den 15 december
Interpellation 2000/01:189 av Margareta Viklund (kd) till statsrådet Maj-Inger Klingvall om hiv/aids i världen
Utvecklingen av hiv/aids
Redan 1985 kom signaler från länder i Afrika att sjukhusen var överfulla med svårt sjuka och döende patienter med aids. Läkare, politiker och internationella organisationer stod handfallna. Situationen var mycket skrämmande. Osäkerheten var stor om hur sjukdomen smittade. Någon bot eller bromsmedicin var det då inte tal om. Samtidigt rapporterades också om en aidsepidemi i USA.
Även i Sverige var ängslan och oron stor. Innan någon pålitlig testmetod accepterats smittades även i vårt land människor, som det kan tyckas, i onödan. Snart upptäcktes hivvirusets smittvägar och omfattande förebyggande insatser kunde påbörjas.
Genom att noggrant kartlägga de aidssjuka fick man fram smittvägarna och kunde kalla in människor för provtagningar. De hivinfekterade fick stränga förhållningsregler att leva efter, samtidigt som en offensiv informations- och utbildningskampanj sattes i gång. Sveriges hälso- och sjukvårdsapparat involverades och skoleleverna utsattes för en massiv information. Många frivilliga, både hivsmittade och andra, engagerade sig i upplysningsverksamhet, vård och omsorg.
I dag, 15 år senare, har vi en större kunskap om hiv/aids-spridning och bekämpning. Även om ännu ingen bot finns för sjukdomen, finns dyra s.k. bromsmediciner som kan fördröja aidssymtomen under många år och ge den hivdrabbade ett nästintill normalt liv.
I dag, liksom för 15 år sedan, är det Afrika som är den mest drabbade kontinenten. Men mycket talar för att nästa stora kontinent som kommer att drabbas är Asien, där hiv och aids redan i dag har en stor spridning och är ett stort problem i vissa områden. Ryssland är det tredje stora området där man kan vänta en stor spridning. I exempelvis Sankt Petersburg är problemen redan stora. Ju fler kontakterna blir över gränserna desto mer sprider sig smittan. Hela Öst- och Centraleuropa är ett alltmer drabbat område. Även i de baltiska länderna stiger siffrorna över hiv/aids-drabbade.
Sammanfattande situationsbild
Hiv/aids dödar mer än två miljoner människor enbart i Afrika varje år. Det är mer än tio gånger det antal som omkommer i krig och konflikter under samma period.
År 1999 beräknades 33,6 miljoner människor i världen leva med hiv/aids och mer än 16 miljoner ha dött sedan epidemin började spridas.
95 % av de drabbade finns i utvecklingsländer. Två tredjedelar finns söder om Sahara i Afrika, där utbredningen av hiv har nått 30 % av den vuxna befolkningen i sju länder.
År 1999 smittades ytterligare 5,6 miljoner människor, inklusive 570 000 barn födda av hivpositiva mödrar.
Kvinnor är särskilt i riskzonen för att bli hivsmittade beroende på både sociala och biologiska faktorer.
11,2 miljoner barn är föräldralösa på grund av aids.
Hiv/aids sprids fortast i förhållanden där fattigdom, social instabilitet och maktlöshet råder.
Hiv/aids innebär ett bakslag för de vinster som uppnåtts med ekonomisk och social utveckling. I delar av Sydafrika har barndödligheten ökat med 25 % och förväntad livslängd har fallit från 64 till 47 år under en period av bara tre år.
Hiv/aids drabbar vuxna i deras ekonomiskt mest produktiva ålder. Inkomsten per capita reduceras så mycket som 0,5 % per år då mer än 8 % av de vuxna är infekterade.
Förebyggande aktiviteter för att minska sårbarheten och stoppa överförandet av virus beror på hur effektiv strategin för att kontrollera epidemins spridning är.
Möjligheten till vård och medicin för hiv/aids har i de industrialiserade länderna på ett signifikant sätt reducerat sjukdom och död orsakad av hiv/aids. Det överväldigande flertalet av utvecklingsländerna saknar dock tillgång till adekvata mediciner, inklusive medicin för behandling av vanliga opportunistiska infektioner.
Vad kan göras?
Sverige har internationellt gjort stora insatser för att förebygga hiv/aids och hjälpa de drabbade. Men epidemin tycks hinna i kapp alla insatser, som med tanke på smittans spridning, är otillräckliga. Enligt det internationella samordningsorganet Unaids sprids hiv och aids tre gånger så snabbt som de medel som tilldelas för att ha kontroll över epidemin. Sverige har all anledning att vara pådrivande i hiv/aids-frågan.
Det har visat sig att ju mer internationella organisationer och andra satsat på att iordningställa infrastrukturen i Afrika desto mer har hiv/aids-epidemin spridits och ökat. Därför är det nödvändigt att integrera hiv/aids-förebyggande aktivitetsprogram i de program och satsningar som görs för att förbättra och bygga upp infrastrukturen.
För att lyckas med bekämpningen av hiv/aids är det viktigt att arbeta systeminriktat. Det betyder att hiv/aids-arbetet måste utföras inom och i samarbete med de bärande institutioner och organisationer som finns inom de svårt drabbade länderna. Ideella organisationer kan naturligtvis fylla en viktig funktion men inte ersätta de bärande institutionerna.
I flera länder finns bärande system vilka kan utnyttjas bättre. Det finns även stora och långsiktigt arbetande ideella organisationer som borde kunna mobiliseras bättre. I några länder i Asien finns folkrörelseorganisationer liknande de i Sverige. Det underlättar ett samarbete. Men många viktiga förutsättningar för ett effektivt arbete saknas också. I flera länder i Afrika saknas exempelvis infrastrukturer för distribuering av läkemedel, vilket naturligtvis försvårar arbetet. Där finns också stora utbildnings- och informationsproblem. Många ledare, biståndsarbetare och informatörer har svårt att tala om sexuella frågor. I det sammanhanget finns således en barriär på individbasis, som måste forceras. Det är synnerligen angeläget att finna vägar för att överbrygga motståndet mot att tala om de viktiga förebyggande frågorna. De måste också föras upp på högsta möjliga politiska nivå.
Den möjlighet som västvärlden har till vård och medicin för hiv/aids har reducerat sjukdom och död i våra länder. Tyvärr saknar utvecklingsländerna ekonomiska möjligheter att använda denna medicin. Det är inte acceptabelt. Här måste västvärlden ta sitt ansvar inte bara i ord utan också i handling. Den rika världen måste inleda ett samarbete med både internationella organisationer, som FN, och näringslivet för att förbättra u-länders tillgång till mediciner. Dels måste forskningen styras mot u-ländernas behov av aidsmediciner. Dels kan i-länderna vara beställare av mediciner från läkemedelsbolagen åt de fattigaste länderna.
Mina frågor till biståndsministern är:
På vad sätt är regeringen pådrivande i FN:s olika organ vad gäller hiv/aids-frågan?
Hur engagerar sig regeringen för att integrera hiv/aids-förebyggande aktivitetsprogram i uppbyggnaden av infrastrukturer i framför allt Afrika?
På vilket sätt tillvaratar den svenska regeringen i hiv/aids-arbetet de offentliga och frivilliga system som finns i de svårt hiv/aids-drabbade länderna?
Hur arbetar regeringen för att även utvecklingsländerna ska få del av de s.k. bromsmedicinerna?
Hur arbetar regeringen för att överbrygga motståndet att tala om de viktiga förebyggande frågorna?