Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 2000/01:87

Onsdagen den 28 mars

Kl. 09.00 - 17.57

---

19.00 - 22.56

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

----------------------------------------------------------------

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 22 mars.
2 § Ansökan om ledighet, m.m.

Andre vice talmannen meddelade att Thomas Ju-
lin (mp) ansökt om sjukledighet under tiden den
28 mars-25 maj.

Kammaren biföll denna ansökan.

Andre vice talmannen anmälde att Lotta Nilsson-
Hedström (mp) skulle tjänstgöra som ersättare för
Thomas Julin.

3 § Utökning av antalet extra suppleanter i
kulturutskottet och EU-nämnden

Valberedningen hade, enligt ett till kammaren in-
kommet protokollsutdrag, tillstyrkt att antalet supple-
anter skulle utökas enligt följande:

från 22 till 23 i kulturutskottet
från 29 till 30 i EU-nämnden

Kammaren medgav dessa utökningar.

4 § Val av extra suppleanter i kulturutskottet
och EU-nämnden

Företogs val av extra suppleanter i kulturutskottet
och i EU-nämnden.

Kammaren valde i enlighet med valberedningens
förslag till

suppleant i kulturutskottet
Lars Lilja (s)

suppleant i EU-nämnden
Marianne Samuelsson (mp)

5 § Kompletteringsval

Andre vice talmannen anmälde att Miljöpartiet de
grönas riksdagsgrupp under Thomas Julins sjukledig-
het anmält hans ersättare Lotta Nilsson-Hedström
som suppleant i justitieutskottet, i socialförsäkrings-
utskottet och i socialutskottet.

Andre vice talmannen förklarade vald till

suppleant i justitieutskottet
Lotta Nilsson-Hedström (mp)

suppleant i socialförsäkringsutskottet
Lotta Nilsson-Hedström (mp)

suppleant i socialutskottet
Lotta Nilsson-Hedström (mp)

6 § Hänvisning av ärende till utskott

Föredrogs och hänvisades
Skrivelse
2000/01:112 till justitieutskottet

7 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter
Miljö- och jordbruksutskottets betänkande
2000/01:MJU9
Konstitutionsutskottets betänkande 2000/01:KU19
Kulturutskottets betänkanden 2000/01:KrU5, KrU6
och KrU4
Bostadsutskottets betänkande 2000/01:BoU11

8 § Handläggningen av ungdomsmål

Föredrogs
justitieutskottets betänkande 2000/01:JuU18
Handläggningen av ungdomsmål (prop. 2000/01:56).

Anf. 1 ANITA SIDÉN (m):
Fru talman! I dag ska vi behandla betänkandet
som rör handläggningen av ungdomsmål. Här före-
slås en del ändringar i lagen med särskilda bestäm-
melser om unga lagöverträdare. Det är av stor vikt att
det är snabba och bra handläggningar av de mål där
ungdomar är misstänkta för brott. Ungdomsbrotten
måste få hög prioritet, men ungdomarna måste också
ta sitt eget ansvar och stå för vad de gjort genom att
sona sina brott.
Det finns naturligtvis många orsaker till att en ung
människa inleder en brottslig karriär. Ett är dock
säkert, det sämsta vi vuxna kan göra är att sticka
huvudet i sanden och inte se vad som händer. Vi
måste ge ungdomarna en ärlig chans. Om både familj
och skola misslyckas måste samhället i övrigt stå upp
och ta sitt ansvar. Att inte reagera är inte humant. Att
reagera är att bry sig om, och då är det naturligtvis
bättre att stämma i bäcken än i ån.
Det är ytterst allvarligt att behöva se att ungdoms-
brotten har blivit allt grövre och mer våldsbetonade.
Dessutom har brottsligheten krupit allt längre ned i
åldrarna. Här måste även unga vittnen våga vittna,
och vi vuxna måste tala om var vi står och våga sätta
gränser med bl.a. en tydlig lagstiftning.
Fru talman! Handläggningstiderna har varit för
långa, då varje utredare har haft en så stor hög av
akter framför sig att det varit omöjligt att ta sig ige-
nom dem. Det har helt enkelt saknats resurser till fler
utredare. Det är självklart mycket viktigt för alla, inte
minst för ungdomar, att tiden mellan brott och sam-
hällets reaktion förkortas. Dels har det stor betydelse
för en ung människa att inte kunna fortsätta med
brottslighet, dels är det viktigt att ungdomarna inte
håller sig kvar på den brottsliga banan och fastnar i
den kriminella livsstilen.
Det är mer än alarmerande att såväl polis som so-
cialarbetare i exempelvis Göteborg uppger att de
tappat kontrollen över narkotikasituationen. Kritiken
från Anders Stolpe, chefen för narkotikaroteln, är
hård men rak då han även säger: "Politikerna är tagna
med byxorna nere." I dagsläget är det en verklighet
att 50-75 ungdomar i den lilla kommunen Mark an-
vänder narkotika. Droger och brott hör ofta ihop, och
riskerna är större än någonsin, eftersom ungdomar nu
har en större benägenhet att testa knark.
Fru talman! Ju tidigare upptäckt, desto bättre! Om
det nu finns någon som kan upptäcka. Om det nu
finns någon som kan utreda. Om inte brotten skrivs
av. Närpolisen, som skulle ha kunnat vara ungdomens
polis, har inte kunnat sköta sitt arbete, då de ryckts i
väg till andra arbetsuppgifter än de var avsedda för.
Det kan ju inte finnas en nollvision för brott om brott
skrivs av.
Det är bra att den unge vid återfall i brott kommer
att möta samma utredare hos polisen och om möjligt
även ställas inför samma åklagare som vid tidigare
brott. Det är naturligtvis viktigt att samarbetet mellan
polis, åklagare och kriminalvård fungerar bra. Trots
de principiella argumenten mot kravet på att ung-
domsmål endast ska handläggas av särskilt lämpade
domare, överväger de positiva effekterna, eftersom
handläggningen koncentreras till vissa rotlar. Därmed
ökar kunskapen och kvaliteten inom ungdomsområ-
det.
Men i en enkätundersökning framkom brister i
kvaliteten i socialtjänstens yttranden och handlägg-
ning, liksom i innehållet i den föreslagna vården. Det
här måste förbättras och kanske rentav ses över redan
under socionomernas utbildningstid.
Fru talman! Rättssäkerheten ska gälla alla med-
borgare, men Statens institutionsstyrelse visar på
brister för de ungdomar som tagits in för verkställig-
het av sluten ungdomsvård, och SIS kräver därför en
utredning av vilka åtgärder som kan vidtas för rätts-
säkerheten vad gäller vårdplaner. Detta är mycket
allvarligt, och det kan inte accepteras att vårdplaner
som är fastslagna i domstol verkställs eller inte verk-
ställs utan att någon återrapportering sker till rättsvä-
sendet.
Eftersom det finns oroväckande tecken på att
ungdomsvåldet ökat och än mer på att våldet tagit sig
grövre uttryck, måste samhället kontinuerligt följa
upp och utvärdera påföljdssystemet för unga lagöver-
trädare, vilket även vi moderater framfört i våra mo-
tioner. Dessa frågor och många fler kommer upp i
debatten om unga lagöverträdare i början av nästa
månad, liksom vid veckans offentliga utfrågning om
vård inom socialtjänsten.
Fru talman! Det är glädjande att dagens betänkan-
de går i riktning mot en större föräldramedverkan i de
ärenden som rör de unga brottsmisstänkta. Den unge,
vårdnadshavaren eller andra fostrare kommer att
kallas till förhören hos polisen. När det gäller unga
brottslingar som är under 15 år ska både föräldrar och
socialtjänst underrättas om att utredning inletts, och
om det väcks åtal ska tidpunkten för förhandlingar
dessutom meddelas.
Barn och ungdomar behöver alla vuxna som kan
bry sig om dem. Vi moderater har länge drivit frågan
att även föräldrar som endast har umgängesrätt ska
kallas till förhör. De är av betydelse för barnet och
ska därmed få vara med och bära sitt ansvar. Denna
biologiska förälder kan med sitt engagemang vara en
bra resurs och därmed vara ett stöd i en svår situation
- det gäller ju brott. Vare sig man har vårdnad eller ej
är man förälder.
Vid översynen av kallelser till huvudförhandling
anser vi moderater därför att det är bra att frågan om
kallelser av föräldrar som inte är vårdnadshavare
kommer att tas upp. Här kan även finnas en möjlighet
för andra fostrare, för ju fler vuxna som engagerar sig
desto bättre.
Fru talman! Hos såväl myndigheter som i alla
medier finns skildringar av att alltfler barn under 15
år är misstänkta för brott. Det är t.o.m. så illa att des-
sa barn medvetet utnyttjas på grund av att de inte är
straffmyndiga. Detta bekräftas av poliser i min hem-
stad Göteborg, och det är ett mycket allvarligt och ett
svårt problem att hantera för både myndigheter och
brottsoffer. Att polisen kommer att kunna vidta inle-
dande utredningsåtgärder i högre utsträckning är
därför nödvändigt.
Fru talman! En möjlighet till registrering av ung-
domar hos polisen skulle ge polisen och de andra
rättsvårdande myndigheterna en bättre bild av den
ungdom som blivit gripen för ett brott. Dessutom
skulle ju en registrering ge en klarare statistik över
ungdomsbrottsligheten. Det har även stor betydelse
vid planering av brottsförebyggande åtgärder att sta-
tistiken är rättvisande, vilket framgår av vår reserva-
tion.
Fru talman! Vi moderater ställer upp bakom våra
reservationer men yrkar för tids vinnande bifall till
endast reservation 1.

Anf. 2 NALIN PEKGUL (s):
Fru talman! Ungdomar behöver gränser. De första
som sätter gränser för ungdomarna är vanligtvis för-
äldrarna. Men ansvaret för ungdomar kan aldrig en-
bart läggas på föräldrarna. Ungdomarna är hela sam-
hällets ansvar. Av detta följer att när en ung person
begår ett brott ska vuxna hjälpas åt att föra den unga
människan tillbaka till den rätta vägen. Med vuxna
menar jag föräldrar eller andra vårdnadshavare, lära-
re, socialsekreterare, ända fram till domstolen. Här
agerar föräldrarna tillsammans med andra vuxna för
att hjälpa den unge.
Moderaternas reservationer bär en stark ideolo-
gisk prägel. Enkelt kan deras syn sammanfattas som
följande: En ung människa begår ett brott. Föräldrar-
na eller andra vårdnadshavare har varit försumliga i
sin fostran, och därför ska familjen straffas. På annat
sätt kan jag inte tolka moderaternas reservationer,
eftersom deras förslag saknar praktisk betydelse. Om
moderaterna vill att föräldrarna ska delta vid polis-
förhör och förhandlingar om åtal väcks, är det märk-
ligt att moderaterna vill ta bort rätten till ersättning.
Det nya misstankeregister som moderaterna före-
slår fyller ingen funktion, eftersom den information
som skulle kunna fås ur detta register redan finns
tillgänglig hos polisen och socialtjänsten.
Därför yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet
och avslag på samtliga motioner.

Anf. 3 ANITA SIDÉN (m) replik:
Fru talman! I den moderata reservationen om er-
sättning för inställelse hävdar vi att det ingår i föräld-
rarollen att föräldrar, oavsett om de är vårdnadshava-
re eller inte, ska närvara vid en rättegång med sina
barn. Tänk, det tror jag att alla vårdnadshavare vill
göra, dvs. ställa upp för sina barn.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Nalin Pekgul.
Det finns brister i socialtjänstens yttranden och
handläggning av ärenden. Hur ser Nalin Pekgul på
det?

Anf. 4 NALIN PEKGUL (s) replik:
Fru talman! Först är det frågan om ersättning till
föräldrar. Alla undersökningar visar att de flesta för-
äldrar deltar vid förhör och om åtal väcks. Jag kan
inte förstå varför de inte skulle kunna få ersättning
och varför det ska försvåras för föräldrarna att vara
med, i stället för att se till att underlätta för dem så att
de kan vara med vid polisförhör och om åtal väcks.
Jag tappade tyvärr bort den andra frågan. Anita
Sidén får ställa frågan på nytt.

Anf. 5 ANITA SIDÉN (m) replik:
Fru talman! Jag ställde en fråga om brister i soci-
altjänstens yttranden och handläggning. Det var det
jag ville att Nalin Pekgul skulle komma in på.
Föräldrar ställer upp. Ja, det var just det jag sade;
de ställer upp. Förhoppningsvis kommer de att göra
det även i fortsättningen. Jag vet att de gör det. Jag
har ställt frågan till några föräldrar inom mitt rektors-
område i Göteborg där jag är rektor. Jag har varit
kontaktman för flera ungdomar. Om det är något
föräldrar vill göra så är det att ställa upp för sina barn.
De frågar inte efter ersättning.

Anf. 6 NALIN PEKGUL (s) replik:
Fru talman! Jag kan inte förstå följande. Vi är bå-
da överens om att föräldrarna ska delta. Då undrar vi
varför det ekonomiskt ska försvåras för föräldrarna.
Ni vill straffa familjen i stället för att underlätta för
föräldrarna att få vara med, dvs. få ersättning. Precis
som alla andra vittnen kan få det ska föräldrar också
kunna få det.
Sedan var det frågan om brister i socialtjänstens
handläggning och yttranden. Det går att hämta infor-
mation i polisens RAR-system, där varje län har den
information som behövs om den unge. Det är inte så
svårt. Jag har kollat med folk som jobbar inom dom-
stolar och folk som jobbar inom polisen. Det är inte
så svårt att få den information som behövs. Jag förstår
faktiskt inte varför det ska vara ett centralt misstanke-
register.

Anf. 7 ALICE ÅSTRÖM (v):
Fru talman! När vi nu behandlar handläggningen
av ungdomsmål är det smärre förändringar som sker
för att göra reformen bättre. Vi ser till att bredda
möjligheterna att kunna välja ut domare som speciellt
ska handlägga ungdomsmålen. Vi stramar upp möj-
ligheterna att alltid ha samma polis och åklagare vid
återfallsbrott, och vi vidgar tillämpningsområdet när
det gäller offentlig försvarare.
Det här är viktiga förändringar, men det är föränd-
ringar som ligger inom reformen handläggning av
ungdomsmål. Det är där, fru talman, jag tycker att det
är synd att moderaterna ständigt lyfter upp vikten av
snabb handläggning, högar av ärenden hos polisen,
att det tar lång tid - vilket inte är sanningen. Refor-
men handläggningen av ungdomsmål innebar att alla
mål, alla brottsmisstankar, där det finns unga männi-
skor mellan 15 och 18 år ska behandlas skyndsamt.
Från början när vi fattade beslutet sade vi 14 da-
gar. Det här har vi fått ändra efterhand till fyra veck-
or. Det visar sig mycket tydligt att alla brott där det
finns unga mellan 15 och 18 år handläggs mycket
snabbt inom det svenska rättsväsendet. Det är ett
snabbt påföljdssystem, det är en snabb process. Det är
oerhört viktigt. Vi har alla varit överens om att det
behövs snabba och tydliga regler när unga begår
brott, för att på så sätt försöka förhindra en utökad
brottsbana. Därför är det synd att moderaterna fortfa-
rande talar om att det måste bli snabbhet i systemet,
högar hos polisen, när vi har ett rättsväsende som
faktiskt klarar detta.
Fru talman! Jag vill också lyfta upp den konflikt
som fanns när vi ändrade tiden från två veckor till 14
dagar. Anita Sidén tog upp att det finns brister i ytt-
randen från socialtjänsten till domstolarna i dag. Där
har vi konflikten mellan snabbhet och tydliga och bra
utredningar från socialtjänsten. När det var två veckor
visade det sig tydligt att socialtjänsten inte hann han-
tera yttrandena på ett bra sätt. Därför förlängdes tiden
till 14 dagar. Här är konflikten mellan snabbhet och
att det ska vara en rättssäker så bred grund till en dom
som möjligt.
Fru talman! Det är också anmärkningsvärt när
moderaterna säger att det finns brister i yttranden från
socialtjänsten. Det vore intressant att få höra från
moderaterna förslag till förändringar inom social-
tjänsten på hur detta ska hanteras. Det vore bra om
moderaterna också, med tanke på att man de senaste
åren inte har velat skjuta till mer pengar till kommu-
nerna, kunde förklara hur kommunerna med bristande
resurser och den ekonomi de har haft ska klara av att
hantera detta inom socialtjänsten. Därför är det, pre-
cis som vi i Vänsterpartiet alltid säger, viktigt att ha
en helhetssyn. Det går inte att stå i talarstolen och
prata om rättsväsendet, polis och åklagare, och att här
måste det hända saker snabbt och tydligt, utan att
samtidigt se att det måste finnas resurser i kommu-
nerna för att möta behoven och kraven som finns där.
Fru talman! Jag måste också ta upp frågan om
föräldrars ersättning för inställelse. Vi i Vänsterparti-
et kan inte förstå varför moderaterna anser att föräld-
rar till unga inte ska ha rätt till någon ersättning när
de inställer sig vid en rättegång där deras unga är
med. Det kan vara så att den unge inte ens döms för
brottet, faktiskt är oskyldig. Ändå kräver vi att föräld-
rarna ska delta, de ska ta ledigt från arbetet, de ska
förlora pengarna, för att de ska delta i en rättsprocess
som hela samhället tycker är viktigt och angeläget.
Det är självklart att föräldrar, precis som alla andra,
också måste ha möjlighet till ersättning. Jag är helt
övertygad om att de flesta föräldrar verkligen vill
närvara.
Det är också viktigt att även en ensamstående
mamma, som har tre barn, som har ett städjobb och
som har svårt att få ekonomin att gå ihop ska ha möj-
lighet att ta den här tiden ledigt för att finnas där och
stötta sin tonåring som har råkat illa ut, utan att för
den skull när månaden är slut inte kunna betala sina
räkningar.
Om man inte skulle få ersättning är en effekt att
det bland de mest utsatta grupperna blir en minskad
närvaro, inte därför att man inte vill ställa upp men
därför att man ekonomiskt inte ens har möjlighet till
det. Det kanske inte är den värld Moderaterna lever i,
men det är den värld som väldigt många människor
lever i.
Fru talman! När vi kommer in på registrering av
brottsmisstänkta barn under 15 år, är det så att detta
registreras hos socialtjänsten och hos polismyndig-
heterna lokalt. Den möjligheten finns. Vi får varje år
statistik på hur många ungdomar som begår brott. Det
finns registrerat hos polisen när det gäller
brottsmisstankar.
Det som inte finns är ett centralt register där varje
personuppgift på unga människor under 15 år regist-
reras och kan behandlas generellt över hela landet.
Det beror på att vi anser att de som är under 15 år är
barn, och de ska inte registeras i stora centrala regis-
ter. Dem ska vi möta med åtgärder inom socialtjäns-
ten. Dem ska vi möta genom samarbete mellan poli-
sen och socialtjänsten. För de behoven finns det ju
redan i dag mycket tydliga medel och möjligheter,
genom registrering hos socialtjänsten, att allt över-
lämnas till och finns hos socialtjänsten och registre-
ring hos polisen.
Jag tycker att det är farligt när Moderaterna spri-
der myten att om man begår brott när man är under
15 år blir man inte registrerad och händer det ingen-
ting. Det är många ungdomar som gör det här och
som mycket snabbt lär sig att det inte är så. Det blir
en utredning hos socialtjänsten, och det finns registre-
rat hos polisen.
Det är viktigt att vi möter barn som begår brott,
men det är också viktigt att vi bemöter dem med rätt
åtgärder. Och rätt åtgärder är inte registrering och
ytterligare straff inom rättsväsendet. Rätt medel att
möta dem med är åtgärder inom socialtjänsten, stöd
för familjen, stöd för föräldrarna och möjligheter för
barnen att komma tillbaka till ett liv utan brott.

Anf. 8 ANITA SIDÉN (m) replik:
Fru talman! Ja, det är viktigt att barn kommer till-
baka till ett bra liv.
Alice Åström säger att vi moderater ständigt
kommer tillbaka. Ja, vi kommer ständigt tillbaka till
föräldrarnas roll. Föräldrar är av mycket stor betydel-
se. Men Alice Åström måste väl ändå medge att det
har varit brist på resurser inom rättsväsendet.
Jag måste ställa en fråga till Alice Åström, om jag
hörde rätt. 14 dagar är väl ändå två veckor? Jag trod-
de att det var samma sak. Jag förstod inte den kom-
mentaren.
Socialdemokrater och vänsterpartister har beskat-
tat de lågavlönade så hårt att de inte har haft råd att
ställa upp för sina barn.
Föräldrar måste ha rätt att få duga. De föräldrar
som jag frågade, som fanns inom ett rektorsområde
som har det rätt jobbigt, sade att ingen arbetsgivare
skulle låta bli att hjälpa dem utan att låta dem som
vårdnadshavare ta ut kompensationsledigt eller en
semesterdag för en så viktig händelse som en rätte-
gång om ens barn gjort något brottsligt. Kan man inte
ställa upp för sina barn när de har begått brott, när ska
man då kunna ställa upp? Jag tycker att det är en
mycket viktig fråga. De föräldrar som jag talade med
är inte ensamma om att ge det svar som mina föräld-
rar gav.

Anf. 9 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Det är möjligt att jag sade fel. Från
början var det 14 dagar, två veckor, och sedan ändra-
de vi det till fyra veckors handläggningstid.
När det gäller föräldrars närvaro är det självklart
att den är oerhört viktig. Det genomsyrar hela detta
betänkande, sida upp och sida ned. Granskningen
visade att det är mycket hög närvaro bland föräldrar-
na. Det här sker redan i dag. Det är viktigt att försöka
arbeta för att ännu fler föräldrar ska ta den här möj-
ligheten. Men när Anita Sidén då säger att man ju kan
ta kompledigt eller en semesterdag inser hon tydligen
inte på vilka ekonomiska marginaler många lever. Att
ta en kompdag eller en semesterdag innebär en eko-
nomisk satsning.
Det är oerhört intressant att Moderaterna uppen-
barligen har en mycket speciell syn på rättssäkerheten
och rättsväsendet när det gäller unga. Anita Sidén
säger att det är självklart att föräldrarna ska ställa upp
när deras barn har begått brott.
I Sverige har vi ett rättsväsende där ingen kan bli
betraktad som skyldig innan det har prövats i dom-
stol. Det handlar om hela den här processen. Det är
möjligt att den unge som blivit förhörd, åtalad och
hamnat i domstol faktiskt är oskyldig. Att hela tiden
hävda att de har begått brott är att bortse från hela
rättsprocessen. Så länge vi håller kvar den här synen
att även unga ska ha en rättssäker rättsprocess måste
vi också ha en syn att den medverkan som sker under
tiden måste vara en del i rättsprocessen, och då måste
man också ha möjlighet till ersättning, precis som alla
andra.

Anf. 10 ANITA SIDÉN (m) replik:
Fru talman! En omfattande medverkan av föräld-
rarna är av stort värde. Det har vi tillsammans med de
andra borgerliga partierna sagt och skrivit i flera
gemensamma reservationer. Många vårdnadshavare
kommer i dag till rättegångar, men det behöver inte
betyda att föräldrars medverkan äventyras med vårt
förslag.
Alice Åström! Man är inte skyldig förrän domen
har fallit, men det är självklart att föräldrarna vill
ställa upp under de rättegångar som pågår. Jag tror att
det är att ge föräldrarna ännu mer råg i ryggen om vi
betonar deras ansvar och tror på att de får duga. Det
var det som de ständigt tog upp med mig, att man
duger inte utan någon annan ska alltid ta över. Att bli
kallad och att förutsättas komma är viktigt. Det är att
tro på att man som vårdnadshavare duger, även om
man inte är den allra bästa föräldern alltid.
Jag upprepar: Jag har frågat ett flertal av de för-
äldrar som jag har mött den senaste tiden som har
varit med om att följa sina barn till en rättegång. De
ansåg att det var självklart att följa med barnen och
att barnen ville ha dem med, även om samma barn
inte var lika inbjudande när det gällde att komma till
åhörardagar i skolan.

Anf. 11 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Nu talar Anita Sidén återigen som om
majoriteten inte ansåg att föräldrarnas roll och med-
verkan är viktig, som om majoriteten inte skulle tycka
att föräldrarna har en viktig roll att spela när deras
barn har råkat illa ut, att föräldrar som kanske inte har
ett helt fläckfritt förflutet inte skulle vara viktiga för
barnen. Det är ju inte sanning! Det står mycket tydligt
i betänkandet att vi anser att det här är oerhört viktigt.
Däremot har vi sagt att en skyldighet för föräldrar
och vårdnadshavare att närvara kan vara ett problem,
eftersom det i vissa vårdnadstvister och i vissa fall
när någon inte får vara vårdnadshavare kan vara svårt
att veta grunden. Men utgångspunkten är att föräld-
rarna ska vara närvarande, att de är viktiga, att de
behövs och att det är de som är de viktigaste för bar-
nen.
Att sedan säga att de är så jätteviktiga att vi ska
plocka bort deras rätt till ersättning när de deltar är,
enligt Vänsterpartiet, ett sätt att se till att de männi-
skor som lever på marginalen kommer att få det
mycket svårare att ställa upp för sina barn, inte bero-
ende på om de vill eller inte utan på att de inte har
ekonomiska möjligheter.
Moderaterna ser uppenbarligen inte hur den värl-
den ser ut, hur den ensamstående mamman har det,
hur svårt det är att offra en arbetsdag och lönen för en
dag och sedan klara av månadens betalningar. Den
verkligheten lever många i. Vi tycker att det är viktigt
att de föräldrarna också finns till för sina barn. Vi är
beredda att se till att de får ersättning när de ställer
upp.

Anf. 12 INGEMAR VÄNERLÖV (kd):
Fru talman! Vi kristdemokrater står bakom detta
betänkande, som behandlar ett regeringsförslag om
ändringar av de särskilda regler som gäller för hand-
läggning av ungdomsmål.
Särskilt välkomnar vi den ändring som innebär att
man tar bort kravet på att de lagfarna domare som
prövar mål enligt lagen om unga lagöverträdare ska
vara särskilt lämpade för uppgiften. Det framgår av
det särskilda yttrande som vi har fogat till detta be-
tänkande.
Redan då den nuvarande specialiseringen när det
gäller handläggning av ungdomsmål infördes 1995
yrkade vi kristdemokrater avslag på kravet om sär-
skilt lämpade ungdomsmålsdomare eftersom en sådan
ordning skulle innebära hot mot domarens självstän-
dighet och integritet, då hans lämplighet att handläg-
ga den aktuella typen av mål prövas av hans chef.
Kristdemokraterna menade då och menar fortfa-
rande att den som, efter det noggranna förfarande
som föregår utnämning till ordinarie domare, betros
med domarämbetet måste anses lämplig att handlägga
ungdomsmål utan ytterligare granskning av dom-
stolschefen.
En kort tillbakablick visar också att hovrättspresi-
denterna i landets samtliga hovrätter då, 1994, hade
principiella betänkligheter mot det krav om särskilda
ungdomsmålsdomare som infördes i lagstiftningen,
men som regeringen nu alltså glädjande nog tar bort.
Fru talman! Vi står förstås bakom vårt särskilda
yttrande och hoppas att det i fortsättningen ska bli
möjligt för regeringen att snabbare komma till skott
när det gäller att anamma våra förslag, men bättre
sent än aldrig.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 13 §.)

9 § Ett ramavtal om åtgärder för att underlätta
omstrukturering och drift av den europeiska för-
svarsindustrin

Föredrogs
utrikesutskottets betänkande 2000/01:UU8
Ett ramavtal om åtgärder för att underlätta omstruktu-
rering och drift av den europeiska försvarsindust-
rin (prop. 2000/01:49).

Anf. 13 LARS OHLY (v):
Fru talman! Det låter inte som en kioskvältare -
Ett ramavtal om åtgärder för att underlätta omstruktu-
rering och drift av den europeiska försvarsindustrin -
men det är ett viktigt avtal. Det är ett viktigt avtal för
regeringen. Det har vi märkt i de diskussioner som
har föregått detta betänkande. Regeringen anser att
det är viktigt för svensk försvarsindustri och för Sve-
rige som nation att samarbeta med andra länder som
har en stor försvarsmaterielindustri och att det är
viktigt att vi får gemensamma regler för vilken export
som ska godkännas. Det är ett viktigt avtal också för
oss, som helst skulle se att Sverige drev en än mer
restriktiv politik för vapenexport. Det är ett viktigt
avtal för oss som anser att alliansfriheten ställer krav
på vilken politik som Sverige bör föra.
Sverige har i dag en relativt öppen redovisning av
sin krigsmaterielexport. Vi har relativt strikta regler
för vilken vapenexport som ska tillåtas. Det är bra.
Det är regler som har tillkommit i en öppen debatt
och som har skärpts till genom en opinion som kräver
att Sverige inte ska bli en vapenmånglare bland andra
utan att Sverige i stället ska ta ett moraliskt ansvar för
de produkter som exporteras från vårt land.
I andra länder finns mer av slutenhet, och i andra
länder finns mer av liberala regler för export, och det
finns mindre av parlamentarisk kontroll över vape-
nexporten.
Nu ska Sverige ingå ett avtal med fem Natoländer.
Då kan man fråga sig vad det innebär för alliansfri-
heten. Vi finner oss nu alltmer till rätta i den västeu-
ropeiska gemenskapen. Det utsträcks ett samarbete
kring militär upprustning inom den europeiska unio-
nen. Vi går med detta avtal in i ett samarbete kring
krigsmaterielexporten med Frankrike, Italien, Spani-
en, Storbritannien och Tyskland.
Storbritannien är intressant. Storbritannien är väl i
dag USA:s viktigaste länk i Europa. Man driver ett
anfallskrig mot Irak. Man bombar irakiska städer, och
alldeles i dagarna har det avslöjats att Storbritannien
har brutit mot den europeiska unionens code of con-
duct genom att exportera vapen till Marocko - den
sista kolonialmakten. Det är en stat som i strid med
internationella konventioner och internationell opini-
on fortsätter att ockupera Västsahara.
Storbritannien är ett av de länder som vi nu intimt
ska samarbeta med vad det gäller export och drift av
den europeiska försvarsindustrin.
Då kan man fråga sig vilka regler som kommer att
gälla vid en harmonisering. Är det Sveriges hårdare
regler som kommer att påverka de andra länderna,
eller är det så att Sverige tvingas att påverkas av de
länder som har mer av slutenhet och mindre öppenhet
och som har mer liberala regler för sin vapenexport
än vad Sverige har haft? Det kan man naturligtvis
tvista om.
I betänkandet skriver majoriteten att man nu ser
möjligheter för Sverige att påverka krigsmaterielex-
porten i större utsträckning än tidigare eftersom vi
kommer med i ett sammanhang där fler produkter kan
påverkas av svenska ställningstaganden. Det är kan-
ske något naivt att tro att de hårdaste reglerna kom-
mer att vara de som sätter norm för den krigsmateri-
elexport som kommer att tillåtas.
Vid en harmonisering, vilket det naturligtvis
kommer att bli, är det rimligt att anta att man får ge
och ta och kanske framför allt att de största produ-
centerna och de största exportörerna får ett stort in-
flytande över vilka regler som ska gälla och vilka
normer som ska sättas. Min uppfattning är att detta
riskerar att leda till att den svenska hårdare och mer
restriktiva synen på krigsmaterielexport urholkas.
Jag anser inte att det är viktigt för Sverige att
kränga vapen och att sälja så mycket som möjligt. Jag
anser inte att det är bra att den svenska regeringen
åker runt i Sydamerika, Asien och Afrika för att sälja
JAS och annan krigsmateriel. Jag anser inte att det är
rimligt att den svenska staten på det sättet ska försöka
göra sig av med materiel producerad i Sverige.
Än viktigare är att vi aldrig får hamna i en situa-
tion där svenska vapen regelmässigt används för att
slå ned folkliga uppror och för att upprätthålla ett
förtryck mot människor. Vi vet att de fem Natolän-
derna har ett vapenindustriellt samarbete genom ex-
port till regimer som vi anser inte bör få tillgång till
svenska vapen. Man kan fråga sig om svenska vapen
eller vapendelar i fortsättningen kommer att finnas på
plats i länder som använder de vapnen för att slå ned
uppror, t.ex. i ett Turkiet - också ett Natoland - som
slår ned fånguppror, som fängslar människor och som
förvägrar människor deras demokratiska rättigheter.
Är det garanterat att svenska vapen eller svenska
vapendelar aldrig kommer att finnas på plats i ett
sådant sammanhang?
Det här avtalet är fel väg. Det innebär att vi riske-
rar att hamna i en situation där den traditionella öp-
penheten kommer att sitta emellan, där Sveriges rela-
tivt strikta regler för vapenexport kommer att få stry-
ka på foten.
Jag anser i stället att vi borde ha råd att vara kon-
sekventa, att vi borde ha råd att betala priset för en
minskad vapenexport mot att vi med trovärdighet kan
fortsätta att kämpa för rättvisa, för små länders rätt,
för folks rätt, till demokrati och mänskliga rättigheter.
Därför, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 5 i
betänkandet. Det innebär att jag yrkar avslag på för-
slaget om ramavtalet. Jag anser att de frågor som vi
har ställt, de krav som vi har fört fram, inte har besva-
rats på ett sätt som gör att jag känner mig säker på att
det här avtalet kommer att kunna fungera i enlighet
med de regler, med den öppenhet och med den re-
striktivitet som tidigare har utmärkt den svenska
vapenexportpolitiken.

Anf. 14 KARL-GÖRAN BI-
ÖRSMARK (fp):
Fru talman! Den säkerhetspolitiska utvecklingen i
Europa sedan det kalla krigets slut och en rad avise-
rade omfattande reduktioner och omstruktureringar
av Europas försvarsstruktur har lett till en kraftig
minskning av marknaden för försvarsmateriel. Detta
har givetvis lett till stora påfrestningar för särskilt
europeisk försvarsmaterielindustri. I grunden kan
denna utveckling bara hälsas med tillfredsställelse.
En minskad efterfrågan på vapen är alltid önskvärd
och bör därför understödjas.
Svensk försvarsmaterielförsörjning har under lång
tid haft stor säkerhetspolitisk betydelse, sedd bl.a.
mot den svenska militära alliansfriheten. I rådande
utveckling främst i Europa är det nu naturligt att
förändringen leder till ett ökat försvarsindustriellt
samarbete med andra demokratiska stater i Norden
och i övriga Europa och med USA i syfte att trygga
nödvändig försörjning av försvarsmateriel utan att
därför öka efterfrågan.
Folkpartiet välkomnar det framlagda ramavtalet
för att underlätta omstruktureringen och driften av
den europeiska försvarsindustrin. Vi är emellertid
bekymrade över två förhållanden som inte undanröjs
av föreliggande förslag.
För det första uppfattas ramavtalet på många håll
som en del av en strävan att upprätta ett mer jämbör-
digt förhållande mellan den europeiska och den ame-
rikanska försvarsindustrin. Vår uppfattning är att det
inte föreligger något motsatsförhållande härvidlag
och att det inte ligger i svenskt intresse att medverka
till att förstärka den synen. Svensk försvarsindustri
har ett starkt behov av ökat samarbete såväl med
europeisk som med amerikansk försvarsindustri. Det
är endast samarbetets innehåll och förutsättningar i
det enskilda fallet som ska avgöra valet av samar-
betspartner.
Det här utvecklar vi i reservation nr 4 som jag
härmed yrkar bifall till.
För det andra finns det en uppenbar risk att ett in-
stitutionaliserat europeiskt försvarsmaterielsamarbete
kommer att medföra att svensk exportpolitik anpassas
till mindre restriktiv praxis i andra samarbetsländer.
Den svenska regeringen har en benägenhet att med
hjälp av europeiskt samarbete glida in i en praxis som
skulle vara svår att försvara på hemmaplan. Det nu
föreslagna samarbetet bör därför knytas till en fortsatt
restriktiv syn på export av svensk försvarsmateriel.
Under årtionden har den helt dominerande delen
av materielen till det svenska försvaret levererats från
inhemsk industri. Ingen annan icke stormakt har som
Sverige haft en egen utveckling och produktion av
vapensystem och stödsystem inom ett brett spektrum.
Det har gällt flygplan, ubåtar, ytfartyg, torpeder,
luftvärnssystem, artillerisystem, pansarvärnsvapen,
bandvagnar osv.
Denna inhemska materielutveckling har givit flera
fördelar. Vi har fått skräddarsydd materiel som tillgo-
dosett just de behov som vi har när det gäller svensk
terräng, våra kustförhållanden, våra räckviddskrav
och vårt värnpliktssystem. Det har gjort att materielen
inte bara har haft hög kvalitet utan också ofta har
varit billigare än inköp utifrån genom att utländska
alternativ har inrymt kapacitet som vi inte har haft
behov av.
Det är dock uppenbart att denna tid då svenskt
försvar var tillräckligt som underlag för en allsidig
inhemsk försvarsindustri är ute. Det svenska försvaret
kommer i framtiden att köpa allt mindre serier av
olika materiel än tidigare samtidigt som möjligheter-
na till uppgradering av elektronik m.m. gör att livs-
längden blir olika för olika vapenbärare och vapen-
system. Med färre enheter och längre mellanrum
mellan nybeställningar blir det allt svårare att basera
utvecklingen och produktionen på huvudsakligen
svenska behov.
Men det är kanske ännu viktigare att försvarsin-
dustrin också i betydligt större nationer tvingas till
strukturförändringar. I USA har på några år antalet
stora försvarsindustrier minskat kraftigt till följd av
fusioner och uppköp. Det har givit några jätteföretag
med väldiga utvecklingsresurser, och det kommer
med stor sannolikhet att leda till att det amerikanska
teknologiska försprånget inom flera viktiga tekni-
kområden för försvarsmateriel blir än mer markerat.
I Europa har motsvarande omstrukturering varit
betydligt svårare att genomföra, väsentligen därför att
nationella ambitioner har varit hinder för fusioner
över nationsgränser. På senare tid har dock några
stora affärer genomförts.
Den svenska försvarsindustrin håller alltså på att
omstruktureras från att ha varit i huvudsak nationell
till att i hög utsträckning bli en del av en europeisk
industri. Denna omstrukturering måste bejakas, me-
nar vi. Det får dock inte stå i motsatsställning till,
som jag tidigare har påpekat, att svensk försvarsin-
dustri på egen hand också framgent ska kunna finna
samarbetspartner inom amerikansk försvarsindustri.
Alternativet till europeisk och transatlantisk samver-
kan är för Sveriges del således inte inhemsk för-
svarsindustri utan snarare ingen försvarsindustri alls.
Fru talman! Öppenhet och tydlig redovisning är
viktiga ingredienser i en restriktiv vapenexport. Det
är också viktigt för att acceptans bland medborgarna
ska kunna finnas. Som påpekas i det särskilda yttran-
det nr 3 innehåller inte regeringens årliga skrivelse till
riksdagen lika mycket information som vissa andra
samarbetsländers årliga rapporter till sina respektive
parlament. Där menar vi att vi måste ha en mer öppen
och klar redovisning.
Slutligen, fru talman, vill jag framhålla att det är
mycket angeläget att från svensk sida även fortsätt-
ningsvis framhålla nödvändigheten av att Exportkon-
trollrådet alltid ges möjlighet att komma in så tidigt
som möjligt i processen så att reellt inflytande över
hanteringen kan säkerställas.

Anf. 15 LARS ÅNGSTRÖM (mp):
Fru talman! Ärade ledamöter i kammaren! Proto-
kollsläsare! Vi har sett en utveckling sedan det kalla
krigets slut mot allt färre mellanstatliga krig i världen.
De har i princip upphört. Antalet konflikter har också
minskat. Under hela 90-talet såg vi också hur militär-
utgifterna i framför allt Europa minskade, ja, halvera-
des. I Ryssland minskade de med över 90 %.
Hela den här utvecklingen innebar och innebär en
stor kris för den internationella krigsindustrin. Man
har fortfarande, trots många konkurser och nedlägg-
ningar, 25-30 % överkapacitet. Men i stället för att
anpassa industrin till verkligheten och avveckla den
krigsmaterielproduktion som världen inte längre
behöver har man satsat på en allt aggressivare mark-
nadsföring för export och ett ökat samarbete mellan
olika länders industrier. Gemensamt har krigsindust-
rin i världen, också i Sverige, bedrivit ett intensivt
lobbyarbete gentemot parlamenten för att liberalisera
exportpolitiken och tillåta vapenexport till länder som
tidigare har varit helt stängda för sådan.
Jag anser att detta, fru talman, är grunden för det
ramavtal som vi nu ser och behandlar här i Sveriges
riksdag - ett framgångsrikt resultat av krigsindustrins
lobbyarbete också här i Sverige.
Vi i Miljöpartiet ser flera faror och negativa kon-
sekvenser med detta ramavtal. Först och främst finns
det frågetecken och otydligheter kring hur detta på-
verkar den svenska alliansfriheten. I avtalet förbinder
vi oss från svensk sida att skicka vapen till ett land
även om det landet skulle hamna i krig. Det står i
bjärt kontrast till riksdagens tidigare antagna riktlin-
jer, och det är också någonting som gör otydligheten
kring den svenska alliansfriheten uppenbar.
Den andra faran med avtalet gäller öppenheten
och den uppenbara risken att svensk krigsmateriel
kommer att hamna i diktaturer eller stater som är
involverade i pågående väpnade strider och krig. Vi
har tidigare från Miljöpartiets sida hävdat vikten av
en öppenhet kring vapenexporten. Den är ju ett av de
tydligaste uttrycken för svensk utrikespolitik. Bistånd
påverkar konkret, men vapenexport påverkar kanske i
ännu högre grad konkret.
Det är viktigt att allmänheten har en insyn och att
den parlamentariska granskningen av vapenexporten
är omfattande. De landlistor som nu ska upprättas i
enlighet med ramavtalet kommer dock att vara hem-
ligstämplade. I propositionen står det förvisso, och
det tror jag att försvarsministern kommer att beröra i
sitt inlägg, att parterna har möjlighet att lägga in sitt
veto. Men frågan är hur stor sannolikheten är att Sve-
rige skulle lägga in sitt veto. Om Sverige går emot de
fem samarbetsparterna för att stoppa en lönsam affär
på grund av att ett land eller enstaka länder på den här
listan inte uppfyller vår syn på mottagare av vapen
innebär det en risk för att Sverige skulle uteslutas från
den gemensamma produktionen. Sverige och svensk
industri skulle då lida ekonomiska förluster och dess-
utom betraktas som en dålig samarbetspartner. I detta
sammanhang är det ganska uppenbart att det ska
väldigt mycket till för att Sverige skulle säga nej till
en exportmottagare.
Det har också rests frågetecken kring huruvida de
parlamentariska partierna här i Sverige följer riktlin-
jerna och sina egna partiprogram. Det finns kanske
också grund för de här frågetecknen. Jag läste alldeles
nyss, fru talman, ett pressmeddelande där det påstås
att Kristdemokraterna i sitt partiprogram har en prin-
cip om att vapenexport ska begränsas till stabila de-
mokratier. I samma pressmeddelande påstås också att
Kristdemokraterna har bedrivit ett falskspel och givit
klartecken till svensk krigsmaterielexport till flera
diktaturer som tidigare varit stängda för svensk vape-
nexport. Det vore kanske bra om vi fick ett klarläg-
gande från Kristdemokraterna på den här punkten: Är
det deras partiprogram som gäller, eller har partiet
redan börjat liberalisera sin syn på svensk vapenex-
port?
Det finns också en risk att svensk krigsmateriel
hamnar i kommunistiska diktaturer. Vi har ofta en
debatt här i kammaren om vikten av att stötta demo-
krati och utveckling av länder där demokratin är en
grundsten. Även här tycker jag att det skulle kännas
väldigt tillfredsställande om det parti som oftast talar
om vikten av demokrati - det gäller Moderata sam-
lingspartiet - kunde klargöra här i kammaren att man
aldrig kommer att gå med på svensk krigsmaterielex-
port till en kommunistisk diktatur. Jag tror att det
vore väldigt klargörande både för oss ledamöter här i
riksdagen och också för allmänheten att få detta tyd-
ligt klarlagt.
Vi har alltså ett ramavtal där det föreslås att land-
listorna ska vara hemligstämplade, vilket förhindrar
en parlamentarisk öppen debatt och en allmän insyn.
Det utgör en självklar och uppenbar risk att svensk
krigsmateriel kan komma att hamna i stater där vi
definitivt inte skulle vilja se att svenska vapen eller
delar av krigsmateriel producerad i vårt land skulle
hamna. Men det finns ingenting explicit i ramavtalet
som utesluter en öppenhet. Därför är Miljöpartiets
ståndpunkt i första hand att vi bör avvisa ramavtalet.
Men om så inte blir fallet, om det finns en majoritet
för detta avtal, finns det ändå en möjlighet för kam-
marens ledamöter att låta handling överensstämma
med de vackra ord vi ofta uttalar här i talarstolen i
våra utrikespolitiska debatter, nämligen orden om
öppenhet. Det är ju också ett honnörsord i debatten
kring EU. Sverige driver hårt kraven på öppenhet och
genomskinlighet. Det borde då inte vara något pro-
blem för kammarens ledamöter att bifalla reservation
2 till det här betänkandet, som just handlar om att
landlistorna ska vara öppna och därmed möjliggöra
en demokratisk och allmän debatt om svensk krigs-
materielexport. Då skulle man också få handling att
överensstämma med ord. Våra ord om vikten av öp-
penhet skulle åtföljas av konkret handling. Jag har
svårt att se några argument mot att vi ska ha denna
öppenhet när det gäller en så vital del av svensk utri-
kespolitik som krigsmaterielexporten de facto är.
Självklart stöder Miljöpartiet alla de reservationer
som vi har skrivit, men för tids vinnande, fru talman,
yrkar jag endast bifall till reservationerna 2 och 3.

Anf. 16 CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Vi behandlar nu utrikesutskottets be-
tänkande UU8. Det är ett ramavtal om åtgärder för att
underlätta omstrukturering och drift av de europeiska
försvarsindustrin som det här betänkandet behandlar.
I beredningen av betänkandet har försvarsutskottet
erbjudits möjlighet att yttra sig över propositionen
jämte de motioner som inkommit med anledning av
propositionen. Så har också skett, och de synpunkter-
na är återgivna i betänkandet. Vi vet att det här i de-
batten också finns ledamöter som kommer från för-
svarsutskottet. Vi har vidare möjlighet att få lyssna på
försvarsminister Björn von Sydow lite senare i de-
batten.
I det färdigarbetade betänkande som vi nu ser lig-
ga här på kammarens bänkar konstateras att ramav-
talet förutom Sverige omfattar länderna Frankrike,
Italien, Spanien, Storbritannien och Tyskland. Vad
jag har förstått av en del inlägg, inte minst från Lars
Ohly, är det fel länder. Däremot har jag inte fått nå-
gon redovisning av vilka länder som det skulle vara
rätt att samarbeta med.
Utskottet skriver att man välkomnar den för-
svarsindustriella förändringsprocess som nu inleds i
Europa. Utskottet framhåller vidare att försvarsin-
dustrins internationalisering är en förutsättning för att
industrikapaciteten ska kunna bevaras i Sverige och
för att säkra den svenska försvarsmaktens materiel-
försörjning med bibehållande av vår traditionella
militära alliansfrihet och säkerhetspolitiska hand-
lingsfrihet.
Fem reservationer har avlämnats, och några av
dessa har det här yrkats bifall till. Jag vill yrka avslag
på alla de här reservationerna. Jag yrkar också avslag
på den framställan som har gjorts om att avslå hela
betänkandet, alltså att avslå ramavtalet. Jag yrkar
bifall till betänkandet och ramavtalet. Utskottets ma-
joritet har dragit slutsatsen att det av såväl säkerhets-
politiska som försvars- och industripolitiska skäl är
av stort värde att Sverige deltar i den omstrukturering
som måste äga rum i Europa. Därmed yrkar jag bifall
till majoritetens ställningstagande.
Jag vill också understryka att det trots reservatio-
ner och särskilda yttranden inte har preciserats några
alternativ till detta betänkande vare sig i debatten i
skrift eller i talen här i dag. Denna frånvaro av alter-
nativ måste få bilda en ram inte bara för behandlingen
i sak utan också för den vidare debatten.
Jag kan tillägga att Svenska freds- och skilje-
domsföreningen fått möjlighet att inför utskottet di-
rekt framföra sina synpunkter. Synpunkter framför-
des, och det var intressant. Vi hade också möjlighet
att debattera dem. Men inte heller de kunde peka på
ett alternativ till ramavtalet.
Även om vi är klara över frånvaron av alternativ
till det här betänkandet är det naturligtvis viktigt att
delfrågorna blir belysta och att vi väl väger de syn-
punkter som vi har kunnat ta del av från olika håll
under beredningen. Men ingen borde vara betjänt av
att göra en fjäder till en höna - även om vi närmar oss
påsk.
Fru talman! Två viktiga argument har beaktats.
För det första är det att överkapaciteten har en ex-
portdrivande effekt och för det andra att överkapaci-
teten kan leda till en konkurrenssituation som sätter
press nedåt på kraven på exportkontroll. Här blir
ramavtalet en motpol. Ramavtalet kan dessutom bli
ett viktigt instrument för att påskynda avvecklingen
av den betydande överkapacitet som finns inom den
europeiska försvarsindustrin.
Ramavtalet ger också förutsättningar för en eko-
nomiskt sund försvarsindustri. Vi borde alla ha ett
intresse av att säkra en effektiv användning av försva-
rets resurser för materielanskaffning. Vem har ett lust
att lägga mer pengar på försvarsmateriel än vad som
behövs?
Miljöpartiet och Vänsterpartiet tycks däremot
vilja spendera mer på krigsmateriel än majoriteten.
Frågan är om de fullt ut tänkt igenom konsekvenserna
av sina ställningstaganden. Inget av dessa båda partier
vill avväpna försvaret. Vill Vänsterpartiet och Miljö-
partiet att krigsmateriel ska vara så dyrt som möjligt
för svenskarna? Det vill inte jag. Jag vill att man ska
vara återhållsam och ansvarsfull med pengarna även
på det här området. Sverige kommer också genom sitt
deltagande att få insyn i och möjlighet att påverka
exporten från Europa på ett helt nytt sätt.
Utrikesutskottet ser som en förutsättning att avta-
let är förenligt med det nu gällande regelverket för
exportkontroll och att kontrollen av de produkter som
läggs under ramavtalet kommer att utövas genom det
svenska regelverket. Om det kan man läsa vidare i
betänkandet.
I fråga om krigsmaterielexport ser man vilka
kriterier som vi slår fast även för framtiden och för
detta ramavtal. Utförseln ska inte beviljas om den
strider mot internationella överenskommelser som
Sverige har biträtt, mot beslut av FN:s säkerhetsråd
eller mot folkrättsliga regler om export från neutral
stat under krig. Dessa tre punkter, som jag än en gång
upprepar, utgör ovillkorliga hinder för export.
Jag vill i dag också säga att utförsel ej bör ske om
det avser stat där omfattande och grova kränkningar
av mänskliga rättigheter förekommer. Vi har också
det tredje kriteriet, som talar om hinder för utförsel-
tillstånd för stat som befinner sig i väpnad konflikt
med annan stat eller är invecklad i internationella
konflikter som kan befaras leda till väpnad konflikt.
Det gäller också stat som har inre väpnade orolighe-
ter. Det är ju den delen vi ser en oroväckande ökning
av.
Fru talman! Ramavtalet gäller nu i sex länder,
men det är i framtiden möjligt att utvidga kretsen av
deltagande länder. Intresset är redan så här inled-
ningsvis stort. EU:s uppförandekod får i alla händel-
ser en förnyad tyngd. En ökad restriktivitet från EU-
kretsen är ju bara att välkomna.
Landlistorna är väl belysta i detta betänkande och
har också tagits upp i en del anföranden här. Men vi
ska veta att landlistor sedan länge förekommer i ex-
portkontrollen i samband med licensavtal. De listor
som upprättas inom ramavtalet kommer att bedömas
på samma grunder som dagens listor, dvs. enligt de
allmänt gällande bestämmelserna i sekretesslagen.
Största möjliga öppenhet är önskvärd, men vi
måste även respektera våra samarbetspartner. Det är
t.ex. inte lämpligt att offentliggöra information om ett
samarbetsprojekt när ett annat land inom projektet
inte gör det. Här kommer det att behövas en dialog
framöver. Det är något som regeringen redan nu har
aviserat. På frågan om vilka förutsättningar det finns
för en samordnad rapportering av ramavtalsprojekt i
de olika offentliga nationella rapporterna finns i dag
inget klart svar, men jag understryker att jag tycker
att det är oerhört viktig att man arbetar vidare på det
sätt som regeringen har aviserat.
Klart är att regeringen har sagt sig vilja verka för
en statistikredovisning på europeisk nivå. Export från
Sverige kommer att redovisas som hittills i den årliga
riksdagsskrivelsen, och då även täcka den export som
sker på grundval av ramavtalet.
Fru talman! Exportkontrollrådet fortsätter att ver-
ka på samma sätt som tidigare. Vi utgår från att strä-
van även framdeles blir ett brett partipolitiskt stöd för
den förda exportpolitiken. Det betecknar vi som
mycket värdefullt.
Exportkontrollrådet fattar i dag inga bindande be-
slut. Det är samtidigt utskottets mening att en oför-
ändrad tillämpning av det svenska regelverket fordrar
att Exportkontrollrådet hörs innan en landlista för-
handlas och att rådets utlåtande utgör en viktig grund
för den svenska förhandlingsinstruktionen. Detta sista
konstaterande är viktigt. Det är viktigt att vi så snabbt
som möjligt bör komma väl in i fungerande rutiner.
Slutligen vill jag säga att alla de här sex LOI-
länderna har förbundit sig att respektera EU:s uppfö-
randekod för krigsmaterielexport. Däri ligger att vi
har en gemensam plattform för exportkontrollbedöm-
ningar. Med det vill jag stanna.

Anf. 17 LARS OHLY (v) replik:
Fru talman! Carina Hägg efterlyser ett alternativ.
Om man förespråkar att vi ska gå in i ett ramavtal
med fem andra länder ska motståndarna till detta
avkrävas ett alternativ i form av andra länder som
man vill samarbeta med. Det tycker jag är ett märkligt
resonemang. Det är som om Folkpartiet skulle kunna
kräva att vi som är motståndare till svenskt medlem-
skap i Nato måste ha ett alternativ i form av en annan
militärallians att gå med i. Vi vill inte ha det här ram-
avtalet, Carina Hägg.
Min fråga till Carina Hägg handlar om öppenhe-
ten. Om man är för öppenhet och vill att beslut ska
kunna granskas av journalister och allmänhet är det
väl ändå rimligt att vi vet till vilka länder svensk
krigsmateriel exporteras? Vad är argumentet för att
avslå reservationen om offentliggörande av landlistor,
Carina Hägg?

Anf. 18 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! Lars Ohly tar först upp det som jag
nämnde i mitt anförande om vilka länder det handlar
om. Det bygger på Lars Ohlys anförande där han
talade om att det var västeuropeiska länder och att det
var det negativa. Då är det naturligt att komma med
en motfråga.
Över huvud taget är det något som utmärker den
här typen av frågor, att det kan finnas kritik och
ibland frågetecken som kan vara berättigade och som
är viktiga att reda ut. Men det går ändå en tråd genom
denna typ av frågor, att det inte finns några alternativ
presenterade. Det gör också att debatten naturligtvis
haltar. Det vore lättare om vi visste vad vi debatterade
mot. Det saknas.
Sedan tar Lars Ohly upp den viktiga frågan om
öppenhet. Det är klart att det är viktigt att vi kan ska-
pa största möjliga öppenhet i dessa frågor och att vi
kan göra det och flytta fram positionen när det gäller
samarbetsländer och över huvud taget när det gäller
dessa frågor.
Sedan har vi å andra sidan företagssekretess, så
detta är en avvägning när det gäller kammarens be-
rättigade krav att veta så mycket som möjligt om till
vilka länder man exporterar, att veta under vilka kri-
terier det sker och att lagstiftningen följs upp.
Det är alltså fråga om en avvägning, och jag tyck-
er att vi i det här betänkandet har gjort en god avväg-
ning mellan olika intressen på ett sätt som följer den
lagstiftning som vi har.

Anf. 19 LARS OHLY (v) replik:
Fru talman! Den enda vägens politik kommer jag
att tänka på när jag lyssnar till Carina Hägg, därför att
det är tydligt att vi som anser att detta ramavtal är fel
väg ska avkrävas förslag till annat ramavtal med
andra länder. Varför skulle vi behöva stå till svars för
det? Vi anser att detta ramavtal är fel väg. Det ökar
slutenheten, det minskar restriktiviteten, det liberali-
serar vapenhandeln, och det ifrågasätter den svenska
alliansfriheten. Räcker inte det som skäl för att säga
nej till ramavtalet?

Anf. 20 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! Jag tolkar Lars Ohlys inlägg som att
han dementerar det som han sade i sitt inlägg, att
detta är fel länder och att det inte är det som är grun-
den för den kritik han har utan att det är någonting
annat. Det kanske vi får utveckla vid något senare
tillfälle. Men jag har fortfarande inte hört något alter-
nativ till detta ramavtal från Vänsterpartiets sida.

Anf. 21 KARIN ENSTRÖM (m):
Fru talman! Jag vill inleda med att understryka att
moderaterna anser att det ramavtal som debatten i dag
gäller är en viktig del i byggandet av en framtida
gemensam europeisk säkerhetsordning. Det är viktigt
för etablerandet av EU:s militära krishanteringsför-
måga med ett minskat USA-beroende och Natobero-
ende avseende materiel. Och det är viktigt för att
behålla nationell och europeisk försvarsindustrikapa-
citet.
Ramavtalet innebär att det kommer att bli lättare
att samarbeta och att genomföra gemensamma pro-
jekt. Men det är också viktigt att notera att detta ram-
avtal inte berör existerande materiel eller redan på-
började projekt, utan detta gäller framtida projekt.
Om man anser att vi ska kunna ha, och att det är
värdefullt att ha, en fungerande europeisk och svensk
försvarsindustri, så är samarbete en nödvändighet.
Det är också nödvändigt att fler europeiska för-
svarsindustrier påbörjar den omstrukturering som
Sverige redan har inlett.
Försvarsindustrin i Sverige präglas av hög kom-
petens och konkurrenskraft. Och den kommer i och
med detta ramavtal att ha större möjligheter att sam-
arbeta med andra försvarsindustrier i dessa länder i
olika projekt. Ramavtalet kommer också att innebära
ett ökat ömsesidigt beroende mellan våra sex länder.
Detta kan leda till en alliansliknande situation. Det
ser vi moderater inte som något negativt, snarare
tvärtom. Men vi tycker att det är viktigt att även rege-
ringen talar öppet kring konsekvenserna av detta
avtal. Därför är det glädjande att försvarsministern
deltar i debatten i dag och kanske även kan ge sin syn
på denna aspekt. Annars anser jag att regeringen och
försvarsministern har skött arbetet bra avseende ram-
avtalet. Men jag efterlyser tydlighet avseende kon-
sekvenserna.
Vi moderater har dessutom föreslagit ett nästa
steg på detta område, nämligen att Sverige i Europe-
iska unionen ska inleda eller driva ett arbete med att
få fram gemensamma exportregler för krigsmateriel.
Som de flesta deltagare i debatten känner till och har
talat om så har vi redan en uppförandekod i EU som
också kommer att vara styrande i ramavtalet. Den
innehåller bl.a. mekanismer för konsultationer och
informationsutbyte. Detta är bra, men det skulle vara
ännu bättre att få helt gemensamma exportregler i
EU.

Anf. 22 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja ha ett klarläggande
från Moderata samlingspartiets sida just när det gäller
export till diktaturer och kanske framför allt krigs-
materielexport till kommunistiska diktaturer. Det vore
så lätt att säga antingen ja, vi kommer att verka mot
sådan export, eller nej, vi kommer att tillåta sådan
export. Jag tror att det är viktigt också för allmänhe-
tens tilltro till vad som sägs i andra sammanhang att
vi får ett tydligt klarläggande på den här punkten från
Karin Enström.

Anf. 23 KARIN ENSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Den här frågan är svår för mig att
svara på i detalj, eftersom jag inte sitter i Exportkon-
trollrådet. Men principen som de flesta partierna är
överens om är att vi inte ska exportera till krigförande
länder, till länder som kränker de mänskliga rättighe-
terna eller till länder som i övrigt är diktatoriska. Om
Lars Ångström sedan hänvisar till något fall som
finns eller som är aktuellt så känner inte jag till det.

Anf. 24 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Jag tror inte att det är så komplicerat.
Man behöver inte känna till några detaljer. Detta är en
övergripande ideologisk inställning om huruvida man
är beredd att medverka till krigsmaterielexport till
kommunistiska diktaturer eller inte. Även ett icke-
svar från Moderata samlingspartiets sida på denna
fråga är ju ett väldigt tydligt svar, om man nu inte är
beredd att säga nej till krigsmaterielexport till kom-
munistiska diktaturer. Men jag vore tacksam om vi
kunde få ett enkelt ja eller nej, eftersom det är en
ideologisk och övergripande fråga som inte har något
att göra med detaljer eller vad som händer i Export-
kontrollrådet. Det handlar om att redovisa en ideolo-
gisk syn från Moderata samlingspartiets sida.

Anf. 25 KARIN ENSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Om Lars Ångström frågar mig så
tycker jag naturligtvis att vi inte ska exportera till
kommunistiska diktaturer. Det är ingenting som mo-
deraterna har varit kända för att vilja göra eller upp-
muntra i andra sammanhang heller.

Anf. 26 HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Fru talman! Kristdemokraterna har inga reserva-
tioner, men jag har ändå begärt ordet för att kom-
mentera det ramavtal som vi ska fatta beslut om i
kammaren.
Vi tycker att bakgrunden till att vi kan fatta beslut
om ett sådant här ramavtal är glädjande och positiv,
nämligen att vi nu kan se ett stabilare Europa. Det
gläder naturligtvis oss Europavänner att det är på det
sättet. Vi kan naturligtvis också i de skiljelinjer som
dras upp här i kammaren se vilka som ser möjlighe-
terna och det positiva i att vi inte behöver så många
vapen i Europa som tidigare. Vi tillhör dem som
uppskattar detta. Den överproduktion som för närva-
rande sker har naturligtvis en tendens att sänka pri-
serna och på det sättet också öka trycket på vapenex-
porten ut i världen. Det är mycket märkligt att inte
den situationen förstås av dem som är bekymrade för
vapenexporten dit jag också räknar mig.
Vi tycker att det är positivt av flera skäl att detta
avtal kommer, inte minst att det då äntligen också
kommer på riksdagens och andra parlaments bord att
det finns ett ramavtal. Min personliga uppfattning är
att det redan har tagits många steg från industrins sida
för att skapa allianser ute i Europa, även från svensk
sida. Den allmänna debatten kanske inte riktigt följer
med i det tempot. Men nu har vi ett avtal på bordet,
och vi kan följa det och debattera det på det sätt som
vi önskar och följa det i fortsättningen.
Tre punkter vill jag peka på som är viktiga för oss
och som gör att vi är positiva till detta.
Vi tycker att det finns värde i att Sverige är med i
det här sammanhanget av rent tekniska skäl och får
behålla den kunskap och den kompetens som finns
inom vår industri även i fortsättningen.
Punkt två är att vi tror att det faktiskt är väldigt
viktigt för alliansfriheten och säkerhetspolitiken. För
att vi ska kunna ha en hake på andra leverantörer och
tillverkare i Europa behöver vi vara med i det här
sammanhanget för att försäkra oss själva om att få
tillgång till vapen i en krissituation och på det sättet
behålla den alliansfrihet som vi står för framöver.
Skulle vi vara helt beroende av andra, skulle vi inte
ha den möjligheten att vi har ett beroendeförhållande
mellan de olika vapentillverkarna.
Slutligen när det gäller restriktioner för export vill
jag säga att Kristdemokraterna självklart står för stor
restriktivitet. Vi tycker att de kriterier som finns i dag
är bra och ska följas så strikt som det bara är möjligt.
Vi ser också en möjlighet här att föra ut de restriktio-
nerna också på det europeiska planet. Självklart förut-
sätter vi att regeringens företrädare tar med sig våra
traditioner i det här sammanhanget och försöker att
implementera dem så långt det bara går i det nya
sammanhanget.
Jag vill också kommentera Lars Ångströms försök
att med ett trick ifrågasätta Kristdemokraternas håll-
ning när det gäller export. Det är naturligtvis bara ett
försök att skapa ett politiskt område där Ångström
skulle vara ensam att försvara detta. Vi har minst lika
stora ambitioner, och har haft det under all tid bakåt,
att vara restriktiva när det gäller vapenexporten och
att bevaka det här området. Jag kan rekommendera
Ångström att läsa vårt principprogram från 1996, det
gäller. Vi håller just nu på att revidera vårt prin-
cipprogram, och vi behåller vår hållning även i det
här programmet. Det finns mycket annat som kan
vara värdefullt för Ångström att läsa om det här om-
rådet i vårt principprogram. Det gäller fortfarande.
Det är min kommentar.

Anf. 27 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Det är viktigt att klargöra de olika
partiernas inställning till krigsmaterielexporten, för
den kommer att belysa lite hur man kommer att han-
tera de här frågorna när vi sedan har ramavtalet, om
det nu går igenom. Ett svar som går ut på att Mode-
raterna inte är beredda att säga nej till krigsmaterie-
lexport till kommunistiska diktaturer som parti är
klargörande för hur de kommer att hantera exporten
inom ramavtalet.
Det är tillfredsställande, om jag tolkar Holger
Gustafsson rätt, att Kristdemokraternas uppfattning är
att krigsmaterielexport från svensk sida ska begränsas
till stabila demokratier. Om det är vad som gäller för
Kristdemokraterna är det ett mycket värdefullt till-
kännagivande både för oss i kammaren och för all-
mänheten. Har jag tolkat Holger Gustafsson korrekt?

Anf. 28 HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Det är fullständigt korrekt tolkat. Det
behöver inte tolkas, för det är solklart i våra politiska
program.

Anf. 29 Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s):
Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag är
glad över att få delta i denna debatt kring propositio-
nen angående ramavtalet om åtgärder för att under-
lätta omstrukturering och drift av den europeiska
försvarsindustrin. Det är ett viktigt avtal för försvars-
politiken, ja, för säkerhetspolitiken och därmed också
en mycket viktig diskussion. Det är också positivt att
i dag i kammaren få lyssna på inläggen från företrä-
dare för Socialdemokraterna, Moderata samlingspar-
tiet, Kristdemokraterna och Folkpartiet. Jag sluter
mig till att också Centerpartiet har samma inställning.
Fru talman! Jag vill nämna några ord om betydel-
sen av förändringarna inom försvarsindustrin relaterat
till några viktiga politikområden.
Det första är säkerhetspolitiken, det andra är in-
dustristrukturen och därmed globaliseringen. En
tredje faktor som påverkar detta område är teknikut-
vecklingen. Dessa tre faktorer påverkar hur vårt land
utvecklar sin försvarsmaterielförsörjning och därmed
svensk försvarsindustri.
De säkerhetspolitiska förändringarna hänger na-
turligtvis samman med det kalla krigets slut. Krigs-
hotet i Europa har sakta tynat bort och därmed beho-
vet av det stora territoriella försvar med hög bered-
skap som vi har haft, en försvarsstruktur som för
Sveriges del krävde en bred nationell förmåga att
producera krigsmateriel. Det var det pris som vi då
måste betala på grund av det tydliga krigets hot och
vår oberoende position. Och det var mot den bak-
grunden som vi utvecklade den svenska försvarsin-
dustrin. Det var en försvarsindustri med stor bredd
vad gäller kompetens och hög teknologisk nivå. Det
är något som vi har nytta av i dag.
Men förutsättningarna har förändrats från ett na-
tionellt oberoende till ett ömsesidigt beroende, vilket
resulterat i att vi inte har samma behov av nationell
försvarsindustrikapacitet. Att i dag ha förmåga att ha
industriell kapacitet i takt med den tekniska utveck-
lingen är omöjligt för de flesta länder. Storbritannien,
Tyskland och Frankrike väljer i allt större utsträck-
ning internationellt samarbete för sin materielförsörj-
ning. Att utveckla moderna försvarssystem ryms inte
längre i ländernas nationella budget. Det är i stort sett
bara Förenta staterna som förmår att utveckla en
heltäckande förmåga.
Det ser vi också på ägarstrukturerna. Nästan alla
våra stora företag inom försvarsindustrin har i dag
någon form av utländskt ägande - Saab med British
Aerospace Systems, Hägglund med Alvis Group,
Bofors Defence med United Defence och Kockums
med HDW.
Den internationella ägarstrukturen är alltså ett
faktum, och den svenska regeringen och riksdagen
har ställt sig positiva till denna förändrade ägarbild.
Det utländska ägandet ger de svenska företagen en
bredare kunskapsbas inför framtiden och, vill jag
framhålla, vice versa.
Det nya svenska försvaret ska kännetecknas av en
hög teknologisk nivå. Vår insatsorganisation ska ha
de allra modernaste vapensystemen och sensorsys-
temen. Vårt land ska ha tillgång till och kunskap om
dagens och morgondagens tekniska system. Det inne-
bär att vi måste ha en försvarsmaterielpolitik som
bygger på internationell samverkan. Försvarsindust-
rins internationalisering är därmed en av förutsätt-
ningarna för vår försvars- och säkerhetspolitik.
Det var mot denna bakgrund som regeringen in-
ledde förhandlingar med Storbritannien, Tyskland,
Frankrike, Italien och Spanien kring ett ramverk för
ett utvecklat materielsamarbete. Och det är naturligt-
vis i sin tur anledningen till att vi har den här debatten
här i kammaren. Förhandlingarna har gett oss ett avtal
om åtgärder för att underlätta omstrukturering och
drift av den europeiska försvarsindustrin, eller LOI-
avtalet, som vi oftast säger. Letter of Intent var den
form som den första framgångsrika förhandlingen oss
emellan ledde till. Det ger vårt land möjligheter att
utveckla samarbetet mellan de sex länder som i dag
står för över 90 % av Europas försvarsindustrikapa-
citet. Avtalet reglerar, på folkrättslig grund, förhål-
landet mellan länderna på ett sätt som liknar en inre
marknad. Avtalet skapar förutsättningar för ett ömse-
sidigt samarbete samtidigt som det säkerställer möj-
ligheter till oberoende.
Sverige som ett alliansfritt land har två vägar att
gå. Å ena sidan kan vi välja att ha en försvarsindustri
som tillgodoser alla våra behov när det gäller säkerhet
och försvarsmateriel och därmed ett försvar som har
materiel för varje tänkbart hot. Å andra sidan har vi
möjligheten att importera vapen och andra materiel-
system vid behov. Det är något som vi inte skulle
kunna göra utan samarbete. Varför skulle andra län-
der ställa sina resurser till vårt förfogande om vi valt
isolationism? En ökad säkerhet i materielleveranser
ger oss en starkare säkerhetspolitisk position som i ett
kärvare säkerhetspolitiskt läge ger oss möjlighet att
importera det som vi då kan behöva. Import kräver
export och vice versa.
Jag kan tillägga att en egen försvarsindustri som
skulle tillgodose alla behov för vårt land kanske
skulle innebära en fördubbling av försvarsbudgeten
som i dag ligger på ca 43 miljarder. Jag tror inte att vi
är villiga att ställa upp på det.
Fru talman! En annan viktig fråga som behandlas
i avtalet är synen på krigsmaterielexport. Vårt land
har sedan länge en restriktiv inställning till export.
Denna hållning har varit ett av våra ingångsvärden i
förhandlingarna som ledde fram till avtalet. Min upp-
fattning är att avtalet motsvarar den väg vi valt i
svensk politik, och vi kan konstatera att de övriga
länderna intagit samma hållning. En förändrad syn på
exportfrågan hos våra samarbetspartner har öppnat
möjligheterna för samsyn.
Om vi inte inleder ett närmare samarbete med de
viktigare producentländerna i Europa kommer vi på
sikt att tappa kontrollen över försvarsindustrins verk-
samhet. Produktionen förläggs då till de länder som
har de mest tilltalande exportreglerna, och vi får en
konkurrenssituation som troligen på sikt skulle ge
liberalare exportkontrollkrav. Det avtal som de sex
länderna nu har uppnått ger goda förutsättningar för
en ansvarsfull, kollektiv exportkontrollpolitik.
Sverige får både insyn i och en möjlighet att på-
verka exporten från andra länder i Europa på ett sätt
som var otänkbart bara för något år sedan.
Vi kommer samtidigt att behålla vår nationella
exportkontroll för de produkter som svensk för-
svarsindustri hittills tagit fram och marknadsfört på
export. Avtalet gäller framtida produkter och utveck-
lingen av nästa generations försvarsmateriel till den
svenska försvarsmakten. Grunden för kontrollen är
Europeiska unionens politiskt bindande uppförande-
kod för vapenexport. Kontrollen kommer att bygga på
listor med godkända destinationer för varje enskild
produkt. Listorna måste beslutas enhälligt, och varje
land bibehåller därför sitt inflytande över exportpoli-
tiken. Avtalet är också i övrigt helt förenligt med det
gällande svenska regelverket för exportkontroll. Inga
förändringar behöver göras i vår exportkontrollag-
stiftning.
Fru talman! Jag vill sammanfattningsvis framhålla
att det ramavtal som kammaren i dag har att ta ställ-
ning till är ett viktigt led i en mycket större process,
nämligen Sveriges anpassning till de nya förutsätt-
ningar för vår försvars- och säkerhetspolitik som
uppstått genom det kalla krigets slut - detta för att
trygga en effektiv materielförsörjning till det svenska
försvaret i fred såväl som under en anpassningsperiod
med ett kärvare säkerhetspolitiskt klimat.
Andra element i denna förändringsprocess är För-
svarsmaktens omstrukturering och vårt ökade enga-
gemang i internationella fredsbevarande och huma-
nitära insatser. De olika delarna i denna ekvation är
beroende av varandra för att helheten ska kunna upp-
nås. Utan en ökad internationalisering av försvarsin-
dustrin kommer vi i praktiken att få stora svårigheter
att på en och samma gång uppnå målet med ett smala-
re, men vassare försvar - ett försvar utrustat med
högteknologisk, men också interoperabel materiel.
Målet är att begränsa våra försvarsuppgifter till en
rimlig nivå i förhållande till det säkerhetspolitiska
läget och att bibehålla vår militära alliansfrihet. Ram-
avtalet säkrar förutsättningarna för försvarsindustrins
internationalisering utan att göra avkall på vår militä-
ra alliansfrihet. Avtalet tar samtidigt på ett betryg-
gande sätt hand om internationaliseringens konsek-
venser för vår exportpolitik, för vår försvarsforskning
och för den militära sekretessen - för att nämna några
av de aspekter som behandlas i avtalstexten.
Fru talman! Jag vill därför varmt tillstyrka att
kammarens ledamöter ställer sig bakom propositio-
nen.

