Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 2000/01:52

Torsdagen den 18 januari

Kl. 09.00 - 22.05

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

------------------------------------------------------------------

1 § Meddelande om ändring i kammarens
sammanträdesplan

Talmannen meddelade att interpellationsdebatten
måndagen den 22 januari kl. 12.00 skulle utgå.
2 § Allmänpolitisk debatt (forts. från prot. 51)
Barns och ungdomars möjligheter

Anf. 1 INGRID BURMAN (v):
Fru talman! Barn och ungdomar utgör ingen en-
hetlig grupp. De inte bara ser olika ut - de lever i
olika miljöer med olika möjligheter och förutsätt-
ningar. Så även om barn i allmänhet har det rätt bra
gäller det dessvärre inte alla barn.
Mitt inlägg i denna debatt syftar till att lyfta fram
de barn som lever i fattigdom - barn som inte får de
möjligheter och förutsättningar som borde ges till alla
barn. Jag och Vänsterpartiet menar att det är just
dessa barn som det nu är dags att lyfta fram.
Det har lagts fram en rad rapporter som redovisar
att mellan 4 och 8 % av barnen i Sverige i dag lever i
fattigdom. Att uppgifterna varierar så beror på att
man använder olika år som mätbas, men också på att
man definierar fattigdom på olika sätt. Ett mått är att
vart sjätte förskolebarn 1997 levde i familjer med
inkomster under socialbidragsnormen. Oavsett hur
man mäter handlar det faktiskt om ett förfärande stort
antal barn.
Många av dessa barn lever i familjer som helt el-
ler delvis uppbär försörjningsstöd via socialbidrag.
Det i sin tur innebär att de inte kommer att få del av
den satsning på barnfamiljerna som Socialdemokra-
terna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet var överens om
i budgetarbetet.
När barnbidraget höjs räknas socialbidraget ned.
Av barnbidragshöjningen blir det alltså en satsning på
alla barnfamiljer utom på dem som har det sämst
ställt. Så kan vi inte ha det. Naturligtvis måste också
de sämst ställda barnfamiljerna få del av barnbidrags-
höjningen.
Det motargument som hörs i debatten handlar ofta
om risken att fastna i socialbidragsberoende om det
går att få en rimlig försörjning inom ramen för soci-
albidraget. Man använder någon form av incitament-
stänkande.
Vad som sägs är att man har lättare att ta sig ut på
arbetsmarknaden eller till någon annan försörjning
om man tvingas leva fattigt och eländigt. Detta tycker
jag är ett mycket beklagligt argument, särskilt när det
är barnen som får betala priset. Det priset betalar de
på många olika sätt.
I ett kunskapsunderlag för Kommittén mot barn-
misshandel skriver Staffan Jansson så här om viktiga
bakgrundsfaktorer till bl.a. barnmisshandel: "Bland
bakgrundsfaktorerna framstår en svag familjeekono-
mi som den faktor, vilken har starkast samband med
barnmisshandel, sexuella övergrepp och mobbning.
Ju sämre familjeekonomi ju större är barnens utsatt-
het."
Att stärka barnfamiljernas ekonomi är alltså ett
bra sätt att också stödja de utsatta barnen. Då får man
inte undanta de sämst ställda. Min fråga till statsrådet
Ingela Thalén blir om hon är beredd att verka för att
även de sämst ställda barnfamiljerna - de som lever
helt eller delvis på socialbidrag - också får del av
barnbidragshöjningen. Ska de barnen kanske undan-
tas från satsningen på barnfamiljerna?
Risken för ett barn att tillhöra ett hushåll som le-
ver under socialbidragsnormen har nära nog tredubb-
lats under perioden 1991-1997. Trots att ekonomin i
samhället har förbättrats under de senaste åren fort-
sätter gruppen av barn som lever i familjer med svag
ekonomi att öka. De barn som i dag lever i fattigdom
har ofta ensamstående föräldrar. Deras disponibla
inkomst minskade under perioden 1993-1997 med
10 % och fortsätter enligt regeringens egna beräk-
ningar att minska. En annan stor grupp är barn till
invandrade föräldrar. Vi vet alltså ganska väl vilka
hushåll det handlar om. Vi vet också ganska väl att
deras fattigdom förstärks av nedskärningarna i den
generella välfärden. Medan vi politiker ibland talar
om incitament fortsätter dessa barn att leva så år efter
år. De lever ibland hela sin barndom i fattigdom, trots
att föräldrarna gör allt för att prioritera barnen och
hitta andra lösningar.
I rapporten Knapphetens boningar skriver Tor-
björn Hjort och Tapio Salonen om permanent otill-
räcklighet: "Pengarna räcker aldrig, en knapp ekono-
mi skapar oro kring räkningar, inköp av mat och
kläder m.m. Det föreligger en permanens i knapphe-
ten, det handlar inte om någon tillfällig svacka utan
om att år efter år leva under ekonomisk stress med
små eller inga förhoppningar om någon positiv för-
ändring."
I denna knapphetens permanens lever alltså en
stor andel av Sveriges barn. Vilka möjligheter har de?
Vi vet ganska väl vad vi måste göra för att förbättra
deras livssituation, och vi vet vilka hushåll det hand-
lar om. Först ska vi se till att även dessa barn får del
av barnbidragshöjningen, för där går på något sätt
skammens gräns. Men det handlar också om att höja
underhållsstödet och om att se över bostadsbidragen
för att stärka de sämst ställda barnfamiljernas ekono-
mi. Det handlar också om golv, nivåer och tak i de
generella försäkringssystemen, så att alla dessa barn
inte ska behöva framleva sin barndom i knapphetens
boningar.
Fru talman! Det finns också andra grupper av barn
som behöver lyftas fram. Det handlar om barn med
funktionshinder. Man kan konstatera att de inte alltid
får den jämlika behandling och det extra stöd de be-
höver för att inte bli diskriminerade i förhållande till
andra barn.
Det handlar om flyktingbarn, och särskilt om
mottagandet av ensamkommande asylsökande barn.
Mottagandet är bristfälligt. Det gäller också de barn
som finns på flyktingförläggningar och som i dag inte
alltid har samma rätt och möjlighet att delta i t.ex.
förskolans verksamhet som andra barn.
Det handlar också om att flickor måste synliggö-
ras och få samma villkor som pojkar. Även barn har
kön. Den könsmaktsordning som finns i vuxenvärl-
den drabbar också barn. Pojkarna beskrivs ofta som
norm och flickorna som avvikande eller annorlunda.
Det finns fortfarande uppenbara orättvisor. Det
mest använda exemplet är att pojkidrotter fortfarande
får mycket mer resurser än flickidrotter. Men det
finns också andra mönster som behöver synliggöras
och åtgärdas.
Vi måste börja arbeta med samma metoder när det
gäller barn och ungdomar som vi har använt bland
vuxna för att öka jämställdheten mellan flickor och
pojkar, dvs. arbeta med könsuppdelad statistik. Ibland
måste vi också använda lagstiftning, t.ex. när det
gäller sexuella trakasserier i skolan, precis som vi har
gjort i arbetslivet.
Fru talman! För att minska klyftorna och komma
till rätta med de ojämlika villkoren för olika grupper
av barn måste det till ekonomiska satsningar. Väns-
terpartiet menar att detta ska vara en prioriterad poli-
tisk fråga under det närmaste året. Sverige kan inte,
och ska inte, vara ett land som är bra för barn i all-
mänhet om man samtidigt lämnar hundratusentals
barn i knapphetens boningar.

Anf. 2 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Som vanligt ingår Vänsterpartiet både
i regeringsunderlaget och i oppositionen. Man borde
känna sig trygg när Ingrid Burman säger: Vi vet vad
vi ska göra.
Jag tycker inte att det verkar så, därför att ni har
genomfört förändringar i bostadsbidragets utform-
ning, i barntillägget och i svuxa, för att nämna några
exempel, som har medverkat till att alla de här barn-
familjerna i dag lever i fattigdom.
Jag skulle vilja fråga Ingrid Burman vad hon sä-
ger till familjer som lever under existensminimum när
de undrar varför de inte får del av de 5,6 miljarder
som ni just har beslutat om att satsa på maxtaxere-
formen.

Anf. 3 INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! Det är alldeles riktigt att Vänsterpar-
tiet, tillsammans med regeringen, står bakom den
budget som finns. Det är också alldeles riktigt att
Vänsterpartiet avser att fortsätta det här samarbetet.
Och jag har här presenterat några av de frågor som vi
prioriterar att tillsammans med regeringen driva ige-
nom för att säkerställa att villkoren för de sämst ställ-
da barnen blir bättre.
Ett förslag som vi har lagt fram tillsammans med
regeringen och Miljöpartiet gäller satsningen på för-
skolan. Och det gäller den s.k. maxtaxereformen - jag
förstår att det är den som Inger Davidson åsyftar.
Det här innebär att vår principiella uppfattning är
att förskolan på sikt ska vara avgiftsfri. Detta kommer
att vara bra för alla barn i Sverige och även för deras
föräldrar.

Anf. 4 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Vänsterpartiet vet, som sagt, vad som
är bra för alla familjer, de som vill och de som inte
vill ha kommunal barnomsorg. Men den maxtaxere-
form som införs nu - och det är inga småpengar utan
5,6 miljarder - kommer inte de här fattiga familjerna,
som Ingrid Burman talar om, till del. Om de har
kommunal barnomsorg har de redan en nivå som
ligger under det lägsta taket. Vad svarar Ingrid Bur-
man de familjerna när hon är ute och träffar dem i
landet?

Anf. 5 INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! Om man tar del av alla de ganska väl-
skrivna rapporter som har kommit det senaste året om
barns villkor ser man att det visar sig att just generell
välfärd är det som lyfter de grupper och de barn som
har det sämst ställt. Att se till att även förskolan på
sikt blir avgiftsfri - det här kommer att ta tid, och
maxtaxan är enbart ett första steg - är en del i den
generella välfärden.
Det vore helt främmande för Vänsterpartiet att
t.ex. diskutera att införa avgifter i skolan; jag vet att
det kanske inte är lika främmande för Kristdemokra-
terna. Skolan ska vara avgiftsfri och en del av den
generella välfärden. Och vi ska nå dithän också när
det gäller förskolan. Det ska vara möjligt för alla att
ha sina barn i förskolan. Det är en del av den gene-
rella välfärden. Det här med maxtaxereformen är ett
bra steg. Det gynnar alla barn, även de sämst ställda.

Anf. 6 LENA EK (c) replik:
Fru talman! Under senare tid har rapporter om
fattigdomsfällan duggat tätt. Det gäller särskilt för
barnfamiljer och alldeles särskilt för ensamma mam-
mor eller ensamma föräldrar över huvud taget.
Det har visat sig att det, precis som Ingrid Burman
påpekade, finns en korrelation, ett samband, mellan
våld i hemmet och fattigdom. Det har visat sig att det
finns ett samband mellan aborter och fattigdom. 30 %
av aborterna hänförs till ekonomiska omständigheter.
Det finns ett samband mellan barns hälsa och fattig-
dom. Det finns också ett samband mellan barns pres-
tationer och vidare studieutveckling och fattigdom.
Nu kan vi konstatera att Vänsterpartiet, som ingår
i regeringsunderlaget, har haft fem tillfällen under
denna period att lägga fram budgetförslag eller andra
påverkande förslag som hade kunnat höja lägstanivån
i föräldraförsäkringen. Man har valt att inte göra det.
Det har kommit en proposition - motionstiden har
ännu inte utgått; den utgår den 31 januari - om för-
äldraförsäkring och föräldraledighet. Det handlar om
att ge föräldrar möjlighet att dela den lägsta ersätt-
ningen, 60 kr om dagen, i åtta delar. Men man har
också valt att inte höja den lägsta nivån.

Anf. 7 INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! Det är ju sant som Lena Ek säger att
vi har en rad rapporter som visar att de nedskärningar
i de generella systemen som gjordes under början av
90-talet har medverkat till att en rad barnfamiljer har
åkt ned under fattigdomsstrecket. Lena Ek och Lena
Eks parti var en del av det underlag som genomförde
de försämringarna. Det är alldeles sant.
Vad som har hänt sedan 1998 är att det har ge-
nomförts en kraftig satsning när det gäller att återska-
pa arbetstillfällen i Sverige. Det är mycket bra. Det
gör att många barnfamiljer i dag har fått bättre förut-
sättningar. Vad vi kan konstatera nu är att det finns
grupper kvar, och då är den politiska uppgiften att
fokusera på dessa grupper, enligt Vänsterpartiets
uppfattning. Det här innebär också att Vänsterpartiet
är ett parti som vill se över också de lägsta nivåerna i
föräldraförsäkringen.

Anf. 8 LENA EK (c) replik:
Fru talman! Jag kan konstatera att Vänsterpartiets
partiledare, Gudrun Schyman, ofta säger att Vänster-
partiet är ett parti som tar ansvar och som var med
och räddade Sverige ur den katastrofala ekonomiska
situationen. Jag var inte med på den tiden, och jag vet
inte heller om Ingrid Burman var det, men partiled-
ningen i Vänsterpartiet var i alla fall med då. Det kan
man konstatera.
Skillnaden är att vi under de här sista fem tillfäl-
lena, när det har lagts fram vårproposition eller bud-
getförslag, har försökt förbättra barnfamiljernas situ-
ation genom att göra mer än att öka barnbidraget med
100 kr som man vet försvinner för en del därför att
det motverkas av andra system.
Om Vänsterpartiet menar allvar med att man vill
höja lägstanivån i föräldraförsäkringen ska man läm-
na in ett motionsförslag före den 31 januari som
handlar om precis det.

Anf. 9 INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! Man kan alltid diskutera historia, och
det finns också olika historieskrivningar. Jag har suttit
i riksdagen sedan 1994. Jag vet att Vänsterpartiet var
med och tog aktiv del i budgetsaneringen när det
gällde att genomföra en rad skattehöjningar för att
minska budgetunderskottet. Jag vet att Centerpartiet
sedan var med och genomförde en rad nedskärningar
i de generella systemen. Men nog om detta.
När det gäller föräldraförsäkringen tror jag att det
är oändligt viktigt att vi gör en rad saker. En viktig
åtgärd är att höja de lägsta nivåerna, eftersom väldigt
många lever på garantibeloppet. Hur ska man då gå
till väga? Ja, man kan väcka en motion, men det kan
också vara en fråga som Vänsterpartiet driver i för-
handlingar med Socialdemokraterna. Det finns näm-
ligen en gemensam syn mellan Vänsterpartiet, Soci-
aldemokraterna och Miljöpartiet när det gäller just att
säkerställa de ekonomiska villkoren för de sämst
ställda familjerna. Sedan får man väl diskutera i vil-
ken takt och ordning man gör det.

Anf. 10 BEATRICE ASK (m):
Fru talman! Ingrid Burman talade om behovet av
att lyfta fram grupper av barn. Det är faktiskt en rik-
tigt ideologisk start på den här debatten. Från moderat
sida vill vi i stället betona nödvändigheten av att lyfta
fram och se varje enskilt barn.
Det är en härlig rubrik som man har valt för den
här delen av riksdagens allmänpolitiska debatt,
"Barns och ungdomars möjligheter". Lite grann andas
det att se det ljuva i livets alla möjligheter och tro på
dem, som bara barn brukar kunna. Jag tror att de
flesta av oss känner barn som ska bli astronauter och
prinsessor, barn som ska stoppa alla världens krig och
rädda miljön. Jag bor tillsammans med en liten pojke
som ser fram emot när han blir stor och får "en egen
tant".
Just nyfikenheten och tilltron till möjligheterna i
livet är något som jag önskar att alla barn fick ut-
veckla och behålla. Men verkligheten är inte ens här i
Sverige riktigt så ljus.
Det är därför vi har skolor. Skolan är den vikti-
gaste institution vi har skapat för att ge barn och ung-
domar möjligheter, sådana möjligheter som många
annars skulle sakna. Att alla barn ges chansen att
tillägna sig rejäla kunskaper och får stöd och förebil-
der för att utvecklas till ansvarskännande samhälls-
medborgare måste vara en av politikens viktigaste
uppgifter.
Men så är det inte i socialdemokraternas värld.
För andra året i rad uteblir skolministern från den här
debatten. Man måste fråga sig vad det är som gör att
skolan inte längre är viktig för arbetarrörelsen. Vad är
det ni har tappat när ni har lämnat ambitionerna om
skolan som hävstång över klassgränser och sociala
brister? Jag är övertygad om att många av den all-
männa folkskolans förgrundsgestalter skulle bli förfä-
rade om de märkte att det viktiga inte längre är väl
utbildade lärare i skolan, utan att allmänt öka vuxen-
tätheten.
Det ligger väldigt goda skäl bakom att riksdagen
sedan länge bestämt att alla barn ska gå minst nio år i
grundskolan. Det är en plikt för föräldrar att skicka
sina barn till skolan, och verksamheten omgärdas av
statliga mål, regler och krav. Därutöver kommer att vi
mer eller mindre utgår från att alla barn också ska gå
vidare i gymnasiet.
Men verksamheten som den ser ut i dag uppfyller
inte rimliga krav på resultat och kvalitet. Tusentals
elever lämnar skolan med otillräckliga kunskaper,
slås ut redan i sin ungdom. Många utsätts för mobb-
ning, och det är direkt pinsamt att kommuner och
skolor ska behöva kritiseras av Skolverket eller t.o.m.
dras inför domstol därför att barn farit illa.
Det här accepteras inte längre av elever, föräldrar
och andra. De som kan ser sig om efter en bättre
skola, en del skolkar. Men friskolorna är få och dem
vill regeringen helst motarbeta.
Risken med att inte göra någonting åt problemen i
skolan är att människor inte bara tappar tilltron till
politiken, utan också till skolan och bildningen. An-
nat blir viktigare. Redan i dag får vi rapporter om att
föräldrar begär ledigt för semesterresor och allt möj-
ligt annat, alternativt bara låter barnen stanna hemma
när det passar. Det här är en för barnen mycket all-
varlig om än ganska logisk utveckling. Risken är att
barn inte får den grundutbildning och de möjligheter
som skolan syftar till att ge dem.
Vi moderater vill värna skolan som professionell
institution för lärande och en stimulerande miljö för
varje barns personliga utveckling och kunskapsväxt.
Skolan måste moderniseras som arbetsplats. Det finns
ett intellektuellt förfall på många håll som gör att
skolan tappar sitt anseende och sin förmåga att intres-
sera och motivera eleverna. Obehöriga lärare kan inte
konkurrera med Hjärnkontoret på TV eller ett häftigt
dataspel. Det behövs ett lyft som lockar de allra duk-
tigaste att välja lärarutbildning och att arbeta som
lärare.
IT är så mycket mer än datorer och grundutbild-
ning för lärare. Det handlar om erkänsla och frihet för
pedagogisk professionalism, om stimulans att arbeta
mer systematiskt med elevernas förmåga till kritisk
granskning.
En aktuell fråga borde vara bristen på böcker, om
vi ska ha ett barnperspektiv. Vet barnministern vad
böckerna får kosta per elev i dagens grundskola? I en
skola där vi anslår ungefär 50 000 kr per plats blir det
inte mer än lite drygt 500 kr till böcker. Det är den
verkligheten som leder till den torftighet och tafflig-
het som Göran Hägg återigen belyser i en serie artik-
lar i Aftonbladet.
Barn behöver böcker, för att läsa och för att lära.
Särskilt viktiga är riktiga och bra böcker när lärar-
krafterna tryter. Läsande är en grundsten i demokra-
tin, långt viktigare än allmänna värdegrundsprojekt.
Läsande barn och ungdomar utvecklar förmåga att
tänka själva och skaffar sig erfarenheter långt utöver
den påtagliga vardagen. De får insikt om att männi-
skor tänker olika och värdet av det. Men det kräver
att man kan läsa, att man förstår och kan bruka orden
långt bättre än väldigt många barn i Sverige i dag
kan.
Fru talman! Vi ska inte underskatta barns och
ungdomars förmåga att lära. Vi ska inte underskatta
deras initiativförmåga och deras kreativitet. Vi får
inte förtröttas i tron på vuxna som förebilder och
gränssättare. Men det behövs ett aktivt arbete för en
bättre skola, en skola som ser och tar vara på varje
barns unika möjligheter. Därför är det bra att vi har
fått många nya och profilerade skolor som utmanar
det invanda och traditionella. Skolmonopolet hämmar
de viktiga bildningsidealen och uppgiften att öka och
sprida kunskaper till alla.
Låt mig därför till slut bara fråga barnministern:
Vilka konkreta förslag har den socialdemokratiska
regeringen för att säkra varje barns möjligheter och
rätt till en bra utbildning? Listan på kommande pro-
positioner är mycket torftig när det gäller skolområ-
det, barnens arbetsplats, trots att debatten, Skolverket,
Riksdagens revisorer, ESO och många andra visat att
förändringar verkligen behövs. Vad är det ni egentli-
gen väntar på?

Anf. 11 LENA EK (c) replik:
Fru talman! Jag delar Beatrice Asks uppfattning
att utbildning och skola är väldigt bra. Jag delar också
uppfattningen att det är väldigt bra att familjer och
barn kan välja skola, att man om det inte fungerar i en
skola kan byta. Men jag kan ändå inte låta bli att
fråga Beatrice Ask om hon aldrig har sett mobbning i
en friskola.

Anf. 12 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Dessvärre förekommer mobbning
överallt, t.o.m. i riksdagen kan jag tänka mig att det
förekommer. Sådan är människan. Det bildas gruppe-
ringar, kotterier och annat.
Problemet är att vi behöver ett modernt ledarskap
i alla typer av organisationer. Det må vara arbetsplat-
ser eller skolor. Tyvärr finns det fler kommunala
skolor i Sverige och därmed får de en större del av
mobbningen. Men jag tror säkert att det förekommer
också i fristående skolor.
Däremot vet vi att det är många barn - sådana
som har mobbats under lång tid utan att någonting
riktigt har hänt - som väljer att byta skola och upp-
täcker att de i en annan miljö får spela en annan roll
och att det då fungerar bättre.
Men mobbning förekommer överallt och måste
bekämpas överallt. När jag säger skolan menar jag
alla skolor, inte bara de kommunala.

Anf. 13 LENA EK (c) replik:
Fru talman! Det var ett klargörande besked. Jag
tycker också att det viktiga är att även barnfamiljer
som har en dålig ekonomi har möjlighet att välja i
vardagslivet och har självbestämmande över sin egen
situation.
Det finns en grupp till som vi lämnar åt sitt öde i
skolan. Det är de unga invandrarflickor som ibland
tas ur skolan tidigt av föräldrarna, innan de har slutat
nian, därför att de ska ingå äktenskap eller därför att
man på annat sätt inte alls anser det nödvändigt att de
fullföljer grundskolan. Där har vi ändå en skolplikt.
I de här sammanhangen tycker jag att det är otro-
ligt viktigt att vi uppmärksammar de unga invandrar-
flickornas situation, som är hård på väldigt många
sätt. Det är de som många gånger får bära bördan av
de kulturkrockar som ibland uppstår mellan invand-
rarfamiljer och familjer som har funnits i Sverige i
många generationer.

Anf. 14 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Det är självklart att alla ska kunna
välja skola. Det var just det som var basen i den re-
formering som den förra borgerliga regeringen gjor-
de. Det tycker jag är oerhört centralt.
De unga invandrarflickornas situation är ett verk-
ligt problem i dag som vi pratar för lite om. Vi har
exempel på invandrarflickor som har ryckts ur skolan
eller hållits hemma därför att de ska passa småsyskon
och annat. Det är oacceptabelt.
Det pinsamma i kråksången när det senast var en
mediedebatt om detta var att skolministern inte kände
till vilka regler som gäller för skolplikt och tillrättafö-
rande när den bryts. Föräldrar är skyldiga att skicka
sina barn till skolan och det krävs åtgärder.
Men här behövs ett upplysningsarbete. Jag vet att
Utbildningsdepartementet och ministrarna har haft en
diskussion om detta, men jag är rädd för att det är för
lite konkret. Man måste tydliggöra vilka regler som
gäller i Sverige samtidigt som man vinner alla föräld-
rar, även de med invandrarbakgrund, för den tanke
som ligger till grund för detta, nämligen att det är
barnens rätt och barnens möjligheter som är det cent-
rala. Det ska ingen komma ifrån att uppfylla.

Anf. 15 Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Fru talman! Det låter på Beatrice Ask som om det
över huvud taget inte sker någonting. Jag har ingen
anledning att gå in och diskutera mot det som Beatri-
ce Ask har beskrivit av problemen, både bland de
minsta barnen och i skolan. Men det pågår ständigt ett
arbete med en utveckling av läromedel, användning
av övriga läromedel, resurser för läromedel. Under
budgetpropositionen 2000 finns resurser för kompe-
tensutveckling av lärare med särskild kompetens och
utveckling av läs- och skrivkunnighet. Det är fel att
beskriva det som att det inte är någon utveckling av
skolan.
Skollagskommittén ser över styrdokumenten för
skolan. Beatrice Ask vet också att i budgetförslaget
för 2001 kommer det ytterligare medel, stora resurser,
för utveckling av skolan.

Anf. 16 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Det är alldeles riktigt att det pågår
mycket i Sveriges skolor. Det är en omfattande verk-
samhet, och mycket är naturligtvis bra. Problemet är
att det är ganska tomt med vad regeringen gör. Det
finns två propositioner för ett helt år. Den ena rör
flyktingbarns, eller om det var asylsökandes barns,
skolgång. Det är jättebra. Den andra gäller elevvår-
den, och den är också oerhört central.
Men det är ett faktum att tusentals och åter tusen-
tals elever inte får grundläggande kunskaper, vilket
har kritiserats av Riksdagens revisorer och Skolver-
ket. Man tar inte tag i problemen. Det är bra med
kompetensutveckling för lärare osv. Men vi har en
situation där 17 % av lärarna över huvud taget inte
har en utbildning, samtidigt som pensionsavgångarna
ökar. Då krävs det strukturreformer.
Det förvånar mig att med de stora bekymren läg-
ger man så lite vikt vid detta. Detta är inte bara en
resursfråga. Det råder inget tvivel om att skolan be-
höver pengar. Det är inte bara en resursfråga därför
att vi vet att pengarna inte används på rätt sätt och
inte kommer till nytta där de gör mest nytta. Det är
inte rektor, lärare, elever och föräldrar som håller i
pengarna. Det skapar problem. Det visar också under-
sökningar som kammaren har tittat på.

Anf. 17 Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Fru talman! Beatrice Ask pekar på att detta är en
stor verksamhet, och därför pågår det mycket utveck-
lingsarbete. Om vi vänder på myntet och tittar på
andra sidan, är det fråga om en stor verksamhet och
därför finns ständigt problem som måste åtgärdas. I
en stor verksamhet finns det många olika nivåer, dvs.
inte nivåer i form av hierarkier utan nivåer i form av
kommuner och regioner. Där sker naturligtvis ut-
vecklingen i lite olika takt.
Jag hävdar att med de resurser som tillförs, med
de styrdokument som utvecklas, med det arbete som
sker inom elevvården och det arbete som sker med
arbetsmiljöfrågorna, pågår det från regeringens sida
ett utvecklingsarbete med skolan.
Det är alldeles riktigt att det fortfarande finns sto-
ra problem som naturligtvis måste åtgärdas. Då är
inte 5 miljarder under den kommande perioden en
dålig summa för att stödja ett sådant viktigt utveck-
lingsarbete.

Anf. 18 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Det är självklart att pengarna inte är
oviktiga. Vi har fått Perssonpengar varje år. De räcker
till allting. Det är som ett svart hål; de försvinner,
samtidigt som det finns ineffektivitet och problem i
skolverksamhetens struktur, organisation och brister
när det gäller den pedagogiska kompetensen. Det är
det jag pekar på. Här finns mycket som riksdagen kan
göra för att stimulera.
Ni säger att ni ska satsa mer pengar för fler vuxna
i största allmänhet. Det som verkligen saknas i skolan
för att skolan ska kunna lösa sin egentliga uppgift är
att ge ungdomar möjligheter att lyfta sig över klass-
gränserna, dvs. kompetens och kunskap. För det be-
hövs utbildade lärare. För er har denna betydelse
tonats ned. Det är den ideologiska kursändringen som
det är dags att vi får en diskussion om i Sverige. Jag
tycker att socialdemokraterna sviker barn och ung-
domar och undergräver allas möjligheter till en bättre
framtid.

Anf. 19 INGER DAVIDSON (kd):
Fru talman! Jag tänker också uppehålla mig vid
den rapport som kom förra veckan som visar att
150 000 barn i Sverige fortfarande lever i fattigdom.
Framför allt handlar det om familjer med ensamstå-
ende mammor och familjer med invandrarbakgrund.
Det är 150 000 barn fördelade på 85 000 familjer. Det
är en stor mängd vuxna och barn som hittills inte på
något sätt märkt att det går bra för Sverige. Det är
familjer som bävar för varje liten oförutsedd utgift,
som att vinterstövlarna ska vara urvuxna så att de inte
går att använda ett år till eller för att barnen inte ska
förstå att det är helt otänkbart att köpa en likadan
cykel som kompisen just har fått. Vad gör regeringen
för de här familjerna?
Ja, det går ju inte att komma dragande med barn-
bidragshöjningen. Den går till dem som redan har det
någorlunda hyfsat och till dem som har det riktigt gott
ställt men inte till de här 150 000 barnen - åtminstone
inte i praktiken. När barnbidraget höjs minskas ju
socialbidraget eller bostadsbidraget lika mycket. Det
blir plus minus noll i plånboken. Det går inte att lasta
kommunerna för detta, som tycks vara regeringens
taktik just nu. Man kunde inte uppfatta det på något
annat sätt när statsministern i går i partiledardebatten
uppmanade kommunerna att just den här gången låta
bli att minska socialbidraget när barnbidraget höjs.
Det finns ju faktiskt en riksnorm för vad som ska
räknas som underlag för socialbidrag och bostadsbi-
drag. Ska en ändring göras är det alltså regeringen
som ska ta initiativet. Tänker ni göra det, Ingela
Thalén?
Maxtaxan då? Kan den hjälpa de här familjernas
situation? Knappast. I den mån de har valt kommu-
nalt finansierad barnomsorg har de förmodligen redan
en taxa som ligger under det lägsta taket för maxtax-
an. De nya pengar som satsas i den s.k. reformen går
alltså också till dem som redan klarar sig hyfsat och
mest av allt till dem som är mycket högavlönade. Om
de fattiga familjerna har valt att ordna barnomsorgen
på egen hand finns varken förståelse eller pengar att
vänta från regeringens sida. Det vet vi sedan gam-
malt.
Kanske Ingela Thalén tänker lyfta fram föräldra-
försäkringen? Den ska ju ses över inför vårbudgeten,
och det talas om att höja taket så att även de som
tjänar relativt bra ska få ut 80 % av sin lön under
föräldraförsäkringsperioden. Det är bra för de famil-
jerna. Men inte heller detta ger de barnfamiljer rap-
porten handlar om någon förbättring. Föräldraförsäk-
ringen bygger ju, som alla vet, på den inkomst man
hade innan barnet kom. Sedan finns grundbeloppet på
60 kr om dagen, som går till den som inte har någon
inkomst när barnet föds. 60 kr om dagen! Försök att
leva på det om ni kan. Det har legat på den nivån
sedan 1987. Det är faktiskt en skandal, särskilt nu när
det satsas på alla andra barnfamiljer. Med åren har det
blivit så att parti efter parti har insett att det här fak-
tiskt är åt skogen. Just nu har, om jag har förstått
saken rätt, alla partier utom socialdemokraterna före-
slagit en höjning av grundbeloppet i sina budgetför-
slag. Då vore det väl skräp om regeringen inte skulle
kunna samla sig till ett förslag om höjning i nästa års
budget. Det skulle ge många föräldrar, i första hand
många ensamstående mammor, en något drägligare
tillvaro åtminstone under barnets första år. Hur blir
det med grundbeloppet, Ingela Thalén?
Fru talman! Men det skulle gå att göra mycket
mer för de 150 000 barn som jag har koncentrerat mig
på i dag, om bara viljan finns. Det handlar inte längre
om att pengarna inte finns. Det är bara den politiska
viljan som saknas. De 5,6 miljarder som det kostar
staten att införa maxtaxa för en grupp barnfamiljer
skulle ha kunnat fördelas till alla barnfamiljer t.ex.
Det finns ett alternativ som vi kristdemokrater har
lagt fram tillsammans med Moderaterna, Centern och
Folkpartiet. Det innebär att varje barn som fyllt ett år
får 40 000 kr som föräldrarna kan välja att använda
som de själva vill. De 5,6 miljarderna skulle dess-
utom räcka för ett skatteavdrag på 50 000 kr per barn
och år för styrkta barnomsorgskostnader, som även de
som i dag har låga avgifter för barnomsorgen skulle
få del av till skillnad från maxtaxereformen.
Det finns alltså möjlighet för regeringen - det här
är bara ett exempel - att få majoritet för ett förslag
som skulle hjälpa de fattiga barnfamiljerna till en
högre standard samtidigt som resten av barnfamiljer-
na också får en förbättring. Därför tycker jag inte att
det finns något försvar för att pengarna används på ett
sätt som utesluter både de allra fattigaste och de som
valt en annan barnomsorgsform. Jag vet inte hur ni
resonerar, och det skulle vara intressant att få höra.
Den enda förklaring jag kan se är att det rent krasst är
bättre för regeringen att satsa på de breda röststarka
grupperna och på det sättet köpa deras röster. För
vem vill inte ha några tusen till i plånboken även om
man har så att man klarar sig? Att 150 000 barn i
85 000 familjer hamnar utanför välfärdssystemet är
tydligen det svinn en socialdemokratisk regering
stödd av Miljöpartiet och Vänsterpartiet kallt räknar
med.

Anf. 20 INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! Det är bra att Inger Davidson har läst
alla de rapporter som visar just att det finns en rad
barnfamiljer i fattigdom. Jag hoppas att Inger Da-
vidson också har läst den slutsats man drar, att det är
den generella välfärden som lyfter upp de här famil-
jerna. Det är alltså trygga, generella system som
skulle vara vägen ur fattigdomsfällan, och det är när
vi skär i de systemen som fattigdomsfällorna uppstår.
Då är min fråga till Inger Davidson: På vilket sätt
stärker vi barnfamiljerna genom att, som Kristdemo-
kraterna gör, lägga in fler karensdagar i försäkringar-
na? Finns det inte en risk att det här drabbar just de
ensamma mammor som finns på en osäker arbets-
marknad och som vi i dag fick höra ofta blir sjuk-
skrivna just på grund av stressiga situationer när det
gäller arbetslivet?

Anf. 21 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Man måste ju ha en helhetssyn på de
förslag som läggs. Med våra förslag skulle ensamstå-
ende mammor, och även de flesta andra, ha betydligt
mer i plånboken när de betalar sin eventuella karens-
dag. Det är inget självändamål att ha en karensdag,
och när vi har resonerat om en sådan dag har vi sagt
att de som för det mesta är friska och har en arbetsin-
komst troligen klarar det - om man sätter ett tak,
vilket är självklart att göra; de som är sjuka ofta ska
inte få betala för varje karensdag - om de från början
får behålla mer av det som de tjänar, t.ex. genom ett
höjt grundavdrag till 20 000 kr.
Det är helheten man måste se till, Ingrid Burman.

Anf. 22 INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! Det är just helheten jag ser till, och
det är just helheten man refererar till i alla dessa rap-
porter. Det är just satsningen på de generella system-
en som gör att de fattigaste barnfamiljerna kan lyfta
sig ur fattigdomsfällan. Det finns oändligt många
exempel på det.
I Rädda Barnens bokslut år 2000 redovisar man
att 1990 levde 2 % av barnfamiljerna i Sverige i fat-
tigdom. Men tog man bort transfereringarna, alltså de
generella systemen, skatter osv., skulle 23 % göra det.
De generella systemen har alltså en oändlig vikt
när det gäller barnfamiljerna och deras ekonomiska
status.
Det är då jag undrar om Inger Davidson delar den
uppfattningen. Då är det de generella systemen vi ska
satsa på för att lösa uppgiften att inte låta barn leva i
fattigdom i Sverige.

Anf. 23 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Jag vet inte vem Ingrid Burman po-
lemiserar med när det handlar om de generella väl-
färdssystemen. Jag vet inte något parti, i alla fall inte
Kristdemokraterna, som skulle vilja ta bort de gene-
rella system som vi har. Vad kan vara mer generellt
än att införa ett system som går till alla barn? Det
förstår inte jag. Generella system kan utformas på
olika sätt.
När det gäller t.ex. maxtaxeförslaget och de ytter-
ligare 5,6 miljarderna - vi satsar ju oerhört mycket
redan i dag på de barnfamiljer som har valt en viss
barnomsorgsform - menar vi att de skulle kunna gå
till alla barn. Om inte det är generellt vet inte jag vad
ordet generell betyder.

Anf. 24 GÖTE WAHLSTRÖM (s) replik:
Fru talman! I oppositionens möjligheter ligger att
alltid opponera, att alltid ha synpunkter och att alltid
ha rätt att kritisera. Det märker vi speciellt när vi
lyssnar till kristdemokraterna. I höstens budgetdebatt
tvingades jag konstatera, efter kommentarer från den
debattör jag då mötte, att man beskrev det svenska
systemet som dåligt, dåligt, dåligt. Jag upplever
samma situation efter Inger Davidsons uttalande här
just nu.
Tycker Inger Davidson att det är en verklighetsbe-
skrivning hon ger när hon talar om det svenska sys-
temet, trots vad vi har sett i den budget som har lagts,
den diskussion vi har haft och inte minst de kom-
mentarer som ministern gav alldeles nyss kring vad
som sker från regeringens sida när det gäller barnom-
rådet?

Anf. 25 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Det går alltid att hitta det som är bra,
och det går alltid att hitta det som är dåligt. Jag valde,
som jag sade i inledningen, att uppehålla mig vid den
senaste rapporten som handlar om de 150 000 barnen.
Det är inte den enda rapport som har kommit. Det har
kommit bokslut från Rädda Barnen som visar precis
samma sak, och det har kommit andra rapporter.
Jag definierade när jag inledde mitt anförande att
det är de här barnens situation som jag tänker uppe-
hålla mig vid. Med dem som utgångspunkt finns det
inte så mycket att komma med från regeringens sida.
Alla de reformer som man har föreslagit eller talar
om att föreslå kommer inte de här barnen till del. Då
känner jag detta som en oerhört viktig uppgift.
Jag undrar ibland hur många som har en sådan här
familj i sin närhet, som ser inpå bara skinnet hur de
familjerna har det. Jag vet det, och därför känner jag
ett oerhört stort ansvar för att lyfta fram just deras
situation, och inte alla de andra, som har det relativt
bra.

Anf. 26 GÖTE WAHLSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Jag tycker mig kunna se i den budget
som regeringen har presenterat, som vi nyss har tagit
ställning till i den här kammaren, att det har vidtagits
en rad åtgärder för att förbättra på område efter om-
råde. Inte minst upplever jag att man försöker lyfta
fram just den situation som Inger Davidson beskriver
med just de barn som i dagsläget kan ses drabbas av
den ekonomiska utveckling som vi har bakom oss.
Inte minst såg vi det i samband med bokslutet för 90-
talet, som vi tog upp under hösten. Jag upplever fort-
farande att vi har mycket att ge och att vi har möjlig-
heter.
Kristdemokraternas eländesbeskrivning ger inte
utrymme för att föra den offensiva diskussion som vi
behöver föra. Jag hoppas att vi får ytterligare be-
skrivningar av ministern i den fortsatta debatten.

Anf. 27 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Det är en sak att i budgetförslag tala
om vad man skulle vilja och att man ser vad som
skulle behöva göras och en annan sak att göra det i
praktisk handling. När det gäller de här barnen upp-
repar jag att det inte finns något förslag som skulle
hjälpa upp deras situation. Jag hoppas innerligt att
Ingela Thalén kommer med de förslagen och kanske
säger någonting om vad som kommer att presenteras i
vårbudgeten. Men ännu så länge står de utanför de
reformer som har föreslagits.
Jag tycker att i ett välfärdssamhälle ska vi verkli-
gen titta på varje individ, inte på att de flesta får det
bättre utan på att det blir bättre för alla. Det är gene-
rell välfärd för mig.

Anf. 28 Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Fru talman! Jag vill stryka under det som Ingrid
Burman sade, att man får inte glömma bort den delen
av välfärdsbokslutets redovisning och den rapport
som kom från Lund där slutsatserna pekar mot att den
viktigaste insatsen är att göra det möjligt för föräld-
rarna att försörja sig. Den andra slutsatsen är att det är
den generella välfärdspolitiken som är den starkaste
basen för de här familjernas möjligheter att utvecklas.
Sedan går jag till de konkreta frågorna. Jag ser
över garantinivån. Det finns olika sätt att lösa det
problemet. Ett sätt har några föreslagit i motioner,
och det finns andra sätt. Jag kommer tillbaka till den
frågan.
När det gäller socialbidrag och barnbidrag är jag
lite chockad över den förenklade diskussion som
Inger Davidson och andra för fram. Jag har inte tid nu
att gå in och utveckla min synpunkt, men det är fak-
tiskt så, om man ställer upp för att de generella bidra-
gen är avgörande, att när man justerar upp de gene-
rella bidragen och därmed minskar bidragsberoendet
är det precis detta vi ska åstadkomma.
Sedan är det, precis som statsministern sade i går,
några kommuner, och jag delar de kommunernas
uppfattning, som anser att köpkraften just nu behöver
förstärkas också för de hushållen.

Anf. 29 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Man måste ändå våga konstatera att
generell välfärd kan utformas på många olika sätt.
Man behöver inte utforma det på ett enda sätt, det
enda riktiga, som alltid socialdemokraterna tycks
mena att de sitter inne med kunskapen om. Man kan
använda pengarna så att man fördelar dem, men att
man fördelar dem på ett annat sätt.
Tack för upplysningen om garantinivån. "Se över"
är visserligen ett väldigt vagt begrepp som kan leda åt
olika håll, men jag tolkar det så att den ses över för
att den ska höjas, och det gläder jag mig åt.
Det kan ju tyckas att debatten är förenklad när
man talar om den här kopplingen mellan socialbidrag
och barnbidrag. Jag inser att det inte är lätt att lösa
det, för vi ska inte heller ha fällan med bidragsbero-
ende. Men om det aldrig finns en morot för de här
familjerna, som jag alltså ser på nära håll, vet jag inte
hur deras situation ska kunna förändras. Då är det så
enkelt att säga som statsministern gjorde i går och
som Ingela Thalén gör här i dag: Just nu tycker vi inte
att kommunerna ska sänka socialbidraget när barnbi-
draget höjs, för vi har bedömt att just nu behöver
köpkraften ökas. Men nästa gång får vi se. Det är
förenklat om något.

Anf. 30 Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Fru talman! Det är ju precis tvärtom. Kommuner-
na förfogar över en lång rad instrument som faktiskt
inte riksdagen förfogar över till stöd för de utsatta
familjerna. Kommunerna förfogar över det särskilda
försörjningsstödet och ett antal kommuner har tagit
det tillfället i akt. Sedan delar jag naturligtvis upp-
fattningen att man, som har nämnts av både av Inger
Davidson och Ingrid Burman, ständigt måste se över
riksnormen.
Får jag säga något om maxtaxan. Inger Davidson
säger att detta är en fråga för de högavlönade. Det är
en myt. Också högavlönade har ett tak i kommunerna
när det gäller avgifter till barnomsorgen. Barnomsorg
och förskola är till för alla barn, också för de här
utsatta barnen. Även om man nu minskar marginalef-
fekterna för familjerna är det inte de högst avlönade
som får den bästa nyttan.

Anf. 31 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! När det gäller det senaste har vi helt
olika uppfattningar. Vi gjorde ett antal beräkningar
där vi jämförde hur det skulle slå för olika barnfa-
miljer med maxtaxan jämfört med det barnomsorgs-
konto som vi har som alternativ för att använda de här
5,6 miljarderna. Då var det tydligt att det var högin-
komstfamiljerna som tjänade mest på det här och att
det var låginkomstfamiljerna som tjänade mest på
barnomsorgskontot. Det är inte bara vi som har sagt
det, utan det har sagts i olika beräkningar som har
gjorts av familjeekonomer.
När det gäller att förfoga över olika bidrag och
annat vill jag slutligen säga att riksdagen och rege-
ringen förfogar över riksnormen, och det är den som
behöver ses över.

Anf. 32 LENA EK (c):
Fru talman! Ledamöter! Ärade åhörare! Jag tänkte
i dag i den här debatten om barns möjligheter ta upp
tre områden: fattigdomsfällan, som särskilt drabbar
barn, barn som har det svårt på grund av våld och
statens syn på barns och ungdomars rättigheter i jäm-
förelse med vuxna. Det är det som våra ungdomar i
Centerpartiet kallar för "ungdomsfrid" i sin just nu
pågående rättighetskampanj.
Anledningen till att jag har valt att ta upp de här
områdena är att barn och ungdomar också har rätt till
självbestämmande, livskvalitet och trygghet. Jag
tycker att den politik som förs nu av Socialdemokra-
terna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har misslyckats
på de här tre områdena när det gäller barn.
Barn är vår framtid. Barn är sårbara, och barn be-
höver skydd av oss vuxna. Varje barn förtjänar en
uppväxt som är lugn, trygg och glad och som efter
vars och ens förutsättningar ger en bra start på livet
och en god plattform inför vuxenlivet. Det tror jag att
alla i den här kammaren kan ställa upp på. Men sedan
handlar det om hur man ska förverkliga det här och se
varje barn i dess egen, alldeles unika situation.
Det har tidigare talats om den undersökning som
visar att 150 000 barn i Sverige lever i fattigdom. I de
allra flesta fall är det fråga om familjer som har fast-
nat i fattigdomsfällan och inte kommer ut. I och för
sig kan jag inte förstå att det här betraktas som en
nyhet, men det är klart att det är bra att deras situation
lyfts fram. De själva talar väldigt sällan i egen sak.
De har fullt upp med att försöka klara sig. Mat, klä-
der, läkarvård, utbildning - allt måste nagelfaras så
att inga kronor försvinner i onödan. Barnen kan inte
önska sig något extra, och föräldrarna kan inte ge sina
barn någon liten extra present ibland. Fattigdomen
påverkar abortstatistiken, våldet, hälsan, mobbningen
och utbildningen. Det visar undersökning efter under-
sökning.
Det är väldigt viktigt för barn att ha tillgång till
sina föräldrar i början av livet för att få en god start.
Sverige är ju fantastiskt på det viset att här finns en
möjlighet för föräldrar att tillbringa den första tiden
med småbarnen. Men det måste också vara möjligt att
utnyttja det här. Den lägsta ersättningsnivå i föräldra-
försäkringen ger en ersättning på 60 kr om dagen,
1 800 kr i månaden. Det handlar om unga föräldrar,
arbetslösa, studerande eller de som inte har hunnit
kvala in i trygghetssystemen. Allt är utformat efter
normen man, vuxen, heltid, industriarbetare. Där sätts
normen för hur de här systemen ska se ut. Det är inte
roligt för unga familjer att börja sitt familjeliv med
tvånget att be sociala myndigheter om hjälp.
Jag kan konstatera att under den här mandatperio-
den har det i vårproposition och budgetförslag varit
möjligt att vid fem olika tillfällen förändra situationen
för just den här gruppen. Socialdemokraterna, Väns-
terpartiet och Miljöpartiet har valt att inte göra detta.
Det föreligger nu en proposition där motionstiden
utgår den 31 januari som handlar om föräldraförsäk-
ringen. Den ger större flexibilitet i de regler som
gäller och försöker öka jämställdheten. Det är jät-
tebra. Men vad hjälper det de här familjerna att de får
dela upp ersättningen i åttondelar? 60 kr delat med
åtta är inte ens en glass till barnen. Jag tycker att det
är förskräckligt, särskilt i en tid av högkonjunktur när
vi har stora överskott i statsbudgeten, där hjulen går
och köpfesten pågår, att man lämnar denna grupp
utanför på det här viset.
I Centerpartiet har vi sagt att vi vill höja den
lägsta nivån från 60 kr till 200 kr om dagen för att
man ska komma över normen för socialbidrag. Den är
tänkt för tillfälliga ekonomiska stressituationer. Den
är inte tänkt för att man ska klara sig långsiktigt. Det
innebär att man inte fyller familjens behov med detta.
Barnkontot har berörts i debatten, och statsrådet
säger att barnkontot är en reform för de fattiga famil-
jerna. Det håller jag inte med om. Jag tycker faktiskt
att det är att luras. Den förstärker rätten till arbete och
den nödvändiga rätten att kunna få barnomsorg. Det
är bra för såväl samhället och familjen som för jäm-
ställdheten. Men samtidigt kan vi göra en jämförelse.
Jag som riksdagsledamot som har fyra barn, varav två
i barnomsorgen, kommer att tjäna mellan 1 800 och
2 000 kr på maxtaxereformen. Det är den nivå som
man ska ha för en hel månad för föräldrar och barn
för att överleva i föräldraförsäkringens lägsta nivå,
garantinivå. Jag tycker själv att det är hemskt.
Jag är väl medveten om att det är stora grupper
som har en väldig nytta av maxtaxereformen på det
viset - trots att man kunde få mer valfrihet och mer
pengar genom vårt förslag. Men maxtaxan lämnar
ändå de fattigaste familjerna åt sitt öde.
Jag ska säga något om bort mot barn. I boken Kim
Novak badade aldrig i Genesarets sjö av Håkan Nes-
ser beskriver ett barn sin reaktion: "Man glömmer det
aldrig liksom. Hur det känns och så. Hur djävla rädd
man kan vara medan man ligger och väntar. Väntan
är nästan värre än själva stryket."
Jag ber om ursäkt för svordomen, fru talman.
Det är väldigt många barn i Sverige som drabbas
direkt eller indirekt av våld. Rädda Barnen gör ett
förtjänstfullt arbete genom att lyfta fram barns situa-
tion. Av Rädda Barnens rapport framgår att 85 000-
190 000 barn växer upp i familjer där misshandel före-
kommer och också, inom parentes, att denna bindning
mellan dålig ekonomi och en värre statistik när det
gäller våld mot barn finns.
Här finns det oändligt mycket att göra. Kunskapen
om hur varningstecken från barn ska bli sedda och
tolkade saknas hos många personalgrupper som ar-
betar med barn. Uppemot hälften av landets polisdist-
rikt rapporterar inte till sociala myndigheter ordentligt
när man har ingripit vid lägenhetsbråk, trots att det
finns en rapportplikt i socialtjänstlagen. Enligt under-
sökningar är det uppemot 45 % av dessa barn som
inte syns och som aldrig rapporteras.
Skolkuratorer som har sett barn som lever i dessa
situationer har inte den journalplikt som sjukvårds-
personal har, vilket skulle kunna hjälpa.
När det handlar om familjevåld och interimistis-
tiska beslut om besöksförbud är det på det sättet att en
mamma som byter låser i ytterdörren till bostaden
riskerar åtal för egenmäktigt förfarande. Handlägg-
ningstiderna i barnmisshandelsfall är uppemot ett
halvår. Det finns alltså oändligt mycket att göra på
detta område, och jag undrar: När ska man ta itu med
de fattiga familjerna? Och när ska man ta bort den,
som jag tycker, rena nonchalansen som finns i vissa
fall? Det borde vara självklart att alla sådana inci-
denter rapporteras, att man direkt inskrider och att
man för journaler. Det finns oändligt mycket att göra
på detta område. Och jag saknar handfast utrotning av
dessa problem.

Anf. 33 KERSTIN HEINEMANN (fp):
Fru talman! I förra veckan besökte jag och ett an-
tal ledamöter från socialutskottet ett slumområde i
Calcutta i Indien. Bl.a. besökte vi en samlingspunkt
för barn där de några dagar i veckan fick äta sig mätta
men även få en del undervisning och lite fritidsakti-
viteter. Det är en frivillig organisation som heter
CRY som har det här projektet. Att se och prata med
dessa barn ger anledning till stor eftertanke. Det är
barn som är utsatta för väldigt mycket och vilkas
framtidsutsikter inte är särskilt ljusa. Det är barn som
har fått en viss chans att överleva och en viss chans
att få lite utbildning. När jag stod där och såg och
lyssnade till dessa barn, kom tanken att bland dessa
barn finns kanske någon som med rätt förutsättningar
skulle kunna uträtta storverk, kanske t.o.m. en bli-
vande nobelpristagare.
Det är just detta som jag tycker att barnpolitiken
skall handla om, att man ska ta hand om alla barn, se
dem som de människor de är och ge dem rätten till att
utvecklas efter den förmåga de har. Att barnen är vår
framtid är ett ganska vanligt uttryck, kanske litet
slitet. Men om vi inte ger barnen den rätt och det
skydd som FN-konventionen om barnens rättigheter
innebär, så blir framtiden mindre ljus.
I barnkonventionens artikel 3 skriver man att bar-
nens bästa ska komma i främsta rummet vid alla
åtgärder som gäller barn.
Principen bygger på två grundläggande tankar: att
barn har fullt och lika människovärde och alltså inte
är mindre värda än vuxna och att barn är sårbara och
behöver särskilt stöd och skydd för att kunna åtnjuta
sitt fulla människovärde.
Folkpartiet anser att barnkonventionen ska ge-
nomsyra allt arbete som direkt eller indirekt berör
barn, såväl på det nationella som på det internatio-
nella planet.
Av detta följer att alla barn ska ha rätt till en god
tillsyn och omsorg samt utbildning anpassad efter det
enskilda barnets behov, förmåga och förutsättningar.
Föräldrarnas ansvar för sina barn utgör här grunden
för att klara uppgiften, men föräldrar kan behöva råd,
hjälp och stöd. Vi anser därför att föräldrautbildning
bör erbjudas inte bara föräldrar till de minsta barnen
utan också till föräldrar med barn långt upp i tonåren.
Vi ser också mödra- och barnhälsovården och skol-
hälsovården som viktiga stöd för föräldrarna. Och
neddragningar som har skett på dessa områden måste
stoppas. I stället måste resurser tillföras.
Fru talman! Barn i Sverige har det utomordentligt
bra i jämförelse med de allra flesta barn i t.ex. Indien,
där en femtedel av alla barn i världen föds. Vi har ett
stort ansvar även för barnen i Indien och i övriga
utvecklingsländer. De barnen är också värdefulla för
världen och måste få möjligheter till allt detta som vi
i Sverige kan erbjuda våra barn.
Men det finns barn i Sverige som far illa på olika
sätt. Under de senaste tio åren har antalet fall av
barnmisshandel ökat. Över 5 000 fall polisanmäldes
1999. Barnens egna samtal till föreningen BRIS tele-
fonjour har fördubblats sedan 1993, detta trots att det
i svensk lagstiftning 1979 infördes förbud för föräld-
rar att aga sina barn. Familjer där våld förekommer
kan se olika ut, men nästan alltid förekommer miss-
bruk, psykisk sjukdom eller ekonomisk stress.
Mörkertalet när det gäller barnmisshandel är väl-
digt stort. Många dödsfall som i officiell statistik
betecknas som olyckor är i själva verket dödsmiss-
handel. I England och USA finns undersökningar som
visar att 50 % respektive 86 % av dödsmisshandeln
rapporteras som olyckor. Trots den stora ökningen av
antalet anmälda fall bedrivs i Sverige praktiskt taget
ingen forskning om barnmisshandel. Därför vill jag
fråga statsrådet Ingela Thalén om hon är beredd att
vidta åtgärder för att forskningen ska kunna öka på
detta område.
I socialtjänstlagen uppmanas var och en att an-
mäla om ett barn misshandlas i hemmet eller utsätts
för annan behandling som medför fara för hälsa eller
utveckling. För alla som arbetar med barn och ung-
domar gäller en skyldighet att anmäla till social-
nämnden om de får kännedom om något som kan
innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett
barns skydd. Rapporter visar dock att personal inom
skola och barnomsorg i otillräcklig utsträckning an-
mäler sina misstankar om att barnen far illa. Man
försöker i stället själva lösa problemen och väntar i
det längsta med att varsko socialtjänsten om sina
misstankar. Detta beror på bristande kunskaper om
anmälningsskyldighetens innebörd, och det beror
också på oro för att föräldrarna ska ta illa upp och att
föräldrarna då byter skola eller daghem.
Barnmisshandel hör till de allvarligaste problemen
i samhället. Det är därför angeläget att öka forsk-
ningsinsatserna, göra en samlad analys och gemen-
samma insatser för att hjälpa utsatta barn. Det är
också nödvändigt att alla som arbetar med och kom-
mer i kontakt med barn får goda kunskaper såväl om
hur man upptäcker att ett barn far illa som om anmäl-
ningsskyldigheten. Detta måste ingå i såväl grundut-
bildning som fortbildning.
Men det är inte bara den fysiska misshandeln som
innebär ett hot för barns utveckling och framtid.
Osynlig traumatisk stress kan leda till ohälsa hos
barn, vilken är svår att upptäcka på ett tidigt stadium.
Det gäller inte minst flyktingbarn som innan de kom
till Sverige upplevt krig och oro. De kan själva ha
utsatts för våld eller bevittnat våld mot egna familje-
medlemmar eller främlingar. De kan också ha förlorat
en förälder genom död, försvinnande eller känslo-
mässig otillgänglighet, t.ex. en deprimerad mamma
som avskärmar sig från omvärlden. Många av dessa
barn får inte den hjälp de skulle behöva vid ankoms-
ten till Sverige. Att ge barn med flyktingbakgrund ett
värdigt och humant mottagande är en skyldighet och
ett stort ansvar för vårt land. Därför bör man utveckla
program för generella och specifika hälsofrämjande
åtgärder där primärvård, psykiatri och kommun sam-
verkar i mottagandet av nyanlända barn. På några
platser i landet har sådana program utvecklats, t.ex. i
Värmland och i Umeå. Dessa erfarenheter måste
tillvaratas och spridas till andra delar av landet.
Fru talman! Den 24 januari ska vi här i kammaren
diskutera och besluta i frågor som berör barn med
anledning av regeringens barnskrivelse. Det är bra att
vi i Sverige uppmärksammar barnen och deras situa-
tion. Vi har ett ansvar för varje enskilt barn i Sverige,
men vi får inte heller glömma att vi också måste ha
ett ansvar för alla barn i världen. Barnen är allas vår
framtid, och vi måste ge dem chansen att växa inte
bara på längden utan även vad gäller utveckling. Det
är kanske så att något barn ute i världen, t.ex. i Cal-
cuttas slumområde, är just det barn som ska ge oss
kunskaper på ett område som är viktigt för alla män-
niskor.
Alla barn har fullt och lika människovärde, och
alla barn borde få chans att utveckla sina möjligheter.

Anf. 34 Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Fru talman! Jag fick en fråga av Kerstin Heine-
mann vad jag har för reaktion på hennes synpunkter
att vi behöver öka forskningen när det gäller barn-
misshandel. Den kommitté som Kerstin Heinemann
hämtar sina kunskaper ur, och rapporten, har till upp-
gift att se över på vilka områden vi behöver öka insat-
serna. I en delrapport som har lämnats om handlägg-
ningstider har man en del förslag. I det pressmedde-
lande som kom om de studier som är gjorda finns det
också antydningar om att just kunskapen och uppfölj-
ningen av kunskap är väldigt viktiga. Jag utgår från
att man i sitt slutbetänkande kommer att lägga fram
ett antal viktiga förslag om forskningen. Jag har ing-
enting emot att man gör den typen av insatser.
Beträffande barn som kommer till Sverige har
man inom UD en uppföljning av barn i bistånd och
också ett uppdrag till Migrationsverket om asylsö-
kande barn.

Anf. 35 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag uppfattade det som så att statsrå-
det Thalén är medveten om de problem som vi har
tagit upp. Dessa problem har vi tagit upp tidigare i
motioner. Nu vet vi t.ex. att kommittén mot barn-
misshandel också bekräftar de uppgifter som vi tidi-
gare tagit fram. Jag ser fram emot att vi ganska snart
ska kunna få åtgärder som både befrämjar forskning-
en om misshandlade barn och också ger en betydligt
bättre behandling av flyktingbarn som kommer hit,
som sedan ska verka i vårt land och som kanske
kommer att ha väldigt stora psykiska problem och
svårt att klara sig här även om välfärden för övrigt
fungerar runtomkring.

Anf. 36 Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Fru talman! Jag delar den uppfattningen.
Får jag också säga beträffande socialtjänsten och
anmälningsplikten och annan personal som arbetar
med barn att det också på det här området pågår en
diskussion. Det pågår någonting som vi kunde kalla
ett kompetensutvecklingsarbete, där man ska stödja
personal så att de faktiskt vågar ta på sig ansvaret att
anmäla när man ser att någonting är på tok. Det är
precis så som Kerstin Heinemann säger, att det natur-
ligtvis finns en väldig oro för att man ska stöta sig
med föräldrar, att man egentligen kanske inte ser det.
Får jag så till kammaren anmäla att jag dessvärre
den 24 januari då man ska diskutera barnskrivelsen
står till svars för det svenska ordförandeskapet i ar-
betskmarknadskommittén i Europaparlamentet. Så
jag kan inte delta i den debatten, vilket jag beklagar.

Anf. 37 KERSTIN-MARIA STALIN (mp):
Fru talman! När jag anmälde mig till debatten fick
jag frågan vad jag ville kalla mitt ämne eller ge det
för rubrik. Då sade jag "Barns och ungdomars möj-
ligheter" och lade till "brist på möjligheter", för det är
många som far illa. Jämlikhet råder inte i särskilt hög
grad för barn och ungdomar. Det är inte deras fel utan
vårt.
Många här har talat om fattigdom. Vi har också
funktionshindrade barn, barn till sjuka föräldrar,
flyktingbarn, misshandlade barn, gömda barn, och vi
börjar t.o.m. få gatubarn.
I somras och i höstas överöstes vi med reklam och
artiklar i alla medier om premiepension. Jag tyckte
till slut att det var väldigt tröttsamt med denna se-om-
ditt-eget-hus- och skyll-dig-själv-mentalitet. Så kom
regnet, och jag tänkte: Håller solidariteten och välfär-
den på att regna bort också?
Nu har den debatten svalnat av, och nu talas det
mycket om fattigdomen. Det är bra, och den debatten
måste hållas, men det räcker inte med debatt. Jag har
flera gånger propagerat för att jag skulle vilja att det
fanns i radio och TV någonting som heter Barneko,
Barnkvart eller t.ex. Ungdomsklubben i stället för att
varje dag ha Ekonomiekot, Ekonomiska kvarten,
Ekonomiska klubben osv.
Ingrid Burman har talat mycket om föräldraför-
säkringspropositionen, om utredningen om famil-
jestöd osv. så jag går över det och talar om lite andra
saker, som jag tycker också krävs. Det ska vara
mycket mer än de familjeekonomiska stöden, en
mobilisering, skulle jag vilja säga, från alla håll - om
nu en miljöpartist får använda ordet mobilisering.
Generell välfärd är inte bara t.ex. 100 kr i plånboken,
utan det är många andra saker som är oerhört viktiga
och som hör till generell välfärd. Jag skulle väldigt
gärna vilja att statsrådet Thalén lyssnade, för jag vill
veta vad statsrådet tycker om just det som jag tänker
säga nu.
Det finns saker som måste finnas, ska finnas. Det
är skolmåltider, bibliotek, simskola, hjälp till att ut-
öva idrott även om inte pappa och mamma skulle ha
råd att betala skridskor och annat man behöver, gratis
sjukvård, gratis tandvård, kommunala musikskolan.
Om det nu är avgifter på dessa ska de åtminstone vara
små. Det ska inte hänga på om föräldrarna har råd.
Man ska kunna känna sig som en medborgare. Det
här kostar naturligtvis pengar för staten, kommunen
och landstinget, men det är oerhört viktigt.
En del sådana här medborgarsaker har vi faktiskt
kvar. Det är svenska flaggskepp, skulle jag vilja säga.
Det finns fortfarande kommunal musikskola kvar. Vi
har sett resultatet av det har funnits. Vi har en oerhört
fin musikkultur här i Sverige, musikindustri, brukar
man säga. Vi har tandvården för barn och ungdomar.
Man får absolut inte skära ned på detta. Vi har barna-
vårdscentralerna, mödravårdscentralerna.
Beträffande barnavårdscentralerna ska jag berätta
en sak. Jag sitter med i kommittén mot barnmisshan-
del. Man har upptäckt att med tiden minskar kunska-
perna om barn och barns och ungdomars utveckling i
stället för tvärtom. På 90-talet har kunskaperna mins-
kat. Det beror bl.a. på att man har skurit ned på t.ex.
utbildning på barnavårdscentralerna. Jag hade någon
föreställning som att vi lär oss mer och mer och får
mer och mer kunskaper, och så är det precis tvärtom.
Straffen blir ofta lägre för barnmisshandel, om det
ens går till åtal därför att kunskaperna om barn och
barns utveckling är för dåliga. Utredningarna blir inte
bra, och då kan det t.o.m. gå så illa att det inte ens blir
något åtal. Så här ligger barn och ungdomar också i
lä.
Fru talman! Orsaken till att jag gick med på att stå
på listan till riksdagen var att jag såg utsikten att få
vara med och prioritera på ett tidigare stadium. Det
var med anledning av att jag arbetade med barn, ung-
domar och föräldrar som jag ägnade mig åt politiken i
kommun och på landstinget. Det fanns alltid för lite
pengar, och ofta valdes satsningar för barn och ung-
domar bort till förmån för annat. Tänkt att få vara
med när man gör den första prioriteringen! tänkte jag.
Och så upptäckte jag att det är precis likadant här.
Det har talats mycket ekonomi hittills i kammaren
i dag. Den ekonomin är småpotatis mot vad det
egentligen borde var. Vi borde från alla håll satsa
mycket mer, inte bara ekonomiskt stöd till familjer
utan på skola, på våra svenska flaggskepp som jag
nämnde, på bostäder, ett helt samhälle där alla ska
kunna känna sig som medborgare.
Jag tittade på TV i går en stund och fick veta att
svenska ordförandeskapet kostar nästan en miljard.
Vi är det ordförandeland som satsat mest. Statsrådet
Lindh fick en fråga om detta och svarade så här: På
sikt är det här en bra affär.
När ska vi säga att all satsning på barn och ung-
domar är en bra affär? Det finns faktiskt rapporter
och uträkningar som visar att det faktiskt vore en bra
affär, också ekonomiskt. En elev som riskerar utslag-
ning kostar samhället i genomsnitt en miljon kronor
extra, och pengarna bara accelererar ju mer utslagen
man blir.
Jag skulle vilja ha svar av statsrådet Thalén bl.a.
på frågan om den stora medborgarsatsningen och på
hur bra affär det är att satsa framåt. Om nu statsrådet
inte kan vara med på mötet den 24 januari, ta då med
detta med barnen till ordförandeskapet, för det är vår
allra viktigaste fråga.

Anf. 38 LENA EK (c) replik:
Fru talman! Kerstin-Maria Stalin säger att sats-
ningar på barn och ungdomar ofta väljs bort och att
hon vill motverka detta. Då undrar jag hur hon ser på
detta att Miljöpartiet i två och ett halvt år har påverkat
budgeten och valt att inte höja garantinivån i föräldra-
försäkringen.
Min andra fråga handlar om att Rädda Barnen
räknar med att 45 % av de barn som befinner sig i
riskzon för barnmisshandel som poliserna träffar på
inte anmäls till sociala myndigheter, trots att anmäl-
ningsskyldigheten är absolut enligt socialtjänstlagen.
Jag skulle vilja ha svar på dessa frågor.

Anf. 39 KERSTIN-MARIA STALIN (mp)
replik:
Fru talman! Vi har inte valt bort garantinivån,
utan vi vill höja garantinivån. I och med samarbetet i
budgetförhandlingarna får vi försöka att arbeta på ett
annat sätt. Vi har inte valt bort garantinivån.
Att barnmisshandel inte anmäls är alldeles fruk-
tansvärt. Ibland tar inte heller socialförvaltningen upp
detta på det sätt man borde. I den stad som jag kom-
mer ifrån var det nog flera som var ganska glada att
jag flyttade till Stockholm, för jag var rätt besvärlig
för socialförvaltningen när det gällde detta. Här finns
en rädsla plus att man har mycket att göra.

Anf. 40 LENA EK (c) replik:
Fru talman! Ska jag då tolka Kerstin-Maria Stalins
svar som att det är någon annan som har valt bort
satsningen på de sämst ställda unga föräldrarna?
Kommittén mot barnmisshandel har ju en ofant-
ligt viktig uppgift. Då är min fråga: Vad kommer
Kerstin-Maria Stalin att föreslå för åtgärder för att
anmälningsplikten, som är absolut enligt social-
tjänstlagen, ska uppfyllas?

Anf. 41 KERSTIN-MARIA STALIN (mp)
replik:
Fru talman! Man måste se till att det finns männi-
skor som har tid att ta hand om detta, utbildning och
vet vad det är fråga om. Sedan är det inte någon an-
nan som har valt bort frågan om garantinivån, och vi
har inte gjort det heller. Den är inte bortvald.

Anf. 42 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Först måste jag säga att EU-
ordförandeskapet kostar naturligtvis väldigt mycket
pengar. Men jag undrar om man i Miljöpartiet är
medveten om att när det gäller barns och ungdomars
möjligheter är det europeiska samarbetet väldigt be-
tydelsefullt. Tusentals och åter tusentals unga får här
chansen att arbeta eller utbilda sig lite grann utom-
lands, vilket de har nytta av i Sverige och för lång
framtid.
Men det var inte riktigt det som jag reagerade på.
Det var en väldigt ny uppgift för mig om detta med
gatubarn i Sverige. Jag reagerade ganska starkt. Jag
skulle gärna vilja veta om det finns gatubarn i Sverige
och i så fall var. Det är naturligtvis något som man
måste ta tag i. Vi förfäras varje dag över att se vad
som händer runtom i världen, men jag trodde faktiskt
inte att vi hade gatubarn i Sverige. Jag har inte läst
om det, så jag skulle gärna vilja veta mer om det och
vad Miljöpartiet tänker göra för att ta tag i det fruk-
tansvärda problem som det i så fall innebär.

Anf. 43 KERSTIN-MARIA STALIN (mp)
replik:
Fru talman! Jag ska svara på två frågor.
Vi är inte emot samarbete i EU. Vi har aldrig varit
emot samarbete. Det var inte det som det var fråga
om, utan jag ville göra en jämförelse mellan hur man
betraktar kostnader och hur man betraktar långsiktiga
kostnader.
Jag har inte läst om gatubarn i år, men jag har läst
om det tidigare. Det är inte många, men det börjar
tyvärr förekomma. Det är klart att vi måste ta tag i det
problemet precis som alla andra problem när det
gäller barn och ungdom.

Anf. 44 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Det är ju bra om det inte har stått nå-
got om det nu. Jag ska försöka leta i mediedatabaser
och annat, för det här är ju allvarligt. Om det dyker
upp något fall av gatubarn utgår jag från att en riks-
dagsledamot omedelbart tar till aktiva insatser, för vi
ska inte ha barn som inte har någon som känner om-
sorg och ansvar för dem i det här landet. Det behöver
vi inte ha heller. Det är ju väldigt allvarligt om pro-
blemet börjar dyka upp. I så fall måste man ta tag i
problemet. Men jag fick inget svar på frågan om det
finns något som man kan tänkas göra.
Jag tycker också att det ska sägas att Miljöpartiet,
som sitter i knät på den socialdemokratiska regering-
en, vinner ju inget anseende av att stå här och säga att
det borde krävas väldigt mycket mer pengar och tala
om allt vad man vill göra. Man får ju ta ansvar för
vad man faktiskt uträttar, och dessvärre finns det
brister. Men det är ju inte heller mycket som rege-
ringen aviserar att man tänker göra för att öka barns
och ungdomars möjligheter.

Anf. 45 KERSTIN-MARIA STALIN (mp)
replik:
Fru talman! Trots att vi har ett samarbete är det
faktiskt tillåtet att samtidigt här tala om vad det är vi
vill göra och vad vi vill kämpa för.

Anf. 46 Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Fru talman! Kerstin-Maria Stalin frågade mig vad
jag anser om det som hon beskrev som de svenska
flaggskeppen, om det är något som man ska försvara.
Det ska vi alldeles självklart. I den meningen har jag
inte alls någon annan uppfattning än Kerstin-Maria
Stalin. Det är det som vi också prioriterar och som vi
har prioriterat i vårt gemensamma arbete.
Sedan när det gäller frågan om kostnaderna för
vårt ordförandeskap har jag ingen anledning att ut-
veckla det närmare. Jag tycker att Beatrice Ask gjor-
de det på ett bra sätt. Jag kan bara konstatera att vi
gemensamt har prioriterat ett antal nya miljarder för
att just stötta barn och ungdomar i Sverige inom barn-
och hälsovård, inom förskolan och skolan. Det är
naturligtvis också ett uttryck för mina prioriteringar
vad gäller barns hälsa.
Sedan skulle jag vilja ställa en fråga, eftersom
Kerstin-Maria Stalin sade att jag skulle ta med mig
något att tänka över. Vilken är den viktigaste fråga
som Kerstin-Maria Stalin skulle vilja ta fram när barn
här och nu ska debatteras nästa vecka och som jag
borde ha tagit med mig? Jag har ju inte möjlighet att
delta.

Anf. 47 KERSTIN-MARIA STALIN (mp)
replik:
Fru talman! Det är väl just detta att när föräldra-
skapet inte räcker till av olika anledningar, som fat-
tigdom och annat som jag har talat om i dag, ska det
finnas ett samhälle som gör att det blir jämlikt för
barnen.

Anf. 48 Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Fru talman! Det gläder mig att Kerstin-Maria Sta-
lin använder just uttrycket ett jämlikt samhälle och
säger att det ska vara ett starkt samhälle som stöttar
barns och ungdomars utveckling. Det kommer att
lägga en väldigt god grund för oss i våra gemensam-
ma förhandlingar inför nästa års budget.

Anf. 49 KERSTIN-MARIA STALIN (mp)
replik:
Fru talman! Tack för svaret.

Anf. 50 CRISTINA HUSMARK
PEHRSSON (m) replik:
Fru talman! Jag begärde replik på Kerstin-Maria
Stalin när hon i början av sitt anförande talade om att
alla har rätt att känna sig som medborgare. Jag är
övertygad om att ingen i den här kammaren tycker
någonting annat.
Kerstin-Maria Stalin sade att man ska ha rätt till
sjukvård och musikskola. Det handlar då om de fatti-
ga familjer som har svårigheter med de höga avgifter
som finns på sina håll. Det handlar alltså om att man
som familj inte har pengar i plånboken. Då uppfattade
jag att Kerstin-Maria Stalin tycker att den generella
välfärden i form av ökade bidrag ska gå till dessa
familjer. Jag tror att om vi frågar dessa familjer vad
de vill ha för att känna sig som medborgare så hand-
lar svaret om att man vill ha mer egna pengar i plån-
boken, att inte få lika mycket i socialbidrag som man
betalar i skatt t.ex. Man ska inte behöva gå via social-
sekreterare för att få pengar att betala till musiksko-
lan. Anser inte också Kerstin-Maria Stalin att det är
att känna sig som en medborgare?

Anf. 51 KERSTIN-MARIA STALIN (mp)
replik:
Fru talman! Jag menar inte att den ena saken ute-
sluter den andra. Vi behöver familjestödet också. Att
jag inte pratade så mycket om det berodde som jag
sade på att det redan pratats så mycket om det så att
jag vill betona de här andra sakerna.

Anf. 52 CRISTINA HUSMARK
PEHRSSON (m) replik:
Fru talman! När det gäller de familjer som har det
svårt och alla de 150 000 barn som lever i de famil-
jerna så har de borgerliga lagt fram ett förslag om ett
barnkonto som ska ge alla, oavsett ekonomi, möjlig-
het att välja barnomsorg eller om man vill vara hem-
ma.
I dag har Miljöpartiet stött regeringspartiet genom
att lägga fram förslaget om maxtaxan, som vi har talat
om här, och som ger de bästa ekonomiska möjlighe-
terna åt dem som har det bäst. De familjer som vi
talar om i dag kommer inte att ha någonting att välja
på. Anser inte Kerstin-Maria Stalin att det är att lägga
ytterligare en börda på de fattiga familjerna?

Anf. 53 KERSTIN-MARIA STALIN (mp)
replik:
Fru talman! Vi har tvärtom förbättrat det ur-
sprungliga förslaget om maxtaxa och gjort det fördel-
ningspolitiskt bättre. Det ska inte lägga någon ytterli-
gare börda på familjerna. Jag menar fortfarande att en
åtgärd inte utesluter en annan. När jag pratade om
medborgarskapet avsåg jag alla samhällsinsater där
barn som inte har råd eller föräldrar som inte kan ska
kunna få de här sakerna ändå. Man ska kunna få gå på
simskola i skolan, man ska kunna vara med i den
kommunala musikskolan och man ska kunna låna
böcker t.ex.

Anf. 54 Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Fru talman! Under den gångna tioårsperioden har
vi sett en barnpolitik - ett nytt politikområde - växa
fram. Barnkonventionen har lyft fram barnet som
individ. Vi ser inte barn som bihang till familjen.
Barn har ett eget värde och egna rättigheter, ibland
också gentemot föräldrarna.
Det är naturligtvis oerhört utmanande att få vara
med om denna utveckling och det känns bra att få
vara barnminister i Sverige - ett land som går i spet-
sen för utvecklingen inom barnpolitiken. En viktig
grund för denna utveckling i Sverige är den strategi
för att följa upp och genomföra barnkonventionen
som en enig riksdag har antagit.
Sveriges familjepolitik har alltid varit uppmärk-
sammad i världen. Vi får också beröm från Unicef
och från OECD för vad vi gör för barnen. OECD:s
rapport från den svenska förskoleverksamheten lyfter
framför allt fram den respekt för barnen som indivi-
der som finns inom förskoleverksamheten. Unicef
pekar på att Sverige har få fattiga barn. Det är ett
glädjande påpekande, även om jag är angelägen om
att säga att detta inte innebär att jag är nöjd. Det kan
vi inte vara förrän fattigdom och utanförskap är utro-
tade.
Vi har en bra familjepolitik som bas för barnpoli-
tiken. Med hjälp av barnkonventionen flyttar vi hela
tiden fram positionerna. Regeringens skrivelse Barn -
här och nu som överlämnades till riksdagen i höstas
och som vi hörde ska debatteras i nästa vecka ger en
tydlig bild av bredden av detta arbete.
Fru talman! Familjen är grunden för att barnen
ska få goda uppväxtvillkor. Att familjer sedan ser lite
olika ut är en helt annan sak. Vi har traditionellt en
omfattande och väl fungerande familjepolitik i Sveri-
ge, och den politiken understöder främst genom barn-
omsorg och föräldraförsäkring föräldrarnas möjlig-
heter att trygga sina barns uppväxt och skaffa sig
förvärvsinkomster så att de kan leva på rimlig lev-
nadsnivå. Direkta bidrag, t.ex. barnbidrag och under-
hållsstöd, kompletterar förvärvsinkomsterna så att
familjernas standard inte ska bli avsevärt sämre än
omgivningens.
Jag vill också lyfta fram betydelsen av en generell
hälso- och sjukvård, mödravård och barnavård. Den
når alla familjer och bidrar till att ge barn bra uppväxt
genom att tidigt kunna upptäcka och åtgärda olika
problem och bli ett stöd i föräldrarollen.
Regeringens strategi är att kraftigt förstärka resur-
serna till verksamheter som är viktiga för barn och
ungdomar. Förutom att vi under en rad år ökat stats-
bidragen till kommunerna specialdestinerar vi nu 9
miljarder till vården och 5 miljarder kronor till skolan
under åren 2001-2004. Förskolan får en halv miljard
per år. Vi vill ha fler vuxna med olika kompetens och
utbildningsbakgrund i verksamheterna och därmed
förbättra livskvaliteten för barn och ungdomar.
Regeringens andra strategi är att förbättra barnfa-
miljernas ekonomiska situation. Barnbidragen höjs nu
för tredje gången på några år, och nästa år införs
maxtaxa i barnomsorgen. På det sättet förstärks barn-
familjernas ekonomi betydligt.
Nu vet vi ju att enbart generella insatser inte räck-
er. De barn som av olika skäl far illa måste få det stöd
de behöver. I förra veckan redovisade t.ex. kommittén
mot barnmisshandel att det fortfarande finns barn
som blir svårt misshandlade eller som bevittnar våld i
familjen. Såväl Välfärdsbokslutet som den nyligen
presenterade rapporten från universitet i Lund visar
på klassklyftor som vi inte kan acceptera. Det har
diskuterats i ett antal replikskiften före mig här. Det
gäller ensamstående med barn och familjer som är
beroende av socialbidrag för sin långsiktiga försörj-
ning. Än en gång vill jag säga att i de allra flesta av
de här fallen så är orsaken att man av olika skäl inte
får arbete eller inte kan arbeta. Skälen kan vara flera,
men oavsett skäl så måste insatserna för att skapa
möjligheter till egen försörjning vara den viktigaste
åtgärden. Det framgår också i både kommitténs bok-
slut och i universitetsrapporten.
Många föräldrar som behöver särskilt mycket stöd
måste naturligtvis också få det. För barn med särskil-
da behov krävs det tillräckliga speciallärarresurser, en
fungerande elevvård och en fungerande socialtjänst
och barnpsykiatri. Samarbetet mellan de olika verk-
samheterna är oerhört viktigt för att de mest utsatta
barnen och deras familjer ska få det stöd de behöver.
Jag delar uppfattningen hos dem som sade att te-
mat för debatten om barns och ungdomars möjlighe-
ter är väldigt spännande. En grundbult i barnkonven-
tionen är barns rätt att komma till tals och respekteras
för vad de säger. Lagstiftningen har successivt för-
ändrats under de senaste åren, och vi ser nu att den
undan för undan också håller på att påverka verklig-
heten - vardagen. Ett steg i denna process är att ge
det individuella barnet rätt att bli hörd i exempelvis
rättsprocesser och i ärenden inom socialtjänsten. Men
samtidigt är det naturligtvis viktigt att vi stärker barns
och ungdomars inflytande i beslutsprocesser på andra
nivåer och på olika nivåer. Barnombudsmannen stö-
der kommunerna och landstingen i detta uppbygg-
nadsarbete.
Också i regeringen och här i riksdagen behöver vi
naturligtvis utveckla våra olika kontakter med barn
och ungdomar. Jag tror att vi är ganska många - de
flesta riksdagsledamöter - som utvecklar våra egna
kontakter med barn och ungdomar och som regelbun-
det lyssnar och tar till sig barns och ungdomars åsik-
ter. Jag gjorde det själv när jag hade möjlighet att
arbeta med barnskrivelsen. Den barnskrivelse som
regeringen har lämnat beskriver det omfattande arbe-
tet med att förbättra barns och ungdomars situation
och hur det pågår.
Det är klart att många av de viktiga besluten för
barn fattas på lokal nivå. Där vill jag lyfta fram vikten
av frivilligorganisationerna och deras utrymme, möj-
lighet och ansvar för att driva på utvecklingen.
Den intensiva samhällsutveckling som pågår runt-
omkring oss är i långa stycken mycket positiv. Det
gäller också om man ser den i ett barnperspektiv.
Men det finns motsatser. Ett av de mest otäcka in-
slagen är de övergrepp som barn drabbas av genom
sexuell exploatering oavsett om det sker genom tu-
rism, sprids via Internet eller på annat sätt. Vi måste
på olika sätt göra allt vi kan för att förhindra detta.
Jag har uttryckt mina synpunkter i en debattartikel i
dag tillsammans med ordföranden för Child center.
Jag vet att det är många, inte minst på frivilligsidan,
som arbetar för att underlätta för barn också i de län-
der som vi samarbetar särskilt med runt Östersjön.
Det finns också andra orosmoln. Det har vi dis-
kuterat under förmiddagen i dag. Klassklyftor och
fattigdomsfällan är några. Stress och jäkt är andra.
Unga familjer utsätts på många olika sätt i dag. Det är
min och regeringens uppfattning att vi genom en
framsynt politik kan underlätta för unga människor
att kombinera ett arbete med att ha barn och familj.
Förutom det som jag nyss pekat på och som
nämns i debatten, krävs det insatser mot ohälsan i
arbetslivet, en förkortning av arbetstiden och större
makt över både sin arbetstid och sin arbetssituation.
Regeringens politik kommer också under de kom-
mande åren att fokusera på att minska orättvisorna i
samhället och stödja dem som är mest utsatta.

