den 17 november

Interpellation 2000/01:126 av Gunnar Hökmark (m) till finansminister Bosse Ringholm om globaliseringen och den svenska skattepolitiken

Regeringens högskattepolitik hotar den svenska välfärden. Höga skattesatser leder inte till höga skatteinkomster utan till att rörliga skattebaser flyttar utomlands.

I den budgetproposition för 2001 som regeringen presenterade under hösten förbigås i stort sett helt de nya villkor och utmaningar som globaliseringen för med sig. Globaliseringen innebär stora möjligheter, men ställer dessutom nya krav på den inhemska ekonomiska politiken. Av vad som framgår av propositionen saknar regeringen en strategi för att möta dessa nya krav.

De senaste årens globalisering har lett till att nationsgränser och den fysiska närvaron för ekonomiska aktörer fått allt mindre betydelse. Inte minst den snabba tekniska utvecklingen har lett till ökad rörlighet för både kapital, varor och människor. Vi ser nu flera exempel på konsekvenserna av detta. Statens egen expert på området, Riksskatteverket, spår att staten de kommande tio åren kommer att gå miste om 100 miljarder kronor i minskade skatteintäkter till följd av globaliseringen, och det utan att några skatter sänks.

Sedan början av 1990-talet har det svenska utlandssparandet mer än fördubblats till att i nuläget (slutet av 1999) uppgå till nära 300 miljarder kronor. Trenden är fullt förståelig med tanke på att alltfler länder avskaffat förmögenhetsskatten. Senast var det Tyskland och Danmark som slopade förmögenhetsskatten, och i Nederländerna har beslut fattats om ett borttagande. Bland de länder inom EU som över huvud taget har kvar denna skatt har de antingen lägre skattesats eller högre brytpunkt, ibland bådadera, än Sverige.

Även den svenska kapitalinkomstskatten är mycket hög i en internationell jämförelse. Skatten på ägande av företag (den sammantagna effekten av bolagsskatt, aktieutdelning, reavinstskatt och förmögenhetsskatt) i Sverige är den högsta i OECD och är mer än dubbelt så hög som genomsnittet för både EU och OECD. Detta har gett den märkliga effekten att det är dyrare för svenskar att äga svenska företag än det är för utlänningar att äga svenska företag. Följden har bl.a. blivit att nära hälften av aktierna på Stockholmsbörsen ägs av utlänningar. Ägande över nationsgränserna är inte negativt i sig, men det är negativt om utvecklingen drivs av att vissa ägare är skattemässigt missgynnade.

När ägandet av alltfler "svenska" företag ligger i utlandet är risken stor att stora delar av företagens verksamheter, exempelvis ledningen samt forskning och utveckling, hamnar i utlandet. I längden påverkar detta kunnandet och den inhemska tillgången på kvalificerad personal. Även den inhemska sysselsättningen kan påverkas negativt om stora delar av företagens verksamhet flyttar utomlands.

Arbetskraftens rörlighet påverkas naturligtvis också av inkomstskatten, vilket även den är mycket hög i Sverige jämfört med utlandet. Utflyttningen av utbildad arbetskraft från Sverige har mångdubblats de senaste åren (fyrdubblats sedan 1987 enligt Industriförbundet och ökat från 8 000 per år till 25 000 per år under 1990-talet enligt SACO). Att svenskar skaffar sig erfarenhet utomlands är naturligtvis positivt, men då krävs att de kommer tillbaka. Undersökningar från Industriförbundet visar att endast 40 % kommer tillbaka, och enligt SACO är det hälften som flyttar tillbaka efter tio år. Givetvis sker en viss inflyttning till Sverige, men den ökar inte alls lika snabbt.

Denna utveckling är inte svår att förstå om man beaktar det faktum att de svenska inkomstskatterna i genomsnitt är dubbelt så höga som i USA, och mer än 10 procentenheter högre än i exempelvis vårt grannland Norge.

Totalt sett ligger det svenska skattetrycket, som andel av BNP, nästan 11 procentenheter över genomsnittet för EU och 15 procentenheter över genomsnittet för OECD (52,1 % mot 41,3 respektive 37 %, enligt statistik för 1999). Detta i en värld där länders olika ekonomier kommer allt närmare varandra.

Den rörlighet som nu i allt större utsträckning präglar skattebaserna kommer att drabba högskatteländerna. De höga skatterna påverkar inte bara skattebaserna genom att tillväxten hålls tillbaka utan också genom att skattebaserna flyttar. Vad som blir allt tydligare i en global och öppen ekonomi är att höga skatter inte garanterar stabila skatteinkomster utan tvärtom kan leda till vikande skatteinkomster.

Regeringen har för sin del kommit att inse detta när det gäller tobak och förmodligen också alkohol. Även för vissa miljardärer har man gjort undantag. Utländska höginkomsttagare ska enligt regeringen kunna få sänkt skatt som utländska experter. Dessa undantag bekräftar i grunden att regeringen i dag upprätthåller ett skattetryck som är skadligt för välfärden. Höga skattesatser som leder till vikande skattebaser när det gäller kapital och sparande, företagande och ägande liksom inkomster innebär att man hellre offrar välfärden än sänker skatterna.

Enda sättet att möta denna utmaning är en politik för sänkta skatter för alla. Annars kommer skattetrycket alltmer läggas på de mindre rörliga skattebaserna medan de mest rörliga undantas när det blivit uppenbart även för socialdemokratin att de höga skatterna hotar skatteinkomsterna och välfärden. Summan av en sådan politik kommer att leda både till minskande skatteintäkter och till en orättfärdig fördelning av skattebördan. För att kunna sänka skatterna för alla krävs en offensiv politik för att sänka utgiftskvoten ned mot de nivåer som präglar flertalet av de OECD-länder som vi främst har att konkurrera med.

Med hänvisning till ovanstående vill jag fråga statsrådet Bosse Ringholm:

Är regeringen beredd att vidta åtgärder för att sänka de offentliga utgifternas andel av samhällsekonomin för att på det viset anpassa det svenska skattetrycket till nivåer som är jämförbara med våra viktigaste konkurrentländer? Eller vill man hellre slå vakt om höga skattesatser på välfärdens bekostnad?