Anf. 30 LARS OHLY (v) replik:
Fru talman! Försvarsministern valde att berömma
vissa deltagare i debatten medan han inte var lika
glad över att lyssna på vissa andra. Själv lyssnar jag
även på dem som tycker annorlunda än mig själv,
eftersom jag ser en öppen diskussion som förutsätt-
ningen för att vi ska kunna fatta bra beslut.
Karin Enström från moderaterna sade att nästa
steg, enligt moderaternas syn, är helt gemensamma
regler för all vapenexport och krigsmaterielexport
inom EU. Anser försvarsministern att det är ett lo-
giskt nästa steg efter att detta avtal har trätt i kraft?
En annan fråga gäller den nu avslöjade skandalen
om brittisk export av kanoner till Marocko. Marocko
håller just nu på att rusta upp. Längs en 160 mil lång
militär mur placeras offensiva vapen riktade mot
Västsahara. Nu har det visat sig att den brittiska rege-
ringen har brutit mot EU:s uppförandekod, eftersom
man har exporterat 30 stycken 105 millimeters kano-
ner till Marocko. Varför ska vi lita på att ens EU:s
uppförandekod kommer att följas i framtiden?

Anf. 31 Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är positivt att Euro-
peiska unionen går in för att ta fram ett gemensamt
statistiskt system som gör att unionens länder kan
redovisa krigsmaterielexport och möjligen också i en
framtid vissa delar av importen. Det tycker jag är
positivt. Jag anser att EU:s uppförandekod är ett be-
tydande framsteg.
När vi inom kretsen av de sex länderna har dis-
kuterat frågan vidare har vi sett det som naturligt att
orientera EU-organen om vad vi gör. Men jag vill
säga att det inte finns någon gemensam ståndpunkt
mellan de sex som skulle innebära att dagens åtagan-
den skulle föras över till Europeiska unionen.
Har Storbritannien brutit mot Code of conduct?
Jag kan inte uttala mig om det. Men anta att avtalet
hade trätt i kraft! Anta att det gällde krigsmateriel där
det fanns gemensamma komponenter där några länder
hade varit inblandade! Då hade det varit fråga om ett
gemensamt beslutsfattande. Dessutom: Hade avtalet
varit i kraft hade vi säkerligen haft en större insyn i
vad Storbritannien, även med en ren nationell pro-
duktion, har för exportavsikter. Följaktligen kan ex-
portregimen bli mera åtkomlig för påverkan genom
avtalet än utan avtalet.

Anf. 32 LARS OHLY (v) replik:
Fru talman! Det är den brittiska parlamentskom-
mittén som har utfrågat den tidigare utrikesministern
Jeff Hoon och den nuvarande utrikesministern Robin
Cook. Man har konstaterat att den brittiska exporten
till Marocko med största sannolikhet ej är förenlig
med den av EU antagna uppförandekoden. Det är inte
första gången som sådan här export har ägt rum. Re-
dan 1999 beviljades en export värd 2 miljoner pund.
Den här exporten av kanoner var värd ca 1,5 miljoner
pund.
Frågan är då: Är det svensk syn på vapenexport,
den restriktiva synen och den öppna redovisningen,
som kommer att påverka de andra fem i ramavtalet?
Eller finns det någon som helst risk att den mer slutna
synen på vapenexport och den mer liberala synen på
export till länder som vi inte vill exportera till kom-
mer att påverka även Sverige?

Anf. 33 Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s) replik:
Fru talman! Mitt intryck är att det under de se-
naste åren har skett en betydande förändring i inställ-
ningen i de länder som vi ska samarbeta med. Det
beror bl.a. på förändringar i den politiska bilden.
Tyskland är ett viktigt land. Tyskland har enligt
min bedömning snarast kommit att inta en hållning
som i mycket stor utsträckning påminner om den
svenska.
Jag har den föreställningen och förhoppningen att
när det handlar om gemensamma materielsystem -
och där har Sverige naturligtvis har en icke obetydlig
andel - kommer vi att ha goda möjligheter att göra
våra åsikter hörda om hur regelverk och Code of
conduct ska tillämpas.
Ginge vi på Vänsterpartiets och Miljöpartiets in-
ställning, dvs. att avslå tillträde till avtal, vad vore då
våra möjligheter att påverka i den riktning som vi vill
se?

Anf. 34 KARIN ENSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Som jag nämnde i mitt anförande
skulle jag vilja fråga försvarsministern hur han ser på
det ökade ömsesidiga beroendet, om det inte i sin tur i
verkligheten också leder till en alliansliknande situa-
tion. Det är min fråga till försvarsministern.

Anf. 35 Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s) replik:
Fru talman! Det har varit intressant att få klart för
sig under det här arbetet att Natoländerna egentligen
inte har haft ett fastare försvarsmaterielsamarbete.
Inom Natoalliansen råder det ett korstryck mellan
olika aktörer, och det är inte alls så att alla Natos
länder har tillträde till samma materielsystem. För
mig förefaller det som om Natoländerna genom det
här avtalet har kommit varandra närmare i ett viktigt
hänseende, materielsamverkan. Men det är klart att de
har det som är grunden i Natoavtalet, nämligen ömse-
sidiga garantier för varandra i händelse av att de blir
angripna.
Vi har behov av att kunna stå på vår alliansfria
position och ha ett oberoende. Hur ska vi kunna värna
detta om vi icke kan vara säkra på att vi kan få im-
portera den allra mest kvalificerade krigsmateriel
m.m. som behövs för vårt försvar? Vi når genom
samarbetet i den här kretsen en mycket stor trygghet.
Den tryggheten ger oss säkerhetspolitiska möjligheter
att vidhålla den säkerhetspolitiska alliansfrihet som vi
vill kunna stå kvar vid.

Anf. 36 KARIN ENSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Som försvarsministern vet tycker vi
moderater att det är ett bra avtal och att ramavtalet
leder till flera bra saker, inklusive det ömsesidiga
beroendet.
Men jag tycker ändå inte riktigt att jag får ett svar
på frågan. Man kan tolka konsekvenserna på två sätt,
antingen att vi blir mindre beroende eller att vi blir
mer beroende. Min tolkning är att vi blir mer beroen-
de och därmed hamnar i en alliansliknande situation
med de här länderna.

Anf. 37 Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s) replik:
Fru talman! Anta att vi inte hade avtalet. Det är ju
en position som drivs av Vänsterpartiet och Miljö-
partiet. Vad skulle vi då ha för situation om vi skulle
behöva göra materielinköp men blev nekade därför
att exportörerna skulle säga att de har andra order
som de låter gå före, därför att de går till regeringar
som tillhör Nato t.ex.? Det skulle vara en försvagad
position som, om den drevs långt, vore till skada för
vår alliansfria position och vår säkerhetspolitiska
frihet.
Min bedömning är att detta avtal, som är accepte-
rat av de fem länder som tillhör Nato, ger oss en ökad
möjlighet att värna om vår handlingsfrihet.

Anf. 38 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Att svensk försvarsindustri har ett
starkt behov av ökat samarbete såväl med europeisk
som med amerikansk försvarsindustri framhöll jag i
mitt anförande. Jag tycker att det är viktigt att påpeka
att det endast är samarbetets innehåll och förutsätt-
ningarna i det enskilda fallet som ska avgöra valet av
samarbetspartner.
Jag skulle vilja fråga försvarsministern om det här
avtalet på något sätt innebär några restriktioner för
Sverige att vid sidan av de andra fem länderna sluta
avtal med t.ex. USA eller något annat land när det
gäller försvarsindustrisamarbete.
Det andra gäller Exportkontrollrådet. Det är vik-
tigt att Exportkontrollrådet kommer in så tidigt som
möjligt i processen. Man kan ju tänka sig ett scenario
där Exportkontrollrådet kommer in lite sent i en pro-
cess och därmed har svårt att påverka. Sveriges posi-
tion när det gäller att möta de andra fem länderna kan
bli ganska bakbunden och innebära att Sverige inte
har samma kraft utan passivt lägger sig. Därför är det
viktigt att Exportkontrollrådet kommer in tidigt i
processen, så att man redan då kan påverka utveck-
lingen av samarbetet på ett speciellt område.

Anf. 39 Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s) replik:
Fru talman! Det kanske inte var en slump att den
tidigare administrationen, Clintonadministrationen i
Förenta staterna, för ungefär ett år sedan började
lägga fram förändringsförslag vad gäller tillämpning-
en av de amerikanska exportreglerna. Min fråga har
varit: Skulle dessa förändringar ha kommit i gång om
icke vi sex hade börjat vårt förhandlingsarbete och
där mycket pekar på att vi kommer att lyckas?
Förenta staternas administration lade fram vissa
förändringar. Från den svenska sidan är vi bilateralt
sett icke nöjda med de öppningar som har gjorts. Men
jag har en viss optimism i frågan efter att ha talat med
företrädare för både den avgångna och den nytillträd-
da administrationen. Förenta staternas kongress har
en tendens att in i detalj reglera exportreglerna i För-
enta staterna och med en rätt merkantilistisk hållning.
Min bedömning är att om den här konstruktionen
lyckas - särskilt givetvis om den fylls av reellt inne-
håll i form av gemensamma projekt som icke behöver
utesluta deltagande av industrier med t.ex. ett ameri-
kanskt ägande - kommer det att öka incitamenten i
det politiska systemet i Washington att bejaka en
fördjupad samverkan, t.ex. bilateralt med Sverige.
Och det är min avsikt att vi ska kunna gå den vägen.

Anf. 40 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Jag får tacka för svaret. Det är den
uppfattning som vi också har, att det är viktigt att
man nu lyckas med detta och att man inte måste gå
via det här samarbetsavtalet för att sluta ett avtal med
USA, utan man ska kunna göra det bilateralt. Den
öppningen måste finnas menar vi. De andra samar-
betsparterna ska inte behöva påverka den utveckling-
en.
Jag har också en fråga som gäller Exportkontroll-
rådet som jag vore tacksam att få svar på. Det ligger
någonting i mitt resonemang att det är viktigt att
Exportkontrollrådet kommer in tidigt för att vi ska ha
en bra förhandlingsposition och inte kommer ned
med bakbundna händer när vi ska diskutera avtal med
de andra parterna. Det parlamentariskt sammansatta
Exportkontrollrådet kan då få ett reellt inflytande.

Anf. 41 Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s) replik:
Fru talman! Jag har inte den insynen i hur Export-
kontrollrådet fungerar i dag. Jag föreställer mig dock
som en utomstående att det t.o.m. kan bli en fördel
med system som vi nu ska ha och som har kritiserats
från en del här i kammaren, nämligen med länderlis-
tor per materielslag. Jag föreställer mig att det kan bli
en mer systematiserad form av beredning i vårt ex-
portkontrollråd. Men jag får göra den reservationen
att jag inte har insyn i hur arbetet är upplagt.
Får jag också göra ett påpekande och ge ett svar
med anledning av den förra diskussionsomgången.
Jag ser framåt mot att vi ska kunna göra en liknande
samverkan med t.ex. de nordiska länderna. Det är min
förhoppning att det ska vara möjligt att förhandla
fram ett ungefärligen liknande system med våra nor-
diska grannländer. Det ska vara ett system liknande
det som vi nu har liggande här för kammarens ställ-
ningstagande.

Anf. 42 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Karin Enströms fråga alldeles nyss till
försvarsministern om just risken för ett allt närmare
allianssamarbete är intressant, och försvarsministerns
svar är ännu intressantare.
Försvarsministern konstaterar att vapensamarbetet
blir allt fastare inom Nato. Det är något som man
tidigare inte har haft. Nu kommer också Sverige att
delta i det fastare vapensamarbetet. Genom avtalet
skriver vi också under på att fortsätta att leverera
vapen även om militäralliansen hamnar i krig.
Detta måste ändå betraktas som en otydlighet
kring den svenska alliansfriheten. Jag undrar hur det
står i förhållande till de samtidiga deklarationerna
från utrikesministern om att Sverige ska bibehålla sin
alliansfrihet och t.o.m. fylla den med ett nytt innehåll
nu när neutraliteten avskaffas.
Jag får inte riktigt de två olika signalerna från re-
geringen att gå ihop. Det måste ändå betraktas som ett
problem. Jag vill att försvarsministern utvecklar reso-
nemanget lite kring den problematiken.

Anf. 43 Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s) replik:
Fru talman! Jag är säker på att det har redovisats
under båda utskottens behandling. Men jag lägger
gärna fram regeringens bedömning här.
Vi har fört en helt öppen förhandling med de and-
ra fem länderna. Det har betytt att vi redovisat att
Sverige är ett icke allierat land. Sverige är ett land
som har möjlighet att i enlighet med internationell rätt
kunna välja t.ex. en förklaring om neutralitet, en
position som innebär att Sverige är icke krigförande
land eller annat i anslutning till det som vi önskar
forma som vår säkerhetspolitik i händelse av krig.
Det gäller både i vårt närområde och på annat sätt.
Vi har redovisat detta. Det har de fem länderna
accepterat. Det redovisas bl.a. i artiklarna 10 och 11
som finns i avtalet. Frågeställningen är klar. Den
svenska säkerhetspolitikens möjligheter finns. Det är
t.o.m., vilket jag betraktar som ett betydande fram-
steg, accepterat av våra samarbetspartner.

Anf. 44 LARS ÅNGSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Jag märker att försvarsministern i sitt
svar betonar ordet öppenhet i förhandlingarna. Min
andra fråga till försvarsministern gäller just det. I och
med att det inte strider mot avtalet att göra landlistor-
na offentliga är min fråga: Varför inte låta dem vara
offentliga för insyn och samhällsdebatt?
Det finns tre områden - kvinnoprostitution och
barnsexhandel, narkotikaförsäljning och vapenför-
säljning - som är de mest lukrativa branscherna i
världen. De har en sak gemensamt. Det är att de trivs
bäst i mörker. Det är ljusskygg verksamhet. De två
förstnämnda har vi inga problem med, eftersom de är
förbjudna enligt lagstiftning. Men just krigsmaterie-
lexporten är tillåten med restriktioner.
Varför tillåter vi inte att landlistorna blir offentli-
ga i Sverige? Därigenom möjliggör vi en offentlig
debatt där beslutsfattarna faktiskt kan ställas till svars,
svara på folkets frågor och försvara besluten. Varför
ska denna verksamhet ske i skymundan, dold bakom
hemligstämplar?

Anf. 45 Försvarsminister BJÖRN VON SY-
DOW (s) replik:
Fru talman! Låt oss tänka på vår egen import. Är
vi beredda att minutiöst redovisa all vår krigsmateri-
elimport? Det är inte så säkert. Det beror på omstän-
digheterna och det säkerhetspolitiska läget. Vi befin-
ner oss ändå i en del av världen där omständigheterna
i betydande utsträckning är förutsägbara, där det råder
låg spänning och där vi har demokratier som grannar.
Hur är det i andra delar av världen? Det gäller
även länder som också är demokratier. Är deras för-
utsättningar lika gynnsamma för import? Det är vad
som har gjort och gör att många länder sig vilja ha en
restriktiv syn. Jag menar egentligen att detta icke
gäller utifrån ett exportperspektiv utan från ett im-
portperspektiv.
Det är min förhoppning att samsningen mellan de
sex länderna och samarbete inom EU-kretsen och
kanske inom det s.k. Wassenaarsystemet kan succes-
sivt leda till alltmer av öppenhet. Vi avser att försöka
övertyga våra kolleger om att det är bättre att gå den
vägen. Men i dag kan regeringen inte föreslå riksda-
gen annat än det som ligger i avtalet, dvs. listorna kan
inte vara offentliga.
Däremot har vi i vårt land ett som vi anser gott
parlamentariskt kontrollsystem och en god redovis-
ning inför både offentligheten och kammaren varje år
av huvuddragen i vår exportinriktning.

Anf. 46 BERIT JÓHANNESSON (v):
Fru talman, bästa ledamöter och åhörare! Lars
Ohly har tagit upp de övergripande frågorna kring
avtalet. Jag ska ta upp den tråden och spinna vidare
på den.
Det föreliggande förslaget till avtal bygger på att
man vill utveckla en konkurrenskraftig försvarsin-
dustri i Europa. Det ska i första hand ske i de sex
länder som initialt ratificerar avtalet, men det ska
också kunna skrivas under av andra. Regeringen och
utskottet menar att man sedan på lika villkor ska
kunna konkurrera med USA. Kan man inte konkurre-
ra kommer köparna i stället att gå till andra säljare.
Som en liten jämförelse kan nämnas att USA sat-
sar 38 miljarder dollar bara på försvarsforskning
jämfört med de europeiska Natoländernas 11 miljar-
der dollar. Men det är inte bara för att konkurrera
med den helt dominerande amerikanska försvarsin-
dustrin som avtalet kommit till. Man vill också ha
möjlighet att samarbeta på lika villkor, som man
säger, med USA.
Avtalet är inte bara till för att ge de europeiska
försvarsmakterna billigare produkter. Det är natur-
ligtvis också så att man vill bevara vunna export-
marknader och vinna nya. Propositionen och utskot-
tets betänkande, och här också försvarsministern,
andas tillförsikt att avtalet ska ge möjlighet att behålla
de svenska reglerna för vapenexport. Vi som är emot
avtalet hyser inte samma tilltro.
Vad gäller vapenexportkontrollen är det enligt
Vänsterpartiet i synnerhet tre aspekter av avtalet som
ger anledning till oro. Avtalet riskerar att leda till en
liberalisering av krigsmaterielexportpolitiken, mins-
kad öppenhet samt stora svårigheter att stoppa ex-
porten om situationen i destinationslandet förvärras.
Men den svenska riksdagen kan besluta om åtgär-
der för att värna om öppenheten och en restriktiv
exportpolitik. I vår motion visar vi på en mängd
punkter där vi ser hoten mot de svenska reglerna och
föreslår att Sverige ska agera.
Sex europeiska länder med olika tradition ska en-
ligt avtalet för varje försvarsindustriprojekt i konsen-
sus utarbeta s.k. vita listor över de godkända destina-
tionsländerna. Sverige är i sammanhanget ett litet
land. Ska man samarbeta om försvarsexport och få ett
konsensusbeslut måste en gemensam nämnare skapas.
Därmed skulle med stor sannolikhet Sveriges restrik-
tivitet minskas. Som, kära åhörare, i ett äktenskap så
kommer kantighet och hävdandet av den egna åsikten
att slipas för husfridens skull.
Samtliga av de länder som initialt ska omfattas av
avtalet har i dag vapenexport till Colombia, Egypten,
Kuwait, Saudiarabien och Turkiet. Några av länderna
har dessutom export till Indonesien, Indien och Kina.
I denna familjs tradition och bland dessa försvarsin-
dustriella förväntningar ska samarbetet ske. Det är
svårt att se hur Sverige med ramavtalets nuvarande
utformning ska kunna förmå de andra länderna att
utesluta destinationsländer som alla samarbetsländer
utom Sverige godkänt för vapenexport tidigare.
Inom EU har alla länder anslutit sig till den s.k.
uppförandekoden för vapenexport. Det är ett fantas-
tiskt dokument! Man har formulerat rekommendatio-
nen i åtta kriterier.
Om länderna levde efter detta dokument skulle vi
inte behöva diskutera frågorna längre. Men problemet
är att det inte efterlevs. Enligt reglerna i den europe-
iska uppförandekoden skulle Colombia, Egypten,
Kuwait och de andra destinationsländerna som jag
räknade upp inte godkännas för vapenexport. Men
trots att alla länder i Europa har undertecknat koden
så bryter man emot den.
Försvarsindustrin har en stark ställning i Europa -
också här. Den trycker på för att få exportera sina
produkter till så många länder som möjligt. Svensk
vapenexport satte rekord i fjol, kunde man läsa i en
artikel från början av mars i år. En talesman för Sve-
riges Försvarsindustriförening uttryckte sin glädje
över ett bra resultat. När hemmamarknaden viker har
svensk försvarsindustri lyckats sälja bra utomlands,
sade man.
Fru talman! Vänsterpartiet har en reservation till-
sammans med Miljöpartiet där vi avslår förslaget till
avtal. Men vi kräver också förändringar i syfte att här
i Sverige öka öppenheten och behålla en restriktiv
exportpolitik.
Nu övergår jag till de krav som vi har ställt genom
motionerna.
V, fp och mp har en gemensam reservation där vi
föreslår att Sverige ska offentliggöra landlistorna över
godkända exportländer efter det att de godkänts av
avtalsländerna. Detta är en demokratifråga. Det
handlar om att allmänheten ska få insyn i vilka länder
Sverige är med och exporterar vapen till. Här hänvi-
sar utskottet till sekretess och påtalar att riktlinjen på
området bör vara så stor offentlighet som möjligt med
respekt för det som parterna i ramavtalet har kommit
överens om.
Vi anser att detta är en mycket viktig och allvarlig
fråga. Utskottets svar rimmar illa med den svenska
regeringens målsättning att öka öppenheten i Sverige
och i EU. Vi ser ingen anledning till att inte offent-
liggöra listorna. Det är ju efter det att beslutet är fattat
av de olika länderna som detta skulle ske.
Det kan förflyta en avsevärd tid mellan det att en
landlista är antagen och till dess att export ska ske.
Men det finns ingen rutin inbyggd för förnyad pröv-
ning av listorna. Utskottet anser det olämpligt att
regelmässigt överpröva ett lämnat förhandsbesked i
ett slutskede. Man hävdar att en förändrad slutsats i
detta skede kan ge upphov till stor förtroendeskada
såväl för Sverige som land som för industrin.
Utskottet säger att man ska uppmärksamma för-
ändringar så tidigt som möjligt och då genomföra en
ny prövning. Vi håller naturligtvis med om att man
ska se förändringar så tidigt som möjligt. Men för
övrigt delar vi inte ståndpunkten.
Vi anser att Exportkontrollrådet också ska ha rätt
att utvärdera landlistorna innan ett definitivt beslut
fattas. I avtalet står att ett land får strykas endast om
betydande förändringar av dess interna förhållanden,
t.ex. fullt inbördeskrig eller en allvarlig försämring av
läget för de mänskliga rättigheterna, skett.
Man räknar med att det tar ungefär tre månader
innan beslut om att ta bort ett land från listan kan
fattas.
Erfarenheten visar att förändringar kan ske myck-
et snabbt när en konflikt utvecklas. Under denna tid
kan många människoliv spillas. Det är till större ska-
da för förtroendet om export sker till länder som har
utvecklat en konflikt. Därför anser vi att Exportkon-
trollrådet ska granska listorna när produktionen är
klar och innan export sker.
Vänsterpartiet har i ett särskilt yttrande tillsam-
mans med Folkpartiet och Miljöpartiet tagit upp far-
hågorna för att redovisning av exporten av materiel
som producerats tillsammans kommer att försämras i
ländernas årliga rapporter om krigsmaterielexport. Vi
befarar att det i den svenska rapporten bara kommer
att redovisas utförsel till samarbetsländerna, och inte i
vilket land den slutliga produkten hamnar. Redan i
dag är rapporten begränsad och innehåller inte så
mycket information som man i vissa andra av de
avtalsslutande länderna ger sina parlament. Därför
anser vi att export som är gemensamt producerad
också ska redovisas i regeringens årliga rapporter.
Fru talman! Det är Vänsterpartiets åsikt att Sveri-
ges deltagande i detta avtal kommer att leda till att
svenska vapen eller vapendelar kommer att exporte-
ras till länder som Sverige i dag inte exporterar till.
Det är länder där mänskliga rättigheter kränks och där
konfliktrisken är stor. Vi tror att detta kommer att
försvåra våra möjligheter till förebyggande konflikt-
lösning och att vår trovärdighet i detta avseende
kommer att ifrågasättas.
Vapen är inte varor i vanlig bemärkelse. Vapen
används inte bara till att ha ett defensivt försvar om
man blir angripen, eller av en försvarsmakt för säker-
hets skull. Vapen används offensivt i konflikter då
länder med våld behärskar grannar eller den egna
befolkningen.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till reserva-
tionerna 2, 3 och 5.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 13 §.)

10 § Mänskliga rättigheter m.m. - länder, om-
råden och enskilda folkgrupper

Föredrogs
utrikesutskottets betänkande 2000/01:UU10
Mänskliga rättigheter m.m. - länder, områden och
enskilda folkgrupper.

Anf. 47 GÖRAN LENNMARKER (m):
Fru talman! Låt mig först säga att jag inte heter
Liselotte Wågö, utan Göran Lennmarker. Liselotte
Wågö var den som skulle föra debatten för Modera-
terna, men hon har tyvärr blivit sjuk. Jag har hastigt
fått hoppa in i hennes ställe.
Låt mig också nämna en ren ordningsfråga. Det
gäller reservation 10 under mom. 68 i betänkandet.
Den handlar om officiellt utbyte med Taiwan, och
den reservationen står också Moderaterna bakom
tillsammans med Centern, Folkpartiet och Miljöparti-
et. Det ligger ett rättelseblad på bänkarna.
Bertil Persson kommer för vår del att beröra frå-
gor vad gäller Afrika och mänskliga rättigheter. Sten
Tolgfors ska tala om Kina - ett område som innehål-
ler många reservationer. Karin Enström ska beröra
diskrimineringsfrågor.
Därmed har jag berättat något om den moderata
uppställningen i dagens debatt.
Fru talman! Det råder bred enighet om betänkan-
det - och det är en stor sak. Det är en viktig styrka att
kunna ha en bred enighet när man diskuterar mänsk-
liga rättigheter i riksdagen och när man agerar inter-
nationellt i detta. Jag vill bara erinra om att detta är
ett relativt sent fenomen i den svenska riksdagen. Det
har funnits tider när mänskliga rättigheter inte alls har
varit något lika självklart enande i riksdagen, utan
tvärtom ganska delande.
Vi behöver inte gå tillbaka så lång tid i historien,
utan bara till mitten av 1980-talet då vi hade en soci-
aldemokratisk utrikesminister som faktiskt förklarade
att vi inte fick kritisera systemet i östra Europa -
enskilda händelser må vara, men inte systemet. Det
var antisovjetiskt att tala för högt om demokrati och
mänskliga rättigheter. Och det var det naturligtvis,
eftersom Sovjetunionen systematiskt förtryckte sitt
folk och bröt mot de mänskliga rättigheterna. I Sveri-
ge hade vi tyvärr en låg profil när det gällde de
mänskliga rättigheterna. Det är lätt att glömma bort
det nu, och man kan lätt i efterhand försöka säga att
vi alltid har stått upp. Men så har det alltså inte varit.
Vi hade också en lång strid om frågan om ifall
Sverige fullt ut skulle vara med i Europarådets kon-
vention om mänskliga rättigheter och fundamentala
friheter. Jag tror att det var först i början på 1990-talet
som Sverige fullt ut kom med i det viktigaste system
som vi har i Europa, nämligen Europarådets system
för att skydda mänskliga rättigheter och göra det
möjligt för enskilda svenskar att få ett skydd om den
egna statsmakten skulle svika.
Vi hade också länge en debatt om u-världen. Det
ansågs näst intill oförskämt att säga att bistånd var
tveksamt om det gick till regimer som förtryckte sitt
folk och att vi borde ha en mycket mer ingående
debatt om villkoren för biståndet. Det var t.o.m. så att
åtskilliga, kanske inte i den här kammaren men i
dåtidens kammare, hade något slags beundran för
revolutionsromantik. Det fanns t.o.m. föreställningar
om att förtryck nog var nödvändigt för att man skulle
få mat på bordet. Det skulle vara ett sätt att bekämpa
fattigdom och svält.
Jag vill säga detta eftersom jag tror att det är vik-
tigt att se på vår egen situation och minnas vårt eget
förflutna. Sverige är ju ibland snar att kritisera andra.
Det är klokt att också minnas sina egna tillkortakom-
manden. Därför är det viktigt att vi har detta i minnet
när vi nu diskuterar mänskliga rättigheter och åter-
igen med glädje kan konstatera att det råder en bred
enighet i de här frågorna.
Frågan om mänskliga rättigheter och demokrati
var alltså länge delande inte bara i Sverige utan i
världen. Det var ganska få länder som faktiskt erkän-
de mänskliga rättigheter och demokrati. I stora delar
av världen ansåg man att det i grunden t.o.m. var fel.
I dag har vi en situation där mänskliga rättigheter och
demokrati sprider sig i världen. Det är ju en del av
globaliseringen. Jag tycker att man i globaliserings-
debatten alltför ofta ensidigt för debatten som om det
bara gällde marknadsekonomi, frihandel och fria
kapitalrörelser. Det är viktiga saker som är nödvändi-
ga för att få bort fattigdom, men mänskliga rättigheter
och demokrati är också viktiga.
Den andra stora saken som sker, fru talman, är att
från att ha varit västliga värderingar, som de facto
bara har respekterats i en liten grupp länder på jorden,
är mänskliga rättigheter och demokrati i dag på väg
att bli en verklig global värdering. I dag är det få
länder och få regimer som öppet säger att man inte
respekterar mänskliga rättigheter. Det finns de som
fortfarande gör det, men de är mycket färre.
Ett exempel på detta är debatten om s.k. Asian
values, dvs. asiatiska värderingar, som framför allt
Malaysias premiärminister har drivit. Den idén går ut
på att man kan ha auktoritära regimer med hårda
nypor bara de lyckas väl när det gäller utvecklingen.
Man har sin legitimitet i sina prestationer, men man
behöver inte ha sin legitimitet i demokrati och
mänskliga rättigheter. Glädjande nog sker faktiskt
betydande förändringar i hans eget område, Asien.
Jordens fjärde största land, Indonesien, befinner sig i
en demokratiseringsprocess. Andra asiatiska länder är
inte så våldsamt förtjusta i den Mahathiriska tesen.
Det finns dock fortfarande länder som även direkt
försvarar förtrycket, fast de är få. Det är enpartistater.
De finns väl också i delar av den islamiska världen,
men inte i hela. Jag tycker att man ska vara noggrann
när man säger detta. Det finns delar av den mer fun-
damentalistiska islamiska världen som menar att det
inte är demokrati och mänskliga rättigheter som gäl-
ler utan att andra värderingar ska vara överordnade.
Men det är återigen mera undantag än regel också i
den islamiska världen. Det måste sägas så att vi inte
målar en bred felaktig bild av detta.
Fru talman! Det är en glädje att konstatera att det
finns en ganska stor global enighet om värdet av
mänskliga rättigheter och demokrati. Det här blir
verkligen globala värderingar, och det är en central
del i globaliseringen. Det innebär inte att alla regimer
som säger att detta är bra och att man ska respektera
mänskliga rättigheter också gör det. Det fuskas också
av demokratiska regimer när det gäller efterlevnaden
av mänskliga rättigheter. Det sker i smått, och ibland
även i stort.
Därför är det så viktigt att vi har den här typen av
debatter i Sverige, i andra europeiska parlament och
över huvud taget i andra parlament på jorden. Det är
viktigt att belysa detta och ha det öppna utbytet mel-
lan demokratiskt valda parlament där vi tar upp var-
andras tillkortakommanden.
Vi moderater menar dessutom att man borde ha en
sådan här debatt i FN:s generalförsamling. Det räcker
inte med att ha en kommission för mänskliga rättig-
heter i Genève. Den gör ett väldigt viktigt arbete, men
man borde också föra den debatten i själva hjärtat av
det internationella systemet, nämligen generalför-
samlingen i New York. Fördelen med det skulle vara
att man tydliggjorde det som på engelska kallas name
and shame, dvs. att man tydliggjorde de länder som
faktiskt bryter mot mänskliga rättigheter. Då har de
anledning att stå upp och försvara detta i stället för att
hålla tjusiga tal och glömma bort allt det förfärliga
man gör på hemmaplan. Tyvärr har vi inte nått någon
framgång i detta, men trägen vinner. Jag är ganska
övertygad om att vi kommer att få en debatt i FN:s
generalförsamling om mänskliga rättigheter förr eller
senare. De som tjänar på att det inte blir någon debatt
är naturligtvis de länder som grovt bryter mot mänsk-
liga rättigheter.
Fru talman! Låt mig sedan ta upp den specifika
fråga där Moderaterna har en reservation. Det gäller
reservation nr 5 om flygförbudszoner i Irak. Det är
mom. 42. Jag ber att få yrka bifall till den reservatio-
nen. Det handlar helt enkelt om när man har rätt att
agera för att förhindra grova brott mot mänskliga
rättigheter.
Vi har ett system som innebär att FN:s säkerhets-
råd har till uppgift att garantera internationell fred och
säkerhet. Det är en oerhört viktig uppgift. Det är FN:s
säkerhetsråd som ska ha det här ansvaret. Men vad
händer om säkerhetsrådet inte förmår att ta sitt an-
svar? Vad händer om säkerhetsrådet antingen genom
veto, majoritetsbeslut eller helt enkelt genom att titta
bort inte agerar när grova brott mot mänskliga rättig-
heter begås eller planeras? Hur ska man agera då?
Ska man då säga att man är hemskt ledsen att man
inte har något mandat från säkerhetsrådet och därför
får låta det förskräckliga ske? Eller finns det en mo-
ralisk rätt att agera ändå? Här ligger själva kärn-
punkten i den här reservationen.
Under 90-talet har vi sett att säkerhetsrådet tittade
bort när det gäller folkmordet i Rwanda. Det är möj-
ligen det största folkmord som har varit sedan andra
världskriget. Det skedde ingenting. Folkmordet full-
följdes. Vi blundade. Det var säkerhetsrådet som hade
ansvaret och blundade hårdast. Skulle det ha varit fel
om någon hade ingripit för att förhindra det folkmor-
det även utan ett mandat från säkerhetsrådet? Det
hade det naturligtvis inte varit.
En annan fråga som vi minns är ju förtrycket i
Kosovo. Det är två år sedan detta utspelades. Det
finns två andra saker som pågår. En sak som jag
tycker att vi ska fundera över just i dag är vad som
sker i Makedonien. Ett av de bästa beslut som vi
någonsin har fattat var beslutet om den förebyggande
FN-styrkan i Makedonien. Det beslutet fattades 1992.
Det var ett riktigt bra beslut. Det var så bra att sedan
har ingen förstått vad som har skett eftersom det inte
blir några rubriker när man gör någonting bra. När
man undviker konflikter syns det ju varken i tidningar
eller TV.
Sedan tvingades man avveckla den operationen
genom ett kinesiskt veto. FN:s säkerhetsråd kunde
inte fullfölja operationen. Den här operationen hette
Unpredep, och svenska soldater var med där tillsam-
mans med finnar, amerikaner, norrmän och danskar.
Det var en nordisk-amerikansk operation i FN-regi.
Den skedde just i de områden i norra Makedonien där
vi i dag ser strider. Jag ska väl kanske säga den f.d.
jugoslaviska republiken Makedonien för att vara
alldeles korrekt när jag står i riksdagens talarstol. Vi
kan ju tänka oss hur det hade varit om den här styrkan
hade varit kvar. Då hade vi förmodligen inte sett det
som vi har sett de senaste dagarna i Makedonien. Där
har vi ett exempel på att FN:s säkerhetsråd inte för-
mår fullfölja en briljant idé som man själv har initie-
rat därför att ett land lägger in sitt veto. De har dess-
utom inget som helst rationellt skäl för sitt veto. Det
handlar helt om kinesisk politik och inte ett skvatt om
säkerhetsfrågor på Balkan.
Sedan har vi den fråga som just den här reserva-
tionen handlar om, nämligen skyddet av kurderna i
norra Irak. Den irakiska regimen har planer på ett
folkmord på kurderna. Den planen heter Anfal och
syftar till att begå folkmord eller driva ut kurderna
från norra Irak. Det är väl känt, och vi har t.o.m. en
UD-skrift som berör detta.
Efter Gulfkriget 1991 inrättas skyddszoner för
kurderna i norra Irak. Det innebär att den irakiska
regeringen inte har makt över norra delen av sitt land
- det som vi i dagligt tal kallar Kurdistan. Förutsätt-
ningen för att detta ska fungera är naturligtvis att det
finns ett vapenskydd som gör det omöjligt för Sad-
dam Husseins regim att ta makten i norra Irak.
I detta ingår att man inte kan flyga över norra
Irak, en flygförbudszon. Bekymret är att detta inte har
stöd i FN-mandatet. Det finns inget beslut i FN:s
säkerhetsråd om detta. Därför hamnar utskottet i en
mycket konstig formulering. Jag tycker att detta är
något av de mest anmärkningsvärda som den svenska
riksdagen har hamnat i. Man stöder sig på en forma-
litet och säger att eftersom det här mandatet inte
finns, bör flygförbudszonen i princip upphöra. Då vet
vi vad som sker. Det går inte att upprätthålla skyddet,
och då fullföljs väl folkmordet. Sannolikt kommer de
flesta att fly innan det fullföljs.
Detta är en alldeles orimlig position. Det viktiga
att slå vakt om är inte FN-stadgan som mekanism
utan FN-stadgans principer, som vi så klokt uttrycker
det i EU-sammanhang. FN-stadgan är inte bara ett
system för beslutsfattande utan innehåller också vär-
deringar kring mänskliga rättigheter och demokrati.
Vi har en folkmordskommission som en del av FN-
systemet. Det grövsta brott som man kan begå är väl
folkmord. Detta kommer naturligtvis in i skenet av
vad som skedde under andra världskriget.
Skulle det då vara ett brott, ett fel, att se till att
folkmord inte begås, att se till att konventionen mot
folkmord faktiskt i praktiken fullföljs? Skulle det vara
ett fel därför att FN-stadgans beslutsmekanismer inte
är följda, därför att FN:s säkerhetsråd inte förmår att
ge ett mandat till USA och Storbritannien som - tack,
gode Gud! - ser till att det inte blir ett folkmord i
norra Irak?
Här får jag säga att utskottsmajoriteten har anled-
ning att fundera rejält. Jag tycker att det är ett grovt
felaktigt ställningstagande som utskottsmajoriteten
har gjort i det här avseendet. Det är en plump i proto-
kollet i ett annars mycket bra betänkande, som vi har
stor enighet om. Det finns andra punkter i våra reser-
vationer som mera rör nyanser, men det här rör fak-
tiskt en av de mest centrala delarna i hela vår strävan
att upprätthålla respekt för mänskliga rättigheter, den
moraliska rätten att ingripa mot folkmord.

Anf. 48 MURAD ARTIN (v):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservationerna nr 4 och nr 6.
Initiativet till FN:s konvention om de mänskliga
rättigheterna togs av människor som genomlidit de
nazistiska koncentrationslägrens inferno, människor
som tog som sin livsuppgift att förhindra att något
liknande skulle hända igen.
Men snart nog ansåg sig en del likafullt kunna
bryta mot de mänskliga rättigheterna, därför att de
tyckte att annat var viktigare. Det kunde vara kampen
mot kommunismen, kampen mot kapitalismens åter-
införande och kampen mot s.k. statsfiender. Mänskli-
ga rättigheter sågs visserligen som något bra, viktigt
och fint, men i det kalla krigets stormaktspolitiska
spel prioriterade man likafullt annat. Konventionen
sågs sannolikt av en del som utopisk.
I dag är det kalla kriget slut. Vi måste utan
skygglappar se var brotten inträffar, oavsett i vilket
land de sker. De kan variera i omfattning, och de
inträffar i Colombia såväl som på Kuba, i Irak, i Tur-
kiet, i Israel, i Kina, i Ryssland och i USA.
Fru talman! Mänskliga rättigheter och folkrätt är
två begrepp som på senare tid har ställts mot varand-
ra. Det har sagts att tyngdpunkten förskjutits från
folkrätten till de mänskliga rättigheterna. Jag anser
detta vara ett felaktigt synsätt. Folkrätten och mänsk-
liga rättigheter ligger inte i olika skålar på samma
våg, så att när den ena skålen sjunker stiger den and-
ra, utan i stället hänger de intimt samman.
Det sades under Kosovokriget att man kunde
bryta mot folkrätten för att upprätthålla de mänskliga
rättigheterna. När vi nu ser i backspegeln bör vi nog
kritiskt ställa oss frågan om läget när det gäller
mänskliga rättigheter blev bättre genom bombningar-
na av Jugoslavien.
Fru talman! I Palestina pågår ett långvarigt brott
mot folkrätten, som resulterat i allt allvarligare brott
mot de mänskliga rättigheterna. De palestinska områ-
dena är ockuperade av Israel, vilket i sig är ett folk-
rättsbrott. Men de israeliska myndigheterna nöjer sig
inte med detta. Man har i åratal byggt ut israeliska
bosättningar på ockuperat område. Detta strider mot
Genèvekonventionen, och så sent som i förra veckan
beslöt Sharons regering om ytterligare bosättningar.
Dessa brott leder också till alltfler brott mot
mänskliga rättigheter. Folkrätten och de mänskliga
rättigheterna hänger samman. När folkrätten inte
respekteras medför det brister i respekten för mänsk-
liga rättigheter och vice versa.
Den politik som i dag förs av den nytillsatta Sha-
ronregeringen är militant antipalestinsk. Man utsätter
palestinierna för en belägrings-, utpressnings- och
utsvältningspolitik. Vad kan man vänta sig av en
desperat palestinsk befolkning annat än protester och
demonstrationer?
Den politik som den israeliska regeringen för är
en äventyrspolitik. Man förlitar sig på sina vapen och
militär överlägsenhet. Vad kan man förvänta sig av
palestinierna när den israeliska regeringen leds av en
person som efter massakrerna på oskyldiga civila i
Sabra och Shatila inte kan ses som annat än krigsför-
brytare?
Här krävs att Sverige som ordförandeland i EU
manar den israeliska regeringen till besinning - och
gör det eftertryckligt. För här hotas freden på allvar,
och då hotas inte bara palestinierna utan i slutändan
även den israeliska statens existens.
Fru talman! Brott mot folkrätten har även begåtts
på andra håll. I dag bombar USA och Storbritannien
Irak utan att detta har något som helst stöd i folkrät-
ten.
Från att Saddam Hussein har varit en av USA:s
såta vänner under Iraks krig med Iran blev Irak
USA:s värsta fiende. Det skedde när Saddam Hussein
gick till angrepp mot Kuwait. Det följande Gulfkriget
blev ett bakslag för Saddam Hussein, men han av-
lägsnades inte från makten. Han blev kvar, och hans
förbrytelser kunde fortsätta. Han och en liten privile-
gierad grupp kring honom håller sig kvar vid makten.
Han förtrycker sitt eget folk. Han har dragit på sig
sanktioner som drabbar det irakiska folket oerhört
hårt.
Det är uppenbart att dessa sanktioner inte fungerar
som det är tänkt. En och en halv miljon människor -
varav en halv miljon barn - har dött till följd av
sanktionerna, men Saddam Hussein sitter kvar, t.o.m.
politiskt stärkt. USA och Storbritannien har fortsatt
att bomba i landet, nu inte bara för att upprätthålla
FN:s flygförbudsdzoner. Man bombar också i andra
delar av landet. Man förstör transportvägar, dammar
och annan infrastruktur. Sjukdom och död blir följ-
den, och Saddam Hussein sitter kvar.
Vi anser att sanktionerna måste upphävas - åt-
minstone i den form som de har i dag. Men vi anser
att det är mycket viktigt att flygförbudszonerna - den
övervakning som syftar till skydd för befolkningen i
norra Irak, i irakiska Kurdistan - absolut måste upp-
rätthållas. De flygförbudszoner som är en del av
sanktionerna mot Irak har medfört att livet för den
kurdiska befolkningen temporärt har förbättrats.
Jag blir förvånad när både Moderaterna och Folk-
partiet vill att bombningarna av Irak utanför förbuds-
zonerna ska fortsätta, trots att de inte har stöd i någon
FN-resolution.
Fru talman! De mänskliga rättigheterna är efter-
satta i flera länder i Mellanöstern. Turkiet är ett ex-
empel. När Turkiet blev kandidatland till EU utlovade
landets premiärminister Ecevit bättring. Likafullt har
situationen försämrats.
Den dåliga traditionen kan sökas i historien. I det
ottomanska riket härskade sultanen genom att söndra,
genom pogromer och förföljelser av minoriteter. Då
genomfördes folkmord på armenier, assyrier/syrianer
och kaldéer. Dessa brott ska dagens Turkiet inte las-
tas för. De begicks av en annan statsbildning än da-
gens.
Dagens Turkiet vägrar dock tala om folkmord.
Man talar om tragedier och i bästa fall om massakrer.
Och man släpar människor som den assyriska prästen
Yusuf Akbulut inför rätta för att han talat om folk-
mord.
Varför kan Turkiet inte erkänna sitt förflutna på
samma sätt som Tyskland erkänner sitt? Dagens tyska
statsbildning är verkligen en annan än den nazistiska.
Förra året fastslog vi i utrikesutskottet och här i
kammaren att det handlade om ett folkmord på arme-
nierna. Men erkänner Turkiet folkmordet på armeni-
erna måste man rimligen också göra det när det gäller
assyrier/syrianer och kaldéer. De drabbas i samma
utsträckning. Dessa folk måste rimligen behandlas
lika. Det ena mördade folkslaget är inte mindre vik-
tigt än det andra.
Många assyrier/syrianer och kaldéer har lämnat
Turkiet. De har flytt till andra delar av världen. Det
innebär att betydligt fler assyrier/syrianer och kaldéer
bor utanför Turkiet än i själva Turkiet. För den mino-
ritetspolitiken ska även dagens Turkiet kritiseras.
Sammantaget: Utskottsmajoritetens förslag till
skrivning i betänkandet är inkonsekvent och illa ge-
nomtänkt. Skulle det likafullt vara genomtänkt göm-
mer betänkandets beskedliga formuleringar en poli-
tisk skandal.
Tänk efter vilket stöd utrikesutskottets betänkande
skulle ge Yusuf Akbulut när han den 5 april för tredje
gången släpas inför rätta.

Anf. 49 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Fru talman! Murad Artin ska nog fundera en
smula på hur man kan upprätthålla en skyddszon för
kurderna i norra Irak. De som gör det, gör det med
risk för sina egna liv. Det ska vi vara medvetna om.
De upprätthåller inte en skyddszon enkelt. Det görs
med risk för egna liv av de piloter som patrullerar. De
ser till att Saddam Hussein och hans flygvapen inte
kan komma in över norra Irak. De piloterna gör en
viktig och stor insats för att förhindra folkmord. Det
är självklart att de måste få det skydd de behöver. I
det skyddet ingår att bekämpa luftvärnsmissiler och
robotar som strävar efter att skjuta ned de flygplan
som skyddar flygförbudszonen i norra Irak. Om man
säger att det är omöjligt försvinner skyddszonen i
norra Irak. Då kommer 4 miljoner kurder att utsättas
för ett akut hot om folkmord.
Man kan inte drömma bort det, Murad Artin, och
tro att det finns ett mirakulöst enkelt sätt att införa en
skyddszon mot en extremt brutal diktator med ett
extremt brutalt program. De amerikanska och brittis-
ka flygare som vågar sitt liv över norra Irak behöver
ha en rimlig chans att skydda sig mot de irakiska
styrkor, dvs. det irakiska luftvärnet, som försöker
skjuta ned dem. Bekämpning av luftvärnet är en nöd-
vändig del för att kunna ha en skyddszon över norra
Irak. Om man inte ser det blundar man för realiteter-
na. Vi får inte blunda för realiteter.

Anf. 50 MURAD ARTIN (v) replik:
Fru talman! Den 16 mars 1988 gasade Saddam
Hussein ihjäl 5 000 kurder. Då lades en resolution
fram i FN:s säkerhetsråd. USA röstade faktiskt emot
den.
Nu, den 16 mars 2001, förekom manifestationer
till minne av Halabja. Jag undrar var solidariteten
från moderaterna har varit. Har någon av moderaterna
visat sig vid de manifestationerna, i Stockholm, Öre-
bro, Malmö och Linköping, i Sverige över huvud
taget? Var är solidariteten med det kurdiska folket?
Göran Lennmarker menar att bombningarna är
humana och rättvisa om de görs av USA. Men om
andra gör det är det inte humant och rättvist. Vi ska
vara konsekventa i vår kritik. Bomberna är lika vidri-
ga antingen de faller över Tjetjenien eller Irak utanför
flygförbudszonerna. De drabbar den civila befolk-
ningen i de länderna.

Anf. 51 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Fru talman! Nu har Murad Artin fel. Vi skiljer på
av vilken orsak man tillgriper vapenmakt. I FN-
stadgans artikel 51 talar man om den naturliga rätten
till självförsvar. Man har rätt att försvara någon mot
folkmord, angrepp och brutalitet. Däremot är det de
mest avskyvärda brotten som finns, om man själv
bedriver angreppskrig, folkfördrivning och folkmord.
Om det ska vara möjligt att skydda kurderna i nor-
ra Irak måste det finnas en flygförbudszon. Det tar
t.o.m. Murad Artin upp i sitt första inlägg. Det är rätt
och riktigt. Men om det ska vara möjligt att upprätt-
hålla en sådan zon måste man skydda sina piloter.
När den svenska riksdagen beslutar om väpnad
makt utomlands, för det gör vi, är vi måna om skyd-
det för våra soldater. Vi har varit ense i sju partier om
de insatser som gjorts med väpnade styrkor under
1990-talet. Riksdagen fattar inte sådana beslut lätt. Vi
vet att det kan finnas situationer där våra FN-soldater
kan komma hem i plastsäck. Därför lägger vi en stor
vikt vid skyddet av våra soldater. Det är klart att USA
och Storbritannien måste lägga samma vikt vid skyd-
det av sina piloter, som ska göra detta tyvärr nödvän-
diga jobb med en flygförbudszon över norra Irak, för
att skydda 4 miljoner kurder från att fördrivas eller
utsättas för folkmord. Jag hoppas att Murad Artin och
jag är ense i det.

Anf. 52 MURAD ARTIN (v) replik:
Fru talman! Vi är oense på en punkt, nämligen när
det gäller att fortsätta bomba Irak utan att ha en reso-
lution. Det står tydligt och klart i vår motion att vi vill
ha en ny resolution som ska skydda kurderna och som
innebär att flygförbudszonen ska vara kvar. Göran
Lennmarker och moderaterna har inte läst den. Vill
moderaterna att bombningarna ska fortsätta, oavsett
om de sker utanför eller innanför flygförbudszonen?
Göran Lennmarker pratar om folkmord. Vi kon-
staterade i vårt betänkande förra året att folkmord har
begåtts av det ottomanska riket på armenierna. I år
lägger vi fram en motion och konstaterar att det är ett
historiskt faktum att det ägt rum ett folkmord på assy-
rier/syrianer och kaldéer. Men Göran Lennmarker
och moderaterna säger inte ett enda ord om det, var-
ken i anförandet här i kammaren eller i betänkandet.
Det är ett konstaterande att det har skett ett folkmord
på assyrier/syrianer och kaldéer. Göran Lennmarker
och moderaterna väljer att inte säga ett enda ord om
det.
Däremot talar moderaterna om hur det är i Kur-
distan och för det kurdiska folket. Vänsterpartiet vet.
Vi har varit i området. Vi vet, genom våra kontakter
med kurderna, hurdan deras situation är just i Irak. Vi
har dagligen kontakter med det kurdiska folket.
Men var är solidariteten? Har ni visat er solidaritet
med det kurdiska folket 1988, när Saddam Hussein
gasade ihjäl 5 000 kurder i Halabja?

Anf. 53 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! En av orsakerna till mitt politiska en-
gagemang är att jag alltid upprörts över orättvisor och
över att människor behandlats illa. Det gäller alla,
oavsett vem det är. Det gäller lika mycket judarna
som förtrycks i f.d. Sovjetunionen som palestinierna
som förtrycks av Israel i dag och barn som mobbas i
skolan i Sverige. De mänskliga rättigheterna är uni-
versella. Den som tidigare har blivit kränkt har inte
rätt att kränka andra.
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna
innehåller 30 punkter. Alla människors lika värde och
rättigheter, frihet från diskriminering, likhet inför
lagen, rätt till liv, frihet och säkerhet, frihet från sla-
veri och rätt till yttrandefrihet - de punkterna känner
vi till. Men deklarationen innehåller t.ex. också rätten
till utbildning och till rimliga levnadsförhållanden i
form av mat och bostad. Skulle alla rapporter om
kränkningar av mänskliga rättigheter innehålla allt
detta skulle slutsatsen bli att en stor majoritet av värl-
dens befolkning är utsatt för sådan kränkning i en
värld där antalet fattiga ökar, där hälften av befolk-
ningen lever på mindre än 20 kr per dag.
Mänskliga rättigheter enligt de första punkterna
kränks ständigt överallt runtom i världen. I några
länder syns en ljusning, men globalt sett pågår brotten
mot de mänskliga rättigheterna med oförminskad
kraft. Mer än 9 miljoner människor världen över lever
som slavar i den globala sexhandeln. En stor del av
dessa är barn. Listan över särskilt grymma regimer är
lång: Kina, Nordkorea, Iran, Irak, Sudan, Burma,
Vitryssland. Det finns fler värstingar och rangord-
ningen kan diskuteras. Men faktum kvarstår: Mänsk-
liga rättigheter kränks i en gigantisk omfattning i
världen. Vi ser också hur det ser ut i Zimbabwe och i
Mellanöstern. USA brukar kritisera andra, men då
kastar man sten i glashus eftersom användningen av
dödsstraff ökar så mycket där.
Några ljuspunkter i mörkret kan ändå konstateras.
Frågan om mänskliga rättigheter har kommit upp på
dagordningen överallt. Frågor som tidigare knappt
diskuterades lyfts nu på alla nivåer. FN:s kommission
för de mänskliga rättigheterna, som nu har sin 57:e
session i Genève, gör ett viktigt jobb. Kanske är det
inte helt rättvist när det gäller en form av värstinglista
som man har. Det finns länder som borde vara med,
men som inte är det.
Den ökande diskussionen om näringslivets roll
och ansvar när det gäller mänskliga rättigheter är
också positiv. Kofi Annans initiativ Global Compact
är mycket bra och har förutsättningar att inleda en
förändring. Under press av en folklig opinion kan den
processen gå snabbare. Jag tror inte att debatten om
Lundin Oil och dess roll i Sudan hade blivit lika stark
om frågan hade kommit upp för 10-15 år sedan.
Shells agerande i Nigeria väckte uppmärksamhet men
inte i den omfattningen. Oljebolaget Elf har opererat i
Kongo-Brazzaville och har stor del i de krig som
utspelat sig under 90-talet. Opinionen mot detta har
varit ganska svag.
Det finns en stor enighet och ett stort engagemang
för mänskliga rättigheter i Sverige, i riksdagen och i
regeringen. Därför är det också viktigt att vi sopar
rent framför egen dörr när vi kritiserar andra. Jag
tycker att det är något sorgligt att arbetet med att ta
fram en handlingsplan för mänskliga rättigheter i
Sverige går så oerhört långsamt. Det borde kunna gå
fortare.
Det är också viktigt att skolorna i Sverige tar upp
frågor om mänskliga rättigheter i ökad omfattning.
Svenska Unescorådet har gjort en översättning av
boken Mänskliga rättigheter - frågor och svar. Den
är mycket bra och överskådlig och enkel att använda
för skolor. Jag vill göra lite reklam för den.
Unescorådet har även tagit fram en annan bok
som heter Utrymme, som speglar tonåringars liv värl-
den över och sätter lite vardagsprägel på de frågorna.
Den kan vara mycket bra för skolorna att använda.
Jag hinner tyvärr inte ta upp alla angelägna frågor
i det här anförandet. Men jag ska ta upp några där jag
har en reservation eller ett särskilt yttrande, och en
del andra också.
Den första frågan jag tänkte ta upp handlar om att
frihet från diskriminering på grund av sexuell lägg-
ning också ska tas in bland de mänskliga rättigheter-
na. Vi har en reservation tillsammans med Vänstern,
Miljöpartiet och Folkpartiet. Vi är mycket medvetna
om det stora motstånd som finns i många länder mot
ett sådant tillägg. Men vi menar att det inte är skäl till
att inte försöka. Det är genom att ta upp frågan gång
på gång som man till slut kan vinna framgång. Det
handlar om att diskutera frågan och att inte sopa den
under mattan. Därför vill jag yrka bifall till reserva-
tion 2.
Så till Turkiet, som ju är ett fantastiskt land med
många möjligheter. Men det är också ett land där
mänskliga rättigheter kränks, där förtrycket mot kur-
derna och andra minoriteter har en lång bakgrund, där
yttrandefriheten begränsas, där författare ställs inför
rätta och där tortyr hör till ordningen för dagen. För-
hållandena på fängelserna är mycket dåliga. Det har
vi märkt vid årsskiftet med hungerstrejk och annat.
Som ansökarland till EU har Turkiet ett starkt
tryck på sig att förändra lagstiftningen, att imple-
mentera de lagar som finns och att efterleva interna-
tionella konventioner. Turkiet har nu lämnat sin stra-
tegi till EU för hur demokratiska reformer ska ge-
nomföras i landet. Den har mötts av ganska stark
kritik för att den är vag när det gäller dödsstraffets
avskaffande, den kurdiska och andra minoriteters
rättigheter och militärens starka roll.
Det är mycket angeläget att föra en tydlig och klar
diskussion med Turkiet om de här frågorna, att göra
klart att Turkiet är välkommet som medlem i EU,
men först när man uppfyller Köpenhamnskriterierna
och de villkor vi nu sätter. Det finns inga genvägar
för Turkiet. Det måste göras klart. Jag tror att man
ibland tror att man kan gå lite lättare fram, men så
kan det inte få vara.
I den flerpartimotion om behandlas i betänkandet
finns krav på ett särskilt sändebud i Turkiet. Det kra-
vet avslogs. Jag valde att inte reservera mig. Däremot
menar jag att det är mycket viktigt med närvaro i
Turkiet och med rapporter om vad som verkligen
händer i det turkiska samhället. Det ska uppfattas som
ett stöd för alla demokratiska krafter i landet.
Svenska stödkommittén för mänskliga rättigheter i
Turkiet arbetar för en konstruktiv dialog med Turkiet,
med myndigheter, med regering och parlament på alla
nivåer för att föra de här frågorna framåt. Vi gjorde
en resa till Turkiet i slutet av förra året, och det finns
en rapport från den resan som är tillgänglig.
Den 25 april kommer ett seminarium med titeln
Turkiet i Europa att hållas här i riksdagshuset med
företrädare på ganska hög nivå både från Sverige och
Turkiet - från forskarsamhället, frivilligorganisatio-
nerna och näringslivet från båda länderna. Jag hoppas
att det ska vara ett steg på vägen i en konstruktiv
dialog.
Fru talman! En fråga som väckt stor uppmärk-
samhet är motionen om folkmord på assyrier/syrianer
och kaldéer i början av förra seklet. Jag ser det som
viktigt med största möjliga öppenhet om den egna
historien på gott och ont för alla länders demokratiska
utveckling. Turkiet bör medverka till en sådan öp-
penhet, till forskning och till att ge tillträde till histo-
riska arkiv. Vi har ett särskilt yttrande som betonar
just de frågorna ihop med Kristdemokraterna och
Folkpartiet.
Så till situationen i Irak. När det gäller sanktio-
nerna är det lätt att konstatera att de drabbar folket
och inte regimen. Det är i stället så att regimen ut-
nyttjar sanktionerna för egen opinionsbildning, hur
fel detta än är.
Om olja-mot-mat-programmet fungerat som av-
sett skulle inte folket behövt lida som det nu gör. Det
framgår inte minst av att programmet fungerar betyd-
ligt bättre i norra Irak, där FN har ansvaret.
Alltfler röster höjs nu för att häva sanktionerna,
vilket man kan förstå. Men i norra Irak fruktar man
den dag sanktionerna hävs, eftersom man med rätta
oroar sig för att skyddet för norra Irak skulle upphöra
och ge Saddam Hussein fritt spelrum för dödande av
kurder. Det kräver bl.a. garantier för internationellt
skydd, för att den demokratiska utveckling som pågår
i norra Irak får fortsätta. Man vill egentligen ha ett
ställningstagande till exakt hur det ska se ut och att
Sverige ska driva de här frågorna. Det finns en fler-
partimotion där de här frågorna tas upp. Det är oer-
hört viktigt. Det internationella samfundet får inte
svika kurderna i norra Irak. Får man inte garantier om
skydd kommer flyktingströmmarna att öka. Det är det
ingen som vill.
Det finns en stor medvetenhet om detta i FN. Jag
tog upp frågan med Kofi Annan när han var här i
höstas och vi hade tillfälle att träffas mycket kort.
Hans svar visade att han var mycket medveten om de
här frågorna och tog dem på största allvar.
Vi har som svar på motionen fått till stånd en del
skrivningar som kanske i sig inte tillfredsställer alla,
men vars innebörd är att Sverige ska arbeta för såda-
na garantier att den demokratisering som pågår i
norra Irak ska fortsätta och att FN-närvaron ska säk-
ras även i framtiden.
Jag kommer självklart att arbeta vidare med den
här frågan. Sverige måste också fortsatt driva frågan i
FN-sammanhang.
Fru talman! Några ord om Kina, Taiwan och Ti-
bet. Kina bryter konsekvent mot de mänskliga rättig-
heterna. Oliktänkande, religiösa och oppositionella
fängslas och torteras. Det är viktigt att Sverige inte är
undfallande mot Kina när det gäller brott mot mänsk-
liga rättigheter, vare sig det sker i Fastlands-Kina
inklusive Tibet eller när det sker i form av hot mot
Taiwan. Vi ska arbeta för att Taiwan åtminstone kan
få observatörsstatus i WHO. Jag tycker att det är
angeläget. Att arbeta med hälsofrågor kan inte upp-
fattas som politiskt kontroversiellt på något sätt.
Men vi bör också tydligt visa vårt stöd till Taiwan
genom vissa symbolhandlingar som skattebefrielse
för Taiwans representationskontor i Stockholm, en
ökad svensk representation i Taiwan och beviljad
inresa för taiwaneser på samma sätt som besökare
från andra viseringspliktiga länder. Jag är med på
reservationen som tar upp de här frågorna.
Fru talman! Jag vill också säga något om Västsa-
hara. Det är en sorglig historia. Människor har levt i
flyktingläger i mer än 25 år. Folkomröstningen skjuts
upp hela tiden. Nu är det ganska osäkert om det över
huvud taget blir någon folkomröstning. Många tvivlar
på det. Man hoppas verkligen att det ska kunna finnas
en lösning. Det är hög tid att EU engagerar sig på
allvar för en lösning av Västsaharafrågorna. EU är
alldeles för vag i sitt agerande när det gäller Västsa-
hara. En folkomröstning måste komma till stånd.
Jag ska avsluta med några ord om Östtimor. Just
innan debatten mötte vi några representanter från
Caritas i Östtimor. Man uttryckte en oro inför kom-
mande val på grund av brist på demokratisk utbild-
ning, brist på samordning av biståndsinsatserna och
den ökade prostitutionen, även bland barn. Kunderna
är troligen FN-folk.
Det är oerhört viktigt att Sverige tar initiativ till en
bättre samordning när det gäller samverkan mellan
FN-systemet och de många NGO:er som verkar där
nere, men som tydligen jobbar var och en på sitt sätt,
och stöder den lokala befolkningens möjligheter att
arbeta för demokratiseringen av sitt land. Det var som
den här kvinnan vi mötte sade: Internationella organi-
sationer har alltid rätt. Med det menade hon att man
inte lyssnar på vad folket säger, utan alla kommer dit
och vill på något sätt hjälpa till uppifrån. Det är inte
så det ska gå till. Man ska faktiskt stödja den lokala
befolkningens kraft och stötta den.
Fru talman! Jag står naturligtvis bakom alla reser-
vationer där mitt namn finns med, men för tids vin-
nande vill jag yrka bifall enbart till reservation nr 2
och i övrigt till hemställan i betänkandet.

Anf. 54 MURAD ARTIN (v) replik:
Fru talman! Det är bra att Marianne Andersson,
Centern, tar upp just Turkiet och kränkningarna av
mänskliga rättigheter där. Vi har en gemensam mo-
tion som också Centerpartiet genom Marianne An-
dersson har undertecknat. Den gäller folkmordet på
assyrier/syrianer och kaldéer.
Marianne Andersson har i sitt anförande just tagit
upp den och även sagt att det skulle vara bra om Tur-
kiet öppnade sina arkiv, som är stängda i dag. Men
varför följer inte Centerpartiet upp att det är ett histo-
riskt faktum att det är ett folkmord som begåtts av
det ottomanska riket på assyrier/syrianer och kaldéer,
som vi gjorde förra året mot Armenien?

Anf. 55 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag är med på ett särskilt yttrande
som handlar om de frågorna. Jag tyckte inte att det
var den frågan jag ville reservera mig för. Det är en
viktig sak, men i den kritiska och konstruktiva dialog
som jag tycker att vi ska ha med Turkiet gjorde jag
bedömningen att det inte är den kampen som jag
tycker är allra viktigast att föra.
Det handlar väldigt mycket om situationen i dag
och framåt, om mänskliga rättigheter som kränks i
dag. Därför anslöt jag mig till det särskilda yttrandet.
Jag tror inte att skillnaden i uppfattning är stor mellan
Murad Artin och mig när det gäller den här saken.
Det är lite grann fråga om vilka frågor man driver
hårdast.

Anf. 56 MURAD ARTIN (v) replik:
Fru talman! Det står helt riktigt i det särskilda ytt-
rande som Marianne Andersson tar upp att när arki-
ven öppnas och det konstateras att det är ett folkmord,
då kan Sverige erkänna det som ett folkmord. Men de
här arkiven är stängda och ingen får tillgång till dem
annat än historiker som är proturkiska.
Då undrar jag: Gör vi inte Turkiet en otjänst om vi
inte erkänner detta folkmord? Det banar vägen för att
militären ska behålla den politiska makten över Tur-
kiet.
Jag tycker att det är nödvändigt och viktigt att
Centern stöder denna motion som man varit med och
undertecknat och som tar upp att det är ett historiskt
faktum att det är ett folkmord som har skett på assyri-
er/syrianer och kaldéer.

Anf. 57 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Det handlar väldigt mycket om hur
man tror att man vinner framgång när man jobbar
med de här frågorna. Jag tror ärligen att det är större
möjlighet att vinna framgång genom en tydlig och
kritisk dialog med Turkiet än genom att gå i kon-
frontation. Det är lite grann därför som jag valt det
särskilda yttrandet, därför att det handlar om att
komma framåt. Vi känner väl båda lite grann till den
turkiska mentaliteten och hur oerhört starkt man rea-
gerar på kritik. Därför väljer jag kritiken på ett som
jag uppfattar konstruktivt sätt. Vi har precis samma
uppfattning i själva sakfrågan, Murad Artin och jag,
men jag kanske väljer ett lite annat sätt att gå till
väga.
För oss i Stödkommittén för mänskliga rättigheter
i Turkiet är det väldigt viktigt att vi har en positiv och
bra dialog med Turkiet. Vi vill ha det för att kon-
struktivt försöka förbättra situationen för de männi-
skor som i dag förtrycks i Turkiet, t.ex. de som sitter i
de turkiska fängelserna. Det är det som vi känner är
det allra viktigaste för oss att jobba med, för alla
minoriteter, inklusive assyrier/syrianer, kaldéer och
kurder, som finns i Turkiet. Så ser jag på saken.

Anf. 58 KARL-GÖRAN BI-
ÖRSMARK (fp):
Fru talman! Vi får dagliga rapporter om tillståndet
i världen och hur brott mot mänskliga rättigheter
begås på alla kontinenter av vårt klot. Vi får det via
TV, radio och tidningar. Vi upprörs över dem, och det
är därför vi har denna debatt i dag, som bygger på
motioner från riksdagsledamöter som vill lyfta fram
brott mot mänskliga rättigheter.
En källa som vi ofta går till, och som jag tänkte
citera i dag, är Amnesty Internationals årsrapporter.
Amnesty International har ett gott renommé. Man
litar på vad Amnesty skriver och gör. Jag ska ta upp
några exempel från Amnestys senaste rapport.
I fråga om Kina skriver Amnesty att det under året
skedde de allvarligaste och mest omfattande tillslagen
mot oliktänkande i Kina på tio år. Tusentals männi-
skor greps godtyckligt för att de utövat sin rätt till att
yttra sig, till mötes- och religionsfrihet. Med stöd av
ytterst stränga lagar om statens säkerhet och efter
bristfälliga rättegångar dömdes en del människor till
långa fängelsevistelser, medan andra utan rättslig
prövning dömdes till upp till tre års fängelse för om-
skolning genom hårt arbete. Det är Kina i dag.
När vi diskuterar detta sitter dessa människor i
fängelse utan dom och rannsakan.
För ett annat kommunistland, Kuba, säger Am-
nesty International följande. Dissidenter, däribland
journalister, politiska motståndare och människorätts-
försvarare, utsattes för grova trakasserier under året.
Hundratals människor satt fortfarande fängslade för
politiska brott. Amnesty International ansåg att några
av dem var samvetsfångar. Vissa av rättegångarna
mot samvetsfångarna uppfyller inte internationella
normer. Man införde nya lagar om bekämpning av
sådana som har avvikande åsikter och om utvidgning
av bruket av dödsstraff. Minst 13 människor avrätta-
des, och minst nio människor satt fortfarande i
dödscell. Det kom några rapporter om misshandel.
Det förekom att fångar utsattes för grym, omänsklig
och förnedrande behandling.
Det är Kuba just nu. Det är Kuba dit ett antal riks-
dagsledamöter är på väg - en del kanske redan är där
- för att delta i en IPU-konferens. Jag skulle önska att
de hade tillfälle att ställa lite obekväma frågor när de
ändå passar på att vara på Kuba det här veckoslutet.
Jag ska ta ytterligare ett par exempel från Am-
nestys rapport. Jag väljer att göra det därför, som jag
sade, att det är stor trovärdighet i rapporten - kanske
ibland större trovärdighet än i motioner som riks-
dagsledamöter väcker. Vad vet jag.
För Burma framgår följande. Ett mycket stort an-
tal människor greps av politiska skäl, och 200, av
vilka en del var samvetsfångar, dömdes till långa
fängelsestraff. Mer än 1 200 politiska fångar som
hade gripits tidigare, däribland 89 samvetsfångar och
hundratals som skulle kunna vara det, kvarhölls. Ja,
ni hörde det: 1 200! Militären fortsatte att gripa civila
som tillhörde etniska minoritetsgrupper och använde
dem som tvångsarbetare.
För Zimbabwe säger Amnesty International föl-
jande. Situationen för de mänskliga rättigheterna
försämrades under året. Det går alltså åt fel håll. I
januari kom för första gången sedan slutet av 1980-
talet rapporter om politiskt motiverad tortyr. Det är
det Zimbabwe som Sverige har biståndsarbete till-
sammans med. President Mugabe bedriver fortfaran-
de sin kampanj mot homosexuella med hatiska tal,
och han har därmed rättfärdigat diskrimineringen.
Flera medlemmar i organisationer för homosexuella
som finns där kunde också rapportera en ökning av
utpressningsförsöken mot homosexuella.
Jag har tillsammans med några en reservation just
på temat homosexuellas situation i världen. FN har
inget uttryckligt sagt om detta i sin deklaration. Vi
tycker att det är tid att även i FN:s deklaration om de
mänskliga rättigheterna föra in just de homosexuella,
som har en mycket svår situation i många länder.
Jag skulle kunna gå vidare med Sudan. Sudan är
aktuellt. Här finns också en stark kritik mot Sudan.
Det är ett ämne som är aktuellt. Vi såg senast i går i
Aftonbladet en rapportering från landet. Ibland går
det att känna en viss förtvivlan över att det måste till
något extra spektakulärt för att det ska komma upp på
dagordningen. Sudanproblemet har pågått i decenni-
er.
Vi har alltså mycket fakta på bordet. Vi känner
väl alla en viss frustration att ingenting händer och
sker när man vet att just i detta ögonblick pågår allt
detta. Vi måste alltså på något sätt gå från ord till
handling. Vi måste markera, med ord, med debatt,
men även med handling - det är viktigt. Folkpartiet
menar att det är viktigt att markera tydligt, att säga
ifrån. Vi har vissa instrument. De länder som går åt
fel håll, som inte premierar demokrati och mänskliga
rättigheter, men som vi har nära kontakt med, med
biståndsöverföringar, med bilaterala kontakter på
biståndsområdet, måste vi vara tydliga mot. Vi måste
också ge signalen, att om vi inte ser någon ändring är
vi inte beredda att använda svenska skattebetalares
pengar för att pumpa in i olika projekt. Då får vi för-
söka agera på annat sätt, t.ex. via enskilda organisa-
tioner.
Vi har gjort vissa sådana markeringar. Men jag
tycker att vi är lite för flata och långsamma. Jag bru-
kar fundera på Indien och provsprängningarna. Då
var vi snabba att dra in biståndet. Vad är det för stor
skillnad? Det är en gräslig handling att utföra
provsprängningar. Men vilken gräslig handling är det
inte att förfölja sitt eget folk? De markeringarna
måste finnas.
Jag upplever att det finns en större förståelse i dag
än vad det har funnits tidigare. Vi börjar lite smått
förstå att vi inte kan sitta passiva när det gäller sådana
saker, utan vi måste agera konkret - demokratibi-
stånd.
Jag hade tillfälle att tillsammans med några kam-
rater här i salen besöka Israel och Palestina för några
veckor sedan. Vi upplevde barnens situation i flyk-
tinglägren.
Bortse från alla andra frågor kring skuld och vem
som gör vad osv., och tänk i stället på barnen. I Gaza
finns det ca 1,3 miljoner människor. Man räknar med
att mer än 50 % av dem är under 14 år. Det är barn.
Det är barn som inte har föräldrar som kan åka till
jobbet. Det är barn som inte har bra skolgång. Det är
barn som far illa.
Bortsett från allting annat är det en humanitär ka-
tastrof. Det är dessa barn som i sin förtvivlan kastar
sten ibland, därför att det finns ett sådant sam-
hällsklimat. De blir besvarade med gummikulor, som
gör dem invalidiserade och ibland dödar dem.
Det är en skam att det internationella samfundet
kan låta dessa barn växa upp under sådana förhållan-
den. Här borde det internationella samfundet och FN
kunna göra mer. Problemet är nu att pengarna tryter
för UNWRA, som har uppdraget att ta hand om dessa
flyktingläger.
Jag skulle också lite grann vilja beröra en ö som
går i rätt riktning - jag nämnde tidigare Kuba, som
går i fel riktning - nämligen Taiwan, som blir demo-
kratiskt och öppet. Det gäller då att föra in Taiwan i
värmen, att på olika sätt uppmuntra allt det arbete
som Taiwan gör i dag, samtidigt mot bakgrund av
hotet från det stora Kina.
Vi har reservationer från olika partier just på te-
mat hur man ska underlätta för Taiwan, bl.a. att ta
upp frågan om medlemskap i FN och i FN:s underor-
gan. Varför ska inte en demokratisk stat kunna vara
med där? Jag vet att det är ett problem med Kina,
men Taiwan skulle ändå kunna vara med i FN paral-
lellt.
Vi föreslår också skattebefrielse för Taiwans re-
presentation här i Stockholm, liksom vi kan ha det i
Taiwan - varför inte?
EU:s representation borde förstärkas i Taiwan.
Det offentliga utbytet med Taiwan är också väldigt
viktigt. Det förekommer alltså att taiwaneser inte får
åka in i Sverige, från ett demokratiskt land.
Jag ska slutligen ta upp det som har varit uppe här
tidigare om assyrier, syrianer och kaldéer. Jag tycker
att det är en väldigt svår fråga - jag erkänner gärna
det. Det finns en inkonsekvens i de resonemang som
jag har hört och läst. Det är bl.a. detta att alla som
talar i den här frågan, antingen i majoritetstexten, i
reservationstexten eller i det särskilda yttrandet, säger
att detta är viktigt och att förutsättningen är att man
får en öppen och förutsättningslös forskning kring det
hela. Det tycker jag är jättebra. Det är det man ska gå
in på, att försöka få fram det materialet och den
forskningen och sedan ta ställning.
Nu gör reservanterna tvärtom. De tar ställning och
säger sedan att det behövs forskning på området och
att arkiv ska öppnas. Det är mycket möjligt att när
man så småningom får resultatet kommer man fram
till att detta var ett rent folkmord.
Det viktiga är också att vi i samband med olika
oroligheter i världen ofta säger att varför ska vi alltid
söka skuldfrågan; det finns många områden på vårt
klot där sådana här saker har skett, i Europa, i Ameri-
ka och i Afrika. Ska vi då ständigt koncentrera oss på
skuldfrågan, eller ska vi försöka vara konstruktiva
och göra någonting inför framtiden?
Fru talman! Det var vad jag önskade säga. Jag
hoppas att jag har yrkat bifall till reservation 10, och
om jag inte har gjort det gör jag det nu.