Anf. 55 LENA EK (c) replik:
Fru talman! Jag välkomnar statsrådets påpekande
om vikten av att arbeta för ett barnvänligt arbetsliv,
om man får sammanfatta förslagen så.
Ordförandeskapet i EU är förstås väldigt viktigt. I
extradebatten om barnkonventionen och asylsökande
barn 1998 sade statsrådet Maj-Inger Klingvall att hon
skulle driva frågan om att styra gemensam migra-
tions- och asylpolitik inom EU mot större hänsyn till
principen om barnets bästa. Vidare sade hon att barn-
konventionen och principen om barnet bästa ska föras
in i ett EU-direktiv. Jag skulle vilja fråga barnminis-
tern vad som har hänt med de här två sakfrågorna.
Statsrådet talade också om respekten för barn och
barns och ungdomars inflytande, att man ska lyssna
till barn och att de ska ha samma möjligheter. En sak
som har bekymrat mig länge är att den skyddslag-
stiftning som gäller vuxna inte alltid gäller barn och
ungdomar. Jag tänker särskilt på arbetsmiljölagstift-
ningen i skolan, på ungdomars möjligheter att delta i
skyddsronder, påpeka felaktigheter och också ingå i
de beslutandegrupper som finns i de sammanhangen
samt reglerna mot sexuella trakasserier som inte gäl-
ler elever.

Anf. 56 Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Fru talman! När det gäller det område som Lena
Ek började med måste jag tyvärr avstå från att svara.
Jag kan inte vara så konkret att jag kan säga exakt var
den frågan ligger i processen. Det får jag komma
tillbaka till i ett annat sammanhang, eller också får
kanske Maj-Inger Klingvall själv komma tillbaka till
det.
När det gäller barns inflytande delar jag Lena Eks
uppfattning om arbetsmiljöarbetet. Det pågår också
ett arbete för att se över på vilket sätt arbetsmiljöom-
rådet ska ändras så att elever får det inflytandet. Se-
dan finns det konkret ute i skolor arbete och olika
projekt där barn och ungdomar deltar i arbetsmiljöar-
betet.
Jag delar också Lena Eks uppfattning när det gäl-
ler frågan om de sexuella trakasserierna. Också detta
måste ges samma status när det gäller barn och ung-
domar.

Anf. 57 LENA EK (c) replik:
Fru talman! Det är väldigt besvärande när skydds-
regler i lagstiftningen inte gäller därför att man inte
definieras som arbetstagare. Det är där som det lag-
tekniska problemet ligger. Det måste man komma
runt. Jag tycker att det är alldeles självklart att man
ska kunna delta i arbetsmiljöarbete och att man också
ska skyddas mot sexuella trakasserier på samma sätt
som vuxna, dvs. de som är över 18 år.
Sedan måste jag komma tillbaka till frågan om ga-
rantinivån i föräldraförsäkringen. I olika sammanhang
under hösten och vintern har företrädare för alla de
tre maktbärande partierna, Socialdemokraterna, Mil-
jöpartiet och Vänsterpartiet, sagt att detta är en viktig
fråga och att man ska ta upp den i budgetförhandling-
arna. Då undrar jag hur barnministern avser att driva
den här frågan.

Anf. 58 Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Fru talman! Jag behöver inte återkomma till dis-
kussionen om lagstiftningen. Sedan är frågan hur man
löser det och om det ska vara en särskild lagstiftning.
När det gäller själva ingången och uppfattningen om
hur det ska vara i verkligheten har vi samma uppfatt-
ning.
När det gäller frågan om garantinivån har det un-
der senare delen av hösten bedrivits ett arbete inom
Socialdepartementet, och det pågår fortfarande, för att
se på vilket sätt man skulle kunna närma sig frågan
om den lägsta nivån i föräldraförsäkringen. I motio-
ner finns det förslag om att höja det generella stödet.
Det finns lite olika exempel på vad man vill höja till.
Det finns också en del andra sätt att uppnå detta, inte
minst när det gäller studenter, dvs. de som har en
grund som kommer från ett annat håll. Vi kommer att
återkomma till frågan i anslutning till budgetförsla-
gen.

Anf. 59 INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! Jag delar Ingela Thaléns uppfattning
att barn har det bra i Sverige i ett internationellt per-
spektiv. Det är just mot den bakgrunden som vi nu
måste ha mod och råd att fokusera på de barn som har
det sämst ställt. Jag delar också uppfattningen att det
händer en rad bra saker just nu. Det är bra med det
här barnpolitikområdet. Jag delar uppfattningen att
generell välfärd och arbete är det viktigaste.
Men jag måste återkomma till frågan om barnbi-
dragen. Jag förstår nämligen inte Ingela Thaléns mo-
tiv för att avvisa detta att barnbidragshöjningen ska
slå igenom för de mest utsatta barnfamiljerna också.
Är det det gamla incitamentargumentet, eller finns det
andra motiv till detta? Det kan nämligen inte vara
rimligt att barn ska värderas olika i olika kommuner.
Tanken med satsningen på barnfamiljer var ju att alla
familjer skulle få ta del av den.

Anf. 60 Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Fru talman! Som jag försökte säga i det korta re-
plikskiftet - och problemet är naturligtvis att det inte
är lättare att säga det i det här replikskiftet - är frågan
inte så enkel som jag anser att Ingrid Burman gör
den. Men jag ska försöka att svara kort igen.
Principiellt kan vi aldrig utgå ifrån att varje gång
vi gör generella insatser ska socialbidragsnormen
indexeras uppåt som en princip. Det är inte rimligt.
Då hamnar man hela tiden i en motsatsställning mel-
lan de generella stöden och socialbidragen som är ett
konsumtionsstöd och inte ett inkomststandardskydd.
Detta är väldigt viktigt.
Sedan anser jag att de kommuner som nu ska göra
insatser, vilket ett antal kommuner redan har bestämt
sig för, har en hel verktygslåda av möjligheter att
underlätta för dessa familjer. Jag har nämnt några
tidigare. Enligt min uppfattning kan kommunerna
enligt § 6 i socialtjänstlagen justera försörjningsstö-
det. Det är inte så att vi därmed anser att vi lastar över
frågan till kommunerna. Kommunerna har så många
andra möjligheter att förstärka hushållskassan.

Anf. 61 INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! Jag delar Ingela Thaléns uppfattning
att det inte är någon enkel fråga. Det handlar om
tekniker och hur de slår. Men det svar jag hela tiden
får från representanter för det socialdemokratiska
partiet är att detta är önskvärt, men att kommunerna
bör kunna ta ansvar för det. Resultatet av att resonera
så är att det kommer att bli ojämlikt över landet.
Mitt problem är att det i dag finns ett stort antal
barnfamiljer som behöver få en ekonomisk förstärk-
ning. Ett enkelt sätt är att man ser till att de får ta del
av den här höjningen. Hur man sedan löser det tek-
niskt, om man lägger barnbidraget utanför så att det
alltid kommer att slå igenom eller om man höjer
normen just nu, kan diskuteras. Vi ska naturligtvis
göra mycket annat som riktar sig till de här barnfa-
miljerna också.

Anf. 62 Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Fru talman! Det snabbaste sättet att påverka de
här hushållens ekonomi är att kommunerna fattar
beslut nu. Ett antal kommuner har redan gjort det.
Riksdagen har ställt sig bakom en socialtjänstförord-
ning som har ett visst regelverk för att ta fram en
ändrad norm. Det regelverket är betydligt otympliga-
re än kommunernas möjligheter att påverka just de
här hushållens inkomster med den arsenal av möjlig-
heter som de har förutom att barnbidraget slår ige-
nom. Det handlar om bostad, arbete och andra insat-
ser för barn och familjer, förutom barnbidraget. Jag
tycker att den vidare möjlighet som kommunernas
socialtjänst har är betydligt effektivare. I övrigt anser
jag att det är rimligt att barnbidragen slår igenom.

Anf. 63 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Först vill jag tacka Ingela Thalén för
att hon tog upp barnsexturismen och barnprostitutio-
nen som en viktig fråga inför EU-ordförandeskapet.
Om det är något jag skulle vilja skicka med till nästa
onsdag så är det att den frågan lyfts fram i parlamen-
tet som en av de viktiga frågorna. Det här är något vi
har fått med i de texter som har skrivits inför ordför-
andeskapet och jag är glad om den frågan får hög
prioritet.
I fråga om barnkonventionen delar vi naturligtvis
uppfattningen att en del har hänt när det gäller tale-
rätt. Vi har också fått en barnombudsman, osv. Jät-
tebra! Men i Rädda Barnens bokslut när det gäller
barnkonventionen står det så här:
Barnkonventionen har under de tio första åren inte
medverkat till att principen om varje barns lika värde
har fått något genomslag vad gäller utjämning av
levnadsvillkor mellan olika grupper av barn och and-
ra grupper i samhället. Tvärtom har klyftorna vidgats
och segregationen ökat. Barn i Sverige tillerkänns i
realiteten inte lika värde.
Jag skulle vilja höra en kommentar från Ingela
Thalén till det bokslutet.

Anf. 64 Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Fru talman! Det kan bli väldigt kort. Jag delar den
slutsats som Rädda Barnen har beskrivit. Det är pre-
cis det som hela denna förmiddags diskussion egent-
ligen har handlat om, även om vi har använt lite olika
ingångar: Hur kan vi med våra olika politiska upp-
fattningar ändå nå det vi vill nå, att de kanske
80 000-85 000 barnfamiljerna får en bättre utgångs-
punkt och att barnen i de familjerna får bättre villkor?
Sedan finns det naturligtvis barn som inte är så
illa utsatta enbart av ekonomiska skäl men som också
har berörts i tidigare debatter och som också behöver
stöd. Men de kanske inte är ekonomiskt fattiga.
Det finns naturligtvis fortfarande oerhört mycket
att göra. Jag menar att den politik som jag mycket
översiktligt har beskrivit kommer att innebära att vi
också får större möjligheter att lyckas och få fram-
gång med att nå alla barn.

Anf. 65 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! I mitt första inlägg tog jag upp de frå-
gor som jag trodde att statsrådet skulle ta upp, och det
blev just de frågorna som togs upp som exempel på
hur man skulle utjämna levnadsvillkoren. Det var
maxtaxan, det var föräldraförsäkringen och det var
barnbidraget.
Men som jag då konstaterade kommer det inte de
fattigaste barnen till del så att man på det sättet kan
utjämna levnadsvillkoren mellan dem och de som har
det bättre.
Jag fick inte något bättre svar, tycker jag, i anfö-
randet. Jag vidhåller alltså att regeringen väljer att
göra nya reformer som inte kommer alla barn till del.
Och det beklagar jag.

Anf. 66 Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Fru talman! I det tidigare replikskiftet med Inger
Davidson avstod jag från att kommentera röstfiskede-
batten. Nu antyder Inger Davidson återigen det där,
och jag tycker inte att det är särskilt snyggt. Det är ju
naturligtvis inte på det sättet.
Förutom att maxtaxan förbättrar barnfamiljernas
hushållsekonomi har också synsättet kring maxtaxan
en oerhört stor betydelse för marginaleffekter i alla
mellaninkomster och i låga inkomster. Det är klart att
det synsättet finns. Jag ser nu relationerna kring för-
värvsinkomster och annat.
Sedan vill jag säga en sak till när det gäller hus-
hållen. Vi ser genom familjestödsutredningen nu över
på vilket sätt kollisionerna sker. Vi ser över vad vi
kan göra för att för familjer med riktigt låga inkoms-
ter undanröja de marginaleffekter som ju också finns
där när det gäller de generella stöden och möjligheten
att få ett ökat utbyte av en arbetsinsats för de ensam-
stående och för de lågavlönade familjerna med barn.

Anf. 67 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Jag har sagt det tidigare i den här
kammaren. Berömmet när det gäller svensk förskola
och barnomsorg handlar inte i rapporten om social-
demokratisk politik. Vad rapporten pekar på är att vi i
Sverige volymmässigt och kvantitetsmässigt har en
omfattande verksamhet. Och det är bra.
Man pekar också i rapporterna på att det finns en
respekt för barn i Sverige, som gör att vi här i kam-
maren har varit överens i många frågor och som även
återspeglas i attityden i barnomsorgen. Och det är väl
bra. Men det är inte något försvar för den socialde-
mokratiska politiken. Man tar inte upp den problema-
tik som debatten handlar om, nämligen huruvida
politiker eller föräldrar ska välja barnomsorg.
Nu ska ju debatten handla om barnen. Jag har för-
ut påpekat att här hoppar man nästan över den verk-
samhet som alltid berör barnen. Något nämnde stats-
rådet, och en sak som sades var att det behövs speci-
allärarresurser. Låt mig haka på det. Det är viktigt.
Det är många barn som behöver extra stöd och annan
pedagogik för att knäcka kunskapskoderna.
Jag skulle vilja veta vad regeringen tänker göra
för att åstadkomma fler speciallärare. I dag har vi en
blivande brist på sådana.

Anf. 68 Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Fru talman! Jag ska erkänna att jag är inte är nå-
gon detaljkunskapare kring skolområdet. Jag är inte
det. Det finns en risk för att jag snurrar in mig i for-
muleringar kring det som har att göra med rekrytering
och annat.
Men allmänt sett, Beatrice Ask, är det så att den
resursförstärkning som är specialdestinerad till sko-
lområdet under de kommande åren avser att förstärka
skolan när det gäller kvalitet på olika kompetensom-
råden. Det rör lärare, rekrytering av speciallärare,
elevvård och läromedel. Det rör allt det som syftar till
att förstärka kvaliteten just för barn och ungdomar i
skolan. På de områden som har att göra med valfrihet
har socialdemokraterna en mycket bestämd uppfatt-
ning: Valfriheten får inte förhindra barn i utsatta
familjer att välja det som är bra för dem genom infö-
randet av avgifter och annat.

Anf. 69 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Jag begär inte att statsrådet ska vara
insatt i alla detaljer på skolområdet. Men regeringen
skickar resurser, men ni har ju ingen annan uppfatt-
ning än att det ska vara fler vuxna i största allmänhet.
Det är ett slags sysselsättningsprojekt skulle man
kunna säga om man vill vara elak.
Det problem som ändå antyddes i anförandet var
att vi har för få specialpedagoger. Det är alldeles
riktigt. Det är nästan ingen som vill utbilda sig till
det, för det lönar sig inte. En erfaren utbildad lärare
kan inte kosta på sig ytterligare en akademisk utbild-
ning. Lönenivåerna är för låga, villkoren är för dåliga.
Det gör att de barn som har specifika inlärnings-
problem i dag i stor utsträckning får den hjälp de får
från något slags barfotaspecialister. Det är elevassis-
tenter utan någon som helst pedagogisk utbildning
eller i bästa fall någon lärare som inte längre vill vara
kvar som klassföreståndare och ha en hel klass utan
som vill jobba med mindre grupper.
Det här är, och det försökte jag säga i mitt anfö-
rande, en urholkning av utbildningens kvalitet som är
mycket allvarlig om ambitionen är hög kvalitet i
utbildningen för alla.

Anf. 70 Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Fru talman! Jag vet inte om Beatrice Ask greppar
över hela skolområdet. Det är naturligtvis så att vi
ofta rör oss i lite olika delar, vilket inte innebär att vi
inte ser helheten eftersom vi också kan läsa och ta del
av rapporter.
Jag tycker att Beatrice Ask målar upp en mörk
bild av skolan som gör mig orolig. Jag talar också
med lärare. Jag känner också specialutbildade lärare
med specialinriktning på läs- och skrivsvårigheter och
annan typ av inlärningsproblem som tycker att de
faktiskt har en ganska bra situation. Det som de är
oroliga för är att de långsiktigt ska få tillräckligt
mycket resurser för att upprätthålla sin förmåga och
sina små grupper. Det är det jag pekar på. De resur-
serna kommer att tilldelas specialdestinerat till sko-
lan.
Sedan måste man naturligtvis inom ramen för det
ansvar som Skolverket och skolorna har utveckla de
olika behov som finns inom elevvård, inom undervis-
ning och även när det gäller synen på lärarnas status
och löneläge. Jag vill inte gå in i den diskussion som
har att göra med förhandlingar. Det är klart att det är
viktigt att lärarna får en säker roll i skolan.

Anf. 71 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Med intresse lyssnade jag på statsrå-
dets anförande. Men jag saknade faktiskt en viktig
del, och det är barns psykiska hälsa.
Enligt mångåriga folkhälsorapporter ökar barns
fysiska hälsa. Men den psykiska hälsan blir sämre.
Barnpsykiatrikommittén gjorde, som jag ser det, ett
väldigt bra jobb. Det är några år sedan man lämnade
sitt betänkande till regeringen. Jag hade faktiskt hop-
pats att det hade kommit ett förslag med anledning av
barnpsykiatrins betänkande. Men nu när jag fick
förslaget i dag finns inte det med innan sommaren.
Min fråga är: Anser Ingela Thalén att det behövs
ett särskilt betänkande omkring barn och ungdomars
psykiska hälsa i Sverige?

Anf. 72 Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Fru talman! Jag kan inte riktigt svara på det, Chat-
rine Pålsson. Det är naturligtvis avhängigt av flera
saker. Vi får samla ihop de förslag, konkreta inslag
och handlingsplaner som är beslutade och de uppdrag
som är lämnade med anledning av barnpsykiatrins
utredning. En hel del av de förslagen omsätts nu un-
dan för undan både i form av direkta program och
annat. En väldigt viktig del är naturligtvis att barn-
psykiatrin är ett prioriterat område i handlingsplanen
och där avsätts också resurser.
Familjesjukvårdsfrågorna tas upp i särskilda fa-
miljecenter. Socialstyrelsen ska ta fram nationella
utvecklingsprogram när det gäller misshandel och
sexuella övergrepp mot barn.
Om man har betat av de konkreta förslagen, och
finner att det därutöver finns behov av att följa upp
barnpsykiatriförslagen är det möjligt att man ska
återkomma. Men jag tror att man ska se till det som
görs i praktisk konkret handling nu.

Anf. 73 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Det är väl bra att man försöker att ta
förslag på lite olika sätt, men den nationella hand-
lingsplanen berörde ju bara primärvården. Ett av våra
stora problem när det gäller barnpsykiatri är ju fak-
tiskt de barn som är bedömda för inläggning på barn-
psykiatrisk klinik, dvs. den slutna vården. Där är
köerna väldigt långa, tre fyra fem månader är ju inte
ovanligt. De barn som man redan har bedömt behöver
läggas in riskerar att bli mycket sämre.
Jag menar att för ett barn som mår psykiskt dåligt
är tiden oerhört viktig för att man ska nå resultat.
Avser regeringen att ta tag i just den delen på ett
tydligare sätt?

Anf. 74 Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Fru talman! Handlingsplanen handlar ju inte bara
om det som Chatrine Pålsson beskriver, utan också
om samverkan mellan barn- och ungdomspsykiatri
och vuxenpsykiatri. Det handlar både om kommun-
och landstingskommunala resurser.
Jag delar uppfattningen att långa väntetider är ett
hinder för goda resultat. Jag utgår ifrån att landstings-
förbunden och landstingen följer upp den överens-
kommelse man har tecknat och att de insatser som nu
görs när det gäller barnpsykiatrin inom ramen för
handlingsplanen ska bidra till en förkortning av vän-
tetiderna.

Anf. 75 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Föräldrar kan behöva olika typer av
stöd för att klara sin uppgift. De har ju ändå det yt-
tersta ansvaret för barnen.
Vi har under ett antal år haft föräldrautbildning
för föräldrar till små barn. Men det finns ett ordspråk
som säger: Små barn, små problem. Stora barn, stora
problem.
Vi har under ett antal år föreslagit att man måste
vidga föräldrautbildningen så att även tonårsföräldrar
ska kunna få föräldrautbildning för att klara av de
stora problem som kanske kommer.
Jag skulle vilja höra statsrådets syn på att utvidga
föräldrautbildningen till tonårsföräldrar.

Anf. 76 Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Fru talman! Kerstin Heinemann har rätt. Det där
ordspråket är nog inte bara gripet ur luften. Det är
naturligtvis ett uttryck för generationers erfarenheter.
Inom de olika insatser som bl.a. Folkhälsoinstitu-
tet gör när man utvecklar metoder för att ta fram ett
lokalt arbete finns naturligtvis ett intresse för att ock-
så arbeta med tonårsföräldraproblematiken.
Men jag ska erkänna att vi inte har särskilt många
modeller för tonårsföräldrar. Det är inte alltid därför
att det inte erbjuds möjligheter att samlas kring pro-
blem som har att göra med tonårsföräldrar, utan det
kanske också har att göra med tonårsföräldrarnas
relation till sina ungdomar.
Av egen erfarenhet vet jag att man inte alltid är så
populär när man vill komma till skolan när man har
tonårsbarn. Man är inte heller alltid så populär när
man som förälder till barn i de högre åldrarna i fri-
tidsverksamheten vill komma till fritids och försöka
delta i samtal kring deras utveckling.

Anf. 77 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag förstår att statsrådet förstår vad
jag menar. Vi har väl alla som föräldrar upplevt att
det kan vara ganska jobbigt att hålla den där kontak-
ten. Men det är ju just för att hjälpa barnen med rela-
tionen till föräldrarna som man behöver det här stö-
det.
Jag tycker fortfarande att det skulle vara angeläget
med någon typ av organiserad verksamhet dit föräld-
rar skulle kunna komma och tillsammans med andra
föräldrar diskutera igenom problem.

Anf. 78 Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Fru talman! I anslutning till uppföljningsarbetet
kring barnkonventionen har vi en del stödverksamhet
kring föräldrarollen via frivilligorganisationerna. Där
har vi via bl.a. arvsfondsverksamhet bidragit till att
utveckla en del projekt just när det gäller föräld-
rastöd. Det ska erkännas att det ofta har handlat om
specialinriktningar och inte den bredare möjlighet
som Kerstin Heinemann efterlyser. Jag är inte emot
att man fortsätter diskussionen att skapa förutsätt-
ningar.
Jag tror att frivilligorganisationerna är en väl så
bra väg som barnavårdscentralen t.ex. Jag tror att man
som förälder känner att man har passerat den relatio-
nen när barnen kommer upp i skolåldern. Då får man
fokusera kring organisationer och skolans verksam-
het. Där kan vi säkert göra mer, inte minst inom fri-
villigverksamheten.

Anf. 79 KERSTIN-MARIA STALIN (mp)
replik:
Fru talman! Jag ser fram emot debatten den
24 januari. Det är synd att vår barnminister inte är
med då.
Som jag sade i mitt anförande räcker det inte med
debatt. Det måste till konkreta åtgärder också. Det var
just frågan om konkreta åtgärder som gjorde att jag
skrev en motion på barnskrivelsen Här och nu. Det
känns så viktigt med de konkreta åtgärderna, och det
är dem jag egentligen vill arbeta för.
Statsrådet nämner frivilliga insatser. Det är jät-
tebra med frivilliga insatser. Men jag vill varna för att
det inte är något som så småningom ska ersätta sam-
hällets insatser.

Anf. 80 Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Fru talman! Absolut inte. Men vi vet att när det
gäller utsatta barn och ungdomar finns det ett regel-
verk. Det finns socialtjänst och olika stödinsatser som
träder till när barn är utsatta. Sedan kan vi diskutera
om de fungerar mindre väl, men det finns ändå ett
uppdrag för samhället att sköta detta.
De allra flesta barn hamnar faktiskt inte där sär-
skilt snabbt. Många föräldrar behöver kanske samtal
innan barnen av olika skäl blir fångade av någonting.
Där är jag övertygad om att Unga Örnar, Rädda Bar-
nen och andra organisationer med barn- och ung-
domsverksamhet kan bidra. Vi ser också på den pro-
jektverksamhet vi har att de bidrar mycket. Det gäller
även handikapprörelsens olika verksamheter, där man
har stöd för föräldrasamtal, inte minst för föräldrar till
barn med funktionshinder.

Anf. 81 KERSTIN-MARIA STALIN (mp)
replik:
Fru talman! Det är också lite ojämlikt med bidra-
gen till frivilligorganisationerna. Det är naturligtvis
bra att de finns, men de får inte bli någon ersättning.
Hur var det med de konkreta åtgärderna?

Anf. 82 Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Fru talman! De mest konkreta insatser samhället
kan göra för att underlätta för alla, men särskilt för
utsatta barn och ungdomar, är att se till att deras för-
äldrar får möjlighet att försörja sig och se till att de
olika system vi har för att stötta och utjämna mellan
familjer med barn och familjer utan barn samverkar.
Det gör nu Familjestödsutredningen. Jag hoppas
att de ska komma med bra förslag för att klara detta.
Andra konkreta insatser nämndes tidigare i de-
batten. Där har jag ingen annan uppfattning än Kers-
tin-Maria Stalin. Vi ska ha en väl fungerande skola,
det har jag också diskuterat med Beatrice Ask. Vi ska
ha en bra musikskola, tillgång till simundervisning,
bibliotek, avgiftsfri barnsjukvård och avgiftsfri folk-
tandvård. Det är väldigt konkreta generella insatser
för att ge bra uppväxtmöjligheter för barn och ung-
domar.

Anf. 83 BERIT ADOLFSSON (m) replik:
Fru talman! Jag uppfattade att inte heller Ingela
Thalén känner till att det finns gatubarn i Sverige. Jag
kan hänvisa till en Göteborgstidning av den 7 januari,
där det står att det i Malmö, som har socialdemokra-
tisk ledning, finns alltfler barn bland stadens bo-
stadslösa. På ett år ökade antalet från 217 till 318. Jag
ger det bara som en upplysning. Jag undrar vad mi-
nistern har att säga om detta.

Anf. 84 Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Fru talman! Definitionen "gatubarn" kan vara nå-
got vilseledande. Också jag har läst de här rapporter-
na, och jag vet att det finns barnfamiljer som tillfälligt
och kanske ibland för länge inte har haft en egen
bostad. Det kan bero på en separation eller på något
annat som har inträffat i familjen. En sådan situation
ska vi inte ha. Barnfamiljer ska ha tillgång till en
bostad så snabbt som möjligt.
Jag tycker också att alla människor ska ha rätt till
en bostad. Det finns som bekant lite olika vägar för
att nå dit, men barnfamiljer ska ha tillgång till en
bostad. Ibland måste man skapa en lösning för en
kortare tid, men barnfamiljer ska ha en bostad.

Anf. 85 BERIT ADOLFSSON (m) replik:
Fru talman! Jag tackar för den upplysningen. Jag
vill med anledning av ministerns anförande också
ställa en fråga angående småbarnsföräldrarnas och
även barnens stress och jäkt. Jag undrar om ministern
har någon tanke om att ge dem hjälp i hemmet. Mi-
nistern sade att vi ska ha ett barnvänligt arbetsliv,
men finns det möjligheter att få ett barnvänligt hem
där man i stället för att laga mat, stryka och städa kan
ägna tid åt barnen? Kan det finnas möjlighet att i
någon form få hemnära tjänster för barnfamiljer?

Anf. 86 Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Fru talman! Jag vet inte om hemmet blir barnvän-
ligare av att man får hushållsnära tjänster. Jag tillhör
den generation som har tvättat och strukit kläder och
städat hemmet tillsammans med barnen. Jag har
ibland t.o.m. tvingat barnen att tvätta sina kläder.
Hushållsnära tjänster är en fråga för sig. Jag anser
inte att man för närvarande ska införa sänkt moms
enbart på hushållsnära tjänster. Det vill jag säga om
det var kärnfrågan i Berit Adolfssons inlägg.

Anf. 87 CRISTINA HUSMARK
PEHRSSON (m) replik:
Fru talman! Statsrådet Ingela Thalén inledde med
att framhålla att hon var glad över att vi nu har ett
politikområde för barn. Jag är lite frågande till det.
Jag är rädd för att detta på något sätt isolerar barnen
från det övriga samhället - från familjen, från arbets-
livet och från ekonomin.
När det gäller ekonomin vill jag peka på att stats-
ministern i gårdagens debatt tog upp att barnbidragen
och beräkningsgrunden för socialbidragen inte höjs i
takt. Han uppmanade kommunerna att själva klara
detta. Jag vänder mig särskilt mot förklaringen att en
ökad generell välfärd skulle ge en högre grad av obe-
roende. Min fråga till statsrådet är: Innefattar inte
generell välfärd också makten över vardagen och
barnens rätt att få den undervisning och barnomsorg
som är bäst för dem?

Anf. 88 Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Fru talman! Med barnpolitik syftade jag i min in-
ledning på ett politikområde för att förverkliga barn-
konventionen. Till skillnad från tidigare har barnkon-
ventionen och därmed barnpolitiken lyft fram barnet
som individ på ett sätt som vi inte förut har gjort. Det
är kanske barnkonventionens alldeles unika verktyg.
När det gäller makt över vardagen tycker jag att
det är alldeles självklart att generell välfärd ska syfta
till att den enskilda människan får makt över sin egen
livssituation. Det är också avsikten. Vi har funnit att
olika stödformer - underhållsbidrag, barnbidrag och
bostadsbidrag - kolliderar och skapar marginaleffek-
ter för familjer med låga inkomster, och vi ser över
den frågan. Jag räknar med att få ett förslag under
februari.

Anf. 89 CRISTINA HUSMARK
PEHRSSON (m) replik:
Fru talman! Jag tar tacksamt emot informationen
att makten över vardagen ingår i den generella välfär-
den. Jag hoppas att jag får möjlighet att vid något
tillfälle när vi har mer tid på oss fortsätta att diskutera
det här med statsrådet. Statsrådet kan ju inte vara med
nästa vecka.
Jag vill ställa ännu en kort fråga. Ingela Thalén
gick i sitt anförande in på den nationella handlings-
planen för utveckling av hälso- och sjukvård och tog
upp de 9 miljarder kronorna. Detta tillhör inte direkt
statsrådets ansvarsområde, men eftersom det berördes
vill jag fråga: Varför säger regeringen och socialde-
mokraterna nej till att i den planen medge att barn ska
få ha barnläkare som husläkare?
Vi har i dag få allmänläkare ute i den öppna vår-
den, och de är inte specialutbildade för barnsjukvård.
Varför då inte ge barnen rätt till den allra bästa hälso-
och sjukvården?

Anf. 90 Statsrådet INGELA THALÉN (s) re-
plik:
Fru talman! Jag är inte riktigt säker på att jag för-
står vad som är bakgrunden till det som Cristina
Husmark Pehrsson säger. Utgångspunkten för hand-
lingsplanen är just att barn ska få tillgång till den
bästa vården. En del av planen handlar om att man
ska bygga upp familjemedicinska centrum där man
ska se såväl till barns och ungdomars som till hela
familjens hälso- och sjukvård.
Jag vet att det inte finns tillräckligt många barnlä-
kare för en full utbyggnad av bl.a. barnavårdscentra-
ler, men att det i sjukvårdsplanen skulle förbjudas att
barn skulle få tillgång till barnläkare känner jag inte
riktigt igen.

Anf. 91 BERIT ADOLFSSON (m):
Fru talman! Efter det att jag anmälde mig till den
här debatten har flera tidningar haft artikelserier un-
der rubriken Barn i Sverige. Det föranleder mig att
ställa frågan hur det är att vara barn i ett land där
socialdemokratisk politik har satt sina spår. Jag talar
nu inte om pengar utan om inställning, lite sofistike-
rat uttryckt vad som rör sig i huvudet på människor.
Nej, jag hävdar att barn inte har det bra i välfär-
dens förlovade land. Alltför många barn har det allt-
för dåligt.
Barn i Sverige har inte tillgång till sina föräldrar.
Barn i Sverige kan inte kräva att deras behov blir
tillgodosedda.
Barn i Sverige har dåligt rättsskydd om det inte
värnas av deras föräldrar.
Vi kan drömma om system som är så perfekta att
ingen behöver vara god, sade en gång T.S. Eliot. Vi
är nu nästan där. Vi har ett system där föräldrar inte
avkrävs ansvar för de barn som de har satt till värl-
den, ett system som hindrar människor från att mog-
na, ett system där kollektiv välfärd är viktigare än
individens välfärd, ett system där sociala myndigheter
med alla sina tusentals anställda inte lyckas hjälpa
den som har det svårt, ett system där barn och vuxna
många gånger är rädda för och om de så kan undviker
den s.k. socialen.
De offentliga systemen, hur de än förändras, räck-
er inte till för samhällets olycksbarn när man konsek-
vent har utplånat det civila samhällets och den enskil-
da individens ansvar för sig själv och för andra. Då
blir det så här. Då nöjer man sig liksom statsministern
i går med att det finns kollektiv välfärd, vad det nu är.
De enskilda människorna får inte den hjälp som de
behöver, och utsatta barn får det definitivt inte. Det
räcker inte med pengar. Det är inställningen till fa-
miljen och barnen som behöver ändras.
Varför finns det ingen plats för barn i unga män-
niskors liv? Varför är det så svårt att vara barn i Sve-
rige i dag? Varför är det så svårt att vara förälder?
När naturens klocka ringer, när det känns som att det
fattas något i livet, när man känner att man vill finnas
till för någon, för ett barn, sviker den socialdemokra-
tiska politiken. Man ges inte möjligheter att vårda och
fostra sitt eget barn.
Som kristen leder det kristna budskapet och den
kristna etiken mig i mitt dagliga arbete. En stark
symbol i Bibeln är barnet som frälsare. Jag är ingen
teolog utan en vanlig troende och ifrågasättande
kristen. Jag tror att budskapet till oss människor är att
barnet frälser oss från vår egen egoism. Därav be-
greppet frälsaren.
I Sverige fungerar inte detta budskap eftersom
man inte tillåts att växa och bli stor i sin föräldraroll.
Barnkonventionen, Barnombudsmannen och utred-
ningar av olika slag talar om barnens behov, senast
utredningen Omhändertagen: Samhällets ansvar för
utsatta barn och unga, som jag har ögnat igenom.
Barnens behov står inte högt i kurs i Sveriges of-
fentliga välfärdssystem. Barns behov är inte att som
ettåringar skiljas från sina föräldrar och vara i offent-
lig omsorg. Barns behov är inte att föräldrarna flyttar
ifrån dem. Barns behov är inte att pendla i skytteltra-
fik mellan två hem. Det är samhällets och de vuxnas
behov som tillfredsställs, inte barnens. Många föräld-
rar abdikerar och godtar tacksamt att samhället tar
över.
I internationella enkäter har man frågat barn om
trygghet. Det visar sig att i Sverige känner sig barn
mindre trygga än barn i utvecklingsländer. Är inte det
en nesa för Sverige? Nu har vi inte ministern här.
Har ni socialdemokrater någonsin frågat er varför
det finns 190 000 barn som växer upp i familjer där
våld förekommer? Är det välfärd? 150 000 barn växer
upp där missbruk förekommer. Är det välfärd?
200 000 barn lever i fattiga familjer. Är det välfärd?
200 000 barn lever tillsammans med sina sjuka för-
äldrar. Är det välfärd? Nu finns det risk att dessa barn
ingår i de olika siffrorna så att man inte kan lägga
ihop dem. Men dessa undersökningar gäller inte barn
över 12 år. Det finns säkert mycket stora mörkertal
utöver de siffrorna.
Det finns familjer som inte vågar vända sig till so-
cialen. Det kan bero på att man i pressen ofta får läsa
att lagen inte följs där. Jag har därför i en motion
föreslagit en översyn och uppföljning av socialtjäns-
tens arbetsmetoder. Så t.ex. säger en rapport som
heter Barnavårdsutredningar - en kunskapsöversikt
att kunskapen om hur utsatta barn ska skyddas är
dålig. Rapporten ger en dyster bild av forskning om
barnavårdsutredningar.
Högst hälften av fallen där barn misstänks fara illa
anmäls till myndigheterna. Dock är det uppskatt-
ningsvis 100 000 barn som utreds av socialtjänsten
varje år, och vart femte barn återkommer för ny ut-
redning. Är inte det upprörande? Vi vet så lite om de
insatser som man gör och som får långtgående kon-
sekvenser för människor.
Det pågår en uppföljning på vuxna i Stockholm
som någon gång som barn har fått hjälp av social-
tjänsten med sociala insatser. Av dem har sju av tio
vid något tillfälle placerats utanför hemmet. Det som
uppmärksammas mest, misshandel och sexuella över-
grepp, anser man är det minsta problemet. Betydligt
vanligare är att utredningar beror på missbruk och
psykiska problem hos föräldrar och även barn, liksom
svåra relationsproblem, omogna föräldrar och allmän
vanvård.
Barnavårdsutredningar rör i hög grad fattiga och
marginaliserade familjer som ensamstående föräldrar,
invandrare, arbetslösa och socialbidragstagare. Frå-
gan är om man inte gör ont värre.
Man vet inte säkert vilka konsekvenser social-
tjänstens beslut har. Nya arbetsmetoder har införts
utan vetenskapliga utvärderingar. Man har heller inte
statistik över anmälningar, utredningar och åtgärder.
Då är det omöjligt att jämföra och följa utvecklingen
om hur det går för utsatta barn, om denna grupp har
ökat och vilken nytta eller kanske skada som sociala
myndigheters beslut har åsamkat dessa barn.
Vårdpersonal har i utredningen Vilsebarn i väl-
färdsland själva tillstått att det finns exempel på hur
föräldrar förminskas och förnedras och att social-
tjänsten tar felbeslut med svåra konsekvenser för
barn.
Nu finns det barn som behöver väldigt stor hjälp.
Det är de utsatta barn som jag har intresserat mig
speciellt för som bor i familjer med missbruk eller
psykisk sjukdom. Dessa barn far väldigt illa. De är
osynliga i samhället. Den grupp människor som själ-
va är fångade i missbruk och psykisk sjukdom saknar
självförtroende, vilja och framtidstro, och de kan vara
känslomässigt avtrubbade. Detta till trots lämnas
barnen i deras vård. Många sådana barn har inte nå-
gon i hela världen att lita på.
Fru talman! Den ska risas som risas bör, Social-
demokraterna och dess stödpartier.

Anf. 92 GÖTE WAHLSTRÖM (s) replik:
Fru talman! I ett tidigare inlägg replikerade jag på
Inger Davidson och kritiserade den förvanskade bild
av Sverige som hon försökte ge i debatten om bar-
nens situation. När jag nu hör Berit Adolfsson blir jag
ännu mer skrämd över vilka bilder man målar upp
över barns situation. Jag kommer naturligtvis att ta
del av protokollet som skrivs.
Jag frågar mig: Är detta verkligen moderaternas
bild av barnens situation i Sverige? Jag kan inte tänka
mig att övriga moderater i denna kammare ställer upp
på den bild som Berit Adolfsson målar upp utifrån
sitt, som hon påstår, kristna tänkande över barnens
situation i Sverige av i dag.

Anf. 93 BERIT ADOLFSSON (m) replik:
Fru talman! Detta är min erfarenhet av samhället i
dag. Jag har mycket nära erfarenhet. Det är inte alla,
politiker eller andra, som känner till saker och ting.
Det som jag har tagit fram är till stor del ur rapporter,
tidningsartiklar och andra saker som är offentliga. Jag
har pekat på dem. Sammantaget ser det ut att vara en
förskräcklig bild.
Jag menar att detta är en förändring av det bud-
skap och den instinkt som människor har. De vill ta
hand om sina barn, och det får de inte.

Anf. 94 GÖTE WAHLSTRÖM (s) replik:
Fru talman! Som förälder till barn och som aktivt
arbetande i olika barnorganisationer följer jag natur-
ligtvis också situationen. Det är märkligt att vi kan
komma fram till så fruktansvärt olika bilder av barns
situation.
Jag vill inte påstå att allt är väl. Vi har fått be-
skrivningar i denna kammare av situationen och hur
det ser ut i dag, och allt är inte väl. Vi har mycket
kvar att göra. Men den nidbild som jag vill påstå att
Berit Adolfsson målar upp stämmer inte med situa-
tionen i Sverige av i dag.

Anf. 95 BERIT ADOLFSSON (m) replik:
Fru talman! Det kan diskuteras om det är en nid-
bild. Men det är vad som händer i socialdemokrater-
nas Sverige, där man har haft makten under hela
1900-talet. Någon måste säga till någon gång att det
är socialdemokraterna som bär ansvaret.

Anf. 96 MONICA GREEN (s) replik:
Fru talman! Jag vet inte om jag ska skratta eller
gråta över den totala svartmålning som Berit Adolfs-
son här gör. Det finns flera andra moderater som
faktiskt har sagt att det också finns bra saker i Sveri-
ge. Det Berit Adolfsson nu säger är att det är totalt
obarnvänligt i Sverige.
Det är möjligt att de internationella institutioner-
na, OECD, Unicef, osv. har fel enligt moderaterna.
Det kan ju vara så. Men vi har på många områden
visat att Sverige ligger i topp och att de allra flesta
barnen har det bra i Sverige.
Det är vi inte nöjda med. Vi ska självklart göra
allt för att alla barn ska ha det bra i Sverige. Berit
Adolfsson säger att det finns för många socialsekrete-
rare, eller menar att det finns för många inom socia-
len. Finns det alltså för många socialsekreterare som
inte tar hand om de mest utsatta? När blev egentligen
fattigdomen som värst för barnfamiljer i Sverige?
Kan Berit Adolfsson svara på det?

Anf. 97 BERIT ADOLFSSON (m) replik:
Fru talman! Jag har inte sagt att det finns för
många. Jag säger att alla de som finns ändå inte kan
hjälpa dem som behöver hjälp. Det är vad jag har
märkt.
Barnen togs från föräldrarna och föräldrarna från
barnen av makarna Myrdal, anser jag, som på 30-talet
i sitt arbete öppet visade förakt för föräldraskapet.
Deras politiska barnbarn spinner vidare på det temat,
och människorna ser det inte förrän det är för sent.
Det är min uppfattning.

Anf. 98 MONICA GREEN (s) replik:
Fru talman! Om vi läser de rapporter som finns
och välfärdsbokslutet, där man har gjort en väldigt
noggrann genomgång av hur det såg ut under bespa-
ringsperioderna, visar det sig att fattigdomen ökade
mest under 1992 och 1993 därför att arbetslösheten
ökade som mest då. Det skedde under Berit Adolfs-
sons partis ledning. Ni hade makt att försöka göra
någonting åt barnfamiljerna då, vilket ni tydligen inte
gjorde.
Var förbjuder socialdemokraterna föräldrarna att
växa, som Berit Adolfsson påstår här? Jag ser inget
sådant förbud i det.
Berit Adolfsson säger att det är fel att barnen får
resa mellan föräldrarna. Är det så att Berit Adolfsson
vill förbjuda föräldrar att skiljas, eller vill Berit
Adolfsson förbjuda barn att träffa båda sina föräldrar?

Anf. 99 BERIT ADOLFSSON (m) replik:
Fru talman! Mitt påpekande är att det inte är bar-
nens behov som tillfredsställs med detta. Det är det
jag vill säga.
Nu gör frågeställaren samma fel som barnen i
skolan gör när de kommer hem med dåliga betyg och
säger att det finns några som är ännu sämre. Vi är inte
ännu sämre, men vi hann inte göra så mycket åt pro-
blemen.

Anf. 100 ROLF OLSSON (v):
Fru talman! I Sverige bor i dag runt 1,9 miljoner
barn och ungdomar i åldrarna 0-18 år. De flesta barn
lever under goda omständigheter. Men som vi har
hört har flera rapporter lämnats under senare tid som
allvarligt indikerar att många barn och deras familjer,
och då inte minst ensamstående föräldrar med barn,
är 90-talets förlorare ekonomiskt och socialt. Det
finns en rad materiella förklaringar till detta.
En mycket viktig faktor är den höga arbetslöshe-
ten under stora delar av 90-talet, som kraftigt påver-
kade hushållens ekonomiska situation. En annan
parallell orsak till försämrad ekonomi för framför allt
barnfamiljer är försämrade ersättningsnivåer i social-
försäkringssystemen och ökade kvalifikationskrav för
t.ex. bostadsbidrag under dessa år.
Samtidigt har också kommunsektorn genomgått
en ekonomisk kris, vilket bl.a. lett till markant höjda
avgifter på en rad områden. Den andel av t.ex. barn-
omsorgskostnaderna som täcks av föräldrarna har
under perioden 1990-1998 ökat från 10 till 17 % som
ett riksgenomsnitt. Det innebär självklart avsevärt
ökade utgifter för barnfamiljerna.
Det blev inte så att alla fick bära bördorna lika
under 90-talets krisår, även om det sades så ibland i
debatten. Ensamstående föräldrar, invandrarfamiljer
och ungdomar fick bära de tyngsta bördorna. Det har
slagits fast bl.a. i välfärdsbokslutet.
För de mest utsatta - bl.a. för många ensamståen-
de föräldrar med barn - finns tydliga tecken på att
den bekymmersamma situationen permanentats och
att de sociala klyftorna växer i samhället. För Väns-
terpartiet är detta oacceptabelt. Åtgärder måste vidtas
som minskar klyftorna och som innebär förstärkt stöd
till barnen och deras familjer - inte minst till de en-
samstående föräldrarna med barn.
Det finns förhoppningsvis här i kammaren en bred
enighet om att alla barn ska ha lika möjligheter och
förutsättningar, men många barn upplever djupt in i
märgen att det inte stämmer. När marginalerna i
hemmet krymper, som de gjort för alltför många
barnfamiljer, är det ofta kostnader för fritid och se-
mester som får stå tillbaka, även om dessa kostnader
är blygsamma. Då får många barn när de jämför sig
med jämnåriga uppleva att talet om lika förutsätt-
ningar inte alls stämmer med verkligheten. Så slår
klassklyftorna obarmhärtigt redan från barnaåren.
Den dåliga ekonomin påverkar också ofta relationer-
na inom familjen. Många barn får tydligt känna av de
vuxnas oro och stress över hur de ska klara uppehäl-
let.
Nu finns det andra möjligheter. Nu är de ekono-
miska förutsättningarna betydligt bättre, och vi står
inför viktiga vägval i det politiska arbetet. En möjlig
väg är att målmedvetet laga revorna i den generella
välfärden, förstärka och bygga ut socialförsäkringar
och trygghetssystem och ge förutsättningar för bättre
barnomsorg och skola. En annan väg är att i stället
satsa på skattesänkningar, ytterligare urgröpning av
generell välfärd och privatisering av offentlig sektor.
För oss i Vänsterpartiet är det självklart att det är
detta första alternativ som gäller när vi formulerar
våra förslag. Vi gör det inte minst mot bakgrund av
den situation som många barn och deras familjer
hamnat i under 90-talet och som alltför många fortfa-
rande lever kvar i.
Vi har här flera gånger hört om studien från Soci-
alhögskolan i Lund, som hade sin utgångspunkt i
familjernas bostadssociala förhållanden. Man kon-
staterar att de 150 000 barn som lever i fattiga famil-
jer får sämre förutsättningar vid livets start än sina
jämnåriga, trots att föräldrarna gör allt för att sätta
barnens behov i främsta rummet.
En annan rapport som också har berörts här är
rapporten från Kommittén mot barnmisshandel. Man
har kommit fram till det glädjande resultatet att
barnmisshandeln tycks minska totalt i landet. Men det
finns ett viktigt konstaterande, och det är att barn till
föräldrar med låg inkomst löper en förhöjd risk att bli
misshandlade. Vanmakt och stress ökar när de eko-
nomiska marginalerna inte finns, och det finns ofta
med i bilden just vid barnmisshandel. Det sambandet
utgör enligt min mening ett starkt motiv för en social
reformpolitik som särskilt gynnar de fattigaste barn-
familjerna. Därutöver krävs självklart andra stödåt-
gärder i familjer där barnmisshandel förekommer,
men ekonomisk trygghet är en viktig grund.
Fru talman! Det finns en rad grupper av barn som
kan sägas vara särskilt utsatta. Flera har nämnts under
debatten i dag. Jag ska också nämna en sådana grupp,
utan att därmed glömma andra grupper. Jag vill ändå
nämna barn till psykiskt sjuka föräldrar.
Det finns fortfarande betydande kunskapsluckor
när det gäller hur situationen ser ut sammantaget i
landet. Sådana kunskaper är naturligtvis avgörande
för att man ska kunna nå barnen med adekvata insat-
ser.
Det är många barn det handlar om; det vet vi. Man
beräknar att mellan 20 och 30 % av de psykiskt sjuka
har barn i åldrarna 0-18 år. Barnen får alltför ofta ta
ett alldeles för stort ansvar, och föräldrarnas sjukdom
medför ibland bristande omsorgsförmåga. Barnen
löper en förhöjd risk att själva drabbas av psykisk
ohälsa och annan psykosocial problematik. Det krävs
en god samverkan mellan psykiatri och socialtjänst
för att man tidigt ska kunna uppmärksamma dessa
barn. Det krävs också bättre kunskaper bland berörda
personalgrupper.
Nu håller ett program på att utarbetas för att öka
kunskapsutvecklingen i socialtjänsten. Det kan vara
ett bra första steg. Men det finns anledning att noga
följa utvecklingen när det gäller dessa barn.
Fru talman! Jag har i mitt anförande betonat vik-
ten av ett arbete som är ägnat att stärka den generella
välfärden och som särskilt måste rikta in sig på de
ekonomiskt och socialt mest utsatta barnfamiljerna.
Att barnbidragen nu åter höjs är en satsning som
verkar i rätt riktning, men tyvärr når den inte alla.
Den når inte, som vi har hört, de barn och barnfamil-
jer som allra främst behöver den, nämligen dem som
uppbär socialbidrag. Några kommuner i landet har
visserligen beslutat låta höjningen slå igenom vid
socialbidragsberäkningen, men det är orimligt att inte
det sker samlat över landet.
Vänsterpartiet kommer att arbeta för en lösning på
denna mycket tydliga rättvisefråga. Det är en fråga
om trovärdighet inför de barn och barnfamiljer som
har minst marginaler. En bred satsning på dessa barn
och barnfamiljer måste prägla kommande budgetar-
bete.

Anf. 101 BERIT ADOLFSSON (m) replik:
Fru talman! Vi har ett gemensamt intresse i barn
till missbrukare och sjuka föräldrar. Jag undrar om
Rolf Olsson har någon insikt i barn- och ung-
domspsykiatrins svårigheter och möjligheter att hjäl-
pa barnen.

Anf. 102 ROLF OLSSON (v) replik:
Fru talman! Jag har en del insikter i detta. Jag kan
säga att jag har arbetat som socialarbetare i mer än 20
år, så jag har naturligtvis i arbetet med barnfamiljer
samverkat just med barn- och ungdomspsykiatrin. Jag
vet att det där finns en del problem med köer och med
bristande resurser. Jag hoppas att man kommer att
börja förbättra detta i samband med de vårdmiljarder
som satsas. Det gäller de 9 miljarder som vi tog be-
slut om i samband med budgeten. Det finns också
beskrivet i handlingsplanen.
Inriktningen ska ju inte minst vara på barn- och
ungdomspsykiatrin. Så jag har gott hopp om att det
kommer att ske förbättringar när det gäller barn- och
ungdomspsykiatrin.

Anf. 103 BERIT ADOLFSSON (m) replik:
Fru talman! Eftersom Rolf Olsson tillhör stödpar-
tierna hoppas jag att han arbetar hårt med denna frå-
ga.
Ett litet barn på t.ex. 4 år ska inte behöva vänta
två år, hälften av sin levnad, för att få hjälp av barn-
och ungdomspsykiatrin och under den tiden vara
instängt mellan hemmets fyra väggar med en männi-
ska som inte kan ta vara på sig själv.
En annan sak är att tingsrätterna nu begär utred-
ningar hos barn- och ungdomspsykiatrin när man inte
kan bestämma hos vilken förälder barnen ska vara. Är
det något som Rolf Olsson känner till? Det är i så fall
också ett sätt att fördröja det här när det gäller både
de barn vars föräldrar ska skiljas och de barn som
behöver den här absoluta vården.

Anf. 104 ROLF OLSSON (v) replik:
Fru talman! Jag tror att de här satsningarna kom-
mer att märkas i form av förbättrade möjligheter för
de drabbade barnen ute på de barn- och ungdomspsy-
kiatriska mottagningarna. Det är jag rätt säker på. Det
handlar också om samverkan med vuxenpsykiatrin
och socialtjänsten.
Helt avgörande är ju en bred generell satsning på
välfärdspolitik, en social reformpolitik, nu när de
ekonomiska förutsättningarna ges. Även om det na-
turligtvis finns individuella förklaringar tror jag att
t.ex. barn till psykiskt sjuka föräldrar, som själva
löper förhöjd risk att bli sjuka, har en oerhört stor
nytta av en samlad välfärdspolitik, och den driver vi.
Men jag är inte säker på att moderaternas politik med
skattesänkningar och privatiseringar är den rätta me-
dicinen för de här barnen. Det är jag skeptisk till.

Anf. 105 CHATRINE PÅLSSON (kd):
Fru talman! "Barns och ungdomars möjligheter"
är en utmanande rubrik på den här delen av den all-
mänpolitiska debatten. Jag har valt att fästa uppmärk-
samheten på de mest utsatta barnens möjligheter. Det
är trots allt de barnen som bäst behöver samhällets
stödåtgärder.
I gårdagens Expressen kunde vi på första sidan lä-
sa att drottning Silvia föreslår att man ska spärra
Internet för barn. Anledningen är att pedofiler och
barn alltmer knyter kontakt över Internet. Man tror att
ungefär 2 000 barn är inblandade i bilderna och att
det tillkommer två nya barn varje vecka som inte
tidigare har varit kända.
Rapporter till Rädda Barnen om barnpornografi
på Internet har i det närmaste fyrdubblats under 1999
i förhållande till föregående år. Rädda Barnen säger:
Under åren 1997 och 1998 fick vi sammanlagt 320
tips, under 1999 över 700 tips. Rädda Barnen har
indikationer på att det har förekommit s.k. webcasts
vars huvudsakliga syfte har varit att visa sexuella
övergrepp mot barn. Det är övergrepp som helt enkelt
visas i realtid. De begås någonstans i världen och
läggs ut på nätet i samma stund. Tekniken är enkel
och billig och används ofta för konferens-TV över
nätet. Polisen saknar, och det gäller inte bara i Sveri-
ge, nödvändiga resurser för att möta problemet.
Fru talman! Kära vänner! Detta är larmklockor
som vi måste ta till oss. Det är oacceptabelt med barn
som kränks, utnyttjas och förnedras. Jag förutsätter
att vi alla försöker hitta lösningar på detta problem.
Vi var många som var glada i den här kammaren när
vi äntligen kunde fatta beslut om förbud mot barn-
pornografiska bilder; det gäller även innehav. Vi
kommer ihåg att ikraftträdandet var den 1 januari
1999 efter flera års diskuterande. Och nu kommer den
nya tekniken och drar med sig detta fasansfulla för
våra barn. Det handlar då om att vi, trots att Internet
och den nya tekniken är positiv, ser till att det skapas
regler som befriar våra barn från detta.
Fru talman! I morgonens nyhetssändning på en av
TV-kanalerna berättade man att anmälningarna till
BRIS om misshandel och vanvård hade ökat med
20 % förra året jämfört med året innan. Detta är all-
varliga siffror. Hur ska det gå för de barn som ringer
till BRIS och ber om att få hjälp? Det är små männi-
skor som kanske har lidit ganska länge innan de be-
stämmer sig för att ringa.
Jag tänker på barns psykiska hälsa som blir allt
sämre av olika skäl. Jag tror att klimatet, den kultur
som börjar växa fram i det svenska samhället, är en
av orsakerna. Tyvärr säger jag att det är så. "Ensam är
stark" har börjat bli honnörsord. Barnen är på något
sätt inte egna medborgare, utan de blir slagträ i olika
debatter. Familjerna förvägras att ordna den barnom-
sorg som passar dem bäst. Samhället pläderar för en
likriktning av barnomsorgen. Fru talman! Den här
ideologiska debatten kanske är den viktigaste i dag.
Jag tänker på barn som drabbas av sorg. Det är
kanske en förälder som dör. Vad får dessa barn för
automatisk hjälp i dagens samhälle? Fru talman! Jag
kanske skäms lite över att säga att hjälpen i princip är
av ekonomisk karaktär. Det finns ett bra skyddsnät
ekonomiskt. Det är jag glad för. Man kan få en över-
förmyndare hemma i kommunen, men dennes uppgift
är enbart att bevaka de ekonomiska intressena för
barnet. Det är kanske dags för oss att plädera för att
en stödperson eller en stödfamilj är ännu viktigare för
det här barnet. Den efterlevande föräldern kanske inte
har möjlighet att riktigt se hur barnen mår när de har
förlorat en förälder. Jag ställer den här frågan till oss
därför att så mycket i det svenska samhället utgår från
materiella värden och allt mindre utgår från icke
materiella värden.
Hur mår våra kära flyktingbarn i Sverige i dag,
som väntar och väntar för att få veta om de ska få
stanna. Ett barn acklimatiserar sig ganska fort. Barn
sitter och väntar i en förläggning på besked, och i dag
kan det dröja upp till tre år.
Fru talman! Jag tycker inte att detta är förenligt
med FN:s barnkonvention. FN:s barnkonvention
omfattar också dessa barn. Vi kanske skulle säga att
de ska behöva vänta max ett år. Det är också lång tid,
men jag är medveten om att det är svåra processer
som ligger bakom. Man måste göra avvägningar.
Hur har våra barn det i dag som har de dolda han-
dikappen, handikappen som inte syns? Det är så lätt
att tro att det som inte syns inte finns. Får de barn
som har ett hav av oro och ångest inombords, barn
som har DAMP, tillräckliga resurser? Barn till miss-
brukande föräldrar och psykiskt sjuka föräldrar har
några av er berört. Jag ska inte göra det.
Men, fru talman, det jag tror är utgångspunkten
och det som avgör hur vi ska lösa alla de här proble-
men är att vi inser att alla dessa utsatta barn behöver
ett särskilt stöd för att över huvud taget ha möjlighet
till ett värdigt liv.
Det andra jag tror att vi kan vara överens om är att
tidiga ingripanden och agerande är A och O. Ett barn
som får vänta får alltid en sämre situation. Låt oss se
dessa barn som den allra viktigaste gruppen att prio-
ritera för att de ska få ett värdigt liv.

Anf. 106 INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Jag satt på mitt arbetsrum och hörde
Chatrine Pålsson tala mycket varmt om de utsatta
barnen. Varför är kristdemokraterna inte beredda att
ta de politiska konsekvenserna av det? I höstas var ni
ensamma om att gå ihop med moderaterna om att
säga nej till att barn till arbetslösa får plats i barnom-
sorgen och förskolan. Det förvånar mig väldigt
mycket mot bakgrund av de många varma ord som
Chatrine Pålsson talar om utsatta barn.

Anf. 107 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Vi tycker att de som känner sina barn
bäst är föräldrarna. Jag vet inte att partiet har sagt nej
till att de ska få ha möjlighet till en plats, men man
kanske ska utgå lite grann från att de ska komma
överens om detta och att de ska ha möjligheten.
Vi har pläderat för den öppna förskolan. Vi har
sagt att det är familjens behov som ska styra och
ingenting annat. Men det handlar också väldigt
mycket om hur man värderar föräldrarna. Jag tycker
fortfarande att föräldrarna är de viktigaste personerna
i ett barns liv.

Anf. 108 INGER LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Vi tycker alla att föräldrarna är de
viktigaste personerna i ett barns liv. Det är inte det
den här frågan handlar om. Den handlar inte heller
om något obligatorium för föräldrarna. Den handlar
om föräldrarnas rätt att när de är arbetslösa få en
barnomsorgsplats till sina barn.
I Örebro har vi tittat närmare på effekterna av
rätten för arbetslösa att få plats i barnomsorgen. Det
visar sig att det i de stora miljonprogramsområdena,
med många barn som har svårigheter med t.ex.
svenskan, kan handla om hundratals barn som behö-
ver plats. I andra områden, med många villor, med
föräldrar med goda ekonomiska förutsättningar,
handlar det om enstaka barn. Det är de utsatta barnen
som ni inte är beredda att göra en ekonomisk insats
för och ge en rättighet. Det är skamligt, Chatrine
Pålsson. Ni står ensamma med Moderaterna i det
ställningstagandet. Centern och Folkpartiet följer
samarbetspartierna.

Anf. 109 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Dessvärre är det väl så, Inger Lund-
berg, att vi inte är överens om att föräldrarna och
hemmet är det bästa för barnen. I så fall skulle ju
Inger Lundberg och socialdemokraterna acceptera att
familjen får bestämma hur man vill ordna sin barn-
omsorg, om man vill ordna den i det egna hemmet,
genom föräldrakooperativ eller på annat sätt.
Men eftersom man vill ha en likriktning - där man
nu också vill införa en maxtaxa - och de familjer som
väljer en annorlunda barnomsorgsform, som passar
familjen bäst, blir utan ekonomiskt stöd, kan det i
varje fall inte för Inger Lundberg vara så att föräld-
rarna är de viktigaste personerna för barnen.

Anf. 110 EWA LARSSON (mp):
Fru talman! Barn mellan tre och åtta år tillbringar
2 timmar och 45 minuter per dag med massmedierna.
Det är just barn och medierna som jag tänker ägna ett
par minuter åt under den allmänpolitiska debatten, när
vi riksdagsledamöter fritt får välja ämnen att sätta upp
på den politiska agendan.
Barn i Sverige dricker i dag mer cocacola än
mjölk. Gör de det för att det är hälsosamt? Nej, de gör
det därför att reklam fungerar även på barn. Med den
massiva barnreklam som Coca-Cola satt in och som
vi kan se på TV 3 och TV 5 och faktiskt ibland också
på TV 4, fast de inte får sända reklam riktad till barn,
vet alla barn i Sverige nu att också jultomten dricker
cocacola. Det här sätter sina alldeles tydliga spår i
konsumtionen. Självklart på någon annans bekostnad.
I det här fallet mjölkens.
Men borde inte föräldrar veta bättre? Ja, den frå-
gan slutar jag aldrig att ställa mig.
I Sverige är det förbjudet att rikta reklam till barn
under tolv år. Men om ett TV-bolag sänder från ett
annat land är det det landets lagstiftning som gäller.
Norden är lite speciellt i sin syn på barn och barns
utveckling i relation till övriga europeiska länder. Vi
har en barnpsykologisk tradition där vi vill skydda
små barn mot kommersiellt utnyttjande.
Hur vi ska lyckas hålla kvar den positionen beror
på hur vi lyckas informera, utbilda och debattera med
våra samarbetsländer. Ska vi lyckas med det måste ju
frågans status höjas, befintlig forskning få stöd och
riktade resurser sättas in.
I februari bjuder Sverige på ett seminarium om
barn i det nya medielandskapet. Miljöpartiet menar
att det är ett gott initiativ som måste följas upp.
Fru talman! Enligt Barnbarometern har inte tre-
åttaåringars TV-tittande ökat de senaste åren, men det
har förskjutits till mer video- än TV-tittande. Video-
gram har vi ingen förhandsgranskning av i Sverige,
och Biografbyråns uppgift - ni vet den där byrån som
vill avskaffa sig själv och skäller på kulturministern
för att hon vill ha rotation bland de anställda - är att
granska biograffilmer och videogram som visas of-
fentligt, för att hindra filmer med förråande innehåll
att visas offentligt och att fastställa åldersgränser som
förhindrar att filmer som kan vålla barn och ungdo-
mar psykisk skada visas vid offentliga tillställningar
och allmänna sammankomster där barn har tillträde.
Men videogram som hyrs ut behöver inte för-
handsgranskas och har därför inte heller någon ål-
dersgräns. Det vore högst rimligt att kräva ålders-
gränser på alla videogram. Miljöpartiet menar att
åldersgränsen för när du kan anses mogen att se vux-
enfilm och video borde höjas till 18 år. Det tycker
även Biografbyråns anställda, de som vill avskaffa sig
själva.
Barn mellan tre och åtta år minskar kontinuerligt
sitt läsande. År 1984 läste barnen 48 minuter per dag
och 1999 var det 23 minuter. Läsfrämjande insatser
till trots är det en negativ trend och den är icke bru-
ten.
Vi hade ett public service-seminarium häromda-
gen här i riksdagen. En av dem i panelen som före-
trädde de kommersiella intressena sade att bilden är
magisk. Jag håller med. Men den mest magiska bil-
den är den bild du skapar själv när du läser. Att ut-
veckla sitt inre bildspråk är något som aldrig kan
ersättas med yttre bilder. Tvärtom kan alltför mycket
pådyvlade färdiga bilder trubba av det egna inre ska-
pandet. Det leder till likriktning och enfald.
För att ta upp kampen mot de kommersiella kraf-
terna som i dag styr världens barns bilder och likrik-
tar dem vill vi i Miljöpartiet sänka bokmomsen till
6 %. Vi tror att det är en viktig politisk markering för
att visa vuxna att vi tycker att läsandet är viktigt och
att det är de vuxna som är förebilderna för sina barn.
Barn gör inte det vi säger, de gör det vi gör.
Fru talman! Flickor mellan tre och åtta år tittar
oftare på TV under en längre tid. Detta faktum synes
extra allvarligt då forskare har påvisat att flickor som
ser mycket på TV får minskat självförtroende, medan
pojkar som ser mycket på TV får stärkt självförtroen-
de.
Våldsskildringsrådet har belyst jämställdheten i de
vanligaste spelfilmerna under några år och säger att
de mest populära filmerna har populära manliga
hjältar. Kvinnliga stjärnor lyser till stor del med sin
frånvaro. De finns i biroller. Det finns en påtaglig
brist på kvinnor i huvudroller. Huvudkonceptet är två
män i konflikt och våldsam upplösning. Amerikanska
filmer dominerar fortfarande kraftigt - 71 % på bio
och 84 % på video.
Bland de tio mest sedda filmerna finns endast en
kvinna i huvudrollen, och vi vet alla att det är Julia
Roberts. Påfallande många kvinnliga biroller är be-
satta med extremt unga kvinnor, vilket är en klar
förändring sedan den gamla Hollywoodfilmens dagar
med starka, erfarna kvinnor med karaktär i huvudrol-
len.
Extra ekonomiska satsningar från riksdagens sida
börjar ge utslag i mer produktion av svensk film.
Miljöpartiet menar att fortsatta ekonomiska satsning-
ar är viktiga från samhällets sida, men att vi också
måste följa upp jämställdhetsmålet i produktionen.
I amerikanska medier pågår ständigt en debatt om
hur alla de våldsamma filmerna påverkar barn och
ungas beteende. Det är inte så svårt att förstå i ett land
där det går att läsa på en vägskylt uppmaningen att
inte skjuta från vägen. Även på politisk nivå uppma-
nas TV-bolagen att sanera sitt våldsamma utbud.
Miljöpartiet skulle önska att den svenska kulturmi-
nistern visar lite mer pondus i frågan innan vi får
liknande vägskyltar även i Sverige.
Det finns mycket forskning på området att an-
knyta till. Nordicom har gjort en sammanställning av
den mest aktuella forskningen just nu. Miljöpartiet
vill ge Nordicom ekonomisk trygghet att fortsätta sin
internationellt erkänt högt kvalificerade verksamhet,
och vi vill arbeta mot att Nordiska rådet vill göra
Nordicom till ett projekt i budgeten.
Fru talman! 77 % av 3-8-åringarna har tillgång
till datorer i hemmen i dag. Datorerna har en allt
större betydelse även i de små barnens vardag. Här
går det att undra lite grann över dataspelens utveck-
ling. Det finns bra och pedagogiska dataspel, men
mycket är ren dynga. Vi skulle önska att branschen
tog ett större ansvar, att branschen införde åldersreg-
ler för dataspelen och att branschen ser till att ålders-
reglerna verkligen följs.
Sist vill jag och Miljöpartiet påstå att hela den
massiva mediala verkligheten som barn lever i i dag
ökar klyftan mellan flickor och pojkar, undergräver
jämställdhetssträvanden och ger felaktiga bilder av
vad som krävs av en människa för att leva tillsam-
mans med andra människor i ett socialt tryggt sam-
hälle.

Anf. 111 MONICA GREEN (s):
Fru talman! Först vill jag säga att jag tycker att
det är bra att vi samlar barns möjligheter i ett område.
Det kan ge ett bra avstamp för att just förebygga
segregation, klassklyftor, våld och missbruk. Det
kanske också kan lyfta blicken internationellt för att
se hur vi kan stödja barn runt Östersjön och i fattigare
länder. Det är något vi måste göra på alla sätt.
Barn är ingen enhetlig grupp. Förskolebarnet lever
under andra förutsättningar än tonåringen. Flickorna
lever i en annan situation än pojkar. Barn och unga i
storstaden lever under andra villkor än barn i gles-
bygd. Hälsan är fortfarande ett socialt betingat vill-
kor, och villkoren är inte lika. Barn som lever under
gynnsamma sociala och ekonomiska förhållanden har
en bättre hälsa i nästan alla avseenden är dem som har
mer missgynnade uppväxtvillkor.
De allra flesta barn och unga i Sverige har ett gott
liv, särskilt i förhållande till andra länder. Det har vi
debatterat under förmiddagen. De har vuxna som bryr
sig, de har en rik fritid och vardag där de för det
mesta upplever att de bemöts med respekt för sina
rättigheter. Levnadsvillkoren är generellt goda. Ingela
Thalén nämnde tidigare bl.a. utmärkelserna från
OECD. De lovorden var så starka att de internatio-
nella utredarna själva ville ha sina egna barn i den
svenska förskolan. Det ska vi naturligtvis vara stolta
över.
Men välfärden har sprickor. Under 90-talet ökade
klyftorna. Alla barn och unga växer inte upp under
samma gynnsamma förhållanden. Många barnfamil-
jer har det oerhört svårt att få ekonomin att gå ihop,
inte minst ensamstående. Har de dessutom del-
tidsjobb inom handeln eller vården är det tufft att få
det att räcka till hyra, mat, kläder och fritidsaktivite-
ter. Det kan gälla småbarnsföräldrar men också ton-
årsföräldrar.
Barnfamiljernas ekonomi har urholkats, och deras
ekonomiska situation har försämrats. Alltför många
har hamnat i fattigdomsfällan. De mest dramatiska
förändringarna skedde mellan åren 1992 och 1993, då
andelen barn med arbetslösa föräldrar fördubblades.
Dessutom är det dyra och påfrestande barnomsorgs-
kostnader för barnfamiljerna. Det skiljer mycket
mellan kommunerna i hur höga avgifter de tar ut.
Åtminstone denna orättvisa kommer den efter-
längtade maxtaxan och de fortsatta höjningarna av
barnbidragen att avhjälpa. Under en fyraårsperiod -
vi har diskuterat detta flera gånger under förmiddagen
- höjs barnbidragen från 650 kr i månaden till 950 kr.
Det är en viktig reform för alla barnfamiljer. Jag
förutsätter att kommunerna ser till att barnbidragshöj-
ningen kommer alla barn till del, även de som har det
sämst.
Låt mig ta ett exempel med barn- och ungdoms-
förbundet Unga Örnar. Många av våra barn- och
ungdomsledare inom Unga Örnar möter varje vecka
barn som har det svårt. Unga Örnar har 25 000 med-
lemmar och nästan lika många, 20 000, barn och
ungdomar som finns med i den öppna verksamheten
på bl.a. fritidsgårdar. Det finns en uppgivenhet hos
dem som har det sämst ekonomiskt. Det är därför
Unga Örnar kräver att kommunerna omedelbart änd-
rar sina beslut. Barnbidraget är generellt och ska
komma barnen till godo.
Bakgrunden till barnbidragshöjningen är, liksom
andra familjepolitiska reformer, att alla barnfamiljer
ska ha möjlighet till ett rikt liv där barnen får goda
möjligheter att utvecklas. Men det finns en annan
viktig fråga som också skulle stärka barnfamiljernas
ekonomi, nämligen att se till att barn är barn tills de
är 18 år. Det har FN:s barnkonvention slagit fast. Vi i
Sverige har etablerat, diskuterat och antagit barnkon-
ventionen på ett mycket bra sätt. Men när det gäller
att se barn som barn tills de är 18 år, har vi inte nått
ända fram. Jag tänker närmast på studiebidraget.
Studiebidraget betalas inte ut under sommarmånader-
na. Det är mycket kämpigt för familjer med tonåring-
ar som plötsligt ska klara sig utan bidrag. Tonåringar
är inte billiga i drift. Det är definitivt inte alla 16- och
17-åringar som kan skaffa sig ett sommarjobb. Det
borde vara möjligt, nu med goda tider framför oss, att
klara även en sådan reform. Det tänker jag jobba med
framöver inom mitt parti.
Det viktigaste sättet att bekämpa fattigdomen är
arbete åt alla, men vi måste också jobba för en kortare
arbetstid. Det var synd att vi föll på målsnöret med
det första steget i höstas.
En annan positiv reform är den allmänna försko-
lan, som genomförs stegvis. Barn till arbetslösa ska få
rätt till förskoleplats. Barn som just har fått ett syskon
ska få chansen att få träffa sina förskolekompisar
några timmar om dagen. Det är också den efterläng-
tade maxtaxan. Ingen ska behöva betala mer än 3 %
av inkomsten för första barnet på dagis. Det är också
bra att kommuner som väljer att införa maxtaxan får
extra kvalitetspengar.
Nästa steg är den allmänna förskolan för 4-5-
åringar. Det är bra för alla barn. Oavsett vilken barn-
omsorgsform man har valt, t.ex. att vara hemma, är
det bra att barnen får träffa sina blivande skolkompi-
sar i förskolan.
Även utbyggnaden av föräldrapenningen och yt-
terligare en pappamånad är bra. Det har ett värde för
alla familjer.
Fru talman! Jag tänkte också hinna beröra skolan
och föreningslivet. Vi har på många olika sätt debat-
terat och antagit FN:s barnkonvention. Vi går vidare
med det, inte minst genom barnskrivelsen nästa
vecka. I barnkonventionen står det att ingen får dis-
krimineras och att barn ska sättas i främsta rummet.
Det står att barn ska ha rätt att framföra sin mening.
Barn och ungdomar ska kunna påverka sin egen situ-
ation genom demokrati, inflytande och engagemang
inom de områden som berör dem, som fritidsaktivi-
teter, skola och en trygg och säker skolväg.
Unga Örnars rapport Dela lika redovisar den
största undersökning bland barn som har gjorts på
mycket länge. Där visar det sig att barnen inte är helt
nöjda med skolan, även om de är nöjda med sin upp-
växt. Just när det gäller skolan är det många som
känner att de inte får sina behov tillgodosedda. Det
finns uppenbara brister på ett antal skolor i kommu-
nerna. Här finns det stora möjligheter att ändra på
skevheterna med hjälp av sådana resurser som fler
vuxna i skolan. Det kan vara elevassistenter, psyko-
loger, kuratorer, fritidspersonal eller lärare - det av-
gör kommunerna själva.
Jag vill ge en extra uppmaning till att också ge
föreningslivet möjlighet att komma in i skolan. Det är
oerhört viktigt med föreningslivet och den demokra-
tiska skolning som föreningslivet kan ge. Det behövs
fler ledare inom föreningslivet.

Anf. 112 ANDERS SJÖLUND (m):
Fru talman! Här har det pratats mycket om bar-
nens villkor i Sverige på olika sätt. Jag tänkte ge en
annan vinkling och prata om de barn som inte finns
ännu, nämligen de ofödda barnen. Det är ett problem
inte bara i Sverige utan i hela västvärlden att det föds
allt färre barn. Vi vet att de senaste fem åren har an-
talet barn per kvinna minskat ganska kraftigt. Statisti-
ken visar att det skett en minskning från 2,1 barn till
1,5. Så torr och precis är statistiken, som oroar oss
politiker och forskare i Sverige som ser framtida
problem i detta. Vi brukar säga: Vem ska ta hand om
oss när vi blir gamla? Det är en fråga som man verk-
ligen kan fundera på.
Vi frågar oss också - jag gör det - varför utveck-
lingen har gått dithän att barn inte längre är självklara
i en relation. I varje fall skjuter man upp tidpunkten
för det första barnet ganska länge, och därmed kom-
mer det andra barnet ganska sent, om det över huvud
taget blir något andra barn.
Detta må vara ett nationellt problem på sikt, men
jag väljer att i första hand tycka att det är märkligt att
vi har ett samhälle som inte välkomnar och stimulerar
barnafödande rent allmänt.
Fru talman! Jag blev inspirerad till detta anföran-
de strax före juluppehållet då vi diskuterade den all-
männa förskolan men framför allt maxtaxan på dagis.
I den debatten hävdade statsrådet Wärnersson att det
minsann skulle bli fart på barnafödandet. Avgifter på
dagis skulle få fler att välja att skaffa barn. Den billi-
gare avgiften för höginkomsttagare skulle minsann få
trenden att vända.
Så är det naturligtvis inte. Barn skaffar man sig av
kärlek till varandra. Barn vill man ha därför att man
längtar efter barn. Men då får inte hindren upplevas
som för stora. Det är vad vi ser hända just nu.
Att kvinnor väntar med att skaffa barn har många
olika orsaker, men den avgjort största orsaken be-
kräftas i en Sifomätning också strax före jul. Här
berättas att nio av tio i åldersgruppen 18-29 år anger
stress som orsak till att man är tveksam inför att skaf-
fa barn. För gruppen 30-49 år är siffran 81 %. Det är
alltså en väldigt stark markering av att stressen är den
är den avgörande faktorn för att man inte skaffar
barn.
Sedan tillkommer ändrade livsmönster rent all-
mänt, att man väljer att leva singelliv. Ekonomin
uppges naturligtvis också som ett stort hinder. Jag
återkommer till det. Men framför allt pekar man på
att stressen i tillvaron är den viktigaste orsaken.
Stressen minskar tiden tillsammans. Kärleken ges inte
det utrymme som den kräver.
Fru talman! Är det då så konstigt att det blir som
det blir? Nej, jag tycker inte det.
Här har vi ett läge där både man och kvinna i re-
gel jobbar heltid för att få hushållsekonomin att gå
ihop - ofta mer än heltid dessutom. Många pendlar
till och från jobbet. De par som ännu inte har skaffat
barn ser den enorma stressen på tunnelbanan eller
bussarna och ser de svettiga pannorna hos föräldrarna
som är på väg till dagis och som på eftermiddagen
hämtar ungarna, för att senare på kvällen kanske
skjutsa äldre syskon till fotbollsträning eller vad det
är fråga om. Då tittar de på varandra och funderar om
de verkligen orkar med det här - det verkar jobbigt att
skaffa barn - och så avvaktar de. Trötta par orkar inte
med varandra, och än mindre orkar de med barn. Så
ser det ut.
Fru talman! Maxtaxa och höjda bidrag i olika
former löser naturligtvis inte detta. Stressen som det
innebär att försöka räcka till finns fortfarande.
För mig ligger ansvaret på ett helt annat plan, fru
talman. Bara mer tid för kärlek och samvaro mellan
vuxna ger förutsättningar för fler barn. Det är ganska
naturligt, eller hur? Bara mer tid för de egna barnen
ger förutsättningar för ytterligare barn. Det direkt
barnfientliga samhälle som vi ser, dagis för alla till
trots, kan aldrig få människor att satsa på fler barn.
Bara om vi ger kärleken och relationerna mellan
parter och mellan föräldrar och barn mer plats och
mer tid kommer barnafödandet att öka.
TCO-basen Sture Nordh skrev ett debattinlägg i
Svenska Dagbladet i detta ämne före jul. Han säger så
här: Människor har stora svårigheter att få livspusslet
att gå ihop. Nu måste statsråden bidra med konkreta
lösningar.
Nordh har rätt i sin första analys. Barn upplevs
komplicera tillvaron. Tyvärr landar Nordh ändå på att
det är större och fler bidrag som ska få trenden att
vända. Statsrådens stressgrupp, med Ingela Thalén i
spetsen, förväntas komma med begåvade förslag i den
här riktningen. Av det här har vi naturligtvis inte sett
någonting ännu. Den skåpmaten, med ytterligare
bidragsregler och -nivåer, fungerar inte.
Möjligen kunde något lämpligt statsråd ta sig an
titeln kärleksminister, fru talman, med särskilt upp-
drag att ge kärleken en chans genom att skapa mer tid
och större frihet att njuta av varandra och umgås med
de små och stora barnen. Kan vi föreslå en minister
för djurskydd borde en kärleksminister också få plats.
Vi får se vad Göran Persson hittar på.
Självfallet kan inga ministrar i världen - tack och
lov - skapa ömhet mellan människor, men alla mi-
nistrar måste naturligtvis förstå att alla familjer borde
kunna leva på sina samlade inkomster med en sådan
marginal att tiden för kärleken räcker till. Den tiden
ska man själv kunna arbeta ihop, prioritera och värde-
ra som viktig. I mitt Sverige vill jag se ett samhälle
där statens åtaganden och utrymme krymper avsevärt,
till förmån för den enskilde.
Man skulle kunna säga att en förutsättning för
kärleken och barnen är att staten och politikerna drar
sig undan till förmån för den lilla familjen. Bara så
skapas det utrymme och de friheter som krävs. Fa-
miljens livsval måste kunna ske vid köksbordet och
inte vara beroende av politiska beslut, som vi hör
pratas om här i kammaren, i den utsträckning som vi
ser. Valfrihet i vardagen, att kunna leva på sin in-
komst med marginal, att ha ett arbete - allt detta ger
livsutrymme som stimulerar människor att se varand-
ra, att ta ansvar, att känna glädje och kärlek. Först då,
fru talman, kommer våra unga familjer att välja bar-
nen.

