Riksdagens snabbprotokoll
Protokoll 2000/01:51
Onsdagen den 17 januari
Kl. 09.00 - 12.23
14.00 - 22.10
Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor
-------------------------------------------------------------------
1 § Allmänpolitisk debatt
Partiledardebatt
Anf. 1 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Dagens debatt är starten på ett inten-
sivt riksdagsår då vi kommer att för riksdagen lägga
fram en lång rad förslag till reformer som ökar rättvi-
san och jämlikheten i Sverige. Jag ska i dagens inled-
ningsanförande i korthet redogöra för de frågor som
regeringen avser att komma tillbaka till riksdagen
med i samband med vårproposition, budgetproposi-
tion och särpropositioner.
Men innan jag gör det så låt mig säga att i går
kväll hade jag möjlighet att delta i en stor manifesta-
tion i Globen. Artister mot nazism och rasism samla-
des för att markera att det är nog nu. Man sätter en
gräns. Man accepterar inte övergreppen mot homo-
sexuella, människor med annan hudfärg och männi-
skor med annan religiös uppfattning. Det räcker.
Aktiviteten i går kväll var ett stöd för den ansträng-
ning som regeringen redan förra året inledde genom
att bjuda in till den stora konferensen om Förintelsen
i Stockholm. Om några dagar fortsätter vi nu med
nästa konferens om kampen mot intoleransen. Där har
vi ett brett internationellt deltagande, och vi kommer
att diskutera gemensamma strategier i kampen mot
rasismen och främlingsfientligheten.
Det finns anledning att i inledningen till en sådan
debatt som vi ska ha i dag säga att här känner jag att
vi alla står samlade. Vi har alla samma uppfattning,
och vi jobbar tillsammans för att bekämpa intoleran-
sen, rasismen, antisemitismen och främlingsfientlig-
heten. Att i går möta alla dessa framstående artister i
en stor gala var den bästa tänkbara start som jag kun-
de få och som också kunde ges för det politiska ar-
betsår vi har liggande framför oss. Jag är dem djupt
tack skyldig.
Sverige är på väg att bli ett land som alltfler tittar
på. Alltfler säger att här finns någonting att lära av.
Det är en våldsamt annorlunda bild jämfört med den
som gällde för några år sedan, då Sverige snarast var
ett avskräckande exempel. Låt oss nu inte bli över-
modiga, utan komma ihåg att vi är sårbara och att vi
också i tider av framgång måste tänka oss väldigt
noga för innan vi går vidare med nya förslag och
åtgärder. Men idén om att ett samhälle blir bättre om
alla är med, idén om att ett samhälle blir starkare om
man medvetet utjämnar klassklyftor, idén om att ett
samhälle blir framgångsrikare om man håller ihop det
så att inte våldsamma regionala skillnader växer fram
- den idén, välfärdspolitikens idé, visar sig vara nå-
gonting som inte bara går att förena med en god eko-
nomisk utveckling utan någonting som rentav driver
en god ekonomisk utveckling. Den produktiva väl-
färdspolitiken, skulle några teoretiker kunna säga.
Det där är någonting som alltfler i världen runt-
omkring oss vill titta på och vill fråga oss om. Vi kan
med stolthet säga att nu är vi igenom de första faserna
av krisbekämpning. Vi har klarat ekonomin i mening-
en offentliga finanser. Vi har nu stora överskott, och
vi börjar på att bygga upp marginaler så att vi klarar
nästa lågkonjunktur utan att vi behöver gå in i jätteli-
ka sparprogram. Det är jag stolt över.
Vi kan också säga att vi är på väg att knäcka ar-
betslösheten. Det gäller definitivt massarbetslösheten
- vi har nått vårt mål om fyra procents öppen arbets-
löshet. Vi ska vidare mot full sysselsättning. Det är
många i Europa som skulle avundas oss, och som
avundas oss, denna framgång.
Men det här räcker inte. Nu måste vi utnyttja
framgångarna för att också göra Sverige rättvisare.
Där har vi nu framför oss en lång lista av reformer
som alla syftar till att utjämna klassklyftor och skill-
nader i vårt Sverige. Jag må beskrivas som statsmi-
nister eller EU-ordförande - och det är jag just nu.
Men jag är naturligtvis framför allt socialdemokrat.
Jag brinner av övertygelsen om att min uppgift i poli-
tiken är att se till att alla människor har rätt att växa
utifrån sin förmåga och sina möjligheter och att orätt-
visor tvättas bort och tas bort. Det är min uppgift som
politiker.
Reformlistan är lång. Arbetslivet kunde vi tala om
redan i föregående partiledardebatt. Där har vi för-
bättringar i a-kassan, en förnyad och förbättrad ar-
betsskadeförsäkring, avdragsrätt för fackföreningsav-
gifter och arbetstidsfrågan. Det finns en katalog av
åtgärder på arbetslivets område som vi får gå tillbaka
många, många dagar för att hitta en motsvarighet till.
Vi skriver också vad som händer i ett samhälle där
arbetslösheten knäcks.
Vi har barnen - viktigast av allt. Om några dagar
kommer höjda barnbidrag. Vi kommer att kunna
genomföra maxtaxan, som ger väldigt mycket bättre
förutsättningar för många hårt trängda barnfamiljer.
Vi kommer att förbättra föräldraförsäkringen och vi
kommer att satsa ytterligare resurser på kvaliteten i
förskolan. Det är sådant som redan är bestämt, men
som ska göras under det riksdagsår som nu ligger
framför oss. Vi håller våra löften, och politiken drivs
åt detta håll.
Vi har tandvårdsfrågorna. Många upplever att
tandhälsan återigen håller på att bli ett klassmärke.
Det accepterar vi inte. Vi kommer att successivt för-
bättra tandvårdsförsäkringen så att vi kan säga att
Sverige är ett land där tandhälsan inte är beroende av
din ekonomiska förmåga.
Vi kommer att fortsätta att förbättra regionalpoli-
tiken. Vi har stora beslut framför oss om det som på
ett något krångligt politikerspråk brukar uttryckas
som infrastrukturinvesteringar. Med det menar vi helt
enkelt åtgärder som håller Sverige samman och som
gör att ett avlångt, glest befolkat land upplevs som
mer runt. Det är oerhört viktiga och stora investering-
ar som vi i regeringen har att ta ställning till under det
här riksdagsåret. Det kommer en proposition till riks-
dagen under hösten.
Vi har också pensionärernas situation att ta itu
med. Även de får en förbättring. De som har bostads-
bidrag ser en förbättring nu. De som betalar skatt ser
en liten skattesänkning nu. Vi planerar också att
komma tillbaka med ytterligare åtgärder för de pen-
sionärer som har låg ATP så att de får förbättringar
under nästa år.
Reformkatalogen är lång. Till detta ska läggas att
trots att vi gör detta ser vi att många människor inte
klarar sin försörjning. Det är inte bara Aftonbladet,
utan också andra tidningar, som har redovisat detta på
ett utmärkt sätt under den senaste tiden. Det är också
ett uttryck för det politiska stämningsläget i landet.
När arbetslösheten är knäckt och när den ekonomiska
krisen är avvärjd flyttas fokus över på rättvisefrågor-
na därför att vi nu kan göra någonting åt dem.
När vi ska bekämpa de här orättvisorna är den
viktigaste åtgärden fortfarande i grund och botten att
se till så att ännu fler har jobb, att de har arbeten som
man kan leva på och att timspring och andra inslag i
arbetslivet motverkas. De goda tiderna måste använ-
das för att se till att de som har deltidsarbeten kan få
heltidsarbeten så att de kan försörja sig på sitt jobb.
Det är viktigt. Den är den grundläggande och mest
avgörande insatsen.
Det är också viktigt att se till att den lönerörelse
som nu bedrivs har som utgångspunkt att man förde-
lar rättvist. Jag förutsätter att de fackliga parterna är
starka nog att hävda detta intresse i lönerörelsen och
att arbetsgivarna förstår vikten av det.
Det är också viktigt att bedriva en politik där pri-
serna pressas. Vi måste hålla igen på prisutvecklingen
och skärpa konkurrensen så att människor som lever
på lön och pension och har ganska små marginaler får
mer för sina pengar. Detta är också ett viktigt inslag i
att bekämpa orättvisor.
Vi satsar också oerhört stora pengar för att för-
bättra kvaliteten i vården, skolan och omsorgen. Det
finns ingen kraftigare omfördelning av resurser i
samhället än just från skattsedel till gemensam sektor
för en bra vård och en bra skola för alla. Skolan står
där högst i prioritet. Det blir 5 nya miljarder eller
nästan 15 000 fler vuxna i skolan under en femårspe-
riod. Regeringen är djupt bekymrad över den utveck-
ling vi nu ser, där framför allt fristående gymnasie-
skolor växer fram som riskerar att kategorisera skol-
väsendet igen och dela upp ungdomar beroende på
om de har föräldrar som kan betala eller inte. Vi ris-
kerar att föra in en social skiktning i skolsystemet
som vi trodde att vi hade blivit av med. Vi kommer
att komma tillbaka med åtgärder på detta område för
att hålla emot segregeringen inom gymnasieskolorna.
Jag vill också säga att när allt detta är gjort är det
också viktigt att inse att det inte räcker. Vi behöver
också stötta grupper som har särskilt svårt att få sin
ekonomi att gå ihop. Om det behövs kommer rege-
ringen inte att tveka att ytterligare höja barnbidragen.
Vi kommer inte att tveka att ytterligare justera bo-
stadsbidragen. Det är också tid att höja det s.k. under-
hållsstödet. Allt detta är åtgärder som vi nu tror att vi
har ett ekonomiskt utrymme att vidta. Det har vi inte
fått gratis. Det har varit en svår resa hit. Vi har bedri-
vit en medveten och långsiktig politik där rätt saker
har fått göras i rätt ordning. Nu har vi skapat frihet att
bedriva en politik som sätter jämlikheten högst därför
att vi har knäckt arbetslösheten och gjort oss obero-
ende av utländska långivare. Det är inget dåligt facit
för denna riksdag som mer än någon annan bör hyllas
för dessa framgångar.
Under riksdagsåret kommer vi också att ta initia-
tiv för att höja bostadsbyggandet. I vårpropositionen
kommer vi att redovisa åtgärder där vi höjer bostads-
byggandet, och framför allt byggandet av hyresrätter.
Under året kommer vi också att gå till riksdagen
med en proposition om klimatpolitiken. Det är viktigt
att den klimatkommitté som har arbetat och som
lyckades åstadkomma en så bred partipolitisk enighet
också får en uppföljning i form av en proposition. Vi
kommer att lägga fram en proposition som baserar sig
på Klimatkommitténs målsättning att vi ska minska
utsläppen med 2 % under de kommande åren. Vi ska
också se till så att vi har åtgärder i den propositionen,
och inte bara målsättningar. Det behövs också en
konkretion av hur detta ska gå till. Dessutom vill vi
göra detta i en internationell miljö. Det är också vik-
tigt. Vi vill göra det tillsammans med andra. Även om
vi inser vikten av att gå före och ta vårt ansvar måste
vi också ha med oss andra för att få ett brett genom-
slag i konkreta förändringar i den globala uppvärm-
ningen. Vi får inte försätta oss i ett läge där vi straffar
ut oss själva på kort sikt. Detta tänker vi också söka
samarbete med riksdagen omkring.
Vi har förutsättningar att ta upp en lång rad av
dessa frågor inom Europeiska unionen. I dag kommer
jag också att ha tillfälle att möta ett annat parlament.
Jag tror att det är en unik situation för en svensk
statsminister. Jag är stolt över att få möjlighet att
genomföra detta. Jag kommer att möta ett annat par-
lament där jag kan diskutera hur unionen ska utvidgas
och omfatta inte bara de nuvarande 15 medlemssta-
terna utan också 5, 10, 12 eller kanske ännu fler stater
i framtiden. Därmed skulle vi komma fram till den
fantastiska situationen då vi kan säga att vi sätter
stopp för uppdelningen av Europa i öst och väst. Vi
kan bidra till detta därför att vi är medlemmar i EU.
En större insats för fred, och därmed för välstånd och
rättvisa i vårt land, kan jag inte tänka mig. Därför är
jag glad att kunna hålla båda debatterna under samma
dag. De hör ihop. I det stora skapas förutsättningar
för vår nationella politik. I vår nationella politik ska
vi ta avstamp för en utveckling som kan tjäna som
inspiration inte bara för oss själva utan också för
vänner ute i Europa.
Tack, fru talman!
(Applåder)
Anf. 2 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! 150 000 svenska barn lever i fattig-
dom i Sverige i dag. Det var en rubrik i Aftonbladet
för någon vecka sedan. De gör det därför att jobben är
för få och därför att många som har jobb inte får
tillräckligt mycket kvar av sin inkomst. Aftonbladet
gav en bild av pensionärer som inte heller får pengar-
na att räcka till. Vi vet att många som inte kan be-
tecknas som fattiga har svårt att få tiden att räcka till
och upplever mycket små marginaler.
Arbetsmarknadsstyrelsens generaldirektör skrev
för ett par veckor sedan att arbetslösheten aldrig har
varit så hög som nu i en högkonjunktur i modern tid.
Arbetslösheten är inte knäckt, Göran Persson. AMS
generaldirektör talade om för regeringen och svenska
folket att det är ungefär 700 000 människor som sak-
nar ett jobb och som borde ha ett jobb och kunna
försörja sig.
Skolan beskrivs i en TV-serie för närvarande. Lite
mer än en femtedel av dem som går ut grundskolan
har inte betyget Godkänd i alla ämnen. Vi har en
gymnasieskola som statliga utredningar pekar på att
det finns många brister i och många avhopp ifrån.
Det är detta Göran Persson egentligen borde ha
talat om i stället för att rätt förnöjt säga: Det mesta
rätt. Nu ska vi gå vidare. Det är lite grann här och var
som ska fixas till.
Det är mycket grundläggande som måste hanteras.
Göran Persson sade att han främst är socialdemokrat.
Ja, Göran Persson, det märkliga är att den politik ni
har fört leder till att de som har goda förutsättningar
kan välja. De har alltid möjligheten att få pengarna att
räcka till. Men ni vill inte låta vanliga människor
välja.
Göran Persson talar om gymnasieskolan och säger
att den gymnasieskolan ska vi inskränka rätten att
välja snarare än att säga att alla ska ha rätten att välja.
Varför vill ni inte att också vanliga människor ska
kunna välja och få pengarna att räcka till, Göran Pers-
son?
Anf. 3 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Jag tror att det där var ett exempel på
vådan av färdigskrivna repliker. Var det någonting
jag talade om var det väl ändå att vi är djupt bekym-
rade över de orättvisor som dröjer sig kvar i Sverige.
Jag talade också om vad vi tänker göra för att möta
dem.
Jag talade om att vi har drivit en medveten politik
för att kunna möta dem. Det gällde först att se till att
vi blev oberoende av utländska krafter och inte minst
marknadens aktörer. Sedan gällde det att knäcka
massarbetslösheten och fortsätta mot full sysselsätt-
ning och med den nya friheten ta oss an utjämningen.
Vi har två skilda synsätt, Bo Lundgren och jag.
Han representerar högern i svensk politik, jag repre-
senterar socialdemokratin.
För Bo Lundgren - vilket han inte sade i sitt första
anförande, men vilket ju ligger under hela hans ar-
gument - är lösningen på alla de åtgärder och på de
problem han ser att sänka skatten.
Vi vet ju hur Moderaternas politik ser ut. Bort
med statsskatten - det är miljoninkomsttagarna som
gynnas. Bort med förmögenhetsskatten - det är de
med förmögenheter som gynnas. Bort med aktiebe-
skattningen, bort med fastighetsbeskattningen. Bort
med skatter för 260 miljarder kronor, tror jag att det
är på en tioårsperiod. Bort med skatter för drygt 100
miljarder de kommande åren.
Det ska betalas genom att man försämrar sjukför-
säkringen, genom att man försämrar bostadsbidragen,
genom att man försämrar i vården, i skolan. Också
där ska det skäras ned.
Det är klart att man får det att gå ihop. Men blir
det bättre för de människor som beskrivs i de här
artikelserierna om deras a-kassa reduceras ytterligare,
om den kommunala servicen försämras, om sjukför-
säkringen urholkas och de ser grannarna med mil-
joninkomster några kilometer bort få kraftiga skatte-
sänkningar? Det är ju så politiken är upplagd.
Stå inte och hyckla, Bo Lundgren, om att ni vill
utjämna. Den politik ni bedriver, den politik ni har
lagt fram för Sveriges riksdag, leder fram till rakt
motsatt resultat. Det är tydligt, men det är inte en
politik som baserar sig på jämlikhet. Jag ska komma
tillbaka till det i min nästa replik.
(Applåder)
Anf. 4 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Det är alldeles rätt att Göran Persson
är socialdemokrat. Det är alldeles rätt att han står för
höga skatter.
Sveriges medborgare betalar världens högsta
skatter. Och ändå har vi de problem jag talade om.
Ändå har vi köer i sjukvården, brister i skolan. Det
visar ju att det är den socialdemokratiska modellen
det är fel på.
I det Sverige vi lever i i dag, som har styrts av Gö-
ran Persson och socialdemokraterna i sex år, är
150 000 barn fattiga. I det Sverige försämras resulta-
tet i skolan, som det har gjort de senaste tre åren. I det
Sverige är det de som har tillräckligt mycket kvar
efter skatt som kan köpa den privata sjukförsäkring-
en. Andra får vackert stå kvar i sjukvårdskön. I det
Sverige Göran Persson bygger vill han minska möj-
ligheten för dem som vill välja en annan skola än den
som politiker organiserar och erbjuder, i stället för att
säga: Låt alla välja.
Vi ska ha en gemensam finansiering av sjukvår-
den som säkert kommer att kräva mer resurser i
framtiden. Men vi ska låta människor välja läkare. Vi
ska låta människor välja sjuksköterska och vårdhem.
Och vi ska låta personalen organisera sin vardag. Det
kan de mycket bättre än politiker i stat, landsting och
kommun.
Vi ska låta föräldrarna välja skola så att barnen får
en bra skola. Vi ska ha en skola där ingen sviks. Den
skolan ska få kosta det som behövs men inte mer.
Man kan inte göra som Göran Persson, låta lågin-
komsttagare betala världens högsta skatter och sedan
säga: Ni får nöja er med köerna. Ni får nöja er med
fattigdomen. Det är modellen, Göran Persson, det är
fel på. Det är där - Göran Persson har alldeles rätt i
det - som den stora skillnaden finns mellan er och
oss.
Vi har ju beviset - sex års regerande, världens
högsta skatter för låginkomsttagare och alla andra.
Och ändå har vi köer i sjukvården, problem i vården.
Det är en annan politik som krävs, Göran Persson.
Den innebär rejäla skattesänkningar för framför allt
dem som har låga och medelstora inkomster med en
stor skattefri del av inkomsten i botten men också en
vård utan köer, en skola som ger kunskap. Det är vad
vi vill erbjuda svenska folket.
(Applåder)
Anf. 5 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Här har vi moderaternas dilemma -
jättelika skattesänkningar och bättre välfärd, bättre
skola, bättre sjukvård. Det går inte ihop, det tror jag
att alla förstår.
Ser man sedan på förslagen som ni lägger när ni
ska få det att gå ihop är det faktiskt så att skattesänk-
ningarna betalas av dem som har det sämst. Det är i
sjukförsäkringen, det är i a-kassan, det är i den kom-
munala verksamheten. Det finns redovisat, rad för
rad. Säg det! Berätta om det samhälle ni vill skapa!
Det är ju det som det handlar om.
Vi vet att det som körde sönder den svenska väl-
färdsmodellen var massarbetslösheten. Det har vi nu
om inte löst så fått under kontroll. Nu kan vi se att vi
kan gå vidare med en utjämning igen. Och då kom-
mer alternativen att stå där - moderaternas jättelika
skattesänkningar och vår satsning på en solidarisk
fördelning av den kaka som växer.
Sedan döms Sverige regelmässigt ut av modera-
terna. Bo Lundgren har ingen mer replik nu, men han
har ett anförande. Kan inte Bo Lundgren berätta var
någonstans han hittar förebilder. Om nu Sverige är så
dåligt när världen i övrigt uppenbarligen börjar tycka
att det är ett intressant exempel på hur man kan driva
politik - var hittar Lundgren och moderaterna sina
förebilder? Var är drömlandet någonstans? Det skulle
vara intressant att höra någon gång.
Jag är stolt över det vi har uträttat. Men jag är inte
nöjd. Vi ska gå vidare. Vi kommer att se till att de
orättvisor som har växt under 90-talet faktiskt också
rättas till. Vi kan göra det nu. Men vi överger inte
skatteinstrumentet som ett viktigt instrument för att
åstadkomma rättvisa och skapa jämlikhet. Vi vet att
höga skatter också går att förena med en god ekono-
misk utveckling. Vi står starka. Analysen är klar.
Men vi är på inget sätt utan ödmjukhet. Vi lyssnar
gärna på andra. Men vi har bestämt oss för att nu ska
klyftorna utjämnas och vi har resurserna för det, så låt
oss göra det.
(Applåder)
Anf. 6 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Jag ska inte polemisera med Göran
Perssons reformlista, tvärtom. Vi arbetar ju med den
tillsammans, och jag utgår från att vi ska fortsätta att
också förverkliga den tillsammans. Det är ju tur att
det finns några fler som har samma syn på den gene-
rella välfärden och vikten och värdet av den produk-
tiva rättvisan, så att vi kan forma en välfärdsallians.
Jag tror att det är helt nödvändigt. Jag ska återkomma
till det i mitt andra inlägg.
Vad jag i stället vill göra är att försöka konkretise-
ra lite mer, gå in lite mer i detalj. Jag tänker på två
saker. Det är två frågor jag vill ställa.
Det ena gäller inrikespolitiken och det faktum att
barnfamiljer har fått det betydligt sämre de senaste
åren. Det har vi uppmärksammat bägge två. Vi tänker
höja barnbidragen och det är bra. Vi tänker - det
utgår jag från och det hoppas jag också - se över
underhållsbidragen, och det är väldigt bra.
Men sedan har vi den situationen att de familjer
som bäst behöver de här pengarna ofta är helt eller
delvis beroende av sin försörjning genom socialbi-
drag. Då händer detta faktum att när de här inkoms-
terna ökar så minskar socialbidraget, och det blir noll
i portmonnän för just de här familjerna - ofta ensam-
stående kvinnor. Det här måste vi rätta till, Göran
Persson. Jag vill helst få ett instämmande i ambitio-
nen att lyfta ut de här inkomsterna ur beräknings-
grunden för socialbidragen eller att det ska lösas på
något annat tekniskt sätt.
Den andra frågan gäller den oro som många kän-
ner över den turbokapitalism som drar över världen,
en oro som bl.a. har tagit sig uttryck i krav på be-
skattning globalt. Jag tänker på Tobinskatten och det
mycket berättigade rättvisekrav som många männi-
skor världen över reser på att det är politiken som ska
styra, inte de kortsiktiga spekulativa kapitalintresse-
na. Det vore intressant att få besked om Göran Pers-
sons syn på kravet på en skatt på kapitalrörelser.
Anf. 7 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Jag är glad för att vi ser likartat på de
här rättvise- och jämlikhetsfrågorna. Jag tror att stö-
det för den politiken är ganska brett inom svenska
folket och även här i riksdagen. Vi har nu möjligheter
att flytta fram positionerna.
Låt mig svara konkret på frågan om socialbidrag
och barnbidrag. Idén med att höja de generella bidra-
gen är att man ska göra sig oberoende av den behovs-
prövning som socialbidraget representerar och som av
många människor upplevs som väldigt besvärande.
Man får vända ut och in på sig och motivera sina
utgifter upp till den sista kronan. I stället för att ha
den typen av behandling kan vi höja de generella
bidragen, så att man har rätt till dessa pengar. Tanken
är den att man själv avgör hur de ska användas och att
ingen annan ska pröva det åt en.
Vi vill alltså gå vidare och höja de generella bi-
dragen för att på så sätt frigöra alltfler från socialbi-
dragsberoendet. Skulle man varje gång man höjer ett
generellt bidrag också justera socialbidragsnormerna
uppåt, blir det ju ingen sådan frigörelse. Att generellt
säga att det ska ske varje gång vi gör en sådan pröv-
ning är fel. Däremot har den höjning som vi har gjort
nu varit av det slaget att vi alla har skickat den sig-
nalen att det är dags för barnfamiljerna att få den här
lilla förbättringen. Det är klart att de som inte får den
upplever det som oerhört snålt.
Jag förutsätter att de kommuner som det gäller
följer de exempel som vi har sett i Sundsvall och på
andra ställen och vid det här tillfället gör en justering.
Jag avråder dock från att detta ska göras till en prin-
cip för framtiden.
Tobinskatten är på många sätt en klok tanke men
kan vara svår att genomföra. Jag kommer tillbaka till
den i min nästa replik.
Anf. 8 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Jag förstår resonemanget omkring de
generella bidragen, att det är klokt att låta dem vara
generella, men, Göran Persson, det är ett fel i system-
et när just de som mest behöver barnbidragshöjningen
inte kan tillgodogöra sig den. Vi kan naturligtvis säga
att det är upp till kommunerna - det skulle kunna vara
så - men många kamrerstyper sitter nu och håvar in
dessa pengar för kommunernas egen räkning. Det är
ett faktum. En övervägande majoritet av kommunerna
har betett sig på detta sätt. Det förväntade vi oss nog
inte när vi gjorde upp om den här barnbidragshöj-
ningen, men så ser det ut. Jag menar att vi då har
ansvar för att rätta till det här, även om vi inte gör det
till någonting generellt.
Syftet med barnbidraget har varit att det ska avse
alla barn, och det är en mycket märklig situation om
det inte går just till de föräldrar som mest behöver
det. Då har vi här i riksdagen ett ansvar för att agera.
Jag tror att det är ett svårt pedagogiskt problem att
förklara för människor ute i landet att saker som vi
här i riksdagen bestämmer inte kommer fram på
grund av konstiga regler. Det skapar inte ett förtroen-
de för det politiska systemet. Det blir ett glapp mellan
det som vi säger här och det som inträffar i vardagen.
Det glappet måste vi fylla igen, och det måste vi
ibland göra genom att fatta ytterligare politiska be-
slut, som t.ex. att barnbidragen inte ska ingå i beräk-
ningsgrunden för socialbidrag.
Anf. 9 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Jag känner inget behov av att särskilt
försvara alla dem som sliter ute i kommunerna. Jag
tror att de känner att de har vårt stöd. Jag skulle inte
drömma om att kalla de kvinnor och män som ofta
sitter kvällar och nätter med låga arvoden och kanske
inte ens det för kamrerstyper. De sliter för att få det
att gå ihop och för att värna välfärden. Jag har respekt
för dem. Låt mig dock skicka den signalen till dem att
det var meningen att den här barnbidragshöjningen
skulle slå igenom.
Jag skulle tro att de följer den signalen.
Jag är glad att också Gudrun Schyman har den
uppfattningen att det inte generellt ska vara så att
varje gång man lyfter bostadsbidrag, barnbidrag eller
underhållsstöd ska socialbidragen automatiskt gå upp.
Då sätter vi oss fast i ett långsiktigt socialbidragsbe-
roende, som många människor aldrig kommer ut ur.
Tanken är den att man ska växla.
När detta väl är sagt går jag över till Tobinskatten.
Det grundläggande för ett litet land som Sverige, som
är öppet mot omvärlden och som vill bevara sin poli-
tiska handlingsfrihet, är att inse att det i dag råder nya
förutsättningar. Vi kan inte skydda oss. Misstag som
vi begår slår omedelbart igenom. Vi ser det i den
nationella politiken. Vi har bakom oss en period när
vi inte själva bestämde.
Den här restriktionen gäller nu för framtiden. Den
nya globaliseringen av ekonomin för också med sig
en del fördelar, men det är klart att farorna är mycket
större, särskilt för ett litet land.
Jag tycker att Tobinskatten är en intressant tanke
- att på något sätt dra ned tempot i de finansiella
rörelserna, kasta in lite grus i det finansiella maskine-
riet. Det är en nobelpristagare i ekonomi som har
föreslagit det, och det är en sympatisk idé. Jag tror
dock att den är svår att driva, inte minst i EU och i
andra internationella forum. En gång driven i ett
sådant sammanhang och officiellt avböjd är tanken
borta. Vi ska därför tänka oss för i den här frågan när
det gäller hur vi står och vad vi praktiskt ska göra.
Anf. 10 ALF SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Det är väl inte så konstigt att statsmi-
nistern, som får inleda den här debatten, börjar med
att tala om hur bra regeringen fungerar under hög-
konjunkturen. Det vore märkligt annars, och det är
bara att gratulera till det som går bra. Statsministern
hann väl nästan täcka in alla grupper i det svenska
samhället.
Som alltid när vi politiker talar blir det också en
del truismer. Jag tror inte att det var någon som rea-
gerade nämnvärt när Göran Persson sade att han
främst är socialdemokrat, inte heller när Göran Pers-
son sade: Vi överväger inte att ta bort skatteinstru-
mentet. Det var nog ingen som hade suttit här och
tänkt sig det.
Göran Persson sade också: Alla människor ska ha
rätt att växa utifrån sina möjligheter och förutsätt-
ningar. Jag tycker att det är ett utomordentligt viktigt
konstaterande, för varje människa är unik. Det föds
inga kopior. Men så snart Göran Persson har sagt
detta kommer invändningarna: rädsla för fria gymna-
sier och rädsla för att människor ska få något att själ-
va säga till om.
När Göran Persson talar om människors förutsätt-
ningar ska han själv bestämma vilka förutsättningar
människorna har, och det är, som jag ser det, egentli-
gen där som gränsen går för vårt debatterande. När
ska vi i en nation som vår, med så mycket kunskap,
med individer som har egna förutsättningar, egna
önskemål, egna visioner och egna idéer, börja låta
dessa människor bestämma mera själva? Det skulle
vara oerhört intressant att någon gång få höra Göran
Persson dra gränsen för tilltron till människorna att få
känna eget ansvar. Är det någonting som adlar män-
niskan och sätter i gång kreativa krafter, är det när
människan känner sig betrodd. Kan inte Göran Pers-
son någon gång här i dag ge oss sin vision av var
gränsen går för det som människan ska få bestämma
själv utifrån sina egna förutsättningar?
(Applåder)
Anf. 11 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! För mig som socialdemokrat finns det
en, mer tydlig frihetsskapande omständighet än något
annat. Det är att människor har ett arbete, kan försörja
sig - har ett jobb att gå till. Det vet arbetarrörelsens
folk. De känner till den förnedring som ligger i ar-
betslösheten och de klyftor som växer, den vanmakt
och det utanförskap som ligger i att vara arbetslös.
Det känner vi. Det är därför det har varit vår vikti-
gaste politiska åtgärd att pressa tillbaka arbetslöshe-
ten. Det är därför vi inte ger oss förrän vi är vid full
sysselsättning. Det är självklart.
Det var lite överdrivet att påstå att det låg någon
självklarhet i uttrycket att vi inte ska överge skattein-
strumentet, Alf Svensson. Det är därom debatten i
svensk politisk faktiskt handlar. Där är kristdemo-
kraterna oss svaret skyldiga. Vad jag förstår av Alf
Svenssons och Mats Odells uttalanden kan ni tänka er
en skattepolitik av det märke som moderaterna har
lanserat. Den typen av deklarationer finns i text. Det
skulle vara intressant att höra vad Alf Svensson tyck-
er om detta.
Jag är rädd när jag ser utvecklingen, inte minst i
Stockholm men också på andra ställen i Sverige. Vi
har släppt loss en friskoleverksamhet, framför allt på
gymnasienivå, som börjar skikta eleverna igen. Visst
är det frihet för några, men inte för alla. Den ojämlik-
het som nu växer fram vill vi inte ha. Vi är djupt
oroade över detta.
Jag har frågat Alf Svensson förut och kan göra det
igen. Ni gick inte till val på det, men ni medverkar till
systemskiftet, inte minst i Stockholm. Varför är det
viktigt för kristdemokraterna att göra det möjligt för
moderaterna att genomföra systemskifte i Stockholm?
Lägg ut texten om det, men framför allt om skattepo-
litiken.
Anf. 12 ALF SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Nu känner vi igen Göran Persson. Nu
är han sig precis lik, som han alltid är. Nu ska han
framställa alla utom sig själv och det egna partiet som
de som strävar efter vanvett och dårskap i politiken.
Är det bara ett parti här i kammaren som tycker att
det är bra att pressa ned arbetslösheten? Tror verkli-
gen Göran Persson att gränsen går där, att vi andra
vill ha arbetslöshet? Någon måtta får det vara på vad
Persson tilltror oss.
När det gäller skatterna vet Göran Persson vad
som står i vår motion. Det är det vi står för. Jag ska
inte tillvita Göran Persson vad hans stöd och stödpar-
tier tycker om EU och EMU, för jag vet vad Göran
Persson tycker. Jag tror att Göran Persson, om han nu
vill vara fair, vet vad som står i vår skattemotion och
för övrigt också. Annars är det lite trist.
Jag är inte ute efter att skikta elever och säga att
en del ska ha en bra skola och andra en dålig. Men vi
är ute efter att få en skola där man tar hänsyn till att
människor är olika funtade, olika utrustade, om man
så vill. Vi har olika förutsättningar. Jag är inte säker
på att Göran Persson och jag skulle ha lyckats särskilt
bra om vi hade hamnat i Adolf Fredriks musikklasser.
Nu kanske vi inte har lyckats bra ändå, i varje fall inte
jag. Men vi är olika. Det är det vi vill att skolan ska ta
hänsyn till. Den förmåga som finns hos varje elev ska
kunna utvecklas. Vi ska gå emot likriktningssyndro-
met.
Varför släpper man in privata initiativ, exempelvis
i vården? Jo, därför att det gamla, fastgjutna systemet
inte har fungerat. Är det någon som tror att någon
hade försökt operera med friskolor och det andra
inom vårdsektorn, vad man nu kallar det, om social-
demokraterna och det system som har fått fungera i
decennier hade fungerat? Då hade man aldrig försökt
sig på det. Så enkelt är det.
(Applåder)
Anf. 13 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Jag ställde frågan om skatterna till
Alf Svensson, mot bakgrund av uttalanden som han
har gjort där jag anser att moderaternas skattepolitik
uppenbarligen ligger nära kristdemokraternas. Det är
troligen för att bereda mark för en borgerlig regering,
där man uppenbarligen ska driva den moderata skat-
tepolitiken. Jag ställde frågan därför att jag vill göra
det tydligt hur alternativen i svensk politik ser ut. Jag
ställde frågan därför att kristdemokraterna oftast för
en politik före valet och en annan efter valet.
Vi ser i förlängningen att det är penningen som
styr i systemskiftet i Stockholms kommun och Stock-
holms läns landsting, med avgifter i barnsjukvården,
utförsäljning av sjukhus och privata lösningar. Hela
det systemskiftet är möjligt tack vare kristdemokra-
ternas stöd. Det är därför jag frågar om skattepoliti-
ken. Man kan inte utesluta att vi har en ny regering
efter nästa val, en regering som leds av Bo Lundgren.
Det kan mycket väl bli så att det kristdemokraterna
säger i dessa grundläggande välfärdsfrågor kommer
att vara utslagsgivande. Det är därför frågan ställs.
Vi kommer att fortsätta fråga om detta, Alf Svens-
son. Retoriken kan vara grandios. Lustigheter kan
spetsa det hela. Men kristdemokraterna kommer inte
ifrån den hårda, raka frågan. Är det rimligt att sänka
förmögenhetsskatter och skatter för de högst avlöna-
de? Är det rimligt att ta bort aktiebeskattningen och
finansiera det med indragningar i välfärden - i kom-
munsektorn, sjukförsäkringarna och arbetslöshetsför-
säkringen? Det är det moderata alternativet, och ni tar
inte ställning. Den saken kommer vi att komma till-
baka till, Alf Svensson. Kristdemokraterna är ett parti
som säger sig stå för välfärdssamhället. Men i prak-
tisk handling har ni alltid hamnat i knät på modera-
terna.
(Applåder)
Anf. 14 LENNART DALÉUS (c) replik:
Fru talman! Det är mycket i det som Göran Pers-
son säger som är sant, riktigt och lovvärt. Ändå är det
något som inte stämmer. När jag på olika sätt åker
runt i landet ser jag inte riktigt den bild som Göran
Persson vill ge. Jag möter människor som inte känner
det självbestämmande som genomsyrar det Göran
Persson talar om. Det handlar om de som var med
och betalade budgetsaneringen men fortfarande inte
har något ekonomiskt utrymme. Det handlar om alla
de som lämnas åt sitt öde i skolan. Tydligast handlar
det om alla delar i Sverige där man inte kan se den
framgång som statsministern talar om, där man lider
av arbetslöshet, avfolkning, nedlagda butiker och
stängda skolor. Där ser man inte att det har vänt. Där
ser man inte någon riktig ände på krisen. I stället blir
det värre för varje år. De är naturligtvis trötta på en
politik som är utformad efter villkoren i Stockholm.
Jag hörde statsministern i replikskiftet tala igen
om Stockholms stadshus och landstinget, som om det
var någon fajt som pågick på Tegelbacken, mellan
Rosenbad och Stadshuset, och som om den fajten var
det viktigaste. Så är det inte.
Människor är nog trötta på en politik som är ut-
formad efter de villkoren och är blind för att Sverige
är mer än Stockholm. Det är där man behöver stats-
ministerns svar. Hur tänker han, med goda ambitio-
ner, ha konkreta förslag som leder till att inte landets
klyvs?
(Applåder)
Anf. 15 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Nej, Daléus Lennart, jag är inte blind.
Jag ser samma sak som Lennart Daléus själv såg i
förra partiledardebatten och då så modigt påpekade,
nämligen det förslag till systemskifte som ligger här i
riksdagen. Jag är faktiskt så klarsynt att jag ser att den
fruktan som Lennart Daléus då uttalade för detta har
sin starkaste näring i den situation som skulle inträffa
för glesbygd och de delar av Sverige som har negativ
befolkningsutveckling.
Ett systemskifte av detta slag med kraftigt sänkta
skatter och minskade resurser till den kommunala
verksamheten skulle innebära en utarmning av lands-
bygd och glesbygd av ett sällan skådat slag. Jag är
inte blind. Lennart Daléus tog ställning förra gången
vad gäller skattefrågorna. Det skulle vara intressant
att höra Centerpartiets uppfattning som systemskiftes-
frågorna i Stockholm, eftersom det kan vara rikspoli-
tik efter nästa val.
Den svåraste uppgiften vi har, Lennart Daléus, är
att det är svårt att hitta åtgärder som ger konkreta
resultat snabbt inom regionalpolitiken. Vi kan fort-
sätta att satsa på högskolorna runtomkring i landet.
Det kommer vi att göra. Vi kan lägga fram mycket
ambitiösa infrastrukturpropositioner. Det kommer vi
att göra. Vi ska se till att vi bygger vägar och repare-
rar vägar och se till att Sverige blir rundare på så sätt.
Vi ska oerhört intensivt försvara det kommunala
utjämningssystemet, som också är under attack i
samma systemskiftesdebatt som jag nyss åberopade.
Om systemskiftet skulle genomföras skulle det utar-
ma stora delar av Sverige.
Här är fundamenten i en god regionalpolitik: ut-
bildning, infrastruktur och likartade ekonomiska
förutsättningar. Men det räcker inte. Vi måste gå
vidare. Jag är tacksam för alla goda förslag och idéer
och samarbetar gärna med Centerpartiet på detta
område.
Anf. 16 LENNART DALÉUS (c) replik:
Fru talman! Det är rätt att jag hade synpunkter på
sådana saker som moderaternas skattepolitik. Jag kan
ha synpunkter på och jag försvarar gärna skatteut-
jämningen när jag talar med dem. Nu talar jag med
statsministern, och jag vet att han är socialdemokrat
och regeringschef.
Problemet är att när statsministern säger att den
skattepolitik som jag kritiserade förra gången vi hade
partiledardebatt här i kammaren kan leda till ojämlik-
het ute i landet kan det vara rätt. Men poängen är att
den politik som förs i dag leder till ojämlikheter ute i
landet. Det är problemet.
Jag betvivlar inte statsministerns ambitioner. Men
den förda politiken leder just till den bild jag har
beskrivit av hur människor känner det ute i landet.
Vägarna är inte farbara, grundservicen finns inte
tillgänglig och skolor stängs. Det är inte ett resultat av
en möjlig, osannolik, kommande moderat skattepoli-
tik. Det är i stället resultatet av den politik som förs
den dag som i dag är. Det är problemet.
Jag tar upp den här frågan med statsministern där-
för att jag vet att egentligen ingen annan kommer att
föra debatten i den här kammaren i dag med kravet att
det ska finnas en livskraft i hela landet. Därför kunde
det vara intressant om statsministern kunde hjälpa
mig att föra in frågan i detta parlament om vi inte
måste ha mer än vaga formuleringar och i stället
måste ha konkreta förslag, må det gälla infrastruktur,
vägar eller statlig garanterad grundservice.
Debatten förtjänar att föras. Lite mer konkreta
förslag tror jag skulle hjälpa inte bara oss utan också
människor i hela landet.
(Applåder)
Anf. 17 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Det är konkretion när vi talar om
vägbyggen, det kommunala utjämningssystemet och
att sprida högskolor över hela landet. Det är åtgärder
som också bygger på att vi har en vilja att fördela
rättvist och jämlikt. Det bygger också inte så sällan på
att vi har skattepengar att fördela.
Jag är inte på något sätt nöjd med dagens situa-
tion. Jag är glad att inte heller Lennart Daléus är det.
Där vi är i dag har vi kommit en bra bit på väg. Men
vi är inte nöjda. Vi har kommit så här långt därför att
vi förra mandatperioden hade ett fruktbart samarbete.
Många av de förutsättningar vi nu har, har Social-
demokratin och Centern skapat tillsammans. Fyrapro-
centsmålet för den öppna arbetslösheten var också ett
ställningstagande från Centerpartiet. Den ekonomiska
saneringen, smärtsam och svår, gjordes tillsammans
med Centerpartiet. Det har ni all heder av.
Man kan inte gå därifrån till att säga att allting i
dag skulle vara bra. Så är det inte. Men vi måste
komma ihåg vilken historia vi har gått igenom till-
sammans när vi röjde upp efter dem som inte riktigt
klarade av att ta ansvar för landet. Så var det.
Låt oss gå framåt tillsammans och fortsätta att
pressa arbetslösheten. Jag tror inte att Lennart Daléus
har någonting viktigare att bidra med till regionalpo-
litiken än just fortsatt fallande arbetslöshet, bra in-
frastruktur, utbyggd högskola och ett rättvist utjäm-
ningssystem. Där är hörnstenarna. Samarbetet ser jag
fram emot.
Anf. 18 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Fru talman! Först var jag mycket bekymrad över
Göran Perssons inledningsanförande. I det frustade
det av självgodhet. Han berörde över huvud taget inte
det stora nationella krisområdet skolan. Men sedan
kom han på slutet in på det med några ord. Då blev
jag ännu mer bekymrad.
Det han då sade var först något om resurser, som
om skolans problem i dag huvudsakligen är re-
sursproblem. Sedan kom han in på att valfriheten i
skolan är det stora problemet, dvs. att det faktum att
kanske 3 % eller någonting sådant har valt en annan
skola än den kommunala skulle vara någon grundför-
klaring till de enorma problem vi ser i dagens skola.
Det är det inte.
Alla som har någon kontakt med verkligheten vet
att det finns många andra problem än resursproblem
och att valfriheten inte alls är något grundläggande
problem. Ett problem är arbetsron. Lärare måste ar-
beta i en arbetsmiljö som är helt orimlig. Lärarna är
verkligen vår tids hjältar som dag efter dag försöker
åstadkomma någonting positivt i den miljön.
Det gör de just för att leva upp till det Göran Pers-
son talade så vackert om, att alla ska ha samma möj-
ligheter. Sanningen är den att det är just de som be-
höver skolan bäst som vi sviker när vi låter skolan
förfalla som den nu gör. Har Göran Persson ingenting
att säga till de som oroar sig över skolan när det gäl-
ler en omläggning av skolpolitiken.
Jag ser att Ingegerd Wärnersson är här. Kommer
hon att vara kvar? Får vi inga nya signaler om hur
skolan kan lyfta och den nuvarande utvecklingen
vändas?
(Applåder)
Anf. 19 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Jag har ofta förvånat mig över den
brist på nyans som finns i Lars Leijonborgs beskriv-
ning av den svenska skolan. Det är en fälla som kan-
ske ett oppositionsparti går i när man söker en profil-
fråga. Men det är ingen rättvis beskrivning ni ger av
den svenska skolan. Det finns problem - det känner
vi alla - i vårt skolväsende, precis som i skolväsenden
i västvärlden i övrigt. Där finns många människor
som gör oerhörda arbetsinsatser. Det vet vi. Kalla
dem gärna hjältar. Glöm inte bort barnen och deras
föräldrar när ni utnämner hjältar. De gör också insat-
ser.
Men att säga att detta rakt igenom är dåligt och att
vi känner ett tillkortakommande om vi jämför oss
med andra är falskt. Så är det inte. Tvärtom stoltserar
vi med att vi i varje ny generation ser unga människor
från vårt land som konkurrerar framgångsrikt runt-
omkring i världen. Vi är med i spetsteknologierna; vi
är med i det som bryter fram. Allt sådant vore full-
ständigt omöjligt om Folkpartiet hade haft rätt i sin
beskrivning av den svenska skolan. Sans och balans
skulle inte skada.
Jag menar att vi gjorde skolan fattigare under 90-
talet. Det var många som försvann: speciallärare,
talpedagoger, kuratorer, fritidsledare - vuxna som
fanns runtomkring barnen för att deras inlärning
skulle fungera väl. De försvann på grund av den eko-
nomiska krisen. Nu ska vi se till så att de kommer
tillbaka igen, därför att vi har råd med det.