Anf. 59 MURAD ARTIN (v) replik:
Fru talman! Jag vill säga till Karl-Göran Bi-
örsmark att det är bra att man går in på Amnestys
hemsida och hämtar den information som är värdefull
när det gäller mänskliga rättigheter.
Jag vill också hedra Karl-Göran Biörsmark för att
han tar upp de palestinska barnens situation i Palesti-
na och i flyktinglägren. Det är väldigt bra att man
från Folkpartiet lyfter upp den frågan.
Jag noterade också att vad Amnesty säger om
Turkiet har inte Karl-Göran Biörsmark tagit upp. Men
man kan inte ta upp alla länder, precis som han sade.
Karl-Göran Biörsmark sade också om folkmordet
på assyrier, syrianer och kaldéer att de som har skrivit
det särskilda yttrandet vill att man först ska forska
och sedan konstatera. Han frågade varför man ska
göra tvärtom, som reservanterna vill.
Vi gjorde precis så förra året, när vi sade att det
folkmord som skedde på armenierna 1914-1918 var
ett historiskt faktum, att det ska vara öppet för alla
forskare och att det ska göras en internationell forsk-
ning kring detta. Varför gör vi inte på samma sätt i
detta fall när det gäller assyrier, syrianer och kaldéer?
Är det inte samma folkmord vi pratar om?

Anf. 60 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Det är en mycket relevant fråga som
Murad Artin ställer, och det är den jag har brottats
med. Jag har känt att om man går in på den här andra
vägen, att först fördöma eller konstatera - vi skulle
kunna göra på det sättet i fråga om många folkmord -
är det fel väg att gå.
Jag erkänner gärna att jag själv skulle behöva ha
mer kunskap i fråga om detta även om jag har rest i
östra Turkiet och varit i Diyarbakir, Mardin och Mi-
diat och i klostren Ma Gabriel och Safaran, och jag
har talat med folk. Det är olika uppfattningar och
olika diskussioner. Det är väldigt svårt att ha en ab-
solut klar linje. Det har jag känt. För att kunna ha en
egen ståndpunkt vill jag ha mer av forskning och mer
av öppenhet. Det är det vi ska söka.
Vi ska naturligtvis fördöma den behandling som
de som bor i Turkiet får, t.ex. den assyriske prästen,
därför att de lyfter upp frågan. Det ska vi naturligtvis
reagera stenhårt på. Vi ska ta upp det till ytan och
diskutera det. Men jag har, som sagt var, själv känt att
jag måste ha lite mer på fötterna. Det kan forskningen
hjälpa till med.

Anf. 61 MURAD ARTIN (v) replik:
Fru talman! Det är väldigt bra att Karl-Göran Bi-
örsmark tar upp behandlingen av minoriteter i Turki-
et.
Den assyriske prästen Yusuf Akbulut har sagt att
detta folkmord på armenierna har drabbat även assy-
rier, syrianer och kaldéer. Det är väldigt viktigt att vi
tar upp det också. Den assyriske prästen Yusuf Ak-
bulut har i Turkiet ställts inför rätta, och han kanske
får livstids fängelse för detta uttalande. Det är väldigt
viktigt att vi kritiserar dessa handlingar och fördömer
dem, precis som Karl-Göran Biörsmark säger.
Att konstatera att det är ett historiskt faktum att
folkmordet har skett är väldigt viktigt för just alla
dessa assyrier, syrianer och kaldéer, för deras historia.
Det fanns över 4 miljoner assyrier, syrianer och
kaldéer i området, och i dag finns knappt 50 000
människor där. Vad handlar detta om? Handlar det
inte om folkmord? Handlar det bara om en tragedi,
enligt den turkiska statens propaganda?

Anf. 62 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Återigen understryker jag vikten av
att backa upp de människor som för upp det här till
ytan och talar om det, precis som Murad Artin gör
här. Vi bor i ett fritt land och kan göra det utan att få
bekymmer för det. Det sätt på vilket Turkiet behand-
lar sina medborgare är helt fel. Det är det första jag
kan konstatera.
Det andra är det jag sade tidigare, att jag skulle
vilja se forskningen först. Jag vill se öppnade arkiv.
Jag vill se fakta på bordet. Jag känner naturligtvis till
det här folkets lidande, men att gå ut och anklaga
någon för ett folkmord är ett ganska stort steg. Därför
har jag tagit ställning för att i det här fallet inte reser-
vera mig utan nöja mig med ett särskilt yttrande, där
vi lyfter fram just den här problematiken.
Slutligen vill jag än en gång säga att både majori-
tetstexten, reservationstexten och det särskilda yttran-
det säger samma sak. Vi måste ha forskning. Då
tycker jag att det är en liten kullerbytta att man först
gör ett konstaterande och sedan begär forskning. Jag
begär forskning, och sedan kommer konstaterandet.

Anf. 63 MARIANNE SAMUELS-
SON (mp):
Fru talman! Det betänkande som vi nu behandlar
är ett betänkande där utskottet behandlar de många
motioner som väcks i riksdagen årligen om mänskliga
rättigheter. Det är oerhört angeläget, som jag ser det,
att riksdagen arbetar mycket med mänskliga rättig-
heter och agerar för att försöka förhindra övergrepp
på människor. Betänkandet blir dock lite historia, för
under tiden pågår det tyvärr en massa övergrepp som
skulle behöva tas upp i debatten och också finnas
med i betänkandet.
Det övergripande, som jag heller inte tycker att vi
riktigt debatterar, är hur man ska förhindra övergrepp
och hur man ska kunna få en politik som leder fram
till att vi får färre övergrepp i världen.
De brott som hela tiden pågår mot mänskliga rät-
tigheter och mot människors möjligheter att vara den
de är och den de vill vara är kärnan i kravet på att
människor ska ha rätt att vara den de är. I ett flertal
motioner som tas upp i detta betänkande finns det
med. Det gäller också behovet av att lyfta frågor till
FN-nivå för att få internationella konventioner som
bättre tar vara på människors behov och människors
möjligheter att få vara den de är i ett land som inte
alltid tar vara på det.
Som jag ser det finns det anledning att titta på
kommande frågor, som kommer att leda till större
problem i världen. En del av det är ju miljöfrågorna.
Det gäller vattenfrågan, t.ex., och matfrågan. 2005
anses det att två tredjedelar av världens befolkning
kommer att lida av vattenbrist. Fundera lite grann
över konsekvenserna av detta när det gäller männi-
skors möjligheter att få leva under värdiga förhållan-
den.
Tar man ett land som Kina kan man se att grund-
vattennivån sjunker med 1,6 meter per år. Vi kan bara
fundera lite grann över vad som händer med mänskli-
ga rättigheter i Kina när man kanske inte längre kan
få upp vatten för att odla det ris som är en av de vik-
tiga grundstommarna i Kinas ekonomi.
För fem år sedan fanns det 25 miljoner miljöflyk-
tingar i världen. Hur många de är i dag är det ingen
som riktigt vet, men de har tyvärr inte blivit färre
under årens lopp. Klimatfrågorna och vattenfrågorna
måste i detta sammanhang lyftas in som viktiga för
att människor ska ha möjligheter att leva i en bra
miljö där också de mänskliga rättigheterna tas till
vara.
En annan del i detta är naturligtvis krigets roll.
Egentligen skulle jag önska att man kunde förbjuda
alla krig, därför att krig alltid leder till övergrepp på
människor. Vi kan se en mängd exempel på krig som
pågår och som innebär stora övergrepp på människor
- i Sudan och Demokratiska republiken Kongo, för
att bara nämna ett par länder som har varit relativt
aktuella i debatten. Det finns en mängd krig som
pågår och som kanske är mer tysta krig, därför att de
har pågått så länge att ingen riktigt längre orkar bry
sig. Men inte ens när freden kommer kan man säga
att det finns mänskliga rättigheter i ett land som varit
krigsdrabbat.
Ta minorna som ett exempel. Vad är det för
mänskliga rättigheter man har kvar när man inte läng-
re som litet barn kan springa runt i sin boendemiljö
utan att känna rädsla för att trampa på en mina som
kanske innebär att resten av livet är förstört eller i alla
fall väldigt begränsat av ett handikapp som man kan
bli tvingad att leva med?
De här grundläggande delarna tror jag att det är
oerhört angeläget att man också tar itu med om man
menar någonting med mänskliga rättigheter på lång
sikt. Om man inte kommer åt det kommer man inte
heller åt de mänskliga rättigheterna.
Naturresurserna är andra delar i detta som också
ofta leder till övergrepp på mänskliga rättigheter.
Ursprungsbefolkningarna runtom vår värld har fått se
och uppleva hur deras krav på mänskliga rättigheter,
kultur och livsmiljö i deras ursprungsmiljö ofta har
blivit begränsade på grund av naturresursintressen
vad gäller olja, mineraler och andra naturtillgångar
som krockar med deras rätt att få bo, leva och idka
den kultur som de har haft som sin under generatio-
ner. Det här kan vi se i länder som Sudan, Kongo och
USA.
Man tror att USA borde vara ett föregångsland när
det gäller demokrati, men vi kan fortfarande se hur
indianerna får flytta på sig på grundval av intresset
för att komma åt naturresurser. Chile och Mexiko är
andra länder där man märker av detta.
Förutom att vi har en del reservationer som jag
naturligtvis stöder tänker jag yrka bifall till reserva-
tionerna 3 och 4. I övrigt stöder jag naturligtvis de
reservationer vi har, men för tids vinnande tänker jag
inte ta upp dem till omröstning.
I detta sammanhang tycker jag att det är viktigt att
lyfta in kurderna och kurdernas situation. Det är ett
folk som under många år har varit förtryckt - det
kanske mest förtryckta folket i världen. Deras
mänskliga och naturliga rättigheter kränks ständigt -
dagligen, skulle jag vilja säga.
Nyligen var jag på Sergels torg för en demonstra-
tion som anordnades av kurderna med anledning av
att det var 13 år sedan övergreppet i Halabja inträffa-
de - en massaker som innebar att en hel by förintades
på bara några minuter. Kanske 10 000 människor
försvann och finns inte längre kvar. Det var ett stort
övergrepp med fruktansvärda konsekvenser för dem
som levde där och för deras nära och kära, naturligt-
vis. Det här är bara en bild av hur mycket det irakiska
folket har fått vara med om och tvingats utstå. Vi har
stor förståelse för många människor från dessa länder.
Kurderna har tvingats att fly och bosätta sig i länder
där de kanske egentligen inte skulle vilja bo, men
omständigheterna gör att de tvingas leva på flykt.
Därför är det oerhört angeläget, som jag ser det,
att just kurdernas situation uppmärksammas mer och
tydligare. Vi skulle gärna se att Sverige drev frågan
om att det behövs en särskild FN-konferens just om
kurdernas situation för att lyfta den frågan internatio-
nellt och för att, om möjligt, också komma fram till
någon form av lösning som innebär att de får tillbaka
sina möjligheter till någon form av rättigheter i det
område som de faktiskt en gång blev födda in i.
Men det finns naturligtvis fler länder som är med i
det här. Armenierna, assyrierna, kaldéerna och deras
situation har vi ju behandlat i utskottet. Jag tycker att
det är oerhört angeläget att de här frågorna tas upp.
Man kan kanske tycka att historien inte alltid är så
viktig utan att framtiden är viktigare. Men för att
klara av de framtida frågorna måste man också analy-
sera och komma till rätta med de historiska frågorna.
Just när det gäller armeniernas historia borde de här
frågorna kunna tas upp och hanteras lite annorlunda
också i utskottet, som jag ser det.
Det finns också fler närliggande folkmord som det
finns anledning att uppmärksamma. När det gäller
Östtimor träffade jag, liksom Marianne Andersson,
representanter från Caritas i morse här i riksdagshu-
set. Det är faktiskt mycket aktuellt att fundera över
vad som händer där framöver. Jag förstår att männi-
skorna där känner en stor oro över vad som kommer
att hända. Det är ju nu FN-styrt. Förhoppningsvis ska
de så småningom kunna ha ett demokratiskt val. De
känner naturligtvis en stor oro över vad som kommer
att hända framöver. Men det finns också krav på att
man faktiskt ska komma till rätta med ansvarsfrågan
när det gäller dem som en gång begick övergreppen.
En viktig del är väl att vi i Sverige kan vara med och
hjälpa till, med de kontakter vi i dag har med Östti-
mor, för att se till att Östtimor nu kan gå in i en fun-
gerande demokrati där människorna, som bor i landet,
också har möjlighet att känna att de är delaktiga och
att deras rättigheter tas till vara. De känner med all
rätta en viss oro inför vad som kommer hända när
valrörelsen drar i gång och den internationella bevak-
ningen så småningom drar sig tillbaka. Det är viktigt
att man också har en fortsatt öppen och aktiv roll
tillsammans med Östtimor.
I det här betänkandet har vi också med en motion
som egentligen kanske inte skulle behandlas i det här
betänkandet utan i betänkandet om FN:s roll och
framtid, men nu hamnade den här. Därför tänker jag
ändå nämna den. Det är en motion som vi har väckt
om att det behövs en särskild FN-konferens om dju-
rens rättigheter. Den senaste tidens debatt om djurens
situation och matfrågorna visar väl med all tydlighet
att det inte längre är nationella frågor. Det är interna-
tionella frågor. Djuren har blivit en industriprodukt,
och det tas inte längre hänsyn till deras naturliga
beteenden och förhållanden. Liksom man har haft en
FN-konferens om den biologiska mångfalden finns
det all anledning att ha en FN-konferens om djurens
rättigheter för att belysa den internationalisering som
sker också på det området.

Anf. 64 MARIANNE JÖNSSON (s):
Fru talman! Vi lever i en värld där det fortfarande
år 2001 begås brott mot mänskligheten. Det är en
värld där stater förtrycker medborgare, där de mänsk-
liga rättigheterna kränks, där människor diskrimineras
på grund av åsikt, kön, etnicitet, funktionshinder,
sexuell läggning eller av andra anledningar. Det är en
värld där rättsövergrepp begås, där oskyldiga fängslas
och torteras för sin strävan och längtan efter demo-
krati och frihet. Det är en värld där TV och radio
kontrolleras av auktoritära regimer. Listan kan göras
lång.
Kampen för demokrati och mänskliga rättigheter
är en kamp som måste föras på flera fronter genom
olika former av bistånd från det internationella sam-
fundet, från länder och organisationer. Ibland ser vi
inte alls eller inte förrän efter mycket lång tid frukten
av de insatser som gjorts. Ibland sker det överraskan-
de och glädjande nog snabbt och stundtals helt utan-
för vår kontroll.
Många gånger handlar det också om ett långsiktigt
förändringsarbete, ett arbete som inbegriper kontakter
och utbyte för en uppbyggnad av fred, demokrati och
mänskliga rättigheter. Det är också här barnen kom-
mer in. För några veckor sedan debatterade vi här i
kammaren barnens rättigheter. Här nämndes då inte
minst utbildningens stora betydelse.
Utbildningsväsendet är en viktig källa för demo-
krati. Att tre fjärdedelar av barn i utvecklingsländerna
numera skrivs in i grundskolan är en utveckling i
positiv riktning. Samtidigt finns det dyster statistik
som säger att ett av fyra barn som börjar skolan inte
fullföljer fem klasser. I Sydostasien slutar mer än
40 % av eleverna, och i Afrika, söder om Sahara,
slutar var tredje elev före femte klass. Det är uppgif-
ter som tål att funderas på en stund.
Om det inte är dagens barn och ungdomar som ut-
gör framtidens normbildare, vilka är det då? Dagens
barn och ungdomar är framtidens samhällsbyggare
och makthavare, framtidens kunskapsingenjörer i
världen.
Fru talman! Inte minst därför är det viktigt med
utbyte mellan unga och mellan grupper av ungdomar
i världen, mellan t.ex. studenter i olika länder.
Sedan flera år tillbaka driver det socialdemokra-
tiska studentförbundet ett demokratiprojekt i Burma.
Projektet syftar till att sprida kunskap och demokra-
tiska idéer hos de organisationer som verkar för poli-
tisk förändring i Burma. Som vi vet är Burma, och
som K-G Biörsmark också har tagit upp tidigare, ett
land där övergreppen mot de mänskliga rättigheterna
är omfattande. Sedan 1988 styrs landet av en militär-
regim som hittills vägrat att föra en dialog med den
demokratiska oppositionen, även om vissa framsteg
nu kan märkas.
Det var således studenterna i Burma som stod i
första ledet för den demokratirörelse som så blodigt
slogs ned för tio år sedan. Sedan dess har många
studenter tvingats fly till gränsområden och lever i
dag som flyktingar i exil. Efter snart 40 år av aukto-
ritärt militärstyre finns behov av att utbilda männi-
skor som kan leda och aktivt delta i en demokratisk
process när en sådan väl kommer till stånd. Kunska-
per i t.ex. praktiskt utövande av demokratiarbete är
därför viktiga.
Burma är följaktligen ett land i behov av en de-
mokratisk utveckling men också ett land där det kan
finnas utsikter för en utveckling i rätt riktning. Den
senaste utvecklingen i Burma ger mycket riktigt upp-
hov till en försiktig optimism, som vi i utskottet ut-
trycker det. Tidigare i år frigav militärregimen den
främste företrädaren för den demokratiska oppositio-
nen. En trevande dialog har inletts mellan parterna,
och oppositionen menar att det är det mest positiva
som har hänt på flera år i Burma.
Fru talman! I vårt betänkande finns en motion an-
gående Moldavien. Den handlar om personer som
blivit fängslade utan rättegång, däribland en man vid
namn Ilie Ilascu. Vid det tillfälle då motionen be-
handlades fick utskottet information om att Ilascu
hade släppts och invalts i det rumänska parlamentet. I
går nåddes vi av uppgifter om att det tyvärr råder
oklarhet om Ilascu verkligen har blivit frigiven.
Mycket pekar på att så inte är fallet. Därför förutsätter
jag att OSSE följer fallet och att vi snart får korrekta
uppgifter om Ilascus situation och om vad som verk-
ligen har hänt.
Till vårt betänkande har fogats tio reservationer.
Jag tänker kommentera några.
En reservation som redan blivit mycket omdebat-
terad här i dag är den som handlar om folkmordet på
assyrier/syrianer och kaldéer. Denna reservation byg-
ger på en motion som har väckt stort intresse och
stora förhoppningar hos dem som den berör. Jag har
stor förståelse för betydelsen av det sätt på vilket
assyrier/syrianers och kaldéers historia beskrivs. Jag
har också förståelse för att man vill bli rättfärdigad
och få en rättvis behandling. Jag motsäger inte på
något sätt att detta folk har dödats, fördrivits och
förföljts på ett mycket brutalt sätt. Utskottet har i ett
flertal betänkanden uttryckt starka fördömanden av
hur framför allt assyrier/syrianer har behandlats i
Turkiet. Vi har uttalat oss om det angelägna i att
dessa folkgruppers mänskliga rättigheter blir respek-
terade. Vi har beskrivit den svåra situation de levt i
och det förtryck de utsatts för såväl av turkisk rege-
ring som av PKK i Turkiet. Dessa uttalanden har
utskottet kunnat göra med stöd av rapportering från
många olika källor, bl.a. MR-organisationer och FN-
organ.
Motionärerna vill ha samma erkännande för assy-
rier/syrianer och kaldéer som armenierna fått när det
gäller folkmord. Detta fastslogs i en FN-resolution
1985.
Med vår skrivning i detta betänkande förnekar vi
naturligtvis inte något som har hänt assyrier/syrianer
och kaldéer. Det skulle mycket väl kunna vara sant att
det var ett folkmord, det förnekar vi inte, som dessa
folkgrupper utsattes för. Men det är samtidigt en
omöjlighet för oss att uttala oss om detta. Vi kan inte
som ett utskott i Sveriges riksdag ta på oss att göra en
sådan folkrättslig prövning. Folkmord är ett väl defi-
nierat folkrättsligt begrepp som inte kan användas
utan att en omfattande opartisk bevisning föreligger.
Sådan bevisning har vi inte haft tillgång till. Hade den
funnits hade FN tagit upp detta i en resolution.
Jag måste fråga: Hur ska vi kunna kräva en nog-
grann efterlevnad av folkrätten i Turkiet om vi samti-
digt själva är slarviga med begreppen?
Detta har de flesta partiföreträdarna i utskottet
förstått. Därför är det bara Vänstern och Miljöpartiet
som står för reservationen. Det är viktigt att vi ställer
krav på att de historiska brott som begåtts tas fram i
ljuset. Jag anser precis som motionärerna att ju större
öppenhet Turkiet visar i dessa frågor, desto mer bi-
drar detta till att stärka Turkiets demokratiska identi-
tet och trovärdighet.
Jag vill också kommentera reservation 5, som
handlar om bombningarna i Irak. Jag ser att Göran
Lennmarker, som talade för Moderaterna i den här
frågan, inte finns kvar i kammaren, men jag riktar
mig till honom och även till Folkpartiets representant.
I denna reservation försvarar Moderaterna och
Folkpartiet bombningarna över Irak. Det är ett häp-
nadsväckande ställningstagande. Det ni deklarerar
betyder att ni helt och hållet underminerar FN:s auk-
toritet och att ni totalt saknar känsla för vad vi står
upp för. Det är inte rätt att partiföreträdare i Sveriges
riksdag kan underminera det goda stöd som FN fak-
tiskt har i Sverige. Jag tror att ni drivs mer av att
rättfärdiga USA:s handlande än av att visa omsorg
om kurderna. Mig veterligt har Moderaterna aldrig
skrivit en motion om kurderna. Enda gången ni reage-
rar till förmån för kurderna är när USA:s agerande
ifrågasätts.
Ni skriver att bristen på mandat inte får vara ett
hinder för agerande. Menar verkligen moderater och
folkpartister att det är fritt fram, att alla kan göra
precis som de vill och att det går bra att strunta i FN-
stadgan? Hur ska vi kunna begära av Saddam Hussein
att han ska efterleva FN:s säkerhetsråds resolutioner
när det gäller mänskliga rättigheter och folkrätt när vi
själva anser oss befriade från FN-stadgan, som USA
gör i det här fallet?
Jag vill också säga några ord om reservation 6. I
den här reservationen beskrivs hur det irakiska folket
har drabbats av att sanktionerna inte haft avsedd ver-
kan. Sanktioner är ofta trubbiga instrument. Trots att
FN försökt mildra verkningarna för civilbefolkningen
genom olja-mot-mat-programmet är situationen
mycket svår. Vi kan konstatera och erkänna att försö-
ken att tvinga regimen till samarbete har misslyckats.
Det pågår ett arbete i FN med att förfina sanktionsin-
strumenten, och vi måste snart se resultat av detta.
Men det krävs någon form av handling av Saddam
Hussein. Han driver ett ohyggligt maktspel för att få
FN på knä. Han håller undan nödvändiga varor för att
vända folket mot omvärlden och för att peka ut en
fiende. Sanktionerna i sin nuvarande form måste
upphöra - men inte utan motprestation från Saddam
Hussein. Sverige hör till de största givarna av huma-
nitärt bistånd till Irak. Jag kan alltså konstatera att FN
och Sverige värnar mycket mer om det irakiska folket
än vad Saddam Hussein gör.
Jag vill avsluta med att yrka bifall till hemställan
i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 65 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Först vill jag fråga Marianne Jönsson
om Östtimor. Det är sant som det står i betänkandet
att Sverige har ett stort engagemang, satsar bistånds-
medel och har gjort flera besök där. Vi var några som
i dag träffade företrädare för Caritas, och det vi då
fick höra inger ändå oro. Det handlar om prostitution
med internationella kunder. Det handlar om brist på
samordning mellan de 78 NGO:er, fick vi höra, som
finns där. Dessa tävlar mer om att synas själva än vad
de jobbar för det östtimoresiska folket. Jag undrar om
Marianne Jönsson är beredd att arbeta för ett initiativ
för att få till stånd en bättre samordning där man
stöder det östtimoresiska folkets väg till utveckling i
stället för att, som det nu verkar vara i stor utsträck-
ning, låta detta komma uppifrån. Det var min ena
fråga.
Sedan vill jag fråga om den defensiva hållningen
när det gäller att få in frågan om sexuell läggning i
FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. När förut-
sättningarna finns för att driva frågan framåt ska ni
göra någonting, säger ni. Som jag ser det handlar det
inte om att sitta still och vänta tills de förutsättningar-
na finns. Det handlar faktiskt om att medverka till att
skapa de förutsättningarna genom att ideligen ta upp
den här svåra frågan - för vi vet att den är svår i det
internationella arbetet. Genom att göra det medverkar
man till att skapa ett klimat som gör att detta kan
komma framåt något fortare än om man bara sitter
och väntar. Jag skulle vilja ha en synpunkt på det.
Jag skulle även vilja säga något om Taiwan. De
flesta reservationer som finns här handlar om Sveri-
ges representation, skattebefrielse och sådana saker.
Det är inga svåra frågor. Detta borde Sverige kunna
gå med på lite enklare.

Anf. 66 MARIANNE JÖNSSON (s) replik:
Fru talman! Det var många frågor på en gång.
Jag börjar med att kommentera er reservation när
det gäller diskriminering av homo- och bisexuella.
Först vill jag säga att det inte råder någon motsättning
mellan majoriteten och reservanterna när det gäller
viljan att stärka skyddet för homo- och bisexuella
bl.a. genom att få också deras rättigheter uttryckligen
erkända av hela det internationella samfundet. Det
vill vi också. Men vi menar att det måste finnas rätt
förutsättningar. Jag uppfattar att motionärerna vill
driva frågan till en omröstning i FN. På goda grunder
vet vi att den omröstningen kommer vi att förlora,
och då förlorar också de homosexuella på det.
Vi tycker att man ska driva frågan, men kanske
inte till sin spets. Vilket ansvar tar Marianne Anders-
son, som menar att man ska framkalla en negativ
reaktion som i så fall blir väldigt svår? Och vilket
resultat blir det för de grupper som är utsatta med ert
förslag? Är det inte bättre att påtala problemen och
inrikta sina ansträngningar på att få en majoritet av
medlemsländerna att ändra sin syn? Är det inte bättre
att vi går den vägen? Först då tycker jag att man ska
driva fram en omröstning i FN, och den situationen
har vi tyvärr inte i dag.
När det gäller Östra Timor tror jag säkert att vi är
helt överens om att uppbyggnaden bör ske med en
samordning och att det bör ske så friktionsfritt som
möjligt. Vi vet ju att en stor del av samhället var
nedbränt och bara bestod av förkolnade rester. Jag får
återkomma till detta senare.

Anf. 67 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Beträffande det sistnämnda vill jag
bara ställa en följdfråga. Är Marianne Jönsson alltså
beredd att ta initiativ när det gäller samordning och
bättre förhållanden i Östra Timor? Det är det jag vill
ha ett ja eller nej på.
Sedan till det här med sexuell läggning. Det är in-
tressant att höra om detta. Hur tänker ni? Vad gör
socialdemokraterna, vad gör regeringen, för att åstad-
komma ändrade förutsättningar? Det är precis det
som vi också vill, vi reservanter, att det ska bli ändra-
de förutsättningar. Vi menar att man måste jobba
tydligt och visa att det här är en fråga som vi tycker är
viktig. Om vi driver den till omröstning eller inte är
kanske inte det väsentliga, men vi borde ändå ta upp
frågan i FN och jobba med den. Det är det som är det
mest angelägna. Vad gör då regeringen, och hur tän-
ker sig Marianne Jönsson att detta rent konkret ska gå
till? Det fick jag inget svar på.

Anf. 68 MARIANNE JÖNSSON (s) replik:
Fru talman! Det är väl känt att Sverige driver den
här linjen i alla internationella sammanhang, alltså att
diskriminering och bestraffning av personer på grund
av sexuell läggning står i strid med den grundläggan-
de principen om alla människors lika värde och rät-
tigheter. Det här driver vi i kontakten med bi-
ståndsländer och kandidatländer för att så småningom
komma fram till målet att man känner att det inom
FN finns en majoritet och att det på det sättet kan
fattas ett beslut.
Jag tyckte inte heller att jag fick något riktigt svar
på mina frågor. Det får väl anstå till nästa gång.

Anf. 69 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Först vill jag kommentera den reser-
vation som jag står bakom tillsammans med modera-
terna om flygförbudszonen. Det är ju ofta så att man
hör människor säga: Varför gör inte FN något? Det
gäller t.ex. när det sker massmord på människor, som
i det här fallet kurderna. Det är klart, skulle inte den
här skyddszonen finnas - vi har pratat mycket om
folkutrotning här i dag - är det en folkutrotning på
gång. Det är just detta som vi måste förhindra.
Sedan begärde jag också ordet för att gå vidare på
samma tema som Marianne Andersson egentligen.
Jag är inte riktigt nöjd med det svar som hon fick. Det
är ju så att FN:s stadga om de mänskliga rättigheterna
tar upp sådant som ras, hudfärg, kön, språk, religion,
politisk och annan uppfattning osv. Vad vi vill är att
man ska förtydliga att det också gäller sexuell lägg-
ning. Detta är ett jätteproblem i många länder. Det är
fängslanden och förföljelser. T.o.m. dödsstraff före-
kommer på det här området.
Jag förstår inte riktigt resonemanget att det inte är
läge att driva frågan nu. Då är frågan: När är det läge
att göra det? När uppstår det läget?

Anf. 70 MARIANNE JÖNSSON (s) replik:
Fru talman! Jo, det är läge att driva frågan, men
inte till en omröstning som motionärerna vill. Det är
det som vi har regerat på i det här sammanhanget.
Sedan tyckte jag att K-G Biörsmark mycket enkelt
slank undan ansvaret för att ni har ett ställningstagan-
de där ni menar att man kan göra precis som man vill
och att man bara kan strunta i FN-stadgan. Är det så
K-G Biörsmark ser på FN:s principer?

Anf. 71 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Det är det naturligtvis inte. Vi har
haft den här diskussionen många gånger, och jag vet
att vi har olika uppfattningar även på det här området.
Vi har ju från vår sida arbetat för att ändra FN-
stadgan så att man ska kunna gå in i interna konflikter
med ett FN-mandat. Det kan man inte göra i dag. Det
har även gällt agerandet från EU:s sida, att man kan
agera enligt FN:s principer. Här är det faktiskt fråga
om folkmord.
Sedan vill jag gå tillbaka till den fråga som jag
egentligen inte fick svar på. Marianne Jönsson säger
att man inte ska driva det här till omröstning för man
vet att man förlorar. Tänk om vi hade den attityden
här i kammaren! Jag vet ofta att jag ska förlora om-
röstningar här. Jag gör det i fråga om det här betän-
kandet i dag och jag gör det i andra sammanhang.
Skulle det betyda att jag inte skulle driva frågorna?
Det finns en opinionsbildande del i detta att ar-
gumentera och votera. Eventuellt förlorar man sin
votering. Men det betyder inte att man har gjort ett
felaktigt eller dåligt arbete. Tvärtom är det kanske då
det blir tydligt, när man sätter sig i FN och voterar om
detta eller försöker driva fram det till en votering.
Varför driver vissa länder frågor år ut och år in och
förlorar? Man vinner kanske det ena landet efter det
andra. Det är ju så opinionsbildning och politiskt
arbete går till.
Jag förstår inte resonemanget att det skulle vara
något konstigt att man driver det här för att man vet
att man ska förlora en votering. I en demokratisk
process är det helt naturligt att man gör så.

Anf. 72 MARIANNE JÖNSSON (s) replik:
Fru talman! Men K-G Biörsmark, vilka är det som
blir förlorarna om man driver frågan till sin spets? Jo,
det är just de homosexuella. Det är just dem som vi
vill värna. Det är för dem vi vill driva frågan om att
man inte ska diskriminera och bestraffa. Vi har inte
samma uppfattning, K-G Biörsmark.

Anf. 73 MURAD ARTIN (v) replik:
Fru talman! Jag har egentligen två frågor till Ma-
rianne Jönsson. Den ena handlar om Turkiet och den
andra handlar om Irak. Jag tar först upp frågan om
Turkiet. Lennart Värmby, riksdagsledamot för Väns-
terpartiet, Jonas Sjöstedt, EU-parlamentariker för
Vänsterpartiet, Yilmaz Kerimo, riksdagsledamot för
Socialdemokraterna och Carina Hägg, likaså, har
varit i Turkiet och bevakat rättegången mot den sy-
risk-ortodoxa prästen Yusuf Akbulut. Jag hoppas att
Marianne Jönsson vet varför Yusuf Akbulut har an-
klagats.
Det har kommit flera brev just från den turkiska
ambassadören. Jag har breven här. Jag har också
propaganda som kommer från Turkiet, som är från
den turkiska staten direkt till utskottsledamöterna.
Också Marianne Jönsson har fått det här. Där står det
om folkmordet på assyrier/syrianer och kaldéer att vi
ska rösta mot denna motion. Man uppmanar precis
alla riksdagsledamöter som sitter i utrikesutskottet att
rösta mot. Man säger att detta är en tragisk händelse,
enligt de papper som finns här. Det står också att vi
ska lämna detta åt historiker och att inte politiker ska
fatta beslut om detta.
Det är precis det som Marianne Jönsson också sä-
ger. Just de orden står i betänkandet, att det är en
tragisk händelse, att detta inte har hänt. Samtidigt
säger Marianne Jönsson att hon inte förnekar att det
är ett folkmord. Men varför säger man inte detta i
betänkandet?

Anf. 74 MARIANNE JÖNSSON (s) replik:
Fru talman! Det har jag ju förklarat för Murad
Artin för en lite stund sedan. Jag har sagt att folkmord
är ett definierat folkrättsligt begrepp och att man inte
kan använda det hur som helst. Man måste ha en
bevisning.
Nu frågar jag Murad Artin: Vilka belägg har Mu-
rad Artin för att kunna konstatera detta? Denna mo-
tion har ju väckt en känslostorm som Murad Artin
måste ta ansvar för.
Allt det som vi har sagt i tidigare betänkanden i
denna fråga är ju inte utraderat. Den uppfattning som
vi har i denna fråga finns ju med.

Anf. 75 MURAD ARTIN (v) replik:
Fru talman! Marianne Jönsson vill ha bevis. Yil-
maz Kerimo som sitter här är ett bevis. Han är assyri-
er, och hans farföräldrar blev utplånade av just det
ottomanska riket. Andra assyrier/syrianer och arme-
nier som inte finns i dag i Turkiet är bevis på att det
har varit en utplåning av just dessa folkgrupper. Det
var flera miljoner som bodde i området. I dag finns
det bara 50 000. Detta är bevis.
Marianne Jönsson säger att hon inte förnekar det.
Men när det gäller de ord som finns i propagandan
som kommer från den turkiska staten så stod det i
betänkandet att det är en tragedi, precis samma ord.
Min andra fråga handlar om Irak. Det är bra att
Marianne Jönsson tar upp detta. Jag stöder till punkt
och pricka det som hon har sagt när det gäller mode-
rater och folkpartister, att de stöder bombningarna av
Irak.
Marianne Jönsson säger också att hon tycker att
sanktionerna som de är utformade i dag inte är bra.
Men varför är Marianne Jönsson och socialdemokra-
terna inte beredda att jobba aktivt för att sanktionerna
ska hävas och ersättas med andra sanktionsmetoder?
De nuvarande sanktionerna är vidriga och drabbar det
irakiska folket. En och en halv miljon människor har
dött på grund av dessa sanktioner.

Anf. 76 MARIANNE JÖNSSON (s) replik:
Fru talman! I detta sammanhang har vi ingen an-
nan uppfattning. Men jag vill påstå att Sverige är
drivande i frågan att förändra sanktionerna. Men vi
kan inte låta sanktionerna upphöra helt utan att vi får
en motprestation av Saddam Hussein. Vi får inte
glömma varför de infördes. Men vi arbetar aktivt med
att förändra och försöka specialisera sanktionerna så
att de verkligen drabbar regimen och inte folket. Det
arbetet pågår, och jag sade också att jag hoppas att vi
snart får se ett resultat.
Jag ska sedan återgå till frågan om assyri-
er/syrianer. Jag tyckte inte att jag fick något tillfreds-
ställande svar på min fråga, vilka belägg som Murad
Artin har. I stället försöker Murad Artin att få det att
se ut som om Turkiet har påverkat min inställning.
Sveriges inställning när det gäller Turkiet är mycket
väl känd. Det är också mycket väl känt att vår utri-
kesminister har gjort flera besök i Turkiet för att där
påtala de kränkningar av mänskliga rättigheter och
den diskriminering som förekommer mot minoriteter.
Jag tycker att det var ett ganska fult påhopp.
Jag vill också fråga hur vi ska kunna kräva en
noggrann efterlevnad av folkrätten från Turkiets sida
om vi samtidigt slarvar med de begrepp som handlar
om det folkrättsliga.

Anf. 77 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! Jag vill också ta upp frågan om kur-
dernas situation och regeringens agerande i Turkiet.
Vi påpekar ju från utskottets sida att det är ett pro-
blem fortsättningsvis i Turkiet när det gäller mänskli-
ga rättigheter. Då vill jag veta lite grann hur det soci-
aldemokratiska partiet och regeringen tänker agera
inom EU när det gäller Turkiet som ansökarland. Det
som vi har sett är att man har varit ganska tystlåten i
Turkietfrågan efter att Turkiet antogs som ett tänkbart
medlemsland i EU. Jag skulle vilja ha en redogörelse
för hur man agerar för att Turkiet ska leva upp till
kraven på mänskliga rättigheter.

Anf. 78 MARIANNE JÖNSSON (s) replik:
Fru talman! Marianne Samuelssons fråga förvånar
mig väldigt mycket. Det är ju ingen hemlighet, som
jag tidigare nämnde, att vår utrikesminister har gjort
flera resor till Turkiet och där försökt påverka Turkiet
att verkligen efterleva kraven i Köpenhamnskriterier-
na som handlar om mänskliga rättigheter, att inte
diskriminera minoriteter, osv.
Marianne Samuelsson har fogat en reservation till
betänkandet som jag tycker bygger på ett väldigt
otydligt yrkande. Den handlar nämligen om att man
vill att det ska utses ett sändebud. Jag måste fråga
Marianne Samuelsson: Vilket sändebud handlar det
om, varifrån ska detta sändebud sändas, och hur är
det tänkt när det gäller den frågan?

Anf. 79 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! Jag tycker inte att jag blev särskilt
mycket klokare när det gäller vad regeringen gör
annat än att Anna Lindh har varit i Turkiet ett flertal
gånger. Det är väl fler som har varit i Turkiet, och
alla har inte varit särskilt nöjda när de har kommit
hem i fråga om vad Turkiet i dag gör när det gäller
mänskliga rättigheter utan snarare varit väldigt upp-
rörda över att det görs alldeles för lite. Jag tycker
alltså inte att jag fick svar på min fråga när det gäller
hur regeringen agerar för att Turkiet ska leva upp till
kraven på mänskliga rättigheter för att över huvud
taget vara värdigt att ingå i EU. Detta är ju oerhört
viktigt, eftersom det är nu som man har en möjlighet,
som jag ser det, att ändå försöka förändra och påverka
Turkiet när det gäller dessa frågor om mänskliga
rättigheter och framför allt hur man hanterar den
kurdiska befolkningen i detta sammanhang.
Jag tycker att det är ganska tydligt när vi säger att
det behövs ett särskilt FN-sändebud som bevakar de
mänskliga rättigheterna i Turkiet. Det har ju social-
demokraterna i det här fallet inte tyckt. Det räcker
tydligen att Anna Lindh åker dit då och då. Vi skulle
vilja ha en kontinuerlig bevakning som finns på plats
hela tiden.

Anf. 80 MARIANNE JÖNSSON (s) replik:
Fru talman! Jag vill ändå påstå att Sverige är mer
pådrivande när det gäller mänskliga rättigheter i Tur-
kiet än andra länder. Och det som Marianne Samuels-
son säger är mycket riktigt, nämligen att många av
oss har besökt Turkiet och kan rapportera om de
problem som förekommer. Och det är väl bra att de
kommer fram i ljuset.
Sedan tyckte jag inte att jag fick något besked om
det särskilda sändebudet. Det är väldigt otydligt. Är
det EU, OSSE eller FN som ska utse särskilda sände-
bud? Det kan ju inte vara Sverige. Sverige har ingen
möjlighet att utse ett sändebud på det sättet. Det är
inte så det fungerar. Dessutom får dessa sändebud
vanligtvis inte komma in i dessa länder utan måste
operera utanför. Jag tycker att den kontakt som vi har
med Turkiet är god och innebär att vi har en bra dia-
log med Turkiet i dessa frågor.

Anf. 81 JAN ERIK ÅGREN (kd):
Fru talman! Vi som bor och lever i Sverige har det
bra på många sätt. Vi får fritt uttrycka våra politiska
åsikter. Vi har såväl medborgerliga och civila som
ekonomiska, kulturella och sociala rättigheter. Vi vet
mycket väl att det inte alls är så runtom i världen.
Det är bra att vi i riksdagen är någorlunda överens
om de mänskliga rättigheterna och att det finns en
stor samsyn om vikten av att driva dessa frågor. Vi
jobbar hårt för att fler människor i världen ska kunna
få sina mänskliga rättigheter garanterade. Det är nöd-
vändigt och bra.
Jag skulle kunna stå här i dag och rada upp en
mängd olika fall både från Sverige och från andra håll
i världen, människoöden som jag har stött på, och jag
tror att ni andra har sådana exempel, och som gör att
jag känner att det behövs ett engagemang och allt inte
fungerar som det borde. Det är viktigt för oss politi-
ker att ta itu med de enskilda människornas livsöden.
Det är därför som vi finns, skulle man kunna säga.
Jag tänkte i debatten fokusera mer generella poli-
tiska frågor. Innan jag går in på det vill lyfta fram de
olika frivilligorganisationer som arbetar för enskilda
människors rättigheter: Amnesty International, Indi-
viduell Människohjälp, Röda korset, Rädda Barnen,
Lutherhjälpen, Caritas, Diakonia m.fl. vars företräda-
re vi möter runtom i världen och också här hemma.
Flera av oss är säkert engagerade i dessa organisatio-
ner. De gör en jätteinsats för de mänskliga rättighe-
terna.
Jag skulle vilja först lyfta upp frågan om mänskli-
ga rättigheter ur ett ideologiskt perspektiv och sedan
diskutera några områden som vi kristdemokrater
särskilt vill betona och vissa fall där regeringen kunde
göra mera.
Låt mig börja med att konstatera att vi ofta hänvi-
sar till de mänskliga rättigheterna, men mera sällan
konkretiseras diskussionen. Vad är mänskliga rättig-
heter, vilka är de och vad betyder de? Vilka problem
skapar rättigheterna i sin relation till varandra? Jag
tror att det behövs en betydligt mer teoretisk och
ideologisk diskussion om mänskliga rättigheter. Finns
det universella rättigheter, eller är de kulturellt be-
tingade? Vad innebär utvecklandet av en global etik?
Vilka rättigheter är absoluta, och vilka är underord-
nade eller beroende av varandra?
Vi kristdemokrater menar att en viktig utgångs-
punkt är att mänskliga rättigheter och grundläggande
friheter är något som tillkommer alla människor i
samma utsträckning. De mänskliga rättigheterna är
odelbara och beroende av varandra. Det innebär bl.a.
att rättigheterna inom de ekonomiska, sociala och
politiska områdena är lika viktiga som de inom de
medborgerliga, civila och politiska områdena. Inte
förrän alla rättigheter garanteras värnas människovär-
det fullständigt.
Även om det finns stora skillnader mellan olika
kulturer och religioner menar vi att det finns vissa
grundläggande värden som är giltiga inom de flesta
kulturer. Att kulturer och religioner skiljer sig åt vad
gäller seder och bruk behöver inte innebära att de
skiljer sig åt vad gäller grundläggande värden och
normer. Dessutom måste frågan om vilka värden och
normer som kulturer och religioner i praktiken har
skiljas från frågan om dess giltighet.
Risken med att vi inte djupare diskuterar den ide-
ologiska dimensionen om de mänskliga rättigheterna
är att alla kan hänvisa till dem som politiska slagord.
Men det är faktiskt så att mänskliga rättigheter är ett
tydligt icke-socialistiskt begrepp. Mänskliga rättig-
heter har sitt ursprung i individens rättigheter gente-
mot staten. I det socialdemokratiska Sverige talas det
ofta om principen lika för alla. I stället för att detta
alltid betyder lika möjligheter för alla blir resultatet
ibland en begränsande likriktning. Som motsats
handlar mänskliga rättigheter, såsom de uttrycks i
olika FN-deklarationer, om individen och hennes
eller hans möjligheter att förverkligas, utvecklas och
leva i gemenskap med andra. Människor är olika och
behöver olika möjligheter att utvecklas.
Fru talman! Det råder ingen tvekan om att rege-
ringen arbetar för mänskliga rättigheter. Skrivelser
om mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik och
mänskliga rättigheter i utvecklingssamarbetet är ett
bevis på att det i ord finns en god vilja, och jag tror
att det är lite mer än så. Dessutom säger vi ofta att
mänskliga rättigheter ska genomsyra hela politiken, i
alla olika områden och i alla dess olika vinklar. Men
ibland hänger ord och handling inte riktigt ihop. Jag
skulle vilja visa på några saker här hemma.
Mänskliga rättigheter kränks i hela världen, och
Sverige är tyvärr inget undantag. Vi har blivit kritise-
rade i Europadomstolen för kränkningar av privatli-
vet, skyddsstatus mot staten, äganderätten och indivi-
dens rätt att driva fall mot staten. Vi har dessutom i
Sverige blivit kritiserade av bl.a. Rädda Barnen för att
inte uppfylla barnkonventionen. Vi är också det land
som har fällts flest gånger i FN:s kommitté mot tor-
tyr. Det måste kunna bli mycket bättre också i Sveri-
ge, även om situationen är mycket bättre här än i de
flesta andra länder. Om vi med trovärdighet ska gå ut
i världen och kämpa för mänskliga rättigheter måste
vi sopa rent framför egen dörr också.
Sverige saknar en nationell handlingsplan för
mänskliga rättigheter. Vi kristdemokrater har flera
gånger påpekat detta för regeringen. Vid en FN-
konferens 1993 uppmanades alla FN:s medlemslän-
der att göra nationella handlingsplaner för mänskliga
rättigheter. Sverige har tyvärr släpat efter i det arbetet
och i stället sänt årliga, vad man skulle kunna kalla,
glädjerapporter om hur bra allt är ställt i Sverige. Nu
arbetar i alla fall en interdepartemental arbetsgrupp
med att ta fram en nationell handlingsplan för Sveri-
ge. Det är bra. Vi ser fram emot den och hoppas att
den blir tydlig, konkret och att där erkänns bristerna i
vårt svenska samhälle. Det är synd att regeringen inte
har valt att inbjuda riksdagspartierna i detta arbete,
men det kanske ligger i linje med socialdemokratisk
tradition att inte göra det.
Fru talman! På den internationella arenan finns
det oändligt mycket att säga om de mänskliga rättig-
heterna. Dödsstraffet finns kvar i många länder, män-
niskor torteras på många ställen, politiska friheter är
begränsade och minoriteters rättigheter förtrycks av
ledande folkgrupper. För att nämna några länder
tänker jag på situationen i Indonesien, Ryssland med
Tjetjenien, Colombia, Kina. Listan skulle kunna gö-
ras lång, alltför lång, om man räknade upp alla länder.
Jag kan inte heller låta bli att tänka på Sudan. Vi
kristdemokrater försöker sedan en tid att få den
svenska regeringen att uppmärksamma denna glömda
konflikt, ofta kallad för världens största inbördeskrig.
I 18 år har kriget pågått, med över 2 miljoner dödade
och mer än 4 miljoner människor på flykt. Regering-
en bombar civilbefolkningen, och med oljepengar blir
stridsutrustningen alltmer sofistikerad.
Detta leder mig in på en av de stora utmaningarna
inför framtiden i vårt globala samhälle. Det gäller att
inse att alla människor och aktörer har ett ansvar för
samhällsutvecklingen, mänskliga rättigheter och
miljön.
Det gäller regeringar organisationer, företag eller
enskilda människor. Det duger därför inte att säga
som Lundin Oil, att man bara bryr sig om att borra
efter olja. Om företags olika investeringar leder till
social degradering, brott mot mänskliga rättigheter
och en sämre miljö, då måste vi säga ifrån.
När det gäller fallet Sudan och exemplet Lundin
Oil är det naturligtvis bra med ekonomiska investe-
ringar. Det är detta som i längden kan skapa utveck-
ling och framtidshopp i landet, men det får inte ske på
bekostnad av att människovärdet kränks så brutalt
och av att människoliv spills. Först fred och mänskli-
ga rättigheter, sedan ekonomiska investeringar och
utveckling. Företagen kan spela en viktig roll. Den
svenska regeringen borde lära av Kofi Annan och
Global Compact som har bildats inom FN - ett sam-
arbete mellan regeringar, internationella organisatio-
ner och företag för att slå fast etiska koder och främja
utveckling, mänskliga rättigheter och miljön.
Fru talman! Låt mig belysa en annan dimension
av arbetet med mänskliga rättigheter och dess kopp-
ling till bistånd och utvecklingssamarbetet. Mänskliga
rättigheter och utveckling delar en gemensam vision
och ett gemensamt mål, nämligen att garantera frihet,
välstånd och ett människovärde för alla. Inom bi-
ståndspolitiken borde mänskliga rättigheter vara såväl
ett medel som ett mål. Ekonomisk och social utveck-
ling är nödvändigt för att man ska kunna uppleva
mänskliga rättigheter, och mänskliga rättigheter är en
förutsättning för tillväxt och utveckling.
Även om den svenska regeringen talar om ett rät-
tighetsbaserat bistånd tror jag att vi ännu tydligare
måste lyfta biståndet för demokrati och mänskliga
rättigheter. Det är alldeles för dåligt i dag. Vi fokuse-
rar alltför ofta på det materiella biståndet och glöm-
mer de viktiga grundläggande förutsättningarna för
att samhällsresurserna ska kunna fördelas och åtnjutas
av så många som möjligt, nämligen en demokratisk
samhällsstyrning och en god respekt för mänskliga
rättigheter. Mänskliga rättigheter är ett mål i sig.
Ett annat område där vi måste lyfta MR-
perspektivet är säkerhetspolitiken. Alltför ofta talar
regeringen, och ibland även vänstern, om folkrätten
som något statiskt och om FN-stadgan i begränsande
termer. I stället för att fokusera på grova brott mot
mänskliga rättigheter och vad vi kan göra för att
skydda människor i nöd hänvisar regeringen till den
föråldrade säkerhetsdoktrinen och en folkrätt i re-
striktiva termer.
Nej, regeringen borde hårdare driva en rättsut-
veckling som sätter människors säkerhet i centrum
och inte enbart staters säkerhet. Vi kan inte tillåta att
envåldshärskare bakom suveränitetsprinciper förbry-
ter sig mot enskilda människor, och vi kan inte stilla-
tigande se på när folkmord sker, det kan väl ingen
göra.
En viktig del av vår diskussion i dag har handlat
om den historiska synen på folkmorden på assyrier,
syrianer, kaldéer och armenier. Där har vi kristdemo-
krater inte ansett utskottsmajoritetens skrivning till-
räckligt tydlig och klar. Därför har vi bifogat ett sär-
skilt yttrande som också Centern och Folkpartiet har
ställt sig bakom, som vi här har hört. I yttrandet skri-
ver vi:
"Det är viktigt att det genomförs en förutsätt-
ningslös och oberoende internationell forskning om
de folkmord som drabbade minoriteterna i det otto-
manska riket. Den turkiska regeringen har, liksom
alla regeringar, ett ansvar att uppmuntra och under-
lätta historisk forskning samt fritt tillträde till histo-
riska arkiv. Vi menar att det är viktigt för Turkiets
anpassning till EU att visa stor öppenhet när det gäl-
ler klarläggande av händelser av stor vikt i landets
tidigare historia. Ger ovan nämnda forskning belägg
för misstankarna om folkmord även på assyri-
er/syrianer liksom kaldéer måste detta också erkännas
av Sverige och världssamfundet." Vi kristdemokrater
kommer att rösta "gult" när den frågan kommer upp
till omröstning i dag.
I det här sammanhanget vill jag också nämna att
vi kristdemokrater har skickat ett protestbrev till den
turkiske ambassadören när det gäller rättegången mot
fader Yusuf Akbulut från Diyarbakir där vi kräver att
rättegången mot honom måste läggas ned. Det måste
finnas yttrandefrihet i Turkiet. Det som nu håller på
att ske är ett tydligt exempel på att yttrandefriheten
inte fungerar.
Fru talman! Avslutningsvis är det två viktiga prin-
ciper som jag vill belysa. Till att börja med behövs
det ett skifte och en attitydförändring när det gäller
inställningen till det internationella arbetet med de
mänskliga rättigheterna. Alldeles för ofta har det
handlat om att peka ut syndaren, bestraffa dem som
inte följer normen och att införa sanktioner mot dem
som bryter mot de mänskliga rättigheterna.
Det är naturligtvis viktigt att det finns rättsliga åt-
gärder att vidta då brott mot internationella lagar
begås, men när det gäller att främja mänskliga rättig-
heter behövs det en ökad användning av positiva
verkningsmedel. Samarbete och stöd måste bli mera
av ett ledord.
Sedan tror jag att lika viktigt som det är att främja
mänskliga rättigheter är det att öka förståelsen för
andra kulturer och regioner. Det finns en uppenbar
risk att FN-konventionerna uppfattas som enbart eller
alltför västerländska. Därför måste spridningen av de
mänskliga rättigheterna kombineras med strukturer
för ett interkulturellt utbyte. Det behövs även en öd-
mjukhet inför andra människors kulturella seder och
bruk. Olika metoder och tillvägagångssätt i andra
länder behöver inte betyda skillnader i värdegrund
eller i synen på mänskliga rättigheter. Olika demo-
kratiska samhällssystem behöver inte betyda att rätten
till politisk delaktighet och åsiktsfrihet kränks. Olika
välfärdsmodeller och olika skolsystem behöver inte
heller betyda att rätten till ekonomisk utveckling och
utbildning inte respekteras.
I arbetet för de mänskliga rättigheterna måste vi
drivas av både kamplust och samarbetsvilja, liksom
av både ödmjukhet och förståelse inför andra männi-
skors kulturer. Alla människors lika värde gäller!
Avslutningsvis vill jag säga att när det gäller re-
servation 8 under mom. 63 stöder också vi kristde-
mokrater den reservationen. Vi står också bakom det
särskilda yttrandet som gäller utvecklingen i Kuba. I
övrigt stöder vi utskottets förslag i betänkandet.

Anf. 82 MURAD ARTIN (v) replik:
Fru talman! Det är bra att Jan Erik Ågren tar upp
fallet med prästen Yusuf Akbulut. I flera pressmed-
delanden har alla riksdagspartier skrivit under upp-
maningen om stöd för Yusuf Akbulut och att åtalet
mot honom ska läggas ned.
Partiledaren för Kristdemokraterna, Alf Svensson,
har tillsammans med bl.a. historiker skrivit under ett
upprop där man erkänner att det har skett ett folk-
mord på armenier, syrianer, assyrier och kaldéer. Det
stod klart och tydligt att det var ett historiskt faktum
och att Turkiet bör erkänna att detta folkmord har
skett. Varför gör Jan Erik Ågren en annan bedömning
än partiledaren Alf Svensson?

Anf. 83 JAN ERIK ÅGREN (kd) replik:
Fru talman! Det är riktigt och viktigt att vi agerar i
fallet fader Yusuf Akbulut. Det finns inte skäl för att
han ska dömas i en rättegång för det som han har
sagt. Vi måste fortsätta att agera tills han släpps fri
igen, och vi ska använda alla goda tänkbara medel
som finns för det. Jag tycker att det är väldigt bra att
vi har så bred uppslutning kring detta.
När det gäller frågan om folkmord vet jag inte
vilket brev som Murad Artin åsyftar. Men jag kan
säga att vi i utskottet ser det som väldigt viktigt att vi
klarar ut den här frågan. Man skulle kunna säga att
det har blivit som ett öppet sår som vi måste rensa
upp för att det ska kunna läka. Men vi har bedömt att
det bästa sättet att göra det är, som vi nämner i det
särskilda yttrandet, att se till att vi har mer fakta på
fötterna för att vi ska kunna hävda och besluta detta i
riksdagen. För att det ska få tyngd är det också viktigt
att vi är eniga i utskottet, men det blev vi inte. Det
fanns inte underlag för det i de diskussioner som vi
hade, och vi har inte sett de belägg som jag menar
behövs för att vi ska kunna göra det ställningstagan-
det.
Jag tror att det har begåtts ett folkmord, men jag
har inte de bevis som jag behöver för att kunna ställa
mig bakom reservationen.

Anf. 84 MURAD ARTIN (v) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är bra att Jan Erik
har protesterat mot den turkiske ambassadörens brev
som han har skickat till utrikesutskottets ledamöter,
där han skriver att vi ska rösta emot en sådan motion.
Turkiet blandar sig i vad vi ska säga här i riksdagen
när de inte har något med det att göra.
När vi förra året behandlade en motion som
handlade om armenierna var vi eniga, precis som Jan
Erik Ågren säger. Det här är en del av det folkmord
som drabbade just assyrier, syrianer och kaldéer.
Yusuf Akbulut är anklagad just för att han sagt detta.
Varför gör ni inte samma bedömning som ni gjorde
förra året? Det är beklagligt att kristdemokraterna inte
gör det.

Anf. 85 JAN ERIK ÅGREN (kd) replik:
Fru talman! Jag vill ytterligare till det som jag sa-
de om behandlingen av fader Yusuf Akbulut säga att
vi har bett att få träffa ambassadören för att få en
diskussion med honom. Sedan vill jag tillägga att
även jag har varit i Turkiet och Diyarbakir ett antal
gånger just på grund av min oro för de brott mot
mänskliga rättigheter som jag uppfattar begås där.
Det är viktigt att det som vi säger och gör från ut-
skott och riksdag inte får ge anledning att uppfattas
som att vi faller undan för påtryckningar, hot eller
uppfattningar utifrån, utan vi måste ta ställning uti-
från det faktaunderlag som vi har och som vi kan
bedöma är objektivt, giltigt och riktigt.
Jag tycker också att det är viktigt när vi tar ställ-
ning att vi försöker att se hur vi kan komma fram till
en lösning på frågan. Det viktigaste är inte att göra en
markering som inte leder till ett resultat, utan det är
att försöka att se till att vi får ett faktaunderlag som
gör att vi gemensamt i riksdagen kan fastställa om en
sådan utredning som vi förordar handlar om folk-
mord. Då ska vi kunna vara helt överens i riksdagen
och gå vidare med det. Då kan det också hända något
i frågan om Turkiet.

Anf. 86 STEN TOLGFORS (m):
Fru talman! Taiwan kan tjäna som modell och in-
spirationskälla för demokratiseringen av hela den
kinesiska kultursfären. Taiwan är den första varaktiga
och fullvärdiga demokratin i Kinas historia.
När Taiwan på något decennium har gått från
auktoritärt styre till demokrati och fria val med re-
spekt för mänskliga fri- och rättigheter, har ledarna i
Peking sökt befästa sin makt med våld och förtryck.
När Folkrepubliken Kina fortfarande har att ta steget
till marknadsekonomiska institutioner har Taiwan
redan nått fram. När jämställdheten i Taiwan har
kommit så långt att 25 % av ministrarna är kvinnor,
försvinner fortfarande tusentals och åter tusentals
flickebarn i Kina.
Att demokratiseringsprocessen i Taiwan verkligen
är genomgripande visas av att oppositionen till det
tidigare statsbärande partiet, Koumintang, har vunnit
och erhållit landets högsta politiska ämbeten. Först
vann han borgmästarposten i huvudstaden Tapiei och
i senaste presidentvalet också presidentposten.
När president Lee år 2000 överlämnade makten
till oppositionens vinnande kandidat Chen Shui-bian
stod det som symbol för mognaden i landets demo-
kratiseringsprocess.
Att Kina har försökt styra demokratiska val i
grannlandet Taiwan är särskilt allvarligt. I stället för
att respektera folkets vilja försöker Folkrepublikens
regering att skrämma människor till efterrättelse.
Taiwan visar också att sunda värden ger förutsätt-
ningar för långsiktig tillväxt. Landets betoning på
småföretagande, kunskapsuppbyggnad och folkbild-
ning, och sedan något decennium tillbaka demokrati,
mänskliga rättigheter och marknadsekonomiska in-
stitutioner har grundlagt en lika långvarig som stark
ekonomisk tillväxt. Taiwan är en av världens 20
största ekonomier, vars handel är av stor betydelse för
Sverige.
I taiwanesisk utrikespolitik har Europa uppvärde-
rats de senaste åren, vilket jag välkomnar. Det är
centralt att Sverige och Europa kontinuerligt markerar
sitt stöd för den taiwanesiska demokratin inom den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Den är
nämligen satt under hård press av Folkrepubliken
Kina.
När Taiwan 1996 höll sitt första fria presidentval
hotade Kina landet med invasion, försatte armén i
högsta beredskap, höll flottövningar i Taiwansundet,
placerade ut robotar och avfyrade också missiler mot
Taiwan. Sammanlagt lär det röra sig om 100 missiler
som Kina har avsänt i Taiwansundet.
Kina har också vid ett antal andra tillfällen gjort
allt för att påverka valdebatten i Taiwan. Under det
senaste presidentvalet, förra året, då bl.a. förhållandet
till Kina diskuterades, hotades Taiwan ånyo med
invasion och militära maktmedel. Men i stället för att
huka under hoten genomförde Taiwan ytterligare ett
lyckat demokratiskt presidentval. Demokratin stärktes
därmed.
Det som Kina fruktar är förmodligen det goda ex-
emplets makt. Framgångssagan Taiwan visar att de-
mokrati av västerländsk modell, marknadsekonomi
och respekt för mänskliga rättigheter alldeles utmärkt
låter sig kombineras med kinesisk kultur. Så varför
ska bara dryga 20 miljoner kineser och inte 1,3 mil-
jarder åtnjuta dessa värden?
Sverige har och bör ha en ett-Kina-politik. Men
Sverige bör inte behandla Kina och Taiwan som om
de vore lika goda kålsupare. Sverige måste hävda
yttrandefrihetens, demokratins och rättsstatens fun-
damentala och universella värden, liksom att hot om
militärt våld från Folkrepublikens sida måste avvisas.
De militära hoten kommer nämligen enbart från ett
håll, och det är från Folkrepubliken Kina. Taiwan har
inga offensiva ambitioner. Dem avskaffade man re-
dan 1991, för tio år sedan, men Kina har dem fortfa-
rande kvar.
I alla sammanhang hyllar Sverige folkens rätt att i
val välja sin väg. Detta gäller i all synnerhet för
Taiwans folk som i fria val kan uttrycka sin uppfatt-
ning.
Ledningen i Kina måste inse att man bara genom
att demokratisera sitt land kan locka Taiwan till åter-
förening. Många människor i Taiwan önskar en åter-
förening med Kina, men knappast någon är beredd att
offra demokratin och den personliga friheten för den.
En återförening måste ske på demokratisk grund.
Fru talman! Det är centralt att i alla sammanhang
där det är möjligt låta Taiwan vara delaktigt i inter-
nationellt samarbete. Sjukdomar känner inga gränser.
När det gäller kunskap, information och forskning om
hälsofrågor är det extra viktigt med samarbete.
Taiwan bör därför få komma med i samarbetet kring
hälsofrågor i WTO.
Fru talman! President Bush har valt att stärka
kontakterna med och stödet för de asiatiska demokra-
tierna Sydkorea, Japan och Taiwan under måttot
"Vännerna först". Kina ses numera som en strategisk
konkurrent som bör behandlas med betydande tydlig-
het. Jag tror att det ligger en del i detta. Kinas kon-
ventionella och nukleära upprustning, liksom de gra-
va brott mot mänskliga rättigheter som regimen sva-
rar för kräver stor tydlighet i omvärldens reaktioner.
De problem som inte löses i dag kan komma att bli
oöverstigliga i ett längre perspektiv.
Att Kina har en snabb ekonomisk tillväxt och sä-
kerligen kommer att ha stor betydelse som handel-
spartner i framtiden får inte tillåtas mildra kritik när
sådan är befogad. Förhoppningar om framtiden gör
inte att vi kan strunta i ansvar att påtala kränkningar
av mänskliga rättigheter och landets militära rust-
ningar. Kina ska mätas med samma måttstock som
alla andra länder.
Vi vet att oppositionella förtrycks, oliktänkande
förtrycks och människor interneras och förföljs av
regeringen. Yttrandefrihet finns över huvud taget inte.
Tusentals människor fängslas för kontrarevolutionär
verksamhet. 200 000-250 000 personer, dvs. nästan
en kvarts miljon, har fängslats och sänts till arbetslä-
ger för att omskolas genom tvångsarbete. Det är nå-
got som är mycket lite uppmärksammat i vår del av
världen.
Kina är världens dominerande dödsstraffland.
Över 1 700 människor dömdes år 1999 till döden i
Kina. Vi vet att åtminstone 1 100 av dem verkligen
avrättades. Drygt 27 000 personer dödsdömdes under
90-talet. Fler än 18 000 avrättades också såvitt känt.
Hur stora de verkliga siffrorna är vet ingen.
Samtidigt som Sverige i EU måste reagera med
stor tydlighet mot diktaturen i Folkrepubliken Kina
måste vi uppmuntra handel som skapar välstånd,
öppnar landet för kontakter, underbygger uppbyggna-
den av marknadsekonomin och skapar kontakter som
kan driva fram krav på demokrati. Det goda exemp-
lets makt är stor.
Sverige har tyvärr visat för mycket eftergivenhet
genom åren mot Kina. Den taiwanesiske vicepresi-
denten nekades inresa i Sverige för några år sedan
trots att han kom som vetenskapsman och inte som
politiker. Det är inte acceptabelt. UD försökte att
förutse, antecipera, Kinas reaktioner. Dessvärre är det
fortfarande svårt att glömma statsministerns famösa
uttalande om stabiliteten i politiken i Kina.
Fru talman! Folkrepubliken Kina har nu 250 mis-
siler riktade mot Taiwan längs Fujiankusten som
Taiwan står närmast försvarslös inför. Enligt ameri-
kanska uppgifter är antalet missiler ännu större, ca
300, och antalet ökar med 50 per år. Amerikanska
satelliter har också upptäckt en ny missilbas i
Taiwans närhet. Till år 2005 avser Folkrepubliken
Kina ha 600 missiler utplacerade längs sundet.
Det visar att det är Kina som ensidigt driver upp-
rustningen och utgör en destabiliserande faktor i
regionen. Kina upprustar trots att styrkeförhållandena
redan är ojämna. Kina har t.ex. 96 operativa ubåtar
varav vissa högteknologiska medan Taiwan har fyra
varav två är från 1946. Andra länder har förvisso
större kärnvapenarsenaler än Kina. Men det är Kinas
ambition som är intressant. Man arbetar aktivt för att
skaffa sig ny kapacitet både vad gäller stridsspetsar
och missilteknik.
Att Sverige verkar för att stoppa Kinas upprust-
ning och hoten mot grannar är en mycket angelägen
uppgift för freden. Att Sverige verkar för att rege-
ringen i Kina börjar behandla sina medborgare med
full respekt för mänskliga fri- och rättigheter är också
en avgörande fråga för den långsiktiga utvecklingen i
regionen.

