Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 2000/01:61

Tisdagen den 6 februari

Kl. 14.00 - 16.26

---

18.00 - 21.54

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

Protokoll
2000/01:61
--------------------------------------------------------------------------------

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 31 januari.
2 § Avsägelser

Talmannen meddelade att Mats Lindberg (s) an-
hållit om att bli entledigad från uppdraget som leda-
mot av riksdagen fr.o.m. den 1 mars.

Kammaren biföll denna anhållan.

Talmannen meddelade att Ingvar Svensson (kd)
avsagt sig uppdraget som ledamot i den svenska dele-
gationen till Parlamentariska församlingen i organi-
sationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE).

Kammaren biföll denna avsägelse.

3 § Kompletteringsval

Talmannen anmälde att Kristdemokraternas riks-
dagsgrupp på grund av uppkomna vakanser i den
svenska delegationen till Parlamentariska församling-
en i organisationen för säkerhet och samarbete i Eu-
ropa (OSSE) anmält Margareta Viklund som ledamot
efter Ingvar Svensson och Rosita Runegrund som
suppleant efter Margareta Viklund.

Talmannen förklarade valda till

ledamot i OSSE
Margareta Viklund (kd)

suppleant i OSSE
Rosita Runegrund (kd)

4 § Anmälan om fördröjda svar på interpella-
tioner

Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:

Interpellation 2000/01:216

Till riksdagen
Interpellation 2000/01:216 av Carlinge Wisberg
(v) om Samhalls arbetsmiljöansvar.
Interpellationen kommer att besvaras den
6 februari 2001.
Skälet till dröjsmålet är att riksdagen ej hade tid
för fler interpellationssvar den 1 februari.
Stockholm den 2 februari 2001
Näringsdepartementet
Björn Rosengren
Enligt uppdrag
Dag Ekman
Expeditionschef

Interpellation 2000/01:219

Till riksdagen
Interpellation 2000/01:219 av Per Lager (mp) om
tunnfilmsteknik.
Interpellationen kommer att besvaras den
6 februari 2001.
Skälet till dröjsmålet är att riksdagen ej hade tid
för fler interpellationssvar den 1 februari.
Stockholm den 2 februari 2001
Näringsdepartementet
Björn Rosengren
Enligt uppdrag
Dag Ekman
Expeditionschef

Interpellation 2000/01:225

Till riksdagen
Interpellation 2000/01:225 av Gudrun Lindvall
(mp) om hästar till slakt utomlands.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 15 februari 2001.
Skälet till dröjsmålet är utlandsresor.
Stockholm den 1 februari 2001
Jordbruksdepartementet
Margareta Winberg
Enligt uppdrag
Lena Ingvarsson
Expeditionschef

Interpellation 2000/01:230

Till riksdagen
Interpellation 2000/01:230 av Cristina Husmark
Pehrsson om bokstavsbarnens behov.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
20 februari 2001.
Skälet till dröjsmålet är att statsrådets utlandsresor
kolliderar med tidigare interpellationssvarsdatum.
Stockholm den 1 februari 2001
Utbildningsdepartementet
Ingegerd Wärnersson
Enligt uppdrag
Staffan Bengtsson
Statssekreterare

5 § Svar på interpellationerna 2000/01:212 och
220 om elavbrott

Anf. 1 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Lena Ek har frågat försvarsministern
vilka åtgärder han avser att vidta för att säkerheten i
eldistributionen ska vara tillfredsställande. Arbetet
inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska
svara på interpellationen. Lars Björkman har frågat
mig om jag avser att uppta diskussioner med nätägar-
na angående nätsäkerheten och om jag kan tänka mig
att verka för att ett system med någon form av elav-
brottsavgift för nätägaren införs. Jag besvarar inter-
pellationerna i ett sammanhang.
Regeringen bedriver ett kontinuerligt förbättrings-
arbete när det gäller försörjningstryggheten i fråga
om el. Detta görs bl.a. genom att utvärdera och för-
ändra reglerna för tillsynen av och driften av nätverk-
samhet. Hösten 1999 fick en utredare i uppdrag att se
över behovet av en skärpning av bestämmelserna för
tillsyn av nätverksamhet. Elnätsutredningen lämnade
i november förra året ett delbetänkande med förslag
som bl.a. innebär att större tyngd läggs på kvaliteten i
överföringen av el. Delbetänkandet remissbehandlas
för närvarande.
I ett interpellationssvar i förra veckan nämnde jag
att regeringen har för avsikt att ge Elsäkerhetsverket
och Energimyndigheten i uppdrag att se över och
utreda vilka ytterligare åtgärder som bör vidtas för att
i möjligaste mån undvika problem med omfattande
och långvariga elavbrott. Jag nämnde också att jag i
syfte att få information om dessa frågor har träffat
myndigheter och nätföretag. Utifrån bl.a. den infor-
mation som jag fick vid detta möte håller ett utred-
ningsuppdrag nu på att tas fram. Min förhoppning är
att myndigheterna ska kunna redovisa konkreta för-
slag redan till sommaren.
Mot den här bakgrunden är jag inte beredd att nu
ta ställning till vilka åtgärder som är lämpliga att
vidta för att förbättra situationen. En elavbrottsavgift
kan vara en möjlig åtgärd, men det finns även andra
åtgärder som bör övervägas.

Anf. 2 LENA EK (c):
Fru talman! Näringsminister och åhörare! Efter
julhelgerna inträffade ett snöfall runt Vättern och
Vänern, 3 decimeter snö. Det gav till effekt att tu-
sentals hushåll blev utan el. Fler än 14 000 hushåll i
dessa områden var utan el i mer än en vecka, och
flera tusen hushåll var utan el i mer än tio dagar enligt
de uppgifter som har framkommit vid förfrågan till de
ansvariga bolagen, främst Vattenfall.
Samtidigt har Vattenfall fördubblat tiden för över-
syn av ledningsgator från fyra till åtta år. Man har i
stora delar av området avskaffat den frivilliga över-
vakningsorganisation som har funnits innan och som
har varit till hjälp vid röjning. Man har dragit ned på
personal på ett sådant sätt att man har en bemanning
som klarar i stort sett drift och underhåll av lednings-
gator vid sommarväder eller i alla fall när det inte
finns några klimatstörningar att tala om eller andra
störningar i ledningsnätet.
Samtidigt har bolaget miljardvinster, man investe-
rar i stora bolag i norra Europa, uppköp. Vid förfrå-
gan till nätchefen skulle en genomgång och upprust-
ning av ledningsgator kosta 200 miljoner.
Min fråga är därför: Anser ministern att det är
rimligt att ett helägt statligt bolag förfar och resonerar
på det här viset när det gäller driftsäkerheten i så stora
områden? Västergötland, Östergötland och delar av
Småland är inte direkt glesbygd. Det berör flera större
samhällen och städer. Det är inte heller så att terräng-
en är särskilt svår i de här områdena, utan det är
egentligen ganska lättskött.
Min fråga vidare till näringsministern är om nä-
ringsministern håller med i den inställning som led-
ningen för Vattenfall uttryckte i en artikel i Aftonbla-
det i samband med detta, nämligen att detta var en
riktig prioritering och den som inte höll med om
denna prioritering när det gäller skötsel av elnätet och
ledningsgator fick skylla sig själv för att man valt att
bo i dessa områden.

Anf. 3 LARS BJÖRKMAN (m):
Fru talman! Jag ska be att å egna och drabbade
elabonnenters vägnar tacka näringsministern för sva-
ret, för jag tycker att man där ger en ganska ljus bild
av hur man tänker tackla dessa frågor. Den problem-
bild som nyss har beskrivits är tydlig. Därför är det
speciellt roligt att ministern tar den här situationen på
fullt allvar. Snöoväder och påfrestningar på in-
frastrukturen, oavsett om det rör järnvägar, vägar
eller el- och telenät, är ingenting ovanligt i vårt nor-
diska klimat. Därför bör inte den situation som vi
hamnade i under jul- och nyårshelgerna tolereras som
någonting som bara händer, att man säger att vädret
var sådant att vi inte kunde förutse att de här riskerna
fanns.
Mot den bakgrunden har jag funderat lite grann
över varför det uppstår och varför beredskapen är så
låg på många håll. Jag ska genast konstatera att jag
inte skjuter in mig bara på Vattenfall, utan jag tror att
det lika gärna hade kunnat vara Birka, Sydkraft eller
något annat nätföretag som har skött sina ledningar på
ett lika dåligt sätt. Men i det fall som jag nu beskriver
är det Vattenfall som är den skyldige.
Jag är ganska övertygad om att näringsministern
är mer än proppfull av livfulla beskrivningar av hur
eländigt det kan vara ute i glesbygden, så jag hoppas
att jag inte ska tynga utan kanske bara berika lite
grann med en berättelse om bakgrunden till min idé
om hur man ska kunna tackla den här frågan.
Leverantören i det här fallet är Vattenfall som har
koncession. Det är ett glesbygdsområde där vi har
lantbruk och naturligtvis vanliga hushåll, men vi har
också ett antal småindustrier. I mitt exempel är små-
industrin en textilindustri, ett trikåstickeri, med
mycket hög teknisk standard och datastyrda maskiner
byggda för 24 timmars drift med minimalt behov av
tillsyn. Var och en som har varit inne i den miljön
förstår ju att ett elavbrott där orsakar väldigt stora
problem. Det är inte bara det att produktionen upphör,
utan datorerna som styr verksamheten tappar sitt
minne om avbrottet blir alltför långt. Företagaren och
de anställda hamnar i problem; leveransproblem,
svårigheter att bedöma om personalen ska gå kvar
och vänta på att strömmen ska komma tillbaka eller
om de ska skickas hem, om produktionen ska kunna
återupptas timmarna innan dataminnet tappar sin
förmåga att starta upp igen eller om man måste åter-
skapa programmet i en annan miljö.
Det som inträffade mellan jul och nyår är inte en
enstaka händelse. Företaget, som noggrant har bok-
fört sin elleverans, konstaterar att 1999 hade man
elavbrott vid 16 tillfällen med en sammanlagd av-
brottstid på 63 timmar. Därför var man inte förvånad
över att det blev strömavbrott mellan jul och nyår.
Men därför kan man ju inte bara sätta sig ned och
konstatera att så här blev det nu igen.
Det som jag har skissat i min interpellation till nä-
ringsministern bygger på att jag vill att man ska kon-
struera någon form av ansvar i ekonomiska termer för
leverantören. En koncession är ju inte bara en rättig-
het, utan den måste också vara en skyldighet. Min
fråga, som i nödig mån finns beskriven i interpella-
tionen, är: Är näringsministern beredd att i det avise-
rade utredningsuppdraget, som finns skissat i svaret,
ta in de här komponenterna för att se om man med
ekonomiska incitament kan skapa en större bered-
skapsvilja från nätleverantörernas sida?

Anf. 4 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Jag vill börja med att säga att när det
gäller de olika nätbolagen kan vi inte göra skillnad på
om ett bolag ägs av staten, ägs av en kommun, ägs
blandat eller ägs av privata intressen, utan alla nät-
bolag måste uppfylla kraven, dvs. att de måste ga-
rantera en säker eldistribution. Därmed undantar jag
inte Vattenfall. Vattenfall måste vara lika bra som
alla andra.
När det sedan gäller de frågor som uppkom om
Vattenfall vill jag säga att om man i Aftonbladet
gjorde den prioritering som framfördes här av riks-
dagsledamoten Ek, är det självklart en orimlig priori-
tering.
Nätbolagen är enligt ellagen delade. Det är inte så
att ett kraftbolag får äga ett nätbolag. Däremot får en
koncern äga ett nätbolag. Men de är självständiga
ekonomiska instanser. Skälet är att man inte ska göra
en sammanblandning när man tar fram kostnaderna
etc. Därför kan man heller inte säga att man gör en
sådan prioritering.
Nu har jag talat med Vattenfall, och jag kommer -
utan att nu bli beskylld och anmäld till konstitutions-
utskottet för ministerstyre - att låta mig informeras i
denna fråga och därmed tillse att det här hanteras på
ett bättre sätt.
När det sedan gäller Lars Björkmans exempel om
textilföretaget är det något som är oacceptabelt. Jag
tycker att det som utredningen och myndigheterna
ska se över på kort sikt är framför allt beredskapssitu-
ationen. När man gjorde särskilda nätbolag kanske
man gjorde lite för hårda rationaliseringar och felak-
tiga rationaliseringar, dvs. att man har en för tunn
beredskapsorganisation när något händer. Nu samar-
betar nätbolagen mer och mer så att de stöder och
hjälper varandra. Det är en riktig utveckling. Detta är
den ena frågan som utredningen måste titta närmare
på.
Den andra frågan som utredningen måste se över
är detta med ersättning. Det måste då vara kännbara
ersättningar. Är det så att det blir strömavbrott en dag
måste det vara en relativt hög ersättning. Om det blir
avbrott i två, tre eller fyra dagar måste ersättningen
öka. Men det får inte heller vara så att det blir mer
lönsamt för nätbolagen att betala denna ersättning än
att förbättra kabelstandarden.
På kort och lång sikt handlar det om att vi måste
få en bättre investering när det gäller dåliga nät och
att vi också får dem i mark i stället för till luft.
Sedan finns ju problemen med marktillhörigheten.
Där kablarna går i luft är gatorna för smala. Det
handlar också om tomträttsliga frågor. En del av
marken är privat och ska lösas ut osv. Men det som
åsamkat problemen de tre senaste vintrarna är att vi
har haft väldigt varma vintrar. När snön har kommit
har tjälen inte gått ur jorden, och då har träden ramlat
på kablarna.
Jag kommer, som jag har sagt, att tillsätta denna
utredning. Jag förväntar mig nu att man kommer med
förslag. Det handlar då om förslag på både kort och
lång sikt. Därmed delar jag interpellanternas uppfatt-
ning att detta icke får ske, och därför måste vi vidta
olika åtgärder.

Anf. 5 LENA EK (c):
Fru talman! Jag måste säga att jag verkligen upp-
skattar näringsministerns snabba initiativ att sätta i
gång utredningen om driftsäkerheten när det gäller
eldistribution. Det är något som har efterlysts väldigt
länge av dem som bor ute i landet och som drabbas
av de ständiga elavbrotten vid snö eller storm. Det är
ändå inte någon överraskning i det här landet. Även
om det inte har varit tjäle är ju inte tre decimeter snö
något slag av miljökatastrof, utan det är faktiskt ett
ganska normalt tillstånd i ett land som Sverige vin-
tertid.
Något som man också klagar väldigt mycket över
är just detta att bolagen - Vattenfall talar jag nu spe-
ciellt om därför att jag har tittat särskilt på det bolaget
den senaste månaden, men det gäller också andra
bolag - inte sköter sina ledningsgator och alltså har
gått ifrån gamla principer för hur det här ska göras.
Det är det som direkt har synts i antalet elavbrott för
kunden. Det finns inga möjligheter att klämma åt de
bolag som beter sig på det här viset. Det finns alltså
inte tillräckligt kraftigt skrivna bestämmelser för
överträdelser i de koncessionsavtal som finns eller i
de regleringsbrev som har lämnats till de myndigheter
som med olika infallsvinklar ska övervaka den här
frågan.
En annan stor del som jag också hoppas att nä-
ringsministern ser till att vi får en ordentlig kun-
skapsbakgrund om är investeringen i modern utrust-
ning, att man alltså har kablar som är moderna och
fungerar och som faktiskt tål nedfallande träd på ett
helt annat sätt än de gamla kablar som nu hänger i
stora delar av landet. Det gäller också växlingsstatio-
ner m.m.
För att återgå till Vattenfall är det så att reinveste-
ringstakten i lokalnätverksamheten för det bolaget,
som ju näringsministern ändå har en viss insyn i och
inflytande över genom regleringsbrev osv., är 84 år.
Det skulle alltså ta 84 år innan man hade gått igenom
lokalnätverksamheten på ett sådant sätt att det skulle
uppfylla de krav som finns i dag. Det här är ju full-
ständigt absolut oacceptabelt.
Jag välkomnar alltså detta utredningsförslag. Jag
hoppas att vi får fram tuffa regler för hur man sköter
ledningsgator och tuffa regler som handlar om hur
man investerar i modern utrustning över hela landet
för att distributionen av el ska fungera på ett vettigt
sätt.
Det är ju inte så, fru talman, att det inte finns
pengar i de här bolagen, därför att de går med mil-
jardvinster. T.ex. för Vattenfalls del skulle investe-
ringen i lokalnätverksamheten kunna betalas kontant
på mindre än ett år.

Anf. 6 LARS BJÖRKMAN (m):
Fru talman! Som jag tidigare sade är det positivt
med det anslag som näringsministern ger i den här
frågan. Det känns hoppfullt att kunna föra en fråga
framåt om inte mot en definitiv lösning så i varje fall
mot ett etappmål där förbättringar kan skönjas. Det är
ju ingen tillfällighet att det är glesbygdens människor
som i dessa avseenden drabbas hårdast. Där har vi en
brist på incitament.
Näringsministern nämnde att det inte får bli lön-
samt att inte underhålla. Jag tror faktiskt att det är det
som i dag avgör. Bristen på lönsamhet i vissa nät gör
att man självklart, med ekonomiska förtecken, väljer
att snabbare rätta till bristerna på de nät som levererar
stora kvantiteter ström. Där tickar ju avgifterna snab-
bare in till den kassa som man har för att driva sin
verksamhet.
Det är alltså klara ekonomiska bedömningar man
gör när man dels helt enkelt väljer bort att underhålla
de glesa näten, dels också i prioriteringen när skadan
väl har skett alltid lämnar de svagaste näten till sist.
Det är naturligtvis färre människor. Det är inte lika
många sysselsatta. Men framför allt är det inte lika
stor strömförbrukning som tappas av nätet. Följaktli-
gen är det inte lika ekonomiskt intressant. Det är där
jag menar att mina synpunkter skulle kunna användas
till att sätta en press på företagen så att de inte bara
kan strunta i det här. Oavsett om man tappar av ener-
gi eller inte ur nätet kostar det nätägaren pengar att
inte tillhandahålla den kontrakterade strömmen gen-
temot sin kund.
Det är ju väldigt lätt när man tittar bakåt att säga
att det här är en effekt av avregleringen. Jag tror att
jag personligen inte kan hänvisa till det. Jag menar att
det här är något som egentligen alltid har funnits, men
vi ser det mycket tydligare i dag. Därför är det viktigt
att vi nu tar itu med det. I de företagens åtaganden
som koncessionsrättigheterna innebär ska det tydligt
skrivas in att det inte bara gäller rättigheter att lever-
era ström. Det är också en skyldighet som man har att
klara det här.
Näringsministern nämnde att man i dag etablerar
samarbeten och den vägen vidtar åtgärder snabbare.
Javisst, jag tycker att man ska klara alla tänkbara
varianter av både samarbete och andra lösningar för
att snabbt åtgärda de brister som finns. Men det måste
också finnas andra drivkrafter.
Som ytterligare belysning av ett exempel som jag
tidigare nämnde kan jag bara konstatera att i grann-
tätorten, som har en lokalt, regionalt, etablerad elleve-
rantör, hade man inte ens bråkdelen av de här av-
brotten. Det fanns ett incitament - inte i kronor i ören.
Det fanns ett incitament på så sätt att man känner sitt
ansvar på det lokala planet. Man känner elkonsu-
menterna. Man vet att det frestar på de här relationer-
na att inte upprätthålla sitt avtal. Därför måste man
klara det här. Man gör det både genom att vara bättre
förberedd och, framför allt, genom att vara snabbare
på att klara ut problemet när det verkligen föreligger.
Jag ser med tillfredsställelse fram emot de lös-
ningar som ministern kommer att presentera.

Anf. 7 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Får jag ändå börja med att säga att ser
vi det i stort, och det är inte lätt att göra när man
drabbas, är Sverige nog ett av de verkligt ledande
länderna när det gäller att ha väldigt lite strömavbrott
- trots att vi har klimatförhållanden som inte är det
bästa. Vi har alltså ett bra elnät generellt sett och sett
vid en jämförelse internationellt.
Vi har också, som kammaren känner till, en el-
nätsutredning. Den har lagt fram förslag om särskilda
regler för elkvalitet, dvs. att man ska ha en viss kva-
litet. Det här ska man kunna erbjuda, och då ska det
hålla den här kvaliteten. Det ska vara elsäkerhet, och
man ska kunna veta att man får sin ström. Vi räknar
med att lägga fram en proposition om det här och om
en massa annat som det berör hösten 2001.
Den här elnätsutredningen jobbar också med ett
förslag till tvångsförvaltning som liknar den lagstift-
ning som finns när det gäller fastigheter. Är det så att
ägaren missköter detta på ett sätt som är oacceptabelt
ska man alltså kunna tvångsförvalta. Svenska kraftnät
eller vem det är ska då kunna ta över och säga: Nu
förvaltar vi det här, för ni sköter det illa.
Sedan tror jag att det är väldigt viktigt, det har ju
visat sig de här vintrarna, att just ha en lokal förank-
ring så att man känner ett lokalt ansvar. Det är oerhört
viktigt. Det har också visat sig att det är viktigt med
informationen. Vattenfalls största brist tror jag var att
de inte klarade sin information. Kunden vet då inte
vad som händer; om man får ström etc.
En tredje fråga som jag ändå tror att man måste
våga diskutera i det här sammanhanget gäller dem
som ansvarar för djurhållning. En del av dem måste
kanske bygga upp egna reservkraftverk. Det händer
saker, force majeure och annat, som vi inte riktigt rår
på med den teknik vi har även om vi investerar
mycket. Där är det nog så att man måste ställa krav på
att vissa på grund av att de t.ex. har ansvar för djur-
hållning har reservkraftverk. Det är oftast inga större
kostnader för detta.
Får jag sedan säga något om avregleringen. Jag
gör bedömningen att avregleringen har varit oerhört
viktig för konsumenterna. Den har dragit ned priserna
kraftigt. Vi har fått en i stort sett sund konkurrens.
Men elnätsverksamheten bedrivs som monopol. Den
är inte konkurrensutsatt. Man kan därför inte säga att
avregleringen av elmarknaden är orsaken till proble-
met med strömavbrott. Enligt ellagen ska nätverk-
samhet inte bedrivas i samma företag, som jag sade
tidigare, som elhandel och produktion av el. Verk-
samheten får dock, som jag sade, finnas i samma
koncern.
Som jag också sade tidigare tror jag att vad som
har inträffat helt enkelt är att man har gjort lite för
tuffa rationaliseringar. Det erkänner man. När jag
träffar nätbolagen säger de detta själva. För att hålla
nere kostnaderna och få bra resultat har man helt
enkelt skrapat lite för mycket på just beredskapsorga-
nisationen.
Sist skulle jag vilja säga om Vattenfall, som togs
upp här, att de nu har speedat upp sina investeringar
när det gäller nätverksamheten. Jag förutsätter att de
kommer att sköta det här minst lika bra som alla and-
ra aktörer.

Anf. 8 LENA EK (c):
Fru talman! Det är som sagt var väldigt bra med
den utredning som är tillsatt. Det är väldigt bra att
man höjer kraven på de bolag som har fått koncession
för nätverksamhet och elnäten. De har ju också ett
ansvar. Det är inte så att de inte tjänar pengar på den
här verksamheten. Det gör de ju - och ganska bra
också. Det innebär att de har ett särskilt ansvar i en
monopolställning. När de också plockar hem vinster
av detta tycker jag inte särskilt synd om bolagen.
Jag instämmer i ministerns bild av att det här har
skett besparingar på ett sätt som kanske inte varit
riktigt genomtänkt. Det visar sig vid situationer som
inte är betrakta som kriser från början, eftersom det är
ett normalt väderläge i Sverige vid den här årstiden,
men där det skapas kriser genom att det blir sådana
här långvariga strömavbrott för väldigt stora grupper.
Sedan kan man fundera över om det är enskilda
näringsidkare, kanske med dålig lönsamhet, långt ute
på landsbygden som ska ta ansvar för detta och som
alltså ska privatinvestera i egna elverk och reservag-
gregat. Det är möjligt att det i Stockholmsperspektiv
inte handlar om så mycket pengar. Men det rör sig i
alla fall om någonstans mellan 30 000 och 60 000
kronor för sådana här reservaggregat. Det är väldigt
mycket för ett litet familjejordbruk nere i Småland
t.ex.
Sedan är det väl så att ansvariga djurägare försö-
ker hitta organisationer och hjälpas åt med detta. Men
när avbrotten sträcker sig upp mot en vecka och tio
dagar går det inte. Det fungerar inte. Det fungerar inte
ens med reservkraftverk, för det driver inte runt alla
funktioner som behövs när man har djurhållning.
Avslutningsvis vill jag tacka näringsministern för
svaret. Jag tycker att det är mycket konstruktivt. Jag
ser verkligen fram emot ett tufft resultat från denna
utredning och därefter mycket tuffa krav på de här
bolagen från regeringens sida.

Anf. 9 LARS BJÖRKMAN (m):
Fru talman! Det gläder mig att näringsministern är
positiv till den avreglering som har genomförts. Det
är inte alltid som vi hälsas av de tillfredsställande
beskeden från regeringshåll när det gäller avregle-
ringen. Men jag tycker att näringsministern har en
poäng när han säger att avregleringen har gett förbru-
karna en vinst genom att vi har fått en konkurrens om
elenergin, och priset har definitivt krympt till förbru-
karnas glädje får vi hoppas.
Däremot har vi kvar resterna av det gamla mono-
polet, och det är just där som vi har problembilden,
inte bara genom svagheten att man inte har klarat sina
åtaganden när det gäller underhåll och leveranssäker-
het, utan många är liksom jag själv kritisk mot att vi
inte har någon prisspänst i avgifterna på nätsidan. Det
gör att jag här vågar påstå, ogrundat måste jag medge,
att det finns ett utrymme i de nätavgifter som vi i dag
betalar för att finansiera ett system som skapar de
incitament som jag tidigare har berört.
Jag är själv lantbrukare och delar ministerns upp-
fattning - i viss mån till skillnad från Lena Ek - att
om man har ansvar för djurhållning så måste man nog
vara beredd att satsa på den reservel som då och då
kommer att vara nödvändig även i framtiden med de
förbättringar som vi nu diskuterar. Priset för detta kan
naturligtvis alltid diskuteras. Men samarbete och
möjligheter att lösa dessa frågor både tekniskt och
ekonomiskt tror jag ändå måste prövas. Och det lig-
ger i ansvarstagandet att klara detta.
Fru talman! Jag instämmer i föregående talares
positiva beskrivning av det anslag som näringsminis-
tern har gjort, och jag upprepar vad jag tidigare sade,
att vi hoppas att frågan förs framåt i den anda som här
har beskrivits. Och därmed behöver vi inte återkom-
ma i denna fråga.

Anf. 10 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Den här typen av elavbrott hade vi
också före avregleringen. Men vi glömmer lätt det
som har varit. Vad som har skett under de senaste
åren är att vi har byggt ut elnätet väldigt kraftigt. Vi
har alltså en mycket större volym.
Jag vill också säga att all avreglering kräver regle-
ring i den meningen att varje medborgare oberoende
av om han eller hon är lönsam, oberoende av var han
eller hon bor måste ha rätt att få el. Därav följer att
avreglering kräver reglering på det sättet att där
marknaden inte vill erbjuda el på grund av att det inte
är lönsamt så måste vi också ha en reglering som gör
att alla får rätt till el och också att den har en hög
kvalitet. Det är ju det som är målet att kunna uppnå
med lag, med överenskommelser, med pengar etc.,
när det gäller att få en ordning så att vi slipper upple-
va detta en vinter till.
Sedan kan jag säga att Elnätsutredningen nu ser
över och har lämnat förslag om skärpta regler för
tillsyn av de s.k. tarifferna. Detta kommer också att
hamna i en proposition hösten 2001. Min tanke är att
kunna lägga fram en ganska omfattande proposition
om dessa frågor under hösten 2001, så får vi se hur
långt denna utredning kommer som jag tycker ska
vara klar till sommaren.

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Svar på interpellation 2000/01:213 om
framtiden för IUC

Anf. 11 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Maria Larsson har frågat om hur re-
geringen ser på framtiden för IUC.
IUC-verksamheten har visat sig vara ett efterfrå-
gat och kostnadseffektivt instrument för att stödja
småföretagsutveckling. Jag vill i detta sammanhang
erinra om de många positiva följdeffekter som IUC-
verksamheten genererat utanför de s.k. UPA-
uppdragen. Ett exempel på sådana följdverksamheter
är den omfattande utbildning som IUC-nätverken
skapat och som riktar sig direkt till småföretagen.
Regeringen har inte beslutat stoppa utbetalningar
av IUC-lån. Den beslutade förändringen är att den
nya myndigheten för företagsutveckling övertar an-
svaret för att beställa tjänster inom ramen för det s.k.
UPA-uppdraget från IUC-nätverken. Detta framgår
av budgetpropositionen för år 2001.
Verket för näringslivsutveckling har fått i uppgift
att vara samordnare på nationell nivå av den statliga
upphandlingen av vissa verksamheter vid IUC. Myn-
digheten ska överta ansvaret för att beställa tjänster
inom ramen för det s. k. UPA-uppdraget från IUC-
nätverken och att det bör vara en uppgift även för
Verket för innovationssystem att medverka i finansie-
ringen. Vi betonar att den typ av underifrån och regi-
onalt initierad verksamhet som IUC representerar är
ett värdefullt inslag i näringspolitiken.
Verket för näringslivsutveckling och Almi Före-
tagspartner AB ska tillsammans med IUC-nätverken,
i samråd med andra aktörer lämna förslag på hur
verksamheten med IUC kan samordnas och utveck-
las. Redovisningen av detta arbete ska redovisas till
Näringsdepartementet senast den 31 mars och den 30
juni 2001. Det är inte fråga om en ny utredning av
IUC-verksamheten utan främst en översyn av sam-
ordningen mellan dessa organisationer.
I regleringsbrevet för Verket för näringslivsut-
veckling garanteras en finansiering av IUC:s s.k.
UPA-uppdrag från januari 2001, enligt följande:
De orter/nätverk som startade under år 2000 ga-
ranteras för 2001 totalbeloppet 30 miljoner kronor.
Detta garanterade belopp ska fördelas i proportion till
de av regeringen beviljade bidragen för år 2000.
Övriga IUC kommer under det halvår som över-
synen pågår att erhålla UPA-medel. Översynen är
viktig för att få en långsiktig lösning som kan innebä-
ra en bättre framförhållning för alla parter.
Det är viktigt att staten även framöver på olika
sätt kan stödja den verksamhet som IUC bedriver.
Det blir därför en viktig uppgift för den nya myndig-
heten att vidareutveckla IUC-verksamheten på de sätt
och villkor som regeringen banat väg för.

Anf. 12 MARIA LARSSON (kd):
Fru talman! Jag får tacka för svaret. Jag är inte
nöjd med det. Några frågor besvaras över huvud taget
inte. Och det är inte så konstigt, eftersom svaret så
när som på tre meningar är en kopia av svaret på en
skriftlig fråga av Lars Hjertén den 22 december. De
tre övriga frågorna i min interpellation har skyfflats åt
sidan. Jag tycker att det vittnar om nonchalans, makt-
fullkomlighet, ointresse och brist på respekt för de-
mokratin, och jag beklagar det.
Så till sakfrågan. Näringsministern lovprisar IUC,
åtminstone i ord. Och UPA-uppdraget ska fortsätta.
Den nya myndigheten för näringslivsutveckling ska
överta ansvaret. Men näringsministern, varför händer
då ingenting? Uppdraget formulerades enligt nä-
ringsministern i budgetpropositionen. Den nya myn-
digheten har ännu inte med ett ord hört av sig till
IUC-bolagen i landet, trots att man har haft vetskap
om detta i nästan fem månader. Visserligen har inte
myndigheten varit i gång så länge, men man måste ju
ha haft ett planeringsarbete. Det kommer inga upp-
drag. Det kommer inga pengar. Det går inte ens att få
ett besked. Är näringsministern informerad om att det
står alldeles still?
Jag går därefter över till utvärderingen. Trots att
dessa två tidigare utvärderingar entydigt visar mycket
positiva resultat kring IUC-bolagens verksamhet och
också kring UPA-uppdragen så avbryts uppdraget.
Verksamheten ska utvärderas eller, som ministern
säger, det ska ske en översyn av samordningen av
dessa organisationer. Vad är det för sorts samord-
ning? Vilka är organisationerna? En långsiktig lös-
ning för bättre framförhållning. Det låter ju vackert,
men i själva verket orsakar detta ett avbrott i en pågå-
ende kontinuerlig verksamhet.
Den här översynen ska delredovisas den 31 mars,
men den har ännu inte påbörjats. Inte ens en kallelse
till ett första sammanträde finns. Rosengrens ord blir
inte särskilt trovärdiga mot bakgrunden av dessa
fakta. Brist på handling motsäger orden. Hur ska det
kunna bli kvalitet i en sådan utredning?
De nystartade nätverken garanteras att sinsemel-
lan få fördela 30 miljoner för UPA-uppdrag. Minis-
tern säger att de övriga kommer att erhålla UPA-
medel. Jag tycker att det låter lovande. Vilka medel är
det fråga om? Hur mycket blir det, och var står det
något om dem? - i varje fall inte i budgetpropositio-
nen. När kommer de att utbetalas? Kommer de att
utbetalas redan i vår, innan översynen är klar, eller
först efter sommaren? Jag vill ha konkreta svar på
konkreta frågor.
Jag har tragglat den här frågan med ministern och
tidigare med Mona Sahlin därför att jag tycker att den
är så viktig. Jag har sett att det här finns en möjlighet
till en tillväxtfaktor där drivkraften kommer under-
ifrån, en ram som möjliggör för näringslivet att få del
av statligt stöd på ett sätt som för första gången i
historien verkar vara effektivt. Därför är jag angelä-
gen om att den här verksamheten ska fungera. Därför
är jag också angelägen om att få konkreta svar på
mina konkreta frågor.

Anf. 13 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Man möts här av stor ödmjukhet och
allmän tolerans från interpellanten - blir kallad ode-
mokratisk osv. Jag vill börja med att göra följande
fyra konstateranden.
För det första: Försöksverksamheten har upphört,
och UPA-uppdragen kommer framgent att upphand-
las av NUTEK. Staten gav en summa pengar, och
sedan skulle IUC:na klara sig själva. Det var tanken
bakom hela IUC-strukturen. Detta ska ses som ett
erkännande. Utan den inriktningen hade försöksverk-
samheten slutat med nedläggning. Det var ett projekt
som skulle drivas under en tid, och sedan skulle det
inte fortsätta, utan verksamheten skulle bära sina egna
kostnader.
För det andra: De IUC-grupper som bildades un-
der 2000 garanteras 30 miljoner för år 2001.
För det tredje: Jag kan i dag tillkännage att vi till
de redan tidigare bildade IUC:na för det första halv-
året i år kommer att upphandla i storleksordningen ca
35 miljoner kronor.
För det fjärde: Samtalen mellan NUTEK, Almi
och IUC:n kommer att bidra till en långsiktig lösning
av finansiering för IUC:na. Jag ska återkomma till det
i mitt nästa inlägg. Jag hoppas nu kunna bemötas med
större ödmjukhet och förståelse. Det kanske 35 miljo-
ner är värda.

Anf. 14 MARIA LARSSON (kd):
Fru talman! Jag tackar för beskeden. Jag är myck-
et för ömsesidig respekt, och det är därför som jag
reagerar när jag får ett plagiat av ett svar på en tidiga-
re fråga. Jag tycker faktiskt att det är under ministerns
värdighet.
Vi har tidigare diskuterat att projektuppdraget om-
fattar tre år och varit överens om att tre år är en för-
hållandevis kort tid för att kunna generera en självbä-
rande verksamhet. Det tar tid innan ett projekt börjar
ge pengar tillbaka. Det var vi tämligen överens om
vid ett tidigare tillfälle.
Jag välkomnar att 35 miljoner ställs till förfogan-
de. Jag fick inte något svar på varifrån de kommer,
men de har väl vaskats fram på något sätt, och det är
bättre än ingenting, även om det är mindre än tidiga-
re. Det är knappast en utveckling utan snarare en
långsammare avveckling. Men det är välkommet att
pengar tagits fram och att de, om jag förstår saken
rätt, kommer att kunna utbetalas reguljärt under våren
innan översynen blivit klar. Låt mig bli ännu mer
konkret: När börjar det i så fall att ske?
Jag tycker att den här frågan är klumpigt hanterad.
Faktum är att företag redan har tröttnat och tappat
förtroende för samarbete i den här formen. Det finns
massor av produktidéer som ligger outnyttjade och
påbörjade projekt som har kommit av sig. Jag tycker
inte att svenskt näringsliv har råd med detta.
Kompetent personal inom nätverken har varslats.
Det är den sortens människor som inte sitter med
armarna i kors och väntar på att regeringens nya
myndighet ska komma till skott. Kompetent personal
söker sig självmant bort. Jag fick t.ex. just besked om
att en duktig vd vid ett av IUC-bolagen har fått ett
kanonarbete på ett större företag. Han tycker att det är
orimligt att försöka bygga upp ett nytt arbete med
samarbetspartner som beter sig så som departementet
och den nya myndigheten gör. Han kommer från
industrin och säger sig aldrig ha varit med om något
liknande förut.
Det är positivt att det kommer ett nytt UPA-
uppdrag. Jag menar att pengarna nu måste komma
fort. Annars riskerar vi att få en ny tung startsträcka.
Jag tycker att det hade varit väldigt behändigt om
ministern tydligt hade kunnat säga det här till IUC:na
redan i december, när osäkerheten spred sig, när alla
började ställa frågor och ingen fick några svar. Då
hade det varit rätt läge att ge svaret.

Anf. 15 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Än en gång: Det här var en försöks-
verksamhet. Alla visste vilken tid som gällde för den.
Det har aldrig varit meningen och jag har inte sagt att
staten ska finansiera denna verksamhet. Vi kan vara
överens om att det var en försöksverksamhet. Den här
försöksverksamheten skulle finansieras under de tre
åren, och sedan skulle IUC:na bära sig själva. Jag
menar därför att man inte kan skälla på staten eller på
någon myndighet i detta sammanhang.
Vi tänker under det första halvåret i år upphandla
för i storleksordningen 35 miljoner kronor.
När det sedan gäller samordningen och snabbut-
redningen ska följande frågor besvaras. Hur ska man
ta till vara lärdomar och kompetens från IUC-
projektet? Vilka förändringar får göras i villkorsav-
talet? Är det lämpligt att göra omviktningar inom
UPA, som står för uppsökande, produktutveckling
och avknoppning? Det har lagts ned väldigt mycket
pengar på uppsökande, och det är möjligt att man nu
ska lägga ned mycket mer pengar på A:et i UPA, dvs.
på avknoppning. Det gäller då att starta fler nya före-
tag.
Det tredje momentet är fördelat på industri och
upplevelse. Ska det fortsättningsvis vara så? Också
det är en fråga som måste ställas.
Vad kan verket upphandla av IUC-nätverket?
Även det är en fråga som måste ställas? Är verkets
uppdrag att höja IT-kompetensen i småföretagen
lämpligt?
Dessa frågor ska alltså ställas i snabbutredningen.
Att leda en sådan här verksamhet och - om jag nu får
ta i - att vara minister över en sådan här verksamhet
kräver bl.a. att man har en pregnans, dvs. att man
riktigt vet vad man gör när man utreder. Det är viktigt
att stanna upp innan man betalar ut pengar. Vi får på
andra ställen ofta kritik för att vi gör för mycket, och
det är viktigt att vi stannar upp och tänker efter hur vi
kan göra förbättringar.
Jag vill också ställa frågan: Hur kan NUTEK:s
IUC bättre använda befintliga såddlån, dvs. lån vid
tidig start av ett företag? Vi ska också titta på hur
IUC:na kan få tag i de pengarna på ett bättre sätt. Hur
kan vidare Almi:s IUC använda befintliga risklån? De
uppgår till oerhört stora belopp. Hur kan de bättre
användas för IUC:nas verksamhet?
Med detta har jag markerat att jag har en väldigt
stor tilltro till IUC:na. Jag tror att de har mycket stora
möjligheter och är ett av de bättre medlen för före-
tagsutveckling. Med dem knyter vi ihop branscher,
utbildning och forskning på ett sätt som vi tidigare
inte har kunnat göra. Men lite ödmjukhet i debatten
tror jag skulle vara på sin plats.

Anf. 16 MARIA LARSSON (kd):
Fru talman! Försöksverksamheten sträckte sig
över tre år. Det visste alla, men de signaler som har
gått ut i anslutning till att vi började närma oss slutet
på den treårsperioden och att antalet IUC:n hela tiden
har växt gjorde naturligtvis att alla trodde på ett för-
nyat uppdrag. Ingenting annat uttalades, och man höll
fortsatt kontakt. Också ministerns uttalanden kunde
tolkas i den riktningen.
Nu kommer det ett förnyat UPA-uppdrag också
till dem som redan har haft ett sådant i tre år. Jag
tycker att det hade varit väldigt mycket bättre om det
hade funnits en framförhållning hos regeringen, så att
man tidigt hade kunnat deklarera detta. Då hade det
avbrott som vi nu faktiskt har fått inte behövt bli
synligt.
Jag välkomnar att ministern här i dag har lämnat
ett besked. Jag tolkar det också så att vi som har drivit
frågan här i riksdagen liksom de andra som har fram-
fört kritik i den här frågan faktiskt har fått ministern
att till slut lyssna lite.
Det är inte bara jag som har framfört kritik i frå-
gan. Det har också kommit inifrån de egna leden. Jag
läste t.ex. ett brev och ett pressmeddelande från Gö-
ran Johnsson, Metalls ordförande och medlem i soci-
aldemokraternas partistyrelse. Där tar han upp precis
samma problematik som jag har aktualiserat i dag.
Han skriver: Att dra undan mattan för IUC-bolagen är
att kapitulera för det nya och återgå till den gamla
centralstyrda näringspolitiken.
Jag kan se en fara med att den myndighetsstruktur
som man har byggt upp med det nya verket för nä-
ringslivsutveckling faktiskt kan motverka det nya
som växer. Jag hoppas att de ska kunna växa sida vid
sida. Jag hoppas att översynen ska ge bra kunskap
och ett bra beslut, som också innehåller den långsik-
tighet som vi har saknat hittills.
Med det tackar jag för debatten och för klarläg-
gandet om att pengar finns att hämta. Det skulle vara
bra att som sista ord få ett datum, när det kan vara
möjligt att det börjar hända.

Anf. 17 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Som jag sade ska det göras upphand-
ling för ytterligare 35 miljoner under första halvåret.
Det vore nästan myndighetsutövning om jag talade
om exakt på dagen när det kan starta. Jag förutsätter
att det ska ske ganska snabbt.
Jag vidhåller att min historieskrivning är rätt i frå-
gan om IUC-bolagens vara eller icke vara. Det var en
försöksverksamhet. Jag har nyligen tagit över verk-
samheten och anser att IUC:erna har en viktig roll.
Det har jag också manifesterat med pengarna och en
snabbutredning. Jag är övertygad om att den nya
myndighetsstrukturen, med verket för företagsut-
veckling, kommer att hantera detta på ett utomor-
dentligt bra sätt.

Överläggningen var härmed avslutad

7 § Svar på interpellation 2000/01:216 om
Samhalls arbetsmiljöansvar

Anf. 18 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Carlinge Wisberg har frågat mig, dels
vilka åtgärder jag avser vidta för att statens avtal med
Samhall bättre uppfylls angående kravet på god ar-
betsmiljö, dels vilka initiativ jag avser vidta så att
statens avtal med Samhall förändras så att arbetsmil-
jökraven skärps.
På uppdrag av Metall m.fl. fackförbund har SCB
under förra hösten genomfört en arbetsmiljöunder-
sökning i Samhall. I undersökningen tillfrågades ca
1 000 fackanslutna anställda med arbetshandikapp,
varav ca 830 medlemmar i Metall. Svarsfrekvensen
var knappt 70 %.
Motsvarande undersökning har gjorts bland med-
lemmar inom Metalls övriga verksamhetsområden,
och en jämförelse har sedan gjorts med svaren i den
undersökning som gjorts i Samhall. Vid en genom-
gång av resultaten kan först konstateras att Samhall
på många punkter visar ett bättre resultat än Metalls
verksamhetsområden i övrigt. På några punkter är
emellertid Samhall sämre, vilket självklart inte är bra
och bör uppmärksammas.
Samhall bedriver i dag verksamhet på flera ar-
betsplatser som i stort kan jämföras med arbetsplatser
där Metalls övriga medlemmar arbetar. En viktig
förutsättning för Samhall är emellertid att ha en ar-
betsmiljö och arbetsförhållanden som är anpassade
till de anställdas mycket olika förutsättningar i fysiskt
och psykiskt avseende.
Samhalls medarbetare är personer med funktions-
hinder vilket för många kan innebära större känslig-
het för arbetsmiljörisker. Mot den bakgrunden be-
drivs ett omfattande och långsiktigt arbetsmiljöarbete
sedan en lång tid tillbaka i Samhall. En generell ar-
betsmiljöstandard som ställer högre krav på såväl den
psykologiska som den fysiska arbetsmiljön inom
Samhall jämfört med andra företag i samma bran-
scher har fastställts för koncernen. Den håller för
närvarande på att genomföras på samtliga arbetsplat-
ser. Dessutom har Samhall tagit fram särskilda ar-
betsmiljökrav för vissa branscher. Vidare har nyligen
beslutats om en minimistandard för koncernens före-
tagshälsovård som nu successivt införs. Detta ser jag
som viktiga förutsättningar för att just förbättra ar-
betsmiljön i Samhall.
Tilläggas kan också att Samhall, som ett led i ar-
betet med att förbättra personalutvecklingen, fr.o.m. i
år kommer att genomföra personalenkäter en gång
per år med de anställda. Svaren i enkäterna kommer
sedan att sammanställas med särskilda nyckeltal i
personalredovisningen. På detta sätt kommer både
arbetsmiljön och personalens trivsel att kunna följas
och, om så behövs, åtgärder vidtas.
Slutligen har jag erfarit att Samhall och represen-
tanter från berörda förbund redan har träffats och
inlett samtal om eventuella åtgärder i anledning av
SCB:s undersökning.
Jag kommer i fortsättningen noga följa resultaten
av de åtgärder som Samhall vidtagit och de samtal
som inletts. I avvaktan härpå är jag för närvarande
inte beredd att vidta några särskilda åtgärder.

Anf. 19 CARLINGE WISBERG (v):
Fru talman! Jag ska inte börja med att ifrågasätta
näringsministerns demokratiska trovärdighet. Jag är
alldeles övertygad om att näringsministern omfattas
av en genuin sådan.
Jag känner en stor tillfredsställelse över att nä-
ringsministern säger att han noga ska följa utveck-
lingen inom Samhall, även om han just nu inte är
beredd att vidta några särskilda åtgärder.
Samhalls primära arbetsuppgift har varit och är
fortfarande att så långt möjligt rehabilitera männi-
skor, så att de får en möjlighet att återgå till den re-
guljära arbetsmarknaden. Det innebär, menar jag, att
man kan ställa speciella krav på Samhall. Även om
arbetsmiljöfrågan naturligtvis är mycket viktig inom
alla sektorer i samhället leder ett resonemang som
bottnar i en jämförelse mellan Samhall och andra
verksamhetsområden, exempelvis Metall, fel, av den
enkla anledningen att Samhall ska arbeta rehabilite-
rande. Det innebär att kraven på företaget eller kon-
cernen måste vara betydligt högre.
Det är naturligtvis bra att de åtgärdsprogram som
här nämns börjat komma i gång, kanske just på grund
av den undersökning som gjordes, som jag också har
refererat till. Det finns också från fackligt håll en
tanke om att få till stånd ett konkret arbetsmiljöavtal
med koncernen. Jag tror dock inte att enbart parterna
kan stå för lösningen på alla de bekymmer som un-
dersökningen faktiskt pekar på. Även ägaren måste
ikläda sig ett ansvar i problemlösningen. Dessutom är
Samhalls uppdrag i stor utsträckning styrt via avtal
med arbetsgivaren, där det särskilt är betonat vikten
av en god arbetsmiljö.
Utöver de inkomster som koncernen får genom
olika typer av produktion, oftast legotillverkning,
finansieras koncernen genom de täckningsbidrag som
utbetalas i förhållande till anvisade platser. Detta
täckningsbidrag har under en följd av år minskat i
volym, med påföljd att effektivitetskravet i verksam-
heten har ökat. Samtidigt har ganska omfattande
personalnedskärningar genomförts av direktanställd
personal, vars arbetsuppgifter ofta bestått i frågeställ-
ningar som tangerar det område vi nu avhandlar,
nämligen arbetsmiljö och därmed också rehabilite-
ring.
Jag tror inte att utvecklingen har varit till gagn för
den arbetsuppgift vi som ägare faktiskt har givit kon-
cernen. Därför vore det värdefullt om ägaren, alltså
vi, parallellt med det arbete som parterna inom kon-
cernen utför, genomförde en utredning för att kartläg-
ga täckningsbidragets faktiska betydelse för koncer-
nens möjlighet att åstadkomma en bra arbetsmiljö och
därmed bra förutsättningar för ett rehabiliterande
arbete.
Jag tror att det är viktigt att vi tar oss an denna
fråga då jag också är övertygad om att Samhalls be-
tydelse kommer att öka i takt med att aktivitetsgaran-
tin börjat att fungera bättre. Det skulle vara intressant
att höra om näringsministern delar den analysen.

Anf. 20 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Jag vill börja med att göra konstate-
randet att jag tycker att man ska ställa större krav på
Samhall vad gäller arbetsmiljön. Det är självklart. Det
gör man också.
Samhall har tuffare krav på buller i jämförelse
med Arbetsmiljöverkets föreskrifter. Det är hårdare
krav vad gäller lyft än vad Arbetsmiljöverkets före-
skrifter säger, och det är hårdare krav vad gäller luft-
föroreningshalter än enligt Arbetsmiljöverkets före-
skrifter. Det innebär att det program som man har
ställt upp ställer mycket hårdare krav än vad man
generellt ställer på arbetsmarknaden. Så ska det vara.
Det lär ta sin tid innan man hinner införliva allt
detta, och det kommer nog att föras diskussioner. Det
har att göra med att Samhall branschmässigt och
geografiskt bedriver en mycket spridd verksamhet.
Det är ca 800 arbetsplatser spridda över landet i olika
branscher från tjänsteföretag till olika varuproduce-
rande företag. Man får ha en viss respekt för det.
Mot bakgrund av den information jag har fått och
de program om arbetsmiljön som vi har gått igenom
på Näringsdepartementet kan jag konstatera att man
ställer avsevärt större krav än vad som görs annars,
och det är riktigt att man gör det. Människor ska
rehabiliteras inom Samhall. De ska gå från den typen
av mer sluten arbetsplats till den öppna arbetsmark-
naden.
Jag tycker att Samhall är någonting vi ska vara
stolta över. Det är internationellt sett en unik verk-
samhet som hanterar den här typen av frågor på ett
utomordentligt bra sätt. Vi får heller inte glömma att
det inte är självbärande. Staten tillskjuter ungefär 4,2
miljarder per år.
Det är balansen mellan detta som gör att vi ändå
kan bära upp en bra verksamhet, ha en bra rehabilite-
ring och tillse att så många som möjligt sedan kom-
mer ut på den öppna arbetsmarknaden.

Anf. 21 CARLINGE WISBERG (v):
Fru talman! I sak tror jag att näringsministern och
jag är överens om hur tagen ska tas. Men vi skiljer
oss åt på en punkt. Jag har följt Samhall under ett
antal år och har på olika sätt hållit mig ajour med dess
verksamhet. I min värld kan jag ändå skönja att det
ständigt ökande effektivitetskravet går ut över det
som Samhall är till för, den rehabiliterande verksam-
heten. Arbetsmiljöproblematiken och möjligheten till
en rehabiliterande verksamhet hänger ihop.
Det är naturligt att Samhall som koncern ska ligga
skyhögt över Arbetsmarknadsverkets föreskrifter. Det
vore bedrövligt om Samhall som koncern nöjde sig
med att befinna sig enbart snäppet över. Då skulle
man aldrig klara balansgången, om vi ska kalla det så,
att låta människor få en arbetsträning eller rehabilite-
ring på ett sådant sätt att de har möjlighet att över
huvud taget komma ut på den reguljära arbetsmark-
naden.

Anf. 22 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Jag vill återupprepa vad jag tidigare
sade. Generellt sett har Samhall en ganska bra ar-
betsmiljö, men det har visat sig att det finns brister.
Man tar nu fram ett arbetsmiljöprogram. Man ska på
område efter område ha starkare krav än enligt de
riktlinjer och förordningar som Arbetsmiljöverket
har. Det tycker jag är ett gott mål. Jag ska noga följa
att man följer det.

Överläggningen var härmed avslutad.

8 § Svar på interpellation 2000/01:219 om
tunnfilmsteknik

Anf. 23 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Per Lager har frågat mig vad jag av-
ser göra för att ge tunnfilmstekniken, som är en för-
nybar och strategiskt mycket viktig energiteknik,
möjligheter att utvecklas och industriellt produceras i
Sverige.
Låt mig först säga att jag delar Per Lagers syn på
verksamheten vid Ångström Solar Center. Verksam-
heten är av världsklass när det gäller solceller av
sådan tunnfilmsteknik som man arbetar med.
Det finns också stora möjligheter att solceller i
allmänhet och den här typen av tunnfilmsceller i
synnerhet kan komma att spela en viktig roll i framti-
dens energisystem. Det kommer även att finnas en
stor och växande internationell marknad för ny teknik
för att utnyttja förnybara energislag, en marknad som
kommer att omsätta mångmiljardbelopp varje år un-
der lång tid framöver. Här borde det alltså finnas
stora möjligheter för svensk forskning och svensk
industri.
Riksdagen beslutade i juni 1997 om ett program
för omställning och utveckling av energisystemet.
Programmets huvudinriktning är en kraftfull långsik-
tig satsning på forskning, utveckling och demonstra-
tion av ny energiteknik. Programmet fokuseras på
insatser för att minska kostnaderna för att utnyttja de
förnybara energislagen så att dessa blir ekonomiskt
bärkraftiga alternativ till kärnkraft och fossila bräns-
len.
Forskningsverksamheten vid Ångström Solar
Center ligger mycket väl i linje med dessa intentio-
ner. Som Per Lager nämner får verksamheten ett
omfattande stöd av Stiftelsen för miljöstrategisk
forskning (MISTRA) och av Statens energimyndighet
inom ramen för det energipolitiska programmet. Det
sammanlagda beviljade stödet uppgår till 150 miljo-
ner kronor.
Staten har ansvar för att skapa förutsättningar för
att näringslivet ska kunna genomföra de olika inves-
teringar som behövs för omställning och utveckling
av energisystemet. Ett viktigt led i detta är ett lång-
siktigt stöd till forskning, utveckling och demonstra-
tion. Stödet till Ångström Solar Center är ett bra ex-
empel på ett sådant stöd.
Näringslivet måste dock ha den avgörande rollen
när det gäller att identifiera de produkter och proces-
ser som kan bli lönsamma på marknaden och att ge-
nomföra nödvändiga investeringar. Ett nära och aktivt
samarbete mellan staten och näringslivet är en
grundläggande förutsättning för att de statliga insat-
serna för forskning och utveckling ska ge långsiktigt
uthålliga resultat.
Vägen från forskningsresultat till kommersiell
produkt kan vara ganska lång och resurskrävande.
Inom det energipolitiska programmet finns det därför
möjligheter att även främja mer marknadsnära insat-
ser. Exempel på sådana är pilot- och demonstra-
tionsverksamhet och industriell forskning och ut-
veckling inom ramar som definieras av EU:s regler
om statsstöd.
För att kunna stödja utvecklingen i mer mark-
nadsnära stadier krävs det dock att en industriell aktör
med tillräckliga resurser driver projektet. Som Per
Lager också konstaterar finns det ännu inte någon
aktör i Sverige som är beredd att arbeta för att för-
verkliga en kommersiell produktion av tunnfilmssol-
celler.
Statsministern inbjöd den 30 mars förra året före-
trädare för näringslivet till ett rundabordssamtal om
framtiden för svensk solenergi. Syftet var att diskute-
ra möjligheten att hitta en industriell plattform för att
kommersialisera forskningsresultaten från verksam-
heten vid Ångström Solar Center.
Jag har fått veta att det sedan dess pågår arbete
under ledning av Ångström Solar Center för att for-
mera en industriell gruppering som kan driva det
fortsatta utvecklingsarbetet. Jag har förstått att man
hyser goda förhoppningar om att detta ska lyckas, och
jag ser fram mot att få ta del av resultaten från dessa
diskussioner.
När frågan om näringslivets engagemang och fi-
nansiering kommit närmare sin lösning kan behovet
av ytterligare statligt stöd från exempelvis det energi-
politiska programmet prövas, t.ex. till fortsatt utveck-
lings-, demonstrations- och pilotverksamhet.

Anf. 24 PER LAGER (mp):
Fru talman! Detta är en fråga där vi tycks vara
oerhört överens, näringsministern. Vi ligger helt i
linje med varandra när det handlar om hur det skulle
kunna utvecklas vidare. Framför allt gäller det vikten
av solceller i framtiden. Jag tror att det är få som i
dag skulle förneka att just solceller är framtidens
energikälla.
Man har räknat ut att en tiondel av Sahara skulle
räcka för hela jordklotets behov av elektricitet om
man använde solceller. Det är en fascinerande fram-
tid.
Det som är lite olyckligt i dag är att just här i Sve-
rige så ligger forskningen långt fram, i framkanten,
men vi får inte i gång den industriella processen. Det
finns en knut och ett vakuum emellan. Ute i Europa
finns det kanske ett tiotal pilotprojekt, dvs. industriell
tillverkning av solceller.
Med tanke på att detta är framtidens energikälla,
och att vi bör satsa på att försöka behålla både pro-
duktionen och de gröna arbetstillfällen som det blir
fråga om här i Sverige så saknar jag det initiativ som
gör att saker och ting rullar fortare än vad de gör i
dag.
Näringsministern nämnde 150 miljoner i en sam-
manlagd satsning. Jag skulle gärna vilja ha reda på
hur tidsperspektivet ser ut, och vad de 150 miljonerna
kan innehålla. Jag är också införstådd med att man
har ett femårigt projekt på gång. Det är fråga om att
lyfta forskningen över till ett pilotprojekt som sedan i
sin tur kan tas över av den kommersiella produktio-
nen - näringslivet och marknaden.
Det gäller just detta steg med att få en industriell
process som visar sig fungera så att marknadskrafter-
na kan ta över. Då behövs kanske utvecklings- och
produktionsstöd - starka sådana. Det behövs kanske
ett investeringsstöd som direkt riktar sig till solcellse-
nergin. Man kan ha gröna fonder, och man kan jobba
som vi gör just nu, med grön skatteväxling, för att
driva på verksamheten. Man kan dra in det i den
offentliga upphandlingen och man kan skapa natio-
nella mål - det är väldigt viktigt.
Framför allt tror jag att man skulle kunna tillskapa
ett tillfälligt utvecklingsinstitut. Jag understryker
tillfälligt därför att de här instituten har en tendens att
vilja leva kvar utan att kanske ha uppdraget eller
uppgiften hela tiden. Meningen med ett tillfälligt
utvecklingsinstitut för solcellstillverkning är att det
skulle kunna hjälpa till att få i gång tillverkningen.
Jag kan se framför mig hur man från statens sida,
näringslivets sida och forskningens sida tillsammans
skapar just denna lite snabbare utveckling.
Här tycker jag att just näringsministern har en
uppgift i att driva på. Det är det som det handlar om.
Annars hamnar hela tillverkningen utomlands, och
det tror jag ingen av oss vill.

Anf. 25 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Jag vill börja med att säga det som
jag sade i mitt interpellationssvar: Det pågår en dis-
kussion om solarsystemet och den forskning som sker
där. Som jag också sade så kallade statsministern till
ett möte, där jag själv deltog, med näringslivet som
har ett intresse för detta. Nu pågår en diskussion, och
jag är ganska hoppfull när det gäller att vi ska landa
framöver så att det innebär att vi får en industriell
produktion. Hur mycket stöd som kommer att ges
från staten får vi diskutera, men själva planen och
upplägget av projektet gällde det här. Därför får vi
avvakta det innan vi nu drar i väg med någonting
annat.
Det är perioden 1996-2004 som de här 150 miljo-
ner kronorna gäller. Det energipolitiska programmet
innehåller en mängd olika typer av stöd, från stöd till
forskning på universitet och högskolor till stöd till
pilot- och demonstrationsinsatser. Dessa instrument
gör det möjligt för staten att stödja de flesta utveck-
lingsfaser för ny energiteknik - från grundläggande
energiforskning till demonstration i fullskaleanlägg-
ningar. Jag är därför övertygad om att det finns goda
möjligheter att pröva frågan om stöd till industriella
utvecklingsfaser inom t.ex. det energipolitiska pro-
grammet. Det är själva poängen. De stödformer och
villkor som där står till buds är väl avpassade för att
kunna främja denna typ av arbete.
Än en gång: Vi får avvakta och se vad som händer
nu. Det kanske inte tar så lång tid innan man kan
presentera något och säga hur man skulle vilja gå från
forskning och föra över det hela till ett pilotprojekt,
dvs. någon form av industriell produktion. Det är där
vi ska landa.
Det tyska system som har nämnts för solceller be-
står också av flera delar. I dag är ersättningen per
kilowattimme nära 4 kr och 50 öre. Det ska jämföras
med ungefär 20 öre för kilowattimmar på elsidan.
Jämför man med vindkraften ser man att solceller
skulle kosta tio gånger mer. Men poängen - och det
är också Lagers poäng om jag har förstått det rätt - är
att vi har nått väldigt långt med tekniken. Vi kan
tillverka detta, och vi kan sälja det som en miljötek-
nik över hela världen. Där har vi stora förutsättningar.
Nu har vi kopplat ihop tekniken med dem som kan ha
ett industriellt intresse i detta. Den diskussionen pågår
nu.

Anf. 26 PER LAGER (mp):
Fru talman! Tack, näringsministern! Tekniken är
framtagen och tekniken finns här i Sverige just nu.
Vad man behöver är att få i gång en industriell pro-
cess och att få ut den på marknaden. Det är där knu-
ten sitter. Men nu finns det ett samarbete om detta.
För många är kanske tunnfilmsteknik ett okänt
begrepp. För er som inte känner till tekniken vill jag
säga att i stället för att använda kiselplattor som man
lägger på en skiva och kopplar ihop så förångar man
olika metaller på en glasskiva med ett grundskikt. Jag
ska inte nämna alla beteckningarna; molybden och
sådant som man använder, men när man förångar
detta så sker det på ett förenklat sätt, och det är så
billigt att göra det bara man får lite industri i det.
Kiseln är fortfarande oerhört dyr. Får man i gång
tunnfilmstekniken är den därför prismässigt helt
överlägsen kiseln. Det kan vara kristallinkisel, amorft
osv. Det viktiga är att den nya tekniken, den svenska
s.k. CIGS-tekniken, är så oerhört intressant.
Vad jag är rädd för är att den process som är i
gång nu och som är vällovlig på alla sätt går lite för
långsamt. Det kan innebära att man kör i gång ute i
Europa med detta. Det kan väl vara bra i och för sig,
men har vi tekniken, kunskapen, forskningen och
alltihop här hemma så finns det all anledning att köra
på lite fortare. Här har vi någonting att vara oerhört
stolta över och någonting som framför allt också har
en framtid för sig. Därför menar jag att det tillfälliga
utvecklingsinstitut som jag nämnde är en teknik för
att driva på en utveckling. Det kan hända att det sam-
arbete som pågår just nu kommer att gå tillräckligt
fort så att vi inte blir av med hela tillverkningen. Men
det ligger så nära till hands att det faktiskt håller på
att bli så, och då tycker jag att det skulle vara hemskt
synd om vi inte har gjort tillräckligt mycket.

