Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 2000/01:76

Torsdagen den 8 mars

Kl. 12.00 - 17.56

---

19.00 - 22.35

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

------------------------------------------------------------

1 § Anförande av talmannen med anledning av
internationella kvinnodagen

Anf. 1 TALMANNEN:
Ärade riksdagsledamöter! Det stod att läsa i Af-
tonbladet:
"- - - i denna tid ha vi fattat den tanke, den för-
hoppning att genom kvinnorna upprätta ett fredsför-
bund omfattande alla jordens länder, för att motverka
krigets onda följder och med detsamma under en
gemensam verksamhet i enahanda syftningar bidraga
till utveckling av ett välde av frid, välstånd och säll-
het, färdigt att utbreda sig över jorden när krigets
lågor slocknar och härjningarna är förbi."
Året var 1854 - mitt under Krimkrigets fasor, lika
förfärliga som dagens krig på Balkan. Fredsappellen
hade även publicerats i Times, som redan samma dag
på ledarplats ansåg det påkallat att avfärda förslaget
som orealistiskt, rent av löjeväckande. Kvinnorna,
skrev tidningen, skulle ju inte ens i denna organisa-
tionsplan kunna klara utgifterna för brevporton.
Författaren till kvinnornas fredsappell mötte pi-
onjärens öde, dvs. samtidens oförståelse och ringakt-
ning. Hon hette Fredrika Bremer och var författaren,
internationalisten, publicisten och fredskämpen, som
insåg att freden inte var möjlig utan kvinnorna. I år
högtidlighåller vi 200-årsminnet av hennes födelse
och uppmärksammar hennes gärning.
Fredrika Bremer förblev inte ensam i sin överty-
gelse. Insikten om kvinnornas avgörande betydelse
för freden har följt fredsrörelsen och dess förkämpar.
Fredsrörelsen var den första stora folkrörelse där
kvinnorna tog plats och kom att spela en avgörande
roll.
Var står vi i dag, nära nog 150 år efter det att hen-
nes banbrytande tankar publicerades? Fredrika Bre-
mers och andra fredspionjärers visioner om varje
individs rätt till utveckling i fred och frihet är i dag
erkända. Nära nog ett sekel efter Fredrika Bremers
fredsappell slogs i FN-stadgans inledning fast följan-
de: "Vi, de förenade nationernas folk, beslutna att
rädda kommande släktled undan krigets gissel - - -"
och "att ånyo betyga vår tro - - - på lika rättigheter
för män och kvinnor - - -."
Men, då och som nu, 55 år senare, har visionerna i
förödande omfattning förblivit ord i de högtidliga
dokument i vilka de en gång publicerades och fastla-
des. Samtidigt har hoten mot freden och friheten
ändrat karaktär och blivit alltmer outhärdliga,
omänskliga. Krigshot mellan stater har i stor ut-
sträckning ersatts av etniska konflikter och inbördes-
krig. I dag är en majoritet av krigsoffren civila. De -
inte minst kvinnor och barn - utgör i ökande grad det
uttalade målet för våld och terror.
Ändå, mitt i mörkret av dessa misslyckanden för
freden och friheten, för mänskliga rättigheter, finns
tecknen på insikt, uttrycken för möjlighet till föränd-
ring. Domen från krigsförbrytartribunalen i Haag
nyligen, då våldtäkt för första gången någonsin er-
kändes som brott mot mänskligheten, var ett sådant
tecken på insikt. Tystnaden kring brotten mot kvinnor
under krig har brutits.
I dag, liksom vid fredsrörelsens begynnelse för
mer än hundra år sedan, finns möjligheten i att vi tar
alla mänskliga resurser till vara - både kvinnors och
mäns - i kampen för det goda.
Några länder, däribland Sverige, har tagit avgö-
rande steg de senaste årtiondena när det gäller möj-
ligheten för kvinnor och män att förena och dela
ansvaret för arbetsliv och förtroendeuppdrag, föräld-
raskap och familj. Därför är Sveriges riksdag inte
endast världens mest jämställda parlament. Vi har
bättre förutsättningar att fatta kloka och väl förankra-
de beslut, därför att de fattas av jämställda kvinnor
och män med erfarenhet av och delaktighet i var-
dagslivet. Och vi, kvinnor och män tillsammans, har i
dag en gemensam, etiskt försvarbar hållning mot
övervåld och förnedring av kvinnor.
Ärade ledamöter! Vid ett möte med Förenta na-
tionernas säkerhetsråd i höstas om kvinnor och kon-
fliktlösning sade generalsekreterare Kofi Annan:
"Kvinnor, som så väl känner konfliktens pris, är
ofta bättre rustade än män att förebygga eller lösa
den. I generationer har kvinnor tjänat som fredsfostra-
re, både i sina familjer och i samhället. De har visat
sig ha förmåga att bygga broar, snarare än murar. De
har varit avgörande för att bevara social ordning när
samhällen har kollapsat."
Kofi Annan hänvisade i sitt tal till säkerhetsrådets
uttalande vid Internationella kvinnodagen samma år,
att "freden är oupplösligen sammanlänkad med jäm-
ställdhet mellan kvinnor och män".
Vi vet, av egen erfarenhet, att det är just när kvin-
nor och män delar ansvaret på samhällets alla olika
områden, som män får möjlighet att tillägna sig erfa-
renheter, kunskaper som tidigare varit förbehållna
kvinnor, på samma gång som kvinnor ges delaktighet
i den makt och det inflytande som varit männens
privilegium. Därför kan vi nu tillsammans arbeta för
fred, frihet och respekt för varje människas okränkba-
ra värde.
Så har de tankar och visioner som väcktes av jäm-
ställdhetens och fredsrörelsens pionjärer och som
häcklades av deras samtid blivit vedertagna sanningar
i vårt land och av de goda krafterna i det internatio-
nella samarbetet.
Vägen dit var mer än ett sekel långt. Vad återstår
nu? Hur lång är sträckan vi har kvar? Vi vet att om
framtiden ska vara fred och frihet, mänskliga rättig-
heter, allas lika värde, avgörs av oss som lever nu.
Det avgör vi, kvinnor och män, i förtroendefullt sam-
arbete, nationellt och internationellt, i respekt för och
glädje över likheter och olikheter, var och ens unika
egenskaper och våra gemensamma förutsättningar.
(Applåder)

2 § Avsägelse

Talmannen anmälde att Fredrik Reinfeldt (m) av-
sagt sig uppdraget som suppleant i bostadsutskottet.

Kammaren biföll denna avsägelse.

3 § Kompletteringsval till vissa utskott m.m.

Talmannen anmälde att Moderata samlingspartiets
riksdagsgrupp på grund av uppkomna vakanser an-
mält Gunnar Axén som ledamot i finansutskottet,
Carl G Nilsson som ledamot i EU-nämnden, Ola
Karlsson som ledamot i Nordiska rådets svenska
delegation, Chris Heister som suppleant i valbered-
ningen, Carl-Axel Johansson som suppleant i fi-
nansutskottet, Margareta Cederfelt som suppleant i
bostadsutskottet, Fredrik Reinfeldt som suppleant i
EU-nämnden och Per Unckel som suppleant i Utri-
kesnämnden.

Talmannen förklarade valda till

ledamot i finansutskottet
Gunnar Axén (m)

ledamot i EU-nämnden
Carl G Nilsson (m)

ledamot i Nordiska rådets svenska delegation
Ola Karlsson (m)

suppleant i valberedningen
Chris Heister (m)

suppleant i finansutskottet
Carl-Axel Johansson (m)

suppleant i bostadsutskottet
Margareta Cederfelt (m)

suppleant i EU-nämnden
Fredrik Reinfeldt (m)

suppleant i Utrikesnämnden
Per Unckel (m)

4 § Anmälan om val av utskottsordförande

Talmannen anmälde att Fredrik Reinfeldt (m) den
6 mars valts till ordförande i justitieutskottet.

5 § Polisfrågor

Föredrogs
justitieutskottets betänkande 2000/01:JuU11
Polisfrågor.

Anf. 2 MAUD EKENDAHL (m):
Fru talman! För tre månader sedan behandlade vi
utgiftsområde 4, rättsväsendet. Det gav oss utrymme
att mer övergripande diskutera rättsväsendet. I dag
behandlar vi mer specifika motioner från den allmän-
na motionstiden. Dessa motioner har i många fall
tillkommit på grund av den polisbrist som råder när
det gäller såväl pengar som personal.
Att just frågor som berör polisväsendet skapar de-
batt beror helt och hållet på att polisens arbete bety-
der så mycket för var och en i samhället. Att ha en väl
fungerande poliskår är för oss medborgare viktigt.
Det är - som jag vill kalla det - en statlig trygghets-
försäkring som vi har betalat in och betalar in till via
skattsedeln. Denna försäkring ska garantera oss en-
skilda både rättstrygghet och rättssäkerhet samtidigt
som den ska ge polisen möjlighet att förebygga och
upptäcka brott av olika slag.
Vi moderater har länge protesterat mot de ned-
rustningar som har skett inom polisen. Var och en
som är ute kan ju se hur lite poliser det finns. Rege-
ringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet snackar om
storsatsningar, men det är ju taget ur luften när vi vet
hur verkligheten ser ut.
Mer än halva mandatperioden har förflutit, och
hur ser det ut på fältet? Är ni socialdemokrater,
vänsterpartister, miljöpartister som sitter i justitieut-
skottet ute på fältet någon gång? Man kan inte tro det
med tanke på de beslut som ni i majoritetsställning
fattar här.
Men det finns en socialdemokrat som heter Bengt
Silfverstrand. Han deltog i en interpellationsdebatt för
tre veckor sedan och diskuterade närpolisens arbets-
uppgifter med justitieministern. Bengt Silfverstrand
sade att det behövs en väl fungerande närpolisverk-
samhet för att man ska kunna garantera en rimlig och
grundläggande trygghet för medborgarna på gator och
torg. Det är precis det som vi moderater säger gång
på gång från denna talarstol. Nu har en enskild soci-
aldemokrat också sagt det. Vad säger Margareta
Sandgren? Kommer Margareta Sandgren att också
säga samma sak i den här debatten?
Det har inte hänt mycket efter de sju borgerliga
åren. Det vore glädjande om man kunde peka på
någonting som socialdemokraterna har genomfört
som har varit till det bättre för oss samhällsmedborga-
re.
Det är allmänt känt att personalsituationen inom
polisen gör att anslaget måste öka ordentligt. Jag
hoppas att man tar tag i det här nu inför kommande
budgetarbete. Bristen på poliser resulterar i att lång-
siktigt brottsförebyggande arbete måste läggas åt
sidan för akuta insatser.
Jag ska nämna ett exempel. För tre veckor sedan
var jag i Hässleholm. Tidigare fanns det 91 poliser
och 34 civilanställda i det distriktet. När jag var där
var det 45 poliser och 4 civilanställda kvar. Tala om
att det fanns en uppgivenhet bland poliserna! Det
märktes väl under mitt besök.
Fru talman! Något som är eftersatt hos den svens-
ka polisen är den dåliga utrustningen när det gäller
hjälpmedel för att kunna göra insatser i olika situatio-
ner. Polisen måste utrustas med en ordentlig verk-
tygslåda precis som när rörmokaren kommer hem till
oss för att avhjälpa något fel. Då har han en ordentlig
verktygslåda med sig.
Det råder alltså ett väldigt stort tomrum mellan
batongen och de skjutvapen som polisen har. Vi
måste se till att poliskåren utrustas med olika arbets-
verktyg för att man i möjligaste mån ska kunna säker-
ställa trygghet för oss samhällsmedborgare och även
för brottslingarna samt för att lösa besvärliga situa-
tioner utan dödligt våld. Denna utrustning kan bestå
av batong, gummibatong, pepparsprej och andra
hjälpmedel som inte används i dag i Sverige.
Mot bakgrund av detta anser vi att frågan är av
sådan art att styrningen av vilken utrustning som ska
tas fram inte ska ske enbart från polisstyrelsen. Vi
moderater anser att regeringen bör ta ett fastare grepp
om detta utvecklingsarbete, och det ankommer på
regeringen att vidta åtgärder.
Fru talman! Ett annat område gäller EU:s polis-
samarbete. Det behöver också förstärkas. De enskilda
medlemsländerna är i dag för små för att klara av den
grova brottsligheten - och då tänker jag på den inter-
nationella brottsligheten. Särskilt viktigt är att be-
kämpa narkotika och handeln med människor. Därför
måste kampen mot narkotika inom EU intensifieras.
Det är oerhört viktigt att åtgärder vidtas för att un-
derlätta samarbetet mellan tull och polis, något som
vi moderater har framfört tidigare. Det vore önskvärt
om regeringen beaktade detta i sin fortsatta kamp mot
narkotikan.
Fru talman! En gammal käpphäst för oss modera-
ter är att fler poliser bör bli synliga på gator och torg,
vilket är en utomordentligt bra brottsförebyggande
åtgärd. Ju fler uniformerade poliser man ser ute i
samhället, desto lugnare är samhället. Vi anser att de
poliser som finns i dag skulle kunna använda sin
uniform i större utsträckning än vad de gör. Själv
tycker jag - och det är mycket personligt - att polisen
ska kunna bära sin uniform på vägen till och från sitt
arbete. Bara det skulle göra att vi fick se många fler
uniformerade människor. Jag vet att polisfacket har
en annan syn på saken, men jag har ju rätt att ha min
syn som politiker.
Fru talman! Ytterligare en åtgärd som man kan
vidta för att synliggöra polisen - något som jag har
tagit upp tidigare här - är ensampatrulleringen. Jag
vet att det finns ett motstånd till detta, att man anser
att poliser inte ska arbeta ensamma.
Men justitieutskottet gjorde i höstas ett besök i
Kanada. Där kunde vi ta del av hur man kombinerade
en polisbil som var bemannad med två poliser och en
polisbil som var bemannad med en polis. De här tre
personerna utgjorde ett arbetslag. De gjorde en ge-
mensam utryckning. Givetvis kom även andra polis-
bilar till platsen vid större och svårare fall. Vid t.ex.
ett lägenhetsbråk kom de här två bilarna. De poliser
som åkte i den polisbil som var bemannad med två
poliser kunde då göra ett omhändertagande av en
person om det behövdes, medan den ensampatrulle-
rande polisen kunde stanna kvar på plats och i lugn
och ro ta upp anmälan och kanske trösta och tala med
den eller de drabbade. Jag tror att man måste föra in
detta nya tänkesätt att börja arbeta mer efter var, när
och hur poliserna kan arbeta mer i ensam miljö än
vad de gör i dag.
Fru talman! Vi har reserverat oss tillsammans med
kristdemokraterna när det gäller IT-stödet. Jag ska
inte gå in så mycket på detta. Men självklart är att den
nya tekniken, som alla har ute på olika verksamhets-
områden, måste slå igenom mycket snabbare inom
polisen. Vi vet att en hel del saker är på gång. Men
när man kommer till intaget på en polisstation på
kvällen och ser hur de där sitter och knattrar på en
gammal skrivmaskin, tycker man nästan att de kan ha
en gåspenna i handen i stället. Så får det inte vara ute
på våra stationer.
Likadant är det när en anmälan ska göras. Polisen
sitter vid sin dator och knappar in personuppgifter,
namn osv. För att komma vidare i de här registren
kan det ibland vara nödvändigt att göra om procedu-
ren 15-16 gånger. Vad håller man på med? Självklart
måste vi se till att polisen får ett bättre ADB-system
än det som är i dag.
Fru talman! Jag har nu tagit upp de reservationer
som vi moderater står bakom. Självklart står jag bak-
om samtliga reservationer och det särskilda yttrandet.
Men jag ber att få yrka bifall till reservation 2.

Anf. 3 RAGNWI MARCELIND (kd):
Fru talman! Precis som sagts här handlar detta
betänkande om polisfrågor. Vi yrkar bifall till reser-
vation nr 3 under mom. 3 och står för övrigt bakom
övriga reservationer och det särskilda yttrandet nr 2.
Det vi nu kan konstatera med tillfredsställelse är
att det händer väldigt mycket inom polisorganisatio-
nen. Många utredningar har tillsatts, och det pågår ett
aktivt arbete för att förändra organisationen så att
arbetssituationen ska bli tillfredsställande för alla
parter. Det här tycker vi är bra, och vi välkomnar
regeringens initiativ på detta område. Vi hoppas bara
att regeringen också ska tillföra nödvändiga resurser i
vårbudgeten, därför att den ekonomiska situationen är
oroväckande när man ser hur det ser ut ute i länspo-
lisstyrelserna. Det kan man också se i Rikspolisstyrel-
sens budgetunderlag för 2002-2004.
Jag ska koncentrera mig på de reservationer som
vi trots allt har till detta betänkande. Först handlar det
om polisens IT-stöd.
IT-utvecklingen inom polisen har, precis som
Maud Ekendahl var inne på, gått väldigt långsamt.
Gamla tidsödande och krångliga system har hämmat
effektiviteten. Det är därför bra att också den här
verksamheten nu har kommit en bit på väg. Men
problemet med all IT-utveckling är att den kostar
mycket pengar, och det är just den vara som polisor-
ganisationen har brist på.
I Rikspolisstyrelsens budgetunderlag skriver man
att ett modernt rättsväsende kräver en fortsatt utbygg-
nad av IT-stödet och satsningar på nya och förbättra-
de system. Man skriver vidare att genom ett ökat
datoranvändande kommer IT-relaterade brott också
att öka, såväl penningtransaktioner som barnporno-
grafi.
Vi kunde häromdagen läsa i Expressen om en
misstänkt spion som via Internet bröt sig in i den
amerikanska flottans forskningslaboratorium i Wa-
shington och stal den hyperkänsliga koden till det
dataprogram som styr robotar, satelliter och
rymdskepp i rymden.
Teknologiska landvinningar i samhället har skapat
nya former av brottslighet som baserar sig på en
mycket avancerad teknik. Väpnade rån har kommit
att ersättas av dataintrång och mycket avancerade
informationsattacker.
I denna miljö är det väldigt viktigt att polisen ges
möjlighet att sätta in preventiva insatser, så att sam-
hället kan skyddas mot den nya tidens digitala gangst-
rar.
Genom ett utvecklat datorsystem kan information
hämtas om var de största polisbehoven finns under
varje tid på dygnet. Brottstrender kan identifieras
genom insamlande och analysering av data från ex-
terna källor. På det sättet kan den strategiska plane-
ringen underlättas inför framtiden och de resurser
som finns användas på ett mycket effektivare sätt.
Efter ett omfattande arbete har Lantmäteriet i
Gävle genom sin gedigna kunskap och kompetens
inom GIS- och GPS-systemen, alltså Geographic
Information System och Global Positioning System,
nu valts ut av Rikspolisstyrelsen att vara samar-
betspartner två år framåt. Ett ramavtal har tecknats
mellan dem. Systemen skapar möjligheter att koppla
information till kartor, bl.a. i form av geografiskt stöd
för brotts- och händelseinformation, samt att utveckla
positionstjänster. Det är en utvecklingsväg som vi
kristdemokrater tycker är väldigt bra och som vi har
motionerat om ett antal år. Vi tror att det kommer att
leda till effektiviseringar inom polisen. Vi är natur-
ligtvis nöjda med att regeringen nu arbetar utifrån den
linje som vi har föreslagit i våra motioner om digital
Sverigekarta.
Nu säger Rikspolisstyrelsen i budgetunderlaget att
finansieringen måste lösas. Just nu ligger detta inom
ramen för Rikspolisstyrelsens budget, men vi hoppas
att den ska kunna utökas i samband med vårproposi-
tionen. Det räcker alltså inte med att ha de geografis-
ka informationssystemen om man inte har verksam-
hets- och handläggningssystem som fullt ut kan ut-
nyttja investeringen i digitala kartor. Dessa system
finns inte i dag. Jag talade med Rikspolisstyrelsens
dataexpert i förra veckan, som sade att man inte kan
utnyttja den nya tekniken därför att man inte har de
system som behövs för att ta emot den här informa-
tionen.
Det här är oerhört viktigt inte minst när det gäller
narkotikaproblematiken. Det är positivt att Sverige
arbetar för en bindande överenskommelse när det
gäller polisens möjligheter att samarbeta genom ut-
byte av information om narkotika. Det är inte minst
viktigt med tanke på att drogliberalismen breder ut
sig i de europeiska länderna. Vi vet att de senaste två
åren har även Estland och Lettland intagit framträ-
dande positioner som tillverknings- och smugg-
lingsländer när det gäller bl.a. amfetamin.
Ett ökat inflöde av narkotika innebär inte enbart
att vi får ett större utbud. Vi får också lägre priser.
Detta har drabbat Finland den sista tiden. Man upple-
ver att narkotikamissbruket har ökat. Därför är det
viktigt att vi har en höjd beredskap och ett bra samar-
bete med Europol i dessa frågor.
När det gäller Kristdemokraternas yrkande att ge
Europol vidgade befogenheter och underlätta för tull
och polis att samarbeta står det i betänkandetexten att
det här bereds inom Regeringskansliet. Betänkande-
texten säger att regeringen i och med det svenska
ordförandeskapet har initierat en diskussion omkring
en utvidgning av Europols mandat. Vi har också
diskuterat den här frågan i dag i utskottet.
Det är bra att Sverige nu tar initiativ till det här.
Det är en nödvändighet om vi ska klara den framtida
kriminaliteten och brottsligheten. Denna verksamhet
inom Europol ska ju inriktas på det operativa arbetet,
och då handlar det om att först och främst färdigställa
de här informationssystemen så att man kan få infor-
mation och ha underrättelseutbyte med varandra i full
skala. För det är det också nödvändigt med resurser.
I reservation 4, punkt 9 tror jag att det är, lyfts or-
ganisationsfrågor fram. Där behandlas särskilt läns-
polisstyrelsens organisation. I dag kan vi få rapporter
från nästan varenda länspolisstyrelse om att de är
väldigt frustrerade över sitt uppdrag att leda och or-
ganisera arbetet i länspolisstyrelserna samtidigt som
de drabbas oerhört av bristen på resurser.
Jag satt och ringde runt till sju olika länspolisdist-
rikt i förra veckan för att ta reda på hur deras situation
såg ut. Också där jag minst av allt hade anat det var
det enorma problem. T.o.m. i mitt eget hemlän, som
hittills varit väldigt starkt ekonomiskt, säger man att
det här året är det värsta på länge - trots regeringens
s.k. historiska satsningar. Värmland skulle ha en
uppvaktning den här veckan där de går till justitie-
ministern och säger: Vi behöver omgående få
50 miljoner kronor för underskottet 2001 och vi be-
höver en ramökning på ca 30 miljoner. I Västra Gö-
taland säger man: Om vi inte får resurser kommer vi
2006 att ha ett underskott på 1,6 miljarder. Så är det i
det ena länet efter det andra. Det påverkar ju organi-
sationen, för man kan alltså inte genomföra de saker
som Rikspolisstyrelsen stadgat att man ska. Det här är
viktigt.
I en interpellation för något år sedan ställde jag en
fråga till Laila Freivalds. Det gällde hur länspolissty-
relserna skulle kunna uppnå de verksamhetsmål som
Rikspolisstyrelsen hade utvecklat och preciserat. Hon
skrev i sitt svar att styrsystemen fungerade väldigt bra
och att det inte var så mycket att diskutera. Men i dag
beskriver många län att detta inte stämmer överens
med den verklighet som de lever i. De säger att de
inte kan leva upp till verksamhetsmålen med de be-
gränsade resurser som står till deras förfogande.
I betänkandetexten står det att utskottet vill
"understryka att polisstyrelsernas uppgift är att se till
att statsmakternas prioriteringar får genomslag i
praktiken." Utskottet säger vidare att man "har förstå-
else för att de sålunda fördelade medlen kan upplevas
som otillräckliga och att svårigheter möter i olika
avseenden när det gäller att göra prioriteringar. Dessa
svårigheter kan emellertid inte tas till intäkt för att
verksamheten i polisstyrelserna inte skulle fungera
som det var tänkt."
Jag anser att det här lite grann är att negligera de
problem som länspolisstyrelserna kämpar med i sin
organisation. Visserligen skriver utskottet att det på
sikt kan finnas skäl att utvärdera verksamheten, men
inte i dag. Vi tycker dock, tillsammans med Modera-
terna, att tiden är mogen för att utvärdera det nya
styrsystemet, och därav reservationen.
Fru talman! Till sist vill jag säga att Rikspolissty-
relsen i sitt budgetunderlag skriver att rationalisering-
ar är nödvändiga för att effektivisera arbetet. Samti-
digt bygger polisens verksamhet på dagliga kontakter
med människor - för att hjälpa till när ett brott har
begåtts, för att förebygga, för att utreda brott, för att
hantera vardagsnära störningar i den allmänna ord-
ningen osv. Denna dagliga kontakt med allmänheten
kan inte rationaliseras. Där är själva grunden att det
ska finnas anställda inom polisen som har tid för den
enskilde, för hjälp och stöd.
Ska verksamhet, resultat och mål inom rättsvä-
sendet och polisorganisationen kunna mötas behövs
det mer resurser. Men den frågan ska vi inte debattera
i dag. Jag yrkar bifall till reservation 3, punkt 3.

Anf. 4 GUNNEL WALLIN (c):
Fru talman! Det framhålls ofta att vi ska samar-
beta. Så sent som precis innan denna debatt påbörja-
des talade talmannen också om vikten av samarbete.
Det är helhetsperspektivet vi ska ha för ögonen. Men
jag ser att detta inte har fått det genomslag som det
borde ha fått i praktiken. Att samverka är också att
hushålla med resurserna, att öka effektiviteten. Det är
något som vi politiker ofta tar upp och efterfrågar i
debatten, detta med effektiviteten och hur man ska få
resurserna att räcka till. En annan sak är möjligheten
att ge service till alla våra medborgare i hela vårt
land. Det är det perspektivet som jag tänkte använda
för att kommentera några av de punkter som har ta-
gits upp i detta betänkande.
Man tar upp en punkt om evenemangskostnader.
Det har varit mycket diskuterat på olika håll i vårt
samhälle. Här ser jag också att det är befogat med
ytterligare samarbete mellan arrangörerna, polisen
och allmänheten, att man delar på ansvaret. Också det
som händer utanför evenemangen ingår i den allmän-
na ordningen. Jag tror dock att det finns möjligheter
att komma till rätta med mycket av detta om man kan
samarbeta.
Riksdagsledamöterna från nordöstra Skåne var på
besök i Helsingborg i början av veckan. Då fick vi
höra att man där hade hittat vissa lösningar. Man hade
tagit av resurserna och satsat kraftfullt vardagsbrotts-
ligheten, på punktinsatser. Det finns alltså möjlighe-
ter, men det gäller att ta vara på dem och se dem. Det
handlar också om ledarskap och vilja.
Det har talats om bättre IT-stöd. Det är enormt
stora insatser som har gått till att få detta IT-stöd, som
är så viktigt inom rättsväsendet för att man verkligen
ska kunna samverka på ett brett sätt med hjälp av
tekniken. Dagens tekniska möjligheter borde ha lett
till en god effektivisering och till bättre samarbete
mellan myndigheter. Men det går långsamt och det
stöter på patrull.
Vid ett flertal tillfällen i debatten om polisen har
jag framfört att man bör låta polisen göra det de är
bra på och anställa fler civila till exempelvis IT-
arbetet, människor med IT-kunskap. Det framhävdes
vid en föredragning i utskottet att det var svårt att få
tag på personer med denna kunskap med tanke på de
höga lönekraven. Man kan också göra på ett annat
sätt. Man kan göra en kravspecifikation och köpa
tjänsterna. För de finns ju. Jag tror att man måste se
det här ur helhetsperspektivet för att få en bra lösning
och bättre effektivitet. Här är det också samverkan
som bör råda.
Men det går inte bara att tillföra mer resurser till
IT-stödet. Det måste också ställas krav på det som
satsas. Det går inte bara att köpa utrustning. Det
måste också finnas ett rationellt innehåll.
Detta är ett sätt att renodla polisens arbetsuppgif-
ter. Man behöver ett bra bassystem för att kunna klara
vardagsbrottsligheten. Jag anser, som tidigare talare,
att man inte har det, och det är beklämmande.
Frågan om demokrati i polisstyrelserna runtom i
landet har också varit en fråga som vi har diskuterat i
uppföljningsgruppen i utskottet. Medborgarna måste
få bättre möjligheter att påverka och få ansvar. Man
måste få medborgarna med sig och inte mot sig, som i
dag, och se till att medborgarna är delaktiga.
Jag måste återgå till besöket i nordvästra Skåne i
veckan. Där har man byggt upp en verksamhetsplan
underifrån med personalen, med dem som sitter i
polisnämnden och med medborgarna. Man trycker
inte ned någonting uppifrån. Det är så man vill ha det,
och då tror jag också att ansvaret ökar på ett helt
annat sätt.
Jag har också haft kontakt med ett antal personer
som sitter i polisstyrelser och polisnämnder, som
också finns på vissa håll, och där har det varit stora
avhopp. De känner sig inte delaktiga. De tycker inte
att det ger någonting att sitta där. Det är en fara för
demokratin.
Därför tycker jag att det är väldigt viktigt att ut-
värdera, även om det inte har pågått så länge. Man
måste ständigt följa upp och utvärdera verksamheten
och förbättra där det inte fungerar.
På vissa håll är det bara ett fåtal sammanträden
per år med vissa informationspunkter och få beslut-
spunkter, och det finns ett arbetsutskott som bereder
de viktigaste punkterna. De som inte sitter med där
känner sig inte delaktiga. Detta fångar inte deras
intresse.
Därför tycker jag att den demokratiska formen i
polisstyrelserna bör utvärderas för att se om det går
att hitta någonting som fungerar positivt. Det är i så
fall ett bra exempel för andra att ta efter.
Precis som tidigare sagts är målen uppsatta och
resurserna anslagna från detta plan, och sedan ska
man få det att gå ihop ute i verkligheten. Det fungerar
inte.
Det finns en annan fråga som tas upp i detta be-
tänkande - den är liten men kan ha stor betydelse -
och det är polisens helikopterverksamhet. Där ser vi
ett annat exempel på hur viktigt det är att ta vara på
de gemensamma resurser som finns i vårt samhälle,
inom offentlig verksamhet och inom privat verksam-
het. Man kan via avtal knyta till sig och använda de
samlade resurserna i bästa samarbete.
Den sista punkten jag tänkte ta upp är polisens ar-
betsmiljö, som också har varit på tapeten vid ett fler-
tal tillfällen. Vi ser också nu inom polisen, liksom
inom andra yrkesgrupper, att långtidssjukskrivning-
arna ökar. Vi vet att medelåldern är hög. Här behövs
också samverkan mellan ledning, fack, företagshälso-
vård och oss politiker. Vi måste se varje individ.
Jag kan inte låta bli att ta ett annat exempel från
polisen i nordvästra Skåne, där biträdande länspolis-
chefen i Malmö sade så här: "Jag säger till min per-
sonal: Ni har er arbetstid. Arbeta den. Tänk på er
själva. Bränn inte ut er." Jag tänkte att det här är
starkt ledarskap. Man måste värna om sin personal
för att klara detta långsiktigt.
Fru talman! Med en önskan om ett brett samarbete
med en helhetssyn för ögonen vill jag på detta sätt
förbättra rättstryggheten för våra medborgare.
Jag vill yrka bifall till reservation nr 5. Jag står
naturligtvis bakom våra särskilda yttranden.

Anf. 5 JOHAN PEHRSON (fp):
Fru talman! Vid samtal med poliser eller personer
med operativt ansvar för den svenska polisverksam-
heten kommer alltid den ekonomiska resursbristen
upp på tapeten. När nu, än så länge, budgeten för
innevarande år är som den är kan vi i denna debatt
inte göra mycket annat än att vädja om insikt när det
gäller majoriteten och dess arbete med en eventuell
tilläggsbudget för innevarande år och framför allt en
budget för kommande år.
Folkpartiet liberalerna försöker häremellan, alltid
på ett konstruktivt sätt, fundera över mer än pengapå-
sen till polisen. Vi vill aktivt fundera över vad polisen
gör och hur polisen gör saker, detta för att maximalt
effektivisera verksamheten och spara på våra med-
borgares surt förvärvade skattekronor.
Det finns då en rad frågor att titta på. Betänkandet
handlar bl.a. om en sådan specifik fråga, nämligen
evenemangskostnader. Jag har svårt att se varför
majoriteten är rädd för en utredning om att den kom-
mersiella idrotten själv får städa bort en del av de
problem som de har att hantera inom sitt eget närom-
råde.
Det finns för övrigt en pågående utredning som
annars har att behandla några av de många frågor om
en renodling av polisens arbetsuppgifter som Folk-
partiet liberalerna länge har drivit. Det gäller allt från
passansökningar till mötestillstånd, som andra med
fördel kan hantera.
Försäkringsfrågor är dock ett annat område som
jag gärna skulle vilja ta upp i detta sammanhang. Det
kanske berörs av utredningen.
Nyligen besökte jag ett närpolisområde i Dalarna.
De tog upp frågan om det verkligen är vettigt att
polisen administrerar försäkringsersättningar. Det är
vad det handlar om. Bara i Malung gäller det kanske
600 skidstölder som varje år inte leder till ett enda
gripande, delvis kanske därför att hälften bedöms
vara försäkringsbedrägerier men i huvudsak därför att
det inte finns något annat att göra än att ta upp an-
mälan, skriva ned den, processa den och senare av-
skriva ärendet.
Om detta måste det tas upp en rejäl diskussion.
Att polisen ska agera grindvakt i försäkringsärenden
är inte annat än ett enormt slöseri. Det leder ändå
aldrig i praktiken till något annat än en avskrivning -
det blir aldrig en utredning.
Trots att det inte är en budgetdebatt måste det un-
derstrykas, utan att vi från liberalt håll vill vara tjati-
ga, att polisverksamheten är ett statligt kärnområde.
Den privatisering av de rent polisiära uppgifterna som
släppts fram på senare år är väldigt oroande. När det
gäller resurser är det viktigt att inte bara prioritera
storstäderna. Människor i hela landet har samma rätt
till god rättstrygghet. Storstäderna har de största un-
derskotten i budgeten, även om det finns exempel på
annat håll, t.ex. Värmland. Utan att ha gjort någon
omfattande analys av vad det beror på kan man ändå
undra varför regeringen inte sätter någon relevant
press på de myndigheter som inte sköter sin ekonomi
eller - jag tror ännu mer på det - skjuter till adekvata
resurser.
Fru talman! Många häkten är fyllda i vårt land,
och kapaciteten räcker inte till. I Värmland t.ex. an-
vänder man polisens arrester regelbundet på grund av
platsbrist. Jag funderar hur man skulle kunna sam-
ordna på ett bättre sätt mellan kriminalvården och
polisen i detta avseende. I Örebro har man från poli-
sens sida gjort försök att komma överens med krimi-
nalvården om att anlita dem för bevakning av arres-
terna. Det har inte gått att nå någon lösning, trots att
det i dag inte finns några juridiska hinder för att
överlåta uppgiften. Fast man finns och verkar i sam-
ma hus verkar det vara omöjligt att få till stånd en
samordning av arrestbevakningen. I stället anlitar
örebroarna externa arrestvakter. På sina håll i Sverige
finns samarbetet, men det borde utvecklas mer kon-
sekvent så att det inte behöver vara polismän eller
krävs dyra utgifter för just den uppgiften.
När det sedan gäller den moderna informations-
tekniken finns det en hel del att önska, som några har
varit inne på. Rättsväsendet producerar en mängd
papper i form av t.ex. förundersökningsprotokoll,
som skickas runt inom rättskedjan, inte minst från
polisen. Det är inte ovanligt att en kriminalpolis efter
att ha sammanställt en större förundersökning själv i
brist på administrativt stöd får lov att ägna en halv
dag åt att kopiera densamma på papper och lämna
över flera exemplar, bl.a. till åklagarmyndigheten.
Det är helt fantastiskt att Sverige inte ännu har möj-
lighet att kommunicera elektroniskt med åklagar-
myndigheten. En sådan möjlighet skulle vara ett lyft,
inte minst för polisverksamheten. Det finns även från
myndighetens sida en hel del att önska, så klart.
Polisen håller på att utveckla ett analysstöd för att
kunna bekämpa vardagsbrottsligheten. Några har
berört det tidigare. Det är ett projekt som heter BRA-
projektet vid Rikspolisstyrelsen. Analysstödet är ett
efterlängtat redskap som finns väl utvecklat i bl.a.
England och USA. Men för att det nu ska bli effektivt
och kunna bearbeta underrättelse och information
snabbt behöver polisen även ha tillgång till sina re-
gister för verksamheten.
I dag medger vår lagstiftning när det gäller regis-
ter och data att dessa inte används för framtagande av
uppgifter för den brottsförebyggande verksamheten.
Detta kan således behövas om polisen ska kunna bli
slagfärdig i bekämpandet av de brottsmönster inom
vardagsbrottsligheten som vi nu diskuterar, dvs. kun-
na jobba långsiktigt och inte bara ägna sig åt de en-
skilda fallen. Här bör möjliga åtgärder verkligen ses
över ganska snart.
Fru talman! För att bespara tid åt fru talman och
mina kolleger i kammaren yrkar jag härmed bifall till
reservation 1. Men Folkpartiet liberalerna står själv-
fallet bakom samtliga våra reservationer i detta be-
tänkande.

Anf. 6 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Vi ska här ta ställning till förslag om
förändringar från ledamöter eller de olika partierna
när det gäller polisfrågor.
Det framförs krav på ökade resurser därför att
man tror att det krävs i alla sammanhang. Men jag
ska här belysa ett förslag från Miljöpartiet, som även
Johan Pehrson från Folkpartiet har tagit upp, om att
spara lite pengar för polisorganisationen. Det gäller
evenemangskostnaderna.
Det är lite underligt att vi inte kan få med fler
partier på detta förslag. Det har ju debatterats så
länge, och det är återkommande krav. Jag vet också
att socialdemokratiska ledamöter har skrivit motioner
i ämnet. Det är nämligen lite bestickande att man vid
stora idrottsevenemang som t.ex. fotboll, som kräver
otroliga insatser från polisen, inte behöver medverka
till betalningen eftersom det klassas som en ideell
organisation. Vi vill utreda huruvida det alltid ska
vara ett skydd för klubbarna att vara ideella.
Det är inte bara jag och Johan som har yrkat på
detta. Kulturutskottet skrev det redan 1993, och kon-
stitutionsutskottet höll med. Justitieutskottet höll
också med senast frågan var uppe.
Trots det händer det ingenting. Jag tycker att vi i
dag när vi röstar om förslaget skulle ha fått med fler
trots att vi inte har bifallit det i utskottet. Men det här
ska ju ge utrymme för en diskussion. Jag skulle vilja
att ni som kommer upp här i talarstolen efter mig
svarar på varför det inte går att utreda och varför man
inte skulle kunna få in lite mer pengar till polisen.
Under 1999 debiterades t.ex. endast 20 950 kr, och
under 2000 nästan 285 000 kr. Men sammanlagt
under dessa tre år var det bara åtta fall. Det var festi-
valer, marknader och travtävlingar, så jag menar att
utrymmet finns.
Jag har lyssnat med intresse på dem som har de-
batterat här förut. Jag tycker inte att det är så stora
skillnader mellan åsikterna i sin helhet.
Gunnel Wallin pratade om vikten av att förslagen
kom underifrån och av att det inte var toppstyrt i
organisationen. Det kan jag också hålla med om till
hundra procent. Men hur går det ihop med det inter-
nationella polissamarbetet och med den form av ar-
bete som finns där? Det är ju verkligen toppstyrt och
trycks på uppifrån. Det tar också otroliga resurser
från svensk polis. Samarbetet i EU på rättsområdet
har accelererat. Det är det område som har det mesta
arbetet och där det är mest förslag. Det är en enorm
administration, en enorm byråkrati som vi får betala.
Det innefattas inte i EU-avgiften, utan det tillkom-
mer.
På vilket sätt är vi betjänta av det i nuläget när vi
vet hur vi har det med polisen och de insatser som
behöver göras? På vilket sätt är vi betjänta av att det
bildas polisakademier i Europa, av att polischeferna
har fasta nätverk, av att det bildas organisationer på
internationell nivå i stor skala som drar stora resurser
för de personer vi skulle behöva i Sverige för att
organisera polisverksamheten mer rationellt och ef-
fektivt?
Men det vill inte andra partier, förutom Vänster-
partiet och Miljöpartiet, diskutera eftersom det natur-
ligtvis har stor betydelse. Man får till svar: Du förstår
väl att den organiserade internationella brottsligheten
måste vi bekämpa. Det är det viktigaste.
Det är ett mantra som sägs hela tiden. Men en
kartläggning av den organiserade brottslighetens
betydelse och av hur stor den är i Sverige har inte
framkommit. Det finns inga papper på det.
När utskottet besökte det kriminologiska institutet
vid Stockholms universitet höll de forskare som fanns
där med mig om min åsikt. Men här i kammaren är
det bara motstånd. Man vill inte erkänna en kritisk
granskning.
Ska vi här i Sverige se till att hela EU:s brottslig-
het ska kunna åtgärdas krävs det oerhörda resurser.
Är vi beredda att ta det just nu?
Öppna gränser och fri rörlighet har ett högt pris,
inte bara i pengar och resurser utan även när det gäl-
ler den personliga integriteten.
Moderaterna har väl upptäckt mer och mer vad
priset är och fått lite kalla fötter. Men det är väl sent
när t.ex. Schengensamarbetet nu börjar den 25 mars.
Det kräver också stora resurser.
Jag vill lite mer kommentera det som har sagts
från andra. Jag tycker att det är bra att lokala polissty-
relser har införts. Men visst behövs det mer demo-
krati. Men jag tror att vi från partierna kan stötta våra
kolleger som sitter i polisstyrelserna. Det finns inte så
fasta regler. Eftersom vi är i början går det att ut-
veckla. Där behövs vi som stöd och hjälp för att dessa
ledamöter ska kunna ta större initiativ. Jag tycker att
det är lite tidigt att göra en utvärdering. Därför håller
jag inte med när det gäller den reservationen. Jag
tycker att man skulle kunna göra mer.
En renodling av polisuppgifterna för att spara
pengar är också aktuellt. Det är ett uppdrag. Det hål-
ler jag fullständigt med om. T.ex. försäkringsärenden
som kräver stora resurser skulle kunna göras om på
ett annat sätt. Men vi får vänta och se vad den rap-
porten kommer att säga.
Maud Ekendahl uppehåller sig vid hur viktigt det
är med fungerande poliser. Naturligtvis instämmer
jag i det. Det tycker jag också. Det finns inga mot-
sättningar. En fungerande polis är oerhört viktigt.
Men våra skatter ska ju inte bara gå till detta. Europa-
samarbetet är ju så stort nu. Jag känner mig lite klu-
ven. Jag kommer att göra allt för att vi ska få mer
pengar till polisen i vårbudgeten.
Samtidigt vet jag att en stor del av dessa pengar
kommer att gå till detta EU-samarbete, vilket jag
däremot inte är för. Jag skulle vilja öronmärka peng-
arna till närpolisen och vardagsbrottsligheten. Det är
där de behövs just nu.
Visst är närpolisen en grundläggande trygghet,
men en åsikt som vi alltid försöker lyfta fram när vi
diskuterar polisens resurser är att det övriga samhället
också måste ta stor del i de brottsförebyggande åtgär-
derna. Man kan inte bara säga att polisen ska lösa alla
uppgifter.
Jag vill avsluta med några ord om narkotikapoliti-
ken. Den beror på politiken i de övriga EU-länderna.
När det finns länder, inte bara Beneluxländerna utan
också Tyskland och Danmark, som har en sådan fri
syn på narkotika innebär det för Sverige att vi får ta
stora konsekvenser. De öppna gränserna, Öresunds-
bron t.ex., gör problemet oerhört stort.
På grund av att dessa länder släpper narkotikan fri
pressas priserna. Det blir väldigt billigt. Det gäller
också den tunga narkotikan där man har legal för-
skrivning från staten för tunga missbrukare. De här
länderna får en mättnad i efterfrågan. Därför trycks
narkotikan ut i ytterområdena, där Sverige och Fin-
land ligger, och där man kan få lite högre priser.
Det är de enskilda ländernas politik att försöka
påverka internationellt när det gäller narkotika. Jag
menar inte överstatlighet på något sätt, men man bör
ta upp det till diskussion. Det hjälper inte att förstärka
Europol om man har den politiken i de olika länderna.
Jag yrkar bifall till reservation 1.

Anf. 7 MAUD EKENDAHL (m) replik:
Fru talman! Jag hade egentligen inte tänkt gå in i
debatten om evenemangskostnader.
Det kan självklart kännas frestande att ta betalt av
idrottsrörelsen för att få in mer pengar till polisen,
som Kia Andreasson säger.
Om man i sina budgetar år efter år har tilldelat
polisen tillräckligt med pengar har man också en
poliskår som kan och ska verka för ordninghållande
vid de olika idrottsevenemangen.
På Kia Andreasson låter det nästan som att man
ska kamma in lite pengar från idrottsrörelsen till poli-
sen. Då undrar man ju hur man ska göra i andra sam-
manhang. Kommer Kia Andreasson då att vilja ta
pengar från någon annan verksamhet eller större
företag för att på den vägen finansiera polisens bud-
get?
Det är min första fråga till Kia Andreasson.
När det gäller Schengen säger Kia Andreasson att
hon ska verka för att det ska bli mer pengar till poli-
sen, men att hon är rädd för att de pengarna bara går
till Schengen och därför vill öronmärka pengar till
polisen på något sätt.
Det gör man ju på sätt och vis när man öronmär-
ker till själva polisväsendet.
Jag är glad om Kia Andreasson i kommande bud-
getarbete verkligen arbetar för rejäla satsningar på
polisen. Jag hoppas att det blir ordentligt. Kia Andre-
asson kanske vill återkomma om detta vid något an-
nat tillfälle.

Anf. 8 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Polisen kan redan i dag ta betalt för
vissa stora evenemang där målet är att tjäna pengar på
verksamheten och där man kräver stora polisresurser.
Det tycker jag är vettigt. Att anordna bara för att
kunna tjäna pengar och sedan belasta samhället ingår
inte i den grundläggande tryggheten.
Men de klubbar som har pengar för att betala stora
belopp för att köpa in spelare och ordna stora matcher
där det kommer folk från andra länder behöver inte
ingå i systemet. Det är det jag tycker är fel, och det är
det jag vill utreda.
När det gäller frågan om polisväsendets resurser
är det ju så att de pengar vi avsätter till polisväsendet
också ska gå till det internationella samarbetet. Det är
inte avsatt i någon särskild post, utan pengarna tas
från en post. Därför är det så svårt att beräkna. Även
om jag har intentionen att de ska gå till närpolisen,
kommer inte pengarna att stanna där, utan man tar av
dem till möten och annat inom EU.

Anf. 9 MAUD EKENDAHL (m) replik:
Fru talman! Visst öronmärker man i budgeten på
något sätt. När man har antagit budgeten kommer ju
regeringen med ett s.k. regleringsbrev som talar om
hur verksamheten ska skötas inom polisväsendet. Där
anger man ju hur verksamheten ska läggas upp för
kommande år. Utifrån det regleringsbrevet lägger
man sina pengar på olika områden. Det är bara för att
Kia Andreasson är så Schengenfientlig som den här
debatten alltid ska handla om Schengen. Det är ju en
del av det hela.
Vi moderater har från början, när vi diskuterar
Schengensamarbete, avsatt pengar i våra budgetar för
att kunna bygga upp verksamheten.

Anf. 10 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Maud Ekendahl måste ju precis som
jag veta att när vi bestämmer budgeten här i kamma-
ren är det en summa som går till polisen. Vi kan inte
öronmärka och bestämma vart pengarna ska gå. Det
är en fråga för regeringen, som så riktigt sagts. Man
ger mål i regleringsbrevet.
Men vi ingår ju inte i regeringen.
Schengen är en organisation som tar mycket
pengar. Men det är ju inte det hela. Hela tredjepelar-
samarbetet blir nu mer och mer överstatligt.
Det är hela detta område som pengar går till. Det
finns otroligt många arbetsgrupper. Jag vet inte anta-
let, men det är ett stort antal arbetsgrupper som delta-
gare från Sverige måste åka till för att delta och som
vi måste ge pengar. Dessa arbetsgrupper har ju också
blivit organisationer av mer permanent slag som
pengar måste avsättas till.
Det kostar stora summor.

Anf. 11 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Fru talman! För det första vill jag ta upp frågan
om utvärdering av polisstyrelserna och deras arbete
och att det skulle vara för tidigt att utvärdera.
Det är ju jätteviktigt i dagens samhällsutveckling
där takten är snabb att man snabbt ser till att följa upp
och utvärdera och se om det fungerar eller inte. Det är
just här som fördelningen ska ske ut mot medborgar-
na, och det är här man ska säga om medlen är bäst
avsedda för det ena eller andra. Det är här den demo-
kratiska dialogen ska ske.
Det behövs ju demokrati på olika nivåer. Man
måste alltid utgå från behovet. Dagens brottslighet
har starka internationella förgreningar. Då måste man
rätta sig efter det och samverka även på internationell
nivå. De satsningar som nu är på gång behövs för att
man ska kunna lösa brottsligheten.
Till sist vill jag ta upp frågan om evenemangs-
kostnaderna. Vi behöver inte nödvändigtvis stifta
lagar om allt. Det har kommit en bra bit på väg.
Klubbarna tar ett större ansvar för idrottsevenemang
innanför grindarna och har regler som man följer. Det
som händer utanför är polisens sak. Här måste man
samverka. Som jag upplever det har man kommit en
bra bit på väg.

Anf. 12 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Justitieutskottet har inom sig en upp-
följningsgrupp, där vi har tittat på polisstyrelsernas
arbete, och vi har krävt in protokoll från många av
dessa. Vi fann då att det är väldigt olika och att vissa
lokala polisstyrelser har kommit ett bra stycke på väg.
Miljöpartiet har tyvärr inte så många platser ute i
polisstyrelserna, men där så är fallet träffar jag leda-
möterna regelbundet. Det ser också där väldigt olika
ut. Eftersom det inte är någon enhetlig bild och jag
ser att det enligt reglementet finns utrymme för delta-
garna i polisstyrelserna att göra mycket mer, vill jag
avvakta lite. Men visst: Jag är kanske mogen för att
göra en utvärdering nästa gång som det kommer upp,
om vi inte har sett att det har gått i positiv riktning.
Idrottsklubbarna har, såvitt jag kan finna av den
rapport som vi har fått till justitieutskottet, aldrig
någonsin betalat för polisinsatser vid idrottsevene-
mang. Jag tycker att vi borde utreda större insatser
som kräver väldigt mycket pengar. Som Gunnel Wal-
lin vet är det också svårt för polisen att planera, efter-
som den inte vet när de stora fotbollsevenemangen
infaller. Vid sådana insatser går det åt mycket över-
tidsresurser på ett bräde.

Anf. 13 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Fru talman! Jag vill till Kia Andreasson säga att
det vid en uppföljning är viktigt att lära av varandra.
Vid en utvärdering bör man ta fasta på de goda ex-
emplen och följa upp dem. Vi vet att det inte fungerar
särskilt bra på alla ställen. Det är faktiskt snart ett år
sedan som vi gjorde vår förfrågan, och det händer
saker hela tiden.
Vad sedan gäller att idrottsklubbar inte betalar vill
jag säga att det inte bara handlar om pengar utan
också om vilja, normer och regler. Det gäller att in-
formera om sådant som är på gång och att samverka.
Det är den goda viljan som ska till.

Anf. 14 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Jag kan på båda punkterna instämma i
det som Gunnel Wallin säger, men jag tycker också
att man ska ha rätt att i vissa fall ta betalt av de här
klubbarna.

Anf. 15 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Fru talman! Kia Andreasson säger tvärsäkert att vi
inte behöver någon gränsöverskridande polis, efter-
som det inte finns någon gränsöverskridande brotts-
lighet - det har en kriminologisk institution sagt. Min
fråga är då: Vad kallar Kia Andreasson människo-
handel - trafficking - narkotikabrott, som Kia Andre-
asson har varit inne på, penningtvätt, illegala nätverk
för invandring etc.?
Vi är med i en Europagemenskap. Jag får ibland
en känsla av att man gör som aporna på en liten lek-
sak som jag har hemma - håller för öron och ögon
och säger: Jag vill inte höra, jag vill inte se och jag
vill inte förstå. Min fråga till Kia Andreasson är: Vad
har Miljöpartiet och Kia Andreasson för lösning på de
här frågorna, som Kia Andreasson annars säger är
mycket förfärande?
När det gäller polisorganisationen säger Kia And-
reasson att det liksom i alla andra sammanhang krävs
resurser. I den budget som polisstyrelsen har utarbetat
står det att årsredovisningen för år 2000 visar att de i
regleringsbrevet uppsatta verksamhetsmålen och den
ambitionsnivå som uttrycks bl.a. i budgetpropositio-
nen vid en samlad bedömning inte till fullo har upp-
nåtts.
Det är alltså problem. Tilldelningen är inte till-
räcklig för att man ska kunna leva upp till verksam-
hetsmålen. Vill Kia Andreasson verka för att det ska
bli möjligt?
Kia Andreasson säger att det finns utrymme för
ledamöterna att göra mer. Hur ska de kunna göra mer
när de inte har pengar att göra det för?