Anf. 87 Andre vice talman EVA ZETTER-
BERG (v):
Fru talman! Mänskliga rättigheter är afrikanska
rättigheter, de är också asiatiska rättigheter, de är
europeiska rättigheter och de är amerikanska rättig-
heter. De tillhör inte någon regering, de är inte be-
gränsade till någon kontinent. De är grundläggande
och tillhör mänskligheten själv. Det är ett citat från
FN:s generalsekreterare Kofi Annan som jag tycker
är en god bakgrund till vår diskussion här i dag.
Självklart är ämnet mänskliga rättigheter oerhört
stort och vitt. Vi tänker kanske främst på de individu-
ella rättigheterna som medborgare och den personliga
friheten och yttrandefriheten. Men jag menar att vi
definitivt också måste se till de grundläggande över-
levnadskraven, dvs. grundläggande kollektiva krav.
Där måste kampen mot fattigdomen, rätten till hälsa,
utbildning, bostad, osv. finnas med.
Vi vet att mänskliga rättigheter kränks men också
respekteras världen över. Ingen världsdel går fri från
anklagelser, allraminst Europa. Där har vi senast
upplevt kriget på västra Balkan, som i dag återigen
blossar upp i Makedonien. Men också Sverige har fått
berättigad kritik.
I detta betänkande har vi lyft fram frågor som ta-
gits upp i olika motioner. Det är inte heltäckande.
Varken jag eller någon annan av oss kan göra en
heltäckande beskrivning av situationen runtom i värl-
den. Murad Artin har här tidigare för Vänsterpartiets
räkning lyft fram några av Vänsterpartiets krav. Det
gäller bl.a. det viktiga kravet på ett erkännande av att
det ägt rum ett folkmord på assyrier/syrianer och
kaldéer. På samma sätt har utrikesutskottet i riksda-
gen tidigare tagit upp erkännande av folkmordet på
armenier. Murad har också berört den viktiga frågan
om sanktionerna mot Irak. Jag ska därför gå in på
andra områden.
Nyligen besökte utrikesutskottet Sida. Det var för-
stås inte första gången. Den här gången uppehöll vi
oss i väldigt hög utsträckning vid frågan om bistånd
och miljö, och miljö som mänskliga rättigheter. Det
var väldigt viktigt att lyfta fram och se på hur nära
sammanbunden frågan om miljö och hållbar utveck-
ling är med mänskliga rättigheter.
Vi har det aktuella exemplet med Sudan och det
svenska företaget Lundin Oil i Sudan. Enligt de rap-
porter som inkommit från Amnesty m.fl. förefaller
det som att man uppenbarligen har kränkt mänskliga
rättigheter, bidragit till att stridigheter har kunnat
föras och ökat i intensitet och bidragit till folkför-
flyttningar.
Det är ingen ny fråga. Det vet vi alla som har in-
tresserat oss för ämnet. Det gäller exempelvis Ken
Saro-Wiwa i Nigeria, som blev avrättad år 1995. Vi
har frågan om de stora dammarna runtom i världen.
Urrádammen i Colombia har orsakat enorma problem
för ursprungsbefolkningen, embera-katioindianerna
m.fl.
Vi har ett annat exempel med oljeledningar i
Tchad och Kamerun som har varit aktuellt. Där har
världsbanken med Sveriges goda minne gått in och
understött byggandet av oljeledningar. Pengar har där
använts direkt till att rusta upp arméer.
Jag menar att vi måste fundera vidare på den här
frågan. Vänsterpartiet har i motioner och i andra
sammanhang lyft fram exempelvis Exportrådets vik-
tiga funktion. Avsaknaden av insyn och parlamenta-
riskt deltagande i besluten är uppenbart. Vi vill se en
förändring just därför att miljö och hållbar utveckling
hör ihop med mänskliga rättigheter.
Fru talman! Jag vill peka på kvinnors och barns
rättigheter. De är fundamentala, och de är allas
mänskliga rättigheter. Vi har fortfarande år 2000, år
2001 hedersmord, stening och exempel på köns-
stympning och könshandel. Enbart i Europa säljs
ungefär 500 000 kvinnor och barn.
Vänsterpartiet står tillsammans med andra partier
bakom en reservation. Vi tycker att vi i Sverige ska
driva på om en FN-konvention mot diskriminering av
homosexuella och människor med olika sexuella
läggningar. Tyvärr har majoriteten inte riktigt förstått
det. Det handlar inte om det Marianne Jönsson var
inne på tidigare, dvs. om man ska driva frågan så att
man blir nedröstad i FN eller inte. Det handlar om att
hitta lämpliga sätt att driva frågan på. Jag beklagar att
vi inte har majoritet i den frågan.
Inom detta område har det gjorts många framsteg.
Ett exempel är krigsförbrytartribunalen i Haag som
nu drar krigsförbrytare inför rätta. Där är våldtäkt
anklagelsen. Det är unikt och ett nytt steg framåt att
det erkänns som krigsförbrytelse.
Det finns fler frågor på detta område som bör be-
lysas. Aids och hiv är en farsot som framför allt i
Afrika drabbar kvinnor, barn och hela befolkningen
urskillningslöst. Där finns botemedlen inte för dem
som saknar pengar.
Vi har i dagarna fått en proposition från regering-
en på det här området som också är viktig. Det gäller
ILO-konventionen mot skadligt barnarbete. Där kan
vi åtminstone någorlunda lägga en grund för interna-
tionella bestämmelser om var barn absolut inte bör
och ska behöva vara med.
En annan generell rättighet gäller de människor
som är funktionshindrade och som i dag står utanför
sina rättigheter i många länder. Där måste frågan om
standardreglerna drivas med eftertryck. Detta kan
man lyfta fram på olika sätt. Ett gott exempel är hur
Sverige i dag stöder organisationer i Peru som ska
vara med och bevaka valet för att se till att just funk-
tionshindrade får sina möjligheter att delta i demo-
kratiska val tillgodosedda. Det finns fler.
På det allmänna området vill jag också peka på
dödsstraffet. I betänkandet lyfter vi fram USA:s ne-
gativa roll. Riksdagen har på olika sätt agerat. Själv-
fallet går det inte heller att gå förbi Kina på det här
området, där dödsstraff utdöms till tusentals männi-
skor. Jag tänker också på upprepade kränkningar av
mänskliga rättigheter på andra sätt, där falungong och
andra rörelser samt oppositionella har drabbats myck-
et hårt.
Fru talman! Jag vill också gå in på några enskilda
länder och regioner. Ett område som vi har pekat på i
betänkandet är Iran, där de mänskliga rättigheterna
inte respekteras. Det kommer ständigt nya rapporter
om hur man stänger tidningar och om hur hot mot
oppositionella hör till vardagen. Sverige för en kritisk
dialog, men vi från Vänsterpartiet och andra frågar
oss om man inte ibland måste ta till punktsanktioner
och markera tydligt och praktiskt konkret och inte
bara genom en dialog.
Det är svårt att på några minuter dra fram det vä-
sentliga i situationen i Afrika. Men andra, t.ex. Yvon-
ne Oscarsson, kommer att beröra situationen vid de
stora sjöarna och Kongo som är mycket allvarlig.
Man lider fortfarande i dag av konsekvenserna av
folkmorden i Rwanda och Burundi. Situationen i
Zimbabwe är också oerhört allvarlig. Det finns också
ett land som är nytt på den kartan, vilket smärtar
många av oss, nämligen Tanzania. Övergreppen på
Zanzibar mot oppositionella är mycket allvarliga
händelser, som har föregåtts av andra bud tidigare.
Det är inga nyheter, men intensiteten i övergreppen
har ökat. Här finns det starka förhoppningar från
svensk sida och från EU. Vi måste driva på och se till
att man i Tanzania, där man i övrigt har uppnått
mycket när det gäller mänskliga rättigheter, fred,
stabilitet och bidrag till grannländernas säkerhet, ska
komma till rätta med problemen och acceptera att
oppositionen har rättigheter.
Jag vill också peka på västra Sahara, även om
Gunilla Wallén kommer in på det senare och lyfter
fram ytterligare frågor. Från Vänsterpartiet har vi
efterlyst att regeringen tydligt och klart driver frågan
inom EU. Den måste komma upp på dagordningen
utifrån det självklara perspektivet att vi står bakom
FN:s ansträngningar att få en folkomröstning till
stånd.
Också i Asien har stora omvälvningar ägt rum.
Det är stora förbättringar som har skett vad gäller
Sydkorea och Taiwan, som andra har varit inne på
här. Det gäller också i viss mån Burma och Indonesi-
en.
Det som många av oss är intresserade av är Östra
Timor. Marianne Andersson och andra har varit inne
på hur folkomröstningen, som utlöste massakrer men
som nu har gått över i förberedelser till demokratiska
val senare i sommar, i augusti. Vi ser hur svåra de här
förberedelserna är. Man tycker kanske att det går för
hastigt. FN har kanske inte klarat sin uppgift att leda
landet i en övergångsregering så väl. Det finns up-
penbara problem. Där måste Sverige delta och under-
stödja arbetet för demokrati och mänskliga rättighe-
ter.
Latinamerika har också genomgått enorma för-
ändringar. I Chile, Peru och Guatemala har det svens-
ka biståndet varit koncentrerat på mänskliga rättig-
heter och demokrati. Bolivia är ett land där vi har
starkt bistånd - inte bara på området MR och demo-
krati utan också för annat. Där finns klara problem,
men det är viktigt att Sverige finns med och bevakar
och försöker påverka på detta område.
Jag vill naturligtvis också beröra Colombia, där
man i MR-kommissionen har förberett en rapport.
Den kommer upp under kommissionens arbete nu i
Genève. FN:s kommissionär för mänskliga rättighe-
ter, Mary Robinson, har i en lång rapport belyst de
enorma problem som finns vad gäller respekten för
mänskliga rättigheter i Colombia. Hon pekar på in-
ternflyktingar, fortsatta massakrer och övergrepp och
på hur indianer och svarta drabbats mycket hårt, men
också på hur regeringen inte kan sätta stopp för pa-
ramilitära grupper och inte kan garantera den egna
befolkningen säkerhet. På motsvarande sätt respekte-
rar inte gerillan internationella överenskommelser om
mänskliga rättigheter.
Rapporten är väldigt allvarlig. Jag tror att många
från enskilda organisationer i Colombia och i Sverige
hoppas på att den ska leda inte bara till ett ordföran-
deuttalande, utan till en resolution i Genève.
I sammanhanget finns också i betänkandet och i
vår motion om Colombia frågan om Plan Colombia.
Många av oss som studerat frågan är oerhört negati-
va. Vi är inte negativa till att försöka komma till rätta
med de enorma narkotikaproblem som finns i landet,
men till att denna plan i huvudsak är en militär plan
med starkt stöd från USA. De pengar man satsar går
till 70 % till militär upprustning. Det är knappast den
hjälp som Colombia och Colombias folk behö-
ver,utan det är till en förhandlad fredlig lösning som
man behöver hjälp.
Den strategi vi efterlyser som ska utarbetas av den
svenska regeringen måste gå ut på ett klart samarbete
med enskilda organisationer i Colombia, men också i
Sverige där det finns många som är intresserade av
detta område. Jag och många med mig hoppas på ett
starkt svenskt fortsatt bidrag till fredsprocessen och
att förra årets seminarium här i Sverige inom kort kan
följas upp av fler inbjudningar där Sverige är pådri-
vande.
Till slut, fru talman, vill jag konstatera att vi i
mångt och mycket från utskottet sida är överens om
de grundläggande frågorna vad gäller mänskliga
rättigheter. Men det finns också grundläggande skill-
nader oss emellan. Där är det viktigt att peka på att
enligt oss i Vänsterpartiet så måste man se allt i ett
större sammanhang när man diskuterar mänskliga
rättigheter. Jag tänker på krigsmaterielexporten och
det tidigare ärende som var uppe om ramavtalet. Där
deltar ju också Sverige i en krigsmaterielexport som
faktiskt leder till fler krig och ökade konflikter runt-
om i världen. Detta måste stoppas. Vi menar också att
man måste se till flyktingsituationen och den huma-
nitära flyktingpolitik som blir allt svårare för Sverige
att föra utifrån bl.a. Schengenavtalet. Där kan vi inte
vara eniga med utskottet, och där menar vi att det
bredare perspektivet måste finnas med.
Fru talman! Jag vill hänvisa till de motioner som
Vänsterpartiet har på området - ensamt eller tillsam-
mans med andra partier. Jag instämmer också i de
yrkanden som Murad Artin redan har gjort på reser-
vation 4 och 6.

Anf. 88 CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Marianne Jönsson har här i dag väl
framfört majoritetens ståndpunkter. Mitt inlägg blir
begränsat till en enda fråga - dödsstraffet.
För Sverige är kampen mot dödsstraff en priorite-
rad fråga. Jag har tidigare på ett övergripande sätt lyft
fram just dödsstraffet. Jag ser ett värde i en uppfölj-
ning och i att få en mer heltäckande bild av läget
redovisat här i kammaren.
Taiwan utdömer i ökad omfattning dödsstraff vil-
ket finns närmare beskrivet i betänkandet.
Fru talman! FN:s allmänna förklaring om de
mänskliga rättigheterna från 1948 är grunden för
arbetet mot dödsstraff. Sverige är en av de tio grun-
darna av Europarådet, som den 5 maj 1949 grundades
i London. Uppdraget var och är att bidra till Europas
utveckling vad gäller demokrati, mänskliga rättighe-
ter och rättstrygghet. Kampen mot dödsstraff priorite-
ras.
I dag har Europarådet 41 medlemmar. Av dessa är
det bara Ryssland och Turkiet som har kvar döds-
straffet. Rysslands konstitutionsdomstol har beslutat
om ett moratorium, och president Jeltsin omvandlade
1999 alla dödsdomar till fängelsestraff.
Turkiet, som antagits som ansökarland till EU, har
kvar dödsstraff i sin lagstiftning och fortsätter utdöma
det. Den senaste avrättningen ägde rum 1984. Utta-
landen har hörts i positiv riktning för att möta EU:s
alltmer ökade krav på området. Vi väntar bara på det
praktiska genomförandet. Det räcker inte att säga,
man måste också göra.
Ukraina däremot förbjöd dödsstraffet i februari
förra året. Det var något som vi välkomnade.
Ett annat land, Vitryssland, genomför avrättning-
ar. Uppgifterna om antalet dödsdomar och avrätt-
ningar är svåra att få eftersom de räknas som stats-
hemligheter i Vitryssland. Antalen kan vara mycket
högre än vad vi vet i dag.
Azerbajdzjan, Georgien och Moldavien har av-
skaffat dödsstraffet. I Armenien finns dödsstraffet
kvar, men avrättningar har inte genomförts under
senare år. Albanien, Bosnien-Hercegovina, Cypern
och Lettland har kvar dödsstraffet endast för militära
brott i fredstid. Cypern och Lettland tillhör EU:s
kandidatländer.
Fru talman! Om vi lämnar Europa och flyttar oss
till Asien ser vi att Kambodja, Nepal och Turkmeni-
stan helt har avskaffat dödsstraffet. Kirgizistan har
infört ett moratorium och Kazakstan, Tadzjikistan
och Uzbekistan har reducerat antalet brott som kan
föranleda dödsstraff, vilket får betraktas som något
mycket positivt.
Men vi har tyvärr också sett bakslag. Filippinerna
återinförde dödsstraffet 1993, och sedan återinföran-
det har 1 400 fångar dömts till döden. Antalet avrätt-
ningar är dock avsevärt lägre. Ytterligare ett bakslag
har aviserats. Sri Lankas president sade 1999 att lan-
det tänker återuppta avrättningarna, men vi får gå
tillbaka till 1976 för att finna någon verkställd avrätt-
ning. Pakistan dömde den 5 augusti Mohammad You-
suf Ali till döden för hädelse. I landet har mer än
3 000 personer dömts till döden.
Sedan kommer vi till Kina, det land i världen som
har avrättat flest personer. Detta vet vi trots att statis-
tiken är ofullständig. Japan avrättade sex män 1998
och ytterligare 1 000 personer väntar i dödsceller på
sina avrättningar. Jag har tidigare sagt att det ökande
antalet dödsdomar i Taiwan finns i betänkandet. Det
är första gången som Taiwan över huvud taget be-
handlas i ett betänkande.
Länderna i Stilla havet har antingen avskaffat
dödsstraffet i lag eller inte genomfört några avrätt-
ningar på många år.
Fru talman! President Eduardo Frei i Chile har
sagt att: "Jag kan inte tro att staten, för att värna liv
och straffa den som dödar, i sin tur ska döda. Döds-
straffet är lika omänskligt som det brott som föranle-
der det."
Venezuela blev 1863 det första land i världen som
avskaffade dödsstraffet för alla brott. Många andra
latinamerikanska länder var också tidigt ute med
beslut. Släpar efter gör Argentina, Brasilien, Mexiko
och Peru som fortfarande har kvar dödsstraffet för
brott i krigstid.
Om man lämnar fastlandet och tar sig ut i den ka-
ribiska övärlden finner man att många fortfarande har
kvar dödsstraffet och att det dessutom finns en ten-
dens att utdömandet ökar. Utvecklingen på Trinidad
och Tobago är beklaglig, liksom den på Kuba. Ber-
muda har gått mot den här strömmen och avskaffat
dödsstraffet 1999. På Jamaica har också positiva
ställningstaganden gjorts.
I USA har 38 delstater samt den federala nivån
kvar dödsstraffet i sin lagstiftning. Högsta domstolen
har även slagit fast att det inte strider mot författning-
en att avrätta förståndshandikappade, men Nebraska
och elva andra delstater har delstatslagar som förbju-
der avrättningar av förståndshandikappade. Antalet
avrättningar i USA ökar varje år. Ca 3 600 fångar
väntar i dödsceller på sina avrättningar.
Fru talman! Jag ska säga något om Mellanöstern
och Nordafrika i det här sammanhanget. Israel har i
sin lagstiftning avskaffat dödsstraffet med undantag
för vissa brott i krigstid. Den palestinska myndighe-
ten har infört dödsstraff. Iran, Irak och Saudiarabien
är de länder i regionen som avrättat flest personer. I
Egypten har man dödsstraff kvar för narkotikahandel,
mord och terrorism.
Fru talman! Kap Verde var det första land i Afrika
som 1981 avskaffade dödsstraffet. Under senare år
har Malawis president lovat att några avrättningar
inte ska genomföras i landet. Sammantaget har i dag
ett femtontal länder i Afrika i lag eller i praktiken
avskaffat dödsstraffet. Bland de länder som har kvar
dödsstraffet är Kongo-Kinshasa det land som avrättar
flest.
Jag ska avsluta mitt anförande med en dyster sta-
tistik. Jag ska säga något om de avrättningar som är
kända av Amnesty enligt den senaste statistiken. Den
är från 1999. Det har inte kommit någon statistik för
år 2000 ännu.
Så här ser statistiken för år 1999 ut: Afghanistan
13 avrättade, Burundi 1, Egypten 16, Filippinerna 6,
Förenade Arabemiraten 2, Irak 100-tals, Iran 165,
Yemen 35, Jordanien 12, Kina 1 077, Kongo 100,
Kuba 13, Nigeria 3, Pakistan 13, Palestinska myndig-
heten 1, Ryssland 13. Ryssland har sedan tidigare ett
moratorium, som jag tidigare sade, men avrättningar
har rapporterats från Tjetjenien. Dessa 13 fall är i
Tjetjenien. Saudiarabien 103 avrättningar, Singapore
11, Somalia flera. Jag har inte fått några närmare
uppgifter än så. Syrien 2 avrättningar, Tadzjikistan 2
avrättningar, Taiwan 24, Thailand 16, Trinidad och
Tobago 10, Uganda 28, USA 98, Uzbekistan 6, Viet-
nam 8, Vitryssland 29.
Där var den dystra statistiken slut.
När man tittar på detta i sin helhet ser vi att det
trots allt har skett väldigt stora framsteg i synen på
dödsstraff, tillämpningen av dödsstraff och attityder-
na i största allmänhet. Det finns framgångar och det
finns bakslag. Men det känns ändå att det arbete som
vi ibland inte ser några konkreta resultat av är till
nytta på sikt.
Jag ska bara göra ett tillägg till något som Jan
Erik Ågren sade i sitt anförande. Han berörde det
arbete som görs när det gäller en kartläggning av
MR-frågorna här i landet. Jag delar hans uppfattning
att det är väldigt viktigt att vi här i kammaren har
möjlighet att delta i det fortsatta arbetet. Regeringen
har gjort en kartläggning som finns att tillgå. Men
precis som Jan Erik Ågren tycker jag att det är väldigt
viktigt att vi i riksdagen har möjlighet att påverka det
fortsatta arbetet framöver.
Sedan kan jag inte låta bli att göra en annan
kommentar. Det är någonting som har slagit mig när
jag har suttit här och lyssnat på debatten under dagen.
Jag hade nyligen en interpellationsdebatt som be-
handlade mänskliga rättigheter i det forna Sovjet-
unionen kontra de kontakter som har varit gentemot
Sverige. Jag tänker på de s.k. kirunasvenskarna. Jag
hade en debatt med företrädare för Vänsterpartiet här
i kammaren. Den omsorg om mänskliga rättigheter
bakåt i historien som man kan ibland kan höra från
talarstolen här omfattar inte det som man själv har
varit en del av. Den omfattar inte den egna historien.
Jag tycker att man alltid ska börja med att titta på sig
själv. Jag hoppas att Eva Zetterberg och Murad Artin
framöver kommer att hjälpa till att reda ut den egna
historien och gå till botten med kirunasvenskarnas
öde och kommunistpartiets, i dag Vänsterpartiets,
ansvar i de här frågorna.

Anf. 89 MARGARETA VIKLUND (kd):
Fru talman! Jag vill inleda med att säga att jag
blev mycket glad, men kanske också förvånad, när
jag i betänkandet, som svar på min motion, läste att
parlamentarikern Ilie Ilascu är frisläppt. Han är en
politiker som hållits i fängelse sedan 1992 i Moldavi-
en utan en fri och rättvis rättegång. Sverige har, bl.a. i
OSSE, agerat kraftfullt för att just den mannen och
hans tre medfångar i den s.k. Ilascugruppen skulle få
en fri och rättvis rättegång.
Eftersom jag är så pass inblandad i den mannens
situation genom bl.a. aktiviteter i OSSE-samman-
hang, har jag naturligtvis efterforskat om det verkli-
gen stämmer att han är frisläppt. Jag tyckte att jag i så
fall borde ha fått reda på det på grund av mitt redan
nämnda engagemang. Tyvärr måste jag säga att han
fortfarande är fängslad i Tiraspol i Transnistrien i
Moldavien, som vi tidigare har hört här. Jag kan ock-
så meddela att han inte längre är parlamentsledamot i
Moldavien. Men vid parlamentsvalet i november år
2000 valdes han till ledamot i Rumäniens senat. Före
den kandidaturen sade han enligt uppgift upp sitt
moldaviska medborgarskap och fick rumänskt med-
borgarskap. Han är också medlem av den rumänska
delegationen i Europarådets parlamentariska försam-
ling. Hans olagliga fängslande utan en fri och rättvis
rättegång innebär givetvis att han inte kunnat utöva
de mandat han fått av väljare först i Moldavien och
sedan i Rumänien. Han är således fortfarande i fäng-
else i Moldavien. Han har suttit där i snart tio år.
Jag skulle ha velat ställa en fråga till utrikesut-
skottets socialdemokratiska representant här i dag
Marianne Jönsson, men hon verkar ha gått ut ur
kammaren. Jag skulle då i stället vilja fråga de övriga
företrädarna för utrikesutskottet varifrån de har fått
uppgiften att Ilascu skulle vara frisläppt och varför
det påståendet inte varit mera underbyggt i betänkan-
det.
För mig och många andra är detta en trovärdig-
hetsfråga. Kraven i den motion som jag väckt om
Ilascus situation kvarstår således. Jag inser förstås att
det inte är realistiskt att begära en återremiss, som jag
egentligen skulle vilja. I stället ber jag allvarligt ut-
skottets ordförande, i dag i skepnad av Marianne
Jönsson som nu inte är här, att ge kammaren ett löfte
om att utskottet ska hålla sig informerat om ärendets
fortsättning och tillse att Sverige gör allt som står i
dess makt för att Ilie Ilascu och hans grupp ska få en
rättvis rättegång, alltså att man inte ska släppa frågan.
Fru talman! Nu över till något helt annat. Världen
har genom bl.a. den tekniska och elektroniska ut-
vecklingen krympt. Andra människors verklighet har
kommit närmare och ibland t.o.m. mycket nära.
Jag anser att sådana brott mot mänskliga rättighe-
ter som är riktade mot flickor eller kvinnor, oavsett i
vilket land som de utförs, indirekt drabbar alla flickor
och kvinnor. De drabbar också dem som råkar bo i
världens mest jämställda land, dvs. vårt. Självklart tar
flickorna i vårt land både direkt och indirekt åt sig av
många länders brott mot flickors eller kvinnors
mänskliga rättigheter. Genom dagliga TV-rapporter
från olika sammanhang i hela världen både ser och
hör flickan att hon är mindre värd och egentligen inte
har någon integritet. Självförtroendet minskar, och
självbilden förvanskas. Pojkarnas syn på flickor på-
verkas naturligtvis också.
Arbetet med att stärka flickans och kvinnans ställ-
ning måste ha hög prioritet oavsett inom vilken kultur
som hon är född och var hon bor. Det handlar inte
enbart om en människorätts- och jämställdhetsfråga,
utan det handlar också om ekonomi och utveckling.
Äntligen tycks man börja inse att ett sätt att minska
fattigdomen i världen är att höja kvinnans status.
Arbetet för mänskliga rättigheter och jämställdhet
är oerhört angeläget i såväl internationella som natio-
nella sammanhang. Därför är det viktigt att heder-
smord, trafficking och annat kvinnoförnedrande lyfts
fram i den allmänna debatten och fördöms som brott
mot mänskliga rättigheter.
Hedersmord är ett vedervärdigt exempel på hur
man värderar människor olika, och det är helt emot
kristdemokraternas uppfattning om människovärde
och mänskliga rättigheter. En persons värde varken
kan eller får bestämmas av kön. Kvinnor är lika
mycket värda som män och kan aldrig vara någons
egendom. Enligt FN:s deklaration är vi alla födda fria
och med samma mänskliga rättigheter. Det är hög tid
att sätta de s.k. hedersmorden högt upp på FN:s dag-
ordning.
Den svenska regeringen har under sin ordförande-
period en speciell möjlighet att med kraft driva frågan
om hedersmord vidare genom EU och FN. Vi är
många som har de förväntningarna.
Fru talman! Från början var de ungefär 80 miljo-
ner, men i dag finns det ca 3 miljoner assyri-
er/syrianer kvar. Mer än 1 ½ miljon lever i Irak, om
de inte har flytt därifrån, men de finns också i Iran,
Syrien, Turkiet och Libanon och i Europa, USA och
Australien. I Sverige finns det ungefär 70 000 assyri-
er/syrianer.
Assyrierna var bland de första som accepterade
kristendomen. De berättade om sin tro för hela Mel-
lanöstern och blev på grund av det mördade och mas-
sakrerade. En förföljelse startade som i princip har
pågått sedan dess. Visserligen har de förlorat sin
makt, men de har bevarat sitt språk, sin etniska tillhö-
righet och sammanhållning samt sin religiösa identi-
tet. Många assyrier/syrianer lever i dag under FN:s
beskydd i norra Irak, men många försöker också
lämna Irak, oavsett om de kommer från den norra
delen eller någon annan del av landet.
Under de år som jag varit med i presidiet för
SKA, Svenska Kommittén för Assyrier, har jag mött
assyriska flyktingar som under vedervärdiga förhål-
landen har levt under jorden i exempelvis Istanbul,
Turkiet. Barnen i en familj på 16 medlemmar fick
t.ex. försörja hela familjen. De äldre vågade sig inte
ut och fick väl inte heller något arbete. De hade flytt
från Irak, där de fått all sin egendom konfiskerad och
blivit hotade till livet.
På krokiga vägar och under stor hemlighet be-
sökte jag den här familjen. Jag kan aldrig glömma
familjens vädjan om att jag åtminstone skulle ta med
mig ett av deras barn. Det dröjde faktiskt några se-
kunder innan jag förstod att man ville ge mig ett barn
för att åtminstone någon i familjen skulle bli räddad.
Jag har mött unga pojkar i Turkiet som av polisen
tillfångatagits, torterats och utsatts för olika grymhe-
ter bara för att de varit assyrier. Jag har i Turkiet mött
modiga assyriska journalister som varit beredda att
vilken minut som helst gå under jorden, då de har
utsatts för hot och kränkningar.
I Jordanien finns i dag ett stort antal assyriska
flyktingar från Irak, ca 300 000. De lever i en fruk-
tansvärd misär. För att över huvud taget klara sin
överlevnad tvingas familjerna t.o.m. att sälja sina
barn och att skicka ut sina unga döttrar på gatan till
prostitution.
Situationen för assyrierna/syrianerna i Jordanien
är relativt okänd - eller kan det vara så att man skäms
över att tala om den?
Fru talman! Turkiet har en het önskan om att bli
antaget som EU-medlem. Inom EU står de mänskliga
rättigheterna högt på dagordningen, och de blivande
ansökarländerna måste i praktisk handling visa att de
tillämpar mänskliga rättigheter. Därför är det angelä-
get att Turkiet erkänner sina minoriteter och deras
kulturhistoriska arv för att visa att landet är ett värdigt
ansökarland.
Det assyriska/syrianska folket är ett folk, men lik-
som många andra folk tillhör det många kristna kyr-
kor och församlingar. Som exempel kan nämnas den
kaldeiska, den syrianska, den ortodoxa, den romersk-
katolska och den protestantiska kyrkan. Det är en
mänsklig rättighet för ett folk att bli erkänt som det
folk det är och att få utöva sin tro och sin religion.
Utrikesutskottets majoritet ser folkmordet på assy-
rierna som en tragedi. I betänkandet föreslås att före-
trädare för assyrier/syrianer tillsammans med turkar-
na ska komma överens om en gemensam syn på frå-
gan om assyriernas situation.
Men, fru talman, hur ska det gå till? För att över
huvud taget ha framgång kan man inte bara säga att
det krävs total öppenhet och förutsättningslös forsk-
ning gällande assyrierna/syrianernas historia, eller att
den turkiska regeringen liksom alla regeringar har ett
ansvar för att uppmuntra och underlätta historisk
forskning och ge fri tillgång till sina historiska arkiv.
Orden måste vara förenade med handling om de ska
ha framgång. På vad sätt har socialdemokraterna
tänkt att de här överläggningarna skulle ske? Vilken
kraft har man satt bakom sina ord? Hur har man
tänkt?
Förföljelserna av assyrierna/syrianerna är inte ba-
ra en tragedi utan en nu och sedan länge pågående
etnisk rensning och ett folkmord.
Att FN inte har deklarerat sin uppfattning om
folkmordet på assyrier/syrianer betyder inte att det
inte har ägt rum. Det enda som behövs för att kon-
statera att ett folkmord har skett är att syna den tur-
kiska statens handlingar i ljuset av FN:s folkmords-
konvention, som tillkom 1948 med anledning av
Nazitysklands etniska rensning av judarna.
Syftet med FN-konventionen var ju inte att enbart
brännmärka Nazitysklands illgärningar. Konventio-
nen finns till för att användas även då det politiskt
kan tyckas vara obekvämt eller omöjligt att nå resul-
tat. De röster i Turkiet som har tagit upp frågan om
folkmordet på armenier, assyrier/syrianer och kaldéer
har trakasserats och anklagats i turkiska massmedier
och inför domstol för att vara landsförrädare. Ett
aktuellt fall är den pågående rättegången mot fader
Yusuf Akbulut i Diyarbakir i sydöstra Turkiet, som
har nämnts här tidigare.
Det är dags att erkänna folkmordet på assyri-
er/syrianer och kaldéer. Det är en angelägen fråga för
regeringen att ta upp i EU och FN. Vad jag vet finns
inga lagar, förordningar eller deklarationer som talar
om erkännanden av tragedier, utan det handlar om att
sätta namn på tragedier för att de ska ha giltighet som
underlag för konkret handlande.
Jag kommer att lägga min röst på reservation 4.
Fru talman! Mitt sista ämne i debatten är hiv/aids.
Mycket har gjorts och görs för att komma till rätta
med problemet. Sverige har t.ex. satsat hundratals
miljoner kronor för att bekämpa hiv och aids i tredje
världen. Trots det är insatserna långt ifrån tillräckliga.
Enligt det internationella samordningsorganet
UNAIDS sprids hiv och aids tre gånger så snabbt som
de medel som tilldelas för att få kontroll över epide-
min. Eftersom Sverige finns med i de
hiv/aidsbekämpande internationella sammanhangen
och dessutom har en stor erfarenhet av lyckade insat-
ser i vårt eget land, måste de svenska rösterna bli
starkare och Sverige bli ännu mer aktivt inom
UNAIDS. Vi har all anledning att vara pådrivande i
de frågorna.
Den möjlighet som västvärlden har till vård och
medicin för hiv/aids, som reducerat sjukdom och
förlängt livet för de drabbade i våra länder, måste
också öppnas för utvecklingsländerna som saknar
ekonomiska möjligheter att använda den medicinen.
Det är inte acceptabelt att ha hjälpmedel till mänsk-
lighetens tjänst och sedan inte använda dem, dvs. att
inte låta alla få ta del av dem. Här måste västvärlden
ta sitt ansvar inte bara i ord utan också i handling.
Detta är en fråga som måste behandlas med förtur i
internationella sammanhang. Många av ledarna i
framför allt Sydafrika måste också fås att ändra sin
inställning till både sexualitet och hiv/aids.
Jag har sagt det förut i kammaren och jag vill säga
det igen: Även om man inte utgår från mänskliga
rättigheter i synen på hiv/aids och menar att alla
människor, oavsett ålder, kön och status på samhälls-
stegen osv., ska få hjälp om det finns att få, borde
man ändå av ren självbevarelsedrift bromsa eller
stoppa den hiv/aidsepidemi som vi har bl.a. i vårt
närområde. Jag tänker på Ryssland och de baltiska
staterna. Det är områden som enligt prognoser, efter
Asien, inte kommer att ligga långt efter Afrika, om
inget görs för att bromsa den negativa utvecklingen.
Jag vet att Sverige gör en hel del även i de samman-
hangen. Men det måste till en samordning av alla
nationella och internationella insatser om de ska få
optimal effekt.
I de säkerhetspolitiska bedömningar som nu görs
när det gäller den s.k. anpassningen av vårt lands
försvar borde det också finnas utrustning för förebyg-
gande av katastrofer på det medicinska och biologis-
ka området. Jag anser att det är dags att vidga säker-
hetsbegreppet till att också gälla farsoter av olika
slag, när man av framfarten för aids i Afrika kan se
vilken utslagningsmekanism epidemin har. Miljontals
människor har redan dött. För epidemier finns inga
gränser.
Fru talman! Insatser mot hiv/aids är en fråga om
mänskliga rättigheter. Det handlar om utrikes- och
biståndspolitik. Men det handlar också om säkerhets-
politik.
Mänskliga rättigheter handlar om enskilda indivi-
der. I det här fallet har jag nämnt Ilie Ilascu. Det
handlar om människosyn och jämställdhet, arbete mot
förföljelse och etnisk rensning av folk, solidarisk
hjälp och förebyggande insatser när det gäller livs-
hotande epidemier.

Anf. 90 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! Margareta Viklund efterlyste mer in-
formation om bakgrunden till att det kunde bli ett
sakfel i betänkandet angående det fall som Margareta
Viklund sedan länge är engagerad i. Det gäller Ilie
Ilascu. Jag har inte så mycket mer information att
komma med. Jag kan dela uppfattningen att det na-
turligtvis inte borde få ske. Det har ändå uppstått ett
fel. Att eftersöka källor kan vara direkt olämpligt
eller rentav olagligt för en politiker. Jag vill varna för
att gå den vägen.
Jag kan instämma i att det är angeläget att vi fort-
sätter att bevaka fallet och arbetar för en positiv lös-
ning så småningom.
Margareta Viklund frågade vad vi gör praktiskt
för assyrier/syrianer och kaldéer. En konkret sak är
att jag, tillsammans med min kollega Yilmaz Kerimo,
avser att åka ned för att övervaka den rättegång som
kommer att påbörjas den femte i nästa månad. Vi åker
ned till Turkiet för tredje gången för att övervaka
rättegången i säkerhetsdomstolen i Diyarbakir. Det är
ett bra exempel på praktisk politik, som naturligtvis
ska kombineras med en mycket kraftfull dialog med
Turkiet. Resan är ett exempel på en kombination av
dialog, kritisk granskning och praktiskt arbete.

Anf. 91 MARGARETA VIKLUND (kd) re-
plik:
Fru talman! Det är en fin insats som ni gör, när
flera från olika partier åker ned och övervakar rätte-
gången i Diyarbakir mot Yusuf Akbulut. Som jag
sade tidigare är jag med i Svenska Kommittén för
Assyrier, och vi kommer också att sända en repre-
sentant till rättegången.
Jag har under många år arbetat med den assyris-
ka/syrianska frågan. Jag känner till situationen. Jag
har också kännedom om det svåra läget för assyri-
er/syrianer i olika länder. Det är positivt att ni tar
steget. Det är en tvärpolitisk organisation jag är med
i. Den är egentligen opolitisk, men där finns många
politiker från olika partier.
Den information som jag har fått om Ilie Ilascu är
inte svår att få. Den är hämtad från OSSE och IPU.
Det är inte svårt att få information om hans situation.

Anf. 92 CARINA HÄGG (s) replik:
Fru talman! Det är självklart att vi ska hjälpas åt
och använda oss av den information vi kan få från
OSSE. Det har gjorts i stor utsträckning. Ändå finns
en tydlig brist i betänkandet. Det kanske också vore
bra om man hjälpte till med kommunikationerna
internt. Den kritik vi nu hör från talarstolen har jag
inte kunnat hitta från kd i betänkandet. Vi ska kanske
vara försiktiga med de hårda orden. Här finns ett
bredare ansvarstagande än vad Margareta Viklund
vill göra gällande.
Man har tydligen spridda uppfattningar i kd när
det gäller assyrier/syrianer. Jag har hört att Margareta
Viklund uttrycker sig annorlunda än vad utskottets
representant från kd har gjort. Det är ett konstateran-
de.

Anf. 93 MARGARETA VIKLUND (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag har varit oerhört engagerad i frå-
gan om Ilie Ilascu. Jag hade inte insikt om att den
frågan behandlades i det här sammanhanget.
När det gäller engagemanget för assyrier/syrianer
och rättegången i Diyarbakir kan jag bara beklaga att
vi inte är med.

Anf. 94 BERTIL PERSSON (m):
Fru talman! När jag började i den här kammaren
1988 var Margareta af Ugglas tämligen ensam om att
stå i den här talarstolen och tala om respekt för
mänskliga rättigheter och att ställa det som ett krav
för det svenska biståndet.
Den gången handlade det i övrigt i debatterna om
att stå på talefot med regimerna i rader av vanstyrda
länder och att inte störa den dialogen med den här
typen av krav. Man kan konstatera att i dag är vi alla
överens om att krav på MR är någonting som ska
drivas konsekvent.
När Margareta af Ugglas blev utrikesminister
började riksdagen få rapporter om MR-läget i våra
biståndsländer. När Pierre Schori tog över som bi-
ståndsminister försvann rapporterna. Under Maj-
Inger Klingvalls tid har vi fått dem tillbaka, och det är
alldeles utmärkt. Det är bra att kraven på mänskliga
rättigheter ställs alltmer högljutt allt eftersom vi ock-
så inser betydelsen av att de respekteras.
Det är också viktigt att vi i FN driver samma krav
på mänskliga rättigheter. Jag menar att mänskliga
rättigheter inte får vara någonting som bara diskuteras
i Genève. Det måste också diskuteras i generalför-
samlingen i New York. Det är ändå där de viktigaste
politiska beslutsfattarna agerar. En MR-debatt i gene-
ralförsamlingen kommer att leda till name and shame,
och detta kommer att få stor betydelse för framtiden.
Vad är då deklarationen om mänskliga rättighe-
ter? Jo, det är ett framgångsrikt försök att skapa en
gemensam etisk kod som kan gälla världen över obe-
roende av religion och livsåskådning, att få en univer-
sell etik som alla kan rätta in sig efter. Rättigheterna
bygger på den grundläggande principen om alla män-
niskors lika värde. De bygger också på de fyra viktiga
etiska principerna godhetsprincipen, icke-skada-
principen, självbestämmandeprincipen och rättvi-
seprincipen.
Det är det som också gör att man måste ta de
mänskliga rättigheterna helt och fullt, och inte
styckevis och delt. Det går inte att som vissa regimer
säga att man uppfyller vissa mänskliga rättigheter.
Det finns nämligen en gemensam tanke bakom hela
det mänskliga rättighetspaketet, och det får man inte
glömma bort.
De mänskliga rättigheterna överträds på många
håll. Inte minst sker detta i Afrika. Ett av de stora
problemen i Afrika är det presidentstyre vi har där.
Det har inte bara gjort anfallskrig och den typen av
grava kränkningar möjliga utan har också lett till
rader av upprepade brott mot de mänskliga rättighe-
terna.
Situationen är inte lätt i Afrika söder om Sahara.
Presidenterna har i regel bara två val. Antingen måste
de sitta kvar och tvinga sig kvar på posten, eller också
hamnar de i fängelse. Det tredje alternativ som fanns
förr, att dra sig i väg till Moskva eller Libyen, står
inte öppet längre. Det här gör situationen påtagligt
svårhanterlig.
Många av dem anser, precis som ledningen i Ma-
laysia, att det väsentliga för en regim är att leverera
mat och att man inte ska behöva störas så mycket av
krav på demokrati och mänskliga rättigheter.
De har också en annan besvärlig situation, nämli-
gen att utveckling i deras länder leder till en rubbad
maktbalans. Får de en medelklass som växer upp i
landet börjar den ställa krav på medbestämmande. Då
är det inte bara eliten som man behöver ta hänsyn till.
Då måste man också skapa utrymme för medinflytan-
de, för ökad demokrati, för en stärkt ställning för
parlamentet och för en ökad kontroll av president-
makten.
Just detta tycker jag gör det nödvändigt för oss att
hålla MR-dialogen levande i den biståndsdialog vi för
med regimerna i de afrikanska länderna. Jag tror
också att det är viktigt att vi är beredda att reagera där
det gör mest ont, nämligen i plånboken hos regimfö-
reträdarna.
Det innebär enligt min uppfattning att i direkt
vanstyrda länder ska biståndet också redovisa vårt
missnöje med vad som förekommer. Då får man i
stället hjälpa länderna via enskilda organisationer, via
NGO:er. Men det ställer också krav på att man ska
vara beredd, när en korrupt regim faller och en ny
utvecklingsorienterad regim träder till, att skuldsane-
ra. Man ska låta dem slippa bära bördorna från den
gamla korrupta regimen. Vi var först med att anslå
särskilda poster för skuldsanering i Afrika. Men det
handlar naturligtvis inte bara om villkorslösa checkar.
Det kräver att den nya regimen visar klara tecken på
en utveckling mot demokrati och - ännu viktigare -
respekt för de mänskliga rättigheterna.
I vårt parti, som sätter fattigdomsutrotningen som
det främsta målet för biståndet, är naturligtvis brist på
respekt för mänskliga rättigheter i ett land ett av de
allra största fattigdomstecknen. Det är bra att den här
debatten visar på en bred enighet om betydelsen av
respekt för de mänskliga rättigheterna. Det är bra att
vi driver frågan också i FN, så att respekten för en
universell etik sprider sig. Jag tror att det är viktigt att
vi låter det genomlysa all vår utrikespolitik.
Jag vill sluta, fru talman, med att peka på att fre-
den som vi nu avnjutit i mer än ett halvt sekel i Euro-
pa först och främst byggdes på skapandet av Euro-
parådet och dess domstol och den bevakning av de
mänskliga rättigheterna som Europarådet har stått för.

Anf. 95 ROSITA RUNEGRUND (kd):
Fru talman! Jag skulle vilja göra ett litet inlägg
när det gäller de mänskliga rättigheterna med anled-
ning av en motion som är inlämnad angående Kongo-
Brazzaville. Det är representanter från de olika poli-
tiska partierna som har skrivit den.
I kristdemokraternas motion om mänskliga rättig-
heter påpekar vi att den generella bilden av Afrika
som ofta presenteras i medierna är ensidig och pessi-
mistisk. Afrika ses många gånger som ett enda land
som är drabbat av svält, sjukdomar, inbördeskrig och
naturkatastrofer. De olika länderna som tillsammans
utgör Afrika har dock fler sidor än de till synes
hopplösa. Det lönar sig att engagera sig för en föränd-
ring i de många fall där människors rättigheter
kränks.
Jag har själv erfarenhet av att bo i Afrika. Jag är
ytterligt tacksam för att jag fick tillbringa fyra år i en
kultur som verkade främmande men som jag i dag
känner ett hjärtligt förhållande till och respekt för.
Respekt för varandras människor och för varand-
ras kulturer är viktigt om vi aktivt ska kunna vara
med i ett förändringsarbete i samverkan med länder-
nas egna frivilliga och bärande institutioner och orga-
nisationer.
I utskottets övervägande när det gäller motionen
om Kongo-Brazzaville skriver man att det finns posi-
tiva tecken som tyder på att freden kan vara beståen-
de och att grunden för en process mot demokrati och
utveckling har lagts. Man skriver att EU verkar för att
freden ska bestå och att utvecklingen mot demokrati
ska få fart.
Här tycker jag faktiskt att utskottet, och socialde-
mokraterna i synnerhet, gömmer sig bakom uttrycket
EU. Menar man med det uttrycket att Sverige aktivt
verkar, eller?
Man talar också om att stödja ansträngningar att
nå en fredlig lösning.
Motionärerna efterlyser här ett fördjupat engage-
mang från Sveriges sida. Efter att Missionsförbundet
har verkat i Kongo i hundra år är det ett förtroende-
kapital som Sverige har i Kongostaterna.
Det nämns också att ett embargo mot vapenför-
säljning diskuteras inom EU. Det jag vill fråga är:
Hur aktivt är Sverige i dessa sammanhang?
Jag fick förmånen att för tre veckor sedan delta i
en konferens i Brazzaville som Awepa ordnat. Jag
fick också fira den internationella kvinnodagen, den 8
mars, där. Sångare uppträdde. Budskapet i det de
sjöng var: Vi vill inte ha containrar lastade med va-
pen utan med mat.
Det jag också upplevde - nu talar jag inte franska,
utan fick ha översättare hela tiden - var att alla som
jag kom i kontakt med kände till Sverige. Det hade
gjort stort intryck att ett stort flygplan kom lastat med
paket - som bl.a. hade packats i Lidköping - som
innehöll mat och kläder i stället för vapen.
I utskottets överväganden säger man också, och
det tycker jag är glädjande: "På biståndssidan kom-
mer Sverige, i syfte att minska lidandet för de mest
utsatta i konflikten, att fortsätta stödja det humanitära
arbetet, främst genom FN-systemet och internatio-
nella enskilda organisationer."
Det arbete som vi vet bedrivs i dag av svenska
samfund och andra enskilda organisationer på bl.a.
undervisnings- och hälsoområdet kommer också att
fortsätta och erhålla stöd.
När jag har sett hur mycket som betalas ut till de
olika organisationerna har jag sett att t.ex. Unicef från
Sveriges sida - Sverige är ju en stor biståndsgivare
till Unicef - fått 2 miljoner som betalas till Republi-
ken Kongo.
Jag var djupt imponerad av Unicefs arbete nere i
Kongo-Brazzaville. Jag ska ge er en kort inblick i ett
möte. Vi vet att av de 800 000 människor som flydde
ut i skogen var ca 100 000 kvinnor. Man räknar med
att 6-7 % av de kvinnorna blev systematiskt våldtag-
na och att det var mycket traumatiska upplevelser.
Unicef hade ett hem där man tog sig an de här kvin-
norna medicinskt, psykologiskt och socialt.
Jag som har sett mycket nöd och elände, som har
känt lukten av död, fick sitta i ett rum med fyra kvin-
nor och en psykolog. Det var ett så starkt intryck. Jag
fick se en 16-årig flicka sitta där med frukten av en
våldtäkt, ett barn som var lite mer än ett år, i sitt knä.
Jag kunde se hur denna unga flicka var djupt kränkt.
Det tog mig fruktansvärt hårt.
Där har Sverige en uppgift. Där finns en gryende
demokrati som jag tycker att Sverige ska ta vara på.
Man ska inte låta sig övertalas med att det inte är
någon idé, att det snart blir krig igen, utan man ska se
på det som ändå sker i kampen för mänskliga rättig-
heter. Det är vår skyldighet att stödja detta.
Marianne Jönsson tog förut i dag upp barnen som
kunskapsbärare. Vi fick också besöka hem för pojkar,
alltså gatubarn. Regeringen ville samla ihop dem till
någon typ av arbetsläger. Unicef tog ansvar för detta
och hade ett projekt just för de här pojkarna, för att ge
dem undervisning.
Jag frågade en av de här killarna i tioårsåldern vad
han tänkte bli när han blev stor. Han skulle bli pilot.
Kunskapsbärare och morgondagens makthavare.
Det finns en bok som heter Förtvivlan och fram-
tidstro, som är skriven av Missionsförbundet. Jag
uppmanar riksdagsledamöterna att läsa denna bok.
Den är en beskrivning av hur läget är, av det negativa
som har hänt, men också av det positiva som man ska
ta vara på.
Jag vill avsluta med ett citat ur denna bok. Det är
en kvinna som heter Anna-Carin Rindeskog som har
gjort anteckningar från den 14 till den 25 december.
Hon känner sorg och vrede inför det som hänt under
kriget.
"Till sorgen över allt detta fogar sig vreden över
ett världssamfund som inte bryr sig om att ett litet
land krossas och förblöder på grund av makthungriga
staters oljetörst. Där finns också vreden över alla
medier, alla journalister, som inte vill ta upp ett så-
dant övervåld därför att det inte finns bilder på det,
eller som inte törs granska det för att inte trampa ett
mäktigt europeiskt land på tårna.
Alla dessa tankar och känslor finns kvar. Men där
finns också medvetandet om en ny kallelse för en
gammal pensionär. När jag med både sorg och glädje
i hjärtat, och fortfarande med en känsla av svek, ny-
årsafton 1998 lämnade Pointe-Noire, sa en kongole-
sisk vän: 'Åk hem! Var vårt ögonvittne!'
Det är det jag försöker vara."

Anf. 96 GUNILLA WAHLÉN (v):
Fru talman! Mänskliga rättigheter är, som den här
debatten har visat, ett mycket stort, brett och världs-
omspännande ämne. Jag vill inleda med att hålla med
om det som sades i de anföranden som Murad Artin
och Eva Zetterberg har hållit tidigare och tillstyrker
reservationerna 4 och 6.
Jag tänker i mitt anförande uppehålla mig vid ett
land, ett land som ännu inte har några demokratiska
rättigheter.
Den 24 februari i år var över 200 personer, politi-
ker, ambassadörer, solidaritetsarbetare, FN- och EU-
representanter, maratonlöpare, kvinnoorganisationer
och ungdomar från hela världen samlade till en mani-
festation i södra Algeriet, i flyktinglägren utanför
Tindouf.
Syftet med manifestationen var att inför hela värl-
den uppmärksamma att det västsahariska folket
tvingats bo och leva som flyktingar i 25 år. En hel
befolkning har tvingats bo i den södra algeriska ök-
nen i 25 år. De lever där med hjälp av bistånd från
övriga världen. Allting är provisoriskt. De har nästan
ingen produktion av mat, kläder eller andra varor. De
har inga arbeten och äger nästan ingenting.
Sedan 1988 har Marocko och Polisario under-
tecknat en FN-plan för en folkomröstning. Denna
folkomröstning har flyttats fram fem gånger. I dag
finns inget datum för en folkomröstning.
Folkomröstningen ska besluta om västsaharierna
ska tillhöra ockupationsmakten Marocko eller om de
ska tillåtas leva i ett självständigt demokratiskt Väst-
sahara.
Jag var i flyktinglägren i Västsahara under den här
manifestationen. Jag bodde där tillsammans med de
familjer som ofrivilligt bor där. Jag gjorde studiebe-
sök på vårdkliniker och sjukhus, träffade barnmors-
kor och läkare. Jag träffade barn och ungdomar som
alla var födda och uppvuxna i dessa läger. Jag träffa-
de gravida kvinnor som inte hade något hopp om att
deras nya lilla familj inom en förutsägbar framtid
skulle få återvända till ett demokratiskt och fritt Väst-
sahara.
Flera generationer lever i öknen, utan demokratis-
ka rättigheter, utan rättigheter att skapa sin framtid.
Vad har dessa barn och ungdomar för framtid? Hur
länge ska de och deras föräldrar orka vänta på att de
ska få ta ansvar för och utöva sin rätt till självförsör-
jande, självbestämmande och andra grundläggande
mänskliga rättigheter?
Hotet från Marocko mot den västsahariska be-
folkningen har inte minskat utan tvärtom ökat. Ma-
rocko ökar sitt militära hot mot dessa människor, inte
minst genom det vapenavtal landet nyligen genomfört
med Storbritannien.
Befolkningen förvägras rätten att bygga upp sitt
eget land. Ungdomar kan inte välja olika yrken. De
har inte tillgång till radio, TV, tidningar, telefoner
och utbildningar som andra ungdomar. Hur ska dessa
ungdomar få en framtidstro? Varför ska de tro att FN,
EU och Sverige gör allt för att deras erkända rättig-
heter ska bli förverkligade? Hur ska de kunna arbeta
för rättvisa, jämställdhet och en ekologiskt hållbar
värld när de själva förvägras de mest grundläggande
rättigheterna att leva i ett demokratiskt land i ansvar
för sin egen befolkning?
Sverige har via vår utrikesminister ett stort ansvar
för att under vårt ordförandeskap påskynda och kräva
att EU agerar kraftfullt för att folkomröstningen ska
komma till stånd snarast.
Sverige har även under ordförandeskapet ett stort
ansvar för att tvinga Marocko att dra tillbaka sitt
militära hot och fullfölja överenskommelsen om folk-
omröstningen. Det enda alternativ som annars återstår
är att FN och EU gemensamt tvingar Marocko att
häva ockupationen utan folkomröstning och låta väst-
saharierna forma en framtid i ett eget fritt land med
egna demokratiska val.

Anf. 97 PER LAGER (mp):
Fru talman! Det här utskottsbetänkandet innehål-
ler förfärligt många intressanta och viktiga frågor.
Själv kommer jag att beröra tre olika frågor som
bygger på de motioner jag har väckt. Den första frå-
gan är nationen Tibet. Den andra frågan vill jag ägna
åt navajoindianerna, som också kallas dinéhindianer-
na, i Amerika. Den tredje frågan handlar om Mor-
dechai Vanunu. Den enskilda modiga människan som
sitter i Ashkelonfängelset i Israel.
Jag börjar då med Tibet. Vi vet alla att Tibet lever
under ett starkt förtryck. Det har varit ockuperat av
Kina sedan 1950, och det är ändå en egen stat enligt
internationell rätt.
Sedan 1959 lever Dalai lama, den religiöse leda-
ren, i exil. I exil har man också bildat en regering, ett
parlament och en domstol.
Det religiösa och politiska förtrycket är extraordi-
närt. Man har inte rätt att utse sina egna religiösa
ledare. Barnen utsätts hela tiden för olika trakasserier.
Man får inte ägna sig åt den religion man vill. Det går
så långt att barn torteras. Det råder fullständigt oac-
ceptabla förhållanden i Tibet.
Tibet har en specifik kultur, har en specifik religi-
on och har ett språk som inte alls liknar kinesiskan.
Tibet består av ett etniskt specifikt folkslag.
Under alla år har man hoppats på att de kinesiska
ledarna ska komma till ett förhandlingsbord. Det har
gjorts många försök att få dem dit. Det senaste är att
Dalai lama t.o.m. har givit upp tanken på självstän-
dighet. Han talar i stället om genuin autonomi. Han
vill att folket ska få avgöra och rösta om sin framtid.
Så sent som den 5 februari i år dog en 28-årig
nunna, Ngawang Lochoe. Hon avtjänade ett tioårigt
fängelsestraff efter en fredlig demonstration. Hon
hade ett år kvar på det straffet. Det finns inga note-
ringar om varför hon dog.
Kina är väldigt besvärat av situationen i Tibet.
Ledningen är rädd för att den s.k. separatismen ska
frigöra Tibet från Kina. Det känner vi igen från
många länder och situationer i världen.
Jag har begärt att regeringen ska försöka göra nå-
gonting mer än vad som har gjorts hittills. Det behövs
villkorslösa förhandlingar mellan tibetanska exilrege-
ringen och kinesiska ledningen. Vi i Sverige bör
hjälpa till i detta. Vi bör mana på, och vi bör se till att
FN får med en representant i processen.
I utskottsbetänkandet framgår det att sådana för-
sök hittills har misslyckats. Av den anledningen ska
vi inte ge upp. Jag vill mana på regeringen ytterligare
att inte ge efter utan hela tiden i alla bilaterala sam-
manhang kräva av Kina att man ställer upp på en
förhandling.
Vad gäller Kina i övrigt känner vi till det förtryck
som sker inom Kinas övriga områden. Det senaste rör
en speciell grupp som jag bara hastigt ska nämna,
nämligen falungongrörelsen. Den 14 mars hölls ett
seminarium i riksdagen. Vi vet att det är 50-70 mil-
joner människor som ägnar sig åt den rörelsens akti-
viteter. Det handlar om kroppsövningar. Det finns tre
ledande ord - sanning, godhet och uthållighet. De
borde inte leda till någons misstanke, men det gör de
när det gäller den kinesiska ledningen. Det här är en
fråga som vi måste våga stå upp för. Det handlar om
grundläggande mänskliga rättigheter.
Herr talman! Jag går då över till den andra fråga
jag tänkte ta upp och som jag också har motionerat
om. Den handlar om indianerna i Big Mountain-
området i sydöstra Arizona. Där är situationen också
fruktansvärt dålig. En lag från 1974, Relocation Act,
innebar att indianer tvångsförflyttades efter en fabri-
cerad konflikt som iscensattes mellan hopi- och diné-
hstammarna. Man förflyttade folk från området. Det
är ett oerhört viktigt område för indianerna. Där har
de sina begravnings- och kultplatser. Där har de fun-
nits i alla tider. De känner också att hela kulturen
klipps av. Det är ett kulturmord som pågår därborta.
Man har tvångsförflyttat 12 000 indianer från områ-
det.
Varför har det gjorts? Jo, därför att det finns stora
kolfyndigheter. Den federala regeringen är inblandad
i bolaget Peabody Coal Company som driver verk-
samheten där. Man har förgiftat området, samtidigt
som man har startat brytningen. Det är väldigt svårt
att leva där.
Vad man gjorde sedan var att man flyttade india-
nerna till något som man kallar för new lands. Det var
ett område som ligger intill Rio Puerco-floden, där
man hade en stor olycka 1979 med en damm som
brast full av uran och kärnavfall. Den förorenade
alltså marken och vattnet. Det är omöjligt att leva där,
egentligen. Hälften av de indianer som flyttades dit är
döda i dag.
År 1996 kom ytterligare en lag, som kallades ac-
commodation agreement, som innebär att indianerna
som är kvar på Big Mountain får hyra sin mark i 75 år
framåt. Man får ha ett begränsat antal djur. Man får
inte begrava människor. Det är hela tiden restriktioner
som ändras, och det är omöjligt att försörja sig under
de villkor de har där. Detta är ett brott mot mänskliga
rättigheter.
De sista indianerna som skulle förflyttas i februari
2000 kunde stanna kvar på grund av en massiv aktion
från olika frivilliga organisationer i världen, som
hjälpte indianerna att stämma staten när det gäller
brutna avtal. För det var så en gång, att när staten
inrättade reservat sade man att indianerna skulle få bo
där så länge gräset växer och vattnet flyter. I dag är
det bara några få indianer kvar.
Det här leder mig till att försöka få regeringen
uppmärksam på problemet. Den gällande lagstift-
ningen måste radikalt ändras eller upphävas. Vi måste
kräva av USA att man följer Wiendeklarationen om
ursprungsfolkens rätt och FN-deklarationen om
mänskliga rättigheter och biologisk mångfald.
Detta har diskuterats i FN - det vet jag - men det
har inte kommit så långt. Jag menar att Sverige måste
föra upp frågan på FN:s agenda igen och i alla bilate-
rala sammanhang med USA:s regering.
Så kommer vi till den tredje och sista frågan jag
tänkte ta upp, som jag också har motionerat om. Det
handlar om Mordechai Vanunu.
Det är en israel - en f.d. kärntekniker - som kid-
nappades 1986 av den israeliska säkerhetstjänsten.
Han dömdes bakom lyckta dörrar för landsförräderi
till 18 års fängelse i isoleringscell på två gånger tre
meter. Han har alltså nu suttit i över 14 år i Ashkelon-
fängelset. Hans brott var att han avslöjade Israels
kärnvapenprogram i kärnteknikanläggningen Dimo-
na, där han arbetade.
År 1987 fick han det alternativa Nobelpriset, och
sedan har han fått en mängd andra utmärkelser. Det
har också varit en massiv uppslutning i världen för
hans sak. Nobelpristagare och olika vetenskapsgrup-
per - män och kvinnor - har ställt upp för hans sak. I
EU-parlamentet har man skrivit flera resolutioner
som har krävt en annan behandling och frigivning av
Mordechai Vanunu. Här i Sverige har vi en särskild
Vanunukommitté som jobbar för hans sak. Vi har
demonstrationer en gång om året den 30 september,
när han kidnappades, på Sergels torg. Vi hade också
ett seminarium den 8 december i samband med det
alternativa Nobelpriset. Det är rätt märkligt att vi har
en pristagare som fått det alternativa Nobelpriset och
som hela tiden sedan han fick priset har suttit i ett
fängelse i Israel.
Situationen är oerhört besvärlig. Han trakasseras
ständigt. Det var en ljusning 1998, när det såg ut som
om Israel skulle lätta på de regler som styr hans verk-
samhet i fängelset. Vi trodde t.o.m. att Israels 50-
årsjubileum skulle innebära att han frigavs, men icke.
Han har inte fått någon bättre situation, och hans
psykiska hälsa är väldigt pressad just nu.
Jag menar att bl.a. ändrade relationer med Israel
skulle kunna innebära en större möjlighet för Sverige
att påverka Israels regering när det gäller Mordechai
Vanunu. Sverige, menar jag, måste kräva Vanunus
omedelbara frigivning. Det kan man göra i direkta
samtal med Israels regering. Skulle inte detta hjälpa
menar jag att man måste föra upp Mordechai Vanunu,
även om det är ett enskilt fall, på FN:s agenda. Det
finns många olika sätt att göra detta på. Sverige borde
inte tveka en sekund att göra vad man kan.
Hans brott är inget brott. Han har fått ett fängelse-
straff som saknar proportioner. Det finns över huvud
taget ingen anledning att han sitter i ett fängelse. I
stället borde han hyllas som en människa som sätter
de mänskliga rättigheterna över nationella intressen.
Därför menar jag att Sverige måste göra ytterligare
insatser för just hans sak.

Anf. 98 LENNART FRIDÉN (m):
Herr talman! Jag tänker ta upp två saker i detta
betänkande. Det ena rör Iran - ett land vars problem
jag har ägnat mig en hel del åt och också motionerat
om. Det är en motion som behandlas i detta betän-
kande. Det andra är en fråga som har dykt upp under
debattens gång i dag som det finns all anledning att ta
fasta på.
Det är intressant att man i betänkandet hänvisar
till en FN-resolution som talar om att det som har
hänt utgör allvarliga försämringar av MR-läget i Iran.
Det kunde man nästan förutse, med tanke på den
blåögdhet med vilken man har agerat på olika håll.
Det är ett slags snällhet mot iranierna som de tolkar
som svaghet. Det finns alltså inte, som jag ser det, de
riktiga krafttag mot den regimen som borde till.
Det står vidare i betänkandet om dödsstraff, tortyr
och inhuman och förnedrande bestraffning. Så, i
slutet på det första avsnittet står det så här: "Även
spöstraff, stening och stympningar förekommer." Det
är uppräknat ungefär som om det vore något likvär-
digt.
Stening är som jag ser det ett av de allra mest
grymma - ett av de mest barbariska - sätten att av-
rätta människor på. Det är ingenting som man bara
kan svälja genom att skicka in det som ett ord i en
mening på detta sätt. Det förekommer.
Vi vet att det inte bara, som det står här, rutinmäs-
sigt utdöms dödsstraff för - man räknar upp det som
kan betraktas som kriminella handlingar - narkotika-
handel, mord, väpnat rån osv. Det förekommer också
för vad vi skulle kunna kalla för moraliska förseelser.
Det finns alltså all anledning att även på det sättet
reagera genom att ta avstånd från det på ett kraftfullt
sätt och inte som sker i dag.
Jag har skrivit, och det citeras helt riktigt här, att
"Sverige liksom EU har visat en påfallande passivitet
och undfallenhet mot den iranska regimen som är en
av världens blodigaste." Ändå kommer man så små-
ningom, när man har hållit med om vissa saker, fram
till att utskottet konstaterar att Sverige agerar kraft-
fullt. Hur då? I vad består den kraftfullheten? Man
konstaterar att Sverige agerat kraftfullt. Av detta har
jag, herr talman, inte sett ett endaste dugg.
Det är bra att man från EU:s sida för närvarande
förbereder, nu när Sverige dessutom är ordförande-
land, arbetet för att uppmärksamma situationen för de
mänskliga rättigheterna i Iran i den kommande ses-
sionen av MR-kommissionen i april.
Jag vill gärna uppmana alla att mana på vår utri-
kesminister och de ansvariga från Sverige i den här
frågan så att det verkligen sker någonting på det här
området. Men vad man kommer fram till är att man
ska vädja till Iran att ta emot den särskilde represen-
tanten från FN. Är det någon som tror att det kommer
att innebära någon förbättring för det förtryckta
iranska folket? Då är man bra blåögd.
Herr talman! Jag hade faktiskt väntat mig mycket
mer av utskottet i det här sammanhanget. Man avslu-
tar med att skriva: "Med vad som ovan anförts anser
utskottet att motionerna ..." - man räknar upp några
stycken, däribland min - "kan besvaras." Om
"yxskaft" är svar på "goddag", som i den gamla be-
rättelsen, är det klart att de kan sägas vara besvarade.
En annan sak jag tänkte beröra är att jag tillsam-
mans med en kollega i januari var i Mellersta Östern.
Vi diskuterade väldigt mycket MR-frågor i olika
länder. Jag har min lilla anteckningsbok från resan
med mig här, och det var nästan så att jag tappade den
när vi ställde frågan hur det var med hedersmord i
landet. Jag gjorde följande anteckningar: Ja, det före-
kommer ju, men allt som kallas hedersmord är det
inte. Hedersmord förekommer även för att öka söners
arvslotter. Lagar finns, men bara kort fängelsevistelse
är vanligt. Otrohet måste bevisas av fyra oberoende
personer - även religionen kräver det - men då åsido-
sätter man både lagen och religionen och utför heder-
smorden.
När vi frågade hur det kommer sig att man utdö-
mer så ringa straff och att en del slipper undan kom
svaret: Unga, underåriga söner tubbas av fäderna till
att utföra mordet. Då slipper de undan straff.
Tänk er motsvarande situation i Sverige: en un-
derårig, icke straffmyndig, 14½ år gammal gosse som
av sin far tubbas att slå ihjäl sin 20-åriga syster. Oav-
sett om det är därför att man tror att hon har umgåtts
med folk på ett sätt som familjen inte accepterar eller
om det är för att öka sönernas arvslott är det förfäran-
de att höra detta.
Jag måste säga att jag höll på att tappa min an-
teckningsbok när de talade om detta. De talade sedan
om hur många hedersmord som sker i det landet. Vi
besökte fyra olika länder i Mellersta Östern, och jag
behöver inte säga vilket land det är därför att det var
ungefär likadant i alla dessa länder. Det är 25-30
hedersmord per år plus mörkertalet. Det kan vara
stort - lika stort eller t.o.m. ännu större.
Herr talman! Det här är en fråga som t.o.m. har
berört vårt eget land. Det pågår en rättegång i Sverige
som berör ett s.k. hedersmord. Det här är, som jag ser
det, utan tvekan en av de frågor som man i det inter-
nationella arbetet för mänskliga rättigheter bör prio-
ritera mycket högt - detta tillsammans med stymp-
ning av flickor och annat.
Hedersmord är för det första en styggelse, som
beteckning för någonting som jag betraktar som ett
vanligt mord, och för det andra någonting som an-
vänds på ett sätt, som den ledande politikern i detta
land berättade för oss, som vi aldrig kan acceptera. Vi
måste tvärtom motarbeta det på det allra starkaste sätt
som vi över huvud taget kan.
Herr talman! Jag ska bara återknyta till det jag
inledde med. Ska man komma till rätta med dessa
problem som vi kan se i Iran kan man inte bara säga
fy och ajabaja, utan man måste från Sveriges sida och
från EU:s sida reagera kraftfullt. Då menar jag kraft-
fullt, och inte på det sätt som det står i betänkandet.
Jag kan också lägga till att jag förra veckan blev
uppringd av en av mina iranska vänner, som nu hade
fått information hemifrån om att årets fjärde stening
hade genomförts i Iran. Stening är det grymmaste och
det mest barbariska av alla sätt att ta död på folk. Vi
måste reagera med kraft, inte bara med tomma ord.

Anf. 99 YVONNE OSCARSSON (v):
Herr talman! Jag tänker också prata om Kongo,
som Rosita Runegrund pratade om, men också om
Demokratiska Republiken Kongo, alltså Kongo-
Kinshasa.
Jag ska börja med Kongo-Brazzaville. Liksom fle-
ra andra i riksdagen har jag varit med om att skriva en
motion om Kongo-Brazzaville.
Liksom många andra afrikanska länder har
Kongo-Brazzaville en tämligen våldsam historia.
Befolkningen har fått genomlida flera militärkupper,
och många har tappat tron på att det någonsin är möj-
ligt att få leva i en demokrati.
I mars i fjol var jag tillsammans med andra riks-
dagsledamöter på besök i de båda Kongostaterna. I
Brazzaville var delar av staden sönderskjutna. Den
nuvarande presidenten Sassou Nguesso hade en egen
privat armé förutom landets och hade därför en
mycket stor militär makt. Den makten har han också
använt. Det berättas om ett stort antal brott mot de
mänskliga rättigheterna. Städer och byar har bränts
ned, och befolkningen har jagats ut i skogen där de
tvingats leva som laglösa. Sassou har inte tvekat att
beskjuta kyrkor där människor befunnit sig för att be
om fred. Han har stått bakom skändning och dödande
av kvinnor och barn och även använt barnsoldater för
att utföra bestialiska handlingar. När löner till solda-
terna inte har varit möjliga att betala ut i pengar har
han givit soldaterna tillåtelse att plundra människors
bostäder för att ta vad de vill ha. För bara några dagar
sedan har jag fått höra direkt från Kongo att t.o.m. på
den internationella böndagen blev två kvinnor på väg
till kyrkan våldtagna av angolanska soldater.
Vänsterpartiet tycker att det är mycket viktigt att
Sverige fortsätter att stödja och framför allt ge röst
ute i världen åt vad som förekommer i landet, som
Rosita Runegrund också pratade om.
Under frågestunden för två veckor sedan ställdes
en fråga av Rosita Runegrund till vice statsminister
Lena Hjelm-Wallén om Sveriges engagemang i
Kongo-Brazzaville. Svaret var glädjande. Det är fle-
ras ansvar att fortsätta att stödja landets demokratise-
ringsprocess genom EU och FN, och då främst ge-
nom Unicef, som flera har sagt. Sverige har också
missionärer i Kongo som kan hålla oss informerade
om vad som händer, och de behöver naturligtvis ock-
så stöd i sitt arbete.
Jag håller med Rosita Runegrund om att det är
glädjande att det finns positiva händelser i Brazza-
ville, men jag tror ändå att det är vi som har varit där
och även andra som har uppgiften att fortsätta att
berätta om vad vi såg för att Kongo inte ska glömmas
bort.
Herr talman! Jag går nu över till Kongo-Kinshasa.
Jag vill börja med att påminna om att enligt regering-
ens deklaration är situationen i Kongo den allvarli-
gaste i hela Afrika. Många länder är inblandade i
oroligheterna i landet. Rwanda, Uganda, Sudan, Zim-
babwe och Angola har egna trupper eller stöder trup-
per i Kongo-Kinshasa.
I januari i år mördades president Kabila av, som
det sägs, sin egen livvakt. Hans son Joseph Kabila tog
över.
70 % av landets befolkning lever under fattig-
domsstrecket, och rättssäkerheten är helt satt ur spel.
Röda Korset menar att kriget bara sedan 1997 har
krävt två miljoner dödsoffer. Trots det har massmedi-
er både i Sverige och i övriga världen ägnat mycket
lite tid och plats åt situationen i Kongo. Stora delar av
landet fungerar nu enbart på grund av att kyrkor och
biståndsorgansationer har övertagit skolor och sjuk-
vård.
Amnesty International vittnar om att de mänskliga
rättigheterna ständigt kränks. Det är svårt att veta hur
många politiska fångar det finns, men ett stort antal
familjer rapporterar om saknade familjemedlemmar.
Fortfarande befinner sig ett stort antal människor på
flykt, och vissa uppskattar antalet till mellan en och
två miljoner. Barn fängslas och blir utsatta för över-
grepp av både väktare och medfångar. Sverige utvisar
dessutom personer på flykt från Kongo-Kinshasa som
riskerar att torteras och även dödas i sitt hemland.
För snart två år sedan undertecknades ett fredsav-
tal i Lusaka, men det följs inte. Det innebär bl.a. att
främmande militära styrkor ska dra sig tillbaka så att
FN kan sända dit de observationsstyrkor som man
beslutat om.
I torsdags hade vi i Vänsterpartiet besök av
Franklin Kanyinda, som bor i Sverige och är kontakt-
person för det fredliga oppositionella partiet UDPS.
Han berättade att den kongolesiske ledaren för UDPS
Etienne Tshisekedi har lagt fram ett förslag till fred,
och alla människor och grupperingar som vill hitta
fredliga lösningar måste enligt Kanyinda få stöd av
demokratiska länder. Där kan Sverige vara ett före-
gångsland. Sverige måste genom vårt ordförandeskap
i EU lägga fram konkreta förslag för att stödja fredsi-
nitiativ från Kongo. Utrikesminister Anna Lindh har
uttalat att hon är villig till stöd för att stärka landets
egna kapacitet och att det är ett starkt svenskt intresse
att Kongo ur ett längre perspektiv ges stöd för att lösa
väpnade konflikter. Även när det gäller Kongo-
Kinshasa måste Sverige både i EU och FN söka sam-
arbete, så att landet får hjälp med krishantering och
med att bygga upp demokratiska system.
Herr talman! För befolkningen i Kongo är vi
svenskar ett fredsivrande och solidariskt folk. Jag
hoppas att vi fortsätter att visa att det är sant.

