Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 2000/01:75

Onsdagen den 7 mars

Kl. 09.00 - 17.59

---

19.00 - 22.23

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

-------------------------------------------------------------

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 23 februari.
2 § Anmälan om inkomna uppteckningar från
EU-nämndssammanträde

Talmannen anmälde att uppteckningar från EU-
nämndens sammanträde fredagen den 26 januari 2001
inkommit.

3 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Förslag
2000/01:RR12 till utbildningsutskottet
2000/01:RS1 till konstitutionsutskottet

Motioner
2000/01:T8-T10 till trafikutskottet

4 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter
Justitieutskottets betänkanden 2000/01:JuU11 och
JuU12
Kulturutskottets betänkanden 2000/01:KrU2 och
KrU3
Bostadsutskottets betänkanden 2000/01:BoU6 och
BoU7

5 § Barns situation i ett internationellt perspek-
tiv

Föredrogs
utrikesutskottets betänkande 2000/01:UU7
Barns situation i ett internationellt perspektiv.

Anf. 1 MARIANNE JÖNSSON (s):
Fru talman! "Anfallet hade pågått in i gryningen.
Men hyddorna brann med ett så kraftigt sken att ing-
en hade märkt att solen hade gått upp. Plötsligt hade
den bara varit där, byn var då nerbränd, många hade
redan blivit ihjälslagna, sönderhuggna av machetes,
sönderstuckna av skarpa stålrör, krossade av träklub-
bor. - - - Det var då jag upptäckte min mor. Hon stod
inklämd bakom de andra kvinnorna. På ryggen bar
hon min syster som hade fötts några veckor tidigare.
Hennes i vanliga fall så vackra ansikte var förvridet
av samma ängslan som fanns hos de andra kvinnorna.
Samtidigt sökte hon oroligt med blicken efter någon
hon inte kunde finna. Plötsligt insåg jag att det var
mig hon tittade efter. I det ögonblicket förstod jag,
bortom allt jag tidigare hade upplevt, vad det betyder
att ha en mor och att jag skulle komma att förlora
henne, på samma sätt som jag kanske redan hade
förlorat min far."
Detta berättar den afrikanske pojken Nelio i Hen-
ning Mankells roman Comédia infantil - en berättelse
som kunde varit helt sann. Det är en berättelse om en
liten pojke som på grund av krig, konflikter och fat-
tigdom på några ögonblick mister allt det han nyss
hade - tryggheten, sin familj, släkt, vänner och hela
sin by - allt för att sedan slungas ut helt ensam i en
främmande verklighet där barn som Nelio mycket
ofta tvingas försörja sig på gatan.
Jag ska inte berätta hela historien om Nelio, men
den skildrar på ett påtagligt sätt händelser som utspe-
las runtom i världen och grymheter som drabbar barn
och slår sönder barns tillvaro och deras föreställning-
ar och drömmar om en god värld och ett gott liv. Det
är också grymheter som får oss att se nya perspektiv
och att vakna från småprat och från väldukade mid-
dagsbord. Det får oss att ställa frågor. Det får oss att
tänka tanken att det barnet likaväl kunde ha varit vårt
eget. Det får oss att vilja gripa in och förändra. I bästa
fall får det oss också att på allvar vilja vara med och
forma en ny global världsbild.
Fru talman! Därför är det glädjande att här i riks-
dagen kunna presentera ett betänkande som det råder
en stor samsyn kring om frågor som rör barns rättig-
heter i ett internationellt perspektiv. Det är ett enigt
utskott som ställer sig bakom den av regeringen förda
politiken på barnområdet i de fall som aktualiseras
genom motionerna. Det är ett enigt utskott som ställer
sig bakom regeringens arbete inför barntoppmötet
som äger rum i FN till hösten.
Vid höstens internationella toppmöte om barn
kommer barntoppmötets mål från 1990 att följas upp
och granskas: "Barnen i världen är oskyldiga, utsatta
och beroende. De är också nyfikna, aktiva och fulla
av hopp. Deras tid borde vara fylld av glädje och ro;
av att leka, lära och utvecklas. Deras framtid borde
formas i harmoni och samverkan. Deras liv borde
mogna när de vidgar sina perspektiv och vinner nya
erfarenheter ... Men för många barn är barndomens
realiteter helt och hållet annorlunda." Orden är häm-
tade från den deklaration som antogs på barntopp-
mötet 1990.
Vad har hänt sedan dess? På vilka områden har
barnens ställning i världen stärkts, och på vilka områ-
den behöver barnens rättigheter ytterligare stärkas?
Några konstateranden kan man göra. Under 1990-
talet har hiv/aids och väpnade konflikter i världen
ökat kraftigt - konflikter som skoningslöst har drab-
bat barn och unga. 15 miljoner barn beräknas i dag
vara föräldralösa på grund av aids. 300 000 barn
tvingas vara barnsoldater. ILO uppskattar att minst
250 miljoner av världens barn mellan 5 och 14 år
barnarbetar. Fortfarande dör 20 miljoner barn under
fem år av orsaker som enkelt kan åtgärdas.
Men situationen för världens barn pekar naturligt-
vis inte bara i en riktning. Det finns både positiva och
negativa exempel. Utvecklingstendenserna är långt
ifrån entydiga.
En rapport som nyligen presenterades av FN:s ge-
neralsekreterare Kofi Annan visar att andelen fattiga i
världen har minskat. Medan 30 % av jordens befolk-
ning levde i extrem fattigdom för tio år sedan är an-
delen i dag 23 %. Samtidigt har det absoluta antalet
fattiga i världen ökat. Det kan vi inte stillatigande
acceptera.
Barnadödligheten har minskat. Sedan 60-talet har
dödligheten bland barn under fem år minskat. Under
1990-talet gick dödligheten ned så mycket som 10 %.
Samtidigt hotar hiv- och aidsepidemin att vända den
nedåtgående trenden. I dag beräknas antalet barn
under 15 år som dött i aids vara närmare 15 miljoner.
Det kan vi inte stillatigande acceptera.
Vad gäller andra sjukdomar kan man konstatera
att andelen barn som vaccineras mot de vanligaste
och farligaste sjukdomarna har ökat väsentligt. 1980
var det inte mer än 5 % av alla barn i utvecklingslän-
derna som vaccinerades mot de sex vanligaste sjuk-
domarna. I dag vaccineras ungefär 80 %. Men samti-
digt dör två miljoner barn varje år för att de saknar
grundläggande vaccinationsskydd. Det kan vi inte
stillatigande acceptera.
Fler barn går i skolan i dag än tidigare. Tre fjärde-
delar av barnen i utvecklingsländerna skrivs i dag in i
grundskolan. Därtill kan också läggas att antalet
flickor som deltar i grundskoleundervisningen har
ökat. Men samtidigt anger statistiken att 90 miljoner
av de 130 miljoner barn som inte går i skolan är
flickor, och ca 40 miljoner är pojkar. Det kan vi inte
stillatigande acceptera.
Fru talman! Sedan 1924, när de första internatio-
nella överenskommelsen om barnets rättigheter kom
till stånd, har det givetvis hänt en del. En ny deklara-
tion om barnets rättigheter antogs av FN:s generalför-
samling 1959, men det var en deklaration som aldrig
var juridiskt bindande. Först i september 1990 trädde
barnkonventionen i kraft i och med att 20 stater hade
ratificerat konventionstexten.
Konventionens budskap bygger på respekten för
barn och baseras på de fyra grundläggande och nume-
ra väl kända principerna
- förbud mot diskriminering
- barnets bästa i främsta rummet
- rätten till liv och utveckling
- rätten att få komma till tals och bli lyssnad till.
Det är viktigt med konventioner, deklarationer
och avtal. Dessa utgör ett centralt och handfast verk-
tyg när representanter från länder träffas för att kom-
ma överens och fatta beslut. Men samtidigt får det
aldrig stanna vid ord. Planerna och konventionerna
måste realiseras och omsättas i handling, ty annars
vore de ju värdelösa. De måste implementeras och
införlivas i länders, regioners, landstings och kom-
muners handlingsplaner på alla olika områden som
rör barn, barnets rättigheter och behov. De får inte
stanna vid vackra ord på papper eller reduceras till
mångordiga dokument som ligger och dammar på
någon hylla.
Sverige är det enda land som hittills antagit en
strategi för hur vi nationellt ska jobba för att förverk-
liga konventionen. I mars 1999 antog vi här i riksda-
gen Strategi för att förverkliga FN:s konvention om
barnets rättigheter i Sverige. Huvudansvarig för barn-
konventionens nationella uppföljning och efterlevan-
de är Socialdepartementet. Men själva implemente-
ringen av barnkonventionen är envars och allas an-
svar. Det åligger alla samhällssektorer att förverkliga
barnkonventionen genom att tillämpa den på sina
verksamheter i landsting, kommuner och myndighe-
ter.
Fru talman! Utrikesdepartementet har ansvar för
att ett barnperspektiv finns med vid utformning, ge-
nomförande och uppföljning av det svenska biståndet.
Eftersom departementet har en framskjutande roll i
det internationella konventionsarbetet på detta områ-
de åligger det också departementet en viktig uppgift i
att invända mot konventionsstridiga reservationer.
Utskottet håller med om och vill understryka att bar-
nets bästa och ett barnrättsperspektiv ska genomsyra
det svenska internationella utvecklingssamarbetet. Ett
aktivt agerande från svensk sida ligger alltså helt i
linje med vad utskottet tidigare uttalat.
Barnkonventionen ger också ett skydd till särskilt
utsatta barn - barn med funktionshinder, flyktingbarn
och andra grupper av utsatta barn som behöver stöd
och hjälp för sina rättigheter. Vid sidan av en generell
strategi krävs därför riktade insatser till barn som är
särskilt utsatta. Inom Utrikesdepartementet pågår
mycket riktigt också ett arbete med en översyn av
barnfrågor i det internationella utvecklingssamarbe-
tet. I år väntas en rapport lämnas till riksdagen. Det
ska bli intressant att ta del av resultatet av detta arbe-
te.
När jag besökte FN i november förra året som
delegat upplevde jag tydligt hur stark Sveriges röst är
i internationella sammanhang. Vårt arbete och våra
insatser är väl kända och mycket respekterade. Det
kan vi vara stolta över. Ett område där Sverige spelat
en mycket aktiv och framträdande roll är just också
utarbetandet av barnkonventionen. Sverige var också
ett av de sex initiativtagarländerna till FN:s barn-
toppmöte 1990.
Fru talman! Förra året antogs tilläggsprotokollet
om förbud mot barnsoldater till barnkonventionen.
Protokollet, som förhandlades fram under svenskt
ordförandeskap, förbjuder dels deltagande i väpnad
konflikt, dels tvångsrekrytering av personer under 18
år. Utskottet konstaterar vidare att tilläggsprotokollet
riktar sig såväl till regeringar som till gerillarörelser
och andra väpnade grupper. Bakgrunden är att när
barnkonventionen ursprungligen antogs innehöll den
ett undantag för barn från konventionens allmänna
åldersgräns på 18 år. Undantaget innebar att barnkon-
ventionen tillät rekrytering och användning av barn i
väpnade konflikter från 15 år.
Som vi vet har Sverige alltsedan barnkonventio-
nens tillkomst varit mycket aktivt i arbetet med att
driva frågan om en höjning av åldersgränsen till 18
år. Efter sex år enades arbetsgruppen så i januari 2000
om en sådan text. Protokollet antogs sedan av FN:s
kommission för mänskliga rättigheter i maj 2000,
varefter Sverige som tredje land i ordningen under-
tecknade protokollet. Fram till nu har sammanlagt 78
länder signerat protokollet. Tre stycken ratificeringar
har hittills skett. Fram till mars månad i år har länder-
na Bangladesh, Kanada och Sri Lanka ratificerat
protokollet. Det träder i kraft först när det har ratifice-
rats av tio länder.
Utskottet menar att Sveriges agerande i förhand-
lingarna om tilläggsprotokollet i sig innebär en kraft-
full uppmaning till FN:s medlemsstater att också
ansluta sig till det. Nu är det viktigt att Sverige lever
upp till de internationella förpliktelser som vi har
varit med om att driva fram. I en sådan mycket viktig
fråga för världens barn är det angeläget att Sverige
kan stå upp och med en röst säga att vi står bakom
resolutionen. Utskottet framhåller därför vikten av
och nyttan med att en svensk ratificering äger rum så
snart som möjligt, utan onödiga dröjsmål. Detsamma
gäller givetvis för andra konventioner som Sverige
undertecknat. Det gäller därför också ILO-
konventionen om barnarbete - en konvention som
Sverige skrivit under men ännu inte ratificerat.
I utskottet konstaterar vi att barntoppmötet 1990
hade huvudsakligt fokus på frågor som handlade om
bl.a. utbildning, hälsovård och sanitära frågor. Men
problembilden i dag ger vid handen att de mer sociala
frågorna intar en mer framskjuten position på barn-
området. Det är också utskottets uppfattning att det
vore värdefullt om det internationella samfundet även
i dessa avseenden kan bidra till att stärka barnets
ställning och barnets rättigheter.
Barns lidande beror alltför ofta på saker som fat-
tigdom, vanstyre och korruption. Barns lidande är
alltför ofta resultatet av vuxnas girighet på makt och
vinstintresse. Tydliga exempel på detta är inte minst
handeln med droger och barnsexhandeln. Jag inledde
med att berätta om romanfiguren Nelio. Många barn i
likhet med Nelio är offer för den dumhet och ondska
som finns i världen, när vuxna människor handlar
irrationellt. När fattigdom, vanstyre och maktmiss-
bruk låter breda ut sig drabbas miljontals barn i värl-
den - de som allra minst har möjlighet att skydda och
försvara sig.
Även om viktiga förbättringar har uppnåtts står
det samtidigt klart att det är nödvändigt med förnyade
åtaganden, förnyade åtaganden som ska finnas med i
den globala agenda som sätts på barntoppmötet i höst
för de kommande tio åren.
Avslutningsvis yrkar jag bifall till hemställan i
betänkandet.

Anf. 2 LISELOTTE WÅGÖ (m):
Fru talman! Jag har också glatt mig åt att vi har
kunnat enas i utskottet om det här betänkandet. Det är
viktigt för Sverige att den svenska regeringen har ett
enigt utskott och en enig riksdag med sig i samband
med toppmötet. Vi har arbetat hårt för detta. Det har
varit ett givande och tagande, men det har också varit
ett väldigt trevligt arbete. Jag vill tacka Marianne
Jönsson för det fina samarbete som vi har haft när vi
har tagit fram det här betänkandet.
Jag vill börja med att berätta att jag har lärt känna
en familj från Bosnien hemma i Halmstad, som kom
till Sverige i början av 90-talet. Nu undrar väl fru
talmannen om detta har med barn i ett internationellt
perspektiv att göra, men det har det faktiskt. Föräld-
rarna i den här familjen berättar för mig att de har
svårt att etablera sig på arbetsmarknaden i Sverige.
Deras utbildningar är sådana att det är svårt att få
fäste på arbetsmarknaden i Sverige. De berättar också
om sina släktingar. Som fallet ofta är med flyktingar
och våra nya svenskar har de sin släkt spridd över
hela världen. De säger att dessa är mycket mer fram-
gångsrika när det gäller att få fäste på arbetsmarkna-
den. Då har jag naturligtvis ställt frågan: Varför söker
ni er inte någon annanstans där möjligheterna är stör-
re att få arbete? Det här är människor i 40-årsåldern.
Då säger de så här: Nej, vi vill inte flytta från Sveri-
ge, för det är så tryggt i Sverige för barnen. De har
upplevt att Sverige är ett land där det är tryggt för
barn att växa upp, och det är det avgörande för att den
här familjen ska stanna.
Jag skulle önska att det vore lika tryggt för alla
barn att växa upp som det är i Sverige. Tyvärr är det
ju inte så. Det är många barn som lider under mycket
stora påfrestningar.
Det är tyvärr också så att trots att FN:s barnkon-
ventionen är ratificerad av ett förfärande stort antal
länder, även om en del har gjort en del reservationer -
Sverige har anslutit sig utan någon som helst reserva-
tion, och det är egentligen bara USA och Somalia
som inte har ratificerat barnkonventionen - så visar
historien och tyvärr också nutiden många exempel på
att barn inte anses ha samma mänskliga rättigheter
som vuxna. Den som inte kan uttrycka sina behov blir
inte hörd och anses därför inte ha några behov eller
rättigheter. Det ser faktiskt ibland ut så i världen.
Jag har två minnesbilder som jag har svårt att
glömma bort. Båda är från Baltikum.
Jag besökte Lettland för ett antal år sedan. Då fick
jag berättat för mig om en tioårig pojke som tillsam-
mans med sina syskon hade blivit övergiven av sina
föräldrar. Det hände ganska ofta i början av 90-talet
att människor rörde på sig. Tyvärr skildes föräldrar
från sina barn av många olika orsaker. Den här tio-
åringen gick in i rollen som familjeförsörjare för sina
mindre syskon. Han klarade av det under en viss
period. Efter en tid, när han inte kunde skaffa mat till
sina mindre syskon, hängde han sig. Han tog livet av
sig. Det är ett exempel på situationen för barn i länder
där man inte hunnit eller mäktat med att göra sig av
med gamla strukturer och där lagstiftningen till skydd
för barn på den sociala sidan inte går hand i hand med
den övriga utvecklingen.
En annan minnesbild som jag har svårt att glöm-
ma är från Riga. Jag träffade på en flicka som var nio
år. Det är den yngsta prostituerade människa jag
någonsin har träffat. Jag fick prata med henne via
tolk. Hon berättade för mig att hon hade börjat med
att sälja rosor och vykort på hotellen i Riga. Nu sålde
hon sig själv. Hon var stolt för det, därför att hon
kunde finansiera sina föräldrars missbruk genom den
hundralapp som det kostade att köpa flickan. Det är
sådant man aldrig glömmer - barn som går in i ett
vuxenansvar, barn som aldrig får möjligheten att vara
barn. Det här är två exempel. Det finns många sådana
exempel.
Jag tror, fru minister, att Sverige har en viktig roll
när det gäller barnfrågor. Vi har ett gott förtroende
ute i världen, som Marianne Jönsson redan har sagt.
Vi har visat i praktisk handling att vi har förmåga att
hantera barnfrågor. Visst finns det små trasiga männi-
skor i Sverige. Det är ingen tvekan om det. Men vi
har i alla fall visat att vi kan hantera frågorna. Det ska
vi dra nytta av, inte minst inför barntoppmötet till
hösten.
Sverige kan göra mycket. Det är också viktigt att
Sverige gör sin stämma hörd i EU-sammanhang.
Mycket av frågorna måste hanteras inom den euro-
peiska unionen. Dels är det en resursfråga, dels är det
en styrkefråga. Det handlar om hur vi ska kunna råda
bot på sådant som finns upptaget i betänkandet. Inte
alla, men många väsentliga frågor är behandlade i
betänkandet.
Det förra toppmötet var framför allt inriktat på att
minska barndödligheten under fem år, precis som
Marianne Jönsson sade. Man satte upp mål under
toppmötet. Man ville halvera mödradödligheten. Man
ville halvera svår och måttlig undernäring bland barn
under fem år. De skulle få tillgång till dricksvatten
och goda sanitära förhållanden. Vi får väl säga att
man har varit mer eller mindre framgångsrik. Inget av
målen är uppfyllt, men man har kommit en bit på väg.
Det är viktigt att fokusera på de sociala frågorna
vid nästa toppmöte. Det är klokt att vi agerar tillsam-
mans med övriga europeiska länder. Vi kan ta initia-
tivet i frågorna, plädera för Sveriges inställning och
hoppas att det kan bli EU:s inställning, så att det blir
en kraftfull satsning på att se till att fler än svenska
barn får möjlighet att växa upp under trygga förhål-
landen, få utbildning och möjlighet att leva ett värdigt
liv.
Som ni hör trycker jag hårt på arbetet inom EU.
EU är en viktig faktor i hanteringen av frågorna. Jag
vill avsluta mitt anförande med att citera en av de
kanske färgstarkaste personligheterna i Solidaritetsrö-
relsen i Polen, Adam Michnik. Han är numera chef-
redaktör för en polsk tidning. Han säger så här: "Om
man vill vara europé måste man ställa sig bakom
vissa normer. Deras beståndsdelar är humanistiska
värderingar och ideal som pluralistisk demokrati,
tolerans och mänskliga rättigheter. Den enda gräns-
dragningen som den europeiska identiteten tål är den
som markerar skillnaden mellan intolerans och plura-
lism, mellan rasism och humanism."
Den enda gränsdragningen som den europeiska
identiteten tål är den som markerar skillnaden mellan
intolerans och pluralism, mellan rasism och huma-
nism. Det gäller i högsta grad våra barn. Jag yrkar
bifall till utskottets hemställan.

Anf. 3 Andre vice talman EVA ZETTER-
BERG (v):
Fru talman! "Det är barnen som betalar det högsta
priset för vår kortsiktiga ekonomiska politik, våra
politiska missgrepp och våra krig." Det kunde ha
sagts av vem som helst av oss i dagens värld, som ser
sig omkring och ser att barnen är de som får betala
det högsta priset. Men citatet kommer från Eglantyne
Jebb som var grundare av engelska Rädda Barnen, i
samband med arbetet som 1924 ledde fram till den
deklaration i Genève som blivit utgångspunkten för
det fortsatta arbetet med barnkonventionen. Det var
första steget till barnkonventionen. Ett viktigt arbete
grundlades där.
Jag vill liksom tidigare talare instämma i hur
glädjande det är att vi är ett enigt utskott. Vi kan från
riksdagen i dag gå fram gemensamt med ett underlag
till regeringen och barntoppmötet. Vi kan skicka med
våra frågor, våra funderingar och våra önskemål om
hur regeringen och vi tillsammans ska driva dessa
viktiga frågor.
Utgångspunkten för betänkandet är barns situation
i ett internationellt perspektiv. Tanken är att vi ska
bilda ett underlag för hur vi ska agera.
Tidigare talare har tagit upp den dystra statistik
som vi alla känner till, om de 40 % av världens sex
miljarder är barn under 18 år. Av dem finns 85 % i
utvecklingsländer. I länderna söder om Sahara är
85 % av befolkningen barn. Det är barn som inte
lever under särskilt goda villkor. 20 miljoner barn
under fem år dör av orsaker som lätt skulle ha kunnat
åtgärdas. Det finns 15 miljoner barn som är föräldra-
lösa på grund av hiv och aids. Det finns 300 000
barnsoldater och barn i krig, lågt räknat. Det finns
130 miljoner barn som inte går i skolan. Det finns
250 miljoner barnarbetare, som framför allt ägnar sig
åt skadligt barnarbete. Då räknar vi inte med de barn
som arbetar men ändå kan gå i skolan och ha ett fun-
gerande liv.
Det finns också slavhandel med barn och kvinnor.
Det är svårt att beräkna antalet, men man talar om att
i storleksordningen en miljon barn kommer till varje
år, till de redan existerande 10 miljoner barn som nu
är indragna i barnprostitution. Liselotte Wågö gav ett
talande exempel på det.
Men vi har också barn med funktionshinder där
det finns olika siffror. UNDP laborerar med siffror på
35-40 miljoner barn som har ett funktionshinder, men
WHO räknar med att det är över 100 miljoner barn.
Hursomhelst vet vi att det är väldigt många barn som
har ett funktionshinder, kanske på grund av skada
eller undernäring men kanske också på grund av
skador i krig på grund av en mina som har sprängt av
ett ben osv. Många av dessa barn skulle kunna leva
ett bra liv trots sitt funktionshinder om de fick ade-
kvat hjälp.
Jag tror att det är viktigt att vi också ser på vad
som har hänt. Andra har varit inne på hur den mins-
kade barnadödligheten sedan 60-talet är klart påvisad.
Marianne Jönsson var inne på vaccinationerna, att
80 % av barnen i dag vaccineras, hur alltfler barn får
del av utbildning men också att barn med funktions-
hinder faktiskt får mer hjälp i dag och möjligheter till
utbildning och att försöka delta i ett normalt sam-
hällsliv.
Men man kan ändå undra varför andelen fattiga
ökar. Varför satsas inte mer på barnen? Vi vet ju att
jordens resurser finns och att vi har miljardärer som
äger mer än 50 afrikanska länders samlade BNP osv.
Det är maktstrukturen, korruptionen och vanstyre
runtom i vår värld som gör att denna skeva fördelning
av jordens resurser fortsätter att låta barn leva i armod
och exploatering, för att inte nämna vapenhandeln.
Även Sverige deltar i krigsmaterielexport som tar
resurser från det som borde gå till barn och männi-
skor över huvud taget.
Om vi också ser på vad som faktiskt har hänt så
tycker jag att det är intressant att belysa vad som har
hänt här hemma med fokus på detta område. Vi som
har varit med och intresserat oss för just detta område
kan se en väldigt positiv utveckling. Från svensk sida
kan vi se bara tio år tillbaka i tiden, från barntopp-
mötet. Då ägnade vi ändå inte så mycket tid här i
riksdagen eller ute i samhället till att diskutera dessa
frågor. I dag har vi ett starkt fokus på dem. I början
av 90-talet fick vi här i riksdagen kämpa för att få
behandla frågorna samlat, för att man skulle diskutera
barns rättigheter i ett sammanhang och inte bara upp-
delat på olika utskott utifrån olika fackindelningar.
Vi från den tvärpolitiska gruppen i riksdagen mo-
tionerade 1997 om barns behov och att ett barnpers-
pektiv måste tas med i biståndssammanhang. Och det
var glädjande att en enig riksdag fattade beslut om att
bifalla den motionen. Därefter har man gått vidare,
och riksdagen gav uppdraget till regeringen. Under
1998 och 1999 har regeringen sedan utarbetat rikt-
linjer för detta för att nu komma fram till denna över-
syn 2001 som ska överlämnas till riksdagen. Vi har
haft ett flertal olika skrivelser, t.ex. Barn här och nu
som kom för ett år sedan, och vi har på andra sätt
tagit upp barnkonventionen här i riksdagen. När det
gäller perspektivet framgår våra önskemål om hur
arbetet med frågorna ska bedrivas mycket klart och
tydligt.
Men vi måste också säga oss att vi har väldigt
långt kvar även när vi själva ska tillämpa detta per-
spektiv konsekvent. Jag har förmånen att sitta i Sidas
styrelse. Där diskuterar vi budget, vi har bokslut, osv.
Trots att detta fokus finns är det ändå på något sätt så
att man nästan varje gång dessa frågor tas upp måste
fråga hur barnperspektivet har bevakats och hur detta
har tillämpats. Vi har väldigt fyrkantiga mått för att
mäta jämställdheten i procenttal. Jag tycker att man
måste utveckla detta och se vad vi har uppnått på
jämställdhetsområdet. Men när det gäller barnpers-
pektivet har vi inte ens dessa fyrkantiga modeller med
procenttal. I detta sammanhang måste väldigt mycket
mer arbete till i vår egen verksamhet för att vi ska se
hur vi tillämpar detta.
Fru talman! Jag vill också peka på deltagandet
från barn och ungdomar själva, vilket är en så central
punkt i barnkonventionen, hur viktigt det är att bar-
nen blir sedda och hörda och har rätt till ett deltagan-
de. Vi har så svårt att i praktiken förverkliga detta,
även om intentionen finns och vi självklart står bak-
om dessa paragrafer och artiklar i barnkonventionen.
Inför barntoppmötet tänker jag på att vi har sagt
och att det finns en klar tanke om att man ska ha ett
deltagande av unga, vilket är väldigt positivt. Men vi
kan ändå se att det är svårt att hitta rätt former i olika
sammanhang där barn har medverkat. Men detta får
inte avskräcka oss från att inte anstränga oss för att
utveckla detta instrument. Och när vi diskuterar barns
och ungdomars rättigheter så måste de självklart
finnas med. Och formerna för detta deltagande måste
utvecklas.
Jag vill också peka på en speciell form av delta-
gande och vad ungdomar själva tycker är viktigt när
man diskuterar barnkonventionen. Jag besökte nyli-
gen i Peru en barngrupp som heter Aktion för barnen.
Man hade undersökt vilken paragraf i barnkonventio-
nen som ansågs viktigast. I ett fattigt land som Peru
kan man tro att det är rätten till utbildning, hälsa, etc.
som står i fokus. Men det som kom överst på topp-
listan var rätten till ett förnamn och rätten till ett ef-
ternamn. Det stämde mig till eftertanke. Det är för oss
så elementärt att ett barn har ett namn, en identitet
och sina rättigheter. Inte ens detta är något självklart i
ett fattigt land där man kan tycka att rätten till ett
namn inte kostar. Men om vi tar in processen med
registrering och processen med föräldrar som måste
ansvara för barnets uppväxt, så förstår man att även
detta är en väldigt central punkt i barnkonventionen.
Fru talman! Vi har i detta betänkande lyft fram
tilläggsprotokollet, och Marianne Jönsson har utför-
ligt pekat på detta. Många av oss kanske skulle vilja
ha ytterligare tillägg till barnkonventionen och för-
ändra och radikalisera den. Men vi är klara över att vi
inte ska ge oss in på det utan se var vi kan utöka bar-
nets rättigheter genom tilläggsprotokoll. Nu har vi fått
ett sådant som handlar om barn i krig och barnens
rättigheter att inte vara del i ett krig, vare sig för en
regeringsarmé eller för väpnade trupper i någon form.
Och det senare är viktigt att framhålla, eftersom detta
även gäller gerillagrupper och andra väpnade arméer.
De är inte undantagna. Och vi vet att det är många
som syndar och använder mycket små barn för sin
verksamhet.
Jag vill rikta mig till statsrådet Maj-Inger Kling-
vall. Den ratificering som vi vill påskynda och som vi
tycker är så viktig att Sverige gör för att sedan kunna
driva på andra att ratificera, när kommer den? Vi
hade hoppats att få den under våren 2001, och den
förhoppningen kvarstår. Men om det inte är möjligt,
när kommer den? Jag tror att det är oerhört viktigt att
vi får den snart.
De barn som drabbas i krig kommer på flykt. Barn
som flyr från krig har en oerhört utsatt situation. Vi
vet att många barn som har flytt från krig kommer till
Sverige. Och vi lever inte upp till vårt ansvar. Vi har
ensamma flyktingbarn som inte får det skydd och det
stöd som de skulle behöva. I detta sammanhang
måste Sverige också agera.
Fru talman! Om vi talar om barn i ett internatio-
nellt perspektiv så måste vi självklart, som Liselotte
Wågö också var inne på, ta upp aspekten med arbetet
inom Europeiska unionen. Vad gör Sverige där, och
hur driver vi frågan om barns rättigheter? Vi har från
svensk sida varit väldigt skeptiska till den EU-stadga
om mänskliga rättigheter som antogs i Nice i decem-
ber. Men den finns, och vi får leva med den, och där
finns en särskild artikel när det gäller barns rättighe-
ter. Men vi är många som tycker att den är en mycket
svag formulering, därför att den handlar mer om
skydd och barns rätt att inte bli diskriminerade. Sve-
rige måste agera för att få en starkare skrivning om
rättigheterna.
I detta sammanhang vill jag också fråga statsrådet
om detta perspektiv med barn och ekonomi, hur barn
kommer in i de ekonomiska processerna när det gäller
EMU, Nicestadgan och en rad andra frågor inom EU
där vi har en utmärkt guide när det gäller hur vi kan
tillämpa detta i Stefan de Vylders bok Children, Eco-
nomics and the EU towards Child-friendly policies
som har getts ut av Rädda Barnen. Där kan man se
hur de här aspekterna borde komma in i varje budget-
fråga, hur de borde komma in i Lomékonventionen
eller dess efterföljare: Hur bevakas barnets rättigheter
där? Där vill jag fråga hur statsrådet ser på hur den
typen av underlag kan användas och om man har tagit
till sig det.
Sedan hoppas jag naturligtvis att höra från statsrå-
det om erfarenheterna från mötet med ministrarna i
Norrköping i förra veckan och hur man där kunde
driva på.
Jag vill understryka hur viktigt det är, speciellt för
EU, att agera inom Östeuropa. Vi vet att många barn
där drabbas av fattigdom på grund av den ekonomis-
ka och politiska omställning som ägt rum i Central-
och Östeuropa och som har varit nödvändig politiskt
men som inte har följts av en social lagstiftning. Man
har helt lämnat ute människors rätt till ett bra liv på
annat sätt. Handeln med kvinnor och barn där är nå-
gonting som vi har tagit itu med, men jag tror att vi
kan göra åtskilligt mer.
En särskild fråga på området gäller barn på insti-
tution. Det finns rapporter om att det rör sig om cirka
en miljon barn som fortfarande lever på institution.
Där har Sverige har varit aktivt genom Bengt Lind-
qvist och många andra. Men vi är många som faktiskt
tycker att det är oerhört väsentligt att man ser hur
kandidatländerna, när de bedöms uppfylla Köpen-
hamnskritierna och andra, faktiskt också har tagit itu
med frågan om barn på institution. Väldigt många
barn lever fortfarande under sådana uppseendeväck-
ande hemska förhållanden i Rumänien som beskrevs i
slutet av 80-talet. Många av oss reagerade då. Många
barn lever fortfarande på samma sätt.
Fru talman! När nu utskottet kan konstatera att de
här frågorna, som ledde fram till barnkonventionen
och barntoppmötet 1990, ska vägas i höst på barn-
toppmötet i New York, är det naturligtvis viktigt att
se vad som har hänt på området. Det är också viktigt
att se att fokus har förflyttats från rena skyddsaspek-
ter till de mer sociala frågorna och framför allt till ett
rättighetsperspektiv. Det handlar inte bara om att barn
inte ska diskrimineras eller att barn ska skyddas.
Barnet är en individ med rättigheter. Barns och kvin-
nors rättigheter betraktas ibland som något fristående
från mänskliga rättigheter. Men perspektivet för oss
är helt klart: barns och kvinnors rättigheter är del av
mänskliga rättigheter och ingenting separat.
Det är också intressant att se hur nära förknippade
kvinnors rättigheter är med möjligheter för barns
utveckling. I länder där kvinnor har en bra ställning,
där kvinnor inte förnekas ett bra liv kan också barnen
utvecklas. I den senaste studien av The State of the
World's Children från i år har Unicef just gjort en
väldigt intressant karta där man har visat på kvinnors
status i olika länder, hur den har ett klart samband
med barns status. Där kvinnor inte kan läsa visar
kartan att precis på de ställen är det också en väldigt
hög andel undernärda barn osv. Det finns alltså ett
samband. All satsning på att minska mödradödlighe-
ten, att minska de faror, risker och den diskriminering
som kvinnor utsätts för i dag leder också till att barn
får en bättre situation.
Fru talman! Till sist yrkar jag bifall till hemställan
i utrikesutskottets eniga betänkande. Jag hoppas att vi
inte för all framtid ska behöva upprepa det som Eg-
lantyne Jebb uttryckte 1924, att det är barnen som ska
betala det högsta priset för vår kortsiktiga ekonomis-
ka politik eller våra politiska missgrepp och krig. Låt
oss tillsammans hjälpas åt att ändra de förhållandena.

Anf. 4 JAN ERIK ÅGREN (kd):
Fru talman! Dagens debatt handlar om oerhört
viktiga frågor. Barnens situation utgör en av de
största utmaningarna i dagens och framtidens sam-
hälle. Att vi dessutom diskuterar barns situation i ett
internationellt perspektiv gör det ännu mera viktigt
och intressant.
Det är ganska naturligt att vi kristdemokrater delar
barnkonventionens synsätt att barn är unika individer
med egna rättigheter och behov och med kompetens
och kunskap utifrån sina egna förutsättningar som
måste tas till vara. Att sätta barnens bästa i främsta
rummet är självklart för oss kristdemokrater.
I det här betänkandet finns inga reservationer eller
särskilda yttranden. Bakom det ligger en strävan till
samsyn som känns bra i en sådan här viktig fråga. Jag
vill tacka er kamrater från olika partier i utskottet för
det här arbetet, där vi har lyckats komma överens. Jag
tror att det är viktigt i en sådan här fråga i ett land
som Sverige vad vi säger och vad vi gör också när det
gäller ett sådant här betänkande. Vi har strävat till att
nå varandra. Utskottet har besvarat samtliga motion-
syrkanden. Vi kristdemokrater tycker att det är bra att
så stor hänsyn har tagits till de förslag som vi har
haft. Vi har fått in skrivningar bl.a. om barn i Öst-
och Centraleuropa, om barnsexhandel.
I det här betänkandet ligger en bra grund för det
fortsatta arbetet. Det här är ett arbete som hela tiden
måste pågå. Det finns hur stora behov som helst runt-
om i världen. Det finns också behov på hemmaplan.
Det finns en del frågetecken i regeringens politik i
de här frågorna som jag hoppas att statsrådet kan
svara på, och jag kommer till dem om en stund.
I höst kommer ett nytt toppmöte att äga rum i
FN:s generalförsamling. Syftet med det mötet är att
granska om barntoppmötets mål från 1990 har upp-
fyllts och hur. Som det står i betänkandet krävs det
förnyade åtaganden. Hiv och aids liksom väpnade
konflikter har ökat kraftigt under 1990-talet och har
skoningslöst drabbat barn och unga. Vi har redan fått
exempel på vad som har hänt. 15 miljoner barn be-
räknas vara föräldralösa på grund av aids. 300 000
barn tvingas vara barnsoldater. Omkring 130 miljo-
ner, de flesta flickor, går inte i skolan. Minst 150
miljoner barn mellan 5 och 14 år är barnarbetare. Mer
än var fjärde sekund dör en människa på grund av
svält och fattigdom i världen. 75 % av dessa är barn.
18 000 barn varje dag, mer än 6½ miljon barn varje
år, dör på grund av svält och fattigdom. Det kan inte
accepteras. Också vi i Sverige har en del av ansvaret
för detta och för att det görs någonting åt det.
Fru talman! Förutom FN-konferensen i höst
kommer också den första världskonferensen om sex-
uell exploatering av barn från 1996, Stockholmskon-
ferensen, att följas upp i Yokohama i december sena-
re i år. Vid världskonferensen 1996 antog 122 rege-
ringar enhälligt en aktionsplan som skulle utgöra
grunden för det fortsatta arbetet mot kommersiell
sexuell exploatering av barn. Den svenska handlings-
planen offentliggjordes i juli 1998, men den kritisera-
des bl.a. för att vara dåligt underbyggd, för allmänt
hållen och för att den i stora stycken saknade tidsra-
mar, konkreta förslag och mål.
Statsrådet Ingela Thalén svarade på en skriftlig
fråga i januari förra året som hade ställts av Inger
Davidson att det är viktigt att revidera den svenska
handlingsplanen och att hon hade för avsikt att se
över den inför uppföljningskonferensen som äger rum
i slutet av året.
Vi undrar nu vad som har hänt. En reviderings-
process har inletts, men vad kommer slutprodukten
att innehålla? Kommer kartläggningar av t.ex. pro-
stitution av minderåriga att göras? Kommer det att
finnas några konkreta målsättningar eller förslag till
åtgärder och insatser? Hur är det med det förebyg-
gande arbetet? Kommer det att finnas förslag till hur
t.ex. personal inom hälso- och sjukvården ska få kun-
skap om sexuella övergrepp? Kommer det att finnas
någon redogörelse för hur man specifikt skyddar och
stöder offer för kommersiell sexuell exploatering?
Det ska bli intressant att höra vad statsrådet Maj-
Inger Klingvall har att säga om detta.
Det behövs tydliga mål och konkreta åtgärdsför-
slag. Sverige är en förebild för många länder i det här
arbetet. Därför är det extra viktigt att den svenska
handlingsplanen blir sådan att den kan inspirera andra
länder.
Fru talman! Ibland känns det som att den svenska
regeringen tar alltför lätt på kritik gällande mänskliga
rättigheter som riktas mot Sverige. Ofta sägs att pro-
blemen är marginella i vårt land. Samtidigt har Sveri-
ge faktiskt fällts vid ett flertal tillfällen för brott mot
barnkonventionen. Vi är även det land som fällts flest
gånger av FN:s kommitté mot tortyr, och det är inte
bra, det tror jag inte att någon av oss tycker. Frågan är
vad som görs för att vi ska komma ifrån det här.
Även i den bristfälliga svenska handlingsplanen
mot sexuell exploatering av barn sägs det att detta är
ett marginellt problem i Sverige. Men så är inte fallet.
Flera rapporter från bl.a. polisen visar på motsatsen,
liksom en studie som ECPAT snart kommer att pre-
sentera.
Fru talman! Jag tror att vi alla här i kammaren i
dag har liknande åsikter i dessa frågor. Det måste
göras - inte bara sägas - saker för att man ska komma
till rätta med problemen och med alla barns utsatta
situation i andra länder, men även i Sverige.
En av anledningarna till att jag är riksdagsledamot
är att jag vill vara med i Sveriges parlament för att
kunna göra mer för barn som far illa. Jag undrar vad
man, när man är utomlands, svarar ett barn som med
vädjande ögon säger: Ta mig med till ditt land! Eller:
Du som är rik, hjälp mig och mina barn! Man kan inte
ta med dem. Ni har säkert mött sådant här. Det finns
många liknande exempel. Det skär ända in i hjärtero-
ten på en.
Vi har ett ansvar. Vi måste fortsätta det här arbe-
tet. Vi kristdemokrater kommer att göra det, och det
känns bra att vi i vårt utskott och i den här kammaren
är så eniga om att det i ett internationellt perspektiv
behöver tas krafttag för att förbättra för barn i utsatta
situationer.
Fru talman! Det känns inte svårt att yrka bifall till
hemställan i betänkandet.

Anf. 5 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag har fyra barnbarn. De är mellan
två och åtta år gamla. De har trygghet, föräldrar, far-
och morföräldrar som bryr sig om dem. De har plats
att leka, gott om leksaker, kläder, barnomsorg, hälso-
vård och de kan gå till skolan - allt sådant som vi
kanske tycker är självklart, men som många barn i
världen saknar, barn som är så lika mina barnbarn och
som har precis samma behov.
Jag tänker alltid på mina barnbarn när jag är ute i
världen och besöker flyktingläger, slumområden,
fattiga byar, när jag möter gatubarn, när jag hör om
barn i krig och konflikter, om barn i sexindustrin och
i slavarbete. Dessa barn borde ha samma möjligheter
som mina barnbarn har, men deras liv är så totalt
olika.
Jag ska berätta om några barn och situationer som
jag själv har mött.
Kongo-Kinshasa har 50 miljoner invånare. Hälf-
ten av befolkningen är under 15 år, och mindre än
hälften av dessa barn går i skolan.
Jag har besökt en fattig by i Zambia med 12 000
invånare, varav 2 000 utgörs av föräldralösa barn -
föräldrarna hade dött i aids. Borgmästaren i den byn
vädjade: Glöm oss inte! Vi har ingenting.
Jag mötte en liten flicka i ett flyktingläger i
Kongo-Brazzaville. Hon bar sin lillebror på ryggen.
Det är ingen ovanlig syn, men den här flickan var
ovanligt liten.
Jag besökte en by i Indien där de kastlösa måste
bo utanför byn. Genom ett mikrolånsprojekt kunde
mödrar skydda sina barn från slavarbete hos jordäga-
ren. Det fanns inte en enda bok i den byn.
Jag har besökt ett palestinskt flyktingläger i Liba-
non. Där fanns ingen plats att leka. Bostadsförhållan-
dena var urusla eftersom byggmaterial inte fick tas in
i lägret. Det fanns utbildningar, men de ledde inte till
jobb eftersom de flesta jobb var förbehållna libaneser.
Föräldrarna var födda i flyktinglägret, och de tyckte
sig inte ha någon större framtid.
Förra veckan besökte vi ett läger i Betlehem där
tunga vapen hade gjort att ett par hus var fullständigt
urblåsta. Man kunde se några leksaker ligga i något
hörn.
Vi besökte också barnhemmet i Jerusalem förra
veckan. Det startades i början av 50-talet av en kvin-
na som mötte 55 föräldralösa barn i Jerusalem, vilkas
föräldrar hade dödats i hembyn. Barnen hade samlats
ihop av Röda korset och sedan fanns de bara där.
Jag tänker på detta. Det kunde ha varit mina barn-
barn som levt under dessa villkor. Men de har haft
turen att födas i fred i den rika världen. Vi har förstås
problem här också, men de ligger inte i närheten av
de problem som möter de flesta barn.
Vår skyldighet är ju att engagera oss för de andra
barnen. Det gäller var och en av oss som privatperso-
ner och självfallet alla oss som politiker. Barnpers-
pektivet måste genomsyra allt politiskt arbete.
Krig, miljöförstöring, fattigdom, förtryck - allt
detta drabbar de svagaste, barnen allra mest. Vad kan
vi göra för att ändra förutsättningarna för världens
barn, för att minska skillnaderna? Dessa barn är också
vår framtid. Hur ska de kunna bli goda samhällsmed-
borgare när de har upplevt så mycket förnedring och
så många orättvisor?
Flickorna är allra mest utsatta. Det är de som först
får lämna skolan när pengarna tryter. De är de som
har de minsta rättigheterna i familjen. Det är de som
främst får ta ansvaret när föräldrarna inte klarar av
det. Mycket handlar ju om fattigdomen.
FN:s millennieförsamling antog förra året målet
att fattigdomen i världen skulle halveras till 2015. Det
är hög tid att ställa krav på världens ledare så att de
hela tiden följer upp detta och så att de uppfyller
denna målsättning. De orden måste följas av konkret
handling. Det får inte finnas handelshinder som drab-
bar de allra fattigaste länderna.
Globaliseringen måste omfatta alla. Kofi Annan
sade i Davos till världens ledare: Om globaliseringen
inte är bra för alla blir den snart inte bra för någon.
Det måste världens ledare och även industriledare
förstå.
I dag behandlar vi motioner om barns rättigheter i
ett internationellt perspektiv. Det finns en mängd
olika yrkanden, bl.a. om att vi i alla internationella
sammanhang ska verka för att stoppa handeln med
kvinnor och barn, om att man ska stödja offren och
införa hårdare sanktioner mot dem som handlar med
kvinnor och barn, om ett totalförbud mot barnsoldater
och om att verka mot skadligt barnarbete. Barnpers-
pektivet ska tas med i allt arbete. Vi är alla överens
om det.
Vi har barnkonventionen som trädde i kraft 1990,
och den är ett viktigt dokument. Det är den konven-
tion som flest länder skrivit på, alla utom USA och
Somalia. Sverige har ju varit pådrivande i det här
arbetet som ju är mycket bra.
De grundläggande principerna förtjänar att uppre-
pas:
· förbud mot diskriminering,
· barnets bästa i främsta rummet,
· rätten till liv och utveckling,
· rätten att få komma till tals och bli lyssnad till.
Det finns också ett tilläggsprotokoll, som har
nämnts här förut. Vi tycker alla att det är viktigt att
Sverige ratificerar det så snart som möjligt.
Vad har då hänt sedan 1990 då barnkonventionen
trädde i kraft, och hur ska världen gå vidare? Det nya
internationella barntoppmötet i höst ska behandla
detta och utarbeta en ny handlingsplan. En sak är
säker: problemen har inte blivit färre. Hiv/aids hotar
många länder främst i Afrika, fler barn finns i väpna-
de konflikter, sexindustrin ökar. En kraftfull hand-
lingsplan är absolut nödvändig. Vi hör att 15 miljoner
barn är föräldralösa på grund av aids.
I dagens DN kunde vi läsa att läkemedelsföreta-
gen inleder en process mot Sydafrika därför att de där
vill importera billiga stoppmediciner. Det borde vara
en självklarhet att alla som behöver ska få tillgång till
de mediciner som finns. Läkemedelsföretagen måste
också fås att ta ansvar. En fråga som man verkligen
måste ta upp och driva på är hur man ska lösa detta.
Det ska inte behöva avgöras i domstol vem som ska
få tillgång till mediciner. I den rika världen kan
hivsmittade leva ganska länge, men i de fattiga län-
derna går begravningstågen ständigt och alltfler barn
blir föräldralösa.
I USA har den nya presidenten förbjudit stöd till
organisationer som arbetar med abortfrågor, dvs. som
har en helhetssyn på sexuell reproduktiv hälsa. Detta
beslut kommer att drabba de allra svagaste i världen,
för det är mest stödet till organisationer som arbetar i
de fattiga länderna som drabbas av det. Det är oac-
ceptabelt.
Jag har då en liten fråga till Maj-Inger Klingvall:
Hur vill den svenska regeringen ta upp de här frågor-
na? I dag har vi fått höra att det nu är klart att presi-
denten kommer hit till Sverige. Då är det angeläget
att vi tar upp även en sådan fråga med honom. Jag vill
gärna ha ett svar på det.
Annars är det så att den här debatten egentligen
inte är någon debatt. Vi behandlar ett enigt betänkan-
de. Vi är överens. Den här debatten är mer en mani-
festation för att visa att barnens villkor och barnens
rättigheter är någonting som vi tillsammans i Sverige
ger högsta prioritet. Det får inte stanna vid en mani-
festation. Ord måste följas av handling.
Barnperspektivet ska genomsyra allt internatio-
nellt arbete, allt bistånd och allt vårt politiska arbete.
Sverige är framträdande och arbetar bra, men natur-
ligtvis kan vi alltid bli ännu bättre. Vårt arbete bör bli
ännu mer kraftfullt i framtiden när det gäller barns
rättigheter och behov, för det är ju de som är allas vår
framtid. Det handlar både om FN-systemet och om
EU. Det innebär också att arbetet måste fortsätta att
inriktas på kvinnans villkor. Det är ju så att om man
hjälper en man hjälper man en individ, men hjälper
man en kvinna hjälper man hela familjen. Det är en
gammal sanning som förtjänar att upprepas.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till hem-
ställan i betänkandet.

Anf. 6 EVA FLYBORG (fp):
Fru talman! Jag ska börja med att säga att jag är
glad att ha möjlighet att stå här och tala om de här
frågorna i dag. Jag brukar ju normalt hålla till i nä-
ringsutskottet, men i dag är jag här.
I november 1989 antog FN:s generalförsamling
konventionen om barns rättigheter, som ju alla vet.
Den är i dag ratificerad av i stort sett alla länder utom,
som vi hört här i dag, USA och Somalia.
Clinton hann ju med en del saker under sina sista
dagar i Vita huset, inte bara att benåda brottslingar
utan även att skeppa ut möbler och andra saker. Men
en sak som han gjorde, som jag har hört i alla fall, var
att han skrev under den här konventionen. Nu ska den
ju passera kongressen också så vi får väl se hur det
går, men det finns tydligen hopp även där.
I samhällsutvecklingen för demokrati och mänsk-
liga rättigheter är barn och ungdomar viktiga bärare
av värderingar och visioner. Varje generation måste
ju vinnas för de demokratiska värdena.
Barn har en extremt utsatt position när det gäller
våld och andra sätt att kränka deras mänskliga rättig-
heter. Handeln med barn för sexuellt utnyttjande
ökar i många delar av världen. Inom EU bör Sverige
verka för att alla åtgärder som krävs vidtas för att
sätta stopp för handeln med barn. Och allt tänkbart
stöd måste ges till barn som har sålts och utnyttjats på
olika sätt.
Många barn tvingas också att arbeta under mycket
svåra förhållanden, ibland t.o.m. fysiskt fastbundna
på golvet eller vid en maskin. De flesta barn arbetar i
privata hem, men de finns också i fabriker, inom
jordbruket eller på bordeller. Barnen arbetar ofta
under förödmjukande och farliga förhållanden, sär-
skilt i vissa delar av Asien och Afrika. Detta är inget
annat än ett allvarligt brott mot barnens mänskliga
rättigheter. Det är angeläget att fler länder ratificerar
ILO:s konvention från 1999 om de värsta formerna av
barnarbete.
Ungefär 300 000 barn i världen utnyttjas som sol-
dater i inbördeskrig och internationella konflikter. I
en krigssituation är barn och ungdomar de mest ut-
satta. Det finns flera tragiska exempel på hur barn
tvingas att utföra ofattbart grymma våldsdåd, från att
vara mänskliga minröjare till att vara barnsoldater. Vi
kan aldrig acceptera att barn och ungdomar utnyttjas
som lättmanipulerade soldater i krig. Sverige måste
aktivt bidra i arbetet för att stötta barns och ungdo-
mars rättigheter även inom det här området.
Men barn i ett internationellt perspektiv gäller ju
även barn i Sverige. Och i Sverige har vi kommit
mycket långt, fru talman, när det gäller barnens rät-
tigheter. Men inte ens i Sverige är allting bra eller
färdigt.
I regeringsförklaringen inför riksmötet 2000/2001
sade statsminister Göran Persson bl.a.: "Sverige är
och ska vara världens barnvänligaste land." Det är lätt
att hålla med om det sista men svårare när det gäller
nutid, åtminstone när det handlar om asylsökande
barn.
Vi välkomnar regeringens förslag om att asylsö-
kande barn ska ha samma rätt till skolgång som andra
barn i Sverige. Reformen om rätt till tre timmars
förskola dagligen för barn till arbetslösa eller föräld-
ralediga föräldrar är bra. Men det här förslaget om-
fattar inte barn till asylsökande. Bl.a. har Barnom-
budsmannen kritiserat detta, eftersom förskolan ska
ingå i ett livslångt lärande. Den ska bygga på barnens
behov och inte bara ses som en förvaringsplats när
föräldrarna jobbar. Barnombudsmannen kan inte se
annat än att barn till asylsökande har precis samma
behov som övriga barn.
Relativt nyligen granskade också Barnombuds-
mannen lagen om rätten för asylsökande barn att
komma till tals i asylärenden. Av ett åttiotal granska-
de ärenden var det bara 4 av 159 barn som hade fått
komma till tals. Det finns således anledning att rikta
allvarlig kritik mot den bristande kompetensen hos
Migrationsverket när det gäller att följa lagstiftningen
i vårt land. Det måste finnas resurser för att kunna
genomföra samtal med barn som själva har svårt att
hävda sina rättigheter. Syftet med lagändringen var
att öka barnens synlighet i familjen och inte att be-
trakta dem bara som ett bihang till föräldrarna. Rege-
ringen måste därför se över sitt regleringsbrev till
Migrationsverket med syfte att förbättra riktlinjerna
för utbildning, handledning, miljöer för utredning och
hörande av barn.
Även när det gäller barn vid skilsmässor har
Barnombudsmannen riktat skarp kritik mot att barnets
bästa inte alltid sätts i främsta rummet. Domstolarnas
kompetens inom detta område måste således stärkas.
Också när det gäller de ibland alltför stora barn-
grupperna på dagis i många kommuner i vårt land
måste detta uppmärksammas. Över 30 barn - som det
har varit i vissa områden, åtminstone i Göteborg - på
kanske en till två vuxna är inte rimligt.
Jag vet ett dagis i Göteborg som kallade föräld-
rarna till föräldramöte. En av föräldrarna var en pap-
pa som hade fyra barn. På detta dagis gick det fjärde
barnet. Pappan brukade aldrig stanna särskilt länge på
dagis, utan vinkande hej då och barnet försvann in på
dagis. Han hade aldrig varit med på någon inskolning
eller annat. Den här gången skulle han gå på föräld-
ramötet, och det gjorde han.
Vad han fick höra där var chockerande. Dagisper-
sonalen samlade föräldrarna och sade: Nu ska vi tala
om hur det i verkligheten är när ni har lämnat barnen.
Vi kan inte på något sätt ha ett pedagogisk innehåll på
dagarna för era barn. Vi kan inte ens garantera säker-
heten för era barn. Vi är för få vuxna. Vi klarar inte
av det. Mycket mer blev naturligtvis sagt under för-
äldramötet. Föräldrarna var mycket upprörda. Men
dagispersonalens enkla konstaterande var: Vi klarar
inte barnens säkerhet. Glöm det pedagogiska inne-
hållet! Inte ens säkerheten klarar de.
Så, mina vänner, ser det också ut i Sverige i dag.
Det är naturligtvis långt från den verklighet som
många andra barn runtom i världen upplever med
misär och umbäranden - kanske på liv och död. Men
det här är illa nog i ett land som Sverige år 2001.
Jag var också på ett annat besök, i en förort utan-
för Göteborg. Det var i en skola. Det var ett tag sedan
jag var i en förstaklass, måste jag erkänna, men det
var en väldig upplevelse. Jag var med barnen när de
hade sina lektioner. Det var förhållandevis lugnt och
stilla. Det var ändå en förstaklass. Men när vi kom till
lunchen blev jag verkligen förundrad. Där satt de här
barnen. Jag kommer ihåg från när jag själv gick i
första klass att man hade vissa problem med att få
barnen att äta. Man ville inte ha fiskbullar, man ville
inte fisk, man ville inte ha blodpudding och vad det
nu var. Spagetti gick väl an.
Det var problemet på den tiden, på 70-talet, när
jag gick i skolan. Men det var inte problemet nu. Med
stilla, allvarsamma rörelser satte sig de allra flesta av
de här barnen målinriktat ned och åt och åt och åt.
Personalen, lärarna, behövde inte truga dem att äta.
De fick ta bort mat så att barnen inte skulle äta för
mycket och för fort. Det fanns inte så att alla fick äta
så mycket som de egentligen ville. Jag var väldigt
förundrad. Jag tänkte att det var inte alls vad jag kom
ihåg från skolan.
Jag frågade efteråt: Vad kommer det här sig? Äter
de inte ovanligt mycket, de allra flesta av de här bar-
nen? Jo, sade lärarna, det är ett av våra stora problem
här. Det är inte att få dem att sitta och hålla tyst på
lektionerna, för det gör de. Men lunchen i skolan är
det enda mål de får på hela dagen. Jag sade: Det kan
inte vara möjligt! De svarade: Jo. De får ingen fru-
kost. Det har inte föräldrarna tid med. De får lunchen
här i skolan. Ofta får de ingen middag, eller kanske
några kex eller något annat.
Så ser verkligheten ut för många av de barn som
bor där. Det här var ett ytterområde i Göteborg. Så
kan det se ut i dag i Sverige. Det får ett mål mat om
dagen, och det är det de får i skolan. Föräldrarna
lägger pengar på andra saker. En hel del går natur-
ligtvis till droger, alkohol och narkotika. Eller också
tycker de inte att barnen behöver mer mat än ett mål -
i Sverige i dag!
Slutligen vill jag göra en liten internationell ut-
blick. Den sociala agendan med förbättringar av miljö
och arbetsvillkor blir ett allt viktigare område att
diskutera framöver. Att många av utvecklingsländer-
na ännu inte har hunnit med att anpassa sin produk-
tion enligt Uruguayrundans krav får inte innebära att
dessa krav inte uppfylls. Barnarbete är t.ex. något
som till slut måste förkastas av alla.
Det var dock inte länge sedan som också vi i Sve-
rige hade precis samma inställning till barn och bar-
narbete. Låt oss inte glömma det. Barn var då i mångt
och mycket en försörjningsbörda när de var små och
förhoppningsvis försörjare när de blev gamla nog att
axla ansvaret för de åldrande föräldrarna. Barnkullar
på uppemot tio barn var därför inte alls ovanligt. Vår
väg till välstånd har möjliggjort en omprövning av
barnens ställning och status i vårt land. I dag är det
naturligtvis otänkbart att vi skulle tillåta barnarbete i
någon egentlig mening. Vår förhoppning är ju att
utvecklingsländerna ska ha möjlighet att vandra
samma väg som vi en gång har gjort.
En ensidig bojkott av de länder där det förekom-
mer barnarbete måste därför vara fel metod. En all-
män välståndsökning kan däremot ge dessa länder de
ekonomiska förutsättningarna till förändring. Samti-
digt ska det opinionsbildande arbetet här hemma och
internationellt fortsätta med ihållande styrka. I alla
sammanhang måste människovärdet försvaras och
ges vårt stöd. Men kampen måste föras med såväl
hjärta som hjärna.
Fru talman! Till sist vill jag säga att invandrarbarn
har en alldeles särskilt utsatt ställning även i Sverige.
Osynlig traumatisk stress kan leda till ohälsa hos barn
som är svår att upptäcka på ett tidigt stadium. Det
gäller inte minst flyktingbarn som innan de kommit
till Sverige upplevt krig och oro på många sätt.
Många orsaker kan ligga bakom barnens ohäl-
soproblem. De kan själva ha utsatts för våld eller
bevittnat våld mot egna familjemedlemmar eller and-
ra. De kan också ha förlorat en förälder genom död,
försvinnande eller känslomässig otillgänglighet. Det
kan t.ex. vara en mamma som är så skadad i psyket
att hon inte förmår att ta hand om sina barn.
Många av de här barnen får inte den hjälp som de
skulle behöva vid ankomsten till Sverige. Det har
flera sagt här i dag. Att ge barn med flyktingbakgrund
ett värdigt och humant mottagande är därför en skyl-
dighet och ett stort ansvar för vårt land.
Fru talman! Det känns något ovant men jag vill
ändå yrka bifall till hemställan i betänkandet.

Anf. 7 MARIANNE SAMUELSSON (mp):
Fru talman! När barnkonventionen antogs för någ-
ra år sedan var det väldigt många av oss som hade en
förhoppning om att regeringarna nu skulle utgå från
barns behov och barns bästa i planeringen. Barn
skulle få det bra mycket bättre än de hittills hade haft
det. Går man in och tittar på statistiken och på hur det
ser ut i dag känns det inte lika hoppfullt. Det har varit
ett trögt arbete, måste jag säga, för att få in detta med
barns bästa. Vi vet att väldigt många barn i världen
har det oerhört svårt.
100 miljoner barn i världen bor och försörjer sig
på gatan. Dessa gatubarn var väl för några år sedan
kanske mer uppe i debatten än vad de är i dag. Men
situationen är likadan för dem. Jag var med på mil-
jömötet i Rio och fick där på vägen till och från mö-
tena se hur gatubarnen hade det. På kvällen drog de
ihop sig, några stycken små barn, och lade sig till-
sammans för att hålla värmen - och förmodligen
också för att få närhet och trygghet - i en liten grupp
ute på gatan.
Den bild som kanske fortfarande är allra tydligast
på min näthinna var två kvinnor som ständigt fanns
på gatan. De försörjde sig på prostitution och varvade
arbetet med barnpassning. De hade var sitt litet barn
som låg i en liten pappkartong. Det ena barnet var
kanske tre fyra månader och det andra barnet var
drygt ett år. När jag tänker på barnens situation kom-
mer ofta den där bilden av barnen och deras mammor
framför mig. Hur fruktansvärt det måste vara att bo,
leva och växa upp under sådana förhållanden!
Vilken framtid dess barn har kan vi ju bara tänka
oss. Den kan inte vara särskilt ljus, och inte är det
någon som sätter barnens bästa i främsta rummet. Jag
är säker på att kvinnorna gjorde vad de kunde för sina
barn i den situation de hade. Men de hade förmodli-
gen inget val.
Varje dag dör 300 000 barn av orsaker som vi till
största delen skulle ha kunnat förhindra. Vi kan fråga
oss varför. Läkemedelsindustrin tycker inte att det är
lönsamt att satsa på dessa barn. Däremot tycks de ha
medel och förmåga att processa när det gäller t.ex.
billigare bromsmediciner mot aids. Det sägs att hade
malariamyggan funnits i vårt land hade den för länge-
sedan varit utrotad. Då hade det varit lönsamt att satsa
på det. Men i de fattiga länderna är det inte lönsamt
för denna industri, som äger patenten och möjlighe-
terna.
I morse hörde jag ett intressant inslag om GMO
och utvecklingen när det gäller att satsa på GMO-
produkter.
Då var det plötsligt intressant att satsa i u-
länderna, och industrins argument var att det här
kunde ge utveckling och möjligheter i u-länderna.
Men tittade man lite bakom dörren kunde man ganska
snabbt konstatera varför de gjorde det, och det var att
u-länderna inte har de regelsystem som vi har och de
krav som vi ställer i i-länderna.
Det här är oerhört farligt. Inte nog med att de fat-
tiga ländernas människor inte får ta del av vår välfärd
eller vår förmåga att bota sjukdomar och ge medici-
ner i förebyggande eller i läkande syfte, utan de ska
dessutom vara försökskaniner för att industrin i väst-
världen ska kunna utveckla produkter som vi i dag
inte vet vilka risker de har. Det innebär att u-länderna
kommer att utgöra ett ekologiskt försökscentrum,
med alla de risker som det innebär, precis som vi
redan i dag har sett hur de fattiga länderna har fått
utsättas just för de ekologiska störningar i naturen
som vi kanske till stor del har orsakat genom vår
förbättrade välfärd.
Det är långt från barnkonventionens ord om barns
bästa till hur man hanterar situationen för barnen i
dag.
Att jag tar upp frågan om den ekologiska situatio-
nen beror på att man kan se hur de fattiga länderna i
dag drabbas av sviterna av naturens svar på hur vi har
hanterat den.
Jag tänker speciellt på Moçambique, som vi åter-
igen får se drabbas av svåra översvämningar. Jag
besökte Moçambique för ett tag sedan, och vi fick
väldigt intressanta bilder därifrån. Man kunde se att
marken fortfarande var vattensjuk efter att det inte
hade hunnit rinna undan sedan i höstas. Nu står det
återigen under vatten.
Vi fick också se bilder av kvinnan som födde barn
uppe i ett träd. Vi som har fött barn kan ju tänka oss
vilken fasa det måste vara att sitta uppe i ett träd och
föda barn och under sig ha ett djupt vatten, som inne-
bär att barnet skulle drunkna om det ramlade ned eller
att man själv skulle vara borta för alltid om man
ramlade ned. Det här barnet klarade sig, och man
använde det som en symbol för livslusten och förmå-
gan att starta igen och fortsätta livet.
Moçambique har också drabbats av krigets fasor.
Det är ett land där ett enda felsteg eller en liten gen-
väg för att springa och hämta vatten kan innebära att
man inte längre finns kvar därför att en mina har
sprängts. Vi besökte det område som man höll på att
sanera från minor, och vad man sade där var att man
efter förra översvämningen i princip fick börja om
med arbetet därför att man inte visste om minorna
hade flyttat sig. Därmed fick man återigen försöka gå
igenom varje kvadratdecimeter för att se att det inte
fanns några minor, så att människor ska kunna flytta
tillbaka till det markområde som de egentligen skulle
kunna bo och leva i. Nu är de tillbaka på ruta 1, och
förmodligen får de börja ett segt arbete igen för att få
bort de minor som är kvar sedan krigets fasor, som är
ett sådant oerhört hot och som innebär ett så stort
lidande för så många människor som drabbas av dem.
Det är positivt att se att vi i Sverige är så överens
kring barnens bästa och barnkonventionen. Jag är
säker på att vi alla hoppas och önskar att saker och
ting skulle kunna ske mycket snabbare och att vi
skulle kunna se förändringar i världen som innebär
positiva delar för barnens skull.
Aidsfrågan kommer nu upp igen på en FN-
konferens, och vi kan bara hoppas att det kommer att
innebära att man också internationellt jobbar för att
kunna hitta lösningar på den oerhört svåra situationen
för de människor som lever i områden där hela släkter
drabbas av aids.
Jag skulle vilja fråga ministern om ett par saker
som berör barnets bästa. Dels gäller det barnperspek-
tivet inom EU. Rädda Barnen har bl.a. lyft upp detta
att Sverige borde göra mer för barnen inom EU. Man
har lyft upp att 500 000 kvinnor och flickor lever
inom sexhandel bara inom Västeuropa och att mil-
jontals barn enligt Unicef lever under fattigdomsgrän-
sen inom EU. Jag skulle vilja veta om ministern pla-
nerar att under vårt ordförandeskap lyfta upp barnfrå-
gorna i EU i någon form.
Den andra delen gäller flyktingbarnen, de som
gömmer sig i Sverige. Det finns fortfarande många
barn i Sverige som har kommit hit av olika anled-
ningar, som inte vågar eller kan åka tillbaka till sitt
hemland och som därför tvingas gömma sig. Finns
det några planer på att kunna ge de här barnen am-
nesti? Jag tror att det vore en signal internationellt att
vi bryr oss om barnen även om de har kommit hit
under former som kanske inte kan klassas som flyk-
tingskäl.

