska ungdomsförbunden har viktiga uppgifter i det demokratiska samhället. De utgör en mötesplats för ungdomar, som vill vara med och påverka samhällsutvecklingen. De bidrar med sin ideologiska skolning till att nya generationer politiskt aktiva får en god grund för fortsatta uppgifter i demokratins och samhällets tjänst. Ungdomsförbunden ger också unga människor möjlighet att pröva sina argument i dialog med kamrater och i politiska diskussioner med de vuxna i partierna. Då och då utgör de också en påle i köttet på sina moderpartier. Utan aktiva ungdomsförbund är det svårt att se hur de politiska partierna på sikt ska kunna utvecklas och förnyas.
Utbildningsutskottet har vid flera tillfällen markerat betydelsen av att skolorna aktivt medverkar till att stärka de politiska ungdomsförbundens möjligheter att arbeta på skolorna. Jag tvingas dock konstatera att den praktiska verkligheten på många enskilda skolor är långt från de ambitioner utskottet givit uttryck för. De bilder jag fått från SSU:are stämmer väl överens med dem, som givits av politiskt aktiva från andra partier. Det förefaller finnas både ointresse för, och ibland direkt motstånd mot politisk aktivitet på skolorna bland många skolledare och lärare.
Låt mig ge ett par exempel: Några entusiastiska SSU:are vill komma ut på en högstadieskola för att få kontakt med elever och i bästa fall bilda en ungdomsklubb på skolan. De möts av en representant för skolledningen, som meddelar ungdomarna att de inte är välkomna. "Ni kom ju inte i valrörelsen då vi höll på att jobba med valet. Nu har vi inte tid med er." Ungdomsförbund avvisas eftersom inte alla partier har anmält att de vill komma till en skola. Följden av den förmenta objektiviteten blir att det aldrig kommer i gång någon egentlig politisk aktivitet på skolan.
De rapporter om bristande engagemang för de politiska ungdomsförbunden jag fått från ungdomsklubbister står i bjärt kontrast till den erfarenhet jag har från gymnasieskolornas engagemang på t.ex. 60-talet. Då var det självklart för de flesta skolledningar @ oavsett partifärg @ att medverka till att det fanns ett aktivt föreningsliv på skolorna. De flesta såg också positivt på ungdomarnas engagemang.
Nu är behovet än större. I stort sett alla ungdomar finns på skolorna samtidigt som den stora rörligheten bland ungdomarna minskar kontinuiteten i enskilda klubbar och föreningar och ökar behovet av stöd från vuxenvärlden. Kommersialiseringen gör unga människor utsatta och ökar behovet för de unga att hitta former för att bearbeta olika värderingsfrågor. De politiska partiernas behov av förnyelse och kontakt med unga människor är uppenbart.
Jag vill därför fråga skolministern om hon är beredd att @ eventuellt tillsammans med demokratiministern @ ta konkreta initiativ för att stärka de politiska ungdomsförbundens möjligheter att arbeta på skolorna.