Vi skärper gärna kunskapskraven och diskuterar
gärna olika typer av förändringar i läroplanerna, men
vi kommer aldrig någonsin att tro att det går att ge-
nomföra progressiva förändringar i den svenska sko-
lan om vi inte också är beredda att satsa nya resurser.
Folkpartiet får välja. Antingen regerar ni ihop
med moderaterna och stöder deras förslag om mins-
kade resurser till offentlig sektor, eller så söker ni
samarbete med oss, som vill öka resurserna till sko-
lan. I det valet har ni faktiskt hittills valt fel och satsat
på moderaterna.
Anf. 20 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Fru talman! Visst behövs det resurser till skolan,
men man gör skolan största tänkbara otjänst om man
inbillar folk att skolans huvudproblem är re-
sursproblem. Visst finns det svenska ungdomar som
är jätteduktiga när de läser utomlands, men det är de
ungdomar som klarar sig bra i alla skolsystem. Vad vi
nu talar om är skolan som utslagningsmaskin, där
färre och färre klarar kunskapskraven, där fler och
fler hamnar på det s.k. individuella programmet i
gymnasiet, där färre och färre söker lärarutbildningar
och där lärarbristen blir större och större. Häromda-
gen stod det i tidningen om Oxelösund, där grund-
skoleelever får undervisas av gymnasieelever därför
att alternativet är att annars ställa in lektionerna. Det
är inte Oxelösunds rektors fel. Det är knappast kom-
munledningens fel heller, utan det är regeringens fel,
som år efter år vägrar att inse att den svenska skolan
är på fel kurs och att grundproblemet är den inrikt-
ning som skolpolitiken har.
Jag begärde replik på Göran Perssons anförande,
fru talman. Han är ansvarig för regeringens samman-
sättning och ytterst ansvarig för regeringens politik.
Han säger att han gärna skärper kunskapskraven. Men
några sådana signaler hör vi aldrig från Ingegerd
Wärnersson. Hon stod här i talarstolen och sade att
hon ryser när hon hör oss hävda att det inte bara är
mobbarnas situation utan också mobbningsoffrens
som skolministern måste ägna sig åt. Det är hon som
vägrar att inse att vi har rekryteringsproblem när det
gäller lärare.
Det är därför jag frågar om statsministern inte har
något positivt att säga till dem som är djupt bekymra-
de över den svenska skolans kris.
(Applåder)
Anf. 21 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Så kom då Lars Leijonborg ett litet
stycke på vägen. Visst behövs det mer resurser, sade
han i sitt andra anförande. I det första var budskapet
det rakt motsatta. Men låt oss tillgodoräkna oss detta:
Det behövs mer resurser.
Varför, Lars Leijonborg? Jo, det sade du också i
ditt andra anförande. De mest begåvade eleverna
klarar sig nog i alla skolsystem. Men det som har
varit utmärkande för det svenska skolsystemet har
varit att vi har haft ambitionen att också de pojkar och
flickor som inte haft så lätt för sig ska kunna gå ige-
nom grundskolan och gymnasieskolan med godkända
betyg. För att klara en sådan uppgift, Lars Leijon-
borg, krävs det större och fler lärarinsatser. Det krävs
insatser av människor som kan stötta också socialt.
En bråkig elev och en elev som har det stökigt är
också en elev som inte klarar inlärningen.
För att möta det problemet - för att göra någon-
ting åt detta - har Ingegerd Wärnersson fått presente-
ra en omfattande satsning för 15 000 fler vuxna i
skolan som vi betalar med egna pengar - inte med
lånade. Där, Lars Leijonborg, har ni valt att luta er
emot det parti som säger nej till den satsningen. Det
är dem ni ska regera ihop med.
Om Lars Leijonborg tror på den analys han själv
gör - att det är de elever som är svagast som sitter
sämst till i den svenska skolan - måste han också vara
anhängare av att vi satsar resurser på att möta just
deras problem. Det gör man inte med några stolta
deklarationer i olika typer av skrivningar. Det görs i
klassrummen. Det görs ute i skolorna. Det görs med
fler vuxna pedagogiskt insatta personer bland barnen
i deras verklighet. Inte är det väl resurser i överflöd
som har fått Oxelösund att ställa in lektioner? Det är
naturligtvis brist på resurser.
Låt oss se verkligheten. Samarbeta gärna, men
välj vilken sida ni ska stå på, annars förlorar ni all
trovärdighet i skoldebatten.
(Applåder)
Anf. 22 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Fru talman! Det fanns några välkomna besked i
statsministerns inledning. Dels kommer det åtgärder
för ökad integration och minskade klyftor, dels kom-
mer det inte bara nya målsättningar utan också åtgär-
der för minskade koldioxidutsläpp.
Jag har tre frågor till statsministern. Integrations-
frågan är central om vi vill bygga ett långsiktigt håll-
bart samhälle. Vi har tillsammans med regeringen
sedan tidigare anslagit medel i den s.k. storstadssats-
ningen, som bl.a. gör det möjligt för skolor i invand-
rartäta storstadsområden som Rosengård i Malmö att
söka extra resurser. Är statsministern beredd att i
vårbudgeten stödja ett förslag från oss gröna om att
bredda storstadssatsningen så att det blir möjligt att
skapa extra skolresurser för invandrartäta områden
också i något mindre storstäder som Växjö och Norr-
köping?
När det gäller barnbidragshöjningen kan jag säga
att vi har medverkat till den och tycker att den är bra.
Jag delar Gudrun Schymans uppfattning att det är
oacceptabelt att de som bäst behöver barnbidragshöj-
ningen inte får någon del av den, eftersom deras soci-
albidrag sänks med samma belopp. Jag hörde i och
för sig tidigare statsministerns resonemang om att
minska bidragsberoendet, men jag tror inte att det är
så särdeles många socialbidragstagare som blir obe-
roende för att de får 100 kr mer i månaden per barn.
Därför ställer jag frågan om statsministern är beredd
att i vårbudgeten stödja ett förslag från oss gröna om
att ändra reglerna, så att barnbidragshöjningarna inte
med automatik resulterar i sänkt socialbidrag. Det ska
krävas ett aktivt beslut för att sänka socialbidraget så
att det inte, som såvitt jag förstår gäller i dag, krävs
ett aktivt beslut för att låta bli att sänka socialbidra-
get.
Åtgärderna för minskade koldioxidutsläpp lät in-
tressanta. Skulle statsministern kunna vara lite mer
specifik och säga något om vilka åtgärder regeringen
överväger och om det är åtgärdsförslag som med kraft
kommer att drivas under ordförandeskapet?
Anf. 23 Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Norrköping är i mina ögon - jag är
född i Vingåker - en mycket stor stad. Jag har ingen-
ting emot att den ingår i en storstadssatsning. Om det
är nya resurser det handlar om är det naturligtvis en
budgetfråga i vanlig ordning, men låt oss konstruktivt
diskutera detta. Det är inget löfte, men jag har som
sagt ingen anledning att stänga en sådan dörr.
När det gäller socialbidragen och automatiken vill
jag säga: Var försiktiga! Det är ingenting som säger
att vi inte ska göra en väldigt kraftig satsning på
barnbidragen. Låt oss säga att vi gör det och samtidigt
har bundit upp oss på den här kanten med att automa-
tiskt exkludera eller inkludera, vilket man vill, detta i
socialbidragen. Då hamnar vi i ett väldigt svårt läge.
Jag förutsätter att när vi kommer fram till vårbudge-
ten är det akuta problem som vi har diskuterat löst av
kommunalpolitiskt begåvade personer. Jag tror att de
löser det. Det är min bedömning.
När det gäller specifika insatser i koldioxidfrågan
vill jag säga att vi faktiskt har en klimatkommitté som
har lagt fram ambitiösa mål och en omfattande strate-
gi för information. Men det är inte särskilt mycket
konkreta förslag. Jag tror att man ska kombinera en
målsättning med en konkretion av vad det betyder,
för att man ska visa hur beroende vi är av att detta
sker i takt med en omvärld. Det går inte att göra det
här isolerat i Sverige. Vi måste göra det tillsammans
med andra. Därför är Haag- och Kyotoförhandlingar-
na oerhört viktiga. Vi kommer att lägga ut den här
typen av uppdrag på våra myndigheter och be om ett
snabbt besked om vad det här faktiskt innebär kon-
kret.
Anf. 24 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Fru talman! När det gäller koldioxidproblemati-
ken, växthuseffekten och den globala uppvärmningen
såg jag något uttalande om att statsministern är be-
redd att verka för majoritetsbeslut i EU när det gäller
miljöfrågor men inte när det gäller skattefrågor.
Är då frågan om en koldioxidskatt på en minimi-
nivå en miljöfråga eller en skattefråga? Man kanske
skulle kunna klassa den som en miljöskattefråga, om
inte annat. Och det borde gå att dra en skiljelinje
mellan miljöskatter och andra skatter, så att man inte
behöver befara det som regeringen tydligen befarar,
nämligen att det blir ett slags sluttande plan om man
öppnar dörren för majoritetsbeslut på skatteområdet
över huvud taget, och då får vi en utveckling som vi
inte vill ha.
Jag undrar om statsministern är beredd att verka
för att åtminstone inleda en diskussion om att ha
majoritetsbeslut när det gäller miljöskattefrågor.
En kilometerskatt i EU är en annan viktig mil-
jöskatt för att man ska kunna motverka de ökande
lastbilstransporterna. Kommer vi att få se något age-
rande av regeringen i den frågan? Och när, Göran
Persson, ska vi äntligen börja göra någonting åt be-
skattningen av flygbränslet? Det är fullständigt orim-
ligt att fortsätta med det system som vi har i dag där
flygbränslet är helt befriat från miljöskatter. Är Göran
Persson beredd att ta upp den frågan som en viktig
miljöfråga och en viktig klimatpolitisk fråga under
ordförandeskapet?
(Applåder)
Anf. 25 Statsminister GÖRAN PERS-
SON (s):
Fru talman! Jag är anhängare av högre miljöskat-
ter i Europa. Därför tror jag inte på att detta beslut ska
fattas med kvalificerad majoritet. Den vägen är inte
framkomlig. Jag är själv principiell motståndare till
att fatta skattebeslut med majoritet. Det leder in unio-
nen i en helt ny karaktär.
Jag är glad för att Miljöpartiet nu diskuterar unio-
nen som ett instrument för miljöfrågor. Jag är också
glad för att man säger att det finns en kärna som är
konstruktiv och positiv i unionen. På det området
närmar vi oss mer av en samsyn, och det är jag fak-
tiskt lättad över.
Jag kan nu inte säga exakt hur arbetsprogrammet
kommer att se ut för Kjell Larssons del när det gäller
olika typer av miljöskatter, men för samtliga de som
vi har diskuterat gäller att det är enhällighet som är
framgångsvägen, och jag tror att det går snabbare,
paradoxalt nog, än att söka striden om den stora
skattefrågan när det gäller majoritetsbeslut.
Anf. 26 BO LUNDGREN (m):
Fru talman! Jag ska med glädje besvara Göran
Perssons fråga om vilket mitt drömland är. Men låt
mig först önska Göran Persson lycka till. Uppdraget
för Sverige att vara ordförandeland i den europeiska
unionen är mycket viktigt. Inte minst gäller det den
fråga som vi moderater och regeringen är helt överens
om, nämligen den historiska uppgiften att föra in de
länder i den europeiska unionen som för bara drygt
tio år sedan förtrycktes under kommunismen och
vanstyrdes under socialismen. Regeringen kan i det
avseendet räkna med vårt fulla helhjärtade stöd.
Särskilt mycket stöd från Vänsterpartiet och Mil-
jöpartiet lär det ju inte bli. Deras ambition är ju i
stället att under ordförandeskapshalvåret driva en
kampanj mot den europeiska unionen. Det är ett av
många skäl till att regeringen borde säga upp bekant-
skapen med de partierna. Det är ju orimligt i längden
att bygga sitt parlamentariska stöd på partier som i en
så grundläggande fråga har en helt avvikande upp-
fattning mot vad regeringen har.
Fru talman! Mitt drömland är Sverige, ett nytt och
friare Sverige, ett Sverige där alla är delaktiga, där
alla kan växa på sina egna villkor, inte på Göran
Perssons. Göran Persson sade att han inte tycker att
det ska vara frihet bara för några. Så långt håller jag
med honom. Men hans och socialdemokraternas
dilemma är att den politik som de företräder faktiskt
leder till frihet för några men inte för alla.
Vi kan se hur det ser ut när det gäller sjukvården.
Fler och fler som har råd börjar köpa privata sjukför-
säkringar för att slippa stå i köer i vården. Samtidigt
får de som inte har tillräckligt mycket kvar av sina
inkomster efter skatt - Göran Persson menar att man
ska få behålla så lite för att han och hans politiker-
vänner hanterar pengarna bättre - vackert stå kvar i
kön om det inte finns någon plats på just den
vårdcentralen eller just det sjukhuset. Och det är köer
som fortfarande kan vara flera år. Jag hörde ett exem-
pel om en dam i Göteborg som fick vänta i flera år på
en undersökning vid 79 års ålder. Hon var drabbad av
polio och behövde en vidare undersökning. Det är ett
hån mot en gammal människa att det över huvud
taget ska kunna vara på det viset.
Göran Persson talar mycket om skatterna. Han
gillar ju skatter. Jag tycker också att skatter behövs
för att finansiera det som måste vara gemensamt, och
det är mycket, men skatterna ska inte vara högre än
de behöver vara. Det insåg ju Gustav Möller en gång
i tiden. Han sade att det var stöld från de fattiga att ha
alltför höga skatter. I det här avseendet har ju social-
demokratin åter svikit gamla värderingar. Och hur ser
detta med rättvisa skatter ut? Förmögenhetsskatten
tvingades man slopa för några personer med mycket
stora miljardförmögenheter. De betalar inte förmö-
genhetsskatt på stora delar av sina tillgångar medan
de änkor som bor i hus som har taxerats upp ska be-
tala förmögenhetsskatt. Det är orättvisa skatter. Höga
och orättvisa skatter är vad socialdemokraterna står
för.
Hur blir det med valutan för skattepengarna?
Thomas Bodströms, den nye justitieministerns, ambi-
tion är att vi ska öka antalet poliser från 16 300 till
16 800. I morse var det skottlossning på Stureplan
igen. När man ringer och anmäler inbrott på lands-
bygden säger de: Ska vi verkligen ta upp anmälan? Vi
kan ändå inte göra någonting. Vad får vi för valuta
för skattepengarna när inte sådana saker fungerar
eller när sjukvården inte kan hanteras i det system
som Göran Persson står för?
Hur är det med människors möjligheter att klara
sig och räcka till både ekonomiskt och i andra avse-
enden när Göran Persson och Gudrun Schyman ska
avgöra deras ekonomiska vardag genom att stå här i
kammaren och diskutera? Nu höjs barnbidraget med
100 kr, och då sänks socialbidraget med 100 kr. Man
diskuterar om man kan göra något annat med bidra-
gen. Och så är det föräldraförsäkringen och det ena
bidraget efter det andra. Varför kan inte människor få
behålla så mycket av sina egna inkomster efter skatt
att de allra flesta inte behöver bidrag? Då skulle bi-
dragen verkligen reserveras för dem som behöver
bidragen, så att de räcker till och ger en dräglig tillva-
ro.
Det är ju nu i dagens Sverige som det bara är fri-
het fullt ut för några, inte för alla. Det är det samhäl-
let som jag vill byta.
Jag skräms när jag läser Aftonbladets serie om ny-
fattigdomen som Göran Persson också har läst. Men
jag skräms också av intervjun på tre sidor med honom
i går där det inte fanns några lösningar. Man sitter
fast i detta. Man ska ta hand om människor, och när
man inte klarar det är man ledsen, men det blir ing-
enting. Så får det inte vara i Sverige, inte i mitt
drömland i alla fall.
I förrgår började en serie om skolan i TV 4, en se-
rie som visar oro, oordning och elever som har svårt
att få förutsättningar att lära sig någonting. Så får det
inte heller vara i det drömland som jag vill ha.
Hårdast drabbas barn av de här bristerna. Det är
barnen som drabbas hårdast när föräldrarna är ar-
betslösa, inte bara ekonomiskt utan också genom att
tilltron till förebilderna kanske inte blir vad den borde
vara. Jag tror att det kan ligga bakom en hel del av
den brottslighet vi ser - unga människor, oftast män,
som inte har några riktiga förebilder eller någon stad-
ga. Det kan gälla invandrarbarn och andra barn. Detta
är ett problem.
Barnen drabbas av att föräldrarna varken räcker
till när det gäller tid eller ekonomi. Och barnen drab-
bas naturligtvis av en skola som inte ger tillräckligt
bra kunskaper för att man ska klara sig i livet på ett
bra sätt. Det är detta som måste förändras.
Hur ska vi då förändra det? Jo, vi måste återigen
få en tilltro till människors förmåga att i normalfallet
klara många saker själva. Vi måste ge dem rätten att
kunna välja, att styra och ställa och ta kontroll över
sin vardag, och reservera det vi ska diskutera och
besluta om i Sveriges riksdag och i kommuner och
landsting runtom i Sverige till det som verkligen
behövs. Det är vad vi ska göra.
När det gäller sjukvården ska vi ha en gemensam,
solidarisk finansiering. Var och en betalar efter sin
förmåga. Men man ska få sjukvård efter behov. Så är
det inte i dag. I dag får man sjukvård efter hur lands-
tings- eller regionpolitiker har lyckats klara sin upp-
gift att fördela resurser till lasarett och vårdcentraler.
Det är inte behovet som styr utan politikerna, och då
går det snett. Det ska vara gemensam finansiering,
men sedan ska patienten ha en rätt att välja. Om det
egna landstinget, som det nu ser ut, inte kan ge vår-
den ska man ha rätt att vända sig till någon annan
som kan ge vården i tid.
Vi ska frigöra vården på det viset inte bara därför
att patienterna ska välja utan också därför att de som
jobbar i vården är de som bäst vet hur man organise-
rar vården så att det blir bra för de som är anställda
och därmed bra för dem som söker vård. Det är den
förändringen vi ska göra, den valfriheten vi ska ge.
Jag är övertygad om att sjukvården behöver mer re-
surser, men sjukvården behöver utöver mer resurser i
framtiden en annan organisation där de som jobbar i
vården kan bestämma över vården.
Vi ska ha skatter som tas ut efter förmåga. Men vi
ska inte ha högre skatter än vi behöver ta ut. Om vi
lämnar tillbaka mer av ansvar till människor, mer av
förmåga att klara sig själv, blir ju skatterna lägre. Vi
ska ha låga och rättvisa skatter, och det ska vi ha
genom att i framtiden se till att den tillväxt som under
tre decennier mest har gått till det offentliga i huvud-
sak går till vanliga människor så att deras skatter blir
lägre år efter år och inte höjs år efter år - som nu när
fastighetsskatterna höjs och energi-, olje- och elskat-
ter höjs.
Vi ska ha en skola som också är gemensamt fi-
nansierad. Men vi ska inte ha en skola där Göran
Persson oroas av att fler vill välja skola. Alf Svensson
och Lars Leijonborg tog upp detta på ett förtjänstfullt
sätt. Det visar skillnaden mellan vad en borgerlig
regering skulle kunna åstadkomma och vad Göran
Persson vill åstadkomma: att snäva in människors
valfrihet. Det är ju alltid så att några få kan betala vad
det kostar för skolan fullt ut. Men det är ingenting
som vanliga människor har råd med - om inte vi
sätter instrumentet rätten för alla att välja i deras
händer. Det är det vi måste göra, Göran Persson -
finansiera skolan gemensamt, men se till att man har
en rätt som förälder och som elev att välja en bra
skola och välja bort en dålig skola. Alla ska ha den
möjligheten. Man ska inte snäva in det bara för att
några nu har börjat få den möjligheten, vilket i grun-
den är bra.
Vi ska också här låta dem som jobbar i verksam-
heten få en chans att bestämma. Pengarna ska gå till
skolorna direkt, inte via kommunerna. Rektorerna ska
inte vara kommunala budgetberedare. En rektor ska
vara den främsta pedagogen eller organisatören i
skolan och verkligen jobba med skolan, inte ha en
ständig förhandling med kommunpolitikerna. Peng-
arna ska gå direkt till skolan.
Så har vi jobben, grunden för välstånd och väl-
färd. Allt tyder på att det är dags att göra bokslut över
den högkonjunktur vi har levt i. Om det blir en mjuk
eller hård landning är svårt att säga. Men vi vet att när
vi går in i det som inte längre är en lika stark hög-
konjunktur har vi en arbetslöshet som är högre än den
någonsin varit i modern tid i en högkonjunktur. Det är
inget bra utgångsläge. Under de år som gått har ju
regeringen avstått från att försöka göra någonting åt
detta genom att förbättra företagsklimatet ännu mer. I
stället har man slagit sig för bröstet och surfat på den
telemarknadsavreglering som den borgerliga rege-
ringen genomförde och som gav Ericsson och många
andra företag luft under vingarna i än högre grad än
man hade tidigare. Det är för lite gjort. Mycket måste
göras för att skapa bra förutsättningar för företagare
runtom i Sverige, de som finns och de som ännu inte
finns, att ge alla de nya jobb som behövs.
Fru talman! Sverige kan bli ett drömland. Men då
behövs en ny regering och en ny politik. Då duger
inte den socialdemokratiska modellen, som Göran
Persson vill driva vidare. Vår uppgift i en ny regering
ska vara att skapa förutsättningar för att alla som kan
arbeta också ska ha ett arbete, att se till att den som
har ett arbete också kan försörja sig på sin egen ar-
betsinkomst och sätta av till ett eget sparande, en
egen trygghet. Men självfallet är det också vår upp-
gift att se till att när vi måste lösa uppgifter gemen-
samt ska det fungera väl, att man får valuta för skat-
tepengarna - en sjukvård utan köer, en skola som ger
kunskap till alla barn. Så vill vi moderater bryta upp
det nya klassamhället och lägga grunden för ett Sve-
rige där ingen lämnas efter, ett Sverige där alla tillåts
växa sig starka av egen kraft.
(Applåder)
Anf. 27 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Jag tror att Bo Lundgren vill leka af-
fär. På alla samhällets och livets områden ska vi gå
omkring som glada, köplystna konsumenter och fritt
välja bland varorna som står uppradade på hyllorna.
Det är väl den dröm som är Bo Lundgrens och Mode-
raternas. Då vet vi ju ganska väl vilka det är som inte
kommer in i köpcentrumen. Det ser vi ju om vi tittar
oss omkring i Sverige och i världen. Det finns männi-
skor utanför, och det finns människor som inte ens
kommer fram till portarna. Vi vet att har man inga
pengar på fickan är det ingen idé att man går dit över
huvud taget. Har man inget jobb får man inte köpa
något på avbetalning heller. Då är man inte kreditvär-
dig. Jag tror att det är väldigt många som skulle ham-
na i den situationen i det drömland som Bo Lundgren
skissar på - ett utanförskap som skulle vara betydligt
större än det vi dessvärre kan se också i dag. Jag ska
återkomma till det i mitt huvudanförande.
Bo Lundgren talar om att Vänsterpartiet motar-
betar den europeiska utvidgningen. Då vill jag tala
om för Bo Lundgren att det gör vi alls inte, tvärtom.
Vi är ivriga förespråkare för en utvidgning. Vi tror att
det är väldigt bra med en utvidgning, som också na-
turligtvis kommer att beröra de länder i Östeuropa
som ännu inte är kandidatländer eller som ännu inte
står på listan för att bli med. Att samarbetet österut
utvecklas tycker vi är otroligt bra. Det kommer också
att leda till att tanken på en västeuropeisk eller cent-
raleuropeisk superstat med en egen statsbildning
kommer att förtvina. Vi kommer att få ett stärkt mel-
lanstatligt samarbete, och det tycker vi är utmärkt.
Dessutom tycker jag att det är lite osmakligt att
Bo Lundgren riktar kritik mot att fler kommer att
kunna göra sina röster hörda under det svenska ord-
förandeskapet än de som sitter i presidierna. Vi har
inte åsiktsmonopol i det här landet, Bo Lundgren.
Anf. 28 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Min kritik i det avseendet gällde inte
Gudrun Schyman. Den gällde Göran Persson, som
har valt sitt sällskap. Jag tycker att han skulle göra
slut med det. Så enkelt är det. Det är inte bra för den
europeiska unionen, och det är inte bra för Sverige -
det är jag övertygad om.
Gudrun Schyman inleder ganska klokt, tycker jag,
genom att beskriva vad som händer när man inte har
pengar på fickan, när man är beroende av att Gudrun
Schyman och Göran Persson står här i talarstolen,
som ni har gjort i dag, och säger: Hundra kronor upp
på barnbidraget, då går socialbidraget ned, kan vi
göra några förändringar i detta? Visst, bidrag är också
kontanter. Men varför inte göra att så få som möjligt
behöver bidrag, se till att så många som möjligt har
jobb och en lön som man kan leva på när man jobbar?
Det borde rimligen vara en uppfattning som Vänstern
skulle företräda.
Fast egentligen inte.
Ni är de största socialisterna i Sveriges riksdag.
Det är alldeles uppenbart. Ni driver kampanj mot att
det lilla som finns av frihet att välja också ska för-
svinna. I min hemstad Kristianstad har jag för mig att
det nu börjar en kampanj mot privatiseringar, dvs.
man ska inte få välja alternativ i skola och vård. Det
lilla som finns av att fler än några få ska få välja ska
pressas tillbaka.
Det intressanta är ju att detta samtidigt är ett hot
mot kvinnor. Ni säger att kvinnor, eftersom de väldigt
ofta jobbar i den offentliga sektorn, många gånger
inom vård och skola, bara ska ha en arbetsgivare. Hur
ska man kunna få belöning för sin prestation? De
erfarenheter vi ser i dag visar att de som kan jobba
alternativt blir mer nöjda. Det börjar pressa upp lö-
nerna för de kategorier som behöver högre löner. Då
fungerar det bättre för de kvinnor som jobbar.
Vänstern är ju det mest kvinnofientliga partiet i
riksdagen. Ni vill snäva in möjligheterna för dem som
verkligen behöver minska arbetstiden att kunna göra
det genom att alla ska tvingas till kortare arbetstid, för
att ta ytterligare ett exempel, Gudrun Schyman.
(Applåder)
Anf. 29 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Det är tur att det finns fler utanför
riksdagen, Bo Lundgren, som har förstått att det
största hotet mot kvinnans frigörelse är den moderata
medelålders mannen. Han är ju väl representerad av
sin partiledare.
Jag tror inte alls att Göran Persson ska göra slut
med mig. Jag har dessutom lite svårt att se vem han
skulle inleda ett förhållande med om det inte var med
mig. Det kunde i och för sig vara intressant att se vad
som hände. Men jag tror nog att vi ska fortsätta att
hålla ihop, för vi har en gemensam syn på att välfärd
ska vara generell, att vi ska ta ett gemensamt ansvar
och att solidariteten i samhället ska utgå från en tanke
om varje människas lika värde. Den ska utgå från en
tanke om mänskliga rättigheter, inte en tanke som
bygger på välgörenhet, där manna ska regna från de
rikas bord. Där har vi en stor skillnad mellan höger
och vänster. Det är en stor ideologisk skillnad.
Är det individerna som ska styra och ställa, där
den som har mest makt också tar för sig mest, eller
ska vi ta ett gemensamt ansvar och bygga ett sam-
hälle utifrån grunder som heter rättvisa och solidari-
tet? Det där är en fråga som också går igen, Bo Lund-
gren, när vi tittar närmare på kvinnors situation.
Jag tror att det är helt nödvändigt för kvinnor att
få högre lön, att få bättre betalt för sitt arbete. Det får
vi inte genom att byta arbetsgivare. Det får vi genom
att arbetsgivaren förändrar sin inställning till det
arbete som kvinnor utför. Det får vi genom att arbets-
givaren ökar sin insikt om att arbete som har att göra
med vård och omsorg om människor är lika viktigt
och lika produktivt som det arbete som utförs inom
varuproduktion. Den insikten och den medvetenheten
har inte alla arbetsgivare. Det är vi politiker som är
arbetsgivare. Det är vi som har det ansvaret, Bo
Lundgren. Det kräver mer pengar till de här verksam-
heterna. Det rimmar illa med era krav på sänkta skat-
ter.
(Applåder)
Anf. 30 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Jag vet inte hur fast det här förhållan-
det egentligen är, förlovning, giftermål eller sambo-
förhållande. Jag kan inte bedöma det. Oavsett vilket
tycker jag: Bryt upp, Göran Persson, bryt upp! Kan-
ske fel i replikordningen, men jag vill göra den upp-
maningen i alla fall. Det tror jag är bra för Sverige,
bra för den europeiska unionen.
Jag tycker verkligen inte att manna ska behöva
falla på den fattige från den rike mannens bord. Jag
tycker heller inte att manna ska komma från politi-
kernas bord.
Gudrun Schyman talar om att kvinnor inte behö-
ver fler arbetsgivare, att kvinnor behöver en arbetsgi-
vare som kan ta ställning till att kvinnors arbete borde
betalas bättre. Men så har det inte varit. Monopolise-
ringen av vården exempelvis har lett till att man har
haft en lönebildning som inte har fungerat. Det är
först när alternativ börjar komma fram som man får
en bättre situation. Att förneka kvinnor rätten att ha
fler arbetsgivare är skandal och kvinnofientligt.
På samma sätt säger man: Nu ska vi lagstifta om
kortare arbetstid för alla, oavsett behov, oavsett om
man vill. Det är klart att det blir mindre utrymme för
att skapa förutsättningar att korta arbetstiden för dem
som verkligen behöver. Skälen är två: Dels fungerar
ekonomin sämre när alla jobbar kortare, dels blir det
mindre kvar för den som verkligen behöver om man
fördelar någonting på många. Av bägge skälen är det
fel politik.
För att inte tala om hur ni har svikit änkorna. Än-
kepensionerna lovade ni att rätta till. Det gjorde ni
heller inte. Ni driver riksdagens mest kvinnofientliga
politik. Så besvärligt är det. Det är ett av skälen för
Göran Persson att bryta upp från Gudrun Schyman.
Vården behöver, både för patienterna och för de
anställda, fler alternativ. Det man gör i Stockholms
läns landsting är att korta köer: mer resurser till vår-
den, kortare köer och en bättre situation för de an-
ställda. Det är det kvinnor behöver. Det är det pati-
enterna behöver.
(Applåder)
Anf. 31 LENNART DALÉUS (c) replik:
Fru talman! Jag ska egentligen bara kolla en grej
med Bo Lundgren. Moderaterna var tidigare ett parti
som profilerade sig lite som ett parti som tyckte att
IT-frågorna var viktiga. Men sedan gjorde man inte
så mycket åt dem för att få den nya tekniken och de
nya möjligheterna att nå alla människor i landet. Det
är klart att om man inte gör någonting, inte strävar åt
det hållet, permanentar man klyftor som redan finns
mellan människor och regioner.
Det är ingen hemlighet vilka det är som hamnar
vid sidan av om det som heter bredband byggs ut på
marknadens villkor. Det handlar om människor som
inte bor i de stora städerna, människor som inte bor
längs de stråk som marknaden tycker är lönsamma.
Nu har, fru talman, ett analysföretag som heter
Forrester kollat det här. De kan bedöma att ungefär
40 % av Sveriges befolkning om fem år kommer att
ha tillgång till bredband. Då har man inte satt bred-
bandskravet särskilt högt, 40 % på fem år. Det ska,
utan att krångla till debatten, ställas i kontrast till det
näringsministern har sagt tidigare om 98 % år 2002.
Men det ska vi förstås återkomma till 2002.
Man kan hävda att bredband eller inte är vars och
ens val. Men riktigt så är det inte, därför att bredband
och telekommunikationer kommer ganska snart att
vara lika viktiga som vägar och järnvägar och vara
någonting som människor behöver för att kunna bo,
arbeta och verka överallt. Då kommer naturligtvis
frågan till Bo Lundgren: Vad tänker Bo Lundgren och
Moderaterna göra för att tillförsäkra alla människor i
landet denna möjlighet till utveckling?
Anf. 32 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Jag vet inte vad som föranledde Len-
nart Daléus att utnyttja riksdagens talarstol och repli-
ker till något som vi kunde ha avhandlat mycket en-
kelt. Han kunde ha ringt, vi kunde ha resonerat om
detta och han kunde ha läst våra motioner.
Men frågan är väsentlig. Det har Lennart Daléus
alldeles rätt i. Det är viktigt att se till att vi inte straf-
far ut någon del av Sverige från möjligheten att ta del
av den nya tekniken, vilket också påverkar förutsätt-
ningarna för jobb.
Det farligaste vi skulle kunna göra vore om staten
valde en lösning som skulle gälla i hela Sverige, att
staten ska ta ansvar för att bygga på det sätt staten
bestämmer. Erfarenheterna är förfärande. Marita
Ulvskogs experiment med våra skattepengar och
digital-TV leder med största sannolikhet till att vi får
digital-TV senare än vi hade kunnat få om vi hade
låtit marknaden fungera.
Men självklart kan det vara så att vissa delar av
landet, sannolikt ganska begränsade, med den snabba
tekniska utvecklingen ändå skulle ha svårt att få till-
gång. I så fall tycker jag att det finns ett gemensamt
ansvar för att lösa det, men det gäller inte helheten.
Det är det som är problemet.
Stålverk 80 var en fantastisk idé för Luleå tyckte
en del socialdemokrater och säkert en del andra ock-
så. Men Stålverk 80 blev inte av. Staten klarar inte
den typen av stora insatser. Man är för trög. Man kan
inte hantera situationen. Staten ska gå in när det be-
hövs. Det ska staten också kunna göra i det här avse-
endet.
Anf. 33 LENNART DALÉUS (c) replik:
Fru talman! Det är olika vad man använder riks-
dagens talarstol till. Det är klart att man kan ringa,
men en öppen diskussion kring många sakfrågor
tycker man att Bo Lundgren skulle välkomna - även
sådana sakfrågor som han valde att inte ta upp i sitt
anförande. Det är själva poängen. Här är en fråga där
moderaterna tror sig ha någon sorts bild av ett mo-
dernt parti som arbetar med IT-frågor. Men i en av de
viktiga debatterna i kammaren har Bo Lundgren ing-
en åsikt. Då är det rimligt att jag talar om för Bo
Lundgren vad jag tycker är fel med moderaternas IT-
politik.
Poängen är att om man inte ägnar sig åt att statligt
ta ansvar för det tråkiga jobbet att gräva ned bredband
och se till att de når ut till alla kommer några andra
att göra det. Det kommer vara några som naturligtvis
är intresserade av att få ut pengar. De kommer inte att
tycka att det är intressant att bygga ut till alla ställen,
och om de bygger ut till fler ställen kommer de inte
att vara så öppna för att alla operatörer ska ha till-
gång till nätet, dvs. alla dem som kan skicka ut nå-
gonting på nätet. Då kommer den problematiska situ-
ationen, nämligen att där vi vill skapa mångfald,
spänning, möjligheter till arbetsinsatser, nöje, fritid,
ett utnyttjande av IT-tekniken, bara blir möjlig om
infrastrukturen - det grå, tråkiga - åstadkommes på
något sätt. Bo Lundgren vill inte riktigt vara med om
att med hjälp av ett statligt ansvar åstadkomma även
den infrastrukturen.
Det är klart att vi kan prata om detta i andra forum
också. Men tala nu om vilken plan, vilken vision,
moderaterna har för att åstadkomma likhet i detta för
alla människor i landet, inte bara längs de stora strå-
ken.
Anf. 34 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Min förvåning berodde mer på att vi
för några partiledardebatter sedan redan hade den
frågeställningen uppe. Samma sak gäller nu. Det är
oerhört viktigt att vi i Sverige ser till att bygga vidare
på det vi gemensamt åstadkom i den borgerliga rege-
ringen. När vi avreglerade telemarknaden var det ett
initiativ som tog ned hinder och skapade förutsätt-
ningar för en expansion när det gäller telekom och IT.
Det har lyft upp Sverige ganska högt. Det är klart att
vi ska fortsätta med det.
Det gäller att ha en forskningspolitik som är posi-
tiv. Det gäller att ha regler som gör att både svenska
och utländska forskare trivs med att vara i Sverige, få
en kreativ miljö som är positiv. Det kräver att vi tar
till vara tekniken, men det kräver inte att staten tar det
övergripande ansvaret. Det grävs redan i dag. Det
grävs mycket, och det kommer att hända mycket på
området. I framtiden kanske det inte ens ska grävas
därför att det är mobilt bredband som gäller. Då har
vi en helt annan situation. Härjenet i Härjedalen är ett
exempel på hur man använder ny teknik i det avseen-
det.
Det är farligt när staten går in. Det är inte staten
heller, utan det är alla ni som sitter på åhörarläktaren,
sitter hemma och här i riksdagen, dvs. det är vi som
gemensamt betalar skatter till staten. Det hela ska
betalas på ett eller annat sätt. När staten går in får vi
trögheten med politiska beslut. Det fattas beslut,
investeringar ska göras fram och tillbaka, och sedan -
hoppsan! - blir det fel. Exemplet digital-TV för-
skräcker.
Det finns först och främst en ambition från vår si-
da att ha en sjudande, kreativ och positiv miljö så att
vi verkligen skaffar oss ny kompetens, ny kunskap
och utvecklar våra företag, att se till att människor i
Sverige, var de än bor, blir delaktiga i detta. Men vi
ska inte ta ett övergripande ansvar för helheten. Dels
blir det dyrare, dels blir det sämre.
Anf. 35 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker inte att Bo Lundgren ska
lägga sig i vilka partier andra partier ska säga upp
bekantskapen med.
Det är skönt att Göran Persson till skillnad från
den enögde Lundgren är kapabel till att se båda si-
dorna i Miljöpartiets EU-politik. Vi är både kritiker
och motståndare. Det finns många uppgifter att ta tag
i under ordförandeskapet.
Det är t.ex. meningen att en strategi för en hållbar
utveckling ska antas i juni vid Europeiska rådets möte
i Göteborg. Jag hoppas att statsministern kommer att
se till att ett förslag till den nya miljöstrategin offent-
liggörs redan i samband med rådsmötet i Stockholm i
mars, så att miljöfrågorna kan diskuteras i samband
med diskussionerna om social och ekonomisk ut-
veckling.
Under våren ska det också komma ett förslag till
ett nytt miljöhandlingsprogram. Här är det viktigt att
den svenska regeringen ser till att skapa möjligheter
till en bred dialog om programmet, där det civila
samhället, medborgarna, också får komma till tals.
Det finns en massa viktiga uppgifter att ta tag i.
Samtidigt finns det stora problem i EU, framför
allt det demokratiska underskottet. EU:s negativa
konsekvenser för svensk demokrati ska inte under-
skattas, speciellt om man, som vi gröna, företräder en
aktiv deltagardemokrati. Det som skiljer EU från
andra internationella samarbetsorgan är den underlig-
gande processen mot ökad överstatlighet. Det är, och
måste erkännas som, ett demokratiskt dilemma. Det
är ett dilemma som förvärras av en eventuell EMU-
anslutning.
Bo Lundgren säger, som vanligt, att Sverige be-
höver en ny regering. Men det enda han har att erbju-
da är den gamla moderata skåpmaten, dvs. sänkt skatt
och fler poliser. Tror Bo Lundgren verkligen att vi
kan motverka skottlossningen på Stureplan med fler
poliser? Kriminalitet har i huvudsak sin grund i utan-
förskap och underläge, socialt och ekonomiskt. Det
bästa sättet att förebygga kriminalitet är att bygga ett
rättvist samhälle med mindre klyftor, ett samhälle där
medborgarskapet är viktigare än köpkraften - kort
sagt ett helt annat samhälle än det Bo Lundgren vill
bygga.
Anf. 36 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Jag tror att man kan förebygga brott
och klara upp brott med fler poliser. Men jag är också
övertygad om att det krävs en familjepolitik som ger
familjer möjlighet att ge barnen en trygg uppväxt, en
skola som präglas av värderingar som gör att man
inte begår brott. Det är mycket som behöver göras i
de sammanhangen.
Jag läste i dag en debattartikel där Miljöpartiet vill
att Sveriges riksdag ska säga nej till Nicefördraget.
Det innebär att säga nej till Estlands, Lettlands och
Litauens medlemskap, för att inte tala om andra an-
sökarländers medlemskap i den europeiska unionen.
Det är nästintill skandal att den socialdemokratiska
regeringen vill samverka med ett parti som vill stoppa
våra baltiska broderländers möjligheter att bli med-
lemmar så snabbt som möjligt i den europeiska unio-
nen.
EU är ett redskap för att driva en bra miljöpolitik.
Det gäller bara att välja rätt väg. Problemet med
Miljöpartiet är att ni alltid väljer en väg som innebär
höjda skatter, dvs. högre uppvärmningskostnader för
hushållen. Det är den vägen som är felaktig.
(Applåder)
Anf. 37 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Fru talman! Vi motsätter oss inte alls utvidgning-
en, men vi vill ha ett annat EU än det Nicefördraget
leder till. Vi tycker också att det är rimligt att ha en
folkomröstning vid fördragsändringar av den betydel-
se som Nicefördraget innebär. Vi vill att östländerna,
om de nu ska ansluta sig till EU, ska ha möjlighet att
ansluta sig till ett annat EU än det Nicefördraget leder
till.
Anf. 38 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Kvar står det faktum: Ni vill att riks-
dagen ska rösta nej till Nicefördraget. Det kommer
åtminstone att väsentligt försena ett medlemskap. Ni
är motståndare till att de länder som led under ett
kommunistiskt förtryck nu snabbt ska kunna bli
medlemmar i den europeiska unionen. Det är ett fak-
tum.
När det gäller miljöpolitiken, där EU kan vara ett
mycket bra redskap, vill ni välja en väg som innebär
att hushållen ska betala höga skatter för sin uppvärm-
ning och för sina transporter. Det är något som inte
ger särskilt bra effekter på miljön. Det är fel väg att
gå.
Anf. 39 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Det blir en lite konstig debattordning.
Efter vad jag förstår har varken Göran Persson eller
Bo Lundgren tid kvar att gå in i någon debatt. Vi får
kanske lösa det efteråt.
Jag skulle vilja börja med en fråga som har de-
batterats mycket i tidningarna de senaste dagarna, och
det är riksdagsledamöternas arbetsförhållanden och
våra resor. Jag reser mycket. Jag tror att jag är den
partiledare som reser mest runtom i landet flera gång-
er i veckan. Och det kostar. Det kostar att flyga, att
åka flygtaxi och med andra transporter.
Jag gör det därför att jag tycker att det är min
uppgift framför allt som partiledare, men också andra
riksdagsledamöters uppgift, att vara ute i landet, att
vara där människor är, att sitta ned vid människors
köksbord och vid fikabordet på arbetsplatsen, att åka
till skolor och prata med gymnasieelever, att träffa
aktiva miljöorganisationer, besöka kvinnojourer,
träffa invandrarföreningar och hålla kontakt med
folkrörelserna. Det ser jag som en viktig uppgift i mitt
riksdagsarbete. Därför är jag ute och reser. Därför blir
det också kostnader.
Jag tycker att det är ett nödvändigt verktyg som vi
har som sitter i riksdagen, att vi ska använda de
transporter som finns för den här kontakten med de
människor som har gett oss det förtroende som har
fört oss hit.
Jag tycker att det är klokt att vi har den ordningen
att vi alla har fria resor. Skulle det vara de organisa-
tioner som bjöd in oss som betalade skulle det vara de
rika organisationerna, företagens och kapitalets före-
språkare som hade möjlighet att invitera riksdagsle-
damöterna till möten. Nu kan vilken grupp som helst,
fattig eller rik, kalla på oss. Jag tycker att det är en
alldeles utmärkt ordning. Det värnar om demokratin
och alla människors lika möjligheter att ta del av och
påverka den politiska processen.
Jag reser till Luleå på fredag på begäran av fackli-
ga företrädare för att diskutera Assi Domän och Vat-
tenfall. De känner ett hot om privatiseringar. Jag
tycker att det är klokt att de tar kontakt med mig som
representant för ett parti som är med och diskuterar
makt- och ägandefrågor i Sverige. Jag tror dessutom
att vi har samma syn, så det blir en intressant diskus-
sion. Det kommer att kosta pengar. Det kommer att
kosta de 5 000- 6 000 kr som jag enligt tidningarna
gör av med i veckan. Jag tycker att det är värt peng-
arna. Jag hoppas att de människor som genom sitt
förtroende har sett till att jag finns i den här kamma-
ren också tycker att det är värt de pengarna.
Jag har rest mycket, och jag har fått många in-
tryck från mina resor. Jag är överens med Göran
Persson om mycket av beskrivningen av hur det ser ut
i landet och de framgångar som har varit. Jag tycker
naturligtvis att de är bra. Men jag är inte heller nöjd.
Det är framför allt några saker som är upprörande
och som åtminstone ibland får mig att skämmas. En
av de frågorna gäller våra gamla i landet, våra pen-
sionärer, pensionärer som har låg eller ingen ATP.
Många kommer fram till mig på möten och visar sina
inbetalnings- och utbetalningslappar och talar om att
de har fått 14 kr mer i månaden, och de talar om att
det inte räcker, särskilt inte om man har dåliga tänder.
Det är en skam, tycker jag. Jag känner den när jag
träffar de här människorna, kvinnorna och männen,
som har byggt landet. Jag skäms. Vi måste kunna
göra någonting åt det här, Göran Persson. Jag hoppas
att vi gör det i vår, precis som med tandvården.
Det finns en annan fråga som bränner när jag är
ute och som också får mig att skämmas, och det är
när jag möter flyktingar som är i ovisshet och väntan
för att de inte har fått besked om de ska få stanna eller
inte. De har funnits här i landet länge, flera i många
år, har fött barn här och rotat sig här. Men de går med
en ständig oro inför vad det ska bli för beslut, när
beslutet ska komma och hur det ska bli: "Ska jag bli
utkastad eller inte?"
