den 12 december

Interpellation 2000/01:183 av Ana Maria Narti (fp) till statsrådet Ulrica Messing om skydd och stöd för ekonomiskt svaga konsumenter

Alla sociala och ekonomiska rapporter visar de senaste åren att avståndet mellan grupper med olika ställning på ekonomins skala har ökat i Sverige. Samtidigt som många har fått en starkare hushållsekonomi och nya resurser har grupper med svag hushållsekonomi fått möta nya svårigheter. Bland dessa finns ensamstående föräldrar, människor med otrygg position i arbetslivet @ de eviga vikarierna, deltidsanställda och fritt arbetande professionella grupper som mycket sällan får fasta anställningar @ och de mycket långvarigt arbetslösa. Tyvärr är invandrarna överrepresenterade i denna grupp, eftersom de hårdast drabbas av arbetslöshet samtidigt som förmågan att orientera sig i det svenska samhället är bristfällig eller helt saknas hos många av dem. Om vissa invandrargruppers svårigheter när det gäller kommunikation och information har skakande bevis kommit bl.a. i utredningen om brandkatastrofen i Göteborg (SOU 1999:68):

Stora grupper bland några av de etniska grupper som kommit från länder utanför Europa lever segregerat och har få kontakter med svenskar. Deras försörjning kommer i huvudsak från socialbidrag vilket innebär att deras ekonomiska resurser är små. De bor således för sig själva, står utanför arbetslivet och deltar föga i gemensamma samhällsaktiviteter. Klyftorna till det etablerade svenska samhället och dess värderingar är stora. Många söker sig till religiösa och andra aktiviteter som fjärmar dem från det svenska samhället. Självfallet har detta betydelse för gruppernas mottaglighet för information. Många är negativa till det svenska samhället och de budskap som kommer därifrån. Också massmedierna uppfattas ibland som myndigheternas megafoner.

Denna avsaknad av kommunikation kan ha förödande effekter för ekonomiskt svaga hushåll. De grupper som har det svårast i samhället förfogar över svaga sociala och professionella nätverk, de saknar information och kunskap om egna rättigheter och skyldigheter; därför faller de oftare i den bestående fattigdomens fällor. Samtidigt kan de inte ta till sig fördelar som hänger ihop med ett genomtänkt agerande när det gäller t.ex. betalservice, sparande eller försäkringar.

Hushåll med kroniskt dålig ekonomi har mycket svagare försäkringsskydd än andra hushåll, de saknar ofta t.o.m. den livsviktiga hemförsäkringen vilket också innebär att de står utan rättshjälp när de behöver gå genom en rättegång. Dessa människor lever ofta utan effektiva och billiga betalningsmetoder och lyckas inte mobilisera energi för och kunnande om sparande när deras situation förbättras. Redan skuldsatta fattiga personer använder sig ibland i desperation av dyra lån för att komma ut ur akuta ekonomiska kriser. Uppemot hälften av de personer som tyvärr mycket sent söker skuldsanering har skulder som hänför sig till snabba lån med mycket höga räntor. Ansvariga politiker bör också uppmärksamma den situation hårt skuldsatta och långvarigt arbetslösa personer kan hamna i när det äntligen får en chans att ta sig ut ur arbetslösheten. Många människor kan då dra slutsatsen att det inte lönar sig att arbeta. De tackar nej till en anställning eller ett betalt uppdrag som enbart hotar med lång och plågsam ekonomisk stress.

Med hänvisning till de omständigheter jag har beskrivit vill jag fråga statsrådet vilka åtgärder tas eller förbereds inom departementet för att sprida nödvändig information till de allra svagaste konsumenterna och för att skapa starkare skydd för dem.