Anf. 113 MONICA GREEN (s) replik:
Fru talman! Jag hörde återigen de insmygande or-
den om det barnfientliga samhället. Flera moderater
har nämnt det i dag. Det är möjligt att Unicef, OECD
m.fl., som har gett Sverige internationella utmärkelser
för att barn här generellt sett har det bra jämfört med i
andra länder, har fel. Jag tycker att det är bra att vi
har fått utmärkelserna, och vi ska vara glada och
stolta över det. Men vi ska inte vara nöjda, för det
finns många barn som inte har det bra.
Anders Sjölund nämner att föräldrarna jobbar all-
deles för länge och stressar för mycket. Då undrar
jag: Är Moderaterna för kortare arbetstid? Det skulle
vara intressant att veta det.
Sedan kan vi skämta till det lite och säga att vi är
oroade över att barnafödandet har minskat. Men det
allra sista nu är att vi har fått tecken på att det har
vänt - alltså i samband med att vi lovade ut maxtax-
an!

Anf. 114 ANDERS SJÖLUND (m) replik:
Fru talman! Jag är inte så säker på att våra unga,
kärleksfulla par studerar kammarens arbete så tydligt
att man genast går hem och funderar på detta med
maxtaxan. Jag tror inte att det är på det sättet. Det är
utmärkt att vi har en bättre situation i Sverige än i
andra länder. Det är bra. Men jag konstaterar samti-
digt att det finns stora brister. Vi har ju hört under
hela förmiddagen att det finns många familjer som
faktiskt lever i misär, och där barnen far väldigt illa.
Så jag är inte nöjd med detta.
Det här med kortare arbetstid är en fråga som är
viktig. Jag är för kortare arbetstid. Men jag är inte för
att vi fattar beslut här. Det måste var och en bestäm-
ma; hur jag vill lägga upp min vardag, min livscykel.
Det kan inte vara politiker som ska ange detta. Först
och främst gäller det att man har ett arbete att gå till.
Det är självklart det viktigaste. Men det gäller också
att man har en sådan inkomst efter beskattning att
man själv kan spara pengar, lägga undan på hög, och
sedan använda dem när det passar den egna familjen.
Det kan inte politiker avgöra.

Anf. 115 MONICA GREEN (s) replik:
Fru talman! Jag tror faktiskt inte heller att det
händer något precis när man går ut och lovar max-
taxa. Vi delar den uppfattningen. Jag tror att det
handlar om det sammantagna, att man har en barn-
vänlig politik som den vi nu lyckas föra i Sverige
med höjda barnbidrag, med att ge skolan något bättre
förutsättningar - eftersom det finns uppenbara brister
på ett antal skolor - och med att se till att vi har en
trygghet hos familjerna och att man har ett arbete som
man kan vara ledig från och komma tillbaka till efter
sin föräldraledighet. Jag tror att det sammantaget gör
att man känner sig så trygg att man säger: Ja, nu är vi
beredda att skaffa barn. Det tycker jag är positivt i
Sverige.

Anf. 116 ANDERS SJÖLUND (m) replik:
Fru talman! Det är viktigt att vi får upp barnafö-
dandet. Jag tror att det är det. Det måste vara så. Lig-
ger det på under två minskar ju befolkningen. Tack
och lov är invandringen hygglig på det sättet att den
håller uppe de här siffrorna.
För mig är det så att valfriheten är oerhört viktig.
Jag tror att det är den viktigaste faktorn också för
familjen. Det visar undersökningarna. Man vill fak-
tiskt kunna disponera sin egen tid på ett annat sätt.
Man anger stressen som den viktigaste faktorn. Vi har
ingen barnvänlig politik i den meningen att barnfa-
miljerna är beroende av politiska beslut. Nu hävdar
man att 100 kr i barnbidrag är den viktigaste faktorn
för att det ska kunna fungera.
Men är det verkligen på det sättet? Måste vi inte
sträva efter ett samhälle där de allra flesta ska kunna
leva på sina inkomster? Självklart ska vi ha ett system
som stöttar de människor som är i kris. Det är statens
absoluta uppgift. Men merparten, den absoluta mer-
parten av folket, ska kunna leva på sina inkomster.

Anf. 117 NALIN PEKGUL (s):
Fru talman! Moderaterna hävdar att fler poliser
och längre straff är den enda lösningen på kriminali-
teten. Vi kan varken skydda oss från brott genom att
enbart straffa brottslingar hårdare eller genom att öka
risken för att de ska åka fast. I längden är det inte
heller en framkomlig väg att låta polisen vaka över
alla laglydiga medborgare. Det bästa sättet att skydda
oss från brott är att motarbeta orsakerna till att brott
begås.
Jag tror att de flesta brott begås när människor
känner sig inmålade i ett hörn och när de lagliga vä-
gar som samhället rekommenderar inte framstår som
en möjlig lösning på deras problem. Det kan gälla om
man har skulder, är arbetslös, lever på socialbidrag
och inte har hittat en laglig väg att skaffa sig pengar.
Det kan också gälla om man har relationsproblem och
saknar språk och inlevelseförmåga. Då kan våld till
slut bli den enda utvägen.
Det bästa sättet att motverka brottslighet är som
jag ser det därför att skapa ett samhälle där människor
är fria och starka och har många valmöjligheter.
Grunden för detta, fru talman, läggs i barndomen och
ungdomen. Barn som växer upp med trygghet, själv-
förtroende och möjlighet att förverkliga sina drömmar
blir också goda medborgare. Alla familjer räcker inte
till för att ge detta fullt ut under barnens hela uppväxt.
Kommunala verksamheter syftar därför inte bara till
att ge utbildning och barnpassning utan även till att
ge stöd till barn och ungdomar som behöver det under
uppväxten.
Moderaterna satsar inte på barn och ungdomar. I
Stockholm ser vi tydligt hur de styrande moderaterna
skär ned på verksamheter för barn och ungdom. I t.ex.
Tensta, där jag bor, försvann parkleken Nydal. Efter-
som jag går genom parken varje dag med min son har
jag sett vilken stor betydelse den hade för barn och
ungdomar i Tensta. Många kom till parken direkt
efter skolan med sina läxor eftersom föräldrarna inte
kunde svenska. I parken möttes alla oavsett språktill-
hörighet, och det gemensamma språket var svenska.
Där fanns vuxna som både kunde hjälpa till med
läxorna och på andra sätt tjäna som förebilder för
barnen.
Jag hävdar inte att polisen inte behöver mer resur-
ser än den har i dag. Men jag tycker att det är cyniskt
att som moderaterna gör ständigt kräva att mer av
samhällets resurser ska användas till polis och rätts-
väsende samtidigt som de satsar allt mindre på barn
och ungdomar, vilket jag tror är det bästa sättet att
förebygga brottslighet på lång sikt.

Anf. 118 GUN HELLSVIK (m) replik:
Fru talman! Enligt Aktuellt i politiken talade
brottsforskaren Jerzy Sarnecki inför den socialdemo-
kratiska gruppen i höstas. Jag utgår från att Nalin
Baksi var där och lyssnade vid detta tillfälle. Enligt
citat från Aktuellt i politiken sade Jerzy Sarnecki:
Brottsligheten är inte en biprodukt av brister i sam-
hället. Stölderna ökar ju i takt med ökad välfärd.
Med den syn som Nalin gav uttryck för nu utgår
jag från att hon hade invändningar i samband med
detta gruppmöte. Det skulle vara intressant att höra
vilka invändningar hon hade och vilka slutsatser hon
drog av Jerzy Sarneckis anförande.

Anf. 119 NALIN PEKGUL (s) replik:
Fru talman! Först vill jag bara säga att jag heter
Nalin Pekgul. Jag var där och lyssnade. Det som är
tydligt för mig efter alla de år som jag har jobbat med
barn i Tensta, både med läxläsningen och på ett ung-
domskafé, är att de barn som får hjälp och stöd klarar
sig. De kommer vidare. De får också ett bättre liv. De
barn som inte får det stödet och inte har den hjälpen
hemma klarar sig inte. Jag har också sett de barn som
faktiskt hamnat i kriminalitet, som just har stulit sa-
ker, som har gjort inbrott, som har ryckt väskor och
allt möjligt. Jag har sett den skillnaden.
Vad jag försöker säga är att det gäller att satsa i
tid. Jag lyssnade på en kristdemokrat, tror jag att det
var, under förmiddagen som sade att man måste sätta
in resurserna i tid. Det är det jag menar. Bara man
sätter in resurserna precis i början kommer inte de här
barnen att utvecklas till de kriminella personer som
de sedan blir. Sedan finns det också klara skillnader.
Jag återkommer till det.

Anf. 120 GUN HELLSVIK (m) replik:
Fru talman! Det vi nu får höra innebär att de som
får stöd klarar sig i dåliga tider. Men de klarar sig inte
i goda tider. Då måste det finnas någon reflexion
kring detta, och det är den jag är ute efter.

Anf. 121 NALIN PEKGUL (s) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja svara mer ordentligt
på den förra repliken. Visst, vi kan få det hur bra som
helst i samhället ekonomiskt, men om det inte kom-
mer just de barn som behöver det till del kommer det
inte att hjälpa dem i deras liv. Det är det jag försöker
säga med det här exemplet. Visst går det jättebra i
Sverige. Men det är moderaterna som styr i Stock-
holm, och det är de som försämrar för barn och ung-
domar. Barnen i Tensta får det inte bättre genom det
ekonomiska läge som är i Sverige.

Anf. 122 HANNA ERICSON-
BROBERG (m):
Fru talman! Barnen är det bästa vi har. Bortom
vardagens mödor att få familjens ekonomi att gå ihop,
att få tiden att räcka och att räcka till i alla våra roller
så vet vi vad vi sätter först och vad vi tycker är vikti-
gast av allt.
Det förra århundradet blev barnens århundrade.
Leken blev viktigare, synen på barns utveckling och
förmåga förändrades. Men bilden av att barnet bara är
en liten vuxen har tyvärr inte helt försvunnit. Barnet
förväntas i varje fall anpassa sig helt till de vuxnas
värld, även om vi erkänner att deras behov ofta är
andra än våra.
I dag finns det organisationer som ger röst åt bar-
nen, och Hennes Majestät Drottningen verkar ofta
aktivt och tydligt i barnens tjänst. Trots att vi dagli-
gen får den ena rapporten värre än den andra om
barns förhållanden så går det framåt, ofta mot det
bättre. Man kan t.ex. notera att det för inte mer än ett
par decennier sedan fortfarande gjordes t.ex. vissa
medicinska ingrepp utan bedövning på barn.
Men de rapporter vi får i dag är som sagt för-
skräckande. I går misshandlades en liten tioårig pojke
på väg hem efter att han hade åkt skridskor. Gär-
ningsmännen var andra barn, ett par år äldre. Den
halvtimme som han genomled är ett övertydligt ex-
empel på att mycket är fel i barnens värld.
Det föds ca 100 000 barn per år i Sverige. Och
statsministern har i stora propåer bett svenska folket
att vara flitigare och att öka den siffran. Regeringen
överväger t.o.m. att pressa landstingen att förändra
reglerna för provrörsbefruktning och därigenom ge
fler möjlighet att bli föräldrar. Men måste vi inte
ställa oss frågan varför de som har möjlighet att få
barn inte får fler?
I Sverige får man inte barn. Det heter att vi skaffar
barn. När barnet är ett år får mamman ett brev från
försäkringskassan med information om den s.k. två-
ochetthalvtårsregeln. Jag fick ett sådant brev för nå-
gon månad sedan, och rubriken var Vad tiden går
fort. Vår lille Hugo är ett år, och nu vill systemet
styra när lille Hugo ska få ett syskon. Om vi inte
följer reglerna riskerar min familj och andra familjer i
liknande situationer att få en mycket påtaglig ekono-
misk reprimand. Sänkt sjukpenninggrundande in-
komst kan försätta en vanlig familjs ekonomi i kris.
Redan efter det första barnet är det många som får
ekonomiska problem på grund av ersättningsnivån
eller enkelt därför att kostnaderna har ökat mycket.
Följden av systemet och de ärvda myrdalska tan-
kegångarna är att det lilla barnet som inte kan berätta
vad det vill, kanske ännu inte heller kan gå och stå
ordentligt, ska tas om hand av några som det inte
känner och i en stor grupp med andra barn. Möjlig-
heterna att styra systemet är stora, ansåg dåvarande
biträdande socialminister Maj-Inger Klingvall när
hon i denna kammare i februari 1999 sade att system-
et ger stora förutsättningar att leva familjeliv som
man vill. Ja, om kan räkna och om man vill bråka
med försäkringskassan om hur många dagar i veckan
som man tar ut - tillräckligt antal för att kunna leva
under det första året, men inte så många att man se-
dan inte kan dra ut på det på det sätt som man vill
under de följande månaderna och kanske upp till ett
och ett halvt år. För en student eller en ung kvinna
som inte har haft förvärvsarbete är ju valet ännu mer
groteskt. Alternativet är att leva på 60 kr per dag eller
att inte få något barn alls.
Familjens möjligheter att hitta andra vägar i sys-
temet är få. Och de blir färre när regeringen väljer att
satsa så mycket som 5 miljarder i den grovt styrande
maxtaxan. Redan tidigare är bort emot 80 % av de
familjepolitiska instrumenten mycket starkt styrande,
enligt tidigare talman Ingegerd Troedssons förtjänst-
fulla familjepolitiska bok.
Som vanligt i socialdemokraternas modeller så är
det de som har stora plånböcker som får välja - möj-
lighet att välja att anlita dagis och följa systemet eller
att välja bort systemet och hitta lösningar som famil-
jen och dess barn vill ha.
Den värld barn kommer till och deras första år är
ingen rosaskimrande tillvaro. De barn som föds friska
har egentligen en enorm kapacitet. De kan lära sig
världens alla språk - så är hjärnan funtad. De är na-
turligt nyfikna och öppna. Alla föräldrar vet vilken
oerhörd glädje en liten ettårig krabat sprider. Det är vi
vuxna som ger barn livsläxor och bilder av livet som
gör att en liten skridskoåkande tioåring kan bli miss-
handlad av jämnåriga när han är på väg hem.
Det är inte en statlig uppgift att ge barnen värden,
guidning och bekräftelse. Det är i familjen och de
gemenskaper som finns runt familjen som den lilla
människan utvecklas och får den trygghet och de
värderingar som hon behöver för livet. Systemet kan
antingen motverka att familjen får möjligheter att
klara denna uppgift eller medverka till att familjen får
dessa förutsättningar. I dag förhindrar systemet att
familjen fyller sin funktion. Det är dags att lämna
Myrdal bakom oss. Det är dags att tillåta den lilla
gemenskapen, familjens solidaritet och sammanhåll-
ning. Utan solidaritet i det lilla och utan att familjens
roll blir starkare kommer vi inte till rätta med de
skräckrapporter som vi nu ofta får.
De familjer som inte fungerar behöver starkt stöd
från stat, kommun och olika gemenskaper i samhället.
Barn har ju olika förutsättningar och är olika. Att
systemet ska göra dem lika gör bara att ingen eller i
vart fall få kommer att passa in. De som det går bra
för går det bra för trots systemet, och de som det går
dåligt för ställer systemet inte upp för.
Ett mer barnvänligt samhälle måste också synlig-
göra de problem som barnen har. Var finns statistiken
över köerna t.ex. i barnsjukvården runtom i landet?
Rädda Barnen har vid flera tillfällen med hänvisning
till barnkonventionen påpekat att vi brister i redovis-
ning av barns villkor. Till och från får vi via medierna
rapporter om barns hälsa. Barn börjar få s.k. vällev-
nadssjukdomar. De sitter stilla för mycket, och de har
högt blodtryck. 50 % av alla barnen drabbas av aller-
gier, och en fjärdedel av barnen får eksem. Barn med
sjukdomar tvingas i många landsting som saknar
vårdgaranti att vänta på operation under mycket lång
tid. Tidigare i dag har diskussioner också förts här i
kammaren om väntan på barnpsykiatrisk behandling.
Alltfler barn diagnostiseras med bokstavssjukdomar,
men behandlingarna släpar efter, och debatten om vad
som är rätt och fel i dessa behandlingar är stor. Var är
barnens perspektiv i denna vårdpolitik? Att ge vård i
tid, med valfrihet och utifrån patienternas behov,
måste även gälla barnen.
Av de 100 000 barn som föds per år i Sverige
kommer ungefär 10 000 att bli fysiskt misshandlade.
5 000 kommer att bli mobbade, och ungefär 5 000
lever med missbrukande föräldrar. Det finns ungefär
200 gömda flyktingbarn runtom i Sverige. Om den
ekonomiska utvecklingen för barnfamiljer fortsätter
på motsvarande sätt som under de senaste tio åren så
kommer 20 nya barn per dag att leva i bidragsberoen-
de familjer.
Med det system som finns i familjepolitiken och
med den värld barnen lever i är det inte konstigt att vi
inte skaffar fler barn. Vi borde ha en politik som gör
att vi vill få fler barn.

Anf. 123 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Jag skulle vilja tala om barns och
ungdomars psykiska hälsa. Fortfarande är psykisk
ohälsa något tabubelagt, och det märks också i sam-
hällsdebatten. Det är inte självklart att söka hjälp när
man behöver den, och det är inte ens självklart att
man får denna hjälp. Detta kan få katastrofala följder,
inte minst för barn och ungdomar.
Bland barn och ungdomar är fysiska sjukdomar
betydligt ovanligare än bland äldre människor. Där-
emot finns det väldigt många psykiska problem bland
barn och unga. Ett exempel på detta är att den vanli-
gaste dödsorsaken bland män i åldern 15-29 år är
självmord. Och bland flickor i samma ålder är det en
av de vanligaste orsakerna. En annan viktig orsak är
anorexi som ju tyvärr skördar dödsoffer redan i ton-
åren.
Många upplever ungdomstiden, och kanske fram-
för allt tonårstiden, som den svåraste tiden i livet. Jag
tror att man hade kunnat hjälpa huvuddelen av de
destruktiva och utåtagerande ungdomar som bl.a.
hamnar i brottslighet om man hade gått in på ett tidi-
gare stadium.
Hur mår då barn och ungdomar i Sverige om man
ser på alla barn och ungdomar? Ja, majoriteten mår
bra. De trivs i skolan, och de trivs hemma. Samtidigt
har vi kunnat se en ökad polarisering, där många barn
mår väldigt bra, men tyvärr mår en andel barn väldigt
dåligt. Det har visat sig i bl.a. psykosomatiska besvär
som huvudvärk, magont, muskelvärk.
Jag skulle vilja räkna upp ett par oroväckande
fakta som man har kommit fram till när man har un-
dersökt hur skolelever mår. Man kan säga att ton-
åringar mår sämre i dag för tio-tolv år sedan. Flickor
mår betydligt sämre än pojkar. Speciellt dåligt mår
15-åriga flickor. Var tredje har dåligt självförtroende.
60 % har funderat på att de inte vill leva längre. Var
tredje har funderat på att göra sig illa.
15 % av alla ungdomar känner att de inte har nå-
gon vuxen att tala med. Då talar jag inte bara om
skolan utan över huvud taget någon vuxen att prata
med, inte ens föräldrar.
Alltfler barn och ungdomar äter antidepressiva lä-
kemedel. Det finns barn ända ned till fem års ålder
som får utskrivet antidepressiva läkemedel.
Ca 15 % av skolbarnen som mobbas. Skolverket
har konstaterat att detta bl.a. beror på bristande kom-
petens från skola, kommun och de professionella
grupper som kommer i kontakt med mobbning.
Ytterligare ett problem är att varannan skolflicka
har blivit sextrakasserad. Det är mest jämnåriga som
är skyldiga till detta, men också några procent är
lärare, vilket ofta upplevs som ännu jobbigare för
flickorna. Sedan ökar köerna till barn- och ung-
domspsykiatrin. Man kan alltså inte ta emot alla.
Nu är det inte så att ingenting görs, utan från både
landsting, kommun och regering görs det mycket på
det här området. T.ex. vill man stärka barnkompeten-
sen för dem som jobbar med barn och ungdomar,
göra en översyn av ungdomsmottagningarna, priorite-
ra området barns och ungdomars psykiska hälsa i
regeringens hälso- och sjukvårdsplan. Man har även
tagit initiativ till ett nationellt utvecklingsprogram om
misshandel och sexövergrepp mot barn. Socialstyrel-
sen har fått i uppdrag att återkommande mäta barns
och ungdomars psykiska hälsa. Men det här räcker
inte. Jag tror att mycket av det vi ser, många av de
problem som finns, beror på nedskärningar. Det
handlar om att kuratorer, skolsköterskor och annan
vuxen personal utöver lärare har försvunnit. Det
handlar om stress och press i samhället. Även barn
lider när föräldrarna blir arbetslösa och har ekono-
miska problem. Sedan har vi en grupp barn som har
en speciell bakgrund med erfarenhet av krig och våld
i sina hemländer. Ett normalt barn kan bli fullständigt
förstört av att se sin familj skjutas till döds framför
ögonen. De här barnen måste vi speciellt hjälpa i
deras situation.
Jag tror att det viktigaste i sammanhanget, utöver
att klara av det akuta, dvs. att se till att barn- och
ungdomspsykiatrin minskar sina köer, är att fortsätta
återupprättandet av det förebyggande arbetet. Mer
vuxna i skolan, och då talar jag inte bara om lärare
utan även om kuratorer och skolsköterskor, och inte
minst arbetslösa. T.ex. äldre arbetslösa kunde fungera
som stödpersoner i skolorna, speciellt för de barn som
söker föräldrasubstitut om de haft en jobbig situation
hemma.
Sedan tror jag också att utbildningen måste bli
bättre för alla som jobbar med barn och unga för att
få bättre möjligheter att se de dåliga signalerna i tid.
Redan på förskolan kan man ofta se vilka barn som
riskerar att hamna i problem eller redan har problem.
Då talar jag både om barnens egna psykiska problem
och om problem hemma i form av våld, övergrepp,
psykiskt sjuka föräldrar osv.
Vi måste återupprätta ungdomarnas förtroende,
både förtroendet för vuxna och skolan som de i dag
uppger är lågt när det gäller att få hjälp med personli-
ga problem och även deras eget självförtroende. Här
har skolan en viktig roll att fylla.
När det gäller t.ex. kuratorer är det oerhört viktigt
att tystnadsplikten följs. Det räcker att ett rykte kom-
mer ut att kuratorn har berättat för läraren vad som
har sagts förlorar eleverna förtroendet. Det är väldigt
viktigt att mobbningsoffret inte ska behöva flytta från
skolan, utan problemet måste lösas på något annat
sätt. Beträffande det egna självförtroendet måste man
ta upp frågor kring grupptryck, könsroll och ideal,
identitet, över huvud taget förtryckande attityder, för
att stärka ungdomarna.
Detta är några åtgärder som jag tror man måste
jobba vidare med i framtiden för att hjälpa barn och
unga. Jag tror att de psykiska problemen bland barn
och unga är betydligt större än de fysiska och riskerar
att få katastrofala konsekvenser både för de själva och
för samhället om man inte börjar arbeta med det, tala
mer om det och framför allt få bort det tabu som finns
kring att tala om psykisk ohälsa på precis samma
villkor som om fysisk ohälsa.

Anf. 124 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Fru talman! Det är väldigt bra åtgärder som Hille-
vi Larsson för fram. Men det är en skillnad mellan
teori och praktik. Många av de åtgärder som Hillevi
Larsson räknar upp är otroligt viktiga att genomföra,
inte minst att bryta köer till barn- och ungdomspsyki-
atrin men också jobba förebyggande för att slippa de
här köerna. Det krävs ju handling. Sitter man i majo-
ritetsställning har man möjligheter till konkret hand-
ling. Många av de åtgärder har vi efterlyst från Cen-
terpartiet, t.ex. insatser med fler vuxna i skolan, att
göra skolhälsovårdsinsatserna, som har krympts,
vidare. Det är skrämmande att höra just det här om
antidepressiva medel ned till fem års ålder. Här måste
man naturligtvis skrida till handling, och det snabbt.

Anf. 125 HILLEVI LARSSON (s) replik:
Fru talman! Det är inte så att ingenting görs. Jag
räknade upp flera av de åtgärder som är på gång. Det
här är väldigt mycket upp till enskilda kommuner och
landsting. Landstingen har på senare tid börjat få upp
ögonen för problemen inom barn- och ungdomspsy-
kiatrin. Men det är också fel att tro att det enbart
handlar om resurser och pengar. Många gånger
handlar det om att människor blir utbrända så att man
får personalbrist. Låt oss ta situationen i Lund som
exempel. Det är inte bara resursbrist det handlar om
utan konflikter på arbetsplatser, utbrändhet som gör
att man har tvingats låta hela barn- och ungdomspsy-
kiatriavdelningen ligga nere. Nu finns det tack och
lov ambitioner att starta den igen, men det här är ett
väldigt komplicerat problem. Jag tror att det dessutom
är lite tråkigt om man tror att det kan lösas väldigt
snabbt. Som jag sade beror det på nedskärningar på
90-talet. Jag håller med om att det är viktigt med den
förebyggande barn- och ungdomspsykiatrin. Det görs
mycket, det behöver göras ännu mera.

Anf. 126 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Fru talman! Det är inte någonting som man bara
gjort under senare år. Jag har varit aktiv i landstinget
under ett antal år och jobbat mycket med förebyggan-
de frågor när det gäller barns situation för att förhind-
ra att det kommer så långt som till BUP-kliniken. Det
behövs ju kompetens, och det behövs personal inom
psykiatrin. Där råder det stora brister, men det är
också ekonomiska brister i kommunerna. Det behövs
fler vuxna i skolan. Det här är åtgärder som man
måste kunna åtgärda på den här nivån, med insatser
för att hjälpa bl.a. kommunerna.

Anf. 127 HILLEVI LARSSON (s) replik:
Fru talman! Det görs redan stora insatser för att
hjälpa kommunerna. Sedan är det upp till kommuner-
na hur de använder de här resurserna. Då tycker jag
att det är önskvärt att man kan komma med rekom-
mendationer t.ex. om att det är viktigt att alla barn i
skolan har någon vuxen att prata med. När det gäller
barn- och ungdomspsykiatrin tror jag att det vikti-
gaste är det förebyggande arbetet. När de väl kommit
så långt att de hamnar inom slutenvården är det oer-
hört resurskrävande och jobbigt för dem att någonsin
bli friska. Det kan handla om tio personer som kan ta
hand om en enda ung människa.
Sedan har regeringen tagit initiativ till att öka
kompetensen, men grundläggande är också att unga
människor söker sig till utbildningar. Att de vill jobba
inom det här området i framtiden är också avgörande.

Anf. 128 GUN HELLSVIK (m):
Fru talman! Regeringens kriminalpolitik de se-
naste snart sju åren har misslyckats med att förebygga
brott, den har misslyckats med att utreda brott och
den har misslyckats med att beivra brott. Men allvar-
ligast ändå är kanske att regeringen misslyckats med
att behålla unga människors respekt för domstolarna
och lagen. I helgen rapporterade Ekot om hur åtalade
tonåringar flinande och fnittrande satt av tiden i tings-
salarna.
Justitieministern brukar alltsomoftast - framför
allt när det finns TV-kameror i närheten - försöka
påskina att antalet poliser kommer att öka. Men det
som är lätt att säga i TV är tydligen inte lika lätt att
skriva i budgetpropositionen. Budgetanslagen för det
innevarande året räcker inte för att utöka poliskåren
med en enda polis.
Regeringens politik kanske fungerar i TV-soffor,
men den fungerar inte alls ute i den verklighet där
medborgarna lever, för tvärtemot vad vissa s.k. ex-
perter försöker påskina ökar nämligen våldsbrottslig-
heten i Sverige. Och framför allt är det våld mot barn
och ungdomar som står för ökningen.
I den senaste brottsstatistiken avseende första
kvartalet förra året slår BRÅ fast att antalet polisan-
mälda misshandelsbrott har ökat under i stort sett hela
90-talet både mot vuxna och mot barn. Det är miss-
handeln mot barn i åldrarna 7-14 år samt mot kvinnor
som står för ökningen. Den första kategorin ökade
med 20 %.
Vidare kunde BRÅ konstatera att antalet rån har
ökat sedan 1995, och ökade även under första kvar-
talet förra året, samt att våldsbrottsligheten stadigt
ökat under 90-talet och numera uppgår till 13 % av
den totala brottsligheten, jämfört med 7 % 1990.
Det är en våldsökning som vi alla känner av, men
som av regeringen och en del kriminologer brukar
avfärdas som kvällstidningshysteri. Det är alltså i
själva verket en högst påtaglig och statistiskt säker-
ställd utveckling.
Under 90-talet har misshandelsbrotten blivit
20 000 fler. Denna ökning av våldet i samhället har
regeringen valt att bemöta med färre poliser. Antalet
poliser har blivit drygt 2 000 färre. Och de kvarva-
rande poliserna är fortfarande sysselsatta med den
sorgliga Sisufosuppgiften att om och om igen gripa
samma återfallsförbrytare.
Särskilt sorgligt måste det kännas när återfalls-
brottslingarna är så unga som de två tonåringar som
misstänks för den grova misshandeln av en spärrvakt
strax före jul. De misstänkta gärningsmännen har
tidigare gjort sig skyldiga till ett antal våldsbrott. Den
tidigare brottsligheten har resulterat i ett antal domar
där påföljden bestämts till vård inom socialtjänsten.
Meritlistan för den ene förskräcker:
December 1998. Skallade och slog sönder ansiktet
på en annan tonåring. Påföljd: vård inom socialtjäns-
ten.
December 1999. Dömd för misshandel, häleri och
skadegörelse. Hotade att döda en polis. Påföljd: vård
inom socialtjänsten.
Juni i fjol: Skallade, sparkade och slog en person i
ansiktet. Slog en 19-åring av utländsk härkomst,
också i ansiktet. Påföljden blev, rätt gissat, vård inom
socialtjänsten.
Som sagt är det en förskräckande meritlista för en
ung man, men också en förskräckande meritlista över
regeringens kriminalpolitik. Våld föder våld, men
likgiltighet föder också våld. Och det är likgiltighet
som regeringen visar upp när man låter denna ut-
veckling fortsätta år efter år.
Socialtjänsten varierar från kommun till kommun
och från vårdplan till vårdplan. Att lika fall behandlas
lika kan man långt ifrån vara säker på. Eller som
Peter Lindström, forskare på BRÅ, uttryckte saken i
DN den 22 maj förra året: "Det är ett svart hål. Vi vet
väldigt lite om vad som sker i socialtjänsten, men vi
vet att påföljderna skiljer sig åt mycket."
Hur har det blivit så här? Jo, en startpunkt var
1995 när regeringen presenterade sitt program Allas
vårt ansvar. Det var ett banbrytande dokument på
många sätt, få av dem bra.
I Pockettidningen R:s senaste nummer analyseras
Allas vårt ansvar ingående av bl.a. kriminologen
Jerzy Sarnecki. Hans analys är som följer: "För första
gången sade staten ensidigt upp det uråldriga avtalet
mellan medborgarna och staten, som innebar att med-
borgarna avstod från en del av sina friheter (- - -)
mot att staten levererade trygghet. För denna trygghet
kunde staten ta ut skatt från medborgarna. Nu säger
staten, glöm det, den enskilde medborgaren måste
själv agera för att skapa trygghet."
Samhällskontraktet är uppsagt av den socialde-
mokratiska regeringen vad gäller statens skyldighet
att beivra brott. Men vad jag förstår tänker staten
fortsätta att ta ut skatt för den trygghet som inte läng-
re levereras.
Brott bekämpas bäst genom att de ansvariga upp-
täcks, grips och lagförs. Det kanske låter förfärligt
omodernt och gammaldags i justitieministerns öron,
men liksom kärleken aldrig blir omodern blir det
heller aldrig omodernt att reagera tydligt och snabbt
mot ungdomars brottslighet.
Jämför Sveriges utveckling sedan 1995 med
USA:s! President Clinton har tillsammans med del-
statsguvernörerna satsat på hundratusentals fler poli-
ser, skärpt straffen markant för vissa brott och tilläm-
pat nolltolerans. Detta har lett till fler gripna och
dömda brottslingar - fler uppklarade brott helt enkelt.
Resultatet: Våldet är nu nere på nivåer som man inte
sett sedan 60-talet. Mord, våldtäkter, misshandel, rån
och inbrott, samtliga brottskategorier har minskat
med 20-50 %. I Sverige har våldet ökat i princip
varje år under de snart sju år som socialdemokraterna
innehaft regeringsmakten.
Sanningen är den att den regering som Thomas
Bodström nu anslutit sig till helt enkelt inte längre
vill betala för människors trygghet. I stället ska med-
borgarna själva skapa sig sin egen trygghet. I stället
för poliser får medborgarna köpa skydd från privata
vaktbolag. I Danderyd patrullerar vaktbolagen villak-
varteren och bostäderna är ordentligt larmade, och där
minskar brottsligheten. Men invånarna i Fittja har
knappast råd med samma privata lösningar. Rege-
ringen har lämnat dem i händerna på den organisera-
de brottsligheten.
Men det mest upprörande med Allas vårt ansvar
är kanske inte att regeringen smiter från notan. Det
mest upprörande är nog hur regeringen fördelar an-
svaret mellan dem som begår brott och dem som
drabbas av brott. De som följer lagen ska ändra sitt
beteende, inte brottslingarna. Självklart är det en
politik som jag inte kan ställa mig bakom.
Jag vill ha en politik som ställer krav på dem som
begår brott, inte på dem som drabbas.
Jag vill ha 3 000 fler poliser, inte 2 000 färre.
Jag vill att fler återfallsförbrytare får sitta i fängel-
se längre, men i fängelser som ger dem en chans att
bli bättre, inte sämre.
Jag vill bemöta ungdomsvåldet med tydliga reak-
tioner från samhällets sida, inte med den cyniska
likgiltighet som råder i dag.
Jag vill avskaffa vård inom socialtjänst som på-
följd för unga brottslingar och i stället återinföra
tydliga straff som står i proportion till brottet och som
ger den dömde en chans att bryta med sin invanda
kriminella miljö.
Fru talman! Inget av detta syns i regeringens poli-
tik.

Anf. 129 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Det finns mycket att kommentera av
det som Gun Hellsvik säger. Jag ska bara ta upp en
sak nu och får sedan återkomma.
Det gäller utredningen om misshandel mot barn i
åldrarna 7-14 år. Det är riktigt att det under 90-talet
har skett en dramatisk ökning av polisanmälningar
mot minderåriga skolelever. Men skolan står ju för en
betydelsefull del av dessa anmälningar.
Hur ska man då tolka detta? Är det så att skolele-
verna har blivit så mycket våldsammare? Eller är det
så att det förut var skolans sak och att det nu är poli-
sens sak? Så är det tydligen. Men är grundproblemet
att skolan får mindre resurser och därför lämnar över
problemen till andra myndigheter i stället för att själv
hantera dem? Hur ska detta lösas med fler poliser?
Vad ska poliserna göra med alla dessa anmälningar
mot skolelever? Är det där lösningen ligger?

Anf. 130 GUN HELLSVIK (m) replik:
Fru talman! Kia Andreasson sätter frågetecken för
om våldet verkligen har ökat. Men vi kan ju titta inte
bara på antalet anmälda våldsbrott. Vi kan också titta
på exempelvis Södersjukhusets statistik över inkomna
personer som fått skador på grund av att de drabbats
av våld. Denna statistik visar med önskvärd tydlighet
att våldet har ökat. En viktig del i att få stopp på vål-
det är att man redan tidigt markerar att vuxenvärlden
icke accepterar våld, vare sig bland vuxna eller unga.

Anf. 131 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Det var inte svaret på min fråga. Jag
ville bara veta en sak angående anmälningar om och
utredningar av misshandel mot 7-14-åringar, som
mer än tiodubblades från 1981 till 1997 på grund av
att skolan anmäler dessa elever, vilket man inte har
gjort tidigare. Min fråga var: Ska poliserna lösa detta
problem?

Anf. 132 GUN HELLSVIK (m) replik:
Fru talman! Våld ska utredas av polis och inte av
någon annan. Även om det är en tolvåring som är
drabbad av misshandel så är det ett brott. Det har
blivit en ändrad attityd på många av våra skolor som
till stora delar är positiv, nämligen att man där marke-
rar att slagsmål i lagens mening är misshandel och
därmed brott. Att göra en anmälan är ett sätt att
tydliggöra för barnen att detta inte är några vardags-
händelser som vi accepterar, utan ni gör er skyldiga
till brott.

Anf. 133 ALICE ÅSTRÖM (v):
Fru talman! Om man har lyssnat på debatten i
kammaren här i dag har man fått höra en beskrivning
av barns villkor i Sverige. De flesta barn har det bra,
men det finns en grupp barn som far väldigt illa. Flera
talare från olika partier har varit uppe och påtalat
bristen och köerna inom barn- och ungdomspsykiatrin
och bristerna i skolvärlden när det gäller skolkurato-
rer och psykologer. Detta har pågått under flera år.
Alla är helt överens om att de här bristerna finns och
att det finns barn som far illa.
Vad har då hänt med de barn som har farit illa un-
der de här åren? Jo, i många stycken kan vi se dem i
dag inom kriminalvården. Eller också ser vi dem när
de blir dömda till sluten ungdomsvård. Vi ser dem
också när det gäller antalet brott bland unga.
Fru talman! Då kan man välja två olika vägar.
Man kan säga att vi tydligt ska visa att vuxenvärlden
inte accepterar att barn begår brott och att man ska
utkräva ett tydligt enskilt ansvar av varje ungdom.
Det tycker jag fullständigt stämmer. Vuxenvärlden
ska inte acceptera att barn begår brott. Vuxenvärlden
ska inte acceptera att barn far illa. Vuxenvärlden
måste tydligt markera när ungdomar träder över grän-
ser som de inte ska. Men frågan är: Hur ska vuxen-
världen visa att man inte accepterar detta?
Fru talman! I den moderata världen är det enda
sättet att utkräva ansvar av enskilda ungdomar, att
kunna bemöta detta och visa att vuxenvärlden inte
accepterar det att möta det med straff. Jag tror inte att
den utvecklingen kommer att förändra någonting.
Nej, fru talman, vi ser i dag att det är tvärtom. Det är
precis vad som har skett. Vuxenvärlden markerar
tydligare och tydligare genom att döma unga männi-
skor till sluten ungdomsvård.
När vi fattade beslut här i riksdagen om sluten
ungdomsvård i januari 1999 sades det från regeringen
och från den majoritet som drev igenom lagstiftning-
en att detta inte skulle öka repressiviteten mot ung-
domar. Det var vårdbehovet som gällde och det var
socialtjänsten som skulle ha det huvudsakliga ansva-
ret. Man räknade med att det skulle behövas ungefär
tio platser på ungdomshem för ungdomar. 1999 döm-
des ett fyrtiotal ungdomar till fängelse varje år. Det
var väldigt få av dem som satt inne längre än några
månader. I dag ser vi att vi har ett sextiotal dömda. Vi
vet att det är en sexdubbling av antalet platser. Samti-
digt ser vi att det är en tredubbling av tiderna. I dag är
den genomsnittliga domen på nio månader. Där ser
man att repressiviteten har ökat.
Ett av de stora problemen med detta är att de här
domarna har slagit ut de ungdomar som blir tvångs-
omhändertagna på grund av lagen om vård av ung-
dom och deras möjligheter. I dag får de inga platser, i
dag får de stå på kö. Risken finns att socialtjänsten,
som tar sitt ansvar och gör ett tvångsomhändertagan-
de av de här ungdomarna som redan har visat ett
beteende som befogar det, inte heller får möjlighet att
placera dem. I dag bemöter man detta med att säga:
Nu ska vi bygga ut antalet platser. I dag ska vi satsa
ännu mer resurser på att kunna ta dem som är dömda.
Fru talman! Jag tror att det är viktigt att börja fun-
dera på om det är den här utvecklingen vi vill ha.
Eller ska vi i stället börja se mer på hur vi ska kunna
satsa på de tidiga, förebyggande åtgärderna? Flertalet
talare här har tidigare tagit upp barnpsykiatrin. Men
det viktiga tycker jag är att titta på socialtjänsten. Det
raljerades tidigare här i dag från talarstolen, fru tal-
man, om att bli dömd till påföljden vård inom social-
tjänsten. Och jag kan delvis hålla med om att vård
inom socialtjänsten många gånger har betytt just
ingenting. Det har varit få ingripande insatser.
Då måste man ställa sig frågorna: Ska vi hitta på
en annan påföljd? Ska vi låsa in dem i fängelse? Ska
vi har mer sluten ungdomsvård? Eller bör vi kanske
se till att socialtjänsten fungerar på det sätt som är
menat? Är det inte den rätta vägen att se till att soci-
altjänsterna ute i kommunerna får mer resurser?
T.o.m. i dag när det kommer ut mer pengar till kom-
munerna fortsätter många socialtjänster att skära ned
trots detta. Tittar vi på antalet missbrukarplatser för
ungdomar i Sverige ser man att de har skurits ned
drastiskt under ett antal år. I stället för att man från
socialtjänsten placerar ungdomarna på ett behand-
lingshem för missbrukare där man kanske har långa
vårdtider på ett eller två år försöker man med öppen-
vård med besök på en timme tre gånger i veckan. Det
kan inte bryta ungdomars missbruk! Detta har blivit
en kostnadsfråga.
När man säger att vi tydligt ska markera att vux-
envärlden inte accepterar att unga människor begår
brott och att de måste ta ansvaret för sina handlingar
så undrar jag: Hur ska ungdomsvärlden kunna ac-
ceptera att vuxenvärlden inte tar sitt ansvar och att
vuxenvärlden faktiskt i mångt och mycket begår en
psykisk och även en fysisk misshandel av ungdomar
när man inte tidigt griper in och ger dem stöd och
hjälp? Snarare svarar vuxenvärlden längre fram med
att säga: Då dömer vi dig! Då låser vi in dig!
Jag tycker att ansvaret måste ligga på båda håll. I
dag tenderar ansvaret att mer och mer läggas över på
ungdomar som inte har fått den hjälp som de behöver.
Ansvaret läggs på den enskilde individen, som döms
till sluten ungdomsvård.
Fru talman! Från Vänsterpartiets sida sett är det
det förebyggande arbetet som måste prioriteras. Vi
måste i det akuta läget se till att vi får mer platser på
§ 12-hemmen så att LVU-fallen inte ska behöva vän-
ta. Men den riktigt ekonomiska satsningen, där man
ska lägga krutet, är de åtgärder som ska göras innan
det ens behöver bli ett LVU, innan vi ska behöva
döma till sluten ungdomsvård. Vi får inte hamna i
fällan att vi för att möta den kris som finns och det
som har skapats under krisåren lägger alla resurserna
på den repressiva biten. Vi ska lägga dem på den
brottsförebyggande biten.

Anf. 134 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Fru talman! Alice Åström har i sitt anförande här
mycket tydligt klargjort att hon inte tror så väldigt
mycket på institutionsvård utan på tidiga åtgärder
som i huvudsak ska ske utifrån socialtjänstens inten-
tioner.
Jag skulle vilja ställa ett par frågor till Alice
Åström. Har Alice Åström, i sitt samarbete med rege-
ringen, framfört någon strategi eller lagt fram någon
handlingsplan för hur vi ska möta den alltmer ökande
ungdomskriminalitet i allt lägre åldrar? Har hon, i de
kommuner där hennes parti ofta sitter i en majori-
tetsposition, lagt fram några förslag som kan förstärka
socialnämndens möjligheter att utöka antalet platser
inom LVU? Har Alice Åström tagit något initiativ till
att lägga fram ett betänkande som tar det helhetsgrepp
som Alice Åström efterlyser när det gäller unga lag-
överträdare?

Anf. 135 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Det är självklart att jag diskuterar de
här frågorna tillsammans med Socialdemokraterna
och Miljöpartiet. Däremot har Vänsterpartiet inte lagt
fram en handlingsplan över hur det exakt ska vara.
Dessutom driver jag här i riksdagen, i samarbetet i
mitt eget parti och i kommunen där jag sitter i full-
mäktige förslag till hur man ska förstärka social-
tjänsten. Jag har försökt att ta initiativ i kommunen
och förmå våra kommunalpolitiker till att satsa på
längre behandlingar som ger ett bättre resultat på sikt
i stället för korta behandlingar i öppenvården.
De här frågorna kommer att debatteras på många
håll. Jag kommer att fortsätta att lyfta fram dem i
samarbetet och i utskottet där många av oss har ge-
mensamma ståndpunkter i de här frågorna.

Anf. 136 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag har tittat på protokoll från tidigare
debatter där vi har debatterat just ungdomspolitik, och
jag kan bekräfta att Alice Åström faktiskt har drivit
de här frågorna. Därför är det lite förvånande att
Alice Åström gång på gång kritiserar oppositionen
för att vi inte lyckas komma med några bra förslag,
enligt Alice Åström, samtidigt som hon själv inte kan
få gehör för de förslag som hon själv driver. Vi kan
gång på gång se i våra hemkommuner hur Vänster-
partiet, tillsammans med Socialdemokraterna, faktiskt
skär ned på resurser till socialtjänsten. Den skulle ju
kunna stå för den första förebyggande insatsen som
Alice Åström talar så gott om och som hon tycker är
det primära och det viktigaste förebyggande arbetet.

Anf. 137 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är lite synd att
Ragnwi Marcelind inte lyssnade på hela mitt anfö-
rande. En hel del av det var ju också en kritik mot
regeringen och den majoritet som fattade beslutet om
sluten ungdomsvård och mot att man valde att lägga
pengar på det i stället för att lägga dem på det före-
byggande arbetet. Vänsterpartiet var det enda partiet
som var emot detta. Jag är fortfarande lika kritisk mot
regeringen i den här frågan.
Sedan hoppas jag att Ragnwi Marcelind fortsätter
att lyfta fram den här debatten när vänsterpartister ute
i kommunerna vill dra ned på detta. Jag tycker att det
är oerhört viktigt att göra det eftersom vi i dag så
tydligt kan se konsekvenserna av att gå den vägen.
Jag driver detta i mitt eget parti. Jag försöker att få
mitt eget parti att göra så mycket som möjligt här. Jag
hoppas också att alla andra partier gör detsamma.

Anf. 138 GUN HELLSVIK (m) replik:
Fru talman! Alice Åström och jag är båda föräld-
rar. Att jag säger detta beror på att min syn på krimi-
nalpolitiken bygger väldigt mycket på min syn på
uppfostran. Jag ser bl.a. reaktionen vid brott som en
form av uppfostran. Om mitt barn hade förstört något
för en kamrat hade det för mig varit självklart att göra
två saker. Det ena hade varit att säga till honom att vi
skulle ta av hans veckopeng för att ersätta det han
hade förstört. Det andra hade varit att jag skulle ha
haft ett allvarligt samtal med min son och försökt att
förklara för honom vad det innebär att angripa en
medmänniska.
Jag skulle gärna vilja höra Alice Åströms syn på
denna metod att reagera mot ett icke acceptabelt bete-
ende.

Anf. 139 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag har självfallet ingen annan åsikt
än att det här är det allra bästa sättet att bemöta detta.
Det är så nästan alla föräldrar bemöter den här typen
av handlingar från sina barn. Jag tror i och för sig att
det behövs mycket mer av detta i samhället för övrigt.
Men det finns ju medlingsprojekt osv.
Fru talman! Jag har varit fosterförälder också och
haft hand om barn med en helt annan bakgrund och
helt andra möjligheter att leva ut vad som är rätt och
fel. De fosterbarnen har haft en helt annat beteende.
Det är en lång process att jobba med detta. Jag tror
inte att det är så enkelt att man kan säga att så här kan
man göra med alla barn och så här fungerar det. Det
beror också på vilken bakgrund och uppväxt och
vilka möjligheter man har. Vi måste kunna möta detta
på bred front och på olika sätt.

Anf. 140 GUN HELLSVIK (m) replik:
Fru talman! Jag uppfattar ändå att Alice Åström
tycker att det är korrekt att reagera på något för barnet
förståeligt sätt som innebär en negativ effekt samti-
digt som man försöker få barnet att förstå varför man
inte ska bete sig på ett visst sätt. Då kan jag inte få in
i mitt huvud varför Alice Åström kritiserar den mode-
rata politiken. Den går just ut på att med utgångs-
punkt i den som gör sig skyldig till det felaktiga bete-
endet, det icke acceptabla beteendet, finna rätt former
av reaktioner, nämligen den negativa delen, som är ett
straff, och den påverkande delen.

Anf. 141 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Man kan tycka väldigt olika om detta.
Jag kan också tänka mig att föräldrar reagerar olika.
Det finns de som säger: Dessutom kommer du att få
utegångsförbud i två månader. Du får inte gå ut och
träffa dina kamrater osv. Det här ska vara ett tydligt
straff för vad du har gjort.
Andra möter barnet i exakt den situationen för att
ta konsekvenserna och lösa detta.
Jag tror att vi är helt överens om att det behövs en
reaktion och att man behöver lära sig att ta ansvar.
Men det behöver inte alltid innebära att man utkräver
straff. Det är barnets möjligheter och förutsättningar,
som jag tidigare sade är så väldigt olika, som måste
kunna vara avgörande för vilken åtgärd man vidtar.
Det är därför vi i Vänsterpartiet anser att det är soci-
altjänsten som kan göra den här bedömningen och
som ska göra den. Det ska inte finnas tydliga bestäm-
da straffsatser som inte tar hänsyn till olikheterna.

Anf. 142 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Fru talman! Alice Åström sade att vuxenvärlden
måste ta sitt ansvar. Vi som sitter här i riksdagen är ju
alla vuxna. Vi måste ta vårt ansvar. Man måste se
problemen ur alla perspektiv, både kortsiktiga och
långsiktiga. Det tar tid innan förebyggande arbete får
genomslag. Det måste alltså till resurser akut inom
rättsorganisationen, och det måste finnas möjligheter
inom kommunen. Det här måste angripas på bred
front. Det hoppas jag att Alice Åström instämmer i.

Anf. 143 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag instämmer helt och hållet i det.
Jag önskar att den ekonomiska situationen hade varit
sådan att vi hade kunnat lägga hur mycket pengar
som helst på att lösa den akuta krisen och hur mycket
pengar som helst på det förebyggande arbetet ute i
kommunernas socialtjänster. Tyvärr är ju verklighe-
ten sådan att det bara finns ett visst antal kronor.
Därmed måste vi hela tiden göra en avvägning av hur
mycket pengar som ska läggas på att lösa det akuta
och hur mycket pengar som ska avsättas för att vi inte
ständigt ska behöva ta hand om akuta problem.
Jag är helt överens om att vi måste se detta från
både hållen. Vi måste hela tiden göra en avvägning.

Anf. 144 RAGNWI MARCELIND (kd):
Fru talman! Det är torsdagskväll strax före stäng-
ningsdags på NK. Två pojkar, 8 och 9 år gamla, blir
upptäckta då de snattar. Bevakningspersonal tar med
pojkarna till förhörsrummet dit polis anländer. Förhör
hålls, och uppgifter om namn och ålder uppges i en
rapport. Polisen ställer frågor men får inga svar. För-
modligen har de unga pojkarna snattat på uppdrag,
med tanke på de saker de tagit. Föremålen är knap-
past något som två så unga skulle ha glädje av eller
användning för. Polisen försöker vara sträng för att få
en reaktion från pojkarna, men de visar enbart en tyst
ogenomtränglig attityd. När förhöret är avslutat skjut-
sar polisen hem de båda pojkarna. Den ena pojkens
föräldrar är inte hemma, och pojken vet inte var de är.
Den andre pojkens föräldrar reagerar lite chockartat
med ilska och undrar varför polisen ska lägga sig i
och skjutsa hem deras pojke.
Det här är en sann berättelse. Jag var själv med de
patrullerande poliserna.
Brottsförebyggande rådets rapporter visar att min-
derårigas brottslighet har ökat kraftigt under 90-talet.
Samtidigt har antalet brott som klarats upp genom att
ärendet lagts ned på grund av att den skäligen miss-
tänkte var under 15 år också ökat med 25 %. BRÅ:s
rapport visar att var fjärde person som under 1999
ägnade sig åt rån i Stockholm eller Malmö var under
15 år.
Förre justitieministern Laila Freivalds uttalade sig
i Dagens Nyheter den 24 maj i somras och sa följan-
de:
"Diskussionen handlar för mycket om vad vi ska
göra med 17-åringarna, men de är sällan förstagångs-
förbrytare. Diskussionen borde i stället handla om
11-15-åringarna, vad görs för dem?"
Freivalds hade själv inget svar på den frågan. Det
skulle vara intressant att här i dag höra vad justitie-
minister Tomas Bodström har för planer för att kom-
ma till rätta med den alltmer ökande brottsligheten
bland den här kategorin så unga - barn skulle jag vilja
kalla dem.
Jag tror att det är här debatten måste börja i dag.
Vilka förebyggande åtgärder satsar vi på för att mot-
verka att alltfler mycket unga hamnar i kriminalitet?
Ofta handlar debatten om hur man ska förhindra
människor från att begå brottsliga handlingar, anting-
en genom fler poliser, hårdare straff eller genom att
göra det så svårt som möjligt att begå brott. Mycket
av brottsligheten kan byggas bort. Inbrott i bilar kan
t.ex. förebyggas. Men det räcker inte, om vi inte kan
lyckas i arbetet med att förändra människors värde-
ringarna och attityder.
I det brottsförebyggande arbetet har familjen stor
betydelse. Vuxnas närvaro, mer tid för barnen, som vi
kristdemokrater förespråkar, skapar reella möjligheter
att bygga goda relationer mellan vuxna och barn.
Skolan har en stor betydelse då det gäller arbetet
med värderingar och värdegrunden. Därför har vi
kristdemokrater gång på gång betonat vikten av att
skolan inte får vara värdeneutral. Skolan har ett an-
svar att ta upp de etiska samtalen och måste tidigt
markera gränser för vad som är tillåtet och inte tillå-
tet. Det här har aktualiserats mer än någonsin i mobb-
ningsdebatten.
Fru talman! En återkommande fråga är hur sam-
hället ska reagera på ungdomars brottslighet. Hur ska
påföljdssystemet se ut? Historiskt har möjligheten att
leda bort unga lagöverträdare från rättsprocessen,
exempelvis genom åtalsunderlåtelse, varit ganska
stor. Det är samtidigt viktigt att en ung människa som
har begått exempelvis ett rån ska veta att samhället
ser allvarligt på det här, oavsett gärningsmannens
ålder.
Vi menar att tidiga insatser, samverkan mellan
barnavårdscentral, dagis, förskola, skola, föräldrar
och socialtjänst måste utvecklas.
Den sista tiden har vi fått ta del av kritik riktad till
olika kommuners socialtjänst. Ungdomar som dömts
till LVU, lagen om vård av unga, får sättas upp på en
väntelista för att få en plats på en institution. Under
tiden har ungdomarna fått bo hemma i en miljö som
har varit fylld av kriminalitet, där föräldrarna har en
kriminell bakgrund.
I andra kommuner är polisen starkt kritisk till att
unga fortsätter att begå brott efter brott utan att soci-
altjänsten griper in. Man menar att kommunerna helt
enkelt låter de unga fortsätta sitt destruktiva liv och
därmed väntar på att en eventuell dom enligt LSU,
lagen om sluten ungdomsvård, ska falla. Då är det
inte längre kommunens betalningsansvar, utan det är
statens.
Ingen av oss vill tro att det här är möjligt. Men när
man tittar på statistik från Statens institutionsstyrelse
visar det sig att under 1999 valde socialtjänsten en-
dast i ett fall att fortsätta vården enligt LVU efter
avslutad verkställighet av LSU, detta trots att det
framgår i förarbetena till LSU att de unga ska beredas
fortsatt vård enligt LVU efter verkställigheten.
Av 38 frigivna i juni 2000 hade socialtjänsten valt
att fortsätta behandling enligt LVU i enbart fem fall.
Jag skulle gärna vilja fråga justitieministern vad han
har för synpunkter på det här. Hur ska vi kunna möta
behovet av fler platser inom LVU och LSU, och hur
ska vi i besparingstider i kommunerna få dem att ta
sitt fulla ansvar för de ungas vårdbehov?
Jag skulle också vilja fråga, nu när vi har en kon-
stant ökning av antalet LSU-domar: Hur ska SiS klara
av att ge en kvalitativt god vård för LVU-ungdomar
då vi upplever att LSU pressar ut LVU i periferin och
att vårdtänkandet, precis som Alice var inne på, er-
sätts av straff- och säkerhetstänkandet?
Fru talman! Brottsligheten har krupit in i vars och
en vardag. Alltfler unga hamnar i brottslighet. Det är
oerhört allvarliga signaler till hela vuxenvärlden - till
föräldrar, till politiker.
Självklart måste barns och ungdomars kriminalitet
tas på största allvar. Oavsett utvecklingen framöver
måste samhället och vi som beslutsfattare utveckla
bärkraftiga strategier för att effektivt begränsa och
motverka att alltfler unga hamnar i en kriminell bana.
Här ska vi, precis som Alice har varit inne på, ar-
beta förebyggande med tidiga insatser. Men hur ska
vi skapa de resurserna, de möjligheterna, den bered-
skapen för att klara av att alltfler så unga människor
faktiskt påbörjar sin brottsliga bana även om det bör-
jar med ett snatteri på NK?

Anf. 145 MORGAN JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker kanske att vi börjar nå en
gräns för hur borgerligheten får svartmåla svenska
ungdomar. Det är tillräckligt nu under den här debat-
ten, tycker jag.
BRÅ:s rapporter åberopas. Då ställer jag frågan:
Vilka källor till den dramatiskt ökade kriminaliteten
bland ungdomar har Ragnwi Marcelind?
Jag har en rapport från Brottsförebyggande rådet
från i våras. Det är en enkätundersökning bland 6 000
ungdomar - elever, 15 år. Jag kan läsa högt ur slutsat-
sen:
En bedömning är att det totalt sett skett en viss
minskning i brottsligheten bland eleverna i förhållan-
de till 1995.
Det är alltså resultatet av den enkätundersökning-
en. Vad man sett på är bl.a. våld, skadegörelse och
stölder. Där statistiken alldeles tydligt har gått ned är
när det gäller skadegörelse och vandalism. Det som
Ragnwi Marcelind själv tog upp, snatterierna, har
också enligt den här enkätundersökningen minskat.
Min fråga till Ragnewi Marcelind är: Vilka källor
har hon när hon uttalar sig så tvärsäkert?
Min slutfråga är: När tänker kristdemokraterna
bedriva politik på forskning och fakta i stället för att
svartmåla och exploatera kvällstidningsmyter?

Anf. 146 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Fru talman! Det första jag ska svara är att samma
enkätundersökning visade, Morgan Johansson, att
inte mindre än 65 % av niondeklassarna svarade att
de hade utfört en brottslig handling under föregående
år. Tycker inte Morgan Johansson att det är en alar-
merande siffra för Morgan Johansson som BRÅ:s
ordförande och som politiker, så vet inte jag vad som
skulle vara alarmerande.
Dessutom har BRÅ självt kommit med en rapport
där man tydligt klargör att rån mellan ungdomar för-
dubblades 1999. Under första halvåret 1999 utfördes
lika många rån av ungdomar som under hela 1998.
Att slå ut statistiken och säga att brottsligheten
totalt sett minskar är i och för sig väldigt positivt och
uppmuntrande för oss, och det ska vi ta till oss. Men
man kan heller inte förneka allvaret i att 65 % av
niondeklassarna under 1999 ansåg att de själva hade
utfört en brottslig handling.

Anf. 147 MORGAN JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Poängen är att den tendens som
Ragnwi Marcelind har drivit hela sitt anförande på
inte återfinns i rapporten.
När det gäller de siffror som nämns om brottsliga
handlingar vill jag påminna Ragnwi Marcelind om att
även att palla äpplen är en brottslig handling. När jag
var tio tolv eller femton år hände det kanske att jag
också gjorde sådant. Då hade jag uppgivit i enkäten
att jag hade begått en sådan handling.
Man måste skilja på äpplen och päron.
Problemet med Kristdemokraterna är att ni i er
grundsyn aldrig har förstått att det behövs både ett
starkt samhälle och starka familjer för att man ska
klara de här frågorna. Där familjen är svag måste
samhället vara starkt.
Problemet med Kristdemokraterna är att man på
punkt efter punkt ute i kommunerna skär ned på sam-
hället. Det gäller socialtjänsten, fritidssektorn och
kulturen. Det gäller allt där ni står bakom Moderater-
nas skattesänkningsambitioner. Det går aldrig ihop
för Ragnwi Marcelind hur hon än försöker rida på
kvällstidningsmyterna.

Anf. 148 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag rider inte på några kvällstidning-
smyter. Jag rider på den statistik som BRÅ och
BRÅ:s ordförande, Morgan Johansson, borde ha
bättre kunskap om. Ni har själva i rapporten tagit
fram siffror som visar att rån mellan ungdomar för-
dubblades under 1999. Jag tror att rapporten heter
Rån mellan ungdomar.
Morgan Johansson säger att vi i våra kommuner
drar in på resurser för insatser för socialtjänst. Det är
ju ändå Socialdemokraterna som är i majoritet i de
flesta svenska kommuner. När det gäller statsbudge-
ten avsatte Kristdemokraterna 3 miljarder mer än
regeringen till kommunerna just för att kunna stärka
sådana här områden.
Jag skulle nog vilja påstå att det är Morgan Jo-
hansson som är ute och cyklar i det här avseendet.
Ska vi inte kunna diskutera ungdomskriminalite-
ten på ett värdigt sätt här i kammaren när det är allvar
att hitta förebyggande insatser för att stoppa den ut-
veckling vi ser i dag? Det gör mig orolig, herr ordfö-
rande i BRÅ.

Anf. 149 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag vill ta upp ett par saker.
När det gäller LSU, lagen om sluten ungdoms-
vård, var ju Kristdemokraterna positiva när vi fattade
beslutet. Från kristdemokratiskt håll betonade man
väldigt tydligt i debatten att det inte skulle öka re-
pressiviteten. Det skulle inte innebära att fler ungdo-
mar än de som dömdes till fängelse skulle hamna
inom LSU.
I dag är det tydligt att även om det skulle vara
samma kriterier som om man skulle dömas till fäng-
else eller sluten ungdomsvård, har det förändrats.
Man säger att synnerliga skäl betyder delvis nå-
gonting annat nu än för två år sedan, annars skulle
inte ökningen vara så stor.
En rådman vid en tingsrätt i Sollentuna säger att
det är lättare att döma någon till sluten ungdomsvård
än till fängelse.
Kristdemokraterna var ju tydliga i debatten. Hur
ser man från kristdemokratiskt håll på detta? Behöver
man se över lagen igen och faktiskt strama upp den så
att den inte blir ökat repressiv, eller tycker Kristde-
mokraterna att utvecklingen har varit bra?

Anf. 150 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Fru talman! Alice Åström och jag sitter i riksåkla-
garens nämnd. Där har vi diskuterat frågan att det ute
i landet faktiskt ser ut som om domstolarna har dömt
litet godtyckligt utifrån den här lagen. Jag och Krist-
demokraterna tycker att det är oerhört viktigt att lagen
ses över.
Jag tycker också att det är viktigt att se över hur
vårdinnehållet ser ut i lagen om sluten ungdomsvård,
så att det verkligen är ett vårdinnehåll. Det vi var
kritiska till när det gäller att unga hamnar på fängelse
var just att det blir förvaring i stället för rehabilite-
ring.
Vi strider fortfarande för att unga människor ska
få hjälp och stöd så tidigt som möjligt, och att man
ska få hjälp från barnsben för att inte hamna fel. Men
när man har hamnat fel, och det har gått snett, behö-
ver man samhällets insatser för att komma till rätta,
precis som Morgan Johansson sade tidigare.

Anf. 151 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag hoppas att vi gemensamt kan dri-
va igenom att man ser över detta så att vi inte får den
ökade repressiviteten.
Jag vill också lyfta fram det som Ragnwi Marce-
lind sade, nämligen att det behövs en etisk debatt i
skolan och bland ungdomar när det gäller normer och
regler.
Jag tycker att det vore viktigt att ha en etisk debatt
bland vuxna. Ett tydligt exempel kan jag ge som har
haft fosterbarn. Många föräldrar till klasskamrater till
dessa barn säger till sina barn: Ni ska inte umgås med
de där barnen, för då kan ni råka illa ut.
Jag tycker att vi behöver ha en etisk debatt om hur
dessa barn ska ha en möjlighet att komma tillbaka,
och inte bara föra den etiska debatten hos ungdomen.
Så till frågan om ungdomar som begår en brottslig
handling. Jag tror att om vi skulle fråga den vuxna
befolkningen i Sverige hur många som någon gång
hade begått ett brott - t.ex. kört bil för fort - tror jag
att vi skulle få en siffra som är betydligt högre än hos
ungdomen. Det innebär ju inte att alla svenskar är
kriminella.

Anf. 152 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag delar fullständigt Alice Åströms
uppfattning att det är viktigt att förändra det etiska
tänkandet också hos vuxna.
För att vi ska få framtidens vuxna att tänka på ett
medmänskligt sätt måste de normerna och värdering-
arna läggas hos den unge redan i dag.
Jag har själv arbetat med familjehem och vet vad
det innebär att fostra barn som haft det väldigt svårt i
sin uppväxt.
Det vi arbetar för är ju förebyggande insatser. Vi
vill inte säga att svenska ungdomar är sämre än några
andra ungdomar, men för att vi i framtiden inte ska få
alltfler unga med en brottslig karriär är det nu vi
måste bromsa och sätta in åtgärder i förebyggande
insatser.
Om vi alla är överens om det, både från rege-
ringshåll och från Vänsterpartiet och Miljöpartiet,
vore det väl fantastiskt om den här debatten kunde
leda till gemensamma ansträngningar för att skapa en
god miljö för den uppväxande generationen.

Anf. 153 GUNNEL WALLIN (c):
Fru talman! Varför hamnar människor på den
kriminella vägen? Är det en slump, eller vad är det
som ligger bakom?
Alla är vi olika, och det finns delar av levnadsba-
nan där individen utsätts för påfrestningar eller fres-
telser. Då är det viktigt att ha styrka, normer och
regler att lita sig till och falla tillbaka på.
Barnens första medvetande om regler och normer
måste ges i familjen. Klarar inte familjen detta måste
samhället ge det kompletterande stödet. Barn behöver
vuxenkontakt. Barn behöver goda förebilder.
På den fortsatta levnadsbanan måste detta komp-
letteras med värderingar från en skola som har till-
gång till fler vuxna. Det är utifrån detta perspektiv vi
måste angripa den ökande kriminella verksamhet som
unga utför. Det hjälper inte att slå den som redan
ligger, eller att öka tvångsåtgärderna.
Personalen på kvinnofängelset berättade vid ett
besök att de kan se nästa generation på anstalten som
ärvt mycket av den sociala miljön.
Detta tycker jag stämmer till eftertanke.
Centerpartiet vill satsa på familjen och dess möj-
ligheter att välja utifrån sin egen situation. Vi anser
också att samhällets reaktion på ungdomsbrott måste
präglas av snabbhet och fast och konsekvent ageran-
de. Därför är det bra att vi har tidsgränserna på sex
veckor för förundersökningen och 14 dagar för lagfö-
ringsprocessen. Det fungerar bra på de flesta ställen.
Samhället ser inte mellan fingrarna längre när det
gäller brott. Det har också sagts här. Det är fler som
anmäler - både de utsatta, deras föräldrar och, inte
minst, skolorna.
Att brott ska utredas där ungdomarna bor, tycker
jag är bra, liksom att det finns särskilda ungdomsut-
redare inom polisen. Men de behöver ett starkare
samarbete med kommunernas socialsekreterare. Där
är det tyvärr en väldigt stor omsättning. Det är ett
tufft arbetsklimat.
Det behövs bättre information om det svenska
rättssamhället bland invandrargrupper. På samma sätt
behövs det större kunskap om olika kulturer bland de
rättsvårdande myndigheterna. Det kan vi se exempel
på från Göteborg, där det har fungerat mycket bra.
De gängbildningar som nu blir alltfler är oroande.
Man använder allt råare metoder. Mord förekommer
allt oftare. Knivar och handeldvapen blir allt vanliga-
re. Man är nu i de kriminella gängen försedd med
skyddsvästar, och man använder EU-mopeder för att
bedriva brottslighet nattetid. Detta måste stävjas och
stoppas.
Centerpartiet förstärker resurserna till rättsväsen-
det, och de behövs. Jag sade tidigare att vi måste
ingripa akut på flera nivåer.
Fler ungdomar döms, och sanktionerna är allvarli-
gare. Jag kan vad gäller mål mot tonåringar nämna att
man t.ex. i Skövde har ett sådant mål i veckan. Det
handlar mest om misshandel och stölder av mobiltele-
foner. Vid rån tvingar man till sig mobiltelefon, bus-
skort, pengar och märkeskläder. Det är ofta fråga om
brott mot yngre ungdomar.
Centerpartiet ser med oro på ökningen av antalet
ungdomsrån. Dessa har tidigare bara förekommit i
storstadsområdena, men de sprider sig nu snabbt och
starkt ut i landet. Det har satts in vissa åtgärder, men
de är inte tillräckliga. Poliserna säger själva att de inte
räcker till.
Man kunde i radion i söndags höra att ungdomar i
domstol inte tar förhandlingarna där på allvar. De
förstår inte riktigt vikten av att tala sanning inför
domstol under ed. De rättar sig mer efter kompisarna
än efter domstolen. De vill i domstolen gärna spela
apa inför sina kompisar. Jag tycker att också detta är
viktiga frågor, som vi bör arbeta vidare med. Vi bör
fundera över om man kan använda andra handlägg-
ningsmetoder. Här har tidigare nämnts strafföreläg-
gande, åtalsunderlåtelse och medling vid brott. Jag
tror att det är viktigt att man ser sig om efter nya
möjligheter.
Vi vet att mycket av kriminaliteten direkt eller in-
direkt är orsakad av narkotika. Det måste här göras
kraftsatsningar. Narkotikakommissionen, som i da-
garna ska lägga fram sin rapport, säger att den svens-
ka narkotikapolitiken har misslyckats. Den för också
fram ett krav att alla ungdomar och föräldrar ska ha
tillgång till lokal rådgivningsverksamhet i drogfrågor.
Det saknas kunskap om och resurser för att nå barn
och ungdomar med knarkproblem. Skolan är den
viktigaste arenan för drogprevention, eftersom det
inom den finns möjligheter att nå alla kategorier av
ungdomar.
Många undomar anser att knarkare är sådana som
injicerar narkotiska preparat. Däremot anser många
av dem det vara okej att bruka rökheroin, ecstasy,
som sprids mycket snabbt ned i allt lägre åldrar, och
andra liknande droger. Detta är en mycket farlig ut-
veckling, som måste stoppas.
Jag vill också lyfta fram situationen på ungdoms-
hemmen, som har varit uppe i debatten här. Vi vet att
det är fullt på dem. Jag har gjort ett besök på ung-
domshemmet Råby i Lund, som har sex platser för
sluten ungdomsvård. De uppgifter som jag fick där
har följt mig. Nästan ingen av de intagna har godkänt
grundskolebetyg. De har svårt med känslomässiga
kontakter. De känner sig inte bekräftade och har inget
eller litet förtroende för samhället, för föräldrarna och
för andra vuxna. De är ovana vid att prata om känslor.
Man framhöll i Lund att det är viktigt med bemö-
tandet, att de intagna tas på allvar och blir respektera-
de som människor. På den slutna avdelningen sade
man att det är särskilt viktigt att bearbeta känslor, att
ha små enheter och en vuxen ständigt närvarande. Det
är också en trend att där se alltfler flickor, som har en
helt annan problembild än tidigare klienter.
Jag mötte en pojke i 16-17-årsåldern, stor och
välväxt. Han hade varit på den slutna enheten sedan
den öppnades, dvs. under ett och ett halvt år. Han
hade under den tiden inte haft någon permission utan
kunde bara komma ut på den lilla rastgården.
Jag har ställt mig flera frågor i detta sammanhang.
Hur ser bilden ut historiskt för denna kille, och hur
ser hans framtidsbild ut?
Man blir glad när man ser Hjällboskolan i Göte-
borg visa vägen. Där bedrivs en mentorverksamhet
för elever som det gått snett för. Under mentorskapet
ska ungdomar på glid hamna rätt igen. Jag tror att vi
kan lösa en del av det här problemet genom att ha fler
vuxna i skolan. Det gäller ungdomar som om och om
igen har blivit svikna.

Anf. 154 GUN HELLSVIK (m) replik:
Fru talman! Gunnel Wallin talar om vikten av
snabbhet och tydlighet, som vi är så överens om. I
början av 90-talet var alla partier överens om åtgärder
som behövde vidtas för att komma till rätta med ung-
domars kriminalitet. Den borgerliga regeringen arbe-
tade fram en proposition, som tyvärr drogs tillbaka av
den nytillträdda socialdemokratiska regeringen 1994.
Sedan dess har inget hänt.
Men i dag har det, medan vi har talat om barns
och ungdomars möjligheter, hänt något förskräckligt,
något som vi aldrig trodde skulle hända. En 16-årig
pojke har mördats på en svensk skola, och vi talar om
barns och ungdomars möjligheter. Det är dags för oss
att gå tillbaka till den enighet som vi hade i början av
90-talet och plocka fram de förslag som den social-
demokratiska regeringen tyvärr drog tillbaka, trots att
den hade stött dem tidigare.

Anf. 155 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Fru talman! Om detta kan jag bara säga att jag
tycker att det är viktigt med alla samlade kraftåtgär-
der för att komma till rätta med dessa viktiga frågor.
Det finns många barn och ungdomar som mår dåligt,
och det måste, som jag sade i det tidigare replikskif-
tet, sättas in åtgärder på alla nivåer för att vi ska klara
den här situationen.

Anf. 156 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag har samma korta fråga som jag
ställde till Ragnwi Marcelind om lagen om sluten
ungdomsvård. Bakom den stod också Centerpartiet,
men därifrån framhölls väldigt tydligt att den inte
skulle öka repressiviteten utan bara skulle gälla den
kategori som dömts till fängelse.
Det har nu visat sig att den bilden har förskjutits
och att man nu faktiskt mycket lättare dömer ungdo-
mar till sluten ungdomsvård än tidigare till fängelse.
Tycker Centerpartiet att det här är en bra utveckling,
eller är man beredd att stå fast vid det som man sade
när lagstiftningen infördes? Är man beredd att se
över denna och vidta förändringar?

Anf. 157 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Fru talman! Som situationen ser ut inom ung-
domsvården i dag måste det göras någonting åt detta.
Jag tycker att det redan är dags för en utvärdering där
man måste lyfta fram alla plus- och minusfaktorer.

Anf. 158 SIW PERSSON (fp):
Fru talman! Folkpartiet har alltid ansett och kom-
mer alltid att anse att vi behöver en kriminalpolitik
som mer inriktas på att bekämpa brottsligheten, inte
bara brottslingarna. Det är ett välkänt faktum att läng-
re fängelsestraff och hårdare tag på fängelserna sna-
rast är kontraproduktiva när det gäller att minska
förekomsten av brott i ett samhälle. Som avskräck-
ning fungerar det dåligt, och som behandling fungerar
det inte alls.
En effektiv kriminalpolitik måste bestå av många
delar. Egentligen är det en relativt liten del som bör
handla om vilka straff som vi ska mäta ut. Vi i Folk-
partiet och många med oss tycker att det allra vikti-
gaste är att förebygga brott, och då måste man bl.a.
otvivelaktigt ha en konsekvent politik mot missbruk
av alkohol och andra droger. Här ser vi i dag en
olycklig och på sikt kostsam trend mot alltmer av
uppgivenhet. Den måste vi bryta.
När det gäller den mer renodlade kriminalpoliti-
ken anser Folkpartiet att det behövs en renässans för
tanken på straff som en väg tillbaka till ett hederligt
liv. Mycket av det som tidigare funnits av vård och
program för återanpassning är i dag tyvärr borta.
Statens ingripande kommer ofta alldeles för sent, men
när det kommer så kommer det med stor kraft.
Vi i Folkpartiet vill understryka hur viktigt det är
att rättsapparaten reagerar snabbare mot unga som
begår brott. Men vi vill också understryka hur viktigt
det är att gå vidare med att se över vad de reaktioner-
na egentligen ska innehålla. Vi vet alla, fru talman, att
den bästa brottsförebyggande åtgärden är att se till att
brott aldrig sker.
Vi vet väldigt väl att de bästa brottsförebyggarna
är föräldrarna. Vi vet också hur viktigt det är att alla
myndigheter tillsammans reagerar snabbare innan det
går så långt att rättsapparaten måste träda in. Det
gäller att se de tidiga signalerna. Därför är det oro-
väckande att det är så olika språk inom socialtjänsten,
skolan, sjukvården och rättsapparaten. Så länge man
inte har samma språk är det alldeles för lätt för våra
barn och ungdomar att trilla mellan stolarna.
Låt mig referera vad som sägs i socialtjänstlagen
om ungdomars psykiska problem, som är ett väl känt
faktum. Där sägs att man inom socialtjänsten inte
arbetar primärt med barns och ungdomars psykiska
problem utan med barn och ungdomar som far illa
eller riskerar att fara. Samtidigt säger man att många
av dem har psykiska problem och att flertalet befinner
sig i riskzonen för att utveckla sådana. Varför ser man
inte till att man talar med samma ord hela tiden? Då
undviker man några fällor.
Man måste alltså se till att tala samma språk och
satsa resurser på barn och ungdomar i riskzonen.
Därför är den stora tillströmningen till barn- och
ungdomspsykiatrin så oroväckande. Vi vet att de
ungdomar som i dag behöver hjälp får vänta upp till
ett år. Det är också oroväckande att antalet har för-
dubblats under 90-talet samtidigt som resurserna inte
har ökat. I praktiken har det blivit en halvering av den
öppna psykvården.
Fru talman! Låt mig peka på de saker som Folk-
partiet tycker är viktiga i det brottsförebyggande
arbetet så att ungdomar inte kommer in i brottslighet.
Naturligtvis handlar det först och främst om föräld-
rarna. De är outstanding. Men vi har också social-
tjänsten och skolan. Låt oss se till, för att ta ett exem-
pel, att den gamla hederliga skolsköterskan kommer
tillbaka med sitt tränade öga och sitt sociala engage-
mang. Det är en väldigt bra satsning.
Låt oss se till att vi får ännu fler ungdomsmottag-
ningar än vad vi har i dag. Vi har ungefär 200. Det är
viktigt att ungdomsmottagningarna samarbetar med
skolan, soc, och med barn- och ungdomspsykiatrin.
Varför betonar jag så mycket barn- och ungdomspsy-
kiatrin? Det är därför att vi vet att ca 10 % av de
ungdomar som kommer dit har psykiska problem. Vi
vet också att många som är inom kriminalvården har
psykiska problem. Därför är det extra viktigt att man
satsar resurser här.
Någonting annat som man också måste se till när
det gäller ungdomsmottagningarna är att få dit fler
pojkar. Vi vet i dag att ungefär 10 % av de som
kommer till ungdomsmottagningarna är pojkar. Det
innebär att vi alldeles för ofta missar pojkarnas be-
hov. Det har vi tyvärr sett resultatet av. Därför är det
så viktigt att man ser till att man får dit fler pojkar.
Det är viktigt att de får sex- och samlevnadsundervis-
ning och hjälp att bearbeta problem. De gäller natur-
ligtvis både pojkar och flickor, men särskilt pojkar.
Det gäller ångest, depressioner, ätstörning, psykoso-
matiska besvär och sexuella svårigheter.
Fru talman! Det är bra att vi har fått en ändring i
socialtjänstlagen från 1998 som ger ökade möjlighe-
ter att placera barn hos släktingar och andra närståen-
de. Man gjorde en enkät i 122 kommuner. Det visade
sig att cirka en tredjedel av de ungdomar som hade
behov av sådan placering hamnade hos anhöriga eller
andra närstående. Man kan diskutera om det inte
kunde bli fler. Men vi får ha tålamod, eftersom det
bara är i början. Det är också bra att portalparagrafen
har ändrats så att vi numera har fastslagit att man ska
se till barnets bästa.
Ungdomskriminalitet och vård av unga kriminella
kostar enligt Statens institutionsstyrelse väldigt
mycket pengar. Av kommunernas totala socialtjänst-
kostnader utgör den kostnaden 65 %. Det är ett väl-
digt bra sparmoment att se till att det inte går så långt.
De statliga kostnaderna blir 35 %.
Fru talman! Tyvärr behövs fler platser både när
det gäller missbrukarvård och ungdomsvård och även
sluten ungdomsvård, eftersom vi inte har kommit
tillräckligt långt i det förebyggande arbetet. Låt det
som jag nu ska sluta med att tala om bli alltmer sällan
förekommande. Blir det så har vi konkreta bevis på
att vi vuxna inte bara ser alla signaler utan även rea-
gerar snabbt och hjälper dessa barn och ungdomar
som far illa eller riskerar att fara illa. Då fungerar
socialtjänstlagen så bra i verkligheten att dagens
diskussioner om åtgärder när brott begåtts inte behövs
på samma sätt som nu.
Då fungerar också 12 § i socialtjänstlagen som
bl.a. säger att socialnämnden ska med särskilt upp-
märksamhet följa utvecklingen hos barn och ungdo-
mar som har visat tecken till en ogynnsam utveckling.
Den ska aktivt arbeta för att förebygga och motverka
missbruk bland barn och ungdom. Den ska i nära
samarbete med hemmen sörja för att barn och ung-
dom som riskerar att utvecklas ogynnsamt inte ham-
nar i ett missbruk.
Fru talman! Så till det som jag till sist ska berätta
om, Anders som utvecklades från strulpelle, vidare
till småbrottsling och vidare till fullfjädrad lagbrytare.
Från det att Anders fyllt 15 år och blivit straffmyndig
har han fram till sin 29-årsdag dömts för 384 brott.
Samhällets reaktion har varit att ge honom 20 åtal-
sunderlåtelser och han har blivit dömd vid 16 tillfäl-
len till sammanlagt 102 månaders fängelse.
Samhällets åtgärder har bevisligen inte lett till att
Anders avhållit sig från brottslighet och drogmiss-
bruk. Risken är mycket stor att Anders under många
år kommer att göra sig själv och sina medmänniskor
illa. Samhället har misslyckats med Anders därför att
han inte fick den hjälp han behövde när han som barn
sände sina signaler.
(forts. 4 §)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 13.57 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 14.00 då
frågestunden skulle börja.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.

