den 12 december

Interpellation 2000/01:184 av Mikael Odenberg (m) till statsrådet Mona Sahlin om byggandet i storstäderna

Växande storstäder är en förutsättning för fortsatt utveckling. I storstäder kan specialisering inom smala utvecklingsområden utvecklas. Experimentlusta och kunskapskapital kan därmed bättre tas till vara. Entreprenörskap kan övergå i ett växande företagande genom stor tillgång på kvalificerad arbetskraft. På så vis skapas en positiv utvecklingsatmosfär.

En grundläggande förutsättning för en expanderande storstadsregion är att människor som vill flytta till staden kan hitta någonstans att bo. Därför behövs det en väl fungerande bostadsmarknad.

Trots det gör regeringen ingenting för att underlätta bostadsbyggandet, utan sysslar i stället med lagstiftning om kommunala bostadsförsörjningsplaner och bostadsförmedlingar. Det övervägs t.o.m. att införa krav på två tredjedels majoritet i kommunfullmäktige för att få bedriva annat än den socialdemokratiska bostadspolitik som nu har fört oss till vägs ände.

En låg nyproduktion av bostäder under flera år bidrar till att försvåra för människor som vill flytta till storstadsregionerna. I Stockholm får man gå tillbaka till industrialismens genombrott på 1800-talet för att finna ett lägre bostadsbyggande än det som gällde 1994@1998, när socialdemokraterna regerade både i riket och i Stockholms stadshus.

Nu börjar bostadsbyggandet åter att komma i gång. Merparten av det sker i storstadsområdena och då framför allt i den moderatledda Stockholmsregionen. Där har en rad lokala initiativ tagits för att öka nybyggnationen. Planberedskapen är god och totalt finns i Stockholmsregionen planer för byggande av mer än 60 000 nya bostäder.

Samtidigt kvarstår ökande problem för storstadsregionernas företag att rekrytera personal. Bristerna inom bostadssektorn och annan infrastruktur tenderar att bli ett hinder för fortsatt tillväxt och ekonomisk utveckling. Det är därför angeläget att regering och riksdag åtgärdar de många hinder som alltjämt finns för ett ökat byggande.

Ett stort problem utgörs av det skatteutjämningssystem som straffar framgångsrika tillväxtkommuner genom att konfiskera den skattekraftstillväxt som följer av inflyttningen.

Ett annat problem är de i varje jämförelse extrema skatter som belastar byggande och boende i Sverige. I stort sett två tredjedelar av hyran i en nybyggd bostadslägenhet går i dag att hänföra till olika skatter. I storstadsregionerna skärps nu skatteproblemen ytterligare genom ett ökat uttag av fastighetsskatt. I andra regioner sänks i stället fastighetsskatten något.

Ett tredje problem som bidrar till att försvåra nyproduktionen är den form av hyresreglering som gäller i dag. Här är det framför allt möjligheterna att sätta politiskt bestämda hyror som skapar osäkerhet om de ekonomiska förutsättningarna för att investera i nya hyreshus. De kommunala bostadsföretagens hyresledande ställning har därmed kommit att bli ett hinder mot nyproduktion av hyreshus i tillväxtregionerna. Samtidigt tilltar svarthandeln med hyreslägenheter.

Ett fjärde problem är de omfattande möjligheterna att överklaga olika steg i exploateringsprocessen. I dag kan plan- och bygglovsbeslut överklagas i flera instanser och utan någon som helst kostnad för den som agerar för att förhindra bostadsbyggande. Möjligheter att överklaga beslut måste givetvis finnas men det krävs en rimligare balans mellan t.ex. kringboendes intressen och allmänintresset av att få till stånd nya bostäder. Detta kan t.ex. ske genom färre instanser eller genom att den som förlorar i inledande instans påförs en viss avgift vid överklagande.

Med hänvisning till det anförda frågar jag storstadsministern:

1. På vilka sätt avser storstadsministern att underlätta för Stockholmsregionens kommunpolitiker att förverkliga sina ambitiösa bostadsbyggnadsplaner?

2. Vilka reformer av hyressättningssystemet vill storstadsministern genomföra i syfte att få till stånd en nyproduktion också av hyreslägenheter?