Anf. 8 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Utrikesutskottets betänkande om barn
i ett internationellt perspektiv visar, enligt min me-
ning, att det i Sverige finns ett starkt engagemang och
en bred politisk enighet om att sätta barnen i främsta
rummet i det internationella arbetet. Betänkandet
visar också att viktiga steg framåt har tagits.
Med FN:s barnkonvention har vi fått ett folkrätts-
ligt bindande dokument om barns rättigheter. Det har
gett oss en gemensam global värdegrund som baseras
på barns mänskliga rättigheter. Barnkonventionen är
den enda konvention om mänskliga rättigheter som
alla Sveriges samarbetsländer har undertecknat. Med
utgångspunkt i de gemensamma normerna i barnkon-
ventionen kan dialogen föras om allas mänskliga
rättigheter och om barns och ungdomars utveck-
lingsmöjligheter, liksom för samhället i stort.
Barns rättigheter står i dag på den globala utveck-
lingsagendan. Delmålen som formulerats för att av-
skaffa fattigdomen är bl.a. att alla barn ska ha tillgång
till grundskoleutbildning år 2015 och att barnadödlig-
heten ska ha minskat med två tredjedelar från 1990
till 2015. Det här är mål som överensstämmer i hög
grad med de mål som slogs fast vid barntoppmötet
1990 och som nu i höst ska utvärderas vid en special-
session i FN, då också en ny global agenda för barn
ska antas.
De gemensamma normerna finns alltså, och vägen
framåt har stakats ut av 90-talets stora FN-
konferenser som alla särskilt har tagit upp barns upp-
växtvillkor. Men i vilken mån har barns rättigheter
förverkligats? Har barnkonventionen och det interna-
tionella samfundets ökade uppmärksamhet på barn i
grunden förändrat den verklighet som barn lever i? På
den frågan kan man svara både ja och nej. Det finns
tyvärr inte bara ett svar. Vi kan i dag se parallella
utvecklingstendenser som delvis pekar åt olika håll.
Det finns siffror som tecknar både en ljus och en
mörk bild. Jag tyckte att Marianne Jönsson i sitt in-
lägg gav många tydliga exempel på detta.
Andelen fattiga i världen har t.ex. minskat, medan
antalet fattiga i världen har ökat. Barnadödligheten
har minskat samtidigt som hiv/aids-epidemin hotar att
vända den nedåtgående trenden. Vissa sjukdomar är
utrotade genom vaccinationsprogram, samtidigt som
många inte får tillgång till några vaccinationer. Fler
barn går i skola i dag än någonsin tidigare, men ett av
fyra barn som börjar skolan fullföljer inte fem klas-
ser. I Sydostasien slutar mer än 40 % av eleverna och
i Afrika söder om Sahara slutar var tredje elev före
femte klass. Men det är ändå färre elever som hoppar
av skolan i dag än för tio år sedan.
Fru talman! Barnkonventionen uppmanar och
ställer krav på vårt utvecklingssamarbete. Det är en
uppmaning som Sverige har tagit på stort allvar.
Barns och ungdomars uppväxtvillkor har alltid varit
ett prioriterat mål i det svenska utvecklingssamarbe-
tet, men med barnkonventionen har biståndet till barn
i allt högre grad kommit att baseras på ett rättighet-
sperspektiv. Barn ses som aktiva individer med rät-
tigheter snarare än enbart som en grupp i behov av
särskilt skydd. En perspektivförskjutning pågår inom
svenskt bistånd från barnbistånd med inriktning på att
förse barn med nödvändig service till ett bistånd base-
rat på barns rättigheter. Vi gör i dag inte bara saker
för barn utan i allt högre utsträckning tillsammans
med barn och ungdomar.
I regleringsbreven till Sida har regeringen betonat
vikten av bättre metoder för att förverkliga barns
rättigheter. Både inom Sida och UD har ett sådant
metodutvecklingsarbete pågått under flera år. Insatser
för att höja medvetenheten och kompetensen i barn-
frågor har genomförts, och en översyn i syfte att ut-
veckla ett systematiskt barnrättsperspektiv är nu i sitt
slutskede. Sex olika grupper av barn är prioriterade,
och en strategi för utvecklingssamarbetet håller på att
utarbetas inom vart och ett av följande områden: barn
och hiv/aids, barn med funktionshinder, barn på in-
stitution, barn i väpnade konflikter, barn som arbetar
samt barn som utsätts för kommersiell sexuell explo-
atering.
Översynen avslutas med en barnskrivelse som
läggs fram för riksdagen under detta år. I och med
den kommer regeringens prioriteringar och syn på hur
barns rättigheter ska integreras i biståndet att redovi-
sas.
Fru talman! I november förra året antog EU en
policy för utvecklingsfrågor. På svenskt initiativ
fördes frågan om barns rättigheter in i utvecklingspo-
licyn. Barns rättigheter ska ses både som ett mål i sig
och som ett medel för att effektivisera EG-biståndet.
Nu ska barnrättsperspektivet konkretiseras i det lö-
pande biståndsarbetet. Det gäller det humanitära
biståndet genom ECHO likaväl som det långsiktiga
utvecklingssamarbetet och det partnerskap som ryms
inom Cotonou-avtalet.
Ett steg i det arbetet togs förra veckan vid ett se-
minarium om barn i krig och på flykt som ägde rum i
Norrköping. Det får tjäna som ett svar på Marianne
Samuelssons fråga om hur vi ska rikta fokus på bar-
nen under det svenska ordförandeskapet. Det här
seminariet var en sådan tydlig insats.
Bistånds- och migrationsansvariga i samtliga EU-
länder deltog liksom de båda EU-kommissionärerna
Poul Nielson och Antonio Vitorino, ansvariga för
utvecklingspolitik respektive flykting- och migra-
tionspolitik. Graca Machel redovisade som huvudta-
lare ett mycket starkt engagemang från EU:s sida för
barn. Hon uppmanade EU att visa ett större engage-
mang. En rad FN-representanter deltog, bl.a. Unicef-
chefen Carol Bellamy och FN:s särskilde representant
för barn i krig, Olara Otunnu.
Seminariet lyfte fram barn i ett helhetsperspektiv
genom att spegla barns situation i olika faser i en
konflikt. Det handlade om barn i akuta konfliktsitua-
tioner, barn i flyktingläger och barn som asylsökande
i våra medlemsstater. Avsikten var att belysa hur
insatser för barn får återverkningar i olika skeden av
en konflikt och att visa på olika metoder att integrera
barnperspektivet i både bistånds-, asyl- och migra-
tionspolitiken. Tre tematiska ämnesområden band
samman de här båda perspektiven: barns och ungdo-
mars rätt till deltagande, rätt till utbildning och rätt till
psykosocial rehabilitering.
Min allmänna bedömning är att seminariet lyck-
ades med att fästa uppmärksamhet på länken mellan
bistånds- och flyktingpolitik när det gäller omhän-
dertagande av barn som varit både ögonvittnen till det
våld som krig för med sig och direkta offer. Likaså
ser jag det som en framgång att representanter för
både EU och FN underströk vikten av att frågor om
barn ska ha en framskjuten plats såväl i globala sam-
manhang som i EU-sammanhang.
Barn och ungdomar kom till tals på flera sätt, bl.a.
genom fyra ungdomar i sjuttonårsåldern från Norrkö-
ping med rötter i krigets Bosnien. De deltog aktivt
både i förberedelserna inför seminariet men också på
själva seminariet. Ungdomarna bidrog i hög grad till
de slutsatser som antogs. Jag skulle vilja säga att det
som hände på seminariet i Norrköping där de fyra
ungdomarna men också en klass från en gymnasie-
skola i Norrköping mycket aktivt deltog var ett ge-
nombrott för insikten om vad unga människor kon-
kret kan bidra med om de får reella möjligheter. Med
tanke på det breda deltagande som var på seminariet
kan det få tjäna som ett mycket gott exempel inför
FN:s specialsession i september.
Vad kom vi då fram till? Vilka blev slutsatserna
som ungdomarna i så hög grad bidrog till? Jo, att barn
i dagens moderna krig inte bara är offer utan också
direkta måltavlor i krig som inte bara syftar till herra-
välde över jord och folk utan också till att förgöra
folkgrupper, samhällen och kulturer. Krigshandlingar
som riktas mot barn är ett grundläggande hot mot
möjligheterna att bygga fred och säkerhet. Krigs-
handlingar som riktas mot barn förstör själva grund-
bulten för social integration efter en konflikt. Att
skydda barn och tillgodose barns rättigheter under en
väpnad konflikt ska därför i sig ses som något som på
sikt gagnar en stabil fred.
Seminariet underströk därför vikten av att barns
grundläggande rättigheter bildar utgångspunkt när vi
utformar våra insatser. Rätt till allmän skolgång
framhölls som en nyckelfråga. Att skydda skolbygg-
nader och lärare och att behålla barn och ungdomar i
skolundervisning under en konflikt är av fundamental
betydelse för barns fortsatta utveckling. Men det har
också en symbolisk betydelse för samhället som hel-
het. Att snabbt kunna ordna undervisning i flykting-
läger hjälper till att skapa ordning i en för övrigt
mycket kaotisk situation. Barns rätt till information -
rätt att få egen information - om åtgärder som påver-
kar just dem och deras situation, liksom deras rätt att
delta och medverka i skeenden runtomkring betona-
des mycket starkt på seminariet, inte minst av ung-
domarna själva. Likaså underströks att mycket mer
måste göras för att barns och ungdomars kraft och
energi ska kunna tas till vara i fredsarbetet på ett
mycket bättre sätt.
En förutsättning för att barn och ungdomar ska
kunna bidra till en positiv utveckling är dock många
gånger att de får tillgång till psykosocial rehabilite-
ring. Krigsdrabbade barn behöver hjälp att bearbeta
sina upplevelser.
Barnkonsekvensanalyser bör göras i allt bistånd
för att kunna rikta biståndet på ett mer effektivt sätt.
Generellt sett krävs bättre dokumentation om hur
barn drabbas i krigssituationer och som flyktingar.
Slutligen efterlystes bättre erfarenhetsutbyte, bätt-
re samordning för att stärka skyddet för barn i krig
och på flykt, både mellan EU:s medlemsländer och
mellan EU och FN.
När det gäller slutsatserna på asyl- och migra-
tionsområdet vill jag bara nämna att barnkonventio-
nen till fullo ska återspeglas i asyl- och migrations-
politiken. Det asylsökande barnet ska ses som en
individ med egna rättigheter, och barnens rätt att
komma till tals och bli hörda i asylutredningarna bör
lagstadgas. Rätt till utbildning och psykosocial reha-
bilitering sågs som grundläggande delar av mottag-
ningssystemet.
Ett intressant förslag som väcktes av UNHCR och
som här diskuterades för allra första gången var att
utarbeta ett tilläggsprotokoll till flyktingkonventionen
om flyktingbarns rätt till skydd. Detta är en fråga som
jag avser att ta upp i UNHCR:s globala konsultationer
om flyktingrätten som pågår under det här året.
Fru talman! En rapport från EU-seminariet om
barn i krig och på flykt liksom en konferensrapport
om barn och medier som arrangerades av Kulturde-
partementet förra månaden kommer att sändas som
bidrag till FN:s specialsession om barn som äger rum
i september. Ytterligare svenska bidrag till processen
är tre mindre skrifter som beskriver en del av våra
svenska erfarenheter; en skrift om barnkon-
sekvensanalyser, en skrift om barns deltagande och
en skrift om vårt svenska agaförbud.
Sverige har spelat och spelar en viktig roll i förbe-
redelserna inför specialsessionen. Sverige är en av
initiativtagarna till mötet, och under vårt ordförande-
skap kommer slutdokumentet förhoppningsvis att
förhandlas fram. Ambitionen är att ha slutdokumentet
klart vid det sista förberedande mötet i juni för att
man under de sista månaderna ska kunna koncentrera
sig på alla arrangemang runt mötet.
Mötet i september är en uppföljning av 1990 års
barntoppmöte, som prioriterade utbildning, hälsa och
nutrition. Dessa frågor kommer följaktligen att domi-
nera utvärderingen av resultaten. Men det stannar inte
vid en utvärdering. En ny global agenda för barn som
lägger fast målen för det kommande decenniet kom-
mer också att antas. Utbildning och hälsa kommer
även framgent att ha en framskjuten plats, men nya
mål tillkommer. Icke-diskrimineringsprincipen, barns
deltagande, utbildning med kvalitet, hiv och aids samt
födelseregistrering är några av de bärande delar som
slutdokumentet kommer att innehålla. Barnkonven-
tionen kommer alltså att få en central plats i slutdo-
kumentet.
En av de svenska profilfrågorna är förstås barns
deltagande. En annan är kampen mot alla former av
våld som riktas mot barn, även våld i skolan och
inom familjen.
Fru talman! Fattigdomsbekämpning kommer att
vara ett övergripande tema på FN-mötet i september.
Fokus kommer att ligga såväl på de växande klyftor-
na mellan rika och fattiga länder som på fattigdoms-
fickor inom länderna. Stora uppgifter ligger framför
oss, och det är en styrka att vi kan stå så enade i ar-
betet för barns rättigheter. Den enigheten kommer att
vara till stor glädje och nytta i det internationella
utvecklingssamarbetet.

Anf. 9 JAN ERIK ÅGREN (kd) replik:
Fru talman! Jag har med intresse lyssnat till stats-
rådets anförande, och där fanns mycket som jag kan
instämma i. Jag skulle vilja påminna om en fråga som
jag ställde i mitt anförande.
För Sveriges anseende utomlands och för vårt
lands möjligheter att vara en förebild i arbetet för
barn i en utsatt situation är det viktigt att vi klarar
barnkonventionens krav. Hur förklarar statsrådet att
Sverige trots goda ambitioner vid flera tillfällen fällts
för brott mot barnkonventionen? Vilka speciella åt-
gärder har regeringen vidtagit för att något sådant inte
ska hända igen?
Kristdemokraternas bestämda strävan är att Sveri-
ge inte ska kunna fällas för brott mot barnkonventio-
nen, och jag tror att regeringen delar den uppfattning-
en.

Anf. 10 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Jag tror att Jan Erik Ågren menar
tortyrkonventionen. Vi har inte fällts för några brott
mot barnkonventionen.

Anf. 11 JAN ERIK ÅGREN (kd) replik:
Fru talman! Det är riktigt att vi har fällts för brott
mot tortyrkonventionen. Jag ställde i mitt anförande
en fråga också om detta, och jag väntar med intresse
på ett svar.

Anf. 12 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s):
Fru talman! Jag ska ta upp den fråga som handlar
om att Sverige i några fall har fällts för brott mot
FN:s tortyrkonvention. Detta är naturligtvis något
som vi tar på mycket stort allvar. Vi bedriver inom
Regeringskansliet ett arbete som har föregåtts av en
mycket omfattande parlamentarisk utredning och som
syftar till att förstärka rättssäkerheten genom en ny
instans- och processordning. Det är ett viktigt steg i
strävandena att förbättra den situationen.
Det naturligtvis också viktigt att inse att de ären-
den som har avgjorts i FN:s tortyrkommitté är mycket
komplicerade och svåra. Det har gjorts helhetsbe-
dömningar som har utfallit på olika sätt beroende på
hur man har uppfattat situationen här vid de svenska
myndigheterna respektive i FN:s tortyrkommitté.
Som jag sade inledningsvis i mitt svar tar vi
mycket allvarligt på de här fällningarna. Det pågår ett
mycket omfattande utvecklingsarbete när det gäller
situationen för barnen i asylutredningar och asylären-
den.

Anf. 13 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! Jag tackar statsrådet för informatio-
nen om de frågor som var uppe i Norrköping. Jag tror
att vi är helt överens om att det är oerhört viktigt att
Sverige jobbar med dessa frågor och att man i EU:s
bistånd får in barnrättsperspektivet. Det kommer
säkert ett bra dokument om vår generella syn på detta.
Dock skulle jag vilja säga att ord och handling kanske
inte helt stämmer överens med tanke på Schenge-
navtalet och de skärpta regler som gäller för flykting-
ars och flyktingbarns möjligheter att över huvud taget
komma till EU-området.
Min fråga till statsrådet gällde sådana barn som
det enligt vad jag kan förstå inte längre finns några
kvar av, nämligen gömda barn. Avser statsrådet att
agera för att gömda flyktingbarn i Sverige ska få
stanna här och ta del av de rättigheter och möjligheter
som ska gälla alla barn i världen som lever i flyk-
tingläger eller på olika sätt förtrycks?

Anf. 14 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s) replik:
Fru talman! De initiativ som regeringen har tagit
när det gäller de gömda barnen är naturligtvis att
arbeta förebyggande, så att de ska bli så få som över
huvud taget är möjligt. Därvidlag är vi på rätt väg.
Antalet gömda personer i Sverige har minskat efter en
hel del förändringar som gjorts både i utlänningslagen
och i våra ansvariga myndigheters tillämpning. Det är
en glädjande utveckling, som vi ska arbeta vidare på
så mycket som vi förmår. Att leva gömd är en situa-
tion som är oerhört påfrestande för människor, och
det är viktigt att se till att det blir så få människor som
möjligt som fattar ett så drastiskt beslut.
När det gäller de gömda barnen har vi fattat ett
viktigt konkret beslut att de ska tillförsäkras fullstän-
dig hälso- och sjukvård. Min och regeringens bedöm-
ning är den att barnen inte har någon skuld till den
situation som de befinner sig i och att det är viktigt att
skydda dem genom att ge dem tillgång till en full-
ständig hälso- och sjukvård.

Anf. 15 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! Jag tycker när jag lyssnar på statsrå-
det ändå att ord och handling inte riktigt stämmer
överens. Det förebyggande arbetet går ut på att de här
barnen ska bli så få som möjligt. Det innebär för-
modligen att man strävar efter att se till att de barn
som man har beslutat ska skickas ut också blir ut-
skickade med polishjälp. Det är inte så att man gör
deras situation mer human. Det får också konsekven-
ser för deras möjligheter att ta del av hälso- och sjuk-
vården. De är rädda för att i det sammanhanget bli
upptäckta och hemskickade eller tillbakaskickade till
något annat land.
Det är med det nya Schengenavtalet trots allt färre
som kan komma hit. Man borde som en humanitär
åtgärd åtminstone göra det som krävs för att de barn
som nu är här får en dräglig tillvaro och möjlighet att
stanna och leva här under de förhållanden som vi
förväntar oss att barn ska ha enligt barnkonventionen.

Anf. 16 Statsrådet MAJ-INGER KLING-
VALL (s) replik:
Fru talman! Låt mig först bara kommentera detta
att färre kommer hit. De prognoser som finns från
Migrationsverket säger att Schengenavtalet kommer
att innebära ett ytterligare antal asylsökande till Sve-
rige, eftersom gränserna mellan medlemsländerna
kommer att bli öppna. Det är den generella effekt som
vi räknar med.
För att underlätta livet för de familjer som har fått
ett avslagsbeslut, som inte har bedömts ha ett skydds-
behov för att få stanna i Sverige, har metoder ut-
vecklats för att ordna ett värdigt och frivilligt åter-
vändande. Det är bl.a. det vi ser resultatet av då
Migrationsverket sedan några år tillbaka har ansvaret
för återvändandet till hemlandet vid ett avslagsbeslut.
Det ansvaret övertogs från polisen. Vi har sett en
mycket starkt förbättrad situation.
Sedan är det frågan om de gömda barnens tillgång
till hälso- och sjukvård. Utformningen av förslaget
har byggt på en dialog med frivilligorganisationerna
för att ta till vara den resurs som frivilligorganisatio-
nerna innebär och de möjligheter som de kan ge i ett
sådant sammanhang att hjälpa barnen till en trygg
hälso- och sjukvård även då de lever gömda.

Anf. 17 CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Jag vill allra först vända mig till stats-
rådet Maj-Inger Klingvall med en kommentar och en
fråga. Jag vill börja med att tacka för det skriftliga
svar som jag har fått från Maj-Inger Klingvall angå-
ende den oro jag känner när vi ser vilken politik pre-
sident Bush avser att föra när det gäller stöd och or-
ganisationers möjligheter att fritt bedriva opinions-
bildning kring sexuell reproduktiv hälsa.
Sexuell reproduktiv hälsa handlar mycket om fö-
rebyggande vård. Det är fråga om insatser som i sista
hand gynnar barn. Det som gynnar kvinnor gynnar
också barn. Ofta har barnhälsovård kopplats till den
typen av verksamheter.
Jag vill följa upp detta med en fråga. Vi vet att
president Bush har aviserat att han avser att besöka
Sverige. Det kan vid det tillfället ges möjligheter till
både bilaterala samtal, men också EU-samtal i den
mån man vid det tillfället kan ha en EU-position i
frågan. Jag har ett önskemål att direkt med president
Bush ta upp denna viktiga fråga i de samtalen.
Jag övergår till det jag hade tänkt att säga, bortsett
från det som har fastnat i skrivaren. Mitt tal finns inte
med.
Det finns en stor enighet om det betänkande vi
diskuterar. Det är lätt för mig att referera till övriga
inlägg, framför allt vad Marianne Jönsson har fram-
fört från den socialdemokratiska utskottsgruppens
sida.
Det som oroar mig och som gör att jag vill fram-
föra detta inlägg är att jag i olika frågor har sett att
barnfrågorna som hänger ihop med det som händer
här hemma och det som händer därborta är svårt att ta
till sig och hitta strukturer för att arbeta med. Det har
gällt könsstympning, hedersmord, barnäktenskap.
Migrationsverket säger att man fortfarande saknar de
verktyg som skulle göra det möjligt för verket att i
alla fall inte vara ett redskap för att barnäktenskap
genomförs i Sverige. Det handlar om barnsoldater.
Det är oerhört viktigt att vi ser att vi lever i en ny
värld och att vi också har ansvar för barnen. De kan
vara väldigt utsatta i sin krock mellan olika kulturer.
Det handlar naturligtvis inte om alla barn som kom-
mer från ett speciellt geografiskt område. Men det
finns barn, framför allt unga flickor, som jag tycker
att vi sviker.
Efter ett besök i sydöstra Turkiet har jag mötts av
uppgifter som jag vill föra vidare. De berör inte direkt
Turkiet men ändå den geografiska regionen. Jag fick
frågan varför vi inte gör någonting från EU:s sida för
att stoppa de barn som fortfarande kommer från EU-
området för att utgöra någon form av kanonmat i de
interna strider som finns mellan olika grupperingar.
Vi vet att det sönderfallande PKK fortfarande har
läger. Det byggs upp alltfler läger. Det talas om upp-
emot 200 militära träningsläger på den iranska sidan.
Vi vet att det finns en del stridigheter mellan olika
grupper även inom flygzonen i Kurdistan.
Det kommer barn hit. Jag kan inte belägga att de
fortfarande kommer från just Sverige. Jag vet att det
kommer barn från Tyskland. Jag tycker att vi måste ta
ett gemensamt ansvar.
Av betänkandet framgår att det finns goda ambi-
tioner, men jag tycker att man redan nu skulle kunna
göra någonting tydligt när det gäller barnen. Det är
inte acceptabelt att barn, speciellt inte från EU-
området där vi har ett mer direkt ansvar, sätts in i
strid. Detta är frågor som vi har känt till ganska länge,
men vi hade ingenting att ta på förrän PKK-lägret i
Värmland uppmärksammades för något år sedan.
Efter att lägret hade avslutats saknades några barn
och ungdomar. Det som skilde detta läger från andra
var att här trädde föräldrar fram som inte accepterade
att deras barn hade försvunnit på det sättet, och de
ville ha tillbaka sina barn. Nu fanns det möjlighet att
gå vidare med en polisutredning. Tänkbara brotts-
rubriceringar som olovlig värvning och bortförande
av minderåriga angavs.
Jag kände en stor medkänsla med de barn som
saknades, och jag upplevde att polisen gjorde ett
seriöst arbete. Framför allt synliggjorde händelsen det
vi hade vetat tidigare men inte hade kunnat uppbåda
något engagemang för. Detta berör naturligtvis inte
bara barn med det ursprunget, i sammanhanget PKK,
det har även varit fråga om barn med rötter i andra
geografiska områden som har förts ut ur Sverige för
att sättas in i väpnad strid.
Barnen förs bort som ett led i värvningen. Vi vet
att barn ofta är lättare att styra, lättare att påverka och
ha kontroll över. Det är ingen slump att det är fråga
om just barn, utan det finns en tanke bakom. Även
om det är fråga om förhållandevis få barn från just
Sverige som har förts bort är det ändå oacceptabelt
med varje barn som förs ur Sverige. Ofta är det ingen
som efterfrågar dem. Ofta har det märkts i skolan att
ett barn inte har kommit. Frågan har ställts vart barnet
har tagit vägen, men det har stannat vid det.
Jag vet att den svenska regeringen under senare
tid har engagerats, liksom att riksdagen på olika sätt
har tagit upp frågan om barnsoldater. Detta pågår
fortfarande inom EU-området. Varje dag som man
inte tar i ordentligt i dessa frågor är en förlorad dag.
I samband med att Öcalan togs av rättsväsendet,
först i Grekland, tog ingen upp hans ansvar för re-
kryteringen av barnsoldater. Jag vet fortfarande inte
om detta har tagits upp i samtal. Det blev ingen del av
rättsprocessen. Det har blivit ett mönster att när man
någon gång har möjlighet att ställa någon inför en
rättslig process och göra någon ansvarig för gjorda
gärningar tas inte barnen med. Det är oerhört viktigt
att vi lyfter fram barnen.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 10 §.)

6 § Ändringar i atomansvarighetslagen

Föredrogs
lagutskottets betänkande 2000/01:LU7
Ändringar i atomansvarighetslagen (prop.
2000/01:43).

Anf. 18 HENRIK S JÄRREL (m):
Fru talman! I lagutskottets betänkande nr 7 be-
handlas regeringens förslag om ett utökat skade-
ståndsansvar för innehavare av atomanläggningar.
Förslaget tar framför allt sikte på att man ska utöka
ansvarsbeloppet. Man vill ha det höjt från nuvarande
175 miljoner s.k. särskilda dragningsrätter till 300
miljoner särskilda dragningsrätter. Det skulle motsva-
ra ungefär, i kronor räknat, 3,3 miljarder kronor.
Dessutom är målsättningen att man ska gå från ett
strikt ansvar till ett obegränsat ansvar.
Vidare föreslår regeringen, i enlighet med en re-
kommendation inom OECD:s råd, att man ska vidga
omfattningen för det s.k. gemensamma statsansvaret.
Där föreslås att det maximibelopp som anges i 31 §
atomansvarighetslagen ska höjas från nuvarande 300
miljoner särskilda dragningsrätter till 425 miljoner
särskilda dragningsrätter. En särskild dragningsrätt
motsvarar i dag ungefär 11 kr. Slutligen föreslår rege-
ringen att det särskilda statsansvaret också ska ökas
så att det sammanlagda beloppet för ersättning höjs
till 6 miljarder kronor.
Den svenska atomansvarighetslagen bygger på två
internationella konventioner. Det är först Pariskon-
ventionen från 1960 om skadeståndsansvar på atom-
energins område, där man föreskriver att innehavaren
av en atomanläggning är ansvarig för atomskador
oberoende av vållande, dvs. där föreligger ett strikt
ansvar. Vidare bygger lagen på Brysselkonventionen,
som egentligen är en tilläggskonvention till Pariskon-
ventionen, enligt vilken man ålägger anslutna stater
ett slags kompletterande ansvar vid utbetalning av
skadestånd för atomskador. Anledningen till att
OECD har antagit rekommendationen är att man vill
skapa en enhetlig regional reglering av atomansvarig-
hetsfrågan i Västeuropa. Sverige är också anslutet till
båda konventionerna.
Enligt Pariskonventionen ska innehavaren av en
atomanläggning ha en försäkring eller en annan eko-
nomisk garanti som täcker ansvarsbeloppet. Paris-
konventionen är föremål för en omfattande översyn.
Man kan konstatera i detta ganska besvärliga arbete
som revideringen förutsätter att det dock råder en
enighet om att det ska införas en regel där man åläg-
ger anläggningsinnehavare ett obegränsat ansvar.
Fru talman! Vi moderater har i och för sig inte
motsatt oss att man övergår till ett obegränsat ansvar.
Vi tycker att utgångspunkten ska vara att de olika
kraftslagen och energislagen ska bära sina egna kost-
nader. Men ska man utöka skadeståndsansvaret måste
den särskilda skatten på kärnkraftsel avskaffas. Den
är långt högre än vad försäkringspremierna rent teo-
retiskt skulle kunna uppgå till vid ett utökat skade-
ståndsansvar för kärnkraftsindustrin.
Vi menar också att just den kärnkraftsskatt som
tas ut i Sverige försämrar inte bara den inhemska
konkurrenskraften med andra kraftslag inom vårt
land, utan den försämrar också den utländska konkur-
renskraften i svenskt hänseende. Det är framför allt
skattefrågan som i hög grad gör att vi vill avstå från
propositionen och föreslå riksdagen att avslå den.
Vi ställer oss inte avvisande till en ökning av
kärnkraftsindustrins ansvar i och för sig. Men den ska
kopplas till skatten på kärnkraftsel. Vi menar därför i
vår reservation nr 1 att regeringen ska återkomma till
riksdagen med förslag i enlighet med vårt förslag.
Den ska dessutom i det nya förslaget överväga en rätt
för staten att utkräva en kompletterande ersättning, en
regressrätt, med anledning av en atomolycka.
I avvaktan på detta menar vi att riksdagen bör av-
slå förslaget. Jag vill därför yrka bifall till reservation
nr 1 i detta betänkande.

Anf. 19 ROLF ÅBJÖRNSSON (kd):
Fru talman! Jag yrkar för Kristdemokraternas del
också avslag på propositionen och bifall till reserva-
tion 2 under mom. 1.
Henrik Järrel har här beskrivit propositionen fyl-
ligt och uttömmande. Jag ska egentligen bara ange att
vi av principiella skäl avstyrker propositionen. Det
gör vi därför att det pågår ett internationellt samarbete
inom detta område. Det finns ingen anledning att vi
ska gå före i dessa hänseenden och undergräva en
konkurrensneutralitet.
Just i det här konkreta fallet är det inte så förfär-
ligt stora belopp det är fråga om. Principiellt är det
naturligtvis inte heller fel att man får ta ansvar för vad
man håller på med. Men någon gång måste Sverige
bryta trenden att vi kan ta på oss extra kostnader som
inte omvärlden också gör och kontinuerligt medverka
till att vi får det sämre. Jag tror inte att det är vad
svenska folket vill ha som slogan, att vi alltid ska få
det sämre än omvärlden.
Utifrån de principiella utgångspunkterna har vi
yrkat avslag på propositionen.

Anf. 20 CHRISTINA NENES (s):
Fru talman! Vi ska i dag behandla lagutskottets
betänkande om ändringar i atomansvarighetslagen.
Jag vill redan här inledningsvis yrka bifall till hem-
ställan i betänkandet och avslag på samtliga reserva-
tioner. Betänkandet handlar om ett utökat skade-
ståndsansvar för innehavare av atomanläggningar. Jag
tänkte ta lite historik innan jag går in på dagens för-
slag.
För närvarande är ansvarsbeloppet för anlägg-
ningsinnehavarna 175 miljoner särskilda dragnings-
rätter. Det motsvarar ca 1,9 miljarder kronor. Den
summan har gällt sedan 1995. Regeringens målsätt-
ning är att ett obegränsat ansvar för anläggningsinne-
havarna ska införas snarast möjligt. Men i den propo-
sition som vi i dag behandlar föreslås en utökning till
300 miljoner särskilda dragningsrätter, vilket motsva-
rar ungefär 3,3 miljarder kronor.
Vidare föreslås också att Sverige ska avge en för-
klaring i enlighet med en rekommendation av
OECD:s råd som avser omfattningen av det s.k. ge-
mensamma statsansvaret och att det höjs från nuva-
rande 300 till 425 miljoner särskilda dragningsrätter.
Det motsvarar ca 4,6 miljarder kronor. I propositio-
nen föreslås också en höjning av det särskilda stats-
ansvaret så att det sammanlagda belopp som finns till
förfogande för ersättning höjs från 3 miljarder till 6
miljarder kronor.
Fru talman! Atomansvarighetspolitikens främsta
mål är att tillgodose de skadelidandes berättigade
krav på ersättning för atomskador. För att vi ska kun-
na uppfylla detta mål är det av avgörande betydelse
att det finns ett väl fungerande ersättningssystem som
garanterar de skadelidande en snabb ersättning.
Reglerna om ansvar för skador som uppkommer i
samband med verksamhet inom atomanläggningar
finns i atomansvarighetslagen. Den bygger, som tidi-
gare nämnts här, på två internationella konventioner.
Pariskonventionen från 1960 säger att innehavaren av
en atomanläggning är ansvarig för atomskador obero-
ende av vållande, med andra ord är innehavarens
ansvar strikt. Den andra konventionen är en i Bryssel
år 1963 avslutad tilläggskonvention till Pariskonven-
tionen.
Båda dessa konventioner har kommit till inom
ramen för verksamheten inom Organisationen för
ekonomiskt samarbete och utveckling, OECD, och
syftar till en enhetlig regional reglering av ato-
mansvarsfrågan i Västeuropa. Sverige är ansluten till
båda konventionerna.
Fru talman! Pariskonventionen uttrycker att an-
läggningsinnehavarens ansvar kan bestämmas till 15
miljoner särskilda dragningsrätter. Som tidigare
nämndes motsvarar en dragningsrätt ungefär 11
svenska kronor. Beloppet får dock sättas högre eller
lägre men får inte understiga 5 miljoner särskilda
dragningsrätter. Dessutom måste innehavaren ha en
försäkring eller annan ekonomisk garanti som täcker
ansvarsbeloppet.
Sedan Pariskonventionen trädde i kraft har an-
läggningsinnehavarnas ersättningsansvar i de olika
konventionsstaterna kommit att variera kraftigt. Vissa
stater har höjt nivåerna med betydande belopp medan
andra har legat kvar i närheten av konventionens
miniminivåer.
Med anledning av detta antog OECD:s atomener-
giorgan Nuclear Energy Agency år 1990 en rekom-
mendation som säger att konventionsstaterna bör
sträva efter att i sina nationella lagstiftningar öka
ansvaret för anläggningsinnehavarna till 150 miljoner
särskilda dragningsrätter.
Pariskonventionen är nu föremål för en omfattan-
de översyn. De huvudfrågor som behandlas gäller
bl.a. konventionens geografiska tillämpningsområde,
ansvarsbeloppet och huruvida vi ska kunna införa ett
obegränsat ansvar. Även definitionen av begreppet
atomskada finns med.
När det gäller frågan om obegränsat ansvar råder
det för närvarande enighet om att det i konventionen
ska införas regler som gör det möjligt att ålägga an-
läggningsinnehavarna ett obegränsat ansvar.
Man räknar med att översynen av konventionen
ska kunna vara färdig under år 2001.
Om det vid en atomskada visar sig att ansvarsbe-
loppet enligt Pariskonventionen inte räcker till full
ersättning åt de skadelidande betalas enligt
tilläggskonventionen kompletterade ersättning ut av
statsmedel. Det systemet verkar i flera steg, men
anläggningsinnehavaren utgör det första steget.
Det andra steget betalas av den stat där anlägg-
ningen är belägen, och löper från gränsen för det
första steget, dvs. anläggningsinnehavarens ansvar,
upp till 175 miljoner särskilda dragningsrätter.
Till det tredje steget, som löper i intervaller mel-
lan 175 och 300 miljoner särskilda dragningsrätter
ska de s.k. Brysselstaterna, med andra ord de stater
som är anslutna till tilläggskonventionen, gemensamt
betala. Där finns det en särskild formel som man går
efter.
Fru talman! Efter riksdagens senaste beslut gäller
att anläggningsinnehavaren svarar för skador upp till
175 miljoner särskilda dragningsrätter. Det innebär
att de två första stegen i konventionerna har reduce-
rats till ett, och att det är just innehavaren som står för
detta.
I intervallet mellan 175 och 300 miljoner särskilda
dragningsrätter är det svenska staten som tillsammans
med övriga Brysselstater svarar för ersättningen.
År 1992 antog OECD:s råd en rekommendation
som innebär att Brysselstaterna ska avge en förkla-
ring att om lagstiftningen i en stat ålägger innehava-
ren av en atomanläggning ett ansvarsbelopp som
överstiger 175 miljoner dragningsrätter för varje
olycka så ska de övriga staterna inte kunna vägra att
bidra med upp till 125 miljoner särskilda dragnings-
rätter för att täcka en atomskada som överstiger 300
miljoner särskilda dragningsrätter.
Utöver alla dessa regler infördes i atomansvarig-
hetslagen 1982 ytterligare ett steg som innebär ett
ansvar för svenska staten att betala ut ersättning på
för närvarande sammanlagt 3 miljarder kronor per
olycka. Men då är de tidigare stegen inräknade.
Utöver det finns i atomansvarighetslagen inskrivet
att om ersättningen inte täcker uppkommen skada ska
gottgörelse beredas av statsmedel enligt grunder som
fastställs genom särskild lagstiftning.
Fru talman! I reservation 1 yrkas avslag på propo-
sitionen i avvaktan på att regeringen återkommer med
förslag om borttagande av skatten på kärnkraftsel och
rätt för staten att från anläggningsinnehavarna åter-
kräva medel som staten betalat ut i kompletterande
ersättning med anledning av en atomolycka.
I reservation 2 yrkas också avslag på propositio-
nen, med hänvisning till att de föreslagna lagändring-
arna föregriper den pågående översynen av Pariskon-
ventionen men också till att det är svårt att överblicka
konsekvenserna av den föreslagna utökningen av
skadeståndsansvaret när det gäller tillgänglig försäk-
ringskapacitet.
Fru talman! Majoriteten i utskottet kan inte finna
annat än att de föreslagna lagförslagen är helt över-
ensstämmande med Sveriges konventionsåtaganden
på atomansvarighetsområdet, och att ersättnings-
ansvaret i första hand bör bäras av kärnkraftsindust-
rin.
Naturligtvis måste utformningen av anlägg-
ningsinnehavarnas ersättningsansvar vara förenligt
med Sveriges åtaganden enligt Pariskonventionen,
och det ansvarsbelopp som fastställs måste kunna
täckas av en försäkring eller någon annan ekonomisk
säkerhet. Det är i nuläget alltså inte förenligt med
konventionens utformning att införa ett obegränsat
ansvar för anläggningsinnehavarna.
I väntan på att Pariskonventionen ses över måste
anläggningsinnehavarnas ansvar alltså vara begränsat.
Vad gäller tillgänglig försäkringskapacitet så har
den svenska atomförsäkringspoolen uppgett att det
inte finns några problem i dagsläget med den, och att
den nu också medger ett ansvarsbelopp på 300 miljo-
ner särskilda dragningsrätter. Det är alltså det belopp
som regeringen föreslår.
Det finns inte heller något som i nuläget pekar på
att detta skulle leda till svårigheter ur konkurrenssyn-
punkt.
Reservanterna tar också upp yrkanden om avskaf-
fande av skatten på kärnkraftsel. Utskottsmajoriteten
kan konstatera att det är skatteutskottet som har att
behandla de frågorna, och att riksdagen nyligen av-
slagit motioner om en sänkning av den skatten.
Fru talman! Möjlighet till regressrätt för staten
gentemot anläggningsinnehavarna finns redan enligt
atomansvarighetslagen. Men för ersättning av stats-
medel som betalas ut på grund av det gemensamma
eller det särskilda statsansvaret finns ingen regressrätt
i nuläget. Det skulle i så fall förutsätta en ändring av
både Paris- och Brysselkonventionerna.
Slutligen, fru talman, kan jag säga att regeringen
avser att förbereda övergången till ett obegränsat
ansvar genom att tillsätta en utredare som får i upp-
drag att föreslå hur ett sådant ansvar bör genomföras i
atomansvarighetslagen.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i betän-
kandet och avslag på reservationerna.

Anf. 21 HENRIK S JÄRREL (m) replik:
Fru talman! Jag konstaterar naturligtvis att vi är i
grunden oense när det gäller frågan om kärnkraftselen
och skatten på den. Vi tycker att det är en viktig frå-
ga, för den hör också samman med ersättningsbelop-
pen och skadeståndsanspråken som ska kunna resas.
Vi menar att det faktum att vi tar ut denna skatt är
mycket exceptionellt för Sverige. Vi moderater har
motsatt oss denna skatt, liksom många andra skatter.
Detta är en typisk sådan skatt som vi gärna skulle se
att man avskaffade, inte minst för att förbättra kon-
kurrensförutsättningarna. Det finns en klar koppling
här mellan skatten på kärnkraftsel och ett tänkt be-
viljat ansvar för atomanläggningsinnehavarna.
Visst finns det redan en regressrätt enligt 35 § i
atomansvarighetslagen, men vi menar att eftersom det
är en översyn på gång av Bryssel- och Pariskonven-
tionerna - kanske framför allt av den senare - så finns
det också anledning att titta på detta. Eftersom Brys-
selkonventionen är en tilläggskonvention bör man
undersöka hur man skulle kunna lösa regressfrågan
även i samband med en sådan översyn. Detta är vårt
krav i reservationen. Vi menar att eftersom ett arbete
med översyn, justering eller revision av konventionen
ändå pågår så skulle man mycket väl kunna baka in
även denna fråga om ett vidgat ersättningsanspråk via
Brysselkonventionen i ett övervägande.

Anf. 22 CHRISTINA NENES (s) replik:
Fru talman! Som jag sade tidigare är det inte lag-
utskottet som har beredningsansvaret för frågor som
rör skatten på kärnkraftsel, utan det är skatteutskottet.
Det vore felaktigt av mig att kommentera denna frå-
ga. Jag har fullt förtroende för mina kamrater i skat-
teutskottet som har att hantera detta.
När det gäller översynen av Pariskonventionen så
var det huvudfrågorna som konventionen ska se över
som jag läste upp. Jag tror att det också finns andra
frågor som kommer med, möjligtvis också regress-
frågan.

Anf. 23 HENRIK S JÄRREL (m) replik:
Fru talman! Om den nu gör det, som Christina
Nenes säger, så finns det ännu en anledning att av-
vakta med att anta ett sådant här förslag nu och i
stället vänta och låta regeringen återkomma med ett
ännu bättre förslag. Låt oss alltså hoppas att det blir
en sådan här revision. Det skulle som sagt bara styrka
den moderata uppfattningen att man bör avslå propo-
sitionen i avvaktan på en utredning.
När det gäller skatten på kärnkraftsel vill jag bara
säga att eftersom den frågan är oupplösligt förbunden
med frågan om ett vidgat skadeståndsansvar är det
vår plikt att påtala detta eftersom vi ser ett samband
här, i alla fall från moderat sida. Detta ärende landar
hos lagutskottet, men när det gäller skattefrågan lig-
ger det hos skatteutskottet, precis som Christina Ne-
nes säger. Det är vår plikt att påtala detta. Det är
också vår viktigaste invändning för att vi vill avslå
förslaget i dess nuvarande tappning.

Anf. 24 CHRISTINA NENES (s) replik:
Fru talman! Henrik Järrel och Moderaterna har
naturligtvis full möjlighet att påtala detta. Men jag
har inte för avsikt att kommentera det här eftersom
det inte ligger inom vårt ansvarsområde.

Anf. 25 ANA MARIA NARTI (fp):
Fru talman! Jag tror att detta anförande blir myck-
et kortare än den tid jag hade reserverat för det. Jag
vill bara påminna om Folkpartiets ställningstagande
angående det obegränsade ansvaret och den utredning
som har aviserats i samband med det.
Jag vill också ta fram några intressanta exempel
på motsättningar i utskottsbetänkandets text. Det
påpekas där: "Självfallet måste emellertid utform-
ningen av anläggningsinnehavarnas ersättningsansvar
vara förenlig med Sveriges åtaganden enligt Paris-
konventionen. Det ansvarsbelopp som fastställs mås-
te, i enlighet med denna konvention, kunna täckas av
en försäkring eller annan ekonomisk säkerhet. Att
införa ett obegränsat ansvar för anläggningsinneha-
varna är, som regeringen påpekar, således inte fören-
ligt med konventionen i dess nuvarande lydelse. I
avvaktan på en revidering av Pariskonventionen
måste anläggningsinnehavarnas ansvar vara begrän-
sat."
Det ser ut som om regeringen är helt övertygad
om att en reviderad konvention kommer att acceptera
det obegränsade ansvaret. Det är mycket konstigt
eftersom vi inte kan veta hur den internationella kon-
ventionen kommer att se ut.
Sedan vill jag också tala om våra ståndpunkter
angående detta. Om man tillsätter en utredning behö-
ver den omfatta ett mycket bredare perspektiv än det
som vi har sett i propositionen. Det gäller gränsdrag-
ningar mellan offentligt och privat ansvar. Det gäller
försäkringskapacitet, återförsäkring och internationell
konkurrenskraft. Det finns väldigt många frågor som
bör tas med i den här diskussionen. Vi vill än en gång
understryka att propositionens synpunkt på frågan om
obegränsat ansvar är oacceptabel för oss.
Vi motsätter oss med kraft tanken på ett sådant
obegränsat ansvar. I katastroffall är det alltid statens
skyldighet att skydda invånarna. Det som är en ge-
nuin offentlig uppgift kan inte vältras över på andra
aktörer i samhället.

Anf. 26 CHRISTINA NENES (s):
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga. Folk-
partiet motsätter sig ju med kraft tanken på ett obe-
gränsat ansvar. Man anger också att när alla andra
resurser är uttömda ska staten fungera som den yt-
tersta skyddsvallen. Jag är ny i riksdagen, men jag har
kunnat läsa mig till att när riksdagen förra gången
beslutade om en höjning av ansvarsbeloppet hade
Folkpartiets representant ett yrkande om att anlägg-
ningsinnehavarnas skadeståndsansvar skulle höjas till
10 miljarder svenska kronor. Det är alltså lika mycket
som en kärnkraftsanläggning då var sakförsäkrad till.
Motiveringen för det här förslaget var att miljö och
hälsa skulle värderas lika högt som en kärnkraftsan-
läggning. Det pekades också tydligt på att det var
anläggningsinnehavaren som skulle stå för detta.
Min fråga till Ana Maria Narti är: Hur långt kan
Folkpartiet sträcka sig när det gäller hur stort anlägg-
ningsinnehavarens ansvar ska vara? Är det fortfaran-
de 10 miljarder som gäller innan den svenska staten
ska komma in med statsmedel?

Anf. 27 ANA MARIA NARTI (fp):
Fru talman! Begränsat ansvar är begränsat ansvar.
Obegränsat ansvar är obegränsat ansvar. Jag är inte
alls beredd att diskutera siffror eftersom det finns
väldigt många olika faktorer som kan påverka ett
begränsat belopp. Men här är det frågan om statens
ansvar mot invånarna. En katastrof är en katastrof.
Varför ska just en atomkatastrof vara annorlunda än
t.ex. en damm som brister eller en annan mycket stor
skada på vägar och broar vållad av en stor översväm-
ning?

Anf. 28 CHRISTINA NENES (s):
Fru talman! Efter beslutet 1995 var anläggningin-
nehavarnas ansvar 1,9 miljarder. Det är ju ganska stor
skillnad upp till 10 miljarder kronor, som Folkpartiet
då föreslog. Om vi beslutar enligt betänkandet i dag
höjs statens ansvar till 6 miljarder kronor. Sedan finns
det naturligtvis möjlighet att via enskild lagstiftning
höja ytterligare.
Det är ju ett ganska stort glapp mellan regeringens
förslag 1995 och Folkpartiets. Jag undrar om det
fortfarande gäller.

Anf. 29 ANA MARIA NARTI (fp):
Fru talman! Ja, visst gäller det. Men det gäller
framför allt påståendet att detta ansvar ska vara be-
gränsat.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 10 §.)

7 § Äktenskap, partnerskap och samboende

Föredrogs
lagutskottets betänkande 2000/01:LU13
Äktenskap, partnerskap och samboende.

Anf. 30 BERIT ADOLFSSON (m):
Fru talman! Lagutskottets betänkande LU13
handlar om äktenskap, partnerskap och samboende.
Detta är ett område som är föremål för många diskus-
sioner ute i landet, och inte minst de motioner som
LU13 innehåller har fått många människor att oroa
sig och undra vad som kommer att hända.
Samlevnad är svårt och har blivit svårare på sena-
re tid. Samlevnad är viktigt, särskilt om man har varit
så nära varandra att man har barn tillsammans. Då är
det viktigt att barnen har sina föräldrar nära sig, och
det borde vara enklare att vara sams och leva under
samma tak då man också har barn tillsammans. Det
rådande skattetrycket och andra regler minskar möj-
ligheterna att ha ett drägligt liv genom att man inte får
pengarna att räcka till. Möjlighet till deltid finns, men
man har ändå inte råd att avstå från del av lönen. När
ekonomin är ansträngd är det svårare att hålla ihop
förhållandet, och många separerar med sämre liv-
skvalitet för både sig själva och barnen. Därför be-
hövs bra samlevnadsformer och övriga humana livs-
betingelser för familjer där barn ingår.
Den första motionen under hemställanspunkterna
gäller äktenskapets ställning, och det är motion L411.
Den yrkar jag bifall till, fru talman. Jag står även
bakom de andra moderata reservationerna.
I den motionen vill vi att staten inte missgynnar
par som formaliserar sitt samliv genom att registrera
partnerskap eller ingå äktenskap.
Inför äktenskapsreformen 1987 framhöll utskottet
att det bör vara ett mål att äktenskapet bevaras som
den normala och naturliga formen för familjebild-
ningar för det helt övervägande antalet människor.
Det är självfallet angeläget, säger man vidare, att
reglerna är sådana att människor inte förlorar på att
gifta sig eller vinner på att separera. Utskottet ansåg
då inte att det med fog kunde hävdas att lagstiftning-
en i vårt land generellt missgynnar äktenskapet.
Enligt utskottets nuvarande mening har det inte
heller år 2001 framkommit några omständigheter som
bör föranleda tillkännagivande. Då vill jag med fog
hävda att det år 2001 visst har gjort det. År 1987 var
det helt annorlunda. Skattemässigt och förmögen-
hetsmässigt och vad gäller bidrag och avgifter är det
en väsentlig skillnad. Det är väldigt stor skillnad, och
därför vill vi reservera oss mot majoritetens beslut.
Vi anser att lagstiftningsåtgärder är påkallade.
Under de senaste åren har många par avstått från att
ingå äktenskap eller registrera partnerskap med hän-
syn till rent ekonomiska förhållanden. Man straffar de
par som formaliserat sitt samliv efter de normer som
samhället har ställt upp.
Titta bara på socialförsäkringsförmåner, som be-
räknas olika om man är gift eller ogift. Ensamstående
mamma kan man bli genom att bara byta brevlådea-
dress för mannen. Det finns familjer som väljer att
utåt vara separerade för att det ger en mycket större
disponibel inkomst.
För äldre människor har det också stor betydelse
om man är gift, sambo eller särbo. Folkpensioner i
form av förtidspension utgör räknat per år 90 % av
basbeloppet för ogift mot 72,5 % för gift försäkrad.
Ålderspension i form av tilläggspension utges med
96 % av basbeloppet för ogift, medan 78,5 % gäller
för gift. Gifta par får alltså lägre pension än personer
som lever ihop utan att vara gifta. Hur kan man påstå
att det inte heller år 2001 framkommit några omstän-
digheter som bör föranleda något tillkännagivande,
om man nu inte tycker att det ska vara straffbart att
vara gift eller registrerad partner?
Fru talman! Vi har också i betänkandet diskuterat
sambolagstiftningen. Vi anser att den skapar en falsk
trygghet. Folk tror att sambolagen ger juridiskt skydd
motsvarande vad som gäller för äktenskap. Det inne-
bär att man inte tänker sig för när man flyttar ihop.
Det kan bli många obehagliga överraskningar när
samboendet upphör. Det finns vissa fördelar, som jag
tidigare har berättat om, med att vara sambo, men det
finns också nackdelar med samboendet - sådana som
man inte upptäcker förrän det är för sent.
Då kan det bli en kalldusch att man inte längre
förfogar över sina ägodelar, att hyreskontrakt är utan
verkan och att, om endera parten dör, väldiga fördelar
kan vederfaras dennes sambo till nackdel för barn
eller övrig släkt.
Beviskraven är i princip obefintliga t.ex. när nå-
gon av de samboende avlider. Det är bara att med
envishet hävda att man levt under äktenskapliga for-
mer. Man behöver inte ens ha haft samma mantals-
skrivningsort eller adress. Det är bara att hävda att det
man gjorde ihop var sånt man gör när man är gift.
Ingen kan ifrågasätta detta. En avliden person kan
inte heller berätta hur det har förhållit sig. Sådana
rättsfall finns. Övrig släkt och arvsberättigade har
förlorat till förmån för en s.k. sambo som hävdar
saker som inte går att belägga.
Det bästa anser vi vore att parterna avtalsvägen
bestämmer att sambolagen ska vara tillämplig på
deras samlevnad. Det kan gälla studerande, t.ex. i
Stockholmsområdet, som vill lösa sitt boende genom
att flytta ihop. Det kan vara äldre som tycker att det är
mera trivsamt med en bostad än med två, men som
inte har förstått att man därefter lyder under sambola-
gen.
Därför borde lagen ändras så att lagen om sam-
bors gemensamma hem och lagen om homosexuella
sambor enbart blir gällande efter avtal mellan de
samboende.
Många bodelningar blir orättvisa. Det är man
medveten om. Men lagen ska vara till för den svagare
parten. Det anses tydligen att en kvinna kan flytta in i
en mans lägenhet och därefter, i kraft av sin s.k.
svaghet, slänga ut mannen ur dennes egen lägenhet.
Bara detta är ur jämställdhetssynpunkt förkastligt.
Alla kvinnor är inte svaga, och alla män är inte starka.
Det är gammalmodigt, anser jag. Det begreppet borde
diskuteras. Om två pensionerade sambor har bestämt
sig för att avyttra den ena lägenheten och flytta ihop i
den andra borde väl även den mest naiva förstå att
man måste avtala om fortsättningen och möjligen
slutet på samboendet.
Nu är det tydligen så att Samboendekommittén
har lagt fram förslag till en bestämmelse som tydliga-
re än den nuvarande klargör att sambor kan avtala att
bodelning över huvud taget inte ska ske. Men det
vore bättre om man skrev regler som är positiva och
som talar om vad som ska gälla och att man lägger på
ett kol när det gäller en informationskampanj för att
svenskar ska få veta detta. Då är ingen svag eller
stark; då är man jämbördig.
Vad slutligen gäller Värdekommissionen kan jag
säga att den tidigare har varit uppe till diskussion här
i kammaren. Lagutskottet var på sin studieresa till
Oslo mycket intresserat av att få den befintliga norska
regeringens värdekommissions erfarenheter.
Fru talman! Jag vill fästa uppmärksamheten på att
det kommer ett rättelsebrev till detta betänkande,
eftersom det är fel yttrande som har kommit med från
moderaterna. Det som är med är det som var med
senast vi diskuterade frågan.
Vi moderater är djupt oroade över utvecklingen i
samhället och det ökade bruket av våld i skolan, på
gator, torg och krogar och tyvärr också inom hem-
mets fyra väggar - ett symtom i sig på skadebringan-
de norm- och värdeupplösande processer som på
olika sätt ska motarbetas. När det gäller etik är vi
kanske mer oroliga över hur etiken får genomslag i
vardagen, nämligen i moraliska frågor. Det gäller ju
dels att ha en uppfattning om vad som är rätt och fel,
dels att sedan leva efter vad som är rätt. Det vore
önskvärt om man hemma, i skolan och bland arbets-
kamrater och människor i allmänhet diskuterade des-
sa frågor och utmejslade de etiska värderingar som
gör Sverige till ett bättre land att leva i. Men vi anser
inte att det är befogat med en stor värdekommission.
Med det, fru talman, yrkar jag åter bifall till reser-
vation nr 1.

Anf. 31 TASSO STAFILIDIS (v):
Fru talman! Det betänkande som vi ska debattera
och besluta om i dag handlar om människors lika
värde. Det handlar om synen på människan, och det
handlar om att människor faktiskt också i lagstift-
ningen ska få ha samma rättigheter.
Fru talman! Äktenskapets ställning uppmärksam-
mas, bl.a., i detta betänkande. Utskottets ställningsta-
gande är väldigt tydligt: lagstiftningen bör så långt
som möjligt vara neutral i förhållande till olika sam-
levnadsformer och moraluppfattningar, och det bör
inte ankomma på riksdagen att styra enskilda indivi-
der i valet av samlevnadsform.
I strid med detta ställningstagande står först mo-
deraterna, som vill lyfta fram äktenskapet och part-
nerskapet och ge dem en särskilt stärkt ställning fram-
för andra samlevnadsformer. Jag kan inte, fru talman,
förstå Berit Adolfsson och moderaterna när de säger
att lagstiftningen missgynnar dem som vill formalise-
ra sin samlevnadsform.
Vad är det Berit Adolfsson och moderaterna vill
ha? Vill de att det ska vara mer förmånligt för ett gift
par än för en ensamstående förälder? Det är trots allt
så lagstiftningen är uppbyggd i dag: Det stöd som
samhället ska kunna ge till föräldrar, bl.a., ska gå till
dem som har störst behov. En ensamstående förälder
har kanske ett större behov i vissa avseenden än ett
par som lever tillsammans.
Kristdemokraterna, däremot, utgår från en exklu-
derande heteronormativ syn på familjen, där äkten-
skapet mellan man och kvinna ska framhållas som
den bästa samlevnadsformen. Självklart, fru talman,
yrkar vi i Vänsterpartiet avslag på Moderaternas och
Kristdemokraternas reservationer. Fru talman! Jag
kan inte låta bli att undra vart tanken om individens
frihet att själv få välja tagit vägen för moderaterna,
och vart tanken om alla människors lika värde tagit
vägen för kristdemokraterna.
Nej, fru talman, vi i Vänsterpartiet är starkt över-
tygade om att vi ska ha en icke diskriminerande lag-
stiftning som gäller lika för alla - en lagstiftning som
inte moraliserar över människors egna fria val av
samlevnadsform.
Utskottet vill inte vidta åtgärder för att jämställa
registrerat partnerskap och det heterosexuella äkten-
skapet. Detta anser vi i Vänsterpartiet vara fel. Det är
mycket viktigt att lagutskottet och riksdagen faktiskt
tar ställning för att jämställa alla människors kärlek.
Ett sätt att göra detta är att även låta äktenskapet gälla
för homosexuella par som så önskar.
Utskottet påpekar i sitt betänkande att äktenskapet
i det allmänna medvetandet står för föreningen mel-
lan man och kvinna och att detta är djupt rotat i det
allmänna rättsmedvetandet. Vore inte då det mest
logiska för att i handling och inte bara i ord jämställa
hetero- och homosexuell samlevnad att låta äktenska-
pet omfatta även homosexuella par?
Om en månad, fru talman, kommer detta att vara
verklighet och faktum i Nederländerna, då deras nya
äktenskapslag kommer att gälla lika för alla. Vi i
Vänsterpartiet vill gärna se en likadan lagstiftning här
i Sverige.
Lagstiftningsarbetet för att jämställa homo- och
heterosexuell samlevnad har i Sverige kommit väldigt
långt i många avseenden, i ett internationellt perspek-
tiv. Det finns dock fortfarande diskriminerande hin-
der mot homosexuella par. Att inte få ingå äktenskap
är just ett sådant hinder. Vi förespråkar en köns-
neutral äktenskapslagstiftning som gäller lika för alla.
Här vill jag ställa en fråga till socialdemokraterna.
Jag är väl medveten om att diskussionen har förts om
att se över möjligheterna till en könsneutral lagstift-
ning i äktenskapsfrågor. Hur ser representanterna för
regeringspartiet på den här frågan?
Fru talman! Ur samhällets synvinkel är äktenska-
pet främst ett juridiskt arrangemang mellan två indi-
vider. Därför är äktenskapet som institution något
som borde ses strikt juridiskt. Vi i Vänsterpartiet vill
att den civila vigseln bör vara den som är den gällan-
de. Den religiösa delen av vigseln är något som sam-
hället inte har att göra med, bl.a. med hänvisning till
statens neutralitet i religiösa frågor. Vi förordar civi-
läktenskap där den civila vigseln rent juridiskt ska
vara skild från den religiösa ceremonin. Självklart
skulle en sådan nyordning inte påverka redan ingång-
na äktenskap.
Vi ser det som självklart att de som så önskar
själva ska kunna välja den form av ceremoni de vill
ha, en religiös eller civil ceremoni. Men där lagstift-
ningen styr och reglerar ska också lagstiftningen
ansvara.
Fru talman! Det är mycket enklare än så, fast
enormt mycket vidare och djupare. Det handlar om
kärlek. Det är det de här frågorna handlar om. Det
handlar om människor. Därför kan jag hålla med
Berit Adolfsson när hon säger att det här är svårt.
Kärlek mellan människor ses nämligen som svårt,
även i detta betänkande, och som ett problem. Ännu
svårare blir det i ett samhällsperspektiv där debatten
om övertygelser och ställningstaganden ofta bygger
på fördomar.
Fru talman! Partnerskapsförrättare inom trossam-
fund är en fråga som har diskuterats under några år.
Vid heterosexuell vigsel har de som vill vigas en
valmöjlighet: Antingen kan man få sin vigsel förrät-
tad borgerligt eller av en representant för ett religiöst
samfund som man tillhör. Denna valfrihet finns inte
för homosexuella par. Eller kanske skulle jag säga så
här: Denna valfrihet finns inte för de trossamfund
som förrättar vigslar. För att utjämna denna olikhet
vore det rimligt att de samfund som så önskar ska få
förrätta partnerskap på samma sätt som de förrättar
äktenskap. I dag finns inte denna valmöjlighet, fru
talman.
Vidare behandlar betänkandet anknytningskraven
vad gäller registrerat partnerskap. För att registrera
partnerskap i Sverige måste man ha haft sin hemvist i
landet i minst två år eller vara svensk medborgare
med hemvist här. Dessa anknytningskrav är inte nöd-
vändiga. Vi i Vänsterpartiet anser att de borde avskaf-
fas. Det har vi redan tidigare deklarerat här i talarsto-
len. I länder som saknar partnerskapslagstiftning
saknar också partnerskapet rättsverkningar. Med
andra ord finns det ingen anledning till oro för part-
nerskapsturism till Sverige om anknytningskraven
skulle avskaffas. Att andra länder skulle se med skep-
sis på att deras medborgare kan registrera partnerskap
i Sverige saknar betydelse, då detta inte har några
rättsverkningar i dessa länder. Anknytningskraven är
bara en omotiverad ojämlikhet mellan homo- och
heterosexuella. Därför är det också desto större an-
ledning att ta bort dem.
Men, fru talman: Inför vi en äktenskapslag som
gäller lika för alla har vi inte längre det här proble-
met.
Partnerskapsregistreringen utomlands är också en
jämlikhetsfråga. I dag kan heterosexuella par viga sig
på svenska ambassader utomlands. Självklart borde
detta även gälla för homosexuella par. Denna möjlig-
het finns för heterosexuella som vill ingå äktenskap.
Det finns inget i den rådande lagstiftningen kring
registrerat partnerskap som hindrar att partnerskap
förrättas på ambassaderna, men det finns en poäng i
att förtydliga detta i lagstiftningen. I t.ex. Paris för-
rättas väldigt många vigslar men inte ett enda part-
nerskap. Här vill vi också se en förändring, fru tal-
man.
Men återigen: Inför vi äktenskap som gäller lika
för alla har vi också det problemet ur världen.
Fru talman! I reservation 8 tar vi upp terminologin
i lagen om registrerat partnerskap. Ordet
"registrering" borde inte få förekomma i en familje-
rättslig lag. Termen är kall och teknisk och helt mal-
placerad i en ceremoni där det handlar om att två
människor vill manifestera sin kärlek till varandra.
Lagen måste ses över språkligt och redaktionellt. I
äktenskapslagen använder man inte begreppet
"registrering", men i partnerskapslagen förekommer
det. Frågan är varför.
När det gäller frågan om förordande av part-
nerskapsförrättare och vigselförrättare har vi ett till-
kännagivande sedan tidigare i lagutskottet. Det är
dags för regeringen att agera. Vi förutsätter också att
regeringen skyndsamt genomför en sådan förändring
som innebär att förordnandet som förrättare av vigsel
kontra partnerskap ska ses som ett gemensamt upp-
drag. Regeringens uppdrag till länsstyrelserna är
förvisso bra, men jag är rädd att det kommer att ta tid.
Vi i Vänsterpartiet efterlyser ett konkret lagförslag i
linje med lagutskottets tillkännagivande för cirka ett
och ett halvt år sedan.
Fru talman! Det är ett problem att ett överklagan-
de av dom på äktenskapsskillnad kan användas som
ett medel för att trakassera sin partner. Men det finns
andra faktorer i en äktenskapsskillnad som kan göra
ett överklagande berättigat. Vi har lyft upp den här
frågan i ett särskilt yttrande, då vi ser problematiken i
att äktenskapsskillnad ofta drar ut på tiden och ofta
får negativa konsekvenser både för barn och för en
partner, som ibland också kan vara utsatt för våld. Vi
vill gärna se en översyn av de här frågorna, där rege-
ringen återkommer med förslag på hur man kan gå till
mötes de människor som är i behov av en förändrad
lagstiftning.
Fru talman! Utländska medborgares rätt till äkten-
skapsskillnad är också en fråga som behandlas i ett
internationellt perspektiv. Den har vi lyft upp i ett
särskilt yttrande. Denna fråga ses över hos Justitiede-
partementet, och vi ser med spänning fram emot det
resultat som Justitiedepartementet kommer att kom-
ma med.
Lagstiftningen om sambor av samma kön är också
en fråga som tas upp, i varje fall sambolagstiftningen
generellt. I avvaktan på förslaget till ny lag från rege-
ringen vill vi påpeka att vi utgår från att regeringen
kommer att lägga fram ett förslag, i enlighet med
Sambokommitténs betänkande, om en sambolag som
gäller lika för alla oavsett sexuell läggning. Här vill
jag påtala att vi i Vänsterpartiet ser det som oerhört
viktigt att vi har en sambolagstiftning.
Fru talman! Naturligtvis står jag bakom alla
Vänsterpartiets reservationer, men vi har valt att lyfta
fram två stycken. Jag yrkar således bifall till reserva-
tionerna 3 och 4.
Fru talman! Jag har en stark tro på människan och
kärleken. Jag har här försökt att tydliggöra det. Det
var därför jag en gång engagerade mig i politiken.
Det var inte för att stifta lagar som diskriminerar och
särskiljer utan för att förändra den lagstiftning som i
dag diskriminerar människor, i det här fallet för att vi
är kapabla att älska.

Anf. 32 BERIT ADOLFSSON (m) replik:
Fru talman! Tasso Stafilidis läser inte det han kri-
tiserar. Vi vill att äkta par och registrerade par inte
ska straffas för att de har registrerat sig eller gift sig. I
fråga om de regler som gäller ensamstående sympati-
serar jag med Tasso Stafilidis: För de personerna,
särskilt om de har barn, är det besvärligt. Men jag
talar inte om dem. Jag talar om dem som lever till-
sammans och som gör det bara därför att det straffar
sig att gifta sig eller registrera sig. Tycker inte Tasso
Stafilidis att det är någonting att ta upp?

Anf. 33 TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Fru talman! Självklart är det en viktig fråga som
Berit Adolfsson tar upp. Jag kan inte förstå den moti-
vering som moderaterna för fram. Det är en otydlig
motivering. Jag förstår inte på vilket sätt straffet ut-
faller i lagstiftningen. Det kanske Berit Adolfsson kan
utveckla.

Anf. 34 BERIT ADOLFSSON (m) replik:
Fru talman! Jag har redan gjort det i mitt anföran-
de. Om det var otydligt kanske Tasso Stafilidis och
jag kan diskutera det sedan. Jag tyckte att jag talade
ganska tydlig svenska.
Jag tycker inte, som Tasso Stafilidis säger, att
kärlek och kärlekshandlingar är någonting för politi-
ker. Det är mycket privat. Politikerna kan inte göra
någonting om kärleken tar slut. Däremot kan politi-
kerna se till att de som lever tillsammans inte diskri-
mineras för att de har talat om för omvärlden att de är
ett par.

Anf. 35 TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Fru talman! Även jag skulle vilja att tillvaron såg
ut så, att lagstiftningen inte blandade sig i människors
kärlek. Men lagstiftningen gör faktiskt det. Så länge
lagstiftningen lägger sig i människors kärlek är det
också mycket viktigt att vi i lagstiftningen är tydliga
och inte sätter oss över människors fria val. Visst
handlar hela äktenskapslagen och partnerskapslagen
om kärlek. Även äktenskapsskillnad tas upp. Berit
Adolfsson lyfter ju fram frågan om vad som händer
när kärleken tar slut.
Visst regleras kärleken och människors val av lag-
stiftningen. Berit Adolfsson tar upp att människor
väljer att inte gifta sig eller ingå partnerskap på grund
av att de blir straffade. Det straffet har jag inte kunnat
få någon klarhet i.
Självklart ska vi fortsätta diskussionen. Jag tar
också gärna en diskussion tillsammans med Berit
Adolfsson. Kanske kan vi lyfta upp frågan för att
faktiskt belysa kärleken, Berit.

Anf. 36 ROLF ÅBJÖRNSSON (kd):
Fru talman! Jag yrkar för kristdemokraternas räk-
ning bifall till reservationerna 2, 9 och 11.
Äktenskapet är en institution som av hävd etable-
rats i de flesta civiliserade samhällen till värn för
barnen. Människans avkomma kräver lång och om-
sorgsfull omvårdnad vilken bäst utövas av barnets
föräldrar i samverkan. För att sålunda främja en var-
aktig relation har äktenskapet instiftats som en juri-
disk och social form för relationen mellan föräldrarna
inbördes och barnets förhållande till föräldrarna.
Äktenskapet har visat sig bäst främja varaktiga rela-
tioner mellan personer som har gemensamma barn.
Samboförhållanden som ursprungligen etablera-
des mellan par som inte ville gifta sig utan som ville
ha en fri relation har i dag blivit nästan den vanligaste
formen för samlevnad mellan unga människor, åt-
minstone så länge paret inte fått barn. Till skydd för
den svaga parten i förhållandet har sambolagen till-
kommit. Många uppfattar sambolagens regelsystem
som likvärdigt med äktenskapslagstiftningen, vilket
naturligtvis inte är fallet. Sambolagen är delvis tving-
ande och det är oklart när förhållandet utvecklas där-
hän att lagen är tillämplig.
Lagstiftaren bör, för att främja en god uppväxt för
barnen, verka för varaktiga relationer mellan föräld-
rarna. Detta sker bäst i äktenskapets form. Någon
alternativ juridisk lösning bör inte finnas. Tydlighet,
ansvar och personlig integritet talar för att sambola-
gen bör upphöra.
Alla människor ska ha klart för sig att det är för-
enat med ett stort ansvar att sätta barn till världen, ett
ansvar som gäller under lång tid. Att människor en-
bart flyttar ihop och därefter skaffar barn utan ett
rejält ställningstagande inför såväl sig själva som
omvärlden är inte tillrådligt, särskilt såvitt avser för-
hållandet till barnet och dess uppväxt.
Staten kan aldrig ersätta det fulla föräldrastödet.
Det går heller inte att köpa sig fri från sitt sociala och
biologiska ansvar. Vi kan i dag notera att den i sär-
klass största grupp i samhället som har det svårt är
ensamstående mödrar.
Det som jag har sagt låter mycket högtidligt. Jag
tänkte på Tassos kärlekstal här tidigare. Nu har jag
lämnat manuskriptet.
Jag noterar att det står så här i Expressen den 12
februari i år: "Ny forskning: Så undviker ni kärleks-
fällorna". Vad står det då sedan? Bland elva budord
för att leva lycklig i alla sina dagar står följande:
"Gift er så fort som möjligt." Bredvid finns en bild på
kungaparet, på kungens kyss. Det står också följande:
"Att gifta sig eller inte. Att gifta sig direkt verkar vara
det bästa för förhållandet. Bor man först ihop ett tag
och sedan gifter sig ökar risken för skilsmässa. Att
aldrig gifta sig är den minst stabila relationen."
Det är resultatet av någon undersökning som någ-
ra människor har ägnat sig åt. Man får ta det för vad
man vill. Det är ändå rätt kul att läsa en sådan upp-
maning i Expressen.
Sedan tänker jag gå över på frågan om en värde-
kommission. Det är en provokation att yrka på att
man i en lagstiftande församling ska tillsätta en vär-
dekommission. Bara namnet leder tankarna till juridik
och stränga herrar som sitter och ska utreda ansvars-
förhållanden. Själva ordet är olyckligt. Å andra sidan
har vi inte kunnat hitta på något bättre.
I botten är det frågan om att man har blivit varse
värdetomrummet i västerlandet. Alltfler börjar inse
att det finns ett värdetomrum. Vad menar man då med
det?
Tidigare hade vi traditionella kulturbärare. Vi ha-
de familjen, skolan, kyrkan, medierna. I dag är det
tveksamt om de institutionerna finns kvar som kul-
turbärare i någon egentlig mening. Det vacklar på
sina håll och kanter. Att kyrkan är långt ute åt vänster
i många avseenden är helt klart. Familjen är mer eller
mindre slagen i spillror. Skolan vacklar fram och
klarar nästan inte elementär vardagsetik. Medierna
har blivit en kommersialiserad historia som knappast
utgör ett seriöst inslag i samhällsdebatten.
Man kan fråga sig vad man ska hitta på i stället.
Det är förmodligen inte alldeles enkelt. Men det be-
höver inte vara fel att den lagstiftande församlingen
initierar en aktivitet där man belyser, analyserar och
inventerar de värden som skulle bära upp det civila,
demokratiska rättssamhället. Det är inte längre själv-
klart åt vilket håll samhället kommer att gå. Man kan
t.ex. ställa sig frågan vilken etik som blir bindande
och styr om vi inte har någon gud.
Man behöver bara titta på aktiehandeln på börsen
och insiderhandeln för att börja fundera över den
varggrop vi lever i, i många sammanhang. Visserli-
gen bekänner vi oss till en hel del värden. Men i rea-
liteten handlar det om att bara ta för sig. Vi får ett allt
fränare samhälle. Det kan vara en poäng i att diskute-
ra det.
Det kanske inte finns något naturligt forum längre
att resonera i på ett seriöst sätt. Det är alltså inte fråga
om att ta fram ett organ som ska besluta om vad som
är sanning, Viviann Gerdin, som jag såg i ert särskil-
da yttrande. Jag tror kanske inte heller att ni tror att vi
menar det. Men för tydlighetens skull så är det inte
det som det är fråga om.
Det är lite knepigt med värden. Det är inte de
materiella värdena som vi ska belysa och diskutera
utan de immateriella. Vi kan ju tillsätta utredningar
om regionala missförhållanden, tillgångar på malmer
och skog, uttag av skog etc. i all oändlighet. Det har
vi inga som helst problem med. Men att så att säga
belysa, inventera och analysera värdegrunden kan vi
inte göra - det är tabu - när det i själva verket kanske
är värdegrunden som oftast är det som är absolut mest
viktigt och mest styrande för hur det ska gå för oss.
De särskilda yttrandena har lite grann belyst att
frågan inte är helt död. Många partier känner sig
manade att åtminstone yppa någonting i detta hänse-
ende. Och vi ser den diskussion som Folkpartiet har
lyft fram om Förintelsen och också om marxismen
och kommunismens illdåd. Det finns alla möjliga
saker som vi kanske skulle behöva ha en värdediskus-
sion om. Även moderaterna är inne på det även om
man kan fundera över i vilka sammanhang detta ska
ske.
Jag noterar också att en vänsterpartist har tankar
kring detta behov av det etiska samtalet.
Frågor om dödshjälp, aborter, genteknik och
oändligt mycket annat blir aktuella vartefter. Det
finns som sagt mycket att resonera kring.
Trots den lite märkliga beteckningen tycker vi att
det är av vikt att få till stånd ett forum för debatt om
dessa ting.
Med detta tackar jag för mig, fru talman.