3 § Frågestund

Anf. 159 TALMANNEN:
Denna vecka besvaras frågor av kulturminister
Marita Ulvskog, statsrådet Leif Pagrotsky, socialmi-
nister Lars Engqvist, statsrådet Ingegerd Wärnersson
och justitieminister Thomas Bodström. Kulturminis-
tern besvarar såväl allmänpolitiska frågor som frågor
inom sitt ansvarsområde. Övriga statsråd besvarar
frågor var och en inom sitt eget ansvarsområde.
Jag lämnar omedelbart ordet fritt för frågor.
Säkerheten i skolorna

Anf. 160 BEATRICE ASK (m):
Fru talman! Vi har haft en intressant debatt under
förmiddagen om barn och ungdomars möjligheter.
Strax före lunchtid trängde sig verkligheten på. En
16-årig pojke är skjuten på en skola här i Stockholm -
på Bromma gymnasium. Han är skjuten i halsen, och
förövaren är förmodligen en annan ung pojke.
Detta belyser direkt det allvar som gäller ung-
domskriminaliteten och svårigheten vad gäller att
säkra tryggheten vid våra skolor. Min fråga till berört
statsråd är därför vilka konkreta insatser regeringen
kommer att vidta för att säkra tryggheten för barn och
ungdomar i våra skolor.

Anf. 161 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Fru talman! Jag vill först på regeringens vägnar
djupt beklaga det som har inträffat, men jag vill också
understryka att vi ännu inte har fått mer än mycket
knapphändig information om vad som har hänt. Jag
tror inte att någon annan har mer information. Vi kan
inte nu diskutera utifrån denna händelse. Vi vet helt
enkelt alldeles för lite. Jag är därför inte beredd att
svara på frågan om eventuella åtgärder som kan vid-
tas utifrån denna händelse.
Säkerheten på skolan ska naturligtvis vara så bra
att alla elever kan känna den trygghet som de har rätt
till.

Anf. 162 BEATRICE ASK (m):
Fru talman! Det kan inte vara någon nyhet att
ungdomskriminaliteten har blivit grövre och grövre.
Vi har ungdomsbrottslingar runtom i hela Sverige.
Det som har hänt och som vi vet, eftersom det ändå
finns viss information, är att det har funnits vapen, att
det har varit bråk, att en elev eller ung person - det är
inte klarlagt om det är en elev eller inte - har blivit
dödad på en skola. Detta att ungdomar har vapen som
är dödliga måste ändå föranleda en debatt om hur vi
stoppar detta elände.
Det är en tragedi, och det är en tragedi när det
gäller den tilltro som jag tror att många föräldrar och
elever känner när de går till skolan. Den är nu rubbad,
och någonting måste naturligtvis göras.
Jag vill veta vad justitieministern planerar att
vidta för åtgärder.

Anf. 163 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Fru talman! Jag tycker faktiskt att det är lite
osmakligt att genast försöka att göra partipolitik av en
sådan händelse. Vi är alla, över partigränserna, måna
om att barn och ungdomar inte ska handskas med
skjutvapen. Det är många saker vi inte är överens om,
men där tror jag att det råder en total enighet mellan
alla partier.
Det markbundna TV-nätet

Anf. 164 PETER PEDERSEN (v):
Fru talman! Min fråga ställer jag till kulturminis-
ter Marita Ulvskog.
Det pågår en utbyggnad av det marksända digitala
TV-nätet. Tanken är att man under ganska lång tid
ska kunna se på digital-TV och på analog-TV paral-
lellt. Det är alltså viktigt att man har båda dessa sys-
tem i gång till dess att teknikskiftet är klart.
Nu kan vi läsa i en annons från Teracom som
gäller min hemort att man ska flytta kanal 2 från en
frekvens eller kanal till en annan, vilket innebär att
alla som tidigare kunde se kanal 2 med en föråldrad
TV-antenn inte längre kan göra det. Det innebär att
man har halverat public service-utbudet i Degerfors.
Man rekommenderar TV-tittarna att köpa en ny an-
tenn till gammal teknik.
Min fråga är om detta är ett bra sätt att marknads-
föra introduktion av digital-TV. Ökar inte risken för
att man i stället väljer att se digital-TV via satellit om
det går till på detta sätt på fler platser än Degerfors?

Anf. 165 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Peter Pedersen har alldeles rätt i att
det teknikskifte som nu pågår i alla TV-
distributionsformer, alltså både kabel, satellit och
marknät, åtminstone för marknätets del måste få ta
lite tid. Det handlar om att i princip alla hushåll ska få
tillgång till det TV-utbud som går i marknätet, och
det är enda sättet att nå alla hushåll.
Jag känner inte till den förändring som Teracom
har gjort. Jag kommer att informera mig om den efter
denna frågestund. Det är Teracom som fattar beslu-
ten, men dess grunduppdrag handlar självfallet om att
se till att i princip hela landet kan se analog TV i dag.
Så småningom ska, med det beslut vi har fattat i den-
na riksdag, upp till 98 % kunna se digital TV om
Teracom anser att en sådan utbyggnad är rimlig.

Anf. 166 PETER PEDERSEN (v):
Fru talman! Jag uppfattar ändå ett stöd från kul-
turministern när det gäller åsikten att man ska kunna
se analog TV-sändning och inom rimlig tid själv fatta
beslut om när man vill gå över till det digitala TV-
nätet. Vi omöjliggör inte genom denna typ av föränd-
ring fortsatt tittande på det analoga nätet under en
rimlig tid. Jag uppfattar ett stöd.
Kulturministern kan gärna få ta del av min lilla
annons här efteråt, så vi kan se om vi kan komma
fram till en gemensam lösning eller gemensamma
åtgärder.

Anf. 167 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Jag stöder helt Peter Pedersen i detta.
Det är detta vi har beslutat om i denna riksdag under
många år. Det är det som samarbetet och uppdraget
till Teracom går ut på.
I Finland, t.ex., har man bestämt att i slutet av
2006 sannolikt släcka ned det analoga nätet. I Sverige
har vi över huvud taget inte tagit ställning till denna
fråga.
Analog television ska nå i princip alla hushåll.
Tobinskatten

Anf. 168 GUNNAR HÖKMARK (m):
Fru talman! Under de senaste veckorna har flera
företrädare för regeringen sagt sig ha sympati för den
s.k. Tobinskatten. Man har visserligen sagt att det
kanske är svårt att genomföra den, men också att det
vore väldigt bra om det gick att genomföra den.
Jag skulle därför vilja ställa en fråga till företräda-
re för regeringen, t.ex. Leif Pagrotsky, som har ut-
tryckt mycket sympati för detta och velat spela med i
denna debatt.
Tobinskatten är en tull på valutatransaktioner.
Den kommer att göra det dyrare för låntagarna. Hur
tänker ni, om ni skulle lyckas genomföra den, kom-
pensera låntagare i fattiga länder och fattiga folk över
huvud taget när det gäller de högre räntor som blir
följden och de uteblivna investeringar som också blir
följden? Jag tycker att det är minst lika viktigt att ge
besked på den punkten som att allmänt spela med en
opinion i en svensk debatt.

Anf. 169 Statsrådet LEIF PAG-
ROTSKY (s):
Fru talman! Gunnar Hökmark representerar ett
parti som har erfarenhet av väldigt höga räntor, väl-
digt höga boendekostnader och annat som följd inte
av transaktionskostnader och skatter på något mer än
0,00 % på finansiella transaktioner utan av de grund-
läggande och fundamentala frågor som påverkar
boendekostnader och räntor, nämligen hur man sköter
en ekonomi. Det är lite övermaga, tycker jag, att ta
upp den diskussion som finns och påstå att skatten
ska leda till kraftigt höjda boendekostnader för fattiga
människor i fattiga länder.
Vad som nu diskuteras är en låg skattesats på den
enorma mängd finansiella transaktioner som äger rum
varje dag och som har ett extremt kortsiktigt syfte.
Den kommer inte att bli så betungande att den kom-
mer att innebära några kraftiga räntehöjningar. Vad
gäller effekten på de fattiga länderna är själva poäng-
en att skatten ska tas ut på ett sådant sätt - gemen-
samt för många länder - att den kan användas för
gemensamma internationella ändamål. Ingvar Carls-
son och hans grupp föreslog att det skulle användas
till att finansiera FN-systemet. Det finns många andra
idéer. Att det skulle komma de fattiga länderna till
godo och inte till skada är ju själva poängen.

Anf. 170 GUNNAR HÖKMARK (m):
Fru talman! Precis som när det gäller alla andra
tullar är det någon som ska betala den här, och det här
kommer att drabba fattiga länder allra värst.
Leif Pagrotsky tog självfallet upp regeringens
automatiska svar på allting och tittade tillbaka. Men
vi kan diskutera sakfrågan. Vem betalar den s.k. To-
binskatten, som man ändå säger sig ska dra in mycket
pengar, om det inte är de som betalar lånen? Och
vilka är i störst behov av lån till nya investeringar om
det inte är fattiga länder och fattiga folk? Och vad blir
följden för dem om man inte kompenserar dem?
Ni drivs just nu med i en opinion som faktiskt
kommer att drabba fattiga människor. Ni gör det
kanske av partitaktiska skäl, men i vilket fall som
helst tycker jag att Leif Pagrotsky bör ge ett ärligt
svar i stället för att tala om 90-talets olika kriser. Det
kan vi gärna ta en debatt om vid ett senare tillfälle.
Svara på frågan! Hur ska man kompensera de fattiga
länder världen över som har störst brist på kapital för
den högre räntekostnad som Tobinskatten, liksom
varje annan tull, självfallet kommer att föra med sig?

Anf. 171 Statsrådet LEIF PAG-
ROTSKY (s):
Fru talman! Gunnar Hökmark frågar vem som ska
betala. De som gör väldigt många transaktioner
kommer att få betala mer. De som gör en transaktion
för att finansiera import av en vara vid ett tillfälle
betalar i princip ingenting. Det är en obetydlig låg
skatt.
Den som gör många transaktioner varje dag där
pengarna går fram och tillbaka utan att det finns nå-
got underliggande varu- eller tjänstehandelssamband
- det kan vara en betalning för en maskin, en säck
kaffe eller någonting annat - kommer att träffas mi-
nimalt.
Majoriteten av all valutahandel och all penning-
handel sker i EU och i USA. Betalningsbördan för de
fattiga länderna blir pytteliten, men det är till de fatti-
ga länderna som inkomsterna från denna skatt är
tänkta att användas. Jag tycker att det är en sympatisk
idé även om också jag inser att det i dagens läge inte
är realistiskt att tro att det här går att genomföra här
och nu. Det krävs tid och opinionsbildningsarbete för
att man ska kunna göra det här möjligt. Men om det
blir möjligt tycker jag att detta är en sympatisk idé,
men jag inser att den åsikten inte delas av alla. Och ju
närmare koppling man har till finansmarknaden desto
mer negativ blir man. Det har jag lärt mig.

Anf. 172 GUNNAR HÖKMARK (m):
Fru talman! Det är intressant att notera hur rädd
Leif Pagrotsky är för att gå in i själva sakfrågan. De
som gör transaktionerna ska betala, men det är själv-
fallet alltid till sist låntagarna som kommer att få
betala, och det kommer hårdast att drabba de fattiga
länder som behöver låna.
Leif Pagrotsky har inte riktigt velat ta tag i den
frågan. Fattiga länder och fattiga folk som behöver
bygga upp en egen industri, egna verksamheter och
en egen infrastruktur för att bli mindre beroende av
den rika världen tvingas på den här transaktionskost-
naden. Det är nämligen de som kommer att få betala
den.
Leif Pagrotsky är nog lika nära finansmarknaden
som jag för att veta att det alltid är någon som betalar
någonting, och det är alltid konsumenten eller lånta-
garen. Svara gärna, vid detta tillfälle eller någon an-
nan gång, och tänk efter! Hur ska vi kompensera för
den skatt, som ni nu talar om för att spela med opini-
onen, som allra mest kommer att drabba de som be-
höver låna mest?

Anf. 173 Statsrådet LEIF PAG-
ROTSKY (s):
Fru talman! Gunnar Hökmark talar faktiskt mot
bättre vetande. Jag vet inte om det är medvetet eller
omedvetet.
De finansiella transaktionerna är kanske hundra
gånger så stora som de underliggande varuflödena.
För varje betalning för en vara över gränsen är det
kanske hundra gånger så många betalningar av annat
slag som inte har en koppling till varuflödet. Gunnar
Hökmark försöker få oss att tro att det är den här
kaffedrickaren i slutändan som får betala för dessa.
Men man behöver inte växla pengar hundra gånger
för att betala för en säck kaffe en gång. Det är i så fall
någon annan som betalar för de andra 99 gångerna.
Detta är pengar som saknar den här kopplingen. Det
här innebär inte en total fördyring just för det vanliga
hushåll där man i slutändan dricker kaffe. Nej, så
ligger det inte till, Gunnar Hökmark. Gå hem och läs
på!
Rättsbildningen

Anf. 174 JOHAN PEHRSON (fp):
Fru talman! Jag har en fråga till justitieministern
angående rättsbildningen i vårt land.
Det är ju inte så att vi bildar rätt bara genom att vi
i den här kammaren på förslag, ofta från regeringen,
stiftar lagar, utan det finns ju en lång kedja bakom.
Det handlar om forskning. Det handlar om doktrin,
utredning osv. Och så blir det ett lagförslag. Sedan
stiftar vi den lagen.
Jag menar att kvaliteten på våra lagar har att göra
med vilken omfattning det är på forskningen inom
olika rättsområden. Då är min fråga till justitieminis-
tern om han, som relativt nytillträdd justitieminister,
kan se några rättsområden där forskningen i dag är
eftersatt.

Anf. 175 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Fru talman! Jag kan inte nu direkt nämna något
exempel. Men jag vill därmed inte säga att det inte
finns något område där det behövs ökade resurser.

Anf. 176 JOHAN PEHRSON (fp):
Fru talman! Det kan jag förstå. Det här är kanske
en lite ovanlig fråga.
Men det är uppenbart att det finns områden där
det finns gott om professorer och gott om pengar för
utbildning. Det finns relativt smala områden. Det
handlar om bolagsrätt, medierätt, immaterialrätt etc.
Men andra områden är väldigt eftersatta. Det gäller
t.ex. migrationsrätt och asylrätt. Där saknas det pro-
fessorer i Sverige i dag. Och det är väldigt sorgligt att
se att då också systematiken och metodiken när det
gäller t.ex. asylrätt är så bristfällig, enligt min upp-
fattning.

Anf. 177 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Fru talman! Jag tycker att det är en bra synpunkt,
och jag tycker naturligtvis att det här är viktigt. Jag
kan väl säga att jag ska titta på den här saken. Jag ber
att få återkomma. Tack!
WTO-förhandlingarna

Anf. 178 CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Jag har en fråga till Leif Pagrotsky.
Den handlar om WTO-förhandlingarna.
Jag kom nyligen tillbaka från Taiwan. Där hoppas
man på att man ska kunna bli medlem i WTO som ett
tullområde. Det är någonting som jag välkomnar och
som jag tror att statsrådet också välkomnar. Sedan vet
vi ju att Taiwans medlemskap i WTO i realiteten
hänger nära samman med Kinas inträde.
Jag har också kunnat läsa om det här i medierna
sedan jag kom hem, men jag har tyvärr inte hunnit
fördjupa mig ytterligare i substansen i den här frågan.
Men det framkommer att det finns problem när det
gäller Kinas anslutning till WTO, och det här kan då
påverka såväl Kina som Taiwan.
Jag skulle vilja fråga statsrådet Pagrotsky vad man
gör från svensk sida och hur man följer de här frågor-
na, som är viktiga för såväl omvärlden som de här två
olika parterna.

Anf. 179 Statsrådet LEIF PAG-
ROTSKY (s):
Fru talman! Jag välkomnar också varmt Taiwans
medlemskap i världshandelsorganisationen tillsam-
mans med Kinas medlemskap som vi hoppas och
räknar med ska kunna ske i år, kanske t.o.m. under
den tid som vi är ordförande i Europeiska unionen.
Jag räknar med att det kommer att innebära ett kraft-
fullt bidrag till stabiliteten i hela den regionen att
Kina och Taiwan börjar reglera sina mellanhavanden
på basis av lagar och regler. Det ska vara tvistlösning
vid osämja i stället för maktspråk vid osämja och
samarbete i stället för bojkotter och konflikter.
Tanken är att länderna ska bli medlemmar ungefär
samtidigt, men det återstår en del tekniska frågor för
att vi i praktiken ska kunna genomföra det som vi har
gjort upp i princip. Det handlar om uppföljningspro-
gram och kontrollscheman för olika steg i den här
processen när de olika överenskommelserna som vi
har gjort ska genomföras. Vi följer det här nära och
deltar i arbetet i de arbetsgrupper i Genève där de här
förhandlingarna äger rum. Vi tar den här uppgiften på
stort allvar under vårt ordförandeskap, eftersom vi
tycker att det är en fråga av väldigt stor betydelse
långt utanför det handelspolitiska området.

Anf. 180 CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Det var väldigt intressant att få se den
positiva utveckling som har skett i Taiwan när det
gäller handelsfrågor, näringslivsutveckling, demo-
krati och MR. Jag tror att det är oerhört viktigt att
man har det här utbytet mellan Kina och Taiwan där
man använder handelskontakter som ett sätt att knyta
kontakt. Det här har då en bärighet på frågor långt
utöver det handelspolitiska området. Jag tror att det är
oerhört viktigt att vi involverar Kina och får med
Kina i samhället utanför det kinesiska geografiska
området. Jag tror att just det faktum att man kommer
med i WTO också har fredsfrämjande implikationer.
Jag har ytterligare en fråga med bäring på detta.
Det finns ett önskemål från Taiwans sida - det gäller
de planer som finns och som har bärighet på budgeten
i EU - om att få ett handelskontor eller någon sorts
representation i Taiwan. Har det varit uppe i de här
sammanhangen?

Anf. 181 Statsrådet LEIF PAG-
ROTSKY (s):
Fru talman! Den sista frågan vill jag undvika att
svara på. Det känner jag inte till. Det har inte varit
uppe i något sammanhang som jag har deltagit i. Men
om det förekommit i någon annan miljö, som jag inte
har direkt ögonkontakt med, vågar jag inte ta gift på.
Men jag vill gärna understryka det som Carina
Hägg pekar på vad gäller de tätare ekonomiska rela-
tionernas betydelse som fredsfrämjande kraft och hur
de traditionella säkerhetspolitiska begreppen vidgas.
De ekonomiska relationerna, de handelspolitiska
regelsystemen, metoderna för att lösa tvister och
annat kan bli plogar som röjer för stabilare umgänge
mellan länder inom långt bredare områden än handeln
med bilar, motorcyklar, turism och annat. Det tror jag
att vi kommer att få se tydligare vad gäller Kina och
Taiwan än någon annanstans. Jag hoppas att det
kommer att mana till efterföljd i många andra regio-
ner där vi har behov av samma avspänning och sam-
ma regelbaserade umgänge mellan grannar.
Kyrkoarkiven i Dalarna

Anf. 182 KENNETH JOHANSSON (c):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till kulturmi-
nistern om kyrkoarkiven i Dalarna.
Som kulturministern säkert väl känner till förs det
en omfattande diskussion i flera församlingar i Dalar-
na om kyrkoarkiven, var originalböcker etc. ska beva-
ras. Församlingar har vägrat att lämna ifrån sig mate-
rial som gäller Dalarna. Andra har fått uppskov, t.ex.
i Nås. Lokala aktionsgrupper har bildats, som Rädda
kyrkoböckerna i Malung. Det finns en oro för att
Riksarkivet och landsarkiven ska hämta in delar av
kyrkoarkiven utan lokalt medgivande och lokal ac-
ceptans. Man värnar om sitt, om bygdens identitet
och ser materialet som lokala kulturskatter.
Enligt vad jag har erfarit avvaktas verkställighet
för att få rådrum.
Med respekt för att kulturministern inte kan lägga
sig i myndighetsutövning vill jag ändå fråga: Vilken
principiell uppfattning har kulturministern i frågan
och vilka besked har kulturministern att ge alla dem
som engagerat sig?

Anf. 183 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Eftersom jag är väl förtrogen med den
betydelse som kyrkoarkiven har i Dalarna, där Dalar-
na av hävd också har haft en möjlighet att få dispens
när det gäller kyrkoarkiven - vi kallar dem för dis-
pensarkiven - var det viktigt för regeringen att se till
att vi i samband med kyrka-stat-reformen inte gjorde
några förändringar som innebar att dispensarkiven
nödvändigtvis måste centraliseras till andra arkiv. Det
skulle finnas en möjlighet för dem som så önskade att
faktiskt ha kvar sina arkiv på plats, förutsatt att man
kunde garantera vård, tillgänglighet och liknande.
Jag kan som sagt var inte gå in i den direkta myn-
dighetsutövningen, men principiellt har regeringen
redan i samband med kyrka-stat-reformen markerat
att dispensarkiven kan fortsätta att leva som tidigare,
förutsatt att de uppfyller villkoren när det gäller vård,
tillgänglighet och liknande.

Anf. 184 KENNETH JOHANSSON (c):
Fru talman! Jag tycker att man ska lyssna på och
beakta lokala opinioner så långt det på något sätt går.
Dalfolket uppskattar inte, som kulturministern vet, att
centrala myndigheter kommer och talar om hur det
ska vara. Integriteten är stark.
Jag förstår att kulturministern inte kan gå in i
myndighetsutövningen, men jag tolkar ändå svaret
som att vi är totalt överens om att det här är en viktig
fråga och att vi dessutom gemensamt har stor respekt
för lokala opinioner.

Anf. 185 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Ja, vi är helt överens om detta.
Naturligtvis kan hela landet ha intresse av att ha
tillgång till de uppgifter som finns i dispensarkiven i
Dalarna. Den tillgängligheten hoppas jag att man ska
kunna åstadkomma på annat sätt än att flytta arkiven
från Dalarna. Det har myndigheten att hantera. Jag
hoppas att det går, därför att jag tycker att det är en
mycket viktig del av kulturarvsengagemanget som
finns i Dalarna. Det betyder mycket för de orter och
bygder som verkligen är djupt engagerade i dessa
arkiv. Jag vill att de ska få fortsätta att vara det.
Den öppna fritidsverksamheten

Anf. 186 LENNART GUSTAVSSON (v):
Fru talman! Jag riktar min fråga till statsrådet
Wärnersson.
I skollagen läser jag att varje kommun är ansvarig
för att barn erbjuds skolbarnsomsorg. Skolbarnsom-
sorgen ska avse barn upp till tolv års ålder. Den kan
bedrivas i form av fritidshem och familjedaghem. För
barn mellan tio och tolv år kan skolbarnsomsorgen
också ske i form av öppen fritidsverksamhet.
Jag skulle helt kort vilja fråga statsrådet Wärners-
son hur statsrådet ser på det faktum att bara var femte
kommun har någon form av öppen fritidsverksamhet
över huvud taget.

Anf. 187 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Fru talman! Givetvis är den redovisning som vi
har fått via Skolverket inte tillfredsställande när det
gäller tillgänglighet till fritidshem för de äldre barnen.
Det pågår för närvarande en översyn av skollagen. I
den kommer man också att titta närmare på fritids-
hemmens framtida roll och även status kan man säga
i förhållande till skolan.
Vi vet att många barn går hem till ett tomt hem.
Det finns inte någon vuxen som tar emot dem när de
kommer hem efter skolan och de har ingen att tala
med.
Den öppna fritidsverksamheten kan vara utformad
på olika sätt. Man kan gå dit och få sitt eftermid-
dagsmål, man kan få stöd när man läser sina läxor.
Det kan också innebära att man inte är inskriven på
heltid i verksamheten, utan att man har olika former
av kontrakt.
Där verksamheten finns bedrivs den på ett före-
dömligt sätt. Men vi vet också att det under det 90-tal
som har gått, med de försämringar som har skett, just
är på fritidshemssidan som de största försämringarna
gjorts, dvs. med ökande barngrupper och brist på
personal.

Anf. 188 LENNART GUSTAVSSON (v):
Fru talman! Statsrådet berörde själv den proble-
matik som det faktiskt innebär att mer än vartannat
barn i åldersgruppen tio-tolv år inte har någon om-
sorg, utan klarar sig själv när skolan är slut. Så är det
i alla fall om man ska tro på Skolverket.
När man då vet vilka ambitioner som finns i och
med den nu gällande skollagstiftningen, där man
faktiskt ser skolbarnsomsorgen som ett komplement
till skolan, blir det än mer allvarligt att hälften av
barnen och ungdomarna som är mellan tio och tolv år
faktiskt inte har någon omsorg, utan är hänvisade helt
till sig själva efter skolans slut.
En följdfråga till skolministern skulle då vara: Är
det här en fråga som är lämplig att ta upp under den
skollagsöversyn som nu pågår och kanske via lag-
stiftning reglera skyldigheten för kommunerna?

Anf. 189 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Fru talman! Ja, det behandlas nu av Skollags-
kommittén vilken ställning fritidshemmen ska ha i
framtiden.
Men jag vill också understryka att det nu ges stör-
re möjligheter för kommunerna att under de kom-
mande fem åren öka personalen. När vi har tittat
närmare på de områden där de största bristerna finns,
inom lärarkåren, bland specialpedagoger, talpedago-
ger och kuratorer, har vi också pekat på att det just
inom fritidshemmen finns ett stort behov av mer
personal. Det behovet har kommunerna nu möjlighet
att möta framöver.
Man har också en större möjlighet att öka den
öppna verksamheten. Jag förväntar mig att man ska
göra det. Barn behöver vuxna en stor del av sitt dygn.
Man kan inte lämna dem utan denna tillsyn. Det an-
svaret har kommunerna.
PFA 98-valet

Anf. 190 ANNELIE ENOCHSON (kd):
Fru talman! Min fråga hör inte till kulturminis-
terns ansvarsområde, utan får räknas mer som en
allmänpolitisk fråga. Den gäller förvaltningen av de
kommun- och landstingsanställdas avtalspensions-
pengar, kallat PFA 98, ett val som avslutades den 12
januari.
Valet berörde drygt 800 000 anställda och omfat-
tade nära 10 miljarder kronor. Tjänstepensionen
kommer att svara för en större del av den totala pen-
sionen än den mycket mer uppmärksammade premie-
pensionen. Det är alltså en viktig del av grundtrygg-
heten som det handlar om.
I drygt hälften av landets kommuner omfattade
valet även inarbetade premier från 1998 och 1999.
Tyvärr är konstruktionen sådan att de som missat att
göra ett val i år inte kommer att kunna flytta dessa
pengar. Det är över 40 % som i detta glömda val inte
har valt. Skulle dessa personer vilja ändra sig och
göra ett aktivt val går det inte. I det statliga PPM-
valet kan man när som helst få byta premieförvaltare.
Jag är medveten om att regeringen inte vill lägga
sig i arbetsmarknadens kollektivavtal, men kommun
och landsting är en del av den offentliga makten.
Är regeringen redo att verka för att de 800 000 of-
fentliganställda i kommun och landsting ska kunna
göra ett omval i år som även omfattar pensionspremi-
er för perioden 1998-2000?

Anf. 191 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Jag kan ärligt talat inte detaljerna i
denna sak. Däremot tror jag att det är svårt för rege-
ringen att agera i denna sak eftersom den i första hand
är en fråga för avtalsparterna på marknaden.
Jag skulle vilja rekommendera frågeställaren att
återkomma med en skriftlig fråga till socialförsäk-
ringsministern, som möjligen kan vara något utförli-
gare i sitt svar.

Anf. 192 ANNELIE ENOCHSON (kd):
Fru talman! Jag tänker lämna in en skriftlig fråga.
Jag vill poängtera att jag tror att det skulle upple-
vas som mycket positivt om det gick att för kommun-
och landstingsanställda medverka till att det fanns en
möjlighet till att göra ett omval av avtalspensionerna.
Det är ett glömt val.
Den 31 december, när valet skulle vara inlämnat,
hade bara 39 % medverkat. Det tyder på att informa-
tionen inte har gått fram.
Jag ska återkomma med en skriftlig fråga.
Arbetet med värdegrunden i skolan

Anf. 193 LARS HJERTÉN (m):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till skolminis-
ter Ingegerd Wärnersson.
Mobbning i skolan förekommer tyvärr alltför ofta.
I vissa fall har skolor inte ingripit i tid. Sedan finns
det motsatta förhållandet där man verkligen har ingri-
pit kraftfullt, t.ex. mot elever som hyllar rasistiska
idéer. Rektor tar då den gemensamma värdegrunden
på stort allvar.
I ett frågesvar säger skolministern att rektor har en
skyldighet att ingripa och att en elev kan stängas av
eller förvisas från sin skola.
I ett aktuellt fall har länsrätten upphävt ett beslut
att stänga av en elev. Utan att ta ställning i den en-
skilda frågan vill jag ändå ställa en fråga till skolmi-
nistern. Hon säger att det i dag finns tillräckliga möj-
ligheter att ingripa mot åsiktsyttringar som är brotts-
liga. På vilket sätt kan skolministern och regeringen
stödja de skolor som med alla medel och stor kraft tar
värdegrunden på allvar i det praktiska arbetet i sko-
lan?

Anf. 194 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Fru talman! Jag vill inte heller gå in i det enskilda
fallet. Arbetet med värdegrunden är viktigt, såväl
förebyggande som när någonting sker på en skola.
Ofta när vi talar om värdegrund tänker vi just på
mobbning.
Skolan ska använda sig av den befintliga lagstift-
ningen, det som står i vår skollag och den skyldighet
skolan har att upprätta s.k. mobbningsplaner.
När man hamnar i en situation där det inte går att
finna en lösning, ska man också använda sig av de
förordningar som finns. För gymnasieskolan gäller att
när man finner att en elevs uppträdande är av den
arten att eleven inte kan vara på skolan ska man till-
dela eleven en varning. Hjälper inte detta - givetvis
sker många samtal innan varningen delas ut - kan
man göra en anmälan till Skolstyrelsen som har möj-
lighet att avstänga eleven. Innan eleven stängs av ska
man givetvis ta reda på vad som ska ske under tiden.
Var ska eleven vistas? Hur ska eleven bemötas? Vilka
förberedelser ska göras för att eleven ska kunna
komma tillbaka till skolan?

Anf. 195 LARS HJERTÉN (m):
Fru talman! Jag tackar för svaret.
Problemet med den gemensamma värdegrunden
är att det är lätt att göra den till teori, men det är svårt
när det går till praktisk handling på en skola. Det
visar detta fall och en del andra fall. Trots stora insat-
ser blir det ändå backning i högre instans.
Skolministern svarade på en fråga jag ställde för
ett tag sedan att hon noga följer utvecklingen på om-
rådet. Det är viktigt, inte minst för de inblandade
parterna på en skola, att de känner stödet från ledande
politiker i arbetet. Det gäller särskilt när det har upp-
stått stora problem och de har åkt på en nit. Då är det
viktigt att de känner stöd från inte minst skolminis-
terns sida.

Anf. 196 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Fru talman! Jag vet att Lars Hjertén har besökt
skolan tillsammans med riksdagsledamot Nisse Sö-
derqvist. Det tycker jag var bra. Jag bad Nisse Söder-
qvist att åka dit, träffa lärarna och ledningen och
lyssna på hur de hade upplevt den specifika situatio-
nen. Jag har också tagit kontakt med Skolverket. Jag
vet att Skolverkets generaldirektör har varit i kontakt
med skolans ledning och att Skolverket nu fortsätter
sitt arbete. Det är på det sättet som jag kan följa upp
och agera som skolminister. Givetvis kommer jag,
om det framkommer att det finns brister eller saker
som måste förändras eller skärpas, att göra detta. Jag
arbetar via min myndighet, och de kommer att följa
utvecklingen och om det kommer att bli ett eventuellt
överklagande av ärendet.
Värnet om kulturvärden

Anf. 197 LENNART KOLLMATS (fp):
Fru talman! Jag ska ställa en fråga till kulturmi-
nistern som gäller att underlätta inom kulturområdet.
Jag undrar vilket värde hon anser att ett kulturarv
kan ha i förhållande till andra i och för sig befogade
intressen och värden i samhället. Bakgrunden till
frågan är hur kulturen och kulturmiljön står sig i
förhållande till andra statliga insatser. Det är själv-
klart att vi alla ibland råkar ut för målkonflikter. Det
skulle vara intressant att höra kulturministern göra en
bedömning av möjligheterna att hävda kulturella
intressen i förhållande till andra intressen, som t.ex.
behov av förbättrad infrastruktur.

Anf. 198 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Det här är en viktig fråga. Den är svår
att besvara på ett vettigt sätt på en minut. Låt mig helt
kort säga att det är en fråga som engagerar hela rege-
ringen, inte minst när det gäller infrastruktursatsning-
ar. Jag talar både om infrastruktur i form av vägar och
järnvägar, men också om det som den nya tekniken
innebär i form av master. Om mobilt Internet ska
utvecklas, innebär det att tiotusentals master ska pla-
ceras i olika kulturlandskap eller i stadslandskap med
högt kulturvärde. Detta är jag, miljöministern och
andra ministrar i regeringen djupt engagerade i. Vi
kommer att utreda frågan på olika sätt. Jag svarar
gärna på mer frågor kring detta i en diskussion i den-
na riksdag med Lennart Kollmats - kanske i form av
en interpellation.

Anf. 199 LENNART KOLLMATS (fp):
Fru talman! Jag uppskattar det engagemang som
kulturministern visar å hela regeringens vägnar.
Jag frågade i somras om riskerna för hällristning-
arna i Tanum i samband med den nya sträckningen av
E 6. Tanum finns ju med på världsarvslistan. Kultur-
ministern svarade då att Sverige åtagit sig att för all
framtid bevara de värden som motiverar de svenska
områdenas världsarvsstatus.
Sedan frågade jag näringsministern i samma ären-
de. Han ville då inte uttala sig, vilket kanske i sig var
överraskande, och inte föregripa ett regeringsställ-
ningstagande. Det råder inget tvivel om att om man
går på kulturministerns svar innebär en alternativ
sträckning en ganska stor extrakostnad för Vägverket
eller anslagsgivande myndigheter. Det handlar om
motsvarande vad Operan kostar att driva i Stockholm
under ett års tid. Det är därför jag är nyfiken på hur
värderingarna görs i regeringen med tanke på områ-
det i Tanum och med tanke på att E 6 norr om Udde-
valla är viktig inte minst ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Anf. 200 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Detta är ett typiskt exempel på de in-
tressekonflikter som hela tiden uppstår, när man å ena
sidan vill ha bra vägar som folk inte kör ihjäl sig på
och å andra sidan vill slå vakt om viktiga natur- och
kulturvärden.
Det svar jag i skriftlig form gav tidigare till Len-
nart Kollmats kvarstår. Vi har gjort ett åtagande som
gäller Tanum som innebär att vi måste vårda och ta
hand om detta.
Vi har inte fått några signaler om att det finns
akuta risker för att vi inte skulle kunna leva upp till
vårt åtagande. Och åtagandet är ovillkorligt.
Den här typen av konflikter har vi hela tiden, och
det brukar gå att lösa dem i slutändan. Vi har sett det
bl.a. när det gäller de kulturvärden och kulturhistoris-
ka värden som finns vid de nedlagda regementena,
där vi just nu har gått igenom en lång process som har
slutat i mycket goda resultat.
Polisutbildning mot kravaller

Anf. 201 YVONNE OSCARSSON (v):
Fru talman! Jag har en fråga till justitieministern.
I söndags kunde man läsa i en av kvällstidningar-
na att polisen i Sverige inför ordförandeskapet i EU
håller på att utbilda specialstyrkor som ska vara ex-
perter på EU-kravaller. Bl.a. ska de lära sig hur man
hanterar batonger. Det här är anmält till JO, och an-
mälaren tror att det här i stället kommer att uppmana
till polisvåld.
Den här utbildningen innebär bl.a. att man ska
springa förbi tio uppradade personer och utdela så
många välriktade slag som möjligt och att man under
en minut ska slå så många gånger som möjligt mot en
människa.
Jag undrar om justitieministern tycker att det här
är ett bra sätt att använda polisens resurser och om det
är en metod som är värdig svensk polis.

Anf. 202 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Fru talman! Jag känner inte till detaljerna kring
det där, även om jag har läst om det. Ärendet är JO-
anmält, och vi får låta ärendet ha sin gång.
Jag utgår från att polisen följer de lagar och för-
ordningar som gäller särskilt för poliser och att det
här uppdraget också kommer att förenas med sådana
lagar och förordningar. Eftersom det nu kommer att
prövas återstår det att se.
Köer i barnsjukvården

Anf. 203 HANNA ERICSON-
BROBERG (m):
Fru talman! Jag vill med anledning av den debatt
vi har haft tidigare i dag om barns villkor ställa en
fråga till socialministern.
Det gäller uppgifter som jag har fått från Land-
stingsförbundet om att det inte finns statistik om köer
inom barnsjukvården, trots att man nu bygger upp en
gemensam databas som just ska visa kösituationen i
landet. Rädda Barnen har med hänvisning till barn-
konventionen pekat på att det i många fall brister just
när det gäller redovisning av barns villkor.
Jag undrar vad socialministern tänker vidta för åt-
gärder för att vi ska kunna överblicka hur kösituatio-
nen inom barnsjukvården ser ut och kunna uppfylla
barnkonventionens krav och Rädda Barnens påpe-
kande om möjligheterna att redovisa, följa upp och
förbättra.

Anf. 204 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Statistik för sjukvården svarar två in-
stanser för. Den ena är landstingen själva, dvs. sjuk-
vårdshuvudmännen, och den andra är Socialstyrelsen.
I allt väsentligt är det landstingens sak att redovisa
hur situationen ser ut när det gäller tillgängligheten i
sjukvården.
Över huvud taget är det här ett relativt nytt områ-
de. Det är alltså först nu som vi börjar kunna se en
mer genomgripande redovisning av väntetider och
köer i svensk sjukvård. Tidigare fanns det en mycket
sparsam redovisning. Det här är ett arbete som nu
pågår och som är en del av ett projekt som regeringen
har kommit överens med Landstingsförbundet om.
Jag förutsätter att Landstingsförbundet också kommer
att utveckla hela denna statistik så att vi också får
reda på hur det ser ut när det gäller barnsjukvården.
Emellertid ska det påpekas att ingen får vård i en
kö. Det viktigaste är att se till att det inte finns några
köer.

Anf. 205 HANNA ERICSON-
BROBERG (m):
Fru talman! Med anledning av socialministerns
sista påpekande vill jag säga att t.ex. i Stockholms
läns landsting, som har vårdgaranti, finns det en ut-
förlig statistik som visar att barn inte står i kö. Det
vore väldigt bra om resten av landet kunde göra på
motsvarande sätt, och inte minst införa en vårdgaranti
också.

Anf. 206 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Det är alldeles riktigt att man på vissa
områden i Stockholms län sedan några år tillbaka har
lyckats ganska väl när det gäller att arbeta bort köer-
na. Dock upplyses det sällan om att man på andra
områden har lyckats sämre, dvs. att det också finns
mycket långa köer i Stockholms län.
Det viktigaste i den här diskussionen är att det
som nu sker är att vi äntligen får en riktig redovisning
av hur läget är. Landstingsförbundet har också fattat
beslut, vilket har fått alldeles för lite uppmärksamhet,
om att nu arbeta för ett fritt vårdval över hela landet.
Det innebär att vi nu är på väg mot en situation med
ett fritt vårdval för patienten, vilket kanske är den
bästa utgångspunkten för att komma bort från de köer
vi har i svensk sjukvård.
Tyvärr har detta inte uppmärksammats tillräckligt
mycket i den allmänna debatten, och jag ska gärna
påpeka att det är det som sker. Vi kommer inte bort
från köerna på annat sätt än att de som står i kö er-
bjuds vård.
Delegeringsregler i sjukvården

Anf. 207 GÖRAN NORLANDER (s):
Fru talman! Min fråga är riktad till socialminis-
tern.
Jag gjorde ett besök på ett av våra större sjukhus i
mitt hemlän i mellandagarna och träffade ett antal
undersköterskor. De uttryckte en oro över att de inte
får utföra enklare arbetsuppgifter som de är utbildade
för, t.ex. enklare provtagningar. Det är arbetsuppgif-
ter som i stället har överförts till sjuksköterskor. De
menade att det är ett slöseri med resurser. De menade
att man skulle frigöra sjuksköterskorna för andra
arbetsuppgifter om undersköterskorna fick göra det
som de är utbildade för.
Enligt uppgift är det Socialstyrelsen som i sina
anvisningar har satt stopp för det här.
Jag vill gärna höra socialministerns syn på den här
saken.

Anf. 208 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! Det är Socialstyrelsen som bestäm-
mer i de här frågorna, dvs. vilka delegeringsregler
som ska finnas i svensk sjukvård. Deras utgångspunkt
är ganska rimlig, nämligen att vi ska se till att varje
inslag i vården utförs av tillräckligt kompetent perso-
nal. Det är inget fel i Socialstyrelsens sätt att resonera
när de försöker anvisa vilken personal som ska utföra
vilken åtgärd.
Det ska erinras om att det nyligen förekom en
mycket omfattande debatt i USA, där man inte hade
klarat av gränsdragningen mellan olika yrkeskompe-
tenser vilket hade lett till uppenbara fel.
Jag tycker att man ska ha som utgångspunkt att
Socialstyrelsen med sina skyldigheter har agerat kor-
rekt.
Emellertid ska det påpekas att det regelverk som
presenterades för ett år sedan har utsatts för mycket
kritik. Inte minst har de fackliga organisationerna,
framför allt Kommunalarbetareförbundet som repre-
senterar undersköterskorna, uppvaktat Socialstyrelsen
med sina synpunkter. De anser att man har dragit
gränsen för strikt och tagit ifrån undersköterskorna en
del arbetsmoment som de mycket väl kan utföra och
har kompetens för.
Diskussion pågår också på Socialstyrelsen i vilken
mån man skulle behöva se över det regelverk som
presenterades förra året.

Anf. 209 GÖRAN NORLANDER (s):
Fru talman! Jag är glad över att det pågår en dis-
kussion om det här och att man ser över reglerna.
Eftersom det på många platser är brist på sjuksköter-
skor skulle man kunna frigöra resurser som kan ut-
nyttjas till annat. Jag kommer att följa den här frågan
med intresse.
Narkotikahundar på fängelser

Anf. 210 HELENA BARGHOLTZ (fp):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till justitiemi-
nistern, och den handlar om knarkhundar på fängel-
ser.
Tillgängligheten på knark har ökat på svenska
fängelser de senaste åren. Jag har besökt anstalter i
Stockholmstrakten, och den personal som jag har
träffat har vittnat om den olyckliga utvecklingen.
Som situationen ser ut i dag har kriminalvården väl-
digt få resurser att satsa på förebyggande narkotika-
bekämpning. De som jag har träffat har talat om be-
hovet av fler knarkhundar.
Knarkhundar anses av många som ett av de mest
effektiva bekämpningsmedlen för att kunna komma åt
drogproblematiken på fängelserna. Hall är den enda
kriminalvårdsanstalten i Stockholms län som har en
egen knarkhund.
Jag har hört att ett av skälen till att det finns så få
hundar på våra anstalter är att knarkhundarna anses
kunna kränka de intagnas integritet. Som det ser ut i
dag är man tämligen restriktiv med vad hundarna får
sniffa på. I dag får hundarna bara sniffa på materiella
ting, men varken på besökare eller intagna om inte
stark misstanke om knark föreligger.
Jag vill höra om justitieministern tycker att detta
är skäl nog att inte ompröva synen på integriteten
med syfte att kunna minska knarket på svenska fäng-
elser.

Anf. 211 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Fru talman! Det finns alltså sådana här knarkhun-
dar inom kriminalvården, och inget hindrar att det blir
flera. Sedan måste det naturligtvis finnas en avväg-
ning mellan att spåra upp narkotika och personers
integritet. Men det finns redan nu stora möjligheter
att undersöka om personer på ett eller annat sätt har
befattning med narkotika - långt mer än i andra
sammanhang.

Anf. 212 HELENA BARGHOLTZ (fp):
Fru talman! Det låter ju bra när justitieministern
säger detta. Men varför har vi då inte fler knarkhun-
dar på anstalterna om det är så att det inte är några
problem? Personalen säger ju själva att det här är en
mycket bra metod, men de upplever samtidigt att de
inte har något slags tillstånd till detta. Jag vill fråga
om justitieministern är beredd att gå ut på anstalterna
och tala med personal och underlätta att man anskaf-
far fler knarkhundar.

Anf. 213 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Fru talman! Jag kan inte i detalj reglera hur krimi-
nalvården sköter frågor, men Kriminalvårdsstyrelsen
är fullt medveten om att man har rätt att använda flera
knarkhundar. Tidigare har det bl.a. sagts att det är så
få knarkhundar beroende på att det är dyrt och på att
man inte har haft tillräckliga resurser. Men nu får
man mer resurser, 271 miljoner för det innevarande
året. Då bör man, om man nu anser att det är det
lämpliga, kunna vidta sådana åtgärder.
Säkerheten på museer

Anf. 214 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Jag har en fråga till kulturministern. I
december begicks det en mycket uppmärksammad
stöld på Nationalmuseum. Tre mycket värdefulla
tavlor försvann. De har ännu inte hittats. Vi hoppas ju
att de ska komma tillbaka. Kulturministern bad att få
träffa ansvariga efter helgen. Det tycker jag var bra. I
en kommentar fick jag sedan höra att visst skulle man
förstärka säkerhetsåtgärderna, bl.a. den tekniska möj-
ligheten med övervakningskameror osv. Men några
resurser för detta kunde kulturministern inte ställa till
förfogande. Det gjorde mig orolig. Det är ju inte så att
museerna disponerar medel för en sådan utbyggnad,
som är ganska kostnadskrävande, utan stöd från sta-
ten och riksdagen. Min fråga till kulturministern är:
Är det verkligen kulturministerns avsikt att detta ska
ske innanför ramarna?

Anf. 215 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Till att börja med hoppas vi alla själv-
fallet att den konst som har försvunnit genom kuppen
på Nationalmuseum ska kunna komma tillbaka. Na-
tionalmuseum ville inför innevarande budgetår få ett
ökat stöd, alltså reformmedel utöver den sedvanliga
pris- och löneuppräkningen, med ungefär två och en
halv miljoner kronor. De fick nästan en miljon mer i
budgetpropositionen. De fick alltså mer pengar än de
själva hade önskat.
Jag tycker att det visar den syn som regeringen
har rent allmänt när det gäller Nationalmuseums
ställning och att museet ska ha resurser. Vi pekar ju
inte längre ut hur museerna, de självständiga myndig-
heterna och de självständiga museerna, väljer att
prioritera i sin budget.
Vi vet att Nationalmuseum har en god säkerhet,
men det behövs förstärkningar. Jag har hunnit träffa
Nationalmuseums ledning ännu en gång denna vecka.
Vi för intensiva diskussioner om behoven. Vi talar
naturligtvis också om hur man ska kunna finansiera
det hela. Det är en fortlöpande dialog. Det handlar om
hur budgeten skulle kunna se ut. Men det handlar
också om andra typer av förstärkningar. Dialogen
pågår alltså, men jag budgetförhandlar inte i kamma-
ren i dag.

Anf. 216 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Jag hade inte heller tänkt att det
skulle bli någon budgetförhandling här. Det tror jag
att kulturministern inser själv. Det var ju så illa att när
man hade begärt övervakningskameror sade länssty-
relsen nej. Nu har länsstyrelsen backat, och lands-
hövding Ulf Adelsohn har sagt att han kommer att
stödja att dessa kameror får införas. Det är bra.
Men vad jag ville påpeka här var att det är minst
lika viktigt med driftsbudgeten så att man kan öka
personalen och ha vakter i varje sal. Så länge man
inte har det finns naturligtvis en uppenbar risk att en
sådan här stöld kan upprepas. Jag hoppas att vi inför
nästa budgetsamarbete ska kunna komma till en lös-
ning i frågan så att inte svenska konstsamlingar, som
även naturligtvis är internationella men som finns på
svenska museer, drabbas av ännu en sådan här ganska
uppmärksammad stöld.

Anf. 217 Kulturminister MARITA ULV-
SKOG (s):
Fru talman! Jag vill inte peka ut exakt vad som
bör förstärkas när det gäller säkerheten på National-
museum. Jag tror att museets ledning är bäst på att
bedöma detta. De har en rad punkter som de har re-
dovisat för oss i departementsledningen. När det
gäller hur detta ska finansieras finns det en rad olika
idéer och vägar. Detta för vi en nära och intensiv
dialog med museet om. Självklart ska de nödvändiga
säkerhetsinvesteringar som behöver göras också gö-
ras. Jag är också glad om länsstyrelsen väljer att om-
pröva sin inställning till övervakningskameror.
Pedofiler på Internet

Anf. 218 ROSITA RUNEGRUND (kd):
Fru talman! Jag har en fråga till skolminister
Ingegerd Wärnersson. Det finns i dag ett material,
och kanske flera som jag inte känner till, framtaget
om hur man skyddar sig som elev mot pedofiler på
nätet. Detta kan skolorna köpa in. Det är fortfarande
få skolor som använder materialet, och inköp av ma-
terial är ju inte en politisk fråga. Men min fråga till
skolministern är ändå: Kommer skolministern att
medverka till att kunskapen i skolan ökar hos elever-
na och hos lärarna när det gäller hur man skyddar sig
mot pedofiler på nätet?

Anf. 219 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Fru talman! Ett mycket viktigt uppdrag för skolan
är just att lära sig att hantera all den information som
finns på nätet. Jag delar frågeställarens uppfattning att
vi också ska visa på obehagligheterna. Man ska ta
upp detta också i ett värderings- och värdegrundstän-
kandeperspektiv. Det gäller hur vi kan påverkas av
alla typer av information; information som är inriktad
på att skada och information som är tänkt för att
upplysa. Det är viktigt att ge möjligheten.
Vi har också i direktiv som vi ger till Skolverket
när det gäller kompetensutveckling för skolledarna
pekat på de här sakerna som rör sexuella frågor, olika
områden som berör detta. Också skolledarna ska få en
merkunskap för att i sin tur kunna medverka till att
personalen har kunskaper.

Anf. 220 ROSITA RUNEGRUND (kd):
Fru talman! Det gläder mig. Jag frågar också
skolministern: Hur kommer man att följa upp det här?
Hur följs just den här kunskapen upp i skolorna? Hur
används den om det blir ett kompetenshöjande?

Anf. 221 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Fru talman! Utbildningen för skolledarna kommer
att vara på det traditionella sättet med konferenser
och uppföljande arbete. Så det blir ju direkt riktat till
dem som anmäler sig till den här kompetensutveck-
lingen. Där ligger också uppföljningen; i dem som
man har mött.
Utan att gå in på precis den här enskilda frågan så
är det ju en stor satsning på hela IT-användningen i
skolan där vi ger merkunskap till en lång rad lärare.
40 000 lärare genomgår den här utbildningen. Och
den är ju bred. Den tittar på olika perspektiv - även
om jag inte kan säga att jag i dag vet att man just har
inriktat sig på det som frågeställaren nämner.
Lärarbristen i skolorna

Anf. 222 SOFIA JONSSON (c):
Fru talman! Det fattas ju ett antal lärare runt om
på Sveriges skolor. Till hösten räknar man med att
ungefär 10 000 lärare kommer att saknas runt om i
våra klasser.
Jag vill höra vad skolministern och regeringen har
för plan eller strategi för att se till att eleverna kom-
mer att ha lärare i klassrummen till hösten.

Anf. 223 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Fru talman! Lärarutbildningen är ju Thomas
Östros ansvarsområde, men jag ska givetvis ändå
svara på frågan.
Vi fortsätter att utöka antalet platser vid våra lä-
rarutbildningar. Det är en viktig del. Det har skett en
utökning med tusentals platser. Av antalet ansökning-
ar kan vi se att det fortfarande finns ett stort intresse
för att söka till lärarutbildningarna. Men precis som
tidigare kan vi se att vi fortfarande har brister när det
gäller sökande till utbildningar med naturvetenskaplig
och teknisk inriktning.
Vi fortsätter det s.k. SÄL-projektet, att lärare som
i dag undervisar ute på skolorna men som inte har
behörighet ges möjlighet att få sin lärarbehörighet.
Det innebär att de kan fortsätta att arbeta deltid men
också ha möjlighet att läsa på halvtid.

Anf. 224 SOFIA JONSSON (c):
Fru talman! Det är jättebra att skolministern ser
att det finns ett problem i detta, därför att någonting
måste göras. Centerpartiet har i sin budget tillfört 1
miljard extra nästa år som ska kunna satsas på kom-
muner och på skolan för att man ska kunna anställa
fler lärare och andra vuxna i skolan. Men det krävs ju
snabba puckar här. Vi ska inte under en femårsperiod
se att man kan börja ta in fler på lärarutbildningen.
Någonting måste göras under våren, så att kommuner
och skolor har råd att anställa fler vuxna i skolan. Hur
tänker regeringen agera för att de vuxna ska komma
till skolan?

Anf. 225 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Fru talman! Satsningen på att det ska bli fler i
skolan startar fr.o.m. hösten. Då kommer vi givetvis
att se ett resultat av detta. Det rör sig ju om olika
yrkeskategorier som ska in i skolan.
Det som jag tycker är viktigt är just detta projekt
som riktar sig till dem som kanske nu arbetar i skolan
men också kanske till dem som känner att de gärna
skulle vilja arbeta med barn och ungdomar och har en
gedigen akademisk utbildning. Men de kanske också
har annan erfarenhet av arbete med barn. Vi öppnar
nu möjligheterna också för dem att komma in. Och
detta ligger ju mycket närmare i tid än om man ser på
den betydligt längre traditionella lärarutbildningen.

Anf. 226 TALMANNEN:
Därmed är denna frågestund avslutad. Det var
som alltid betydligt fler frågor än vi hann med. Jag
tackar ledamöter och statsråd för er medverkan i
denna frågestund.

4 § (forts. från 2 §) Allmänpolitisk debatt
Barns och ungdomars möjligheter (forts.)

Anf. 227 KIA ANDREASSON (mp):
Herr talman! Det var strax före jul som modera-
terna ville ha en extra debatt. Och i deras begäran
stod det att det var med anledning av exempel på det
ökande ungdomsvåldet. Det var just på grund av att
det i rubriken stod det ökande ungdomsvåldet som jag
reagerade. Jag tänkte då att jag måste gå till botten
med detta uttryckssätt - det ökande ungdomsvåldet.
Visst är det intressant om det har skett en minsk-
ning eller ökning, eftersom det ofta är dessa diskus-
sioner som ligger till grund för åtgärder som vidtas
politiskt.
Jag studerade då alla de forskningsrapporter som
finns i ämnet, och BRÅ är väldigt duktigt på att pro-
ducera. I en Brå-rapport från år 2000 som vi redan
har nämnt här, Stöld, våld och droger bland elever i
årskurs 9, finner man att det inte är ovanligt att unga
människor begår brott. Men det är ofta fråga om lind-
riga brott. Visserligen är det inte så vi vill ha det i
samhället, men det handlar ändå om skadegörelse,
snatteri och enkelt klotter.
Jämfört med 1995, då en sådan undersökning ock-
så gjordes, hade det skett en minskning utom när det
gäller våld där nivåerna var i stort sett oförändrade.
De andra brottstyperna där det hade skett en minsk-
ning var stöldbrott och skadegörelse.
Vi måste här konstatera att för den stora majori-
teten av ungdomar är det en engångsföreteelse att
man begår ett brott. Men de begås av många. Men
grövre kriminalitet bland ungdomar är också ovanlig.
Enligt BRÅ:s rapport från år 2000 har man grans-
kat påföljdssystemet för unga under åren 1980-1998.
Antalet ungdomar som lagförs för brott har varit
tämligen konstant sedan mitten av 80-talet gällande
15-17-åringar, dvs. de allra yngsta. Och den registre-
rade ungdomsbrottsligheten har inte ökat, utan den
har varit ganska jämn under de senaste 15-20 åren.
Detta framgår av BRÅ:s statistik.
Däremot har färre ungdomar fått åtalsunderlåtelse
på grund av lagändringar. 1988 infördes en begräns-
ning när det gäller åtalsunderlåtelse, och 1995 tillkom
ytterligare en bestämmelse om att åtalsunderlåtelse
som regel inte bör meddelas vid återfall i brott. Och
resultatet har blivit att under perioden 1985-1998
ökade antalet ungdomsbrottsmål i domstolarna. De
fördubblades mellan år 1985 och 1998.
Fler åtal speglar en attitydförändring - det är en
politisk position - att toleransen mot ungdomar som
begår brott har minskat. Det är helt klart på det sättet.
Dessutom misstänks flera ungdomar faktiskt för
misshandel och olaga hot. Och det brukar leda till
åtal. Och det har också betydelse.
I stället för åtalsunderlåtelse har det blivit dags-
böter och överlämnande till vård inom socialtjänsten.
Det senaste har ökat kraftigt under 90-talet.
Vad betyder då dessa två lagbestämmelserna kon-
kret? Jo, att slutsituationen för de unga lagöverträdar-
na är densamma som för ungefär 15 år sedan. Men
skillnaden är att vägen går över domstol. Dessutom
har vi den nya lagen om § 12-hemmen och de grövsta
brotten. Det handlar då om synnerligen allvarliga
omständigheter. Och detta har ökat.
Det har varit en medveten strategi att ungdomarna
ska se pedagogiskt att det händer någonting, och de
ska dras inför domstol. Och nu har vi ändå hört här att
många ungdomar ändå inte tar detta på allvar. Så man
kan ju undra hur mycket detta betyder pedagogiskt
för dessa ungdomar.
Men jag tycker att det skulle vara angeläget att ge
BRÅ i uppdrag, vilket jag kommer att ivra på i mitt
arbete, att se över hur socialtjänsten har hanterat alla
dessa fall, vilka insatser som har gjorts och vilken
kvalitet det har varit. Jag skulle vilja se en samman-
ställning över detta. För visst är det viktigt vad som
händer med de ungdomar som hamnar här. Detta har
man inte undersökt tillräckligt.
Men den övergripande frågan är: Har det skett nå-
gon markant ökning av ungdomsvåldet när det gäller
ungdomar i åldern 15-20 år? När jag har ställt den
frågan har jag fått höra att svaret är nej. Jag har också
läst en avhandling från Felipe Estrada vid Stockholms
universitets kriminologiska avdelning. Den publice-
rades 1999. Han har gjort denna noggranna kartlägg-
ning över tiden, och han har inte funnit att det har
skett någon ökning av ungdomsvåldet.
När Moderaterna, Kristdemokraterna och Centern
har stått här i talarstolen och sagt just detta, så stäm-
mer inte detta med BRÅ:s forskning eller med denna
kriminologs forskning, som har gått mycket noga
igenom detta.
Vad är då svaret på varför det står ord mot ord?
Jo, det är svårt att svara därför att det inte endast går
att referera till den officiella statistiken. Den officiella
statistiken visar att de senaste decennierna har antalet
ungdomar som lagförs för stöldbrott minskat, men
den registrerade brottsligheten har ökat. Så är det med
den statistiken. Men kriminalstatistiken är inte en
direkt återspegling av den verkliga brottsutveckling-
en, vilket är ett välkänt faktum inom kriminologin.
Faktorer som spelar roll är upptäckt, anmälan till
polis, registrering i rätt kod, att brott klaras upp, att
förövaren identifieras så att personanknuten statistik
ska kunna produceras. Antalet brott som klaras upp
utgör endast en mindre del av de brott som anmäls till
polisen, dock en högre andel av våldsbrott därför att
de oftast finns en konfrontation. Man ser en gär-
ningsman. Vid stöldbrott ligger det inte till så.
Dessutom har det också betydelse hur medierna
skildrar ungdomsvåldet. De har en stor påverkan. I
den avhandling som jag refererade till finner man att
det blev ett trendbrott så att 1986 ändrades fokus från
stöldbrott till våldsbrott. Det blev ett hett ämne. Detta
påverkade ganska snart också hur politikerna handla-
de. Precis när detta händer tillsätts det utredningar,
och man sätter i gång kampanjer. Mediernas skild-
ringar skapar bilder av ungdomsvåldet som i sin tur
skapar aktivitetspress bland ansvariga politiker. Of-
tast är det krav på fler poliser, som vi har hört här,
och också en skärpt lagstiftning.
Det som jag tycker är det viktigaste är förebyg-
gande åtgärder, som vi har talat om många gånger
tidigare, att resurser och pengar ges till alla dessa
områden så att vi hindrar ungdomar att begå brott.
Där kan vi inte bara lägga fram en budget med fler
poliser, utan det kräver helt andra åtgärder. Men jag
ville ha sagt att ungdomsbrottsökningen, våldsbrot-
ten, är inte så enligt all tillgänglig forskning som
vissa partier här har sagt i dag.

Anf. 228 GUN HELLSVIK (m) replik:
Herr talman! Först vill jag uttrycka min glädje
över att Kia Andreasson uttalar sig positivt om att vi
ska få klarhet i hur vården enligt socialtjänstlagen
egentligen ser ut. Det innebär att vi moderater kom-
mer att få ett ja från Kia Andreasson till den begäran
vi lämnade in före jul om en utfrågning på just detta
område.
När det gäller de ungas brottslighet nämner inte
Kia Andreasson en annan redovisning från BRÅ där
man redovisar brott med ung som gärningsman och
ung som offer. Där framgår det klart att de unga off-
ren har en låg anmälningsbenägenhet av rädsla för
repressalier och därför att de tror att ingenting händer
med gärningsmannen i alla fall.
Jag tycker inte, oberoende av detta, att vi ska fort-
sätta den här debatten. Jag tycker att Kia Andreasson
bagatelliserar de problem som vi har i dag, samma
dag som vi har fått bevis för att det som vi inte trodde
och hoppades på inte skulle hända har hänt.

Anf. 229 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Herr talman! Jag vill absolut inte bagatellisera.
Jag tycker att det är ett oerhört viktigt område. Jag
vill också understryka just förebyggande åtgärder, att
resurser avsätts till skolan, till personal som kan job-
ba med problemen och inte behöva övervältra det till
andra myndigheter. Det har visat sig att när man sku-
rit ned inom skolan har man inte kunnat lösa andra
disciplinsvårigheter - självklart när det är få vuxna i
skolan, och då blir det polisanmälningar. Socialtjäns-
ten ska ha mycket personal där, över huvud taget ska
det finnas många vuxna runt ungdomar, så att man på
tidigt stadium kan rycka in. Det vill jag verkligen
trycka på.
När det gäller ungdomsrånen har polisanmälning-
arna ökat det första halvåret 1999. Det har faktiskt
varit lika många som under 1998. Det beror på en
ökad benägenhet att anmäla dessa brott.
Den tragiska händelsen i dag är också något som
man bör se över tid. Medierna skildrar och vi blir
fruktansvärt upprörda. Men som politiker måste vi
ändå se hur forskningen är. Det som man efter denna
händelse kan ifrågasätta är vapnen i samhället. Det
skulle jag vilja undersöka mer.

Anf. 230 GUN HELLSVIK (m) replik:
Herr talman! Men tanke på att Kia Andreasson
talar om ökad anmälningsbenägenhet vill jag bara
uppmana Kia Andreasson att sätta sig in i den BRÅ-
rapport som handlar om ungas brott mot unga. Där
framgår det klart och tydligt att de unga offren har en
väldigt låg anmälningsbenägenhet. Bland de skäl som
anförs för detta är rädsla för repressalier och att ing-
enting händer i alla fall.

Anf. 231 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Herr talman! Jag har noterat den rapporten, Gun
Hellsvik, och jag har också noterat att det har blivit
en ökning därför att också diskussionerna om detta
har möjliggjort att fler anmäler det.

Anf. 232 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Herr talman! Kia Andreasson nämnde att grövre
brott blir allt vanligare och hänvisade till BRÅ:s sta-
tistik. BRÅ gör mycket bra saker, vi båda två sitter i
styrelsen. Men i statistiken ligger man efter när det
gäller siffrorna, och de är fortfarande inte klara för
1999. Vi lever faktiskt i verkligheten.
Då vill jag hänvisa till Kia Andreassons hemstad
Göteborg och de gäng bland ungdomar som växer sig
allt starkare och där den grova kriminaliteten är stor
och där också vapen är mycket vanliga. Man har
beslagtagit en stor mängd. Det tycker jag är oroväck-
ande, och det räknar jag till grova brott som vi verkli-
gen måste göra någonting åt.

Anf. 233 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Herr talman! Påståendet att gängen förändras
storleksmässigt och blivit fler har jag inte underlag
för att bemöta. Det har väl alltid funnits ungdoms-
gäng i alla tider. Däremot att skjutvapen blivit så lätt
åtkomliga är ytterst alarmerande. Vi har nyss försökt
att skärpa vapenlagstiftningen för legala vapen, vilket
det också fanns ett motstånd mot att göra från vissa
partier. Men att vapen är det så lätta att få tag i beror
säkert till stor del på en stor mängd illegala vapen.
Där har vi inte riktigt klart för oss hur stor den delen
är. Det borde verkligen vara ett projekt att genomföra.

Anf. 234 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Herr talman! Jag besökte Göteborgspolisen i förra
veckan. Det gäller att göra nedslag i verkligheten för
att se hur situationen är och inte bara att förlita sig till
forskningsrapporter, även om de är viktiga. De vapen
som är i rullning i Göteborg är säkert inte sådana som
var inlåsta i ett vapenskåp utan kommer säker från
annat håll.
Det sades också att polisen vill och försöker göra
någonting åt detta, men de känner att de är för få, de
klarar inte av det. Så visst ligger det någonting i när
jag från talarstolen säger att det behövs fler poliser.

Anf. 235 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Herr talman! Det tycker jag också, och det tycker
också Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Därför
har vi en plan på att det ska bli fler poliser i framti-
den. Det vet Gunnel Wallin. Det är inte alls så att vi
inte vill ha det. Men vi vill också ha resurser för före-
byggande åtgärder som jag har pratat om och fler
vuxna bland ungdomar. Ytterst - med tanke på att det
finns mycket vapen i samhället - är det vi vuxna som
skapar barnen. Vi har väldigt stora krav på barn i alla
sammanhang, vilket vi ska ha, men vi ska ha ännu
större krav på vuxna människor i vår omgivning.

Anf. 236 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag är faktiskt lite oroad över den
taktik som används, att försöka bagatellisera ung-
domsbrottsligheten. Jag har några frågor till Kia And-
reasson eftersom jag har läst BRÅ:s rapport och även
den rapport som Kia Andreasson hänvisar till.
Enligt BRÅ har antalet ärenden som avskrevs för
att den misstänkte var under 25 år faktiskt ökat med
5 % från att 1990 ha varit 10 500 till 1998 då antalet
var 13 240. I rapporten står det att ungdomsrånen har
ökat och att anmälningsbenägenheten är väldigt liten.
Endast 50 % av de unga vill anmäla rånen. Bland
utlandsfödda är den siffran bara 37 %. Och så säger
Kia Andreasson att anmälningsbenägenheten har
ökat.
Min fråga är då till Kia Andreasson med anled-
ning av den rapport som flera har hänvisat till i dag:
Är det ändå inte oroväckande att det i Sverige är
65 % av niondeklassarna som själva berättar att de
under det gångna året har begått någon form av
brottslig handling?

Anf. 237 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Herr talman! Jag bagatelliserar inte. Jag vill bara
ha vett och sans i debatten och att vi som sitter i jus-
titieutskottet tar del av den forskning som ingående
och problembaserat skildrar utvecklingen över tid
med många aspekter, så att vi inte styrs av medierap-
portering och gör hastiga förändringar som egentli-
gen, om man ser i backspegeln, inte är bra. Vi måste
ta det ansvaret när vi ska bestämma om så här viktiga
frågor.
När det gäller BRÅ:s rapport om ungdomsrån sa-
de jag att lika många rån hade anmälts under första
halvåret 1999 som under hela 1998. Det tycker jag är
ett tecken på att det har skett en ökning.

Anf. 238 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Herr talman! Det var precis det som jag ville
komma fram till, eftersom Kia Andreasson har negli-
gerat våra uppgifter tidigare i debatten om att t.ex.
ungdomsrånen har ökat.
Vett och sans i debatten, säger Kia Andreasson
och hänvisar till olika slags forskning. Då är min
fråga: Är BRÅ:s rapporter inte vett och sans i Kia
Andreassons ögon?
Jag har en sista fråga. Kia Andreasson brukar ofta
diskutera familjens betydelse. Jag skulle vilja fråga
Kia Andreasson än en gång om hon vill understryka
familjens betydelse i det brottsförebyggande arbetet.

Anf. 239 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Herr talman! Jag vet inte om Ragnwi Marcelind
väljer att höra fel, för det jag sade om ungdomsrånen
var att just polisanmälningarna har ökat. Jag talade
inte om ifall ungdomsrånen har ökat eller minskat,
utan det handlade om polisanmälningar. Det handlar
också siffrorna om i BRÅ:s rapport, och den visade
på en ökningsbenägenhet. Detta sade jag därför att
Ragnwi Marcelind påstod att ungdomar inte vågar
anmäla brotten.
När det gäller familjen är det många ungdomar
som formas av familjen. De flesta föräldrar kan ju
sköta den fostrande rollen, men det är ju ungdomar
till föräldrar som inte kan det som är i riskzonen.
Därför kan inte familjen alltid betraktas som den
bästa brottsförebyggande enheten i samhället, för
många familjer skapar sådana problem som barnen
sedan får med sig i bagaget.

Anf. 240 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s):
Herr talman! Jag vill först djupt beklaga vad som
har hänt i dag. Tankarna går förstås till pojkens anhö-
riga. Vi vet ännu för lite. Vi behöver information och
sedan analys. Och jag är övertygad om, trots alla
meningsskiljaktigheter som här kan finnas, att vi alla
är överens om att skottlossning i en skola aldrig får
förekomma. Detta är oavsett vad som nu har hänt och
oavsett om vi har en socialdemokratisk eller en bor-
gerlig regering.
Temat för dagens debatt, herr talman, är barns och
ungdomars möjligheter. Barn och ungdomar berör oss
alla. Vi har egna erfarenheter som formar vår syn på
olika åtgärder. Flera av oss, ja, kanske alla, är föräld-
rar, men vi har också annan erfarenhet allihopa. Min
erfarenhet är från det att jag arbetade som biträdande
jurist och sedan advokat under sammanlagt tio år. Jag
fick då erfarenheter som har format min syn på åtgär-
der som behöver vidtas.
Om jag ska sammanfatta två intryck är det ena att
det är sociala orsaker som ligger bakom brott. Det
andra är att barn och ungdomar har mycket svårt att
påverka sin egen sociala situation när det gäller boen-
de, segregation och annat. Jag är knappast den första
som konstaterar det faktum att det är sociala orsaker,
vill jag understryka. Men det är fortfarande förvå-
nansvärt många som bagatelliserar det faktum att det
faktiskt är sociala orättvisor som ligger bakom brott.
Det som jag menar skiljer regeringens syn från
kanske främst moderaternas syn är att det inte bara
handlar om antalet poliser, även om det är viktigt och
kommer att öka. Men det är inte bara fler poliser och
hårdare tag som behövs, utan det är framför allt en
fungerande välfärdssituation för alla barn och ung-
domar som behövs. Det görs nu också satsningar på
dagis, fritis och skola, och vi vet att det är där som
problemen kan börja. Det är alltså minskade klas-
sklyftor som är det bästa receptet.
Det här är ingenting som gäller just i Sverige. Det
är bara att se oss omkring. Vi kan se på det land som
Gun Hellsvik nämnde, USA, där det nu sitter två
miljoner personer i fängelse. Jämför man det med hur
det är i Sverige är det 20 gånger flera. Jämför man
klassklyftorna där med Sveriges och andra länders
kan man konstatera att klassklyftor och brottslighet
går hand i hand. Så är det inte bara nu. Så har det
varit i alla tider.
Det bästa stöd som man kan ge barn och ungdo-
mar är naturligtvis att satsa på och ge stöd till famil-
jen. Regeringen har i sitt nationella brottsförebyggan-
de program, Allas vårt ansvar, slagit fast att det är just
stöd till familjer som behövs. Det är också ett brotts-
förebyggande arbete som är så oerhört viktigt. Och i
två tredjedelar av landets kommuner finns det nu ett
brottsförebyggande råd. Det är väldigt viktigt att det
arbete som görs får fortsätta. Varje barn som vi kan
rädda undan droger och kriminalitet är en enorm
vinst, först och främst naturligtvis för barnet men
även för barnets familj och för samhället.
Barn kan däremot inte hindra de sociala orättvi-
sorna. De har alltså svårt att påverka sin yttre situa-
tion. Men när barn hamnar snett gäller det att handla
snabbt och effektivt. Det är det allra viktigaste. Men
vi måste tänka på vad vi gör. Vi måste tänka på vad
som är bäst för det enskilda barnet, vad som är det
bästa vi kan göra, helt i enlighet med barnkonventio-
nen.
När det gäller barn under 15 år är det socialtjäns-
ten som ska ha ansvaret. Det är personer som är
utbildade för att just ta hand om barn som har det
svårt, där familjerna inte orkar och där, som Morgan
Johansson sade, samhället måste vara starkt och ge
resurser. Men det är alltså de personer som är bäst
lämpade som ska ta hand om dem. Om det är ett barn
under 15 år som grips av polis, ska det också rappor-
teras till socialtjänsten.
Barn över 15 år kan man inte helt hålla utanför
kriminalvården, även om man fortfarande måste tän-
ka på att de är barn. Men där gäller det verkligen
också att reagera snabbt. Det är därför som lagen om
unga lagöverträdare, som utvärderades 1995, är otro-
ligt viktig. Man har kunnat konstatera att handlägg-
ningstiderna är betydligt kortare än tidigare.
Den 1 januari 1999 förbättrades påföljdssystemet
för unga lagöverträdare. Man gjorde påföljden vård i
socialtjänsten tydligare. En ny frihetsberövande på-
följd, sluten ungdomsvård, gav en möjlighet för dom-
stolen att döma till en sträng påföljd där mycket all-
varliga brott hade begåtts av barn.
En annan sak som man kan konstatera när man
träffar unga brottslingar är den omognad som finns.
Vi talar ofta om 15-, 16- och 17-åriga kriminella. När
man träffar de här barnen märker man att de ofta har
en mognad som är mycket lägre än så. Man märker
det bl.a. på bristen på empati och förståelse för
brottsoffren. Detta har framkommit inte minst när det
gäller de s.k. ungdomsrånen av mobiltelefoner. Man
frågar, som jag ofta gjorde som offentlig försvarare:
Förstår ni inte vilken skada ni gör? Ofta får man sva-
ret: Nej, vi använde inte så mycket våld, och de får en
ny telefon. De förstod inte vilken enorm skada det
blir för de människor som utsätts för detta, hur hela
deras liv förändras och hur stöd måste ges på alla sätt
till dessa offer. Det finns en stor skillnad i synen på
vad som hänt. Det är därför det lagförslag om med-
ling som nu är på remiss är så viktigt. Vi måste få de
barn som begår brott att förstå vilken enorm skada de
gör.
Medling kan naturligtvis bara ske om brottsoffret
självt vill det. Det är viktigt att ge stöd även till de
barn som har råkat ut för brott och till brottsoffer över
huvud taget som inte vill delta i en medling. Det är
viktigt att ge stöd till alla brottsoffer. Vad gäller barn
så finns det nu, som ett exempel man kan nämna,
möjlighet till särskild företrädare när föräldrar har
begått brott. Socialstyrelsen och Svenska kommun-
förbundet förbereder insatser för att utveckla social-
tjänstens stöd till barn som har utsatts för brott. Det
kommer nu under våren en brottsofferproposition
som ytterligare ska stärka brottsoffren.
Om det inte är mycket våld när det gäller ung-
domsrån - generellt sett, vill jag understryka - så vill
jag ändå tala om den koppling som finns mellan ung-
domsvåld och narkotika. Det är en oroande ökning.
Vi har talat mycket här i dag om ökning av ungdoms-
brott. De rapporter som finns - i varje fall de som har
varit ledande - säger att brottsligheten egentligen inte
har ökat under hela 90-talet, men att den grövre
brottsligheten har blivit värre. Jag tror att det finns ett
samband mellan det oroväckande ökande narkotika-
missbruket hos ungdomar och brottsligheten. Vi har
en internationellt sett låg nivå fortfarande, men vi
måste se upp och vi måste på alla sätt försöka hindra
den här utvecklingen.
Rohypnol känner alla till. Det får fruktansvärda
effekter på ungdomar. Lars Engqvist svarade i förrgår
på en interpellation. Vi har talat om att försöka gå
vidare med just detta. Jag säger inte att det är möjligt
- men det bästa vore att helt förbjuda Rohypnol med
tanke på de effekter som det får tillsammans med
alkohol. Mig veterligen är detta första gången som
man använder droger i strategiskt syfte - för att för-
bättra sina möjligheter att delta i bråk. Det gäller då
framför allt unga killar. Det används faktiskt också
till offer vid sexuella brott. Detta är någonting som vi
alla verkligen måste försöka vidta åtgärder mot.
Det har alltså gjorts en rad olika saker. Det behö-
ver göras mer. Jag vill återigen understryka att det
viktigaste är att kämpa för ett rättvist samhälle. Det
minskar brottsligheten, men det är också då som barn
och ungdomar har möjlighet att påverka sin egen
situation. Det är då de får den tron på samhället som
de är värda. Det är då de får sina egna möjligheter att
påverka sin egen situation. Det är ungdomarna värda.

Anf. 241 GUN HELLSVIK (m) replik:
Herr talman! Justitieministern uppehöll sig myck-
et vid de sociala orsakerna till brott. En enligt min
uppfattning allvarlig form av brottslighet i vårt land
är ekobrottsligheten. Jag skulle gärna vilja höra justi-
tieministern vidareutveckla sin syn på de sociala
orsakerna till ekobrott.
Jag tycker att justitieministern är inne på en farlig
väg. Det finns en farlig tvärsäkerhet när justitiemi-
nistern talar ensidigt om sociala orsaker till brott.
Enligt min uppfattning är nämligen det här ungefär att
jämföra med hönan och ägget. Förnekar justitiemi-
nistern att brott i lika stor utsträckning orsakar social
utslagning och sociala problem? Ser inte justitiemi-
nistern vad det innebär för människor som bor i ett
område där brotten får slå rot och därmed omöjliggör
även för den som önskar att vara laglydig att fullt ut
kunna fungera som en laglydig människa?

Anf. 242 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Jag vill först svara på frågan om de
ekonomiska brotten. Till skillnad mot vad man kan
tro så begås inte så många ekonomiska brott av rika
direktörer. Det är dem som vi läser om i tidningarna,
men om man besöker Ekobrottsmyndigheten så kan
man konstatera att många ekobrott som handläggs där
är t.ex. de ekonomiska brott som begås på loppmark-
naden i Skärholmen osv. Det är också ekonomiska
brott! Och bakom den brottsligheten kan jag tala om
att det många gånger finns just sociala orsaker.
Det är möjligt att jag har missat något av det som
Gun Hellsvik sade, men jag kan inte se att vi inte
skulle vara överens om att det är oerhört viktigt att
satsa på de här områdena och boendet. Segregationen
måste bekämpas för att minska brottsligheten. Jag är
alldeles övertygad om att det är där som man måste
göra stora satsningar.

Anf. 243 GUN HELLSVIK (m) replik:
Herr talman! Det är ensidigheten jag reagerar
emot, och det är där vi har en skillnad. Den moderata
kriminalpolitiken står på flera ben; reaktion mot brott
och stöd för att kunna fortsätta ett bra liv. Justitiemi-
nistern talar enbart om de sociala orsakerna till brott.
Så enkelt är det inte. Då kan man inte få rätt politik.
Jag skulle vilja sluta med att be att få justitiemi-
nisterns kommentar till ett uttalande som kriminolog-
en Jerzy Sarnecki gjorde vid ett socialdemokratiskt
gruppmöte i höstas. Han sade att brottsligheten inte är
en biprodukt av brister i samhället. Stölderna ökar ju i
takt med ökad välfärd. Vilka reflexioner gör justitie-
ministern över detta uttalande från den ende profes-
sorn i kriminologi i Sverige?

Anf. 244 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Jag ska inte starta en debatt med
Gun Hellsvik om vem som är mest ensidig. Men det
som jag har reagerat mot hos Moderaterna är att man
alltid talar om fler poliser, hårdare straff och hårdare
tag. Det tycker jag att vi har hört i flera år nu. Jag vill
understryka att regeringens politik bygger just på en
helhetssyn där allt från brottsförebyggande till brotts-
bekämpande finns med. Nu kommer ju fler poliser,
och vi ska ha en väl fungerande polis, åklagare och
domstol. Men vi ska också ta hand om de personer
som har dömts för brott för att de ska kunna återan-
passas till samhället.
Viss brottslighet vad gäller stöld har gått ned, t.ex.
inbrott i villor och även i bilar om jag inte minns fel.
Men snatterier och mindre stölder i affärer har ökat.