Anf. 100 MORGAN JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag ska i mitt korta anförande kon-
centrera mig på en fråga, nämligen den om kurdernas
situation. Närmare bestämt gäller det en del av den
frågan, nämligen det kurdiska självstyret i norra Irak
eller irakiska Kurdistan, beroende på hur man ser det.
Jag skulle självklart också vilja säga någonting om
situationen för kurderna i Turkiet och Iran - där hän-
der ju mycket nu - men jag väljer att just i dag tala
om irakiska Kurdistan.
Skälet är att man nu i FN diskuterar att häva eller i
varje fall mildra sanktionerna mot Irak. I det sam-
manhanget diskuteras också flygförbudszonerna, som
infördes av USA, Storbritannien och Frankrike 1991
för att skydda befolkningen mot Saddam Husseins
angrepp. I norr gäller flygförbudet irakiskt flyg norr
om den 36:e breddgraden.
Det finns en stark och berättigad oro i det här om-
rådet för vad som kan komma att hända om sanktio-
nerna och flygförbudet hävs. Minnena av Saddam
Husseins tidigare övergrepp mot kurderna är starka.
Om Saddam Hussein återigen skulle få fria händer i
norr riskerar vi ett blodbad. Så är realiteten. Det är
inte konstigt om människor nu flyr från området. Det
är extremt viktigt att omvärlden talar om att kurder-
nas säkerhet i norra Irak måste garanteras av FN om
sanktionerna och flygförbudszonerna hävs. Det duger
inte i längden med allmänna deklarationer. Säkerhe-
ten måste garanteras handfast och konkret av FN. Jag
tror att FN har lärt sig av de fruktansvärda krigen på
Balkan att man aldrig kan lita på despoter och på
enkla ord skrivna på papper.
I utrikesutskottet har man i fullständig enighet
kommit fram till en formulering på den här punkten
om att kurdernas säkerhet bör garanteras genom fort-
satt FN-närvaro om flygförbudszonerna hävs. Det är
ett viktigt steg i rätt riktning av Sveriges riksdag.
Visst skulle man kanske önska sig starkare skrivning-
ar, men det viktiga är att ta fasta på vad det här
egentligen betyder, att tolka det offensivt och att med
det i ryggen driva frågan vidare, framför allt i FN.
Skrivningen blir också starkare av att det råder parti-
politisk enighet kring den. Moderaternas och Folk-
partiets reservation gäller ju inte den formuleringen
utan en annan fråga.
Jag lyssnade också noga på Marianne Andersson
från Centern tidigare i dag. Det är ju hennes motion
som ligger till grund för de här skrivningarna. Det
känns bra att vi har en samsyn om att de här skriv-
ningarna ska tolkas offensivt. På det sättet kan riks-
dagsbeslutet faktiskt medverka till att uppmärksamma
omvärlden på att man inte kan avveckla sanktionen
och flygförbudet hur som helst. Det finns ett folk i
norr som är i behov av skydd, och detta folk får FN
inte svika.
Förutom att säkerheten ska garanteras måste ock-
så det kurdiska självstyret, som byggts upp sedan
1991, garanteras om det blir tal om att häva sanktio-
nerna och flygförbudet. Det kurdiska självstyret, med
ett valt parlament, är unikt på många sätt. Det har
också varit framgångsrikt när det gäller att utveckla
demokrati och mänskliga rättigheter. Det finns i detta
självstyre en storartad chans för kurder att visa de
andra staterna i regionen just vad demokrati och
mänskliga rättigheter innebär i praktiken. Det är ju
tunnsått med demokratier i Mellanöstern.
Det är viktigt att omvärlden slår vakt om det här
självstyret. I botten finns dessutom ett avtal om auto-
nomi mellan den irakiska regimen och kurderna från
1970. Jag har ingen som helst tro på att Saddam Hus-
sein vill hålla sig till det. Tvärtom skulle han nog
göra allt för att avskaffa det om han bara fick chan-
sen. Han har gjort det tidigare. Det är därför viktigt
att från omvärldens sida tala om att det självstyre som
byggts upp måste respekteras av Irak om sanktioner-
na och flygförbudet hävs. Samtidigt ska man hålla i
minnet att Irak alltjämt är en suverän stat. Det är svårt
för en stat som Sverige som historiskt sett alltid låtit
sig styras av folkrättsliga principer att föreskriva för
andra länder hur de ska organiseras. Men en liten bit
på den vägen kan man gå, och det gör man också i
utskottsbetänkandet. Där skriver man att hänsyn bör
tas till den demokratiska institutionaliseringen, som
skett i norra Irak, om flygförbudszonerna hävs.
Avslutningsvis, herr talman...

Anf. 101 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Tiden är redan slut, med råge. Det gäller fyra mi-
nuter för efteranmälda talare.
Jag får erinra om att det i dagens debatt rörande
utrikesutskottets betänkande nr 10 bara är två talare
som har hållit sig till de tider som de själva har
angett. Vi kan inte planera kammarens arbete utifrån
tider som inte hålls.

Anf. 102 LENNART VÄRMBY (v):
Herr talman! Torsdagen den 22 februari i år, cirka
klockan 10 på förmiddagen, stod Yusuf Akbulut,
präst i den syriansk-ortodoxa lilla församlingen i
Diyarbakir i östra Turkiet inför domarna i säkerhets-
domstolen. Efter drygt 15 minuter var rättegången
över - för den här gången. Det var nämligen fortsätt-
ningen på en rättegång som började i december förra
året och som nu fortsätter den 5 april.
Yusuf Akbulut åtalas för att han har uttalat sin
åsikt på ett sätt som den turkiska staten inte tolererar.
Det han sade var att det dåvarande ottomanska riket,
föregångaren till dagens Turkiet, mördat och förföljt
inte bara armenier utan också andra minoriteter som
assyrier/syrianer och kaldéer. Men vad den turkiske
åklagaren inte hade räknat med var att den lilla för-
samlingen i Diyarbakir hade många vänner världen
runt. Dessa, i huvudsak flyktade assyrier/syrianer,
mobiliserade i sin tur demokratiska representanter
som ställde upp vid den första rättegången i decem-
ber. Denna solidaritet med ledamöter från Sveriges
riksdag och andra länder fick domstolen att skjuta på
rättegången till februari i år, troligen i förhoppning
om att den internationella solidariteten då inte skulle
fortsätta. Men än en gång var vi många som ställde
upp. Yilmaz Kerimo och Carina Hägg från Socialde-
mokraterna och undertecknad från Vänsterpartiet, en
kristdemokrat och en socialdemokrat från Tyskland
och flera från andra länder deltog i den här rättegång-
en. Tillsammans med massmedieuppbådet blev det än
en gång för mycket för den dom som annars hade
varit given.
Det här lilla exemplet visar på vikten av interna-
tionell solidaritet och ständig vaksamhet vad gäller
just mänskliga rättigheter. Det hemska är att säker-
hetsdomstolen i Diyarbakir inte är ensam om att för-
följa och döma folk när det gäller mänskliga rättig-
heter. Det är uppenbart att Turkiet inte lever upp till
sina åtaganden, att man inte lever upp till de krav som
måste ställas på ett land som vill bli medlem av den
europeiska unionen. Därför måste Sverige öka akti-
viteterna och stödet för demokrati och mänskliga
rättigheter i Turkiet och i övriga världen.
Vid vår resa till den här rättegången hade vi
svenskar mycket gott stöd av det svenska konsulatet i
Istanbul. Den svenske konsuln, Sture Theolin, ställde
personligen upp och deltog i resan liksom i mötet
med överåklagaren i Diyarbakir där vi hade tillfälle
att framföra våra bestämda uppfattningar om att den
här rättegången och många andra över huvud taget
inte borde äga rum. Det är bra när svenska utlandsbe-
skickningar inte bara främjar ökad handel utan också
engagerar sig för mänskliga rättigheter. På grund av
situationen i Turkiet och Turkiets strävan att bli en
del av Europeiska unionen bör det här konsulatet i
Istanbul finnas kvar, enligt min mening, som en vik-
tig kontaktyta.
Den här rättegången sköts alltså upp till den 5
april i år. Även då kommer vi från Vänsterpartiet att
ställa upp för Yusuf Akbulut och för de mänskliga
rättigheterna.
Jag vill också passa på tillfället här att vädja till
den svenska regeringen om något helt annat, nämli-
gen amnesti för alla som har sökt asyl men som på
grund av avslag har tvingats till en tillvaro under jord
här i Sverige. Personligen är jag sedan flera år enga-
gerad i en kurdisk familj som har fått avslag gång på
gång. Med de allt hårdare gränskontroller som
Schengen har skänkt oss vore det inte helt fel att
tända ett humanismens ljus, gott folk. Det ljuset
skulle kunna vara en amnesti från den svenska rege-
ringen, så att min kurdiske vän Ahmet Bingöl med
familj skulle kunna börja ett människovärdigt liv här i
Sverige efter nära tio år i exil och flykt från förföljel-
se i Turkiet. Om han utvisas till Diyarbakir väntar
nämligen fortsatt förföljelse och rättegång, och då är
det inte säkert att domaren är lika medgivande som
jag hoppas och tror att han blir vad gäller Yusuf Ak-
bulut.
Ett Turkiet utan förföljelse och förtryck skulle gö-
ra detta vackra land också till ett människovärdigt och
vänligt land för alla människor. Det vore ett land värt
att besöka utan att vara tvungen att samtidigt besöka
rättegångar.

Anf. 103 HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Jag ska försöka anstränga mig för att
bli den fjärde som håller tiden här i dag. Om jag inte
lyckas får herr talmannen gärna stoppa mig.
Även jag vill uppehålla mig kring kurdernas situ-
ation i Irak. Efter Gulfkriget 1990 startade kurderna
ett uppror mot den irakiska regimen. Men Natos stöd
uteblev, och kurderna tvingades upp i bergen. När
massmediebilderna kablades ut över världen växte en
opinion för kurderna fram, och en säkerhetszon in-
rättades för att beskydda kurderna. Det rör sig om
ungefär 3,5 miljoner människor, som haft självstyre
sedan dess. Men förhållandet till Irak har aldrig rik-
tigt klargjorts. Detta behöver göras för kurdernas
skull.
Efter kriget infördes sanktioner som bl.a. berörde
Iraks utrikeshandel. Nu har man börjat tvivla på att
sanktionerna har fått den effekt som man avsett. Man
har även sett att civilbefolkningen lider. Nu talar man
om att eventuellt häva dessa sanktioner. Det är väl-
digt viktigt att inte blanda ihop hävning av sanktioner
som ska leda att den irakiska civilbefolkningen får
mat och medicin med den irakiska arméns tillträde till
de kurdiska områdena, vilkas skydd fortfarande bör
garanteras.
Det man kan befara är nämligen det som har hänt
historiskt: massmord på den kurdiska befolkningen
med kemiska vapen. Detta måste naturligtvis undvi-
kas med alla medel. Alltså måste hävningen av sank-
tionerna villkoras. Vi bör i EU verkar för att EU och
FN ser till att självstyret består och förhållandet mel-
lan irakiska Kurdistan och Irak klargörs. Det bör
också finnas FN-beredskap för att skydda detta områ-
de, dvs. inte bara närvaro utan att man verkligen
garanterar kurdernas säkerhet.
Sammanfattningsvis kan man säga att vi tagit ett
första steg i det här utskottsbetänkandet. Men vi bör
ännu mer klargöra fortsättningen på detta och driva
frågorna vidare offensivt både inom EU och inom
FN.

Anf. 104 BERNDT EKHOLM (s):
Herr talman! Jag ska använda mina få minuter till
några repliker. Eftersom jag inte hållit något anföran-
de fick jag inte replikera - en ordning som man kan-
ske kan ifrågasätta om den är bra. Nu har en del av
dem jag ska svara lämnat kammaren, men jag tar det
ändå i turordning.
Först gällde det Kongo. Rosita Runegrund sitter
kvar i alla fall. Vi har från utskottsmajoriteten for-
mulerat oss som vi gjort när det gäller EU därför att
vi tror att den instans som har förmågan att göra en
verklig insats, både i Kongo-Brazzaville och i Kongo-
Kinshasa, är EU. Sverige kan göra biståndsinsatser
och gör också sådana, både när det gäller fredsbyg-
gande och när det gäller humanitära insatser. Men när
det gäller att åstadkomma fredsbyggande är nog EU,
och FN naturligtvis, de aktörer vi får ty oss till.
Gunilla Wahlén nämnde Västsahara. Jag vill bara
stryka under att vi i utskottsbetänkandet står fast vid
kravet på en folkomröstning när det gäller Västsaha-
ra. Vi stöder FN i det arbetet och ser naturligtvis att
EU också gör insatser för att denna folkomröstning
kommer att förverkligas, även om det har sett trögt ut
väldigt länge.
Per Lager tog upp dineh-indianerna i en av sina
kommentarer. Jag vill också där stryka under att vi i
utskottet är väldigt tydliga i fråga om att även en stor
stat som USA måste respektera de internationella
konventioner om mänskliga rättigheter och ur-
sprungsbefolkningar som det här gäller. Vi kan inte
göra någon skillnad på USA och andra stater, utan vi
ställer samma krav på USA som på andra att respek-
tera de här konventionerna. Utskottet förutsätter ock-
så att regeringen ser till att även USA efterlever det
här internationella regelverket, utan att vi för den
skull från utskottets sida kan sätta oss in i varje detalj
i just det här aktuella fallet.
Lennart Fridén gjorde en markering mot utskottet
för att vi hade varit svaga i våra texter när det gäller
spöstraff, stening och stympningar. Det kan man
förstå om man läser texten på det sätt som Fridén
gjorde. Detta är nämligen en ren faktatext återgiven
från Amnesty International utan några som helst
värderingar, en uppräkning av antalet avrättningar
och av strafformer som förekommer. Självklart är
detta någonting avskyvärt. Någonting annat kan inte
sägas om sådana strafformer. Även om vi för den
skull i utskottets överväganden inte har kommenterat
detta gör jag det nu från talarstolen.
Därmed tror jag att jag har gett repliker, i formen
av ett anförande, på några av de inlägg som har hål-
lits, herr talman.

Anf. 105 ROSITA RUNEGRUND (kd):
Herr talman! Jag kan förstå att man använder EU i
utskottstexten. Men fortfarande finns det inom EU
länder som har försökt lägga locket på under de kon-
flikter som varit i Kongo- Brazzaville. Jag tänker på
Frankrike, vars agerande är tvivelaktigt både när det
gäller oljeutvinningen och Elfs engagemang i detta
och när det gäller vapen. Därför undrar jag om Sveri-
ge är berett att gå in mer aktivt i fredsbyggandet inom
EU. Det skulle jag vilja ha klarlagt när det gäller
Kongo-Brazzaville.

Anf. 106 BERNDT EKHOLM (s):
Herr talman! Enligt alla informationer som jag
har, och jag har talat med dem som jobbar med de här
frågorna, gör Sverige det. Det finns en särskild ar-
betsgrupp, jag tror att det är för båda Kongostaterna,
inom ramen för EU-arbetet. I anslutning till den
gruppen har Sverige drivit att man måste ta ett solida-
riskt ansvar för de här länderna och också tagit upp
den debatt som har cirkulerat kring Frankrikes roll i
det här sammanhanget.

Anf. 107 ROSITA RUNEGRUND (kd):
Herr talman! Jag tycker att det är bra att Berndt
Ekholm klarlägger detta. Men jag är envis. Jag undrar
om Berndt Ekholm är villig att driva på detta ytterli-
gare. Just med tanke på det förtroendekapital som
Sverige har i Kongo-Brazzaville tror jag att det är
viktigt att både den svenska allmänheten och också
folket i Kongo-Brazzaville får de här uppgifterna,
dvs. att Sverige är aktivt i fredsbyggandet.

Anf. 108 BERNDT EKHOLM (s):
Herr talman! Jag menar att vi är det. Det syns på
hur vi besvarar den motion som är väckt. Den får ett
mycket positivt svar. I princip ställer vi upp på mo-
tionens tankegångar, och det betyder naturligtvis att
vi för de här frågorna vidare. Jag tycker att det är det
tydligaste svar jag kan ge.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 13 §.)

11 § Vissa frågor rörande föräldrabalken

Föredrogs
lagutskottets betänkande 2000/01:LU15
Vissa frågor rörande föräldrabalken.

Anf. 109 BERIT ADOLFSSON (m):
Herr talman! Ärade ledamöter och åhörare! Nu
ska vi debattera det som rör alla människor som om-
fattas av svensk lagstiftning, nämligen familjerätten.
Den kommer in i och styr en stor del av människors
vardag. Tyvärr, får jag väl säga, är lagen mest aktuell
när något tar slut, dvs. när samlevnaden, delaktighe-
ten, gemenskapen och dess förutsättning kärleken
upphör. Egentligen skulle man som i en annan form
av delaktighet, t.ex. handelsbolag eller enkelt bolag,
träffa ett avtal som har till syfte att skilja parterna åt
på ett för alla acceptabelt sätt. I associationsrätten
finns tvång på avtal om hur man ska handskas med
resultatet av de gemensamma ansträngningarna när
man skiljs åt.
Resultatet av samlivet i familjen är ofta en del
egendomar, döda ting, men också i högsta grad le-
vande barn. Regler som styr vården av dem finns i
familjerätten. Drömmen om evig kärlek delar man
säkert när barn blir till. Men när kärleken är slut kan
det bli en dragkamp och stridigheter som kan ta åratal
och som kan sätta djupa spår i speciellt barn. Det vore
bra om man satte sig in ordentligt i vad som fordras
av en människa som sätter en annan människa till
världen, helst innan man också gör det.
I betänkandet LU15 finns 40 avvisade lagänd-
ringsförslag, alltså avslagna motioner. Ändå är det
just därför vi riksdagsledamöter är här i riksdagen; för
att stifta, förändra eller ta bort lagar eller paragrafer.
Men hundra procents avslag - ja då är det inte svårt
att dra slutsatsen att detta är stört omöjligt, och att en
rationell människa inte borde ägna så mycket kraft åt
att föreslå förändringar här.
Men skam den som ger sig, verkar riksdagsleda-
möterna tänka. Förhoppningsvis ska droppen en gång
urholka stenen. En övertygelse finns naturligtvis
också hos de borgerliga ledamöterna om att de efter
nästa val ska ingå i en majoritet och därmed ta idéer-
na med sig in i maktens korridorer. Fram till dess har
vi endast att ta skeden i vacker hand och yrka bifall
till de egna förslagen. Då har man i alla fall gjort vad
man kan under rådande omständigheter. Därför, herr
talman, vill jag yrka bifall till reservation 1 under
mom. 1, och avstår för tids vinnande från att yrka
bifall till de andra moderata reservationerna, som jag
naturligtvis står bakom.
De moderata riksdagsledamöterna är flitiga mo-
tionärer inom familjerättens område. L421 handlar
om den äldre generationens självklara bidrag till
barnbarns utveckling och behov av beröring, ömhet
och kontakt. Far- och morföräldrar har i nuvarande
lagstiftning ingen möjlighet att få delta i barnbarnens
liv om det inte passar vårdnadshavaren efter ett döds-
fall eller en skilsmässa. Mor- och farföräldrar är vik-
tiga för ett barns utveckling. Om inte ett barns vård-
nadshavare förstår detta borde mor- och farföräldrar
kunna väcka talan i domstol om barnens rätt till um-
gänge. Det måste ingå i epitetet "barnens bästa".
Man kan undra om den förälder vill barnets bästa
som nekar det att ha kontakt med dess förälders
mamma och pappa. I USA finns en sådan rätt, och
den kallas grandparent visitation rights. Alla delsta-
ter har lagstiftning som ger far- och morföräldrar rätt
att i domstol föra talan om umgängesrätt med sina
barnbarn. T.o.m. om barnens föräldrar är gifta kan
man få rätt att umgås med barnbarnen även om inte
föräldrarna ger sitt samtycke. Det visar att man där
har förstått att barn behöver den äldre generationen
för sin utveckling.
Detta är ett tips till justitieministern och jag kan
inte, trots livlig fantasi, hitta ett enda vägande skäl till
att barnbarnen ska förvägras umgänge med den äldre
generationen. Jag kan förresten inte heller hitta ett
enda bra skäl till att socialförvaltningen ska vara
bättre skickad att föra barnens talan i domstol.
I motion L429 är grundtanken också barnens bäs-
ta. Då gäller det utsatta barn som i många fall inte har
någon vuxen att lita till. Jag talar om stöd för barn i
familjer där missbruk, misshandel och psykisk sjuk-
dom förekommer. Där föreslås att barn ska få samma
möjligheter till stöd som äldre människor som inte
kan klara sin dagliga privata skötsel, som inte klarar
ekonomin och som står utan stöd av anhöriga.
Förslaget är att en god man ska utses till stöd för
barnen så att dessa tillförsäkras tillsyn och omsorg
trots att deras föräldrar kan fallera på den punkten.
Jag har själv varit god man och tror att det är en ut-
märkt lösning.
Många är de vittnesmål som numera vuxna barn
har lämnat. T.ex. har Suzanne Osten i en teaterpjäs
beskrivit sin kaotiska barndom med en sjuk mor. Alla
går inte lika starka som hon ur sin barndom, utan
många blir själva sjuka eller missbrukare.
Har vi något hum om hur många barn det rör sig
om? Jag har inga färskare uppgifter än Barnombuds-
mannens årsrapport 1997, som visade att 10-15 % av
svenska barn har någon förälder som är missbrukare.
Det innebär att uppskattningsvis 150 000 barn i åld-
rarna 0-12 år lever i alkoholistfamiljer.
200 000 barn lever med psykiskt sjuka föräldrar.
Det ger det enorma antalet 350 000 barn som lever
under samma tak som föräldrar som inte ens är ka-
pabla att ta hand om sig själva. Barnen medverkar
ofta själva till att dölja sina svårigheter. Detta ställer
ännu större krav på omvärlden.
I 4 § 11 kap. föräldrabalken står det skrivet: Om
någon på grund av sjukdom, psykisk störning, för-
svagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behö-
ver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egen-
dom eller sörja för sin person, ska rätten, om det
behövs, besluta att anordna god man för honom eller
henne.
Där står ingenting om åldern på personen. Det står
inte att det inte gäller barn. Att reglerna i föräldrabal-
ken om god man inte skulle vara avsedda för barn
utan fungerande föräldrar har jag heller inte hittat,
varken i lagen eller i förarbetena. Om det skulle vara
så illa att denna möjlighet inte är beskriven trots att
den inte är förbjuden så vore det väl en enkel sak att
besluta att lagen också ska gälla barn där förmyndar-
na inte förstår eller klarar av att ge sina barn den
bästa barndomen. Om det, mot förmodan, inte ingår
är det lätt att vidga användningsområdet. Det borde
falla under FN:s barnkonvention om mänskliga rät-
tigheter, att man ska ha en vuxen i sin närhet som kan
ta ansvar.
Herr talman! Av en god man krävs bl.a. sunt för-
nuft och ett ansvarsfullt förhållningssätt. Allt man i
motionen kräver är att regeringen bör ges i uppdrag
att utreda om lagstiftningen rörande god man kan
förändras så att barn i utsatta miljöer kan få tillgång
till en vuxen person som i vardagslag följer barnet
och ser till att det får en human barndom.
I motion L416 handlar det om mänskliga rättig-
heter, som jag uppfattar det. Det handlar om rätten för
en man att inte felaktigt förklaras vara fader, rätten att
inte felaktigt förklaras vara barn till någon samt rätten
för efterlevande att väcka talan i domstol vid miss-
tanke om att så skett.
Kriteriet på en myndig människa är att kunna
väcka talan i domstol. Att undandra den rättigheten är
en demokratisk brist. För människor som anser sig
förfördelade i t.ex. arvstvister och som försöker häv-
da sin rätt är detta en tragedi. Modern teknik kan
numera ge möjlighet att utröna om faderskap förelig-
ger. Om domar fattas på felaktiga grunder, ska detta
kunna rättas till genom att domstolen förordnar om ett
enkelt blodprov. Att vid vuxen ålder få veta att den
som tilldömts vara ens far inte är det kan säkert vara
frustrerande, men vederbörande har då i alla fall möj-
lighet att leta efter sin riktiga pappa. Detta förvägras
dem nu.
En ordentlig utredning av särkullbarns arvsrätt
och faderskaps hävdande i arvstvister måste till, om
inte annat av hänsyn till barnets bästa, efterlevandes
bästa, rättstrygghet och demokrati. Denna fråga har
varit föremål för många motioner genom åren, och
det är min övertygelse att den är mycket nära ett bi-
fall. Nästa gång denna motion väcks kanske en majo-
ritet gillar den.
I motion L406 begärs en översyn av den samlade
adoptionslagstiftningen. Då kan man utröna dels om
25 år är den bästa åldern för att adoptera barn, dels
om ensamståendeadoptioner är i linje med barnets
bästa. En sådan översyn har inte varit föremål för
diskussion i den nyss avslutade kommittén rörande
adoptioner. Därför är denna motion viktig. Den är
inriktad på det barns bästa som har ryckts upp ur sin
miljö och kanske från sitt hemland. Enligt tillgänglig
statistik far många av dessa barn illa i Sverige.
Övriga motioner rörande adoptioner är avvisade
med hänsyn till kommande proposition, då vi får
tillfälle att diskutera dessa frågor.
Med detta, herr talman, har jag motiverat våra
moderata ställningstaganden, och jag upprepar för
säkerhets skull att jag yrkar bifall till reservation 1
under mom. 1.

Anf. 110 KJELL ELDENSJÖ (kd):
Herr talman! Det här motionsbetänkandet, Vissa
frågor rörande föräldrabalken, handlar ytterst om att
barnen i sin uppväxtsituation och sina relationer med
föräldrarna ska må så bra som möjligt. De ska kunna
utvecklas till harmoniska vuxna människor och ha
sina närstående relationer i största möjliga mån in-
takta under uppväxtåren.
I betänkandet behandlas ett fyrtiotal yrkanden. En
del av dem har lett till reservationer. Jag tänkte börja
med att yrka bifall till en av dessa, nämligen reserva-
tion 2 under mom. 3.
Vi kristdemokrater står givetvis bakom också de
två övriga reservationerna där vi finns med, men för
tids vinnande nöjer jag mig med detta enda bifallsyr-
kande.
Herr talman! Först några ord om motioner inom
området Vårdnad, boende och umgänge. Motionsyr-
kandena handlar om sådana för barnet mycket viktiga
saker som umgänge med båda föräldrarna vid separa-
tioner, att motverka umgängessabotage, att det är
barnets behov som ska styra utformningen av um-
gänget och ytterligare utveckling av dagens samar-
betssamtal och andra närliggande frågor. Alla de här
sakerna är naturligtvis angelägna att lösa på ett bra
sätt för barnets bästa.
Självklart är det viktigt att frågor av den här typen
inom området fortlöpande blir föremål för översyn
och förbättringar vad gäller lagstiftning och regel-
verk. Därför beslutade ju också riksdagen förra året
på förslag från lagutskottet om ett tillkännagivande
till regeringen om en utvärdering av 1998 års föräld-
rabalksreform. Många av de yrkanden som behandlas
i det nu debatterade betänkandet ryms i utvärdering-
en, vilken också, som jag förstår, har inletts. Därför
avstyrker lagutskottet yrkandena och hänvisar till
utvärderingen och vill inte föregripa vad den kommer
fram till.
Herr talman! Jag vill nu kortfattat ta upp en mo-
tion som handlar om förslag om att barn till missbru-
kande föräldrar ska få en god man till sitt stöd. I mo-
tionen sägs bl.a. att barn till missbrukare, psykiskt
sjuka och våldsverkare väldigt sällan har någon ut-
omstående vuxenkontakt och är, om föräldraskapet
fallerar, de mest utsatta i samhället i dag. Då är, me-
nar motionären, en av tingsrätten utsedd god man
eller förmyndare en bra lösning.
Det är väl värt att överväga förslaget och att ge
regeringen i uppdrag att utreda om lagstiftningen
rörande godmanskap och förmyndarskap kan föränd-
ras så att barn i utsatta miljöer kan få en sådan vux-
enkontakt till sin hjälp. Vi kristdemokrater ställer oss
bakom reservationen om en utredning av om lagstift-
ningen rörande god man kan förändras i den riktning
som föreslås i motionen.
Herr talman! Jag går nu över till tre motioner som
handlar om talerätt vid hävande av faderskap. De här
frågeställningarna kommer ju upp varje år, men de är
inte mindre viktiga för det.
Som framgår av reservationen där vi finns med så
kan rättsläget i vissa fall betraktas som oklart. I andra
fall är reglerna inte tillräckliga. I dag är ju dessutom
tekniken så utvecklad att faderskap kan fastställas
långt efter det att den utpekade fadern har avlidit.
Vi anser att det är dags för en förutsättningslös ut-
redning där olika aspekter på problemen och de olika
intressen som gör sig gällande blir noggrant genom-
lysta och reserverar oss med anledning av avstyrkan-
det av de aktuella motionsyrkandena.
Herr talman! Nästa ämne som jag tänkte ta upp
rör adoptioner, och jag börjar med bakgrunden till
reservation 2 som jag inledningsvis yrkade bifall till
med anledning av motionen L406 och motionen
Sf241 yrkande 1.
I motionerna begärs en översyn av den samlade
adoptionslagstiftningen, och i L406 finns också yr-
kanden om 25-årsgränsen för att få adoptera, liksom
ensamståendes rätt att prövas som adoptivföräldrar.
Bestämmelserna om ensamståendes rätt till prövning
för adoption kom för övrigt till så tidigt som 1917.
Synen på barns behov och många andra saker när det
gäller barn har genomgått förändringar i många hän-
seenden sedan dess, så bara i den delen kan man se ett
behov av översyn.
I det nyligen avlämnade utredningsbetänkandet av
Kommittén om barn i homosexuella familjer har flera
experter i kommittén i ett särskilt yttrande påtalat
behovet av att den svenska adoptionslagstiftningen
ses över i ett större perspektiv.
Bl.a. framförs följande av dessa experter:
"Det är viktigt att utvärdera den befintliga verk-
samheten innan den utvidgas ytterligare."
Ytterligare ett citat lyder:
"En översyn av adoptionslagstiftningen måste gö-
ras i samspel med aktuell forskning om adoptivbarn
och de adopterades egna berättelse för att undersöka
om lagstiftningen är anpassad till dagens barnpers-
pektiv. Vid denna översyn bör undersökas vad som är
bäst för barnet enligt forskarna och vilken familje-
konstellation som är till fördel för barnet."
Herr talman! Jag vill nu ägna en stund åt att
kommentera den inriktning som ett antal motioner
har, nämligen att homosexuella ska få adoptera och
att lesbiska ska få insemineras. Motionerna har vis-
serligen avstyrkts med hänvisning till och i avvaktan
på regeringens fortsatta behandling av utredningsbe-
tänkandet Barn i homosexuella familjer. Trots detta
kan det vara värt att nämna en del om den uppseen-
deväckande överkörning av experterna som den poli-
tiska majoriteten i utredningen gjort.
Det finns mycket att säga om detta, men jag ska
till att börja med citera ur ett särskilt yttrande från
fem experter i utredningen.
"Vi anser att utredningens arbete inte i tillräcklig
grad utgått från principen om barnets bästa. Den har i
stället i alltför hög grad fokuserat på vuxnas rättighe-
ter. Hur angelägna de än må vara får barnen aldrig bli
verktyg för att tillgodose en grupp vuxnas intressen."
Ytterligare ett citat:
"Utredningen konstaterar att den samlade forsk-
ningen visar att barn med homosexuella föräldrar
utvecklas psykologiskt och socialt på liknande sätt
som de barn de jämförts med. Vi anser inte att sådana
slutsatser med säkerhet kan dras på grundval av den
tillgängliga forskningen."
Den ena experten efter den andra i utredningen
anför starka skäl för att inte tillåta homosexuella par
att adoptera. T.ex. skriver en av experterna vad gäller
betänkandets ståndpunkt, ställt i relation till Haag-
konventionen som inte omfattar homosexuella adop-
tioner men som är den konvention som har störst
betydelse i dag när det gäller internationella adoptio-
ner, följande:
"Jag anser att detta trots allt är ett problem, inte
juridiskt men etiskt, som kommittén inte tagit på
allvar. Att kringgå en konvention som bygger på
'barnets bästa' och som verkar för att de adoptioner
som genomförs är juridiskt och etiskt godtagbara är
häpnadsväckande."
Herr talman! Ur dagens betänkandetext framgår
att kommittén i utredningsbetänkandet Homosexuella
och samhället, SOU 1984:63, anför att det saknas
förankring i det allmänna rättsmedvetandet för att två
personer av samma kön ska få adoptera barn. Vidare
framgår det att få givarländer skulle acceptera att
deras medborgare skulle få adopteras av två personer
av samma kön.
Men ingenting har ju förändrats i detta avseende
sedan dess. Samma slutsatser kan dras i dag.
Partnerskapskommittén hade i sitt betänkande
SOU 1993:98 samma insikt vad gäller givarländernas
syn. I betänkandet sägs att det enligt kommittén
skulle drabba alla de personer som vill adoptera ut-
ländska barn.
Det här gäller ju fortfarande. Ingenting har för-
ändrats i det avseendet.
Om försiktighetsprincipen gällde tidigare så borde
den i än högre grad gälla nu. Detta gör att det behövs
mer forskning om adopterade barn också till hetero-
sexuella par. Vi behöver veta mer om hur barnen har
mått och hur de har tacklat att befinna sig i denna
speciella situation under uppväxtåren och hur det har
gått senare i livet. Det här är inte minst viktigt när det
gäller adopterade från andra länder.
Det behövs, som jag tidigare nämnt, en ordentlig
genomlysning och översyn av hela adoptionslagen,
inte minst vad gäller adoption till ensamstående.
Herr talman! Eftersom frågan om huruvida homo-
sexuella ska få rätt att prövas som adoptivföräldrar
inte är en beslutsfråga i dag så ska jag inte förlänga
debatten så mycket, men jag vill ändå till slut kon-
statera att när det gäller huvudfrågan, dvs. generell
rätt för homosexuella att prövas som adoptivföräldrar,
så står det nu klart, efter det att utredningens betän-
kande lagts fram, att en politikermajoritet av partifö-
reträdarna i utredningen bestående av ledamöter från
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Folkpartiet,
Centerpartiet och Miljöpartiet står emot barnexper-
terna, Barnombudsmannen, barnpsykologisk expertis,
Rädda Barnen, Statens nämnd för internationella
adoptionsfrågor, NIA, och adoptionsorganisationerna
som alla har intagit samma ståndpunkt och är negati-
va till en lagändring. Politikermajoriteten står också
emot Adopterades röst, en organisation för adoptera-
de som också är emot en lagändring.
Majoriteten står också emot länder som i dag är
givarländer, speciellt de länder varifrån en majoritet
av de från utlandet adopterade i dag kommer, och
svenska folket som i opinionsmätningar visar ett klart
avståndstagande från vad politikermajoriteten kommit
fram till i utredningen.
Tala om överkörning! Tala om att öka gapet mel-
lan folket och politiker! Tala om att ge grogrund för
politikerförakt!
Tyvärr tycks det vara så att ett högljutt RFSL och
andra homogrupper hittills har haft från deras syn-
punkt lyckad lobbyverksamhet. Därmed menar jag att
detta från min synpunkt kan ses som ett beställnings-
verk.
Nu är det bara att hoppas att regeringen efter re-
missomgången mer ser till barnens bästa än till vuxna
människors krav på rättigheter.
Kristdemokraternas ställningstagande är klart, och
jag vill återge ett kort men sammanfattande utdrag ur
Kristdemokraternas reservation i betänkandet Barn i
homosexuella familjer: Det kan aldrig ses som en
rättighet för vuxna att ha barn. Däremot har barn rätt
till föräldrar. Varje barn har en biologisk mamma och
en biologisk pappa. Att dessa är av olika kön är en
förutsättning för att ett nytt liv ska skapas. På grund
av olika omständigheter kan en eller båda föräldrarna
försvinna ur barnets liv. Det måste vara varje sam-
hälles skyldighet att så långt det står i dess makt att
medverka till att barnet ändå får en uppväxtsituation
som liknar den grundläggande så mycket som möj-
ligt. Adoptionens syfte och innebörd är att ge barnet
ersättning för sina biologiska föräldrar.

Anf. 111 ANA MARIA NARTI (fp):
Herr talman! Vi diskuterar relationerna mellan
föräldrar och barn och lagar som kan styra dessa
relationer. Vi diskuterar alltså viktiga band mellan
människor. Det är mycket bra om vi gör det med
ödmjukhet och med hänsyn till olika uppfattningar
om dessa relationer.
Betänkandet innehåller flera punkter, jag ska inte
dröja vid alla. Jag ska försöka tala framför allt om
talerätt vid hävande av faderskap och om rätten att
väcka talan om umgänge.
När det gäller talerätten vid hävande av faderskap
är bakgrunden av diskussionen rätt så känd. Det vik-
tigaste verkar vara för dem som har skrivit utskotts-
betänkandet att behålla lagarna såsom de är skrivna.
Det är självklart att man måste tänka ordentligt när
man vill ändra lagar, men frågan är om vi ibland inte
agerar bara av ett slags tröghet i samma riktning som
tidigare.
I alla motioner som har väckts i den här frågan
finns starka argument. Det talas där om änkor som
ställs i en psykologiskt och ekonomiskt svår situation
vid makens frånfälle då det uppdagas att det finns en
tidigare okänd arvinge. Det talas om regler som är
gamla och som innebär brister i rättssäkerheten för
efterlevande maka och barn. Det talas om att det
ligger i alla partners intresse, i moderns, barnets och
den utpekade faderns intresse, att ett faderskap blir
riktigt fastställt. Sedan vet vi alla att de vetenskapliga
möjligheterna att bevisa faderskap har blivit mycket
avancerade i vår tid. Då är det lite konstigt att vi fort-
farande håller oss vid det gamla, att vi inte vågar ta
steget och acceptera att lagar ändras.
Tidigare fanns det en stor osäkerhet i de här frå-
gorna. Då var det kanske naturligt att försöka övervä-
ga olika partners ståndpunkter när man bestämde hur
en sådan konflikt skulle få en lösning. I dag har den
här osäkerheten nästan försvunnit. Då finns det fak-
tiskt anledning att tänka över lagen och försöka ändra
på den.
Därför yrkar jag bifall till reservation 1.
Sedan skulle jag gärna vilja tala mycket mer om
rätten att väcka talan om umgänge, om far- och mor-
föräldrarnas rätt att väcka den här talan och umgås
med sina barnbarn. Jag tror att vi under en längre tid
har levt med en relativt konstig bild över relationerna
mellan familj och samhälle. Det verkar som om man
tror att samhället bättre företräder barnets intresse än
familjen. Jag kan illustrera detta synsätt med direkta
citat ur betänkandet. Det står t.ex.: "När bestämmel-
sen i 6 kap. 15 a § om umgänge mellan barnet och
andra personer än barnets föräldrar infördes, ansågs
det mindre lämpligt att var och en som anser sig stå
barnet nära skulle kunna föra talan vid domstol om
umgänge."
Det är en konstig fras. Mor- och farföräldrar är
inte "var och en". Mor- och farföräldrar är i vanliga
situationer vuxna som står barnet mycket nära. På
annat ställe står det: "Rätten att föra talan anförtrod-
des socialnämnderna, som ansågs kunna bedöma i
vilka fall det är motiverat utifrån barnets bästa att
inleda umgängesprocess." Vidare står det att "det
uteslutande är barnets intresse och behov av att träffa
t.ex. mor- och farföräldrar som skall tillgodoses". Inte
ett ord om mor- och farföräldrarnas intresse av att
träffa sitt barnbarn! Det är en konstig motsättning.
Hur kan man se på en relation bara från en enda syn-
vinkel? Jag tycker t.o.m. att sådana påståenden inne-
håller en kärna av grymhet och brist på respekt för
äldre människor.
Jag tror att vi behöver tänka ordentligt på de här
frågorna, att vi på många sätt behöver ompröva äldre
ställningstaganden som under en lång tid har betrak-
tats som självklara. Jag påminner alltså om det som vi
skrev i vår reservation, att den nuvarande lagstift-
ningen nedvärderar far- och morföräldrarnas betydel-
se för barnen och barnens behov av nära kontakter
med närstående släktingar. Sådant umgänge är oftast
en rikedom för barnen. Sådana relationer verkar i de
flesta fall för barnens bästa.
Jag vill också påminna om några andra saker. Vi
talar mycket ofta i dag mot segregation, för ett sam-
hälle där människokontakter och människornas möten
med varandra är varma, avslappnade och skapande.
Ska vi acceptera segregation mellan åldrarna?
Ska vi acceptera att vissa barn växer upp utan att
över huvud taget ha kunnat umgås med sina mor- och
farföräldrar. Denna syn på relationer mellan äldre och
barn är också någonting som i många invandrarmiljö-
er skapar förundran och ibland också avståndstagande
från det svenska samhället.
Hos väldigt många människor som kommer från
andra delar av världen är familjens betydelse för
barnen oerhört stor. Familjeumgänge är en av de
viktigaste grunderna i vardagen. I detta sammanhang
tror jag att vissa svenska miljöer har någonting att
lära sig av invandrarna.
Jag yrkar alltså bifall till reservation 3 och hoppas
på en förändrad attityd hos alla partier.
Sedan vill jag påminna om en mycket vacker
svensk film, en av de vackraste filmerna, nämligen
Fanny och Alexander. Kom ihåg mormodern i Fanny
och Alexander! Kom ihåg den mycket varma relatio-
nen mellan mormodern och barnen! Mormodern var
på sätt och vis räddningsplankan när de vuxna som
stod mellan mormodern och barnen hade tappat kon-
trollen över vardagen. Jag skulle gärna vilja att vi
nästa år ändrar de felaktiga bestämmelserna.

Anf. 112 MARINA PETTERSSON (s):
Herr talman! I dag behandlar vi lagutskottets be-
tänkande LU15, Vissa frågor rörande föräldrabalken.
I betänkandet behandlar utskottet närmare 40 motion-
syrkanden från den allmänna motionstiden år 2000 i
olika frågor rörande föräldrabalken.
Inledningsvis vill jag redan nu yrka bifall till för-
slagen i betänkandet och avslag på samtliga reserva-
tioner.
I dag har vi delat på debatten om betänkandet
LU15. Marianne Carlström kommer att ägna sig åt de
frågor som berör de homosexuellas rätt att adoptera
och få assisterad befruktning. Jag kommer att ägna
mig åt vårdnad, umgänge samt gode män och förval-
tarfrågorna i betänkandet.
Herr talman! Rättsförhållandet mellan föräldrar
och barn regleras i föräldrabalken. Föräldrabalken har
genomgått betydande förändringar under de senaste
decennierna, från början av 1980 talet har barnets
rättigheter stärkts upp i lagstiftningen.
Barnets bästa har varit och är ledstjärnan vi lag-
stiftare har att arbete under.
Lagstiftaren har också pekat på föräldrarnas möj-
ligheter att i allt större utsträckning genom samar-
betssamtal ta det gemensamma ansvaret för att få till
stånd lösningar och själva avgöra hur umgänge och
boende ska se ut för de aktuella barnen inom just den
familjen som bryter upp. Dessa samarbetssamtal ska
erbjudas i alla kommuner.
Herr talman! Vi lever i en ständigt föränderlig
värld där barnperspektivet alltid ska finnas med i allt
offentligt beslutsfattande som rör barn.
Utmaningen för vårt arbete är att skapa ett sam-
hälle där varje barn, oavsett kön eller etniskt ur-
sprung, oberoende av föräldrars sociala eller ekono-
miska ställning, kan förverkliga sina personliga
drömmar och livsmål, utveckla sina talanger och
skapa sig en framtid efter sin egen lust och förmåga.
Barnens rätt att komma till tals i frågor som berör
dem själva i bl.a. mål och ärenden om vårdnad och
umgänge samt i adoptionsärenden är också en viktig
förändring som tillkom den 1 januari 1996 i föräldra-
balken.
Denna reform innebar att den som verkställer ut-
redning i sådana mål ska, om det inte är olämpligt,
söka kartlägga barnets inställning och redovisa den
för rätten.
Detta område gällande föräldrabalken är ett lag-
stiftningsområde som står inför ständiga utvecklings-
förändringar i Sverige och internationellt.
Vi kommer, genom vårt beslut om tillkännagivan-
de till regeringen våren 1999, få till stånd en utvärde-
ring av 1998 års föräldrabalksreform.
Herr talman! När det gäller talerätt vid hävande av
faderskap så vill man i motionerna L416, L433 och
L453 nu ha till stånd en genomgripande utredning där
olika aspekter på problemen och de olika intressena
blir noggrant genomlysta - detta gällande änkans och
barnens talerätt i mål om hävande av faderskap.
I motion L416 skriver man följande: "Numera är-
ver efterlevande barn sin döde far även om barnet
fötts utanför äktenskapet. Många änkor har ställs i en
psykologisk och ekonomisk svår situation vid sin
makes frånfälle, då plötslig uppdagas att det finns en
tidigare okänd arvinge. Även om änkan misstänker att
faderskapet är felaktigt har hon idag små möjligheter
att väcka talan."
Naturligtvis har inte utskottet någon annan syn på
fastställande av faderskap än
· att ingen felaktigt förklaras som far, så långt som
möjligt är, och att det ligger i mödrarnas och bar-
nens intresse att faderskap blir riktigt fastställda
samt
· att hävande av faderskap generellt ska bygga på
tillfredsställande avvägningar mellan de olika in-
tressen som gör sig gällande och att bestämmel-
serna i hög grad bör präglas av hänsyn till barnets
bästa.
De grundläggande reglerna om faderskap finns i
föräldrabalken 1 kap.
Är barnets mor gift vid barnets födelse ska maken
anses som barnets far. Denna faderskapspresumtion
omfattar även den situation att modern är änka och
barnet fötts inom sådan tid efter mannens död att det
kan vara avlat dessförinnan.
Faderskapspresumtion kan brytas, exempelvis då
det är utrett att modern haft samlag med annan man
vid tiden för befruktningen eller att en annan man
erkänner barnet som sitt.
Mannens maka har här i vissa fall rätt att föra ta-
lan, en sådan rätt föreligger i de fall barnets far avlidit
före barnets födelse eller visserligen avlidit efter
barnets födelse, men ej varaktigt sammanbott med
barnet och ej eller erkänt det som sitt.
Faderskap kan fastsällas också genom bekräftelse.
Mannen har då själv skriftligen erkänt barnet som sitt.
Kommer det fram efteråt att han inte är far till
barnet ska rätten förklara honom som ej far till barnet.
Rätt till sådan talan föreligger för änkan och barnen
om det inte har förflutit mer än ett år från den dagen
han fick reda på faderskapet och själv före sin död ej
vidtagit några åtgärder att få faderskapet upphävt.
Faderskap genom dom förutsätter att det är kon-
staterat att modern haft samlag med den utpekade
fadern. I dessa fall är det i dag med blodundersök-
ningar med DNA-teknik som man säkert konstaterar
vilken man som är far till barnet, oftast med över
99 procents säkerhet.
När det gäller äldre domar krävs det att nya om-
ständigheter har inträffat som gör att faderskapet kan
ifrågasättas. Denna begränsningsregel motiverades
med att ett barn inte bör att riskera att det bli faderlöst
lång tid efter sin födelse.
Utskottet har behandlat denna fråga tidigare, och
vid 1998 års behandling utgick man från att bestäm-
melserna skulle präglas av hänsyn till barnets bästa.
Utskottet vill också peka på att i den juridiska lit-
teraturen har frågan ställts om att ett rättsligt fader-
skap, i sådana sammanhang som tas upp i motioner-
na, inte bör betraktas ur ett perspektiv som även in-
kluderar respekt för ett socialt faderskap och barnets
intresse av att vara bibehållet sin rättsliga status som
barn till en viss man.
Herr talman! Gällande talerätten om umgänge har
en del motionärer tagit upp mor- och farföräldrars
betydelse för barnet och rätten att få till stånd um-
gänge.
Nuvarande lagstiftning säger att det är vårdnads-
havaren som har ett ansvar för att barnets behov av
umgänge med närstående så långt som möjligt tillgo-
doses. Mor- och farföräldrarnas rätt till umgänge med
barnet ska ju precis som föräldrarnas rätt ses utifrån
barnets behov av umgänge, inte den närståendes be-
hov. Nuvarande ordning innebär att socialnämnden
genom stämning - efter utredning och bedömning om
det är till fördel för barnet - får ta upp frågan om
umgänge med annan person än föräldern.
En utvidgning av kretsen talesberättigade ligger
inte i linje med strävandena att så långt som möjligt
undvika domstolsprocesser om umgänge. Utskottet är
inte berett att föreslå någon förändring. Det kan fin-
nas anledning för regeringen att följa frågan med
hänsyn till frågans vikt och de svårigheter som kan
finnas vid tillämpningen. Men utskottet förutsätter att
så kommer att ske utan något formellt tillkännagivan-
de.
Herr talman! När det gäller barn till missbrukare,
misshandlare eller psykiskt sjuka föräldrar finns det i
motion L429 ett förslag om inrättande av god man för
dessa barn. Denne gode man skulle då följa dessa
barn under uppväxten och kunna sökas i barnets när-
het. Självklart behöver dessa barn och deras familjer
ett stort stöd från samhället. Vi runtomkring som åser
förhållanden där barn utsätts för att leva i en familj
med missbrukande föräldrar har ett stort samhäll-
sansvar, oavsett om vi är släktingar, vänner, grannar,
personal inom offentlig sektor eller myndighet.
Dessa barn får oftast också bli föräldrar till sina
föräldrar, vara mycket bekymrade över den vuxnes
missbruk och får allt oftare ta ett väldigt stort ansvar
för hemmet. När detta har gått för långt brukar det
inte finnas något annat att göra än att skilja familjen
åt utifrån barnets bästa.
Vi har i Sverige genom mördavårdscentraler, bvc,
läkarkontroller, skolsköterskor, skolkuratorer, social-
tjänst, lagar och regler m.m. ett socialt skyddsnät som
ska se till dessa barn och vidta åtgärder som gagnar
just det barnets bästa.
När det gäller socialtjänstens ansvar för barn som
finns i familjer med ett sådant här riskbeteende följer
handläggarna inom socialnämnden de lagar och regler
som vi i riksdagen har beslutat. Varje handläggare har
dessutom ett personligt ansvar för att följa upp de
ärenden där det råder misstanke om att barn far illa.
Vidare finns det i regel kontaktpersoner utsedda ur
närmiljön för de situationer då det lämpar sig bäst.
Det finns också möjlighet till avlastningshem.
Berit Adolfsson säger vidare i sin motion att möj-
ligheterna att ta barnet ur miljön till fosterhem ofta är
uttömda, eftersom det är ont om fosterföräldrar och
man inom socialvården ofta ser barnets närvaro som
en möjlighet att förhindra att föräldrarna helt går
under.
Jag vill bara i detta sammanhang peka på att läns-
styrelsen är tillsynsmyndighet för socialvården, och i
socialtjänstlagen, 1980:620, 23 § finns följande lag-
text: Varje kommun ansvarar för att det finns tillgång
till familjehem och hem för vård eller boende för
enskilda och familjer.

Anf. 113 BERIT ADOLFSSON (m) replik:
Herr talman! Det var en väl genomgången redo-
visning av majoritetens ställningstagande.
Jag skulle bara vilja tala lite grann om god man
till utsatta barn. Det är naturligtvis allas ansvar. Mari-
na Pettersson räknade upp sex sju personer som har
ansvar för dessa. Men problemet är ju svängdörren i
hemmet för dessa barn. Dessutom arbetar handläg-
garna bara på dagtid. När det gäller socialvården och
dess tillsyn har jag motionerat om en översyn av
socialtjänstlagen, för jag ser att den brister i många
sammanhang.
Men jag undrar vad Marina Pettersson har emot
förslaget om en god man. Det är väldigt många argu-
ment mot, men skulle det inte vara bra med någon
vuxen människa i närheten av barnet som har den här
uppgiften, på samma sätt som en god man för äldre
människor, som jag själv har varit till flera stycken
äldre?
När det gäller samarbetssamtalen, som Marina
Pettersson inledde med, undrar jag om Marina Pet-
tersson också har märkt att socialtjänsten inte erbju-
der utan tvingar människor till samarbetssamtal, även
om barnets far har utövat misshandel i familjen.
När det gäller särkullbarn kan jag inte förstå att
det ska vara så svårt att ändra på en lagstiftning som
uppenbarligen har sina brister. I tidigare svar på de
här motionerna har man sagt att det gäller så få per-
soner att det inte är lönt att ändra detta. Jag tycker att
detta är en viktig princip, som jag sade i mitt anfö-
rande.
Dessutom säger Marina Pettersson att det är en
föränderlig värld, men det trodde jag inte att majori-
teten i den här riksdagen hade märkt.

Anf. 114 MARINA PETTERSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Jag förstår Berits goda tanke med
förslaget om god man, men som hon själv i viss mån
påpekar i sin motion finns det en risk att en god man
blir ytterligare en person i svängdörren. Det finns ju
en kader av människor, precis som Berit Adolfsson
säger i motionen, som ska se till det utsatta barnets
bästa. Risken finns faktiskt att det på det här sättet
blir en till.
När det gäller samarbetssamtalen är de såvitt jag
vet inte tvingande för föräldrarna enligt lagtexten.

Anf. 115 BERIT ADOLFSSON (m) replik:
Herr talman! När det gäller den gode mannen är
det min förhoppning att alla de som springer i barnets
hem som gör att barnet inte tyr sig till någon ska
bytas ut mot en god man. Det är min förhoppning att
även majoriteten ska inse detta så småningom.
När det gäller umgänge med far- och morföräld-
rarna förstår jag inte tanken att sociala myndigheter
har större möjligheter att förstå barnens behov än far-
och morföräldrarna. Om jag uppfattade texten rätt är
sociala myndigheter där för att ge en viss restriktivitet
när det gäller domstolsförfarande i de här frågorna.
Om det blir ett domstolsärende till kan ju inte spela
någon roll, om barnen mår bättre av det. Det kan väl
ändå inte vara en begränsning.

Anf. 116 MARINA PETTERSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Berit Adolfsson talar i sin replik om
mor- och farföräldrarnas roll, och självklart är mor-
och farföräldrarnas roll väldigt viktig. För barnens
skull hoppas vi att vi i framtiden ska kunna få, precis
som Ana Maria Narti sade i sitt anförande, en större
gemenskap i samhället mellan familjerna och över
generationsgränserna.
När det gäller umgängesrätten för mor- och far-
föräldrar är det så att om vi nu skulle införa en talerätt
för mor- och farföräldrar finns det faktiskt också
situationer där det inte är lämpligt med kontakt. Ge-
nom att socialnämnderna får föra talan när det gäller
umgänge med närstående person har utskottet upp-
fattningen att det i dag är det allra bästa för barnets
bästa.

Anf. 117 TASSO STAFILIDIS (v):
Herr talman! Det här betänkandet behandlar
många olika frågor som rör föräldrabalken. Marina
Pettersson från Socialdemokraterna har på ett ypper-
ligt sätt beskrivit majoritetens ställningstagande i
dessa frågor och orsakerna och anledningen till våra
ställningstaganden. Jag kommer att avstå från att gå
närmare in på dem. Det har Marina Pettersson gjort
väldigt bra. Jag instämmer i de delar där Marina Pet-
tersson har beskrivit majoritetens ställningstaganden.
Herr talman! Kjell Eldensjö tog upp den fråga
som jag i stället kommer att ägna mitt anförande åt.
Det gäller frågan om homosexuellas möjlighet att
adoptera barn och också frågan om lika rättigheter för
homosexuella i lagstiftningen.
Kommittén om barn i homosexuella familjer
överlämnade den 31 januari 2001 betänkandet Barn i
homosexuella familjer. Mot bakgrund av vad som har
framkommit i forskningen på området anser kom-
mittén att de rättsliga skillnader som finns i dag vad
gäller homosexuella respektive heterosexuella pars
möjligheter att adoptera inte längre är sakligt motive-
rade. Kommittén föreslår därför att registrerade part-
ner i likhet med makar ska ges möjlighet att gemen-
samt prövas som adoptivföräldrar.
Vidare föreslår kommittén att det införs en möj-
lighet för registrerade partner att adoptera den andra
partnerns barn under samma förutsättningar som i dag
gäller för gifta par.
När det gäller assisterad befruktning föreslår
kommittén att lesbiska par som registrerat part-
nerskap eller lever i ett samboförhållande i likhet med
heterosexuella makar och sambor ska ges möjlighet
att erhålla sådan befruktning vid allmänt sjukhus.
Reglerna för fastställande av rättsligt föräldraskap bör
enligt kommitténs uppfattning motsvara de regler
som gäller för heterosexuella par.
Kommittén föreslår också att en bestämmelse om
moderskapspresumtion införs, dvs. om modern är
registrerad partner ska hennes partner automatiskt
anses som rättslig förälder till ett barn som föds inom
det registrerade partnerskapet, precis som det är i
heterosexuella förhållanden.
Slutligen föreslår kommittén att en bestämmelse
ska införas i föräldrabalken om att uppgift om vem
som är spermagivare vid en insemination bör anteck-
nas i socialnämndens akt rörande faderskaps- eller
moderskapsutredningen. Därutöver föreslår kommit-
tén att homosexuella par som registrerat partnerskap
eller som lever i samboförhållanden ska ges möjlighet
att utses till särskilt förordnade vårdnadshavare.
Herr talman! Först och främst är det inte speciellt
tandlöst att se till verkligheten och till de barn som
redan i dag lever i homosexuella familjer. Såvitt jag
förstår gör inte kristdemokraterna och Kjell Eldensjö
det. Detta har också varit den största frågan räknat i
antalet berörda barn i den statliga utredning som bl.a.
jag varit ledamot i. Frågan om internationella adop-
tioner berör minst antal barn men har å andra sidan
varit och är den mest kontroversiella.
Faktum är att det finns många barn i Sverige som
inte har samma juridiska rättigheter och skydd som
andra barn enbart på grund av att deras föräldrar är
homosexuella. Dessa barn och deras familjer osynlig-
görs i lagstiftningen i dag. Och ser vi till kristdemo-
kraternas ställningstagande - och inte minst den re-
servation som Kjell Eldensjö läste upp för oss tidigare
här i dag - accepteras inte barnen till homosexuella
föräldrar, och respekten för dessa familjer lyser med
sin frånvaro.
För Vänsterpartiet är det villkorslöst att barnet
alltid ska stå i centrum i frågor där barn är inblandade
och att beslut som fattas alltid ska utgå från principen
om barnets bästa.
En adoption ska alltså innebära att barnen som
blir adopterade ska få komma till de bästa möjliga
föräldrarna utan att vissa av föräldrarna blivit exklu-
derade på grund av sin sexuella läggning.
Vad är då detta "barnets bästa" som det hela tiden
hänvisas till och som vi hänvisar till? För mig är
barnets bästa bl.a. detsamma som att ha föräldrar som
kan ge omsorg, kärlek och trygghet, vilket alla barn
har rätt till. Än bättre blir det när barnet är önskat och
planerat. Att dessa vuxna råkar tillhöra samma kön är
helt ointressant i sammanhanget.
Homosexuella män och lesbiska kvinnor rör sig
inte enbart i manliga eller kvinnliga miljöer. Precis
som i ett heterosexuellt pars liv finns det flera vuxna
förebilder tillgängliga, både i familjernas umgänges-
krets och i barnets vardag. Ett mycket stort antal barn
växer i dag upp med bara en förälder, och majoriteten
av dessa gör det utan att få några psykiska men av
detta. Manliga och kvinnliga förebilder behöver med
andra ord inte nödvändigtvis finnas inom den trängre
familjekretsen.
Ser man på adoptionsfrågan i sig vet vi att det är
väldigt speciellt för ett adopterat barn att just vara
adopterad. Det finns barn som farit illa och som haft
det väldigt jobbigt. Detta faktum ifrågasätter enbart
adoptionen över huvud taget och skulle i så fall kunna
leda till att adoptioner skulle stoppas helt. Det tycker
inte jag och Vänsterpartiet. Det positiva väger över,
och jag tycker att adoptioner ska vara tillåtna.
Däremot ser vi inte i Vänsterpartiet varför just
homosexuella skulle innebära en större risk för adop-
tivbarn än heterosexuella som adopterar. Majoriteten
av de adopterade som farit illa och som inte mår bra
har trots allt växt upp med heterosexuella föräldrar.
Det är alltså heterosexuella föräldrar som inte räckt
till eller som utsatt sina adoptivbarn för t.ex. över-
grepp. Hur ser kristdemokraterna och Kjell Eldensjö
på det? Här har vi svart på vitt, forskning och fakta,
som visar på det.
Detta är trots allt inte tillräckligt argument för att
stoppa alla adoptioner för heterosexuella. Nej, herr
talman, Vänsterpartiet ser inte någon som helst skill-
nad mellan homosexuellt och heterosexuellt föräldra-
skap, mer än att i det ena fallet är föräldrarna av
samma kön och i det andra av motsatt kön. Föräldrar-
nas sexualitet har således inget med barnen att göra
oavsett om föräldrarna är homo- eller heterosexuella.
Och nej, herr talman, Vänsterpartiet tror inte att
föräldrarnas sexuella läggning innebär en större risk
än andra risker för barn att bli mobbade i skolan,
oavsett om föräldrarna är homo- eller heterosexuella.
Samma sak och samma slutsats kan dras av all den
forskning som finns både i Sverige och internatio-
nellt.
Så till frågan om varför människor skaffar barn.
Jag hoppas att det beror på att de vill ha barn, och det
är ju så klart själviskt. Detsamma hoppas jag är avgö-
rande när människor adopterar barn, att de adopterar
för att de vill ha ett barn som de kan ge kärlek och
trygghet till. Jag skulle aldrig önska ett barn att kom-
ma till föräldrar som ett biståndsprojekt eller för att
de tycker synd om barnet.
Det måste alltid handla om äkta längtan efter barn
och att föräldrarna kan ge barnet den bästa möjliga
uppväxten. Allt detta återfinns i en hemutredning
inför en prövning av adoption och ska gälla lika för
alla oavsett sexuell läggning.
Frågan om kärnfamiljen, vilken kristdemokraterna
marknadsför som den enda rätta, ser jag som varje
familjs eget fria val. Kjell Eldensjö lyfter även upp
den frågan i den reservation som kristdemokraterna
har som återfinns i betänkandet om barn i homosexu-
ella familjer. Jag ser det som oerhört viktigt att alla
samlevnadsformer värderas lika och att alla familje-
konstellationer ses som likvärdiga.
Det måste handla om de enskildas egna val, och
då ser ju människors val väldigt olika ut. Vissa före-
drar mamma, pappa och barn, andra föredrar mamma
och barn, eller mamma, mamma och barn, eller pap-
pa, pappa och barn, eller pappa, mamma, mamma och
barn eller varför inte mamma, mamma, pappa, pappa
och barn, etc.
Inte ens kärnfamiljen, vilken jag starkt ifrågasätter
som begrepp, har något med den sexuella läggningen
att göra. Jag tror att man hamnar i en återvändsgränd
om man ser tillvaron ur ett heteronormativt perspek-
tiv. Då fastnar man i att det ska vara som det alltid
har varit, och man avskärmar sig från verkligheten.
Det är just dessa heteronormativa tendenser som
förstärker eller föder folks fördomar. Heteronormati-
vitet innebär alltså att normen alltid utgår från ett
heterosexuellt perspektiv till varje pris. Detta pris ska
ingen behöva betala, vare sig vuxna eller barn. Det är
vi i Vänsterpartiet fullt övertygade om.
Nej, Kjell Eldensjö, experterna har inte fel! Men
de kommer till andra slutsatser än vad majoriteten i
den statliga utredningen gör. Det handlar således inte
om ett allmänt tyckande. Alla i den statliga utred-
ningen har utgått från samma studier och faktamateri-
al. Det är alltså omöjligt att lyfta fram en ståndpunkt
som den enda sanningen. De slutsatser som utred-
ningen slutligen kommit fram till har självfallet varit
politiska bedömningar.
Alla våra experter har varit oerhört viktiga, och de
har delat med sig av sina erfarenheter och sitt profes-
sionella kunnande. Ingen av de experter som ställt sig
mot förslaget hade någonsin kommit i kontakt med
internationellt adopterade barn till homosexuella
föräldrar. Alltså var inte det en erfarenhet som de
kunde uttala sig om.
Det handlar uteslutande om att göra de olika be-
dömningarna utifrån vilka slutsatser man drar. Det är
inte konstigare än att vi kommer till olika slutsatser
och har gjort olika bedömningar. Alla har vi utgått
från principen om barnets bästa. Det som är än mer
intressant är det faktum att ledande tjänstemän gång
på gång påpekat att om det skulle finnas problem i
homosexuella familjer så hade det kommit till deras
kännedom. Och så har inte varit fallet.
Visste ni om att homosexuella kan få barn och att
många redan har det? Vissa har tydligen inte förstått
det här. Ingen har väl någonsin påstått att två personer
av samma kön kan få biologiska barn med varandra.
Men trots det påpekas detta faktum ideligen av
skrämda människor och skrämda ledamöter.
Hur svårt är det att få en spermadonator? Det är
inte alls svårt! Homosexuella är lika fertila som hete-
rosexuella. Varje enskild individ är kapabel till be-
fruktning, precis som heterosexuella. Det är också så
de flesta barnen tillkommit i homosexuella familjer.
När vi diskuterar barns utveckling och sambanden
mellan föräldrarnas sexuella läggning och barnens
psykosexuella utveckling vill jag hänvisa till utred-
ningens betänkande. Det finns mycket forskning
kring barn som växt upp med homosexuella föräldrar.
De slutsatser man kan dra av forskningen är bl.a. att
det inte förekommer några skillnader i utveckling
mellan barn som växt upp med homosexuella föräld-
rar och barn som växt upp med heterosexuella föräld-
rar.
Frågan återkommer om vilka den statliga utred-
ningen har lyssnat till, och varför vissa av experternas
slutsatser inte har fått gehör, liksom den befängda
tanken eller anklagelsen mot riksdagen eller regering-
en att utredningen skulle vara ett beställningsverk.
Den statliga utredningen har lyssnat till de adopte-
rade. Men som jag har nämnt tidigare har det visat sig
att alla adopterade faktiskt inte har samma åsikter.
Det finns flera olika organisationer, Kjell Eldensjö.
Alla de adopterade tycker inte precis likadant, och
alla adopterade tycker alltså inte som Kristdemokra-
terna i den här frågan. De är individer och enskilda
människor allihop. Precis som debattörerna tidigare
har tagit upp tycker alltså de adopterade olika. Det är
självklart. Frågan är varför vi ska välja att lyssna på
dem som tycker som Kristdemokraterna i stället för
att lyssna på dem som tycker som majoriteten i kom-
mittén. Nu har vi lyssnat till bådadera, och kommittén
har dragit sina slutsatser av det.
De slutsatser som utredningen har dragit har ute-
slutande handlat om politiska sammanvägningar, än
en gång med utgångspunkt i principen om barnets
bästa. Då har det inte varit särskilt svårt att komma
fram till det resultat som nu presenterats.
Återigen vill jag poängtera, herr talman, att för-
äldraskapet inte har något med den sexuella lägg-
ningen att göra.
Varför ifrågasätter inte Kristdemokraterna och
även Moderaterna de heterosexuellas möjligheter att
prövas för adoption? Kan det bli tydligare än så här?
Herr talman! Betänkandet om barn i homosexu-
ella familjer är ett mycket stort steg framåt i strävan-
dena att behandla alla människor lika oavsett sexuell
läggning. Mot denna bakgrund anser vi det mycket
angeläget att beredningen av frågan ges hög prioritet
inom Regeringskansliet så att ett lagförslag i enlighet
med kommitténs förslag kan föreläggas riksdagen
under det kommande riksdagsåret.
Vi i Vänsterpartiet har inte ansett det erforderligt
att avge någon formell reservation till förmån för de
motioner där vi vill ha till stånd en ordning som inne-
bär rätt för alla människor att bli prövade som adop-
tivföräldrar. Vi utgår nämligen från att regeringen
kommer att utforma sin proposition i frågan i enlighet
med kommitténs betänkande om barn i homosexuella
familjer.

Anf. 118 KJELL ELDENSJÖ (kd) replik:
Herr talman! Nej, Tasso Stafilidis, vi är inte
skrämda. Men vi har en ståndpunkt som vi står fast
vid.
Jag skulle vilja peka på något ytterligare från ut-
redningen. Det är ett tjockt betänkande - ungefär
1 000 sidor sammanlagt i de två böckerna. Jag tycker
ändå att materialet för det ställningstagande som
majoriteten har gjort är ganska tunt.
Tasso Stafilidis talar om att det finns forskning
och utredningar som visar att allt är så bra när det
gäller barn i homosexuella familjer.
I betänkandet finns t.ex. en undersökning av barn
som lever med homosexuella föräldrar och hur de har
upplevt sin situation. I undersökningen finns endast
20 barn med. Vi har tidigare hört talas om att det
skulle finnas 40 000 barn. I och för sig hör vi sällan
den siffran, men det måste ändå finnas många fler än
så här. Det är en ganska liten undersökning, får man
väl säga. Dessutom är dessa barn inte slumpmässigt
utvalda, utan de har frivilligt anmält sig. Då kan man
förstå att resultatet blir något helt annat än om man
hade haft ett slumpmässigt urval av barnen.
Över huvud taget är det dåligt med forskning om
adoptioner. Det är också därför som vi har föreslagit i
en reservation att man ska göra en utredning av hela
adoptionslagen.
Jag skulle vilja fråga Tasso Stafilidis om han
tycker att han utifrån detta underlag, som jag tycker i
många fall är väldigt grunt trots volym och tjocklek,
kan bevisa att det i ett livsperspektiv går bra för barn
som har växt upp i homosexuella familjer.

Anf. 119 TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Herr talman! Mitt direkta svar på Kjell Eldensjös
fråga är: Självfallet kan jag det! Vänsterpartiet och
jag står bakom det förslag som kommittén har lagt
fram. Detta krav har också Vänsterpartiet ställt här i
kammaren tidigare.
Jag hoppas att Kjell Eldensjö får möjlighet att läsa
de 1 000 sidorna i betänkandet. Där kommer även
Kjell Eldensjö nämligen att finna på vilket sätt forsk-
ningen har gjorts och på vilket sätt den är relevant.
Kjell Eldensjö har bl.a. missat att det som ligger till
grund för slutsatserna i utredningen inte enbart hand-
lar om den svenska forskningen och de svenska studi-
erna. Det rör sig om ett fyrtiotal andra studier som är
gjorda runtom i hela världen.
Jag vill ändå lyfta fram den fråga om forskningen
som Kjell Eldensjö själv tar upp. Vad är det som
Kjell Eldensjö efterlyser och som forskningen kom-
mer att visa?
Jag vill än en gång påminna om den fråga som jag
ställde i mitt anförande. Kjell Eldensjö och Kristde-
mokraterna påstår att barn behöver föräldrar av båda
könen.
Hur ser ni i Kristdemokraterna på de adoptivbarn
som i dag lever i homosexuella familjer - för de finns
trots allt? Tycker ni att de ska bli fosterhemsplacerade
eller omhändertagna? Tycker ni att alla de barn som
lever tillsammans med homosexuella föräldrar ska bli
omhändertagna? Vill Kristdemokraterna ha en sådan
ordning? Och framför allt: Hur ser ni på de adoptiv-
barn som råkar illa ut i heterosexuella familjer? Jag
har aldrig hört någon kristdemokrat ställa sig upp och
säga att förhållandena för dessa barn innebär att vi
ska hindra heterosexuella från att adoptera barn.

Anf. 120 KJELL ELDENSJÖ (kd) replik:
Herr talman! Tasso Stafilidis säger att man har
lyssnat på experterna och organisationerna och att det
finns mer än en organisation som utgör de adoptera-
des röst. Jag har hört talas om ytterligare en, och den
heter Adopterade och andras röst. Jag tycker att bara
namnet talar för sig självt i det här fallet.
Om det skulle finnas två sanningar, vilket jag inte
tror att det gör, funderar jag på om det inte kan vara
värt att tillämpa en försiktighetsprincip i det sam-
manhanget och inte utvidga adoptionsrätten så länge
man inte har kunnat bevisa att det inte finns några
problem med detta.
Jag har en annan fråga i det här sammanhanget.
Anser Tasso Stafilidis att de politiker som står bakom
ställningstagandet i den här kommittén är mer kom-
petenta än de experter på barn och adoptioner som
har suttit med i utredningen? Man har ju gått emot
dem och säger att det är den politiska sanningen som
är den riktiga.
Det går säkert att lösa problemen för adoptivbarn i
homosexuella familjer på annat sätt, t.ex. genom
avtal, testamenten osv. Som jag ser det finns det ing-
en anledning att öka det antalet ytterligare om det
skulle finnas problem, och vi har alltså inga bevis för
att så inte är fallet.

Anf. 121 TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Herr talman! Nej, Kjell Eldensjö, Vänsterpartiet
kan inte se att det skulle finnas någon skillnad på
heterosexuella och homosexuella föräldrar. Därför
förstår jag inte heller varför försiktighetsprincipen
skulle gälla mer för homosexuella föräldrar än för
heterosexuella föräldrar. Vi i Vänsterpartiet utgår från
barnets bästa. Alla barn ska ha samma juridiska rät-
tigheter och samma juridiska skydd. Lagstiftningen
måste behandla barnen med samma respekt oavsett
om deras föräldrar är homosexuella eller heterosexu-
ella. Man ska givetvis utgå från försiktighetsprincipen
när man arbetar med och fattar beslut i frågor som rör
barn. Men ni i Kristdemokraterna väljer att enbart
lyfta upp en viss grupp som ska präglas av försiktig-
hetsprincipen.
Kjell Eldensjö svarade inte på den fråga som jag
ställde. Vi har ju svart på vitt. Det finns undersök-
ningar, domslut osv. som visar att det finns adoptiv-
barn som har råkat väldigt illa ut i Sverige i dag. De
har råkat ut för övergrepp och diverse andra hemsk-
heter. De har utsatts för detta av sina heterosexuella
föräldrar. Nu har inte Kjell Eldensjö någon mer re-
plik, men tycker Kristdemokraterna att det är fog nog
för att stoppa alla internationella adoptioner? Det
tycker inte vi i Vänsterpartiet. Vi vill värna om alla
barns lika rättigheter. Även lagstiftningen ska accep-
tera dem och synliggöra dem. Det tycker vi inte att
lagstiftningen gör i dag.
(forts. 14 §)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 16.53 på förslag av förste
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 17.00 då dagens votering skulle äga rum.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 17.00.