Anf. 37 VIVIANN GERDIN (c):
Fru talman och övriga lyssnare! Jag vill börja med
att säga att vi i Centerpartiet står bakom utskottsmajo-
ritetens förslag som rör äktenskap, samboende och
partnerskap utom när det gäller mom. 8 om anslut-
ningskraven, där jag yrkar bifall till reservation 6.
Centerpartiets utgångspunkt är att män och kvin-
nor ska betraktas som likvärdiga parter inom den
familjerättsliga lagstiftningen. Vårt engagemang
under åren har varit stort för att jämställa parterna
såväl inom äktenskap och samboförhållande som vid
exempelvis separationer, där det har varit viktigt att
makars tillgångar delas rättvist dem emellan.
Angående nuvarande sambolag så står vi bakom
att den successivt har medfört ett starkare skydd för
den svagare parten, och det har oftast varit en kvinna.
De förändringar som gjorts i lagstiftningen i syfte att
göra samboförhållandena mera äktenskapslika ur
juridisk synpunkt anser vi inte missgynnar nuvarande
äktenskapslag.
De skillnader som fortfarande finns i lagstiftning-
en mellan samboförhållande och äktenskap gör det
möjligt för människor att välja på vilka villkor de vill
leva tillsammans. Mängden samboförhållanden visar
också att många föredrar ett samboförhållande fram-
för äktenskap.
Det är bra att det finns alternativ för olika parrela-
tioner att lösa hur de vill reglera vissa rättigheter
under samlevnad men också hur de reglerar en even-
tuell upplösning av det gemensamma boet.
Därför anser vi att sambolagstiftningen måste för-
ändras på så sätt att alla samboförhållanden behandlas
lika, oavsett om det handlar om ett förhållande mellan
en man och en kvinna eller mellan två personer av
samma kön.
Men i avvaktan på ett nytt förslag från regeringen,
som enligt uppgifter ska innehålla de förändringar
som vi efterlyser, så instämmer jag i utskottets ställ-
ningstagande.
Jag vill ta upp frågan om vigsel. Vänsterpartiet
har i en motion föreslagit att begreppet borgerlig
vigsel ska ersättas av civil vigsel samt att det ska bli
den enda juridiskt bindande vigselceremonin. Det
innebär att om Vänsterpartiet fick bestämma skulle
majoriteten av svenska folket som vill gifta sig behö-
va genomgå två procedurer, först en civil ceremoni
och sedan den kyrkliga.
Vi i Centerpartiet avfärdar detta förslag om för-
ändringar av äktenskapsbalken i syfte att avveckla
kyrklig vigsel. Vi inom Centerpartiet försvarar också
äktenskapet som en monogam förbindelse enbart
mellan en man och en kvinna. Vi anser att bestäm-
melserna i äktenskapsbalken angående vigsel även
framdeles ska omfatta två personer av olika kön. Den
ceremoni som kyrklig vigsel innebär ska vara förbe-
hållen en man och en kvinna.
Jag vill säga något om anknytningskravet. Vi fin-
ner ingen orsak att behålla de nuvarande reglerna om
krav på anknytning till Sverige för registrerat part-
nerskap. I dag gäller att en av parterna ska ha sitt
hemvist här i landet sedan minst två år. De berörda
personernas medborgarskap bör inte vara avgörande
för en registrering. Det är inte heller hållbart att säga
nej av den anledningen att registreringen inte gäller i
alla länder.
Jag anser att de som har för avsikt att registrera
sig bör informeras om gällande bestämmelser. Där-
efter är det upp till dem själva att avgöra om de vill
ingå partnerskap i Sverige. Men vi kan naturligtvis
inte bortse ifrån att det framdeles behövs en interna-
tionell överenskommelse.
Jag vill också nämna något om en motion från
moderaterna och kristdemokraterna. Den gäller del-
ning av pensionspoäng. Det är bara två år sedan man
införde dessa nya bestämmelser om pensionsrättig-
heter. Det innebär att det individuella pensionsspa-
randet som regel ska ingå vid bodelning med anled-
ning av äktenskapsskillnad. Detta tycker vi är mycket
viktigt. Och jag tycker att det är ett väldigt bra beslut,
därför att det kompenserar den svagare parten, oftast
är det också här fråga om en kvinna. Efter många år
tillsammans i en parrelation med t.ex. en sämre lö-
neutveckling för kvinnorna - vilket vi senast i dag har
blivit påminda om, oftast beroende på att kvinnorna
tar ett större ansvar för barn och hem - anser jag att
det inte är mer än rätt att tillgångarna, inklusive pen-
sionsförsäkringar, delas lika när man står inför en
separation. Därför vill jag instämma i utskottsmajo-
ritetens förslag att dessa motionsyrkanden avslås.
När det gäller delning av övriga pensionspoäng är
vi inte beredda att göra några förändringar.
Jag vill ta upp det som Rolf Åbjörnsson påpekade
angående mitt särskilda yttrande när det gäller krist-
demokraternas förslag om en värdekommission. Vi
har skrivit att vi inte anser att en sluten grupp eller
kommission har ensamrätt att definiera sanningen, för
att spetsa till det lite. Men vad det handlar om för vår
del är att vi vill föra diskussionen om värdegrunder
ute i samhället. Och det står också i det särskilda
yttrandet att livskvalitet utgår från en helhetssyn på
människan som en biologisk, social, andlig och kän-
nande varelse. I dag är svårigheten att vi talar för lite
om detta utanför alla beslutsgrupper. Det är väl också
en uppgift för oss alla att försöka föra dessa diskus-
sioner ute i samhället, i familjen och i samtal med
andra runtomkring oss. Vi tror att det är det absolut
bästa sättet för att detta ska växa underifrån.

Anf. 38 TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Fru talman! Jag vill lyfta upp frågan om kyrklig
vigsel. Viviann Gerdin tar upp i sitt anförande att
kyrklig vigsel ska vara förbehållen en man och en
kvinna. Jag undrar givetvis varför vi som lagstiftare
ska lägga oss i på vilket sätt enskilda kyrkor och
samfund väljer att ha ceremonier för äktenskap. Tänk
om det nu finns samfund som vill förrätta en ceremo-
ni för två män eller två kvinnor. Varför ska vi som
lagstiftare lägga oss i det?
I betänkandet tar vi i Vänsterpartiet upp förslag
om att det ska vara rent principiellt så att juridiken
ska vara skild från religionen och den religiösa tron.
Som Viviann Gerdin är fullt medveten om har vi skilt
kyrkan från staten, det finns ingen statskyrka i Sveri-
ge längre, utan det finns en mängd olika trossamfund
som har lika stort värde i det svenska samhället.
Vi kan inte förstå i Vänsterpartiet varför vi som
lagstiftare ska blanda oss i den religiösa övertygelse
och den tro som enskilda människor och individer
har. Vi kommer inte med ett konkret förslag och
säger att det ska vara si och så, utan vi lyfter upp
frågan om civilt äktenskap rent principiellt. Vi vill
skilja på det som är religion och det som är juridik.

Anf. 39 VIVIANN GERDIN (c) replik:
Fru talman! Från min och Centerpartiets sida fö-
reträder vi att göra det möjligt att ingå både ett regist-
rerat partnerskap och äktenskap på olika sätt. Jag
tycker att det är en brist på respekt för människor om
allting ska likställas, om allting ska ske på samma
sätt.
Tidigare talade Tasso Stafilidis om att vi skulle
jämställa alla människors kärlek. Det måste finnas
variationer på det mesta här i livet. Jag tror att det är
bra om även kärlek kan se lite olika ut. Vi tycker att
det inte är fördomsfullt eller diskriminerande att er-
bjuda flera lösningar. Det handlar om respekt att göra
det möjligt. Vi kan inte heller bortse ifrån att männi-
skor är olika och att vi också har olika läggning.

Anf. 40 TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Fru talman! Det som Viviann Gerdin tog upp i sitt
svar för mig är vi helt överens om. Även vi i Vänster-
partiet har full respekt för människors fria val. Det är
det som även jag lyfte upp i mitt anförande. Det min
fråga gällde som jag riktade till Viviann Gerdin
handlar om varför vi som lagstiftare ska ha kvar ett
led som faktiskt berör människors tro och religion.
Där har vi inte den frihet som tydligen Viviann Ger-
din ändå talar om när hon säger att det ska finnas ett
urval. I dag finns inte det urvalet, utan i dag har vi en
del i lagstiftningen som vi beslutar om som lagstif-
tande organ men där vi faktiskt utestänger vissa män-
niskor. Kyrkliga vigslar är en sådan institution. Åter-
igen förstår jag inte varför man ska ha kvar den sneda
fördelningen, som inte ger alla människor samma
möjlighet utan snävar in det och gör det som även
Viviann Gerdin talar emot.

Anf. 41 VIVIANN GERDIN (c) replik:
Fru talman! Till Tasso Stafilidis skulle jag vilja
säga att vi har olika syn på det hela. Tasso Stafilidis
beskriver det som att det är fördomsfullt eller att vi
inte har något urval. Men det är precis så som jag ser
att Vänsterpartiets förslag är.
Vi vill inte skilja juridiken från religionen. Det
ska vara möjligt att ha denna ceremoni, och den ska
vara juridiskt bindande. Men vi har en religionsfrihet,
och den som inte vill ha religionen juridiskt bindande
har möjlighet att gå en annan väg. Det finns ett urval.
Ett samhälle med en ensidig lagstiftning rätt över som
ska ta hänsyn till att människor är olika är för mig ett
väldigt grått samhälle. Detta har ingenting med dis-
kriminering att göra. Det har att göra med hänsyn och
respekten för att vi är olika.

Anf. 42 ANA MARIA NARTI (fp):
Fru talman! Vi diskuterar i dag frågor om äkten-
skap, partnerskap, samboende, men samtidigt diskute-
rar vi en mycket mera omfattande fråga när vi talar
om det som i betänkandet kallas för en värdekommis-
sion. Det är faktiskt helt naturligt. Om vi diskuterar
familjebildning och samlevnad diskuterar vi också,
vare sig vi vill eller inte, moral. När vi talar om hur
människorna lever tillsammans talar vi också ound-
vikligen om respekt för varandra, om hur man bygger
upp en relation, om mänskligt värde, om mänsklig
värme och, Tasso Stafilidis, kärlek.
Tolerans är kanske en av de viktigaste tankar vi
måste ta fram i en sådan diskussion. Tolerans betyder
att acceptera det som är annorlunda än de egna ställ-
ningstagandena, de egna handlingarna, de egna tänke-
sätten. Några av våra krav som är specificerade i
reservationstexten bygger just på Folkpartiets välkän-
da passion för tolerans. Anknytningskravet vid part-
nerskap är fortfarande en rest av misstänksamhet, den
misstänksamhet som under en mycket lång tid har
drabbat de homosexuella. Omöjligheten att registrera
partnerskap vid svenska ambassader är också en för-
längning av en intolerans som inte helt och hållet
vågar visa sig men som ändå finns där.
Jag ställer mig självklart bakom våra ställningsta-
ganden och yrkar bifall till reservationerna 6 och 7.
Som sagt är de här frågorna mycket större - tole-
rans och intolerans. Vi hamnar rakt in i en diskussion
om moral. En kommission kan inte lösa dessa frågor.
Regler, lagar och offentliga ställningstaganden har
inget moraliskt värde om vi, var och en av oss, inte
accepterar dem i vårt inre. Moral är inte en produkt
av logiska analyser. Moral är framför allt en mycket
vibrerande känsla för det goda och vägran att accepte-
ra det onda. Det där måste finnas i vårt inre om vi ska
kunna respektera lagar och regler. Vår stora fråga i
dag, som är en mycket stor fråga, är hur vi ska hitta
gemenskaper som kan ge liv åt den här inre attityden.
Här har vi faktiskt väldigt mycket att göra.
Vi har ett stort behov av en dialog om andlighet.
Vi har ett stort behov av mötesplatser där de här frå-
gorna kan växa fram. Vi har ett stort behov av att tala
med de yngre om detta och lyssna till dem som är
äldre, att försöka förstå den mänskliga praktik som
har format det som vi kallar för moral.
Men har ni tänkt på att vi talar med så många
konstiga ord? Vi talar om värdegrunder, värdegrunds-
frågor, värdekommission. Varför behöver vi så kons-
tiga ord? Har ni undrat varför de här komplicerade
uttrycken har kommit in i det offentliga samtalet? Jag
har mitt svar på detta. Det är ett arv från 60- och 70-
talets intolerans mot kulturarvet och mot det förflut-
na. Att förändra allt, att skapa helt nya attityder var
slagorden på den tiden.
Den nya människan var ett av kommunismens sto-
ra paradnummer. Man ville skapa en helt ny, annor-
lunda moral. Fråga mig hur det var! Poliser sprang på
gatorna och klippte av korta kjolar med sax. Med
samma saxar klippte de bort det långa håret och
skäggen på de pojkar som vågade se annorlunda ut än
den revolutionära moralen krävde.
Man har velat skapa en helt ny moral och en helt
ny syn på relationer mellan människor. Dessa arv har
vi inte blivit av med, och vi måste analysera på djupet
det som har hänt i det etiska samtalet i vårt samhälle.
Hela skoldebatten och hela skolpolitiken har varit
smittade av detta. Sådana ord som uppförande, norm
och ordning var nästintill förbjudna. Jag var väldigt
aktiv i skoldebatten i slutet av 70-talet och i början av
80-talet. Vi hann knappt få fram dessa ord innan
hatiska angrepp riktades mot oss som talade om t.ex.
vanlig vardaglig ordning i skolmiljö. Det var förbju-
det, tabu.
Det fanns en otrolig intolerans just i sådana frå-
gor, och den har vi inte blivit av med. Det är därför
som vi i Folkpartiet inte tror att en kommission kan
lösa dessa frågor. I vårt särskilda yttrande till betän-
kandet har vi lyft fram diskussionen om former för
arbetet mot intolerans och för levande historia. Det är
en viktig diskussion.
Men det finns också många andra arenor för den-
na mycket viktiga dialog. Det är skoldebatten och
också forskningen som vi måste tänka väldigt mycket
på. Varför finns det så lite intresse för den humanis-
tiska forskningen i Sverige i dag? Det är den som kan
hjälpa oss att förstå. Det är också en fråga om histo-
rieämnets ställning i skolan och i kulturen. Vi har inte
hjälpt de unga att orientera sig i samhället när vi har
minskat så mycket på utrymmet för analys av det som
var gott och det som var ont i vårt förflutna.
På den tiden när jag ville lära mig att arbeta med
ord, handskas med ord, skriva bra och tala bra minns
jag att jag läste många författares brev och anteck-
ningar för att förstå hur de gjorde. Väldigt mycket av
det som jag läste då är fortfarande, fast det har gått
många år sedan dess, ett riktmärke för mig. Leo Tol-
stoj - ni vet han med Anna Karenina och Krig och
fred - skriver i ett av sina brev: Det som inte kan
sägas i enkla ord bör kanske inte sägas alls.
När man vill säga någonting som är mycket svårt
att acceptera, som är mycket konstgjort, då hittar man
på konstiga ord. Så låt oss tala om etik, om moral, om
ordning, om respekt. Ta bort det konstiga ordet vär-
degrunder. Låt oss tala vardagssvenska!

Anf. 43 MARINA PETTERSSON (s):
Fru talman! I lagutskottets betänkande LU13 be-
handlas 45 motionsyrkanden från den allmänna mo-
tionstiden 2000 i skilda frågor rörande främst lag-
stiftning om äktenskap, partnerskap och samboende.
Inledningsvis vill jag redan nu yrka bifall till
hemställan i betänkandet och avslag på samtliga mo-
tioner.
Många av motionärerna framför krav på föränd-
ringar gällande äktenskapet, alltifrån krav på ändrad
lagstiftning rörande ekonomiska aspekter till att äk-
tenskap ska kunna ingås av både homosexuella och
heterosexuella på samma sätt och att den kyrkliga
vigseln ska frånkännas sin rättsliga betydelse.
Äktenskap ingås mellan man och kvinna. För att
kunna ingå äktenskap ska man vara 18 år. Den som är
under 18 år anses inte ha den mognad som fordras för
att hon eller han självständigt ska kunna ta ställning
till de problem av personlig och ekonomisk art som
uppkommer i en stadigvarande samlevnad.
I princip kan endast den som är över 18 år ingå
äktenskap.
Fru talman! Den som är under 18 år kan dock få
länsstyrelsens tillstånd att gifta sig. Innan länsstyrel-
sen beslutar ska den underåriges vårdnadshavare och
socialnämnden i den kommun där den underårige bor
få tillfälle att yttra sig. Om länsstyrelsen ger tillstånd
till äktenskapet kan vårdnadshavaren överklaga be-
slutet.
I detta betänkande behandlas flera motioner om
ålderskravet angående äktenskapets ingående. Många
motionärer ser det som bekymmersamt att man i
Sverige inte kan undvika att barnäktenskap ingås. Det
är ytterst allvarligt att det finns utländska flickor som
har tvingats till äktenskap i sina hemländer och som
sedan i Sverige har svårt att fullfölja sin skolgång.
Motionärerna menar med all rätt att man genom
svensk lagstiftning måste göra allt för att skydda
barnen, oavsett om de är födda här eller har utländska
föräldrar.
Att man i Sverige, om man inte är svensk med-
borgare, kan gifta sig vid 15 års ålder är otillfreds-
ställande. Om man ska ha FN:s barnkonvention, som
är undertecknad och ratificerad, som den absoluta
ledstjärnan är det ytterst otillfredsställande att bar-
näktenskap förekommer i Sverige.
I denna debatt tror jag att vi alla är överens om att
dessa motionsyrkanden är viktiga och att de ska tas
på allvar i lagstiftningsarbetet. Dock är dessa problem
inte helt lätta att lösa.
Att riksdagen i dag skulle ge regeringen till känna
att alla äktenskap som ingåtts utomlands av personer
under 18 år skulle frånkännas rättslig verkan här i
Sverige skulle drabba en del unga kvinnor som sedan
några år har varit gifta och har ett eller flera barn. Då
skulle hon ju betraktas som ogift om hon flyttade
eller flydde hit. Detta skulle med största sannolikhet
också medföra problem för henne och barnen.
Utskottet har således stor förståelse för den om-
tanke om de unga kvinnor och barn som ligger bakom
dessa motionsyrkanden. Enligt utskottet kan den
nuvarande 15-årsgränsen i 1904 års lag ifrågasättas.
Vidare kan det diskuteras om bestämmelserna i 7 kap.
4 § innebär tillräckliga möjligheter att i enskilda fall
ogiltigförklara äktenskap som ingåtts utomlands av
mycket unga personer. Just nu pågår det inom Justi-
tiedepartementet en översyn av de svenska reglerna
som berör frågan om äktenskapsålder i förhållande
till internationell anknytning. Det pågår också ett
arbete inom Regeringskansliet gällande en rad för-
slag som tagits fram i Integrationsverkets rapport
2000:6 för att underlätta situationen för dessa flickor.
I detta betänkande finns motion L404. Det är
Vänsterpartiet som har skrivit om äktenskapsbalken.
Vänsterpartiet vill ha en ändring så att benämningen
borgerlig vigsel ändras till civil vigsel. Äktenskaps-
balken skulle också förändras så att den civila vigseln
skulle bli den som skulle vara juridiskt bindande.
Vänstern anser att detta ordbyte skulle bli mer neu-
tralt.
Man anser vidare att äktenskap ska få ingås av
homosexuella och heterosexuella på lika villkor och
att man då kommer ifrån en omotiverad skillnad. Vad
är det då för skillnad? Skillnaderna är ju ganska små,
men en viktig del i detta är att skillnaderna också
berör föräldraskapet.
Vidare har en rad remissyttranden över motionen
L404 inkommit på lagutskottets begäran när det gäl-
ler att ändra begreppet borgerligt äktenskap till civilt
äktenskap. En remissinstans påpekar att varken ter-
men borgerlig eller termen civil förekommer i äkten-
skapsbalken.
Sammantaget kan man säga att remissinstanserna
ger uttryck för att de i den här motionen föreslagna
ändringarna ingående måste analyseras vidare. Riks-
dagen har också hänvisat till att det berör ett lagstift-
ningsområde som bygger på den grundläggande prin-
cipen om valfrihet mellan kyrklig och borgerlig vig-
sel och att ett obligatoriskt civiläktenskap skulle
tvinga många människor att genomgå två vigselcere-
monier.
Utskottet har inte funnit någon anledning att från-
gå tidigare ställningstagande i denna fråga och av-
styrker motion L404.
I några motioner finns det en vilja att göra part-
nerskapsförrättare och vigselförrättare till ett gemen-
samt förordnande. Dessa motionsyrkanden har ju
behandlats tidigare av lagutskottet, som för regering-
en har påtalat och understrukit vikten av att det finns
tillgång till partnerskapsförrättare i hela landet.
Det har gjorts en undersökning som visar att den-
na service till medborgarna fattas i en del kommuner.
Regeringen har med anledning av detta och med
anledning av riksdagens tillkännagivande förra våren
i regleringsbrevet till länsstyrelserna för innevarande
budgetår gett länsstyrelserna i uppdrag att undersöka
tillgången till partnerskapsförrättare i respektive län
och att på lämpligt sätt återkomma. De har också fått
uppdraget att verka för att vigselförrättare och part-
nerskapsförrättare görs till ett gemensamt uppdrag.
Detta är tillfredsställande. Utskottet förutsätter att
regeringen i lämpligt sammanhang återkommer till
riksdagen med en redovisning av de resultat som har
uppnåtts när det gäller länsstyrelsernas arbete.
En del motionärer har krävt att anknytningskraven
i partnerskapslagen ska tas bort. Utskottet anförde för
nio månader sedan att det borde undersökas om de
krav som gäller för att ingå äktenskap i Sverige på
sikt också kan gälla för möjligheten att ingå registre-
rat partnerskap här. Regeringen uppgav i den då aktu-
ella propositionen att frågan om ytterligare uppmjuk-
ning i anknytningskraven kommer att beredas, bl.a. i
samråd med de andra nordiska länderna, och att rege-
ringen ämnar återkomma i denna fråga.
Detta betänkande tar upp de motioner som vill ha
ett upphörande av sambolagstiftningen, bl.a. motion
L410, och att en ny typ av sambolag ska bli tillämplig
endast då parterna träffat ett särskilt avtal härom. Det
skulle då enligt motionärerna en gång för alla stå klart
för vilka och i vilka lägen sambolagen skulle tilläm-
pas.
När det gäller sambolagen har en kommitté haft
uppdraget att utvärdera lagen om sambors gemen-
samma hem. Kommittén har föreslagit en hel del
förändringar och förtydliganden i sambolagen. Det är
i dag otydligt och tveksamt om sambor enligt sam-
bolagen kan träffa avtal. Det behövs ett klargörande i
denna fråga och också om ifall endast visst sam-
borättsgods ska ingå i bodelningen, medan annan
egendom som i och för sig är bodelningsbar ska hål-
las utanför. Kommitténs uppfattning är att sambor
liksom makar ska kunna ingå sådana avtal.
Utskottet vill hänvisa till den vid sambokommit-
téns hearingar framförda kritiken mot sambolagen.
Men det är ingen som därmed ansett att sambolagen
skulle upphävas. Även om bodelningsresultatet i
många fall har bedömts som orättvist, har sambolagen
varit till hjälp för den svagare parten i många fall.
Sambokommittén har bedömt att sambolagens
övergripande syfte att bereda den svagare parten ett
minimiskydd vid samboförhållandes upplösning ska
bestå. Utskottet vill avvakta den fortsatta beredningen
av kommitténs förslag och avstyrker dessa motioner.
Till sist vill jag nämna motion L420 som vill att
riksdagen ska tillkännage för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om klarläggandet av
hur och i vilken utsträckning de tyska rasistiska
Nürnberglagarna kom att tillämpas i Sverige.
Genom utredningstjänsten har jag fått uppgift om
att sakuppgifterna i motionen stämmer med verklig-
heten rörande historien om vissa internationella rätts-
förhållanden rörande äktenskap och förmyndarskap
just på grund av Sveriges internationella förpliktelser
till följd av den s.k. Haagkonventionen om äktenskap
från 1902.
Det ankommer delvis på det fortsatta arbetet i
Sverige att genom olika forum lyfta fram sanningen
om den mörka tid som härskade i Europa på 30- och
40-talen. Man kan också tycka att frågan som motio-
närerna har lyft fram om Sveriges tillämpning av
internationella överenskommelser snarare torde vara
en fråga för konstitutionsutskottet än för lagutskottet.
Men självklart måste dessa frågor ständigt belysas,
debatteras och lyftas fram i olika forum.
I detta betänkande föreslår kommittén att ett nytt
kunskapscentrum, Forum för levande historia, inrät-
tas. Kommittén för levande historia har nyligen
överlämnat detta förslag till chefen för Kulturdepar-
tementet. Självklart ska det övergripande målet för
detta forum vara att stärka viljan hos var och en att
aktivt verka för alla människors lika värde och att
behandla frågor som rör demokrati, tolerans och
mänskliga rättigheter med utgångspunkt från Förin-
telsen.
Med det anförda yrkar jag bifall till utskottets
hemställan i betänkandet och avstyrker samtliga mo-
tioner.

Anf. 44 VIVIANN GERDIN (c) replik:
Fru talman! Jag vill säga tack till Marina Petters-
son som lyfte frågan om åldersgräns för äktenskap.
Jag tycker att det är mycket bra, för det här är väldigt
viktiga motioner.
Jag vet att med nuvarande lagstiftning finns det
väldigt små möjligheter att förhindra att unga invand-
rade kvinnor gifter sig i andra länder mot sin vilja.
I ett demokratiskt land med ambitioner att vara
både jämlikt och jämställt är det klart att vi måste
utforma regler så att även de invandrade unga kvin-
norna kan ha ett självbestämmande över sina liv. De
ska kunna känna samma trygghet som vi andra och
kunna göra sitt eget val av partner när de är mogna
för det. Därför tycker jag att vi allesammans har ett
mycket stort ansvar att diskutera denna fråga.
Jag är aktiv i Sveriges största kvinnoförbund,
Centerkvinnorna, och vi känner speciellt för alla
kvinnor som inte har möjligheter att bestämma över
sina liv. Den här 15-årsgränsen i den gamla lagstift-
ningen från 1904 bör man naturligtvis se över. Jag är
också medveten om att det här är en fråga som rör
andra länder. Det är en internationell fråga. Men jag
vill skicka med till Marina Pettersson, som represen-
terar regeringspartiet, att hon borde försöka påverka
den utformning och beredning som nu sker där man
lyfter upp den här frågan internationellt.

Anf. 45 MARINA PETTERSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Det Viviann säger är ju ytterst ange-
läget. Vi ser också inom socialdemokratin på det här
med största allvar. Det är otillfredsställande att bar-
näktenskap förekommer i Sverige. Vi jobbar helt
enkelt med frågan.

Anf. 46 BERIT ADOLFSSON (m) replik:
Fru talman! Jag vill hänföra min replik till den
motion som två moderater har lagt till det här betän-
kandet där man säger att det är väldigt många unga
flickor som gifter sig. 1999 var det 367 flickor under
18 år varav 332 var av utländsk härkomst. Jag vet att
jag och Marina har samma uppfattning om det här,
men man kan kritisera regeringspartiet för att kvinnor
under så lång tid har varit skyddslösa i det här sam-
manhanget och för att man låtit detta bero så länge.
Jag undrar om det tidigare har funnits diskussioner på
det här området hos socialdemokraterna. Varför har
man väntat så länge?

Anf. 47 MARINA PETTERSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag kan inte hålla med Berit om att vi
har väntat särskilt länge. FN:s barnkonvention, som
vi har införlivat och ratificerat i Sverige, tar också
upp sådana här saker. Jag menar att vi måste jobba
för det här oavsett vilka partier vi tillhör. Självklart
har socialdemokraterna sett det här och tyckt att det
har varit ett allvarligt problem.
Det är inte helt lätt eftersom det finns olika sätt att
kringgå det här. En del åker till hemlandet och gifter
sig och tar med sig flickorna hit till Sverige. Sedan
finns det faktiskt också flickor som kommer hit som
har varit gifta några år och som har ett eller två barn.
Det är många problem i samband med den här fråge-
ställningen som måste belysas och utredas för flick-
ornas bästa.

Anf. 48 BERIT ADOLFSSON (m) replik:
Fru talman! Jag håller helt med Marina Pettersson
här. Vi är överens i denna fråga.
En fråga som vi däremot inte är överens om är
sambolagen och det avtalslösa tillståndet när man
lever tillsammans. Marina Pettersson säger att den här
lagen har varit bra för svaga människor, alltså för den
svagare parten. Då undrar jag: Hur kan ett avtalslöst
förhållande vara bra för en svag part? Skulle det inte
vara bättre om det fanns ett avtal så att man visste vad
som gällde?

Anf. 49 MARINA PETTERSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Ja, Berit, på den frågan vill jag svara
att visst kan man avtala. Man kan ju avtala bort bo-
delningsregeln i ett samboförhållande. Det finns det
en möjlighet till redan nu.

Anf. 50 PER LANDGREN (kd):
Fru talman! Alf Svenssons och min motion hand-
lar om det goda samhället och om hur vi alla gemen-
samt kan motverka diskriminering, våld, förakt etc. -
kort sagt det som Ana Maria Narti kallade "det onda".
Låt mig granska utskottets förslag till avslag på s. 35 i
betänkandet. Det står, om ni följer med, på nedre
delen av sidan att den föreslagna värdekommissionen
inte är en framkomlig väg.
Denna negation sönderfaller i fyra argument. Det
första är att det ska föreligga "en risk för att bara
tillsättandet av en statlig kommission av många kan
uppfattas som ett försök att lägga fast en för alla
människor gemensam syn på de frågeställningar som
förts fram av motionärerna."
Då vill jag bara erinra om att det på andra sidan
står, mycket riktigt utifrån vår motion, att en värde-
kommission i sitt arbete ska ha sin utgångspunkt i de
etiska ståndpunkter som vi redan har intagit i grund-
lagen och internationella konventioner som FN:s
deklaration om mänskliga fri- och rättigheter. Det här
argumentet faller alltså i den meningen att en gemen-
sam syn redan finns i det internationella samfundet.
Det finns inskrivet i grundlagen. Eller är någon här
beredd att börja ifrågasätta rättighetskatalogen i
grundlagen? Nej, knappast.
I fråga om det andra argumentet, om vi synar
detta, står: "Det kan inte heller uteslutas att samtal
och diskussioner i andra sammanhang kring grund-
läggande mänskliga värden avstannar och det synsätt
som kommer till uttryck i kommissionen blir alle-
narådande.
Om vi tar det här med att det i andra sammanhang
skulle "avstanna" så är det naturligtvis en ren speku-
lation. Jag tror inte att ni spekulerar på samma sätt
när det gäller Levande historia eller andra projekt, låt
oss säga Grundvärdesprojektet i skolan. Sedan har vi
detta med "allenarådande". FN:s deklaration om
mänskliga fri- och rättigheter utgår från det innebo-
ende värdet i varje människa, alltså det mest funda-
mentala etiska värde vi kan tala om. Skulle det vara
negativt om det blev allenarådande, fru talman?
Skulle det finnas en risk i att människovärdet blev
allenarådande i Sverige?
Så till det tredje argumentet: "Vad en värdekom-
mission kan lägga fast kan dessutom endast bli redo-
visningar av uppfattningar hos enskilda ledamöter i
en statlig kommitté." För att hårdra det, egentligen
handlar det kanske inte om att hårdra men jag vill
vara lite fin i kanten, så kan ju detta tolkas som, eller
vara ett uttryck för, att det inte finns någon kunskap
att hämta i etik över huvud taget, att det inte finns
något som är rätt eller fel. Det är det som kallas för
non-kognitivism, att etik i princip bara är mänskliga
påfund som inte alls har med livet och verkligheten
att göra.
Låt mig säga att jag tolkar den här meningen, men
jag försöker ändå läsa ut vad som faktiskt står där.
Det skulle alltså vara ett ställningstagande som går
mot FN:s deklaration om mänskliga fri- och rättighe-
ter. Där slår man ju fast en etik, en moral. Det har vi i
grundlagen också.
Det fjärde argumentet lyder: "Därtill kommer att
det inte går att bortse från att kommissionens slutsat-
ser kan bli - - - ointressanta". Förut var det en risk
för att de skulle bli allenarådande och här är det en
risk att de ska bli ointressanta. Vilket ben ska utskot-
tet stå på? Är det förresten ointressant debattera och
diskutera de grundvärden som mänskliga fri- och
rättigheter går tillbaka på? Jag måste säga att jag blev
besviken och lite beklämd över kvaliteten på argu-
menten.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 10 §.)

8 § Några frågor om arv och testamente

Föredrogs
lagutskottets betänkande 2000/01:LU14
Några frågor om arv och testamente.

Anf. 51 BERIT ADOLFSSON (m):
Fru talman! Det här är ett litet sött betänkande
med bara tre motioner. Jag ska inte bli långrandig om
det. Jag vill yrka bifall till reservation 2 under mom.
2. Den handlar om arvsrätt för kusiner. Vi har lagt
fram den här motionen förut och vi tror att tiden snart
är mogen för att ge kusiner arvsrätt. Det är signaler
som vi får ute i samhället. Många stöder den här
motionen. Anledningen till att vi vill ha arvsrätt för
kusiner är att när ingen annan släkting finns i livet ska
man kunna få arvsrätt för den släkt som ändå finns.
På så vis kan släktbanden stärkas.
Om man ser på de människor som kommer hit till
Sverige som invandrare ser vi vilken funktion släkten
har och hur det sociala och ekonomiska skyddsnätet
förstärks. Jag kan tänka mig att när dessa människor
uppfattar att de inte har arvsrätt efter varandra blir de
bestörta. Det kan vara så att en hel familj utplånas
genom en olycka och att man inte har skrivit något
testamente.
Utskottsmajoriteten skriver i betänkandet att All-
männa arvsfonden i sin allsmäktighet kan ändra på
detta om det visar sig att det finns starka skäl. Men
det som jag har fått veta från allmänheten under den
här tiden är att det minsann inte är det lättaste att
diskutera med Allmänna arvsfonden. Man behöver
väldigt starka bevis och helst ett testamente för att
kunna rucka på de pengar som finns i Allmänna arvs-
fonden.
Jag yrkar bifall till reservation 2.

Anf. 52 MARINA PETTERSSON (s):
Fru talman! Vi behandlar nu betänkandet LU14,
Några frågor om arv och testamente. Det är tre mo-
tioner som har väckts under den allmänna motionsti-
den år 2000, och de rör laglottsinstitutet, arvsrättens
utsträckning och möjligheterna att registrera testa-
menten.
Redan nu vill jag yrka bifall till utskottets hem-
ställan och avslag på reservationerna.
Fru talman! Man kan leva som förälder under
många årtionden. Barnen växer upp, och man ser dem
bilda egna familjer. Barnbarnen kommer. Vi får ofta
se både dem och barnbarnsbarnen växa upp. Detta
beror på att vi har ett friskare liv och lever längre.
Under denna långa tid kan det inträffa att det skär sig
mellan föräldrar och barn. Att en släktfejd inträffar
kan bero på både stora och små saker. Ibland är det
barnen som inte kommer överens med sina föräldrar,
och ibland är det föräldrarna som inte kommer över-
ens med sina barn.
I en motion som behandlas i detta betänkande har
krav rests på att laglotten ska tas bort. Stig Rindborg
har i motion L409 anfört att laglotten ska tas bort när
barnen nått den ålder då föräldrarna inte längre är
försörjningspliktiga.
Oavsett varför motionären anser att laglotten ska
tas bort är det så att laglotten värnar om de barn som
föräldrarna kanske aldrig har sett, de barn som föräld-
rarna aldrig har brytt sig om, de barn som är särkull-
barn och de barn som föräldrarna har förskjutit. La-
gen måste också generellt ta hänsyn till de flestas väl
och ställa sig också på den svages sida, för att största
möjliga rättvisa ska kunna skipas.
I det delbetänkande som har kommit från Ärvda-
balksutredningen har man inte funnit annat än att
1988 års förändringar i arvsordningen synes stå väl i
överensstämmelse med allmänhetens rättsuppfattning.
Utskottet anser inte att laglottsinstitutet som så-
dant bör avskaffas. Utskottet förutsätter att en ge-
nomlysning av laglottsinstitutet aktualiseras inom
ramen för det fortsatta arbetet med beredningens
slutbetänkande.
Fru talman! I denna motion anser Stig Rindborg
och Moderaterna att staten inte genom lagstiftning
ska lägga sig i hur föräldrar önskar disponera sin
egendom efter sin bortgång. Utskottet har i sitt ställ-
ningstagande gjort bedömningen att laglottsinstitutet
inte ska avskaffas. Om en närmare genomlysning som
aktualiseras av Ärvdabalksutredningen visar sig vara
påkallad förutsätter utskottet att detta görs inom den
ramen just i den fortsatta beredningen av utredning-
ens slutbetänkande.
Vad beträffar kravet i motion L408 att kusiner
skulle få arvsrätt, som Stig Rindborg också står för,
hävdar han - tvärtemot den förra motionen, som jag
har pratat om - att man ska ta bort arvsrätten för barn
som föräldrarna inte har försörjningsplikt för.
Jag läser ur motionen: "Genom familjen får indi-
viden ett historiskt sammanhang, förankring och ett
kontaktnät över generationsgränserna". Några rader
längre ned står det: "En lagändring om att återinföra
arvsrätt för kusiner skulle ytterligare kunna förstärka
den känslomässiga och praktiska betydelse som fa-
miljen och släkten enligt vår uppfattning bör ha."
Fru talman! Med detta lilla anförande vill jag yrka
avslag på motionerna och bifall till utskottets hem-
ställan.

Anf. 53 STIG RINDBORG (m):
Fru talman! Jag vill uppehålla mig vid två arvs-
frågor, och den första gäller just kusiners arvsrätt.
1928 tog man bort kusiners arvsrätt. Det har gått en
hel del tid sedan dess. Jag vill konstatera att på den
tiden bestod barnkullarna ofta av 8-10 barn, och
kusinerna var 40-50 stycken. Kommunikationerna
var över huvud taget betydligt sämre än i dag. I dag är
släkten ofta bestående av ett eller två barn i familjen,
och kusinskaran är en handfull.
Jag tycker att det är dags att se över den här frå-
gan och bedöma hur det hela slår i förhållande till den
nära släkten. Det sägs att kusiner inte är så nära släkt,
att man knappt känner dem. Det är möjligt att det var
så 1928, men jag har 50-60 kusiner, och jag känner
alla väl. Mina barn har däremot bara några kusiner,
för de lever i den tid som är nu.
Jag tycker att man ska se över det här. Om exem-
pelvis en familj är ute och reser med bil, vilket är
vanligt, och det händer en olycka där alla avlider
finns det måhända inga andra arvingar än kusiner -
om de hade arvsrätt. Jag tycker att man bör överväga
om det är riktigt att då säga att staten med sina insti-
tutioner ska gå in och ta hand om detta i stället.
Jag yrkar inte bifall till det här förslaget. Elizabeth
Nyström och jag har velat väcka frågan för att se hur
den kan utveckla sig. Jag tror att den kommer att bli
föremål för diskussioner. Jag yrkar inte bifall därför
att det har redan gjorts, och jag biträder det yrkandet.
I nästa fråga yrkar jag inte bifall, för jag vill spara
tid. Det är en fråga som kommer att aktualiseras yt-
terligare, såvitt jag förstår, genom att Ärvdabalksut-
redningen anser att en mer grundläggande genomlys-
ning av laglottsinstitutet bör komma till stånd, vilket
redovisas på s. 4 i betänkandet.
Jag har den enkla synpunkten att om en person har
rätt att ingå vilka avtal han vill - jag tycker att det är
en grundpelare i vårt samhälle - beträffande sina
tillgångar ska den rätten inte helt plötsligt beskäras
när han avlidit. Även om han har skrivit att han vill
disponera över sina tillgångar på ett visst sätt har han
bara rätt att disponera över hälften om han har brös-
tarvingar.
Jag tycker att det är dags att överväga om man
inte ska nyansera det här ingreppet. Elizabeth Ny-
ström och jag är överens om att det är viktigt att det
blir en genomlysning. Man kan ta upp många exem-
pel på hur det här kan slå i olika lägen.
Klart är i alla fall att om jag skriver ett testamente
gäller inte detta mer än till hälften om jag har bröstar-
vingar som vill annorlunda. Ta bara exemplet att jag
driver ett mindre företag och vill att de som arbetar i
företaget tillsammans med mig ska ta över företaget.
En sådan disposition kan jag inte göra. Jag har förvis-
so ett bekymmer utöver att jag har en laglottsin-
skränkning, och det är skatten. Jag tycker inom pa-
rentes att man ska ta bort skatt på arv. Då blir det
lättare över huvud taget att låta småföretag gå vidare.
Förvisso kan den som är duktig på juridik och liknan-
de redan i livet ta bort möjligheterna för bröstarvingar
genom att skapa stiftelser, om företaget inte är alltför
litet, som sedan sköter och driver företaget. Men jag
tycker att jag ska ha rätt som ägare till tillgångar att
förfoga över dem.
Jag är medveten om att om barnen är omyndiga
och jag är försörjningsskyldig kan det vara befogat.
Motionen går ut på att det är icke-försörjningspliktiga
barn - för vilka jag alltså har försörjningsplikt - som
är aktuella. Den går helt enkelt ut på att det är perso-
ner som själva är myndiga och kan ta hand om sitt.
Visst är det strid om arv och liknande, men det ska
väl inte ligga till grund för en lagstiftning som för-
hindrar en utveckling där jag själv får förfoga över
det jag till äventyrs har kunnat skapa och på det viset
på bästa sätt låta det få en fortsättning.
Det gör att jag tror att det kommer att bli mer de-
batt om det här i framtiden. Men jag tror inte att tiden
är mogen för att nu begära votering. Det kommer vi
också att spara tid på att slippa.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 10 §.)

9 § Författningsfrågor

Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande 2000/01:KU11
Författningsfrågor.

Anf. 54 NILS FREDRIK AURELIUS (m):
Fru talman! Den viktigaste av alla de författnings-
frågor som behandlas i detta motionsbetänkande
handlar om domstolarnas lagprövningsrätt, inklusive
borttagande av det s.k. uppenbarhetsrekvisitet, som
jag snart ska återkomma till. Sveriges inträde i EU
har aktualiserat författningsdebatten och då inte minst
frågorna om maktdelning. Bland de många publika-
tioner som behandlar dessa frågor kan t.ex. nämnas
antologin Maktdelning, den första av Demokratiut-
redningens många forskarvolymer.
Inrättandet av en i väsentliga avseenden fristående
riksbank kan, liksom nu senast beslutet om en fristå-
ende riksrevision, ses som ett uttryck för krav på en
bättre maktdelning. Denna tradition har annars histo-
riskt sett inte varit så stark i Sverige, även om de
fristående ämbetsverken och de åtminstone på pappe-
ret självständiga kommunerna finns med redan i 1809
års regeringsform som ett exempel, kan man säga, på
maktdelning. Mötet med den kontinentala traditionen
har nu fört upp dessa frågor på dagordningen. Bakom
den politiska diskussionen kan den filosofiskt intres-
serade finna den gamla motsättningen mellan rättspo-
sitivism och värdenihilism å ena sidan, och mera
naturrättsligt färgade föreställningar å den andra.
Den inhemska konstitutionella debatten har under
senare år bl.a. handlat om huruvida det är rimligt från
ett medborgarperspektiv att Sverige klamrar sig fast
vid uppenbarhetsrekvisitet samtidigt som rättsutveck-
lingen i Europa går i motsatt riktning. Man kan med
fog hävda att skyddet för de medborgerliga fri- och
rättigheterna får substans först när det finns en reell
möjlighet för domstolar och andra rättstillämpade
organ att underkänna lagstiftning som kränker dessa
rättigheter. Denna skyldighet har svenska domstolar
och myndigheter i dag, men endast i de fall där lag-
stiftningen uppenbart kränker individers och företags
rätt. Att lagstiftning kränker medborgarnas rättigheter
lite lagom får vi alltså tåla, som en ledare i Svenska
Dagbladet ironiskt uttryckte det i förra veckan.
Varken EG-rätten, som har företräde framför
svensk lag, eller Europakonventionen, som gäller som
svensk rätt, kräver att brister i lagstiftningen ska vara
uppenbara. Såväl Europadomstolen i Strasbourg som
EG-domstolen i Luxemburg kan redan underkänna
svenska lagar oberoende av uppenbarhetsrekvisitet,
medan svenska domstolar bara kan göra det om lag-
stiftningen bygger på EG-rätt. Det är med andra ord
ganska tydligt att uppenbarhetsrekvisitet är överspelat
efter Sveriges EU-inträde. Reservanterna gör ett de-
sperat försök - det finns nämligen reservanter från s
och v på denna punkt - att hävda att uppenbarhets-
rekvisitet fortfarande kan fungera i så att säga in-
hemska sammanhang, men detta övertygar inte. Det
är inte längre möjligt att upprätthålla skillnaden mel-
lan svensk och europeisk rätt på det sättet.
Docent Joakim Nergelius, en känd debattör i des-
sa frågor, har i artiklar och även vid ett KU-
seminarium i fjol menat att genombrottet kom när
Demokratiutredningen för ett år sedan föreslog att
domstolarnas rätt att underkänna lagar ska stärkas och
kravet på uppenbart fel tas bort. Det förtjänar att
understrykas att den parlamentariskt sammansatta
utredningen var enig på denna punkt. Man kan säga
att Demokratiutredningens ställningstagande växte
fram som en naturlig följd av resonemang om en
juridisk kvalitetssäkring, som man uttryckte det, som
ett led i en bättre fungerande demokrati. Detta ledde
till krav på en större rättssäkerhet för individer och
kommuner i deras mellanhavanden med staten.
Enligt en traditionell vänsteruppfattning i Sverige
kan större domstolsmakt uppfattas som en demokra-
tisk förlust. Fragment av denna åsikt kan vi finna i
reservation 12 av s och v. Enligt min mening är detta
emellertid en missuppfattning. En bättre maktdelning
är till att börja med inget nollsummespel, som bl.a.
professor Olof Petersson har framhållit. Framför allt
är det ändå så att det är riksdagen som stiftar lag. Det
är inget konstigt i att vissa lagar, demokratiskt beslu-
tade av riksdagen, underordnas andra lagar i en
normhierarki. Grundlagarna har ju också stiftats de-
mokratiskt. Portalparagrafen till regeringsformen slår
som bekant fast att makten utövas under lagarna.
Domstolens uppgift blir att pröva om det som vi kan
kalla vardagslagstiftningen stämmer med grundlagen.
Politikerna har förstås alltid möjligheten att ändra en
lag som inte bestått provet eller att ändra grundlagen.
I en förlängning kan övervägas om en författ-
ningsdomstol kan bidra till något mer. Vi har för vår
del markerat en öppenhet i frågan om hur en författ-
ningsdomstol ska konstitueras. En möjlighet kan vara
att låta domare ur Högsta domstolen och Regerings-
rätten bilda en sådan domstol. Det är för övrigt intres-
sant att se hur reservanterna försöker tona ned det
nuvarande lagrådets roll, vilket ju kan förefalla para-
doxalt. Normalt brukar man hävda att det minsann
räcker med lagrådet som garant för att grundlagarna
respekteras. Reservanterna förefaller också dåligt
medvetna om hur det ser ut i vår omvärld. Jag citerar
ur reservanternas alternativtext: "Utskottet vill erinra
om att författningsdomstolar främst förekommer i
förbundsstater. Författningsdomstolens viktigaste
uppgift i Tyskland är att slita kompetenstvister mellan
delstater och förbundsrepubliken."
Nu är det faktist så att Tyskland inte bara har för-
fattningsdomstolen i Karlsruhe, som reservanterna
verkar tro. Denna i och för sig viktiga domstol regle-
rar bl.a. tvister mellan staten och de s.k. länderna,
delstaterna. Men dessutom har alla delstater egna
författningsdomstolar. Inom EU för övrigt har Italien,
Luxemburg, Portugal, Spanien och Österrike författ-
ningsdomstolar, och Belgien, Grekland och Frankrike
liknande institutioner. I länder som nyligen befriats
från diktatur, t.ex. i östra Europa, är författningen och
författningsdomstolen viktiga instrument för att beva-
ra rättsstaten, men förvisso inte bara där. Vid KU:s
besök i Sydafrika kunde vi märka exempelvis vilken
stor betydelse författningsdomstolen där tillmättes.
Jag tror att det vore önskvärt om vi kunde få en
uppslutning från exempelvis socialdemokraterna i en
fortsatt debatt om en eventuell författningsdomstol
och om hur den ska utformas. Nu tycker jag att man
lite väl enkelt väljer att bara ställa sig vid sidan av.
Reservanterna skriver vidare om det önskvärda i
att författningsförändringar beslutas i stor enighet. Ja
då, det finns anledning att instämma i den synpunk-
ten, men det som vi nu har att ta ställning till är ju
inte det slutliga avgörandet utan frågan om en utred-
ning.
Också i en annan fråga reserverar sig s och v,
nämligen den som gäller folkomröstningar. Majori-
teten menar att folkstyrelsen kan vitaliseras genom att
medborgarna i folkomröstning deltar i och påverkar
besluten på ett tydligare sätt. Folkomröstningar kan
alltså vara ett gott komplement till den representativa
demokratin. En parlamentarisk utredning bör därför
följa upp 1996 års folkomröstningsutredning.
Enmansutredaren, som lämnade sitt förslag 1997,
menade bl.a. att det borde bli möjligt att anordna
beslutande folkomröstningar utöver vad som är möj-
ligt för närvarande. Beredningen av hans förslag har
emellertid enligt uppgift från Regeringskansliet - som
det heter - avslutats, vilket innebär att ingenting
kommer att hända vidare, om inte riksdagen tar initi-
ativet genom en hemställan till regeringen. Det är
också detta som utskottets majoritet föreslår.
Fru talman! Åtskilliga intressanta frågor behand-
las i detta betänkande, men då de flesta har avhand-
lats tidigare, och kanske inte bara en gång, har jag
valt att koncentrera mig framför allt på förslaget om
att utreda en bättre lagprövning. När det gäller antalet
riksdagsmän, som vi från moderat sida vill reducera
till det rimligare antalet 249, vill jag dock än en gång
framhålla det godtyckliga i att antalet ledamöter i
dag, år 2001, ska vara bestämt av hur många leda-
möter som skulle avgå med pension när första och
andra kammaren slogs ihop.
Slutligen några ord om en fråga där utskottet till
slut enades - efter viss och inte så liten diskussion om
formuleringar - nämligen beträffande författnings-
regleringen av adeln. Enligt utskottets mening "finns
det skäl att pröva förutsättningarna för och konsek-
venserna av en ändring av den nuvarande reglering-
en". Det är en ganska öppen skrivning. Jag vill påpe-
ka att med tanke på att den gällande regleringen utgår
från överenskommelser som ingåtts mellan staten och
adeln bör en eventuell ändring ske efter samtal mellan
de inblandade parterna. Om detta kan man tala myck-
et om man vill det, men det har att göra med både
1809 års regeringsform och regeringsformen.
Det faktum att riddarhusordningen och privilegie-
brevet publiceras i offentligrättslig ordning i SFS har
uppenbarligen upprört känsliga radikala sinnen, som
här tycker sig ha upptäckt ett övergrepp. Man kan
möjligen tycka att det finns åtskilligt annat att vara
upprörd över här i världen, men sinne för proportio-
ner är nu en gång för alla inte något som automatiskt
följer av ett radikalt engagemang.
Hur som helst har det varit intressant att ta del av
frågan i utskottet. Det har också varit intressant att
läsa inlagorna från riddarhuset till utskottet. Det är
slående att de gamla privilegierna från 1723 i stor
utsträckning bestod av sådant som numera inte är så
exklusivt, som t.ex. förmånen att få befinna sig ut-
omlands utan särskilt tillstånd. Som säkert många här
erinrar sig var det i vissa länder en förmån som för
inte så få år sedan endast betrodda medlemmar av
kommunistpartiet hade.
Tillåt mig att här anföra en lite långtgående histo-
risk analogi. Den intressanta brevväxlingen med
riddarhuset gör att man får en ny blick på saker som
för inte alltför länge sedan var aktuella i vår omvärld.
Lite tillspetsat kan man väl säga att kommunistparti-
erna i många av våra grannländer för inte mycket mer
än tio år sedan utgjorde ett slags realsocialistiskt
adelskap. I historisk belysning blir åtskilligt i vår
samtid tydligt.
Fru talman! Jag står naturligtvis bakom alla de
moderata ställningstagandena men yrkar för tids vin-
nande bifall endast till reservation 1.

Anf. 55 KENNETH KVIST (v):
Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till re-
servation nr 10 om statschefens ställning och om
införande av republik. Mats Einarsson kommer att
tala ytterligare om den reservationen. Jag yrkar också
bifall till reservation nr 12.
Många ärenden i det här betänkandet är stora,
principiellt viktiga och intressanta. När jag så här i
efterhand ser på betänkandet blir jag en smula ånger-
köpt över att inte aktivt ha verkat för en uppdelning
av detta, så att olika frågor hade kunnat lyftas fram i
skilda debatter. Man får antingen göra val eller argu-
mentera mycket kortfattat och telegrammatiskt. Jag
ska försöka göra några val.
Också en annan sak är jag kanske delvis ånger-
köpt över, nämligen att vi skrev ihop oss om adeln.
Alla partier utom Moderaterna ville egentligen av-
skaffa den offentligrättsliga regleringen av adeln,
men Moderaterna kunde sys in i enigheten genom att
vi valde lite mera öppna skrivningar. Utskottsmajori-
tetens syfte är emellertid att adelns kvarstående of-
fentligrättsliga position ska avskaffas. Det bör klart
framföras, inte minst mot bakgrund av det som sagts
av föregående talare.
Författningsfrågor, som behandlas i detta betän-
kande, gäller i djupaste mening demokratin och de-
mokratisynen. Representativ demokrati, dvs. att fol-
ket ska kunna välja och vraka representanter till en
folkförsamling, t.ex. riksdagen, som styr riket är
relativt ny. Ända in på 1700-talet var direktdemokrati
den enda form som man kunde tänka sig, och därför
ansågs också demokratiskt styrda stater vara en ren
utopi. Sedan växte sig tanken på en folkrepresentation
allt starkare, men den kom egentligen ur två olika
liberala eller motsvarande filosofiska strömningar.
Den ena strömningen, kanske framför allt repre-
senterad av Bentham, hade den inställningen att fol-
ket inte var förmöget att styra sig självt och att det
därför behövde representanter. Det var kanske en
variant av vad den konservative statsmannen och
ursprungsteoretikern Burke hade för sig, nämligen att
flertalets välde alltid skulle leda till ett förtryck av
minoriteten, dvs. överklassen.
Den andra strömningen såg det hela som en mera
praktisk fråga. Folket kan styra, men ett stort land kan
inte styras på stormöten eller genom ständiga folkom-
röstningar om lagstiftningens alla konkreta detaljer.
Därför måste det väljas representanter för folket - ett
folk som dock självt är fullt förmöget att ta ansvar
och ett folk som därför ska ha rätt att välja och även
avsätta representanter. Denna syn som gick i mera
radikal liberal riktning, till att börja med, fördes fram
av filosofen John Stuart Mill.
Ur dessa båda riktningar stammar två positioner
som gör sig gällande i dagens debatt. Den första har
sina rötter i den mera konservativa synen. Demokra-
tin måste förses med gränser och regler som begrän-
sar området för majoritetens beslut. Över folkets
valda representanter bör ställas höga vad man kallar
oberoende experter, som ska övervaka att majorite-
tens företrädare håller sig inom vissa gränser. Man
vill införa olika former av minoritetsveton, man vill
skapa författningsdomstolar eller liknande organ för
att omintetgöra majoritetens vilja, försåvitt den anses
strida mot vissa regler.
Denna typ av ståndpunkt brukar kallas för kon-
stitutionalism. Ståndpunkten är inte kontroversiell när
det gäller demokratins eget område. Majoriteten ska
naturligtvis inte få fatta sådana beslut som skulle
hindra minoritetens möjlighet att själv kunna bli ma-
joritet. Majoriteten får inte upphäva demokratiska fri-
och rättigheter. De ska gälla för alla. De får i princip
inskränkas bara för att skydda andras rättigheter, dvs.
den enes yttrandefrihet blir illusorisk om den andre
ständigt får överrösta henne eller honom.
Konstitutionalismen företräddes främst av höger-
krafter för att begränsa demokratins och politikens
möjligheter i stort. Den är en mera konstitutionell-
juridisk variant av de nyliberala angreppen på folk-
styrets utrymme.
Mot detta står folksuveränitetens princip, som
hävdar att av folket avsättbara och valda represen-
tanter ska ha makt över politiken i dess helhet. In-
skränkningar i majoritetens makt ska i princip tillåtas
av hänsyn till minoritetens oförytterliga rätt att kunna
bli majoritet. Enligt denna uppfattning ska emellertid
folkmajoritetens åsikter direkt kunna omsättas i prak-
tiken. Folket tillmäts kapaciteten att rösta bort den
majoritet som gör övertramp mot demokratin. De
folkvalda ska vara ansvariga inför folket. De ska inte
vara ansvariga inför förment oberoende experter och
domare som förutsätts stå över folket. Det finns näm-
ligen inte några socialt och politiskt oberoende perso-
ner. Alla har en social identitet, finns i ett socialt
sammanhang och har en tillhörighet. Experterna är,
som regel, lierade med och själva en del av den över-
klass som vill bevara den bestående ordningen.
Höger och vänster har alltid grupperat sig kring
dessa positioner. Även borgerligheten, Folkpartiet,
Centerpartiet, har haft en folksuveränitetsådra och
tradition, medan Moderaterna har dragit åt det andra
hållet.
Det finns också av olika historiska skäl betydande
internationella skillnader. I Sverige har vi med lång
tradition från de olika ståndens representation osv.
kommit till en tradition där folksuveränitetstänkandet
utgör en grund för vårt författningstänkande. I andra
länder är det tyvärr inte så, och där har man också
baserat mycket av författningarna på Montesquieus
maktdelningsfilosofi.
Detta går igen ganska tydligt i betänkandet. I mo-
deraternas reservation nr 1, som de dess bättre är
ensamma om, uttrycker de att det finns två syner på
demokratin och att de företräder en maktdelning, dvs.
de vill ändra på tänkandet om folksuveräniteten. Det
är samma tankegång som går igenom i det som har
blivit utskottsmajoritetens skrivning om att införa en
författningsdomstol. Det tragiska är att partier som
man trodde skulle förstå folksuveräniteten - t.ex.
Miljöpartiet, som av dessa demokratiska skäl har varit
motståndare till EU, EMU, systemet med en s.k.
oberoende riksbank - inte har förstått de principiella
konsekvenserna av sin politik. Det är också tråkigt att
Centerpartiet med sina folkrörelsetraditioner inte
riktigt lever upp till dem utan är angeläget om att gå
in i den moderata fållan, liksom också Folkpartiet.
Jag vill t.ex. hänvisa till ett studium av liberalen
Svante Nycanders studier om domstolsmakten i USA
- för att anföra någon Folkpartiet närstående person
som har en mera klartänkt uppfattning.
Fru talman! Det är oerhört glädjande att socialde-
mokratin - vars majoritetsuppfattning i EU- och
EMU-frågan och när det gäller Riksbankens ställning
jag inte delar utifrån argumenten om folksuveränitet
osv. - här har kunnat skriva ihop sig med oss med en,
i min mening, mycket klar och bra reservation, näm-
ligen reservation 12 om lagprövningsfrågor.
Det är klart att detta uppenbarhetsrekvisit i sig
inte är den lyckligaste av alla lösningar. Men så länge
vi har ett system där domstolarna ska ha en viss lag-
prövningsmakt är detta nödvändigt. Lagprövnings-
makten borde rätteligen vara ägd av och skötas av
riksdagen. Om någon skulle finna att en lag skulle
strida mot grundlagen, skulle detta prövas av folkets
valda representanter som är ansvariga inför folket och
inte av domstolar, som på det sättet skulle försvaga
folkstyret och urgröpa demokratin. Vi har enats om
den riktningen i reservationen.
Detta innebär att vi yrkar avslag. Vi beklagar att
det har blivit en minoritet. Ser man teoretiskt på frå-
gan och hur partierna tidigare har grupperat sig kring
frågan, borde det ha varit en majoritet som avvisar
tankegången på en författningsdomstol, på att exper-
ter ska tukta folkstyret.
Det viktiga är att vi får en bra lagstiftning genom
en bra beredningsprocess. Vi har en noggrann och bra
beredningsprocess i Sverige. Det gör att vi får lagar
som är hållbara och där lagprövningen sällan behöver
användas.
Nils Fredrik Aurelius säger att det inte är möjligt
att upprätthålla skillnaden mellan svensk rätt och EU-
rätt så att vi kan ha kvar uppenbarhetsrekvisitet. Det
är väl ändå en väl defaitistisk hållning, trots att vi är
med i EU. Förvisso har EU på EU-områdena en lag-
stiftning som gäller över svensk lag, men fortfarande
finns det en viss anledning att ha kvar svensk riksdag.
Fortfarande finns det nationell lagstiftning på områ-
den som EU-arbetet åtminstone inte ännu omfattar.
Det gör att det faktiskt är möjligt att upprätthålla
svenska regler, annars skulle riksdagen kunna packa
ihop eller förminskas - som moderaterna vill i en
annan motion, som jag är glad att Nils Fredrik Aure-
lius inte yrkar bifall till.
Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till de
nämnda reservationerna. Jag hälsar med tillfredsstäl-
lelse att riksdagen nu kräver en utredning som ska
göra att adeln upphör att vara ett offentligrättsligt
subjekt.

Anf. 56 NILS FREDRIK AURELIUS (m) re-
plik:
Fru talman! Det är väl bäst att påpeka en gång till,
att det faktum att vi från moderat sida inte brukar
yrka bifall till samtliga reservationer inte är ett ut-
tryck för att vi inte står bakom dem som vi har skrivit.
Det är ett smidigt sätt - som borde spridas till andra
partier - att stå bakom alla sina reservationer men
yrka "för tids vinnande" bifall till den första.
Det Kenneth Kvist i övrigt diskuterar om uppen-
barhetsrekvisitet är ett mycket tunt försvar. Det är
uppenbart att väldigt stora områden på grund av vårt
medlemskap i EU har kommit att undandras från
tillämpningen av detta rekvisit. Man kan fråga sig var
det då är för mening med att ha det kvar.
Vad är det för speciell folksuveränitetspoäng i att
en överprövning av lagar och beslut som kanske går
emot den enskilde eller en kommun ska ske i Luxem-
burg eller i Strasbourg och inte i Sverige genom ett
reglerat överprövningsinstitut - det kan vara en för-
fattningsdomstol?
Det är inte så att vi saknar lagprövning i dag. Jag
vet inte om Kenneth Kvist tycker att vi ska ta bort
också den vi har i dag för att få ännu starkare folksu-
veränitet. Ska vi t.ex. ta bort Lagrådet? Behövs det
någon lagprövning över huvud taget? Det är en up-
penbart orimlig hållning att denna inte kan vara till
nytta i en demokrati, liksom för övrigt också makt-
delning.
Det innebär inte att det inte är politikerna som be-
stämmer lagarna. Det innebär inte heller att det är
någon annan än politikerna som fastställer grundlag.
En sådan domstol, exempelvis en lagprövande in-
stans, ska se till om vardagsjuridiken stämmer med
det man mycket noggrant och enligt vissa procedur-
regler har bestämt ska vara grundlag.
Demokratin gäller naturligtvis ändå. Politikerna
har alltid möjlighet att ompröva t.o.m. grundlagen.

Anf. 57 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Det är klart att jag som kritiker av det
svenska medlemskapet i EU inte vill att några lagar
ska överprövas av Luxemburgdomstolen. Men den
frågan får falla tillbaka på dem som verkande för att
vi hamnade som medlemmar i EU. Det kommer vi
inte ifrån även om vi skulle införa mer makt och en
ökad politisering av svenska domstolar. EU-
domstolens avgöranden liksom EU-besluten gäller
likväl ovanför dessa som en ytterligare instans inom
EU-området, eftersom EU-rätt går före nationell rätt.
Det hjälper alltså inte Nils Fredrik Aurelius i den här
argumentationen.
Fru talman! Vi ska ha en lagprövningsrätt. Den
ska vara mycket stark, men den ska utövas av framför
allt riksdagen. Lagrådets ställning i främst den förbe-
redande lagstiftningsprocessen är viktig, och den
används. Lagrådet ger för det mesta mycket kloka
synpunkter som förbättrar lagstiftningen. Vi får en
kvalitet på lagstiftningen som i förhand ser till att de
lagar som antas i mycket få fall kommer att vara
tvivelaktiga från grundlagssynpunkt. Detta är helt
avgörande.

Anf. 58 NILS FREDRIK AURELIUS (m) re-
plik:
Fru talman! Resonemanget om EU tror jag inte att
jag behöver bemöta. Det är naturligtvis alltid svårt att
sitta på flera stolar samtidigt, som Kenneth Kvist här
visade.
Det är naturligtvis så med all lagprövning att den
har en god effekt på det viset att den påverkar de
beslut som ska fattas. Man har anledning att tänka
efter före om den lag man tänker besluta om håller
måttet i förhållande till de övernormer, de lagar i en
normhierarki, som man tidigare har beslutat om.
I den meningen är det bra med lagprövning. Frå-
gan är bara varför Kenneth Kvist just håller fast vid
den lagprövning vi har i dag och absolut inte kan
tänka sig att ha det som i många andra länder, som
ändå får anses vara goda demokratier, och införa en
mycket bättre lagprövning.
Eller är det så, Kenneth Kvist, att alla de länderna
eller alla delstater i Tyskland, som jag nämnde, som
har författningsdomstolar på något sätt är demokra-
tiskt otillräckliga eller brister i folksuveränitet för att
de respekterar att demokratiska vardagsbeslut ska
kunna kontrolleras och överprövas mot grundlagen?
Det kan väl ändå inte vara meningen.

Anf. 59 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Det är inte vår uppgift att recensera
andra länder. Andra folk får anta sina författningar
efter vad de anser vara bäst. Men i den svenska tradi-
tionen utgår vi från ett folksuveränitetstänkande. Det
är viktigt att slå fast detta.
Fru talman! Den som sitter på flera stolar är i så
fall Nils Fredrik Aurelius. Han vill in i EU, men han
vill inte ha EU:s överprövning över svensk lag. Det är
väl i varje fall antingen att vara demagog eller att ha
en viss dikotomi i sin uppfattning.
Visst bör man revidera den nuvarande svenska
modellen för lagprövningsrätt. Men samtidigt är det
också ett värde i att vi har en enhällighet kring
grundlagsfrågor. Man måste se detta som en sorts
kompromissmakande med olika synpunkter där kan-
ske ett visst inlag av maktdelning är ofrånkomlig. Det
finns ändå en viss andel av riksdagen som propagerar
för detta.
Vi ska ha en grundlag som ligger någorlunda fast
och samlar en bred majoritet. Därför går det kanske
inte att det ena eller andra partiet utifrån en ren prin-
cip dikterar eller tror sig kunna forma grundlagen.
Det är ändå utomordentligt viktigt för debattens skull
att vi klargör dessa skillnader och om det är folksuve-
räniteten som ska råda och riksdagen som på folkets
vägnar ska utöva makt eller om det är s.k. förment
oberoende experter som ska stå över folkets rösträtt
och folkets representanter.

