den 14 november

Interpellation 2000/01:116 av Murad Artin (v) till vice statsminister Lena Hjelm-Wallén om sanktioner och bombningar i Irak

Sanktioner och bombningar av Irak har kostat en och en halv miljon människor livet. Av dessa är enligt Unicef en halv miljon barn. Minderåriga som lyckas klara livet genom svältåren kommer att ha fått men för livet. Syftet med dessa sanktioner och bombningar påstås vara att man avser att tvinga Saddam Hussein att avveckla sina massförstörelsevapen. Dessa åtgärder har förfelat sitt syfte.

För det första har de inte försvagat Saddam Husseins ställning.

För det andra har de gått ut över folket och inte regimen.

För det tredje har de lättnader i sanktionerna, som införts för att förbättra folkets levnadsvillkor inte haft avsedd verkan.

För det fjärde har, enligt FN, 95 % av Iraks massförstörelsevapen avvecklats, men sanktionerna och bombningarna fortsätter på ett sådant sätt att effekterna blir oförändrade för folkets del.

För det femte har chefer för FN:s livsmedelsprogram avgått för att de "inte vill administrera en omoralisk verksamhet".

För det sjätte har en stor del av de livsmedel och mediciner som skulle komma befolkningen till del hamnat på den svarta marknaden i Irak, varför de endast hamnar hos ett fåtal som kunnat berika sig på folkets bekostnad.

För det sjunde har de bombningar som USA och Storbritannien dagligen genomför i Irak inget stöd i några FN-resolutioner.

För det åttonde är sanktionerna och bombningarna av sådan omfattning och karaktär att de inte kan motiveras utifrån att man söker skydda den kurdiska befolkningen i norra Irak/irakiska Kurdistan. Den behöver skyddas från den irakiska regimen. Men det behöver inte ske med de urskiljningslösa åtgärder som i dag används.

För det nionde finns det i dag flera länder inblandade i konflikter som innehar massförstörelsevapen. När det gäller några av dem kan man allvarligt ifrågasätta deras fredsvilja eller deras demokratiska halt.

Sanktionerna och bombningarna är följaktligen utifrån flera utgångspunkter både folkrättsvidriga och meningslösa. Om syftet är att få till stånd nedrustning av massförstörelsevapen måste man börja i en annan ända än genom att organisera hungersnöd och massdöd.

Om man ska använda sig av sanktioner så pekar erfarenheten på att sådana måste ha ett starkt stöd i den befolkning i det land som drabbas av sanktioner, vilket var fallet när det gällde apartheidregimen i Sydafrika. I dag föreligger inte ens skuggan av något stöd bland den irakiska befolkningen för de sanktioner som riktas mot landet. De länder som går i spetsen för sanktionerna, USA och Storbritannien, gör ytterligt lite för att understödja en opposition i Irak. Sammantaget betyder den politik som förs sålunda inte på något sätt Irak framåt mot en demokratisering utan endast mot ekonomiskt och materiellt kaos som endast befäster diktaturen @ oavsett om diktatorn heter Saddam Hussein eller något annat.

Jag vill därför fråga vice statsministern:

1. Vad avser regeringen att göra i FN för att få ett slut på sanktionerna och bombningarna av Irak?

2. Vad avser regeringen att göra i EU för att förmå denna organisation att medverka till att bombningarna och sanktionerna av Irak upphör?

3. Vilka initiativ avser regeringen att vidta för att finna ett alternativ till de trubbiga och missriktade sanktioner som i dag riktas mot Irak?