12 § Beslut om utskottsbetänkanden som slut-
debatterats den 22 mars

UbU9 Fristående skolor m.m.
Punkt 1 (Rätten att välja skola)
1. utskottet
2. res. 1 i motsvarande del (m, fp)
Votering:
216 för utskottet
86 för res. 1
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 116 s, 33 v, 38 kd, 15 c, 14 mp
För res. 1: 72 m, 14 fp
Frånvarande: 15 s, 10 m, 10 v, 4 kd, 3 c, 3 fp, 2 mp

Punkt 2 (Fritt val av gymnasieskolans program m.m.)
1. utskottet
2. res. 2 i motsvarande del (m, kd, c, fp)
Votering:
167 för utskottet
139 för res. 2
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 35 v, 15 mp
För res. 2: 72 m, 38 kd, 15 c, 14 fp
Frånvarande: 14 s, 10 m, 8 v, 4 kd, 3 c, 3 fp, 1 mp

Punkt 5 (Villkoren för godkännande av och bidrag till
fristående skolor)
1. utskottet
2. res. 5 (m, kd, fp)
3. res. 4 i motsvarande del (v)
Förberedande votering:
124 för res. 5
36 för res. 4
146 avstod
43 frånvarande
Kammaren biträdde res. 5.
Huvudvotering:
146 för utskottet
124 för res. 5
36 avstod
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 116 s, 15 c, 15 mp
För res. 5: 72 m, 38 kd, 14 fp
Avstod: 1 s, 35 v
Frånvarande: 14 s, 10 m, 8 v, 4 kd, 3 c, 3 fp, 1 mp

Punkt 9 (Mottagande i fristående skola av elev i be-
hov av särskilt stöd)
1. utskottet
2. res. 2 i motsvarande del (m, kd, c, fp)
Votering:
167 för utskottet
139 för res. 2
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 35 v, 15 mp
För res. 2: 72 m, 38 kd, 15 c, 14 fp
Frånvarande: 14 s, 10 m, 8 v, 4 kd, 3 c, 3 fp, 1 mp

Punkt 12 (Lärare vid fristående skolor)
1. utskottet
2. res. 4 i motsvarande del (v)
Votering:
271 för utskottet
35 för res. 4
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 72 m, 38 kd, 15 c, 14 fp, 15 mp
För res. 4: 35 v
Frånvarande: 14 s, 10 m, 8 v, 4 kd, 3 c, 3 fp, 1 mp

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

UbU10 Gymnasieskolan
Punkt 1 (Differentiering av kärnämneskurser)
1. utskottet
2. res. 1 i motsvarande del (m, kd, fp)
Votering:
183 för utskottet
122 för res. 1
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 35 v, 1 kd, 15 c, 15 mp
För res. 1: 72 m, 36 kd, 14 fp
Frånvarande: 14 s, 10 m, 8v, 5 kd, 3 c, 3 fp, 1 mp

Punkt 2 (Högskolebehörighet som mål för gymna-
sieutbildningen)
1. utskottet
2. res. 1 i motsvarande del (m, kd, fp)
Votering:
182 för utskottet
124 för res. 1
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 35 v, 15 c, 15 mp
För res. 1: 72 m, 38 kd, 14 fp
Frånvarande: 14 s, 10 m, 8 v, 4 kd, 3 c, 3 fp, 1 mp

Punkt 3 (Övriga grunddrag i en reformering av gym-
nasieskolan)
1. utskottet
2. res. 3 i motsvarande del (kd)
Votering:
181 för utskottet
38 för res. 3
87 avstod
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 35 v, 14 c, 15 mp
För res. 3: 38 kd
Avstod: 72 m, 1 c, 14 fp
Frånvarande: 14 s, 10 m, 8 v, 4 kd, 3 c, 3 fp, 1 mp

Punkt 4 (Rätt att fullfölja studier i gymnasieskolan)
1. utskottet
2. res. 5 (kd, c)
Votering:
253 för utskottet
53 för res. 5
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 72 m, 35 v, 14 fp, 15 mp
För res. 5: 38 kd, 15 c
Frånvarande: 14 s, 10 m, 8 v, 4 kd, 3 c, 3 fp, 1 mp

Punkt 9 (Lärlingsutbildning)
1. utskottet
2. res. 6 i motsvarande del (c)
3. res. 4 i motsvarande del (fp)
Förberedande votering:
18 för res. 6
14 för res. 4
274 avstod
43 frånvarande
Kammaren biträdde res. 6.
Huvudvotering:
171 för utskottet
16 för res. 6
118 avstod
44 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 1 m, 35 v, 4 kd, 14 mp
För res. 6: 15 c, 1 mp
Avstod: 71 m, 33 kd, 14 fp
Frånvarande: 14 s, 10 m, 8 v, 5 kd, 3 c, 3 fp, 1 mp

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets hemställan.

UbU11 Jämställdhet inom utbildning och forsk-
ning
Punkt. 1 (Jämställdhetsarbetet i skolan)
1. utskottet
2. res. 1 i motsvarande del (m, c, fp)
Votering:
203 för utskottet
101 för res. 1
1 avstod
44 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 115 s, 35 v, 38 kd, 15 mp
För res. 1: 72 m, 15 c, 14 fp
Avstod: 1 s
Frånvarande: 15 s, 10 m, 8 v, 4 kd, 3 c, 3 fp, 1 mp
Christina Pettersson (s) anmälde att hon avsett att
rösta ja men markerats ha avstått från att rösta.

Punkt 3 (Träning i självförsvar för flickor)
1. utskottet
2. res. 2 (v)
Votering:
262 för utskottet
42 för res. 2
45 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 72 m, 36 kd, 15 c, 14 fp, 8 mp
För res. 2: 35 v, 1 kd, 6 mp
Frånvarande: 14 s, 10 m, 8 v, 5 kd, 3 c, 3 fp, 2 mp

Punkt 6 (Jämställdhetslagstiftning för studenter, inne-
fattande skydd mot sexuella trakasserier)
1. utskottet
2. res. 4 (kd)
Votering:
266 för utskottet
39 för res. 4
44 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 71 m, 35 v, 1 kd, 15 c, 14 fp, 13
mp
För res. 4: 37 kd, 2 mp
Frånvarande: 14 s, 11 m, 8 v, 4 kd, 3 c, 3 fp, 1 mp

Punkt 8 (Genomgång av de senaste årens professor-
stillsättningar utifrån ett genusperspektiv)
1. utskottet
2. res. 6 (m, fp)
Votering:
218 för utskottet
88 för res. 6
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 1 m, 35 v, 37 kd 14 c, 14 mp
För res. 6: 71 m, 1 kd, 1 c, 14 fp, 1 mp
Frånvarande: 14 s, 10 m, 8 v, 4 kd, 3 c, 3 fp, 1 mp

Punkt 9 (Könsfördelning i tjänsteförslagsnämnder)
1. utskottet
2. res. 7 (c)
Votering:
291 för utskottet
15 för res. 7
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 72 m, 35 v, 38 kd, 14 fp, 15 mp
För res. 7: 15 c
Frånvarande: 14 s, 10 m, 8 v, 4 kd, 3 c, 3 fp, 1 mp

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

13 § Beslut om utskottsbetänkanden som slut-
debatterats vid dagens sammanträde

JuU18 Handläggningen av ungdomsmål
Punkt 2 (Föräldrars ersättning för inställelse)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
Votering:
233 för utskottet
72 för res. 1
44 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 116 s, 35 v, 38 kd, 15 c, 14 fp, 15 mp
För res. 1: 72 m
Frånvarande: 15 s, 10 m, 8 v, 4 kd, 3 c, 3 fp, 1 mp

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

UU8 Ett ramavtal om åtgärder för att underlätta
omstrukturering och drift av den europeiska för-
svarsindustrin
Mom. 3 (offentliggörande av landlistor)
1. utskottet
2. res. 2 (v, fp, mp)
Votering:
240 för utskottet
65 för res. 2
44 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 71 m, 37 kd, 15 c
För res. 2: 1 m, 35 v, 14 fp, 15 mp
Frånvarande: 14 s, 10 m, 8 v, 5 kd, 3 c, 3 fp, 1 mp

Mom. 6 (omprövning av Exportkontrollrådet)
1. utskottet
2. res. 3 (v, mp)
Votering:
256 för utskottet
50 för res. 3
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 72 m, 38 kd, 15 c, 14 fp
För res. 3: 35 v, 15 mp
Frånvarande: 14 s, 10 m, 8 v, 4 kd, 3 c, 3 fp, 1 mp

Mom. 10 (transatlantiskt samarbete)
1. utskottet
2. res. 4 (fp)
Votering:
278 för utskottet
14 för res. 4
11 avstod
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 115 s, 72 m, 34 v, 38 kd, 15 c, 4 mp
För res. 4: 14 fp
Avstod: 1 v, 10 mp
Frånvarande: 16 s, 10 m, 8 v, 4 kd, 3 c, 3 fp, 2 mp

Mom. 11 (ramavtal mellan Frankrike, Italien, Spani-
en, Storbritannien, Sverige och Tyskland om åtgärder
för att underlätta omstrukturering och drift av den
europeiska försvarsindustrin)
1. utskottet
2. res. 5 (v, mp)
Votering:
256 för utskottet
50 för res. 5
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 72 m, 38 kd, 15 c, 14 fp
För res. 5: 35 v, 15 mp
Frånvarande: 14 s, 10 m, 8 v, 4 kd, 3 c, 3 fp, 1 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

UU10 Mänskliga rättigheter m.m. - länder, områ-
den och enskilda folkgrupper
Mom. 23 (FN:s konvention om mänskliga rättigheter
och diskriminering på grund av sexuell läggning)
1. utskottet
2. res. 2 (v, c, fp, mp)
Votering:
227 för utskottet
79 för res. 2
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 72 m, 38 kd
För res. 2: 35 v, 15 c, 14 fp, 15 mp
Frånvarande: 14 s, 10 m, 8 v, 4 kd, 3 c, 3 fp, 1 mp

Mom. 34 (samarbetet med Turkiet)
1. utskottet
2. res. 3 (mp)
Votering:
290 för utskottet
15 för res. 3
44 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 116 s, 72 m, 35 v, 38 kd, 15 c, 14 fp
För res. 3: 15 mp
Frånvarande: 15 s, 10 m, 8 v, 4 kd, 3 c, 3 fp, 1 mp
Sven-Erik Österberg (s) anmälde att han avsett att
rösta ja men markerats som frånvarande.

Mom. 36 (den historiska synen på assyrier, syrianer,
kaldéer och armenier)
1. utskottet
2. res. 4 (v, mp)
Votering:
205 för utskottet
57 för res. 4
42 avstod
45 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 116 s, 71 m, 2 kd, 5 c, 11 fp
För res. 4: 35 v, 5 kd, 1 c, 1 fp, 15 mp
Avstod: 1 s, 30 kd, 9 c, 2 fp
Frånvarande: 14 s, 11 m, 8 v, 5 kd, 3 c, 3 fp, 1 mp

Mom. 42 (flygförbudszonerna i Irak)
1. utskottet
2. res. 5 (m, fp)
Votering:
219 för utskottet
87 för res. 5
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 1 m, 35 v, 36 kd, 15 c, 15 mp
För res. 5: 71 m, 2 kd, 14 fp
Frånvarande: 14 s, 10 m, 8 v, 4 kd, 3 c, 3 fp, 1 mp

Mom. 43 (förhållandena i Irak)
1. utskottet
2. res. 6 (v)
Votering:
256 för utskottet
35 för res. 6
15 avstod
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 72 m, 38 kd, 15 c, 14 fp
För res. 6: 35 v
Avstod: 15 mp
Frånvarande: 14 s, 10 m, 8 v, 4 kd, 3 c, 3 fp, 1 mp

Mom. 68 (det officiella utbytet med Taiwan)
1. utskottet
2. res. 10 (m, c, fp, mp)
Votering:
192 för utskottet
112 för res. 10
45 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 5 m, 35 v, 35 kd
För res. 10: 65 m, 3 kd, 15 c, 14 fp, 15 mp
Frånvarande: 14 s, 12 m, 8 v, 4 kd, 3 c, 3 fp, 1 mp
Anna Lilliehöök (m) anmälde att hon avsett att rösta
nej men markerats som frånvarande.

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

14 § (forts. från 11 §) Vissa frågor rörande för-
äldrabalken (forts. LU15)

Anf. 122 VIVIANN GERDIN (c):
Fru talman! Det betänkande som vi nu behandlar
gäller lagstiftning som berör familjekonstellationer,
adoptioner och talerätt för hävande av faderskap. Jag
vill börja med det sistnämnda.
Rättsläget i fråga om fastställande av faderskap är
i dag något oklart. Jag påstår detta med hänvisning till
att en änka inte kan föra talerätt mot en okänd påstådd
arvinge som dyker upp efter makens död. Det borde
ligga i allas intresse att en ordentlig undersökning
görs för att kunna fastställa faderskapet, men så är det
inte i dag. De barn, oftast vuxna, som inte haft något
umgänge och ingen kontakt med den påstådde fadern,
som inte existerat såtillvida att det inte tidigare fram-
kommit att det funnits barn.
I ett demokratiskt land borde rättstryggheten vara
heltäckande och även omfatta de redan kända arving-
arna. Med hänvisning till detta yrkar jag bifall till
reservation 1.
Sedan vill jag gå in på frågan om adoptioner. Se-
dan en tid tillbaka pågår en livlig diskussion angåen-
de de homosexuellas rättigheter att bli prövade för
adoption av barn. Blir det en förändring av gällande
lagstiftning så blir Sverige det första land i världen att
godkänna homosexuellas rätt att adoptera barn.
Mitt parti, Centerpartiet, har redan tagit ställning
för att homosexuella ska kunna prövas för adoption
av barn. Men på den här punkten delar jag inte mitt
partis ställningstagande, så jag vill därför ge min syn
på adoptionsfrågan.
Debatten i adoptionsfrågan har hittills mest foku-
serats på vuxenperspektivet och inte på barnperspek-
tivet. En intensiv lobbning har bedrivits av föresprå-
karna för homosexuellas rätt till adoptioner, men trots
detta så är många fortfarande tveksamma.
Bland dem som är tveksamma eller klart säger nej
finns en mängd människor med olika erfarenheter och
kunskaper. Några är etablerade experter på frågor
som rör barn. Representanter för Statens nämnd för
internationella adoptioner är kritiska till utredningens
förslag. De liksom flera andra hävdar att alltför
mycket har fokuserats på de vuxnas rättigheter och
behov.
Olika adoptionsorganisationer är också kritiska till
kommitténs förslag - Rädda Barnens organisation,
tidigare barnombudsman och dessutom ett antal andra
barnexperter och barnpsykologer - detta med anled-
ning av att den parlamentariska kommittén, Barn i
homosexuella familjer, presenterade sitt ställningsta-
gande i slutet av januari. En majoritet inom kommit-
tén var för att homosexuella ska kunna prövas som
adoptivföräldrar. Värt att notera är att biträdande
experter på barn har en avvikande mening gentemot
majoritetens ställningstagande. De anser bl.a. att
underlaget för olika studier har varit bristfälligt, och
med hänsyn till att man i dag vet för lite om de adop-
terade som levt i homosexuella familjer så kunde de
inte instämma i majoritetens ställningstagande.
Jag tycker också att det är viktigt att vi försöker
efterleva intentionerna i FN:s barnkonvention, som vi
står bakom. Det finns även ett påpekande från FN:s
kommitté för barnets rättigheter att Sverige saknar ett
system för uppföljning av hur det faktiskt går för
redan adopterade barn. Det är angeläget att den upp-
följningen görs först innan regeringen presenterar
förslag som tillgodoser de homosexuellas krav att
kunna adoptera barn.
Vi kan heller inte bortse från andra länders åsikter
angående homosexuellas adoptionsrätt, de flesta barn
för adoptioner är utländska barn. En förändrad lag-
stiftning i Sverige kan medföra att det blir svårare att
adoptera utländska barn för alla, även för de hetero-
sexuella.
Barn kan aldrig bli en rättighet - det är en gåva.
Tyvärr är det inte alla förunnat att få egna barn, men
det kan knappast betraktas som någon diskriminering
att några blir utan barn. Den frågan ligger på ett högre
plan.
Jag anser att det är vår skyldighet att lyfta fram
barnperspektivet därför att barnen själva inte har
någon som för deras talan. Jag är övertygad om att
det är en fördel att växa upp i en tvåkönad relation,
under förutsättning att relationerna mellan de vuxna
är goda. Därför måste barnens rätt till föräldrar av
båda könen komma i främsta rummet.
De flesta adopterade barn kommer från andra län-
der, med annorlunda utseende. Det vore att dubblera
"annorlundaskapet" om de dessutom skulle ha två
mammor, alternativt två pappor. Identitetskriser har
också påvisats vara större bland barn och ungdomar
som växer upp med en annorlunda omgivning.
Den lilla forskning som finns visar också att ad-
opterade barn har en mer komplicerad identitetsut-
veckling än andra barn. I olika sammanhang påpekas
ofta vikten av förebilder för barn och ungdomar och
hur viktigt det är att barn inom dagis har tillgång till
manlig personal därför att det är flest kvinnor som
jobbar på en sådan arbetsplats. Detta har lyfts fram
mer på senare tid därför att många barn lever med
endast en förälder och saknar kontinuerlig kontakt
med den andra föräldern. Jag tror att det är en viktig
vägledande faktor vid olika livssituationer att våra
barn och ungdomar har tillgång till både en man och
en kvinna i sin närmaste omgivning.
Det här är ingen lätt fråga, det är mycket känslor
med. Men det handlar inte enbart om vem som är bäst
på att ge kärlek och omtanke. Det handlar även om
förebilder för identitet, och det handlar om att mini-
mera risker för utanförskap och maximera möjlighe-
ter för de adopterade att finna sig väl till rätta och få
en bra start i livet.
Nu kommer inte frågan upp till något avgörande i
dag. Alla motioner i ämnet har avstyrkts. För att inte
föregripa den fortsatta beredningen delar jag lagut-
skottets ställningstagande. I det fortsatta arbetet hop-
pas jag att barnperspektivet ges ett större utrymme.
Med anledning av detta delar jag uppfattningen i
reservation 2, att det behövs en allmän översyn av de
nu gällande adoptionslagarna.

I detta anförande instämde Runar Patriksson (fp).

Anf. 123 TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Fru talman! Jag ska inleda med att jag känner mig
stolt som vänsterpartist över att Centerpartiet har tagit
ställning för att även homosexuella ska få bli prövade
som adoptivföräldrar. Då ställer jag inte min fråga till
Viviann Gerdin i hennes egenskap av centerpartist
utan i egenskap av enskild riksdagsledamot.
Viviann Gerdin tar upp frågan att man ser det här
i vuxenperspektivet och inte i barnperspektivet. Det
är så klart en otroligt viktig fråga. Det är vad även jag
tog upp i mitt anförande. Men jag vill fråga Viviann
Gerdin, med all respekt för hennes egna synpunkter
och åsikter: Var finns barnperspektivet i Viviann
Gerdins uppfattning vad gäller alla de barn som i dag
lever med föräldrar som är homosexuella, både barn
med en biologisk förälder och internationellt adopte-
rade barn? Var finns barnperspektivet för de barnen,
Viviann Gerdin?

Anf. 124 VIVIANN GERDIN (c) replik:
Fru talman! Jag vill sätta barnets perspektiv i
främsta rummet. I det här sammanhanget gäller det i
dag ett ovisst antal barn - man tvistar om det är
40 000 eller färre. För att lösa deras situation måste
man naturligtvis också uppmärksamma den juridiska
vägen. För mig är ändå viktigast den sociala tillhörig-
heten och identiteten, att känna tillhörighet och ha
förebilder.
Jag anser inte att det i dag finns ett underlag för
att drastiskt ändra den lagstiftning som gäller. Sedan
borde man väl också göra en ordentligare utredning
för att komma fram till hur många barn det är. Det
står 40 000 i kommitténs utredning. Det är en siffra
som ifrågasätts av andra. Med tanke på att undersök-
ningen baserar sig på 20 barn som dessutom deltagit
frivilligt tycker jag att det inte finns rätt underlag för
att gå vidare.

Anf. 125 TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Fru talman! Jag inleder med att uppmana Viviann
Gerdin läsa kommitténs betänkande. Där står vad
undersökningarna bygger på, hur slutsatserna är
dragna. Det står att slutsatserna inte enbart är dragna
på de studier som visar de svenska barnens situation
här i Sverige. Det visar också hur undersökningarna
och forskningen har gått till. Ävenså förklaras siffran
med de 40 000 barnen som Viviann Gerdin tar upp.
Det är intressant att höra Viviann Gerdins påpe-
kande om sin syn på barnperspektivet. Jag har aldrig
hört Viviann Gerdin i den här talarstolen tala om för
oss i kammaren på vilket sätt Viviann Gerdin värnar
de här barnen. Oavsett som det är 2 barn, 3 barn, 50
eller 40 000 barn har vi inte hört på vilket sätt barn-
perspektivet kommer in i fråga om dessa barn som
har homosexuella föräldrar och oavsett om de har en
biologisk förälder eller är internationellt adopterade.
Viviann Gerdin säger att hon är fullt övertygad
om att barn mår bäst i tvåkönade familjer. Jag vill
fråga: Vad bygger Viviann Gerdin den övertygelsen
på? Vilken forskning bygger Viviann Gerdin den
övertygelsen på? Verkligheten ser lite annorlunda ut.
Det är väldigt många barn som växer upp med en-
samstående föräldrar, ensamstående heterosexuella
och ensamstående homosexuella föräldrar. Hur ser
Viviann Gerdin på de barnen? Vad bygger Viviann
Gerdin sin övertygelse på?

Anf. 126 VIVIANN GERDIN (c) replik:
Fru talman! Jag bygger min övertygelse på de ut-
redningar och den forskning som jag har tagit del av.
Då det gäller slutsatserna av den forskningen, både
nationellt och internationellt, finns det delade åsikter.
Då är frågan: Vad är sanning, den enes eller den and-
res? Det är en avvägningsfråga.
Jag vet att Tasso Stafilidis och Vänsterpartiet inte
accepterar argument emot detta, och därför står vi
långt ifrån varandra i denna fråga. Även inom den
kommitté som har studerat barn i homosexuella fa-
miljer har det uttryckts kritik från de experter som har
ingått. Det finns väldigt många luckor och många
frågetecken.
När det gäller de barn som i dag lever med homo-
sexuella föräldrar finns stora brister i dagens lagstift-
ning. Det är därför som jag ställer mig bakom att man
ser över lagstiftningen i adoptionsfrågan. Då ska man
se över den hela vägen. Då omfattas även de barn
som i dag lever med homosexuella föräldrar. Jag är
medveten om att det inte är tillfredsställande juridiskt
sett.

Anf. 127 MARIANNE CARLSTRÖM (s):
Fru talman! Vi socialdemokrater har delat upp da-
gens debatt i två avsnitt, och jag tänker endast beröra
avsnittet om adoption. Motionerna tar upp dels frågan
om översyn av adoptionslagstiftningen, dels frågan
om homosexuellas rätt att få bli prövade för adoption.
I utskottets betänkande framgår tydligt hur frågan
om homosexuellas rätt att bli prövade som adoptiv-
föräldrar har behandlats i riksdagen och i olika utred-
ningar under drygt 20 års tid.
I början av 1999 tillsattes en utredning som fick
till uppgift att undersöka och analysera villkoren för
barn i homosexuella familjer. Och om det fanns några
sakliga skäl för homosexuella att inte få adoptera
barn. Kommittén överlämnade sitt betänkande den 31
januari i år.
Den huvudsakliga frågan som kommittén har haft
att ta ställning till var om homosexuell läggning hos
föräldrarna är en sådan omständighet som gör det
sakligt motiverat att särbehandla homosexuella i fråga
om rättsligt föräldraskap. Kommitténs bedömningar
gjordes utifrån vad som har utretts i fråga om barn i
homosexuella familjer och vad som är känt om adop-
tivbarns särskilda behov.
Kommittén föreslår att det införs en rätt för ho-
mosexuella par som lever i partnerskap att - liksom
heterosexuella gifta par - bli prövade som adoptiv-
föräldrar.
Kommittén föreslår också att en person som lever
i partnerskap ska ha rätt att adoptera partnerns biolo-
giska barn, alltså s.k. styvbarns- eller närstående-
adoption. Detta stärker barnens rättsskydd.
Egentligen hade jag inte tänkt att gå in mera på ut-
redningen, men eftersom det har förekommit ganska
hårda angrepp på oss i utredningens majoritet känner
jag mig tvingad att göra det. Det gäller Kjell Elden-
sjös och Viviann Gerdins inlägg.
Kjell Eldensjö säger att vi har gått emot experter-
na. Det finns inga som är experter på barn som lever
med homosexuella föräldrar. Däremot finns det de
som är experter på barn, psykologer och andra. Det
finns också de som är experter på adoptionsfrågor,
men det finns inga experter på barn som lever i ho-
mosexuella familjer.
De allra flesta partier säger ja till styvbarnsadop-
tion. Då är det märkligt att man säger nej till rätten att
bli prövad för adoption, och vilka signaler ger man då
de barn som i dag bor med två homosexuella föräld-
rar? Man kan inte blunda för hur världen ser ut i dag.
Den ser inte likadan ut som för 20-40 år sedan.
Sedan kritiserar man utredningens metoder och
frågar: Varför bygger man på frivillighet? Ja, men det
fattar ju var och en att detta är en dold population.
Det går inte att göra några slumpmässiga urval. Ho-
mosexuella registreras inte i vårt land. Då finns det
bara ett sätt, och det är att göra precis så som utred-
ningen har gjort, nämligen att vända sig till olika
organisationer, gå ut på gayklubbar och annonsera.
Då får det bli en frivillighet.
Det rör sig inte om så många barn. Det handlar
inte om 40 000 barn. Den siffran har utredningen
bortsett ifrån. Vi har insett att det inte går att få fram
hur många barn det är som lever med homosexuella
föräldrar, det är omöjligt. Samtidigt tycker jag inte att
det är så viktigt. Vi vet att det finns barn som lever
med homosexuella föräldrar, och hur ska vi ordna det
för dem?
Det sägs också att vi har gått emot experterna.
Alla experter har vi inte gått emot. Vi har gjort en
annan tolkning. Vi har gått emot några adopterade,
inte alla. Jag är inte heller säker på att vi har gått
emot svenska folket. Det här är en åldersfråga och en
kunskapsfråga.
Detta har inte varit ett beställningsverk, utan för
oss som har varit med i utredningen har det här varit
en process. Vi gick inte med på att arbeta i utredning-
en för att vi ville vara med och genomföra detta be-
slut, utan vi har tagit del av all forskning och alla
undersökningar. Efter ca 1 ½ år bestämde vi oss, för
då var vi tvungna att skriva ned vad vi hade kommit
fram till. Så lång tid tog det för oss.
Jag kan förstå att det är lätt att svara nej när man
får en enkel fråga i en SIFO-undersökning. Jag anser
inte att vi har fallit undan för någon lobbyverksamhet.
Vi har haft barnens bästa för ögonen.
Väldigt många barn lever i dag med ensamstående
föräldrar, och det kan man inte heller blunda för. Man
måste inse att det inte är fel. Det är lika viktigt för
ensamstående föräldrar som för ensamstående adop-
tivföräldrar att se till att barnen får förebilder från
båda könen, precis som att man på dagis och i skolor
är angelägen om att anställa lärare av båda könen.
Nu kommer utredningens förslag att gå ut på re-
miss, och vi får möjlighet att diskutera den här frågan
igen. Innan den beredningen är klar vill majoriteten
inte säga ja till en översyn av adoptionslagstiftningen.
Det får man i så fall göra senare.
I motionerna tar man upp den 15-20 år gamla
forskningen om barn som adopterats av ensamståen-
de. Den visar att dessa barn i högre grad är represen-
terade på psykiatriska mottagningar. Men vad är det
för barn som de har fått adoptera? Jo, barn som är tre
år gamla och äldre. Dessutom har man i många fall
fått adoptera barn som är sjuka och handikappade. Då
är det ganska självklart att de i högre grad är repre-
senterade på psykiatriska mottagningar. Vi vet ju att
barn som är äldre när de kommer hit till landet har
svårare att anpassa sig. Det borde naturligtvis vara så
att ensamstående skulle få adoptera de riktigt små
barnen som har lättare att anpassa sig.
Det här kan man ändra på nu, i dag. Det behövs
ingen lagändring och inga utredningar. Det är bara att
sätta i gång.
Jag yrkar avslag på reservation 2.

I detta anförande instämde Marina Pettersson,
Christina Nenes, Karin Olsson, Anders Berglöv, Lars
Lilja (alla s) samt Tasso Stafilidis och Tanja Linder-
borg (båda v).
(forts.)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 17.57 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00
för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.

14 § (forts.) Vissa frågor rörande föräldrabal-
ken (forts. LU15)

Anf. 128 KJELL ELDENSJÖ (kd) replik:
Herr talman! Jag tänkte först ta upp detta med Si-
fomätningar och andra mätningar där svenska folket
inte visat sig vara med på den linje som majoriteten i
utredningen har föreslagit. Jag har läst ett debattin-
lägg i Göteborgs-Posten där Marianne Carlström
uttalar att det är väldigt positivt att de unga har högre
siffror här. Då skulle jag vilja säga att det är väl i och
för sig inte så konstigt, utan att närmare reflektera
över det behov av både mamma och pappa som ung-
domar kan ha eftersom de inte har så stor livserfaren-
het och kanske inte tänker i samma termer. Det är väl
i och för sig inte så märkvärdigt. Men vad som är lite
konstigt är att Marianne Carlström värderar ungdo-
marnas åsikter mer än vad hon värderar medelålders
och äldres. Det tycker jag är lite märkligt.
I samma tidningsartikel står det: För oss social-
demokrater har ledstjärnan i utredningsarbetet varit
skrivelsen i FN:s barnkonvention om att barnets bästa
ska vara avgörande för all lagstiftning som rör barn.
Det här har, i alla fall enligt min mening, inte så
stor bärighet på det beslut som socialdemokraterna
m.fl. har fattat. Nu får man tydligen inte säga att det
är experter, men experterna och organisationerna har
ju motsatt sig detta och har en annan åsikt. De kallas
experter i betänkandet, men det vill inte Marianne
Carlström kännas vid att de är.
Min fråga blir därför: Anser socialdemokraterna
att de politiker som står bakom majoritetens ställ-
ningstagande i utredningen har högre kompetens när
det rör barns bästa i adoptionsfrågor än vad barnex-
pertis, adoptionsorganisationer m.fl. har, eftersom
man inte lyssnar på dem? Och varför vill inte social-
demokraterna tillämpa försiktighetsprincipen när
åsikterna är så olika?

Anf. 129 MARIANNE CARLSTRÖM (s) re-
plik:
Herr talman! Självklart anser vi inte att vi har
högre kompetens. Men vi har tagit del av experternas
åsikter under drygt ett och ett halvt år och kom sedan
fram till en annan slutsats. Det är väl inte så väldigt
konstigt, tycker jag. Dessutom värderar vi ju inte
någons synpunkter mer än andras. Men visst kan jag
glädja mig åt att ungdomar, som jag tycker verkligen
borde veta vilka barnens behov är, har en annan in-
ställning än vad de har som är äldre.
När jag gick in i den här utredningen hade jag
heller inga färdiga synpunkter om vad vi skulle
komma fram till, så jag kan förstå att människor på en
enkel Sifofråga svarar nej. Men jag är övertygad om
att om de fick gå igenom samma process som vi i
majoriteten har gjort, tror jag att ganska många skulle
ändra åsikt. Det tycker jag är väldigt viktigt att kom-
ma ihåg.

Anf. 130 KJELL ELDENSJÖ (kd) replik:
Herr talman! Givarländerna tillåter i princip inte
homosexuella att adoptera. Då är min fråga: Anser
socialdemokraterna att det trots allt är försvarbart att i
Sverige införa en lagstiftning som kringgår Haagkon-
ventionen, som i sitt ställningstagande har barnens
bästa för ögonen och inte innefattar någon rätt för
homosexuella att adoptera?
Sedan vill jag ställa ytterligare en fråga. Den har
att göra med en allmän översyn av adoptionslagen i
ett vidare perspektiv. Här har experterna - om vi får
kalla dem det, för här är det väl ändå fråga om ex-
perter på adoptionsfrågor, barns situation osv. - sagt
att det borde ske en sådan översyn i ett större per-
spektiv. Då är frågan: Varför ställer inte socialdemo-
kraterna upp på detta i det betänkande som vi nu
behandlar när det alltså finns ett sådant förslag?

Anf. 131 MARIANNE CARLSTRÖM (s) re-
plik:
Herr talman! Majoriteten anser inte att vi kringgår
Haagkonventionen. Vi anser att det finns andra ut-
gångspunkter i dag och att vi följer Haagkonventio-
nen.
Sedan vill vi inte nu blanda in en allmän översyn
av adoptionslagstiftningen, utan det kan man möjli-
gen göra senare.
Vi vill tillåta att homosexuella prövas för adop-
tion. Det är en prövning det gäller, och det är inte
särskilt många det handlar om.
Vi kommer också att respektera givarländernas
inställning. Och det har ju visat sig i den undersök-
ning som vi har gjort att givarländerna säger att detta
inte kommer att påverka adoption för heterosexuella.
Säger man nej så tar vi givetvis hänsyn till detta. Det
har aldrig varit tal om något annat.

Anf. 132 VIVIANN GERDIN (c) replik:
Herr talman! Marianne Carlström sade tidigare att
det här är en kunskapsfråga. Men det är ju så att kun-
skapen varierar hos dem som är anhängare av att
homosexuella ska få adoptera, precis som kunskapen
varierar hos dem som säger nej till det. Jag baserar
mig på att det finns delade meningar bland de forska-
re som har följt frågan om homosexuellas rätt till
adoption. Det finns ju verkligen de som har underlag
för det som de har uttryckt, och det finns kunskap
även hos dem som inte är övertygade. Därför tycker
jag att det är lite enkelt att bara säga att vi som är
tveksamma till detta inte har kunskap.
En av dem som har mycket kunskap på det här
området är representanten Ulla Fredriksson i Statens
nämnd för internationella adoptioner. Hon borde ju ha
skaffat sig mycket kunskap med tanke på den uppgift
som hon har. Hon har också framfört att utredningen
har tonat ned en del negativa resultat som har fram-
kommit. Det är väl kanske därför som man mest hör
talas om det som är positivt då det gäller att införa en
ny lagstiftning.

Anf. 133 MARIANNE CARLSTRÖM (s) re-
plik:
Herr talman! Jag skulle hemskt gärna vilja veta
vilka negativa resultat som vi har tonat ned. Vi har
inte tonat ned något. Vi har tagit fram allting som har
lagts på bordet. Det som irriterar dem som inte är i
majoritet är att vi kom fram till en annan slutsats,
men det måste vi ju få göra.
Kunskap kan man ju tala om, men samtidigt anser
vi utifrån det som har kommit fram i utredningen att
den sexuella läggningen inte har någon betydelse för
om man är en bra förälder eller inte. Vi har lyssnat på
så många, barn och vuxna, och har kommit fram till
den här ståndpunkten, och den står vi fast vid.

Anf. 134 VIVIANN GERDIN (c) replik:
Herr talman! Till Marianne Carlström vill jag
också säga att det är ändå fortfarande konfliktladdat i
samhället att vara homosexuell. Det är därför som jag
tycker - det är min personliga åsikt - att det i dag är
för tidigt att säga att man ska pröva alla och därmed
öka antalet barn som skulle hamna hos homosexuella
föräldrar.

Anf. 135 MARIANNE CARLSTRÖM (s) re-
plik:
Herr talman! Jag tror att i alla debatter där man
har flyttat fram positionerna för homosexuella har
några ansett att det har varit för tidigt. Men i mycket
av den debatt som har varit efter det att utredningen
lämnade sitt resultat har argumentet framförts att
kommitténs förslag om att homosexuella ska ha rätt
att bli prövade för adoption skulle vara politiskt
trendigt.
För mig framstår det som ett väldigt konstigt de-
battknep. Jag blev inte politiker för att vara politiskt
trendig. Jag blev politiker för att trodde att världen
kunde förändras både i stort och i smått. Jag tror på
människors lika värde och lika möjligheter.
Jag blev inte politiker för att välja den lätta vägen.
När alla fakta hade samlats in i utredningen och alla
argument hade prövats gällde det att tänka efter och
våga göra det man tror på. Det är vad jag har gjort i
denna fråga.
Vi har kanske egentligen den här debatten ett år
för tidigt. Det återstår att se vad som händer när vi har
haft remissomgången och hur långt man sedan kan gå
i denna fråga. Det är nästa steg.
Jag anser ändå, och kommer att göra det så länge
jag lever, att vi har gjort rätt. Vi har följt vår överty-
gelse som vi har kommit fram till efter att ha studerat
den här frågan noggrant.

Anf. 136 VIVIANN GERDIN (c) replik:
Herr talman! Jag tror inte att vi kommer längre i
diskussionen i kväll. Jag kan hålla med Marianne
Carlström om att frågan kommer upp först när rege-
ringen har lagt fram sitt förslag.
Det är ändå viktigt att lyfta diskussionen för att
höra alla argument. Att vi uppfattar saker och ting
olika har också jag konstaterat.

Anf. 137 BERIT ADOLFSSON (m) replik:
Herr talman! Jag hade egentligen samma fråga
som Kjell Eldensjö. Varför motsätter sig Marianne
Carlström en utredning av hela adoptionslagstiftning-
en? Beredningsarbetet tar bara fram frågor rörande
barn i homosexuella familjer. Jag skulle vilja veta
vilken uppfattning Marianne Carlström har om en
fullständig utredning.
Jag hörde nyss i ett replikskifte att Marianne Carl-
ström sade: Det finns ingen anledning. Jag undrar vad
den meningen skulle ha fortsatt med.

Anf. 138 MARIANNE CARLSTRÖM (s) re-
plik:
Herr talman! För mig framstår det som lite märk-
ligt. Vi har haft internationella adoptioner ganska
länge i Sverige. Det började att bli rätt omfattande
någon gång på 70-talet, om jag minns rätt. Det är
ganska lång tid. Det är ungefär 30 år. Det finns gans-
ka många barn att forska på. Det har gjorts en del
undersökningar. Det är kanske inte tillräckligt. Det
kan jag inte bedöma.
När vi får en utredning som handlar om ifall ho-
mosexuella ska ha rätt att bli prövade kommer plöts-
ligt debatten igång om att vi ska pröva hela adop-
tionslagstiftningen. Jag säger inte nej till det. Men jag
tycker inte att det finns någon anledning att göra det
just nu. Nu diskuterar vi en annan fråga. Vi diskuterar
om homosexuella ska har rätt att bli prövade.
Det är mycket möjligt att vi om något år eller lite
längre fram får se över adoptionslagstiftningen. Det
kanske är dags för det. Men jag tycker inte att det har
med denna fråga att göra just nu. Därför säger vi nej.
Jag tror att det finns anledning att återkomma.

Anf. 139 BERIT ADOLFSSON (m) replik:
Herr talman! Det hoppas jag verkligen. Det lät
precis som att Marianne Carlström tyckte att man
passar på när frågan är aktuell i en annan del av lag-
stiftningen. Jag vill säga att alla vi andra som jobbar
politiskt också gör det för att förändra till det bättre
för t.ex. barn. Jag hoppas att det framgår med all
önskvärd tydlighet när vi kämpar för vår sak och det
vi tror är bra.
Det finns lagstiftning som är från 1917, efter vad
jag hörde i dag, när det gäller ensamståendes adop-
tioner. Åldersgränsen 25 år är också lite underlig. Det
är två saker som är intressanta. Det finns väl ingen
anledning att vänta med att ta ett helhetsgrepp över
frågan, och då får man också med adoptioner i homo-
sexuella familjer i samma svep. Jag tycker att det
skulle vara rationellt.

Anf. 140 MARIANNE CARLSTRÖM (s) re-
plik:
Herr talman! Vi har nu en utredning som många
här har sagt är väldigt omfattande och ger väldigt
mycket kunskap. Det är tydligen inte tillräckligt
mycket kunskap enligt en del, men nu ska den ändå
gå ut på remiss.
Varför ska vi fördröja det arbetet och sedan sätta
igång en översyn av adoptionslagstiftningen? Jag
antar att det blir anledning för en ny utredning, och vi
vet att utredningsarbete tar tid.
Jag tycker inte att det är något fel att utrednings-
arbete tar tid. Men vi behöver inte vänta med denna
fråga. Vi kan komma vidare när det gäller frågan om
homosexuella ska ha rätt att bli prövade.
Jag vill gärna avsluta med att säga följande. Man
kan tro att kommittén var djupt oenig i allt. Men så
var det inte. Kommittén var i princip enig om allt
utom gemensamma adoptioner.
Frågan har fokuserats på internationella adoptio-
ner. Det beror helt enkelt på att det nästan inte sker
några inhemska adoptioner. Det finns inte barn till
det. Vi är eniga om nästan allt utom denna fråga.
Det enda parti som har gått emot allt är kd. An-
nars finns det en enighet i kommittén. Jag är medvet-
en om att det inte gäller i alla partier. Men vi ska inte
glömma det. Egentligen rör debatten en väldigt liten
del. Vi vet att det sker ganska få adoptioner i dag. Det
handlar återigen om rätten att bli prövad.
Låt oss nu invänta det fortsatta arbetet. Det ska bli
spännande att se hur det går.

Anf. 141 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Först ber jag om ursäkt för att jag
råkade missa min uppsatta tid på talarlistan med nå-
gon minut. Nu har det kommit i gång en diskussion
om homosexuellas rätt att adoptera. Jag finner då inte
anledning att fortsätta med någon längre debatt. Men
jag vill ändå deklarera Centerpartiets uppfattning i
den sakfrågan.
Ingen ska ha en oinskränkt rätt att adoptera barn.
Det är barnets bästa som ska vara avgörande. Men
alla vuxna ska ha rätt att bli prövade lämpliga som
adoptivföräldrar oavsett sexuell läggning, kön, osv.
Det är den utgångspunkt som vi har i den här frågan.
Just detta med att det är barnets rätt som ska vara
avgörande låg också i botten när lagutskottet och
sedermera också riksdagen fattade beslut om den
utredning nu har suttit och utrett dessa frågor.
Jag tycker att utredningen har gjort ett gott arbete.
Det har varit ett omfattande analysarbete och kun-
skapsinhämtande, och utredningen har också kommit
till rätt slutsats.
Nu är det nog som Marianne Carlström sade. Den
här debatten kommer egentligen ett år för tidigt. Det
är en aktuell fråga som har diskuterats mycket. Det är
väl av den anledningen som debatten har kommit till.
Annars har utskottet ingen avvikande mening.
Den samlade majoriteten avstyrker de motioner och
de krav som finns, däribland Centerpartiets partimo-
tion. Det är den enda partimotion som kräver att alla
ska prövas om de är lämpliga. Miljöpartiet har också
en partimotion.
Utskottet avstyrker med motiveringen att man
förutsätter att det förslag som utredningen har lagt
fram och som har diskuterats här - och som bl.a.
Marianne Carlström föredömligt har försvarat -
snabbt ska beredas och att regeringen ska återkomma
till riksdagen med förslag.
Jag vill gärna hänvisa till mitt särskilda yttrande i
betänkandet. Jag säger där att jag är beredd att avstå
från att yrka bifall till partimotionen och avvakta att
ett sådant förslag kommer fram.
Jag förutsätter att regeringen efter remissomgång-
en bereder ärendet på ett sådant sätt att det kommer
fram ett förslag med den innebörd som vi har yrkat i
vår partimotion. Det ska vara möjligt att var och en
ska prövas lämplig som adoptivförälder. Jag kan inte
se någon annan möjlighet utifrån synen på alla män-
niskors lika rätt och värde.
Herr talman! Med detta instämmer jag i de yrkan-
den om bifall till reservationerna nr 1 och nr 2 som
här ha gjorts. Under övriga moment yrkar jag bifall
till utskottsmajoritetens förslag i betänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 29 mars.)

15 § Vissa elmarknadsfrågor

Föredrogs
näringsutskottets betänkande 2000/01:NU8
Vissa elmarknadsfrågor.

Anf. 142 KARL GUSTAV ABRAMS-
SON (s):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservation nr 3 och avslag på övriga reservationer i
betänkandet.
Egentligen skulle vi kanske kunna slippa en stor
del av den här diskussionen och debatten. I just den
fråga som behandlar motionerna på elmarknadsområ-
det har vi nämligen varit ganska överens. Jag tycker
att det egentligen är på marginalen som vi skiljer oss
åt, men det kanske måste vara så här.
I varje fall har frågorna om sänkta elpriser intres-
serat många människor, och tydligen också många
elkonsumenter - hushåll och även småföretag och
andra. Det har ju skett en ganska omfattande mängd
byten av elleverantör. Då är det viktigt att vi, när vi
nu har varit överens om att avreglera elmarknaden
och är överens om att vi ska ha system som ger en
maximal utdelning för konsumenterna, har så låga
elpriser som över huvud taget är möjligt. Det gäller
som sagt både hushåll och företag som producerar
varor och som har el som en del av sina insatsvaror.
Av de rapporter som kommer har vi kunnat kon-
statera att systemet inte fungerar tillräckligt bra. Det
måste förbättras på olika sätt. En fråga som ofta är
uppe till debatt är de relativt höga nätpriserna. De är
ganska olika om man ser till hur de olika nätägarna
debiterar. De är också olika mellan olika delar av
landet och mellan tätort och glesbygd. Denna fråga
måste man försöka komma till rätta med. Elnätsut-
redningen har behandlat frågorna och de är föremål
för beredning i Regeringskansliet. Vi väntar en pro-
position senare under året.
En fråga som också har diskuterats mycket och
som har retat upp konsumenterna och även leverantö-
rerna är de s.k. leverantörsbytena. De fungerar väldigt
dåligt. Det finns regler om hur de ska ske och med
vilka tidsfrister som man ska göra olika anmälningar.
Men tydligen finns det antingen brister i de administ-
rativa systemen eller brister i de ADB-system som
man har inrättat. Eller så kan det, som någon påstår,
vara en ren ovilja från nätbolagen att klara ut detta på
ett effektivt och snabbt sätt. Det vore illa om det
skulle vara så. Vi har i dag inte i lagstiftningen ett
sanktionssystem som effektivt driver på detta så att
det följs upp på ett bra sätt.
Det är på denna punkt som vi egentligen var oeni-
ga om hur man skulle gå till väga, men efter diskus-
sion i utskottet har vi kommit överens om att vi ändå
måste sätta in en del åtgärder och helt enkelt skicka
en beställning till regeringen för att komma till rätta
med bekymren. Det är inte alldeles säkert att detta är
en lätt fråga som det är lätt att lagstifta om. Blir det
fråga om en förseningsavgift eller en sanktionsavgift
så måste man, i vilken form det än må bli, säkerställa
att den är rättssäker och kommer att fungera. Man
måste ha system som fungerar för att detta ska upple-
vas som verkningsfullt, rättvist och, som jag sade,
rättssäkert.
Regeringen har förvisso lovat att se över detta.
Trots det har vi i utskottet kommit överens om att
göra en beställning på en översyn för att kunna kom-
ma åt de felande nätbolagen. Därför vill vi se förslag
till den lagändring som vi tror krävs för att man ska
kunna komma till rätta med bekymren.
Ett annat område, som i och för sig inte är någon
stor fråga som vi trycker särskilt hårt på just nu men
som jag tror att vi kommer att få se mer av i framti-
den, och det ganska snart, är hur vi ska klara av fjär-
ravläsningen av elkonsumtionen och förbrukningen.
Där pågår också utredningar. Det finns ett antal före-
tag som med mycket gott resultat har infört fjärrav-
läsning. Om jag är rätt informerad lär det finnas ett
par tre utrustningar som klarar av fjärravläsningar.
Jag och en kollega var för ett par veckor sedan
hos Sollentuna Energi och fick information om hur
man har arbetat där. Man har infört ett fjärravläs-
ningssystem för alla sina kunder, och man har bara
positiva erfarenheter av det. Kunderna är nöjda. Det
har kunnat ske till mycket rimliga kostnader för före-
taget, vilket jag tycker är en viktig sak att säga. Jag
tror att det är bra om elleverantörerna verkligen tar
tag i frågan och gör någonting åt den. I dag finns det
tyvärr alltför mycket av väntan på att det också på
detta område ska komma regler. Jag tror att de som
har gått före här har en stor fördel av det.
Den fråga och diskussion där vi har skilt oss åt
och där vi från Socialdemokraterna och Vänstern har
reserverat oss gäller strålningsriskerna. Det är natur-
ligtvis ett mycket viktigt område. Det har pågått
mycket forskning om detta, men den har inte kunnat
fastställa om strålningsriskerna medför de problem
som en del vill påstå att de gör. Vi tror från vår sida
att man behöver forska mer på området.
Jag tror att majoriteten delar den uppfattningen,
men man vill trots detta gå fram med en beställning
till regeringen om en utredning om hur man ska öka
kunskapen och avveckla de risker som man befarar.
Vi tycker att man kommer längre med att understödja
forskningen på området och i anslutning till de rön
som kommer upp vidta åtgärder. Trots allt så måste ju
den utredning som majoriteten nu vill beställa bygga
på forskningsresultat och forskningsrön. Därför anser
vi att det var en onödig beställning.

Anf. 143 KARIN FALKMER (m):
Herr talman! Näringsutskottsbetänkandet handlar
i huvudsak om effekterna av den reformering av el-
marknaden som infördes den 1 januari 1996. Avregle-
ringen, som innebär att produktion och handel med el
sker i konkurrens, har skapat förutsättningar för
sänkta priser samtidigt som valfriheten för elkonsu-
menterna har ökat. Elkunderna är de stora vinnarna
eftersom de har möjlighet att sänka sina elkostnader.
I och med införandet av schablonberäkningen på
elmarknaden den 1 november 1999 slopades kravet
på timmätare vid byte av elleverantör. Konsumenter-
nas ställning på elmarknaden stärktes med bl.a. korta-
re uppsägningstid och kostnadsfria byten.
Allt borde vara frid och fröjd. Men det är det inte!
Genom alla klagomål som nått utskottet, och nu se-
nast av Energimyndighetens rapportering till rege-
ringen, framgår att systemet ännu inte fungerar som
avsett. Förhållandevis få kunder har bytt elleverantör.
Många kunder har inte kunnat byta elleverantör, anser
de, för att det har tagit så mycket längre tid än plane-
rat.
Energimyndigheten drar slutsatsen att problemen
beror på nätföretagens hantering av leverantörsbyten,
mätning, beräkning och rapportering.
Regelverket anger klart och tydligt hur berörda
aktörer ska agera vid ett leverantörsbyte och vilka
tidsfrister som gäller. Nätbolagen ska inom fem ar-
betsdagar antingen sända ett meddelande om vad som
är felaktigt eller ofullständigt i anmälan eller bekräfta
densamma.
En anmälan om leverantörsbyte ska innehålla
uppgift om anläggningsidentitet. Här brister det. En-
ligt Energimyndighetens rapportering är denna för
leverantörsbytet nödvändigt uppgift ofta okänd för
kunden. Reformens och elmarknadens trovärdighet
riskerar att skadas om inte rutiner kring leverantörs-
byten och rapporteringen av mätvärden snabbt för-
bättras.
Det är därför mycket bra att vi i näringsutskottet
har kunnat enats om en begäran till regeringen om ett
skyndsamt införande av ett effektivt sanktionssystem
mot de nätbolag som inte uppfyller regelverkets krav
vid byte elleverantör eller gällande föreskrifter om
angivande av anläggningsidentitet vid mätrapporte-
ring. Regeringen ska snarast lägga fram ett förslag till
de lagändringar som krävs.
Ett annat problem där vi inte lyckats nå enighet i
utskottet är den dåliga prisutvecklingen och de stora
skillnader som råder när det gäller nätavgifter. Re-
formeringen och avregleringen av elmarknaden har
varit framgångsrik, inte minst i den meningen att
elpriset har sjunkit. Ändå upplever många konsu-
menter att deras elkostnader är oförändrade eller
t.o.m. har ökat. Förklaringen till detta är dels att den
socialdemokratiska regeringen har höjt energiskatter-
na kraftigt, dels att nätföretagen, trots avregleringen,
inte är konkurrensutsatta. Nätföretagen har ett s.k.
naturligt monopol inom respektive område. Kunden
kan inte välja alternativt nät utan måste använda sig
av det befintliga nätet för att få tillgång till sin elleve-
rans. Den dåliga prisutvecklingen som följer med
elnätens monopolsituation har regeringen inte gjort
något för att komma till rätta med.
Det totala elpris som slutkunden får betala utgörs
av ett renodlat elpris, nätavgift samt energiskatt och
moms. För en elkund som bor i lägenhet och förbru-
kar 2 000 kilowattimmar per år utgjorde den 1 januari
1999 elpriset 25 %. Energiskatter, moms och produk-
tionsskatter var 35 % och nätavgiften 40 % av total-
kostnaden. För en lägenhetskund är alltså bara 25 %
av elkostnaden kopplat till den avreglerade markna-
den, medan 35 % av kostnaden beror på skatter och
40 % av kostnaden tas ut av nätföretag som har ett
naturligt monopol.
Energimyndighetens undersökning från maj 2000
visar att avgiftsskillnaderna mellan nätföretag som
verkar inom samma bebyggelseregion är mycket
stora. Det finns också stor risk för korssubventione-
ring.
Avregleringen av elmarknaden inleddes för mer
än fem år sedan. Regeringen har trots medvetenhet
om bristerna när det gäller nätavgifterna ännu inte
agerat för att skärpa kraven på nätföretagen. Det är
viktigt för konsumenterna att regeringen snabbt ser
till att Energimyndighetens tillsyn av nätföretagen
omedelbart skärps. Det finns uppskattningar som gör
gällande att mer än hälften av avregleringens positiva
effekter i form av effektivitetsvinster finns i nätledet.
Det duger då inte att, som utskottsmajoriteten vill,
förhala denna för konsumenterna så viktiga fråga.
En fråga som oroar många människor är effekter-
na av strålning från kraftledningars magnetfält. Ingen
kan bättre än forskarna avgöra om det föreligger
hälsorisker i detta sammanhang. Vi kan bara konsta-
tera att dagens forskningsresultat om strålningsrisker
från kraftledningar är motstridiga. En försiktighets-
princip har utfärdats, vilket är bra. Hittills har ned-
grävning av kraftledningar varit det som tillämpats i
områden som är tättbebyggda. Men detta löser inte
problemet. Nedgrävning påverkar inte i sig magnet-
fälten.
De motstridiga forskningsresultaten och den bety-
dande oron för de magnetiska fälten som finns bland
människor som har kraftledningar nära husknuten,
dagis eller skolan gör att man måste ta frågan på stort
allvar. Därför begär vi som nu är i majoritet i utskot-
tet att regeringen tillsätter en utredning med uppdrag
att undersöka och presentera metoder för att avskär-
ma magnetfältens strålning för att därmed reducera
eventuella strålningsrisker och finna incitament för
detta. En kostnadsberäkning ska ingå i utredningen.
Herr talman! Jag står självfallet bakom de mode-
rata reservationerna, men nöjer mig med att yrka
bifall till reservation nr 1 och avslag på reservation nr
3.

Anf. 144 LENNART VÄRMBY (v):
Herr talman! Det här betänkandet kan man knap-
peligen betrakta som ett av de tyngsta i näringsut-
skottets historia. Vissa elmarknadsfrågor är en rubrik
som täcker ett brett fält, med det viktigaste beslutet,
nämligen att omreglera till en elmarknad, är ju redan
fattat. Viktiga utvärderings- och analysarbeten pågår
nu helt enligt planerna. Senare i år kommer vi rimli-
gen att kunna se vilka förändringar som måste beslu-
tas i denna församling.
Svenska kraftnät, Energimyndigheten och elbör-
sen själv, Nordpool i Oslo, bedriver nu ett aktivt
förändringsarbete för att finslipa elmarknadens funk-
tioner.
De viktigaste punkterna i det här arbetet är enligt
Vänsterpartiets uppfattning utan tvivel att för det
första få till stånd en effekthandel som ger tydliga
prissignaler till oss konsumenter för kostnaderna att
kalla vintermåndagar hålla oss med nödvändig el.
Omvänt ska vi konsumenter kunna ge tydliga signaler
vilket pris vi är beredda att betala per kilo elektroner
när vi kravlar upp dessa mörka kalla måndagar i ja-
nuari och februari. Kanske fördrar vi sängens goda
värme om effektprisets mekanismer är tydliga nog,
och det vore en marknadskrafternas välsignelse, herr
talman.
För det andra måste överföringskapaciteten byg-
gas ut så att flaskhalsar i stomnät och regionalnät
försvinner. Arbetet med detta pågår redan med högsta
prioritet.
Något som egentligen inte berörs under den här
marknadsrubriken är den snabba koncentrationspro-
cess som pågått och pågår inom elbranschen. Vi i
Vänsterpartiet har uppmärksammat de här riskerna
för en monopolliknande situation i vår motion. Det
senaste exemplet är att den stora tyska koncernen
E.ON häromveckan lade ett bud för att helt ta över
börsnoterade Sydkraft. Sedan tidigare är ju finska
Fortum delägare i Birkakoncernen. Statliga Vatten-
fall, gott folk, är faktiskt det enda helsvenska energi-
företaget av format. Låt oss värna om det bolaget!
En komplikation är att de här tre dominerar elpro-
duktionen med ca 90 %, och det är ett problem när
det gäller att få till stånd en marknad med konkurrens.
Om Sydkrafts övriga ägare accepterar budet från
E.ON betyder det att en av de största aktörerna på den
svenska el- och energimarknaden försvinner från
börsen och blir ett helägt tyskt dotterbolag. Det här
ökar ägarkoncentrationen, minskar insynen och in-
flytandet. Det är min bestämda uppfattning att Syd-
kraft bör leva vidare som börsnoterat, och därmed
öppet, företag. Den granskning och den rapportering
som börsnoterade företag måste leva upp till, gott
folk, är viktig för att vi ska kunna få lite insyn från
samhällets sida. Vi kan ju bara se på Ericssons akti-
estämma, som kanske t.o.m. pågår just nu om de inte
blivit överens på sluttampen.
Jag uppmanar därför de kvarvarande ägarna att
säga ett bestämt nej till det här tyska budet. Det gäller
norska Statkraft, Malmö, Landskrona och Oskars-
hamns kommuner som stora ägare samt Alecta och
självfallet de många enskilda aktieägarna. Det är min
fromma förhoppning att Aktiespararna med Lars-Erik
Forsgårdh i spetsen än en gång reser motståndets fana
och slåss för de verkliga marknadskrafterna. Det är
nämligen farligt när de stora börjar sluka varandra.
Det är då man måste se upp. Det är då konkurrensen
kan upphöra.
Trots denna bekymmersamma utveckling har vi
ingen reservation i betänkandet i dag när det gäller
konkurrensfrågorna, eftersom en utvärdering av el-
marknaden snart ska presenteras. Men jag vill betona
att vi i Vänsterpartiet noga följer utvecklingen och
tänker agera snabbt och bestämt om så behövs.
Jag ska göra några ytterligare nedslag i betänkan-
det. Vad gäller nätverksamheten och nätavgifterna lät
Karin Falkmer från Moderaterna nästan lite upprörd
över att detta inte har fungerat perfekt från början.
Det är då att betänka att tillsynen över nätverksam-
heten successivt har skärpts för att pressa kostnaderna
inom det här monopolet. Det går inte att införa någon
marknad. Vi kan inte rimligen ha flera nät ovanpå
varandra. Jag tycker att det är illa nog med alla de
master som förekommer inom telekombranschen.
Vi har från Vänsterpartiet i en motion föreslagit
att regeringen borde reda ut om det kanske vore bättre
att slå ihop den fasta avgiften med den rörliga. Eller
uttryckt med andra ord för att göra det begripligt: Vi
konsumenter skulle på räkningen betala exakt per
kilowatt och ingenting annat. De kostnader som nät-
bolagen har för sina ledningar tar de sedan ut av det
elförsäljande bolaget. Det skulle betyda att till skill-
nad från nu skulle sparande och effektivisering verk-
ligen stimuleras.
Låt mig ge ett exempel. Om jag köper en tvättma-
skin som drar en tredjedel mindre el, gör jag en för-
tjänst på en knapp tredjedel av elpriset. Den fasta
kostnaden ligger, som det nu är, kvar oförändrad.
Enligt vår modell skulle konsumenten fullt ut tjäna in
hela besparingen per kilowatt. Att utreda detta vore
väl inte helt fel.
Jo, säger en elproducenterna tydligen närstående
majoritet. Min blygsamhet förbjuder mig att nämna
vilket parti som är ensamt om reservation nr 2, som
jag härmed livligt yrkar bifall till.
Vi har ytterligare en reservation tillsammans med
socialdemokraterna. Självfallet står vi bakom den,
men för tids vinnande väljer jag att yrka bifall bara
till reservation nr 2.
Vad gäller anslutning av vindkraft och annan för-
nyelsebar elproduktion, som tas upp på ett förtjänst-
fullt sätt i motioner av Centern respektive Miljöparti-
et, är jag övertygad om att det är en fråga som vi löser
när de arbetsgrupper som just nu arbetar för att un-
derlätta för mer vindkraft kommer med sina förslag.
Vidare något om de omdiskuterade riskerna för
strålning från kraftledningar. Vi har tillsammans med
socialdemokraterna valt att avstyrka förslaget om att
tillsätta en utredning. Det gör vi självklart inte av
ovilja mot att förebygga eventuella risker, men redan
nu finns det en försiktighetsprincip, och såvitt jag vet
är berörda myndigheter och företag numera mycket
medvetna om farhågorna kring magnetfälten. Forsk-
ning pågår och har vårt fulla stöd.
I min hemkommun Växjö och i många andra
kommuner finns redan beslut om att successivt flytta,
gräva ned och avskärma anläggningar som alstrar
magnetfält och strålning, förutom att gällande regler
som sagt ger alla möjligheter att placera transforma-
torer, kraftledningar och andra kraftfältsalstrande
anläggningar på ett betryggande sätt.
Den föreslagna utredningen har därför enligt vår
mening inget ytterligare att tillföra. Men jag fäller
inga bittra tårar, Karin Falkmer och andra, över att ni
i majoriteten, som till och från skiftade i utskottet, för
en gångs skull troligen vinner. Det är det som är de-
mokrati.
Omvänt skulle jag bli glad om övriga kan dela
mina farhågor vad gäller ägarkoncentrationen av
energiföretagen och kan ställa upp för ett Sydkraft
som fortsätter att vara en möjlig placering på aktie-
börsen för våra pensionsfonder och för fortsatt öp-
penhet och möjlig granskning av detta bolag. Kan
Karin Falkmer svara på den utmaningen?
Till sist vill utskottet ge regeringen uppdraget att
skyndsamt utreda de tidigare berörda straffavgifterna
för nätbolag som inte snabbt nog ordnar byte av
abonnenter. Bra, säger det eniga utskottet. I den enig-
heten ingår självklart också Vänsterpartiet. Jag är
införstådd med detta, men jag kan så här på slutet
ändå inte låta bli att jämföra den här snabbheten med
trögheten vad gäller att höja skadeståndsansvaret för
kärnkraftsägarna, som gäller betydligt större belopp.
Inget mer om det. Till sist bara en uppmaning till
alla glada elkonsumenter: Köp miljömärkt el! Då får
ni inte bara energi utan också ett gott samvete.

Anf. 145 KARIN FALKMER (m) replik:
Herr talman! Jag får försöka att utveckla den mo-
derata synen på elmarknaden. Vi tycker att det sam-
manlänkade elsystem som nu finns gör att man var-
ken i Sverige eller i något land i norra Europa kan
styra händelseförloppet. Vi tycker att det är dags att
anpassa energipolitiken till de förhållanden som gäl-
ler på energimarknaden. På en reformerad och av-
reglerad energimarknad duger det inte att fortsätta
med en energipolitik som är grundad på planerings-
mål och omfattande statlig styrning.
De försök till statlig styrning som Lennart Värm-
by nu gör sig till talesman för passar inte i den nya
verklighet som vi lever med. Det är dags att avveckla
den del av energipolitiken som under lång tid har haft
som syfte att styra tillförseln, sammansättningen och
förbrukningen av energi. Statens roll ska inskränkas
till att fastställa spelregler som ska gälla på markna-
den i allmänhet och i synnerhet när det gäller miljö,
säkerhet och beredskap.

Anf. 146 LENNART VÄRMBY (v) replik:
Herr talman! Jag vet inte om jag riktigt förstod
Karin Falkmers inlägg. Man ska anpassa sig till verk-
ligheten, men elmarknaden är en verklighet som ska-
pas av oss människor, bl.a. genom beslut här i riksda-
gen och av oss som konsumenter när vi väljer vilken
elsort vi ska köpa. Jag föredrar då den gröna eller
miljömärkta. Jag tycker inte att vi ska planera för
ökad statlig styrning. Jag uppmanade inte till en enda
statlig krona när jag tog upp Sydkraft, utan jag upp-
manade tvärtom de nuvarande ägarna att inte ge upp
sitt ägande bara därför att E.ON har passerat 40 % i
sitt ägande och därmed lägger bud på hela företaget.
Skulle E.ON få igenom denna sin affär försvinner
Sydkraft från börsen.
Jag har inte alls argumenterat för något förstatli-
gande. Vi har ett helstatligt och helsvenskt Vattenfall.
Jag tycker att det räcker och blir över. Vi kan för-
tjänstfullt utveckla det företaget vidare både för
abonnenter och för oss som ägare, men en ökad stat-
lig styrning har jag alltså inte argumenterat för.
Visst är norra Europa en enda elmarknad, men vi
ska inte ge upp inför de olikheter som finns på denna
elmarknad, med de sämre miljövillkor som har gällt i
norra Europa, utan vi ska se till att tillsammans med
andra goda krafter se till att marknaden ställer mil-
jökrav på produktionen och se till att abonnenterna
får säker el ända fram till de två hålen i väggen. Den
ska också vara tillräckligt avskärmad, så att man inte
när man sticker in kontakten drabbas av strålskador
innan man hinner fram till soffan för att se på de goda
TV-programmen, som alltför ofta avbryts av alltför
dålig reklam.

Anf. 147 KARIN FALKMER (m) replik:
Herr talman! Jag tycker inte att det är en uppgift
för oss riksdagsledamöter att från talarstolen tala om
för företag hur de ska sköta sin verksamhet. Det kla-
rar företagen bäst själva. Jag kan möjligtvis sträcka
mig så långt att jag ger Lennart Värmby rätt i att det
är ett problem att vi har en dominerande aktör som
Vattenfall, som är statligt ägd och därmed kan utsät-
tas för politisk styrning. Detta är ett problem som vi
skulle kunna lösa från riksdagens sida genom att
försälja Vattenfall. Det är mitt förslag till lösning på
detta problem.
Jag tycker vidare att det är viktigt att spelreglerna
när det gäller miljö och säkerhetsaspekter är bra och
genomtänkta på det här området. Där har vi politiker
en roll att spela, men dessa regler ska vara så gene-
rella som möjligt. Den utökade fria konkurrensen
mellan energislagen kommer då att gälla, och då
kommer de energislag som klarar miljö- och säker-
hetsaspekter på ett kostnadseffektivt sätt att vinna.

Anf. 148 LENNART VÄRMBY (v) replik:
Herr talman! Jag ställer mig bakom de generella
reglerna, men en generell erfarenhet, som jag inte är
ensam om att ha gjort efter många års studier av en
bister verklighet, är att kapitalismen har en inneboen-
de tendens att fungera så att när det fria marknads-
krafterna, som jag alltså inte är emot, fått verka ett tag
äter oftast de lite större, effektivare och bättre upp de
små. Till slut hamnar man i en situation som är näst
intill ett monopol, ett oligopol.
När vi har en ingångssituation på elmarknaden där
loppet börjar med stora, ofta statliga eller som i
Tyskland delstatliga företag, är det lite svårt att inte
försöka bevara möjligheterna för en fungerande kon-
kurrens, bl.a. genom att ha exempelvis ett statligt
företag som Vattenfall, som inte är börsnoterat och
som inte kan köpas upp. Då har man någon garanti
för att det finns någon aktör som inte ägs av E.ON
nere i Tyskland. Det företaget är faktiskt större än
Vattenfall som koncern.
Jag tror inte att sådana jättebolag gynnar oss kon-
sumenter på sikt. Jag ser gärna generella regler, och
jag tror på marknadskrafterna till den grad att jag är
villig att lämna över ett stort ansvar till dem. Men jag
litar inte på dem fullt ut. Profithungern kan ta kål på
förnuftet. Därför är det viktigt att de inte får sitta
bakom slutna dörrar. Det var därför som jag inte
uppmanade kammaren att på något sätt fatta beslut
om Sydkrafts ägande utan uppmanade dagens ägare
att bevara Sydkraft som börsnoterat företag för att
därmed bevara insynen.

Anf. 149 INGER STRÖMBOM (kd):
Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till re-
servation 4, men kristdemokraterna står naturligtvis
även bakom reservation 1.
De flesta motionerna i det här betänkandet berör
den avreglerade elmarknaden och innehåller krav på
justeringar för att marknaden ska fungera bättre ur
konsumentens perspektiv. Avregleringen ledde till
sänkta elpriser, och det var ju själva syftet med av-
regleringen. Men regelverket måste justeras när vi nu
i dag ser att det finns några områden som inte funge-
rar riktigt så som de borde.
Vi kristdemokrater anser att Energimyndigheten
måste ges bättre möjligheter till tillsyn och vassare
tänder. Vi menar att det är viktigt att nätverksamhe-
ten, som ju är ett monopolområde, kan övervakas och
att det ska gå att komma till rätta med icke önskvärda
ageranden.
Höga och starkt varierande prisnivåer är ett pro-
blem, bristande effektivitet i nätverksamheten är ett
annat och korssubventionering från nätverksamhet till
elhandel är ett tredje.
För konsumentens bästa måste regeringen snarast
vidta åtgärder för att komma till rätta med de här
problemen. Jag förstår inte varför socialdemokraterna
inte riktigt vill klara ut de kvarvarande problemen i
den i övrigt så lyckade reformen. Socialdemokraterna
hänvisar i dag till Elnätsutredningen. Men om det
kommer åtgärder - och vilka och när - vet inte K G
Abramsson.
Herr talman! Så till ett annat område. För mig
som konsument ska det vara lätt att byta elleverantör
om jag kan få billigare el eller bättre service hos ett
annat bolag. Men det har visat sig att många elkunder
inte kan få sitt byte av elleverantör inom den tidsram
som vi i riksdagen har beslutat om och som började
gälla för ungefär ett och ett halvt år sedan. Ungefär
var fjärde leverantörsbyte försenas. Energimyndig-
heten har starkt kritiserat detta. Någonting måste
göras.
Jag är därför mycket glad över att vi har fått ett
enigt utskott att tillkännage för regeringen att ett
sanktionssystem mot de nätföretag som inte uppfyller
regelverkets krav på leverantörsbyte bör införas.
Herr talman! I många av våra kommuner går
kraftledningar genom eller tätt intill bostadsområden.
Skolor, daghem och sjukhem ligger ibland mycket
nära ledningar. Människor vistas således under lång
tid och nästan dagligen i stor närhet av kraftledningar.
Då och då har det kommit alarmerande forskarrap-
porter om strålningsrisker. Men ungefär lika många
rapporter har förnekat att det finns några skadliga
strålningar. Beroende på osäkerheten i den här frågan
har vi i Sverige en försiktighetsprincip som innebär
att vi ska sträva efter att minska exponeringen för
elektromagnetisk strålning om åtgärderna kan vidtas
till rimliga kostnader.
Försiktighetsprincipen ligger kvar även sedan en
färsk svensk studie från Institutet för miljömedicin
har visat att det inte finns någon ökad risk för barn-
leukemi för det stora flertalet barn som bor i närheten
av kraftledningar. Man har också visat att den lilla
cancerrisk som finns endast gäller dem som utsätts
för mycket höga strålningsstyrkor.
Herr talman! Jag menar att vi politiker måste ta
människors oro på allvar. Det försöker vi göra i
många andra sammanhang. Kristdemokraterna anser
att det ska vi göra även i frågan om eventuell skadlig
strålning från kraftledningar.
Ett sätt att använda försiktighetsprincipen är att
försöka avskärma den strålning som bevisligen finns
runt ledningar. Det är där som vi kristdemokrater vill
ha och har fått majoritet för ett tillkännagivande till
regeringen att åtgärder och metoder för att reducera
strålningsriskerna från kraftledningar ska utredas.
Så, herr talman, till fjärrvärmemarknaden. Som
konsument har du i dag inte möjlighet att välja
fjärrvärmeleverantör. Företagen har monopol i ditt
område och kan i praktiken sätta de priser de vill. Vi
anser att det är en mycket olycklig situation. Vi vill
att regeringen ska pröva hur konkurrens kan tillska-
pas också på det här området. Vi kräver också en
tillsyn som bevakar hur kommuner och andra leve-
rantörer sätter sina taxor.
Regeringen säger sig värna om konsumenterna.
Detta, menar vi, måste också få genomslag på
fjärrvärmemarknaden.

Anf. 150 LENNART VÄRMBY (v) replik:
Herr talman! Jag ska fråga Inger Strömbom och
kristdemokraterna vad ni anser om ägarkoncentratio-
nen, som ständigt ökar inom energibranschen. Det är
lite motsägelsefullt när vi ska ha en fri marknad som
är bra för konkurrensen.
Anser Inger Strömbom och kristdemokraterna att
det är fritt fram för E.ON att köpa upp Sydkraft?
En följdfråga: Ställer ni samtidigt upp på att sälja
ut det helsvenska Vattenfall rakt ut till börsen och
därmed öppna för att E.ON även köper upp Vatten-
fall?

Anf. 151 INGER STRÖMBOM (kd) replik:
Herr talman! Jag kan rimligen inte här i dag säga
om vi ska sälja ut Vattenfall rakt av och när vi ska
göra det.
Vi menar att Vattenfall rimligen inte bör förbli i
statlig ägo. Sedan måste man naturligtvis se till att
utvärdera när det är lämpligt att sälja. Men det bör
säljas så snart som det är möjligt.
Vi ser ju på många olika områden hur företag blir
större och större. Det är någonting som politikerna
svårligen kan gå in och reglera. Vi vill ha avreglerade
marknader. Vi vill ha fri utveckling.
Men samtidigt får vi aldrig glömma bort hur vik-
tigt det är att som politiker skapa möjlighet för de
små företagen att starta, att växa, att bli medelstora.
Vi behöver både stora företag, medelstora företag och
många små företag. Man kan inte se så ensidigt på
den här frågan som Lennart Värmby försöker göra.
På energisidan har vi kristdemokrater bl.a. talat
om behovet av att vi också har många små energile-
verantörer. Jag vet inte om man i Vänsterpartiet har
varit så beredd att stödja t.ex. de små vattenkraftfö-
retagen. Gå tillbaka och titta på den vänsterpartistiska
politiken!