Anf. 27 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Jag delar uppfattningen att det är
bråttom. Vi har nu tagit ett initiativ där vi har kopplat
ihop kunskapen och forskningen med industrin - med
flera av de stora och ledande industriföretagen i Sve-
rige. De jobbar nu ihop. Jag har ingen annan infor-
mation än att detta löper efter de bedömningar som
gjordes när vi träffades, dvs. att man ville engagera
sig och att man insåg att det fanns stora industriella
möjligheter och en exportprodukt med utgångspunkt i
den teknik som har ett stort värde för både Sverige
och inte minst dessa stora företag.
Jag är faktiskt ganska lugnad av detta. Vi får av-
vakta det. Sedan får vi se vilka ytterligare åtgärder vi
behöver vidta. Vi är överens, herr Lager.

Anf. 28 PER LAGER (mp):
Fru talman! Vi är överens. Det är roligt att kunna
vara överens också i en interpellationsdebatt. Vi talar
kanske bara om olika hastigheter på utvecklingen. Vi
är också överens om att den bör gå fort, men jag vill
kanske driva på ännu mer än vad ministern vill med
tanke på att, som jag sade tidigare, produktionen kan
gå oss ur händerna.
Att skapa en sådan här pilotfabrik är ju ett stort
projekt. Det kostar mycket pengar. 150 miljoner är
avsatta för solcellsteknik under åren 1996 till 2004.
Det är en åttaårsperiod. Frågan är: Var finns det
pengar i beredskap för just en satsning på ett sådant
här gemensamt projekt med näringslivet? Vi hanterar
ju ibland oerhört stora summor, och ibland hanterar vi
små summor. Jag undrar vad näringsministern är
beredd att satsa på en sådan här anläggning i framti-
den.

Anf. 29 Näringsminister BJÖRN ROSEN-
GREN (s):
Fru talman! Vi startade det här projektet där vi
kopplade ihop tekniken med näringslivet den 30 mars
förra året. Det har inte gått så lång tid. Enligt de in-
formationer jag fått har det ändå speedat på ganska
bra. Vi måste avvakta hur näringslivet vill gå in i
detta med utgångspunkt från de diskussioner som
förs.
Pengarna ligger inom programmet. Vi har rätt
mycket pengar inom programmet när det gäller för-
nybara bränslen etc. Vi får titta på det, men först får
man föra en diskussion och se hur näringslivet tar upp
detta. Än en gång: Den information jag har fått visar
att det åtminstone hittills är ganska positivt.

Överläggningen var härmed avslutad.

9 § Svar på interpellation 2000/01:127 om ele-
vers rätt till kunskap

Anf. 30 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Sofia Jonsson har frågat vad jag avser
att göra för att garantera alla elever en likvärdig rätt
till kunskap och hur jag vill arbeta för att införa indi-
viduella studieplaner.
Sofia Jonsson tar i sin interpellation upp det som
är kärnan i skolans uppdrag, nämligen att alla elever
ska få den kunskap de behöver för att vara rustade för
framtiden och för att kunna leva ett rikt socialt och
kulturellt liv. Alla reformer och åtgärder som rege-
ringen föreslagit och genomfört sedan jag blev skol-
minister har också haft det syftet.
Läro- och kursplanerna innehåller de mål som
eleverna ska uppnå övergripande och i olika ämnen.
Med den ansvarsfördelning som råder på skolområdet
är det kommunerna som har ansvaret för den konkreta
utformningen av skolans pedagogiska verksamhet,
uppföljning och utvärdering av resultaten och åtgär-
der för att komma till rätta med brister. Hur sedan
undervisningen läggs upp för grupper av elever eller
enskilda elever är en gemensam fråga främst för lära-
re, skolledning och elever. I skolans ansvar ingår
också att identifiera de elever som behöver stöd i sitt
skolarbete för att nå målen och föreslå hur detta stöd
ska utformas.
I många skolor arbetar man redan i dag med nå-
gon form av individuell studieplanering för elever
som är i behov av stöd. Denna individuella studieplan
kan vara en del av ett åtgärdsprogram som också har
andra inslag än studieplanering.
Liksom Sofia Jonsson anser jag dock att skolan
har ansvar för att alla elever får en individuellt anpas-
sad undervisning och att studieutvecklingen för alla
barn och ungdomar planeras noga och följs genom
hela skoltiden. Särskilt viktigt är detta vid olika över-
gångar inom utbildningssystemet. Kravet på skolans
ansvar för elevernas individuella studieplanering kan
därför behöva tydliggöras.
Expertgruppen för ökad måluppfyllelse och elever
i behov av särskilt stöd, som leds av riksdagsleda-
moten Agneta Lundberg, har bl.a. diskuterat frågan
om reglerna behöver skärpas eller om det skulle vara
effektivare att satsa på stimulans och handledning till
skolorna. Gruppen har studerat utvecklingen i ett
antal kommuner och funnit att man på många håll
redan har skrivit in i skolplanen att alla elever ska ha
en individuell studieplanering. I det praktiska genom-
förandet har däremot kommuner och skolor inte
kommit särskilt långt.
Expertgruppen har dessutom tittat på individuell
studieplanering i samband med övergång i utbild-
ningen. Slutrapporten från expertgruppen överlämnas
i maj och kommer att utgöra ett värdefullt underlag
för mina överväganden om behovet av regeländring-
ar.
Jag vet också att Skollagskommittén har haft frå-
gan om åtgärdsprogram och individuella studieplaner
uppe till diskussion. Även Utredningen om vägled-
ningen i skolväsendet, som har till uppdrag att kart-
lägga och analysera individens behov av vägledning,
kan säkert bidra med underlag.
I försöksverksamheten med utbildning utan
timplan i grundskolan, där försöksskolorna inte är
bundna av den nationella timplanens indelning i tid
per ämne och ämnesgrupp, kommer skolorna att be-
höva utveckla formerna för dokumentation av elever-
nas studieplanering och uppföljning. I de skolor som
deltar arbetar de flesta med olika typer av individuell
studieplanering och skriftlig dokumentation. Över
800 skolor ingår i försöket, och Timplanedelegatio-
nen har ett ansvar för att värdefulla erfarenheter
sprids till alla kommuner och skolor.
Ibland möter jag kritik mot att skolor och kom-
muner har krav på sig att producera alltför många
planer som tar stor energi att utforma och som sedan
ställs in i en hylla. Att göra en individuell studiepla-
nering är en process där eleven själv, föräldrar och
lärare i högsta grad kan vara delaktiga och samarbeta.
Beträffande gymnasieskolan finns bestämmelser i
gymnasieförordningen och i läroplanen för de frivilli-
ga skolformerna. Där anges bl.a. att det för varje elev
ska upprättas en individuell studieplan som ska inne-
hålla uppgifter om elevens studieväg och om de val
av kurser eleven gjort. Vidare framgår att utveck-
lingssamtalet ska genomföras med den individuella
studieplanen som grund.
Det finns många olika metoder att arbeta med in-
dividuell studieplanering. Av naturliga skäl arbetar
man annorlunda med de mindre barnen, t.ex. med
portfoliometoden eller planer i form av grafiska figu-
rer som ökar barnens möjligheter att förstå och delta i
planeringen.
Jag tror därför att man snarare ska tala om beho-
vet av en individuell studieplanering än om en indivi-
duell studieplan för att markera att en sådan plan ska
vara ett levande dokument med olika utformning och
detaljeringsgrad.
Sammanfattningsvis vill jag instämma med Sofia
Jonsson om att ansvaret för alla elevers individuella
studieplanering behöver göras tydligare. Jag avser
därför att återkomma i denna fråga. Jag vill dock
ytterligare överväga hur detta ska utformas bl.a. ge-
nom att inhämta synpunkter från de olika utredningar
och grupper som jag hänvisat till i mitt svar.

Anf. 31 SOFIA JONSSON (c):
Fru talman! Jag vill tacka för svaret som från
början var något mer knapphändigt än det jag fick
uppläst för mig här i dag.
Elevers rätt till kunskap är rubriken på den inter-
pellation jag har skrivit. Jag har börjat fundera på om
det finns en ideologisk skillnad när det gäller vad
elevers rätt till kunskap betyder. För mig och Center-
partiet handlar det om att forma en politik som låter
elever lära och växa utifrån varje individuell elevs
behov.
Jag har också en starkt tro på att varje elev kan
och vill lära bara man ges rätt förutsättningar. Det här
är vi inte alltid överens om i kammaren.
Precis som skolministern säger finns det väldigt
många goda exempel runtom i landet. Det finns sko-
lor som för många år sedan har tagit till sig detta och
arbetar på ett sätt som är oerhört bra för eleverna. Det
handlar om en individuell skola där varje elev får
förutsättningar utifrån sina behov.
Men det krävs ju mycket mer. Skolverket har ju
också visat att utbildningen inte är likvärdig runtom i
hela landet. Alla elever runtom i landet får inte en
likvärdig utbildning. Då måste snabba saker hända.
Det måste vara en tydlig styrning från oss, och fram-
för allt från skolministern. Jag tycker inte att den här
styrningen har varit tillräckligt tydlig.
Under 90-talet har man gått mot en målstyrning.
Det är oerhört bra. Det ska vi absolut inte släppa. Vi
ska inte in i minsta detalj visa hur skolorna ska arbe-
ta. Däremot ska vi ställa tydliga krav när det gäller
frågan om vilka mål vi sätter upp, hur vi vill att sko-
lorna ska arbeta och vilka mål man ska uppfylla.
Det här är en tvistefråga eftersom jag och Center-
partiet ser att vi måste ge starkare förutsättningar. Vi
måste vara tydligare i vår skolpolitik. Vi har gett flera
konkreta förslag på hur det här ska fungera. Men
tyvärr har vi inte riktigt fått bifall på alla förslag.
Tre saker har vi slagit fast. En är individens rätt
till kunskap, elevens rätt till kunskap. Det handlar inte
om den tid man går i skolan, utan om de kunskapsmål
man ska uppnå. Jag vill fråga ministern om hon anser
att det är kunskap och inte tid som ska gälla i skolan.
I sådana fall har vi en helt ny typ av svensk skola där
det inte är antalet år utan kunskapen som är det vikti-
gaste.
Det andra vi fokuserar på är de viktigaste kunska-
perna och på att man får individuella studieplaner för
varje elev. I dag fungerar det på vissa skolor, men
långt ifrån på alla. I vissa skolor har man också en
studieplan som är övergripande. Man har inte till-
räcklig uppföljning. Jag vill se ett tydligt besked från
skolministern. Är individuella studieplaner med allt
vad de ska innehålla något man ska besluta om här i
riksdagen - liksom om tidiga insatser för läs- och
skrivutveckling och om att det ska finnas tillräckligt
många lärare?
Det tredje tydliga beskedet vi har är att det ska va-
ra fortsatt makt för skolan och kommunerna. Vi ska
inte hålla på med pekpinnar och centralstyre genom
att pengar ska gå genom skolverk och annat. Vi ska i
stället ut i kommunerna och ge tydliga mål. Skolorna
och kommunerna ska själva få styra hur skolan ska
vara.
Så till förslaget om likvärdig utbildning. Jag vill
fråga skolministern vilka nya redskap - inte vilka
program och vilka förslag som nu roterar - skolmi-
nistern vill ta beslut om i riksdagen för att vi ska få en
likvärdig utbildning i hela landet.

Anf. 32 TALMANNEN:
Jag vill för klarhetens skull bekräfta att det skrift-
liga svar vi har är betydligt kortare än det som lästes
upp. Det är naturligtvis önskvärt att man från början
har det korrekta. Men som alltid är det det talade
ordet som gäller.

Anf. 33 ANDERS SJÖLUND (m):
Fru talman! Frågan om elevernas rätt till kunskap
är naturligtvis alltjämt relevant. Många goda exempel
finns ute i landet där eldsjälar till skolledare och lära-
re gör ett fantastiskt arbete för elevernas bästa med
goda resultat som följd.
De goda exemplen finner vi nästan alltid i skolor
där det finns ett tydligt pedagogiskt ledarskap, där
skolans pedagogiska metod omfattas av alla, där
kunskapen sätts främst, där kraven på elever och
personal är tydliga, där respekten för varandra och för
individers olikheter är tydlig.
Till detta kan man också säga att de ekonomiska
ramarna naturligtvis inte är oviktiga, men förhåll-
ningssättet är långt väsentligare och långt viktigare.
Tyvärr, fru talman, verkar de goda exemplen vara
betydligt färre än de dåliga exempel vi dagligen ser i
tidningarna. Vi kan läsa om våld, hot om våld, trakas-
serier och dåliga kunskaper. Jag menar att svensk
skola inte är så bra som den kunde vara. Vi kan be-
tydligt bättre.
Skolministerns svar i alla de debatter vi har fört
här i kammaren och på annat sätt går ut på att rege-
ringen - och det framgår också av svaret - har ge-
nomfört reformer och åtgärder som syftar till bättre
resultat. Men man måste fråga sig vilka reformer det
egentligen är som åsyftas. Ett annat svar brukar vara
att det är kommunerna som bär ansvaret för skolan
och att man ingenting kan göra från den här kamma-
ren. Ett tredje svar är att det nu kommer nya och
friska pengar som ska lösa alla de problem vi kan se
runt om i landet.
Fru talman! Jag tycker nog att detta är väldigt
tunt. Vi vill se bättre aktivitet på det här området.
Interpellationssvaret, även om det är något förändrat i
uppläst form, går, som skolministern säger, ut på att
vi behöver utveckla former för dokumentation av
elevernas studieplanering och utveckling. Kanske kan
t.o.m. lagstiftning på det här området bli aktuell.
Det låter intressant. Vi är tydligen överens om att
en uppföljning av elevernas resultat i skolan är nöd-
vändig, varför det faktiskt blir konstigt när skolmi-
nistern reagerar så starkt på kommuner och enskilda
skolor som själva vill utveckla metoder med uppfölj-
ning av elevernas resultat i förhållande till de upp-
ställda målen. Är detta, fru talman och skolministern,
verkligen ett problem? Är inte problemet precis det
motsatta, att skolor inte tillräckligt följer upp den
egna verksamheten?
Kan skolministern också förklara för mig och för
svenska folket var faran ligger i att enskilda skolor
vill dokumentera elevernas planering, studieutveck-
ling och resultat?
Är det inte hög tid, kort sagt, att fundera över sta-
tens roll i sammanhanget? Vi har en gemensam finan-
siering - det är alla överens om - av skolan. Men är
det inte skolans resultat, elevernas resultat i förhål-
lande till målen, som är det absolut viktigaste? Vem
som ska sköta detta måste vara av underordnad bety-
delse.
Jag frågar därför om skolministern anser att det
system som nu finns med ansvarsfördelning mellan
stat, kommun och i allmänhet skolhuvudmän och
Skolverkets roll är det absolut optimala för att vi ska
bli den kunskapsnation som vi alla strävar efter.

Anf. 34 ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Sofia Jonssons interpellation om allas
rätt till likvärdig kunskap i skolan är ju ett ständigt
aktuellt ämne och en mycket viktig fråga, inte minst
när vi ser hur många elever både i grundskolan och
gymnasieskolan som inte når upp till målen. Svaren
på frågan om hur man når bättre resultat i skolan och
hur man hjälper fler elever att nå målen kan ju vara
många. Det handlar om hur man arbetar.
Det som nämnts här om individuella studieplaner är
naturligtvis mycket viktigt.
Från Folkpartiets sida brukar vi säga att det som
helhet är dags att lyfta fram skolans kunskapsmål.
Skolan kan faktiskt inte lösa alla problem. Men sko-
lans bästa kompetens är att ge eleverna kunskaper.
Men för att kunna göra det är utvärderingen vik-
tig. Vi kan inte hjälpa alla de elever vi vill hjälpa och
göra rätt insatser om vi inte vet hur det står till i sko-
lan. Betygen är en viktig del i arbetet med att utvärde-
ra skolan.
Det betygssystem som infördes för ett antal år se-
dan med en tydlig gräns för betyget Godkänd har den
fördelen att det visar när skolan har misslyckats. Det
ger också en tydlig signal att en elev som inte når upp
till gränsen för godkänd behöver mer stöd, mer hjälp
och mer tid.
Tyvärr visar det sig att betyget inte sätts på lik-
värdigt sätt över hela landet. Vi hade en läs- och
skrivundersökning i Stockholm för något är sedan
som visade att en mycket stor del av de elever som
hade fått godkänt i grundskolan inte alls i verklighe-
ten levde upp till den nivån när man undersökte deras
uppsatser första året i gymnasiet. Skolverkets natio-
nella kvalitetsgranskning som har kommit i år visar
också att betygen sätts på olika grunder på olika håll i
landet. Vi har också sett statistik på att det är ganska
stora skillnader mellan resultaten av de nationella
proven och de betyg som sätts.
Slutsatsen man kommer till är att det är alltför
många elever som helt enkelt får ett betyg som inte i
verkligheten visar vilka kunskapsmål eleven har nått.
Den som drabbas av det är eleven eftersom eleven
blir bestulen på den rätt till stöd som han eller hon
har.
Att vi får ett likvärdigt och rättvist betygssystem
är för mig en mycket viktig del i arbetet för allas rätt
till likvärdiga kunskaper. Därför vore jag tacksam,
trots att det är många frågor, om skolministern också i
någon av sina repliker kunde svara på frågan:
Vilka åtgärder avser skolministern att vidta den när-
maste tiden för att vi ska få ett betygssystem som kan
användas som ett bra instrument för utvärdering i den
svenska skolan?

Anf. 35 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Först vill jag be om ursäkt för att det
har översänts fel handlingar. Det ska givetvis inte
vara på det sättet. Det man som interpellant får ska
vara korrekt. Jag kommer att eftersträva att det inte
kommer att ske fler gånger. Ursäkten är framförd.
Jag tänkte kommentera var och en av de punkter
som Sofia Jonsson lyfter fram.
Individens rätt till kunskap - det är givetvis sko-
lans främsta uppgift. Vi ska också se till att den ges
till alla elever. Från det perspektivet ska vi också utgå
från varje enskild elevs behov. Om skolan verkligen
ska lyckas med det tror jag att en förutsättning är att
vi hela tiden, från såväl statens som kommunernas
sida, ser till att det ges kompetensutveckling till all
personal som arbetar i skolan. Eftersom vi i dag vet
att elever har olika förmåga att ta emot kunskap och
vi behöver de olika metoderna måste utbildning av
lärare ske hela tiden, ständigt, i avsikt att hitta former
för kunskapsutveckling, men också för att få mer
kunskap om att elever är olika.
Frågan om den individuella studieplanen har lyfts
fram flera gånger av Sofia Jonsson. Jag kan förstå
otåligheten. Ser jag tillbaka till när vi började diskute-
ra detta kan jag i dag ändå säga att en sak som har
varit bra med att det har tagit tid är att vi har fått in en
mycket samlad bild av hur skolan fungerar på en lång
rad olika områden, alltifrån gymnasieskolan, där man
ska ha de här planerna, till hur man för övrigt hante-
rar elever och elevers medbestämmande.
Jag kommer att återkomma. Jag vet inte om det
blir i form av en förordning eller ett förslag till riks-
dagen. Men detta har jag tydligt sagt och det kommer
jag att stå för. Jag ser det som oerhört positivt att vi
verkligen går ytterligare ett steg i utvecklingen mot
att utgå från den enskilda eleven. Då gäller det verk-
ligen den enskilde. Som jag också underströk i mitt
svar får det inte bli gruppbeskrivningar.
Agneta Lundbergs grupp, som i sitt direktiv just
har fått uppdraget att titta närmare på hur detta har
använts, har hittat positiva exempel. Jag tycker att det
är väldigt viktig att jag får in resultatet från just den
gruppen, som ska bli färdig i maj. Arbetet har för-
längts en månad på grund av sjukdom. Men samtidigt
förhör vi oss givetvis nu om vad som pågår i den
gruppen. Jag vill få veta när jag i så fall kan komma
tillbaka med förslag om en förändring. Jag ser det
som mycket angeläget att göra den här markeringen.
Åtgärdsprogrammen finns redan. Dem har riksda-
gen fattat beslut om, och de är ju en del av detta. Men
den individuella studieplaneringen är något annat.
Jag tycker också att det är väldigt viktigt att be-
akta helheten, den totala tiden i skolan, från det man
kanske går in i en förskoleklass till dess man går ut
gymnasiet eller t.o.m. efter gymnasieskolan. Vissa
elever behöver antagligen den här planeringen för att
se när de kommer att nå de mål som andra har nått
när de gått ut gymnasieskolan. Vi vet att de eleverna
kommer att finnas. De kanske kommer från något
annat land eller något annat uppstår under tiden.
I den individuella studieplaneringen anser jag att
målbeskrivningen ska bli mycket tydlig när man
sätter delmålen för eleverna. Man har givetvis ett
slutmål, men man har också delmål så att man i detta
sätt att arbeta kan känna att man verkligen lyckas. I
det perspektivet kommer stadieövergångarna in, som
vi har kunnat se i rapporter från Skolverket, men där
också Agneta Lundbergs utredning har haft till upp-
gift att titta närmare på hur skolan hanterar detta i
dag. Här ber jag att få återkomma, men jag tror att
detta är ett område som vi måste bli bättre på.

Anf. 36 SOFIA JONSSON (c):
Fru talman! Det skolministern säger var intres-
sant. Jag tror i och för sig inte att individuella planer
för eleverna är det enda som gör att skolan kommer
att höjas upp runt om i landet. Det vill jag klarlägga.
Men det är ett redskap som gör att vi kan lyfta skolan
och framför allt lyfta eleverna var och en för sig, där
jag som elev kan se att de här förutsättningarna och
grunderna har jag, det här kan jag uppnå på några
veckor, en termin eller vad det nu kan vara. Tillsam-
mans med läraren och föräldrarna utformar man en
plan för hur eleven ska kunna uppnå de kunskapsmål
som är så oerhört viktiga.
Men grunden till allting är egentligen vad en elevs
rätt till kunskap betyder. Vad betyder den? Betyder
den att vi ska ge dem rätt att gå nio år i grundskolan?
Betyder den att de ska få vara med i en allmän för-
skola? Eller betyder den, skolministern, att varje elev
verkligen ska ha rätt att få kunskap? Betyder den
detta blir ju följdfrågan: Är det inom de nio åren vi
ska fullfölja detta eller kan jag som elev kräva att få
gå i grundskolan till dess jag har fått de här kun-
skapsmålen uppfyllda?
I Centerpartiet har vi i våra motioner anfört att det
är kunskapsmålen och inte antalet år som är det ab-
solut viktigaste. Då förlorar egentligen den nioåriga
grundskolan sin kraft. Det är kunskapen som är det
viktigaste och däromkring som man ska forma både
en lagstiftning och frågan om hur målen ska uppnås.
Jag vill fråga ministern: Vilket är det viktigaste?
Kan vi forma en skola där kunskapsmålen är det
viktigaste och inte tiden?
I det svar som jag fick på frågan om individuella
studieplaner och som jag har läst säger ministern att
det är bra att man kan sätta in sådana framför allt för
de elever som har behov av extra stöd. Jag tycker att
det ska gälla alla, vilket är oerhört viktigt. Det ska
gälla från första dagen man kommer till förskolan.
Ett annat problem är alla de diskussioner som
förs. Man har provverksamhet med att slopa timpla-
nen, med lokala skolstyrelser och även med individu-
ella studieplaner. Problemet är att många skolor redan
har kommit mycket längre: Men, det här har vi ju
redan hållit på med. Var finns direktiven?
Jag tycker att det är oerhört viktigt att ministern
och riksdagen sätter ned foten och säger: Det här ska
gälla nu. Det här är grundförutsättningarna för att alla
elever runt om i landet ska nå kunskap. I dag är det
inte så, tyvärr. Det är oerhört stor skillnad mellan
både hur skolorna arbetar och på vilket sätt man för-
söker nå upp till detta. Jag tror mycket väl att skolor-
na gör så gott man kan, men det finns också ett rop:
Visa oss en ledning! Vad är det som ska gälla för oss
på skolorna? Därför är det oerhört viktigt att vi visar:
Den här vägen vill vi gå. Den här vägen ska vi gå för
att eleverna ska få rätt till kunskap.

Anf. 37 ANDERS SJÖLUND (m):
Fru talman! Jag konstaterar att jag inte fick svar
på mina frågor. Men det kan jag kanske förstå, efter-
som det är många som intresserar sig för skolfrågan.
Jag vill ändå återkomma till det vi var inne på vid
det förra mötet. De individuella studieplanerna är
skolministern intresserad av att föra in i någon me-
ning. Då kommer man tillbaka till det jag ställde
frågan om, nämligen informationen till föräldrarna. I
det sammanhanget har skolministern varit ute i pres-
sen och ondgjort sig över de skolor och kommuner
som har tagit fasta på att det är viktigt att informera
föräldrarna om hur det går i skolan, hur man uppnår
resultaten. Det är precis det som vi alla här är intres-
serade av. Alltså blir min fråga: Vad är problemet
egentligen med kommuner och skolor som siktar på
att ge en relevant information om elevernas utveck-
ling och insatser i förhållande till de mål som är upp-
satta? Det är svårt att förstå att detta är ett problem, så
att säga.
Sedan vill jag också höra hur skolministern ser på
Skolverkets roll som granskare av den svenska sko-
lan. Är det inte dags nu, skolministern, att vi resone-
rar kring ett paradigmskifte även i den här frågan, så
att vi kan kosta på oss att lägga ned ansvaret för sko-
lan på en helt annan nivå, lära oss att ställa riktiga
krav och följa upp skolan på ett annat sätt än vi gör i
dag?

Anf. 38 ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Jo, det är naturligtvis mycket viktigt
att tiden blir flexibel i skolan och att vi accepterar att
olika elever behöver olika lång tid. Därför tycker
också vi folkpartister att barnen generellt ska börja i
grundskolan när de är sex år och sedan gå vidare till
gymnasieskolan när de har uppnått målen, kanske
efter nio eller tio år.
Men jag kan inte låta bli att återkomma till det jag
sade om betygen. Det kanske verkar lite tjatigt, men
betygen är faktiskt viktiga. De är viktiga som infor-
mation till eleven, de är viktiga som information till
föräldrarna och de är mycket viktiga som ett bevis på
hur skolan har lyckats eller misslyckats i sitt arbete.
Det är naturligtvis lite meningslöst att tala om alla
fina projekt om vi inte riktigt vet hur det står till i
skolan och inte vet att statistiken och siffrorna visar
rätt. Då vet man inte vad man talar om. Förra året fick
vi Skolverkets nationella kvalitetsgranskning som så
tydligt visar att betygen inte sätts på likvärdiga grun-
der, och jag upprepar min fråga en gång till till skol-
ministern: Tänker skolministern ta något initiativ för
att vi ska få en likvärdigare betygssättning, som sam-
tidigt innebär att man kan jobba på alla möjliga olika
sätt i skolan, men att vi vet vad vi talar om i utvärde-
ringen av betyg?

Anf. 39 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Sofia Jonsson ställde frågan om tiden
i förhållande till kunskapen. Om vi har en målstyrd
skola med tydliga kunskapsmål är det givetvis den
som ska följas. Det är därför som vi tog bort den
detaljerade timplan som hade funnits i tidigare läro-
planer och i stället ville visa på den samlade tiden
som finns till förfogande.
Med hjälp av försöksverksamheten vill vi ytterli-
gare poängtera och utveckla det som det egentligen
fattades beslut om i 1994 års läroplan, och då kom-
mer vi en bit på vägen. Vi ska ha en garanti för rät-
tigheten för eleverna att ha en, i detta fall, nioårig
grundskola. Den ser jag som oerhört viktigt.
Men i det andra perspektivet, om vi följer elevens
egen utveckling från förskolan och genom grundsko-
lan, kommer det givetvis att finnas elever som ibland
når målen tidigare än andra. Då är det återigen fråga
om helhetsbedömningen. Har man nått kunskapsmå-
len i de enskilda ämnena, har man kommit dit man
vill med sin egen utveckling som människa, alltså i
förmåga att vara tillsammans med andra - här ser jag
en stor möjlighet att utveckla den individuella studie-
planeringen - ska det gå att tidigare läsa det som
finns inom gymnasiet. Det ska vara en samverkan
mellan grundskolan och gymnasiet, likaväl som mel-
lan gymnasiet och högskolorna. Där är vi inte i dag.
Men vi måste ha den inriktningen. Det är oerhört
viktigt att betona de elever som i dag inte når de mål
som har satts upp, men samtidigt ge en möjlighet för
de elever som kanske ibland inte är så många men
som har kommit längre än andra.
En punkt som Sofia Jonsson tog upp, och som
andra har berört, är de elever som inte har nått de mål
vi har satt upp. Jag har tittat på statistiken för de ele-
ver som gick ut årskurs nio i våras. I t.ex. ämnet
svenska var det, i runda tusental, 94 000 elever som
fick ett betyg. Av de 94 000 var det 91 000 som var
godkända eller hade ett betyg som var högre än god-
känt. Det är alltså 3 000 av totalt 94 000 elever som
inte har nått godkändnivån.
I perspektivet 94 000 är det jättemånga elever.
3 000 elever är greppbart. Jag menar inte att jag är
tillfredsställd med att det finns 3 000 - förvisso inte.
Men jag menar att den uppgift vi har framför oss, dvs.
att se till att var och en av de 3 000 eleverna når de
mål vi har satt upp, är rimlig. Den ska skolan klara
av. Det rör sig inte om gigantiska tal. Det rör sig om
3 000 för många, men dock så många att vi kan klara
av det.
Jag ser satsningen på fler lärare i skolan som oer-
hört viktig i mötet. Jag ser den satsning som regering-
en gör, som Anders Sjölund efterlyste, på fler lärare
med specialkunskap i t.ex. specialpedagogik. Jag ser
en satsning på att fler lärare, även i de högre åldrarna,
har kunskap i dyslexi och kunskap i att möta elever
med invandrarbakgrund på ett bättre sätt. Nu håller vi
på med detta. Ingen hade varit gladare än jag om jag i
morgon hade kunnat säga att eleverna har nått resul-
taten. Jag kommer aldrig att gå in i den fällan - det
kan vara lätt att gå in i den. Jag vet att det för vissa
kommer att kräva lång tid. Å andra sidan har vi
mycket goda exempel på när skolan har fokuserat
arbetet, med stöd av de kommunala politikerna, och
man har häpnadsväckande fort sett till att eleverna har
nått de mål som vi har satt upp.
Det är viktigt att understryka att det inte är fråga
om några gigantiska tal. Vi kan greppa de elever som
i dag inte har nått målen.

Anf. 40 SOFIA JONSSON (c):
Fru talman! Visst är det så. Vi måste hjälpa alla
elever i skolan.
Vi måste ge eleverna lust att lära, lust till livet,
lust till nyfikenheten att fortsätta, ge varje elev en
självkänsla, att de kan någonting och har möjlighet
till en framtid. Det är det absolut viktigaste för skolan
att ge. Det ska vara en självkänsla som gör att jag
som elev känner att jag är värd någonting, jag kan
någonting och jag har framtiden framför mig.
Det går att sätta upp tal fram och tillbaka. 94 000
och 3 000 som inte har klarat detta. I det stora pers-
pektivet är det jättebra. Det är väldigt bra att så
många elever klarar sig. Men framför allt är det vik-
tigt att ändra på hela systemet. Det kortsiktiga är
också viktigt. Men vi måste se till frågan hur vi fram-
över kan se till att alla elever, så långt som möjligt,
får rätt till kunskaper och till känslan för det fortsatta
livet. Det är intressant att diskutera hur vi ska utforma
skolan långsiktigt med kunskapsmål osv.
Det är viktigt att börja tidigt. Det ska inte vara så,
som det har varit på flera ställen, att du sista året i
grundskolan får möjlighet att skriva ett prov för att se
om du får godkänt. Detta ska följa eleven från första
dagen eleven sätter sin fot i skolan.
Det var intressant att skolministern sade att det är
kunskapsmålen som ska gälla, inte tiden. Det kan bli
intressant att diskutera framöver. Hur ska vi då forma
skolan? Ska och kan den vara flexibel framöver? Hur
kan vi då ge förutsättningar för eleverna?

Anf. 41 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Skoldebatten kommer att fortsätta.
Det är viktigt att vi för den också i det perspektivet
som Sofia Jonsson gör, nämligen att hela tiden lyfta
den framåt för att se möjligheterna. Jag tror på det
beslut som riksdagen har fattat, t.ex. om allmän för-
skola redan från fyra års ålder. Ju tidigare vi möter
våra barn desto bättre.
Jag tror på de ekonomiska satsningar regeringen
har gjort. Det behövs mer personal. Det behövs mer
kompetens. Samtidigt handlar det hela tiden om de
enskildas attityder och tron på eleverna, som Sofia
Jonsson så väl beskriver. Har man den tron, har basen
också lagts. Med värderingar tillsammans med goda
kunskaper kommer vi att kunna föra våra elever vida-
re.
Sedan är det frågan om granskningen. Vi granskar
vår skola mer än något annat land. Det vet vi i dag i
de undersökningar vi gör. Frågan är hur vi går vidare
med våra granskningar, så att vi inte bara hamnar i en
sifferstatistik utan går bakom siffrorna. Det vill jag
exemplifiera genom just det viktiga ämnet svenska.
3 000 elever är på den nivån att vi kan se efter vem
var och en är och varför de inte nådde resultatet. Var
det så att de inte möttes av den kompetens de krävde
som elev redan i årskurs 1? Eller fungerade skolan
fram till klass 6 och någonting hände då? Därför är
det oerhört viktigt att kontakten mellan elev, förälder
och skola verkligen fungerar. Därför har Skolverket
på sin hemsida skrivit ut hur detta ska kunna utveck-
las. Det är dialogen, samtalet, som är det viktiga. Det
ska ske från första stund när du börjar årskurs 1.
Detta har också klart angivits i läroplanen, och det är
en skyldighet för skolan att fullfölja den.
Det är fråga om var eleven befinner sig, hur ele-
ven ser på det, hur föräldern ser på det, hur skolan ser
på det och vad nästa steg är. Nästa gång man möts
finns detta med.
Denna information ges vid utvecklingssamtalet,
och den kan dokumenteras genom att skriva ned vad
man har kommit fram till.

Överläggningen var härmed avslutad.

10 § Svar på interpellation 2000/01:159 om
praktiska moment i grundskolan

Anf. 42 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Yvonne Andersson har frågat vad jag
avser att vidta för åtgärder för att öka inslagen av
praktiska och tekniska moment i grundskolan.
Yvonne Andersson tar upp risken för en framtida
brist på människor med teknisk högskoleutbildning.
Jag tror också att barn som får möjligheter att arbeta
praktiskt med tekniska ting tidigt kan bli mer intresse-
rade av att syssla med teknik senare i livet. Detta är
också en bärande tanke i läroplanerna och kurspla-
nerna. De innehåller mål som ställer krav både på
praktiska och teoretiska inslag i verksamheten. Redan
i förskolan ingår praktiska och tekniska sysselsätt-
ningar naturligt i verksamheten.
Teknik är ett eget ämne i grundskolan med egen
kursplan. På många skolor pågår aktiviteter för att
särskilt intressera flickor för teknik. Staten har också
gett bidrag till sommarkurser i teknik för flickor.
Under ett antal år har också Statens skolverk på rege-
ringens uppdrag drivit det s.k. NOT-projektet, som
bl.a. syftat till ökad kompetens hos lärare i undervis-
ning i naturvetenskap och teknik.
I läro- och kursplaner föreskrivs inte ett visst ar-
betssätt. Det råder emellertid ingen tvekan om att ett
ämnesintegrerat och varierat arbetssätt med både
teoretiska och praktisk-tekniska inslag har starkt stöd
i pedagogisk forskning och praxis.
Den försöksverksamhet med utbildning utan
timplan i grundskolan som kommer att pågå t.o.m. år
2005 kommer att ge skolorna ännu bättre förutsätt-
ningar att arrangera inlärningssituationer med varie-
rande arbetsformer, eftersom försöksskolorna inte
kommer att vara bundna av den nationella timplanens
indelning i tid per ämne och ämnesgrupp. Timplane-
delegationen har dessutom i sina direktiv ett särskilt
ansvar för att följa utvecklingen av de praktisk-
estetiska ämnenas utveckling under försöksperioden.
Eftersom det behövs fler människor med god ut-
bildning inom de naturvetenskapliga och tekniska
områdena är det viktigt att skolans undervisning inom
dessa områden upplevs intressant och stimulerande av
skolan. Regeringen har under flera år vidtagit olika
åtgärder riktade mot både ungdomsskolan och hög-
skolan för att få fler elever att studera naturveten-
skapliga ämnen i gymnasieskolan och sedan vidare i
högskolan. Som en del av regeringens satsning har
nationella resurscentrum inrättats i fysik, kemi, teknik
och i matematik.
Alla resurscentrum har tillkommit på initiativ av
regeringen i samråd med enskilda engagerade ämnes-
företrädare vid universiteten. Det första nationella
resurscentrumet som inrättades gällde kemi. Någon
tid därefter startade det nationella resurscentrumet för
fysik. Resurscentrum för teknik föranleddes framför
allt av att ämnet teknik blev obligatoriskt och fick
egen kursplan i grundskolan. Resurscentrumen för
kemi, fysik och teknik har alla utvärderats av Skol-
verket och Högskoleverket och befunnits vara mycket
uppskattade och efterfrågade av landets grundskole-
och gymnasielärare.
Mot bakgrund av matematikämnets stora betydel-
se föreslog regeringen i budgetpropositionen för 1999
att Göteborgs universitet skulle anvisas medel för att
inrätta ett nationellt resurscentrum för matematik.
Centrumens huvuduppgift är att öka barns och
ungdomars intresse för naturvetenskap. Arbetet be-
drivs på nationell basis med en strävan att nå den
stora målgruppen av lärare och elever i grund- och
gymnasieskolan. Ett viktigt verktyg för ett nationellt
resurs- och utvecklingscentrum är kompetensutveck-
ling av lärare, bl.a. genom information om nya forsk-
ningsresultat och fortbildningslitteratur, studiedagar
och konferenser.
Uppdragets långsiktiga syfte är att öka rekryte-
ringen till naturvetenskaplig utbildning på gymnasie-
och högskolenivå. Centrumen har arbetat konkret
med detta mål genom att på nationell nivå medverka
till och stödja en förnyelse av undervisningen i natur-
vetenskapliga ämnen både i grundskolan och i gym-
nasieskolan. Speciellt har problemet rörande flickor-
nas intresse för dessa ämnen uppmärksammats.

Anf. 43 YVONNE ANDERSSON (kd):
Fru talman! Tack, skolministern, för svaret. Jag
kan påstå att jag inte är helt nöjd.
Det visar på en rad projekt som drivs och vad som
finns i kursplaner och annat. Men vad jag egentligen i
min interpellation lyfter fram är de praktiska moment
som faktiskt finns. Jag skriver att forskningen visar
att barn som praktiskt får arbeta med teknik senare i
livet blir mer intresserade också av de teoretiska kun-
skaperna. Vad avser ministern vidta för åtgärder för
att öka inslagen av praktiska och tekniska moment i
grundskolan?
Man kan säga att en rad projekt genomförs och
också att Timplanedelegationen har fått direktiv och i
uppgift att ta tag i detta. Men det är ett faktum att vi
har drivit en rad projekt ända sedan i mitten av 70-
talet. Sedan kom teknikämnet som nytt ämne i början
av 80-talet. Från början drevs många projekt också
med naturvetenskap och slöjd i en kombination för att
öka just antalet praktiska moment och förstärka
kopplingen till naturvetenskap. BUNT-projekten vid
Linköpings universitet var ett sådant försök. Vi vet att
det har gått vidare med en rad projekt. Projekten har
varit lovvärda i sig just där de har genomförts, men
de har inte alltid fått ökad spridning i skolans inre
arbete.
Vad jag pekar på är att det kanske är så att sam-
hällets brist på tekniker i själva verket är ett grund-
skoleproblem. Det handlar helt enkel om vilka kun-
skaper som värderas högst och vilka intressen som
grundläggs redan i barnaåren.
De satsningar som hittills gjorts är otillräckliga.
Det är vi överens om när vi ser vilka konsekvenserna
har blivit. På de tekniska högre utbildningarna kan
man inte alltid fylla platserna med intresserade. Vad
kan vi då göra för att öka tillförseln av tekniker till
utbildningarna och till näringslivet i stort?
Jag menar att vi har många exempel. Det finns
spirande intresse t.ex. för att spela piano, för att läsa i
skolan och för att spela fotboll, men man har förlorat
intresset på grund av att aktiviteterna har varit kom-
binerade med tvång och krav som har inneburit att det
enskilda barnet inte har fått utveckla sin kreativitet
och sin nyfikenhet, vilket är ett måste för att t.ex.
teknisk kunskap ska utvecklas.
Vad är det då jag vill åt i min interpellation? Jag
skulle vilja lyfta fram värderingen av dessa ämnen i
t.ex. betyg och omdömen. Varför värderar vi inte de
praktiska momenten högre? När ska ämnen som t.ex.
slöjd och bild värdesättas och betraktas som viktiga
ämnen i skolan? Det vill jag veta, och jag återkommer
till det. När lyfter vi fram förtrogenhetskunskapen,
som många gånger kommer först i en utvecklings-
och inlärningsprocess hos barnet och som kanske är
det som sedan föder motivation för faktainhämtning
och förståelse?

Anf. 44 ANDERS SJÖLUND (m):
Fru talman! Vi är helt överens om att det behövs
fler elever som intresserar sig för det naturvetenskap-
liga och tekniska området. Vi vet också att bristen på
naturvetare och tekniker är stor i landet och håller på
att bli ett problem. Högskoleplatserna, som sades här,
finner inte tillräckligt med sökande. Antalet som
söker sig till det naturvetenskapliga programmet på
gymnasiet ser också ut att minska detta år. Det här är
inte bra.
Vi kan eller ska naturligtvis inte kommendera nå-
gon att söka en viss inriktning eller utbildning. Det
fria valet är som bekant kanske den bästa garanten för
kvaliteten i utbildningen. Men vi har ändå ett ansvar
för att se till att förutsättningarna finns för att även
naturvetenskap finner sökande.
Det är viktigt därför att Sverige, om vi vill kvarstå
som en nation som vill skapa sitt välstånd på högtek-
nologiska frågor i alla deras former, måste komma till
rätta med underskottet på naturvetare.
Man kan fråga sig varför så få söker trots de an-
strängningar som görs och som också räknas upp i
interpellationssvaret. Är det inte så att ett intresse för
ett ämne hänger väldigt nära samman med hur lärarna
kan entusiasmera och stimulera till ett lärande i ett
ämne? Jag tror faktiskt det. När jag frågar min son,
som numera går på gymnasiet, svarar han entydigt att
det är på det sättet.
Jag menar att intresset för naturvetenskap och
teknik måste grundläggas tidigt i skolan, precis som
Yvonne Andersson var inne på. Och här tror jag fak-
tiskt att vi har problemet. Tyvärr har lärare i skolans
tidiga år ofta svaga kunskaper i ämnet och ett svagt
intresse för det och förmår därför inte att stimulera
tillräckligt för att det ska bli det intresse som behövs.
Det behövs naturligtvis också fortbildning, som
skolministern säger, men i grunden måste vi få kun-
niga och intresserade lärare för att bryta den onda
cirkeln. Det behövs också nytänkande och samarbete
med näringsliv och universitet som kan erbjuda den
kompetens och stimulans för lärare som behövs. Nä-
ringslivet inser det här problemet och att allt färre
söker sig till Na-utbildningar. Jag tror också att man
är intresserad av att hjälpa till. Vi behöver naturligtvis
rent allmänt stärka intresset för lärarutbildningen i
alla ämnesområden, men det gäller kanske framför
allt i det här avseendet. Och vi har en möjlighet att
låta näringslivet finnas med. Eftersom man själv inser
att det behövs fler kan man inte låta naturvetare bara
försvinna ut i näringslivet, utan de måste också ta
omvägen via lärarutbildningen.
Fru talman! Avslutningsvis frågar jag, med anled-
ning av det som jag nyss har sagt, om skolministern
kan tänka sig att bejaka fristående lärarutbildningar,
utöver dem som finns i dag, med examinationsrätt på
samma sätt som vi har i vårt nuvarande system. Tack!

Anf. 45 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Vi är alla överens om behovet av att
intressera våra barn och ungdomar för naturvetenskap
och teknik.
Vi kan titta på hur vi har lyckats. När det gäller
vägen för att man riktigt ska nå fram tror jag fortfa-
rande att det handlar om hur man blir bemött och om
hur man får svar på sina frågor.
Jag hade förmånen att i förra veckan få besöka
Umeå universitet. Där fick jag redovisat ett sätt som
man arbetar på inom det s.k. NOT-projektet. Forskare
inom kemiinstitutionen arbetar med de blivande för-
skollärarna på förskollärarutbildningen ute i försko-
lan. Där har man alltså ett starkt samarbete på forsk-
ningsnivå med förskolan. Man utgår från barns vanli-
ga frågor. Ett par exempel var: Varför är vattnet vitt i
ett glas och blått i en sjö, och vart tar snoret vägen när
det inte finns i näsan? Barn har frågor som man ska ta
på djupt allvar, vilket dessa forskare också gör. Via
olika sätt ska man kunna visa barn vidare.
Det finns ett annat projekt som pågår som heter
Naturvetenskap och teknik för alla. Kungliga Veten-
skapsakademien och Ingenjörsvetenskapsakademien
arbetar där också med barn i lägre åldrar. Barn är
nyfikna. När de ställer de här frågorna ler vi lite, men
vi ska ta dem på allvar. Och vi måste då också svara
oerhört kunskapsinriktat och professionellt, se att de
verkligen kan och tro på att de har förmågan att ta
emot den här kunskapen.
När det gäller kompetensutveckling vill jag ändå
säga att det är 71 miljoner kronor som har utgått
1999-2001 med inriktning på just lärare som arbetar
med naturvetenskap, teknik och miljö. Men det här är
inte riktat isolerat mot de här lärarna. Ett projekt som
nu kommer i gång handlar om teknik och musik i
samverkan. Yvonne Andersson var inne på att vi
skulle använda de estetiska ämnena när vi också pra-
tar om naturvetenskaplig utveckling och att se de här
kombinationerna. Vi har ju sedan tidigare de här
kurserna med slöjd i olika former och samverkan. De
finns även i dag, och det är många lärare som har gått
igenom dem, men vi är inte nöjda med resultatet. Vi
måste kunna bli bättre.
Men jag vill ändå understryka att jag tror att kun-
skapen måste bli större om vi ska lyckas. Man måste
också in med forskningen tidigare och möta barnen.
Forskningsresultaten måste dessutom kunna diskute-
ras, men de ska vara översatta till ett vardagsspråk så
att de blir tillgängliga för den enskilda individen.
Det här är de vägar som jag tror på. Det finns sä-
kert många andra vägar som vi också kan öppna för i
framtiden. De centrum som vi nu har arbetar på det
sätt som Yvonne Andersson efterlyser. De vill ju in
och titta på hur vi gör kunskapsmålen till praktiska
moment i vardagsundervisningen och hur vi översät-
ter detta till ett praktiskt hanterande. Deras utbildning
av lärarna går ut på att man ska göra den här över-
sättningen, så att det blir tydligt och klart och inte
känns för abstrakt för individerna.
Jag vet inte riktigt vad Yvonne Andersson är ute
efter när hon säger att vi måste bli bättre på det här.
Hur menar Yvonne Andersson att vi ska kunna kom-
ma fram om vi inte ger den här kunskapen till lärar-
na?

Anf. 46 YVONNE ANDERSSON (kd):
Fru talman! För att direkt svara på skolministerns
fråga kan jag säga att jag helt enkelt tror att det
handlar om en djupliggande attityd och värdering.
När det gäller naturvetenskapliga delar kan vi svara
på frågor. Då behövs det utbildning för lärarna. Då
behövs värderingen att man tar elevernas frågor på
allvar. Alla de här bitarna har funnits på massor av
studiedagar, i projekt osv. Men vi har inte den här
tilliten. Det är ofta tiden som begränsar eleverna när
det gäller att de ska få meka och helt enkelt lära ge-
nom att göra.
Vi har de fyra kunskapsformerna: fakta, färdighet,
förståelse och förtrogenhet. Men tyvärr dominerar
alltför ofta "fakta" och "förståelse", eftersom läraren
sätter in det i ett sammanhang. Men "färdigheten"
och "förtrogenheten", som i många fall kommer före
de andra kunskapsformerna, sätts åt sidan när det
gäller elevernas upplevelser.
Tyvärr är min erfarenhet från när jag tidigare har
arbetat och följt det här att alla lärare inte är entusi-
aster. Jag tror inte att de behöver vara det. Men jag
tror att de här projekten, t.ex. tillsammans med In-
genjörsvetenskapsakademien, därför har nått fram-
gångar som man annars inte hade nått förrän man
hade släppt in entusiaster. Möjligtvis skulle ett ökat
samarbete med samhället, där projekten skulle bli en
vardaglig del och där man arbetade med sin omvärld,
vara ett sätt att komma åt det här. Jag tror att ett annat
sätt handlar om värderingen i form av betygsättning
och omdöme när det gäller praktiska moment. Jag
skulle kunna ta upp många exempel från min egen
yrkeserfarenhet tidigare när jag har varit ute och tittat
på det här.
Jag vill också uppmärksamma att våra elever
många gånger tyvärr lever i en s.k. betygshysteri; det
vet vi. De vill ha goda betyg, och föräldrarna satsar
på att det ska bli goda betyg. Man har inte centrala
prov som på något vis granskar vad man har för
praktiska färdigheter. Och då åsidosätts lätt övningen
och de kunskaperna. I stället värderas det teoretiska.
Jag tror också att vi har gjort ett fel. Fortbild-
ningskurser och annat riktades, åtminstone i begyn-
nelsen, mot män som var lärare på lägre stadier. Erfa-
renheten var att kvinnorna många gånger klarade
undervisningen bättre även om de inte var fortbilda-
de, eftersom de hade praktiken i sitt vardagsarbete
hemma osv. Vad kan man säga? Det vore ju fjärran
för mig att säga att fortbildning inte har någon bety-
delse. Men ibland kan även vällovliga satsningar på
kompetensutveckling bli fel för att entusiasmen och
engagemanget saknas. Jag tror kanske att vi måste se
var eldsjälarna finns, som kan arbeta med kreativitet
på ett mer entusiastiskt sätt. Då tror jag att vi kan hitta
systemen och flexibiliteten, som ett svar på det här.
Det är möjligtvis en fråga som jag skulle vilja
ställa till vår skolminister: Finns det ett större intresse
för att skapa miljöer så att tekniken blir rolig och
spännande att lära av och där man i ökad utsträckning
får lära genom att göra?

Anf. 47 ANDERS SJÖLUND (m):
Fru talman! Jag såg också att skolministern hade
varit i min hemstad Umeå. Det gläder mig mycket att
vi får ett sådant prominent besök. Jag känner också
till det projekt som det hänvisas till. Dessutom hälsar
jag gärna skolministern välkommen till den friskola
som jag engagerade mig i i Umeå. Det är den enda
friskola i landet som samarbetar just med KVA när
det gäller NTA-projektet. Det är mycket spännande.
Jag kan berätta att personalen är mer än intresserad av
att arbeta med den här frågan. Det är mycket spän-
nande. Inte minst ser barnen fram emot det här på ett
alldeles utomordentligt sätt.
Men det som vi nyss pratade om handlade om ut-
bildning. Det är naturligtvis värdefullt att vi har ett
system för fortbildning bl.a. i takt med att omvärlden
förändras. Men jag talade också om utbildning, och
även nyutbildade lärare måste vara beredda att ta sig
an den svåra uppgiften att på ett didaktiskt korrekt
sätt undervisa i ämnena så att det blir intressant och
spännande för eleverna att lyssna och att på olika sätt
delta i arbetet. Även i tidiga år, från förskolan och
framåt, måste man ha ett förhållningssätt till naturve-
tenskap som upplevs som spännande.
Jag återkommer till min fråga hur skolministern
ser på tanken att tillåta att näringslivet och intressera-
de eldsjälar skapar - låt oss kalla det så - en lärarhög-
skola, en fristående lärarutbildning med sikte på att ta
sig an den svåra uppgiften att utbilda nya lärare med
fokus på naturvetenskap och teknik.

Anf. 48 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Vad gäller fristående lärarutbildning-
ar får jag be Anders Sjölund rikta sin fråga till Tho-
mas Östros, som har ansvar för våra lärarutbildningar.
Låt mig beröra den kompetensutveckling som
sker. Beträffande den minussida som finns vill jag
understryka att staten inte genomför enskilda projekt
för att stimulera utvecklingen i kemi- och fysikämne-
na. Man har inrättat sina centrum, och det ges en
miljon om året för en utveckling som ska bli beståen-
de, inte bara en tillfällig projektinriktning under en
kortare tid. Vi har våra centrum för att att upprätthålla
en kontinuitet.
Men vad kan vi konstatera när man gör sin utvär-
dering och uppföljning? Jo, att de som ställer upp får
ett bristande stöd från sina skolor. Dilemmat är att det
visserligen finns enskilda lärare med stor entusiasm
men att de ändå hoppar av. Det framgår bl.a. av den
uppföljning som Kemicentrum har gjort. När man
frågar varför de hoppat av från en kurs som kanske
bara omfattar 5 poäng blir svaret följande: Vi har
inget stöd från rektorn. Vi har inte fått någon kom-
pensation hemifrån för att vi ibland kanske behöver
mer tid för att kunna fullfölja de här studierna.
Jag ser det här som oerhört allvarligt. Ansvaret för
att vi ska få fler barn och ungdomar att utbilda sig
med den inriktning som vi har talat om ligger faktiskt
på oss allihop. Vi kan i riksdagen göra markeringar,
och vi kan från regeringen göra satsningar, men de
här lärarna måste få stöd från sin skolledning. I den
utvärdering och uppföljning som vi gör och i vår
dialog med Skolverket pekar vi givetvis på hur man
bemöter lärare som engagerar sig på ett enskilt områ-
de.
Jag vill också peka på den budget som riksdagen
tog beslut om före jul. Vi tittade där på kunskaps-
brister i svenska, matematik och engelska och beto-
nade att för att många av eleverna ska nå de mål som
är uppsatta går det inte att enbart arbeta med de här
ämnena separat. Att väva in detta i t.ex. de praktisk-
estetiska ämnena är kanske ett bättre sätt att möta
eleverna i fråga. Då har vi markerat mot just de elever
som är i behov av särskilt stöd, men jag tar för givet
att läraren när han på ett mer övergripande sätt tar in
det praktiska också arbetar för att stimulera alla ele-
ver. Här kommer arbetsformer, arbetssätt och meto-
der in. Regeringen gjorde i budgetpropositionen en
markering. För att nå resultaten krävs det också en
förändrad syn.
Det är inte riksdagens uppgift att tala om hur man
ska göra, men vi har ändå ibland ganska tydliga pek-
pinnar, och vi har via våra centrum gett möjligheter
till sådant arbete. Jag hoppas verkligen att rektorer
som har engagerade lärare ger dessa sitt stöd när de
kommer tillbaka, så att de fullföljer sina kurser och
inte hoppar av från dem.

Anf. 49 YVONNE ANDERSSON (kd):
Fru talman! Jag hade tänkt avsluta med fyra frå-
gor. Jag tänker tolka in vilka svar ministern har på de
här frågorna. Vi får se om jag gör en riktig tolkning.
Ska vi dra nytta av teknikintresserade människor i
undervisningen av barn och ungdomar? Jag tolkar in
ett positivt svar på detta, dvs. att vi har den inrikt-
ningen.
Ska vi skapa miljöer där det blir spännande och
roligt att lära sig om teknik? Också här tolkar jag in
en positiv inställning från skolministern.
När det gäller att arbeta med teknik får vi många
gånger från skolans håll höra att det kräver tid. Kan
jag också tolka in en positiv attityd till att man ute i
skolorna ska ha en flexibel tidsanvändning? Jag vill
annars få ett svar från skolministern på den frågan.
Man kan t.ex. genom omdömen i bild, slöjd och
praktiska moment visa att praktiskt arbete har ett
värde. Har skolministern tankar på att i olika skriv-
ningar tillåta någon typ av omdömen för att uppmärk-
samma och uppvärdera de praktiska momenten i
skolan? Det är min sista fråga. Med detta vill jag
tacka för svaret och för debatten.

Anf. 50 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Fru talman! Givetvis bör man göra en bedömning
av om en elev har nått de mål som är uppsatta. I bety-
gen måste alla de moment och och allt det arbete som
utförts värderas. Det handlar inte bara om de enskilda
proven, som man kanske genomgår skriftligt, utan det
gäller också hur man klarar ett laborativt arbetssätt,
hur man hanterar olika andra praktiska moment, hur
man redovisar osv. Givetvis ska alla sådana delar
finnas med. Uppmaningen går ut på att man ska vari-
era arbetssättet, så att elever kan uttrycka sig på olika
vis när de vill redovisa de mål som man strävar mot
och sedan kan uppnå. Om detta är vi fullständigt
överens.

Överläggningen var härmed avslutad.
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 16.26 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 18.00.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00.

11 § Svar på interpellation 2000/01:161 om
friskolor för vuxenutbildning

Anf. 51 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Herr talman! Yvonne Andersson har frågat mig
hur jag ställer mig till att det startas friskolor för vux-
enutbildning, motsvarande komvux, med godkännan-
de från Statens skolverk på motsvarande sätt som
gäller för våra nuvarande friskolor. Yvonne Anders-
son hävdar också i sin interpellation att en fristående
skola som komplement till komvux skulle vara värde-
fullt för att gynna mångfald och hon menar att detta
är förutsättningen för valfrihet.
När regeringen startade Kunskapslyftssatsningen
1997 var en av huvudmålsättningarna att vinna erfa-
renheter och utveckla den framtida vuxenutbildning-
en. I den målsättningen ingår att kommunerna ska
använda sig av olika utbildningsanordnare för att på
så sätt bättre kunna erbjuda utbildning som utgår från
de enskilda individernas önskemål, behov och förut-
sättningar. Nästan alla kommuner har också använt
sig av olika utbildningsanordnare. På så sätt har
kommunerna kunnat tillgodose ett bredare utbild-
ningsinnehåll men framför allt olika pedagogiska
former och en mer differentierad tillgänglighet i tid
och rum. Det är kommunen som är ytterst ansvarig
även för den upphandlade utbildningen och därmed
har ett övergripande kvalitetsansvar. Härigenom ska-
pas också förutsättningar att utveckla samverkan
mellan anordnarna så att ömsesidiga erfarenhetsut-
byten kan komma till stånd som jag tror är utvecklan-
de för alla parter när det gäller att möta enskilda
människors behov.
Enligt min mening finns det med Yvonne Anders-
sons förslag om fristående vuxenutbildningsenheter
en uppenbar risk att valfriheten för individen minskar
eftersom varje enhet profilerar sig innehållsmässigt
eller pedagogiskt i stället för att utgå från individens
önskemål. Grunden för den framtida vuxenutbild-
ningen måste vara att utgå från de enskilda individer-
nas önskemål, behov och förutsättningar. För att
kunna göra det måste det finnas en kommunal in-
frastruktur som innehåller mer än bara själva utbild-
ningsanordnandet som en fristående skola kan erbju-
da. Det kan t.ex. röra sig om de skilda behov som
deltagare med funktionshinder har. Mer utvecklade
förslag om detta kommer jag att konkretisera i sam-
band med att propositionen om vuxnas lärande pre-
senteras för riksdagen.
Interpellationens förslag att inrätta fristående
skolor för vuxenutbildning på samma sätt som på
grundskole- och gymnasieskolenivå för ungdomar tar
inte hänsyn till att vi har en helt annan lagstiftning för
ungdomars rätt till utbildning. För barn och ungdomar
gäller en nioårig skolplikt och en skyldighet för varje
kommun att erbjuda alla ungdomar gymnasial utbild-
ning.
Någon motsvarande skyldighet att erbjuda alla
vuxna utbildning finns inte. Jag är för närvarande inte
heller beredd att lagstiftningsvägen införa en sådan
skyldighet. Att då införa fristående skolor för vuxna
skulle innebära att kommunerna förlorade möjlighe-
terna att själva bestämma omfattningen av sin vux-
enutbildning.
Jag gör bedömningen att vi för framtiden behöver
en vuxenutbildning där den statliga regleringen tillå-
ter kommunerna att erbjuda alla vuxna ett stöd för
deras önskemål och behov av lärande. Genom den
utveckling som vi eftersträvat och också kan se inom
ramen för Kunskapslyftet, erbjuds en mångfald av
utbildningar genom såväl kommunala som privata
utbildningsanordnare. Med det perspektivet tror jag
inte att fristående skolor för vuxna är lösningen.

Anf. 52 YVONNE ANDERSSON (kd):
Herr talman! Jag vill tacka för svaret. Jag blev
ytterst fundersam över svarets inriktning. Precis som
skolministern uttryckte det beskrivs i Kunskapslyfts-
kommitténs slutbetänkande de positiva erfarenheter
som erövrats genom att vuxenutbildning bedrivits av
olika utbildningsanordnare. När det gäller våra
friskolor på grundskole- och gymnasienivå har det
också visats att de har varit goda komplement till den
kommunala skolan och visat på nya erfarenheter som
är värdefulla för skolutvecklingen. Det har också
skolministern uttalat här i kammaren.
Inom all annan offentlig utbildningsverksamhet
finns friskolor utom just på vuxenutbildningens om-
råde. För de vuxna som ska gå på komvux gäller
rätten till grundläggande vuxenutbildning. För dem
finns ingen friskola som ett alternativ. I dagsläget
finns ingen annan än komvux, eller kommunal vux-
enutbildning, som äger rätt att utfärda betyg för dem
som går på grundläggande vuxenutbildning.
Skolministern menar i sitt svar att fristående vux-
enutbildningsenheter skulle riskera valfriheten för
individen genom att de profilerar sig bl.a. innehålls-
ligt. Jag menar att det är tvärtom. Så länge enbart
komvux äger rätten att sätta betyg för kompetensgi-
vande utbildning har man minimerat friheten för
individen och dessutom beskurit mångfalden.
Skolministern menar vidare i sitt svar att det finns
plikt i ungdomsskolan, som skulle ge den en särställ-
ning. Det är, enligt min mening, inte sant. Det är
förmätet av mig att påpeka det för en skolminister.
Men det är knappast plikt att gå gymnasieskolan, inte
mer än att gå på grundläggande vuxenutbildning.
Båda skolformerna tillhör de frivilliga. Det är dock en
rättighet, både för ungdomar som vill gå på gymnasi-
et och för vuxna som vill ha grundläggande vuxenut-
bildning.
Jag kan inte förstå skolministerns argument mot
en fristående vuxenutbildningsenhet motsvarande
fristående skolor inom grundskola och gymnasium,
med tillstånd från Skolverket osv.
Herr talman! Vad ser ministern för skillnad mel-
lan fristående skolor och privata utbildningsanordna-
re?