Anf. 60 INGVAR SVENSSON (kd):
Fru talman! Demokratin bärs upp i huvudsak av
två viktiga fundament - människovärdesprincipen
och insikten om människans ofullkomlighet. De yttre
formella strukturerna som vi i dag diskuterar och som
i sig är viktiga för en god demokrati måste vara un-
derordnade dessa principer och bör vara praktiska
konsekvenser av detta tänkande.
Fru talman! Eftersom vi människor har vår ofull-
komlighet att kämpa med bygger den goda demokra-
tin på att maktfullkomlighet och maktmissbruk be-
möts genom flera relativt oberoende maktcentrum.
Genom sådana skapas balans, jämvikt och korrige-
rande möjligheter. Vi har t.ex. konstitutionsutskottets
kontroll av regeringen, vi har justitieombudsmännens
kontroll av de offentliga myndigheterna och vi har
revisionskontroller av olika slag. Vi har också nyligen
beställt en s.k. oberoende revisionsmyndighet. Där-
emot har vi en relativt tandlös lagprövningsrätt, inte
minst genom det s.k. uppenbarhetsrekvisitet.
Fru talman! Ett område som borde vara av intres-
se för en vitaliserad demokrati är subsidiaritetsprinci-
pen. Det är bara tio år sedan jag var med om att föra
in begreppet i den svenska politiska debatten. De
flesta av oss vet nu att det är en viktig princip inom
EU och gemenskapsrätten. Den borde bli ännu tydli-
gare och viktigare inom EU.
Jag tror vi skulle ha glädje av den principen även
på det nationella planet. Att genomlysa den politiska
kompetensen på de olika nivåerna utifrån den princi-
pen vore väldigt nyttigt. Den är ett utomordentligt
arbetsverktyg för att analysera gränserna mellan det
civila samhället och det offentligt reglerade samhäl-
let. Kanske skulle en sådan genomlysning också kun-
na leda fram till att vi fick tydligare gränsdragningar
mellan kommuner, landsting eller regionfullmäktige
och stat. Detta kommer en följande debatt lite senare i
dag att handla om.
Fru talman! Demokratin behöver förstärkas på
många områden. I dag ser vi också klara hot mot
demokratin. Militanta grupper dyker upp i olika
sammanhang. Jag ska här fokusera några områden
som skulle kunna vitalisera och säkerställa samman-
hangen i demokratin.
Fru talman! För ca 35 år sedan träffades en upp-
görelse mellan de största politiska partierna om vårt
valsystem. Detta var knappast någon gudomligt inspi-
rerad uppgörelse utan en bister kompromiss baserad
på tydliga intressen - kanske främst mellan Social-
demokraterna och Folkpartiet. Enkammarriksdagen
skulle införas med 350 ledamöter. Att man kunde
komma på en idé med ett jämnt antal ledamöter visar
för övrigt att ofullkomligheten är tidlös, och det visar
att även höga politiker kan göra felbedömningar i sina
kompromisser. För övrigt är sista natten i Nice exem-
pel just på den typen av ofullkomligheter. Men vi fick
en enkammarriksdag, en gemensam valdag och en 4-
procentsspärr.
Fru talman! Flera år efter uppgörelsen berättar
Tage Erlander om varför spärren till riksdagen blev
just 4 %. Det är ju sannerligen inte någon nivå base-
rad på relevanta demokratiska avvägningar. Nej, det
var den krassa taktiska verkligheten som gällde och
som avgjorde. Tage Erlander berättar att han ville
hålla spärren på så låg nivå att kommunisterna -
numera Vänsterpartiet - skulle kunna hålla sig kvar i
riksdagen. Han berättar också att folkpartiledaren
Bertil Ohlin hade ett annat intresse. Han ville ha en så
hög spärr som möjligt för att hålla det dåvarande
Kristen demokratisk samling - numera Kristdemo-
kraterna - utanför riksdagen. Erlander föreslog 3 %
och Ohlin 5 %, och sedan blev kompromissen 4 %.
Där har vi spärrens metafysiska grund.
Föga anade väl Bertil Ohlin att om hans förslag
vunnit gehör så skulle hans eget parti ha drabbats 32
år senare. Vi hade bara varit fem partier i riksdagen i
ett sådant läge.
Fru talman! Vi kristdemokrater vet en del om
spärrens förödande effekter, och Miljöpartiet har ju
också fått smaka dess verkningar.
Dessa mandatfördelningsspärrar brukar motiveras
utifrån behovet av stabila regeringsmajoriteter. Syftet
sägs vara att undvika partisplittring. I och för sig
finns det skäl som talar för att det vore bra med sta-
bila regeringsmajoriteter - eller rättare sagt så är det
bra med stabila regeringsmajoriteter. Men sådana
tillhör faktiskt sällsyntheterna i Sverige, trots detta
valsystem.
Det normala sedan 1970 års val har varit att Sve-
rige har en minoritetsregering. Majoritetsregeringar
har tillhört undantagen, och de har varit kortvariga.
Det finns heller inga garantier för att stabila rege-
ringsunderlag etableras bara för att det finns en kraf-
tig mandatfördelningsspärr.
Mandatfördelningsspärrarna är inte heller någon
garanti för att inte ett stort antal partier skulle kunna
komma in i riksdagen.
Spärren har abrupta effekter. Dessa tröskel- eller
falluckeeffekter är helt orimliga. De kan leda till att
en mycket stor del av svenska folket saknar repre-
sentation i landets parlament. Man kan ha förståelse
för tanken att valsystemet inte ska uppmuntra till
partibildningar utifrån opportunistiska vindar, men
samtidigt är det viktigt att valsystemet heller inte
diskriminerar nya politiska rörelser genom helt orim-
liga tröskeleffekter. Det måste finnas dynamik och
möjlighet till vitalisering i det demokratiska systemet.
Därför bör spärrsystemet avvecklas.
Man skulle kunna lösa problematiken med en in-
trappningsskala, men man kan ju också tänka sig
andra system för att underlätta och vitalisera demo-
kratin. För partier är det ju viktigare att ha någon
representation i parlamentet än att stå helt utanför i ett
system med kraftig initialspärr. Det är sant att små
partigrupper i sig har svårt att greppa hela riksdagsar-
betet. Jag vet det, eftersom jag var med och satt som
politisk sekreterare åt Alf Svensson under åren 1985-
1988. Vi var då ett litet gäng som försökte greppa
hela riksdagsarbetet, så jag vet hur svårt det är. Men
det var ändå viktigare att finnas här än att vara utan-
för parlamentet, även om det var jobbigt. Spärren ger
ju i dag en möjlighet och en chans att få in nästan alla
partier i utskotten, i varje fall om man vill ha ett le-
damotsantal på 17. Men om man skulle få ett flertal
partier strax ovanför 4-procentsspärren så skulle även
det skapa problem.
Man ska komma i håg att det finns en 12-
procentsspärr i valkretsarna, och att man kan bli
etablerad i riksdagen genom att passera den. Då finns
man ju också etablerad här i riksdagen, med svårig-
heter att följa den totala bilden. Det är alltså inte ett
skäl i sig att utskottsrepresentationen kräver en 4-
procentsspärr eller något liknande.
Det finns ett skräckscenario i den här bilden. Ge-
nom att titta på opinionssiffror osv. kan vi se att det
mycket väl skulle kunna bli så att 12-13 % av väljar-
kåren, dvs. de som röstar, blev utan representation i
Sveriges riksdag. Därför tycker vi kristdemokrater att
det är rimligt att man tillsätter en utredning för att se
över spärren. Det kommer ju att ta lite tid innan något
sådant skulle kunna få effekt, men det skulle kunna
beslutas om detta i samband med valet 2006 och träda
i kraft lite senare.
I och med 1998 års val förefaller ju de två partier-
na som genom sin faktiska existens 1966 grundlade
spärrnivån befinna sig en bra bit ifrån farozonen. Det
är visserligen sant, som t.ex. Alf Ross noterar i sin
klassiker Varför demokrati?, att demokratin växer
fram därför att grupper kräver sin rätt. Men trots att vi
kristdemokrater just nu befinner oss en bit från spärr-
gränsen anser vi att den är olycklig, och jag skulle
inte vilja se den situationen att tre av riksdagen sju
partier plötsligt skulle vara orepresenterade här i
kammaren. Det ligger ju, som vår ordförande i KU
brukar uttrycka sig, "i farans riktning". Det förvånar
mig något att två av dessa partier inte inser det realis-
tiska och allvarliga i situationen. Men jag förstår att
prestigen sitter djupt i sammanhanget. Jag gläder mig
ändå åt att Vänsterpartiet och Miljöpartiet har ställt
sig bakom våra synpunkter i den här delen.
Jag yrkar bifall till reservation nr 5.
Fru talman! Ett annat område som skulle kunna
bidra till att vitalisera det demokratiska tänkandet är
förbättrade regler på folkomröstningssidan. Vi har nu
möjligheter till rådgivande folkomröstningar och vi
har möjligheter till beslutande folkomröstningar i
grundlagsfrågor. Efterhanteringen av de rådgivande
folkomröstningarna har inte alltid varit ägnade att
förstärka förtroendet för det politiska systemet. Jag
kan nämna folkomröstningen om höger- och vänster-
trafik och den om kärnkraften.
För några år sedan kom det ett tillkännagivande
från konstitutionsutskottet om en utredning av folk-
omröstningsinstitutet, dels kom det ett 1993/94, dels
ett 1995/96. Man tillsatte så småningom en expertut-
redning om detta, där professor Olof Ruin blev den
särskilda utredaren. Betänkandet lämnades i mars
1997, men sedan har egentligen ingenting hänt. Den
särskilda utredaren tog fram ett avsevärt underlag för
sina bedömningar. I direktiven förutsattes faktiskt att
resultatet av den särskilda utredarens arbete skulle
leda vidare till en översyn av gällande regler och ett
övervägande av författningsändringar. Det är vår
inställning att det nu är dags att fullfölja det arbetet.
Det är en så pass viktig författningsfråga att det uti-
från det material som den särskilda utredaren har tagit
fram är rimligt att den bereds i en parlamentarisk
utredning. Det är därför glädjande att det nu finns en
utskottsmajoritet för detta.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan i
betänkandet i denna del.
Jag är för min del inte vän av folkomröstningar i
tid och otid, men jag tror att ett förbättrat regelverk
för folkomröstningar skulle öka respekten och förtro-
endet för det politiska systemet. Och jag förstår inte
den uppenbara rädslan hos socialdemokrater och
vänsterpartister för att utreda frågorna. Vad är det
som är så farligt att utreda? Vi har ju kodexen att
förändringar av det politiska systemet bör ske i bred
enighet, så utredningen i sig utgör ju inte något akut
faromoment. Är ni rädda för en utökad kunskap på
området?
Fru talman! Vid i övrigt oförändrade förhållanden
är ett stats- och samhällsskick mer demokratiskt ju
fler relativt oberoende maktcentrum det omfattar och
ju bättre jämvikt som föreligger mellan dem.
Fru talman! Detta synsätt har dessvärre inte varit
alltigenom vägledande för uppbyggnaden av den
svenska konstitutionen. I huvudsak har den moderna
svenska traditionen byggts på den s.k. folksuveräni-
tetsprincipen, som Kenneth Kvist var inne på tidigare,
dvs. att all makt är koncentrerad till den folkvalda
församlingen. I mindre grad har man fokuserat på
maktdelningsprincipen.
Även om 1809 års regeringsform delvis anses
bygga på ett maktdelningstänkande har det i liten
utsträckning haft någon sådan konstitutionell effekt,
bortsett från att riksdagen och regeringen i dag utgör
två maktcentrum - dock intimt sammankopplade
genom parlamentarismen. Den dömande makten har
haft en underordnad ställning och kan knappast anses
utgöra ett separat maktcentrum. Den blygsamma
utformningen och användningen av lagprövningsrät-
ten är ett exempel på detta.
En god demokratisk utveckling måste bygga på en
klar maktdelning. Detta synsätt överensstämmer med
den realistiska människosyn som säger att alla männi-
skor är ofullkomliga. Det måste finnas klara korrektiv
mot maktmissbruk och maktkoncentration.
Det finns i dag en lagprövningsrätt inom den eu-
ropeiska unionen. EG-domstolen har rätt att pröva om
nationell lagstiftning strider mot gemenskapernas
fördrag. Sverige har accepterat denna lagprövnings-
rätt. I Sverige måste dock ett fel vara uppenbart i strid
med grundlagen för att lagprövningsrätten ska kunna
användas. Detta rekvisit har i praktiken förvandlat
lagprövningsrätten till en papperstiger.
Bortsett från de överväganden som låg bakom
lagprövningsrätten och uppenbarhetsrekvisitet från
1979, har frågeställningen kring den här rätten inte
närmare studerats på senare år. Fri- och rättighets-
kommittén, som jag ingick i på sin tid, fick uppdraget
men gjorde inga ansträngningar för att genomföra det.
I och med inträdet i EU har judikaliseringen fått in-
träde i den svenska debatten. Maktdelningsfrågorna
tenderar att hamna i centrum för det författningspoli-
tiska arbetet och debatten. Därför finns det faktiskt
goda skäl att genomföra en noggrann utredning kring
lagprövningsrättens ställning i Sverige. Jag gläder
mig förstås åt att utskottets majoritet tillstyrkt en
motion från vår sida på den här punkten.
När man granskar lagprövningsrätten och prövar
dess utvidgning är det högst naturligt att man också
bör granska vem som ska utöva en sådan rätt. Utred-
ningen bör förstås därför titta på behovet av special-
domstolar, t.ex. en författningsdomstol. Det är inte så,
som Kenneth Kvist säger, att detta är en ensidig in-
riktning på en författningsdomstol. Det står inte i
majoritetstexten. Vi är visserligen för en författnings-
domstol, men det står inte i majoritetens text. En
sådan här utredning bör också titta på hur ett nytt läge
påverkar Lagrådets ställning.
Även här är Socialdemokraterna och Vänsterpar-
tiet ängsliga för en utredning. De vill hellre sticka
huvudet i sanden och låtsas som om ingenting hänt i
den process som inleddes i och med att Europakon-
ventionen blev svensk lag och vi hamnade under EG-
domstolens jurisdiktion. Oavsett vad man har för
åsikt är den yttre verkligheten faktiskt förändrad, men
konservatismen har tydligen djupa rötter på sina håll.
Reservanterna lägger alltså ned stor möda på att
diskutera författningsdomstolar. Men sådana är ju
bara intressanta sett ur det perspektiv som gäller lag-
prövningsrätten som sådan. Jag har svårt för att se
vad det är för konstigt med domstolar med special-
kompetens. Skulle domare med en hög kompetens på
grundlagsområdet och om de mänskliga fri- och rät-
tigheterna vara farligare än domare med lägre kom-
petens inom området?
Reservanterna är rädda för att politiken juridifie-
ras, som det heter i reservationen. Kära nån då! Såvitt
jag vet är regeringspartiet väldigt angeläget om att ha
en politisk kontroll när det gäller utnämning av högre
domare redan nu, åtminstone av vad som framgår av
den senaste utredningen på området, SOU 2000:99.
Den politiska kontrollen finns redan. Men jag förut-
sätter att när regeringen utnämner domare utgår man
från att de ska agera med oväld och med opartiskhet i
förhållande till det politiska systemet. Det ska inte
behöva bli några speciella komplikationer med just
specialdomstolar, som t.ex. en författningsdomstol.
Aurelius har ju varit inne på påståendet i reserva-
tionen om att författningsdomstolar skulle finnas
främst i förbundsstater. Det återstår alltså att empi-
riskt bevisa detta. Jag tror att det blir lite svårt med
den bevisningen.
Det intressanta är ju lagprövningsrätten som sådan
och inte alltid vilka som utövar den, och den är vitt
spridd. I den nordiska traditionen han man ju haft
väldigt mycket av folksuveränitetstänkande, men
Norge och Danmark, och jag tror att även Finland,
har bytt fot i det här avseendet. Sverige står snart
ensamt i sin syn på lagprövningsrätten.
Får jag sedan säga att jag är något förvånad över
vänsterpartisternas agerande i frågan om utredningen.
Vi vet ju att Kenneth Kvist är motståndare till uppen-
barhetsrekvisitet, men han vill ju att konstitutionsut-
skottet ska vara slutdömande i lagprövningsfrågor. En
sådan inställning täcks ju faktiskt av utskottsmajori-
tetens text. I stället har han nu valt att liera sig med de
konservativa krafterna. Det får mig att undra om det
är sällskapet som inte passar i den här frågan.

Anf. 61 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Den som har lierat sig med de kon-
servativa krafterna eller utgör en konservativ kraft är
Ingvar Svensson. Som jag redogjorde för i mitt anfö-
rande är den radikala traditionen folksuveränitetstan-
ken, och den försvarar en enad arbetarrörelse, vilket
är gott.
Jag tycker att Ingvar Svensson förenklar politiken
lite när han säger att alla är felbara. Politiken handlar
ju inte bara om det, utan den handlar ju också om
sociala motsättningar, makt och icke-makt osv. Han
gör en konstig sak. Man kan ju säga att alla är felbara
eller att politiken reflekterar motståndare. Det är
skälet till folksuveränitet. För den som gör fel kan
avsättas av folket i val. Det är själva grundtanken.
Om nu alla är felbara borde det ju också gälla höga
jurister. De borde också vara felbara. Men jag kan
inte tänka mig att Ingvar Svensson vill ha ett system
där man på grund av enskilda felbeslut kan avsätta
eller icke avsätta de ingående domarna. Det har jag
nog aldrig hört att en företrädare för en författnings-
domstol skulle vilja ha. Det skulle ju strida mot deras
oberoende.
Därför får man leva med att man antingen har in-
för folket ansvariga och avsättbara politiker som i
sista hand tolkar lagarna eller också har man oavsätt-
bara. Att då tala om att det i politiken gäller att be-
gränsa maktmissbruk och maktcentrum, som Ingvar
Svensson så lovande börjar med, haltar något. Att
införa en författningsdomstol är ju att bygga upp ett
maktcentrum ovanför och mot politiken.
Fru talman! I nästa replik ska jag kommentera ett
par andra saker som Ingvar Svensson sade.

Anf. 62 INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Det här med ofullkomlighetstänkan-
det hänger ju samman. Om man har den insikten att
människor är felbara och ofullkomliga inser man att
man inte ska ge människor absolut makt. Jag förstår
att det möjligtvis kan stöta en människa som tidigare
har hyllat proletariatets diktatur. Man ska inte ge
enskilda människor absolut makt. Man måste bygga
in korrektiv så att det är möjligt att korrigera på olika
sätt.
Höga domare i en författningsdomstol, och även i
Högsta domstolen eller i vilken domstol som helst,
kan göra fel. Men det går ju faktiskt att rätta till felen.
Jag förstår inte varför det skulle vara något skäl mot
författningsdomstolar att domare skulle kunna fatta
fel beslut vid ett eller annat tillfälle.

Anf. 63 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Ett demokratiskt system där folket
kan välja och rata sina representanter innebär väl inte
att ge någon enskild absolut makt. Det innebär väl att
man ser till att folket i sista hand bestämmer över sina
representanter och att det är folkets gemenskap som i
sista hand har makten.
Fru talman! Sedan vill jag kommentera ett par
andra saker som Ingvar Svensson tar upp. Jag tycker
att han diskuterar på ett riktigt sätt när det gäller spär-
ren. Där har vi ju också undertecknat reservationen
gemensamt.
Men beslutande folkomröstningar är ju också ett
problem. Det är nämligen så att när frågor beslutas i
politiken måste någon kunna ta ansvar och ställas till
ansvar. Folket kan ju inte ställas till svars. Det gör att
det är ett stort problem med beslutande folkomröst-
ningar. Vilket ansvar ska man kräva? Om folket del-
tar i omröstningen har de även accepterat ett försåtligt
eller felaktigt sätt att ställa de frågor som står under
folkomröstning. Det betyder alltså att beslutande
folkomröstningar synes vara och låter väldigt demo-
kratiska, men egentligen begränsar de folkets möjlig-
heter till politiskt ansvarsutkrävande. I den meningen
begränsar de också folkstyret.
Dessutom är det så, Ingvar Svensson, att vi inte
alls är rädda för utredningar och kunskap, men frågan
är tillräckligt utredd i vårt land. Det finns tillräckligt
mycket kunskap och teoretiska insikter i frågan om
folkomröstningar.

Anf. 64 INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Jag är något förvånad över att Ken-
neth Kvist numera klassificerar politiska system som
har författningsdomstolar som odemokratiska. Det är
mycket märkligt. De är givetvis demokratiska även
om man kan diskutera graden av demokrati.
Det beror uppenbarligen på dagsläget hur man i
Vänsterpartiet ställer sig till synen på folkomröst-
ningsinstitutet.
Nu och då kräver man folkomröstningar om saker
och ting, och det skulle då egentligen vara stridande
mot den representativa demokratin och möjligheten
att utkräva ansvar. Jag tycker att den inställningen är
mycket märklig.
Det är min personliga åsikt. Jag vill givetvis inte
föregripa utredningen. Man ska kunna titta på olika
alternativ.
Det är rimligt att man får en större tydlighet i
folkomröstningsinstitutet. Man kan t.ex. tillämpa det
danska systemet. Riksdagen fattar ett beslut, och det
gäller kanske en så viktig fråga att man tycker att man
måste ha en vidare bekräftelse. Sedan får folket säga
ja eller nej till riksdagens beslut. Det är en rimlig
lösning, och det är en rimlig koppling.
De rådgivande folkomröstningarna ger ett väldigt
flytande intryck. Det är som sagt var långt ifrån alltid
man respekterar deras utfall.

Anf. 65 HELENA BARGHOLTZ (fp):
Fru talman! Land ska med lag byggas. De politis-
ka besluten ska fattas inom gällande lagar tills de
ändras. Demokrati innebär bl.a. att det vid skiljaktiga
meningar är majoriteten - inte folkviljan i sin helhet -
som ska bestämma. Men dessa beslut kan inte se ut
hur som helst om demokratin ska kunna bestå. Det är
därför vi har ett speciellt skydd för de s.k. opinions-
friheterna.
Ett område som i dag är undantaget från Lagrå-
dets granskning är förslag till ändringar i våra grund-
lagar, där dessa opinionsfriheter finns reglerade.
Detta undantag har motiverats med att grundlagarna
är så politiskt känsliga att de är mindre lämpliga för
Lagrådets granskning. Vi i Folkpartiet delar inte den
uppfattningen utan menar att Lagrådets tekniska syn-
punkter är väl så värdefulla här som vad gäller övrig
lagstiftning. Därför bör de reglerna naturligtvis änd-
ras.
Sedan början av 1980-talet är den s.k. lagpröv-
ningsrätten inskriven i vår regeringsform. Dock före-
skrivs att bestämmelsen bara får tillämpas om det är
uppenbart att en underordnad lag eller bestämmelse
strider mot en överordnad lag. Det finns enligt vår
mening ingen anledning att behålla denna inskränk-
ning. Här har mycket vältaligt tidigare utvecklats
varför man ska ta bort detta uppenbarhetsrekvisit. Det
är också osäkert om begränsningen stämmer med EG-
rätten och den Europarådskonvention som vi har
införlivat i vår svenska lag.
Utöver dessa reformer bör vi också, menar vi från
Folkpartiet, positivt pröva införandet av en författ-
ningsdomstol. Vi vet att det finns olika nyanser i
inställningen till författningsdomstolen. Vi är ändå
glada över att vi i detta läge har fått en majoritet inom
utskottet som ställer upp på att göra en översyn av
lagprövningen och Lagrådets ställning.
Anledningen till att vi är för en författningsdom-
stol är att behovet av en sådan reform har förstärkts
genom vårt medlemskap i EU. Sverige har genom det
med EG-domstolen i Luxemburg fått vad som vanli-
gen menas med en författningsdomstol. Det förefaller
väldigt märkligt att vi skulle ha vår författningsdom-
stol i Luxemburg, där det ska prövas om lagar och
bestämmelser strider mot EG-rätten, medan en even-
tuell kollision med svenska lagar i övrigt inte ska
kunna prövas av en författningsdomstol i Sverige.
Självfallet får man inför införandet av en författ-
ningsdomstol pröva vilka förändringar man måste
göra i Lagrådets arbete och när det gäller utformning-
en av lagprövningsrätten över huvud taget.
Fru talman! Debatten om den s.k. IB-affären för
en del år sedan visar enligt min och Folkpartiets me-
ning väldigt tydligt på behovet av att riksdagen ska
kunna tillsätta särskilda riksdagskommissioner vid
speciella tillfällen. Dessa riksdagskommissioner ska
vara ett komplement till konstitutionsutskottets lö-
pande granskning och kanske kunna göra mer omfat-
tande granskningar och undersökningar än vi i kon-
stitutionsutskottet klarar av inom ramen för vår vanli-
ga granskning.
I varje särskilt fall bör man ta ställning till om
dessa kommissioner ska ha möjlighet att ta upp vitt-
nesmål under sanningsförsäkran och också ha möjlig-
het att befria personer från gällande tystnadsplikt.
Därför har vi i vår motion yrkat på att man tar fram
en särskild lag om riksdagskommissioner.
Fru talman! Jag vill också ta upp en annan fråga
som behandlas i detta KU-betänkande och som kan
förefalla lite udda där. Det handlar om bekännelse-
kravet för statschefen såsom det är reglerat i en av
våra grundlagar, nämligen successionsordningen. Här
delar jag den uppfattning som kommer till uttryck i
en gemensam reservation tillsammans med Vänster-
partiet och Miljöpartiet.
Frågan om statschefens bekännelsekrav är inte ny
för oss liberaler. Vi har alltid hävdat alla människors
rätt till tros- och religionsfrihet. Denna frihet måste
också omfatta en mycket speciell familj, nämligen
kungafamiljen med kungen, prinsar och prinsessor.
Rätten till tronen villkoras med att kungen ska vara
"av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti
den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt
Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förkla-
rad är". Det är för mig helt orimligt. Ja, det är rentav
orätt mot kungliga personer.
Låt mig med en gång säga att jag accepterar mo-
narkin, så jag anser inte som Vänstern att man kan
lösa denna fråga galant genom att avskaffa monarkin.
Men jag kan inte förstå varför vi ska sätta en trosmäs-
sig tvångströja på statschefen och alla prinsar och
prinsessor och också på dem som gifter sig med prin-
sar och prinsessor.
Sverige är numera ett mångkulturellt och mångre-
ligiöst land, och det bör kunna avspeglas också i
kungahuset. Visst ska vi väl kunna ha en statschef
med katolsk tro. Hon ska inte behöva abdikera och
flytta till Rom, för att dra en parallell med ett känt
exempel.
Statschefens trosåskådning eller brist på sådan är
hans eller hennes personliga rättighet, precis som det
är för alla oss andra. Detta ska absolut inte regleras i
lag. Lagrummet i successionsordningens 4 § betraktas
kanske av somliga som ett kuriosum, men frågan är
ändå av så stor betydelse för en visserligen liten
grupp att vi måste ta lagen på allvar. Gör man det kan
man inte göra annat än att anse att lagparagrafen
måste lyftas bort ur successionsordningen. Vår
svenska grundlag ska inte få innehålla några kuriosa-
paragrafer.
Fru talman! Jag står naturligtvis bakom samtliga
folkpartireservationer men nöjer mig med att yrka
bifall till reservation 11.

Anf. 66 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Jag vill konkretisera det här lite. Låt
oss ta frågan om kommunalt utjämningssystem. Det
fördes en viss diskussion. Moderaterna angrep försla-
get och sade att det gick emot grundlagen, osv.
Hade vi haft en författningsdomstol skulle alltså
en domstol ovanför politiken ha avgjort huruvida vi
skulle skapa en större fördelningsmässig rättvisa i
landet eller inte. Detta är orimligt. De strider mot
folksuveräniteten, och det strider egentligen i grunden
också mot en liberal ideologi, som jag redogjorde för
i mitt första anförande.
Nu är det intressant att veta var Folkpartiet egent-
ligen står. Det har ändå funnits klartänkta personer
som har sysslat med dessa frågor. Jag tänker på t.ex.
Daniel Tarschys, Olle Wästberg och Svante Nycan-
der, vars uppfattning jag redogjorde för, som såvitt
jag uppfattar det har en mera konsekvent hållning för
folksuveränitetsprincipen. Men här halkar Folkpartiet
helt uppenbart snett i förhållande till sin ideologi. Ni
halkar in på maktdelningsspåret - det konservativa
spåret - och det är också tråkigt.
Sedan tycker jag, fru talman, att det vore bra om
Folkpartiet kunde följa rekommendationen från sitt
ungdomsförbund och visa lite mod och rösta för mo-
narkins avskaffande, och inte bara begränsa sig till att
ta upp kungens trosbekännelse. Men det är gott så.

Anf. 67 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Frågan om skatteutjämningens fören-
lighet med grundlagen var ju en väldigt stor och om-
diskuterad fråga när man införde systemet med kom-
munal skatteutjämning. Jag tycker att det hade varit
alldeles utmärkt om man hade haft en författnings-
domstol som hade kunnat klara ut den här frågan.
Den blev ju väldigt krånglig och inflammerad just
därför att man inte visste hur de formella förutsätt-
ningarna var när det gällde att få skatteutjämnings-
systemet att stämma överens med den kommunala
självstyrelsen. När jag var kommunalpolitiker under
den tid då det här infördes kände jag det som ett väl-
digt starkt behov.
När det sedan gäller vår inställning till författ-
ningsdomstol finns det naturligtvis, precis som i alla
andra partier, olika synpunkter på detta. Jag kan inte
se att det här står i strid med den liberala ideologin.
Det kanske t.o.m. finns en och annan inom Kenneth
Kvists eget parti som tycker att det vore alldeles ut-
märkt att ha den möjlighet till en säkerhetsventil som
en författningsdomstol ändå kan innebära.
När det gäller våra ungdomars krav på att införa
republik finns det naturligtvis även vuxna folkpartis-
ter som anser detta. Som jag sade accepterar jag dock
monarkin, eftersom jag förlitar mig på det som Ken-
neth Kvist så ofta talar om, nämligen folkviljan. Det
är alldeles uppenbart att folket vill ha monarki. Låt
oss, Kenneth Kvist, i det här avseendet respektera
folkviljan.

Anf. 68 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Här i riksdagen företräder vi, om vi
inte har särskilda samvetsbetänkligheter och särskilt
anger det, våra partier och deras majoriteter, inte
minoritetsgrupper i partierna.
Helena Bargholtz inställning är ganska beteck-
nande. En komplicerad fråga med klara politiska
spänningar mellan höger och vänster vill hon inte
avgöra i den politiska processen och sedan låta väl-
jarna ta ställning i ett politiskt val. I stället vill hon
skicka upp den till en domstol som ska slita den poli-
tiska tvist som det ändå till syvende och sist handlar
om.
Detta är problemet med den inställning man har
när det gäller författningsdomstol: En ovanför politi-
ken stående expertis ska ta ställning i ibland kompli-
cerade politiska frågor. Det är bättre att riksdagen får
göra det och att de politiska partierna sedan får sina
ställningstaganden prövade av folket i valrörelsen och
får vädja om förtroende för vad man har gjort och inte
har gjort.

Anf. 69 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Som jag sade i mitt förra anförande
har hela frågan om det kommunala skatteutjämnings-
systemets överensstämmelse med grunderna för den
kommunala självstyrelsen varit väldigt debatterad. Vi
kommer i vår nästa debatt här att komma in på frågan
om den kommunala självstyrelsen. Jag ser inte något
problem här. Jag ser tvärtom att en författningsdom-
stol här kan fungera som en säkerhetsventil när det
gäller att bedöma frågan om förenligheten med
grundlagen. Det är ju inte fråga om ett politiskt ställ-
ningstagande utan om en bedömning av förslagets
förenlighet med grundlagen.

Anf. 70 PER LAGER (mp):
Fru talman! Vi har här fått en rad lektioner i histo-
ria och statskunskap, både av Nils Fredrik Aurelius
och av Kenneth Kvist och även av Ingvar Svensson.
Sedan fick vi också en redogörelse för religionsfri-
heten av Helena Bargholtz. Allt var väl och bra sagt
på många sätt. Jag tänker inte försöka upprepa eller
konkurrera med de här lektionsanförandena. Det här
betänkandet, som Kenneth Kvist så riktigt påpekade,
innehåller förfärligt mycket. Man har att välja på att
koncentrera sig eller att väldigt ytligt beröra de olika
rubrikerna. Jag tänker försöka ta upp de rubriker som
jag finner mest angelägna utifrån den hållning som
Miljöpartiet har.
Först skulle jag vilja nämna detta med rösträttsål-
dern. Här har Miljöpartiet sedan lång tid tillbaka
hävdat att vi måste sänka rösträttsåldern till 16 år. Vi
är inte ensamma om det. Många ungdomsförbund och
utredningar talar för detta. Varför ska man göra det?
Jo, det är självklart för att bereda ungdomarna plats i
det politiska rummet och ge dem tillfällen att vara
mer delaktiga i politiken. I dag är över 80 % av de
folkvalda i kommunerna över 40 år. Det säger en del
om hur politiken bedrivs och vilka olika ämnen som
blir aktuella. Därför är det väldigt viktigt att vi låter
ungdomarna komma till. Vi sätter en 16-årsgräns för
rösträtten, men vi anser att själva valbarheten ska
följa myndighetsåldern. Det har ju inte varit några
statiska åldrar här över tiden, utan det har förändrats.
Därför tycker jag att det finns anledning, med tanke
på den utveckling vi har, att ge ungdomarna den här
möjligheten. På kommunal nivå, landstingsnivå, na-
tionell nivå och EU-nivå bör 16-årsgränsen gälla.
Miljöpartiet har en reservation om detta, reservation
3, som jag härmed vill yrka bifall till.
Nu är det så att Vänsterpartiet har en reservation
om rösträttsålder vid 18 år med kalenderår. Det där
har varit ett andrahandsalternativ för Miljöpartiet. Det
är ju orimligt att ungdomar ska behöva vara 21 år
innan de får rösta första gången. Det beror på om de
fyller år före eller efter valdagen. Jag är lite ledsen
över att inte Kenneth Kvist yrkade bifall till den re-
servationen. För att inte tillhöra dem som yrkar bifall
till många reservationer, för att i stället försöka hålla
nere detta, yrkar jag bara bifall till reservation 3. Men
självklart skulle jag i andra hand ha velat stödja re-
servation 2.
När det gäller valsystemet och småpartispärren
har Ingvar Svensson gjort en bra utläggning om det,
så det ska jag inte upprepa. Självklart är det så att här
finns en fallucka och en tröskel som inte är bra för
demokratin. Det handlar hela tiden om att förstärka
och fördjupa demokratin. Då borde man kunna se
över den här spärren och se om man inte i stället
kunde hitta t.ex. ett intrappningssystem. Jag tycker att
det låter som en möjlig väg för att förstärka demo-
kratin. Det finns många andra modeller som man
också skulle kunna titta på. Huvudsaken är att man
utreder det här, precis som det sägs i reservation 5
som Ingvar Svensson har yrkat bifall till. Det är
Vänsterpartiet, Miljöpartiet och kd som ställer sig
bakom detta.
När det i övrigt gäller antalet riksdagsledamöter
tycker jag definitivt inte om att man sänker antalet i
den här riksdagen. Det menar jag går emot demokra-
tin. Det ökar avståndet mellan folk och folkvalda.
Sedan har Centern ett intressant förslag om att
tidsbegränsa uppdragen till tre mandatperioder. Detta
har Miljöpartiet praktiserat, och vi har det också i vårt
partiprogram sedan lång tid tillbaka. Men jag tror inte
att man kan tala om för andra partier att de ska göra
så här. Jag tror inte att man kan ha den inställningen.
Det bästa är väl om man ser till att det sker i ens eget
parti. Gör alla partierna det blir det en bra rotation.
Då tror jag att vi får en vital demokrati. Det är en bra
idé, men håll den inom partiet och låt den inspirera
alla andra partier! Så försöker vi göra i Miljöpartiet.
Författningsutredningen har diskuterat frågan om
valdagarna, och vi avvaktar den. Vi har lagt fram en
motion om skilda valdagar. Vi vet att t.ex. Demokra-
tiutredningen var positiv till det. Det är först i april
2002 som vi får ett svar. Det är tråkigt att det dröjer
så länge. Skilda valdagar är ett sätt att vitalisera de-
mokratin. Jag vet att både socialdemokratin och
Vänsterpartiet är emot det. Det skulle vara intressant
att diskutera frågan i ett bredare perspektiv, just uti-
från att partistrukturen i Sverige håller på att kracke-
lera. Det är kris för partierna. Det vore intressant att
se hur man skulle kunna vitalisera demokratin, bl.a.
genom att göra de lokala frågorna ännu viktigare för
folk.
Det finns en majoritet för att utreda folkomröst-
ningsinstitutet. Jag behöver inte ägna mig mer åt det.
Det är intressant att vi kom fram till en majoritet i
frågan. Som någon sade tidigare, kunskap är inte
farligt. Kunskapen är snarare viktig, och vi ska bejaka
den.
Folkomröstningsinstitutet har inte fungerat så bra
hittills. Miljöpartiet har idéer om hur det skulle kunna
se ut, både på nationell och lokal nivå. Dem har vi
presenterat i våra motioner. Jag ska inte dra det här,
för det går att läsa i våra motioner.
Bestämmelsen om behörighet som statsråd är en
av anakronismerna i vår grundlag. Det är märkligt att
man ska behöva vara svensk medborgare i tio år in-
nan man får bli statsråd. Jag hoppas att frågan aktua-
liseras i en utredning, så att vi kan få ett upphävande
av regeln. Den stämmer dåligt med vår moderna
demokrati och vårt sätt att se på människor. Det är en
människosynsfråga. Det är lika tokigt och anakronis-
tiskt som bekännelsekravet för kungafamiljen, som
Helena Bargholtz tog upp. Självklart ska det vara
religionsfrihet för alla, även kungafamiljen.
Det finns en viktig reservation angående monarki
och republik. Jag ska inte ta upp den här. Det gör min
partikollega Birger Schlaug senare.
En del i reservationen handlar om apanaget för
kungafamiljen. Den bygger på en vänsterpartimotion,
men Kenneth Kvist tog inte upp den. Den går ut på att
det ska vara genomskinlighet. Det ska vara möjligt att
revidera en del av apanaget, förutom den rent privata
delen till kungafamiljen. Det är viktigt att det blir
genomskinlighet. Jag stöder reservationen också i den
delen.
Jag ställer upp på majoritetens skrivning om en
förstärkt lagprövningsrätt. Miljöpartiet har motionerat
om en författningsdomstol. Vi ser det som ett viktigt
steg att undersöka hur man ska kunna förstärka lag-
prövningsrätten och fasa ut eller ta bort uppenbarhets-
rekvisitet. Det har genom utredningar visat sig att det
inte längre anses fungera. Då ska man inte heller ha
det. Det är inte bra för demokratin. Även den frågan
ska tas upp av en utredning. Det är inget farligt. Det
är intressant. Det ger kunskaper och förmodligen en
utveckling av demokratin.
Jag känner till det motstånd som finns. Jag hörde
nyss Kenneth Kvist nämna att det var emot folksuve-
räniteten. Det vara bara domstolar som skulle få den
viktiga makten. Domstolsväsendet, den dömande
makten, skulle degraderas. Sedan sade Kenneth Kvist
också att vi bör revidera nuvarande lagprövningsrätt.
Visst behövs en viss maktdelning. Jag kände att det
inte var ett motstånd rakt över. Det fanns en liten
öppning. Det betyder att en utredning skulle kunna
vara nyttig och ge incitament till ställningstaganden.
Man kunde gå djupare in i demokratidiskussionen om
maktdelningslära och folksuveränitet, som Kenneth
Kvist tog upp.
I betänkandet behandlas också en motion angåen-
de Svenska kyrkan och ett sista klipp när det gäller
förhållandet mellan staten och kyrkan. Det är en
vänsterpartimotion som resulterar i en reservation.
Jag stöder den men yrkar inte bifall till den. Det är
uppenbart att den process som vi startade för rätt
många år sedan, som resulterade i att kyrkan och
staten skildes, har kvar en del anakronismer som
behöver rättas till - ju förr desto bättre.
Här finns också en motion om adeln och riddar-
husordningen. Jag ställer mig givetvis bakom den. Vi
är ett enigt utskott. Men jag tror att vi tolkar det olika,
utifrån den utgångspunkt vi har i dessa frågor. Ken-
neth Kvist var inne på det. Vi skriver tillsammans att
vi ska pröva förutsättningarna för och konsekvenser-
na av en ändring av nuvarande reglering. Jag menar
att det betyder en avreglering, och så hoppas jag att
det är för de flesta. Jag hoppas att utredningen, som
kommer att ge oss olika svar, kommer fram till att det
handlar om en avreglering och ingenting annat.
Fru talman! Jag vill inte förlänga i onödan utan
yrkar bifall till reservation nr 3.

Anf. 71 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Som ofta finns det mycket sympatiskt
i det Per Lager säger. Vi har också kunnat enas i
några reservationer. Vi har av tidsskäl inte yrkat bifall
till dem. Men Per Lager har kanske missuppfattat mig
när det gäller att revidera lagprövningsrätten. Jag vill
gå rakt motsatt väg mot honom. Lagprövningen ska i
sista hand ske i riksdagen och ingen annanstans.
Det här med en författningsdomstol är egentligen
konstigt. Miljöpartiet har ju en bra inställning när det
gäller EMU. Då argumenterar man precis som vi, att
man tycker att det är fel att en del av politiken lyfts
bort och i stället beslutas av s.k. oberoende experter i
form av en direktion för en riksbank, och i fallet
EMU t.o.m. på europeisk nivå i den europeiska cent-
ralbanken. Detta är ett demokratiskt problem.
Men varför är inte detta ett demokratiskt problem
när det gäller överprövningen av riksdagens lagbe-
slut? Det är väl också ett demokratiskt problem att ta
bort den från de folkvalda och överföra den till oav-
sättbara domare? Det är ju där som inställningen
haltar. Jag menar att ni borde vara, och ofta är, an-
hängare av folksuveränitetstanken. Men ni halkar
ibland omkring när det gäller principerna och har inte
på ett konsekvent sätt gjort dem klara för er.

Anf. 72 PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Jag vet inte om vi halkar omkring,
Kenneth Kvist. Vi försöker sätta ned foten där den
bör sättas ned i förhållande till den utveckling som vi
har när det gäller den dömande och verkställande
lagstiftande makten. Kenneth Kvist säger att man
lämnar över till domare som han förment menar
skulle vara ofelbara medan folksuveräna riksdagen
också skulle vara ofelbar, utan citattecken. Vi i riks-
dagen kan avsättas. Men vi kan också fatta fel beslut.
Regeringen fattar fel beslut. Förordningar är inte
alltid sådana att de inte drabbar enskilda människor
på ett sätt som vi tycker väldigt illa om. Det måste
finnas möjligheter för människor att få upprättelse.
Det måste finnas möjligheter att ställa den grundlag
som vi stiftar här i riksdagen mot sådana beslut som
fattas av t.ex. regeringen och leder till förordningar
och olika regleringar.
Det är väldigt viktigt att denna möjlighet finns.
Jag tror inte alls att dessa domstolar är helt ofelbara.
Men de är ett komplement och en förstärkning av den
lagstiftande makt som vi har.

Anf. 73 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Det är klart att vi fattar fel beslut, om
jag får använda det uttrycket, eller beslut som är kon-
troversiella. Men om dessa beslut är alltför fel eller
alltför kontroversiella har människorna alltid möjlig-
heten att se till att det kommer in en ny majoritet i
riksdagen om de inte är nöjda med den politik som
förs. Det är så att säga grundtanken. Men det är ju
annorlunda om vi ska ha domare som på grund av sin
höga utbildning eller höga meriter ska sitta över och
kunna styra när det gäller frågor där vi ju vet att grän-
serna mellan vad som är politik och juridik är oerhört
flytande och där vi får höga ämbetsmän som ska
avgöra frågor som många gånger är politiska frågor.
Jag tog upp exemplet med det kommunala utjäm-
ningssystemet som ett konkret exempel där det har
varit debatt om utjämningssystemets förhållande till
grundlagen. Tycker Per Lager verkligen att det är
domare som ska avgöra huruvida rika kommuner
eller kommuner till vilka det har flyttat in människor
med höga inkomster ska kunna hjälpa kommuner som
har stor utflyttning och en besvärlig åldersstruktur
osv.? Huruvida det ska ske eller inte, ska det avgöras
av en domstol? Är det inte i stället folkets valda organ
som ska avgöra huruvida detta ska ske eller inte, och
är det inte folket som sedan ska göra sin bedömning
om man tycker att detta folkvalda organ har gjort rätt
eller fel? Så måste det väl vara, och det måste väl
vara detta som också stämmer överens med Miljö-
partiets grundideologi?
Ni sätter naturligtvis ned era fötter var ni vill. Jag
gör inga anspråk på att få vara med och påverka det.
Men när jag tycker att ni sätter ned dem lite än här
och än där, om jag får uttrycka mig så, så gör ni ju det
därför att ni ofta står bakom en folksuveränitetstanke
men sedan ibland utan vidare placerar er in i högerbu-
ren och in i högerns traditionella författningstänkan-
de.

Anf. 74 PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Att sätta ned fötterna lite här och där
är väl kanske inte det som utmärker vårt parti mest,
som jag uppfattar det, utan det är väl snarare ett ty-
piskt vänsterpartimärke, i alla fall under senare tid.
Men när det gäller just en författningsdomstol som
idé har den funnits med i Miljöpartiets partiprogram
sedan vi startade vårt parti, så det är inte någon ny idé
eller något tillfälligt.
Sedan är det fortfarande riksdagen som stiftar la-
gar, och det är det viktigaste av allt. Det är ju vi som
bestämmer vilka lagar som ska finnas i det här landet,
ännu så länge, självklart med undantag av EU:s möj-
lighet att styra alltihop, vilket vi ju är överens om är
galet.
Sedan är detta en utredning som ska titta på hur
man kan ta bort uppenbarhetsrekvisitet, hur man kan
förstärka lagprövningsrätten och Lagrådets ställning
och även titta på frågan om en författningsdomstol.
Det är ju en kunskapsförstärkning i dessa frågor som
vi behöver, eftersom det händer saker och ting under
tiden, och behovet av att titta närmare på uppenbar-
hetsrekvisitet är uppenbart. Kenneth Kvist kanske
egentligen inte är så oerhört bestämd och säker i fråga
om detta. Jag vill göra en egen tolkning här. Men jag
förstår läget för Kenneth Kvist i frågan i stort. Men
detta borde ju vara intressant även för Vänsterpartiet.

Anf. 75 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Som en av reservanterna känns det
ändå tillfredsställande att nu få delta i den här debat-
ten. Och jag har naturligtvis som alla andra förberett
ett anförande. Även om det skulle vara frestande att
också kasta sig in i den debatt som hittills har varit så
ska jag med hänsyn till de begränsningar av tid och
annat som numera tydligen gäller börja med mitt
anförande.
Jag konstaterar att all offentlig makt i Sverige ut-
går från folket. Folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbild-
ning och på allmän och lika rösträtt. Den offentliga
makten ska utövas under lagarna.
Dessa viktiga principer inleder som alla väl nume-
ra vet, i alla fall alla i den här kammaren, Sveriges
regeringensform från 1974. Den bygger på folksuve-
ränitetsprincipen som är grundbulten. Folkets vilja i
val utgör grunden för det politiska beslutsfattandet.
Under de drygt 25 år som den nuvarande författ-
ningen har varit i bruk så måste man kunna säga att
den har fungerat väl. De som vill göra grundläggande
förändringar av författningen måste anföra andra
motiv än att den inte har fungerat.
Den debatt som riksdagen i dag har handlar om
viktiga frågor om demokratins spelregler. Därför vill
jag erinra om de principer som är grundläggande för
socialdemokraternas inställning i författningsfrågor.
I två för Socialdemokraterna principiellt viktiga
frågor har de borgerliga partierna tillsammans med
Miljöpartiet majoritet. Den ena frågan handlar om
den kraftiga utvidgningen av lagprövningsrätten,
alltså möjligheten för en domstol att underkänna av
riksdagen stiftad lag. Den andra frågan handlar om
ökad användning av beslutande folkomröstningar,
särskilt för att försena eller förhindra genomförandet
av ett riksdagsbeslut.
Jag ska strax utförligare kommentera båda dessa
förslag men vill redan nu säga att de är oförenliga
med folkstyrelseprincipen. Båda har karaktären av att
underkänna väljarens suveränitet på valdagen. För-
fattningen ska uppenbarligen nu, enligt de borgerliga
partierna med stöd av Miljöpartiet, riggas så att det
blir svårt för väljaren att direkt påverka politiken.
Det finns tre grundläggande krav som måste upp-
fyllas för att folkstyret ska leva. Det fastslår bl.a. den
tidigare KU-ordföranden och författningsexperten
Hilding Johansson i sin bok All offentlig makt utgår
från folket.
Krav nummer ett är att man tillämpar en demo-
kratisk styrelseteknik. Där är de grundläggande ele-
menten de medborgerliga friheterna och den allmänna
och lika rösträtten.
Krav nummer två är att vara trogen demokratin,
alltså valutslag och omröstningsresultat i kammaren
eller i andra församlingar måste accepteras.
Krav nummer tre är att folkstyret löser de på-
trängande aktuella problemen. Ju bättre stat och
kommun förmår att tillgodose människors behov,
desto mindre grogrund har missnöjet och de antide-
mokratiska rörelserna. Vanmakt är ett hot mot folk-
styret och kan bli förödande.
Fru talman! Den nuvarande svenska författningen
och väsentliga förändringar av den har hittills kunnat
genomföras under bred enighet. I strävan efter sam-
syn på demokratins spelregler har olika partier gjort
avkall på egna krav till förmån för helheten. Därige-
nom har bärande delar av regeringsformen fått så stor
uppslutning att de inte riskerar att ändras vid skiftan-
de majoritetsförhållanden. Samma synsätt har anlagts
från de politiska partiernas sida på viktiga regler för
den politiska verksamheten som finns i vanlig lag,
exempelvis vallagsregler.
Även i dag deklarerar partierna samma syn på
ändringar av författningen - åtminstone vid högtidli-
ga tillfällen. Studerar man den praktiska verkligheten
finner man lätt ett annat resultat. Här är ett antal ex-
empel:
· Med en rösts övervikt i riksdagen har borgerlig-
heten och Miljöpartiet beslutat att utreda slopan-
det av den gemensamma valdagen. Motståndet
från s och v vägde lätt, även i ljuset av tidigare
överenskommelser.
· I revisionsfrågan kördes socialdemokraterna över
i riksdagsstyrelsen, och borgerligheten var beredd
att göra samma sak i konstitutionsutskottet. Från
s, v och mp föreslogs i utskottet då vissa modifie-
ringar, vilket ledde till att utskottet kunde lägga
fram ett enigt förslag till riksdagen. Vi gjorde av-
kall på för oss viktiga principer i syfte att åstad-
komma sådan enighet att den beslutade revisionen
inte skulle behöva ifrågasättas vid ändrade majo-
ritetsförhållanden.
· Nyligen, i 1999 års författningsutredning, mot-
satte sig de fyra borgerliga partierna att lägga
fram förslag om en ändring av grundlagen beträf-
fande ersättningsreglerna vid begränsning av
miljöstörande verksamhet. Att en enig riksdag be-
ställt just ett sådant förslag spelade ingen roll för
borgerligheten. Majoriteten i frågan - alltså s, v
och mp - avstod i detta läge från att lägga fram
förslag därför att majoriteten för förändringen inte
var tillräckligt bred.
· I detta betänkande körs socialdemokrater och
vänsterpartister över i två andra väsentliga frågor,
slopande av uppenbarhetsrekvisitet och införande
av folkomröstning som blockering och fördröj-
ning av riksdagsbeslut.
Fru talman! Av den här redovisningen framgår
klart att borgerligheten inte på någon punkt sökt jäm-
ka samman, utjämna motsättningar och skapa enighet.
I äganderättsfrågan har de ignorerat ett enigt riks-
dagsbeslut, men de skulle knappast för ett ögonblick
acceptera att regeringen ignorerar exempelvis riks-
dagsmajoritetens begäran om att utreda slopandet av
den gemensamma valdagen. Principerna tycks variera
med hänsyn till det partipolitiska intresset för de olika
spörsmålen när det gäller författningsfrågor.
Jag känner en viss skepsis och oro över det fort-
satta arbetet i 1999 års författningsutredning, mot den
bakgrund som jag här har skisserat med överkörning,
bortseende från bred enighet kring väsentliga föränd-
ringar.
Nu över till lagprövningen. I regeringsformen in-
fördes ett stadgande om lagprövning först 1979 och
försågs då med det uppenbarhetsrekvisit som borger-
ligheten och Miljöpartiet nu vill slopa. Dessförinnan
diskuterades frågan i många olika utredningar, och
meningarna var delade. År 1977 tillsattes Rättighets-
skyddsutredningen under ledning av tidigare mode-
ratledaren Gunnar Heckscher. Utredningen ansåg inte
att det behövdes några sakliga ändringar av lagpröv-
ningsrätten och ansåg att uppenbarhetsrekvisitet allt-
jämt skulle gälla. Däremot ville utredningen skriva in
lagprövningsrätten i författningen, vilket alltså dittills
inte hade skett.
Både socialdemokraterna och Vänsterpartiet, som
i KU11 gemensamt reserverat sig mot att ge domsto-
larna mer politisk makt, anser att riksdagen ska vara
det högsta beslutande organet i Sverige.
Det är därför lätt att instämma i Barry Holm-
ströms resonemang i Demokratiutredningens forskar-
volym Maktdelning. Barry Holmström är prefekt vid
statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala univer-
sitet och skriver i Demokratiutredningens forskarvo-
lym: "Politisk makt förlagd till domstolar och utövad
av domare, och i särskild hög grad lagprövningsrätt,
är artfrämmande för demokratiska system. - - - De-
mokrati innebär att medborgarna är den politiska
maktens legitima rot. De ... institutioner, som ges
förtroendet att på medborgarnas vägnar utforma de
för alla bindande normerna, skall regelbundet tvingas
redovisa sitt fögderi för medborgarna, utsättas för
deras granskning och dom. Domstolars organisering-
sprincip är den motsatta: avskärmning från påverkan,
immunisering mot ansvarsutkrävande av såväl andra
institutioner som av medborgarna själva."
Det här är för mig fundamentalt. De som fattar de
politiska besluten måste kunna ställas till ansvar ge-
nom allmänna val.
Att slopa uppenbarhetsrekvisitet i lagprövningen
innebär en förskjutning av makten från dem som valts
till dem som utnämnts till domartjänster de inte kan
avsättas från. Jag tycker inte heller att de ska kunna
avsättas. Jag ser stora risker med en sådan politisering
av de opartiska domstolarna och en politisering av
domarutnämningar, som i USA.
Fru talman! Under moderaternas ledning har de
fem partierna enats om att än en gång utreda folkom-
röstningsinstitutet. En huvudlinje ska tydligen bli att
möjliggöra för en minoritet i riksdagen att försena
ikraftträdandet av ett riksdagsbeslut och eventuellt
upphäva riksdagsbeslutet genom en folkomröstning.
En tredjedel av riksdagens ledamöter ska, enligt
förslaget som är utformat i den moderata motionen,
alltså vinna över en majoritet! För mig är det ett lika
konstigt förslag som att det skulle krävas två tredje-
dels majoritet för att sälja kommunal egendom. Båda
tankarna strider mot kravet på att vara trogen valre-
sultatet och demokratin. Om denna folkomröstnings-
möjlighet hade funnits i dag antar jag att de borgerli-
ga partierna sett till att en tredjedel av riksdagen hade
beslutat att svenska folket skulle rösta om huruvida
det skulle fordras två tredjedelar för att privatisera
sjukhus!
Har borgerligheten något funderat över hur en så-
dan här förhindrande folkomröstningsmöjlighet skulle
ha fungerat 1991 när den segerrusigt i riksdagen be-
slutade bifalla Bildtregeringens proposition om att
sälja ut ett 35-tal statliga företag? Som socialdemo-
krat - och kanske också vänsterpartister, men jag
nöjer mig med att tala för mitt parti - hade det natur-
ligtvis varit bra om man hade haft den möjligheten.
Det hade kunnat förhindra i varje fall det snabba
genomförandet av riksdagsbeslutet. Man skulle också
möjligen ha kunnat få en folkopinion mot detta för-
slag.
Men i stället försökte man på detta sätt att under-
känna valresultatet, vilket det faktiskt handlade om.
Regeringen hade i valet fått mandat för att driva den-
na utförsäljningspolitik av statliga företag. Att en
minoritet då skulle ha kunnat förhindra och under-
känna valresultatet skulle ju bryta mot den tidigare
redovisade principen om att man ska vara trogen mot
valresultatet.
Fru talman! Jag frågar mig: Vad är det egentligen
för fel på vanlig enkel majoritet? Är det bara jag som
numera håller på principen en man en röst och direkt
genomslag av valresultatet i riksdagen?
Jag betraktar varje väljare som fullvärdig med-
borgare och väljarnas i valet uttalade vilja ska också
kunna genomföras utan vare sig en förhindrande
folkomröstning, som moderaterna så träffande kallar
sitt förslag, eller utvidgad lagprövning.
Kommer dessa regler om folkomröstning och lag-
prövning som ska förhindra valutslagets genomföran-
de verkligen att öka intresset hos väljarna för att rösta
när han eller hon vet att det finns både lagprövning
och folkomröstning att ta till för att förhindra att
folkviljan genomförs? Jag tror inte det. Tvärtom, det
kommer att minska intresset. Demokratins system
och teknik blir för svårt att förstå sig på, men det
riskerar att bli ett paradis för advokater som driver
lagprövningsprocesser åt den som kan betala!
Fru talman! För mig är folkstyrelsen förknippad
med tre viktiga principer: folkets suveränitet, politisk
jämlikhet och majoritetsprincipen. Det är folket självt
som gemensamt styr över sina angelägenheter.
Nu ska jag sätta punkt för mitt anförande, och det
ska jag göra genom att yrka bifall till hemställan i
betänkandet KU11 utom när det gäller mom. 9 och
mom. 18, som handlar om folkomröstning och om
slopat uppenbarhetsrekvisit vid lagprövningen. Där
yrkar jag i stället bifall till reservationerna 7 och 12, i
vilka jag föreslår att utskottet ska ha en annan upp-
fattning.

Anf. 76 NILS FREDRIK AURELIUS (m) re-
plik:
Fru talman! Vad är det för fel med vanlig enkel
majoritet? frågar Göran Magnusson. Det är inte alls
något fel med en sådan. Det blir kanske lite halsbry-
tande när han samtidigt ondgör sig över att riksdagen
med vanlig enkel majoritet kan komma att rösta ige-
nom saker och ting om en liten stund. Rent logiskt
verkar det inte alldeles klart.
Jag kan hålla med Göran Magnusson om att det är
önskvärt med stor konsensus, dvs. överensstämmelse
i viktiga författningsfrågor. Därför är det så tråkigt att
socialdemokraterna har ställt sig utanför den här
debatten i KU. Tillsammans med Vänsterpartiet hål-
ler man egentligen bara fast vid status quo.
Socialdemokraterna, och inte minst Göran Mag-
nusson, har varit ganska delaktiga i en utveckling mot
en viss maktdelning i Sverige som har skett under
senare tid. Jag syftar på såväl den fristående riksban-
ken som den relativt fristående riksrevisionen. Även
om man i de fallen kan tala om risker för politisering
och annat, anser vi ändå att demokratins funktionssätt
har tillförts något genom dessa förändringar.
Det kan inte vara så att maktdelning nödvändigt-
vis är något ont. Tvärtom visar erfarenheterna att
maktdelning i en demokrati är ofta något bra, och
maktdelning i diktaturer är betydligt bättre än motsat-
sen, dvs. diktaturer utan maktdelning, om man kan
uttrycka sig så.
När det gäller exemplen från Demokratiutred-
ningen var det en forskares åsikt som återgavs, lik-
som jag återgav en annan forskares åsikt ur forskar-
volymen. Det intressanta med Demokratiutredningen
lär väl snarast vara vad den parlamentariskt samman-
satta utredningen till sist kom fram till, och den kom
enhälligt fram till ett avskaffande av uppenbarhets-
rekvisitet med motiveringen att detta skulle vara en
bra åtgärd för att stärka skyddet för statliga ingripan-
den i medborgarnas fri- och rättigheter och också ett
bra skydd för kommunerna.
Det är snarare detta Göran Magnusson borde
kommentera här.

Anf. 77 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Återigen deklarerar Nils Fredrik Au-
relius att det är bra med konsensus i författningsfrå-
gor. Jag har inte sträckt mig riktigt så långt, utan jag
har sträckt mig till en bred majoritet. Konsensustan-
ken bygger ju på att den som inte vill kan förhindra
alltsammans, och det är kanske inte heller riktigt bra
från demokratisk synpunkt.
Konsensusresonemanget bygger uppenbarligen på
att om socialdemokraterna ansluter sig till de borger-
liga uppfattningarna kring författningsfrågorna så
uppstår det konsensus eller en bred majoritet. Det
skulle alltså vara socialdemokraterna som har ansvar
för att det blir en bred majoritet, näst intill konsensus.
Har moderaterna inget ansvar för detta? Det är en
väsentlig fråga som är betydligt viktigare att utreda än
huruvida Negrelius, som är jurist och akademiker, har
rätt eller huruvida Barry Holmström, som är stats-
vetare och ytterligare sakkunnig, har rätt - jag tänker
då på det som står i forskarvolymen.
Jag vill inte påstå att man ska bekänna sig till den
ena eller andra, men det är viktigt att peka på att det i
forskarunderlaget till Demokratiutredningen fanns
starka resonemang som byggde på helt andra saker.
Det kan också vara värt att notera att vid den hea-
ring som utskottet anordnade med rubriken Maktdel-
ning var det knappast någon mer än Negrelius som
förespråkade riktig maktdelning. Men det påverkade
inte moderaterna som gärna vill ha det. De ångar ju
på i vanlig ordning.
Det skulle vara intressant att veta, Nils Fredrik
Aurelius, hur det skulle se ut för riksdagen med en ny
författning med en ordentlig maktdelning. Vart nå-
gonstans i Sverige skulle makten transfereras till? Ni
talar ju väldigt mycket om maktdelning.

Anf. 78 NILS FREDRIK AURELIUS (m) re-
plik:
Fru talman! Vi ska väl inte mobilisera fler fors-
karnamn. Annars vore det lätt, det finns åtskillig
litteratur som har utgivits och som talar för en större
maktdelning. Jag kan nämna Olof Pettersson som
också är en känd förespråkare.
Nu glömde bestämt Göran Magnusson att svara på
min fråga om Demokratiutredningens slutsatser som
kanske är mer intressanta än de enskilda forskarin-
läggen i den här volymen. Men återkom gärna till
detta i det sista inlägget i denna runda, Göran Mag-
nusson.
Vad jag menar är att om socialdemokraterna ak-
tivt vill medverka till och diskutera maktdelning -
vilket man delvis redan har gjort i riksdagen i olika
frågor - skulle man på ett annat sätt få en konstruktiv
debatt och också bättre förutsättningar för en bred
samsyn. Jag ansluter mig gärna till den formulering-
en.
Men nu ställer man sig bara utanför utan att
egentligen ange några goda argument. Man säger bara
att här ska vi minsann bevara uppenbarhetsrekvisitet
trots att Demokratiutredningen sade någonting helt
annat. Men då hamnar man bestämt utanför diskus-
sion.
Jag måste än en gång fråga Göran Magnusson:
Om vi nu tänker oss en bättre lagprövning, är det en
otänkbar idé för Göran Magnusson? Är det fullkom-
ligt med den lagprövning som vi händelsevis har i
dag och som har påverkats av EU-inträdet och annat
som har skett? Är det inte rimligare att socialdemo-
kraterna väljer en konstruktiv linje och är med och
diskuterar hur vi ska få en bättre utformad lagpröv-
ning?
Och än en gång: Det handlar inte om att ta ifrån
riksdagen de yttersta besluten. Om man tänker sig
någon typ av författningsdomstol, där man kan ha
olika åsikter om dess konstruktion, ska ju en sådan
domstol inte ta makten från politikerna. Den ska
utifrån sin speciella kompetens undersöka om vanliga
lagar är förenliga med de av politikerna beslutade
grundlagarna. Det är vad det handlar om.

Anf. 79 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! När det först gäller Demokratiutred-
ningen har jag inte minst av Nils Fredrik Aurelius fått
lära mig vad den kom fram till för slutsats beträffan-
de lagprövningen. Jag tycker kanske att deras motive-
ring inte är riktigt okej utifrån vad jag menar med
lagprövningen. Samtidigt förbehåller jag mig rätten
att faktiskt tänka, fundera och komma fram till min
slutsats i sammanhanget.
Frågan är om det finns några exempel på att lag-
stiftningen borde ha sett annorlunda ut när det gäller
lagprövningen mot bakgrund av erfarenheterna hit-
tills, om det verkligen har uppstått några stora pro-
blem i Sverige.
När det sedan gäller lagprövningen och EU är ju
EU:s domstol inte någon konstitutionsdomstol. Den
är ju snarare ett tvistlösningsinstrument för att få EU-
lagstiftningen och fördragen att stämma överens. Jag
tycker inte att man ska överdriva EU-domstolens
möjligheter på det här området.
Jag tycker dessutom att majoriteten använder ett
något egenartat argument, nämligen inkorporeringen
av Europakonventionen. Det fanns ju en utredning
som löste det här problemet när Europakonventionen
inkorporerades. Det är inget kvarstående problem
som man nu måste lösa, utan då var man överens om
synen på den här frågan.
Jag vill bara peka på att det i Frankrike finns en
domstol som parlamentet kan appellera till. Avsikten
var inte att det regelmässigt skulle gå till som det nu
gör, nämligen att den förlorande parten i parlamentet
överklagar till domstolen och därmed fördröjer den
demokratiska processen. Det kan väl inte vara någon
bra lagprövning.

Anf. 80 INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Herr talman! Göran Magnusson säger att ett för-
ändrat folkomröstningsinstitut och en utvidgad lag-
prövningsrätt underkänner folkets suveränitet. Vad är
det för fel på Danmarks demokrati? Har de ingen
demokrati i Danmark, Göran Magnusson? Är han
medveten om att när han gör ett sådant uttalande
betygssätter han en stor del av världens länder? Är
det bara Sverige som har demokrati?
Sedan detta med enighetstanken - ja, det är lätt att
bli engagerad och lite pompös i den här diskussionen.
Hur var det nu med barnpornografifrågan? Regering-
en lade fram sin proposition utan någon som helst
förankring i riksdagen. Och hur var det i utredningen,
Göran Magnusson? Göran Magnusson tillsammans
med ytterligare en socialdemokrat reserverade sig,
och även jag reserverade mig. Inte var det den enig-
hetsfilosofin som gällde där, så man kanske ska nyan-
sera det här lite grann.
Vad är det vi gör i det här betänkandet? Vi före-
slår utredningar. Jag tycker också att det är viktigt att
vi behåller hederskodexen att ha enighet i viktiga
grundlagsfrågor. Breda enigheter behöver ju inte
betyda total enighet. Det får inte heller betyda att
vissa minoriteter utan vidare kan stoppa förslag. När
det gällde riksrevisionen var det ju bara socialdemo-
kraterna som var emot förslaget i riksdagskommittén.
Sedan lyckades vi få igenom det hela och skapa en
konsensus, och det var ju väldigt bra i och för sig.
Vad är det för fel på dagens domare egentligen?
De utses ju också politiskt. Vad skulle det vara för
skillnad på en domare i Högsta domstolen och en
domare i en förvaltningsdomstol?

Anf. 81 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! Jag vill först säga att jag varken har
underkänt eller värderat det demokratiska systemet i
Danmark. Jag tycker bara inte att förhållanden i andra
länder nödvändigtvis måste tas till för att motivera att
vi ska göra förändringar. Vi borde väl i stället disku-
tera om våra system fungerar, om de förmår att klara
de uppkomna politiska situationerna eller om det
behövs någonting annat. Det är ju den diskussionen vi
bör föra.
Jag hade tillfälle att vara rapportör för Slovakien i
Europarådet. Där har man en författningsdomstol. Jag
kunde ganska snabbt konstatera att när man hade
blivit oense i det slovakiska parlamentet löpte mino-
riteten omedelbart till författningsdomstolen för att
försöka få frågan hävd och få deras bedömning. Där-
med gick frågan i stå.
Jag tror alltså inte att det är särskilt angeläget att
skapa fler institutioner, fler möjligheter att försvåra
eller omöjliggöra för en majoritet skapad vid valur-
norna på valdagen att få deras politik att faktiskt slå
igenom. Hela mitt resonemang och tänkande utgår
nämligen från väljarens möjlighet att snabbt och
effektivt påverka politiken genom sin valsedel, inte
att lägga upp system som försvårar genomförandet.
När det gäller barnpornografin, Ingvar Svensson,
är jag väl medveten om vad som hände på den punk-
ten och kan konstatera att Lagrådets uppfattning var
att om riksdagens majoritet ansåg att man behövde ha
den här typen av lagstiftning, alltså om innehavsför-
bud, så var det mer en fråga för riksdagen än för Lag-
rådet. Jag betraktar väl, med all respekt för kampen
mot barnpornografin, inte den frågan som en väsent-
lig fråga för de demokratiska spelreglerna.
Sedan tar Ingvar Svensson upp resonemanget om
utredningar. Detta är bara en utredning. Gå ut till
journalisterna och säg att riksdagen har bara beslutat
att utreda skilda valdagar! Det säger aldrig vi, utan vi
säger att riksdagens majoritet är på väg att genomföra
skilda valdagar.

Anf. 82 INGVAR SVENSSON (kd) replik:
Herr talman! Det är intressant att Göran Magnus-
son har blivit så journalistkänslig.
Men visst är det väl texten i betänkandet vi dis-
kuterar, inte eventuella resultat som en utredning
kommer fram till. Borde det då inte vara en rimlig
utgångspunkt att vi diskuterar texten i majoritetens
ställningstagande?
Magnusson drar in detta med Lagrådet i barnpor-
nografifrågan. Det var inte det frågan gällde. Det
handlade om ifall det fanns en förankrad enighet i
frågan innan regeringen lade fram en proposition. Det
gjorde det inte. Nu blev det en bred enighet, och det
var ju bra i och för sig. Det var egentligen Göran
Magnussons och min linje som fick genomslag, och
det var inget fel med det.
Jag vill bara innan min talartid tar slut ställa en
fråga som är väldigt intressant. I slutet av er reserva-
tion står det att regeringsformen när det gäller uppen-
barhetsrekvisitet tar sikte på konflikter mellan svens-
ka rättsnormer av skilda valörer och att man anser att
det återgivna uttalandet alltjämt äger giltighet.
Men här implementerar vi ju gång på gång lag-
stiftningar som kommer via direktiv från EG:s sida.
Hur ser Göran Magnusson på uppenbarhetsrekvisitet?
Vi skapar här svenska rättsnormer som visserligen är
initierade av EG-direktiv. Men hur ser man egentli-
gen på uppenbarhetsrekvisitet i det sammanhanget?

Anf. 83 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! För att börja med den sistnämnda
frågan är det så att de EG-direktiv som har beslutats
gäller oberoende av vad Sverige beslutar. Man får
vara medveten om att så är de faktiska förhållandena.
Men det är för mig inget skäl att göra rent hus med
uppenbarhetsrekvisitet på alla olika områden, utan
man får väl se till vad olika saker faktiskt är i sam-
manhanget.
Jag får sedan konstatera att varken Nils Fredrik
Aurelius eller Ingvar Svensson tar upp frågan om de
fördröjande folkomröstningarna som är en bärande
tanke i reservationen. Det är möjligt att klockan räd-
dar er den här gången, men debatten kommer för-
modligen att fortsätta i något annat lämpligt samman-
hang. Jag ser det nämligen som att man underskattar
väljarens valhandling på valdagen om man vill bygga
in olika system för att se till att väljaren, trots många
års demokratisk fostran, inte riktigt kan betraktas som
klar över vad han eller hon egentligen röstar för.