Anf. 152 LENNART VÄRMBY (v) replik:
Herr talman! Det här med vem som stöder vem
bäst får vi kanske ta i en annan omgång. Men tillbaka
till själva kärnfrågan.
De politiska partierna och vi som politiska före-
trädare tillfrågas ständigt och jämt - och vi har dess-
utom en tendens att skriva in det i våra partiprogram
- om mycket detaljerade förslag. Inger Strömbom ger
en beskrivning genom att gå runt kärnfrågan som jag
ställde om Sydkraft.
Jag vill bara veta om kristdemokraterna tycker att
det är bra att Sydkraft köps upp av smutsig tysk
kolkraft, för att ta i med argument som har hörts i den
här kammaren ibland. Är det verkligen bra för kon-
sumenterna, för marknaden, att E.ON kanske får bli
helägare till Sydkraft?

Anf. 153 INGER STRÖMBOM (kd) replik:
Herr talman! Jag tycker att Lennart Värmby fort-
farande frågar lite ensidigt. Jag förstår inte att det
spelar någon större roll om det är detta företag eller
något annat som eventuellt ska få tillåtelse att köpa
Sydkraft.
Sydkraft ska ha möjligheter att agera starkt på
marknaden, tycker jag. Om det då är detta företag
eller något annat som äger Sydkraft är oväsentligt.
Det viktiga för oss konsumenter är att det finns god
tillgång till energi till rimliga kostnader.
Det är regelverket kring elmarknaden som vi po-
litiker ska besluta om, inte om vem som köper vem.

Anf. 154 ÅKE SANDSTRÖM (c):
Herr talman! För att skapa fungerande marknader
krävs det att alla får tillgång till denna marknad på
lika villkor. Elnäten i sig utgör ett naturligt monopol
som riskerar att sätta kundernas möjlighet till valfri-
het och mångfald ur spel.
Det är även viktigt att begränsa möjligheten till
korssubventionering mellan elproduktion och distri-
bution. De partier som finns här i riksdagen är över-
ens om detta, och det måste vi anse som mycket po-
sitivt. Detta utgör grunden för att vi även i fortsätt-
ningen kommer att utveckla instrument som gör att
elmarknaden kommer att fungera ännu bättre.
Ur Centerpartiets synpunkt tycker jag att vi ska
fortsätta arbeta för att gemensamt skapa långsiktigt
hållbara spelregler på hela energiområdet. Ett steg i
den riktningen handlar om att på ett snabbt och smi-
digt sätt kunna byta elleverantör. Tyvärr har det visat
sig att detta inte fungerar på ett tillfredsställande sätt.
Ett enhälligt förslag föreligger i utskottets betän-
kande om att snabbt utreda dessa möjligheter. Det
står faktiskt, herr talman, "skyndsamt" i betänkandet.
Det ger mig förhoppningar. Kanske har vi ett förslag
innan det blir en ny sommartid.
Vi bör utreda möjligheten att införa en sank-
tionsavgift mot de leverantörer som inte når upp till
kraven. Det är ett sätt att få marknaden att fungera
bättre. Personligen ser jag det som märkligt att en
marknad som själv efterfrågar avregleringar och kon-
kurrens inte ställer upp på de krav som detta ställer på
företagen själva. Vi kan också notera i betänkandet
att det finns stora prisskillnader i fråga om nätavgif-
ter, särskilt mellan småföretag på landsbygd och i
tätort. Detta är inte bra.
För att skapa ytterligare konkurrens och ökad val-
frihet är det också positivt om flera aktörer på pro-
duktionssidan kan tillkomma. Det är inte minst viktigt
för det arbete med omställningen av det svenska
energisystemet som nu pågår. Det låga elpriset, som
självfallet är positivt för konsumenterna, innebär även
att intresset nu är lågt bland aktörerna för att etablera
sig på produktionssidan, inte minst på grund av de
kostnader som anslutningen till kraftnäten innebär.
Centerpartiet har också lyft fram denna fråga i de
överläggningar som har skett i samband med uppfölj-
ningen av omställningsprogrammet. Det är också
därför en översyn av frågan nu görs. Denna fråga är
viktig för de ofta förhållandevis små aktörerna, fram-
för allt vindkraftsproducenterna. Enligt vår uppfatt-
ning är frågan om vindkraftens nätanslutning, kostna-
derna för nätanslutning, utomordentligt viktig för
vindkraftens framtid.
Herr talman! Vi har även rapporter när det gäller
nätsystemet, kraftnäten, som talar om eftersläpande
underhåll. Det är synnerligen allvarligt. Vi har ju en
del stora giganter på området. Det hotas med ytterli-
gare utförsäljningar och koncentrationer. Det kan
innebära att vi står med ett enormt koncentrerat ägan-
de, något som i varje fall för stora delar av det glesa
Sverige inte kommer att vara positivt. Vi har exempel
på att stora energibolag nu också går in och köper
infrastrukturen i stora städer. Därmed kontrollerar de
både energi och exempelvis vatten och avlopp.
Kraftledningarna utgör en vital del av den svenska
infrastrukturen. Sårbarheten i systemet har alltmer
kommit att hamna i fokus, inte minst beroende på de
avbrott i distributionen som förekommit under senare
år. Som tidigare har sagts i debatten finns det också
en oro bland de boende i närheten av kraftledningar
när det gäller vilken påverkan den strålning och de
magnetfält som dessa kraftfält genererar kan ha på
folkhälsan.
Jag delar inledarens uppfattning att man i dag inte
kan påvisa något direkt påfallande samband mellan
ohälsa och kraftledningar, men det finns ändå anled-
ning att iaktta stor försiktighet och ta människors oro
på allvar. I tillkännagivandet ingår även att utreda
möjligheterna till och kostnaderna för att i större
utsträckning gräva ned kraftledningarna. Detta skulle
innebära att sårbarheten i systemet minskar påtagligt.
Med hänvisning till den omfattande och tydliga
diskussion vi har haft här tidigare yrkar jag med det
anförda bifall till reservation 1 och avslag på reserva-
tion 3.

Anf. 155 EVA FLYBORG (fp):
Herr talman! Den 1 november 1999 trädde den
s.k. schablonreformen i kraft. Den syftade till att även
de små elkonsumenterna skulle kunna minska sina
kostnader genom att enkelt och smidigt byta elleve-
rantör eller omförhandla sina pågående leveransavtal.
Processen vid byte av leverantör fungerar dock inte
på ett tillfredsställande sätt. Utskottet föreslår därför
gemensamt att regeringen skyndsamt ska utreda för-
utsättningarna och formerna för införande av ett ef-
fektivt sanktionssystem mot de nätbolag som inte
uppfyller regelverkets krav vid byte av elleverantör.
Regeringen ska snarast lägga fram erforderliga för-
slag till de lagändringar som krävs för ett snabbt
införande. Detta är en mycket tydlig beställning.
Det är naturligtvis inte acceptabelt att riksdagens
tidigare beslut inte efterlevs av de aktörer som finns
på marknaden. För att elmarknadsreformens positiva
effekter ska komma konsumenterna till godo fullt ut
måste ju administrationen vid själva bytet fungera
smidigt. Själva poängen med reformen är just att öka
rörligheten för konsumenterna och därigenom också
öka konkurrensen med lägre priser som följd. Ett
effektivt sanktionssystem verkar tyvärr vara en nöd-
vändighet för att få alla inblandade parter att efterleva
riksdagens tidigare fattade beslut. Jag tycker att det är
glädjande att vi i utskottet har kunnat enas om en
beställning till regeringen av ett sådant sanktionssys-
tem. Det kommer i slutändan att gagna elkonsumen-
terna.
Vägledande för den avreglerade elmarknaden är
ju faktiskt omsorgen om konsumenternas intressen.
Vi konstaterar att nätavgifterna i vissa fall har ökat
sedan omregleringen av elmarknaden inleddes trots
de rationaliseringskrav i form av prissänkningar som
fastställts av Nätmyndigheten.
Enligt vår mening förutsätter en väl fungerande
elmarknad förutom konkurrens inom elhandeln även
en effektiv och tillförlitlig nätverksamhet. Eftersom
nätverksamheten inte är konkurrensutsatt är det av
avgörande betydelse att en effektiv tillsyn av denna
verksamhet fungerar. I den nya ellagen, som trädde i
kraft den 1 januari 1998, infördes bestämmelser för
att skapa förutsättningar för en effektivare tillsyn.
Erfarenheterna visar dock att det fortfarande finns en
rad problem när det gäller nätverksamheten. Det finns
mycket stora avgiftsskillnader mellan nätföretag med
likartade förutsättningar, och avgifterna är i genom-
snitt relativt höga jämfört med kostnaderna för verk-
samheten. Detta tyder på bristande effektivitet i nätfö-
retagens verksamhet.
Ett annat problem, herr talman, är korssubventio-
neringen inom elhandeln med monopolvinster från
nätverksamheten. I en motion från Folkpartiet förelås
åtgärder för att försvåra möjligheterna till subventio-
nering av elhandeln med monopolvinster. I motionen
redovisar vi förslag från Konkurrensverket om att det
dels klart ska urskiljas vilka kostnader hos leverantö-
rerna som är att hänföra till nätverksamheten, dels ska
utredas om det finns möjlighet att lägga en straffav-
gift på subventionering av elhandel med monopol-
vinster inom energiområdet. Regeringen hänvisar till
att frågan utreds. Vi anser emellertid att utredningsar-
betet bör bedrivas snabbare med hänsyn till den eko-
nomiska betydelse dessa frågor har för ett stort antal
hushåll.
Herr talman! Jag vill tala om kraftledningar och
strålningsrisker. I september år 2000 presenterade en
internationell forskargrupp vid Institutet för miljöme-
dicin den hittills mest omfattande analysen av studier
som gjorts om ett eventuellt samband mellan kraft-
ledningarnas magnetfält och barnleukemi. Resultatet
av analysen visar att man inte har kunnat belägga
någon ökad risk för barnleukemi för det stora flertalet
barn som bor i närheten av kraftledningarna och att
den cancerrisk som finns primärt gäller dem som
utsätts för mycket höga strålningsstyrkor. Det kritiska
avståndet till kraftledningar kan beräknas till mellan
30 och 50 meter beroende på strålningens eller led-
ningens styrka.
Problemet med att definitivt belägga ett samband
består i att forskarna inte kan förklara hur den lågfre-
kventa strålningen kan orsaka uppkomsten av leuke-
mi eller andra cancerformer. Trots djurförsök och
laboratorieexperiment finns ännu ingen vetenskapligt
bevisad biologisk förklaring till cellpåverkande ef-
fekter av låg elektromagnetisk strålning. Däremot
hävdar jag att det finns en internationell samsyn om
att den strålning som människor utsätts för i det mo-
derna samhället i dag är omfattande och att det inte är
osannolikt att den påverkar människokroppen på ett
negativt sätt. Internationella forskningsresultat stöder
denna teori.
Försök har bl.a. visat att det finns en koppling
mellan strålning och negativa biologiska effekter.
Bl.a. tyder resultaten på att balansen mellan viktiga
joner och enzymer i cellerna kan rubbas och att elekt-
romagnetiska fält underlättar bildandet av s.k. fria
radikaler - kraftfulla oxidanter som kan förstöra cel-
lernas grundfunktion. Undersökningar som bl.a. har
genomförts i Sverige visar att t.ex. mobiltelefonan-
vändare känner av huvudvärk, koncentrationssvårig-
heter, sömnrubbningar och trötthet som de förknippar
med användningen av dessa telefoner. Exponeringen
misstänks också påverka minnet, arvsmassan och ge
förändrat blodtryck. Sambandet med tumörer är om-
debatterat. Ett forskarlag från Australien har rapporte-
rat om fördubblad cancerfrekvens hos cancerkänsliga
möss som utsatts för radiostrålning.
Herr talman! Vårt moderna samhälle har inte
mycket gemensamt med den omgivning som var
rådande då människokroppen en gång utvecklades
och har därför inte utvecklat någon biologisk funktion
som på ett naturligt sätt har förmågan att skydda
kroppen från sådan strålning. Det finns alla skäl att
hantera strålningsfrågor inte med rädsla men med
respekt. Det nya systemet Blåtand kommer att göra
våra apparater i hemmen sladdlösa. Dessa ska konti-
nuerligt stråla informationen emellan sig - inga slad-
dar. Praktiskt, ja visst. Men hur det kommer att på-
verka oss rent medicinskt är helt okänt. Om vi där-
med är modiga eller aningslösa får eftervärlden visa.
Eftersom ett samband mellan kraftledningarnas
magnetfält och bl.a. leukemi inte kan uteslutas har
Arbetarskyddsstyrelsen, Boverket, Elsäkerhetsverket,
Socialstyrelsen och Statens strålskyddsinstitut i sam-
råd utarbetat en s.k. försiktighetsprincip. Försiktig-
hetsprincipen innebär att om åtgärder som generellt
minskar exponeringen kan vidtas till rimliga kostna-
der och konsekvenser i övrigt bör det eftersträvas att
reducera fält som avviker starkt från vad som kan
anses normalt i den aktuella miljön. När det gäller
nya elanläggningar och byggnader bör målet redan
vid planeringen vara att utforma och placera dessa så
att exponeringen begränsas. Det övergripande syftet
med försiktighetsprincipen är ju att på sikt reducera
exponeringen för magnetfält för att minska risken för
att människor skadas.
Mot bakgrund av att det i dag finns bostadsområ-
den, skolor och daghem som ligger nära kraftledning-
ar bör därför en utredning tillsättas med uppdrag att
finna åtgärder och metoder för att reducera strålnings-
riskerna från kraftledningar. I utredningsuppdraget
bör även ingå att ta fram förslag till incitament för
kommuner och kraftbolag för sådana åtgärder samt en
bedömning av kostnaderna för åtgärderna. Detta bör
riksdagen ställa sig bakom.
Jag är mycket glad över att utskottsmajoriteten
väljer att uppmärksamma frågan och ge regeringen
och omvärlden en mycket tydlig signal.
Jag yrkar bifall till reservation 1 och avslag på re-
servation 3.

Anf. 156 LENNART VÄRMBY (v) replik:
Herr talman! Är det någonting som förenar oss så
tror jag att det är respekten för just strålningsriskerna.
Socialdemokraterna och vi har ju inte ställt upp på
majoritetens linje därför att det är just i fråga om
åtgärderna som vi tvekar. Och man kan nog inte be-
gränsa en utredning till bara kraftledningar, utan en
sådan måste röra transformatorstationer, elcentraler
och annat, eftersom strålning inte bara finns runt
själva kraftledningarna. Men jag tror i och för sig att
vi är ganska överens om respekten för den möjliga
strålningsrisken.
Men min egentliga fråga är: Är Folkpartiet inne
på samma linje som Moderaterna och, som jag upp-
fattade det, till stor del Kristdemokraterna i fråga om
att vi ska sälja ut all den svenska energin, Vattenfall
och det som är kvar av Sydkraft - åtskilliga procent
är fortfarande kvar i svensk ägo? Vad anser Folkpar-
tiet om det?

Anf. 157 EVA FLYBORG (fp) replik:
Herr talman! Vi i det här utskottet brukar ju de-
battera energi allt som oftast i denna kammare. Men
om jag inte kommer ihåg fel, Lennart Värmby, så var
det det statliga Vattenfall som köpte in den smutsiga
tyska brunkolsenergin med hjälp av Vänsterpartiet för
ett tag sedan. Var det inte så, Lennart Värmby? Det
vore väl i så fall i den diskussionen bättre om rege-
ringen och Vänsterpartiet inte lade sig i den svenska
energimarknaden. Då kunde vi få en mycket renare
energi och en renare luft här i Sverige.

Anf. 158 LENNART VÄRMBY (v) replik:
Herr talman! Det var ju demagogiskt ett fyndigt
svar, Eva Flyborg. Men kärnfrågan kvarstår: Tycker
Folkpartiet att det är bra att Sydkraft, en av de tre
stora på den svenska elmarknaden, köps upp av
E.ON, tas bort från börsen och därmed den insyn och
den granskning som börsföretagen ändå utsätts för.
Som exempel nämnde jag Ericsson vars bolagsstäm-
ma pågår i dag. Vattenfall som helstatligt företag är ju
utsatt för en synnerligen kraftig genomlysning. Vi
riksdagsledamöter kan gå på dess bolagsstämmor,
och vi har möjligheter till en väldigt god insyn i detta
företag. Och det är dessutom helsvenskt och äger
svenska naturtillgångar. Är Folkpartiet helt neutralt
och så marknadsliberalt att ägandet inte spelar någon
som helst roll när smutsig tysk kolkraft köper in sig i
Sverige och rycker undan Sydkraft vars huvudkontor
flyttar från Malmö och över bron vidare till Tysk-
land? Är Folkpartiet positivt till den utvecklingen?

Anf. 159 EVA FLYBORG (fp) replik:
Herr talman! Det är underliga tider när Vänster-
partiets företrädare talar så att säga bolagens lov och
börsens och marknadens lov. Men låt gå för det. Men
det är lite konstigt när Lennart Värmby ställer samma
fråga till alla och han själv har varit med och påverkat
att det statliga Vattenfall köper in smutsig f.d. östtysk
brunkol. Det är vänsterpolitiken i verkligheten, Len-
nart Värmby, inte det som han talade om i fråga om
E.ON. Vi stänger bra, rena och säkra svenska kärn-
kraftverk och köper i stället in smutsig f.d. östtysk
brunkol. Det är väl egentligen lite fånigt att fråga mig
om det andra. Men svaret på den frågan, Lennart
Värmby - han har nog ingen mer replik - är väl
egentligen ja.

Anf. 160 INGEGERD SAARINEN (mp):
Herr talman! Jag är ledsen, Lennart Värmby, men
ni är inte ensamma om att stå bakom reservation 2.
Det gör Miljöpartiet också. Men vi tänker för tids
vinnande inte yrka bifall till den.
Jag är lite förvånad över att Karin Falkmer talar
om förhalning och att Inger Strömbom tycker att det
går alldeles för långsamt när det gäller att vi ska få
någon ordning på nätverksamheten. En utredning
håller på att remissbehandlas, en proposition väntas i
september, och det pågår utvecklingsprojekt av olika
slag. Nätnyttomodellen och nätoperatörernas effekti-
vitet håller på att utvecklas i ett annat projekt. Mycket
är på gång. Och, som sagt, propositionen väntas i
september. Så mycket fortare kan vi väl inte få den.
Nätverksamhet är en lönsam affär. Så verkar det i
alla fall. För lönsam tycker de flesta av oss att det
verkar vara. Därför är det ju viktigt att titta på detta.
Det är ju det som Elnätsutredningen bl.a. har tittat på.
Man tar upp de höga avgifterna, den bristande effek-
tiviteten och risken för korssubventioner och annat.
Priserna i glesbygden är betydligt högre än i tät-
orter. Och det är ett bekymmer. Det är inte bra att
kostnaderna för att leva i glesbygd på område efter
område är högre än för att leva i tätort. Både stadsbor
och landsbygdsbor har intresse av att hela Sverige är
bebott och att alla inte tränger ihop sig i städerna.
Nätavgifterna är 30-40 % av priset, så det är be-
tydande kostnader för hushållen som det handlar om.
Detta kommer också att tas upp av utredningen, och
jag hoppas att det går att göra någonting åt det.
Däremot är det bra att stamnätsavgifterna gradvis
blir lägre ju längre norrut man kommer. Det bör ju på
något sätt avspegla sig i kostnaderna att elen kommer
från norr.
I övrigt anser vi att en större andel av kostnaden
ska vara rörlig. Det skulle vara en stimulans för spa-
rande och för effektivisering. Det är därför som vi
stöder reservation 2.
När det gäller förseningsavgiften så är det enligt
oberoende elhandlare så att deras medlemsföretag får
in endast 30-40 % av bekräftelserna på elbyten inom
de fem föreskrivna dagarna.
Enligt en enkät till nätföretagen däremot besvaras
85 % inom fem dagar. Det jag funderar på är: Kan
båda dessa uppgifter vara sanna? Det här skulle i så
fall betyda att medlemsföretagen, oberoende elhand-
lare, mer eller mindre systematiskt behandlas sämre
än de stora. Om det skulle vara en riktig slutsats tyck-
er jag att det är förskräckligt.
Vi har i utskottet förstått att det finns många skäl
till alla de förseningar som nätföretagen orsakar. Ett
av de skälen är bristande motivation för att göra nå-
gonting. På grund av det föreslår Svensk Energi ett
bonussystem för dem som sköter det bra i stället för
ett sanktionssystem för dem som sköter det dåligt. Jag
vill därför genast meddela att jag gärna vill ha bonus
när jag lämnar in min deklaration i tid och när jag
betalar mina räkningar i tid.
Jag är glad att vi till slut fick hela utskottet med på
en skarp skrivning. Det börjar att så småningom bli
ordning och reda, så att inte de drabbade bolagen
alltför länge måste betala kostnader som de försumli-
ga bolagen orsakar.
När det gäller konkurrensfrågor har utskottet un-
derstrukit vikten av att konkurrensbegränsningar,
snedvridningar och manipulationer förhindras. Det är
bra att det ska tillsättas en utredning som ska belysa
detta. Jag skulle personligen önska att konkur-
rensmyndigheterna både i Sverige och i Europa hade
betydligt vassare tänder, det tror jag skulle behövas.
Men som sagt gläder jag mig åt utredningen i varje
fall.
När det gäller vindkraften konstaterar vi i vår mo-
tion att det är svårt och dyrt för havsbaserade vind-
kraftverk att ordna nätöverföringen. Men Energimyn-
digheten ska redovisa ett uppdrag baserat på vind-
kraftsutredningen, som ska redovisas den 30 april i år.
Där ska också anslutningen av havsbaserade vind-
kraftverk tas upp. Jag tycker att det är rimligt att
avvakta deras slutsatser.
Vi i Miljöpartiet ansluter oss till kravet på en ut-
redning för att hitta metoder för att minimera strål-
ningen från kraftledningar. Strålning är en ny förore-
ningskälla, och det finns därför starka skäl för att vara
försiktig.
Det är dessutom befogat att skapa konkurrens
inom fjärrverksamheten. Prisskillnaderna är väldigt
stora. Det kan ibland vara dubbla priser från en kom-
mun till en annan. Det är naturligtvis inte riktigt rim-
ligt. Därför tycker vi att det finns skäl att titta på
detta. Det föreslås att göras produktivitetsmätningar,
nyckeltal och särredovisningar, en juridisk separation.
Det är bra. Dessutom vill man fortsätta att utreda
frågan om tredjepartstillträdet. Det tycker jag också är
vettigt. Det pågår, så därför ställer vi oss på majori-
tetens sida. Det är förslag på väg.

Anf. 161 KARIN FALKMER (m):
Herr talman! Jag har en liten kommentar till Inge-
gerd Saarinen om hennes förvåning över att vi i vår
reservation 1 tycker att regeringen går för långsamt
fram. Det är Energimyndighetens rapport som visar
att problemen finns. Det håller i och för sig Ingegerd
Saarinen helt med om. Vi tycker att konsumenterna
inte ska behöva vänta på denna långa process som
håller på. Vi vet aldrig heller vad som kommer ut i
slutändan, trots påpekade problem. Vi pekar på att
problemen är fastlagda. Vi vill ha åtgärder så fort som
möjligt, snarast. Detta är ett viktigt konsumentintres-
se. Vi har bombarderats med brev i denna fråga från
missnöjda konsumenter som klagar över att de betalar
skyhöga nätavgifter. När det är belagt att problemen
ser ut som de gör, tycker vi att vi inte ska behöva
vänta ytterligare, utan då ska regeringen plocka fram
ett förslag för att komma till rätta med detta.

Anf. 162 INGEGERD SAARINEN (mp):
Herr talman! Jag håller helt med om det. Det är
precis det som pågår. Propositionen ska som sagt
läggas fram i september. Det finns andra saker som
pågår. Det är inte helt enkla saker, det är rätt så
krångliga saker. Det kanske finns skäl att låta dem
titta på dem.

Anf. 163 KARIN FALKMER (m):
Herr talman! I sådana frågor som är lite komplice-
rade är det väldigt vanligt att det radas upp hinder.
Intressegrupper är fenomenalt skickliga på att rada
upp hinder. Det är den process som är i gång nu. Vi
vet inte vad som kommer ut i september. Vi säger att
vi inte behöver vänta på detta nu, vi vet att problem
föreligger. Vi vet att konsumenterna är ytterligt otåli-
ga. Vi lyssnar på konsumenterna och tycker att det är
dags för regeringen att agera.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 29 mars.)

16 § Ändringar i telelagen avseende nummer-
portabilitet

Föredrogs
trafikutskottets betänkande 2000/01:TU10
Ändringar i telelagen avseende nummerportabilitet
(prop. 2000/01:74).

Förste vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 29 mars.)

17 § (forts. från den 22 mars) Elever med funk-
tionshinder (forts. UbU12)

Anf. 164 ERLING WÄLIVAARA (kd):
Herr talman! Kristdemokraternas grundsyn utgår
från en värdegrund förenlig med kristen tradition och
västerländsk humanism, vilket innebär att varje män-
niska är unik och har ett absolut värde. Hon besitter
därtill en förmåga att utvecklas i gemenskap med
andra människor, och det är i relationerna med andra
som vi växer, utvecklas och mognar. De värden man
väljer som grund för politiken måste kunna ge en
helhetsbild av människan - hennes värde, förutsätt-
ningar, behov och uppgift.
Alla människor ska i vardagslivet kunna ta sina
möjligheter i anspråk. Det är särskilt viktigt att lyssna
till just de människor som har svårt att göra sin röst
hörd i samhällsdebatten, de som inte orkar eller har
förmåga ett protestera eller engagera sig.
Herr talman! Vi debatterar i dag betänkandet Ele-
ver med funktionshinder. De 44 motionsyrkandena
handlar om återinförande av specialskolan som skol-
form för synskadade respektive gravt språkstörda
barn, omprövning av beslutet att avveckla de fasta
skoldelarna vid Ekeskolan i Örebro och Hällsbosko-
lan i Sigtuna, stöd för elever med funktionshinder i
den kommunala skolan, teckenspråkslärare för barn
med grav hörselskada, föräldrainflytande över ut-
vecklingsstörda barns skolgång och funktionshindra-
de barns möjligheter att välja skola.
Sin vana trogen väljer majoriteten i utskottet att
avstyrka alla motionsyrkanden. Majoriteten väljer att
ta på sig skygglapparna och köra sin låtgåpolitik.
Herr talman! Alla människor har rätt till utbild-
ning. Det är samhällets skyldighet att erbjuda utbild-
ning anpassad till varje enskild människas behov.
Tyvärr finns det en tendens i vårt samhälle att ut-
vecklingsstörda blir en andra klassens medborgare.
Deras behov tillgodoses inte i samma utsträckning
som de människors behov som inte är utvecklings-
störda. Genom att förneka de utvecklingsstörda denna
rätt diskrimineras samhällets svagaste grupp. Det kan
vi kristdemokrater aldrig acceptera.
Herr talman! För någon månad sedan fick jag ett
brev från en funktionshindrad elev i en svensk skola.
Brevet var skrivet med stor omsorg - ett brev som
säkert tagit lång tid att skriva. Anna berättar i brevet
att hon är funktionshindrad. Hon bor hemma tillsam-
mans med sina föräldrar.
Anna går i en vanlig kommunal skola på hemor-
ten. Hon har sin egen skolbänk, visserligen i ett hörn
av klassrummet, lite avskilt från de andra eleverna,
men ändå. Anna, som är elva år, känner sig ofta över-
given och ensam. Ingen har riktigt tid med henne.
Anna är dessutom den enda funktionshindrade på sin
skola. Hon skriver i sitt brev att hon inte blir mobbad,
men att hon väldigt gärna skulle vilja ha en kompis,
en kamrat som är som hon och som har samma intres-
sen. Anna känner sig ensam.
De funktionshindrades skolgång ska så långt som
det är möjligt integreras i skolan på hemorten. Princi-
piellt delar kristdemokraterna detta synsätt. Strikt
ansvarsmässigt är det varje kommuns uppgift att
ansvara för att alla kommuninvånares primära behov
tillgodoses, oavsett förutsättningar och ålder. Men,
herr talman, frågan är mycket mer komplex än så.
Många kommuner ute i landet har svårt att leva
upp till kravet på att integrera de funktionshindrade i
skolan och ge dem en meningsfull tillvaro och en god
utbildning. Fallet med elvaåriga Anna är inte unikt,
utan flera rapporter pekar på att samma förhållande
råder i många kommuner.
Säkert har vi alla - åtminstone de flesta av oss i
utbildningsutskottet - läst Åsa Pehrssons utredning
Så fungerar den integrerade skolan från somma-
ren/hösten 2000. Många kommuner har varken eko-
nomiska eller personella resurser att ge funktions-
hindrade en god utbildning och den stimulans som de
behöver för att få utvecklas utifrån sina möjligheter.
Den kommunala kompetensen behöver förstärkas
när det gäller undervisning av barn med funktions-
hinder. Detta gäller inte minst tillgången på tecken-
språkslärare och teckenspråkskunnig personal i sko-
lan för att tillgodose behovet hos barn med grava
hörselskador.
Men vi får inte glömma bort att det finns barn
med multifunktionshinder som kräver specialhjälp-
medel och personal med specialkompetens. Deras
behov kan den enskilda kommunen inte klara. Därför
är det viktigt att specialskolor finns att tillgå. Själv-
klart ska den funktionshindrade eleven och dennes
vårdnadshavare själva ha rätten att välja specialskola.
Kristdemokraterna anser att beslutet om att av-
veckla de fasta skoldelarna på Ekeskolan i Örebro
och Hällsboskolan i Sigtuna var ett stort misstag. Vi
motsatte oss det beslutet, och vi anser att det måste
omprövas. Visstidsvistelse på ett resurscenter tillgo-
doser inte de funktionshindrades behov.
Kristdemokraterna har i sin budgetmotion avsatt
medel för att de fasta skoldelarna på Ekeskolan och
Hällsboskolan åter kan öppnas.
Herr talman! I januari månad 1996 inleddes en
försöksverksamhet med ökat föräldrainflytande över
utvecklingsstörda barns skolgång. Det handlar om
barn som inte kan nå upp till grundskolans kun-
skapsmål, därför att de utvecklingsstörda inte får tas
emot i särskolan utan vårdnadshavarens medgivande.
Under förra året beslutade riksdagen att förlänga
försöksverksamheten till utgången av juni månad år
2005. Kristdemokraterna ansåg då - liksom vi anser
också nu - att det ska vara självklart att för placering
i särskola ska vårdnadshavarens medgivande krävas.
Frågan behöver, enligt vår mening, inte längre be-
redas, utan försöksverksamheten bör permanentas.
Det måste vara vårdnadshavarens självklara rätt att ha
ett reellt inflytande över sitt barns skolgång.
Herr talman! Självklart står jag bakom alla yrkan-
den som kristdemokraterna finns med på, men jag
nöjer mig för tids vinnande med att yrka bifall till
reservation 1 under punkt 2.

Anf. 165 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Herr talman! Jag tycker att Erling Wälivaara höll
ett intressant anförande. Beskrivningen av Annas
situation var intressant. Det var också intressant att
höra om kristdemokraternas principiella ställningsta-
gande om det kommunala ansvaret för alla medborga-
re. Erling Wälivaara konstaterade att det fanns varken
ekonomiska eller personella resurser i alla kommu-
ner. Det är ju detta som vi från majoriteten successivt
har försökt att avhjälpa.
Erling Wälivaara sade också att kommunerna ald-
rig kan klara alla sina medborgare. Det finns alltså
multifunktionshindrade som är svåra att klara av. Jag
skulle vilja att Erling Wälivaara utvecklade synsättet
att kommunerna inte kan klara alla sina medborgare.

Anf. 166 ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Herr talman! Den principiella uppfattningen som
vi kristdemokrater har är att varje individ ska tas om
hand i sin egen kommun.
Men vi har gjort studiebesök, och Lennart Gus-
tavsson har ju varit med på dem, på Ekeskolan och
sett den specialutrustning som man har där. Då kan
varenda en förstå - och jag tror att också Lennart
Gustavsson kan förstå det - att en enskild kommun
inte klarar detta. Ta Vännäs som exempel! Jag kan
aldrig tänka mig att Lennart Gustavsson kan mena att
man där har råd att anskaffa all denna tekniska ut-
rustning och specialkompetens. Där är det en lärare
som tar hand om en elev.
Det är därför som vi anser att dessa specialskolor
med sin specialkompetens behövs. Men principiellt
ska varje kommun ansvara för varje individ i kom-
munen.

Anf. 167 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Herr talman! Trots allt innebär kristdemokraternas
krav på ett införande av specialskolor de facto att
dessa elever inte ska vara ett kommunalt ansvar, utan
de ska vara ett ansvar för staten.
Jag förstår Erling Wälivaaras resonemang, men
jag tycker att det innehåller något slags uppgivenhet
inför rättigheten för alla individer att ha möjlighet att
omfattas av det kommunala ansvaret.
Jag vill också be Erling Wälivaara kommentera
kristdemokraternas syn på utvecklingen i särskolan,
en utveckling som innebär att antalet särskoleelever
har ökat på ett dramatiskt sätt under 90-talet. Jag
tycker att denna fråga är intressant för oss i utbild-
ningsutskottet att bevaka och ta hand om. Vi har
också lyckats formulera en hel del bra skrivningar i
betänkandet kring den här frågan. Jag undrar hur
Erling Wälivaara ser på utvecklingen av särskolan
under 90-talet.

Anf. 168 ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Herr talman! Varje kommun har ansvar för sina
invånare, också de funktionshindrade. Men kommu-
nen säger inte ifrån sig allt ansvar. Kommunen hade
ju tidigare - nu har Socialdemokraterna tillsammans
med Vänstern och Miljöpartiet beslutat om att det inte
ska ske några intagningar till Ekeskolan och Hällsbo-
skolan - ett kostnadsansvar för de multifunktions-
hindrade individerna.
När det gäller att antalet elever i särskolan har
ökat har jag ingen avvikande uppfattning.

Anf. 169 BIRGITTA SELLÉN (c):
Herr talman! För Centerpartiet gäller att alla barn
ska ha rätt att vistas i en skolmiljö där de känner att
de kan växa, där de får den bästa tänkbara undervis-
ningen och där de känner sig trygga. Det gäller för
alla, även för elever med funktionshinder.
Vi tycker att det är angeläget att kommunerna har
ansvaret för skoltiden även för funktionshindrade.
Men om de ska integreras i den kommunala skolan
eller om de ska gå i en specialskola med fast skoldel
måste föräldrar och barn själva få ta ställning till,
anser vi.
Självklart är det bra om barnen har möjlighet att
bo hemma med sina föräldrar. Det håller vi med ma-
joriteten i utskottet om. Men då ska föräldrar och barn
ha valt det själva därför att de anser att de kan få
tillräckligt bra undervisning i kommunens skola. Jag
vet att det kan fungera alldeles utmärkt i de flesta fall
att funktionshindrade är integrerade i den kommunala
grundskolan. Det är t.o.m. berikande för andra skol-
barn att få gå i samma klass som ett funktionshindrat
barn, för de lär sig att respektera dem som är lite
avvikande.
Trots att det finns många positiva effekter att peka
på vid integrering, anser vi i Centerpartiet ändå att det
måste finnas möjlighet att välja att gå i en special-
skola. Den möjligheten ska i första hand gälla för
barn med flerhandikapp.
Mindre kommuner som sällan står inför faktumet
att klara av att ta emot ett handikappat barn med
många speciella handikapp kan få svårigheter att
möta deras behov. Inte minst kan de få problem på
grund av kostnaderna. Visserligen säger utskottet att
staten även i fortsättningen ska ha ett stort ansvar för
att stödja kommunerna. Men jag tror inte att jag är
någon domedagsprofet när jag ändå sätter upp ett
varningens finger för att det i verkligheten kommer
att vara tufft för kommunerna och även för den skola
som ska ta emot eleven. Det innebär ökade kostnader
för fortbildning av personalen och även ombyggnads-
kostnader. Följden blir för vissa skolor som får en
elev med multifunktionshinder att det kostar flera
miljoner att handikappanpassa lokalerna. Risken är då
att barnen betraktas som ett problem. Man ser inte
barnet utan bara handikappet.
Efter att ha kontrollerat med lärare som arbetar
med barn som bara har ett handikapp - nämligen
gravt synskadade, vilket innebär att eleverna är
punktläsare - har jag fått vetskap om att det är den
enskilda skolan som fortfarande betalar för persona-
lens vidareutbildning. Det tar en stor del av skolans
fortbildningsanslag. Jag säger "fortfarande", eftersom
det inte har blivit någon förändring sedan jag själv i
min klass hade en gravt synskadad elev i sex år som
alltså var punktläsare när jag arbetade som lärare.
Det ser också väldigt olika ut runtom i landet när
det gäller hur det fungerar med hjälpmedel och hur
landstingen tillhandahåller hjälpmedel. Jag frågade
också min egen hemkommun hur det ser ut med stöd
från staten, med tanke på att man från statens sida
har sagt att man även i fortsättningen ska ta ett stort
ansvar för att stödja kommunerna. Det enda som de
kunde hitta i skrivningar var utvecklingsinsatser och
kompetensutveckling för elever i behov av särskilt
stöd år 2001. Vad dessa rader innebar visste de inte i
min hemkommun, som ändock tar emot en hel del
elever med synhandikapp, rörelsehandikapp osv.
Ja, det finns en hel del förbättringar som man kan
kräva för elever som är gravt synskadade och som är
och ska vara integrerade i kommunernas skolor, inte
minst vad gäller läromedel till dem. Visserligen har
det blivit en klar förbättring för de synskadade nu när
tekniken har gått framåt och man har disketter i stället
för, som tidigare, punktskriftsböcker. En enkel smal
bok på kanske tre centimeter för oss seende kunde då
vara över en halv meter. Men förbättringar är alltså på
gång tack vare tekniken.
Men, herr talman, det känns svårt att stödja den
förändring som blev följden av propositionen om
elever med funktionshinder som riksdagen fattade
beslut om 1999. Det låter så fint när utskottet säger
att verksamheten vid bl.a. Ekeskolan ska stärkas och
att eleverna vid behov ska få specialpedagogisk hjälp
under en längre eller kortare tid. Vid resurscentret ska
det finnas mindre skolenheter för visstidsplaceringar
som ska gälla längre tid än för utrednings- och trä-
ningsbesöken. Men det låter bara som floskler som
personal och föräldrar inte tror på.
Elever som har multihandikapp har behov av ett
stabilt boende och en kontinuitet i undervisningen för
att göra bästa möjliga framsteg. Och jag hoppas att
jag senare i debatten kan få ett svar av socialdemo-
kraternas Torgny Danielsson på hur lång tid en vis-
stidsplacering är. Kan den tiden skapa stabilitet och
kontinuitet i undervisningen?
I samband med beslutet om förändringarna vid
Ekeskolan och Hällsboskolan var debatten stundtals
väldigt häftig. Och av motionerna som fortfarande
skrivs borde vi kunna förstå att det fortfarande finns
oro runtom i landet över den negativa förändringen.
För blinda barn med multifunktionshinder innebär
förändringen att elever mot sin och föräldrarnas vilja
tvingas till en integration i en kommunal skola som
de inte önskar. Även om skolan i hemkommunen är
den bästa miljön för många barn, finns det elever som
behöver alternativ.
Svårt funktionshindrade elever behöver fortsätta
sina studier efter den obligatoriska grundskolan, men
då saknas det bra möjligheter att studera vidare. Des-
sa elever bör precis som alla andra barn ha rätt att gå
vidare i sin utbildning och få utvecklas i sin egen takt.
Av den anledningen anser vi att regeringen ska un-
dersöka och utreda förutsättningarna för ett riksgym-
nasium för blinda och synskadade barn med flerfunk-
tionshinder.
Jag yrkar bifall till punkt 5, reservation 3.
Herr talman! I särskolan går i första hand barn
med utvecklingsstörningar. Under hela 90-talet har
antalet elever i särskolan blivit fler och fler, och un-
der de senaste åtta åren har antalet elever ökat med
52 %. Skolverket har uppmärksammat detta och även
påpekat att variationerna över landet är stora. Men
olika praxis och synsätt tycks råda i kommunerna om
vilka barn som hör hemma i särskolan. En del studier
visar att under 90-talet, när skolklasserna fick höga
elevantal och klasserna fick mindre resurser per elev,
kunde föräldrar få välja särskoleplacering i stället för
att erbjudas ökade resurser till sina barn i den vanliga
skolan. Så får det inte vara.
Mycket mer finns att säga om barn med särskilda
behov. Vi har dyslektiker, vi har de s.k. bokstavsbar-
nen m.fl. Vi har tagit upp mer om detta i vår motion
Lust att lära.
Under 90-talet har det visat sig att det finns barn
som feldiagnostiserats och blivit hänvisade till
särskolan, vilket har lett till att de gått miste om
grundläggande högskolebehörighet. Särskoleeleverna
bör därför få möjlighet till högskoleutbildning om de
har förutsättningar för det.
Herr talman! Jag står givetvis bakom alla våra re-
servationer, men jag yrkar alltså bifall bara till reser-
vation 3.

Anf. 170 ULF NILSSON (fp):
Herr talman! Att funktionshinder inte ska behöva
leda till en handikappad tillvaro för en människa
håller väl nästan alla med om. Men i verkligheten
uteblir ofta de där små avgörande besluten som är så
väldigt viktiga för en enskild människa med funk-
tionshinder.
I utbildningspolitiken har länge idén om integra-
tion varit den bärande principen. För oss liberaler har
sedan länge huvudprincipen varit att människor med
funktionshinder ska kunna få ett sådant stöd att de
kan leva ett självständigt liv och delta i utbildning på
samma villkor som alla andra människor. Men män-
niskor tycker i verkligheten olika, och föräldrars och
elevers önskemål ser väldigt olika ut.
Enligt Folkpartiet ska integration vara en rättighet
för föräldrar och elever, men det ska inte vara ett
tvång. Därför måste de föräldrar som anser att någon
form av specialskola är det bästa alternativet också ha
möjlighet att välja specialskola för sina barn. Många
hörselskadade föredrar t.ex. specialskolor eftersom de
anser att dessa skolor skapar de bästa förutsättningar-
na för att den hörselskadade ska få en utbildning som
ger en bra grund för samhällsliv och yrkesliv.
De beslut om specialskolorna som riksdagen tidi-
gare har fattat innebär att specialskolorna för hörsel-
skadade accepteras medan andra funktionshindrade
grupper inte har något annat val än en långt gången
integrering i skolan.
Riksdagen beslutade år 1999 att lägga ned speci-
alskolorna för flerhandikappade, Ekeskolan och
Hällsboskolan. Enligt Folkpartiet var det ett mycket
olyckligt beslut som borde rivas upp så länge möjlig-
heten finns. Av samma skäl tycker Folkpartiet att
regeringen ska utreda förutsättningarna för ett riks-
gymnasium för blinda och synskadade ungdomar med
flerfunktionshinder.
Barn med ADHD, DAMP eller Aspergers
syndrom behöver hjälp tidigt. Därför är det viktigt att
lärare och övrig skolpersonal har goda kunskaper om
olika typer av behandlingsmetoder. Även när det
gäller dessa barn finns det olika uppfattningar om de
ska gå i särskilda skolor eller inte.
Skolpolitiken måste helt enkelt utformas så att
olika lösningar är möjliga och så att föräldrarna och
barnen har möjlighet att välja själva. Vanlig skol-
gång, boende hemma och boende i den egna kommu-
nen är bra mål. Men om det i verkligheten blir sämre
skolgång, mindre frihet, sämre förberedelse för vux-
enlivet kan inte en princip om integration tillämpas
utan undantag.
Herr talman! Över huvud taget måste föräldrain-
flytandet över barnens skolgång finnas med också när
det gäller barn med funktionshinder. Vi har haft en
försöksverksamhet i Sverige med föräldrainflytande
över utvecklingsstörda barns skolgång. Jag tycker att
det är dags att permanenta den. Från Folkpartiets sida
tycker vi att det är en naturlig utgångspunkt att för-
äldrarnas medgivande ska krävas när barn ska place-
ras i särskola eller i någon annan utbildning.
Skolpolitiken för barn med olika funktionshinder
hör ihop med en helhetssyn på vilka möjligheter
människor med olika hinder ska ha för att få så stor
frihet som möjligt. Folkpartiet har tidigare motionerat
om att rätten till personlig assistent ska genomföras
som den ursprungligen var tänkt. I dag har Bengt
Westerbergs handikappreform tyvärr urvattnats, och
det har blivit allt svårare att få personlig assistent.
Många elever får i dag inte ta med sig den assi-
stent som han eller hon har hemma när eleven går till
skolan. För många, inte minst elever med någon form
av psykiska problem, är det ett stort orosmoment att
behöva anpassa sig till ny personal när de kommer till
skolan.
Herr talman! Ett utbildningssystem som står öppet
för alla från förskolan t.o.m. högskolan är en förut-
sättning för att funktionshindrade ska kunna delta i
samhällsliv och yrkesliv. I dag finns det fortfarande
för många hinder för funktionshindrade. I dag har en
familj med ett funktionshindrat barn alldeles för små
möjligheter att bestämma själv.
Av de olika yrkanden som vi har i betänkandet
och i reservationer nöjer jag mig med att här yrka
bifall till reservation 1 under punkt 2 och till reserva-
tion 5 under punkt 6.

Anf. 171 TORGNY DANIELSSON (s):
Herr talman! Dagens debatt handlar om de av våra
barn och ungdomar som har ett eller flera funktions-
hinder. Detta betänkande utgår från ett antal motion-
syrkanden under allmänna motionstiden både i höstas
och tidigare höst, dvs. de två senaste åren.
Utskottet föreslår avslag på samtliga motionsyr-
kanden. Det gör vi bl.a. med hänvisning till att dessa
frågor diskuterades grundligt i samband med att riks-
dagen hösten 1999 ställde sig bakom propositionen
Elever med funktionshinder - ansvar för utbildning
och stöd. I övrigt är avslagsyrkandena motiverade av
att utskottet vill invänta pågående utredningar och det
uppdrag som getts till Skolverket. Därmed vill jag
också här i kammaren yrka avslag på samtliga mo-
tionsyrkanden och bifall till förslaget i betänkandet.
Herr talman! Att samhället ska vara till för alla är
en självklarhet. Att vi ska kunna leva, arbeta, bo och
ha roligt tillsammans oavsett bakgrund, kultur, ålder,
kön, hudfärg och eventuellt funktionshinder är både
naturligt och berikande. Detta måste självklart också
gälla under den tid vi går i skolan vare sig det är i
förskolan, grundskolan, gymnasiet eller senare i livet
som vuxna. Målet att skapa ett samhälle för alla kan
inte nås om vi inte lyckas att skapa en skola för alla.
Utbildningssektorn är också en av de absolut största
delarna i vårt samhälle.
Att skapa en skola för alla innebär att stödja och
utveckla rätten till en likvärdig utbildning av god
kvalitet för alla. Det handlar om hur vi fullt ut kan
anpassa skolans innehåll utifrån varje elevs förutsätt-
ningar, önskemål och behov.
En hörnsten i svensk handikappolitik är principen
om att barn och ungdomar med funktionshinder så
långt möjligt ska kunna bo med sina föräldrar eller
om det inte är möjligt bo i deras närhet. För att detta
ska möjliggöras krävs olika samverkande åtgärder,
och det krävs inte minst kunskaper och kompetens för
att kunna möta de elever som har behov av särskilda
stödinsatser. Vi måste sträva efter att kunna erbjuda
den för eleven bästa möjliga miljön och den bästa
möjliga pedagogiska verksamheten.
Samtidigt får vi inte tappa bort att det är naturligt
och en hjärtefråga för alla barn och ungdomar att få
bo tillsammans med och dela vardagen med sina
föräldrar, syskon och vänner. Det är viktigt inte minst
utifrån att vi har en skolplikt i vårt land att inse att vi
alltid måste försöka klara av både-och samtidigt, dvs.
att både erbjuda en bra skola och möjlighet att få bo
hemma.
Detta är inte speciellt lätt med tanke på att de barn
och ungdomar som har svårare funktionshinder också
har större behov. Men vi kan inte börja med att sänka
ambitionen och säga från början att det är omöjligt
för vissa. Det är i det ljuset vi måste se de beslut vi
tidigare fattat om att minska antalet statliga special-
skolor. Samtidigt ökar vi ambitionen vad gäller att
erbjuda specialpedagogiskt stöd till kommunerna så
att alltfler elever med olika funktionshinder ges möj-
lighet att få en bra skolgång nära hemmet.
Det nya specialpedagogiska institutet som inleder
sin verksamhet den 1 juli i år har som uppgift att öka
samverkan mellan stat, kommun, landsting och andra
aktörer för att på så sätt utveckla och effektivisera det
specialpedagogiska stödet till skolorna och till de
elever som bl.a. har funktionsnedsättningar av olika
slag. Det är i första hand kommunerna som har ansva-
ret för att ge detta stöd. Men det är viktigt att barn
och ungdomar som är i behov av särskilt stöd får
tillgång till all den spetskompetens och all den erfa-
renhet som finns att tillgå.
Den nya förändrade stödorganisationen ska ledas
av en styrelse som består av företrädare för såväl
staten som kommuner och landsting. Det är viktigt
för att alla som är med och tar ansvar också ska ges
möjligheter till inflytande över verksamheten och den
nya stödorganisationen. På så sätt kan vi också bättre
skapa en helhetsbild kring den enskilde eleven. Inte
minst viktigt är att förhindra att någon elev med
funktionshinder hamnar mellan stolarna. Det blir en
ökad tydlighet i ansvarsfördelningen.
Herr talman! Tillgången på kompetens och erfa-
renhet är central när vi diskuterar funktionshindrade.
Det finns ett stort behov av kompetensutveckling av
lärare och annan personal i frågor som rör funktions-
hinder. Bemötandeutredningnen har här i dag tidigare
nämnts från talarstolen. Den har bl.a. pekat på vilken
stor betydelse som bemötandet, förståelsen och atti-
tyderna hos de vuxna såväl som andra elever har för
självbilden och för möjligheterna för den enskilde
eleven med funktionshinder att lyckas i skolan och
också senare i livet.
Det är med tanke på möjligheten att satsa på ökad
kompetensutveckling nu glädjande att det ställs sär-
skilda medel till förfogande. Det kan då göras en
speciell satsning för att stärka kompetensen inom
detta område. Olika specialpedagogiska utbildningar
erbjuds redan yrkesverksamma lärare.
Det är också angeläget att peka på att det i de nya
lärarutbildningar som nu startar till hösten ges ökade
möjligheter till såväl fördjupning som breddning på
det specialpedagogiska kompetensområdet.
Fru talman! Skolverket har framhållit att det sak-
nas en systematisk forskning när det gäller undervis-
ning av elever med behov av särskilt stöd och elever
med funktionshinder. Det är därför mycket positivt att
regeringen nu på olika sätt prioriterar forskningen
bl.a. genom att anslå medel och inrätta forskarskolor
på området utbildningsvetenskap.
Ett sådant område är kommunikation med inrikt-
ning på lärande. Jag vill ta upp några exempel på det.
Vi politiker diskuterar ofta vikten av att kunna läsa,
skriva och räkna när vi pratar om skolan. Men vi
uppmärksammar sällan det som är mer grundläggan-
de, nämligen att varje barn, ungdom och vuxen först
ska ha möjlighet till en så bra fungerande kommuni-
kation som möjligt. Vi måste ha ett fungerande språk
som gör att vi kan förmedla oss, upprätthålla sociala
kontakter och ge och ta emot tankar och erfarenheter
m.m.
Konkret kan forskning och kompetensutveckling
på det här området handla om att vi blir bättre på att
ta reda på hur döva lär sig svenska t.ex. Ett annat
exempel är hur vi kan utveckla teckenspråklig kom-
petens med förbättrad kommunikation mellan lärare
och elev och mellan elev och elev. Detta gäller inte
minst för gruppen dövblindfödda.
Det kan också handla om hur vi på ett bättre sätt
ska kunna hjälpa elever med grava språkstörningar,
och det kan handla om hur vi kan utveckla kommuni-
kation med hjälp av IT för synskadade.
Forskning på de här områdena kan inte minst ock-
så handla om det som vi många gånger har tagit upp i
utbildningsutskottet, nämligen hur vi ska kunna bli
bättre på att möta elever med dyslexi.
Det är alltså glädjande att vi nu på ett påtagligt
sätt kan lyfta vårt behov av förnyade och förbättrade
kunskaper på de här områdena, och stimulera till nya
och spännande forskningsprojekt som också med
nödvändighet många gånger måste vara mångveten-
skapliga.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag ge ett exempel
på en sådan här aktivitet. Nästa onsdag, den 4 april,
anordnar den nya Specialskolemyndigheten för första
gången ett stort forskningsforum i Örebro. Då ska
man lyfta fram just frågorna kring de dövas och hör-
selskadades situation i ett forskningsperspektiv.

Anf. 172 ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag har en fråga till Torgny Daniels-
son: Kan Torgny Danielsson förstå att många små
kommuner har svårt att tillgodose de funktionshind-
rades behov på grund av brist på kompetent personal,
men också brist på ekonomiska resurser?

Anf. 173 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Visst kan jag förstå det. Visst är jag
medveten om hur verkligheten ser ut. Men jag är
också mån om att vi som politiker ska kunna ha mo-
det att gå före och visa vilken inriktning vi vill ha. Jag
tycker inte att det ska få vara ett argument att det
handlar om så få barn eller en så liten kommun. Vi
måste våga klara av att ha ambitionen att detta är en
rättighet som ska gälla för alla.
Jag vet inte var Kristdemokraterna står. Delar inte
Kristdemokraterna den syn som finns bakom de kon-
ventioner som handlar om rättigheter för funktions-
hindrade, t.ex. FN:s standardregler? Jag undrar om
Kristdemokraterna, om de kommer i regeringsställ-
ning, kommer att säga: Nej, det här håller inte! Det
här kommer vi att bryta upp!

Anf. 174 ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag undrar vilken hälsning Torgny
Danielsson vill skicka till de kommuner som säger:
Vi klarar inte av att tillgodose och stimulera de funk-
tionshindrades behov av skolgång.
Självfallet står Kristdemokraterna bakom kon-
ventionerna, för att svara på Torgny Danielssons
fråga. Men det finns faktiskt tillfällen då man helt
enkelt inte kan säga åt en kommun: Ni får sköta er
bäst ni vill! Det kan man inte säga om kommunen
ropar på hjälp med att placera sina funktionshindrade.
Vilken hälsning vill Torgny Danielsson skicka till
de kommuner ute i glesbygden som känner att situa-
tionen är dem övermäktig?

Anf. 175 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Det verkar som att Erling Wälivaara
har tappat själva grundprincipen för hela förändring-
en. Den utgår ju från att vi vill öka möjligheten för
kommunerna att ta det här ansvaret. Om en kommun
säger att den har svårigheter att klara av detta så tyck-
er jag att det visar att den kommunen också har ett
ansvar. Då får vi på bästa sätt tillsammans, genom de
resurser som den nya stödorganisationen, det special-
pedagogiska institutet, har ge alla elever möjlighet till
en förbättrad totalsituation. Jag tror att det är viktigt.
När jag står här så pratar jag inte bara om skolan.
Skolan är en del av livet. Men för mig är det viktigt
att klara av att få en bra lösning både vad gäller möj-
ligheten att bo hemma med en bra social situation för
barnet och en så bra skolsituation som möjligt.
Jag kan inte acceptera att man för att få tillgång
till en bättre pedagogisk verksamhet måste avstå från
en annan rättighet, nämligen rättigheten att bo hem-
ma.
Specialskolorna vänder sig trots allt bara till en
bråkdel av de elever som vi pratar om här i dag -
elever med funktionshinder. I den personkretsen har
vi de allra flesta ute i kommunerna i dag. Min häls-
ning till de kommunerna är att vi ska ställa upp och
ge er möjligheterna att utveckla och lösa detta på
hemmaplan.

Anf. 176 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Jag ställde några frågor i mitt inled-
ningsanförande till Torgny Danielsson som jag hop-
pas att jag kan få svar på nu eftersom jag inte fick det
tidigare. Jag undrar hur lång tid en visstidsplacering
avser? Jag tänker då på elever med multihandikapp.
Kan den tiden skapa stabilitet och kontinuitet i under-
visningen?
Jag är medveten om att Socialdemokraterna pratar
om att detta avgörs från fall till fall. Kan det innebära
att en elev med multihandikapp kanske kan få gå hela
grundskoletiden på en specialskola?
Torgny Danielsson pratade så varmt om att erbju-
da specialpedagogik och stöd ute i skolorna till klas-
ser. Det skulle vara intressant att veta om han själv
tror att resurserna kommer att räcka till det som
egentligen behövs. Om det finns många multihandi-
kappade ute i landet så räcker ju inte specialpedago-
gerna som har kunskaperna om just de specifika svå-
righeterna med multihandikappade till. Jag skulle
vilja veta hur Torgny Danielsson ser på den frågan.

Anf. 177 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag börjar med den sista frågan. Jäm-
fört med dagens situation så kommer de förslag som
vi har ställt oss bakom tidigare tillsammans med den
ökade satsningen på att förstärka kommunerna och
möjligheten att anställa fler vuxna i skolan totalt att
flytta fram positionerna betydligt. Det kommer att
erbjuda större möjligheter för de multihandikappade
barnen.
Det är kanske inte den ekonomiska delen som är
viktigast, utan det som jag tog upp i mitt anförande,
nämligen betydelsen av bättre kunskap och kompe-
tens om olika funktionshinder. Vi måste också bli
bättre på att samverka kring varje enskilt barn, och då
handlar det inte bara om skolans personal utan om all
den kompetens som finns ute i kommunerna. När jag
står här i talarstolen vill jag uttryckligen understryka
att jag har stort förtroende för den kunskap och kom-
petens som finns ute i kommunerna i dag. Men den
kan bli bättre. Staten har ett ansvar att ställa upp med
forskningsinsatser och vidareutbildning.
Jag tycker att det är lite intressant att jag ständigt
får frågan om visstidsbegreppet från borgerliga parti-
er som annars så ofta säger att vi ska reglera saker
och ting. Varför ska vi politiker nu helt plötsligt lägga
oss i och säga att visstidsbegrepp innebär så och så
många timmar eller dagar? Här måste vi ju lita på
professionen och möjligheten att föräldrarna tillsam-
mans med barnet och personalen, den sakkunskap
som finns, kan avgöra från fall till fall vad viss tid är.
Men för att det ska vara lyckat och för att vi ska klara
av integrationen i samhället i övrigt bör man ha i
åtanke att det är i hemkommunen som det här barnet
ska leva även fortsättningsvis som vuxen.

Anf. 178 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Anledning till att jag bl.a. frågar om
visstidsbegreppet är att när debatten gick som hetast
om Ekeskolan och Hällsboskolan sade Socialdemo-
kraterna att man inte lade ned. Det skapar ju en oer-
hörd osäkerhet för föräldrarna. Jag kan inte förstå hur
de kan klara av den osäkerheten.
Sedan talar Torgny Danielsson om förstärkning av
vuxna. Är det detta som är spetskompetensen? Det
kändes lite förvånande.
Jag har också stort förtroende för den kompe-
tensutveckling som vi ska få se genom den nya lärar-
utbildningen. Men utifrån min erfarenhet vill jag
också säga att det ändå inte räcker. Jag har själv haft
en punktläsande elev i sex års tid. Hade jag varit kvar
i skolans verksamhet hade jag fått ta emot lillebror nu
i höstas. Jag hade inte varit redo att göra det direkt
utan att få ökad kompetensutveckling. När man inte
har det dagligen i sitt arbete så glömmer man bort hur
det fungerar i verkligheten. Det är just av den anled-
ningen som vi oroar oss så mycket för detta. Vad
kommer att hända med barn med multihandikapp?

Anf. 179 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! När det gäller barn med multihandi-
kapp är det viktigt att man inte ställer dem mot var-
andra eller säger att det är så speciellt att man inte
klarar av det och måste hitta särlösningar, eftersom
man då gör ett val och bryter möjligheten för en män-
niska att kunna vara integrerad i samhället under hela
livet.
Birgitta Sellén tog upp den debatt som jag stund-
tals tyckte var ganska absurd hösten 1999 om de
förslag som finns i den s.k. FUNKIS-utredningen om
att Ekeskolan och Hällsboskolan inte skulle läggas
ned. Det var ju väldigt mycket en propaganda från
borgerlig sida där man målade upp en bild av att vi
omedelbart skulle slänga ut de elever som fanns där.
Nu har vi verkligen understrukit vikten av att göra
den här förändringen så mjuk som möjligt. Det ska
också finnas intagningsmöjligheter på Ekeskolan
t.o.m. halvårsskiftet i år och på Hällsboskolan t.o.m.
nästa år. Alla som är inskrivna kommer att få gå kvar.
Det har aldrig varit fråga om annat än att de resurser
och kunskaper som finns på de här skolorna också
ska vara tillgängliga för fler. Därför säger vi att det
ska finnas ett resurscentrum med en viss skoldel som
ger möjlighet till inskrivning under en kortare tid.
Nu har inte Centern någon mer möjlighet att sva-
ra, men jag tycker också att Centern bör fundera på
hur ni framstår och om ni står bakom de konventioner
som vi pratar om när det gäller funktionshindrades
rättigheter. Ni säger ju att det inte gäller alla.

Anf. 180 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till
Torgny Danielsson och Socialdemokraterna. Är
Torgny Danielsson verkligen övertygad om att integ-
ration och skolgång hemma är det självklart bästa för
alla funktionshindrade grupper med undantag av de
hörselskadade? Är Torgny Danielsson övertygad om
att den kompetens och de resurser som behövs kom-
mer att finnas i svenska kommuner? Spelar det ingen
roll att det finns ett stort antal opinionsyttringar av
olika företrädare för funktionshindrade och för föräld-
rar och barn på t.ex. Ekeskolan och Hällsboskolan
som vill något helt annat och som menar något helt
annat när de säger att de vill hävda sina rättigheter?
Är bilden verkligen så självklar inom skolforskning
och handikappforskning att vi verkligen ska bestäm-
ma oss för en enda modell när det gäller skolgång för
funktionshindrade?

Anf. 181 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Ulf Nilsson frågar mig om jag tror på
att detta kommer att omfatta alla. Frågan kan ju också
vändas tillbaka till Folkpartiet. Om nu Folkpartiet inte
tror det, vilka grupper är det då som vi ska göra un-
dantag för ytterligare? Till vilka grupper ska vi säga
från början att den här rättigheten inte gäller dem på
grund av att de har ett speciellt funktionshinder eller
multifunktionshinder?
Jag pratar om att våga ta ansvar för alla. Som jag
tidigare har sagt är gruppen elever med funktionshin-
der en stor grupp med olika behov. Debatten har
handlat om två specialskolor med totalt drygt 100
elever. Det är endast dem som ni har pratat om.
Sedan pratar ni om att det ska vara valfrihet, men
det är en valfrihet som samtidigt innebär att jag kan få
den endast om jag avstår en rättighet, nämligen rät-
tigheten att bo kvar hemma. Hur rimmar det egentli-
gen? Jag tror att de borgerliga partierna vet att det
aldrig har varit en rättighet att bli inskriven på en
specialskola. Det görs utifrån en bedömning av att det
är en lämplig åtgärd.
Jag har en fråga till Folkpartiet också. Vad svarar
ni handikapporganisationerna? Står ni bakom de
konventioner om funktionshindrades rättigheter som
t.ex. ges uttryck för i FN:s standardregler eller inte?

Anf. 182 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Det finns två rättigheter här. Den ena
är rättigheten till en bra skolgång, och den andra är
rättigheten att kunna leva ett normalt liv hemma.
Eftersom verkligheten nu är sådan att en del föräldrar
till funktionshindrade inte anser och inte känner att de
får en bra skolgång hemma utan värderar högre att
kunna få den där specialkompetens och resurser finns,
tycker jag att det är väldigt kortsiktigt och obetänkt
att ta ifrån dem den rätten. Jag tror, Torgny Daniels-
son, att vi måste hålla vägarna öppna för olika möj-
ligheter när det gäller den här typen av stöd i skolor-
na.
Det kan mycket väl vara så att föräldrarna till två
olika funktionshindrade önskar olika saker. Det kan
vara ganska små nyanser i hur man upplever sin till-
varo som gör att man föredrar det ena eller det andra.
Valmöjligheterna kommer utan tvivel att minska för
de föräldrar som kanske har störst behov och glädje
av att kunna välja för sina barn.

Anf. 183 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag vill än en gång säga att det aldrig
har varit en rättighet att bli inskriven på en special-
skola.
Jag anser att man genom en ökad satsning på
hemkommunen eller kommuner i samverkan så nära
hemmet som möjligt har möjlighet att utveckla flera
alternativa lösningar som mer kan utgå från den en-
skilda individens behov. Det kan de göra samtidigt
som man också kan tillgodose rätten att bo hemma
och att ha ett socialt umgänge. Hur ska vi annars
kunna tro på att det ska fungera med integration i
samhället av funktionshindrade? Det gäller inte för
vissa under den tid som de går i skolan.
Jag kan också konstatera att Folkpartiet inte heller
har redogjort för hur man svarar handikapporganisa-
tionerna när det gäller dess ambition att leva upp till
FN:s standardregler.

Anf. 184 STEN TOLGFORS (m):
Fru talman! Om tre månader, den 1 juli 2001, an-
tas de sista eleverna till Ekeskolans fasta skoldel,
landets bästa skola för blinda och multihandikappade
barn. Därefter kommer behövande blinda och syn-
skadade barn med multifunktionshinder att utlämnas
till sina hemkommuners varierande kompetens för
undervisning av barn i just deras situation.
Det är särskilt allvarligt eftersom i princip alla av
Ekeskolans nuvarande elever redan har prövat och
misslyckats i ett stort antal skolor i sina hemkommu-
ner. Ingenting tyder på att kommunerna sedan beslu-
tet att stänga Ekeskolan fattades har blivit bättre på
att erbjuda undervisning för barn med svåra multi-
funktionshinder. Ingenting reellt har heller gjorts för
att så ska bli fallet.
Ingen vet hur det kommer att gå för de berörda
barnen när Ekeskolans fasta skoldel stängs. Ingen har
undersökt om kommunerna har beredskap att fortsätt-
ningsvis undervisa alla barn, också de med de svå-
raste multifunktionshindren. Nedläggningsbeslutet
var ett skott i mörkret.
Vi har hört Torgny Danielsson från talarstolen sä-
ga att man måste ha modet att gå före genom att av-
veckla specialskolorna. Det är att använda barn som
politiska slagträn, att leka med deras liv utan att ga-
rantera deras förutsättningar. Det finns fortfarande, ett
och ett halvt år efter nedläggningsförslaget, ett antal
obesvarade frågor.
I propositionen, i riksdagsbeslutet och i direktiven
till utredningen om organisatoriska frågor i beslutets
efterskalv används ordet "avvecklas" för att beskriva
vad som nu händer med Ekeskolan och den fasta
skoldelen. Det är inte garanterat att Ekeskolan på sikt
kommer att få behålla ens sin resurscentrumdel. Re-
gionansvar Syn placeras nämligen i Stockholm. Det
är oklart var ledningen för det sammanslagna Tomte-
boda-Ekeskolans resurscentrum ska ligga.
Likväl har skolministern liksom socialdemokra-
tiska riksdagsledamöter försökt göra gällande att det
egentligene inte blir någon förändring alls för
Ekeskolan i framtiden. I så fall kan man fråga sig
varför den mycket väl fungerande fasta skoldelen på
Ekeskolan ska stängas i strid med barns och fölräld-
rars vilja.
I nedläggningsdebatten menade skolministern att
söktrycket till Ekeskolan var lågt. Därför behövdes
den inte, enligt henne. Hon gick t.o.m. så långt att
hon bortdefinierade ett tiotal av skolans elever. De
fanns inte när skolministern beskrev skolans elevan-
tal, eftersom de enligt henne hade fel ålder. Skolmi-
nistern hävdade upprepade gånger att Ekeskolan hade
21 elever, trots att bevisligen 31 var inskrivna vid
skolan.
Nu bidrog debatten till att göra Ekeskolan känd
och till att dramatiskt många fler elever har sökt sig
till Ekeskolan, eftersom den kommunala skolan inte
kunnat ge det stöd och den undervisning som dessa
elever behöver.
Just nu står 20 elever i kö till skolan, men hittills
har de inte fått plats, eftersom skolan inte fått pengar
så att det räcker till alla. Löftet att alla som behövde
det skulle få skrivas in fram till halvårsskiftet har
hittills svikits av regeringen. Därför gäller inte det
som Torgny Danielsson alldeles nyss redovisade från
denna talarstol.
Det ökade söktrycket visar att skolan behövs i sin
nuvarande form. Det borde i sig vara ett argument för
att ompröva stängningsbeslutet.
När den fasta skoldelen stängs ska elever enligt
riksdagsbeslutet få komma till det i alla fall kortsik-
tigt kvarvarande resurscentrumet för besök på, som
det heter, visstid. Vad detta med "visstid" innebär
finns det dock inget entydigt besked om. Även om -
och jag säger om - "visstid" kommer att innebära att
man kan fullgöra resterande del av sin skoltid på
resurscentrumets mindre skoldel, innebär begreppet i
sig en osäkerhet för barnen. De måste få veta, känna
och kunna lita på att de får vara kvar. Barnen har
nämligen inte rätt ens till visstidsvistelse. Ekonomin
lägger förmodligen hinder för detta.
Socialdemokraterna litar inte på skolans bedöm-
ning av behovet att gå hela sin skoltid på Ekeskolan,
så hur ska föräldrarna kunna lita på att "visstid"
kommer att tillgodoses i framtiden?
Kortare visstidsbesök är dock inte något okompli-
cerat. Ekeskolans föräldraförening säger att åter-
kommande byten av klasskamrater som kommer och
försvinner efter kortare eller längre besök är en källa
till förvirring och blir i många fall störande för ele-
vernas studiero. "Dessa barn har ett starkt behov av
att känna trygghet och tillit i hela sin situation och är
ofta direkt beroende av en harmonisk och förutsägbar
vardag. Detta får de inte med det upplägg som riks-
dagen förelagt Ekeskolan att genomföra."
Kan Torgny Danielsson säga att föräldrarna har
fel?
Till detta kan läggas att många av de barn som
den här frågan berör är autistiska. Hur kan någon tro
att det är lämpligt att flytta ett autistiskt barn från
hemkommunen till visstidsbesök på Ekeskolan? För-
slaget är alltså olyckligt både för kvarvarande elever
och för de elever som förväntas besöka skolan på
"visstid".
Det måste också redas ut hur Ekeskolan ska klara
ekonomin när intagningen av elever till specialskolan
stoppats men verksamheten ska drivas vidare för
kvarvarande elever i takt med vikande elevantal. Inga
löften har getts, men förhoppningsvis kan Torgny ge
dem här nu i kammaren. I takt med att elever går
färdigt blir eleverna på specialskolan färre, men verk-
samheten ska fortgå, som vi hörde Torgny säga, så
länge som något redan intaget barn finns kvar på
skolan. Risken är därför betydande och det är beklag-
lig att specialskolan Ekeskolan tvingas stänga i förtid
av ekonomiska skäl.
Som nämndes inledningsvis har det inte under-
sökts om landets kommuner har beredskap att fort-
sättningsvis undervisa barn med svåra multifunk-
tionshinder. Jag tycker att det är häpnadsväckande att
en specialskola kan stängas av ideologiska skäl innan
det utretts hur alternativen ser ut. Många exempel
från verkligheten talar för att kommunerns förmåga
att ge barn med funktionshinder en fullgod skoltid är
starkt varierande. Mycket talar också för att ju svårare
ett barns funktionshinder eller kombinationer av
funktionshinder är, desto sämre klarar kommunen att
möta barnets behov.
Ekeskolans föräldraförening har hela tiden varit
glasklar när det gällt att undervisningen i den kom-
munala skolan ofta inte fungerar. Blir det bättre,
Torgny Danielsson, försvinner behovet av Ekeskolan
och andra specialskolor av sig självt, och det kommer
att visa sig genom att ökat söktryck. Våga låta barnen
välja! Fatta inte här i riksdagen överhetsbeslut som
sedan barn och föräldrar får ta smällarna av!
Det är mycket angeläget att kvaliteten i skolan för
barn med funktionshinder - både med avseende på
undervisningens och den sociala situationens kvalitet
- nu undersöks och följs i detalj. Att tillse detta vore
alldeles särskilt angeläget för dem som röstade för en
stängning av Ekeskolan och andra specialskolor.
Det är orimligt att tro att man i alla landets 290
kommuner ska kunna nå samma kunskapsnivå som
finns på en specialskola. Jag har inte alls samma tillit
som Torgny Danielsson till kommunerna när det
gäller vare sig deras ambition eller deras förmåga att
leva upp till de kunskapskrav som kommer att ställas.
Kommunerna har inte och kan knappast förväntas
mer än i undantagsfall klara att bygga upp det kun-
nande som krävs för de mycket speciella behov som
de berörda barnen har. En speciallärare i en vanlig
svensk kommun kanske möter en enda elev med
sådana behov som det här är fråga om under hela sin
lärarbana. Det säger sig självt att man då inte kan nå
samma nivå på kunskap som specialskolorna kan.
Kommunerna kommer rimligen att få stora pro-
blem med att bära kostnadsansvaret för barn med
multifunktionshinder vars behov kan kosta miljontals
kronor. Risken är då att barnen blir betraktade som
problem, särskilt i tider av hårt ansträngda kommu-
nala skolbudgetar.
Ingen ekonomisk analys gjordes vare sig i FUN-
KIS-utredningen, i propositionen eller av utbild-
ningsutskottet av kommunernas möjligheter att ge
blinda eller synskadade barn med multifunktionshin-
der en fullgod utbildning innan beslutet att stänga
Ekeskolan fattades. Det är hög tid att detta skser nu,
när beslutet ännu kan rivas upp, om det visar sig att
uppdraget - vilket mycket tyder på - kan överstiga
kommunernas möjligheter.
Förslaget att lägga ned Ekeskolan och i framtiden
integrera barn, med eller mot deras vilja, i den kom-
munala skolan kom inte som ett svar på barns eller
föräldrars önskemål eller problembeskrivning. Det
stammade ur en överideologiskerad och systemfixe-
rad syn på skolan. Vinner vi valet så river vi upp
stängningsbeslutet, Torgny Danielsson.
Att döma av propositionen framstår det som tyd-
ligt att det är två principer som tillåtits att väga tyngre
för regeringen och socialdemokraterna än barnens
och föräldrarnas bästa.
Det första är att barnen som sagt mot eller med sin
vilja ska integreras i den vanliga skolan. Går alla
andra barn integrerat ska också barn med multifunk-
tionshinder göra det. Det är häpnadsväckande att
regeringen tydligen anser att integrerad skolgång inte
bara är en rättighet utan fast mer en skyldighet för
barnen att uppfylla.
Den andra principen är skolans kommunalisering.
Går de flesta andra barn i kommunala skolor ska
också blinda multifunktionshindrade barn göra det
fullt ut. Men det rör sig om så få barn med så speci-
ella behov att det inte borde vara problematiskt för
någon att acceptera deras statliga specialskola. Det är
häpnadsväckande, tycker jag, att ett vackert enhetligt
kommunalt skolsystem kan vara viktigare än barns
och föräldrars egen vilja.
Än konstigare tycker jag att det blir när döva barn
får ha kvar sina specialskolor. Vilken rättvisa är det?
Då accepterar man specialskolor.
I propositionen om stängningen av Ekeskolan sa-
des målet vara en skola för alla, dvs. en integrerad
skola för alla barn. Men det målet har man inte satt
upp för att göra berörda föräldrar och barn till viljes.
Tvärtom, många vill inte ha det på det sättet.
De inser att ett barn inte är integrerat bara för att
det vistas i samma byggnad som andra barn om det
inte accepteras och inte kan delta i lekar, socialt liv,
undervisning eller fritidsaktiviteter. Många av
Ekeskolans barn har tidigare gått formellt integrerade,
vilket oftast inneburit att de suttit ensamma med en
assistent i en skrubb helt vid sidan av de övriga bar-
nens liv. Jag har lyssnat till barnens berättelser, Torg-
ny Danielsson. De är närvarande, men de är inte in-
kluderade. Tvärtom blir det integrationen som sätter
fokus på och understryker utanförskapet.
På Ekeskolan får barnen kamrater i samma situa-
tion. De kan delta i skolans aktiviteter och samvaro.
De blir delaktiga, de får vänner. Just genom att dessa
barn med funktionshinder tillåts lära känna och läsa
ihop med andra barn med samma förutsättningar
stärks självkänslan. Det säger barnen själva. Vet
Torgny Danielsson möjligen bättre? Segregation kan
faktiskt vara något positivt under förutsättning att den
är självvald.
Varför ska inte blinda barn med multifunktions-
hinder ha rätt att som alla vi andra gå i skolan med
klasskamrater, läsårsvis, med möjlighet att planera sin
utbildning? Varför ska de mot sin vilja bussas mellan
hemkommunen och visstidsvistelser på ett resurscent-
rum i stället för att få fullgöra sin utbildning i trygg
miljö på en specialskola som Ekeskolan? Det är okej
att gå på ett idrottsgymnasium, men det är inte okej
att gå på en specialskola även om man bor på internat
i bägge fallen.
Att en del barn har mycket speciella behov som
inte kan klaras i varje kommun och att samtliga
kommuner heller inte kan nå den nivå på specialpe-
dagogik som en nationell specialskola har går bara
inte att bortse från eller att tycka bort.
När Ekeskolan stängs kommer landets kommuner
förmodligen tvingas att gå samman och bygga upp
nya liknande regionala verksamheter för ett mindre
antal barn med mycket speciella behov. Med mindre
kommer man inte att klara att möta barnens behov.
De kommer då att behöva börja om från början igen
eftersom den kompetens som i dag finns på Ekesko-
lan snabbt kommer att skingras vid en nedläggning.
För att utveckla ny praktisk kunskap är resurscent-
rumet avhängigt av att det bedrivs en löpande under-
visning på Ekeskolan. Såväl den fasta specialskolan
som resurscentrumet på Ekeskolan behövs därför.
Blinda och synskadade barn med multifunktions-
hinder saknar i dag bra möjligheter eller möjligheter
att alls studera vidare efter grundskolan, som en av
mycket få grupper i landet. Mycket få av ungdomarna
läser därför vidare. Men dessa ungdomar har precis
som alla andra rätt att gå vidare i sin utbildning och
utvecklas i sin egen takt, oavsett ålder.
Det är därför vi säger att Ekeskolan bör komplet-
teras med ett riksgymnasium för blinda och synska-
dade barn med multifunktionshinder. Alternativet är
att ha det som i dag. För många barn väntar, Torgny
Danielsson, förtidspensionering direkt efter grund-
skolan. Det är knappast ett värdigt förhållande. Likväl
accepterar inte socialdemokraterna tanken på ett riks-
gymnasium.
Jag vill ställa ett antal frågor, fru talman, till
Torgny Danielsson.
Torgny stod här i talarstolen och konstaterade att
det finns ett stort behov av kompetensutveckling av
lärare. Men det behovet finns nu och tar tid att till-
fredsställa om det ens är möjligt att fullt ut göra det.
Vore det då inte rimligt att utbilda först och stänga
sedan?
Min andra fråga är: Bedömer Torgny Danielsson
att varje kommun oavsett storlek kan bli bra på varje
funktionshinder oavsett hur svårt det är och på att
möta de barnens behov i skolan?
Kan Torgny Danielsson avfärda min oro att barn
med funktionshinder i än högre grad kommer att bli
restposter i kommunala budgetar i framtiden och att
föräldrarna får ägna hela sin kraft åt att slåss för bar-
nens rättigheter mot kommunerna?
Jag vill hävda, fru talman, att socialdemokraterna
inte förstår innebörden av multifunktionshinder -
t.ex. vad det innebär för förmågan att kommunicera.
Man konstaterar att döva anses ha ett eget språk och
att de därför har rätt till en egen språkmiljö och där-
med till specialskolor. För blinda multihandikappade
barn finns det också ett eget språk. Då menar jag eget
i bemärkelsen individuellt i många fall. Man använ-
der ett teckenspråk i form av beröring som är indivi-
duellt för det enskilda barnet och de som jobbar med
det barnet. Är inte det en egen språkmiljö? Dessutom
är det en miljö som är oerhört svår att tillfredsställa
där hemma. Så varför neka dessa barn med eget språk
och behov av språkmiljö specialskolor?
I betänkandet står det att barnen så långt det är
möjligt ska erbjudas en anpassad utbildning i hem-
kommunen. Ja, Torgny Danielsson, men om det ej är
möjligt och om man därför söker sig till specialsko-
lan, vad gör vi då? Alternativen avvecklas ju.
Det går inte att bara stå i riksdagens talarstol och
dunka konventioner i huvudet på barn och föräldrar.
Det är självklart att man har rätt att bo kvar hemma,
att finnas i den kommunala skolan och rätt till integ-
ration. Men man har inte en skyldighet.
Det är inte så att vi på den borgerliga kanten står
och tycker för egen del. Vi har lyssnat på barn och
föräldrar och på hur de beskriver behovet av Ekesko-
lan och andra specialskolor. Vi tror oss inte veta bätt-
re än de som är beroende av skolorna.
Avslutningsvis: Varför, Torgny Danielsson, anser
socialdemokraterna att det enda sättet att stärka den
kommunala kompetensen för barn med funktionshin-
der är att stänga specialskolorna? Varför ska man
ställa barn och elever i specialskolor mot de andra
barnen med liknande behov som finns hemma i
kommunerna? Är det inte tvärtom så att i ett anstän-
digt samhälle börjar man med att tillgodose de mest
behövandes behov och anpassar resurserna efter det-
ta?