Anf. 53 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Herr talman! Det finns ett oerhört stort utbud av
fristående skolor för vuxna i dag, i alla de komplette-
rande skolor som finns runtom i landet. De erbjuder
utbildningar, ibland på gymnasial nivå, ibland på
eftergymnasial nivå. Möjligheten att privat anordna
vuxenutbildning finns. Sedan bedöms de skolorna
efter hur stor del av statens inblandning de vill ha i
sin verksamhet. De ansöker hos departementet om de
vill ha tillsyn eller statsbidrag eller om det handlar
om studiemedel för de enskilda eleverna. Möjligheten
att anordna fristående vuxenutbildning finns. Det är
många som gör det. Lagstiftningen ger ungdomar rätt
till grundskoleutbildning. Kommunernas skyldighet
gäller att ordna gymnasial utbildning för ungdomar i
den åldern. Däremot finns ingen rätt för vuxna till
gymnasial utbildning.
Vi kan se på vad som hände under Kunskapslyf-
tet. Ett mycket stort antal anordnare utöver komvux
har arrangerat utbildning för vuxna. I vissa kommu-
ner har det varit en mycket hög procent. Det har varit
inriktat på att man har kunnat erbjuda en annan kom-
petens än kommunen.
Den framtida vuxenutbildningen måste vara så
flexibel som möjligt. Huvudansvaret och den över-
gripande synen ska ligga hos kommunerna. Men de
ska inte vara ensam anordnare. Givetvis kan det vara
privata som gör det.

Anf. 54 YVONNE ANDERSSON (kd):
Herr talman! Det är bekymmersamt om skolmi-
nistern och jag inte har samma verklighetsbild. Har
det ändrats nu den senaste tiden? Nog finns det en rätt
för alla vuxna att få grundläggande vuxenutbildning,
åtminstone enligt den förordningstext jag har läst. I så
fall finns det ingen skillnad i sak mellan gymnasieut-
bildning och grundläggande vuxenutbildning, vare sig
det gäller kommunernas skyldighet eller studerandes
rättigheter. Därmed finns det argumentet inte kvar.
Herr talman! Jag är fullt medveten om den flora
av utbildningsanordnare som finns för vuxenutbild-
ningen. Vad finns i dag för problem med de utbild-
ningsanordnarna gentemot de studerande? Jo, det är
att den som anordnar utbildning, t.o.m. kompetensgi-
vande utbildning, inte äger rätten att sätta betyg. Det
är betygen som sedan räknas om när man ska söka till
högskolor och universitet.
Själva poängen med att jag ställer interpellatio-
nen, och som jag har tänkt till om, är att komvux
rektor i varje läge ska gå in och ge utlåtande om hur
eleverna har klarat sig. Detta är som jag ser det en
pedagogisk snurra. Självklart ska den som anordnar
utbildningen sätta omdömet eller betyget på den ut-
bildning som är genomgången, om den får förtroende
att anordna kompetensgivande utbildning och den
studerande får möjligheten att gå den. Det ska inte
behöva kopplas till en kommunal utförare.
Om det skulle bli en fristående utbildningsform på
samma sätt som det finns friskolor på grundskole-
och gymnasieskolenivå vore det den största möjlig-
heten för den vuxne när det gäller valfrihet och mång-
fald. I dag kan utbildningsanordnarna enbart serva
själva på de områden där eleverna inte behöver utlå-
tande efter utbildningen.
Herr talman! Jag vill fråga skolministern om det
inte vore en kvalitetssäkring för de enskilda indivi-
derna att få en fristående skola som är granskad och
där Skolverket har tillsyn.

Anf. 55 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Herr talman! Givetvis är grundvux en rättighet.
Men det var gymnasieskolan jag nämnde i mitt anfö-
rande. Den är inte det.
Vi har tittat på uppföljningen och utvärderingen
av det som har skett under Kunskapslyftet. Att kom-
munerna har ett huvudansvar för betygssättning, och
att vi kommer att välja det, är just en fråga om kvali-
tetssäkring. Detta har inte varit något problem. Vi har
diskuterat de problem som varit.
Att det finns samlade kriterier och samlade be-
dömningar är just en garanti för den enskilde. Även
om man väljer en annan anordnare har man någon
som tittar på att verksamheten verkligen håller. Det
har varit oerhört viktigt i de kommuner som lagt ut
sin verksamhet att vi kan möta de krav som den en-
skilde för fram.
Jag för min del kan inte se att det system som vi i
dag har med fristående grundskolor, fristående gym-
nasier och också enskilda skolor inom förskolan är ett
system som skulle gälla de vuxna. Det är helt olika
typer av utbildningar.
Den proposition som regeringen kommer att gå
till riksdagen med kommer att innebära att man kan
arbeta flexibelt och öppet. Jag ser inga motsättningar
mellan de olika anordnarna. Men jag ser det som
viktigt att det någonstans finns ett kommunalt ansvar.
Det hör också ihop med en rad andra faktorer,
bl.a. finansiering. När det gäller gymnasieskolan och
grundskolan är det inte avgifter. Men när det gäller
vuxenutbildning handlar det som studiestöd osv.
För mig passar det inte in i ett system med ett fri-
stående komvux. Komvux är redan i dag öppet för
privata anordnare att gå in och ta verksamheter. Det
är inte så att någon dörr är stängd. Möjligheten finns.
Därför finns också ett stort antal aktörer inom vux-
enutbildningen.

Anf. 56 YVONNE ANDERSSON (kd):
Herr talman! Jag tycker att det är bekymmersfullt
att skolministern inte anser att betygssättningen är en
viktig del av en utbildning. I dag kan inte en privat
utbildningsanordnare eller en annan utbildningsan-
ordnare än komvux sätta betyg. Folkhögskolorna får i
dag ge omdömen men inte sätta betyg utan att vara
beroende av någon komvuxrektor som de har avtal
med. Därmed har man totalt monopoliserat betygs-
sättningen av vuxna kunskapssökande och deras kun-
skapsnivå.
Jag förstår inte skillnaden. Hur skulle det se ut om
vi hade friskolor på grundskole- eller gymnasienivå
där friskolorna inte fick sätta betygen? Betygssätt-
ningen är en viktig del av den pedagogiska processen,
från planering, genomförande av utbildning och un-
dervisning till betygssättning av kunskaperna.
Herr talman! Jag skulle önska att skolministern
tänkte ett varv till på detta. Det är inte så att det inte
har kommit reaktioner. Det finns många privata ut-
bildningsanordnare som har varit bekymrade över att
de måste koppla ihop sig med komvux för att kunna
ge deras studerande kompetensen verifierad på pap-
per.
Jag önskar att skolministern tänker ett varv till på
detta för den studerandes säkerhet och för att inte
särbehandla för att eleverna är vuxna. Det ska gälla
samma villkor för barn och ungdomar som för vuxna
för att de ska få sina rättigheter.

Anf. 57 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Herr talman! Jag vill understryka att det sätts be-
tyg på dessa utbildningar. I myndighetsutövningen
ligger att det är rektor som utfärdar dem. Det betyder
inte att de som har genomgått utbildningarna inte får
en bekräftelse på vilken kompetens de har erhållit.
Vi har inte upplevt att det varit ett stort problem
och att många har efterfrågat en ändring. Det handlar
då om betygssättning och inte om att formen ska vara
fristående komvuxutbildningar.
Vi har haft en lång rad anordnare. De som har
deltagit i utbildningarna är nöjda. De har fått ett in-
tyg, man kan i vissa fall använda ordet betyg, på vad
de har uppnått för kunskaper under sin utbildning.
Vi har lite olika uppfattning i vår syn på denna
fråga.

Överläggningen var härmed avslutad.

12 § Svar på interpellation 2000/01:182 om
svenskundervisning

Anf. 58 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Herr talman! Maud Björnemalm har frågat mig
vilka åtgärder jag ämnar vidta för att förbättra
svenskundervisningen för invandrare, sfi.
Jag delar Maud Björnemalms synpunkter om att
goda kunskaper i svenska oftast är en förutsättning
för att få arbete och att det är nödvändigt att sfi håller
hög kvalitet.
Sfi är en oerhört viktig skolform. Goda färdighe-
ter i svenska språket och kunskaper om det svenska
samhället är ofta avgörande för integrationen av dem
som ska leva och verka i Sverige. Det finns anledning
att anta att tillkortakommanden när det gäller integra-
tionen av de vuxna är en bidragande orsak till att
alltför många ungdomar inte lyckas nå målen i grund-
skolan. Att framgångsrikt utveckla sfi-verksamheten
kan således ge positiva effekter inom många områ-
den. Det är därför bekymmersamt att invandrarunder-
visningen ibland har låg status i kommunerna.
Statens skolverks rapport Vem älskar sfi? visar att
eleverna oftast är nöjda med undervisningen. Den
internationella studien International Adult Literacy
Survey (IALS) visar att invandrare i Sverige, i jämfö-
relse med andra länder, har god läs- och skrivförmåga
på värdlandets språk. Trots detta bedömer jag att de
nuvarande förhållandena är klart otillfredsställande.
Alltför många deltagare når inte de uppsatta må-
len. Studietiderna är extremt långa för vissa deltagare.
Studieavbrott är vanliga, delvis beroende på fullt
"giltiga" skäl. Statistiken tyder på att många av dem
senare återkommer till utbildningen. För andra är
avbrottet definitivt. Flera utredningar har visat att en
hög andel av sfi-lärarna har pedagogisk utbildning,
men att många saknar ämneskompetens för and-
raspråksinlärning.
Målen för utbildningen är sannolikt varken realis-
tiska eller relevanta för många deltagare. Bl.a. har de
äldre deltagarna, de med mycket kort eller ingen
utbildning från hemlandet, dyslektiker och deltagare
med psykiska problem i många fall svårigheter att nå
målen. Att då fortsätta undervisningen termin efter
termin eller att klassificera studierna som avbrutna
eller misslyckade är dålig hushållning med resurserna
och ett ovärdigt sätt att bemöta människor.
Eftersom sfi vänder sig till alla invandrare, oavsett
utbildningsbakgrund och tidigare erfarenheter, måste
undervisningen vara flexibel och starkt individualise-
rad. Detta inkluderar att man tillgodoser de särskilda
behov som personer med funktionshinder kan ha. I
kursplanen poängteras också att hänsyn måste tas till
deltagarnas olika förutsättningar. Skolverket föreslog
år 1998 bl.a. att kursplanen för sfi skulle delas i två
delar med betyg efter varje del för att göra det möjligt
att avsluta utbildningen med positivt resultat även om
man inte når det högre utbildningsmålet.
Den nuvarande kursplanen ställer relativt höga
krav på att kunna tala och skriva grammatiskt korrekt
svenska. För många deltagare är det, som jag nyss
nämnde, ett helt orealistiskt mål. Sfi bör utformas så
att verksamheten lokalt ska kunna anpassas till den
enskildes förutsättningar att lära sig tala och skriva
svenska. Det ger en möjlighet till individuella studi-
emål där deltagaren kan koncentrera sig på de delar
där han eller hon har förutsättningar att göra fram-
steg. På så sätt skulle fler deltagare kunna lämna
utbildningen med praktiska förutsättningar att leva
och arbeta i Sverige. Den nuvarande kursen bör fin-
nas kvar för dem som har förutsättningar att nå må-
len. Jag avser att inom kort föreslå regeringen att
lämna förslag med denna inriktning till riksdagen.
En förutsättning för hög kvalitet i all utbildning är
naturligtvis att lärarna har en ämnesteoretisk kompe-
tens som är relevant för utbildningen. I detta avseen-
de är bristerna stora inom sfi. Regeringen har i bud-
getpropositionen beräknat 7,5 miljoner kronor för
utveckling av sfi under år 2001. Medlen avses använ-
das bl.a. för en satsning på ämnesteoretisk kompe-
tensutveckling för lärarna.
Kunskapslyftskommittén har föreslagit att sfi ska
inordnas i komvux. Det finns dock inget som talar för
att de aktuella problemen i huvudsak skulle kunna
hänföras till att sfi är en egen skolform. Skolformer-
nas identitet behöver snarare stärkas. Den särskilda
professionalitet som krävs av lärarna inom sfi måste,
som nämnts, betonas. Sfi bör därför, enligt min me-
ning, kvarstå som en egen skolform.
Praktiken inom sfi tillmäts ofta stor betydelse.
Praktik bör också ingå i utbildningen enligt kurspla-
nen. Detta är dock inte alltid fallet. Svårigheterna att
skaffa bra praktikplatser är stora. Detta gäller gene-
rellt inom hela utbildningsväsendet. Modern ar-
betsorganisation i kombination med stark kost-
nadsjakt på de flesta arbetsplatser bidrar härtill. Frå-
gan om praktik inom sfi är sålunda komplicerad och
en del av den större frågan om skolans samverkan
med arbetslivet. Den torde därför inte kunna lösas
separat.
Slutligen kan jag nämna att Skolverket i regle-
ringsbrevet för 2001 fick i uppdrag att i sin tillsyn av
skolväsendet detta år särskilt uppmärksamma bl.a.
svenskundervisningen för invandrare.

Anf. 59 MAUD BJÖRNEMALM (s):
Herr talman! Jag tackar statsrådet för ett positivt
svar. Jag delar också statsrådets uppfattning att det är
bekymmersamt att invandrarundervisningen har så
låg status i kommunerna. Visserligen finns det kom-
muner med bra sfi-undervisning. Men jag har in-
trycket att det då ofta beror på lärarens personliga
engagemang.
Hur få en högre status på sfi-undervisningen?
Statsrådet säger att en hög andel av sfi-lärarna har
pedagogisk utbildning, men många saknar ämnes-
kompetens för andraspråksinlärning. Regeringen
tänker satsa 7,5 miljoner för utveckling av sfi i år.
Medlen ska bl.a. satsas på en ämnesteoretisk kompe-
tensutveckling för lärarna, säger statsrådet. Då undrar
jag: När kan och ska den utbildningen starta?
Många av de som i dag får uppehållstillstånd i
Sverige har ju en utbildning och ett yrke i botten, men
saknar förståeligt nog kunskaper i svenska. Vi har
numera ganska lång erfarenhet av både vuxenunder-
visning och sfi-undervisning. Det är inte fler utred-
ningar eller utvärderingar som vi behöver.
Jag tycker att det är allvarligt att det fortfarande
finns stora brister både i organisationen och i det
pedagogiska innehållet när det gäller sfi. Det finns
fortfarande läromedel som är undermåliga och många
gånger pinsamma. Dessutom har många av läromed-
len dålig verklighetsförankring.
Det som behövs är, som jag ser det, en ökad indi-
vidualisering i undervisningen. Det skulle bl.a. inne-
bära att invandrare med studievana får rätt till inten-
sivstudier medan de som har dålig teoretisk grund
från hemlandet ges möjlighet till språkträning på sina
villkor. Frågan är: När kan det bli verklighet?
Utbildningsanordnaren måste ta ansvar för att in-
vandrarna får en heltidsutbildning oavsett om det
gäller teoretisk eller praktisk svenska. Det är oaccep-
tabelt att t.ex. brist på barnomsorg tas till intäkt för att
begränsa den enskildes möjligheter.
Språkutbildning kombinerad med praktik måste
bli en rättighet för alla som inte har möjligheter att
studera på heltid. Det är naturligtvis mycket viktigt
att sfi-lärarna har den rätta kompetensen. Men det är
lika viktigt att invandraren får rätt undervisning på
rätt nivå. Det är inte individen som ska anpassas till
undervisningen, utan sfi-undervisningen måste ut-
vecklas så att den kan anpassas till varje individ.
Väntetiderna för att få undervisning är på flera
håll alltför långa. De som får uppehållstillstånd i vårt
land måste ges möjlighet att snabbt komma in på
arbetsmarknaden. Alltför många invandrare hamnar i
ett moment 22. De klarar inte sfi-proven, och anses
då ha bristande kunskaper i svenska. Arbetsförmed-
lingarna kräver godkänd sfi-nivå för att hjälpa in-
vandraren till ett arbete. En uteslutning från arbets-
marknaden skapar brist på möjligheter att i praktisk
verksamhet stärka sina språkkunskaper.
Skulle det inte vara möjligt att också kunna få
jobb där språkkunskaperna inte är avgörande för dem
som har kompetens i sitt yrke men inte de formella
språkkunskaperna?
Det finns bra exempel där eleverna får lära sig en
yrkesrelaterad svenska och där undervisningen varvas
med praktik. Bl.a. har Landskrona gjort en som jag
förstår framgångsrik satsning på lärandet i arbetet när
den traditionella undervisningen inte fungerade bra.

Anf. 60 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Herr talman! Precis som Maud Björnemalm anför
så tycker jag att det är oerhört viktigt att man arbetar
så flexibelt som möjligt och att man verkligen utgår
från den enskilde och ser dennes möjligheter.
Valideringen av de yrkeskunskaper man har med
från sitt hemland är något som vi inte har varit bra på
tidigare. Nu pågår en verksamhet och vi har avsatt
pengar. Vissa kommuner har fått ett direkt uppdrag i
att titta på hur man på ett betydligt bättre sätt än man
har gjort i dag tar till vara den yrkeskompetens in-
vandrarna har med sig.
Jag tror också på modeller där man verkligen har
ett lärande i arbetet, som Maud Björnemalm tar upp.
Kan man då utgå från yrkeskompetensen, visa på
vilka arbeten som finns i Sverige och dessutom kom-
binera det med utbildning så är det oerhört positivt.
Jag har tittat på statistik över själva praktikdelen.
Enligt en undersökning som har gjorts av Integra-
tionsverket är det endast 6 kommuner av 113 som
inte förenar sfi-undervisningen med praktik. Det är
positivt. Men det handlar också om hur man introdu-
ceras och vilken status man har när man kommer ut
på sina arbetsplatser. Jag tror att ansvarstagandet
måste göras av fler när man väl är ute, så att man inte
sitter vid sidan om. När de studerande kommer ut ska
arbetsplatsen vara väl förtrogen med detta. Man kan
prata med övriga anställda och visa på vilken oerhört
viktig roll de har i lärande i arbetet. Där kan vi säkert
på ett breddat sätt ta ett större ansvar.
Utbildningsdepartementet, som har ansvar för
denna kompetensutveckling, bereder nu själva verk-
samheten. Förhoppningsvis ska den kunna vara i gång
senast under hösten.
Men samtidigt anser vi att det är mycket viktigt att
så tidigt som möjligt möta våra invandrare. Därför
har vi också gett Integrationsverket medel för att
förbättra introduktionen av dem som kommer till vårt
land. En del i den här introduktionen handlar just om
svenskundervisningen och övrig introduktion, dvs. att
berätta hur vårt land fungerar osv. I det här fallet rör
det sig om 5 miljoner som har reserverats just för
detta ändamål.

Anf. 61 MAUD BJÖRNEMALM (s):
Herr talman! Det som statsrådet säger låter bra,
men jag undrar när detta ska börja. Det är fortfarande
så att arbetsförmedlingarna har krav på en godkänd
sfi-nivå för att man ska hjälpa invandraren till ett
arbete. Det är möjligt att den brist på arbetskraft som
vi har nu kan hjälpa till på två sätt, både med arbete
och med språk.
I Örebro län där man har en stor brist på läkare
har man varit nere i Polen för att förmå läkare att
komma till Sverige. Många är intresserade. Många
har också gått och lärt sig svenska så att de kan tala
med patienterna. Många kommer naturligtvis att
utveckla sitt språk i arbetet i stället för att läsa svens-
ka i många år, som ju många invandrare också gör.
Jag tycker att jag har hört alltför många gånger att
man pratar om att det ska vara så flexibelt som möj-
ligt, men när man går in och tittar närmare på det är
det fortfarande väldigt stelbent, både när det gäller
sfi-arbete och när det gäller den praktik som är så
nödvändig för att man ska få den vardagssvenska man
behöver för att klara sig i vårt land.

Anf. 62 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Herr talman! Jag tycker också att det ibland blir
både för fyrkantigt och stelbent och att vi inte kom-
mer fram tillräckligt långt. Det är därför som jag, i
den proposition som vi går med till riksdagen, har
velat följa upp detta med sfi och hitta ett bättre sätt att
utgå från den enskildes behov. Vi vet att vi har många
som t.ex. är analfabeter. Hur ska vi kunna möta dem
så att även de ska kunna få ett arbete? Om man är 45-
50 år, analfabet och kommer från ett annat land, vilka
förutsättningar har man då att nå upp till den nivå
som dagens sfi ställer krav på? De är dåliga.
Samtidigt är det viktigt att understryka det som
står i den proposition som riksdagen fattade beslut om
1998, nämligen att arbetsförmedlingen också har ett
ansvar att ta hand om dem som inte har klarat sfi:n.
Man måste bereda dem en möjlighet till arbete. Det
handlar om att arbetsförmedlingen ska skaffa sig
kunskap om de enskilda arbetsplatserna.
Jag har sett goda exempel - för de finns ju också -
på hur man t.ex. från studieförbund har engagerat sig
i uppsökande verksamhet inom kommunen. Man har
gått ut till alla företagare, från småföretagare till stör-
re, för att fråga om de har ett intresse av att t.ex. an-
ställa en invandrare. Man har förklarat bakgrunden
och förklarat vilken kompetens osv. som de har. Ge-
nom att söka upp och hitta alla de här arbetsplatserna
och titta på de enskilda och vad de har med sig av
egen erfarenhet har man kunnat para ihop dem.
Jag tror att om vi ska lyckas måste man också pri-
oritera. Man måste ta den här tiden i arbetet. Det är
ingen självklarhet att man verkligen får ett arbete.
Tidigare när arbetslösheten var hög var det ett större
bekymmer. I dag när vi har en brist på arbetskraft är
det också viktigt att vi tar till vara alla dem som finns
i vårt land. Det finns en del som redan nu intalar sig
att de inte kommer att klara bristen på arbetskraft
utan blir tvungna att återigen ta till s.k. arbets-
kraftsinvandring. Jag tycker att det är ett oerhört
slöseri med resurser att inte utgå från de människor
som redan finns i vårt land.
Nu har vi pratat om de vuxna, men jag kan också
se ett annat förhållande som jag också har ansvar för,
nämligen hur barn och ungdomar klarar sina resultat i
skolan. Vi ser dessvärre att många av de här eleverna
inte klarar de mål som vi har satt upp. Det finns sä-
kert många olika förklaringar till det, men en förkla-
ring som vi vet är att om föräldrarna själva har en
kunskap och själva känner sig starka är de också en
betydligt bättre resurs för sina barn. Det handlar oer-
hört mycket om respekt och förhållanden. Vi får en
dubbel vinst om vi satsar på de vuxna. Därmed blir de
också ett bättre stöd för sina barn.
Jag vill också göra ett tillägg när det gäller läro-
medel som Maud Björnemalm frågade efter. I de
medel vi har avsatt finns också medel avsatta till IT -
det är ungefär 1 ½ miljon - för att utveckla läromedel
för sfi.

Anf. 63 MAUD BJÖRNEMALM (s):
Herr talman! Jag är ganska nöjd med statsrådets
svar om att vi måste ta till vara arbetskraften. Vi har
ju många invandrare i Sverige med mycket bra ut-
bildning. Vi har läkare, civilingenjörer, civilekono-
mer, sjuksköterskor, sjukgymnaster och många andra.
Alla är ju inte analfabeter.
Jag ser med spänning fram mot den proposition
som ska komma. Jag tar mig friheten att skicka med
statsrådet några krav på vad den ska innehålla, nämli-
gen att pedagogiskt utvecklingsarbete inom sfi prio-
riteras och nya och bättre läromedel utvecklas, att sfi-
undervisningen utvecklas utifrån de enskilda indivi-
dernas behov, att sfi-undervisningen utformas som
heltidsstudier där möjlighet till praktik ingår och att
också de som av olika skäl inte uppnått s.k. sfi-nivå
ges en chans på den svenska arbetsmarknaden.

Överläggningen var härmed avslutad.

13 § Svar på interpellation 2000/01:196 om
mobbning i skolan

Anf. 64 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Herr talman! Sten Tolgfors har frågat om vilka
nya åtgärder jag avser att vidta för att bekämpa våld
och mobbning i våra skolor.
Under hösten har jag svarat på fem frågor från
Sten Tolgfors som handlat om mobbning. Jag har i
dessa svar berättat om alla de olika initiativ och åt-
gärder som regeringen vidtagit de senaste åren som
berör skolans värdegrund, kränkande behandling och
mobbning.
Skollagen och läroplanen skärptes och förtydliga-
des 1998. Alla i skolan ska aktivt motverka alla for-
mer av kränkande behandling. Rektor har ett ansvar
för att skolan har ett handlingsprogram för att före-
bygga och motverka alla former av kränkande be-
handling.
Statens skolverk fick i uppdrag att under 1999
granska arbetet med att förebygga mobbning samt
effekterna av den skärpta lagstiftningen.
Värdegrundsprojektet arbetade från februari 1999
till mars 2000 genom att stärka skolornas arbete med
läroplanens värdegrund mot kränkande behandling
utifrån demokrati och allas lika värde.
Två Värdegrundscentra har startat sin verksamhet
i december 2000, ett vid Göteborgs universitet och ett
vid Umeå universitet i samverkan med Ersta Sköndal
högskola. De får sammanlagt 12 miljoner kronor för
att driva utvecklingen framåt inom värdegrundsområ-
det.
Kommittén för översyn av skollagen m.m. (dir.
1999:15) har bl.a. fått i uppdrag att göra en översyn
av regler för att stärka barns, ungdomars och vuxnas
säkerhet, skydd och trygghet i barnomsorgs- och
skolverksamheten, särskilt avseende arbetsmiljö-
samt hälso- och sjukvårdslagstiftningen. Kommittén
ska även analysera hur termerna elevs rätt respektive
kommuns skyldighet används i skollagen och vid
behov föreslå förändringar för ökad tydlighet. Den
har vidare fått i uppdrag att utreda om statens sank-
tionsmöjligheter behöver stärkas. Kommittén kom-
mer att lämna sitt betänkande hösten 2001.
Författningsändringar om åtgärdsprogram har ge-
nomförts, elever och föräldrar ska nu ges möjlighet
att delta vid utarbetandet av ett åtgärdsprogram.
Skyldigheten gäller alla skolformer i det obligatoriska
skolväsendet och gymnasieskolan.
En riktad satsning på skolan har föreslagits i bud-
getpropositionen för budgetåret 2001 (prop.
2000/01:1). Detta har resulterat i att riksdagen har
beslutat anslå 5 miljarder kronor under de kommande
fem åren för att öka antalet vuxna i skolan. Regering-
en har också i tidigare budgetförslag avsatt samman-
lagt 4 miljarder kronor för att stödja skolutveckling
och lärarnas kompetensutveckling främst via Skol-
verket. Under våren 2001 avser regeringen att lämna
en proposition om elevhälsa utifrån betänkandet från
Utredningen om elevvård-skolhälsovård (SOU
2000:19).
Under hösten har jag tagit kontakter med bl.a.
elevorganisationerna för att undersöka intresset av att
delta i en bred kampanj mot kränkande behandling
och mobbning. Elevorganisationerna är en viktig part
och de har ställt sig positiva till att delta. Kampanjen
planeras inledas till skolstarten hösten 2001.
Min nuvarande bedömning är dock att det inte är
lagstiftningen som brister i första hand. Det är snarare
hur man genomför intentionerna bakom de uppräkna-
de åtgärderna som behöver analyseras. Trots att det,
som Sten Tolgfors påpekar, finns många skolor som
gör stora insatser för att förebygga mobbning och
våld finns det också exempel på det motsatta. Därför
har jag i årets regleringsbrev till Skolverket ställt krav
på att tillsynen ska öka. Krav ställs också på rapporte-
ring av antalet utredningar med anledning av anmäl-
ningar samt en särskild redovisning varför man be-
slutat att inte göra fullständiga tillsynsutredningar.
Skolverket ska också dra mer övergripande slutsatser
av tillsynen och redovisa dessa. Jag har också för-
väntningar på att den just inledda satsningen med
ökade medel till skolsektorn ska ge resultat för sko-
lornas arbete mot kränkande behandling.
Skolan ska arbeta aktivt mot kränkande behand-
ling, mobbning, främlingsfientlighet och andra tra-
kasserier. De handlingsplaner som finns och de meto-
der som används på skolorna behöver utvärderas för
att se om arbetet fått önskad effekt. Jag instämmer i
den oro som Sten Tolgfors och andra känner och
kommer att noga följa utvecklingen och studera re-
sultaten av de insatser som görs.

Anf. 65 STEN TOLGFORS (m):
Herr talman! Jag är hjärtinnerligen trött på att be-
höva be socialdemokratiska skolministrar om att ta
krafttag mot mobbningen. I sex år har jag hört hur de
ska följa utvecklingen, studera resultat och utreda.
Men det som uppenbarligen måste göras sker inte.
Modet verkar saknas.
Mobbning är det kanske allvarligaste häl-
soproblemet för barn och ungdomar över huvud taget.
100 000 barn är mobbade och har syskon, föräldrar
och släktingar som också far illa när barnen drabbas.
En halv miljon svenskar är kanske berörda dagligen.
Lidande, bristande kunskaper, förstörd självkänsla
och bristande förtroende för vuxenvärlden är resulta-
tet.
Det är skolministern som bär det yttersta ansvaret
när barnen far illa. Det är skolministern som står
bakom skolplikten, som ålägger barn att vistas i en
miljö där hon inte kan garantera deras säkerhet. Det
är skolministern som kan förbättra skolans arbete mot
mobbning.
Jag accepterar inte mer passivitet. Skolministern
nämnde inte ens de barn som drabbas av mobbning i
sitt första inlägg, trots att många barn tar på sig skul-
den för att de behandlas illa eller kränks. Sluta med
att osynliggöra offren, skolministern!
Jag vill höra skolministern upprört och engagerat
tala för de drabbades rätt. Jag vill höra henne ställa
sig på deras sida utan reservationer. Jag vill höra
henne säga att mobbning aldrig är den drabbades fel,
att ansvaret alltid ligger på dem som utsätter andra
och på oss vuxna som låter det ske. På vems sida står
skolministern? Hur ser hon på sitt ansvar? Vad tänker
hon göra?
Skolministern måste nu våga ta ställning till hur
skolvåldet ska hanteras. Jag har i sex år begärt att det
ska införas någon form av anmälningsplikt för våld i
skolan, att det ska anmälas till polisen. Mycket av det
som sker i skolan är brott om det sker på gator och
torg. Men det har kommit att råda skilda rättssystem i
och utanför skolan.
De flesta våldsbrotten i skolan har inte anmälts till
polisen av skolan, utan av elever och föräldrar. Det är
ett dubbelt svek, skolministern. Först misshandlas ett
barn i vad som borde vara en trygg och skyddad mil-
jö, och sedan får barnet själv reda ut situationen. Hur
tror skolministern att det känns?
Enligt en undersökning bland 6 600 gymnasie-
ungdomar i landet hade hela 20 % varit utsatta för
någon form av våld i skolan. Det finns andra indika-
tioner på att mobbningen förgrovas och blir allvarli-
gare till sin karaktär.
Polisen säger att det finns en tydlig koppling
mellan mobbning, skolvåld och ungdomsvåld på
gator och torg. Man säger också att de som mobbar
andra i skolan är i riskzonen för annan kriminalitet,
brottslighet och drogmissbruk.
Det är ett politiskt ansvar att ge riktlinjer i svåra
principiella avgöranden. Våldsbrott ska alltid och
ovillkorligen enligt min uppfattning anmälas till poli-
sen. Vad gör då regeringen? När man inte vågar göra
vad som borde göras - införa en anmälningsplikt till
polisen - inför man i stället en anmälningsplikt för
läraren till rektorn. Vad rektorn sedan gör med infor-
mationen uttalar man sig inte om. Så utomordentligt
meningslöst!
Man inför också en rätt för elever att be skolan
om hjälp, en rätt som kommer efter det att skolan
redan har misslyckats med att göra det som den är
ansvarig att göra.
Det förekommer, vilket vi moderater har påpekat
upprepade gånger, ren torpedverksamhet vid landets
skolor i dag. Om en skola alltid polisanmäler våld och
en annan skola alltid hanterar våld internt, var tror
skolministern att sannolikheten är störst för att våldet
ska komma - i den skola man vet agerar konsekvent
eller i den skola som inte gör det?
Det kan vara svårt att inse att också unga männi-
skor ibland gör onda saker. Men för att det onda inte
ska få för stort utrymme måste det goda försvaras.
Gör det, skolministern!
Jag överlämnade i våras till skolministern en lista
på tolv åtgärder som jag ansåg omedelbart behövde
vidtas för att man skulle komma till rätta med mobb-
ningen. Vad har skolministern gjort med de tolv
punkterna? Har hon tittat på dem? När är skolminis-
tern beredd att återkomma till riksdagen med en na-
tionell handlingsplan mot våld och mobbning i skolan
för att vi ska kunna komma till rätta med problemen?
Det vore välgörande med ett besked här i dag.

Anf. 66 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Herr talman! Sten Tolgfors har fått svar på sina
synpunkter. Svaren är också framförda.
Mina frågor till Tolgfors kommer tillbaka. Anser
Tolgfors att det arbete om värdegrundsfrågorna som
pågick från februari 1999 till mars 2000 inte var bra?
Alla de tusentals lärare som ställde upp, som lärde sig
mer och som förbättrade klimatet på sina skolor -
anser Tolgfors att det var dåligt? Tycker inte Tolgfors
att vi ska arbeta med lärarna för att stärka deras för-
måga att upptäcka och möta mobbning där det finns
på skolorna och att också förebygga det? Var detta
alltså fel?
Anser Tolgfors att det är fel att vi avsätter 12
miljoner till två värdegrundscentrum för att vi ska
veta att vi får en kontinuitet i utbildningen av våra
lärare, en kontinuitet i konflikthantering, så att de kan
upptäcka de elever som blir mobbade i skolan och
arbeta förebyggande? Göteborgs universitet breddar
perspektivet och tittar inte bara på mobbning utan
också på såväl rasism som främlingsfientlighet. Är
det fel, Tolgfors? Gör inte det någon nytta för skolan?
Anser Tolgfors att det är fel att vi ser om vi kan
skärpa lagstiftningen för att stärka barns rättssäker-
het? Anser Tolgfors att det är fel att vi ser över att
sanktioner ska kunna drivas mot kommunerna?
Anser Tolgfors att det är fel att elever och föräld-
rar har fått en möjlighet att medverka när man ser att
något inte fungerar? De har fått en möjlighet att säga
till skolan: Nu ska vi ha ett åtgärdsprogram så att jag
som elev eller jag som förälder verkligen får den rätt
jag har. Anser Tolgfors att det är fel att vi har satsat
på att vi ska ha 15 000 nya tjänster i skolan för att vi
ska få fler vuxna som verkligen kan se barnen? Nu
vill jag ha ett svar på de frågorna, herr talman.

Anf. 67 STEN TOLGFORS (m):
Herr talman! Det tar uppenbarligen inte mer än
fyra minuter för skolministern att redogöra för allt
hon gjort under sin tid som skolminister mot mobb-
ning, för sedan tar hon upp det i nästa inlägg igen.
Värdegrundsåret var yta. Jag pratar om saker i
vardagen som faktiskt påverkar och gör en skillnad.
Skolan måste arbeta kvalitetssäkrat, kunskapsbaserat
och strukturerat för att stoppa våld och mobbning.
Skolverket skriver: "De allra flesta av de granska-
de skolorna förefaller utgå från antagandet att kränk-
ningar nog inte kommer att uppträda mellan männi-
skor." Därför har man "varken funnit det angeläget
att utveckla den egna kompetensen att iaktta och
analysera kränkningar eller att bygga upp alarm- och
åtgärdssystem." Hur är detta möjligt, skolministern?
Fortfarande saknar skolor arbetsplaner mot mobb-
ning trots att de är ålagda att ha det. Många av dem
som har det har bristande planer. Att de är innehålls-
lösa gör att ord och handling inte stämmer överens.
Jag citerar Skolverket igen: "Elevernas väl och ve
tenderar därmed att lämnas åt godtycke i stället för att
bli resultatet av ett systematiskt arbete för att nå mål."
Fundera på den meningen, skolministern!
Skolan måste kunna stänga av våldsbenägna ele-
ver eller i varje fall lyfta bort dem från den ordinarie
undervisningen. Det sprider osäkerhet bland både
lärare och elever när personer som fysiskt gett sig på
andra ändå får vara kvar i skolan som om ingenting
hänt. Undervisning för elever som utsätter andra för
våld måste ordnas separat. Är skolministern beredd
att ge skolan den möjligheten?
Osäkerheten om hur stort skolans ansvar är när ett
barn mobbas måste bort. Skollagen måste ändras så
att elever får rätt att ställa skolan till ansvar när sko-
lan genom underlåtelse eller aktiva handlingar kränkt
elevens rättigheter. I förarbetena måste det förtydligas
vilka krav samhället ställer på skolans arbete för att
förebygga, upptäcka och stoppa mobbning. Då står
det klart vilken nivå en skola måste hålla i antimobb-
ningsarbetet. Är skolministern beredd att stärka ele-
vens rätt på det viset i skollagen?
Hovrätten menar i den uppmärksammade Grums-
domen att det inte finns något att jämföra skolans
insatser med eftersom det inte finns någon helt enhet-
lig modell för arbetet mot mobbning, och därför kan
man heller inte veta när en skola agerat bristfälligt.
Det är just därför som Sverige behöver en högre
lägstanivå i skolans arbete mot mobbning. När ska
skolministern se till att vi får en högre lägstanivå
genom en nationell handlingsplan mot mobbning?
Än mer förvirrande blir situationen av att Johanna
Rosenqvists skola kritiserats av både Skolverket och
Yrkesinspektionen för hur man hanterat situationen,
och sedan kommer hovrätten och avfärdar de båda
tillsynsmyndigheternas kritik som irrelevant för dom-
slutet. Det må kanske vara riktigt ur ett skadestånds-
rättsligt perspektiv, men vad innebär det för hur sko-
lan ska se på tillsynsansvaret i framtiden? Ska det inte
längre tas på allvar därför att när det prövas avfärdas
det?
Det är alldeles uppenbart att civilrätten inte räcker
till för att pröva skolans ansvar och att skollagen
därför måste stärkas.
Vi måste bygga ut den beteendevetenskapliga
forskningen om mobbning, eftersom vi vet för lite. Vi
måste möjliggöra ett kontinuerligt insamlande av data
och kunskapsbanker att forska på, som t.ex. den som
Örebro universitet vill bygga upp men har svårt att
finansiera eftersom all finansiering är projektstyrd. Är
skolministern beredd att lösa det?
Är skolministern beredd att införa särskilda elev-
skyddsombud som ytterst ska kunna stänga skolan?
På gymnasiet är många elever myndiga, precis som
på många andra arbetsplatser. Låt oss då behandla
dem därefter! Eleverna visar sig i alla undersökningar
se mycket mer mobbning än den som skolan ser. Är
skolministern beredd att ge eleverna den stärkta möj-
ligheten?
Är skolministern också beredd att se till att det lö-
pande undersöks i alla landets kommuner och skolor
hur vanligt mobbning är, vilka uttryck den tar sig och
hur insatserna man sätter in lyckas? Så sent som för
något år sedan var det ungefär hälften av kommuner-
na och en tredjedel av skolorna som aldrig hade un-
dersökt detta och vars arbete var skott i mörkret.
Det är så mycket som är ogjort, skolministern, att
det snabbt borde gå att åstadkomma betydande för-
ändringar - om man bara vill.

Anf. 68 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Herr talman! Om vi ska komma till ett bättre re-
sultat i hur elever uppträder mot varandra tror jag att
vi vuxna måste gå före som förebilder. Vi kan ha
olika syn på hur vi ska lösa en situation, men jag
tycker att vi också ska visa respekt för de åtgärder
som vidtas.
Låt mig ta de frågeställningar som Tolgfors tog
upp. Självklart är det så, och det har varit ambitionen
ända sedan jag startade, att alla barn ska må bra i
skolan. Därför har vi också i varje budget prioriterat
arbetet för att de barn som vi i dag vet inte mår bra
ska må bättre.
Sten Tolgfors säger: Kommer ni att ta tag i forsk-
ningen? Det är precis det vi har gjort. Vi har avsatt 12
miljoner till två centrum vid Göteborgs universitet
och vid Umeå universitet, Sten Tolgfors. I uppdraget
ligger att hantera forskning och sprida forskningen ut
i skolorna. Skolverket har fått en direkt uppgift -
angiven i årets budget, antagen av riksdagen och
därmed också av Sten Tolgfors om han tyckte att den
var positiv: Skolverket ska i sin tillsyn observera de
elever som mår dåligt. Man ska också ta direktkon-
takt med de skolor som visar sig inte klara av detta
för att aktivt främja dessa skolor att bli bättre motta-
gare. Man kommer i sin tillsyn att observera hur
mobbningsplanerna har använts. Det här ligger i det
direkta uppdraget, och man har fått ett fördjupat upp-
drag från regeringen att göra det.
Arbetet i Skollagskommittén pågår nu och kom-
mer att redovisas i september. Den är parlamentarisk.
Alla partier har en möjlighet att föra fram sina tankar
om hur man vill göra lagstiftningen bättre för att
kunna säkerställa barns trygghet.
Vi får brev, jag får brev, om barn som inte har
bemötts på det sätt som jag känner att man ska bli
bemött på i skolan. Vi bemöter de här föräldrarna. Vi
visar dem också till möjligheter när de känner att de
är i en situation där de inte får det stöd som de önskar
från skolans sida. Vi visar också Skolverket på när de
här enskilda ärendena uppstår. Jag har en ständig
dialog med Skolverket där jag följer upp verkets
tillsynsärenden och där vi tittar på vad som ligger
bakom mobbningsfall: Hur har det förebyggande
arbetet varit? Hur ser skolledningen ut? Vad har man
för långsiktigt arbete med den som är mobbad, och
också med mobbaren?
Vi vet att om vi ska nå ett bra resultat handlar det
inte om kortsiktiga insatser. Det handlar om att man
kontinuerligt återkommer på varje skola. Detta är
rektors ansvar. Det är mycket tydligt angivet. Det går
inte att skylla på någon annan. Det är rektor som har
ansvar för att värderingsfrågorna lyfts upp bland
personalen, att det ges tid att ständigt diskutera. Det
får inte stå några mobbningsplaner på hyllorna. De
lokala skolstyrelserna har ett oerhört stort ansvar för
att följa upp sin egen verksamhet. Det är deras skyl-
dighet att se till att de nationella målen blir fullföljda.
Jag har kunnat följa många områden i riksdagens
arbete. Vi har ständigt, från alla partier, visat hur
starkt vi avskyr mobbningen. Vi har kommit med
olika förslag. Jag vidhåller att detta är ett område som
jag känner ett oerhört stort engagemang för. Jag vill
på olika sätt möta och motverka det som handlar om
mobbning.
Vi kommer att fortsätta. Nu har vi inriktat oss
mycket på arbetet inom skolans egna väggar. Ska vi
lyckas tror jag att nästa steg handlar om att ha med
föräldrarna, eftersom det handlar om attityder och
respekt för varandra. Det handlar om föreningar och
organisationer utanför skolans verksamhet. Det
handlar om politikers ställningstagande och om att
kunna gå ut och agera.
Rektorerna är de som har ansvaret. I budgeten lig-
ger också fortsatt arbete med kompetensutveckling av
rektorerna för att uppmärksamma deras skyldighet
enligt rådande lagstiftning.

Anf. 69 STEN TOLGFORS (m):
Herr talman! Min fråga till skolministern var vilka
nya åtgärder hon var beredd att vidta, då det är allde-
les uppenbart att de gamla inte räcker. Hennes svar
till 100 000 mobbade barn blev tydligt: inga. Det är
ett svek mot de drabbade barnen. Det är likaså ett
svek, skolministern, att inte ens tala om dem som
drabbas av mobbning utan göra det här till något
slags byråkratiskt problem, att gömma sig bakom
skolorna och inte själv ta ställning. Det är bedrövligt
att det förekommer att barn och ungdomar är tvingade
att gå till domstol för att få upprättelse. Det är också
bedrövligt att de tvingas kräva det stöd de har rätt till
enligt svensk lag när skolans arbete mot mobbning
brister.
Domstolar löser inte mobbningsproblemen. Men
det faktum att kommunerna nu vet att underlåtenhet
att vidta adekvata och tillräckliga åtgärder mot
mobbning kan straffa sig civilrättsligt har redan lett
till ökade insatser och ökad medvetenhet. En för-
stärkning av elevens rätt i skollagen, som jag vill ha,
skulle i än högre grad leda till förbättringar i det före-
byggande, uppsökande och akuta arbetet mot mobb-
ning, liksom till ett mer systematiskt sökande efter
kunskap och kvalitetssäkrade arbetssätt.
När 100 000 barn far illa kan politiken knappast
luta sig tillbaka. När det sker torpedverksamhet i våra
skolor kan politiken knappast luta sig tillbaka. Är det
rätt som skolministern sagt i medierna att problemet
består i att skolorna inte fullgör sitt ansvar är det en
politisk uppgift att se till att skolan tar sitt ansvar. Är
det dessutom så att ytterligare åtgärder krävs är det
politikens skyldighet att ta initiativ till sådana utan
dröjsmål.
I somras sade skolministern till TT att det inte
finns mycket mer som kan göras på politisk nivå mot
mobbningen. Jag hävdar att skolministern har full-
ständigt fel. Det finns väldigt mycket som kan göras,
och det kan göras nu.
Många av våra skolor är engagerade och jobbar
jättebra. Men problemet är att skolans lägstanivå är
för låg. Det är inte rimligt att skolans arbete mot
mobbning ska avgöras av om det råkar finnas en
eldsjäl på skolan eller inte. Vårt ansvar för barnens
väl och ve i skolmiljön är bra mycket större än så.

Anf. 70 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Herr talman! Problemet med Sten Tolgfors och
moderaterna är att de gärna pratar om någonting men
inte är villiga att sätta till resurserna. Grunden till
problemet för den som är mobbad är ofta: Det fanns
ingen som såg mig, ingen som lyssnade på mig. Den
viktigaste åtgärd vi kan göra för att verkligen se till
att alla barn får en trygg skola är därför att se till att
det finns vuxna i skolan, att det finns fler lärare, fler
psykologer och fler specialpedagoger som kan se
barnen och möta dem inte bara i klassrummet utan i
korridorer och på skolgårdar, där det är vanligast att
mobbningen finns. Varför säger då Sten Tolgfors nej
till satsningen på 15 000 nya jobb i skolan? Behövs
inte de här vuxna för att möta den lilla killen och
tjejen som mår dåligt? Behöver de inte denna vuxne
att tala med?
Tycker inte Sten Tolgfors att det är viktigt att vi
har dessa centrum som sysslar med forskning, att de
ger sitt stöd till skolorna, att de ger sitt stöd till skol-
ledarna och lärarna för att de bättre ska möta proble-
men? Det är där vi måste vara. Vi måste skaffa in
kompetensen, bli fler vuxna, så att vi verkligen kan se
de här eleverna och sedan fundera på hur vi går vida-
re.
Den som blir mobbad behöver antagligen en psy-
kolog i slutändan för att bygga upp det självförtroen-
de som har raserats. Varför säger då Tolgfors nej när
vi säger att det behövs fler psykologer, t.ex. kuratorer,
i skolan? Är det inte viktigt att vi skapar detta?
Vi måste också se till att den som var mobbare
fungerar, så att den personen en dag kan fungera
tillsammans med sina klasskamrater. Den personen
behöver säkert också oerhört mycket stöd, eftersom vi
vet att mobbare ofta har en tendens att senare i livet
komma in på en eller annan kriminell väg. Det vill vi
inte.
Ska vi lyckas, Tolgfors, är det inte genom att hålla
på och smutskasta varandra som politiker, utan det
gäller att vi ställer upp såväl ekonomiskt som i vårt
engagemang. Vi kräver att samtliga vuxna i samhället
också gör det. Då går det inte att säga nej när vi före-
slår mer resurser till skolan.

Överläggningen var härmed avslutad.

14 § Svar på interpellation 2000/01:197 och 198
om ungdomsförbundens möjligheter att engagera
skolungdomar

Anf. 71 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Herr talman! Beatrice Ask har frågat mig vilka
initiativ jag är beredd att vidta för att stärka de poli-
tiska ungdomsförbundens möjligheter att informera,
rekrytera medlemmar och etablera verksamhet på
enskilda skolor. Vidare har Inger Lundberg frågat
mig om jag är beredd att - eventuellt tillsammans
med demokratiministern - ta konkreta initiativ för att
stärka de politiska ungdomsförbundens möjligheter
att arbeta på skolorna.
Min vision av 2000-talets skola är en skola mitt i
samhället, en skola som angår och berör alla. Skolan
klarar inte allt på egen hand och därför ska skolan
sträva efter att i största möjliga mån involvera det
omgivande samhället i skolans arbete. Föreningar och
organisationer, framför allt ungdomsorganisationer,
som deltar i skolans arbete bidrar med kunskaper om
samhället som är värdefulla för arbetet i skolan.
I dag uppmuntras elevernas demokratiska enga-
gemang på olika sätt i skolan. Barn och unga som
växer upp ska genom skola och utbildning få utveck-
las i sin medborgarroll och få ett ökat inflytande i takt
med stigande ålder och mognad. Eleverna måste
praktiskt få uppleva sambandet mellan rättigheter och
skyldigheter. En fungerande skoldemokrati ger erfa-
renheter av hur man samarbetar och fattar beslut. Den
ger samtidigt en förberedelse för arbets- och vuxenli-
vet. Skolan är en viktig del av vår demokrati både
som en förberedelse för ett aktivt deltagande i sam-
hällslivet och som en viktig mötesplats för barns och
ungas eget ansvarstagande och inflytande.
Skolan har en central roll när det gäller att främja
demokratins idéer och denna uppgift har ansetts vara
så viktig att den fått komma till uttryck i skollagens
s.k. portalparagraf. Det är därför angeläget att den
enskilda skolan har ett utbrett kontaktnät gentemot
det övriga samhället. Detta synsätt betonas även i
skolans läroplaner. Skolans kontaktnät bör omfatta
olika organisationer som är engagerade i samhällsfrå-
gor, men det är särskilt viktigt att skolan också har en
öppen dörr till de politiska partierna och de politiska
ungdomsförbunden.
Beslutet om i vilken utsträckning och i vilket
sammanhang olika organisationer eller politiska par-
tier ska bjudas in eller få tillträde till skolan är en
angelägenhet för den enskilda skolan eller kommu-
nen. Detta hänger ihop med det decentraliserade styr-
system av skolan som vi i dag har. Det är kommuner-
na och den enskilda skolan som avgör hur verksam-
heten i skolan ska utformas och organiseras för att
eleverna ska nå målen i läroplanerna. De politiska
partierna har dock möjlighet att genom sina repre-
sentanter påverka kommunfullmäktige som kan be-
sluta om att i kommunens skolplan framhålla skolans
öppenhet gentemot det övriga samhället. Exempel på
detta kan vara de politiska ungdomsförbundens möj-
ligheter att samarbeta med skolan.
Regeringen beslutade den 3 september 1998 att
ställa 10 miljoner kronor ur Allmänna arvsfonden till
Ungdomsstyrelsens förfogande för stöd till projekt
som syftar till att utveckla ungas egen organisering. I
propositionen På ungdomars villkor - ungdomspolitik
för demokrati, rättvisa och framtidstro (prop.
1998/99:115) framhöll regeringen det som en central
uppgift inom ungdomspolitiken att stödja ungdomars
egen organisering. Den 25 november 1999 ställde
regeringen därför ytterligare 10 miljoner kronor till
Ungdomsstyrelsens förfogande för att stödja före-
ningsutveckling inom ungdomsorganisationerna. Av
medlen kunde upp till 2 miljoner kronor användas för
projekt som innebär att de politiska ungdomsförbun-
den utvecklar nya former för att i skolorna föra ut
information och debatt om politiken och den politiska
demokratins arbetssätt.
Ungdomsstyrelsen har även tagit initiativ till pro-
jektet Skolval 2002 - demokratistöd med Internet,
vilket bl.a. syftar till att öka intresset för demokra-
tifrågor bland landets elever. Projektet, som stöds av
regeringen, bedrivs i samarbete mellan Ungdomssty-
relsen, Statens skolverk och Riksskatteverket.
I skolans uppdrag ingår att aktivt arbeta för att be-
vara och utveckla vår demokrati och detta är frågor
som regeringen prioriterar mycket högt. Det är mot
den bakgrunden i högsta grad önskvärt att eleverna
ges tillfälle att få kontakt med organisationer och
andra sammanslutningar som har stor betydelse för
vår demokrati. Jag följer utvecklingen på detta områ-
de mycket noga men har inte för närvarande avsikt att
vidta några ytterligare åtgärder.

Anf. 72 BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Jag vill börja med att tacka för sva-
ret. Bakgrunden till den här interpellationen är att
riksdagen har ett särskilt ansvar för demokratin och
de värderingar som vårt samhälle grundas på. Mycket
av det som händer runt omkring oss understryker att
det är väldigt viktigt att ständigt vinna och återvinna
människor för demokratins idéer och stimulera fler
till ett aktivt medborgarskap.
Den fråga som jag har ställt till skolministern be-
rör en liten del av det här arbetet, nämligen vad som
sker eller rättare sagt inte sker i våra skolor. Det är
alldeles uppenbart att skolan har svårigheter att arbeta
med den delen av uppdraget som rör demokrati och
grundläggande värderingar och det personliga ansva-
ret.
Av Skolverkets fördjupningsstudie av värdegrun-
den som kom förra året framgår att skolorna sällan tar
upp frågor om demokrati och etik i sin undervisning.
Jag ska läsa ur den rapporten. Man skriver så här:
Elevernas kunskaper om demokrati, dess formella
sidor, vilka institutioner och myndigheter som finns,
ärendegångar, vem som beslutar vad, etc. är begrän-
sade. Det tycks som om intresset för elementära fakta
om hur samhället fungerar är lågt och att dessa kun-
skaper ganska omgående glöms bort av eleverna.
Undervisningen upplevs av eleverna brista i verklig-
hetsanknytningen.
Mycket enkelt kan man säga att skolan inte gör så
mycket åt det här. Eleverna hålls i stor okunnighet om
hur demokratin och samhället fungerar och som ett
resultat av det förblir man ointresserad.
Men så här kan det ju inte få fortsätta. Det är ju
det som gör att det är så olyckligt att de politiska
ungdomsförbunden ofta möter praktiska svårigheter
när de vill informera eller ordna aktiviteter på enskil-
da skolor eller när ungdomar vill bilda en egen före-
ning på sin egen skola. Ungdomars egna initiativ och
engagemang passar liksom aldrig in i planeringen.
Det anses störande, trots läroplanens mål att främja
demokratins värderingar.
I perspektivet av den flora av extrema och icke-
demokratiska rörelser som växer fram i ungdoms-
gruppen är det här naturligtvis mycket olyckligt. Det
svar skolministern då ger är att de politiska partierna i
laga ordning får övertyga fullmäktigeledamöterna
runt om i landet om att ta in synpunkter på detta i
respektive skolplan. Sedan ska vi då hoppas att sko-
lorna dessutom läser skolplanen och liksom lyssnar
på detta.
Om jag skulle svara en ung person som är poli-
tiskt engagerad att det är så här de ska gå till väga är
det ungefär lika dumt som att låsa dörren när någon
ringer på. Jag tror att det här är kontraproduktivt.
Ungdomars eget sätt att formulera politiska problem
kombinerat med de politiska ungdomsförbundens
långa erfarenhet av utbildning i klassiska värderingar,
politisk historia och demokratiskt arbete behövs i
skolan. De har en kompetens när det gäller hur man
når ungdomar, hur man engagerar ungdomar som
ingen lärare har. Det här måste man ta till vara.
Jag har ingenting emot att regeringen har satsat
pengar på de politiska ungdomsorganisationerna och
det ena projektet efter det andra. Det är väl jättebra.
Men det här är gratis. Det är gratis att öppna dörren.
Men väldigt många rektorer och lärare vet liksom inte
hur de ska hantera det hela.
Jag tycker att skolministern kan sätta fart på Skol-
verket, t.ex. ta fram kommentarmaterial om hur lärare
och rektorer kan hantera allsidighet, i vilka samman-
hang det kan vara intressant att ta dit de politiska
ungdomsförbunden och andra frivilligorganisationer.
Det går att peka på exempel på hur ungdomar kan
aktiveras. Det går att visa hur föreningsliv kan skapas
i en skola och vilka värden det har.
All demokratisk undervisning av ungdomar kan
inte ske på elevråd och klassråd i samband med
schemalagda aktiviteter. Vi måste bejaka ungdomars
egna engagemang. Det är en typisk vuxenmissupp-
fattning att tro att ungdomar skulle vara så intressera-
de av att diskutera den egna skolan. När jag var 15-
16 år ville jag lösa världsproblemen. Det är det den
politiska ungdomen pysslar med. Det är det som vi
måste få in i skolan.

Anf. 73 INGER LUNDBERG (s):
Herr talman! Jag vill tacka skolministern för sva-
ret.
Frågan om ungdomsförbundens möjligheter att
jobba är en angelägenhet för oss alla, inte för enstaka
partier - ja, inte bara för partierna. Därför är jag glad
att Beatrice Ask och jag har kunnat interpellera till-
sammans och över att Johan Pehrson ställer upp i
debatten.
Vi har fått flera signaler om att ungdomsförbun-
den arbetar i motvind på skolorna. Därför är skolmi-
nisterns mycket klara deklaration om skolans centrala
roll för att främja demokratin viktig, liksom uttalan-
det om att det är särskilt viktigt att skolans kontaktnät
omfattar olika organisationer och att skolan ska ha en
öppen dörr till de politiska ungdomsförbunden.
Skolministerns markeringar ligger i linje med de
mycket tydliga skrivningar som 1998/99 års riksmöte
gjorde om att det är viktigt att ungdomar i skolan får
tillfälle att bekanta sig med de politiska ungdomsför-
bunden. I utskottsuttalandet säger riksdagen också att
ett brett föreningsliv på skolorna med bl.a. ungdo-
marnas egna föreningar är viktigt och spelar en viktig
roll i ungdomarnas demokratiska fostran. Därför är
det allvarligt att den praktiska verkligheten på skolor-
na ofta är långt från både skolministerns och riksda-
gens uttalanden.
Låt mig ge några bilder av hur tufft det kan vara
för de ungdomar som vill göra en ideell insats på
skolorna. Mina bilder kommer från SSU, men det är
en verklighet som lika ofta möter ungdomar i andra
partier.
Först är det en högstadieskola i mitt hemlän. SSU
vill komma och visa upp sin verksamhet. De talar
med skolledningen, som säger nej. Skälet var att SSU
inte har haft tid att komma till grundskolan i valrörel-
sen. Då passar det skolan att få medverkan. I mellan-
valsperioden vill man inte ha den. Man vill inte förstå
att det var naturligt för ett ungdomsförbund att vara
aktiv bland förstagångsväljarna på gymnasieskolan
just under valrörelsen.
Det andra exemplet handlar om en skola i Stock-
holmsområdet. SSU får inte komma in med ett infor-
mationsbord. Rektor tycker att det är för stökigt. SSU
begär ett skriftligt svar. Det har gått nästan tre måna-
der, och man har inte fått något svar. I en annan
kommun i Stockholms län får SSU eller några andra
ungdomsförbund över huvud taget inte besöka någon
skola.
Det tredje exemplet kommer från Småland. Där
fick SSU:arna inte alls komma in om de inte faxade
in till skolledningarna exakt vad de skulle tala med
ungdomarna om. I det här fallet handlade det om
SSU:s feministkampanj. Kravet gällde både klass-
rumspresentationer och bokbord.
Det fjärde exemplet gäller en skola i Västman-
land. Några SSU:are vill besöka en högstadieskola,
men får inte komma dit för att inte alla ungdomsför-
bund är där. Det argumentet möter Ungdomsförbun-
det ofta. Det blir något av ett Moment 22, eftersom
ungdomsverksamheten går upp och ned i förbunden.
Om man ska få liv i ungdomsverksamheten, måste de
ungdomar som verkligen sliter få stöd.
Herr talman! Jag tror att det är viktigt att vi gör
något. Jag tycker att vi ska göra något också från
statsmakternas sida. Jag tycker att de beskrivningar
som kommit fram och det förhållningssätt skolminis-
tern har är bra. Men jag saknar operativa förslag. Det
är oerhört angeläget att vi frågar om det finns en
möjlighet för skolministern att ge ett uppdrag till
Skolverket att titta på hur det faktiskt fungerar och
titta på några positiva exempel som skulle kunna
inspirera skolorna.

Anf. 74 JOHAN PEHRSON (fp):
Herr talman! Jag såg att den här debatten skulle
komma upp, och jag fann det ganska angeläget att
delta. Det är många oroande bilder som möter oss
från skolan om våld, oordning, bristande förståelse
för demokratin och dess institutioner. Vi brukar
ibland i kammaren diskutera hur skolans uppgifter
ska rangordnas och vad som är viktigast. Från Folk-
partiets sida brukar vi med viss frekvens återkomma
till problemen och dess orsaker. Vi vill gärna att man
ska fokusera på grundläggande saker som att sätta
bildningen i centrum, osv.
När vi kommer till frågan om demokrati är även
Folkpartiet självklart väldigt mån om att det underi-
frånperspektiv som finns ska få värka ut. Skolminis-
tern hänvisar till Ungdomsstyrelsens projekt, och det
är en bra verksamhet - men det är lite von oben. Mina
kolleger var tidigare inne på att det finns åtgärder
som växer direkt underifrån och, som Beatrice Ask
sade, som onekligen är gratis. Det är lätt att bejaka
dem.
Jag förstår att skolministern inte direkt vill tala
om hur detta ska se ut. Detta är huvudsakligen en
kommunal fråga, men skolministern kan fokusera
frågan och tala om den och på så sätt skicka en signal
till Skolverket. Skolministern träffar en mängd skol-
ledare i sin verksamhet och kan poängtera detta. Jag
kan verkligen bekräfta den bild vi har hört om tidiga-
re, nämligen att det är svårt att komma in på skolorna.
Många av dem som vill prata politik på det parla-
mentariska sättet och företräda de ideal vi står för i
riksdagen - de flesta av oss - har det svårt. Jag finner
det otroligt angeläget att skolministern kommer till-
baka med någon mer konkret åtgärd för att underlätta
denna kamp de demokratiska unga budbärarna för på
skolorna.

