Interpellation 2000/01:166 av Ingvar Svensson (kd) till justitieminister Thomas Bodström om medlemskap i brottsliga organisationer
I grunden har den organiserade brottsligheten samma drivkrafter om snabb behovstillfredsställelse, och bortseende från långsiktiga kostnader både för den enskilde och samhället, som vanliga brott. Skillnaden består i allmänhet av en annan grad av impulsivitet. Det finns skilda former av organiserad brottslighet, en del av ideologisk karaktär, andra av maffiakaraktär.
Under de senaste åren har vi sett hur problemen med den organiserade brottsligheten vuxit. Den spänner över stora fält, t.ex. narkotika-, sprit- och alkoholsmuggling samt människohandel. Problemen blir allt större, och de informationskampanjer som bedrivits verkar inte ha givit någon nämnvärd effekt. Därför behöver den nuvarande lagstiftningen förstärkas.
I samband med den 30 november har flera högtidliga deklarationer gjorts om kampen mot rasistisk brottslighet, bl.a. från regeringshåll. Det är viktigt att dessa uttalanden följs av ett konkret agerande även på lagstiftningssidan.
EUMC:s rapport anger för 1999 att i Sverige var antalet brott med rasistiska eller främlingsfientliga inslag totalt 2 363. Av dessa utgjorde olaga hot, misshandel och trakasserier de tre vanligaste typerna. Antalet antisemitiska brott uppgick under samma tid till 125, där förföljelse var den vanligaste typen.
I den tyska strafflagen är begreppen generella och inriktas på kriminalisering av enskilds deltagande eller stöd för föreningar "vars ändamål och verksamhet är inriktad på att begå straffbara handlingar". Belgien har nyligen vidtagit åtgärder mot denna typ av organiserad brottslighet.
Tidigare har t.ex. förslag om kriminalisering av medlemskap i rasistiska föreningar (SOU 1991:75) av dåvarande JK Hans Starck avförts från debatten genom hänvisning till att en sådan lagstiftning skulle ge de berörda grupperna en för stor uppmärksamhet. Som bekant har en sådan uppmärksamhet kommit till stånd utan denna radikala lagstiftning.
FN:s rasdiskrimineringskonvention förespråkar ett förbud mot rasistiska organisationer men ger möjlighet för staterna att själva transformera kravet i lagstiftningen. Eftersom Sverige saknar en generell organisationslagstiftning är det svårt @ för att inte säga meningslöst @ att direkt förbjuda rasistiska eller likvärdiga organisationer. Eftersom det inte finns specificerade bestämmelser om ideella föreningar så kan den förening som förbjuds i dag, snabbt återuppstå under annat namn i morgon. Därför är det mycket effektivare att kriminalisera det enskilda deltagandet i organiserad rasism. Ett organisationsförbud skulle inte gå att upprätthålla.
Även inom EU har vi förpliktelser att fullgöra avseende handlingsplan för bekämpande av organiserad brottslighet som antogs den 28 april 1997 (EGT 97/C 251/01), i vilken straffbeläggande av vissa förfaranden ingår.
I slutet av oktober lades SOU-betänkandet 2000:88 fram, Straffansvar för organiserad brottslighet, m.m. Utredningens syfte var att undersöka om lagstiftningen bör ändras för att förbättra kampen mot rasistiska och brottsliga organisationer. Utredningen säger att det bästa sättet att kriminalisera dessa organisationer är att kriminalisera s.k. aktivt deltagande, det vill säga ledare i organisationer och de som stöder organisationer genom att upplåta lokaler, ge ekonomiskt understöd med mera. Trots detta stöder en majoritet av utredningen inte förslaget.
Vi kristdemokrater har länge drivit frågan om kriminalisering av medlemskap i brottsliga organisationer. I direktiven till SOU 2000:88 angavs det att den endast skulle utreda just aktivt deltagande. Detta är beklagligt, eftersom det är en för svag ansats. Utredningens modell att kriminalisera aktivt deltagande är ett steg i rätt riktning, men innebär problem med bl.a. bevisföring. Det kan vara svårt att avgöra vem som har en ledande funktion i en organisation av denna typen, eftersom det sällan eller aldrig finns formaliserade beslutsvägar, stadgar, protokoll, styrelse etc. Även det aktiva stödet i form av pengar, lokaler etc. innebär gränsdragningsproblem. Det kan många gånger bli svårt att avgöra hur engagerad en medlem kan vara utan att aktivt stödja organisationen.
Varken förslaget om kriminalisering av aktivt deltagande, eller majoritetens hållning att inget ska göras i frågan kommer att ge polis och åklagarmyndigheterna en tillräckligt utökad hjälp i kampen mot den organiserade brottsligheten. Däremot att kriminalisera medlemskapet som sådant ger en enklare och mer tydlig hållning i frågan. En sammanslutning som t.ex. distribuerar utbildningsmaterial om rasistisk förföljelse eller som uppmanar till våld eller hot mot viss grupp träffas av en sådan bestämmelse. Kriterier för ingripande ska vara någon form av våld, hot eller tvång. Det finns alltså invävt en rad distinkta kriterier i förslaget till kriminalisering av enskild. Dessutom är modellen användbar för de brottsliga organisationer av s.k. maffiatyp som finns.
Med hänvisning till det ovan anförda önskar undertecknad ställa följande fråga till justitieminister Thomas Bodström:
Vilka lagstiftningsåtgärder avser justitieministern att vidta avseende medlemskap i kriminella organisationer?