Det är en oerhörd stress, en psykisk stress, som vi
vet har drivit flera i döden. Vi har inte dödsstraff i
Sverige, men vi har en myndighetsutövning som
ibland får precis samma resultat, och det är skam.
Jag skäms när jag möter de människorna. Jag kan
inte tro att det inte går att göra något åt det, Göran
Persson. Det måste gå för Sverige att ha en flykting-
och invandrarpolitik som är människovärdig, som är
anständig och som är utformad på ett sådant sätt att vi
inte driver människor i döden.
Även om vi får gå före kollegerna i den europeis-
ka unionen och vara pådrivande i den här frågan
tycker jag att vi ska vara det. Det finns ett starkt stöd
för detta i den svenska befolkningen.
Jag har också stött på många ensamföräldrar un-
der mina resor, mest ensamma mammor, som är för-
tvivlade över det som jag tog upp med Göran Persson
tidigare om barnbidragshöjningen som inte kommer
dem till del. Andra talar om att underhållsstödet,
bidragsförskottet, har stått stilla de senaste tio åren.
Det vet jag, för jag hade det själv eftersom jag är
ensamstående mamma. Det har stått stilla medan
allting annat har ökat. Det är klart att vi ska göra
någonting åt det här, Göran Persson.
Jag träffar många som är väldigt upprörda över att
aktivitetsgarantin fungerar så dåligt. Massor av män-
niskor menar att det här är ett ovärdigt sätt att bli
behandlad på när man är arbetslös. Jag förstår dem
när de berättar hur de blir behandlade.
Vi har gjort den här uppgörelsen om aktivitetsga-
rantin därför att vi menar att människor ska få ett
värdigt bemötande och bli sedda som de individer de
är, få enskilda handlingsplaner, tillsammans med en
handläggare kunna göra upp en plan för sig själva
som ska leda till arbete.
Att det här inte fungerar överallt har vi sett, och vi
har tagit upp det i kammaren och diskuterat det med
ansvarigt statsråd. Det måste naturligtvis gå att göra
någonting åt också detta. Vi kan inte ha otydliga
regelverk som försätter människor i pinsamma situa-
tioner där de känner sig nedvärderade och bortsorte-
rade.
Jag ser en annan utveckling som är mycket oroan-
de, och det är det faktum som också Göran Persson
redogjorde för. Trots att det går bra generellt för Sve-
rige finns det människor som inte följer med på väl-
färdståget. Det finns en struktur som lämnar männi-
skor utanför. Det finns naturligtvis ett växande miss-
nöje bland dem, och det finns en växande vilja från
den politiska högern att exploatera det här missnöjet.
Jag säger inte att Moderaterna och Bo Lundgren gör
det så väldigt direkt, men de är där i kanten och hack-
ar.
Vi kan se i många andra länder hur en sådan här
marginaliserad grupp människor har blivit ett lovligt
byte för högerextrema grupper. Det är högerextrema
grupper som kan exploatera ett utanförskap och en
vilsenhet i organisationer och partier, och de för fram
rent rasistiska, fascistiska och främlingsfientliga poli-
tiska förslag. Vi kan se hur sådana organisationer och
partier vinner makt och inflytande också i parlamen-
ten. Vi har ett stort parti i vårt grannland Norge. Vi
har de här strömningarna i Danmark. Vi kan se det i
flera länder i den europeiska unionen. I flera europe-
iska länder har man stora och relativt framgångsrika
främlingsfientliga partier och grupper.
Vi har inte den utvecklingen här i Sverige ännu.
Jag tror inte heller att Moderaterna blir bärare av
detta - verkligen inte. De är för många som är genu-
int värdekonservativa, som är för goda för att föra en
sådan här extrem politik. Men det kan komma en ny
grupp, ett nytt parti. Det kan naturligtvis hända här i
Sverige det som händer i våra grannländer och i
samtliga västeuropeiska länder.
Jag tror att det finns en möjlighet för Sverige att
undvika den utvecklingen. Det här är ju inte någon
utveckling som bygger på naturlagar, utan det är en
utveckling som bygger på politiska beslut och sam-
hällsförändringar som följd av politiska beslut.
Vi har en chans, tror jag, att här i Sverige undvika
en utveckling som vi kan se i så gott som samtliga
andra västländer, att undvika en utveckling där vi får
en permanent stor grupp av människor som står utan-
för systemen och där vi får en framväxt av en etable-
rad främlingsfientlighet och rasism och kanske t.o.m.
uttalad nazism. Vi kan undvika det om vi förstår väl
att hantera det förtroende som många människor har
gett oss i de partier som i dag har ett samarbete, om vi
förstår väl att hantera det förtroende som en välfärds-
allians kan innebära.
Det är ett förtroende för just den produktiva rätt-
visan, ett förtroende för att det är genom att bygga en
generell välfärd som omfattar alla som vi också mot-
verkar möjligheten och tendensen till den främlings-
fientlighet, rasism, fascism och nazism som vi annars
ser växa runtomkring oss, att göra precis det som man
gjorde på galan i Globen. Att ha gala i Globen är bra,
men detta måste också fortplanta sig ned i samhällets
vardag. Och där spelar skolan en stor roll. Därför är
det oroande när skolan inte fungerar. Det är nämligen
genom utbildning och kunskaper som vi höjer med-
vetenhetsnivån hos många. Och det är det som är
motgiftet mot rasism, nazism, främlingsfientlighet,
fördomar och rädsla. Det är den ideologiska kampen,
och den finns i skolan. Det är därför som det är all-
varligt att det är så illa ställt i många skolor. Därför
måste vi satsa mycket på att återerövra kvaliteten i
skolan.
Den här välfärdsalliansen har en möjlighet genom
att vi fattar kloka beslut nu under denna mandatperiod
och genom att vi bäddar för att fortsätta en välfärds-
allians också efter nästa val. Då har vi en chans och
en möjlighet att låta de många människor i detta land
som faktiskt tror på rättvisan och solidariteten också
få se dem genomförda i en politisk praktik som vi har
möjlighet att utveckla genom en stark välfärdsallians.
Jag tycker naturligtvis att vi ska ta den möjligheten.
Och jag hoppas att socialdemokraterna ser på den här
frågan på samma sätt, att vi som har rättvisa och
solidaritet som inte bygger på välgörenhet utan på
respekt för varje människas lika värde som värde-
grund har ett gemensamt intresse. Då, Göran Persson,
måste detta också innefatta respekt för kvinnors lika
värde.
Jag noterade att både Göran Persson och Bo
Lundgren talade om rättvisa och valfrihet, men ingen
talade om kvinnor. Det är synd det, eftersom vi är
många. Och vi är vid det här laget ganska uppretade
på att ständigt bli betraktade som mindre värda. Det
är faktiskt inte särskilt kul, ska jag säga. I praktiken
faller det ut överallt, inte minst på arbetsmarknaden i
form av lägre lön. Männen har lön, och kvinnorna har
kön, och det är inte så mycket värt. 10-25 % mindre i
livsinkomst är vår lott, skulle man kunna tro. Men så
kommer det att se ut bara så länge som dessa fördo-
mar finns kvar, de fördomar som säger att det arbete
som kvinnor utför - oavsett om det är inom offentlig
sektor eller i privat regi, Bo Lundgren - vård- och
omsorgsarbete och relationsarbete är mindre värt
eftersom det ändå ska göras, och någon måste ju ändå
göra det, så det är väl ingenting att ta betalt för. Där-
emot är det produktiva arbetet och teknikutveckling-
en, som de potenta männen står för, mycket värt.
Denna obalans får vi nog ta och rätta till om vi
menar allvar när vi säger att vi ska ha respekt för
varje människas lika värde. Om vi tar detta till oss
och känner på det på huden, och kanske t.o.m. under
huden, och tar det in i våra hjärtan så innebär det
faktiskt att kvinnors rättigheter är mänskliga rättig-
heter. Då har det samma tyngd som de andra diskri-
mineringsfrågorna. Det handlar om mänskliga rättig-
heter, och det är det som ska vara grunden i vårt sam-
hällsbygge. Det kommer att ställa till en väldig revo-
lution när vi alla inser detta, också vi som är arbetsgi-
vare och vi som är politiker. När vi förstår att repro-
duktion och produktion hänger ihop, då kan vi nog få
ett samhälle som är värt att kallas både rättvist och
solidariskt.
(Applåder)
Anf. 40 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Det var en förödande kritik av den
flyktingpolitik som förs, den jämställdhetspolitik som
förs, den skolpolitik som förs, den tandvårdspolitik
som förs, osv. Och en ganska avgörande fråga för
svensk politik är väl hur länge det dubbelspel som
Gudrun Schyman bedriver kommer att fungera. Hur
länge kan hon både stödja regeringen och rikta för-
ödande kritik mot dess resultat?
Jag tänkte ta upp en sak som Gudrun Schyman tog
upp i ett replikskifte, nämligen ATTAC-rörelsen. Jag
tror att den argumentation som förs runtomkring den
förvånar en hel del människor. Plötsligt är kommu-
nisterna i Sverige, eller vänsterpartisterna, väldigt
förtjusta i en federalt beslutad skatt. Det brukar ju
vara jag som talar för mera av federala inslag i det
internationella samarbetet, medan Gudrun Schyman
avskyr det mest av alla. Men här har man kommit på
ett syfte som man uppenbarligen gillar. Göran Pers-
son talar om att kasta grus i maskineriet i den inter-
nationella valutahandeln. Hur kommer det sig att
Vänsterpartiet plötsligt är så förtjust i en överstatlig
skatt? Om detta har blivit något slags intellektuellt
genombrott för att det kan vara bra med det verktyget
ibland, kan man tänka sig att få använda det på miljö-
området, att dessa koldioxidparadis som försöker
smita undan ska tvingas att höja sina miljöskatter på
grund av att beslut fattas federalt, eller är det bara det
faktum att man avskyr frihandel som gör att man är så
förtjust i denna Tobinskatt?
Anf. 41 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Vi avskyr inte alls frihandel, men
den måste regleras. Den måste också ta mänskliga
och miljömässiga hänsyn, vilket all handel måste
göra.
Att vi tycker att det är bra med Tobinskatten har
vi ju redogjort för i motioner under flera år här i riks-
dagen. Vi tycker att det är helt rimligt att vi tar in
skatt för att vi behöver dessa pengar till fattiga länder
i världen och till utjämning av orättvisorna i världen.
Vi för samma resonemang där som när det gäller
skatter i övrigt.
Det är helt rimligt att tänka sig att vi har en skatt
på globala kapitalrörelser och att man också fattar
beslut om den globalt eller internationellt. Det tycker
vi är rimligt, eftersom det rör sig just om de globala
kapitalrörelserna, precis som vi tycker att det är rim-
ligt att man ibland på miljöområdet fattar beslut som
täcker flera länder, under förutsättning att det också
finns länder som kan gå före. Under förutsättning att
det handlar om minimiregler så kan man mycket väl
tänka sig det.
När det gäller Vänsterpartiets relation till Social-
demokraterna och regeringen så är detta inte något
dubbelspel, utan det är ett mycket ärligt syfte att sam-
arbeta för att få till stånd ett bättre liv för fler männi-
skor i det här landet. Och vi gör det för att vi ser att vi
har en gemensam ideologisk grund att stå på, att vi
har ett gemensamt synsätt när det gäller solidariteten
som ett nödvändigt kitt i samhällsbygget. Det är
mycket ärligt menat. Jag tror inte att man ska vara
oärlig eller ha någon form av dubbelspel i sina rela-
tioner över huvud taget. Vi stöder inte regeringen,
utan vi samarbetar. Och vi ser oss väl snarare som en
stor inspirationskraft i det regeringssamarbetet. Jag
sade en gång - jag tror att det var före valet 1994 - att
jag skulle dra Ingvar Carlsson i vänsterarmen så gott
jag kunde. Och nu är det Göran Persson, och jag drar
absolut åt samma håll.
Anf. 42 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Någon gång når man en punkt där
man måste ta ansvar för sin handlingar. Alltså om
man har lovat att göra någonting åt änkepensionerna
och åren går och man inte gör det, kan man inte stå i
talarstolen och säga: Jag åker runt i landet och träffar
oroliga pensionärer. Då är man medskyldig till deras
oro, t.ex. änkepensionärernas. Då är det angeläget att
vi i oppositionen, den verkliga oppositionen, pekar på
det dubbelspelet.
Man kan ställa sig frågan: Varför svälter männi-
skor i Nordkorea, medan människor i Sydkorea lever
gott? Det beror på att Sydkorea har satsat på handel,
men Nordkorea har satsat på isolering. Varför är
Taiwan rikare än Kommunistkina? Jo, därför att
Taiwan har satsat mer på handel. Det är en generell
regel att ju mer länderna har satsat på handel, desto
mer välstånd har de kunnat bygga. Därför är det att
motverka de fattiga människornas intressen att mot-
verka handel. Man behöver bara skrapa lite på ytan i
det som Gudrun Schyman säger här och det som
ATTAC-rörelsens ideologer talar om för att inse att
det man är ute efter är handeln och företagsamheten.
Sedan finns det idealister i ATTAC-rörelsen, men
de borde vara med i Folkpartiet. De ser det här fram-
för allt som ett sätt att höja u-landsbiståndet och av-
skriva fattiga länders skulder. Det är vad vi arbetar
för. Man behöver ingen Tobinskatt för att höja bi-
ståndet. Då behöver man bara rösta på Folkpartiets
yrkanden här i kammaren. Tobinskatten har blivit ett
nytt sätt att smita ifrån det internationella ansvaret,
men Vänsterpartiet måste ta ansvar för att man inte
har stött de konkreta yrkanden som har förelegat här i
kammaren.
Anf. 43 ALF SVENSSON (kd):
Herr talman! Göran Persson tog i sin sista replik
till mig upp diverse skatteresonemang. Bl.a. föll or-
den så här: Ni vill ta bort förmögenhetsskatten. Det
gynnar de bäst ställda.
Ja, ni vill ju sänka förmögenhetsskatten, och det
är väl inte så att det gynnar de sämst ställda. Vad vi
vet är att det enligt Riksskatteverket finns 400 miljar-
der utanför landets gränser som inte beskattas. Det
kanske kunde tas med i resonemanget om förmögen-
hetsskatt.
Ni sänker inkomstskatten för utländska experter.
Vem gynnar det? Inte är det de sämst ställda jobbarna
i Sverige! Ni har befriat landets aktiemiljardärer från
skatt på deras aktieförmögenhet. Det är inte dem som
Aftonbladet skrev om när man skrev om de 85 000
familjerna.
Vi får fortsätta debatten om skatter senare, jag vet
att Göran Persson inte har mer talartid, men jag ville
gärna komma med dessa synpunkter.
Herr talman! EU-ordförandeskap kommer förstås
att sätta en viss prägel på Sverige under de komman-
de månaderna. Jag vill önska Göran Persson lycka
till, ärligt lycka till, som ordförande för EU. Jag hop-
pas att riksdag och regering under kommande måna-
der, och förstås också efter EU-ordförandeskapet, ska
kunna klargöra att IT-samhället, de gränslösa kom-
munikationerna, globaliseringen, miljöfrågorna -
morgondagens liv och leverne - kommer att få en allt
vidare internationell dimension och att detta faktiskt
måste vara vad vi strävar efter när vi kallar oss demo-
krater. Människovärdet vet inte av några nationsgrän-
ser. Respekten för mänskliga fri- och rättigheter får
inte slå halt vid språk-, ras- eller religionsgränser.
Därför hoppas jag, herr talman, att år 2001 blir ett år
då vi politiker vidgar vårt tänkande och i synnerhet
vårt ansvarstagande.
På 70-talet hörde man en slogan att det som är bra
för Volvo är bra för Sverige. Då kunde vi ägna oss åt
vår egen nationella värld. Men tiderna har förändrats.
I dag måste det vara vår uppgift att stryka under det
faktiska förhållandet, att det som är bra för Europa är
bra för Sverige, och det som är bra för människorna
utanför EU är också bra för oss i EU.
Herr talman! Jag vet att var och en är sig själv
närmast. Och vi orkar givetvis inte med att engagera
oss i hur vida cirklar som helst. Men verkligheten är
likväl den att när vi bryr oss om medmänniskor, nära
och fjärran, så bryr vi oss också om oss själva. Så
odelbar är mänsklighetens tillvaro. Så beroende är vi
av varandra i Europa. Så beroende är norra halvklotet
av södra halvklotet.
Under de senaste veckorna har rörelsen som
nämnts här och som kallar sig ATTAC etablerat sig i
Sverige. Det är ju bara att gratulera initiativtagarna
till att ha fått hela det svenska medieetablissemanget
till att hovera inför denna rörelse. I det avseendet,
herr talman, är det väl enbart Ian Wachtmeister och
Bert Karlsson som inte kan känna någon liten avund-
sjuka.
ATTAC driver kravet, vilket jag tror väldigt
många svenskar nu fått klart för sig, att en s.k. To-
binskatt ska införas. Det är, som Lars Leijonborg tog
upp, ett överstatligt tilltag, som skulle innebära att det
skulle tas ut en skatt på kapitalrörelser som går över
nationsgränser. Meningen är att kapitalrörelserna
därmed skulle bromsas något och att pengar skulle
dras in och komma u-länder till godo.
Själva tanken bakom, att skapa större rättvisa
mellan rika och fattiga nationer, känner vi kristdemo-
krater den största respekt för. Att vi säger nej till
Tobinskatten beror på att vi anser det vara fel metod
och en idé som inte går att förverkliga. Tobinskatten
är omöjlig att applicera på verkligheten. Men vi
kommer aldrig att säga nej till inriktningen, att för-
bättra för de fattiga länderna. Rättvisa och solidaritet
kräver självfallet av oss att vi är med i det arbetet.
Och det gör vi faktiskt också av ren självbevarelse-
drift. En tryggad framtid för oss i Sverige fordrar att
klyftan mellan rika och fattiga länder minskar
Herr talman! Låt oss våga föra den debatten kon-
struktivt. Det duger inte med slagord vare sig från det
ena eller från det andra hållet.
Jag är övertygad om att frihandeln måste vidare-
utvecklas. Naturligtvis medför detta risker, och givet-
vis går en del snett. Så har det alltid varit, och så
kommer det alltid att vara, när vi människor engage-
rar oss. Utöver frihandel fordras det också bistånds-
satsningar. Att enbart erbjuda de fattiga länderna,
som inte har något att sälja, fri handel är inte särskilt
generöst eller imponerande.
Herr talman! Jag vädjar, och jag gör det utan nå-
gon polemisk udd, jag gör det just utifrån en fast
övertygelse om att framtiden fordrar ett större inter-
nationellt engagemang: Lägg inte ned ambassader,
vilket utrikesförvaltningen aviserat.
2000-talet kommer att kräva att politiker, parla-
ment och regeringar inte ytligt bryr sig om utan sna-
rare hänger sig åt att försöka förstå. Europa ska läka
samman - det är vår största politiska utmaning. Men
det handlar inte enbart om att examinera BNP-siffror
och mäta budgetstyrka när Öst- och Västeuropa ska
förenas. Och utanför EU, österut och söderut, har vi
kulturer och religiositet som vi alla måste bli vida
bättre på att förstå och utbyta tankar med. Annars må
vi tala med små bokstäver om internationell solidari-
tet och vilja att bygga en fredlig framtid.
Jag vädjar till regeringen: Rasera inte de bryggor
och brofästen av förståelsens möjligheter som en
aktiv och offensiv och närvarande utrikesförvaltning
skapar.
Herr talman! Låt mig dyka rakt från de vida cirk-
larnas funderingar till enskilda individers situation.
Jag tror nämligen inte att man ska tala om gränslöshet
om man inte samtidigt bryr sig om den enskilda indi-
videns situation.
För flera år sedan råkade jag lyssna på ett radio-
program, Skivor till kaffet. Radiomannen Bertil Per-
rolf besökte ett ålderdomshem i norra Sverige. Han
ställde då någon fråga och talade med en äldre herre
som satt och drack sitt kaffe. Denne äldre herre sade
ordagrant så här: Mina händer hungrar efter grovplåt.
Han satt med små plastkulor som skulle sättas in i en
liten träram och bli något karottunderlägg. Man kan
ju tycka att det han sade var nästan poetiskt, men man
kände också att han kände sig kränkt och förödmju-
kad.
Att slå vakt om människovärdet är ju inte enbart
att kunna skylta med bra BNP-siffror och omfattande
sociala skyddsnät. Samtidigt som vi hör globalise-
ringens internationella sus, och ständigt får oss till
livs hur Nasdaqbörsen går upp och ned och hur To-
kyobörsen reagerar, behöver vi ruska om varandra, så
att vi kommer ihåg den lilla enskilda människan, så
att vi inte tror att det direkt går att utläsa i siffror, som
handlar om den ekonomiska tillväxten, hur den en-
skilda människan har det.
Herr talman! Det är inte så att alla kunnat börja
detta nya år under värdiga förhållanden, och det har
sagts här tidigare i dag. Jag är uppriktigt ängslig över
att känslan av meningslöshet fångat så många, och
det handlar inte enbart om penningen. Hur ska vi
annars förklara att drogbruket ökar dramatiskt, att så
många av vårt lands ungdomar fastnar i den verklig-
hetsflykt och det fysiska och psykiska fördärv som
drogbruket medför? Hur ska vi annars förklara att
300 000 barn under år 2000, 40 % fler än under 1999,
sökt kontakt med BRIS hjälptelefon? 300 000 barna-
rop på hjälp!
Det finns en uppenbar risk, och den får vi ta till
oss alla, menar jag, att vi i det stora s.k. statsmanna-
mässiga och pompösa glömmer det lilla och det nära.
Jag vill gärna stryka under, herr talman, att jag talar
till mig själv också när jag säger detta. Det är alltså
ingen partipolitisering, herr statsminister.
Den 2 januari visade TV medmänniskor till oss
som motats in i sysselsättningsåtgärder som alldeles
uppenbart var personlighetskränkande. Vuxendagis
kallade en kvinna den kursverksamhet som hon
tvingats in i efter att, som hon uttryckte det, ha jobbat
och legat i hela sitt liv. Nu fick hon och hennes kur-
skamrater skriva omdömen om varandra och sedan
klistra lapparna på varandras ryggar. Jo, de förbättrar
förstås arbetsmarknadsstatistiken för regeringen, men
de gör det till priset av en kuvad värdighetskänsla.
Kan vi inte vara så ärliga att vi tillstår att det hade
varit mer hedervärt att satsa på kompetent arbets-
marknadsutbildning, även om detta tvingats ske till
priset av att uppsatta statistiska mål inte riktigt nåtts?
Vi vet med bestämdhet att morgondagens arbets-
marknad inte önskar utan kräver kunskap. Därför
duger det inte att regeringen är mer mån om att själv
komma i god dager än att ge medborgare kvalitativ
utbildning.
Herr talman! Är det inte något vi per omgående
måste ta itu med, att låginkomsttagare ska betala skatt
och samtidigt låsas i ett politiskt beroende genom att
tvingas ta ut socialbidrag i någon form? Var finns
värdigheten och respekten i ett sådant skattesystem?
Herr talman! Förra talmannen Ingegerd Troedsson
har på ett förtjänstfullt sätt i boken Frigör familjen
kartlagt hur regeringens förmynderi drabbar barnfa-
miljerna. Runt 80 % av de resurser som går till barn-
familjerna är ekonomiskt styrande, dvs. att föräldrar
inte är betrodda att besluta själva, att politiker vet
bäst. Gör som politiker säger annars får ni inga peng-
ar! Det är hälsningen till familjer och föräldrar i de-
mokratins Sverige. Självklart har vänstern rätt att
hysa denna centralistiska och förmyndarmässiga
inställning till föräldrar och familjer. Men vem vill
inbilla sig att den stärker medborgares självrespekt
och känsla av värdighet?
Herr talman! Nu och då blåser det upp till en de-
batt om mobbning. Vi hade ju en sådan här strax före
jul, och må den debatten fortsätta. Men, herr talman,
hela skolsystem, som det har strukits under med så-
dan kraft här, behöver restaureras. Att mota tonåring-
ar in i en undervisning som inte är anpassad till dem
kan väl också det karakteriseras som någon form av
mobbning. Tänker er att dag ut och vecka in behöva
gå till en arbetsplats och känna sig misslyckad och
otillräcklig, och dessutom få detta sagt till sig dag ut
och dag in. Vem vill inbilla sig att detta inte får följ-
der? Jag tror att vi måste få slut på detta likriktnings-
syndrom i den svenska skolan.
Herr talman! Låt mig ta ytterligare ett par exem-
pel för att belysa hur medmänniskor kränks. Männi-
skor som i dag i vårt land får besked om att de har en
cancertumör får räkna med att, samtidigt som de får
detta tunga besked, få veta att det inte finns tid för
operation förrän senare. Hur tror vi att dessa patienter
upplever sina veckor av väntan, då de samtidigt får
sig till livs att den viktigaste vårddebatten handlar om
vem och vilka som ska ha rätt att driva akutsjukvård?
Folk begriper naturligtvis att den debatten inte hade
existerat om det system som regeringen och dess
stödpartier frenetiskt vårdar och värnar fungerat som
det skulle.
Herr talman! Vi vet att vår demokrati fordrar ett
fungerande rättssamhälle. Det är vi alla överens om. I
dag sprider sig ett stråk av ängslan över det svenska
samhället. Människor vågar inte känna sig trygga.
Det finns förstås många anledningar till det. Jag vill
enbart nämna en: Vi kan inte ersätta existerande poli-
sverksamhet ute i Sveriges bygder med telefonsvara-
re! Vid behov av polis var god ring. Och så ska man
ringa till ett helt annat riktnummerområde många mil
bort. Är det något som är kontraproduktivt så är det
att lägga landsbygd och orter för fäfot beträffande
tillgång till polis.
Herr talman! Jag hoppas och ser framför mig en
situation där den enskilda lilla människan får uppleva
att vara sig betrodd och får känna att hon klarar av att
ta ansvar.
(Applåder)
Anf. 44 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Herr talman! Till skillnad från Alf Svensson och
kristdemokraterna instämmer jag och Miljöpartiet
inte bara i ATTAC:s målsättningar utan också i deras
förslag till medel. Vi gröna håller nu på att genom vår
gruppledare Marianne Samuelsson starta ett ATTAC-
nätverk i riksdagen. Vi delar ATTAC:s strävan att
skapa en motkraft till det aggressiva och blinda stor-
kapitalet, att hitta en väg att förena fri handel med ett
värnande av mänskliga rättigheter, god miljö och
social välfärd och att motverka den rådande tenden-
sen att reducera medborgaren till konsument.
Ett konkret och konstruktivt förslag tycker vi är
att införa den s.k. Tobinskatten, alltså en global om-
sättningsskatt på valutatransaktioner. Varje dag om-
sätts ungefär 1 500 miljarder dollar på världens valu-
tamarknader. I de allra flesta fall saknas varje form av
koppling till ett utbyte av varor och tjänster. Det är en
fråga om spekulationer i valutarörelser, en jakt på
snabba och stora pengar. Denna omfattande valuta-
handel både utnyttjar och bidrar till instabilitet i va-
lutasystemet, i flera fall med allvarliga problem. Det
växer nu fram en ökad internationell uppmärksamhet
på att man behöver någon form av reglering.
Om Alf Svensson nu sympatiserar med ATTAC:s
mål men inte med förslaget till medel, vad har han då
för egna förslag för att komma till rätta med storka-
pitalets baksida?
Anf. 45 ALF SVENSSON (kd) replik:
Herr talman! Jag tror att jag sade ganska tydligt
att vi inte tror att det går att applicera Tobinskatten på
verkligheten. Och det är vi inte ensamma om. Tittar
vi historiskt tillbaka på hur det går att använda sig av
valpskatter eller att mota kapital vid nationsgränser -
jag var i någon mån inne på det i mitt anförande ock-
så - ser vi att misslyckandena är totala. Jag kan helt
hålla med om vad statsministern sade i det här sam-
manhanget. Om Sverige under EU-ordförandeskapet
exempelvis skulle driva kravet på Tobinskatt i EU-
sammanhang så kan man ganska - för att inte säga
helt - tvärsäkert säga att statsministern skulle gå på
pumpen. Sedan skulle den frågan ha fallit.
Varför ställer ni i Miljöpartiet inte upp mer för de
fattiga folken och länderna, när vi har en reell möjlig-
het att bry oss om dem med hjälp av biståndspengar?
Där har ni ju accepterat vad Pierre Schori kallade
skammens gräns, 0,7 %. Men där vet vi att vi har
kanaler och där vet vi att vi har möjligheter att göra
insatser. Men då sväljer ni tydligen fromt och fogligt
låga nivåer trots att kanalerna är öppna.
Tobinskatten går inte att förverkliga. Frihandeln
är vägen framåt, trots att den som jag sade hamnar
snett då och då. Vad jag tror och hoppas att Göran
Persson kommer att göra är att arbeta för att gränser-
na runt EU när det gäller tullar och regleringar sänks.
Det är mycket klokare om Göran Persson satsar på
det än att försöka tala om någonting som inte går att
förverkliga.
Anf. 46 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Herr talman! Man kan väl driva en fråga och ar-
beta för den utan att föra den fram till någon avgö-
rande omröstning, antar jag.
Tobinskatten har till skillnad från biståndspengar-
na en effekt på storkapitalet. Tobinskatten har den
dubbla effekten att den dels bromsar valutaspekula-
tioner, dels genererar intäkter som kan användas för
stöd till tredje världen.
När det gäller biståndsnivån vet Alf Svensson
mycket väl att Miljöpartiet har varit pådrivande i
budgetförhandlingarna för att få till stånd de kraftiga
höjningar av biståndet som vi har fått under de se-
naste budgetomgångarna. Vi kommer att jobba vidare
med frågan. Om statsministern hade haft tid kvar så
hade han kunnat svara på en fråga som jag hade för-
berett, nämligen huruvida statsministern skulle vara
beredd att i vårbudgeten höja biståndet och slå fast en
plan om att snabbt komma upp i en biståndsnivå på
1 % av bruttonationalinkomsten. Det kanske statsmi-
nistern får fundera lite på eftersom han tyvärr inte har
någon tid kvar i debatten.
Alf Svensson har tidigare sagt att han vill motver-
ka mammon, penningens och habegärets gud, som
griper allt girigare omkring sig. Vi ser Tobinskatten
som ett sätt att angripa mammon.
Ett annat besläktat förslag som ATTAC har kom-
mit med är att jobba för en avskrivning av u-
ländernas skuldbörda. Är det ett förslag som Alf
Svensson ställer sig positiv till?
Anf. 47 ALF SVENSSON (kd) replik:
Herr talman! Jag tror att Hammarström vet att vi
ställer oss positiva till skuldavskrivningen. Men jag
tror inte att det alltid är så enkelt som det framställs.
Det finns regimer på en del håll i världen som skulle
ta till sig skuldavskrivningar per omgående och an-
vända de pengarna på ett sätt som varken Hammar-
ström eller jag skulle tycka var särskilt rimligt.
Det är bara så att jag inte tror att Tobinskatten går
att realisera! Och det tror inte särskilt många andra
heller. Man kan förstås använda sin energi till att
plädera för den, men Hammarström kan inte begära
att vi som inte tror att den är realiserbar ska använda
energi till att försöka få alltfler att tro på den.
Biståndssatsningar har visst med storkapitalet att
göra. Där biståndet inte går in och engagerar sig för
mänskliga fri- och rättigheter, för en infrastruktur, för
skola, utbildning och sjukvård och vad det nu än är så
är det nämligen lättare för satsningar som vi inte vill
se att ta för sig. Jag respekterar att Miljöpartiet har
varit pådrivande för högre biståndsmål, men kvar står
den generande sanningen: Ni har inte kommit nämn-
värt över 0,7 % - skammens gräns. Det har inte hjälpt
med pådrivandet där, och det värsta, Hammarström,
är att jag är säker på att det inte kommer att hjälpa
med pådrivandet när det gäller Tobinskatten heller.
Använd den kraft ni har till det som går att realisera!
Anf. 48 LENNART DALÉUS (c):
Herr talman! Sverige behöver en politik som kon-
sekvent tar parti för människor och för familjer. Jag
ska försöka skissa några frågor som jag tycker är
viktiga och som måste sättas högt på den politiska
dagordningen.
Som så ofta i sådana här frågor så handlar det om
barn och ungdomar och våra skyldigheter mot dem.
Den kanske viktigaste frågan är naturligtvis skolan.
Aftonbladet hade en beskrivning tidigare i en serie
om fattiga och rika i Sverige av de enorma skillnader
som finns i vårt land. Mycket av dessa skillnader
hänger naturligtvis samman med det som blev resul-
tatet av krisår och budgetsanering. Men alltför myck-
et hänger också samman med människors möjlighet
att komma upp sig och själva förbättra sin situation.
I den tidiga arbetarrörelsen liksom i Centerpartiet
handlade det mycket om kampen för att ge barnen
möjligheter som gav något mer än föräldrarnas. Sko-
lan var alltså en viktig del, för att inte säga den vikti-
gaste, i den kampen. Man kan säga att skolan är bar-
nens biljett till framtiden. Den som har fått sin vär-
dighet kränkt i skolan får det inte lätt med självförtro-
endet i framtiden. Den som tvingas lämna skolan med
otillräckliga kunskaper har mindre möjligheter att få
jobb eller fortsatt utveckling. Därför menar jag att det
största sveket som sker varje år är när elever skickas
ut i livet utan att vara förberedda på det.
För mig är det alltså självklart att kunskap är en
rättighet för alla - inte ett privilegium för några få.
Det är därför jag och vi menar att ingen ska behöva
lämna skolan med otillräckliga kunskaper. Det är
därför vi kräver krafttag mot mobbning och hårda tag
mot de skolledare som inte reagerar. Det är också
därför jag vill ge lärare, elever, föräldrar och rektorer
möjlighet att lokalt bestämma och ta ansvar för en
skola där alla elever kan få godkända kunskaper.
Herr talman! Som vi var inne på i ett tidigare re-
plikskifte är skillnaderna inte bara - om nu "bara" är
rätt ord - sociala. De är också geografiska. För att
hålla Sverige samman och för att få hela landet att
utvecklas krävs det ett sammanhållet paket. Det ska
inte vara statliga program och central regionalpolitik,
utan förutsättningar, resurser och utrymme att lokalt
skapa utveckling.
Det krävs insatser för att rusta upp vägarna åt-
minstone till den skamgräns där de är farbara hela
året. Men det räcker inte med vägar och järnvägar.
Jag vill understryka igen, herr talman, att vägar och
järnvägar är avgörande viktiga. Men det räcker inte
med järnvägarna. Det räcker inte med vägarna. Det
krävs också satsningar på det som vi kan kalla en
digital infrastruktur. Där lovar och visionerar rege-
ringen, framför allt genom näringsministern, men
levererar desto sämre. Det kommer vi att bli varse det
kommande året, herr talman. Tro mig!
Det krävs också en grundläggande samhällelig
service, post, el och telefon, som åtminstone ger
grundförutsättningar för att man ska kunna verka i
hela landet. Vi behöver inte tänka efter så mycket för
att förstå att om man som småföretagare inte har
tillgång till kassaservice, så som den har varit hos
Posten, är det svårt att fungera som småföretagare
runtom i landet. Här finns naturligtvis mycket att göra
genom att ta ett statligt ansvar. I första hand bör na-
turligtvis de egna statliga företagen ta ansvar. Ett
annat sätt kan vara att med skattelättnader kompense-
ra för de problem som långa avstånd utgör för företa-
gare och för människor som bor där kollektiva resur-
ser inte finns tillgängliga.
Herr talman! Vi kan inte som medborgarnas före-
trädare förvänta oss att företagande och entreprenör-
skap ska blomstra i hela landet om man inte kan räk-
na med att den mest grundläggande infrastrukturen är
att lita på.
Den enskilda människans självbestämmande
handlar naturligtvis mycket om att kunna försörja sig
själv. Det är viktigt för människor att kunna leva på
sin lön. Man ska veta att man själv kan förbättra sin
situation. Allra viktigast är det naturligtvis för dem
som har lite, för alla dem som betalar in skatt för att
sedan få tillbaka den i form av ersättningar och bi-
drag. Det är just de människorna som hamnar i fattig-
domsfällan. Man kan inte tjäna mer pengar, för då
försvinner bidragen. En människa som tjänar lite får
ofta inte behålla mer än 20 kr av en lönehöjning på
100 kr.
När partier tävlar om att kunna ge mest till dem
som har minst skulle man också kunna vänta sig att
det blev praktisk politik, men så är det ju inte. Man
pratar om dem som har minst men ger till dem som
ropar högst.
Herr talman! Jag menar att det är tid för en skatte-
reform som gör det lönsamt att jobba, som minskar
behoven av bidrag och som ökar människors självbe-
stämmande i vardagen. Då måste skatterna sänkas
underifrån med en skatterabatt lika för alla och med
en extra skatterabatt till alla dem som förvärvsarbetar
och som har extra utgifter. Genom att sänka skatten
för alla, och mest för dem som har minst, ökar vi
möjligheten för fler människor att försörja sig själva
och de sina. Att kunna leva på sin lön är en fråga om
mer än pengar. Det är en fråga om människors känsla
av att faktiskt ha kontrollen över sin egen tillvaro.
Herr talman! Att ha kontroll över sin egen tillvaro
är ju dessutom någonting mer. Det är att kunna må
bra. Då krävs det mer än det vi talar om som kontroll.
Det är därför vi i Centerpartiet har bidragit till sänkt
skatt på mat för att ge fler möjlighet att välja just god
och säker mat framför det ständigt billigaste.
Nu finns det återigen, har jag förstått, en oro för
matens kvalitet. Som politiker ska vi naturligtvis ta en
den oron för att man ska bli sjuk av det man äter på
allvar. Det finns inga lätta lösningar på den här frå-
gan. Det vi ser nu kan nästan beskrivas som något av
naturens hämnd på en onaturlig djurhållning på
många håll i Europa. Det är klart att det behövs tydli-
gare kontroller också i Sverige så att t.ex. ursprungs-
märkningen verkligen betyder någonting och så att
man vet att det som är producerat i Sverige också är
säkert.
Men det krävs också medvetna konsumenter som
frågar och ställer krav. Här finns det någonting att
bygga vidare på i förbindelsen mellan konsumenter
och producenter. Det är inte så att vi ska gynna en ene
på den andres bekostnad. Vi behöver naturligtvis
båda. Men det är kanske så att vi än mer borde se
sambanden och sluta ett kontrakt mellan dessa två,
mellan konsumenter som frågar och ställer krav och
producenter som ständigt strävar efter förbättringar
och en värdig djurhållning. Det är någonting vi alla
vinner på. Trygga konsumenter och stolta producen-
ter är två sidor av samma sak.
Herr talman! När vi nu går mot framtiden behöver
vi en ny regering som kan stärka människors och
regioners självbestämmande i vardagen och som kan
ge människor verktygen i form av kunskaper och
förutsättningar för att ge varje människa möjlighet att
själv bestämma vad som är det goda livet.
(Applåder)
Anf. 49 LARS LEIJONBORG (fp):
Herr talman! Det är mycket viktigt att den svens-
ka ordförandeperioden i EU blir framgångsrik. Jag
vill verkligen önska statsministern och andra rege-
ringsledamöter lycka till i deras mycket viktiga arbete
under de kommande månaderna. Det är viktigt för oss
som medborgare och européer. Det naturligtvis också
viktigt för oss som EU-anhängare att det här blir
framgångsrikt. Jag talar på egna vägnar och jag talar
på våra EU-parlamentarikers vägnar när jag säger att
vi i Folkpartiet är beredda att på allt sätt hjälpa till
med våra kompletterande kontaktnät och liknande för
att detta ska gå så bra som möjligt.
Den här debatten visar ju hur nödvändig interna-
tionell samverkan är. Vi har talat om klimatfrågorna.
Alla inser att det inte hjälper vad ett land gör. Vi har
talat om matsäkerhet, Alla inser att det inte hjälper
vad ett land gör. Detta med ATTAC kan kanske bli
ett slags omväg för en del vänsterradikala människor
att inse betydelsen av internationell samverkan med
federala inslag. Här har de definierat ett problem. De
kallar det för valutaspekulation. Det finns självfallet
problem i den internationella ekonomiska samverkan.
Då drar de helt riktigt slutsatsen att det behövs inter-
nationell samverkan för att hantera problemen.
Vi lever i en internationell värld. Vi liberaler sä-
ger ja till globalisering. Vi är helt övertygade om att
det vi brukar definiera som globalisering, dvs. ökad
frihandel och ökad användning av informationstek-
nik, tillsammans med demokratins landvinningar är
de avgörande sätten att minska klyftor i världen.
Därför ska vi inte se detta med globalisering som ett
problem i första hand utan som en fantastisk möjlig-
het som ger problem på marginalen som vi ska hante-
ra. I allt väsentligt ska vi se positivt på den.
Det har talats en del om drömland här. Göran
Persson frågade vilket drömlandet är. Bo Lundgren
svarade att det är ett bättre Sverige. Det ligger mycket
i det. Det jag skulle önska för Sverige är att Sverige
blir ett drömland i den meningen att det blir ett land
där människor kan förverkliga sina drömmar. När
politiker talar om drömland är det ju nästan defini-
tionsmässigt en dröm som de har om hur landet borde
vara. Men egentligen är det ju så att vi politiker inte
ska ha mer att säga till om när det gäller människors
drömmar än de själva. Det är ju deras drömmar som
är avgörande. Om deras drömmar inte stämmer med
våra politiska planritningar, är det deras drömmar
som ska förverkligas.
Jag tycker att mycket av den politiska debatten
egentligen är av ett slag som borde irritera människor.
Ska vi arbeta sex eller åtta timmar om dagen? talar
man om här i kammaren. Men det är väl ingen poli-
tisk fråga. Ska vi bo i hyresrätt eller i bostadsrätt? Det
är väl ingen politisk fråga. På område efter område
kan vi säga till människor: Du ska bestämma. Vi ska
bygga samhället så att människors egen makt över sin
tillvaro ökar.
Jag tycker att det har varit en ganska tydlig skilje-
linje i den här debatten. Vi har två regeringsalternativ
där det ena står för att på ett helt annat sätt än i dag ge
människor inflytande över sin egen tillvaro. Och det
är ett liberalt, icke-socialistiskt alternativ.
Men ska man kunna leva i ett sådant samhälle är
det väldigt avgörande vilken grund man har att stå på.
Det är inte helt lätt att leva i ett samhälle med mycket
stora valmöjligheter. Jag tycker att vi ser det mycket
tydligt i ungdomsgenerationen. För att man ska kunna
leva i ett valfrihetens samhälle måste man ha en gedi-
gen grund av värderingar och kunskaper.
Där spelar naturligtvis hemmen en avgörande roll.
Vi ska på alla sätt stötta familjerna i deras ansvars-
fulla uppgift i dagens samhälle.
Vi ska också förändra den svenska skolan. Och då
är det viktigt att vi först och främst erkänner hur
verkligheten ser ut. Gudrun Schyman sade här att hon
rycker mycket i någon av Göran Perssons ärmar för
att få honom att inse att vi behöver återvinna kvalite-
ten, som jag tror att Gudrun Schyman uttryckte det.
Jag är inte säker på att det är just i vänsterärmen som
Göran Persson behöver ryckas just när det gäller
skolfrågorna.
Aftonbladets artikelserie har tidigare åberopats
här. Man hade en serie på ledarsidan för ett par må-
nader sedan som handlade om skolan. Den hade ru-
briken Pluggskola eller flumskola. Det som chocke-
rade mig och många andra var att den landade i svaret
flumskola. Det är som en hög chef på Skolverket sade
som kommenterade den senaste tidens mobbningsfall:
Så går det om man satsar mycket på kunskaper, prov
och betyg. Alla vet ju att det är det som vi har ned-
värderat under årtionden i den svenska skolan. Det är
ju inte mer flum vi behöver, som Aftonbladet landar
i, utan ett återupprättande av kunskapen, av kvalite-
ten.
Här har socialdemokratin problem. Ni har ett
traumatiskt förhållande till t.ex. lärarna. Det har varit
oerhört svårt att få gehör för en uppvärdering av lä-
rarrollen.
När Göran Persson även i dagens debatt talar om
alla vuxna som ska komma i skolan är det talpedago-
ger, kuratorer och andra. Men han har väldigt svårt att
erkänna att ett grundproblem i dagens skola är att
lärarna flyr skolan. Han talar om 15 000 nya vuxna
om fem år. Men det fattas ju 10 000-12 000 lärare i
skolan redan nästa år. Vad hjälper sådana där fina
målformuleringar i Oxelösund och på andra håll där,
som jag nämnde, gymnasister får undervisa grund-
skoleelever om man inte i dag klarar att bemanna
skolan med behöriga motiverade lärare?
Socialdemokratin har mycket att göra upp med i
sin skolpolitik. Vi behöver en satsning på tidigare
betyg. Vi har frågat väljarna inklusive socialdemo-
kratins egna väljare vad de tycker om betyg. Det är en
klar majoritet i alla partier för att betyg bör ges tidiga-
re. Men där är det fortfarande flumpolitiken som styr
i Ingegerd Wärnerssons utbildningsdepartement.
Den diskussion vi hade om mobbning visar också
på den här skiljelinjen. Mobbning är inte i första hand
ett resursproblem. Mobbning är ett normproblem. Det
finns lärare och skolledare som bestämmer sig för att
sätta en gräns och försöka hävda den gränsen.
Alla vi som är föräldrar vet att det där inte är lätt.
Det är inte alls lätt att sätta gränser och hävda dem för
unga människor. Det kräver mycket energi. Men det
som är förödande är om man sviks från systemet
bakom, om de som ska stötta en när det hettar till
säger: Nej, nu går du för hårt fram. Så där får du inte
göra. Sådana där gränser får du inte sätta upp.