Anf. 245 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Herr talman! Justitieministern hänvisade till ut-
redningen om unga lagöverträdare. Även den utred-
ningen lyfter fram problematiken med de kriminella
unga under 15 år som inte omgärdas av LUL. Man
säger att frågan måste lyftas fram i en annan del.
Justitieministern säger att detta är uteslutande social-
tjänstens ansvar.
Jag har en fråga. Hur ser justitieministern på den
kritik som polisen har fört fram mot vissa kommuner
alldeles nyligen där socialtjänsten helt enkelt låter de
unga fortsätta i sitt destruktiva beteende därför att
man inväntar en dom under LSU? Då blir det nämli-
gen staten som ska ta hand om kostnaderna. Har jus-
titieministern uppmärksammat detta och vad har
justitieministern för tanke om att åtgärda det?

Anf. 246 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Självfallet får inte socialtjänsten sitta
och vänta på en dom. Det är ju ett direkt tjänstefel att
inte agera utifrån lagarna, och då tänker jag närmast
på LVU. Om förutsättningarna för LVU är uppfyllda
är det självklart att socialtjänsten inte bör eller får,
utan skall reagera.
Om detta sedan inte sker vid något eller några till-
fällen - jag har ingen statistik - finns det naturligtvis
all anledning att reagera i det enskilda fallet. De per-
soner som ansvarar för detta begår ju ett fel.

Anf. 247 RAGNWI MARCELIND (kd) re-
plik:
Herr talman! Verkligheten är ju sådan i dag att
många socialtjänster anger resursbrist som det största
skälet till att man inte alltid har råd att skicka i väg
den unge omgående. Det andra skälet är att man har
svårt att få tag i hem och platser för dem som döms
till LVU. Det var också det som hände här i en
Stockholmsförort där den LVU-dömde fick vistas
hemma tillsammans med sina kriminella föräldrar i
väntan på en institutionsplats.
Då är min följdfråga: Har justitieministern någon
strategi för att kunna få fler inom kommunerna att
vilja ta sig an barn som dömts till LVU? Finns det
möjligheter att bygga ut antalet platser för att vi ska
kunna ge barn som dömts till LVU den vård som de
ska ha och för att inte LSU ska tränga ut de här plat-
serna?

Anf. 248 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Det är inte acceptabelt att det inte
finns platser till de barn som har dömts till LVU,
även om det naturligtvis är svårt att göra exakta be-
räkningar eftersom detta inte följer någon exakt jämn
kurva. Där är vi överens.
Det behövs också fler platser till barn som har
dömts enligt lagen om sluten ungdomsvård. Det är en
sak som vi tittar på just nu. Det är fler som har dömts
enligt denna än vad som hade beräknats från början.
Jag tror att vi är helt överens i den här frågan.

Anf. 249 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja tacka justitieminis-
tern för att han redovisade synen på narkotikafrågor-
na, hur viktiga de är och hur viktigt det är att man tar
krafttag på det området.
Det pratas ofta om helhetssyn och samverkan. Det
måste finnas både kortsiktigt och långsiktigt. Jag
skulle vilja ställa en fråga om den föräldrautbildning
som t.ex. bedrivs inom kriminalvården på kvinno-
fängelser. Den väcker upp otroligt starka känslor.
Men sedan finns det ingen psykolog som kan hantera
detta. Är det rimligt - om man tittar på samverkan
och helhetssyn - med tanke på att dessa föräldrar ska
ta hand om sina barn?
Sedan skulle jag vilja ställa en fråga som gäller
medling. Varför fick man inte permanenta detta direkt
och köra vidare? Det fanns utbildad personal som
kunde jobba med det. Nu är det risk att de försvinner,
och de är inte så lätta att hitta.

Anf. 250 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Jag har kommit i kontakt med frågan
om kvinnliga intagna och avsaknad av psykolog nu
under hösten. Den har dessförinnan redan varit uppe
för diskussion. I budgetpropositionen står det just att
man måste ta hänsyn till den speciella situation som
gäller för kvinnliga intagna.
När det gäller den andra frågan om medling vill
jag säga att det har visat sig vara en väldigt fram-
gångsrik metod. Det är också därför som det är viktigt
att göra det möjligt för alla barn och ungdomar som
kan vara i behov av medling att också få det. Det blir
starkare om man inför en lag att det ska finnas möj-
lighet till medling.

Anf. 251 GUNNEL WALLIN (c) replik:
Herr talman! Jag tycker att det var bra att man har
tagit tag i situationen med psykologtjänster.
När det gäller medlingen vill jag säga att det är
svårt att hitta lämpliga personer som kan jobba med
detta. Om man lägger detta på is en stund finns det ju
risk för att de här personerna gör någonting annat.
Sedan skulle jag vilja ta upp en sak som jag har
nämnt tidigare. Det gäller alla de illegala vapen som
finns hos unga människor, bl.a. i Göteborg. Vad avser
justitieministern att göra åt det problemet?

Anf. 252 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Frågan om medling ligger ganska
långt framme. Den är ute på lagrådsremiss. Det bör
inte dröja så länge innan vi har en lag, om vi nu kan
komma överens i den frågan. Men det verkar ju fin-
nas en ganska stor enighet här. Det bör kunna gå
ganska fort. Det finns ju fortfarande möjlighet till
medling.
När det gäller den andra frågan om illegala vapen
är det ju så att där måste vi verkligen satsa alla resur-
ser som finns. Det som jag har märkt när jag har
kommit i kontakt med de ungdomar som innehar
vapen är deras enorma brist på förståelse för vad
kanske framför allt stickvapen kan åstadkomma. Det
är många ungdomar som har en kniv i fickan i s.k.
defensivt syfte som sedan kommer upp under kväl-
lens gång. De jag har talat med förstår inte, trots det
som har hänt, vad det kan innebära. De tror inte att de
själva ska kunna bli indragna. De förstår inte hur lite
som behövs för att döda en annan människa med en
kniv.

Anf. 253 CECILIA MAGNUSSON (m) re-
plik:
Herr talman! Justitieministern nuddade vid famil-
jen och stödet till den i sitt anförande. Sedan hörde
jag inte så mycket mer, utan justitieministern gick
över till de brottsförebyggande råden ute i kommu-
nerna. Jag skulle gärna vilja höra justitieministern lite
mer ingående ange sin syn på familjens roll i det
brottsförebyggande arbetet.
Den andra frågan gäller samverkan mellan olika
myndigheter. Vi hörde att justitieministern har ett gott
samarbete med socialministern. Jag skulle vilja höra
mer om just samverkan mellan olika myndigheter för
att förhindra och förebygga att barn och ungdomar
begår brott eller utsätts för brott.

Anf. 254 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s) replik:
Herr talman! När det gäller familjens roll vill jag
först understryka att regeringen nu gör en satsning på
familjerna. Den kommer alla barnfamiljer till godo.
De får det bättre, klassklyftorna minskas och barnfa-
miljerna får en bättre social situation. Sedan finns det
vissa områden där man behöver göra mer, och det har
regeringen också gjort genom en storstadssatsning på
2 miljarder. Det görs många saker, och vi ska fort-
sätta att göra saker för barnfamiljerna. Fungerande
familjer är det bästa receptet mot att barn ska hamna i
drogmissbruk eller brottslighet.

Anf. 255 CECILIA MAGNUSSON (m) re-
plik:
Herr talman! Familjens och föräldrarnas roll i det
brottsförebyggande arbetet är ju väldigt viktig. Att
koppla det till en satsning på familjen med barnbi-
dragshöjning m.m. tycker jag verkar lite väl grunt.
Jag hoppas verkligen att justitieministern och Social-
demokraterna har mer att komma med när det gäller
familjens roll i detta än barnbidrag och storstadssats-
ningen. Det som familjerna kan ställa upp med är ju
oerhört väsentligt för att överföra normerna i sam-
hället och förhindra att barn begår brott eller utsätts
för brott.
Den andra frågan jag ställde handlade om sam-
verkan mellan olika myndigheter i det brottsförebyg-
gande arbetet. Jag anser att det är väldigt väsentligt
för att vi ska komma till rätta med detta.

Anf. 256 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Jag glömde den sista frågan. Jag ska
svara på den nu. Samverkan mellan myndigheter är
mycket viktigt i det brottsförebyggande arbetet. Det
handlar om samverkan mellan polis, skola och soci-
altjänsten. Det har visat sig vara väldigt effektivt.
Sollentunapolisen har t.ex. på ett fantastiskt sätt kun-
nat hindra den alarmerande utvecklingen av ung-
domsrån som tidigare fanns i Sollentuna.
Det här hänger ihop med stödet till familjen.
Många föräldrar till tonåringar känner en ensamhet
och vet inte hur de ska hantera situationen. Men om
det finns ett fungerande brottsförebyggande råd mel-
lan skola, socialtjänst, polis och kanske andra myn-
digheter ger man det stödet till föräldrar så att de på
ett bättre sätt kan bistå sina barn för undvika att de
ska hamna i drogmissbruk och brottslighet.

Anf. 257 SOFIA JONSSON (c) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är intressant och
bra att nästan alla talare i dag har diskuterat brotts-
förebyggande åtgärder. Det är intressant att kunna
diskutera det breda spektret. Man börjar i skolan för
att se till att det finns tillräckligt med personal, att det
finns olika typer av personal, att det finns tillräckligt
med ungdomsgårdar och att det finns ett bra samar-
bete. Vi vet ju att det går att få ned ungdomsbrottslig-
heten.
I Örebro län som jag kommer från har man bl.a.
halverat ungdomsbrottsligheten sedan 1997. Man har
satsat och prioriterat för att bekämpa det här.
Jag skulle vilja fråga om det sista justitieministern
diskuterade, samarbetet mellan skolan, socialtjänsten
och polisen, som i många fall inte fungerar. Av alla
de skolor som jag har besökt är det här en fråga som
man har tagit upp. Man säger: Hur ska vi kunna sam-
arbeta på ett enklare och bättre sätt?
Jag skulle vilja fråga justitieministern om man har
funderat på det. Hur kan man arbeta på ett förenklat
och bättre sätt?

Anf. 258 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Det är just därför det är viktigt med
dessa brottsförebyggande råd så att det finns en sam-
lad kraft och så att inte alla ska fundera över vad man
ska göra eller vem man ska fråga.
Nu finns det råd i två tredjedelar av landets kom-
muner. Det är möjligt att det inte går att få i alla
kommuner av rent praktiska skäl. Men det bör kunna
öka ytterligare. I varje fall finns det nu i två tredjede-
lar av kommunerna. Jag kan bara rekommendera att
skolorna, som Sofia Jonsson talar om, och som i alla
fall finns i två tredjedelar av kommunerna ska ha ett
brottsförebyggande råd att fråga hur man ska med-
verka.

Anf. 259 SOFIA JONSSON (c) replik:
Herr talman! Det är viktigt att samarbetet fungerar
och kommer i gång överallt.
En annan sak som jag tycker är viktig för att få ett
förtroende mellan barn och poliser är de besök som
polisen tidigare har gjort runtom på skolorna. Tyvärr
har man varit tvingad att dra ned det. Det är inte prio-
riterat för polisen på grund av ekonomiska skäl.
Är det något som justitieministern ser att man
skulle kunna satsa extra på?
Min andra fråga rör något som ministern var inne
på i sitt anförande. Det gäller narkotikabrott och ung-
domsbrottsligheten. Vi vet att det inte är så samman-
kopplat som man tidigare kanske har trott. Men hur
ska vi ändå kunna bekämpa det här när man ser att
narkotikaintaget bland skolelever har ökat?
Vad finns det för strategi från justitieministern
och regeringen?

Anf. 260 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Vad gäller den första frågan är det
helt riktigt, tycker jag, att närpolisen har en mycket
viktig roll. I de kommuner - de kanske inte är så
många än så länge - som jag har besökt och haft
kontakt med har närpolisen haft en viktig roll i det
brottsförebyggande arbetet. Vi ska inte göra det här
till en budgetdebatt. Det finns diskussioner om sats-
ning på polisen. Men satsningar på polisen görs från
regeringens sida. Det är de största någonsin. Sedan
finns det andra partier som tycker att det ska göras
ytterligare satsningar. Men där har närpolisen en
viktig roll.
Så till det som regeringen gör när det gäller be-
kämpning av narkotika. Det kommer i morgon en
utredning från kommissionen mot narkotika. Rejv-
kommissionen har sedan den 1 januari 2001 perma-
nentats, vilket spelar en oerhört stor roll i bekämp-
ningen av ungdomars narkotikamissbruk i Stockholm.
Det har skett en permanentning, och antalet har ökat
till 21.
Det pågår diskussioner om Rohypnol. Man har
gjort en storsatsning. När det gäller narkotika tror jag
att man måste bygga på helheten med brottsförebyg-
gande åtgärder, brottsbekämpning och en aktivitet
efter det att en person har dömts.

Anf. 261 JEPPE JOHNSSON (m) replik:
Herr talman! Justitieministern talar om stödet till
familjen och det är naturligtvis mycket viktigt. Tyvärr
är min egen erfarenhet och många andras att justitie-
ministerns parti snarare har velat styra familjen. Jag
tycker att det är bra om vi utgår från att vi ska stödja
familjen och även stärka familjen.
Justitieministern har i sin tidigare yrkeserfarenhet
och jag i viss mån som högstadielärare ibland kunnat
träffa på bristande empati. Den unge har svårt att
förstå vad han eller hon har gjort.
Vi fick länge i den här kammaren kämpa för
medling, vilket ministern kanske känner igen. Först
när det blivit en majoritet i utskottet mot ministerns
parti fick vi igenom det. Justitieministerns företrädare
har, som jag tycker, trots allt förhalat det lite grann,
men jag har förhoppningen att det kommer något
snabbare nu.
Sedan finns det som ministern känner till något
som heter familjegruppskonferens. Det lämpar sig väl
för de flesta familjer, även s.k. resurssvaga familjer.
Det finns oftast någon i närheten av barnet som är så
stark att man kan ta del. Vad anser ministern om
familjegruppskonferenser?

Anf. 262 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Jag har inte tillräcklig kunskap för
att ha en alldeles klar åsikt. Jag tycker att det är vik-
tigt att se personer runt familjen som oerhört viktiga.
Jag tycker också att man tidigare kanske har missat
lite i det. Det gäller t.ex. mor- och farföräldrar men
kanske också syskon eller t.o.m. personer som på lite
längre håll är släkt.
Det här gäller inte minst personer som är invand-
rare eller kommer från andra länder där man kanske
har större möjligheter att utnyttja släktförhållanden.
Jag är i grunden positiv till att utnyttja det.

Anf. 263 JEPPE JOHNSSON (m) replik:
Herr talman! Jag tackar för svaret. Jag hoppas att
ministern kan förmedla det till sina partikamrater här
i kammaren. Exakt de här argumenten har vi fört
fram, inte minst det här med personer med invandrar-
bakgrund. Familjegruppskonferenser är ett sätt att
stärka familjen, inte bara den närmsta utan den om-
kringliggande. Jag hoppas att det blir ett trendbrott så
att det här inte är något hiskeligt farligt.
Trots goda insatser går det snett för en del ung-
domar. Det här vore kanske ett sätt att få fram empati
och göra det tydligt. I familjegruppskonferensen ingår
också att om man inte följer avtalen finns det en al-
ternativpåföljd utdömd, så det är väldigt tydligt.
Jag tackar ministern och hoppas att det går snab-
bare med den här ministern.

Anf. 264 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Då har vi en spännande diskussion
att se fram emot. Jag vill bara understryka att jag sade
att det inte finns några färdiga förslag vad gäller fa-
miljegruppskonferenser. Men naturligtvis ska man ta
vara på de personer som finns runtomkring där fa-
miljer behövs.

Anf. 265 ANNELIE ENOCHSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag liksom många här i kammaren
gläder mig över det justitieministern säger, att funge-
rande familjer och att en utökad familjekrets är det
viktigaste i det brottsförebyggande arbetet. Det känns
gott.
Samtidigt sade också justitieministern att stödet
till familjen är viktigt för att motverka kriminalitet
bland unga. Stödet till familjen måste innebära att
man har tid att vara familj, att man hinner att umgås,
att man hinner att skapa de goda förebilder som ung-
domar i dag behöver.
Tidens uppdrivna tempo talar i precis motsatt
riktning. Jag undrar därför hur justitieministern med
sina regeringskolleger kommer att verka för att fa-
miljerna får mera tid.

Anf. 266 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Jag tror att vi politiker är ganska då-
liga föredömen när det gäller att inte arbeta för myck-
et. Det viktigaste när det gäller den här frågan tror jag
är att frågan över huvud taget diskuteras på ett helt
annat sätt än tidigare. Det går ju knappt en dag utan
att man talar om alarmerande rapporter om utbränd-
het.
Jag tror att det är ett annat klimat. I alla fall har
jag upplevt det. Som pappa till små barn får man t.ex.
en förståelse för att man ska vara ledig, och det även
nu i mitt jobb som justitieminister. Det har jag fått
från kolleger och från annat håll. Jag tror att det är en
annan syn och på sikt tror jag att själva synen har den
största betydelsen.

Anf. 267 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag kommer att hålla mig till frågan
om LSU. När man införde lagen i januari 1999 sade
den socialdemokratiska regeringen att lagen inte
skulle öka repressiviteten. I stället skulle det hålla
borta de unga som redan hade dömts eller som tidiga-
re dömdes till fängelse. De skulle hållas borta. Därför
ansåg man att det inte behövdes mer än tio platser.
Hur ser då justitieministern på att även rådmän
inom tingsrätten säger att man dömer till sluten ung-
domsvård lättare än vad man dömer till fängelse? Vi
ser också att det har blivit sex gånger fler platser.
Brottsligheten har inte ökat sex gånger, och tiderna
har faktiskt trefaldigats, utan att man egentligen
skulle skärpa lagstiftningen.
Det var regeringen tydlig med. Det skulle inte va-
ra en skärpning utan det handlade om vårdform, om
var de som dömdes skulle hamna. Men det har blivit
en mycket tydlig skärpning. Hur ser justitieministern
på det?

Anf. 268 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Vad gäller reformen är det precis
som Alice Åström säger att det är ett straff. Ibland
tror jag att det bara kan uppfattas som någon sorts
vårdform som kan missuppfattas.
Jag tror inte att domstolarna anser det, men det
finns med i debatten.
Det är svårt att förutse antalet. En ny lag måste
följas under en tid innan man kan analysera om den
tillämpas på det sätt som är tänkt eller om man måste
inkomma med en lagändring för att få den effekt som
man önskar.

Anf. 269 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag glömde det, men jag hade fak-
tiskt tänkt börja med att hälsa justitieministern väl-
kommen till sin första debatt här i kammaren som
inte är en interpellationsdebatt. Jag hoppas att det blir
många fler debatter, och att vi får se ministern här vid
många tillfällen.
Jag tycker att det är så väldigt tydligt att den här
lagstiftningen fick helt andra effekter än vad rege-
ringen faktiskt lade i sitt förslag - en ökning på sex
gånger när det gäller antalet, och en trefaldig ökning
när det gäller tiderna. Från tidigare ett par månader
till genomsnittstider på nio månader för den här unga
gruppen är en väldigt stor förändring jämfört med vad
avsikten med lagstiftningen egentligen var.
Därför undrar jag: När tänker justitieministern i så
fall följa upp lagstiftningen och utvärdera den? Den
har varit i kraft i två år, och man ser redan sådana
tydliga förskjutningar i den.
Kan man tänka sig att utreda detta ganska snart?

Anf. 270 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Jag vill först tacka för välkomsthäls-
ningen.
Procentuellt är det naturligtvis en väldigt stor ök-
ning. Tanken var ju att barn inte ska sitta i fängelse.
Men tanken var också att det inte skulle gå i en mer
repressiv inriktning.
Det här är en av de lagar där vi följer utvecklingen
allra noggrannast. Det finns all anledning att komma
tillbaka och diskutera saken, även om det just nu inte
pågår något utredningsarbete följs lagen mycket no-
ga.

Anf. 271 CRISTINA HUSMARK
PEHRSSON (m) replik:
Herr talman! Jag vill inleda med att instämma i
justitieministerns beklagande över den händelse som
har hänt i dag. Det gör vi nog alla.
Justitieministern inledde med att beskriva sina in-
tryck och erfarenheter vad gäller bakomliggande
orsaker till ungdomsbrott, och kom fram till att barn
och ungdomar har svårt att påverka sin sociala situa-
tion; den sociala orättvisan i samhället. Det kan jag
också instämma i. Det har vi moderater framfört gång
på gång. Vi ser inga förändringar. Vi ser att fattiga
finns kvar. Vi har i dag pratat om de 150 000 barn
som finns i de fattiga familjerna.
Vi ser i dag i stället hur klassklyftorna ökar. Det
blir grövre ungdomsbrott. Ser inte justitieministern
sambandet? Ser ni inte att ni är på fel väg?

Anf. 272 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Det är riktigt att skillnaderna mellan
rika och fattiga har blivit större under de senaste åren.
Det är inte alldeles lätt för ett land som Sverige att
ensamt påverka den utvecklingen med tanke på den
globalisering och den ekonomiska internationella
utveckling som sker.
Det är just för att man ska bekämpa klassklyftorna
som regeringen gör denna stora satsning på barnfa-
miljerna.

Anf. 273 CRISTINA HUSMARK
PEHRSSON (m) replik:
Herr talman! Då kan jag också påminna om vad vi
har diskuterat tidigare i dag, nämligen att de som har
det sämst inte får det bättre. De som har socialbidrag
får inte tillgodoräkna sig ökat barnbidrag. De som har
låg inkomst får ingen ekonomisk effekt av maxtaxan.
Det betyder, herr talman, att jag också ifrågasätter
politikområde barn. Jag är rädd att man isolerar barn-
perspektivet. Det finns så mycket i samhället som
påverkar våra barn att vi inte kommer att få med alla
komponenter här.
Justitieministern talar om stöd till familjen. Då
frågar jag naturligtvis: Vilket stöd? De som jag nu har
nämnt - socialbidrag, barnbidrag och maxtaxa -
kommer ju inte de fattigaste familjerna till del.
Det vore intressant att höra om justitieministern
har andra stöd som inte bara betyder ökade bidrag
och ökat beroende, utan faktiskt ger ett verkligt stöd
och valfrihet till barnfamiljerna så att man kan få
utföra sitt föräldraskap.

Anf. 274 Justitieminister THOMAS
BODSTRÖM (s) replik:
Herr talman! Det finns naturligtvis enskilda
kommuner som inte kommer att kompensera för den
barnbidragshöjning som sker. Det är olyckligt, tycker
jag. Jag hoppas att de kommuner som betalar ut soci-
albidrag ändå ska göra det, och att alla ska få ta del av
den barnbidragshöjning som nu kommer familjerna
till godo.
Det görs satsningar på barnfamiljer, även i form
av skattesänkningar, för de familjer som har det svå-
rast. Jag har ingen exakt siffra, men det rör sig om
bortåt 30 miljarder. Det kommer alltså att bli ekono-
miskt bättre för barnfamiljerna, och det är oerhört
viktigt.

Anf. 275 CECILIA MAGNUSSON (m):
Herr talman! Att barnfamiljerna har fått det bättre
är inte sant. De exempel som Cristina Husmark
Pehrsson gav är skrämmande. Jag har också exempel
från min egen hemstad Göteborg i Västra Götaland
där skattehöjningen överstiger vad man får i barnbi-
dragshöjning. Barnfamiljerna får det inte bättre, justi-
tieministern.
Som flera har nämnt känns det litet meningslöst
att tala om barns möjligheter när ett barn just har mist
livet i en våldshandling.
Justitieministern sade att vi har många gemen-
samma nämnare när det gäller att få bukt med ung-
domskriminaliteten. Jag hoppas verkligen att vi kan
diskutera detta och hitta möjligheter att komma över-
ens över partigränserna.
Den lilla världen är ett mycket viktigt uttryck,
tycker jag. Den lilla världen är en verkligt viktig
förutsättning i en människas liv. Man kan överleva
utan den lilla världen, men små människor utvecklas
bäst och får sin grundläggande trygghet i den lilla
världen.
Hur ska man då värna den lilla världen? Jo, man
måste uppvärdera föräldraskapet. I dag har föräldra-
skapet mycket liten vikt bland politiska partier. I
dagspolitiken är föräldraskapet ingenting som man
ska värdera. Föräldraskapet är ett krav, ingenting som
man ska sätta värde på.
Vi kommer väl alla ihåg Göran Perssons yttrande
i valdebatten 1998 då han sade att de som är hemma
och tar hand om barn inte gör någon samhällsnyttig
insats. Det är arbetslinjen som gäller.
Föräldraskapet innebär att kunna ge tid för att ge
trygghet och överföra normer. De tre delarna ge tid,
överföra normer och ge trygghet, är något som vi i
samhället aldrig kan ersätta. Det finns inget fullgott
surrogat för det som föräldrarna kan överföra. Det är
väldigt viktigt
Jag läste alldeles nyligen en utredning som heter
Omhändertagen, samhällets ansvar för utsatta barn
och unga. Där finns på ett ställe nämnt att man värde-
rar tid med barn. Det gäller barn placerade i familje-
hem. Där var det viktigt att man gav ekonomisk er-
sättning så att i varje fall en av fosterföräldrarna kun-
de vara hemma, åtminstone på deltid. Där är det vik-
tigt - i fosterhem - att man kan vara hemma. Men
föräldrars möjlighet att vara hemma förvägras stän-
digt.
Det ska alltså gå så långt att barnen förlorar sin
förankring, att föräldrarna inte kan fullgöra sin upp-
gift och att man går till familjehem. Då är det viktigt
att ge tid. Är det inte bättre att ge tid medan det finns
möjlighet att rätta till situationen och därmed uppvär-
dera föräldraskapet?
Vi ser detta också när det gäller maxtaxan. Den
innebär inte att man ger mera tid för barnen. Den är
inte det bästa för barnen och för föräldrarna. Det enda
som den är bäst för är för arbetslinjen. Vi ska hela
tiden ha fler människor på arbetsmarknaden men inte
värdera det arbete som görs i hemmen.
Också skolan är ett exempel. Det är inte särskilt
önskvärt att föräldrar där bidrar med sina kunskaper
m.m.
Tonårstiden är lika viktig för de unga som små-
barnstiden, om inte viktigare. Det är då, när man
utsätts för olika influenser, som det är viktigt att för-
äldrarna är närvarande för barnen, men det är ju i dag
inte möjligt. Det måste vi faktiskt förändra.
Morgan Johansson sade tidigare att när familjen är
svag måste samhället stå starkt. Jag instämmer till
fullo i detta, men socialdemokraterna och majoriteten
lever inte upp till det. Det finns många exempel på att
man inte vågar stå för detta. Det senaste är att Narko-
tikakommissionen inte vill genomföra att det ska
kunna tas prov på ungdomar under 15 år som man
misstänker vara knarkare eller ha provat narkotika.
Ett annat mycket skrämmande exempel gäller
samverkan mellan myndigheter, som vi tidigare tala-
de med justitieministern om. Det skrivs spaltkilome-
ter i regeringens deklarationer om samverkan mellan
myndigheter men inte ett ord om hur man ska se till
att denna samverkan verkligen kommer till stånd och
om vad man ska göra med de myndigheter som inte
samverkar. Man vägrar att ta tag i detta.
Det värsta är när det går så långt att barn dör när
samverkan inte fungerar. Sådana hemska exempel
kan inträffa när myndigheter inte samverkar. Det
senaste exemplet inträffade bara för någon dag sedan.
En ung pojke tog en överdos - jag tror att det var av
heroin - och knarkade ihjäl sig, trots att sociala myn-
digheter visste att han behövde omhändertas. Polisen
försökte få myndigheterna att omhänderta honom,
men de hann inte gå in innan pojken tog sitt liv.
Det här måste vi förändra, och det måste ske
snabbt. Det finns många goda förslag i den riktning-
en.
Det sista exempel som jag vill ta upp gäller barn
som offer. Det har talats väldigt mycket om barn som
brottslingar och lite om barn som offer, men även de
barn som är brottslingar är offer, många gånger för
vuxnas negligerande och annat. Vi måste bli mycket
bättre på att hjälpa barn när de kommer i denna situa-
tion. Det har tidigare nämnts av en polis att man bör
tillsätta fler barnutredare för fall där barn har begått
brott. Detta måste komma till stånd snarast.

Anf. 276 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Herr talman! Cecilia Magnusson sade att det inte
är många partier som ser föräldrarollen som viktig.
Man kan ha olika politik, men vi ser i Miljöpartiet
föräldrarollen som ytterst viktig. Därför har vi hela
tiden kämpat för att föräldrar ska få kortare arbetstid,
nämligen sex timmars arbetsdag. Det är helt nödvän-
digt för barnens skull, inte endast när de är små utan i
kanske ännu högre grad under tonårstiden, att föräld-
rarna kan ägna mer tid åt sina barn. Vi tycker att det
är en oerhört viktig åtgärd att kämpa för. Jag vill
alltså bemöta påståendet att man inte tar ansvar för
föräldrarollen.
Jag måste också lämna den upplysningen att
Brottsförebyggande rådet, BRÅ, har många projekt
för att stärka föräldraskapet.

Anf. 277 CECILIA MAGNUSSON (m) re-
plik:
Herr talman! Ja, föräldrarollen är viktig, och vi
måste uppvärdera föräldraskapet men inte genom att
ge pekpinnar utan genom att faktiskt ge föräldrarna
möjlighet att ta ansvar. De ska ta besluten själva. Vi
politiker ska inte säga: Ni ska jobba sex timmar per
dag, punkt, och sedan ska ni göra det och det. Det är
inte så det ska gå till, utan vi ska ge förutsättningar
för föräldrarna att själva välja det som är det bästa för
föräldrarna. Vi ska helt enkelt ge dem bemyndigande
att vara föräldrar och kunna ställa krav på dem. I dag
gäller bara de krav som Miljöpartiets medpartier i
majoriteten står för - bara kraven och ingenting an-
nat.

Anf. 278 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Herr talman! Ur barnets synpunkt är detta en oer-
hört viktig reform, och det är huvudsaken.

Anf. 279 CECILIA MAGNUSSON (m) re-
plik:
Herr talman! För barnen är det faktiskt viktigt att
ha tillgång till sina föräldrar och en bra relation med
dem, men att ha en lagstiftning om sex timmars ar-
betsdag garanterar ingen kvalitet i det avseendet,
varken lyckligare föräldrar eller tryggare föräldra-
skap. Nej, Kia Andreasson, jag anser inte att sex
timmars arbetsdag är det bästa för barnen.

Anf. 280 CRISTINA HUSMARK
PEHRSSON (m):
Herr talman! Vi vuxna abdikerar från vår roll som
förebilder när vi smiter från vårt ansvar, när vi un-
derlåter att visa barn och ungdomar på vad som är rätt
och fel. Ett exempel är den pojke som nyligen erbjöd
sig att betala del av sin veckopeng till en annan pojke
för den skada som han hade åsamkat denne. Det slogs
upp stort som en märkvärdighet. Pojken insåg vad
som var fel, och nu ångrade han sitt beteende.
En tidning intervjuade folk på gatan om huruvida
det var rätt eller fel att pojken fick betala delar av sin
veckopeng. Till min förvåning fanns det vuxna som
tyckte att barn och ungdomar inte ska dömas, under-
förstått: Barn och ungdomar ska gå fria och behöver
inte stå till svars för sitt handlande. Vart är vi på väg?
Herr talman! Medling har nyss avhandlats ganska
intensivt i debatten, och jag går därför inte direkt in
på det ämnet. Jag har bara en vädjan till regeringen,
och det är att den snarast ska komma till skott med att
införa denna möjlighet generellt. Det ska då inte bara
göras en registrering hos socialtjänsten. Om det hän-
der någonting ytterligare, att pojken fortsätter att
strula eller begår en kriminell handling, vet hans
föräldrar då inte att detta har skett. Det kommer en
tystnadsplikt däremellan. Det måste bli ett samband
där, så att detta blir synligt.
Vi har ett ordspråk som lyder: Den som börjar
med en knappnål, slutar med en silverskål. Det gäller
att stämma i bäcken.
Dessutom anser jag att ungdomar under 18 år lät-
tare än i dag ska kunna anhållas någon eller några få
dagar för att polisen ska ges möjlighet att säkra bevis-
föring. I dag vågar landets åklagare sällan anhålla
ungdomar. Det måste finnas sannolika skäl för att
anhålla yngre, även om grövre brott är begångna.
Lagen behöver här ses över.
Jag har upplevt polisens frustration över att man
inte hörsammar deras begäran om att få en ung per-
son anhållen några få dagar för att den ska kunna
säkra bevisföringen. Jag har frågat Riksdagens utred-
ningstjänst om det finns någon statistik över hur
många ungdomar under 18 år som har anhållits och
häktats. Det fanns inte någon sådan att tillgå. Det
tycker jag är ganska anmärkningsvärt. Det finns
nämligen inte någon ålder registrerad.
När det gäller antalet domar, strafföreläggande
och åtalsunderlåtelse under 1998 - jag beklagar att
den statistik som jag fick mig tillhanda i januari är
från så lång tid tillbaka - var antalet för de i åldern
15-17 totalt 11 849. Eftersom vi i debatten i dag fått
höra att antalet grövre brott inte är färre kan vi i varje
fall utgå från det.
Jag har tittat på vad en 15-åring kan ha roat sig
med under 1998 när det gäller grövre ungdomsbrott,
dvs. misshandel och då speciellt misshandel mot barn
som är 7-14 år. Det förekom 211 sådana fall. Det
förekom 113 fall av misshandel mot kvinnor. Det
förekom 77 fall av grovt rån, 12 fall av butiksrån, 603
fall av grov skadegörelse och 15 fall av grov mord-
brand. Detta var vad som registrerades av vad 15-
åringar kunde åstadkomma under år 1998.
Kan dessa ungdomar begå så grova brott som de
jag nu har talat om tror jag också att de klarar att sitta
anhållna något enstaka dygn. Det är inte genom ett
icke-agerande vi bäst hjälper våra unga brottslingar
till ett bättre liv. Det handlar om att stämma i bäcken.
Herr talman! Vi måste också våga värna unga för-
övare. Många är de studier som i dag visar på bris-
tande kunskaper i skolämnena hos ungdomar som är
intagna i den slutna ungdomsvården eller kommit i
klammeri med rättvisan. Flera har fått diagnosen
dyslexi. Har jag som kriminellt belastad eller strul-
pelle inte deltagit i skolundervisningen på det sätt jag
borde ska det finnas möjlighet till ett ömsesidigt kon-
trakt mellan mig och samhället att kunna ersätta viss
påföljd eller strafflindring mot att jag återupptar stu-
dierna och fullföljer dem på ett tillfredsställande och
planenligt sätt.
Detta var någonting som jag hade velat fråga jus-
titieministern om, men tyvärr är han inte kvar i kam-
maren.
Sedan vill jag instämma i Cecilia Magnussons
uppfattning vad gäller provtagning vid misstanke om
narkotikabrott. I höstas fann man i Lund en grupp
mycket unga narkotikamissbrukare. De var i fjorton-
årsåldern och hade redan provat på heroin. Föräldrar-
na misstänkte ingenting. Att inte göra allt för att kon-
trollera ett missbruk vid blotta misstanken är att läm-
na barn och ungdomar åt sitt öde. Det deklarerar bara
att man inte bryr sig.
Vi har också hört att narkotikakommissionen, som
ska lägga fram sin rapport, slår fast att narkotikapoli-
sen har misslyckats. Enligt samma källa menar kom-
missionen att debatten i dag är oengagerad, otydlig
och osynlig. Debatten beskrivs som ljum och avsla-
gen. Låt oss ändra på det. Låt oss kunna drogtesta
barn och ungdomar också under 15 års ålder vid
blotta misstanken.
Herr talman! Vi har i dag också varit inne att ung-
domskriminaliteten inte kan ses frikopplad från för-
äldrar och familj. Vi har talat om ensamstående och
socialbidrag. Det är i dag svårt i det samhälle som
finns att med dessa metoder fostra barn. Vi behöver i
stället få ett nytt familjepolitiskt program som stärker
familjen i stället för att ge bidrag och öka beroendet.
Jag ska inte behöva sitta vid socialsekreterarens
bord och vänta på en uträkning av hur mycket jag ska
få, möjligtvis lika mycket eller lika lite som jag beta-
lat i skatt nyligen. Jag får nu sitta där och vänta på att
politikerna bestämmer det mesta. Mitt föräldraskap
ersätts. Jag får inte bestämma vilken skola jag vill ha
till mina barn. Jag får inte bestämma vilken barnom-
sorg jag vill ha. Jag får inte göra min röst hörd. Det är
inte konstigt att många abdikerar.
Jag ställde i dag en fråga till statsrådet Ingela
Thalén. Hon klargjorde faktiskt att makt över varda-
gen är en generell välfärdsfråga. Eftersom vi värnar
om den generella välfärden ser jag med spänning
fram emot förslag som nu ska komma om ett program
som verkligen stärker föräldrarnas makt och möjlig-
heter att bestämma över vardagen.
Nu har också statsrådet Britta Lejon kommit hit.
Jag hoppas att hon i sitt anförande också kommer in
på valfrihet för föräldrar med makt och möjlighet. Jag
ser det som en stor och tydlig demokratisk fråga.
Herr talman! Barn och föräldrar hör ihop. Ska vi
kunna värna och stödja vårt uppväxande släkte är det
varken justitieministern, socialministern eller ens
statsministern som kan åstadkomma det. Det är för-
äldrarna och familjen som kan och vet om de får
förutsättningar och vi politiker ger de möjligheterna.
Låt oss satsa på familjen, som är nära barnen och som
ser och hör. Då har vi en chans att rädda många barn
och ungdomarna från att komma på fel väg.

Anf. 281 SVEN BRUS (kd):
Herr talman! Barns och ungdomars möjligheter
påverkas i hög grad av de beslut som fattas i denna
kammare och i andra politiska församlingar. Det är
nödvändigt att det fattas politiska beslut om barns och
ungdomars villkor. Ibland kanske besluten behövde
vara fler och framför allt klokare. Men ibland innebär
också de politiska besluten ingrepp - och t.o.m. över-
grepp - på den enskildes och familjens möjligheter att
forma sina egna liv. Låt mig kort få ta upp tre förhål-
landen som berör barns och ungdomars möjligheter i
Sverige i dag.
För det första: Barns och ungdomars möjligheter
startar med familjens möjligheter. Detta oberoende av
hur familjen ser ut. Sverige behöver en ny familjepo-
litik som utgår från barnets behov i starten av livet.
En stor majoritet av svenska föräldrar har sagt att det
är tid för barnen som är den stora bristvaran i deras
livssituation. I stället för att lyssna till de signalerna
har en socialdemokratisk familjepolitik utgått från att
politiker vet bäst hur familjen vill ha det.
Vi kristdemokrater vill bryta detta synsätt. Vi
hävdar med stöd av en stark föräldraopinion att det
nu krävs en "mer-tid-för-barnen-reform". En reform
som ger föräldrarna rätten att forma sin vardag. Den
beslutade maxtaxan befäster gamla strukturer medan
den familjepolitik vi kristdemokrater m.fl. vill för-
verkliga öppnar för nya lösningar. Familjen är den
naturliga platsen för att fatta beslut om det som berör
barns möjligheter.
För det andra: En ny familjepolitik måste komp-
letteras med en kraftfull prioritering av barn- och
ungdomsperspektivet i den offentliga verksamheten.
För det krävs bl.a. större resurser till kommunerna än
vad regeringen visat sig beredd att skjuta till. Det
kristdemokratiska budgetalternativet utgick från att
det nu finns behov av att restaurera sådant som rivits
ned under saneringsåren. Vi ville därför omfördela
mer till kommunsektorn i förhållande till regeringens
förslag. Förvisso är behoven stora på en rad områden,
men ansvarskännande lokala politiker vet att skolan
och det förebyggande arbetet nu kräver ökade resur-
ser.
Barn och ungdomar är nämligen de stora förlorar-
na efter 90-talets sanering av den offentliga ekonomin
i Sverige. När regeringen nu berömmer sig av att ha
uppnått balans i statens finanser står det klart att detta
i hög grad skett till priset av kraftiga försämringar av
välfärd och trygghet för familjer, barn och ungdomar.
Skolan har drabbats hårt liksom direkt ungdomsverk-
samhet som fritidsgårdar och andra aktiviteter. Det
vore lätt att rada upp exempel från min hemkommun,
och vi har väl alla våra bilder av denna verklighet.
Frågan är vilket pris i mänskliga och ekonomiska
termer detta innebär när notan för minskade förebyg-
gande insatser ska betalas. Det måste tyvärr ofta ske i
form av ökade kostnader för vård och rehabilitering
av drabbade barn och ungdomar.
Barn och ungdomar är förlorarna efter 90-talet,
och frågan är nu vilka politiska visioner vi har för att
bygga ett barnvänligare samhälle för framtiden. Någ-
ra oroväckande tecken berör oss starkt. Det finns ett
samband mellan resursbristen i skolan och det för-
hållandet att 300 000 barn hade anledning att ringa
till BRIS under förra året. Det finns ett samband
mellan familjers, barns och ungdomars otrygghet och
det ökande drogbruket allt lägre åldrar. Det finns ett
samband mellan otydligheten i värderingsfrågor och
mobbningsproblemen i skolan, osv.
För det tredje, herr talman: Ämnet för den här de-
batten är också ungdomars möjligheter. Känslan av
utanförskap är påtaglig hos många i vårt samhälle,
och det gäller inte minst ungdomar. Utanförskapet har
många ansikten. Det kan handla om att växa upp i en
familj som har fastnat i fattigdoms- och bidragsfällan.
Dessa familjer blir fler och fler. Det har vi talat om en
hel del i dag. Men det kan också handla om en känsla
av maktlöshet; att inte behövas, att inte ens vara
önskvärd i det etablerade vuxensamhället - att inte
komma till tals med vuxenvärlden.
Dessa känslor ligger farligt nära desperationen.
Det naturliga ifrågasättandet och den nödvändiga
frigörelseprocessen tar sig ibland desperata uttryck i
våldsaktioner och i ett förakt för hela samhällsstruk-
turen. Militanta aktivister på ytterkanterna både till
höger och vänster är beredda att ta till metoder som
ödelägger materiella värden och ytterst riskerar andra
människors liv och hälsa. Jag har skrämmande exem-
pel och erfarenheter från mitt hemlän Östergötland
den senaste tiden.
Men om vi ska kunna motivera en kommande
generation att ta ansvar för samhällsutvecklingen kan
vi inte bara säga usch och fy till allt det här. Vi måste
ge också ge ungdomar möjligheter och arenor att
komma till tals och kunna påverka.
Det är självfallet viktigt att markera politiskt av-
stånd till våld och odemokratiska tendenser. Men det
är också angeläget att se de samband som föder
känslor av utanförskap hos stora delar av den unga
generationen. En orättvis familjepolitik och en otyd-
lighet kring grundläggande värderingar är, tillsam-
mans med en budgetsanering som gått ut över barn
och ungdomar i våra kommuner, tre samverkande
faktorer som givit en negativ utveckling.
Vi hörde för bara några minuter sedan justitiemi-
nister Thomas Bodström säga att barn och ungdomar
har ytterst begränsade möjligheter att själva påverka
sina livsvillkor. Justitieministern sade också att de
sociala bakgrunderna till de ungdomsproblem vi har
är påtagliga. Låt mig få instämma i det.
Låt mig också få säga att det är i de små och nära
gemenskaperna, dvs. främst i familjen, som livet
formas. Det sker naturligtvis utifrån familjens materi-
ella villkor, men också utifrån den trygghet och de
värderingar som överförs till barn och ungdomar.
Skolan och andra kan komplettera och i bästa fall
förstärka den positiva grund som lagts i familjen.
Ungdomars delaktighet i samhällets demokratiska
processer är, som jag sagt, skrämmande låg och måste
stimuleras på olika sätt. Ett stort ansvar för det här
vilar på de politiska partierna. Det krävs självpröv-
ning och att vi har en levande debatt på det här områ-
det i fortsättningen. Det är något som berör alla våra
politiska partier.
Herr talman! Trots allt tal om solidaritet växer
klyftorna i det svenska samhället. Alltfler familjer
fastnar i fattigdomsfällan. En majoritet av småbarns-
föräldrar känner sig maktlösa när politiker styr deras
vardag. Unga människors brist på delaktighet leder
ofta - alltför ofta - till resignation och i värsta fall till
aktiviteter utanför det demokratiska samhällets ramar.
Regeringen har, tillsammans med sina stödpartier,
kört fast i en förlegad familjepolitik. Regeringen har
också visat alltför svag beslutskraft när det gäller att
laga revorna i välfärd och trygghet för familjer, barn
och ungdomar. För barnens och ungdomarnas skull
behöver Sverige en ny politik, en politik som stärker
familjernas, barnens och ungdomarnas möjligheter att
forma sina egna liv och sin egen framtid.

Anf. 282 HELENA BARGHOLTZ (fp):
Herr talman! Varför engagerar sig inte ungdomar i
partipolitik? Det frågade jag Robin, 18 år och gymna-
sist, som i höstas praktiserade på Folkpartiets kansli.
Robin bekräftade vad många av oss redan vet, nämli-
gen att de flesta ungdomar inte är ointresserade av
politik - tvärtom. Men samtidigt har ju de politiska
ungdomsförbunden tappat medlemmar i flera år. Jag
undrade varför.
Robin pekade då på en rad faktorer. Han nämnde
globaliseringen. Världen har blivit mycket mindre
sedan moderna kommunikationsmedel som t.ex.
Internet och e-post har börjat användas. Då ökar in-
formationsflödet, och de lokala frågorna blir inte lika
intressanta längre. Det finns också hierarkier. Partier-
nas medlemmar och förtroendevalda blir äldre. An-
talet nya medlemmar minskar. Det finns visserligen
medlemmar i 30-årsåldern, men de väljer att inte
delta i arbetet. Förklaringen är att mötena ofta är
tråkiga och detaljfixerade. Det känns svårt att påverka
och se resultat.
Robin nämnde också bristen på visioner. De flesta
politiker verkar ha glömt varför de engagerade sig en
gång i tiden. Man känner uppgivenhet över att inte
kunna påverka mer än man kan. Det är synd att man
alltför sällan har möjlighet att ägna tid åt ideologiska
diskussioner. Utbildning är ett annat problem. Ofta är
ungdomar väldigt dåligt informerade om hur en be-
slutsprocess i en kommun fungerar. Han föreslog att
ett ämne som skulle kunna heta Demokrati och på-
verkan borde införas i skolan. Samhällskunskapen ger
alldeles för dålig insikt i samhällets strukturer.
Listan på problem är lång och tung. Men det finns
ett konkret problem som Robin också nämnde som
det borde gå att omgående göra något åt. Det handlar
om ungdomars möjlighet att behålla sina politiska
uppdrag. Det är ju ändå inte ovanligt att ungdomar får
uppdrag i kommuner och landsting. Men det är heller
inte ovanligt att ungdomar flyttar från sina hemorter
för att studera vid högskolor och universitet. Nuva-
rande mantalsskrivningsregler bestämmer att de då
ska skriva sig på studieorten om de hyr rum eller
lägenhet där. Genom den regeln faller möjligheten
bort för dem att behålla sina kommunala uppdrag i
hemkommunen. Möjligheten att få ett nytt uppdrag på
studieorten är i det närmaste obefintlig eftersom
många av dem kommer mitt i en mandatperiod.
Det medför ofta att en ung person slutar med sitt
lokala politiska arbete. Det borde verkligen gå att
råda bot på det förhållandet genom att införa någon
form av undantagsregel för antingen mantalsskriv-
ningskravet på studieorten eller kravet på att man ska
vara skriven i kommunen för att få kommunala upp-
drag för t.ex. ungdomar under 30 år. Alla möjligheter
måste prövas, herr talman, för att vi ska få behålla
våra ungdomar i politiskt arbete.
En utvecklad e-demokrati bör också prövas. När
de traditionella mötesformerna, jag tänker då på mö-
ten, demonstrationer, namninsamlingar och sådant
som vi brukar syssla med, tappar mark, krävs det nya
metoder för att manifestera politiska åsikter och ka-
nalisera det politiska engagemanget. Den nya infor-
mationstekniken har fått ett stort genomslag i nä-
ringsliv, massmedier, utbildning och forskning. Men i
politiska sammanhang utnyttjas dess potential inte
fullt ut - ännu.
Informationstekniken kan inte ersätta de etablera-
de kanalerna, men den utgör ändå ett värdefullt kom-
plement, inte minst när det gäller att locka nya grup-
per, särskilt ungdomar, till politiken. Under hösten
har Folkpartiet utvecklat ett nytt sätt att kommunicera
med medborgarna kring centrala frågor genom att vi
har inrättat en för ändamålet särskild hemsida. Där
ska människor helt enkelt kunna ta del av Folkpartiets
politik och snabbt avge synpunkter och komma med
reaktioner på partiets tankar och idéer. I det moderna
samhället är ju tiden en bristvara. Men med hjälp av
ny teknik får fler människor, som annars inte vill eller
har möjlighet, utrymme att delta i den politiska pro-
cessen. Då kan avståndet mellan väljare och valda
krympa.
Slutligen, herr talman, har jag en högst personlig
reflexion kring det här med ungdomar och politik. Är
kanske vi vuxna alltför välkomnande, alltför angeläg-
na att få in dem i det traditionella politiska arbetet?
När jag var ung och började i politiken mötte jag och
mina kamrater ett visst motstånd från äldre partivän-
ner. Det var inte självklart att vi skulle få politiska
uppdrag. Deras motstånd stärkte vår kampvilja. Vi
gick in och tog för oss politiska uppdrag. Vi skulle
minsann visa gamlingarna - de var då i 40-50-
årsåldern - att vi kunde sköta samhället betydligt
bättre än de kunde. Jag blev därför nostalgisk, herr
talman, när jag härom dagen läste i tidningen att de
flesta som nu söker sig till ATTAC är personer i
medelåldern. De var med redan 1968.
Min uppmaning till statsrådet Lejon är alltså: Gör
någonting åt reglerna för mantalsskrivning så att de
åtminstone inte försvårar för de ungdomar som vill
engagera sig och stanna kvar i politiken!

Anf. 283 Statsrådet BRITTA LEJON (s):
Herr talman! Jag vill börja med att tacka för att
riksdagen har gett oss detta tillfälle att diskutera den
viktiga frågan om barn och ungdomar och deras vill-
kor och möjligheter i Sverige i dag.
Regeringen har tre viktiga mål för ungdomspoliti-
ken. Det första handlar om att unga människor ska ha
goda förutsättningar för ett självständigt liv. Det and-
ra är att unga människor ska ha reella möjligheter till
inflytande och delaktighet. Det tredje målet är att
ungdomars engagemang, skapande förmåga och kri-
tiska tänkande ska tas till vara som den resurs det är.
Alla tre målen är naturligtvis viktiga. Men här i
dag tänkte jag särskilt poängtera de två sistnämnda.
Om unga människor inte tillåts ha inflytande och vara
delaktiga i det som pågår i samhället, så går det heller
inte att på allvar ta till vara ungdomars engagemang,
skaparkraft och tänkande.
Och unga människors tankar, åsikter, förslag och
invändningar är viktiga för oss alla, men i synnerhet
för oss beslutsfattare.
Unga människors delaktighet handlar inte bara om
att vi vuxna ska dela med oss av makt och inflytande
eller att vi ska se till att fostra en ny generation i en
demokratisk tradition och ett demokratiskt synsätt.
Det handlar minst lika mycket om att unga ska vara
med och forma sin tillvaro och sin verklighet utifrån
sina behov, önskemål och kunskaper.
Jag tror att vi i de politiska partierna inte alltid har
varit tydliga i vår vilja och vår önskan att få med
unga i det politiska arbetet. Vi har kanske inte alltid
vågat dela ansvaret eller haft tillräcklig tilltro till de
erfarenheter, åsikter och färdigheter som unga har. Vi
har kanske inte alltid tagit unga människors politiska
vilja på det allvar som vi borde.
Kanske är det en av orsakerna till att valdeltagan-
det bland unga är lägre än bland äldre.
Andelen unga som väljer att rösta i de allmänna
valen har under de tre senaste decennierna minskat
kraftigt, från toppnoteringarna i valen 1976 och 1985,
då 89 % av förstagångsväljarna röstade till bottensiff-
rorna vid valet 1998, då bara 74 % i denna grupp
röstade.
Detta är en bekymmersam utveckling som måste
tas på allvar.
Ungdomar utgör 19 % av befolkningen, i alla fall
om räknar alla upp till 30-årsåldern, men bara 6 % av
de kommunala förtroendeuppdragen innehas av unga.
Det är naturligtvis en brist för hela det politiska
systemet.
Kloka politiska beslut kräver ju, som vi alla kän-
ner till, en bred diskussion där alla röster får höras,
där alla perspektiv vägs in och där alla synpunkter tas
till vara och tas på allvar. Det är en nödvändighet för
att det ska råda legitimitet kring de beslut som vi
politiker fattar. Men det är lika mycket en nödvän-
dighet för att vi ska kunna nå fram till bra och ge-
nomtänkta beslut.
Kanske är det så att vi vuxna har tagit lite för lätt
på vår grundläggande uppgift - att ge den unga gene-
rationen kunskaper om rättigheter och skyldigheter i
en demokrati.
Jag hoppas att dagens debatt för oss ett steg när-
mare ett samhälle där alla människor, oavsett ålder,
kön och etnisk bakgrund, känner att de har en plats
och en viktig funktion i skapandet av det svenska
samhället och den svenska demokratin.
Men vad kan vi då göra för att stärka ungas del-
aktighet och möjlighet till inflytande?
Att bekämpa klassamhället och försvara välfärds-
samhället är det viktigaste. Det är de mest utsatta som
har drabbats hårdast av 90-talets massarbetslöshet och
nedskärningar.
Möjligheten för unga människor att få arbete, bo-
stad och en egen ekonomi är avgörande. Regeringens
framgångar med bl.a. ungdomsgarantin har lett till att
ungdomsarbetslösheten har minskat kraftigt. Och i
november förra året var den för ungdomar mellan 18
och 24 år under 3 %.
För unga såväl som för vuxna är tillgången till ett
arbete inte bara en förutsättning för att kunna försörja
sig och planera sitt liv. Det är också en viktig del av
en människas identitet och känsla av värde.
Lika viktig är rätten till ett eget boende. Det
handlar om en möjlighet att skaffa sig självkänsla och
självförtroende att klara av sin egen vardag på egen
hand. Tillgången till ett eget krypin är en nödvändig
del på färden till vuxenlivet.
Ansvaret för att unga ska få möjlighet till ett eget
boende ligger i dag främst på kommunerna. I dag
råder en skriande brist på mindre bostäder till en
rimlig kostnad. Regeringen har därför bl.a. gett Bo-
verket i uppdrag att inrätta ett byggkostnadsforum för
erfarenhetsutbyte mellan marknadens aktörer kring
hur vi ska kunna bygga bostäder som unga människor
har råd med.
Förhoppningen är att detta ska stimulera till att
bra och billiga små lägenheter som passar ungdomars
plånböcker byggs.
Vi vill också göra det lättare för unga att påverka
genom bl.a. elevstyrda gymnasieskolor, ungdomsråd
och ungdomsfullmäktige. Här vill jag också nämna
regeringens årliga ungdomsforum.
Jag vill också påminna om projektet Skolva-
let 2002, som regeringen stöder, men som bedrivs i
samarbete mellan Ungdomsstyrelsen, Statens skol-
verk och Riksskatteverket. Detta projekt syftar till att
öka intresset för demokratifrågor bland landets ele-
ver, och det innehåller bl.a. en demokratikampanj.
Justitiedepartementets arbete Tid för demokrati är
en annan viktig del i arbetet för att öka ungas delak-
tighet och inflytande. Ungdomar är en viktig mål-
grupp i det arbetet. 16 olika ungdomsprojekt har
hittills fått stöd inom ramen för Tid för demokrati.
Här kan jag nämna exempelvis en onlinekurs i e-
demokrati som håller på att utvecklas av elever vid
Birgittaskolan i Linköping.
Regeringen kommer också i den demokratipropo-
sition som kommer att överlämnas till riksdagen i
höst att presentera förslag med inriktning på ungdo-
mar.
För att stärka medborgarnas deltagande i den
kommunala demokratin har regeringen tillsatt en
parlamentarisk kommitté, Kommundemokratikom-
mittén. En av kommitténs absolut viktigaste uppgifter
är att föreslå åtgärder för att barn och unga ska kunna
vara mer delaktiga i den kommunala demokratin och
för att barn och unga ska kunna få bättre kunskaper
om hur den kommunala förvaltningen och politiken
fungerar.
Ett annat viktigt sätt för att öka människors möj-
ligheter till deltagande, insyn och inflytande är att det
skapas gemensamma forum och mötesplatser. Här är
fritidsgårdar och allmänna samlingspunkter viktiga.
Det handlar om att bevara och finna mötesplatser
där både barn och gamla, unga och medelålders kan
mötas och samtala, där kreativiteten kan blomstra och
där alla människors engagemang och skapande för-
måga tas till vara som en resurs, ställen där männi-
skor, unga såväl som gamla, känner att det som de
gör har ett värde och en betydelse. Jag skulle vilja att
vi hade fler mötesplatser som Rinkeby Folkets hus i
vårt land.
Jag tycker att den politiska och ekonomiska prio-
ritering som en del kommuner gör när det gäller unga
och deras möjligheter är obegriplig.
Det som vi väljer att inte göra för ungdomar i dag
påverkar nämligen inte bara deras tillvaro just nu. Det
påverkar även allas våra möjligheter och tillvaro i
framtiden. Jag har därför svårt att förstå de kommun-
politiker som förordar sänkt skatt före en bra fritids-
verksamhet för unga, före en hög kvalitet i skolan och
före byggandet av bostäder.
Som Demokratiutredningen uttrycker det: Ingen
möda får sparas när det gäller att finna nya former för
att bejaka och förstärka ungdomars politiska engage-
mang samt fördjupa deras medborgarskap.
Om vi vuxna vänder ryggen åt unga i dag, så
kommer nämligen morgondagens vuxna att vända
ryggen åt oss och det demokratiska samhället i mor-
gon.

Anf. 284 SOFIA JONSSON (c) replik:
Herr talman! Jag är också glad över att denna de-
batt kommer i gång. Det är oerhört viktigt att vi inte
bara diskuterar utan att det också fattas beslut om hur
vi kan få yngre människor in i maktens korridorer,
inte bara i riksdagen eller i kommunerna, och få en
riktig möjlighet att vara med och påverka.
Centerpartiet har lagt ned stor energi på det, och
vi kallar det för ungdomsfrid.
Vi vill att den här makten och de här möjligheter-
na ska komma alla ungdomar till del.
Det har varit nu en diskussion kring ungdomars
demokratikommission, men den kom med kortsiktiga
förslag som också ministern har sagt att det kan vara
intressant att göra, t.ex. hur man kan arbeta i skolan.
Men långsiktigt? Vad anser ministern är det absolut
viktigaste att göra för ungdomar och demokrati och
för att vi ska få en ungdomsfrid i Sverige?

Anf. 285 Statsrådet BRITTA LEJON (s) re-
plik:
Herr talman! Långsiktigt sett, Sofia Jonsson, är
jag övertygad om att det jag nämnde i mitt inled-
ningsanförande, nämligen kampen mot klassamhället,
för en ökad jämlikhet för att bevara välfärdssamhället
som ger förutsättningar för alla och inte bara dem
som redan har förutsättningarna att göra sin röst hörd,
är den absolut viktigaste prioriteringen. Därutöver
finns det en mängd saker som vi måste ändra och
fundera över hur vi i dag i både politiska partier och
också i offentliga verksamheter bemöter unga och på
vilket sätt vi ger förutsättningar för unga människor
att vara med och ta del av ansvaret.
Där kan vi diskutera förslag som Ungdomsdemo-
kratikommissionen eller Demokratiutredningen har
lagt fram. Det ska vi göra, det är viktigt, och jag är
fullkomligt övertygad om att om vi inte lyckas med
det kommer vi inte lyckas vända utvecklingen. Men i
grunden är det kampen mot klassamhället och för en
ökad jämlikhet som måste vara den basala utgångs-
punkten.

Anf. 286 SOFIA JONSSON (c) replik:
Herr talman! Ja, det är jätteviktigt, och den kam-
pen tror jag att vi alla här är beredda att ställa upp på
och gör det också. Däremot är det lite tunt från mi-
nisterns sida att bara säga att vi ska diskutera, vi
måste ändra. Det är precis som i början när vi disku-
terade jämställdhet. Vi sade att visst är det jättevik-
tigt, vi ska kvinnor i styrelser för att det ska se bra ut.
Nu ska vi ha med ungdomar i kommunerna som sitter
vid sidan av den riktiga makten för att vara med och
diskutera men inte att bestämma. Jag tycker att vi ska
vara tuffa här och se till att vi ska ge alla människor,
även dem som är under 18 år möjligheten, att få vara
med och påverka.
Då skulle jag vilja ställa två frågor: Vad anser mi-
nistern om att inrätta lokala skolstyrelser på alla sko-
lor runtom i landet?
Ministern har diskuterat rösträtt för 16-åringar.
Det finns också reservationer i Demokratiutredningen
kring detta. Är det någonting som Britta Lejon kan
tänka sig att lägga fram som förslag i riksdagen?

Anf. 287 Statsrådet BRITTA LEJON (s) re-
plik:
Herr talman! Som svar på de direkta frågorna från
Sofia Jonsson kan jag säga att vi har en försöksverk-
samhet med lokala föräldra- och elevmajoriteter i
skolor som håller på att utvärderas. Innan vi vet vad
resultatet är i de skolor som hittills har haft denna
möjlighet är det för tidigt att slå fast någon slutsats.
Däremot tror jag att man kan se på de forsknings-
resultat som en del statsvetare bl.a. vid Uppsala uni-
versitet har visat oss, nämligen att i de verksamheter i
samhället där människor har möjlighet till brukarin-
flytande känner man också att demokratin växer. Den
färdriktningen är naturligtvis någonting vi måste vara
öppna för, att inom den representativa demokratins
ram ge nya och ökade möjligheter för direktinflytan-
de. Men att slå fast att vi ska ha fler elevstyrelser
innan utvärderingen finns är jag inte beredd att göra.

Anf. 288 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Herr talman! När jag lyssnar på statsrådet tycker
jag att det är lite tråkigt att höra att det är så allmänt
hållet, så generellt hållet. Statsrådet talar om alla
ungdomar som om de vore en grupp. Visserligen
säger statsrådet att det finns klasskillnader. Men jag
är mycket intresserad av att veta: Har statsrådet någon
uppfattning om hur röstbenägenheten fördelar sig
mellan olika grupper av ungdomar? Är det så att vi
har stor skillnad mellan unga kvinnliga låginkomstta-
gare och manliga högutbildade personer är det väldigt
viktigt att man fokuserar den grupp som gäller fram-
för allt unga lågutbildade kvinnor och stärker deras
självkänsla så att de vågar engagera sig politiskt.
Jag hade en uppmaning i mitt anförande till stats-
rådet som jag inte har fått bemött. Det gäller inte bara
att få med ungdomar i politiken utan också om att se
till att vi får ha kvar de ungdomar som vill arbeta
politiskt.

Anf. 289 Statsrådet BRITTA LEJON (s) re-
plik:
Herr talman! Helena Bargholtz undrar lite grann
över varför jag håller mig så generell i mina uttalan-
den. Det är med nödvändighet så. Som demokratimi-
nister har jag naturligtvis en del tankar och idéer men
jag tycker att det i vissa avseenden skulle vara för-
mätet av mig att säga att exakt de och de lösningarna
ser jag. Remissarbetet kring Demokratiutredningen
har precis avslutats. I den proposition som ska läggas
fram för riksdagen i höst kommer det säkert att finnas
med sådant som jag inledningsvis kanske inte riktigt
förstår nyttan av.
Med anledning av den uppmaning att försöka hitta
vägar för att behålla unga människor som har förtro-
endeuppdrag även när man byter ort för att studera
vill jag bara säga att vi har gett Kommundemokrati-
kommittén i uppdrag att se särskilt på ungas möjlig-
heter att vara förtroendevalda och kunna behålla sina
förtroendeuppdrag. Jag vet att de på alla sätt och vis
ser över systemen. Jag hänvisar till resultatet från den
kommittén som kommer nu i vår.

Anf. 290 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Herr talman! Då hoppas jag verkligen att det blir
ett positivt besked så att ungdomar ska kunna stanna
kvar i politiken. När vi nu talar så allmänt om att vi
måste få ungdomar att engagera sig får det inte vara
formella skäl som gör att de inte stannar kvar.
Bara ett ord om 16-årsgränsen. Jag vet inte hur
mycket statsrådet talar med ungdomar om detta. Min
egen uppfattning är att ungdomar kanske inte alltid är
så intresserade av att rösta redan när de är 16 år. Får
vi en 16-årsgräns och få ungdomar som röstar, sänks
röstdeltagandet ännu mer än det är i dag. Så det är
väldigt viktigt i så fall att se till att ungdomarna verk-
ligen känner för att få rösta redan vi 16-årsåldern.

Anf. 291 Statsrådet BRITTA LEJON (s) re-
plik:
Herr talman! När det gäller 16-årsgränsen har jag
tidigare i olika sammanhang - nu har Sofia Jonsson
gått - uttryckt en viss skepsis inför vinsterna med att
sänka den nuvarande åldersgränsen från 18 till 16 år.
I mitt perspektiv måste rösträtt gå hand i hand med
myndighetsåldern. Då tror jag att den nuvarande
åldersgränsen på 18 år är väl avvägd.
Jag har precis om Helena Bargholtz hört ungdo-
mar som tycker att 18-årsgränsen är en lämplig gräns.
Men jag vet att ett krav som flera av ungdomsorgani-
sationerna har framfört är att sänka den till 16 år. Vi
får se vad remissen kring Demokratiutredningen
säger på den här punkten och så småningom åter-
komma till riksdagen i denna fråga.

Anf. 292 CRISTINA HUSMARK
PEHRSSON (m) replik:
Herr talman! Jag vill också anknyta till synpunk-
ten om den generella debatten som är nu om ungdom
och demokrati. Det handlar om bostäder, fritidsgår-
dar, förtroendeuppdrag osv. Jag instämmer i att det är
viktigt. Jag tänkte gå lite grann tillbaka till det som
har varit uppe tidigare i dag när vi har diskuterat barn,
inte bara ungdomar, och familjers möjligheter för att
må bra. Då har jag en kort fråga till statsrådet: Anser
statsrådet att vardagsmakt och valmöjlighet för barn
och deras föräldrar är en demokratisk rättighet?

Anf. 293 Statsrådet BRITTA LEJON (s) re-
plik:
Herr talman! Självklart är makten att styra sitt liv
och möjligheten att vara med och delta i styrelsen av
vårt gemensamma fullkomligt grundläggande. Jag
tror dock att Cristina Husmark Pehrsson och hennes
parti och jag och mitt parti kanske har olika syn på
hur detta realiseras på bästa sätt. För mig och social-
demokratin handlar makt framför allt om att se till att
inte de som redan har makt från födseln på grund av
resurser ska vara de enda som har möjlighet att på-
verka det här samhällets utveckling och sina egna liv.
För socialdemokratin är kampen mot klassamhället
och mot ett samhälle där vi går i en utveckling mot
elitstyre den absolut viktigaste kampen. Jag tror inte
att Cristina Husmark Pehrssons parti delar den upp-
fattningen.

Anf. 294 CRISTINA HUSMARK
PEHRSSON (m) replik:
Herr talman! Jag anser i dag att det är de politiska
besluten som hindrar och försvårar vardagsmakt åt
föräldrar och barn, speciellt dem som inte har pengar
och inte har den möjligheten, som statsrådet pekar på.
Det blir en omvänd klasskamp. Jag talar för de barn
och de familjer som inte har möjligheter i dag och
vädjar att de ska få samma möjligheter som de andra i
samhället.
Men var går då gränsen? Är vardagsmakt och
valmöjligheter en demokratisk rättighet för alla? Då
ska vi särskilt tänka på dem som inte har den rättig-
heten i dag. Var går då gränsen, statsrådet? Är det
odemokratiskt att välja alternativ barnomsorg? Är det
odemokratiskt att välja den skola som passar bäst för
barnen?
Det kanske inte är så konstigt att folk i dag ger
upp och inte röstar i de kommunala valen eller i
landstingsvalen. Man ser ju att om det drivs en politik
som man har röstat fram så kommer ändå socialde-
mokraterna genom ett beslut här i kammaren att åsi-
dosätta demokratin ute i kommuner och landsting.
Vad anser statsrådet?

Anf. 295 Statsrådet BRITTA LEJON (s):
Herr talman! Jag anser inte att politiska beslut
hindrar människors makt såsom Cristina Husmark
Pehrsson uttrycker saken, tvärtom. När politiska be-
slut om vårt gemensamma tappar fotfästet, när vi inte
längre kan utkräva ansvar för de politiska besluten i
allmänna val och när inte längre dessa tillåts styra
vårt gemensamma, utan när vi i stället överlåter allt-
mer av makten åt marknaden och marknadens aktö-
rer, blir resultatet - tyvärr, Cristina Husmark
Pehrsson - att de som redan har ekonomiska resurser
har mer att säga till om än andra. Här har vi grund-
läggande skilda uppfattningar om på vilket sätt poli-
tiska beslut ökar eller minskar människors makt.
Jag menar att politiska beslut som man kan ställa
människor till ansvar för i allmänna val är en grund-
förutsättning för att besluten om vårt gemensamma
ska ta hänsyn till och vara uttryck för alla människors
olika uppfattningar.

Anf. 296 MIKAEL OSCARSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Det var glädjande att höra demokra-
tiministerns brandtal för demokratin. Men detta för
faktiskt mina tankar till Heby. Där hade man ju en
folkomröstning för två och ett halvt år sedan om
Heby skulle tillhöra Uppsala län eller inte. Det blev ju
en klar majoritet för det. 57,7 % röstade ja och
39,9 % röstade nej. Sedan dess har Kammarkollegiet
också gett tummen upp och gått på samma linje. Har
man folkomröstningar måste man ha väldigt starka
skäl för att inte gå på resultatet sedan.
Om det är så att hebyborna ska rösta i Uppsala län
nästa val, måste vi snart närma oss en deadline. Vi
måste få besked. Jag undrar om vi skulle kunna få ett
besked här och nu.

Anf. 297 Statsrådet BRITTA LEJON (s):
Fru talman! Jag trodde att den här debatten skulle
handla om unga människors möjligheter och villkor i
dagens samhälle, men det kanske man med viss gene-
rositet kan säga att också frågan om Heby kommun
gör eftersom också unga människor lever i Heby
kommun.
Men tyvärr kommer jag inte att närmare kunna
svara Mikael Oscarsson på hans fråga om när rege-
ringen kan väntas fatta beslut i ärendet, eftersom man
aldrig på förhand kan säga när regeringen fattar beslut
när frågan inte ens har varit uppe till allmän bered-
ning än.
Efter det att Kammarkollegiet nyligen kom in med
sin utredning i ärendet, har tjänstemännen på depar-
tementet utrett frågan både juridiskt och ur en mängd
andra aspekter. Jag kan sträcka mig så långt som att
jag hoppas och tror att ett sådant beslut inte är långt
borta i alla fall.

Anf. 298 MIKAEL OSCARSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Tack för det svaret. Jag tror att det är
viktigt att det kommer ett besked snart.
Vi debatterade ju detta, demokratiministern och
jag, för drygt två månader sedan. Då var det två saker
som demokratiministern sade som jag sedan har kol-
lat upp. Demokratiministern anmärkte på att det var
ett ganska lågt valdeltagande, 75 %. Jag tror att det
aldrig har varit högre än 75 %. Vidare sade demokra-
tiministern att Hebys befolkning motsvarade 14 % av
Västmanlands läns befolkning. Det visade sig att
siffran ligger på ungefär 5 %. Det är viktigt att ha
med detta.
Jag hoppas att det kommer ett besked snart och att
det blir ett positivt besked. Jag tror att det skulle stär-
ka tilltron till demokratin om vi lyssnade på folk när
de har sagt sitt och när dessutom expertisen, i det här
fallet Kammarkollegiet, har sagt ja.

Anf. 299 Statsrådet BRITTA LEJON (s):
Fru talman! Självklart är det viktigt att lyssna på
folkomröstningsresultat. Men regeringen har som sagt
många faktorer att ta hänsyn till när beslut ska fattas i
indelningsärenden och i sådana här ärenden.
Självklart väger folkomröstningsresultatet i Heby
tungt, men som Mikael Oscarsson säkert väl känner
till finns det också andra faktorer. En sådan demo-
kratisk faktor handlar om att beslutet i Heby om
länstillhörighet inte enbart berör hebyborna, men det
är enbart hebyborna som har haft möjlighet att ge sin
röst till känna.

Anf. 300 TUVE SKÅNBERG (kd):
Fru talman! Det har varit roligt att följa debatten
med statsrådet Lejon. Jag önskar, om det är möjligt
tidsmässigt, att hon kan stanna kvar och följa debat-
ten och delta i den.
Jag vill föra in en ny dimension i debatten och tala
om barns och ungdomars möjligheter utifrån värde-
grundens perspektiv. Det är oerhört viktigt att man
har med en värdegrund som håller och som bär i
framtida generationer.
Jag vill citera ur regeringens proposition En ny lä-
roplan m.m. för grundskolan m.fl., 1992/93:220, s. 18
och 19. Där står det: "De normer som skolans verk-
samhet skall bygga på, såsom respekt för människans
värdighet, individens frihet och integritet, jämställd-
het mellan kvinnor och män, omsorgen om den som
har det svårt, det personliga ansvaret, har en djup
förankring i vårt land och vår kultur. Det är normer
som således har djupa rötter i vår historiska utveck-
ling. Som särskilt viktig framstår skolans värdegrund,
förankrad i kristen etik och västerländsk humanism.
Skolan har en viktig uppgift i att hävda dessa värden
och förklara hur de vuxit fram och förankrats."
Utskottsbetänkandet Ny läroplan för grundskolan
m.m., 1993/94 UbU1, s. 26, gav bifall till denna syn
och skriver: "Med detta klargörande ansluter sig
utskottet till den syn på skolans värdegrund som rege-
ringen ger uttryck för i propositionen."
Det är detta beslut som Sveriges riksdag senast
har fattat. Det är alltså sedan våren 1994, och det är
det som vi fortfarande grundar skolans läroplan på.
Jag vill då särskilt ta fasta på uttrycket: "Som särskilt
viktig framstår skolans värdegrund, förankrad i kris-
ten etik och västerländsk humanism".
Vad menas med det? Varför etik, och varför nu en
kristen etik? Har det någonting att tillföra den debatt
som vi har fört om mobbning och kamratförtryck i
skolans värld? Ja, man kan jämföra behovet av ge-
mensamma etiska normer med t.ex. behovet av tra-
fikregler.
Vi kan tänka oss ett barn som ska ge sig ut i trafi-
ken och cykla och som frågar sina föräldrar hur man
ska cykla. Vi skulle ju bli mycket förvånade om de
skulle svara något i stil med: Cykla som du har lust,
som du känner för. Självfallet lär ju föräldrarna bar-
net de viktigaste trafikreglerna och trafikmärkena och
visar själva hur man gör. De är självklart också måna
om att andra människor ska följa trafikreglerna. Det
är ju på det viset som trafiken över huvud taget kan
fungera.
På liknande sätt, menar jag, är förhållandet män-
niskor emellan i ett samhälle. Utan en gemensam
etisk grund blir samhället ett slags vilda västern, där
uppfattningarna om orätt och rätt i stor utsträckning
skiljer sig från person till person. Det är de etiska
principerna som talar om för oss hur vi ska handla
mot varandra i olika situationer. Och en gemensam
etisk grund är avgörande t.ex. för om kampen mot
kriminaliteten ska lyckas.
Etiska principer som grund för mellanmänskliga
relationer måste vara gemensamma för alla.
1970-talets skola hade många brister när det gäller
vägledningen i etiska frågeställningar. Den tog inte i
tillräcklig utsträckning hänsyn till att man bara kan
göra meningsfulla val om man redan har en uppfatt-
ning och en uppsättning kriterier för att bedöma vad
om är bra och dåligt, rätt och orätt. Man kan också
hävda att skolan när det gäller de etiska frågeställ-
ningarna var historielös. Kanske är denna brist på
vägledning en viktig faktor bakom dagens sam-
hällsutveckling. Många människor förefaller i dag
sakna respekt för människovärdet. Jag tror att det
leder till mer våld och människoförakt.
Det finns nämligen inte någon neutral uppfostran
och det finns ingen neutral kultur. Vi överför värden
och värderingar till barn och ungdomar vare sig vi är
medvetna eller omedvetna om det. Frågan är alltså
vilken grund och vilken etik vi väljer för vårt sam-
hälle och vår skola för att kunna forma ett människo-
värdigt samhälle.
Det som de flesta av oss ser som goda normer,
goda värden och som grunden för en god etik såsom
människolivets okränkbarhet, alla människors lika
värde och varje människas unika värde har en djup
förankring i den judisk-kristna etiken. I ett samhälle
som levt i en kristen kulturtradition i tusen år har
allmängiltiga kristna värden och värderingar blivit en
del av vårt tänkande. Det är naturligt att ta till vara
den gemensamma grunden som en del av vårt kultur-
arv. I Sverige är den kristna etiken en del av vårt
kulturarv.
Denna klassiska syn på vad som är rätt och fel har
fått en renässans på 1900-talet och kommit till uttryck
i t.ex. FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna
från 1948 och i FN:s barnkonvention. I inledningen
till förklaringen om de mänskliga rättigheterna står
det:
"Erkännandet av det inneboende värdet hos alla
medlemmar av människosläktet och av deras lika och
oförytterliga rättigheter är grundvalen för frihet, rätt-
visa och fred i världen."
I själva portalparagrafen kommer också tanken på
en naturlig rätt och alla människors rättighet fram.
"Alla människor är födda fria och lika i värde och
rättigheter. De är utrustade med förnuft och samvete
och bör handla gentemot varandra i en anda av bro-
derskap."
Detta, fru talman, är en av grundbultarna - kanske
den viktigaste - i den kristna etiken. Alla människor
har ett och samma värde oberoende av ras, kön, ålder,
intellekt, religion osv. Det är detta som i vårt land har
förvaltats av den kristna etiken.
I en period då fascismen och kommunismen stif-
tade sin egen s.k. rättvisa relativiserade filosofer och
lagstiftare i vårt eget land etiken. Rättspositivismen
har länge haft en stark ställning i vårt land. Den me-
nar att lagen inte ska återspegla vad som är etiskt rätt,
utan bara att en sak är rätt därför att lagen säger det.
Det betyder att vad majoriteten bestämmer skulle
vara rätt eller orätt. Det är lätt att inse vilka konsek-
venser en sådan etisk syn får för minoriteter och för
oliktänkande. I stället, fru talman, är det oerhört vik-
tigt att vi förankrar vår etiska medvetenhet inte i
nyttoetik - det som kallas för utilitarism - utan i stäl-
let i den kristna etiken och den västerländska huma-
nismen som ser att det finns absoluta värden som inte
kan förändras. Detta måste våra barn få i arv. Detta
måste räckas till våra barn aktivt och fostra dem pre-
cis så som vi gemensamt har beslutat om i Sveriges
riksdag.
Man skulle kunna sammanfatta de här reglerna
med kärleksbudet - du ska älska din nästa som dig
själv, eller med den gyllene regeln - allt vad ni vill att
människorna ska göra för er, det ska ni göra för dem,
eller med de tio budorden. Vare sig man tror att det
finns en gud eller inte så måste man ju erkänna att de
tio budorden finns. Och detta behöver våra barn.

Anf. 301 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Det är mycket intressant att lyssna på
Tuve Skånberg. Men både han och jag och alla andra
som är här vet att detta med att skolans värdegrund
baseras på en kristen-judisk etik inte är alldeles lätt
att acceptera för många i dag. Det finns människor
som lever med en helt annan inställning och med en
helt annan etik. De kanske inte alls känner delaktighet
i detta. Jag tänker bl.a. på alla de stora invandrar-
grupper som kommer med en helt annan religiös
bakgrund och kunskap.
Det som jag tycker är angeläget att slå fast är att
etiken ska genomsyra vår lagstiftning. Vi måste göra
klart för alla som bor i Sverige - svenskar och utlän-
ningar, gamla och unga - att i Sverige gäller svensk
lag. Det är vi här i Sveriges riksdag som fattar beslut
om lagstiftningen, och våra värderingar ska genomsy-
ra den. Det är mycket bekymmersamt att ungdomar i
dag inte får tillräcklig kunskap om svensk lagstift-
ning.

Anf. 302 TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Fru talman! Jag delar naturligtvis Helena Barg-
holtz syn att svensk lag ska gälla och att alla födda
och inflyttade i Sverige ska bibringas detta.
Men jag skulle vilja berätta för Helena Bargholtz
och för kammaren att när vi diskuterade detta i sam-
band med förarbetet till läroplanen så kom denna
synpunkt upp. Vad ska invandrarna med sina olika
religiösa traditioner säga om vi faktiskt slår fast,
vilket vi också gjorde, att det är den kristna etiken
som är själva värdegrunden? Då visade det sig att
man från muslimerna, judarna och från övriga religi-
oner mycket nogsamt sade: Vi får det bättre i Sverige
om ni står upp för er bakgrund, er kristna tro och er
kristna etik. Den sammanfaller i långa stycken med
vår. Särskilt intressant var det att muslimerna var
angelägna om att skrivningen skulle komma in.

Anf. 303 HELENA BARGHOLTZ (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag vet att det finns mycket gemen-
samt i religionerna. Det är väldigt skönt, för det un-
derlättar ju för den gemensamma lagstiftning som vi
ska ha.
För att avsluta det som jag inte hann säga förra
gången vill jag påpeka att jag är bekymrad över att
svenska ungdomar i dag har så dålig kunskap om
svensk lagstiftning och om den svenska grundlagen.
Jag ser en viktig uppgift för oss alla i att stärka kun-
skaperna om svensk lagstiftning i skolan. Många
ungdomar vet mer om t.ex. amerikansk lagstiftning
än om svensk lagstiftning. Här har vi ett gemensamt
ansvar.