Anf. 16 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Det var mycket på en gång. Som all-
tid när Ragnwi Marcelind tar replik blir det överord,
och jag vet inte hur nyanserna uppfattas. Jag uppfattar
inte att jag har sagt det som Ragnwi Marcelind påstår.
Jag sade att det inte finns någon definition på or-
ganiserad brottslighet i Sverige. De elva kriterier som
EU har ställt upp används som en operationell defini-
tion av Rikskriminalen. Lagstiftningen i Sverige är
inte baserad på någon sådan definition. Frågan om
organiserad kriminalitet skulle utgöra ett skäl för en
så stor mobilisering är väldigt svårbedömd. Visst kan
man se sådana här tendenser, och det har alltid funnits
en gränsöverskridande brottslighet. Det är inget nytt.
Interpol har hela tiden varit verksamt i ett polis-
samarbete underifrån, och det har fungerat ganska
bra.
Jag menar alltså, Ragnwi Marcelind, att detta inte
är något nytt fenomen att mobilisera alla krafter så
mycket för. Detta har vi alltid haft, men nu skriver
man om det med stora svarta bokstäver. Det är det
som är det nya, och det har skett utan att man har
gjort en empirisk undersökning. För denna uppfatt-
ning har jag fått stöd från kriminologerna, som säger
att det är på detta sätt.
Varför ska vi satsa så oerhört mycket på ett feno-
men som inte är riktigt bevisat och analyserat? Det
behöver vi diskutera. Vi behöver inte se på det som
en sanning. Vi kan inte bara säga: Oj, det finns en
internationellt organiserad kriminalitet! Nu måste vi
göra någonting åt detta! Vi måste diskutera vad det är
fråga om och om det har skett förändringar efter EU-
inträdet. Jag tror faktiskt att det är så, för de öppna
gränserna har ökat smugglingen, men det ligger inte
till så som man kan få ett intryck av här.

Anf. 17 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Fru talman! Kia Andreasson svarar helt uppenbart
inte på frågan. Hon säger att hon inte känner någon
oro, för det är inte något nytt med internationell
brottslighet. Sådan har alltid funnits, och vi ska inte
satsa pengar på fenomen som inte är analyserade,
säger Kia Andreasson. Jag vill än en gång fråga vad
Kia Andreasson vill göra åt människohandeln, som är
en verklighet för hundratals och åter hundratals män-
niskor i dag. Vad vill Kia Andreasson och Miljöparti-
et göra åt den trafficking som innebär att unga kvin-
nor säljs för några tusenlappar och missbrukas på ett
alldeles fruktansvärt sätt? Det handlar om flera hund-
ra bara inom Sverige och i Europa i övrigt om väldigt
många tusen.
Det finns illegala nätverk för invandring, pen-
ningtvätt och narkotikahandel, som faktiskt i allra
högsta grad är en internationell brottslighet. Den
breder ut sig och kryper allt närmare Sveriges grän-
ser. Det framgår av beslagen under föregående år. Det
har beslagtagits mer narkotika än någonsin, och vi
förstår att det är väldigt mycket i rörelse ute i landet.
Vad vill Kia Andreasson göra åt det här? Hon sä-
ger att hon inte känner någon oro, men kristdemo-
kraterna känner en stor oro över det som Kia Andre-
asson kallar ett fenomen men som vi vill kalla inter-
nationell brottslighet.

Anf. 18 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Återigen lägger Ragnwi Marcelind
ord i min mun som jag inte har uttalat. Jag känner oro
för all brottslighet, men frågan är hur mycket av den-
na brottslighet som är vidimerad och bevisad och hur
mycket resurser vi ska lägga på åtgärderna. Kanske
gör EU-konstruktionen att det blir mer gränsöverskri-
dande brottslighet. Har Ragnwi Marcelind funderat
på det?
Människosmugglingen har ökat stort. Beror det på
att vi har byggt upp yttre murar som är så oerhört
svåra att ta sig över? Beror det på att vi har sådana
regler som gör att flygbolag nu måste böta om de tar
in någon som inte har riktiga papper och på att grän-
serna på vissa ställen i Europa är bevakade av militär
innanför taggtrådsstängsel? Är det därför som vi har
så stor ökning av människosmugglingen?

Anf. 19 MARGARETA SANDGREN (s):
Fru talman! I detta betänkande behandlas motio-
ner om en rad olika frågor inom polisväsendet. Man
ställer krav på utredningar och utvärderingar, och
regeringen ska beakta synpunkter och uppmanas att
vidta åtgärder.
En hel del motioner har väckts i frågor där det på-
går ett utvecklingsarbete. Några talare har i dag också
medgett att detta arbete pågår. Man har uppehållit sig
rätt mycket kring resurserna till polisen. Den diskus-
sionen har vi haft, men jag ska ändå ta upp det lite
grann.
Inledningsvis vill jag säga att det pågår ett omfat-
tande utvecklingsarbete inom polisväsendet. Det
handlar om IT-strategier, kompetensutveckling, nya
arbetsmetoder, ledarskapsutbildning, polisens ar-
betsmiljö i vidare bemärkelse och även analysprojekt,
som vi fick höra här. Det pågår en hel del arbete.
Jag vill lite grann ta upp frågan som resurserna,
som har nämnts. Snacka om storsatsningar!, säger
Maud Ekendahl. Det räcker nu inte enbart med mer
resurser. Det handlar också om ett utvecklingsarbete.
Men resurserna skapar naturligtvis förutsättningar för
att utvecklingsarbetet ska pågå.
Om vi nu vill bekämpa brottsligheten handlar det
inte bara om att ge mer resurser till polisen. Vi tycker
att polisen behöver mer resurser. Vi ser och vi hör,
och vi blundar inte för den situation som är. Till det
kommer man säkert att återkomma här framöver.
Regeringen har också uttalat i budgetpropositio-
nen att man kommer att följa utvecklingen och sätta
till mer resurser om det krävs för att upprätthålla de
intentioner man har med polisväsendet.
Från socialdemokratiskt håll har vi en annan upp-
fattning. Kriminalpolitiken handlar om så mycket mer
än resurser till polisen. Det handlar naturligtvis om ett
brottsförebyggande arbete, och i det brottsförebyg-
gande arbetet handlar det om en välutvecklad välfärd
som kommer alla till del.
Vi tror att det har väldigt stor betydelse hur skolan
ser ut, hur bostadsområdena ser ut, vilken trygghet
som familjerna känner, om det finns arbete, om det
finns fritidssysselsättningar osv.
Under den borgerliga mandatperioden lånade vi
till var fjärde polis. Då hade vi kanske inte så mycket
resurser kvar. Vilka initiativ tog man då från moderat
håll för att utveckla IT-verksamheten, och vilka re-
surser tillförde man då?
Maud Ekendahl säger att det brottsförebyggande
arbetet kan läggas åt sidan. Jag menar att det inte
enbart hänger på polisen, utan det är flera andra aktö-
rer som behöver vara med i den diskussionen.
Jag går då in på reservationerna om evenemangs-
kostnader. Den frågan har framförts under tidigare år.
Kia Andreasson är besviken på majoriteten för att vi
nu inte vill utreda frågan ytterligare.
Föregående år avvaktade vi de riktlinjer som poli-
sen höll på att utarbeta. De sändes ut i december förra
året, som framgår av betänkandet. Man har nu fått in
mer pengar från föreningarna och organisationerna
för deras arrangemang. Det är också väldigt viktigt att
man tittar på ansvarsfördelning mellan polis och
arrangör, och det har man också tagit upp i riktlinjer-
na.
Vi har tidigare år förutsatt, och det gör vi fortfa-
rande, att Regeringskansliet följer ersättningsfrågan
och återkommer till riksdagen med förslag. Man kan
samarbeta här, precis som Gunnel Wallin har sagt
från talarstolen.
Man ska naturligtvis inte förringa att polisnärvaro
kring olika arrangemang är förenat med stora kostna-
der. Men det är fråga om det inte är vid tillfällen och
på platser där polisens insatser tillhör de uppgifter
polisen har att upprätthålla ordning och säkerhet.
Det kan naturligtvis finnas arrangemang som ide-
ella föreningar har som för med sig stora kostnader
för upprätthållande av ordningen. Men det är inte
alldeles lätt att göra gränsdragningen mellan olika
slag av arrangemang och inte heller mellan ekono-
miskt starka och svaga ideella föreningar eller organi-
sationer. Det är kanske inte heller så enkelt att göra
ansvarsfördelningen.
Utskottet utgår fortfarande från att Regerings-
kansliet följer frågan. Om man bedömer det som ett
problem och anser att kostnaderna för polisens insat-
ser i vissa fall borde ligga på arrangören får man
återkomma till riksdagen. Några sådana signaler har
vi ännu inte nåtts av, vare sig från polisen på centralt
håll eller från Regeringskansliet.
Reservation 3 handlar om polisens IT-stöd. Där
instämmer de flesta i att det pågår ett ganska omfat-
tande utvecklingsarbete. Man säger att det går för
långsamt och att det kräver mer resurser. Det har jag
varit inne på. Resurserna får vi ta vid ett annat tillfäl-
le, men det är man naturligtvis medveten om.
Tekniken slår igenom väldigt snabbt. Den ska
komma verksamheten till del för att man ska kunna
jobba effektivare och bättre. Men det är också viktigt
när man utvecklar de nya systemen att man också ser
till att säkerheten är garanterad. Då tar det kanske lite
tid.
Det tar också tid att se hur man kan koppla ihop
olika system och att säkerheten är garanterad i de
fallen, och hur det är hopkopplat med andra myndig-
heter. De handlar också om de kommunikationerna.
Jag följer med intresse det uvecklingsarbetet. Jag
tror att det kommer att bli bra med tanke på den enhet
och de strategier som man nu har skapat inom Riks-
polisstyrelsen.
I reservationen om internationellt samarbete säger
man att kampen mot narkotikan måste intensifieras.
Vi har ingen annan uppfattning än att det måste göras.
Vi har i dag hört i en redovisning hur man jobbar med
de frågorna.
Ragnwi Marcelind sade att det är bra att Sverige
har tagit ett initiativ här med utvidgningen av Euro-
pol. Det tycker vi också. Vi är pådrivande i de frågor-
na. Vi försöker att komma fram på de vägar som är
möjliga med tanke på den inställning som kanske
finns i många olika länder kring narkotikafrågan. Det
har vi fått höra lite grann här i dag.
Kia Andreasson tycker att det här samarbetet
kostar för mycket pengar. Jag kan ta upp en del av det
som också Ragnwi Marcelind nämnde. Jag frågar mig
bara: I vilka forum ska vi föra diskussionerna med
övriga länder? Är det inte bra att EU finns och att
Europol finns och att man i dessa forum kan diskutera
frågorna om den gränsöverskridande brottsligheten
och framför allt när det gäller narkotika?
Jag kan också nämna att det finns en aktionsgrupp
mot organiserad brottslighet i Östersjöområdet med
bl.a. narkotikabekämpning. Det bedrivs ett konkret
och praktiskt samarbete mellan dessa länders polis,
åklagare, tull, skattemyndigheter samt kust- och
gränsbevakningsmyndigheter. Det är naturligtvis så
att det kostar en hel del resurser. Men det kanske det
är värt för att vi ska kunna bekämpa den här brotts-
ligheten.
Även på hemmaplan har samarbete med tull och
polis utvecklats. Vid samtliga polismyndigheter finns
kontaktmän i narkotikafrågor som regelbundet till-
sammans med representanter från tull och åklagar-
myndigheter deltar i centrala utbildningar. Jag tycker
därför att reservanternas krav måste anses tillgodo-
sedda i den delen.
Angående reservationen om organisationsfrågor
har vi redovisat i betänkandet att justitieutskottets
uppföljningsgrupp har gått igenom och granskat pro-
tokollen och vilka frågor som man tar upp. Det över-
ensstämmer med de tankar som fanns för det nya
styrsystemet.
Gunnel Wallin säger här att stora avhopp sker. Jag
har inte nåtts av några signaler att det är på det sättet.
Det är alltid svårt med styrelsearbete. Skapar man
arbetsutskott är det alltid några som känner sig utan-
för på något sätt. Det handlar om hur man jobbar i
styrelsen och mellan de olika deltagarna där och hur
pass pådrivande man själv är i de frågorna.
Jag vet inte vad reservanterna har för belägg för
sina påståenden när de uttalar att dagens system mi-
nimerar medborgarnas inflytande över den lokala
polisverksamheten. Jag tycket att man kanske får vara
mer konkret. Vad är det man vill förändra och till
vad, och på vilket sätt skulle man kunna utöka infly-
tandet i de delarna?
Till sist till reservation 8 om enmanspatrullering
som har lagts fram av moderaterna. Vi tycker att det
är viktigt. Det är en polisfråga vilken riskbedömning
man gör. Jag tycker också att man i dessa samman-
hang måste ta hänsyn till vad poliserna själva anser.
Det handlar om arbetsmiljö och sådant.
Jag tycker, precis som Gunnel Wallin sade förut,
att vi måste värna de anställda som vi har. Vi måste
också lyssna på vad de har att säga i de här samman-
hangen.
Jag kommer inte att gå in på några fler reservatio-
ner, eftersom jag tyckte att det var de här som var de
mest diskuterade och viktiga.
Än en gång yrkar jag bifall till utskottets hem-
ställan i betänkandet och avslag på reservationerna.

Anf. 20 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Fru talman! Jag skulle först vilja ställa en fråga till
Margareta Sandgren. Tycker hon att det som har
gjorts på IT-området är tillräckligt? Är resultatet bra
med tanke på den stora summa pengar som har lagts
på detta konto?
Det sades att nu är man på gång, och nu händer
det någonting. Men när vi fick föredragningen i upp-
följningsgruppen förstod vi att det inte är så enkelt.
Här går det inte att vänta, utan man måste ha redska-
pet nu för att kunna använda resurserna på ett effek-
tivt sätt.
Den andra frågan jag vill ta upp, och som också
Margareta Sandgren nämnde, gäller organisationen
och de stora avhoppen. Man kan läsa i ärendelistan
från justitieministern hur många nya som har valts in.
Jag har inte räknat dem, men det är ett stort antal. Jag
tycker att detta är en signal som man ska lyssna på i
en demokrati. Jag tror också att det behövs tydligare
riktlinjer och större möjligheter att agera också som
det är nu, med mål där nästan det mesta är prioriterat
och man har knappa resurser. Det är en omöjlig situ-
ation att klara upp detta ute i verkligheten.

Anf. 21 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! Det är svårt att veta om satsningen
som görs på IT-området är tillräcklig. Det är möjligt
att man skulle behöva mer resurser. Men som jag
sade får vi återkomma till resursfrågan vid ett senare
tillfälle.
När man ska utveckla nya system tar det sin tid.
Uppföljningsgruppen fick ju också veta vilka problem
man stöter på. Det är alltså inte så alldeles enkelt att
forcera hela detta arbete. Men vi återkommer alltså
till resurserna. De är säkert inte tillräckliga, eftersom
de här systemen kostar rätt mycket. Vi talar ju om
omfattande system som ska genomföras.
När det gäller organisationen så tycker jag inte att
tiden är inne för detta. Vad reservanterna kräver är ju
att man ska utvärdera styrsystemet, och inte vad som
avgör varför man hoppar av. Det senare kanske är en
särskild fråga. Det är möjligt att styrsystemet är bra,
men det är också möjligt att det ska fungera på ett
annat och bättre sätt. Det nya styrsystemet har inte
många år på nacken, och jag tycker inte att det har
gått tillräckligt lång tid. Det behöver få lite ytterligare
tid. Eftersom uppföljningsgruppen har tittat på frå-
gorna förut kan väl gruppen göra en förfrågan och se
efter hur det är med avhoppen. Är de stora, och vad
beror de på? Det kunde väl vara en intressant fråga
för uppföljningsgruppen.

Anf. 22 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Fru talman! Då är det ju också en utredning som
är på gång. Då gör vi någonting. Vi gör en utvärde-
ring och en uppföljning. Jag tror säkert att det finns
en koppling mellan avhoppen och detta. Har man sagt
ja en gång, ställt upp och har en förväntan och sedan
känner att man inte kan påverka eller göra någon
nytta så tappar man ju intresset.
Jag undrade om Margareta Sandgren tyckte att de
ganska stora IT-resurser som är satsade har fått den
avsedda effekten. Utifrån den föredragning vi fick i
uppföljningsgruppen tror jag att man skulle behöva
förlita sig på experter utifrån, som kan detta område.
Då kan det bli lite skjuts. Vi har nämligen inte råd att
vänta.

Anf. 23 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! Vad gäller organisationsfrågan så är
det inte den utvärderingen man talar om. Jag tycker
att det kunde vara ett första steg om uppföljnings-
gruppen kunde titta på detta, men det är inte vad
reservanterna faktiskt kräver.
Jag missuppfattade frågan om IT-området och
ifall redan satsade medel har fått effekt. Nej, det kan
man väl hålla med om att de inte har. Det kanske har
gjorts felsatsningar när det gäller de resurser som har
avsatts på området. Det är viktigt att man köper in de
tjänster som man behöver och att de fungerar i stället
för att försöka utveckla dem själv. Jag hoppas att man
använder pengarna mer effektivt framöver eller att de
får den effekt som vi förväntar oss. Men jag är inte
IT-expert, och det ska vi inte heller vara här. Vi måste
lita på att myndigheterna använder resurserna på rätt
sätt. Det får vi också följa upp i särskilda avrapporte-
ringar.

Anf. 24 MAUD EKENDAHL (m) replik:
Fru talman! Enligt Margareta Sandgrens inled-
ningsanförande hade vi föregående talare uppehållit
oss en hel del vid resurser. Och det är väl inte att
undra på, Margareta Sandgren! Det är väl inte att
undra på, eftersom det saknas pengar och personal
inom verksamheten.
I mitt inledningsanförande sade jag: Snacka om er
storsatsning! Eftersom jag fick tillbaka detta nu i en
fråga från Margareta Sandgren vill jag säga att jag
och vi som moderater anser att ni inte har gjort något.
Det har inte blivit någon storsatsning, som ni försöker
tala om för allmänheten. Men eftersom ni påstår att ni
har gjort det så kanske vi kan få exempel på vad ni
socialdemokrater har lyckats med för storsatsningar
där ni nu har lagt så mycket pengar. Får vi höra nu i
kammaren vilka exempel som finns!
Som svar på allt vad vi säger här säger Margareta
Sandgren: Regeringen följer utvecklingen. Det är
något som man uttrycker ofta. Men vi kan ju inte bara
hålla på och höra de orden, utan vi vill ha ett resultat
av regeringen också. Den måste försöka se till att
förbättra på det här området. Som jag sade tidigare:
Var och en betalar in skatt för att kunna få känna sin
trygghet i samhället. Denna statliga trygghetsförsäk-
ring har man rätt att få.

Anf. 25 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! Vi har satsat resurser. Jag vet inte om
Maud Ekendahl tycker att 575 miljoner kronor är lite
pengar. Vi tycker att det är en ganska stor satsning -
en av de större som har gjorts under ett enskilt år. Vi
återkommer i nästa års budget, vilket också fram-
kommer av den budgetpropositionen, och lägger
ytterligare ett antal hundra miljoner.
Som jag sade har regeringen lovat att återkomma
med besked om inte resurserna är tillräckliga.
Vad har vi då gjort för de pengarna? Hade man
inte lagt till några pengar så hade naturligtvis situa-
tionen varit helt annorlunda. Då hade den varit ännu
värre än den vi kan se nu. Men vi är också oroade. Vi
kan se och vi kan höra, och vi ser hur utvecklingen
ser ut.
Regeringen ska följa utvecklingen. Det säger vi
alltid, menar man. Men regeringen gör naturligtvis
det, och den gör också insatser. Vi hade inte haft det
utvecklingsarbete vi har på en rad områden om inte
regeringen hade tagit initiativ. Det sker alltså en mas-
sa också, Maud Ekendahl.
Det som skiljer Socialdemokraterna och Modera-
terna åt är att vi tycker att den andra delen, dvs. sats-
ningar på välfärden, är väl så viktig. Vi vill inte satsa
enbart på polisen på bekostnad av välfärden. Därför
tycker vi att det är viktigt. Vi måste alltså hålla en
balans här, men vi tycker att det är viktigt med resur-
ser till polisen. Det är en trygghet som människor
efterfrågar.

Anf. 26 MAUD EKENDAHL (m) replik:
Fru talman! 575 miljoner - visst låter det mycket.
Jag kan inte säga den exakta siffran, men jag vet att
det är minst 200 miljoner kronor som man inte har
och som man först får dra bort från den summan
därför att man inte blir kompenserad för löner. Då
sjunker beloppet, Margareta Sandgren, så att det blir
60 % kvar. Då är det inte lika mycket pengar. Men vi
moderater har en budget som anslår 865 miljoner mer
än regeringen i år. Därför har vi råd att säga att man
måste bättra på rättsväsendet.
Margareta Sandgren pratar om det förebyggande
arbetet och räknar upp olika områden. Ett område
som jag inte hörde - och jag tycker också att det är
viktigt med förebyggande arbete - är familjen. Fa-
miljen är otroligt viktig. Det är där vi lägger grunden
för om barnen ska vara otrygga och begå brott senare
i sitt liv.
Ett annat område i brottsförebyggande hänseende
är närpolisens verksamhet, Margareta Sandgren. Jag
har sagt tidigare att närpolis är fjärrpolis i dag. Mar-
gareta Sandgren vet ju att polismännen tas från när-
polisverksamheten där de skulle jobba med förebyg-
gande arbete till utryckningstjänsten. Anser inte Mar-
gareta Sandgren att det är bedrövligt som det är ute på
fältet, där man inte kan arbeta med det förebyggande
arbetet utan bara måste försöka klara av de akuta
situationerna?

Anf. 27 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! Jag har sagt flera gångar att vi är väl
medvetna om hur situationen ser ut hos polisen. Vi är
väl medvetna om hur situationen är när det gäller
lönekompensationen, och den situationen är inte unik
för polisen heller. Jag har sagt att vi ska återkomma.
Jag är väl medveten om att Moderaterna har föreslagit
mer resurser i sitt budgetförslag. Och jag är lika väl
medveten om vilka neddragningar ni har gjort när det
gäller resurser till familjer och andra.
Maud Ekendahl pekar på att familjen är viktig.
Det tycker vi också, men för att familjen ska kunna
leva tryggt handlar det också om ekonomisk trygghet.
Där är ni inte lika villiga att satsa. Jag behöver bara
gå till Stockholm för att se hur man drar ned på fri-
tidsgårdar och hur det ser ut på andra områden där
Moderaterna inte är lika beredvilliga att satsa pengar.
Närpolisen är viktig i det brottsförebyggande ar-
betet, men det är inte den enda parten.

Anf. 28 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Fru talman! Margareta Sandgren halkar ganska
snabbt in i den gamla socialistiska retoriken när hon
drar upp de borgerliga regeringsåren då man lånade
till var fjärde polis. Jag blir lite förvånad här, inte
minst med anledning av att jag just har läst Rikspolis-
styrelsens budgetunderlag för 2002-2004 som Mar-
gareta Sandgren själv har varit med och beslutat om.
Där skriver man uttryckligen att man för inneva-
rande år måste öka anslagskrediten med 700 miljoner.
Man måste få anslagskrediten höjd 2001 från 3 % till
6 %. Är det någon regering som har låtit polisen leva
på lånta pengar, så är det den socialistiska regeringen
på 2000-talet med en ökad kriminalitet som följd.
En annan sak som jag också blir väldigt funder-
sam över är att Margareta Sandgren säger att polisor-
ganisationen inte behöver utvärderas. Margareta
Sandgren har själv varit med och författat detta kon-
cept. Där står det uttryckligen att för att på ett utifrån
medborgarperspektivet optimalt sätt utnyttja de be-
fintliga resurserna krävs mer samverkan mellan myn-
digheterna. Därför tror polisen att man måste utvärde-
ra i framtiden. För att komma längre på den vägen
och därigenom öka den andel av resurserna som kan
användas för operativt polisarbete på lokal nivå bör
emellertid nya organisatoriska strukturer åtminstone
övervägas. Har Margareta Sandgren sovit när de här
handlingarna har antagits?

Anf. 29 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! Nej, Ragnwi Marcelind, jag sov inte
när vi antog de här handlingarna. Jag står bakom
dem. Jag vet precis hur situationen ser ut. Men här i
kammaren hanterar vi det förslag som regeringen
lägger fram. Vi måste också se till så att det finns en
balans. Jag har vid ett flertal tillfällen sagt att rege-
ringen återkommer. Ragnwi Marcelind får väl lugna
sig lite och avvakta vårpropositionen. Då får vi se
vilka initiativ regeringen har tagit i den vägen för att
komma till rätta med detta. Nej, jag sover inte under
sammanträden. Jag vet inte om det är någon annan av
ledamöterna här som gör det heller.

Anf. 30 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag måste ändå få ställa frågan, Mar-
gareta Sandgren. Under den här debatten har Marga-
reta Sandgren sagt att de borgerliga kan kräva en
översyn av polisorganisationen och att detta skulle
anses som något väldigt felaktigt. Samtidigt står Mar-
gareta Sandgren bakom en skrivning där Rikspolis-
styrelsen själv inser att organisationen inte är bra och
att den inte fungerar bra. Nu vill jag tro att det beror
på att det behövs mer resurser. Polisen ska inte behö-
va leva på lånta pengar. Jag håller med Margareta
Sandgren om det. Därför tycker jag att det är viktigt
att vi inser att det behövs mer resurser. Och det är inte
bara poliser som behövs, utan vi måste också satsa på
brottsförebyggande arbete och större insatser för att
kunna skapa ett tryggt samhälle för alla medborgare.
Det finns flera vägar att gå för att uppnå detta. En väg
är att se till att sådana här nödrop inte ska behöva
förekomma i Sverige, som det går så bra för.

Anf. 31 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! Det är riktigt att man har sagt att man
vill göra en översyn av polisorganisationen. Men här
pratade vi om en översyn av styrsystemen och inte så
som vi har uppfattat att motionärerna vill göra i den
här frågan. Det handlar om polisstyrelserna och det
styrsystem som finns och att man inte har ett infly-
tande över den lokala organisationen. Jag är mycket
väl medveten om att man hela tiden måste se över om
man kan förändra organisationen, varför man ska
göra det, om det finns effektivitetsvinster att göra osv.
Det står jag också bakom.
Nej, jag sov absolut inte, utan jag deltog i den
diskussionen också. Det kan andra verifiera.
Ragnwi Marcelind pratar om lånta pengar och so-
cialistisk retorik. Om det är någon som har lånat
pengar till offentlig verksamhet är det väl den bor-
gerliga regeringen. Det är klart att man kan anklaga
oss och prata om att man inte får kompensation för
löneutveckling. Men ni lånade ju faktiskt pengar hela
tiden för att underhålla den här verksamheten.

Anf. 32 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Margareta Sandgren frågade mig i
vilket forum vi ska diskutera organiserad brottslighet
när vi nu har EU. Det är klart att jag tycker att vi ska
diskutera denna brottslighet som jag hävdar har före-
kommit hela tiden, men som EU-konstruktionen och
EU-reglerna har underlättat för.
Pengar går ju till detta samarbete som mer och
mer går från att vara mellanstatligt till att vara över-
statligt. Fasta organisationer upprättas. Man säger att
det är den organiserade brottsligheten. Det handlar
inte bara om överstatliga organisationer som Europol
och Schengen, med den administrativa personal som
går åt där och den byråkrati som det kräver, som
kostar pengar, utan hela den svenska organisationen
som också håller på att förändras.
Vid varje åklagarmyndighet ska det vara två spe-
cialister. Sedan har vi kriminalunderrättelsetjänsten,
KUT, och länskriminalunderrättelserotlar. På EBM
har vi OLAF. Alla bidrag och alla pengar som finns
inom EU-systemet missbrukas, förskingras och fus-
kas med. Det behövs stora resurser till detta.
Det är detta jag anmärker på, inte att man diskute-
rar frågorna.

Anf. 33 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tyckte inte att jag fick något svar
på i vilket forum det skulle diskuteras och vilken
lösning man har. Det är klart att man kan vara kritisk.
Vi som är anhängare av EU kan säkert också vara
kritiska till att det är mycket byråkrati, att det kostar i
administration osv. Men samtidigt ska man vara
medveten om att det är 15 länder som ska komma
överens om saker och ting, och då blir det administ-
ration och kanske också en viss form av byråkrati. Jag
tror att Sverige är pådrivande i de här frågorna. Vi
fick också höra i dag att Sverige vill effektivisera och
bli bättre på alla de här områdena.
Frågan är vad det får kosta. Vad är en rimlig kost-
nad för att vi ska kunna bekämpa den här brottslig-
heten, som inte minst Ragnwi Marcelind tog upp i
dag, utöver det som är narkotikabrottslighet, nämli-
gen människosmuggling, trafficking och mycket
annat? Vad får det kosta att värna oss mot den brotts-
ligheten?

Anf. 34 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Det jag vill ha en diskussion om är att
vi kanske skulle behöva ändra EU-regler och EU-
konstruktionen i stället för att bygga på med organi-
sationer över en felkonstruktion. Tänk om det är där
det sitter! Men det kommer vi aldrig in på.

Anf. 35 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Fru talman! EU är ju inte någon gammal organi-
sation. Vi har inte haft den så länge. Det tar tid att
förändra. Vi kan gå tillbaka i svensk historia. Det tog
ganska lång tid också att bygga upp det samhälle som
vi har i dag, organisationsmässigt och på många and-
ra sätt, och att vinna nya reformer. Det tar lite tid att
bygga upp. Naturligtvis ska man vara kritisk och hela
tiden följa upp och förändra. Och jag tror att Sverige
är pådrivande i många av de här frågorna.
(forts. 7 §)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 13.50 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 14.00
frågestunden skulle börja.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.

6 § Frågestund

Anf. 36 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Då följer frågestund. Följande statsråd kommer att
delta: kulturminister Marita Ulvskog, statsrådet Ulri-
ca Messing, statsrådet Leif Pagrotsky, statsrådet
Britta Lejon och statsrådet Lars-Erik Lövdén. Kul-
turministern besvarar såväl allmänpolitiska frågor
som frågor inom sitt eget ansvarsområde inom rege-
ringen. Frågor till övriga statsråd förutsätts beröra
deras ansvarsområden inom regeringen.
Digitaliserade kartor

Anf. 37 LENNART KOLLMATS (fp):
Herr talman! Jag har en fråga till kulturministern.
Jag har blivit uppmärksammad på att ett EU-projekt
är på gång som handlar om att digitalisera en stor
mängd kartor som i dag finns ute i regionerna i olika
arkiv. Det låter i sig bra. Det är tänkt att öka tillgäng-
ligheten för allmänheten genom Internet.
Men det finns ett mycket stort problem bland en
hel del mindre. Efter skanningen, som det heter när
man avfotograferar dem, har man tänkt att placera
alla kartorna i en depå i Ånge och förvara dem där.
Därför skulle jag vilja fråga vilken uppfattning kul-
turministern har om den tänkta centraliseringen av
svenska lokala och regionala kartor - kartor som
funnits i regionerna i hundratals år till gagn för forsk-
ning, exempelvis.

Anf. 38 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Herr talman! Detta är en fråga som hanteras av
ansvariga myndigheter, alltså Riksarkivet och Lant-
mäteriet. Där kan jag inte ingripa. Däremot har jag
naturligtvis hållit mig noggrant informerad om denna
fråga. Det är precis som Lennart Kollmats säger: Det
kommer att öka tillgängligheten till arkiven.
Jag har nu förstått av en uppgörelse och ett press-
meddelande som de berörda myndigheterna, alltså
Riksarkivet och Lantmäteriet, har skickat ut att origi-
nalhandlingarna ska gå tillbaka till regionerna och till
landsarkiven när digitaliseringen är genomförd i
Fränsta. Det är de uppgifter som jag har fått under
hand, och de har också delgetts allmänheten i press-
meddelanden. Jag utgår från att det är korrekta upp-
gifter.

Anf. 39 LENNART KOLLMATS (fp):
Herr talman! Tack, kulturministern! Det var en
glädjande omsvängning som måste ha skett under de
senaste två dagarna, för sådana uppgifter har jag inte
fått. Det är i sig väldigt bra med tanke på det värde
som dessa kartor har. Jag vet att man uppe i Gävle har
kartor sedan 1600-talet och hade tänkt sig ett kartmu-
seum. Då finns det tydligen möjligheter för dem att
förverkliga den idén.
Tack för svaret!
Protestaktioner

Anf. 40 ANNE-KATRINE DUNKER (m):
Herr talman! Jag har en fråga att ställa till statsrå-
det Lejon.
I går kunde vi läsa i tidningarna att handelsminis-
tern och Marit Paulsen hade blivit attackerade med
tårtor av två personer som troligtvis är syndikalister.
Pajkastning ter sig i ett första skede kanske inte så
allvarligt. Om det sker på cirkus kan det vara mindre
allvarligt. Men enligt min mening är det mycket all-
varligt att man på detta sätt försöker framföra sina
åsikter.
Dessa protestaktioner ökar i vårt land. Under se-
naste ministermötet i Norrköping brände en grupp
personer - de följde ATTAC-rörelsen - en EU-
flagga, och man skrek slagord. Jag är mycket oroad
av denna utveckling.
Min fråga till statsrådet Lejon är vilka åtgärder
ministern tänker vidta för att stoppa denna typ av
aktioner, som definitivt skamfilar den demokratiska
processen i vårt land.

Anf. 41 Statsrådet BRITTA LEJON (s):
Herr talman! Också jag oroas över utvecklingen i
Sverige när det gäller demokratin. Det finns hot mot
demokratin, och utvecklingen visar faktiskt ibland på
en del oroande tecken.
Pajkastning i politiken, brukar man säga, före-
kommer alldeles för mycket från talarstolar. Det är en
sorts pajkastning - med ord - som jag tror fyller en
viss funktion. Men det gäller inte det vi såg hända i
tisdags kväll.
Jag var själv med på mötet. Man blir naturligtvis
väldigt illa berörd som privatperson. Man känner sig
kränkt, och tusen tankar far genom huvudet. Vad
skulle det kunna betyda i andra situationer?
Precis som Anne-Katrine Dunker tar upp är det
också en fråga av betydligt vidare innebörd. I en
demokrati måste vi respektera varandra, och vi måste
också inse värdet av orden och samtalets betydelse.
Vi ska övertyga med ord, argument och fakta och inte
med pajkastningar.
För att förändra situationen och för att fördjupa
den svenska demokratin tror jag att det viktigaste är
att inse att vi inte kan gå en väg som innebär att vi
ökar antalet stängsel och galler och minskar dialogen.
Vi ska tvärtom gå i den andra riktningen.

Anf. 42 ANNE-KATRINE DUNKER (m):
Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret, men
jag tycker att det var ett väldigt luddigt svar. Jag
frågade vilka åtgärder ministern tänkte vidta, och
hennes svar stämmer överens med det uttalande mi-
nistern gjorde efter attacken. Hon sade att det inte är
ett särskilt effektivt sätt att förändra världen.
Jag frågar igen vilka praktiska åtgärder ministern
tänker vidta. Vi har ytterligare ett antal ministermöten
och stora toppmöten i vårt land under vårt ordföran-
deskap, och det vore förödande om nästa attack sker
med vapen som kanske är allvarligare än tårtor.
Jag frågar igen: Vilka åtgärder tänker ministern
vidta för att få stopp på detta?

Anf. 43 Statsrådet BRITTA LEJON (s):
Herr talman! Självklart har regeringen och de som
är ansvariga för säkerheten vid alla sorters officiella
möten som äger rum i Sverige under ordförandeska-
pet med sig dessa aspekter. Det var så före det som
hände i Lund, och det gäller naturligtvis också för
framtiden. Jag kan inte i detalj gå in på polisens och
rättssamhällets vardagliga uppgifter när det gäller att
borga för säkerheten vid mötena.
Vad jag däremot kan försäkra Anne-Katrine Dun-
ker och alla övriga som oroas av sådana tendenser om
är att regeringens hela arbete inför ordförandeskapet
har gått ut på att se till att vi ska undvika sådana våld-
syttringar som har förekommit tidigare vid olika
toppmöten.
Vi ska aktivt bjuda in till dialog och skapa arenor
för att låta NGO:er möta ministrar och företrädare i
officiella sammanhang vid olika EU-möten. Det är ett
mycket konkret sätt att skapa goda förutsättningar för
dialog under ordförandeskapet men också i alla övri-
ga officiella sammanhang. Det ska vara ett aktivt
öppet förhållningssätt för att understryka dialogens
betydelse.
Lördagsutdelning av tidningar i glesbygden

Anf. 44 KENNETH JOHANSSON (c):
Herr talman! I måndags var dalabänken inbjuden
till en kulturministern närstående länstidning i Dalar-
na. Det var en bra träff i alla delar. En uppgift som vi
fick upprörde mig mycket.
Från den 1 april - det är inget aprilskämt - ställs
drygt 300 glesbygdshushåll i Dalarna utan sin tidning
på lördagarna. Det är ett första steg. Görs inget kom-
mer ytterligare indragningar.
Dalasiffrorna, sedda över landet, gör att tio tu-
sentals glesbygdsbor riskerar att ställas utanför en
självklar rätt till samhällsinformation. Det är upprö-
rande. Det måste vara en medborgerlig rättighet att ha
tillgång till sin tidning även om man bor i glesbygd.
Orsakerna är flera. Bl.a. kräver Posten full kost-
nadstäckning. Det är i vanlig ordning glesbygdsbon
som drabbas.
Jag vill ställa en fråga till kulturministern. Anser
regeringen att det är rimligt att människor boende i
glesbygd ska få sin tidning på lördagen? Vilka åtgär-
der avser regeringen att vidta om svaret är ja?

Anf. 45 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Herr talman! Nej, jag tycker inte att det är rimligt
att man inte ska kunna få en daglig tidning på lörda-
garna. Jag tycker inte att det ska vara Postens sak att
se till att sexdagarstidningar förvandlas till femda-
garstidningar. Vi för naturligtvis samtal med Nä-
ringsdepartementet, som har ansvaret för Posten i de
här frågorna, inom Regeringskansliet. Framför allt vet
jag att Tidningsutgivareföreningen för samtal med
Posten. Vd:n på den mig närstående länstidningen i
Dalarna sitter i presidiet för Tidningsutgivareföre-
ningen.
Jag hoppas att vi tillsammans ska kunna åstad-
komma en ordning som innebär att det i så fall är
läsarna, inte distributörerna, som förändrar utgivning-
sperioderna för våra dagliga tidningar. Man ska ha en
morgontidning i brevlådan även uppe i Malung på
lördagarna. Jag kommer att göra vad jag kan för att
åstadkomma en sådan ordning. Men det kommer inte
att vara helt lätt. Vi kommer att behöva hjälpas åt för
att åstadkomma detta. Men det är en mycket viktig
fråga.

Anf. 46 KENNETH JOHANSSON (c):
Herr talman! Då är vi överens om att detta är helt
otillständigt. Det som nu händer från den 1 april i
Dalarna, och säkert på många andra ställen runtom i
landet, är någonting som inte får hända. Då är det
bråttom med att vidta åtgärder. Det är bråttom med att
se till att det fortsätter att vara lika villkor oavsett var
man bor i landet. Kulturministerns klart uttalade in-
ställning är alltså att man ska ha en möjlighet att ta
till sig samhällsinformation, och då är det väldigt
nödvändigt att man löser den här frågan och att det
görs mycket snabbt.
Jag tror att det måste diskuteras hur Posten ska se
på sin avgiftspolitik. Det kan kanske t.o.m. röra sig
om ett glesbygdsstöd för lördagsdistribution. Jag är
inte rätt man att tala om vilka åtgärder som ska vid-
tas, men de måste komma - annars riskerar det att gå
i helt fel riktning när det gäller möjligheterna att ta
del av medier och information.

Anf. 47 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Herr talman! Distributionen av papperstidningar
är ett problem och har varit det under några år. I en
del fall i storstadsområdena handlar det om att man
har svårt att rekrytera tidningsutbärare. I mer glesbe-
byggda delar av landet handlar det rätt ofta om priset
på utdelningen, framför allt lördagsutdelningen.
Det här är en mycket komplex fråga. Samtidigt
vet vi att det medium som vi medborgare ägnar mest
tid åt varje dag fortfarande är läsningen av morgon-
tidningen i pappersform. Jag hoppas att detta ska vara
ett argument för tidningsutgivarna och för oss i Rege-
ringskansliet, som har att hantera denna fråga i för-
hållande till exempelvis Posten.
Jag tror att vi får anledning att återkomma till
denna fråga. Precis som Kenneth Johansson sade är
detta något som inte bara gäller för Dalarna utan för
flera större skogslän.
Regionala bostadsproblem

Anf. 48 OWE HELLBERG (v):
Herr talman! Jag har en fråga till statsrådet Löv-
dén.
I en skriftlig fråga till minister Messing undrade
jag varför inte boendefrågorna var en del av den regi-
onalpolitiska utredningen. Hon hänvisade till minister
Lövdén.
Anledningen till frågan var den mycket dystra be-
folkningsprognos som utredningen visade på för
många av landets kommuner fram till 2010. I kom-
muner där befolkningen minskar med mer än 10 %
finns ett fyrtiotal kommunala bostadsföretag som
kommer att bli en enorm ryggsäck för dessa kommu-
ner. SABO har räknat ut att det kommer att kosta så
där 4 miljarder för dessa kommuner fram till 2010, av
olika anledningar. Det här kan slå hårt mot vård,
skola och omsorg i kommunerna om inget görs.
Jag frågar därför ministern hur han ser på det här
problemet.

Anf. 49 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Herr talman! Den fråga som Owe Hellberg tar upp
är naturligtvis ett väldigt allvarligt bekymmer, som
regeringen också tar på stort allvar. Vi har hittills
avsatt 2 miljarder för att hjälpa de kommuner som har
problem med sina bostadsföretag till följd av många
tomma lägenheter, vilka är ett resultat av befolk-
ningsutflyttningen.
Nu är jag kanske inte lika dyster som den regio-
nalpolitiska utredningen är, eller som SABO är i sin
konsekvensanalys. Jag tror inte att man bara kan
räkna fram befolkningsprognoser och ta dem som
absolut sanning. Det går faktiskt att påverka utveck-
lingen också för en enskild kommun. Det ser vi ex-
empel på. Den regionalpolitiska propositionen, som
regeringen ska presentera i höst, syftar också till att
skapa bättre tillväxtförutsättningar i de delar av landet
som nu har problem med en vikande befolkning.
Men regeringen tar allvarligt på situationen. Vi
har naturligtvis beredskap för att kunna gå in med
ytterligare insatser utöver vad vi har gjort om det
skulle visa sig nödvändigt.

Anf. 50 OWE HELLBERG (v):
Herr talman! Den bostadsakuten är ju på väg att
stänga nu. Problemet är att det föds för få barn och
dör för många gamlingar i de här kommunerna, och
då blir det negativa siffror. Det är nog ganska rimliga
befolkningssiffror som man har nämnt i utredningen,
och SABO:s förslag är nog faktiskt inte så felaktiga.
Vi får väl hoppas att vi kan vända utvecklingen, både
ministern och jag, på olika sätt.
Men frågan är hur ministern ser på det här med
bostadsakuten. Ska den öppna igen, eller ska det ske
andra åtgärder? Det måste till något stöd till de här
kommunerna, annars kommer det att bli problem med
skola, vård och omsorg före 2010.

Anf. 51 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Herr talman! Jag sade i mitt tidigare svar att ut-
vecklingen inte är ödesbestämd. Det går att påverka
utvecklingen. Jag trodde kanske att det parti som
Owe Hellberg representerar också hade den inställ-
ningen och inte den mer uppgivna attityd som jag
tycker präglar Owe Hellbergs frågeställningar.
Vi har varit överens om den budget som vi lade
fram i höstas. Där säger vi att vi ska fundera över i
vilka former vi ska följa upp Bostadsdelegationens
arbete. Vi har avsatt 2 miljarder. Det är ungefär det
utrymme vi nu beräknar för att stödja de kommuner
som har en besvärlig situation med sina bostadsbolag.
Men vi har en beredskap för att fortsätta arbetet om
det skulle visa sig nödvändigt. Vi sitter just nu och
funderar över i vilka former. Vi måste följa utveck-
lingen i de här kommunerna väldigt noga och också
ha en beredskap att gå in med statliga åtgärder om det
skulle vara nödvändigt.
Den svenska öppenheten

Anf. 52 JOHAN PEHRSON (fp):
Herr talman! Jag har en fråga till statsrådet Lejon.
Sveriges demokratiska tradition krockar ju med
andra länders traditioner i EU-samarbetet, inte minst
på öppenhetsområdet. Jag deltog t.ex. i dag i ett
sammanträde med socialförsäkringsutskottet. Jag har
här i min hand några av de offentliga handlingar vi
fick, och som ni ser är de kraftigt nedstrukna. Det är
en följd av detta.
Vi har inte ens nått halvtid i ordförandeskapet.
Ändå verkar det som om regeringen har gett upp i
fråga om att kunna nå en uppgörelse som är bra om
öppenheten, en uppgörelse som präglas av just den
svenska öppenhetstradition som vi står för till skill-
nad från stängdhet och slutenhet. Få saker är väl så
viktiga som öppenheten för en rak, effektiv, rättvis
och trygg demokrati.
Vad avser statsrådet göra på de kommande mi-
nisterrådsmötena för att säkerställa en sådan positiv
utveckling för framtiden, om man nu har gett upp för
ordförandeskapsperioden?

Anf. 53 Statsrådet BRITTA LEJON (s):
Herr talman! Jag förstår faktiskt inte alls varifrån
Johan Pehrson får bilden av att regeringen har gett
upp. Det är tvärtom. Detta är någonting vi alla delar -
uppfattningen om öppenhetens betydelse som en av
grundbultarna i den svenska demokratin, liksom vik-
ten av att de europeiska medborgarna ges en möjlig-
het att få tillgång till dokument, att den europeiska
unionen blir mer öppen. Det är också så regeringens
arbete har varit inriktat.
Under hela processen, från det att vi skrev in be-
stämmelsen i Amsterdamfördraget om att unionen
måste bli öppen, har regeringen arbetat aktivt för
detta, många gånger hand i hand med svenska parla-
mentariker i Europaparlamentet, från alla partier. Vi
har under hela förra året aktivt arbetat, både på den
politiska nivån och på tjänstemannanivån, för att
bygga under för ett gott resultat under vårt ordföran-
deskap.
Nu använder vi alla ansträngningar, både på
tjänstemannanivå och på det politiska planet, för att
försöka åstadkomma bästa möjliga lösning under vårt
ordförandeskap, helst inom tidsramen före den 1 maj.
Men motståndet är tufft. Vi vet att vi har olika upp-
fattningar och olika föreställningar om vad som är
möjligt att åstadkomma. Men att regeringen skulle ha
gett upp kan jag klart dementera.

Anf. 54 JOHAN PEHRSON (fp):
Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Jag
inser självklart att statsrådet och den goda företräda-
ren för öppenheten i övrigt inte har gett upp i samar-
betet. Däremot har man gett upp tron på att man når
ett resultat under ordförandehalvåret. Man verkar lite
väl om sig om att det ska vara "succé" som står som
rubrik på de verksamheter man företar under ordför-
andeskapet. Det handlar om en ganska tuff konflikt
här. Det är grundbulten. Man har en helt annan syn på
öppenhet i de här länderna, många länder som har
fördelar på andra sätt i sin demokratiska tradition där
Sverige kanske är lite svagare. Här är öppenheten
fundamental.
Vågar regeringen ta en rejäl konflikt? Vi vet alla
vilka länder det handlar om. Kan ministern tänka sig
att lite tuffare skälla ut några kanske?

Anf. 55 Statsrådet BRITTA LEJON (s):
Herr talman! Jag försöker gärna svara på detta.
Jag kan försäkra Johan Pehrson att regeringen vågar
ta vilka konflikter som helst på denna punkt och att vi
redan har varit inblandade i ett antal sådana, utan att
närmare gå in på detaljer i dessa.
Våld mot äldre kvinnor

Anf. 56 SUSANNE EBERSTEIN (s):
Herr talman! Jag vill ställa en fråga till kulturmi-
nistern. Det är den 8 mars i dag, dvs. kvinnornas dag.
Då vill jag lyfta fram en fråga som rör just kvinnor.
Det finns en allmän känsla av att våld mot äldre
kvinnor ökar. Det kan t.ex. vara från make eller t.o.m.
från vuxna barn. De här kvinnorna är extra utsatta,
eftersom allt talar för att de inte polisanmäler och
söker hjälp hos kvinnojourerna och i socialnämnder-
na.
Vad kan ministern tänka sig för åtgärder för att
det här stora och besvärliga problemet ska uppmärk-
sammas och kunna åtgärdas?

Anf. 57 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Herr talman! Tack, Susanne Eberstein, för denna
tydliga kvinnofråga denna dag. När det gäller lag-
stiftningen på detta område infördes det i slutet av 90-
talet ett nytt brott i lagstiftningen, grov kvinnofrids-
kränkning. Det här är steg 1. Då det gäller lagstift-
ningen är vi alltså väl försedda.
Nu är vi på väg mot steg 2. Det handlar om en ny
brottsofferproposition, som kommer att läggas fram
inom de allra närmaste dagarna. Den går ut på att alla
berörda myndigheter ska få en förmåga och en sti-
mulans att informera alla berörda myndigheter som
har med dessa kvinnor att göra och få dem att våga
anmäla och fullfölja sina anmälningar, så att de klart
får för sig vad som händer om de driver processen
vidare. Vi tror att detta är en mycket viktig punkt.
Steg 3 är att vi också nu utreder möjligheten att
öka skyddet för de kvinnor som har relationer till män
som har besöksförbud. Vi vill inte inskränka dessa
misshandlade kvinnors frihet, utan vi vill i så fall
inskränka friheten för dessa misshandlande män.

Anf. 58 SUSANNE EBERSTEIN (s):
Herr talman! Jag vill tacka ministern för svaret.
Jag funderar på om det skulle behövas en särskild
statistik som i så fall vore efter ålder just för att vi ska
kunna göra den här kartläggningen. Det ministern
talade om var insatser, vilket också är väldigt viktigt.
Men skulle man, med tanke på den här kartläggning-
en, kunna tänka sig en åldersdifferentierad statistik
när det gäller våld mot kvinnor?

Anf. 59 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Herr talman! Det kan man mycket väl tänka sig.
Jag kommer att ta med mig den frågan till det depar-
tement som har ansvaret för de här frågorna. Men jag
tror att brottsofferinsatsen kommer att göra att de som
aldrig anmäler vågar kliva fram. Det mörkertal som
finns i dag kommer att minska. Vi kommer att få veta
hur många kvinnor som drabbas av detta, i alla fall
flera av dem kommer att våga. Det är vår ambition.
Jag tar med mig frågan om statistiken tillbaka till
Regeringskansliet.
TV-sändningar

Anf. 60 JOHNNY GYLLING (kd):
Herr talman! Jag har också en fråga till kulturmi-
nistern, och det gäller TV-sändningar.
I östra Blekinge finns ett helt samhälle som inte
kan se sina regionala nyhetssändningar på SVT på
grund av dålig täckning. Dessutom har man ständigt
problem med bildkvaliteten.
Den här frågan har tagits upp tidigare med minis-
tern. I över fem års tid har SVT uppvaktats av de här
drabbade människorna utan att någonting har hänt.
Vad kan ministern säga till de här människorna i östra
Blekinge?

Anf. 61 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Herr talman! Kravet på Sveriges Television är att
de ska nå i princip alla hushåll. I princip är översatt
till siffror 99,8 %. Det betyder att det finns avgränsa-
de områden dit TV:s täckning icke når. Med hjälp av
teknikutvecklingen är vi ganska optimistiska. Då
handlar det om digitaliserat marknät, som innebär att
en del av dessa personer i Blekinge som det handlar
om faktiskt har en möjlighet att se television. Det kan
också handla om att man med hjälp av paraboler som
man måste skaffa själv kan se SVT:s sändningar.
Tekniken arbetar för att täckningen förhoppningsvis
ska kunna bli bättre, det finns fler distributionsvägar.
Men kravet på SVT är faktiskt bara 99,8 % täckning,
eftersom vi har en sådan geografi att man ibland
hamnar på ställen där inte alla signaler kan komma
fram.

Anf. 62 JOHNNY GYLLING (kd):
Herr talman! Om jag som konsument köper en pa-
rabolantenn och abonnerar på ett programutbud och
det visar sig att jag inte kan se alla program som
utlovats, då har jag uppenbarligen blivit lurad. För-
modligen skulle Konsumentombudsmannen ge mig
rätt. Är det inte samma sak för de här människorna i
Blekinge? Varför ska de som inte kan se de utlovade
programmen betala full TV-avgift? Avgifterna i dag
är 1 668 kr. Det kostar Teracom ungefär 400 000 kr
att åtgärda det här problemet. Det motsvarar 240
hushålls årliga avgifter.
Min fråga kvarstår: Tänker ministern ta något ini-
tiativ för att lösa problemet?

Anf. 63 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Herr talman! För att ett ögonblick vara formell
ska jag säga att TV-licensen betalar man faktiskt inte
för programinnehållet utan för apparatinnehavet, som
licenserna ser ut i dag. Det betyder naturligtvis inte
att det är oerhört viktigt att så många som möjligt ska
kunna se television. Jag utgår från att Teracom kom-
mer att fortsätta att anstränga sig att så många som
möjligt ska kunna se Sveriges Televisions sändning-
ar.
Infrastrukturpropositionen

Anf. 64 EWA THALÉN FINNÉ (m):
Herr talman! Jag ska ställa en fråga till statsrådet
Lars-Erik Lövdén.
Statsrådet ingår i en grupp med tre statsråd - för-
utom Lövdén, statsrådet Wärnersson, socialminister
Engqvist, - utsedd av regeringen för att ha ett särskilt
ansvar för utvecklingen i Skåne och Öresundsregio-
nen. Vid ett flertal tillfällen har statsrådet och grup-
pen uttalat behovet av ytterligare infrastrukturinveste-
ringar i Skåne, nu senast den 6 mars på mässan Syd-
bygg i Malmö. Statsrådet vill att Citytunneln och
järnvägsförbindelsen mellan Sturups och Kastrups
flygplatser blir av. Alla dessa uttalanden väcker na-
turligtvis stora förhoppningar i Skåne.
Min fråga måste bli: När kommer regeringen att
lägga fram förslag till riksdagen om dessa in-
frastrukturinvesteringar?

