den 22 november

Interpellation 2000/01:131 av Sven-Erik Sjöstrand (v) till statsrådet Maj-Inger Klingvall om Dublinkonventionen

Vänsterpartiet röstade 1997 i riksdagen emot ratificeringen av Dublinkonventionen. En outtalad förutsättning för konventionen var antagandet att en asylansökan leder till samma beslut i alla medlemsstater, något som alla redan då visste inte stämde. Detta skulle som vi då förutsåg få till konsekvens att konventionen i vissa fall inte kan tillämpas eller att staterna gör sig skyldiga till brott mot Genèvekonventionen. Vänsterpartiet hävdade också att konventionen skulle leda till en mer ojämn fördelning av asylsökande mellan medlemsstaterna eftersom de stater som hade yttergränser i syd eller öst skulle få ansvaret för oproportionerligt många asylsökande. Det skulle i sin tur få som konsekvens att de länderna sökte bygga sina murar mot omvärlden allt högre. Ytterligare en allvarlig konsekvens av konventionen som Vänsterpartiet förutsåg var att den skulle leda till att asylsökande familjer riskerade att splittras på två eller flera EU-länder. Alla dessa farhågor avfärdades av riksdagsmajoriteten.

I artikel 63 1 (a) i Amsterdamfördraget åläggs kommissionen att lägga fram ett förslag till gemenskapsrättsligt instrument för att avgöra vilket medlemsland som ska vara ansvarigt för att handlägga en asylansökan, alltså just den fråga som Dublinkonventionen avsågs att lösa. I förberedelserna för en sådan rättsakt presenterade kommissionen i våras ett arbetsdokument som utvärderar Dublinkonventionens sätt att fungera.

Kommissionen konstaterar att konventionen fungerar mycket dåligt och att de flesta farhågor som bl.a. Vänsterpartiet framfört besannats. Kommissionen konstaterar att konventionen kraftigt fördröjer ärendenas handläggning. Svårigheterna att styrka i vilket EU-land den asylsökande först reste in är nästan oöverstigliga. Dessutom utgör de ett starkt incitament för den asylsökande att förstöra sina resehandlingar. Reglerna mot familjesplittring är svaga och begränsade. EU-länderna har misslyckats med att enas om regler för att förhindra familjesplittring. Konventionen verkar också i riktning mot en koncentration av asylsökande till vissa länder.

Kommissionen räknar med att lägga fram ett förslag till rättsakt i mars eller april nästa år. Arbetsdokumentets slutsats är att det egentligen bara finns två alternativ. Det första är att lappa och laga på den nuvarande konventionen och försöka mildra de värsta nackdelarna. Men det går inte att egentligen göra mycket åt dem, de är inbyggda i konventionens grundförutsättningar. Det andra alternativet är enkelt och lättillämpat, den asylsökande får själv avgöra i vilket land han eller hon vill lämna in sin asylansökan. Därmed undviks de flesta av den nuvarande konventionens nackdelar.

Mot denna bakgrund vill jag fråga statsrådet Klingvall:

Är regeringen beredd att verka för att ett kommande direktiv för att ersätta Dublinkonventionen utgår från principen att den asylsökande själv får avgöra i vilket EU-land han eller hon vill göra sin asylansökan?