Anf. 304 MIKAEL OSCARSSON (kd):
Fru talman! Först vill jag tacka Tuve Skånberg för
hans mycket fina tal om värdegrunden.
Vid regeringsförklaringen i höstas förklarade
statsministern att barnen skulle sättas i centrum för
regeringens politik. Sådant låter givetvis hoppingi-
vande i ett par kristdemokratiska öron och för landets
småbarnsföräldrar. Jag vill också tillägga att detta är
en fråga som engagerar mig särskilt eftersom jag själv
är småbarnsförälder. Jag och min fru har två härliga
små pojkar som är ett och tre år gamla - Robin och
Alexander.
Vis av erfarenhet av s-märkt familjepolitik är man
dock ganska skeptisk. Den socialdemokratiska refor-
men om maxtaxa på dagis är på intet sätt motiverad
utifrån barnens bästa. Tvärtom är det rena arbets-
marknadspolitiska skäl som ligger bakom, vilket
också framkommer när man läser regeringens propo-
sition.
Barn har rätt till och behov av att föräldrarna ger
sin tid. Men maxtaxan går i motsatt riktning. Maxtax-
an för dagis innebär givetvis en lockelse att satsa mer
tid på förvärvsarbete och mindre tid på barnen.
Att sätta barnen i centrum i familjepolitiken bety-
der i socialdemokraternas värld att selektivt välja ut
en grupp av föräldrar och ge den extra mycket barn-
omsorgspengar medan de som inte tillhör denna
grupp blir helt utan barnomsorgspengar. De familjer
som väljer det alternativ som regeringen anser att de
bör välja subventioneras med tiotusentals kronor. En
heltidsplats på dagis subventioneras med i genomsnitt
91 000 kr per år och barn. Väljer man något annat
barnomsorgsalternativ blir det inga pengar. Tar man
hand om barnen själv blir det alltså noll kronor.
Detta kan knappast påstås vara en barnvänlig po-
litik. Det är gammalmodig centralistisk styrning av
enskilda familjers angelägenheter. Staten ska själv-
fallet inte favorisera en typ av barnomsorg framför
andra. I den socialdemokratiska världen finns det bara
ett barnomsorgsalternativ som är bra för barnen. Att
familjer som hellre löser sin barnomsorg på annat sätt
missgynnas är inte bara en oönskad bieffekt utan ett
medvetet inslag i den s-märkta barnvänliga politiken.
Föräldrar som tar hand om sina egna barn tillför inget
till samhället, enligt regeringens sätt att se det. Det är
en oerhört absurd tanke, men en ståndpunkt som
dessvärre upprepats av företrädare för regeringen.
Detta är en fråga där regeringen är i osedvanligt
märkbar otakt med folkopinionen. Det finns under-
sökningar som visar att upp till 75 % av småbarns-
mammorna och 30 % av småbarnspapporna helst
skulle vilja vara hemma med sitt barn helt och hållet
under de tre första åren.
Det är mer tid med barnen som efterfrågas, inte
maxtaxa. Regeringen och dess stödpartier ser ned på
det arbete som görs av föräldrarna när de tar hand om
sina egna barn. Vi borde i stället uppvärdera den här
typen av arbete.
Fru talman! Det talas ofta om tröskeleffekter. Vi
ska naturligtvis sträva efter att komma bort från en
situation där det inte lönar sig att arbeta. Men enligt
vår uppfattning är det fel att ensidigt stirra på hur
tröskeleffekter ska elimineras och hur bidragssystem
och skattesystem ska ordnas så att det lönar sig att
arbeta. Trots att bidragssystem och skattesystem är
viktiga måste utgångspunkten vara vilka de trösklar
är som gör att vi som föräldrar ägnar så lite tid åt våra
barn.
Vi måste auktorisera föräldrarna. Vi måste tillstå
att barns rätt till trygghet är viktigare än allt vad utök-
ad materialism heter. Föräldrar, hem och familjer är
samhällets största brottsförebyggande resurs. Det
måste satsas mer på polis och rättsväsende. Men det
kommer aldrig ensamt att skapa den trygghet och
trivsel vi eftersträvar.
Nu är det hög tid att bryta upp från det förmynde-
riets domäner som den socialdemokratiska regeringen
traskat fram och tillbaka på under så många år i dessa
avseenden. Morgondagens medborgare som fått sin
horisont vidgad av ny teknik och nya kommunikatio-
ner, morgondagens unga medborgare som vant sig
vid att kunna välja och bestämma på ett helt annat sätt
än vad tidigare generationer haft möjlighet till kom-
mer inte att acceptera något annat än större frihet,
större respekt och större valfrihet för sig själva och
sina familjer.

Anf. 305 HELENA HILLAR ROSEN-
QVIST (mp):
Fru talman! Dagens debatt handlar om barns och
ungdomars möjligheter, och många har redan betonat
hur olika barns och ungdomars möjligheter i verklig-
heten är. Jag tänker i mitt anförande beröra ett par
bostadsfrågor som angår barn och ungdomar i hög
grad.
Först har vi bristen på bostad. Jag har försökt få
fram uppgifter om hur många ungdomar som står i
bostadskö i våra tre största städer. Riksdagens utred-
ningstjänst har hjälpt mig men delvis gått bet på upp-
giften eftersom det, hör och häpna, inte finns någon
fullständig statistik över antalet personer som står i
bostadskö. I Malmö och Göteborg förmedlas till-
gängliga bostäder i samarbete mellan ett antal hy-
resvärdar, men något kösystem finns inte.
En färsk siffra från Stockholm visar att 72 981
personer står i bostadskö. Av dessa är 10 065 trång-
bodda och bostadslösa barnfamiljer och 24 586 bo-
stadslösa utan barn. Den senare gruppen består av
människor som saknar egen bostad. De har t.ex. and-
rahandskontrakt, rivningskontrakt, student- eller
tjänstebostad. Några bor inneboende, och andra får
helt enkelt lov att bo kvar hos sina föräldrar. I regel
har de tak över huvudet, men de har inga möjligheter
att få egen bostad. Har du ingen fast inkomst får du
inget kontrakt, inte ens om mamma går i borgen, läste
jag just i tidningen.
Många ungdomar har tillfälliga anställningar, vi-
kariat och projektanställningar, och situationen blir
rätt låst. I och för sig är det inget fel att man flyttar
runt och prövar sig fram på olika jobb innan man
slutligen slår sig ned och bildar familj. Det kan väl
räknas som en naturlig utveckling. Men att bo kvar
hemma och vara mambo tills man fyller trettio kan
inte vara kul.
När nu dessutom utbudet av hyresbostäder mins-
kar, försvåras den här utvecklingen. Vår svenska
bostadsmarknad med en hög andel hyresrätter passar
våra flyttbara ungdomar bra. Man betalar sin hyra,
beaktar uppsägningstider och flyttar till nästa jobb i
nästa stad utan att behöva tänka på att köpa och sälja
sin bostad. De flesta har heller inte råd att köpa sin
bostad. Ojämlikheten blir här uppenbar. Vissa barn-
familjer kan spara hela barnbidraget till barnets fram-
tid, till bostadsköp, studier eller en egen bil, medan
andra måste låta hela eller delar av barnbidraget dry-
ga ut den skrala hushållskassan. Skillnaderna i lev-
nadsvillkor ökar genom generationerna.
Utan att på något sätt föregripa den familjestöds-
utredning som presenteras i februari - jag har bara
läst vad som sagts till TT - blir jag lite bekymrad
över att man funderar på att ta bort bostadsbidraget.
Ska pengarna delas ut till alla barnfamiljer är risken
stor att de som har låga eller inga inkomster får det
ännu sämre. Det beror naturligtvis på hur man utfor-
mar det nya stödet, men man måste värna om alla
barnfamiljers möjlighet att efterfråga en god bostad.
Redan de förändringar som hittills skett i bostadsbi-
dragssystemet har försämrat bostadssituationen för
barnfamiljer.
Som skolkurator har jag fått många inblickar i hur
barnfamiljer sett sig nödsakade att byta ned sig i
lägenhetsstorlek. Barnen får dela rum. Tonåringen har
mist sin egen vrå i hemmet och därmed fått sämre
studiero.
Jag tycker inte att vi i tillräcklig grad uppmärk-
sammar betydelsen av en god bostad i välfärdspoliti-
ken. I artikel 27 i barnkonventionen erkänns rätten för
varje barn till den levnadsstandard som krävs för
barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och
sociala utveckling. Konventionsstaterna ska i enlighet
med nationella förhållanden och inom ramen för sina
resurser vidta lämpliga åtgärder för att bistå föräldrar
och andra som är ansvariga för barnet att genomföra
denna rätt och ska vid behov tillhandahålla materiellt
bistånd och utarbeta stödprogram, särskilt i fråga om
mat, kläder och bostäder.
I Sverige kan vi i alla fall inte säga att det är brist
på resurser, men vi har ändå problem som vi måste ta
itu med. Här kommer jag till den andra frågan som
jag tycker är viktig och som berör barn i väldigt hög
grad. Hit hör problemen med s.k. sjuka hus och den
risk vi utsätter barnen för i dessa miljöer. Enligt en
expertgrupp inom Världshälsoorganisationen kan 10-
30 % av nya och ombyggda hus drabbas av sjuka hus-
problem. Svenska uppskattningar med olika resultat
anger 3-10 % av bostadshusen och 5-30 % av övriga
byggnader som tänkbara sjuka hus.
Småhusskadenämnden tar emot ansökningar från
drabbade husägare. Antalet ökade från 646 år 1999
till 873 år 2000. Nu senast är det ett helt villaområde i
Åmål som drabbats av fukt- och mögelskador. Husen
är byggda 1976.
I dag räknar man med att minst 40 % av mellan-
stadiebarnen är allergiska. Vad det beror på vet man
inte riktigt, men forskning pågår. Både arv och miljö
har betydelse. I själva verket har förekomsten av
astma och allergisk snuva mer än fördubblats de se-
naste 30 åren. Framför allt har ökningen skett bland
barn och ungdomar. Flera studier tyder dessvärre på
en fortsatt uppgång.
I Stockholm pågår en brett upplagd undersökning,
det s.k. Bamseprojektet, som omfattar 4 000 barn
födda mellan 1994 och 1996. Efter de två första åren
bedömdes 7,4 % av barnen ha astma. Moderns rök-
ning under graviditeten gav en riskökning för astma
hos barnet med ca 60 %, medan amning skyddade
mot utveckling av astma med 9 % för varje ammad
månad. En riskökning för astma på ca 50 % sågs hos
barn som sovit i nymålat rum, i bostad med tecken på
hög luftfuktighet eller där luften bedömdes som
ofräsch vid besiktning. Dessutom såg man en sam-
verkanseffekt mellan moderns rökning och nymålad
bostad då det gäller risken att drabbas av astma i
tidiga barnaår.
Det är alltså viktigt att vi gör vad vi kan för att fö-
rebygga utvecklingen av astma och allergier. Upplys-
ning om riskerna med rökning ges självklart redan via
mödravårdscentralerna. Men det är också viktigt att vi
inventerar och åtgärdar alla mögelskadade bostads-
hus, dagis och skolor så att barnen slipper drabbas av
kroniska sjukdomar.

Anf. 306 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd)
replik:
Fru talman! Tack, Helena Hillar Rosenqvist. Det
talet skulle en kristdemokrat kunnat hålla.
Ni är ju ett stödparti till regeringen. Ni har väldigt
mycket att ta tag i, t.ex. hyreslagstiftningen, byggan-
det, se till att man kan göra upphandlingar så att det
inte blir så fruktansvärt dyrt att bygga, titta på bygg-
momsen, se till att det inte blir en tvingande lagstift-
ning för kommunerna utan att de har självständighet
att verka och att över huvud taget få fram bostäder.
Vad gäller bostadsbidragen håller jag också med.
Hjälp oss att återge bostadsbidraget den auktoritet det
har. Vi kristdemokrater har föreslagit 500 miljoner
mer än regeringen. Vi vill nämligen bygga på famil-
jen. Vi vill se till att även barnfamiljer kan bo kvar i
en villa. Vi vill inte vara så strikta med normer för
yta, osv.
Jag håller också med om de problem som finns.
Jag var i Malmö. Där saknar 9 000 personer första-
handskontrakt för boende. Vad gör Helena Hillar
Rosenqvist?

Anf. 307 HELENA HILLAR ROSEN-
QVIST (mp) replik:
Fru talman! Jag kan börja med att hålla med Ulla-
Britt Hagström om mycket. Vi är eniga om mycket
saker som bostadspolitiker i bostadsutskottet där vi
båda två sitter.
Det var intressant att höra det här om bostadsbi-
dragen. Jag vet att ni har tryckt på mycket när det
gäller det. Däremot är jag lite bekymrad över bo-
stadsbidragens utformning. Det stödsystemet är inte
bra som det är. Jag förstår att man tittar på det. När
det gäller alla de andra grejerna, att t.ex. få ned bygg-
kostnaderna, har vi ju Byggkostnadsdelegationen och
andra. Jag hoppas verkligen att vi kan uppnå det.
Ulla-Britt Hagström drar också in våra försök att
förhindra utförsäljning av hyresrätten. Jag påpekade
just i mitt anförande att jag tycker att det är viktigt att
vi behåller hyresrätten. Men jag tycker inte att jag har
med mig kristdemokraterna i den här frågan, tyvärr.

Anf. 308 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd)
replik:
Fru talman! Helena Hillar Rosenqvist har med sig
kristdemokraterna när det gäller att behålla hyresrät-
ten. Men vi vill ha andra villkor och andra metoder.
Vi vill att man ska kunna arbeta och konkurrera på
lika villkor. Men vi kommer verkligen att arbeta för
att allmännyttan ska vara kvar.
Det var en fråga till som jag vill ge Helena Hillar
Rosenqvist en eloge för. Det är när hon tar upp pro-
blemen med innemiljön. Det är också frågor vi har
arbetat gemensamt för. Där har kristdemokraterna
försökt öronmärka resurser för att vi ska kunna an-
vända de lokala investeringsmedlen till allergisane-
ring i förskolor och skolor.
Jag vill också att Helena Hillar Rosenqvist nu
hjälper till att snabba på detta. Efter två år har vi
äntligen genom EU-kommissionen fått till stånd en
notifiering så att det är möjligt.

Anf. 309 HELENA HILLAR ROSEN-
QVIST (mp) replik:
Fru talman! Ja, är det inte helt otroligt. Varför
man frågade EU över huvud taget i den här frågan
förvånar mig lite grann. Jag tycker att det är sådant
som vi kunde bestämma om själva i Sveriges land.
Vi har väl förmodligen lite olika synpunkter också
om EU. Men det är bra att Ulla-Britt Hagström tar
upp den här frågan, så att vi i så stor utsträckning som
möjligt får sprida det. Numera finns det alltså möjlig-
het att söka medel för att åtgärda sjuka hus i samband
med de lokala investeringsprogrammen.

Anf. 310 AMANDA AGESTAV (kd):
Fru talman! När Anton, fem år, för cirka ett år se-
dan inför TV-tittarna skulle beskriva vad en familj är
sade han: Det är när mamma och pappa bor på samma
ställe.
Verkligheten för en majoritet av barnen i vårt land
ser inte ut på det sätt som Anton beskriver. Många
barn växer upp i familjer där föräldrarna inte håller
ihop. Jag har några gånger blivit ombedd att definiera
vad som menas med en familj. Personligen tycker jag
att Antons ord för mig borde vara utgångspunkten när
vi diskuterar familjens roll i samhället.
Låt oss lyssna på barnen och på deras värdering
om vad en familj är.
Fru talman! Jag är medveten om att verkligheten
visar en annan bild. Men i dessa värdefrågor kan inte
politiken utgå från en verklighet, utan den måste
grundas på en värdering.
Jag står inte här och på något sätt försöker före-
språka en Sörgårdsidyll. Jag vill bara betona att fa-
miljen är viktig för såväl samhället som för de enskil-
da barnen. Det är i familjen som grundtryggheten
läggs. Föräldrarnas villkorslösa kärlek till sina barn
bidrar till att skapa den trygghet som barnen behöver
för att utvecklas.
Det är också i familjen som de grundläggande
värderingarna formas. Det är värderingar som inte
alltid går att klä i ord men som är så viktiga för att vi
ska kunna leva och delta i samhällslivet.
Det har tyvärr under en lång tid bedrivits en poli-
tik i det här landet som har gjort det lönsamt för
många att separera. Nu är inte jag så naiv att jag tror
att separationer beror på i första hand ekonomi. Men
ekonomi eller snarare brist på den kan knäcka även
det bästa förhållandet.
150 000 barn lever i familjer som är beroende av
bidrag för att klara sig, trots att det gång på gång från
den här talarstolen har uttalats att det går bra för Sve-
rige. Det går inte bra för de här barnen, för de här
familjerna. De tvingas leva under en ständig ekono-
misk press. För många känns det som ett hån när man
hör meningen: Det går bra för Sverige.
Som kristdemokrat vill jag ge familjerna förut-
sättningar att kunna leva på sin lön. De ska slippa att
vara beroende av bidrag. Men det skulle ta alldeles
för lång tid att under 8 minuter presentera hela det
åtgärdspaket som jag tror behövs för att skapa bättre
förutsättningar för dem.
För att det här ska bli verklighet tror jag att det
krävs ett systemskifte. Det krävs ett helt nytt tänke-
sätt. Sverige tror jag behöver en ny regering efter
nästa val.
Familjen är viktig för att ge barn möjligheter att
utvecklas efter sina egna förutsättningar. Det är ju i
den lilla gemenskapen som man har möjlighet att bli
sedd och bli bekräftad på bästa sätt.
Jag nämnde tidigare att det inte är alla barn som
får växa upp med båda sina föräldrar. Jag vill inte på
något sätt skuldbelägga någon. Det finns säkert
många goda skäl till varför människor väljer att inte
leva tillsammans längre. Men det vi konkret kan göra
för att stötta familjen är att se till att det finns rådgiv-
ningsverksamhet i varje kommun och stöd för de
människor som vill ha det. Vi kan också erbjuda
föräldrautbildning inte enbart innan barnet är fött utan
även efteråt.
Politiskt kan vi också göra som Storbritannien.
Där har Tony Blair infört att varje politisk fråga ska
prövas utifrån hur den påverkar familjen. Det vore
önskvärt om detta infördes även i Sverige.
Fru talman! En av de viktigaste sakerna för en
familj är tiden, att ge varandra tid. Det är flera som
har varit inne på det tidigare. Det talas ju en del om
det låga barnafödandet i Sverige. Jag tror att en bi-
dragande orsak till att många unga människor i min
egen ålder väntar med barn är att man känner att tiden
inte räcker till. Det finns inte tid.
Jag tror att de flesta föräldrar vill ge sina barn tid.
Föder man barn vill man gärna uppfostra dem själv,
inte lämna iväg dem till någon annan. Vi lever i det
här samhället där tempot har blivit mer och mer upp-
skruvat. Undersökningar visar att föräldrar i genom-
snitt talar sex minuter om dagen med sina barn. Jag
vill inte på något sätt stå här med någon pekpinne.
Jag vill vara med och forma ett samhälle där vi har tid
för varandra, där tempot inte alltid är så uppskruvat,
där arbetsmarknaden är så pass flexibel att det går att
variera arbetstiden olika år. Många vill arbeta mindre
när barnen är små och arbeta mer när barnen har
flyttat hemifrån. Låt oss då skapa den möjligheten.
Brist på tid är en orsak till att 20 % fler barn ring-
de till BRIS i december jämfört med tidigare år. En
stor del av de barn som ringde dit vittnade om sprit
och missbruk i hemmen. Jag tror att i det alltmer
accelererande samhällstempot är det ganska vanligt
att man tar till alkohol som ett avslappningsmedel.
Tyvärr bidrar det här avslappningsmedlet till att öka
bråken i hemmen.
Jag är övertygad om att det här skulle minska om
vi gav föräldrarna möjlighet att ge mer tid till sina
barn. Vi har möjlighet i den här kammaren att skapa
ett system och skapa lagar som gör det möjligt för
föräldrarna att få mer tid för barnen.
Fru talman! Jag tänkte avsluta med ett afrikanskt
ordspråk som lyder: Den vite mannen har många
klockor men ingen tid.

Anf. 311 TOMAS HÖGSTRÖM (m):
Fru talman! Rubriken på detta avsnitt av den all-
mänpolitiska debatten är Barns och ungdomars möj-
ligheter. Jag gör tillägget: Hur stärker vi deras möj-
ligheter?
Rubriken rymmer mycket. Jag tänker begränsa
mig till området utbildning i den här debatten.
Låt mig börja med att konstatera att resultaten
inom förskola, grundskola och gymnasium borde vara
bättre än vad vi ser i dag.
Det är nämligen så att aldrig någonsin tidigare har
någon generation varit under pedagogisk handledning
så länge och i sådan omfattning som dagens ungdo-
mar. Det börjar med dagis, förskola eller hos dag-
mamma. Därefter är det grundskola och gymnasium.
Således träffar barn pedagogiskt utbildad personal
i stort sett fem dagar i veckan under de första femton
sexton åren av sitt liv.
Det borde stämma till eftertanke.
Varför ser det då ut som det gör på så många håll?
Vi är många som söker svaren.
Vi befinner oss i en ny tid i den meningen att vi
nu ser hur elever stämmer kommuner för att de har
blivit mobbade och ingenting har gjorts. Vi ser ska-
degörelse och vi hör rapporter om våldsbrott. Vi ser
elever med svårigheter - och de är många. Det borde
stämma till eftertanke.
Vad är det vi gör i dag som vi behöver göra an-
norlunda, eller vad är det vi gör i dag som vi skulle
kunna göra på ett bättre sätt för att nå resultat som vi
alla är så överens om borde vara bättre?
Jag gör gällande att samtliga partier ger uttryck
för den åsikten, inte bara här i Sveriges riksdag utan
också i kommuner och andra politiska församlingar.
Det är också en uppfattning som vi delar med elever,
föräldrar och personal i den svenska skolan. Hur gör
vi för att det ska bli bättre?
Då måste vi väl börja med att ompröva det vi gör?
Kanske inte allt, men något. Då handlar det inte bara
om att säga att med en öronmärkning av någon eller
några miljarder löser vi skolans problem. Jag vill
påstå att vi måste ändra grundförutsättningarna.
Jag tror att vi måste bli tydligare i kravet på re-
sultat. Vi måste också bli tydligare i konsekvenserna
av om resultat inte uppnås.
Det är en föränderlig tid, visst är det det. Det finns
möjligheter redan i dag - inte i tillräcklig omfattning,
tycker jag. Men vi ser hur människor efterfrågar and-
ra lösningar och vill göra verklighet av sina önsk-
ningar, trots vissa politikers motstånd.
Skolor och andra verksamheter drivs i allt större
omfattning i alternativa former och i andra lösningar
- egna lösningar utifrån vad föräldrar, elever och
skolans personal vill göra gällande.
Det har visat sig vara bra för den svenska skolan.
Därför är det lite oroande att nu se hur vissa politiker
fylkar sig i ett motstånd mot den utveckling som vi
har sett bara något lite av.
Om vi ska uppnå de här förändringarna och ta va-
ra på möjligheterna att skapa de bästa förutsättning-
arna för barn och ungdomar och alla dem som arbetar
med unga människor måste vi som är politiker börja
med att ta ett steg tillbaka.
Jag tror också att det handlar om att överlämna
möjligheter från beslutsfattare, i form av politiker och
tjänstemän, till dem som besluten berör, nämligen
elever, föräldrar och personal. Vi ser i många kom-
muner i dag att man har s.k. kommunala skolpengar,
där resursen knyts till eleven. Det tror jag är en första
förutsättning. Jag tror, som jag tidigare sade, att för-
utsättningen måste vara att resultat och resurs har ett
samband.
Vi har kommunala skolpengar. Det är bra. Själv
driver jag och Moderata samlingspartiet förslaget att
staten ska överta finansieringen av skolan via en
nationell skolpeng. Men vi får väl än så länge jobba
utifrån ett kommunalt perspektiv och med de kom-
munala lösningarna beträffande skolpengen. Jag vill
påstå att den utvecklingen har visat sig bra också för
den kommunala skolan. Jag är inte ute efter att slå
ihjäl den kommunala skolan. Jag tycker att det på
många håll är en bra skola. På många håll har det
också lett till att den kommunala skolan har visat sig
överlägsen den friskola som etablerat sig.
På många håll i kommunerna är socialdemokrater
och moderater överens om att skolpeng är bra. Det är
nämligen det verktyg som elever och föräldrar har
möjlighet att använda sig av. Men det är också verk-
tyget för en professionalisering av skolan som måste
gå längre än vad vi ser i dag. Då borde det inte var
helt omöjligt, menar jag, att moderater och socialde-
mokrater om några år kommer överens när det gäller
finansieringen av skolan i den riktning som jag har
gett uttryck för.
Vi talar om elevinflytande. Det handlar oftast om
att man ska ha elevråd och träffa rektorn och kanske
ingå i en styrelse. Menar vi allvar med elevinflytande
handlar det om det verktyg med hjälp av vilket elever
kan utöva det yttersta inflytandet, nämligen att resur-
sen är knuten till eleven. Då blir eleven också synlig
på ett helt annat sätt än i dag.
När det gäller skolan och skolans resultat måste
det handla om ett individperspektiv. I dag handlar det
i alltför stor utsträckning om skolan i egenskap av
fastighet, sett ur ett kommunalt fastighetsbolagspers-
pektiv, eller sett ur ett perspektiv av en organisa-
tionsmodell.
Sätt resursen närmare eleven så får vi en utveck-
ling som ger de resultat som vi alla vill se.

Anf. 312 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Tomas Högström säger att resultaten
borde vara bättre, och har ett långt resonemang om
hur resursfördelningen inom skolan enligt Modera-
terna skulle kunna se ut.
Jag blev inte riktigt klar över vad Tomas Hög-
ström tyckte om öronmärkningen och att det är ett
sätt att stärka resurserna inom skolan genom att säga
att det är ett specialdestinerat statligt bidrag.
Samtidigt som Tomas Högström kanske kan vara
kritisk till det säger Tomas Högström att det egentli-
gen finns en central organisation som ska ta hand om
alltihop och att det är en nationell skolpeng. På vilket
sätt kan det göra det lättare för professionen ute i
skolan att påverka innehållet i skolans vardag?

Anf. 313 TOMAS HÖGSTRÖM (m) replik:
Fru talman! När vi pratade om Socialdemokrater-
na och öronmärkning av pengar har jag sagt att det är
fel väg. Jag menar att ni har öronmärkt pengar utifrån
att det ska vara fler vuxna i skolan. Ni talar därmed
om för de kommuner som ni betalar ut pengarna till
att det är så de ska användas, annars får man inte
använda dem.
Nu är ni inne och petar i detaljerna igen. I hela
mitt anförande utgick jag från att politikerna måste
lämna ett utrymme när det gäller resursfördelning och
hur pengarna används inom respektive skolenhet.
Jag har också den uppfattningen att den instans
som sätter upp målen, när det gäller skolan Sveriges
riksdag, också ska svara för finansieringen. Jag anser
också att vi måste skilja på finansiering, drift och
utvärdering. I dag är det alltför ofta kommunen som
sköter alltihop och dessutom mycket dåligt.

Anf. 314 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Enligt moderaternas resonemang ska
varje elev följas av en speciell skolpeng. Vilket be-
sked ger Tomas Högström då till en elev som har
problem som medför behov av stöd i större omfatt-
ning än genomsnittet, så att elevens peng har tagit
slut? På vilket sätt löser man det i en moderat skol-
värld?

Anf. 315 TOMAS HÖGSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Jag förstår inte riktigt frågan vad som
händer när pengen tar slut. Vi har i dag t.ex. kommu-
nala skolpengar. Även i ett nationellt finansierings-
system måste skolpengen bestå av två delar: en som i
största utsträckning täcker elevkostnaderna och en
som är knuten till elever med särskilt behov. På det
sättet får man den resursgaranti som eleven och sko-
lan i dag saknar.

Anf. 316 ULLA-BRITT
HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Enlargement, environment, employ-
ment och förhoppningsvis equality ska främjas, men
var finns den minister som lyfter fram education?
Tillsammans med familjen spelar skolan en ovärder-
lig roll för barns och ungdomars välfärd. Därför
måste de mest kompetenta stimuleras att välja lärar-
yrket. Sverige har nu ett ypperligt tillfälle att utveckla
den pedagogiska debatten tillsammans med andra
europeiska länder under vårt ordförandeskap, men det
är tyst om education.
Den pedagogiska debatten har dränkts i debatten
om skolans misslyckande och diskussionen om hur
alla ska klara godkända betyg. Denna debatt är i sig
vällovlig, eftersom alla krafter måste samlas för att
ingen elevs självförtroende ska knäckas i skolan.
Skolministern har dock ett stort ansvar för att stimule-
ra den pedagogiska debatten.
Efter landsomfattande debatter om SIA, skolans
inre arbete, LTG, läsning på talets grund, och PBI,
problembaserad inlärning, tycks den pedagogiska
debatten ha tystnat så när som på det som avser
"ITis". Jag utmanar skolministern att samla den euro-
peiska skolkompetensen för en omfattande pedago-
gisk debatt. Barns och ungdomars möjligheter är
nämligen till mycket stor del beroende av skolan.
Fru talman! Familjen har den grundläggande be-
tydelsen för barns och ungdomars möjligheter, men
skolans roll kan inte förringas. De elever som lyckas
bygga upp ett eget självförtroende och känner sig
trygga i sin roll har skapat en bas för sin fortsatta
utveckling. Jag vill här börja med att uttala Skolver-
kets förre chef Ulf P Lundgrens pedagogiska credo:
Skolan ska ge en kunskapsgrund och en värdegrund.
Kunskapsgrunden avser grundläggande kunska-
per. Vi behöver dels kunskaper för att kunna kommu-
nicera, dels kunskaper för att förstå sammanhang och
för att kunna skapa bra bilder och modeller över
komplicerade tekniska, sociala, kulturella och politis-
ka processer.
Skolan ska ge utrymme för möjligheter för ska-
pande, för möjlighet att uttrycka sig. Varje individ har
möjligheter att uttrycka sig och att skapa. Varje indi-
vid har rätten att känna att det går att lära, att lära är
lustfyllt. Det som lärs kan brukas och utvecklas.
Skolan ska också skapa en trygg och harmonisk
uppväxt. Behovet av skolan som samhälle, som social
och kulturell miljö, kommer bara att öka.
Fru talman! Jag vill därför i denna debatt lyfta
fram lärarna, en mycket viktig profession i vårt sam-
hälle. Lärarna är en ovärderlig grupp. Tänk er en
yrkesgrupp som ska vara stilbildande föredöme, för-
hindra mobbning, främlingsfientlighet, rasism, tobak,
alkohol, narkotika, anabola steroider, ätstörningar och
tinnitus och som många gånger arbetar i trånga loka-
ler med dålig innemiljö! Denna yrkesgrupp har fått ta
över mycket av kuratorers och psykologers arbete i
samband med alla neddragningar.
Yrkesgruppen ska spela en mentorsroll och kunna
följa all utveckling. Se bara på den infekterade de-
batten om DAMP! Vem har rätt? Lärarna måste kun-
na hjälpa de berörda elever som har behov av särskilt
stöd och kunna stimulera och stödja elever med be-
hov av särskilt stöd över huvud taget. De måste kunna
lära eleverna att klara källkritik i det enorma utbud
som finns inte minst genom IT-utvecklingen, stå för
jämställdhet, likvärdighet och allsidighet, bekämpa
klasskillnader och känna det mångkulturella samhäl-
lets alla olikheter.
Lärarna, denna yrkesgrupp, ska främja samverkan
med föräldrar och mellan grupper, främja gemenskap
och kamratskap och social kompetens och självklart
kunna diagnostisera och betygsätta. Allt detta är nöd-
vändigt för att de ska kunna utföra den huvudsakliga
uppgiften, nämligen att skapa inlärningstillfällen för
barn och ungdomar och lära dem att värdera kunskap.
Lärarnas status och auktoritet måste höjas. Lärar-
na är föräldrarnas förlängda arm vad gäller kunskaps-
förmedling och fostran. Vi behöver en vidareutveck-
lad demokrati, där skolan blir tredimensionell, har
redskapen för att tillgodose andliga, kroppsliga och
själsliga behov. Här behövs tre parter: elever, lärare
och föräldrar.
Fru talman! I juni 1990 tillsatte Kommunförbun-
dets styrelse programberedningen Kommunerna och
skolan. En skrift, Kommunerna och lärarbristen,
handlade om personalförsörjningen i skolan med
tonvikt på den hotande lärarbristen under 90-talet.
Man kom fram till att behovet av att rekrytera lärare
till grundskolan kommer att öka drastiskt. Andelen
lärare i grundskolan utan lärarutbildning uppgick till
10 %. Man konstaterade att examinationen från lärar-
utbildningen fram till år 1995 endast skulle täcka
hälften av rekryteringsbehovet.
Skriften avslutades med följande synpunkter:
"Läraryrket måste bli attraktivt för att locka såväl
ungdomar som äldre att skaffa sig en behörighetsgi-
vande utbildning. De höga lönelyften från förra av-
talsrörelsen behöver följas av satsningar på att ut-
veckla yrkesroll, arbetsinnehåll och arbetsmiljö.
Kompetensutveckling och lagarbete bör särskilt sti-
muleras."
Vad har hänt efter tio år? Under 90-talet har det
blivit fler elever per lärare. Aktuellt om skolan från
Svenska Kommunförbundet pekar på en brist på ca
10 000 lärare år 2002. Sjukfrånvaron ökar. Många
lärare känner sig lurade av det nya löneavtalet. Ar-
betsmiljön är eftersatt i skolorna, och under 90-talets
nedskärningar har arbetsbelastningen ökat. En 4-
procentig lönehöjning är mycket låg med tanke på
samhällets utveckling. Riksgarantin ges inte kom-
munvis eller för individer. Flera äldre lärare i kåren är
mycket besvikna över avtalet. På grund av svårighe-
ten att rekrytera lärare går löneutrymmet till yngre
lärare, vilket ju är positivt, men tyvärr i dag på de
äldre lärarnas bekostnad. Det börjar bli alltmer van-
ligt att nyanställda har högre lön än lärare som arbetat
länge på skolan.
Fru talman! Om föräldrarna verkligen tänkte sig
in i att lärarna är deras förlängda arm för utveckling
och fostran av deras barn, skulle de tillsammans kun-
na bilda en mycket stark rörelse för en bättre skola.
För att lärare ska trivas och stanna kvar vid sin upp-
gift i skolan krävs nämligen mycket av förändring
inom skolans verksamhet. Man kan inte oförmärkt
bara skära bort nästan två lärare per 100 elever. Det
går inte att ha hur stora elevgrupper som helst. Det
behövs också en stab av medarbetare med sociala,
hälsoinriktade och kurativa uppgifter, något som inte
alla kommuner tycks förstå.
Om inget görs kommer rektorerna att få fortsätta
att söka med ljus och lykta efter lärare också nästa
höst och nästa och nästa höst. Så skolministern!
Education är ett viktigt e under ordförandetiden. Jag
kan inte fatta varför enlargement, environment,
employment och förhoppningsvis equality inte hör
ihop med education.

Anf. 317 TORGNY DANIELSSON (s):
Fru talman! Sverige är ett bra land att växa upp i.
Det beror på att vi har ett mycket väl utvecklat väl-
färds- och utbildningssystem som gör att våra barn
och ungdomar internationellt sett och som grupp
betraktad har bästa tänkbara möjligheter till en bra
uppväxt och ett rikt liv.
Detta visar en mängd olika resultat bl.a. i flera
internationella jämförande studier. Ett exempel är det
omdöme som den svenska förskolan fått i en OECD-
rapport. Den visar på att kvalitet och innehåll i våra
förskolor håller mycket hög klass. Man konstaterar att
förskolan verkligen är anpassad för barnen och att det
där bedrivs verksamhet utifrån barns behov och på
barns villkor. Den svenska förskolan får ett mycket
högt betyg totalt sett.
Ett annat exempel är den jämförande studie som
gjorts inom EU som visar att den svenska skolan
hävdar sig mycket bra. Inget annat land ligger ge-
nomgående så bra till som Sverige i denna studie.
Exempel på indikatorer där Sverige ligger i topp är i
IT-undervisning, läsning, kunskaper i främmande
språk, antalet studenter som slutför gymnasiet och
också när det gäller faktorn som handlar om utvärde-
ring av skolor.
Talet om kris i svenska skolor, som ofta tas upp
av oppositionen i denna kammare, har ingen grund
utifrån de olika internationella utvärderingar som
gjorts. Det är också djupt orättvist mot alla de lärare,
förskollärare, elevassistenter, rektorer, ja all den per-
sonal som vi har ute i skolorna dagligen och som gör
engagerade insatser och ett förnämligt arbete. Men vi
kan aldrig vara nöjda så länge som det finns olika
olikheter mellan vad skolorna presterar. Vi ska också
hålla en hög ambition.
Fru talman! Vi socialdemokrater har med stöd av
Vänsterpartiet och Miljöpartiet här i kammaren lagt
fram en av de mest expansiva budgetar vad gäller
satsningar på barn, ungdomar och familjepolitik lagts
fram på många år. Det är en viktig satsning, speciellt
som vi kan konstatera att klyftorna i samhället har
ökat under krisåren på 90-talet och att det har drabbat
inte minst barn och ungdomar.
I fredags presenterades en undersökning som ge-
nomförts av barnläkaren Staffan Jansson på uppdrag
av kommittén mot barnmisshandel. Den visade gläd-
jande nog att aga som uppfostringsmetod kraftigt har
minskat i omfattning och att antiagalagen och kon-
ventionen om barns rättigheter har gett positiva ef-
fekter. Men vad rapporten visar är också att de barn
som utsätts för misshandel, bevittnar våld i hemmet
eller mobbas av jämnåriga i stor utsträckning kommer
från familjer med svag ekonomi.
Det indikerar att den ekonomiska stress som
många föräldrar lever med riskerar att drabba barnen i
hemmet men även i skolan och på fritiden. Detta är
bara en av de signaler som visar på vikten av att ha en
väl fungerande fördelningspolitk och ett medvetet
fokus på barns uppväxtvillkor. Den successiva ökning
av barnbidragen som nu genomförs tillsammans med
andra förstärkningar av barnfamiljernas ekonomi är
därför en helt riktig prioritering. Att kunna erbjuda en
arbetslös förälder ett jobb är naturligtvis den allra
bästa åtgärden.
Maxtaxan och den allmänna förskolan är också
utomordentligt viktiga reformer. Men vi måste kom-
ma ihåg att de reformerna först och främst utgår från
barnens rätt till förskola med en bra pedagogisk verk-
samhet. Föräldrarnas plånböcker påverkas visserli-
gen, men det är inte huvudmålet. Det är att det ska
vara möjligt för alla barn - oavsett föräldrarnas in-
komster - att kunna delta i förskolan.
Fru talman! Att satsa på skolan med särskild in-
riktning på de elever som har behov av särskilt stöd är
enligt vår bedömning en viktig rättvisefråga. Detta
vill vi göra t.ex. genom att få fler vuxna i skolan. Det
kan vara flera lärare, men det kan också handla om att
vi får fler specialpedagoger, psykologer, logopeder
eller andra som har specifika kompetenser för att ge
kvalificerat stöd och hjälp till de barn och ungdomar-
na som bäst behöver det. Det är viktigt att skolan har
en kompensatorisk roll och har förmåga att ge mer till
de som behöver mer. Vi ska utbilda fler psykologer,
fler lärare och fler specialpedagoger för att möta den
ökade efterfrågan.
Samtidigt gör vi en kraftig satsning på forskning
inom området utbildningsvetenskap. Det förväntas ge
bättre kunskaper om hur vi lär och utvecklas. Denna
typ av tvärvetenskaplig forskning har speciell bety-
delse för att utveckla kompetenser för att bättre kunna
möta de funktionshindrade barnens och ungdomarnas
olika behov.
Fru talman! Vi har anledning att se mycket posi-
tivt på det mesta av den utveckling som vi nu kan se
ute i våra skolor, men vi kan inte vara nöjda. Vi ska
arbeta vidare med att utveckla skolan utifrån ett tyd-
ligt barnperspektiv. Alla barn ska kunna känna sig
trygga och välkomna i skolan samtidigt som de ska
kunna ha roligt och känna att de växer och utvecklas.

Anf. 318 TOMAS HÖGSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Torgny Danielsson sade att den
svenska skolan hävdar sig bra i internationella jämfö-
relser. Det är riktigt när det gäller de områden som
Torgny Danielsson tog upp i sitt anförande. Men det
räcker inte.
Det är direkt oroande att vi t.ex. har mycket sämre
resultat i matematik. Vi har en låg utbildningsnivå
hos män under 35 års ålder. Vi ser alltfler som miss-
lyckas i grundskolan.
Internationella jämförelser i all ära. Det är inte
den ambitionsnivån vi ska ha, att hävda oss. Vi ska
ligga betydligt bättre till än vad vi gör i dag. Det
kräver åtgärder som vi i dag inte ser.

Anf. 319 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Att vi ligger bra till i internationella
jämförelser kan aldrig ligga skolan till last. Jag tycker
att det är väldigt viktigt att få en motbild till den kris-
bild som ständigt målas upp när det gäller skolan.
Kris är ett mycket starkt ord.
Att vi ska ha en hög ambition och att det finns
mycket ogjort i skolan är jag helt överens om. Men
det är en misskreditering av alla dem som jobbar
dagligen i skolan att säga att den svenska skolan har
misslyckats.
Sedan kan vi göra mycket för att nå längre. Tomas
Högström tar t.ex. upp matematikundervisningen som
ett område. Det handlar också om att finna nya meto-
der och en pedagogisk utveckling som kan ske ute i
skolan.
Det är ett utvecklingsarbete som vi ska stödja och
som sker ute i skolorna. På det viset kan vi också höja
kvaliteten utifrån de förutsättningar som finns på
varje enskild skola. Det tror jag också är viktigt att ta
vara på.

Anf. 320 TOMAS HÖGSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Det jag framförde i min del av debat-
ten var att resultaten inte var tillräckliga. Då är det
glädjande att, som jag tolkar honom, att Torgny Da-
nielsson i varje fall instämmer i den slutsatsen. Sedan
kan vi båda konstatera att det finns överord från båda
håll, men inte från Torgny Danielsson och mig här i
kammaren i dag.
Vad jag fortfarande efterlyser och vad jag saknar i
Torgny Danielssons redovisning och i regeringens
redovisning över aktuella åtgärder är de förändringar
som är nödvändiga och som jag har redovisat. Det ser
jag ingenting om. Det är ett fattigdomsbevis när det
gäller svensk utbildningspolitik från socialdemokra-
ternas sida. Det ansvaret bär Torgny Danielsson.

Anf. 321 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Det är helt klart att jag tar ansvaret
för den skillnad som finns mellan den politik som
förs av socialdemokraterna, eller den majoritet som vi
har i riksdagen i dag, och den politik som moderater-
na går i bräschen för. Det är en skillnad.
Vi tror inte på att man ska införa en nationell
skolpeng som följer varje elev. Vi tror på en annan
modell. Vi tycker att det är viktigt att bygga under-
ifrån. Bestämmanderätten och inflytandet över skolan
ska finnas ute i kommunerna, och fördelningen av
resurser ska ske efter behov. De skolor som har störst
behov ska också få de resurser som de behöver. De
elever som har störst behov ska få de resurser som de
behöver.
Att det ser olika ut är en av de stora utmaningar vi
har. Om vi säger att vi har ett bra resultat generellt så
är skillnaden mellan de olika skolorna stor i vissa fall.
Det är viktigt att ta tag i det och se på vilket sätt vi
kan utjämna skillnaderna.

Anf. 322 TOMAS HÖGSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Hur kan det då komma sig att ni i er
politik redovisar ett ovanifrånperspektiv? Det är just
det ni gör t.ex. med förslaget att öronmärka pengar
till kommunerna. Det är detsamma som att erkänna
att det nuvarande resursfördelningssystemet när det
gäller finansieringen av skolan inte fungerar.

Anf. 323 ANDRE VICE TALMANNEN:
Ursäkta, men egentligen var replikväxlingen av-
slutad. Därmed får i konsekvensens namn också
Torgny Danielsson en replik.

Anf. 324 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Det särskilda statsbidrag som införs
nu som en satsning på att öka antalet vuxna i skolan
införs under en övergångsperiod för att vi ser att
skolan just nu behöver återhämta en del av det som
man har tappat under krisåren på 90-talet. Sedan
kommer pengarna att finnas kvar, men de kommer att
ingå i det generella statsbidraget. Det är också så att
varje kommun bestämmer över hur man kommer att
använda de pengar som är till personalförstärkning.

Anf. 325 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd)
replik:
Fru talman! Torgny Danielsson pekar positivt på
internationella jämförelser. Då är jag väldigt förvånad
över att man inte lyfter fram utbildningen när Sverige
har ordförandeskapet i EU.
Sedan handlar det då om kris. Tack vare dem som
arbetar i skolan är det inte kris, men det är faktiskt så
att högskolorna har rekryteringsproblem. Vi har en
stor utslagning i skolan, där många på gymnasiesko-
lans individuella program inte kan känna sig betydel-
sefulla och värdefulla som individer. Regeringen har
varit försumlig. Nu drar regeringen i gång med resur-
ser, men med en mycket släpande bromssträcka.
Varför segar man ut det så i tiden? Varför satsar man
inte direkt?

Anf. 326 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Satsningen på skolan har pågått under
en längre period men det är först nu, på senare år,
som vi fått ett utrymme att med egna och inte lånade
pengar kunna förstärka ekonomin ute i kommuner
och landsting med syfte att pengarna ska gå just till
skolan, vården och omsorgen.
Ulla-Britt Hagström tog i sitt anförande upp be-
hovet av att fler lärare skulle komma ut i skolan. Hon
säger också att det är många som inte klarar av att
rekrytera till högskolorna. Men det gäller inte lärarut-
bildningen. När det gäller lärarutbildningen har vi
betydligt fler sökande än vad det finns platser ute i
högskolorna och på universiteten. Undantagen är
utbildningarna i naturvetenskap och teknik.
Ulla-Britt Hagström har ju pratat om att lärarna
har en svår arbetssituation. Stämmer det då inte med
Ulla-Britt Hagströms politik att satsa mer pengar på
att just förstärka inom skolan när det gäller personal?

Anf. 327 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd)
replik:
Fru talman! Visst gör det det, Torgny Danielsson.
Därför har kristdemokraterna tre och en halv miljard
kronor mer än regeringen i budgeten för kommuner
och landsting. Det beror på att vi tror på den kommu-
nala demokratin och självstyrelsen. Man ska själv
fördela och inte ha öronmärkta pengar.
Det är också ett problem med högskolan. Men vad
jag menade var att rekrytera elever. Då kan vi inte
vara nöjda med skolan, om inte högskolan kan re-
krytera elever för att det inte finns elever som anser
att de har kommit upp till en sådan kompetens att de
kan ta platserna.

Anf. 328 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Om nu Ulla-Britt Hagström och krist-
demokraterna tror på ett kommunalt självstyre, hur
kommer det då att kunna fungera i ett eventuellt rege-
ringsalternativ där ni har Moderata samlingspartiet
som kraftigt vill gå in och centralisera styrningen av
skolan med en nationell skolpeng?

Anf. 329 STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Torgny Danielsson sa att de skolor
som har störst behov också ska få störst resurser. Jag
skulle vilja rekommendera Torgny att slå en signal till
Ekeskolan, landets enda specialskola för blinda och
multihandikappade barn. Där får man förtidsstoppa
intagningen av elever för att man inte har tillräckliga
resurser. Det innebär i sin tur att åtta av landets allra
mest behövande och utsatta barn nekas att komma till
den enda skola som kan fungera just för dem.
Det är inte att undra på att Torgny, när han pratar
om underifrånperspektiv, pratar om kommuner men
inte om barn och föräldrar. Man stänger specialsko-
lor. Man har fullständigt ryckt undan förutsättningar-
na för valfrihet i skolan när det gäller just barn med
funktionshinder. Man har en skolminister som nekar
att ens undersöka hur kommunerna klarar undervis-
ningen av barn med funktionshinder och se hur de
sköter sig. Välfärdsstatens fernissa är tämligen tunn,
Torgny Danielsson, vad gäller skola för barn med
funktionshinder.

Anf. 330 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Den bild av Ekeskolan som Sten
Tolgfors målar upp är ju en av hans käraste frågor.
Han koncentrerar sig på en av alla de skolor som
finns i landet och som har drygt 30 elever. Det finns
för närvarande en kö när det gäller elever som vill till
Ekeskolan. De kommer att få mer resurser just på
grund av det jag sade, att en skola som behöver mer
resurser också kommer att få det. Det svaret har Sten
Tolgfors fått av utbildningsministern här i kammaren,
att de här pengarna kommer. Så jag vet inte vad han
är ute efter; kanske att få fram en sned bild av att vi
inte kan leva upp till det ansvar som vi tar.
Sedan säger Sten Tolgfors att det är ett fritt val
när det gäller statlig specialskola. Det har det aldrig
varit. Specialskolorna utgår ifrån att man genomgår
en bedömning och har ett speciellt antagningsförfa-
rande.

Anf. 331 STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Det är inte alls så som Torgny Dani-
elsson säger att skolministern, för det är faktiskt
skolministern och inte utbildningsministern som
hanterar detta, har lovat mer pengar till Ekeskolan.
Hon har sagt att det här ska myndigheten i en framtid
titta på. Det här ska Hans Karlssons utredning om
organisationsfrågor titta på. Det är fortfarande inte
alls så att de här åtta barnen har fått något löfte om att
de ska få komma till skolan. Det trettiotal elever som
Ekeskolan har i dag borde vara ett fyrtiotal, Torgny.
Det utgår jag från att Torgny Danielsson och hans
grupp i riksdagen nu kommer att klara upp.
Det Sverige behöver, och det barnen behöver, är
en ny rättighetslagstiftning för barn med funktions-
hinder som garanterar alla barn som har det behov
som en specialskola är anpassad för att få komma dit
om deras föräldrar och skolans experter är överens
om att det vore det bästa. Det har Torgny och alla
andra socialdemokrater avslagit här i riksdagen år
efter år, och skolministern avvisar det också.
Svaret jag gav på varför det är på det sättet är att
underifrånperspektivet i socialdemokraternas värld är
kommunerna. Det är system. Det är inte elever, för-
äldrar och de som jobbar inom skolans värld.

Anf. 332 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Enligt de konventioner som Sverige
har skrivit under när det gäller handikappades rätt,
FN:s konventioner och standardregler, har vi ställt
upp på att varje barn - nu pratar jag om barn, varje
enskilt barn - ska ha rätt att ha sin skolgång i den
skola som ligger närmast bostadsorten. Det är natur-
ligt. Vi delar inte på familjen och barnet under en
period. Vi gör detta så långt möjligt, och det stöd
barnen behöver ska ges i den skola som de väljer att
gå på. Det gör att man oftast väljer att gå på den som
ligger på hemmaplan.
Sedan till vad skolministern har utlovat. Vad som
gäller är att det är en omfördelning av medel inom
ramen för det som i dag är SIH och att utredningen
Statens stöd i specialpedagogiska frågor också har ett
uppdrag att lösa frågan om resursförstärkning till
Ekeskolan.

Anf. 333 STEN TOLGFORS (m):
Fru talman! Både ur individ- och samhällspers-
pektiv är en god utbildning den bästa och kanske
också enda fungerande välfärdspolitiken. Utbildning
ger människor möjlighet att växa, utvecklas och bli
allt de kan bli. Drömmar blir till realiserbara mål.
Gränsen för var tanken kan nå flyttas ut. Självförtro-
ende och självkänsla växer när utmaningar klaras av.
Styrkan att klara det oförutsägbara och svåra byggs
av att klara det förutsägbara och kända.
Insikter och kunskaper ger möjligheter att förstå,
hantera och dra nytta av den snabba samhällsföränd-
ring som vi nu genomgår. Alternativet är ju motsat-
sen; att förändring skapar vanmakt och utanförståen-
de. Men den som kan och förstår blir inte ett passivt
offer för utvecklingen. Den som kan och förstår räds
inte det nya.
Men de barn som inte får lära sig läsa och skriva
eller som inte får fulla baskunskaper kan inte heller ta
sig an det avancerade. De som mobbas i skolan och
får lära sig att han eller hon inte duger kommer heller
inte att ta för sig på arbetsmarknaden. Och den som
känner sig liten och osedd i skolan kommer inte att
känna sig stor på andra håll i livet. Den som inte får
verktygen för att hantera nuet kommer heller inte att
söka framtiden.
God utbildning är avgörande både för människors
välfärd och för samhällens välfärd. Ingenting, inga
bidrag i världen, kan kompensera ett barn eller en
tonåring för förlorade år och bristande utbildning.
En värdig skola måste bygga på att barn är olika.
Och att barn inte är lika det vet alla som har träffat
mer än ett barn. Barn har olika lätt för olika saker. De
utvecklas i olika takt och har olika intressen. Men i
dagens kommunala enhetsskola så görs barns indivi-
dualitet ofta till ett problem. Den som avviker kräver
särlösningar som bryter av från majoriteten och sys-
temen. De barn som verkligen är olika, annorlunda
eller reellt behövande kan fara riktigt illa på grund av
likhetsideologin i skolan. Vi måste bryta med den
skolpolitik där ordet lika har förvandlats från en be-
skrivning till en värdering. Lika för alla betyder näm-
ligen inte att det blir lika bra för alla. Det kan inte
vara insatsen som räknas utan resultatet. Och för att
resultatet ska bli någorlunda lika för barn med olika
förutsättningar måste insatserna tvärtom vara mycket
olika. Och detta är något som är alldeles särskilt vik-
tigt för barn med särskilda behov. De är per definition
inte lika. Tvärtom är det att kränka deras särart att
låtsas som om det regnar och att alla barn är just lika.
Mycket talar för att skolan i dag fungerar bäst för
barn med normala förutsättningar men sämre både för
barn som har det lite svårare och för barn som har det
lite lättare än andra barn. Och barn med problem blir
alltför ofta själva betraktade just som problem, även
om problemet består i att de själva blir utsatta för
mobbning. Allra sämst fungerar den svenska skolan
för de barn som har svårast förutsättningar.
Särskilda klasser, insatser, grupper eller skolor för
barn med särskilda behov möter hårt motstånd. Rege-
ringen stänger specialskolor och avvisar friskolor
med särskild kompetens för funktionshindrade. Jag
har alldeles för ofta i kommunerna sett att barn med
särskilda behov blir betraktade som kostnader, inte
som människor som har alldeles särskilt goda möjlig-
heter att utvecklas och växa om bara betingelserna är
de rätta.
Fru talman! Att förmedla en nyfiken attityd till att
lära, lära nytt och lära om är en central uppgift för
skolan, särskilt i det kunskapssamhälle som vi går in
i. Det gäller mer än någonsin att förbereda barn och
ungdomar för ett livslångt lärande.
Hur ska vi då organisera skolan för det? Ja, lös-
ningen är inte att genomföra någon ny politisk en-
hetslösning. Tvärtom behöver vi stöpa om skolsys-
temet från grunden. Alla barn ska ha rätt att välja
skola på lika villkor. Alla skolor måste behandlas lika
oavsett huvudman. Skolans verksamhet ska ledas av
skolans medarbetare, inte av åtta lager av politiska
beslut, vilket sker i dag. Skolans resurser måste styras
till undervisningen. Vi ska ha profilering som hög
kvalitet som gör att fler barn kan komma till sin rätt.
Det måste vi uppmuntra. Kvalitetsgranskningen av
skolan måste intensifieras och ske på exakt samma
grunder för alla skolor oavsett huvudman. Och fo-
kuseringen på barn med särskilda behov måste kraft-
fullt ökas.
Den mångfald av skolor och profiler som kan
skapas om vi genomför dessa förändringar gör att alla
barn får bättre möjligheter att komma till sin rätt, att
lära sig och att utvecklas. Och den välfärdsvinst som
görs när tusentals barn får bättre möjligheter att trivas
kan inte överskattas.
Fru talman! Skolpolitikens portal, skolplikten,
handlar om att barn ska vistas i en viss lokal under
nio år. Men utbildningspolitiken ska, enligt min upp-
fattning, inte handla om vilken lokal man vistas i utan
om vad man lär sig och vad man får med sig ut från
lokalen.
Som jag ser det är en viss mängd grundkunskap
alldeles nödvändig för alla barn att uppnå för att de
ska kunna klara sig bra senare i livet. Och inget barn
ska behöva lämna den svenska grundskolan med
mindre än erforderliga grundkunskaper. Så är det
nämligen tyvärr i dag. Enligt Skolverket har 3-4 % av
barnen i grundskolan svårigheter att skriva och läsa.
3,7 % av grundskolans elever fick inget avgångsbetyg
i svenska 1999, och ännu fler, 4 %, klarade inte de
nationella målen enligt de nationella proven i svens-
ka. 12 % klarade inte de nationella proven i matema-
tik 1999. Och samma år lämnade häpnadsväckande
22,7 % av eleverna grundskolan utan fullständiga
betyg. Och det var 9 % av ungdomarna som inte vann
behörighet till det nationella programmet på gymna-
siet.
Skolplikten bör avskaffas. I stället bör vi införa en
individuell rätt till en viss definierad grundkunskap
som alla svenskar behöver uppnå. Den uppfyllda
kunskapsrätten kan sedan också tjäna som ett behö-
righetskriterium för gymnasieintagningen.
Det kommer att ta olika många år för landets barn
att nå detta kunskapsmål. För de flesta kan nio år
säkert vara ett riktmärke. Men ingenting hindrar att
en del barn klarar målen snabbare. Men jag tror att
det viktigaste är motsatsen, nämligen att de som be-
höver det ska få den tid som de behöver för att lära
sig det som de behöver för framtiden. Ingenting ska
hindra att man går i skolan längre. Det är nämligen
kunskapsmålet som är det viktiga, inte den tid som
åtgår för att uppnå det.
Fru talman! Till sist vill jag säga något om ett av
skolans allvarligaste problem. 100 000 svenska barn
är utsatta för mobbning i dag. Likväl vet vi att det är
10-20 % av landets skolor som saknar de obligatoris-
ka arbetsplanerna mot mobbning. Vi vet att hälften av
landets kommuner inte har undersökt hur vanligt det
är med mobbning. Vi vet att ungefär en tredjedel av
landets skolor inte heller har undersökt hur vanligt det
är med mobbning.
Vi behöver ställa betydligt hårdare politiska krav,
ge tydligare direktiv och regler när det gäller hur
skolan ska hantera mobbningsproblemen, hur man
förebygger mobbning, hur man bygger nätverk för att
upptäcka mobbning och hur man griper in för att
stoppa mobbning när den väl har uppstått. Det är
alldeles särskilt viktigt att politiskt markera att mobb-
ning aldrig är den drabbades fel. Ansvaret bär alltid
de som utsätter andra för den och vi vuxna som låter
den ske.

Anf. 334 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Utifrån Sten Tolgfors redogörelse
skulle det vara intressant att få svar på en fråga.
Socialdemokratisk politik utgår ju från att man
strävar efter målet att skapa en skola för alla, där alla
elever har en plats, oavsett begåvning, handikapp och
kulturell eller nationell bakgrund. Dessa ambitioner
stöds av att vi ställer oss bakom de olika nationella
konventioner som finns. Ställer inte Sten Tolgfors sig
bakom det, när han talar så varmt om att skapa speci-
alskolor för olika grupper? Hur många specialskolor
anser han behövs? Han har bara talat om en under alla
de år som jag har lyssnat på honom.

Anf. 335 STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Varje barn har en rätt att gå integre-
rat, men inget barn har en skyldighet att gå integrerat.
Det är det som socialdemokraterna förväxlar.
Alla barn som finns i specialskolor har tidigare
prövat ett antal kommunala skolor, där skolan har
misslyckats och där eleverna tyvärr har fått känna sig
misslyckade därför att de saknat det stöd, den kun-
skap och den sociala gemenskap som de behöver och
har rätt till.
Det är inte jag som väljer specialskola för vissa
barn. Det är barn och föräldrar som önskar detta.
I fallet Ekeskolan och en rad andra är det bok-
stavligen faktiskt så att socialdemokraterna lämnar
barn och föräldrar i tårar och stänger skolan mot
deras vilja. Det är ett översittarperspektiv som jag
värjer mig emot, Torgny Danielsson.

Anf. 336 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! När vi talar om Ekeskolan som har
drygt 30 elever så är det 30 av en grupp på omkring
1 500 elever som har motsvarande behov. Vilket
besked ger Sten Tolgfors till dem? Han har ju inte
svarat på frågan om han ställer sig bakom principen
om att målsättningen måste vara en integration. Han
säger egentligen att han har kapitulerat och att han
inte tror på integrationen. Han är beredd att säga att
detta inte går, att vi måste skapa ett antal speciella
institutioner för vissa. Vilken valfrihet är det?

Anf. 337 STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Vilka möjligheter ger det i ett barns
liv att det nekas rätten till en värdig skolgång? Vad
säger det om socialdemokraternas syn på barns liv, att
när alla andra barn springer in från rasten så är det
funktionshindrade barnet fortfarande på väg ut till-
sammans med sin assistent och sin rullstol därför att
det blir sittande i en skrubb helt vid sidan av den
ordinarie undervisningen. Det är nämligen den verk-
lighet som barnen på Ekeskolan i de flesta fall kom-
mer ifrån.
Det är inte jag som ska svara på frågan hur många
specialskolor för funktionshindrade som Sverige
behöver. Det är barn och föräldrar tillsammans med
de experter som jobbar med barnen som ska göra det.
Om socialdemokraterna bara vågade ge barn och
föräldrar valmöjligheten skulle de tala om hur många
specialskolor som behövs. Söktrycket skulle styra det.
I stället gör ni nu så att ni tvångsstänger i strid med
barn och föräldrar. Vart ska de barnen ta vägen som
har uttömt alla möjligheter i sina hemkommuner? För
dem som kommer från små kommuner är det full-
ständigt orimligt att tänka sig att kommunen har vare
sig ekonomiska, personella eller kunskapsmässiga
resurser för att ge dem den kvalitet i utbildningen
som finns på specialskolorna. Det är ett svek, det
största utbildningspolitiska svek som vi sett i det här
landet.

Anf. 338 LENNART GUSTAVSSON (v):
Fru talman! Jag tänker använda min tid till frågan
om vikten av en bra och väl fungerande skolbarnsom-
sorg. Låt mig börja med skollagen. Den säger bl.a. att
varje kommun ansvarar för att barn som är bosatta i
Sverige och vistas i kommunen ska erbjudas skol-
barnsomsorg. Skolbarnsomsorgen avser barn t.o.m.
tolv års ålder som går i skolan. Skolbarnsomsorgen
bedrivs, säger skollagen, i form av fritidshem och
familjedaghem. För barn mellan tio och tolv år kan
skolbarnsomsorgen även bedrivas i form av en öppen
fritidsverksamhet. Skolbarnsomsorgen ska ta emot
barn under den del av dagen då de inte vistas i skolan
eller under lov.
Lagen säger också att skolbarnsomsorgens uppgift
är att komplettera skolan samt erbjuda barn en me-
ningsfull fritid och stöd i utvecklingen.
Den säger också att barn som av fysiska, psykiska
eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling
ska anvisas plats i förskola eller fritidshem, om inte
barnens behov av stöd kan ordnas på annat sätt.
Kommunen ska vidare genom uppsökande verk-
samhet ta reda på vilka barn som behöver anvisas
plats utifrån speciella behov. Kommunen ska verka
för att barnen nyttjar den anvisade platsen och infor-
mera föräldrarna om verksamheten och syftet med
denna.
Fru talman! Det var lite grann om vad lagen säger.
Men hur ser det då ut i verkligheten? Jag tänker ta
upp fyra exempel som alla är hämtade från Skolver-
kets statistik.
1. Endast 60 kommuner, alltså ungefär var femte
kommun, har över huvud taget någon öppen fri-
tidsverksamhet.
2. Endast 5 % av 10-12-åringarna deltar i öppen
fritidsverksamhet.
3. Endast 8 % av 10-12-åringarna är inskrivna i
skolbarnsomsorgen.
4. Mer än vartannat barn, 53 % av 10-12-åringarna
- omräknat blir det 184 000 barn - har ingen om-
sorg alls utan klarar sig själva när skoldagen är
slut.
Fru talman! Bland de barn som "klarar sig själva"
efter skoldagens slut torde det finnas en stor grupp
som skulle må bra av ett starkare stöd från vuxna i
form av bl.a. skolbarnsomsorg. Det handlar dels om
barn som behöver ett sådant stöd för sin egen person-
liga utveckling och trygghet. Men det handlar också
om att barn som "klarar sig själva" ofta saknar vuxna
i sin närhet. Det kan alltså röra sig om några timmars
helt vuxenfri tid varje dag för en barngrupp. Under
sådana förutsättningar kan barn från socialt utsatta
miljöer löpa stor risk att dras in i negativa sociala
mönster. För barn som i övrigt har jobbiga sociala
förhållanden där det finns risk att hamna i utanför-
skap eller kriminalitet kan frånvaron av skolbarnsom-
sorgen innebära en katastrof.
Skolbarnsomsorgens uppgift att komplettera skolan
blir givetvis väldigt dåligt uppfylld när det inte finns
någon skolbarnsomsorg. Detta får naturligtvis allvar-
liga konsekvenser för skolans möjligheter att nå må-
len i läroplanen. Det gäller både kunskaps- och vär-
degrundsmål.
Kommunernas skyldighet att erbjuda sko-
barnsomsorg innebär rimligen också att de bör infor-
mera föräldrarna om möjligheten att efterfråga sådan
verksamhet. Min bild är att ytterst få föräldrar får en
sådan information. I många kommuner upplevs det
nog snarare som en självklarhet att fritis bara omfattar
barn upp till tio år, de äldre barnen får lösa omsorgs-
och tillsynsbehovet själva tillsammans med sina för-
äldrar. I en sådan situation blir givetvis efterfrågan
liten.
Jag tror också att få kommuner bedriver ett aktivt
uppsökande arbete i syfte att "hitta" 10-12-åringar
som behöver särskilt stöd i form av skolbarnsomsorg.
Det är ju dessutom ganska svårt att få till stånd en bra
verksamhet för dessa barn om skolbarnsomsorgen för
10-12-åringarna i övrigt är dåligt utbyggd. En stort
utbyggd fritidsverksamhet av hög kvalitet måste vara
den bästa lösningen. Här kan barn med behov av
särskilt stöd, tillsammans med sina jämnåriga kam-
rater, få ett starkt stöd från vuxna pedagoger.
Jag menar att skolbarnsomsorgen för 10-12-
åringar måste vara en av de verksamheter som de nya
resurserna i skolmiljarderna ska användas till. Det är
också viktigt att kommunerna lever upp till intentio-
nerna i skollagen. Skulle det visa sig att kommunerna
inte tar sitt ansvar måste enligt min mening skollagen
förtydligas. Det är så att även barnen som är mellan
tio och tolv år ska ha rätt till en bra skolbarnsomsorg.

Anf. 339 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Fru talman! Om barns och ungdomars lika möj-
ligheter ska bli något mer än en skrift i vatten krävs
målmedvetna insatser redan i barnomsorg och skola.
Jag ska i detta anförande koncentrera mig på utveck-
lingen i den svenska skolan.
Svensk utbildningspolitik har sett till helheten va-
rit oerhört framgångsrik. Arbetarrörelsen vann, med
stöd av den tidens liberaler, slaget mot elitskolan och
för en skola tillgänglig för alla på lika villkor. Under
fältropen "mångfald och valfrihet" och "kundval och
konkurrensutsättning" är nu resursstarka grupper med
tydliga ideal i full färd med att luckra upp denna
svenska modell, som inte enbart haft som mål att
även resurssvaga grupper skulle garanteras en fullgod
undervisning. Den har också varit en viktig del i byg-
gandet av välfärdssamhället.
Strax före jul gick ett stort antal socialdemokrater
ut i ett landsomfattande upprop mot de alltmer påtag-
liga tendenserna till systemskifte inom den svenska
skolan och för en utveckling av en skola där barn med
olika etnisk, religiös och ekonomisk bakgrund får
utvecklas tillsammans redan från tidig skolstart. Vårt
upprop stöds av ett brett skikt av socialdemokratin
med representanter på riksnivå, på regional och
kommunal nivå med särskild tyngdpunkt i de områ-
den som genom tillkomst av s.k. fristående skolor
tvingats försämra kvaliteten på övrig skolverksamhet.
Uppslutningen från den socialdemokratiska ungdoms-
rörelsen är mycket stark.
Gensvaret på vår aktion har varit närmast över-
väldigande och det är med stor tillfredsställelse jag
noterar att Göran Persson i gårdagens partiledardebatt
uttryckte samma oro över det starkt ökande antalet
friskolor och den sociala skiktning av skolan som
detta ofta innebär. Glädjande är också att utbild-
ningsminister Thomas Östros nyligen har aviserat
åtgärder för att värna allemansrätten på skolans om-
råde och förhindra en utveckling mot skolor med
vinstkrav som drivmedel.
Men minst lika viktigt som stödet från regeringens
horisont är den stora uppslutning som vårt initiativ
mött från gräsrotsnivå - ute i de kommuner som in på
bara skinnet fått uppleva hur "den enes bröd" i form
av s.k. ökad mångfald och valfrihet för fåtalet blivit
den "andres död" genom att resurserna som ska betala
fåtalets kalas får tas från övrig skol-, vård- och om-
sorgsverksamhet.
Detta nollsummespel kan illustreras med många
färska exempel. Jag ska ta ett från en liten kommun
från vilken jag fick ett brev från skolchefen efter den
här aktionen. Det är Mörbylånga kommun på Öland.
Där har den kommunala skolan byggt upp en under-
visning och en pedagogik som rönt intresse även på
nationell nivå. Decenniers reformarbete riskerar nu
att spolieras genom tillkomsten av en s.k. friskola
som inte i något avseende tillför själva undervisning-
en någon förnyelse. Däremot leder den till avsevärda
merkostnader för kommunen och en åtföljande av-
lövning av övrig kommunal skolverksamhet.
Exemplen kan mångfaldigas. I Stockholmsområ-
det är situationen närmast katastrofal. I Aftonbladet
kunde vi i tisdags i en artikel under rubriken
"Utvisade ur friskolan" läsa om hur Europaskolan
krävt en familj på tusentals kronor för varje skolbarn,
och sedan familjen med åberopande av att undervis-
ningen i grundskolan ska vara gratis hängde ut mam-
mans namn i rektorns månadsbrev, medan barnen sex
och åtta år gamla visades ut från klassrummet. Jag
citerar: "De sa att din mamma och pappa inte har
betalat. Du får inte vara här."
I Täby bjöd en friskola de duktiga eleverna på
McDonaldsrestaurang, men de mindre duktiga fick
stanna hemma.
Herr talman! Det är nog hög tid att överväga en
ordentlig lagerrensning av den här typen av klart
diskriminerande sorteringsmaskiner i den svenska
skolan.
Tanken bakom friskolereformen var ju att skolor
som drivs på idémässig grund skulle få bättre ekono-
miska förutsättningar. Nu visar det sig emellertid att
reformen också gör det möjligt att starta skolor på
rent kommersiell grund. Sådana skolor drivs i all-
mänhet som aktiebolag, och den s.k. affärsidén i
företag som Kunskapsskolan, Vittra och Pysslingen
baserar sig uppenbarligen på tre grundprinciper:
Man försöker optimera klasstorleken, man undvi-
ker barn med särskilda behov och man minimerar
lokalytan genom att t.ex. avstå från gymnastiksal och
skolgård. Kunskapsskolan säger rent ut att deras pe-
dagogik inte passar för barn med koncentrationssvå-
righeter. Pysslingen AB tjänar ca 13 000 kr per barn
och läsår genom att strunta i skolgård och gymnastik-
sal samt i övrigt tränga samman verksamheten på
minsta möjliga yta.
Man måste vara blind för de ekonomiska krafter-
nas styrka om man inte förstår att privatiseringar av
vård, omsorg och skola i många fall kommer att leda
till en marknad där de som har pengar kommer att få
förtur.
Pågående privatisering av skolan förstärker den
sociala snedrekryteringen och ökar därmed klas-
sklyftorna. När kommunen tvingas betala ut pengar
till nya grundskolor och gymnasieskolor i privat regi,
minskar följaktligen möjligheterna att förbättra den
kommunala skolan. Mindre pengar betyder färre
lärare, sämre lokaler och äldre böcker.
För att bryta den här utvecklingen mot privatise-
ring och kommersialisering av skolans värld krävs ett
antal centrala regeländringar:
För det första måste det bli stopp för vinstdrivna
kommersiella verksamheter på skolområdet.
För det andra måste den lokala nivån, där man har
den bästa överblicken, få ett avgörande inflytande vid
etablering av fristående skolor.
För det tredje behöver vi ett förändrat bidragssys-
tem som bättre motsvarar den enskilda skolans verk-
liga åtagande och kommunens övergripande ansvar
för den totala skolverksamheten.
För det fjärde kan fristående skolor som bygger på
ideella initiativ - t.ex. föräldrakooperativ i glesbygd
där syftet är att hålla ihop barngruppen i stället för att
skilja barnen åt, som är motivet i många fall - vara ett
bra komplement till den kommunala skolan.
För det femte ska vi ge den gemensamma offent-
liga sektorns personal samma frihet och befogenheter
som har beviljats diverse friskolor och privata entre-
prenörer.
Herr talman! Tiden i skolan är den enda period i
livet då människor naturligt träffas över alla gränser.
De intryck av världen och medmänniskorna som
förmedlas under ungdomsåren präglar en människa
resten av livet. Barngrupper ska inte delas utan vara
tillsammans från tidig start i livet. Så läggs grunden
för jämlika villkor och integration.

Anf. 340 ULF NILSSON (fp) replik:
Herr talman! Bengt Silfverstrand ger en historie-
beskrivning av hur liberaler och socialdemokrater en
gång gemensamt arbetade för en bra skola för alla,
och det är helt riktigt. Vi hade en gemensam ideologi
när det gällde skolpolitiken i början av 1900-talet och
i slutet av 1800-talet. Det handlade om att ge alla
barn en bra skolgång.
Nu handlar det om en fortsatt utveckling av denna
djupt demokratiska modell, nämligen att ge alla en
möjlighet att välja, inte bara de som är penningstarka.
Så var det ju före den friskolereform som genomför-
des av den borgerliga regeringen, att bara de som
hade pengar att betala kunde sätta sina barn i en an-
nan skola än en kommunal.
För mig är det uppenbart att friskolor, oavsett om
de är privatägda eller föräldrakooperativt ägda, tillför
en mångfald och en konkurrens som på alla andra
områden har visat sig vara bra och som naturligtvis
också är bra på skolans område
Egentligen är det tveksamt vad socialdemokrater-
na vill här, men jag kanske kan få tillfälle att ställa en
följdfråga.

Anf. 341 BENGT SILFVERSTRAND (s) re-
plik:
Herr talman! Jag vill bara erinra Ulf Nilsson om
att det faktiskt var en socialdemokratisk regering som
införde rätten att välja skola. Men rätten att välja
skola skiljer sig avsevärt från den utveckling som nu
är på gång.
Det handlar långt ifrån alltid om att välja till nå-
gonting. Mycket ofta handlar det om att de privilegie-
rade och köpstarka grupper som Ulf Nilsson nu me-
nar att socialdemokraterna bara tänker på - det är
precis tvärtom - ofta väljer sig bort från en skola. Vi
har de senaste dagarna fått vittnesbörd om att i flera
kommuner väljer välbärgade att ta sina barn från
skolor i invandrartäta områden, för att ta ett exempel.
Den valfriheten - det tror jag att vi kan vara över-
ens om - kan vi skapa genom att ge dem som är akti-
va och verksamma i den kommunala skolan större
befogenheter och större frihet.

Anf. 342 ULF NILSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag har under de senaste 10-15 åren
varit med om hur socialdemokrater har bekämpat
ökad valfrihet. Från början var ni emot föräldrako-
operativ, föräldrakooperativa dagis och privata dagis.
Successivt har detta förändrats, men fortfarande finns
det här sega motståndet. Och nu visar det sig på
grundskolans och på gymnasieskolans område.
Jag tror att vi måste inse, och att även socialde-
mokraterna måste inse, att år 2001 kan vi inte gå den
negativa vägen. Vi kan inte förbjuda människor att
välja, utan tvärtom måste vi underlätta för alla att
välja det som de tror är bra för deras barn.

Anf. 343 BENGT SILFVERSTRAND (s) re-
plik:
Herr talman! Det låter ju väldigt vackert att alla
ska få möjlighet att välja. Nu går det till på det sättet,
vilket Ulf Nilsson som skolpolitiker borde känna till,
att det är ett centralt byråkratiskt skolverk som be-
stämmer. Och det är viktigt att det ska vara Skolver-
ket som ska lägga fast om den skola som ansöker om
att få etablera sig uppfyller läroplanen. Så långt är det
riktigt. Sedan kommer beskedet till kommunen att
man får vara vänlig att inrätta den här skolan. Sedan
säger man från kommunens sida, exempelvis i Bjuv i
Skåne för att ta ett exempel och det finns många and-
ra: Det där klarar vi inte av, för då får vi försämra
undervisningskvaliteten. Det beror på att det inte är
några tillskott av ekonomiska medel uppifrån som det
är fråga om, utan det är kommunen som får ta resur-
ser från befintlig skolverksamhet. Det är väl ingen
valfrihet om några vinner och andra, ofta kanske stora
grupper, förlorar.

Anf. 344 LARS HJERTÉN (m) replik:
Herr talman! Jag vill hålla med Bengt Silfver-
strand på en punkt. Han säger att samma frihet bör
gälla för de kommunala skolorna som för friskolor.
Det tycker vi också. Vi tycker att alla skolor ska vara
fria och kunna bestämma över sin egen verksamhet
och att man ska låta lärare, elever och föräldrar be-
stämma och inte så mycket skolstyrelse och kom-
munledning.
Sedan gjorde Bengt Silfverstrand en historisk fel-
bedömning. Han sade att en skola för alla startades av
socialdemokrater och liberaler. En skola för alla star-
tade 1842 - en folkskola för alla där alla skulle gå i
en obligatorisk skola. Det var mer än 50 år innan det
fanns några socialdemokrater i Sverige.
Vem ska välja? Ska föräldrar, lärare och barn inte
välja? Väljer de som väljer en friskola fel? Måste alla
välja en kommunal skola om man inte vill?
Bengt Silfverstrand har bara negativt att säga om
friskolor. Därför bör de knappast finnas kvar enligt
honom, med undantag av några föräldrakooperativ
osv. Men jag har rest mycket runt i landet och tittat på
skolor. Jag har sett många dåligt fungerande kommu-
nala skolor. Med Bengt Silfverstrands logik skulle
man alltså lägga ned kommunala skolor också.

Anf. 345 BENGT SILFVERSTRAND (s) re-
plik:
Herr talman! Det är kommunerna som får betala
både till den kommunala skolan - givetvis - men
också till de friskolor som etableras. Då är det väl
rimligt att de lokala politikerna får ha ett ord med i
laget? De har ju överblick. Om det visar sig att eta-
bleringen av en friskola får svåra konsekvenser, som
den ofta får, för övrig skolverksamhet så är det väl
rimligt att de som lokalt har valts att företräda med-
borgarna har ett ord med i laget.
Vi kan vara helt överens om att det är viktig att
man från denna utgångspunkt har ett stort inflytande
också från föräldrar och elever i skolorna. Därom
råder ingen tveksamhet. Men för att lösa det proble-
met behöver man inte skapa börsnoterade företag som
väljer elever.

Anf. 346 LARS HJERTÉN (m) replik:
Herr talman! Bengt Silfverstrand gillar inte Skol-
verket. Ett centralt byråkratiskt skolverk bestämmer,
säger han. Om det vore så att Skolverket inte bestäm-
de om enskilda skolor så skulle massor av kommuner
inte få en enda enskild skola, utan alla skolor skulle
vara kommunala i de kommuner där Bengt Silfver-
strands partivänner styr. Det skulle endast finnas
valmöjlighet i borgerligt styrda kommuner. Det tyck-
er jag vore väldigt synd. Elever, föräldrar och lärare
väljer i dag i stor utsträckning, om de har möjlighet,
en enskild skola eftersom de tycker att den fungerar
bättre än andra skolor.
Är det inte bättre, Bengt Silfverstrand, att de som
berörs närmast av skolan, nämligen eleverna, föräld-
rarna och de lärare som jobbar där, bestämmer vilken
skola barnen ska gå i och vad man ska arbeta med?

Anf. 347 BENGT SILFVERSTRAND (s) re-
plik:
Herr talman! Inom rimliga gränser ska självfallet
den valfriheten finnas. Men ibland visar det sig att
den valfriheten gäller för en begränsad grupp. Kun-
skapsskolan och andra väljer vissa typer av elever och
utvisar andra. Här hörde vi i en debatt tidigare en
företrädare för Moderaterna som slog vakt om barn
med särskilda behov av stöd. Men här visar det sig att
de blir utvisade! De får inte bara gult kort, utan de får
rött kort i de skolor som Lars Hjertén så varmt om-
huldar.
När jag säger ett byråkratiskt skolverk så menar
jag att det är kommunerna, den lokala nivån, som har
bäst överblick över de behov som finns i den totala
skolverksamheten. Det är rätt fantastiskt att höra att
Lars Hjertén är rädd för att kommunerna skulle få
större inflytande. Då får vi ju en vital debatt ute i
kommunerna! Kommuner med borgerlig majoritet
skulle naturligtvis ofta se till att det kom fler frisko-
lor. Som socialdemokrat är jag inte rädd att vi får den
debatten ute i kommunerna. Alla debatter om skolan
behöver inte föras just från den här talarstolen.

Anf. 348 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Herr talman! Det socialdemokratiska initiativet
som kom här före jul angående utvecklingen av pri-
vatiseringen välkomnar jag naturligtvis som vänster-
partist. Jag tycker att det är bra att vi får fler på den
här kanten att diskutera med.
Jag har en konkret fråga till Bengt Silfverstrand
som rör åtminstone två av de fem punkter som han tar
upp. Det gäller dels problemet med börsnoterade
företag och vinstdrivande skolor, dels problemet med
bristande kommunalt inflytande vid etablering av
friskolor. Min fråga är: Vilka förutsättningar tror
Bengt Silfverstrand det finns att den socialdemokra-
tiska riksdagsgruppen kommer att stödja de vänster-
partistiska motioner som finns med exakt den inne-
börd som han har redogjort för här?