Anf. 84 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Herr talman! Göran Magnusson berörde i sitt in-
lägg ganska bittert detta att vi inte lyckades nå fram
till konsensus i Författningsutredningen, där jag ock-
så är ledamot, när det gällde frågan om äganderätts-
skyddet i regeringsformen. Jag vill bara erinra om att
skälet till detta var att vi från den borgerliga sidan
väldigt starkt upplevde den inställning som man har
från socialdemokratiskt håll till själva grundlagen.
För oss borgerliga är grundlagen överordnad all an-
nan lagstiftning.
Det innebär att man som enskild i domstol också
ska kunna åberopa en grundlag om det inte finns
vanlig allmän lag som man kan tillämpa. Enligt den
inställning som framkom vid Författningsutredning-
ens sammanträde är grundlagen bara riktad till oss
som lagstiftare. Den inställningen kan vi inte ställa
upp på från den borgerliga sidan.

Anf. 85 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! Jag hade inte för avsikt att gå in i
sakdiskussionen kring 2:18, som det så fackmanna-
mässigt kan heta, alltså ersättning för miljöstörande
verksamhet eller dess upphörande. Det var mer ett
exempel på att trots att riksdagen hade beställt en
utredning med preciserade önskemål med stöd av
konstitutionsutskottet och Lagrådet, orkade inte de
borgerliga fullfölja detta riksdagsbeslut och skapa
enighet omkring ett av alla rättsinstanser tidigare
formulerat behov att faktiskt göra något på detta om-
råde. Det var det som var poängen i det här resone-
manget.
Det är klart att om det är sådana svårigheter om-
kring en öppen och klar beställning från riksdagen,
och fullföljandet av denna, i en utredning så borde ju
det här majoritetsbeslutet om vad som ska betecknas
som "bara" en utredning om skilda valdagar vara av
mycket lägre dignitet. Det är mycket lättare att avstå
från att fullfölja det än vad jag anser att det var när
det gäller 2:18-frågan. Där hade man en direkt be-
ställning om att faktiskt lägga fram ett förslag till
ändring av grundlagen som löste konflikten.
Nu är det på sättet att vi har överlämnat till do-
marna och domstolarna att bestämma i vilken omfatt-
ning en som förstör miljön med sin verksamhet ska få
ersättning för att han ska upphöra att förstöra.
Det var förresten en bra formulering: För att han
ska upphöra att förstöra.

Anf. 86 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Herr talman! Göran Magnusson vet lika väl som
jag att vi från den borgerliga sidan visst lyckades
effektuera beställningen. Men vi gjorde det med en
utformning av lagtexten som inte föll den socialde-
mokratiska majoriteten på läppen. Då valde man att
hellre låta frågan gå i stå. Det är hemskt viktigt för
mig att betona att vi hade ett mycket bra och fullödigt
förslag till lagtext från de borgerliga.

Anf. 87 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! Jo, det är många som har tyckt att de
har haft bra förslag. Problemet var ju bara att expertis
och andra faktiskt kom fram till att det borgerliga
förslaget skulle göra ont värre.

Anf. 88 KENNETH KVIST (v) replik:
Herr talman! Jag anser att det många gånger har
funnits anledning att vara kritisk mot den något und-
fallande attityden från socialdemokraterna i debatten
med de borgerliga i författningspolitiska frågor. Jag
förstår dock att skälet har varit att man har sökt upp-
görelser och därför inte velat ta strid i debatten. Det
gällde också uppenbarhetsrekvisitet. Det var faktiskt
en överenskommelse mellan socialdemokraterna och
tre av de borgerliga partierna även om de borgerliga
partierna sällan pratar om detta nu för tiden.
Det är klart att med en ändrad lagprövningsrätt,
där lagprövningsrätten ligger i riksdagen, är uppen-
barhetsrekvisitet ologiskt och bör avskaffas. Men
avskaffar man det med nuvarande lagprövningsregler
innebär det en stark förskjutning och en ökad makt
till domstolarna, precis som Göran Magnusson säger.
Den här som jag kritiserar, en viss nedtoning i de
författningspolitiska debattfrågorna, har jag nog varit
bekymrad över. Jag måste säga att jag i dag är desto
gladare över det tydliga, redliga och klara inlägg som
Göran Magnusson hade. Det var bra principer i hu-
vudanförandet samtidigt som han markerade bered-
skap med en bred enighet i beslutet. Jag vill tacka för
ett utmärkt första anförande - och det var inget fel på
resten heller, herr talman!

Anf. 89 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! Jag slickar i mig förstås, höll jag på
att säga. Jag stötte mig lite grann på formuleringen
om en undfallande attityd som socialdemokraterna
skulle ha haft gentemot de borgerliga i olika författ-
ningsfrågor. Det är klart att det här går tillbaka långt i
historien, i varje fall 25-40 år om det nu är långt.
Hela författningen från 1974, hela den processen, är
ju en bred uppgörelse där Vänsterpartiet inte fick
delta - eller i alla fall inte deltog i någon särskilt stor
utsträckning - av olika skäl.
Jag tycker att det är bra att vi nu möjligen också
får i gång en ordentlig debatt i författningsfrågor. Det
är lite grann så att man diskuterar en fråga i taget.
Men man måste faktiskt också diskutera vilken prin-
cipiell utgångspunkt man har i de olika frågorna. Då
måste man konstatera att den nuvarande författningen
inte bygger på maktdelningsläran. Det är ju faktiskt
på det sättet. Sedan finns det lite undantag och annat.
Lagprövningsfrågan debatterades ju under hela
1900-talet, bl.a. på 50-talet mellan Östen Undén och
Gustaf Petrén. Det ansågs att det fanns lagprövnings-
rätt för de svenska domstolarna enligt praxis och hävd
och det ansågs att det inte fanns detta. Det kodifiera-
des sedan 1979 genom att man skrev in det här med
uppenbarhetsrekvisitets begränsade insats.
Så det finns naturligtvis en historia att ta hänsyn
till. Jag hade faktiskt tänkt mig att något angripa
Kenneth Kvist. Det kan jag ju inte göra efter hans
inlägg här, men han framställde det så i sitt huvudan-
förande att Socialdemokraterna nu närmast hade
anslutit sig till Vänsterpartiets uppfattningar. Riktigt
så är det ju inte, och vi har kanske lite skild historia
när det gäller förvaltningspolitiken i det här landet.

Anf. 90 KENNETH KVIST (v) replik:
Herr talman! Det är väl möjligt. Men vad jag me-
nar i mitt anförande är ju att om vi tittar på historien
har det varit så att den beredskap för bred enighet
som är viktig och respektabel har lett till att man har
tonat ned de principiella skillnaderna i debatten gans-
ka ofta. Det har lett till ett övertag för borgerligheten,
som verkligen inte har tonat ned sina ståndpunkter.
Det är därför jag tycker att ett så klart inlägg som det
som Göran Magnusson har hållit i dag är så välgö-
rande.
Sedan ska vi inte träta om vem som har kommit
fram till kloka ståndpunkter först i våra partier. Det är
bra att vi står skuldra vid skuldra i de här reservatio-
nerna.

Anf. 91 ÅSA TORSTENSSON (c):
Herr talman! Det känns lite ovant att komma så
här efter den stora debatten och som enda parti före-
slå bifall till hemställan i betänkandet i dess helhet.
Det visar kanske också på bredden och delvis, som
Kenneth Kvist redogjorde för, spretigheten i de olika
motioner som betänkandet behandlar. Från Center-
partiet finns det dock två viktiga förslag som majori-
teten har ställt sig bakom. Det är de frågorna jag vill
hålla mig till. Det handlar om den rättspolitiska ut-
redningen och om uppdraget att se över möjligheten
för beslutande nationella folkomröstningar.
En grund för rättsstaten är att makten utövas un-
der lagarna. Det är flera som har betonat detta. Men
jag vill också betona att det inte handlar om att den
ska utövas bredvid eller över lagarna. Det är en viktig
demokratisk förutsättning. Rimligen ligger i detta att
grundlagar hanteras varsamt och hålls i aktning när
andra beslut fattas.
I Sverige har vi av tradition haft en förhållandevis
svag ställning för domstolarna. Rätten att pröva lagar
och förordningar mot grundlagar har varit begränsad.
Genom de utredningar som föregick regeringsformen
aktualiserades frågan om lagprövning och man nådde,
som har sagts här, slutligen fram till en kompromiss.
En begränsad lagprövningsrätt infördes då.
I regeringsformen återfinns det s.k. uppenbarhets-
rekvisitet, som säger att domstolar får underlåta att
tillämpa en av riksdagen eller regeringen beslutad lag
eller förordning som strider mot en överordnad för-
fattning endast om felet är uppenbart.
Även andra former för att stärka lagprövningen
har förts fram i debatten, i och utanför riksdagen, som
t.ex. ett förstärkt lagråd som kan ingripa innan lagar-
na antas av riksdagen.
Herr talman! I synnerhet är, som så många har
sagt, uppenbarhetsrekvisitet vad gäller regeringens
beslut anmärkningsvärt, då regeringen inte har befo-
genhet att stifta lagar utan är satt att styra riket under
de lagar riksdagen fastställer. Men inte heller svårig-
heten att pröva de av riksdagen fastställda lagarna är
självklar. Snarare än att anta lagar som är tveksamma
i förhållande till grundlagen borde riksdagen i så fall
ta initiativ till en översyn av berörda grundlagar.
Det finns dock flera exempel under den korta tid
som jag har varit i riksdagen där jag har uppmärk-
sammat hur riksdagsmajoriteten har satt sina politiska
mål framför grundlagen och där riksdagsmajoriteten
inte har varit intresserad av en översyn av grundla-
garna, utan i stället valt att driva igenom tvivelaktiga
beslut, som t.ex. i ärendet med scientologmaterialet
och stopplagen för utförsäljning av bostäder.
Klart är att frågan även fått en förnyad aktualitet
genom Sveriges medlemskap i EU och mötet med
andra rättstraditioner, som det också har pratats om
här.
Det finns mot denna bakgrund starka skäl att till-
sätta en rättspolitisk utredning. I en sådan utredning
bör avskaffandet av uppenbarhetsrekvisitet liksom
frågan om Lagrådets ställning och svenska domsto-
lars förhållande till EG-rätten belysas.
Herr talman! Det andra tillkännagivandet jag vill
uppmärksamma är en översyn av folkomröstningsin-
stitutet. Frågan om beslutande folkomröstningar ska
egentligen inte hanteras så enskilt och separat som i
detta betänkande, utan borde - eftersom dessa har till
uppgift att stärka demokratin - hanteras i ett demo-
kratipaket, som Centerpartiet har efterfrågat och som
bör innehålla en helhetssyn på de demokratiska red-
skapen. Därmed skulle man kunna få fram ett samlat
förslag som berör alla beslutsnivåer i samhället, allti-
från den lokala brukarstyrelsen till kommunal själv-
styrelse, beslutande kommunala folkomröstningar,
förstärkning av den regionala nivån och därmed den
nationella nivån vad gäller folkomröstningar.
Folkomröstningar må vara ett trubbigt instrument
i sig, men de är ett av få verktyg som verkligen ger
alla medborgare lika möjligheter att påverka besluten.
De kan också, vilket erfarenheter från Schweiz ger
vid handen, bidra till att kontroversiella beslut disku-
teras noggrannare eftersom hotet om en folkomröst-
ning hela tiden beaktas. Det handlar självfallet inte
om att alla alltid är nöjda med utfallet, men att alla
kan känna sig delaktiga, dvs. bli tillfrågade i be-
slutsprocessen.
Folkomröstningsinstrumentet har länge kringgär-
dats av skepsis i Sverige. Många har haft invändning-
ar mot behovet av helhetssyn och ansvar, vilket anty-
der ett synsätt som utgår från att medborgarna inte
skulle vara kapabla att klara av detta. Centerpartiet
avvisar ett sådant synsätt. Demokrati som idé utgår
från att medborgarna är rationella människor som
förmår fatta väl avvägda beslut. Samtidigt förutsätter
ett ökat engagemang i lokala angelägenheter att med-
borgarnas åsikter också respekteras. Folkomröstning-
ar som omtolkas eller skrinläggs genom hanteringen i
beslutande församlingar riskerar endast att öka av-
ståndet mellan väljare och valda.
Därför bör regeringen lägga fram ett förslag om
en parlamentarisk kommitté för en översyn av folk-
omröstningsinstitutet.
Herr talman! Jag yrkar alltså bifall till utskottets
hemställan i dess helhet.

Anf. 92 KENNETH KVIST (v) replik:
Herr talman! Jag vill ställa en fråga till Åsa Tors-
tensson.
Centern är ju ett parti som har folkrörelsetraditio-
ner och som i varje fall borde ha haft någon sorts
folksuveränitetstanke i sin politik. Anser Åsa Tors-
tensson, som nu har ställt upp på den moderata makt-
delningsläran, att en sådan fråga som det kommunala
utjämningssystemet ska avgöras av höga jurister i
stället för av folket vald riksdag? Det skulle vara
mycket intressant att höra.
Jag tror nämligen att ni i er iver att bli salongsfä-
higa i den borgerliga gemenskapen uppger gamla
centerprinciper.

Anf. 93 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Herr talman! Jag utgår från att Kenneth Kvist har
läst Centerpartiets motion, där vi starkt betonar den
stärkta lagprövningsrätten och ringar in uppenbar-
hetsrekvisitet. Då kan man alltså inte undvika att i en
bred översyn ingår också författningsdomstolen.
Det kommunala skatteutjämningssystemet är ett
bra exempel, men Kenneth Kvist måste klara att sär-
skilja saken i sin konstruktion och ärendet som så-
dant, att utjämna över landet. Jag satt med i en av de
utredningar som behandlade den kommunala självsty-
relsen och behovet av stärkta grundlagsregleringar för
den kommunala självstyrelsen, och där betonades ett
behov av stärkt kommunal självstyrelse, just med
anledning av den konstruktionen. Kenneth Kvist
måste alltså klara av att särskilja skatteutjämningen
från konstruktionen som sådan och från själva det
politiska beslutet att ha en utjämning.

Anf. 94 KENNETH KVIST (v) replik:
Herr talman! Ja, jag särskiljer detta, men frågan
om utjämning var ju någonting som ifrågasattes av
grundlagsskäl. Det kanske t.o.m. var en sådan stark
minoritet i riksdagen som gjorde detta, att frågan om
regler skulle ha hänvisats till en författningsdomstol
för avgörande.
Då kvarstår det här: Är det den typen av frågor
som Åsa Torstensson anser att jurister ska avgöra,
inte folkets valda representanter? Det är, såvitt jag
begriper, ett frångående av Centerns tradition och
Centerns politik - jag upprepar det - med viljan att
bli salongsfähiga i högerburen.

Anf. 95 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Herr talman! Nej, Kenneth Kvist. Jag upprepar att
jag har kunskap om vad det var som var problemati-
ken i själva konstruktionen. Det var det som berörde
det kommunala självstyret, om det var kommuner
som skulle överföra sina medel till en annan kom-
mun. Särskilj detta med en konstruktion från ett stat-
ligt beslut att utjämna systemen med statliga medel.
Särskilj uppdraget, återigen. Det kan mycket väl vara
så att den konstruktionen faktiskt hade blivit en
grundlagsvidrig konstruktion.

Anf. 96 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! Jag har några kommentarer och syn-
punkter beträffande den kommunala nivån, politiska
aktiviteter och även andra nivåer. Ibland överdrivs -
jag tycker att Åsa Torstensson gör sig skyldig till
detta - själva formen för aktiviteten eller formen för
möjligheterna. Särskilt på den kommunala nivån
handlar det väldigt mycket om att partierna och full-
mäktige skulle kunna vitalisera aktiviteterna betydligt
även på den kommunala nivån utan att det behövs
väsentliga lagändringar, eller lagändringar över hu-
vud taget.
Herr talman! Jag begärde ordet mera för att kom-
mentera frågan om två tredjedels majoritet när det
gällde ombildning av hyresrätter till bostadsrättsför-
eningar. Där var det snarast fråga om på vilken nivå
skyddet skulle ligga för dem som redan är hyresgäs-
ter. Det var inte en fråga om det stred mot grundlagen
eller ej. Det var ett annat resonemang om sciento-
logbibeln, där vi var bundna av internationella upp-
hovsrättsavtal och annat.
Det jag egentligen vill protestera mot är att det
alltid i fråga om den beslutande församlingen skulle
finnas någon annan församling som besitter en bättre
kompetens att avgöra de olika frågorna. Det är utifrån
min författningspolitiska utgångspunkt, och såsom
den svenska författningen nu är konstruerad, faktiskt
så att riksdagen ska tolka förhållandet till grundlagen
och ta ansvar för att det fungerar.
Jag tycker att det är trist när även aktningsvärda
tidningar i olika debatter skriver om att riksdagen
bryter mot grundlagen när det gäller den kommunala
självstyrelsen. Man kan ha synpunkter på hur den
kommunala självstyrelsen borde vara. Men riksdagen
har inte brutit mot bestämmelserna om den kommu-
nala självstyrelsen med de beslut som riksdagen hit-
tills har fattat - i varje fall inte enligt min mening och
enligt riksdagsmajoritetens mening.

Anf. 97 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Herr talman! Jag tror att Göran Magnusson får ta
en stor del av den diskussion som i dag berör uppen-
barhetsrekvisitet, just på grund av hur majoriteten här
hanterar grundlagarna. På grund av detta har vi i dag
en diskussion om uppenbarhetsrekvisitet, med de
exempel som jag gav. I stället för att faktiskt genom-
lysa grundlagen beslutar man om mycket tvivelaktiga
lagstiftningar, så lite ödmjukhet, Göran Magnusson,
om socialdemokraternas egen roll i den diskussion
som pågår här och nu!

Anf. 98 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! Det är möjligt att man kan påstå
detta. Man kan påstå det på olika möten och annat.
Men socialdemokratins inställning till lagprövningen
har varit ensartad under en lång följd av år. Jag talade
tidigare om den debatt som Östen Undén förde, inte i
kapacitet av utrikesminister utan av särskilt sakkun-
nig på det statsvetenskapliga området.
Vi har hela tiden hävdat att det här är en dubiös
fråga i förhållande till vår författningskonstruktion,
grundad på folkstyrelseprincipen. När man 1979
förde in detta i författningen var det ett steg i fel rikt-
ning, enligt min uppfattning. Jag har inte uppfattat det
på det sättet att det skulle vara kommuner eller andra,
i varje fall inte utifrån Demokratiutredningens ut-
gångspunkter, utan den enskilde som skulle ha nytta
av ett annorlunda upplägg av lagprövningen.
Jag är inte av den meningen att besvärliga och
svåra frågor ska kunna skjutas till något annat organ -
tvåtredjedelsfrågan eller privatiseringsfrågan beträf-
fande sjukhusen. Varför skulle Högsta domstolen,
Tingsrätten eller Länsrätten i Stockholm vara bättre
skickade att bedöma förhållandet mellan den lagstift-
ningen och grundlagen? Jag har svårt att förstå detta.
Jag menar att den kompetens som behövs för att be-
döma de här frågorna naturligtvis är samlad också här
i riksdagen.
Får jag bara erinra om - även om det kanske är ett
lite mer demagogiskt knep - att juristerna i Lagrådet
var emot åtta timmars arbetsdag, dödsstraffets avskaf-
fande och en del andra saker. Man kan inte se statiskt
på lagstiftningen. Man måste faktiskt också se att det
händer saker i samhället, och lagstiftning och förhåll-
ningssätt måste kunna anpassas.

Anf. 99 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Herr talman! Det var med anledning av sciento-
logmaterialet och den enskildes rättigheter som jag
tog upp just det beslutet. Lagprövning är till för att
stärka individens, den enskildes rättigheter. Jag anser
inte att dessa rättigheter ska kunna sättas ur spel vid
tillfälliga majoriteter i riksdagen, vid ständiga föränd-
ringar.

Anf. 100 MATS EINARSSON (v):
Herr talman! Det har varit en ganska lång och in-
tressant diskussion kring folksuveränitet, författ-
ningsdomstolar och lagprövning. Jag behöver inte
utveckla det. Jag vill bara helt kort instämma i de
ståndpunkter och argument som har förts fram av
Kenneth Kvist och Göran Magnusson.
Så till ett annat ämne. I gårdagens nummer av den
republikanska tidningen Expressen kunde vi på s. 3
läsa ett inlägg av det liberala ungdomsförbundets
ordförande Birgitta Ohlsson under rubriken "Fega
folkpartister!" Hon skriver bl.a:
"I morgon" - alltså i dag - "ska den svenska riks-
dagen ta ställning till om monarkin, denna motbju-
dande kvarleva från den tid då Sverige var en dikta-
tur, ska ersättas med det moderna statsskicket repu-
blik. Men som vanligt i Sveriges riksdag finns det
bara ett riktigt modigt parti, vänsterpartiet," - vi tack-
ar och bockar - "som fullt ut vågat att motionera om
att monarkin ska avskaffas. Republikanska partier
som liberala folkpartiet och socialdemokraterna svi-
ker sina ideologiska ideal för att inte stöta sig med
den rojalistiska väljaropinionen."
Och Birgitta fortsätter:
"Kungar och drottningar hör hemma i sagorna och
inte i en modern demokrati.
Definitivt ska de aldrig vara stödda av ett liberalt
parti. Slå oss med häpnad, Lars Leijonborg och övri-
ga folkpartistiska riksdagsledamöter. Stöd vänster-
partiets motion och våga stå för de republikanska
ideal som så många av er brann så intensivt för under
er tid i folkpartiets ungdomsförbund."
Så långt Birgitta Ohlsson, liksom jag själv med-
lem i den nyligen bildade och snabbt växande Re-
publikanska Föreningen. Intresserade ledamöter är
välkomna.
Republikfrågan väcker åter intresse i allt vidare
kretsar. Men det är ju som bekant inte första gången
som riksdagen debatterar frågan. Och det är inte
första gången som liberaler och socialdemokrater
fegar. Jag tittade i bokhyllan i går kväll och hittade
Fredrik Ströms memoarer I stormig tid. Ström var
ledamot av första kammaren, partisekreterare i det
odelade arbetarpartiet före 1917 och en av de ledande
i vårt parti som då bildades. Han berättar bl.a. om hur
det gick till när den första motionen om republik
väcktes år 1914 i Sveriges riksdag. Motionär var Carl
Lindhagen, en gång i tiden liberal i likhet med Bir-
gitta Ohlsson och Lars Leijonborg, men vorden soci-
aldemokrat och sedan vänstersocialist, en mognads-
process som man väl kanske inte kan hoppas på när
det gäller Lars Leijonborg. Ohlsson har ju tiden för
sig.
Nåväl, Ström skriver:
"Det fanns de som ansåg att motionen utan vidare
borde avvisas och icke remitteras till konstitutionsut-
skottet. Talmännen sades ha varit oense. Slutligen
remitterades motionen för författningsenlig behand-
ling. Talmän och partiledare hade enats om att via
konstitutionsutskottet begrava motionen i tysthet.
Hjalmar Branting kom en dag till mig" - alltså Fred-
rik Ström - "och sade: 'Lindhagen är då en konstifik
människa. Tror han verkligen att man kan föreslå
kungen att avsätta sig själv!' 'Han lägger ett senap-
skorn i jorden' svarade jag."
Men Lindhagens angrepp på majestätet lät sig inte
jordfästas i stillhet. Ström skriver vidare:
"Det var dödstyst i kammaren, då Lindhagen be-
steg talarstolen. Han kritiserade skarpt utskottets och
alla partiers hållning i frågan. Även sitt eget parti,
socialdemokraterna, kritiserade han, hänvisande till
partiets republikanska programpunkt. Partiledarna
hade överenskommit att frågan skulle falla i tysthet.
Men den spänning varmed kammaren lyssnade till
motionären och de bravorop som hälsade anförandet
och kanske även en insikt om, att frågan en gång
väckt icke kunde tigas ihjäl, måhända också en lust
att ta en dust med den envise borgmästaren, föranled-
de partiledarna att begära ordet och bemöta motionen
och motionären." Så långt Ström.
Det vore mig fullständigt främmande att jämföra
mig själv med Lindhagen. Men det skulle ju inom
parentes sagt vara stimulerande att få åtminstone lite
av det motstånd som han förärades i republikfrågan.
Men republikmotståndare av Brantings, Staafs och
Edéns kaliber saknas måhända.
Herr talman! Jag ska inte uppehålla mig vid alla
de principiella argumenten mot monarkin. Jag får i
stället rekommendera vår motion till läsning. Där har
vi dessutom försökt att utveckla de starkaste argu-
ment för monarkin som vi har kunnat hitta, eftersom
rojalisterna är ovilliga eller oförmögna att göra det
själva.
Lindhagen begärde på sin tid votering och fick 18
röster för sitt yrkande. Men senapsfröet var satt, och
frågan är om det inte på senare år har börjat gro igen.
I varje fall ser jag fram emot betydligt fler än 18
röster för reservation nr 10, vilken jag yrkar bifall till.
Jag instämmer självfallet också i bifallsyrkandena till
övriga reservationer där vänsterpartister finns bland
undertecknarna.

Anf. 101 INGVAR SVENSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag vill bara ställa en fråga till Mats
Einarsson: Är inte denna angelägenhet så pass viktig
för honom att han skulle kunna tänka sig att förändra
folkomröstningsinstitutet, så att den här frågan kan
underställas folket?

Anf. 102 MATS EINARSSON (v) replik:
Herr talman! Jo visst! Om Ingvar Svensson hade
läst vår motion i dess helhet - vilket han i och för sig
kanske har gjort - skulle han ha vetat att vi där fram-
håller att detta är en fullt möjlig, kanske t.o.m. rimlig
väg att gå när det gäller att förändra vårt statsskick.
Om vi kan komma överens om den behandlingsord-
ningen i kammaren, så gärna för mig.
Men en sådan folkomröstning ska - jag tror att
Ingvar Svensson är helt ense med mig om det - na-
turligtvis grundas på en saklig, ordentlig och genom-
gripande diskussion om författningsskickets grunder
och om demokratins former. Vi är inte på något sätt
rädda för en sådan diskussion.

Anf. 103 INGVAR SVENSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Då förväntar jag mig att Mats Ei-
narsson nu kommer att stödja kravet på ett förbättrat
folkomröstningsinstitut.

Anf. 104 MATS EINARSSON (v) replik:
Herr talman! Ett förbättrat folkomröstningsinstitut
ska jag naturligtvis med glädje stödja. Jag har dock
ännu inte sett några sådana förslag.

Anf. 105 JOHAN LÖNNROTH (v):
Herr talman! Jag börjar med att instämma i mina
båda partikamraterns tidigare anföranden och yrkan-
den. Jag tackar också å samtliga tre motionärers väg-
nar för svaret på motionen om adeln. Det skulle ju
kunna bli ett lite historiskt beslut senare i dag i denna
fråga, om man vågar tolka det som ett första steg på
vägen mot att avskaffa den sista resten av ståndssam-
hället.
Redan 1956 konstaterade konstitutionsutskottet att
ståndslagstiftningen inte låter sig förenas med nutida
uppfattning om samhälleliga plikter och förmåner.
Mot den bakgrunden trodde jag kanske att konstitu-
tionsutskottet 45 år senare skulle vara moget att be-
sluta att definitivt avskaffa de sista resterna av denna
lagstiftning. Ändå nöjer jag mig efter viss tvekan med
den ganska svaga skrivning som utskottet presterar,
att det finns "skäl att pröva förutsättningarna för och
konsekvenserna av en ändring av den nuvarande
regleringen".
Men jag skulle nog ändå vilja höra hur utskottets
ordförande eller Pär-Axel Sahlberg, som jag har för-
stått är djupt inblandad i den här frågan, tolkar denna
skrivning. Är det en klar och tydlig beställning till
regeringen att lägga fram ett förslag som avskaffar
den här lagstiftningen? Vad är det i så fall för tids-
perspektiv? Handlar det om ytterligare 45 år, eller
kan man räkna med att det här kommer under min
levnadstid? Eller är det rentav så att vi ska kunna göra
det ganska snabbt?
Min tvekan inför denna tolkning ökade faktiskt
efter det att jag hade hört Nils Fredrik Aurelius in-
lägg. Jag skulle gärna vilja höra vad övriga i utskottet
anser om det som han säger. Jag skulle t.ex. gärna
vilja höra vad min folkpartistiska kollega Helena
Bargholtz anser om att ha blivit liksom även Karin
Pilsäter utmålad av Nils Fredrik Aurelius som frasra-
dikal utan sinne för proportioner.
Aurelius hänvisar liksom Riddarhusets företrädare
till något slags avtal med adeln i samband med 1800-
talets författningsreform. Det gör mig något betänk-
sam. Varför gäller då inte de s.k. avtal som man
gjorde med överklassen en gång om den graderade
rösträtten? Eller avtalet med männen om att enbart de
skulle ha rösträtt och inte kvinnorna? Har moderater-
na över huvud taget accepterat den allmänna rösträt-
ten och de demokratiska fri- och rättigheterna, som
den gamla högern en gång så livaktigt och helhjärtat
bekämpade?
Aurelius jämför med kommunistpartiernas privi-
legier i Östeuropa och säger att de kanske var något
slags adel. Det ligger kanske en del i den jämförelsen.
Låt oss driva den lite längre.
Är Aurelius för att de tidigare makthavande
kommunistpartierna ska få behålla de byggnader som
de ägde på den tid när partiet och staten var ett?
Skulle han försvara en lagstiftning i nuvarande Ryss-
land som reglerade kommunistpartiets uttag av med-
lemsavgifter, med vars hjälp kommunistpartierna
skulle vårda sina statliga byggnader? Skulle han god-
känna en lagstiftning i Ryssland eller Kina som sade
att kommunistpartiernas medlemmar har en särskild
plikt att bete sig höviskt och artigt mot varandra?
Jag kom att tänka på en hög kubansk partifunktio-
när, som lätt irriterat sade till mig när jag senast var
på Kuba: Ni tjatar och tjatar om det här med mänskli-
ga fri- och rättigheter och politiska fångar! Tacka vet
jag den riktiga högern i USA! Den håller inte på med
det här tjafset.
Adelns särställning i lagen har kanske inte någon
större praktisk betydelse. Det finns många väsentliga-
re frågor. Både frågan om monarkin och kanske ännu
mer frågan om de historiska arrendena, som är en
gammal kvarleva där riksdagen borde komma till
skott, är betydligt viktigare. Men principiellt är detta
faktiskt en viktig fråga, som handlar om alla männi-
skors lika värde. Jag tycker att vi borde kunna enas
om vikten av denna grundläggande demokratiska
värdering.

Anf. 106 GÖRAN MAGNUSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Jag tycker i och för sig att Johan
Lönnroth har anledning att vara ganska nöjd med
behandlingen av sin motion. Det låg väl också nära
till hands att det kunde ha blivit en annan utgång,
men vi enades så småningom, och det är väl viktigt
att vi har en bred majoritet bakom utredningsuppdra-
get. Regeringen uppmanas nu att utreda huruvida det
här behöver vara offentligrättsligt reglerat eller ej.
Avsikten från utskottets sida är den att man ska kunna
träffa en överenskommelse med Riddarhuset, och vi
tror väl att det ska kunna gå förhållandevis raskt. Det
är i varje fall vår bedömning att så bör kunna ske.
Men jag tycker också att det är självklart att man
måste genomlysa olika rättsliga och ekonomiska
konsekvenser av det här. Självklart vore det mera
aktivistiskt att i dag fatta beslutet om att allt det här
ska rensas ut, men det är inte riktigt det sätt som vi
har att agera på. Tidigare talare har här gått tillbaka
till 1915, 1916 och 1917, och vid den tiden beslöt
någon socialdemokratisk partikongress - kanske var
det t.o.m. före partisprängningen - att frågan om
revolutionen skulle utredas. Jag brukar ibland säga att
det fortfarande är på den vägen.
Det här ska kunna gå snabbare. Jag hoppas att
riksdagen om ett eller annat år ska klara detta. I vart
fall borde vi kanske försöka hitta en lösning innan
uppenbarhetsrekvisitet slopas och författningsdom-
stolar införs. Då kan det kanske bli ännu svårare att få
någon ordning i den här frågan.
Låt mig till sist säga att jag bara är vice ordföran-
de i konstitutionsutskottet. Ordföranden är inte närva-
rande här.

Anf. 107 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Det var en särskild socialismutred-
ning som satt i 15 år och till slut 1936 något rann ut i
sanden. Jag hoppas verkligen att det här beslutet i dag
inte leder till samma långbänk och sedan leder ut i
intet. Jag förstår fuller väl att det finns en rad praktis-
ka problem. Det måste göras någon uppgörelse med
Riddarhuset. Det är viktigt att vi kan bevara det kul-
turarv som vårt grannhus innebär.
Min fråga är mycket konkret: Uppfattar Göran
Magnusson beslutet som ska fattas i dag som en be-
ställning att regeringen ska lägga fram förslag och
verka för att vi tar bort lagstiftningen?

Anf. 108 GÖRAN MAGNUSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Om det vore en beställning skulle
det naturligtvis stå att det är en beställning. Det är
alldeles klart - som jag uppfattar det - att om inte
regeringen eller den utredning som ska genomföras
hittar ett avgörande skäl för att detta offentligrättsliga
reglerande måste bestå, är det avsikten att det ska
upphöra. Vi har inte uppfattningen att man ska of-
fentligrättsligt reglera saker och ting som inte behö-
ver vara så. För min del tror jag - och det står inte i
utskottets bedömning - att adelsmännen och kvinnor-
na - det kanske inte heter adelskvinnor - har tillräck-
lig livskraft för att hålla i gång verksamheten utan ens
det minsta lilla stöd från statens sida.
Herr talman! Sedan var det socialistutredningen
som det blev intet av, som Lönnroth uttrycker saken.
Det blev dock rätt bra för arbetarklassen i Sverige
under 1900-talet. Det finns en del andra exempel där
socialismen blev mera av och där det inte är riktigt
lika bra ens i dag.

Anf. 109 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Frågan är om det hade så mycket
med utredningen att göra.
Jag ska tolka detta positivt. Jag har så pass mycket
förtroende för denna regering att jag inte ens i min
vildaste fantasi kan tänka mig att de skulle kunna
hitta något avgörande skäl till att ta bort den sista
resten av ståndssamhället. Möjligen skulle de kunna
anlita Aurelius för att hitta något sådant argument,
men det tror jag inte att de kommer att göra.

Anf. 110 NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik:
Herr talman! Jag får väl erkänna att jag inte har
lika stort förtroende för regeringen i någon fråga
egentligen. Vad som gäller är det som står i beslutet,
vilket också Göran Magnusson var inne på, dvs. ut-
skottets bedömning som vi kommer att fatta beslut
om en stund. Det står exakt så här: "Enligt utskottets
mening finns det skäl att pröva förutsättningarna för
och konsekvenserna av en ändring av den nuvarande
regleringen." Detta ges regeringen till känna.
Mer än så går det inte att säga. Herr Lönnroth har
önskat en fränare skrivning som han inte har fått, och
någon annan kunde ha önskat en annan skrivning som
man inte heller har fått. Detta är vad utskottet har
enats om, dvs. "förutsättningarna för och konsekven-
serna av". Rent praktiskt är det mycket komplicerat
att göra förändringar. Det finns juridiska frågor som
jag inte hinner gå in på men som jag tror att Johan
Lönnroth känner till som har att göra med både 1809
års regeringsform och representationsreformen och
adeln som ett speciellt rättssubjekt. Det kan gå att
lösa om man anser att det är en oerhört viktig fråga.
Det finns också ekonomiska och andra synpunkter.
Det är det som ska undersökas. Det är det vi säger.
Det går alltid att vara hövisk och artig. Johan
Lönnroth frågade om det fanns någon adekvans för
krav på höviskhet och artighet i dag. Det tycker jag
att det gör även utanför adeln. Vi försöker vara det
t.ex. här i riksdagen. Det är mycket som är intressant
historiskt och i dag i lagstiftningen. Jag kan för mitt
liv inte inse att detta ska vara en viktig fråga som på
något sätt kan vara prioriterad i en författningsutred-
ning eller i ett författningsbetänkande.
Detta föranleder mina möjligen något mindre arti-
ga men fortfarande höviska synpunkter när jag pratar
om känsliga radikala sinnen som borde utveckla ett
större sinne för proportioner. Jag syftade närmast på
dem jag berörde omedelbart innan, nämligen gamla
kommunister.

Anf. 111 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Jag är tämligen ointresserad av hur
pass väsentligt Nils Fredrik Aurelius tycker att denna
fråga är. Men jag skulle gärna vilja veta av vilken
karaktär som Moderata samlingspartiets inställning
till frågan är när man har ställt upp på den formule-
ringen. Är det fråga om samma sak som 1917, 1918
och 1919, då man till slut var nödd och tvungen att gå
med på den allmänna rösträtten och demokratiska fri-
och rättigheter? Eller är det ett försök att kasta så
mycket grus i maskineriet som det någonsin är möj-
ligt, att ni egentligen inte vill men ni kan inte med att
hävda den gamla högerns syn? Är det med hjärtat
eller hjärnan som Aurelius har ställt upp på denna
formulering?

Anf. 112 NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik:
Herr talman! Jag tycker att det är ganska tydligt
att vi i utskottet har kommit fram till att det visst går
att utreda frågan. Det är så det ligger till, och det har
alla ställt upp på, inklusive Johan Lönnroths parti-
vänner i utskottet. Det finns anledning att understryka
det.
Sedan kan man ha olika synpunkter på hur vä-
sentlig frågan är. Motionären tycker förstås att den är
väsentlig. Jag tycker att det finns många oerhört
mycket viktigare författningsfrågor. Jag tycker att det
har framgått av debatten i dag att vi i första hand bör
lägga lite mer krut på dem.
Sedan var det historieskrivning, kommunistpartiet
och gamla högern. Vi måste ändå till slut konstatera
att det blir lite larvigt med anspelningarna på 1917
och dåvarande högerpartiet. Det är hur lätt som helst
att från min sida konstatera att man minsann inte
behöver gå tillbaka till 1917 för att hitta representan-
ter för Johan Lönnroths idéströmning, som ju långt
senare stod för någonting som i modern mening var
ett privilegiesamhälle, nämligen alla de kommunist-
regimer ni till för bara något drygt tiotal år sedan
stödde i olika delar av Östeuropa.

Anf. 113 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! På den första punkten är vi totalt
överens. Det finns många viktigare författningsfrågor.
Jag, Karin Pilsäter och Bengt Silfverstrand tyckte att
det var en liten principiellt väsentlig fråga, och vi
motionerade i frågan. Det förhindrar oss inte alls att
ägna mycket mera kraft och tid åt andra väsentligare
frågor.
Sedan finns det ganska aktuella fall då högern,
svenska Moderata samlingspartiet, åtminstone inte
aktivt ville ta avstånd från diverse högerdiktaturer.
Både vi och ni har lik i garderoben. De kan var och
en göra upp med på ömse håll.
Nu diskuterar vi adelsfrågan. Jag litar på majori-
teten av utskottet, att meningen med det beslut vi
snart ska fatta är att vi äntligen ska avskaffa den sista
resten av det gamla ståndssamhället.

Anf. 114 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Herr talman! Jag fick en fråga riktad direkt till
mig av Johan Lönnroth. Jag svarar enligt följande.
Jag kom lite sent in i debatten. Jag var inte i
kammaren. Jag har alltså inte hört Nils Fredrik Aure-
lius fälla något omdöme om min partikamrat Karin
Pilsäter.
Jag tycker att det här är ett utmärkt förslag. Det är
inte bara en majoritet i utskottet utan det är hela ut-
skottet som står bakom den översyn vi ska göra. Jag
ser fram emot med full förtröstan på den. Vad jag
förstår är Karin Pilsäter också mycket nöjd.

Anf. 115 INGVAR SVENSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Det var Voltaire som sade att man
skulle krossa den skändliga. Johan Lönnroth har väl
ungefär samma inställning i förhållande till adeln och
i sitt korståg mot adelns privilegier.
Vilka är då adelns privilegier i dag? Jo, det är rät-
ten att resa utomlands utan att fråga kungen. Jag kan
berätta att jag förra veckan reste utomlands utan att
fråga kungen, men jag är inte av adelssläkt utan är av
bondesläkt. Det privilegiet är inte mycket värt i dag.
Sedan finns det en rätt att ta ut skatt av släkterna,
av huvudmännen. Den rätten finns t.ex. för olika
trossamfund i Sverige. Det är inte heller något kons-
tigt. Det återstår en punkt, nämligen att riddarhusord-
ningen förändras genom att Riddarhuset begär att
regeringen fastställer en föreslagen förändring i rid-
darhusordningen.
Det är vad Johan Lönnroth egentligen angriper.
Det är inte så förfärligt omfattande saker det handlar
om. Det finns inga faktiska privilegier längre. Jag
gick med på skrivningen om att detta kunde utredas,
fastän jag närmast tyckte att det var obefogat.
Dessutom sitter Johan Lönnroth i finansutskottet.
Han borde vara väldigt rädd om de intäktskällor som
finns för statskassan. Därvidlag fyller Riddarhuset en
betydande funktion.

Anf. 116 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Vi är återigen överens. Det handlar
inte om väsentliga praktiska ting, utan det handlar om
en viktig princip. Jag trodde att Ingvar Svensson, som
är något av en ideolog hos Kristdemokraterna, hade
större förståelse för det märkliga med att man behål-
ler en särskild ställning för en viss kategori av männi-
skor i lagstiftningen.
Vi har ingen svensk lagstiftning som talar om att
t.ex. Kristdemokraterna har en särskild rätt att ta ut
medlemsavgifter av sina medlemmar. Vi har t.o.m. nu
lyckats avskaffa det för statskyrkan. Det borde Ingvar
Svensson ta på lite större allvar. Det är faktiskt en
anomali att vi har kvar den här gamla lagstiftningen
som inte har i lagstiftningen att göra.
Om ett antal människor frivilligt vill kalla sig för
olika saker, bilda föreningar och gärna sköta gamla
byggnadsminnen må de väl göra det. Men det är ing-
enting som vi här i riksdagen ska ha med att göra.

Anf. 117 INGVAR SVENSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Vi har inte så mycket med det att gö-
ra. Eller rättare: Vi har över huvud taget inte med det
att göra, eftersom det är en kombination av Riddarhu-
set och regeringen som hanterar det och egentligen
inte riksdagen.
Det är intressant att Johan Lönnroth tar upp reli-
gionsfriheten, som vi nu har etablerat ännu tydligare
genom att frigöra svenska kyrkan från staten. Jag har
tidigare ställt den här frågan till Mats Einarsson. Om
ni tittar på svenska flaggan här i kammaren, är nu
nästa steg i Lönnroths kampanj att ta bort korset i
flaggan?

Anf. 118 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Den jämförelsen begrep jag inte rik-
tigt. För oss i Vänsterpartiet är det väldigt viktigt att
slå vakt om kulturarvet. Det står inte på något sätt i
strid med demokratiska grundvärderingar.
Vi ska ägna mycket större intresse, anser jag, åt
historien. Historieundervisningen i skolorna borde
uppvärderas. Vi ska kunna studera den svenska flag-
gans historia, den svenska historien med alla dess
förfärligheter från t.ex. 1600-talet, alla övergreppen
och också det goda i kulturarvet. Vi måste kunna se
både de mörka och de ljusa sidorna.
Det som är principiellt viktigt är att vi genom att
göra denna lilla justering får bort en av resterna från
den tid då man definitivt inte ansåg att alla människor
var lika mycket värda.

Anf. 119 BIRGER SCHLAUG (mp):
Herr talman! Det var mycket historia på sluttam-
pen och tal om lik i garderober och sådant. Nils Fred-
rik Aurelius kan i varje fall inte kalla mig för kom-
munist, trots att jag nu ska ta upp en fråga som jag
inte tror att han vill diskutera, nämligen statsskicket.
Jag skulle vilja få svar på några mycket enkla frå-
gor. Vilka principer talar för monarki enligt Modera-
terna, enligt Folkpartiet, enligt Kristdemokraterna och
enligt Centerpartiet? Märkligt nog måste jag också
ställa frågan till Socialdemokraterna: Vad är det för
principer som talar för monarki?
Det här betänkandet tar upp statsskicket. En stor
majoritet vill inte ens fundera på eller utreda alterna-
tiv till ärftlig monarki. Men det finns i detta betän-
kandet inte ett enda motiv till varför man värnar mo-
narkin.
Finns det ingen som brinner för monarkin? Är det
ingen som kan ge oss tveksamma ett enda skäl för
monarkin? Det finns inte här i betänkandet. Det står
inte en rad. Det står bara: Vi brukar avstyrka sådana
motioner, och det ska vi fortsätta med.
Det är märkligt! Jag vill ha svar. Vilka principer
talar för monarkin?
Det finns några principer man kan tala om. Är det
att en familj ansågs vara utsedd av Gud för 190 år
sedan? Det kan möjligtvis vara en princip. Är det att
uppdraget som statschef ska gå i arv? Det kan vara en
princip som några kan tycka är helt okej.
Är det för att man anser att endast en drottning,
om än av icke kunglig börd, kan föda en statschef?
Det kan möjligtvis finnas sådana principer. Är det för
att man anser att en statschef ska utses i sin mammas
mage? Är det så? Det kan vara så.
Är det för att man anser att den franska ätten Ber-
nadotte står över andra ätter? Ja, visst kan det möj-
ligtvis finnas sådana principer. Fast jag tycker att det
är oändligt svårt att hitta några som helst intellektuellt
gångbara argument för en ärftlig monarki. Det kan
finnas alla möjliga känsloskäl, men då ska man säga
det.
I ett betänkande i Sveriges riksdag som avstyrker
alla tankar på något annat än ärftlig monarki måste
det finnas något intellektuellt hållbart argument, och
det gör det inte!
Reservation 10, som jag yrkar bifall till, bygger
bl.a. på en motion från en antal miljöpartister. Vi
yrkar inte på något omedelbart införande av republik.
I motionen yrkar vi på en bredare utredning om vilka
alternativ som egentligen finns till en ärftlig monarki
i ett modernt samhälle.
Det kanske inte ens är så att en traditionell repu-
blik är det enda alternativet. Det kanske finns många
andra alternativ. Varför vågar vi inte utreda det?
Varför?
Kravet på republik har funnits i Socialdemokra-
ternas partiprogram sedan 1911. Carl Lindhagen, som
Mats Einarsson talade om här förut, motionerade här i
riksdagen om införande republik redan 1912. Det
hade han ingenting för.
Om man tittar på partiprogram har det funnits en
majoritet i riksdagen för avveckling av monarkin
under många år, om man får tro partiernas partipro-
gram. Men det ska man tydligen inte. Vad är det för
fel på Socialdemokraternas partiprogram, Göran
Magnusson? Det står ju där att monarkin ska av-
vecklas.
Det är genant för en demokrati att hålla sig med
en princip som säger att det högsta ämbetet ska gå i
arv, att en släkt har i uppdrag att producera statsche-
fer och att statschefer utses redan i livmodern. Det är
märkligt. Det är konstigt.
Aftonbladet skriver på sin ledarsida: Det är prin-
cipiellt oacceptabelt att rikets högsta ämbete går i arv
inom en enda familj. I en demokrati ska alla, oavsett
börd, ha en chans att bli statschef. Monarkin hör till
den fördemokratiska tid då folk trodde att kungen och
all annan överhet var förordnad av Gud. Vad säger
Göran Magnusson om det?
Liberala Expressen skriver på sin ledarsida:
Kungahusets existens är ett kraftfullt ställningstagan-
de för idén om att vissa människor av födsel är finare
än andra. Det är inte jag som säger det, utan det är
Expressens ledarsida, liberal. Där sägs också: Ett
argument som inte utropas, men som viskas i salong-
erna och som därmed påverkar vårt samhälle, är att
det ska vara skillnad på folk och folk. Vissa hierarki-
er, skriver Expressen, ska vara av ödet orubbliga.
Folk ska inte få för sig att de kan bli vad som helst,
t.ex. statschef. Kryperiet för kungahuset visar kraften
i detta sociala kontrakt. Monarkin skapar undersåtar,
något som demokratin försökt utrota. Jag tycker att
Expressen tar i lite grann, men det är i varje fall en
liberal tidning. Hur ser Helena Bargholtz, närstående
Expressen, på det?
I Dagens Nyheter - jag vet inte vad den är närstå-
ende; det beror på vem som skriver - står: Att monar-
kin just nu fungerar till belåtenhet kan dock inte vara
avgörande för att vi också i framtiden ska stå upp för
den rest av ett fördemokratiskt samhälle som en kung
eller drottning är.
I ett land där den offentliga makten utgår från fol-
ket, kanaliseras genom allmänna val och utövas av
människor som vunnit sina landsmäns förtroende är
det följdriktigt att också innehavaren av det högsta
ämbetet väljs. Givetvis är medlemmarna av familjen
Bernadotte välkomna att ställa upp som kandidater
till statschefsuppdraget.
Ingvar Svensson! Hur ser du på det? Silvia till
president - ja, det kanske inte är så dumt.
Det finns en sorts bred uppslutning bland många
människor från olika tänkande; liberaler, socialister
och gröna om att monarkin bör avvecklas på något
sätt. Utöver landets tre största tidningar är det många
ungdomsförbund som driver frågan - allt från Miljö-
partiets ungdomsförbund Grön Ungdom till Ung
Vänster och Folkpartiets ungdomsförbund. Debatten
har tagit fart.
Sedan några miljöpartister lämnade in en motion
har detta blivit en av de frågor som jag har fått mest
reaktioner på. De flesta är riktigt lyckliga, och en del
är alldeles rasande, förbannade eller ilskna - om man
nu inte får säga så fula ord i Sveriges riksdag.
Vad är det då för argument som ändå någonstans
framförs för argument?
Argument ett, som jag har hört och uppsnappat i
bl.a. flera TV- och radiodebatter under den sista ti-
den, är att blivande statschefer behöver en särskild
uppfostran redan som barn. Men det motsägs ju av att
många andra statschefer har minst lika stora kvalifi-
kationer som de svenska - om det kan vi väl ändå
vara överens.
Argument två är att konungahuset är bra för ex-
porten. Men att kungahuset är så bra för industrin
motbevisas varje dag av Nokia. De har en president i
Finland, vad jag vet. Även om det skulle vara så att
kungen medverkar till att Sverige exporterar ett JAS-
plan till Sydafrika är det ändå ett uselt argument för
monarkin. Det heter att vi har konstitutionell monar-
ki. Men ibland tycks argumenten, när det kniper och
allt oftare, bygga på att vi har en kommersiell monar-
ki. I en TV-debatt sade en rojalist t.o.m. att det är ett
bra varumärke. Jaha. Ska vi föda upp varumärken?
Med vilken rätt gör vi det?
Argument tre, som jag har hört i de senaste de-
batterna, är följande: Monarki inger stabilitet och
kontinuitet. Så argumenterar man i diktaturer också,
så det är väl inget speciellt bra argument. Det hör
liksom inte hemma i en demokrati. Om man dess-
utom anser att kungahuset är en symbol så måste jag
säga att det är pinsamt att i grundlagen slå fast att de
barn som föds av en drottning ska framleva sina liv
som symbol för ett land. Det är inte bra - jag tycker
faktiskt inte att det är bra.
Argument fyra är att alla inte kommer att kunna
ställa sig bakom en vald statschef. Det är ett argument
som ofta framförs. Därför skulle det vara bra med
ärftlig monarki. Det argumentet innebär således att
man underkänner demokratins grunder. I en demo-
krati ges människor utrymme att ha olika åsikter och
tycka olika saker. En del tycker bra om Göran Pers-
son och andra tycker bra om Bo Lundgren. Det är
alldeles lysande - det är det som demokratins kärna.
Det är inget fel.
Herr talman! För 190 år sedan utsågs en släkt
inom vilken det än i dag ska produceras nya statsche-
fer för landet Sverige. Eller som en rojalist i en debatt
hävdade: ett varumärke. Som icke-monarkist skulle
jag aldrig ta det ordet i min mun och framföra det
som ett argument. Men en rojalist kan göra det! Det
strider såväl mot vet och sans som mot de mest
grundläggande principerna i en demokrati.
Grundfrågan är solklar: Vem kan på ett trovärdigt
sätt motivera att statschefen för ett modernt land utses
genom arv? Snälla ni som står bakom majoriteten,
berätta det för mig! Ge mig ett bra argument.
En annan fråga som måste tas upp här är med vil-
ken moralisk rätt vi tvingar barn att bli uppfostrade
till blivande statschefer och att från födseln vara of-
fentliga personer vare sig de vill eller inte. Vilken etik
har egentligen vi som grund för detta? Måste inte
varje ung människa ges rätten att växa och utvecklas
så fritt som möjligt utan att konstitutionen säger: Du
ska bli statschef. Du ska uppfostras till statschef.
I betänkandet återger man andra skrifter, och skri-
ver: Prinsar och prinsessor av det kungliga huset ska
uppfödas i samma lära - dvs. samma religion - och
inom riket.
Hör ni inte att detta tillhör en gammal tid? Prinsar
och prinsessor ska uppfödas! Jag tänker på kyckling-
ar, eller varumärken.
En majoritet tycker enligt opinionsmätningarna att
det är trevligt, oförargligt och kanske t.o.m. bra med
en tradition som kungahuset. Det är ett helt respekt-
fullt argument. Det garanterar dessutom att inte en
äldre Göran Persson, en äldre Carl Bildt eller någon
gammal miljöpartist skulle bli president, och det kan
säkert många tycka vara ett alldeles utmärkt skäl till
att ha kvar monarkin.
Jag tror i alla fall att tiden är mogen för att hitta
andra modeller än en ärftlig monarki. Jag tror också
att tidpunkten för avskaffande av principen att en
släkt som är vald 1810 ska tillsätta kungar respektive
drottningar i all framtid kan diskuteras. Man kan
fastställa ett datum så småningom. Men framför allt
är det bra med en utredning som kan kika på vilka
alternativ som finns.
Ge mig nu ett, två eller tre principargument för att
ni avslår en utredning om alternativ till monarkin! Ge
mig några sakliga argument för varför monarkin ska
vara kvar.
Till Moderaterna vill jag ställa en mycket enkel
fråga. Anser ni att det är rätt att ärva ett ämbete?
Tycker Nils Fredrik Aurelius att det är rätt eller fel?
Det är en enkel fråga. Är det rätt - ja eller nej?
Till Kristdemokraterna skulle jag vilja ställa frå-
gan: Med vilken rätt uppföder vi barn till statschefer?
Är det rätt? Har det med etik att göra? Är det rimligt?
Visar det respekt för individen?
Till Socialdemokraterna vill jag ställa frågan: Vad
är det för fel på ert partiprogram?
Till Folkpartiet vill jag hemskt gärna ställa frågan:
Hur ser ni på ert ungdomsförbunds ställningstagande?

Anf. 120 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Herr talman! Jag tycker att Birger Schlaug har
gett svaret alldeles tydligt själv på frågan om den
grundläggande principen och varför vi från Folkparti-
ets sida har en pragmatisk inställning till kungahuset.
Det är precis det som Birger Schlaug pekade på,
nämligen att folk tycker om det här. De vill ha det,
och de gillar det. Det finns lägen och tillfällen i livet
när man inte alltid resonerar så kallt och rationellt,
utan resonerar utifrån känslan och med hjärtat. Up-
penbarligen är kungahuset något som man tycker om
att ha.
Jag tycker att Birger Schlaug borde gå ut på gator
och torg och slösa allt sitt krut. Han är ju väldigt
vältalig i den här frågan - den kanske är den vikti-
gaste frågan av alla som Birger Schlaug känner för.
För oss i Folkpartiet är den inte det. Vi har en massa
andra frågor som vi tycker är betydligt viktigare att
lägga vårt krut och vår energi på. Det handlar om
arbetslösheten, om miljöförstöring, om bristande
jämställdhet och om våld etc. Jag kan nämna hur
många frågor som helst som är betydligt viktigare för
oss som riksdagsledamöter att lägga ned vår energi
på.
Men visst, om Birger Schlaug går ut och får alla
människor att säga: Avskaffa monarkin! så får vi väl
diskutera det, om det nu är en så väsentlig fråga för
människor i allmänhet. Men vi som politiker vill
jobba med det som vi upplever som verkliga problem
för människor.

Anf. 121 BIRGER SCHLAUG (mp) replik:
Herr talman! Det är ett klassiskt argument när
man talar om statsskicket och ett antal andra frågor
att säga att det finns viktigare frågor. Det är klart att
det gör det - visst finns det viktigare frågor. Det gäl-
ler t.ex. grön skatteväxling, sänkt arbetstid, ett mer
solidariskt samhälle, schystare bistånd, bättre flyk-
tingpolitik osv. Det är helt klart. Jag lägger verkligen
inte ned allt på kungahuset.
Det enda jag vill ha är ett principargument för
monarki. Det tar inte så lång tid för Helena Bargholtz
att säga det. Hon behöver inte offra ett år på det, inte
ens en vecka, inte ens en dag, utan en minut eller
möjligen två i nästa replik. Ge mig ett principargu-
ment för ärftlig monarki!
En pragmatisk inställning kan man ha, men vad
tycker Helena Bargholtz själv? Kan hon personligen
som folkvald riksdagsledamot tala om vilket prin-
cipskäl hon tycker är viktigt?
Visst är det så att folk tycker om det. Det är fullt
riktigt. Folk tycker om det, men vi politiker ska väl
stå för vad vi själva tycker.
Jag har stått ensam i väldigt många frågor, t.ex.
när det gäller kalhyggen. Det var inte många som
ifrågasatte dem. Det var inte många som ifrågasatte
klor i papper. Man var en idiot som framförde detta.
Grön skatteväxling sågs som en fullständigt idiotisk
tanke. Vi var några få som började med det, men vi
stod för det ändå. Vi sade inte att det inte var popu-
lärt. Sänkta bensinpriser är säkert också väldigt po-
pulärt. Vi står för någonting. Jag frågar: Vad är Hele-
na Bargholtz principiella argument? Hon kan använda
15 sekunder för att svara på det.

Anf. 122 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Herr talman! Jag blir något förvirrad av Birger
Schlaugs frågeställning. Å ena sidan ska jag säga vad
jag tycker själv och å andra sidan ska jag framföra
mitt principiella argument.
Då säger jag först att det handlar om folkviljan,
och jag delar den folkviljan. Jag tycker om att ha ett
kungahus.

Anf. 123 BIRGER SCHLAUG (mp) replik:
Herr talman! Det är ett liberalt argument för
kungahuset. Riksdagsledamöterna tycker om kunga-
huset. Det är kanske inte så principiellt, man jag tar
till mig det. Helena Bargholtz tycker om det. Bra!

Anf. 124 GÖRAN MAGNUSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Birger Schlaug är ju mycket skicklig
på retoriska självbesvarande frågor. Jag ska villigt
erkänna att det är utomordentligt svårt, för att inte
säga omöjligt, att hitta några principiella skäl för
monarki.
Däremot har det ju varit, och är väl alltfort, lättare
att hitta argument mot dess avskaffande i den praktis-
ka situation som Sverige befinner sig i. Den princip
som jag ser är väl delvis den historiska principen.
Men den sträcker sig inte tillbaka till 1810 utan till
den eller de författningsuppgörelser - för de var ju
egentligen flera - som Socialdemokraterna var med
om i slutet på 60-talet. Den författningen fastställde
vi sedan 1974. Där gjordes det en överenskommelse
mellan partierna om hur vi skulle förhålla oss till
monarki.
Det blev en väsentlig inskränkning i kungens roll i
statslivet sett ur formell synpunkt. Det blev faktiskt
en så stor inskränkning att kungen kunde komma till
riksdagen. Tidigare fick ju kungen faktiskt inte kom-
ma till Riksdagshuset, utan då gick riksdagen till
kungen.
Jag utesluter inte att man kan göra ytterligare in-
skränkningar på det här området. Jag har för egen del
engagerat mig i de öppningstal som kungen håller här
i riksdagen varje gång. Jag har försökt att analysera
dem och se om kungen går utöver vad som var av-
sikten med överenskommelsen i 1974 års författ-
ningsreform. Jag kan nog göra den tolkningen att
ibland har det gått väl långt. Men jag har också fått
brev i det sammanhanget som säger att det ska inte
Göran Magnusson som riksdagsledamot lägga sig i.
Det är klart att kungen, som alla andra människor, har
rätt att uttala sig.
Det är inget större fel på partiprogrammet. Det är
uppe till debatt nu. Det förslag som finns innehåller
ungefärligen samma formulering. Det är ingen vä-
sentlig positionsförskjutning. Medlemmarna i mitt
parti har möjligheter att göra en väsentlig positions-
förskjutning vid höstens kongress.

Anf. 125 BIRGER SCHLAUG (mp) replik:
Herr talman! Menar Göran Magnusson att ni
skulle plocka bort att ni står för republik? Det vore
väl inte så kul om ni införde det på kongressen? Men
däremot vore det kanske bra med ett grundbeslut om
att försöka genomföra det man skriver i sitt partipro-
gram. Det vore ju radikalt i den frågan inom social-
demokratin.
Det var skönt att höra ett ärligt svar. Det finns
inga principiellt och intellektuellt godtagbara skäl för
en ärftlig monarki.
Då skulle jag vilja ställa en väldigt konkret fråga.
Anser Göran Magnusson personligen att det är rätt att
ärva ett ämbete? Tycker Göran Magnusson att ett
socialdemokratiskt parti bör vidhålla att det är ac-
ceptabelt att man även i framtiden ska kunna ärva ett
ämbete? Det räcker med väldigt korta svar.

Anf. 126 GÖRAN MAGNUSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Med den demokratisyn som jag och
det socialdemokratiska partiet står för är det natur-
ligtvis inte rätt att ärva ämbeten. Men jag hänvisar
återigen till den praktiska situation som vi befinner
oss i och den uppgörelse som gjordes i anslutning till
1974 års författningsreform där en överenskommelse
träffades om hur statsskicket skulle vara konstruerat
och hur det parlamentariska systemet skulle förhålla
sig till kungen, kan man väl förenklat uttrycka det.
Jag står för den uppfattningen. Det förs naturligt-
vis av och till också diskussioner i partiet. Det är väl
inte alls uteslutet att Birger Schlaug, jag och andra
tillsammans kan pusha på i den här frågan så att den
går åt rätt håll.
För övrigt vill jag bara gratulera Birger Schlaug
om det är så hela hans partiprogram redan är genom-
fört. Vi får nog ändå konstatera att vi kommer till
vissa tillkortakommanden i alla partier beträffande
partiprogrammet.

Anf. 127 BIRGER SCHLAUG (mp) replik:
Herr talman! Ja, det är fullt riktigt. Men å andra
sidan är det kanske så att om man har möjlighet att
genomföra det, om det finns majoritet för det, ska
man göra det. Det tänker jag göra när det gäller sam-
beskattningen av förmögenheter, kan jag berätta för
Göran Magnusson. Det står nämligen i vårt partipro-
gram.
Det finns en stor tveksamhet mot ärftlig monarki
hos Göran Magnusson som företräder Socialdemo-
kraterna i dag. Då förstår jag inte varför han inte kan
acceptera att utreda alternativ. Många borgerliga
företrädare har pratat om att det är bra med ökad
kunskap om vilka alternativ som finns. Men Göran
Magnusson vill inte ha en sådan utredning om ökad
kunskap. Det är ju ett problem. Det är de borgerliga
som vill ha det.
Det Göran Magnusson säger om uppgörelsen
1974 är helt sant, men det har gått ganska många år.
Det är nästan en generation sedan. Då är det väl dags
att börja nysta i det. Faktum är ju att om man tittar på
partiprogram och lite sådant finns det en majoritet i
den här kammaren för att avveckla monarkin. Göran
Magnusson var ju så noga med detta med folkmakt.
Han gjorde det som partierna stod för till en fråga om
folkmakt. I våra partiprogram finns det en majoritet
för avvecklande av monarkin.

Anf. 128 NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik:
Herr talman! Den historiska bakgrunden har ju be-
rörts något, senast när det gällde Torekovskompro-
missen 1972 och den nya grundlagen. De som då var
aktiva som företrädare för folket kom fram till att det
fanns anledning att behålla monarkin. Man trodde att
det fanns ett starkt folkligt stöd för detta, och det gör
det i dag också.
Samtidigt berövade man då monarken en del tidi-
gare uppgifter. Om vi ser hur det ser ut i dag är mo-
narken visserligen ordförande i Utrikesnämnden, men
dock inte ledamot. Han öppnar riksdagen och företrä-
der Sverige lite symboliskt.
Att vara oerhört upprörd över detta och dra upp
detta som en stor författningsfråga efter de andra vi
har talat om, tycker jag kanske verkar lite konstigt.
Visst kan jag förstå en principiell republikanism, men
jag delar den ju inte alls själv. Jag ser det som vi har
nu mer som en levande historia. Det är historiskt
framvuxet och värdefullt av det skälet, plus de argu-
ment som också tillkommer.
Nu vet jag att Birger Schlaug underkände alla ar-
gument. Han anser inte att de är principargument om
han inte har dem själv. Men jag anser att det är ett
starkt argument att det finns ett starkt folkligt stöd för
monarkin.
Sedan tycker jag förstås att de partier som står för
republik och skriver det rent ut i sina partiprogram
har rätt att göra det. De bör göra det, och även stå för
det aktivt. Men jag tillhör inte ett sådant parti. Jag
tänker inte stå för någon republik.

Anf. 129 BIRGER SCHLAUG (mp) replik:
Herr talman! Det är sant att uppgörelsen finns,
men tiderna förändras ju, och samhället har också
förändrats ganska mycket. Jag fick lite av det histo-
riska perspektivet, kontinuitet och sådana argument
som man kan höra i både en demokrati som Sverige
och en diktatur, det ska vara kontinuitet och stabilitet.
Ert egentliga huvudskäl är det liberala skälet, nämli-
gen att det är trevligt. Det är intressant i så fall.
Jag skulle vilja höra om ni tycker att det är rätt i
princip att ärva ett ämbete. Är det rätt mot en individ
att utse denna individ i sin mammas mage till stats-
chef? Tycker ni att det är rätt?

Anf. 130 NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik:
Herr talman! Individen i fråga - konungen, mo-
narken - har ju en möjlighet att avböja. Den möjlig-
heten finns faktiskt, som vi inte ska bortse ifrån.
Det är alltid farligt att tala om principer. Jag tror
att Birger Schlaug har använt uttrycket "i princip"
och ordet "principiell" i varje inlägg. Det har sagts att
när någon säger "principiell" ska man undra vad han
egentligen menar. Om någon exempelvis säger att
han i princip är för, så är han egentligen emot osv.
Birger Schlaug underkänner alla argument såsom icke
principiella om de inte stämmer med hans speciella
syn på hur denna fråga ska hanteras.
Jag vill ändå svara så här: Jag tycker att det är ac-
ceptabelt med den nuvarande ordning vi har. Den
fungerar bra, den har ett starkt stöd hos befolkningen,
och det finns inte någon speciell anledning att vara
upprörd över förhållandena som de är. Det fungerar
bra, det är på många sätt en stor tillgång till Sverige.

Anf. 131 BIRGER SCHLAUG (mp) replik:
Herr talman! Nu har vi kommit ned till den nivå
som jag tycker att det är schyst att debattera på, att
det är acceptabelt och det har en del fördelar. Det är
ungefär vad Aurelius sade. Så kan man tycka.
När vi startade Miljöpartiet i början av 80-talet
blev vi angripna för att vara väldigt flummiga i alla
möjliga åsikter. Men det flummet var nog ingenting
mot de ganska icke rationella argument som fram-
förts.
Jag observerar att jag fortfarande inte fått egentli-
gen något svar från moderaterna och inte heller från
folkpartister om de anser att det i princip är rätt att
ärva. Är rätt mot en individ att utsätta den personen
för att redan i sin mammas mage bli utsedd till stats-
chef, även om man som vuxen kan avstå från det?
Hela uppfostran är ödesbestämd på det sättet. Jag
tycker inte att det är rätt.

Anf. 132 PÄR AXEL SAHLBERG (s):
Herr talman! Jag ser redan rubriken "Skinnknutte
mot kungahuset". Birger Schlaug har här ställt ganska
viktiga principiella frågor. Det intressanta är att han
själv bedömer om de svar han får är bra, och så re-
censerar han alla inlägg.
Jag tycker att den här frågan, tillsammans med
den som vi diskuterade nyss när det gäller adeln, har
ett visst fog för sig att få föras i de sammanhang där
de faktiskt hör hemma, och det är främst det historis-
ka perspektivet. Det tycker jag är intressant. Det är
inte alltid riktigt lätt att hantera historien på ett riktigt
sätt.
För mig var läsningen av Maja Hagermans bok
Spåren av kungens män en väldigt god ingång i de
här frågorna. Jag har använt den mycket när vi dis-
kuterat Svenska kyrkan och förhållandet till staten,
såsom det har förändrats under denna och föregående
mandatperiod. Hon skriver att när hon skulle lägga
grunden för sin beskrivning av 1000- och 1100-talet i
svensk historia hade hon tänkt använda det första
kapitlet till att diskutera kyrkans förhållande till
kungen och staten och sedan lämna ett och annat
ämne ifrån sig och gå vidare i sin historia. Men hon
upptäckte att de här frågorna var så oerhört samman-
vävda i historien att hon kom att ägna hela boken åt
detta.
Vad vi nu har gjort under dessa senaste år på
1900-talet och tydligen fortsätter in i 2000-talet är att
försöka hantera de historiska arven på ett sätt som går
att motivera in i framtiden. Vi rensar utifrån ett slags
modernistiskt perspektiv på vad den demokratiska
staten är, och så försöker vi förhålla oss till det som är
hennes historia. Det kan naturligtvis göras i mera
revolutionära termer, och man kan kasta allt gammalt
över bord. Ibland kan det behövas, men oftare tror jag
att det är alldeles rätt att göra så som vi gjort när det
gäller t.ex. Svenska kyrkan, där det intima sambandet
mellan kung, stat och kyrka successivt har luckrats
upp och där var och en nu finns kvar men står mer
och mer på egna ben.
Det som gör att parallellen till kungahuset inte är
alldeles lätt att hantera är att vi inte har avskaffat
Svenska kyrkan, men vi har så att säga frigjort henne
att stå på egna ben. Ungefär på samma sätt ser jag på
vår hantering av adeln. Vi har ingen ambition att
krossa Riddarhuset, men vi tycker inte att den frågan
ska vara offentligrättsligt reglerad. Alltså försöker vi
hitta en harmonisk lösning.
Nåväl, hur går det här att göra med kungen? Ja,
jag kan mycket väl tänka mig att det framöver kan
finnas fler steg att ta, att på det sättet markera att
kungahuset är skilt ifrån den statliga demokratiska
strukturen. Vi har vissa av hans tjänster kvar. Kungen
kommer och hälsar på oss när riksmötet öppnas, Utri-
kesnämnden har redan nämnts. Kanske kan man tän-
ka sig att slopa det, men är det rätt att hantera histori-
en så att vi ska radera ut spåren av historien? Den
frågan tycker jag inte alls, om man nu går till Birger
Schlaugs stil, Birger Schlaug har diskuterat. Här
handlar det mer om någon sorts renlighetsiver, men
parallellen till de andra företeelser som kommer ur
historiens djup har relevans i det här sammanhanget.
Sedan finns det principiella frågor som också kan
diskuteras. Det gäller de alternativa statschefsmodel-
ler som vi faktiskt har, där inte minst Finlands och
Frankrikes erfarenheter med en vald premiärminister
eller motsvarande och därtill en vald president, inte
heller är utan komplikationer. Här finns ganska
mycket vi kan diskutera. Nu kan vi i varje fall föra en
del av debatten.