Det har alltför ofta varit så att skolpolitiker eller
domstolar inte stöttar dem som sätter gränser. Jag kan
naturligtvis inte hävda att en domstol har fel i ett
enskilt fall. Men vi såg före jul hur en gymnasieskola
i Skara dömdes att ta tillbaka en nazistisk elev som
hade stängts av för att han spred sina nazistiska läror
på den gymnasieskolan. Vi ser den typen av exempel
gång på gång. De som verkligen försöker hävda ar-
betsro, ordning och reda sviks av det omgivande
samhället.
Situationen på gymnasiet är djupt bekymmersam.
Det s.k. individuella program som Göran Persson
införde som en ren undantagslösning för dem som
inte klarade ett vanligt gymnasieprogram växer ex-
plosionsartat i många kommuner i Sverige. Det är det
tydligaste tecken som över huvud taget tänkas kan på
att skolan håller på att misslyckas.
Det finns väldigt mycket som måste göras. Om
man då definierar själva valfrihetselementet som ett
problem är man fullständigt fel ute. Det är ju tvärtom.
Valfriheten är något som kan bidra till att lösa det här
och göra skolan mer individualiserad. Man börjar tala
om tjocka plånböcker när alla vet att skolavgifter är
förbjudna i Sverige. Vi ska inte ha några skolavgifter.
Valfriheten ska vi möjliggöra genom att vi eliminerar
föräldraekonomins betydelse, plånbokens tjocklek,
för människors valfrihet i skolan.
Jag återkommer till sist till det jag var inne på i
mitt inledningsanförande. Det är viktigt för att våra
unga ska kunna leva ett bra liv i ett valfrihetens sam-
hälle. De som kommer från hem där de har bra upp-
backning, bra stöd, där de får mycket självförtroende
klarar även dagens flumskola. Det stora sveket är mot
dem som inte har något annat att hoppas på, de som
inte har stöttande kamratkretsar, som inte har stöttan-
de föräldrar, som är utlämnade med den svenska
skolan. Dem sviker vi.
Med tanke på de vackra orden i början från Göran
Persson om att socialdemokrati handlar om att alla
ska vara med borde han tänka igenom först och
främst bemanningen på Skoldepartementet, om den
nuvarande skolministern är den rätta att ta itu med
skolkrisen, men också hela den socialdemokratiska
skolpolitiken. Den har ju uppenbarligen gjort att sko-
lan är en utslagningsmaskin och inte den språngbräda
för starka jämlika människor som vi vill att den ska
vara.
Anf. 50 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Herr talman! Folkpartiet och Lars Leijonborg kan
ju anses ha utmärkt sig som något av ja-sägare till det
mesta, med ja till EU, ja till EMU och ja till Nato.
Men när Leijonborg anför att han säger ja till globali-
sering blir det - ursäkta uttrycket - lite enfaldigt.
Globaliseringen är ett faktum. Det går inte att säga ja
eller nej till globalisering. Det politiskt intressanta är
hur vi kan se till att globaliseringen inte leder till de
problem på marginalen som Lars Leijonborg talar
om, så att globaliseringen inte eroderar mänskliga
rättigheter och leder till sämre miljö och sämre social
välfärd.
Lars Leijonborg avvisar liksom Alf Svensson
ATTAC:s förslag, men vad vill han göra själv?
Anf. 51 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Jag vill göra väldigt mycket, för ing-
en uppgift är viktigare än att främja demokrati och
utveckling i de fattiga och förslavade delarna av vår
värld.
Jag vill satsa på frihandel. Det kräver stora för-
ändringar. Vi har ingen frihandel i dag. Bl.a. behöver
EU och dess jordbrukspolitik förändras mycket kraf-
tigt i frihandelsvänlig riktning.
Jag vill satsa på bistånd. Jag väntar inte på någon
Tobinskatt. Jag handlar i dag och röstar nu i Sveriges
riksdag.
Jag vill satsa på skuldavskrivningar.
Jag vill satsa på en mycket tydlig demokratiprofil
i svenskt bistånd och i svensk utrikespolitik. Det visar
sig nu att där demokrati bryter mark gynnas för det
första freden och för det andra de sämst ställdas vill-
kor. Det finns ingen bättre biståndspolitik än att
främja demokrati.
Globaliseringen är alltså ett sätt att minska klyf-
torna i världen. Vi ser det redan. ATTAC har fel i sin
verklighetsbeskrivning att globalisering vidgar klyf-
tor. Demokrati minskar klyftor. Därför: Ja till globali-
sering och ja till demokrati!
Anf. 52 MATZ HAMMARSTRÖM (mp):
Herr talman! Alf Svensson sade tidigare lite mäst-
rande att han inte tyckte att vi miljöpartister skulle
engagera oss i frågor som är svåra att genomföra. Det
är väl just det som är vår uppgift: att ta tag i de svåra
frågor som andra inte orkar eller vill lyfta fram.
När det gäller Tobinskatten tycks nej-sägarnas
huvudargument vara att för att den ska fungera måste
alla vilja ha den. Det är ett väldigt dåligt argument för
att inte själv uttala sig och ställa sig positiv.
Det är ett faktum att intresset för Tobinskatten
ökar internationellt. Om Sverige skulle uttala sitt stöd
skulle det naturligtvis bli lättare också för andra län-
der att göra det.
Herr talman! Det finns en benägenhet i vårt s.k.
rationella samhälle att betrakta allt icke-mänskligt liv
som objekt, som resurser för människans förbrukning.
Djuren betraktas som maskiner som omvandlar foder
till kött eller till päls. Detta synsätt måste förändras i
grunden.
Djuren må vara olika oss på många sätt, men för-
mågan att känna lidande delar de med oss. Vi männi-
skor skiljer oss från de andra djuren genom att vi kan
uppfatta andra varelsers behov och lidande. Detta gör
att vi har ett ansvar; ett ansvar det är hög tid att vi
börjar ta också i verkligheten och inte bara på pappe-
ret. Den svenska djurskyddslagen skulle - om den
verkligen tillämpades - radikalt förändra den djur-
hållning som vi har i landet i dag. Som exempel kan
nämnas lagens 4 §:
"Djur som föds upp eller hålls för produktion av
livsmedel, ull, skinn eller pälsar skall hållas och skö-
tas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det
främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig
naturligt."
För många djur i lantbruket, framför allt för kyck-
lingar och grisar men också för kor och kalvar, tycks
den här regeln inte gälla. Uppenbarligen gäller den
inte heller för djur som föds upp för pälsens skull
eller som försöksdjur. Man kan undra för vilka djur
den egentligen gäller.
För Miljöpartiet är det viktigt både att förändra
den djurhållning som vi har i dag och hela sättet att se
på djur. Det är dags för besinning. Det brukar hävdas
att Sverige går före, och visst finns det länder där det
är ännu värre. Men det betyder inte att det är bra i
Sverige - framför allt inte alls så bra som man kan
lockas att tro av djurskyddslagens stolta formulering-
ar. Lagen tillämpas ju inte i praktiken.
Vad vi behöver är en värdig uppgörelse med dju-
ren, en besinning. Vi har år efter år i motion efter
motion försökt få till stånd en sådan besinning. Ty-
värr har det varit dåligt med stöd från andra partier, i
synnerhet - det måste jag säga - från socialdemokra-
ter och moderater. I vissa fall har vi inte fått stöd från
något annat håll över huvud taget. Därför är det bra
att Göran Persson börjat reflektera över sina matva-
nor och oroa sig över djurens livsvillkor.
Bo Lundgren sade lite stöddigt i någon intervju att
han hade sådana funderingar som gymnasist men att
det liksom var avklarat då, en gång för alla. Men för
oss som inte slutade att tänka efter gymnasiet utan
fortsatt också upp i mogen ålder är den enorma kött-
konsumtionen och djurens lidande i den känslolösa
köttindustrin ett problem väl värt fortsatt reflexion.
Herr talman! Jag ska presentera sex konkreta för-
slag till åtgärder för att minska de övergrepp och det
onödiga lidande som vi utsätter våra medvarelser
djuren för, förslag som det finns möjlighet att stödja
när vår motion Djuren, rätten och politiken behandlas
här i riksdagen i vår. Nu när statsministern äntligen
börjat tänka på hur djuren har det, och kristdemokra-
terna begärt en särskild debatt om hur djur behandlas
i Sverige och i EU - de som tidigare alltid hojtat om
devalvering av människovärdet när vi har talat om
behovet av att skriva upp djurens värde - kan det
kanske äntligen börja hända någonting, dvs. om soci-
aldemokrater och kristdemokrater är redo att leva upp
till sina ord i praktisk politisk handling.
Så till mina förslag till åtgärder:
1. Tillsätt en djurskyddsminister och inrätta en
djurskyddsmyndighet! Varje år slaktas ungefär
76 miljoner djur i det svenska lantbruket. Till
största delen är det djur som har fötts upp i
trånga utrymmen. Detta trots att vi alltså har en
djurskyddslag som säger att djur ska hållas på
ett sätt som "ger dem möjlighet att bete sig na-
turligt". Låt en av de första uppgifterna för den
nya myndigheten och den nya ministern vara att
göra en utvärdering av hur djurskyddslagen ef-
terlevs i praktiken.
2. Förändra EU:s bidragsregler för djurtransporter!
EU:s regler innebär att högre bidrag ges till
frakt av levande djur än av kött. De många och
långa transporterna är oacceptabla. Djuren har
rätt att slippa detta onödiga lidande. Djur ska
inte ses som varor. Är statsministern beredd att
med kraft driva denna fråga under ordförande-
skapet? - Han nickar.
3. Förbättra förhållandena på våra storskaliga
slakterier och underlätta för hemslakt! Vi måste
komma ihåg att förhållandena också i Sverige i
många fall är oacceptabla. Djur transporteras i
upp till elva timmar och slaktas på storskaliga
slakterier där grisar drivs framåt med elstötar
och kycklingar hängs levande i benen. Dessa
förhållanden måste ses över och förbättras. Det
är bara slaktmetoder som kan betraktas som re-
spektfulla mot djuren som ska tillåtas. Ett un-
derlättande av villkoren för småslakterier och
hemslakt skulle kunna leda till färre djurtrans-
porter.
4. Förbjud kastrering av griskultingar utan bedöv-
ning! Det borde vara självklart och gjort för
länge sedan.
5. Förbättra försöksdjurens situation! Varje år
påbörjas försök med ungefär 700 000 försöks-
djur i Sverige. Tiotusentals av dessa djur utsätts
för lidande. Vi vill att djurförsök som innebär
onödigt lidande för djuren ska stoppas, liksom
djurförsök med genmanipulerade djur och för-
söksdjur inom kosmetika- och hygienindustrin.
Djurtestade produkter ska märkas så att konsu-
menterna kan välja bort dem.
6. Förbjud pälsfarmar! Varje år dödas ungefär 1,2
miljoner minkar i Sverige, 15 000 rävar och ett
okänt antal chinchillor i svenska pälsfarmar för
sina pälsars skull. På grund av de trånga burarna
får dessa djur inte utlopp för sina naturliga bete-
enden, utan de får beteendestörningar. Päls är en
vara människan inte behöver, ett lyxplagg som
orsakar onödigt lidande. I Storbritannien har
Göran Perssons partifränder haft det politiska
modet att förbjuda pälsfarmar. När, Göran Pers-
son, vågar svenska socialdemokrater vara med
och fatta ett sådant beslut i riksdagen?
Herr talman! Så till EU. Ibland förstelnar organi-
sationer och strukturer så till den milda grad att bara
chockterapi hjälper. Fler och fler börjar nu enas om
att EU är ett sådant fall. Inte ett möte till som i Nice.
Inte ett matthandlartoppmöte till.
Det europeiska samarbetets framtid måste förank-
ras hos folken och växa fram i en genuint demokra-
tisk process. I EU-parlamentets resolution underkänns
regeringskonferensmetoden. I stället föreslås ett s.k.
konvent. I en slutförklaring i Nicefördraget konstate-
ras, som i eftertankens kranka blekhet, att det behövs
en bredare och djupare debatt om EU:s framtid. Det
uppdras åt de svenska och belgiska ordförandeskapen
att initiera en diskussion med alla berörda - nationella
parlament, politiska och ekonomiska grupper, univer-
sitetskretsar, företrädare för det civila samhället och
ansökarländerna.
Här finns en strålande chans för en antifederalis-
tisk EU-ordförande, som väl Göran Persson är, att ta
djärva initiativ. Varför inte ge EU en dos av klassisk
svensk demokrati? Tillsätt en utredning, en grupp av
oberoende visa män och kvinnor från alla europeiska
länder, inte bara EU-länder. Ge dem i uppdrag att
beställa in ett stort antal skisser till ett lagomsamar-
bete för hela Europa, från universitetsinstitutioner,
folkrörelser och enskilda idéskapare. Låt det sedan gå
på remiss till tusentals kommuner, regioner och folk-
rörelser i hela Europa. Sätt en tidsgräns på två år
framåt och lämna över stafettpinnen till nästa EU-
ordförandeland. Men håll en reservplan i beredskap,
så att inte EU-federalisterna låter det hela rinna ut i
sanden. Risken finns nämligen.
Sannolikheten att en så omfattande idéprocess
skulle utmynna i förslag om en federal superstat av
det slag som nu stegvis växer fram är minimal. Snara-
re torde de flesta européer önska sig en stark koncent-
ration av de överstatliga uppgifterna till naturligt
gränsöverskridande problem, t.ex. luftföroreningar
och i övrigt en maximal delegering av beslutsmakt till
nationella, regionala och lokala nivåer.
Slutresultatet av processen borde bli ett förslag till
ny samarbetskultur för hela Europa, som preliminärt
kunde slutredigeras av något slags alleuropeiskt kon-
vent. Sedan skulle naturligtvis slutförslaget under-
ställas samtliga folk i vår världsdel och varje europe-
isk stat och självstyrande region skulle ha full frihet
att exempelvis genom folkomröstning ansluta sig
eller avstå.
(Applåder)
I detta anförande instämde Per Lager, Thomas Ju-
lin och Helena Hillar Rosenqvist (alla mp).
Anf. 53 LENNART DALÉUS (c) replik:
Herr talman! Jag måste bara kolla några saker
med Matz Hammarström. Tidigare under dagen har
Matz Hammarström sagt att man kan föra en debatt
och driva en fråga utan att föra fram den till beslut.
Är det typiskt för Miljöpartiet, att arbeta med en frå-
ga, driva den och ha en åsikt och sedan, när det
kommer till att sätta ned foten, ta beslutet och vara
med om att något händer, behöver man inte nödvän-
digtvis göra det? Berätta lite för oss vad som är stra-
tegin bakom. Vad är tankegången i ett sådant politiskt
agerande?
Den andra frågan hänger samman med matvanor
och annat. Jag tillhör också dem som förskräcks över
de bilder jag ser på TV. Jag tycker att det som sker på
sina håll i Europa är avskyvärt. Matz Hammarström
kallar vår svenska livsmedelsindustri för den känslo-
lösa köttindustrin.
Herr talman! Jag stöter på bönder, slaktare och
folk i livsmedelsaffärer här i Sverige. Min bedömning
är att de har känslor, i själva verket djupa känslor, för
det de arbetar med, för sin yrkesverksamhet. Bönder-
na har känslor för de levande djuren och omsorgen
om dem. Vad är tanken bakom att tala om den käns-
lolösa köttindustrin? Tror Matz Hammarström och
Miljöpartiet att det gagnar saken, att det gör att män-
niskor som är verksamma i det arbetet känner entusi-
asm och glädje för att med Miljöpartiet i ryggen gå
vidare mot större omsorg om djuren, bättre hygien
och bättre livsmedelshantering? Vad är strategin
bakom resonemanget?
Anf. 54 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Herr talman! Angående detta att driva en fråga till
avgörande omröstning vill jag säga följande. Det är
väl fullständigt rimligt att man driver en idé. Om
läget är sådant att man vet att det blir 1-14 behöver
man inte driva den till avgörande omröstning just då,
utan man kan vänta med det till senare.
När det gäller känslolösheten i åtminstone delar
av köttindustrin torde det vara uppenbart för alla som
någon gång besökt t.ex. ett kycklingslakteri att käns-
lolösheten är en förutsättning för att man ska kunna
hålla på med verksamheten.
Anf. 55 LENNART DALÉUS (c) replik:
Herr talman! Det är bra att vi får reda på strategin:
Driv inte frågor så långt det går och så långt överty-
gelsen räcker, utan passa och håll tillbaka till dess det
finns någon möjlighet att opportunt slå fram röstsiff-
ror. Håll igen på åsikterna till dess det opportuna
läget uppstår. Jag förstår strategin.
Det andra är ännu mer hårresande. Säger Matz
Hammarström att de människor som arbetar i ett
svenskt kycklingslakteri måste vara känslokalla, ro-
botliknande individer? Det är hårresande. Det gäller
naturligtvis också andra verksamheter i kedjan. Se det
som en verksamhet som finns i Sverige, där männi-
skor med känslor som Matz Hammarström och jag
arbetar. Man håller på att förbättra allt man kan inom
de ramar och regler som finns och de önskemål
svenska konsumenter har. Men tala inte om männi-
skorna i verksamheten på det sättet.
Det är lite typiskt att ha en entusiasm för miljön
som tar sig konstiga uttryck, i att man med skatter
slår ihjäl möjligheten att finnas på den svenska lands-
bygden. Samtidigt vill man lägga skatter på biodriv-
medel. Miljöpartiets engagemang tar sig uttryck i att
man inte vill vara med i det EU som ger möjligheter
till miljöförbättrande åtgärder och som ger möjlighet
för människor i glesbygd att i större utsträckning
utforma en egen tillvaro.
Vilket är Miljöpartiets alternativ till en medverkan
i ett EU som ger möjligheter till utveckling? Är det
här strategin kommer in - man driver en fråga, och så
småningom, när det verkligen kommer till ett beslut
kanske Miljöpartiet trots allt kommer att ändra sin
inställning?
Anf. 56 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Herr talman! Om det är något parti som har drivit
frågor i motvind här i riksdagen är det väl Miljöparti-
et.
När det gäller köttindustrin är det Lennart Daléus
som lägger ord i min mun. Jag har inte uttalat mig om
de enskilda människorna som jobbar. Jag sade ut-
tryckligen "den känslolösa köttindustrin".
Anf. 57 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Det är ett stort framsteg att Matz
Hammarström har gått från nej till EU till ja till ett
lagom-EU. Enda problemet med det är att det inte går
att översätta till något annat språk, eftersom ordet
lagom bara finns på svenska. Men på svenska är det
ändå ett mycket stort framsteg.
Vi är bjudna på buffé här efteråt. Finns det någon
prinskorv kommer jag gärna att ta den. Jag är inte alls
på väg att bli vegetarian. Men jag har alltid haft upp-
fattningen att vi ska behandla djur på ett värdigt sätt.
Mitt umgänge med Marit Paulsen har givit mig ytter-
ligare en hel del kunskaper på det området.
Matz Hammarström har helt andra ingångar till
regeringen än vad jag har. Är Matz Hammarström
beredd att arbeta för generella tester i Sverige mot
galna ko-sjukan, att förbudet mot kadavermjöl blir
permanent och att vi får ett förbud mot långa djur-
transporter? Vi har föreslagit maximalt 50 mil. Skulle
inte det vara ett utmärkt handlingsprogram för ett
bättre djurskydd?
Anf. 58 MATZ HAMMARSTRÖM (mp) re-
plik:
Herr talman! Vi är positiva till förbud mot långa
djurtransporter. Det gäller likaså förbud mot kada-
vermjöl. Vi anser också att konsumentintresset och
försiktighetsprincipen talar för att Sverige också bör
testa djur mot galna ko-sjukan generellt på det sätt
som Lars Leijonborg förespråkar.
Den buffé som kommer strax när debatten är slut
är ingen höjdare för oss som föredrar vegetarisk mat.
Leijonborg skulle äta prinskorv. Själv kommer jag att
ta mig till Söder med tunnelbanan till en vegetarisk
restaurang och ha ett möte med SNF.
Anf. 59 MATZ HAMMARSTRÖM (mp):
Herr talman! Jag ska använda en del av min åter-
stående talartid till att läsa upp en dedikation i en
vegetarisk kokbok som jag tänkte räcka över till
statsministern.
Den lyder så här: Plötsligt var det som en bomb
briserade, i ett folkhem fullt av revbensspjäll och
skinkor, stekta och griljerade. Själve statsministern
satt där helt offentligt och funderade, över matvanor
och djurens lidande, vilket gjorde många irriterade.
Det är väl bara bra med en statschef som äter mindre
animaliskt, och genom att deklarera detta slår ett slag
för vegetariskt. Hoppas denna kokbok gör dig mer
initierad, och möjliggör en dygdig medelväg, den
pragmatiske vegetarianen personifierad!
(Applåder)
(forts.)
Ajournering
Kammaren beslutade kl. 12.23 på förslag av förste
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 14.00 då den allmänpolitiska debatten skulle åter-
upptas.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.
1 § (forts.) Allmänpolitisk debatt
EU och internationella frågor
Anf. 60 LARS TOBISSON (m):
Fru talman! Vid EU:s toppmöte i Nice före jul
dominerade de institutionella frågorna. Det gällde att
göra klart för unionens utvidgning med nya med-
lemsländer. Formellt genomfördes uppgiften, men
ingen anser att verket därmed är fullbordat. Utform-
ningen av det europeiska samarbetet är en ständigt
pågående process mot ett ej i förväg fastställt mål.
Vid Nicemötet fattades sålunda beslut om att för-
bereda en ny regeringskonferens till 2004. Dess upp-
gift blir att inom ramen för en debatt om EU:s framtid
fortsätta det institutionella reformarbetet. Siktet är
inställt på att skapa en tydligare konstitutionell grund
för unionen genom att förenkla de nu gällande för-
dragen och eventuellt göra en uppdelning i en formell
och en materiell del, där de senare bestämmelserna
blir lättare att ändra. I detta sammanhang ska också
regleras frågor som kompetensfördelningen mellan
EU och medlemsstaterna, en förklaring om grundläg-
gande rättigheter och de nationella parlamentens roll i
den europeiska strukturen.
Debatten om EU:s framtid startade redan förra
året. Sverige har som ordförandeland getts i uppgift
att stimulera till en fortsatt bred diskussion och att
sedan rapportera till toppmötet i Göteborg i juni.
Tyvärr är vi i vårt land ovana vid att föra en debatt i
dessa termer. Här diskuteras mest om Sverige ska
vara med i EU eller ej och om vi ska fortsätta att stå
utanför euron. Men statsministern har under hösten
gjort några inlägg, där han talat sig varm för ökad
mellanstatlighet. EU-motståndarna i partierna till
vänster har kraftfullt instämt i detta. Mycket talar för
att Göran Perssons ställningstagande förklaras av
hans strävan att överbrygga splittringen i synen på
EU inom det egna partiet.
Detta förord för mellanstatlighet sällar sig till de
paradoxer som redan utmärker den svenska inställ-
ningen till Europasamarbetet. Folkopinionen är den
mest negativa till EU bland medlemsländerna, men
den mest positiva till EU:s utvidgning. Regeringen
kämpade i Nice för att Sverige skulle få behålla sin
kommissionär, men statsministern vill samtidigt flytta
makten till ministerrådet och t.o.m. integrera kom-
missionen med rådssekretariatet. Sverige talar mycket
om att främja öppenhet i EU, men beslutsprocessen i
ministerrådet är den mest slutna som förekommer. I
stället för demokratisk öppenhet härskar där diplo-
matins slutna spelregler. I synnerhet gäller detta se-
dan alltfler avgöranden flyttats från de enskilda
fackmässiga ministerråden till det europeiska rådet,
där stats- och regeringschefer - ofta efter bristfällig
beredning och under stark tidspress - fattar princip-
beslut i frågor även utanför EU:s kompetensområde.
Statsministerns förtjusning i den mellanstatliga be-
slutsform som kommit att kallas soft law, dvs. styr-
ning med rekommendationer och riktmärken, beror
kanske på att det påminner om hur det gick till när
gubbarna gjorde upp på kommunalkontoret i Katrine-
holm.
Men, fru talman, ökad mellanstatlighet gynnar
inte små medlemsländer som Sverige. De har alltid
ansetts ha sin bästa vän och försvarare i den överstat-
liga kommissionen och i det regelverk denna satts att
övervaka. I ministerrådet, som kännetecknas av mel-
lanstatlighet, dominerar de stora medlemsländerna.
Det gäller i än högre grad efter Nicemötets beslut om
minskad nationell vetorätt och ökad röstdifferentie-
ring i rådet.
Avvägningen mellan mellanstatlighet och över-
statlighet inom EU är inget antingen-eller. Här rör
det sig om ett på mellanstatliga beslut grundat samar-
bete med betydande överstatliga inslag. Konstruktio-
nen är unik - inte en förbundsstat men mer än ett
statsförbund. Längst har integrationen gått på det
ekonomiska området med den inre marknaden och
valutasamarbetet kring euron och den europeiska
centralbanken. Men även när det gäller utrikespolitik
och krishantering samt kampen mot gränsöverskri-
dande problem som internationell brottslighet och
miljöförstöring har medlemsländerna gjort bindande
åtaganden.
Min nyss framförda kritik mot improvisationer
om allt möjligt i ministerrådet betyder inte att jag
ogillar samarbete inom EU i frågor som ligger inom
den nationella kompetensen. Men besluten ska fattas
efter grundlig beredning och i enlighet med gällande
regelverk. Det är ingen nytta med att rösta fram re-
kommendationer, som regeringen nu gjort år efter år
på det sysselsättningspolitiska området, för att sedan
inte efterleva dem på hemmaplan.
Fru talman! Vi moderater tycker det är bra om de-
batten om EU:s framtid nu kan komma i gång på
allvar även i Sverige. För oss är två utgångspunkter
viktiga. För det första: Liksom vi på det nationella
planet står för en stark, men begränsad, statsmakt, vill
vi att EU ska vara starkt inom det avgränsade område
där det fått i uppdrag att verka. Det betyder att vi inte
är rädda för överstatlighet, men denna ska förenas
inte med en federal grundsyn, utan med ett ständigt
hänsynstagande till subsidiaritetsprincipen. Besluten
ska alltså inte nödvändigtvis fattas på överstatlig nivå
utan så decentraliserat som möjligt med beaktande av
kravet på god kvalitet.
Om denna första utgångspunkt kan sägas gälla
den vertikala ansvarsfördelningen mellan EU och alla
de instanser som verkar inom denna ram, handlar den
andra utgångspunkten om det horisontella förhållan-
det mellan EU:s olika institutioner. Denna relation
bör även fortsättningsvis präglas av maktdelning -
inte parlamentarism. Kommissionens starka ställning
måste återupprättas, och den bör förbli självständig i
förhållande till andra EU-institutioner som parla-
mentet och rådet. Den ska fortsatt förfoga över initia-
tivrätten och ha till uppgift att bereda och verkställa
beslut. Av vad jag tidigare sagt framgår att tendensen
till maktöverflyttning från de enskilda ministerråden
till Europeiska rådet bör brytas och en återgång ske
till en ordning där besluten alltid fattas på en klar
rättslig grund. Tankar om att ministerrådet bör ges
ställning av andra kammare i parlamentet bör avvisas,
liksom idéer om att en sådan skulle kunna utgöras av
ledamöter i de nationella parlamenten. Rena tidsskäl
gör det omöjligt att förena två sådana uppdrag. Möj-
ligen skulle ett slags senat kunna övervägas, där äldre
statsmän och EU-politiker kunde samlas.
När nu debatten om EU:s framtid förhoppningsvis
tar fart, finns det ingen anledning att skygga för be-
greppen författning eller konstitution. Själva orden
skapar inte en förbundsstat, utan avgörande är vad
dokumentet innehåller. Det finns goda skäl att för-
enkla och konsolidera de nuvarande fördragen i en
sammanhängande text, som enligt vad jag nämnde
tidigare gärna kan delas in i två delar med olika valör.
En rättighetsförklaring, som tar sin utgångspunkt i
den stadga som jag själv var med om att utarbeta i det
s.k. konventet förra året, kan mycket väl ingå, men
först måste då relationen till Europakonventionen om
mänskliga rättigheter klaras ut genom en anslutning
till denna från EU:s sida. Det är också önskvärt med
en klarare gränsdragning mellan vad EU ska göra och
vad nationer med därunder liggande nivåer ska svara
för. Men en sådan kompenskatalog bör inte göras
alltför detaljerad och bindande för framtiden. Ty -
som jag började med att säga - EU-samarbetet är
under ständig utveckling, och det kan mycket väl
tänkas att frågor som i dag bäst löses inom medlems-
nationerna i en framtid kan behöva samordnas på
unionsnivå.
Anf. 61 LARS OHLY (v) replik:
Fru talman! Det jag saknade i Lars Tobissons in-
lägg var ett demokratiskt perspektiv. Det sades inte
ett ord om det demokratiska underskottet eller det
folkliga missnöje som finns med beslutsprocesserna
inom EU, utan i stället var det ett hyllande av kom-
missionen, som inte är utsedd i demokratiska val och
som är en tjänstemannaregering med vidsträckta
befogenheter och viss lagstiftningsmakt. På slutet
visade sig t.o.m. något slags förkärlek för en senat
med äldre statsmän och EU-politiker.
Men var finns det demokratiska perspektivet, Lars
Tobisson? Det var inte ett ord om öppenhet, inte ett
ord om offentlighet och inte ett ord om folklig kon-
troll.
Anf. 62 LARS TOBISSON (m) replik:
Fru talman! För mig är det så självklart att EU är
en demokratisk organisation att jag inte tyckte att jag
särskilt behövde ta upp detta.
Det är fel att beteckna kommissionen som en re-
gering. Det är snarare ett kanslihus utan beslutsfatta-
re. Vad man gör där är att man bereder beslut. Dessa
beslut fattas sedan av ministerrådet och Europaparla-
mentet, i allmänhet i förening. Sedan går de tillbaka
till kommissionen för verkställande.
Europaparlamentet är ett demokratiskt organ, valt
i folkliga val. Man kan beklaga att valdeltagandet inte
är bättre, men det är någonting som vi gemensamt får
arbeta för att förstärka. Ministerrådet består av valda
företrädare för de olika länderna i form av deras rege-
ringsrepresentanter.
Jag har svårt att se att detta är några brister. Ten-
densen att man förklarar att det är byråkraterna som
bestämmer tror jag helt enkelt inte på.
Anf. 63 LARS OHLY (v) replik:
Fru talman! Jag känner Lars Tobisson som en
kunnig företrädare för Moderaterna. Han vet bättre än
det han sade nu.
Det är så att kommissionen har beslutsbefogen-
heter. Man har t.o.m. viss lagstiftningsmakt, och
kontroll av den kommissionen är inte möjlig att utöva
i demokratiska former. Att bara vifta bort den stora
kritik som finns mot den bristande demokratiska
ordningen inom EU är knappast att ta en folklig oro
på allvar.
Anf. 64 LARS TOBISSON (m) replik:
Fru talman! Lars Ohly vet lika väl som jag att det
förekommer en stark uppmärksamhet kring kommis-
sionens verksamhet och kontroll av dess åtgärder. Det
var bl.a. detta som ledde till att kommissionen fick
avgå för något år sedan och ersättas med en helt ny
besättning. Så nog finns denna kontroll. Men jag
bestrider fortfarande att det där finns någon besluts-
rätt. Man har en stark påverkan på beslut. Det har alla
centralt placerade tjänstemän, men besluten fattas på
andra håll än i kommissionen.
Anf. 65 LARS OHLY (v):
Fru talman! Utrikesministern har en viktig uppgift
framför sig. Under det här halvåret, när Sverige är
ordförande i den europeiska unionen, har utrikesmi-
nistern en roll som sannolikt ingen svensk utrikesmi-
nister har varit i närheten av. Därför är det rimligt att
fråga sig hur svensk utrikespolitik kommer att påver-
ka eller prägla EU:s utrikespolitik. Eller hur kommer
EU:s utrikespolitik att påverka och prägla Sveriges?
Min förhoppning är naturligtvis att Sverige i
många delar kan vara pådrivande för en annan politik
än den som vi har sett från den europeiska unionens
sida de senaste åren, men mina farhågor är att det blir
precis tvärtom.
Ett exempel på att mina farhågor kanske kommer
att visa sig stämma är det brott på den traditionella
svenska synen på Israel och Palestina och konflikten i
Mellanöstern som det innebar när Sverige i Förenta
Nationerna lade ned sin röst i stället för att aktivt
agera och rösta för en resolution som fördömde det
israeliska övervåldet.
Sverige har under den senaste konflikten i Mella-
nöstern inte talat särskilt tydligt utifrån FN-
resolutioner, folkrätt och internationell rätt. I stället
har vi anpassat oss till de stora elefanterna och tonat
ned kritiken mot ockupationsmakten Israel. Israel har
ju sagt nej till rätten för fördrivna palestinska flyk-
tingar att återvända, nej till en palestinsk stat, nej till
frigivning av samvetsfångar, nej till ett slut på kon-
fiskeringen av jord och nej till ett slut på bosättning-
arna på palestinskt område, och man fortsätter att
ockupera Gaza och Västbanken. Det är inte två lik-
värdigt ansvariga parter i konflikten i Mellanöstern.
Det finns en ockupationsmakt och ett folk som slåss
för sin rätt att få leva i fred.
Strax före jul nåddes vi av avskyvärda nyheter
från Turkiet. Politiska fångar sköts ihjäl i en s.k. upp-
rensningsaktion mot hungerstrejkande politiska fång-
ar. Minst 17 människor dödades. De turkiska säker-
hetsstyrkorna gick in med tårgas, pansarfordon och
helikoptrar och intog ett tjugotal fängelser i Turkiet.
Den turkiska staten har en lång och dålig tradition av
omänsklig behandling av politiska fångar, liksom av
många av sina medborgare i övrigt. Där förekommer
mord med okända förövare. Där förekommer mör-
dande under tortyr eller utan rättegång. Där före-
kommer attacker mot civila. Där förekommer förbud
mot föreningar och partier. Där ställs yttrandefriheten
inför domstol.
Den assyrisk/syrianske prästen Yusuf Akbulut
åtalades strax före jul för att han hade mage att säga
att ett folkmord begicks mot armenier och assyri-
er/syrianer 1915. Så mycket är yttrandefriheten och
tankefriheten värd i det Turkiet som vi ser i dag. Där
sitter det fascistiska partiet MHP med i koalitionsre-
geringen, och detta land ska nu utrikesministern se till
att Sverige samarbetar med och att EU samarbetar
med för att, som det brukar heta i EU-sammanhang,
värna de europeiska värdena. Det är därför som man
säger sig vilja bygga upp en militär styrka i den euro-
peiska unionen. Det är därför som man ska samarbeta
med Nato, inklusive Natolandet Turkiet. Och man ska
anstränga sig, och det är utrikesministerns ansvar att
göra det, för att bygga upp gemensamma strukturer
enligt toppmötets beslut i Nice.
Då frågar man sig: Vilka värden har Sverige och
den europeiska unionen gemensamt med Turkiet?
Vilka gemensamma värden ska det militära samarbe-
tet syfta till att försvara? Finns det någon möjlighet
för Sverige att påverka så att Turkiet ställs utanför det
militära samarbete som nu håller på att byggas upp?
Just i dagarna nås vi av fruktansvärda bilder från
Centralamerika. El Salvador drabbas återigen. Det är
ett folk som under en lång tid har utsatts för inbör-
deskrig och förtryck och som nu lider av följderna av
en jordbävning som framför allt har drabbat de fatti-
ga. Det är hundratals döda, tusentals skadade och
tiotusentals hemlösa. Byar förstörs, och hus begravs.
I december stod vi här i riksdagen och diskuterade
budgeten. För min del handlade det framför allt om
biståndsbudgeten. Då föreslog Vänsterpartiet en fond
för katastrofbistånd som skulle kunna ge möjligheter
till snabba insatser utöver det ordinarie biståndet. Det
skulle kunna gå just till katastrofdrabbade människor
och områden. I den debatten röstade alla partier i
denna riksdag utom Vänstern och Miljöpartiet mot ett
sådant förslag.
Då frågar man sig: Vad är alternativet när det in-
träffar katastrofer som drabbar de fattigaste? Är det
att ta av den ordinarie biståndsbudgeten, så att andra
projekt i fattiga länder dras in? Eller är det att dra
besluten i långbänk, så att man inte snabbt kan nå ut
med insatser till människor som har drabbats av en
jordbävning eller en annan naturkatastrof, i stället för
att bygga upp en katastroffond som skulle kunna
användas för snabba beslut utanför den ordinarie
biståndsbudgeten? Då frågar man sig: Vad är alterna-
tivet? Hur ska vi bäst kunna stödja dem som behöver
vår hjälp mest?
Fru talman! Jag är just hemkommen från en resa
till Eritrea. Vi mötte på den resan stora problem. Det
var stor fattigdom, 300 000 internflyktingar i landet
och 100 000 flyktingar i Sudan. Vi var i ett flykting-
läger, Mahabar, där vi mötte fattigdom och sjukdo-
mar, bitterhet och hat men också hopp, livsglädje,
lekande barn, studerande ungdomar och gamla som
var med i ett projekt för att lära sig att läsa.
Även i konflikten på Afrikas horn finns en angri-
pare - Etiopien - och en huvudansvarig för att fred
inte har uppnåtts. Även i den konflikten finns det
möjligheter att klart ta ställning och för Sverige att
kräva att Etiopien måste följa fredsavtalet, att Etiopi-
en måste lämna ockuperat territorium så att flyktingar
kan återvända och börja bygga sig en framtid i fred.
Ja, fru talman, det finns stora utrikespolitiska
uppgifter för Sverige och för utrikesministern fram-
över, men också för oss alla, att arbeta med. Utöver
dem som jag har nämnt måste vi skarpt protestera
mot förtrycket i Iran, Marockos ockupation av Väst-
sahara, delningen av Cypern m.m.
Anf. 66 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Jag blir lite nyfiken på vilken roll
Lars Ohly intar i dagens debatt. Han säger att utri-
kesministern är viktig under det här året. Jag har själv
deltagit i några av de överläggningar som har hållits
omkring det svenska ordförandeskapets program, och
där har Lars Ohlys partiledare klart deklarerat att
Vänsterpartiet står bakom detta program. Samtidigt
ägnar han i sitt anförande betydande kraft åt att gå
emot den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik
som ligger i detta program.
Jag vill gärna fråga honom direkt: Är det så att
Vänsterpartiet står bakom uppbyggandet av den ge-
mensamma krishanteringsstyrkan? Är det så att ni
står bakom den gemensamma utrikes- och säkerhets-
politiken? Vad är det som gäller, Lars Ohly?
Anf. 67 LARS OHLY (v) replik:
Fru talman! Det borde inte vara någon överrask-
ning för någon, varken för Mats Odell eller för någon
annan, att Vänsterpartiet har varit motståndare till
uppbyggandet av en gemensam militär styrka inom
EU. Vi fortsätter att vara motståndare till detta. Vi
anser att det är ett svek mot den svenska alliansfrihe-
ten. Vi anser att det är fel väg att gå för att bygga fred
och säkerhet i Europa.
Mitt inlägg gick dock inte på någon punkt på tvärs
med det svenska ordförandeskapets program. Där-
emot menar jag att det finns en risk, när Sverige nu
får denna betydelsefulla roll, att vi inte påverkar och
därmed präglar EU:s utrikespolitik utan att vi i stället
anpassar oss och präglas av en utrikespolitik som
traditionellt haft helt andra utgångspunkter och andra
värderingar som grund än vad Sverige har haft.
Anf. 68 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Det här var verkligen inget svar på
min fråga. Är det så, Lars Ohly, att Vänstern står
bakom hela det svenska ordförandeskapets program?
Här ingår ju en ambition på det här området. Som jag
ser det är det väldigt svårt att vara både för och emot
samtidigt. Men Lars Ohly har chansen att reda ut vad
som gäller nu.
Anf. 69 LARS OHLY (v) replik:
Fru talman! Nej, någon sådan frisedel ger vi inte
och har aldrig gett. När det gäller EU:s uppbyggnad
hör vi till de mest kritiska partierna och organisatio-
nerna. Vi fortsätter att hävda vår rätt att framhäva den
kritik som finns, inte bara inom vårt parti eller bland
våra väljare utan bland mängder av människor i Sve-
rige - mot EU:s utveckling, mot bristande demokrati,
mot en utrikespolitik som har klara stormaktsambi-
tioner som grund, mot en utveckling där EU blir en
federal förbundsstat.
Anf. 70 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Lars Ohly tog upp flera områden. Ett
som förvånade mig var något vi hade uppe i bistånds-
debatten, nämligen det här med en katastroffond. Det
låter som om Lars Ohly tycker att det finns för lite
pengar när det gäller svensk insats på katastrofområ-
det. Då är det märkligt att Vänsterpartiet tillsammans
med Miljöpartiet har bidragit till att dra ned de här
pengarna i budgetsammanhang och lagt sig på en
mycket låg nivå.
Problemet är egentligen inte att vi inte bygger upp
en fond. Problemet är att Vänsterpartiet har allierat
sig med Socialdemokraterna och inte gett pengar i
budgetsammanhang. Varför röstade Vänsterpartiet
och Lars Ohly emot vårt budgetförslag som just gav
mer pengar till katastrofhjälp, till UNHCR, till
UNWRA och till Sida?
Anf. 71 LARS OHLY (v) replik:
Fru talman! K-G Biörsmark vet mycket väl att vi i
riksdagen röstar för en budget i dess helhet. När
Vänsterpartiet skulle ta ställning till budgeten skulle
vi alltså också, om vi nu hade följt K-G Biörsmarks
råd, haft att ta ställning till förslag som försämrar för
arbetslösa och sjuka och som innebär stora skatte-
sänkningar för de rika.
Däremot är det helt klart att Folkpartiet och
Vänsterpartiet har en gemensam ambition att fortsätta
arbetet för att öka det svenska biståndet. Jag vågar
påstå att K-G Biörsmark inte riktigt far med sanning
när han säger att Vänsterpartiet bidragit till att minska
det svenska biståndet. Inte vid något enda enskilt
tillfälle har Vänsterpartiet i denna riksdag bidragit till
att det svenska biståndet har minskat.
Anf. 72 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Det är en ganska märklig argumenta-
tion Lars Ohly håller sig med nu. Det märks också att
det inte riktigt bär. Det är en annan ton helt plötsligt.
Det finns andra typer av förklaringar när det gäller
att Vänsterpartiet inte lever upp till vad man säger i
det man gör. Det är bara att gå tillbaka och titta på
vad Vänsterpartiet gjorde för bara några år sedan när
det gäller biståndsbudgeten. Man låg då på en helt
annan nivå, och vi hade ett bra utbyte med Vänster-
partiet från Folkpartiets sida. Nu har man drastiskt
skurit ned i sina egna förslag och lagt sig på en be-
tydligt lägre nivå.
Men poängen var att Lars Ohly ondgjorde sig
över att det inte fanns pengar i detta. Lars Ohly var
med när Sida tvingades dra ned kraftigt på just det här
området på grund av att regeringen, Lars Ohlys parti
och Miljöpartiet såg till att 40 % togs från biståndet i
stället för från andra områden i budgeten då det gäll-
de utgiftstaket. Där hade ni haft chansen att leva upp
till det ni säger i ord.
Anf. 73 LARS OHLY (v) replik:
Fru talman! Det är smickrande att K-G Biörsmark
tycks tro att Vänsterpartiet redan har någon form av
egen majoritet i riksdagen och därmed någon egen
beslutanderätt, både i budgetfrågor och tydligen i alla
andra politiska frågor också. Jag kan upplysa K-G
Biörsmark om att så inte är fallet. Visserligen växer
vi, till skillnad från Folkpartiet, och har förhoppning
om att växa ytterligare i kommande val. Förhopp-
ningsvis kommer också inflytandet då att öka. Men i
det samarbete som finns i dag har vi att ta hänsyn till
en mängd olika politiska frågor som vi har att hantera
mellan tre olika partier.
Vi har, till skillnad från partierna på den borgerli-
ga kanten, en gemensam ambition om att återställa
enprocentsmålet för det svenska biståndet. Men K-G
Biörsmark ska samarbeta med moderater som vill
sänka det svenska biståndet ytterligare.
Anf. 74 MATS ODELL (kd):
Fru talman! Så har då det svenska ordförandeska-
pet i den växande europeiska unionen inletts. Låt oss
nu hjälpas åt så att det blir så framgångsrikt som
möjligt.
En viktig uppgift för oss är dessutom att försöka
förklara att Sverige och andra nationalstater i vår
världsdel faktiskt behöver fyra beslutsnivåer för att
klara sina grundläggande uppgifter - kommunen för
de nära frågorna som omsorgen och skolan, lands-
tinget för den tyngre sjukvården och kollektivtrafi-
ken, nationalstaten för de sociala försäkringarna,
infrastruktur osv. och, faktiskt, den europeiska unio-
nen för de alltfler frågor där varken beslut i kommun-
fullmäktige, landstinget eller denna riksdag hjälper.
De frågor som vi inte rår på blir fler och fler, och
därför måste vi bygga upp en demokratisk, effektiv
och väl fungerande europeisk nivå.
För att den här beslutsnivån ska kunna fungera till
medborgarnas belåtenhet även när länderna från
Central- och Östeuropa har kommit med krävs det
stora förbättringar av dagens union. Därvidlag var
Nicetoppmötet, enligt mig och oss kristdemokrater,
en lång räcka av besvikelser och halvmesyrer. Jag
tror att det som framför allt saknades var en genuin
tro på själva Europatanken, som tidigare alltid har
legat till grund för byggandet av Europa.
Jag tycker också att det är svårt, fru talman, att
frigöra sig från tanken och känslan att det var små-
skurna nationella intressen som tog överhanden i
Nice. Efter att just ha deltagit i EPP-kongressen i
Berlin - Europaparlamentets största parti - med kraft-
fullt förstärkt gemensam värdegrund, inte minst i
Europapolitiken, undrar man hur det skulle ha blivit
med en kristdemokratisk och inte en socialdemokra-
tisk dominans i Nice.