Anf. 65 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Herr talman! Som är välkänt kommer regeringen
att lägga fram en sammanhållen infrastrukturproposi-
tion till hösten.
Citytunnelproblematiken är föremål för förhand-
lingar, där staten har utsett en särskild förhandlings-
man, Per-Anders Örtendahl, för att diskutera hur
finansieringen av den merkostnad som har uppstått i
Citytunnelprojektet ska delas mellan de olika intres-
senterna.
Jag har uttalat, och det finns en allmän uppslut-
ning i regionen för det, att Citytunnelprojektet är en
strategiskt väldigt viktig investering, inte för Malmös
vidkommande så mycket som för hela den regionala
trafiksituationen i Skåne. Här finns en utfästelse och
riksdagsbeslut om att klara av att genomföra det pro-
jektet. Det handlar nu om att hitta en finansiering för
fördyringarna och merkostnaderna i Citytunnelpro-
jektet.

Anf. 66 EWA THALÉN FINNÉ (m):
Herr talman! Det låter ju positivt att det ska kom-
ma någonting till hösten. Men den här infrastruktur-
propositionen har vi ju väntat på ganska länge.
Men menar då statsrådet Lövdén att man genom
denna infrastrukturproposition kommer att klara av en
finansiering av väldigt många infrastrukturinveste-
ringar i Skåne?

Anf. 67 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Herr talman! Jag åker väldigt mycket runt i landet,
och jag vet att det finns angelägna infrastrukturpro-
jekt runtom i landet. Det blir till syvende och sist en
prioritering och sammanvägning av vilka satsningar
som vi mäktar med under den kommande tioårsperio-
den. Men därom får vi möjligheter att föra ett utför-
ligt resonemang när regeringen har lagt fram sin in-
frastrukturproposition i höst.
Heby kommun

Anf. 68 PER LAGER (mp):
Herr talman! Jag har en fråga till statsrådet Lejon
om Heby kommun i Västmanlands län. Kommunen
ansökte om länsbyte, till Uppsala län, efter en folk-
omröstning 1998 som visade en klar majoritet för ett
sådant byte. Regeringen har sedan överlämnat frågan
till Kammarkollegiet som har utrett. Kommunförbun-
det har avlämnat en rapport som är positiv just till ett
sådant byte. Och i september 2000 lämnade Kam-
markollegiet sitt yttrande till regeringen som också
var positivt till ett sådant länsbyte.
Min enkla fråga är: När kommer regeringen att
besluta i detta ärende?

Anf. 69 Statsrådet BRITTA LEJON (s):
Herr talman! Bakgrunden är ungefär den som Per
Lager har beskrivit. Men man kan aldrig på förhand
tala om när regeringen kommer att besluta någonting
än mindre vad regeringens beslut definitivt kommer
att bli. Men så mycket kan jag i alla fall säga att jag
tror att jag har tagit emot den sista uppvaktningen i
detta ärende, och de har varit många, det kan jag
försäkra Per Lager om, och jag är medveten om det
oerhört stora intresse som finns framför allt i Heby
kommun för denna fråga, men också i omgivningarna
runtomkring, i både Västmanlands och Uppsala län.
Regeringen kommer att få ta ställning till denna
fråga inom kort, och jag hoppas att vi kan återkomma
med ett besked inom en mycket snar framtid. Men
något närmare besked än så kan jag tyvärr inte ge Per
Lager.

Anf. 70 PER LAGER (mp):
Herr talman! Inom kort, säger ministern. Något
närmare besked kan hon inte lämna. Men jag får väl
nöja mig med det och utgå ifrån att inom kort är högst
en månad.
Sambeskattning

Anf. 71 MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m):
Herr talman! Det är den internationella kvinnoda-
gen i dag, och den socialdemokratiska regeringen
talar mycket om jämställdhet och berömmer sig gärna
av att göra en hel del för jämställdheten. Trots detta
sambeskattas fortfarande förmögenheter i Sverige,
och det är ju illa ur ett jämställdhetsperspektiv. Men
vad som är ännu värre är faktiskt att regeringen
kommer att föreslå en ny sambeskattning, och nu
gäller det fastighetsskatten.
Min fråga till Marita Ulvskog, som ska svara på
övergripande frågor, är om regeringen har funderat på
eller gjort överväganden ur ett jämställdhetsperspek-
tiv när den nu är på gång att föreslå en ny sambe-
skattning för fastighetsskatten.

Anf. 72 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Herr talman! Jag förstår att frågan syftar på den
begränsningsregel som regeringen har utlovat och
som ska träda i kraft retroaktivt från den 1 januari.
Begränsningsregeln syftar till att ett hushåll inte ska
betala mer än en viss del av sin inkomst i fastighets-
skatt och på det sättet begränsa genomslaget av fas-
tighetsskatten för vissa särskilt utsatta grupper. Rege-
ringen kommer i det förslag som ska presenteras
senare i vår - det är ännu inte färdigt - att redovisa
vilken teknisk lösning som vi vill ha för begräsnings-
regeln. Sedan ska betänkandet remitteras innan riks-
dagen fattar beslut. Men tanken är att det ska gälla
från den 1 januari.

Anf. 73 MARIETTA DE PPOURBAIX-
LUNDIN (m):
Herr talman! Då får jag verkligen skicka med re-
geringen att den gör dessa överväganden ur ett jäm-
ställdhetsperspektiv. Vi vet att sambeskattning av
förmögenhet ifrågasätts av väldigt många just ur detta
perspektiv. I princip alla partier utom Socialdemo-
kraterna talar om att ta bort sambeskattning av för-
mögenhet.
Lägger man ihop de sammanlagda inkomsterna
för att ta ut fastighetsskatt så är det ju en ny sambe-
skattning. Eftersom regeringen säger att den är värl-
dens mest jämställda regering hoppas jag att den
verkligen tittar på detta ur ett jämställdhetsperspektiv,
annars inför man ju, som jag säger, en ny sambe-
skattning som inte är speciellt bra ur jämställdhets-
synpunkt.
Jag har svårt att se hur regeringen ska komma ur
detta om man lägger ihop de sammanlagda inkoms-
terna, eftersom det då blir en sambeskattning. Men
jag skickar med detta och hoppas att regeringen löser
detta på något sätt, även om jag har svårt att se att
regeringen kan göra det.

Anf. 74 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Herr talman! Begränsningsregeln syftar ju till att
hålla igen hushållets gemensamma boendekostnad
och begränsa genomslaget av fastighetsskatten. Det är
ju syftet med den begränsningsregel som regeringen
kommer att föreslå.
Ideella föreningar

Anf. 75 MIKAEL OSCARSSON (kd):
Herr talman! Jag har en fråga till statsrådet Löv-
dén. Den gäller det faktum att föreningar inom id-
rottsrörelsen får göra utbetalningar till medarbetare
och funktionärer upp till ett halvt basbelopp, dvs.
18 000 kr utan att behöva betala löneskatter och ar-
betsgivaravgifter, och det tycker jag är bra att de får
göra. Men min fråga är varför inte den övriga ideella
sektorn, dvs. t.ex. scoutföreningar, församlingar och
Röda korset, får göra samma sak.

Anf. 76 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Herr talman! Regeringen har för närvarande inga
planer att utvidga dessa regler. Men jag ska kanske
uppmana frågeställaren att ställa en fråga till finans-
ministern som är ansvarig för skattepolitiken, så får
frågeställaren kanske ett mer utförligt svar.

Anf. 77 MIKAEL OSCARSSON (kd):
Herr talman! Jag tycker att detta är en viktig frå-
ga, därför att den ideella sektorn är väldigt viktig. Jag
tycker att vi bör ge den allt stöd som vi kan. Och jag
tycker att det bör vara likhet mellan idrottsrörelsen
och t.ex. församlingar och scoutrörelsen. Jag skickar
därför med detta till Finansdepartementet genom
Lars-Erik Lövdén, att titta på detta och snarast ändra
på det så att det blir lika för föreningarna i Sverige.
Regionala resurscentrum för kvinnor

Anf. 78 ANNE LUDVIGSSON (s):
Herr talman! Jag har en fråga till Ulrica Messing,
och den rör regionala resurscentrum för kvinnor.
Regeringen har avsatt ca 26 miljoner för projekt, och
det är väldigt bra. Men lokalt och regionalt måste
man jobba hårt innan ett projekt kan starta. Och för
att få i gång ett projekt har man inga medel. Kvinnor
kan mycket, men de kan inte, och ska inte tycker jag,
jobba ideellt för att få i gång ett sådant projekt. Jag
undrar hur statsrådet ser på den här problematiken?

Anf. 79 Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Herr talman! Den fråga som Anne Ludvigsson
ställer gäller många, nästan alla, projekt där insatsen
från början förutsätts vara ganska liten, men den ska
ofta utgå från en ideell organisation, från en förening
eller ett kooperativ som har en liten kassa att ta av. Vi
tittar på detta ur ett generellt perspektiv, och vi har
redan gett möjlighet till hjälp med egenfinansieringen
när man får pengar från EU till en del målprojekt. Det
är klart att om den principen faller väl ut och får den
effekt som vi önskar, nämligen att fler projekt kan
komma i gång snabbare, så är jag beredd att se över
samma linjer för också andra projekt. Men låt oss
börja med detta första och se om vi når dit vi skulle
vilja med denna möjlighet.

Anf. 80 ANNE LUDVIGSSON (s):
Herr talman! Det tycker jag låter bra, och det
stämmer lite med det förslag som jag har, nämligen
någon form av basfinansiering för dessa resurscent-
rum, så att de vet att de har någonting att utgå från
och inte behöver kämpa varje dag för att överleva.
Heby kommun

Anf. 81 LENNART HEDQUIST (m):
Herr talman! Jag har en fråga till Britta Lejon som
är demokratiminister. Den anknyter möjligen till en
tidigare fråga i dag.
Om vi tänker oss att det råder en enighet mellan
de politiska partierna i en kommun, att det har varit
en folkomröstning som har givit ett entydigt resultat,
att det har varit en utredning av Kommunförbundet
som har givit ett entydigt resultat, att en statlig myn-
dighet har avlämnat ett entydigt ställningstagande,
om regeringen då fattar ett beslut som går stick i stäv
mot detta, i vilken utsträckning kan det betraktas som
en demokratisk skandal?

Anf. 82 Statsrådet BRITTA LEJON (s):
Herr talman! Det var ett lysande exempel på le-
dande frågor! Jag antar att frågeställaren syftar på
Heby kommun.
Regeringen har, till skillnad från Heby kommun,
till skillnad från Kommunförbundet, och till skillnad
från Kammarkollegiet, att ta ett helhetsansvar ur alla
tänkbara aspekter - självklart med indelningslagens
regler som grund, vilket också naturligtvis Kammar-
kollegiet har att ta sin utgångspunkt i.
Skulle nu allt det som frågeställaren tar upp inträf-
fa, finns det säkert argument för ett sådant ställ-
ningstagande. De ska i så fall redovisas i den ordning
som krävs. Jag vill betona, Lennart Hedquist och Per
Lager och alla andra som är intresserade av indel-
ningsfrågan, Heby kommun och liknande frågeställ-
ningar, att i den nuvarande lagstiftningen står det
självfallet att befolkningens uppfattning i frågan ska
tillmätas betydelse. Det kan jag försäkra frågeställa-
ren att regeringen gör.

Anf. 83 LENNART HEDQUIST (m):
Herr talman! Det är en kammardebatt i ärendet
senare i dag i anslutning till att en motion besvaras. I
yttrandet förutsätts att regeringen kommer fram till ett
rimligt ställningstagande.
Ärendet lämnar riksdagen i dag. Då kan en situa-
tion tänkas där regeringen kommer fram till ett mot-
stridigt beslut. Avser Britta Lejon då att låta regering-
en fatta det slutliga beslutet, eller kommer det i sådant
fall att överlämnas till riksdagen?

Anf. 84 Statsrådet BRITTA LEJON (s):
Herr talman! Reglerna kring länsbyten är till
skillnad från reglerna kring kommundelningsärenden
och andra saker i indelningslagen mycket mindre
styrda författningsmässigt.
Beredningen i Regeringskansliet har givit vid
handen att om i ett sådant ärende - som faktiskt är
väldigt ovanligt - regeringens beslut skulle bli att gå
på Heby kommuns ansökan, förutsätter det att rege-
ringen underställer riksdagen den frågan. Juridiken
säger oss också att om regeringens beslut skulle bli
ett avslag behöver det inte föredras i riksdagen. Sådan
är juridiken, och de förutsättningarna råder enligt
indelningslagens nuvarande utformning. Så kommer
också regeringen att formellt handskas med ärendet.
Jämställd arbetsmarknad

Anf. 85 MARIANNE SAMUELS-
SON (mp):
Herr talman! Jag har en fråga som berör arbets-
marknaden, jämställdheten och demokratin.
Min fråga är med anledning av den allt tuffare ar-
betsmarknaden vi har i dag, där fler och fler klagar
över att de är stressade, har svårt att leva upp till alla
krav som arbetsgivaren ställer på dem och att det är
allmänt tufft. Allra tuffast blir det för dem som har
barn i den situationen.
Vi kan i statistiken se att för kvinnor som är ute på
arbetsmarknaden anses det vara en nackdel att ha
barn. Det finns t.o.m. rapporter som säger att kvinnor
har uppmanats att vänta med att föda barn för annars
får de inte jobbet. För männen är det snarare en merit
att ha barn.
Jag skulle vilja veta om regeringen avser att vidta
några åtgärder med anledning av detta för att få en
mer jämställd och jämlik arbetsmarknad.

Anf. 86 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Herr talman! Vi ägnar oss successivt åt att försöka
åstadkomma en samhällsrevolution som innebär att
kvinnor och män ska kunna leva tillsammans på lik-
värdiga villkor. Vi vet att det är som frågeställaren
beskriver det, dvs. att kvinnor hindras i sin yrkesut-
veckling, arbetslivsutveckling, av att de har barn. Det
är inte en merit för dem, utan det är något som räknas
som negativt. Samtidigt kan vi se att det bland yngre
kvinnor på arbetsmarknaden inte är lika tydligt. Det
finns alltfler yngre kvinnor på arbetsmarknaden som
hävdar att detta icke räknas som en minuspoäng när
de söker anställning eller är anställda och sedan peri-
odvis är hemma med barn.
Det är en gigantisk omställning av arbetslivet, och
väldigt mycket handlar om livet utanför arbetsplat-
serna. Det är de klassiska kvinnofrågorna men också
familjepolitiska frågor och mansfrågor. Det är i
slutändan fråga om ordentlig högkvalitativ och billig
barnomsorg, äldreomsorg, omsorgssektor och sjuk-
vård i offentlig regi, förutom lika utbildningsmöjlig-
heter för kvinnor och män. Där gör vi bl.a. i år en del
större satsningar.

Anf. 87 MARIANNE SAMUELS-
SON (mp):
Herr talman! Det låter bra. Men verkligheten ser
tyvärr ganska annorlunda ut. Det har inte hänt någon
samhällsrevolution när det gäller dessa frågor. Snara-
re går det bakåt.
Ministern nämnde en bra offentlig sektor med bra
barn- och äldreomsorg. Vi får i dag gång på gång
larmrapporter om att det är ont om personal. Det är
t.o.m. så att man ringer till föräldrar och säger till
dem att de får vara hemma för att det finns inte per-
sonal att ta emot deras barn. Äldreomsorgen ser än
värre ut på många håll. Det är nästintill en katastrof
när det gäller behovet av sjuksköterskor inom sjuk-
vården.
Det här är i stor utsträckning en kvinnlig arbets-
marknad. Här behövs kraftåtgärder, både vad gäller
att få kvinnor att jobba i dessa branscher och att skapa
möjligheten till det jämlika samhället.

Anf. 88 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Herr talman! Det finns en del yrkeskategorier som
vi vet har börjat ge upp, som inte orkar eller som
lämnar den offentliga omsorgen därför att de får bätt-
re villkor på andra ställen.
Förskollärarna är en grupp som har varit aktuell
de senaste dagarna i debatten. Förskollärarna måste
bli fler. Staten kommer att se till att det utbildas fler.
Det finns resurser för detta. Dessutom behöver för-
skolläraryrket få en högre status. Kommunerna måste
satsa på förskolan så att inte kvaliteten sjunker, så att
personalen inte jobbar ihjäl sig. Det gäller inte minst i
Stockholmsområdet och närförorter. Vi är, tror jag,
rätt många i den här kammaren som har egna erfaren-
heter av urusel barnomsorg och hårt pressad personal
som behandlas illa av sina arbetsgivare kommunerna.
Där måste det ske mycket. I det moderatstyrda Stock-
holm står det illa till - för att ta ett konkret exempel.
Sedan var det jämställdhetsrevolutionen. Jodå, det
är en bra bit att gå, men vi har kommit en bit på vä-
gen. En del av de åtgärder vi beslutar om i denna
kammare är sådant som kommunerna, tyvärr, inte
väljer att genomföra. Det finns säkert socialdemokra-
tiska kommuner som inte gör fullt ut det vi skulle
önska, men framför allt är det moderatstyrda kommu-
ner som ägnar sig åt någon form av civil olydnad,
som innebär att kvinnorna drabbas i alla avseenden.
Merkostnader för distansutbildning

Anf. 89 LENNART GUSTAVSSON (v):
Herr talman! I tidigare debatter med bl.a. utbild-
ningsminister Thomas Östros har jag lyft upp frågan
om merkostnader för distansutbildningen. Kommu-
nerna får många gånger stå för kostnaderna. Glädjan-
de nog, om det går att lita till TT-telegrammet med
rubriken Messing vill ge stöd till distansutbildning,
finns det av regionalpolitiska skäl ett nytt synsätt från
regeringen.
Jag skulle vilja be statsrådet Messing att klargöra
om det inom regeringen finns en acceptans för att det
i samband med distansutbildningar finns merkostna-
der som drabbar kommunerna.

Anf. 90 Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Herr talman! All nationell politik har regionala ef-
fekter, och dessa effekter ser olika ut. Den utbild-
ningssatsning när det gäller universitet och högskolor
som vi har genomfört under några år är naturligtvis
en medveten politisk satsning med höga ambitioner.
Det handlar om att enskilda personer och regioner ska
ha chans att utvecklas och att växa. Det är en riktig
satsning som vi måste gå vidare med.
Men det finns en orättvisa i systemet. TT har refe-
rerat mitt uttalande i Luleå i går helt rätt. Det bekym-
rar mig att många kommuner som i dag ger sina med-
borgare möjligheter att studera på distans själva får
stå för kostnaderna.
Jag har blivit uppvaktad av Lapplandsförbunden -
för att ta ett exempel - som berättar att de tillsam-
mans går in med 50 miljoner kronor om året för att se
till att invånarna i Lappland ska få chans att skaffa sig
utbildning eller vidareutbildning via distans. Jag
tycker att de gör rätt. De gör precis det som är viktigt
för att både personer och regioner ska växa. Jag tyck-
er att man inom regionalpolitiken ska bli bättre på att
jämna ut de regionala skillnader som utbildningspoli-
tiken i det här fallet för med sig. Det är min ambition.

Anf. 91 LENNART GUSTAVSSON (v):
Herr talman! Jag är glad att jag uppfattade TT-
telegrammet rätt.
Få satsningar kan påverka den regionala utveck-
lingen så positivt som satsning på utbildning. Då är
det avgörande - precis som statsrådet säger - att även
glesbygdskommuner ges goda och likvärdiga villkor.
I det här sammanhanget är distansutbildningen viktig.
Det vore glädjande för många kommunpolitiker -
bl.a. inom Lapplands kommunalförbund - om stats-
rådet kunde ge ett besked till de kommunpolitiker
som har tagit fasta på utbildning som en utvecklings-
motor. Därigenom har de tagit på sig en del stora
merkostnader. Ge beskedet: Ja, ni kommer att kom-
penseras för det som ni har gjort.

Anf. 92 Statsrådet ULRICA MESSING (s):
Herr talman! Jag tycker att jag var ganska tydlig i
mitt svar till Lennart Gustavsson. Detta är min ambi-
tion i den proposition som jag har lovat att lämna till
riksdagen i höst. Jag hoppas att det då också finns en
politisk majoritet bakom denna ambition så att den
kan förverkligas i praktiken.
Jag tror att det är många som är överens om att
den utbildningssatsning som vi har genomfört är en
av de viktiga motorer som regioner och invånare i
olika regioner i vårt land behöver. Det gäller utbild-
ning, nätverk, klusterverksamhet och mycket annat.
Det vore förödande om några kommuner anser sig
inte ha råd att satsa på utbildning just därför att kost-
naderna ser olika ut regionalt. Det kan vi aldrig ac-
ceptera.
Internationella kvinnodagen

Anf. 93 MONICA GREEN (s):
Herr talman! Jag har en fråga till statsrådet Britta
Lejon. Som många andra frågor här i dag handlar den
också om delaktighet och engagemang. Det gäller
internationella kvinnodagen, eftersom det är dagens
tema, men det borde det förstås vara varje dag.
I dag firas kvinnodagen runtom i landet. På Lång-
holmens folkhögskola finns det många kvinnor som
inte känner sig delaktiga. De tycker sig känna ett visst
utanförskap. De har visserligen kommit en bit på väg
när de har tagit steget och börjat en folkhögskoleut-
bildning. Trots att de känner glöd och engagemang
för denna dag har de ändå frågor till regeringen som
de har skickat med mig.
Hur ska dessa kvinnor kunna påverka sin situa-
tion? De tycker att de bor i fel kommun därför att de
har för hög barnomsorgsavgift. De vill bo kvar, men
de känner att de inte kan påverka situationen. De
tycker att de har för låg lön. De kan inte leva på den
när de ska gå tillbaka till sina arbeten. Dessa kvinnor
har alltså konkreta frågor som de har skickat med
mig. Vad kan demokratiministern svara dessa kvin-
nor?

Anf. 94 Statsrådet BRITTA LEJON (s):
Herr talman! Demokratin blir vad vi som lever nu
gör den till. Jag skulle uppmuntra dessa kvinnor för
det som de gör, för de aktiviteter, det engagemang
och den kunskap som de uttrycker genom att de är
aktiva kravställare som går samman, organiserar sig
och visar på de brister som fortfarande finns i det
svenska samhället. Vi har fortfarande - som ni alla
vet - en bra bit kvar till halva makten och halva lö-
nen.
Jag, liksom regeringen i övrigt, är tacksam motta-
gare av dessa kvinnors frågor och propåer. Jag vet att
Mona Sahlin är på Långholmens folkhögskola för att
ta emot frågor och diskutera med dessa kvinnor.
Grunden är att man tror på sin egen förmåga att
påverka tillsammans med andra och att man låter sin
röst höras. Om man uppfattar att man inte får sin röst
hörd gäller det att fortsätta att agera och hitta nya
vägar. I en demokrati som är värd namnet måste
människors åsikter och röster bli lyssnade till. Är det
så att de aktuella makthavarna inte rättar sig efter
folkets röst har vi sett vad resultatet brukar bli av det.

Anf. 95 MONICA GREEN (s):
Herr talman! Dessa kvinnor efterlyser bl.a. den
feministiska människosynen som innebär att man ska
vara medveten om att kvinnorna fortfarande är un-
derordnade männen och att man ska vara villig att
göra någonting åt det. När dessa kvinnor träffar på
makthavare och försöker att påverka tycker de att de
inte blir tagna riktigt på allvar, trots att vi är världens
mest jämställda land. Det är sådant som dessa kvin-
nor vill skicka med. Då tar jag med budskapet från
Britta Lejon, att engagemanget lönar sig.
Stimulansåtgärder för byggande av bostäder

Anf. 96 STEN ANDERSSON (m):
Herr talman! Jag har en fråga till Lars-Erik Löv-
dén.
Lars-Erik Lövdén har länge sagt att han snart ska
presentera ett stimulanspaket för att öka motivationen
för att bygga nya bostäder. Med anledning av detta
har jag två korta frågor.
Kommer stödet att omfatta samtliga boendefor-
mer? Och kommer det att gälla över hela Sverige?
Om dessa frågor blir besvarade med ett nej vill jag ha
reda på varför.

Anf. 97 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Herr talman! Regeringen har aviserat att man i
vårpropositionen kommer att presentera ett förslag till
stimulansåtgärder för att det ska byggas fler hyres-
rätter. Under fjolåret byggdes det bara 1 500 vanliga
hyresrätter i Sverige. Det byggdes fler studentbostä-
der, äldreboenden och den typen av boendeformer,
men produktionen av vanliga hyresrätter är utomor-
dentligt låg i dag.
Nu kommer jag att föreslå ett sådant stimulanspa-
ket i vårpropositionen. Något utförligare svar än så
kan Sten Andersson inte få i dag.

Anf. 98 STEN ANDERSSON (m):
Herr talman! Då blir det tydligen en skillnad här
beroende på vad man bygger. Byggandet av egnahem
och bostadsrätter kommer inte att få något stimulans-
stöd, utan det ska bara gå till byggandet av hyresrät-
ter. Har jag uppfattat det rätt?

Anf. 99 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Herr talman! Bostadsbyggandet har ju ökat väl-
digt kraftigt procentuellt sett under det senaste två
åren. I år räknar man med att bygga 21 000-22 000
lägenheter. Men hyresrättsproduktionen har varit
utomordentligt låg. Det beror på att investeringskal-
kylerna för hyresrätter är sämre än för andra boende-
former.
Det är därför som regeringen överväger och
kommer att föreslå åtgärder för att stimulera byggan-
de av hyresätter. Förstahandsinträdet på bostads-
marknaden för väldigt många unga och andra är ofta
en hyresrätt. Då måste man komma upp i en hyres-
rättsproduktion som motsvarar den efterfrågan som
finns.
Sedan är det bara att beklaga att de moderata
kommunledningarna i flera kommuner - framför allt i
Stockholmsområdet - hitintills inte har tagit ansvar
för en rejäl bostadsproduktion.

Anf. 100 STEN ANDERSSON (m):
Herr talman! Det sista som Lars-Erik Lövdén sade
var rent ut sagt en lögn. Man kan avläsa i statistiken
att där det produceras bostäder i dag i Stockholmsom-
rådet är i de kommuner som leds av moderaterna. Det
är statistiskt bevisat.

Anf. 101 Statsrådet LARS-ERIK LÖV-
DÉN (s):
Herr talman! Det har gått utomordentligt trögt att
få i gång bostadsproduktionen i Stockholmsrådet, och
det finns naturligtvis många förklaringar till det.
Planberedskap och sådant har inte varit tillräckligt
bra. Kvar står det faktum att det har saknats en till-
räckligt stark offensiv från de moderata ledningarna i
Stockholms kommun och i några andra kommuner
för att få fart på bostadsbyggandet.
Regeringen kommer nu att göra ytterligare en in-
sats. Vi införde ju studentinvesteringsbidraget, trots
moderat motstånd här i riksdagen. Nu kommer vi att
göra ytterligare en insats för få i gång hyresrättspro-
duktionen.

Anf. 102 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Det är ytterligare ett stort antal som har indikerat
att de vill ställa frågor, men den utmätta tiden är nu
slut.
Jag tackar kammarens ledamöter och regeringens
företrädare för frågestunden.

7 § (forts. från 5 §) Polisfrågor (forts. JuU11)

Anf. 103 YVONNE OSCARSSON (v):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
utskottets hemställan i betänkandet.
Vänsterpartiet har under många år motionerat om
polisens arbetssituation. Vi tror inte att det räcker att
enbart ge polisen mer pengar för att lösa polisens
försvårade arbetssituation. Vi vet att poliskåren är en
av de yrkesgrupper där arbetsplatsolyckor och stress-
relaterade sjukdomar ökar allra mest. Det gäller både
kvinnliga och manliga anställda.
Arbetsbördan för polisen har ökat på grund av det
ökade och grövre våldet, men också på grund av en
ökad intern arbetsbörda. Det ingår i polisens vardag-
liga arbete att fatta snabba beslut och ofta i pressade
situationer, där ett felaktigt beslut kan innebära risker
både för allmänheten och för polisen själv.
I betänkandet framgår att det pågår en hel del ar-
bete för att se över det som vi i Vänsterpartiet är
oroade över.
Rikspolisstyrelsen har nyligen anställt en person
för att samordna arbetsmiljöfrågorna inom polisvä-
sendet, och under mars månad kommer en arbetsmil-
jökonferens att anordnas. Det planeras ett system så
att man ska kunna se hur sjukfrånvaron ser ut relate-
rat till män, kvinnor, civilanställda och poliser. Det
kommer också att införas ett system som redovisar
hur arbetsskador följs upp.
Poliser som utsatts för svåra psykiska påfrestning-
ar kommer att få möjlighet till handledning. Här
tycker jag att det är viktigt att påpeka att det kanske
inte bara är vid svåra händelser som poliser och även
andra yrkesgrupper behöver handledning, utan det
kan också vara behövligt för att hantera vardagligt
pågående arbete.
Det pågår också ett projekt för att försöka finna
metoder för att mäta stress. En särskild utredare håller
just på att göra en översyn av polisens arbetsuppgif-
ter. Han ska utreda och lämna förslag på förändringar
som innebär att polisens verksamhet kan renodlas, så
att polisen kan ägna sig åt att i huvudsak minska
brottsligheten och öka människors trygghet. Vi ser
fram emot utredningens resultat, men hoppas att poli-
sen även i fortsättningen ges utrymme att vara männi-
skor till hjälp även med till synes små insatser. Poli-
sen ska vara synlig och hjälpa oss människor i var-
dagssituationer.
Vänsterpartiet uttryckte även i debatten i fjol att vi
inte tänker medverka till att polisen i Sverige får färre
och alltmer våldsamma uppgifter. Det är mycket
viktigt att ha balans när det gäller sådana arbetsupp-
gifter som andra än poliser kan utföra och att inte
urholka polisens arbetsuppgifter alltför mycket.
Om polisen ofta utsätts för svåra och hårda pröv-
ningar finns det risk för att det mänskliga försvaret
sätter in och man skaffar sig en hård attityd som kan
försvåra förmågan till empati och respekt för andra
människor.
Eftersom det är så pass mycket på gång har vi i år
nöjt oss med de åtgärder som nu pågår, men kommer
naturligtvis att följa utvecklingen i fortsättningen.
Polisens internutredningar är också en fråga som
Vänsterpartiet har drivit under flera år. Vi tycker att
det borde vara självklart att poliser inte utreder poli-
ser vid misstanke om brott. Förtroendet för poliskåren
är viktigt för säkerheten i samhället och för demokra-
tin i stort, men också för att arbetssituationen för
poliserna själva ska kännas tillfredsställande. Det är
lika viktigt att poliser blir utredda och dömda om
brott kan bevisas som att de blir friade om brott inte
kan styrkas.
I slutet av mars förra året beslutade regeringen att
tillsätta en parlamentarisk utredning som ska granska
den ordinära tillsynen av polisen och åklagarväsendet
för att säkerställa att medborgarnas krav på en demo-
kratisk insyn och kontroll ska kunna tillgodoses på
bästa sätt. Vi tycker därmed att syftet med vår motion
är uppfyllt.
Förra veckan var jag under ett par dagar på besök
på Polishögskolan här i Stockholm. Det var mitt and-
ra besök på skolan som varade mer än en stund. Den
här gången var jag där i två dagar. Jag har tidigare
varit där tre dagar i följd. Den här gången fick jag
följa en klass under deras ordinarie lektioner. Min
uppfattning är att utbildningen är på mycket god väg
att se till att nyutbildade poliser är väl förberedda för
att arbeta med problemorienterat polisarbete. Som vid
alla förändringar krävs det tid för att allt ska fungera,
men enligt min uppfattning är man inne på rätt väg.
Ingen har hittills kommenterat de fyra elever som
det har varit mycket skriverier om i tidningarna på
senaste tiden. När det gäller de fyra eleverna som
uttalat sig förnedrande om kvinnor, homosexuella och
invandrare är det inte alldeles enkelt att veta om sko-
lan agerar rätt eller fel. Vi är nog alla överens om att
vi inte ska ha poliser som uttalar sig föraktfullt och att
det är riktigt att med kraft markera att det inte är okej.
Alla som uttalar sig kränkande är inte homofoba,
kvinnofientliga eller rasister. Elever på Polishögsko-
lan är under utbildning och kan inte vara duktiga,
kloka poliser redan efter en termin, utan utbildningen
förändrar naturligtvis eleverna på många olika plan.
Det nya inlärningssättet har lett till att klimatet
blivit öppnare och att det förekommer diskussioner på
ett annorlunda sätt, vilket leder till att elevernas vär-
deringar tydliggörs. Det finns väl ingen här som på
allvar kan hävda att poliskåren är helt utan fördomar
och att poliser aldrig uttalar kränkningar. Vi tror det i
alla fall inte.
Det är glädjande att antalet kvinnliga elever vid
Polishögskolan har ökat. Vi är övertygade om att
stämningen och värderingarna påverkas av en jämna-
re könsfördelning. Grabbiga yrken har allt att vinna
på att få in fler kvinnor, liksom typiskt kvinnliga
yrken behöver fler män. De flesta yrkesgrupper som
har att göra med barn och ungdomar är starkt överre-
presenterade av kvinnor. Förskola, skola, socialtjänst
är alla arbetsplatser med ett alltför litet antal män.
Från alla perspektiv skulle det vara bra för ungdomar
och barn att få tillgång till bra vuxna manliga förebil-
der.
Inom kriminalvården i stort är det mycket tydligt
att många pojkar och män som begår brott inte har
haft bra manliga förebilder. Vi vill också, som van-
ligt, påtala vikten av att se rättsväsendet från ett hel-
hetsperspektiv. Arbetsmarknad, alkoholpolitik, för-
skola, skola, kultur, fritid, bostadspolitik, kommuni-
kationer är alla exempel på områden som påverkar
rättsväsendets insatser.
Värderingar och attityder måste också poängteras
som viktiga. Det spelar stor roll hur vi vuxna beter
oss och hur vi sätter gränser för barns och ungdomars
beteende.
Ett exempel läste jag om i går i min lokala tidning
Ljusdals-Posten. Förra helgen anordnades en ban-
dykupp för rätt små pojkar. Två domare lämnade
planen därför att framför allt ledare skrikit och uttalat
sig i föraktfulla ordalag. Det gjorde att domarna inte
ville fortsätta att vara med. Jag tycker att den marke-
ringen var bra. Vi kanske skulle markera på det sättet
lite oftare och på lite olika plan.
Vi behöver välutbildade och humana poliser och
måste på alla sätt se till att de duktiga poliserna stan-
nar kvar i poliskåren. Vi måste också se till att bli-
vande poliser ges de allra bästa förutsättningar.

Anf. 104 MAUD EKENDAHL (m) replik:
Herr talman! Kia Andreasson sade, eftersom
Miljöpartiet och Vänsterpartiet ingår i den här sam-
verkansorganisationen för att regeringen ska klara av
sin ärenden här i kammaren, att hon skulle vilja verka
för att polisen fick mer resurser. Det blev jag glad för.
Nu hör jag Yvonne Oscarsson säga att för Vänster-
partiet är det inte pengarna som gör att man löser
problemen inom polisen.
Då har jag en rak fråga till Yvonne Oscarsson om
det här med att det saknas pengar. Nu måste man ju
utöka sin anslagskredit. Är inte det ett tecken på att
det saknas pengar i polisväsendet?

Anf. 105 YVONNE OSCARSSON (v) re-
plik:
Herr talman! Jag kan upprepa vad jag sade om
polisens resurser. Vi tror inte att det enbart räcker
med att ge polisen mer pengar. Vi är övertygade om
precis det som Ragnvi Marcelind läste upp tidigare ur
Rikspolisstyrelsen beslut när det gäller budgeten. Det
har både Margareta Sandgren och jag varit med om
att skriva under. Vi vet lika väl som alla andra här i
kammaren att polisen behöver mer pengar. Vi i
Vänsterpartiet gör vad vi kan i förhandlingarna med
regeringen och Miljöpartiet för att vi ska komma fram
till en så bra lösning som möjligt när det gäller resur-
ser till polisen. Det kan jag lova Maud.

Anf. 106 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja fråga Yvonne Os-
carsson om arbetsmiljön. Tror Yvonne Oscarsson att
det räcker med metoder för att mäta stress när perso-
nalen redan går i väggen? Det som saknas är ju per-
soner på tjänsterna. Det gäller särskilt i norra delarna
av Sverige, där är de tomma stolarna många. Det är
här man behöver sätta in de första åtgärderna för att
avlasta poliserna. Det måste finnas poliser på de här
tjänsterna. Det är här det behöver sättas in åtgärder.
Sedan skulle jag vilja ta upp en annan sak. Det
gäller det här med att poliserna ska vara synliga. Man
blir ganska förvånad när man som medborgare kom-
mer till polisstationen och ser att det är öppet mellan
kl. 9 och kl. 15. Dörren är stängd så man får trycka
på. Mellan kl. 9 och kl. 15 arbetar ju folk. Det känns
otillgängligt. Är inte det också ett sätt att öppna upp
och så att medborgarna får bättre kontakt med poli-
sen?

Anf. 107 YVONNE OSCARSSON (v) re-
plik:
Herr talman! Gunnel har alldeles rätt i det här med
stressen och att det naturligtvis inte räcker med de
åtgärder som jag nämnde. Självklart handlar det om
att man måste ha tillräckligt många poliser för att
kunna dela på arbetsuppgifterna, lägga upp arbetsti-
den och planera på ett helt annat sätt än om man är
underbemannad. Naturligtvis är det så. Men jag tyck-
er ändå att det är bra att man ser över metoder för att
mäta hur stressen ser ut. Det kan ju vara så att inte
alla problem inom polisen bara har att göra med an-
talet. Man kan bli stressad av andra saker också. Då
tycker vi att det är bra att hittar metoder för att mäta
detta.
När det gäller Gunnel Wallins andra fråga, om
öppettider, håller jag med. Naturligtvis är det så att
medborgarna behöver ha fler poliser. Man måste ha
möjlighet att träffa poliser på fler tider. Det ser jag
som polisstyrelsernas sak. Det kan inte vi styra här i
riksdagen. Men visst förstår jag om människor vill ha
mer tid för att träffa poliser.

Anf. 108 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Herr talman! Då har jag ytterligare en fråga. Det
har sagts tidigare i debatterna att år 2003 skulle vi ha
tillräckligt många poliser. Men vi ser ju hur situatio-
nen ser ut nu. Vi ser det här stora gapet. Man kan
faktiskt inte ha öppet, för det finns inga poliser på
stationerna. Problemet är ju större än så. Det gäller
både antalet färdigutbildade poliser och medlen för
att anställa dem. Skulle man anställa de poliser som
behövs i dag skulle underskotten vara ännu större. Nu
klarar man sig kanske hyfsat för att man har så många
vakanser. Problemet är alltså stort. Det behövs verk-
ligen samarbete för att man ska kunna lösa denna
besvärliga situation.

Anf. 109 YVONNE OSCARSSON (v) re-
plik:
Herr talman! Det är alldeles riktigt som Gunnel
Wallin säger. I det dokument som Ragnwi har hänvi-
sat till tidigare framgår det väldigt tydligt att om inte
polisen får mer pengar för att täcka upp sitt under-
skott kommer det att krävas nedskärningar. Det man
behöver är ett tillfälligt tillskott plus att man behöver
mer pengar under varje år framöver.
Just nu, herr talman, pågår ju förhandlingarna som
allra bäst och allra hårdast mellan regeringen, Väns-
terpartiet och Miljöpartiet. Därför är det lite svårt för
mig att just nu gå in närmare på vad Vänsterpartiet
säger i fråga om budgeten för polisen.

Anf. 110 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Herr talman! Yvonne Oscarsson talar om att de
stressrelaterade sjukdomarna har ökat mest. Samtidigt
säger hon lite retoriskt att alla stressrelaterade sjuk-
domar inom polisen inte kan ha med antalet poliser
att göra. Då skulle jag vilja fråga Yvonne Oscarsson
en sak. Det är ju så att den sammanlagda sjukfrånva-
ron inom polisen motsvarar 1 200 årsarbetskrafter.
Vad tror Yvonne Oscarsson i så fall är den stressre-
laterade orsaken till att vi har så mycket sjukfrånvaro
inom polisen?
Min nästa fråga hämtar jag också från det här do-
kumentet som Yvonne Oscarsson har varit med om
att ta fram i Rikspolisstyrelsen med anledning av
bristerna vad gäller antalet poliser. Där finns det
också en långsiktig målsättning för polisväsendet: Att
ingen som är 55 år eller äldre ska tvingas arbeta natt.
Det innebär att vi skulle plocka bort ytterligare 3 500
poliser i förhållande till det låga antal poliser vi har i
dag. Har Yvonne Oscarsson någon tanke om hur det
skulle gå till utan resurser?

Anf. 111 YVONNE OSCARSSON (v) re-
plik:
Herr talman! När det gäller stressrelaterade sjuk-
domar och andra sjukdomar inom polisen, alltså
långtidssjukskrivningar, tror jag naturligtvis att det
beror på att man är för få. Självklart är det detta som
är avgörande. Men det är även så att medelåldern är
hög. De äldre poliserna blir sjukskrivna. Jag vet att
det på vissa polisstationer är ända upp till en tredjedel
som är sjukskrivna. Man äter blodtryckssänkande
mediciner. Många kan inte jobbar kvällar, många kan
inte jobba natt. De har sjukintyg för att de inte kan
det. Det betyder att pressen blir ännu större på de
yngre poliserna, de som fortfarande orkar. Vi riskerar
att bränna ut även dem. Det är naturligtvis inte bra.
Sedan tror jag också att det kan vara en stressande
faktor att man inte hinner med eller vet vad man ska
prioritera först. Många polisiära ärenden prioriterar så
att säga sig själva. Man hinner inte med. Jag kan inte
bedöma om det alltid bara handlar om antalet poliser
eller om det också handlar om oklarheter i hur man
har sin arbetsordning.

Anf. 112 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag tackar för den utläggningen. Jag
är ändå av den uppfattningen att det till stor del na-
turligtvis handlar om att man är för få. I Stockholms
län har långtidssjukskrivningarna ökat med 50 %. Det
säger en del om hur jobbig arbetssituationen är - inte
minst om man hela tiden ska få höra från politikerhåll
att det inte handlar om brist på pengar utan brist på
organisation, samverkan osv. För de poliser som finns
i tjänst känns ju det oerhört frustrerande.
Jag tror att Yvonne Oscarsson med tanke på det
som står i Rikspolisstyrelsens underlag är medveten
om att det nu gäller att trycka på regeringen inför
vårpropositionen. Det är faktiskt, som Gunnel sade
tidigare, inte ens så att det räcker att vi anställer några
få. Det handlar om att vi ska nyrekrytera 900 per år
fram till 2013. Då har vi ändå bara en poliskår mot-
svarande den vi har i dag. Det är det som är allvarligt.

Anf. 113 YVONNE OSCARSSON (v) re-
plik:
Herr talman! Polisens situation i Stockholm är
väldigt allvarlig. Jag ser att många av polisens arbets-
uppgifter blir förändrade i ett samhälle där man skär
ned på den övriga välfärden. Alla vet att man drar ned
på fritidsgårdar och på barnomsorg, att man inte gör
tillräckliga insatser när det gäller skolan och att man
har öppet hela nätterna på krogar. Människors alko-
holmissbruk påverkar polisens arbete mycket starkt.
Jag ser det som ett resultat av att man drar ned på
välfärden.
När det gäller att vi ska utbilda poliser är det helt
riktigt. Enligt dokumentet från Rikspolisstyrelsen
behöver vi utbilda 900 poliser per år. Man har ökat
antalet utbildningsplatser på Polishögskolan i Stock-
holm så att man där utbildar i maxfart, enligt vad man
själv säger. Egentligen har man just nu för många
elever på Polishögskolan för att man ska känna att
man ger dem en tillfredsställande utbildning. Vi har
en ny polishögskola i Umeå. I dagarna planeras det
att besluta om var den tredje polishögskolan ska vara.
I detta dokument nämns också en fjärde polishög-
skola.
Jag tror att vi måste besinna oss och vara kloka,
som jag har sagt i tidigare debatter. Vi kan inte klona
poliser, utan vi måste utbilda dem i en sansad takt så
att de poliser vi utbildar är väl förberedda för det
svåra polisarbetet.

Anf. 114 GÖRAN LINDBLAD (m):
Herr talman! Ett år går fort. Jag har som traditio-
nen dessvärre bjuder åter behövt aktualisera frågan
om eftersök av försvunna personer. I årets version av
min motion, Ju225, har jag lite provokativt lyft fram
främst sökmetoden där man använder sig av blod-
hund för att hitta försvunna personer. Metoden är
relativt billig och mycket säker.
Vid förra årets debatt hade jag just erhållit en 80-
sidig rapport som var publicerad av polisen i Essex,
och den hette Scent to Jail. Rapporten redovisar erfa-
renheterna från Essex avseende eftersök av försvunna
personer med hundar. Man har jämfört blodhund med
schäfer. Herr talman! Jag utgår nu från att justitieut-
skottets värderade ledamöter vid det här laget, efter
ett år, alla har tagit del av den här mycket intressanta
rapporten.
90 % av allt hundarbete inom polisen här i Sveri-
ge, liksom på de flesta andra håll, är spårning. I de
allra flesta fall söker man efter försvunna personer,
oftast barn eller gamla och förvirrade, och endast en
liten del av hundverksamheten avser brottslig verk-
samhet eller spårning av brottslingar.
Statistiken över resultaten av arbetet med polis-
hundar i Sverige är ofullständig, för att inte säga totalt
obefintlig. Man vet ungefär hur många personer i
landet som försvinner, och det är ju bra. Man vet
också ungefär hur många som återfinns. Däremot
saknas uppgifter om hur de återfunnits, om de har
kommit tillbaka själva, vilket de flesta torde göra,
eller om de har hittats genom polisens försorg. Det är
helt och hållet uppgifter från polisen.
Ännu svårare blir det om man vill veta hur många
eftersök polisen har gjort med hund. Framför allt
saknas uppgifter om vilka och hur många av dessa
eftersök med tjänstehundar som leder till resultat. Det
är helt och hållet enligt uppgifter som riksdagens
utredningstjänst fått från polisen. Man vet alltså inte
riktigt vad man håller på med.
Herr talman! För mig förefaller det mycket kons-
tigt att en statlig myndighet driver en omfattande
verksamhet utan att kunna utvärdera resultaten. Man
vet alltså inte vilka eftersök som lyckas eller varför.
Det förefaller som om utvecklingen på det här områ-
det mera styrs av slumpen än av vetenskapliga fakta.
Jag hoppas att det inte är av samma orsak som när
man under 80-talet inte utvärderade resultaten av
vården av missbrukare på behandligshem. Orsaken
var nämligen att man då var rädd att personalen
skulle bli så nedstämd och deprimerad över resulta-
ten.
Herr talman! Det minsta man kan begära är att
polisen klarar av att för regering och riksdag redovisa
vilka insatser som ger vilka resultat. Att även annan
verksamhet, t.ex. uppklarande av stölder, går dåligt
vet vi redan. För egen del har jag ju, som de flesta av
er känner till, varit tvungen att anlita motståndarlaget
för att återfå min stulna egendom.
Utskottet skriver i betänkandet om ett pågående
utvecklingsarbete. Såvitt jag har erfarit har inte
mycket av detta utvecklingsarbete nått verkligheten.
Utvecklingen hos polisen är än så länge när det gäller
eftersök av försvunna personer bara papperskon-
struktioner.
I Halland har man börjat använda en pejlutrust-
ning för att finna t.ex. dementa som villat bort sig.
Detta är alldeles utmärkt. Jag har i tidigare motioner
och debatter tagit upp att det finns bra pejlutrustning
som man skulle kunna använda. Men av någon obe-
griplig anledning har man lagt över det på polisens
hundsektion i Halland att ta hand om pejlingen. Om
pejlingen fungerar behövs ingen hund, inte heller
någon polis som håller i hunden. Pejlen kan ju skötas
av vem som helst. Då vore det enklare om äldreom-
sorgen själv skötte det, billigare och effektivare. Ef-
tersök med hund är till för de fall där det inte finns
någon pejl.
Jag kommer inom kort att åter besöka polismyn-
digheten i New York där man också, precis som i
England, har använt blodhundar under en längre tid.
Jag kommer därför att efter påsk till utskottets leda-
möter kunna dela med mig av de senaste resultaten
när det gäller sökverksamheten i storstaden New
York.
Herr talman! Jag kommer inte att här framföra
något yrkande, men jag förväntar mig att man rätt
snart ska kunna ta del av en enkel redovisning från
svensk polis där man visar vad man lyckas med och
vad man misslyckas med.

Anf. 115 KIA ANDREASSON (mp):
Herr talman! Jag känner mig involverad, därför att
för fyra år sedan skrev jag en motion som var nästan
likalydande som den första motionen som Göran
Lindbland skrev året efter. Han har följt min tradition.
Jag kan inte hålla med honom om att det inte görs
någonting. Efter den tragiska händelsen i Kungsbacka
när den lille pojken försvann gjordes det upp planer i
olika polisdistrikt, och man ville centralt jobba med
detta. Framför allt i Halland har man utvecklat pej-
lingen, som det har redogjorts för här.
Det har försvunnit 7 000 personer under de se-
naste tio åren, och 300 försvunna har påträffats om-
komna. Det är i största utsträckning gamla, senila
människor.
Det nya pejlsystem som har prövats och utvärde-
rats i Halland och som fungerar är någonting att ta
efter. Det är bara att fortsätta med det här. Vi kan
använda pejlsystemet för de gamla. Det är tyvärr en
kostnad med det, då man måste hyra nödsändarna för
500 kr i månaden. Det kan ju varje hem göra. Sedan
kan man använda de hundar som finns till att söka
efter barn som har förirrat sig.
Nog tycker jag att utvecklingen ser ljus ut, herr
talman.

Anf. 116 GÖRAN LINDBLAD (m):
Herr talman! Traditionen blir inte ett dugg bättre
därför att både Kia Andreasson och jag har motione-
rat i samma fråga och nästan ingenting händer. Att
pejlutrustningen var bra sade jag själv alldeles nyss
här i talarstolen, och jag tycker att den ska användas.
Men det är larvigt att låta polisen hålla i pejlen - det
kan ju vem som helst göra. Det enklaste vore att soci-
alförvaltningen kunde hyra sådana. Det skulle dess-
utom vara relativt billigt, jämfört med de resurser
man får lägga på att leta efter gamla som har förirrat
sig. Man kanske t.o.m. kan tänka sig att en del dagis
sätter pejl på barnen när de är på utflykt. Det skulle
naturligtvis gå att lösa.
Kärnproblemet i det här är de som försvinner som
vi inte har hängt någon pejlutrustning på, och dem
gäller det att hitta fort, lätt och billigt innan de dör i
skogen eller råkar ut för någonting annat otrevligt.
Varje fall där man misslyckas att hitta en försvunnen
människa beroende på att man saknar rätt resurser
och rätt utrustning är en tragedi. Därför borde Kia
Andreasson och jag kunna bli eniga om att vi ska ta
nya tag för att få fart på det här.
Jag hörde inte heller Kia Andreasson säga ett
dugg om hon tycker att vi ska få in lite statistik från
polisen. Är det tillfredsställande att polisen inte ens
vet vad man lyckas med och vad man håller på med?

Anf. 117 KIA ANDREASSON (mp):
Herr talman! Polisen, Göran Lindblad, är en
mycket ansträngd myndighet för tillfället. Man har,
som vi har hört här i debatten i dag, svårigheter med
personal, brist på poliser osv.
Jag tycker att det är utmärkt om vi kanske kan
lägga denna fråga på andra myndigheter, så som
förslaget är. Det är inte enbart en polisfråga, utan vi
kan sprida ansvaret i samhället.
Det är den stora poängen här i dag. Vi får arbeta
vidare inom andra utskott, och vi får sprida att den
här informationen finns och ska användas och inte
bara vara en fråga för polisen.

Anf. 118 GÖRAN LINDBLAD (m):
Herr talman! Att polisen är ansträngd är dagens
understatement. Det är katastrofalt på många håll. Vi
har från mitt parti förslag på hur man kan hjälpa upp
det till en del, men naturligtvis är det mycket mer
som behöver göras.
Framför allt behöver man renodla de polisiära
uppgifterna och koncentrera sig. Därför har jag i
tidigare debatter och tidigare motioner också föresla-
git att man skulle utöka samarbetet med organisatio-
ner och frivilliga. I USA är det många som har blod-
hundsteam som är tränade ihop med polisen, men
som inte ägs och sköts av polisen. Fyra fem team för
hela Sverige skulle vara fullt tillräckligt för att vi
skulle klara eftersökningar. Man skulle kunna skicka
teamen med helikopter dit där någon är försvunnen.
Jag ser inte att vi inte skulle kunna samarbeta
kring det här. Därför, Kia Andreasson, ser jag fram
emot att vi nu tillsammans tar tag i det här.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 10 §.)

8 § Kriminalvårdsfrågor

Föredrogs
justitieutskottets betänkande 2000/01:JuU12
Kriminalvårdsfrågor.