Anf. 133 BIRGER SCHLAUG (mp) replik:
Herr talman! Pär Axel Sahlberg talar om vilken
rubrik det skulle kunna bli. Han hänsyftade till det
material som min kavaj är gjord av. Rubriken kan
kanske också bli "Kostymmännen försvarar monar-
kin".
Det här med monarki, historia, kungahuset, rätt att
hantera historien är en saklig diskussion som jag
tycker inte har förekommit än, men jag tycker att det
är bra att Sahlberg tillförde den. Men det måste brytas
mot principen om rätten att ärva ett ämbete. Sahlberg
talar också om att det kan finnas problem med alter-
nativen. Självklart är det problem, det finns ingenting
som är problemfritt här i världen, det vet vi ju. Det är
därför som vi vill ha en rejäl utredning om vilka al-
ternativen är. Vi kanske inte alls ska gå på republik-
vägen. Vi kanske kan hitta andra moderna lösningar.
Kanske talmannen ska överta vissa av statschefens
uppgifter. Det finns alla möjliga lösningar, men låt
oss utreda dem. Ni säger nej till det också. Varför?

Anf. 134 PÄR AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Herr talman! Birger Schlaug väljer att inte alls
diskutera det mera historiska perspektivet. Det förstår
jag, för då skulle han behöva förhålla sig till frågan
om ett slags privaträttsligt kungahus, som visserligen
finns i en del länder men som ofta har tvingats ut i
exil och mera bär titeln på visitkort. I övrigt har vi
hanterat de historiska frågorna pietetsfullt. Vi har valt
och funnit lösningar. Det perspektivet är Birger
Schlaug inte alls intresserad av att diskutera.
Kungahuset som idé, såsom det lanserades i vårt
land och inte fick riktigt rot förrän i och med Gustav
Vasa-ätten på svensk mark, var just arvfurstedömet,
där själva arvet både legitimerade och garanterade ett
slags kontinuitet. Det är inte något problem ur den
principiella synpunkten från statens sida. Däremot
kan jag mycket väl se problem, precis som vi tidigare
diskuterat, med knytningen när det gäller religi-
onsåskådningen för kungahuset, som inte, som det
felaktigt sagts här, i huvudsak regleras i succession-
sordningen utan faktiskt sedan 1974 i en övergångs-
bestämmelse till regeringsformen.
Det där kan möjligen vara ett större principiellt
problem. När det gäller detta krav som läggs på en-
skilda människor att de ska gå in i en förutbestämd
uppgift vill jag bara säga att det är mycket lätt att lösa
det problemet. Det är bara att avgå.

Anf. 135 BIRGER SCHLAUG (mp) replik:
Herr talman! Det är bara att avgå, säger Pär Axel
Sahlberg. Jag vet inte hur det blir om man föds in -
eller föds upp, som det står i papperen - och uppfost-
ras till en viss roll. Hur ska man kunna avgå från den
rollen? Man är ju trots allt en offentlig person.
Men Pär Axel Sahlberg har också helt fel när han
säger att jag inte vill diskutera det historiska perspek-
tivet. Det gör jag gärna, men inte under den minut
som jag har replikrätt. Jag diskuterar gärna hela
komplexet, och jag är väldigt glad att många i dag går
upp och debatterar monarkifrågan. Det är ett alldeles
utmärkt steg i rätt riktning. Detta är kanske första
gången som det är så hett på ganska många år, vilket
gläder mig.

Anf. 136 PÄR AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Herr talman! Jag har full respekt för att man på
två minuter inte kan utreda det historiska förhållan-
det. Å andra sidan hade Birger Schlaug tidigare gans-
ka många minuter på sig när han talade i den här
frågan, men då tog han inte alls upp detta resone-
mang. Sannolikt hade han inte brytt sig om att värde-
ra det historiska perspektivet som också ryms i den
här frågan.
Det är därför som jag tyckte att det fanns skäl att
fästa uppmärksamheten på att vi under 90-talet har
genomfört ett antal ganska stora förändringar, sett ur
ett långt historiskt perspektiv, samtidigt som vi har
slagit vakt om att inte rasera mer än som behövs just
för att knyta an till historien.
När det gäller adeln och Riddarhuset kan man
fundera över vad det innebär att ha ett slags pri-
vaträttsligt riddarhus. Jag skulle mycket väl kunna
tänka mig att det skulle innebära det som i dag är ett
problem för Riddarhuset, nämligen att några nya ätter
inte kan tillfogas, vilket i sin tur också hänger sam-
man med kungen. Men Riddarhuset kan kanske hitta
en ny modell för detta.
Beträffande kravet på den unge tror jag att vi som
föräldrar, när vi har sett kungahuset exploateras i
medierna, har funderat över vad det innebär att vara
ung i en sådan miljö. Jag tycker dock inte att betydel-
sen ska överdrivas jämfört med många andra miljöer.
Jag är själv präst och mina barn har ibland känt pres-
sen av att det ställts särskilda krav på dem som
prästungar. Detta är inte så alldeles unikt för ett
kungabarn, men visst kan sådana krav vara oerhört
tuffa. Då hoppas jag att de möjligheter som valfrihe-
ten innebär att den enskilda unga människan själv får
fatta beslut.
Att successionsordningen med sitt krav på att man
ska vara uppfödd inom riket delvis är obsolet och inte
längre tillämpas på vårt kungahus tycker jag är allde-
les utmärkt. Det skulle möjligen innebära en justering
av successionsordningen, men det kommer väl i ett
senare skede.

Anf. 137 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Jag är ganska överens med Pär Axel
Sahlberg i långa stycken om att vi ska avveckla på ett
förnuftigt och pietetsfullt sätt. Vi ska inte krossa vare
sig adeln eller kungahuset.
Pär Axel Sahlberg gjorde en jämförelse med barn
som växer upp i en prästfamilj. Jag ska erkänna att
även mina barn ibland har ifrågasatt att vi tog med
dem på olika demonstrationer under 60-talet och 70-
talet. Så den pressen finns ju lite varstans. Men det är
ändå en kvalitativ skillnad på att tvinga barn in i en
viss religion och in i ett visst yrke. Jag anser att det i
alla fall borde strida mot FN:s barnkonvention.
Sedan är det oerhört viktigt att vi vaccinerar unga
människor mot odemokratiska värderingar. Det finns
ju många som kommer från kulturer där detta är nå-
gonting fullständigt naturligt. Det finns stater där man
anser att Gud har gett prästerskapet en ställning med
rätt att t.ex. krossa kulturarvet från främmande religi-
oner - ett aktuellt exempel i dag.
Det kan vara lite svårt att förklara för unga männi-
skor varför det är annorlunda när vi utser en viss
familj som har arvsrätt till den statsledande rollen.
Det är detta som är det djupa demokratiska proble-
met. Därför måste vi faktiskt pietetsfullt avveckla
både monarkin och adeln.

Anf. 138 PÄR AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Herr talman! Hur Johan Lönnroth får ihop det här
med skräckexemplen på religiöst betingat krossande
av kulturarv kan man verkligen fundera över. När vi
diskuterar kungahuset diskuterar vi också ett kultur-
arv där det finns människor och symboler som är
bärare av detta. Mitt inlägg handlade just om att för-
söka förhålla sig till en sådan här fråga utan att krossa
vare sig människor eller det kulturarv som de repre-
senterar. Därför valde jag att göra det här inlägget.

Anf. 139 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Jämförelsen gällde alltså det här med
de grundläggande värderingarna. Man kan inte utse
en viss kategori människor, vare sig det är vissa tali-
baner i Afghanistan eller vissa medlemmar av famil-
jen Bernadotte i Sverige som av födsel eller av reli-
giös övertygelse ges en maktposition. Det strider mot
de demokratiska värderingar som jag hoppas att vi är
överens om i Sveriges riksdag. Det var detta som var
jämförelsen.

Anf. 140 PÄR AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Herr talman! Då förs det ytterligare en dimension
till det här resonemanget, och det är om det handlar
om att man föds in i en maktposition. Med den
grundlag som vi tillämpar i dag har vi rett ut den
delen av den demokratiska strukturen. Makten ligger
här i riksdagen och majoriteten bildar en regering.
Härifrån styrs Sverige. Den dimensionen borde inte
vara det stora problemet. Men själva kulturhantering-
en liknar precis den som nu talibanerna utsätts för. I
det läget är det skinnpajen som är talibanen och inte
någonting annat.

Anf. 141 INGVAR SVENSSON (kd):
Herr talman! Jag avstod från att begära replik på
Birger Schlaug därför att jag ville spara kammarens
tid, men när jag såg att i stort sett alla kamrater i KU
svarade honom ville jag avge en deklaration.
Det är riktigt som Pär Axel Sahlberg var inne på
tidigare, att ett barn inte har någon möjlighet och
rättighet att välja sina föräldrar, och det gäller även
för kungabarnen.
Beträffande principfrågan ska jag ge ett mycket
kort svar. Jag ser ingen demokratisk princip som
stöder att man ärver ett ämbete. Det är helt klart, och
det har jag deklarerat i tidigare debatter. Jag har inte
heller funnit någon annan synpunkt i partiets skrifter
på det här området. Men vi ser kungahuset som en del
av vårt kulturarv, en del av en tradition.

Anf. 142 BIRGER SCHLAUG (mp):
Herr talman! Om förstod det rätt och hörde rätt -
jag kan ha missuppfattat det - sade Ingvar Svensson
ungefär att det är en del av vår historia, en del av vår
tradition, men att det inte var en del av demokratin.

Anf. 143 INGVAR SVENSSON (kd):
Herr talman! Jag sade att det inte finns någon de-
mokratisk princip som stöder detta att man ärver ett
ämbete.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 10 §.)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 16.48 på förslag av förste
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 17.00 då dagens votering skulle äga rum.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 17.00.

10 § Beslut om utskottsbetänkanden som slut-
debatterats vid dagens sammanträde

UU7 Barns situation i ett internationellt perspek-
tiv
Kammaren biföll utskottets hemställan.

LU7 Ändringar i atomansvarighetslagen
Mom. 1 (avslag på propositionen)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
3. res. 2 (kd)
Förberedande votering:
82 för res. 1
34 för res. 2
195 avstod
38 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
201 för utskottet
78 för res. 1
34 avstod
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 122 s, 33 v, 17 c, 16 fp, 13 mp
För res. 1: 78 m
Avstod: 34 kd
Frånvarande: 9 s, 4 m, 10 v, 8 kd, 1 c, 1 fp, 3 mp

Mom. 2
Kammaren biföll utskottets hemställan.

LU13 Äktenskap, partnerskap och samboende
Mom. 1 (äktenskapets ställning)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
3. res. 2 ( kd)
Förberedande votering:
79 för res. 1
34 för res. 2
200 avstod
36 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
202 för utskottet
77 för res. 1
35 avstod
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 122 s, 1 m, 33 v, 17 c, 16 fp, 13 mp
För res. 1: 77 m
Avstod: 1 v, 34 kd
Frånvarande: 9 s, 4 m, 9 v, 8 kd, 1 c, 1 fp, 3 mp

Mom. 2 (äktenskap för personer av samma kön)
1. utskottet
2. res. 3 (v)
Votering:
262 för utskottet
47 för res. 3
4 avstod
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 120 s, 78 m, 1 v, 33 kd, 15 c, 15 fp
För res. 3: 33 v, 1 c, 13 mp
Avstod: 2 s, 1 c, 1 fp
Frånvarande: 9 s, 4 m, 9 v, 9 kd, 1 c, 1 fp, 3 mp

Mom. 5 (vigsel)
1. utskottet
2. res. 4 (v)
Votering:
272 för utskottet
38 för res. 4
3 avstod
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 121 s, 77 m, 2 v, 34 kd, 17 c, 16 fp, 5
mp
För res. 4: 32 v, 6 mp
Avstod: 1 s, 2 mp
Frånvarande: 9 s, 5 m, 9 v, 8 kd, 1 c, 1 fp, 3 mp

Mom. 8 (anknytningskraven)
1. utskottet
2. res. 6 (v, c, fp)
Votering:
232 för utskottet
78 för res. 6
2 avstod
37 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 120 s, 78 m, 34 kd
För res. 6: 34 v, 17 c, 14 fp, 13 mp
Avstod: 1 s, 1 fp
Frånvarande: 10 s, 4 m, 9 v, 8 kd, 1 c, 2 fp, 3 mp

Mom. 9 (partnerskapsregistreringar utomlands)
1. utskottet
2. res. 7 (v, fp)
Votering:
249 för utskottet
62 för res. 7
3 avstod
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 121 s, 78 m, 34 kd, 16 c
För res. 7: 34 v, 1 c, 14 fp, 13 mp
Avstod: 1 s, 2 fp
Frånvarande: 9 s, 4 m, 9 v, 8 kd, 1 c, 1 fp, 3 mp

Mom. 17 (upphävande av sambolagen)
1. utskottet
2. res. 9 (kd, m)
Votering:
202 för utskottet
111 för res. 9
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 122 s, 34 v, 17 c, 16 fp, 13 mp
För res. 9: 77 m, 34 kd
Frånvarande: 9 s, 5 m, 9 v, 8 kd, 1 c, 1 fp, 3 mp

Mom. 21 (en svensk värdekommission)
1. utskottet
2. res. 11 (kd)
Votering:
280 för utskottet
34 för res. 11
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 122 s, 78 m, 34 v, 17 c, 16 fp, 13 mp
För res. 11: 34 kd
Frånvarande: 9 s, 4 m, 9 v, 8 kd, 1 c, 1 fp, 3 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

LU14 Några frågor om arv och testamente
Mom. 1
Kammaren biföll utskottets hemställan.

Mom. 2 (kusiners arvsrätt)
1. utskottet
2. res. 2 (kd, m)
Votering:
201 för utskottet
109 för res. 2
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 122 s, 2 m, 34 v, 16 c, 14 fp, 13 mp
För res. 2: 76 m, 33 kd
Frånvarande: 9 s, 4 m, 9 v, 9 kd, 2 c, 3 fp, 3 mp
Karin Falkmer och Tomas Högström (båda m) an-
mälde att de avsett att rösta nej men markerats ha
röstat ja.

Mom.3
Kammaren biföll utskottets hemställan.

KU11 Författningsfrågor
Mom. 1 (bred grundlagsutredning)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
Votering:
234 för utskottet
80 för res. 1
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 122 s, 33 v, 34 kd, 17 c, 15 fp, 13 mp
För res. 1: 78 m, 1 v, 1 fp
Frånvarande: 9 s, 4 m, 9 v, 8 kd, 1 c, 1 fp, 3 mp

Mom. 2 (rösträttsålder)
1. utskottet
2. res. 3 (mp)
Votering:
268 för utskottet
13 för res. 3
30 avstod
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 121 s, 76 m, 7 v, 34 kd, 16 c, 14 fp
För res. 3: 13 mp
Avstod: 1 m, 26 v, 1 c, 2 fp
Frånvarande: 10 s, 5 m, 10 v, 8 kd, 1 c, 1 fp, 3 mp
Lars Elinderson (m) anmälde att han avsett att rösta ja
men markerats som frånvarande.

Mom. 5 (mandatfördelningstekniken vid riksdagsval)
1. utskottet
2. res. 5 (v, kd, mp)
Votering:
231 för utskottet
82 för res. 5
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 122 s, 77 m, 16 c, 16 fp
För res. 5: 1 m, 34 v, 34 kd, 13 mp
Frånvarande: 9 s, 4 m, 9 v, 8 kd, 2 c, 1 fp, 3 mp

Mom. 9 (folkomröstningsutredning)
1. utskottet
2. res. 7 (s, v)
Votering:
163 för utskottet
149 för res. 7
37 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 5 s, 78 m, 34 kd, 17 c, 16 fp, 13 mp
För res. 7: 115 s, 34 v
Frånvarande: 11 s, 4 m, 9 v, 8 kd, 1 c, 1 fp, 3 mp
Monica Green och Karin Wegestål (båda s) anmälde
att de avsett att rösta nej men markerats ha röstat ja.

Mom. 16 (statschefen)
1. utskottet
2. res. 10 (v, mp)
Votering:
260 för utskottet
48 för res. 10
6 avstod
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 119 s, 78 m, 34 kd, 17 c, 12 fp
För res. 10: 3 s, 34 v, 11 mp
Avstod: 4 fp, 2 mp
Frånvarande: 9 s, 4 m, 9 v, 8 kd, 1 c, 1 fp, 3 mp

Mom. 17 (bekännelsekravet för den kungliga famil-
jen)
1. utskottet
2. res. 11 (v, fp, mp)
Votering:
248 för utskottet
62 för res. 11
4 avstod
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 117 s, 78 m, 34 kd, 17 c, 2 fp
För res. 11: 2 s, 34 v, 14 fp, 12 mp
Avstod: 3 s, 1 mp
Frånvarande: 9 s, 4 m, 9 v, 8 kd, 1 c, 1 fp, 3 mp

Mom. 18 (lagprövningsfrågor)
1. utskottet
2. res. 12 (s, v)
Votering:
158 för utskottet
153 för res. 12
2 avstod
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 78 m, 34 kd, 17 c, 16 fp, 13 mp
För res. 12: 119 s, 34 v
Avstod: 2 s
Frånvarande: 10 s, 4 m, 9 v, 8 kd, 1 c, 1 fp, 3 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

11 § Kommunal självstyrelse och flernivåde-
mokrati

Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande 2000/01:KU12
Kommunal självstyrelse och flernivådemokrati.

Anf. 144 PER-SAMUEL NISSER (m):
Fru talman! Detta betänkande, KU12, gäller
kommunal självstyrelse och flernivådemokrati.
Debatten om kommunal och lokal självstyrelse
har varit intensiv den senaste tiden. Det har gällt
frågan om vad kommunal självstyrelse är, om vem
som sätter gränsen och om villkoren för hur denna
självstyrelse ska tolkas.
Vad är då kommunal självstyrelse? Grundidén är
att kommunal självstyrelse är en styrelse av folket,
genom folket och för folket på det lokala och kom-
munala planet. Det är en sorts frihetsidé att medbor-
garna ska kunna sköta sina gemensamma angelägen-
heter utan alltför mycket inblandning av statsmakter-
na. Det gäller de områden som sköts både mer demo-
kratiskt och effektivare än av en centraliserad stats-
förvaltning. Det förutsätter dock att det finns aktiva
medborgare som är villiga att delta i den kommunala
verksamheten.
Men den kommunala självstyrelsen kan naturligt-
vis inte vara total. Det finns motstående intressen,
rättssäkerhet och krav på likabehandling och likartad
service oberoende av var i landet man bor.
Det frågan till slut handlar om är uppgiftsfördel-
ningen mellan stat och kommun. Det gäller att finna
en rimlig balans mellan riksintressen och den lokala
självstyrelsen. Staten bör här ansvara för de verksam-
heter som detaljstyrs och som inte ger kommunerna
något handlingsutrymme eller där uppgiften lagts ut
på kommunerna i form av entreprenad mot full kost-
nadstäckning, t.ex. myndighetsutövande.
För oss i Moderata samlingspartiet är den kom-
munala självstyrelsen en mycket viktig fråga. Det står
i regeringsformen att "den svenska folkstyrelsen
förverkligas genom ett representativt och parlamenta-
riskt statsskick och genom kommunal självstyrelse".
Vi ser nu en utveckling där den kommunala själv-
styrelsen inte nog beaktas eller får tillräckligt genom-
slag i lagstiftningen. Detta hotar den grundläggande
självstyrelsen. Denna inskränkning av handlingsfri-
heten minskar både kommunpolitikers och medborga-
res inflytande. Medborgarnas möjlighet att påverka
sin egen kommun minskar. Genom detaljregleringar
minskar också kommunernas handlingsutrymme,
vilket inte ger möjlighet till lokala anpassningar som
är syftet med lokal självstyrelse.
I den här formen blir kommunerna rena verkstäl-
lighetsorgan åt staten, där kommunpolitiker enbart
har som uppgift att sköta och följa lagar som stiftas
och som ska genomföras av kommunen. I det här
perspektivet kan man fråga sig vad uppgiften för en
kommunalpolitiker egentligen är.
I stället bör den kommunala självstyrelsen för-
stärkas och möjligheten för lokala anpassningar och
lösningar stimuleras. För att nå detta bör den kom-
munala självstyrelsen förstärkas i grundlagen. Det har
visat sig att bestämmelserna i regeringsformen för att
skydda den kommunala självstyrelsen är otillräckliga.
Kommunernas förutsättningar att själva besluta i
kommunala angelägenheter bör regleras i grundlag på
ett sätt som garanterar kommunernas möjlighet att
sörja för sina invånares intressen utan påkallade in-
grepp från statens sida. Den offentliga makten ska
utövas så nära medborgarna som möjligt. Kärnan i
denna ståndpunkt är att lokala beslutsfattare har en
närmare relation till sina medborgare och deras öns-
kemål. En förstärkt kommunal kompetens bör fast-
ställas i regeringsformen. Därför föreslår vi i vår
reservation tillsammans med Centerpartiet, Kristde-
mokraterna och Folkpartiet att en utredning tillsätts i
syfte att ta fram förslag om en sådan reglering.
Den andra frågan jag tänkte ta upp är beslutsfor-
merna för kommunernas rätt att överlåta egendom.
Det gäller frågan om att majoriteten - Socialdemo-
kraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet - har infört
en stopplag för entreprenader av akutsjukvård. Det
gäller frågan om försäljning av kommunala hyresfas-
tigheter och även förslagen om att ändra formerna för
hur beslut ska fattas om motsvarande frågor.
Regeringen ska nu tillsätta en utredare som ska
analysera effekterna av den s.k. stopplagen. Utreda-
ren ska även se på de s.k. tröghetsreglerna, som inne-
bär krav på kvalificerade majoritetsbeslut eller beslut
med mellanliggande val. Detta ska jämföras med att
ha en lag - som vi nu har - som inskränker möjlig-
heterna att överlåta driftsansvaret till ett företag. Ut-
redaren ska också se över hur ett sanktionssystem ska
kunna se ut för de landsting eller kommuner som
bryter mot förbud mot försäljning av t.ex. akutsjuk-
hus.
Det här är en tydlig inskränkning i självstyrelsen.
De politiker som gått till val och valts lokalt ges inte
möjlighet att genomföra den politik de fått väljarnas
röster för.
Om Socialdemokraterna med stödpartier inför ett
nytt beslutssystem för de frågor som majoriteten vill
stoppa är det ett ingrepp i demokratin som jag tycker
är grovt. Det skulle innebära att principen en man-en
röst inte längre gäller. En röst på Vänsterpartiet, So-
cialdemokraterna eller Miljöpartiet skulle vara mer
värd än en röst på ett borgerligt parti. Man frågar sig
vilka frågor som sedan står på tur som också ska
kräva två tredjedels majoritet för att genomföras.
Jag trodde att detta förslag skulle läggas på hyllan,
men så är det tydligen inte. Nu ska regeringen tillsätta
en utredning i syfte att ändra på principen en man-en
röst.
Fru talman! Med detta yrkar jag till slut bifall till
reservation nr 1. Jag står naturligtvis också bakom de
övriga moderata reservationerna.

Anf. 145 MATS EINARSSON (v):
Fru talman! Vad ska vi egentligen ha den kom-
munala självstyrelsen till? Frågan är möjligtvis pro-
vokativt formulerad, men den är inte retorisk. Den är
allvarligt menad. Det till synes oproblematiska be-
greppet kommunal självstyrelse rymmer politiska
målkonflikter med långtgående verkan.
Att vara för kommunal självstyrelse är näst intill
obligatoriskt i svensk politik. Låt mig redan här - för
undvikande av varje möjlighet till illvillig vantolk-
ning - slå fast att Vänsterpartiet är för kommunal
självstyrelse och att Vänsterpartiet i likhet med Lag-
rådet anser att något innehåll måste detta begrepp ha.
Vi menar att utan en levande lokal demokrati - vilken
bl.a. förutsätter något att fatta demokratiska beslut om
- blir demokratin över huvud taget ett mycket pro-
blematiskt projekt.
Men en sådan proklamation löser inte problemet.
Den innebär knappt ens en början till en formulering
av problemet. Och den kommunala självstyrelsen är i
en viss mening problematisk; låt oss erkänna det.
I regeringsformens första paragraf slås fast att den
svenska folkstyrelsen förverkligas genom bl.a. kom-
munal självstyrelse, men någon närmare definition av
begreppet hittar man inte. Den fråga som ställs i ett
antal borgerliga motioner är: Bör vi då inte formulera
en sådan definition? Borde vi inte i grundlagen skriva
in vad vi menar med kommunal självstyrelse? Borde
vi inte definiera den kommunala kompetensen? Riks-
dagens svar på denna fråga har hittills varit ett väl
genomtänkt nej.
Vänsterpartiets program Lokalt folkstyre proble-
matiserar frågan på följande sätt:
"Det är sällan självklart vilken nivå för besluts-
fattande som är den rätta. Den så kallade närhetsprin-
cipen, som säger att ett beslut inte skall fattas på en
högre nivå än nödvändigt, är lätt att formulera, men
svår att tillämpa i praktiken. Det ligger ett värde i att
beslut fattas så nära medborgarna som möjligt, men
en långtgående decentralisering av den politiska
makten innebär också att möjligheterna till ekono-
misk utjämning mellan människor och regioner mins-
kar och att det blir svårare att garantera samma soci-
ala rättigheter för alla."
Vänsterns strävan efter lika rättigheter och möj-
ligheter för alla - och då syftar jag på vänstern i en
mycket bred mening - kan med andra ord komma i
konflikt med samma vänsters strävan att decentralise-
ra makten och öka medborgarnas deltagande i den
politiska processen.
Låt mig ge ett par exempel.
I bibliotekslagen, som antogs 1996, föreskrivs att
alla kommuner ska ha ett folkbibliotek och att man
inte får ta ut avgifter för utlåningen. Motivet är att
biblioteken spelar en omistlig roll för medborgarnas
tillgång till information, upplysning och utbildning
och därmed för demokratin. Vänsterpartiet hade länge
drivit kravet på en bibliotekslag. Vi såg och ser allt-
jämt lagen som ett värn mot nedrustning av demokrati
och kultur. Men lagen är helt klart en inskränkning av
det kommunala självstyret. De kommuner som vill
lägga ned sitt sista folkbibliotek eller införa avgifter
på boklånandet förbjuds att göra detta.
Ett annat exempel på ingrepp i det kommunala
självstyret är det förbud mot skattehöjningar i kom-
munerna som upprätthölls under några år på 90-talet.
Den gången var Vänsterpartiet den hårdaste kritikern,
dels därför att det var ett ingrepp i den kommunala
självstyrelsen, dels och kanske framför allt, om vi ska
vara uppriktiga, därför att skattestoppet var ett sätt att
begränsa den offentliga sektorn och tvinga fram ned-
skärningar. Det var, som vi såg det, ett verktyg för
högerpolitik.
Kommunal självstyrelse är inte något absolut, nå-
got som finns eller inte finns. Det finns ingen kom-
munal suveränitet. Den enda suveräna demokratiska
enheten är nationen - även om också denna suverä-
nitet nu naggas i kanten genom EU-medlemskapet.
Sverige är ingen federation, ingen frivillig union av
landskap, härad eller kommuner. Kommuner är inte
lagstiftande. De har inte vad som brukar kallas norm-
givningsmakt. Vilka beslut som ska fattas lokalt och
inom vilka ramar detta ska ske är en avvägnings- och
lämplighetsfråga, och den enda instans som slutligt
kan avgöra hur avvägningen ska se ut är riksdagen,
den suveräna enhetens, det suveräna folkets, högsta
organ.
Om vi vill utjämna ekonomiska och andra förhål-
landen, alltså flytta resurser från rika till fattiga indi-
vider eller regioner, måste vi kunna fatta centrala
beslut. Om vi vill att alla ska ha samma rättigheter
måste vi formulera och garantera dessa rättigheter
gemensamt och i ett sammanhang.
Och omvänt: Om vi vill ha ett lokalt beslutsfat-
tande, en kommunal självstyrelse som är någonting
mer än enbart administration av en centralt beslutad
politik, måste vi acceptera att detta kan leda till ökade
klyftor i samhället. En klassisk målkonflikt för den
som vill ha både jämlikhet och lokal demokrati. Men
det är en målkonflikt som inte alltid är olösbar. Vi ska
komma ihåg att under efterkrigstiden kombinerades
en politik för minskade klyftor med en samtidig kraf-
tig utvidgning av det kommunala självstyret.
Fru talman! Låt mig krångla till det här ytterligare
lite grann. Inte alla ingrepp i den kommunala själv-
styrelsen innebär faktiskt minskad kommunal själv-
styrelse. Ett exempel på detta till synes paradoxala
förhållande är den kommunala kostnads- och inkom-
stutjämning som vi i dag har diskuterat i ett tidigare
ärende ur en annan aspekt. Visst är den ett slags in-
grepp i den kommunala självstyrelsen. Jag hävdar i
och för sig att den inte på något sätt strider mot
grundlagen, men ett ingrepp i den kommunala själv-
styrelsen är den, ja visst.
Staten-riksdagen tvingar Danderyd, Vellinge och
en del andra kommuner att ta ut skatt av sina med-
borgare för att bekosta utgifter i bl.a. Bräcke och
Botkyrka. Men samtidigt möjliggör detta ingrepp i
den kommunala självstyrelsen en rimlig nivå på den
kommunala servicen i landets alla kommuner.
Utan det här utjämningssystemet skulle många
kommuner omöjligt klara ens lagstadgad kommunal
service. De skulle bli beroende av omfattande statliga
bidrag och därmed av statens välvilja. Den service
som samhället fortfarande skulle vara beroende av
skulle då antingen centraliseras till staten eller över-
lämnas till privata företag och marknadens godtycke.
Utjämningssystemet är förutsättningen för en funge-
rande kommunal sektor, förutsättningen för att kom-
munerna över huvud taget ska ha något att
"självstyra" över.
Det här är inga nya frågeställningar, vilket fram-
går av utskottets betänkande. Redan i propositionen
om den nya grundlagen 1974 framhöll regeringen
följande:
"I vårt land präglas förhållandet mellan kommu-
nerna och statsmakterna och därmed den kommunala
självstyrelsen av en helhetssyn. Generellt sett gäller
sålunda att staten och kommunerna samverkar på
skilda områden och i olika former för att uppnå ge-
mensamma samhälleliga mål. Utgår man från detta
synsätt, är det varken lämpligt eller möjligt att en
gång för alla dra orubbliga och preciserade gränser i
grundlag kring en kommunal självstyrelsesektor.
Arbets- och befogenhetsfördelningen mellan stat och
kommun måste istället i ganska vid omfattning kunna
förändras i takt med samhällsutvecklingen."
Sedan dess har frågan om grundlagsreglering
stötts och blötts, vridits och vänts på, genomlysts och
utretts åtskilliga gånger. Det har hittills varit utan
annat resultat än det riksdagen stannade för när den
nuvarande regeringsformen antogs. Skälen för detta
är, enligt min mening, starka.
Förslagen om grundlagsskydd - det kanske vore
riktigare att säga förslagen om grundlagsbegränsning
- av det kommunala självstyret från Moderaterna,
Kristdemokraterna, Centern och Folkpartiet, riskerar
att omöjliggöra eller i varje fall försvåra en samman-
hållen, gemensam, på lika rättigheter grundad väl-
färdspolitik. Kommunala kompetenskataloger och
liknande konstruktioner riskerar att låsa avvägningen
av ansvar och makt mellan central och lokal nivå, de
försvårar en anpassning till förändrade förhållanden,
vi riskerar att få en sämre fungerande offentlig ser-
vice, vilket i sin tur undergräver förtroendet för den
offentliga sektorn och undergräver förtroendet för
välfärdspolitiken i dess helhet.
Man frågar sig lite förskräckt om det är det som är
avsikten.
Är det inte omsorgen om den lokala demokratin,
inte oron för en okänslig statsmakts klåfingriga cent-
ralisering, inte ens förhoppningen om en elegant
juridisk lösning på ett i grunden politiskt avvägnings-
och prioriteringsproblem, som är drivkraften, utan i
stället förhoppningen om att steg för steg och bit för
bit kunna genomföra det borgerliga systemskifte som
man misslyckats att vinna folkmajoritetens stöd för?
I så fall inordnar sig de här förslagen i ett mönster
tillsammans med förslag om författningsdomstol,
underlättande av kommunsplittring, skilda valdagar,
utförsäljning av kommunal egendom, avveckling av
den mellankommunala skatteutjämningen, inskränk-
ning av kommunernas näringsverksamhet och en hel
del annat i den stilen. Det är förslag som till sin ten-
dens och sammantagna förstärker en fortgående
fragmentisering av det politiska systemet, en utveck-
ling som vidgar utrymmet för lokal högerpolitik sam-
tidigt som den minskar utrymmet för en solidarisk
välfärdspolitik på både lokal och nationell nivå.
Målar jag fan på väggen? Man kan ju hoppas.
Men är det verkligen uttryck för konspirationsteorier
att anta att den borgerliga politiken äger sammanhang
och syfte?
Visst, man kan undra om samtliga förband i den
borgerliga härordningen är lika medvetna om hur
kartorna är ritade i generalstaben på Schönfeldts
gränd. Jag tänker framför allt på Centern och tyvärr
också på Miljöpartiet. Förvisso inte i det här betän-
kandet - det ska noteras - men alltför ofta i andra
författningssammanhang hamnar Miljöpartiet ihop
med de borgerliga partierna. Är detta verkligen parti-
er som har samma mål som Moderaterna? Om deras
svar är nej, vilket jag tror, så borde de kanske fundera
över både marschriktning och sällskap ibland.
Hur som helst hoppas jag att Vänsterns och arbe-
tarrörelsens krafter äger minst samma förmåga till
helhetssyn och långsiktig strategi som borgerligheten
har i de frågor vi nu diskuterar.
Fru talman! Jag ska sluta med att kort beröra två
något mer begränsade, men inte oviktiga, frågor. En
fråga är där ett enigt utskott har intagit en klok stånd-
punkt, och en fråga där det tyvärr inte har varit möj-
ligt att vinna majoritet för en framsynt politik.
I motion K256 av Kenneth Kvist m.fl. föreslås att
regeringen lägger fram förslag till ändring av kom-
munallagen så att definitionen av förtroendevalda
även omfattar ledamöter i kommunala bolag. Dessa
har nämligen inte samma rätt och möjlighet till ledig-
het för att kunna fullgöra sitt uppdrag som andra
kommunalt förtroendevalda. Utskottet är angeläget
om att denna fråga äntligen löses och föreslår med
anledning av motionen ett tillkännagivande om utred-
ning.
Den andra frågan gäller lokala, miljöstyrande av-
gifter, t.ex. på biltrafiken. Det blir allt klarare att
sådana avgifter kommer att vara en nödvändig del i
en politik för att klara de miljömål som vi måste kla-
ra. Nu anses det dock vara så att sådana avgifter be-
traktas som skatt. Enligt nuvarande grundlag kan
kommuner ta ut skatt bara av sina egna invånare.
Detta måste alltså rättas till, i alla fall om vi på detta
område är anhängare av kommunal självstyrelse.
Vänsterpartiet har därför motionerat, motion T208,
om tilläggsdirektiv till Författningsutredningen. Det
är inget nypåkommet problem. Det är väl känt, och
det måste lösas. Jag har trots allt visst hopp om att
regeringen inser den saken i arbetet med de nationella
miljömålen. Men något bestämt åtagande eller någon
uttalad avsikt från regeringens sida har inte gått att få,
varför en beställning från riksdagens sida är mycket
motiverad. Tyvärr ville inte utskottsmajoriteten det,
och jag tvingas därför att yrka bifall till reservation
nr 2 av Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
I övrigt yrkar jag bifall till utskottets hemställan
och avslag på reservationerna.

Anf. 146 PER-SAMUEL NISSER (m) re-
plik:
Fru talman! En grundprincip i det svenska folksty-
ret bygger på en man-en röst och att vi har vanliga
majoriteter i beslutsformerna, utom för bl.a. grundla-
garna.
Jag vill fråga Mats Einarsson hur Vänsterpartiet
ställer sig till detta när regeringen ska titta på att
eventuellt ändra principen en man-en röst med att i
vissa frågor ha nya beslutsformer för kommuner och
landsting.

Anf. 147 MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! Vänsterpartiets inställning i den prin-
cipfrågan har alltid varit att vi står för principen en
man - eller en kvinna - en röst, för enkel majoritet
vid beslutsfattande i sakfrågor. Vi står fast vid den
principiella inställningen.

Anf. 148 MARIA LARSSON (kd):
Fru talman! Subsidiaritet är ett vackert ord. Dess
innehåll är en princip som garanterar och legitimerar
också den representativa demokratin och som mot-
verkar centralism och byråkrati.
Subsidiaritetsprincipen har följande innehåll. Det
en gemenskap kan sköta på ett ändamålsenligt sätt
ska den också få sköta. De överordnade gemenska-
perna, t.ex. staten, har en skyldighet att stödja där så
behövs. Detta stöd måste respektera de enskilda män-
niskornas rättigheter och gemenskapernas eget kom-
petensområde. Besluten ska alltså fattas på den nivå
som är mest ändamålsenlig.
Därför finns det kommunala beslutsorgan. Därför
stadgas om den kommunala självstyrelsen. Även om
det 1862, när kommunalförordningarna tillkom, mest
handlade om att effektuera centralt fattade beslut, har
utvecklingen gått mot ett ökat kommunalt självstyre.
Med läs- och skrivkunniga människor i landet är det
en självklarhet. Människor måste ha meningsfulla
möjligheter att utöva inflytande. Det är enklare ju
närmare politikerna finns. Förutsättningarna ser olika
ut för olika människor och för kommuner. Att lägga
samma mall på alla gör lätt att det inte passar någon.
Regeringsformen talar tydligt om såväl kommu-
nalt självstyre som om kommunal beskattningsrätt.
De hör ju ihop. Fortsatt är naturligtvis stat och kom-
mun kommunicerande kärl, men färdriktningen har
varit tydlig under de två senaste decennierna, dvs.
ökad makt åt kommunerna och mindre av detaljstyr-
ning och detaljreglering. Uppdrag och ansvar ska
följas åt. Det ska vara pengar i påse för att användas
efter behov - som bedöms på den lokala nivån.
Fru talman! De senaste åren har man kunnat
skönja ett mönsterbrott. Vi har redan fått ett flertal
exempel på det i de tidigare inläggen.
Beskattningsrätten beskars kraftigt av skattestopp
och skattetak under senare delen av 90-talet. Nu lever
kommunerna med krav på budgetbalans. Det är en
självklarhet också för kommunpolitiker, som de ivrar
för och strävar efter. Men var finns tilliten till kom-
munpolitikerna?
Återgången till en ökad centralism är ett härnads-
tåg vars banerförare är Socialdemokraterna, Vänster-
partiet och, hör och häpna, Miljöpartiet. På vilket sätt
står Miljöpartiet i dag för sin omskrutna decentralise-
ringstanke?
Vad är det man gör? Jo, när man majoriteten ger
pengar till skolan får de bara användas till personal-
förstärkningar. Mer av öronmärkta pengar till forsk-
ning. Mer av statliga bidrag kanaliseras inte av myn-
digheter utan av regeringen själv. Lokala investe-
ringsbidrag är bara ett exempel.
Alldeles innan jul infördes en stopplag för att
överlämna drift av akutsjukhus fast Lagrådet sade nej.
Här tillgrips t.o.m. det starkaste instrumentet, lagstift-
ningsmakten, för att hindra borgerliga politiker att
föra borgerlig politik.
Här laboreras t.o.m. med att lagstifta om annat än
om enkel majoritet. Det var skönt att höra att Mats
Einarsson dementerar att Vänsterpartiet kommer att
medverka till detta.
Kronan på verket på förmyndartemat heter kanske
ändå maxtaxa. Kommunpolitikerna som fått uppdra-
get att ombesörja tillgång till barnomsorg får nu inte
ens längre själva bestämma taxenivån.
Jag beklagar de socialdemokrater hemma i min
kommun som varje år i budgetbehandlingen voterar
om ökad differentiering på barnomsorgstaxorna. Nu
ska de stå och försvara en enhetstaxa vars nivå är
centralt bestämd. Det är stora krav som Persson stäl-
ler på sina undersåtar ute i kommunerna. Nu aviseras
också statliga regleringar vad gäller äldreomsorgstax-
orna.
Fru talman! Klåfingrighet är ett milt uttryck för
det som nu händer. Jag är genuint oroad. Majoriteten
- Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet
- spelar roulette med demokratin. Vem vill vara
kommunpolitiker när man bara ska administrera cent-
ralt fattade beslut?
I den utredning om den kommunala självstyrel-
sens grundlagsskydd som kom 1996, och som jag
hade förmånen att sitta med i, skrevs: "För folkstyrel-
sen representerar den kommunala självstyrelsen
grundläggande värden. Den skall därför ha en reell
innebörd och väga mycket tungt i relation till de mot-
stående intressen som kan finnas." Denna utredning
har inte resulterat i någon proposition från den social-
demokratiska regeringen.
På våren 1999 konstaterade Lagrådet om förslaget
om kommunala bostadsföretag: "Någon innebörd
måste dock den kommunala självstyrelsen ha." Det
citerades här innan, och det är värt att citeras en gång
till. Lagrådet beklagade att regeringsformen trots
erfarenheter av nära 25 års tillämpning fortfarande
inte ger fylligare riktlinjer för att reglera förhållandet
mellan stat och kommun.
Därför är det hög tid att förtydliga den kommu-
nala kompetensen med utgångspunkt från subsidiari-
tetsprincipen i grundlagen. De nuvarande förhållan-
dena är inte acceptabla. Om man vill ha en reell
kommunal självstyrelse måste det till en kraftfull
rättslig kompetens för kommunerna att utöva den.
Fyra partier har stött förslaget om en utredning med
uppdrag att lägga fram lagförslag i den riktningen.
Detta väljer socialdemokrater, vänsterpartister och
miljöpartister att säga nej till. Annars brukar ju rege-
ringen vara förtjust i utredningar. Vem kan räkna alla
utredningar som jobbar i Regeringskansliet, ibland
hastigt för att förhindra, ibland långsamt för att för-
dröja? Både Demokratidelegationen och Kommun-
demokratikommittén tuggar på innehållet i nästan alla
övriga motioner som ryms i betänkandet.
Att säga nej till en sådan utredning som Lagrådet
så tydligt påpekat behövs för att den reella kommu-
nala kompetensen ska kunna definieras, att säga nej
till en sådan utredning som den politiska oppositionen
säger sig behöva som instrument för att inte bli över-
körda, tyder inte bara på maktfullkomlighet utan
också på maktarrogans. Det är beklagligt att Sverige
styrs av krafter som tycks ha centralism som ny hu-
vudprincip.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1.

Anf. 149 MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! Jag citerade Vänsterpartiets lokalde-
mokratiska program. Där sade vi att närhetsprincipen
är lätt att formulera men svår att tillämpa i praktiken.
Maria Larssons inlägg var en bra illustration till både
det ena och det andra. Det var en välformulerad prin-
cip.
Om det uppkommer oenighet om vilken nivå som
är den rätta, den bästa och hur fördelningen av kom-
petens ska se ut - Maria Larsson gav själv exempel
på där sådan oenighet föreligger - hur ska det då
avgöras? Är det fortfarande den svenska riksdagen
som möjligen ska avgöra den saken?

Anf. 150 MARIA LARSSON (kd) replik:
Fru talman! Skillnaden mellan Mats Einarsson
och mig, eller möjligtvis mellan våra partier, är att vi
kristdemokrater har en stor tilltro till att det finns
kompetenta kommunpolitiker som mycket väl klarar
att hantera en rad frågor som i dag beslutas på central
nivå.
Mats Einarsson använder själv exemplet biblio-
tekslagen. När den infördes fanns det såvitt jag vet
bibliotek i alla kommuner. Ingen hade heller för av-
sikt att avskaffa eller lägga ned det sista biblioteket.
Förståndiga kommunpolitiker hade sett till att värna
tillgång till bibliotek i sina respektive kommuner.
Just där ligger skillnaden. Det finns en rad frågor
som beslutas bättre på lokal nivå av en mängd politi-
ker som är ansvarsfulla och som lever nära medbor-
garna. Det är precis det som vi eftersträvar.
Varför är det så farligt att tillsätta en utredning,
Mats Einarsson, som kanske kan klargöra det som
fanns i Mats Einarssons fråga? Hur ska fördelningen
se ut? Var ska besluten fattas? Vilken typ av ärenden
ska ligga på den kommunala nivån, och vilka ska
regleras centralt?
Visst är det så att somliga saker måste finnas på
den centrala nivån. Men det är detta som det råder
oklarheter om i dag. Det är därför vi vill ha den ut-
redning som Mats Einarsson väljer att säga nej till.

Anf. 151 MATS EINARSSON (v) replik:
Fru talman! Jag är också kommunalpolitiskt aktiv
i någon blygsam skala. Jag har mycket stort förtroen-
de för mina kommunalpolitiska kolleger. Men det är
inte det saken handlar om.
Det är en sak att man vill decentralisera beslut.
Men det finns olika uppfattningar om vad som bör
decentraliseras och vad som inte bör decentraliseras. I
regel fattas ett lagstiftningsbeslut om den saken i
riksdagen.
Ni vill redan på förhand skriva in i grundlagen
vad som är tillåtet att flytta uppåt eller nedåt i be-
slutshierarkin. Är det så vi ska förstå förslagen från
Kristdemokraterna?

Anf. 152 MARIA LARSSON (kd) replik:
Fru talman! En utredning har till uppgift att belysa
konsekvenserna av de förslag som läggs fram. Själv-
fallet kommer en genomlysning att ske innan lagför-
slagen presenteras. Den är minst lika värdefull som
att lagförslag så småningom kommer till stånd för att
reglera det som i dag är ett oklart förhållande. Det är
syftet med utredningen.
(forts.)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 17.59 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.

11 § (forts.) Kommunal självstyrelse och flerni-
vådemokrati (forts. KU12)

Anf. 153 ÅSA TORSTENSSON (c):
Herr talman! En förnyad demokrati handlar om att
alla människor ska vara delaktiga och ansvariga för
gemensamma angelägenheter. Vägen dit ligger i att
skapa ett utrymme för gemensamt agerande. Den
demokratisyn som Centerpartiet beskriver i det mo-
tionsförslag som återfinns i betänkandet innebär en
radikal decentralisering av samhällsfunktioner från
stat till region, från region till kommun och från
kommun till människor i samverkan.
Förslagen lägger en betoning på deltagardemo-
krati med ökade direktdemokratiska inslag i varda-
gen.
Herr talman! Det visar sig dock att oavsett vad jag
och Centerpartiet föreslår så avslår utskottet det. Det
som utreds kan ju inte bifallas, är den konsekventa
tanken. Och är det något som är konsekvent så är det
just att man utreder! I väntan på utredning avvaktar
man, och hoppas att utredningen inte ska bli alltför
djärv, och blir den för djärv så tillsätter man genast en
ny utredning för att utreda utredningen.
Herr talman! Centerpartiet menar att högre tilltro
till den representativa demokratin och därmed ökat
valdeltagande måste bygga på större makt för enskil-
da i vardagen. Människor måste ges förtroende att
axla ett ansvar för sin del av de gemensamma angelä-
genheterna. Vi tror att större möjligheter till an-
svarstagande och inflytande i t.ex. självförvaltnings-
organ är något som kommer alla till del och faktiskt
bidrar till att utjämna inflytandeklyftor.
Genom ett ökat sådant utrymme bygger vi också
grunden för den framtida representativa demokratin.
Centerpartiet valde i fjol som enda riksdagsparti att
presentera ett antal åtgärder för att bygga en deltagar-
demokrati i Sverige. Det avslogs som sagt på grund
av utredning. Och nu, herr talman, så avslås det på
grund av en ny utredning.
Centerpartiet har dock fortsatt sitt enträgna arbete
för förnyelse av demokratin, och utvecklar ytterligare
redskap för att förbättra deltagardemokratin. Genom
att konsekvent delegera makt kan också staten och
hela det offentliga livet i större utsträckning koncent-
rera sig på att utföra för hela samhället viktiga upp-
gifter bättre än i dag.
Innebörden av Centerpartiets vilja är att skapa en
mindre men starkare statsmakt. Därför anser vi också
att de försök med direktvalda regionala organ som nu
pågår ska permanentas fr.o.m. 2003.
Herr talman! När vi nu behandlar frågor som be-
rör den i grunden avgörande nivån för att stärka män-
niskors makt över sin vardag så ser majoriteten enbart
ett rött skynke - ett rött skynke som stänger ute all
förståelse för vikten av en helhetssyn på demokratis-
ka frågor. Därtill vägrar man att se den kommunala
självstyrelsens roll i detta. Det gäller rollen på den
lokala nivån och möjligheterna att överföra direktde-
mokratiska redskap till medborgarna.
Herr talman! Det kommunala självstyret fastslås i
regeringsformen 1 kap. 1 §. Det kan tyckas att detta
borde innebära ett mycket starkt stöd för människors
rätt att lokalt besluta över sina egna angelägenheter.
Men erfarenheten visar att det långt ifrån alltid är
fallet.
Regeringen och majoriteten är dock konsekventa i
sin hantering av detta första kapitel i regeringsfor-
men. Kommunalt självstyre innebär att kommunernas
förtroendevalda oberoende av vad väljarna har sagt i
valet får välja att följa vad som sägs i rikskommunal-
huset Rosenbad.
Herr talman! Majoriteten menar att man måste
kunna ändra ansvarsfördelningen mellan stat och
kommun i takt med att verkligheten förändras. Så står
det. Kanske är det sant, men nog är det då intressant
att de förändringar man föreslår bara innebär nya
regleringar och mer centralisering. Menar verkligen
socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister
att centralisering är lösningen på dagens problem?
Vet ett antal rikskommunalråd i Rosenbad bättre än
människorna själva hur barnomsorgen ska skötas eller
var biblioteket ska byggas? Det är i så fall en insikt
som är okänd för mig.
I dag decentraliserar t.o.m. företag sin verksam-
het. De gör det för att kunna anpassa sig till en om-
värld i snabb förändring. Visst har man ett gemen-
samt mål, men man inser att den målsättningen måste
tillämpas lokalt. När t.o.m. traditionella storföretag
börjar tänka globalt men agera lokalt så skulle alltså
den politiska lösningen vara att tänka lokalt, men
agera centralt.
Herr talman! Jag har svårt att tro på en sådan lös-
ning.
När de sociala arkitekternas kartor inte längre
stämmer överens med verkligheten så är det uppen-
barligen kartorna som ska ritas om, och inte utopierna
som ska förändras. När planering och centralstyrning
misslyckas så blir den föreskrivna medicinen mer
planering och centralstyrning.
Herr talman! En konsekvent decentraliseringspo-
litik tar fasta på att makten ska förflyttas dit där den
hör hemma - till människor, enskilt och i gemenskap.
Då är just det kommunala självstyret en avgörande
byggsten i samhällsbygget. Men vad vi upplever är en
stark nonchalans mot det kommunala självstyret.
Därför behövs en stärkning i grundlagen.
Kära majoritet i riksdagen! Lyssna till vad Tage
Danielsson sade med de väl valda orden:
För den trötta samhällskroppen
vore kanske bästa boten
ifall tankarna från toppen
kom från roten.
Det är tänkvärda ord, herr talman.
Jag avslutar med att yrka bifall till reservation 1
och 3.

Anf. 154 MATS EINARSSON (v) replik:
Herr talman! Det blir lite grann av samma replik
och samma fråga som jag ställde till Maria Larsson
från Kristdemokraterna. Jag antar att inte heller Cen-
tern anser att samtliga beslut ska decentraliseras till
kommunerna och de enskilda medborgarna. Jag kan
tänka mig att man anser att t.ex. de mer övergripande
försvarsbesluten inte ska decentraliseras till kommu-
nerna.
Men om det uppkommer delade meningar om ex-
akt hur maktfördelningen ska se ut - ska det då be-
stämmas i sedvanlig demokratisk ordning i riksdagen
som hittills, eller ska det vara på förhand inskrivet i
t.ex. grundlagen hur denna decentralisering ska se ut
så att riksdagsmajoriteten inte ges möjlighet att be-
stämma det? Är det det som är innebörden i Centerns
hållning?

Anf. 155 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Herr talman! Jag hoppas att Mats Einarsson hörde
vad jag sade. Jag sade just att det finns frågor som
staten ska bli betydligt bättre på. Staten ska bli bättre
på den centrala delen av frågorna. Sedan finns det en
otrolig massa saker som staten inte ska röra i.
Centerpartiet förespråkar en fullständig översyn
av vår grundlag och vår konstitution där vi vänder på
perspektiven. Vi ska utgå från den lokala nivån och
bygga upp en ny grundlag utifrån var saker och ting
ska genomföras bäst.

Anf. 156 MATS EINARSSON (v) replik:
Herr talman! Det låter sig ju sägas. Jag tror i och
för sig att uppbyggnaden av en helt ny grundlag är ett
projekt som t.o.m. överstiger Centerns förmåga.
Men problemet kvarstår ju. Det kan ju vara så att
det uppkommer oenighet om hur denna fördelning
ska se ut och var besluten bäst ska fattas. Det kan
också vara så, åtminstone som hypotes, att en föränd-
rad verklighet kräver förändringar av den här fördel-
ningen. Ska den då vara förutbestämd och klarlagd
redan i grundlagen eller på annat sätt eller ska vi, som
hittills, kunna fatta demokratiska beslut i riksdagen
om denna fördelning?

Anf. 157 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Herr talman! Mats Einarsson, även beslut som är
fastställda i grundlagen fattas av demokratiskt sam-
mansatta strukturer, t.ex. av riksdagen. Det må vara
att Mats Einarsson säger att en total översyn av
grundlagen är så främmande för Mats Einarsson, men
jag tror att det är det angreppsätt som vi allvarsamt
måste ta tag i för att skapa redskap för en ny demo-
krati.

Anf. 158 HELENA BARGHOLTZ (fp):
Herr talman! KU12 är ett svårt betänkande att de-
battera, inte på grund av de olika förslagen i form av
motioner som tas upp i betänkandet, utan svårt därför
att så gott som alla motionsyrkanden är föremål för
en utredning eller nyligen har utretts. Det gäller också
en rad folkpartistiska yrkanden om t.ex. relationerna
mellan den politiska och verkställande makten, de-
mokratiskt utvecklingsarbete, en bredare folklig re-
presentation och permanenta försöksverksamheter
med regionalt självstyre, för att nämna några.
Vi utskottsledamöter har ju en kutym att inte be-
gära realbehandling av våra förslag som är föremål
för utredning. Precis som Åsa Torstensson beskrev är
det så att man tar fram en fråga, och sedan utreds den.
Sedan kommer frågan igen i en ny utredning. Så kan
man hålla på hur länge som helst. Ibland känns det
faktiskt ganska meningslöst att behandla sådana här
betänkanden där man bara har att konstatera att den
och den motionen är föremål för utredning. Jag vet att
Kerstin Kristiansson, som är socialdemokratisk ta-
leskvinna i de här ärendena i kväll, kommer att få det
jättelätt. Hon kommer bara att hänvisa till de här
utredningarna.
Det handlar om den nyligen tillsatta Kommunde-
mokratiutredningen. Där stoppas en massa saker in.
Sedan kommer den parlamentariska Demokratiutred-
ningen som just har behandlats. Där fanns massor av
frågor. Sedan ska det bli spännande att se vad nästa
utredning efter Kommundemokratiutredningen heter.
Ibland brukar man raljera över Sveriges utrednings-
väsende. Det är faktiskt rätt lätt att göra det.
Men tack och lov har jag ett par riktigt bra folk-
partiförslag som jag vill föra fram i det här samman-
hanget.
Det ena handlar om att skapa en kompetenskata-
log. Det berörs i och för sig i det här betänkandet,
men jag vill ändå utveckla det lite. Det är ett jättebra
förslag. Den kommunala självstyrelsen är ett av den
svenska demokratins grundfundament. De lokala
självstyret fyller i huvudsak tre funktioner.
Det ger människor inom ett visst område makt
över viktiga beslut som rör deras vardag och som
berör dem mycket mer än dem som bor någon annan-
stans.
Den ger också utrymme för politisk mångfald.
Vill man ha låg skatt och en liten lokal offentlig sek-
tor eller vill man ha hög skatt och stor offentlig sek-
tor?
Med kommunalt självbestämmande blir det möj-
ligt både för kommuner och enskilda att pröva sig
fram. Delaktighet och engagemang lokalt skänker
stabilitet åt det demokratiska systemet som sådant.
Med ökat avstånd mellan väljare och valda minskar
demokratins medborgerliga förankring. Det gör i sin
tur systemet extremt utsatt för auktoritära och totalitä-
ra strömningar.
Vi kan konstatera att under senare år har det lo-
kala självstyret minskat i omfattning. Lagar som i
praktiken hindrar kommunerna att sälja ut sina bo-
stadsbolag och komplicerade regler för kommunal
skatteutjämning inskränker kommunernas både poli-
tiska och finansiella autonomi. Den här utvecklingen
måste brytas. En renässans för det lokala självstyret
är ett av de viktigaste kraven på reformagendan för
förnyelse av den svenska demokratin. Självstyret
måste ges ett tydligare reglerat lagskydd.
I likhet med vad Folkpartiet föreslagit när det
gäller relationerna mellan EU och dess medlemmar
kan man också tänka sig en modell med en särskild
kompetenskatalog för maktfördelningen mellan na-
tionell och lokal nivå.
Det finns olika metoder för kompetenskatalogens
lagreglering. Ett sätt är att slå fast uppgifternas place-
ring i grundlagen. Att flytta ett sakområde från en
nivå till en annan skulle då inte vara möjligt att ge-
nomföra med mindre än att två riksdagar med val
emellan fattar ett likalydande beslut. Statsrättsligt
skulle det omvandla Sverige till en federal stat, och
det är ju en utvecklingen som varken är realistisk
eller önskvärd.
Det är också möjligt att stipulera maktfördelning-
en i en lag som motsvarar riksdagsordningen där det
räcker med ett beslut med kvalificerad majoritet för
att åstadkomma en förändring.
Den mest modesta reformansatsen vore att slå fast
befogenheternas fördelning i en vanlig lag, förslags-
vis kompletterad med en regel som ger en minoritet i
riksdagen rätt att skjuta upp behandlingen av ett för-
slag som ändrar på den rådande maktfördelningen
mellan central och lokal nivå. Även om en av de
enklare formerna för lagreglering används skulle det
innebära ett auktoritativt grunddokument som anger
den nationella och den lokala nivåns förhållanden.
Dess blotta existens skulle göra att principfrågan om
den kommunala självstyrelsens ställning gentemot
centralmakten ständigt hölls levande.
Frågan om kommunerna ska äga bostadsbolag blir
i en sådan situation inte enbart en fråga om huruvida
det är politiskt rätt att kommunerna äger bostadsbo-
lag, utan också huruvida det är principiellt rätt att
kommunerna själva ska få avgöra frågan eller inte.
Det var det ena av mina förslag. Det ligger i linje
med den reservation som de borgerliga utskottsleda-
möterna ställer sig bakom. Med detta yrkar jag bifall
till reservation 1.
Jag vill också ta upp ett annat förslag som jag
tycker är väldigt viktigt att framhålla i det här sam-
manhanget. Det gäller en motion från Folkpartiet som
behandlas i betänkandet om ungdomars möjligheter
att delta i det demokratiska arbetet och få behålla sina
politiska uppdrag.
Det är ju inte ovanligt att ungdomar får uppdrag i
kommuner och landsting, men det är ju inte heller
ovanligt att ungdomar måste flytta för att de ska stu-
dera vid högskolor och universitet. Då stämmer de
nuvarande mantalsskrivningsreglerna väldigt dåligt.
Om de hyr rum eller lägenhet på studieorten måste de
skriva sig där. Men genom den regeln faller möjlig-
heten bort för de här studenterna att behålla sina
kommunala uppdrag i sin hemkommun. Möjligheten
att få ett nytt uppdrag på studieorten är i det närmaste
obefintlig eftersom studenterna ofta kommer dit mitt
under en mandatperiod. Som vi alla som jobbar poli-
tiskt kunnat märka medför det att ungdomarna för-
svinner från politiken. De slutar med sitt lokala poli-
tiska arbete, inte för att de tycker att det är tråkigt
utan därför att de helt enkelt inte kan vara kvar. De
vill studera någon annanstans. Jag tycker att det här är
ett stort demokratiskt problem.
Men det går mycket lätt att göra någonting åt det.
Man skulle kunna införa någon form av undantagsre-
gel antingen från mantalsskrivningskravet på studie-
orten eller från kravet att vara skriven i kommunen
för att inneha kommunala uppdrag. Det skulle kunna
gälla för ungdomar upp till t.ex. 30 år. Jag hoppas att
alla instämmer i att vi måste pröva alla möjligheter
för att få behålla våra ungdomar i politiskt arbete. Det
är svårt nog som det är. Trots alla de utredningar som
grubblar på olika frågor hoppas jag att Kerstin Kristi-
ansson i dag kan ge mig ett löfte om att detta kommer
att genomföras.
Jag yrkar än en gång bifall till reservation nr 1.

Anf. 159 MATS EINARSSON (v) replik:
Herr talman! Jag får be kammarens ledamöter om
visst överseende om jag kanske upprepar mig i mitt
replikerande.
Först ska jag säga till Folkpartiets heder att man
har insett en del av komplikationerna med sina egna
förslag när man, som Helena Bargholtz, pekar på att
en kompetenskatalog i grundlagen skulle leda till en
federativ statsbildning och att man kanske inte är
direkt intresserad av det. Men låt oss bortse från den
möjligheten och återgå till frågan. Man kan mycket
väl ha den inställning som Folkpartiet har, att politisk
makt och kompetens ska fortsätta att i omfattande
grad decentraliseras till kommunerna. Det är en he-
dervärd politisk åsikt. Varför ska inte den brytas mot
andra uppfattningar om hur den fördelningen ska ske
på sedvanligt sätt? Varför ska detta avgöras på för-
hand i någon form av kompetenskatalog? Vad är
avsikten med att på detta sätt begränsa den vanliga
majoritetsprincipen när det gäller kompetensfördel-
ningen?

Anf. 160 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Herr talman! Vår ambition med det här förslaget
är att föra frågan om kommunalt självstyrelse ett steg
längre fram. Man har talat om det här under så många
år, och det är ett ganska luddigt begrepp både för oss
som sitter i riksdagen och för dem som är ute i kom-
munerna. Då har vi sagt: Låt oss se om vi kan kon-
kretisera det. Detta är en ansvarsfördelning som
kommer att diskuteras i riksdagen. Det här är ett
grunddokument, och det ska tas upp vad som ska
ligga på den nationella respektive den lokala nivån.
Som jag sade är det en tanke som vi har. Okej,
den är inte färdigutvecklad, men vi tror stenhårt på
den. Det är att vi skulle slå fast befogenhetsfördel-
ningen i en lag, och det är vi i riksdagen som fattar
beslut om den lagen. Sedan kan man fundera på om
man ska ha en regel som ger en minoritet i riksdagen
rätt att skjuta behandlingen av ett förslag, som ändrar
på den rådande maktfördelningen mellan central och
lokal nivå. Det här tycker jag att även Mats Einars-
son, som ändå är mycket av en centralist och inte
mycket av en förnyare på det här området, skulle
kunna tycka vara en intressant idé att vidareutveckla.
Mats Einarsson kan inte rimligen mena att allt är
jättebra som det är. I så fall tycker jag att han har en
skev verklighetsuppfattning och måste ha mycket
tråkigt i politiken.

Anf. 161 MATS EINARSSON (v) replik:
Herr talman! Jag kan garantera att jag absolut inte
tycker att allt är precis som det ska vara. Det är därför
jag är engagerad i politiken. Jag är dessutom en när-
mast fanatisk anhängare av majoritetsprincipen, vilket
jag klargjort i annat sammanhang. Därför är jag
mycket misstänksam mot varje försök att göra in-
grepp i denna majoritetsprincip genom att på ett eller
annat sätt göra det svårare för majoritetens vilja att
slå igenom. Den kommunala självstyrelsen definieras
dagligen, skulle jag vilja påstå, genom de många
beslut som riksdagen fattar.
Nu vill en del partier slå fast detta en gång för al-
la, eller i alla fall för en viss period. Jag tror inte att
det är ändamålsenligt. Jag tror dessutom att det i
praktiken innebär ett ingrepp i denna majoritetsprin-
cip, som Folkpartiet när det gäller bostadsföretag
försvarar med en sådan hetta.

Anf. 162 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Herr talman! Jag sade i mitt första inlägg att det
sätt som vi talar om, kompetenskatalogen, gör att
debatten kan hållas levande mellan den kommunala
självstyrelsen och centralmakten, att man kommer att
pröva och diskutera detta naturligtvis både ute i
kommunerna med sina önskemål om självstyrelse och
här utifrån vad vi anser vara rimligt. Det är väldigt
viktigt att lägga ned besluten på så låg nivå som möj-
ligt. Det har att göra väldigt mycket med att få män-
niskor engagerade i sin vardag. Det är då man sysslar
med frågor som ligger en nära politiskt som det känns
extra meningsfullt. Och jag tycker att vi borde kunna
enas om att vi måste se till att på det sättet hålla de-
mokratin levande.

Anf. 163 PER LAGER (mp):
Herr talman! Det är väldigt få betänkanden med
så många motioner och så få reservationer som det
här. Det beror på, som många tidigare här påpekat, att
det mesta tas om hand av pågående utredningar,
framför allt Kommundemokratiutredningen. Vi har,
de flesta av oss, accepterat detta i de flesta fall. Det
finns dock några reservationer i betänkandet.
Jag skulle vilja ta upp några frågor, framför allt
dem där jag gjort en markering i betänkandet och
främst det som handlar om begränsning av rätten att
överlåta egendom och verksamhet, som Helena Barg-
holtz bl.a. tog upp. Där har jag ett särskilt yttrande.
Detta läggs in i Kommundemokratiutredningen. Det
sker också en beredning just nu i regeringen, ALL-
BO-kommitténs rapport.
Jag ska också ta upp miljöstyrande vägavgifter,
som jag tycker är en viktig fråga, och sedan kom-
mentera en del andra.
När det gäller den kommunala självstyrelsen tror
jag att de flesta av oss i denna kammare är intressera-
de av att förstärka den på olika sätt. Det finns olika
metoder. Vi har olika batterier av idéer, kan man
säga, som vi har tagit upp i en särskild kommunalde-
mokratisk debatt här för ett tag sedan. Jag tror att man
jobbar i Demokratidelegationen med de här frågorna,
Kommundemokratikommittén håller också på med
detta. Jag tror att man i de flesta partier är oerhört
intresserad av att på något sätt få kommunernas med-
borgare att bli intresserade av politik, ta del av och
engagera sig. Det tror jag inte är något speciellt för
Centerpartiet, som Åsa Torstensson nämnde här.
När det gäller att på något sätt begränsa kommu-
nens möjlighet att sälja ut bostäder, sjukhus osv.
måste jag säga att det för mig är ungefär som att ha
ett vårdträd hemma på gården som har stått i genera-
tioner, och plötsligt är det en i släkten som vill såga
ned det där vårdträdet därför det skymmer sikten eller
skuggar för mycket. Sedan är det vårdträdet borta.
Det går inte att plantera om det och få det lika stort
och fint som det har varit. Ungefär så ser jag på det
här att sälja ut kommunala bostadsbolag eller sjukhus
eller infrastruktur som är strategisk viktig verksamhet
eller egendom.
Den demokratiska idé vi har är att en majoritet be-
stämmer. Ja visst. Men hur ska vi se till att de lång-
siktiga saker som är viktiga inte kan rivas ned på en
gång, något som har tagit väldigt lång tid att bygga
upp? Jo, man kan införa något slags tröghet, det vi
kallar demokratigaranti. Det är precis vad vi gör när
det gäller att ändra i grundlagen. Två beslut med ett
val emellan är ett rimligt sätt att lägga in en tröghets-
faktor. Skulle det vara en majoritet på två tredjedelar,
så kommer det förmodligen att vara en majoritet efter
valet också. Det är väl inte så stor chans att två tred-
jedelar plötsligt blir en minoritet. Därför kan vi tänka
oss den lösningen som ett alternativ.
Det här tycker jag är viktigt att få sagt, och det sä-
ger jag också i mitt särskilda yttrande. Jag hoppas att
det här kommer att bli det val man gör när det gäller
att, utan att trampa på självstyrelsen, ge instrument
som garanterar demokratins fortsättning och garante-
rar långsiktiga verksamheters varande, att de inte kan
rivas ned hur som helst.
Miljöstyrande vägavgifter är någonting som är på
gång. Jag har själv motionerat om det, och det före-
kommer i Österrike, Tyskland, Schweiz, i Luxemburg
snart. I Singapore har man infört ett system där man
genom ett GPS-system ser var trafiken går och be-
lastar den med kostnader om den ger sig in i innersta-
den Singapore.
Då handlar det om miljö- och trängselrelatering,
dvs. att man vill styra om trafiken så att den inte ska-
dar mer än vad den behöver. Det är ett system som
man mycket väl skulle kunna införa i Sverige och
också i storstäderna.
Det kräver inte någon grundlagsändring om man
beslutar om en skatt och gör det möjligt för kommu-
nerna att få del av denna skatt. Det behöver inte vara
sådan millimeterrättvisa att den måste gå tillbaka
exakt till den verksamheten. Det finns många andra
skatter - alkoholskatt och annat - som inte direkt går
tillbaka till källan.
Man måste utreda det här och se på hur problemet
kan lösas - det finns många exempel här. Det är en
viktig miljöfråga och därför bör vi snabbt se till att
det tillsätts en utredning som löser dessa problem.
Det är inte alls säkert att det som jag har nämnt är det
som är det absolut bästa. Det finns säkert varianter på
det.
Kommunala folkomröstningar är också en sak
som ska utredas av Kommundemokratiska kommittén
liksom frågan om direktval av kommundelsnämnder.
Miljöpartiet har en speciell idé om kommunala
folkomröstningar. Det ska krävas ett initiativ från
10 % av kommunens medborgare. Sedan måste det
ske en folkomröstning. I dag krävs det ju 5 %, och
sedan är det kommunfullmäktige som avgör om det
ska hållas folkomröstning eller inte. Det har tagits ett
förfärligt stort antal initiativ, 60-70 stycken, men det
är väldigt få som har lett till folkomröstning. Därför
är det viktigt att gränsen höjs och att det, när gränsen
är uppnådd, ska hållas folkomröstning.
Frågan om medborgardeltagande i fullmäktige
finns också med i utredningen. Här finns det förslag
från alla partier, men dem behöver jag inte gå in på.
Det fanns en majoritet för det förslag om förtro-
endevaldas arbetsförhållanden som Vänstern lade
fram, nämligen att de som sitter i styrelser för kom-
munala företag ska jämställas med övriga förtroende-
valda, och det är helt okej. Vi i Miljöpartiet anser att
det måste bli en annan syn på förtroendevalda i
kommuner och landsting. Både ledighetsanspråken
och ersättningarna måste värderas upp. Vi måste ge
incitament så att människor verkligen stannar kvar i
politiken. Avhoppen är för många i dag. Det är kris
för den kommunala demokratin.
Jag har en del frågor till Åsa Torstensson angåen-
de indelningsfrågan och regionfrågan, eftersom vi satt
i samma utredning, PARK-utredningen. Där var vi
överens om att det var för kort tid för att göra en
riktig utvärdering och att nya regioner skulle inbjudas
att anmäla sitt intresse, vilket just nu sker.
I reservationen säger Åsa Torstensson att samtliga
regioner bör ha direktvalda regionfullmäktigeförsam-
lingar som högsta beslutande organ. Jag är av samma
åsikt som Åsa Torstensson, att detta har ett högt de-
mokratiskt värde. Men det finns faktiskt olika
folkviljor och olika idéer ute i landet. Det finns olika
sammanslutningar av kommuner i en region som
samarbetar, och det steget mot direktval måste vi
också kunna acceptera under en viss tid.
Miljöpartiet stöder fortsatta försök. Det är viktigt
att man låter försöken få ta sin tid. Man kan inte
plötsligt avbryta försöken och permanenta dem. Ti-
den har varit för kort för att man ska kunna göra en
utvärdering. Jag skulle vilja veta hur Åsa Torstensson
ser på detta med folkviljan.
Herr talman! Till sist vill jag ta upp frågan om
ungdomars möjlighet att engagera sig i politiken. Det
finns många olika former av ungdomsråd, men dessa
tenderar att bli något av en skendemokrati. Man till-
sätter olika ungdomsråd som ska känna sig delaktiga,
men det är de inte. Det skulle de kunna bli om de
hade t.ex. förslagsrätt i kommunfullmäktige. Det är
en idé som jag tycker att Kommundemokratikom-
mittén borde ta upp.