Anf. 75 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Herr talman! Dessvärre får jag säga att jag delar
uppfattning angående den beskrivning som samtliga
ledamöter har gjort om svårigheterna att komma in på
skolorna. Det bekymrar mig oerhört mycket. Det
gäller även huvudpartierna. Vi har i dag inte den
öppenhet jag tycker att skolan ska ha. Då får jag som
minister börja titta på hur regelstyrning osv. ser ut.
Jag får återkomma till hur jag ska tänka vidare.
Frågan om vem som ska få tillträde är inte lätt.
Det är därför jag har visat på kommunens och skolans
ansvar. Det går att på det viset arbeta vidare. Skolan
är ingen allmän plats. JO har uttalat att exempelvis
politiska organisationer inte har någon ovillkorlig
tillträdesrätt till skolorna. JO slog fast i ett beslut den
9 juli 1998 ett uttalande om lika behandling av poli-
tiska organisationers möjlighet att sprida information
i skolan. Det framgår att vid bestämmande i frågor
om tillträde för sådana organisationer har skolan att
följa regeringsformens regler om opartiskhet och kan
således inte begränsa sin tillståndsgivning till att avse
enbart viss eller vissa organisationer.
Det som är positivt är inte att vi talar om det en-
skilda partiet. Vi pratar faktiskt om att alla ska ha lika
möjligheter.
Jag tycker att detta är angeläget. Jag lyssnar och
jag är beredd att fundera vidare. Det som sker är att
Kommundemokratikommittén ska redovisa sitt arbete
den 31 maj 2001. Man har haft hearingen med de
politiska ungdomsförbunden. Man har också sagt att
det är svårt att komma in i skolorna, och man har
påpekat att det kan vara ett hot mot det demokratiska
arbetet.
Vi ska se nu vad kommittén kommer att lägga
fram. När jag har fått resultatet ska jag fundera över
vilka vägar vi har att inte bestämma över kommuner-
na men att visa på möjligheter. Det kanske är i form
av ett kommentarmaterial, som Beatrice Ask tog upp.
Vi kan på det sättet markera hur viktigt vi anser att
det är med öppenhet. Vi har pratat om de politiska
organisationerna. Vi har en rad andra organisationer
som också är viktiga. Jag tror att skolan ska titta på de
målformuleringar som finns i t.ex. samhällskunska-
pen. Tolkar vi dem riktigt ser vi att det finns alla
möjligheter att bjuda in olika organisationer.
Det gäller inte bara att låta dem stå vid ett bord i
en korridor och visa upp sitt material, utan också att
låta dem bli delaktiga i själva undervisningen. Man
kan låta representanter från olika partier sitta med och
tala om att det finns olika inställningar, och på det
viset skapa respekt inte bara för demokratin utan
också för att vi har olika lösningar och olika sätt att
nå målen. Ofta är målet gemensamt, men vi har olika
sätt att nå dit. På det viset kan man göra. Detta är lika
angeläget.
Jag öppnar för detta. Jag vill titta på resultatet av
kommitténs arbete och se på hur vi kan gå vidare. Vi
ska fortsätta att låta kommunerna ha en självständig-
het, men ändå markera vikten av detta.

Anf. 76 BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Det är utmärkt att man tittar på detta,
för det är som sagt gratis och det finns en kraft i det
som man kan använda.
Det är helt självklart att ingen har ovillkorlig till-
trädesrätt till en skola. Det är viktigt. Men detta är för
mig en pedagogisk fråga. Om jag vore lärare i sam-
hällskunskap skulle jag tycka att jag gjorde ett dåligt
jobb om jag inte utnyttjade den enorma kompetensen
och förmågan när det gäller att förklara krångliga
samband på ungdomars vis bland ungdomar. Det ger
väldigt mycket.
Vi försöker undervisa i våra skolor i hur man ska
diskutera och argumentera och hur man ska kritiskt
granska saker. Släng in en folkpartist och en kommu-
nist så får ni se! Det behöver man inte prata om. Det
blir uppenbart för folk, och det blir intressant och
engagerande. Det är denna kraft jag menar. Jag tycker
att det är en pedagogisk fråga.
Jag har den bestämda uppfattningen att många
skolledare och lärare är rädda för politiskt engage-
mang. Det blir lite obehagligt. Tänk om någon säger
fel eller det blir fel. Här tror jag att arbete med kom-
mentarmaterial kan vara ett sätt att visa dem att det
inte är farligt utan att det är någonting som man kan
få kraft och nytta av.
Vi diskuterar ofta ordning på skolorna, skolmiljö
och annat. Om det är någonting vi skulle försöka att
jobba med är det detta frivilliga engagemang som
växer underifrån, och vi skulle bejaka det. Det kan
man göra på många olika sätt. Det sker på en del håll,
men inte tillräckligt mycket.
Jag har stött på ungdomar som har engagerat sig -
det är inte alltid de bästa barnen i skolan - och som
har kommit på att de ska ändra världen. De känner ett
engagemang. De vill ha en skrubb att ha några prylar
i. Att ta tag i detta engagemang är det bästa sättet att
få dem att växa. Jag är väldigt glad för att man är
beredd att fundera i dessa banor.
Vi har varit eniga i utbildningsutskottet ett par
gånger och gjort ganska tydliga skrivningar om detta,
för vi menar att det är nödvändigt. Det är en liten sak,
men den är viktig.
Jag tror också att man, när man går in i skollags-
kommittén och tittar på förordningar, t.ex., ska titta
på om det finns otydligheter någonstans och om det
behöver justeras. Det finns en rädsla. De vet inte
riktigt hur de ska hantera det, och det ska inte få hind-
ra detta arbete.
Sedan tror jag att det behövs mycket annat för att
ungdomars engagemang för demokrati och politik ska
växa. Men jag tror, som sagt, att den öppna dörren är
central. Man visar på ett bra sätt i detta arbete att
ungdomar kan lära ut något och ge någonting.
Det var många ungdomar under mina många år i
ungdomspolitiska sammanhang som inte var de bästa
barnen och som inte heller var duktigast i läsämnena
som utvecklade en retorisk förmåga och som skaffade
sig kunskaper om ekonomi och samhälle och mycket
annat och gick väldigt långt tack vare att de hade ett
engagemang och tillsammans med kamrater fick
jobba med frågorna.
De politiska ungdomsorganisationerna är mycket
duktiga på utbildning där skolan ibland brister. Det
handlar om retorik. Det handlar om samhällskunskap
och svåra samband. Man har ändå en tradition och en
vana. Jag tror att vi ska bejaka det. Det får inte vara
så att ungdomars engagemang bara får näring i un-
derground-rörelser, utan vi måste också inom de
etablerade föreningarna ge ett utrymme och en möj-
lighet för demokratiska ideal att växa.
Jag ser fram emot initiativ på detta område, och
jag är säker på att vi från utbildningsutskottets sida
kommer att fortsätta att visa ett engagemang, för det
är viktigt.

Anf. 77 INGER LUNDBERG (s):
Herr talman! Jag är väldigt glad över att skolmi-
nistern säger att hon är beredd att pröva olika möjlig-
heter att stärka utvecklingen av demokratin och orga-
nisationernas arbete. Riktigt vilka metoder man ska
använda tror jag inte att vi kan tala om här, men vi
kan säga att det engagemanget finns.
Jag vill, precis som Beatrice Ask, peka på att det
är väldigt viktigt. Det handlar dels naturligtvis om
vilken roll de politiska ungdomsförbunden kan spela i
själva skolarbetet, dels om föreningarnas roll.
Det är inte ofta jag blir nostalgisk, men någon
gång finns det anledning att fundera över vad som har
hänt på vägen. När vi var unga och jobbade i de poli-
tiska ungdomsförbunden fanns väldigt mycket av
folkrörelseanda ute på skolorna. Oavsett om rektorn
var högerman, som det hette på den tiden, socialde-
mokrat eller folkpartist hade han - det var ofta en han
- ett starkt engagemang för folkrörelserna.
De politiska ungdomsförbunden fick också hjälp
och stöd i sin verksamhet. Det kunde handla om
skrubben Beatrice Ask pratade om. Det kunde handla
om möjligheten att nå ut med information om sin
verksamhet. Man var inte rädd för ungdomsförbun-
den då, trots att man i andra sammanhang var snäva-
re, utan man såg ett livaktigt föreningsliv på skolan
som en tillgång. Det har vi tappat bort någonstans på
vägen. Det finns i vissa skolor, men det saknas väl-
digt mycket. Det här är ledsamt, för ungdomar behö-
ver bearbeta existentiella frågor.
Hur vi kan stärka detta i undervisningen kommer
vi att prata om, men det gäller också att verkligen ha
tid att tala med varandra om riktigt svåra frågor. Det
är väldigt värdefullt att vara med i ett politiskt ung-
domsförbund och då och då möta de vuxna i partiet
och brottas med dem, kanske förlora en fråga och
fightas hårt för en annan fråga och lära känna sina
gränser. Det är också grundläggande för vår demo-
krati. Då kan det inte bara handla om att man hittar
regelverk i kommunfullmäktige, utan det måste
komma av en övertygelse från skolledning och lärare.
De situationer jag pratade om tidigare leder ofta
till att ungdomarna går till partiorganisationer. Så
pratar de med någon politiker. Så går den politikern
till sin skolstyrelse eller fullmäktigegrupp. Så tar man
upp frågan där, och sedan får SSU-gruppen eller
MUF-gruppen komma in på skolan. Men vad blir det
för någonting? Det blir naturligtvis någonting som
katten, dvs. politikern i detta sammanhang, har släpat
in, i stället för någonting som rektor och lärare ser
som väldigt värdefullt.
Jag tror att detta är viktigt. Det handlar om hur
skolan i djupare mening ser på demokratin och att
skolan verkligen tycker att det är viktigt att ungdomar
engagerar sig. Det kan bli tossigt ibland. Det blir
barnslig ibland, men det är en oerhört viktig del av
ungdomens fostran, och det är en förutsättning för
demokratins långsiktiga överlevnad.

Anf. 78 Statsrådet INGEGERD WÄRNERS-
SON (s):
Herr talman! Jag tycker att det är en bra debatt vi
för om dessa frågor. Jag kommer att fortsätta. Jag
kommer också att lyfta fram dem tillsammans med
demokratiminister Britta Lejon, som har sin del i
detta ansvar.
Att jag poängterade fullmäktige och skolplaner
har en annan bakgrund. Det är mina möten med ele-
vorganisationerna och deras status och ställning ute
på skolorna. Vi har lyft fram dem. De är ofta delakti-
ga i centrala utredningar, osv.
I samtal med dem ser jag att det inte är självklart
att de värderas högt eller får den uppskattning som
jag tycker att de ska ha. Skolans ledning eller lärare
prioriterar inte alltid på detta sätt. De ser inte alltid till
vikten eller värdet av att en elev verkar inom en ele-
vorganisation och att det är befrämjande i ett demo-
kratiperspektiv. I samtal med elevorganisationer har
jag sagt att ett sätt att gå vidare ändå är att få de lo-
kala politikerna att markera värdet av detta.
Jag tycker att det är oerhört bra att utbildningsut-
skottet och riksdagen gör markeringarna, men jag vill
också att mina partikamrater och kamrater i alla parti-
er ute i landet hjälper oss med att markera vad det
gäller de kommunala skolplanerna.
Jag mötte en annan organisation - unga männi-
skor inom RFSL - i lördags, som mer än gärna ställer
upp och bidrar till undervisningen runt sin situation.
De har sagt så här: Vi kommer. Vi tillhör en frivillig
organisation. Vi är billiga. Det var precis det Beatrice
Ask sade om de politiska organisationerna. De be-
skrev sin situation, hur svårt det är att komma in. Ni
har berört det här, och jag tycker att det är viktigt att
säga att det inte får finnas en rädsla för att släppa in
andra till skolan. Vi ska faktiskt se dem som en till-
gång. Det är inte alltid självklart att all kompetens
finns hos de lärare som arbetar på en skola. Vi behö-
ver förstärka kompetensen med andra. Det kan vara
politiska ungdomsorganisationer och andra organisa-
tioner som kommer in och har en merkunskap. Jag
känner att det här är mycket angeläget.
Om vi ska få den skola som vi alla vill ha i fram-
tiden tror jag att vi måste arbeta med andra ögon, och
vi måste ha öppna dörrar. Det har betonats att rädslan
måste bort. Det är viktigt med objektivitet, och det är
oerhört viktigt att se till att alla har en möjlighet. De
som kommer in måste också stå för de demokratiska
värderingar som vår läroplan grundar sig på - vi vill
inte ha in andra i våra skolor. Om vi kan veta det
behöver vi inte ha rädslan. Jag kommer att komma
tillbaka i frågan. Tack!

Överläggningen var härmed avslutad.

15 § Svar på interpellation 2000/01:137 om
skatt på biobränsle

Anf. 79 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Herr talman! Lena Ek har frågat mig om och när
samt i vilken omfattning jag tänker föreslå att Sverige
ska börja ta ut skatt på biobränsle. Hon har vidare
frågat mig om vilka ekonomiska incitament jag tän-
ker använda för att skapa förutsättningar för att intro-
ducera biodrivmedel som alternativ till fossila bräns-
len. Så som jag förstått interpellationen är den huvud-
sakligen inriktad på fordonsbränslen.
Vid beskattning av biodrivmedel är Sverige bun-
det av det s.k. mineraloljedirektivet, som Lena Ek
också påpekat. Direktivet, som indirekt omfattar mer
än mineraloljor i strikt mening, föreskriver att varje
bränsle som används för fordonsdrift - alltså även
biobaserade sådana - ska beskattas. Huvudprincipen i
gemenskapsrätten är alltså att alla fordonsbränslen
ska beskattas. Alltsedan medlemskapet år 1995 har
Sverige haft att rätta sig efter denna princip. Detta är
ingenting nytt.
Som Lena Ek också konstaterat finns en möjlighet
att med stöd av direktivets s.k. pilotprojektsbestäm-
melse medge nedsättning av energi- och koldioxids-
katt för utveckling av mer miljövänliga produkter,
särskilt när det gäller bränslen från förnybara källor.
Denna bestämmelse har tillämpats i Sverige i ett
flertal fall. Sedan regeringen ansett det osäkert om en
ökad användning av etanol och rapsmetylester skulle
resultera i någon mer betydande miljövinst, beslöt
regeringen att den existerande verksamheten borde
utvärderas innan ytterligare steg togs. I detta sam-
manhang har bl.a. Statens energimyndighet på upp-
drag av regeringen följt upp och utvärderat pågående
pilotprojekt avseende kostnadsutveckling och miljö-
aspekter. För närvarande ser Regeringskansliet över
riktlinjerna för hanteringen av pilotprojektsdispenser.
Regeringen avser också att utarbeta en skattestrategi
för användningen av alternativa drivmedel. Strategin
får sedan avgöra eventuella fortsatta satsningar. Re-
geringens stöd i övrigt är främst inriktat på forskning
och utveckling kring flera olika alternativa drivmedel.
Sådana insatser kommer även fortsättningsvis att
finnas kvar.
Angående Lena Eks fråga om skatt på biobränslen
föreslogs i budgetpropositionen för år 2001, som ett
led i en grön skatteväxling, att koldioxidskatten på
fossila bränslen skulle höjas från 37 till 53 öre per kg
utsläppt koldioxid. Samtidigt föreslogs en viss sänk-
ning av energiskatten på bränslen. Riksdagen har
bifallit förslagen.
Biobränslena får genom skatteväxlingen en stärkt
konkurrenskraft genom att beskattningen av fossila
bränslen ökar. Detta kan på sikt reducera våra utsläpp
av växthusgaser. Införandet av en energiskatt också
på biobränslen ingår endast som en mindre del i en
större reformering av energiskattesystemet. I budget-
propositionen för år 2001 anförs att den principskiss
som Skatteväxlingskommitténs betänkande (SOU
1997:11) innehåller utgör en god utgångspunkt för en
sådan reform. Reformen ska ske stegvis och inrymma
flera delkomponenter.
Konkurrensförhållandet mellan olika energislag
påverkas av energiskattesystemets utformning och
bränslepris, samt vissa andra faktorer. Biobränslenas
konkurrenskraft är således inte endast beroende på
om de energibeskattas eller inte. Deras konkurrens-
situation måste betraktas i ett vidare perspektiv.

Då Lena Ek, som framställt interpellationen, an-
mält att hon var förhindrad att närvara vid samman-
trädet, medgav förste vice talmannen att Margareta
Andersson fick delta i överläggningen i stället för
interpellanten.

Anf. 80 MARGARETA ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag får tacka finansministern för sva-
ret. Jag upplever att miljöfrågorna har betydligt större
tyngd nu än vad de har haft tidigare, även i regering-
en. Men de har ändå lite olika tyngd hos olika minist-
rar, och än så länge är det tydligen finansministern
som har sista ordet när det gäller det här.
Jag har ett citat från den 25 januari av miljömi-
nister Kjell Larsson. Han sade bl.a.:
Inga biodrivmedel som produceras i Sverige be-
talar man någon som helst skatt för för närvarande.
Nu arbetar Regeringskansliet på att ta fram en or-
dentlig strategi för hur vi ska kunna introducera den
typen av drivmedel mycket bredare än vi gör för
närvarande. De kommer i så fall inte heller att skatte-
beläggas, särskilt inte när det gäller koldioxidskatt.
Jag har en liten stillsam fråga: Vilken minister ska
jag tro på? Är det miljöministern eller finansminis-
tern? Om man tittar på kostnader kan man dessutom
säga att översvämningar också kostar. Enligt den
kunskap som vi får från olika forskare beror ju många
av de klimatkatastrofer som har varit, t.ex. översväm-
ningarna i södra Norrland och i Värmland, bl.a. på
våra koldioxidutsläpp.
Sedan handlar det om det här med solidariteten
med andra mer utsatta. Det finns ju många länder där
man har större svårigheter än vad vi har här. Hela
länder riskerar att bli översvämmade om de alltmer
samstämmiga uppgifterna från olika forskare är rikti-
ga, om att polarisarna kommer att smälta och havsni-
vån kommer att stiga. I det fallet får jag då ett svar
som är ganska undvikande från finansministern. Den
fiskala sidan, att vi måste ta in pengar, är viktigare än
att vi tar in miljöaspekterna på ett mycket mer håll-
bart sätt i de här frågorna.
Jag uppfattar inte heller att det finns något tydligt
svar på Lena Eks frågor. När kommer den här skatten
att införas? Och hur stor blir den i så fall? Vilka eko-
nomiska incitament avser finansministern att använda
för att de här biodrivmedlen ska få bättre ekonomiska
förutsättningar på den svenska marknaden? Jag vill
ha svar på de här frågorna. Jag tycker att de är väldigt
viktiga med utgångspunkt från vad som händer runt
om i världen och med utgångspunkt från de ställ-
ningstaganden som kom för några veckor sedan i
olika sammanhang. Tack!

Anf. 81 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Herr talman! Det kan inte ha gått Margareta An-
dersson förbi att regeringen två år i rad, tillsammans
med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, har föreslagit en
omfattande s.k. grön skatteväxling. Det är faktiskt ett
oerhört stort grepp och ett initiativ som medverkar till
att stärka vår miljö. I det sammanhanget har vi natur-
ligtvis gjort en koppling mellan skattepolitiken och
miljöpolitiken som är oerhört framgångsrik. Jag be-
klagar att inte Centerpartiet har velat ansluta sig till
det omfattande grepp som vi har tagit att koppla ihop
skattepolitiken och miljöpolitiken.
De frågor som Lena Ek har ställt har jag också
tydligt besvarat. Man ska naturligtvis inte lägga om
skattestrategin innan man har ett säkert underlag. I
mitt svar har jag också sagt att det pågår ett arbete
med att skapa en sådan skattestrategi som ytterligare
kan förstärka de miljövinster som vi gör via den grö-
na skatteväxlingen.

Anf. 82 MARGARETA ANDERSSON (c):
Herr talman! Vi skulle gärna ställa upp på den
gröna skatteväxlingen om vi trodde att den skulle leda
till de effekter som vi alla hoppas på. Vi kommer att
vara öppna för fortsatta diskussioner på de här områ-
dena vad det lider.
När det gäller det säkra underlaget undrar jag om
de uppgifter som nu har kommit fram från FN:s olika
konferenser och olika seminarier är ett tillräckligt
starkt underlag för att finansministern ska ändra på
saker och ting i den gröna skatteväxlingen, så att den
i så fall blir ännu grönare.
En fråga som också har bäring på det här är hur
finansministern i EU-samarbetet kommer att verka
för att ändra bergoljedirektivet, så att det får en sådan
utformning att biobränslena inte beskattas vad gäller
koldioxid. De är de enda som inte kan sägas påverka
koldioxidutsläppen. En del av de här bränslena kan
visserligen ha annan miljöpåverkan, som också måste
tas med i beräkningen, men koldioxidutsläppen på-
verkas inte av användning av t.ex. etanol som är
framställt i en kontinuerlig produktion. Kommer man
från regeringens sida i så fall att samarbeta med mil-
jöministrarna?

Anf. 83 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Herr talman! Sverige har som bekant en i EU-
sammanhang oerhört avancerad miljöbeskattning, och
Sverige har också varit pådrivande i de här frågorna,
både via skattepolitiken och via miljöministrarnas
insatser. Jag är övertygad om att de framsteg som kan
göras med exempelvis mineraloljedirektivet i EU-
sammanhang också kan vara ett sätt att medverka till
att skatte- och miljöpolitiken ger ett grönare Europa.
Det är vidare ofrånkomligt att man, om man ska
utforma en ny skattestrategi på det här området, också
ska ha en säkerhet i den bedömning som man gör av
olika typer av insatser. Etanol har förtjänster men
också nackdelar, och man har att se till hela den sam-
hällsekonomiska situationen. Det beror exempelvis på
hur etanolframställningen utformas. Det handlar om
en lång kedja med inslag av skattesubventioner och
andra subventioner både på EU-nivå och på nationell
nivå, vilka måste vägas in i sammanhanget. När man
utformar en skattepolitisk strategi för att förstärka
vårt miljöskydd är det viktigt att den har ett visst mått
av säkerhet och att rätt typ av drivkällor används.

Anf. 84 MARGARETA ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag hoppas att vi kommer fram till
en bra strategi på det här området. Det vore ju ganska
förargligt om statsministern inviger en anläggning i
Norrköping för produktion av etanol för att sedan
skatta ut den verksamheten från marknaden. Det vore
inte särskilt lyckat.

Överläggningen var härmed avslutad.

16 § Svar på interpellation 2000/01:134 om
skattereglerna för ideella ungdoms- och kulturor-
ganisationer

Anf. 85 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Herr talman! Margareta Andersson har frågat mig
vilka åtgärder jag avser att vidta för att rätta till den
ojämlikhet som finns mellan idrottsföreningar och
andra ideella föreningar avseende skyldigheten att
betala arbetsgivaravgifter.
Arbetsgivaravgifter tas ut för att finansiera sys-
temen för social trygghet. Mellan det svenska social-
försäkrings- och socialavgiftssystemet finns därför en
korrespondens som innebär att på ersättningar som är
förmånsgrundande för mottagaren ska arbetsgivarav-
gifter betalas.
Det finns ett särskilt undantag från den generella
skyldigheten att betala arbetsgivaravgifter som gäller
för ideella idrottsföreningar. Undantaget gäller ersätt-
ning till idrottsutövare om ersättningen understiger ett
halvt prisbasbelopp. En sådan ersättning är inte heller
förmånsgrundande för mottagaren. Undantaget lag-
fästes i anslutning till 1990 års skattereform och mo-
tiverades framför allt av att de inkomster som idrotts-
utövare hade ofta till stor del var ersättningar för
utlägg som han eller hon haft, vilka i sin tur var av-
dragsgilla vid inkomstbeskattningen. Genom undan-
taget förenklades möjligheten till avdrag i avgifts-
sammanhang.
Om en ersättning inte är förmånsgrundande för-
sämras mottagarens trygghet. När undantaget för
ideella idrottsföreningar infördes gällde ATP-
systemet, vilket innebar att man endast fick pensions-
poäng på inkomster överstigande ett basbelopp under
ett år. Inte heller beaktades inkomsterna för alla år vid
bestämmandet av pensionens storlek.
I det nya pensionssystemet har i princip alla in-
komster betydelse för den framtida pensionen. Det är
därför numera viktigare för den enskilde att alla er-
sättningar inräknas i den pensionsgrundande in-
komsten. Även om det endast rör sig om att undanta
ersättningar som under ett år understiger ett halvt
prisbasbelopp, kan det sammantaget bli fråga om
betydande belopp för den enskilde som inte blir för-
månsgrundande. Detta kan t.ex. bli fallet om han eller
hon får ersättning från flera olika föreningar eller
under flera år. Det finns därför enligt min mening inte
någon anledning att utvidga undantaget från skyldig-
het att betala arbetsgivaravgifter till att gälla ytterliga-
re grupper av ideella föreningar.

Anf. 86 MARGARETA ANDERS-
SON (c):
Herr talman! Jag tackar även för det här svaret
från finansministern, men jag måste säga att jag är
ganska besviken. Jag undrar på vems vägnar jag
egentligen ska vara mest upprörd, idrottsutövarnas
eller de övriga ungdoms- och kulturorganisationernas.
För min del upplever jag finansministern som lite
tveksam och halvt kluven i de här frågorna. Antingen
är befrielsen från arbetsgivaravgifterna en lättnad för
idrottsorganisationerna, och då borde av likaberätti-
gandeskäl även andra organisationer som jobbar med
ungdomar ha samma förmåner, eller så är det fråga
om ett uteblivande av pensionsförmåner, och då ska
man väl avskaffa den även för de idrottsorganisatio-
ner som har det här undantaget.
Nu vill jag inte förorda detta, eftersom jag tycker
att det fungerar ganska bra för idrottsorganisationer-
na. Jag tror också att det vore olyckligt eftersom det
bara skulle leda till att ännu mer svarta pengar kom-
mer i omlopp. Jag är rädd för att sådana förekommer i
andra ungdomsorganisationer. Det handlar inte heller
om några stora pengar utan om småbelopp som man
skulle kunna betala ut i olika sammanhang.
Jag skulle vilja ställa en ren kunskapsfråga: Vad
är det för kostnader som de här idrottsutövarna drar
på sig men som man inte skulle ha i andra verksam-
heter? Jag undrar också varför finansministern inte
vill ha en likabehandling av alla ungdomsorganisatio-
ner på det här viset. Är Unga Örnar, 4H, scouter,
SSU, CUF och Ung Vänster mindre värdefulla när
det gäller att fostra våra ungdomar till aktiva och
samhällsintresserade medborgare än vad idrottsrörel-
sen är?

Anf. 87 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Herr talman! Jag delar Margareta Anderssons
uppfattning att det nuvarande systemet fungerar väl,
inte minst för idrottsrörelsen. Det är också omvittnat i
olika sammanhang.
Det finns naturligtvis en nackdel för den enskilde
utövaren, nämligen att om inkomsten inte är pen-
sionsgrundande blir det, även om det är på margina-
len, trots allt en något lägre pension någon gång sena-
re i livet. I den kompromiss som man tvingas göra
mellan olika önskemål delar jag dock Margareta
Anderssons uppfattning att det inte vore bra att av-
skaffa det här systemet. Om det skulle anses vara
viktigare med ett pensionsgenomslag fullt ut, skulle
det vara en bakstöt mot idrottsrörelsen i form av en
ytterligare kostnadsbelastning, något som den inte
skulle uppskatta. Det finns därför skäl att behålla det
system som vi har i dagsläget.

Anf. 88 MARGARETA ANDERSSON (c):
Herr talman! Det är ju bra att idrottsrörelsen får
behålla sin förmån, men de andra ungdomsorganisa-
tionerna upplever det här som diskriminerande. Jag
har fått ganska många frågor om varför det ligger till
på det här sättet. Det har uppmärksammats, och före-
trädare för andra ungdomsorganisationer har tagit upp
det här med mig. De tycker att de är illa och orättvist
behandlade. Också jag tycker att det här är orättvist.
Jag tycker att idrottsrörelsen gör bra saker för väl-
digt många av våra ungdomar, men också andra or-
ganisationer bedriver idrottsverksamhet, om också
kanske inte riktigt lika tävlingsinriktad. Man har
volleybollturneringar och man spelar bandy och is-
hockey också i andra organisationer. Det finns många
andra saker som är viktiga i detta sammanhang. Det
finns ungdomar som inte är särskilt idrottsintressera-
de men som ändå vill hålla på med någon form av
verksamhet. Varför ska inte de kunna omfattas av
samma förmåner som de som deltar i idrottsrörelsen
har?
Jag förstår inte riktigt hur finansministern kan gö-
ra en åtskillnad mellan verksamheter som många
gånger faktiskt har samma inriktning. Framför allt
ska, som jag ser det, alla ungdomar behandlas på
samma sätt.

Anf. 89 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Herr talman! Det gäller att se till helheten. Sam-
hället ger ett omfattande stöd till idrottsorganisatio-
ner, ungdomsorganisationer och en rad andra folkrö-
relser. När man utformar stödet på olika nivåer i sam-
hället ska man självfallet se till den speciella situatio-
nen för idrottsrörelsen, exempelvis de skatteregler
som gäller. Jag är övertygad om att det samlade stö-
det till olika ungdomsorganisationer innebär en
välavvägd balans mellan det som kommer idrottsrö-
relsen och andra folkrörelser till del.
Det är ett fantastiskt oegennyttigt arbete som görs
av ledare i idrottsföreningar, kyrkliga organisationer
och rader av andra ungdomssammanhang. Det är ett
arbete som samhället har skäl att uppskatta på olika
sätt och vis, via det stöd som staten, kommunerna och
landstingen ger och som vi kan ge via de skatteregler
som gäller för i det här fallet idrottsrörelsen.

Anf. 90 MARGARETA ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag är inte riktigt lika övertygad som
finansministern om att man har jämlika regler. Id-
rottsrörelsen gynnas här på ett speciellt sätt. Jag får ta
upp frågan i kulturutskottet och begära att man gör en
utredning. Det finns organisationer som inte är lika
gynnade som andra. Jag tycker att man ska behandla
alla lika.

Överläggningen var härmed avslutad.

17 § Svar på interpellation 2000/01:107 om
utvärdering av kasinoverksamhet

Anf. 91 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Herr talman! Charlotta L Bjälkebring har frågat
kulturministern vad regeringen avser att göra för att
följa utvecklingen på kasinoorterna samt när och på
vilket sätt en sådan utvärdering beräknas bli genom-
förd. Charlotta L Bjälkebring har också frågat på
vilket sätt regeringen avser att fånga upp personer
med spelproblematik.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är
jag som ska svara på frågan.
Riksdagen antog som bekant, mot bakgrund av
regeringens proposition Kasinospel i Sverige m.m.
(1998/99:80), i maj 1999 en kasinolag som för första
gången tillåter kasinospel av internationellt slag i
Sverige. Regeringen har också beslutat att det statligt
ägda aktiebolaget Svenska Spel får öppna ett kasino
på envar av orterna Stockholm, Göteborg, Malmö och
Sundsvall. AB Svenska spel har bildat ett helägt dot-
terbolag, Casino Cosmopol AB för kasinoverksam-
heten. Enligt vad jag har inhämtat från Casino Cos-
mopol planerar man att öppna det första kasinot i
Sundsvall sommaren 2001.
Regeringen har bl.a. med hänsyn till de risker som
trots allt är förknippade med kasinoverksamheten för
avsikt att noga följa utvecklingen när kasinospel
introduceras i Sverige och att, sedan verksamheten
bedrivits en tid, följa upp och utvärdera effekterna av
den.
Lotteriinspektionen är den centrala myndighet
som har ansvar för kontroll och tillsyn av den svenska
spelmarknaden, däribland kasinospel. Lotteriinspek-
tionen följer därför Casino Cosmopols verksamhet
mycket nära. Lotteriinspektionen har också bl.a. till
uppgift att följa och underrätta regeringen om ut-
vecklingen på spel- och lotterimarknaden samt att
verka för en säker utveckling inom tillsynsområdet.
Regeringen har dessutom beslutat om myndighets-
gemensamma mål och riktlinjer för åtgärder mot den
ekonomiska brottsligheten år 2001. För Lotteriin-
spektionen innebär detta att man genom sin kontroll-
och tillsynsverksamhet ska bidra till att motverka den
ekonomiska brottsligheten och i de fall sådan brotts-
lighet upptäcks anmäla brottet till polis för vidare
handläggning.
Lotteriinspektionen har genomfört flera utvärde-
ringar avseende nya spel, så som värdeautomater och
spel över Internet. Enligt min mening är det naturligt
att Lotteriinspektionen kommer att få i uppdrag att
ansvara även för utvärdering av kasinoverksamhet.
Lotteriinspektionens utvärdering kommer i första
hand att inriktas på kasinospelet och eventuell brotts-
lighet i anslutning till detta. Utvärderingen genomförs
lämpligen sedan kasinoverksamheten bedrivits under
en tid.
När det gäller kasinoverksamhetens eventuella in-
verkan på brottsligheten i allmänhet är det troligen
mycket svårt att genomföra tillförlitliga undersök-
ningar, eftersom den allmänna brottslighetens ut-
veckling påverkas av många olika faktorer.
Charlotta L Bjälkebring frågar också hur rege-
ringen avser att möjliggöra att personer med spelpro-
blematik fångas upp och får möjligheter till rehabili-
tering innan de hamnar i brottslighet.
Casino Cosmopol kommer att införa ett åt-
gärdsprogram med bl.a. information om spelproblem
och utbildning av bolagets personal på de internatio-
nella kasinona. Åtgärdsprogrammet innebär exem-
pelvis att legitimation krävs för att få komma in på
kasinot, varvid en noggrann ålderskontroll görs. Kun-
den blir också registrerad och fotograferad. Kasinot
erbjuder vidare möjlighet till självexkludering, dvs.
att spelaren kan begära att inte bli insläppt under en
viss tidsperiod.

Anf. 92 CHARLOTTA L BJÄLKE-
BRING (v):
Herr talman! Jag vill tacka finansministern för
svaret. När riksdagen 1999, mot Vänsterpartiets rös-
ter, beslutade att tillåta fyra internationella kasinon i
Sverige förutsågs det också att verksamheten skulle
utvärderas innan en eventuell ökning skulle ske. Mot
den bakgrunden är det svar jag har fått något tunt.
Regeringen säger att man har för avsikt att noga följa
utvecklingen. Lotteriinspektionen kommer att få i
uppdrag att ansvara för utvärdering av verksamheten,
lämpligen sedan kasinoverksamheten bedrivits under
en tid.
Helt klart har mina farhågor besannats, att kasino-
frågan faller mellan stolarna. Lotteriinspektionen har
t.ex. inget uppdrag att följa problematiken med spel-
beroende. Lotteriinspektionen har heller inget upp-
drag att utvärdera hur kasinoverksamhetens etable-
ring förändrar kultur- och fritidsvanor på orten. Lotte-
riinspektionen är viktig men har inte till uppdrag att
utvärdera och följa upp alla de saker jag anser åligger
en regering att följa upp.
Jag har ställt frågor till justitieministern och kul-
turministern. Ingen av dem har svarat på frågan, utan
den faller på finansministern. Jag förstår att det inte är
så lätt att ensam svara på frågor som rör även andra
ministrars beredningsområden, som i det här fallet,
när verksamheten har påverkan över flera områden.
Jag vet också att det inte är Ringholm som är pappa
till förslaget, utan förre finansministern Åsbrink.
Vid ett seminarium om spel och kriminalitet som
Svenska Spel arrangerade i Stockholm den 30 januari
i år framgick att ganska konstant 80 % av Sveriges
befolkning spelar. Man kunde också konstatera att det
satsas mer pengar på spel i dag än tidigare. De nya
kasinona förväntas leda till ytterligare insatser på
spel. Det innebär att varje person som spelar, spelar
om än mer pengar.
Det är riktigt som finansministern säger i sitt svar
att spelbolaget Casino Cosmopol, ett dotterbolag till
statliga Svenska Spel, kommer att införa ett åt-
gärdsprogram, ett s.k. tiopunktsprogram, med bl.a.
information om spelberoende och utbildning. Det
kommer att göras av bolagets personal på de interna-
tionella kasinona. Kasinon kommer också att erbjuda
möjlighet till spelaren att själv begära att inte bli
insläppt under en viss period, precis som finansmi-
nistern säger, om spelberoende skulle uppstå. Men
vem av de som är spelberoende har egentligen den
insikten?
Det finns knappt några behandlingshem för spel-
missbrukare. Vad händer när en spelare kommer till
exempelvis Casino Cosmopol och kräver att få kom-
ma in och spela igen, eftersom han har ändrat sitt
beslut?
Trots finansministerns svar undrar jag fortfarande
vad man kommer att vidta för åtgärder rent konkret
när det gäller spelmissbruk och kriminalitet. Jag tror
inte att de åtgärder som hittills har gjorts är tillräckli-
ga.

Anf. 93 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Herr talman! Om man startar en ny verksamhet,
som de internationella kasinona, är det viktigt att det
finns ett rejält uppföljningsprogram för eventuella
sociala skadeverkningar. Jag är mycket väl medveten
om att man inte kan driva den här typen av verksam-
het utan att det finns risker. Det visar internationella
erfarenheter. Därför har vi försökt gardera oss, så
långt det går att gardera sig, genom de uppdrag som
Lotteriinspektionen och exempelvis Socialdeparte-
mentets myndighet Folkhälsoinstitutet har när det
gäller att följa denna typ av verksamhet.
Det vore lite för tidigt att som Charlotta L Bjälke-
bring säger redan nu börja utvärdera någonting som
inte ens har startat. Jag vet inte vad man ska utvärdera
om man inte har någon faktiskt erfarenhet av verk-
samheten. Det finns internationella erfarenheter som
man kan ta till sig. De har varit en del av grunden för
det åtgärdsprogram som har lagts fram under senare
tid och som Svenska Spel och andra har varit engage-
rade i.
Jag tycker att det finns skäl att på det området
hålla sig orienterad om vad som händer internatio-
nellt. Alla goda uppslag som kan finnas ska naturligt-
vis tas till vara av Svenska Spel, Folkhälsoinstitutet
och andra som har att följa verksamheten i fortsätt-
ningen.

Anf. 94 CHARLOTTA L BJÄLKE-
BRING (v):
Fru talman! Jag tror att det vore väldigt bra om
man gjorde en kontroll innan man öppnade kasinon så
att man har ett underlag att jämföra med efter det att
de har öppnat. Det är någonting man kan göra redan
innan kasinona har startat.
Vore det inte rimligt, finansministern, att staten
som ägare av AB Svenska Spel även hade en övergri-
pande policy vad gäller spelfrågor likt den staten har
för Systembolaget? Vore det inte rimligt att staten
hade det övergripande ansvaret? Det är nu upp till
bolaget självt om det vill vidta åtgärdsprogram eller
ej.
I Sverige satsas det 30 miljarder på spel om året. 5
miljarder av dessa går till staten. Staten satsar årligen
4 miljoner för att förhindra spelmissbruk. Jag tycker
att siffrorna talar sitt tydliga språk. Det är inte i första
hand nöje och förströelse som vi ska få via de statliga
spelen, utan det handlar ytterst om att man ska få in
pengar till statens kassa.
Spelbolagen lägger i dag ned 1,5 miljoner per dag
på att marknadsföra sina produkter och företag. Så
länge som spelbolagen kan fortsätta med en sådan
marknadsföring, och så länge som nya och även farli-
gare spelformer introduceras där möjliga vinster och
förluster mångdubblas, måste vi också räkna med att
spelberoendet ökar med allt vad det innebär av per-
sonliga tragedier för spelaren och hans eller hennes
närmaste omgivning.
Men den politik som i dag förs menar jag att ut-
vecklingen entydigt är att de som spelar för alltmer
utvecklar risken att bli problemspelare och sedan
patologiska spelare, dvs. att spelandet kan övergå i ett
rent spelmissbruk. Enligt en ny statistik har 4 % av
Sveriges befolkning någon gång spelat på illegala
spelklubbar. Jag tror heller inte att införandet av kasi-
non av internationellt slag kommer att förändra det.
Tvärtemot tror jag att den ohejdade reklamen för
spelverksamheten från de statliga spelföretagens sida
skapar ett ökat spelande. Det har visat sig att det inte
blir fler som spelar, men att de som spelar spelar för
mer. Högre belopp skapar också mer beroende. Mer
beroende skapar mer illegalt spelande, sociala pro-
blem och kriminalitet av olika slag. Det hela hänger
ihop. Man måste försöka se helheten i detta.
Vad avser finansministern göra åt detta? Hur ska
de med lindrig spelproblematik fångas upp och få
möjlighet till rehabilitering innan de hamnar i bero-
ende och eventuell brottslighet? Kan finansministern
tänka sig att göra någonting åt den marknadsföring
som spelbolagen utsätter oss för varje dag?

Anf. 95 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Det är en omfattande marknad i Sve-
rige för spel och lotterier. Det är långt över 30 miljar-
der kronor som omsätts varje år. I det perspektivet
kommer den del som gäller statliga internationella
kasinon att vara rätt begränsad i fortsättningen.
Jag tror inte att man kan förebygga och förhindra
alla olika typer av spelmissbruk som kan uppkomma.
Men jag tror att man ska ha höga ambitioner. Det har
regeringen också haft och har när det gäller att låta
exempelvis Svenska Spel ta hand om de internatio-
nella kasinona och inte släppa in privata intressenter
på området som skulle kunna innebära större risker.
Det gäller också de uppföljningsprogram som finns
inom Svenska Spels område via Lotteriinspektionen,
Folkhälsoinstitutet och andra aktörer.
Det är i sista hand fråga om en nödvändig avväg-
ning och balans mellan olika intressen. Självfallet
måste staten, och slutligen regering och riksdag, göra
en värdering av dessa kasinons insatser. Riksdagen
har lämnat ett tillstånd till regeringen att etablera sex
kasinon. Vi har valt att i första omgången starta fyra.
Vi vill se hur utvecklingen artar sig både ekonomiskt
och socialt när det gäller spelberoende och annat
innan vi tar ställning till en eventuell fortsättning. I
sista hand har staten, regering och riksdag, ett hel-
hetsansvar för att följa utvecklingen.

Anf. 96 CHARLOTTA L BJÄLKE-
BRING (v):
Fru talman! Det är alldeles riktigt att riksdagen
har fattat beslut om fyra kasinon med möjligheter att
bygga ut till sex. Frågan kvarstår ändå: När kommer
utvärderingen? Det vore bra att veta det. Som det
känns nu vill inte regeringen göra någon statistik
innan kasinona har öppnat. Det tycker jag är lite
olyckligt.
Finansministern sade här att Folkhälsoinstitutet är
en mycket viktig instans. Det tycker också jag. Enligt
uppgift ska Folkhälsoinstitutet inleda en forskning.
Det är Robin Room och Lars Westfelt vid Centrum
för socialvetenskaplig alkohol- och drogforskning vid
Stockholms universitet som kommer att göra den.
Det handlar om att utvärdera effekter i samband
med att statliga kasinon etableras i Sverige. De kom-
mer att mäta eventuella förändringar och erfarenheter
i samband med detta. De kommer också att göra en
förundersökning i Sundsvall innan kasinot där öpp-
nas. Även en kontrollgrupp i Karlstad kommer att
intervjuas för en jämförelse.
Det tycker jag är väldigt viktigt. Jag vet att man
fattade beslut om det för bara några veckor sedan. Det
hade varit lugnande för mig om jag hade vetat att man
skulle göra på det sättet. Då hade kanske varken fi-
nansministern, kulturministern eller justitieministern
blivit utsatta för alla mina frågor.
Jag hoppas att forskningen kommer att leda fram
till att det helst inte öppnas några fler kasinon i Sveri-
ge.

Överläggningen var härmed avslutad.

18 § Svar på interpellation 2000/01:126 om
globaliseringen och den svenska skattepolitiken

Anf. 97 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Gunnar Hökmark har frågat om rege-
ringen är beredd att sänka utgiftsandelen för att an-
passa det svenska skattetrycket till nivåer jämförbara
med våra viktigaste konkurrentländer eller om man
vill slå vakt om höga skattesatser på välfärdens be-
kostnad.
Hökmark framställer en sänkning av de svenska
skatterna till nivåer liknande dem i våra konkurrent-
länder som en nödvändighet. För ett par veckor sedan
diskuterade jag i en interpellationsdebatt här i kam-
maren denna fråga med Hökmarks partikolleger. Jag
delar inte den moderata föreställningen om samban-
det mellan skatter och välfärd. De utgifter som är
nödvändiga för att erbjuda alla medborgare en god
välfärd - bl.a. i form av generellt utformade välfärds-
system - ska finansieras på ett ansvarsfullt och ut-
hålligt sätt via skattesystemet. Skatter har inget egen-
värde utan utrymmet för skattesänkningar måste hela
tiden bedömas mot bakgrund av medborgarnas öns-
kemål och det budgetpolitiska målet.
En mer teknisk fråga gäller de svenska skatternas
höjd i en internationell jämförelse. Hökmark redovi-
sar jämförelser av skattekvoterna - där alltså de sam-
lade skatterna och avgifterna relateras till bruttonatio-
nalprodukten - för år 1999. Jag vidhåller att detta slag
av övergripande mått har sina svagheter; exempelvis
beaktas inte skillnader i hur olika länder beskattar
transfereringar. En övergång till genomgående skatte-
fria transfereringar i Sverige - vi är ju ett av de länder
som mest konsekvent tillämpar en bruttoprincip i
detta avseende - skulle mekaniskt sänka skattekvoten
med i storleksordningen 5 procentenheter.
Om man nu ändå vill stanna något vid detta brist-
fyllda mått vill jag erinra om att skattekvoten enligt
bedömningarna i den senaste budgetpropositionen
kommer att sjunka från 52,9 % år 1999 till 50,3 % år
2003. Bakom denna utveckling ligger bl.a. en sådan
reell förändring som den pågående inkomstskattere-
formen. För samma period beräknas utgiftsandelen
sjunka från 58,4 % till 52,9 %.
Hökmark berör också de uppgifter som redovisats
i en Riksskatteverket genomförd rapport kring ut-
vecklingen av de svenska skatterna. Regeringen har
dock bedömt att det finns anledning att genomföra en
djupare analys av dessa frågor. Därför arbetar sedan
hösten 2000 den s.k. Skattebasutredningen under Per-
Olof Edins ledning.
Utredningen ska lämna en samlad bedömning av
hur den svenska skattestrukturen bör utformas i en
värld med internationaliserade marknader för varor,
tjänster och produktionsfaktorer samtidigt som de
välfärdspolitiska ambitionerna bevaras på dagens
nivå. För att kunna utföra sitt arbete kommer utred-
ningen bl.a. att engagera ett antal utländska experter
på området. Utredningen ska vara klar första kvartalet
2002. Vi kommer då att få ett kvalificerat underlag
för fortsatt diskussion. Under mellantiden följer rege-
ringen utvecklingen bl.a. genom löpande bedömning-
ar av skatteinkomsternas utveckling.
Hökmark tar också upp arbetskraftsrörligheten.
Det är riktigt att Sverige är ett av världens mest inter-
nationaliserade länder. Ett ökande antal människor
rör sig mellan Sverige och andra länder för att arbeta
och studera. Det är mycket positivt. Den ökande rör-
ligheten berikar den svenska arbetsmarknaden och det
svenska utbildningsväsendet. Under 1990-talet flytta-
de alltfler svenskar med högskoleutbildning utom-
lands men samtidigt flyttade en allt större andel av
dem tillbaka till Sverige. Om trenderna håller i sig
kommer enligt SCB 50 % att återvända.
Hökmark kommenterar också den svenska kapi-
talinkomstskatten och i denna fråga vill jag hänvisa
till mitt svar på en tidigare interpellation av Catharina
Hagen. Där framhöll jag bl.a. att för utvecklingen av
andelen utlandsägande är andra faktorer än skatterna
betydelsefulla. Vidare är lättnader i aktiebeskattning-
en på ägarnivå problematiska med hänsyn till EU-
rättens utveckling. Dessutom har detta slag av åtgär-
der begränsade effekter på investeringar och syssel-
sättning i Sverige.

Anf. 98 GUNNAR HÖKMARK (m):
Fru talman! Jag ska be att få tacka finansministern
för svaret på min interpellation.
Även i metaforernas värld finns det en del be-
gränsningar. Jag tror inte att man kan sticka huvudet
så djupt i sanden att man också kör huvudet i väggen.
Men likväl känner jag lite grann att det är det som
finansministern i verkligheten gör. Överallt i hela
världen pågår nämligen en intensiv debatt om globa-
liseringen och dess konsekvenser - vad den innebär
för utvecklingen av handel, vad den innebär för ut-
vecklingen av produktion och vad den innebär för
rörligheten, för människor, företag och kapital. Andra
länder debatterar och diskuterar detta och genomför
förändringar, sänker skatter och reformerar för att bli
mer vitala och dynamiska.
I vårt land har vi sett hur 47 stycken av våra kon-
cernhuvudkontor har flyttat utomlands och hur en allt
större del av ägandet vid den svenska börsen flyttar
utomlands på grund av att de svenska skattevillkoren
missgynnar svenskt ägande. Vi ser hur den högutbil-
dade arbetskraften har en nettoutflyttning t.o.m. i en
högkonjunktur, vilket också framgår av de siffror som
regeringen presenterade före jul. Vi ser hur alltmer av
ägande och sparande flyttar utomlands.
Detta är en förändring som påverkar och präglar
hela världens ekonomisk-politiska samtal. I detta svar
från finansministern - han har haft nästan tre månader
på sig - finns inte en bild, analys, reflexion eller slut-
sats av hur denna process, som har en avgörande
betydelse för svensk välfärd eller svenska skattein-
komster, ska kunna utvecklas.
Fru talman! I stället får jag svaret att de offentliga
utgifterna ska finansieras med skatter. Det är goddag
yxskaft. Den avgörande frågan är ju hur vi ska få in
de skatteinkomster som behövs för att kunna finansie-
ra de offentliga utgifter vi behöver. Vi kan ha olika
uppfattningar om hur stora de ska vara och hur de ska
vara utformade. Men likväl är det så att ett av de
tydliga tecken som vi ser i spåren av globaliseringen
är att höga skattesatser inte är samma sak som starka
skattebaser. Starka skattebaser är en mycket bättre
garanti för goda skatteinkomster än skattebaser som
flyttar och rör sig utomlands.
Ni vill inte se detta. Ni resonerar över huvud taget
inte om det, och det tycker jag är förunderligt. Inte en
reflexion, inte en analys av finansministern i Sveriges
riksdag! Det innebär att utvecklingen kommer att
tuffa på, och då kör man huvudet i väggen. Det har ni
redan gjort när det gäller miljardärer, för där har ni
avvecklat förmögenhetsskatten. För tobaken höjde ni
skatten, och sedan körde ni huvudet i väggen och fick
sänka tobaksskatten. I riksdagsgruppen håller ni på
lite internt och muddrar om skatten på alkohol. Men
vad ni inte inser är att skeendet och förändringarna är
mycket större än så här. Det berör inte bara miljar-
därer eller tobaksrökare. Det berör de svenska företa-
gen, sparandet, investeringarna och kapitalet. Vi ser
konsekvenserna redan i dag.
Konsekvenserna av strutspolitiken är två möjliga.
Antingen får ni ett stort inkomstbortfall, vilket kom-
mer att tvinga er till nya sparprogram som ni säkert
kommer att säga att ni inte tycker om. Men de kom-
mer likväl, och de kommer att drabba människor utan
att de har fått motsvarande skattesänkningar. Eller så
kommer ni att höja de skatter som ni kan höja i den
globaliserade ekonomin, dvs. skatter på de skatteba-
ser som inte är så rörliga. Det blir de skatter som allra
mest påverkar låg- och medelinkomsttagarna.
Därför vill jag ställa en fråga till finansministern.
Vad väljer ni? Kommer ni när globaliseringstenden-
sen blir ännu tydligare att välja besparingar eller
kommer ni att välja att höja skatterna för dem som
inte är så rörliga? Den frågan tycker jag kan förtjäna
sitt svar här i kväll.

Anf. 99 CATHARINA HAGEN (m):
Fru talman! Jag skulle vilja beröra tre punkter
som finansministern tar upp i sitt svar. Det gäller
kapitalskatterna.
Finansministern säger först att effekten är begrän-
sad på sysselsättning och investeringar om kapital-
skatterna sänks. Det är en felaktig syn, anser jag. Det
vittnar om en okunnighet när det gäller småföretagens
villkor. Små företag är ofta beroende av lokalt kapital
och kan inte gå ut på den internationella kapitalmark-
naden. Alla vet att riskkapital är mycket hårdare be-
skattat än lånekapital. Det behövs riskkapital för att
starta och utveckla ett företag. Där har det absolut
betydelse för både sysselsättning och investeringar.
Ett annat område som finansministern tar upp
gäller EU-rätten. Finansministern påstår att det skulle
vara svårt enligt EU-rätten att sänka de svenska ka-
pitalskatterna. Då tror jag att finansministern tänker
på en teknisk lösning, som kanske skulle kunna vara
besvärande. Men man kan ju ordna en sänkning av
kapitalskatten på många sätt. Annars skulle inte andra
EU-länder ha mycket lägre kapitalskatter. Många har
ju slopat t.ex. förmögenhetsskatten utan att ha några
som helst problem med EU-rätten. Det svaret tycker
jag alltså är helt irrelevant i sammanhanget. Det är
bara ett sätt att komma undan den sakliga frågan.
Den tredje punkten som finansministern tar upp är
välfärden och hur den riskeras om man sänker kapi-
talskatterna. Förmögenhetsskatten t.ex., som ger
drygt 8 miljarder för närvarande, har inte någon tyd-
lig och rättvis fördelningsfunktion. Vi har tidigare
hört här hur de allra rikaste människorna slipper be-
tala förmögenhetsskatt, medan många långt mindre
förmögna människor måste punga ut med förmögen-
hetsskatt. Ur statens synvinkel tror jag att förmögen-
hetsskatten är rent kontraproduktiv fiskalt sett. Vi vet
ju att en stor del av sparandet finns utomlands. Det
skulle förmodligen plockas hem om man tog bort
förmögenhetsskatten, och då skulle i alla fall avkast-
ningen på kapitalet tillföra skatteinkomster.
Trots allt är det inte förmögenhetsskatterna som
jag är mest oroad för, utan det är den utvandring av
personer som är mycket driftiga och kunniga och som
har ett stort nätverk. De drivs ut av alltför höga ägar-
skatter. Det är inte deras skatteinkomster som är det
viktiga, utan det är deras bidrag till tillväxten.
Den utredning som finansministern tar upp i sitt
svar skriver - och regeringen skriver själv i direktiven
- att i ekonomiskt avseende torde en eventuellt ökad
utflyttning av högre utbildad arbetskraft vara ett för-
hållandevis större problem för de allmänna tillväxt-
betingelserna än för de offentliga finanserna. Finans-
ministern har alltså själv påpekat det problem som är
risken med för höga kapitalskatter.
Jag vill nu fråga finansministern: Kan finansmi-
nistern närmare förklara sitt svar på de här tre områ-
dena, dvs. effekten på sysselsättning och investering-
ar, EU-rättens problem och hur förmögenhetsskattens
slopande skulle kunna hota tillväxten och välfärden?

Anf. 100 JOHAN PEHRSON (fp):
Fru talman! Det är en intressant debatt vi har här
om vilka som är de goda och vilka som är de onda. Vi
kan alltid diskutera i vilken omfattning kapital even-
tuellt lämnar vårt land eller finns utanför, huruvida
kompetens lämnar Sverige eller strömmar till och
huruvida företag och deras ledningar lämnar Sverige.
Om man ser på vad vi beslutar här i riksdagen finns
det en uppenbar risk att Sverige håller på att bli någon
form av undantagsland där vi tvingas till en del pin-
samma undantag för att upprätthålla en någorlunda
tillströmning av företag och kapital till landet. Vi har
tidigare hört att vi har miljardärer som slipper förmö-
genhetsskatt, medan 600 000 vanliga medborgare i
vårt land får betala förmögenhetsskatt. De har ofta
inte mer än en vanlig villa. Utländska experter har
lägre skatt, medan svenskar har högre skatt. I södra
delen av Sverige arbetar danskar som betalar någon-
ting fantastiskt som kallas artistskatt. Det är ju spän-
nande.
Jag tycker att den grundläggande frågan är om vi
gör tillräckligt här i riksdagen i dag på förslag från
regeringen. Jag menar nog att det inte är så. Låt oss
ändå se vad ni gör. Jag vill inte påstå, som de tidigare
kollegerna här, att ni stoppar huvudet i sanden. Det är
inte riktigt sant. Det drivs ett arbete inom EU med det
s.k. skattepaket på tre huvudsakliga områden. Under
den svenska ordförandeperioden ska nu samtal inle-
das för att hitta en liten överenskommelse om att
täppa till och finna konformitet med sex andra länder
som man vet att pengarna annars riskerar att dra till.
Det vore ju väl om man kan komma överens med
dessa sex länder under en sex-, sju- eller åttaårsperi-
od, men problemet är att det kvarstår över 40 andra
skatteparadis. Vi riskerar att hela tiden ligga i efter-
hand.
Jag har en artikel med mig som visar hur det fun-
gerar. Hittills har det ju varit väldigt populärt bland
svenska banker och fondkommissionärer att placera
sig i Luxemburg. Det har hittills varit ett sätt för
mindre nogräknade personer att komma undan. Men
nu börjar t.ex. Öhmans Fondkommission och andra
banker att placera sig på Cayman Island. En ansvarig
person där säger så här: Om vi är en av 600 banker
som etablerar sig här, har jag svårt att se vad som är
problemet.
Det är klart att vi inte kommer att kunna göra nå-
gonting åt detta, framför allt inte på kort eller medel-
lång sikt. Under tiden kvarstår problemet, och det blir
lättare och lättare att flytta pengar. Här finns det risk
för att vi ligger i efterhand.
Det är frågan om vi inom ramen för OECD-
samarbetet - det är ju Sverige också delaktigt i och
positivt inställd till - kan försöka finna medel att
undanröja den illojala skattekonkurrensen. Det är ju
den det handlar om. Sverige har ju också utsatts för
en lojal skattekonkurrens. Vi har ju höga skatter. Att
andra länder har lägre skatter måste rimligen vara
fullt acceptabelt och någonting som vi inte kan dis-
kutera med dem. Det är ju deras val.
Jag känner att det vore önskvärt i nuläget att fi-
nansministern redovisar och tänker till ordentligt
inför vårbudgeten, som ska komma småningom, vilka
skatter det är som är mest skadliga i Sverige på kort
och medellång sikt. Vad är det som driver kompetens,
företagande och kapital som behövs här ut ur vårt
land? Jag säger inte att allt försvinner, för så illa är
det inte. Vi har väldigt bra tillgångar i Sverige. Det
finns många anledningar att finnas här. Men jag tyck-
er ändå att vi tydligt kan se att det finns en drivkraft
ut. Regeringen har ju själv redovisat siffror på enor-
ma belopp som finns utomlands. Vilka är de mest
skadliga skatterna? Är det de avgifter vi betalar för
egen pension? Risken är väl att regeringen fortsätter
att slå in på den linjen genom att sänka de skatterna.
Kan det inte finnas andra som det är strategiskt kloka-
re att sänka för att locka till sig kapital och människor
till vårt land?

Anf. 101 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! I början på 90-talet hade vi tre år i
Sverige där bruttonationalprodukten sjönk. Vi hade
en situation där tillväxten var negativ. Det skapade
naturligtvis problem för lång tid som ledde till att den
socialdemokratiska regeringen från 1994 och fram-
över fick göra en kombination av insatser för att be-
gränsa utgifterna och öka inkomsterna via skattepoli-
tik och annat för att reda upp situationen.
I det läget måste det kännas rätt fantastiskt att ha
så fel som Gunnar Hökmark har haft hela tiden och
nu också. Hur känns det, Gunnar Hökmark, att ha så
fel i det moderata påståendet att det inte finns någon
möjlighet att ha en tillväxt i ett land som Sverige med
den skattenivå vi har? När vi nu fått ordning på den
svenska ekonomin efter det moderata debaclet i bör-
jan på 90-talet har Sverige under senare tid kunnat
visa upp en mycket hög tillväxt samtidigt som vi har
en skattepolitik som är både rättvis och konkurrens-
kraftig.
Hur känns det, Gunnar Hökmark, att ha så full-
komligt fel när han som moderat hela tiden påstår att
man inte kan driva en politik med rättvisa och jäm-
likhet som förtecken? Det skulle ständigt skada till-
växten och skada möjligheterna för Sverige att få en
bra ekonomisk utveckling.
Hur känns det, Gunnar Hökmark, att ha så stän-
digt fel i påståendet att det bara sker en utflyttning av
kapital och arbetskraft, unga välutbildade människor,
från Sverige och inget inflöde av kapital, mänsklig
arbetskraft och investeringar till Sverige?
Hur känns det att ha så fullkomlig fel? Sverige har
ju sedan flera år tillbaka varit en mycket intressant
marknad för stora företags investeringar och affärer
med svenskt näringsliv.
Hur känns det att ha så fullständigt fel i sin ideo-
logiska förblindelse att man sätter upp ett samband
som det visar sig inte har någon som helst verklig-
hetsförankring, Gunnar Hökmark?
Det är ju lite pinsamt att stå här och veva som en
gammal radiogrammofon samma tema vecka efter
vecka, år efter år och påstå någonting. Hela omvärl-
den kan se att Sverige har haft en bättre ekonomisk
utveckling i slutet av 90-talet och i början av det här
seklet än vi haft på mycket länge. Alla de samband
och teorier som Gunnar Hökmark predikat om har
ingenting med verkligheten att göra.
Jag får en förnimmelse av att Gunnar Hökmark
egentligen skulle vilja stänga gränserna när han talar
om alla experter som försvinner från Sverige. Nu är
ju Gunnar Hökmarks verklighetsbild fullständigt
felaktig. Det vore ju märkligt om Hökmarks recept
skulle vara att stänga gränserna.
Till Johan Pehrson vill jag säga att jag tycker att
det är en viktig diskussion som han tar upp när han
ser på de möjligheter som Sverige har att tillsammans
med andra länder inom Europeiska unionen få till
stånd en kamp mot skatteflykt. Johan Pehrson åbero-
par det skattepaket som Sverige nu har ansvaret för
att inleda förhandlingar om. Det gäller inte bara dessa
sex sju länder som ligger närmast till hands, utan vi
har ju också, via de åtaganden som Nederländerna
och Storbritannien har gjort, ett stort antal andra ter-
ritorier och länder som är med i den diskussionen. Vi
gör stora insatser, framför allt via OECD där ett 40-
tal länder har förklarat sig beredda att medverka i
arbetet för att få bort den typ av skatteflykt som det
handlar om.
Till sist vill jag lägga till att EU dessutom under
senare tid har, som när det gäller skattepaketet, identi-
fierat ungefär 60 lagar i ett stort antal EU-länder -
men ingen i Sverige - som utgör s.k. illojal eller
skadlig skattekonkurrens mellan företagen. EU-
länderna är överens om att ta bort detta. Det är ett
stort steg framåt när det gäller europeisk samverkan.