Anf. 119 JEPPE JOHNSSON (m):
Herr talman! "Anpassningen till en lägre kost-
nadsnivå har drivits hårt vid de lokala myndigheterna.
Detta innebär att även under år 2000 har viktiga om-
råden eftersatts. Omfattningen av de brotts- och miss-
bruksrelaterade programmen har fortsatt att minska.
Det finns också många anställda, som ännu inte ge-
nomgått grundutbildning".
Jag inledde mitt anförande med att citera första
stycket ur Kriminalvårdens årsredovisning för år
2000, under rubriken Året som gått.
Det upplästa bör inte komma som en överraskning
för t.ex. Yilmaz Kerimo. Liksom jag sitter Yilmaz i
Kriminalvårdsstyrelsens styrelse, och jag utgår från
att Yilmaz delat med sig av informationen till sina
partikamrater.
Lite längre fram står det:
"Beläggningsgraden vid anstalter och häkten har
fortsatt att öka, vilket förutom att det försvårar place-
ringen av intagna även medverkar till ökad belastning
av personalen. Detta påverkar mycket negativt krimi-
nalvårdens möjligheter att bedriva ett effektivt påver-
kansarbete."
Bakom orden i dessa båda citerade stycken finns
många som arbetar i kriminalvården som känner att
de inte har möjlighet att göra ett så bra jobb som de
skulle vilja och många som upplever att de känner sig
hotade och otrygga i sitt arbete. Den beskrivna situa-
tionen påverkar naturligtvis också de intagnas möj-
lighet till rehabilitering och minskar deras möjligheter
att efter avtjänat straff börja om på nytt med ett liv
utan droger och kriminalitet.
Herr talman! Detta betänkande behandlar ett antal
motioner om kriminalvård. Vi moderater finns med
på samtliga sex reservationer och på fyra av de sär-
skilda yttrandena. Jag står givetvis bakom samtliga
våra reservationer och särskilda yttranden men yrkar
endast bifall till reservation 1.
Regeringen har utlovat en redaktionell översyn av
Kval, lagen om kriminalvård i anstalt. Direktivet är
utlovat till i höst. Vi moderater anser inte att detta är
tillräckligt. Vi anser att regeringen i stället ska ta
initiativ till en helt ny utredning med uppdrag att
lämna förslag till helt ny lagstiftning som anger de
regler som ska gälla för hur fängelsestraff ska verk-
ställas. Lagen bör kallas fängelselagen.
Herr talman! Det finns ett eller flera brottsoffer
bakom varje brott. Ibland känns det som om vi
glömmer detta faktum. I reservation 2 tas verkställig-
hetsinnehållet för sexualbrottsdömda upp. Det finns
bland pedofilerna en liten grupp som gör sig skyldiga
till ett flertal sexualbrott mot barn. Straff tycks inte
kunna få dem att avhålla sig från sitt sjukliga beteen-
de.
Peter Martens, forskare i pedofili på BRÅ, menar
att det mest lovande sättet att behandla pedofiler är att
kombinera farmakologisk behandling med psykolo-
gisk och social terapi. Det är naturligtvis ett stort
ingrepp i den enskildes liv att behandlas med medici-
ner för att dämpa sexualdriften. Men detta måste
naturligtvis även ses utifrån de som drabbats eller
som kan komma att bli nästa offer.
Vi anser att sexualbrottslingar som tidigare åter-
fallit i sexualbrottslighet ska ges möjlighet att välja
medicinsk behandling som kan minska behovet av
fortsatt internering. En villkorlig frigivning för dessa
fångar ska först bli möjlig om den dömde väljer att
låta sig medicineras.
Utskottet konstaterar:
"Dagens regler innebär att det inte finns någon
möjlighet att ställa villkor för frigivningen."
Men det behöver väl inte vara så att det inte går
att ändra på de regler man har i dag?
Vidare konstaterar utskottet att om man ska ställa
villkor för frigivningen kan det endast gälla under
tiden för villkorlig frigivning. Men inte ens då är
utskottsmajoriteten beredd att ställa villkor på de som
friges, trots att de tidigare återfallit i grova sexual-
brott.
Lite, om jag får använda ordet, snusförnuftigt
konstaterar utskottsmajoriteten vidare:
"Det finns också anledning att räkna med att en
del dömda inte kommer att vilja underkasta sig be-
handlingen och därmed inte kunna friges förrän hela
strafftiden gått till ända."
Jag tror knappt vad jag läser. Är det verkligen så
för utskottsmajoriteten att det är viktigare att alla
dömda blir frigivna innan hela strafftiden är avtjänad
än att kvinnor och barn skyddas från sexuella över-
grepp?
Herr talman! Våldsbrottslingars möjlighet till
permission och frigång måste inskränkas. Allmänhe-
tens skyddsintresse måste alltid väga tyngre än den
enskilde gärningsmannens intresse av att få permis-
sion. Här har det syndats mycket och allvarligt. Fe-
nomenet kom i blixtbelysning i samband med den
tragiska händelsen i Malexander.
Tillämpningen av permissionsbestämmelserna har
nu stramats upp, men fortfarande händer det att farli-
ga brottslingar rymmer under permissioner. Vi anser
därför att reglerna bör ses över och stramas upp.
Detta gäller inte minst för återfallsbrottslingar. En
försöksverksamhet bör inledas med elektronisk över-
vakning vid permissioner. Det finns teknik som går
att använda. Kan EU hålla reda på alla fiskebåtar med
GPS och åkerier hålla reda på sina lastbilar vore det
väl konstigt om det inte gick att ha ökad kontroll av
interner under permission med samma typ av teknik.
Herr talman! Under fängelsetiden har internerna
möjlighet att mot arbetsprestation erhålla skattefri
ersättning. Sparsamma fångar som avtjänar ett längre
straff kan få flera tusen kronor på sitt konto.
När det gäller fängelsedömda med utvisningsbe-
slut i sin dom är det inte ovanligt att vederbörande
tiden före frigivningen sänder intjänade medel till sitt
hemland. Det medför att när frigivningen ska verk-
ställas saknas pengar till hemresan. Därmed tvingas
den svenska staten stå för resekostnaderna.
Det är direkt stötande att Kriminalvården inte har
befogenhet att kvarhålla så mycket pengar som be-
hövs för att täcka kostnaderna för hemresan. Man
skulle mycket enkelt kunna spärra internens konto i
god tid innan verkställighetstiden gått ut. Det är
självklart, tycker i alla fall jag, att utvisningsdömda
ska betala sin hemresa när de har pengar.
I dag måste den intagne samtycka till att betala sin
hemresa. Därför kan man inte hålla inne pengar till
hemresan. Det går naturligtvis att ändra även på dessa
regler. Men det vill inte utskottsmajoriteten. Man
tycker att det är bra som det är i dag.
Herr talman! Vår grundinställning är att utdömt
fängelsestraff ska avtjänas. Efter att två tredjedelar av
strafftiden har avtjänats ska det dock vara möjligt att
bli villkorligt frigiven. Stor hänsyn ska då tas till hur
den dömde skött sig under fängelsetiden, hur han
eller hon deltagit i den programverksamhet som anses
befogad för deras rehabilitering, förekomst av miss-
bruk under fängelsetiden, hur de skött permissionerna
m.m. Av största vikt är också att en kvalificerad far-
lighetsbedömning görs av den intagne. Beslut om
villkorlig frigivning bör prövas av den domstol som
utdömt straffet.
Utskottet skriver att starka rättviseskäl talar för att
reglerna om villkorlig frigivning i princip ska vara
obligatoriska. Vidare skriver man: För att skapa goda
förhållanden på anstalterna och för att främja den
dömdes rehabilitering borde å andra sidan i någon
utsträckning markeras att den dömde kan påverka sin
verkställighet genom att vara skötsam.
Det verkar inte som om utskottsmajoriteten riktigt
vet vad de vill. De vill att alla ska bli frigivna obli-
gatoriskt efter två tredjedelar av tiden, men man er-
känner att det skulle vara bra om man tog hänsyn till
hur man sköter sig.
Herr talman! Det är just detta som är så viktigt
och pedagogiskt: att genom skötsamhet kunna påver-
ka sin egen situation. Det är viktigt för alla männi-
skor. Speciellt viktigt är det faktiskt för dem som har
mist sin frihet och finns i fängelse. Detta - om det
hade lönat sig att sköta sig - skulle bidra till att mil-
jön i fängelset blir betydligt bättre än den är i dag.
Vår sista reservation tar upp uppföljningen av
vårdplaner. Här anser vi att det brister i dag och vi
vill därför ha en förändring.
Slutligen, herr talman, vill jag kommentera ett av
våra särskilda yttranden. I mitt hemlän, Blekinge, har
det blivit ett stort problem att, vanligtvis, unga män-
niskor kommer från t.ex. Litauen eller något annat
land på andra sidan Östersjön med i stort sett ett enda
ärende, nämligen att begå brott. I de fall där någon
åker fast och döms verkar man inte se straffet som
något allvarligt. Snarare är det så att tiden i häkte och
fängelse kan användas till att tjäna in mer pengar än
vad som är möjligt på ett ordinarie jobb i hemlandet.
Frågan togs upp i en interpellationsdebatt i tis-
dags. Av debatten framgick att från 1 maj i år kom-
mer medborgare i Litauen och Polen som dömts till
fängelsestraff och utvisning att kunna överföras till
hemlandet och avtjäna sitt straff där. Motsvarande
avtal finns med Estland från och med 1 juni.
Men den nya bestämmelsen gäller bara om det
finns utvisning i domen. Det är inte så vanligt som
man kanske skulle kunna tro. Då behöver man inte ha
den dömdes samtycke. Det här tycker jag inte är till-
räckligt.
Herr talman! Jag kommer att bevaka den här frå-
gan och med stor sannolikhet återkomma. Jag befarar
nämligen att de överenskommelser som träder i kraft
senare i år inte är tillräckliga för att stävja de förhål-
landen som råder i dag.

Anf. 120 INGEMAR VÄNERLÖV (kd):
Herr talman! I det här betänkandet behandlas ett
antal motioner som väckts under den allmänna mo-
tionstiden förra året. Vi kristdemokrater ställer till
vissa delar upp på utskottsmajoritetens skrivningar.
Vi har i några fall reserverat oss och står förstås bak-
om de reservationerna, liksom vi står bakom de sär-
skilda yttranden där vi finns med. För tids vinnande
nöjer jag mig dock med att yrka bifall till reservation
nr 3.
Inledningsvis vill jag uttrycka försiktig glädje
över att det vi kristdemokrater motionerat om i några
fall tydligen vunnit gehör hos makthavarna eftersom
små steg börjar tas i rätt riktning. Jag tänker då på
våra krav att särskilda avdelningar bör inrättas för
livstidsdömda. Det är därför mycket positivt att kri-
minalvårdsmyndigheten i Kumla nu öppnar en sådan
avdelning med plats för 24 livstidsdömda. Men efter-
som vi för närvarande har fyra gånger så många som
sitter på livstid finns här mer att göra.
En annan fråga som vi drivit är att lekmannaöver-
vakarnas ersättning måste höjas. Den höjning om
400 kr som kunnat ske inom ramen för kriminalvår-
dens anslag tycker vi är alldeles för liten, men den
visar i alla fall på att problemen uppmärksammats.
Om Kristdemokraternas budgetförslag i höstas om
högre anslag till kriminalvården fått majoritet hade
det funnits möjligheter att höja ersättningen till lek-
mannaövervakarna mer än vad som nu skett. Att vi då
var rätt ute när det gäller kriminalvårdens ansträngda
ekonomi visar det faktum att Kriminalvårdsstyrelsen
nu kräver 500 miljoner kronor extra årligen för att
klara situationen.
När jag några gånger i min hemmavalkrets Västra
Götaland norra har besökt lekmannaövervakarna,
eller frivilliga samhällsarbetare som de kallar sig, har
jag snabbt insett att de är de sanna idealisterna. De är
väl värda ytterligare höjning av ersättningen.
Så till de reservationer där vi finns med. En av
dem gäller verkställighetsinnehållet för sexualbrotts-
dömda.
När man ser till senare års statistik över antalet
sexualbrottsdömda är det inte utan att utvecklingen är
oroande. Det gäller i särskilt hög grad antalet perso-
ner som dömts för sexuellt utnyttjande av underårig.
Enligt Brottsförebyggande rådet dömdes 472 per-
soner för sexualbrott år 1997. För 1998 och 1999 var
siffrorna 539 respektive 556 personer.
Ökningen hänför sig till största delen till den
brottskategori som just handlar om sexuellt utnyttjan-
de av underårig, pedofili.
1997 dömdes 100 personer för detta brott. 1998
hade antalet ökat till 138 och 1999 till 152. För år
2000 finns ännu inga siffror. Under de senaste 10-15
åren har de polisanmälda sexualbrotten mot barn
fördubblats. En försvinnande liten del, bara några få
personer, av de sexualbrottsdömda är kvinnor.
Det må så vara att en orsak till ökningen kan ha
att göra med den allmänna debatten om sexuella
övergrepp. Ändå måste detta växande problem tas på
största allvar. Över 80 % av sexualbrottslingarna var
placerade på anstalter där det finns programverksam-
het för sexualbrottsdömda. Dessa program deltar man
i på frivillig basis. Tyvärr är därför deltagandet ej vad
det borde vara, eftersom denna verksamhet ger den
som t.ex. dömts för sexuellt utnyttjande av underårig
möjlighet att komma till insikt och arbeta på att bli fri
från sin sexuella dragning till barn.
Vi kristdemokrater menar att kriminalvården
måste arbeta mycket mer aktivt och målmedvetet med
rehabilitering av pedofiler.
En psykolog inom kriminalvården, Birgitta
Sahlsten, menar att det är svårare att behandla pedo-
filer än våldtäktsmän, eftersom det inte finns något
normalt i den sexuella dragningen till barn. Alla kan
inte bli botade, men väl lära sig hantera sin störning.
Jeppe Johnsson har redan citerat pedofiliforskaren
Peter Martens som anser att det mest lovande sättet
att behandla pedofiler är farmakologisk behandling i
kombination med psykologisk och social terapi.
Syftet med farmakologisk behandling är att sänka
förekomsten av manligt könshormon hos sexualför-
brytaren, kort sagt att minska sexualdriften.
Vi kristdemokrater menar att sådan behandling i
kombination med psykologisk och social terapi bör
komma till användning i större omfattning än vad
som är fallet i dag när kriminalvården tar sikte på
sexualbrottsdömda oavsett om det gäller pedofiler
dömda för sexualbrott eller andra sexualbrottslingar.
I syfte att ge allmänhetens skyddsintresse större
tyngd bör det enligt vår mening ställas som villkor att
den sexualbrottsdömde underkastar sig farmakologisk
behandling när det blir aktuellt med villkorlig frigiv-
ning efter det att två tredjedelar av straffet avtjänats.
Herr talman! Det här är inga lätta frågor. De inne-
fattar tvärtom flera svåra överväganden. Regeringen
bör ges i uppdrag att utreda dem och återkomma till
riksdagen med ett lagförslag.
I samband med polismorden i Malexander kom
permissionsreglerna i fokus eftersom en av de miss-
tänkta hade permission när brotten begicks. 1999 års
permissionsutredning skulle granska hur permissions-
reglerna tillämpades när det gäller brottslingar dömda
för grova brott eller till minst fyra års fängelse. Efter
utfört uppdrag riktade utredningen i rapporten Lång-
tidsdömdas utevistelser allvarlig kritik mot kriminal-
vården för sättet att hantera permissioner. Det visade
sig att permissioner i många fall beviljats rent slentri-
anmässigt, och det var ej ovanligt att s.k. särskilda
permissioner hade beviljats för mera tveksamma
ändamål.
Av 300 interner fick hälften mellan 50 och 80
permissioner under en period av tio månader. 10 av
dem fick minst 100 permissioner, vilket i genomsnitt
betyder en permission per månad. Det förekommer
dessvärre att brottslingar fortsätter att göra brott un-
der den tid då de avtjänar straff, vilket företrädesvis
sker i samband med permissioner.
Herr talman! Trots att Permissionsutredningens
rapport visar på att det fanns brister i det dåvarande
regelverket anser utskottsmajoriteten att det inte finns
skäl att initiera några ändringar av permissionsregler-
na. Det är i och för sig positivt att tillämpningsföre-
skrifterna reviderats. Mot bakgrund av de grava miss-
förhållanden som rått är det dock högst tveksamt om
det går att med hjälp av ändrade tillämpningsföre-
skrifter åstadkomma en uppstramning på området. Vi
anser därför att själva regelverket måste ändras i
sådan riktning att det vid beslut om permission ska
ske en avvägning mellan internens önskan om att få
permission och medborgarnas krav på skydd och
säkerhet. Vid en dylik avvägning ska allmänhetens
skyddsintresse prioriteras framför den intagnes behov
av vistelse utanför anstalt.
Vidare är det viktigt att kontrollen av dem som får
permission är effektiv. En försöksverksamhet bör
inledas där elektronisk intensivövervakning införs
som en extra säkerhetsåtgärd vid permissioner och
frigångar.
Herr talman! Särskilt på ett område i det betän-
kande som vi nu debatterar förvånas man av ut-
skottsmajoritetens agerande eller snarare brist på
agerande, och det är när det gäller kostnaden för utvi-
sades hemresor. På denna punkt verkar majoriteten ha
drabbats av något slags politisk impotens. Dessvärre
är den ej av akut karaktär utan snarare kronisk, efter-
som det var samma visa förra året. Majoriteten är väl
medveten om missförhållandena och finner dem vara
otillfredsställande men orkar ej ta något initiativ till
förändring. Detta faktum står i icke obetydlig kontrast
till Olof Palmes ofta citerade uttalande att "politik är
att vilja".
Enligt 9 kap. 1 § utlänningslagen är utlänning som
utvisas skyldig att betala kostnaden för sin egen resa
till den ort dit han sänds. Denna bestämmelse tilläm-
pas dock praktiskt taget aldrig, beroende på att den
som ska utvisas antingen saknar medel eller, vilket
upplevs som klart stötande, motsätter sig att betala för
resan. Det finns inget system för indrivning i sådana
här fall, och då är det endast ansökan om stämning
samt kvarstad som står till buds. Eftersom det kräver
tid och resurser anses det inte meningsfullt att göra
detta. Därmed tvingas den svenska staten att stå för
kostnaderna, som inte är alldeles obetydliga, eftersom
vi har många fångar med utvisningsbeslut. I höstas
var det sammanlagt på Kumla, Hall och Tidaholm ca
270 fångar som var utländska medborgare. Av dessa
hade ca 160 utvisningsbeslut, som ska fullföljas efter
avtjänat straff.
Vad gäller den ersättning som de intagna kan ar-
beta ihop får 10 % innehållas för permissions- och
frigivningsändamål. Enligt Kriminalvårdsstyrelsen är
det möjligt att använda dessa medel också för den
dömdes hemresa i samband med utvisning, men bara
om samtycke finns från internen. Det är högst rimligt
att en viss del av arbetsersättningen innehålls för den
utvisades hemresa. Kriminalvården måste få möjlig-
het att utan den intagnes samtycke betala ut kvarhåll-
na medel för att bekosta hemresan.
Mot bakgrund av stadgandet i utlänningslagen att
den dömde utländske medborgaren ska betala sin
egen utvisningsresa ter det sig underligt att utskottets
majoritet ser skäl som talar emot att staten ska kunna
tvinga fram betalning när den utvisningsdömde väg-
rar. Det vore intressant om någon företrädare för
majoriteten kunde redovisa några av de skälen. Kan
det möjligen vara så att man funderar på att ändra
utlänningslagen, så att det där i stället kommer att
stadgas om fria utvisningsresor och att man därmed är
av med problemet på ett enkelt sätt?
Herr talman! Detta kan tyckas vara ett litet pro-
blem, men principiellt är det allvarligt när maktha-
varna med öppna ögon ser att gällande lagstiftning ej
fungerar och ändå låter bli att åtgärda densamma.

Anf. 121 GUNNEL WALLIN (c):
Herr talman! Vi har nu gått över till kriminal-
vårdsmotioner. Kriminalvården är ju ett område inom
rättsväsendet som har utarmats ganska mycket den
senaste tiden. Man är verkligen i behov av ytterligare
resurser för att se till att det inte skapas en sväng-
dörrsmentalitet, utan att vi kan förhindra återfall i
brott. Samtidigt ser vi att behoven ökar kraftigt. Det
finns ett stort behov av platser. I åtminstone hela
södra Sverige är det fullt på anstalterna, i häkten och i
arrestlokaler. Man öppnar extra utrymmen, men det
räcker ändå inte till.
Detta förorsakar många extra transportkostnader
och belastningar i övriga delar av rättsväsendet.
Jag ska ta upp några punkter med anledning av de
motioner som behandlas i betänkandet. Jag yrkar
bifall till reservation nr 2, och jag står naturligtvis
också bakom de särskilda yttranden som jag har skri-
vit under.
De sexualbrottsdömda har redan berörts här, och
Ingemar Vänerlöv gjorde en bra utläggning i den
frågan. Jag håller med om att det är oerhört viktigt
med en balans mellan att ge allmänheten ett skydd
och möjligheterna att rehabilitera den som dömts för
sexualbrott. Det har pågått olika behandlings- och
rehabiliteringsinsatser, men när personalen har sviktat
har man inte kunnat följa upp dessa viktiga insatser.
Det är visserligen inte många som återfaller i sex-
ualbrott, men de som gör det skapar en väldig oro och
en stor upprördhet bland allmänheten. Det är därför
oerhört viktigt att komma fram till alla möjliga for-
mer av rehabilitering för att motverka detta. Jag in-
stämmer med Ingemar i att det är svåra avgöranden
som måste ske. Jag tycker ändå att det är värdefullt
att man ger regeringen i uppdrag att utreda frågan om
farmakologisk behandling.
Vad gäller permissioner vill jag säga att permis-
sionssystemet måste vara långsiktigt. Man får inte
plötsligt i panik på grund av att något har hänt dra till
bromsen. Det är ingen betjänt av. Vi får enligt min
åsikt inte heller styras av medier, utan det måste fattas
väl avvägda beslut som bygger på en balans mellan å
ena sidan samhällets skyddsintresse och å andra sidan
den intagnes behov av rehabilitering.
Däremot är det viktigt att man har en ständig upp-
följning av permissionerna, så att de regler som finns
efterföljs. Vad som hade hänt var att man inte hade
haft denna kontinuerliga uppföljning och att det
plötsligt hade gått slentrian i verksamheten. När man
slog till visade det sig att mycket behövde göras. Jag
tycker inte att det finns skäl att se över permissions-
systemet men däremot att ständigt följa upp detta.
Det pågår en utredning om psykiskt störda lag-
överträdare som jag har förmånen att arbeta i. Även
på detta område ställs vi inför väldigt svåra övervä-
ganden. Kommitténs förslag kommer att vara klart i
slutet av året, och det är bra att det avvaktas. Men det
är också väldigt svåra avvägningar att göra.
Lekmannaövervakare är otroligt viktigt. Med tan-
ke på den ökade andel straff som avtjänas inom fri-
vårdens ram är det viktigt att det finns medborgare
som ställer upp som lekmannaövervakare. Samma
sak gäller för många andra ställen där det finns frivil-
liga samhällsmedborgare som ställer upp socialt.
De måste man kunna ge morötter på något sätt,
och man måste ställa upp med utbildning, handled-
ning och naturligtvis ersättning för utgifter. Man kan
inte bara se till ekonomisk ersättning. Jag tycker att
det är bra att man har höjt ersättningen till 400 kr.
Men man måste också se andra delar som är väldigt
viktiga. Vi har ett stort behov av lekmannaövervakare
även i framtiden.
När det gäller frågan om individuella behand-
lingsplaner är det verkligen bekymmersamt. När man
läser den BRÅ-rapport som kom under slutet av förra
blir man verkligen bekymrad. Detta är en del av
verktyget i rehabiliteringsarbetet. Enligt rapporten har
man inte i något fall gjort planerna enligt de formulär
som finns.
Om man inte har detta verktyg, hur ska man då
kunna gripa sig an rehabiliteringsarbetet och få en
sådan ändring att antalet återfall minskar så att man
kan vända kurvan? Det är otroligt viktigt att man gör
upp individuella planer och att de följs upp och an-
vänds just som ett redskap.
Det behövs mer än planer. Det behövs åtgärder för
att komma till rätta med detta, och det behövs resur-
ser. Det tar tid att göra upp planerna och att följa upp
dem. Kriminalvården har, som jag sade tidigare,
verkligen utarmats på resurser.
Viljan och kunskapen finns hos en stor del av per-
sonalen. Man ska vara rädd om den personal man har,
eftersom det är mycket svårt att anställa ny personal.
Men då måste man också ge redskapen och ge möj-
ligheten att hantera detta.
Fru talman! Det finns många goda initiativ inom
kriminalvården som kan utvecklas till en god, effektiv
rehabilitering för att på detta sätt minska återfallen.
Men det måste finnas resurser för att klara av det.

Anf. 122 SIW PERSSON (fp):
Fru talman! Jag är övertygad om att de flesta av
oss är överens om att det är viktigt, t.o.m. mycket
viktigt, att män som döms för sexualbrott under sin
fängelsetid verkligen får en adekvat behandling för
att man ska kunna undvika återfall för denna person.
En av möjligheterna är att ge en farmakologisk be-
handling i syfte att minska personens sexualdrift.
Inom kriminalvården har man som målsättning att
alla sexualbrottsdömda ska delta i det s.k. brottsrela-
terade programmet som ska vara direkt utformat för
personen. Alldeles för ofta är det som i många andra
fall väldigt fina planer, men i verkligheten är det
någonting annat. Det går alldeles för sakta att nå
denna självklara målsättning. Tyvärr ges det inte
heller i dag realistiska möjligheter att genomföra
redan uppsatta program.
Enligt Folkpartiet bör den sexualbrottsdömde
mycket mer frekvent än i dag få medicinsk behand-
ling, och då också självklart i kombination med tera-
pi. Det känns lite dumt att behöva säga det, men det
är faktiskt av avgörande vikt för brottslingen. Därför
är det så tragiskt att det fortfarande behövs en sådan
skärpning. Det är alltså av avgörande vikt för brotts-
lingen. Men det är också viktigt att påpeka att det är
av oerhörd vikt för brottsoffren och allmänheten i
övrigt. Det är därför, fru talman, som vi står bakom
reservation 2.
Reservation 3, som Folkpartiet också står bakom,
gäller permissioner. Riksrevisionsverket har där
granskat Kriminalvårdsstyrelsens sätt att sköta per-
missionsverksamheten. Som vi alla visste och har
märkt fanns det ett antal brister som Riksrevi-
sionsverket pekar på. Det gäller själva styrningen.
Man riktade också kritik mot den uppföljning som
sker.
Som så ofta i Sverige fattar man beslut, och sedan
är man dålig på att se hur det verkligen har blivit.
Även 1999 års permissionsutredning fann brister i det
dåvarande regelverket samt i den praktiska tillämp-
ningen. Utredningen ansåg att lagstiftningen på om-
rådet var tillfredsställande men att kriminalvårdens
föreskrifter borde arbetas om i vissa delar.
Den främsta kritiken som arbetsgruppen hade rör-
de den praktiska tillämpningen av regelverket samt
brister i den interna kontrollen och uppföljningen. Vi
i Folkpartiet menar emellertid att det inte räcker att se
över enbart tillämpningsföreskrifterna. Man måste
också se över de grundläggande reglerna på detta
område.
Till sist, fru talman, gäller det reservation 4, som
Folkpartiet också står bakom. Det gäller kostnader för
utvisades hemresor. Jag behöver inte bli särskilt lång-
varig i den delen. Det är bara att konstatera att det är
stötande att kriminalvården inte har befogenheter att
utan den intagnes samtycke betala med kvarhållna
medel för att täcka kostnaderna för hans hemresa. Det
är beklagligt att det inte har blivit en majoritet för det.
Därför står Folkpartiet bakom reservationen. Vi me-
nar att regeringen bör ges i uppdrag att komma med
en lagändring, och det ganska omgående.
Folkpartiet står alltså bakom reservationerna 2, 3
och 4, men yrkar bifall endast till reservation 4.

Anf. 123 YILMAZ KERIMO (s):
Fru talman! I dag debatterar vi justitieutskottets
betänkande nr 12 om kriminalvårdsfrågor. Betänkan-
det behandlar motioner om kriminalvård och bl.a.
behandlingsmetoder och permissioner.
Vi i utskottsmajoriteten föreslår att riksdagen av-
slår samtliga motioner med hänvisning till gällande
regelverk och pågående utvecklings- och berednings-
arbete. Till betänkandet har sex reservationer och fem
särskilda yttranden lämnats. Jag tänker prata om någ-
ra av de förslag som har lagts fram.
Jag har tidigare sagt här i kammaren, och jag vill
lyfta fram det även denna gång, att målet för krimi-
nalpolitiken är att minska brottsligheten och öka
tryggheten. Det handlar då om att skapa ett samhälle
som förebygger brott, ett samhället för alla, med en
politik som minskar avståndet mellan människor.
Skolpolitiken, familjepolitiken och socialpolitiken är
viktiga delar i det kriminalpolitiska arbetet. De är
viktigare än straffsystemets utformning.
Som de flesta av er vet utvecklas kriminalvården
positivt. Det finns många positiva delar att peka på
och hålla fram, exempelvis har vårdarrollen föränd-
rats genom kontaktmannaskapet. Säkerheten har
förbättrats. Programverksamheten har utvecklats och
stödavdelningar och sexualbrottsavdelningar har
införts.
Utvecklingen har skett samtidigt som besparings-
och rationaliseringskrav har medfört stora omorgani-
sationer. Att detta har ställt mycket stora krav på dem
som arbetar på våra fängelser är självklart, och det är
inte färdigt ännu. Rationaliseringsarbetet ska fortsät-
ta. Detta kräver kompetent och engagerad personal.
En mycket viktig och central uppgift för kriminalvår-
den är därför att se till att personalen har den kompe-
tens som krävs.
Nu prioriteras arbetet med att förstärka frigiv-
ningsförberedelserna, bekämpa narkotikamissbruket i
fängelserna, förebygga återfall i brott och utveckla
alternativen till fängelse.
Fru talman! Att det pågår ett omfattande utveck-
lingsarbete inom kriminalvården är inget som av-
speglar sig i de motioner som vi behandlar i betän-
kandet. Det verkar nästan som om oppositionen är
okunnig om den utveckling som pågår och om de
arbeten som initierats. Oppositionens motioner hand-
lar främst om att föreslå åtgärder som redan bereds i
Regeringskansliet eller i utredningar som redan arbe-
tar.
Exempelvis begär Moderaterna att regeringen sna-
rast tar initiativ till en ny verkställighetslag. När ut-
skottet senast behandlade den frågan under våren
2000 noterade utskottet att frågan om en ny verkstäl-
lighetslag skulle övervägas i samband med att en
systematisk och redaktionell översyn av lagen om
kriminalvård i anstalt, KvaL, görs. Utskottet sade då,
i likhet med tidigare uttalanden, att det finns omstän-
digheter som talar för en ny lag om verkställighet av
fängelsestraff. Utskottet ansåg dock att det föreståen-
de arbetet inte skulle föregripas.
Vi vet att frågan om direktiv till en sådan översyn
bereds i Regeringskansliet med inriktning på ett be-
slut under hösten 2001.
Min fråga är då: Vad vill Moderaterna åstadkom-
ma mer genom sin motion och reservation i den här
frågan? Varför räcker det inte att arbetet redan är i
gång?
Fru talman! Moderater och Kristdemokrater mo-
tionerar också var för sig om att farmakologisk be-
handling som syftar till att minska sexualdriften ska
gälla som villkor för villkorlig frigivning av personer
som dömts för sexualbrott.
När det gäller själva behandlingen inom kriminal-
vården finns bestämmelser i KvaL. En intagen ska
enligt 10 § KvaL ges möjlighet till lämplig sysselsätt-
ning som främjar utsikterna att inordna sig i samhäl-
let. En intagen som har behov av medicinsk, psykolo-
gisk eller någon annan särskild behandling ska också
få sådan om det kan ske med hänsyn till anstaltstidens
längd och den intagnes förutsättningar.
Enligt 12 § KvaL är en intagen skyldig att delta i
den verksamhet som anvisas honom. Att delta i anvi-
sad programverksamhet är alltså obligatoriskt. Medi-
cinsk behandling kan däremot, liksom i övrigt i sam-
hället, normalt endast ges på frivillig grund.
Man kan i och för sig ha förståelse för att ett krav
på villkorad frigivning kan framstå som lockande.
Utskottsmajoriteten vill dock påpeka att ett sådant
system knappast kan gälla mer än under tiden för
villkorlig frigivning, och att det, som all annan medi-
cinsk behandling, torde kräva noggrann kontroll och
uppföljning.
Det finns också anledning att räkna med att en del
dömda inte kommer att ta behandling och därmed inte
kommer att kunna friges förrän hela strafftiden gått
till ända. Denna skillnad gentemot andra dömda kan
framstå som svårmotiverad samtidigt som frågan
kompliceras ytterligare av de begränsningar som
gäller för vård under tvång.
Med denna kunskap är det utskottsmajoritetens
ståndpunkt att andra metoder bör väljas vid den här
typen av brott. Det är dock möjligt att den föreslagna
behandlingen i vissa fall kan vara till nytta om den
ges på frivillig grund.
Resten av motionerna handlar om permissioner,
särskilda avdelningar för livstidsdömda, individuella
behandlingsplaner och villkorlig frigivning m.m.
Motionsförslagen har behandlats i utskottet, och vi
har funnit att förslagen i stort sett slår in öppna dör-
rar. Frågorna är redan lyfta - de utreds eller bereds i
Regeringskansliet.
Fru talman! Jag vill ägna resten av min talartid åt
att tala om en av kriminalvårdens viktigaste uppgifter,
nämligen att rehabilitera dömda och att förbereda
dem för ett icke-kriminellt liv.
Nu återfaller en alltför stor del av dem som avtjä-
nar fängelsestraff i brott. Därför måste man på ett
bättre sätt ta till vara alla möjligheter att bryta den
negativa banan. Kriminalvårdens insatser ska redan
från början vara inriktade på att rehabilitera.
Alla tillfällen att utveckla intagnas kompetens,
både vad gäller arbete, utbildning och social förmåga
ska användas.
Programverksamheten som jag nämnde inled-
ningsvis har utvecklats under senare år, och är ett
viktigt medel för att intagna ska få stöd och behand-
ling för bl.a. drogmissbruk och psykiska störningar.
Här handlar det om att fortsätta utveckla de metoder
som är mest effektiva.
Det finns inga enkla lösningar. Däremot kan vi
alla bidra till att föra utvecklingen i rätt riktning. Vi
kan öka våra kunskaper och vi kan bestämma oss för
de bästa åtgärderna. Vi behöver engagerade männi-
skor som bryr sig om, och vi behöver insatser på
många plan. När det gäller kampen mot brott måste vi
alla vara med och bidra.
En bra, human och effektiv kriminalvård betyder
otroligt mycket. När kriminalvården fungerar som
bäst ger den den kriminella en verklig chans till ett liv
utan brott. Det är mycket viktigt hur samhället - vi
alla - ser på de dömda. Tror vi på att kriminella kan
rehabiliteras är också möjligheten att åstadkomma det
mycket större.
Fru talman! Avslutningsvis så vill vi socialdemo-
krater förebygga brott genom en politik mot ekono-
misk utslagning och socialt utanförskap. Vi vill be-
kämpa brott genom ett arbete för ett effektivt rättsvä-
sende, en socialt medveten poliskår och kompetenta
domstolar. Vi vill förhindra återfall i brott genom en
progressiv kriminalvård som syftar till att återföra
brottslingar till ett vanligt liv.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets hem-
ställan i betänkandet och avslag på reservationerna.

Anf. 124 JEPPE JOHNSSON (m) replik:
Fru talman! När det gäller frågan om ny verkstäl-
lighetslag så kan Yilmaz läsa reservation 1. Varså-
god, där står svaret!
Yilmaz säger att skolpolitik och socialpolitik är
viktigare än kriminalpolitik. Ja, det kan jag hålla med
om. Men då måste jag konstatera att den politik som
Yilmaz parti har drivit genom åren har misslyckats.
Därför har vi den brottslighet som vi har i dag. Var-
ken skolpolitiken eller socialpolitiken är väl så myck-
et att hurra för i dag. Det är åtminstone min uppfatt-
ning.
Palme lär ha sagt att politik är att vilja. Det verkar
som om Socialdemokraternas politik nu är att vela.
Jag skulle vilja ta upp frågan om villkorlig frigivning.
Jag återger det som jag läste upp i mitt anförande. En
mening låter så här:
Utskottet vill till att börja med framhålla att starka
rättviseskäl talar för att reglerna om villkorlig frigiv-
ning i princip ska vara obligatoriska.
Lite längre ned står det:
För att skapa goda förhållanden på anstalten och
för att främja den dömdes rehabilitering borde å andra
sidan i någon utsträckning markeras att den dömde
kan påverka sin verkställighet genom att vara sköt-
sam.
Tror Yilmaz Kerimo att det skulle ha en positiv
betydelse om det lönade sig att sköta sig i fängelset
och därmed kunna få bli frigiven något tidigare?

Anf. 125 YILMAZ KERIMO (s) replik:
Fru talman! Jeppe Johnsson framförde i sitt anfö-
rande att han vill ha en ny fängelselag i stället för
kriminalvård. Det är kanske det som är skillnaden
mellan oss och Moderaterna. Moderaterna vill att
människor bara ska sitta inne utan vård, medan vi vill
ha kriminalvård med betoning på vård.
Som vi också har sagt i betänkandet ska det vara
lönande att sköta sig på anstalten. Frigivningen kan
senareläggas ifall man inte sköter sig. Det står där
också.

Anf. 126 JEPPE JOHNSSON (m) replik:
Fru talman! Tydligen anser Yilmaz att det är så
viktigt att alla friges efter två tredjedelar av tiden att
han är beredd att släppa ut sexualbrottslingar som inte
är rehabiliterade. Det är bara att beklaga alla brottsof-
fer och blivande brottsoffer.
Jag blir nästan lite rörd när Yilmaz i avslutningen
av sitt anförande talar om rehabilitering. Yilmaz och
jag sitter i Kriminalvårdsstyrelsen, som står bakom
skriften Årsredovisning för 2000.
Jag ska bara mycket snabbt kommentera vad som
står på s. 13. Programverksamheten har minskat med
ca 20 %. Det brukar ju majoriteten förklara med att
den var så dålig så vi måste bygga upp den igen. Det
må vara så. Det får stå för er.
Lite längre fram står det om § 34-placeringarna.
Då vill jag fråga Yilmaz Kerimo om de också är dåli-
ga. Yilmaz Kerimo sade ju att socialpolitik och skol-
politik är så viktiga. Då är väl också de här § 34-
placeringarna viktiga. Men räknat i vårddygn har
§ 34-placeringarna minskat med 15 % under år 2000.
Den här lovprisningen av rehabiliteringen låter lite
som hyckleri. Det är bättre att göra saker än att säga
dem.

Anf. 127 YILMAZ KERIMO (s) replik:
Fru talman! Jeppe Johnsson fortsätter med sin
pessimistiska och negativa inställning. Nu är det
andra gången han bara ser negativt på detta. Han vill
inte se att det händer mycket positivt också i krimi-
nalvården.
Det är rehabilitering som behövs och bör utveck-
las i våra fängelser. Det hjälper inte att bara låsa in
dem. De ska komma ut någon gång. Då ska de åter-
anpassas. Därför behövs det rehabilitering, Jeppe
Johnsson.
Jag vill också påminna Jeppe Johnsson om att vi i
den senaste budgeten har gjort den största satsningen
någonsin på kriminalvården. Detta kommer att påver-
ka så att programverksamheten, rehabiliteringen och
mycket annat kommer att utvecklas positivt.

Anf. 128 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Fru talman! Yilmaz Kerimo säger att rehabilite-
ring är den viktigaste åtgärden och att man ska ta till
vara alla möjligheter. Jag instämmer i det. Jag skulle
verkligen vilja att man kunde bryta den här återfall-
skurvan. Procentsatsen är väldigt hög. Då vill jag
fråga Yilmaz Kerimo: Vilken effekt har den nuvaran-
de rehabiliteringen haft på återfallsprocenten? Har
kurvan svängt? Har den gått ned? Har det haft någon
effekt?
Sedan kommer jag automatiskt in på nästa fråga.
Den gäller de här individuella planerna som är en
förutsättning för rehabilitering. Yilmaz Kerimo be-
rörde kontaktmannaskapet och sade att det är så vik-
tigt. Jag instämmer i det. Men i den ständiga förflytt-
ning som de intagna är utsatta för i dag skiftar man ju
kontaktman ständigt. Man hinner knappt greppa det
hela förrän man flyttar till ett annat ställe. Fungerar
då inte planerna heller blir det ineffektivt och tar
onödigt mycket resurser. En förutsättning för att man
ska klara rehabiliteringen och minska narkotikaan-
vändningen osv. är att man kommer till rätta med
platsbristen. Hur ser Yilmaz Kerimo på den saken?

Anf. 129 YILMAZ KERIMO (s) replik:
Fru talman! Jag vill börja med att säga att antalet
platser kommer att öka. Senast när jag var på Kumla
sade man att antalet platser kommer att öka. På de
flesta anstalter kommer antalet platser att öka.
Brottsligheten har inte ökat. Den har varit kon-
stant de senaste åren. Det beror på att vi har en bra
kriminalvårdspolitik. Om vi jämför oss med andra
länder, t.ex. USA, är brottsligheten där fyra gånger
större än här i Sverige. Detta visar att vi har en bra
kriminalvårdspolitik. Det måste vi fortsätta med.

Anf. 130 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Fru talman! Återfallsprocenten är ju enormt hög.
Den har gått uppåt. Jag kommer inte ihåg om det var
68 eller 78 %, men det är en väldigt hög siffra. Jag
vill inte göra jämförelser med USA. Jag tycker inte
att de har någon bra kriminalvård. Jag tycker att vi
ska titta på vår egen. Vi måste göra någonting åt den
höga återfallsprocenten. Det går bara om man sätter
in rehabiliterande åtgärder.
Det är tacksamt om antalet platser ökar, för det är
bekymmersamt. Men det kostar ju. Finns det pengar
till det?

Anf. 131 YILMAZ KERIMO (s) replik:
Fru talman! Jag sade också i mitt anförande att vi
måste prioritera åtgärder mot återfall. Återfallspro-
centen är hög. Det måste göras något åt det. Det sade
jag i mitt anförande. Den frågan kommer att priorite-
ras framöver i Kriminalvårdsstyrelsens program.
Ökningen av antalet platser får ske inom befintlig
budget. Det har anslagits mer resurser i höstbudgeten.
Det får ske inom den budgeten. När jag var på besök
på Kumla senast sade de att de skulle starta 46 platser
till redan nu den 1 april, om jag minns rätt.

Anf. 132 INGEMAR VÄNERLÖV (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag ska hålla mig till en enda sak. Det
gäller de utvisningsdömdas hemresor. I mitt inlägg
bad jag att någon av majoritetens företrädare skulle
redovisa de skäl som talar emot att lagen ska följas.
Tyvärr är det så att i det här betänkandet kan man på
ett ställe dra slutsatsen att utskottsmajoriteten anser
att det ibland finns skäl som talar emot att lagen ska
följas. Det gäller just den här paragrafen i utlänning-
slagen där det står att utvisningsdömda ska betala sin
egen hemresa.
Jag undrar om Yilmaz Kerimo för utskottsmajo-
ritetens räkning kan redovisa några av de skäl som
talar emot den ordningen som säger att det är rimligt
att staten kan tvinga fram betalning.

Anf. 133 YILMAZ KERIMO (s) replik:
Fru talman! I dag finns det möjlighet att ta 10 %
av det de intagna får på ett konto. Dessa 10 % ska
kunna användas för deras privata ändamål. Jag håller
med om att det bör vara så att de bör kunna betala
resan själva. Men jag vill också ställa en fråga till
Ingemar Vänerlöv. Vet Ingemar Vänerlöv hur mycket
de intagna egentligen får? De har kanske privata
behov här också.
Dessutom har vi skrivit under att de ska kunna
avtjäna sitt fängelsestraff i utlandet. Då kommer de
inte att vara här så lång tid. Ni påstår att det skulle bli
flera tusen kronor, men det är inte så mycket. De har
inte hunnit tjäna så många kronor när de ska utvisas
direkt och avtjäna straffet i utlandet. Möjligheten
finns att de ska kunna betala. Men då måste man ha
deras samtycke, som i alla andra frågor, eftersom det
är deras pengar som de får under förutsättning att de
deltar i programverksamheten.

Anf. 134 INGEMAR VÄNERLÖV (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag kan inte säga att svaret var direkt
tillfredsställande. Jag vet också att 10 % kan inne-
hållas för frigivningsändamål osv. Det är även bekant
att om den intagne förstör inredning osv. kan krimi-
nalvården ta pengar från ersättningen för att restaure-
ra. Jag vet också att det är ganska lite pengar man har
i ersättning. Men det är inte det saken egentligen
gäller.
Det är principiellt viktigt att utskottsmajoriteten är
fullt medveten om att vi har en lag som inte alls fun-
gerar, och ni är inte alls intresserade av att förändra
den. Det måste självfallet införas en regel som säger
att en viss procentsats ska hållas inne som ska gå till
hemresan. Regeringen får utreda hur man vill ha det.
Annars får ni fatta beslut om att man bör slopa regeln
i utlänningslagen om att den utvisningsdömde ska
betala sin hemresa.
Jag upprepar att det är principiellt viktigt att vi har
lagar som vi följer. Vi kan inte med öppna ögon låta
bli att följa en lag.

Anf. 135 YILMAZ KERIMO (s) replik:
Fru talman! Jag ställde en fråga till Ingemar Vä-
nerlöv, men jag har inte fått svar på den. Jag frågade
om han visste hur mycket de tjänade när de deltog i
programverksamheten. Eftersom han inte sade det
kan jag säga själv att det inte handlar om mycket
pengar. De tjänar 9 kr per timme när de deltar i pro-
gramverksamheten. Dessa pengar ska också räcka till
privata ändamål.
Jag håller med om att de ska betala själva när det
finns pengar på dessa 10-procentskonton, men då
måste vi ha deras samtycke, som jag sade tidigare.
Om vi ska göra det utan deras samtycke måste vi ha
ett domslut. Det måste vara utmätning. Det krävs
mycket mer än att man bara tar de här pengarna. Jag
håller med om att de bör betala resan själva, men man
kan inte ställa dem på bar backe.

Anf. 136 YVONNE OSCARSSON (v):
Fru talman! Det här är min första kriminialvårds-
politiska debatt eftersom Alice Åström är sjuk. Det
känns spännande. I min mycket röda ungdom - andra
människor brukar tala om sin gröna ungdom, men för
mig var det en mycket röd ungdom - var jag väldigt
fascinerad och intresserad av kriminalvårdsfrågor,
men jag har naturligtvis aldrig arbetat politiskt med
det på det här planet förrän nu.
När det gäller kriminalvården är det minst lika
viktigt som i polisfrågor att vi är medvetna om att
insatser inom resten av samhället starkt påverkar hela
kriminalvården. Redan när mycket unga människor
begår brott borde samhällets insatser stärkas och bli
mer relevanta med tanke på de unga människornas
behov. Om t.ex. en mycket ung drogpåverkad männi-
ska begår ett brott under en vardagsnatt borde vi
förstå att den unge har mycket stora problem. Att
enbart straffa för brottet leder inte till att den unge
förändrar sitt liv och sitt beteende. Vi måste bli bättre
på att sätta in rätt hjälp på rätt nivå vid rätt tillfälle.
Om en ung människa som kanske bara är 14 år är
övergiven av sina föräldrar, saknar studieförmåga,
börjar dricka alkohol tidigt och i princip får sköta sig
själv måste det sättas in insatser på många plan, inte
bara för den unge utan också i hemmet och i skolan.
Det räcker knappast med något samtal i veckan, utan
mycket större och mer behovsanpassade åtgärder
behövs.
En av mina söner arbetar för närvarande med ett
projekt som handlar om att utbilda bandyspelare till
att vara goda förebilder för pojkar i 6-12-årsåldern.
För pojkarna är det mycket behövliga insatser. Jag
tycker att idrotten i det sammanhanget används på ett
mycket bra och kraftfullt sätt, men jag kan ändå inte
låta bli att förundras över att vi ständigt måste sätta i
gång projekt för att förebygga ohälsa och stödja olika
grupper.
För många år sedan åkte vi för första gången till
månen, men fortfarande år 2001 i Sverige har vi inte
fungerande system och insatser för att stödja och
hjälpa barn som riskerar att fara illa eller som redan
far illa och är i direkt behov av hjälp. Jag tänker på
barn till alkoholister, barn till narkomaner, barn till
psykiskt sjuka, barn till dömda och barn som av andra
anledningar skulle behöva stöd och förståelse. För-
skola, skola, socialtjänst, ideella organisationer, barn-
psyk och många fler borde ha fungerande system för
hur man ska hjälpa de här grupperna.
Fru talman! Under de sista åren har det varit en
stark fokusering på brottsoffer, och det tycker vi är
bra, främst med tanke på kvinnor och barn. Att bli
utsatt för brott sätter spår hos människor, ibland både
kroppsligt och själsligt. Brottsoffer måste ges den
bästa tänkbara uppmärksamheten och få stöd under
hela rättsprocessen och kanske även efteråt. Det bety-
der inte att misstänkta och dömda människor inte ska
tas om hand på ett humant och respektfullt sätt.
Grundtanken med hela kriminalvården är att straf-
fet ska leda till att dömda människor ska kunna återgå
till att leva ute i samhället som alla andra människor.
Vi tror inte att enbart fler poliser löser narkoti-
kaproblemen i Sverige. Lika lite tror vi att enbart
hårdare straff får människor att sluta begå brott. Vi
tror att människor måste ges en rimlig chans till för-
ändring och att ingenting förändras av sig själv.
Många tycker att det borde vara en självklarhet att
våra fängelser ska vara drogfria. Ju mer jag lär mig
om beroendeproblematik förstår jag hur svårt det här
är. Det kanske i stället är förunderligt att så många,
som det faktiskt är, avhåller sig från droger under
fängelsetiden. Att öka kontrollerna, inte tillåta besök
och permissioner osv. leder bara till att drogberoende
människor kanske under en begränsad tid låter bli
droger. Det psykosociala beroendet fortsätter ändå.
Det betyder att straffet, om fängelsetiden inte fylls
med program som kan hjälpa människor att se, förstå
och erkänna sin situation, inte leder till varaktiga
förändringar.
Drogberoende leder också till starka känslomässi-
ga förändringar. Drogsjuka människor har svårt att
hantera känslor och vet inte hur det ska kännas att
vara drogfri. För många är det så många år sedan de
kunde uppleva normala känslor att allt som känns kan
uppfattas som skrämmande, även positiva känslor. De
flesta människor som är beroende av droger har ett
litet tålamod och behöver starkt och mycket långva-
rigt stöd. Kvantiteten och kvaliteten i motiverande
och behandlande program måste därför vara mycket
god.
Många kriminella har också psykiska problem,
vilket ökar kravet på kompetensen. Det är ett mycket
stort problem att så många som arbetar inom krimi-
nalvården saknar tillräckligt bra kompetens. Och en
del, som Jeppe Johnsson läste upp här, är helt utan
grundläggande utbildning. Vi kan aldrig kräva att
kriminella med svår bakgrund, psykiska problem och
drogberoende ska kunna rehabiliteras av unga outbil-
dade människor. Programverksamhet med många
olika inriktningar måste få ett större utrymme än nu.
Det hjälper föga med inlåsning och att fylla dagen
med någon form av sysselsättning. För att förändra
människors värderingar, attityder, tankar och känslor
krävs helt andra insatser. Om vi inte är beredda att
arbeta för att öka de insatserna måste vi erkänna att vi
inte vill förändra och rehabilitera utan att vi egentli-
gen bara vill straffa, låsa in och förvara människor.
Förr eller senare ska de dömda ut i samhället. För
alla kommer det en frigivningsdag. Någon som släpps
ut efter ett långt fängelsestraff för mycket våldsamma
och grova brott kanske blir just din granne. Vem
skulle du välja som granne om du stod inför valet
mellan två frigivna interner? Den ena har under sin
anstaltstid fått utbildning, kanske fått lära sig ett yrke,
fått adekvat behandling för drogproblem och fått
möjlighet att upprätthålla kontakten med sin familj,
sina barn och med samhället i övrigt genom besök
och permissioner, och den andra har helt enkelt suttit
inlåst.
När det gäller permissioner får vi inte glömma
bort barnperspektivet. Barn har behov av och rättig-
heter att träffa sina föräldrar. Att ha en förälder som
begått brott, dömts och satts i fängelse kan vara att
mycket starkt trauma för ett barn. Att inte låta barnet
träffa sin dömda förälder skulle ytterligare försvåra
barnets situation. Ett barn är alltid oskyldigt och kan
inte straffas för att en förälder har begått brott.
Naturligtvis måste alla permissioner förberedas
och planeras noga, och vi måste vidga tankarna till
barnens perspektiv. Kvinnor som dömts till fängelse
måste få möjlighet till en rehabilitering som är anpas-
sad efter kvinnliga behov. Även där måste barnpers-
pektivet in.
Mentaliteten på anstalterna kan vara hård och
många gånger påfrestande. Fängelserna är i likhet
med polisvärlden en grabbig miljö. Kvinnor som
arbetar inom kriminalvården måste få stöd till att
förändra arbetsklimatet, så att fler kvinnor vill och
kan söka sig till kriminalvården. Det skulle vara po-
sitivt både för internerna och för de anställda.
Jag vill avsluta med det jag började med. Krimi-
nalvården är starkt påverkad av andra beslut i sam-
hället. Vi behöver mer resurser till skola, fritid och
kultur. Vi behöver ge mer och relevant stöd till fa-
miljer som lever i en jobbig situation. Människor
behöver arbeten som det går att försörja sig på. Vi
behöver prata mer om attityder, och vi behöver ändra
våra värderingar och de sätt som vi hjälper varandra
på.