Det är naturligtvis positivt att Nicefördraget ökar
unionens handlingskraft på några områden, t.ex. i
fråga om flyktingpolitik. Samtidigt kvarstår det för-
lamande nationella vetot i en oacceptabel omfattning.
Ett exempel är frågan om minimiavgifter på gräns-
överskridande miljöutsläpp. Där tillhör vår regering
och EU:s nuvarande ordförande själva problemet. Ett
annat exempel är handelspolitiken. På det här viset
riskerar EU en total handlingsförlamning just på de
områden där samarbete är som allra mest nödvändigt.
Det är naturligtvis inget fel att slå vakt om natio-
nella intressen. Problemet är bara att så få av Europas
nuvarande ledare verkar ha förstått att allas vårt in-
tresse, precis som Lars Tobisson var inne på, bäst
tjänas av gemenskapstanken, dvs. det institutionalise-
rade samarbetet, där kommissionen och Europapar-
lamentet har ett stort inflytande.
I stället har man valt att klamra sig fast vid ett
samarbete som är slutet, odemokratiskt och trögrör-
ligt. Den svenska regeringen och vår egen statsmi-
nister är sannerligen inget undantag. Tvärtom. Det
verkar som om alla beslutsnivåer både under och över
den svenska statsmakten ska snöpas och beskäras.
Det gäller såväl det kommunala självstyret som en
demokratisk och beslutsför Europanivå. De ska maka
på sig. I stället är det den svenska centralmakten,
statsmakten, som ska stärkas. Fru talman! Jag tror att
detta varken är bra för Sverige eller för Europa.
Vår statsminister Göran Persson, EU:s ordföran-
de, säger sig vilja verka för en ökad öppenhet och
demokrati i Europasamarbetet. Det tragiska är dock
att det mellanstatliga samarbete som han vurmar för
är en garanti för precis motsatsen.
Vi tycker att det är oacceptabelt att beslutsformer-
na i EU efter Nicemötet faktiskt är krångligare och
mer svårförståeliga än någonsin tidigare. Vi kristde-
mokrater kräver att EU en gång för alla får en klar
och koncis författning. En regelrätt europeisk konsti-
tution med enkla och tydliga regler för både vad EU
kan besluta om och vad EU inte kan besluta om samt
hur besluten ska fattas.
Kvalificerad majoritet bör vara regel i ministerrå-
det och vetorätten bli undantag. Vad skulle resultatet
bli för t.ex. svenska medborgare om varje ledamot av
denna kammare försågs med vetorätt? En allmän
vetorätt på alla nivåer kan väl knappast vara någon
sorts demokratisk vision. Varför ska då arbetet med
gränsöverskridande frågor, som kampen mot miljö-
förstöring och knarksmuggling, behöva drabbas av
denna vetorättens förlamning?
Vi har i dag hört statsministern upprepa att skatter
bör beslutas med enhällighet inom EU. Det är natur-
ligtvis en frestande tanke att vi skulle ha samma prin-
cip här i kammaren. Alla skulle ha veto mot de skat-
teförslag som regeringen lägger fram. Men det skulle
knappast leda till någon effektivitet.
Det skulle vara väldigt intressant om utrikesmi-
nistern kunde förklara principen bakom varför just
skatter kräver enhällighet, medan regeringen i andra
viktiga frågor som vi inte klarar av är inne på att det
är bra med majoritetsbeslut. Jag har frågat statsmi-
nistern vid flera tillfällen och jag tycker inte att han
på ett rimligt och tydligt sätt har kunnat förklara vari
den principiella skillnaden ligger. Om utrikesminis-
tern har tid ska jag lyssna med vidöppna öron.
Vi står nu, fru talman, med ett enat Europa inom
räckhåll. Om utvidgningen ska bli en framgång är det
nödvändigt att Europasamarbetet har styrfart framåt
även på längre sikt. Om den i stället lider av beslut-
skramp och ineffektivitet, riskerar unionen att spricka
sönder av den ansträngning som utvidgningen kom-
mer att innebära.
Låt oss därför nu på allvar börja diskutera hur en
ny konstitutionell form för EU kan se ut, byggd på
demokratiskt inflytande och enkla, effektiva besluts-
former. Den konstitutionella debatten tror vi måste
börja nu, under Sveriges ordförandetid.
Fru talman! Världen behöver ett fritt, enat och
handlingskraftigt Europa. Det vore ett svek inte bara
mot framtidens européer, utan mot hela vår omvärld
att låta det europeiska samarbetet stagnera till en
diskussionsklubb.
Hittills har Europa misslyckats med att ta sitt fulla
ansvar på global nivå. Vår röst hörs inte tillräckligt
ofta. Ändå är det just Europa bland världens stora
politiska församlingar som skulle kunna ha de bästa
förutsättningarna att driva en sammanhållen politik
för en bättre utveckling, en världsordning som förenar
frihandel, hållbar utveckling och global solidaritet.
Det är det som behövs för att motivera EU:s existens.
Anf. 75 LARS OHLY (v) replik:
Fru talman! Mats Odell pratade om en förstärkt
gemensam värdegrund i det parti som kristdemokra-
terna deltar i på Europanivå. Då frågar man sig: Hur
stämmer den gemensamma värdegrunden överens
med ett förstärkt militärt samarbete med Turkiet? Där
sitter ett fascistiskt parti i regering och man har ett
systematiskt och långtgående förtryck av mänskliga
rättigheter och demokrati.
Min andra fråga handlar om den demokratiska as-
pekten på den europeiska unionen, som även Mats
Odell lyckades undvika fullständigt. Om man i Sveri-
ge vill ha Moderaternas skattepolitik röstar man på
Moderaterna eller Kristdemokraterna. Vill man ha en
politik som värnar offentlig sektor och går mot ned-
skärningar röstar man på Vänstern. Vem ska man
rösta på, Mats Odell, om EU ändå beslutar om vilka
skatter vi ska ha?
Anf. 76 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Lars Ohly hade inte tillfälle att vara
med på EPP:s kongress i Berlin förra veckan. Hade
han varit det hade han vetat att EPP nog är det av de
politiska partierna i Europaparlamentet som är mest
skeptiskt till att ta med Turkiet i gemenskapen.
Samarbetet inom Nato, där Turkiet är medlem, är
något som varken EPP eller något annat parti i Euro-
paparlamentet kan förändra. Det är en sak för de
länder som är medlemmar i Nato.
På tal om EU och skatter, fru talman, tror vi att
det är viktigt att EU kan fatta beslut om minimiav-
gifter på gränsöverskridande miljöutsläpp. Då tror jag
att det behövs ett majoritetsbeslut. Tycker Lars Ohly
att den typen av beslut i den här kammaren också
skulle tjäna på någon sorts enhällighetsprincip är jag
gärna intresserad av att höra de argumenten.
Anf. 77 LARS OHLY (v) replik:
Fru talman! Jag konstaterar att Mats Odell inte
anser att det är rimligt att ett politiskt parti vare sig i
Sverige eller på Europanivå har en uppfattning i frå-
gan om det är bra att EU ska samarbeta med Turkiet
för att bygga upp en gemensam militär styrka, trots
att Turkiet systematiskt kränker de mänskliga rättig-
heterna och demokratin.
Dessutom kan man konstatera att Mats Odell gör
sig något dummare än jag vet att han är, vilket inte
klär honom, eftersom det onekligen är så att vi i Sve-
rige kan välja mellan olika politiska partier med olika
inriktning. Vi får en politik som majoriteten har ställt
sig bakom. Men vem ska vi rösta på, Mats Odell, om
EU ändå beslutar i alla viktigare frågor?
Anf. 78 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! För att börja med det sista är det väl
så att Vänsterpartiet också ställer upp till val för EU-
parlamentet. Vänsterpartiet har i dag också ett indi-
rekt samarbete som innebär att ni har något att säga
till om i EU:s ministerråd. Om man har majoritetsbe-
slut där är det klart att Vänsterpartiet också kommer
att få ett inflytande där, så om man tycker att Väns-
terpartiets politik på Europanivå är den rätta ska man
rösta på Vänsterpartiet. Tycker man att Kristdemo-
kraternas politik är den rätta ska man rösta på oss. Så
enkelt är det, Lars Ohly.
Vi tror att det är viktigt att beslutsreglerna och
kompetensreglerna är tydliga. EU ska absolut inte ta
över svensk skattepolitik. När det däremot gäller
gränsöverskridande frågor tror vi att ekonomiska
styrmedel är en mycket viktig princip, t.ex. i kampen
mot miljöförstöringen.
Anf. 79 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! Det Mats Odell sade om att det går
för långsamt och att regeringen borde snabba på pro-
cessen för att få en konstitution inom EU som innebär
att vetorätten plockas bort, fler beslut med kvalifice-
rad majoritet och allmänt mer beslutsbefogenheter
inom EU var intressant. Det skulle också vara intres-
sant att få höra Mats Odells syn på den svenska de-
mokratin och den folkomröstning vi hade för något år
sedan, nämligen att rösta om ett specifikt konstitutio-
nellt förslag - Maastrichtfördraget. Mats Odells för-
slag innebär en stor förändring. Innebär det att Mats
Odell anser att regeringen har mandat att göra dessa
förändringar utan att fråga folket?
Anf. 80 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Jag måste erkänna att jag inte blev
hundraprocentigt kristallklar över vad Marianne Sa-
muelssons senaste fråga innebar.
När det gäller Maastrichtfördraget anser vi inte att
när vi gick med i EU att vi därmed tog ställning till
huruvida vi ska gå med i EMU:s tredje fas - om det
är det Marianne Samuelsson syftar på. Vi anser att det
ska vara en speciell folkomröstning om detta.
Sedan var det frågan om konstitution. Toppmötet i
Nice innebar att ytterligare ett relativt stort antal frå-
gekomplex flyttades över till majoritetsbeslut från
enhällighet. Om unionen ska fungera med 27, kanske
i framtiden 30, medlemmar, bli effektiv och uppfylla
medborgarnas krav på en effektiv organisation, är det
orimligt att ha kvar vetorätten på så många områden
som i dag. Det är vår uppfattning.
Anf. 81 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! Jag förstår att Mats Odell inte förstod
min fråga eftersom han över huvud taget inte svarade
på den. Han fortsätter att utveckla sin och kristdemo-
kraternas syn på behovet av mer beslutsmakt inom
EU utan något som helst svar på om det i dag finns ett
mandat till denna förändring. Det är fråga om mer
överstatlighet.
Mats Odell har själv utvecklat att han vill ha bort
vetorätten. Mycket av debatten i folkomröstningen
byggde på att vetorätten fanns kvar och att det där-
med fanns en garanti för att vi som ett litet land inte
kunde bli överkörda. Det vill tydligen kristdemokra-
terna inte ha kvar. Man är för det gemensamma för-
svaret. Det är tydligen inte helt klart än med EMU,
men som jag uppfattar era kamrater i EU driver parti-
organisationen där frågan om EMU. Skulle det i så
fall föregås av en svensk folkomröstning?
Anf. 82 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Marianne Samuelssons fråga börjar
klarna alltmer. Hon frågar om beslutsmakt inom EU.
De svenska ministrar som reser till EU, exempelvis
Sveriges utrikesminister, ska där kunna delta i en
majoritetsomröstning, precis som Marianne Samuels-
son och jag deltar i majoritetsomröstningar i det här
parlamentet. Jag tycker att det är ganska naturligt att
vi når fram till beslut på den punkten.
Sedan var det frågan om förankringen av för-
dragsförändringar. Förändringar i fördragen anser vi
ska ske med enhällighet. Sedan ska dessa fördrags-
förändringar också ratificeras av de nationella parla-
menten. Det är också en viktig process i förankringen.
Några nya folkomröstningar om enskilda fördragsför-
ändringar ser jag för närvarande inget behov av.
Anf. 83 ÅSA TORSTENSSON (c):
Fru talman! Efter det att toppmötet i Nice nu slut-
förts brådskar det att snabbt ta sig an diskussionen om
EU:s framtida utveckling. Därför tycker jag att ett av
det svenska ordförandeskapets mer spännande upp-
drag är att nu fortsätta att utveckla diskussionen och
till toppmötet i t.ex. Göteborg lägga fram en plan för
en bred process, där synpunkter från de europeiska
medborgarna, kandidatländerna, olika organisationer
m.fl. kan fångas in och tas till vara. Från Centerns
sida vill vi betona vikten av att skapa förutsättningar
för att denna diskussion verkligen kan omfattas av,
föras av och med människor och inte bara mellan
regeringar och den politiska eliten.
Därför är en av mina frågor till utrikesministern
hur den svenska öppenheten och den traditionella
dialogen kommer att kunna prägla EU:s arbete under
detta första halvår.
Fru talman! En ökad folklig legitimitet för EU kan
aldrig kommenderas fram. Det är tvärtom så att en
sådan legitimitet bara kan växa fram underifrån, av de
många människornas egna fria vilja att samla sig och
sluta upp bakom en idé eller ett projekt. Föreningsliv,
frivilligorganisationer, folkrörelser och idéburna
organisationer, liksom kommuner och regioner, kan
fungera som kraftkällor i det medborgerliga Europa-
samarbetet. Där har vi misslyckats.
För att EU ska bli det alleuropeiska projekt som vi
eftersträvar måste vi söka rötterna i EU, trygga freden
och öka förtroendet mellan människor och länder.
Vårt alternativ i Centerpartiet till dem som vill ha en
allomfattande union som gör allt och som har befo-
genheter överallt och till dem som vill obstruera och
splittra, är en union som gör det som görs bäst just
tillsammans. Det är en union som gör det som den
ska göra, som inte klåfingrigt lägger sig i människors
vardag och styr och ställer. Det är ett smalare men
effektivare EU.
Fru talman! Det tillfälle som vi i Sverige får nu i
och med ordförandeskapet borde genomsyras av
denna strategi om en smalare och effektivare union.
Det bör också vara ett av de mest prioriterade målen
för det svenska arbetet i fortsättningen. Det betyder
att man ska slå vakt om det unika i EU-samarbetet,
nämligen blandningen av mellanstatlighet och över-
statlighet.
Förutsättningen för att EU ska vara ett instrument
för fred och samarbete är ändå till sist en fråga om
legitimitet - att EU gör det som känns angeläget och
viktigt för medborgarna. För att EU ska kunna hante-
ra viktiga uppgifter och för att inte tilltron till EU och
dess förmåga ska förloras måste EU förändras. En
kompetenskatalog skulle kunna ange ramarna för ett
smalare men starkare EU. Att kunna definiera, be-
gränsa, identifiera och förtydliga EU:s uppgifter
skulle också kunna ta en lämplig form för just en
sådan kompetenskatalog.
Det är hög tid att reda ut vilka frågor som ska be-
slutas gemensamt och vilka som hör till medlemssta-
terna och, i än högre grad, till medlemsstaternas regi-
oner och kommuner. EU ska inriktas på att bygga och
främja fred, demokrati, frihandel, miljö och hållbar
utveckling, bekämpa den gränsöverskridande organi-
serade brottsligheten, ekonomisk utveckling och
välståndsutveckling. Därutöver finns en rad politi-
kområden som med fördel sköts av människor själva
eller på lokal, regional eller nationell nivå, där inget
mellan- eller överstatligt beslutsfattande egentligen
främjar saken.
Hur ställer sig utrikesministern till kraven på
kompetenskatalog? Delar hon min uppfattning att en
tydligare kompetens- och befogenhetsfördelning är
ett viktigt verktyg för att tydliggöra beslutsfattandet?
Är utrikesministern beredd att bidra till en klarare
rågång mellan vad som ska ses som en angelägenhet
för EU respektive för medlemsstaterna själva?
Fru talman! Vi behöver ett smalare men effektiva-
re EU som är öppet mot omvärlden och mot nya
medlemmar. EU:s viktigaste uppgift framöver är att
på jämlika villkor bereda alla europeiska stater som
uppfyller Köpenhamnskriterierna ett tillträde till den
inre marknaden. EU är förpliktad att stå öppen för
alla demokratiska stater som strävar efter ett närmare
samarbete för fred och säkerhet, handel, hållbar ut-
veckling. EU har en historisk chans att genom en
utvidgning skapa varaktig fred och säkerhet på konti-
nenten. Den svenska regeringen har i och med ord-
förandeskapet detta redskap i sin hand under ett halv-
år.
Fru talman! Mot bakgrund av den senaste våg
som vi har kunnat följa i TV vill jag uppehålla mig en
stund vid BSE-krisen i Europa och de upprörande
bilderna av djurplågeri som har visats i nyhetsmedi-
erna. Det är viktigt. Vi vill gärna framhålla konsu-
menternas rätt att välja livsmedel av hög kvalitet
framställda på ett etiskt och ekologiskt riktigt sätt.
Vi ska ha livsmedel som är hälsosamma och som
har framställts med ett gott djurskydd så att miljön
skyddas. EU-medlemskapet har skapat möjligheter att
förbättra miljö och djurskydd i hela Europa och att
hävda miljöhänsyn i den globala livsmedelshandeln.
Den här möjligheten ska utnyttjas, och Sverige ska
vara en pådrivande kraft inom EU just i dessa frågor
och hävda stränga miljö- och kvalitetskrav.
Fru talman! För Centerpartiet är utgångspunkten
entydig: EU-medlemskapet just i detta fall ska an-
vändas till att öka skyddet för hälsa och miljö, till att
förstärka djurskyddet och ge konsumenterna sunda
och säkra livsmedel. EU-medlemskapet får inte i
något sammanhang leda till försämrat skydd för hälsa
och miljö. Vi föreslår att en nationell kommitté till-
sätts för att studera hur konsumenterna ska kunna
tillförsäkras rätten att välja säkra livsmedel av hög
kvalitet, framställda på ett etiskt och ekologiskt riktigt
sätt.
Jag vet att det här inte direkt är utrikesministerns
hemmaplan, men jag skulle ändå vilja ställa frågan
hur hon ställer sig till kraven på att Sverige ska just
vara en tydlig företrädare för stränga miljö- och kva-
litetskrav på mat.
Anf. 84 BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Vi liberaler uppfattas, med rätta tror
jag, som de största anhängarna av det europeiska
samarbetet. Vi är det för att vi tror att det är den bästa
vägen till att skydda Europas frihet och fred, och
också förstås för att liberaler alltid har varit för
mycket internationellt samarbete.
Då är det klart att den viktigaste frågan - vi har
upprepat den många gånger i denna kammare - är
utvidgningen och att se till att Europa blir helt. Där är
vi glädjande nog överens, som jag uppfattar det. De
signaler som har kommit från regeringshåll om vad
man ska arbeta för är en helt riktig prioritering.
Lite senare i debatten kommer några av mina par-
tivänner att utveckla Folkpartiet liberalernas syn-
punkter på tunga och viktiga frågor, som EU:s rela-
tion till länder utanför EU, till de fattiga folken, till
flyktingproblemen och till livsmedelsfrågorna.
Själv tänkte jag i debatten uppehålla mig vid
skillnader mellan oss och regeringen, och det gäller
två mycket tunga frågor. Den ena är var besluten ska
fattas i Europa, och den andra är frågan om insyn och
öppenhet.
På frågan var beslut bör tas finns det sedan gam-
malt en mycket enkel liberal ståndpunkt: Beslut ska
fattas så nära medborgarna som möjligt, allrahelst av
dem själva. Men i den mån det är så att individer och
familjer inte kan fatta besluten själva ska de fattas så
nära medborgarna som möjligt: i kommundelen, i
kommunen, i regionen, i nationen eller, i vårt fall, på
vår kontinent. Den princip som ska vägleda det hela
är principen att besluten ska tas på lägsta effektiva
nivå.
För Folkpartiets del gäller det förstås att EU är
den lägsta effektiva nivån i vår världsdel för de frågor
som är gränsöverskridande mellan Europas länder,
eller kanske mellan många andra länder. Det har gällt
frågan om handel, där vi har sett till att regelsystemet
är sådant att vi kan handla med varandra utan alltför
många hinder - några finns kvar. Det har gällt sådant
som att inte diskriminera andra EU-medborgare inom
socialförsäkringar eller annat.
Frågor som är gränsöverskridande som vi har pe-
kat på från liberalt håll är sådana frågor som rör
gränsöverskridande miljöförstöring. All miljöförstö-
ring är ju inte gränsöverskridande, men mycket är det,
inte minst det som gäller luften och ibland vattnet.
Det har gällt sådant som gränsöverskridande brotts-
lighet. Det gäller förstås frågan om människor som
från andra delar av världen söker asyl i vår världsdel.
Vi har pekat på - och jag har glädjande nog hört
att flera andra har gjort det i dagens debatt - att det
behövs en ordentlig kompetenskatalog inom Europa
som talar om var besluten ska fattas. Vi kan kalla det
författning eller grundlag, men det viktiga är att den
handlar om var besluten ska fattas, och enligt vår
uppfattning utgående från principen om närhet, som
jag nu har nämnt.
Jag märker ibland när jag är ute och talar i de här
frågorna att nästan alla människor håller med mig på
den här punkten när jag uttrycker mig så här abstrakt.
Men i verkligheten kommer man gång på gång in på
att människor med olika värderingar landar på olika
ståndpunkter i fråga om var besluten ska fattas.
Mot den här näringsprincipen finns alltifrån att de
människor som är verksamma på den nivån gärna
tycker att det är där besluten ska fattas. Det finns
också en tendens hos oss alla att tycka att saker som
vi är speciellt engagerade i bör avgöras på den här
nivån eller finnas med på den nivån.
Det finns också, speciellt hos de partier som är
negativa till EU inom sig, exempelvis socialdemo-
kratin, en tanke också att EU måste syssla med frågor
som är nära människan, som är vardagsnära, och inte
bara de konstiga frågorna som s.k. vanligt folk inte
stöter på varje dag. Den tankegången är lätt att förstå.
Det är bara det att väldigt många av de vardagsnära
frågorna lämpligast avgörs nära och inte i Bryssel,
efter omröstningar mellan människor som represente-
rar i dagsläget 375 miljoner människor och, hoppas
vi, inom några år 475 miljoner människor. Låt oss
inte av önskemålet om att ta upp vardagsnära frågor
luras att tro att de ska flyttas till EU-nivå.
Det finns ibland de som pekar på rörligheten som
ett skäl, att man ska ha så lika socialförsäkringar som
möjligt därför att det då är lättare att röra på sig. Jag
vill för min och för Folkpartiets del varna för den
typen av argument, för de leder till att mängder av
beslut, som vi kan fatta nära människorna, fattas långt
bort.
Fru talman! Vi och Socialdemokraterna har på
några punkter olika uppfattningar. Vi vill ha gemen-
samma EU-beslut utan vetorätt vad gäller den gräns-
överskridande miljöförstöringen. Frågan om en kol-
dioxidskatt på en lägsta nivå för Europa är ett sådant
exempel.
Däremot är vår uppfattning vad gäller de sociala
frågorna att i de allra flesta fall kan de avgöras i re-
spektive land. Självfallet måste vi, exempelvis om
socialförsäkringar och pensioner, bestämma att den
som har tjänat in pensionsrätt i ett europeiskt land och
flyttar till något annat ställe och jobbar där några år
får ta med sig pensionsrätten. Vi måste förstås se till
att andra EU-medborgare som arbetar i vårt land har
samma regler som svenskar och att svenskar när de
jobbar i Spanien inte diskrimineras i förhållande till
spanjorer. När det är sagt ska man fundera noggrant
på att lyfta upp sociala frågor till denna höga nivå,
som EU förstås är för de allra flesta människor.
Nu vet jag att Socialdemokraterna gärna säger att
de inte vill det. Samtidigt finns det från socialdemo-
kratiskt håll i olika sammanhang, exempelvis från den
socialdemokratiske rapportören i EU-parlamentet
nyligen i dessa frågor, en ständig tendens att flytta
fram de här frågorna till den här nivån.
Jag skulle vilja fråga utrikesministern följande:
Vilken syn på demokrati är det som ligger bakom
Socialdemokraternas ställningstagande att kräva veto-
rätt mot gränsöverskridande miljöförstöring men
samtidigt lite halvhjärtat säga ja till en glidning mot
ökat EU-inflytande på det sociala området?
Det andra området jag vill peka på, fru talman, där
det finns skillnader mellan oss är frågan om öppenhet
och insyn. EU är en helt unik företeelse, som har
sagts tidigare i debatten, och är inte vare sig en för-
bundsstat eller ett statsförbund, med en blandning av
mellanstatlighet och överstatlighet, men det är mi-
nisterrådet som är den lagstiftande församlingen. Ett
problem med denna lagstiftande församling är att det
inte finns någon öppenhet och insyn i den när den
fattar sina beslut. Det är en av de få lagstiftande för-
samlingar i världen utanför rena diktaturer där man
inte har öppenhet och insyn.
Vi har i förberedelsearbetet för det svenska halv-
året inom EU pekat på att vi vill att den svenska rege-
ringen skulle försöka se till att åtminstone några av
ministerråden när de är lagstiftande är öppna och
föremål för insyn.
Min andra och sista fråga till statsrådet Lindh är
följande: Kommer regeringen under det svenska
halvåret att försöka ordna att åtminstone några mi-
nisterråd som lagstiftar är öppna?
Anf. 85 MARIANNE SAMUELS-
SON (mp):
Fru talman! Jag vet att utrikesministern för några
dagar sedan hade en uppvaktning från EU-kritiska
röster inom Europa. Det var en grupp som uppvakta-
de utrikesministern om förbättrad demokrati och
möjlighet till folkomröstningar när det gäller större
fördragsändringar.
Man hänvisar naturligtvis till Nicefördraget som
innebär en av de stora fördragsändringar som är på
gång och som man nu har fattat beslut om. För Euro-
pas framtid anser man att det är oerhört viktigt att
människor är delaktiga i processen och att man också
vet vart Europa är på väg när det gäller besluten
framöver och vem som ska fatta dem. Det skulle vara
lite intressant att höra hur utrikesministern uppfattar
dessa frågor och om hon tycker att detta är en viktig
del inför det fortsatta arbetet med Nicefördraget.
Visst är det stora förändringar i det nya fördraget.
T.ex. vetorätten försvinner när det gäller ett trettiotal
frågor, och vetorätten var en av de frågor som av
många uppfattades som en räddningsplanka för
svensk del när Sverige gick med i EU just därför att
man hade möjlighet att utnyttja denna vetorätt.
När det gäller EU-frågorna tycker jag också att
det är oerhört angeläget att vi har möjlighet att mer
aktivt diskutera och debattera unionens framtid. Vart
är Europa på väg? Vilket samarbete vill vi ha? Vilka
frågor är viktiga att samarbeta om? Det finns i dagens
värld många frågor som vi måste samarbeta med
andra länder om. Med ett ökat internationellt samar-
bete kan vi också nå resultat som vi inte klarar på ett
nationellt plan. Men det måste också vara så att vi i
och med det inte behöver flytta beslutsmakten när det
gäller frågor som det faktiskt bättre fattas beslut om i
närmiljön av dem som mest berörs av dem.
I dag upplever åtminstone jag att om det är någon
av EU-frågorna som engagerar människor så är det
djurskyddet och de mycket förfärande bilder som vi
har fått se av hur man hanterar djur i dagens Europa.
Detta är faktiskt en fråga som är ett resultat av den
politik som förs. Jag tycker att det är intressant att i
regeringens program för ordförandeskapet när det
gäller jordbruket kan läsa:
"Behovet av fortsatt reformering av den gemen-
samma jordbrukspolitiken kvarstår. Målen för kom-
missionens förslag i Agenda 2000 var att förbättra
effektiviteten i den gemensamma jordbrukspolitiken
och därmed öka det europeiska jordbrukets mark-
nadsorientering och konkurrenskraft - - -."
Detta är ju egentligen en del i att jordbruket ser ut
som det gör i dag. Det är intressant att statsministern
har visat ett intresse för matfrågorna. Men samtidigt
har han, såvitt jag vet, inte aviserat någon som helst
förändring av jordbrukspolitiken utan fortsätter, pre-
cis som det står här, att driva på för att få ett mer
industrialiserat och konkurrensutsatt jordbruk, vilket
innebär längre transporter och mindre kontakt med
varje djur därför att det ska vara effektivt. Det är en
inhumanare djurpolitik som jag ser det. Detta borde
vi faktiskt ta på största allvar. Vilken jordbrukspolitik
vill vi ha i framtiden? Hur ska djuren ha det? Hur ska
vår miljö ha det? Detta har en koppling. Det går inte
att säga både att denna politik ska vara väldigt effek-
tiv och industrialiserad och att den ska vara väldigt
djurvänlig och nära. Detta går tydligen inte att förena.
Dock går det säkert att göra bra mycket mer för att
förbättra djurmiljöerna, men det måste också följas av
att man också politiskt styr jordbruket.
I detta sammanhang tycker jag att det är intressant
med utvidgningen, därför att om ansökarländerna ska
kunna komma med måste de anpassa sin jordbruks-
politik på ett sådant sätt att den blir just effektiv och
kan klara konkurrensen, vilket i sin tur innebär att det
småskaliga jordbruket måste läggas ned, att jordbru-
kets industrigrenar, slakterier osv., måste bli mer
storskaliga, att transporterna kommer att öka, att
djuren kommer att få det sämre, och förmodligen att
även matkvaliteten kommer att bli mycket sämre. Det
krävs alltså att man tar konsekvenserna av en vilja att
också se till att vi har en bra miljösituation för djuren.
Då måste det också följas av en politisk vilja att för-
ändra jordbrukspolitiken så att den anpassas till dju-
rens och naturens behov. Därför är det så mycket att
göra.
Efter att ha följt debatten kan jag konstatera att det
inte finns mycket av kraft i EU för att se till att det
ekologiska jordbruket, framför allt i ansökarländerna,
får utrymme att växa. Det är i stället effektiviseringar
och sammanslagningar som nu präglar det hela.
När Sverige nu är ordförandeland har man också
unika möjligheter att lyfta in nya frågor på dagord-
ningen. Då tycker jag att det är intressant att få en
liten bild av vilka frågor som utrikesministern funde-
rar över att lyfta in när det gäller mänskliga rättighe-
ter i andra länder än EU-länderna.
I dag kunde vi höra nyheten om hur Kabila i De-
mokratiska republiken Kongo har blivit skjuten. Det
pågår krig där. Vi vet inte vad som kommer att hända.
Min fråga till utrikesministern är: Kommer utrikes-
ministern att lyfta fram Kongofrågorna i EU och inför
FN-diskussioner i det här läget? Det finns ju andra
länder som också har allvarliga och svåra situationer.
Bl.a. Afghanistan och Iran är länder där regeringen
skulle kunna göra mer.
Jag vill till sist säga något beträffande den gemen-
samma försvarspolitiken och Tjetjenien, där hjälpor-
ganisationerna just har lämnat Tjetjenien, men rege-
ringen fortsätter att planera för gemensamma militära
övningar med Ryssland.
Anf. 86 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Det har hänt att jag inte har känt mig
riktigt klok på vad som är Miljöpartiets inställning till
EU. Det har hänt att jag ibland har trott att man tycker
att alla Europas länder ska vara med i EU utom ett,
nämligen vårt eget. Men det kanske är en missupp-
fattning. Det som jag är säker på är att Miljöpartiet är
emot att Sverige är med i EU.
En av de viktigaste miljöfrågorna är sannolikt frå-
gan om växthuseffekten. Jag tror att vi är överens i
sak om att det bästa medlet mot den är ett liberalt
medel, dvs. ekonomiska styrmedel, någon form av
koldioxidskatt.
Min fråga till Marianne Samuelsson är: Vad är det
som talar för att vi bättre bekämpar den typen av
gränsöverskridande miljöförstöring om Sverige inte
är med i EU?
Anf. 87 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! Vi har i alla år hävdat att det behövs
ett internationellt samarbete om miljöfrågorna. Vi
hävdar fortfarande att det behövs ett internationellt
samarbete för att komma till rätta med växthuseffek-
ten. Det är inte bara ett nationellt problem. Det är ett
internationellt problem. Men vi måste också våga
vidta åtgärder nationellt för att det ska kunna hända
någonting och för att vi ska kunna vara ett föredöme
på dessa områden.
Vi är inte för att Sverige är medlem i EU. Vi
tycker inte att EU är den form när det gäller demo-
krati och samarbete som vi skulle önska. Men vi
sätter oss inte till doms över andra länder, utan vi
tycker att om det finns länder som vill vara med så är
det människorna i dessa länder som ska kunna välja
om de vill vara med eller inte. Men de ska ha en god
information om vad det innebär innan de tvingas ta
ställning till det.
Anf. 88 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Vi är överens om att det behövs inter-
nationellt samarbete bl.a. för att bekämpa miljöförstö-
ring. Men det var inte det min fråga gällde, utan min
fråga gällde om det är sannolikt att det kommer att gå
bättre att klara detta internationella samarbete om
Sverige lämnar EU och att vi därmed inte kan påver-
ka på vilket sätt EU fattar beslut om detta. Det är väl
så, om jag förstod Marianne Samuelsson rätt, att ni
egentligen tycker att om man är med i EU vore det
bra om EU fattade besluten utan vetorätt. Ni tycker
mer som vi än som socialdemokraterna på den punk-
ten. Å andra sidan vill ni samtidigt gå ur EU. Därför
är min fråga: Blir det bättre att bekämpa miljöförstö-
ringen om vi lämnar EU?
Anf. 89 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! På många miljöfrågeområden skulle
faktiskt Sverige kunna gå före om vi inte var med i
EU därför att EU i dag ofta är ett hinder för att man
ska kunna ha bättre regelsystem. När det gäller Sveri-
ges roll i EU hoppas jag att regeringen nu som ordfö-
randeland kommer att visa på att man vill och kan
vara lite offensiv på miljöområdet. Men hitintills
tycker jag inte att Sverige, t.ex. i koldioxidskattefrå-
gan, har varit så offensivt som man borde vara för att
visa att det är bättre att Sverige är med i EU. Jag tror
att Sverige lika gärna kunde ha drivit den frågan
utanför EU och kanske varit mer offensivt än vad
man är inom EU.
Anf. 90 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Man lyssnar verkligen med stigande
förvåning till Marianne Samuelsson. Detta är sanner-
ligen de dubbla stolarnas, de dubbla budskapens de-
batt. Å ena sidan driver, precis som Bo Könberg
säger, Miljöpartiet ut i landet med emfas att Sverige
bör lämna EU för att fånga upp det folkliga missnöje
som finns i Sverige med EU. Det är väl okej att göra
det.
Jag vill då fråga Marianne Samuelsson: När tän-
ker ni ta initiativ till och lägga fram en motion om
eller komma till skott med att vi lämnar EU?
Nästa dubbla budskap är detta. Marianne Samu-
elsson ställer frågor till utrikesministern som handlar
om djurskydd och jordbrukets inriktning samtidigt
som ni till hundra procent står bakom det svenska
ordförandeskapets program. Det skulle alltså lika
gärna kunna vara så att utrikesministern hade frågat
Marianne Samuelsson vad hon menar med de här
formuleringarna i programmet.
Miljöpartiet tycker jag har börjat bli ett maktens
parti. Ni köper det här för att kunna vara med och ha
makt, samtidigt som ni offentligt går emot det hela.
Någon ordning får det faktiskt vara, för att citera en
tidigare vänsterordförande.
Anf. 91 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! Någon ordning är det faktiskt. I EU-
frågorna har vi inte ett samarbete med regeringen.
Det är märkligt att Mats Odell inte har noterat det.
Det är en fråga där regeringen i större utsträckning
samarbetar med kristdemokrater, moderater och folk-
partister än med Miljöpartiet eftersom vi i grunden
har en helt annan uppfattning kring EU:s roll och
behov i framtiden.
Att lämna EU: Är det så att Mats Odell vill kan
han mycket väl stödja vår motion som ligger på det
området. Jag förstår inte varför han inte har noterat att
det finns en sådan motion, om han nu är så intresse-
rad av den frågan. Vi har lagt en sådan motion. Var så
god, rösta gärna på den, då får vi större möjligheter
att få gehör för den. Som det är nu har vi inte majori-
tet i den frågan i riksdagen och kan därmed inte få
igenom den.
Anf. 92 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Jag tror att mitt tidigare uttalande står
sig allt bättre om att det är med stigande förvåning
som man lyssnar på Marianne Samuelsson.
Jag har själv suttit med, först i Sagerska huset, se-
dan i Rosenbad för inte så länge sedan, där Miljöpar-
tiet ställde sig bakom det svenska ordförandeskapets
program. Men Marianne Samuelsson försöker samti-
digt distansera sig från det hela. Jag tror att Miljöpar-
tiet måste bestämma sig på den här punkten. Att se-
dan hävda att hon har mera samarbete med kristde-
mokrater och moderater än med regeringen på denna
punkt är inte seriöst, Marianne Samuelsson.
Anf. 93 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! I det fallet har väl inte heller Krist-
demokraterna något annat program som ni har lagt
fram. Jag tror att vår motion när det gäller program-
met är större och bredare med idéer och förslag än
Kristdemokraternas, som vi har behandlat i riksdagen.
Vi tycker dock att det är positivt att regeringen
tydligt lyfter fram miljöfrågorna. Vi hoppas att de
också menar något med det så att det blir en mer
offensiv satsning, precis som jag sade innan när det
gäller miljön. Miljöfrågorna är internationella. Vi
behöver ett samarbete internationellt i miljöfrågorna.
För tillfället har vi det samarbetet och den möjlighe-
ten inom EU, och då har vi en skyldighet att också
utnyttja det.
Anf. 94 Utrikesminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! El Salvador drabbades för några da-
gar sedan av en ny katastrof mitt under återuppbygg-
naden efter orkanen Mitch. Jordbävningen har hittills
förorsakat 700 döda, tusentals skadade, 30 000 för-
störda hus. Bara någon dag efter skickade Sverige sin
första hjälp, 5 miljoner kronor. Vi har beredskap för
att skicka ned Herculesplan med förnödenheter. EU-
kommissionen beslutade om 18 miljoner kronor,
experter från EU finns redan på plats.
I Burma sitter nobelpristagaren San Suu Kyi i hu-
sarrest sedan 13 år. Nu har militärjuntan inlett ett
samtal med henne om landets framtid. En EU-
delegation kommer inom kort, under svensk ledning,
att besöka Burma och försöka få dialogen att fortsätta
och ta fart.
I Afrika följer vi med oro situationen i Kongo. Fö-
re jul kom åtta afrikanska ministrar till Stockholm för
att diskutera hur Sverige, Norden och vi gemensamt i
EU ska kunna bli bättre på insatser, bättre på att han-
tera kriser och förebygga konflikter i Afrika.
I Turkiet är det inte bara Sverige utan också EU-
representanter som varje vecka upprepar kraven på
mänskliga rättigheter, rätt för minoriteterna inklusive
kurderna och assyrierna, rätten för kurderna till eget
språk i undervisning och medier. Man upprepar kra-
ven på förbud mot dödsstraff, upphävande av tortyren
och rättsenliga förhållanden i fängelserna.
Sverige har här spelat en viktig roll för att förmå
hela EU att driva samma krav. Kan EU samverka
med Nato i krishantering? frågar Lars Ohly då Turki-
et är medlem i Nato. Kan EU samverka med Turkiet?
Ja, det gör vi redan i Kosovo. Där står vi faktiskt sida
vid sida i gemensamma styrkor i fredsoperationer
under FN-mandat. Ska Turkiet kastas ut från FN-
styrkorna, Lars Ohly?
Vi kan se exempel efter exempel på hur EU inte
bara berör medlemsländernas eller kandidatländernas
medborgare utan också världen utanför. Sverige som
har en lång tradition av fredsbevarande insatser, av
bistånd till fattiga länder, en hög profil när det gäller
mänskliga rättigheter och stöd till FN har självklart
mycket att bidra med när det gäller att verka för
samma principer i EU-politiken och för ett öppet
Europa.
Fru talman! Jag skulle också vilja säga några ord
om EU:s framtid, för det är en viktig debatt som del-
vis har förts här. Jag tror att det är viktigt att vi vågar
se också bristerna, även vi som är mycket entusiastis-
ka över EU:s möjligheter, som just nu har varit EU:s
insats i globaliseringen och internationaliseringen.
Lika viktigt är det att vi kan se problemen i EU och
bristerna med EU när det t.ex. gäller öppenheten,
deltagandet från medborgarna, bristande effektivitet.
Men man får inte göra det för enkelt för sig i den
debatten. Mats Odell förklarade att bättre effektivitet
får vi bara vi får fler eller alla beslut som fattas med
majoritet. Kom ihåg, Mats Odell, att majoritetsbeslut
är redan det vanligaste, det är vetot som är undanta-
get. Visst är det bra med fler majoritetsbeslut. Även
Sverige hade velat se fler majoritetsbeslut i Nice, men
man ska också komma ihåg att majoritetsbesluten
innebär att det är lättare att köra över minoriteter. Det
här är inga lätta frågor.
Demokratin handlar både om att vi ska försöka
fatta besluten så nära människor som det någonsin går
och samtidigt om att vi ska försöka fatta beslut som
ger oss en bra framtid i hela Europa. Och då måste vi
kunna dra olika gränser.
Vi tror t.ex. att det är viktigt att inte flytta skatte-
frågorna från den nationella nivån, därför att det är
skatterna som finansierar välfärden. Det är skatterna
som därmed finansierar grunderna för nästan alla
beslut som vi fattar i Sveriges kommuner och riksdag.
Jag tycker att det är viktigt att vi i de svenska kom-
munerna och i den svenska riksdagen kan fortsätta att
fatta besluten om den svenska välfärden, och då
måste vi också ha finansieringen, skattepolitiken, i
vår hand.
Jag tror att Mats Odell ska akta sig för alltför
vidlyftiga förenklingar. Jag skulle framför allt vilja
varna honom för att tro att det skulle ha blivit mer
effektivitet och mer majoritetsbeslut om Mats Odell
hade suttit vid sammanträdesborden i Nice. Om Mats
Odell tror att brittiska Tories är mer benäget att fatta
majoritetsbeslut om t.ex. skatter än brittiska Labour
tror jag att Mats Odell ska lyssna lite mer noga på
EPP-kongresserna i fortsättningen. Och tror Mats
Odell att hans partikamrater i EPP är mer benägna att
fatta majoritetsbeslut om handel och frihandel med
jordbruksprodukter än socialdemokratiska partier i
Europa, tror jag också att han ska lyssna lite noggran-
nare på EPP-kongresserna i fortsättningen. Vill krist-
demokraterna ha gemensamma skattenivåer i hela
Europa? Det skulle jag vilja ha ett svar på av Mats
Odell.
Fru talman! Sedan tycker jag att det är intressant
att höra att både Bo Könberg och Lars Tobisson kriti-
serar EU-samarbetet när det gäller sysselsättning -
framför allt Lars Tobisson - och socialpolitik - fram-
för allt Bo Könberg. Det här är ju exempel på hur EU
nu arbetar med nya områden, ställer upp gemensam-
ma mål men samtidigt säger att man ska kunna an-
vända nationella vägar för att nå dit. Jag tror inte att
det är formen som ni egentligen kritiserar, herrar
Könberg och Tobisson. Jag tror att det är innehållet
som ni vänder er emot. Lika lite som vi har samma
uppfattning när det gäller sysselsättning och social-
politik i den nationella debatten har vi det när det
gäller EU-debatten. Ni är emot att socialdemokrater-
na i Europa arbetar för full sysselsättning, högre väl-
färd och för de frågor som kännetecknar de socialde-
mokratiska ländernas politik. Men ta sakdebatten i
stället för debatten om i vilken form besluten fattas!
I den fortsatta debatten om vilket EU vi ska ha
tror jag att vi kan se en rätt spännande diskussion
framför oss, för här är det viktigt att vi i Sverige, som
är kända för vår öppenhet, med en mycket bred och
öppen debatt i det svenska samhället och i den svens-
ka riksdagen också kan diskutera dessa svåra frågor:
Hur ska en kompetenskatalog se ut? Jag tror att det
kan vara en intressant idé, Åsa Torstensson, även om
jag inte är säker på att vi kommer till samma beslut
om hur mycket som ska ligga på EU-kompetensen
och hur mycket som ska ligga på den nationella kom-
petensen. Men hur ska den i så fall se ut, så att den
inte bara blir ett hinder för EU-samarbetet? Kan vi få
en förenkling av fördragen? Hur ska vi stärka de
nationella parlamentens roll? Hur ska EU driva de
olika sakfrågor som är viktiga för medborgarna? Hur
ska EU kunna öka öppenheten och öka effektiviteten,
inte bara när det gäller att fatta beslut med majoritet
utan också genom att se till att få en bättre och effek-
tivare byråkrati och administration?
Den här debatten är viktig. Jag tror att vi kommer
att se samma skillnader i den debatten som vi kan se
mellan våra respektive partier. Här har vi samma
politiska skillnader som kommer att gå igen. Men låt
oss visa andra länder att vi kan ha en bred och öppen
debatt som också kan få efterföljare i andra länder.
Slutligen, fru talman, skulle jag bestämt vilja säga
emot dem som i den här debatten har sagt att Nice var
ett totalt misslyckande. I och för sig är det intressant
att höra att när Marianne Samuelsson och Mats Odell
recenserar Nice tror man inte att ni talar om samma
överenskommelse. Den ena ser federalismen. Den
andra ser den totala mellanstatligheten och nationa-
lismen.
Men låt oss komma ihåg att vad vi och för övrigt
Mats Odells EPP-kamrat Jacques Chirac åstadkom i
Nice var faktiskt att vi lade grunden för utvidgningen.
Det var att vi kom överens så att vi kan fortsätta ut-
vidgningsprocessen, och det är faktiskt det som är det
allra viktigaste för EU:s framtid.
Anf. 95 BJÖRN VON DER ESCH (kd) re-
plik:
Fru talman! Det franska ordförandeskapet - jag
vill knyta an där utrikesministern slutade - har be-
skrivits som ett sex månader långt fiasko, och jag är
beredd att instämma. Framför allt gäller det självfallet
huvuduppgiften, nämligen att se över EU:s organisa-
tion.