Anf. 164 PER-SAMUEL NISSER (m) re-
plik:
Herr talman! Per Lager sade att han hade avgett
ett särskilt yttrande som är grundat på Miljöpartiets
motion om kommunernas rätt att överlåta egendom.
Kärnpunkten där är väl detta som står i texten om
strategiskt viktig verksamhet. Det skulle vara en
grund för en ändring av beslutsformerna.
Per Lager gjorde en liknelse med ett vårdträd som
han hade på sin gård. Om jag ska fortsätta med den
liknelsen handlar det ju inte om att fälla trädet, utan
det handlar i så fall om att sälja vårdträdet, och då
krävs det två tredjedels majoritet. Men det räcker med
enkel majoritet för att fälla trädet. Det är det som
händer ute i landstingen. Man lägger ned sjukhus
trots att det finns opposition som försöker att hitta
nya vägar och nya driftsformer. I stället lägger man
ned verksamheter, och då räcker det med enkel majo-
ritet. Så den liknelsen håller inte riktigt.
Min fråga till Per Lager är: Vad är strategiskt vik-
tig verksamhet? Och vem är det som avgör det? Ska
det i så fall avgöras här i riksdagen med enkel majo-
ritet?

Anf. 165 PER LAGER (mp) replik:
Herr talman! Det är en viktig fråga att diskutera.
Jag kan inte säga att jag är man att avgöra vad det ena
eller andra är. Jag vet bara att vissa saker är oerhört
viktiga för medborgarna i kommunerna. Sjukhusen är
oerhört viktiga. Alla vi som bor på orter där man lagt
ned sjukhus har sett effekterna av det.
Om alla landsting lade ned sina sjukhus vore det
ingen idé att ha kvar vårdträdet om man tog död på
det på något annat sätt, det kan jag hålla med Per-
Samuel Nisser om. Men medborgarna vill kunna
känna trygghet och vill att den viktiga verksamheten
ska fortsätta att drivas eller byggas ut, men inte att
den ska läggas ned. Risken är att t.ex. dålig ekonomi i
kommunerna leder till en utförsäljningsvåg som gör
att trädet sågas ned, dvs. att verksamheter försvinner.
Vilka verksamheter är det som är strategiskt vikti-
ga? Ja, jag nämnde sjukhusen och bostadsbolagen.
Kommunerna har skyldighet att försörja medborgarna
med bostäder, och då måste det finnas ett bostadsbe-
stånd.
Jag har också nämnt infrastruktur som vi är så be-
roende av att en utförsäljning skulle kunna medföra
att vi går miste om en viktig verksamhet eller att det
skulle hända någonting som vi inte kan ansvara för.
Jag kan tänka mig att tillsammans med alla som är
intresserade upprätta en lista över vad som är strate-
giskt viktig verksamhet, och jag tror att vi skulle
kunna komma överens om det.

Anf. 166 PER-SAMUEL NISSER (m) re-
plik:
Herr talman! Det som förvånar mig är det ställ-
ningstagande som Miljöpartiet och Per Lager tydligen
har, att man ska ändra på beslutsformerna. Man gör
olika värderingar av olika röster. En två tredjedels
majoritet och en kvalificerad majoritet innebär i
praktiken att en röst från ett parti inte är lika mycket
värd som en röst från ett annat parti, dvs. en man en
röst gäller inte längre. Är det verkligen rimligt, Per
Lager?

Anf. 167 PER LAGER (mp) replik:
Herr talman! Vårt förslag är två beslut med mel-
lanliggande val. Men om det skulle visa sig att det är
en stor kvalificerad majoritet som är överens om en
sak är det kanske inte nödvändigt. Huvudförslaget är
ju två beslut med val emellan, som vi har när det
gäller grundlagsändringar och som vi alla tycker om,
antar jag, för att vi tycker att det är en stabilitet i det
förfarandet. Det trampar inte alls på demokratin.
Men sedan har ju just de två tredjedelarna en his-
toria som kanske är intressant också för Per-Samuel
Nisser, eftersom det var just de konservativa som
fram till 1948 försvarade regeln att två tredjedelars
majoritet krävdes för att man skulle sälja ut kommu-
nal verksamhet.
Tiden har sin gång och saker och ting förändras,
och jag vill inte ha tillbaka regeln om två tredjedelars
majoritet. Jag tycker inte alls att det är rätt. Men när
vi ändrar i grundlagen tycker jag att det är en helt
rimlig tröskel just för de viktiga egendomarna och
verksamheterna som medborgarna är så rädda om.

Anf. 168 MARIA LARSSON (kd) replik:
Herr talman! Jag har roat mig med att läsa i Mil-
jöpartiets partiprogram. Där står det bl.a. så här:
Vi anser att beslut ska fattas så nära människorna
som möjligt. Kommunerna ska ha rätt att dela upp sig
i mindre kommuner och kommundelar som helt eller
delvis ska kunna vara självstyrande. Det kommunala
självstyret bör stärkas. Kommunerna ska ha ett abso-
lut veto när det gäller stora eller djupt ingripande
exploateringsplaner. Vi vill också utvidga den kom-
munala beskattningsrätten när det gäller exempelvis
företag och miljö.
Ja, det är skrivningar som förpliktigar. Jag tycker
att Miljöpartiet låter orden slås ihjäl av sina handlar
när man inte är beredd att tillstyrka en utredning som
ska titta just på det som man skriver att man vill ha,
ett stärkande av det kommunala självstyret.
En utredning, Per Lager, betyder ju inte att man
låser fast sig. Det innebär att man går in i ett förfa-
rande där man med öppna ögon tittar på om det kan-
ske finns mer optimala lösningar på hur det kommu-
nala självstyret ska stärkas och regleras. Varför är det
så farligt med den här utredningen?

Anf. 169 PER LAGER (mp) replik:
Herr talman! Det är intressant att Maria Larsson
använder just de ord som jag själv använde när vi
behandlade det tidigare betänkandet, att utredningar
brukar ge kunskap och att det inte är något att vara
rädd för. Men det är klart att vi, som någon annan har
sagt, nästan utreder till döds. Vi utreder allt och jämt.
När det blir en för stark skrivning i en utredning gör
vi om den eller skickar den någon annanstans.
I framtiden kanske man skulle kunna hitta en form
att skriva in en förstärkning av det kommunala själv-
styret i grundlagen. I dag ser jag inte riktigt att det
skulle gagna saken. Vi har Författningsutredningen,
vi har Kommundemokratiutredningen, vi har Demo-
kratidelegationen. Vi har utredningar som nu rullar så
starkt, så jag tror inte att det skulle vara så nyttigt om
vi skulle starta en ny utredning just nu. Däremot
skulle jag möjligen kunna tänka mig att göra det lite
längre fram.
Jag är lite rädd för det som Helena Bargholtz tar
upp, som ju annars är en fråga som man mycket väl
skulle kunna diskutera ur många olika aspekter, näm-
ligen en kompetenskatalog. Jag tror om man skulle
skriva in en sådan skulle man förmodligen låsa
många frågor. Det skulle inte gagna utvecklingen.
Men det är möjligt att man kan hitta någon variant
däremellan. Jag tror inte att det är läge för det nu.
Däremot kan jag se framför mig att vi kanske i ett
senare skede kan hitta någon ingång där vi bestämmer
oss för att utreda just detta.

Anf. 170 MARIA LARSSON (kd) replik:
Herr talman! Jag kan hålla med Per Lager såtillvi-
da att jag tycker att det är bra när man tar helhets-
grepp, och det gör man inte när man splittrar upp en
fråga på en rad olika utredningar. Därvidlag tror jag
att vi är överens.
Däremot tycker jag att det är ett märkligt sätt att
argumentera när man säger att i framtiden kanske vi
kan hitta en lösning. När vi har alla de här utredning-
arna på gång är det just nu skjuts i de demokratifrågor
som berör kommunerna. Då är det ett lämpligt till-
fälle, tycker jag, att också titta på det som kan vara ett
direkt stärkande lagskydd för det kommunala själv-
styret. Det ska inte resultera i någon form av kompe-
tenskatalog. Det är inte min mening. Men Lagrådet
har tydligt uttryckt att det är otillfredsställande regle-
rat i dag. Bryr sig inte Per Lager om vad Lagrådet
säger i det avseendet?
Sedan skulle jag vilja ha svar på en konkret fråga.
Införandet av maxtaxa, som Miljöpartiet har medver-
kat till i kommunerna, är det någonting enligt Per
Lager som ökar eller minskar det kommunala själv-
styret?

Anf. 171 PER LAGER (mp) replik:
Herr talman! Lagrådet ska vi lyssna noga på, men
det är inte alltid som Lagrådet styr vad vi sedan be-
slutar. Så har det visat sig vara i många sammanhang.
Det beror på många olika faktorer. Jag kan inte gå in
på alla nu. Jag tror att vi alla partier har lyssnat på
Lagrådet, men att vi följer Lagrådets förslag helt
beroende på vilken fråga det gäller och om förslaget
passar oss bra eller inte.
När det gäller frågan om maxtaxa, som kanske
ligger lite långt ifrån det här ämnet, vet ju också Ma-
ria Larsson att vi träffade en uppgörelse om denna. Vi
förändrade maxtaxan till det som vi kallar för mix-
taxa. Det innebar att det blev en förändring av sum-
morna och en mer rättvis taxa som gagnar dem som
tjänar mindre.
Vi tyckte inte om denna taxa, och det vet Maria
Larsson, men vi ansåg att den var värd priset. Men
genom att komplettera den med det som vi kallar för
kommunal dagbarnvårdare - en fråga som vi tog upp
under hösten - menade vi att det kunde bli en famil-
jepolitisk helhet. Tyvärr ställde inte kd upp på vår
motion. Det tycker jag var lite synd, för vi räknade
faktiskt med att få borgerligt stöd. I så fall hade vi
kunnat göra någonting bra av det hela. Detta var frå-
gans gång.

Anf. 172 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Herr talman! Per Lager deklarerade i sitt anföran-
de att det nog är så att alla partier ställer sig bakom ett
stärkt kommunalt självstyre. Om det är så att alla
partier är eniga brukar det ju aldrig vara så svårt att
förändra. Men Per Lager och Miljöpartiet har ju valt
att inte ställa sig bakom ett förslag om att stärka det
kommunala självstyret, så jag blir lite konfunderad
över vad Per Lager menar med kommunalt självstyre
och styrkan bakom det. Därför vore det kanske på sin
plats om Per Lager talade om vad Miljöpartiet vill
med den kommunala självstyrelsen och vad kommu-
nal självstyrelse har för innebörd för Miljöpartiet.

Anf. 173 PER LAGER (mp) replik:
Herr talman! Det gör jag gärna. Jag tror nämligen,
Åsa Torstensson, att det är förfärligt mycket som vi
kan göra utan att göra en ändring i grundlagen. Det
finns möjligheter och utrymme för det. Bl.a. kan vi se
på alla de förslag som nu finns på agendan. Vi kan
också ta oss en närmare titt på Demokratidelegatio-
nens arbete. Vidare har vi min partikollega i Kalix,
kommunalrådet Peter Eriksson, som tillsammans med
alla partier utom Socialdemokraterna nu driver lokal-
demokratiska projekt som faktiskt har fått uppmärk-
samhet i hela Europa. Just de här sakerna visar att det
går att förändra och stärka demokratin inom de ramar
som vi har i dag.
Det är självklart att vi ska pröva allt. Det kan hän-
da att vi stöter på patrull och känner att det här inte
räcker för att den kommunala självstyrelsen ska vara
så stark som vi vill ha den. Det finns ju nationella mål
och nationella rättvisekrav som gör att det kommu-
nala självstyret aldrig kan blir fullständigt. Det måste
alltid vara en balansgång. Vi är intresserade av att
förstärka det kommunala självstyret, och jag tror att
vi kan göra det inom de ramar vi har i dag. Det kan
hända att det inte fungerar, och att de här försöken
som just nu är på gång inte alls lyckas. Låt oss då titta
på det som jag nämnde tidigare. Då kan vi kanske
börja diskutera om vi ska ha en utredning om det här.

Anf. 174 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Herr talman! Jag skulle egentligen behöva lite mer
tid med Per Lager för att få en definition av vad
kommunalt självstyre är. Jag tar upp påståendena om
att det finns en massa förslag som vi kan arbeta med
utan att vi behöver hantera det kommunala självstyret
ur grundlagsperspektiv. Men Per Lager börjar ge sig
in i detaljstyrning av kommunen utifrån de kommu-
nala medlen riktade till vissa delar av skolan och
utifrån maxtaxan. Där är man inne och rotar i det
innersta som handlar om hur man bestämmer i sitt
eget hus med sina egna pengar.
Det är det Per Lager ska svara på. Om vi har de-
mokratiprojekt som riktar sig till att medborgare kan
ge sig in i IT-projekt, något mycket intressant som
pågår i Kalix, har inget att göra med kärnan i den
kommunala självstyrelsen. Jag skulle vilja få en be-
skrivning. Vad är kommunalt självstyre för Miljöpar-
tiet?

Anf. 175 PER LAGER (mp) replik:
Herr talman! Jag måste säga att jag godtar de kri-
terier som finns i grundlagen om den kommunala
självstyrelsen. Det står ganska vagt om den kommu-
nala självstyrelsen, men jag, som också varit kommu-
nalt förtroendevald, ser det kommunala självstyret
som en möjlighet inom de fria ramar som finns. Jag
tror att det som Åsa Torstensson tog upp, att man
klampar in med centralistiska beslut, t.ex. maxtaxan
och öronmärkta pengar, inte är bra. Det är inte bra,
anser jag, att göra så. Det finns ibland anledning att
göra det. Just den här balansgången mellan det ena
och det andra är vägval man får göra. Jag tror inte att
det här har skadat det kommunala självstyret. Det är
kanske inte vad man hade önskat sig, men det finns,
som jag sade, möjligheter att utvecklas det här på
många andra områden.
Jag kan tänka mig att diskussionen om vad det
kommunala självstyret är skulle bli väldigt intressant
om vi tog en hel dag och bara pratade om det. Då
kunde vi dra upp riktlinjerna för var gränserna kan gå
osv. Jag tror inte alls att Centerpartiet då står på en
egen planhalva och helt och klart försvarar varje
beslut i kommunen. Jag tror säkert att ni också har de
här nationella målen och det nationella rättvisekravet
för ögonen. Det skulle vara främmande, med tanke på
att hela Sverige ska leva, om man inte hade det.

Anf. 176 MATS EINARSSON (v) replik:
Herr talman! Jag känner i och för sig inget större
behov av att söka en bostadspolitisk polemik med Per
Lager. Men jag måste säga några ord om det här med
att sälja ut kommunal egendom. Det är lite be-
greppsutredning. Först tror jag att vi måste skilja
mellan formella beslut och materiella beslut, alltså
beslut om hur vi fattar besluten och beslut i politiska
sakfrågor.
I det första fallet accepterar vi ibland vissa in-
skränkningar i majoritetsprincipen, två tredjedels
majoritet och sådant. I det andra fallet, materiella
beslut, är det ett allvarligt, långtgående principge-
nombrott att acceptera t.ex. två tredjedels majoritet.
Vi bör skilja på dessa saker.
Två tredjedels majoritet är en inskränkning av
majoritetsprincipen. Miljöpartiets variant med två
beslut med val emellan är inte en inskränkning av
majoritetsprincipen, det är helt riktigt. Däremot tror
jag att det är ett oerhört opraktiskt system. Om man
nu ska sälja ett bostadsföretag kan man alltså i värsta
fall få vänta i uppemot fyra år innan beslutet kan
genomföras. Jag tror inte att det är ett särskilt prak-
tiskt användbart som system, om jag säger så.
Ingen av dessa varianter, två tredjedels majoritet
eller två beslut med val emellan, är strikt talat någon
inskränkning i den kommunala självstyrelsen. Det är
fortfarande fullmäktige som suveränt fattar besluten.
Däremot finns det kanske anledning att göra vissa
inskränkningar. Om man tror att en massiv utförsälj-
ning av bostäder hotar en social bostadspolitik måste
vi nog här, centralt i riksdagen, ta ett ansvar för detta.

Anf. 177 PER LAGER (mp) replik:
Herr talman! Det är ju på sättet, tror jag, att
Vänsterpartiet inte vill sälja ut de här kommunala
bostäderna alls - rätta mig om jag har fel. Men vi i
Miljöpartiet menar att vi måste finna en form, en
demokratisk form men också en demokratisk garanti,
en trygghet, en tröskel, för att det inte ska bli snabba
utförsäljningar som man sedan inte kan ångra eller ta
tillbaka. Man kanske hamnar illa till bara för att man
sedan inte kan försörja medborgarna med bostäder.
Så kan det bli om det går riktigt illa.
Så jag skulle vilja fråga Mats Einarsson: Finns det
någon bättre variant än den som vi har förslagit med
två beslut med val mellan? Det tar lite tid. Men det är
ju liksom själva finessen. Det är precis det som det
ska göra. Kanske tar det lite för lång tid. Men har vi
någon annan modell? Finns det en annan modell? Vi
har funderat, jag har funderat. Jag kommer inte på
någon bättre modell. Men det står självklart öppet. Är
det någon som har en bättre och säkrare modell så
kom fram med den!

Anf. 178 MATS EINARSSON (v) replik:
Herr talman! Det är fråga om tre steg. Det första
steget är att vi kommer överens om en kort förläng-
ning av den stopplag som nu gäller så att vi kan utre-
da detaljerna i de val som måste göras. Steg två är att
införa en tillståndsprövning av utförsäljning. Steg tre
är att införa ett ekonomiskt incitament för kommu-
nerna att behålla sina kommunala bostadsföretag. Det
är det långsiktigt avgörande.
Jag tror, och Vänsterpartiet tror, att det är oerhört
viktigt att kommunerna behåller sina kommunala
bostadsföretag just för att det ska bli möjligt att föra
en vettig social bostadspolitik. Men vi är inte så rigi-
da att vi säger att man ska förhindra varje tänkbar
försäljning. Det finns naturligtvis tillfällen då det är
rimligt och klokt att göra omstruktureringar även i
ägandet av bostäder.

Anf. 179 PER LAGER (mp) replik:
Herr talman! Men, Mats Einarsson, till-
ståndsprövningen måste man väl kunna se som ett
ingrepp i den kommunala självstyrelsen? Incitamentet
- skulle det vara detsamma som det har varit tidigare,
att man inte får all vinst om man säljer ut utan att en
del av vinsten tas bort? Jag vet inte vad Mats Einars-
son tänker på där, men någonting är det. Det ska inte
löna sig att sälja ut. Det är ju också ett sätt att ingripa,
tycker jag.
Jag vill inte säga att vår modell är den optimala,
men jag tycker inte att detta lät bättre. Låt oss gå
ihop, alla vi som är intresserade av att bostäderna inte
ska säljas ut på det här sättet. Jag är inte emot att man
säljer ut bostäder här och där. Men det är just att hela
bestånd åker ut, hela bolag som har viktig strategisk
betydelse för kommunen, som vi på något sätt måste
hindra. Det var därför de här stopplagarna kom till.
Sedan får man säga vad man vill i Stockholm.
Man säger att det inte är det man vill. Men så är det.

Anf. 180 KERSTIN KRISTIANSSON
KARLSTEDT (s):
Herr talman! Det är inte lätt att komma in så här i
slutet av debatten och så här sent på kvällen. Därför
ska jag försöka fatta mig kort och kärnfullt. Den de-
batt som precis har föregått mitt anförande tycker jag
kom in lite väl mycket på detaljnivå. Utskottsbetän-
kandet handlar förvisso om kommunal självstyrelse,
lokaldemokrati på olika nivåer och övriga frågor med
bäring på demokrati. Då tycker jag att man kanske
ska hålla sig på den lite mer principiella nivån utan att
hänge sig åt detaljer.
Fyra reservationer har fogats till betänkandet och
två särskilda yttranden. Inledningsvis skulle jag vilja
yrka bifall till utskottets hemställan och avslag på
samtliga reservationer.
Jag tänker inte kommentera varje motion, för be-
tänkandet är uppbyggt på motioner. Jag vill ändå
peka på det utredningsarbete som rör de lokaldemo-
kratiska frågorna och flernivådemokratin.
Utredningar görs det många, och många på en rad,
har det sagts från en del talare här i talarstolen. Och
visst görs det utredningar. Inte minst borgerligheten
ropar på nya utredningar. En av reservationerna
handlar just om att man vill ha en utredning kring ett
förstärkt grundlagsskydd för den kommunala själv-
styrelsen.
De utredningar som pågår är, som tidigare har
nämnts här, Kommundemokratikommittén, PARK-
utredningen, ALLBO-kommittén, utredningen om
beslutsprocessen vid försäljning av och överlåtelse av
driftsansvar för den offentligt finansierade vården,
där vi känner den ensamutredare som sitter och arbe-
tar. Många av de motioner som behandlas i betänkan-
det är direkt applicerbara på de här utredningarna.
Helena Bargholtz ställde i sitt anförande frågan
till mig vilken uppfattning jag hade om att ungdomar
ska vara valbara i sin hemkommun och inte i den
kommun där de studerar. Den frågan landar just i
Kommundemokratikommittén. Jag kan upplysa He-
lena Bargholtz om att vi hade ett internat i Kommun-
demokratikommittén förra veckan, och en av de frå-
gor som diskuterades väldigt intensivt var just denna.
Jag var den som lyfte upp frågan. Det är viktigt, inte
minst ur ett glesbygdsperspektiv, när våra ungdomar
från glesbygden flyttar till studentorterna och vi tap-
par en påfyllning av unga i de demokratiska leden.
Jag kan hålla med Helena Bargholtz om att det är en
viktig fråga och en viktig demokratifråga.
Så går jag över till reservationerna. Vi vet, som
också har belysts tidigare under debatten, att samtliga
borgerliga partier vill ha en utredning för att stärka
det kommunala grundlagsskyddet för den kommunala
självstyrelsen. Utskottsmajoriteten är dock av en
annan uppfattning. Vi tycker, precis som har citerats
här tidigare, att förhållandet mellan stat och kommun
präglas av en helhetssyn, dvs. att stat och kommun
samverkar på olika områden för att tillgodose med-
borgarna med samhällsservice av skilda slag. Om det
då är utgångspunkten, och vi dessutom kan konstatera
att vi lever i ett föränderligt samhälle, är det svårt att
en gång för alla i grundlagen dra strikta gränser kring
kommunal självstyrelsesektor.
I grunden - det har få nämnt - handlar det om en
trygghet för den enskilde individen. Den kommunala
självstyrelsen är ett medel, inte ett mål i sig. Uppgif-
ten är att skapa tillit till samhällets förmåga att skapa
trygghet och att lösa gemensamma uppgifter.
Det handlar inte om att centralisera, Åsa Torstens-
son, utan om att hjälpas åt från stat och kommun att
tillgodose medborgarna med samhälleliga nyttigheter.
Jag vill dessutom påminna om den utfrågning som
KU hade om fördelningen av den politiska makten,
som det hette, eller kommunal självstyrelse. Bland de
experter som deltog fanns det inte heller något starkt
stöd för ett förstärkt grundlagsskydd av den kommu-
nala självstyrelsen. Jag skulle t.o.m. kunna citera
vissa av dem som hade väldigt bra liknelser kring
detta med kommunal självstyrelse. En av dem heter
Ulf Adelsohn. Han liknade detta vid ett förhållande
mellan föräldrar och barn, där man begär och får och
ibland begär och får inte. Men man tillgodoses i alla
fall.
Dessutom utreddes frågan 1996. Som har nämnts
här tidigare har detta inte lett till någon lagstiftning, i
alla fall inte hitintills, utan frågan bereds fortfarande i
Regeringskansliet.
Om man nu tillsätter en ny utredning som ska ut-
reda samma sak som den gamla, och när ni dessutom
när ni kräver detta kritiserar att utredningar tillsätts
efter varandra, vad tror ni då att den nya utredningen
ska komma fram till som den gamla inte redan hade
kommit fram till och som ska vara underlag för änd-
ringar i grundlagen?
Dessutom kan jag inte låta bli att i det här sam-
manhanget påpeka det inkonsekventa i reservationen.
Vi som är minnesgoda minns när vi i höstas diskute-
rade kommunal kompetens. Moderater klev upp i
denna talarstol och pratade sig varma för ett förbud
mot kommunal näringsverksamhet. Folkpartister
krävde att kommunala nyttigheter skulle drivas i
nämndform och inte i bolagsform. Nu, ett halvår
senare, vill företrädare för samma partier ha en utred-
ning som syftar till ett förstärkt grundlagsskydd för
den kommunala självstyrelsen.
Jag kan inte se någon konsekvens i det här. Den
ena gången ropar man på förstärkt grundlagsskydd,
och den andra gången vill man beskära möjligheten
för kommunerna att driva verksamhet i bolagsform.
Jag efterlyser konsekvensen. Var går den raka, strikta
linjen för framför allt moderater och folkpartister?
När det sedan gäller miljöstyrande vägavgifter har
den frågan redan utretts av en särskild utredare. Han
lämnade sitt betänkande så sent som i januari 1999.
Förslaget bereds för närvarande i Regeringskansliet
inom ramen för beredningen av infrastrukturproposi-
tionen, som regeringen ju har aviserat. Av det skälet
finns det inte anledning att förorda ett tilläggsdirektiv
till författningsutredningen, eftersom ett arbete redan
pågår kring den frågan.
Detsamma gäller reservationen om regional an-
svarsfördelning. Där finns ju PARK-utredningen,
även vad gäller landstingens roll. Man ser över alla
nivåer vad gäller detta. Därför bör vi avvakta det
fortsatta beredningsarbetet av PARK:s förslag. Det är
inte vare sig brukligt eller lämpligt, som nämnts här
tidigare, att föregå detta.
Till sist - detta har också nämnts här - har ett
enigt utskott gjort ett tillkännagivande till regeringen
som gäller att jämställa uppdrag i kommunala bolag
med andra kommunala uppdrag, och det gäller
tjänstledighet för förtroendeuppdrag. För övrigt har
jag också aktualiserat frågan i Kommundemokrati-
kommittén, för den ryms ju väl inom ett av direktiven
till utredningen. Detta till trots har ett enigt utskott
ställt sig bakom ett tillkännagivande. Det är naturligt-
vis viktigt att den här frågan belyses, och det har nu
gjorts från två horisonter.
Med detta, herr talman, vill jag avslutningsvis än
en gång yrka bifall till utskottets hemställan och av-
slag på samtliga reservationer.

Anf. 181 PER-SAMUEL NISSER (m) re-
plik:
Herr talman! Kerstin Kristiansson Karlstedt tar
upp en fråga som jag kan hålla med om. Hon frågar
hur man drar gränsen. Det är svårt att dra gränsen
mellan staten och den kommunala självstyrelsen.
Om man är ute och träffar mycket kommunfolk
och har jobbat kommunalpolitiskt kan man ändå
konstatera, vilket är riktigt, att många anser att den
kommunala självstyrelsen har inskränkts. Då är må-
let, i varje fall för mig när jag resonerar om detta, att
vi på något sätt ska försöka förstärka och öka det här.
Det ökar handlingsfriheten om man jobbar kommu-
nalt, och man kommer också närmare medborgarna.
Min fråga till Kerstin Kristiansson Karlstedt är då:
Tycker Kerstin Kristiansson Karlstedt inte att det är
ett riktigt mål att arbeta för att öka den kommunala
självstyrelsen?

Anf. 182 KERSTIN KRISTIANSSON
KARLSTEDT (s) replik:
Herr talman! Naturligtvis tycker jag det. Jag för-
sökte också tala om lite grann varför det är så viktigt
att det kommunala självstyret inte grundlagsregleras.
Man ska se till att människorna får den samhällsser-
vice, oavsett var i landet de bor, som är så viktig. Det
är egentligen det primära.
Ibland låter det i de här debatterna som om det
viktiga är att kommunalråden eller kommunalpoliti-
kerna får tillräckligt mycket makt. Men det kommu-
nala självstyret är ett medel, inget mål i sig. Målet är
att se till att samhällsinvånarna, de många männi-
skorna, får den samhällsservice de ska ha och dess-
utom en grundtrygghet.

Anf. 183 PER-SAMUEL NISSER (m) re-
plik:
Herr talman! Den andra frågan som jag även
tänkte ta upp med Kerstin Kristiansson Karlstedt har
jag tagit upp med de andra partierna i majoritetsgrup-
pen. Det gäller beslutsformerna.
Det är tillsatt eller ska tillsättas en utredare som
ska titta på det här med stopplagen och med besluts-
formerna för kommunalfullmäktige och landstings-
fullmäktige vad det gäller försörjning och sådant.
Min enkla fråga till Kerstin Kristiansson är: Var
står socialdemokraterna i den här frågan? Ska vi slopa
principen en man-en röst? Ska det bli nya besluts-
former? Är det rimligt?

Anf. 184 KERSTIN KRISTIANSSON
KARLSTEDT (s) replik:
Herr talman! En man-en röst är naturligtvis vik-
tigt. Men Per-Samuel Nisser gör det lite enkelt för sig
när han uttrycker sig så. För vad handlar det egentli-
gen om? Jo, det handlar om utförsäljning av bostads-
bolag. Man säljer ut allmännyttan, man säljer ut akut-
sjukhusen.
Detta är sådant - och det tyckte jag att Per Lager
uttryckte på ett bra sätt i sin liknelse - som har byggts
upp under lång tid och som med ett enda klubbslag
kan raseras på grund av tillfälliga majoriteter. Detta
är ytterst av nationellt intresse. Det är ju så. Det har
byggts upp under lång tid och kan raseras snabbt.
Är det då inte rimligt, Per-Samuel Nisser, att man
har tröghetsfaktorer i detta så att man kan stämma till
eftertanke, så att det inte i ett huj förändras till något
annat? Nästa mandatperiod har man annan politisk
majoritet i kommunen eller landstinget, och då är det
en annan vilja som råder.
Det yttersta är ju ändå att värna sådana saker som
byggts upp under en lång tid till fromma för de
många människor som bor i kommunen eller lands-
tinget.

Anf. 185 MARIA LARSSON (kd) replik:
Herr talman! Ja, vi vill ha en utredning till. Det
vill vi naturligtvis av den anledningen att vi tror att
det föreligger ett behov.
Jag var lite förundrad när jag läste i majoritets-
texten att det inte fanns någon anledning att utreda
igen med hänvisning till utredningen som var 1996.
Jag tyckte då att det hade varit mer hederligt att man
hade skrivit att man inte vill utvidga det kommunala
självstyret i grundlagen.
Men i dag ger Kerstin Kristiansson en helt annan
förklaring. Det mottar jag med tacksamhet. Det är
alltså så att det gamla förslaget fortfarande bereds i
Regeringskansliet. Arbetstakten är inte hög, det för-
står jag. Men det är okej, bara det blir någonting av
det.
Är det så som Kerstin Kristiansson säger? Finns
det fog för det? Är det verkligen en reell beredning
som fortfarande pågår i Regeringskansliet? När kan
vi då i så fall förvänta oss en proposition på det här
området?
Sedan skulle jag också vilja lägga till ytterligare
en fråga. Anser Kerstin Kristiansson att vi i dag be-
finner oss på den optimala nivån regleringsmässigt i
förhållandet mellan stat och kommun? Vi är ju alla
överens om att det finns ett ömsesidigt beroendeför-
hållande. Är vi på den optimala nivån? Är Kerstin
Kristiansson av samma uppfattning som Per Lager,
att Lagrådets åsikter kan man ha eller förkasta, att det
är politikerna som styr och att man inte behöver lyss-
na på att Lagrådet vid upprepade tillfällen har sagt att
detta inte är tillräckligt reglerat?

Anf. 186 KERSTIN KRISTIANSSON
KARLSTEDT (s) replik:
Herr talman! Det var en vid fråga, Maria Larsson.
Det här har legat till sig sedan 1996, säger Maria
Larsson. Visst har det gjort det. Men är det inte på det
viset att det här är svårt att reglera i grundlag? Finns
det inte just genom det på den nivå det finns?
Maria Larsson frågar mig om en proposition
kommer eller inte. Det borde hon väl kanske ta kon-
takt med andra om.
Så till den andra frågan som Maria Larsson ställde
till mig, om grundlagen och det kommunala självsty-
ret. Jag tror att det är viktigt att vi har den principen
att stat och kommun ska hjälpas åt för att tillgodose
invånarna när det gäller de samhälleliga nyttigheter-
na. Det måste väl ändå vara grundtanken. De bryr sig
ganska lite om vem som förser dem med detta. Hu-
vudsaken är att de har en grundläggande samhällsser-
vice. Det är ju det som det ytterst handlar om. Det är
ju samhällsmedborgarna som vi i denna kammare
säger oss företräda. Även på kommunal och lands-
tingskommunal nivå är det på det viset.

Anf. 187 MARIA LARSSON (kd) replik:
Herr talman! Jag förutsatte att en socialdemokra-
tisk representant för konstitutionsutskottet hade bättre
kontakt med Regeringskansliet än vad jag har möjlig-
het att ha i opposition. Men det kanske inte är på det
sättet. Det hade jag nog sett till att ha om jag hade
tillhört majoriteten.
Jag känner att Kerstin Kristiansson backar rejält
från det första inlägget när Kerstin Kristiansson ut-
tryckligen sade att det fortfarande bereds i Rege-
ringskansliet. Det svar jag fick på min direkta fråga
indikerade att det egentligen inte är en rejäl utredning
som pågår. Det ligger på hög och kanske tar någon
tag i det någon gång, men kanske ändå inte.
Då känner jag mig inte ett dugg tryggare med det
som jag först trodde var för handen. Det innebär i
praktiken att man inte tycker att någon ytterligare
reglering av det kommunala självstyret behövs och att
det Lagrådet har framfört saknar betydelse. Jag kan
inte tolka det på något annat sätt.
Jag har roat mig med att läsa på Socialdemokra-
ternas hemsida. Där står det: Det är viktigt att själv-
styret har ett innehåll och ett handlingsutrymme som
gör att medborgaren upplever det som meningsfullt
att lägga tid och intresse på de gemensamma angelä-
genheterna.
Det är vackert uttryckt. Kerstin Kristiansson åbe-
ropar individperspektivet. Det är helt rätt. Det ställer
jag upp på. Men jag åberopar också subsidiaritets-
principen, vilken innebär att den högre nivån ska
stödja den lägre och att beslut ska fattas på den nivå
som är mest effektiv och närmast medborgarna.
Anser Kerstin Kristiansson utifrån detta att max-
taxan ökar eller minskar möjligheterna för den lokala
nivån att utforma omsorg för barn och att bestämma
taxenivån?

Anf. 188 KERSTIN KRISTIANSSON
KARLSTEDT (s) replik:
Herr talman! När det gäller maxtaxan har jag hört
att Maria Larsson har frågat flera företrädare, bl.a.
Per Lager, om den frågan. Jag vet egentligen inte vad
Maria Larsson vill ha ut av den frågan.
Jag kan svara att jag tycker att maxtaxan är bra,
även det för de många människorna, för barnfamiljer-
na. Den är efterfrågad, och jag vet när jag är ute bland
människor att den dessutom är populär. Man längtar
efter att den slår fullt ut, så att man får känna av den.
Sedan, Maria Larsson, är det väl ingen inskränk-
ning av det kommunala självstyret? Kommunerna
väljer ju själva om de vill ha maxtaxan. Väljer man
bort den får man inte heller statsbidrag för de extra
utgifter som det innebär att införa maxtaxa. Det är
den enkla sanningen.

Anf. 189 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Herr talman! Det här anförandet från Kerstin
Kristiansson Karlstedt utvecklades riktigt intressant.
Jag vill haka på Maria Larssons fråga, som Kerstin
Kristiansson Karlstedt faktiskt inte svarade på.
Kerstin Kristiansson Karlstedt svarade inte på frå-
gan om stärkandet av det kommunala självstyret
bereds i regeringen. Jag vill ha svar, ett ja eller ett nej,
på om frågan är under beredning. Kan vi räkna med
att det kommer en proposition om ett förstärkande av
den kommunala självstyrelsen under denna mandat-
period?
Jag skulle också med risk för att bli tjatig vilja
efterfråga ökade möjligheter för medborgarna att få
direktdemokratiska redskap. Det är ett förslag som
har avslagits under två års tid. Jag har inte vid något
tillfälle fått någon annan respons vad gäller innehållet
än hänvisningar till utredningar. Jag måste därför
fråga om dessa angelägenheter kommer upp till de-
batt i kammaren, så att även Kerstin Kristiansson
Karlstedt kan visa sina åsikter om hur vi ska stärka
medborgarens demokratiska delaktighet i samhälls-
bygget.

Anf. 190 KERSTIN KRISTIANSSON
KARLSTEDT (s) replik:
Herr talman! Vad jag sade om förslagen från
kommittén om den kommunala självstyrelsens
grundlagsskydd var att frågan nu ligger hos Rege-
ringskansliet. Den har ännu inte lett till någon lag-
stiftning. Man har som alltid i utredningar kommit
fram till en rad kloka förslag, men ärendet ligger
fortfarande öppet på Regeringskansliet.
Varför det är så kan man fundera kring. Jag tror
att det är svårt att grundlagsstifta om det kommunala
självstyret. Jag har i mitt anförande motiverat varför
det är så. Det är svårt att för alltid dra strikta gränser
kring ett kommunalt självstyre. Här gäller det att vara
lite grann flexibel, eftersom vi lever i ett samhälle
som ständigt förändras. Att ändra i grundlag är ett
stort steg, som inte kan justeras allteftersom sam-
hällsbilden förändras.
Så är det, och man har kanske upptäckt också på
Regeringskansliet att det är svårt att lagstifta om
detta. Måhända är det därför som förslag dröjer. Vad
jag i mitt anförande ifrågasatte var om det finns nå-
gon anledning att tillsätta ytterligare en utredning när
frågan har utretts så sent som 1996.
Vad sedan gäller de kommunala demokratifrågor-
na vet Åsa Torstensson lika väl som jag att Kom-
mundemokratikommittén har ganska klara direktiv
avseende just de frågor som Åsa Torstensson säger
sig värna så varmt om. Också jag värnar om dem. Jag
deltar väldigt aktivt i det arbete som kommittén nu
utför. Jag för fram synpunkter inte minst med ut-
gångspunkt i mitt arbete i konstitutionsutskottet.

Anf. 191 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Herr talman! Jo, det finns nog anledning att ta upp
frågan om kommunal självstyrelse till en ytterligare
utredning. Att så är fallet beror på att beredningens
förslag nu tydligen ligger i någon låda sedan 1996.
Det har faktiskt runnit ganska mycket vatten under
broarna sedan 1996. Beredningen hade tillsatts med
anledning av förslag som berörde det kommunala
skatteutjämningssystemet.
Under de gångna sex åren har den nuvarande so-
cialdemokratiska regeringen lagt fram ett stort antal
andra förslag som berört just det kommunala självsty-
ret. Det finns all anledning att återigen ta upp en
sådan fråga till utredning. I den utredning som Maria
och jag har suttit i har man över huvud taget inte
berört de förslag som den socialdemokratiska rege-
ringen och dess majoritetskonstellation under de
senaste åren har lagt fram och drivit igenom.

Anf. 192 KERSTIN KRISTIANSSON
KARLSTEDT (s) replik:
Herr talman! Det handlar ändå om att det kom-
munala självstyret såg likadant ut då som nu. Sedan
förstod jag på Åsa Torstenssons fråga vad det egent-
ligen handlar om. Det handlar inte ett dugg om det
kommunala självstyret i sig, om dess juridiska eller
om dess konstitutionella aspekter. Det handlar om
politik snarare än om juridik.

Anf. 193 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Herr talman! Jag vill först säga att jag är glad över
att Kerstin Kristiansson Karlstedt driver frågan om
ungdomars möjligheter att fortsätta i politiken. Jag
hoppas och utgår från att det nu finns en solid majo-
ritet i Kommundemokratiutredningen härför, så att
åtminstone detta kan bli en verklighet.
Det är vidare inte utan att man blir ganska nyfiken
på utredningen från 1996. Inte alla av oss var med i
riksdagen då. Jag frågar mig vad som gör att den blir
liggande i en byrålåda och varför man inte fem år
efter det att utredningen blivit färdig kan redovisa
den. I så fall är det väl bättre att man från Regerings-
kansliet talar om att det inte gick att göra någonting
av utredningen och tar nya tag.
Jag håller helt med Maria Larsson om att det väl
är rimligt att Kerstin Kristiansson Karlstedt med de
försänkningar som hon rimligen har i Regeringskans-
liet skulle kunna begära att få en redovisning av vad
som har gått snett med utredningen och av anledning-
en till att den inte leder framåt.
Kerstin Kristiansson Karlstedt talade också om
människors tillit till samhällets nyttigheter. Ja visst är
det viktigt att människor känner tillit till samhället.
Det är vi alla överens om, men jag kan vittna om att
väldigt många människor inte längre känner den
minsta tillit till samhället. Jag tänker på de olika reg-
ler som hela tiden förändras i samhället.
Jag har som f.d. kommunalpolitiker upplevt den
vånda och oro som skatteutjämningssystemet föror-
sakar kommunerna. Det är svårt och komplicerat, och
man vet inte från ett år till ett annat vad som egentli-
gen gäller. Detta smittar av sig på kommuninvånarna,
som inte heller vet vad som kan gälla från ett år till ett
annat. Man kan inte långsiktigt garantera att det kan
finnas bra barnomsorg, äldreomsorg osv., eftersom
man inte vet hur ens ekonomiska situation ser ut i
kommunerna och inte rår över den själv.
När det gäller kommunala bolag handlar det om
att dessa ägnar sig åt verksamheter som ligger utanför
den kommunala kompetensen. Det handlar om af-
färsverksamhet som de kommunala bolagens företrä-
dare inte är lämpade att sköta. Det är det som gör att
vi inte är förtjusta i kommunala bolag.

Anf. 194 KERSTIN KRISTIANSSON
KARLSTEDT (s) replik:
Herr talman! Jag tycker inte att vi här i kammaren
ska diskutera mitt förhållande till Regeringskansliet.
Jag ber att få understryka att jag sköter det på egen
hand. Några talare har lite ironiskt påpekat detta. Låt
oss ägna oss åt sakfrågorna i stället.
Vad gäller skatteutjämningssystemet, Helena
Bargholtz, vill jag säga att jag kommer från fattig
glesbygd i Norrland. Vi är där mycket glada över att
vi har ett skatteutjämningssystem som egentligen är
politiskt snarare än juridiskt eller konstitutionellt
präglat. Det handlar om att bättre bemedlade tillväxt-
kommuner ger till dem som har det lite sämre, så att
man får en liknande - alls icke lika - tillväxt och
grundservice i hela landet. Detta är av nationellt in-
tresse och handlar inte för ett ögonblick om att in-
skränka det kommunala självstyret.

Anf. 195 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Herr talman! Jag avsåg inte med mitt inlägg att i
sig kritisera det kommunala skatteutjämningssystem-
et, även om man kan ha synpunkter på det.
Vad jag kritiserar är att det är ett så komplicerat
system att inte kommunkontorens ekonomiavdelning-
ar och än mindre ledande kommunalpolitiker kan
göra en bedömning av vad de kan få eller kan bli av
med - vilket har inträffat i min kommun - från ett år
till ett annat. Systemet är så komplicerat att ingen kan
räkna ut om man får rätt belopp eller inte.
Jag vet att skatteutjämningssystemet för många
kommuner är livsavgörande. Det är inte det som
saken gäller. Det finns ingen förutsägbarhet i system-
et, och det skapar en bristande tillit. Jag talade om
kommuninvånarnas brist på tillit till samhällssystem-
et, och det var med anledning av det som jag tog upp
skatteutjämningsfrågan.

Anf. 196 KERSTIN KRISTIANSSON
KARLSTEDT (s) replik:
Herr talman! Det är knappast en debatt om tekni-
kaliteter, om svårtydbarhet osv., som vi ska föra här i
kammaren, utan vi ska diskutera om det kommunala
skatteutjämningssystemet är bra för fattiga kommu-
ner. Är det rättvist att man fördelar från bättre be-
ställda kommuner till de fattigare? Jag tycker att det
är rättvist, och det tycker uppenbarligen också Helena
Bargholtz, vilket gläder mig.

Anf. 197 LARS ELINDERSON (m):
Herr talman! Det känns lite konstigt att bryta en
sådan intressant diskussion. Det hade i och för sig
varit intressant att få fortsätta med en del av de fråge-
ställningar som har varit uppe tidigare.
Herr talman! Det jag egentligen vill tala om är en
motion som behandlar en helt annan aspekt på den
kommunala demokratin, eller den regionala demo-
kratin, än den som har diskuterats här senast.
I morgon kommer kammaren, såvitt jag förstår, att
diskutera och förhoppningsvis också ta ställning till
ett betänkande från bostadsutskottet om vissa indel-
nings- och länsstyrelsefrågor. I det betänkandet före-
slår en majoritet att några kommundelar, Torslanda
och Ljungskile, ska få möjlighet att bilda en egen
kommun. Det är ett bra, välgrundat och välmotiverat
förslag, inte minst av demokratiska skäl. Med delvis
samma motivering som Torslanda och Ljungskile
kommundelar har anfört, som uppenbarligen också
majoriteten i bostadsutskottet stöder, har man fått
gehör för sina tankar. Vi är några moderater från
Västra Götalands län som har motionerat om att riks-
dagen också ska skapa förutsättningar för att dela
sekundärkommunen Västra Götaland, dvs. landstinget
Västra Götaland. Av någon anledning har denna frå-
ga, till skillnad från de andra kommundelningsfrå-
gorna, hamnat i konstitutionsutskottet. Det är därför
jag måste diskutera den här frågan skild från kom-
mundelningsfrågorna.
Konstitutionsutskottet tar inte ställning till våra
yrkanden utan hänvisar till Kommundemokratikom-
mitténs uppdrag att se över hur de procedurer som har
samband med kommundelningar ska underlättas,
vilket således innebär att frågan sannolikt kommer att
återkomma vid ett senare tillfälle. Jag hade naturligt-
vis gärna sett att frågan hade kunnat avgöras på sam-
ma sätt som kommundelningsfrågan i Bohuslän och
Göteborg, men får tills vidare nöja mig med att vår
begäran inte avslås. Jag vill ändå kommentera frågan
och vår motion något.
Enligt 1 kap. 1 § indelningslagen, vilket utskottet
hänvisar till, ska vid en prövning av frågan om indel-
ningsändring särskild hänsyn tas till den eller de
kommuner som närmast berörs av ändringen. Särskild
hänsyn ska också tas till befolkningens önskemål.
Sådan hänsyn togs inte när de västsvenska landsting-
en slogs samman till ett nytt storlandsting. Jag ska ta
exemplet från Skaraborgs län där jag själv bor.
Av 17 kommuner i Skaraborgs län svarade elva
definitivt nej i den remissomgång som föregick riks-
dagsbeslutet. Tre kommuner av de sex återstående
avstod från att ta ställning i sakfrågan. Tre av de 17
kommunerna var positiva till förändringen. Det gjor-
des under samma period ett antal opinionsundersök-
ningar i hela västra Götaland. Det visade sig då enligt
undersökningarna att i hela regionen, men framför allt
i Skaraborg, Dalsland och norra Bohuslän, var en
massiv opinion negativ till förändringen. Över 80 %
av skaraborgarna sade sig vara negativa till detta.
Trots ett upprop om en folkomröstning, undertecknat
av ungefär 15 000 personer de sista veckorna innan
ärendet kom upp till behandling, sade landstinget och
regeringen nej till att underställa frågan en folkom-
röstning.
Den här inställningen har inte försvagats med ti-
den. Under hösten presenterades en rapport från ett
institut vid Göteborgs universitet som visade snarare
att attityderna och inställningen bland medborgarna
har förstärkts i frågan.
Herr talman! Jag förutsätter att frågan i den fort-
satta behandlingen följer de berörda kommunernas
och befolkningens vilja i frågan i enlighet med vad
som står i indelningslagen. Med vetskap om den
uppfattning som finns bland medborgarna kan jag
känna det som en bekräftelse på att riksdagen i så fall
kommer att bifalla vår motion.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 8 mars.)

12 § En ny statistiklagstiftning

Föredrogs
finansutskottets betänkande 2000/01:FiU15
En ny statistiklagstiftning (prop. 2000/01:27).

Anf. 198 ANNA ÅKERHIELM (m):
Herr talman! I propositionen föreslås en ny lag-
stiftning om den officiella statistiken, vilket bl.a.
innebär att gällande regler förs samman till en lag.
Anpassning har gjorts till bestämmelser i EG:s da-
taskyddsdirektiv och personuppgiftslagen när det
gäller behandling av personuppgifter. Dessutom före-
slås ett rättsligt skydd för beteckningen Sveriges
officiella statistik och en officiell symbol för den-
samma.
Statistiken har en lång historia i vårt land med
rötter i 1700-talet, men dagens system är resultatet av
en process som har pågått sedan 1960. Under första
hälften av 60-talet pågick en långtgående centralise-
ring. Förutsättningarna och villkoren för statistiken
har därefter varit föremål för flera utredningar.
Den 1 juli 1994 genomfördes en reform av det of-
ficiella statistiksystemet i omvänd riktning. Bl.a.
ändrades principerna för ansvarsfördelning och finan-
siering. Reformen innebar att omkring 25 myndighe-
ter fick ansvar för den s.k. sektorsanknutna statisti-
ken, dvs. den statistik som tas fram inom myndighe-
ternas respektive områden.
Myndigheterna blev beställaransvariga och fick
genom detta möjlighet att styra och kontrollera pro-
duktionen inom det område som de ansvarar för.
Reformen innebar samtidigt att SCB, som är central
förvaltningsmyndighet för den officiella statistiken
och annan statlig statistik, fick sin verksamhet upp-
delad i tre områden.
· Det var dels ansvar för den anslagsfinansierade
sektorsövergripande statistiken, dvs. den statistik
som saknar en entydig huvudanvändare, t.ex. ar-
betsmarknadsstatistik,
· dels ansvar för samordning av den officiella sta-
tistiken,
· och dels produktion av statistik på uppdrag.
I början av 1998 beslutade regeringen att tillkalla
en särskild utredare med uppgift att utvärdera statisti-
kreformen. Anledningarna var flera. I uppdraget in-
gick också att analysera EU-medlemskapets effekter
på statistikens område och lämna förslag till eventu-
ella förändringar. Samtidigt tillsattes inom Finansde-
partementet en statistikregelgrupp med uppgift att
lämna förslag till ändringar i de författningar som
reglerar statistikproduktionen. Utredningen lämnade
sitt betänkande i september 1999, och Statistikregel-
gruppen presenterade sitt arbete i december samma
år.
Herr talman! Vad är då officiell statistik? Enligt
propositionen är det viktigt att det klart framgår vad
som är officiell statistik inom ett visst område. Den
ska vara kringgärdad av särskilda regler, den ska vara
objektiv och allmänt tillgänglig och inte minst viktigt
producerad enligt vetenskapliga metoder. Det låter i
och för sig betryggande, men mycket står och faller
på definitionen, avgränsningen, av begreppet officiell
statistik. Vad föreslår då regeringen?
Jo, att "officiell statistik är sådan statistik som ska
finnas för allmän information, utredningsverksamhet
och forskning". Någon bättre beskrivning får vi inte i
kammaren. Det är en förändring från den tidigare
lydelsen "för samhällsplanering, forskning, allmän
information och internationell rapportering".
På vilket sätt är den nya formuleringen ett förtyd-
ligande? Vi moderater, liksom många remissinstan-
ser, anser i stället att avgränsningen är utomordentligt
luddig. Riksrevisionsverket framhåller att den före-
slagna definitionen utesluter viktiga statistikområden.
Det är i övrigt mycket oklart vilken statistik som ska
ingå i Sveriges officiella statistik, för vem och för
vilket ändamål. Man anser dessutom att bedöm-
ningskriterierna bör författningsregleras tillsammans
med uppgift om vem som svarar för utveckling av
dessa kriterier och hur en diskussion kring dessa bör
föras.
Riksskatteverket betonar att de i författningsför-
slaget föreslagna beskrivningarna av officiell statistik
är alltför knapphändiga för att tjäna som avgränsning
av begreppet. Den föreslagna definitionen blir en
cirkeldefinition som helt och hållet överlåter till den
statistikansvariga myndigheten att avgöra vilken
statistik som ska framställas.
Vi moderater har redan tidigare ifrågasatt omfatt-
ningen av den offentliga statistiken, och det liggande
förslaget tycks inte bidra till att dämpa ett omättligt
önskemål om mer och mer statistik. Det är inte bara
mängden vi reagerar inför utan även risken att kvali-
teten blir lidande. Dessutom, och det är inte oviktigt,
finns det en kostnadsaspekt. Vi anser det rimligt att
begreppet officiell statistik hålls mycket strikt och
begränsas till områden som är av offentlig betydelse
och som är viktiga och strategiska för det offentliga
beslutsfattandet.
En stor del av uppgifterna till den officiella statis-
tiken vandrar mellan olika myndigheters register. I
den mån uppgifter överförs mellan olika register hos
SCB uppkommer inget hinder ur sekretessynpunkt,
eftersom dessa rör sig inom samma verksamhetsgren.
Men många uppgifter överförs som sagt från ett re-
gister hos en myndighet till ett annat register hos en
annan myndighet.
Vi moderater stöder den uppfattning som Hovrät-
ten i Skåne och Blekinge för fram, nämligen att det är
oerhört svårt att överblicka konsekvenserna av en
generell uppgiftsplikt. Vi anser även liksom Datain-
spektionen att en författningsreglering av upp-
giftsplikten är att föredra framför en utsträckt till-
lämpning av generalklausulen.
För att öka öppenheten kring dessa frågor anser vi
att permanenta personregister av mycket integri-
tetskänslig natur bör förbehållas riksdagen att besluta
om genom ställningstagande i det enskilda fallet.
Över huvud taget uppfattar vi skrivningarna i propo-
sitionen som mycket svårtolkade, t.ex. vid behandling
av personuppgifter för annan statistik än officiell
statistik. Förslaget hade vunnit på att man från rege-
ringen hade tagit mer tid på sig. Även personer med
extremt goda kunskaper inom området kommer att ha
problem att tolka vad som står.
Regeringen gör även bedömningen att förslagen i
propositionen inte får några ekonomiska konsekven-
ser. För vår del ser vi det som omöjligt att utifrån
propositionen göra någon sådan bedömning. Som vi
tidigare anfört är det däremot intressant att i ett vidare
perspektiv utreda skattebetalarnas totala kostnad för
offentlig statistik. Det är lätt att stirra sig blind på de
siffror som finns redovisade i budget, men då bortser
man helt ifrån underliggande led, kommuner, företag
och enskilda individer.
Den utredning som ligger till grund för proposi-
tionen, men vars synpunkter i så ringa del blivit redo-
visade, har beräknat den årliga kostnaden för upp-
giftslämnandet till den officiella statistiken till 270
miljoner kronor. Denna uppskattning är troligtvis en
mycket försiktig beräkning. Enbart kostnaden för
statistik över varuhandel inom EU torde uppgå till
200 miljoner årligen för medverkande svenska före-
tag. Ca 15 000 företag lämnar uppgifter en gång per
månad.
Vi anser utifrån dessa uppgifter att lagstiftningen i
hög grad bör ta hänsyn till dessa underliggande ef-
fekter och inte bara den eventuella nyttan. Regeringen
bör därför återkomma till riksdagen med förslag som
bättre speglar den verkliga kostnaden på statistikens
område.
Herr talman! Under resans gång och fram till be-
handlingen i finansutskottet har ytterligare kritik
framkommit med anledning av propositionen, framför
allt med avseende på den kritik som funnits men som
inte tillåtits komma fram eller tonats ned så till den
milda grad att den knappast gick att skönja.
Det handlar framför allt om SCB:s olika och mot-
stridiga roller. I ett appendix till utredningens betän-
kande finns bl.a. en rapport signerad Statskontoret.
Tre områden definieras som problem.
· Tillsynsfunktionen inom SCB är i dag såväl svag
som otydlig vad gäller ansvar, mandat, befogen-
heter och position inom SCB.
· Det finns behov av en klarare gränsdragning mel-
lan SCB:s roll som statistikansvarig myndighet
och rollen som producent.
· Tydliga ekonomiska spelregler och en bättre
gränsdragning när det gäller vilka tjänster SCB
ska producera fritt respektive ta betalat för.
I rapporten skissas på olika alternativ, men den
sammanfattande bedömningen är att "rollkonflikterna
i nuläget är av sådan art och omfattning att någon
form av åtgärd är motiverad". Formuleringen är så
pass skarp att den borde ha föranlett regeringen att se
över situationen i samband med den nu föreliggande
propositionen.
Mot bakgrund av detta begärde vi moderater en
hearing i finansutskottet, som i och för sig inte gav så
många ytterligare svar, men tillräckligt för att förstär-
ka intrycket av att regeringen gått lite för snabbt fram.
Propositionen är ett hastverk utan att tidsnöd förelig-
ger. I stället för att göra en ordentlig översyn av hela
området när det gäller definitioner, gränsdragning,
ansvar, rollfördelning och samordningsbehov förelig-
ger en mycket svag definition och otydliga justeringar
med tolkningsproblem och okända konsekvenser.
När det gäller samordning är flertalet remissin-
stanser positiva till en förstärkning, och utredningen
är ganska klar på den punkten. Olika möjligheter
finns, alltifrån att inte göra någonting till ett friståen-
de råd eller en fristående myndighet. Dessa alternativ
behandlar propositionen endast på några rader trots
att frågan uppenbart har varit viktig i utredningen.
Det är en stor brist. Här borde regeringen tagit ställ-
ning.
Av hearingen framgick inte heller att det förelåg
någon förklarlig brådska med de nu framlagda försla-
gen. En ny lagstiftning hade vunnit på, som jag sade
tidigare, att regeringen skyndat långsamt och i ett
senare skede återkommit med ett mer heltäckande
förslag som åtgärdat de problem som framkommit
under behandlingen.
Mot denna bakgrund, herr talman, yrkar jag av-
slag på propositionen i dess helhet. Om nu inte detta
yrkande vinner majoritet i kammaren står vi självklart
bakom våra reservationer i övriga moment, men för
tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation
nr 1.

Anf. 199 PER LANDGREN (kd):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservation 1 och också reservation 6.
Herr talman! Jag ska först motivera avslagsyrkan-
det för kammaren och för eventuella TV-tittare i
riksdagsrummen, även om det är sent och det kanske
inte är så många kvar. Det handlar om propositionens
kvalitet. Propositionen står, som vi har hört, på två
ben. Å ena sidan handlar det om en implementering
av EG-direktiv, å andra sidan är det en utvärdering av
statistikreformen från 1993-1994.
Vad gäller implementeringen av EG-direktivet har
vi inte så mycket att säga. Även förslaget om en
samlad statistiklagstiftning tycker vi är rimligt. Som
vi tidigare har hört är det inte så bråttom med detta.
Därför kan man inte av någon typ av tidsskäl motive-
ra att propositionen behövde komma nu. Vi tycker
som tidigare talare att den skulle ha vunnit på om
båda delarna hade varit bra. Nu är det först den 1
oktober som EG-direktiven ska vara implementerade.
På så sätt finns det och har funnits tid. Den ena delen
gäller alltså EG-direktivet.
Den andra delen gäller utvärderingen av statisti-
kreformen. Den är tyvärr undermålig, Hans Hoff,
socialdemokraternas talesman. Den är av dålig kvali-
tet. Det ger en konstig känsla av att när regeringen
producerar propositioner är det i stor utsträckning just
EG-direktiv som kommer fram. När det kommer
någonting av egen kraft är det inte bra. Det är flera
gånger som jag har fått kritisera detta, och kolleger
till mig har märkt samma sak om EG-direktiv i pro-
positionsströmmen.
I den mån som regeringen inte gör någonting kre-
ativt själv ger det en större kraft bakom kritiken att
det är Bryssel som bestämmer allting. Det är ett all-
varligt principiellt problem.
Herr talman! Jag hoppas att Hans Hoff hörde detta
trots att han var upptagen av viktiga överläggningar.
Bakgrunden har vi hört talas om, så jag har ingen
anledning att upprepa den. Däremot vill jag via herr
talman ställa ett antal frågor till Hans Hoff, som jag
naturligtvis hoppas att han besvarar. Det står i utvär-
deringen, dvs. i bakgrunden till propositionen, att
man är positiv till reformen. I propositionen på s. 29
står det också att regeringen delar denna bedömning.
Men samtidigt är regeringen inte av allt att döma
beredd att fullfölja reformen i meningen att hjälpa till
att skapa en marknad för statistikproduktion och att
föra makten över statistiken till de fackmyndigheter
som faktiskt vet vad de vill ha statistik om. De är nu
beställarmyndigheter.
Min fråga är: Hur är socialdemokratins inställning
till statistikreformen? Var den bra eller var den dålig?
Tala ur skägget! Om den var bra, som regeringen
säger - varför vill ni då inte fullfölja den?
Även om timmen inte hade varit sen skulle jag ha
sagt till Hans Hoff m.fl. här, herr talman, att det up-
penbarligen finns en dragkamp mellan å ena sidan
Statistiska centralbyrån och å andra sidan de statisti-
kansvariga myndigheterna.
Man kan titta på s. 31 i propositionen. Det är ju ett
regeringsbeslut, och inte ett riksdagsbeslut, så jag ska
inte blanda ihop de rollerna. När det gäller ansvars-
fördelningen som regeringen bereder i sin ordning så
kan man läsa om hur de olika verken, med ett undan-
tag, vill ha beslutanderätten över både resurser och
statistik. Från SCB säger man att man vill att det ska
ligga hos SCB. Man kan vara människokännare, och
här gäller det att se igenom någon typ av dragkamp
eller låt oss säga maktkamp, försöka göra det bästa av
saken och antingen fullfölja reformen eller inte.
När jag gick igenom remissinstanserna var det
alldeles uppenbart att denna kritik fanns, och att den
har funnits där från början. Situationen är alltså på
intet sätt ny.
Kritisera mig om ni tycker att jag har fel, men jag
tycker att en viktig punkt som rimligtvis bör finnas
med i snart sagt varje lagstiftning är vad målet är med
lagstiftningen och vilka medel man vill använda sig
av för att driva hem detta mål. När man läser lagtex-
ten ser man att målet saknas. Det saknas ett övergri-
pande mål, och det saknas avgränsningar i form av
definitioner, som vi har hört tidigare. Vi har försökt
att formulera ett förslag till det övergripande målet.
Det kanske kan kritiseras för att vara för allmänt, men
i politisk filosofi så är det som gäller det gemensam-
ma bästa. Man ska ha ett övergripande mål för lag-
stiftning över huvud taget som är det gemensamma
bästa.
När man börjar sortera begreppen inser man att
statistik är ett medel. Statistik är inte något mål, och
det har faktiskt inte något värde i sig. En statistisk
uppgift för vad det vara månde, t.ex. för riksdagsle-
damöternas närvaro i kammaren, har ingen betydelse
i sig om man inte försöker tränga bakom statistiken
och använda den till någonting. Statistik är alltså ett
medel. Därför måste statistiken kunna motiveras,
naturligtvis utifrån ett gott förvaltarskap och att man
effektivt använder offentliga medel. Men den måste
också hela tiden prövas mot det övergripande målet.
Jag antar att Hans Hoff m.fl. håller med mig, herr
talman, om att statistik inte får göras på ett sådant sätt
att det kränker enskilda människor och deras person-
liga integritet. Där har vi en bred enighet. Men det får
heller inte oskäligt tynga en verksamhet så att det
äventyrar just den verksamhet som man ska hämta in
statistik om. Och så är faktiskt fallet, hör man när
man lyssnar på dem som avkrävs detta. Jag tycker att
man måste stanna upp, verkligen pröva medlen och se
om de inte motverkar målet.
Anna Åkerhielm talade något om detta med defi-
nition. Jag vill bara säga att såväl i regelgruppen som
i lagens tidigare formulering fanns en definition av
offentlig statistik - men nu är den borta. Definition
betyder ju avgränsning, och har man ingen avgräns-
ning så kan det hela mycket riktigt växa hur som
helst, utan någon kontroll. I och för sig är det klart att
det finns någon typ av ekonomisk barriär eller något
ekonomiskt hinder eftersom myndigheterna, inklusive
SCB, ju inte har hur mycket pengar som helst.
I propositionen talas det också om förstärkt sam-
ordning av den officiella statistiken. Men nu lämnas
det till regeringens egen beredning. Sedan kan det bli
lite vad som helst utan att vi får vara med och föra en
öppen debatt om det hela. Det ska i stället presenteras
riksdagen.
Vi har också pekat på en annan sak. Jag vill fråga
Hans Hoff hur Socialdemokraterna ser på remissin-
stansernas argument. Det ska inte bara vara ett råd för
Sveriges officiella statistik, vilket utredningen före-
slog, utan det hela ska vara självständigt, och lokali-
seras utanför SCB:s domäner. Hur hanterar ni den
överväldigande majoritet hos remissinstanserna som
förespråkar detta? Det hela är ju uppenbart när man
läser igenom det. Hur menar ni att samordningen ska
gå till? Vi har redan hört om SCB:s oförenliga roller.
När jag jobbade med motionen och läste Statskonto-
rets rapport var det alldeles uppenbart att någonting
snabbt måste göras åt SCB och dess oförenliga roller.
T.o.m. regeringens stabsorgan, Statskontoret, driver
alltså detta.
Med det, herr talman, vill jag tacka för mig. Jag
inväntar en trevlig debatt med Hans.

Anf. 200 HANS HOFF (s):
Herr talman! Det ärende vi nu behandlar bygger
på regeringens proposition En ny statistiklagstiftning
samt de motioner som väckts med anledning av pro-
positionen. Låt mig börja med en historisk tillbaka-
blick om statistikens framväxt i Sverige.
Det var ingen slump att beslutet om att organisera
sammanställning av statistik kom i slutet på 1740-
talet. Den stora bristen på arbetskraft diskuterades i
pressen, i avhandlingar och i riksdagen. Alla tog fasta
på att det behövdes information om befolkningen.
År 1749 startade det s.k. Tabellverket för att
sammanställa befolkningsstatistik. Prästerna fick i
uppgift att varje år sammanställa statistik från kyrko-
böckerna efter formulär. Under de första åren fanns
det stora brister i sammanställningarna. Därför börja-
de man alltmer intressera sig för tillförlitligheten i
statistiken, och anpassade insamlingsrutinerna för att
minska felkällorna.
Detta arbete var framgångsrikt. Redan i början av
1800-talet hade Sverige en befolkningsstatistik av
hög kvalitet. Detta väl genomarbetade system har gett
oss en stabil grund att stå på för att utveckla moderna
statistiksystem. 1858 grundades Statistiska centralby-
rån, och insamlingen av befolkningsstatistik organise-
rades om. I stället för att samla in färdiga tabeller och
befolkningsdata började man 1861 att skicka in av-
skrifter och delar av kyrkoböckerna till SCB.
När kyrkolagen infördes 1866 blev det obligato-
riskt att föra kyrkliga längder över dop och begrav-
ningar samt att föra längder över boende i försam-
lingen.
Med detta kan vi konstatera att statistik under år-
hundraden varit en viktig kunskapskälla i det svenska
samhället.
Fru talman! Statistik är en oundgänglig kun-
skapskälla i vårt samhälle. Det är en kunskapskälla
som ger oss möjlighet att följa utvecklingen när det
gäller t.ex. ekonomi, välfärd och demokratiska ske-
enden i vårt samhälle. Konkreta exempel på vad sta-
tistik har bidragit med kan vara cancer- och miljöre-
gistrets möjligheter att identifiera cancer i arbetsmil-
jön. Att vi i Sverige tidigt såg sambanden mellan
arbetsmiljö och cancer när det gäller asbest kan till-
skrivas att vi redan 1958 inrättade ett centralt cancer-
register i Sverige.
Ett annat exempel kan vara att vi i dag följer upp
läkemedels påverkan på det ofödda barnet genom ett
missbildningsregister. Detta gör att riskerna för att
läkemedel eventuellt skadar barn under graviditeten
snabbt upptäcks.
Fru talman! I början av 1998 beslutade regeringen
att tillkalla en särskild utredare med uppgift att utvär-
dera statistikreformen som genomfördes 1994. I upp-
draget ingick också att analysera EU-medlemskapets
effekter på statistikens område och lämna förslag till
eventuella förändringar i den officiella statistiken.
Samtidigt tillsatte Finansdepartementet en statistikre-
gelgrupp med uppgift att lämna förslag till ändringar i
författningar som reglerar produktionen av statistik.
Utredaren lämnade sitt betänkande i september 1999,
och i december samma år presenterade Statistikregel-
gruppen sin promemoria.
I oktober år 2000 överlämnade regeringen propo-
sitionen En ny statistiklagstiftning till riksdagen. I
propositionen föreslås att den reglering av statistik-
systemet som i dag finns i statistiklagen, statistikre-
gisterlagen samt lagen om uppgiftsskyldighet på
jordbrukets område sammanförs i en ny lag om den
officiella statistiken. Förslaget innebär vidare att vissa
bestämmelser i personuppgiftslagen och EG:s da-
taskyddsdirektiv på statistikområdet förs in i den nya
statistiklagen. Utöver dessa förslag till ny statistiklag
berörs behovet av en förstärkt samordning av den
officiella statistiken, kostnadsfri tillgänglighet till den
officiella statistiken, ett rättsligt skydd för beteck-
ningen och för en symbol för den officiella statistiken
samt en förändrad ansvarsfördelning mellan Statistis-
ka centralbyrån och Migrationsverket när det gäller
statistik.
Fru talman! Under finansutskottets beredning av
betänkandet har konstitutionsutskottet yttrat sig över
förslaget till ny statistiklag. Finansutskottet har också
genomfört en intern utfrågning med företrädare för
Justitiedepartementet, Statistiska centralbyrån,
Statskontoret och den särskilda utredaren av statisti-
kreformen.
I betänkandet återfinns sex reservationer.
När det gäller reservation 1 och 6 konstaterar ut-
skottsmajoriteten att en beredning fortsatt pågår i
Regeringskansliet.
När det gäller reservation 2 och 3 konstaterar ut-
skottsmajoriteten att den förändring av benämningen
officiell statistik som görs är av teknisk och språk-
mässig natur och saknar betydelse i sak.
Utskottsmajoriteten delar inte reservanternas upp-
fattning i reservation 4 att det föreligger problem och
oklarheter vid behandling av personuppgifter för
annan statistik än den officiella.
När det gäller reservation 5 konstaterar utskotts-
majoriteten att det för kvaliteten på den officiella
statistiken är väsentligt att uppgifterna från t.ex. fö-
retag snabbt kommer in.
Fru talman! Mot bakgrund av det anförda yrkar
jag bifall till hemställan i finansutskottets betänkande
nr 15 och avslag på reservationerna.