Anf. 137 INGEMAR VÄNERLÖV (kd) re-
plik:
Fru talman! I mitt anförande, som jag nämnde ti-
digare, bad jag majoritetens företrädare att redovisa
de skäl som man hade att inte följa lagen när det
gäller just det här att utvisningsdömda ska betala sin
hemresa själva. Jag fick inga skäl av Yilmaz Kerimo.
Det nämndes hur lite man tjänar. Jag vet att man
tjänar väldigt lite. Inkomsten ligger på ungefär en tia i
timmen. En snabb huvudräkning ger vid handen att
det ändå skulle ge uppemot 2 000 kr per år om 10 %
av den ersättningen tas undan till hemresan för den
utvisningsdömde. Sitter någon på fyra år skulle det ge
bortemot 8 000 kr, och det skulle förmodligen täcka
en icke föraktlig del av kostnaden för hemresan.
Jag vill veta av Yvonne Oscarsson, som en av
majoritetens företrädare, vad utskottet ser för skäl
som talar emot att man ska tvinga fram betalning när
den utvisningsdömde vägrar.

Anf. 138 YVONNE OSCARSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Jag behöver inte återigen läsa upp vad
som står i betänkandet, för det vet jag att Ingemar
Vänerlöv vet, precis som jag. Jag hoppas att det re-
spekteras att jag inte är så väldigt insatt i just krimi-
nalvården. Men rent spontant tänker jag att det kan-
ske finns fler saker när det gäller interners ekonomi
som man borde se över.
Jag tänker på att många faktiskt står utan bostad,
utan kläder och utan ett enda öre när de kommer ut.
Jag tänker på dem som sitter i fängelse och som kan-
ske inte betalar underhåll till sina barn. Det finns
kanske anledning att titta på fler saker.
Men visst tycker också jag att det borde vara så att
man bekostar sin hemresa själv.

Anf. 139 INGEMAR VÄNERLÖV (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag har full förståelse för de syn-
punkter som Yvonne Oscarsson här nämnde om eko-
nomiska besvär, osv. Men nu är det så att man drar
undan en viss del till permissions- och frigivningsän-
damål, och man kan ta undan pengar exempelvis när
någon har förstört. Då är det väldigt svårt att förstå
vad det finns för principiella skäl som säger att man
inte också från början skulle kunna sätta av en liten
del - kanske 10 % - just för hemresan. Det är skälen
till att det inte skulle gå som jag vill ha redovisade.
Eftersom jag inte har fler repliker undrar jag om
Yvonne Oscarsson är tillfreds med den obenägenhet
att ta itu med problemen som vi nu ser för andra året i
rad.

Anf. 140 YVONNE OSCARSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Jag förstod inte riktigt den sista frå-
gan, så den kan jag inte svara på. Men när det gäller
resorna vill jag återigen säga att frågan är svårare än
så för mig. Jag är inte säker på att jag är helt överty-
gad om att just hemresan ska vara prioritering nr 1
när man ska ta pengar. Då tänker jag just på underhåll
för barn.
Detta får man diskutera vidare inom Kriminal-
vårdsstyrelsen, som jag inte sitter i, och så får vi ta
upp det till diskussion fler gånger i utskottet.

Anf. 141 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Kriminalvården har ett fruktansvärt
omfattande och hårt arbete, för inom kriminalvården
samlas de verkliga problembarnen. Man har under
lång tid inom socialvården, osv., försökt att göra
insatser, som vi alla vet. Vi vill ha tidiga åtgärder,
men det är dessa man har misslyckats med. Naturligt-
vis måste ändå kriminalvårdens arbete inriktas på att
förhindra återfall i brott, men det är lättare att säga än
att göra det.
Visst finns det behov av att ytterligare förstärka
utbildningen för de anställda. Det finns ytterligare
behov av att ta fram program som fungerar, och det
behövs ytterligare nya idéer för att nå detta mål. Så-
vitt jag förstår pågår det ett sådant arbete hela tiden
inom kriminalvården. Jag vill att det ska gå ännu mer
resurser till att ta fram just sådana program.
För att gå in på de särskilda motionskraven eller
reservationerna i betänkandet kan jag först kommen-
tera det som sades om sexdömda och pedofili. Man
kräver att villkorlig frigivning av dessa personer inte
ska få ske om de inte har tvingats till farmakologisk
medicinering.
Vi har pratat om detta och diskuterat det flera
gånger. Det är inte så enkelt att det alltid hjälper med
farmakologisk behandling. BRÅ:s rapport har visat
att problemet som vanligt är mångfasetterat. Att då
kräva detta som en generell åtgärd är jag inte beredd
att göra. Däremot ska jag till nästa gång vi diskuterar
frågan ta reda på hur många som vägrar och som inte
vill underkasta sig medicinering om de får det rådet.
Den uppgiften behöver jag. Men jag förstår inte hur
man kan gå så långt. Det pågår väldigt bra projekt
runtom i landet där detta sker.
Teknisk kontroll som elboja för att vissa ska få
permission tycker jag inte heller behövs i detta läge.
De lagar och bestämmelser som finns när det gäller
permissioner är tillfyllest. Problemet är att de inte
används på rätt sätt, har en utvärdering visat. Jag kan
inte finna att vi ska ändra lagen, utan vi ska snarare
skärpa efterföljandet av de lagar som finns.
Däremot har vi i dagarna fått ett nytt förslag från
regeringen, där både Miljöpartiet och Vänsterpartiet
finns med. Det gäller frigivningsförberedelse - från
anstalt till frihet. Där föreslås ett försök med elektro-
nisk fotboja för de långtidsdömda så att dessa perso-
ner efter fängelsetiden, då man har försökt att hjälpa
och rehabilitera med program, inte ska stå med en
plastpåse i handen utan att ha någonstans att ta vägen.
De ringer till kompisarna som de umgicks med tidiga-
re för att få rum över natten. I det försöksprojektet
ska man försöka att verkligen rehabilitera, och det
tror jag mycket på. Det har varit en stor brist.
Det är inte konstigt att man återfaller i brott om
det inte finns en strukturerad tillvaro efter det att man
har avtjänat fängelsestraffet.
Sedan går jag till Ingemar Vänerlövs fråga om
varför vi inte vill att utvisningsdömda ska betala sin
egen resa. Det kan verka rimligt och rätt när man
betraktar det ytligt. Visst kan jag också tycka det.
Men jag behöver tid för att undersöka detta mer. Det
finns säkert otroligt många ytterligare faktorer som
man behöver ta ställning till. Men om det visar sig att
det skulle gå att använda de tio procenten till resan är
jag vid nästa tillfälle frågan kommer upp naturligtvis
beredd att bifalla. Jag är inte riktigt säker på alla
konsekvenserna, och det är skälet till att jag inte bi-
faller denna reservation i dag.

Anf. 142 INGEMAR VÄNERLÖV (kd):
Fru talman! Jag vill bara säga till Kia Andreasson
att jag undrar om hon riktigt hörde mitt anförande. Vi
hävdar inte att man rakt av ska bestämma om farma-
kologisk behandling av sexualbrottslingar. Ordagrant
sade jag så här: Det här är inga lätta frågor. De inne-
fattar tvärtom flera svåra överväganden. Regeringen
bör ges i uppdrag att utreda dem och återkomma till
riksdagen med ett lagförslag.
Det är efter det vi tar ställning till sådana förslag.
Kia Andreasson säger angående hur de utvis-
ningsdömdas hemresor ska betalas så här: Det kan
verka rimligt och rätt. Det är inte frågan om hur det
verkar. Frågan är vad lagen stadgar. Vad stadgar
9 kap. 1 § i utlänningslagen? Där står det att de är
skyldiga att betala sin hemresa. Det är väl en viss
skillnad?

Anf. 143 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Att utreda det här med farmakologisk
behandling med tvång är också resurskrävande. Det
är därför jag menar att jag vill ha lite mer siffror in-
nan jag begär en utredning. Jag är visst på det klara
med detta.
Sedan gällde det skyldigheten att betala. Visst, det
står skyldighet. Men trots det kan det innebära sådana
moment, inte minst under vistelsen inom anstalten.
Jag vet ju hur väl internerna känner till varandras
villkor och hur detta kan ställa till konflikter osv. Det
är en massa sådana punkter som jag vill kontrollera
med kriminalvården innan jag kan kräva att detta
ovillkorligen måste tas ut och att vi ska ändra be-
stämmelserna. I dag kan man ju inte göra det. Det
innebär att man med automatik kan dra de här peng-
arna och inte behöver dra upp det förfarande som
man måste ha i dag, vilket som nämnts är både kost-
samt och tidskrävande.

Anf. 144 INGEMAR VÄNERLÖV (kd):
Fru talman! Ska jag tolka det som att Kia Andre-
asson egentligen är mest benägen att vilja ändra ut-
länningslagen så att det inte ska vara något stadgande
om att man ska betala sina resor? Antingen får vi ha
lagen som den är, och då ska den efterföljas, eller
också får lagen ändras så att det i stället inte stadgas
någonting om skyldighet att betala sina hemresor.

Anf. 145 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Jag vet inte hur många som gör detta
frivilligt i dag. Jag har inte den uppgiften. Det kanske
är så att de procentuellt flesta gör så att man drar in
10 % och bidrar till sin hemresa. Jag har inte de upp-
gifterna, Ingemar Vänerlöv.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 10 §.)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 16.51 på förslag av tredje
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 17.00 då dagens votering skulle äga rum.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 17.00.

9 § Beslut om utskottsbetänkanden som slutde-
batterats den 7 mars

KU12 Kommunal självstyrelse och flernivådemo-
krati
Mom. 1 (grundlagsreglering av den kommunala själv-
styrelsen)
1. utskottet
2. res. 1 (m, kd, c, fp)
Votering:
166 för utskottet
139 för res. 1
44 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 35 v, 13 mp
För res. 1: 74 m, 35 kd, 17 c, 13 fp
Frånvarande: 13 s, 8 m, 8 v, 7 kd, 1 c, 4 fp, 3 mp

Mom. 3 (kommuner och miljöstyrande avgifter)
1. utskottet
2. res. 2 (v, mp)
Votering:
256 för utskottet
50 för res. 2
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 74 m, 35 kd, 17 c, 12 fp
För res. 2: 36 v, 1 fp, 13 mp
Frånvarande: 13 s, 8 m, 7 v, 7 kd, 1 c, 4 fp, 3 mp

Mom. 4 (ändrad regional ansvarsfördelning)
1. utskottet
2. res. 3 (c)
Votering:
289 för utskottet
17 för res. 3
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 74 m, 36 v, 35 kd, 13 fp, 13 mp
För res. 3: 17 c
Frånvarande: 13 s, 8 m, 7 v, 7 kd, 1 c, 4 fp, 3 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

FiU15 En ny statistiklagstiftning
Punkt 1 (Ny statistiklag)
1. utskottet
2. res. 1 (kd, m, c, fp)
Votering:
167 för utskottet
138 för res. 1
44 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 36 v, 13 mp
För res. 1: 74 m, 34 kd, 17 c, 13 fp
Frånvarande: 13 s, 8 m, 7 v, 8 kd, 1 c, 4 fp, 3 mp

Punkt 7 (Övriga frågor om den officiella statistiken)
1. utskottet
2. res. 6 (kd)
Votering:
268 för utskottet
37 för res. 6
44 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 74 m, 36 v, 1 kd, 17 c, 10 fp, 12
mp
För res. 6: 34 kd, 3 fp
Frånvarande: 13 s, 8 m, 7 v, 7 kd, 1 c, 4 fp, 4 mp

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

FiU17 Bättre förutsättningar för värdepapperise-
ring
1. utskottet
2. res. (kd, m, c, fp)
Votering:
166 för utskottet
139 för res.
44 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 36 v, 13 mp
För res.: 74 m, 35 kd, 17 c, 13 fp
Frånvarande: 14 s, 8 m, 7 v, 7 kd, 1 c, 4 fp, 3 mp

FiU19 Godkännande av rådsbeslut om ändring av
systemet för gemenskapernas egna medel
Kammaren biföll utskottets förslag.

UbU7 Statligt bildade stiftelser m.m.
Kammaren biföll utskottets förslag.

BoU5 Tillgänglighet till offentliga lokaler och på
allmänna platser
Punkt 2 (Ekonomiska konsekvenser av kraven på
tillgänglighet)
1. utskottet
2. res. 1 (kd)
Votering:
271 för utskottet
35 för res. 1
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 74 m, 36 v, 17 c, 13 fp, 13 mp
För res. 1: 35 kd
Frånvarande: 13 s, 8 m, 7 v, 7 kd, 1 c, 4 fp, 3 mp

Punkt 3 (Handikapporganisationernas inflytande
m.m.)
1. utskottet
2. res. 2 (v, kd, c, fp)
Votering:
206 för utskottet
100 för res. 2
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 74 m, 1 kd, 13 mp
För res. 2: 36 v, 34 kd, 17 c, 13 fp
Frånvarande: 13 s, 8 m, 7 v, 7 kd, 1 c, 4 fp, 3 mp

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

10 § Beslut om utskottsbetänkanden som slut-
debatterats vid dagens sammanträde

JuU11 Polisfrågor
Punkt 1 (Evenemangskostnader)
1. utskottet
2. res. 1 (mp, fp)
Votering:
281 för utskottet
25 för res. 1
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 74 m, 36 v, 35 kd, 17 c, 1 mp
För res. 1: 13 fp, 12 mp
Frånvarande: 13 s, 8 m, 7 v, 7 kd, 1 c, 4 fp, 3 mp

Punkt 2 (Polisens beväpning)
1. utskottet
2. res. 2 (m)
Votering:
233 för utskottet
73 för res. 2
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 1 m, 36 v, 35 kd, 17 c, 13 fp, 13
mp
För res. 2: 73 m
Frånvarande: 13 s, 8 m, 7 v, 7 kd, 1 c, 4 fp, 3 mp

Punkt 3 (Polisens IT-stöd)
1. utskottet
2. res. 3 (m, kd, fp)
Votering:
183 för utskottet
121 för res. 3
45 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 36 v, 17 c, 13 mp
För res. 3: 74 m, 34 kd, 13 fp
Frånvarande: 14 s, 8 m, 7 v, 8 kd, 1 c, 4 fp, 3 mp

Punkt 9 (Organisationsfrågor)
1. utskottet
2. res. 5 (m, kd, c, fp)
Votering:
167 för utskottet
137 för res. 5
45 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 36 v, 13 mp
För res. 5: 73 m, 34 kd, 17 c, 13 fp
Frånvarande: 13 s, 9 m, 7 v, 8 kd, 1 c, 4 fp, 3 mp

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

JuU12 Kriminalvårdsfrågor
Punkt 1 (En ny verkställighetslag)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
Votering:
232 för utskottet
73 för res. 1
44 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 36 v, 35 kd, 17 c, 13 fp, 13 mp
För res. 1: 73 m
Frånvarande: 13 s, 9 m, 7 v, 7 kd, 1 c, 4 fp, 3 mp

Punkt 2 (Verkställighetsinnehållet för sexualbrotts-
dömda, m.m.)
1. utskottet
2. res. 2 (m, kd, c, fp)
Votering:
167 för utskottet
134 för res. 2
5 avstod
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 36 v, 13 mp
För res. 2: 69 m, 35 kd, 17 c, 13 fp
Avstod: 5 m
Frånvarande: 13 s, 8 m, 7 v, 7 kd, 1 c, 4 fp, 3 mp

Punkt 3 (Permission)
1. utskottet
2. res. 3 (m, kd, fp)
Votering:
184 för utskottet
122 för res. 3
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 36 v, 17 c, 13 mp
För res. 3: 74 m, 35 kd, 13 fp
Frånvarande: 13 s, 8 m, 7 v, 7 kd, 1 c, 4 fp, 3 mp

Punkt 6 (Kostnaden för utvisades hemresor)
1. utskottet
2. res. 4 (m, kd, fp)
Votering:
184 för utskottet
122 för res. 4
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 36 v, 17 c, 13 mp
För res. 4: 74 m, 35 kd, 13 fp
Frånvarande: 13 s, 8 m, 7 v, 7 kd, 1 c, 4 fp, 3 mp

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

11 § Filmfrågor

Föredrogs
kulturutskottets betänkande 2000/01:KrU2
Filmfrågor.

Anf. 146 LENNART KOLLMATS (fp):
Fru talman! Det är knappast möjligt att ta upp en
debatt om film utan att kommentera Hollenders film
om sexhandeln i Lettland. Jag tycker att det finns all
anledning att fördöma den avslutning han kom med i
filmen. Det har ingenting med konstnärlighet att göra
utan är enbart ett fördömande av hans eget arbete.
Det är synd, tycker jag, att filmen som konstart
ska drabbas av sådana här saker. Men det inträffar
och förmörkar givetvis en mängd andra positiva in-
slag som präglar filmkonsten, inte minst i Sverige.
Samtidigt får detta inte innebära att man ska infö-
ra något slags censur i samband med utdelning av
bidrag till filmproduktion. Bedömning av kvalitet och
förnyelse ska gälla även framdeles, och enstaka
misstag kommer alltid att ske och ska givetvis påtalas
men inte förstöra för andra.
Vi i Folkpartiet anser att det över huvud taget inte
ska finns någon censur alls beträffande vuxenfilm. Vi
har tidigare fört fram förslag om att ta bort censuren
för vuxna, alltså för dem som är över 18 år. Om en
producent vill ha lägre åldersgräns är vårt förslag att
filmen ska lämnas till statens biografbyrå för klassifi-
cering av åldersgränser.
Jag hade för inte så länge sedan en interpella-
tionsdebatt med kulturministern om en film, Scary
movie. Biografbyrån hade satt åldersgräns 15 år, men
kammarrätten sänkte sedan gränsen till 11 år. Det
anstötliga i sammanhanget förutom filmen i sig är att
granskningskompetensen enligt mitt förmenande
sjönk när ärendet gick uppåt i rättshierarkin. Det
brukar ju faktiskt vara tvärtom. Jag hoppas att man
ser över detta förfarande.
Hösten 1999, tror jag det var, hade vi i vår motion
från Folkpartiet med ett avsnitt om biografernas för-
hållande till den nya tekniken och vilka möjligheter
och problem den kunde medföra. Vi ville ha ett till-
kännagivande om bredbandsteknikens påverkan på
distribution av film och biografernas förändrade vill-
kor. Det blev naturligtvis avslag. Det var därför
mycket glädjande och intressant att nyligen få en
rapport från en arbetsgrupp för e-bio. Där påvisades
stora möjligheter för framtiden inte minst för gles-
bygdsbio att snabbt få till sig nya filmer och att alltså
också få en spridning av kultur till landsorten med
digital teknik. Här finns oändliga möjligheter inte
bara för filmen utan även för andra kulturföreteelser.
Sedan kan jag inte låta bli att kommentera det
faktum att det numera görs mer film utanför än i
Stockholm. Det handlar till stor del om bra initiativ
från olika regioner.
Sedan har staten också fått möjlighet att stödja
verksamheten. Jag har haft någon kontakt med Film i
Väst. Jag ser deras utveckling som mycket viktig och
mycket riktig. Inte minst har det också blivit en viktig
näring med klara sysselsättningseffekter.
Det här är bra exempel på regionernas kultursats-
ning utan att staten planterat ut uppdrag. Det är mot
sådana här bakgrunder som jag anser och vidhåller att
regionerna själva kan fördela ut kulturpengar på de
områden de själva anser är viktiga. Detta är alltså skäl
för en kulturpåse från staten till regionerna.
Fru talman! Vi har en reservation. Det gäller en
fristående filmfond. Den har varit på tapeten - eller
duken kanske det ska heta i det här sammanhanget -
sedan P O Enquists dagar och troligen innan dess
också. Vi i Folkpartiet vill stimulera konkurrens, och
därför tror vi på en fristående fond som utöver Film-
institutet ska stödja filmproduktion. Vi har tidigare
motionerat och fått avslag beträffande inrättande av
en sådan filmfond. I radio- och TV-sammanhang kan
vi också tänka oss flera fonder. Men det ska vi prata
om vid ett annat tillfälle.
Jag vet inte vart förslaget om den fristående fon-
den har tagit vägen. Men det kanske regeringens
företrädare här kan tala om.
Utskottets majoritet skriver som skäl för avslag på
förslaget att man inte vill föregripa regeringens över-
vägande med anledning av utredningsförslaget.
Jag har hört från andra debatter här i kammaren
nyligen att förslag bereds i Regeringskansliet. Och
det är kanske fallet här också. Men för att möjligen
sätta ytterligare fart på den beredningen yrkar jag, fru
talman, bifall till reservation 1.
Slutligen vill jag med anledning av kristdemo-
kraternas motion om dold textning av svenska filmer
på video och DVD också lägga till att det även be-
hövs textning av svensk film på bio. När vi för en tid
sedan gjorde studiebesök på Filminstitutet fick vi
besked om att det förekommer i enstaka fall. Men
menar vi allvar med ökad tillgänglighet för funk-
tionshindrade måste det bli mycket mer av regel än
undantag. Det finns inget förslag i den här riktningen
i dag. Men det kommer, det kan jag lova, för att också
döva och hörselskadade ska kunna få njuta av film på
bio.

Anf. 147 EWA LARSSON (mp):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservation 1 punkt 2 och reservation 2 punkt 3.
I dag är det internationella kvinnodagen. Grattis
alla kvinnor!
För ett par år sedan tog riksdagen beslut om en ny
svensk filmpolitik. Vi fastställde att en av de samlade
insatser som skulle göras var att förbättra de kvinnli-
ga filmskaparnas villkor.
Hur har det gått? Nog borde vi väl kunna utläsa
något resultat i dag. 1993-1994 beviljade filmkonsu-
lenterna 11 kvinnliga regissörer förhandsstöd för
långfilmsproduktion, och 19 manliga. Nästan dubbelt
upp på manssidan, alltså.
År 2000 fick 9 kvinnliga regissörer förhandsstöd
för långfilm och 17 manliga. Nästan dubbelt så
många män igen. Inget har hänt.
Kanske kvinnliga regissörer dominerar när det
gäller kortfilm och dokumentär? 1993-1994 bevilja-
des 10 kvinnor kort- och dokumentärfilmsstöd, och
21 män. Mer än dubbelt så många män, alltså.
År 2000 beviljades 35 stöd, varav 13 till kvinnor
och 22 till män. Drygt hälften av stödet gick till
kvinnliga regissörer.
Det här är ju oacceptabelt. Jag undrar vad som har
gjorts för att förbättra de kvinnliga filmskaparnas
villkor.
En fråga med det här innehållet har jag lämnat in i
dag. Det kanske finns någon här i kammaren som kan
svara på frågan varför ingenting händer.
För att spä på ytterligare med den krassa verklig-
heten, fru talman, kan jag påminna om att av de 35
svenska långfilmsproduktioner som visades på Göte-
borgs filmfestival hade endast 5 kvinnliga regissörer.
Det var Maj Wechselman, Agneta Fagerström, Su-
sanne Bier, Åsa Faringer och Liv Ullman.
När pressen talade om det fantastiska filmåret
2000 var det i stort sett endast manliga regissörer som
uppmärksammades.
Agneta Fagerströms film Knock out benämndes
som en filmflop.
Faktum är, fru talman, att ju mer man omnämns i
medierna desto större möjligheter har man att få ige-
nom ett manus. Få vågar satsa på ett bra manus med
ett okänt namn bakom.
Jag tror att det är nödvändigt att ändra på själva
strukturen bakom arbetet med långfilmsproduktioner.
Regissörer arbetar i dag långa perioder utan lön och
får själva driva fram sina projekt till mållinjen. Det är
svårt att förena med barn och familj.
Även filmproduktionen till Sveriges television
saknar kvinnor som regissörer trots att SVT omfattas
av samma jämställdhets- och demokratimål som sam-
hället i övrigt.
Vi i Miljöpartiet tycker att det är dags för rege-
ringen att lägga fram ett förslag till filmfond och har
motionerat om det. Det beredda förslaget har legat i
Kulturdepartementets byrålåda tillräckligt länge.
Hade fonden redan funnits hade de s.k. kvalitets-
medlen aldrig behövt sättas in. Vi vill ha en stark
radio och TV i allmänhetens tjänst. Där ingår själv-
klart drama och film. Det finns så rackarns många bra
filmmanus som gjorts av kvinnor och som bara ligger
och väntar på att bli ett resultat för dig och mig att ta
del av.
Det gläder mig att Folkpartiet yrkar bifall till
Miljöpartiets motion. Jag är bara litet förvånad att
inte Lennart Kollmats nämnde att det är just Miljö-
partiet han stöder i den här frågan.
Barn mellan 3 och 8 år umgås med medierna i 2
timmar och 42 minuter per dag. Flickor mellan 3 och
8 år tittar oftare på TV och under en längre tid. Detta
faktum är extra allvarligt då forskare påvisat att flick-
or som ser mycket på TV får minskat självförtroende,
medan pojkar som ser mycket på TV får stärkt själv-
förtroende.
Vad gör vi åt det? Vad gör SVT åt det?
Våldsskildringsrådet belyser jämställdheten i de
vanligaste spelfilmerna under några år och säger att
de mest populära filmerna har manliga hjältar.
Kvinnliga stjärnor lyser med sin frånvaro.
Det saknas kvinnor i huvudroller. Huvudkoncep-
tet brukar vara två män i konflikt och en våldsam
upplösning.
Amerikanska filmer dominerar fortfarande kraf-
tigt: 71 % på bio och 84 % på videosidan. Bland de
tio mest sedda filmerna finns endast en kvinna i hu-
vudrollen: Julia Roberts.
Påfallande många kvinnliga biroller är besatta
med extremt unga kvinnor, vilket är en klar föränd-
ring sedan den gamla Hollywoodtiden. Då fanns det
starka erfarna kvinnor med karaktär i huvudrollerna.
Här är vi avsevärt bättre i Sverige med vår svens-
ka filmproduktion. Jag menar att fortsatta ekonomis-
ka satsningar på svensk film är viktiga från samhäl-
lets sida, men vi måste också följa upp jämställd-
hetsmålen i själva produktionen.
I amerikanska medier pågår ständigt debatt om
hur alla våldsamma filmer påverkar barns och ungas
beteende, men debatten om hur könsroller cementeras
och t.o.m. förstärks genom de normer som sprids i
utbudet diskuteras mer sällan. Här borde vi i Sverige
vara en god förebild.
Till sist, fru talman.
När det gäller samisk filmproduktion tror vi att
det är nödvändigt att gå in med öronmärkta pengar
under en kort period. Vi kan kalla det övergångsperi-
od.
De konkurrerar i dag på samma villkor utan att ha
något uppbyggt kontaktnät eller några erfarenheter.
Positiv särbehandling har visat sig mycket effektiv
för att man ska kunna ta sig in på en sluten marknad
där alla håller på sitt och där resurserna är knappa.

Anf. 148 ÅKE GUSTAVSSON (s):
Fru talman! Under förra året hade 35 långfilmer
premiär i Sverige. Många av dem höll en mycket hög
kvalitet. Det är ett väldigt gott betyg åt svensk film
och svensk filmpolitik. Man kan säga att filmavtalet
för år 2000 så långt har gett goda erfarenheter. Men
det innebär inte att vi nöjda kan luta oss tillbaka. Det
finns fortfarande mycket att göra.
En socialdemokratisk filmpolitik utgår bl.a. från
ett jämlikhetsperspektiv som innebär geografisk rätt-
visa, social rättvisa och rättvisa mellan män och
kvinnor. Vår ambition är att svensk kvalitetsfilm ska
kunna ses av alla och vara tillgänglig över hela lan-
det.
När Lennart Kollmats nämner e-bio kan jag bara i
långa stycken instämma med honom och säga att i
dag är det i sex kommuner klart att man kommer att
köra i gång med e-bio till hösten. Det är Kiruna, Gäl-
livare, Arvidsjaur, Smedjebacken - som hade premiär
häromveckan - Degerfors och Vårgårda. På tur står
bl.a. Göteborg, Sandviken och Boden.
Det är ett pionjärarbete. Det är en av de största
filmhändelserna i modern tid. Det innebär att man
runtom i Sverige samtidigt kan ha premiär på det som
normalt sett endast hade premiär i Stockholm. Det
handlar alltså om geografisk jämlikhet.
Filminstitutet är med och stimulerar debatten i
stor utsträckning. Jag önskar bara att Filminstitutet
hade kunnat vara med och ge litet mer materiellt stöd
i den utvecklingen.
Men problemen gäller inte bara tillgången till film
utan också produktionen av film. Vi vill stimulera
produktionen av film i hela landet. Det är ett stort
kulturvärde att olika lokala och regionala livs- och
kulturyttringar speglas i filmutbudet. Det berikar inte
bara vårt kulturarv utan också vår kunskap och våra
perspektiv på tillvaron. Därför är det naturligtvis,
precis som Lennart Kollmats sade, glädjande att man
också inom branschen börjar upptäcka detta faktum.
Den socialdemokratiska satsningen på barn och
ungdom gäller självklart också inom filmområdet.
Rörliga bilder är i dag en självklar del av barns var-
dag. Vi måste därför ge barn och ungdomar möjlig-
heter till ett eget skapande inom filmen.
När kulturutskottet visar på hur anslagsutveck-
lingen till visningsorganisationen har varit kan jag
bara förvånat konstatera att trots de ökade möjligheter
som filmavtalet ger har Unga Örnars riksförbund fått
finna sig i att få sitt anslag halverat från 600 000 till
300 000 kr. Det är en sak för Filminstitutet att funde-
ra en extra sväng på, tycker jag.
Jag vill också säga något om reservationerna i
betänkandet.
Ewa Larsson har tidigare talat om att en särskild
utvecklingsfond bör inrättas för fria filmare. Frågan
har tagits upp tidigare i utskottet, och utredarens
förslag är att en fond för stöd till svensk kvalitetsfilm
ska inrättas. Eftersom frågan faktiskt, Ewa Larsson,
är under övervägande i regeringen, har vi inte för
avsikt att nu göra några ingripanden utan avvaktar
regeringens förslag. Jag vill också tillägga att redan
nu gällande filmavtal faktiskt innehåller bestämmel-
ser om stöd till viss film, bl.a. till oberoende produ-
center. Jag håller i sak med om att detta är viktiga
frågor.
Den andra reservation som Ewa Larsson berörde
handlar om att ge samerna en positiv särbehandling
genom att avsätta särskilda medel för samisk film-
produktion. Jag tycker att det är viktigt att olika mi-
noriteter får möjligheter att producera film. Sådana
möjligheter finns också. Jag vill dock samtidigt un-
derstryka att det i nuläget också är möjligt att utanför
filmavtalet få stöd för detta. Jag syftar då på Same-
tingets särskilda kulturmedel.
Slutligen, fru talman, har moderaterna i ett särskilt
yttrande understrukit vikten av ansträngningar för att
bevara äldre spel- och dokumentärfilmer. Kulturut-
skottet gjorde för något år sedan - jag vill minnas att
det var 1996 - en extra insats för att ge Filminstitutet
möjlighet att inköpa en skanner. Detta är ett viktigt
led i arbetet på att rädda inte minst gamla fina svens-
ka färgfilmer.
Just nu utreds frågan inom Regeringskansliet, och
det handlar då om en diskussion om hur en film-
vårdscentral i Grängesberg ska kunna organiseras och
finansieras. Det finns nu inte anledning att föregripa
det arbete som pågår i detta avseende.
Med detta, fru talman, ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Anf. 149 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Bara en kort fråga till Åke Gustavs-
son. Av de 35 svenska långfilmsproduktioner som jag
och även Åke Gustavsson nämnde är det bara fem
som har kvinnliga regissörer. Vi har ändå här i riks-
dagen beslutat att man ska förbättra de kvinnliga
filmskaparnas villkor. Tycker inte Åke Gustavsson att
det är märkligt att bara fem av dessa filmer är gjorda
av kvinnor? Man skulle nästan kunna tro att kvinnor
är en minoritet.

Anf. 150 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Fru talman! Jo, det tycker jag, och det säger jag
inte bara därför att det i dag är internationella kvin-
nodagen utan också därför att jag tycker att det är
viktigt att man stimulerar kvinnors filmskapande. Jag
tycker att det är viktigt att man inom branschen verk-
ligen har den här inställningen. Detta filmskapande
tillför faktiskt en större mångfald och flera nya in-
fallsvinklar på filmskapandet.
Men det finns också ett problem i detta. Riksda-
gen kan inte styra och ställa för att få filmkonsulen-
terna att göra på något visst sätt. Det kan hamna i en
diskussion om censur osv. Jag tycker att det är upp
till branschen att i större utsträckning ta detta ansvar.
I sak delar jag dock Ewa Larssons uppfattning.

Anf. 151 LENNART FRIDÉN (m):
Fru talman! Den här dagen, internationella kvin-
nodagen, inleddes bl.a. med att vi i föreningen Pax
regi genomförde ett program som handlade om Wen-
dela Hebbe, en av de ledande personligheterna i den
svenska kvinnohistorien. Som en mycket viktig del i
det programmet ingick ett filminslag. Vi kan med
denna insats i föreningen sägas ha kombinerat flera
aktuella saker på en gång.
Lagom till dess att filmen fyllde 100 år blev den
myndigförklarad, dvs. man började då räkna den som
en egen konstform. Det är lite sent att bli myndigför-
klarad först då. Under den tid som har gått har man
också kunnat samla ihop ganska mycket till vad vi
kan kalla ett filmarv.
Dessvärre, fru talman, är det ett farligt och eld-
fängt kulturarv. Jag tänker då inte på vad som visas
på filmerna utan på den rent fysiska materia som
många av de tidiga filmerna består av. Det är detta
som vi har påpekat i vårt särskilda yttrande. Vi har
inte reserverat oss, eftersom det nu, vilket gläder oss,
finns särskilda medel avsatta för att renovera äldre
svensk film. Vi tycker dock att man dessvärre har
satsat lite väl ensidigt på att restaurera färgfilmer från
50-70-talet.
Vi vet ju att det finns filmer från Sveriges guldtid,
när Sverige gjorde de kanske finaste filmerna över
huvud taget i världen. Jag tänker på Victor Sjöströms
och Mauritz Stillers tid på 10- och 20-talet och in på
30-talet. Det är i första hand de filmerna som behöver
räddas.
När jag säger att dessa filmer är eldfängda beror
det på att de t.o.m. kan råka ut för självantändning.
De är gjorda på en sådan filmbas att de lätt kan för-
störas.
Vi är från moderaternas sida väldigt glada över att
frågor som vi har drivit ganska länge delvis får en
positiv behandling i det här betänkandet. Det gäller
de funktionshindrades rätt till deltagande i olika kul-
turutbud. Det finns nu enligt det senaste filmavtalet
medel till detta. Det var en av de saker som gjorde att
vi ställde oss bakom detta avtal.
Vi ser också att s.k. filmkommissioner, dvs. resur-
scentrum för filmproduktion, håller på att utvecklas i
olika delar av landet. Som här har påpekats gläder det
oss speciellt att det inte alls, som så ofta tidigare har
varit fallet, har hamnat i den region som vi befinner
oss i. Dessa centrum kan vara till stort stöd och till
stor nytta för näringsliv och för utvecklingen av kul-
turen i de regioner där de finns.
Åke Gustavsson tog upp frågan om e-bio. Det
kommer att bli spännande för oss att se hur den
kommer att utvecklas. Vi ser med spänd förväntan
fram emot hur man på den vägen, säkert både effek-
tivt och billigt, kommer att kunna underlätta distribu-
tion av film.
Vi vill med vårt lilla särskilda yttrande markera
att vi är oroliga för filmarvet. Det gäller både spel-
och dokumentärfilm, framför allt från den svartvita
epoken. Film från den senare epoken räddas tyvärr
inte med hjälp av den skanner som Åke här talade
om. Den filmen skulle behöva en extra skjuts. Vi har
med vårt särskilda yttrande velat markera att detta för
oss är en väldigt viktig fråga.

Anf. 152 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Fru talman! Det är riktigt att skannern är avsedd
för färgfilm, men jag tror å andra sidan att vi är över-
ens om att den var en viktig insats, som tillkom efter
ett utskottsinitiativ. Jag vill bara säga att vi i sak inte
har några skilda uppfattningar. Det är viktigt att rädda
också den svartvita filmen, men den får gärna fort-
sätta att vara eldfängd, fast i ett annat avseende än
rent fysiskt.

Anf. 153 LENNART FRIDÉN (m) replik:
Fru talman! Då kan vi kanske sedan också hoppas
på lite mera eldfängda debatter, där vi inte tycker på
samma sätt på båda håll. Det får bli i ett annat ämne.

Anf. 154 GUNILLA TJERNBERG (kd):
Fru talman! Jag vill börja med att ansluta mig till
det som Lennart Kollmats inledde med att säga om
Hollenders film. De sista sekvenserna i den filmen
hör inte hemma inom konsten.
Vid årsskiftet 2000/01 trädde det nya filmavtalet i
kraft. Jag vill bara kort påminna om vad vi kristde-
mokrater anförde vid behandlingen av det i riksdagen.
Jag vill fortfarande göra riksdagen uppmärksam på att
den ordning som vi tycker ska gälla för filmavtal är
att riksdagen ska ha möjlighet att besluta om de yttre
ramarna, om ifall vi ska ha ett samlat filmavtal eller
inte och om vad som i så fall ska ingå i detta. Det
betyder inte att vi ska gå in och peta på detaljer.
Detta avtal lades på riksdagens bord utan att riks-
dagen hade haft någon möjlighet att diskutera det.
Jag vill också säga att det är väldigt glädjande att
se besökssiffrorna på biograferna. Det är många som i
dag finner ett nöje i att gå på bio och se film. Vi tyck-
er att det är mycket roligt att det är så.
Kristdemokraternas utgångspunkt är att film ska
omfattas av en nationell kulturpolitik. Det råder det
en politisk samsyn kring. Filmen har tidigare legat i
skuggan av andra kulturyttringar. Vi är glada över att
film i dag erkänns som en konstart.
Arbetet med att säkerställa tillgången till ett brett
utbud av värdefull film i olika visningsformer i hela
landet är oerhört viktigt. Det är jag glad att filmavta-
let också har tagit hänsyn till. Inte minst gäller detta
barns och ungdomars möjligheter till eget skapande.
För att uppnå detta är uppbyggnaden och stödet
till regionala resurscentrumen för film och video av
avgörande betydelse. Här finns uppdraget att främja
filmpolitiska åtaganden regionalt och lokalt och att
främja den filmkulturella verksamheten för barn och
ungdomar. Det handlar om visning och spridning av
värdefull film, fortbildning på filmområdet, produk-
tion av kort- och dokumentärfilm, osv. Listan skulle
kunna göras längre.
Jag vill passa på att även peka på betydelsen av ett
offensivt arbete inom biografområdet och arbetet med
att stärka sambandet mellan de regionala resurscent-
rum som finns och visningsorganisationerna och
kanske också peka på de ideella visningsorganisatio-
nerna. I den här kedjan av arbetet med att stärka bio-
grafernas ställning är också biograferna utanför stor-
stadsområdena av stor betydelse.
Fru talman! Jag vill också peka på att det finns en
del problem. Jag vill göra riksdagen uppmärksam på
en negativ konsekvens av filmavtalets konstruktion
som begränsar möjligheten att etablera regionala
resurscentrum i de tre länen Gävleborgs län, Jönkö-
pings län samt Östergötlands län. Det är de tre län
som i dag står utanför trots att man där har kommit i
gång och ligger väl framme i arbetet.
De extra medel som man där har fått från Framti-
dens kultur är helt otillräckligt. Man tappar fart, pro-
blemen skjuts på framtiden och man tvingas arbeta i
motvind. Vi kan bara föreställa oss vad det betyder
för många barn och ungdomar. Det handlar om att
skapa, producera, få möjlighet att se och uppleva film
som skulle kunna nås av ännu fler om man hade möj-
lighet att få regionala resurscentrum med det stöd
som det innebär.
Det här är exempel på vilka konsekvenser det blir
för en viktig filmkulturell verksamhet. Det är konsek-
venser som inte fick möjlighet att bli föremål för en
politisk diskussion i riksdagen just på grund av ut-
formningen av avtalet. Vad svarar socialdemokrater-
na t.ex. Jönköpings län när man frågar varför man
inte kan få bli ett regionalt resurscentrum för film och
video?
Den kontrollstationsförhandling av filmavtalet
som kommer att äga rum år 2002 finns det all anled-
ning att följa.
Fru talman! Jag kommer avslutningsvis att kort ta
upp ytterligare ett par områden som vi kristdemokra-
ter lyfte fram i samband med att riksdagen behandla-
de propositionen Ny svensk filmpolitik. Dessa är minst
lika aktuella i dag.
Det gäller först behovet av forskning kring barns
möte med film. Det finns viktiga obesvarade frågor.
Det gäller t.ex.: Vilket slags film väljer barn själva
och suger åt sig? Vilket förhållningssätt har de till
mediebruset? Hur reagerar de på våldsskildringar?
Hur bearbetar våra barn och ungdomar sina upplevel-
ser av rörliga bilder? Det är intressanta och viktiga
frågeställningar. Det borde ha varit självklart att en
sådan forskning kunnat efterfrågas när vi behandlade
filmavtalet.
Likaså är vi fortfarande helt överens med Filmin-
stitutet om en oberoende översyn av institutet.
Fru talman! Eftersom vi kristdemokrater varken
vill eller kan ingripa, upphäva eller ändra avtalet
under pågående avtalsperiod har vi heller inte någon
motion den här gången. Men vi återkommer.

Anf. 155 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Fru talman! Jag fick en fråga av Gunilla Tjern-
berg. Först vill jag säga att jag instämmer i att det är
viktigt att ge ett ordentligt stöd till visningsorganisa-
tionerna. Det försökte jag också säga i mitt anförande,
och jag vill gärna understryka det än en gång. Jag
tycker också att Filminstitutet kunde göra det lite
bättre.
När det sedan gäller de län som står utanför är det
precis som sägs här. Det får möjligen aktualiseras i
samband med kontrollstationsförhandlingarna. Jag
var iblandad för något år sedan i Jönköpings län i en
diskussion kring detta. Vid den tidpunkten ansågs det
dessvärre inte tiden vara mogen.
Jag stöder gärna en satsning i de tre län som är
kvar. Men det fordras också regionala insatser för att
det ska kunna bli verklighet.

Anf. 156 GUNILLA TJERNBERG (kd) re-
plik:
Fru talman! Det är bra att Åke Gustavsson visar
ett aktivt intresse för just den här frågan. Jag tror att
vi måste tillsammans göra någonting från riksdagen
och uppmärksamma detta.
Enligt vad som kommit till min kännedom har vi
här tre län där man i dag mycket väl är beredd att
möta upp de krav som ställs för att kunna bilda ett
regionalt resurscentrum för film och video.
Det kan tyckas märkligt om det finns stelbenta
former i ett avtal som förhindrar detta. Om vi till-
sammans kan göra någonting i den här frågan tycker
jag att det är bra.
(forts.)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 17.56 på förslag av tredje
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.

11 § (forts.) Filmfrågor (forts. KrU2)

Anf. 157 BIRGITTA SELLÉN (c):
Fru talman! En av de viktigaste uppgifterna för
svensk filmpolitik är att säkerställa tillgången till ett
brett utbud av värdefull film i olika visningsformer i
hela landet. En närliggande uppgift är att upprätthålla
och utveckla biografens roll som kulturell mötesplats
i hela landet.
Detta var ett utdrag ur filmpropositionen, som vi
antog för något år sedan. Det är så bra uttryckt att det
lika bra hade kunnat stå i Centerpartiets kulturmotion.
Det finns ingen annan kulturyttring, med undantag
för musiken, som når så många människor som fil-
men. Trots det har filmen tidigare inte haft samma
ställning i det offentliga kulturlivet som andra konst-
arter. Därför är det bra att filmen genom de senaste
årens utveckling har kunnat skapa ett strukturbygge
som liknar det som har gjorts på teater- och musi-
kområdena.
Jag gillar med andra ord att man har byggt upp de
17 regionala resurscentrerna för film och video. Det
ger möjligheter för regionerna att marknadsföra sig.
Det har vi också sett när det gäller några filmer, t.ex.
Dalsland med Fucking Åmål och Norrbotten med
Jägarna. Med de här goda exemplen hoppas jag att
man nu ska våga lita på att regionerna får ansvara för
kulturbudgeten, precis som folkpartisten Lennart
Kollmats var inne på.
De olika regionala resurscentrerna skapar också
sysselsättning. Det har stor betydelse för både nä-
rings- och regionalpolitiken. Flera regioner och orter
har engagerat sig hårt för att få filminspelningar till
sig just på grund av att man har insett de positiva
effekterna för bygden. Genom att orterna blir kända
för många människor ökar också turismen. Därige-
nom kan ännu mer sysselsättning skapas ute i landet,
och det är verkligen guld värt för små orter som käm-
par för sin överlevnad.
Fru talman! Det finns en motion i betänkandet
som handlar om textning av film. Därför vill jag säga
några ord om det. Det är viktigt att alla människor
kan ta del av all kultur. När det handlar om svenska
filmer och videofilmer går tankarna till dem som är
hörselskadade. Jag anser att man har rätt att ta del av
svenska filmer även om man hör dåligt. Utländska
filmer är textade, men de svenska filmerna är i de
flesta fall inte det. Det anser jag vara diskriminering.
Vi har så sent som för ett par veckor sedan yttrat
oss över en handlingsplan, som tar upp bl.a. diskrimi-
neringen. Trots det är inte majoriteten i utskottet
beredd att stödja motionen om att utarbeta en stan-
dard för dold textning. Anledningen sägs vara att ny
teknik snart är på väg, och att funktionen för dold
textning då finns med. Okej, det vet jag. Det är ju bra,
men som jag ser det ska inte hörselskadade tvingas att
köpa nya dvd-spelare för att kunna ta del av dold
textning. De ska inte tvingas till stora utgifter. I så fall
måste vi kunna erbjuda dem att få köpa dvd-spelare
till ett lägre pris - kanske genom att visa upp ett läka-
rintyg eller liknande. Principiellt tycker jag att hörsel-
skadade ska kunna ta del av filmer första gången de
visas, och inte först när de går som textad repris och
vi hörande redan har hunnit diskutera dem.
Fru talman! På mindre orter spelar de folkrörelse-
ägda biograferna en stor roll för att göra filmutbudet
tillgängligt. Även om TV- och videodistributionen
har ökat människors möjligheter till fler filmupple-
velser så kan de inte mäta sig med de ljud- och
bildupplevelser som man får på en biograf. Den soci-
ala samvaron är också viktig, där man kan dela sam-
ma kulturella upplevelse med andra människor.
Det som är extra viktigt är att nya filmer ska kun-
na visas på de små biograferna - för att de ska kunna
överleva. Därför är jag glad över att den nya e-bion är
på gång nu. Åke Gustavsson talade tidigare under
debatten om vilka orter som redan har fått detta och
vilka som står i tur att få det. Det är i och för sig än så
länge främst städer som har fått det, men det behövs
ännu mer i de riktigt små bygderna. Genom att bygga
ut detta till de små biograferna så tror jag att det blir
ett ökat intresse för folk i småorterna att gå på bio. Då
kan man i en liten bygd få möjligheter att ta del av
den där nya filmen samma kväll som den har premiär
i storstaden. Dessutom är det oerhört positivt att slip-
pa skickandet av filmrullar som lätt skadas.
Jag har sett detta på nära håll i den kommun där
jag bor. Där gjorde man ett försök med detta. Det var
inte med den fina tekniken e-post, utan man kopplade
upp sig via ADSL. En skola fick chansen att slippa
beställa hem filmerna, utan kunde bara ringa in till
kommuncentrumet och säga: Nu vill vi se den eller
den filmen!
Jag ser bra möjligheter inför framtiden för intres-
set för film - det kommer att fortsätta att öka.

Anf. 158 CHARLOTTA L BJÄLKE-
BRING (v):
Fru talman! Svensk film är inne i en mycket posi-
tiv utveckling. Det görs mycket svensk film i dag,
och folk gillar också att titta på den. Det tycker jag att
vi ska vara glada för.
Vi har ett filmavtal som ger möjligheter för
svensk film att utvecklas. Återväxten av nya filmare
är också en viktig del i vår filmpolitik. Här har Film-
verkstan och de regionala resurscentrerna för film och
video spelat en viktig roll, tror jag.
I dag, den 8 mars, kan jag inte låta bli att säga att
mer av filmstödet borde gå till kvinnliga filmare. De
är underrepresenterade i bidragsgivningen. Jag kan
bara hoppas att filmkonsulenterna i en framtid också
kommer att tänka på att det bör vara en jämn köns-
fördelning mellan manliga och kvinnliga filmare.
Sedan 1996 har vi statliga filmpolitiska mål. I
dem står det ungefär så här: Statens insatser på fil-
mområdet är att utveckla svensk filmproduktion, att
säkerställa visning i hela landet, att utveckla biogra-
fens roll som mötesplats och att ge främst barn och
unga möjlighet att skapa egen film. Man ska också
stärka filmens roll i kulturlivet, både lokalt och regio-
nalt, bevara filmen och utveckla det internationella
utbytet på filmområdet.
Detta är viktiga mål. Dock kan man en sådan här
dag säga att det saknas ett mål. Det saknas ett mål
som säkerställer att medlen fördelas rättvist mellan
kvinnor och män. Men det, fru talman, får vi åter-
komma till i kommande motioner.
Fru talman! Jag känner stark sympati för reserva-
tion 1, om inrättandet av en utvecklingsfond. En så-
dan fond skulle verkligen behövas. Vänsterpartiet har
också tidigare motionerat om det. Men nu, när
filmavtalet ligger fast, finns det ingen möjlighet att
inrätta en sådan här fond inom filmavtalets ram. I så
fall skulle vi behöva ta pengar av statens medel.
Leif Furhammar gjorde en utredning, där han fö-
reslog att man skulle avsätta 75 miljoner kronor.
Som det är i dag kan man ändå under § 19 i
filmavtalet få loss vissa pengar just för utvecklingsar-
bete inom filmen. Det är givetvis inte så mycket som
75 miljoner kronor, men det är ändå något.
Jag vill också här i kammaren lyfta fram den möj-
lighet som public service har. Inom ramen för Sveri-
ges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion
skulle man kunna inrätta en utvecklingsfond för fil-
men. Det är en idé som jag överlämnar till Sveriges
public service-bolag. Det är något att tänka över. Det
vore kanske bra för filmen i framtiden.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 14 mars.)

12 § Konstnärsfrågor

Föredrogs
kulturutskottets betänkande 2000/01:KrU3
Konstnärsfrågor.