Avtalet är så dåligt att det är osäkert om alla
medlemsländer över huvud taget kommer att godkän-
na det. Den organisation som EU nu har är 50 år
gammal och har gjorts för sex stater. Det gick bra
med tio stater, nu är vi 15 stater. Det hankar sig fram.
Men hur ska det gå när vi tar in ytterligare 12 stater
och blir sammanlagt 27 stater i en organisation som
redan knakar i grunden? Min fråga till utrikesminis-
tern är därför om utrikesministern inte ser någon risk
för kaos om den nuvarande organisationen bibehålls.
Anf. 96 Utrikesminister ANNA LINDH (s)
replik:
Fru talman! Först och främst kanske man ska vara
försiktig med recensioner när man snart står inför att
själv bli recenserad. Men jag skulle på allvar vilja
försvara det franska ordförandeskapet, därför att det
träffades en överenskommelse i Nice. Jag tycker att
det finns en oerhörd överdrift i hur stora problem EU
kommer att få med utvidgningen och efter Nice-
överenskommelsen. Nice lägger grunderna till en
utvidgad union. Om man inte tror att en union med 27
medlemmar kommer att kunna fungera, ska man
minnas hur det har varit tidigare. Den dag som EU
hade sex medlemmar hade man inte kunnat föreställa
sig att man ett antal år senare skulle kunna ha 15
medlemmar och ändå ha ett samarbete som täcker så
många fler områden. Dessutom tycker jag att detta
andas en misstro mot kandidatländerna som jag defi-
nitivt inte instämmer i. De är lika goda européer som
vi.
Anf. 97 BJÖRN VON DER ESCH (kd) re-
plik:
Fru talman! Det är inte fråga om önskvärdheten
av en utvidgning utan om de praktiska möjligheterna.
Detta handlar om praktisk tillämpning, inte om poli-
tisk ideologi.
Det enda framsteg man gjorde i Nice var att när
man har tagit in den elfte nye medlemmen, innan man
tar in den tolfte, ska man bestämma sig för en ny
organisation. Då är det ju så dags. Men om jag förstår
utrikesministern rätt är man helt lugn. Det är bara är
att vänta tills vi har tagit in elva nya medlemmar och
sedan sätter vi i gång och gör om organisationen. Då
är det väl risk för kaos, eller hur?
Anf. 98 Utrikesminister ANNA LINDH (s)
replik:
Fru talman! Jag tror inte att vi kommer att se de
stora problemen som belackarna talar om. Det är ju
självklart att varje organisation måste fortsätta att se
över hur man kan förbättra organisationen, hur man
kan förnya och modernisera den. Det är en framtida
uppgift för varje organisation inklusive EU. Men jag
kan inte tro att en kommission med 26 medlemmar i
stället för 20 medlemmar kommer att drabbas av total
ineffektivitet. Jag tror inte att ett nytt parlament med
något fler medlemmar kommer att drabbas av be-
slutsproblem. Jag tror inte heller, med tanke på hur
många områden som vi ändå fattar majoritetsbeslut
inom, att vi kommer att uppleva stora problem med
att det nationella vetot kvarstår på några områden.
Anf. 99 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Jag ställde två frågor. En gällde möj-
ligheten till ökad insyn i ministerrådet när det lag-
stiftar. Jag fick inget svar på den, och jag är rädd att
det antyder att svaret är negativt.
Min andra fråga gällde var besluten ska fattas i det
framtida Europa. På den fick jag svar, men det var ett
svar som knappast var värdigt utrikesministerns nor-
mala kapacitet. Det ena argumentet emot var att mil-
jöskatter också skulle finansiera välfärden och att
tanken att fatta gemensamma beslut utan vetorätt om
detta därför skulle innebära att man inte skulle kunna
finansiera välfärden. Utrikesministern vet sannolikt
att de förslag som finns om ett sådant beslut inte har
handlat om att pengarna skulle hamna på EU-nivå
utan i varje enskilt land. Om utrikesministern inte tror
mig så kan hon fråga sina danska partivänner som
tycker som jag i den här frågan. Då kommer hon att
få det bekräftat.
Den andra argumentet var om möjligt ännu mer
illavarslande. Där blandar utrikesministern ihop form
och innehåll, dvs. det var ett försök att säga att de
som tycker att exempelvis socialförsäkringarna inte
behöver bestämmas om i Sverige är emot socialför-
säkringarna. Det var knappast värdigt utrikesminis-
tern.
Anf. 100 Utrikesminister ANNA LINDH (s)
replik:
Fru talman! När det gäller den första frågan om
ministerrådet så kommer vi att försöka öka öppenhe-
ten så mycket det går under det svenska ordförande-
skapet. Om jag ska ge ett mycket ärligt svar så är
erfarenheten av t.ex. öppna debatter dock att de sällan
blir de mest substantiella debatterna när man verkli-
gen kommer till de områden där medlemsländerna
skiljer sig åt. Därför är jag tyvärr inte säker på att
detta är det bästa sättet att öka öppenheten kring lag-
stiftningen. De verkliga diskussionerna riskerar näm-
ligen att inte komma fram i de öppna debatterna från
ministerråden.
Angående miljöskatterna så gav jag det principi-
ella svaret som även bl.a. Mats Odell hade efterfrågat
gällande skattepolitiken. Jag och vi - inte ens mina
danska partivänner för övrigt - tror inte att det går att
särskilja miljöskatter från övriga skatter. Jag tycker
att detta är en svår fråga. Jag skulle önska att det gick
att se klara skiljelinjer så att man skulle kunna sär-
skilja miljöskatter. Men jag tror inte att det kommer
att gå.
Anf. 101 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Frågan om vad som går att åstad-
komma i ministerrådet och vad de andra länderna
tycker kan man ju diskutera. Men svaret var ju lite
värre än så, eftersom utrikesministern var inne på att
det kanske inte ens en gång var bra att man för öppna
diskussioner. Då måste ändå den principiella frågan
ställas: Kan vi i längden i det demokratiska Europa ha
en situation där den lagstiftande församlingen inte är
öppen för medier och allmänhet, som den har varit i
alla moderna demokratier i många generationer? Kan
man leva med att det ska se likadant ut där som det
gör i några av världens diktaturer?
Vad gäller frågan om miljöskatter har det ibland
anförts från s-håll att det inte går att skilja mellan en
miljöskatt exempelvis på koldioxid och en socialför-
säkringsavgift eller en kommunalskatt. Jag upprepar,
för jag tror åttonde gången i denna kammare under de
senaste åren, att den kompetensen borde man nog
kunna ha.
Anf. 102 Utrikesminister ANNA LINDH (s)
replik:
Fru talman! Jag instämmer i principen att lagstift-
ningsdebatterna bör vara öppna. Men tyvärr tror jag
att så mycket återstår att det i dagsläget inte är säkert
att det ens skulle göra någon stor förändring vad
gäller att öppet redovisa argumenten i ministerrådet.
Däremot instämmer jag helt och fullt i den långsiktiga
strävan och i principen att denna typ av debatter och
arbete självfallet bör ske inför helt öppen ridå.
Anf. 103 LARS TOBISSON (m) replik:
Fru talman! Som utrikesminister i EU:s ordföran-
deland har Anna Lindh stor betydelse för debatten om
EU:s framtid både här hemma och utomlands. Jag har
några centrala frågor som jag skulle vilja ha åtmins-
tone ett preliminärt besked om.
När det gäller förhållandet mellan EU:s institutio-
ner - anser utrikesministern att det bör präglas av
maktdelning och inte av parlamentarism?
Håller utrikesministern med statsministern om att
man bör lägga samman kommissionen med rådssek-
retariatet?
Uppfattar utrikesministern, liksom statsministern
tycks göra, att flexibel integration är ett utslag av
ökad mellanstatlighet?
Anf. 104 Utrikesminister ANNA LINDH (s)
replik:
Fru talman! Den grundläggande maktdelning som
vi har i dag mellan de olika institutionerna tycker jag
i stort sett bör kvarstå. Diskussionen om kommissio-
nen och rådssekretariatet finns konkretiserad på en
punkt när det gäller talesmannen, den höge represen-
tanten Javier Solana, respektive kommissionen. Det
är för tidigt att göra några sådana förändringar i dag,
men jag tror att det är en intressant idé att man försö-
ker se på vilka sätt man ytterligare kan samordna
verksamheten för att göra den effektivare och bättre.
Det är på den punkten man har fört något slags kon-
kret diskussion om att samordna kommissionens
arbete och rådssekretariatet.
Anf. 105 LARS TOBISSON (m) replik:
Fru talman! Den höge representanten Solana finns
redan i rådssekretariatet, så jag förstår inte riktigt hur
det skulle påverka frågan om kommissionens ingåen-
de där. Men jag tackar för beskedet om maktdelning-
en.
Kvar står frågan om huruvida flexibel integration
är ett utslag av ökad mellanstatlighet.
Jag vill också passa på att fråga om utrikesminis-
tern har någon uppfattning om hur debatten ska drivas
vidare. Att besluten så småningom får fattas av en ny
regeringskonferens är för mig klart. Den kan inte
ersättas av ett konvent. Men hur ska man tänka sig
mellanledet? Där har det tidigare varit vise män och
reflexionsgrupp, och idén om ett konvent har fötts. Är
det någonting som utrikesministern i dag är beredd att
uttala sig om?
Anf. 106 Utrikesminister ANNA LINDH (s)
replik:
Fru talman! Jag tror att man bör börja på en be-
tydligt bredare modell än den man arbetade med när
man hade ett s.k. konvent. Jag tror att man här bör
försöka engagera både allmänhet och universitet i en
så bred folklig debatt som över huvud taget är möjlig
för att så småningom ha en traditionell IGC i den
form man ändå kommer att fatta besluten i, motsva-
rande den IGC som vi just har sett.
Det som jag tror är oerhört viktigt när det gäller
den framtida debatten är inte bara den nationella
debatt som jag har talat om utan också att vi lyckas
involvera kandidatländerna i framtidsdebatten. Här
tycker jag också att vi ibland kan se ett stråk av tän-
kande om att vi som redan är med skulle vara bättre
européer och mer lämpade att föra framtidsdebatten
än kandidatländerna - jag säger dock inte att Lars
Tobisson har stått för det. Men jag tror att det är oer-
hört viktigt att de länder som faktiskt ska vara med i
Europa och i EU i framtiden har samma möjlighet
som vi har att delta i den breda framtidsdebatten för
EU.
Anf. 107 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Som så ofta i sådan här debatter möts
man en ny fråga i stället för att få ett svar. Jag ska
gärna svara på utrikesministerns fråga om huruvida
Kristdemokraterna vill ha gemensamma skatter för
hela Europa. Svaret är nej. Vi är över huvud taget
emot att EU ska tillerkännas någon som helst beskatt-
ningsrätt. Hör och häpna! Det vi säger är att det ska
finnas möjlighet att besluta om miniminivåer som
länderna ska ta ut. Då säger utrikesministern: Det är
viktigt att inte flytta skattefrågorna för de finansierar
välfärden. Jag frågar: På vilket sätt skulle det för
Sverige - som har EU:s högsta koldioxidavgifter och
skatter - hota välfärden om också Storbritannien och
andra länder tvingades att införa en miniminivå? Det
skulle vara intressant att veta.
Utrikesministern frågade också om brittiska Tori-
es. De är inte med i EPP. De finns inte med bland
EPP:s 42 medlemspartier. Däremot är deras parla-
mentariker på individuell nivå medlemmar i gruppen
i parlamentet. Det kan inte besluta om vårt program.
Till skillnad, fru talman, från Göran Persson och
Socialdemokraterna som har tagit intryck av brittiska
Labours EU-negativa attityder, bl.a. motståndet mot
koldioxidavgifter så har Tories över huvud taget
ingenting att göra med EPP:s program.
Anf. 108 Utrikesminister ANNA LINDH (s)
replik:
Fru talman! Ni har fortfarande väldigt många som
deltar i EPP-möten och är emot majoritetsbeslut i de
här frågorna. Invändningen kvarstår alltså, Mats
Odell - särskilt när vi kommer in på frågorna kring
handelspolitik, frihandel med jordbruksprodukter och
liknande. Där har Mats Odell inte mycket att skryta
med när det gäller sina partikamrater.
Angående majoritetsbesluten är det inte så enkelt
att man kan säga att det bara handlar om koldioxids-
katter. Mats Odell vet att det är ett antal länder, och
inte bara Sverige, som har rest reservationer mot att
fatta majoritetsbeslut på skatteområdet. Självfallet
finns det många länder som skulle vilja se att vi i så
fall fattade beslut om fler skatter än enbart koldiox-
idskatter med majoritetsbeslut. Det går inte att säga
att man ska fatta beslut om en skatt med majoritet,
men inte om andra skatter. Om vi vill vi ha kvar be-
slutsrätten kring svensk välfärd, Mats Odell, i svens-
ka kommuner och i svensk riksdag så ska vi därför
också ha kvar den fulla beslutskompetensen här.
Anf. 109 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Anna Lindh och jag är helt överens på
den punkten. Beskattningsrätten ska ligga på natio-
nalstaterna. Däremot tror vi att möjligheten att införa
miljöstyrande avgifter är central för att vi ska få en
folklig uppslutning omkring EU-projektet. Man måste
också kunna se resultat. Varför säga att beskattning
inte går att avskilja? Det är en nationell sak. Låt oss ta
ett annat område, t.ex. lagstiftning. Är det inte cent-
ralt för att bygga upp en rättsstat att vi har lagstift-
ning? Ska vi släppa ifrån oss det? Det hade varit fullt
möjligt för retoriker som Göran Persson och Anna
Lindh att måla upp precis samma skräckscenario när
det gäller att släppa ifrån sig lagstiftningen från denna
kammare. Det är inte helheter vi talar om utan möj-
ligheter att faktiskt se nyanserat på detta.
Jag tror att det är fullt möjligt att övertyga Euro-
pas befolkningar om att det behövs miniminivåer om
vi ska klara av växthuseffekten. Jag hoppas att rege-
ringen överger stödet till det brittiska Labour på den
här punkten och i stället börjar agera i Europas folks
intresse.
Anf. 110 Utrikesminister ANNA LINDH (s)
replik:
Fru talman! Det finns möjligheter både för Euro-
pas folk och Europas regeringar att införa minimini-
våer på beskattning. Det kan vi göra genom de regler
som råder även i dag. Det gäller bara att man faktiskt
är överens om att införa miniminivåer på koldioxidut-
släppen. Det gäller att man är överens, då kan man
också fatta de besluten. På det viset kan vi se till att vi
får minimibeskattning av koldioxid i hela Europa. Vi
har däremot inte varit beredda att säga att när det
gäller skattefrågor ska en majoritet kunna köra över
en minoritet. Vi får anstränga oss för att försöka
övertyga dem som fortfarande är motståndare.
Anf. 111 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Jag tänker senare i dag komma in på
EU och relationer med länder utanför EU. Jag läser i
programmet för Sveriges ordförandeperiod om ut-
vecklingssamarbetet. Det avverkas på fem rader, och
inledningsmeningen lyder: Ett effektivt utvecklings-
samarbete är en viktig del av de externa relationerna
och en angelägen fråga för ordförandeskapet.
Min fråga är: Hur tänker Sverige nu agera som
ordförande för att se till att EU:s bistånd blir effekti-
vare? Det finns en enorm massiv kritik när det gäller
EU:s biståndsverksamhet. Här har Sverige en roll att
spela. Jag skulle vilja höra från utrikesministern vad
Sverige tänker göra under de här sex månaderna när
det gäller den delen av arbetet.
Anf. 112 Utrikesminister ANNA LINDH (s)
replik:
Fru talman! Arbetet börjar på måndag i samband
med det första utrikesministermötet. Då kommer vi
att ha den första orienteringsdebatten någonsin för att
börja diskutera prioriteringarna för EU:s externa
verksamhet. Här spelar biståndet en väldigt viktig
roll. Tanken är att vi ska börja diskutera prioriteringar
och sedan fortsätta att reformera biståndsverksamhe-
ten så att biståndet används på ett mer prioriterat och
betydligt effektivare sätt än vad som har skett hittills.
Här vill jag gärna ge en eloge till kommissionen och
kommissionär Chris Patten som jag tycker själv har
lyft fram de enormt stora problemen med EU:s bi-
ståndsverksamhet hittills och visat sig vara fast be-
sluten att faktiskt göra någonting åt det.
Anf. 113 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Jag vill tacka för svaret. Jag tror att
man, i samband med att man nu aktualiserar de här
frågorna på hemmaplan i Sverige, också måste föra ut
detta budskap och denna debatt brett i det svenska
samhället till enskilda organisationer som arbetar med
de här frågorna. Det får inte bli så att den här debatten
bara förs i slutna rum och att det sedan kommer ut
någon sorts presskommuniké. Man måste verkligen
anstränga sig för att förankra den här debatten ute hos
medborgarna. Om det är någonting som det verkligen
är stor kritik kring när det gäller EU och som så att
säga stänker ordentligt på EU, så är det deras bi-
ståndspolitik. Här finns alltså en unik möjlighet att
försöka rätta till detta och föra ut debatten brett.
Anf. 114 Utrikesminister ANNA LINDH (s)
replik:
Fru talman! Jag kan instämma i det K-G Bi-
örsmark säger, men sedan måste jag också i ärlighe-
tens namn säga att jag tror att det här kommer att ta
tid. Vi får börja debatten nu. Vi får börja reformar-
betet nu, men jag tror att det kommer att ta tid innan
vi verkligen får resultat och en sådan biståndsverk-
samhet som vi vill ha. Jag kan garantera att vi ska
göra allt vi kan under det svenska ordförandeskapet.
Anf. 115 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! Vi har tidigare här i kammaren haft
en debatt om alliansfriheten och neutralitetspolitiken
och de förändringar som sker när det gäller Sveriges
roll i det sammanhanget. Jag tycker att det skulle vara
intressant att få höra utrikesministerns syn på de mi-
litära samövningarna med Ryssland som åtminstone
har varit planerade. Jag vet inte om det fortfarande
pågår planering.
De bilder vi har sett och de rapporter vi har fått
från Tjetjenien den senaste tiden är inte särskilt posi-
tiva. Det har varit ganska många problem och mycket
våld. Enligt uppgift har hjälporganisationerna tvingats
lämna området just för att det är så oroligt.
Min fråga till utrikesministern är: Är det fortfa-
rande regeringens uppfattning att Sverige under den
pågående konflikten ska samöva militärt med Ryss-
land?
Anf. 116 Utrikesminister ANNA LINDH (s)
replik:
Fru talman! Det finns fortfarande väldigt stora
problem i Tjetjenien. Vi kan se fortsatta strider. Trots
att man från rysk sida uttalat en önskan om en politisk
lösning verkar man inte ha tagit några initiativ för att
verkligen få en sådan. Den humanitära situationen för
de hundratusentals flyktingarna blir bara värre. Nu
har också de utländska hjälporganisationer en efter en
lämnat Tjetjenien. Det kommer naturligtvis att vara
en viktig uppgift för oss inte bara i Sverige utan även
i EU att fortsätta att ta upp detta i diskussionen och
den politiska dialogen med Ryssland.
När det gäller den svenska diskussionen om
samövningar vill jag säga att det inte är planerat någ-
ra renodlade militära övningar. Däremot har man
planerat att öva räddningsinsatser, och det tog man
också upp efter olyckan med Kursk.
Anf. 117 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Fru talman! Räddningsinsatserna bygger ju på det
militära samarbetet. Det politiska dilemmat för rege-
ringen måste ju ändå bli att å ena sidan tänker man
fördöma situationen i Tjetjenien och å andra sidan
tänker man samarbeta på ett område där militären är
involverad. I princip tycker man alltså att det är okej
att samarbeta där. För mig känns det väldigt förvå-
nande att regeringen inte markerar genom att säga att
även den här övningen kommer att skjutas upp.
Anf. 118 Utrikesminister ANNA LINDH (s)
replik:
Fru talman! Den övning som har diskuterats
handlar om ubåtsräddning och en marinövning. Det är
knappast aktuellt att samarbeta med de grupper som
finns i Tjetjenien. Regeringen kommer självfallet att
fortsätta att framföra kritik både politisk och när det
gäller Rysslands militära insatser i Tjetjenien.
Anf. 119 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Fru talman! Ministern bekräftade vikten av att
framtidsdebatten förs både med de tilltänkta med-
lemsländerna och med de nuvarande. Det är bra att få
den bekräftelsen. Men en del av den framtidsdiskus-
sion som berör EU gäller ju den stora mängden med-
borgares aktiva delaktighet i detta. Då ställs det stora
krav på öppenhet och insyn i arbetet. Ministern har
tidigare fått en fråga om öppenheten. Jag skulle vilja
att ministern svarade på frågan om vad som kommer
att prägla detta halvår. Kommer Sveriges krav på
öppenhet och insyn att faktiskt kunna prägla detta
halvår? Kommer recensionerna i juni att innebära
applåder för att EU har tagit stora steg för att öppna
och skapa delaktighet för människorna?
Anf. 120 Utrikesminister ANNA LINDH (s)
replik:
Fru talman! Vi kommer att göra allt för att det
svenska ordförandeskapet ska vara öppet. Jag är inte
säker på att det alltid kommer att leda till applåder.
Det kommer nog att leda till rätt många protester
också från andra länder där man kanske tycker att vår
öppenhet går för långt.
Men vi kommer att försöka offentliggöra, visa
upp så mycket av EU-arbetet under vårt ordförande-
skap som det någonsin går. Bl.a. har vi i dag en hem-
sida på Internet där vi har betydligt mer information
än vad man någonsin tidigare har haft.
Tanken är dessutom att man ska försöka anta den
rättsakt om öppenhet som är förutsedd att vara före
den 1 maj. Vi hoppas att det ska bli möjligt. Vi har
samtidigt sett att här finns det stora skillnader mellan
länderna. Vi är inte beredda att göra något som skulle
påverka vår svenska grundlagsfästa öppenhet.
Anf. 121 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Fru talman! Tack för det svaret från ministern.
Ska jag då tolka det som att öppenhetsakten inte med
säkerhet kommer att antas under det svenska ordför-
andeskapet?
Anf. 122 Utrikesminister ANNA LIND (s) re-
plik:
Fru talman! Jag hoppas att den kommer att antas.
Det är det vi arbetar utifrån. Men det finns naturligt-
vis något slags gräns för hur långt Sverige kan sträcka
sig för att få en öppenhetsrättsakt. Det får inte, som
jag sade, påverka och försämra vår egen grundlags-
fästa öppenhet. Det är ett för högt pris att betala.
Anf. 123 LARS OHLY (v) replik:
Fru talman! Det väckte ilska hos många och för-
våning hos än fler när Sverige avstod från att ta ställ-
ning för en resolution i FN:s generalförsamling som
fördömde Israels övervåld i den pågående konflikten i
Mellanöstern.
Min fråga till utrikesministern är: Är det detta vi
kommer att se av det svenska ordförandeskapet när
det gäller utrikespolitiken? Kommer vi att se att vi
inte längre tar självklar ställning mot en ockupa-
tionsmakts övervåld utan i stället anpassar oss till
stämningar som finns inom vissa länder i den euro-
peiska unionen?
Min andra fråga handlar om Turkiet. Utrikesmi-
nistern tog starkt avstånd från Turkiet men jämförde
sedan det militära samarbetet mellan EU och Nato-
landet Turkiet med det samarbete som finns t.ex. med
FN-styrkorna i Kosovo. Det var nog inte så välbe-
tänkt.
EU-förespråkare brukar tala om en gemensam
värdegrund för militariseringen av EU. Min fråga är:
Är den värdegrunden förenlig med det förtryck av
demokrati och mänskliga rättigheter som systematiskt
pågår i Turkiet?
Anf. 124 Utrikesminister ANNA LINDH (s)
replik:
Fru talman! Vi talar om en gemensam värdegrund
för hela EU-projektet. Skälet till att Turkiet inte ens
har fått börja förhandla om medlemskap är att de inte
uppfyller kravet på gemensamma värderingar.
En annan fråga är EU:s samarbete med Nato när
det gäller krishanteringen. Där är det väldigt klart
utsagt att EU och Nato är två autonoma organisatio-
ner som fattar beslut självständigt. Den stora diskus-
sionen i dag finns inom Nato, där man diskuterar hur
samverkan ska ske och där Turkiet blockerar detta för
att man i praktiken vill fatta beslut på samma sätt som
EU-medlemmar. Och det kan naturligtvis inte EU
tolerera när Turkiet inte är EU-medlem.
Anf. 125 LARS OHLY (v) replik:
Fru talman! Jag har förståelse för att utrikesmi-
nistern har problem med att besvara alla frågor i en
debatt. Men jag ställde också en fråga om ställnings-
tagandet när det gäller Israel i generalförsamlingen,
och jag vill gärna ha en kommentar till det.
När det gäller Turkiet är det ju så att den upp-
byggnad och den militarisering som pågår i den euro-
peiska unionen förutsätter ett långtgående och syste-
matiskt samarbete med Nato. Det har man vetat hela
tiden. Natostrukturerna måste in för att detta militära
samarbete ska kunna fungera. Samtidigt säger man
sig värna, ibland i nästan rasistiska ordalag, om en
sorts europeisk värdegrund som ska vara gemensam
för denna militarisering.
Min fråga är: Är denna över huvud taget förenlig
med Turkiets systematiska kränkningar och brott mot
mänskliga rättigheter?
Anf. 126 Utrikesminister ANNA LINDH (s)
replik:
Fru talman! När det gäller Turkiet tycker jag att
Lars Ohly får börja lyssna på svaren och inte bara
upprepa frågorna. Jag har väldigt tydligt talat om att
den gemensamma värdegrunden finns inom EU. Där
är Turkiet inte medlem och blir inte medlem så länge
man inte har gemensamma värderingar.
När det gäller Israel uttalade den svenska rege-
ringen och undertecknad precis samma saker som
stod i FN-resolutionen. Det var inte fråga om att dölja
Sveriges röst. Däremot hade man sedan en diskussion
om ifall det var rätt tidpunkt att anta FN-resolutionen.
Men innehållet hade vi inga problem med. Det var
tidpunkten som diskuterades.
Anf. 127 BERTIL PERSSON (m):
Fru talman! Världen befinner sig i snabb föränd-
ring. Informationssamhället är utan gränser, och rör-
ligheten i ett Europa där alltfler länder blir medlem-
mar i EU går mot en alltmer ökande gränslöshet.
Europa blir alltmer öppet för hela världen.
1900-talet var nationalstaternas epok. 2000-talet
kommer att bli mycket annorlunda. En regional sam-
verkan över gränserna, ofta ledd av att forskning och
utveckling växer av egen kraft, kommer att bli alltmer
påtaglig.
Rörligheten har markant förändrats. Varje svensk
rörde sig för 100 år sedan 500 meter om dagen. I dag
rör man sig 4 mil om dagen. Svenskar finns nu prak-
tiskt taget över hela världen. Lite dramatiskt kan man
säga att vid varje stor katastrof är alltid någon svensk
med bland de drabbade.
IT spränger alla gränser. Vi är på väg mot en två-
språkig värld där alla i nästa generation kommer att
tala sitt eget nationella språk med vänner och bekanta
och engelska med alla övriga. Det här är rationellt.
Det är praktiskt. Det är bra.
Vi kommer att få se att ekonomin kommer att
växa. Den kommer att växa i större delen av världen
efterhand som tillväxten nu ökar i alla delar utom
Afrika, där insatserna kommer att koncentreras på att
få igång utvecklingen även där.
EU:s fria rörlighet när det gäller människor, ka-
pital, varor och tjänster kommer att gälla de flesta av
våra grannländer och denna utveckling kommer att
sprida sig alltmer över världen i dess helhet.
Tillväxt kräver kreativitet, och kreativitet bygger
på människors möten. Det bygger på att man har en
stor kreativ massa. För att få tillväxt visar alla studier
att man behöver goda universitet, bra flyg för männi-
skors möten och goda livsmiljöer, dvs. bra kulturut-
bud och fritidsutbud, bra skolor och bra bostäder.
I Sverige finns det två tre områden som har allde-
les speciella möjligheter att vara ledande i det kom-
mande Europa. Det är Mälardalen-Sankt Petersburg-
Tallinn-Helsingforsområdet, det är Öresund-Berlin-
Hamburgområdet och det är Barentsregionen.
De är allihop gränsöverskridande. Det är områden
som har bland Europas allra starkaste möjligheter att
få en god framtida utveckling, att spela i elitserien när
det gäller att utveckla levnadsstandard, miljöfrågor
och livsvillkor för medborgarna.
Det gäller naturligtvis att skapa förutsättningar för
att man ska kunna ta vara på de här möjligheterna.
Det gäller kanske framför allt att skapa förutsättning-
ar för utveckling av framtida branscher. Den vikti-
gaste torde vara biotekniken som redan i dag drar
20 % av världens forskningsresurser och snabbt ex-
panderar. De dominerande framtidsbranscherna är
datakommunikation, som i dag tar i anspråk 40 % av
världens forskningsresurser, optik, miljö- och solar-
teknik och ren mat.
Det gäller naturligtvis för oss att satsa på nischer
inom de här branscherna, på eliter, de forskargrupper
och branscher som redan i dag får anslag. Det är
precis som inom idrotten elitsatsningar som lönar
sig. Det handlar inte i första hand om rättvisa och
fördelning.
Riskkapitalbekymren är inte stora. Goda idéer
drar alltid till sig de pengar som behövs. När man
tittar på utvecklingen inom en region finner man att
det första stadiet i utvecklingen av nya produkter,
uppfinningar, är förlagt till universiteten. Nästa stadi-
um, utveckling av prototyper, är vanligen förlagt till
forskarbyar i nära anslutning till universitet och hög-
skolor, och det är i det skedet som de här regionerna
kommer att vara speciellt viktiga.
Tillverkningen av nya produkter brukar vanligen
inte lokaliseras till dessa heta miljöer, och det gör att
denna utveckling ger fördelar inte bara för de regio-
ner som jag talar om utan också för övriga delar av
landet. Men för att klara den här utvecklingen och få
denna dynamik i varje fall i två eller tre delar av Sve-
rige fordras det till att börja med att man skapar fak-
tiska förutsättningar för ett mer gränsöverskridande
samarbete för kommunerna. Vidare krävs att man
skapar möjlighet till en friare fysisk planering, har-
moniserar skatter, ökar valfriheten och avbyråkratise-
rar.
Skapandet av kraftfulla europeiska regioner med
anknytning till starka svenska områden är en viktig
framtidssatsning, som Sverige har all anledning att
stödja. Sådana underlättande åtgärder kan möjliggöra
konkurrenskraft för Sverige i vårt gemensamma Eu-
ropa.
Anf. 128 MARGARETA VIKLUND (kd):
Fru talman! Sedan hiv/aids-epidemin inleddes på
1980-talet har 21 miljoner människor dött av aidsre-
laterade sjukdomar. Det finns i världen i dag över 36
miljoner hivsmittade, och 25 miljoner av dem finns i
Afrika. Aids medverkar till att de sociala och ekono-
miska skillnaderna ökar inte endast inom de drabbade
länderna utan också mellan nationer och världsdelar.
Framtida generationer kommer tyvärr att drabbas
ännu hårdare om inte snabba åtgärder sätts in.
Det är inte acceptabelt att ha medicin och be-
handlingsmetoder till mänsklighetens tjänst för
hiv/aids utan att de används, dvs. att man inte låter
alla få ta del av dem. Jag tänker då framför allt på de
aidssjuka i u-länderna. Här måste västvärlden ta sitt
ansvar inte bara i ord utan också i handling.
Sverige kan i olika internationella organ, bl.a. i
EU, spela en viktig roll genom att vara pådrivande i
fråga om humanitär medicinsk forskning och huma-
nitär läkemedelshjälp till de fattigaste regionerna och
länderna i världen. Sverige kan också vara ett före-
döme genom att styra delar av det svenska biståndet
till medicinsk hjälp till utsatta människor som har
drabbats av hiv/aids i u-länderna.
För Sverige liksom för Europas länder i övrigt
borde det ligga ett rent egenintresse i att bromsa eller
stoppa den hiv/aids-epidemi som vi har bl.a. i vårt
närområde. Jag tänker på Ryssland och på de baltiska
staterna. Enligt gjorda prognoser kommer dessa om-
råden näst efter Asien inte att ligga långt efter Afrika,
om inget görs för att bromsa den negativa utveckling-
en.
Inom ramen för den ominriktning av det svenska
totalförsvaret som nu sker får vi inte vara främmande
för att också genomföra långsiktiga civila internatio-
nella insatser t.ex. inom området förebyggande av
katastrofer på det medicinskt-biologiska området. Jag
anser att det är dags att vidga säkerhetsbegreppet till
att också gälla farsoter av olika slag. Vi kan på aids
framfart i Afrika se vilken utslagningskraft den epi-
demin har. 21 miljoner människor har redan dött. För
epidemier finns inga gränser.
Insatser mot hiv/aids är en fråga om mänskliga
rättigheter. Det handlar om utrikes- och biståndspoli-
tik, men det handlar också om mänsklig säkerhet.
Fru talman! Miljontals kvinnor lever i samhällen
där traditioner och sedvänjor ger männen möjlighet
att genom utövande av våld kontrollera kvinnorna. En
anklagelse om ett omoraliskt beteende är, oavsett om
den är sann eller osann, vanligen tillräcklig för att en
kvinnas manliga släktingar ska ta lagen i egna händer
och döda henne. Kvinnorna får vanligtvis inte möj-
lighet att bemöta anklagelserna. Själva anklagelsen i
sig är tillräcklig för att smutsa en mans heder och
utgör därför ett tillräckligt skäl för att döda kvinnan.
Att arbeta mot företeelsen "hedersmord" handlar
ytterst om att arbeta för mänskliga rättigheter och
rätten till människovärde. Så särskilt långt från vår
egen kultur är tyvärr inte heller "hedersmorden". Det
visar den uppmärksammade rättegången om
"hedersmordet" i norra Irak. Det handlade då om en
ung flicka som vuxit upp i Sverige.
För mig är det fullständigt ofattbart att en kvinna
kan ha ett så lågt värde att hon egentligen inte har rätt
att leva, om hon på något sätt visar att hon faktiskt
anser sig ha ett eget människovärde. Jag anser inte att
man kan gömma sig bakom kulturella och speciella
värderingar därför att man tillhör en viss grupp, et-
niskt, religiöst eller vad det kan vara, utan människan
har alltid samma värde och samma rättigheter oavsett
vem hon är, vad hon representerar och var hon bor.
Fru talman! Jag anser att det som jag nu har tagit
upp är en så stor och allvarlig fråga att den måste
behandlas i alla de sammanhang där mänskliga rät-
tigheter diskuteras. Jag vill därför särskilt vädja till
statsminister Göran Persson, utrikesminister Anna
Lindh och jämställdhetsminister Margareta Winberg
att lyfta fram denna viktiga fråga under den svenska
ordförandeperioden i EU. Ett uttalande mot
"hedersmord" i samband med något av de EU-
toppmöten som hålls i Sverige under våren är en väg
för den svenska regeringen att tydligt visa var man
står i den här frågan.
Frågan är dock för stor och för viktig för att en-
bart behandlas här. FN har ett särskilt ansvar i fråga
om de mänskliga rättigheterna. Jag vill därför också
vädja till regeringen att på olika sätt föra upp frågan
om "hedersmord" på FN:s dagordning i alla de sam-
manhang där mänskliga rättigheter diskuteras.
Fru talman! Diskussionens vågor går i dag höga
och uppfattningarna går isär om det utarmade uranets
farlighet ur strålningssynpunkt. Frågan är om det kan
ge livshotande skador på lång och på kort sikt på dem
som genom olika omständigheter kan komma i berö-
ring med det.
Någon absolut kunskap om detta utarmade uran
tycks inte finnas. Man tycks inte veta eller också vill
man inte delge oss kunskap om vad som egentligen
händer när exempelvis en stridsvagn genomborras av
en uranbestyckad projektil. Den process som uranet
då genomgår verkar man inte ha någon riktig före-
ställning om. Man vet dock att de som befinner sig i
stridsvagnen eller dess närhet under ca 15 minuter
utsätts för en strålning som motsvarar en svensk års-
dos i överkant.
Man vet inte heller vad som händer då det utar-
made uranet efter en explosion hamnar i marken.
Hettan kan göra att det pulvriseras och sprids för
vinden. Vart det sedan tar vägen vet man inte riktigt.
Fru talman! Eftersom det inte finns några kon-
ventioner eller avtal om förbud mot användning av
utarmat uran, anser jag att FN måste tillsätta en
kommission med uppdrag att bl.a. verka för ett förbud
mot att använda utarmat uran i vapen. Jag vänder mig
återigen till statsminister Göran Persson och utrikes-
minister Anna Lindh med en förhoppning om att
Sverige vill ta på sig den viktiga rollen som initiativ-
tagare till en sådan kommission i FN:s regi.
Om det framkommer att det utbrända uranet ger
de negativa hälsoeffekter som medierna har rapporte-
rat om står vi här inför några av de hot som det nya,
vidgade svenska säkerhetsbegreppet tar upp, nämli-
gen folkhälso- och miljöhot. Därför menar jag att
Sverige även här på ett naturligt sätt kan spela en
viktig roll, inte minst genom att utnyttja det svenska
ordförandeskapet till att få i gång en diskussion inom
EU.
Fru talman! Det är min förhoppning att regering-
en, trots de många och stora frågor som står på den
politiska agendan under det kommande halvåret, ändå
tar tillfället i akt att lyfta fram frågorna om hiv/aids,
hedersmord och utarmat uran - de tre frågor som jag
kortfattat har lyft fram i mitt anförande - såväl på den
svenska politiska arenan som i varje internationellt
forum där frågor om mänskliga rättigheter och
mänsklig säkerhet diskuteras.
Anf. 129 MARGARETA ANDERS-
SON (c):
Fru talman! Vi ansökte om inträde i EU för ett
tiotal år sedan. Det var ett gemenskapsprojekt och
kallades för den europeiska gemenskapen. När vi fick
medlemskapet var det i den europeiska unionen. Jag
vet inte om det har haft någon betydelse eller om det
mera är av semantiskt intresse vad vi kallar den orga-
nisation som Europas länder håller på att bilda, ut-
veckla och utvidga.
Tydligt är att den demokratiska dimensionen be-
höver ägnas förnyat intresse och förstärkas. I det
sammanhanget är den nya organisation som kallar sig
för ATTAC ett viktigt inslag. Jag sympatiserar defi-
nitivt inte med alla deras arbetssätt eller idéer. Men
det är viktigt att människor organiserar sig, kommer
tillsammans och börjar samverka.
I dag finns samverkansforum för kapital och fö-
retag. De politiska partierna har sina organisationer
tvärs över den europeiska unionen. Fackföreningarna
samarbetar i t.ex. Europafacket. Vi kan också lösa
utbildningsfrågor. Det enskilda ställningstagandet, att
människor möts och diskuterar, har inte funnits på
samma sätt.
Nu finns organisationen ATTAC, och jag hoppas
att det kommer fler, med andra inriktningar, och att vi
kommer att kunna fördjupa demokratiaspekterna i
unionen. Annars är jag rädd att hela samarbetspro-
jektet kommer att brista, förr eller senare. Det är inte
minst viktigt nu när vi står inför utvidgningen. Som
jag ser det som centerpartist är utvidgningen ett av de
allra viktigaste åtaganden vi har att arbeta för under
den tid Sverige är ordförande i EU.
Det finns några andra saker som jag tycker är vik-
tiga under det halvår som vi har ordförandeskapet,
som jag vill ta upp. Det är bl.a. jämställdhetsfrågorna.
Här finns mycket mer att göra. Det finns i den euro-
peiska unionen ganska mycket lagstiftning, ibland
skarpare lagstiftning än vi har i Sverige. Det handlar
om lika lön för lika och likvärdigt arbete, att man inte
får diskriminera människor på grund av kön, att man
ska ha vissa minimiregler vad gäller föräldraledighet
och en hel del andra minimiregler. Det är viktigt att vi
följer de lagar som vi gemensamt har beslutat i unio-
nen. Det är också viktigt att unionen inte ger sig in
och börjar detaljstyra och peta i varje lands inre an-
gelägenheter. Vi ska ha minimiregler och gemen-
samma regler där det fungerar. Men vi ska inte ge oss
på detaljer som de enskilda länderna ska lösa själva.
Fru talman! Ett annat stort område som jag vet att
regeringen har prioriterat är arbetslivsfrågor, däri-
bland arbetsmiljöfrågor. Jag lyssnade på Ekot på
morgonen och hörde om en utredning som har gjorts i
ett flertal EU-länder om arbetsmiljöfrågor, om hur
folk mår på jobbet. Sverige deltog, med 1 500 tillfrå-
gade. Svaren visade att man kände att man var utsatt
för stress i jobbet, värk i nacke och axlar, buller och
tunga lyft. Man upplever att vi trots allt inte har fått
en bättre arbetsmiljö de senaste tio åren. Det kan
mycket väl hänga ihop med den lågkonjunktur vi har
genomlevt. Nu måste vi göra någonting åt det. Det
går inte att säga att vi löser frågorna på ett eller annat
sätt, lite vid sidan av. Detta är ett överlevnadsproblem
för oss i denna del av världen. Vi har lika många
problem här i Sverige som på många andra håll runt-
om i Europa.
Den stora frågan de senaste åren är utbrändhet.
Många vill inte använda ordet utbränd, för det låter
alltför definitivt. Det kan jag hålla med om. Men det
är väldigt svårt för den som blir extremt utmattad. Det
är svårt att komma tillbaka. Det tar lång tid för de
människor som har drabbats. Det finns säkert en hel
del av oss som sitter här i riksdagen som har drabbats
eller kommer att drabbas, om vi inte aktar oss.
Det börjar smygande. Man har svårt att koppla av,
svårt att sova. Sedan kommer frågorna slag i slag.
Blir det tillräckligt allvarligt blir man djupt deprime-
rad och mår mycket dåligt. Det kan ta flera år att
komma tillbaka.
Som centerpartist anser jag att dessa frågor är
oerhört viktiga, om vi ska kunna lösa problemen med
arbetskraft och inte ska behöva en arbetskraftsinvand-
ring till vårt land eller till Europa. Den kommer i så
fall att utarma andra länder på unga, friska, välutbil-
dade människor, för det är dem vi vill ha. Vi vill inte
ha de fattiga som inte har fått någon vidare utbild-
ning. Det är de som har utbildning, som är läkare,
sjuksköterskor, lärare, ingenjörer eller har en dataut-
bildning som vi vill ha.
Vi måste försöka hitta lösningar på våra egna pro-
blem. En viss arbetskraftsinvandring ska vi ha. Men
vi kan inte låta andra länder lösa våra problem. Det är
inte rättvist mot dem. De behöver sin välutbildade
ungdom, för att utveckla sina länder. Därför har vi i
Europa ett stort ansvar för dessa frågor. Jag anser att
vi måste hitta lösningar på dem själva.
En annan fråga som är viktig när vi diskuterar ut-
vidgningen och ansvaret för tredje världen är den
sociala dumpningen. Det ska finnas regler som jäm-
ställer människor i alla delar av världen. Man får inte
sätta för stort tryck på arbetstagare. Vi måste ta an-
svaret i den här delen av världen.
Det finns möjligheter att underlätta handel och
integration, att göra skuldavskrivningar, att ta avstånd
från barnarbete och arbeta för att det avskaffas. Det är
saker som vi inte har så stor erfarenhet av här. Det är
100-150 år sedan det avskaffades här i landet. Men vi
får inte blunda för att det förekommer att människor
är inlåsta på sina arbetsplatser. Det finns också många
andra svåra frågor som vi behöver lösa gemensamt.
Vi i den europeiska unionen kan göra det på ett bra
sätt tillsammans.
Fru talman! Vår regering har ett stort ansvar för
dessa frågor under de månader som Sverige är ordfö-
rande. Från Centerpartiets sida vill vi medverka till
att frågorna förs upp på dagordningen och att man
hittar en lösning som är till gagn för oss här i Sverige,
övriga EU-medborgare och människor i andra delar
av världen.
Anf. 130 KARL-GÖRAN BI-
ÖRSMARK (fp):
Fru talman! Som stark EU-vän som har arbetat för
att Sverige ska vara fullvärdig medlem och gå in med
hull och hår i arbetet tänkte jag ändå i mitt inlägg här
i dag ta upp ett par saker där jag är lite kritisk mot EU
för att på det sättet försöka göra ett konstruktivt in-
lägg och arbeta för ett bättre EU i framtiden.
Alltfler människor tar i dag del av och dras in i
globaliseringsprocessen. Detta ger möjligheter till
ökat välstånd till följd av fritt utbyte av varor, tjäns-
ter, information och kapital. Om EU förmår att visa
vägen kommer andra nationer att följa efter och öpp-
na sina gränser och marknader för fattiga länders
produkter.
Alltfler länder inser fördelarna med att öppna
gränserna för sina medborgare. När kreativa krafter
fritt får möta varandra vinner alla på det. Det är så
våra möjligheter till frihet, fred och välstånd växer.
Det är detta EU:s politik måste handla om.
I dag får världens fattiga länder, utvecklingslän-
derna, inte möjlighet att öka sitt välstånd genom att
exportera sina varor till i-länderna. I-ländernas tullar
mot u-länderna är i genomsnitt alltför höga, ca 30 %
högre än de genomsnittliga tullarna i världen.
Det är en stor förlust för u-ländernas befolkningar.
Men det är också en stor förlust för alla oss som lever
inom detta område, exempelvis inom EU, som stäng-
er ute. Vi kan inte, får inte och har inte möjlighet att
välja produkter som är billigare eller som vi skulle
välja om vi hade den möjligheten.
Man talar ibland om ett Festung Europa, ett Eu-
ropa med murar omkring sig som stänger ute männi-
skor och varor från andra delar av världen. Det måste
förändras. Festung Europa var ett av de uttryck som
jag själv fastnade för när vi hade debatt här i kamma-
ren för tio år sedan när vi började diskutera dessa
frågor. Det var just det som gjorde att jag ibland kän-
de en viss tveksamhet inför vad EU skulle bli.