Anf. 102 GUNNAR HÖKMARK (m):
Fru talman! Jag undrar om inte det här var, för att
citera en kollega till finansministern, vådan av att ha
färdigskrivna repliker. Då kan man inte svara på det
som har sagts i de inlägg som har förts fram i kamma-
ren. Då blir det lätt just den gamla trallen.
Eftersom Bosse Ringholm tog upp detta med rätt-
färdigheten i skattepolitiken vill jag gärna att han
svarar på frågan: Vari ligger det rättfärdiga i att sänka
skatten för miljardärer men höja den för pensionärer,
att sänka skatten för utländska höginkomsttagare men
höja beskattningen av svenska låginkomsttagare?
Svara gärna på den frågan! Det är faktiskt en realitet
och en verklighet som kommer att förstärkas av den
skattedoktrin som ni kommer att tvingas till.
Jag tänkte ställa en fråga till finansministern. Är
det så att ni tänker möta globaliseringen och dess
skattekonsekvenser med den doktrin som ni lade fast i
budgetpropositionen? Där skrev ni: "Det är därför
angeläget att upprätthålla en beredskap att vidta åt-
gärder inom de områden som är särskilt känsliga för
rörlighet över gränserna, samtidigt som det är viktigt
att upprätthålla skatteuttaget på de skattebaser som
inte uppvisar samma rörlighet."
Detta stod i budgetpropositionen med anledning
av globaliseringens konsekvenser och utmaningar.
Sakläget är att det är den väg ni redan har påbörjat
- höjda skatter för vissa och radikalt sänkta skatter
för dem som tillhör de rörliga skattebaserna. Jag
tycker att det vore bra om finansministern svarade på
denna fråga.
Samtidigt måste jag nog också ställa ytterligare en
fråga när det gäller finansministerns bild av verklig-
heten omkring oss. Statsrådet Ringholm kom in på att
diskutera frågan om s.k. illojal skattekonkurrens och
skatteparadis. Men det är ju en del av frågan. Den
stora utmaningen är att vi, oavsett om man räknar
som finansministern eller med den statistik vi i dag
använder i internationella sammanhang, antingen har
15 % eller 10 % högre skattetryck än snittet i OECD.
Det innebär i en öppen värld med öppna gränser helt
andra villkor.
Då kan man blicka ut från toppen av en konjunk-
turvåg och säga att allting är bra. Ingenting behöver
göras, ingenting sker i vår omvärld. Men jag måste
ändå fråga finansministern: Är ni i regeringen aldrig
någonsin bekymrade eller fundersamma inför den
utmaning som globaliseringen av ekonomin innebär?
Den innebär ju inte alls att man ska stänga grän-
ser. Det är med förlov sagt bara trams. Den innebär
att man ska möta utmaningen och att man ska göra
det offensivt - inte defensivt så att man plötsligt
tvingas sänka skatten för vissa grupper där det blir
skattebortfall, samtidigt som man tvingas höja skatten
för andra. Det är det defensiva förhållningssättet.
Man ska göra det offensivt genom att se till att vi
har starka skattebaser, genom att vi har växande fö-
retagsamhet, genom att sparande flyttas till Sverige,
genom att mer av forskning och huvudkontor flyttar
till Sverige, genom att Sverige blir ett land som fler
flyttar till. Detta har ingenting med värdet av rörlighet
världen över när det gäller både kapital och männi-
skor att göra. Det är ju en tillgång inte bara för män-
niskorna utan också för ekonomin.
Däremot är det viktiga att se till att Sverige kan
vara på offensiven. Är ni aldrig fundersamma över
vad globaliseringens villkor innebär, eller låtsas ni
bara som ingenting?

Anf. 103 CATHARINA HAGEN (m):
Fru talman! Jag noterar att finansministern inte
med ett ord berörde de frågor jag ställde till finans-
ministern. Jag tänker i stället ta upp ytterligare en
punkt som finansministern tog upp, nämligen det här
med skatteflykt som de tidigare debattörerna också
har tagit upp. Den skatteflyktsklausul som EU och
OECD arbetar för är oerhört viktig. Det handlar
mycket om uppgiftslämnande. Det finns ingenting
som säger att vi inte ska ha det.
Men det farliga, finansministern, är ju den legala
skattekonkurrensen - just det faktum att det finns ett
lägre skattetryck i andra länder framför allt för de
mobila skattebaserna, högutbildad arbetskraft och
kapital. Det är ju det som är så farligt.
Precis som regeringen själv pekar på i sitt direktiv
till utredningen är det den stora faran. Det är tillväxt-
betingelserna som hotas, inte statens skatteintäkter.
Det är inte det som är det viktiga, så där har regering-
en helt rätt.
Jag skulle önska att jag fick en debatt i sakfrågan
med finansministern i stället för den politiska paj-
kastning som jag tycker att detta är. Det är ju helt
meningslöst att ställa frågor och diskutera i de här
sakfrågorna. Finansministern har inte med ett enda
ord berört de sakliga argument jag framförde mot
finansministerns argumentering.
Jag kan inte förstå hur finansministern kan försva-
ra att en pensionär som arbetat hela sitt liv och sparat
ihop till kapital inte ska få slippa betala förmögen-
hetsskatt precis som miljardärerna. Jag förstår inte
regeringens politik på det området. Kan finansminis-
tern förklara det?

Anf. 104 JOHAN PEHRSON (fp):
Fru talman! Vi har tillväxt i dag - det är obestrid-
ligt - även om den mattas något. Sedan är frågan om
vi har en god, sund, stark ekonomi. Ja, möjligen rela-
tivt sett i en europeisk ögonblicksbild. Det är jag
benägen att hålla med om. Men vi kan inte förneka att
vi fortfarande har den industrialiserade världens kan-
ske mest konjunkturkänsliga statsfinanser. När det
går upp går det väldigt bra, men när det går ned går
det väldigt fort ned. Det är ett problem vi måste möta,
inte minst när vi som nu pratar om skatter i ett globalt
perspektiv.
Sedan blir jag lite missnöjd med denna ständiga
självgodhet. Man kan ju få för sig att det är den soci-
aldemokratiska värnskatten som har fixat att vi nu har
kommit en bit på väg, att det ser någorlunda ljust ut
för statsfinanserna och att vi har lite tillväxt.
Det handlar ju om en skattereform som vi genom-
förde i början av 90-talet. Det var socialdemokrater
och folkpartister som stod bakom den. Sedan fick vi
en bred uppslutning i riksdagen. Det är strukturrefor-
mer som gör att vi i dag sitter lite bättre än vad vi
gjorde förut.
Vi har förlängda mandatperioder. Vi har en fristå-
ende riksbank och ett förtroende för den politiken. Vi
har ett EU-medlemskap och en pensionsreform. Inte
minst avregleringar är ganska viktiga och har visat sig
vara saker som regeringen själv lyfter fram i interna-
tionella sammanhang. Det är den vägen vi ska gå
vidare. Vi ska gå reformvägen och använda skatter
och strukturer för att öka Sveriges växtkraft för män-
niskor, företag, tankar och idéer.
Jag tänkte bara fortsätta den här debatten med att
fråga finansministern: Om han nu lyckas så bra som
vi kan hoppas med den illojala skattekonkurrensen -
den är ju ett problem och det måste finnas ett interna-
tionellt samarbete mellan oss som vill ha lite ordning
och reda - hur ska han då klara den lojala skattekon-
kurrensen? Den kan vi inte göra någonting åt, och den
bör vi inte göra någonting åt. Det handlar snarare om
en skatteharmonisering, och det nedåt för Sveriges
del.

Anf. 105 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Jag har nyligen i kammaren haft en
interpellationsdebatt med Catharina Hagen. Av om-
sorg om interpellanten i det här ärendet har jag ägnat
merparten av min tid åt att diskutera de frågor som
interpellanten har tagit upp.
Det är naturligtvis ganska fantastiskt att Gunnar
Hökmark har ett enda manus i alla lägen: Sänk skat-
ten när det är lågkonjunktur, sänk skatten när det är
högkonjunktur, sänk skatten i alla andra konjunktur-
lägen. Det är det enda recept som Gunnar Hökmark
och moderaterna kan skriva ut.
Gunnar Hökmark har länge försökt förneka de
svenska ekonomiska framgångarna under senare år.
Han har nu blivit överbevisad av verkligheten när
Sverige tre år i rad har haft närmare 4 % tillväxt. Då
övergår Gunnar Hökmark - eftersom han inser att han
inte längre kan förneka verkligheten - till att lägga ut
prognoser om hur dåligt det kommer att bli åren
framöver och frågar: Hur ska ni lösa problemen då?
Ska ni sänka utgifterna? Ska ni höja skatterna när det
kommer att bli sämre åren framöver? Det är Gunnar
Hökmarks nästa prognos.
Det är naturligtvis så att om man har ett så enkel-
riktat och enfaldigt budskap som att en sänkning av
skatten är lösningen på alla samhällsekonomiska
problem har man bakom sig en ideologisk förblindel-
se. Det handlar om att man som moderat har en annan
syn på samhället än vad vi socialdemokrater har.
Jag sade i mitt interpellationssvar till Gunnar
Hökmark att skatter inte har något egenvärde. Skatter
har det värdet att de bidrar till att finansiera en väl-
färd. Vi socialdemokrater vill ha en hög nivå på den
välfärd vi eftersträvar i samhället. Vi vill ha en jämn
fördelning av välfärden. I det fallet är naturligtvis
skatterna oerhört viktiga.
Gunnar Hökmark talar inte bara mot bättre vetan-
de. Han talar faktiskt mot en situation som är otrolig.
När vi två år i rad i den här kammaren har sänkt
skatten för vanliga inkomsttagare, när vi i år har sänkt
skatten för alla pensionärer genom ett höjt grundav-
drag, ställer han frågan till mig om jag tycker att det
är riktigt att man ska höja skatten när man har höjt
skatten för pensionärer. Han vet ju att vi har sänkt
skatten för pensionärer, inte höjt skatten för pensionä-
rer. Han vet ju att vi har sänkt skatten för alla in-
komsttagare, företagare, löntagare. Vi har framför allt
sänkt skatten för låginkomsttagare och medelin-
komsttagare via den kompensation som har skett av
egenavgifterna. Ändå ställer han den intressanta kon-
trastrika frågan: Är det rimligt att sänka skatten för
miljonärer men höja den för pensionärer och lågin-
komsttagare?
Vi har ju sänkt skatten både för låginkomsttagare
och för pensionärer. Och vi har naturligtvis sänkt
skatten även för den som har stora inkomster efter-
som alla har fått skattesänkningar på det här sättet.
Men vi har gjort det på ett sådant sätt att det fördel-
ningspolitiskt i första hand har gynnat låg- och me-
delinkomsttagare. Det är viktigt att vi också gör det
på ett sådant sätt - i motsats till Gunnar Hökmarks
partivänner i den moderatledda regeringen i början av
90-talet - att vi inte åstadkommer något statsfinansi-
ellt moras som man då i stor utsträckning bidrog till.
Till sist till Johan Pehrsons propå om den illojala
skattekonkurrensen. Det är viktigt att vi kan bekämpa
illojal skattekonkurrens. Det gör vi via EU-
samarbetet. Men den vanliga, lojala, schysta skatte-
konkurrensen är vi naturligtvis beredda att diskutera.
Ett område när det gäller illojal skattekonkurrens har
handlat exempelvis om den s.k. expertskatten. Dan-
mark, vår granne, har haft en förmån som en del
svenska företag med rätta har klagat över. Man har
sagt: Vi vill också få samma förmåner som man har i
Danmark. Och det har vi numera fr.o.m. årsskiftet, så
där har vi tagit bort den illojala skattekonkurrensen.

Anf. 106 GUNNAR HÖKMARK (m):
Fru talman! Bara för att det inte ska finnas någon
tvekan om det: Jag tycker att det hade varit mycket
bra om Bosse Ringholm hade svarat på Catharina
Hagens frågor, Johan Pehrsons frågor eller för den
delen mina frågor. Då hade vi fått svar i frågor som
gäller många av de viktiga elementen i globalise-
ringsdebatten. Det hade varit bra om Bosse Ringholm
hade angivit vad han upplever som utmaningar, vil-
ken hans bild och analys är av den verklighet vi lever
i. Nu fick vi det sedvanliga käbblet om början av 90-
talet. Sedan fick vi det sedvanliga käbblet om 90-talet
en gång till - men väldigt lite diskussion om det som
nu gäller.
När vi diskuterar politik här i kammaren är det
precis som Bosse Ringholm säger: Jag ställer frågor
om hur det kommer att bli under de kommande åren,
medan Ringholm talar om hur det var i början av 90-
talet. Vi kan ha mycket skilda uppfattningar om detta.
Vi har inte skilda uppfattningar om att det är ekono-
misk tillväxt i Sverige i dag. Möjligtvis anser Bosse
Ringholm att det är Bosse Ringholms förtjänst att det
går bra, medan jag har en annan uppfattning i den
frågan. Jag ser att Göran Persson nickar och också har
en annan uppfattning. Han anser väl att det är hans
förtjänst. Ni kan väl slita den frågan senare. Det är
Ringholms förtjänst, säger Göran Persson. Det var en
generös statsminister. Då kan vi exkludera Göran
Persson från den frågan i framtiden.
Likväl är den intressanta frågan: Hur avser ni att
möta ett skeende som andra länder och andra rege-
ringar möter? Det har givits ett svar på den frågan här
i dag, och det är att ni inte har någon riktig uppfatt-
ning. Då blir resultatet att det blir de som är mindre
rörliga som får bära den tyngre skattebördan. Det blir
pensionärer och låginkomsttagare som får betala
genom högre energiskatter, högre bensinskatter, hög-
re fastighetsskatter och för den delen också högre
kommunalskatter, medan andra exkluderas. Det finns
ingen rättfärdighet i det. Men framför allt: Det under-
gräver Sveriges framtida förmåga till välfärd, och det
undergräver våra framtida skatteinkomster.
Så är det. Tyvärr ville inte Bosse Ringholm gå in
på den debatten här i dag.

Anf. 107 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Det är ofta så i den här typen av in-
terpellationsdebatter att interpellanterna säger sig inte
ha fått svar på de frågor man har ställt. Sanningen är
ju den att man fått svar som man inte gillar. Man har
en annan uppfattning. Där tycker jag att vi kan re-
spektera varandra. Man ställer en typ av frågor som
bygger på en ideologi, i det här fallet moderaternas,
och får ett svar som bygger på en annan ideologi, dvs.
socialdemokraternas. Då har man kanske lite skilda
uppfattningar både om verkligheten och om hur
verkligheten ska förändras.
Jag har i mitt svar sagt om globaliseringen att vi
från socialdemokratiskt håll har tyckt att det är så
angeläget att se på hur skattebasen kan komma att
utvecklas i en globaliserad ekonomi att vi har låtit en
av våra främsta ekonomer, Per-Olof Edin, vara ordfö-
rande i en utredning som har startats under hösten och
som ska leverera ett resultat i början av nästa år. Det
har vi gjort därför att vi, tillsammans med våra vänner
i de andra EU-länderna, ska kunna forma en bra eko-
nomisk politik som skapar en bra tillväxtkraft för
Europa som sådant.
När man ser på hotet mot vår ekonomi kan man i
allra högsta grad säga att det kommer mer från de
moderata idéerna om att försöka minska den skatte-
bas som i dag bär upp den svenska välfärden. Ofinan-
sierade skattesänkningar på det sätt som vi har sett är,
vad jag kan se, det stora hotet mot den framtida sam-
hällsekonomin. Därför tycker jag att det som Sverige
har varit framgångsrikt med under senare år - en
väldig satsning på forskning, utveckling, utbildning,
utbyggnad av den offentliga omsorgen om våra äldre
och sjukvården osv. - är något som har gett mycket
goda resultat och som även framöver kommer att
kunna vara framgångsrikt.
Jag förstår att det stör Gunnar Hökmark att han
inte kan polemisera mot socialdemokratiska skatte-
höjningar, eftersom vi nu har sänkt skatten två år i
rad. Det ingår inte riktigt i hans verklighetsbild.

Överläggningen var härmed avslutad.

19 § Svar på interpellation 2000/01:163 om
höjda taxeringsvärden

Anf. 108 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Mats Odell har frågat mig vilka åt-
gärder regeringen avser att vidta för att komma till
rätta med de effekter för fastighetsskatten som de
höjda taxeringsvärdena medför.
Efter att taxeringsvärdena har varit frysta sedan
1997 medför omräkningen för 2001 i vissa fall kraf-
tigt höjda taxeringsvärden, särskilt i tillväxtområden
som Storstockholmsområdet. Detta berör hushåll
såväl under som över 65 år. För att begränsa effekter-
na av detta föreslog regeringen i budgetpropositionen
för 2001 en sänkning av skattesatserna för fastighets-
skatten. För småhusens del föreslogs att fastighets-
skattesatsen fr.o.m. den 1 januari 2001 skulle sänkas
från 1,5 till 1,2 %. För den enskilde småhusägaren
innebär sänkningen att skatteuttaget kommer att öka
endast till den del taxeringsvärdehöjningen för dennes
del överstiger 25 %.
Effekterna av de ökade taxeringsvärdena motver-
kas också i viss mån av att inkomstskatten för år 2001
sänks genom att kompensation erhålls för ytterligare
en fjärdedel av den allmänna pensionsavgiften, an-
delen som betalar statlig skatt minskas och grundav-
dragen höjs. Dessa förändringar gynnar främst låg-
och medelinkomsttagare.
Därutöver pågår ett arbete inom Regeringskansliet
som syftar till att lindra uttaget av fastighetsskatt för
småhusägare med låga inkomster som är bosatta i
småhus med höga taxeringsvärden. Detta arbete tar
bl.a. sikte på just de problem som låginkomstpensio-
närer i vissa delar av Storstockholm drabbas av efter
omräkningen.
När det gäller de regionala skillnaderna i taxe-
ringsvärdena sammanhänger de med att fastighets-
skatten på egnahem är en del av kapitalinkomstbe-
skattningen. Till skillnad från Kristdemokraterna
anser regeringen att det finns goda skäl att behandla
kapital som investeras i bostäder likformigt med
kapital som investeras i någon annan tillgång.
Av rättviseskäl och för att förhindra att en alltför
stor del av sparandet och investeringarna kanaliseras
till vissa sektorer av skatteskäl är likformighet i ka-
pitalinkomstbeskattningen viktig. Likformighetsmålet
kräver att fastighetsskatten baseras på taxeringsvär-
den som speglar fastigheternas marknadsvärden.
Därför är åtgärder för att begränsa regionala skillna-
der i taxeringsvärdena inte aktuella.
Vad gäller fastighetsskattens hämmande effekt på
bostadsinvesteringar är det visserligen riktigt att
skatten har betydelse för priserna på egnahem och
därmed även för investeringarnas lönsamhet. Men
med de prisnivåer som för närvarande gäller för eg-
nahem i Storstockholmsområdet utgör bristande lön-
samhet i nyproduktion av egnahem inte något större
tillväxthinder. Statistik från SCB visar att små-
husproduktionen i Storstockholm har tagit fart de
senaste åren. Under 1999 färdigställdes ca 20 % fler
småhus än under 1998, och preliminära uppgifter för
2000 visar att den trenden håller i sig.

Då Mats Odell, som framställt interpellationen,
anmält att han var förhindrad att närvara vid sam-
manträdet, medgav tredje vice talmannen att Per
Landgren fick delta i överläggningen i stället för
interpellanten.

Anf. 109 PER LANDGREN (kd):
Fru talman! Låt mig börja med att säga till fi-
nansministern att jag betraktar detta som ett svar på
frågan i Mats interpellation.
När däremot finansministern säger att det finns
goda skäl att se detta som en del av kapitalinkomstbe-
skattningen undrar jag, lite retoriskt: Vad är det för
goda skäl som gör att socialdemokraterna kan stå för
en skatt som inte tar hänsyn till bärkraft och faktisk
inkomst? Vad är det för goda skäl som gör att social-
demokraterna kan stå för en fastighetsbeskattning
som gör att låginkomsttagare tvingas sälja och flytta
från sina hus i kustnära områden, expansiva områden
etc.?
Fru talman! Vad är det för goda skäl som gör att
socialdemokraterna genom fastighetsbeskattningen
står för och driver på en boendesegregation efter
inkomst i storstäder och i attraktiva kustområden?
Och jag upprepar: Vad är det för goda skäl som gör
att socialdemokraterna genom fastighetsbeskattning-
en kan stå för att enbart s.k. rika människor ska få bo
i villor eller ha sommarstugor längs kusterna, vid
sjöar eller vid andra attraktiva, expansiva, lite heta
områden? Vad är det för goda skäl? Jag vill verkligen
att finansministern tar fram de här goda skälen, som
skapar det goda samhället, som gör att socialdemo-
kraterna kan stå för att lika hus ska beskattas olika
beroende på var de finns i landet.
Där skulle man kunna föra debatten vidare. När
jag säger att det är retorik gäller det bara formen. Det
är inte fråga om innehållet. Det är människor av kött
och blod som har hört till finansministerns egna väl-
jartrupper som drabbas på det här sättet. Dem möter
vi naturligtvis där vi bor.
När nu finansministern talar om att de goda skälen
är så övertygande vill jag peka på, och det vet ju
finansministern, att det även läggs konsumtionsskatt
på fastigheter. Skötsel, bygge m.m. är momsbelagt.
Då får jag fråga, om det ska finnas en symmetri,
som var så angelägen i finansministerns inställning
och i förarbetena till kommande proposition, vilken
annan kapitalinsats eller investering i den meningen
har den typen av momspåslag när det gäller löpande
transaktioner? Kan man tänka sig någon typ av mom-
spåslag på just transaktioner vad gäller kapitalrörelser
eller något liknande? Var finns symmetrin?
Finansministern säger också "av rättviseskäl".
Vad är det för rättviseskäl som leder till att människor
som satsar på boende automatiskt får en ökad be-
skattning? Jag menar att det närmast är en plikt för en
familjeförsörjare eller för människor över huvud taget
att faktiskt ordna tak över huvudet.
De här goda skälen, är de så goda egentligen?

Anf. 110 ÅSA TORSTENSSON (c):
Fru talman! Interpellanten Odell och finansmi-
nistern håller sig båda till Stockholmsområdet och till
tillväxtområdenas situation med anledning av de nya
taxeringsvärdena. Det är beklagligt att återigen få
höra hur fastighetsskattediskussionen så ensidigt
utgår från Stockholmsområdet, just med aspekten
tillväxtområde, utan att debattörerna på något sätt
sätter in de ökade boendekostnaderna i den verklighet
och den vardag som finns hos de många människor
som faktiskt befinner sig ganska långt från Stockholm
och långt från tillväxtområdenas ekonomiska styrka.
De människor som bor i de vintermörka område-
na, som många känner som det härliga Sommar-
Sverige med härliga klippor och blåa hav, möter
tillväxten på det sätt som innebär att många utsocknes
köper just sommarfastigheterna dyrt och därmed
trissar upp taxeringsvärdena för grannarna, som fak-
tiskt bor året runt och som inte har samma ekonomis-
ka förutsättningar som de har som bor i tillväxtområ-
dena. Det är alltså många av de året-runt-boende som
faktiskt får betala dyrt för att vara i belägenheten att
bo nära vatten.
Detta fastighetstaxeringssystem tycker jag i grun-
den är ganska oanständigt. Det är konstruerat så att
det faktiskt leder till att man driver bort de fastboende
från våra kustsamhällen.
Finansministern svarar att fastighetsskattesänk-
ningen från 1,5 % till 1,2 % ska göra det till ett noll-
summespel. Men jag skulle vilja fråga herr finansmi-
nistern: För de boende i Bohusläns kustsamhällen, för
de som bor i de härliga sommarsköna, soldränkta ö-
och kustområdena i Bohuslän har taxeringsvärdehöj-
ningen varit mellan 40 % och 70 %, vilket innebär att
fastighetsskattehöjningen ligger mellan 25 % och
40 %. Vad tycker ministern att jag ska svara dem som
bor längs kusten, som ministern faktiskt lovade att det
skulle bli ett nollsummespel? Vad ska jag säga till
mor Anna, som nu bor ensam i sin lilla stuga som hon
köpte för 50 år sedan och som har sin folkpension att
leva på?
Min andra fråga är: Är det rimligt att året-runt-
boende ska betala för att de bor i attraktiva områden
som lockar penningstarka husuppköpare som bor i
sina fastigheter enbart fyra veckor om året? Vore det
inte på sin plats att faktiskt genomföra ett skiljande
mellan året-runt-boende och fritidsboende, som Cen-
terpartiet har föreslagit, genom att t.ex. ta bort belä-
genhetsfaktorn för just dem som bor året runt, så att
man ger både boende och orterna längs kusten möj-
lighet att utvecklas och leva året runt.
Min tredje fråga till finansministern har relation
till det jag tidigare har sagt. Med tanke på det som
finansministern har lovat just de många som är lågin-
komsttagare i våra kustområden måste jag fråga: Hur
går arbetet med att ta fram den s.k. begränsningsre-
geln och när kan vi räkna med att det förslaget kom-
mer till riksdagen för hantering? Det är många som
bor i de attraktiva fritidsområdena året runt som efter-
frågar den.

Anf. 111 MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m):
Fru talman! Jag undrar vad som har hänt mellan
den 26 januari och den 6 februari. Det var den 26
januari jag hade en debatt med finansministern om
fastighetsskatten. I svaret till mig pratar finansminis-
tern om en begränsningsregel som han håller på att ta
fram. När jag läser det svar som kommer nu ser jag
att det inte nämns längre. Man säger att det pågår ett
arbete som syftar till att lindra uttaget av fastighets-
skatt för småhusägare med låga inkomster.
Jag kan förstå om finansministern har fått lite
kalla fötter. Det var nog inte så enkelt att ta fram den
här begränsningsregeln. Det var ju inte de som bodde
i slott och herrgårdar som skulle gynnas av den. Det
var inte de som hade måttliga inkomster, utan det var
de med normala hus - vad nu ett normalt hus är - och
med låga inkomster. Hur ska man komma till rätta
med marginaleffekterna, med att folk kan skenskriva
sig? Man ska utgå från hushållets sammanlagda in-
komster. Det blev en ny form av sambeskattning. Så
jag förstår att finansministern har fått kalla fötter och
inte vågar använda det där ordet längre. Men min
första fråga till finansministern är: När kommer det
här förslaget som numera inte har något namn till
kammaren?
Finansministern pratar mycket om att ingen ska
offras. På småhussidan får ungefär hälften höjd skatt
och den andra hälften får sänkt skatt. Det här noll-
summespelet tar totalt inte in mer pengar till staten.
Men jag måste säga att jag sällan hittat någon som
har en sådan överhetssyn på medborgarna som fi-
nansministern har som ser dem som ett kollektiv och
inte som individer. För det är vad finansministern gör.
Det är faktiskt individer av kött och blod som i vissa
fall får chockhöjd fastighetsskatt.
Ganska nyligen kunde man se ett pressmeddelan-
de från Riksskatteverket, där man uppmanar männi-
skor att redan nu börja betala in mer pengar därför att
det finns risk för att de åker på restskatt, för man vet
inte vad som kommer att gälla. Jag har svårt att se
någon som hyser ett sådant förakt för medborgarna
och deras rätt att få veta vad som gäller som finans-
ministern. Så min andra fråga till finansministern är:
Var finns rättssäkerheten i det här egentligen? Har
man inte som medborgare ändå rätt att kunna ha en
viss framförhållning och veta vad som gäller eller inte
gäller?
Min tredje fråga till finansministern, som jag trots
att finansministern sist hade 16 minuter på sig inte
fick svar på, är: På vilket sätt blir det lättare för en
barnfamilj med chockhöjd fastighetsskatt att ha råd
att bo kvar i sitt småhus ute i skärgården i t.ex. Ha-
ninge eller Täby bara för att en annan barnfamilj i
Älvsbyn eller Arjeplog får sänkt fastighetsskatt? Den
frågan hoppas jag att få svar på i dag.

Anf. 112 KENT OLSSON (m):
Fru talman! Att den här frågan väcker mycket
stort intresse över hela landet kan vi konstatera. Att
den väcker mycket stort intresse i kammaren kan vi
också konstatera, när fem ledamöter och finansmi-
nistern debatterar en interpellation vid denna sena
timme.
Vi som bor ute i landet är oroliga. Den ende som
inte verkar vara oroad är finansministern. I hans svar
på interpellationen kan man läsa: "För att begränsa
effekterna av detta föreslog regeringen i budgetpro-
positionen för 2001 en sänkning av skattesatserna för
fastighetsskatten. - - - För den enskilde småhusäga-
ren innebär sänkningen att skatteuttaget kommer att
öka endast till den del taxeringsvärdehöjningen för
dennes del överstiger 25 %."
Men det är faktiskt det den gör för de flesta män-
niskor. Det är därför vi interpellerar, det är därför vi
är oroliga och det är därför människor är rädda. Men
finansministern verkar inte bekymrad. Han har ju
sänkt skatten lite grann.
Sedan sade finansministern att "kompensation er-
hålls för ytterligare en fjärdedel av den allmänna
pensionsavgiften, andelen som betalar statlig skatt
minskar och grundavdragen höjs. Dessa förändringar
gynnar främst låg- och medelinkomsttagare." Men
det är faktiskt de människorna som får en högre skatt.
Det är de människorna som drabbas så oerhört hårt i
det här fallet.
Åsa Torstensson var inne på detta förut, nämligen
att det finns människor som får höjningar på upp till
60-70 %. De får höjningar med flera tusen kronor per
månad. Gamla människor utan lån drabbas oerhört
hårt. Barnfamiljer som har köpt hus drabbas hårt.
Skärgårdsbor riskerar att få sälja huset för att kunna
betala fastighetsskatt.
Anser ministern - och det vore en intressant fråga
efter den diskussion som finansministern vill att vi
ska ha - att man ska behöva låna för att kunna betala
fastighetsskatt så att man kan behålla sitt hus? Anser
ministern att när någon i en familj dör - man eller
hustru - att man då ska behöva sälja sitt hus för att
kunna bo kvar eftersom man fortfarande ska betala
samma höga fastighetsskatt? Eller anser ministern att
man ska behöva låna för att kunna behålla sitt hus?
Det här är fakta. Det här är en verklighet som
människor lever i.
Vi har inte talat så mycket om det i dag, men det
ska ske en justering av taxeringsvärdet årligen. Låt
mig ta ett medeltaxerat hus i Lysekil där jag bor. Det
får en ökning från 9 510 kr till 15 310 kr i skatt år
2006. Det är en ökning med 5 800 kr. Sedan talar
ministern om att höja barnbidraget med 100 kr. Vad
är 100 kr när man åker på denna enorma höjning av
fastighetsskatten? Det skulle vara intressant att få
veta varför kustbefolkningen ska straffas för att de
bor nära kusten, nära havet. Fiskare bor där för att de
har sitt arbete där, liksom många andra yrkesgrupper.
Varför ska man bestraffas för att en granne säljer sitt
hus? Varför ska man få högre fastighetsskatt för det?
Jag har inte fått bättre inkomster för att grannen säljer
sitt hus.
Hur tror finansministern att människor ska klara
av detta? Gunnar Sträng sade en gång i tiden att
"villaägare är vårt folk". Det verkar inte vara Bosse
Ringholms folk. Vi får väl hoppas att vi får några
svar på frågorna.

Anf. 113 MARGARETA CEDER-
FELT (m):
Fru talman! Jag kan inte låta bli att engagera mig i
debatten kring fastighetsskatten. Varför det? Jo, pre-
cis som övriga talare har sagt är det en skatt som
driver människor från hus och hem. Det är vad som
håller på att ske i Stockholm i dag, plus många andra
orter.
Finansministern har talat om att en begränsnings-
regel ska införas. Detta hörde vi tidigt i höstas. Vi
hörde det vid årsskiftet. Vi hör det fortfarande. Det är
nu den 6 februari. Snart är det bara tio månader kvar
på året. Vad vet människor om framtiden? Vad är
finansministerns besked till de familjer som lever på
marginalens gräns och som drabbas ytterligare av
fastighetsskatten? Vad är det för politik som social-
demokraterna driver som innebär att människor inte
kan bo, att människor inte kan använda sig av den
mänskliga rättigheten att ha någonstans att bo utan
drivs ut på gatan på grund av skatten men kanske kan
bo kvar med hjälp av ett lån? Vari ligger logiken i
detta?
Se på småbarnsfamiljen som har köpt ett hus, lå-
nat och gjort en kalkyl på banken. Helt plötsligt upp-
täcker de att på grund av att priserna har gått upp i
deras område gäller kalkylen inte längre. Skatten är
dubbelt så hög. Den är inte längre 20 000 kr om året
utan 40 000 kr om året. Det är mycket pengar. Eller
så har vi det äldre paret som har bott i sin villa sedan
40-talet. Priserna har stigit, men pensionerna har inte
stigit. Tack vare strävsamhet är lånen avbetalda. Hur
ska denna gamla familj klara sig? Vad är finansmi-
nisterns besked? Ge ett besked! Chansen finns här i
kväll.

Anf. 114 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Jag tänkte av naturliga skäl ägna
merparten av min tid åt interpellantens frågor.
Per Landgren tar upp en viktig diskussion om var-
för man ska jämställa fastighetsbeskattning med ka-
pitalbeskattning i övrigt. Det är en viktig principiell
diskussion, och jag har svårt att föreställa mig att Per
Landgren skulle komma till slutsatsen att fastigheter
inte är någon form av kapital. Det vore i så fall en
utomordentligt märklig slutsats. Det skulle naturligt-
vis få en oerhörd förskjutning i samhället av olika
investeringar om fastighetsskatten avskaffas helt och
inte jämställs med annan form av kapitalbeskattning.
Vi skulle få en prisstegring som icke är av denna
värld och en ännu kraftigare prisstegring i just fastig-
hetsbranschen. Oerhört mycket kapital skulle styras
just till fastighetsbranschen. Jag tror inte att det är
någonting som Per Landgren eftersträvar.
I olika sammanhang brukar kristdemokrater -
Mats Odell och andra - säga att de vill avskaffa fas-
tighetsskatten. När man sedan granskar kristdemo-
kraternas motioner här i riksdagen, visar det sig att
fastighetsskatten inte alls ska avskaffas. Kristdemo-
kraterna föreslår i stället någon form av kommunal
fastighetsskatt. Propagandan ger ett besked, och
verkligheten ger ett annat besked. Det är inte avgö-
rande för den enskilde fastighetsägaren om denne
betalar en kommunal eller statlig fastighetsskatt.
Det bekymmersamma i hela diskussionen är att vi
har fått en så kraftigt ökad prisutveckling framför allt
i storstadsområdena och inte minst i Stockholmsom-
rådet. Att vi har fått en så kraftig prisutveckling på
fastigheterna beror till stor utsträckning på att det
moderata styre som finns i Stockholm, i Lidingö,
Danderyd, Täby och en rad andra Stockholmsförorter,
innebär strängt taget inget bostadsbyggande alls. Det
är tyvärr numera inte bara moderaterna som har den
linjen, utan den understöds - accepteras passivt - av
kristdemokraterna i många av kommunerna. Där
måste Per Landgren ta på sig en del av ansvaret.
Jag har haft diskussioner tidigare med partikam-
rater till Per Landgren som har sagt att de gärna vill
medverka till ett ökat bostadsbyggande i Stock-
holmsområdet. Det vore bra om Per Landgren kunde
göra samma deklaration. Det vore att bryta upp från
det moderata icke-byggande som finns i dag i stor-
stadsområdena, framför allt i Stockholmsområdet.
Det är ett stort samhällsproblem att det byggs för
lite framför allt i storstäderna. Det drabbar framför
allt ungdomar, och något måste göras de kommande
åren. Jag vill också markera att den lägre räntan de
senaste åren - räntan under moderatregeringen i bör-
jan av 90-talet var minst dubbelt så hög som i dagslä-
get - har bidragit till att sänka bostadskostnaderna
ordentligt. Vi har fått betydligt fler människor i arbete
och har minskat arbetslösheten. Det har gett större
möjligheter till ett bra boende. Vi har sänkt skatten
två år i rad för löntagare och för pensionärerna nu
2001. Det ökar också möjligheterna till ett bra boen-
de. Vi sänker fastighetsskatten för halva småhusbe-
ståndet, framför allt för dem som bor i glesbygden.
Det borde Åsa Torstensson lägga på minnet eftersom
hon representerar ett parti som säger sig värna gles-
bygden. Vi har höjt barnbidraget. Vi inför maxtaxa
fr.o.m. nästa år. Det finns utomordentligt många
starka skäl som har gjort att vi har gett bättre ekono-
miska förutsättningar för ett bra boende tiden fram-
över.
Jag går tillbaka till Per Landgren. Vi har natur-
ligtvis goda skäl när det gäller jämställandet av fas-
tighetsskatt och övrig kapitalbeskattning. I annat fall
skulle det bli en helt felaktig resursanvändning.

Anf. 115 PER LANDGREN (kd):
Fru talman! Jag välkomnar diskussionen. Fastig-
heter är kapital, säger finansministern. Ja, det är real-
kapital. Det är en skillnad på att ha kapitalinkomstbe-
skattning på kapital som ger avkastning och realka-
pital som inte ger löpande avkastning.
En annan form av kapital - kapital på bank, kapi-
tal i form av en aktiestock eller liknande - ger en
löpande avkastning som man fångar upp i kapitalin-
komstbeskattningen. Vad det gäller fastigheter - det
vet finansministern - finns ingen sådan löpande intäkt
att fånga upp, och därför talar man i förarbetena om
en fiktiv inkomst som man fångar upp. Då kan man
laborera, bara för att legitimera detta, med att säga så
här: Tänk dig att du som fastighetsägare hyr ut din
fastighet. Nu gör du visserligen inte det, men tänk dig
att du hyr ut den till dig själv. Om du hade hyrt ut den
till dig själv hade du fått den och den intäkten, och
den intäkten fångar staten upp för beskattning.
Det är ett sätt att resonera som för människor är
galet. Jag skulle vilja säga, utan att ta i för mycket, att
det är så galet att man kan tala om den galna boskat-
ten. Det finns alltså ingen löpande inkomst eller något
löpande kapital att beskatta, men det gör man ändå.
Det är just därför det inkräktar på den grundläg-
gande och fundamentala skatterättsliga principen om
skatt efter bärkraft. Finansministern vet - det borde
alla sunt tänkande människor reagera på - att männi-
skor som har hus inte har bärkraften.
Vad ska man då göra? Ska man belåna? Det är
ingen princip som har någon bärighet. Det är en tanke
som kom i en proposition 1989. Först där finns detta
om belåning. Annars har det alltid varit fråga om
realisation. Man ska ha kapitalet, eller så ska det vara
en löpande intäkt som är underlag för beskattningen.
Det håller inte.
Finansministern talar om vad man ser när man
granskar kd. Det handlar inte på något sätt om att
granska kd med lupp. Vi talar tydligt och öppet om
att vi förordar en kommunal fastighetsavgift som inte
har någonting med marknadsvärde eller taxeringsvär-
de att göra. Det är problemet. Jag uppfattade att det
var finansministerns tredje punkt, dvs. att det är
marknadsutvecklingen som är problemet. Jag skulle
vilja säga att det är fastighetsbeskattningens koppling
till marknadsvärdet som är problemet och som gör det
svårt för vanliga, låt oss säga enkla, löntagare. Rika
kan alltid klara det eller komma undan på något sätt.
Vi får en hel del kritik för att vi talar om kommu-
nal fastighetsavgift. Jag vill lägga in en del realism.
Vi ser det ändå som att det finns en hel del fastighets-
relaterad service som kommunerna gör. Man skulle
med en skatteväxling kunna legitimera en sådan av-
gift. Som det är nu är den statliga fastighetsskatten
illegitim. Den saknar förankring i folks rättsmedve-
tande.

Anf. 116 ÅSA TORSTENSSON (c):
Fru talman! Jag ber återigen finansministern att
blicka utanför Stockholm, till den västkustska skär-
gården och till de småsamhällen som där kämpar för
att överleva året runt. Det är också en glesbygd, men
den glesbygden känner inte igen sig när finansminis-
tern pratar om prisutveckling i Stockholm.
Jag måste ställa en motfråga. Är inte finansmi-
nistern medveten om den prisutveckling som sker i
dessa småsamhällen längs den svenska västkusten?
Om inte skulle jag här och nu vilja inbjuda finansmi-
nistern till en skärgårdstur för att t.ex. träffa mor
Anna, som har levt, bott och verkat i ett av dessa
småsamhällen och har ett eget litet hus som hon har
ägt i 50 år. Är det rimligt att hon ska drabbas av en
taxeringsvärdeshöjning på mellan 40 och 70 %? Det
är den verklighet som finns på den svenska västkus-
ten och i småsamhällen som inte ligger i det stora
tillväxtområde som heter Stockholm.
Det vore värdefullt om finansministern också sva-
rade på de frågor som berör människor som har ett
ganska långt avstånd till den verklighet som finans-
ministern har relaterat till.
Är det inte också rimligt att dessa människors bo-
ende skiljs från fritidsboendet och dess uppressning
av taxeringsvärden? Det kan inte vara rimligt att
åretruntboende i dessa kustsamhällen ska betala en
högre boendekostnad på grund av att de har ett at-
traktivt boende vid den härliga svenska kusten.

Anf. 117 MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m):
Fru talman! "Vi under skatter digna ner". Det är
en strof i Internationalen. Jag undrar om finansmi-
nistern brukar sjunga den med någon känsla. Det är
en verklighet för väldigt många småhusägare, som
finansministern kanske har förstått.
Det är helt klart att vi moderater vill avskaffa fas-
tighetsskatten och förmögenhetsskatten. Då har jag
sagt det. Dessutom vill jag säga att jag har sett statis-
tik på att det byggs mest i de borgerliga kommunerna
runtom Stockholm, så det finansministern säger är
fel.
Jag fick inget svar på frågan när den s.k. begräns-
ningsregeln kommer. Jag fick inget svar på frågan om
rättssäkerheten och om att folk inte vet vad som gäl-
ler. Finansministern har fortfarande inte lyckats svara
på hur det hjälper en familj som får höjd skatt att en
annan familj får sänkt skatt. Jag har fortfarande inte
fått något svar på denna fråga, vilket inte borde vara
så jättesvårt att ge - om det nu finns något svar.
Vi kan ta ett exempel. Någon bor i Täby och en
annan i ett identiskt hus i Sandviken. Den som bor i
Täby får huset upptaxerat till 2 500 000. I Sandviken
blir det 900 000. Den som bor i Täby får en sam-
manlagd boendeskatt - det är faktiskt inte bara fastig-
hetsskatten utan också förmögenhetsskatt - på 40 500
kr. Den som bor i Sandviken får 8 100 kr. Vari ligger
rättvisan i detta, finansministern? Hur hjälper det den
i Täby att den i Sandviken får lägre skatt? Den perso-
nen kan inte bo kvar mer för detta.
Jag tycker att finansministern måste se att det
handlar om människor av kött och blod som sitter i en
verklighet här i dag och inte vet vad som kommer att
hända. De vet inte om de kommer att ha råd att bo
kvar över huvud taget. Jag tycker att finansministern
är skyldig medborgarna detta svar. Inte bara vi som
står här som interpellanter utan alla medborgare
måste veta vad som gäller.
"Vi under skatter digna ner", som sagt. Det kan
hända att finansministern sjunger det med stor glädje.

Anf. 118 KENT OLSSON (m):
Fru talman! Man undrar i vilken verklighet fi-
nansministern lever. Hade jag varit finansminister
hade jag inte stått och varit nöjd inför sex interpel-
lanter och berättat hur bra den socialdemokratiska
regeringen gör det och hur mycket bättre människor
får det. De får det inte bättre! De är förtvivlade. Läser
inte finansministern några tidningar? Läser inte fi-
nansministern om protesterna?
Barnfamiljer, äldre människor och fiskare - jag
kan räkna upp dem - har bekymmer med att klara sig.
Då säger en nöjd finansminister att man har höjt
barnbidragen och sett till att människor har fått det
bättre genom att räntan blivit lägre.
Det är bra att vi har fått en lägre ränta. Jag ska ge
beröm åt finansministern när det gäller detta. Men det
verkar faktiskt som om finansministern enbart tänker
på systemet och har ett budgettänkande.
För oss moderater är den enskilda människan det
viktigaste. Vi är förtvivlade över att människor inte
klarar sig, men finansministern tänker på systemen
och på hur han ska få in pengar. Vi ser till människor.
Dessutom kommer skatten att höjas varje år. Jag
tog Lysekil som exempel. Vi som bor i Lysekil kom-
mer att få en höjning på ca 1 000 kr per år. Det är en
situation som är fullständigt barock.
Nu förväntar jag mig inga svar av finansministern.
Jag har gett upp hoppet om det. Men det vore ändå
klädsamt om ministern kunde säga någonting till alla
de människor som är förtvivlade i stället för att bara
säga att den socialdemokratiska regeringen är så bra
och att människor har fel om de är förtvivlade.

Anf. 119 MARGARETA CEDER-
FELT (m):
Fru talman! Jag hade inte förväntat mig att fi-
nansministern skulle svara på min fråga: Vad ska
socialdemokraterna göra för att det ska bli möjligt för
människor att bo i sina bostäder?
När fastigheterna omsätts till kapital utgår en
skatt. Det är korrekt eftersom fastigheten då om-
vandlas till kapital. Men en annan fråga när det gäller
detta är vad det är för logik i att personer som inte ens
äger sin bostad ska betala en hög fastighetsskatt. Det
gäller personer som har en hyresrätt och som har en
tomträtt för sin fastighet. Det är vanliga upplåtelse-
former i Stockholm och i andra delar av Sverige.
Fastighetsskatten är inte ett Stockholmsfenomen.
Vi som är här och ställer frågorna till finansministern
kommer från olika delar av Sverige, men vad som är
gemensamt är att områdena är drabbade av socialde-
mokraternas höjning och att finansministern inte har
kunnat ge besked till dem som bor i regionerna. Vad
ska socialdemokraterna göra för att det ska bli möjligt
för människor att bo i sina bostäder?
Sedan vill jag ta upp det här med att det inte
byggs i Stockholm. Finansministern borde ut och åka
i Stockholm. Så mycket som det byggs nu har det inte
byggts när socialdemokraterna hade majoriteten
1994-1998. Då stod det stilla i Stockholm. I dag
byggs det. Jag talade senast för en liten stund sedan
med några personer som bor i Skärholmen. Det är
stora byggplaner på gång. Staden expanderar utåt,
men det byggs även inne i stan. Den borgerliga majo-
riteten i Stockholms stadshus tar sitt ansvar. När ska
socialdemokraterna ta sitt ansvar?

Anf. 120 JEPPE JOHNSSON (m):
Fru talman! Man känner inte riktigt igen sig i den
värld som Bosse Ringholm verkar leva i. Jag kommer
inte från Storstockholm, Österlen eller Bohuslän. Jag
kommer från Blekinge.
Det är inte så att alla får höjd fastighetsskatt i
Blekinge. Men i två kommuner är det faktiskt så, i
min egen kommun Sölvesborg och i Karlskrona. Det
är kanske inte alls de här höga summorna, men det är
kanske på sin plats med ett exempel långt ned i folk-
djupet.
Jag ska ta ett exempel från mitt eget lilla fiskeläge
Hörvik. Det ligger i Blekinge. Jag har varit kontaktad
av en man vid ett flertal tillfällen. Han är nu 78 år och
pensionär. Det handlar om två pensionärer med en
mycket låg ATP. Mannen har varit fiskare, och hust-
run har varit hemmafru. Under en kort tid har hustrun
varit kommunal dagmamma fram till sin pensione-
ring. Mannen har hitintills kunnat förstärka sin pen-
sion lite grann med lite extra fiske. Han är i dag alltså
78 år, och för några veckor sedan genomgick han en
hjärtoperation. Det är nu omöjligt för honom att få
några extrainkomster. Han säger i sin förtvivlan: Vi
har aldrig legat samhället till last.
Huset ligger i det lilla fiskeläget Hörvik på en
sjötomt och är därför relativt högt taxerat. Huset i sig
är inte något exklusivt hus. Det är spiktegel, och
under årens lopp är det förbättrat och påbyggt. Det
ligger exploaterat mot Östersjön och Hanöbukten. I
måndags var det 18 sekundmeter ostlig vind. Jag bor
själv där nere, och jag vet hur svårt jag hade att hålla
varmt. Då kan jag bara tänka på hur svårt de hade att
hålla varmt. Huset har inget skyhögt taxeringsvärde i
dag. Det ligger på blygsamma 380 000 kr. Men de
nya taxeringsvärdena kommer att göra att de också
får höjd fastighetsskatt. De har oerhört svårt att klara
sig i dag. Hur ska de klara sig i framtiden? Lägg till
detta att de för att hålla varmt måste förbruka ungefär
3 kubikmeter olja. I och med de energiskattehöjningar
som också har genomförts får de det oerhört svårt.
Det här är människor av kött och blod som jag
känner väldigt mycket för. Om det nu kommer någon
begränsningsregel - finansministern har ju inte gett
något besked om det - skulle det förmodligen inte
hjälpa dem. De ligger redan på marginalen.
När jag senast pratade med den här mannen lova-
de jag att ta upp den här frågan i riksdagen, och jag
har försökt under några frågestunder. Jag skulle vilja
att finansministern försöker se lite grann över Stock-
holmshorisonten, Rosenbad, finanserna, att det ska gå
ihop hit och dit och att det blir billigare i Sundsvall.
Det finns ett antal exempel som vi alla här känner till.
Har finansministern något råd till mig som jag kan ta
med mig till den här äldre familjen när jag reser hem
på torsdag eller fredag? Jag skulle vara tacksam, och
de här människorna skulle också vara tacksamma.

Anf. 121 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Det finns skäl att registrera att Kent
Olsson till slut uttryckte ett stort tack till den social-
demokratiska regeringen för att vi har halverat ränte-
nivåerna.
Det tycker jag är ett mycket berättigat tack, efter-
som det här exempelvis innebär att väldigt många
småhusägare har fått en sänkt kostnad med kanske
2 000-3 000 kr per månad under de senaste åren. Det
är faktiskt den allra största sänkningen av boende-
kostnaden under mycket lång tid som någon har
åstadkommit. Det har skett genom att den socialde-
mokratiska regeringens ekonomiska politik har varit
så framgångsrik. Jag hoppas att vi också i fortsätt-
ningen kan hålla de här låga räntenivåerna. Det häng-
er också ihop med att vi exempelvis har en väldigt låg
inflation. Sverige, tillsammans med Storbritannien,
har i dag faktiskt den lägsta inflationen bland EU-
länderna.
Det är naturligtvis riktigt att allt det andra som jag
nämnde - höjda barnbidrag, maxtaxa, sänkt inkomst-
skatt för löntagare, företagare och pensionärer och
mycket annat - också bidrar till att stärka den eko-
nomiska kraften hos många människor och många
hushåll.
Jag vill gärna säga både till Jeppe Johnsson och
till Åsa Torstensson att jag är mycket medveten om
att de exempel som ni nämner finns, antingen det är i
Blekinge eller i Bohuslän. Det kan vara en f.d. fiskare
i Blekinge, som Jeppe Johnsson talar om. Det kan
vara mor Anna som pensionär i Bohuslän. Det finns
naturligtvis sådana personer som har en mycket låg
inkomst och som bor i normala hus som får en viss
upptaxering. Den begränsningsregel som vi har för
avsikt att genomföra fr.o.m. den 1 januari i år - även
om den kommer lite senare under året kommer den
att gälla från den 1 januari i år - kommer med all
sannolikhet att omfatta den typ av personer som ni
talar om här, om de har låga inkomster och normala
fastigheter. Jag tycker att det är ett bra besked till de
här personerna som ni kan föra med hem.
Jag är medveten om att den diskussion som Per
Landgren och jag har haft om det här med att likställa
fastighetsskatt med annan form av kapitalskatt fak-
tiskt är en diskussion som det finns skäl att fortsätta.
Jag tror nämligen inte att Per Landgren menar att man
ska ta bort fastighetsskatten och därmed ta bort ränte-
avdragen. Det skulle vara ganska förvånande i så fall
om Per Landgren och kristdemokraterna vill ta bort
ränteavdragen och att moderaterna vill göra samma
sak, som också vill slopa fastighetsskatten. Det finns
ju faktiskt ett väldigt klart samband mellan ränteav-
drag och beskattning av kapital i det här fallet. Om
man skulle ta bort ränteavdragen skulle det vara det
stora slaget mot miljoner småhusägare, och det tror
jag faktiskt inte att kristdemokraterna vill utsätta dem
för.
Sedan dribblar man och säger att kristdemokrater-
na vill ha bort den statliga fastighetsskatten och införa
en kommunal fastighetsavgift. Jag tror inte att det
imponerar på småhusägarna om man byter namn från
skatt till avgift. Det är nog samma situation för den
som ska betala i det här läget.
Jag vill också erinra framför allt Åsa Torstensson
om att Centern och Socialdemokraterna faktiskt har
gjort flera försök under 1997 och 1998 att hitta en
lösning på framför allt skärgårdsbefolkningens taxe-
ringsproblem. Vi lade t.o.m. fram ett förslag som vi
hade arbetat fram gemensamt, men det underkändes
sedan i Lagrådet därför att det inte fanns de rätta
juridiska förutsättningarna. Det visar kanske hur svårt
det är att hitta rätt modell. Jag hoppas att den modell
för en begränsningsregel som vi nu kan presentera
inom kort ska kunna undanröja en del av de problem
som finns också för personer exempelvis i Bohusläns
skärgård eller i skärgården i Blekinge eller annorstä-
des.
Till sist vill jag bara notera att i hela den här fas-
tighetsskattediskussionen har ingen nämnt det faktum
att vi i år kommer att ha en fastighetsskatt som ger
staten samma inkomster som förra året, så det är inte
fråga om någon totalt höjd fastighetsskatt.

Anf. 122 PER LANDGREN (kd):
Fru talman! När det gäller det här med ränteav-
dragen finns det ju ingen koll på vad människor an-
vänder de lånade pengarna till. Man får ju dra av
räntan ändå, så jag vet inte om den symmetrin alls
håller.
Sedan gällde det detta med fastighetsskatt och av-
gift. Om finansministern skulle läsa på vad vi menade
skulle han finna att det faktiskt handlar om att också
öka den kommunala skattebasen och därmed den
kommunala självstyrelsen. Denna är finansministern
kanske inte någon vän av, men den fastighetsavgift
som vi laborerar med är servicerelaterad, dvs. den har
legitima skäl. Det gäller en service som utförs. Det är
en form av garantibeskattning, som förr fanns, så den
har en förhistoria.
Jag skulle vidare vilja se finansministern i någon
arbetarlokal e.d. förklara att fastighetsskatten är en
skatt på den inkomst som man får av att äga ett hus.
Visserligen har ni inte, skulle han säga, den här in-
komsten i reda pengar, utan den är fiktiv. Denna
fiktiva inkomst fångar vi upp till beskattning, precis
som gäller när ni får en inkomst av ett sparande på
bank eller som när ni får aktieutdelning.
Denna visserligen fiktiva inkomst svarar natur-
ligtvis mot en fiktiv skatteförmåga. Man vet som
statsmakt inte ens om förmågan att betala denna skatt
finns. Här har finansministern, oavsett om han kom-
mer att säga någonting om detta eller inte, ett oerhört
stort pedagogiskt problem, som bottnar i en felkon-
struktion. Det är en fiktiv inkomst som beskattas, och
det kan aldrig vara riktigt.

Anf. 123 JEPPE JOHNSSON (m):
Fru talman! Jag kan i varje fall konstatera att det
här paret absolut inte har någon nytta av maxtaxan
och inte heller av barnbidraget. Att räntan är låg torde
inte heller gynna det här paret, om inte finansminis-
tern menar att makarna ska belåna sitt hus och ta ett
banklån. Det kan de säkert göra, för jag skulle tro att
huset är värt ganska mycket - det är i alla fall i dag
taxerat till 380 000 kr - och sedan med banklånet
betala skatten. Men det kan väl inte vara finansmi-
nisterns avsikt.
Finansministern säger också, och det är naturligt-
vis riktigt, att fastigheten är en form av kapital. Ja, det
gäller om man omsätter det, men man kan inte gå till
den lilla affären längre bort på vägen och säga: Jag
äger en fastighet här nere vid havet. Kan jag få lov att
handla mjölk, bröd, socker, kaffe, snus och vad det nu
kan vara?
Fru talman! Nu är det så att grannhuset köptes upp
av en dansk i TV-branschen, och han har erbjudit sig
att skaffa fiskaren en köpare som är beredd att betala
bra. Men det här paret har bott i huset hela sitt vuxna
liv. Barnen har vuxit upp där, och paret vill faktiskt
bo kvar så länge det någonsin kan. Det måste väl vara
samhällsekonomiskt riktigt att de får bo kvar på sitt
gamla ställe, där de trivs och hör hemma. Jag tycker
faktiskt att det borde vara en mänsklig rättighet att
inte drivas från hus och hem av en okänslig skattepo-
litik efter ett långt arbetsliv.
Det finns förmögna boende i Sverige, i Tyskland
och i Danmark som är beredda att betala riktigt, rik-
tigt bra för den här typen av boende, speciellt nere
hos oss i södra Sverige. Jag anser faktiskt att den
förda politiken för skatt på boende bidrar till att allt-
fler av våra fiskelägen avfolkas vintertid. Jag vet att
det är så, eftersom jag bor där nere. Delar statsrådet
min uppfattning att det här påskyndar avfolkningen
av landsbygden och speciellt fiskelägena? I så fall
tycker jag faktiskt att ministern borde ha en strategi
för att komma till rätta med detta.
Beträffande begränsningsregeln vill jag säga att vi
har hört många löften från finansministern i andra
frågor och att det kommer en interpellation i den här
frågan. Jag är inte beredd att lova någonting när jag
återvänder hem, eftersom finansministern tidigare
inte har hållit en massa av sina löften.

Anf. 124 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Per Landgrens försök att pedagogiskt
förklara att fastigheter är en form av kapital och att
fastighetsbeskattning och kapitalbeskattning faktiskt
kan likställas var faktiskt inte så oävet. Jag noterar att
Per Landgren trots allt har vissa pedagogiska talang-
er.
Det är ändå en realitet att om man bor i en fastig-
het och det har varit en snabb prisutveckling, som det
nu har varit bl.a. i storstadsområdena och i skärgårds-
områden, har man ett kapital som förmerar sig rätt
ordentligt. Det är riktigt att det först är vid det tillfälle
då man säljer av fastigheten som man får ut det fulla
värdet av den vinst som man gör. Vi har också en
reavinstbeskattning, om än ganska begränsad, på
detta område. Det finns de som fört en diskussion om
att man skulle koncentrera hela beskattningen till
reavinsttillfället. Det är ändock ett faktum att fastig-
hetsskatten i dag ger ungefär 23 miljarder kronor, lika
mycket i år som förra året, och vi har inte för avsikt
att ta ut mer i fastighetsbeskattning. De 23 miljarder-
na räcker exempelvis mer än väl till hela barnbidra-
get. Jag tror inte att kristdemokraterna skulle vilja
avstå från barnbidraget eller tvingas avstå från hela
skatteintäkten och göra den till en kommunal skat-
teintäkt eller en kommunal avgift i stället.
Det är ändå en realitet att om man har en fastighet
i ett område med en kraftig prisutveckling, kommer
man till sist ändå att kunna tillgodogöra sig en vinst
härpå. Jag tycker också att det under resans gång
finns skäl att ha ett mått av uppräkning av taxerings-
värdena. Det skulle inte vara korrekt om den som bor
i ett glesbygdsområde skulle ha samma typ av skat-
teutveckling som den som bor i områden med snabbt
stigande priser. Det måste vara rimligt att den som
har en snabbare kapitalvärdestegring får betala en
annan skatt än den som bor i glesbygd.

Överläggningen var härmed avslutad.

20 § Svar på interpellation 2000/01:191 om
yrkesfiskeavdrag

Anf. 125 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Kent Olsson har frågat mig när riks-
dagen kommer att föreläggas ett förslag om yrkesfis-
karavdrag.
Jag har under förra året vid flera tillfällen förkla-
rat att beredning av ett förslag till yrkesfiskaravdrag
pågår och att det inte är möjligt att närmare precisera
när det kan läggas fram. Det går inte att ge något
annat svar i dag.

Anf. 126 KENT OLSSON (m):
Fru talman! Det hör väl till god ton att man tackar
för svaret. Det var väl det kortaste svar som jag har
sett på en interpellation. När man ställer en interpel-
lation gör man det med en viss avsikt. Jag tycker att
det är nästan upprörande nonchalant att behandla en
så viktig fråga på det här viset.
Vad svaret klargör är att beredningar i Finansde-
partementet tar väldigt lång tid. Det här måste vara
svenskt rekord i lång beredning av ett ärende. Anled-
ningen till mina frågor i interpellationen är att minis-
tern i årets budget framhållit att han ämnar lägga fram
en proposition om yrkesfiskaravdrag. Men i den pro-
positionsförteckning som nu föreligger finns inte ett
ord om yrkesfiskaravdrag.
Man hade kunnat vänta sig att ministern i svaret
hade förklarat varför yrkesfiskaravdraget inte finns
med i propositionsförteckningen, men jag får inte
höra ett ord om det från ministern. Jag tycker att det
är en nonchalans mot Sveriges riksdag, mot Sveriges
fiskare och faktiskt också mot mig som interpellant
att inte säga någonting om detta. Det är en otrolig
nonchalans att inte med ett ord förklara varför utan
enbart skriva att beredning pågår.
Jag tycker faktiskt också att det är en skandal att
man struntar i riksdagens eniga beslut den 20 decem-
ber 1996 om att regeringen ska återkomma med ett
förslag i frågan om beskattningen av yrkesfiskare.
Det är skandal att man i mer än fyra år struntar i riks-
dagens beslut.
I utredningen Yrkesfiskets konkurrenssituation
1999 föreslogs införande av ett yrkesfiskaravdrag i
nivå med det som gäller för danska fiskare. Olika
jordbruksministrar har vid ett flertal tillfällen lovat att
införa yrkesfiskaravdrag. Margareta Winberg har
lovat detta vid ett flertal tillfällen, bl.a. vid Sveriges
Fiskares Riksförbunds kongress för ett antal år sedan.
Varför struntar finansministern totalt i vad hans egen
jordbruksminister säger? Det är oroväckande med de
stora åsiktsskillnader mellan regeringens olika med-
lemmar som kommer fram vid olika tillfällen.
Jag tycker också att det är en skandal att ministern
inte bryr sig om Sveriges fiskare. Anser ministern att
detta är en näring som vi inte behöver ha, eller varför
är ministern så njugg mot alla de yrkesfiskare som vi
har?
Varför ska Sveriges yrkesfiskare ha sämre villkor
än danska och norska yrkesfiskare, som konkurrerar
med svenska fiskare i samma farvatten? Det danska
yrkesfiskaravdraget är dessutom godkänt av EU.
Inget hindrar Sverige från att följa Danmarks exem-
pel.
När jag ställde en fråga föregående år fick jag till
svar att ett avdrag måste godkännas av EU. Men det
är ju godkänt av EU vad gäller Danmark.
Det är skandal att långhala så små budgetsiffror.
Vi hade en stor debatt om fastighetsskatten förut. I
det här fallet rör det sig om 20-30 miljoner kronor.
Jag vidhåller den fråga jag ställde i interpellationen
och hoppas få en något mer seriös behandling. När
tänker finansministern lägga fram ett förslag om ett
yrkesfiskaravdrag?

Anf. 127 PER LANDGREN (kd):
Fru talman! Det börjar bli många förlorade år för
Sveriges fiskare. Jag vill fråga varför. Vad finns det
för goda skäl till att det dröjer, finansministern?
Det är dags att visa handlingskraft. Det kan låta
patetiskt från en riksdagsledamot. Men är det inte så
att en minister ska se till att tjänstemännen på depar-
tementet gör en proposition av förslagen i en utred-
ning och att det finns en majoritet kring propositio-
nen? Det har vi redan.
Det handlar om rimliga och rättvisa konkurrens-
villkor i förhållande till danska fiskare. Jag kan inte
begripa annat än att finansministern bara borde kunna
säga: Se till att vi har en proposition som gör att de
svenska yrkesfiskarna får samma villkor som de
danska. Det är väl ledarskap. Ska det vara så svårt?
Vad är det som klämmer? Är det samarbetspartnerna
som konstrar? Eller rör det sig om för få människor?
Vilka är de goda skälen i det här fallet?
Frågan kommer i blixtbelysning när danska fiska-
re arbetar på svenska båtar. Då blir det rentav anstöt-
ligt för de svenska fiskarna.
Nej, det är dags att visa handlingskraft. I höstas,
den 16 november, läste jag i den danska fiskeriföre-
ningens tidning att danskarna, som då hade bättre
avdragsmöjligheter än svenskarna, skulle få ännu
bättre avdragsmöjligheter. Varför följer vi inte med?
Man kunde ha ett löpande system som följde det
danska, som gör att det skipas rättvisa. Om det finns
någon allergi mot den typen av avdrag bör finansmi-
nistern verka via EU för att de försvinner för alla. Jag
tror inte att det är en möjlig strategi. Jag förordar den
inte.
Det måste finnas en möjlighet för finansministern
att visa styrka här. Tala om för tjänstemännen hur de
ska göra, så bör de göra så.

