den 14 november

Interpellation 2000/01:117 av Murad Artin (v) till vice statsminister Lena Hjelm-Wallén om den islamistiska reaktionen i Iran

För 21 år sedan inträffade en folklig resning mot shahen Resa Palhevis diktatur. Denna explosiva folkliga resning kom att implodera i en islamistisk regim av politiskt kaos, krig och ekonomisk inkompetens. Denna regim med kvinnoförtryck, massavrättningar av politiska motståndare och religiöst oliktänkande och ett genomkorrumperat rättssystem har varit förhärskande fram till i dag. Författare och intellektuella kritiska till regimen samt fackligt aktiva har mördats eller "försvunnit".

En ljusning tycktes inträda för två och ett halvt år sedan då ayatollah Khatami valdes till president. Det var inget demokratiskt val. Alla kandidater som av det islamistiska Väktarrådet inte betraktades som rättrogna muslimer hade rensats ut. Likafullt ansågs Khatami vara mer progressiv än sin företrädare, Rafsanjani, och landets s.k. andlige ledare Khamenei.

Under de två år som sedan följde tog folket sig självt allt större friheter. En mängd tidningar och tidskrifter med ett i förhållande till regimen kritiskt innehåll började komma ut och spridas i stor omfattning. Kritiska journalister avslöjade alltmer om regimen och dess förbrytelser. Detta förstärktes ytterligare efter valen till lokala församlingar och än mer i samband med valen till det iranska parlamentet i början av detta år, då de reformvänliga krafterna fick majoritet i parlamentet. Det bör dock klargöras att de reformvänliga inte är någon sammanhållen och enhetlig grupp. Den innehåller flera riktningar och fraktioner.

Det bör också poängteras att trots dessa förändringar när det gäller yttrandefriheten och pressfriheten som skedde under den tid som Khatemi innehaft presidentmakten har situationen i övrigt när det gäller mänskliga rättigheter inte förändrats. Stening av kvinnor för äktenskapsbrott har fortsatt liksom den flitiga tillämpningen av dödsstraff för såväl grova brott som lindriga förseelser. Förändringarna när det gäller yttrande- och pressfriheten var dock mer än tillräckligt för att de bakåtsträvande krafterna inom regimen, som deltagit och planerat avrättningar och mord, såväl i Iran som utomlands, kände att marken började gunga under deras fötter.

Samtidigt som den folkligt förankrade kritiken mot regimen växte pågick @ och pågår @ en maktkamp inom regimen mellan presidentens och hans anhängare å den ena och den andlige ledaren och dennes anhängare å den andra sidan. Det bör särskilt understrykas att detta var en maktkamp inom systemet som pågick samtidigt som radikaliseringen av folket ägde rum vid sidan av denna inre maktkamp. Det var två självständiga processer, vilka dock ömsesidigt påverkade varandra.

Bakåtsträvarnas motangrepp

Medan de reformvänliga krafterna hade en del av tidningspressen i sin hand har de bakåtsträvande krafterna hela tiden haft makten över polis, militär och "rättsväsende". De har haft våldet på sin sida. I två ås tid förmådde bakåtsträvarna att inte göra bruk av sina våldsmedel för att bevara eller stärka sina politiska positioner. I dag har de emellertid slagit tillbaka med stor brutalitet och hänsynslöshet. Man har försökt mörda regimkritikerna Said Hadjarian och Massoud Benod. Under våren slog man till mot ett tjugotal tidningar och tvingade dem att stänga. Ett stort antal chefredaktörer och journalister fängslades och utsattes för tortyr och misshandel. Till dem hör den framstående journalisten Akbar Gandji.

Flera av studentrörelsens välkända gestalter såsom Ahmad Batebi, Hamid Alizadeh, Akbar Muhammadi, Manouchehr Mohammadi, Saeed Kashiloo, Behie Gilani, Hassan Zare-Zade, Akbar Mohammadi, Koorosh Sehati, Mohammad Yekta, Mehran Abdolbaghi, Ali Deldari, Yaghoob Salimi och Mohammad-Reza Kasrani hålls också fängslade.

Andra som fängslats är de tongivande journalisterna Muhammed Ghochani och Amed Zidabadi, den politiske kommentatorn Massoud Benod och den berömde kåsören Ibrahim Nabvani.