Det får inte bli så att den europeiska gemenskapen
och unionen blir ett Festung Europa. Då har vi miss-
lyckats. Frihandeln måste vara målet. Handelshindren
ska avskaffas inte bara för vissa utvalda länder och
regioner utan för alla. I dag är det så att många av de
gamla kolonialländerna har vissa favoriseringar inom
handeln. Men man måste ha en öppnare attityd än så
från EU:s sida.
Det finns starka skäl att ta bort de egna handels-
hindren oavsett vad andra länder gör. Minskade han-
delshinder innebär att vi ökar konkurrensen och ger
medborgarna fler och billigare alternativ att välja
bland. Detta sker naturligtvis inte smärtfritt. Konkur-
rens med u-länderna kan kosta många jobben i i-
världen. Det är ett av hindren och problemen i debat-
ten. Men är det skäl nog att stå utanför detta solidari-
tetsarbete? Att göra så slår mot de mest utsatta och de
allra fattigaste länderna.
Slutna gränser har aldrig varit och kommer aldrig
att vara en del av en ekonomisk politik för frihet,
välstånd och i förlängningen också för freden. Fattiga
länders export är oftast koncentrerad till arbetsinten-
siva produkter, precis som fallet var för dagens ut-
vecklade länder och rika länder i början av vår indust-
rialisering för 100 år sedan.
Vanligtvis finns i u-länderna i dag produkter inom
jordbrukssektorn och inom tekoindustrin. EU:s högsta
tullar finns just på produkter inom jordbruk och te-
koindustrin. Vi vet vilken subventionering EU har
inom jordbrukspolitiken. Dels har vi murar gentemot
de länder som producerar jordbruksprodukter, dels
subventionerar vi vårt eget jordbruk. På så vis försvå-
rar vi import av produkter från utvecklingsländerna.
WTO har gjort beräkningar av exportens betydel-
se för u-länderna. Enligt världshandelsorganisationen
svarar exporten för nästan 40 % av deras BNP. Den
årliga genomsnittliga tillväxten för u-länder med
öppna ekonomier uppgick till 4,5 % under 70- och
80-talen medan motsvarande tillväxttakt var 0,7 % för
u-länder med slutna ekonomier. Tidigare i debatten
har vi hört exempel på vad slutna ekonomier kan leda
till. Det gäller t.ex. i Kina, Nordkorea, Kuba, osv.
Det är alltså en enorm skillnad mellan de öppna
ekonomierna och de slutna ekonomierna. Detta borde
bl.a. rörelsen ATTAC fundera grundligt över i stället
för att bekämpa WTO. Jag har egentligen aldrig för-
stått vad det är man vill uppnå. Margareta Andersson
var här i dag i sitt anförande inne på att ATTAC är
någonting man ska bejaka och att det är bra. Men ur
den här synpunkten förstår jag inte riktigt vad AT-
TAC vill uppnå.
Kanske Margareta Andersson kan upplysa mig
om vad det är i frihandelsarbetet och hela den politi-
ken som ATTAC vänder sig emot. Med sina kraftiga
demonstrationer förhindrar man demokratiska och
öppna överläggningar om just frihandel. Det är ändå
en väg man pekar på. Som jag tog ett exempel på här
ger ökad frihandel utveckling. Inget bistånd i världen
kan ersätta frihandel.
Det skulle vara den största draghjälpen vi kunde
ge utvecklingsländerna om vi öppnade vår handel.
Sverige var också inne på det innan vi gick in i EU.
Det är ett problem när vi nu är inne i EU att vi har fått
en mur runt EU, och där ingår Sverige. Det är vad jag
är kritisk mot. Det kritiserar jag också ATTAC för.
Kanske vi kan få en liten förklaring till vad det är
som är så bra med ATTAC-rörelsen, som i förläng-
ningen förhindrar en frihandel.
Anf. 131 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Jag försvarar inte ATTAC:s inställ-
ning att man ska motarbeta frihandel. Däremot förstår
jag att man vill delta i en öppen diskussion bland
vanliga medborgare. Det tycker jag kan vara av in-
tresse. Jag sympatiserar inte till alla delar, om ens till
några.
Jag är inte fullständigt inläst på de idéer man har.
Men just att det finns fler människor som deltar i
debatten och att människor utanför de etablerade
politiska ramarna som vi rör oss inom vill vara med
och ha åsikter om dessa frågor är vad jag tycker är
bra. Jag hoppas att det kommer att uppstå fler organi-
sationer som ägnar sig åt dessa frågor.
Anf. 132 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Margareta Andersson säger att hon
välkomnar en öppen diskussion bland vanliga med-
borgare. Det gör vi alla. Den pågår ständigt. Det finns
hur många forum som helst att delta i för den typen
av debatt som vill ställa upp på biståndet och skul-
davskrivningar. Vi har ofta den debatten här i kam-
maren. Vi har den i enskilda organisationer och i
kyrkor. Den debatten finns. Det finns plattformar för
alla.
Vad jag inte förstår är den våldsamma reaktionen
ute på gator och torg som förhindrar när man ska
diskutera sådana väsentliga saker som frihandelsfrå-
gor inom WTO. Jag förstår inte varför man ska sätta
käppar i hjulen på en sådan diskussion. Den demo-
kratiska debatten och det demokratiska uppträdandet
är så viktigt i dessa sammanhang.
Anf. 133 BENGT-OLA RYTTAR (s) re-
plik:
Fru talman! Jag ser på ATTAC på detta vis: Det
är en folklig reaktion på den nyliberala form som
ekonomin har stöpts i under senare år över hela värl-
den. Den nyliberala gjutformen innebär att politiken
inte kan leva upp till människornas krav på det poli-
tiska och ekonomiska systemet. Jag tycker att det är
väldigt sunt att den reaktionen har kommit. Jag har
tuggat om dessa frågor i tio år. Jag kan inte påstå att
jag har fått något vidare genomslag, men ATTAC har
klarat det. Det välkomnar jag verkligen.
Anf. 134 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Den delen kan jag hålla med om. Det
är bra att dessa frågor lyfts upp. Det är riktigt. Det är
möjligt att vi som har sysslat med dessa frågor i de-
cennier inte alltid har varit tillräckligt tydliga, till-
räckligt klara osv. Men det jag vänder mig emot är
tendenserna till ett odemokratiskt uppträdande. Det är
i och för sig därigenom man har fått sin uppmärk-
samhet, men vad leder det till i förlängningen?
Jag hörde en intervju i radion häromdagen, när det
hölls en sådan demonstration på Sergels torg. En av
deltagarna - en flicka - fick frågan vad de egentligen
vill åstadkomma med detta. Hon blev svaret skyldig.
Jag menar att diskussionen måste gå genom de-
mokratiska processer. Vi kan inte börja med ett slags
gatans parlament helt plötsligt. Vi måste ha en vettig
dialog och en debatt, och slussa dessa genom alla de
kanaler som finns. Man kommer inte runt det, tror
jag.
Anf. 135 BENGT-OLA RYTTAR (s) re-
plik:
Fru talman! Karl-Göran Biörsmark har säkert rätt
i att det finns många frustrationer här - människor
som inte riktigt har sambandet mellan orsak och ver-
kan klart för sig. Men jag tror ändå att det ligger en
intuition bakom detta. Det finns en frustration i sam-
hället i dag. Det gäller inte bara Sverige. Det gäller
över hela världen. Man ser hur eliterna går helt andra
vägar än folket och hur de överger folkstyret och
underordnar sig ekonomiska järnhårda lagar som inte
upplevs som legitima.
Det är en naturlig reaktion. Den kan få övertoner.
Det ska vi försöka att undvika här i Sverige.
Anf. 136 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Vi ska inte bara undvika det här i
Sverige, utan vi ska försöka se till att det undviks
överallt där det uppträder. Det undergräver den de-
mokratiska processen.
Jag hoppas att vi under det svenska ordförande-
skapet kan ha ett sådant förhållningssätt och suga upp
de positiva krafter som finns i rörelsen, så att man får
en vettig dialog och en kunskap om vad segt och trögt
demokratiskt politiskt arbete innebär. Det finns inga
snabba lösningar, utan det är en dialog. Det är det
som skrämmer mig i denna ATTAC-rörelse. Det är
lite av 1968-romantik över det hela.
Jag tror att det nu gäller att ha ett öppet sinne och
ta till sig de goda krafterna, och stänga ute de andra
som förstör och fördärvar.
Anf. 137 PER LAGER (mp):
Fru talman! Jag tänkte ta upp frågan om mänskli-
ga rättigheter i Turkiet. Det är andra som har gjort det
före mig i denna debatt, men jag gör det med anled-
ning av att Svenska stödkommittén för mänskliga
rättigheter i Turkiet - SSKT - var där nyss och gjorde
en s.k. fact finding-resa, där vi samlade ihop fakta. I
den kommittén ingår representanter för alla riksdags-
partier.
De mänskliga rättigheterna respekteras inte i Tur-
kiet. Särskilt framgår det i den sydöstra delen av
Turkiet, där undantagstillstånd råder sedan lång tid
tillbaka - ett undantag som förnyas var fjärde månad.
Ett krig som pågått under decennier mellan turkiska
staten och PKK har avslutats. Att denna konflikt är
avblåst från PKK:s sida har inneburit att färre kurder
nu dödas, men fortfarande pågår myndigheternas
trakasserier riktade främst mot den kurdiska delen av
befolkningen, men också mot andra minoriteter. Här
sker omotiverade frihetsberövanden, olaglig tortyr,
försvinnanden och mord.
Undantagstillståndet gör guvernörens makt över
området större än t.ex. justitieministerns. Guvernören
har vetorätt och styr utan folkligt stöd. De folkligt
valda borgmästarna råkar ut för alla möjliga anklagel-
ser och vet aldrig om och när de kommer att anklagas
eller fängslas.
Under den rundresa som vi i SSKT gjorde i må-
nadsskiftet oktober-november fick vi ett flertal vitt-
nesbörd under ett 20-tal möten vi hade om bristerna
vad gäller mänskliga rättigheter. En rapport kommer
inom kort att överlämnas till utrikesministern.
Direkt efter vår hemkomst skrev vi ett brev till ut-
rikesministern för att peka på några allvarliga erfa-
renheter som ministern kunde lyfta fram under sitt
eget besök strax därefter. Det är lite synd att utrikes-
ministern inte är här, men hon blir säkert informerad i
efterhand om detta.
Det gällde t.ex. ordföranden i Human Rights
Foundation eller HRFT, Yavuz Önen, som står åtalad
för att han tillsammans med flera andra givit ut en
antologi om yttrandefrihet och för det riskerar ett
långt fängelsestraff - upp till 22 år. Det är fullständigt
horribla förhållanden som gäller yttrandefriheten i
Turkiet.
Det gällde också att undantagstillståndet i sydöst-
ra Turkiet ännu en gång har förlängts med fyra måna-
der, fram till februari 2001. Detta sker rutinmässigt
hela tiden. Det bromsar all efterlängtad utveckling på
demokratiområdet och på området för mänskliga
rättigheter.
En annan sak är att inrikesministeriet stoppar de
gåvor och stöd som fristående organisationer vill ge
till sydöstra Turkiet. Här hade vi ett praktiskt exem-
pel på en organisation i Falkenberg som heter Agape,
som hade ansökt om att få skicka sjukvårdsmateriel
och handikapphjälpmedel till den kommunala hälso-
vårdscentralen i Diyarbakir, men som hade fått av-
slag. Ett tiotal sådana fristående organisationer från
andra länder har önskat att få hjälpa till med upp-
byggnaden av de nedbrända byarna, men de har inte
ens fått svar från inrikesministeriet. Detta främjar inte
utan motverkar bara fredlig utveckling av det fattiga
och hårt drabbade området.
Borgmästaren Feridun Celik i Diyarbakir är åter-
igen åtalad och riskerar fällande dom. Det var den
borgmästaren som utrikesministern träffade för ett år
sedan i Diyarbakir. Skälet denna gång - han blev
fängslad efter utrikesministerns besök - är att han
föreslagit omskolning och rehabilitering av f.d. geril-
lamän och -kvinnor.
Turkiska staten har beslutat om skärpta straff för
tortyr, och det välkomnar givetvis alla som stöder
mänskliga rättigheter och en demokratisk utveckling.
Men det har ingen större verkan i praktiken, eftersom
man kan använda en annan paragraf som i stället talar
om dålig behandling där straffsatsen kan göras om till
villkorlig dom. Generellt används alltså den mildare
paragrafen och den lägsta straffsatsen, men det mest
anmärkningsvärda är kanske att guvernören hela tiden
har vetorätt i området med undantagstillstånd när det
gäller om åtal ska väckas mot statliga tjänstemän,
dvs. poliser, gendarmeri och fängelsepersonal.
Till sist i detta brev till Anna Lindh påpekade vi
att ytterligare en by, som hette Cenlik, så sent som
den 3 oktober 2000 brändes ned på polischefens or-
der. Det innebar att 150 människor fördrevs. Orsaken
till denna polischefs order lär enligt uppgift ha varit
att byn inte fanns på kartan. Det är alltså ännu en by,
utöver de ca 3 500 som tidigare bränts ned.
Vi kommer, som sagt, med en utförlig rapport om
våra erfarenheter. Sammanfattningsvis kan jag säga
att utvecklingen inte ser ljusare ut nu än tidigare. En
rad olika förslag om författningsändringar, projekt
och andra positiva åtgärder ser ut att stanna på pappe-
ret, om de ens kommer dit. I praktiken sker inte den
utlovade och förväntade utvecklingen mot upprättan-
de av mänskliga rättigheter och en fördjupad demo-
kratisk process. Korruptionen är utbredd, och i verk-
ligheten är särskilt minoriteterna ständigt utsatta och
har svårt att i den allmänna fattigdomen hävda sina
rättigheter.
De senaste skrämmande händelserna i turkiska
fängelser är typiska exempel på vad som sker i Turki-
et nu. 20 fängelser stormades av säkerhetstrupper den
19 december och fyra dagar framåt. 29 människor
dödades och 140 skadades. Premiärminister Ecevit
kallar det här för "Operation tillbaka till livet", men
vi som känner till fakta vet att det handlade om fång-
arnas kamp för att slippa bli transporterade till isole-
ringsceller där man kan hantera dem på ett sätt som
inte syns och inte märks. Meningen med operationen
var just att flytta över fångarna till s.k. F-
typfängelser, som är isoleringsceller. Kurderna själva
- det handlar om kurder och politiska fångar - kallar
det här för dödsceller.
Det pågår just nu en fruktansvärd hungerstrejk
bland 2 000 fångar. Det är en stor del som dödsfastar.
Det är oerhört allvarligt. Om utrikesministern hade
varit här hade jag velat fråga vad Sverige nu tänker
göra i den här situationen med dödsfastan. Vi hade ju
en liknande situation 1996, och omvärldens reaktion
stoppade den dödsfastan och fick Turkiet att förändra
reglerna i fängelserna. Det var oerhört viktigt, och en
sådan aktion måste till nu igen. Men det ser inte ut
som att det blir någon sådan aktion just nu.
Jag skulle alltså vilja skicka med till utrikesmi-
nistern att Sverige som ordförandeland har ett extra
ansvar i EU för att göra en aktion på det här området,
och den måste göras nu.
Anf. 138 BERNDT EKHOLM (s):
Fru talman! EU har många stora utmaningar fram-
för sig. En av dem är att finna en bättre hantering av
asyl- och invandringsfrågor. Liksom t.ex. handels-
och miljöfrågor är de gränsöverskridande, och de
löses bäst med en gemensam politik. Redan genom
den gemensamma marknadens tillkomst och de fyra
friheterna, inkluderande fri rörlighet för personer,
grundlades detta behov. Schengensamarbetet om en
gemensam yttre gräns har, som jag ser det, förstärkt
det här behovet.
Men det har gått mycket trögt att komma fram
inom det här området. Varje medlemsland har värnat
hårt om sina traditioner och intressen. Genom Ams-
terdamfördraget slogs det fast att en gemensam poli-
tik ska utformas, och frågan flyttades från den tredje
till den första pelaren och blev således ett ansvar för
kommissionen. Därefter har arbetet fortgått genom att
en handlingsplan utarbetats och en högnivågrupp
tillsatts för att driva arbetet vidare.
Inom Broderskapsrörelsen, den kristna sidoorga-
nisationen inom socialdemokratin, har vi under lång
tid arbetat med såväl flykting- som invandringsfrågor
i Sverige. Under senare tid har vi koncentrerat oss på
flyktingfrågornas behandling inom EU och har därför
utarbetat en program- eller idéskrift när det gäller de
här frågorna. Även om vi genom åren ofta har varit
kritiska till den politik som har förts i Sverige menar
vi att vårt land vid en jämförelse med övriga europe-
iska länder har fört en politik som har visat stor gene-
rositet mot asylsökande. Sverige bör därför ha goda
förutsättningar att visa vägen till en human europeisk
flyktingpolitik.
Även om toppmötet i finska Tammerfors för drygt
ett år sedan slog an en positiv ton i behandlingen av
flyktingfrågan, präglad av en generositetens retorik,
finns det anledning att känna oro för att den fortsatta
mer handfasta hanteringen av frågan kan präglas av
stor försiktighet, återhållsamhet och kanske t.o.m. det
s.k. fästningsbyggandet. Det är mer än en känsla att
arbetet inom EU mer har präglats av hur omvärlden
ska kunna kontrolleras och hållas i schack än av hur
människor som flyr för sina liv ska kunna få en fri-
stad i Europa.
Broderskapsrörelsen menar att den gemensamma
politiken på detta område måste grundas på värde-
ringar om solidaritet med utsatta människor. Det är
vår gemensamma skyldighet att erbjuda skydd för
flyktingar. Vi menar också att politiken måste grun-
das på både humanitet och generositet.
Vi vill således se framväxten av en gemensam
politik som inte rättar sig efter det land som har den
njuggaste inställningen utan i stället strävar mot en
ambitiös miniminivå där länder som vill kan gå läng-
re i strävan att möta flyktingars behov. Denna politik
ska leda till att mottagandet av flyktingar fördelas
mer rättvist än i dag. Alla EU:s länder måste ta sin del
av ansvaret.
Vi vill inte enbart att Genèvekonventionen med
tilläggsprotokoll till fullo ska omsättas utan också att
politiken ska grundas på UNHCR:s rekommendatio-
ner. En politik som kommer i konflikt med flykting-
kommissariatets synsätt kommer att skapa spänningar
inom unionen, vilket inte kommer att gynna en lång-
siktig sammanhållning kring en gemensam politik.
Liksom i svensk lagstiftning måste i den gemensam-
ma politiken barnkonventionens riktlinjer omsättas.
Flyktingdefinitionen måste harmoniseras. Vi be-
höver en gemensam syn på vem som är utövare av
förföljelse. Vi menar att utöver förföljelse från stater
ska också förföljelse från icke-statliga grupper inne-
fattas, när staten inte ger det skydd som erfordras.
Vidare bör gemensamma riktlinjer tas fram när det
gäller förföljelse av homosexuella och könsrelaterade
skyddsskäl liksom när det gäller risk för dödsstraff,
tortyr eller annan omänsklig behandling och när det
gäller flykt undan väpnade konflikter eller miljöka-
tastrofer. 1997 års svenska lagstiftning är en god
grund att utgå från i arbetet.
Asylsökande som inte anses ha skyddsbehov bör
få uppehållstillstånd om en avvisning innebär att de
riskerar sina liv av hälsoskäl. Många andra situationer
kan också motivera att man får stanna av humanitära
skäl.
Anhöriginvandringen behöver också bli mer gene-
rös, vilket vi inte minst har lärt oss efter den åtstram-
ning som vi gjorde i Sverige i och med 1997 års be-
slut. Det är viktigt att hålla samman familjer för att
man ska lyckas med integrationen.
Vi menar att såväl den utformning av transpor-
törsansvaret som det franska ordförandeskapet har
föreslagit som den extremt långa viseringslistan - 130
länder - som Schengensamarbetet förutsätter bidrar
till att människosmugglingen har ökat så kraftigt.
Andra orsaker finns självfallet också, men varje åt-
gärd som vidtas för att hindra människor från att nå
EU:s gräns bidrar till att människor söker sig andra
vägar. Smugglingsvägen blir då en väg för dem som
kan skrapa ihop pengar. Därför är det viktigt att Sve-
rige anstränger sig för att finna en lösning när det
gäller transportörsansvaret som inte än mer begränsar
människors möjligheter att fly till ett EU-land. Vidare
bör Sverige kraftfullt verka för att viseringslistan
kortas avsevärt. Jag tycker att ett rimligt delmål
skulle kunna vara att mindre än hälften av världens
länder omfattas.
Översynen av Dublinkonventionen måste ge ökad
flexibilitet när det gäller möjligheter att frångå prin-
cipen om första asylland. Särskilt gäller det för att
man ska medverka till att hålla samman familjer,
vilket är viktigt för en god integration. Men det gäller
också så länge som de olika medlemsländerna prakti-
serar så skilda tolkningar av vem som är berättigad
till asyl.
En överenskommelse behöver komma fram som
anger hur ansvaret för flyktingmottagandet ska för-
delas mellan medlemsländerna och hur kostnaderna
ska delas rättvist. Vid massflyktssituationer är beho-
vet än större av en rättvis fördelning. Villkoren för
flyktingarna ska även då grundas på de internationella
avtal som medlemsländerna har tillträtt.
Personer som har fått avslag på asylansökan i ett
EU-land ska inte straffas genom att besöksvisum till
släktingar i EU-länderna förvägras. Det är inhumant.
De närmast rutinmässiga återreseförbuden, som bl.a.
Sverige praktiserar efter ett avslagsbeslut, har i da-
garna kritiserats av Migrationsverket.
Fru talman! Vårt engagemang kan inte begränsas
till hur vi ska kunna ta emot flyktingar utan måste
också omfatta hur vi ska motverka att flyktingström-
mar över huvud taget uppstår. Många olika politi-
kområden berörs utöver flyktingpolitiken, t.ex. utri-
kes- och säkerhetspolitiken, handels- och biståndspo-
litiken och också miljöpolitiken.
Sverige är bra på konfliktförebyggande civila in-
satser och kan bidra till att utveckla EU:s politik inom
detta område. Samma sak gäller insatser inom demo-
krati, mänskliga rättigheter och god samhällsstyrning.
Biståndspolitik för att motverka fattigdom är ock-
så ett av Sveriges viktiga bidrag, liksom arbetet för
rättvis världshandel. Också en ambitiös internationell
miljöpolitik bidrar till att begränsa flyktingströmmar.
Fru talman! Mycket av det jag har nämnt är på
gång inom EU-arbetet. Många förhållningssätt som
jag tagit upp här backas säkert också upp av den
svenska regeringen. Jag vill med mitt anförande stry-
ka under hur viktigt det är att regeringen har en am-
bitiös ansats för en gemensam flyktingpolitik som
präglas av generositet och humanitet.
Anf. 139 JOHAN PEHRSON (fp) replik:
Fru talman! Jag vill gärna hålla med föregående
talare om de flesta synpunkterna på regeringens in-
riktning. Dock saknade vi kanske någonting från
Berndt Ekholm när det gäller ledarskap och vad Sve-
rige faktiskt kan göra självt, och då faller tanken på
att han företräder ett parti som har regeringsmakten.
Det gäller synen på asylprocessen i Sverige. Det är en
del av den materiella lagstiftningen som det också
kommer att sättas miniminivåer på inom EU så små-
ningom. Då är det väldigt trist med de enorma hand-
läggningstider, den brist på genomskinlighet och den
rättsosäkerhet vi ser i dag.
Min fråga till Berndt Ekholm är vad han tycker
om detta och om han är beredd att där driva på sin
regering.
Ett annat område inom EU som har varit uppe till
diskussion är frågan om reglering av massflyktssitua-
tioner. Där har en materiell lagstiftning varit på gång,
men det var ett visst sjabbel från regeringens sida för
snart ett år sedan. Är Berndt Ekholm beredd att driva
på sin regering även där?
Anf. 140 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Fru talman! Ett enkelt svar är ja.
När det gäller rättsosäkerheten tycker jag att vi
har ett ganska bra system. Det blir dock än bättre
efter den utredning som är på gång och som nu är
föremål för behandling, om vi nu kommer att få ett
domstolsförfarande. Jag pläderar i alla fall för någon
form av domstolsförfarande. Om det blir en domstol
eller flera tycker jag är sekundärt, bara det blir ett
domstolsförfarande med tvåpartsförhållande.
När det sedan gäller handläggningstider är ju detta
en gammal fråga. Jag kom in i riksdagen 1985, och
det är samma fråga vartenda eviga år. Jag tror inte att
vi kommer ur det här. Vi kommer att få leva med
besvär med handläggningstiderna. Men man kan bara
svara ja på det Johan Pehrson säger, dvs. att vi måste
göra allt vi kan för att korta dem. Där tror jag att han
har Migrationsverket med sig och egentligen rege-
ringen också. Man kan undra varför vi aldrig tar oss
ur det här. Det tycks vara väldigt svårt.
När det gäller massflyktssituationer sade jag i mitt
anförande att vi bör leva upp till de konventioner som
vi har anslutit oss till.
Anf. 141 JOHAN PEHRSON (fp) replik:
Fru talman! Det var bra med ett klarläggande om
att vi står enade om något. Tydligen har Folkpartiet
och andra partier allierade även inom Socialdemo-
kraterna. Det är enormt viktigt att asylprocessen förs
över till en mer regelrätt domstolsprocess. Det är näst
intill absurt i dag: Vi har ett system med förvalt-
ningsdomstolar för alla möjliga saker, men när det
gäller människors rätt att uppehålla sig här i landet,
motparten är den svenska staten och dessa människor
riskerar att utvisas kanske till döden får de inte en
rättssäker process. Det är fullständigt oacceptabelt.
Men det behövs nog också en viss resursförstärk-
ning till Migrationsverket, som det numera heter. Det
är väldigt långa och omfattande balanser där. Jag
hoppas att vi tillsammans kan driva på så att det sker
en förändring där redan i den vårproposition vi har
framför oss.
Anf. 142 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Fru talman! När det gäller allierade inom s har jag
en känsla av att Johan Pehrson har alla inom s som
allierade när vi talar om den här domstolsprocessen.
Jag skulle bli otroligt förvånad om regeringen inte
lade fram något förslag i den riktningen. Hela arbetet
har ju gått ut på att vi ska ändra oss från den nuvaran-
de utlänningsnämnden. Det ligger också i hela pro-
cessens natur när det gäller invandrarfrågor: Vi klarar
bara organisationen under en viss period, och sedan
måste vi ändra. Det är inget konstigt med det. Men
här är det faktiskt en djupare tanke där jag förutsätter
att alla partier kommer att vara ense. Problemet
kommer att vara om vi ska ha en specialdomstol eller
de normala institutionerna inom domstolsväsendet.
När det gäller resursförstärkningar känner jag inte
till alla detaljer kring detta. Men man kan naturligtvis
undra om det är resurserna det är fel på eller organi-
sationen, för det fungerar inte tillfredsställande. Jag
tror dock inte att vi ska ha några illusioner om att få
detta hundraprocentigt. Det är svårt att hantera flyk-
tingfrågor. Men det är klart att vi vill att det ska fun-
gera bättre.
Anf. 143 LISELOTTE WÅGÖ (m):
Fru talman! Hitintills har debatten i dag rört den
europeiska unionen, och det är ju inte så konstigt. Det
ligger väl i sakens natur att det som ligger oss när-
mast också präglar debatten. Alla har vi väl förhopp-
ningen och önskan att Sverige ska bli mycket fram-
gångsrikt under ordförandeskapet.
Jag tänker dock ta upp en helt annan fråga, och
den rör utrikesförvaltningen. I mitten av december
tog jag del av en tidningsartikel där kabinettssekrete-
rare Dahlgren intervjuades. Vi fick där bekräftat att
man har för avsikt att öppna en ambassad i Minsk i
Vitryssland. Detta var ett besked som jag hälsade
med mycket stor tillfredsställelse och tyckte var ro-
ligt. Det är ett krav som vi moderater har haft och fört
fram i olika sammanhang sedan 1994. Utrikesutskot-
tet har också i olika sammanhang och i olika betän-
kanden fört fram det här önskemålet. I det senaste
betänkandet, som debatterades under förra halvåret,
hade vi en skrivning med ett starkt önskemål om att
man skulle öppna ambassad, men majoriteten hade en
skrivning som sade att man skulle göra det så snart
som möjligt. Därför hälsade jag förstås detta besked i
december med stor glädje. Jag förstod att det nu var
möjligt och att vi kan förvänta oss att få en ambassad
i Minsk under 2001.
I samma intervju meddelades däremot att man har
för avsikt att lägga ned ett antal ambassader. Det rör
bl.a. Beirut, Tunis, Kuwait, Lima och Heliga stolen.
Det är ytterligt allvarligt att Sverige drar ned på sin
representation ute i världen. Det är ledsamt nog att vi
de facto inte har någon representation i tre av de kan-
didatländer som finns under vårt ordförandeskap. Vi
har nämligen ingen representation på Malta, på Cy-
pern eller i Slovakien. Slovakien är förmodligen det
allvarligaste.
Att dra ned den svenska representationen i världen
är att gå åt fel håll. Vad vi i stället behöver göra är att
förstärka vår närvaro. Det är viktigt att Sverige finns
på plats och är representerat ute i världen, inte minst
med tanke på den utrikespolitik som vi de facto be-
driver och faktiskt är överens om i den svenska riks-
dagen, nämligen att i all utrikespolitik betona vikten
av de mänskliga rättigheterna och, framför allt, att
demokratiseringsprocessen går vidare över världen.
Man brukar säga att den delen av utrikespolitiken
vilar på tre ben: offentlig kritik mot stater som krän-
ker de mänskliga rättigheterna, bilaterala kontakter
samt bistånd. Och vad kan vara mer viktigt när det
gäller det andra benet, om vi uttrycker det så, nämli-
gen de bilaterala kontakterna, än att vi finns på plats
och är representerade ute i världen?
Jag tror att det t.ex. kan bli förödande för Sverige
i vårt agerande i Medelhavsprocessen om vi lägger
ned ambassaden i Tunis. Jag har redan fått indikatio-
ner på att Tunisiens representanter här i Sverige hör
av sig och frågar: Vad har vi gjort, eftersom ni be-
handlar vårt land på det här sättet? Jag skulle kunna
dra en parallell, fru talman, även om den är något
långsökt. Det pågår ju en kampanj för närvarande - vi
ser den på annonspelare överallt - som handlar om
hur barn reagerar. Barn gör inte som du säger, barn
gör som du gör, står det. Jag tror att detta är fel sig-
naler att skicka till våra samarbetsländer. Vi säger en
sak och gör någonting annat.
Nu säger man att neddragningen av ambassader
ute i världen beror på ett plötsligt uppkommet bud-
getunderskott i utrikesförvaltningens budget. Det
finns olika vägar att gå om man på sikt ska komma
till rätta med det här underskottet - om man nu behö-
ver göra det. Jag hör nämligen till den grupp som
tycker att utrikesförvaltningen måste få kosta.
Det är ingen annan som kan sköta det här åt oss.
Det är stat mot stat som sköter detta. Det går inte att
ersätta med något annat. Det här får man satsa pengar
på, så att man är ordentlig representerad ute i världen.
I detta inkluderar jag över huvud taget allt som
gäller utrikesförvaltningen. Jag tycker att det är vik-
tigt att vi kan rekrytera bra folk till utrikesförvalt-
ningen. Vi kanske måste bredda vårt rekryteringsun-
derlag. Man kanske t.o.m. skulle kunna gå så långt att
man säger: Ska vi bli konkurrenskraftiga i förhållande
till andra branscher får vi se över lönesättningen inom
UD också. Men jag tror alltså att den här delen av den
verksamhet som vi bedriver måste få kosta. Jag är
allvarligt oroad över att man går för långt i sin bespa-
ringsiver.
En annan sak är hur mycket pengar man egentli-
gen tjänar på att lägga ned, som ett exempel, repre-
sentationen vid Heliga stolen. En mindre ambassad än
den vid Heliga stolen i Vatikanstaten finns knappt.
Då kan man invända: Ska man ha en ambassad
som rör ett par hundra personer och som rör några
kvarter i Rom? Men man ska inte underskatta katols-
ka kyrkans inflytande i världen och den kyrkans på-
verkan över huvud taget på politiken i världen. Jag
vill bara påminna om vad som hände i samband med
Östeuropafrågan och annat.
Jag tror att det är viktigt att vi är representerade.
Tar man bort ambassaden från Heliga stolen skickar
det också en mycket lustig signal ut över världen, inte
minst gentemot katolikerna i Sverige som är en gans-
ka stor grupp.
Jag tror alltså att man måste hitta ett annat sätt att
hantera ett eventuellt budgetunderskott på. Inte löser
man det kortsiktigt genom att lägga ned ett antal
ambassader. Tvärtom tror jag att snålheten bedrar
visheten, som man brukar säga ibland.
Dessutom tror jag att det ger otroligt lite pengar
att hastigt fatta sådana här beslut om att lägga ned
representation. På sikt har vi mycket mer att vinna när
det gäller utrikespolitiken genom att ha en ordentlig
och bra representation ute i världen. Snarare än att
minska vår utrikesförvaltning och vår representation
ute i världen skulle jag tycka att det var bättre att man
ökade på den, behålla de ambassader vi har i dag och
på sikt försöka se till att vi får representation också i
EU:s kandidatländer.
Anf. 144 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Fru talman! Nu ska jag inte tala för Broderskaps-
rörelsen, nu ska jag försöka vara vanlig socialdemo-
krat. Men det hjälper inte. Jag kan inte representera
regeringen. Det borde vara Anna Lindh som svarar på
detta. Här är det faktiskt regeringen själv som fattar
besluten. Vi har inte annat inflytande än att opini-
onsmässigt plädera för vår synpunkt.
Generellt sett tror jag att det är väldigt viktigt att
vi har en bred representation ute i världen. Det är den
generella grunden.
Sedan tror jag i och för sig att vi mer och mer
måste se om vi kan söka oss via samarbete i Norden
och i viss utsträckning också via samarbete i EU för
att minska kostnaderna. Vi är trots allt ett mycket litet
land.
När det gäller de aktuella fallen förutsätter jag att
regeringen väldigt noga prövar de argument som har
kommit fram i debatten. Det kan gälla att inte enbart
göra Heliga stolen till en kvinnofråga, för det är det
inte. Det är en mycket större fråga än så. Det är ex-
empelvis Beirut. Tunisien har en del pläderat för.
Man bör göra en verkligt allvarlig genomgång av vad
som är möjligt.
Men de måste trots allt hålla sin budget. Vi måste
ha respekt för det.
Anf. 145 LISELOTTE WÅGÖ (m) replik:
Fru talman! Det gläder mig att Berndt Ekholm
delar min oro för detta. Jag hoppas också att Berndt
Ekholm använder sitt inflytande som regeringsbäran-
de parti för att försöka påverka regeringen i den rikt-
ningen att vi inte behöver uppleva att de här ambas-
saderna läggs ned.
Sedan delar jag naturligtvis Berndt Ekholms upp-
fattning att vi ska vara kostnadseffektiva. Man ska
hitta vägar för att hantera ekonomin på ett ansvars-
fullt sätt. Men att dra ned på representationen i värl-
den tror jag är en alldeles felaktig väg att gå.
Anf. 146 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Fru talman! Det är mycket lättare att arbeta i op-
position och hitta fel och brister på olika sätt än när
man sitter i regeringsställning och har ett absolut krav
på sig att hålla sin budget. Vi måste hitta lösningar på
detta.
Jag förutsätter helt enkelt att regeringen i sitt in-
terna arbete verkligen tar till sig den debatt som förs
och mycket noga granskar vad man ska göra för att få
sin budget att gå ihop. Och så hoppas jag att slutre-
sultatet blir så bra det kan bli. Men det är väldigt svårt
att säga att man inte ska hålla budgeten. Vi får ha
respekt för den budgetprocess vi har, tycker jag.
Anf. 147 LISELOTTE WÅGÖ (m) replik:
Fru talman! Jag har inte sagt att man inte ska hålla
budgeten. Jag har sagt att jag tycker att man ska hitta
andra besparingsvägar. Jag tror att vi kanske kan
arbeta gemensamt för det här. Jag tycker att vi ska ta
upp den här frågan och försöka hitta en bred politisk
lösning för att till varje pris förhindra att det här in-
träffar. Det finns säkert möjligheter att hitta andra
utvägar för att utrikesförvaltningen ska kunna hålla
sin budget.
Anf. 148 WILLY SÖDERDAHL (v):
Fru talman! Rubriken för denna del av den all-
mänpolitiska debatten är en viktig punkt. Det finns
många anledningar till ett internationellt samarbete.
En anledning är den orättvisa fördelningen av resur-
ser i världen, en annan är att många utvecklingsfrågor
inte kan lösas på nationell nivå utan måste lösas till-
sammans med andra.
Internationella kontakter är nu inte bara till för
problemlösning, utan också för att man ska bli sti-
mulerad och lära av varandra. För alla dessa aspekter
finns ett flertal olika forum. Vänsterpartiet är ett in-
ternationalistiskt parti och välkomnar därför samver-
kan med andra länder. Vi vill försöka utnyttja alla
dessa forum för samverkan.
Jag tror också att alla partier här i riksdagen är för
ett internationellt samarbete. Det vi inte alltid är
överens om är hur detta samarbete ska ske. Vad gäller
EU:s utveckling menar Vänsterpartiet att EU:s orga-
nisation lider av ett demokratiskt underskott. Om man
formulerar det annorlunda och säger att vi vill ha ett
mer demokratiskt samarbete i Europa tror jag inte
heller att någon här invänder mot det.
EU är en blandning av överstatlighet och mellan-
statlighet och inte heller helt tydlig och klar. Tenden-
sen i utvecklingen är däremot klar. Vi får mer av
överstatliga och mindre av mellanstatliga beslut. Inte
minst bekräftades detta av den senaste regeringskon-
ferensen i Nice. En av konferensens huvuduppgifter
var att förenkla beslutsgångarna. Men resultatet blev
det motsatta.
Som jag ser det finns det två huvudlinjer för att
utveckla EU demokratiskt. Båda har sina för- och
nackdelar.
Den ena är att unionen utvecklas mot en ren fede-
ration. Den är inte formellt odemokratisk, men be-
häftas enligt vår mening med stora brister, inte minst
demokratiska. De federationer som historiskt varit
framgångsrika har haft helt andra förutsättningar än
EU 15 eller EU 27. Det har funnits en grund i en
gemensam kultur och ett gemensamt språk. Dessa
båda faktorer är nödvändiga för att olika delar i en
federation ska kunna föra en politisk debatt, ha en
gemensam ekonomi och en gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik. En federation av EU 15 eller EU 27
kan knappast sägas uppfylla dessa kriterier. Klyftan
mellan beslutsfattare och medborgare blir stor. Språk
och olika förvaltningsstrukturer är också hinder för en
demokratisk debatt.
Ett argument för federation brukar vara beslutsef-
fektivitet. Ett besluts effektivitet står i direkt propor-
tion till dess legitimitet. Legitimitet kan endast erhål-
las genom en demokratisk process där medborgarna
reellt kan påverka beslut och utkräva ansvar för dessa
beslut. Vänsterpartiet menar att en federation är en
återvändsgränd och motverkar ett hållbart demokra-
tiskt samarbete i Europa.
Den andra huvudinriktningen är ett mellanstatligt
samarbete där de nationella parlamenten behåller
beslutsrätten och får ta ansvar för de beslut man fat-
tar. Därmed inte sagt att de nationalstater vi har i dag
är den för evigt givna lösningen. I en mellanstatlig
samverkan finns plats för samarbete mellan två eller
flera nationer, kanske i olika konstellationer och for-
mer, beroende på vilket område man samarbetar om. I
det mellanstatliga samarbetet är vägen till beslut en
långsammare process, men de har å andra sidan en
mycket större legitimitet och denna är en absolut
nödvändighet för ett fungerande samhälle.
Fru talman! Hur kan då EU:s institutioner ut-
vecklas demokratiskt? Kommissionen är demokratisk
och mellanstatlig i bemärkelsen att det finns en repre-
sentant för varje land. Men när kommissionären är
installerad försvinner den nationella kopplingen efter-
som hon eller han måste avsvära sig det nationella
intresset och enbart företräda EU. Så när kommissio-
nen väl är på plats, var finns då det demokratiska
inflytandet över kommissionen? Var finns öppenhe-
ten i beslutsprocessen? Hur agerar de olika kommis-
sionärerna? Hur ska en väljare i Sölvesborg eller
Bollnäs påverka och utkräva ansvar av en kommis-
sionär? Kommissionen har ensam förslagsrätt, och
ingen väljare kan påverka dem. Kommissionens roll
bör därför minskas.
Europaparlamentet är demokratiskt såtillvida att
det väljs genom öppna och fria val. Parlamentet har
också ett öppet beslutsförfarande. För att bli riktigt
demokratiskt måste samtliga ledamöter kunna ställas
till svars inför alla väljare. Detta är ju också federa-
tionens tanke. Som jag nämnde tidigare anser vi att
det inte finns de nödvändiga förutsättningarna för en
demokratisk federation av EU-länderna. Europapar-
lamentet ska därför inte få ytterligare makt. Ledamö-
terna kan inte demokratiskt ställas till svars för sina
ställningstaganden. Legitimiteten är inte heller speci-
ellt hög. Valdeltagandet i valet till Europaparlamentet
1999 var, med undantag av Spanien och Italien, på
50 % eller därunder. För Sveriges del var valdelta-
gandet rekordlågt, 38,8 %. De enda länder som hade
ett acceptabelt röstdeltagande är de länder som har
röstplikt!
Ministerrådet är demokratiskt på det sättet att le-
damöterna utses av väljarna och kan så länge enhäl-
lighet krävs för besluten också ställas till svars inför
sina väljare. När enhälligheten uppges till förmån för
majoritetsbeslut inträder samma dilemma som finns i
Europaparlamentet. Väljare, t.ex. i Sverige, kan inte
utkräva ansvar av en majoritet bestående av andra
länders ministrar. Vid regeringskonferensen i Nice
minskade dessvärre den delen beslut som kräver
enhällighet. EU blev inte mer demokratiskt, tvärtom!
Ett ganska enkelt sätt att ta ett steg i en mer demo-
kratisk riktning hade varit att ge de nationella parla-
menten förslagsrätt via ministerrådet.
Fru talman! Vänsterpartiet vill påverka EU:s ut-
veckling mot ett mer demokratiskt samarbete. Vi
menar att det i dag är liktydigt med att det mellan-
statliga arbetet ska öka. Det innebär att vi ska utnyttja
alla de arenor som finns för att lösa gemensamma
problem. Det innebär naturligtvis inte att vi då kom-
mer att få igenom beslut som jämt är fördelaktiga för
Sverige. Det blir ett givande och tagande, som det
alltid är i förhandlingar. Men de beslut som fattas
kommer att ha en demokratisk förankring som är
absolut nödvändig för en långsiktigt positiv utveck-
ling av internationellt samarbete.
Anf. 149 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Det var ett mycket intressant inlägg
från Willy Söderdahl. Det var konstruktivt med idéer
och förslag på hur EU kan utvecklas. Willy Söderdahl
sade också att Vänsterpartiet är ett internationalistiskt
parti och vill använda alla forum för detta samarbete.
Det låter bra. Men Vänsterpartiet har ett problem
här. Willy Söderdahls partiledare och politiske före-
trädare från utrikesutskottet, Lars Ohly, hävdar att
man ska lämna EU. Hur går det ihop med att man vill
använda alla möjligheter som finns i detta internatio-
nella forum och samtidigt vill lämna detta forum? Jag
får det inte riktigt att gå ihop. Hur går resonemanget?
Anf. 150 WILLY SÖDERDAHL (v) replik:
Fru talman! Det är en ofta återkommande fråga.
Vi får ofta försöka förklara. Jag vet inte om jag kan,
men jag ska försöka.
Inför folkomröstningen ställdes vi inför ett ja eller
nej till Maastricht. Vi i Vänsterpartiet stod då för ett
nej. Det blev ett ja, och vi accepterar det. Det var före
min tid i kammaren, men jag tror att vänsterpartister-
na röstade för inträdet. Men vi är fortfarande kritiska.
När utvecklingen i EU nu har gått längre än vad
svenska folket sade ja till, går det att fundera över när
det är dags för en ny folkomröstning.
Att vi kräver utträde är en varudeklaration för var
vi står. Men som läget är nu, tror vi inte att det snab-
baste eller bästa sättet - som Folkpartiet tror - är att
förändra EU demokratiskt inifrån. Nu är villkoren
sådana, och därför använder vi arenan genom att vara
konstruktiva och komma med förslag.
Anf. 151 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Jag vet inte om jag blir riktigt klokare
på det svaret. Det är egentligen en ganska enkel fråga.
Det är bra att ni deltar konstruktivt och har idéer om
hur EU ska utvecklas, som Willy Söderdahl framhål-
ler. Det kanske går att få svar på om ni samtidigt
arbetar för att lämna EU. Det är det intrycket man får
när man lyssnar på Gudrun Schyman, Lars Ohly och
andra företrädare. Är det det som är upplägget?
Anf. 152 WILLY SÖDERDAHL (v) replik:
Fru talman! Vi har accepterat den folkomröstning
som har gjorts i landet. Nu är villkoren som de är.
Där finns inget direkt aktivt arbete för att lämna EU,
mer än att vi vid olika tillfällen har krävt folkomröst-
ningar när förändringarna blir för stora. Folket ska då
få ta ställning till om vi ska vara med eller inte. Nästa
folkomröstning lär väl bli om EMU. Det är samma
sak igen: Ska vi vara med eller inte?
Så länge villkoren finns, försöker vi vara kon-
struktiva och komma med förslag för hur EU ska
demokratiseras inifrån.