Anf. 159 INGER DAVIDSON (kd):
Fru talman! Konstnärer ger oss ofta möjlighet att
se verkligheten ur nya perspektiv. Genom konsten
ifrågasätts och granskas våra invanda föreställningar.
Det vi såg som sanning ställs kanske på huvudet.
Ibland har vi också anledning att i en offentlig debatt
ifrågasätta och diskutera gränserna för den konstnär-
liga friheten och vad som är konst. Några sådana
exempel har vi sett under den senaste tiden. Konsten
tvingar oss alltså till eftertanke, till att fundera över
oss själva och den värld vi lever i.
Flera undersökningar under senare år har pekat på
att människor som regelbundet tillägnar sig konstnär-
liga upplevelser lever längre och mår bättre än andra
människor. Att få tillgång till konstnärlig aktivitet kan
t.o.m. påskynda tillfrisknandet hos människor. Det
har bl.a. Folkhälsokommittén tagit fasta på i sin ut-
redning Hälsa på lika villkor som kom alldeles nyli-
gen. De skriver så här: Positivt engagemang och
deltagande i kulturella aktiviteter är främjande för
hälsan. Att möta nya upplevelser, delta i skapande
verksamhet, läsa böcker, få social och kulturell sti-
mulans - allt handlar om att få nya perspektiv och
också få nya redskap att tolka sig själv. Direkta kul-
turaktiviteter i vården har gett positiva resultat för
patienternas hälsa. Kulturen som både en skapande
och läkande kraft är underskattad.
Hur behandlar vi då den grupp människor som
tillför samhället allt detta, som ger oss möjlighet att
leva och inte bara överleva? Någon har sagt att politi-
ker tycker mer om kultur än om kulturarbetare. Som
situationen för konstnärerna ser ut i dag måste vi
konstatera att påståendet delvis stämmer. Trots
många utredningar, diskussioner och rapporter kvar-
står faktum att många konstnärer har svårt att överle-
va på det de tjänar på sin konstnärliga utövning.
Många lever ständigt på den ekonomiska ruinens
brant. Socialförsäkringssystemen, skattelagstiftning-
en, pensionssystemet och andra regler är inte anpas-
sade efter konstnärernas arbetsvillkor och livssitua-
tion. Deras mycket speciella arbetsvillkor med korta
perioder av intensivt arbete med en dräglig inkomst
följt av långa perioder utan arbete gör att de ofta
faller utanför de generella trygghetssystemen. Ar-
betsvillkoren avviker helt enkelt för mycket från de
förutsättningar som de här systemen utgår ifrån.
Det har resulterat i att bland de etablerade yrkes-
verksamma konstnärerna ligger arbetslösheten på
mellan 35 % och 50 % och inkomsterna är i genom-
snitt 17 % lägre än hos befolkningen i övrigt, detta
trots att ungefär 60 % av konstnärerna har en hög-
skoleutbildning som är tre år eller längre. Siffrorna
kommer från TCO:s kulturrapport.
Det är inte första gången som riksdagen uppmärk-
sammar de brister som finns. Vissa försök har gjorts
för att förbättra konstnärernas arbetsvillkor. Vi tycker
t.ex. att det är positivt med det extra stödet till arbets-
förmedlingen för att skapa centrumbildningar och
stödet till en tredje anställningsform inom teatern. Jag
tycker att det är särskilt intressant att initiativet och
förslaget till den tredje anställningsformen kom från
Teatrarnas Riksförbund. Jag tror att det är så man ska
arbeta. De som finns närmast problemen har också
ofta närmast till förslagen till lösningar på dem.
De här positiva förändringarna innebär ju inte att
det inte fortfarande finns mycket kvar att göra. Vi
måste fortsätta att arbeta för att samtliga politikområ-
den anpassas och samordnas så att rimliga hänsyn kan
tas till konstnärernas mycket speciella förhållanden.
Jag tycker inte att det duger att, som majoriteten
gör, hoppas på att något ska hända under året när det
gäller kartläggningen av bl.a. socialförsäkringsfrågor
i förhållande till konstnärlig verksamhet som rege-
ringen aviserat. Både den kartläggningen och de vik-
tiga pensionsfrågorna måste hanteras inom den allra
närmaste framtiden. Det är faktiskt en stor skandal att
många av de skådespelare - för att ta ett exempel -
som brukar betecknas som folkkära därför att de
tillfört oss så mycket glädje under sin aktiva period,
själva har svårt att klara sig när de uppnår pensions-
åldern och inte längre står i rampljuset.
Fru talman! Vi kristdemokrater anser att männi-
skor behöver konst i sin närmiljö. Vi måste skapa
möjligheter för konsten att nå ut till alla människor
för att på det sättet bli en positiv kraft i samhället.
Som en motvikt till den kommersialiserade masskul-
turen har konsten en viktig roll att spela, bl.a. som en
förmedlare av värden och som en röst i samhällsde-
batten.
Bildkonsten har en särställning när det gäller den
nära vardagliga konsten. Tavlor, skulpturer och in-
stallationer får inte enbart placeras på museer och
utställningshallar för att där beskådas av relativt få,
utan måste få plats i det offentliga rummet. Att 1 %
av kostnaden i det offentliga byggandet ska gå till
konstnärlig utsmyckning och planeras in redan från
början måste ju vara ett minimikrav. Det är ett sätt att
både skapa arbetstillfällen för konstnärer och sprida
konsten till fler människor.
För att ytterligare lyfta fram betydelsen av den of-
fentliga konsten anser vi att varje kommun borde ha
en särskild plan för den konstnärliga utsmyckningen.
Genom att dessutom knyta konstnärsstöden mer till
särskilda projekt eller konstnärliga uppdrag skulle
konsten komma fler till del. Det är förstås viktigt att
det genomförs på ett sätt som inte inskränker den
konstnärliga friheten och mångfalden.
Konstnärsnämndens uppgift är, förutom att för-
dela en stor del av det stöd som går direkt till konst-
närerna, att bevaka konstnärernas ekonomiska och
sociala villkor för att ge regeringen underlag för för-
bättringar. Enligt egen utsago har det arbetet fått
nedprioriteras därför att bidragsgivningen upptar så
mycket tid och resurser. Det är naturligtvis en ohåll-
bar situation som regeringen måste se över inför nästa
budgetarbete.
Sammanfattningsvis kan jag bara konstatera att
för att få behålla och utveckla den höga konstnärliga
kompetens vi har i Sverige måste vi förbättra konst-
närernas möjligheter att verka. Man hör ibland skåde-
spelare och andra konstnärer säga att de lever för sin
publik. Men när ridån går ned måste de också ha
något att leva av.
Jag yrkar bifall till reservation 2.

Anf. 160 ANNE-KATRINE DUNKER (m):
Fru talman! Kulturutskottets betänkande nr 3 be-
handlar konstnärsfrågor. Det är en återkommande
men mycket viktig fråga, därför att många av våra
duktiga och välrenommerade konstnärer har svårt att
få ekonomin att gå ihop.
I den kulturpolitiska propositionen från 1996/97
antogs bl.a. följande riktlinjer: Statens insatser bör
syfta till att skapa sådana möjligheter för de profes-
sionella konstnärerna att de kan basera sin försörjning
på ersättning för konstnärligt arbete samt att anpassa
regelverket på alla politikområden så att rimlig hän-
syn kan tas till konstnärernas speciella förhållanden.
Det är bra mål som alla ställer sig bakom. Just
därför är det förbluffande att när man går från ord till
handling så gör man någonting helt annat. De initiativ
som regeringen tillsammans med stödpartierna hittills
tagit handlar mest om att låsa in konstnärerna i ett
bidragsberoende i stället för att, som det står, se till
att man kan basera sin försörjning på ersättning för
konstnärligt arbete.
"I ett idealtillstånd, om man nu tycker att kulturen
är så viktig, ska allt vara allmänfinansierat. Fast vi vet
att det inte kommer att fungera." Så sade kulturmi-
nistern i en debatt förra året i kammaren. Det tyder ju
på, trots den lilla brasklappen på slutet, att regeringen
anser att konstnärer ska leva på bidrag och på politi-
kernas goda vilja snarare än på sin egen kapacitet. Ett
högre grundavdrag och sänkta skatter, som vi mode-
rater föreslår, kommer att underlätta för många av
våra hårt pressade konstnärer.
För framför allt våra bildkonstnärer är medelin-
komsten mycket låg. Den ligger på runt 100 000 kr,
och detta inkluderar också s.k. brödjobb. Både konst-
närsyrket och konstnärernas roll har förändrats under
senare år. Därför är det viktigt att vi som handhar
lagstiftningen är observanta och rättar till det som är
gammalt och förlegat. När utskottet besökte Konst-
närsnämnden i början av året påtalade man att skatten
är ett stort problem för konstnärer. Tonsättares
royaltyintäkter är ett exempel där det dras både skatt
och sociala avgifter, vilket gör att redan låga in-
komster blir ännu lägre.
Svårigheten för företag att göra avdrag för inköp
av konst påverkar också situationen negativt. Ett
privat företag kan t.ex. köpa design och dra av kost-
naden, men man får inte dra av kostnaden för inköp
av en utsmyckning. Tvärtom måste den finnas kvar i
bokföringen om verket skulle stiga i värde. Med nu-
varande skatteregler drar sig många företag tyvärr för
att köpa samtidskonst, något som jag inte tycker är
rimligt, eftersom det begränsar konstnärernas möjlig-
heter att öka sin försäljning och därmed basera sin
försörjning på sin konst.
Finansministern svarade så här i en debatt om
sponsring: "Det finns inget skäl till okunskap om
nuvarande lagstiftning. Denna är alldeles klar när det
gäller avdragsrätten för sponsring." Ändå är det just
oklarheten, som de flesta talar om. Och att det är
oklarheter är kanske inte så konstigt, eftersom de
generella riktlinjerna återfinns i kommunalskattelagen
från 1928. Sponsringen för kulturen sker på andra
villkor än för idrotten, eftersom det är mycket lättare
att visa märken och företagsnamn på idrottsutövare
än att måla in dem i en tavla. Sponsring handlar inte
enbart om pengar utan också om något som är mycket
viktigare, nämligen att föra ut konst och kultur till
nya grupper i samhället. Det som är märkligt är att
socialdemokrater och vänsterpartister som är så emot
kultursponsring tycker att det är bra för idrotten. Vad
är skillnaden? Hur kan idrotten bli mer fristående än
kulturen av sponsring?
Teateralliansen har permanentats, eftersom det har
visat sig att verksamheten fungerar bra. Det är inget
som vi moderater motsätter oss i princip, men det
finns många fler yrkesgrupper inom kulturen som
också skulle behöva hjälp med att hitta nya arbetsgi-
vare. Därför vill vi att regeringen initierar bildandet
av ett bemanningsföretag som innefattar fler kultur-
skapare. Ett bemanningsföretag av den typen kan
mycket väl klara sig själv, precis som de bemannings-
företag som vi i dag har på marknaden, men vi tror att
man behöver lite hjälp i starten.
Utskottsmajoriteten avslår också vårt förslag om
att utveckla privata försäkringsalternativ, liknande
dem som Författarförbundet administrerar. Vi tror att
den här typen av försäkringslösningar behövs för att
öka konstnärernas möjligheter att få en bättre pen-
sion. Det är märkligt att majoriteten inte har insett de
problemen. Jag har tidigare här berättat om vårt besök
hos Konstnärsnämnden. Även problematiken med
konstnärernas låga pensioner togs upp vid vårt besök.
Och det har vi ju hört om tidigare här i kammaren.
Utskottsordföranden Inger Davidson nämnde det.
Man sade bl.a. att det kommer många ansökningar
om pensionsbidrag och att man också tillstyrker en
del ansökningar trots att man, som Sonja Martinsson
Uppman sade, vill göra konst av pengarna, inte dela
ut pensioner. Här måste man ta krafttag från rege-
ringens håll.
Fru talman! Därmed vill jag yrka bifall till vår
moderata reservation nr 1, under punkt 1, i betänkan-
det. Jag står självfallet bakom alla våra reservationer,
men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till den.

Anf. 161 EVA ARVIDSSON (s):
Fru talman! Det betänkande som vi debatterar be-
handlar ett antal motioner från de två senaste
riksmötena. Det handlar alltså om konstnärernas
villkor och inriktningen av det statliga stödet till
konstnärer.
Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets
hemställan i betänkandet och avslag på samtliga mo-
tionsyrkanden och de fem reservationer som har fo-
gats till betänkandet.
Fru talman! De kulturpolitiska målen, som det be-
slutades om hösten 1996, angav inriktningen på insat-
serna för konstnärerna och syftar till
· att skapa förutsättningar för ett aktivt kulturliv
som ger arbete och försörjning åt konstnärerna
och rika kulturupplevelser för medborgarna,
· att skapa sådana villkor för de professionella
konstnärerna att de kan basera sin försörjning på
ersättning för konstnärligt arbete,
· att anpassa regelverken på alla politikområden, så
att rimlig hänsyn kan tas till konstnärernas för-
hållanden,
· att ge möjlighet till konstnärlig förnyelse och till
utvecklingsarbete genom olika former av direkt
konstnärsstöd,
· och, till sist, att förbättra möjligheterna till inter-
nationellt konstnärligt utbyte.
Under åren har det varit flera utredningar om
konstnärernas villkor, och 1998 lade regeringen fram
flera reformförslag för att underlätta för konstnärerna
att basera sin försörjning på ersättning för utfört
konstnärligt arbete.
Det var förslag som också riksdagen biföll. För-
slagen innebar en förstärkning och komplettering av
ersättningen till konstnärer och stimulans av deras
arbetsmarknad för att öka efterfrågan. Dessa beslut
har också under de följande åren följts av uppräk-
ningar av de statliga medlen. Avsikten är att förbättra
villkoren för de yrkesverksamma konstnärerna genom
tryggare anställningsformer och förbättrad effektivitet
vid förmedling av konstnärliga uppdrag.
Vissa försöksverksamheter inom arbetsmarknads-
politiken, som det beslutades om 1998, permanentas
under 2001, som vi har hört om här tidigare. Det
gäller arbetsförmedling vid centrumbildningar och en
tredje anställningsform inom Teateralliansen AB.
I 2001 års budgetproposition lämnas en samman-
fattning av de gjorda reformerna, och det konstateras
att den statliga bidragsgivningen och de statliga er-
sättningarna ger många yrkesverksamma konstnärer
ekonomisk grundtrygghet och möjlighet att försörja
sig på sitt konstnärliga arbete.
Arbetstillfällen av mer fast karaktär finns endast i
begränsad omfattning och då främst för ett begränsat
antal konstnärsgrupper. På grund av de förhållanden
som råder på den konstnärliga arbetsmarknaden har
de statliga stödformerna för konstnärer ytterligare
ökat i betydelse då inkomsterna av konstnärligt arbete
ofta är mycket låga. De statliga stöden är också enligt
Konstnärsnämnden ofta direkt avgörande för konstnä-
rernas möjligheter att upprätthålla det yrkeskunnande
som är grunden för deras möjligheter att skaffa sig
inkomster av konstnärlig verksamhet, vilket också har
betydelse för kvaliteten i det konstnärliga arbetet.
Konstnärsnämnden som har i uppdrag att fördela
bidrag och att bevaka konstnärernas ekonomiska och
sociala villkor anser sig tvungen att prioritera arbetet
med bidragsfördelningen på bekostnad av bevakning-
en av konstnärernas förhållanden. Det är naturligtvis
inte tillfredsställande. Utskottet förutsätter att Konst-
närsnämnden diskuterar detta problem med departe-
mentet och finner en lösning.
Moderaterna vill enligt motion Kr230 och reser-
vation nr 1 bl.a. avveckla olika former av stöd och
bidrag, t.ex. visningsersättning, utställningsersättning,
konstnärsbidrag och projektbidrag. Att konstnärerna,
enligt moderaterna, är tveksamma till sådana bidrag
har jag inte uppfattat i mina kontakter med konstnä-
rer. I den moderata motionen står det vidare att det
ska skapas möjligheter för konstnärerna att få sina
verk framförda och visade inför publik. Det är ju
precis vad den förda politiken gör. Den underlättar
för konstnärer att visa upp sina verk. Exempel på det
är just visningsersättning och arrangörsstöd, som
moderaterna då vill avveckla.
Resultaten inom konstnärsområdet visar att i stort
sett samtliga bidrags- och stipendieformer leder till
att mottagarnas möjligheter att arbeta med sitt konst-
närliga skapande ökar.
När det gäller Bildkonstnärsfondens tvååriga ar-
betsstipendier bedömer ca 85 % av bidragsmottagarna
att de under de närmaste åren kommer att ha bättre
möjligheter att försörja sig på konstnärligt arbete.
Det är också mycket viktigt att generella regelverk
på andra samhällsområden tar hänsyn till de speciella
villkor som gäller för konstnärerna, och vi har ju
beslutat här i kammaren att så ska ske. Det gjorde vi
när vi beslutade om en förändrad arbetslöshetsförsäk-
ring.
I den moderata motionen föreslås också en
minskning av utbildningsplatserna för konstnärliga
utbildningar för att motverka den överetablering och
obalans som råder på kulturarbetsmarknaden. Ut-
skottet anser i stället att det är de åtgärder inom ar-
betsmarknadspolitiken som det har beslutats om som
ska komma till rätta med de problemen och inte färre
utbildningsplatser inom konstnärsområdet.
Reservation nr 4 från moderaterna gäller bildandet
av bemanningsföretag för kulturarbetare som ett al-
ternativ till den numera permanentade försöksverk-
samheten med en tredje anställningsform inom tea-
tern. Utskottet anser att den nu permanentade verk-
samheten har visat sig vara framgångsrik och att den
har skapat en god grund för fortsatt verksamhet. Ut-
skottet anser inte att det behöver tas ett statligt initia-
tiv för att tillskapa bemanningsföretag för kulturar-
betare som inte ska vara statligt styrt.
Privata försäkringsalternativ för konstnärer före-
slås i reservation nr 5. Utskottet utgår ifrån att rege-
ringen påbörjar kartläggningen av socialförsäkrings-
frågorna och förutsätter att regeringen i kommande
budgetproposition redovisar både detta arbete och den
översyn av pensionsfrågor som också omnämns i
budgetpropositionen. Därmed yrkar jag avslag på den
reservationen.
Vad gäller kristdemokraternas reservation nr 2
kan jag säga att jag instämmer i mycket, och jag note-
rar att kristdemokraterna och moderaterna står långt
ifrån varandra i politiken när det gäller konstnärernas
villkor. Mycket av det som Inger Davidson tog upp
har vi möjlighet att debattera senare här i kammaren
när vi ska behandla betänkandet om bild och form.
Fru talman! De reformer som genomförts behöver
självfallet följas upp och utvärderas. I Konstnär-
snämnden och Sveriges författarfonds årsredovis-
ningar sker en årlig rapportering av resultaten och
utvecklingen på området, och även i regeringens
resultatbedömningar i budgetpropositionerna.
Det pågår också ett arbete inom Kulturdeparte-
mentet med att utveckla mål- och resultatstyrningen.
När en tids erfarenheter har samlats in av 1998 års
reformer förutsätter utskottet att effekterna av refor-
merna och överensstämmelsen mellan riksdagsbeslut
och uppnådda resultat redovisas för riksdagen.
Till sist vill jag kommentera reservation nr 3 av
Miljöpartiet när det gäller införande av ett generellt
konstnärsstöd.
I linje med Konstnärsstödsutredningens och rege-
ringens bedömningar i propositionen från 1997/98
ansåg utskottet att det inte fanns förutsättningar att
införa ett generellt konstnärsstöd. Effekten och inte
formen borde vara det viktigaste vid valet av insatser
för konstnärerna. Så tyckte vi då, och så tycker vi nu.
Det finns i dag ingen anledning till ett ändrat ställ-
ningstagande.
Fru talman! Utskottet anser också att de statliga
insatserna för att förbättra konstnärernas villkor även
fortsättningsvis ska vara en prioriterad fråga inom
kulturpolitiken. Det är även angeläget att ökade insat-
ser för konstnärerna nyttjas till att undanröja skillna-
der mellan kvinnor och män inom konstnärsyrket.
Utskottet anser inte att det finns anledning att änd-
ra inriktning på den förda konstnärspolitiken.
Med det yrkar jag bifall till hemställan i betän-
kandet.

Anf. 162 ANNE-KATRINE DUNKER (m)
replik:
Fru talman! Redan i debatten 1998 sade Eva Ar-
vidsson precis samma sak om att det är viktigt att
stimulera konstnärernas arbetsmarknad. Det har vi
hört i kväll också. Men trots det, Eva Arvidsson, har
inte bildkonstnärernas eller kulturskaparnas löner
eller försörjningsmöjligheter ökat avsevärt under
dessa två år.
Jag vill berätta vad en konstnär sade alldeles före
jul i en undersökning som jag läste: Att vara bild-
konstnär är en mycket sorglig historia i ekonomiskt
hänseende. Man är inte arbetslös men inkomstlös. Det
är mycket gratisarbete.
Jag skulle vilja att Eva Arvidsson gav några kon-
kreta exempel, förutom de bidragssystem som hon
har talat om, på hur bildkonstnärerna givits ökade
försörjningsmöjligheter.

Anf. 163 EVA ARVIDSSON (s) replik:
Fru talman! Jag kan börja med att hålla med An-
ne-Katrine Dunker. Jag tycker också att det fattas
mycket på detta område, framför allt när det gäller
bild- och formkonstnärerna. Det är mycket mer som
måste göras. Men de pengar som har lagts till vad
beträffar visningsersättning och arrangörsstöd gör att
de har större möjligheter att komma ut och visa sin
konst.
De har lång utbildning. De har låga löner. Det
finns mycket att göra. Jag kan instämma i det, men
jag tror inte på de förslag som Anne-Katrine Dunker
ger eller på att enbart det skulle räcka. Det behövs
många fler förslag, och man får ta det stegvis.

Anf. 164 ANNE-KATRINE DUNKER (m)
replik:
Fru talman! Det skulle ändå vara intressant att hö-
ra om det fanns ytterligare förslag. Eva Arvidsson
talar bl.a. om visningsersättningen. Är det rimligt att
se det som en extra försörjningsmöjlighet när exem-
pelvis 0,27 % av den totala budgeten på Moderna
museet går till konstnärerna? Om vi ser på andra
institutioner är det nere på 0 %, 1 % och möjligtvis
4 % av budgeten. Tycker Eva Arvidsson att det är ett
sätt att ge konstnärerna extra försörjningsmöjligheter?
Jag ser fram emot att Eva Andersson kommer
med några konkreta förslag som inte gäller bidrag. De
flesta vill i alla fall leva på den konst och den kultur
de skapar och inte på andras välbefinnande.

Anf. 165 EVA ARVIDSSON (s) replik:
Fru talman! Det mesta som köps av konstnärerna
köps av kommuner och landsting. Eftersom tiderna är
bättre i dag ökar också de inköpen. Men om man
lägger mer pengar på utställningsersättning - jag har
träffat många konstnärer som är tacksamma för det -
ökar möjligheterna för konstnärerna att komma ut och
för att synas.
Men det viktigaste i dag tror jag är socialförsäk-
ringssystemet och pensionsområdet. Regeringen har
redovisat att man ska titta på det och att man ska
återkomma med den frågan. Det vet jag är någonting
som konstnärerna verkligen är oroliga för.

Anf. 166 BIRGITTA SELLÉN (c):
Fru talman! Konstnärer är en oumbärlig del av
kulturlivet. De bidrar till att föra kulturen framåt och
finna nya uttrycksformer. Det är därför av största vikt
att konstnärer ges sådana villkor att de kan ägna sig åt
sin kulturgärning i så stor utsträckning som möjligt.
Våren 1998 föreslog regeringen att riksdagen
skulle godkänna förslag till förbättringar för konstnä-
rernas villkor. Det innebär förstärkningar och komp-
letteringar av ersättningar till konstnärer och stimu-
lans av deras arbetsmarknad för att öka efterfrågan.
Det är förslag som vi i Centerpartiet stöder, och vi
tycker alltså att det är mycket bra.
De reformer och det ökade statliga stöd till konst-
närerna som det beslutades om 1998 och som stegvis
konkretiseras i budgetpropositionerna för åren 1999,
2000 och 2001 måste verkligen följas upp och utvär-
deras. Det är också utskottets mening att en utvärde-
ring ska genomföras. Det ser vi fram emot i Center-
partiet.
Vi i Centerpartiet har i vår grundskolemotion fö-
reslagit att konstnärer ska arbeta med elevernas bil-
dundervisning för att professionella yrkesutövare ska
kunna stimulera elevernas kreativa ådra och inte
minst för att eleverna ska kunna bearbeta de bilder de
gjort. Eleverna har ett behov av att få berätta och
bearbeta bilderna. Då är det viktigt att utbildad och
kunnig personal finns tillgänglig.
I dag använder vi ofta bilder för att flyktingar ska
få bearbeta sina trauman, men alla våra barn har
upplevelser som de kan behöva bearbeta. Då är det
bra om vi har utbildade människor som brinner för
den konstnärliga ådran.
Förutom att det stärker skolans bildundervisning
ger det jobb och lön till konstnärer som kanske har
svårigheter att försörja sig på sin egen konstproduk-
tion.
Fru talman! Vi människor har behov av god konst
i många olika sammanhang, inte minst i offentliga
lokaler. Kommunerna bör därför ha planer för den
konstnärliga utsmyckningen, skriver kristdemokrater-
na i motion 313. Vi håller med om att det är viktigt.
Så är det också i många kommuner redan nu - det
finns planer. Dessutom har kommunerna avsatt peng-
ar till utsmyckning i samband med att de bygger eller
reparerar olika byggnader. Ofta kan det vara ½-1 %
av byggkostnaderna. Det är något som vi hoppas ska
kunna öka ännu mera, och vi hoppas att det inte bara
ska handla om byggnader utan även om infrastruktu-
ren.
När det gäller utnyttjandet av konstnärers konst-
verk i samband med byggnationer tycker vi att konst-
närerna bör vara delaktiga redan från projekterings-
stadiet. Då gäller det all utsmyckning - inte bara i
kommunala byggnationer utan även i landstings-
byggnader och statliga byggnader. Om de är med från
början lever de med i projektet, vilket med säkerhet
gör att konsten "växer in" i lokalerna.
Samtidigt är det viktigt att påpeka att brukarna ska
vara delaktiga i utsmyckningsplanerna. Jag har fått
uppleva detta på nära håll i en nybyggd skola där
eleverna verkligen har fått vara med och vara delakti-
ga i utsmyckningen. Känslan av att se barnens glädje,
att se hur de gör konsten levande då de varit med och
tagit fram den, går inte att med ord beskriva. Där ser
man vikten av att brukarna får vara med och bestäm-
ma om den konstnärliga utsmyckningen.
Vid upphandling av konst är det också viktigt att
möjligheten till anbudstävlan utnyttjas. Ansökningar-
na bör då lämnas in med t.ex. dolt namn för att alla
konstnärer ska kunna tävla på samma villkor. I annat
fall kan det lätt bli så att vissa konstnärer gynnas på
grund av att de är kända, eller kanske för att de tillhör
ett visst förbund.
Jag kan inte undgå att säga några ord om en mo-
tion från Moderaterna som jag är lite förundrad över.
Det gäller detta med bemanningsföretagen. Ni skriver
i motionen: "Även om vi inte anser att denna verk-
samhet skall vara statligt styrd, menar vi ändock att
regeringen har ett ansvar att samla intressenter på
området för att diskutera och initiera en verksamhet
som vi beskrivit ovan." Jag är lite förvånad över att
Moderaterna vill att staten ska ta ett ansvar för att
försöka få i gång ett bemanningsföretag. Jag trodde
inte att det låg i Moderaternas politik att jobba på det
sättet.
Därmed tackar jag för mig.

Anf. 167 ANNE-KATRINE DUNKER (m)
replik:
Fru talman! Nej, det är alldeles riktigt, Birgitta
Sellén, att vi normalt inte tycker att staten ska ta an-
svar. Men eftersom det här är en väldigt ny uppgift
för ett bemanningsföretag - man kan säga att det är
jungfrulig mark - anser vi att staten bör vara med och
initiera själva arbetet. Sedan tror vi, när man har fått i
gång arbetet, att det finns möjligheter för marknads-
krafterna. Men eftersom det gäller flera olika typer av
kulturskapargrupper behöver också staten vara med
och ta ett ansvar. Vi tycker att det är viktigt att man
gör det.

Anf. 168 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Jag är av den uppfattningen att be-
manningsföretagen är så oerhört kreativa i sin förmå-
ga att om de får idéerna kan de förverkliga dem utan
att staten finns med och trycker på.
Men sedan har jag en liten fundering. Nog är
kulturarbetare tusenkonstnärer, men jag har svårt att
se hur ett bemanningsföretag ska kunna serva med
hela bredden. Anställer man en saxofonist är det
knappast troligt att den personen kan vara t.ex. skåde-
spelare. Jag tror att verksamheten i sig är lite svår. Jag
tror att det är bättre att det finns möjlighet att ta kon-
takt med teatern för att höra om det finns någon skå-
despelare, kontakta en musikförmedling osv. Jag vet
att bemanningsföretagen har svårigheter att tänka sig
hur man ska lösa tillsättning av ett jobb. Det handlar
ju om att bemanningsföretaget är skyldigt att hålla
människor i arbete på heltid.

Anf. 169 ANNE-KATRINE DUNKER (m)
replik:
Fru talman! Det är just därför vi tycker att det är
väldigt viktigt att staten finns med och tar de här
kontakterna med de olika organisationer som finns.
Vi har många små amatörteatergrupper, vi har sym-
foniorkestrar, vi har en rad olika arrangemang runtom
i vårt land som behöver tillfällig förstärkning, och
under året kan detta fylla upp för många kulturskapa-
re. Det är här vi vill att man ska gå in och titta på de
möjligheterna. I kontakter med kulturskapare har
detta också bemötts positivt.

Anf. 170 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:
Fru talman! Det är klart att jag som saxofonist,
som exemplet var, skulle tycka att det vore bra om
jag kunde bli anställd av ett bemanningsföretag och
veta att jag hade lön hela tiden. Självklart är det så.
Här i Stockholm skulle de kanske också få jobb, och
här i närheten, men i Kiruna, i Sveg och i Blomster-
måla blir det problem. Där blir det så stora kostnader
att jag inte ens tror att man har möjlighet att leja in
dem som är anställda i bemanningsföretaget.

Anf. 171 EWA LARSSON (mp):
Fru talman! Kära vänner! Konstnärernas ekono-
miska villkor är på intet sätt en löst fråga. Trots att
volymen selektiva stöd har ökat de senaste åren pågår
ett ständigt resursslöseri när välutbildade och merite-
rade konstnärer inte kan leva på sitt arbete.
Det finns många vägar att förbättra det ekono-
miskt ohållbara läget. Det som är självklart för dig
och mig - rimlig lön, ersättning vid sjukdom, vid
föräldraledighet och vid arbetslöshet, pension när vi
kommer upp i åren - ska också vara självklart för en
konstnär. Vi avvaktar med spänning regeringens
förslag.
Generellt sett har konstnärer i Sverige mycket hög
utbildning. 47 % har eftergymnasial utbildning på tre
år eller längre, att jämföra med hela befolkningen
som ligger på 10 %. Den omvända situationen råder
dock om vi ser till inkomstsidan. Genomsnittsin-
komsten för en konstnär ligger kring drygt 140 000 kr
per år, medan övriga befolkningen ligger på runt
175 000 kr per år. När det gäller bildkonstnärer, som
flera andra har tagit upp här - och här återfinns också
den stora gruppen kvinnor - har 25 % en bruttoin-
komst som understiger 40 000 kr per år. Men även
många textilkonstnärer har en helt omöjlig arbetssitu-
ation. Det tar oerhört lång tid att färdigställa ett verk,
och under tiden - ingen lön. Majoriteten där är också
kvinnor.
Insatser behövs inom flera områden för att förbätt-
ra dagens svåra verklighet, t.ex. mer stöd till cent-
rumbildningar samt fortsatt utveckling och utbyggnad
av fonder. Det borde vara dansens tur nu, efter Teate-
ralliansens framgångar. Miljöpartiet vill även att
riksdagen fastställer att minst 1 % av samhällets in-
satser för ny- och ombyggnation ska gå till konstnär-
lig utsmyckning och att det också bör gälla vid in-
frastruktursatsningar. Det här skulle öka efterfrågan
avsevärt.
Avdragsrätt för företag som köper in konst borde
vara en lika stor självklarhet som avdrag för möbler.
Även det skulle öka efterfrågan, samtidigt som vår
rumsliga miljö blir trivsammare att vistas i. Även det
estetiska krav som riksdagen har beslutat ska gälla i
plan- och bygglagen betyder mer arbete för konstnä-
rer.
Fru talman! I SOU 1997:184 görs bedömningen
att skatteregler är ett viktigt kulturpolitiskt instru-
ment. Där föreslås låg moms på varor och tjänster
inom kulturområdet. Miljöpartiet har i sin partimotion
lyft fram nödvändigheten av sänkt bokmoms, vilket
gynnar inte endast konsumtionen utan även författar-
na genom ökad efterfrågan. Ett annat förslag som
bygger på efterfrågan är att låta konstnärer slippa
beskattning på årsinkomster upp till 100 000 kr. Fler
förslag till förbättrad inkomst genom olika former av
generella stöd finns att söka i våra grannländer och
inom EU.
Till slut ska jag ge ett citat:
"Den statliga bidragsgivningen ger yrkesverk-
samma konstnärer den ekonomiska grundtrygghet
som är en förutsättning för konstnärligt skapande och
utvecklingsarbete, vilket i sin tur bidrar till uppfyl-
landet av det nationella kulturpolitiska målet om
mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet."
Det är nu inte Miljöpartiets partiprogram som jag
idkar högläsning ur, utan det är regeringens budget-
propositionen år 2000. Men det framgår inte vilket år
den här grundtryggheten kommer att infinna sig.
Statistik från SCB visar dock att det är lång väg fram
till målet, och vi ser gärna att man ökar takten.
Med det yrkar jag bifall till reservation 3 under
punkt 1.
Det behövs många stöd, säger Eva Arvidsson.
Men varför sägs då inte det i utskottstexten, undrar
jag, och varför kommer inte regeringen med många
olika förslag till stöd?

Anf. 172 ANNE-KATRINE DUNKER (m):
Fru talman! Det var intressant att höra vad Ewa
Larsson sade - avdragsrätt för konst, ändrade skatte-
regler, ingen beskattning av inkomster upp till
100 000 kr. Det skulle kanske kunna kvittas mot
moderaternas förslag på ett höjt grundavdrag som vi
har yrkat på. Kommer Ewa Larsson att yrka på de här
förändringarna i de förhandlingar som Miljöpartiet
har och kommer att ha framgent med regeringen för
att få igenom det, så tror jag att Ewa Larsson gör en
stor tjänst för konst och kultur.

Anf. 173 EWA LARSSON (mp):
Fru talman! Det tror jag och Miljöpartiet också.
Det är därför som vi har med detta i våra partimotio-
ner, och det är därför som vi för den här debatten. Det
finns ännu fler förslag att ta vara på. I Irland t.ex. kan
man ansöka om skattebefrielse för inkomster från
konstnärliga och litterära verk. Befrielse kan också
gälla generellt för inkomster från den konstnärliga
verksamheten. Ofta kombineras olika stöd med sti-
pendier och sociala reformer.
Vad jag tycker är svårt att få genomlyst i vår kul-
turpolitiska debatt är att det icke är antingen-eller,
utan det är många olika insatser som behövs därför att
våra kulturarbetare och konstnärer inte är någon ho-
mogen grupp. Man säger också i budgetpropositionen
att man eftersträvar en grundtrygghet. Men jag kan
inte finna stöd för det i utskottets text.

Anf. 174 ANNE-KATRINE DUNKER (m):
Fru talman! Jag väntar fortfarande på att få höra
att Ewa Larsson med emfas kommer att trycka på när
det gäller de förändringar som hon föreslog - av-
dragsrätt och skatteförändringar - och kommer att
driva den politiken också och driva regeringen fram-
för sig i dessa frågor. Jag förväntar mig det och ser
fram emot att få läsa de uppgifterna i tidningarna och
höra er debattera i dessa frågor.

Anf. 175 EWA LARSSON (mp):
Fru talman! Nu är Anne-Katrine Dunker ny i riks-
dagen. Vi har drivit dessa frågor i fyra år innan, när vi
kom tillbaka till riksdagen. Jag förstår att Anne-
Katrine Dunker kanske inte känner till den debatt som
vi har fört i t.ex. skatteutskottet när det gäller skatte-
befrielse för inkomster upp till 100 000 kr eller att vi
har fört debatt i finansutskottet.
Vi driver gärna socialdemokraterna framför oss,
men det räcker inte. Vi måste också jobba tillsam-
mans, inte bara med det socialdemokratiska partiet,
utan i kulturutskottet. Jag skulle vara glad om vi kun-
de ha en mer öppen debatt där vi just tittade på olika
former av generella stöd och funderade på vad
grundtrygghet egentligen betyder.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 14 mars.)

13 § Naturresursfrågor och vattenrätt

Föredrogs
bostadsutskottets betänkande 2000/01:BoU6
Naturresursfrågor och vattenrätt.

Anf. 176 INGA BERGGREN (m):
Fru talman! Det här betänkandet tar alltså upp oli-
ka naturresursfrågor. Jag tänker inrikta mig på vatten-
rätten och vindkraften. Då är det lokaliserings- och
lagstiftningsaspekterna som vi kommer att diskutera
och inte de ekonomiska förutsättningarna för de skil-
da energikällorna.
I och med att riksdagen beslutat att stänga kärn-
kraftverk i förtid ökar behovet av annan energi. Ut-
nyttjandet av vattenkraften kommer då än mer i fokus
än tidigare. Vattenkraften är ur miljösynpunkt en bra
energikälla. Men samtidigt måste man komma ihåg
att utbyggnad av vattendrag för elproduktion ger stor
miljöpåverkan, även när det gäller begränsad utbygg-
nad av små vattenkraftverk.
När det gäller de fyra orörda Norrlandsälvar som
är skyddade i miljöbalken vill moderaterna under-
stryka att dessa unika naturmiljöer bör bevaras till
kommande generationer. Någon exploatering bör
därför inte tillåtas i dessa områden. Förslag om ett
försvagat skydd har diskuterats. Moderaterna vill med
anledning av detta ge regeringen till känna att vi
anser att dagens älvskydd är väl avvägt. Om detta går
att läsa i reservation 1 under punkt 1, som jag nu
samtidigt yrkar bifall till.
Så kommer jag till lagstiftning angående vind-
kraft. Frågorna kring uppförandet av vindkraftverk
runt om i Sverige har varit och är fortfarande många,
inte minst i mitt hemlandskap Skåne, i Halland och i
Bohuslän. På Gotland och Öland har frågan också
stor sprängkraft. En från början ganska positiv in-
ställning till vindkraft hos lokalbefolkningen har bytts
till sin motsats, delvis beroende på att närboende inte
givits tillräcklig information och att samrådsplikten
genomförts på ett för den enskilde mindre tillfreds-
ställande sätt. Det politiska intresset att främja s.k.
alternativa energikällor har satts före medborgarnas
möjlighet att påverka.
All lagstiftning måste enligt min mening präglas
av respekt för den enskilde och äganderätten. Samti-
digt bör lagstiftningen ge uttryck för stor respekt för
människors liv och hälsa samt för skyddsintressen av
natur och miljö. Angelägna uppgifter för stat och
kommun liksom konflikter mellan olika äganderätter
bör beaktas vid den närmare regleringen inom skilda
områden, ävenså vindkraftslagstiftningen.
Frågan om etablering av vindkraft är komplicerad.
Å ena sidan har den fördelar. Den kan utnyttjas i liten
skala. Den är förnybar, inhemsk och ren, vilket gör att
en utbyggnad av vindkraften i och för sig är önsk-
värd. Å andra sidan har den låg och ojämn effektivi-
tet. Vindkraftverk kan ses på minst fyra fem kilome-
ters avstånd, ger upphov till buller, skuggbildningar
och andra olägenheter samt förfular landskapet, spe-
ciellt då de uppträder i grupper.
Värdefulla kultur- och naturvärden måste beaktas.
Det är viktigt att bevara fria horisonter i landskapet,
över vatten, hav och fjäll, likaväl som eventuella
grannars intressen av en fortsatt god boendemiljö.
En markägare måste ges möjlighet att påverka vad
marken ska användas till och om han eller hon så
önskar upplåta marken för vindkraft. Men detta krä-
ver, som jag redan påpekat, att även övrigas intressen
tas till vara på ett tillfredsställande sätt. Det är därför
angeläget att det skapas ett fungerande regelverk som
sätter väldefinierade gränser för byggande av vind-
kraftverk.
Jag menar att lokalisering av vindkraftverk noga
måste övervägas i den kommunala planprocessen. På
det sättet kan skyddsvärda natur- och kulturmiljöer
undantas och förutsebarhet garanteras ägare till
kringliggande markområden. Vi moderater anser att
det bör införas ett moratorium för vindkraftsutbygg-
nad i Stockholms skärgård, runt Gotland samt längs
Skånekusten och i Bohuslän till dess en nationell plan
tagits fram, en plan som anger vilka kustområden
som är av riksintresse att permanent undantas för
vindkraftsanläggningar.
Till sist några mementon inför morgondagens
energidebatt här i kammaren. I dag producerar vind-
kraften 0,4 TWh elektricitet per år. Sveriges förbruk-
ning är runt 140 TWh om året. Siffrorna talar för sig
själva. Vindkraften lämnar ett närmast försumbart
bidrag till vår energiförsörjning. Besparingspotentia-
len i el- och energiförbrukningen är uppenbarligen
avsevärt större.
Genom en mycket kraftig utbyggnad kan natur-
ligtvis vindkraftens andel av energiförsörjningen öka.
Men är det verkligen realistiskt, och till vilket pris för
människorna? Vilka blir miljökonsekvenserna? Mil-
jöminister Kjell Larsson har vid några tillfällen uttalat
stora ambitioner om att kunna öka vindenergins andel
av totalen då han nämner siffrorna 10 TWh år 2010.
Då menar jag att vindkraftens miljö- och naturkon-
sekvenser också måste belysas, granskas och ifråga-
sättas. Jag undrar till slut: Men gör regeringen det i
tillräcklig omfattning?
Jag yrkar alltså bifall till reservation 1 under
punkt 1 men står naturligtvis också bakom den andra
moderata reservationen i betänkandet.

Anf. 177 ULLA-BRITT
HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Inga Berggren får ursäkta, men jag
kan inte skilja på ekonomi, naturresursfrågor och
lagstiftning. Jag ska koncentrera mig på vindkraften.
Vi kristdemokrater vill fortfarande ha kvar vår
entusiasm när det gäller en omställning av elproduk-
tionen och att all ny elkraft ska komma från förny-
elsebara energikällor.
I en fråga till finansminister Bosse Ringholm i de-
cember lyfte jag fram problematiken att Sveriges
handel med el under första halvåret 2000 förvandlats
från nettoexport till nettoimport. Vi importerar för
närvarande billig europeisk fossil kraft. Vi nettoim-
porterar mellan 4 och 5 TWh, ungefär lika mycket
som den avställda reaktorn i Barsebäck producerade.
Prognosen för 2001, när reaktor två har ställts av är
att vi ska nettoimportera 9 TWh. En ytterligare ök-
ning följer under 2002. Det gäller uteslutande fossil
kraft, huvudsakligen med kol som energikälla. Detta
är ingen acceptabel energipolitik för Sverige.
Bosse Ringholm påpekade i svaret att Sverige un-
der 1990-talet varit nettoexportör av el, vilket bidragit
till att minska de globala utsläppen av koldioxid. Men
det skrämmande är hans fortsatta svar:
"Med den avreglerade elmarknad som numera
finns inom Norden är det inte längre möjligt att iden-
tifiera vilka importörer och exportörer som deltar i
börshandeln och än mindre med vilken energikälla
som el har producerats. Med hänsyn till gemenskaps-
rätten måste alla elproducenter behandlas lika."
Tyvärr är kol utan jämförelse det mest konkur-
renskraftiga energislaget. Världsmarknadspriset för
kolproducerad el ligger på 4-5 öre per kWh att jäm-
föras med 30 öre som är produktionskostnaden för
vindkraft. Det förekommer också subventioner till
kolets fördel i flera kolproducerande länder. 43 % av
världens elproduktion är kolbaserad.
Fru talman! Som väl är sker en kraftig utbyggnad
av vindkraft och biobränslebaserad kraftvärme. Men
det är fortfarande omöjligt att mäta sig med utbygg-
naden av kolkondensel som ökar med 1-1½ %. Det är
därför orimligt att i Sverige fortsätta att i tillstånds-
sammanhang klassificera vindkraft som miljöfarlig
verksamhet. Genom detta hamnar ju vindkraften i
samma kategori som fossileldade kraftverk. Vind-
kraften är en förnybar energikälla som inte ger några
som helst utsläpp, inget avfall och inte kräver några
miljöfarliga transporter. Den miljöbelastning det
handlar om är buller och skuggor i omgivningen. Det
handlar alltså om människors syn- och hörselintryck.
Jag vill därför yrka bifall till reservation 7 om
vindkraftens ställning där det talas om att vindkraften
inte kan klassas som miljöfarlig verksamhet.
Fru talman! Kristdemokraterna vill därmed inte
utpeka riksintressen för vindkraft. Det är viktigt att
den lokala befolkningen och kommunerna kommer
till tals. Det känns troligen inte stimulerande för t.ex.
Norrbottens befolkning att placera en större anlägg-
ning med vindkraftverk utanför kusten utan att få
något tillbaka. Det behövs en helt ny regionalpolitisk
fördelningspolitik. För min del skulle jag se det som
intressant att betala mer för den producerande delen i
landet som ger elenergi och i stället ge mindre i den
kommunala utjämningen. Då skulle dessutom den
misstänksamhet som finns runt det kommunala ut-
jämningssystemet kunna undanröjas, samtidigt som
vissa delar i landet inte skulle behöva känna sig som
bidragstagare utan mera som producenter. Det är
också viktigt - i fråga om detta håller jag med Inga
Berggren - att vi inte belastar kustområdena i Stock-
holms skärgård, runt Gotland, längs Skånekusten och
i Bohuslän.
Vi Kristdemokrater anser också att skattesystemet
ska premiera produktion av energi med vindkraft,
solfångare och biobränsle.
Jag tänkte inte vara mer långrandig än så. Annelie
Enochson kommer att ta upp de andra delarna, natur-
resursfrågor och vattenrätt.

Anf. 178 RIGMOR STENMARK (c):
Fru talman! I går kväll var vi i bostadsutskottet rö-
rande eniga om det mesta. Så är dessvärre inte fallet i
kväll.
I det här betänkandet som handlar om vind, vatten
och grönområden går våra åsikter vitt isär. Center-
partiet har fogat reservationer till betänkandet, efter-
som majoriteten inte tycker att det är viktigt med
småskalig vattenkraft, satsningar och förtydliganden
när det gäller vindkraften, en livskraftig skärgård eller
att människor ska få vara med och säga sitt när det
gäller slutförvar av kärnbränsle samt det nödvändiga i
att slå fast att det är oerhört viktigt med gröna lungor
även i stadsmiljön. Jag lär ju inte kunna omvända
majoriteten här i kväll och få bifall för våra reserva-
tioner, men jag ska ändå försöka. Politik är ju det
möjligas konst.
Nog måste ni väl ändå hålla med om att det är
viktigt att vi ska ha ett hållbart energisystem som
bygger på förnybara energikällor. Sverige bör väl
vara föregångare, Sverige som har höga ambitioner
och vill vara bland de bättre länderna? Vi måste väl
sträva efter att minska de klimatpåverkande utsläppen
från fossila bränslen?
Det här betänkandet handlar bl.a. om vindkraft. Vi
från Centerpartiet anser att utbyggnaden av vindkraf-
ten går alltför långsamt. Det finns olika hinder. Och i
den föredragning som vi har haft i bostadsutskottet
om hur hanteringen av vindkraftsutbyggandet sköts så
finns det uppenbarligen mycket att förbättra. Ett av
hindren för att det går så långsamt är byråkratin, som
alltid höll jag på att säga, otydligheter i reglerna kring
tillståndsprövning, och rollfördelning mellan kom-
muner och länsstyrelser är inte klar. Ett annat hinder
är den låga prioriteringen av vindkraftsintresset. Det
måste, anser vi, fastställas ett mål för vindkraften. Det
måste också upprättas en nationell vindkraftsplan där
områden pekas ut som riksintresse för vindkraft just
för att människor ute i landet ska veta vad de har att
rätta sig efter. Och då slipper vi också onödiga kon-
flikter och diskussioner på olika orter som bara för-
halar och misstänkliggör vindkraften som framkomlig
energikälla.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 5 un-
der punkt 3 och till reservation 7 under punkt 4.
Fru talman! En annan mycket viktig miljöfråga är
att det verkligen finns en försäkran om att det även i
våra stadsmiljöer finns gröna lungor - inte i första
hand för att det är vackert. Det har betydelse, det
med. I första hand handlar det om att våra grönområ-
den renar den luft som vi människor andas in när vi
lever och bor i staden eller vistas där av andra anled-
ningar. Det är ett absolut måste.
Jag bor själv i en relativt stor stad, och det är an-
märkningsvärt hur väl det känns att luften där är an-
norlunda. Bensingaser strömmar emot en när man har
varit ute på landsbygden. Jag påstår att det är rent
obehagligt och rent ohälsosamt.
Genom inrättandet av nationalstadsparker ges sto-
ra områden skydd. Jag yrkar därför bifall, fru talman,
till reservation 8 under punkt 5.
Den unika skärgården, som i lagstiftningen anges
som riksintresse för turism, har snart inte kvar den
kraft som krävs för att ett samhälle ska kunna leva
och skapa kreativa miljöer året om. För att skärgården
ska vara intressant krävs det att det finns bofasta
människor där året om. Även det är, tycker vi i Cen-
terpartiet, uppenbart ett riksintresse.
Hur skulle det se ut om vi får en konstgjord miljö
som bara väcks till liv under sommarmånaderna? Jag
tror inte ens att det skulle gå att väcka den till liv då.
Därför anser vi i Centerpartiet att man måste få en
översyn av miljöbalken i syfte att värna natur- och
kulturvärden samt turism och friluftslivets intressen
parallellt med kravet på att det finns en verkligt le-
vande skärgård.
Vi måste få en verklig möjlighet för människor att
ha sin försörjning och sitt boende kvar i skärgården
året runt. Nog borde vi väl i bostadsutskottet vara
eniga om det.
Jag yrkar därför också bifall till reservation 9 un-
der punkt 6.
Till sist, fru talman, vill jag beröra frågan om hur
man ska tolka de folkomröstningar som just nu ge-
nomförs eller har genomförts i landet när det gäller
var slutförvaret av kärnkraftsavfallet ska hamna. Det
råder förvirring och osäkerhet om betydelsen av dessa
folkomröstningar. Vi har det i mitt län.
Det är för närvarande inte kommunerna som kan
bestämma om ifall slutförvaret ska vara eller inte vara
i just den kommunen. Ändå genomför man folkom-
röstningar eller lovar befolkningen att den ska få vara
med.
Det här måste klarläggas. Det kommunala vetot
borde inte ha någon ventil som undantar människors
rätt att bestämma över kärnkraftsavfall, om man nu
anser att man ute i kommunerna ska ha rätt att ge-
nomföra folkomröstningar i frågan. Här ifrån riksda-
gen måste vi ge ett klarläggande. Det är nödvändigt
med en översyn av folkomröstningsinstitutet som ett
instrument för människor att verkligen vara med och
påverka sin livsmiljö.

Anf. 179 YVONNE ÅNGSTRÖM (fp):
Fru talman! Precis som sagts tidigare behandlas i
det här betänkandet ett stort antal motioner från olika
partier.
I Folkpartiets reservation 2 tar jag ställning till
förmån för en motion som föreslår utökat älvskydd i
ett par olika avseenden:
Vi anser att älvskyddet bör utformas så att
skyddsbehovet ska bedömas oberoende av vilket syfte
ett planerat ingrepp tjänar. Det legala älvskyddet är
enligt vår mening alltför svagt. Vattenkraftsutbygg-
naden bör vara ett avslutat kapitel, och det måste
också återspeglas i utformningen av älvskyddet. Vi
anser att de två undantag som finns i 4 kap. 1 § och
4 kap. 6 § bör tas bort.
Men för att spara tid vid voteringen yrkar jag inte
bifall till reservation 2. Jag vet att jag ändå inte har en
chans att få igenom den.
Vidare har jag reserverat mig när det gäller ut-
byggnaden av vindkraft på Gotland. Inga Berggren
har tidigare berört hur viktigt det är att man verkligen
ser över att vindkraft inte byggs ut onödigtvis och där
det stör. Jag anser att en ordentlig utvärdering av den
hittillsvarande satsningen på vindkraft på Gotland bör
göras innan man eventuellt fortsätter att bygga mer.
Men eftersom jag är ensam om den reservationen
yrkar jag inte heller bifall till den utan har bara velat
säga de här orden.
Sedan har jag i reservation 11 tillsammans med kd
och c reserverat mig när det gäller frågor om översyn
av vattendomar och ansvar för översvämningar, m.m.
Jag behöver inte upprepa allt som står i reserva-
tionen. Jag vill bara hänvisa till att jag flera gånger
under de senaste åren har ställt frågor till statsråd just
med anledning av att vattendomarna behöver ses över
och också deltagit i en speciell debatt som tillkom
efter översvämningarna i somras. Men hittills har
varken jag eller någon annan fått gehör för kravet på
omprövning.
Därför blev jag väldigt glad när jag läste Dagens
Nyheter i måndags den 5 mars.
Där står följande att läsa:
"Vattendomarna för en reglerad älv läggs ofta på
varandra. Det är därför inte lätt att genomskåda vad
som gäller, säger Stefan Rubenson, chef för den juri-
diska enheten på miljödepartementet.
För varje del av en reglerad älv kan vattendomar-
na omfatta hundratals sidor - - - Eftersom det kan
vara åtskilliga vattendomar för en enda älv har det
visat sig vara mycket svårt att få en helhetsbild av
rättsläget utefter älven."
Artikeln fortsätter med ett antal argument som ta-
lar för att omprövning behöver göras. Därför blev jag
som sagt glad att läsa att den sittande utredningen om
den nya miljölagstiftningen - miljöbalksutredningen
- kommer att få tilläggsdirektiv för att även se över
lagstiftningen om vattendomar. Det här har hänt efter
utskottsbehandlingen, såvitt jag förstår. Då var ären-
det fortfarande under beredning, som det står skrivet i
betänkandet. Jag hoppas nu innerligt att den översy-
nen kommer att leda till förslag som gör det möjligt
att också ompröva gamla vattendomar!
Med detta yrkar jag bifall till reservation 11.

Anf. 180 HELENA HILLAR ROSEN-
QVIST (mp):
Fru talman! Det upprepar sig. Vi har sett de här
motionerna, och även Miljöpartiet har motionerat i
dessa frågor vid åtskilliga tillfällen.
Nu är det inte så mycket som ändrar sig år från år,
utan beredningar pågår. Jag är glad att så många har
tagit upp vindkraftens fördelar och behovet av grö-
nområden. Det är jätteviktiga saker.
Anledningen till att Miljöpartiet inte har ansett sig
ha någon annan mening än den övriga utskottsmajo-
riteten är att det pågår en massa beredningar i Rege-
ringskansliet. Det gäller vattendragen, vindkraften
och nationalstadsparker. Här stöder vi alltså betän-
kandet.
Däremot har vi synpunkter på det kommunala
vetot. Jag ser att också Ingegerd Saarinen nu har
kommit till kammaren. Jag vet att hon tänker säga en
del om detta. Därför tänker jag begränsa mig till att
hänvisa till vad vi har framfört i reservationen om en
allmän översyn av folkomröstningsinstitutet som ett
instrument för människor att påverka sin livsmiljö.
Översynen bör också omfatta frågan om ifall
kärnkraftsavfallet är en fråga för staten eller om det
kommunala vetot ska gälla även denna miljöfråga.
Vidare bör regeringen förtydliga under vilka förut-
sättningar man med nuvarande regler avser att ut-
nyttja vetoventilen.
Vi anser nämligen att kommunernas rätt att säga
nej till etablering av miljöförstörande anläggningar i
den egna kommunen är en av hörnstenarna i den
kommunala bestämmanderätten.
Med det yrkar jag bifall till reservation 10 under
punkt 7.