Anf. 201 PER LANDGREN (kd):
Fru talman! Då vill jag upprepa de frågor som jag
ställde. Jag kan förstå att Hans Hoff vill fullfölja sitt
anförande och lämna frågor vid sidan. Varför vill ni
inte fullfölja reformen? Detta har ju t.o.m. betecknats
som en återställare. Hur ser ni på det? Är ni inte posi-
tiva till att fackmyndigheterna i fortsatt utsträckning
själva ska ha makten och även resurserna för att upp-
handla sitt behov av statistik?
Hur ser Hans Hoff på remissinstansernas argu-
mentering när det gäller en förstärkt samordning av
den officiella statistiken? Lämnade ni det bara till
regeringen? Varför kunde inte regeringen ge någon
bedömning så att vi i propositionen kunde läsa hur
man ser på det här? Någon åsikt måste man väl ändå
ha i denna relativt heta fråga mellan fackmyndigheter
och SCB. Hur tänker sig Hans Hoff att en samordning
bör gå till?
Sedan vill jag också fråga om SCB och de här
rollproblemen. Har Hans Hoff och regeringspartiet
tagit någon hänsyn till regeringens eget stabsorgan,
Statskontoret, som pekar på att Statskontoret har just
myndighetsuppgifter, stabsuppgifter, serviceuppgifter
och beställaruppgifter som i sig går emot varandra?
Detta var kanske en skur av frågor, men något
svar vore bra.

Anf. 202 HANS HOFF (s):
Fru talman! Det var spridda skurar som vi får ta
en och en. Per Landgren är mycket väl medveten om
att samordningsfrågorna, kvalitetsfrågorna och roll-
frågorna ligger som en del i propositionen när det
gäller regeringens bedömningar. Regeringen har
också bedömt att det behövs en förstärkning när det
gäller samordningsfrågorna. Detta föranledde också
en särskild intern hearing kring dessa frågor. Detta
belystes ur alla olika vinklar mycket klart och tydligt.
Regeringen bedriver ett beredningsarbete kring de här
frågorna. Här finns ett antal olika alternativ. Det är
inte bara att ta ett av alternativet och införa det. Man
måste också se vad det får för konsekvenser.
Fru talman! Jag är lite betänksam när det gäller
hur Kristdemokraterna har agerat under beredningen
av detta betänkande. Jag skulle vilja fråga Per Land-
gren några saker. Kristdemokraterna skriver i sin
motion En ny statistiklag så här: "Vad gäller ny sta-
tistiklag tillstyrker vi regeringens förslag bortsett från
förslaget om överklagande." Men när verkligheten
tränger sig på och Moderaterna rycker i spratteltråden
lägger sig Per Landgren platt och skriver på en reser-
vation som innebär att man avstyrker hela propositio-
nen i dess helhet.
Jag tycker också att det är förvånande, och det kan
också Per Landgren få kommentera, att han har un-
dertecknat reservation 3. Där anser man att riksdagen
ska vara återhållsam med inhämtande av statistik. Jag
tycker att det är fel. Statistik är en viktig kun-
skapskälla att hämta information ifrån. Det tycker
också uppenbarligen Kristdemokraternas övriga riks-
dagsledamöter som den senaste tiden lagt inte mindre
än 35 motioner som är uppbyggda med hänvisning till
statistik.
Låt mig ge några exempel på vilka viktiga ämnen
de här tar upp, men det hinner jag inte med den här
gången. Det får vi ta nästa gång.

Anf. 203 PER LANDGREN (kd):
Fru talman! Anfall är ju bästa försvar. Det har
Hans Hoff begripit. Låt oss här i början gå tillbaka till
samordningen. Om regeringen inte talar om i propo-
sitionen hur man faktiskt vill ha det, kommer det
kanske en förordning som tyvärr dikteras av Statistis-
ka centralbyrån, och så ställs fackmyndigheterna
inför fait accompli. Det tycker jag inte är en rimlig
ordning.
Jag sade i mitt tal att av dessa två delar är det en
del som i princip är okej. Det är implementeringen av
EU-direktivet och skapandet av en enhetlig statistik-
lagstiftning, men det var inte bråttom. Vi tycker att
den andra delen som gäller utvärderingen av statisti-
kreformen har en så undermålig karaktär att innan jag
gick med på detta ville jag kolla upp om det fanns
några tidsskäl till att man inte kunde avslå propositio-
nen i dess helhet. Jag talade med Statistiska central-
byråns juridiska chef nummer två, och fick veta att
den faran inte förelåg. Då trappar vi upp lite grann för
att påtala allvaret. Det gäller även styrelseledamöter i
SCB. Den här propositionen är dålig och inte bra, och
det har ju tydligt gått fram.
Om det skulle bli avslag på propositionen, vilket
kanske inte är fullt så sannolikt och regeringen åter-
kommer, kommer vi att ställa oss bakom den samlade
statistiklagstiftningen med det undantag som Hans
Hoff nämnde. Konstigare än så är det inte.
Så tillbaka till samordningen: hemlighetsmakeriet
kan i alla fall upplevas finnas där, Hans Hoff.

Anf. 204 HANS HOFF (s):
Fru talman! Jag ska inte angripa Per Landgren
mer, för nu har han inte längre någon replik. Det är
rätt fult att göra det.
Jag tror att vi är oerhört överens ikring att vi vill
ha en förstärkt samordning. Vi ser, och det ser rege-
ringen också, att det behövs en förbättrad samord-
ning. Kvalitetsfrågorna behöver förstärkas, självfallet.
Men det behövs också, som framgick mycket klart
och tydligt vid den interna hearing vi hade, mer tid
för att överäga vilken av de olika vägarna man ska gå.
Det beredningsarbetet är i dagsläget inte klart. Det är
inget hemlighetsmakeri, utan det är snarare så att
både jag och alla övriga förhoppningsvis i denna
kammare är intresserade av och tycker att det är vik-
tigt att det förslag som kommer är så väl berett som
möjligt och så pass bra att vi kan ställa oss bakom det
allihopa. Jag tycker att det är bra.

Anf. 205 ANNA ÅKERHIELM (m):
Fru talman! Det är alldeles uppenbart att Hans
Hoff slingrat sig inför våra frågor. Det har varit en
massiv kritik mot förslaget, och all den underliggande
kritik som har framförts av utredning har inte kommit
fram i propositionen.
Hans Hoff säger att beredning pågår. Då skulle
jag vilja ha svar på en fråga: Om det nu pågår bered-
ning och man är medveten om att det finns ett behov
att göra förändringar, varför lägger man fram en halv-
färdig proposition, som den som vi har att debattera i
dag? Det var den ena frågan.
Omfattningen av den officiella statistiken hänger
naturligtvis ihop med hur man avgränsar, hur man
definierar begreppet officiell statistik. Hans Hoff
gjorde inledningsvis i sitt anförande en historisk till-
bakablick där han inte minst betonade att det var ett
system som gick ut på att det är nödvändigt med
statistik och att man måste minska felkällorna. Men
hänger inte det här ihop med frågan om definiering
och avgränsning, att kvaliteten på det man får ut
hänger ihop med hur man har avgränsar begreppet
officiell statistik?

Anf. 206 HANS HOFF (s):
Fru talman! Jag börjar med begränsning och av-
gränsning av officiell statistik. Det som sker i sam-
band med propositionen och betänkandet är att ordet
"samhällsplanering" byts ut mot ordet
"utredningsverksamhet". Det betyder ingen föränd-
ring i sak. Dessutom är det här den övergripande
definitionen av officiell statistik. Sedan utfärdar rege-
ringen förordningar där så att säga varje sammyndig-
hets produktion av statistik tydligare och ytterligare
avgränsas i förhållande till det som är det övergripan-
de i propositionen.

Anf. 207 ANNA ÅKERHIELM (m):
Fru talman! Jag fortsätter på den frågan. Jag note-
rar att Hans Hoff inte svarade på frågan om varför det
är så bråttom, varför man inte kunde vänta.
När det gäller begränsningarna och definitionen
av officiell statistik säger Hans Hoff att det här bara
är en övergripande beskrivning av begreppet, resten
ska komma senare i en förordning. Men poängen från
oss som är kritiska till detta är att någon annan får
sitta och göra avgränsningen. Det i sin tur kan leda
till en oändlig expansion inom statistikområdet. Var-
för ska inte vi riksdagsledamöter i denna kammare
eller finansutskottet få ha en mening med om hur man
ska avgränsa den officiella statistiken?

Anf. 208 HANS HOFF (s):
Fru talman! Jag hoppas att vi inte kommer i den
situationen att Sveriges riksdag ska göra den här
typen av förordningar, som i det här fallet berör ca
240 olika statistiska produkter. Det skulle innebära ett
rätt stort arbete för vår kammare.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 8 mars.)

13 § Bättre förutsättningar för värdepapperi-
sering

Föredrogs
finansutskottets betänkande 2000/01:FiU17
Bättre förutsättningar för värdepapperisering (prop.
2000/01:19).

Anf. 209 ANNA ÅKERHIELM (m):
Fru talman! I betänkandet behandlas regeringens
förslag till ändring i lagen om finansieringsverksam-
het och lagen om skuldbrev.
Lagändringar föreslås för att förbättra förutsätt-
ningarna för genomförande i Sverige av s.k. värde-
papperisering. Den form som är aktuell i detta betän-
kande innebär att ett företag, banker eller annat kre-
ditinstitut, säljer fordringar till en juridisk person, ett
specialföretag, som i sin tur ger ut värdepapper för att
finansiera sitt förvärv. Syftet är enbart att äga dessa
fordringar och förmedla betalningsflöden från ford-
ringarna till investerare i de värdepapper som företa-
get har gett ut.
Förslaget till ändring i lagen om finansierings-
verksamhet innebär att verksamhet som består i att
vid enstaka tillfällen förvärva fordringar undantas
från lagen om kapitaltäckningskrav om den bedrivs
av aktiebolag eller ekonomiska föreningar.
Värdepapperisering som är vanlig i många andra
länder, främst anglosaxiska, har hittills varit ovanlig i
Sverige. Orsaken är främst att de specialföretag som
förvärvar fordringarna betraktas som kreditmark-
nadsbolag, vilket innebär att bolaget omfattas av
lagen om kapitaltäckningskrav.
Enligt vår uppfattning är ett ökat inslag av värde-
papperisering positivt för den svenska kreditmarkna-
den. Kapital frigörs, och utan kapitaltäckningskrav
skulle kapitalkostnaden för en given mängd krediter
minska. Sammantaget skulle det ge en stabilare och
mer effektiv och flexibel kreditmarknad.
Eftersom värdepapperisering också leder till att
kreditrisker omfördelas i ekonomin, från institutioner
vars stabilitet är viktig för samhällsekonomin, främst
banker, till institut som är mindre känsliga kreditför-
luster, borde leda till att stabiliteten i det finansiella
systemet ökar. Vi ställer oss därför positiva till de
lagändringar som föreslås. Men det finns en risk för
att regeringens förslag begränsar denna utveckling
genom vissa formuleringar i förslagstexten.
I propositionen står det att förslaget gäller special-
företag, vars verksamhet "består i att vid enstaka
tillfällen förvärva fordringar och
- medel för verksamheten inte löpande anskaffas
från allmänheten".
Regeringen motiverar begränsningen till EG-
rätten, där ett företag som löpande finansierar sin
verksamhet från allmänheten är att betrakta som kre-
ditinstitut.
Vi anser emellertid, liksom Bankföreningen och
den sakkunniga branschen, att detta inte motiverar en
begränsning när det gäller fordringar som berör ba-
lansräkningens tillgångssida, vilket inte berörs av
EG-rätten. För att inte omöjliggöra regelbundna, om
än begränsade i omfattning, överföringar av fordring-
ar från kreditinstitut till specialbolag bör därför for-
muleringen "vid enstaka tillfällen" ersättas av "i be-
gränsad omfattning".
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till reserva-
tionen.

Anf. 210 HANS HOFF (s):
Fru talman! Det ärende som vi nu behandlar byg-
ger på regeringens proposition Bättre förutsättningar
för värdepapperisering.
Anledningen till att man vill genomföra värde-
papperisering kan t.ex. vara att frigöra kapital, ren-
odla verksamhet och mer generellt åstadkomma en
lägre finansieringskostnad. Även ur ett bredare sam-
hällsperspektiv borde effekterna av värdepapperise-
ring vara att stabiliteten i de finansiella systemen
ökar.
Den nuvarande lagstiftningen innebär att det är
ekonomiskt oförmånligt att genomföra värdepapperi-
sering i Sverige. Det främsta anledningen till detta är
att förvärv av fordringar och värdepapperisering av
dessa fordringar betraktas som finansieringsverksam-
het.
Detta medför att specialföretaget träffas av krav
på kapitaltäckning för fordringar som företaget för-
värvar. Den kapitalkostnad som detta krav för med
sig har gjort att värdepapperiseringar inte genomförs i
Sverige utan de genomförs med specialföretag beläg-
na utomlands.
I betänkandet föreslås två lagändringar för att för-
bättra förutsättningarna för genomförande av värde-
papperisering i Sverige, dels en ändring i lagen om
finansieringsverksamhet, dels en ändring i lagen om
skuldebrev.
Förändringen i lagen om finansieringsverksamhet
innebär att ett specialföretags verksamhet som består
i att vid enstaka tillfällen förvärva fordringar och att
medel för verksamheten inte löpande anskaffas från
allmänheten undantas från tillstånd enligt lagen om
finansieringsverksamhet.
Med enstaka tillfällen avses att specialföretaget
ges möjlighet att under sin verksamhetstid i vart fall
förvärva fordringar vid tre tillfällen. Varje för-
värvstillfälle bedöms som en transaktion. Omfatt-
ningen av varje transaktion regleras ej.
Fru talman! Det föreslagna undantaget i betän-
kandet är utformat med beaktande av EG-rätten så att
specialföretaget inte blir att betrakta som ett kreditin-
stitut samt att verksamheten inte heller ska strida mot
artikel 3 i banksamordningsdirektivet, där ett kre-
ditinstitut definieras som ett företag vars verksamhet
består i att från allmänheten ta emot insättningar eller
andra återbetalbara medel och att bevilja krediter för
egen räkning.
Fortlöpande utgivning av obligationer anses som
att ta emot återbetalbara medel. Fortlöpande förvärv
av fordringar har i banksamordningsdirektivet ansetts
som kreditgivning.
Ett specialföretag som därför fortlöpande förvär-
var fordringar samtidigt som det fortlöpande emitterar
obligationer skulle därför kunna anses som ett kre-
ditinstitut och då omfattas av kapitaltäckningsregler-
na.
Ändringen i lagen om skuldebrev innebär att om
ett kreditmarknadsföretag säljer löpande skuldebrev
så blir försäljningen gällande mot kreditmarknadsfö-
retagets borgenärer, trots att skuldebrevet kvarläm-
nats hos företaget för förvaring.
Med anledning av regeringens proposition har
Moderata samlingspartiet avgett en motion som i
betänkandet följs upp av en reservation.
Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i fi-
nansutskottets betänkande nr 17 och avslag på reser-
vationen.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 8 mars.)

14 § Godkännande av rådsbeslut om ändring
av systemet för gemenskapernas egna medel

Föredrogs
finansutskottets betänkande 2000/01:FiU19
Godkännande av rådsbeslut om ändring av systemet
för gemenskapernas egna medel (prop.
2000/01:45).

Talmannen konstaterade att ingen talar var an-
mäld.
(Beslut skulle fattas den 8 mars.)

15 § Statligt bildade stiftelser m.m.

Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande 2000/01:UbU7
Statligt bildade stiftelser m.m. (förs.
1999/2000:RR12).

Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.
(Beslut skulle fattas den 8 mars.)

16 § Tillgänglighet till offentliga lokaler och på
allmänna platser

Föredrogs
bostadsutskottets betänkande 2000/01:BoU5
Tillgänglighet till offentliga lokaler och på allmänna
platser (prop. 200/01:48).

Anf. 211 STEN LUNDSTRÖM (v):
Fru talman! Frågan om tillgänglighet för funk-
tionshindrade har varit en tragisk följetong där utred-
ning efter utredning har visat brister utan att någon-
ting egentligen aldrig har blivit gjort.
Den bostadspolitiska kommittén föreslog ett sti-
mulansbidrag. Lagförslaget om att åtgärda enkelt
avhjälpta hinder senast år 2005 drogs tillbaka. Handi-
kappombudsmannens utredningar har inte lett till
några som helst förändringar.
Sverige har redan tidigare uttalat sitt stöd för FN:s
standardregler om att tillförsäkra människor med
funktionshinder jämlikhet och delaktighet. FN:s
femte standardregel berör tillgängligheten och ut-
trycker att medlemsländerna ska införa handlingspro-
gram som gör den fysiska miljön tillgänglig, oavsett
vilka och hur stora funktionshinder människor har.
Varje medlemsland ska också se till att de funk-
tionshindrade får tillgång till information och möjlig-
het till kommunikation.
Det har nu snart gått tio år sedan Sverige ställde
sig bakom standardreglerna, och äntligen är vi bered-
da att fatta viktiga och riktiga beslut. Vänsterpartiet
har i likhet med Handikappombudsmannen vid ett
flertal tillfällen pekat på behovet av en förändring av
plan- och bygglagen med innebörd att enkelt åtgärda
att hinder på allmänna platser och i publika lokaler
ska undanröjas.
I likhet med Handikappombudsmannen har våra
krav tidigare inte fått stöd. Handikappombudsman-
nens rapport till regeringen, som överlämnades i mars
1999, visade på mycket stora brister avseende till-
gängligheten. I rapporten skriver man: "Människor
med funktionshinder utestängs i hög grad från bland
annat skolor, bibliotek och demokratiskt arbete. Trots
att en rad kommuner påbörjat ett arbete med att ta
fram planer för bättre tillgänglighet har i praktiken
nästan ingenting hänt mellan 1996 och 1998 som
förbättrar situationen."
Rapporten visade också att i över en tredjedel av
landets kommuner var mindre än hälften av trottoar-
kanterna avfasade vid markerade övergångsställen. 56
% av landets skolor var inte anpassade för rörelse-
hindrade och 84 % var inte anpassade för allergiker.
55 % av landets kommuner hade inte gjort en inven-
tering av tillgängligheten till lokaler och allmänna
platser under 1997 eller 1998. 54 % av landets kom-
muner saknade ett handikappolitiskt program eller en
handikapplan.
Exemplen kunde ha varit betydligt flera, men de
är tillräckligt många för att belysa allvaret i situatio-
nen.
Fru talman! Det är därför som vi nu känner myck-
et stor tillfredsställelse över det förslag som läggs
fram som en följd av den nationella handlingsplanen
för handikappolitiken. Det rödgröna samarbetet har
visat att det har förmåga att i praktisk handling visa
solidaritet med de grupper som har mest att vinna på
ett solidariskt samhälle.
Naturligtvis är inget så bra att det inte kan göras
bättre. Därför är det viktigt att vi också fastslår beho-
vet av att efter fem år göra en uppföljning av tillämp-
ningen av den nya lagstiftningen. Inte minst utifrån
beslutet om att ansvars- och finansieringsprincipen
ska gälla är det av största betydelse att en noggrann
uppföljning görs.
Fru talman! Att vi har fastnat för den här finansie-
ringen har sin utgångspunkt i handikapporganisatio-
nernas krav på likabehandling. Från handikapporga-
nisationerna har man framhållit vikten av det inte är
speciellt riktade medel som ska styra rätten till att
vara fullvärdiga medlemmar av ett samhälle. Det är
lätt att instämma i den hållningen, men jag tror att det
är betydelsefullt att efter uppföljningen se om det
trots allt inte finns ett behov av speciella stimulansbi-
drag.
Folkpartiet har i sin reservation nr 1 yrkat att man
redan nu ska utreda behovet av medel för genomfö-
rande av den nya lagen. Jag har stor förståelse och
respekt för den oro som Folkpartiet visar. Men med
respekt för handikapporganisationernas krav på lika-
behandling tror jag att det är rimligt att avvakta den
uppföljning som ska ske efter fem år och som vi nu
ska besluta om.
Fru talman! Det här är en s.k. samarbetsproposi-
tion. Trots att vi har fått gehör för flera av de krav
som vi har drivit i många år har vi valt att avge en
reservation till betänkandet. Det finns två skäl till
detta.
För det första tar reservationen upp frågor som
inte behandlas i propositionen men som utgör en del
av betänkandet.
För det andra bygger reservationen på en motion
från den allmänna motionstiden. Det är därmed inte
en motion som är direkt riktad till propositionen.
Vänsterpartiet har under många år krävt en för-
bättrad byggprocess, både ur kvalitetsaspekten och ur
demokratiaspekten. Vår reservation är en uppföljning
av dessa krav. Jag vill i detta sammanhang passa på
att yrka bifall till reservation 2 under mom. 3.
Fru talman! När vi nu beslutar om lagändringar
avseende tillgängligheten gör vi det utifrån kunska-
pen om de brister som finns i den redan byggda mil-
jön. Om vi tidigare hade haft en tydlig lagstiftning
hade behovet av den här lagändringen varit mindre.
Vi kommer nu under under rad år att rätta till tidigare
fel och på det sättet förbättra situationen för många
funktionshindrade. Det är därför betydelsefullt att
samtidigt se till att nybyggnationen utformas på ett
sådant sätt att man inte i efterhand tvingas att göra
förbättringar och förändringar. Därför ser vi ett behov
av en förstärkning av plan- och bygglagen där kun-
skaper som finns i samhället bättre tas till vara.
Vår reservation sträcker sig längre än att bara om-
fatta den offentliga miljön. Den omfattar all nybygg-
nation. På det viset hamnar den i viss mån utanför
propositionen men dock inom betänkandet. Vi kan
konstatera att det när det gäller tillgänglighet fortfa-
rande finns en rad brister i nybyggda bostäder, i nya
bostadsområden och i andra nya byggnader. Ett av
skälen kan med all säkerhet hittas i att tillgänglighets-
frågorna inte tillräckligt beaktas i projekteringspro-
cessen.
T.o.m. i prestigeprojekt som byggmässan i Hel-
singborg, H-99, kunde man konstatera mycket allvar-
liga brister avseende tillgängligheten. Förutsättningar
för att undvika dessa misslyckanden finns om man är
beredd att bifalla vår reservation och ta till vara de
kunskaper som bl.a. handikapporganisationerna be-
sitter om hur vi ska utforma bostäder och andra mil-
jöer för att göra dem tillgängliga för alla.
Många gånger hävdas det att en förlängd projekte-
ringstid skulle vara fördyrande, men jag hävdar mot-
satsen. Genom en noggrann projektering undviker
man fördyringar både under själva byggandet och när
man i efterhand tvingas att rätta till misstagen. För
byggherrarna borde det också av ekonomiska skäl
vara väsentligt att ta till vara kunskaperna i de här
frågorna både direkt genom minskade kostnader och
indirekt genom att kunna erbjuda en bättre produkt.
Fru talman! Vi vet att befolkningen framöver
kommer att bestå av en allt större andel äldre med
behov av ökad tillgänglighet. Vi har också i olika
program beslutat att kvarboende är den modell som vi
ska använda som en lösning före specialboenden. För
att detta ska kunna ske är det nödvändigt att bostäder
och övriga miljöer är anpassade så att man kan bo
kvar. Om vi tar det här på allvar är det nödvändigt att
förbättra byggprocessen genom att låta tillgänglig-
hetsfrågorna få ett allt större genomslag.
När det gäller möjligheterna för handikapporgani-
sationer m.fl. att få insyn och kunna påverka utform-
ningen av byggnationer för att skapa bästa möjliga
hänsyn till tillgänglighetsfrågorna begränsas de i dag
av plan- och bygglagens regler. Att, som i dag, endast
tre veckor före byggstart inleda ett byggsamråd
omöjliggör i det närmaste för intressesorganisationer-
na att påverka byggnationen. Byggsamråd för därför
ske redan i projekteringsstadiet.
För oss vänsterpartister är det en självklarhet att
handikapporganisationerna ska ges rätt att delta i
byggsamråd mellan byggherren och kommunens
byggnadsnämnd. Därför föreslår vi att regeringen bör
komma tillbaka med förslag till ändringar i plan- och
bygglagstiftningen som tillgodoser dessa krav.

Anf. 212 ULLA-BRITT
HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Regeringens proposition om tillgäng-
lighet för personer med nedsatt rörelse- eller oriente-
ringsförmåga till offentliga lokaler och på allmänna
platser är angelägen för strävan att åstadkomma ett
samhälle tillgängligt för alla.
Kristdemokraterna tillstyrker de föreslagna änd-
ringarna i plan- och bygglagen och delar uppfattning-
en att enkelt åtgärdade hinder mot tillgängligheten
och användbarheten bör ha genomförts senast vid
utgången av år 2010. Det är väsentligt att tydliga
regler skapas, så att inte näringsidkare råkar ut för
godtycke vid bedömningen. Kristdemokraterna vill
också betona att undantag, såsom propositionen sä-
ger, bör kunna medges för mindre näringsidkare om
de krävda åtgärderna äventyrar verksamheten.
Som Boverket konstaterade redan 1996 i rappor-
ten Tillgänglighet i den offentliga miljön, finns ett
stort antal åtgärder som är enkla och relativt billiga
att genomföra. Kristdemokraterna konstaterar därför
återigen att regeringen varit alltför passiv i att full-
följa förslagen och förbättra tillgängligheten genom
ett effektivt regelverk.
1993 antog FN:s generalförsamling 22 standar-
dregler för att säkerställa att personer med funktions-
hinder har samma rättigheter och skyldigheter som
andra medborgare. Om dessa standardregler ska kun-
na efterlevas måste handikapperspektivet finnas med
på alla nivåer och i alla verksamheter i samhället.
Kristdemokraterna vill särskilt betona vikten av att de
olika handikapporganisationerna ges möjlighet att
öva inflytande på utformandet av dessa tillämpnings-
föreskrifter.
Handikappolitikens mål om mångfald, delaktighet
och jämlikhet kan bara realiseras genom att lagstift-
ning och regler baseras på de berörda människornas
upplevelser, situation och kunskap. För att göra sam-
hällets minimikrav tydliga på detta område är ett brett
samråd, med representanter för människor med alla
typer av funktionshinder, en förutsättning. Sten Lund-
ström lyfte fram att samrådet inte får komma in för
sent, utan att det måste vara i tid så att alla kan vara
med.
Det är rimligt att de olika handikapporganisatio-
nerna kan presentera kravlistor med vad som ur deras
synvinkel behöver uppmärksammas och tas hänsyn
till generellt vid samhällsplanering och byggnation.
Många svenska kommuner har gjort en s.k. handi-
kappguide som anger tillgängligheten i olika byggna-
der och på olika platser inom kommunen. Jag var
själv med och gjorde en sådan under min tid som
ordförande för handikapprådet i Skövde.
Regeringens förslag om att "tillämpningen av den
nya lagstiftningen bör följas upp och redovisas efter
fem år" kan t.ex. ske genom en utveckling och upp-
följning av de handikappguider som redan finns.
Fru talman! Kristdemokraterna stöder den grund-
läggande uppfattningen att kostnaderna för ökad
tillgänglighet ska täckas enligt ansvars- och finansie-
ringsprincipen. Många remissinstanser, främst kom-
muner, har dock pekat på brister vad gäller finansie-
ringen. Regeringens förslag om att kostnaderna för de
nödvändiga anpassningsåtgärderna ska finnas inom
ramen för kommunernas ordinarie verksamhet ser
inte Kristdemokraterna som hållbart. Vi anser att
staten ska vara en part inom ansvars- och finansie-
ringsprincipen.
Förutom att statliga myndigheter ser till att loka-
ler, verksamhet och information är tillgängliga för
personer med funktionshinder och att kraven på till-
gänglighet och användbarhet genomsyrar statliga
byggprojekt, bör staten anslå genomförandepengar i
den nationella handlingsplanen. Det är viktigt att
staten tar sitt finansiella ansvar för nya eller utökade
uppdrag som kommunerna åläggs, t.ex. genomföran-
det av de tillgänglighetsskapande åtgärder som änd-
ringen av plan- och bygglagen kräver.
Fru talman! Jag vill därför yrka bifall till reserva-
tion nr 1, som tar upp dessa frågor.
Studenternas situation bör särskilt uppmärksam-
mas. Bristen på handikappanpassade studentbostäder
är påtaglig. Internationellt sett har Sverige högt ställ-
da krav på tillgänglighet och användbarhet för perso-
ner med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga.
Detta krav har dock inte kunnat upprätthållas i stora
delar av studentboendet.
Också tillgängligheten i universitet och högskolor
är på flera håll mycket bristfällig. Många studenter
med funktionshinder tvingas låta tillgängligheten i
lokalerna avgöra studievalet. Detta måste åtgärdas
vad gäller såväl hela byggnader som särskilda lokaler,
som aula och bibliotek.
Jag har själv funderat på varför man inte kunde
bygga en ny aula som var så tillgänglig att alla skulle
kunna komma fram till podiet. Om detta stred jag
med Akademiska Hus, men det hjälpte inte. Så kan
man inte göra när man bygger nytt. Det måste alltså
vara anpassat för funktionshindrade.
Slutredovisningen från Boverket i februari detta år
innehåller tyvärr inget om tillgänglighet vad gäller
bankomater. Denna fråga är fortfarande olöst. Ban-
komater betraktas som inredning och omfattas därför
inte av bygglagstiftningen. Boverket har i brev till
bankernas branschorganisation informerat om att
bankerna själva bör arbeta så att deras tjänster ska
kunna användas av alla i samhället. Det vore ett stort
steg framåt om vi kunde klassificera bankomater som
"stadigvarande produkter infogade i byggnadsverk",
för då skulle de kunna behandlas under PBL.
Det är av stor betydelse för känslan av självstän-
dighet att människor med funktionshinder själva kan
ta ut sina pengar. När kraven på tillgänglighet skärps
genom ändringar i PBL borde också de konstruktio-
ner och funktioner i samhället som faller utanför
lagens bestämmelser ses över. Kristdemokraterna
anser att bankomater bör betraktas som fasta bygg-
nadsdelar, omfattas av plan- och bygglagen och däri-
genom underställas strängare krav på handikappan-
passning.
Fru talman! Slutligen vill jag säga att frågan om
tillgänglighet till offentliga lokaler och allmänna
platser är vidare än dagens diskussion. Trots att Sve-
rige kommit långt med att skapa rökfria miljöer är
fortfarande många personer med astma och allergi-
problem förhindrade att bevista åtskilliga offentliga
lokaler. Ytterligare åtgärder måste därför vidtas för
att skapa rökfria miljöer. Den nationella folkhälso-
kommittén uppmärksammar i sitt slutbetänkande från
hösten 2000 att personer med astma och allergi ofta
drabbas av allvarliga symtom till följd av passiv rök-
ning och konstaterar att restauranger och kaféer är de
miljöer där människor numera besväras mest av pas-
siv rökning.
Jag talade själv med en mamma till en tonåring.
Hon var mycket bekymrad, för varje helg blev han
liggande hemma. Han klarade inte fredagskvällen.
Han ville vara med gruppen. Han ville vara i samma
miljö som de. Varenda gång slog hans astma ut. Han
tog detta, för han ville vara med sina kompisar. Så
ska det inte behöva vara. Det måste gå att anpassa
detta så att alla kan vara med, så att alla kan vara ute,
ha det trevligt och roa sig.
Går vi tillbaka till tobakslagen (1993:581) inne-
håller den ett generellt förbud mot rökning i offentli-
ga lokaler och arbetsmiljöer. Bestämmelserna gäller
dock inte restauranger och på andra serveringsställen.
Nationella folkhälsokommittén har därför föreslagit
att förbudet ska utökas till att gälla också serverings-
ställen.
Det här är en viktig fråga för att alla ska ha en
möjlighet. Detta är också en offentlig miljö för all-
mänheten. Därför anser kristdemokraterna att regler-
na för rökning bör skärpas på ett sådant sätt att alla
människor ges tillgång till en rökfri miljö vid besök
på serveringsställen.
Efter det vill jag säga att jag tycker att det är posi-
tivt att vi äntligen har kommit vidare i utvecklandet
av regler för att stödja personer med olika handikapp.
Vi kristdemokrater är inte för regelsystem, men i de
fall då man måste ställa upp för att stödja att alla
människor ska ha möjlighet är det positivt. Det är
många år sedan som jag satt med i den här kommittén
som handlade om ett samhälle för alla. Det har tagit
väldigt lång tid, och det har försenats hela tiden. Men
nu är ett alltså på gång. Vid utgången av 2010 ska
åtminstone detta vara löst.

Anf. 213 STEN LUNDSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag vill börja med att be Folkpartiet
om ursäkt när jag i hastigheten utpekade dem som
reservanter. Det var egentligen Kristdemokraterna jag
menade.
Låt mig passa på att ställa en fråga till Ulla-Britt
Hagström. Vi är ganska många som är lite funder-
samma över om ansvars- och finansieringsprincipen
verkligen kommer att vara tillräcklig. Men vi har
respekt för handikapporganisationernas egen önskan
om att få se de handikappade som likvärdiga medbor-
gare i kommunerna och i samhället och att man inte
vill ha speciellt riktade medel för det här.
Jag undrar om det kanske inte vore lika klädsamt
för kristdemokraterna som det var för oss att avstå
från att kräva stimulansbidrag redan nu och avvakta
den uppföljning och utvärdering som ska ske av re-
spekt just för handikapporganisationernas egen ut-
tryckta önskan. Man vill inte se sig själv som en
grupp som står vid sidan om. Deras mänskliga rättig-
heter ska bevakas på exakt samma sätt som alla andra
kommun- och samhällsmedborgares mänskliga rät-
tigheter. Utifrån det tycker jag att det hade varit kläd-
samt om även kristdemokraterna i alla fall hade av-
vaktat den uppföljning som ska göras efter fem år.
Om det inte fungerar då kanske vi kan ta en förnyad
debatt med handikapporganisationerna för att se om
vi inte trots allt måste skapa någon form av stimu-
lansbidrag.

Anf. 214 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd)
replik:
Fru talman! Givetvis ska handikapporganisatio-
nernas önskemål verkligen tillgodoses. Vi talar
egentligen inte om ett riktat stimulansbidrag utan om
att kommuner och landsting ska ges möjlighet att
följa upp genom ansvars- och finansieringsprincipen.
Men om staten inte ger något blir det kanske en
omöjlig situation för många.
Vi kristdemokraterna tror på det kommunala
självstyret och att man ska klara detta. Därför har vi
givit extra pengar generellt i budgeten, 3,5 miljarder
kronor, till kommuner och landsting. Dessa pengar
ska de ha möjlighet att använda, och då behöver inte
alls handikapprörelsen känna att vi har riktat stimu-
lanspengar direkt till dem. Vi talar om att de här re-
surserna finns och att kommunerna nu har att ta sitt
ansvar. Staten ska hjälpa till och skicka med extra
medel.

Anf. 215 STEN LUNDSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Det är lite av en lek med ord. Natur-
ligtvis har vi under den här perioden sett till att kom-
munerna har fått en förbättrad ekonomisk möjlighet.
Vi har tillfört ganska stora summor. Under de år då vi
har haft den här majoriteten har vi tillfört kommuner-
na rätt mycket nya pengar. När man lägger fram en
reservation i samband med just en lagändring för att
öka tillgängligheten tycker jag på något sätt att det är
att trampa handikapporganisationerna på tårna. Man
fortsätter att hävda behovet av speciella medel just på
grund av den här reformen.
Att kommunerna generellt sett behöver mer medel
är vi fullständigt överens om. Så länge vi är med och
skapar budgeten kommer vi att se till att sakta men
säkert öka utrymmet för kommuner och landsting att
agera. Det jag vänder mig mot är att ni i reservationen
vill göra det här redan nu, innan vi har prövat om den
nya lagstiftningen om de mänskliga rättigheterna för
funktionshindrade går att följa upp enligt ansvars-
och finansieringsprincipen. Ansvars- och finansie-
ringsprincipen innebär att de som har ansvar för en
fråga också finansierar den. Ökade medel för just det
här innebär, som jag ser det, att ni inte är beredda att
lyssna på handikapporganisationernas krav om rätt till
lika behandling.

Anf. 216 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd)
replik:
Fru talman! Det är ju det vi verkligen är! Att man
ska kunna leva upp till ansvars- och finansiering-
sprincipen betyder ju t.ex. att var och en betalar lite
mer för sin bussbiljett, att var och en betalar lite mer
för sin teaterbiljett osv. Alla ska vara med. Du och jag
ska vara med. Men också kommunerna ska vara med.
Landstingen ska vara med. Varför ska då inte staten
vara med?
Om jag säger att nu följer vi upp ansvars- och fi-
nansieringsprincipen och så vänder jag mig till alla
utom mig själv som ska vara med och genomföra
lagstiftningen, då tycker jag att vi har tappat ett led i
ansvars- och finansieringsprincipen. Jag förstår inte
varför handikapprörelsen skulle känna sig bekymrad
över att det tillförs resurser. Det sägs inte att det just
går till föreningen för reumatiker, föreningen för
allergiker eller syn- och hörselskadade eller vad det
vara månde för organisation. De har att ta upp sina
behov, och i de kommunala handikappguiderna ser vi
tydligt tillgängligheten. Där kan vi också se de olika
behov som personer med olika handikapp har vad
gäller byggnation, renovering, att ta sig fram på all-
männa platser osv. Det krävs alltså olika åtgärder. Då
finns det pengar i en påse som man kan använda inom
den här ansvars- och finansieringsprincipen.

Anf. 217 RIGMOR STENMARK (c):
Fru talman! Kolleger! I kväll var jag på ett studie-
besök i en allmän lokal här i Stockholm. Jag hörde på
ett väldigt intressant föredrag. Jag var tvungen att gå
därifrån tidigare, trodde jag, för det väntade en debatt
om tillgänglighet här i kammaren. Men när jag skulle
gå kom jag inte ut. Det var fullständigt kört. Det var
ett stort staket runt den här byggnaden. Jag tror att det
fanns tio portar att gå in eller ut genom, men samtliga
var fullständigt låsta. Jag var alldeles instängd. Jag
gick runt och runt. Jag tänkte att snart kommer väl de
övriga riksdagsledamöterna ut, men nej, de kom inte.
Jag blev fullständigt frustrerad. Jag skulle ju vara
här i kammaren och prata om tillgänglighet. Men det
var väldigt nyttigt. jag tror att det är så man kanske
känner det när man inte kan delta i samhällslivet på
samma villkor som alla andra. Människor sprang där
utanför, och jag ville så gärna prata med dem. Jag
försökte hojta, men det hjälpte inte.
Det är inte ofta som vi kan läsa i bostadsutskottets
betänkande att "det sedan länge rått en bred enighet".
Jag förstår att vi är eniga om de här frågorna. Det står
faktiskt i det här betänkandet att "det sedan länge rått
en bred enighet". Enigheten sträcker sig till att vi har
en gemensam syn på vikten av att tillgänglighetsfrå-
gorna i planering och byggande måste ges en stor
uppmärksamhet. Vi är också eniga om att det måste
göras något åt de brister som finns för funktionshind-
rade att delta i samhället på lika villkor som alla and-
ra. Frustrationen från min instängdhet i kväll kommer
att följa mig även i fortsättningen i bostadsutskottet.
Vi har fortfarande en diskussion om på vilket sätt
och i vilken takt som det ska sättas in åtgärder.
Kommer det att behövas fler lagar eller skärpningar i
lagtexter för att alla ska förstå sitt bästa och se till att
vi får bort hinder, eller kommer det att hända positiva
saker på frivillig väg? Det sista vore ju absolut det
bästa.
Jag var innerligt tacksam när jag stod innanför
porten och ville ut att det till slut kom en människa
med en nyckel i handen så att jag kom ut.
Det är egentligen ganska märkligt att det ska gå så
trögt att få till relativt enkla åtgärder som att ta bort
trösklar, överbrygga nivåskillnader med ramper, sätta
dörröppnare så att de kan nås från rullstol, för att inte
tala om att se till att trottoarerna är framkomliga och
att det finns möjligheter att komma ned från trottoa-
rerna på ett tryggt och säkert sätt även om man är
rullstolsburen eller har en barnvagn.
Vi kan konstatera att just tillgänglighetsfrågorna
är ett eftersatt område i dagens samhälle. Det är där-
för som vi i Centerpartiet ställer oss bakom detta
betänkande, eftersom vi ser att det här är ett steg på
vägen till ett bättre samhälle för oss alla, men främst
naturligtvis för de funktionshindrade.
Av den anledningen - en positiv samhällsföränd-
ring för alla - är det också ett skäl för att kunna vara
med på en retroaktiv lagstiftning, som det handlar om
här.
Fru talman! Vad jag känner lite vånda över är
trots allt att det tar så lång tid innan man räknar med
att vi ska få se resultat av dessa ganska enkla åtgär-
der. Tyvärr får jag lov att inse det realistiska i att det
säkert kommer att ta så lång tid som fram till år 2010.
Risken är nog ganska uppenbar att de som finns i den
här kammaren det året också kommer att stå och prata
om tillgänglighetsfrågorna. Egentligen är det så det
ska vara. Det får aldrig bli helt klart, utan det gäller
att ständigt jobba med de här frågorna och ständigt se
till att det förbättras. Jag utesluter inte heller att riks-
dagen i kommande budgetar måste ha med pengar för
att även på så vis vara en garant för att vi ska nå må-
let om ett tillgängligt samhälle för alla.
Vilka är då bäst på att förstå vad som måste göras
för att funktionshindrade ska kunna delta på ett bra
sätt i vårt samhälle, fru talman? Det är naturligtvis de
funktionshindrade själva, genom de organisationer
som för deras talan.
Därför yrkar jag bifall till reservation 2, där vi på-
pekar just detta att handikapporganisationernas in-
flytande måste öka samt att tillgänglighetsfrågorna
måste lyftas fram i plan- och byggprocessen.
Centerpartiet står även bakom reservation 3, som
handlar om de studerandes möjligheter att delta i
studier på universiteten runtom i landet.
Fru talman! Jag vill sluta mitt anförande med att
rikta en vädjan till mina utskottskolleger från samtli-
ga politiska partier att vi ska fortsätta att vara eniga
och tillsammans fortsätta att driva på tillgänglighets-
frågorna så att de även kommer att omfatta innemil-
jön. Det gäller att få bukt med allergier och andra s.k.
osynliga funktionshinder. Vem har inte ett funktions-
hinder?
Att människor inte kan delta i olika delar i sam-
hället på grund av att man riskerar att bli sjuk av
osund miljö, av sjuka hus, av olämpliga material, inte
kan höra vad andra människor säger eller inte kan se
på grund av dålig belysning och felaktigt utformade
lokaler är inte acceptabelt. Vi har med dagens beslut
ändå tagit ett steg, men mycket återstår.

Anf. 218 YVONNE ÅNGSTRÖM (fp):
Fru talman! Jag vill börja med att säga till Sten
Lundström att jag givetvis accepterar hans ursäkt. Det
är lätt att göra fel.
Ett enigt utskott står bakom förslaget att ändra
plan- och bygglagen, precis som tidigare talare har
sagt, på ett sådant sätt att tillgängligheten till offentli-
ga lokaler och allmänna platser kan ökas för männi-
skor med olika slag av funktionshinder. Jag tror att
det är självklart för var och en att vilja bidra till såda-
na förändringar.
Jag kan förstå Rigmor Stenmarks frustration - det
var en bra illustration för oss. Själv har jag suttit i min
kammare och väntat på att få komma upp här.
När det gäller de övriga frågor som utskottet be-
handlar har vi i Folkpartiet bara reserverat oss på en
enda punkt. Det gäller handikapporganisationernas
inflytande i plan- och byggprocessen, där vi har re-
serverat oss tillsammans med Vänstern, kd och Cen-
terpartiet.
Utskottsmajoriteten har sagt i sin skrivning att ett
uppdrag har getts till Boverket att bl.a. tillsammans
med Svenska Kommunförbundet och handikapporga-
nisationerna studera de nuvarande formerna för sam-
råd och utreda förutsättningarna att förbättra möjlig-
heterna till insyn.
Vi som står bakom reservationen tycker inte att
det är tillräckligt. Vi vill stärka kraven på att handi-
kapporganisationerna ska beredas tillfälle att delta i
plan- och byggsamråd med byggherre och byggnads-
nämnd i betydligt större utsträckning än vad som sker
i dag och också i ett tidigare skede av plan- och
byggprocessen.
Vi tycker också att det är nödvändigt att regering-
en överväger lämpliga former för att ta till vara han-
dikapporganisationernas kunskaper i samband med
utarbetandet av föreskrifter till PBL.
Eftersom tre talare redan tidigare har utvecklat det
här räcker det med det som jag har sagt nu. Jag yrkar
bifall till reservation 2.

Anf. 219 SIW WITTGREN-AHL (s):
Fru talman! I kvällens sena timme kanske det är
onödigt att jag upptar kammarens tid med att redogö-
ra för vad betänkandet innehåller. Men för ordningens
skull tänker jag göra det ändå. Det är väldigt roligt att
vi har kommit så långt och är så överens att alla har
instämt. För protokollets skull är det väl bäst att jag är
tydlig i fråga om vad vi har kommit överens om, så
att det inte uppstår några misstag.
Förslaget som bostadsutskottet lägger på kamma-
rens bord innebär att tydligare krav ska ställas på
tillgängligheten i samband med nybyggnation och
ändring av allmänna platser och områden för andra
anläggningar än byggnader. Krav införs också på att
enkelt åtgärdade hinder mot tillgängligheten och
användbarheten för personer med nedsatt rörelse-
eller orienteringsförmåga ska undanröjas i lokaler och
på allmänna platser i den utsträckning som följer av
föreskrifter som kommer att meddelas med stöd av
lagen.
Vidare föreslås vissa kompletteringar av lagtek-
nisk natur. Bostadsutskottet tillstyrker regeringens
lagförslag men föreslår att en paragraf ges en något
annorlunda formulering i syfte att förtydliga vad som
föreslås i propositionen.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli
2001.
Bostadsutskottet anser att en av de grundläggande
förutsättningarna för utformningen av den bebyggda
miljön måste vara att den i möjligaste mån ska vara
tillgänglig och användbar för alla. Detta gäller i hög
grad för allmänna platser och för lokaler dit allmän-
heten har tillträde.
Vid riksdagsbehandlingen av den nationella
handlingsplanen för handikappolitiken våren 2000
yttrade sig bostadsutskottet i frågan om ansvars- och
finansieringsprincipen som följer:
"Enligt utskottets yttrande borde utgångspunkten
för finansieringen av åtgärder för ökad tillgänglighet
vara att kostnaderna skulle täckas inom ramen för den
ordinarie verksamheten. Som regeringen framhöll i
sin proposition kan kostnaderna för att eliminera
enkelt åtgärdade hinder mot tillgängligheten förvän-
tas bli relativt begränsade om åtgärderna genomförs i
samband med ordinarie underhållsarbete."
Bostadsutskottet ställde sig således bakom rege-
ringens uppfattning att kostnaderna för att eliminera
enkelt åtgärdade hinder bör täckas enligt ansvars- och
finansieringsprincipen.
Fru talman! Bakom förslaget till lagändring avse-
ende tillgängligheten i den offentliga miljön står, som
tidigare påpekats, ett enigt utskott. Ledamöterna från
Moderaterna har i ett särskilt yttrande klargjort sin
syn på förutsättningarna för lagändringen.
Enligt propositionen är det förenat med såväl
kostnader som intäkter att tillgodose krav på tillgäng-
lighet i befintliga miljöer. Boverket har beräknat de
totala investeringskostnaderna till omkring 5 miljar-
der kronor, varav 25 % för allmänna platser och 75 %
för lokaler.
Boverket gör vidare den bedömningen att kostna-
derna kan minska med 20-50 % om åtgärderna sam-
ordnas med ordinarie underhåll.
När det gäller handikapporganisationernas infly-
tande avseende tillgänglighetsfrågorna, som många
tar upp, framgår det av det uppdrag som regeringen
givit Boverket att utarbetandet av tillämpningsföre-
skrifter till den föreslagna ändringen ska ske i samråd
med bl.a. företrädare för handikapporganisationerna
och Kommunförbundet. Uppdraget till Boverket
innefattar även att "i samråd med Svenska Kommun-
förbundet och företrädare för handikapporganisatio-
nerna utreda förutsättningarna för att förbättra de
lokala handikapporganisationernas möjligheter till
insyn och samråd i plan- och byggärenden."
Detta uppdrag ska redovisas senast den 29 juni
2001. Därför yrkar vi avslag på de reservationerna.
När det gäller tillgängligheten för studenter med
funktionshinder anser utskottets majoritet att rege-
ringen har uppmärksammat dessa frågor och att man
följer dem.
Utskottet hänvisar till att regeringen har aviserat
sin avsikt att utreda hur tillgängligheten till bl.a. ban-
kautomater ska kunna tillgodoses.
Frågan om statliga myndigheters ansvar för till-
gängligheten, som Vänstern tar upp, har redan särskilt
behandlats i förslaget till en nationell handlingsplan
för handikappolitiken. Regeringen framhöll i detta
sammanhang att de statliga myndigheterna bör integ-
rera handikapperspektivet i den ordinarie verksam-
heten.
Fru talman! Med detta yrkar jag avslag på motio-
nerna och bifall till utskottets hemställan i betänkan-
det.

Anf. 220 STEN LUNDSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Vänsterpartiet har ganska länge drivit
kravet på tillgänglighet och eliminerande av enkelt
avhjälpta hinder. Som jag sade i mitt anförande ser vi
med tillfredsställelse på den lag som nu läggs fram.
Vi har också under ganska lång tid drivit kravet på
en förbättrad byggprocess där vi vill se handikappor-
ganisationernas deltagande redan under projekte-
ringstiden. Man hänvisar då till utredningsarbete.
Men det hör till saken att Boverket redan tidigare har
tittat på det här och kommit fram till att det behövs
för att man på bästa sätt ska kunna utnyttja de kun-
skaper och resurser som handikapporganisationerna
har.
Fru talman! Min fråga till Siw Wittgren-Ahl är:
Om vi fortsätter att tjata, kommer då även socialde-
mokratin att nästa år stå som en del i det här? Nu är vi
fyra partier. Vi behöver ett parti till, så jag bjuder helt
enkelt in Siw Wittgren-Ahl till att ställa upp på det
som i år är en reservation och som nästa gång kan bli
en majoritetsskrivning. Kan man hoppas på det?

Anf. 221 SIW WITTGREN-AHL (s) replik:
Fru talman! Som jag redogjorde för i mitt anfö-
rande kommer Boverket att återkomma till regeringen
under detta år. Man kommer att ta upp hur de handi-
kappade ska få inflytande på planprocessen. Jag tyck-
er inte att det finns någon anledning att föregå den
utredningen.

Anf. 222 STEN LUNDSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag ska försöka förtydliga min fråga
lite grann till Siw Wittgren-Ahl.
Anser Siw Wittgren-Ahl att de krav vi ställer i vår
reservation är rimliga? Anser Siw Wittgren-Ahl att
det är rimligt att handikapporganisationerna faktiskt
får vara delaktiga redan under projekteringsstadiet när
det gäller nybyggnation?

Anf. 223 SIW WITTGREN-AHL (s) replik:
Fru talman! Siw Wittgren-Ahl och socialdemo-
kraterna anser det. Men på vilket sätt det ska göras är
precis det man utreder.

Anf. 224 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd)
replik:
Fru talman! Jag blev väldigt glad när Siw Witt-
gren-Ahl sade att regeringen skulle komma att se till
att också bankomaterna blev handikappvänliga. Det
är ju egentligen ett enkelt hinder att åtgärda. Men jag
blev besviken när jag läste rapporten Tillgängligheten
till och i sådana lokaler dit allmänheten har tillträde
och på allmänna platser. Det gäller Boverkets rege-
ringsuppdrag att utarbeta tillämpningsbestämmelser
till plan- och bygglagen, slutredovisning del 1, Karls-
krona den 20 februari 2001.
Det är ju nyligen, och frågan finns inte med i den
här redovisningen. Därför blev jag besviken. Men då
kan jag alltså förvänta mig att det kommer en nästa
omgång och att det här med bankomaterna då finns
med.

Anf. 225 SIW WITTGREN-AHL (s) replik:
Fru talman! Ja.

Anf. 226 RIGMOR STENMARK (c) re-
plik:
Fru talman! Jag skulle vilja fråga Siw Wittgren-
Ahl om det inte finns någonting som hon är oroad
över när det gäller farten för att lösa frågorna om
tillgänglighet. Har Siw Wittgren-Ahl aldrig känt den
frustration som jag kände när jag satt instängd?

Anf. 227 SIW WITTGREN-AHL (s) replik:
Fru talman! Den frustrationen bär jag som person
ofta på eftersom jag är astmatiker och lever med att
man kan få panikångest för att man inte kan vistas i
alla miljöer.
Det är klart att man är orolig för att det inte går
tillräckligt fort. Men detta att komma överens, att ha
en utredning och att komma till rätta med tillgänglig-
heten har pågått och utretts sedan 1994-1995. Då var
det en helt annan majoritet i regeringen. Man kom
inte med några förslag.
Det är klart att frustrationen, precis som alla har
sagt i talarstolen, borde gå genom alla partier. Trots
att det är en så allmängiltig sak att alla ska kunna vara
med är det tydligen svårt att komma överens över alla
gränser om vem som ska betala för vad. Det är därför
det har tagit så lång tid. Det som är självklart för oss
är kanske inte självklart för alla, Rigmor Stenmark.

Anf. 228 RIGMOR STENMARK (c) re-
plik:
Fru talman! Siw Wittgren-Ahl! När man har
makten i sin hand kan man inte bara nöja sig med att
säga att vi inte kommer överens. Det finns ändå möj-
lighet, tror jag, att få en ganska stor majoritet för
många av förslagen och för att det ska gå snabbare
och vara lite intensivare i förlängningen.

Anf. 229 SIW WITTGREN-AHL (s) replik:
Fru talman! Jag tycker att den här diskussionen
och detta att vi är så överens borgar för att det kanske
kan gå fortare i framtiden.

Anf. 230 CARL-ERIK SKÅRMAN (m):
Fru talman! Från moderat sida har vi inte några
reservationer. Vi befinner oss så att säga på majori-
tetssidan i dag i det här ärendet. Vi har nämligen
funnit att avvägningen mellan berättigade önskemål
och olika typer av kostnadsdrivande bestämmelser är
ganska rimlig. Framtiden får därutöver utvisa vad
som kan bli nödvändigt att tillföra och ändra ytterli-
gare.
På en punkt vill jag dock göra viktiga påpekan-
den. Det gäller de nya bestämmelser som föreslås
gälla för befintliga offentliga miljöer. Det föreslås
från utskottets och regeringens sida att "enkelt av-
hjälpta hinder mot lokalernas tillgänglighet och an-
vändbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller
orienteringsförmåga undanröjs."
Vi har inget motförslag till detta och alltså inte
heller någon reservation. Regeringen anger exempel
på vilka typer av åtgärder det kan gälla. Man nämner
kontrastmarkeringar, skyltning, belysning, borttagan-
de av trösklar och utjämning av mindre höjdskillna-
der med ramper.
Det finns ingenting att invända mot att sådana här
åtgärder vidtas. Vi tycker väl alla att det är bra, om
man med så enkla åtgärder kan förbättra rörelsefri-
heten för dem som av olika skäl har svårt att utnyttja
den tillgänglighet som är självklar för många andra av
oss.
Däremot kan man inte acceptera idén om retroak-
tiv lagstiftning. Vi har därför varit mycket betänk-
samma innan vi har accepterat den utformning som
bestämmelsen har fått. Det hade naturligtvis varit
bättre om man hade fått fram en lösning av dessa
angelägna åtgärder genom frivilliga överenskommel-
ser. Men det är fråga om angelägna åtgärder som är
enkla både tekniskt och ekonomiskt. Det anges också
i betänkandet att bestämmelserna ska tillämpas med
stor flexibilitet. Det anges ingen bestämd tidpunkt när
åtgärderna ska vara genomförda, utan ett successivt
genomförande förutses. Naturligtvis måste fastighets-
ägarnas ekonomiska och tekniska synpunkter tillmä-
tas stor betydelse i det här sammanhanget. Jag noterar
också att det t.o.m. finns möjligheter till undantag.
Sammantaget är det alltså fråga om angelägna åt-
gärder. Det rör sig om exemplifierade enkla åtgärder,
och det finns möjligheter till flexibilitet i genomfö-
randet. Detta har gjort att vi har accepterat bestäm-
melserna, trots att de utan dessa modifieringar hade
kunnat uppfattas som ett steg mot en retroaktiv lag-
stiftning. En retroaktiv lagstiftning, fru talman, kan av
princip nämligen inte accepteras.

Anf. 231 HELENA HILLAR ROSEN-
QVIST (mp):
Fru talman! Det mesta har redan sagts både för
och emot. Det har kommit fram olika synpunkter på
detta betänkande. Det positiva är enigheten bakom
det. Jag har själv inte väckt någon motion och ställer
mig inte bakom några reservationer, eftersom jag i
liten men ändock någon utsträckning haft möjlighet
att påverka propositionen.
När utskottet behandlade frågan kom man på yt-
terligare förbättringar, som jag tyckte var väldigt bra.
Vi hade gjort förbiseenden när vi flyktigt läst igenom
propositionen i förväg. Det gäller bl.a. en ny paragraf
som vi lägger till om tillgängligheten till och i loka-
ler. När visst krav på tillgänglighet ställs på lokalen
ska även en motsvarande tillgänglighet till lokalen
tillgodoses. Det var mycket uppmärksamt påpekat,
och vi har infört detta som ett ändringsförslag. Jag
hoppas att man tar till sig detta och gör den föränd-
ringen i lagtexten.
Som många tidigare har påpekat är förslaget inte
fullständigt. Det behöver förstärkas och förbättras.
Rigmor önskade att vi skulle kunna fortsätta att driva
detta arbete tillsammans. Det är mycket som behöver
åtgärdas. Olika förbund har skrivit till oss. Astma-
och Allergiförbundet har påpekat att man var väldigt
besviken över att den här propositionen inte tillgodo-
sett dess krav på tillgänglighet. Det är synd att dessa
inte tagits med. Jag förstår inte riktigt hur det kommer
sig. Förbundets krav på åtgärder har mycket att göra
med miljölagstiftningen och med sådant som vi för-
söker tillgodose på annat sätt. Det är möjligt att man
kan tillmötesgå förbundet på sådan väg. Det passar
kanske inte in just i plan- och bygglagen.
Bl.a. Ulla-Britt tog vidare upp den bristande till-
gängligheten i vissa lokaler på grund av att det röks
mycket i dem. Också doftallergiker har ett väldigt
stort problem. Det finns mycket jobbiga osynliga
handikapp.
Jag tycker att en del av motionerna och reserva-
tionerna i och för sig är bra. Jag skulle önska att man
såg på de här frågorna på ett annat sätt när det är så
uppenbart att de är tillgodosedda. Det gäller bl.a.
beträffande handikapporganisationernas inflytande.
Andra ledamöter har kanske större direktkontakt
med handikapporganisationerna. Vad har dessa sagt i
den här frågan? De pratar med Kommunförbundet
och diskuterar fram åtgärder med Boverket. Tycker
de inte att det är tillräckligt att få fram sina åsikter på
sådan väg? Jag ser inget behov av att ytterligare på-
skynda den processen. Vi ska snart under detta år få
se vad man har kommit fram till. Jag tar för givet att
man för fram sina krav i det sammanhanget. Jag öns-
kar likaledes att Handikappförbundens Samarbetsor-
gan, HSO, för oss kunde ha påtalat den bristande
tillgängligheten för allergiker.
Man borde kunna inse att en del motionskrav fak-
tiskt är tillgodosedda och inte avstyrkta rakt av. Nu
arbetar vi på det här sättet i kammaren, och jag ställer
mig till fullo bakom utskottets förslag.
Jag har ett litet förslag till hur man skulle kunna
fördela kostnaderna. Ett väldigt enkelt sätt att undvika
kostnader är ju att inte lägga ut pengar. Jag skulle
vilja uppmana alla att upphöra med att köpa parfymer
och helst också att sluta röka. Jag vet att det låter
kärvt, eftersom man lägger restriktioner på andra
människors livsutrymme, men vi som inte tål parfy-
mer och rök bestjäls också på livsutrymme.

Anf. 232 RIGMOR STENMARK (c):
Fru talman! Det finns en sak som Helena Hillar
Rosenqvist skulle kunna göra, om hon menar allvar
med att det är viktigt att också de funktionshindrade
som inte berörs i det här betänkandet skulle kunna
komma till tals. Hon skulle kunna yrka bifall till vår
reservation, där vi säger att det är nödvändigt bl.a. att
beakta de skilda krav på lösningar som ställs av olika
sorters funktionshinder. Vi skulle då säkert få in syn-
punkter på olika funktionshinder som vi här inte har
tagit med.
Jag förstår inte varför inte Miljöpartiet kan se till
att vår reservation går igenom. Då skulle vi ha kom-
mit ytterligare ett steg framåt på vägen.

Anf. 233 HELENA HILLAR ROSEN-
QVIST (mp):
Fru talman! Vi anser att detta är tillgodosett, och
jag tycker att ni som har gjort den här reservationen
kunde inse att så är fallet. Ni borde förstå att man
arbetar precis med de här frågorna. Det hjälper föga
att försöka påskynda detta arbete.
Jag är säkert inte särskilt konsekvent när jag brin-
ner för något, och jag tycker att man inte alltid bara
ska hänvisa till en utredning som kommer att vara
klar vid någon tidpunkt osv. I det här fallet är det
dock faktiskt så, och jag vill vädja till er som är så
bestämda på den här punkten att inse att ni gör fel när
ni talar om för mig vad handikapporganisationerna
har sagt i den här frågan.

Anf. 234 RIGMOR STENMARK (c):
Fru talman! Helena Hillar Rosenqvist talade fak-
tiskt i sitt anförande om att vi inte har beaktat syn-
punkter som har kommit till oss. Jag tycker att det
skulle vara ganska självklart att man då skulle yrka
bifall till vår reservation, som går ut på att också
övriga organisationer ska få komma med. Det är lika
enkelt som när jag insåg att jag hade sprutat på mig
lite parfym efter att ha tvättat mig innan jag gick hit i
kväll. Det var naturligtvis dumt, men jag tar till mig
det. Jag ska inte göra så nästa gång.

Anf. 235 HELENA HILLAR ROSEN-
QVIST (mp):
Fru talman! Så bra! Vilka fina meningsutbyten vi
har!

Anf. 236 STEN LUNDSTRÖM (v):
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en helt annan
fråga till Helena Hillar Rosenqvist. Att handikappor-
ganisationen sätter sig ned och diskuterar det här med
Svenska Kommunförbundet och Boverket är inte
särskilt konstigt. Den tar naturligtvis varje tillfälle till
diskussion. Handikapporganisationerna har under
många år krävt att just få lov att komma in mycket
tidigare i processen. Boverket har vid flera tillfällen
påpekat behovet av detta.
Man är otålig, därför att lösningen på vad som
borde göras finns redan. Det handlar om att låta han-
dikapporganisationerna och andra intresseorganisa-
tioner komma in på ett tidigt stadium under byggpro-
cessen, dvs. redan under projekteringsstadiet. Vi vet
lösningen. Vi behöver inte avvakta denna sittning.
Därför motionerar vi. Vi motionerar för femte eller
sjätte gången i rad. Det är inga nyheter. Det behövs
inga nya utredningar. Här behövs ett beslut i riksda-
gen att ge regeringen i uppdrag att se till att det sker.
Därför finns reservationen.

Anf. 237 HELENA HILLAR ROSEN-
QVIST (mp):
Fru talman! Jag förstår precis. Den 29 juni 2001
ska Kommunförbundet, handikapporganisationerna
och Boverket vara klara med vad de anser i frågan.
Jag tycker att vi kan avvakta det.

Anf. 238 STEN LUNDSTRÖM (v):
Fru talman! Jag får försöka en gång till.
Från vår, handikapporganisationernas och Bover-
kets sida sett har man under ganska många år vetat
vad det är som behöver göras. Det behövs inte fler
utredningar. Vi vet inte vad som kommer ut den 29
juni - om jag minns datumet rätt. Det finns ingen
anledning att avvakta längre. Vi behöver inte avvakta
ytterligare en utredning. Vi vet vad det är som be-
hövs, och vi vet vad handikapporganisationerna krä-
ver. Därför reserverar vi oss.
Vi har ingen aning om vad som kommer ut av den
här utredningen. Det dräller av utredningar som det
inte kommer ut någonting alls av. Därför reserverar vi
oss. Det är inte alls för att på något sätt framhäva oss
själva som duktiga eller för att obstruera mot riksda-
gens sätt att arbeta, utan det är för att vi vet vilka
lösningar som behövs. Det är lite synd att Miljöpartiet
inte ställer upp.

Anf. 239 HELENA HILLAR ROSEN-
QVIST (mp):
Fru talman! Jag anser fortfarande att man ska av-
vakta det arbete som pågår. Om vi hade tyckt att en
utredning skulle tillsättas för detta kan jag hålla med
Sten Lundström om att det hade varit onödigt. Med
den otålighet vi har med bara en mandatperiod på oss
i riksdagen behövs det lite snabbare tag. Nu finns
utredningen redan, och jag ser med tillförsikt fram
emot vad utredningen kommer fram till. I så fall får
vi väl återkomma och bygga på det förslag som kan
komma ut av den utredningen.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 8 mars.)

17 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 7 mars

2000/01:298 av Margit Gennser (m) till statsminister
Göran Persson
Arbetsfördelningen i regeringen
2000/01:299 av Kerstin-Maria Stalin (mp) till stats-
rådet Maj-Inger Klingvall
Kvinnor som söker asyl
2000/01:300 av Michael Hagberg (s) till jordbruks-
minister Margareta Winberg
Functional foods

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 13 mars.

18 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 7 mars

2000/01:842 av Ronny Olander (s) till statsrådet
Mona Sahlin
Drogtester i arbetslivet
2000/01:843 av Margareta Sandgren (s) till närings-
minister Björn Rosengren
Samarbetsprojekt för bredband
2000/01:844 av Rolf Gunnarsson (m) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Tidningsdistribution i glesbygd
2000/01:845 av Cristina Husmark Pehrsson (m) till
socialminister Lars Engqvist
Haschklubbar
2000/01:846 av Inger Lundberg (s) till justitieminis-
ter Thomas Bodström
Mobbning på fängelser
2000/01:847 av Johan Pehrson (fp) till statsrådet
Maj-Inger Klingvall
Skydd för homosexuella

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 13 mars.

19 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 7 mars

2000/01:784 av Margareta Viklund (kd) till statsrådet
Mona Sahlin
Jämställdhetsperspektiv vid tillsättningen av offentli-
ga tjänster
2000/01:797 av Berit Adolfsson (m) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Barn som brottsoffer
2000/01:800 av Per Lager (mp) till statsrådet Maj-
Inger Klingvall
Avvisning av kosovoalbaner
2000/01:802 av Inger Lundberg (s) till statsrådet
Lars-Erik Lövdén
Bostadsdelegationen
2000/01:803 av Åsa Torstensson (c) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Schengenavtalet och gästhamnarna
2000/01:806 av Rolf Gunnarsson (m) till miljömi-
nister Kjell Larsson
Miljöavgifter för inrikesflyget
2000/01:807 av Åsa Torstensson (c) till miljöminister
Kjell Larsson
Fartygsvrak med gifter utanför västkusten
2000/01:809 av Kalle Larsson (v) till statsrådet Inge-
gerd Wärnersson
Lidingö stads kampanj mot kommunism
2000/01:812 av Marie Engström (v) till statsrådet
Britta Lejon
Skyddade personuppgifter
2000/01:817 av Maria Larsson (kd) till utbildnings-
minister Thomas Östros
Studielån vid folkhögskolestudier
2000/01:819 av Jan Backman (m) till kulturminister
Marita Ulvskog
Kulturskövling i Afghanistan
2000/01:825 av Eva Flyborg (fp) till statsrådet Britta
Lejon
Personvalsreglerna

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 13 mars.

20 § Kammaren åtskildes kl. 22.23.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 6 §
anf. 18 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 53
(delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 9 § anf. 78
(delvis),
av förste vice talmannen därefter till ajourneringen
kl. 16.48,
av talmannen därefter till ajourneringen kl. 17.59,
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 12 § anf. 200
(delvis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.