den 8 december

Interpellation 2000/01:178 av Margareta Cederfelt (m) till statsrådet Lars-Erik Lövdén om beskattningen av kommunerna

Det inomkommunala utjämningssystemet drabbar samtliga landets kommuner. Detta eftersom det tagit bort alla incitament för kommunerna att själva påverka sin inkomstsituation genom en förhöjd skattekraft. De hårdast drabbade är tillväxtkommuner och aktiva glesbygdskommuner.

Tillväxtkommuner får inte behålla frukterna på inkomstsidan av den ökade ekonomiska aktiviteten och skattekraftstillväxten medan de däremot får svara för kostnaderna, både de som lett till tillväxten och de som tillväxten medför. Det senaste året har också tydligt framkommit att kommuner i storstadsområdena som har ett behov av ett ökat bostadsbyggande drar sig för att medverka till ett sådant med hänsyn till hur utjämningssystemet fungerar.

Det inomkommunala utjämningssystemet är till sin natur så konstruerat att det straffar tillväxt var den än uppstår. Det är så uppbyggt att kommunpolitikerna om de följer syftet med utjämningssystemet inte ska ägna den egna skattekraften någon tanke. Det spelar ingen nämnvärd roll hur den utvecklas @ kommunens inkomstnivå blir ändå i stort densamma. Det kan t.o.m. vara så att sämre skattekraft ger högre inkomster @ så är både inkomst- och kostnadsutjämningen konstruerad.

Till yttermera visso har hela utjämningssystemet lagts upp så att det bara är något dussintal personer i landet som har full insyn i dess mysterier @ och de personerna är som regel på olika sätt uppbundna till dess försvar.

Kanske skulle regeringen som inte låtsas förstå lyssna mer om alla berörda kommuner tydligare sa ifrån och krävde att få behålla den ökande skattekraft som de medverkat till uppkomsten av. I dag är alltför många fokuserade på bidragssystemets uppbyggnad, och förbiser betydelsen av att få arbeta med incitament på skatteintäktssidan

Vi moderater har i olika motioner till riksdagen under flera år beskrivit hur tillväxtfientligt dagens utjämningssystem är. När det nu verkat en tid inser alltfler oberoende iakttagare att vi har rätt. Utjämningssystemet konfiskerar tillväxtens frukter medan kostnaderna hamnar på den enskilda kommunen.

Det utjämningssystem som finns i dag har sålunda direkt skadliga effekter för samhällsekonomin. Kommuner med hög förvärvsfrekvens straffas. Kommuner där nya jobb skapas straffas. Kommuner som kommer in i en negativ utvecklingsspiral får inte högre intäkter, även om kommunen anstränger sig och för att vända sin utveckling.

Till detta kommer att kommuner med en befolkning på sammantaget ca 1,2 miljoner människor påverkas av rena Pomperipossaeffekter när den egna skattekraften ökar. Om en invånare får ökad arbetsinkomst kan kommunens samlade intäkter minska. Vi har under ett antal år påvisat dessa orimliga effekter.

Låt mig nu visa ett exempel på hur denna straffbeskattning drabbar en region:

Stockholmarna utgör en femtedel av den svenska befolkningen och svarar för en tredjedel av statens samlade skatteintäkter. Därutöver bidrar regionens invånare till övriga landet med totalt 8,7 miljarder kronor via den kommunala skatteutjämningen.

Regeringens politik drabbar dock stockholmarna allt hårdare. Nästa år tvingas varje stockholmare i snitt betala 2 200 kr till verksamhet i andra kommuner och denna beskattning beräknas öka med 200 kr per år de närmaste åren.

Kostnadsutjämningssystemet tar allt mindre hänsyn till de särskilda problemen och kostnader som finns i en storstad i form av bl.a. segregation och befolkningsökning samt höga kostnader för personal, lokaler och bostäder. Regeringens politik med kostnadsutjämning och kraftigt höjd fastighetsskatt leder till att det snart bara är höginkomsttagare som har råd att bo i Stockholmsregionen.

I dag tvingas Stockholmsregionen betala 5 mdr kronor för verksamhet i andra kommuner en summa, som med nuvarande system, kommer att öka till 8,5 mdr kronor inom de närmaste åren. Enbart Stockholms stad betalar nästa år 1 660 miljoner kronor, pengar som i stället kunde gått till exempelvis skola och äldreomsorg och integration.

En skattemodell måste ha acceptans hos medborgarna, men regeringens utjämningssystem bidrar till att fördjupa klyftor och fokusera på skillnader mellan stad och landsbygd. Utjämningssystemet undergräver legitimiteten hos skattesystemet och hotar solidariteten i samhället.