Anf. 128 ÅSA TORSTENSSON (c):
Fru talman! Herr finansminister! Yrkesfisket och
den svenska fiskenäringen är fortfarande en mycket
viktig stomme i det vi lokalt arbetar för, en levande
skärgård. Det handlar om att skapa samhällen som är
livskraftiga året runt. Där är yrkesfiskarna en otroligt
viktig stomme.
Yrkesfiskarna står inför stora utmaningar som
t.ex. nyrekrytering, att ge möjligheter och skapa för-
utsättningar för att en yngre generation tar vid. Därför
är det viktigt att det finns en optimism och en framåt-
anda i yrkeskåren. Därför är rättvisa konkurrensvill-
kor en viktig del i yrkesfiskets dagliga diskussion.
Det är anmärkningsvärt att finansministern trots
fyra år inte har lagt fram något förslag för riksdagen,
så att våra yrkesmän inom fisket haft möjlighet att
erhålla rättvisa konkurrensvillkor, förutom att kämpa
för att näringen utvecklas. Jag vet att det är viktigt,
eftersom jag har hälsningar från yrkesfiskarna i norra
Bohuslän. De väntar på att dessa förslag ska komma
inom det snaraste.
Vi ska också bekräfta att nuvarande partiledare, i
egenskap av finans- och skatteminister, fick ett fär-
digt förslag från Jordbruksdepartementet 1994. Ty-
värr lät han det ligga så länge att man inte hann han-
tera det i riksdagen för regeringsskiftet. Det är nog
fler som kan dela på bördan att vi i dag inte har rättvi-
sa villkor för yrkesfiskarna.

Anf. 129 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Regeringen har i budgetpropositionen
meddelat att den avser lägga fram ett förslag under
året om yrkesfiskaravdrag. Kent Olsson har alltså fått
ett besked redan i budgetpropositionen. Han har ändå
valt att upprepa frågan. Jag har inget annat svar att ge
än att regeringen har för avsikt att lägga fram försla-
get. Regeringen kommer att stå fast vid det löftet.

Anf. 130 KENT OLSSON (m):
Fru talman! Det var positivt, att det kommer. Jag
förstår inte varför ministern inte kunde skriva det i
svaret på interpellationen. Det fanns inte med i pro-
positionsförteckningen över huvud taget. I svaret står
det enbart att beredning pågår av ärendet. Det hade
varit enkelt att säga att ett yrkesfiskaravdrag kommer.
Jag förväntar mig att det kommer ett yrkesfis-
karavdrag av dansk modell. Om jag har kunnat räkna
ut det så räcker inte 20 miljoner till ett yrkesfiskarav-
drag av dansk modell. Det blir en betydligt lägre
summa, med de 20 miljonerna. Då kommer svenska
yrkesfiskare fortfarande att vara i strykklass i förhål-
lande till norska och danska yrkesfiskare. Jag hoppas
verkligen att ministern är beredd att lägga avdraget på
samma nivå som i exempelvis Danmark. Jag har vid
ett flertal tillfällen tagit upp att det är viktigt att
åstadkomma konkurrensneutralitet.
Frågan är fortfarande varför det tar så lång tid.
Det har hållit på sedan 1996. Jag vet att man inom
Jordbruksdepartementet är ganska irriterad på minis-
tern för att det tar så lång tid att få fram detta. Det rör
sig om en liten summa pengar i statsbudgeten. Ändå
tar det så lång tid. Varför ska det behöva göra det?
Vi kanske kan få ett klart besked: Kommer det att
läggas fram en proposition om detta avdrag under
vårriksdagen? Det ska det göras, om det ska följa vad
som står i budgetpropositionen.
Jag förväntar mig ett svar av ministern. Jag kon-
staterar också att det är oerhört konstigt att jag inte
kunde få det i interpellationssvaret. Det var ett oer-
hört nonchalant svar som ministern gav på min inter-
pellation.

Anf. 131 PER LANDGREN (kd):
Fru talman! Det är inte ett under av kommunika-
tion. Det är viktigt att sända rätt signaler. De signaler
som man fick av interpellationssvaret var att det
skulle bli ytterligare långbänk. Nu verkar läget vara
ljusare. Det är bara att dunka i ryggen och säga att det
inte får bli sämre än det danska. Det är inte accepta-
belt.

Anf. 132 ÅSA TORSTENSSON (c):
Fru talman! Om jag förstod finansministern rätt
kan jag åka hem till fiskargubbarna i Strömstad och
säga att det kommer ett förslag om yrkesfiskaravdrag
till riksdagen under innevarande år som kommer att
kunna genomföras nästa år. Stämmer detta?

Anf. 133 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Man vet inte om man ska skratta eller
gråta. Jag utgår från att riksdagens ledamöter tar del
av budgetpropositionen. Den kom i september förra
året. Jag lämnade nu svaret på den fråga som ställdes
av Kent Olsson i december, tre månader efteråt. Efter
tre månader har Kent Olsson uppenbarligen inte läst
budgetpropositionen, där det står att det kommer ett
förslag om yrkesfiskaravdrag under året.
När Kent Olsson nu tre månader senare kom på
idén att ställa frågan hade det varit enklare om han
hade tittat i budgetpropositionen. När Åsa Torstens-
son nu upprepar samma fråga får jag säga som en
gammal folkpartiledare sade: Läs lite historia. Läs
åtminstone budgetpropositionen från i höstas så be-
sparar ni er många frågor i fortsättningen.

Anf. 134 KENT OLSSON (m):
Fru talman! Visst läser jag budgetpropositionen,
och det ganska rejält och noga. Men jag vet att det
står mycket i den propositionen som det minsann inte
blir propositioner av sedan. Jag kan ta det ena områ-
det efter det andra.
Det har stått i budgeten att det ska komma en
vägproposition och en infrastrukturproposition. Det
finns inte tillstymmelse till detta. Varför ska man då
tro att den här propositionen kommer?
Varför kunde inte ministern ha sagt detta i det
svar som jag fick? Varför kunde ministern inte ha
sagt detta till alla yrkesfiskare som har ställt frågan
till mig och också till andra om propositionen kom-
mer?
Det är möjligt att det är ett nytt sätt att bedriva
politik som finansministern har. För oss som är oroli-
ga för människor och tar dessa frågor på allvar är det
ingen tvekan om att vi har varit bekymrade.
Jag är som sagt var inte ensam. Jag har talat med
en hel del av ministerns partikamrater. De har varit
lika oroliga som jag för den här frågan och den lång-
bänk som varit.
Låt mig slutligen ställa två frågor. Nu har minis-
tern två minuter på sig. Det behövs bara två svar.
Kommer det en proposition i vår så att vi blir helt
klara med detta för budgetåret och så att propositio-
nen gäller i år? Det var den ena frågan.
Den andra frågan är: Kommer avdraget att vara av
dansk modell? Så långt har väl beredningen av ären-
det ändå gått när vi nu befinner oss i början av febru-
ari? Inte enbart ministern själv, men hans tidigare
kollega och han, har haft fyra år på sig att bereda
detta.
Kommer det ett yrkesfiskaravdrag av dansk mo-
dell, eller kommer fortfarande svenska fiskare att vara
i en sämre konkurrenssituation än sina norska och
danska kolleger genom att de får ett sämre yrkesfis-
karavdrag än vad de får?

Anf. 135 Finansminister BOSSE RING-
HOLM (s):
Fru talman! Det är möjligt att jag har överskattat
Kent Olssons förmåga att tillgodogöra sig budgetpro-
positionen. I budgetpropositionen sades det mycket
tydligt att det kommer ett förslag om ett yrkesfis-
karavdrag i år.
Jag tyckte att det var så självklart att det inte ens
behövde upprepas i interpellationssvaret. Men jag
kanske överskattade Kent Olssons möjligheter att
tillgodogöra sig propositionen. Jag ber att få upprepa
det.
Att jag upprepar det beror på att trots att jag nu
har gett beskedet en andra gång, både i budgetpropo-
sitionen och nu här en gång till, ställer Kent Olsson
på nytt frågan. Då får väl Kent Olsson läsa protokol-
let, om han nu glömmer av det muntliga svaret.

Överläggningen var härmed avslutad.

21 § Anmälan om inkomna faktapromemorior
om förslag från Europeiska kommissionen,
m.m.

Tredje vice talmannen anmälde att följande fak-
tapromemorior om förslag från Europeiska kommis-
sionen inkommit och överlämnats till utskott:
2000/01:72 Faktapromemoria om initiativ från Re-
publiken Portugal inför antagandet av rådets för-
ordning om den tidsperiod under vilken medbor-
gare i tredje land som är undantagna skyldighet att
inneha visering skall ha frihet att resa inom med-
lemsstaternas territorium VISA 53 COMIX 371 till
socialförsäkringsutskottet
2000/01:73 Förslag från republiken
Finland till förordning för att förbehålla rådet genom-
förandebefogenheter avseende vissa detaljerade
bestämmelser och praktiska förfaranden för be-
handling av ansökningar om visering VI-
SA 39 COMIX 258, VISA 102 COMIX 685 till
socialförsäkringsutskottet
2000/01:74 Förslag från Frankrike till förordning om
fri rörlighet med visering för längre vistelse VISA
88 COMIX 565 till socialförsäkringsutskottet

22 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter
Konstitutionsutskottets betänkande 2000/01:KU13
Utrikesutskottets betänkande 2000/01:UU6
Justitieutskottets betänkanden 2000/01:JuU9 och
JuU10
Lagutskottets betänkanden 2000/01:LU9-LU11

23 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Förslag
2000/01:RR9 Riksdagens revisorers förslag angående
Bilprovning, fordonskontrollen och trafiksäker-
heten

Motion
Fastighetsskatten av Bo Lundgren m.fl. (m)

Motionen väcktes med åberopande av 3 kap. 15 §
riksdagsordningen om rätt att väcka motion med
anledning av händelse av större vikt.
Frågan om hänvisning av motionen till utskott
skulle behandlas vid sammanträdet onsdagen den
7 februari.

Motionen hade följande lydelse:

1. Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen beslutar att 1997 års taxeringsvärden
framgent skall vara grund för uttag av fastighets-
skatt utom i de områden som där nya taxerings-
värden är lägre.
2. Riksdagen beslutar att skattesatsen på småhus
sänks till 1,0 procent från och med den 1 januari
2001.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en successiv
avveckling av fastighetsskatten.

2. Ny information

Riksdagen fattade den 22 november 2000 beslut
om att upphäva den frysning av taxeringsvärden som
tidigare gällt från och med 1 januari i år. I en prome-
moria till Finansdepartementet (dnr 10683-00/100)
påtalade Riksskatteverket att det finns ett omedelbart
behov att se över omräkningsförfarandet.
I promemorian, som inte var känd för riksdagen,
påpekade Riksskatteverket att främst gränsdragningen
mellan områden skapar problem. Riksskatteverket ger
ett exempel i fråga om taxeringen av småhus i Täby -
"det i gränsen mellan SÖ Täby och övriga Täby
föreligger en skillnad i omräkningstal på 30 procen-
tenheter. Denna konsekvens av omräkningssystemet
avspeglar givetvis inte fastighetsmarknadens pris-
bildningsprocess på ett korrekt sätt".
Dessa stora och, enligt Riksskatteverket, felaktiga
skillnader leder till ännu mer orättfärdiga effekter när
det gäller uttag av fastighetsskatt än vad som kunde
förutses när riksdagen fattade sitt beslut.
De slutliga taxeringsvärdena hamnade också en
bit högre än vad regeringen förutsåg i budgetproposi-
tionen vilken låg till grund för riksdagsbeslutet. De
som bor i småhus kommer att få betala cirka 200
miljoner mer i fastighetsskatt och boende i hyreshus
cirka 40 miljoner kronor mer.
Mot bakgrund av att ny information av synnerlig
vikt om utfallet av omräkningen av taxeringsvärdena
nu finns är kraven för motionsrätt i 3 kap. 15 § Riks-
dagsordningen enligt vår uppfattning uppfyllda.

3. Stoppa alla höjningar

De brister verket påtalar är ytterligare skäl för att
inte nu genomföra några höjningar av de taxerings-
värden som ligger till grund för uttag av fastighets-
och förmögenhetsskatt samt för att successivt avskaf-
fa fastighetsskatten.
Det är orimligt att människors möjlighet att bo
kvar i sina hem kan vara avhängig vilken sida en
formell gräns för ett omräkningsförfarande de råkar
bo på.
Huvudproblemet är att prisökningen varit så hög
att gränsdragningen förstärker orättvisor som fanns
redan tidigare. Det enda sättet att komma bort från
detta är att inte tillåta några höjningar av skatteuttaget
och att avskaffa hela omräkningsförfarandet.
Regeringen har förespeglat att en begränsningsre-
gel för uttag av fastighetsskatt på sex procent av hus-
hållsinkomsten skall införas. Något sådant förslag har
ännu inte presenterats. Detta medför att osäkerheten
om möjligheten att bo kvar resten av året för dessa
grupper är utomordentligt stor. Detta är otillständigt.
Därtill kommer att en begränsningsregel har andra
stora nackdelar. En sådan är att den skärper progres-
siviteten i skattesystemet och ökar marginaleffekter-
na. En annan att den blir byråkratisk. En begräns-
ningsregel blir obehövlig om taxeringsvärdeshöjning-
en inhiberas.
Riksdagen bör därför återta beslutet om de höj-
ningar av taxeringsvärdena som trätt i kraft från 1
januari 2001 och i stället besluta att 1997 års taxe-
ringsvärden skall gälla för dessa hus.

4. Bakgrund

De taxeringsvärden som ligger till grund för fas-
tighetsskatt och förmögenhetsskatt har varit frysta
sedan 1997. Mellan 1997 och 2000 har priserna på
fastigheter ökat drastiskt i flera delar av Sverige.
Störst har ökningen varit i tillväxtområdena, där ock-
så flest barnfamiljer bor.
I slutet av november beslöt riksdagen att nya taxe-
ringsvärden som grund för uttag av fastighetsskatt
och förmögenhetsskatt skall gälla från och med 1
januari i år. Någon vecka därefter informerade Riks-
skatteverket om de nya taxeringsvärdena. De ökar i
de flesta områden och som mest med över 100 pro-
cent. I några få områden sänks taxeringsvärdena. I
storstadsregionerna, där kostnadsläget inte minst
vad avser bostäder redan är högt och i övriga at-
traktiva, områden stiger taxeringsvärdena mest.
Skattesatsen sänks samtidigt.
Det innebär att fastighetsskatten sänks något för
hushåll som i dag betalar relativt sett låg fastighets-
skatt, medan den höjs kraftigt för hushåll som redan
betalar mycket hög fastighetsskatt.
Utformningen av fastighetsskatten och förmögen-
hetsskatten gör att de drabbar låginkomsttagare, pen-
sionärer och barnfamiljer hårdast. Många, sannolikt
särskilt pensionärer, som bor i tillväxtområden och
andra attraktiva områden kommer att drabbas av
förmögenhetsskatt eftersom taxeringsvärdena höjs så
kraftigt att gränsen för förmögenhetsskatt passeras.
Detta trots att gränsen för skattepliktig förmögenhet
höjts. En fjärdedel av landets pensionärer som bor i
villa betalar redan i dag både fastighets- och förmö-
genhetsskatt.
Den regionala snedfördelningen ökar ytterligare.
Genom att skatten, och därmed boendekostnaderna,
stiger mest i områden med högre tillväxt blir det
svårare att utnyttja den svenska tillväxtpotentialen
fullt ut. Detta drabbar alla svenskar.
Fastighetsskatt tas ut trots att boende inte generar
några medel att betala den med. Det just detta förhål-
lande som gör den orättfärdig.
5. Årlig omräkning befarad utveckling

Under de senaste 25 åren har den årliga genom-
snittliga prisökningen på småhus varit sex procent i
löpande priser. Denna period har präglats av att pri-
serna gått såväl upp som ner. En fortsatt prisökning i
samma takt som hittills förfaller rimlig. Med detta
antagande blir utvecklingen av taxeringsvärdena
enligt nedanstående tabell.

Genomsnittligt taxeringsvärde, löpande priser

1975

107 200

1980

115 400

1985

233 700

1990

363 800

1995

375 500

2000

465 000

2005 (pro-
gnos)
622 000

2010 (pro-
gnos)
835 000

Taxeringsvärdena skall förändras varje år fram-
över. Det innebär att det genomsnittliga fastighets-
skatteuttaget kommer att öka varje år. I reda pengar
drabbas givetvis de värst vars hus redan i dag har
höga taxeringsvärden. På bara fem år kommer såle-
des skatten att öka med 7 850 kronor i Täby, med 4
650 kronor i Malmö 3 200 kronor i Lerum och nära 3
350 kronor i Umeå om prisutvecklingen blir den
genomsnittliga. I vissa kommuner kan prisökningen
komma att bli ännu större, kanske upp mot tio procent
årligen. Från 1997 till 2000 var prisutvecklingen
närmare 20 procent årligen där den var som störst.
Som exempel skulle då fastighetsskatten med denna
förutsättning gå upp med 11 000 kronor i Sollentuna,
med 8 800 kronor i Vellinge och 7 600 kronor i
Kungsbacka på bara fem år.
Ett förfarande med ständiga höjningar av taxe-
ringsvärden med åtföljande ökning av fastighetsskatt
och förmögenhetsskatt för de boende, är orimligt. Det
blir då bara en tidsfråga innan människor i en allt
ökad omfattning tvingas lämna sina hem för att de
inte har råd att betala fastighetsskatt.
Riksdagen bör därför besluta att något omräk-
ningsförfarande inte längre skall göras. Taxeringsvär-
dena bör sänkas till 1997 års nivå.

6. Avveckla fastighetsskatten

Moderata Samlingspartiet anser att ett skattesys-
tem skall vara förutsägbart, så att inte plötsliga för-
ändringar skakar sönder den skattskyldiges ekonomi.
Vår lösning är enkel, lättöverskådlig och skapar
förutsägbarhet.
Det första steget är att 1997 års taxeringsvärden
skall vara utgångspunkten för beskattningen. I de
områden där prisutvecklingen lett till sänkta taxe-
ringsvärden skall dessa lägre värden gälla.
Skattesatsen för småhus skall sänkas till 1,0 pro-
cent år 2001. För flerbostadshus skall den vara 0,7
procent innevarande år. Därefter avskaffas skatten
successivt.
För att minska de regionala skillnaderna skall en-
dast halva markvärdet användas som grund för be-
räkning av fastighetsskatten. På sikt skall det helt
slopas som beräkningsunderlag.
Förmögenhetsskatten slopas från och med 2002.
Fribeloppet höjs redan 2001 till 1 500 000 kronor och
sambeskattningen slopas omedelbart.
Stockholm den 31 januari 2001
Bo Lundgren (m)
Per Unckel (m) Batrice Ask (m)
Anders Björck (m) Carl Fredrik Graf (m)
Chris Heister (m) Gun Hellsvik (m)
Gunnar Hökmark (m) Henrik Landerholm (m)
Göran Lennmarker (m) Fredrik Reinfeldt (m)
Inger René (m) Per Westerberg (m)

Anmäldes och bordlades
Motioner
med anledning av prop. 2000/01:44 Föräldraförsäk-
ring och föräldraledighet
2000/01:Sf10 av Margit Gennser m.fl. (m)
2000/01:Sf11 av Birgitta Carlsson m.fl. (c)
2000/01:Sf12 av Fanny Rizell m.fl. (kd)
2000/01:Sf13 av Berit Andnor (s)
2000/01:Sf14 av Ulla Hoffmann m.fl. (v)
2000/01:Sf15 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
2000/01:Sf16 av Marianne Samuelsson (mp)

Miljö- och jordbruksutskottets betänkande
2000/01:MJU8 Djurskydd

24 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 5 februari

2000/01:235 av Ulla-Britt Hagström (kd) till miljö-
ministern
Åtgärder för att förhindra dödsbränder

den 2 februari

2000/01:236 av Lars Hjertén (m) till statsrådet Inge-
gerd Wärnersson
Förslag till nytt kärnämne i gymnasieskolan

den 6 februari

2000/01:237 av Lars Ångström (mp) till statsrådet
Maj-Inger Klingvall
Svenskt bistånd
2000/01:238 av Sten Andersson (m) till statsrådet
Mona Sahlin
Svensk sjöfart

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 13 februari.

25 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 2 februari

2000/01:625 av Åke Carnerö (kd) till näringsminister
Björn Rosengren
Underhåll av ledningsgator
2000/01:626 av Caroline Hagström (kd) till finans-
minister Bosse Ringholm
Information om spelautomater
2000/01:627 av Willy Söderdahl (v) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Friköp av historiska arrenden
2000/01:628 av Yvonne Ruwaida (mp) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Matgaranti för vegetarianer och veganer
2000/01:629 av Yvonne Ångström (fp) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Hantering av svenskar i nöd utomlands

den 5 februari

2000/01:630 av Lars Hjertén (m) till justitieminister
Thomas Bodström
Polissituationen i Västra Götaland
2000/01:631 av Rolf Gunnarsson (m) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Bilstödet till handikappade
2000/01:632 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till
försvarsminister Björn von Sydow
Information om pyrotekniska produkter

den 6 februari

2000/01:633 av Michael Hagberg (s) till jordbruks-
minister Margareta Winberg
Stöd till fjällrävsavel
2000/01:634 av Eskil Erlandsson (c) till jordbruks-
minister Margareta Winberg
Ekologiska livsmedel
2000/01:635 av Rolf Gunnarsson (m) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Extrakostnader för skogsnäringen
2000/01:636 av Harald Nordlund (fp) till miljömi-
nister Kjell Larsson
Telenätsutbyggnadens påverkan på den biologiska
mångfalden
2000/01:637 av Nils Fredrik Aurelius (m) till finans-
minister Bosse Ringholm
Beskattning av dieselbilar

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 13 februari.

26 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 2 februari

2000/01:551 av Johan Pehrson (fp) till utrikesminis-
ter Anna Lindh
Europarådets rekommendationer om homo- och bi-
sexuellas situation
2000/01:573 av Ingegerd Saarinen (mp) till utrikes-
minister Anna Lindh
Falungong
2000/01:579 av Birger Schlaug (mp) till miljöminis-
ter Kjell Larsson
Foderfiske

den 6 februari

2000/01:586 av Gudrun Lindvall (mp) till miljömi-
nister Kjell Larsson
Antalet naturreservatshandläggare
2000/01:588 av Ewa Larsson (mp) till statsrådet
Lars-Erik Lövdén
Kommunernas efterlevnad av konventionen om barns
rätt
2000/01:589 av Fanny Rizell (kd) till socialminister
Lars Engqvist
Begränsningar i rätten att sälja tobak
2000/01:595 av Cristina Husmark Pehrsson (m) till
socialminister Lars Engqvist
Socialstyrelsen och patientperspektivet
2000/01:616 av Sten Tolgfors (m) till socialminister
Lars Engqvist
Funktionshindrade barns rättigheter
2000/01:617 av Yvonne Oscarsson (v) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Illegal införsel av alkohol

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 13 februari.

27 § Kammaren åtskildes kl. 21.54.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början till ajourne-
ringen kl. 16.26,
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 17 § anf. 93
(delvis),
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.

Riksdagen
Frågor för skriftliga svar
2000/01:586 - 624

Frågor
2000/01:586 - 624
--------------------------------------------------------------------------------

den 26 januari

Fråga 2000/01:586 av Gudrun Lindvall (mp) till
miljöminister Kjell Larsson om antalet naturreser-
vatshandläggare

"Biologisk mångfald" är nyckelord som åter-
kommer numera i många tal och dokument. Alla
synes eniga om att värna utsatta arter och naturtyper.
Dessvärre ändrar ord inte verkligheten. Det krävs
konkreta satsningar för att vårt land ska leva upp till
sina åtaganden ifråga om naturvård. Reservatshand-
läggarna vid landets länsstyrelser har i detta samman-
hang en nyckelroll.
Med anledning av höjda anslag till bildande av
naturreservat anslog riksdagen 25 miljoner kronor
extra till landets länsstyrelser för anställande av fler
reservatshandläggare från den 1 januari 2001. Peng-
arna vid länsstyrelserna har fördelats enligt nyckeltal.
Men tyvärr finns vissa signaler utifrån landet att en
del av dessa pengar gått in i länsstyrelsernas allmänna
budget. Jag vill därför ha konkret redogörelse från
miljöministern med klargörande fakta om ovanståen-
de.

Använder landets länsstyrelser extrapengarna på
25 miljoner kronor per år på avsett sätt, så att antalet
tjänster för reservatshandläggning nu ökat jämfört
med före det senaste årsskiftet?
den 26 januari

Fråga 2000/01:587 av Gudrun Lindvall (mp) till
miljöminister Kjell Larsson om åtgärder mot kadmi-
um

En undersökning som presenterades på läkar-
stämman i Göteborg i december 2000, visar på ett
samband mellan kadmiumföroreningar i miljön och
svår kronisk njursvikt, som kräver dialys eller trans-
plantation. Tusentals personer drabbas av denna sjuk-
dom varje år, vilket kostar miljardbelopp för samhäl-
let och kraftigt begränsad livskvalitet för den drabba-
de.
Undersökningen visar att i områden förorenade
med kadmium ökade risken för svår kronisk njursvikt
till omkring det dubbla.
Att kadmium är giftigt är inget nytt, men det tycks
som att ju fler undersökningar som görs, desto farli-
gare visar kadmium sig vara. I dag förorenas vår
åkermark och därmed vår mat med stora mängder
kadmium, trots vetskap om riskerna. Miljöpartiet
anser att det snarast behövs en avvecklingsplan för
kadmium, och att ett första steg borde vara att höja
miljöavgiften på kadmium i handelsgödsel.

Vilka åtgärder avser ministern vidta för att kom-
ma till rätta med kadmiumproblemet?
den 26 januari

Fråga 2000/01:588 av Ewa Larsson (mp) till statsrå-
det Lars-Erik Lövdén om kommunernas efterlevnad
av konventionen om barns rätt

Stockholms stad planerar att förändra sin bostads-
förmedling på så sätt att avgift för kötid ska tas ut och
alla i kön behandlas lika. Det innebär att en barnfa-
milj inte längre kan få förtur, inte ens om barnen är
födda i Stockholm. Barnets bästa blir med det satt på
undantag och FN:s barnkonvention negligerad.
Det är väl dokumenterat bland psykologer, peda-
goger och sociologer att ett barns behov av kontinui-
tet och trygghet i sin omgivning kan vara avgörande
för ett barns förmåga till utveckling. Att tvinga ett
barn att bo på olika hotell och ofta byta miljö anser
jag vara en direkt barnfientlig politik och ett klart
brott mot konventionen.
Stockholms stads annonserade förändrade bo-
stadsförmedlingspolitik utgör ett hot mot alla barn
som har föräldrar som saknar bostad och kommer att
försämra dagens situation för dem ytterligare. Sverige
har antagit konventionen om barnets bästa och det är
riksdag och regering som ytterst ansvarar för att kon-
ventionen följs.

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att till-
se att konventionen om barns rätt följs av landets
kommuner?
den 26 januari

Fråga 2000/01:589 av Fanny Rizell (kd) till social-
minister Lars Engqvist om begränsningar i rätten att
sälja tobak

Världshälsoorganisationen, WHO, har satt som
mål att 80 % av jordens befolkning ska bli rökfri, och
att ingen ska börja röka eller snusa före 18 års ålder.
Sverige har som första land uppnått det ena av dessa
två mål, eftersom rökningen är nere i ca 20 %. Fortfa-
rande dör dock ca 8 000 svenskar per år på grund av
rökning. Bland dem som fortsätter att röka kommer
varannan att dö i rökrelaterade sjukdomar, hälften av
dem i genomsnitt 20 år för tidigt.
Varje år börjar ca 25 000 barn och ungdomar röka
i Sverige. Medan rökningen minskar genomsnittligt i
samhället, sjunker siffrorna mycket långsammare
bland ungdomar och särskilt bland unga flickor. Det
är också i den gruppen som den största nyrekrytering-
en sker.

Har socialministern för avsikt att vidta åtgärder
för att införa begränsningar i rätten att sälja tobak,
som ett led i arbetet mot rökningen bland ungdomar?
den 26 januari

Fråga 2000/01:590 av Karin Falkmer (m) till nä-
ringsminister Björn Rosengren om OECD-granskning
av regelförenklingsarbetet

För att ta reda på hur det svenska näringsklimatet
ser ut, avseende regelbyråkratin har vi moderater
föreslagit att regeringen ska anmäla Sverige till
OECD för en oberoende granskning av det svenska
regelförenklingsarbetet. Detta har även regeringen
sagt sig vilja genomföra i sin skrivelse
1999/2000:148. I ett interpellationssvar den 25 janua-
ri säger näringsministern "regelförenklingsarbetet har
vi självklart ingenting emot att OECD studerar."

När kommer näringsministern att lämna in en an-
sökan till OECD för en oberoende granskning av det
svenska regelförenklingsarbetet?
den 30 januari

Fråga 2000/01:591 av Inger René (m) till statsrådet
Lars-Erik Lövdén om att kustsamhällen avfolkas

Den bohuslänska ursprungliga befolkningen av
fiskare, sjömän och andra som levt och lever av vad
havet ger har i dag små möjligheter att bo kvar i sina
hus med kustnära läge. Förmögenhets- och fastighets-
skatten tar trots det som hittills framkommit när det
gäller regeringens förslag till förändringar, alltför stor
del av lön eller pension. Husen säljs till sommarbo-
städer och samhällen utarmas. Denna utveckling
torde ingen bejaka.

Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att för-
hindra denna utveckling?
den 30 januari

Fråga 2000/01:592 av Berit Adolfsson (m) till justi-
tieminister Thomas Bodström om förföljda och tra-
kasserade kvinnor

I Sverige finns det ca 2 400 män som av domstol
ålagts besöksförbud. Antalet brott mot besöksförbu-
den uppgick 1999 till ca 3 200. Ofta står samme man
för upprepade överträdelser. Det innebär att kvinnor
3 200 gånger ofrivilligt har konfronterats med den
man som tidigare misshandlat henne! I dag döms den
som bryter mot ett besöksförbud till böter eller fäng-
else i högst ett år.
USA har infört dels delstatliga och dels federala
lagar mot stalking (förföljelse). Förföljelse betecknas
som ett allvarligt brott när t.ex. en gärningsman an-
vänt vapen, brutit mot ett besöksförbud eller gjort sig
skyldig till tidigare förföljelsebrott. Allvarligare brott
har normalt en straffsats på tre till fem år men en
straffskärpning kan tillkomma. Andra länder såsom
Kanada, Australien och Storbritannien har infört
liknande lagar.

Vilka åtgärder avser ministern vidta för att för-
bättra skyddet för de kvinnor som förföljs och trakas-
seras av män de tidigare haft en relation till?
den 30 januari

Fråga 2000/01:593 av Cristina Husmark Pehrsson
(m) till näringsminister Björn Rosengren om trans-
portlänkar över Öresund

Antalet personbilar har minskat mellan Helsing-
borg och Helsingör med 26 % sedan den 1 juli 2000
och antalet passagerare har minskat med 20 %.
Ett ensidigt stöd till Öresundsbron gör att målet
att säkra två transportlänkar över Öresund därmed är i
fara.
Min fråga till näringsministern är:

Vilka åtgärder avser näringsministern vidta för att
upprätthålla flera transportlänkar över Öresund?
den 30 januari

Fråga 2000/01:594 av Cristina Husmark Pehrsson
(m) till näringsminister Björn Rosengren om Skånes
hamnar

Drygt hälften av det svenska exportvärdet går via
färjor från de fyra Skånehamnarna Ystad, Trelleborg,
Malmö och Helsingborg. Farledsavgifterna som tas ut
finansierar en regionalpolitisk satsning till andra
hamnar i landet. I stället borde en regional satsning gå
via den statliga budgeten.
Samtidigt innebär de höga farledsavgifterna en
konkurrensnackdel i förhållande till järnvägen över
Öresund.
Min fråga till näringsministern är:

Vilka åtgärder ämnar näringsministern vidta för
att finna former som ger hamnarna och därmed sjö-
farten en ökad konkurrensneutralitet vad gäller frakt
per järnväg och sjöfart?
den 30 januari

Fråga 2000/01:595 av Cristina Husmark Pehrsson
(m) till socialminister Lars Engqvist om Socialstyrel-
sen och patientperspektivet

Socialstyrelsen ser inte tillräckligt ur patientens
perspektiv i sina granskningar. Detta har framkommit
av den rapport som en grupp brukare och anhöriga
arbetat fram på uppdrag av Socialstyrelsen.
Att stärka individperspektivet och värna patien-
tens rätt är viktigt. Detta visar därför på behovet att
särskilja tillsynsansvaret från dagens socialstyrelse
för att minimera risken att sådan uppföljning och
kritik förbises också i fortsättningen.
Min fråga till socialministern är:

Vilka åtgärder ämnar socialministern vidta för att
en ny tillsynsmyndighet bildas som har till syfte att
alltid värna patient- och individperspektivet i första
hand och som frikopplas från dagens socialstyrelse?
den 30 januari

Fråga 2000/01:596 av Carl Erik Hedlund (m) till
kulturminister Marita Ulvskog om brandsäkerhet för
kulturbyggnader och museer

När slottet Tre Kronor brann 1797 försvann större
delen av det dåvarande riksarkivet och Sverige har
därför mycket litet källmaterial om bl.a. medeltiden. I
dag finns mycket värdefulla kulturföremål förvarade i
våra museer och andra kulturbyggnader. Stölden på
Nationalmuseet i december har enligt vad jag upp-
fattat föranlett en översyn om stöldskyddet på våra
museer, men en ännu större risk är bränder. Staten
försäkrar inte sin egendom och det finns därför ingen
försäkringsgivare som kontinuerligt i eget intresse
förvissar sig om brandsäkerheten. Risken är påtaglig
att brandskyddet blir eftersatt, när ekonomin är an-
strängd. Våra olika samlingar är i ordets verkliga
mening oersättliga. Brinner det, så är allt borta precis
som 1797.

Jag vill därför fråga kulturministern om på vilket
sätt som regeringen förvissar sig om att statens kul-
turbyggnader och museer har en hög brandsäkerhet.
den 30 januari

Fråga 2000/01:597 av Carina Hägg (s) till kulturmi-
nister Marita Ulvskog om bevarande av veteranbåtar

Äldre motorbåtar och segelbåtar är en del av vårt
kulturarv och industrihistoriska arv. Men skyddet av
och kunskaperna om dessa veteranbåtar är i dag otill-
räckliga. Många säljs till utlandet och försvinner för
alltid från Sverige. Det behövs nu en ordentlig kart-
läggning och dokumentation när det gäller veteran-
båtar liksom insatser för att bevara ett representativt
urval av dem. Det offentliga har ett ansvar. Det borde
också vara möjligt att etablera ett samarbete med
intresseorganisationer och ideella föreningar.
Jag vill fråga kulturministern:

Vilka åtgärder är kulturministern beredd att vidta
för att veteranbåtar ska kunna bevaras?
den 30 januari

Fråga 2000/01:598 av Margareta Cederfelt (m) till
statsrådet Mona Sahlin om utbyggnad av vägnätet
runt Stockholm

Årligen rullar ca 150 000 tankbilar med olja, gasol
eller bensin genom Stockholms stad. I Stockholms
län körs ca 300 000 transporter med farligt gods un-
der ett år. Det farliga godset delas in i nio klasser med
varierande egenskaper såsom exempelvis explosivt,
giftigt, frätande eller radioaktivt. Transporterna utgör
ett "moment 22" eftersom de behövs i samhället men
helst inte ska fraktas i stadsmiljö. Nya vägar byggs
för att motsvara säkerhetskraven, exempelvis Södra
länken med utrymningsvägar på var femtionde meter,
men inte tillräckligt.
Fortfarande kvarstår många osäkra vägar för
transporter av farligt gods, exempelvis Essingeleden,
med arbetsplatser och bostäder i närheten. Stockholm
behöver ytterligare utbyggnad av kringfartslederna
för att trafikmiljön ska vara säker. Samtidigt kan inte
Stockholms stad ensamt svara för finansieringen av
ett vägnät för säkra transporter av farligt gods runt
Stockholm.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga stats-
rådet:

Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att åstad-
komma en utbyggnad av vägnätet runt Stockholm i
syfte att minska transporterna med farligt gods genom
Sveriges huvudstad?
den 30 januari

Fråga 2000/01:599 av Margareta Viklund (kd) till
utrikesminister Anna Lindh om kosovoalbaner i ser-
biska fängelser

Den jugoslaviska regeringen har lämnat ett förslag
till lag om amnesti för fångar dömda för brott mot
den jugoslaviska armén och konstitutionen. Den före-
slagna lagen reducerar en del fångars fängelsetid med
ca 25 %. Enligt den federala justitieministern Mom-
cilo Grubac, kommer mer än 33 000 personer att
omfattas av amnesti för brott mot den jugoslaviska
armén. De som begått grova brott, exempelvis terro-
rism, brott mot mänskliga rättigheter och folkmord,
producerat och distribuerat narkotika omfattas inte av
amnestin. Även de personer som är anklagade för
terrorism och för vilka rättegång mot sådana brott
pågår är undantagna från amnestin. Det gäller enligt
minister Grubac mest kosovoalbaner.
Amnestin omfattar inte den stora delen av ko-
sovoalbaner, som anklagas för terrorism. På det sättet
undviker president Kostunica att släppa oskyldiga och
ej dömda människor ut ur fängelserna. I och med
detta ställningstagande växer oron i Kosovo nu inför
de planerade allmänna valen.
Hittills har Serbien inte heller lämnat några upp-
gifter om försvunna civila, vilka beräknas uppgå till
några tusen personer och som kan finnas i serbiska
icke-officiella fängelser.
Min fråga till utrikesministern är:

På vilket sätt tänker regeringen under EU-
ordförandeskapet ta upp frågan om de försvunna och
de utan dom och rannsakan fängslade kosovoalbaner-
na i officiella och inofficiella fängelser?
den 30 januari

Fråga 2000/01:600 av Karin Falkmer (m) till nä-
ringsminister Björn Rosengren om regelverket för
företag

En undersökning gjord av OECD visar att svenska
små och medelstora företag köpte datorer och pro-
gramvara för i genomsnitt 1 miljon kronor per företag
under 1998 för att klara av det administrativa arbetet
med arbetsmarknads-, skatte- och miljölagstiftningen.
En nyligen gjord undersökning visar att en majo-
ritet av tillfrågade företagare upplever att regelmäng-
den snarare har ökat än minskat. De svenska företa-
garna är besvikna över att så lite gjorts för att lätta på
bördorna.
Regeringen har lovat att "inom en treårsperiod
tydligt minska regelverkens administrativa börda för
småföretagen".

Vilka konkreta åtgärder kommer näringsministern
att vidta för att uppfylla detta löfte?
den 30 januari

Fråga 2000/01:601 av Carina Adolfsson Elgestam (s)
till statsrådet Mona Sahlin om åtgärder mot ensamar-
bete inom servicesektorn

Alltfler dagligvarubutiker och bensinmackar har
öppet under de flesta av dygnets timmar. Många
affärsinnehavare anser sig enbart ha råd att ha en
anställd i tjänst vid dessa alltmer olika öppettider på
dygnet. Det har gjorts undersökningar som bevisar att
de flesta butiksrån inträffar efter kl. 20.00. Detta gör
att alltfler anställda känner sig otrygga på sin arbets-
plats. En annan utsatt yrkesgrupp är busschafförer
som kör främst nattrafik där våld, alkohol och olika
droger förekommer i det dagliga arbetet.
I dag finns det lagar och regler som begränsar en-
samarbete men bland de som arbetar inom service-
sektorn och då främst kvälls- eller nattetid finns det
vissa luckor vad det gäller bra och trygg arbetsmiljö.

Vad avser statsrådet göra för att de yrkesgrupper
som utför ensamarbete inom servicesektorn kvälls-
och nattetid ska känna sig trygga i sitt arbete?
den 30 januari

Fråga 2000/01:602 av Ingemar Vänerlöv (kd) till
justitieminister Thomas Bodström om närpolisrefor-
men

Den utveckling som närpolisreformen fått kritise-
ras nu officiellt av Polisförbundet. I en enkätunder-
sökning som genomförts av förbundet bland närpoli-
ser uppger endast 11 % av de tillfrågade att de arbetar
heltid som närpoliser. 52 % tjänstgör mindre än en
fjärdedel av arbetstiden som närpoliser.
Från Polisförbundets sida menar man att närpoli-
serna i dag fungerar som en personalpool, genom att
närpoliser kallas in när personal saknas i den övriga
verksamheten. Resultatet blir att poliser försvinner
från gator och torg.
Det framgår vidare av enkätundersökningen att
endast två tredjedelar av de tillfrågade närpoliserna är
inställda på att arbeta kvar som poliser om fem år.

Vilka åtgärder är justitieministern beredd att vidta
för att närpolisreformen ska fungera så som det från
början var tänkt?
den 30 januari

Fråga 2000/01:603 av Sonja Fransson (s) till utbild-
ningsminister Thomas Östros om olämpliga polisstu-
derande

"Lägg ned större omsorg i urvalet av poliselever
och höj polisyrkets status" säger professor Hubert
Locke vid University of Washington som arbetat i
över 30 år med att bekämpa rasism inom den ameri-
kanska poliskåren. Det skulle innebära att de värde-
ringar som strider mot vår lagstiftning och vårt syn-
sätt i Sverige, som fyra poliser gett uttryck för vid
Polishögskolan i Stockholm häromveckan, inte skulle
kunna bli antagna.
Det förvånar inte enbart professor H Locke utan
också mig, att dessa personer med värderingar som så
uppenbart gör dem olämpliga som poliser har sluppit
igenom i de intervjuer som görs vid antagningen.
Dessa intervjuer måste dessutom kompletteras
med tydliga regler som gör det möjligt att avstänga
personer med diskriminerade åsikter från utbildning-
en, om dessa åsikter framkommer först senare.
Vi måste inse att polisen har en oerhörd makt i ut-
övandet av sitt yrke, det är fruktansvärt om nyutbil-
dade poliser med kraftfullt diskriminerande åsikter
använder denna makt i fel syfte. Vad vi behöver är
kloka poliser med en humanistisk syn och ett sam-
hällsengagemang, vilket säkerligen de flesta studenter
på Polishögskolan också har.
Min fråga till ministern är därför:

Vad avser ministern göra för att förhindra att per-
soner med diskriminerande åsikter ges tillfälle att
genomgå polisutbildningen i Sverige?
den 30 januari

Fråga 2000/01:604 av Åke Carnerö (kd) till utbild-
ningsminister Thomas Östros om miljöforskningens
framtid

Under 1980- och 1990-talet inrättades ett tiotal
professurer inom angelägna miljöforskningsområden
vid landets universitet enligt avtal med Naturvårds-
verket. Någon ytterligare finansiering efter år 2001
genom Naturvårdsverkets försorg kommer ej att äga
rum. Detta innebär att universiteten nu måste överta
finansieringen av dessa tjänster. Det kan leda till
indragna tjänster vilket i sin tur kan få allvarliga kon-
sekvenser för den långsiktiga miljöforskningen.
De miljöforskningsavdelningar som byggts upp
inom universiteten riskerar att slås sönder om yngre
forskare och doktorander förlorar sina forskningsle-
dare. Det långsiktiga miljöövervakningsarbetet utmed
Bohuskusten kan härmed bli lidande. Sverige är nu
ordförandeland i EU och har i sin programförklaring
bl.a. ordet miljö. Detta måste tolkas som att det ligger
i Sveriges intresse att stödja en livskraftig, långsiktig
och hög kompetens inom miljöområdet.
Min fråga till utbildningsminister Thomas Östros
är:

Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att
de professurer som Naturvårdsverket nu finansierar
ska kunna bibehållas för att trygga en långsiktig
forskning och kunskapsuppbyggnad inom miljöområ-
det?
den 31 januari

Fråga 2000/01:605 av Lennart Axelsson (s) till utri-
kesminister Anna Lindh om mänskliga rättigheter i
Kina

Vi har i medier kunnat följa de kinesiska myndig-
heternas upprepade kränkningar av de mänskliga
rättigheterna, genom förföljelsen av anhängare till
meditationsrörelsen falungong.
Vid en träff med representanter för den Nordiska
Föreningen För Falun Gong den 24 januari fick jag,
tillsammans med ytterligare tre socialdemokrater, en
utförlig rapport om deras syn på den nuvarande situa-
tionen i Kina. Det var skrämmande exempel på
kränkningar och undanröjande av enskilda personer
som vi fick höra berättas.
Enligt de senaste uppgifterna från rörelsen ska,
sedan 1999 då rörelsen förbjöds, 450 anhängare
dömts till fängelse, 10 000 sitter i arbetsläger, 50 000
hålls i häkte och minst 125 har avlidit.
Min fråga till utrikesministern är:

Vilka initiativ kommer Sverige att, under det
svenska ordförandeskapet, ta för att uppmärksamma
och protestera mot kränkningarna av de mänskliga
rättigheterna i Kina?
den 31 januari

Fråga 2000/01:606 av Johan Pehrson (fp) till nä-
ringsminister Björn Rosengren om postavregleringen

Den svenska postmarknaden avreglerades 1993.
Tyvärr har avregleringen inte följts av andra EU-
länder utan Sverige står rätt så ensamt på området.
Folkpartiet är positivt till avregleringen då den skapar
konkurrens på postmarknaden och därmed valfrihet
för den enskilde. Det är dock viktigt att servicen i
hela Sverige fungerar även på den avreglerade mark-
naden.
Det råder däremot tvivel om regeringens syn på
den avreglerade postmarknaden. Häromveckan utta-
lade näringsministern i Ekoredaktionens lördagsinter-
vju att postavregleringen var misslyckad och inte har
inneburit några fördelar för medborgarna. Men när
näringsministern var i EU-parlamentet och utfrågades
den 24 januari framställdes avregleringen i positiv
dager. Det sades då att samhället tjänat på avregle-
ringen genom minskade kostnader som kan användas
till servicesatsningar.
Med hänvisning till det ovan anförda skulle jag
vilja ställa följande fråga till näringsministern:

Vilka planer har ministern för att påskynda fort-
satta avregleringar på postmarknaden och då speciellt
inom EU?
den 31 januari

Fråga 2000/01:607 av Kenth Skårvik (fp) till nä-
ringsminister Björn Rosengren om utbyggnaden av
E 6 genom Bohuslän

Vid invigningen av en nybyggd del av E 6 norr
om Uddevalla från Torp till Hogdal i november utlo-
vade näringsministern att det omgående skulle på-
börjas ytterligare ett avsnitt på E 6:ans förbättring
från Hogdal till Nolby.
Det saknas 100 miljoner för Vägverket att starta
detta bygge, men ännu har ingen avisering av dessa
medel kommit Vägverket i Västsverige till handa. Det
mycket angelägna arbetet med E 6:ans fortsatta ny-
byggnation har inte kunnat påbörjats ännu. En ut-
byggnad som skulle minska antalet olyckor i trafiken
med färre döda och skadade som följd.
Med hänvisning till det ovan anförda skulle jag
vilja ställa följande fråga till näringsministern:

När kommer regeringen att verkställa löftet om
pengar till en fortsatt byggnation av E 6 genom Bo-
huslän?
den 31 januari

Fråga 2000/01:608 av Marianne Andersson (c) till
näringsminister Björn Rosengren om ICA och kon-
kurrensen

ICA centralt planerar att genomföra ett nytt in-
köpssystem till butikerna i avsikt att minska på anta-
let mellanhänder och därmed hålla priserna nere. Ett
lovvärt syfte men vid närmare granskning inser man
att effekten kommer att bli att smågrossister och små-
producenter slås ut. Närproducerad frukt, grönsaker,
mejeriprodukter eller kött kommer inte att få någon
plats hos den lokale ICA-handlaren. I dessa dagar när
diskussionen om matkvalitet, livsmedelssäkerhet och
vådan av stordrift har fått ny näring bl.a. genom de-
batten om BSE känns en sådan utveckling helt felak-
tig. Det handlar om att ett framförhandlat sortiment
från leverantörer med rikstäckande kapacitet ska
finnas i varje ICA-butik. För t.ex. ost gäller det ca
40-50 produkter beroende på butikens storlek. Detta
måste butiken innehålla vilket troligen leder till att
det inte finns plats också för lokala produkter. Dess-
utom ska butiken betala in en viss procentandel (4-
5 %) av den totala inköpssumman till den centrala
grossistorganisationen. Alltså även på den summa
som omfattar inköp från en lokal distributör vilket i
praktiken kommer att innebära en ytterligare prispress
på denne. Konsekvensen kommer att bli att de lokala
producenterna riskerar att slås ut med minskad kon-
kurrens som följd vilket inte gynnar konsumenterna
på längre sikt. Det kan ifrågasättas om ett sådant
system är förenligt med gällande konkurrenslagstift-
ning.

På vilket sätt avser regeringen att tillse att små
livsmedelsproducenter inte missgynnas när det gäller
de stora kedjornas inköpspolicy?
den 31 januari

Fråga 2000/01:609 av Kent Härstedt (s) till statsrå-
det Ingela Thalén om åldersgräns för adoptionsbidrag

Med nuvarande regelverk så går gränsen för ad-
optionsbidrag m.m. vid tio års ålder. För en växande
grupp människor innebär detta problem när de är på
väg att adoptera barn som passerat den strama ålders-
gränsen. Inte minst i Östeuropa växer antalet barn på
institution med oroande hastighet. Många svenskar
kommer i kontakt med dessa barn och inte sällan
leder detta till att de önskar adoptera. För många
innebär dock åldersgränsen för adoptionsbidrag ett
svårt hinder för en möjlig adoption. Bl.a. innebär
denna att - förutom att man inte får rätten till själva
adoptionsbidraget på 40 000 kr - så får man inte
heller rätt till föräldrapenning, ersättning för vård av
barn m.m. Alltfler som skulle vilja adoptera och även
enskilda organisationer som exempelvis Adop-
tionscentrum ifrågasätter nu den ogenerösa ålders-
gränsen och de problem de för med sig.
Min fråga till statsrådet är:

Vad ämnar socialförsäkringsministern ta för initi-
ativ för att göra det möjligt för dessa människor att
kunna adoptera barn även över tio års ålder och inte
låta ekonomin vara ett hinder i vägen?
den 31 januari

Fråga 2000/01:610 av Inger Lundberg (s) till kul-
turminister Marita Ulvskog om möjligheterna att
använda Internet

Enligt en sammanställning från SCB har Interne-
tanvändandet i det svenska samhället ökat kraftigt i
takt med att Internet fått allt större betydelse för både
praktiskt vardagsarbete och demokratin. SCB:s upp-
gifter visar dock på mycket stora skillnader mellan
olika grupper i samhället. Bland högre tjänstemän
använder 92 % Internet, medan Internetanvändningen
bland arbetare och egna företagare bara är 51 %. Det
är internationellt höga siffror, men otillfredsställande
skillnader i ett samhälle, som bygger på rättvisa möj-
ligheter för medborgarna.
Staten har genom skatteavdrag och andra insatser
bidragit till att många har råd med hårdvaran. Till det
bidrar också en växande begagnatmarknad. Nu spelar
sannolikt kunskapen om Internet och samhället större
roll för möjligheterna att "surfa" på nätet. De kunska-
perna får de flesta högre tjänstemän gratis på jobbet
och ungdomarna i kamratkretsen, medan arbetare och
äldre ofta har svårare att få tag på information eller
har mindre självförtroende inför den nya tekniken.

Jag vill därför fråga kulturministern om hon avser
att tillsammans med bildningsförbund, fackliga orga-
nisationer, företagarorganisationer och pensionärsor-
ganisationer hitta former för att öka allas möjlighet att
använda de möjligheter Internet ger.
den 31 januari

Fråga 2000/01:611 av Rolf Gunnarsson (m) till för-
svarsminister Björn von Sydow om rekryteringen av
hemvärnsmän

Riksdagen har lagt fast hur många hemvärnsmän
som ska finnas i vår nya försvarsorganisation. Det har
kommit rapporter om problem med rekryteringen av
hemvärnsmän. Den omfattande bantning av försvaret
- som regeringen genomfört med hjälp av Centerpar-
tiet - har också inneburit att det finns tecken på att
försvarsviljan gått ned och som en följd av detta har
hemvärnsmän tröttnat. I mitt hemlän Dalarna finns nu
ett oroande tecken genom att samtliga hemvärnsmän i
Våmhus - en f.d. egen kommun i norra länsdelen -
hoppar av.
Vid ett möte har 46 av mötets 47 deltagare röstat
för nedläggning. Detta är ett oroande tecken. En bi-
dragande orsak sägs vara nedläggningen av Dalrege-
mentet - en reaktion som i alla fall jag varnade för då
vi nu har en "försvarslucka" sträckan Enköping-Ös-
tersund.

Vad avser statsrådet vidta för åtgärder för att
trygga rekryteringen av hemvärnsmän?
den 31 januari

Fråga 2000/01:612 av Göte Jonsson (m) till jord-
bruksminister Margareta Winberg om smittade rävar

I Danmark, närmare bestämt Köpenhamn, har
man hos en död räv funnit den för människan farliga
dvärgbandsmasken. Åkomman är inte direkt farlig för
räven, men i marker där smittade rävar lever, kan
smittan spridas till skogsbär och svamp. När sedan
människan konsumerar svampen eller bären, kan
smittan spridas till människan, vilket är allvarligt
eftersom sjukdomen är dödlig för människan.
Då nu smittan konstaterats så nära Sverige som i
Köpenhamn så finns risken att denna även kan spri-
das till Sverige.

Jag vill med anledning av detta fråga vilka åtgär-
der jordbruksministern avser att vidtaga för att söka
klarlägga om smittan kommit till vårt land, och om så
är fallet hur man ska motverka ytterligare spridning
som också kan drabba människor.
den 1 februari

Fråga 2000/01:613 av Maud Ekendahl (m) till justi-
tieminister Thomas Bodström om närpolisreformen

Den 26 januari presenterade Polisförbundet en
undersökning som genomförts bland 243 slumpvis
utvalda närpoliser runtom i Sverige. Över hälften av
de tillfrågade närpoliserna uppger att de arbetar 25 %
eller mindre som närpoliser. 80 % uppger att de inte
kan fullgöra sitt närpolisuppdrag på grund av arbets-
situationen. Över huvud taget är resultatet dyster
läsning och viktigt att ta på stort allvar.
Närpoliserna upplever en stressad situation. En-
dast en tiondel av de som besvarat enkäten anser att
de kan ägna sig åt sitt närpolisuppdrag på heltid och
en stor majoritet säger sig inte kunna fullgöra sitt
uppdrag.
Trots allt tycks dock närpolisidén ha stöd av en
överväldigande majoritet bland dem som deltog i
undersökningen. De anser dock att frågan skötts då-
ligt av politikerna och den egna ledningen. Främst
anser de att fler poliser behövs för att kunna genom-
föra reformen. Budgetnedskärningen som kom samti-
digt som reformen lanserades anges som den största
orsaken till misslyckandet.

Vilka åtgärder avser justitieministern vidta för att
ge närpolisreformen en möjlighet till en lyckad om-
start?
den 1 februari

Fråga 2000/01:614 av Lars Wegendal (s) till justi-
tieminister Thomas Bodström om åtgärder mot ille-
galt spel

Vid en hearing som nyligen anordnades av Svens-
ka Spel framkom att det illegala spelet ökar. Ca 4 %
av befolkningen, eller 270 000 individer, har någon
gång spelat illegalt. Hälften av dem har gjort det
under det senaste året. Vid hearingen framkom också
att polisen i Stockholm på grund av resursbrist i
mycket liten utsträckning försöker bekämpa det ille-
gala spelet. Detta är mycket allvarligt. Det finns ett
starkt samband mellan illegalt spel och spelberoende.
Det är också så att andra typer av brott, t.ex. sprit-
klubbar, är kopplade till det illegala spelet.
Jag vill fråga justitieministern:

Vad tänker ministern göra för att komma till rätta
med det ökande illegala spelet i hela landet?
den 1 februari

Fråga 2000/01:615 av Åke Carnerö (kd) till justitie-
minister Thomas Bodström om polisen i Västra Gö-
taland

Demokratin fordrar att rättssamhället är i funk-
tion. Talet om att intresset för politik avtar och att
alltfler vänder partipolitiken ryggen har givetvis
många orsaker. Men en är helt säker, att när otrygg-
heten breder ut sig och laglösheten firar triumfer på
rättssamhällets bekostnad, då kan medborgare tappa
förtroendet för rättssamhället och tilltron till politiken
kan svikta.
Polisen i Västra Götaland brottas med stora eko-
nomiska problem. Om inte nya resurser tillförs verk-
samheten måste 900 personer sägas upp, enligt ett
TT-meddelande. Detta skulle medföra stora försäm-
ringar i polisens arbete. Enligt samma TT-
meddelande menar justitieministern att detta stämmer
illa med regeringens mål att det ska bli fler poliser i
Sverige.
Det räcker inte med att hejda brottsligheten utan
den måste trängas tillbaka. Samhällen, gator, torg och
parker ska vara våldsfria. Polis, åklagare, domstolar
och kriminalvård behöver mer resurser för att kunna
ge medborgarna trygghet, inte ytterligare besparingar
och nedskärningar.
Därför vill jag ställa följande fråga till justitiemi-
nister Thomas Bodström:

Vilka åtgärder tänker justitieministern vidta för att
polisen i Västra Götaland ska slippa göra de nedskär-
ningar som kan bli följden av bristande resurser?
den 1 februari

Fråga 2000/01:616 av Sten Tolgfors (m) till social-
minister Lars Engqvist om funktionshindrade barns
rättigheter

En rapport som nyligen presenterades visar att
kommuner, landsting och myndigheter inte tar sitt
lagliga och ekonomiska ansvar för barn med funk-
tionshinder.
Funktionshindrade barn har laglig rätt till stöd, as-
sistans och viss utrustning. Trots detta förvägrar
landsting, kommuner och andra myndigheter dem den
rätten. En enkät gjordes bland 860 svenska familjer
med funktionshindrade barn. Hälften har överklagat
ett eller flera myndighetsbeslut. Av dem fick 60 %
rätt i domstol.
Min fråga till socialministern är:

Vilka åtgärder avser socialministern vidta för att
tillse att barn med funktionshinder slipper gå till
domstol för att få de rättigheter som lagligen till-
kommer dem?
den 1 februari

Fråga 2000/01:617 av Yvonne Oscarsson (v) till
socialminister Lars Engqvist om illegal införsel av
alkohol

I dagarna har Alkoholinspektionen lämnat en rap-
port som presenterar oroväckande uppgifter om den
illegala alkoholhanteringen.
I rapporten talas det om försäljning på allmänna
platser t.ex. vid marknader. Vidare uppges att det
även förekommer servering av illegalt införd alkohol
under beteckningen "föreningsverksamhet" samt att
det även sker försäljning i vissa mindre livsmedels-
butiker.
Införseln av alkohol antas till viss del ske genom
bussresor som arrangerats med detta som enda syfte.
Detta är en oroande utveckling som kommer att
kräva stora insatser.
Jag vill fråga socialministern:

Vad avser regeringen att vidta för åtgärder för att
komma till rätta med den illegala införseln av alko-
hol?
den 1 februari

Fråga 2000/01:618 av Tasso Stafilidis (v) till utri-
kesminister Anna Lindh om artikel 209 i Österrikes
strafflagstiftning

Enligt artikel 209 i den österrikiska strafflagen
tillämpas skilda åldersgränser för manlig homosexu-
alitet (18 år), lesbiska kontakter (14 år) och hetero-
sexuella. I slutet av år 2000 fanns det fortfarande elva
män i de österrikiska fängelserna dömda enligt denna
lag. EU har vid flera tillfällen, liksom FN:s kommitté
för mänskliga rättigheter, uppmanat Österrike att
avskaffa artikel 209 men den österrikiska regeringen
har inte visat att de har för avsikt att förändra straff-
lagstiftningen. Artikel 209 strider dessutom mot arti-
kel 13 i Amsterdamfördraget.
Den österrikiska organisationen för homo- och bi-
sexuellas mänskliga rättigheter - HOSI - har nyligen
uppvaktat Sveriges ambassadör i Wien och krävt att
Sverige under sitt ordförandeskap i EU ska sätta så-
dan press på Österrike att man avskaffar den diskri-
minerande lagstiftningen. Om EU ställer krav på
ansökarländernas lagstiftning men inte reagerar mot
diskriminerande lagstiftning i nuvarande medlems-
länder kan EU knappast betraktas som trovärdiga när
det gäller kraven att avskaffa all diskriminering av
homosexuella.
Min fråga till Anna Lindh är:

Vilka åtgärder kommer Sverige att vidta under sitt
ordförandeskap för att förmå Österrike att avskaffa
artikel 209 i den österrikiska strafflagen?
den 1 februari

Fråga 2000/01:619 av andre vice talman Eva Zetter-
berg (v) till utrikesminister Anna Lindh om den de-
mokratiska utvecklingen i Tanzania och Zanzibar

Förra året hölls val i Tanzania och Zanzibar. Situ-
ationen har därefter varit spänd. Oppositionspartiet
CUF har ansett att valet inte genomfördes på ett kor-
rekt sätt och krävt att det ska göras om. Den 30 janua-
ri 2001 rapporterades att ett trettiotal människor dö-
dats i samband med politiska oroligheter. Det finns
även andra uppgifter som talar om högre dödstal.
Oppositionen i landet har en längre tid haft svå-
righeter att verka. Dess företrädare har arresterats och
anklagats för grova brott, vilka ihärdigt förnekats.
Uppenbart är att regeringen brutit mot demokratiska
fri- och rättigheter, bl.a. genom att inskränka mötes-
friheten och låtit polisen gå till angrepp vid möten
och demonstrationer. EU har gjort ett uttalande och
fördömt det inträffade.
Sedan decennier har Sverige haft speciella förbin-
delser med Tanzania. Den utveckling vi nu får höra
talas om via radio och TV skiljer sig markant från den
bild vi länge haft av landet. När demokratiska för-
hållanden sätts ur spel på det sätt som skett finns det
anledning att befara en fortsatt negativ utveckling.
Med Sveriges mångåriga förbindelser med Tanzania
torde särskilda förpliktelser följa när det gäller ut-
vecklingen i landet.
Jag vill fråga utrikesministern:

Vad avser utrikesministern göra för att under-
stödja och förstärka en demokratisk utveckling i Tan-
zania?
den 1 februari

Fråga 2000/01:620 av Claes-Göran Brandin (s) till
miljöminister Kjell Larsson om övergång till renare
båtbensin

I Sverige finns det ca 600 000 båtar med utom-
bordsmotorer. De flesta är tvåtaktsmotorer som för-
bränner bensin mycket dåligt, vilket gör att 20-30 %
av bränslet går direkt ut i hav och sjöar.
Den betydligt mindre miljöbelastade alkylatbensi-
nen innehåller däremot inga giftiga kolväten. En
övergång från vanlig bensin till alkylatbensin som
båtbränsle skulle framför allt minska miljöbelastning-
en i hav och sjöar.
Ett problem i sammanhanget är att alkylatbensin
är betydligt dyrare än vanlig bensin, vilket gör det
svårt att öka användandet. På bensinstationerna säljs
alkylatbensin i små dunkar som kostar omkring 20 kr
per liter. På sjömackar är priset ca 12 kr per liter men
alkylatbensin finns i dag enbart på några få av landets
femtiotal sådana anläggningar.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga:

Vilka insatser avser ministern vidta för att stimu-
lera till en ökad användning av alkylatbensin som
bränsle i småbåtsmotorer?
den 1 februari

Fråga 2000/01:621 av Per-Olof Svensson (s) till
finansminister Bosse Ringholm om båtskatt

I dag skattar vi för att vi bor m.m. Däremot kan
man äga en lyxbåt som använder sig av de gästham-
nar som anordnas av kommuner. Staten har ansvaret
för sjöräddning liksom föroreningar som orsakas av
båttrafiken medan skattebetalarna i kommuner får stå
för städningen efter fritidsbåtar vid kusten, skärgår-
den och stränder.
Om man äger ett hus nära stranden, en villa eller
fritidshus, får man betala fastighetsskatt. Men om
man äger en lyxbåt, som kan kosta flera miljoner
kronor, och ankrar och vistas under en längre tid nära
stranden och villan, behöver man inte skatta för sitt
fritidsboende såsom fastighetsägaren. En lågin-
komsttagare eller en pensionär kan äga huset men
knappast den dyra lyxbåten. Ändå är det husägaren
som måste betala för nedskräpning av miljön och
användning av den kommunala servicen som kommer
även båtägaren till godo.
Ur allmänhetens synvinkel är detta en orättvisa
som måste åtgärdas.