Samtliga som deltog i den stora konferens som i våras arrangerades om utvecklingen i Iran av Heinrich Böll-stiftelsen i Berlin har arresterats och släpats inför rätta. Till dem hör den reformvänliga mullan Hassan Yousefi- Eshkevari, vilken anklagas för att vara "mot Gud" och mot den islamistiska regimen. Anklagelser som, om de anses bevisade, innebär dödsstraff. Tolkarna vid konferensen i Berlin, Said Sadr och Khalile Rostamkhani, hotas av dödsstraff. Det finns all anledning att oroa sig för deras liv.

Till de anklagade hör Merangiz Kar, som är en av Irans främsta feministiska forskare som i Italien fått pris som årets kvinna. Hon har som svårt sjuk och nyopererad för cancer tvingats till domstolen för att "rannsakas" bakom lykta dörrar.

Till dem som släpats inför rätta hör också Shirin Ebadi, som i sin egenskap av advokat tagit emot och på video spelat in en redogörelse och bekännelse av en ledare inom Pasdaran om morden på flera iranska kritiska intellektuella. Hon hade även offentliggjort detta vittnesmål. Med andra ord: Den som avslöjar förbrytelser blir alltså ställd inför rätta för att av brottslingarna dömas som förbrytare. Några av dem som ska ställas inför rätta är utvandrade iranier med tyskt medborgarskap, bl.a. Saod Sadr, som deltog i Berlinkonferensen, men som befinner sig i Iran.

Det är uppenbart att de bakåtsträvande krafterna i Iran, som är motståndare till demokratiska fri- och rättigheter och notoriska förbrytare mot de mänskliga rättigheterna, gått till ett nytt våldsamt angrepp mot kritiska röster och oliktänkande. Genom att statuera ett stort antal exempel avser man att tysta kritik och opposition. Regimens bakåtsträvare avser genom sina senaste åtgärder att kväsa folket och behålla makt och privilegier för egen del, samtidigt som den sociala och ekonomiska situationen för människorna i samhället förvärras och för många blivit katastrofal. Arbetslösheten ökar, löneutbetalningarna till de arbetande släpar efter månadsvis samtidigt som prostitution och drogmissbruk breder ut sig och antar katastrofala proportioner.

Den massmediala uppmärksamheten kring vad som skett och sker i Iran har på senare tid varit ringa, trots att den i hög grad berör västvärlden och Europa, där man trots sommarens och höstens politiska utveckling tycks leva i föreställningen att den relativa friheten från Khatemis första tid fortfarande består.

I samband med Mykonosrättegången i Tyskland, då rätten kunde konstatera att den andlige ledaren, Khamenei och dåvarande presidenten Rafsanjani, var direkt inblandade i mordet på Kurdiska Demokratiska Partiets ledare Sharafkandi, vidtog EU-länderna åtgärden att man kallade hem sina ambassadörer i Iran.

Nu har terrorn åter skärpts. Nu skrämmer och hotar man igen. Det finns all anledning att befara att man också snart åter kommer att mörda.

På senare tid har det talats mycket om att brott mot mänskliga rättigheter inte kan betraktas som staters inre angelägenheter. Detta har framförts i sammanhang där situationen varit mindre klar än när det gäller Iran. Därför vore ett ingripande mot brotten mot mänskliga rättigheter från Sveriges, EU:s och FN:s sida i dag angelägna och berättigade. Det torde inte i dagens läge räcka med att enbart hänvisa till den pågående s.k. kritiska dialogen, eftersom situationen är både ytterst angelägen och akut.

Jag vill fråga ministern:

1. Vad avser regeringen göra för egen del och som medlem av EU för att stoppa nu aktuella rättegångar mot journalister, forskare, advokater och andra oliktänkande intellektuella i Iran?

2. Vad avser regeringen göra i sin egenskap av ordförandeland inom EU under det kommande halvåret för att förbättra situationen när det gäller mänskliga rättigheter i Iran?

3. Vad avser regeringen göra för att den försämrade situationen när det gäller mänskliga rättigheter tas upp i Förenta nationerna?

4. Vad avser ministern vidta för åtgärder för att klargöra den försämrade situationen för vårt lands myndigheter när det gäller flyktingmottagande från Iran?