Elva kommuner i Stockholms län drabbas dessutom av Pomperipossaeffekterna i systemet. I år kostar Pomperipossa 440 mkr. Pomperipossan uppstår därför att kommunen betalar utifrån ett länsskattesnitt. I Stockholms län är denna 18.93. Om man som Stockholms stad har en utdebitering på 17.93 innebär det att mellanskillnaden om en krona blir en Pomperipossaeffekt.

I Pomperipossakommuner innebär en nyinflyttad med fast lön att kommunen måste betala mer än skatteintäktsökningen i skatteutjämning. Situationen är densamma om en arbetslös i kommunen får arbete. Skatteutjämningen är tillväxthämmande.

Samtidigt som tillväxtkommuner drabbas av Pomperipossa, så får utflyttningskommuner särskilt stöd från staten. Men det faktum att tillväxtregioner får kostnader för ökad kommunal service och bostadsbyggande tas ingen hänsyn till.

Regeringen lade i våras fram sitt förslag som innebär att "marginalskatten" på ökade intäkter för en kommun inte ska överstiga hundra procent! Det ter sig emellertid absurt att alla kommunerna ska fortsätta leva med ett system som innebär att endast några enstaka procent av vad en skattekraftsökning ger ska få behållas. Det är naturligtvis nästan lika orimligt att 95@99 % av en relativ skattekraftsökning inte får behållas.

Marginaleffekter som dessa anses med rätta som groteska om det gäller privatpersoner, men är alltså fastställda i lag i utjämningssystemet. Vi moderater hävdar att ett utjämningssystem måste konstrueras så att det ger incitament till tillväxt i alla kommuner. Ett sådant system låter sig väl förenas med en hög utjämningsgrad, som är nödvändig för att säkra att kommuner med för sina uppgifter otillräcklig skattekraft erhåller tillräckliga bidrag.

Vi föreslår därför att det grundlagsvidriga inomkommunala utjämningssystemet avskaffas per den 1 januari 2003, dvs. vid den tidpunkt när riksdagen bör ha hunnit besluta om ett nytt system som stimulerar till ekonomisk tillväxt samtidigt som det ger tillräckliga bidrag till kommuner och landsting med för sina uppgifter otillräcklig skattekraft.

Vi föreslår att en utredning tillsätts med uppdrag att skyndsamt presentera ett nytt bidragssystem för kommunsektorn. Det ska grundas på att systemet ska stimulera landets tillväxt samt vara grundlagsenligt och avsevärt enklare i sin uppbyggnad än dagens svåröverskådliga system. Utformningen underlättas, om samtidigt vissa uppgifter som i dag finansieras genom kommunerna och landstingen får en nationell finansiering, främst skolan genom vårt skolpengssystem.

Vi föreslår sålunda att den nya utredningen ska utforma ett system som ska tillgodose följande:

• dagens tillväxtfientliga system ska ersättas med en ordning som tydligt belönar tillväxt och kostnadseffektivitet för alla kommuner och landsting
• dagens grundlagsvidriga system ska ersättas med ett system som respekterar den svenska grundlagen. Den kommunala självstyrelsen med bl.a. dess syn på den kommunala beskattningsrätten ska säkras. Det ska vara staten (och inte kommunsektorn) som ger bidrag till kommuner och landsting med för sina uppgifter otillräcklig skattekraft
• dagens ogenomträngliga system ska ersättas med ett enklare och mer genomskinligt system samtidigt som en översyn görs av vilka uppgifter som i framtiden bör ha en nationell finansiering.

Kommunernas ekonomiska problem löses sålunda bäst genom en politik som leder till att fler jobb växer fram och att kunskapsinnehållet @ och därmed lönebetalningsförmågan och arbetsinkomsterna @ ökar. Men en viktig förutsättning måste också vara att den enskilda kommunen själv får bära frukten av en framgångsrik politik. Det ger den ett incitament som borde vara självklart men det ger också en signal att tillväxt belönas var den än förekommer i vårt land. Ett sådant system låter sig som vi framhållit i denna rapport väl förenas med ett i grunden välfungerade statsbidragssystem som ger tillskott till kommuner och landsting med för sina uppgifter otillräcklig skattekraft.

Därför vill jag nu fråga statsrådet:

1. Avser statsrådet vidta några åtgärder inom det inomkommunala utjämningssystemet i syfte att förbätta situationen för storstadskommunerna?

2. Avser statsrådet att vidta åtgärder i syfte att ge kommunerna incitament att utveckla tillväxten?

3. Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att inte det inomregionala utjämningssystemet ska drabba låginkomsttagare i de kommuner som betalar till det inomkommunala utjämningssystemet?

4. Avser statsrådet att vidta åtgärder för att tydliggöra och öka genomskinligheten i det inomregionala utjämningssystemet?

5. Avser statsrådet vidta åtgärder för att kommunerna ska få behålla en ökad andel av en eventuell skattekraftsökning?