Avser finansministern verka för att båtskatt införs
på lyxbåtar?
den 1 februari

Fråga 2000/01:622 av Inger René (m) till statsrådet
Britta Lejon om kommunala självstyret

En alltför ofta stående punkt på kommunfullmäk-
tiges kungörelselista är avsägelse från en ledamot i
någon nämnd eller styrelse och nyval till samma post.
Misstron mot politiker och misstron mot politiken
synes öka. Den enskildas möjligheter genom politiska
beslut i den egna kommunen minskar eftersom be-
sluten inte sällan tas i riksdag eller regering.

Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att mot-
verka denna utveckling?
den 1 februari

Fråga 2000/01:623 av Anne-Katrine Dunker (m) till
statsrådet Mona Sahlin om deklarationer för företaga-
re

Statsrådet har sagt: "Jag vet av egen erfarenhet att
det på många sätt kan vara onödigt krångligt att driva
ett litet företag". Förenklingar av våra regler och krav
som omgärdar alla våra företag, men för små och
medelstora företag i synnerhet, måste snarast komma
till stånd.
Under ett besök i Skåne nyligen berättade några
kvinnliga fastighetsägare om sin situation som företa-
gare. De var mycket positiva, men som statsrådet
själv har påpekat så fann de att det fanns onödigt
många och krångliga regler som försvårar och ger
extra arbete för företagaren. Bl.a. påpekade en av
fastighetsägarna att för tio år sedan kunde hon själv
deklarera medan det i dag finns så många fler regler
att hon tvingas köpa experthjälp för detta. Fastigheten
är densamma i dag som för tio år sedan.
Min fråga till statsrådet är:

Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidta för att för-
enkla hanteringen av deklarationerna även för företa-
gare?
den 1 februari

Fråga 2000/01:624 av Margareta Cederfelt (m) till
statsrådet Leif Pagrotsky om handelshinder för
svenska företag

Svenska företag missar affärer eller drabbas av
extra kostnader när de stoppas av handelshinder inom
EU. Enligt en TEMO-undersökning gjord på uppdrag
av Kommerskollegium har 28 % av de företag som
stött på handelshinder valt att upphöra med affärerna.
Med handelshinder avses här lagar och regler som
försvårar eller motverkar import- eller exportaffärer.
Orsaken kan vara såväl regler och lagar i Sverige som
i andra länder.
Orsaken är ofta missuppfattningar och feltolk-
ningar av EU:s lagar. Resultatet av misstolkningarna
kan för företagen bli att de tvingas till kostsamma
nyinvesteringar eller avstår från exportsatsningar.
Frågan hur handelshinder ska motverkas och
överbryggas är en av EU:s centrala frågor.
Med anledning av ovanstående vill jag därför frå-
ga statsrådet:

Vilka åtgärder avser statsrådet vidta under ordfö-
randehalvåret i syfte att effektivisera EU:s inre mark-
nad och undanröja handelshindren för svenska före-
tag?

Innehållsförteckning

Riksdagen
Interpellationer
2000/01:222 - 234

Interpellationer
2000/01:222 - 234
--------------------------------------------------------------------------------

den 26 januari

Interpellation 2000/01:222 av Birger Schlaug (mp)
till finansminister Bosse Ringholm om diskriminering
av flyktingar i skattelagstiftningen

Riksdagen antog i höstas, efter ett förslag från re-
geringen, en ny lag om sänkt skatt för utländska ex-
perter. En i sig obskyr idé, som väl snarast framtving-
ats genom att andra länder inom EU konkurrerar om
kvalificerade experter och nyckelpersoner genom att
erbjuda gräddfiler. Marknaden kräver skattenedsätt-
ning för sina gunstlingar på samma sätt som gamla
kommunistdiktaturer lät partipampar leva under andra
skatteregler än vanliga dödliga. Med viss tillfreds-
ställelse kan jag konstatera att riksdagens majoritet
beslutat stödja Miljöpartiets krav på att regeringen
inom EU aktivt, som del av det mellanstatliga samar-
betet, ska arbeta för att få bort denna destruktiva
konkurrens.
Den nya lagen innebär att utländska experter ska
få 25 % lägre skatt om de jobbar i Sverige under
några år. Men det omfattar inte alla utländska kvalifi-
cerade experter, hur efterfrågade de än skulle vara i
vårt land. Har man tagit kamp för mänskliga rättig-
heter i fascistiska, religiösa eller kommunistiska dik-
taturer riskerar man att inte få komma i fråga. Inte om
man tvingats fly och råkat hamna i Sverige. Då har
man nämligen förverkat sin rätt att bli betraktad som
utländsk expert även om man för länge sedan vänt
tillbaka till sitt hemland. Man får nämligen inte, för
att åtnjuta denna expertregel, ha bott eller vistats i
Sverige de senaste fem åren. Och undantag för flyk-
tingar kan icke göras, säger regeringen. Vilket, efter
en del tragglande, en majoritet i riksdagen ställt sig
bakom. Miljöpartiet krävde undantag för flyktingar
och fick stöd i denna uppfattning av fp och kd i skat-
teutskottet. Vänsterpartiet hade ändrat uppfattning till
kammarbehandlingen, då man valde att stötta Miljö-
partiets krav på icke-diskriminering.
Av historien kan man lära. Hade denna lagstift-
ning gällt i tidigare historiska skeden hade alla de
chilenare som flydde till Sverige under 70-talet, och
vars flykt underlättades av en aktiv svensk politik,
diskriminerats jämfört med de chilenare som stödde
regimen. Hade denna lagstiftning gällt under Sovjet-
tiden hade demokratikämpar diskriminerats jämfört
med regimens medlöpare. Jag tror att var och en ser
det absurda i en lagstiftning som gör att de som käm-
pat för sina liv, för mänskliga rättigheter, för allt det
som vi tar för givet i vårt lilla land ska behandlas
sämre än andra. Går vi tillbaka till 40-talet, så borde
var och en kunna räkna ut vad som hade hänt.
Regeringen ville således inte göra undantag för
flyktingar, som genom detta, jämfört med andra ut-
ländska medborgare, diskrimineras. De argument
som, i debatten, använts emot Miljöpartiets krav har
bl.a. varit att begreppet "flykting" inte finns i skatte-
lagstiftningen. Inte begreppet flyktingstatus heller.
Som om det vore viktigare om flyktingbegreppet
finns i skattelagstiftningen än att se att det finns män-
niskor som flyr för sina liv!
Det är svårt att förstå hur socialdemokrater, med
den histora som arbetarrörelsen har, kan använda ett
sådan argument, som om Göran Persson och rege-
ringen var villiga att skriva under att skattetekniska
detaljer väger tyngre än kamp för mänskliga rättig-
heter. Vad var i så fall alla vackra, och kloka, ord
värda under Förintelsekonferensen? Vad är det då
värt att hålla den aktuella uppföljningskonferensen,
med vackra tal också i riksdagens kammare?
Ett annat argument som regeringspartiets repre-
sentant i riksdagsdebatten, som föregick beslutet,
använt är följande: "Jag tror inte att det är ett reellt
problem". Ett intresssant påpekande, som står i kon-
trast till tanken att lagstiftning ska förebygga oklar-
heten. I debatten kunde vi från annat håll höra att
"man kanske bedömt att det inte skulle röra sig om så
många nänniskor".
Utifrån detta perspektiv är det intressant att ta del
av hur utvecklingen blivit. Intresset för den nya ex-
pertskatten, som trädde i kraft den 1 januari, i år
spränger de beräkningar som regeringen gjort, berät-
tades det för en tid sedan. I propositionen räknade
regeringen med att 400 personer skulle kunna få
skattelindringen. Beräkningar redan nu pekar på an-
sökningarna blir närmare 1 500. I Dagens Industri
kan man ta del av hur t.ex. revisionsbyrån Ernst &
Youngs enhet för internationella personalfrågor ser på
det: "Bara hos våra klienter bedömer vi att 150-200
personer kan falla under de här reglerna..." Även
Riksskatteverket, som tar hand om företagens för-
frågningar, bekräftar de många ansökningarna.
Det stora intresset innebär att risken för att några
av de utländska experter som företagen nu vill an-
ställa har varit flyktingar i vårt land under en period,
för att sedan åkt tillbaka till sitt hemland eller till
något annat land. Det innebär att risken ökar att män-
niskor blir diskriminerade, jämfört med andra, för sin
aktiva kamp för demokrati och mänskliga rättigheter.
Regeringssidans representant i riksdagsdebatten
utlovade gång på gång att man var villig att följa
utvecklingen. Utvecklingen ser ut att visa sig vara
sådan att fler söker än man väntat sig. Men utveck-
lingen visar också att det är oerhört svårt att veta om
företagen redan vid ansökan sållat bort de som varit
flyktingar på sådant sätt att de inte kan komma i fråga
med den rådande lagstiftningen. Detta föranleder mig
att ställa tre frågor till finansministern:
1. Avser finansministern att följa upp huruvida flyk-
tingar diskrimineras på det sätt som jag ovan be-
skrivit?
2. Hur kommer regeringen att följa upp om företa-
gen, redan då de ansöker om skattenedsättning,
sållat ut flyktingar som inte omfattas av lagen?
3. Avser finansministern att föra in begreppet "flyk-
ting" i skattelagstiftningen om det skulle vara en
förutsättning för lagstiftningen för att människor
inte ska diskrimineras på grund av att de tvingats
fly efter t.ex. kamp för mänskliga rättigheter och
demokrati?
den 26 januari

Interpellation 2000/01:223 av Mikael Oscarsson
(kd) till finansminister Bosse Ringholm om gåvor till
ideella organisationer

På många håll i världen är det möjligt att göra
skatteavdrag för kostnaden för gåvor till ideella orga-
nisationer. Så inte i Sverige. Exempelvis har övriga
14 EU-länder olika typer av system för avdragsmöj-
ligheter.
I Sverige får normalt varken privatpersoner eller
företag göra avdrag för gåvor och donationer till
ideella föreningar. Detta gäller oavsett om det är
fråga om allmännyttiga eller ej allmännyttiga ideella
föreningar.
Vårt grannland Norge är ett exempel där medbor-
garna har viss möjlighet att göra avdrag för gåvor.
Där ges möjlighet till skatteavdrag för såväl enskilda
personer som näringsidkare när det är fråga om gåvor
till vetenskaplig forskning eller yrkesutbildning som
kan ha betydelse för dess verksamhet.
Vidare gäller att enskilda personer medges en be-
gränsad avdragsrätt för gåvor till vissa frivilligorgani-
sationer som har säte i Norge och har minst 3 000
medlemmar. Dessa frivilligorganisationer ska inte ha
näringsverksamhet som ändamål och ska bedriva
särskilt angivna verksamheter såsom omsorgs- och
hälsofrämjande arbete för barn och ungdomar, reli-
giös verksamhet, verksamhet till värn för människors
rättigheter, katastrofhjälp m.m.
I England och Wales finns 180 00 registrerade
välgörenhetsorganisationer. Dessa står under tillsyn
av en statlig myndighet (the Charity Commisson).
Enskilda kan sägas erhålla skattelättnader/avdrag
genom gåvor till brittiska välgörenhetsorganisationer
på olika sätt. Gåvohjälp (Gift Aid), avlöningsgåvo-
system (Payroll Giving Scheme) som drivs av arbets-
givaren eller genom att ge bort aktier eller värdepap-
per.
Förutom Norge och England finns det alltså en
rad andra länder som har liknande arrangemang för
att ge medborgarna möjlighet att göra skatteavdrag
för bidrag till olika typer av organisationer.
FRII, frivilligbranschens insamlingsråd har uttalat
att det borde göras möjligt för medborgare att göra
avdrag för gåvor till välgörande ändamål till organi-
sationer som har s.k. 90-konton. På detta sätt skulle
oseriösa insamlingar kunna konkurreras ut, menar
företrädare för FRII.
I exempelvis Danmark och USA har man ett sys-
tem som tillåter att man gör avdrag även för gåvor till
olika typer av ideella föreningar och kyrkor. Detta är
ett stort stöd för denna typ av organisationer, efter-
som deras verksamhet till stor del bygger just på
frivilligt givande från medlemmar.
Mina frågor till statsrådet blir således:

Vad avser statsrådet göra för att gåvor till s.k. 90-
konton ska bli avdragsgilla?
Vad avser statsrådet göra för att gåvor till andra
typer av organisationer, exempelvis kyrkor, ska göras
avdragsgilla?
den 26 januari

Interpellation 2000/01:224 av Magda Ayoub (kd) till
statsrådet Maj-Inger Klingvall om vård för gömda
flyktingar

Sverige har anslutit sig till FN:s deklaration om
mänskliga rättigheter. Vi har undertecknat barnkon-
ventionen. Vi gör ofta en poäng av att vi skulle vara
särskilt goda föredömen när det gäller frågor på dessa
områden. Visst fog finns givetvis för detta. Däremot
finns det ett område där Sverige inte kan ses som ett
föredöme, nämligen i fråga om hur vi behandlar de
flyktingar som kommer till oss.
Ett olustigt exempel är att Sverige intar den föga
hedervärda platsen som det land som har flest fäll-
ningar av alla stater som tillträtt FN:s tortyrkonven-
tion. I den fastslås det att de stater som har antagit
konventionen inte får återsända någon person till ett
land där denne riskerar tortyr. Vid inte mindre än åtta
tillfällen har Sverige blivit fällt av FN:s tortyrkom-
mitté för att man har beslutat att avvisa personer till
länder där de riskerar att utsättas för tortyr.
Att komma till Sverige som flykting är ofta i sig
ett trauma. I de fall där flyktingen dessutom lider av
en svårartad eller dödlig sjukdom är det givetvis ännu
värre. Jag vill ta upp situationen för två grupper av
flyktingar. Dels dem som sökt asyl och väntar på
besked, dels de som har fått avslag på sina ansök-
ningar men av olika skäl finns kvar i landet.
De asylsökande som väntar på besked har i dag
rätt till akutsjukvård. Det är bra. Men många av dessa
har mycket stora behov av kontinuerlig vård, förutom
akutvården. Aidssjuka och dialysberoende är exempel
på patienter som är i stort behov av en kontinuerlig
vård. För ett land som strävar efter att ha en hög pro-
fil i frågor som rör mänskliga rättigheter är det inte
möjligt att ha olika regler för dem som beviljats asyl
och dem som fortfarande väntar på besked. Asylsö-
kande som lider av svårartade sjukdomar såsom aids
måste få tillgång till den vård som deras tillstånd
kräver även när de väntar på att deras ansökan be-
handlas av svenska myndigheter.
I det ögonblick dessa flyktingar eventuellt får av-
slag på sina ansökningar har de i princip ingen möj-
lighet att få den vård dessa svåra sjukdomar kräver.
Detta har lett till att flyktingar som har valt att gå
under jorden i fruktan att bli tillbakaskickade till sina
hemländer, inte längre kan få den vård de behöver.
Detta rimmar mycket illa med våra stolta deklaratio-
ner om alla människors lika värde. Vilken är nästa
grupp som ska undantas rätten till vård?
Glädjande är att staten har slutit ett avtal med
Landstingsförbundet om att barn under 18 år som fått
avslag på sin asylansökan ska ges rätt till hälso- och
sjukvård samt tandvård. Den grupp sjuka personer jag
beskrivit ovan, svårt sjuka vuxna asylsökande, är en
mycket utsatt grupp som är i stort behov av ett lik-
nande avtal mellan staten och Landstingsförbundet.
Jag frågade ministern i november om hon var be-
redd att utsträcka detta avtal till att också gälla vuxna
flyktingar. I svaret jag fick på min fråga menar
Klingvall att det skulle innebära ett alltför omfattande
åtagande om staten skulle ersätta landstingen för
fullständig hälso- och sjukvård till alla som reser in i
landet. Men det är givetvis inte fråga om att ge alla
som reser in i landet rätt till vård. Det frågan gällde
då och det frågan gäller nu är flyktingar som sökt
asyl, men fått avslag på sina ansökningar, och som
trots detta av olika skäl bestämmer sig för att fortsätta
vistas i Sverige. Denna grupp är inte så stor som
statsrådet i sitt svar försöker påskina. Kostnaden
kommer inte att vara stor för att också inkludera ock-
så vuxna i det avtal staten slutit med Landstingsför-
bundet. Om vi anser att alla människor har lika värde
kan vi inte diskriminera en grupp människor så som
nu görs. Det går stick i stäv med bl.a. FN:s konven-
tion om mänskliga rättigheter.
Till det jag anfört ovan kan läggas att det formella
regelverk som i dag styr sjukvården för asylsökande
är oklart och ibland motsägelsefullt, exempelvis när
det gäller vad som ska definieras som akuta sjuk-
domstillstånd.
Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga stats-
rådet:

Kommer statsrådet att verka för att exempelvis
aidssjuka och dialysberoende flyktingar som sökt asyl
och väntar på besked ska ges tillgång till vård, utöver
den akutvård de redan i dag har tillgång till, för dessa
sjukdomar?
Kommer statsrådet att verka för att ett avtal upp-
rättas mellan staten och Landstingsförbundet också
när det gäller vuxna asylsökande som nekats asyl?
Vad avser statsrådet göra med de oklara regler
som för närvarande råder på detta område?
den 26 januari

Interpellation 2000/01:225 av Gudrun Lindvall (mp)
till jordbruksminister Margareta Winberg om hästar
till slakt utomlands

Vid flera tillfällen har TV visat fruktansvärda bil-
der från hästmarknaden i Anderlecht i Belgien. Ut-
märglade hästar piskas, faller och "slängs" upp på
transporter. Vi såg skador och sår, illa skötta och
inflammerade. Resignerade och lidande hästar. Det
var bilder som visade en verklighet vi inte trodde
fanns längre i vad vi vill kalla det civiliserade Europa.
Men barbariet tycks bestå. Dessa hästar hålls vid liv
tills slakterier betalar tillräckligt mycket för köttet.
Omsorg om hästarna och djurskydd existerar uppen-
barligen inte. De hålls bara vid liv.
Det är fullt möjligt att den utmärglade och plåga-
de hästen vi såg på TV kom från Sverige. Säljs en
häst billigt i landet händer det ofta att den som köper
verkar rätt ointresserad av hästen, utan bara kommer
och hämtar den. Att det är en person som handlar
med hästar är fullt klart. Frågan är vad som händer
med den sedan.
Det försvinner ca 5 000 hästar ur statistiken varje
år i Sverige, hästar som inte tycks vara kvar i livet,
men inte heller har slaktats i landet. Siffran är osäker.
Man tror att de hamnat i den
"slaktprisspekulationscirkus", som förekommer.
Skälet? Pengar naturligtvis. Slaktpriset för en häst i
Sverige ligger ca 1 000 kr lägre än det i Belgien, där
många hästar slaktas. Det är den skillnaden, som gör
att många hästar utsätts för ett stort lidande den sista
tiden i livet, i transporter och på marknader, i väntan
på att slaktpriset ska bli tillräckligt högt. Det para-
doxala är att Sverige importerar hästkött motsvarande
ca 3 000 hästar från just Belgien och länder därom-
kring.
Sverige har ett anseende som ett land som värnar
djuren. Den svenska regeringen understryker att dju-
ren ska slaktas så nära uppfödningsplatsen som möj-
ligt. Vi kritiserar andra länder för långa transporter
och dålig djurhållning. Hanteringen av slakthästar
från Sverige rimmar illa både med detta och med den
syn på djurskydd, som är den svenska. Eftersom
transporterna och hanteringen av slakthästar, liksom
många av de andra transporter inom EU som kritise-
ras, motiveras av att efterfrågan är större och priset
bättre någon annanstans än i närort kan jag inte se att
detta problem kan lösas annat än med ekonomiska
styrmedel. För ett förbud lär väl inte vara möjligt? I
Hästutredningen tas detta problem upp, men ingen
lösning föreslås.
Jag vill fråga ministern:

Vilka åtgärder avser ministern vidta för att få bukt
med den ovan beskrivna situationen?
den 29 januari

Interpellation 2000/01:226 av Margit Gennser (m)
till näringsminister Björn Rosengren om Apoteket
AB

Det helstatliga Apoteket AB, som har monopol på
detaljhandel med läkemedel, har vidtagit åtgärder för
att utsträcka sin nuvarande verksamhet till att också
omfatta funktioner som i dag utförs av det konkur-
rensutsatta partihandelsledet. Apoteket avser att an-
ställa 600 personer, företrädesvis på orter som drab-
bas av nedläggningar av försvarsförband.
Om ägaren, staten, medger att Apoteket vidtar åt-
gärder för att etablera vad som i praktiken är en egen
struktur för partihandel innebär det att statlig affärs-
verksamhet tillåts rasera förutsättningarna för de
privata företag som i dag verkar på partihandels-
marknaden för läkemedel. Förutsättningarna raseras,
eftersom Apoteket genom sina åtgärder faktiskt till-
skansar sig full kontroll över huvuddelen av partihan-
delsmarknaden, och därmed utvidgar sitt monopol. I
och med att staten tillåter Apotekets agerande stöder
också staten en utveckling som innebär att statliga
arbetstillfällen slår ut privata. Eftersom jag har haft
möjlighet att ingående studera frågor kring läkeme-
delsförsörjningen i Sverige kan jag också intyga att
de företag som i dag är verksamma med distribution
av läkemedel är mycket effektiva. Förhoppningen att
Apoteksmonopolet skulle kunna sköta denna verk-
samhet mer kostnadseffektivt ur ett samhällsperspek-
tiv är knappast realistisk.
På många områden genomför Sverige en avveck-
ling av statliga monopol. Detta har, som vi vet, haft
en stor betydelse för vårt lands tillväxt. Det är därför
anmärkningsvärt att regeringen nu är tillskyndare till
den motsatta utvecklingen när det gäller handel och
distribution av läkemedel. Detta genom att medverka
till att den enda del av denna sektor som hittills varit
privat nu de facto tas över av det statliga monopolet.
Självfallet är frågan om det tillåtna i Apotekets
agerande anmäld till såväl Konkurrensverket som
(vad gäller statens ansvar) EU-kommissionen. Men
oavsett om Apotekets agerande bryter mot konkur-
renslagen eller inte ger regeringen helt fel signaler när
den offrar företag och arbetstillfällen i den privata
sektorn som ett led i att bl.a. skaffa ersättningsjobb
till orter som drabbas av förbandsnedläggningar.

Vilka åtgärder avser näringsministern vidta för att
Apotekets agerande att utvidga sin verksamhet till
partihandelsledet stoppas?
den 31 januari

Interpellation 2000/01:227 av Sten Andersson (m)
till näringsminister Björn Rosengren om obegripliga
regler

Svenska regler för lastbilstillverkare diskriminerar
både inhemska och EU-företag. I Sverige gäller näm-
ligen regeln att lastbilar som ska säljas här måste ha
slagprovtestats. Nämnda test förekommer, enligt
uppgift, endast i Sverige.
Svenska lastbilar som inte genomgått testet får ej
köras i Sverige av svenska företag. Däremot kan
utländska företag köra i Sverige med bilar som - inte
testats -, vilket är en diskriminering av svenska före-
tag.
Lastbilar tillverkade i övriga EU eller annat land,
som inte är testade, får heller inte köras i Sverige av
svenska företag. Däremot får utländskt företag köra -
icke testade lastbilar - i Sverige.
Detta innebär att främst specialmodeller som till-
verkas i små antal, där kostnaden för testet per bil blir
hög, hamnar i en egendomlig situation och läget
upplevs som diskriminerande av både svenska och
EU-företag. Reglerna innebär också att nya och för-
bättrade modeller inte kan köpas av svenska företag.
Reglerna är obegripliga och inkonsekventa då "för-
bjudna" fordon får köras i Sverige om de inte ägs av
svenska företag.
Att ta bort ovan nämnda regler skapar större för-
ståelse för EU och ett utmärkt tillfälle för initiativ i
sådan riktning borde vara nu då Sverige är ordföran-
deland i EU.

Vilka initiativ ämnar näringsministern vidta för att
ta bort regler som upplevs som diskriminerande och
obegripliga?
den 31 januari

Interpellation 2000/01:228 av Bengt Silfverstrand
(s) till justitieminister Thomas Bodström om närpoli-
sens arbetsuppgifter

På senare tid har den allmänna debatten kretsat
kring medborgarnas trygghet och polisens roll som
trygghetsbärare i samhället. Bl.a. har våra massmedi-
er rapporterat om den pressade situation som våra
poliser befinner sig i. Så t.ex. refererade Aftonbladet
nyligen en enkätundersökning som Polisförbundet
genomfört i 82 polisdistrikt. Av undersökningen
framgår att närpolisreformen inte tillnärmelsevis nått
upp till sina intentioner.
Den mediala uppmärksamheten har medfört att
närpolisens verksamhet har kommit i fokus. Hur
många närpoliser ska vi ha, hur ska deras arbetsom-
råden se ut och framför allt vad ska de arbeta med?
Det är några av de många frågor som ställts.
Närpolisverksamheten är ett led i den moderna
kriminalpolitik som socialdemokratiska regeringar
drivit under de senaste decennierna. Tyvärr har dock
närpolisreformen från 1994 inte riktigt levt upp till
förväntningarna. Av rapporten "Närpolisen och poli-
sens arbetstider" från Riksrevisionsverket 1999 fram-
går att reformen är organisatoriskt genomförd, men
att det innehållsmässiga genomslaget i polisverksam-
heten har uteblivit.
I budgetpropositionen för rättsväsendet 2001 po-
ängterar regeringen närpolisens betydelse. Det kom-
mer bl.a. till uttryck på s. 22 och 23 i formuleringar
som "närpolisreformen skall fullföljas och vidareut-
vecklas" och "det är avgörande för hela polisväsendet
att närpolisområdena nu får de resurser och den kom-
petens som behövs för att den verkligen skall bli
basen i polisverksamheten."
Trots detta råder stor osäkerhet kring begreppet
närpolis. Vad innebär det egentligen? Av namnet
framgår att närpolisen ska finnas nära människorna.
Vidare vet vi att närpolisen i stor utsträckning ska
arbeta brottsförebyggande och problemorienterat. För
att nu kunna fullfölja reformeringen av polisverksam-
heten är det av yttersta vikt att alla har en klar upp-
fattning om vad som egentligen avses med begreppet
närpolis.
Mot ovanstående bakgrund vill jag fråga justitie-
ministern:
1. Avser ministern komma med några förtydliganden
om vad som uttryckts i budgetpropositionen om
närpolisens arbetsuppgifter och ansvarsområden?
2. Vilka åtgärder är regeringen beredd att vidtaga för
att närpolisreformen ska kunna fullföljas enligt de
ursprungliga intentionerna?
den 31 januari

Interpellation 2000/01:229 av Lars Elinderson (m)
till jordbruksminister Margareta Winberg om legali-
sering av prostitution

I anslutning till det nyligen genomförda EU-mötet
i Norrköping tog Sverige som ordförandeland genom
jämställdhetsministern initiativ till två offensiva ut-
talanden gentemot dels Polen och dels den nyinsatte
amerikanske presidenten George W Bush i frågan om
respektive lands uppfattning i abortfrågan. När det
gällde Polen uttalade ministern bl.a. att hon såg det
som "oförskämt" av ett land som har ambitionen att
bli medlem i EU att ha en så restriktiv politik på ab-
ortområdet, eftersom fri abort enligt hennes uppfatt-
ning är en förutsättning för kvinnors jämställdhet.
Häromdagen offentliggjordes att den tyska rege-
ringen inom kort kommer att lägga fram för för-
bundsdagen ett förslag till legalisering av prostitution.
Enligt förslaget kommer prostituerade att få rätt till
sjukförsäkring, a-kassa och övriga sociala försäkring-
ar.
Jag förmodar att frågor kring prostitution också
behandlades vid mötet i Norrköping, och utgår från
att jämställdhetsministern delar min uppfattning att en
legalisering av prostitutionen skulle innebära ett
mycket stort bakslag för jämställdhetsarbetet.
1. Jag vill mot denna bakgrund fråga jämställdhets-
ministern om hon ämnar ta kontakt med sina rege-
ringskolleger i Tyskland för att markera Sveriges
regerings inställning i frågan.
2. Kommer jämställdhetsministern under Sveriges
ordförandeskap ta initiativ för att påverka Tysk-
land i frågan?
den 31 januari

Interpellation 2000/01:230 av Cristina Husmark
Pehrsson (m) till statsrådet Ingegerd Wärnersson om
bokstavsbarnens behov

I dag arbetar Socialstyrelsen med ett State of the
art-dokument som ska vara en kunskapsgenomgång
av diagnoser som DAMP, ADHD och Aspergers
syndrom.
Ytterligare insikt och kunskaper behöver dock till-
föras utifrån ett tvärvetenskapligt synsätt för att dessa
barn ska få den optimala inlärningsmiljön och uppnå
goda resultat.
När vi i dagligt tal benämner vårdkedja så talar vi
om dess styrka, om kedjan som inte är starkare än
dess svagaste länk. Många är de barn som i dag kallas
bokstavsbarn men utan diagnos och en fullständig
vårdplanering och uppföljning.
Det finns tydliga tecken som visar att alltfler barn
deltar i särskolans verksamhet och farhågor finns att
skolans bristande förmåga är en starkt bidragande
faktor till denna ökning. Oron sprider sig att skolans
bristande kunskap gör att alltfler barn skrivs in i
särskolans verksamheter.
Andelen elever i den obligatoriska särskolan har
ökat från 8 200 läsåret 1992/93 till nästan 12 500
läsåret 1999/2000, vilket ger en ökning på nästan
50 %. I grundskolan ökade eleverna under samma tid
med ca 18 %. Elevökningen, som tilltagit under de
senaste åren, är störst inom grundsärskolan där ök-
ningen under de senaste åtta åren är 62 %. Särskolans
s.k. elevkrets är vid och det finns elever som befinner
sig i gråzonen. Det är också i denna grupp som den
största ökningen sker.
40 % av kommunerna rapporterade till Skolverket
på en förfrågan att elevgruppen i särskolan har för-
ändrats. Barn med DAMP/ADHD och koncentra-
tionssvårigheter har tillkommit liksom barn med
emotionella svårigheter. Det finns också en överre-
presentation av elever med invandrarbakgrund.
Min fråga till skolministern är:

Vilka åtgärder ämnar skolministern vidta för att
skapa en skolmiljö som gör att dessa barn tas om
hand på ett professionellt sätt så att skolan kan vara
den hållbara länken i en vårdkedja?
den 31 januari

Interpellation 2000/01:231 av Göran Lindblad (m)
till statsrådet Maj-Inger Klingvall om behovet av
arbetskraftsinvandring

Under den nyss avslutade konferensen mot intole-
rans pekade FN:s generalsekreterare Kofi Annan på
behovet av ökad arbetskraftsinvandring. Han sade
bl.a. att "Europa behöver fler och fler invandrare för
att upprätthålla den ekonomiska utvecklingen. Jag
tycker att det är viktigt att vi har rätt inställning till
den roll invandrare spelar i samhället." Kofi Annan är
bara den senaste i raden av en lång rad politiker,
företagare och debattörer som pekar på behovet att
lätta på regelverket kring arbetskraftsinvandring.
Uppfattningen att Sverige behöver en ökad ar-
betskraftsinvandring, för att långsiktigt öka vår väl-
färd och motverka de effekter som en åldrande be-
folkning ger, är i dag knappast kontroversiell. Sverige
har i dagsläget brist på bl.a. läkare och tekniker. Men
behovet kommer på sikt att vara stort av människor
med en mångfald av bakgrund och utbildning.
Regelverket gör det dock svårt för människor att
ta sig till Sverige för att kunna bidra till både sin egen
och vår välfärd. Speciellt problematiskt är det för de
som inte är medborgare i EU/EES-området. Under år
2000 rörde det sig endast om ett par hundra personer
som beviljades uppehållstillstånd i Sverige på grund
av arbetsmarknadsskäl.
Även Konjunkturinstitutet (KI) har varnat för
konsekvenserna av de låga födelsetalen. Inom några
få år väntar stora pensionsavgångar då 40-talisterna
når pensionsålder. En sjunkande andel i arbetsför
ålder ska då försörja alltfler. Ett sätt, argumenterar
KI, är att öka invandringen. Då räcker det inte med ett
par hundra per år, utan det rör sig om tusentals in-
vandrare.
Regeringsföreträdare, däribland statsrådet Sahlin,
har tidigare pekat på behovet av ökad arbetskraftsin-
vandring. Några initiativ för att underlätta arbets-
kraftsinvandring har dock inte tagits.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga stats-
rådet följande.
1. Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att för-
bättra regelverket så att arbetskraftsinvandring
underlättas?
2. Vilka åtgärder avser statsrådet vidta inom ramen
för ordförandeskapet i EU i syfte att möjliggöra
en ökad arbetskraftsinvandring till EU som hel-
het?
den 1 februari

Interpellation 2000/01:232 av Carl-Erik Skårman
(m) till statsrådet Lars-Erik Lövdén om lägen-
hetsöverskottet

Sveriges allmännyttiga bostadsföretags organisa-
tion, SABO, redovisade för en tid sedan att det för-
väntade överskottet av lägenheter i 145 SABO-
företag skulle vara kring 42 500 lägenheter år 2010.
Överskottet skulle komma att förorsaka kostnader på
nära 30 miljarder kronor.
Naturligtvis kan beräkningarna inte göra anspråk
på att vara korrekta i alla detaljer men ger en antydan
om storleksordningen på antalet i de aktuella företa-
gen och de kostnader som är förbundna med lägen-
hetsöverskottet.
Det är angeläget att på alla tillgängliga sätt ned-
bringa lägenhetsöverskottet och minska de totala
kostnaderna för de överflödiga lägenheterna. Mot den
bakgrunden vill jag ställa följande fråga till statsrådet
Lövdén:

Vilka åtgärder ämnar statsrådet ta initiativ till för
att minska lägenhetsöverskottet och reducera kostna-
derna för dessa?
den 1 februari

Interpellation 2000/01:233 av Gunnar Axén (m) till
finansminister Bosse Ringholm om rättsläget beträf-
fande lotterilagen

Det råder i dag en stor oklarhet om vilka regler
som gäller för spel- och lotterimarknaden. Anled-
ningen till detta är att det notifieringsförfarande som
EG-rätten föreskriver vid vissa lagändringar inte har
genomförts. Om införandet av lotterilagen skett i strid
med EG-rätten ska lagen anses som ej gällande.
Kommerskollegium, som har regeringens uppdrag
att ansvara för notifieringsförfarandet och att bedöma
när notifiering ska ske, har uttalat att de anser att
anmälan skulle ha skett i de aktuella fallen som
handlar om s.k. varuspel och lyckohjul. Den slutgilti-
ga prövningen sker dock i EG-domstolen.
Spel- och lotteriministern har i ett tidigare svar på
en skriftlig fråga, med hänvisning till en PM från
Finansdepartementet, hävdat att införandet av lotteri-
lagen och förbuden mot s.k. lyckohjul respektive
varuspelsautomater inte kräver notifiering. Samma
uppfattning upprepar finansministern i Dagens Indu-
stri den 19 januari där han också hävdar att Kom-
merskollegium ännu inte uttalat någon ståndpunkt i
frågan.
Nu har Kommerskollegium åter konstaterat att
lotterilagen införts i strid med EG-rätten. I sitt yttran-
de av den 29 januari (Dnr 312-1871-2000) skriver
man "Kommerskollegium bedömer att ändringarna i
lotterilagen (1994:1000) som förbjöd lyckohjulen och
i praktiken varuspelen faller under anmälningsskyl-
digheten enligt direktiv 98/34/EG. Ändringarna borde
därför ha anmälts till kommissionen och övriga med-
lemsländer innan de antogs." Om Kommerskollegi-
ums bedömning är korrekt gäller inte lotterilagen.
De privata spelföretagen hamnar nu i en mycket
oklar rättslig situation. Även om EG-domstolen i ett
senare skede kommer att underkänna den införda
lagstiftningen, så riskerar de privata spelföretagen
under tiden stora ekonomiska förluster. Likaså drab-
bas idrotts- och folkrörelserna, som erhållit en bety-
dande del av vinsten från dessa spelformer, av stora
ekonomiska förluster.
För att i möjligaste mån minimera skadorna skulle
spel- och lotteriministern kunna ta initiativ i syfte att
klarlägga rättsläget i stället för att tvinga intressenter-
na att invänta ett eventuellt framtida avgörande i EG-
domstolen, vilket kan ta lång tid.
Min fråga till ministern:

Mot bakgrund av Kommerskollegiums senaste
uttalande i frågan (Dnr 312-1871-200) frågar jag åter
finansministern vad han avser att vidta för åtgärder
för att bringa klarhet i rättsläget beträffande lotterila-
gen.
den 1 februari

Interpellation 2000/01:234 av Roy Hansson (m) till
näringsminister Björn Rosengren om utlovade ar-
betstillfällen till Fårösund

Under hösten 1999 lovade regeringen i skrivelse
1999/2000:33 bl.a. följande vad gäller lokalisering av
statliga verksamheter m.m.:
- "Ca 90 statliga arbetstillfällen lokaliseras till
Gotland.
- Omställningsgruppen får i uppdrag att i samarbete
med Gotlands kommun, berörda myndigheter och
lokalt näringsliv skapa förutsättningar för etable-
ring av ytterligare ca 260 privata arbetstillfällen
på Gotland.
- Vid utvecklingsprogrammets genomförande ska
särskilt beaktas möjligheten att förlägga verksam-
heter till Fårösund."
Fårösund
Nu i januari 2001 är KA 3-området i Fårösund
snart tomt efter det att försvaret upphört med verk-
samheten. Det finns därför ett stort behov av ny verk-
samhet i Fårösund, och det är naturligtvis viktigt att
regeringens löften om att förlägga verksamheter där
verkligen kommer till stånd. Regeringen poängterar i
skrivelsen (1999/2000:33) att Fårösund och norra
Gotland är i stort behov av statliga ersättningsarbets-
tillfällen. Dessa arbetstillfällen skulle kunna fungera
som en startmotor för att också locka till sig andra
företag och entreprenörer.
För att skapa förutsättningar för etablering av yt-
terligare ca 260 privata arbetstillfällen måste före-
tagsklimatet förbättras. För Gotland, som är ett län
med många mindre företag, är det naturligtvis särskilt
önskvärt och välkommet om regeringen kan leva upp
till ambitionen och presentera förslag som gynnar
företagsamheten.
Jag vill understryka att det i Fårösund, på det f.d.
KA 3-området, finns tillgång till stora lokalytor som
förvaltas av fastighetsbolaget Vasallen. Det finns
utomordentligt stora möjligheter att göra anpassning-
ar och ombyggnationer för tillkommande verksam-
heter.
De frigjorda tidigare övningsområdena vid kusten
skulle kunna utnyttjas av turistnäringen genom att
överlåtelse sker på gynnsamma ekonomiska villkor, i
linje med det som står i regeringens skrivelse.
Kommunikationer
I skrivelse 1999/2000:33 pekar regeringen vidare
på infrastruktursatsningars stora betydelse för god
utveckling av näringsliv och arbetsmarknad. Den utan
jämförelse viktigaste infrastrukturåtgärden för det
gotländska näringslivet är kommunikationer mellan
Gotland och fastlandet.
Kommunikationsbehovet innehåller ett antal
komponenter där alla är viktiga och måste finnas med
för att det ska kunna anses som fullgoda förbindelser.
För det första är det frågan om fraktmöjligheter för
företag som arbetar med insatsprodukter från fastlan-
det, och färdiga produkter för försäljning där kostnad,
tillgänglighet och tidtabellsäkerhet är de viktigaste.
För det andra gäller det passagerartrafiken, där
kostnader, tidtabell, tillgänglighet och komfort samt
olika destinationer är de viktigaste parametrarna. För
flyget anses biljettpriset vara det allra viktigaste.
Jag vill understryka att förbättrade kommunika-
tioner, och lägre pris på flyg och frakter, enligt sam-
stämmiga uppgifter från befolkning och näringsidkare
är de viktigaste åtgärderna för tillväxt och nyetable-
ringar av företag.
Mot bakgrund av ovanstående vill jag ställa föl-
jande frågor till näringsministern:
1. Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att skri-
velsens utfästelser om att det "... skall särskilt be-
aktas möjligheten att förlägga verksamheter till
Fårösund" ska uppfyllas?
2. Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att upp-
fylla löftet angående etableringen av ytterligare
260 privata arbetstillfällen på Gotland?
3. Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att sats-
ningen på infrastrukturåtgärder ska genomföras
och få den avsedda positiva betydelsen för Got-
land?

Innehållsförteckning

Riksdagen
Skriftliga svar på frågor
2000/01

Frågor
2000/01
--------------------------------------------------------------------------------

den 31 januari
Svar på fråga 2000/01:520 om effekter av dubbel-
beskattningsavtal med Danmark

Finansminister Bosse Ringholm
Bengt Silfverstrand har frågat mig vilka åtgärder
jag ämnar vidta för att undanröja de orimliga konsek-
venserna av dubbelbeskattningsavtalet med Danmark
för den svenska personalen på danskflaggade färjor.
Situationen för svenskar som arbetar på danska
färjor som omfattas av det danska s.k. nettolönesys-
temet är naturligtvis svår. Deras lön sänktes i ett slag
med ca 30 %. De betalar ingen skatt i Danmark. Så-
som obegränsat skattskyldiga i Sverige betalar de
skatt här enligt vanliga regler.
Den 30 september 1999 ingick Sverige och Dan-
mark ett avtal om beskattningen av anställda ombord
på färjor och tåg i reguljär trafik mellan våra länder.
Avtalet började tillämpas den 1 januari 2000 (SFS
1999:1184).
Enligt avtalet ska inkomst som uppbärs av en per-
son som bor i Sverige och arbetar på en färja mellan
Sverige och Danmark beskattas i Danmark om ar-
betsgivaren hör hemma där. Den anställde ska också
beskattas i Sverige eftersom han är bosatt här. Det
ankommer sedan på Sverige att undanröja eventuell
dubbelbeskattning genom avräkning av dansk skatt. I
det aktuella fallet finns ingen dansk skatt att avräkna
eftersom inkomsten är skattefri.
Den svenska färjetrafiken omfattas i dag inte av
rederistödet. Enligt budgetpropositionen för 2001
(prop. 2000/01:1) ska en översyn göras av både last-
sjöfartens och färjenäringens villkor. Bl.a. ska formen
för rederistödet - nettostöd eller bruttostöd - utredas.
Avsikten är att lägga förslag om ett nytt stödsystem
som kan träda i kraft den 1 januari 2002.
En arbetsgrupp inom Regeringskansliet har nyli-
gen lämnat ett förslag till nytt stödsystem. Förslaget
är för närvarande på remiss.
Den nya danska lagstiftningen om utvidgningen
av nettolönesystemet till att också omfatta färjetrafi-
ken infördes i september förra året, dvs. mindre än ett
år efter att avtalet med Danmark undertecknades. Den
danska lagstiftningen har naturligtvis på ett drama-
tiskt sätt ändrat förutsättningarna för avtalet. Det
pågår för närvarande diskussioner med Danmark om
den uppkomna situationen.
den 31 januari
Svar på fråga 2000/01:550 om folkbokföringslagen

Finansminister Bosse Ringholm
Elizabeth Nyström har frågat mig vilka åtgärder
jag tänker vidta för att landshövdingar under sin för-
ordnandetid alltid ska kunna folkbokföra sig på sitt
residens.
Frågan föranleds av att regeringen den 14 decem-
ber 2000 beslöt att inte vidta någon åtgärd på grund
av en skrivelse från f.d. landshövdingen Görel
Bohlin.
Enligt 7 § folkbokföringslagen (1991:481) ska en
person anses vara bosatt på den fastighet där han
regelmässigt tillbringar sin dygnsvila. Den som däri-
genom kan anses bosatt på fler än en fastighet anses
vara bosatt på den fastighet där han sammanlever
med sin familj eller med hänsyn till övriga omstän-
digheter anses ha sitt egentliga hemvist. Det anges
dock i 10 § samma lag bl.a. att en vistelse inte anses
leda till ändrad bosättning om den föranleds enbart av
uppdrag som riksdagsledamot och statsråd, förord-
nande till ledamot i kommitté eller kommission eller
befattning som politiskt tillsatt tjänsteman eller poli-
tiskt sakkunnig i departement.
Undantag från huvudregeln i 7 § har gjorts i
mycket begränsad omfattning. Som regeringen anför-
de i det åberopade beslutet anser den inte att det finns
skäl att föreslå ändringar i reglerna när det gäller
landshövdingar.
den 2 februari
Svar på fråga 2000/01:551 om Europarådets re-
kommendationer om homo- och bisexuellas situa-
tion

Utrikesminister Anna Lindh
Johan Pehrson har frågat mig vilka åtgärder Sve-
rige kommer att vidta för att förmå hela minister-
kommittén att acceptera Europarådets rekommenda-
tioner 1470/00 och 1474/00 om likabehandling av
homo- och bisexuella.
Jag välkomnar Europarådets parlamentariska för-
samlings senaste initiativ där man uppmärksammat
situationen för homo- och bisexuella i Europarådets
medlemsländer samt påtalat svårigheterna som kan
uppkomma för dessa grupper när det gäller asyl- och
migrationsfrågor. Sverige verkar i alla forum, inklu-
sive Europarådet, för att på ett kraftfullt sätt motverka
förekomsten och uppkomsten av alla former av dis-
kriminering. Diskriminering och bestraffning av
människor enbart på grund av deras sexuella läggning
står i strid med den grundläggande principen om alla
människors lika värde och rättigheter.
Den europeiska konventionen om skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande frihe-
terna tar mycket riktigt inte upp sexuell läggning som
en diskrimineringsgrund, vilket den parlamentariska
församlingen också påpekar i rekommendation
1474/00. Det framgår också klart från Europadom-
stolens praxis att uppräkningen av diskriminerings-
grunder i konventionen inte är uttömmande. Sverige
anser, i likhet med domstolen, att sexuell läggning
redan nu täcks i den befintliga uppräkningen.
När det gäller den parlamentariska församlingens
rekommendation 1470/00 om problem som kan upp-
stå på grund av sexuell läggning när det gäller asyl-
och migrationsfrågor, så pågår redan en hel del arbete
i andra forum.
Inom ramen för EU-samarbetet pågår för närva-
rande ett harmoniseringsarbete på asyl- och migra-
tionsområdet som bl.a. kommer att resultera i ett
direktivförslag från kommissionen om miniminormer
för när en medborgare i tredje land ska betraktas som
flykting. Vidare har FN:s flyktingkommissariat
(UNHCR) tagit initiativ till s.k. globala konsultatio-
ner för att bl.a. diskutera hur de anslutna staterna
praktiskt tillämpar 1951 års konvention om flykting-
ars rättsliga ställning. Regeringen vill inte föregripa
detta arbete utan kommer att aktivt delta i såväl ar-
betet med de globala konsultationerna som i EU.
Sverige kommer att fortsätta påtala och uppmärk-
samma olika former av diskriminering, inklusive på
grund av sexuell läggning, i alla de sammanhang där
det är aktuellt och på bästa sätt tjänar saken. Jag
kommer även att se till att denna fråga tas upp i de
bilaterala kontakterna med de olika medlemsländerna
i Europarådet.
den 1 februari
Svar på fråga 2000/01:552 om fängslade tjecker i
Kuba

Utrikesminister Anna Lindh
Karl-Göran Biörsmark har ställt en fråga där han
undrar vilka initiativ regeringen avser ta, som EU-
ordförande, till en protest mot fängslandet av de två
tjeckiska medborgarna i Kuba.
Europeiska unionens utvidgning är en klar priori-
tering för det svenska ordförandeskapet, och Tjecki-
ens kandidatur till medlemskap i EU är viktig. Det är
därför en speciell situation för EU som nu uppstått
när två tjeckiska medborgare, den ena av dem parla-
mentariker, fängslats i Kuba. Frågan har väckt stort
intresse i Europa.
Jag har redan, i ordförandeskapets namn, skrivit
ett brev till Kubas utrikesminister där jag uttrycker
oro för fängslandet av de två tjeckiska medborgarna. I
brevet uttryckte jag också särskild oro vad gällde
Kubas icke-uppfyllande av Wienkonventionen. Den-
na oro synes efter någon vecka vara mindre befogad
och representanter för ambassaden har nu tillträde till
de fängslade tjeckerna. Några familjemedlemmar har
fått möjlighet att göra dagliga besök och bekräftar att
de båda blir väl behandlade.
Jag har i brevet också vädjat till den kubanska re-
geringen om ett snart frisläppande av de två tjeckiska
medborgarna av humanitära skäl.
Den svenska regeringen står naturligtvis i nära
kontakt med den tjeckiska regeringen för att följa
händelseutvecklingen.
den 31 januari
Svar på frågorna 2000/01:553 om avstängning av
elever vid universitet och högskolor, 568 om av-
stängning från Polishögskolan, 569 om Polishög-
skolan och 581 om olämpliga poliser

Justitieminister Thomas Bodström
Håkan Juholt har frågat vilka åtgärder utbild-
ningsministern avser att vidta för att universitet och
högskolor ska få bättre möjligheter att ingripa mot
studerande som uttalar sig på ett sätt som han menar
gör dem uppenbart olämpliga för yrket.
Då frågan gäller utbildning vid Polishögskolan
ankommer det på mig som justitieminister att besvara
den.
Kia Andreasson har frågat mig om jag avser att
verka för att gällande bestämmelser ändras så att
studenter med kränkande åsikter kan avstängas från
Polishögskolan. Hon har också frågat om jag avser att
verka för att Polishögskolans hantering av den här
typen av problem förbättras.
Hillevi Larsson har frågat vad regeringen avser att
göra för att se till att civilkurage uppmuntras bland
Polishögskolans studerande och för att studerande
som visat sig direkt olämpliga för polisyrket avstängs
från utbildningen.
Jag väljer att besvara frågorna i ett sammanhang.
Frågorna har ställts mot bakgrund av uppgifter i
medierna om att polisstuderande har betett sig
olämpligt och uttalat sig nedvärderande och kränkan-
de om kvinnor, homosexuella och invandrare.
I en demokratisk rättsstat har polisen en nyckelroll
för att värna medborgarnas trygghet. Polisen ska
upprätthålla allmän ordning och säkerhet och lämna
allmänheten skydd och annan hjälp. Så viktig är poli-
sens uppgift att poliserna får använda våld för att
kunna fullgöra den. Det gör att medborgarna har rätt
att ställa särskilt höga krav på etik, moral och värde-
ringar hos den som är polis. Utan medborgarnas för-
troende kan inte polisen verka i samhället. Av polis-
förordningen framgår att anställda inom polisen i
arbetet ska uppträda på ett sätt som inger förtroende
och aktning. Därför har intoleranta och odemokratis-
ka värderingar ingen plats inom polisen.
Ansvarsfördelningen mellan regeringen och myn-
digheterna innebär att jag som justitieminister är
förhindrad att vidta några åtgärder eller i övrigt
kommentera enskilda ärenden vid någon myndighet.
De höga krav som ställs på polisen måste själv-
klart prägla rekryteringen av studenter till Polishög-
skolan och innehållet i utbildningen. Den nya polisut-
bildningen fäster därför större avseende än tidigare
vid etiska och värdemässiga frågor. Just det är en av
de väsentligaste förändringarna i den nya utbildning-
en. Genom att fokusera på etikfrågor i polisrollen
redan under den första terminen har värderingsfrå-
gornas betydelse stärkts. Värderingar och förhåll-
ningssätt inom studerandegruppen uppmärksammas
också på ett öppnare och tydligare sätt än tidigare.
Studenterna uppmuntras att visa civilkurage och rea-
gera mot fördomar. Det är självfallet viktigt att Polis-
högskolan utgör en miljö där det råder öppenhet och
acceptans för olika åsikter och där det finns en re-
spekt för alla människors lika värde.
Den teoretiska utbildningen är två år och följs av
sex månaders aspirantutbildning. Först därefter är
studenterna behöriga att söka anställning som polis.
För mig är det uppenbart att prövningen av den stude-
randes lämplighet ska fortgå ända fram till anställ-
ningen. Det är Rikspolisstyrelsen som ansvarar för
rekryteringen av polisstuderande och innehållet i
polisutbildningen. Det är en angelägen uppgift för
styrelsen att följa upp resultaten och vidta de åtgärder
som behövs för att nya poliser ska uppfylla de krav
som ställs.
Ytterst måste Polishögskolan ha befogenheter att
ingripa mot studenter som genom kränkande beteende
eller på annat sätt visar sig olämpliga för fortsatt
utbildning. Som framgår av polisutbildningsförord-
ningen (1999:740) får Rikspolisstyrelsen besluta att
varna eller avskilja en student från polisutbildningen.
Om ett förfarande inleds som syftar till att en student
ska avskiljas från polisutbildningen får styrelsen
också besluta om avstängning från utbildningen i
avvaktan på att ärendet avgörs. Ett beslut om varning
eller avskiljande får överklagas hos Perso-
nalansvarsnämnden.
Bestämmelserna om varning och avskiljande träd-
de i kraft den 1 januari 2000. Enligt vad jag har in-
hämtat har Personalansvarsnämnden ännu inte prövat
något sådant ärende. Jag har därför inte underlag att
bedöma om de gällande bestämmelserna ger Polis-
högskolan tillräckliga befogenheter i dessa avseen-
den, men jag avser att noga följa den fortsatta till-
lämpningen.
Det ankommer på Rikspolisstyrelsen att till rege-
ringen anmäla om det uppstår behov av att förändra
bestämmelserna. Om det framkommer att regelverket
inte ger Polishögskolan tillräckliga befogenheter att
vidta adekvata åtgärder mot studenter som visar sig
olämpliga för utbildningen, är jag beredd att ta initia-
tiv till nödvändiga regelförändringar.
den 31 januari
Svar på fråga 2000/01:554 om fallet Annika Öst-
berg

Justitieminister Thomas Bodström
Birger Schlaug har frågat mig hur jag avser agera
i fallet Annika Östberg.
Annika Östbergs tragiska levnadsöde och rege-
ringens åtgärder för att påverka de amerikanska myn-
digheterna så att Annika Östberg ska kunna överföras
till Sverige för att här avtjäna sitt straff har senast
kommenterats av utrikesministern i hennes svar den
14 april 2000 på fråga 1999/2000:795 av Margareta
Viklund.
Utrikesministern konstaterade i sitt svar att ett
mycket omfattande arbete under årens lopp lagts ned
på att få hem Annika Östberg till Sverige. Vid åtskil-
liga tillfällen har vi från svensk sida tagit upp hennes
ärende med politiker och beslutsfattare på såväl fede-
ral som delstatlig nivå. En intensiv dialog pågår för
närvarande med ansvariga federala och kaliforniska
myndigheter i överförandeärendet. Att ge offentlighet
åt alla dessa kontakter skulle påtagligt kunna minska
möjligheten till framgång i ärendet.
Till grund för de svenska framställningarna om att
Annika Östberg ska överföras till Sverige för fortsatt
straffverkställighet ligger den s.k. överförandekon-
ventionen från 1983. Denna konvention, som utarbe-
tats inom Europarådet med deltagande även av ex-
perter från USA, är emellertid inte tvingande utan
skapar endast en möjlighet för de aktuella staterna att
komma överens om att flytta över verkställigheten av
ett straff till den dömdes hemland.
För att gemensamt med andra EU-stater betona
den vikt vi från EU:s sida fäster vid dömda personers
återanpassning till samhället, har Sverige inom EU
tagit upp frågan om överförande av straffverkställig-
het från USA. Vid ett möte i Washington i oktober
förra året mellan EU och USA meddelade det fede-
rala justitiedepartementet att de avsåg att under andra
halvan av 2001 anordna ett seminarium med delta-
gande från delstatliga myndigheters sida om tillämp-
ningen av överförandekonventionen.
Jag har även vid ett samtal med förra amerikanska
justitieministern Janet Reno tagit upp överförande-
konventionen.
Mot den angivna bakgrunden kommer jag att fort-
sätta att, i samråd med ambassaden i Washington och
generalkonsulatet i Los Angeles, skapa bästa möjliga
förutsättningar för att de kaliforniska myndigheterna
ska gå med på Annika Östbergs överförande. Efter-
som vi, som jag redan påpekat, här inte kan falla
tillbaka på någon tvingande förpliktelse för USA att
gå med på ett överförande, måste vårt agerande in-
riktas på att skapa ömsesidigt förtroende.
Det vi måste vara medvetna om är att detta ärende
inte är ett reguljärt mellanstatligt ärende, som kan
hanteras enligt sedvanliga diplomatiska procedurer.
Det vi har att hantera är i stället en situation, där vi
för en dialog - inte i första hand med den federala
regeringen - utan med en enskild amerikansk delstat,
som i en fråga som denna inte kan dirigeras från Wa-
shington. Att den kaliforniska kriminalpolitiska
grundsynen är väsentligt annorlunda än den svenska
gör inte situationen enklare. Ska vi nå framgång i
våra ansträngningar att få hem Annika Östberg måste
vårt agerande utgå från dessa förhållanden.
den 31 januari
Svar på fråga 2000/01:555 om etik och moral i
skolan

Statsrådet Ingegerd Wärnersson
Sten Tolgfors har frågat hur jag menar att det nya
gymnasieämnet om etik och moral ska se ut. Han
ställer frågor om innehåll och betygssättning och
anser att ett nytt kärnämne förvärrar skolans problem.
Lösningen enligt honom är att kräva att vuxenvärlden
och skolan skaffar sig ett konsekvent och tydligt
förhållningssätt i alla relationer till barn och ungdo-
mar.
Sten Tolgfors vet, lika väl som jag, att det inte
finns några enkla patentlösningar på komplexa pro-
blem. Vi lever i en alltmer globaliserad värld. Varken
skolan eller föräldrarna är ensamma om att påverka
ungdomarnas attityder och värderingar. Också friti-
den och massmedierna har en central plats och stor
betydelse för ungdomarnas värderingar, kunskap om
och förhållningssätt till omvärlden.
Föräldrar är viktiga för sina barn. Skolan ska inte
och kan inte ersätta eller fostra föräldrarna. Jag tror
att alla föräldrar vill sina barn gott. Men alla föräldrar
förmår av olika orsaker inte att ge sina barn en god
uppfostran och trygg uppväxt. Alltför många ungdo-
mar far illa. Skolan fyller en viktig funktion och ska
komplettera och erbjuda en god och stimulerande
lärmiljö. Skolan är en social och kulturell mötesplats.
Som bekant har riksdag och regering gett skolan i
uppdrag också att fostra. Värdegrunden utgör skolans
moraliska och etiska bas. Den innehåller klara ställ-
ningstaganden i principiella etiska frågor. Jag menar
att skolans uppgift är att ge ungdomarna kunskap för
etiskt förhållningssätt och handlingsberedskap. Sko-
lan ska alltså både undervisa i och gestalta etik och
moral i sin verksamhet. Läroplanen (Lpf 94) fram-
håller att skolan ska utveckla elevernas kommunika-
tiva och sociala kompetens.
Vi talar heller inte om små barn i gymnasieskolan,
utan om unga människor, många myndiga, på väg in i
vuxenlivet. Det är därför ytterst viktigt, men inte
tillräckligt, med ett konsekvent förhållningssätt i
skolan. Det är också ytterst viktigt, men inte tillräck-
ligt, att förmedla kunskap om de grundläggande de-
mokratiska värderingarna. Det är även av yttersta vikt
att undervisningen bedrivs i demokratiska arbetsfor-
mer och utvecklar elevernas förmåga och vilja att ta
personligt ansvar och aktivt delta i samhällslivet. I
detta ingår ett etiskt perspektiv. Det förutsätter att
ungdomarna själva är delaktiga, förstår och praktise-
rar bärande demokratiska principer.
Självfallet ska skolan påverka attityder och värde-
ringar. Sten Tolgfors har ställt många frågor om
mobbning och kränkande behandling. Han hålls ge-
nom mina svar kontinuerligt underrättad om vad som
görs. Han vet således att jag vidtagit en mängd åtgär-
der för att skolan ska utvecklas till en trygg och sti-
mulerande arbetsmiljö för alla. Men villkoren och
förutsättningarna att nå de övergripande nationella
målen måste förbättras och göras tydligare. Det går
inte att kommendera fram ett hållbart demokratiskt
förhållningssätt.
Utvecklingen i det moderna samhället ställer del-
vis nya krav på de allmänna kunskaper som alla ung-
domar måste ha. Gymnasieskolan måste därför ge
ökade ämneskunskaper i gemensamma ämnen och
generella kunskaper gemensamma för alla utbild-
ningar. Jag anser att en gemensam kunskapskärna för
alla elever är oerhört viktig. IT är t.ex. i dag en del av
ungdomarnas kultur och som sådan en viktig sam-
hällsfråga. Att söka och utbyta information leder dock
inte automatiskt till ny kunskap. Det krävs kunskaper
för att kunna sortera, välja ut och kritiskt värdera
tillgänglig information. Detta behöver samtliga elever
på alla program kunna. I det globala samhället spelar
medierna en betydelsefull roll för det offentliga sam-
talet och för demokratin. I det samtalet vill jag att alla
ska vara delaktiga - oberoende av kön och social och
kulturell bakgrund.
Alla elever behöver också kunskap i historia för
att förstå och värdera vad som händer i dag. De behö-
ver överblick och sammanhang. 40 % av eleverna har
inte historia som eget ämne. Bristande kunskaper om
omvärlden och stora skillnader i elevgrupperna ska-
par problem liksom bristen på tid för reflexion och
diskussion. Det vill jag ändra på. Lärare vill dessutom
att eleverna ska få en förstärkt undervisning i frågor
som berör värdegrunden. Elevernas förmåga att tänka
kritiskt behöver stärkas. Många lärare pekar på vikten
av samverkan mellan olika ämnen. Samverkan och
samarbete är också till gagn för eleverna.
Jag menar att det finns flera skäl att överväga frå-
gan om ett nytt gemensamt kärnämne. Arbetslivet
ställer krav på social kompetens, delaktighet och eget
ansvar. De etiska frågorna aktualiseras på nya sätt.
Kultur och kulturarvets koppling till skolans värde-
grund behöver belysas. Elevernas medborgerliga
bildning behöver också stärkas.
För närvarande utreds gymnasieskolans framtida
studievägar av en parlamentarisk kommitté - Gymna-
siekommittén 2000 (dir. 2000:35). En arbetsgrupp
inom Utbildningsdepartementet har haft till uppgift
att utreda förutsättningarna för en ändrad utformning
av vissa kärnämneskurser i gymnasieskolan. Arbets-
gruppens promemoria En utveckling av gymnasie-
skolan (U2001/292/G) överlämnas nu till Gymnasie-
kommittén 2000 för att behandlas inom ramen för
kommitténs uppdrag. Jag rekommenderar Sten
Tolgfors att läsa arbetsgruppens rapport och framföra
sina synpunkter till sitt partis representant i denna
parlamentariska kommitté.
Jag avvaktar nu utredningens redovisning och har
inte för avsikt att vidta några ytterligare åtgärder med
anledning av arbetsgruppens förslag.
den 31 januari
Svar på fråga 2000/01:556 om hotellkostnad i
samband med konferensen I kamp mot intolerans