Anf. 349 BENGT SILFVERSTRAND (s) re-
plik:
Herr talman! Jag utgår naturligtvis till dels från
det förändringsarbete som är på gång i Utbildnings-
departementet när det gäller bidragssystemet och där
det pågår en översyn. Jag tar fasta på de uttalanden
som har gjorts från mycket auktoritativt håll - både
från utbildningsministern och i andra sammanhang
också från skolministern och nu senast i gårdagens
partiledardebatt från statsministern.
Jag utgår från att detta kommer att innebära för-
ändringar i denna riktning. Vi har ett socialdemokra-
tiskt förtroenderåd som redan har uttalat sig mycket
starkt för att kommunerna ska få ökat inflytande vid
etableringar. Jag gör bedömningen att det finns en
stark förankring för de här synpunkterna också i den
socialdemokratiska riksdagsgruppen.

Anf. 350 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Herr talman! Jag ska fatta mig kort. Jag är glad
om Bengt Silfverstrand har rätt, för det skulle innebä-
ra att de vänsterpartistiska motioner som innehåller
förslag som ligger i den riktning som Bengt Silfver-
strand anger beträffande vinstdrivande skolor och ett
ökat kommunalt inflytande skulle kunna vinna kam-
marens gehör.

Anf. 351 BENGT SILFVERSTRAND (s) re-
plik:
Herr talman! Jag tycker att jag har varit tydlig. Jag
har tagit fasta på vad som har sagts i diskussionen och
i det förändringsarbete som pågår. Vi vet att bidrags-
systemet när det gäller exempelvis gymnasieskolorna
är klart kontraproduktiv. När det gäller grundskolorna
är det på papperet lika ekonomiska villkor, men i
praktiken har, som jag har visat med ett par konkreta
exempel, de enskilda skolorna, friskolorna och de
privata skolorna ofta ett mindre utbildningsåtagande
och en sämre skolmiljö. Därför behövs också en för-
ändring. Den kan ske genom ett bidragssystem som
det vi hade tidigare där de fristående skolorna fick
75 % av den genomsnittliga kostnaden för en grund-
skoleelev. Det vore ett steg mot rätt håll om man gick
den vägen.

Anf. 352 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd)
replik:
Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till
Bengt Silfverstrand. Varför tror Bengt Silfverstrand
att föräldrar väljer att ta bort sina barn från skolan om
allting är så bra som han säger?
I augusti konstaterade det skolverk som Bengt Sil-
fverstrand inte gillar att det finns positiva effekter av
ökat utbud av utbildningar som bara kan anordnas på
detta sätt, t.ex. vissa gymnasiedelar, en utveckling
och ökad mångfald i det pedagogiska arbetet, kom-
plettering av professionell lärarkompetens, ökad be-
nägenhet i kvalitetssäkring inför bedömning av kva-
liteten i utbildningar som upphandlats, ökad lyhörd-
het för de studerandes behov och önskemål till följd
av konkurrensbegränsningar, tydligare utkrävande av
ansvar vid bristande måluppfyllelse därför att t.ex. en
entreprenad avbryts och inte förlängs och ekonomiska
fördelar.
Tror inte Bengt Silfverstrand alls på Skolverket?

Anf. 353 BENGT SILFVERSTRAND (s) re-
plik:
Herr talman! Anledningen till att man på vissa
håll och i vissa fall väljer en fristående skola framför
den kommunala skolan är inte sällan att den kommu-
nala skolan har blivit utsatt för mycket hårda påfrest-
ningar under 90-talet av borgerliga regeringar, men
också av en socialdemokratisk regering som tving-
ades till nedskärningar på grund av det som den rege-
ring där Kristdemokraterna ingick åstadkom under sin
tid. Då förstörde man ekonomin, och vi fick sedan gå
in och sanera. Det är grunden - en mycket viktig
grund.
Jag kan konstatera, och det är en av slutsatserna i
förslaget, att det finns många intressanta initiativ,
bl.a. pedagogiska sådana, från fristående skolor. Det
kan finnas föräldrakooperativ som jag tycker kan vara
viktiga komplement. Det är alltså inte på något sätt
fråga om något avståndstagande från fristående sko-
lor. Gränsen, som vi ser det, bör gå vid vinstdrivande
skolor. Man ska inte kunna använda skattemedel på
ett sätt som innebär att man i praktiken avlövar övrig
skolverksamhet.

Anf. 354 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd)
replik:
Herr talman! Om inte några privata alternativ ha-
de fått finnas och om inte den här verksamheten hade
kommit i gång - hur tror Bengt Silfverstrand att sko-
lan skulle ha sett ut då?
Den konkurrens som visar på de positiva effekter
som jag har läst upp har lett till att det också blir ett
ökat tryck på den kommunala sidan. Man får se till att
visa på exempel på hur man vill ha det. Eleverna ska
kunna välja, och få en bra undervisning.
Varför har inte Socialdemokraterna sett till att den
kommunala skolan har fått mer resurser förrän nu när
man har dragit bort två lärare per hundra elever? Nu
när det snart är för sent börjar Socialdemokraterna
vända och sätter i gång att ge mer resurser till skolan i
långsam takt.

Anf. 355 BENGT SILFVERSTRAND (s) re-
plik:
Herr talman! Ulla-Britt Hagström måste ha varit
både blind och döv under den här tiden när skolan
faktiskt har tillförts mycket kraftigt ökade resurser.
Men på grund av de stora nedskärningar som av eko-
nomiska skäl delvis påtvingades skolan under 90-talet
som en följd, i mycket stor utsträckning, av ert rege-
ringsinnehav tar det lite tid. Vi har hört tidigare i
debatten i dag, bl.a. från Torgny Danielsson, att nu
får skolan ytterligare resurser.
En anledning till uppkomsten av vissa friskolor är
resursneddragningarna i den kommunala skolan. Nu
kan vi komma bort från det problemet mer och mer
genom att satsa mer på den kommunala skolan. Vi
låter den kommunala nivån få mer att säga till om när
det gäller hur man vill fördela resurserna och om man
ska satsa mer på den kommunala skolan, vilket vi
hoppas. Men man ska också kunna släppa fram t.ex.
föräldrakooperativ och liknande. Om man står inför
hotet att en skola i glesbygd ska läggas ned kan det
vara positivt med ett föräldrakooperativ så att man
kan hålla samman gruppen i en sådan situation.

Anf. 356 LARS HJERTÉN (m):
Herr talman! I julas fick vi riksdagsledamöter en
julgåva från riksdagen, ett porträttgalleri. Det var
porträtt av tidigare riksdagsledamöter som vi ser
runtomkring oss på väggarna här i riksdagen. En av
de porträtterade tidigare kollegerna hette Carl Persson
i Stallerhult. Han representerade ungefär samma
valkrets som jag gör, men den hette förstås inte Väst-
ra Götalands östra på hans tid. Det berättas om ho-
nom att han väldigt ofta när ett beslut skulle fattas
sade: Jag undrar hur det här kommer att påverka oss
hemma i Korsberga? Korsberga var hans hemsocken
och hemkommun. Jag tror att hans konstaterande var
klokt och giltigt även för oss i vår tid.
Jag ska ta upp utbildningsfrågor, och speciellt så-
dana som gäller vuxenutbildning. För ett tag sedan
ägnade jag en eftermiddag åt att tillsammans med en
utbildningschef i en mindre kommun gå igenom vil-
ken vuxenutbildning som man planerade i den här
kommunen inför det nya året. Man hade ett ganska
digert program. Först skulle man inrätta ett kompe-
tenscentrum som man kallade Mötesplats för vuxen-
bildning. Här skulle det finnas representanter för
kommun, arbetsförmedling, folkhögskola, företag och
näringsliv, i alla fall till en början. Sedan skulle man
bredda underlaget för detta.
Själva utbildningen skulle vila på tre ben. Det
första benet omfattade högskolan, om möjligt decent-
raliserad till kommunen, och KY, dvs. kvalificerad
yrkesutbildning. Det andra benet var det vanliga
komvux, Kunskapslyftet eller Kunskapsbygget som
man säger numera och sfi, svenska för invandrare.
Det tredje benet omfattade olika uppdragsutbildning-
ar i projektform eller på det sätt som efterfrågas. Man
har också skickat en enkät till alla företag, lite drygt
100, som har svarat på vilken utbildning man önskar
och särskilt om man är intresserad att gå in i samar-
bete om en KY, dvs. kvalificerad yrkesutbildning.
Om jag hade talat med en utbildningsansvarig i en
motsvarande kommun för 10-15 år sedan gissar jag
att jag hade fått svaret: Vuxenutbildningen här är
komvux med grundskoleutbildning, viss gymnasieut-
bildning och samarbetet med arbetsförmedlingen.
Jag frågade vilka problem man hade i dag. Svaret
blev: Det individuella programmet i gymnasiet. Det
programmet infördes för att hjälpa elever som miss-
lyckats i grundskolan genom att ge dem den under-
visning som krävs för att man ska kunna börja på ett
nationellt program i gymnasieskolan. Meningen var
ju att det individuella programmet skulle vara som
störst vid höstterminens början och som minst vid
vårterminens slut. Nu var det i den här kommunen,
liksom i många andra kommuner, precis tvärtom.
Programmet fylls på hela tiden. Det kan man ju åt-
gärda genom att gymnasieskolorna anpassas efter
eleverna, och inte tvärtom, och genom att man ger
elever möjlighet att läsa på olika nivåer och ger dem
ämnen som de klarar av så att de inte ständigt miss-
lyckas.
Det andra problemet var enligt den här utbild-
ningsansvariga personen att komvux har en alldeles
för stor andel ungdomar som kommer direkt från
gymnasiet och går sitt fjärde år i komvux. En väldigt
stor grupp ungdomar betraktar i dag gymnasiet som
fyraårigt när det i teorin ska vara treårigt. Detta kan
man åtgärda genom att återinföra möjligheten att
komplettera gymnasiebetyg under de tre åren i gym-
nasiet. Det är förbjudet i dag, som vi vet. Den bor-
gerliga regeringen införde den möjligheten, men den
togs tillbaka av den socialdemokratiska regeringen.
Vi får en proposition, Vuxnas lärande, om drygt
en månad. Då ska vi mer i detalj diskutera de här
frågorna. Jag ska bara ge några synpunkter, egna och
moderata, på utbildning för vuxna.
Gymnasieutbildning ska vara en rättighet för alla,
även för vuxna. Tidigare har det varit grundskoleut-
bildning som har varit en rättighet. Det duger inte
längre. Kvaliteten ska bestämma vilken utbildning
som ska ges. Volymen, dvs. kvantiteten, ska bestäm-
mas av behov, av människors val och av situationen
på arbetsmarknaden.
Vi ska ha friskolor inom vuxenutbildningen, pre-
cis som vi har i ungdomsskolan. Jag tänker då inte
bara på folkhögskolor, där ju de flesta i dag är
friskolor.
Kommunen ska ha ansvar för information om
vuxenutbildning. All vuxenutbildning ska upphand-
las. Det sker i dag med stor framgång i Göteborgs
kommun. Det fungerar mycket väl där.
Validering av varje individ ska ske innan studier-
na påbörjas. Det är särskilt viktigt för elever med
invandrarbakgrund eftersom vi känner till deras me-
riter väldigt lite och deras betyg sällan går att överfö-
ra till svenska förhållanden. Därför är en validering
av deras kunskaper väldigt viktig.
Studiestödet ska anpassas till vuxnas behov. Jag
fick ett frågesvar från utbildningsminister Östros där
han säger att just för de vuxna är det viktigt att man
har kompetenskonton som kompletterar övriga studi-
emedel när det gäller det livslånga lärandet. Det är ju
bra. Det räcker inte med studiemedel för ett helt liv
av studier. Studiemedel ges för sex år, och det har
man kanske klarat av redan under grundutbildningen
efter gymnasiestudierna. Därför är det mycket bra
med kompetenskonton. Det finns en utredning som
har lagt fram förslag om detta nyligen. OECD har
talat om kompetenskonton och sagt att det är tre olika
som ska betala kompetenskontot. Det är dels den
enskilde, dels arbetsgivaren och dels staten. Statens
bidrag kan ju t.ex. vara avdragsrätt för insättning på
ett kompetenskonto, ungefär som man får dra av
insättning på ett individuellt pensionskonto i dag.
Herr talman! Ett särskilt problem i Sverige är att
utbildningspremien är för låg för många studier. Det
finns med i betänkandet från Kunskapslyftskommit-
tén. Där vill jag minnas att vi hänvisar till en OECD-
rapport som påtalar just att det lönar sig mindre att
studera i Sverige än i nästan alla andra jämförbara
länder. Då har man ändå inte tagit hänsyn till det
höga skattetrycket, som ju är högre i Sverige än på
många andra håll.
Jag såg en intervju med nyutbildade sjuksköter-
skor i Skövde förra veckan. Den gemensamma kriti-
ken var att det är alldeles för låga löner. Studierna är
långa och kostsamma, men lönerna är alldeles för
låga. Man sade att det absolut inte lönar sig ekono-
miskt att vidareutbilda sig från undersköterska till
sjuksköterska. Och det beror ju inte alls på att under-
sköterskorna är överbetalda på något sätt. De höga
skatterna gör som sagt inte saken bättre.
När en rapport om Sveriges ekonomiska läge ny-
ligen presenterades av EU inför det svenska ordfö-
randeskapshalvåret har det höga svenska skattetrycket
framhållits som någonting som är negativt när det
gäller förvärvsarbete i Sverige. Det finns en uppenbar
risk för att vi tappar goda medarbetare, både på kort
och lång sikt.
En rapport som lades fram i dag, som jag har här,
visar att vi har ett nettoutflöde av välutbildade aka-
demiker, civilingenjörer, ekonomer och naturvetare,
på nästan 1 000 personer om året. Det är alltså ett
nettoutflöde. Det har vi inte råd med, varken på kort
eller lång sikt.
Vi får snart möjlighet att återkomma till den kva-
lificerade yrkesutbildningen, KY, eftersom det läggs
fram en proposition i det ärendet. Jag har redan fått
signaler från folk på fältet med synpunkter om att vi
måste beakta den praktiska yrkesutbildningen. Annars
är risken att vi får för få praktiker i Sverige och för
många teoretiker. Vi behöver folk med praktiska
färdigheter, inte minst ute i näringslivet.
Vad vi behöver är alltså en vuxenutbildning med
stor flexibilitet, med många olika utbildare och val-
frihet för den enskilde. Jag vill arbeta för att vi får
den grunden genom de beslut som vi kommer att fatta
under våren här i riksdagen.

Anf. 357 ULF NILSSON (fp):
Herr talman! Skola och utbildning är avgörande
för hur barn och ungdomar ska kunna förverkliga sina
drömmar. Genom utbildning kan människor få så
likvärdiga livschanser som möjligt. Skolan, särskilt
grundskolan och gymnasieskolan, och dess problem
har nu under några år stått i centrum för debatten.
Alltfler hoppar av gymnasieskolan utan att ha klarat
av utbildningen.
Vi liberaler har kritiserat den svenska skolans lik-
formighet. Vi tycker t.ex. att det är dåligt att elever
som är mer yrkesinriktade måste läsa högskoleförbe-
redande gymnasiekurser och att elever som är riktigt
studieintresserade däremot inte får tillräcklig stimu-
lans.
Men högskolan har inte stått i centrum för debat-
ten på samma sätt. Ändå är högskolan det som många
ungdomar siktar på efter gymnasieskolan. Och det är
där som framtiden kan avgöras.
Många har nöjt sig med uppgiften om att Sverige
slår rekord i antalet nya högskoleplatser och att allt-
fler går vidare till högre utbildning. Men nu är det
dags att fråga sig vilken högskola som väntar ungdo-
marna efter gymnasiet. Aldrig någonsin har så många
gått vidare till högskoleutbildning som i dag. Det är
sant. Men samtidigt tar människor allt längre tid på
sig genom utbildningssystemet. Alltfler ungdomar
tvingas också läsa utbildningar som de egentligen inte
vill ha.
Det finns en rapport som heter Utbildningens om-
vägar. Där konstaterar man att svenska ungdomar tar
lång tid på sig genom utbildningssystemet om man
jämför med andra länder. Det har blivit svårt för ung-
domar att gå direkt till högskolan från gymnasiet, och
det är svårt att komma in på den utbildning ungdo-
marna vill läsa. Studieavbrotten och avhoppen är
många, och de som examineras har inte tillnärmelse-
vis ökat på samma sätt som utbildningsplatsernas
antal.
Särskilt detta att det är så svårt för ungdomar att
komma in på högskolan ser jag som ett stort problem.
Det är frustrerande för en ung människa som gått ut
gymnasiet att vänta, kompletteringsläsa i vuxenut-
bildningen, räkna betygssnitt, göra högskoleprovet
om och om igen. Det känns också hopplöst att ha
dyra lån för utbildningar man egentligen inte velat ha
eller önskat eller utbildningar som man inte klarat av.
Men det är den verklighet som alltfler ungdomar
ställs inför.
Herr talman! Jag tror att det grundläggande felet
ligger i att politiken för den högre utbildningen fortfa-
rande genomsyras av idén om planstyrning. Exa-
mensmål sätts upp för varje högskola, och pengar får
inte föras över till utbildningar eller högskolor med
högt sökandetryck. Nya utbildningsplatser inrättas
efter uppgjorda planer utan att ta hänsyn till om re-
surserna räcker till för att behålla kvaliteten i utbild-
ningen. Det centrala antagningssystemet skapar långa
köer samtidigt som platser står tomma på andra håll.
"De som söker kommer inte in och de som kommer
in börjar inte". Så sammanfattade en rapport om an-
tagningssystemet läget förra året.
Vi liberaler har en rad förslag om hur den högre
utbildningen ska bli mer meningsfull för studenterna
och hur studenterna ska få makt över sina studier.
Bygg ut de utbildningar som studenterna söker sig
till, avskaffa det centrala antagningssystemet och höj
kvaliteten i grundutbildningen.
Herr talman! Studenten vet oftast bättre än politi-
kerna vad som är bra att satsa på för framtiden. Men
regeringens politik bygger i grunden på att det enkelt
går att värdera vilka utbildningar som är nyttiga för
samhället.
Vi liberaler menar att det måste bli ett slut på den
här uppdelningen i "nyttig" och "onyttig" kunskap.
Varken studenter som läser humaniora eller studenter
som läser naturvetenskap kan peka på hur deras verk-
samhet i framtiden ska resultera i högre ekonomisk
tillväxt. Men människor som har genomfört en fram-
gångsrik utbildning hittar oftast en plats i yrkeslivet i
motsats till människor som tvingat sig igenom mot-
villigt. Inte minst humanister är för övrigt efterfråga-
de inom de mest skilda sektorer - marknadsföring,
medier, kommunal och statlig administration, IT-
företag.
Naturligtvis har samhället också ett stort intresse
av att täcka behovet inom bristyrken. Det saknas
lärare, sjuksköterskor, civilingenjörer. Men då måste
staten stimulera intresset för utbildningen på ett posi-
tivt sätt, inte tvinga människor att läsa den. Det
handlar om att skapa intresse för naturvetenskap
genom rolig undervisning redan i grundskolan. Det
handlar om att ge bra lön för lång utbildning. Det
handlar om att ändra skatterna så att dyra och långa
utbildningar lönar sig bättre.
Långsamma studier är oekonomiskt för samhället
och dyrt för den enskilda studenten. Därför är det
viktigt att studenten får en bra undervisning redan
från början på högskolan. Men resurserna för under-
visning har i stället minskat de senaste åren.
I utredningen Högskolans styrning som kom i vå-
ras eller kanske i höstas konstaterades att den s.k.
prislappen per student minskat med 20 % de senaste
tio åren. Riksdagens revisorer påpekar också i sin
rapport att antalet lärartimmar har minskat drastiskt. I
dag får många studenter på den lägsta nivån, A-nivån,
lika lite undervisning som studenterna förr hade på C-
nivån.
Vilka drabbas av detta? Alla naturligtvis, men sär-
skilt unga och studieovana studenter som behöver
mycket undervisning och handledning.
Den utredning som jag nämnde föreslår att huma-
niora och samhällsvetenskap ska få ökade resurser på
bekostnad av naturvetenskap, teknik och medicin. Jag
tror inte att lösningen är att sätta ämnen mot varandra
utan att kvaliteten helt enkelt måste höjas över hela
linjen. Folkpartiet föreslår därför i sin mycket strängt
finansierade budget att prislappen för studenter skrivs
upp så att undervisning och handledning kan komma i
samma nivå som för tio år sedan.
Folkpartiet välkomnar en bred debatt om ideolo-
gin för den högre utbildningen. Vi kommer att fort-
sätta att driva kraven på en ändrad inriktning av
svensk högskolepolitik. Vår grunduppfattning är att
med större frihet för studenter att välja och med en
satsning på kvalitet i utbildningen blir möjligheterna
större att den högre utbildningen bidrar både till kun-
skapsutveckling för den enskilda människan och till
ökad ekonomisk tillväxt.
Regionalpolitik

Anf. 358 OLA SUNDELL (m):
Herr talman! Först ett välkommen till fru minister
och till kvällens debatt, och inte minst till regional-
politiken. Det ska bli skojigt att känna varandra lite
grann på pulsen nu i denna stund.
Den gamla regionalpolitiken avvecklas, välkom-
men den nya regionalpolitiken. Så kan man kort
sammanfatta den regionalpolitiska utredningens slut-
satser. Det var en efterlängtad och väntad slutsats.
Drygt 30 år av bidrags- och kompensationstänkande
borde enligt utredningen ersättas av en mer tillväxto-
rienterad regionalpolitik.
Regionalpolitiken har under dessa år blivit mer av
en symbolpolitik där bristen på helhetstänkande och
vilja att lyssna har ersatts av riktade bidrag i olika
former. Utgiftsområde 19 har blivit samvetet som
kompenserar för bristerna i helhetstänkande och
verklighetsförankring inom andra utgiftsområden.
När vägarnas kvalitet sjunkit långt under anstän-
diga nivåer har lösningen varit regionalt utvecklings-
bidrag. När dyra drivmedel förhindrat rörlighet på
arbetsmarknaden har lösningen varit sysselsättnings-
bidrag. När företagen vill ha färre och enklare regler
har lösningen varit samtalsgrupper. När näringslivet
har efterlyst konkurrensbefrämjande åtgärder heter
lösningen tillväxtavtal.
Så här kan det inte fortsätta. Skogslänen, de orter
och kommuner där befolkningen minskar, de län där
arbetslösheten är fortsatt hög, skriker efter aktivitet
från regeringen - en aktivitet som inte primärt är
bidrag och andra konstlade medel för att minska ef-
fekterna av en svag näringsstruktur.
Vi väntar med spänning på en proposition om re-
gionalpolitiken. Den ska komma någon gång under
senare delen av 2001, säger regeringen. Varför vänta
när det finns en katalog med förslag från utredningen,
och när remissförfarandet är överstökat?
En måttfull önskan vore att regeringen redan un-
der våren kunde presentera ett förslag till ny regio-
nalpolitik.
Vägar, vägar och vägar. Regeringen måste kasta
loss även på detta för regionerna ute i landet så vikti-
ga område och prestera en proposition som tar sikte
på att förbättra det svenska vägnätet.
Att invänta ett ja till väginvesteringar från partier
som vill minska biltrafik och föra över allt gods på
järnväg blir en långbänk som står i direkt motsats till
människors och företags önskan att vägnätet runt om i
landet måste förbättras.
Regeringen hukar och passar. Det är viktigare att
hålla ihop vänsterfamiljen än att åstadkomma bättre
vägar.
Att jag väljer att här diskutera frågor inom kom-
munikationsområdet beror på vägarnas enorma bety-
delse för näringslivet. Den regionalpolitiska utred-
ningen konstaterar också att den viktigaste förutsätt-
ningen för regional utveckling och tillväxt är att vä-
garna är farbara året runt. Bara som exempel kostar
det dåliga vägnätet svenska skogsindustrin
900 miljoner årligen.
Industrierna tvingas ha större lager, och behovet
av kemikalier i processerna ökar.
En annan regionalpolitiskt viktig näring, turismen,
lider också av det usla vägnätet. Bra vägar är bra för
turismen.
Det existerar alltså oerhört goda skäl till varför
regeringen snarast borde återkomma till riksdagen
med förslag både vad gäller regionalpolitik och in-
frastruktur. Men med den snigelfart som regeringen
skrider till verket med viktiga propositioner kan man
misstänka att det är taktiskt tänkande från regerings-
makten som ligger bakom. Det är självklart till för-
fång för alla regioner som vill ha strategibyte nu och
åtgärder för farbara vägar.
Det sägs att regeringens inaktivitet beror på att
partiet har kongress nu i höst inför valåret. Då plane-
ras ett lika stort miljardregn som vid kongressen i
Sundsvall - allt för att muta in så många grupper som
möjligt i den socialdemokratiska valfållan.
Låt vara att man med detta egoistiska taktikspel
kan tjäna röster i en valrörelse, men det är vår svens-
ka landsbygd som är förloraren. Men för regeringen
är den taktiska avvägningen kanske viktigare än att
åstadkomma bättre vägar och en regionalpolitik värd
namnet.
Vidare är det än mer viktigt just i det här läget att
komma till skott just därför att vi ser kulmen i hög-
konjunkturen och kan förvänta oss en avmattning, i
varje fall i början, för exportföretagen.
Herr talman! Den politik som varje land vill driva
för att skapa rikedom och välfärd för sina människor
måste grundas på en genuin förståelse för företagan-
dets villkor. De förutsättningar som vi politiker ger
näringslivet är helt avgörande för hur stort välstånd vi
kan förvänta oss.
Uttryckt på ett annat sätt: Förutsättningar som ger
människor framtidstro leder till förkovran, sparande
och investeringar och en vilja att gå framåt som ökar
möjligheterna till ett bra liv för varje individ varhelst
han eller hon befinner sig.
Med detta som utgångspunkt har vi moderater
kritiserat den gamla, unkna och förlegade regional-
politiken. Vi har haft anledning till detta. Bidrag hit
och bidrag dit - ibland paket - och nästan alltid har
åtgärderna haft karaktären av ad hoc över sig. Det har
varit en avsaknad av strategi och långsiktighet.
Den inriktning som funnits har varit kompensa-
tionstänkande och rätta-till-felen-agerande, som
åstadkoms av den reguljära politiken. Nästan själv-
klart, skulle jag vilja säga, kan inte ett politikerområ-
de mötas med respekt när grunden för agerandet utgår
från felaktiga utgångspunkter, otydliga mål och dålig
utvärdering.
Vill vi förändra regionalpolitiken, och inte bara
definitionen, måste den nya inriktningen utgå från
regioners och orters egna möjligheter. Min utgångs-
punkt är då att politiken inriktas mot att eliminera
tillväxthinder.
Därmed skapas en grund för företag och individer
att själva lösa sina problem och inte som nu att de-
batten fokuserar på den hjälp som alltid ska komma
från annat håll. Hjälp ska orterna och regionerna få,
men hjälpen eller stimulansen ska ske i form av kon-
kurrensbefrämjande åtgärder och inte som nu i form
av olika typer av bidrag.
Härigenom främjas en utveckling som baseras på
regionernas egen duglighet, tradition och kreativitet.
Summan av alla regioners ekonomiska styrka är ju
Sveriges samlade styrka.
Mot bakgrund av mitt resonemang finner jag att
den regionalpolitiska utredningen har gjort ett gott
jobb. Utredningen talar om tillväxt och tillväxtmiljöer
på ett förtjänstfullt sätt vilket ur mitt perspektiv lovar
gott inför framtiden.
På en rad punkter städar utredningen bort det
gamla kompensationstänkandet och ersätter det med
förslag som ska gagna regional konkurrenskraft. Det
är riktigt tänkt.
Herr talman! Till sist: Regionalpolitik behöver
inte vara så svårt. Vi politiker kan inte garantera vare
sig det ena eller det andra. Men det som ska krävas av
mig är att jag jobbar häcken av mig för att skapa så
goda förutsättningar som möjligt för tillväxt i vårt
land. Vidare ska det också krävas av mig att jag ska
försöka förändra de villkor i vanliga människors
vardag som är ett hinder för deras utveckling.
Lyckas jag inte med det hjälper varken bidrag,
tillväxtavtal eller retoriska fraser om att hela landet
ska leva.
Bättre vägar, lägre drivmedelspriser, IT-
satsningar, bättre förutsättningar för företagande och
sänkta skatter är - det vet jag, för jag är en lantis - en
bra bit på väg för den landsbygd som vi alla säger oss
försvara.

Anf. 359 SYLVIA LINDGREN (s) replik:
Herr talman! Vi hade så sent som den
14 december en debatt när näringsutskottet diskutera-
de regionalpolitiken och många av de frågor som Ola
Sundell nu tar upp.
Jag vill bara påpeka att det inte är av några parti-
politiska skäl som man inte förlägger en regionalpo-
litisk proposition tidigare. Vi diskuterade då också
frågan om infrastruktur i förhållande till regionalpoli-
tiken. Det är oerhört viktigt att det här också blir en
bra regionalpolitisk proposition.
Så sent som den 14 december hade vi exakt sam-
ma debatt med samma talare i denna kammare.

Anf. 360 OLA SUNDELL (m) replik:
Herr talman! Det är korrekt. Ingenting har hänt.
Och ingenting har hänt på alla de här åren. När jag
talade om åren menade jag dels infrastrukturfrågorna
dels regionalpolitiken.
Detta lilla utgiftsområde kommer ju inte på något
sätt att frälsa landet.
Vi vet alla att det är främst infrastrukturfrågorna
som är de primära. Där har vi väntat över ett år på en
proposition som har legat någonstans i tågordningen.
Den har flyttats fram av olika anledningar. Vad är
det, om inte taktik?

Anf. 361 SYLVIA LINDGREN (s) replik:
Herr talman! Ola Sundell, som också har suttit i
den regionalpolitiska utredningen, vet mycket väl när
utredningen blev klar och det arbete som nu ligger på
remiss i det sammanhanget.
Låt oss ändå enas om att det är oerhört viktigt att
få till stånd en bra regionalpolitik för framtiden.
Det är inte så kategoriskt, Ola Sundell, som att ba-
ra säga att de regionalpolitiska åtgärder som vidtagits
inte har gett något resultat.
Vad hade effekterna varit om man inte hade satt in
åtgärder? Det gäller naturligtvis att utvärdera och se
över helheten.

Anf. 362 OLA SUNDELL (m) replik:
Herr talman! Det började med ett taktikresone-
mang från Sylvia Lindgren om att det inte var på
detta sätt. Nu övergår Sylvia till att framhålla att
landet hade sett helt annorlunda ut utan den regionala
politik som har förts.
Bakgrunden till att utredningen har kommit till
stånd och till att landet ser ut som det gör är natur-
ligtvis de sammantagna effekterna av politiken på alla
politikområden. Många har upplevt regionalpolitiken
så att den har varit inriktad på att kompensera och
försöka sopa igen spåren av misstag inom andra poli-
tikområden beroende på bristande helhetssyn eller
verklighetsförankring. Grunden för den regionalpoli-
tiska utredningen är att skapa ett underlag och ge en
ändrad inriktning och en legitimitet för detta politi-
kområde. Gudarna ska veta att detta minsann är något
som har saknats i vårt land.

Anf. 363 HARALD BERGSTRÖM (kd):
Herr talman! Regionalpolitiken i vårt land står vid
ett vägskäl. Den regionalpolitiska utredningen har på
ett förtjänstfullt sätt belyst och analyserat de svårig-
heter det innebär att hela Sverige ska leva. Den har
också visat att 1980- och 1990-talens regionalpolitik
har nått vägs ände.
Jag har just avslutat läsningen av förre talmannen
Thage G Petersons bok Resan till Berg. Titeln syftar
på resan till hans hembygd i hjärtat av Småland, i
Kronobergs län. Jag känner den bygden väl, eftersom
mina rötter, min hembygd och min bostadsort inte
ligger mer än ett par mil från den bygd som Thage G
Peterson skildrar. Han både minns sin ungdom där
hemma och tänker framåt. Därmed blir hans bok ett
inlägg i den pågående regionalpolitiska debatten just
nu.
Det är inte så lite märkligt att ta del av hans kritis-
ka reflexioner till den förda politiken. Jag kan inte
frigöra mig från tanken att det ändå är samme Thage
G Peterson som nu - jag hade så när sagt äntligen -
ser resultatet av sin egen politik. Han har varit verk-
sam i s-regeringar sedan 1970-talet, inte minst som
ansvarig minister för regionalpolitiken under sina sex
år som industriminister 1982 till 1988.
Nåväl, de schematiska förslag han i slutet av sin
bok lägger fram liknar i mångt och mycket de som
den regionalpolitiska utredningen för fram i sitt slut-
betänkande.
En grundförutsättning är bosättningen, att männi-
skor vill bo på landsbygden, i småorter eller i gles-
bygd. I dag går det knappast att bygga nytt inom
dessa områden. Risken är för stor att man blir fast i
bostaden med sina lån. För många blir ett sådant val
det sista valet av bostad som man kan göra i livet.
Detta leder till att kreditmarknadsförhållandena för att
bygga och bo på landsbygden och i små tätorter
måste genomlysas och förbättras.
Likaledes måste strandskyddsreglerna mjukas
upp för att möjliggöra sjönära bebyggelse. Vi vet nu
att detta är det slags boende som många vill skaffa
sig. Glesbygdsverket skriver om detta i sitt remissvar
på Regionalpolitiska utredningens slutbetänkande.
Man har identifierat en viss återflyttning till lands-
bygden och vilja att flytta till denna. Just strandskyd-
det spelar en roll för återflyttarna när det gäller var
och hur man kan välja att bo.
När nu motionerna om strandskyddet ska be-
handlas här i riksdagen under vintern är detta alltså en
viktig fråga att ta på allvar.
Herr talman! Människor måste få chansen att ta
fatt i den egna situationen, att ta egna beslut. Det
politiken kan stimulera till är att med de landsbygds-
boendes medverkan skapa vad vi kristdemokrater
kallar lokala nav på landsbygden och ute i kommu-
nerna. Thage G Peterson kallar dem sockenorter och i
ett läns- eller regionperspektiv regionala stödjepunk-
ter.
Kommunerna har ett stort ansvar i detta skeende,
som mycket mer handlar om att locka till initiativ än
om att besluta åt invånare. Det handlar också om att
kommunerna måste på något sätt säkerställa en viss
grund- eller minimiservice på dessa orter.
Oerhört viktiga för landsbygd och glesbygd är vä-
gar och kommunikationer. Det har Ola Sundell påpe-
kat, och det vet vi allesammans. Finns det vägar kan
både privatbilism och linjenät för bussar skapa en av
de förutsättningar som krävs för en fungerande lands-
bygd. Dock måste kostnaden sänkas för det enda
tillgängliga kommunikationsmedlet inom stora områ-
den i vårt land, dvs. för den privata bilen.
Jag ska inte orda mer om detta utan hänvisar i
stället till kristdemokraternas regionalpolitiska kom-
mittémotion N332, där vi utvecklar vår syn på en
möjlig framtida regional politik.
Herr talman! Regionalpolitiska utredningen tar i
sitt förslag till regional stimulanspolitik upp några
delmål, varav ett är stärkt företagsamhet och ett ut-
vecklat entreprenörskap.
Ja, vi måste ha ett näringsliv också på landsbyg-
den och i glesbygden, ett näringsliv som kan fungera
på sina egna villkor. Det är ju näringslivet som bl.a.
ska ge oss de ekonomiska förutsättningarna för väl-
färd, som arbete, barnomsorg, sjukvård och pensio-
ner.
När vi talar om företag och företagande vill jag
återknyta till debatten i kammaren före jul, den 14
december förra året. Jag påminde då om att statsrådet
Mona Sahlin vid ett ministerrådsmöte i Feira i Portu-
gal i november 1999 fick igenom en europeisk stadga
för småföretagande. I denna stadga finns en del
mycket långtgående förslag, och jag undrar nu vad
det blivit av dem eller hur regeringen tänker imple-
mentera dem i lagar och förordningar i vårt land.
I stadgan står t.ex.: "Småföretagen måste betrak-
tas som de främsta pådrivarna till förnyelse, syssel-
sättning samt social och lokal delaktighet i Europa."
Det heter dessutom: "Bästa möjliga klimat för småfö-
retagande och entreprenörskap behöver därför ska-
pas." Vidare: "För att driva på denna utveckling vill
vi applådera framgångsrikt företagande, som förtjänar
att belönas." Det är starka ord.
När jag samtalar med småföretagare hemma i
Kronoberg får jag dock inte den uppfattningen att de
känner sig särskilt belönade. De drabbas t.ex. av en
regel som innebär att vinsten i företaget läggs ovanpå
det man har tagit ut som en rimlig lön och beskattas
som intäkt. Om han i stället hade haft finansiell kraft
nog att bilda aktiebolag hade vinsten i bolaget be-
skattats med 28 %.
När, statsrådet Messing, kommer staten genom
t.ex. skattelagstiftningen att "applådera framgångsrikt
företagande, som förtjänar att belönas" i stället för att
utforma den som en bestraffning?
Ännu en fråga: Kommer statsrådet att lägga fram
förslag om en utredning om riskkapitalförsörjning
och kreditmarknad med speciell inriktning på att
försöka finna lösningar på de tidigare i mitt anförande
skisserade regionalpolitiska problemen för företagan-
de och boende på landsbygden?
Till sist: Sverige har i EU-kommissionen fått un-
derkänt på beslutet att fortsätta med nedsättning av
socialavgifterna för små företag i vissa trakter av
norra delen av stödområde 1.
Kristdemokraten Lennart Sacrédeus ställde i no-
vember i EU-parlamentet en muntlig fråga riktad till
EU-kommissionen huruvida det finns något hinder
som gör att EU-kommissionen kan komma till en
annan slutsats än den Efta drog genom att godkänna
reducerade arbetsgivaravgifter i de norska fjällregio-
ner som gränsar till de ovan nämnda områdena i Sve-
rige. Norge är medlem i EES och berörs därmed av
denna form av etablerad regionalpolitik. EES god-
kände det norska systemet 1997.
Kommissionens svar är i korthet att man kommer
att undersöka hur man ska gå till väga för att säker-
ställa att bestämmelserna för statligt stöd tillämpas på
samma sätt inom hela EES, dvs. Europeiska ekono-
miska samarbetsområdet.
Vad avser statsrådet Messing att företa sig i denna
fråga? Kommissionens avsikt tycks vara att tvinga
också Norge till underkastelse i denna för många
småföretag i den berörda regionen uppe i norr så
viktiga konkurrensfråga. Svaret från kommissionen
tyder på det.
Både frågan och svaret avgavs dessutom före EU-
kommissionens beslut om förbudet för Sverige.

Anf. 364 ESKIL ERLANDSSON (c):
Herr talman! Även jag vill först av allt välkomna
statsrådet till den här debatten likaväl som till upp-
draget som ansvarig minister för regionalpolitiken.
Det är ett synnerligen viktigt uppdrag, inte minst
därför att någonstans mellan 95 och 98 % av Sveriges
yta i dag blöder eller i vart fall inte har en positiv
utveckling. Det innebär att man tappar människor och
därmed utvecklingskraft. Det är alltså ett viktigt en-
gagemang som statsrådet har iklätt sig.
Herr talman! Tron på människans förmåga som
skapande varelse är en naturlig utgångspunkt för mig
och för oss i Centerpartiet. Skapande och kreativitet
är inte bara grunden för ekonomiskt välstånd utan
även en förutsättning för att individer och regioner
ska växa. Detta synsätt måste genomsyra samtliga
politikområden för att få genomslag i vårt samhälle.
Statens roll är enligt min och vår uppfattning att ska-
pa och ansvara för de grundläggande förutsättningar
som är nödvändiga för att kreativiteten och entrepre-
nörskapet ska utvecklas.
Vad är det då för saker jag talar om? Det finns
många saker jag skulle kunna tala om. Jag ska emel-
lertid begränsa mig till fem saker som jag tycker är
synnerligen viktiga för att de förutsättningar som
staten har ansvar för ska anses vara uppfyllda. Jag
kommer att ta dem i ordning. Det är dock ingen rang-
ordning. Samtliga är för mig lika viktiga.
Det första som är viktigt är att kommunikationer-
na fungerar i alla delar i vårt land. Det må gälla allt
från det vanliga vägnätet över flyg- och järnvägsnät
till de digitala kommunikationer som i dag är nöd-
vändiga för att människor ska leva och utveckla verk-
samheter i alla delar av vårt land. Så är inte fallet i
dag. Vägnätet och det digitala nätet är inte utbyggt på
ett sådant sätt att vi kan säga att alla delar av vårt land
har förutsättningar för att utvecklas.
Det andra är kunskapen och lärandet. Vi behöver
ständigt få till oss ny kunskap för att vi ska utvecklas
som människor. Utvecklas vi som människor så ut-
vecklar vi också den verksamhet som vi är delaktiga
i. Får vi inte ny kunskap snart sagt varenda dag så
utvecklas vi inte som människor, och den verksamhet
som vi representerar utvecklas inte heller utan står
stilla och går därmed tillbaka. Vi måste alltså se till
att kunskapen och lärandet kommer alla delar av vårt
land till del.
För det tredje står de areella näringarna för myck-
en företagsamhet och näringsverksamhet i alla delar
av vårt land. Uttrycket areell näring säger i sig att den
finns i alla delar i vårt land. Likväl ger den upphov
till mycken service som alla människor som bor i
området utöver dem som är näringsidkare har nytta
av. Inom de areella näringarna måste man ha likvär-
diga förutsättningar med konkurrenter och kolleger i
omvärlden för att de ska kunna utvecklas på ett bra
sätt i alla delar av vårt land.
Det fjärde är välfärden. För att man ska leva ett
bra liv måste man ha någon form av grundtrygghet.
Det måste vara samhällets ansvar att se till att den
grundtryggheten finns i alla delar av vårt land. Då
talar jag inte bara om undervisning, sjukvård och
liknande saker. Jag talar också om saker som att post-
och telekommunikationen likväl som elströmmen ska
komma varje dag, alla årets dagar, till alla delar av
landet. Så är det inte i dag. Då finns inte förutsätt-
ningen för att utveckla alla delar av landet. Utvecklas
man inte står man stilla eller går möjligen tillbaka.
Det är också viktigt att vi är överens om att vi fortsatt
ska ha ett skatteutjämningssystem som är grunden för
att kommunerna ska kunna bibehålla den grundtrygg-
het som kommunerna står för och som för det mesta
är den grundtrygghet som är närmast människorna.
Det femte är kulturen. Man måste ha kul. Ska man
framleva ett bra liv måste man få upplevelser. Man
måste tycka att det är roligt att bo på en ort. Tycker
man det så utvecklas man också, och den verksamhet
man står för utvecklas likväl. Alltså måste samhället
se till att de ofta ideella organisationer som finns får
förutsättningar för att utveckla verksamhet som gör
att människor tycker att det är spännande och kul att
få sig till del de upplevelser som jag har talat om. Då
utvecklas de som människor, och det samhälle de bor
i utvecklas också likväl som den verksamhet som de
representerar utvecklas.
Herr talman! Så till en sak som jag uppmärksam-
made i dag på morgonen. Det har kommit ett TT-
meddelande om att det finns förslag om att lägga om
stödet och förutsättningarna för det allmänna vägnätet
i vårt land. Enligt de pressmeddelanden och annat
som jag har tagit del av föreslås det att en stor del av
de allmänna vägarna skulle övergå till att bli enskilda
vägar.
Det innebär först och främst att staten fråndrar sig
sitt ansvar för det allmänna vägnätet och lastar över
det på kommuner. Det är för det mesta kommuner
som redan är hårt utsatta och därtill redan i dag har ett
bristfälligt vägnät. Förutom att de inte har ett bra
vägnät får de alltså bära ökade kostnader.
Jag skulle i den här debatten vara väldigt glad om
statsrådet i sitt anförande kunde redan nu säga att hon
avser att avfärda de propåer som tydligen är på väg
att framföras från den av regeringen tillsatta utred-
ningen i det här avseendet.
Herr talman! Avslutningsvis förutsätter jag att den
regionalpolitiska propositionen kommer vid den tid
som är utsatt likväl som att den följs av den in-
frastrukturella propositionen. Jag vill i sammanhanget
påtala att om det behövs hjälp för att genomföra de
saker som är nödvändiga för att utveckla alla delar i
vårt land är jag och Centerpartiet beredda att ställa
upp i de delarna.

Anf. 365 YVONNE ÅNGSTRÖM (fp):
Herr talman! Också jag vill givetvis säga väl-
kommen till Ulrica Messing. Det ska bli ett spännan-
de samarbete som jag ser fram emot.
Det rapporteras ständigt hur bra det går för Sveri-
ge. Senast i gårdagens partiledardebatt framhöll
statsministern att Sverige är ett land som alltfler tittar
på, att vi har en framgångsrik välfärdspolitik. Ja, det
må gälla stora delar av vårt land, men inte hela landet.
Vi som bor i Norrlands inland vet att utvecklingen är
negativ i många kommuner. Befolkningen minskar.
Antalet äldre ökar. Det föds få barn. Och vi har brist
på arbetskraft på många ställen, även om det också
finns arbetslöshet.
Många känner hopplöshet: Hur ska vi kunna vän-
da den här nedåtgående spiralen? För min del är jag
övertygad om att det går, men då måste det bli slut på
konservativt tänkande. Vi måste våga tänka nytt, ha
en vision om en bra framtid - annars finns det stor
risk för att stora delar av vårt land förtvinar långsamt.
Hur ska vi då tänka nytt? Jag tror att vi, trots att
ett antal remissinstanser gjort tummen ned för Regio-
nalpolitiska utredningens förslag att minska de selek-
tiva bidragen, måste sluta att betrakta bidrag som det
viktigaste för att överleva. Utredningen lade - som
flera talare redan har sagt - fram sitt slutbetänkande i
höstas. I stora delar var vi helt eniga. Vi lade ned
väldigt mycket tid på att hitta en gemensam grund att
stå på, och den grunden var bl.a. att vi vill försöka
skapa förutsättningar för regional balans. Det skapar
man inte i första hand genom en mängd selektiva
bidrag utan genom att se till att hela landet har en bra
infrastruktur, ett bra utbildningsutbud och rimlig
tillgång till grundläggande service.
Inte minst socialdemokraterna i utredningen stod
bakom de tankegångarna. Därför blev jag minst sagt
häpen när jag i gårdagens Västerbottens-Kuriren
kunde läsa rubriken "Krafttag för regionalpolitiken -
Landshövdingarna i norr hjälper regeringen med egen
utredning". Flera av dessa är socialdemokrater, eller i
varje fall f.d. Norrlands landshövdingar är missnöjda
med utredningens förslag och kommer att lägga fram
egna konkreta förslag för att komplettera utredningen.
Det får de naturligtvis gärna göra, men jag hoppas att
slutresultatet inte blir att regeringen känner sådan
rädsla för förändringar att propositionen blir inriktad
på att behålla bidragsfloran.
Vi ska naturligtvis fördela resurserna så rättvist
som möjligt över landet, men jag tror inte att bidrag
är rätt modell. Utredningen var överens om att vi ska
ha nationell solidaritet, men det är självfallet så att vi
aldrig kan uppnå hundraprocentig likformighet.
En fråga som diskuterats mycket är någon form av
kompensation till kommuner som producerar vatten-
kraft. Vi hittade ingen lösning i utredningen, men det
finns fortfarande starka krafter som arbetar för en
särskild utredning om den frågan. Vi får väl se var det
leder.
I gårdagens debatt nämnde Göran Persson också
att regeringen till hösten ska lägga fram en in-
frastrukturproposition. Det har flera talare tidigare
nämnt. Det har också sagts att det sannerligen är på
tiden. I den regionalpolitiska utredningen har vi,
precis som Ola Sundell och flera andra har sagt, un-
derstrukit bl.a. vägarnas betydelse för att hela landet
ska fungera. Jag har t.o.m. reserverat mig för att ut-
redningen skulle föreslå "att det snarast upprättas en
tioårsplan för väginvesteringar. Målsättningen för
denna ska vara att samtliga allmänna vägar i hela
landet ska hållas öppna och farbara under alla delar
av året." Det låter enkelt, men många av oss vet att
många och långa vägsträckor är totalt oframkomliga
- framför allt i tjällossningen. Vi kan alltså konstatera
att behoven är stora.
En infrastrukturproposition är alltså verkligt väl-
kommen. Men jag tycker att regeringen skulle ut-
nyttja tillfället att vara lite innovativ. Det är samma
departement som ska lägga fram en proposition om
regionalpolitiken. Varför inte slå ihop det hela till en
enda proposition med förslag på flera av de områden
som behöver åtgärdas för att vi ska få ett land i regio-
nal balans? Jag tittar på statsrådet och ser att det kan-
ske är något sådant ni tänker på. Vi får väl höra sena-
re i anförandet.
Jag tycker att helhetssynen är bland det viktigaste
vi har, så att det inte blir lapptäckespolitik. Som jag
tidigare nämnt är befolkningsutvecklingen oroande.
Om inget drastiskt görs kommer vi fyrtiotalister för-
modligen inte att ha någon som kan ge oss vård när
den dagen kommer då vi inte längre kan ta hand om
oss själva. Att påverka födelsetalen tar lång tid, även
om vi skulle införa världens bästa familjepolitik. Det
som kan ge en ökning ganska snabbt är att tillåta och
bejaka en ökad inflyttning, kanske i första hand från
Östeuropa. Många kommuner och landsting har bör-
jat arbeta så smått i den riktningen, och jag vädjar till
regeringen att bidra till att underlätta och stimulera
sådan inflyttning.
I en diskussion om ett land i regional balans är det
otroligt viktigt att understryka att det inte enbart är
glesbygden som har problem. Jag som bor på lands-
bygden har många och stora fördelar jämfört med
dem som bor i förorternas täta höghusbebyggelse. Jag
har tillgång till skog och mark och skidspår utanför
knuten. Jag kan ta mig fram utan att trängas. Mitt hus
har ett ganska lågt taxeringsvärde. Men bilresorna blir
långa och dyra. Jag har ingen teater inom någorlunda
räckhåll och inte heller någon symfoniorkester. Ap-
ropå kultur, som Eskil Erlandsson var inne på, hörde
jag häromåret en man säga att han aldrig i livet skulle
kunna tänka sig att bo där det inte fanns minst två
symfoniorkestrar. Prioriteringarna är olika.
Den som i stället bor i eller runt storstaden har nä-
ra till det mesta i kilometer räknat. Men ofta är det
väldigt trångt på vägar och i tunnelbana. Det är ont
om bostäder till rimligt pris, fastighetsskatten är dyr
osv.
Sammantaget kan vi konstatera att det mesta, både
det som är bra och dåligt, är ganska ojämnt fördelat.
Vi kommer aldrig att få ett land där allt är lika över-
allt, men vår uppgift som företrädare för folket måste
vara att göra det möjligt för varje människa att följa
parollen i Folkpartiets regionala handlingsprogram,
nämligen: Bo där du vill!

Anf. 366 INGEGERD SAARINEN (mp):
Herr talman! Jag vill prata om avstånden, om
miljön och om gemenskapen. För människorna
handlar det om avstånden till studieorterna, de många
jobben, kultur, service och händelser. För företagen
handlar det om avstånd till marknaden, långa dyra
resor. De flesta av oss skulle gärna sänka arbetsgivar-
avgifterna i stödområdet för att kompensera de långa
avstånden, men vi lär inte få göra det på grund av
EU-medlemskapet. Då spelar det ingen roll att de
svenska arbetsgivaravgifterna är skyhöga jämfört
med andra europeiska länders. Vi får ändå inte sänka
dem i stödområdet. Det är trist, men det ser ut att bli
resultatet av alla förhandlingar med EU. Kanske
tycker de andra EU-länderna att vår billiga energi är
kompensation nog till företagen.
Desto viktigare blir det då att kommunikationerna
fungerar väl. Där har vi bl.a. frågan om tredje gene-
rationens mobiltelefoni. Se till att UMTS verkligen
når ut. Se till att företagen inte tar russinen ur kakan
utan att de bygger ut i hela Sverige. Och se till att de
bygger ut i glesbygden först. Men värna om elallergi-
kerna! Ha med deras bekymmer när planer görs.
Använd försiktighetsprincipen.
Tågtrafiken är också viktig. Botniabanan får inte
stanna i Umeå. Då kommer hela Norrland ovanför
Umeå i bakvatten. Börja planera Norrbotniabanan
snarast. Och, Ola Sundell, Miljöpartiet anser att grus-
vägarna ska vara farbara hela året.
Utflyttningen har i huvudsak varit ungdomars flytt
till utbildningsorter. De har sedan i många fall inte
återvänt. Det förklarar också den lägre utbildningsni-
vån i glesbygden. De som inte for iväg till högskolor
och universitet bildade familj på hemorten. De utbil-
dade bildade familj på utbildningsorten eller någon
annan större ort. Födelseunderskottet på landsbygden
härrör också från detta. Duktiga ungdomar är lands-
bygdens största och kostsammaste bidrag till storstä-
derna.
Hur locka tillbaka utbildade ungdomar till lands-
bygden? Lite olika morötter behövs. En gradvis av-
skrivning av studiemedlen kan vara ett sätt. Men ett
annat och säkert viktigare är naturligtvis att det finns
en spännande miljö att återvända till. Det som utgör
styrkan i ett samhälle kan vara en svaghet i ett annat.
Många bruksorter har svårt att ta sig ur den sedan
lång tid uppbyggda starka inre sammanhållning som
utgår från att alla vet sin plats. Det sociala kapitalet
och humankapitalet utgör ett hinder för förnyelse och
omvandling.
Friktion - olika människor med olika erfarenheter
och intressen - sätter fart på en bygd. Locka invand-
rare till mindre orter och glesbygd. De behövs där. De
kan bidra med influenser och ett mer spännande kul-
tur- och entreprenörsklimat.
Homosexuella orkar oftast inte bo kvar eller vara
öppna om sin läggning på landsbygden. Jag och flera
andra har motionerat om att orsakerna till detta ska
kartläggas men det tycks tyvärr inte ligga inom Gles-
bygdsverkets område. Det är viktigt att inte alla som
är lite annorlunda försvinner, för då försvinner så
småningom dynamiken i samhället.
När det blir goda cirklar kan det sociala kapitalet
på en ort ge styrka och det som alla nu talar om: nät-
verksekonomi.
I nätverksekonomin är samarbetskraft viktigare än
konkurrenskraft. Samtidigt som verksamheter blir
mer globala, tycks de också bli mer lokala. Global
överblick måste kombineras med lokal inblick.
Här tror jag vi måste ändra perspektivet något.
Bortsett från den inflyttning som sker till studieorter
och arbete för ungdomar så sker den största inflytt-
ningen nu till tätortsnära landsbygd. Människor blir
alltmer avståndsoberoende och söker sig till en boen-
demiljö snarare än till ett jobb. Den kvalitet ett områ-
de har ger utslag i fler inflyttare. Orörd och ren natur,
en tyst miljö, kommer att bli alltmer lockande för
dem som har möjlighet att välja. Spännande kulturell
miljö och social delaktighet kommer också att få
alltmer betydelse vid val av bostadsort.
En god service har också betydelse för ett områ-
des attraktivitet. Vi måste fundera på vad vi menar
med lägsta acceptabel samhällsservice. Vi måste
också fokusera på möjligheterna, se de goda exemp-
len och göra något åt uppgivenheten.
En god social miljö är där medborgarna bryr sig
om sin närmiljö och är aktiva för att förbättra den.
När samhället styr, ställer, bestämmer och utför ska-
pas inte engagemang hos medborgarna.
I stället för att varje år kolla hur det förhåller sig
med budgeten och informera en by i taget om att
skolan nu läggs ned och att vårdcentralen läggs ned
måste problemet ut till berörda tidigare. Man måste
ge berörda rådrum och möjlighet att delta i kommu-
nens planering och ge möjlighet till lokala initiativ.
Man måste väcka den sociala ekonomin.
I detta är också folkbildningen central, inte bara
högskolor som förvisso är jätteviktiga utan även folk-
högskolor och studieförbund som kan hjälpa till med
kunskaper som behövs i den sociala ekonomin. Det är
viktigt att detta arbete kommer i gång ordentligt me-
dan vi fortfarande har tillgång till strukturfondernas
externa delfinansiering. Vi ska inte som en ESO-
rapport uttryckte det nyligen snubbla in i framtiden.
Det är synd att den regionalpolitiska utredningen
behandlade frågan om vattenkraftens kompensation
så lättvindigt. Det är en ansenlig vattenkraftsproduk-
tion som finns i de sju skogslänen. Drygt 90 % av
elproduktionen kommer från skogslänen. I Norge har
Stortinget slagit fast att vattenkraften är en nationell
resurs med stark lokal tillhörighet. Där råder det
enighet över alla partigränser om att vattenkrafts-
kommunerna har rätt till återbäring. Jag anser att man
bör se denna återbäring som en kompensation för de
skador och det intrång i naturen som kommunerna
åsamkats. Kommunerna har historiskt haft nytta av
vattenkraftsutbyggnaden. Det är sant. Men nu alstrar
vattenkraften mycket få jobb. Den alstrar däremot en
massa infrastrukturella kostnader, och kommunerna
har väldigt svårt att upphöra att underhålla detta.
Dessutom hindras kommunerna i utvecklingen av ett
antal näringsgrenar som turism, skogsbruk, rensköt-
sel, jakt och fiske. Det handlar också om en fattigare
miljö för kommuninvånarna och naturligtvis om
mindre attraktionskraft för inflyttade och återflyttade.
Det som vattenkraftskommunerna har förlorat kom-
mer att betinga ett allt högre värde i framtiden, och en
kompensation är rimlig.
För övrigt anser jag, herr talman och fru minister,
att laxfisket ska reserveras för älvarna. Yrkesfiskar-
nas laxfiske i Östersjön innebär ett enormt samhälls-
ekonomiskt slöseri, eftersom laxen skulle generera
oerhört mera i älvdalarna. Dessutom skulle man då
kunna rädda vildlaxen från utrotning.

Anf. 367 OLA SUNDELL (m) replik:
Herr talman! Grusvägarna beskyddas av Ingegerd
Saarinen. Hur är det med de belagda vägarna?
Min andra fråga gäller längden på lastbilarna. Vi
vet att Vänsterpartiet driver frågan om att förkorta
lastbilarna från 25 till 18 meter. Delar Miljöpartiet
den uppfattningen?
Den tredje frågan gäller drivmedelsskatterna. Vi
hade en diskussion här före jul. Då delade Ingegerd
Saarinen min uppfattning om att drivmedelsskatterna
var för höga. Min fråga till Ingegerd Saarinen nu är
mer konkret: Är dagens nivå på bensinpriset en rimlig
nivå?

Anf. 368 INGEGERD SAARINEN (mp) re-
plik:
Herr talman! Ja, Miljöpartiet värnar om småvägar,
även belagda småvägar, landsortsvägar.
Beträffande den andra frågan om lastbilarnas
längd kommer jag inte ihåg vilket ställningstagande
som vi har gjort i den frågan. Men det kan vi tala om
privat sedan.
När det gäller bensinpriset är jag förvånad över att
Ola Sundell uppfattade mig på det sättet. Naturligtvis
tycker jag att drivmelspriserna ska höjas. Det står i
vårt partiprogram. Någonting annat har jag verkligen
inte sagt. Det kanske var svaret på frågan.

Anf. 369 OLA SUNDELL (m) replik:
Herr talman! Min fråga vid det förra tillfället
handlade om sambandet mellan höga bensinpriser och
satsningar på vägar. Jag uttryckte då min undran över
om Miljöpartiet kanske inte hade någon större lust att
vara med och satsa på vägnätet när man vill ha bort
bilismen, vill ha bort bilarna och föra över allt till
järnväg. Det är ju rimligt när man vill ha ett jättehögt
bensinpris som partiledningen för Miljöpartiet har
gett uttryck för. Det var mot bakgrund av det icke
logiska sambandet som jag ställde frågan. Det är
därför som frågan nu måste återkomma. Hur kan man
tänka sig att satsa pengar på vägar om man inte vill
ha bilar på vägarna? Det tycker jag är att kasta pengar
i papperskorgen.

Anf. 370 INGEGERD SAARINEN (mp) re-
plik:
Herr talman! Det är på det sättet, Ola Sundell, att
vi inte lär klara oss helt utan bilism. Det finns faktiskt
stora områden i vårt land där det inte finns något
annat sätt att ta sig fram. Miljöpartiet vill inte avskaf-
fa bilismen. Däremot vill vi inte bygga ut motorvägar.
Det är motorvägar som vi vill spara in på till förmån
för t.ex. landsortsvägar, vägar i glesbygden och andra
typer av vägar. Vi tycker att motorvägar i huvudsak
alstrar en större och snabbare biltrafik. Och det kan
inte vara i samhällets intresse att göra det.
Vi anser att bensinpriset ska höjas. Vi har ju en
överenskommelse med regeringen om att vi ska
skatteväxla 30 miljarder på tio år. Det innebär en
höjning av bensinskatten med 1:50 på tio år. Jag tror
att de flesta som tänker efter tycker att det är en gans-
ka liten höjning om man jämför med de faror som vi
utsätter oss själva och vårt samhälle för om vi ingen-
ting gör.

Anf. 371 Statsrådet ULRICA MES-
SING (s):
Herr talman! Jag vill först tacka för detta tillfälle
att få diskutera regionalpolitik. Jag vill också tacka
för de varma hälsningarna från flera av ledamöterna
före mig.
Det är få politikområden som berör människor så
mycket som just regionalpolitiken. Regionalpolitiken
handlar om grundläggande värderingar, om vår själv-
bild och vår hembygd och om vilka vi jämför oss
med. Men den handlar också om mycket konkreta
frågor som ekonomi, tillgång till service och om hur
kommunikationerna fungerar i olika delar av landet.
Trots att det går bra för Sverige i dag, så finns det
ändå bekymmer och problem, framför allt i landets
minsta kommuner. Det går inte bra för alla, och det
går inte bra överallt. Vårt samhälle bygger på att man
lokalt ska ta ansvar för vården, för skolan och för
omsorgen. Det största problemet för många kommu-
ner i dag är därför den negativa befolkningsutveck-
lingen. Då befolkningen minskar klarar kommunerna
inte av att upprätthålla en kommunal verksamhet och
en service på en nivå som människor förväntar sig.
Samtidigt vet vi att befolkningsutvecklingen inte låter
sig styras hur som helst genom politiska beslut. Det
visar bl.a. den regionalpolitiska utredningen som lade
fram sitt slutbetänkande i höstas.
Jag tycker att utredningen har gjort ett bra arbete,
framför allt genom att den har gjort ett omfattande
kartläggningsarbete av hur verkligheten ser ut, hur
flyttströmmarna ser ut, vilka det är som flyttar och
varför människor väljer att flytta, osv. Utredningen
konstaterar att de flesta som flyttar gör det frivilligt.
De flyttar inte för att de måste utan därför att de vill.
Tvärtemot vad man kan tro så är det få arbetslösa som
flyttar för att få ett jobb. I stället visar det sig att de
som flyttar kanske redan hade ett jobb eller att de som
är arbetslösa flyttar från arbetslöshet till arbetslöshet.
Både de som flyttar och de som stannar är oftast nöj-
da med förhållandena på sin bostadsort.
Utredningen stack ut näsan ordentligt och föreslog
att hela dagens regionalpolitik ska avskaffas. Riktigt
så enkelt är det inte, men många av förslagen är tänk-
värda. Inriktningen på regionalpolitiken tycker jag att
utredningen lyckats formulera väl, nämligen att varje
region ska utvecklas efter egna förutsättningar och att
alla ska ha goda förutsättningar för företagsamhet, för
arbete och välfärd oavsett nuvarande och framtida
befolkningsstruktur.
Det är vackra ord, men vi måste fortsätta resone-
manget och fråga oss vad det innebär och kanske
framför allt vad det inte innebär. Vad är egentligen
regionalpolitik? Vad är skillnaden mellan en regional
politik och en nationell politik?
En fråga som ofta kommer upp i den regionalpo-
litiska debatten i dag som många andra gånger är
kvaliteten på våra vägar. Vi behöver bättre vägar i
stora delar av Sverige, men de problem som finns i
många av våra kommuner och län kommer inte att
minska bara för att vägarna blir bättre. Självklart ska
hela landet ha en fungerande infrastruktur, men för
mig handlar det mera om trafiksäkerhet och om de
allmänna levnadsförhållandena än om regionalpolitik.
Satsningar på nya vägar och järnvägar löser inte på
egen hand de regionalpolitiska problemen.
Infrastrukturen i vårt land är en nationell politik.
Den handlar om att ge alla regioner och kommuner en
möjlighet att växa och utvecklas. Den handlar om att
korta avstånd, om att öka närområdet, om att kunna
utföra även de mest tekniskt inriktade jobben i alla
delar av vårt land.
Infrastrukturen handlar om både vägar och järn-
vägar men också om telekommunikationer och bred-
band. Den nationella infrastrukturen är viktig för att
hela landet ska kunna vara med och bidra till tillväx-
ten.
En annan sådan viktig fråga är utbildningen. Den
medvetna och omfattande satsning som regeringen
har gjort på utbildning under de senaste åren, alltifrån
Kunskapslyftet till högskolor och universitet, ger inte
bara enskilda personer utan hela regioner nya förut-
sättningar att växa. De högskolor och universitet som
finns i vårt land stimulerar både människor och före-
tag till utveckling. Här föds idéer, här knyts samar-
bete och här startas nya företag som växer och som
utvecklar regionerna.
De kritiker som menar att utbildningen devalveras
då högskolorna växer över hela landet har inte insett
vad det är för krafter som skapar förutsättningar för
regional tillväxt. Både infrastrukturen och utbild-
ningspolitiken är exempel på politikområden som inte
är regionalpolitik men som är områden som ger förut-
sättningar för att hela landets alla regioner ska kunna
utvecklas.
Herr talman! Det går bättre för Sverige i dag än
vad det gjorde för bara fem sex år sedan. Vi har en
tillväxt, och vi har större möjligheter att driva en
offensiv politik för ökad rättvisa både för enskilda
människor och för kommuner. Men skillnaderna i
utvecklingen är stora både mellan regioner och inom
regioner. Inte minst finns det stora skillnader mellan
stad och land. Många av våra större städer har en
positiv befolkningsökning och ett växande näringsliv.
Vi ser att det också skapar problem. Man har redan i
dag stora problem att få i gång bostadsbyggandet och
problem med en trafik som inte får plats på vägarna.
Många områden i våra största städer har sociala pro-
blem och en stor segregation.
Det är viktigt att se vårt lands olika möjligheter
men också olika problem. Vi ska inte ha en debatt där
olika delar av landet ställs mot varandra. Regionalpo-
litiken får inte bli en politik för omfördelning från
storstäderna. Storstadspolitiken får inte upplevas som
en politik som ger storstäderna fördelar. Vi måste
kunna försvara regionalpolitiken både när vi träffar
infödda stockholmare och när vi kommer till Härnö-
sand eller Vilhelmina. Just därför är det viktigt att
regionalpolitiken inriktas på att skapa förutsättningar
för tillväxt i hela landet, inte bara upplevs som ett
bidragssystem som håller förlustverksamheter under
armarna.
Regionalpolitiken måste handla om att säkerställa
tillväxten i hela landet. Alla regioner måste vara star-
ka nog för att kunna bidra till ökad rättvisa och ökad
tillväxt i Sverige. Då behövs både den nationella
politiken och riktade satsningar som kan förstärka de
möjligheter som varje region har.

Anf. 372 LENNART KLOCKARE (s) re-
plik:
Herr talman! Jag är glad att statsrådet säger att
man ska ge möjligheter för alla regioner att växa. Det
värmer ju självklart väldigt gott. Vi har en bra tillväxt
i Sverige, men det växer inte lika fort på alla håll i
landet. Även om arbetslösheten minskar i Norrbotten
går det inte lika fort som i de centrala delarna av
landet.
Med statsrådets positiva inslag i sitt anförande
tycker jag mig kunna se fördelar med att lyfta fram
Haparandabanan, som ska byggas mellan Kalix och
Haparanda och som utan tvekan skulle bidra till att
öka tillväxten i de områden i Norrbotten där arbets-
lösheten är bland de högsta. Dessutom skulle vi få
full effekt av de transporter som vi ska kunna genom-
föras med den nya Haparandabanan, även innan Bot-
niabanan är färdigutbyggd.
Jag hoppas naturligtvis att statsrådet tar med sig
dessa uppgifter och driver dem i regeringen så att vi
kan nå ett bra mål med vår infrastruktur i Norrbotten.
Det hoppas jag att statsrådet också har förståelse för.

Anf. 373 Statsrådet ULRICA MESSING (s)
replik:
Herr talman! Jag har förståelse för det, och det är
ingen tvekan om att infrastrukturen är en av de avgö-
rande förutsättningarna för att alla regioner i vårt land
ska kunna utvecklas, inte minst möjligheter för före-
tag att komma närmare sina kunder och expandera.
Som ni säkert har hört tidigare är den infrastruk-
turproposition som regeringen arbetar med aviserad
till hösten. Jag utgår från att Lennart Klockare vid
något tillfälle har möjlighet att tala kanske om Hapa-
randabanan med Björn Rosengren som är ansvarig för
den frågan. Men jag delar Lennart Klockares princi-
piella uppfattning om att infrastrukturen är en förut-
sättning för den regionala utvecklingen.

Anf. 374 LENNART KLOCKARE (s) re-
plik:
Herr talman! Tack för det positiva beskedet. Det
gläder mig naturligtvis mycket att statsrådet har en så
positiv inställning i den här frågan. Det är klart att jag
kommer att arbeta med frågan också med näringsmi-
nister Björn Rosengren. Men jag utgår från att, som
statsrådet säger, hon har förståelse och att vi kanske
kan få ett stöd. Men jag hade inte förväntat mig att
hon skulle lova att det skulle bli mer, men jag tolkar
det på mitt sätt och tolkar det väldigt positivt.

Anf. 375 JOHNNY GYLLING (kd) replik:
Herr talman! Jag är glad att mitt hemlän Blekinge
inte längre betecknas som ett krislän. Blekinge växer,
och det är glädjande.
Statsrådet Messing talade om infrastrukturen, och
jag tänker senare i kväll i mitt anförande tala om
infrastruktur i sydöstra Sverige. Statsrådet sade att det
handlar om en nationell politik som behövs och att
det ska ges möjlighet för regionerna att växa. Då vill
jag föra in en aspekt och en fråga här. Sverige arbetar
för att EU ska utvidgas. Polen och de baltiska staterna
vill komma med i EU och Sverige driver denna fråga.
Då undrar jag. Om vi nu vill detta och ökar handeln
och utbytet med dessa länder, får det inte konsekven-
ser för de regioner som ligger nära de här länderna -
Blekinge, Småland etc. - när det gäller att bygga ut
infrastrukturen?

Anf. 376 Statsrådet ULRICA MESSING (s)
replik:
Herr talman! Jag tror inte att det bara är utvidg-
ningen i EU som får konsekvenser för vårt land och
för olika regioner i vårt land.
Vi är redan aktiva medlemmar i EU. Men det är
också ett faktum att världen på många olika sätt har
blivit mindre. Avstånden har krympt och tekniken har
vuxit. Vi vet mer om olika människor och om olika
länder i dag än vad vi gjorde tidigare. Och det betyder
att vår hemmamarknad har ökat. Den utvecklingen är
oerhört positiv. Det är ett samarbete mellan männi-
skor, mellan föreningar, mellan företag och mellan
regioner på ett mycket naturligare sätt i dag än nå-
gonsin tidigare. Och det är klart att ett utökat regio-
nalt samarbete också kommer att påverka de priorite-
ringar vi gör i framtiden.

Anf. 377 JOHNNY GYLLING (kd) replik:
Herr talman! Det som statsrådet har sagt har jag
förståelse för. Men i Blekinge känner vi påtagligt att
det redan i dag finns mycket handel och kontakter
med länderna på andra sidan Östersjön.
När jag talar med företagare, fackliga organisatio-
ner, högskolan och kommunföreträdare är det oftast
en sak som de fokuserar på, nämligen infrastrukturen.
Vi har en Europaväg där man på vissa ställen bara får
köra i 30 kilometer i timmen. Vi har en järnväg som
behöver rustas upp, två stycken närmare bestämt.
Min slutliga fråga blir då om inte ministern är be-
redd att väga in sådana saker i regeringens kommande
arbete med infrastruktur och regionala frågor.

Anf. 378 Statsrådet ULRICA MESSING (s)
replik:
Herr talman! Infrastrukturpropositionen som vi
presenterar i höst kommer att ha ett nationellt per-
spektiv. Jag vill också understryka det som jag sade i
inledningen av mitt tal, att infrastrukturen är viktig
för att alla regioner ska kunna utvecklas och växa.
Och då menar jag alla regioner. Men det betyder inte
att alla regioner just i dag behöver hjälp med samma
sak. Det kan skilja sig åt lite grann. Men att stötta den
utveckling som vi ser med ökad handel och ökat
samarbete också gentemot andra länder är viktigt. Det
som vi kanske skulle kunna uppmana flera att fundera
på är hur vi kan öka samarbetet på politisk väg för att
hjälpa dessa länder att utveckla sin demokrati, så att
deras välfärd kan skapas lite snabbare och lite bättre.

Anf. 379 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Herr talman! Jag tycker att det var en bra pro-
blem- och målbeskrivning som statsrådet Ulrica Mes-
sing gav. Men jag saknar naturligtvis de konkreta
åtgärderna. Jag tror att det är viktigt att vi går från ord
till handling, och det brådskar.
Jag ska begränsa mig till ett område som jag sak-
nade i statsrådet Messings anförande, nämligen bety-
delsen av att stärka och utveckla den sociala ekono-
min. Jag tror att alltfler människor försöker täcka sina
behov genom att hitta gemensamma samarbetsformer
för att klara dessa. Inte minst på landsbygden kan den
sociala ekonomin spela stor roll på den lokala ar-
betsmarknaden.
Min fråga är: Hur ser statsrådet Messing på den
sociala ekonomins betydelse?

Anf. 380 Statsrådet ULRICA MESSING (s)
replik:
Herr talman! Att organisera verksamheter inom
det som vi brukar kalla för den sociala ekonomin är ju
ofta på landsbygd och glesbygd ett gammalt sätt att få
ett arbete utfört eller en service gjord som inte blir
gjort på kommersiell väg. Det är ett oerhört bra sätt
att organisera sig. Jag tycker att det är ett bra kom-
plement till andra sätt att bedriva verksamheten. Det
betyder inte att den sociala ekonomin kan ersätta den
service som en kommun ska svara för gentemot sina
medborgare, men den kan komplettera den.
Genom den sociala ekonomin får man ju inte bara
ett arbete utfört eller en service gjord, utan den skapar
ju också ett mervärde i samhället genom demokratiskt
arbete, en demokratisk fostran och en vilja att vara
aktiv som medborgare. Det välkomnar jag också i
fortsättningen på landsbygden, men också i våra stora
städer. Där tror jag att just den sociala ekonomin
skulle kunna betyda oerhört mycket genom att bygga
broar mellan olika etniska grupper.

Anf. 381 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Herr talman! Jag tycker att det var en bra kom-
mentar. Jag har samma uppfattning som statsrådet
Messing, att det gäller att stärka och utveckla den
sociala ekonomin.
Bekymret tycker jag är att det händer för lite och
går för sakta. Jag uppmanar statsrådet att sätta full
fart med att jobba på i den delen.
Jag tror att det handlar om att se över förutsätt-
ningarna för ekonomiska föreningsformer, finansie-
ringsformer, skattelagstiftning. Det handlar om att ha
strategier inom den offentliga sektorn. Jag tror också
att det handlar om att förbättra kunskaperna om den
kooperativa företagsformen.
Jag uppmanar statsrådet Messing att sätta fart i
den här delen så att vi får gå från ord till handling.

Anf. 382 Statsrådet ULRICA MESSING (s)
replik:
Herr talman! Jag tror att vi just nu har ett gyllene
tillfälle att faktiskt sätta fart, som Kenneth Johansson
säger. I juni ska ju Sverige stå värd för den sjunde
europeiska konferensen om social ekonomi. Det blir
en stor konferens med över tusen deltagare från hela
Europa. Inför denna europeiska konferens anordnar vi
regionala konferenser runtom i hela Sverige. Det är
konferenser som ger tillfälle för den sociala ekono-
min i vårt land att visa upp sig, att utbyta erfarenheter
och att sprida goda exempel. Så min förhoppning är
att konferensen inte bara blir en rolig happening just
då, utan att den också ger ringar på vattnet efter kon-
ferensen.
Jag kan också berätta att vi på ministernivå inom
EU nu arbetar med ett direktiv som vi hoppas ska gå
igenom. Det skapar möjligheter att ha europeiska
kooperativ, alltså kooperativ mellan olika länder.

Anf. 383 PER-RICHARD MOLÉN (m) re-
plik:
Herr talman! Jag kan läsa i Västerbottens Folk-
blad att Ulrica Messing mötte LO-folk i Umeå i förra
veckan och att hon vid det tillfället redogjorde för
sina tankar kring den regionalpolitiska utredningen.
Det som jag noterar är att hon ville ha råd från LO-
folket om propositionen skulle läggas fram tidigt på
hösten, som det står, med en chans att genomföra
förändringar från den 1 januari 2002 eller sent på
hösten efter Socialdemokraternas partikongress. Där,
står det, var mötet enigt om att det måste bli en fråga
för kongressen, annars tappar partiet trovärdighet.
Vilken är Ulrica Messings uppfattning? Ska pro-
positionen läggas fram i så god tid i höst att den kan
träda i kraft den 1 januari, eller ska taktiska övervä-
ganden ligga till grund för en senareläggning av pro-
positionen?

Anf. 384 Statsrådet ULRICA MESSING (s)
replik:
Herr talman! Först skulle jag vilja säga att demo-
kratisk förankring aldrig kan kopplas ihop med tak-
tiska överväganden. Det är att underskatta demokra-
tins betydelse.
Just nu väntar vi in alla remissvar på utredningen.
Det har ännu inte kommit in alls så många som man
hade kunnat önska med tanke på att det är 192 re-
missinstanser som har fått tycka till. Men jag utgår
från att de allra flesta av dem, och gärna ytterligare
några, kommer att ta den chansen. Beroende på syn-
punkterna, hur mycket vi behöver bereda vidare och
vilka idéer som har kommit fram under remissom-
gången kommer vi att bestämma det datum under
hösten då vi ska lämna propositionen. Men det är
hösten 2001 som är aviserad, och det är hösten 2001
som fortfarande gäller.

Anf. 385 PER-RICHARD MOLÉN (m) re-
plik:
Herr talman! Det var inget svar på frågan om pro-
positionen ska komma fram i så god tid på hösten att
den kan träda i kraft den 1 januari. Jag tycker att bara
frågan från statsrådets sida ger intryck av någon form
av viljelöshet.
Jag tycker att det är ganska märkligt att en rege-
ringsledamot åker ut och frågar partifolket om man
mer ska låta partitaktiska och kongressmässiga över-
väganden få avgöra än viljan att på något sätt försöka
åstadkomma de förändringar som är nödvändiga inom
ett väldigt hårt drabbat område, nämligen länen i
Norrland i synnerhet.

Anf. 386 Statsrådet ULRICA MESSING (s)
replik:
Herr talman! Jag har rest väldigt mycket sedan jag
fick ansvar för regionalpolitiken i höstas. Om Per-
Richard Molén vill får han väldigt gärna vara med på
något av de möten som jag ska genomföra, därför att
då hör han också bakgrunden till det som man sedan
kan läsa som en sammanfattning i tidningen.
Vi har tidigare sagt att propositionen ska komma
hösten 2001. Det säger jag här i dag igen. När vi vet
hur mycket arbete som återstår, när vi har gått igenom
remissinstansernas synpunkter, återkommer jag med
ett förslag till tid då jag vill lämna propositionen till
riksdagen.

Anf. 387 OLA SUNDELL (m) replik:
Herr talman! Statsrådet talade tämligen väl, vill
jag påstå, om utredningens förslag och framför allt
om utredningens analyser. Jag vill ställa en direkt
fråga till statsrådet: Vilka åtgärder i den regionalpoli-
tiska utredningen anser statsrådet vara de mest ange-
lägna?
Sedan återkommer jag till skogsproblematiken
och 18-meterslängder. Jag vet ju att statsrådet också
är skogsminister. Skogen kan ju verka lite vid sidan
av just den här diskussionen, men den har en oerhört
stor regionalpolitisk betydelse. Därför ställer jag den
fråga som jag även ställde till Miljöpartiet om 18-
meterslängder. Sverige kämpade hårt i medlemsför-
handlingarna för att få behålla 25-meterslängder på
lastbilar av naturligt konkurrensmässiga skäl för
skogsbruket. Vad är statsrådets uppfattning? Ska det
vara 18-meterslängder eller är det 25-meterslängder
som gäller?

Anf. 388 Statsrådet ULRICA MESSING (s)
replik:
Herr talman! Ola Sundell frågade mig vad jag
tyckte var det viktigaste som den regionalpolitiska
utredningen kom fram till. Jag vill upprepa det som
jag sade i talet, nämligen att jag tycker att många av
resonemangen var oerhört intressanta.
Men det kanske allra viktigaste är ändå den be-
skrivning av regionalpolitiken som utredningen gör
och som jag vill ska genomsyra också den proposition
som regeringen ska lämna till riksdagen; att regional-
politik inte bara handlar om, eller inte ens är, bidrag
för att stötta verksamheter eller hålla förlustverksam-
heter under armarna. Regionalpolitiken är i stället
mer av investeringar i regioner och delar av regioner
så att de kan vara med och växa och bidra till tillväx-
ten.

