den 20 november

Interpellation 2000/01:128 av Sven Bergström (c) till statsrådet Ulrica Messing om idrotten, folkhälsan och samhällets stöd

Framgångarna för de svenska deltagarna i först de ordinarie olympiska spelen i Sydney och därefter i de paralympiska spelen har gett berättigad uppmärksamhet. För idrottsrörelsen betyder det att ett växande antal barn och ungdomar söker sig till idrottsarenorna för att vara med i den verksamhet som här erbjuds. Därmed växer också den redan i dag största folkrörelsen ytterligare. I dag finns ca 3 miljoner medlemmar i idrottsrörelsen.

Detta är mycket glädjande och innebär att det borde finnas möjligheter att bryta den trend av ökat stillasittande, ohälsosam viktökning och allt sämre kondition som har kunnat märkas hos både ungdomar och äldre under senare tid. En sådan utveckling leder annars till ökade ohälsotal och ett sämre välbefinnande i största allmänhet bland befolkningen.

Men hur går det för alla de barn och ungdomar som inte spontant söker sig till den organiserade idrotten i klubbar och idrottsföreningar landet runt? I förra veckan kom ett nödrop från sjukgymnaster, skolläkare och idrottslärare i skolan. Här konstateras att ungdomars hälsa blivit allt sämre de senaste åren i takt med att utrymmet för fysisk aktivitet i skolan minskat. Problem med rygg och nacke, övervikt och dålig kondition är bara några av de symtom som ökat. Man har de senaste åren sett en markant ökning av de här problemen och de sätts i direkt relation till att ungdomarna rör sig för lite.

I brevet med drygt 3 000 underskrifter kräver gruppen att ämnet idrott och hälsa utökas till minst tre tillfällen per vecka, men helst ser de att eleverna får 60 minuters fysisk aktivitet varje dag. Och man behöver inte dra in på något annat ämne eftersom deras förslag är att skoldagen utökas för att hinna med den fysiska aktiviteten.

Redan i dag vet vi att ohälsan kostar samhället omkring 300 miljarder om året, vilket föranlett Folkhälsokommittén att lägga fram förslag till 20 nationella mål för hälsoutvecklingen. Vad Folkhälsokommittén delvis synes ha förbisett är den stora betydelse som idrottsrörelsen och skolidrott och gymnastik kan spela för att främja folkhälsan.

Från regeringens sida har under senare tid signalerats ett visst ökande intresse för idrotten. Den fest för OS-deltagarna som ordnades i Rosenbad var välmotiverad och uppenbart uppskattad.

Samtidigt kan dock konstateras att idrottsfrågorna i andra sammanhang behandlas styvmoderligt. Några exempel:

• Folkbildningsrådet har aviserat en frysning till 2006 av studieförbundens statsbidrag, vilket innebär att ett växande studieförbund som idrottsrörelsens SISU inte ges förutsättningar att fortsätta vara det värdefulla instrument för idrottsrörelsens aktiviteter och studieverksamhet som tidigare.
• På många håll i skolorna krymper utrymmet för idrott som framhållits i texten ovan. På gymnasieskolan är b-kursen fr.o.m. i höst borttagen vilket innebär mindre än en timme idrott i skolan under de tre gymnasieåren. Enligt läroplanen ska skolorna erbjuda sina elever en timme idrott per vecka. Sverige är på detta område näst sämsta land i Europa, endast Irland är sämre. Bäst är Frankrike, där man har tre timmar schemalagd idrott i veckan.
• I Regeringskansliet skiljs idrotten från övriga folkrörelse- och kulturfrågor i Kulturdepartementet och följer med den ansvarige ministern till Näringsdepartementet. Hur ska då idrotten kunna prioriteras och hanteras på ett samlat och framsynt sätt?
• I det nyligen avlämnade betänkandet från Folkhälsokommittén nämns idrotten närmast pliktskyldigast. Där tycks man inte ha förstått vilken kraft som finns i en aktiv och livaktig idrottsrörelse med både bredd och topp.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan vill jag fråga statsrådet Messing:

Vilka konkreta åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att stärka idrottsrörelsens ställning och skapa bättre förutsättningar för en fortsatt positiv utveckling för både bredd- och toppidrott och därmed en förstärkt folkhälsa?