Anf. 181 RIGMOR STENMARK (c) re-
plik:
Fru talman! Jag ska inte replikera på Helena Hil-
lar Rosenqvists anförande mer än att jag också tycker
att det är viktigt med vindkraft och nationalstadspar-
ker.
Eftersom jag var litet vårdslös när det gällde att
yrka bifall tar jag för tids vinnande bort två reserva-
tioner, nämligen de om vindkraften.
Jag tar bort yrkandet om bifall till reservation 5
punkt 3 och reservation 7 punkt 4 för att inte över-
skrida mina befogenheter.

Anf. 182 HELENA HILLAR ROSEN-
QVIST (mp) replik:
Fru talman! Det är inte mycket för mig att replike-
ra på. Det är bara att inse att Centerpartiet och vi har
övervägande gemensam syn på etableringen av vind-
kraft.

Anf. 183 BENGT-OLA RYTTAR (s):
Fru talman! Så har vi nattsession i bostadsutskot-
tet igen. Den här gången ska vi behandla 20 motioner
från allmänna motionstiden förra året.
Den största skillnaden i årets betänkande jämfört
med i fjol är att vi i år har en reservation mer än van-
ligt. Vi har 11 reservationer. Och det har tillkommit
ett ämnesområde, nämligen skärgårdens förutsätt-
ningar.
När det gäller älvskyddets utformning står de bor-
gerliga partierna för var sin linje. Moderaterna tycker
att älvskyddet är väl avvägt. Folkpartiet anser att
älvskyddet är för svagt och att de mycket restriktiva
undantagen ska tas bort. Det tyckte Kristdemokrater-
na också förra året, men inte i år.
Nu vill Kristdemokraterna i stället tillsammans
med Centern underlätta utbyggnaden av småskalig
vattenkraft. Det är klart att man då inte kan gå på
Folkpartiets totalitära linje i den här frågan.
Man måste fråga sig vad en borgerlig regerings-
politik skulle innebära när det gäller älvskyddet i
Sverige.
Fakta i målet är att det råder förbud mot utbygg-
nad av vissa älvar. Det är de fyra nationalälvarna,
vissa andra vattenområden samt vissa älvsträckor.
Förbudet omfattar vattenkraftverk samt vattenregle-
ring eller vattenöverledning för kraftändamål.
Från förbudet görs undantag för vattenverksamhet
som förorsakar endast obetydlig miljöpåverkan. Vida-
re utgör förbudet inte hinder för utvecklingen av
befintliga tätorter eller av det lokala näringslivet eller
för utförandet av anläggningar som behövs för total-
försvaret. Även anläggningar för utvinning av vissa
ämnen eller material kan, om det föreligger särskilda
skäl, vara undantagna.
I vår förväntar vi oss en proposition om de här
frågorna. Den bygger på utredningen om mål i miljö-
politiken. Den utredningen har ganska bred uppslut-
ning här i riksdagen.
När det gäller vindkraften är splittringen större.
Moderaterna tycks tycka illa om vindkraft och vill
ha starka restriktioner för utbyggnaden.
Centern däremot är glad tillskyndare av vindkraf-
ten och har den vällovliga ambitionen att underlätta
utbyggnaden.
Folkpartiet är mer ambivalent och tycks ha kom-
mit till den slutsatsen att det finns röster att hämta på
Gotland.
Kristdemokraterna hade ingen reservation förra
året när det gäller vindkraft, men i år störs man av att
vindkraften lagmässigt definieras som miljöfarlig. I
övrigt delar man utskottsmajoritetens uppfattning.
Även i vindkraftsfrågan måste man fråga sig: Vil-
ken vindkraftspolitik skulle en borgerlig regering
föra?
Även om riksdagen ännu inte fått någon proposi-
tion om vindkraften så har regeringen inte varit
overksam.
Man har tillsatt en arbetsgrupp som ska genomfö-
ra en studie om vindkraftverk i havs- och fjällområ-
den. Den har lämnat en delrapport som bereds i Rege-
ringskansliet.
Näringsdepartementet har gett Statens ener-
gimyndighet i uppdrag att bl.a. ta fram områden med
särskilt goda förutsättningar för vindkraft och plane-
ringsmål för den. Uppdraget ska redovisas inom kort.
Man har också gett Boverket i uppdrag att göra en
översyn av verkets allmänna råd 1995:1. På motsva-
rande sätt har länsstyrelserna fått i uppdrag att redovi-
sa bl.a. vidtagna och planerade åtgärder för hur kom-
muner med goda vindenergiresurser behandlar mark-
och vattenanvändningsfrågor som rör vindkraften i
sina översiktsplaner.
Därmed bör också den reservationen avslås.
Reservation 8 är en gammal bekant som för fram
till intet förpliktande krav om fler nationalstadspar-
ker. Självklarheten att besluten om att inrätta natio-
nalstadsparker ska vara lokalt förankrade förs också
fram. Jag delar naturligtvis den uppfattningen, men
yrkar avslag på reservationen.
I reservation 9 vill Kristdemokraterna och Centern
ha en översyn av miljöbalken för att skapa bättre
förutsättningar för en levande skärgård. Utskottet är
väl medvetet om skärgårdsproblematiken men ser inte
att reservanternas förslag innebär någon långsiktig
lösning, snarare tvärtom.
Reservationen om den kommunala vetorätten är
också en gammal bekant. Vetot är ett uttryck för
respekten för det kommunala självstyret, som är en
viktig beståndsdel i den svenska modellen. Men, fru
talman, vi kan inte ha en ordning som kan innebära
att ett problem som måste lösas inte kan lösas. Därför
är det nödvändigt att ha undantag från vetorätten för
kärnkraftsavfall.
Reservanterna kräver att regeringen ska förtydliga
under vilka förutsättningar regeringen avser att ut-
nyttja vetoventilen. Jag har svårt att förstå det kravet
eftersom lagen är glasklar. Det är också utskottets
skrivning.
Regeringen har rätt att i vissa undantagsfall be-
sluta om lokalisering av anläggningar av stor natio-
nell betydelse, med eller utan folkomröstning. Så står
det i betänkandet.
Det är också en självklarhet att ingen regering gör
en sådan åtgärd utan tvingande skäl. Varför skulle
man göra det?
Den sista reservationen handlar om vattenrätten
med utgångspunkt i de allvarliga översvämningar
som ägt rum under senare tid. Man frågar sig om
översvämningarna beror på växthuseffekten eller inte.
De lärde tvistar om det. Men nog tror jag att det är
växthuseffekten som ligger i botten.
Det är inte det som diskussionen gäller i dag. Vi
har att ta ställning till den vattenrättsliga aspekten av
problemet.
Jag tror att alla är överens om att vi måste före-
bygga översvämningar så långt som det står i mänsk-
lig makt. Om de ändå inträffar måste beredskapen
och förmågan att minimera skadorna vara god. Det är
självklart regeringens ansvar.
Jag är glad att kunna säga att regeringen tar pro-
blemet på allvar och att den förutom det nationella
och internationella arbetet har tagit flera initiativ.
Räddningsverket har i regleringsbrev fått i upp-
drag att redovisa uppbyggnaden av de regionala re-
sursdepåerna.
SMHI har redan lämnat en rapport till regeringen
som utvärderar träffsäkerhet och kvalitet i prognoser
och varningar. Den bereds nu.
Efter kontakter med landshövdingar och Kam-
markollegiet överväger Miljödepartementet tilläggs-
direktiv till Miljöbalksutredningen. Det är ingen tid-
ningsuppgift, Yvonne Ångström, utan det står i be-
tänkandet.
Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till hem-
ställan i betänkandet och avslag på samtliga reserva-
tioner.

Anf. 184 YVONNE ÅNGSTRÖM (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag vidhåller att Folkpartiet vill ta
bort de undantag som finns från älvskyddet, även om
det gäller relativt små anläggningar. I min hemkom-
mun har jag blivit väldigt uppskrämd av partikamra-
ter till Bengt-Ola Ryttar som har velat nagga de här
bestämmelserna i kanten. Det gör att jag inte tänker
ändra mig.
Det ska visserligen inte debatteras energi i kväll,
men vi tycker att det är bättre att stoppa vattenkraften
totalt och tillåta forskning på kärnkraftsområdet. Jag
vet att inte alla delar den uppfattningen.
När det sedan gäller tilläggsdirektiv har i varje fall
jag i betänkandet läst att ärendet är under beredning i
departementet, inte att man har lämnat några tilläggs-
direktiv. Det må vara rätt eller fel.
Bengt-Ola Ryttar undrar vidare hur de fyra bor-
gerliga partierna ska kunna bilda regering. Vi kan
säkert göra på samma sätt som ni gör i dag. Om våra
fyra partier får majoritet kommer vi att tala oss sam-
man om de viktiga frågorna, men som det är just nu
har vi all rätt att ha olika uppfattningar - annars be-
hövde vi inte var fyra partier.

Anf. 185 BENGT-OLA RYTTAR (s) re-
plik:
Fru talman! Mina partikamrater i Yvonne Ång-
ströms hemkommun råder inte över lagstiftningen,
och den är mycket restriktiv. Men den ska naturligtvis
inte vara auktoritär, så att det inte går att göra någon-
ting. Det skulle vara självbindning, och det är inte bra
i en demokrati.
Jag kan nyansera mig något när det gäller
tilläggsdirektivet. Det övervägs tilläggsdirektiv, och
har man sagt det från regeringen, är det omöjligt att
backa från det. Vi kan alltså betrakta det som ett
faktum att det kommer tilläggsdirektiv.

Anf. 186 YVONNE ÅNGSTRÖM (fp) re-
plik:
Fru talman! Det låter väldigt bra. Då hoppas jag
också att att man kommer att tillåta omprövning av
gamla domar och inte bara riktar in sig på den nya
lagstiftningen.

Anf. 187 BENGT-OLA RYTTAR (s) re-
plik:
Fru talman! Det finns redan nu vissa möjligheter
att ompröva gamla vattendomar, men det är möjligt
att det är alltför komplicerat att komma fram till det.
Man bör nog ta ett helhetsgrepp i den här frågan.

Anf. 188 INGA BERGGREN (m) replik:
Fru talman! Jag vill replikera till Bengt-Ola Ryttar
om vindkraften. Jag skulle vilja ha svar på följande
fråga: Vad vill Bengt-Ola Ryttar och hans parti
egentligen i vindkraftsfrågan? Det skulle vara mycket
intressant att få veta det. Nu gömmer sig Bengt-Ola
Ryttar bakom att det pågår utredningar men anger
inte med ett ord vilken inställning han och hans parti
har för egen del.
Vi kunde under utskottsarbetet konstatera att detta
är en mycket komplicerad fråga. Det pågår dessutom
en teknisk utveckling. Jag pekade på att det å ena
sidan fanns fördelar, å andra sidan nackdelar. Jag
undrar om Bengt-Ola Ryttar håller med Kjell Larsson
när denne uttalar att det hade varit intressant att få en
mycket kraftig vindkraftsutbyggnad. De siffror som
jag nämnde var 10 terawattimmar år 2000. Att inte
göra några konsekvensbeskrivningar av en sådan
utbyggnad vore alldeles fel. Det är därför som jag har
tagit upp den här diskussionen och menar att det är
väldigt viktigt att man har väl definierade gränser i en
lagstiftning för framtida vindkraftsetablering.

Anf. 189 BENGT-OLA RYTTAR (s) re-
plik:
Fru talman! Jag kan väl erkänna att jag gömmer
mig bakom utredningar i den här frågan. Min
grunduppfattning - och därvidlag tror jag att jag ock-
så talar för partiet - är att vindkraften bör utvecklas
och stå för en större del av vår energiförsörjning. Vi
har under senare tid kunnat se att det har blivit ett
genombrott för viljan att etablera ny vindkraft. Men
vi ska naturligtvis för att skydda väsentliga värden
och för att utnyttja den resurs som vinden är ha så
mycket fakta på bordet som möjligt innan vi tar slut-
lig ställning till hur det ska gå till.

Anf. 190 RIGMOR STENMARK (c) re-
plik:
Fru talman! Det var intressant att höra replikväx-
lingarna både mellan folkpartisten och Ryttar och
mellan moderaten och Ryttar. Såvitt jag kan förstå
verkar det som om moderater, socialdemokrater och
centerpartister när det gäller energikällor är ganska
eniga om en satsning på vindkraft, och det känns
ganska bra. Däremot är jag lite förvånad över replik-
skiftet mellan folkpartisten och Bengt-Ola Ryttar. Det
skulle jag naturligtvis prata med folkpartisten om,
men det kan jag göra en annan gång.
Vad känner egentligen Bengt-Ola Ryttar - som är
dalmas och såvitt jag förstår kommer från en ganska
sund miljö med goda luftförhållanden uppe i Dalarna
- när han kommer ned till Stockholm och inandas
dofterna här? Såvitt jag förstår tycker man att det är
bra med nationalstadsparker men yrkar ändå avslag
på vår reservation. Varför det?

Anf. 191 BENGT-OLA RYTTAR (s) re-
plik:
Fru talman! Det är inte första gången som vi dis-
kuterar nationalstadsparker. Jag tror att det måste
finnas ett klart dokumenterat lokalt intresse för att
genomföra sådana. Regeringen spretar inte alls i den
här frågan. Tvärtom har den varit ganska så entusias-
tisk för att få till stånd nya nationalstadsparker. Men
att inrätta en sådan park är en väldigt ingripande
åtgärd, som man måste ha lokal förankring för. Det
finns faktiskt inget större tryck runtom i landet för att
inrätta nationalstadsparker. På kommunal nivå vet
man att sådana begränsar handlingsutrymmet.

Anf. 192 RIGMOR STENMARK (c) re-
plik:
Fru talman! Jag kan konstatera att Bengt-Ola
Ryttar och jag närmar oss varandra ganska bra även i
den frågan. Det skulle inte alls vara oävet om Bengt-
Ola Ryttar tänkte till ytterligare en gång och yrkade
bifall till min reservation. Bengt-Ola Ryttar säger att
trycket måste komma underifrån, men det är viktigt
att framhålla att det är väsentligt med gröna lungor i
en stad.

Anf. 193 BENGT-OLA RYTTAR (s) re-
plik:
Fru talman! Det är viktigt med gröna lungor både
i stad och på landet. Med tanke på min bostadsort
skulle jag ha kunnat ha rena lungor, men av olika
omständigheter har jag inte alls fått rena lungor. Där-
för får jag stå ut också i staden.

Anf. 194 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd)
replik:
Fru talman! Bengt-Ola Ryttar undrar varför vi inte
reserverat oss mot älvskyddets utformning. Vi har
visat den respekten mot regeringen, eftersom Natur-
vårdsverket har utarbetat och redovisat förslag till det
fortsatta miljövårdsarbetet. Verkets redovisning har
handlagts av den parlamentariska beredningen om
mål i miljöpolitiken, och vi väntar på en proposition.
Detta innebär inte att vi har ändrat uppfattning.
Vidare förstår jag inte riktigt varför Bengt-Ola
Ryttar vill sätta likhetstecken mellan att vi inte har
reserverat oss mot älvskyddets utformning och att vi
vill underlätta småskalig vattenkraft. Det har till viss
del med älvskyddet att göra, om vi anser att vatten-
kraften ska byggas ut, men så har vi inte sagt. Det
finns redan småskalig vattenkraft som inte är i bruk
och som kan tas upp igen. Det är detta som vi vill
arbeta för.
Sedan blir vi anklagade för att inte tidigare ha ta-
lat om vindkraft. Det har vi gjort i många samman-
hang, inte minst i näringsutskottet. Jag är i och för sig
väldigt glad över att Bengt-Ola Ryttar så uppmärk-
samt intresserar sig för kristdemokraternas politik och
för vårt samarbete bland de borgerliga. Jag undrar nu
hur Bengt-Ola Ryttar ställer sig till att vindkraften ska
klassas som miljöfarlig verksamhet. Har ni från Soci-
aldemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet diskuterat
ihop er om detta, om ni vill att vindkraften ska kunna
byggas ut ytterligare?

Anf. 195 BENGT-OLA RYTTAR (s) re-
plik:
Fru talman! Det är inte så att jag har uppmanat
Ulla-Britt Hagström och Kristdemokraterna att reser-
vera sig när det gäller älvskyddet. Jag har bara kon-
staterat den logiska följden av att Kristdemokraterna
står bakom reservation 3. Det gör att det inte är lo-
giskt att följa Folkpartiet i fråga om älvskyddet.
När det gäller att vindkraften är miljöfarlig verk-
samhet ser jag det som en juridisk teknikalitet. Det är
ingången i tillåtlighetsprövningen. Det är inget vär-
deomdöme om vindkraften som sådan, som jag ser
det.

Anf. 196 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd)
replik:
Fru talman! Vad anser då Bengt-Ola Ryttar om
den juridiska teknikaliteten? Tänker Bengt-Ola Ryttar
göra någonting åt den?
Sedan vill jag ytterligare en gång säga att det inte
finns något likhetstecken mellan älvskyddets utform-
ning och småskalig vattenkraft i det fall det inte är
tänkt att vi vill bygga ut den småskaliga vattenkraften
intill älvarna.

Anf. 197 BENGT-OLA RYTTAR (s) re-
plik:
Fru talman! Jag respekterar helt och fullt att ni har
avträtt folkpartikravet och förenar er med Centern när
det gäller den småskaliga vattenkraften. Det tycker
jag är ett steg framåt.
Jag kommer inte ihåg den andra frågan. Jag ber
om ursäkt, Ulla-Britt Hagström.

Anf. 198 HELENA HILLAR ROSEN-
QVIST (mp) replik:
Fru talman! Det gäller frågan om vetoventilen.
Det förefaller som att Bengt-Ola Ryttar tycker att det
hela är väldigt klart. I själva verket råder det en viss
otydlighet om under vilka förutsättningar regeringen
har rätt att utnyttja vetoventilen.
I många kommuner framförs ståndpunkten att re-
geringen aldrig kommer att utnyttja den. I SKI:s skrift
Frågor och svar framkommer dock att regeringen har
rätt att gå emot ett fullmäktigebeslut under förutsätt-
ning att noggranna undersökningar har gjorts på
minst två platser. SKI:s tolkning av vetoventilen är
alltså att regeringen har rätt att använda den efter
provborrningarna.
Jag undrar om det är ansvarsfullt att det finns så
olika tolkningar av vad vetoventilen innebär.

Anf. 199 BENGT-OLA RYTTAR (s) re-
plik:
Fru talman! Det är alltid beklagligt om lagstift-
ning uppfattas på olika sätt. Jag tror att jag sade i mitt
anförande, och det framgår väldigt klart i utskottets
betänkande, att oavsett om man har haft folkomröst-
ning eller inte har regeringen den lagliga rätten att gå
in och bryta vetot.
När man diskuterar de här frågorna ute i kommu-
nerna ser man naturligtvis till vad som är politiskt
möjligt. Utifrån det drar man slutsatsen att regeringen
inte kommer att göra det. Men det har ingenting med
lagstiftningens kvaliteter att göra. Den är som jag ser
det alldeles otvetydig.

Anf. 200 HELENA HILLAR ROSEN-
QVIST (mp) replik:
Fru talman! Uppenbarligen är det inte så otvety-
digt. Det är därför som vi tycker att regeringen bör
förtydliga under vilka förutsättningar man avser att
utnyttja vetoventilen.

Anf. 201 BENGT-OLA RYTTAR (s) re-
plik:
Fru talman! Jag har svårt att förstå detta. Möjligen
kan ansvarig minister i ett svar på en fråga understry-
ka hur det förhåller sig och kanske också belysa frå-
gans politiska karaktär, för det har den naturligtvis.
Lagstiftningen kan inte vara klarare än vad den är,
och utskottets skrivningar kan inte vara klarare än vad
de är.

Anf. 202 ANNELIE ENOCHSON (kd):
Fru talman! Sverige har genom sitt medlemskap i
EU ställt sig bakom gemenskapens målsättning i
olika frågor. När det gäller utsläppen av växthusgaser
har Sverige genom Kyotoprotokollet åtagit sig att i
samverkan med övriga medlemsländer minska sina
utsläpp med minst 8 % till perioden 2008-2012.
Detta kan verka lovärt, men vad hjälper det om
man samtidigt importerar el från smutsiga kolkrafts-
baserade elverk i exempelvis Polen i stället för att
utnyttja inhemska förnyelsebara energislag som vat-
tenkraft. Detta ökar växthuseffekten, vilket är ett av
nutidens största hot mot biologisk mångfald.
Sverige har ett uttalat mål att främja produktion
och utnyttjande av förnybar energi. Denna målinrikt-
ning måste ta sig mera konkreta uttryck genom att
man underlättar för dem som vill satsa på förnyelse-
bar energi.
Ett exempel är etableringen av småskaliga vatten-
kraftverk där det behövs klarare och en mera positiv
inställning till förutsättningarna för deras verksamhet.
Lagstiftningen och myndigheters handläggning ska i
möjligaste mån utformas så att en ökad produktion av
förnyelsebara energikällor underlättas och så att
oklarheter för den enskilde i planeringsförfarandet
undanröjs. Vi har därför en reservation om småskalig
vattenkraft i betänkandet.
Fru talman! Den svenska skärgården är speciell.
Vi har här en ovärderlig nationell tillgång som upp-
skattas långt utanför vårt lands gränser. Det finns
därför i miljöbalkens 4 kap. 2 § angivet vissa områ-
den som riksintresse där turismen och det rörliga
friluftslivet särskilt ska beaktas vid bedömningen av
exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön.
Staten har angivit att kustområdet och skärgården i
Bohuslän från norska gränsen till Lysekil är just ett
sådant unikt område.
Under senare år har just detta område satts under
hård press genom att framför allt fastigheter för året-
runtboende har omvandlats till fritids- eller turisthus.
Detta leder så småningom till allt högre och i många
fall orimliga fastighetspriser med svårigheter för
åretruntboende att konkurrera med kapitalstarka kö-
pare som söker ett fritidsboende. Detta i sin tur leder
till allt färre åretruntboende, med allt mindre underlag
för service, och en negativ spiral startar. Företag vill
inte etablera sig i en bygd som erbjuder dålig service,
och utveckling går mot att bygden under stora delar
av året är "död".
Detta kan inte ha varit lagstiftarens intentioner att
hela bygden som klassas som riksintresse för turism
och det rörliga friluftslivet inte kan erbjuda en dräglig
tillvaro för sina åretruntboende.
För att skärgården ska vara intressant som rekrea-
tion och för turism krävs att det för skärgården ges
förutsättningar att vara levande året om. Det är kan-
ske dags att även klassa en levande skärgård som ett
riksintresse.
Jag yrkar bifall till vår reservation som vi har till-
sammans med Kristdemokraterna, reservation nr 9.
Till sist vill jag ta upp vår reservation som berör
sommarens översvämningar. Kristdemokraterna har i
en motion uppmärksammat problemet och kommit
med ett antal konkreta förslag som om dessa realise-
ras kan minska risken för framtida översvämningar
som de vi upplevde i somras.
De flöden och de nivåer som uppmättes i juli är på
inget sätt extrema. Statistik som förts i mer än 100 år
visar att sommarens översvämningar måste beaktas
som regelbundet återkommande höga flöden. Land-
skapen kommer alltså att drabbas av höga flöden även
i framtiden. Skillnaden är att översvämningarna under
senare år har haft en tendens att inträffa allt oftare.
Då översvämningarna är frekvent återkommande
och dessutom kan drabba mycket stora geografiska
områden samtidigt bör staten ansvara för och investe-
ra i ett antal regionala översvämningsförråd i landet
med gemensam utrustning för att på ett bättre sätt
klara av kommande översvämningar.
Bättre flödesprognoser är nödvändiga med en
samlad prognosbild för att kommunerna lättare ska
kunna vidta lokala förebyggande åtgärder.
Dagens vattendomar måste också ses över. De
som finns är ålderstigna och tar inte hänsyn till hela
älvsystemet utan gäller ofta damm för damm.
För att förebygga framtida översvämningar och
den skada som åsamkas av dessa bör en utredning
tillsättas med uppgift att utreda konsekvenserna av de
föreslagna åtgärder som nämnts.

Anf. 203 INGEGERD SAARINEN (mp):
Fru talman! Jag vill börja med att säga ett par ord
om den småskaliga vattenkraften, eftersom den har
varit upp här. Om man bygger ut den så ger den ett
verkligt minimalt tillskott till elförsörjningen. Förstö-
relsen av biotoper och livsformer blir däremot jätte-
stor. Så det är verkligen ingen lösning på våra energi-
problem att använda den småskaliga vattenkraften.
Däremot kan vi ställa till stor skada.
Jag gick upp för att prata lite grann om en del av
reservationen om det kommunala vetot, nämligen det
som handlar om en allmän översyn av folkomröst-
ningsinstitutet som ett instrument för människor att
påverka sin livsmiljö.
Jag vill illustrera otydligheten i detta, och därtill
vikten av att man får ett förtydligande av vad saker
och ting handlar om.
SKB har nämligen föreslagit att platsundersök-
ningar ska genomföras i Oskarshamn, Östhammar
och Tierp. Regeringen ska efter ett remissförfarande
yttra sig över SKB:s förslag till fortsatt arbete i loka-
liseringsprocessen för en lämplig plats för djupförva-
ringen av det använda högaktiva kärnbränslet. Men
processen kring förundersökning och platsundersök-
ningar är inte övertygande. Det hela är inte heller
tillräckligt demokratiskt förankrat.
Dessutom visar det som nyligen har hänt i Väster-
botten att kärnavfallets placering är en ytterst bränn-
het fråga. Både i Storuman och i Malå har folkom-
röstningar genomförts efter förstudierna. I Storuman
sade 71 % av befolkningen nej till ytterligare verk-
samhet, och i Malå sade 54 % nej och 44 % ja. Trots
att befolkningen i båda dessa kommuner så tydligt
sagt nej går länsstyrelsen och de berörda kommuner-
na in och engagerar sig aktivt för att återigen få
komma in i sökprocessen. Storumans och Malås
kommunledningar har alltså trots folkomröstningsre-
sultaten uttalat vilja att återigen söka samarbete med
SKB för att komma in i sökprocessen! Landshöv-
dingen har satt till en arbetsgrupp med uppgift att
arbeta med frågan om kärnavfallshantering i Väster-
botten.
Det är inte regeringens uppgift att föreslå lämpliga
platser för en slutförvaring, men den har att pröva
ansökan om att få uppföra en slutförvaring som SKB
så småningom lämnar in. Jag ställde nyligen en fråga
till miljöminister Kjell Larsson kring detta. Jag fråga-
de om regeringen kunde tänka sig att säga ja till loka-
lisering av kärnavfall till en ort där befolkningen i en
folkomröstning har sagt nej till det. Han svarade att
enligt SKB så bygger den platsvalsprocess som före-
taget driver på frivillighet hos berörda kommuner.
Företaget har också tydligt aviserat att platsundersök-
ningar bara kommer att genomföras om kommunen
godtar det. Ministern sade att han utgår från att en
platsvalsprocess baserad på frivillighet ska kunna
genomföras.
Men vad är då frivillighet, om folket säger nej i en
folkomröstning och kommunledningen ändå sedan
säger ja? Jag tycker att det är värt en utredning.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 14 mars.)

14 § Vissa indelnings- och länsstyrelsefrågor

Föredrogs
bostadsutskottets betänkande 2000/01:BoU7
Vissa indelnings- och länsstyrelsefrågor.

Anf. 204 EWA THALÉN FINNÉ (m):
Fru talman! I indelningslagens 1 kap. 1 § står att
läsa:
Regeringen har att besluta om ändring i kommu-
nindelningen. Vid prövningen ska särskild hänsyn tas
till önskemål och synpunkter från den eller de kom-
muner som berörs. Särskild hänsyn ska tas till be-
folkningens önskemål och synpunkter.
Jag vill också citera något. På s. 247 i SOU
2000:1, En uthållig demokrati, står det:
"I första hand menar vi att den svåra målkonflik-
ten mellan ekonomisk bärkraft och effektivitet å ena
sidan och medborgarinflytande å den andra bör lösas
genom att dela kommuner."
Det vi moderater särskilt fäster oss vid när vi läser
1 § i indelningslagen är biten som gäller "särskild
hänsyn till befolkningens önskemål och synpunkter".
Vi fäster oss också djupt vid många av resonemangen
i Demokratiutredningen, där man delvis pekar på brist
på samhörighet mellan kommuninvånare och deras
kommunala förtroendevalda, som sitter lång borta.
Därför anser vi att när det gäller ärendet om bil-
dande av Torslanda kommun blir det självklart att
ställa sig på den lilla partens sida. Allt är gjort enligt
indelningslagens föreskrifter och allt talar för att detta
är bra för både Torslanda och resterande delar av
Göteborgs kommun. En mycket stor majoritet av
befolkningen i Torslanda har sagt i en folkomröstning
att man vill bli sin egen. Men stora Göteborgs kom-
mun, där Torslanda är en mycket liten del, säger nej.
Det andra ärendet handlar om en utredning för att
se på förutsättningarna för att bilda Ljungskile kom-
mun. Där har man efter en mycket summarisk utred-
ning med ekonomin som bas avslagit att en utredning
ens ska göras. Framför allt vid det första ansöknings-
tillfället fanns det i detta fall ingen som var emot att
en utredning skulle göras - ingen mer än Kammar-
kollegiet och regeringen. Vid det andra ansöknings-
tillfället var utomstående parter inte lika positiva.
Men grunden är att det i Ljungskile finns en drivkraft
för att få bilda en egen kommun - eller åtminstone för
att få en utredning gjord.
Jag finner det trist att regeringen i dessa frågor
väger systemen mot befolkningens synpunkter och att
den har funnit systemen som den tyngre parten - den
man vilar mot. Detta har lett till att regeringen valt att
inget göra.
Utifrån den lilla parten och individen tycker jag
att det är trist att konstatera att i socialistiska system
så vinner alltid systemen över människan. Det är den
enda förklaring som jag kan finna i de beslut som
regeringen har fattat. Då en mycket övervägande
majoritet av befolkningen i Torslanda vid en folkom-
röstning tydligt förordade att de ville bilda en egen
kommun anser jag att endast mycket tunga skäl kan
föreligga om man säger nej. Dessa skäl är inte att en
många gånger större kommun totalt säger nej, för det
är inte att visa respekt för demokratin. Den så stora
kommunen får ju i praktiken möjlighet att lägga in
sitt veto. Det tycker jag är oacceptabelt.
När det gäller möjligheten att bilda Ljungskile
kommun tycker jag att handläggningen på något vis
blir som moment 22. Om man å ena sidan väljer att
inte göra en utredning så kommer det alltid att hos en
stor grupp finnas ett utbrett missnöje över att man är
överkörd. De missnöjda kommer aldrig att godta
några argument till varför det inte gick, utan de
kommer troligtvis att fortsätta driva frågan år efter år.
Om man å andra sidan väljer att göra en utredning så
kan alla parter de facto ta ställning till vad det är man
vill. Då kan man ha en realistisk syn på möjligheten
att skapa en ny kommun, och ha en folkomröstning i
frågan. Jag anser att denna möjlighet stängs om man
inte gör en utredning. Det är självfallet det enda vetti-
ga beslut som regeringen kan fatta.
Jag kan sedan fortsätta med utskottets ställnings-
tagande när det gäller länstillhörigheten för Heby
kommun. Det självklara i den här frågan är att det
även här borde finnas en majoritet i riksdagens kam-
mare för att mycket tydligt uttala att regeringen måste
fatta ett beslut om länsbyte.
Här har emellertid i dag vid frågestunden lämnats
några mycket intressanta uppgifter av statsrådet Le-
jon. En sådan är att regeringen kommer att fatta be-
slut i Hebyärendet inom kort. Därutöver meddelade
statsrådet att vid ett positivt beslut kommer regering-
en att underställa riksdagen beslutet genom en propo-
sition. Om regeringen däremot avvisar Hebys fram-
ställan blir det inget riksdagsärende.
Detta talar för att riksdagen nu inte fattar beslut
om den motion som finns i betänkandet. Statsrådets i
dag lämnade besked gör att det finns all anledning för
utskottet att ånyo överväga frågan. Skulle regeringen
under mellantiden lämna ett positivt besked skulle
riksdagen i ett tillkännagivande kunna lämna sitt
bifall till regeringsbeslutet, vilket i sin tur rimligen
skulle göra en proposition från regeringen överflödig.
Det finns dessutom inte mycket tid kvar om riksdagen
ska kunna behandla en proposition inom den tid som
måste gälla om Heby ska få byta län från den 1 janua-
ri 2003.
Med detta yrkar jag återremiss av ärendet. Tyvärr
går det inte att endast återremittera en punkt, utan
hela ärendet måste därför återremitteras.
Vad får då detta för konsekvenser för Torslanda
och Ljungskile. Det får egentligen inga konsekvenser
mer än att riksdagens beslut skjuts upp i ett par tre
veckor. Detta kan naturligtvis kännas tråkigt för be-
rörda parter, men det påverkar inte sakfrågan. Vi vill
dock med kraft påpeka att vi fortfarande har samma
positiva inställning till Torslanda och Ljungskile,
men vi vill ge samma chans till Heby kommun.
Fru talman! I övrigt vill jag bara säga några korta
ord om länsstyrelserna i försökslänen. Mycket av det
som skrivits i motionerna om viss otydlighet i roller-
na, om att myndighetskaraktären ska stärkas och att
man kan fundera över vilken roll en landshövding ska
ha kan vi hålla med om. Men eftersom det fortfarande
endast är försöksverksamheter anser vi att det är för
tidigt att göra ytterligare förändringar. Den dagen då
försöken permanentas är det dags att ta itu med vilken
roll och vilka uppgifter länsstyrelsen ska ha.
Fru talman! Med dessa ord yrkar jag alltså åter-
remiss av ärendet.

Anf. 205 OWE HELLBERG (v):
Fru talman! Jag deltar i den här debatten för att
tala lite om den försöksverksamhet som pågår i fyra
län med ett utökat politiskt ansvar på den regionala
nivån. Det är egentligen att föregripa kommande
beslut eftersom den parlamentariska kommittén som
utvärderat försöken avslutade sitt arbete i oktober
förra året och betänkandet är just nu ute på remiss.
Kommittén ställde sig positiv till en fortsatt för-
söksverksamhet under nästa mandatperiod och vill
öppna för att flera län ska få delta i försöksverksam-
heten. Från regeringens sida hörs det oroande signaler
om att man inte vill gå vidare på den inslagna linjen.
Det skulle vara ett oerhört nederlag för en fortsatt
demokratisering av den regionala nivån och en efter-
gift för moderat politik som vill avskaffa den regio-
nala nivån helt.
Därför är det viktigt med en bred debatt om dessa
frågor och att den även förs i den här kammaren in-
nan propositionen i frågan ligger på riksdagens bord.
Trycket ute i landet på en fortsatt utveckling i den här
riktningen är stort. Länsstyrelsens roll bör renodlas
som myndighetsutövare och uppföljare av statliga
mål på den regionala nivån. Utvecklingsmedel och
utvecklingsrollen bör lämnas över till den demokra-
tiskt valda församlingen. Där förespråkar vi vänster-
partister den direktvalda modellen.
Innan jag går vidare i diskussionen om de motio-
ner som finns om försöksverksamheten vill jag kom-
mentera det som berör vissa indelningsfrågor. Väns-
terpartiet har inget emot en diskussion om kommu-
nindelningar och hur Kommunsverige ska se ut, men
vi är förvånade över hur de borgerliga partierna med
hjälp av Miljöpartiet vill sätta sig över den lagstift-
ning som råder i dessa frågor. Riksdagen fattar inte
dessa beslut, utan det är en fråga för regeringen. Vill
man ändra på detta ska man motionera om en föränd-
rad lagstiftning och inget annat. Det är det som är
riksdagens uppgift.
Nu använder de borgerliga partierna med hjälp av
Miljöpartiet sin majoritet för att komma med politiska
uttalanden. Det kan man ju göra via pressmeddelan-
den eller på annat sätt. Besluten är inte heller konsek-
venta eftersom Miljöpartiet hoppar lite hit och dit i
den här frågan. Man ger stöd till Torslanda och
Ljungskile men inte till Heby. Vari ligger logiken i
detta? Inte beror det på skillnader i det folkliga stödet
i alla fall.
Låt mig gå tillbaka till frågorna runt försöken med
utökad regional demokrati. Att jag tar upp dessa frå-
gor beror inte på eget motionerande utan på att krist-
demokrater och miljöpartister har gjort det. Då tar
man förstås tillfället i akt eftersom delar av miljöpar-
timotionen i princip är identisk med den gemensam-
ma reservation som Vänsterpartiet och Miljöpartiet
hade i kommittén och som jag skrivit.
Kristdemokraternas motion om att redan nu per-
manenta försöksverksamheten i de län där försöken
pågår ställer vi inte upp på i nuläget, även om vi tror
och hoppas att utvecklingen kommer att bli så. Att
göra detta redan nu är att föregripa en kommande
proposition i frågan och väcker en rad andra frågor. I
dag sker försöken på två sätt, dels med direktvalda
regionfullmäktigeförsamlingar, dels med indirekt
valda kommunförbund.
Geografiskt och befolkningsmässigt är spännvid-
den enorm - allt från Gotlands kommun med runt
100 000 invånare till ett Västra Götaland som omfat-
tar 1 ½ miljon människor. En permanentning kräver
ett omfattande arbete med att fundera över vilka or-
ganisatoriska lösningar som ska användas och vilka
förutsättningar ett litet län med några hundratusen
invånare egentligen har att bilda en egen region. Då
är det lite märkligt att redan i dagsläget göra som
Kristdemokraterna, Centern och Folkpartiet föreslår.
Vänstern, Miljöpartiet och Folkpartiet vill av-
veckla landshövdingarna i försökslänen när deras
mandatperiod löper ut och i stället tillsätta en myn-
dighetschef, förslagsvis det länsråd som i dag leder
länsstyrelsearbetet under landshövdingens ansvar. Då
spar ju dessutom staten lite pengar på sin administra-
tion, och det kan vi ju behöva.
Anledningarna till detta är flera. Dels är det en
markering av att det nu råder nya förhållanden i våra
försökslän. Länsstyrelsen har inte längre utvecklings-
ansvaret för länet. Det är flyttat till de regionala själv-
styrelseorganen. Att ta bort landshövdingeämbetet
blir en väldigt tydlig markering att det nu råder en
nyordning med en annan länsstyrelseroll. Den 350-
åriga eran är förbi.
En annan orsak är att landshövdingarna i försöks-
länen har haft svårt att finna sig i sina nya roller -
någon mer och någon mindre. Att inte acceptera sin
nya roll förhindrar den utveckling som riksdagen
beslutat om och som skulle underlättas om landshöv-
dingeämbetet i försökslänen upphörde. Om försöks-
verksamheten skulle upphöra är det enkelt att tillsätta
en ny landshövding; det kanske finns kandidater här
inne i lokalen. Det är i så fall en utveckling som jag
skulle beklaga.
Till sist vill jag säga att en del av mp-motionen
behandlas i utskottshanteringen gemensamt med kd-
motionen och skulle naturligtvis i stället ha varit en
del av den gemensamma reservationen från Vänster-
partiet, Miljöpartiet och Folkpartiet. Det gäller nämli-
gen kravet på att flera län ska få vara med i försöks-
verksamheten. Detta stöds av alla partier utom Mode-
raterna i PARK-kommittén. Därför ger jag även detta
mitt stöd här i kammaren.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till reserva-
tion 6 och mp-motionen K401, yrkande 12.

Anf. 206 ANNELIE ENOCHSON (kd):
Fru talman! Demokratiutredningen fick i sina di-
rektiv uppdraget att utreda orsakerna till det sjunkan-
de valdeltagandet och föreslå åtgärder för att öka
medborgarnas deltagande och engagemang i det de-
mokratiska systemet.
Demokratiutredningen föreslår i kapitlet Politik
för folkstyrelse på 2000-talet olika sätt att öka enga-
gemanget, bl.a. genom att stärka självstyrelsen, och
skriver följande: I första hand menar vi att den svåra
målkonflikten mellan ekonomisk bärkraft och effek-
tivitet å ena sidan och medborgarinflytande å den
andra bör lösas genom att dela kommuner. Vidare
skriver man: Med oro ser vi förtroendeuppdrag för-
svinna. Allt färre ges därigenom chansen att axla ett
viktigt medborgaruppdrag.
Det är därför glädjande att en majoritet i utskottet
ställer sig bakom två motioner som behandlar kom-
mundelningar och gör tillkännagivande till regeringen
om att ompröva frågan om bildandet av Torslanda
kommun samt att i en särskild ordning utreda frågan
om bildandet av Ljungskile kommun.
Vi tror, liksom den eniga Demokratiutredningen,
att en delning innebär ett ökat medborgarinflytande
över närmiljön och att antalet engagerade medborgare
som tar en aktiv del i det politiska arbetet ökar. En
viktig förutsättning för att man ska kunna öka det
demokratiska inflytandet på kommunal nivå är att
man tar hänsyn till den lokala opinionen. I fallet med
Torslanda genomfördes en folkomröstning vid det
allmänna valet 1998, och med det ovanligt höga val-
deltagandet röstade två tredjedelar av torslandaborna
för att Torslanda skulle bilda en egen kommun. Trots
detta har regeringen avslagit ansökan om att bilda en
egen kommun.
Än märkligare framstår detta mot bakgrund av
den utredning som Kammarkollegiet låtit genomföra
där man skriver följande: Kammarkollegiets bedöm-
ning är att Kommunförbundets utredning visar att det
vid en delning av Göteborgs kommun skulle bildas
två kommuner som skulle bli bärkraftiga såväl be-
folkningsmässigt som ekonomiskt. Vidare skriver
man: Sammanfattningsvis anser kollegiet att en del-
ning av Göteborgs kommun skulle kunna medföra
bestående fördel för såväl Göteborg som Torslanda.
Regeringen kan enligt indelningslagen på eget
initiativ ta upp frågan om delning på nytt och omprö-
va sitt tidigare beslut, vilket utskottet anser bör ske i
fallet med Torslanda.
Fru talman! När det gäller ljungskilebornas öns-
kan om att bilda en egen kommun och avskiljas från
Uddevalla är det viktigt att inta en positiv attityd till
att utreda möjligheterna att bilda en egen kommun.
Det är viktigt att bejaka det engagemang som finns
bland medborgarna för självstyre. Och vi kristdemo-
krater, liksom majoriteten i utskottet, ställer oss bak-
om ett tillkännagivande till regeringen om att en ut-
redning om att bilda Ljungskile kommun tillsätts.
Fru talman! Utifrån det jag nu har sagt är det med
förundran som jag noterar att det i fråga om Heby
kommuns önskan om att få tillhöra Uppsala län i
stället för Västmanlands län inte finns någon majori-
tet för detta i utskottet. I stället hänvisas det till att
Kammarkollegiet har tagit ställning i frågan och före-
slagit för regeringen att länsindelningen ska ändras
den 1 januari 2003 på så sätt att Heby kommun över-
förs från Västmanlands län till Uppsala län. Men ett
tillkännagivande här i kammaren visar att man ställer
sig bakom detta förslag. Annars kan vi inte vara säkra
på att det blir som Kammarkollegiet förordar. Ett
riksdagsbeslut hade varit en ytterligare kraft bakom
Kammarkollegiets förslag till regeringen.
I dagens frågestund svarade demokratiminister
Britta Lejon på en fråga om Heby kommuns länsin-
delning. Hon anförde att regeringen har att ta ställ-
ning till helheten och sade att regeringen tillmäter
invånarnas åsikt stor betydelse. Samtidigt andades
hennes svar en tydlig tvekan. Invånarna i Heby kom-
mun har sagt sitt vid en folkomröstning 1998. 57,7 %
angav att de vill tillhöra Uppsala län. Även alla de
politiska partierna i Heby kommun har ställt sig bak-
om det här. Jag hoppas att s, v och mp i dag i kamma-
ren kan ställa sig bakom vår reservation nr 4 och att
vi kan få en utskottsmajoritet även i denna frågan.
Jag yrkar bifall till hemställan i betänkandet i de
stycken som berör kommundelningarna och till reser-
vation nr 4 samt yrkar avslag på reservationerna 2
och 3.
Fru talman! Jag vill också kort beröra de andra två
reservationerna, som kristdemokraterna har, och som
vi ställer oss bakom även om jag för tids vinning inte
yrkar bifall till dem.
Den ena reservationen berör försöksverksamheten
med regional självstyrelse som förekommer på Got-
land, i Kalmar, i Skåne och i Västra Götaland. I en
kristdemokratisk motion, väckt under den allmänna
motionstiden, föreslås att antalet försökslän ska utök-
as. Det är något som den parlamentariska region-
kommittén, PARK, också föreslår i sitt slutbetänkan-
de. Enligt vår mening finns det mot denna bakgrund
all anledning att redan nu låta de län som så vill på-
börja en försöksverksamhet och inte avvakta den
pågående remissbehandlingen av utredningens slut-
betänkande. När remissbehandlingen avslutas bör
strävan i stället vara att så snart som möjligt låta för-
söksverksamheten övergå i en permanent verksamhet.
I vår andra reservation ställer vi oss bakom att en
utredning ska göras beträffande den inomregionala
balansen i Västra Götaland. När det nya storlänet
bildades för två år sedan var målet att placeringen av
myndigheter och andra statliga institutioner skulle
göras på ett sådant sätt att det skapades en inomregi-
onal balans. Det är därför viktigt att man nu ser över
om det blev som man tänkt och att detta görs innan
obalansen permanentas. Tack!

Anf. 207 ÅSA TORSTENSSON (c):
Fru talman! Man får anta att när en statsminister
tillsätter en demokratiminister är det för att utveckla
demokratin, och så lät det också till en början. Demo-
kratiministern talade om ökad delaktighet, fler förtro-
endevalda och direktdemokratiska inslag. Så här mer
än två år senare tvingas vi konstatera att det inte rik-
tigt blev så mycket av detta. Det var vackra ord, högt-
flygande planer, storstilade utfästelser och total pas-
sivitet. På något annat sätt kan jag inte sammanfatta
regeringens arbete med att utveckla demokratin.
Nu finns det ett gyllene tillfälle. Jag vet att många
människor följer den här debatten i kammaren i kväll,
trots den sena timmen. Det är människor som inte vill
något hellre än att få engagera sig och delta i att ut-
veckla den lokala demokratin. Det är människor som
har trott på att 150 av de utlovade 10 000 nya förtro-
endeuppdragen skulle kunna hamna i Torslanda men
som också har lärt sig att i politik är ord alltför ofta en
sak och handling någonting helt annat.
Det är svårt, fru talman, att förstå regeringens av-
slag på Torslandas ansökan om att få bilda en egen
kommun. Det borde vara lätt, med stor uppslutning
bakom ansökan och med Kammarkollegiets yttrande,
men ambitionerna och förhoppningarna har svikits av
en regering som hellre ser till de egna kommunalrå-
dens intressen och maktanspråk än till medborgarnas
möjlighet och rätt att vara delaktiga.
Naturligtvis framförs massor av olika skäl för att
avslå ansökan. Det kan handla om att det är svårt att
styra en storstadskommun, om att storstadsproblemen
kräver stora kommuner eller om att en stor majoritet i
Göteborg sagt nej till en delning. Men när allt kom-
mer omkring är det svepskäl det handlar om.
Varför skulle små kommuner i storstäderna vara
omöjliga i Sverige när det är möjligt i Danmark, Fin-
land och Belgien? Varför skulle socialdemokrater i
Göteborg vara bättre lämpade att styra Torslanda än
socialdemokrater i Torslanda eller för all del center-
partister och moderater i Torslanda? Varför ska de 96
procenten alltid få styra över de 4 procenten när de 4
procenten inte gör anspråk på att styra de 96?
Nu finns det en majoritet i riksdagen för att låta
regeringen ompröva ett beslut som vi alla innerst inne
vet var ett felaktigt beslut. Ändå sätter sig socialde-
mokrater och vänsterpartister på tvärs. Mest besviken
blir jag kanske på socialdemokraterna. Ni kommer,
precis som jag, från en folkrörelse med en lång histo-
ria. Länge och ofta har vi dessutom kämpat sida vid
sida för människors rätt att vara delaktiga för att ge
dem som ingen röst har en röst också i de fina rum-
men. Vi har båda en historia att vara stolta över, men
det är en historia som också ställer krav - krav på att
vi inte blir en del av maktapparaten och på att vi
aldrig sätter oss där överheten en gång satt.
Det är vad det är frågan om, fru talman: männi-
skors rätt att råda sig själva, att få utveckla sin hem-
bygd också om hembygden ligger i en storstad och att
få vara sin egen och inte en tjugofemtedel av en stor-
kommun där det beslutas om de näraliggande pro-
blemen långt borta. Svårare än så är det inte.
För mig är det självklart att beslutet bör omprövas
och att det är rätt att skicka tillbaka frågan till rege-
ringen.
Fru talman! Samma snåla inställning till männi-
skors möjlighet att bilda kommuner och få styra sig
själva har tyvärr gällt i flera ärenden. I dagens betän-
kande lyfter utskottsmajoriteten också upp ansökan
om att få bilda Ljungskile kommun. Genom Ljung-
skileortens intresseförening har människorna i Ljung-
skile ansökt inte bara en gång utan två gånger om att
få bilda en egen kommun. Båda gångerna har begäran
avslagits ganska bryskt av Kammarkollegiet, som inte
ens vill utreda frågan. Regeringen vill inte tvinga på
Kammarkollegiet en utredning när beslutet överkla-
gas.
Kammarkollegiets motiveringar handlar om att
det bor för lite folk i den nya kommunen och att
skattekraften blir för liten. En sådan motivering måste
leda till frågor som dessa: Ska vi slå samman de
kommuner som är mindre än den tänkta Ljungskile
kommun? Ska vi slå samman kommuner som har
lägre skattekraft än genomsnittet i Sverige? Är det
meningen att bara rika kommundelar ska få bilda
egna kommuner?
Fru talman! Denna diskussion skulle precis som i
frågan om Torslanda kunna göras mycket enklare.
Det skulle kunna handla om människor som vill ta
ansvar och engagera sig i den egna bygdens utveck-
ling, om närhet mellan beslutsfattare och medborgare
och om överblickbarhet och småskalighet. Men den
används till att handla om pengar och befolkningsun-
derlag snarare än om demokrati.
Men vi vet alla att en liten kommun med engage-
rade medborgare alltid kommer att kunna uträtta mer
än en stor kommun med passiviserade invånare, så låt
oss ta till vara den kraften.
Utan engagerade medborgare dör demokratin.
Centralstyrning och överhet gör att medborgare tap-
par engagemang. Människor kommer till oss och
säger så här: Vi vill engagera oss. Låt oss vara med.
Då får vi som politiker inte vända oss bort eller
gömma oss bakom lagar och målstyrning.
Därför, fru talman, återkommer jag i mina tankar
till Centerpartiets reservation nr 1 om Kammarkolle-
giets roll. När människor sviks av myndigheter och
när förhoppningar grusas måste det finnas ett politiskt
ansvar. Därför bör också regeringen ta ansvar för att
bedöma ansökningar om kommundelningar - inte
generaldirektörer och handläggare utan regeringen
och dess demokratiminister. För att demokratin ska
fungera måste den också få ett ansikte - någon som
faktiskt kan ställas till svars för de beslut som fattas.
Fru talman! Jag är medveten om att de beslut
riksdagen fattar i fråga om Torslanda och Ljungskile
inte automatiskt leder till att kommunerna får bildas.
Det råder tyvärr regeringen fortfarande över. Men det
är en stark signal från denna kammare - en signal om
otålighet och missnöje som borde få avvaktande och
begrundande ministrar att vakna till och lyssna. De-
mokratin står och faller kanske inte med dessa enda
beslut, men det är en signal om vad vi vill med de-
mokratin - om vi vill vara en del av lösningen eller
en del av problemet.
Jag vet var jag och Centerpartiet står. Nu är frågan
var regeringen och socialdemokraterna väljer att
ställa sig.
Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i be-
tänkandet i den del som avser Torslanda och Ljung-
skile. Jag yrkar bifall till reservation nr 1 och avslag
på reservation nr 2 och 3.

Anf. 208 OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman! Åsa Torstensson och jag delar många
uppfattningar när det gäller att stärka demokratin inte
minst på den regionala nivån.
Förutom att jag är riksdagsledamot är jag också
kommunpolitiker i en liten utflyttningskommun. Det
blir svårare och svårare för oss att klara oss ekono-
miskt, Åsa Torstensson, även om vi är många duktiga
politiker som jobbar i den kommunen. Det är ett pro-
blem i 2000-talets Sverige hur man ska bete sig och
hur man ska klara av detta.
Jag har en fråga till Åsa Torstensson. Hon vill att
Torslanda ska få bilda en egen kommun. Hur ska vi
göra med övriga stadsdelar i Göteborg - Angered,
Bergsjön och alla andra? Ska de också bilda egna
kommuner om invånarna där tycker att det ska vara
så? Har Åsa Torstensson funderat på den problembil-
den?

Anf. 209 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Fru talman! Ja, den har jag funderat på. Tänk om
vi som politiker lade energin på att ge just de kom-
mundelar som Owe Hellberg namngav sådan kraft att
människorna där reste sig och sade så här: Vi tror att
vi klarar av denna kommundel bättre om vi får lov att
engagera oss och ta ansvar på våra egna villkor.
Vi borde som politiker engagera oss i att ge också
dessa kommundelar ett redskap, Owe Hellberg, och
inte hindra de engagerade människor som själva vill
ta ansvar. Lägg energin på rätt ställe.