Vice statsminister Lena Hjelm-Wallén
Dan Kihlström har frågat statsministern vilka åt-
gärder han avser vidta för att rätta till påstådda miss-
förhållanden vid hotellbokningar i samband med
Förintelsekonferensen förra året. Frågan har överläm-
nats till mig.
Allmänt gäller att Regeringskansliet självklart be-
ställer och betalar för de hotellrum som behövs i det
enskilda fallet. Så har också skett i det fall som refe-
reras i frågan.
Vilka polisiära åtgärder som ska vidtas vid en
konferens, t.ex. avspärrningar, bestäms av polisen.
Regler om detta finns i polislagen. Förutsättningarna
för att någon ska få skadeersättning på grund av poli-
sens beslut regleras i skadeståndslagen. Anspråk på
skadeersättning ska prövas av Justitiekanslern. Det är
inte en uppgift för regeringen eller Regeringskansliet.
Justitiekanslern har prövat och avslagit hotellets
begäran om ersättning av staten i det aktuella fallet.
Dan Kihlström menar i frågan att de regler som
finns bör ses över. Justitiekanslern har i en skrivelse
till regeringen den 29 november 2000 föreslagit att
regeringen ska se över lagreglerna i syfte att göra det
möjligt för staten att betala ut ersättning till enskilda
som drabbas av inkomstförluster och liknande förmö-
genhetsskada till följd av polisiära avspärrningar i
samband med utländska statsbesök, internationella
konferenser och liknande. Den frågan bereds nu i
Justitiedepartementet.
den 29 januari
Meddelande om svar på fråga 2000/01:557

Fråga 2000/01:557 av Eskil Erlandsson (c) om
fartyg vid känsliga naturområden.
Frågan kommer att besvaras den 1 februari 2001.
Stockholm den 29 januari 2001
Enligt uppdrag
Dag Ekman
Expeditionschef
den 1 februari
Svar på fråga 2000/01:557 om fartyg vid känsliga
naturområden

Näringsminister Björn Rosengren
Eskil Erlandsson har frågat miljöministern vilka
åtgärder han ämnar vidta, nationellt och internatio-
nellt, för att fartyg inte ska trafikera den direkta när-
heten av känsliga och unika naturmiljöer. Arbetsför-
delningen i regeringen är sådan att det är jag som ska
svara på frågan.
Inledningsvis vill jag framhålla att även jag är be-
kymrad över oljeutsläppen och är angelägen om att så
långt det är möjligt förhindra nya utsläpp. Antalet
allvarliga sjöolyckor, innefattande dem som leder till
stora oljeutsläpp, har minskat internationellt under
senare år. Det internationella sjösäkerhetsarbetet ger
alltså resultat, även om jag tycker att det kunde gå
fortare.
Möjligheten finns att under vissa omständigheter
inrätta s.k. trafikseparationssystem för fartygstrafi-
ken. Syftet är att göra trafiken säkrare, vilket samti-
digt är positivt för miljön. Sverige har inrättat sådana
system söder om Öland och Gotland, där trafiken är
omfattande och naturmiljön är känslig.
Genom FN:s havsrättskonvention har utländska
fartyg rätt till s.k. oskadlig genomfart i en kuststats
territorialhav. Det innebär att fartyg har rätt att passe-
ra om det inte stör kuststatens "lugn, ordning eller
säkerhet". Det är endast i en stats inre vatten, som
generellt omfattas av skärgård och hamnar, som tra-
fikrestriktioner kan införas av en stat. I annat fall
krävs internationella överenskommelser.
Den internationella konventionen till förhindrande
av förorening från fartyg (MARPOL) ger FN:s sjö-
fartsorganisation IMO möjligheten att utpeka känsli-
ga havsområden som s.k. specialområden, där
strängare utsläppsregler gäller. Bl.a. har Östersjöom-
rådet och nordvästra Nordsjön denna status.
IMO kan även klassa ett havsområde som
"särskilt känsligt" om vissa kriterier är uppfyllda.
Inom ett sådant område kan en stat, inom dess eko-
nomiska zon, kräva att fartyg av främmande flagg ska
vidta åtgärder som inte ryms inom ramen för det
internationella regelverket. Två havsområden har i
dag status som särskilt känsliga områden - den ku-
banska skärgården och Stora Barriärrevet i Australi-
en.
En begäran om att ett visst område ska klassas
som särskilt känsligt kan endast göras av den berörda
kuststaten, eller om det föreslagna området berör flera
stater, av dessa tillsammans. Om något område i
Östersjön skulle föreslås krävs sannolikt enighet
mellan samtliga Östersjöländer, eftersom trafikre-
striktioner påverkar sjötransporterna till och från
dessa länder.
Sjöfarten är en internationell näring. För att åstad-
komma hållbara och effektiva lösningar krävs inter-
nationellt arbete och en helhetssyn. En mycket viktig
fråga är att alla flaggstater måste ta sitt ansvar för att
genomföra och tillämpa internationellt vedertagna
säkerhets- och miljöregler och se till att dessa regler
verkligen iakttas av fartygen. Sverige arbetar aktivt
för denna fråga i internationella organ.
Som ett led i att förebygga oljeutsläpp vid framti-
da olyckor pågår ett intensivt arbete med att påskynda
infasningen av oljetankfartyg med dubbelskrov, både
på internationell och EU-nivå. Inom EU pågår dess-
utom arbete med att förstärka hamnstatskontrollen av
riskfartyg och att inrätta ett gemensamt sjötrafiköver-
vaknings-, kontroll- och informationssystem.
Det är min ambition som ordförande i EU:s trans-
portministerråd att driva dessa aktuella EU-frågor
framåt. Jag avser dessutom att närmare undersöka
möjligheterna att verka internationellt för att kunna
leda fartygstrafik längre bort från känsliga naturmil-
jöer.
den 29 januari
Meddelande om svar på fråga 2000/01:558

Fråga 2000/01:558 av Sten Tolgfors om skolpoli-
tiken.
Frågan kommer att besvaras den 2 februari 2001.
Stockholm den 26 januari 2001
Enligt uppdrag
Staffan Bengtsson
Statssekreterare
den 2 februari
Svar på fråga 2000/01:558 om skolpolitiken

Statsrådet Ingegerd Wärnersson
Sten Tolgfors har frågat mig vilka åtgärder jag
ämnar vidta med anledning av att antalet elever som
lämnar grundskolan utan fullständiga betyg ökar.
Jag har åtskilliga gånger deklarerat för riksdagen
att regeringen tar mycket allvarligt på denna fråga
och att ökad måluppfyllelse är inriktningen för rege-
ringens samlade skolpolitik.
Det är inte acceptabelt att det finns ungdomar som
lämnar grundskolan utan tillräckliga kunskaper, även
om det i Sverige sannolikt finns en bättre beredskap
att ta emot dem än i många jämförbara länder. Jag
syftar då t.ex. på möjligheten att få läsa in ämnen, där
eleven inte fått godkänt, inom ramen för det individu-
ella programmet i gymnasieskolan.
Regeringen har vidtagit och kommer att vidta en
rad åtgärder för att stödja kommuner och skolor i
deras ansträngningar att förbättra situationen. Åtgär-
derna innebär dels ökade resurser i form av samman-
lagt ytterligare 17,5 miljarder kronor till kommunerna
för personalförstärkningar under de närmaste åren
och dels det nya uppdrag, som Statens skolverk fått
att definiera vilka kommuner som har störst behov av
stöd och utveckling och sedan rikta Skolverkets insat-
ser till dessa kommuner.
Både personalförstärkningen och Skolverkets nya
uppdrag är av långsiktig natur och det kommer att
dröja innan vi ser konkreta avtryck i statistiken. Jag är
dock övertygad om att en förstärkning av kommuner-
nas ekonomi och större personaltäthet i grundskolan
tillsammans med andra mer punktvisa åtgärder i form
av bättre verktyg för uppföljning och utvärdering,
kompetensutveckling m.m. är viktiga förutsättningar
för en förbättring av resultaten. Skolverket kommer i
mars att redovisa resultaten av sin undersökning av
vad som "döljer sig bakom siffrorna", dvs. vilka fak-
torer som bidrar till att vissa elever inte når målen i
grundskolan och gymnasieskolan. Här kommer
kommunerna att få viktig vägledning i sitt analysar-
bete.
Jag skulle vidare vilja nyansera diskussionen ge-
nom att peka på några kritiska punkter i själva statis-
tikunderlaget och i den analys som hittills gjorts bl.a.
i massmedierna.
Sedan 1998 har vi kunnat avläsa grundskolans re-
sultat och kvalitet på ett mycket tydligare sätt än
tidigare genom en betygsstatistik som bl.a. visar att
vissa elever inte får betyg i vissa ämnen i grundsko-
lan. I den allmänna debatten görs ingen skillnad mel-
lan ämnen, vilka ämnen, hur många ämnen etc. Det är
fortfarande bara ca 1 % av eleverna som saknar betyg
i alla ämnen, dvs. där skolan fullständigt misslyckats
med sin uppgift. Vi kan också konstatera att nästan
90 % av eleverna även detta läsår nått godkänt i de tre
ämnen som krävs för att tas emot i gymnasieskolans
nationella program.
En mycket viktig iakttagelse är att andelen elever,
som har fått det högsta betygssteget Mycket väl god-
känd, har ökat lika mycket som andelen som inte nått
godkänt. Detta tyder på att lärarna, allteftersom de
känner sig mer säkra i det nya betygssystemet, tycker
att det är lättare att använda det högsta betygssteget
liksom att välja att inte sätta betyg alls.
Den allvarligaste invändningen mot de genom-
snittssiffror, som Skolverket har publicerat, är ändå
att de säger väldigt lite om den verkliga situationen i
en enskild kommun. Andelen elever som inte når alla
mål varierar från 3 till 42 % och andelen som nått
godkänt i svenska/svenska som andraspråk, engelska
och matematik varierar från 79 till 99 %. Detta är
positivt för de kommuner som uppvisar goda resultat,
men mycket bekymmersamt för de kommuner, som
visar motsatt utveckling.
Kommunerna har det yttersta ansvaret för att
analysera situationen och vidta åtgärder för att av-
hjälpa bristerna. Min övertygelse är att förutsättning-
arna för detta kommer att förbättras genom de åtgär-
der regeringen vidtagit.
den 31 januari
Svar på fråga 2000/01:559 om ersättning för för-
rättning av borgerlig vigsel och registrering av
partnerskap

Justitieminister Thomas Bodström
Gunnel Wallin har frågat mig vilka åtgärder jag är
beredd att vidta för att förbättra ersättningen till sär-
skilt förordnade vigselförrättare och av länsstyrelsen
förordnade registreringsförrättare.
Av länsstyrelsen förordnad vigselförrättare har i
dag rätt till ersättning med 110 kr för varje vigsel som
han eller hon förrättar. Förrättas samma dag mer än
en vigsel utgör ersättningen dock 30 kr för varje vig-
sel utöver den första. Motsvarande ersättningsregler
gäller för registreringsförrättare.
Även jag anser att det finns anledning att se över
dessa regler. Översynen ska påbörjas under året.
den 31 januari
Svar på fråga 2000/01:560 om ouppklarade brott

Justitieminister Thomas Bodström
Henrik S Järrel har frågat mig vilka åtgärder jag
avser vidta för att öka andelen uppklarade brott.
Det är väsentligt att de brottsbekämpande myn-
digheterna fortlöpande utvecklar sin verksamhet för
att bättre kunna möta de krav som ställs på dem.
Genom regeringens beslut år 1996 om mål och rikt-
linjer för åklagarväsendets och polisens samverkan
har myndigheternas insatser samordnats så att de
samlade resurserna kan användas på ett mer effektivt
sätt. Jag anser att det är angeläget att ytterligare för-
bättra och fördjupa formerna för samarbete mellan
polis och åklagare. Erfarenheterna av att olika myn-
dighetspersoner är samlokaliserade och arbetar nära
varandra är goda. Det arbetssättet har visat sig funge-
ra väl vid Ekobrottsmyndigheten.
Polisen och åklagarväsendet bedriver sedan flera
år ett ambitiöst och omfattande arbete för att förbättra
brottsutredningsverksamheten. Regeringen och myn-
digheterna vill åstadkomma en ordning där polisen
oftare än i dag är förundersökningsledare i ärenden
som avser enkel eller medelsvår brottslighet. På så
sätt ökar åklagarnas möjligheter att tillsammans med
högt kvalificerade poliser utreda allvarlig och komp-
licerad brottslighet.
Det är också en angelägen uppgift för såväl poli-
sen som åklagarväsendet att säkerställa att det finns
tillräckliga resurser och kompetens för att ytterligare
effektivisera brottsutredningsverksamheten. Jag vill i
detta sammanhang särskilt framhålla att åklagarvä-
sendet genomfört många betydelsefulla insatser under
de senaste åren när det gäller närmare samverkan med
och utbildning av närpolisen. Jag är övertygad om att
sådana insatser är betydelsefulla för att långsiktigt
och metodiskt förbättra närpolisens förmåga att ef-
fektivare och snabbare kunna utreda enklare brotts-
lighet.
Regeringen har i de senaste styrdokumenten fort-
satt betona vikten av vidareutveckling av den brotts-
utredande verksamheten. I regleringsbrevet ges po-
lisväsendet som mål att öka andelen uppklarade brott
och förkorta tiden mellan brottsanmälan och slutre-
dovisning. Även i regleringsbreven för åklagarorgani-
sationen och Ekobrottsmyndigheten anges som mål
att handläggningstiderna ska minska.
Regeringen har dessutom tillsatt en beredning
vars mål är att bidra till att uppnå en ökad kvalitet i
vid bemärkelse inom hela rättsväsendet. Beredningen
ska särskilt uppmärksamma frågor om en effektivare
lagföring för brott och kortare genomströmningstid
för mål och ärenden. I regleringsbrevet för 2001 har
Rikspolisstyrelsen också fått i uppdrag att tillsam-
mans med Riksåklagaren vidareutveckla metoder och
system för uppföljning av brottsutredningarnas kva-
litet. En väl fungerande brottsutredningsverksamhet
är en förutsättning för en stor andel uppklarade brott.
Brottsförebyggande rådet kommer under våren att
presentera en rapport om brottsuppklaring. Rapporten
blir ett viktigt bidrag i de fortsatta ansträngningarna
att höja uppklaringsprocenten.
De ekonomiska resurserna är väsentliga för möj-
ligheterna att få framgång i arbetet. I enlighet med
regeringens förslag i budgetpropositionen görs nu den
största satsningen på rättsväsendet någonsin. Polisen
fick förra året ett särskilt tillskott på 200 miljoner
kronor. I år höjs polisens anslag med 575 miljoner
och nästa år med ytterligare 605 miljoner kronor.
Låt mig avslutningsvis påpeka att vi måste ha re-
alistiska förväntningar på rättsväsendets möjligheter
att klara upp begångna brott. Vi ska självklart sträva
efter att förhindra brott och det är hela samhällets
ansvar.
den 31 januari
Svar på fråga 2000/01:561 om utredning om änd-
ring i atomansvarighetslagen

Justitieminister Thomas Bodström
Henrik S Järrel har frågat mig om det är min av-
sikt att låta kraftproducenternas kunskaper och erfa-
renheter fortlöpande bli företrädda i den utredning om
hur ett obegränsat ansvar bör genomföras i ato-
mansvarighetslagen som har aviserats i proposition
2000/01:43.
Det är vid allt utredningsarbete betydelsefullt att
den fråga som ska utredas får en allsidig belysning.
Inom Regeringskansliet är det därför vanligt att låta
särskilt berörda grupper delta i utredningsarbetet. Det
förekommer också att en utredning genomför utfråg-
ningar av särskilda intressegrupper och experter.
Jag ser det som naturligt att en utredning om infö-
rande av ett obegränsat ansvar i atomansvarighetsla-
gen tillförs kunskap och erfarenheter från berörd
industri. På vilket sätt detta närmare ska ske kommer
att avgöras när utredningen tillsätts.
den 31 januari
Svar på fråga 2000/01:562 om ränteskruvning

Justitieminister Thomas Bodström
Henrik S Järrel har frågat mig vilka åtgärder jag
avser att vidta mot s.k. ränteskruvning. Ränteskruv-
ning brukar användas för att beteckna en överdebite-
ring av leasingavgifter i förhållande till vad som har
avtalats. Frågan tar sikte på eventuell lagstiftning om
finansiell leasing mellan näringsidkare.
Som Henrik S Järrel känner till övervägs frågan
för närvarande i Regeringskansliet. I övervägandena
ingår bl.a. Finansinspektionens rapport Kartläggning
av leasingavgifter (2000:1). Enligt rapporten bör
större krav ställas på leasegivare att informera om
ändringar av avgiften. Enligt Finansinspektionen
skulle man kunna komma till rätta med de problem
som kan finnas inte bara genom lagstiftning utan även
genom allmänna råd från inspektionen eller bran-
schöverenskommelser.
Avsikten är att frågan om lagstiftningsbehovet ska
redovisas i en proposition om konsumentleasing.
Förhoppningsvis kan propositionen lämnas till riks-
dagen under år 2002.
den 31 januari
Svar på fråga 2000/01:563 om ordningen inom
kriminalvården

Justitieminister Thomas Bodström
Elizabeth Nyström har frågat mig vilka åtgärder
jag avser vidta för att kriminalvården ska klara sitt
uppdrag. Frågan är föranledd av en notis i Göteborgs-
Posten om ett fynd av en hembränningsapparat på
Tidaholmsfängelset.
Enligt vad jag erfarit var det inte en hembrän-
ningsapparat som personalen funnit - möjligen vad
man skulle kunna kalla ett embryo till en sådan. Nå-
gon eller några intagna hade tagit spillplåtbitar i verk-
staden och svetsat ihop dem. Såvitt känt har det aldrig
förekommit att sprit tillverkats på någon anstalt. Där-
emot händer det att personalen ibland finner mäsk.
Kriminalvårdens huvuduppgift är att verkställa
straffpåföljder. Dess brottsförebyggande ansvar kan
sägas vara tudelat. Kriminalvården ska dels genom ett
långtgående säkerhetstänkande förhindra att intagna
begår brott under straffverkställigheten, dels ta till
vara de möjligheter till påverkan och förändring som
anstaltsvistelsen ger för att minska riskerna för åter-
fall efter frigivningen.
En kompetent och engagerad personal är en förut-
sättning för dessa uppgifter och för att kriminalvården
ska kunna uppfylla de krav statsmakterna ställer på
den. Kriminalvården arbetar också för att höja kom-
petensen hos sin personal bl.a. genom att vid nyre-
kryteringar anställa fler med högskolekompetens.
Kontaktmannaskapet infördes också för att ta till vara
och utveckla varje anställds kompetens på ett för
verksamheten effektivt sätt vad gäller säkerhet, om-
vårdnad och påverkan. Det räcker dock inte att höja
kompetensen hos de nyanställda. Även de redan an-
ställda måste få utveckla sin kompetens. Kriminal-
vården tillfördes bl.a. därför ett resurstillskott i årets
budget.
den 30 januari
Svar på fråga 2000/01:564 om riksnormen för
socialbidrag

Socialminister Lars Engqvist
Rigmor Stenmark har frågat mig vad jag avser att
vidta för åtgärder så att alla barnfamiljer i hela landet
får del av den standardhöjning som det höjda barnbi-
draget innebär.
I och med att barnbidraget höjdes med 100 kr per
månad från årsskiftet har alla barnfamiljer fått ett
högre barnbidrag. På så sätt har det generella väl-
färdssystemet kunnat förstärkas för en av de grupper
som tidigare fått känna av den ekonomiska krisen på
ett påtagligt sätt. Det innebär att behovet av ekono-
miskt bistånd i form av försörjningsstöd (socialbi-
drag) minskar generellt sett.
Socialbidrag är avsett att vara ett yttersta skydds-
nät för människor i tillfälliga ekonomiska kriser. För
majoriteten av dem som beviljas socialbidrag utgör
också bidraget ett kortvarigt stöd. För de barnfamiljer
som tvingas leva på socialbidrag under en längre tid
är situationen dock bekymmersam. 37 % av samtliga
hushåll som erhåller långvarigt socialbidrag utgörs av
barnfamiljer. Att vara långvarigt beroende av social-
bidrag påverkar en människas hela livssituation och
riskerar i längden att skapa en känsla av utanförskap.
En av våra största utmaningar är att ge arbetsföra
personer som i dag lever på socialbidrag tillträde till
arbetsmarknaden. Det ställer i sin tur krav på en rad
åtgärder inom såväl utbildningsväsendet som inom
arbetsmarknadspolitiken. Ökade socialbidrag ser jag
inte som någon lösning på detta problem. Principen
bör i stället ligga fast att människors försörjning
främst bör tryggas genom arbete eller genom de gene-
rella välfärdssystemen. Regeringen tillsatte i februari
2000 en utredning med uppgift att undersöka vilka
möjligheter det finns att inom ramen för den generella
välfärdspolitiken på ett mer effektivt sätt stödja barn-
familjerna (dir. 2000:16). Utredningen ska lämna en
slutlig redovisning av sitt arbete i slutet av februari
och utredningens förslag kommer sedan att beredas
inom Socialdepartementet.
Avslutningsvis kan konstateras att rätten till för-
sörjningsstöd enligt socialtjänstlagen bygger på en
individuell behovsprövning. Genom försörjningsstö-
det ska människor tillförsäkras en skälig levnadsnivå
och biståndet ska utformas så att det stärker hans eller
hennes möjligheter att leva ett självständigt liv. Den
fastställda riksnormen utgör en miniminorm som ska
täcka vissa grundläggande kostnadsposter. Det finns
inget som hindrar att kommunerna vid en individuell
behovsprövning överstiger denna nivå. Syftet med att
höja barnbidraget var att förbättra barnfamiljernas
konsumtionsstandard. Regeringen utgår från att dessa
intentioner är vägledande vid kommunernas bedöm-
ning av det behovsprövade socialbidraget.
den 29 januari
Meddelande om svar på fråga 2000/01:565

Fråga 2000/01:565 av Johan Pehrson (fp) om pri-
vatresekort hos SJ.
Frågan kommer att besvaras den 1 februari 2001.
Stockholm den 29 januari 2001
Enligt uppdrag
Dag Ekman
Expeditionschef
den 1 februari
Svar på fråga 2000/01:565 om privatresekort hos
SJ

Näringsminister Björn Rosengren
Johan Pehrson har frågat mig om regeringen som
ägare är beredd att ta upp en diskussion med SJ om
privatresekortet vid framtida pensioneringar av i dag
SJ-anställda.
Låt mig först klargöra att det i samband med bo-
lagiseringen av SJ inte fattats något beslut om att
ändra reglerna för privatresekorten. Däremot är det så
att frågan om privatresekorten kommer att utredas
inom Näringsdepartementet. Systemet med privatre-
sekort kommer därmed att gälla tills vidare, med
avsikt att frågan ska vara klarlagd per den 30 juni
2001. Då jag inte önskar förekomma utredningen har
jag inget i övrigt att tillägga.
den 29 januari
Meddelande om svar på fråga 2000/01:566

Fråga 2000/01:566 av Ola Karlsson (m) om in-
hemsk elproduktion.
Frågan kommer att besvaras den 2 februari 2001.
Stockholm den 25 januari 2001
Bosse Ringholm
den 30 januari
Svar på fråga 2000/01:567 om specialistläkare som
fast läkarkontakt

Socialminister Lars Engqvist
Rosita Runegrund har frågat mig om vilka åtgär-
der jag avser att vidta så att även andra specialister än
allmänspecialister kan verka som en fast läkarkontakt
i primärvården.
I samband med arbetet med den nationella hand-
lingsplanen för utveckling av hälso- och sjukvården
(prop. 1999/2000:149) övervägde regeringen att före-
slå en ändring av hälso- och sjukvårdslagen så att
även andra specialister än specialister i allmänmedi-
cin skulle kunna fullgöra funktionen som patientens
fasta läkarkontakt i primärvården. Regeringen gjorde
emellertid bedömningen att en sådan lagändring var
mindre lämplig. Regeringens önskan med handlings-
planen är bl.a. att stärka primärvården med dess all-
mänmedicinska generalistkompetens. Det är enligt
regeringen just bristen på allmänmedicinsk kompe-
tens som utgör ett av svensk hälso- och sjukvårds
stora problem. Att då låta dagens bristsituation av
allmänläkare föranleda en lagändring som poängterar
behovet av andra specialister vore olyckligt.
Vid riksdagens behandling av handlingsplanen in-
stämde riksdagens socialutskott i regeringens bedöm-
ning i denna fråga. Som också framhålls i handlings-
planen är emellertid landstingen fria att utöver speci-
alister i allmänmedicin inrätta läkartjänster vid
vårdcentraler och motsvarande även för andra specia-
listläkare, t.ex. specialister i geriatrik, psykiatri och
pediatrik.
Hela den satsning vi nu gör på primärvården
rymmer också satsningar på specialistläkare. Om vi
ska få sjukvården att fungera krävs det att patienten
först träffar en allmänläkare. Först därefter kan det bli
aktuellt att koppla in andra specialistläkare.
den 31 januari
Svar på fråga 2000/01:570 om pirattillverkning
och varumärkesintrång

Justitieminister Thomas Bodström
Magnus Jacobsson har frågat mig vilka åtgärder
jag avser att vidta för att det kommande EG-direktivet
om piratkopiering och varumärkesförfalskning ska bli
mer kraftfullt, i synnerhet mot konsumentfarliga
produkter på den svenska marknaden.
Magnus Jacobsson har i en tidigare fråga tagit upp
problemet med piratkopiering och varumärkesför-
falskning (fråga 2000/01:185). I mitt svar (Dnr
Ju2000/5789) pekade jag på ett flertal pågående åt-
gärder och initiativ på området, bl.a. det kommande
EG-direktivet som Magnus Jacobsson nu tar upp.
Direktivet beskrivs översiktligt i ett meddelande
som nyligen presenterades av kommissionen. Syftet
med direktivet är att stärka skyddet för de immateri-
ella rättigheterna och att fastställa de allmänna förut-
sättningarna för informationsutbyte och administrativt
samarbete på området. Eftersom något färdigt direk-
tivförslag ännu inte har lagts fram är det för närva-
rande svårt att uttala sig närmare om det kommande
direktivets innehåll. Jag kan dock nämna att regering-
ens uppfattning om det angelägna i att komma till
rätta med problemet med piratkopiering och varu-
märkesförfalskning är väl känd av kommissionen. I
den mån kommissionens förslag inte skulle innehålla
tillräckligt kraftfulla åtgärder har medlemsstaterna
naturligtvis alltid möjlighet att påverka direktivets
utformning vid de kommande rådsförhandlingarna.
Avslutningsvis vill jag nämna att just frågan om
kopplingen mellan piratkopiering och produktsäker-
het kommer att belysas särskilt vid den internationella
konferens i Stockholm om varumärkesförfalskning
och piratkopiering som jag berörde i mitt tidigare
svar. Målet för konferensen är att finna ytterligare
åtgärder i kampen mot piratkopiering och varumär-
kesförfalskning.
den 31 januari
Svar på fråga 2000/01:571 om polisens resurser
för att bevaka stora evenemang

Justitieminister Thomas Bodström
Margareta Cederfelt har frågat mig vilka åtgärder
jag avser att vidta för att polisen ska klara av att be-
vaka Sveriges ordförandeskap i EU, Förintelsekonfe-
rensen samt garantera medborgarnas resurser inom
givna gränser.
Jag vill inledningsvis framhålla att jag i flera tidi-
gare svar på frågor och interpellationer ingående
redogjort för min syn på polisens resurser för att
bevaka stora evenemang, bl.a. i svaret på Carl-Erik
Skårmans interpellationer 2000/01:210 och 211 om
Sverige och Europeiska unionen.
Riksdagen har på regeringens förslag beslutat att
polisen ska tillföras stora resursförstärkningar fr.o.m.
i år och de två kommande åren. Därutöver tillfördes
polisväsendet ca 200 miljoner kronor som en en-
gångsvis resursförstärkning redan år 2000. Enligt
regeringens bedömning är resursförstärkningen till-
räcklig för att polisen ska klara av sina åtaganden
under Sveriges ordförandeskap i EU.
Det är Rikspolisstyrelsen som ansvarar för fördel-
ningen av budgetmedel mellan polismyndigheterna.
Om någon polismyndighet har ett särskilt stort re-
sursbehov med anledning av EU-ordförandeskapet -
eller av andra skäl - bör myndigheten ta upp frågan
med Rikspolisstyrelsen i den budgetdialog som hålls
varje år.
Det är berörd polismyndighet och Rikskriminal-
polisen som tillsammans med Säkerhetspolisen gör en
hotbildsbedömning inför varje evenemang under
Sveriges ordförandeskap i EU. Det är sedan ledning-
en för respektive polismyndighet som beslutar om
vilka insatser som krävs för att upprätthålla ordning
och säkerhet vid de olika evenemangen.
Det går inte att bortse från att akuta händelser och
evenemang av det här slaget tar mycket kraft av poli-
sen. Det är emellertid inte i första hand fråga om att
polisen behöver mer pengar för att klara ordförande-
skapet. Vad som behövs är fler poliser och en föryng-
ring av poliskåren.
Regeringen har bedömt att det behövs fler poliser
och att det stora behovet av att utbilda nya poliser
kräver att utbildningskapaciteten ökar. I höstas hade
jag glädjen att inviga de nya utbildningslokalerna i
Umeå. Jag har tidigare framhållit att det är nödvän-
digt med polisutbildning på ytterligare en eller flera
orter. Det är Rikspolisstyrelsen som i första hand har
att säkerställa personalförsörjningen inom polisen och
bedöma hur behovet av utbildningsplatser ska tillgo-
doses.
Avslutningsvis vill jag framhålla att regeringen
avser att noga följa polisväsendets verksamhet och
resultat och återkomma till riksdagen om de ytterliga-
re insatser som erfordras för att fullfölja statsmakter-
nas intentioner för utvecklingen av rättsväsendet.
den 31 januari
Svar på fråga 2000/01:572 om gränskontroll för
att upptäcka stöldgods

Justitieminister Thomas Bodström
Krister Örnfjäder har frågat mig vilka åtgärder jag
avser vidta för att man ska komma till rätta med svå-
righeten att bevisa att gods som transporteras ut ur
Sverige är stöldgods.
Inledningsvis vill jag nämna att jag nyligen har
besvarat en fråga som till stora delar berör det område
Krister Örnfjäder tar upp. Frågan gällde då stöldligor
från Litauen och andra länder runt Östersjön. Före-
komsten av utländska stöldligor är inte ny men där-
emot är den ökade omfattningen av stöldbrott en
relativt ny företeelse. Detta är något man måste ha i
åtanke innan man tar ställning till vilka åtgärder som
bör vidtas.
Polisens gränskontroll omfattar för närvarande
enbart regelbunden inresekontroll av personer som
anländer till Sverige från länder utanför Norden.
Denna personkontroll görs med stöd av gällande
utlänningslagstiftning. Polismyndigheten i Blekinge
län bedriver på försök en utresekontroll ur ett
Schengenperspektiv och det är främst i detta län man
stött på problemet med misstänkt stöldgods. Polisen
kan givetvis vid behov genomföra kontroll av perso-
ner och fordon om man misstänker att brottslingar
eller stöldgods kommer att lämna landet. Den kon-
trollen sker med stöd av straffprocessuella regler.
Tullverket har befogenhet att stoppa och kontrollera
personer och fordon endast om man misstänker ett
smugglings- eller tullbrott. Det handlar då om t.ex.
smuggling av bl.a. narkotika, alkohol och tobaksva-
ror.
Krister Örnfjäder har i sin fråga nämnt att tullen
måste släppa igenom fordon lastade med eventuellt
stöldgods. Ingenting hindrar tullen från att omedel-
bart rapportera sina iakttagelser och misstankar till
polisen som då kan vidta erforderliga åtgärder. Frå-
gan om att inleda förundersökning om brott samt
bevisa att gods eventuellt är stöldgods är en fråga för
polisen och inte tullen.
Sverige och övriga nordiska länder kommer den
25 mars i år att ansluta sig operativt till Schengen-
samarbetet. I och med detta införs en skyldighet i
utlänningslagstiftningen att även genomföra utrese-
kontroll av personer som reser från Sverige till länder
utanför Schengenområdet. Detta förhållande kommer
med all säkerhet att innebära fler fall där misstänkt
stöldgods påträffas eftersom man då kommer att
genomföra utresekontroll vid flera hamnar i Sverige.
Från Rikspolisstyrelsen har jag inhämtat att Rik-
skriminalpolisen, mot bakgrund av bl.a. resultaten
från Blekinge, uppmärksammat problematiken med
denna typ av stöldbrottslighet. Man har nyligen sam-
manställt en intern rapport som bl.a. innehåller en
strategisk analys av brottsligheten kopplad till Balti-
kum. När det gäller stöldbrottsligheten anges i rap-
porten bl.a. att brottet sker snabbt och att brottsling-
arna därefter snabbt förflyttar sig till en annan del av
landet och begår nya brott. Brotten upptäcks inte
omedelbart och föremålen registreras därför inte som
stulna förrän efter en tid. När brottslingarna sedan
lämnar landet, kanske via en annan ort än den de
anlände till, finns det inga registrerade eller på andra
sätt säkra uppgifter om att det är stöldgods, trots att
man på goda grunder kan misstänka att föremålen är
stulna.
Problemet är alltså inte i första hand lagstiftningen
utan mer av polisoperativ karaktär och då behovet av
en snabb och effektiv handläggning av stöldbrottslig-
het. Med detta avses upprättande av brottsanmälan
och godsförteckning samt ett snabbt informationsut-
byte mellan berörda polismyndigheter. Rikskrimina-
lens rapport ska ligga till grund för polisens fortsatta
arbete, på central, regional och lokal nivå, mot denna
brottslighet.
Jag är övertygad om att de åtgärder som Rikskri-
minalpolisen föreslår i sin analys, bl.a. ökat samar-
bete mellan polis och tull, effektiv gränskontroll,
kriminalunderrättelseinhämtning och analys samt
information till åklagarmyndigheter, kommer sanno-
likt att i många fall förhindra att stöldgods förs ut ur
landet. Det finns därför anledning att avvakta resul-
tatet av dessa åtgärder.
den 31 januari
Meddelande om svar på fråga 2000/01:573

Fråga 2000/01:573 av Ingegerd Saarinen (mp) om
falungong.
Frågan kommer att besvaras torsdagen den 1 feb-
ruari 2001.
Stockholm den 29 januari 2001
Anna Lindh
den 2 februari
Svar på fråga 2000/01:573 om falungong

Utrikesminister Anna Lindh
Ingegerd Saarinen har frågat hur Sverige agerar
med anledning av de kränkningar av de mänskliga
rättigheterna som falungonganhängare utsatts för i
samband med det kinesiska nyårsfirandet.
Jag har nyligen besvarat frågor om hur regeringen
i kontakter med Kinas ledare för fram sin oro över
den behandling som medlemmar av falungong utsätts
för. Jag har framhållit att vi tar upp dessa och andra
kränkningar av de mänskliga rättigheterna med den
kinesiska regeringen i olika sammanhang, såväl bila-
teralt som inom EU-kretsen.
När det gäller de tragiska händelserna på Tianan-
men i Peking under den kinesiska nyårshelgen har vi
sett rapporter bl.a. från den kinesiska nyhetsbyrån att
ett antal personer med anknytning till falungongrörel-
sen skulle ha försökt sätta eld på sig själva, och att en
person omkom. Vi konstaterar samtidigt att det har
rapporterats att falungongrörelsen utomlands ifråga-
sätter uppgifterna om personernas anknytning till
rörelsen och tar avstånd ifrån gärningarna, som man
säger strider mot falungongs budskap. Vad som fak-
tiskt ligger bakom de tragiska händelserna har vi
därför i dagsläget inte en helt klar bild av. Däremot
finner vi ingen anledning att betvivla uppgifterna om
omfattande övergrepp i samband med den kampanj
som pågår i Kina mot falungongrörelsen.
den 29 januari
Meddelande om svar på fråga 2000/01:574

Fråga 2000/01:574 av Roy Hansson (m) om hög-
hastighetsfärjan i Gotlandstrafiken.
Frågan kommer att besvaras den 1 februari 2001.
Stockholm den 29 januari 2001
Enligt uppdrag
Dag Ekman
Expeditionschef
den 1 februari
Svar på fråga 2000/01:574 om höghastighetsfärjan
i Gotlandstrafiken

Näringsminister Björn Rosengren
Mot bakgrund av att den presenterade turlistan för
år 2001 inte omfattar trafik med höghastighetsfärjan i
december har Roy Hansson frågat mig vilka åtgärder
jag avser att vidta för att regeringens ambition vad
gäller Gotlandstrafiken säkerställs.
I budgetpropositionen konstaterade regeringen,
som Roy Hansson mycket riktigt påpekar, att hög-
hastighetsfärjan fyllde ett resbehov även under lågsä-
song. Regeringen gjorde därför bedömningen att
ambitionsnivån för Gotlandstrafiken borde ligga kvar
även för år 2001 och Rikstrafikens anslag för trafi-
kupphandlingar dimensionerades därefter med ut-
gångspunkt i då tillgängliga prognoser.
Regeringens ambitionsnivå har i princip inte för-
ändrats men de ekonomiska förutsättningarna har
däremot förändrats på ett ogynnsamt sätt. Bunkerol-
jepriserna ligger fortsatt på en mycket hög nivå vilket
självfallet driver upp kostnaderna. Rikstrafiken och
Destination Gotland har i de överläggningar som förts
om tidtabellen konstaterat att trafiken, med nuvarande
bunkeroljepriser, eventuellt inte ryms inom de ramar
som tidigare antagits.
Parterna har också initierat en utvärdering av de-
cembertrafiken, bl.a. för att utröna omfattningen och
effekterna av de trafikstörningar som inträffat under
december. Utvärderingen ska enligt uppgift presente-
ras under våren. Eftersom anslagsramarna eventuellt
ger begränsningar och i avvaktan på att utvärderingen
skulle slutföras, valde Rikstrafiken och Destination
Gotland att inte inkludera decembertrafiken vid tidta-
belläggningen. Ett definitivt besked om decembertra-
fiken ska fattas senare under våren. Om man då
kommer till slutsatsen att trafik med snabbfärjan ska
bedrivas även under december är det mycket bättre att
utöka trafiken än att minska utbudet om man i stället
kommer till slutsatsen att detta är nödvändigt. Tidta-
bellen har även behandlats i Trafikantrådet i septem-
ber. Trafikantrådet stödde detta tillvägagångssätt.
Jag utgår från att Rikstrafiken återkommer till re-
geringen med en rapport när utvärderingen av de-
cembertrafiken har slutförts. Rikstrafiken har också
möjlighet att återkomma till regeringen om myndig-
heten anser att man inte kan uppfylla regeringens
ambitionsnivå.
I avvaktan på att utvärderingen genomförts och
innan Rikstrafiken agerat avser jag inte vidta någon
ytterligare åtgärd.
den 29 januari
Meddelande om svar på fråga 2000/01:575

Fråga 2000/01:575 av Inga Berggren (m) om re-
gelverket för företagen.
Frågan kommer att besvaras den 1 februari 2001.
Stockholm den 29 januari 2001
Enligt uppdrag
Dag Ekman
Expeditionschef
den 1 februari
Svar på fråga 2000/01:575 om regelverket för
företagen

Näringsminister Björn Rosengren
Inga Berggren har frågat mig vad regeringen avser
att vidta för åtgärder för att företagarna ska få upple-
va reellt enklare regler.
Regeringen har i flera väsentliga avseenden till-
styrkt de förslag som Småföretagsdelegationen lade
fram. Det gäller t.ex. förbättrade möjligheter att göra
avsättningar till periodiseringsfond, införandet av
individuella kompetenskonton, förbättrad information
för småföretagare och hela det paket av åtgärder som
delegationen föreslog för att förstärka det mer syste-
matiska arbetet med regelförenkling. Simp-Lex-
enheten övervakar att samtliga nya eller förändrade
regelförslag som kan ha effekter av betydelse för
småföretagare underställs en särskild kon-
sekvensanalys. Hittills har Simp-Lex-enheten inriktat
sitt arbete på Regeringskansliet, men fr.o.m. i år
kommer även insatser hos myndigheterna och utred-
ningsväsendet att prioriteras, bl.a. genom utbild-
ningsinsatser. I arbetet med att förenkla befintliga
regler kommer skattelagstiftning, miljölagstiftning
och arbetsrättslagstiftning att prioriteras.
Beträffande förenkling av befintlig lagstiftning
har regeringen nyligen fattat beslut om en översyn av
semesterlagen ur förenklingssynpunkt.
Regeringen har också tillsatt en utredning för att
se över de s.k. 3:12-reglerna för fåmansföretag och
för att pröva olika möjligheter att underlätta genera-
tionsskiften i företag.
Jag kan även nämna att den av regeringen tillsatta
utredningen Handlingsplan för ökad hälsa i arbetsli-
vet, som har det överordnade motivet att minska den
arbetsrelaterade ohälsan, även har till uppgift att före-
slå förenklingar av nuvarande system. Samtliga för-
slag som utredningen lämnar kommer dessutom att
föregås av en särskild konsekvensanalys för att utröna
förslagens effekter för små företag.
Parallellt med denna utredning pågår även en stu-
die inom Näringsdepartementet som ska belysa de
nya anställningsformerna i gränssnittet mellan egen-
företagande och anställning, där bl.a. konsekvenserna
av de sociala trygghetssystemen kommer att studeras.
Den nyligen genomförda omstruktureringen av de
statliga myndigheter som är viktiga för småföretagens
villkor ska leda till en bättre samordning och en ef-
fektivare och tydligare myndighetsstruktur gentemot
företagen och andra intressenter.
För att få direktkontakt med ett urval av småföre-
tagare har jag en rådgivargrupp, referensgruppen för
entreprenörs- och näringslivsutveckling. Gruppen
kommer att träffas cirka fyra gånger per år och ska
fungera som bollplank i olika frågor. Den ska för-
medla kunskaper till Regeringskansliet om företagar-
nas vardag. Några av medlemmarna i referensgrup-
pen ska ingå i den arbetsgrupp som kommer att arbeta
med regelförenkling ur de små företagens perspektiv.
Samtidigt kan vi konstatera att mycket återstår att
göra inom regelförenklingsområdet. Att förbättra
förutsättningarna för ett växande näringsliv är en
långsiktig och kontinuerlig process, och jag kommer
att arbeta vidare med dessa frågor.
den 31 januari
Svar på fråga 2000/01:576 om Systembolagets
returburkshantering

Miljöminister Kjell Larsson
Harald Nordlund har frågat mig vilka åtgärder jag
avser vidta för att ålägga Systembolaget att, i likhet
med övrig detaljhandel, ta sitt ansvar för de returför-
packningar man saluför.
Jag har under en tid uppmärksammat ett antal
problem som rör utformningen av producentansvar
för olika varugrupper. Regeringen beslutade därför
den 6 april 2000 att tillsätta en särskild utredare för
att göra en bred översyn av producentansvaret samt
att utreda hur garantier för producentansvarets full-
följande och funktion ska kunna utformas (dir.
2000:28). Enligt utredningsdirektivet ska utredaren
bl.a. utvärdera retur- och pantsystemen för alumini-
umburkar, PET-flaskor samt returförpackningar av
glas för öl och läsk samt regelverken kring dessa
produkter. Utredaren ska redovisa sitt uppdrag till
regeringen senast den 31 juli 2001.
Utredningens arbete får visa om det finns skäl för
mig att vidta åtgärder avseende producentansvarens
utformning.
den 31 januari
Svar på fråga 2000/01:577 om miljövänlig hante-
ring av sopor

Miljöminister Kjell Larsson
Harald Nordlund har frågat mig vilka åtgärder jag
avser vidta för att få en mer miljövänlig hantering av
sopor.
Ett flertal åtgärder har vidtagits de senaste åren
för att styra avfallsflödena till bättre omhändertagan-
den, bl.a. genom en skatt på avfall som började gälla
förra året, sorteringskrav samt förbud mot att depone-
ra brännbart avfall från 2002 och förbud mot att de-
ponera organiskt avfall från 2005.
Man kan ännu inte överskåda effekterna av de be-
slutade åtgärderna fullt ut. Tyvärr finns det dock
tecken på att en alltför ensidig utbyggnad av avfalls-
förbränning sker på bekostnad av biologiska behand-
lingsmetoder och materialåtervinning. Regeringen har
därför nyligen givit Naturvårdsverket i uppdrag att
redovisa en handlingsplan för att uppnå ett ekologiskt
hållbart omhändertagande av avfall. I uppdraget ingår
bl.a. att utreda om det behövs en förändring av styr-
medlen. I årets budgetproposition har regeringen
uppmärksammat riskerna med en ökad förbränning av
osorterat avfall och menat att det är angeläget att följa
upp och utvärdera hur systemet med avfallsbeskatt-
ning fungerar, när detta har varit i kraft en tid.
Jag anser att det är viktigt att få till stånd en ba-
lanserad användning av olika behandlingsmetoder för
avfall. Naturvårdsverkets uppdrag samt utvärderingen
av avfallsskatten får visa om det finns skäl för mig att
vidta ytterligare åtgärder.
den 29 januari
Meddelande om svar på fråga 2000/01:578

Fråga 2000/01:578 av Marianne Andersson (c)
om E 20 - sträckan mellan Vårgårda och Alingsås.
Frågan kommer att besvaras den 1 februari 2001.
Stockholm den 29 januari 2001
Enligt uppdrag
Dag Ekman
Expeditionschef
den 1 februari
Svar på fråga 2000/01:578 om E 20 - sträckan
mellan Vårgårda och Alingsås

Näringsminister Björn Rosengren
Marianne Andersson har frågat mig vilka åtgärder
jag är beredd att vidta för att snabbt bygga om väg
E 20 Vårgårda-Alingsås. Bakgrunden till frågan är de
många olyckor som inträffat på vägsträckan under de
senaste åren. Marianne Andersson har även framhållit
att en minimistandard bör utarbetas för de högtrafike-
rade Europavägarna och att de sträckor som ligger
under den byggs ut med förtur.
Jag delar Marianne Anderssons uppfattning att
säkerheten på väg E 20 mellan Alingsås och Vårgårda
behöver förbättras. Stora insatser har redan gjorts
eller är planerade att genomföras på andra delar av
E 20, men sträckan Alingsås-Vårgårda-Lundsbrunn
har hittills inte kunnat prioriteras i förhållande till alla
de angelägna objekt som ingår i den nu gällande
nationella planen för vägtransportsystemet, som rege-
ringen fastställde år 1998. Tack vare regeringens
kraftfulla prioritering av trafiksäkerhetsinsatser och
det elva-punktsprogram för ökad trafiksäkerhet som
jag tagit initiativ till har nu säkerhetshöjande åtgärder
ändå kunnat komma i gång på denna farliga
vägsträcka, trots att den inte ingår i den nationella
planen.
I den kommande planeringsomgången, som ska
följa efter regeringens infrastrukturproposition,
kommer åtgärdsbehoven i det nationella stamvägnätet
att prövas på nytt. Eftersom vägsträckan Alingsås-
Vårgårda är hårt olycksdrabbad förutsätter jag att den
då kommer att genomgå en mycket noggrann bedöm-
ning.
Vägplanering utgår från en avvägning av till-
gängliga resurser mot flera olika mål. En av Vägver-
kets uppgifter är att för varje objekt pröva vilken
standard som är motiverad av trafikförhållandena och
av andra omständigheter. Jag tror därför inte att en
minimistandard skulle leda till ett bättre slutresultat.
Det finns andra sätt att höja trafiksäkerheten, t.ex.
genom separering av trafik i olika riktningar, om-
byggnad av korsningar och rensning av sidoområden.
För att få ett trafiksäkert vägnät måste även billiga,
kostnadseffektiva åtgärder vidtas som förbättrar en
vägs trafiksäkerhet utan att den därmed blir ombyggd
till motorväg.
den 2 februari
Svar på fråga 2000/01:579 om foderfiske

Jordbruksminister Margareta Winberg
Birger Schlaug har frågat miljöminister Kjell
Larsson om miljöministern avser agera i fråga om
fiske efter foderfisk i Östersjön.
Inom Regeringskansliet är arbetet fördelat så att
det ankommer på mig att svara på frågan.
Det svenska fisket ska bedrivas på ett ekologiskt
hållbart sätt. En hållbar förvaltning utgår från ett
försiktigt nyttjande av fiskbeståndet. Fisket i Öster-
sjön bedrivs också inom ramen för de totala tillåtna
fångstmängder som fastställs av Fiskerikommissionen
för Östersjön. Besluten föregås av rådgivning från
Internationella havsforskningsrådet. Inför Fiskeri-
kommissionens för Östersjön årliga möte beslutades
om en stegvis sänkning av kvoterna med ca 15 % på
grundval av den biologiska rådgivningen, för bl.a. sill
och skarpsill. Detta i syfte att bygga upp bestånden
till en biologiskt säker och hållbar nivå.
Det är efterfrågan på marknaden som avgör om
fångsterna går till humankonsumtion. Den sill och
skarpsill som inte får avsättning för direkt konsum-
tion säljs i stället som högvärdigt proteinfoder. Detta
används i livsmedelsproduktionen bl.a. till uppföd-
ning av lax och andra djur. Det är i och för sig viktigt
att komma ihåg att ett sådant fiske kan, lika lite som
ett konsumtionsfiske i samma omfattning, i sig inte
skada bestånden så länge fisket sker inom biologiskt
säkra gränser. Ur ekonomisk synpunkt är det emel-
lertid mer lönande för fiskarna att sälja fångsten till
humankonsumtion om efterfrågan finns. Jag vill ock-
så i detta sammanhang framhålla att fiske efter skarp-
sill för foderändamål är, till skillnad mot vad du an-
ger, tillåtet i Östersjön.
Inte desto mindre kan det finnas anledning att yt-
terligare studera det omfattande foderfiskets effekter i
olika avseenden. Fiskeriverket har därför fått i upp-
drag att analysera det småskaliga kustfisket ur biolo-
gisk, ekonomisk och regionalpolitisk synvinkel. Ver-
ket ska därvid bl.a. överväga effekterna av det fiske
efter sill och skarpsill som utnyttjas för foderändamål.
den 30 januari
Meddelande om svar på fråga 2000/01:580

Fråga 2000/01:580 av Henrik S Järrel (m) om be-
handlingen av utlänningsärenden.
Frågan kommer att besvaras torsdagen den 1 feb-
ruari 2001.
Stockholm den 29 januari 2001
Maj-Inger Klingvall
den 1 februari
Svar på fråga 2000/01:580 om behandlingen av
utlänningsärenden

Statsrådet Maj-Inger Klingvall
Henrik S Järrel har frågat mig om jag avser över-
föra instans- och processordningen i utlänningsären-
den till förvaltningsdomstolar.
Jag vill inledningsvis poängtera att utgångspunk-
ten för såväl NIPU:s som den interdepartementala
arbetsgruppens arbete har varit att förstärka rättssä-
kerheten och effektiviteten i asylprocessen. Vad som
har varit föremål för utredning är bl.a. att undersöka
hur instans- och processordningen i utlännings- och
medborgarskapsärenden skulle kunna förändras för
att nå dessa mål.
Jag vill här också hänvisa till det svar jag tidigare
lämnat på en fråga från Henrik S Järrel om Utlän-
ningsnämnden, 1999/2000:1217, där jag bl.a. redo-
gjorde för bakgrunden till varför alternativet med en
specialdomstol utreddes av den interdepartementala
arbetsgruppen efter det att NIPU lämnat sitt betän-
kande.
Efter att remissvar angående arbetsgruppens för-
slag om inrättande av en specialdomstol som överin-
stans för utlänningsärenden inkom under hösten
2000, gjordes en sammanställning av remissvaren.
Remissopinionen var, liksom efter NIPU-
utredningens betänkande, splittrad. Arbetsgruppens
förslag om specialdomstol förordades av flera re-
missinstanser, bl.a. av de flesta domstolarna, medan
flera andra tunga remissinstanser förordade NIPU:s
förslag, dvs. att förvaltningsdomstolarna ska ansvara
för överprövning av beslut i utlännings- och medbor-
garskapsärenden.
I båda förslagen föreslås att prövningen i överin-
stans av dessa ärenden förs över till domstol. Vidare
föreslås att en tvåpartsprocess med möjlighet till
muntlig förhandling ska kunna tillämpas i utlän-
ningsärenden. Det är således stora förändringar att
vänta i substans oavsett vilken av de två föreslagna
lösningarna som väljs.
I ljuset av NIPU:s och den interdepartementala
arbetsgruppens förslag samt de remissyttranden som
inkommit, bereds för närvarande frågan i Regerings-
kansliet för att finna en lösning som uppfyller de krav
som ställdes i direktiven för ovannämnda utredningar.
den 31 januari
Svar på fråga 2000/01:582 om omprioriteringar
inom polisväsendet

Justitieminister Thomas Bodström
Willy Söderdahl har frågat mig om jag är beredd
att vidta några åtgärder för att säkra att polisen får
tillräckliga resurser för sitt arbete med den ökande
utlandstrafiken i Blekinge.
Jag vill inledningsvis understryka att ansvaret för
fördelningen av de ekonomiska resurser som ställs till
polisväsendets förfogande, liksom ansvaret för re-
krytering och fördelning av personal, ligger hos Riks-
polisstyrelsen. Det ankommer alltså inte på regering-
en att fatta några beslut i den typen av frågor, även
om den styrning som regeringen utövar genom regle-
ringsbrevet självfallet är av betydelse i sammanhang-
et.
Som jag tidigare har nämnt är det en angelägen
uppgift för polisen att säkerställa att det finns till-
räckliga resurser och kompetens för att effektivisera
verksamheten. Bl.a. därför görs nu i enlighet med
regeringens förslag i budgetpropositionen den största
satsningen på rättsväsendet någonsin. Polisen fick
förra året ett särskilt tillskott på 200 miljoner kronor.
I år höjs polisens anslag med 575 miljoner och nästa
år med ytterligare 605 miljoner kronor. De nya resur-
serna ska främst användas till att öka antalet poliser
för att utveckla närpolisen, brottsutredningarna och
gränskontrollen.
Även frågan om samverkan med andra myndig-
heter är av avgörande betydelse för polisens brottsbe-
kämpande och brottsutredande verksamhet. Polisen,
Tullverket och Kustbevakningen har sedan länge
bedrivit samverkan och samarbete. Rikspolisstyrelsen
har inför Sveriges operativa anslutning till Schengen-
samarbetet under de senaste åren arbetat mycket
intensivt tillsammans med Kustbevakningen, Tull-
verket och Migrationsverket. Ett konkret resultat av
detta arbete är framtagandet av en myndighetsgemen-
sam nationell handlingsplan och handbok för
Schengenarbetet. Av handlingsplanen framgår också
att myndigheterna på central, regional och lokal nivå
ska samverka och samarbeta för att bl.a. uppnå största
möjliga resursutnyttjande.
När det gäller samverkan med motsvarande myn-
digheter i länderna runt Östersjön vill jag peka på det
aktiva brottsbekämpande samarbete som sedan 1996
bedrivs genom Aktionsgruppen mot organiserad
brottslighet i Östersjöområdet. Detta samarbete sker
bl.a. genom informationsutbyte och gemensamma
kontrollaktioner.
Sammanfattningsvis vill jag säga att jag är över-
tygad om att resurstillskottet kommer att ge polisvä-
sendet möjlighet att utföra sina arbetsuppgifter, bl.a. i
ett Schengenperspektiv. Beträffande nationell och
internationell myndighetssamverkan finns det redan i
dag väl fungerande nätverk, särskilt vid Polismyndig-
heten i Blekinge.
den 29 januari
Meddelande om svar på fråga 2000/01:583

Fråga 2000/01:583 av Willy Söderdahl (v) om in-
frastruktursatsningar och utsläpp av växthusgaser.
Frågan kommer att besvaras den 1 februari 2001.
Stockholm den 29 januari 2001
Enligt uppdrag
Dag Ekman
Expeditionschef
den 1 februari
Svar på fråga 2000/01:583 om infrastruktursats-
ningar och utsläpp av växthusgaser

Näringsminister Björn Rosengren
Willy Söderdahl har frågat mig om jag är beredd
att vidta ytterligare åtgärder så att infrastruktursats-
ningarna i Sverige inte bidrar till en ökning av växt-
husgaserna.
Det av riksdagen fastställda etappmålet för ut-
släppen av koldioxid från transporter i Sverige är att
nivån år 2010 bör ha stabiliserats på 1990 års nivå.
Transportsektorn är i dag starkt beroende av fos-
sila bränslen. I många EU- och OECD-länder är sek-
torn den dominerande källan till koldioxidutsläpp.
Utan kraftfulla åtgärder kan man räkna med att ener-
gikonsumtionen och koldioxidutsläppen från vägtra-
fiken kommer att fortsätta att öka kraftigt.
Uppgiften att minska klimatpåverkan från trans-
portsektorn är en av de största utmaningarna när det
gäller att gå mot ett långsiktigt hållbart transportsys-
tem. Det finns en mängd möjliga åtgärder för att
effektivisera transportarbetet och därmed minska
koldioxidutsläppen, t.ex. att utveckla och främja
användningen av nya typer av fordon och drivsystem
eller genom åtgärder för att påverka människors re-
sande och för att minska trafikvolymen. Insatser görs
inom alla dessa områden. När det gäller åtgärder i
transportinfrastrukturen visar dock analyser från
SIKA och trafikverken att tänkbara insatser under en
tioårsperiod endast har liten betydelse för utsläppen
av koldioxid.
Regeringen förbereder just nu propositioner om
klimatpolitiken samt om inriktningen av infrastruk-
turåtgärder. Jag vill inte nu föregripa de förslag som
kommer att presenteras i dessa propositioner.
den 29 januari
Meddelande om svar på fråga 2000/01:584

Fråga 2000/01:584 av Willy Söderdahl (v) om
omprioriteringar inom tullens verksamhet.
Frågan kommer att besvaras den 2 februari 2001.
Stockholm den 26 januari 2001
Bosse Ringholm
den 29 januari
Meddelande om svar på fråga 2000/01:585

Fråga 2000/01:585 av Helena Bargholtz om ho-
mosexuellas situation i EU:s kandidatländer.
Frågan kommer att besvaras torsdagen den 1 feb-
ruari 2001.
Stockholm den 26 januari 2001
Anna Lindh
den 1 februari
Svar på fråga 2000/01:585 om homosexuellas situ-
ation i EU:s kandidatländer

Utrikesminister Anna Lindh
Helena Bargholtz har frågat mig vilka konkreta
initiativ jag kommer att vidta under det svenska ord-
förandeskapet i EU för att garantera att frågor om
homo- och bisexuellas mänskliga rättigheter i kandi-
datländerna blir allsidigt belysta i granskningen av
uppfyllelsen av Köpenhamnskriterierna.
Diskriminering och bestraffning av människor en-
bart på grund av deras sexuella läggning står i strid
med den grundläggande principen om alla männi-
skors lika värde och rättigheter. En lagstiftning som
innebär diskriminering av homosexuella är självfallet
oacceptabel.
När det gäller utvidgningsförhandlingarna grun-
das MR-bevakningen som Helena Bargholtz också
påpekar på de s.k. Köpenhamnskriterierna som är ett
uttryck för EU:s totala MR-politik. Den politiken
inkluderar då även den allmänna icke-
diskrimineringsprincipen - en princip som är central
när det gäller respekt för de mänskliga rättigheterna.
Homo- och bisexuella personer, som utgör en utsatt
grupp, omfattas således också av denna princip och
då även av Köpenhamnskriterierna.
Frågan om de homosexuellas situation är en viktig
del av det politiska Köpenhamnskriteriet för medlem-
skap. Grunden för kandidatländernas åtaganden ut-
görs av artikel 13 i fördraget. Frågorna om diskrimi-
nering tas också upp i EU:s stadga om grundläggande
rättigheter som proklamerades vid toppmötet i Nice,
där det slås fast att all diskriminering på basis av bl.a.
sexuell läggning ska vara förbjuden.
I utvidgningsförhandlingarna har de homosexuel-
las situation uppmärksammats. Unionen har i sina
förhandlingspositioner betonat att detta är en viktig
del av det politiska kriteriet och uppmanat kandidat-
länderna att uppmärksamma frågan, samt att vidta
åtgärder för att bekämpa diskriminering på grund av
sexuell läggning. Kommissionen har tagit upp frågan
i sina översynsrapporter, t.ex. i fallet Rumänien där
man konstaterar att vissa framsteg har gjorts men
framhåller att fortsatta ansträngningar är nödvändiga.
Från svensk sida kommer vi att noga följa att kandi-
datländerna lever upp till sina åtaganden.
Jag har för avsikt att inom regeringen fortsätta
diskutera frågan.
den 31 januari
Meddelande om svar på fråga 2000/01:587

Fråga 2000/01:587 av Gudrun Lindvall om åtgär-
der mot kadmium.
Frågan kommer att besvaras den 14 februari 2001.
Stockholm den 30 januari 2001
Enligt uppdrag
Kathrin Flossing
Expeditions- och rättschef
den 31 januari
Meddelande om svar på fråga 2000/01:599

Fråga 2000/01:599 av Margareta Viklund (kd) om
kosovoalbaner i serbiska fängelser.
Frågan kommer att besvaras fredagen den 9 feb-
ruari 2001.
Stockholm den 30 januari 2001
Anna Lindh
den 2 februari
Meddelande om svar på fråga 2000/01:605

Fråga 2000/01:605 av Lennart Axelsson (s) om
mänskliga rättigheter i Kina.
Frågan kommer att besvaras fredagen den 9 feb-
ruari 2001.
Stockholm den 1 februari 2001
Anna Lindh

Innehållsförteckning