Anf. 389 OLA SUNDELL (m) replik:
Herr talman! Av denna replikväxling drar jag slut-
satsen att analyserna var okej, men åtgärderna var
inte bra. Min fråga var: Vilken eller vilka av åtgär-
derna som utredningen föreslog anser ministern vara
de mest angelägna för att åstadkomma en tillväxt och
en förbättring i de här utsatta områdena?
En annan sak gäller vägarna. I anförandet som
statsrådet höll påpekade hon att visst är det bra med
en väg, men den löser inte alla problem. Och det är
klart - vägen löser inte alla problem. Men den löser
väldigt många problem. Det är alldeles uppenbart att
den har direkt betydelse för vissa näringar. Vi vet att
skogsbruket förlorar pengar i storleksordningen 800-
900 miljoner per år på grund av vägar som är efter-
satta. Det gäller inte minst turismen. Har jag inte
möjligheter att ta mig till hotellet så är det naturligtvis
så att vägen har en direkt betydelse för turistnäringen.

Anf. 390 Statsrådet ULRICA MESSING (s)
replik:
Herr talman! Jag tycker att det som utredningen
skrev om synen på regionalpolitik är oerhört konkret.
Jag tycker att det är bra formulerat. Jag tycker att
regionalpolitiken i den generella debatten alldeles för
mycket har handlat om närande eller tärande regioner
i vårt land, och jag vill ändra riktning i det synsättet.
Det går nämligen inte bättre för vårt land än det går
för alla delar av landet. Det var en viktig markering
som utredningen gjorde, och jag vill gå vidare med
den.
Om jag redan i dag hade bestämt mig för vilka
förslag jag tycker ska genomföras av allt det som
utredningen föreslog så skulle det kännas onödigt för
de flera hundra remissinstanser som nu ska tycka till
om utredningen att anstränga sig och göra det. Jag har
ännu förmånen att avvakta synpunkterna från re-
missinstanserna och att fortsätta att resa och träffa
ännu fler som tycker saker om regionalpolitiken, men
som inte har tyckt i remissomgången. Sedan ska jag
återkomma till riksdagen med en proposition under
hösten.

Anf. 391 HARALD BERGSTRÖM (kd) re-
plik:
Herr talman! Statsrådet sade i sitt anförande att ett
av de viktiga målen för regionalpolitiken är att säker-
ställa tillväxt i alla delar av landet. Jag är livligt upp-
tagen av just näringslivet, och jag ställde en närings-
livsfråga när det gäller just tillväxt och förutsättningar
för den. Det var frågan om den europeiska stadgan för
småföretag och de möjligheter den ger för att förbätt-
ra förutsättningarna för småföretagande. Det är en rätt
stor fråga, och jag ska inte begära att ministern svarar
på den nu även om det vore intressant. Tiden räcker
väl inte.
Däremot är jag intresserad av den sista frågan som
jag ställde om de åtta procenten och huruvida minis-
tern avser att driva en aktivitet gentemot kommissio-
nen eller inom ministerkretsen för att klara av detta.
Den frågan berör nämligen hela Nordkalotten.

Anf. 392 Statsrådet ULRICA MESSING (s)
replik:
Herr talman! Först vill jag understryka att förut-
sättningar för tillväxten är oerhört värdefulla utifrån
den politik som regeringen och riksdagen för. Vi kan
underlätta för regioner att själva bygga sin tillväxt.
Jag är medveten om att tillväxt inte tillkommer ge-
nom enkla politiska beslut, men politiska beslut kan
skapa förutsättningar för tillväxten att utvecklas.
Tillväxten måste komma till i våra regioner, kommu-
ner och lokala företag där det finns idéer, förmåga
och ork att växa.
Vi har föreslagit en rad konkreta åtgärder för att
förenkla för våra småföretag att växa och vilja ut-
vecklas. Det gjorde statsrådet Mona Sahlin redan för
något år sedan, men vi är inte nöjda med bara de
förändringarna. Vi arbetar fortfarande på Näringsde-
partementet med en enhet som tittar vidare på vilka
ytterligare förslag för de små företagen som är viktiga
för att underlätta möjligheten för dem att växa. Det
ansvaret ligger på Björn Rosengren.

Anf. 393 HARALD BERGSTRÖM (kd) re-
plik:
Herr talman! Ja, det vet jag att det gör. Men detta
har väldigt stort inflytande på hur vi kan klara den
regionala utvecklingen. Jag är inte så imponerad, och
tycker inte att småföretagarna får särskilt mycket
bättre villkor. Men det kan vi lämna därhän nu. Jag
emotser bättre förslag och jag är tacksam för den syn
som ministern ger här på att det gäller att skapa förut-
sättningar. Det är bra. Men hur är det med de åtta
procenten?

Anf. 394 Statsrådet ULRICA MESSING (s)
replik:
Herr talman! Tyvärr är jag inte tillräckligt insatt i
de frågorna, eftersom jag inte ansvarar för dem. Jag
vill därför hänvisa till ansvarig minister.
Däremot kan jag kommentera något som Harald
Bergström också var inne på i sitt inlägg, som jag är
ansvarig för och som spelar roll, nämligen nedsätt-
ningen av socialavgifter. Frågan har mycket riktigt,
precis som Harald Bergström sade, prövats av kom-
missionen. Svenska regeringen har varit nere och
argumenterat. Jag var där strax innan jul och träffade
kommissionär Monti, och min företrädare har varit
där före mig. Representanter från näringen som har
berörts av nedsättningen har också varit nere. Nu är
beskedet att kommissionen inte längre accepterar
nedsättningen av socialavgifter. Jag har därför bjudit
in företrädare för de näringar som har fått stödet till
ett möte på Näringsdepartementet i början av februa-
ri, den 13. Pengarna finns nämligen avsatta i budge-
ten, och jag vill lyssna på näringen själv och diskutera
med den hur vi ska gå vidare.

Anf. 395 OLLE LINDSTRÖM (m):
Herr talman! De regionala skillnaderna i vårt land
ökar i en takt som ofelbart skapar problem såväl i
storstäder som i de glest bebyggda områdena. Även
om befolkningsminskningen sker i stora delar av
landet är dock norra Sverige värst drabbat. I min
valkrets, Norrbotten, är vi nu drygt 10 000 färre än
för fem sex år sedan. Denna utveckling gäller i hela
norra Sverige. Den är allvarlig och dessutom mycket
oroande. I ett antal inlandskommuner finns snart inte
befolkningsunderlag för att upprätthålla en nödvändig
och god service till medborgarna.
Det finns säkert många olika anledningar till den
negativa utvecklingen i norra Sverige, men enligt min
mening är huvudorsaken de beslut, eller kanske icke-
beslut, som fattas av riksdagen och regeringen. I
regeringsförklaringar har vi hört många gånger att
hela landet ska leva och utvecklas. Men när de poli-
tiska besluten fattas så gäller inte samma sak.
Det är lätt för mig att instämma i vad f.d. talman-
nen Thage G Peterson skriver i sina memoarer:
"Socialdemokratin tömde landsbygden på folk och
har aldrig haft någon politik för en levande lands-
bygd."
Herr talman! Jag kommer nu att ta upp och be-
skriva ett antal politiska områden som måste föränd-
ras om den pågående kantringen av Sverige ska kun-
na förhindras. Under den nödvändiga saneringen av
landets ekonomi och rationaliseringarna inom statliga
verk, företag och övrig offentlig sektor avvecklades i
första hand verksamheter i glesbygden. Det gäller
försvaret, polisen, tingsrätterna, skattemyndigheterna
och posten. Dessa centraliserades i bästa fall till läns-
huvudstäderna. Med dagens teknik och kommunika-
tioner var det inte nödvändigt, och är det fortfarande
inte. Det verkar som om myndighetsföreträdare tycks
följa någon obefintlig naturlag som enbart har en-
vägskommunikation med storstäder eller länscent-
rum.
Om hela landet ska leva kan inte staten vara den
som först avvecklar verksamheter i glesbygden. Stats-
rådet Messing skriver i Svenska Dagbladet den 6
december att: "Utsatta regioner präglas av lite för
mycket gnällighet och krav på statlig kompensation.
Det måste finnas ett slags stolthet i att klara sig
själv."
Jag tror att nästan alla norrlänningar vill klara sig
själv. Men om staten drar undan mattan för verksam-
heter och därmed försämrar regioners möjligheter att
överleva, försämras ju förutsättningarna för en ut-
veckling i just de områden där vi har landets största
och viktigaste basnäringar. Stagnation, kräftgång och
successivt försämrad service i dessa områden innebär
ökade risker för att verksamheter avvecklas eller
flyttas. Det är inte gynnsamt vare sig för regionens
eller hela landets ekonomi. Det är ett logiskt konstate-
rande, Ulrica Messing, och inte gnällighet eller rop på
bidrag.
Därför var det olyckligt att regeringen tog bort de
nedsatta sociala avgifterna för företag i stödområdet.
Det gjorde man dessutom i förväg innan EU hade
tagit ställning i frågan. Det var ju en direkt signal om
att Sverige inte prioriterade detta. Jag hoppas verkli-
gen att den regionalpolitiska propositionen som avise-
ras till hösten får ett innehåll som gynnar småföretag.
Det finns ju faktiskt möjligheter inom de minimireg-
ler som gäller.
Herr talman! Ytterligare ett område som kräver
stora insatser om glesbygden ska kunna leva vidare är
drift och underhåll av det statliga vägnätet samt in-
vesteringar i detta. Många har varit inne på det här i
dag. Efter de senaste årens neddragningar vet vi att
vägarna försämrats både vad gäller investeringar och
underhåll. I samtliga de fyra nordligaste länen är
vägproblemen akuta på många håll. Det går inte läng-
re att klara transporter och leveranser av skogsråvara
till industrierna under vissa delar av året. Omfattning-
en av avstängda och tjälskadade vägar är så stor att
tillräckligt snabba transporter av råvaror inte kan
garanteras. Bättre vägstandard i Norrland är ett måste.
Det är dessutom en tillväxtfrämjande åtgärd.
Enligt vägdirektören i den norra regionen har
Norrbotten landets sämsta vägar. En tredjedel av
vägnätet är så dåligt att det hamnar under den s.k.
skamgränsen. Förhållandena i de övriga norrlänen är
förmodligen inte mycket bättre.
Vägdirektör Reyier säger i en intervju i Norr-
ländska Socialdemokraten den 5 januari att vägnätets
dåliga standard innebär betydande slitage och ökad
bränsleförbrukning som kostar bilisterna upp till 10
kr extra per mil. Vägdirektören fortsätter: Det gångna
årens försyndelser och bristen på underhåll märks nu.
Det här betyder att vi måste lägga ut minst 3 ½ mil-
jard under en tioårsperiod enbart i Norrbotten.
Denna professionella bedömning måste tas på all-
var. Det är inte acceptabelt att stora delar av vägnätet
är avstängt upp till 7 veckor på våren samtidigt som
vi har dessa höga extra kostnader för bilismen i
Norrland.
Herr talman! Bensin- och dieselskatterna är ett
växande problem som också direkt hänger samman
med vägarna. Vi moderater från Norrlandslänen har i
en rapport föreslagit att bensin- och dieselskatterna
ska sänkas med minst 2 kr per liter. Det är en förut-
sättning för att klara ett drägligt liv i norra Sverige.
Bilen är nödvändig för familjer, ensamstående och
företagare. Förutom arbetsresor handlar det om att
åka flera mil om dagen för att klara enkla vardags-
sysslor och kunna upprätthålla ett socialt liv och en-
gagemang.
Den som är arbetslös och blir erbjuden arbete 5
mil eller längre bort från sin bostad har inte råd att ta
jobbet. Skatteavdraget för arbetsresor bör därför höjas
till 20 kr per mil. Avdragsbegränsningen på 7 000 kr
bör kraftigt reduceras.
Fru talman! Jag ska avsluta mitt anförande med
några synpunkter och kommentarer om arbetsmark-
nadsläget. Det är givetvis glädjande att arbetslösheten
minskar, även om det fortfarande är alldeles för
många som står utanför den reguljära arbetsmarkna-
den i Norrbotten. Enligt Länsarbetsnämndens rapport
från den 9 januari beror den minskade arbetslösheten
dels på fler sysselsatta, dels på att många personer går
utbildningar av olika slag, t.ex. Kunskapslyftet,
komvux, högskolor m.m.
Om 9 372 personer är öppet arbetslösa är det två
gånger så många som är sysselsatta i olika arbets-
marknadspolitiska åtgärder. Aktivitetsgarantin och
övrig kurragömmalek i allsköns projektform har na-
turligtvis som syfte att klara regeringens mål om fyra
procents arbetslöshet, även om inte ens det går i
Norrbotten. Den här statistikjakten är tydligen så
viktig att man hellre satsar på den än på långsiktig,
praktisk och kvalitativ yrkesutbildning. Detta måste
vi förändra, fru talman.

Anf. 396 SIV HOLMA (v):
Fru talman! Mitt anförande handlar om kommun-
sektorn eller den lokala välfärdsinfrastrukturens bety-
delse i regionalpolitiken.
Vänsterpartiet anser att det är viktigt att den of-
fentliga sektorn får ekonomiska resurser för att ge alla
i landet en bra samhällsservice. I en öppen marknad-
sekonomi har staten inte bara uppgiften att se till att
rättsväsendet fungerar. Angelägna uppgifter är också
att skapa förutsättningar för att klass- och könsskill-
nader minskar med målet att social rättvisa ska ge-
nomsyra alla samhällets områden. Det är ett nationellt
ansvar att förbättra miljön, hälsan och säkerheten. Det
handlar också om att ta ett nationellt ansvar för att
motverka de alltmer ökande regionala obalanserna.
I kommunsektorn återspeglas de regionala obalan-
serna i att det finns kommuner som inte klarar balan-
skravet. Enligt Kommunförbundet klarar inte 105
kommuner balanskravet 2000. Denna siffra halveras
till 55 kommuner år 2001. Motsvarande siffror för
landstingen är enligt Landstingsförbundet att 13
landsting inte klarar balanskravet 2000. Siffran för-
bättras till 10 landsting år 2001. Det är siffrorna som
går åt rätt håll men ändå inte är bra. Det finns en
känsla av att det tar för lång tid.
På vägen till ekonomisk balans kan behandlingen
vara hårdhänt. Låt mig ta en ögonblicksbild. Min
hemkommun Kiruna innehade bottenplaceringen i
tillväxtligan 1999 med minus 1,6 %. Trots att vi har
framtidsinriktade verksamheter inom rymd- och mil-
jöområdet har kirunaborna fått känna av, och kommer
ytterligare att få känna av, denna hårdhänta behand-
ling för att kommun och landsting ska kunna komma
i ekonomisk balans. En stor reducering av antalet
tjänster i kommunen kommer att ske inom de när-
maste åren. Städ- och fastighetsverksamheten föreslås
flyttas över till det kommunala bostadsföretaget.
Ambitionen är att avveckla ett antal tjänster.
Fackliga organisationer har reagerat med att de-
monstrera på olika sätt. På landstingssidan kommer
barn- och kvinnosjukvården att läggas ned. Kiruna
står alltså inför en kraftig nedmontering av den lokala
välfärden.
I måndags anordnades ett stormöte som samlade
mer än 400 kirunabor. På mötet bestämde sig det
lokala näringslivet och de lokala politikerna för att
arbeta för att starta Sveriges första privata barn- och
kvinnosjukvård.
Vad handlar detta om? Befolkningsminskningen
talar sitt tydliga språk. Det är ett politiskt och, vill jag
säga, ett demokratiskt misslyckande att i ett av lan-
dets rödaste kommuner, med två socialdemokratiska
partier i ledningen och nästan 70 % av väljarna bak-
om sig, är man tydligen tvungen att bedriva borgerlig
politik.
Jag anser också att det är ett misslyckande att vi i
Vänsterpartiet, Miljöpartiet och det socialdemokratis-
ka partiet på nationell nivå inte har klarat av att i tid
ge kommuner och landsting mer resurser, speciellt i
de delar av landet som fått vidkännas en stor befolk-
ningsminskning.
Fru talman! Jag kan bara ge en eloge till det lo-
kala näringslivet i Kiruna som har förstått att en bra
kommunal och landstingskommunal service är en
förutsättning för att näringslivet ska fungera och
kunna utvecklas.
Redan i somras gick näringslivet ut och sa att de
inte kunde acceptera en nedläggning av BB. Man
erbjöd sig till och med att betala den förlust på upp
till 5 miljoner per år som landstinget i Norrbotten sa
att BB i Kiruna genererade. Landstingets majoritet
som i huvudsak bestod av socialdemokrater och mo-
derater avböjde alla förslag, och i november klubba-
des nedläggningen.
Majoriteten anser att det är acceptabelt med ett
avstånd på 12 mil från Kirunas centralort till närmaste
BB i Gällivare. Om du bor utanför centralorten kan
det som längst handla om ett avstånd på 20 mil. I
ekonomiska termer handlar det om att befolkningsun-
derlaget är för litet, en term som många kommun- och
landstingspolitiker väl känner till.
Kiruna är inte ensamt om att gå igenom konsek-
venserna av en befolkningsminskning. 2001 beräknar
man att det finns ett 130-tal kommuner som haft en
befolkningsminskning som överstiger 2 % de senaste
tio åren.
På vilket sätt har befolkningsminskningen upp-
märksammats i statliga utredningar på senare tid?
Den regionalpolitiska utredningen, SOU 2000:87,
bagatelliserar problemen med befolkningsminskning.
Man pekar på att medelinkomsten stiger när arbetslö-
sa och ungdomar flyttar från kommunen. Visserligen
erkänner man att utflyttningen leder till minskade
skatteinkomster för kommunen, men man pekar på att
kommunen kan spara pengar genom att behovet av
service minskar när invånarna blir färre. Att kommu-
ner inte i ett huj kan göra sig av med fasta kostnader
är inget problem, anser utredningen, eftersom det
kommunala utjämningssystemet ska kompensera för
detta. Verkligheten har visat sig vara mer hårdhänt än
vad den regionalpolitiska utredningen beskriver.
Två statliga utredningar om översyn av gällande
utjämningssystem, Förenklad kommunal utjämning
och Rättvis kommunal utjämning, har inte lyckats
komma med några handfasta förslag. Den förstnämn-
da utredningen förenklar systemet till förmån för
tillväxtkommunerna. Den andra utredningen, som jag
själv deltagit i, föreslår att en ytterligare utredning
tillsätts för att "göra en samlad bedömning vilket
ekonomiskt stöd som kan behövas för att kommuner
med långsiktigt vikande folkmängd och en utsatt
regional position ska kunna upprätthålla en likvärdig
kvalitet i den kommunala verksamheten."
Det finns en öppning. Man pekar på att "om be-
folkningsminskningen i vissa särskilt utsatta kommu-
ner fortsätter och kompensationen för detta behöver
öka anser delegationen att staten bör ta ansvar för
detta".
Kommunförbundet anser att utjämningssystemet
inte kan lösa de problem som följer av flyttströmmar-
na. I ett pressmeddelande från den 5 januari anser
man att staten måste ta ett ansvar för de ekonomiska
konsekvenserna av befolkningsförändringarna. Då
avser man både in- och utflyttningskommunerna.
Fru talman! Det finns olika sätt att lösa de pro-
blem som jag har tagit upp. Den i särklass absolut
sämsta lösningen är att göra som den moderatledda
kommunledningen i Stockholm gjort. Stockholms
kommun tillsatte med skattepengar en PR-kampanj
som fick i uppdrag att framställa stockholmarna som
de stora offren. Budskapet handlade om att det är
mest synd om huvudstadens innevånare. De kan inte
bygga bostäder därför att det finns ett kommunalt
utjämningssystem som tar alla pengarna. Bl.a. lyck-
ades PR-firman få kändisar att skriva under en färdig-
skriven debattartikel.
Den kritik som Stockholms kommun fått verkar
inte skrämma partibröderna i Stockholms läns lands-
ting. De planerar att göra en liknande kampanj. Ut-
jämningssystemet blir syndabocken.
Stockholms kommun- och landstingsledning är
partilojala med sina moderpartier i riksdagen och
ställer sig bakom budgetförslag som går ut på att
ytterligare reducera statsbidrag till kommunsektorn.
Då är det är ganska självklart att mot den bakgrunden
återstår det bara att skylla på utjämningssystemet för
att det inte finns tillräckligt med resurser i kommun-
sektorn.
Avslutningsvis, fru talman, står kommunsektorn
inför stora utmaningar. Med fler människor som lever
längre och kommande pensionsavgångar behövs det
mer resurser för att ha en framförhållning för att klara
rekryteringen av personal till äldreomsorgen. Det
handlar också om att lönenivån bland de kvinnodo-
minerade yrkena i framför allt vården och omsorgen
behöver lyftas. Till det behöver kommunsektorn mer
resurser. I detta finns också en regional dimension.
Svårast blir det i de kommuner och landsting som
ingår i starka tillväxtområden.

Anf. 397 ERLING WÄLIVAARA (kd):
Fru talman! Som ett mantra upprepar regeringen
och dess företrädare att det går bra för Sverige och att
hela landet ska leva.
Trots det envisas regeringen med att försämra
villkoren för de svagaste i samhället, för glesbygdens
folk. I de glesbygdsboendes öron klingar regeringens
budskap mycket falskt. Det går inte bra för alla i
Sverige. Alltför många beslut i regering och riksdag
har under senare år kraftigt försämrat levnadsvillko-
ren på landsbygden.
I avsaknad av en konstruktiv regionalpolitik fort-
sätter regeringen och dess stödpartier att driva stor-
stadspolitik i glesbygden.
Man höjer exempelvis dieselskatten - för miljöns
skull, säger man. Men tillstå att det är oerhört svårt
för de två dieselbilägarna i Porjus att förstå att de
skulle vara orsak till miljöförstöringen - de som be-
höver sina bilar för att ta sig till arbetsplatsen och för
att kunna nå övrig samhällsservice.
Det är hög tid att ändra på politiken och sätta kraft
och konkret handling bakom orden om att hela landet
ska leva. Då, och först då, kan också landsbygdens
befolkning stämma in i kören och säga: Det går bra
för Sverige.
Fru talman! Det råder en något paradoxal situation
för Norrlandslänen. Å ena sidan har man relativt hög
arbetslöshet och befolkningsminskning. Man har
också lägre utbildningsnivå, sämre kommunikationer,
dåliga vägar och högre levnadskostnader bl.a. på
grund av ett hårt klimat och längre reseavstånd än i
många andra delar av landet.
Å andra sidan skapas en relativt sett hög andel av
välfärden för det moderna samhället just i dessa län.
Vattenkraften, skogen, malmen och järnet är fortfa-
rande av mycket stor betydelse för landet. Vinsterna
från det rika Norrland överförs i stor utsträckning till
det övriga Sverige. Samtidigt överförs förvisso eko-
nomiska resurser till Norrland från övriga Sverige i
form av skatteutjämning, även om utflödet av resur-
serna från Norrlandslänen är betydligt större än inflö-
det.
Fru talman! Självklart behövs ett batteri av åtgär-
der för att komma tillrätta med glesbygdens problem.
Jag vill här lyfta fram några områden som är särskilt
viktiga för att också Norrlandslänen och glesbygden
ska bli delaktiga i uppgången i ekonomin.
Under jul- och nyårshelgen, fru talman, besökte
jag USA. Flygresan mellan Luleå och Portland kosta-
de 8 600 kr. En resa mellan Luleå och Stockholm
kostar 4 400 kr. Drygt halva kostnaden till USA får
jag betala för resan inom landet - från Luleå till
Stockholm. Detta är inte rimligt!
Att de höga flygpriserna också är besvärande för
näringslivet i norrlänen borde alla förstå. Staten måste
ta sitt ansvar för att få flygtrafik till rimliga priser i
Norrland och glesbygden, bl.a. genom beslut som
stimulerar konkurrensen.
De långa avstånden och de dåliga allmänna kom-
munikationerna i glesbygdslänen gör bilen till det
enda kommunikationsalternativet till arbetsplatser,
serviceinrättningar och andra samhällsfunktioner.
Undersökningar visar att exempelvis en tvåbarns-
familj i Arjeplog betalar ca 40 000 kr i drivmedels-
skatt varje år. Motsvarande Stockholmsfamilj betalar
13 500 kr. En differentiering av drivmedelsskatten
borde vara rimlig. I stället väljer regeringen att med
hjälp av sina stödpartier höja drivmedelsskatten och
därmed göra existensmöjligheterna ännu svårare i
glesbygden.
Höga drivmedelsskatter ökar också klassklyftorna.
De rika kommer alltid att ha råd att köra bil, medan
de fattiga blir tvungna att avstå.
Längst uppe i norr konkurrerar många svenska fö-
retag med motsvarande finska företagare - det har
redan nämnts här. Sverige har en arbetsgivaravgift på
34 %, medan den är 25 % i Finland.
I EU-sammanhang, fru talman, talas det ofta om
harmonisering av skatter och avgifter. Ända fram till
årsskiftet 1999/2000 praktiserades en harmonisering
genom att tillverkande företagare längst uppe i norr, i
gränsområdet, hade 8 % rabatt på arbetsgivaravgiften
- den sociala delen. Tyvärr valde regeringen att av-
veckla denna rabatt - och i förtid dessutom. I ett enda
slag försämrades de svenska företagens möjlighet att
konkurrera med de finska. En förbättring av konkur-
rensvillkoren för företagarna är ett måste.
Kristdemokraterna vill återställa rabatten och
dessutom generellt sänka arbetsgivaravgiften för
lönesummor upp till 900 000 kr med 10 procenten-
heter.
Vi tror också att en överföring av delar av vatten-
kraftsvinsterna till de kraftproducerande länen är en
annan åtgärd som skulle förbättra villkoren i glesbyg-
den. Tyvärr vill regeringen inte ens undersöka möj-
ligheten att hitta en modell för hur en sådan överfö-
ring skulle kunna ske.
Turismen är en annan viktig näring för glesbyg-
den. Inte minst fjällvärlden är ett attraktivt resmål för
turister från Europa. Tyvärr är det eftersatta vägun-
derhållet ett allvarligt hot mot turistnäringen. Detta
gäller inte minst vägen till det s.k. Laponiaområdet,
men också inlandsvägen börjar få så låg standard att
den är ett allvarligt hot mot den viktiga turistnäring-
en.
Det är också viktigt att vägnätet är bra för den in-
hemska industrin.
En upprustning av järnvägen, den s.k. Haparanda-
banan som också har nämnts här, är en annan åtgärd
som skulle förbättra villkoren för näringslivet i Norr-
botten.
Tyvärr dröjer regeringen med den utlovade in-
frastrukturpropositionen. Regeringen har valt att
skjuta propositionen på framtiden. Det senaste budet
är september i år. Det återstår att se om det blir så.
Fru talman! Det här är några enkla förslag på åt-
gärder som ger bättre villkor för glesbygden och
Norrlandslänen.
Det är inte ökade resurser i form av bidrag som
behövs, utan bättre villkor, bättre företagsklimat,
mindre byråkrati, sänkta avgifter och skatter och
konkurrensneutralitet mellan de nordiska länderna.
Det behövs ökade infrastruktursatsningar och sänkta
energi- och drivmedelsskatter, rimligare transport-
kostnader för ett rundare Sverige, som statsministern
uttryckte det i partiledardebatten.
Fru talman! Glesbygdslänen behöver utveckling
och framtidsinriktad politik - inte gammal skåpmat i
form av allmosor och bidrag som bara leder till stag-
nation och avveckling. Vi behöver en ny aktiv regio-
nalpolitik som leder till att det går bra för Sverige -
för hela Sverige. Möjligheterna finns, bara viljan
finns. Tack!

Anf. 398 ELVER JONSSON (fp):
Fru talman! Det går en urbaniseringsvåg genom
Sverige. Befolkningen i starka områden ökar och
stärks, svaga glesbygdsområden försvagas alltmer.
Det är allvarligt, och det äventyrar stolta paroller
om att hela Sverige ska leva.
Om en region ska fungera behövs det minst fem
K. Kommunikation, där vägarna spelar den största
rollen. Kunskap, och då avser jag den eftergymnasi-
ala utbildning som bör vara nåbar. Kapital som stöttar
och hjälper den lilla företagsamheten. Kultur som är
nåbar för glesbygden. Kvinnor, dvs. en arbetsmark-
nad där också kvinnor kan få jobb.
En liberal grundtanke är att låta besluten fattas
närmare medborgarna. Mer lokalt beslutsfattande är,
enligt min uppfattning, en nyckelfaktor för att åstad-
komma lokal mobilisering. Det gäller inte minst makt
också över regionalpolitiken, där medborgarnas in-
flytande på den regionala nivån bör stärkas genom
nya direktvalda regionfullmäktige. De ska ersätta
landstingen och dessutom överta betydande delar av
länsstyrelsernas och andra statliga organs uppgifter.
Folkpartiet anser vidare ett en särskild gles-
bygdsombudsman bör inrättas. I dag har vi pressom-
budsman, jämställdhetsombudsman m.fl. Den verk-
samheten fyller en demokratisk rättighetsfunktion.
Samma arbetssätt som för de övriga ombudsmännen
bör ligga till grund för inrättandet av en gles-
bygdsombudsman.
Möjligheten att koppla denna funktion till Gles-
bygdsverket bör undersökas. Glesbygdsverkets mate-
rial för bedömning av landsbygden bör utgöra om-
budsmannens rättesnöre vid bedömningar.
En sådan ombudsman bör kunna engageras av en
enskild person, ett företag, en åkare, en småbrukare
eller en kommun som anser att statens skyldigheter
inte följs eller kan bedömas som rimliga sett ur med-
borgarnas synpunkt.
Siv Holma gav en engagerad beskrivning av sin
hemkommun. Hon reste stora frågor och gav intres-
santa svar. Siv Holma sade att Socialdemokraterna
med stabil majoritet har styrt, men inte för en socia-
listisk politik. Hon gav det privata näringslivet i Ki-
runa beröm. Det är inte illa att få beröm av en marx-
istisk politiker.
Visst lever vi i en annorlunda tid.
Men jag skulle vilja fråga vilken politik som löser
regionalpolitiska problem i Norrlands inland förordar
Siv Holma.
Fru talman! Jag vill påstå att statens ansvar för
medborgarna och regionerna sviktar. Jag ska ge några
exempel.
Vägarna är den regionalpolitiskt svaga punkten.
De har nedrustats under de senare åren. Regionalpo-
litiskt är det förödande.
El- och teleledningar har brutits i det senaste vin-
tervädret vilket isolerat byar och tusentals människor
i dagar och veckor.
Poliser i tjänst saknas på landskapsstora områden.
Tingsrätter läggs ned, och det sker i hög grad i
administrativ ordning.
Inskrivningsärenden förvisas till ett fåtal central-
orter.
Postens kassaservice lever i ett äventyrligt skede
där utfallet och servicegraden är högst osäker.
Den statliga satsningen har under motsvarande tid
inskränkt sig till mer spektakulära insatser. Jag tror
inte, fru talman, att statliga kasinon eller fler system-
butiker löser regionalpolitiska problem.
Sverige är en förebild, sade statsministern när han
inledde partiledardebatten i går. Har han rätt? Det är
frågan.
När vi som riksdagsledamöter reser runt i Sverige
har vi mött en hel del som ger ett annat intryck.
När jag hemifrån Dalsland reser norrut upp till
Värmland och Dalarna möter jag människor som
lever under stor vånda över de brister som finns.
Politiken ger inte hela Sverige rättvisa. Jag vill påpe-
ka att uttrycket "ge hela Sverige rättvisa" som stats-
ministern använder är starkt ifrågasatt. Det är inte
gott och väl bara med vackra tal från denna talarstol.
De hjälper inte, utan det måste föras en politik som
följer upp de vackra orden.
Företagare, lärare och vårdpersonal i glesbygdsre-
gioner ser inte någon föredömlig förträfflighet i poli-
tiken. Vägarna är långa tider avstängda, så att en
lastbilsåkare med en timmerbil värd 2 à 3 miljoner
kan få sitta hemma utan att skapa någon inkomst
medan ränta och bilskatt tickar ut. Sågverket får vänta
förgäves på det prima virket från den egna skogen i
närområdet, eftersom det inte kommer fram. Alterna-
tivet är nu ofta import från Baltikum eller Ryssland,
eftersom vägarna från hamnarna ofta är bättre. Är det
god regionalpolitik? Är det en förebildlig politik?
Sverige har världens längsta EU-gräns, riksgrän-
sen mellan Sverige och Norge. Det är viktigt att se
hur villkoren ser ut på båda sidor i en situation där
gränslösheten blir påtaglig såväl i EU som i Norden.
Norge har ett särskilt EES-avtal, men icke förty
går reglerna emot Sverige, och det känner man av
från Bohuslän och Dalsland i söder till Norrbotten
längst i norr.
En beräkning visar t.ex. att man i Jämtland har nä-
ra en halv miljard kronor högre arbetskraftskostnad
än om man hade haft samma Europavillkor som de
norska grannkommunerna har. Bara turistnäringen
belastas i Jämtland med 30 miljoner mer än vad som
skulle vara fallet med de sociala avgifter som finns i
Norge.
För ungefär ett år sedan drog den svenska rege-
ringen - med stöd från en majoritet här i riksdagen -
tyvärr in den nedsättning av arbetsgivaravgifter som
tidigare hade beviljats i stödområdena i Norrland. Det
som man kan fråga sig är om regeringen bl.a. i kraft
av sin ordföranderoll i EU kommer att aktualisera och
driva kravet att vi får behålla den tidigare regeln, som
gynnade Sverige. I dagsläget drar vårt grannland
Norge stora växlar på bättre villkor än vårt land, som
är med i EU.
Jaga tror att det behövs en rad insatser om arbete,
företagande och god kultur ska kunna få sin chans.
För Folkpartiets del vill vi leva upp till devisen "Bo
där du vill", och vi vill ge den ett reellt innehåll.

Anf. 399 GÖRAN NORLANDER (s):
Fru talman! Jag kommer från Västernorrlands län,
ett län som åter har fått sin befolkning minskad. Un-
der år 2000 har länet förlorat drygt 2 000 invånare.
Jag tror inte att det behövs någon särskild be-
skrivning av hur det påverkar vårt landsting och våra
kommuner. Var och en kan oavsett vad utredningar
säger själv räkna ut konsekvenserna. T.ex. ligger
kostnaderna för vård, skola och omsorg på i stort
samma nivå oavsett antalet invånare. De som flyttar
är personer mellan 19 och 30 år. Dessutom är de
flesta kvinnor, alltså personer som ej förorsakar sin
kommun kostnader.
Jag vill ge en kort beskrivning av förhållandena i
mitt hemlän Västernorrland. Västernorrlands län har
drabbats av många dråpslag. Inte minst innebar förra
årets försvarsbeslut ett djupt ingrepp. Jag kan utan
överdrift säga att luften gick ur oss för ett tag.
Regering och riksdag har dock på ett föredömligt
sätt agerat för att motverka de negativa effekterna.
Omställningsarbetet i framför allt Sollefteå går över
förväntan. Jag vill ge en eloge och ett tack till alla
berörda.
Fru talman! Jag övergår efter denna korta bak-
grund till vad som bör göras för att vårt län och vår
landsända ska överleva. Jag tror inte för ett ögonblick
att vare sig kommuner eller rikspolitiker ensamma
kan lösa problematiken. Vad vi som politiker kan
göra är att skapa förutsättningar för företag att verka
på våra orter - sluta gnöla och aktivt marknadsföra
våra unika möjligheter.
Jag tänker i första hand på vår miljö och våra låga
boendekostnader. Vi har kompetent arbetskraft och
därtill en trogen sådan.
Vad riksdag och regering kan göra är att mycket
snabbt bygga om och förstärka vårt vägnät. Det är
inte rimligt att en stor del av våra vägar under tjäl-
lossningsperioden ska vara avstängd för tung trafik.
Det drabbar våra basnäringar väldigt hårt. Betänk att
den norrländska industrin svarar för en betydande del
av landets export! Vårt län är sett per capita ett av de
mest produktiva länen.
Vår vägstandard förorsakar en merkostnad även
för de enskilda som har långa pendelresor. De drab-
bas av högre underhålls- och reparationskostnader.
Fru talman! En stor och för näringslivet viktig
överlevnadsfråga är hur det skapas kapital, inte minst
riskvilligt kapital. Under de senaste åren har möjlig-
heterna att låna drastiskt försämrats, ja nästan utrade-
rats. Det är ett ofta förbisett faktum att till en funge-
rande infrastruktur hör också ett väl fungerande fi-
nansieringssystem. På det området har hela landsor-
ten drabbats av en kraftig nedrustning genom att de
lokalt förankrade bankerna fusionerats, ombildats och
blivit styrda från huvudstaden.
Bankernas kreditgivning i landsorten fjärrstyrs
numera med regler i stället för av lokala personer och
riskbedömningar. Detta har lett till kraftigt försämra-
de finansieringsmöjligheter i landsorten, ett förhål-
lande som inte kan accepteras.
Här kommer statens roll in i bilden. Staten måste
på ett aktivt sätt medverka till att företagare ges möj-
ligheter att på rimliga villkor få tillgång till kapital.
Statsrådet Messing, som i dag har deltagit i de-
batten, var i början av december förra året med på en
konferens i Härnösand där problem och möjligheter i
denna fråga belystes. Jag är tacksam över att statsrå-
det deltagit i debatten och har dessutom en förhopp-
ning om att hon aktivt ska verka för en lösning av
denna viktiga fråga.
Jag vill lämna en kort beskrivning av vad som en-
ligt mitt synsätt behöver göras.
Staten måste på olika sätt stödja regionalt förank-
rade finansieringsinstitut, så att landsortens företag
får tillgång till en fungerande kedja av finansierings-
möjligheter.
Den svenska staten borde i likhet med den kana-
densiska övergå till att bedriva regionalpolitik i sam-
arbete med lokala entreprenörer, så att företag med
finansieringsbehov inte bara får pengar utan också ett
fungerande kontaktnät.
I Kanada har också regionala tillväxtfonder där
staten stöder ett regionalt sparande i onoterade före-
tag visat sig vara mycket framgångsrikt. Ett liknande
system borde övervägas i Sverige.
Fru talman! Vi måste pröva nya vägar i regional-
politiken. Den politik som vi bedrivit i 30 år har ty-
värr inte lyckats skapa tillväxt i alla regioner. Det är
skäl nog att pröva någonting nytt.

Anf. 400 PER-RICHARD MOLÉN (m):
Fru talman! I en rapport, Måla Norrland blått, har
vi moderata riksdagsledamöter från de fyra nordli-
gaste länen diskuterat svagheterna i den politik som
bedrivs i och för Norrland. Våra förslag återkommer
jag till längre fram.
Vissa samhällen i Norrland har i dag ingen ung-
dom kvar. Födelsetalen har sjunkit nästan ned till
noll. I Dorotea föddes 9 barn förra året och i Rajast-
rand 0. Det är lätt att räkna ut vilken framtid de här
samhällena går till mötes.
Den med socialdemokratiska förtecken förda re-
gionalpolitiken har misslyckats trots miljarder i insat-
ser av alla möjliga slag. Jag har i mitt tidigare arbete
haft möjlighet att granska en lång rad kommuner i de
fyra nordligaste länen.
Jag har kunnat notera hur de socialdemokratiska
ledningarna påhejade av kommunisterna låtit de
norrländska högskattekommunerna i kommunal regi
anställa målare, murare, plåtslagare och snickare i
stället för att stötta upp småföretagen.
Man har köpt bilar, grävmaskiner och traktorer i
stället för att köpa tjänsterna från företagen i regio-
nen. Man har byggt hotell, driver restauranger och
kaféer som konkurrerat med de privata på ett sätt som
slagit undan fötterna för de privata företagarna.
Man har anställt fotvårdare och dödat marknader
för de som privat vill erbjuda den typen av tjänster.
Man har i kommunal regi drivit biltvättar och pro-
duktionskök i stället för att med förtroende överlåta
allt detta till kommunens företagare.
Fru talman! Vi ser nu resultatet. Företagarmiljön i
de norrländska kommunerna har utarmats. Företagar-
kulturen har klingat av. Kommuner med socialdemo-
kratiska kommunalråd har blivit dagens brukspatro-
ner. Nytänkandet har försvunnit. Allt ska klaras av
kommunen. Det är inte underligt att kommunalskat-
ten är hög.
Den socialdemokratiska kulturen och detta partis
värderingar som de kommer till uttryck i norrlandslä-
nen har inte undergått några märkbara förändringar
under årens lopp trots allt det som hänt vad gäller
teknik, ekonomi, marknad och konkurrens. Gamla
nattståndna dogmer förhindrar nytänkande.
Fru talman! Ljuset kommer inte från norr. Det en-
da som kommer därifrån är ett kallt norrsken på en i
övrigt mörk himmel. I stället kommer ändrade poli-
tiska värderingar från söder, där socialdemokrater i
varierande majoriteter utmanas av andra partier.
Socialdemokraterna pratar mycket om regional-
politik. Just nu underkänner samtliga landshövdingar
i de fyra nordligaste länen rakt över den i sig mycket
välgjorda regionalpolitiska utredning som kom i hös-
tas. Man ska göra en egen. Vad kan det bli av den?
Ingenting nytt! Bara krav på mera bidrag och mera
skatteutjämningspengar. Allt ska vara vid det gamla
enligt de nattståndna dogmerna.
Det som socialdemokraterna pratar minst om är
behovet av bra kommunikationer. Bra vägar är ett
måste om Norrland ska fortsätta att leva. Bra kom-
munikationer är en bra regionalpolitik. Men vad gör
regeringen? Den drar ned på anslagen år efter år.
Vägarna förfaller, och under tjällossningstider är de
avstängda i stort antal.
Låt mig redogöra för vägsituationen i mitt eget
hemlän, Västernorrlands län. På grund av bristfälligt
underhåll och otillräckliga investeringar är ungefär
40 % av det allmänna vägnätet i Västernorrland av-
stängt för tung trafik under tjällossningsperioden. Det
är ungefär samma relationer i de andra länen något
söder om Västerbotten och Norrbotten, som har bättre
markförhållanden.
Skogsindustrins merkostnader på grund av de då-
liga vägarna har beräknats till ungefär 200 miljoner
kronor per år. Det kostar 200 miljoner kronor mer för
skogsindustrin i Västernorrland. I Västerbotten och
Norrbotten kostar det ungefär 175 miljoner kronor
mer. Hur ska vi kunna tro att den svenska skogsin-
dustrin vill bygga ut och investera i regioner där den
inte kan få fram färsk skogsråvara till sina industrier
under flera månader under hösten och våren?
Hur ska vi tro att människor i inlandets många by-
ar vill bo kvar om det kostar dem - vilket Vägverket
självt räknat ut - 10 kr mera per mil att köra bil än
vad det kostar i andra delar av Sverige?
Hur ska vi tro att turister ska söka sig upp till
fjällvärlden under senvåren, då vägarna mera ser ut
som leråkrar än vägar?
Hur ska vi kunna inbilla oss att ungdomar och
unga familjer stannar kvar i de norrländska högskat-
tekommunerna när inte ens vägarna är framkomliga
under delar av året?
Hur ska vi kunna tro att företagare söderifrån ska
söka sig upp till en kommun i Norrland där vägnätet
har raserats på grund av en missriktad socialdemo-
kratisk trafikpolitik?
Det vi moderater vill - som också framkommer i
vår rapport Måla Norrland blått, i motsats till det
röda vi har i dag - är en upprustning av vägar.
Vi vill vidare att flygpriserna ska pressas ned så
att det kostar mindre att flyga från Sundsvall till
Karlskrona eller Göteborg än vad det kostar att åka
till New York.
Vi vill också att de regionala högskolorna ges
ökade resurser och därmed görs mera lockande för
studenter att studera och forska vid.
Man bör också enligt vår mening utreda om det
inte är möjligt att låta en rimlig del av vattenkraftens
inkomster från älvarna i norr tillfalla de kommuner
där vattenkraften finns.
Vi vill ta bort den fastighetsskatt som socialde-
mokraterna vill höja för att göra det billigare att bo i
Norrland.
Vi vill att den kommunala egenregiverksamheten
avvecklas så att vi på nytt kan bygga upp ett företa-
garklimat i Norrlandskommunerna.
Vi vill se mera av privata vårdcentraler, friskolor
och privata äldrevårdsinrättningar i Norrland. Jag kan
se hur socialminister Lars Engqvist får knottror på
ryggen när jag säger något sådant. Det är valfriheten
och mångfalden och inte den socialdemokratiska
enfalden i Norrlandslänen som ska kunna bana väg
för en positivare utveckling i Norrland.
Fru talman! Inte minst vill vi moderater från
Norrlandslänen att bensin- och dieselskatter sänks
med uppemot ett par kronor så att det blir billigare att
använda bilen för resor till affär och arbete i ett
Norrland med långa avstånd och därmed orimligt
höga resekostnader. Vi vill inte, som Miljöpartiet och
Vänsterpartiet, medverka till höjda diesel- och be-
sinskatter för att på det sättet öppna möjligheten bara
för de rika att på något sätt använda bil i Norrland.
Ökat företagande, mer av marknad, bättre kom-
munikationer och ökad satsning på de regionala hög-
skolorna stoppar utflyttningen och bidrar därmed till
att sänka en alltför hög kommunalskatt.
Det är så vi, enligt moderat uppfattning, på nytt
ska få hjulen att rulla i de fyra Norrlandslänen.

Anf. 401 PETER PEDERSEN (v) replik:
Fru talman! Jag ska bara kommentera en sak. Det
var en mycket nattsvart bild, som tyvärr till stor del
stämmer. Sedan fanns det några små ljusglimtar som
även vi vänsterpartister ser - eller kommunister, som
Per-Richard Molén valde att kalla delar av oss. Det
gällde återbäring av vissa vinster från vattenkraft. Det
var ett intressant förslag som också vi tycker att man
ska belysa ytterligare.
Sedan säger Per-Richard Molén att det är fel att
kommunerna konkurrerar med privata företag. Men
det är uppenbart helt rätt enligt moderat politik att
privata företag ska konkurrera inom det som i vanliga
fall brukar betraktas som den offentliga sektorns
verksamhet, t.ex. vård, skola och omsorg. Det finns
inga som helst betänkligheter att det privata träder in
med sina vinstintressen på den marknaden.
I min hemkommun fick vi under den tid jag var
kommunalråd gå in med skattepengar och rädda
många mindre företag genom att t.ex. köpa upp fas-
tigheten där företaget fanns för att det skulle kunna
bedriva fortsatt verksamhet. Är det fel ur ideologisk
synpunkt?
Menar Per-Richard Molén och moderaterna att
alla kommunpolitiker, oavsett om de är moderater
eller socialdemokrater, bara ska säga att marknaden
ska styra i Arjeplog? Går företagen dåligt ska de
läggas ned. Ni får flytta till ett annat ställe där det
fungerar bättre.
Är det vad Per-Richard Molén menar, eller finns
det vissa tillfällen då det faktiskt är bra att stat, kom-
muner och landsting kompletterar den finansiering
som de privata företagen inte kan få på annat sätt och
därmed räddar vissa företag och jobb för framtiden
under en kortare krisperiod? Är det fel ur ideologisk
synpunkt enligt Per-Richard Molén?

Anf. 402 PER-RICHARD MOLÉN (m) re-
plik:
Fru talman! Skillnaden i uppfattning mellan er
kommunister och oss moderater är ljusår. Det är väl-
digt svårt för mig att kunna övertyga och på något sätt
kunna få Peter Pedersen att inse att även privata möj-
ligheter när det gäller vård, omsorg och skola är väl
på sin plats vid sidan av en landstingskommunal eller
en förstatligad vård, omsorg eller skola.
Jag förstår att Peter Pedersen var tvingad att köpa
loss fastigheter från de små företagen i kommunen.
Jag är helt övertygad om att kommunen bedrev verk-
samhet med egen transportcentral, eget kök och
mycket annat som på något sätt minskade möjlighe-
ten för de små företagen att kunna utföra sina tjänster
och tjäna pengar.
Jag har upplevt så många gånger inom företag-
samheten att om det är någonting som befrämjar
utvecklingen av företagarviljan är det just möjlighe-
ten att kunna sitta vid köksbordet och prata med den
kommande generationen. Det missar ni.

Anf. 403 PETER PEDERSEN (v) replik:
Fru talman! Nu var det faktiskt så att det var
Vänsterpartiet och Gudrun Schyman som introduce-
rade det här med vikten av att sitta vid köksbord, men
knappast Moderaterna. Jag kan säga att vi vänster-
partister, till skillnad från er i högern, inte ser allting i
svart eller vitt, rött eller blått. Jag sade att det finns
vissa korn i den moderata politiken som Per-Richard
Molén nämnde som jag tycker är värda att beakta. Jag
säger inte att jag utesluter alla privata initiativ men
jag har svårt att förstå den här lösningen; vi bygger
mer motorvägar. Mer vägar, mindre skatter - så löser
vi alla samhälleliga problem.
Som svar på frågan om vilken typ av verksamhet
det var så var det faktiskt verkstadsindustri som be-
hövde räddas. Det var ingen övrig kommunal in-
blandning mer än att vi så att säga hjälpte till med att
ta över vissa fastigheter under en viss period för att se
till att vi inte tappade ytterligare jobb på den här lilla
orten. Det var enda orsaken. Det har vi nu kunnat
ändra i och med att det går något bättre.

Anf. 404 PER-RICHARD MOLÉN (m) re-
plik:
Fru talman! Vi har kunnat notera hur man från
Vänsterpartiets sida har bedrivit politiken när det
gäller ett av de viktigare inslagen i regionalpolitiken.
Det är frågan om att anslå tillräckligt med medel för
vägar. Vid varje tillfälle där vi från moderat sida eller
borgerlig sida har velat medverka och försöka över-
tyga om just behovet av bättre och större väganslag
för att inte vägnätet ska förfalla så har man från
Vänsterpartiets sida i trafikutskottet konsekvent -
hela tiden - motsatt sig det hela. Man har tvärtom
nästan hellre velat verka för att på något sätt ta bort
pengar från vägar, och även från flyg, för att på det
sättet skapa järnvägar.
Jag har svårt att tänka mig att vi ska kunna bygga
järnvägar till i stort sett alla kommuner i Sverige.
Hela den vänsterpartistiska politiken är fullständigt i
konflikt med de ambitioner vi har när det gäller att
lösa de regionalpolitiska problemen.

Anf. 405 GÖRAN NORLANDER (s) re-
plik:
Fru talman! Per-Richard Molén och jag kommer
från samma län. Jag försökte, trots de problem vi har,
måla upp en något ljusare bild än Per-Richard. För
det är precis som Peder Pedersen säger: Vi kan inte se
allting i svart.
Eftersom Per-Richard anser att jag representerar
de enfaldiga vänder jag mig till Per-Richard Molén i
egenskap av expert och ledamot av trafikutskottet.
Om vi leker med tanken att vi över en natt skulle få
alla pengar som behövs för att rusta upp vårt vägnät
så görs det ändå inte på en gång. Frågan till Per-
Richard är då: Vad kan vi göra för att inte totalt köra
sönder vårt vägnät? Jag tänker på den tunga trafiken
och de lastbilar som har enkla hjul, som enligt min
uppfattning är en stor bov när det gäller att vägarna
körs sönder mer än vad som skulle behövas.

Anf. 406 PER-RICHARD MOLÉN (m) re-
plik:
Fru talman! Det är just genom att vägarna inte är
underhållna som man kör sönder dem ännu mer. De
orkar inte ett axel- och boggitryck på 60 i dag. När
vägarna byggdes på 30-, 40- och 50-talen, kunde de
erbjuda ett axeltryck på kanske 36-40 ton. Det är den
socialdemokratiska politiken, där man medvetet hål-
ler tillbaka väganslagen, som har bidragit till det
elände vi har.
Jag tyckte på något sätt, om jag lyssnade ordent-
ligt på Göran Norlander, att han klagade på vägnätets
standard i Västernorrland. Då har jag en intressant
fråga. Om det nu är på det sättet att den socialdemo-
kratiska regeringen har ett lågt anslag till vägar, vad
röstade Göran Norlander på? Var det på Moderaterna,
Kristdemokraterna eller Centern, som kunde erbjuda
mer pengar, eller var det på det snåla regeringsförsla-
get när det gäller väganslag?

Anf. 407 GÖRAN NORLANDER (s) re-
plik:
Fru talman! Frågan som Per-Richard Molén skulle
svara på behagade han inte svara på. Retoriskt vänder
han i stället mot mig och ställer motfrågor. Jag har
den uppfattningen att det är den som har replikrätten
som ställer frågorna. Därför ställer jag än en gång
frågan till Per-Richard: Nu när vi har så dåligt vägnät,
framför allt under tjällossningen, kan vi då vidta
någon åtgärd, t.ex. begränsa fordonens last under den
här perioden, för att inte ytterligare förstöra vägnätet?

Anf. 408 PER-RICHARD MOLÉN (m) re-
plik:
Fru talman! Eftersom en så stor andel av vägnätet
är avstängt under tjällossningstid och under regniga
perioder på hösten behöver vi inte ytterligare med-
verka till att den tunga trafiken ska beläggas med
restriktioner. Det är svårt nog ändå för den skogsin-
dustri, den basindustri, som vi har inte minst uppe i
Västernorrland att tillgodose behovet av färskvara,
färsk skogsråvara, vilket är nödvändigt för att de ska
kunna hålla sin produktion i gång. Därför tycker jag,
fru talman, att den tanke som Göran Norlander har är
helt fel. Vi har i dag inget val. Vi måste alla medver-
ka till att väganslagen blir så stora att de på något sätt
ger möjligheter till enskilda människor att snabbt,
enkelt och utan extra kostnader ta sig från bostad till
arbete eller till affärer. För skogsindustrin och såg-
verken gäller det bl.a. att förse sig med den råvara
som är nödvändig för att de ska kunna bedriva sin
verksamhet däruppe. Annars förlorar vi investeringar,
sysselsättning och därmed kommunala skattepengar.

Anf. 409 PETER PEDERSEN (v):
Fru talman! Klass 6b på Strömtorpsskolan i De-
gerfors kommer med olika tips för att rädda orten:
"Nu får det vara slut på att invånarna flyttar från
Degerfors" säger eleverna i en av lokaltidningarna.
Och jag förstår deras oro. Åren 1995-2000 tappade
Degerfors ungefär 8 % i befolkning, nästan 1 000
personer. Och så är det på de flesta mindre orter i
många län. Det gäller Norrland, men det gäller även
många Bergslagskommuner, som ofta hamnar i bak-
vattnet av det stora problemet i Norrland.
Jag konstaterar också att statsministern i gårda-
gens debatt sade att vi måste förbättra regionalpoliti-
ken. Han flaggar för infrastrukturinvesteringar och
säger att detta är ". åtgärder som håller Sverige
samman och som gör att ett avlångt, glest befolkat
land upplevs som mer runt." Han lyfter fram den
produktiva rättvisan även vad gäller regionala frågor
och säger bl.a.: ". idén om att ett samhälle blir
framgångsrikare om man håller ihop det så att inte
våldsamma regionala skillnader växer fram - den
idén, välfärdspolitikens idé, visar sig vara någonting
som inte bara går att förena med en ekonomisk ut-
veckling utan också någonting som driver en god
ekonomisk utveckling." Jag tror att det är mycket
kloka ord.
Tyvärr funkar det inte riktigt så i verkligheten. De
flesta kan vara överens om, tror jag, statsministerns
syn att vi måste göra något åt tudelningen av Sverige.
Statsrådet Ulrica Messing, som deltog i debatten
tidigare, hade ungefär samma ståndpunkt.
Det behövs dock mycket mer konkretion. Vi kan
inte år ut och år in från den här talarstolen och andra
talarstolar bara prata om att det finns en olycklig
regional obalans. Vi måste försöka hitta åtgärder för
att göra något åt det här, konkreta åtgärder som ska-
par rimliga förutsättningar för att medborgarna i vårt
avlånga land ska kunna växa upp, åldras, bo, arbeta
och studera i hela landet. En jämnare fördelning av
tillväxt och befolkningsutveckling är till nytta för
hela landet, för dem som bor på landsbygden och i
mindre orter och även för dem som bor i de större
städerna men tyvärr väldigt sällan deltar i den här
typen av debatter.
Vi kan alltså inte bara se att satsningen leder till
att vi får ökad tillväxt i vissa centrum och sedan för-
vånas över konsekvenserna, t.ex. att man här i Stock-
holm drabbas av trafikstockningar, akut bostadsbrist,
skyhöga boendekostnader, sociala problem, krimina-
litet osv. Det finns konsekvenser, orsak och verkan, i
allt det här.
I avfolkningsbygd tvingas vi i stället riva ett stort
antal fullt funktionsdugliga hyreshus där kommuner-
na, som redan har stora ekonomiska problem, tvingas
till stora upplåningar för att finansiera rivning. Det är
alltså en destruktiv, defensiv politik som inte skapar
den här framåtandan och framtidstron eller viljan att
stanna kvar i de här kommunerna.
Fru talman! Jämfört med de värsta åren under 90-
talet går det förhållandevis bra för Sverige som nation
betraktat. Men som många har sagt är det här ojämnt
fördelat. På många håll är arbetslösheten fortfarande
alltför hög, inte minst bland invandrare och ungdo-
mar.
Förutom att befolkningen minskar, som vi ser på
många ställen, leder det här till att skatteunderlaget
minskar, att den kommunala servicen försämras, att
ungdomar flyttar, osv. i en ständigt nedåtgående spi-
ral.
Trots framför allt den moderna informationstekni-
ken, trots lägre kostnader för byggande, mark, löner
och i stort sett allt som det innebär att bo på de mind-
re orterna eller på landsbygden jämfört med storstä-
derna, så väljer de allra flesta företag fortfarande att
lokalisera sig till olika centrum i regionerna eller i
huvudstaden.
Många marknadsfaktorer talar alltså för det om-
vända förhållandet, alltså att man skulle lokalisera sig
till de mindre orterna. Men den verkliga marknaden,
och det är den som är intressant, struntar uppenbart i
dessa fördelar. Det är många som är jättetrötta på att
höra detta ständiga tal om de stora fördelarna med att
bo ute på landet och kunna bedriva billigare verk-
samhet men samtidigt se att de flesta lokaliseringar
sker i de större städerna. Detta tyder på att det krävs
ytterligare åtgärder för att stimulera tillväxt och nya
jobb utanför de ekonomiska centrumen.
Basindustrierna talar vi nästan aldrig om nu för ti-
den. De spelar fortfarande en mycket stor roll för
många arbetstagare, för landet som helhet, när det
gäller exportinkomster osv. De har många underleve-
rantörer som har en stor betydelse för både sysselsätt-
ning och inkomster. Här kan man då tycka att man
borde kunna satsa på en starkare betoning på vidare-
förädling av befintliga produkter och framtagande av
nya produkter.
Som gammal lärare tycker jag också att det är ut-
märkt att ungdomar även i glesbygd utbildar sig, även
om det sker utanför den egna hemorten eller den egna
regionen, att de flyttar någonstans för att skaffa sig en
bra utbildning. Det trista är ju att de alltför sällan
flyttar tillbaka. Och det beror ju på att det väldigt
sällan finns den typen av efterfrågan på den typen av
arbetskraft, civilingenjörer osv. Dessa poster är i
regel redan upptagna i den mån de finns på de mindre
orterna. Man kan ju inte tvinga människor att stanna
kvar på en ort mot deras vilja. Men i dag tvingas
bevisligen många människor flytta mot sin vilja.
Dagens Industri gjorde en undersökning för några
år sedan. Och jag tror att det var 63 % av dem som
fick frågan om de ville bo kvar eller flytta som svara-
de att de gärna ville bo kvar, oavsett om de bodde i
storstad eller på landet. Tyvärr tvingas många, såvitt
jag uppfattar det, att flytta mot sin vilja.
Jag är för min egen del helt övertygad om att
möjligheten till arbete och utbildning är helt avgöran-
de. Sedan kan man linda in detta i termer av något
slags självuppfyllande profetia. När man väl har flyt-
tat säger man att man ville flytta, inte för att äntligen
få ett jobb efter tio års arbetslöshet eller för att skaffa
sig utbildning utan för att man blev kär eller för att
man ville byta miljö. Det har alltså en viss betydelse
att det finns ett arbete, en bra bostad osv. att flytta till.
Jag tycker att den regionalpolitiska utredningen
delvis missar värdet av ett arbete. Rätten till ett arbete
trumfas nästan varje dag ut från den här talarstolen,
inte minst av statsministern. Och jag tror att det är
helt grundläggande om vi ska försöka lösa de regio-
nalpolitiska frågorna också.
Vi behöver alltså en bra yrkesutbildning och en
bra utbildning över lag ute i landet. Det krävs åtgär-
der för att stimulera efterfrågan på arbetskraft, inte
minst högt utbildad arbetskraft i hela landet, och olika
åtgärder för att skapa möjligheter till kapital utanför
storstäderna.
I detta sammanhang tycker jag att man skulle
kunna, precis som Göran Norlander sade, titta lite
mer på dessa investeringsfonder i USA och Kanada
som skapar tillväxt i regionerna, där man kan satsa
egna pengar i lokala och regionala investeringsfon-
der.
Man ska givetvis satsa på bra vägar. Men Väns-
terpartiet prioriterar då faktiskt underhåll av befintliga
vägar mer än dessa storskaliga jätteprojekt som ofta
förekommer. Vi vill också ha en fungerande kollek-
tivtrafik.
Jag skulle för min egen del vilja se fler försök
med nolltaxa i en stor skala i ett län eller i flera län
som det försök som man har haft inom kollektivtrafi-
ken i Kristinehamns kommun i Värmland som har fått
väldigt påtagliga och goda resultat, där man så att
säga kan överföra onödig trafik i privatbilismens regi
till kollektivtrafik. Där man kan frakta människor och
gods på tåg så är det faktiskt att föredra framför att
man kör t.ex. gods på lastbil, oavsett om de är 18 eller
25 meter långa. Jag utgår från att Stig Eriksson som
är uppsatt på talarlistan kommer att svara på de mer
konkreta frågorna när det gäller vår syn på trafik,
längd på lastbilar, osv.
Det är också viktigt att betona att om den offentli-
ga sektorns andel av BNP minskar genom politiska
beslut drabbar det också de många avfolkningskom-
munerna, där den offentliga sektorn trots det får en
ökad betydelse i och med att det blir större problem
inom den privata sektorn. Här jobbar många av våra
duktiga kvinnor, tyvärr ofta på deltid, vilket gör att de
har svårt att försörja sig. De har mycket sämre villkor
än männen i den privata sektorn när det gäller ersätt-
ning för övertidsarbete, jobb på storhelger, osv. De
får ständigt höra att de tillhör den tärande och inte
den närande sektorn. Om vi ska kunna lösa de pro-
blem som vi ställs inför med en ökande äldre befolk-
ning måste vi faktiskt bjuda till och göra det mer
attraktivt att jobba även inom den gemensamma sek-
torn, ett jobb som ofta innebär att man jobbar med
människor.
Fru talman! Jag håller med statsrådet Messing om
att det inte finns någon anledning att ställa storstads-
bor mot glesbygdsbor, eller att säga att det är stor-
stadsbornas, stockholmarnas, fel att det går dåligt i
Degerfors eller i Arjeplog eller var det kan vara. Det
gäller nog att en gång för alla inse att alla vi som bor i
det här avlånga landet faktiskt skulle tjäna på att se en
mer jämn tillväxt över hela landet, att flyttströmmar-
na faktiskt dämpas något och framför allt att flytt-
strömmarna inte så ensidigt går från periferin in till
centrum och att inte bara några flyttar in i de finare
herrgårdarna som kan finnas ute på landet för att få en
fin utsikt vid en fin sjö. Vi skulle faktiskt behöva fler
stockholmare och andra som flyttar ut på landet och
inser att vi faktiskt har ganska fungerande kommuni-
kationer som gör att man kan bo en bit utanför på
landet och ändå kunna jobba i Stockholm om så
krävs.
Jag ser fram emot den regionalpolitiska proposi-
tionen i höst och hoppas att den kommer att visa på
ett under av konkretion, så att vi nu kan gå från vack-
ert tal till konkret handling som ger verkliga möjlig-
heter att bo i hela landet.

Anf. 410 PER-RICHARD MOLÉN (m) re-
plik:
Fru talman! Peter Pedersen instämde i Göran
Norlanders inlägg om att man ska bygga upp olika
typer av riskkapitalfonder som finns ute i världen. De
må väl vara bra. Men jag är intresserad av att höra på
vilket sätt Peter Pedersen kan bidra till att vi också får
företagare som inte bara har behov av kapital utan
även av företagsidéer. Det räcker inte med kapital.
Det måste också finnas driftiga människor. På vilket
sätt får vi dem till Norrland eller till glesbygden?

Anf. 411 PETER PEDERSEN (v) replik:
Fru talman! Det gäller då att kunna påvisa de för-
delar som finns med att bo i Norrland. Jag har själv
bott i Norrland, så jag vet att det finns många fördelar
med att bo där jämfört med att bo i en storstad. Vi
som är här bor ju några dagar i Stockholm och några
dagar på något annat ställe, och vi kan säkert se de
fördelar som finns i Stockholm och förstå att många
ungdomar flyttar hit. Men det finns också väldigt
stora fördelar med att bo utanför Stockholm, och
dessa fördelar måste vi lyfta fram.
Det är uppenbart så att det finns problem med att
få fram riskkapital utanför storstäderna. Jag menar då
att det måste vara en glädje för de människor som bor
i en region att de kan satsa egna pengar i egna jobb på
den egna orten och ställa den typen av krav som Ka-
nadafonderna gör, nämligen krav på lönsamhet, en
affärsidé, jämställdhet. Man kan ställa en mängd krav
på de företag i vilka man aktivt går in och satsar sina
pengar genom fria val, inte till lycksökare som bara
ska ha bidrag från något håll. Här talar vi om att vi
faktiskt sätter in egna pengar i olika företag. Och
varför skulle vi inte kunna göra det lika gärna som att
sätta in dem i något slags anonym fond som vi egent-
ligen inte alls vet om den på något vis gynnar jobben
och utvecklingen i den egna kommunen.

Anf. 412 PER-RICHARD MOLÉN (m) re-
plik:
Fru talman! Om jag känner till innehållet rätt i
Vänsterpartiets partiprogram så strävar ni väl efter att
på något sätt i princip lägga allt i samhällets regi. Det
hotet finns hela tiden.
Tror Peter Pedersen att det är frestande och lock-
ande att vara företagare och låna dessa pengar och
samtidigt någon gång i framtiden få klart för sig att
man från Vänsterpartiets sida gärna skulle vilja soci-
alisera eller ta över den här verksamheten? Det är ju
ett memento trots allt när vi ser hur många duktiga
företagare som söker sig utomlands. Det skattesystem
som ni ställer upp gynnar inte företagare. Det är där-
för ganska meningslöst att bygga upp ett riskkapital
om ni inte samtidigt också ser konsekvenserna och
den logiska följden av det, att man på något sätt
måste bidra till någonting annat för att ge människor
lust att starta företag, driva företag och anställa män-
niskor.

Anf. 413 PETER PEDERSEN (v) replik:
Fru talman! Eftersom jag satt med i den gamla
programkommissionen vet jag att vi inte alls utesluter
privat företagsamhet. Vi konstaterar bara att det inte
finns någon som helst balans vad gäller den privata
företagsamheten, dess makt och inflytande i Sverige
och globalt och det inflytande som löntagare som
jobbar i dessa företag har. Är man företagare tror jag
inte att det är någon större skillnad på att de anställda
och andra i regionen sätter in sina pengar därför att de
tror på det företaget. Jag pratar inte om någon konfis-
kation eller socialisering här.
Här har vi gjort om ett helt pensionssystem för att
vi ska sätta in våra pengar vare sig vi vill eller inte i
olika fonder där vi har väldigt små möjligheter att
styra var de hamnar. Det är väl ett frihetsmått som
moderaterna brukar prata om att jag själv kan be-
stämma att jag använder mina pengar, t.ex. mina
pensionspengar, för att satsa i ett företag och kan då
få vissa skattemässiga fördelar, som exemplet med
Kanada visar på. Det är ingen konfiskation. Det är
investeringar i ett företag som man tror kan gynna
dels orten, dels den egna ekonomin på sikt.

Anf. 414 ROLF GUNNARSSON (m):
Fru talman! Det har varit intressant att se de se-
naste timmarna varifrån ledamöterna har varit som
har dykt upp i talarstolen. Jag tycker att jag sett en
viss riktning. Skulle det vara den här sammansätt-
ningen av riksdagen normalt skulle vi kanske ha en
annan utveckling även av regionalpolitiken.
Ofta säger socialdemokrater i sina tal att det går
bra för Sverige. Vi kunde höra statsministern i gårda-
gens inledning, hans inriktning var också sådan.
Men känner alla att det är så? Är det den mening
och de kommentarer som jag möter då jag går upp på
ICA där hemma i min by, Svärdsjö, på landsbygden i
Dalarna? Är det så folk säger och kommenterar då
man möter dem, skriver eller ringer och tar kontakt?
Nej, jag håller med dagens ledare i Göteborgs-
Posten som har rubriken: "Persson bör inte vara nöjd.
Bidrag är inte bästa bot mot nyfattigdomen och ska
hela landet leva kan inte vägsatsningar ständigt skju-
tas upp".
Jag vill också börja med att instämma i vad Ola
Sundell sade i inledningen av den regionalpolitiska
avdelningen i kväll. Per-Richard Molén har sagt att
man ska måla Norrland blått. Så vill jag måla den
nordligaste biten av Svealand och instämma i vad han
sade i sitt anförande.
Verkligheten är alltså en annan här i Stockholm,
på Drottninggatan, kring Sergels Torg och vid Norr-
landsgatan där jag bor under veckorna och andra
centrala platser här i huvudstaden och den här regio-
nen och säkert på andra större orter i vårt land än
hemma på en landsbygdsort eller i ett län som tyvärr
blöder befolkningsmässigt.
Nu har vi i en och en halv mandatperiod prövat
socialdemokraternas politik med hjälp av Vänstern
och Miljöpartiet. Då frågar man sig om det har blivit
bättre. Svaret gav jag just.
Vilka frågor har man då haft att sköta? Att bara
prata regionalpolitik och vad som innefattas av det
vet jag inte, men det är allting egentligen.
Ett ärende i dag handlar om monopolet inom
sjukvården, en person som inte orkade stå i kö för att
få sin hörapparat. Den här personen hade pengar, och
med det socialistiska styressätt som finns hemma i
landstinget i Dalarna, där socialdemokrater och
Vänstern har majoritet, kan de som har pengar köpa
sig förbi vårdköerna. Detta eftersom den monopol-
modellen, den socialistiska modellen, är skräddarsydd
för alla som har pengar. Men den dam som betalat
undrade om det var rätt och riktigt att göra så. Hon
hade ju betalat in massor av pengar i landstingsskatt
tidigare. Hade hon då inte rätt nu när hon hörde illa
att få hjälp med en hörapparat?
Ett annat ärende i dag gällde en person som sade
sig fått mindre i plånboken då den nya pensionen,
årets första lön, hade kommit. Det blev minus, sa han
som ringde. Han hade fått minus 34 kr jämfört med i
fjol.
Jag slog då en signal till mina föräldrar, pensionä-
rer efter att ha haft ett jobb som varken har givit stor-
kovan på bankboken eller bra pension. Mina föräldrar
brukar vara referensobjekt i pensionsfrågor åt mig.
Min mor har arbetat inom sjukvården som sjuk-
vårdsbiträde närmare 50 år, och pensionen är alltså
usel. Men hon var glad. Hon hade fått en ökning med
42 kr denna gång. Att det var ett plus var en glädje.
Min far hade däremot smolk i pensionsglädje-
bägaren. Det blev minus 8 kr för honom. Men så bor
de i en kommun som är socialdemokratiskt styrd och
där man nyss har höjt skatten.
Detta var två exempel. Men de var hämtade från
landsbygden och verkligheten, långt från Riksdagshu-
set och Sergels Torg. Kanske är det ändock som Tha-
ge G Peterson sade och skrev i sin bok - det har cite-
rats tidigare flera gånger i kväll: "Socialdemokratin
tömde landsbygden på folk och har aldrig haft någon
politik för en levande landsbygd". Vi har t.o.m. hört
socialdemokrater som i kväll har förkunnat att man är
missnöjd med regionalpolitiken. Och jag tycker att
det är ett hälsotecken att man vågar säga det.
Ola Sundell har tidigare varit inne på det här med
bidrag, bidrag och bidrag i olika former och att det
inte har blivit några stora ljusningar av den formen.
Det är inte lätt, det är t.o.m. svårt, att få folk på
gott och positivt humör. Vi som valt att bosätta oss på
landsbygden har det svårt då mycket handlar om
storstäderna. Precis som jag sade i min inledning kan
man se på hur talare är fördelade, varifrån de kom-
mer, var intresset för regionalpolitiken finns.
Det gäller helt klart att vända trenden. Jag hoppas
att alla partier är ute efter att ha den inriktningen.
Vi kan se på mitt hemlän Dalarna. Nu kommer jag
trots allt från ett län som har ett namn som vi ska
kunna jobba vidare på positivt och som kan ge opti-
mism. Men 2000-talet måste ge ett nytänkande! Det
negativa tänkandet måste bort, och bidragspolitiken
måste få ett slut, som flera har sagt.
Det finns många punkter och ämnen som man vill
ta med en sådan här dag. Vi som sitter i försvarsut-
skottet har inte så många ämnen här i kammaren i
vanliga fall. Därför är det naturligtvis mycket som
inryms inom regionalpolitik.
Jag skäms, oavsett vilken regim som styr i kom-
muner och landsting, då man läser och får kontakt
med äldre människor som får ligga länge om dagarna
då det saknas resurser att ta upp dem. Ibland saknas
det t.o.m. de som vill jobba med den här typen av
arbete på utflyttningsorter. Det är ett kommande stort
problem. Det ser jag i min hemtrakt. Det saknas re-
surser för att åldringar ska få duscha.
Bensinskatten har nämnts av flera talare. Det är en
stor sak. Ta det här att man måste använda bilen. Man
säger att vi ska använda kollektiva trafikmedel och
skattesubventionera det, men det går inte. Det går inte
i min hemby. Jag har varit idrottsledare i cirka tio år.
Jag har åkt tusentals mil som idrottsledare. Men jag
ser en tendens i den lilla ort där jag bor att folk inte
har råd att skjutsa sina barn längre. Det är bra att man
samordnar det. Men när det går så långt att man inte
har råd att skjutsa fem mil tur och retur till vår cent-
ralort Falun exempelvis, och då bor jag ganska cent-
ralt, då har det gått väldigt långt.
Jag vill gärna notera i riksdagsprotokollet att jag
är en vän av bilen så länge inga vettiga alternativ
finns, och definitivt på den typ av orter där jag bor.
Sänkningen av arbetsgivaravgiften inom stödom-
rådet är en aktuell fråga. Det gäller turismen. Statsrå-
det Messing har tidigare varit inne på detta och be-
rättat vilka ansträngningar man har gjort. Det är en
mycket viktig fråga för den norra och västra delen av
det län jag kommer ifrån där turistindustrin är mycket
stor och väldigt beroende av den här frågans lösning.
Jag är fortfarande optimist och hoppas att det ska
lösas.
Krisen inom polisväsendet är en annan fråga som
gäller även vårt län, ett glesbygdslän där det saknas
poliser på kvälls- och nattetid. Jag tänker inte tala mer
om polisen just nu eftersom jag ska ha en interpella-
tionsdebatt nästa vecka med justitieministern.
Så vägarna. Man blir egentligen en upprepare när
man får den här platsen på talarlistan, men vägarna är
en oerhört prioriterad fråga, den måste prioriteras. Vi
bor i ett län som verkligen lider av dåliga vägar.
Man måste vara lite optimistisk, man kan inte bara
säga att det är dåligt, dåligt, dåligt. Till slut blir det
någonting som ingen kan ta sig ur. Det finns många
småföretagare som väntar på de rätta intentionerna
och de rätta underlagen för att kunna leva och blomst-
ra. Överallt i länet finns det ljusglimtar. Regionalpo-
litiken måste, som både Ola Sundell och andra har
sagt, få en annan inriktning. Man måste vara optimist.
Vi som anmälde oss till den allmänpolitiska de-
batten var så ärliga att vi sade att vi skulle tala om
regionalpolitik, och då hamnar vi alltså i en sen
kvällsdebatt. "Hembygdens röst" sade en föraktfullt
då jag mötte henne i korridoren i dag. Ja, möjligen är
det så. Jag är rädd för att Sveriges riksdag håller på
att bli en storstadsriksdag. Men det finns så många
som talar om de stora frågorna, så även vi från
"källaravdelningen", om uttrycket tillåts, måste få
säga vårt. Jag kommer i alla fall så länge jag har för-
troendet från väljarna hemma att diskutera även den
här typen av frågor. För mig känns de mycket viktiga.

Anf. 415 PER ERIK GRANSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! Här har vi hört Rolf Gunnarsson gå ut
i mycket svepande ordalag, och han vill göra sig till
talesman för ett stärkande av Dalarna.
Jag skulle vilja ställa några frågor till Rolf Gun-
narsson.
För det första vill Rolf Gunnarsson, liksom övriga
moderater, sänka skatten på bensin. Men samtidigt
föreslår moderaterna att kostnaden för olycksfallen
ska överföras till trafikförsäkringen. Jag skulle vilja
fråga Rolf Gunnarsson: Hur mycket innebär det i
höjning av premien på bilförsäkringen för den som
äger en bil i Dalarna?
För det andra säger Rolf Gunnarsson att det sak-
nas resurser till vården, omsorgen och skolan. Han
slår sig för bröstet och säger att han vill stärka Dalar-
na. Samtidigt vet jag att Rolf Gunnarssons partivän-
ner i Stockholm har gått ut i en kampanj där de säger
att nästa år betalar du 4 800 kr till grundskolan i
Stockholm och 2 200 kr till de andra kommunerna.
Jag tolkar det som att Rolf Gunnarssons partivänner
inte har någonting till övers för den omfördelning vi
har av resurser mellan kommuner och landsting som
en kraftig regionalpolitisk satsning. Är det Rolf Gun-
narssons politik som gäller eller är det hans partivän-
ners i Stockholm? Det skulle jag vilja veta.

Anf. 416 ROLF GUNNARSSON (m) re-
plik:
Fru talman! Jag är mycket glad att en socialdemo-
krat, och framför allt från Dalarna, aktiverar sig i
debatten. Man ser inte ofta till er. Jag tackar verkligen
Per Erik Granström för att han aktiverar sig i regio-
nalpolitiken. Jag såg att Granström fick kritik i en
hemmatidning just för att vara lite passiv. Men det
här är mycket bra.
När jag tog upp de problem som har varit i Dalar-
na var Göran Norlander, partikamrat till Per Erik
Granström, uppe i samma ärende och avslutade sitt
anförande med att säga att han var kritisk till regio-
nalpolitiken. Det är ju Per Erik Granströms vänner
och partikamrater som har makten i ett tiotal kommu-
ner och i landstinget i Dalarna. De har ju möjlighet att
förändra regionalpolitiken. Det sker en utflyttning
från samtliga kommuner i Dalarna.
Jag måste fråga Per Erik Granström om jag hörde
eller fattade fel, att Per Erik Granström är nöjd med
vad ni socialdemokrater har gjort för Dalarnas län de
senaste sex åren.

Anf. 417 PER ERIK GRANSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! Jag noterar att Rolf Gunnarsson väljer
att inte svara på mina frågor. Jag kan bara tolka det
utelämnade svaret som att Rolf Gunnarsson inte är
beredd att ställa upp på att satsa rejält vad det gäller
utjämningspolitik i kommuner och landsting. Det
skulle stärka förutsättningarna för Dalarnas kommu-
ner och Dalarnas landsting.
I sitt anförande sade också Rolf Gunnarsson att
man vill ha mer vägsatsningar. Jag skulle då vilja
ställa frågan till Rolf Gunnarsson med vad han tänker
finansiera dessa när han samtidigt hela tiden driver en
politik som bara går ut på att sänka skatten. Det här
går inte ihop, Rolf Gunnarsson. Erkänn detta!

Anf. 418 ROLF GUNNARSSON (m) re-
plik:
Fru talman! Jag är fortfarande glad över Per Erik
Granströms nyvaknade intresse för regionalpolitiken.
Jag tar den sista frågan först. Vi har i vår mode-
rata budget - det går att läsa när protokollet kommer
ut i morgon - en satsning på vägarna med 30 miljar-
der, 14 miljarder de närmaste tre åren. Detta finns
finansierat i vår budget.
Sedan tar vi detta med bensinpriset. En socialde-
mokratisk ledamot från Dalarna väckte en motion om
sänkning av bensinpriset. Jag vet inte vad som hände
med den. Den passerade obemärkt i riksdagen. Den
avslogs och det blev ingenting. Det är lite förvånande
att man kan föra ett sådant dubbelspel och agerar så.
Även en sänkning av bensinpriset finns med i vår
budget. Jag refererade tidigare till Per-Richard
Moléns anförande och instämmer helt i det. Vi har ju
ett stort skattepaket. På en minut hinner jag inte redo-
göra för det. Men vi vill sänka bensinskatten.
(forts. prot. 53)

5 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 17 januari

2000/01:214 av Maud Ekendahl (m) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Assistentersättningen

den 18 januari

2000/01:215 av Lars Ohly (v) till utrikesminister
Anna Lindh
Mänskliga rättigheter i Turkiet

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 23 januari.

6 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 18 januari

2000/01:542 av Michael Hagberg (s) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Förenklat förfarande för att avsluta bolag
2000/01:543 av Owe Hellberg (v) till statsrådet
Ingela Thalén
Eftergift vid återbetalning av bostadsbidrag
2000/01:544 av Åke Sandström (c) till näringsminis-
ter Björn Rosengren
Införande av väg E 12 i TEN
2000/01:545 av Carlinge Wisberg (v) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Samhalls arbetsmiljöansvar
2000/01:546 av andre vice talman Eva Zetterberg (v)
till försvarsminister Björn von Sydow
FMV:s upphandlingsrutiner

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 23 januari.

7 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 18 januari

2000/01:495 av Catharina Hagen (m) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Skattereglerna i Öresundsregionen
2000/01:498 av Harald Nordlund (fp) till miljömi-
nister Kjell Larsson
Utvecklingsarbete inom FORMAS
2000/01:501 av Berit Adolfsson (m) till utbildnings-
minister Thomas Östros
Brandskattningen av Cancerfonden

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 23 januari.

8 § Kammaren åtskildes kl. 22.05.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 2 §
anf. 73 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 128 (del-
vis),
av talmannen därefter t.o.m. 4 § anf. 227 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 295 (del-
vis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 339 (del-
vis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 395 (del-
vis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.