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 29 mars.)

18 § Fordonsfrågor m.m.

Föredrogs
trafikutskottets betänkande 2000/01:TU9
Fordonsfrågor m.m.

Anf. 185 CHRISTINA AXELSSON (s):
Fru talman! Vi ska nu behandla 16 motionsyrkan-
den från den allmänna motionstiden 2000 om olika
fordonsfrågor. Utskottet står enigt i dessa frågor, men
jag vill ändå yrka bifall till trafikutskottets betänkan-
de och avslag på samtliga motionsförslag.
Fru talman! Sedan motionerna har skrivits har be-
redning redan påbörjats i flera av de frågor som tas
upp.
Det gäller frågan om chiptrimning. Utredningen
Avgasrening 2000 har tagit upp denna fråga. Den
utredningen bereds för närvarande i Miljödeparte-
mentet. Vi i trafikutskottet förutsätter att regeringen
vid beredningen kommer att överväga de frågor som
tas upp i motionerna som inrättande av ett certifie-
ringssystem, tekniker för att konvertera till mer mil-
jövänliga bränslen, försäkringsmässiga konsekvenser
samt övriga frågor som tas upp i motionerna.
Beredning pågår också vad gäller frågan om ad-
ministration av felparkeringsavgifter. Vi är alla över-
ens om att administrationen av dessa avgifter ska ske
på ett effektivt sätt. Det ska också sägas att Vägverket
och Svenska kommunförbundet har sänt en gemen-
sam skrivelse till regeringen så sent som i december
förra året där de föreslår att regeringen vidtar de åt-
gärder som krävs för att överföra handläggaransvaret
från Vägverket till kommunerna. Det finns alltså
ingen anledning för riksdagen att i nuläget ta några
initiativ i dessa frågor utan vi avvaktar regeringens
fortsatta beredning.
Vad gäller fordonsskyltning håller Vägverket på
regeringens uppdrag redan på och arbetar med det
framtida regelverket. Detsamma gäller den av EU-
kommissionen föreslagna s.k. gemenskapsmodellen
för sådana skyltar. Enligt tidsplanen kommer de att
redovisa sin uppfattning under detta halvår. Det ska
även sägas att skyltar av det slag som nämns i en av
moderatmotionerna redan finns att köpa på tillbe-
hörsmarknaden.
Sedan till detta med fordons- och släpvagnsvikter
som överensstämmer med EG:s körkortsdirektiv. I
dag gäller ju att man inte får dra en släpvagn vars vikt
överstiger bilens tjänstevikt, och den sammanlagda
vikten får inte överstiga 3 500 kilo om man har ett B-
körkort. Detta kan få till konsekvens att förare väljer
en lättare bil och att ekipaget då inte blir lika trafiksä-
kert. Utskottet hävdar här att det är viktigt att regel-
verket för fordonsvikter främjar utvecklingen av
trafiksäkra och ändamålsenliga transporter. Vi tycker
därför att det är angeläget att bestämmelserna följs
upp med hänsyn till den fordonstekniska utvecklingen
och de nya rön som kommer från forskningen.
Det pågår också ett arbetet inom EU med det här
direktivet. Vi förutsätter att Sverige aktivt arbetar för
en utveckling av ändamålsenliga fordons- och kör-
kortsregler.
Fru talman! Avslutningsvis kan sägas att flera av
dessa frågor kommer att diskuteras igen då regering-
en har lagt fram förslag på områden som tas upp i
motionerna. Jag yrkar alltså bifall till förslaget i be-
tänkandet.

Anf. 186 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m):
Fru talman! Som Axelsson sade är trafikutskottets
betänkande nr 9 ett enhälligt betänkande. Men det
föranleder ändå att jag begär ordet eftersom utgångs-
punkterna inte var så positiva i början. Betänkandet
innehåller bl.a. frågor om chiptrimning och fordons-
vikt. Jag tänker begränsa mig till att kommentera just
de två områdena.
Jag börjar med några kommentarer kring chip-
trimningen. Som Axelsson nämner har den statliga
utredningen i sitt betänkande Avgasrening 2000 före-
slagit att det skulle bli straffbelagt att ändra på eller
på annat sätt göra ingrepp i utsläppsbegränsande
anordningar på ett motorfordon. Vidare föreslår de att
det skulle bli straffbelagt att bruka fordon med vet-
skap om de har ändrats på något sätt.
Genom straffbestämmelsen påverkas även möj-
ligheten att marknadsföra trimningschip. Detta är
viktigt att kunna säga i denna talarstol. Jag säger inte,
som Axelsson, att beredning pågår och att ärendena
redan har börjat bearbetas i Regeringskansliet. Det är
därför jag vill gå upp och säga några ord, med tanke
på rädslan för det jag vet ligger på regeringens bord.
Det här föranleder en mängd farhågor från oppo-
sitionen, och det finns många motionärer. Vi kan
märka att det finns ett flertal motioner, bl.a. från mo-
derater, som har blivit behandlat i det här betänkan-
det.
Utredningens förslag är direkt teknikfientligt och
skulle lägga en utvecklingsfientlig hand över nya
innovationer eftersom det skulle stoppa den kreativi-
tet som i dag finns i de företag som utvecklar sådana
här motorchip.
Det finns naturligtvis en mängd anledningar till att
utveckling och försäljning av trimningschip ska vara
tillåtet - om än under ordnade former. Det finns alla
möjligheter att ha ett certifieringssystem, som Axels-
son också nämnde, för tillverkning av chip för att
bevaka att de olika chipen håller den kvalitet som de
utlovar och att avarter inte kommer ut på marknaden.
Ett certifieringssystem kan också vara en möjlig-
het när det gäller att klara försäkringsfrågor för for-
don som kommer att avvika från fabrikens normer för
motorer. Det är viktigt för att det inte ska bli ett mo-
nopol på den här marknaden. Många företag som i
dag arbetar intensivt inom det här området har tagit
fram bra produkter, produkter som bl.a. möjliggör att
man kan köra på bättre bränslen ur miljösynpunkt. En
minskad bränsleförbrukning är ett viktigt mål som
många företag har som ledstjärna när de utvecklar
dessa chip. Detta måste uppmuntras genom de positi-
va skrivningar betänkandet nu har fått.
Det är glädjande att utskottet har kommit fram till
en annan ståndpunkt än vad utredningen gjorde och
därmed bejakar intentionerna i ett antal motioner.
Utskottet säger i det här betänkandet att man är för ett
främjande av teknikutveckling och förutsätter att
regeringen vid sin beredning av Avgasrening 2000 tar
hänsyn till detta. Det är bra.
Fru talman! Från moderat sida känner vi oss nöjda
med detta ställningstagande i utskottet och har därför
inte ansett att vi behöver reservera oss till förmån för
de moderata motionerna. Intentionerna är ändå tillgo-
dosedda.
Den andra del som jag vill ta upp i det här betän-
kandet, ställningstagandet, gäller fordonsvikter. Det
är intressant och trevligt, fru talman, att få höra Ax-
elsson i talarstolen i dag prata sig varm om den tekni-
kutveckling som har skett på fordonsområdet. Det var
annat ljud i skällan i fjol. Det fanns ingen tanke på att
se på dessa regler. Nu finns det äntligen det. Efter att
i ett par år ihärdigt ha drivit frågan om att körkorts-
reglerna för att framföra fordon med släpkärra måste
ses över kan jag nu konstatera att även majoriteten
insett detta.
Vi har i dag ett regelsystem runt användandet av
fordon med tillkopplad släpkärra som inte överens-
stämmer med dagens tekniska utveckling för fordon.
Att det sedan är näst intill omöjligt för människor
som någon enstaka gång använder släpkärra att för-
stås sig på reglerna är ytterligare ett skäl för att något
måste göras.
Att som i dag ha ett regelsystem som gör att det i
många fall är förbjudet att använda en större och
säkrare bil framför en mindre och svagare när man
drar en släpkärra finns det ingen acceptans för hos det
svenska folket. Det är därför glädjande att utskottet i
år äntligen har insett att något måste göras. Tyvärr
fanns inte den insikten tidigare år när vi påpekade
samma missförhållanden. Man får vara glad för att
insikten till slut infinner sig även hos regeringspartiet
i den här frågan.
Det hade givetvis kunnat anses vara en full fram-
gång om vi hade fått ett tillkännagivande på den här
punkten. Men den erfarenhet vi har i trafikutskottet
när det gäller hur regeringen behandlar, eller snarare
inte behandlar, tillkännagivanden, är att kanske inte
ens det hade givit ett snabbare resultat.
Det är ändå ett steg på rätt väg när utskottet uttalar
att man förutsätter att Vägverket tar initiativ till att se
över bestämmelserna om fordonsvikter. Och vi får ha
vår tilltro till Vägverket i denna fråga så här långt
fortsättningsvis och hoppas att någonting positivt
händer i frågan snarast.
Fru talman! Med dessa förklaringar och de för-
ändringar som vi fått i utskottets betänkande anser vi
att vi inte behövde ha någon reservation, utan vi har
nöjt oss med utskottets ställningstagande. Därmed
kan också jag yrka bifall till förslaget i utskottets
betänkande.

Anf. 187 CHRISTINA AXELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag förutsätter självklart att Jan-Evert
Rådhström på något sätt via sitt parti har remissbe-
handlat utredningen Avgasrening 2000 så att man på
så sätt har kunnat lägga fram alla de synpunkter an-
gående chiptrimning som Jan-Evert Rådhström har
gett oss här i kammaren. Det är ju på det sättet som vi
normalt sett använder oss av vår möjlighet att påver-
ka. På så sätt kommer dessa synpunkter också att tas
med i den fortsatta beredningen av ärendet.

Anf. 188 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m)
replik:
Fru talman! Jag har inte alla detaljer när det gäller
själva remissbehandlingen tidigare av den här bered-
ningen. Men det är viktigt att jag står i den här talar-
stolen och framför de moderata synpunkterna som vi
också har fått en majoritet, ett enigt utskott, för i
betänkandet som kommer att påverka det fortsatta
arbetet. Och det tycker jag är positivt. Men det bör
markeras från kammaren.

Anf. 189 CHRISTINA AXELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jo, självklart. Det är också viktigt att
vi ser till att vi följer upp dessa frågor på alla de olika
sätt vi kan. Då ser man att det gäller att vara ihärdig
och vara med för att påverka så att utvecklingen går
framåt.
När det sedan gäller fordonsvikterna är det gläd-
jande att det är flera som tar åt sig äran av att vi har
ett enigt utskott. Jag tror att vi alla har haft personer i
våra partier som har jobbat med dessa frågor, och vi
kommer säkert att ha det i framtiden också.

Anf. 190 JAN-EVERT RÅDHSTRÖM (m)
replik:
Fru talman! Det är precis som Christina Axelsson
säger, att det är viktigt att man ihärdigt jobbar med
frågorna. Och det är precis det som Moderata sam-
lingspartiet har fått göra när det gäller fordonsvikter.
Tyvärr har det dröjt för länge. Men vi är glada att vi
nu äntligen är eniga och att Socialdemokraterna har
följt oss i den här frågan. Så ni får gärna ta åt er och
känna er glada över att det är ett enigt utskott. Vi
kommer även i andra frågor att fortsätta att driva på
för att få er med så att vi får ett enigt utskott.

Anf. 191 HARALD BERGSTRÖM (kd):
Fru talman! Det hände för en kort tid sedan att en
god vän till mig lånade en av kommunens etanoldriv-
na bilar. Han är kommunanställd. På en raksträcka
utanför Växjö gjorde han en omkörning och märkte
då att bilen hade något alldeles extra. Han var djupt
imponerad över vilket krut det var i den etanoldrivna
bilen.
För att kunna köra på etanol, s.k. E 85, och få
motorn att gå riktigt med väl kontrollerade emis-
sionsvärden måste motorn vara konverterad eller
chiptrimmad för det bränslet, dvs. att man har anpas-
sat funktioner som bränsleinsprutning, tändning, m.fl.
till optimal funktion för just den motorn, oftast med
lägre emissioner och utsläpp än originalmotorn.
Fru talman! I dag har statsministern invigt en helt
ny fabrik i Norrköping för storskalig tillverkning av
just etanol för motordrift.
Om vi ska få ett snabbt genomslag för etanoldrift
av många bilar måste den befintliga bilparken kunna
anpassas för detta bränsle. Vanligtvis bryr sig inte
biltillverkarna särskilt mycket om de redan levererade
bilarna mer än avseende reservdelar. De satsar på
nybilsproduktionen. Och om vi ska vänta på de nya
bilmodellerna för både bensin- och etanoldrift kom-
mer det att ta 15-20 år innan en betydande del av
bilbeståndet är anpassat. Som exempel behöver man
bara nämna att vi fortfarande har inemot 1,6 miljoner
bilar utan katalysator trots att kravet på att nya bilar
ska ha katalysator infördes i slutet av 1980-talet. Jag
vill minnas att det var 1988.
De flesta tror att chiptrimning handlar enbart om
att krama mesta möjliga effekt ur motorn utan hänsyn
till hela fordonets konstruktion, utsläpp och garantier
m.m. Chiptrimning innebär optimering av motorns
funktion under väl definierade förhållanden. Men,
säger någon, då borde väl bilfabrikanterna kunna
leverera motsvarande chips eller trimsatser? Jo visst.
Men, vi måste då komma ihåg att ett fordon som
bilfabrikanten levererar ofta har ett slags genom-
snittsutförande som kanske ska kunna köras på dåliga
bränslen under förhållanden som råder i Sibirien
likaväl som i Centralafrika eller på bränslen på hem-
mamarknaden i Västeuropa.
Fru talman! För att i någon mån lära mig vad den
här verksamheten handlar om har jag vid flera tillfäl-
len besökt företaget BSR Sportsman i Växjö, som
troligen är störst i Sverige på chiptrimning. BSR har
anlitat MTC, Motortestcenter i Jordbro, som är
Svensk Bilprovnings dotterföretag och ackrediterat
för fordonscertifiering i Sverige. Där har man testat
sina chips i olika bilmärken och modeller och fått de
egna testresultaten bekräftade och därmed den egna
testutrustningen verifierad.
Man har visat att man har minst lika bra eller bätt-
re utsläppsvärden än bilens ursprungsutrustning ger.
Samtidigt har man ofta visat en lägre bränsleförbruk-
ning och därmed lägre koldioxidutsläpp trots större
motorstyrka.
BSR efterlyser certifiering så att seriösa företag
får chansen att utveckla och sälja chips för att byta till
alternativa bränslen på befintlig bilmarknad men
också för att kunna konkurrera med bilfabrikanterna
om optimering.
När jag skrev motion T439 handlade det för mig
om det grundläggande för oss som politiker. Vi ska
tillrättalägga förhållandena så att seriösa företag på en
fri marknad kan konkurrera oavsett bransch och stor-
lek. Ja så att t.o.m. små företag kan konkurrera med
de stora bilfabrikanterna.
Utredningen Avgas 2000, som vi nu diskuterar, är
nu under beredning till proposition. I den föreslås en
helt annan väg, en för mig och oss kristdemokrater
helt oacceptabel väg. Man vill genom att förbjuda
chiptrimning skapa ett slags monopolsituation för
bilfabrikanterna och därmed tränga undan en konkur-
rens som bevisligen skapar sysselsättning för ganska
många och ger möjlighet till snabbare anpassning för
alternativa bränslen. Det räcker med att bläddra ige-
nom tyska motortidskrifter för att inse detta faktum. I
Tyskland har man förstått detta. Där är verksamheten
certifierad och därmed godkänd. Ska då vi i Sverige
gå motsatt väg och förbjuda och kriminalisera?
Fru talman! Jag ser med tillförsikt fram emot att
regeringen i den proposition som man nu förbereder
tar upp vårt motionsförslag om ackreditering och
certifiering av denna verksamhet till nytta för miljö
och näringsliv.
Och, Christina Axelsson, BSR i Växjö har också
gett ett remissvar på utredningen. Där kan regeringen
få veta hur det bör fungera.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 29 mars.)

19 § Arbetstid och ledighet från anställning
m.m.

Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande 2000/01:AU9
Arbetstid och ledighet från anställning m.m.

Anf. 192 CHRISTEL ANDERBERG (m):
Fru talman! Det är en händelse som ser ut som en
tanke att vi vid denna tid på dygnet står och debatte-
rar en generell förkortning av arbetstiden, vilket en
majoritet i utskottet förordar. Det är alltså en politik
som får så absurda konsekvenser att politikerna inte
har en tanke på att själva leva upp till de lagbestäm-
melser man vill stifta för folket.
I 15 års tid har arbetstidsfrågan utretts utan att av-
sätta några större spår i lagstiftningen. Och nu ska
den utredas på nytt av den nya arbetstidskommitté
som regeringen beslutade tillsätta i december förra
året. Och så har man lyckats begrava denna politiskt
heta potatis i ytterligare några år. Vi moderater be-
klagar regeringens senfärdighet med att sätta ned
foten i frågan. Den leder till att nödvändiga reformer
som skulle kunna leda till ökad flexibilitet, till from-
ma för både arbetstagare och arbetsgivare, inte kom-
mer till stånd.
En arbetsgrupp under ledning av s-kvinnornas
ordförande Inger Segelström lade fram rapporten
Kortare arbetstid - för och emot för ett år sedan.
Arbetsgruppen uttalade, till synes enigt, att det finns
ett antal risker och negativa konsekvenser förknippa-
de med en arbetstidsförkortning och gjorde bedöm-
ningen att tvingande lagstiftning varken är en realis-
tisk eller en önskvärd lösning. Därmed hoppades vi
moderater att frågan om en lagstiftad arbetstidsför-
kortning skulle ha varit avförd från den politiska
dagordningen för överskådlig tid. Vi trodde att för-
nuftet hade segrat till sist. Vi förbisåg att förnuft inte
är vad som präglar Vänstern och Miljöpartiet.
En analys som Kommunförbundet har gjort visar
att en allmän arbetstidsförkortning till 35 timmar
skulle leda till en försämring av kommunernas eko-
nomi med 10 miljarder kronor och innebära färre
anställda i vården, skolan och omsorgen.
Konjunkturinstitutet hade på arbetsgruppens upp-
drag räknat på konsekvenserna av en lagstadgad ar-
betstidsförkortning, och KI bedömer att en sådan
reform ger lägre tillväxt och högre skatt och trots
detta minskade resurser till den offentliga sektorn.
Det skulle göra det svårt att klara den växande för-
sörjningsbörda och de ökade krav på offentlig service
som en allt äldre befolkning medför. KI bedömer att
den ekonomiska tillväxten kommer att minska lika
mycket som arbetstiden sänks. Redan en sänkning av
arbetstiden med 2,5 timmar/vecka beräknas minska
hushållens disponibla inkomster med 20 000 kr per
person i arbetskraften. Våra framtida pensioner
kommer också att bli väsentligt lägre. Kortare arbets-
tid skulle alltså slå hårt mot den svenska välfärden.
Förespråkarna för en arbetstidsförkortning brukar
framhålla att 40-timmarsnormen för heltidsarbete
infördes redan 1973 och att det nu är dags för Sverige
att sänka den, såsom man har gjort i vissa andra län-
der. Det är bara det att 30-timmarsveckan redan är
införd i Sverige om man ser till faktiskt arbetad tid,
fast i vårt land har vi valt att ta ut ökad ledighet i
andra former än genom kortare arbetsdag. Sverige har
längre lagstadgad semester än de flesta andra länder.
Vi har också generösa regler för sjukfrånvaro, föräld-
raledighet samt ledighet för studier och facklig verk-
samhet m.m. som saknar motstycke i andra jämförba-
ra länder.
Enligt SCB:s befolkningsprognoser ökar antalet
svenskar i pensionsåldern med drygt 700 000 fram till
år 2030 samtidigt som antalet personer i arbetsför
ålder minskar med ca 300 000. En befolkningsminsk-
ning har Sverige inte sett sedan digerdöden och
massutvandringen till Amerika på 1800-talet - och då
bara enstaka år. Vad vi nu ser är en långsiktig trend.
Följden blir att arbetskraft kommer att bli en bristva-
ra, den ekonomiska tillväxten är i fara, allt färre
tvingas bära en växande försörjningsbörda och den
offentliga sektorns finanser hotas.
Till detta kommer att den svenska arbetsmarkna-
den redan i dag har problem med bristyrken och
flaskhalsar. Det råder stor brist på t.ex. civilingenjö-
rer, IT-experter och läkare. Vad händer om arbetsti-
den förkortas med fem à tio timmar i veckan för dem?
Enligt SAF:s rekryteringsenkät hösten 1999 uppger
sju av tio företag att de haft stora svårigheter att re-
krytera personer med rätt kompetens. Tre av tio före-
tag uppger att svårigheterna att rekrytera har lett till
att planerad expansion har förhindrats. Detta innebär
att 40 000 företag inte har kunnat växa enligt sina
planer.
200 000 hushåll i Sverige kan inte leva på sin lön
utan är beroende av socialbidrag för sin försörjning
trots arbete. Det finns beräkningar som visar att en
generell arbetstidsförkortning skulle fördubbla antalet
hushåll som är bidragsberoende. En kortad arbetstid
skulle bli ett dråpslag mot låginkomsttagarna.
Arbetslivsinstitutet gjorde, också på Näringsde-
partementets uppdrag, en sammanställning av aktuell
forskning och utveckling i arbetstidsfrågan. Av rap-
porten till arbetsgruppen Arbetstidsförändringar -
möjligheter och konsekvenser framgår bl.a. att forsk-
ningen visar att arbetstidsförkortning har ingen eller
liten effekt på arbetslösheten. Forskningen kan inte
påvisa konkreta hälsoförbättringar annat än när arbe-
tet är särskilt hårt och enformigt. Lokala försök visar
att sjukfrånvaron inte påverkas av en arbetstidsför-
kortning.
Förespråkarna av en generell arbetstidsförkortning
lanserade det först som en metod för att komma till
rätta med arbetslösheten - vi skulle dela på jobben.
Sedan all forskning och alla empiriska försök visat att
detta argument inte håller har man svängt om till att
saluföra arbetstidsförkortningen av förmenta hälso-
skäl - människor upplever att de jobbar för mycket
och de stressrelaterade sjukdomarna ökar. Men detta
argument håller inte heller. Människor kommer inte
att må bättre om de ska utföra samma arbete på 25 %
kortare tid. Om de stressrelaterade sjukdomarna
främst bland de anställda i den offentliga sektorn ska
kunna minska är det avgörande att de 10 miljarder,
som Kommunförbundet har kostnadsberäknat en
generell arbetstidsförkortning till, i stället används till
att garantera att det finns ett rimligt antal anställda
som kan dela på arbetsuppgifterna.
I en artikel i Svenska Dagbladet den 13 december
förra året under rubriken "Kvinnor i offentliga jobb
far illa" säger RFV:s generaldirektör Anna Hedborg
att det är kvinnorna som står för hela den kraftiga
uppgången av långtidssjukskrivningarna, bl.a. av
psykosociala skäl, och att det handlar om kvinnor i
den offentliga sektorn som far illa på sina jobb. Hon
säger också att de offentliga arbetsgivarna är sämre
på arbetsmiljö än de privata. Det finns alltså en rad
andra åtgärder än sänkt arbetstid som borde vidtas.
Det handlar bl.a. om att delegera ansvar, att korta
beslutsvägarna, att ge de anställda större inflytande
över den egna arbetssituationen, att ge dem en rimlig
karriär- och löneutveckling.
LO-kongressens beslut att kräva en sjätte semes-
tervecka, som ska kunna tas ut i form av hela dagar,
del av dag eller enstaka timmar är visserligen mer
modest än övriga förslag som nu florerar i den all-
männa debatten i det att det motsvarar ungefär 12
minuter kortare arbetsdag. 12 minuter kan knappast
medföra bättre hälsa, mindre stress och ökad välfärd
som LO hävdar. Däremot innebär även detta förslag
ett mindre antal arbetade timmar, i ett läge där allt
färre i yrkesverksam ålder ska försörja allt fler äldre.
En annan invändning vi har är att det finns många
verksamheter där det skulle uppstå betydande olägen-
heter om de anställda fick en ovillkorlig rätt att ta
ledigt när som helst.
Den moderata politiken syftar till att flytta makten
över arbetstiden från politikerna till de enskilda indi-
viderna och deras arbetsgivare. Forskningen och den
mångfald av attitydundersökningar som har gjorts
visar entydigt att det inte finns något arbetstidsmått
som passar alla. Människor är olika och prioriterar
olika. En och samma individ har olika önskemål och
behov under olika skeden i livet. Verksamheterna har
också olika behov som t.ex. säsongsanpassad eller
kundanpassad arbetstid.
Vi föreslår därför att anställningsförhållandena
regleras genom individuella avtal mellan arbetsgiva-
ren och den anställde. Härigenom skapas mer flexibla
arbetstidslösningar. Det skapar förutsättningar för det
moderna arbetslivet som är bättre anpassat både till
de enskilda arbetstagarnas olika önskemål och behov
och till verksamheternas olika krav.
Gärna kortare arbetstid, men det ska vara den en-
skildes val efter överenskommelse med arbetsgiva-
ren! Vi förespråkar kraftigt sänkt skatt på arbete. Det
är en politik som gör det möjligt för den som vill
korta sin arbetstid att leva även på en deltidslön.
Fru talman! Vi står givetvis bakom alla moderata
reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall
till reservation 1.

Anf. 193 CAMILLA SKÖLD JANS-
SON (v):
Fru talman! Att debattera arbetstid denna tid på
dygnet stärker argumenten för en förkortning av ar-
betstiden.
Arbetstidsfrågan är komplex och berör familj, fri-
tid, arbete, produktion osv. När man läser betänkan-
det slås man av alla dessa kommittéer och utredningar
som under de senaste åren har utrett frågan utan att
det så mycket egentligen har fallit ut i praktisk hand-
ling. Förhoppningsvis ska den senaste Arbetstids-
kommittén, som nu startar sitt arbete, komma fram till
förslag som kan realiseras i verkligheten, förslag som
reellt stärker arbetstagarinflytandet och också jäm-
ställdheten mellan män och kvinnor.
Läser man partiernas motioner och reservationer
finns där, åtminstone till det yttre, en enighet om att
individens, arbetstagarens, inflytande ska stärkas och
det finns också till det yttre en enighet om att det
måste finnas någon form av lagstiftning till skydd för
människors liv och hälsa. Men längre än till det yttre
sträcker sig inte enigheten.
Exempelvis säger sig moderaterna å ena sidan
vilja ha skyddsföreskrifter via arbetsmiljölagen, men
å andra sidan är man inte ens beredd att ha någon som
helst lagstiftning som t.ex. begränsar övertidsuttag,
trots att man vet att just övertidsuttag är ett enormt
problem på dagens arbetsmarknad. Detta om något
avslöjar värdet och skyddsnivån i den lagstiftning
som man förordar från moderat håll.
Förhoppningsvis ska det ändå finnas en majoritet
för ett stärkt arbetstagarinflytande och förhoppnings-
vis finns det också en majoritet som är beredd att ta
strid för jämställdhetsperspektivet i arbetstidsfrågan.
Ser man till upplägget för den senaste Arbetstids-
kommitténs arbete innebär tidsplanen att man i ett
första steg tar upp tråden från det fackliga initiativet,
alltså LO-TCO-SACO:s tanke om att arbetstagaren
själv ska bestämma hur hon eller han vill ta ut delar
av sin semester. Därefter kommer man i steg 2 in på
frågor om arbetstidsförkortning. Det är en helt logisk
tidsplan, eftersom det fackliga initiativet inte innebär
någon egentlig arbetstidsförkortning, och det är ett
upplägg som innebär att frågan om hur en arbetstids-
förkortning kan genomföras är helt öppen.
Vänsterpartiets ståndpunkt är väl känd. Vi föror-
dar en arbetstidsförkortning via en förändring i den
norm som finns i arbetstidslagen, en norm som har
gällt sedan början av 1970-talet och som diskrimine-
rar kvinnor. Med den fördelning som vi fortfarande
har när det gäller det oavlönade arbetet, som ju också
måste utföras för att samhället ska fungera, har kvin-
nor i dag inte samma möjligheter som män att arbeta
heltid med avlönat arbete.
Effekterna av detta är väl kända. Det ökar ytterli-
gare löneskillnaderna som i sin tur påverkar nivåer i
socialförsäkringssystem och pensionssystem. Vi vet
att deltidare har sämre tillgång till kompetensutveck-
ling och sämre möjligheter till befordran osv., eller
annorlunda uttryckt är det alltså kvinnor som får
betala för att vi har en norm som inte tar någon hän-
syn till det oavlönade arbetet.
En förändring av heltidsnormen innebär ju inte att
alla ska ha samma arbetstider eller att alla ska tvingas
att gå ned i tid. Någon tanke om någon sorts tvingan-
de lagstiftning har jag aldrig hört framföras av någon
facklig organisation eller något politiskt parti. Ar-
betstidslagen ger i själva verket möjligheter till all
flexibilitet och variation som tänkas kan. Det är bara
att se efter på arbetsmarknaden hur det faktiskt ser ut.
Arbetstidsförkortning handlar inte om någon ny
lag, det handlar om att ge ett redskap för arbetstagar-
na att i förhandling med arbetsgivarna hitta lösningar
där arbetstagarna går ned i arbetstid.
Utan lagstiftning är det starka fackföreningar eller
starka individer som kan ro hem arbetstidsförkort-
ningar, medan andra med sämre förhandlingsläge
aldrig kommer att få till stånd arbetstidsförkortningar
med något verkligt innehåll. Även i situationer där
man via avtal förhandlar sig fram till en arbetstidsför-
kortning handlar det oftast om utbyte mot t.ex. flexi-
bilitet på arbetsgivarens villkor och/eller uteblivna
löneökningar.
Historien visar och dagens situation visar att ska
en arbetstidsförkortning komma alla till del, även
kvinnor inom vården, är det nödvändigt med ett poli-
tiskt beslut i ryggen.
Om man genomför en arbetstidsförkortning på
vårt sätt innebär det att man kan göra det i ett politiskt
sammanhang där man också kopplar på beslut som
gör att man undviker stress, underlättar nyanställning,
sänker arbetsgivaravgifter för att underlätta omställ-
ningen och som gör att arbetstagarna inte behöver
avstå från hela sitt löneutrymme vid en arbetstidsför-
kortning.
I det här sammanhanget vill jag också passa på att
referera till JämO:s uppfattning. JämO yttrade sig
över den senaste arbetstidsgruppens arbete. JämO
säger att den nuvarande normalarbetstiden inte passar
kvinnor lika bra som män och att deltidsarbete har
blivit en strategi för att kvinnor ska kunna utföra både
betalt och obetalt arbete, en strategi som underlättar
för män att arbeta heltid.
JämO har också kommenterat förslag om flexibelt
uttag eller en extra semestervecka och konstaterar att
ett sådant uttag av arbetstidsförkortningen med stor
sannolikhet leder till att kvinnor anpassar sig än mer
till familjen. Den extra semesterveckan behöver inte
förändra manligt uppbyggda hierarkier i arbetslivet
eller vanor i privatlivet. JämO konstaterar vidare att
det från jämställdhetssynpunkt finns starka skäl för en
förkortning av den dagliga arbetstiden.
Med andra ord bekräftar Jämställdhetsombuds-
mannen synsättet att från jämställdhetssynpunkt är
det att föredra att en arbetstidsförkortning genomförs
via förändring av normen i arbetstidslagen.
En annan aspekt som tangerar normalarbetstiden
är problematiken med deltidsarbetslöshet. Där finns
det stor samstämmighet om att det är ett gissel som
man måste komma till rätta med, och det pågår ett
arbete, både på EU-nivå, som tar fasta på diskrimine-
ringsaspekten, och på nationell nivå med ökade krav
på arbetsgivaren att tillhandahålla heltidstjänster. Vi
från Vänsterpartiet menar att fasta heltidsjobb ska
vara regel, och undantag, i den mån de förekommer,
ska vara mycket väl motiverade.
Även i denna fråga finns det en tydlig jämställd-
hetsaspekt. Det är kvinnor som i stor utsträckning får
utgöra en buffert och stå för en flexibilitet på arbets-
marknaden som också innebär otrygghet. Det handlar
då om försämringar i anställningstryggheten men
också om att arbetsgivaren skapar en flexibilitet i sin
verksamhet genom att erbjuda deltidsanställningar.
Om man leker med tanken att en manligt dominerad
arbetsplats, t.ex. Domnarvet i Borlänge eller Saab
Scania i Södertälje, skulle erbjuda 75-procentiga
tjänster till reparatörer eller tekniker så skulle män
aldrig acceptera detta. Därför är frågan om deltidsar-
betslöshet en viktig jämställdhetsfråga.
Fru talman! Timmen är sen. Jag tänkte avsluta
med att ta upp frågan om rörlighet på arbetsmarkna-
den. Det är ett begrepp som vi hör dagligen och
stundligen, inte minst när vi diskuterar vårt medlem-
skap i EU. En relevant fråga är: Rörlighet på vems
villkor?
Från Vänsterpartiet har vi en motion som handlar
om vikten av rörlighet och vikten av att kombinera
denna rörlighet med anställningstrygghet, där vi vill
underlätta för anställda att få tjänstledigt för att prova
annat arbete. Det är beklagligt att utskottet inte ställer
sig bakom ett tillkännagivande med den inriktningen,
för det vore ett bra sätt att bidra till en positiv rörlig-
het.
Med detta vill jag yrka bifall till vår reservation
12.

Anf. 194 CHRISTEL ANDERBERG (m) re-
plik:
Fru talman! Camilla Sköld Jansson satt ju med i
den Segelströmska arbetstidsgruppen, som lade fram
rapporten Kortare arbetstid - för eller emot, och har
såvitt jag förstår skrivit under på att en tvingande
lagstiftning varken är en realistisk eller en önskvärd
lösning.
Det finns mycket intressant att läsa i rapporten.
Bl.a. står det att sänkt arbetstid i första hand tenderar
att komma till stånd i branscher med ett relativt högt
löneläge, medan intresset och möjligheterna att driva
frågan om en arbetstidsförkortning är mindre i låglö-
nebranscher och i verksamheter där många jobbar
deltid. I stället är det prioriterat att få upp lönenivån
och få möjlighet att öka sysselsättningsgraden.
Det här, Camilla Sköld Jansson, visar hur männi-
skor själva prioriterar. Tycker ni i Vänsterpartiet att
ni måste sätta er som förmyndare över vuxna männi-
skor därför att dessa människor prioriterar fel om de
själva får bestämma hur de ska jobba och hur mycket
de ska jobba? Bortser ni från att det finns 200 000
hushåll i vårt land som inte klarar sig utan socialbi-
drag, trots att man har jobb, och att er arbetstidsför-
kortning kan komma att fördubbla detta antal? Är det
faktorer som ni inte alls bryr er om?

Anf. 195 CAMILLA SKÖLD JANSSON (v)
replik:
Fru talman! Att via lagstiftning och normer för-
stärka arbetstagarnas möjligheter till arbetstidsför-
kortning är, med ett moderat uttryck, att öka valfri-
heten. Gör man det inte via lagstiftning utan via avtal
får man precis det som Christel Anderberg talar om,
att manligt dominerade verksamheter kan ro i land
arbetstidsförkortningar, medan kvinnligt dominerade
verksamheter, t.ex. vården, aldrig får detta utrymme.
Även om kvinnorna så skulle avstå från hela sina
löneökning för en arbetstidsförkortning, skulle det
inte leda till någon förändring.
En tvingande lagstiftning har över huvud taget
aldrig diskuterats, vare sig från fackligt håll eller från
något politiskt parti. Det handlar i stället om en för-
ändring av normen i arbetstidslagen, och den är inte
tvingande.
Jag tror att moderaterna vet hur arbetstidslagen
fungerar, att den är normgivande. Sedan är det i för-
handlingar mellan parterna som man bestämmer vil-
ket avtal man ska ha, hur arbetstiden ska förläggas
och hur lång arbetstiden ska vara. Vi har aldrig haft
en tvingande arbetstidslagstiftning, och det tycker jag
är en grundläggande kunskap som man borde ha även
från moderat håll.

Anf. 196 CHRISTEL ANDERBERG (m) re-
plik:
Fru talman! Arbetstidslagen är ju tvingande för de
arbetsgivare som inte har kollektivavtal, och de är rätt
så många. För dem är den tvingande till sista kom-
matecknet.
Låt mig fortsätta att läsa ur rapporten. Ni har ju
lite bekymmer med att en lagstiftad arbetstidsförkort-
ning kommer att leda till att det blir problem med att
upprätthålla den offentliga välfärden exempelvis
inom vården, skolan och omsorgen. Men då skulle
man kunna komplettera dessa verksamheter genom
att de personer som har fått sin arbetstid förkortad
lägger in ett visst mått av frivilligt arbete. Så står det
faktiskt på s. 52.
Ska man tolka detta som att ni lagstiftningsvägen
vill förhindra människor att ha betald arbetstid och i
stället mer eller mindre tvinga ut dem i frivilligt oav-
lönat arbete? Hur går det då med svårigheten att
kombinera jobb och arbetsliv? Hur går det då med
jämställdheten? Hur går det då med möjligheterna till
rekreation och ökad samvaro med barnen? Det här är
ju en ekvation som ni själva måste inse inte går ihop,
framför allt med tanke på den demografiska utveck-
lingen.

Anf. 197 CAMILLA SKÖLD JANSSON (v)
replik:
Fru talman! Jag vet inte hur många gånger jag
måste säga att den arbetstidslag som vi har i dag inte
är tvingande. Den är dispositiv, inte tvingande.
Christel Anderberg läser om utvecklingen av of-
fentlig sektor. Om man läser hela texten ser man att
det står klart uttalat att det är ett bekymmer som vi
har oavsett en arbetstidsförkortning eller ej. Det be-
kymret skulle ju spädas på ytterligare med modera-
ternas politik och deras mantran om att sänka skatten.
Det är där bekymret ligger, inte i arbetstidsförkort-
ningen. Konjunkturinstitutet visar att det skulle vara
möjligt att sänka arbetstiden till 30 timmar per vecka
och ändå öka den privata konsumtionen med 20 %.
Att Christel Anderberg är bekymrad över utveck-
lingen i offentlig sektor var något nytt. Det tror jag
inte så mycket på.
Nu har inte Christel Anderberg rätt till någon mer
replik och kan inte svara på min fråga, men vid något
tillfälle skulle jag vilja att ni moderater lite mer preci-
serade vad det är för skyddslagstiftning ni vill ha. Ni
vill inte att det ska vara begränsningar av övertidsut-
tag. Ni vill inte att det ska finnas någon normalar-
betstid. Vad är det då exakt som ska finnas i en
skyddslagstiftning? Finns det någon gräns för arbets-
givarnas flexibilitet kontra arbetstagarnas inflytande?

Anf. 198 MARIA LARSSON (kd):
Fru talman! Allting har sin tid. Att arbeta har sin
tid, att vila har sin tid. Att arbeta mycket har sin tid,
att arbeta mindre har sin tid. Allting har sin tid.
Livet är olika under olika tider. Vi kristdemokra-
ter vill ge människor större möjlighet att påverka sin
arbetstid för att få ihop sin livstid, sin tid för livet. Då
handlar det inte om lagstiftning som är trubbigt som
instrument utan om att ge människor just möjlighet
till flexibla lösningar.
I dagens betänkande har så gott som alla motioner
avslagits med hänvisning till den utredning om ar-
betstid som just är i startgroparna. Visserligen finns
1987 års arbetstidskommitté, 1991 års ensamutred-
ning om årsarbetstid, 1995 års arbetstidskommitté
och regeringens arbetsgrupp som lade fram rapporten
Kortare arbetstid - för och emot förra året.
Men eftersom de tre partierna i majoriteten inte
har kunnat komma överens i frågan, måste man skjuta
in den i en ny utredning för att hålla Miljöpartiet och
Vänsterpartiet på gott humör, så att man klarar av
ytterligare två års samregerande. Den nya utredning-
en är helt enkelt en flytväst - den ska hålla regerings-
samarbetet flytande.
På en punkt i betänkandet skulle det dock kunna
finnas en majoritet i kammaren. Där finns en stor
överensstämmelse. Det handlar om förslaget till för-
ändring i semesterlagstiftningen, just i enlighet med
vad vi kristdemokrater har föreslagit. Framförhandlad
tid, utöver fyra semesterveckor, ska kunna tas ut
också som del av dag, alltså som förkortad arbetstid.
Det finns en bred majoritet i kammaren för förslaget,
så det skulle kunna beslutas genast. Men det törs inte
majoriteten. Det törs inte det regeringsbärande partiet
utan skjuter i stället över det som ett direktiv till den
nya arbetstidsutredningen.
Fru talman! I betänkandet tas också ett utskottsi-
nitiativ för att stärka skyddet för föräldralediga. Vi
kristdemokrater har med intresse noterat att alltfler i
utskottet har börjat värna föräldraskapet i kombina-
tion med arbetslivet. Det gläder oss. Vi ställer gärna
upp på det utskottsinitiativet.
Däremot är det ganska tydligt att det inte för ma-
joritetens del handlar om att ge utökade möjligheter
för ökad tjänstledighet. Kristdemokraternas förslag
om rätt till tre års tjänstledighet för vård av barn av-
styrks med motiveringen - hör och häpna - att det
saknas en utredning eller analys av frågan.
Jag skulle vilja ha svar av Laila Bjurling, för-
hoppningsvis här i kväll, om hon är beredd att arbeta
för att förslaget kan ges som tilläggsdirektiv till den
utredning som just börjat arbeta. Där finns möjlighe-
ten till analys och utredning. Är man verkligt intres-
serad från socialdemokraternas sida att utvidga möj-
ligheten att vara ledig med barn utan att bli diskrimi-
nerad lönemässigt, kompetensutvecklingsmässigt,
osv. ska förslaget utredas. Jag förväntar mig ett svar
på frågan, och gärna i anförandet så att vi slipper
replikerna och sparar tid.
Fru talman! Den 8 mars uppvaktade s-kvinnorna
med Inger Segelström i spetsen statsrådet Mona Sah-
lin om kvinnors deltid. "Så länge som 40 % av Sveri-
ges kvinnor jobbar deltid finns inte jämställdhet på
arbetsmarknaden", sade Segelström. Vidare anförde
hon att dessa kvinnor inte skulle kunna försörja sig på
sin pension.
Mona Sahlin har haft en mycket realistisk inställ-
ning när hon har avvisat lagstiftningsvägen för att
förkorta arbetstiden. Hon tappade nu omdömet och
sade sig vilja tvinga kommunerna att erbjuda heltids-
arbeten. Det skulle ske dels genom ett allmänt förbud
mot deltidsarbetslöshet, dels genom ekonomiska
sanktioner. Det betyder i praktiken sänkta statsbidrag
för kommuner som vägrar ge deltidsanställda full
tjänst.
Vilket trams. Lagstiftning är ett kraftfullt instru-
ment som ska användas med omdöme. Det ska inte
användas för att gång på gång köra över det kommu-
nala självstyret och köra över kommunpolitiker. Sah-
lin borde i stället ta sina egna kommunpolitiker och
landstingspolitiker i örat och tala om för dem vikten
av att deltidsanställda som önskar högre tjänstgö-
ringsgrad ska erbjudas detta. Det behövs i tider när
vård, omsorg och skola skriker efter personal.
Litar inte ni socialdemokrater på era egna företrä-
dare på lokal och regional nivå? Det är trots allt soci-
alistisk majoritet i ganska många kommuner och
landsting. Varför har man inte lyckats organisera
verksamheten så att heltidstjänster kunnat erbjudas?
Hur ser Laila Bjurling på detta? Har Mona Sahlin
stöd i s-gruppen för sitt utspel?
Fru talman! Nästan 80 % av de deltidsarbetande
är kvinnor. Många av dessa, och för all del också en
del av männen, vill inte arbeta heltid. De vill ha mer
tid för sina barn, studier eller för att utöva ett fri-
tidsintresse. En del är unga, och andra börjar komma
mot slutet av sitt arbetsliv. Den friheten måste männi-
skor få ha, t.o.m. i större utsträckning än i dag.
Vad gäller pensionen är det inte sant att det skulle
bli hisnande skillnader för att man exempelvis arbetar
deltid. Det finns fyra års barnårsrätt i det nya pen-
sionssystemet, en rättighet som kristdemokraterna har
kämpat hårt för. Det ger bra kompensation för dem
som har barn under fyra år. Dessutom ger inte tio års
deltidsarbete orimliga konsekvenser. För en sjukskö-
terska som jobbat deltid i tio år gör det i dagens pen-
ningvärde drygt 400 kr i månaden brutto.
Vi kristdemokrater är övertygade om att männi-
skor i framtiden i större utsträckning kommer att
efterfråga individuella lösningar. Förståndiga arbets-
givare kommer att svara upp mot det. Lagstiftning på
arbetstidsområdet ska inte användas för att begränsa
utan för att frigöra möjligheter.
Fru talman! Jag står självfallet bakom alla våra re-
servationer men yrkar för tids vinnande bifall bara till
reservation nr 2.

Anf. 199 CAMILLA SKÖLD JANSSON (v)
replik:
Fru talman! Det är inte alltid så att de anställdas
behov och önskemål sammanfaller med arbetsgiva-
rens behov och önskemål. Det är bl.a. därför som man
måste ha en sorts lagstiftning i botten. Kd avfärdar i
sin motion så gott som alla tankar på kollektiva lös-
ningar. Alla kollektiva lösningar menar ni begränsar
individerna.
Kd talar också om vikten av t.ex. just-in-time-
metoden för arbetsgivare, dvs. att människor har en
sådan flexibel lösning att de inte har arbetstiden be-
stämd utan sitter hemma och väntar på att telefonen
ska ringa. Det är sådana flexibla lösningar som
många kvinnor i dag är utsatta för. SCB har visat att
just den otryggheten gör att barnafödandet minskar.
Jag skulle vilja fråga kd: På vilket sätt menar ni
att det stärker individens ställning och friheten att öka
möjligheten till just-in-time-metoden och lägga in det
i arbetstidslagen? Hur ser ni på kvinnors möjlighet att
stärka sin ställning som arbetstagare och också kom-
binera arbete med familj med en sådan lösning?

Anf. 200 MARIA LARSSON (kd) replik:
Fru talman! När det gäller kollektiva lösningar
tror vi att det behövs mer av system där den enskilde
individen får välja. En generell lagstadgad arbetstids-
förkortning som är lika för alla blir aldrig den opti-
mala lösningen för alla. Människors önskemål ser
olika ut sett över livscykeln. Det tycker jag att Ca-
milla Sköld Jansson ska tänka över hur hon ska mat-
cha. Alla vill inte ha sex timmars arbetsdag. Hur ser
Camilla Sköld Jansson på den problematiken?
När det gäller just-in-time måste Camilla Sköld
Jansson ha fullständigt missuppfattat våra skrivning-
ar. Det som vi använder för att beskriva just-in-time
är företagens behov av att snabbt kunna leverera sina
produkter. Det handlar om att få in order med väldigt
kort framförhållning och att kunna leverera. Det stäl-
ler krav på företagen som gör att de ibland kan hamna
i svåra situationer.
För att lösa den problematiken tror vi att det väl-
digt mycket handlar om en god dialog på den enskil-
da arbetsplatsen. Här kan man aldrig lagstifta fram en
bra lösning. En bra lösning kan däremot handla om
att personalen tillsammans lägger schema för att klara
av topparna i produktionen. Personalen får önska sin
arbetstid, men alla måste kanske ge lite mer under en
begränsad tid. Det gäller åtminstone dem som har
möjlighet just då.
Den typen av lösningar är det som har visat sig
fungera absolut bäst. Det är vad vi syftar på när vi
talar om just-in-time. Det är för övrigt en lösning som
är tillämpbar i väldigt många fall. Det finns många
goda exempel på det på arbetsmarknaden i dag som
uppskattas av både arbetstagare och arbetsgivare.
Självklart måste det ske med hänsyn tagen till verk-
samhetens behov.

Anf. 201 CAMILLA SKÖLD JANSSON (v)
replik:
Fru talman! Jag tycker inte att jag riktigt fick svar
på frågan. Det handlar om att problematisera när
konflikter och önskemål står mot varandra.
Maria Larsson gled undan frågan. Hon försöker
komma undan att man i motionen exemplifierar med
att man ska öka möjligheten för just-in-time-
verksamhet. Man säger att man inte ska ha kollektiva
lösningar. Det innebär t.ex. att även kvinnor ensamma
ska stå upp mot arbetsgivaren och stå emot detta med
just-in-time.
Abetstidslagen är ingen tvingande lagstiftning.
Men en förändring av arbetstidsnormen skulle man
förstärka förhandlingspositionen för t.ex. kvinnor.
Har kd någon tanke, någon idé eller något intresse
av att ta något politiskt initiativ som stärker just kvin-
nors position och kvinnors förhandlingsmöjlighet?

Anf. 202 MARIA LARSSON (kd) replik:
Fru talman! Jag vet inte om begreppet just-in-time
är fullständigt obekant för Camilla Sköld Jansson.
Det är ett begrepp som är allmänt vedertaget och som
används just för att beteckna förhållandet mellan
företag och deras kunder. Det handlar alltså om leve-
rans av produkter, och det är inte över huvud taget
tillämpbart när vi pratar om personal. Det var ett sätt
för oss att beskriva i motionen att företagen i dag
lever med väldigt kort framförhållning, vilket kan få
konsekvenser också för deras personal. Jag beklagar
om inte Camilla Sköld Jansson har det förhållandet
klart för sig. Det kanske var därför frågeställningen
kom ytterligare en gång. Jag var ganska tydlig när jag
svarade förra gången.
Jag vill återkomma till detta. Jag gav i mitt anfö-
rande ett exempel på där vi kan tänka oss lagstiftning
- en möjlighet att i framförhandlad tid utöver fyra
semesterveckor förlägga en som del av dag för att få
en kortare arbetstid. Detta kanske mest kan gynna
kvinnor, men även män. Detta är ett utmärkt exempel
på något som ökar individens möjligheter till flexibla
lösningar. Då kan man pussla och få ihop hela sitt liv
med hänsyn till sina individuella behov samtidigt som
man har ramen i form av en lagstiftning.
Det finns en gigantisk skillnad här innan man
kommer in på lösningar där man vill göra det precis
likadant för alla. De lösningarna ska vi inte leta efter.
De passar inte in i dagens arbetsliv.
Jag skulle gärna bjuda med Camilla till en arbets-
plats som jag har besökt. Det är intensivvårdsavdel-
ningen på Värnamo sjukhus. Där jobbar man med
egen schemaläggning på en mycket stressig arbets-
plats. Man har påvisbara positiva resultat av detta.
Man har löst det hela i samspel mellan arbetsgivare
och arbetstagare. Jag tror inte på konfrontation på
arbetsplatserna. Jag vill se mer av samarbetslösning-
ar.

Anf. 203 MARGARETA ANDERS-
SON (c):
Fru talman! Arbetstidsutredningar kommer och
går. Arbetstidslagen består. Så kan man kort samman-
fatta läget på den svenska arbetsmarknaden de se-
naste årtiondena. Olika grupper i samhället framför
önskemål om att arbetstidslagarna ska förändras i
olika riktning. Några vill ha förkortad arbetstid för
alla. Andra anser det lika nödvändigt att inte ändra
lagstiftningen på det sättet, utan man vill ha ökad
flexibilitet och större möjlighet för arbetsgivarna att
förlägga arbetstiden där det ur företagens synvinkel är
bäst.
Tyvärr är det också så att vi i Sverige lever med
dubbla lagstiftningar eftersom vi ovanpå den svenska
lagstiftningen har ett EG-direktiv som vi har införli-
vat med den svenska lagstiftningen. Det har skett utan
att man helt har rett ut vilka regler som tar över och
hur lagstiftningen ska göras enkel och överskådlig för
alla parter på arbetsmarknaden.
1995 års arbetstidskommitté överlämnade sitt
slutbetänkande i september 1996. Därefter har försla-
gen som lades fram av kommittén diskuterats av en
grupp inom regeringen som lade fram förslaget Kor-
tare arbetstid - för och emot. Någon proposition har
det inte blivit som resultat av någon av alla dessa
utredningar, utan regeringen har tillsatt en ny utred-
ning som ska utgå från förslagen i den gamla utred-
ningen. Vågar inte regeringen ta ställning, eller varför
drar man ut på beslutsarbetet på det här sättet? Det är
flera andra förslag från 1995 års arbetstidskommitté
som också behöver verkställas. Det gäller inte minst
sammankopplingen av arbetstidslagen med arbets-
miljölagen. I många länder i Europa har man inte
någon särskild arbetstidslag, utan man har arbetsti-
derna som en skyddsbestämmelse i arbetsmiljölagen.
Arbetstiderna är av stor vikt för både den anställ-
de och arbetsgivaren. Hur man kan komma överens,
och vem som har det yttersta ansvaret för hur arbets-
tidsuttaget ser ut är angelägna frågor att komma över-
ens om. Från Centerpartiets sida anser vi det bra att
det är möjligt att ha kollektivavtal om hur arbetstider-
na ska hanteras. Vi vill dock att besluten ska kunna
fattas på betydligt lägre nivå än i dagsläget. Bäst är
det om man på det enskilda företaget eller den lokala
verksamhetsenheten får besluta i de här frågorna.
Övertidsuttaget har under en längre tid utgjort ett
stort problem - inte minst därför att det ofta dessutom
varit både obetalt och totalt oreglerat. Enligt gällande
lag får man som arbetstagare bara arbeta 200 timmar
övertid per år. Många tar dock med arbetsuppgifter
hem, sitter kvar en stund eller kommer före alla andra
på morgonen. Detta registreras inte på något sätt, och
den anställde utför därför ofta betydligt mer arbete än
vad arbetsgivaren betalar för. Inom vården och på
andra områden där driften på något sätt är kontinuer-
lig tvingas ofta en arbetstagare stanna kvar till dess
att någon annan kommer eftersom man inte kan läm-
na verksamheten utan att någon annan har tagit över
ansvaret.
Lena Ek har i en motion föreslagit att individerna
ska ges större möjlighet att ta makten över arbetstiden
och därmed sitt eget liv. Framför allt kvinnor har
ända sedan de på 1960-talet i större omfattning börja-
de komma ut på arbetsmarknaden löst arbetstidsfrå-
gan själva. Det har inneburit kortare arbetstid men
också betydligt lägre lön. Det har påverkat även sta-
tusen på kvinnligt dominerade yrken och också den
generella lönesättningen. Kvinnojobb har blivit likty-
digt med låglönejobb. Arbetstiderna har därmed ock-
så blivit en jämställdhetsfråga.
Man kan fråga sig varför män som jobbar inom
handel för det allra mesta har heltid och relativt hög
lön medan kvinnor i samma bransch har deltid och
lägre lön.
Satsningarna på att alla som vill ska ha heltid,
som regeringen diskuterat med kommuner och lands-
ting, har tyvärr inte slagit igenom. Fortfarande finns
det ett stort antal ofrivilligt deltidsarbetslösa i Sveri-
ge. De här problemen måste även av rekryteringsskäl
lösas. Unga människor kommer att vända vården
ryggen om de inte kan få jobb som man kan försörja
sig på och där man också orkar arbeta heltid fram till
pensionen. Försök med förkortad arbetstid med bibe-
hållen lön har lagts ned eftersom det kortsiktigt inne-
burit kostnader för arbetsgivarna - mestadels kom-
muner. Vad sjukskrivningarna har kostat för alla som
har blivit utbrända och psykiskt sjuka av överbelast-
ning är svårare att räkna ut för det enskilda arbets-
stället. Totalt i samhället har sjukskrivningskostna-
derna de senaste åren stigit katastrofalt och närmar
sig 40 miljarder kronor per år. För de pengarna skulle
man kunna göra en hel del insatser på både arbetstids-
och arbetsmiljöområdet.
Fru talman! Centerpartiet anser att man via avtal
mellan arbetsmarknadens parter ska förändra både
arbetstidens längd och förläggning. Att tvinga in alla
verksamheter och arbetstagare i samma mall ger inget
bra resultat. Vissa arbetstagare både vill och kan
arbeta mer än andra. Några prioriterar en förkortning
av arbetstiden under vissa perioder av livet. Andra
vill ha utrymme för flera aktiviteter än arbete i sitt liv.
Det oreglerade övertidsuttaget behöver lösas lik-
som det faktum att människor tvingas arbeta övertid
när ingen löser av dem. Annars blir vissa områden
omöjliga att rekrytera personal till. Människors hälsa
kan försämras och andra problem kan uppstå.
Ledighet från arbetet är en annan del av betän-
kandet. I motion A709 tar motionärerna upp semes-
terlönen till dem som är frånvarande av olika anled-
ningar. För framför allt små företag blir det påfres-
tande att både betala lön och semesterlön till en vika-
rie samtidigt som man betalar semesterlön till den
anställde som är frånvarande. Detta kan ha negativ
inverkan på företagens sätt att anställa medarbetare
och det är olyckligt för utvecklingen på arbetsmark-
naden.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 7.

Anf. 204 ANA MARIA NARTI (fp):
Fru talman! Det är inte precis spännande att dis-
kutera arbetstid klockan tio i elva på kvällen. Jag ska
försöka fatta mig kort.
Jag ska framför allt tala om stress, om sjukdom
och sjukskrivningar som vi har i dag. Många av de
här fenomenen som bekymrar folk över alla block-
gränser är närvarande inom sjukvården, där väldigt
många jobbar deltid.
Hur kan det komma sig? Jag tror personligen att
det finns en koppling mellan människans hela situa-
tion, människans upplevelse av sin arbetssituation
och det som kallas för negativ stress. När man känner
sig maktlös, när man har en stark känsla av att inte
kunna påverka sin arbetssituation utvecklas det som
kallas negativ stress, och det händer mycket ofta med
folk som jobbar deltid. Kärnfrågan här är inte hur
många timmar vi jobbar, utan kärnfrågan är hur vi
upplever vår arbetssituation.
Vi lever i en mycket konstig tid. Å ena sidan talar
vi om en mycket god ekonomi, och å andra sidan
talar vi om dessa stressfenomen och sjukskrivningar.
Och sedan, som en kalldusch över allt detta, kommer
händelserna med Ericsson, och plötsligt ser inte den
jättegoda ekonomin så fantastiskt god ut. Vad som
händer är antagligen att den globala utvecklingen av
ekonomin och tekniken påverkar arbetssituationen på
väldigt många ställen i världen väldigt starkt. I ett
land som har ett helt pansar av lagar och bestämmel-
ser om arbetet kan de här stora snabba förändringarna
som kommer oavsett vad vi bestämmer här i Sveriges
riksdag skapa en känsla av total maktlöshet och för-
virring. Det är det som vi i första hand borde diskute-
ra.
Folkpartiet har i ett handlingsprogram föreslagit
fyra punkter för att minska stressen och ge männi-
skorna en känsla av att verkligen kunna utforma sin
arbetssituation. Det gäller makt över sin egen arbets-
tid, makt över sin kompetensutveckling, makt över
familjens totala tid och makt över den egna arbets-
miljön.
Makt över sin arbetstid, den anställdes inflytande
över var, när och hur det egna arbetet utförs, måste
öka. Det är centralt för att kunna hantera över- och
underbelastning utan att drabbas av negativ stress.
Samtidigt behöver de anställda en grund att stå på för
att kunna påverka arbetstiden. De behöver en möjlig-
het att förhandla om den arbetstid som man vill ha.
Ökad makt över arbetstiden medför också makt över
familjens totala tid. Många dubbelarbetande slår
nästan knut på sig själva för att få tillvaron att funge-
ra.
En väl fungerande offentlig och privat service av
god kvalitet är nyckeln till att människor ska få var-
dagen att fungera. Därför måste kvaliteten i hela
vardagen tas med i diskussionen. Det är också viktigt
att vi öppnar den hushållsnära sektorn och tjänsterna
som gör det lättare att ha ett arbetsliv utan att känna
sig helt förkrossad av det som inte blir gjort hemma
och tillsammans med barnen. Möjligheterna att köpa
privata tjänster är mycket viktiga i sammanhanget.
Jag vill inte förlänga den här redan för sena de-
batten. Jag ställer mig självfallet bakom alla förslag
som Folkpartiet har lagt fram, men av tidsbrist vill jag
yrka bifall bara till reservation 3 under punkt 1 och
reservation 6 under punkt 2.
(forts.)

20 § Beslut om fortsatt ärendebehandling

Kammaren beslutade på förslag av talmannen att
ärendebehandlingen skulle uppskjutas till ett kom-
mande sammanträde.

21 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 28 mars

2000/01:339 av Rolf Åbjörnsson (kd) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Tingsrättsnedläggningar i Värmlands och Örebro län
2000/01:340 av Ulla-Britt Hagström (kd) till nä-
ringsminister Björn Rosengren
Utlokalisering av statliga verk
2000/01:341 av Lena Ek (c) till statsminister Göran
Persson
Sveriges åtagande enligt Kyotoprotokollet
2000/01:342 av Marianne Samuelsson (mp) till
statsminister Göran Persson
Sveriges Sydafrikapolitik
2000/01:343 av Ulf Nilsson (fp) till utbildningsmi-
nister Thomas Östros
Vidareutbildning till lärare

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 3 april.

22 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 27 mars

2000/01:968 av Rolf Gunnarsson (m) till försvarsmi-
nister Björn von Sydow
Älvdalens skjutfält
2000/01:969 av Åke Carnerö (kd) till försvarsminis-
ter Björn von Sydow
Helikopterenheten på Säve

den 28 mars

2000/01:977 av Nils-Göran Holmqvist (s) till nä-
ringsminister Björn Rosengren
Konkurrensutsättning av Banverkets drift och under-
håll
2000/01:978 av Johan Lönnroth (v) till finansminis-
ter Bosse Ringholm
Nicefördragets budgetpåverkan
2000/01:979 av Anita Sidén (m) till socialminister
Lars Engqvist
Läkemedelsskulder
2000/01:980 av Cristina Husmark Pehrsson (m) till
socialminister Lars Engqvist
Länsstyrelsens tillsynsansvar

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 3 april.

23 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 28 mars

2000/01:876 av Karin Svensson Smith (v) till nä-
ringsminister Björn Rosengren
Dubbel lojalitet
2000/01:878 av Tuve Skånberg (kd) till socialminister
Lars Engqvist
Det ökande antalet aborter
2000/01:886 av Åke Sandström (c) till miljöminister
Kjell Larsson
Svensk miljöexport
2000/01:896 av Berit Jóhannesson (v) till försvars-
minister Björn von Sydow
Bordellbesök vid örlogsbesök utomlands
2000/01:929 av Birger Schlaug (mp) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Betongen i Öresundsbron
2000/01:931 av Birger Schlaug (mp) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Helsingforsdeklarationens etiska regler
2000/01:932 av Sten Tolgfors (m) till socialminister
Lars Engqvist
Könsstympning
2000/01:933 av Anita Sidén (m) till statsrådet Ingela
Thalén
Studenter och bostadsbidrag
2000/01:934 av Ulla-Britt Hagström (kd) till statsrå-
det Ingela Thalén
Rättshjälp för prövande av arbetsskada
2000/01:935 av Agne Hansson (c) till miljöminister
Kjell Larsson
Kontroll av radioaktivt timmer
2000/01:936 av Annelie Enochson (kd) till socialmi-
nister Lars Engqvist
Låsta arvspengar och socialbidrag
2000/01:937 av Margareta Viklund (kd) till socialmi-
nister Lars Engqvist
Barnen och lördagsöppet på Systemet
2000/01:938 av Ronny Olander (s) till socialminister
Lars Engqvist
Varningstext på alkoholförpackningar
2000/01:939 av Annelie Enochson (kd) till socialmi-
nister Lars Engqvist
Kombinerad sjukpenning och studiestöd
2000/01:940 av Inger Lundberg (s) till statsrådet
Lars-Erik Lövdén
Redovisningsregler för bostadsföretag
2000/01:941 av Henrik S Järrel (m) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Avreglering för näringsidkande företag
2000/01:942 av Magnus Jacobsson (kd) till närings-
minister Björn Rosengren
Infrastrukturen i Dalsland
2000/01:943 av Rolf Gunnarsson (m) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Ung Företagsamhet
2000/01:944 av Carina Hägg (s) till statsrådet Britta
Lejon
Riksdagens roll i arbetet för mänskliga rättigheter
2000/01:946 av Anita Sidén (m) till statsrådet Ingela
Thalén
Beräkningsgrunder för bidrag
2000/01:949 av Rolf Gunnarsson (m) till kulturmi-
nister Marita Ulvskog
Bidrag till uppsnyggning inför EU:s ministerbesök
2000/01:950 av Rolf Gunnarsson (m) till försvarsmi-
nister Björn von Sydow
Flytt av Swedint
2000/01:952 av Barbro Hietala Nordlund (s) till
socialminister Lars Engqvist
Missbruksproblem inom äldreomsorgen
2000/01:954 av Rolf Olsson (v) till socialminister
Lars Engqvist
Handlingsplaner mot kvinnomisshandel
2000/01:955 av Åke Sandström (c) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Maxtaxan
2000/01:958 av Ewa Thalén Finné (m) till miljömi-
nister Kjell Larsson
Miljöbalkens tillsynsavgifter
2000/01:959 av Ann-Marie Fagerström (s) till nä-
ringsminister Björn Rosengren
Kust-till-kust-banan
2000/01:960 av Willy Söderdahl (v) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
EU-bidrag till kärnkraft
2000/01:961 av Annelie Enochson (kd) till kulturmi-
nister Marita Ulvskog
Göteborgsoperan
2000/01:962 av Eva Flyborg (fp) till statsrådet Lars-
Erik Lövdén
Bostadsbidraget
2000/01:966 av Fanny Rizell (kd) till socialminister
Lars Engqvist
Kejsarsnitt

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 3 april.

24 § Kammaren åtskildes kl. 22.56.

Förhandlingarna leddes
av andre vice talmannen från sammanträdets början
t.o.m. 9 § anf. 46 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 10 § anf. 73
(delvis),
av talmannen därefter t.o.m. anf. 97 (delvis),
av förste vice talmannen därefter till ajourneringen
kl. 16.53,
av talmannen därefter till ajourneringen kl. 17.57,
av förste vice talmannen därefter till 17 § anf. 171
(delvis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.