Anf. 210 OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman! Nu tar Åsa Torstensson verkligen i.
Det är inte säkert att vi har så olika åsikter i den frå-
gan. Men jag tycker att man måste problematisera
frågan på ett helt annat sätt än vad ni gör genom att
välja ut några kommundelar i några större kommuner
i Sverige. Det är en mycket större demokratifråga.
Man måste faktiskt fundera på hur vi ska ha det när
det gäller kommunnivåerna. Det ser väldigt olika ut i
Sverige, och det är väldigt olika förutsättningar. Man
bör ha en strategi och en vision av hur det ska se ut.
Jag vill gärna fundera på detta. Men just nu tycker
jag att det känns lite konstigt att man bara låter vissa
bryta sig ur systemet utan att tänka på hur det blir i
fortsättningen och vilka följder det får.

Anf. 211 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en motfråga. Vi
har haft kommundelningar sedan storkommunsam-
manslagningen som har skett i olika led. Efter 1971
har vi haft ett antal kommundelningar. Det kan inte
vara så att det bara är storleksmässigt mindre kom-
muner som ska kunna dela sig och inte storstads-
kommunerna. Det perspektivet tror jag är väldigt
viktigt att vi har allihop. Men då handlar det också
om att skapa just de redskapen, så att människor, var
och en utifrån sitt område, ges möjlighet att bli så
starka i sin övertygelse att de klarar av att sköta om
sitt eget hus så att detta förverkligas steg för steg.

Anf. 212 YVONNE ÅNGSTRÖM (fp):
Fru talman! Som vanligt när man kommer långt
ned på talarlistan är det mesta redan sagt. Som redan
har framgått har vi på två punkter i det här betänkan-
det en majoritet som inte är så vanlig, dvs. de fyra
borgerliga partierna och Miljöpartiet, och s och v är
reservanter.
Vi i majoriteten är ense om att föreslå riksdagen
att göra två tillkännagivanden till regeringen.
Det första gäller ett eventuellt bildande av Tors-
landa kommun. Som många har sagt var det en stor
andel av de röstande i Torslanda, hela 64,6 %, som
vid folkomröstningen i samband med valet 1998 var
för en delning. Ärendet har sedan behandlats i Göte-
borgs kommunfullmäktige, i länsstyrelsen och i
Kammarkollegiet. Majoriteten i Göteborgs fullmäkti-
ge avstyrkte en delning, men Folkpartiet och Mode-
raterna reserverade sig. För mig är det naturligt att
följa den linjen. Jag tycker att människorna på det
lokala planet själva ska ha stort inflytande. Flera
tidigare talare har utvecklat detta väldigt väl, så jag
ska inte upprepa det.
Vi har också i bostadsutskottet blivit uppvaktade
av företrädare för Nätverket för Torslandas framtid,
som på ett övertygande sätt har argumenterat för en
delning.
Jag står alltså bakom utskottsmajoritetens uppfatt-
ning att vi ska ge regeringen till känna att det är na-
turligt att redan nu ompröva frågan om en delning.
Det andra tillkännagivandet gäller Ljungskile
kommun. Jag behöver inte gå närmare in på detta, då
det redan är berört. Också där ställer jag mig själv-
fallet bakom utskottets hemställan.
Folkpartiet står också bakom fyra reservationer -
nr 4, 5, 6 och 7. Jag tycker inte att det finns anledning
att gå in på dem alla, men jag vill beröra ett par av
dem.
Reservation 5 gäller försöksverksamhet med regi-
onal självstyrelse. Folkpartiet har sedan mycket länge
arbetat för tillkomsten av regionparlament, och jag
har själv i mitt eget län aktivt jobbat för att vi ska
ansöka om att få delta i försöksverksamhet. Tyvärr
har jag inte fått med mig de stora partierna. Det var vi
fem lite mindre som skrev på ansökan. Jag kan alltså
livligt understryka det som står i reservationen, dvs.
att ett regionalt självstyrelseorgan på ett helt annat
sätt än en länsstyrelse, med dess dubbla lojaliteter,
kan agera med regionens bästa för ögonen.
Regionerna får allt större betydelse, inte minst i
det europeiska samarbetet, där vi blir alltmer involve-
rade. Bl.a. av den anledningen tycker jag att det är
självklart att påskynda arbetet med fler försök och att
snarast låta de försök som nu bedrivs övergå i perma-
nent verksamhet. Själv är jag av den uppfattningen att
det är direktvalda regionparlament som är den enda
lösningen, inte någon typ av kommunförbund.
Jag yrkar alltså bifall till reservation 5.
Reservation 6 handlar, som här har sagts, om en
avveckling av landshövdingeämbetet i försökslänen.
Bl.a. Owe Hellberg har på ett utmärkt sätt utvecklat
skälen för den reservationen. Folkpartiet har ingen
egen motion i frågan, men jag delar helt Miljöpartiets
och Vänsterns uppfattning att det inte finns någon
anledning att ha landshövdingeämbetet kvar i de län
där försök pågår med regional självstyrelse, försök
som förhoppningsvis ska permanentas.
Jag yrkar alltså bifall också till reservation 6.

Anf. 213 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Fru talman! Jag ska egentligen bara ställa en fråga
med tanke på bifallsyrkandet från Yvonne Ångström
till reservationen som berör försöksverksamhet med
regionalt självstyre.
Under eftermiddagen hade vi en omröstning i
kammaren som berörde just detta i samband med
konstitutionsutskottets betänkande 12, som handlade
om ändrad regional ansvarsfördelning. Där fanns en
reservation där det stod: "Samtliga regioner bör där-
för ha direktvalda regionfullmäktigeförsamlingar som
högsta beslutande organ och försöken med direktval-
da regionorgan bör permanentas från 2003." Jag be-
klagar bara att folkpartisterna och kristdemokraterna
inte ställde upp på den reservationen.

Anf. 214 YVONNE ÅNGSTRÖM (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag ska gärna svara på det, Åsa Tors-
tensson. Jag hade inte hunnit gå igenom det betän-
kandet före omröstningen. Jag gjorde själv den re-
flexionen när vi kom hit, men då var det för sent att
ställa frågan till min partikamrat. Jag ville heller inte
rösta mot partiet, vilket vi ju inte brukar göra. Annars
kan jag säga att dessa tankar gick väldigt tydligt ge-
nom mitt huvud.

Anf. 215 HELENA HILLAR ROSEN-
QVIST (mp):
Fru talman! Det här sista var så spännande att jag
nästan kom av mig och glömde vad vi skulle prata
om. Men det där är naturligtvis vår verklighet. Vi har
en del att göra på dagarna och kvällarna och hinner
inte ta ställning till alla våra övriga utskotts ärenden,
särskilt inte vi i småpartierna som är ensamma. Cen-
terns och Folkpartiets representanter och jag ska
svara för alla frågor i våra egna utskott. Men vi har
ändå haft en del intressanta frågor att ta ställning till
när det gäller länsindelningar, kommundelningar och
landshövdingeämbetet.
Ewa Thalén Finné har redogjort för utskottsmajo-
ritetens uppfattning vad beträffar Torslanda och
Ljungskile kommun, så det behöver jag inte orda mer
om. Däremot tänker jag bemöta Owe Hellberg med
anledning av detta och tala om att vi är oerhört kon-
sekventa i Miljöpartiet. Vi tycker att när man genom-
för folkomröstningar av det här slaget ska de följas,
och det tycker vi även när det gäller Heby kommun.
Det är inte det som frågan gäller. Jag vet att det är
många som vill pådyvla oss den uppfattningen bara
för att vi inte stöder den här motionen, men så är det
inte. Vi inser helt och fullt att detta är någonting som
har lagts på regeringen att besluta om. Såsom har
klargjorts i dag är det så att om regeringen bestämmer
sig för ett ja i den här frågan kommer den upp till
riksdagen som ett tillkännagivande om vilken länsin-
delning vi ska ha. Då kommer vi naturligtvis med
glädje att bifalla den nya länsindelning som blir aktu-
ell, nämligen att Heby kommun ska tillhöra Uppsala
län i stället för det län man tillhör nu i enlighet med
dess eget önskemål.
Torslanda och Ljungskile måste bedömas ur ett
helt annat perspektiv. Detta kommer inte alls till
riksdagen på det sättet. Anledningen till att vi anser
att en omprövning bör göras när det gäller Torslanda
är att det har tillskapats en kommundemokratikom-
mitté med det klara direktivet att undersöka hur man
ska kunna underlätta kommundelningar. Det här är en
demokratifråga av största vikt. Torslanda har försökt
och visat, och fått Kammarkollegiet med sig åtmins-
tone till en början i utredningen, att detta skulle kunna
vara till gagn både för Torslanda och för Göteborgs
kommun. Sedan blandade man in Askim och flera
andra delar av Göteborg och blandade på så sätt bort
korten lite grann, tycker jag.
Om man säger att en kommun som Torslanda inte
skulle vara livsduglig, vad skulle man då säga om
Ödeshög, som en gång i kommunsammanslagningen
blev Ödeshögs kommun med ungefär 6 000 invånare?
Det skulle inte vara tillåtet enligt den här kartan som
talar om vid vilken storlek kommuner skulle kunna
bildas över huvud taget.
Vi kan inte smeta ut en jämn invånarindelning i
landet och säga: Så här stor måste en kommun vara
med så här stor skattekraft. Jag kan meddela att
Ödeshög ligger långt under medelskattekraften i riket,
men vi envisas med att vara en egen kommun. Jag
tycker att andra skulle få chansen. Vadstena bröt sig
ur Motala kommun en gång. Det vara bara 8 000
invånare. Där ställer jag helt upp på utskottsmajori-
tetens förslag och yrkar avslag på reservation 2.
Detsamma gäller Ljungskile kommun. Den har
inte ens bevärdigats en utredning. Det är samma sak
där. Regeringen bör få chansen att ta upp de här frå-
gorna - både en omprövning av Torslandafrågan och
att Kammarkollegiet verkligen gör en utredning åt
Ljungskile i den anda som Kommundemokratikom-
mittén ska verka. Nu kommer de att lägga fram ett
förslag den 31 maj, om de inte får tiden förlängd. Då
kan det vara möjligt för regeringen att ompröva de
här frågorna.
När det gäller länsindelningen lär regeringen få
avgöra de frågorna. Vi har hört förut Ewa Thalén
Finné säga att vi ska återremittera ärendet, men jag
tycker att det bara fördröjer handläggningen av frågan
om Torslanda och Ljungskile, och det förändrar ing-
enting vad gäller Heby. Det är regeringen som avgör.
De kan visserligen få en vink om att vi med glädje
kommer att tillstyrka ett ja. Där blir det anledning för
regeringen att ta ställning till flera sådana här frågor i
samband med regionindelningar och annat, så att det
kan inte vara någonting en gång för alla givet hur ett
län eller ett landsting ska se ut.
Jag hoppar över till försöksverksamheten med re-
gional självstyrelse. Där är det ett mycket egendom-
ligt förbiseende. Efter Owe Hellbergs påpekande såg
jag att Miljöpartiets motion K401 yrkande 12 har
bakats in i en reservation som jag inte ställt mig bak-
om. Det ser väldigt egendomligt ut, så jag sällar mig
till Owe Hellbergs mycket välvilliga inställning till
vår motion och yrkar alltså bifall till K401 yrkande
12 liksom K401 yrkande 13, där vi har fått sällskap
av Vänstern och Folkpartiet i att försöka avveckla
landshövdingeämbetet i försökslänen. Jag yrkar alltså
bifall till reservation 6.

Anf. 216 ANNELIE ENOCHSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker att det är beklagligt att
Miljöpartiet inte vill hålla sin linje om att invånarnas
åsikter väger tyngst när det gäller delning eller vad
man vill tillhöra som kommun.
Jag tycker att det är bra att ni är med vad gäller
Torslanda och Ljungskile. Det hade varit klädsamt
om ni även hade varit med när det gäller Heby. Skill-
naden är inte så stor. 57,7 % av hebyborna vill tillhö-
ra Uppsala län. Även alla politiska partier i Heby
kommun har sagt ja till att tillhöra Uppsala län. Vida-
re säger Kommunförbundet att de positiva konsek-
venserna av ändrad länstillhörighet överväger. Det
finns alltså väldigt många skäl som talar för att Heby
kommun ska få tillhöra Uppsala län. Vi hade ett ly-
sande tillfälle här i kammaren att få en majoritet även
i detta stycke. Jag beklagar att Miljöpartiet inte är
konsekvent igenom hela betänkandet och stöder oss
fyra andra i detta.

Anf. 217 HELENA HILLAR ROSEN-
QVIST (mp) replik:
Fru talman! Då får jag åter påpeka att det är villfa-
relser igen. Det förhåller sig absolut inte på det viset.
De här tre sakerna är inte jämförbara, utan nu är det
regeringen som bestämmer i den här frågan. Det
spelar ingen roll om vi sitter här och säger att nu ska
regeringen bestämma si och så. Regeringen beslutar,
och sedan lär väl frågan komma till oss. Jag håller
med om att det är hemskt mycket som talar för att
regeringen borde tillstyrka en sådan här förfrågan om
länstillhörighet. Men kom inte och pådyvla mig upp-
fattningar som jag inte har, det betackar jag mig för.

Anf. 218 ANNELIE ENOCHSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Nu är det så att regeringen bestämmer
även i frågan om kommunindelning. Där har ni ställt
er bakom. Indelningslagen är betydligt starkare än
vad gäller länstillhörigheten. Där har vi faktiskt gjort
ett tillkännagivande till regeringen att vi tycker att
regeringen ska ompröva det. Därför är det väldigt
tveksamt att Miljöpartiet kan tycka att länstillhörighet
inte har samma tyngd. Det är mycket underligt, tycker
jag.

Anf. 219 HELENA HILLAR ROSEN-
QVIST (mp) replik:
Fru talman! Det kan bero på att jag är skolkurator
och inte lärare och inte lyckas utveckla detta pedago-
giskt så att jag kan få folk att fatta att det är skillnad
på dessa. Det är en principiell skillnad. Jag förstår att
Åsa Torstensson är glad att utskottsmajoriteten har
föreslagit att Torslandafrågan ska omprövas. Det är
mycket vällovligt, men samtidigt påpekar Åsa Tors-
tensson mycket riktigt att det inte är något löfte om
att det kommer att bli så, eftersom det fortfarande är
regeringen som beslutar. Vill vi ändra på det ska vi ta
tillbaka delegationen. Då är det riksdagen som ska
besluta i de här frågorna, och då får vi arbeta på det.

Anf. 220 LENNART NILSSON (s):
Fru talman! Till att börja med yrkar jag bifall till
reservationerna 2 och 3 och i övrigt bifall till utskot-
tets hemställan och avslag på det förslag om återre-
miss som här har framförts.
Jag ska börja med att säga att rent principiellt har
naturligtvis inte socialdemokratin något motstånd mot
att kommunerna inte kommer att se ut precis på
samma sätt i framtiden, lika lite som i fråga om olika
län. En stor del av de här frågorna tillhör inte bo-
stadsutskottets bord, utan det ankommer mer på kon-
stitutionsutskottet där en av debattörerna i dag har
deltagit i en debatt tidigare och där riksdagen fattade
beslut kl. 17.00 i dag. Man kan fundera på vem det är
som tillhör överheten i den här debatten. Jag ska läsa
in vad reservanterna ville ha för skrivningar som
förlorade vid omröstningen i dag. Det är en reserva-
tion av Åsa Torstensson och representanter för Mode-
raterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet. Man
säger: "Kommunernas förutsättningar att själva be-
sluta i kommunala angelägenheter bör därför regleras
i grundlag på ett sätt som garanterar kommunerna
möjligheter att sörja för sina invånares intressen utan
opåkallade ingrepp från statens sida. Enligt utskottets
uppfattning är det en avgörande demokratifråga att
den offentliga makten utövas så nära medborgarna
som möjligt. Lokala beslutsfattare har en närmare
relation till sina väljare och kan lättare uppmärksam-
ma deras önskemål."
Fru talman! Logik och politik i vissa sammanhang
hänger inte ihop. De motioner som vi här har att be-
handla kan man se som en opinionsyttring. Det är
bara att konstatera. Vad är egentligen demokrati?
Möjligtvis är det så att Åsa Torstensson med 5 % av
väljarkåren vill bestämma över de övriga 95 procen-
ten i riksdagen. Det är möjligt att det är så. Det är väl
möjligt att Torslanda ska vara en egen kommun, och
Askim och Ljungskile. Men jag vill bara konstatera
att det var 17,5 % av kommuninvånarna i Göteborg,
för att vända lite på diskussion, som röstade för att
man skulle få bilda en egen kommun i Torslanda.
När det gäller frågan om Ljungskile så har man i
Uddevalla sagt att den här frågan inte behöver utre-
das. Men Åsa Torstensson och andra vill påtvinga
regeringen att det ska utredas trots att man har fogat
en reservation till KU:s betänkande där man skriver
precis tvärtom. Man säger där att det är kommunerna
som ska avgöra detta och att det inte ska komma
några fingervisningar från riksdagen, från staten. Det
resonemang som ni här för stämmer alltså inte över-
ens med detta.
Många av dessa frågor är föremål för en debatt.
Demokratiutredningen är ute på remiss. En stor del av
det som hänger ihop med försöksverksamheten dis-
kuteras också. Det finns därför anledning att åter-
komma till dessa frågor. Eftersom det är en socialde-
mokratisk regering som har lagt fram förslag om en
försöksverksamhet ska man naturligtvis dra nytta och
lärdom av detta. Och man kommer att återkomma i
andra sammanhang.
Jag kan konstatera att dessa motioner egentligen
inte hör hemma i riksdagen. Det hade naturligtvis
varit mer klädsamt om man hade föreslagit en ändring
av indelningslagen. Det har i och för sig Centerpartiet
gjort. Men såvitt jag förstår handlar deras reservation
inte om något annat än att man vill avskaffa en del
instanser som ser över detta. Och i slutändan är det
ändå regeringen som ska avgöra det. Någon måste ju
se över detta och komma med ett förslag som ett
underlag till dessa frågor. Detta är väl därför kanske
att slå in öppna dörrar.
Man funderar ibland på hur det skulle vara om
riksdagsledamöter från olika delar av landet skulle
motionera om den kommundel som de kommer från
eller där de vill bilda en opinion. Skulle riksdagen då
ta ställning och säga att det nu väckts en motion och
att man måste se till att regeringen utreder och tittar
på om det ska vara en tudelning av en kommun, trots
att kommunen kanske inte vill det?
Men om man ska vara logisk och fullfölja det re-
sonemang som Åsa Torstensson och andra har fört
när det gäller KU:s diskussioner här och det beslut
som vi har fattat så har riksdagen inte med detta att
göra.

Anf. 221 HELENA HILLAR ROSEN-
QVIST (mp) replik:
Fru talman! Jag börjar med det sista. Om det inte
var meningen att riksdagen skulle behandla dessa
motioner så ska de väl rensas bort, eller också ska vi
åläggas något slags restriktioner när det gäller vad vi
får väcka motioner om. Det vore bra, bl.a. för mig
som är relativt ny, att få veta vad vi får motionera om
och inte. När motionerna väl är väckta måste man
ändå på något sätt ta ställning till dem. Jag trodde att
det var så det gick till. Hade det varit en annan ting-
ens ordning hade jag rättat mig efter den.
Jag vill säga något om den lilla kommundelen mot
den stora kommunen. Om den stora kommunen alltid
skulle få något slags veto skulle det ju inte hända
någonting, om man alltid bara skulle lyssna till den
stora kommunen. Vare sig en kommundel är för dålig
eller för stark så tenderar man tydligen att vilja be-
hålla de stora kommunsammanslagningarna som
skedde en gång. Och hur detta hänger ihop med
kommunal demokrati förstår inte jag, hur det skulle
kunna motsäga kommunal demokrati. Om vi får flera
kommuner så är det väl flera invånare som får möj-
lighet att vara förtroendevalda och på väldigt nära
håll lägga sig i den kommunala demokratin. Jag talar
av egen erfarenhet.

Anf. 222 LENNART NILSSON (s) replik:
Fru talman! Det är egentligen min grunduppfatt-
ning att det väcks en mängd motioner i riksdagen som
egentligen borde vara föremål för något slags inter-
pellationsdiskussion eller frågestund. Det är ju ganska
klarlagt när det gäller dessa frågor att riksdagen
egentligen inte har med indelningsfrågan att göra,
utan då blir det möjligtvis en opinionsyttring. Och det
är väl på det sättet som man kan se utskottsmajorite-
tens skrivning när det gäller Torslanda och Ljungski-
le. Det är en opinionsyttring där man har en uppfatt-
ning. Men i sak handlar det ju om att vi har stiftat en
lag om hur dessa frågor ska hanteras. Och intill dess
att man inte ändrar på den lagstiftningen så är det ju
den som gäller.

Anf. 223 HELENA HILLAR ROSEN-
QVIST (mp) replik:
Fru talman! Det verkar väl uppenbarligen som om
man är beredd att ändra på detta eftersom man har
tillsatt denna kommundemokratikommitté. Det är ju
en anledning till att man kanske så småningom ska
ompröva sådana beslut som man tidigare har fattat,
och det rör Torslanda.
Annars kan jag hålla med Lennart Nilsson om att
man kanske ska se över detta motionsförfarande och
framför allt i vilken utsträckning som vi ska behandla
motioner om samma saker varje år. Jag har suttit med
i Riksdagskommitténs referensgrupp om utskottsar-
betet. T.ex. sådana utskott som utrikesutskottet och
miljö- och jordbruksutskottet har sagt att de tar upp
olika motioner olika år och planerar därefter. Det
kanske skulle vara någonting för bostadsutskottet
också.

Anf. 224 LENNART NILSSON (s) replik:
Fru talman! Man kan ta Ljungskile som exempel.
Man borde inte väcka en motion om detta i Sveriges
riksdag. En motion borde i stället ha väckts i Udde-
valla kommunfullmäktige där man diskuterar om man
vill ha en utredning om delning av kommunen.
Vi är alltså inga principiella motståndare till att
man delar kommuner eller gör förändringar. Men
frågan bör ju tas upp där den hör hemma, nämligen i
Uddevalla fullmäktige i stället för i Sveriges riksdag.

Anf. 225 EWA THALÉN FINNÉ (m) re-
plik:
Fru talman! Jag ska ställa en fråga till Lennart
Nilsson. I er reservation 2 om bildandet av Torslanda
kommun skriver ni:
"För att värna den kommunala självstyrelsen är
dock en förutsättning för delning att det finns ett stöd
för delningen i berörd kommun och kommundel."
Finns det då inte ett stort stöd för kommundelning
i Torslanda kommundel? Det är nästan 90 % av be-
folkningen, om jag minns rätt, som vill bilda en egen
kommun.
När det handlar om en kommundelning i en stor-
stad där kommundelen bara är en liten del så kommer
den ju aldrig att få majoritet i den stora staden. Men
borde man inte känna en sådan respekt för torslanda-
borna att man tycker att det är befogat att frågan om-
prövas?

Anf. 226 LENNART NILSSON (s) replik:
Fru talman! Jo, det är väldigt viktigt att man är ly-
hörd och funderar över hur den kommunala demo-
kratin ska utvecklas, oavsett om det gäller Torslanda
eller någon annan kommun. Men faktum kvarstår
ändå, att den här frågan har diskuterats i Göteborg.
Och man kan konstatera att 17,5 % i Göteborgs
kommun har förespråkat detta. Och vår inställning är
att frågan utifrån demokratiutgångspunkter måste
diskuteras framför allt i Göteborg. Det gäller natur-
ligtvis för torslandaborna att övertala majoriteten i
Göteborg som är motståndare till en delning att detta
är bra både för Göteborg och för Torslanda.

Anf. 227 EWA THALÉN FINNÉ (m) re-
plik:
Fru talman! Man skulle ju kunna tycka att det vo-
re upp till Torslandas intresseförening att övertala
politikerna inne i Göteborgs kommun. Frågan är ju
bara hur mycket tid de är villiga att avsätta. Jag tyck-
er att den demokratiska principen är viktig i detta
sammanhang, att en liten del av en stor kommun har
en jättemajoritet för en delning, och ändå är man inte
lyhörd. Kammarkollegiet tycker att det vore bra för
bägge parter. Men ändå är man inte lyhörd. Man går
på den stora bjässen kommunen som de facto har
veto, och man tar inte tillbörlig hänsyn till den lilla
kommundelen. Jag tycker att det är olyckligt, och jag
tycker att det skadar demokratin i Sverige.

Anf. 228 LENNART NILSSON (s) replik:
Fru talman! Återigen: Det är en fråga som borde
behandlas i Göteborg och bland de politiker som
finns där. Det är ju det som logiskt inte stämmer med
moderaternas inställning. Man skriver - och jag upp-
repar det: Kommunernas förutsättningar att själva
besluta i kommunala angelägenheter bör regleras i
grundlag.
Om det här hade vunnit gehör hade riksdagen
över huvud taget inte haft med frågan att göra. Man
hade fått lösa det här i Göteborg. Då hade vi sluppit
den här debatten, kanske.

Anf. 229 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Fru talman! Det är nog uppenbart, Lennart Nils-
son, att vi har vitt skilda synsätt på hur människor ska
bli delaktiga och hur demokratin ska stärkas.
Jag ställer min fråga med anledning av att Lennart
Nilssons partikamrat, demokratiministern, själv har
talat om vikten av att skapa möjligheter för nya för-
troendevalda att ta sitt ansvar i samhällsbyggandet
och att man måste nå ett mål på 10 000. Är det då inte
rimligt att Torslanda med sådär 100-150 förtroende-
valda får ta sin del av detta ansvar, av samhällsbyg-
get?
Lennart Nilsson vidhåller att Göteborgs kommun
själv ska fatta beslut. Men Lennart Nilsson har ju
egen erfarenhet av kommunal verksamhet och kan
Göteborg. Tror Lennart Nilsson att det är rimligt att
96 % av en befolkning som inte är engagerad i en
fråga aktivt stöttar och engagerar sig för de 3½ % av
Torslanda kommundels invånare som har ett engage-
mang och ett brinnande intresse för att själva ta eget
ansvar? Tror Lennart Nilsson på det han själv argu-
menterar för här?
Frågan om det kommunala självstyret har ju att
göra med att Centerpartiet förespråkar kommundel-
ningar genomgående och lägger fram förslag. Vi
tycker att man i den kommundel det berör ska avgöra
om man vill dela sig och starta eget.
Det finns ett mycket tydligt och genomgående
förhållningssätt till hur demokratin ska stärkas i
Centerpartiets förslag.

Anf. 230 LENNART NILSSON (s) replik:
Fru talman! Åsa Torstensson måste ju bestämma
sig. Antingen är det staten, Sveriges riksdag, som
bestämmer hur det ska se ut, eller också utgår man
från en folklig förankring.
Om man ska tyda den reservation som Åsa Tors-
tensson har pläderat för tidigare under dagen ska
riksdagen inte lägga sig i den här verksamheten. Så
måste man läsa den reservation som hänger ihop med
att kommunerna själva kan avgöra hur det ska se ut.
Då måste det föras en debatt i den kommunen.
Det är möjligt att det är dåligt på sina håll. Det är
möjligtvis så att det finns dåliga både socialdemo-
krater och centerpartister som inte tillräckligt kan föra
en dialog med medborgarna för att utveckla demo-
kratin. Så är det naturligtvis.
Men det kan ju inte vara Sveriges riksdags uppgift
att styra över hur det ska se ut i Göteborg eller i Ud-
devalla. Det måste växa fram underifrån genom en
folklig förankring, genom en debatt i kommunfull-
mäktige och i andra organ som finns.

Anf. 231 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Fru talman! Menar Lennart Nilsson att det inte
finns en folklig förankring i Torslanda för att starta en
egen kommun?
I så fall skulle jag föreslå att Lennart Nilsson be-
söker Torslanda. Jag skulle föreslå att han för ett
resonemang med invånarna i Torslanda om den folk-
liga förankringen - om att ta ansvar för barnomsorg,
för skola, för det man upplever beslutas så långt borta
utan delaktighet för dem det berör.

Anf. 232 LENNART NILSSON (s) replik:
Fru talman! Jag vill bara konstatera att det i Göte-
borg i samband med folkomröstningen är 17½ % som
förespråkar en delning. Det är liksom inte någon
majoritet av befolkningen.

Anf. 233 RIGMOR STENMARK (c):
Fru talman! Demokrati är inte lätt. Den måste hela
tiden försvaras. Det visar ärendena i det här betän-
kandet och den diskussion som jag under en lång tid
har lyssnat på.
Jag måste säga att det är intressant att se det age-
rande som Åsa Torstensson har lyckats med när det
gäller att få en omprövning av Torslanda. En ledamot
av 349 ledamöter i den här kammaren har alltså lyck-
ats att få majoritet i riksdagen för att man ska se över
det här igen. Det är en direkt fingervisning till rege-
ringen och till demokratiministern: Varsågod, pröva
om frågan!
Det tycker jag känns glädjande, även om Åsa
Torstensson nu råkar vara min partikamrat och jag
skulle kunna hylla henne bara för det. Men jag gör
det bara för att jag tycker att det här är ett gott före-
döme för oss när vi ska skriva enskilda motioner. Då
brukar det oftast vara så att man avslår de enskilda
motionerna, hur bra de än är. Men i bostadsutskottet
har vi faktiskt inte gjort så, utan vi har tittat på sak-
frågan.
Det är mycket märkligt att inte Miljöpartiet inte
följer samma lyssnande när det gäller Heby kommun.
Jag måste säga att jag nästan trodde att jag hörde fel.
Visst, fru talman, sade Miljöpartiets Helena: När
motionen nu ligger här i riksdagen måste jag väl
behandla den.
Det är faktiskt så att den motion som handlar om
länstillhörighet för Heby kommun finns här i riksda-
gen, och den ska behandlas här. Då förstår inte jag
annat än att Miljöpartiet har valt att behandla den
motionen med ett avslag. Så enkelt är det, Helena
Hillar.
Helena Hillar Rosenqvist kan inte heller komma
och säga att hon är positiv till att Heby kommun ska
få tillhöra Uppsala län. Om Miljöpartiet i riksdagen
tycker att det är viktigt att man lyssnar till den uttala-
de folkviljan när det gäller länstillhörigheten för He-
by, så varsågod: Ställ upp på vår reservation och visa
en klar linje!
Kammarkollegiet har också föreslagit att länsin-
delningen från den 1 januari 2003 ändras så att Heby
kommun överförs från Västmanlands län till Uppsala
län.
Det finns enligt vår mening i Centerpartiet inget
som helst skäl för inte ändra länstillhörigheten. Som
uppsalabo och länsbo i Uppsala län hälsar jag med
tillfredsställelse hebyborna och välkomnar dem. Det
finns ett helt naturligt samband mellan Heby och
övriga kommuner i Uppsala län. Jag förstår absolut
ingenting.
Sedan förstår jag inte heller när Lennart Nilsson
säger att vi inte skulle behandla de här ärendena här i
riksdagen, utan de skulle behandlas någon annan-
stans. Javisst, om vi hade haft en demokratiminister,
om vi hade haft en regering, som verkligen tog sitt
ansvar och lyssnade på det och gjorde som folkviljan
sade, hade vi inte behövt ha den här diskussionen. Så
enkelt är det. Men nu är det inte så.
Jag tänker inte förlänga debatten, fru talman, med
att argumentera. Det har vi gjort tillräckligt. Jag vet
med tillfredsställelse att även Per Bill från Modera-
terna kommer att tala om vad Heby kommun vill när
det gäller Uppsala län.

Anf. 234 PER BILL (m):
Fru talman! Varje år under ganska många år nu
har jag lagt en motion i riksdagen som handlar om
Heby kommuns länstillhörighet.
I början handlade motionen om att när vi får re-
sultatet från folkomröstningen så ska vi följa resulta-
tet, dvs. vi ska lyssna på folkviljan.
Sedan resultatet så tydligt visade att folkviljan vill
byta län har jag anpassat motionen, och skriver nu att
vi ska följa folkomröstningsresultatet.
Bostadsutskottets ofta mycket spännande demo-
kratiska diskussioner har en tendens att hamna sent på
kvällarna. År efter år har vi under ofta sena timmar
haft ganska tråkiga betänkanden eftersom det har
handlat om att man kör över folkviljan.
Den här gången, fru talman, tycker jag att det är
ett roligare betänkande. Det vill jag tacka Miljöpartiet
för. Den här gången har man lyssnat till folkviljan när
det gäller Torslanda och Ljungskile kommun och
deras möjlighet att bilda egen kommun. Det är bra.
Här känner jag igen Miljöpartiets engagemang, att
vara nära folket, att lyssna, subsidiaritet m.m. Men
när det gäller Heby kommun blir jag lite förvånad när
jag lyssnar på Helena Hillar Rosenqvist. Jag får in-
trycket att Göran Persson helt plötsligt förvandlas till
gud. Det är Göran Persson som ska välsigna folkvil-
jan, och Helena Hillar Rosenqvist och Miljöpartiet
förvandlas till en oerhört snäll liten hund som sitter
bredvid husse.
Ni är ju kända för att vara ett frimodigt parti. Ena
dagen står ni i talarstolen och vill gå ur EU och
struntar fullständigt i om frågan hör hemma just här
just nu. Men nu blir det på något sätt som om Göran
Persson ska välsigna folkviljan.
Det är lite förvånande.
Det här är ändå ett positivt betänkande på många
sätt för i två fall av tre har man gått åt rätt håll.
Det är tråkigt att vi ska ha ärendena här i kamma-
ren. På sätt och vis håller jag med Lennart Nilsson
när han säger att det här inte är rätt forum. Jag tycker
inte att vi ska ompröva folkviljan.
Vi borde se till att följa de lokala folkomröst-
ningsresultaten. I stället för att göra det behandlar vi
dem sent en kväll och blir sedan förvånade över att
folk har dålig respekt för vad som händer i riksdagen.
Då tillsätter vi en ny lokaldemokratiutredning. Jag
tror inte alls att vi behöver tillsätta någon ny lokal-
demokratiutredning. Jag tror att vi i stället ska lyssna
betydligt mer på vad folket säger.
Jag håller med Åsa Torstensson, och jag vill helt
instämma i det Ewa Thalén Finné säger. Vi måste
lyssna på vad folk säger. I de här tre fallen är det
väldigt klart. Därmed borde ärendena egentligen inte
hamna här. Egentligen borde folkviljan ha vunnit.
Nu när det inte är så måste vi se till att den gör det
via omvägen från riksdagen. Därför är det rätt att likt
Ewa Thalén Finné yrka återremiss på ärendet så att
även Heby kommun får möjlighet att få folkviljan att
slå igenom.

Anf. 235 HELENA HILLAR ROSEN-
QVIST (mp) replik:
Fru talman! Nej, Per Bill, jag upphöjer inte Göran
Persson till någon gud; snarare kanske Britta Lejon
till gudinna. Jag förväntar mig nämligen betydligt
mycket mer av henne.
Jag kan bara konstatera att nya vindar blåser om
kommundemokratin. Det är anledningen till att jag
bifaller Torslanda och Ljungskile.
Per Bill är oförtröttlig i sitt motionerande. Jag
kanske skulle råda Per Bill att ändra inriktning på
motionerna och i stället inrikta sig på själva besluts-
förfarandet. Det kanske är dags att ta tillbaka frågorna
till riksdagen i stället för att vänta på att regeringen
ska säga någonting som vi inte vill.
Om det nu vore så att Miljöpartiet satt i regering-
en skulle vi ha ett större inflytande på detta. Då kan-
ske vi tyckte att det vore det rätta stället att ta upp de
här frågorna. Men nu förutsätter jag att regeringen -
den som ändå sitter - lyssnar på folkviljan och att
Britta Lejon har något rejält att tillföra i den här frå-
gan.

Anf. 236 PER BILL (m) replik:
Fru talman! Om jag tolkar Helena Hillar Rosen-
qvist positivt kan man säga att kanske vet Helena
Hillar Rosenqvist lite mer än vi andra eftersom det
pågår budgetöverläggningar och andra överläggning-
ar. Kanske är det så att det snart kommer ett besked
om att man ska följa folkviljan när det gäller Heby
kommun. Det vore den positiva tolkningen av den här
debatten.
När det gäller Britta Lejons gudinnestatus jämfört
med Göran Persson, måste jag säga att jag sällan har
sett en så tyst minister i en tid när riksdagsledamöter
och regeringsledamöter t.o.m. pratar om att man ska
införa tvåtredjedelsdemokrati, dvs. att om det är ett
borgerligt förslag behövs det två tredjedelars majori-
tet och om det är ett socialdemokratiskt förslag räcker
det med vanlig majoritet. Med en sådan demokrati-
minister har jag mycket liten förhoppning om att man
ska lyssna på folkviljan.

Anf. 237 HELENA HILLAR ROSEN-
QVIST (mp) replik:
Fru talman! Nu måste jag kanske göra Per Bill be-
sviken, men Heby kommuns länstillhörighet är inte
föremål för överläggningar i budgetförhandlingarna.

Anf. 238 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Jag har begärt ordet för att represente-
ra, om inte folkviljan så i varje fall de drygt 37 % i
Heby kommun som motsätter sig överförandet av sin
kommun till Uppsala län.
Debatten hittills har ju närmast gett intryck av att
Hebyborna står upp som en man och en kvinna för att
komma över till Uppsala län. Verkligheten är den att
folkomröstningsresultatet väl avspeglar den tidigare
länsgränsen - det s.k. krondiket - då den östra delen
av Heby kommun ju tillhörde Uppsalasidan. Den
västra delen tillhörde Västmanlandssidan, och känner
sig mest hemma med Sala och Västerås.
Det kanske är det som gör den här frågan något
mer komplicerad att omröstningsresultatet är så delat.
Man brukar ofta tala om minoritetsskydd och hän-
syn. Nu talar man mycket om hänsyn, men nu är det
hänsyn till folkviljan i Heby. Per Bill och andra bru-
kar ju oftast tala om hänsynen till den starka minori-
teten som man inte får köra över.
Det kan ju vara en aspekt i det här sammanhanget.
Fru talman! Jag gör mig inte bara till tolk för de
här 37 procenten. Jag kan också göra mig till tolk för
landshövding Svegfors och för länsstyrelsen och
landstinget som avstyrker Heby kommuns överflytt-
ning till Uppsala län.
Landstinget har ju dessutom presenterat en utred-
ning som gör att de kostnader som kvarstår kommer
att fördelas på oss andra västmanlänningar. Det gäller
sjukvård och andra landstingskostnader. Vi har ju inte
deltagit i någon folkomröstning i Heby kommun om
hur vi ser på den saken.
Jag tror alltså att de finns all anledning att ändå
fundera över några olika aspekter på de här frågorna.
Jag vill gärna också säga att Per Bills parti har motio-
nerat här i riksdagen om att en tredjedel av riksdagens
ledamöter ska kunna åstadkomma en folkomröstning
om ett majoritetsbeslut här i riksdagen. Den politik
som folket i val har röstat för ska en tredjedel av den
här riksdagen i varje fall kunna blockera.
Jag vill om själva beslutsfattandet säga att det är
väldiga diskussioner om att riksdagen ska fatta beslut
om Torslanda kommun. Riksdagen skulle om Miljö-
partiet var förståndigare än vad det visar i Hebyfrågan
enligt oppositionen kunna bestämma. Här är det fak-
tiskt regeringen som ska fatta beslut på de olika om-
rådena.
Huvudfrågan gäller väl egentligen inte riksdagen
eller regeringen, utan ska man tro de kommunala
självstyrelsefundamentalister som agerar här är det
väl bara en fråga för kommuninvånarna: Vi vill inte
vara ihop med er längre. Vi startar eget. Vi räknar
med att skatteutjämningen består, så att vi får ordent-
lig påfyllning från statskassan, och så öppnar vi eget.
Man får kanske tänka efter lite grann hur besluts-
fattandet egentligen ska gå till och om det är så att
regeringens uppdrag att fatta beslut om länstillhörig-
het och annat enbart består i att tillgodose ett folkom-
röstningsresultat. Då behöver ju regeringen över
huvud taget inte tillfrågas, utan då kan man ordna det
på ett annat sätt. Något slags övervägande måste ändå
regeringen göra.
Låt mig, fru talman, allra sist få synda lite på
tidsnåden och säga att det väl varken är Göran Pers-
son eller Britta Lejon som var för sig ska fatta beslut
om det här, för då kan vi anmäla dem för ministersty-
re. Det är nämligen regeringen in corpore som ska
fatta beslut, och då blir det rätt på den punkten också.

Anf. 239 RIGMOR STENMARK (c):
Fru talman! Jag yrkar först bifall till reservation 4
under punkt 5. Jag vill inte att det här ärendet ska
återremitteras.
Kommunförbundet har varit utredare bl.a. när det
gällt att se över konsekvenserna av en ändrad länstill-
hörighet. Det har inte bara slumpmässigt sagts att
man ska byta län, utan detta har prövats noga. Därför
har också Kammarkollegiet kommit fram till att det är
lämpligt och möjligt att byta län. Jag tror inte att
västmanlänningarna behöver vara så oroliga.
Det har också visat sig att man har bytt åsikter
inom socialdemokratin i den här frågan. Det har man
rätt att göra. Man kan komma på andra tankar bero-
ende på vilka människor som man har pratat med. Vi
människor sätter ofta gränser, men man ska vara klar
över att de inte är en gång för alla givna. Jag tror
faktiskt att det är bra att vi får hebyborna till Uppsala
län. För oss i Uppsala län är det i vilket fall som helst
klart - jag uttalar mig inte för västmanlänningarna; de
kan ha en annan åsikt. Konsekvenserna är utdragna,
och det är ingen fara på taket.

Anf. 240 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Man kan nog ha olika uppfattningar
om konsekvenserna och om ifall det är någon fara på
taket eller ej. Jag tror säkert att Rigmor Stenmark
tycker att det är bra om Heby kommun kommer till
Uppsala län. Vi i Västmanlands län, med undantag av
dem som bor i östra delen av Heby, som mera direkt
har uttalat sig i saken, tycker faktiskt att det vore bra
om Heby vore kvar i vårt län. Vi får bättre bärkraft
för sjukvården, och vi får framför allt bättre underlag
för Sala lasarett.
Rigmor Stenmark kan ha sin uppfattning ur Upp-
salaperspektivet, och jag kan ha min uppfattning ur
Västmanlandsperspektivet. Det är väl dessvärre rege-
ringens roll att sist och slutligen försöka avgöra det
här.
Kommunförbundets utredning och Kammarkolle-
giets utredning ska väl inte nödvändigtvis värderas
högre än landstingets egen utredning och länsstyrel-
sens bedömning av den här saken. Det blir väl åter-
igen regeringen som ska slita tvisten utifrån en mera
total avvägning i de här frågorna.
Jag funderar vidare på vad Rigmor Stenmark me-
nar med att vi från socialdemokratisk sida har skiftat
åsikt. Bland socialdemokraterna i Heby kommun är
det kraftigt delade åsikter, och de följer det tidigare
omtalade Krondiket. Det är ingen nyhet och ingen
hemlighet. Såvitt jag vet har socialdemokraterna på
länsplanet i Västmanland haft samma inställning i
den här frågan hela tiden.

Anf. 241 RIGMOR STENMARK (c):
Fru talman! Jag tycker ändå att det viktigaste fak-
tiskt är vad majoriteten i Heby kommun tycker och
hur man ska se på folkomröstningsinstitutet som
sådant. Om man ska ha en folkomröstning måste man
också vara beredd att följa den. Det är för mig väldigt
viktigt.

Anf. 242 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Det är alldeles riktigt. Det är bara det
att regeringen inte har utlyst någon folkomröstning i
Heby om Hebys länstillhörighet, och ännu mindre har
riksdagen gjort det, utan det är partierna i Heby
kommun som har utlyst en folkomröstning om en
fråga som man inte till fullo behärskar. Det är ju
regeringen som fattar beslutet. Man kan väl inte an-
klaga partierna i Heby kommun för att inte följa folk-
omröstningsresultatet. De har ju gjort det som de sagt,
nämligen att den uppfattning som det blir majoritet
för kommer fullmäktige i Heby sedan att följa. Men
de har utlyst en folkomröstning på ett område där den
från kommunal synpunkt inte kan bli annat än rådgi-
vande. Det är ju inte en beslutande folkomröstning.
Dessutom genomför man folkomröstningen i en
fråga där man bara kan göra en ansökan och sedan
argumentera för sin ståndpunkt men där det är en
annan instans som fattar det avgörande beslutet. Jag
tycker att detta är en utomordentligt viktig aspekt på
de frågor som vi här har diskuterat.
Återigen: Jag tillhör dem som har deklarerat sig
som folkstyrelsefundamentalister. Jag tycker att välja-
rens i val uttalade åsikt ska få ett snabbt och direkt
genomslag i den här kammaren. I går argumenterade
jag mot förslag som innebär att det inte ska vara på
det sättet, utan i stället ska det finnas ett minoritets-
skydd för en tredjedel av riksdagens ledamöter. De 37
procenten i Heby fyller ju väl den här tredjedelen,
men tredjedelen gäller inte för moderaterna och andra
borgerliga partier i den här frågan, för här passar
nämligen folkmajoritetsresonemanget plötsligen väl
in i det egna tänkandet, och då är det bra. Det är lite
principlöst, om jag får uttala en uppfattning i den
frågan.

Anf. 243 PER BILL (m):
Fru talman! När man vid halv 11-tiden på kvällen
ser Göran Magnusson komma ned i kammaren tror
man att det ska bli djupa konstitutionella diskussio-
ner, men det är snarare den lite förgrämda västman-
länningen som man möter, och han pratar om de 37
procenten i minoritet.
Det är lite synd att den här debatten förs så sent,
för jag tycker att den rör en oerhört viktig fråga. Är
det rätten för ett litet område med en stor majoritet att
skiljas av som vi ska fundera över, eller rätten att
skaffa sig ett allt större område, vars majoritet kan
hindra det mindre områdets folkvilja från att lysa
klart?
För mig är det ganska tydligt att mycket av det
demokratiunderskott som i dag finns beror på tanken
att stort är vackert, som grasserade på 60-talet och i
början av 70-talet. Man slog ihop ett stort antal små
kommuner till ett betydligt mindre antal stora kom-
muner. Det var då som många av de stora problemen
uppstod.
För att lämna Heby kommun och prata om det
lilla jämfört med det stora tycker jag att detta är en
viktig demokratisk diskussion, som vi egentligen
borde ha mitt på ljusa dagen och inte en sen
kvällstimme.

Anf. 244 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Per Bill kritiserar att jag kommer sent
till den här debatten, och det är kanske också en de-
mokratiaspekt att man borde vara här tidigare. Å
andra sidan är det väl bra ju fler som deltar i de all-
männa debatterna. Också det tillhör demokratins
spelregler, så jag tar inte så allvarligt på den saken.
Sedan kan jag väl få kvittera artigheterna, eller
vad det nu ska kallas, genom att säga att det inte var
så lätt för mig, eftersom Per Bill och andra hade skri-
vit noterna till den musik som nu ska uppföras här, att
hoppa in och fördjupa diskussionen och göra den mer
seriös och få en mer djup konstitutionell prägel på
den. Per Bill hade redan satt prägel på debatten, och
jag fick delta på de förutsättningarna. I övrigt har jag
försökt att diskutera minoriteter och majoriteter och
olika aspekter på dessa frågor. Det tillhör det konsti-
tutionella området.
Det som oroar mig är att om Per Bill får rätt i den
här frågan, dvs. om man flyttar Heby kommun till
Uppsala län, har man inte löst den 30- 40-åriga dis-
kussionen i Heby kommun. Den fortsätter ju bara,
såvitt jag kan bedöma, med den starka minoritet som
finns och som består av de som faktiskt vill vara kvar
i Västmanlands län. Det är väl det stora dilemmat här
som jag tycker att man borde lite mer ömsint och
försiktigt diskutera.
Fru talman! Stora och små kommuner kan disku-
teras utifrån förfärligt många olika utgångspunkter.
Vi har en kommun i Västmanlands län, Skinnskatte-
bergs kommun, som har 5 000 invånare, och Nor-
bergs kommun har något eller några tusen fler. Vi har
både-och i Västmanlands län. Deras problem är väl
ibland att de möjligen kan tänkas ha svårt att i ett
längre perspektiv klara sig när de är så pass små. De
är helt beroende av den skatteutjämning som Per Bill
i annat sammanhang vill rasera.

Anf. 245 PER BILL (m):
Fru talman! Jag är ledsen om Göran Magnusson
uppfattade mitt inlägg som att jag inte skulle tycka
det vara trevligt att se Göran Magnusson här så sent.
Det är tvärtom. Jag tycker att det berikar diskussio-
nen.
Jag önskar dock att vi kunde ha den här diskus-
sionen mitt på dagen när många lyssnade. Det är en
av de absolut viktigaste demokratiska frågorna vi har.
Var går gränserna för den lokala demokratin?
Jag är ganska övertygad om att man kan tillsätta
både en, två eller fem nya utredningar om hur man
ska stärka den lokala demokratin. Men om man inte
bryr sig om folkomröstningsresultat som verkligen är
ett utslag av lokal demokrati kommer utredningarna
att framstå som mycket oväsentliga jämfört med att
man struntar i folkviljan.

Anf. 246 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Jag har verkligen ingenting emot att
diskutera demokrati och en rad andra frågor i dags-
ljus, om jag får uttrycka saken så.
Nu hade vi en stor diskussion om demokratiska
frågor i går i den här kammaren. Den startade i varje
fall i dagsljus, men slutade sedan i varje fall mörker
utifrån. Debatten i sig om den kommunala självstyrel-
sen och annat var väl tillräckligt upplysande för att
klara fighten på den punkten. Men jag får ändå tillåta
mig att konstatera att det inte var så förfärligt många
fler ledamöter närvarande i kammaren ens när det var
dagsljus. Det är inte säkert att det bara är tidpunkten
man kan ha synpunkter på.
Jag är gärna överens med Per Bill om att det är
trevligt att diskutera sådana här frågor. De är värda
ytterligare diskussion inom en hel rad olika områden.
Jag vill också gärna säga att ur socialdemokratisk
synpunkt är den kommunala självstyrelsen en väsent-
lig och viktig fråga. Däremot har vi från socialdemo-
kratisk sida, och det är ingen hemlighet, en uttalad
tveksamhet till folkomröstningar som en metod att
fatta beslut i olika sammanhang. Det gäller lokalt,
regionalt och också på riksplanet.
Däremot är Per Bill och Per Bills parti, och det
ska väl utredas här så småningom, intresserade av att
man genom en folkomröstning upphäver ett av riks-
dagens majoritet fattat beslut i ett lagstiftningsärende.
Det kan man då åstadkomma med en tredjedel av
ledamöterna här i kammaren. Det är inte riktigt någon
folkmajoritet som är en tredjedel av kammarens le-
damöter.
Jag tycker nog att det skulle finnas anledning för
Per Bills parti och andra partier, exempelvis Miljö-
partiet, som nu står bakom utredningskravet om att
man ska kunna ha fördröjande folkomröstningar fun-
derar över hur man faktiskt vill ordna det demokratis-
ka beslutsfattandet på alla nivåer och i Sveriges riks-
dag.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 14 mars.)

15 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Skrivelse
2000/01:125 Redovisning av fördelningen av medel
från Allmänna arvsfonden under budgetåret 2000

16 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 8 mars

2000/01:301 av Sören Lekberg (s) till näringsminister
Björn Rosengren
Utbyte av körkort
2000/01:302 av Catherine Persson (s) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Stöd till färjesjöfarten
2000/01:303 av Kenneth Johansson (c) till socialmi-
nister Lars Engqvist
Bristen på personliga assistenter
2000/01:304 av Ulf Nilsson (fp) till utbildningsmi-
nister Thomas Östros
Sänkta intagningskrav till lärarutbildningen
2000/01:305 av Rolf Gunnarsson (m) till försvarsmi-
nister Björn von Sydow
Hemvärnets rekrytering
2000/01:306 av Per Bill (m) till finansminister Bosse
Ringholm
SBAB

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 13 mars.

17 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 8 mars

2000/01:848 av Ronny Olander (s) till kulturminister
Marita Ulvskog
Markägarens kostnadsansvar vid utgrävningar
2000/01:849 av Inga Berggren (m) till näringsminis-
ter Björn Rosengren
Offentlig upphandling
2000/01:850 av Ola Rask (s) till näringsminister
Björn Rosengren
Insatser med räddningshelikopter i huvustadsregionen
2000/01:851 av Jonas Ringqvist (v) till jordbruksmi-
nister Margareta Winberg
EU:s jordbrukspolitik
2000/01:852 av Berit Jóhannesson (v) till försvars-
minister Björn von Sydow
Beställningen av JAS 39 Gripen
2000/01:853 av Sten Tolgfors (m) till socialminister
Lars Engqvist
Hivspridningen
2000/01:854 av Harald Nordlund (fp) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Reseersättningar med miljöprofil
2000/01:855 av Inga Berggren (m) till finansminister
Bosse Ringholm
Skattereduktion på tjänster och hantverk hos privat-
personer

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 13 mars.

18 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 8 mars

2000/01:805 av Rolf Gunnarsson (m) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Småföretagardelegationen
2000/01:821 av Roy Hansson (m) till näringsminister
Björn Rosengren
Konkurrenssituationen inom inrikesflyget
2000/01:822 av Sven Bergström (c) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Störningar i tågtrafiken
2000/01:828 av Ulla-Britt Hagström (kd) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Gränsdragning mellan studiemedel och a-kassa

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 13 mars.

19 § Kammaren åtskildes kl. 22.35.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början till ajourne-
ringen kl. 13.50,
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 121
(delvis),
av tredje vice talmannen därefter till ajourneringen
kl. 17.56,
av andre vice talmannen därefter t.o.m.14 § anf. 204
(delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.