Anf. 153 JOHAN PEHRSON (fp):
Fru talman! Inom migrationspolitiken brukar det
finnas anledning att ta upp flyktingpolitiken när pers-
pektivet, som i dag, är internationellt. Frågan om
Sveriges och andra länders ansvar för världens flyk-
tingar brukar flera partier ofta understryka från denna
kammare. På sista tiden har dock frågan om arbets-
kraftsinvandring seglat upp på dagordningen. Det är
en fråga som minst sagt också är internationell, inte
minst eftersom Sverige delar sina demografiska ut-
maningar med hela västvärlden - bl.a. EU.
Ekonomiska skäl eller rådande konjunkturläge får
aldrig styra flyktingpolitiken. Som liberal vill jag se
en värld, där människor över huvud taget kan resa
och flytta fritt mellan olika länder. Det är en vision
som kan tyckas långt avlägsen, men vars förverkli-
gande trots allt påbörjats inom ramen för EU-
samarbetet.
Den svenska ekonomiska historien är ett tydligt
exempel på att invandring generellt är positivt för ett
lands utveckling. Mångfald på den svenska arbets-
marknaden är därför bra, och en ökad arbetskraftsin-
vandring kan betyda mycket av eget värde. Det är när
kulturer möts och bryts som fler innovativa idéer kan
födas.
Invandring av kvalificerad arbetskraft från utom-
europeiska länder kan dessutom på sitt sätt främja
sysselsättning och integration för de invandrare som
lever i Sverige i dag. Fler etablerade utländska ex-
perter visar att det är möjligt att ta sig in i och etable-
ra sig i det svenska arbetslivet. De blir viktiga före-
bilder både för arbetsgivare som inte insett betydelsen
av mångfald och för de många ungdomar med ut-
ländsk bakgrund som av lätt förklarliga skäl annars
ger upp hoppet om en vettig framtid i Sverige.
Över hela västra Europa pågår en debatt om när,
var och hur man ska öka arbetskraftsinvandringen.
Förenta nationerna har beräknat att ett nettoinflöde av
arbetskraft till EU skulle behöva uppgå till 3,6 miljo-
ner personer per år fram till 2050 för att antalet per-
soner i arbetsför ålder ska kunna hållas konstant. Nu
är det inte helt nödvändigt att antalet är konstant, men
siffrorna talar om vilken dimension det rör sig om.
Tidigare exportländer av arbetskraft, t.ex. Irland,
ser i dag ökad invandring som en nödvändighet för att
deras ekonomiska utveckling ska kunna fortsätta.
Detta faktum gäller även Sverige i dag. Den stora
frågan är hur en sådan arbetskraftsinvandring ska gå
till och varifrån man kan räkna med att personer kan
komma att utvandra för att invandra till vårt land.
Fru talman! Invandringspolitiken har historiskt
följt den ekonomiska tillväxten. Det gäller inte minst
reglerna för arbetskraftsinvandring. Den senaste om-
fattande arbetskraftsinvandringen till Sverige ägde
rum årtiondena efter krigsslutet. Det var främst tre
faktorer som beredde vägen, nämligen den gemen-
samma nordiska arbetsmarknaden, organiserad över-
föring av arbetskraft från andra länder till Sverige och
en mer eller mindre fri s.k. turistinvandring.
Grundregeln efter andra världskriget var att utlän-
ningar skulle ha fritt tillträde till den svenska arbets-
marknaden. Det fanns undantag. Man övergav i alla
fall kravet om arbetsvisering. En utlänning kunde resa
in som turist i Sverige och därefter söka arbete. När
man fått arbete sökte man arbetstillstånd på plats i
Sverige. Det fungerade mycket bra, och Sveriges
ekonomiska tillväxt var god.
Det var först 1967 som politiken åter blev mer re-
striktiv. Utomnordiska invandrare krävdes fr.o.m. då
på arbetstillstånd före inresan. Detta skulle först ges
efter en arbetsmarknadsprövning. Flyktingar var
självfallet undantagna. Sedan dess har reglerna stra-
mats åt alltmer, också på flyktingområdet.
I Sverige är arbetskraftsinvandringen i dag be-
gränsad till 300-400 experter per år. Arbetstillstånd
ges endast i undantagsfall. Till detta ska läggas flyk-
tinginvandringen och anöriginvandringen, som bidrar
till att öka arbetskraften. Men behoven är större än så,
framför allt i framtiden.
Det framstår inte som sannolikt att den framtida
bristen på arbetskraft ska kunna avhjälpas genom
invandring från nuvarande medlemsländer inom EU -
detta särskilt med tanke på att nästan samtliga med-
lemsländer i EU i dag sitter med motsvarande demo-
grafiska problem som vi har. Den fria arbetskraftens
rörlighet inom EU, trots de stora ekonomiska och
sociala skillnader som råder, har inte lett till någon
betydande arbetskraftsinvandring till Sverige hittills.
Den socialdemokratiska regeringen har framhållit de
s.k. kandidatländerna som framtida exportörer av
arbetskraft. Det finns enligt min uppfattning ingen
anledning att överdriva den potentialen.
Som ett förberedande steg mot ett framtida med-
lemskap i EU har EU tecknat s.k. Europaavtal med
tio kandidatländer i Central- och Östeuropa. Det är
bra. Avsikten med avtalen är att successivt skapa en
frihandelszon mellan EU och motparten. De omfattar
handel, ekonomiska aktiviteter i övrigt samt politiskt
och kulturellt samarbete. Avtalen varierar mellan
länderna. De innehåller bestämmelser om arbetstaga-
res fria rörlighet, etablering och tillhandahållande av
tjänster. Någon fullständig fri rörlighet för personer i
enlighet med gemenskapsrätten finns dock inte. Vad
gäller arbetstagare från dessa ansökarländer förutsätts
att de fått arbetstillstånd inom gemenskapen innan de
kan börja resa fritt.
Det framstår vid en sammantagen analys således
som om Sverige inte kan sätta alltför stor tillit till att
kandidatländerna kommer att kunna utgöra den
mjölkko på arbetskraft som regeringen hoppas på. Vi
måste se vidare.
Folkpartiet liberalerna anser att det ska vara en
friare arbetskraftsinvandring till Sverige redan nu,
liksom till EU. Alla som kan få ett jobb här ska också
kunna flytta hit. Omvänt ska självfallet också alla
svenskar som får jobb utomlands kunna flytta dit.
Redan i dag borde medborgare från andra länder
kunna beviljas möjlighet att arbeta i Sverige om ingen
annan arbetskraft finns tillgänglig inom de länder
som medverkar inom EES-avtalet. "Finns tillgänglig"
måste rimligen tolkas som vad som normalt kan begä-
ras av en arbetsgivare när det gäller att undersöka
arbetsmarknaden inom EES-området.
Det borde vidare kunna innebära att Sverige
skulle återgå till att öppna för en ökad möjlighet att
på plats i Sverige söka arbetstillstånd. Det skulle öka
företagens möjlighet att själva avgöra vem de vill
anställa. Det skulle också utgöra en stark förbättring
för t.ex. de många människor som i dag inte får uppe-
hållstillstånd men som har en fast och god förankring
på arbetsmarknaden sedan lång tid. De kan med da-
gens stelbenta system inte anställas formellt utan
måste resa ut ur Sverige för att söka arbetstillstånd.
Detta gäller, som många känner till, inte minst läkare.
Fru talman! Min uppfattning är således att en ut-
redning snarast måste tillsättas som kan snabbutreda
frågan om vilka förändringar som krävs i regelverket
för att möjliggöra en mer omfattande arbetskraftsin-
vandring till Sverige. Vi vet att problemen blir akuta
inom några år, och det är fullständigt osannolikt att
Sverige kan sitta och plocka russinen ur kakan och
beställa de personer som ska komma hit. Det krävs
strukturella förändringar i regelverket och de krävs
nu.
Anf. 154 ULF BJÖRKLUND (kd):
Fru talman! En inte oviktig motivering för Sveri-
ges anslutning till den europeiska unionen var att
framför allt miljön och miljöfrågorna krävde ett
mycket nära samarbete över gränserna, eftersom
miljöproblemen av naturliga skäl inte ser några na-
tionsgränser. Sverige har i allra högsta grad orsak att
kräva högre miljöambitioner från EU:s medlemslän-
der, eftersom vi naturligtvis påverkas av föroreningar
från hela Europa.
Då Sverige blev medlem i EU förbättrades många
förutsättningar för en framgångsrik miljöpolitik ge-
nom ett positivt kunskapsutbyte och samarbete kring
flera av framtidens stora utmaningar på miljöområdet
och då inte minst klimatfrågan, som kanske är en av
mänsklighetens större framtidsfrågor.
Möjligheterna inför framtiden beror till mycket
stor del på med vilken kraft Sverige väljer att driva
miljöfrågor nationellt, inom den europeiska unionen
och naturligtvis ut över världen.
Som ordförandeland har vi i dag inte bara ett sär-
skilt ansvar utan också goda möjligheter att vara
pådrivande. Samtidigt som Sverige i vissa avseenden
gått före inom miljöområdet måste vi i Europasamar-
betet leva upp till en miljölagstiftning som inom
många områden är mer krävande än den svenska. Så
har t.ex. vårt land, liksom flera andra medlemsländer,
kritiserats av kommissionen för att inte klara kvä-
veutsläpp i jordbruket i tillräcklig grad.
Klart är dessutom när vi ser ut över Europa att den
biologiska mångfalden fortsätter att försämras, kli-
matförändringarna blir allt tydligare och havsmiljön
utarmas. Hanteringen av kemikalier är otillfredsstäl-
lande m.m. Samtidigt ökar transporterna och turismen
kraftigt, vilket innebär ökade påfrestningar på miljön.
Sverige bör konsekvent verka för att hållbar ut-
veckling genomsyrar inte bara industri, jordbruk och
handel utan naturligtvis all politik. Syftet ska vara att
EU:s miljöpolitik skärps och ges en framträdande
plats i det europeiska samarbetet.
EU:s nya miljöhandlingsprogram är kanske just
nu det viktigaste pågående arbetet för kommissionen
när det gäller miljön. Man arbetar enligt uppgift nu i
slutfasen med programmet. Det inriktas på att bättre
integrera miljömålen i alla politikområden - en sek-
torsintegration. Det är viktigt att skapa en s.k. mark-
nadsdriven utveckling, som inte är beroende av statli-
ga ingrepp utan blir mer "självgående".
Det nya miljöhandlingsprogrammet blir förhopp-
ningsvis, enligt vad som framkommit, i positiv mån
näringslivsvänligt. Det är glädjande att miljöpolitiken
nu inriktas på att jobba med marknaden, inte mot den.
När det gäller klimatfrågan och den globala upp-
värmningen vet vi att koldioxidens koncentration i
luften hittills har ökat med ca 32 %, och det är i stort
sett omöjligt att hindra att den ökar ytterligare upp
mot 60 %. Det går inte att hejda utsläppen snabbt
eftersom mer än 75 % av utsläppen kommer från
användningen av kol, olja och gas.
De åtgärder som diskuterades vid klimatkonven-
tionens möte i Haag nyligen, som jag dessutom själv
hade förmånen att följa, lyckades man inte enas om
trots att det bara var ett litet steg åt rätt håll men ändå
helt otillräckligt för att bromsa upp utvecklingen.
Kyotoprotokollets målsättningar måste snarast uppnås
av EU liksom av övriga i-länder.
De som i dag betalar priset för västvärldens ener-
gikonsumtion och livsstil är i första hand de fattigaste
länderna på södra halvklotet, där klimatkatastroferna
växer i omfattning.
Jag vill önska regeringen och miljöministern
lycka till med initiativ under den här ordförandeperi-
oden - initiativ som stärker miljömedvetandet och
viljan till aktiva miljöåtgärder, också initiativ som
snarast löser de knutar som hindrade en överens-
kommelse i klimatfrågan i Haag i november.
Det är också med förväntan jag ser fram mot den
klimatproposition som kommer under våren och som
statsministern talade så vackert om här på morgonen.
Dessutom är den kommande propositionen kring
kemikaliefrågorna också högaktuell när det gäller
Europasamarbetet.
Fru talman! Östutvidgningen är en av de mest
betydelsefulla processerna i Europa, även utifrån ett
miljöperspektiv. Det är oerhört viktigt att kandidat-
länderna får hjälp att städa upp de svarta fläckarna
efter kommunismen. Fortfarande kvarstår oacceptabla
miljöförorenande verksamheter. Utvidgningen får
inte innebära att miljömålen sätts åt sidan - kandi-
datländerna måste acceptera gemenskapens miljö-
regler fullt ut.
Att flytta fram positionerna när det gäller östut-
vidgningen kommer att bli en viktig del av EU:s
arbete under det svenska ordförandeskapet.
Därför är det nu angeläget att planera för en håll-
bar utveckling i kandidatländerna. Problemen här-
vidlag är uppenbara, och svårigheten att leva upp till
EU:s miljölagstiftning framhålls ibland som ett av de
mest avgörande hindren i anslutningsprocessen. Ef-
tersom kandidatländerna befinner sig på en avsevärt
lägre utvecklingsnivå finns det stora möjligheter att
styra den ekonomiska utvecklingen för att undvika de
misstag som gjorts i västvärlden. Möjligheten till
tekniksprång mot en hållbar utveckling kan vara en
väg.
Inte minst handlar det om att på ett framsynt sätt
planera transportsystemen i kandidatländerna. Efter-
som t.ex. järnvägsnäten är väl utbyggda finns det en
relativt god grund för fortsatt positiv, miljövänlig
transportutveckling. Hursomhelst måste en mer lång-
siktig och betydligt mer övergripande strategi till för
att utarbeta en hållbar utveckling för just kandidat-
länderna.
Det är också angeläget att stärka och skydda det
lågintensiva jordbrukssystem som är vanligt i öst och
som är gynnsamt när det gäller biologisk mångfald
och låg användning av gifter. På jordbrukssidan
måste man dessutom tackla frågorna om strukturan-
passningar på landsbygden. Om en stor andel jord-
brukare får det svårt att fortsätta sin verksamhet finns
det en överhängande risk för en dramatisk migra-
tionsström till städerna med efterföljande sociala och
miljömässiga problem. Om vi vill förhindra detta
måste det finnas en plan för alternativa sysselsätt-
ningar på den jordbruksmark som blir över när lant-
bruket effektiviseras. Möjligen kan produktion av
energiskog och biomassa vara en del i en sådan plan
och samtidigt bidra till en hållbar energipolitik.
Fru talman! Tekniken kring GMO, genmodifiera-
de organismer, är också en fråga på Europabordet.
Gentekniken har blivit ett allt viktigare verktyg inom
forskningen och har resulterat i många tillämpningar
vid odling av jordbruksväxter. I USA och Kanada,
där erfarenheten är som störst, har den inneburit ökad
avkastning och bättre lönsamhet genom minskade
kostnader för drivmedel och minskad förbrukning av
kemiska bekämpningsmedel. Det är viktigt att de
etiska problemställningarna kring modifierade livs-
medel hålls levande. Ett sådant förhållningssätt har ett
stort stöd bland europeiska konsumenter. Försiktig-
hetsprincipen måste få en konkret tillämpning på
Europanivå.
Till sist: Problematiken när det gäller miljön har
förändrats markant under senare år - från sanitära
olägenheter i den närmaste omgivningen till storska-
liga förändringar i naturen, från något lokalt till något
globalt. Numera söker vi lösningar på miljöproble-
men på alla nivåer, från den individuella till den in-
ternationella nivån. Framtiden kommer sannolikt att
innebära förändrade beteenden i en rad olika sam-
manhang. Det handlar med andra ord om livsstilsfrå-
gor. Livsstil och miljö hänger ihop. Ska vi klara en
framtid med god miljö och goda levnadsförhållanden
för Sveriges, Europas och kanske världens befolk-
ning, kommer livsstilsfrågorna att behöva lyftas högt
upp på handlingsprogrammen i det kommande Euro-
pasamarbetet.
Anf. 155 HARALD NORDLUND (fp):
Fru talman! Larmrapporterna duggar tätt. Det är
rapporter om dioxinskandaler och nya fall av galna
ko-sjukan ute i Europa. Samtidigt med de livsme-
delskatastroferna har vi i TV kunnat se bilder av hur
levande djur som nötkreatur och grisar utsätts för en
fullkomligt avskyvärd behandling. Nya, tidigare
okända produkter tillkommer snabbare än tidigare i
livsmedelskedjan, och det blir allt svårare att veta vad
vi faktiskt får i oss när vi äter.
Konsumentfrågorna hör till de frågor som rege-
ringen inte längre ger allra högsta prioritet under det
svenska ordförandeskapet. Vi socialliberaler tycker
att det är olyckligt. Vi vill att regeringen med tanke
på den senaste tidens uppmärksamhet omkring de här
frågorna ger betydligt högre prioritet till livsmedels-
och matsäkerhetsfrågor. De frågorna ligger nära mil-
jöfrågorna, som ju regeringen sagt att den vill priori-
tera under det svenska ordförandeskapet.
De finns några viktiga mål som Sverige bör sträva
efter. Jag vill nämna mindre giftanvändning i jord-
bruket, permanent förbud mot alla typer av riskmate-
rial, t.ex. kadavermjöl i foder och mat. Det handlar
också om generella BSE-tester i alla europeiska län-
der, även Sverige, stopp för plågsamma djurtrans-
porter och effektivare kontroll av matproduktionen.
Vad som är viktigt att komma ihåg i det här sam-
manhanget är att svensk djurhållning är bättre än
många andra länders. Bl.a. har ihärdig opinionsbild-
ning bidragit till det. Men det finns skamfläckar som
vi behöver tvätta bort. Det gäller t.ex. exporten av
svenska gödkalvar. Svenska kalvar körs till Holland,
där de föds upp på blodmjöl, fjädermjöl och fett från
kadaverfabrikerna. Det kan inte uteslutas att några av
dem säljs på djurmarknader i Bryssel. Det kan alltså
vara svenska kalvar som utsätts för den fruktansvärda
behandling som vi med avsmak har kunnat bevittna i
TV.
EU har vid flera tillfällen påpekat att veterinärtill-
synen på svenska kycklinggårdar är otillräcklig och
att det finns brister i produktionen, brister som man
inte åtgärdar. Med tanke på att Sverige ofta framstäl-
ler sig som ett land i EU som ställer mycket höga
krav vad gäller miljö- och livsmedelssäkerhet bör vi
snabbt rätta till de här bristerna. Att säga nej till test
av kött i Sverige, som ju jordbruksministern gjort, är
både olyckligt och, menar jag, osolidariskt. Ett nej
vittnar, tycker jag, om ett oförstående för de krav på
säkerhet som måste ställas.
Med tanke på den senaste tidens ökade larmrap-
porter måste konsumenternas trygghet prioriteras
högre. För att Sveriges och övriga Europas konsu-
menter ska kunna känna sig trygga med den mat de
äter måste omfattande och noggranna test utföras
inom hela EU inklusive Sverige. Om regeringen har
rätt i att BSE inte förekommer i Sverige blir det ett
bra argument för de svenska exportansträngningarna.
Förekommer BSE i Sverige så har svenska konsu-
menter en självklar rätt att bli informerade. Sverige
har ett lika stort ansvar som de andra länderna i EU.
Den BSE-spridning som vi ser över hela Europa
måste stoppas.
Jordbrukspolitiken avgörs på EU-nivå, och han-
deln med livsmedel definieras som en del av den inre
marknaden. Av den anledningen måste huvuddelen
av arbetet för bättre mat, bättre djurhållning, bedrivas
på europeisk nivå. Det är framför allt ett par punkter
som jag vill peka på. Exportbidragen för levande djur
måste avskaffas. Det är de bidragen som medverkar
till att göra de värsta djurtransporterna lönsamma.
Och transporterna måste kortas betydligt. Sverige bör
kräva att EU förbjuder långa transporter. På det sättet
skulle det också gå att sätta stopp för den svenska
kalvexporten.
Reglerna för livsmedel måste skärpas. Fett från
kadaver bör över huvud taget inte få förekomma i
mat. Det är ju något som sker i dag. Köttmassa som
har urbenats med maskin innebär risker. Därför bör
inte sådan köttmassa heller få förekomma i livsmedel.
De djurskyddsregler som finns i dag på både na-
tionell nivå och EU-nivå efterföljs inte som de borde.
Därför anser vi att kontrollmöjligheterna måste stär-
kas och förbättras. Erfarenheter visar att de nationella
kontrollmyndigheter som finns i dag inte fungerar
bra. Bevisen för det är många. Bilderna från krea-
tursmarknaderna i Bryssel är bara den senaste i raden
av händelser som vi har förfasats över. Därför behövs
det en kontroll av kontrollanterna på EU-nivå, ett
matens och djurens FBI om vi så vill med uppdrag att
kontrollera att gällande djurskyddsregler efterlevs och
att de nationella myndigheterna verkligen sköter sina
uppgifter.
EU har redan en veterinärmyndighet som ligger i
Dublin. Den skulle enkelt kunna byggas ut och ges
denna uppgift. Likaså måste det införas strängare
sanktioner mot dem som bryter mot reglerna.
EU:s kommission har nu på allvar faktiskt börjat
ta itu med dessa allvarliga och angelägna frågorna. I
en rapport från december till ministerrådet och Euro-
paparlamentet har den visat på de grymma förhållan-
dena för djur i de olika medlemsstaterna, inte minst i
Belgien. Och man har understrukit behovet av för-
bättrad kontroll och behovet av ny lagstiftning för att
skydda djur under transport. Kommissionen har också
pekat på behovet av att på längre sikt uppmuntra slakt
av djuren närmare uppfödningsplatsen för att undvika
långa transporter av levande djur. Men kommissionen
har ju i dag inte makt att ändra på detta. Den avgö-
rande makten har EU:s ministerråd.
Det svenska ordförandeskapet med Göran Persson
i ledningen måste göra allt för att skynda på arbetet
med att skärpa djurskyddsregler och att förbättra
kontrollen. Alla som önskar fortsätta att äta kött
måste veta att köttet är producerat under översyn av
höga kvalitets- och etikkrav.
Fru talman! Sammanfattningsvis: Vi måste sätta
dessa viktiga och angelägna frågorna högt upp på
dagordningen. Våra krav är: Förbud mot kadavermjöl
i jordbruksfoder, förbud mot långa djurtransporter, ett
federalt kontrollorgan, förbud mot att använda kada-
verfett i mat och avslutningsvis förbud mot maski-
nurbenad köttmassa i livsmedel.
Anf. 156 CARINA OHLSSON (s) replik:
Fru talman! Harald Nordlund inledde med att säga
att man från svenskt håll inte driver konsumentfrågor
och livsmedelsfrågor. Jag tycker att det är djupt orätt-
vist att påstå något sådant. Jordbruksdepartementet
med Margareta Winberg i spetsen har redan under de
inledande dagarna av ordförandeskapet verkligen gått
i spetsen när det gäller förorätterna i fråga om be-
handlingen av djur och har snabbt reagerat mot de
filmer och de bilder som har visats från bl.a. Belgien
om djurhanteringen där och mot djurtransporterna.
Från svensk sida har vi tidigare här från parlamentet
tillsammans med Jordbruksdepartementet och Marga-
reta Winberg tagit upp djurtransporterna.
Konsumentfrågorna kommer fortsättningsvis att
tas upp under hela detta halvår på alla de möten som
leds av Jordbruksdepartementet.
Anf. 157 HARALD NORDLUND (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag är medveten om att jordbruksmi-
nistern har reagerat. Vad jag har sagt är att den
svenska regeringen inte har valt att sätta dessa frågor
högst upp på dagordningen under det svenska ordför-
andeskapet.
Anf. 158 CARINA OHLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag har svårt att förstå vad Harald
Nordlund menar när han säger att dessa frågor inte
finns med högst upp på dagordningen. Konsument-
frågor tas också upp inom miljöområdet när det gäller
hela kemikaliehanteringen. Kemikalier finns i väldigt
många av de varor som vi dagligen använder. Och jag
tycker att både livsmedelsfrågorna och kemikaliefrå-
gorna verkligen står högst upp på dagordningen.
Anf. 159 HARALD NORDLUND (fp) re-
plik:
Fru talman! Det viktiga är att dessa frågor på all-
var kommer att diskuteras under det svenska ordför-
andeskapet. Och när jag läser broschyrer och foldrar
om vad som kommer att prioriteras under det svenska
ordförandeskapet så finns inte dessa frågor upptagna
bland de frågor som man kommer att prioritera allra
högst. Men det är möjligt att man i alla fall väldigt
noga kommer att ta upp dessa frågor. Vi får hoppas
att det blir så.
Anf. 160 ULF BJÖRKLUND (kd) replik:
Fru talman! Mycket av det som Harald Nordlund
tar upp här har också diskuterats i miljö- och jord-
bruksutskottet. Och det råder faktiskt en väldigt stor
enighet om god djurhållning och god djuretik. Såvitt
jag vet har inte någon i utskottet på något sätt någon
annan inställning än Harald Nordlund.
Men det som gör mig lite bestört är att Harald
Nordlund också väldigt hårt kritiserar våra svenska
bönder och svensk livsmedelsindustri. Menar Harald
Nordlund att svenska bönder och svensk livsmedels-
industri bär sig så illa ut som det framkom i detta
anförande?
Anf. 161 HARALD NORDLUND (fp) re-
plik:
Fru talman! Enigheten om dessa frågor är stor.
Men det räcker inte med att konstatera att vi är eniga,
utan vi måste tala om dessa frågor, och vi måste driva
på. Och där försöker vi gå före därför att vi anser att
dessa frågor är så oerhört viktiga.
Det sista som Ulf Björklund sade förstår jag bara
inte. Jag riktar inte kritik mot Sveriges bönder. Sveri-
ges bönder gör ett otroligt bra arbete.
Anf. 162 ULF BJÖRKLUND (kd) replik:
Fru talman! Hur är det då gentemot Livsme-
delsverket? Det krävs naturligtvis resurser om man
skulle behöva göra kontrollerna bättre. Är det så att
Harald Nordlund och Folkpartiet verkligen har satsat
mer pengar i sin budget för 2001 just till Livsme-
delsverkets arbetsområde, eller är det möjligen så att
det är där som man har skurit ned? Från Kristdemo-
kraternas sida så har vi faktiskt lagt till pengar där,
eftersom vi inser att detta är ett område där arbetet
självklart måste ske med hög kvalitet.
Anf. 163 HARALD NORDLUND (fp) re-
plik:
Fru talman! Ulf Björklund och jag har häromda-
gen faktiskt fått information vid samma tillfälle om
de test som nu kommer att genomföras, test på alla
kadaver och alla slaktdjur. Och då talar jag om kor.
Vi har kunnat konstatera att man bedömer att det
kommer att bli möjligt att klara detta. Man sade att
det blir jobbigt men att man bedömde att det är möj-
ligt.
Nu har vi att avvakta resultatet av dessa test. Vi
får då hoppas att antalet falsklarm inte blir så stort
och ännu mer hoppas att man inte ska finna några
prov som är positiva.
Anf. 164 CARINA OHLSSON (s):
Fru talman! Nu har det inletts, det som vi har talat
om så länge och haft så stora förväntningar på, näm-
ligen ordförandeskapet i EU.
Detta ger oss möjlighet att ytterligare flytta fram
positionerna i EU:s miljöarbete. Som föregångsland
på miljöområdet har Sverige ofta gått i täten för en
tuffare och strängare politik på EU-nivå. Vi har på
hemmaplan visat vägen för att sedan framgångsrikt
kunna driva på utvecklingen inom hela EU. Och detta
är viktigt även i fortsättningen. Därför blir man för-
undrad över hur en del av våra andra partier säger sig
driva miljöfrågorna. T.ex. Moderaterna säger ofta att
EU är den arena där miljöfrågorna ska drivas för att
det ska vara konkurrensneutralt och att vi därför inte
kan gå före i Sverige. Men när de svenska moderater-
na har chansen att i Europaparlamentet rösta för hår-
dare tag för att få bort ozonnedbrytande ämnen i
stratosfären så väljer de bort detta tillfälle för att i
stället rösta med sin grupp där industrins lobbygrup-
per har vunnit mycket stort gehör.
Till Miljöpartiet kan jag ställa frågorna: Hur ska
vi lösa de globala miljöproblemen utan EU:s medver-
kan? Vilken väg är snabbast just nu? Hur hade vi
gjort när det gäller BSE om inte EU hade funnits? Att
vi har gemensamma krav och en gemensam opinion
har varit bra i det fallet.
När det gäller klimatfrågan, som jag återkommer
till senare, är EU en motvikt mot USA. Hur klarar vi
den frågan utan EU som en pådrivande kraft?
För att resurser såsom jord, sötvatten, skog, malm
och energiråvaror ska räcka måste vi genomföra en
gigantisk omställning till hållbar utveckling i alla
länder - och främst hos oss i de rika och resursslö-
sande länderna. Resurserna måste också fördelas
rättvist och inte som i dag så att 80 % av mänsklig-
heten får nöja sig med 20 % av tillgångarna.
Ja, visst får man sig en tankeställare när man stä-
dat ut julen och då får reda på att på julaftons kväll
ligger drygt 14 % av Sveriges pappersförpackningar
på vardagsrumsgolven runtom i landet. Det handlar
om ca 3 200 ton julklappspapper och pappersför-
packningar som förhoppningsvis blir nya förpack-
ningar om de samlas in, men ändå. En del barn i värl-
den får säkert inte en enda julklapp. Det är något att
tänka på.
På 50-talet när jag föddes producerade varje per-
son i Sverige 25 kilo hushållsavfall om året. I dag står
varje svensk för 400 kilo avfall. Detta handlar natur-
ligtvis om vår livsstil. Därför är det viktigt att miljö-
frågorna diskuteras och åtgärdas på alla möjliga nivå-
er - som individ, i familjen, i bostadsområdet, i
kommunen, i regionen, nationellt, inom EU och na-
turligtvis även globalt. Jag hoppas på att EU kommer
att ta ett stort steg framåt för att åstadkomma en lång-
siktigt hållbar utveckling under Sveriges ordförande-
skap.
Visst känner man djup oro när man läser kostrå-
den gällande insjöfisk och fet ostkustfisk och ser att
kvinnor som planerar att skaffa barn, är gravida eller
ammar rekommenderas att inte äta flera av våra fis-
karter från Östersjön, Vänern och Vättern. Ja, att vara
förälder i dag är en stor lycka men också att känna
ansvar och ofta oroa sig. Det moderna samhället är
komplicerat, och det är inte lätt för en förälder att
hålla reda på alla faror och förutse alla risker.
Kunskap och information inom miljöområdet är
mycket viktiga. Därför tycker jag att det är viktigt att
satsningar på det gröna kunskapslyftet kommer i gång
oredenligt.
Miljöfrågorna rymmer också en djup moralisk
dimension. Vi lånar jorden av våra barn och barnbarn.
Detta har jag tänkt extra mycket på nu under juluppe-
hållet, eftersom jag så ofta jag kunnat tillbringat tiden
ihop med min lilla systerdotter Johanna, fyra måna-
der. Hon och kommande generationer måste ha sam-
ma rätt som vi till en jord där vattnet går att dricka
och räcker till alla, där jorden ger skörd, djur- och
växtlivet är rikt, luften är frisk och solen en livgivan-
de kraft.
Vårt uppdrag är att lämna efter oss ett Europa,
t.o.m. en värld, där de stora miljöproblemen är lösta.
För ca 30 år sedan tog rymdexpeditionen Apollo
fotografier över jorden. Bilderna gjorde ett outplån-
ligt intryck på alla som såg dem. Vi förstod då att
trots att vår planet är delad av politiska gränser för-
enas den av ekologiska system. Nu i början av 2000-
talet tycks jordklotet ha krympt. Varor, pengar, män-
niskor, idéer och föroreningar färdas runt världen i en
hastighet och omfattning som slår de flesta - t.o.m.
det ekologiska systemet - med en stor häpnad. Därför
är det nödvändigt med en samsyn mellan ekologiska
och sociala behov och den rådande ekonomiska ord-
ningen för att bromsa den farliga hotande ohållbara
utvecklingen. Vi folkvalda politiker världen runt
måste våga styra med politiska beslut. Utvecklingen
är inte förutbestämd. Vi har tillsammans ansvaret inte
bara för vår nation utan också för vår gemensamma
värld.
Därför är det viktigt att alla länder utarbetar na-
tionella strategier för hållbar utveckling. Det är ett
utmanande arbete som kräver att miljöhänsyn vävs in
i alla samhällssektorer. Det räcker inte att endast
bedriva traditionell miljöpolitik.
Fru talman! Det är hög tid att tänka nytt och stort i
stället för att fortsätta miljöanpassa gamla lösningar.
Annars är det en stor risk att resultatet bara blir en
enda stor kompromiss. Bra exempel på detta är sats-
ningar på lokala idéer som har möjliggjorts genom
bidragen till lokala investeringsprogram, som lovor-
das ute i kommunerna av alla partier, även de som är
emot i riksdagen. Totalt har 125 kommuner beviljats
4,9 miljoner i bidrag, vilket bl.a. har beräknats leda
till att koldioxidutsläppen sänks med 3 %, att belast-
ningen av näringsämnen till våra vattendrag minskar,
avfall till deponi minskar och att användningen av
elenergi och fossila bränslen minskar med 2,1 TWh
per år.
Fru talman! EU har kommit en bra bit på väg.
Med Sverige som pådrivare försågs Amsterdamför-
draget 1997 med ett tydligt miljöperspektiv. Hållbar
utveckling skrevs in som ett av de centrala och
grundläggande målen för EU-samarbetet. Vid topp-
mötet i Cardiff i juni 1998 tog Sverige initiativ till att
miljöhänsyn ska integreras i alla samhällssektorer.
Men EU måste göra mera. Tempot måste höjas.
Därför ser vi fram emot att EU-kommissionen pre-
senterar en långsiktig strategi för en ekonomiskt,
socialt och miljömässigt hållbar utveckling. Det
handlar alltså inte alls bara om miljö. Det handlar om
hur vi ska trygga välfärden i framtiden. Där är miljön
en viktig del. Tydliga hållbarhetsmål måste sättas upp
20-25 år framåt i tiden. Mål och indikatorer ska visa
vägen och göra det möjligt att bedöma om utveck-
lingen går i rätt riktning. Viktigt är då också att mil-
jötillsynen fungerar på alla nivåer både i kommuner-
na och nationellt.
Avsikten är att toppmötet i Göteborg i juni i år ska
kunna anta en konkret, tydlig och långsiktig EU-
strategi för hållbar utveckling. Strategin måste bli
handfast och åtgärdsinriktad och också engagera
allmänheten, alla EU:s medborgare.
Anf. 165 MARGIT GENNSER (m):
Fru talman! För cirka två timmar sedan fördömde
Mats Odell i en replik de brittiska tories för deras
motstånd mot EU:s utveckling till en stat, en federal
superstat med 450-500 miljoner människor. Jag kän-
ner samma oro som många svenskar och de brittiska
tories inför denna utveckling. I mitt anförande ska jag
försöka visa vilka stora målkonflikter och problem
som EU:s federala utveckling bäddar för.
Det har under de senaste veckorna avslöjats att
den tyske utrikesministern haft ett nära samarbete
med, ja, t.o.m. en ledande position i, kretsarna kring
Baader-Meinhof-gruppen, en organisation som bygg-
de på avancerat våld i sitt program och som var klart
antidemokratisk och intolerant. Tyskland väljer de
regeringar de vill ha. Deras val kan vi och ska vi inte
påverka i Sverige, men samtidigt måste vi tänka ige-
nom vår egen ställning. Det är viktigt att värna vår
egen suveränitet och att själv svara för vår utrikes-
och inrikespolitik. Vi bör sky federala äventyr.
Utrikesministern fastslog här i kammaren för en
dryg månad sedan att hon och regeringen skulle mot-
sätta sig en juridiskt bindande rättighetskatalog i
Nice. Hur blev det? Katalogen antogs men den sades
inte vara bindande, åtminstone inte ännu. Men verk-
ligheten är annorlunda. En hög befattningshavare
inom EU-domstolen deklarerade före beslutet att EU-
domstolen kommer att betrakta rättighetskatalogen
som ett viktigt inslag i dess dömande verksamhet,
dvs. att domstolen betraktar katalogen som juridiskt
bindande oberoende av vad ministerrådet beslutat.
Detta är allvarligt och fäster uppmärksamheten på
viktiga brister när det gäller maktfördelningen inom
EU. Utrikesministern kan inte ha varit omedveten om
EG-domstolens inställning. Ett nej, ett veto, hade
kanske varit berättigad i denna fråga.
Den 15 december 2000 hade The Times en artikel
på framträdande plats med rubriken "EU kritiserar
Chirac för att skriva om Niceavtalet". I den slutliga
avtalstexten fanns nämligen små men betydelsefulla
ändringar som premiärministrarna från de olika län-
derna inte känt till, i varje fall inte känt till vidden av
dem. Det gällde bl.a. antalet parlamentsplatser. För-
ändringar kunde uppfattas som diskriminering av
vissa mindre länder. De till synes små "sista-minuten-
ändringarna" innebar ett nytt innehåll på avgörande
punkter.
Niceavtalet har kallats EU:s nya konstitution.
Konstitutionella beslut brukar vara omgärdade av
mycket noggranna regler och stor tröghet i besluts-
fattandet. Sådana regler får inte fastställas av en
slump. Reglerna får inte underminera demokratin.
Reglerna får inte skapa problem med rättsenligheten.
Reglerna får inte öka riskerna för djupgående kon-
flikter. I EU följer man inte de konstitutionella för-
siktighetspsprinciperna.
Citat från The Times: "De flesta av besluten togs i
all hast mellan 4.10 och 4.20 på morgonen och även
om statsministrarna var vakna så hade de inte tid att
tänka efter vad de gjorde." Detta sade en nordisk
seniordiplomat som deltog i den fyra dygn långa
toppkonferensen.
Niceavtalet innehåller vidare en rad beslut vars
konsekvenser inte analyserats, exempelvis att en inre
krets av framför allt stora länder kan vidga sitt sam-
arbete utan hänsyn till mindre länder. Detta kan leda
till ännu större makt för de stora. De små ländernas
minoritetsstatus förstärks. Det kan också leda till att
EU vittrar sönder, inte mig emot. Men kärnpunkten är
att ingen ansvarig regering och inget ansvarigt parla-
ment bör godkänna en konstitution som tillkommit på
det sätt som Niceavtalet har gjort. Det finns ytterliga-
re frågetecken kring Niceavtalet. Dessa gäller dels
vad som står i avtalet, dels vad som inte står där.
Socialförsäkringssystem inklusive pensioner finns
med där, fast detta egentligen inte tillhör EU:s be-
slutsområde. Man har en önskan, tycks det, att har-
monisera pensionssystemen. Men texterna är otydliga
och själva redigeringen av texten ger upphov till stor
osäkerhet om vad som verkligen avses. Socialförsäk-
ringsfrågor ska inte tillhöra EU:s angelägenheter.
Dessvärre tycks en ändring vara på väg. Textens
oklarheter kan öppna möjligheter för en harmonise-
ring av pensionssystemen till stor skada för svenska
skattebetalare, svenska pensionssparare och svenska
pensionärer. Texten är så oklar att EU kan komma att
i framtiden uppträda som "en tjuv om natten".
Niceavtalets konstitutionella förändringar motive-
rades med utvidgningen av EU. Men utvidgningen är
omöjlig om man inte gör en radikal förändring av
jordbrukspolitiken. Sådana förslag saknas.
Finland hotar, meddelades det häromdagen i
svensk press, att inte godkänna Niceavtalet. Vad gör
Sverige? Kan verkligen en ansvarskännande regering
och ett ansvarskännande parlament säga ja till en
konstitution som kommit till på det här sättet? Kan
verkligen regeringen och de politiska partierna säga
ja till en alltmer långtgående federation som urholkar
vår suveränitet?
Pehr G Gyllenhammar har från sina utgångs-
punkter hårt kritiserat Niceavtalet och hävdat att
Sverige borde ha nyttjat sitt veto för att stoppa det.
Jag anser att han har tunga skäl för sitt uttalande.
När Niceavtalet kommer till riksdagen för god-
kännande avser jag att rösta nej. Skälen är många.
Dessa kommer jag att redovisa motionsvägen.
Anf. 166 BENGT-OLA RYTTAR (s):
Fru talman! Politikerförakt finns på vars och va-
rannans läppar de här dagarna. Det finns många skäl
att se ned på politiken, och jag ska inte försöka att
vikta de olika skälen. Ett skäl är jag mycket starkt
medveten om, och det är vad EU-medlemskapet har
inneburit för tilliten till demokratin i Sverige.
Det är naturligtvis ett allvarligt problem för legi-
timiteten i vårt politiska system när människorna ser
att eliterna går åt ett håll som inte sammanfaller med
folkflertalets uppfattning och när det också är ganska
uppenbart att man inte bryr sig om den dåliga förank-
ringen.
Som jag ser det finns det två skäl till att demokra-
tin har legitimitet. Det är att det politiska systemet
levererar det som väljarna har anledning att förvänta
sig, att institutionerna både fungerar administrativt
och inte är korrumperade.
Men det finns olika krav i olika länder. I Spanien
omfattar man EU-tanken därför att det ger mycket
pengar till landet och därför att det har säkrat demo-
kratin i den gamla diktaturen Spanien. I Italien känns
det väldigt angeläget för människor att komma nära
en politisk struktur som har en någotsånär anständig
hederlighet inbyggd i sig. I Frankrike har politiken
alltid varit en sysselsättning för en elit långt ovanför
de vanliga människorna och med väldigt dåliga kon-
taktvägar dem emellan. Men i Sverige, som en gam-
mal folkrörelsedemokrati, är kraven större. Svensken
i gemen anser att EU är odemokratiskt och att det är
odemokratiskt att eliterna går en annan väg än folk-
flertalet.
Fru talman! Det talas ofta om EU:s demokratiska
underskott. Då kan man få intrycket att det är något
som går att rätta till. Kanske det gör det, men det
kräver i så fall väldigt drastiska ingrepp i den nuva-
rande konstruktionen.
Vi ska veta att EU-konstruktionen från början är
gjord för att vara odemokratisk. Den är gjord för att
åstadkomma en oåtkomlig överstat. Det var Jean
Monets funderingar när han skrev utkastet till det som
sedan blev Schumanndeklarationen. Han ansåg näm-
ligen att Europa befann sig i en nödsituationen. De-
mokratin kunde sättas åt sidan inför det högre målet
att säkra Europas fred i framtiden. Tyvärr har denna
konstruktion och detta sätt att se på EU levt vidare.
Detta har inte förändrats och har inte lett till några
omdefinieringar.
Som lök på laxen fick vi Maastrichtavtalet, som är
nyliberalt till sin konstruktion från början till slut.
Genom EMU cementeras denna nyliberala konstruk-
tion. Därför finner jag det mycket anmärkningsvärt
att demokratiutredningen, som vi nyligen har fått ta
del av, inte med ett ord nämner EMU, ECB eller den
problematik för svensk demokrati som detta innebär.
EMU är ju konstruerat för att skapa oåtkomlig ex-
pertmakt. Den är ett exempel på den syn på maktdel-
ning och självbildning som t.o.m. Lars Tobisson i dag
har tagit avstånd från. Han bekänner sig till parla-
mentarismen. Ändå understödjer han livligt att vi ska
vara med i EMU.
Som jag ser det är det kapitalets fria rörlighet som
är den strategiska faktorn i EMU och också i EU:s
sätt att fungera. När man väljer valutapolitik kan man
välja mellan tre mål, endera självständig ekonomisk
politik, fast penningvärde eller fri rörlighet för kapi-
talet. Men det är bara två av dessa som man kan välja.
EU har valt fast penningvärde och fri rörlighet för
kapitalet. Det utesluter alltså en självständig ekono-
misk politik.
Det är en återgång till den syn på ekonomi och
politik som rådde före första världskriget. Då var det
budgetbalans, fast penningvärde och överskott i utri-
keshandeln som gällde. Eliterna hade en grundmurad
misstro mot demokratin, mot folkligt inflytande.
Så småningom slog parlamentarismen igenom.
Keynesianism och folkstyre blev det som ledde den
politiska utvecklingen. Jag tror att det var 1952 som
vi gick vi med i Bretton Woods. Det var i princip ett
världsomspännande valutasamarbete som byggde på
självständig ekonomisk politik och fast penningvärde.
Under de år som Bretton Woods fungerade kunde vi
bygga välfärdsstaten, därför att vi kunde bedriva en
självständig ekonomisk politik.
För mig är det tydligt att det finns en samvariation
mellan synen på ekonomi och på demokrati. Vi är nu
tillbaka i den syn på ekonomi som mer eller mindre
automatiskt ger en syn på demokrati som jag har svårt
att acceptera.
Fru talman! Jag antydde tidigare att det finns
ganska svåra vägar för att förändra EU i demokratisk
riktning. De alternativen är att man begränsar kapita-
lets fria rörlighet, återför beslutanderätten till den
nationella nivån eller att EU utvecklas till en federa-
tion fullt ut. Den sistnämnda vägen har inte stöd i
Sverige, utom möjligen i Folkpartiet.
Min tid rinner snabbt ut. Jag skulle ha citerat Hans
Agnés bidrag till demokratiutredningen, men det
finns inte tid för det. Jag ska avsluta med att säga att
alltfler forskare varnar för att EU under trycket av
ekonomiska eller politiska kriser utvecklas till ett
auktoritärt styre. Det gör jag också.
Anf. 167 MARGIT GENNSER (m) replik:
Fru talman! Bengt-Ola Ryttar och jag brukar ofta
vara eniga, vilket kanske är förvånande. Jag är alltid
noggrann med begrepp. Bengt-Ola Ryttar sade att EU
är en nyliberal konstruktion. Då används ordet nylibe-
ral helt fel. Jag kan säga att EU är teknokratiskt,
fransk-teknokratiskt och byråkratiskt. Det är protek-
tionistiskt. Man vill skapa en inre marknad, men man
vill ha murar utåt. Det vill inte de liberaler som fick
sin kunskap från Hayek, från The Economists gamle
andre andreredaktör Norman Macrae osv.
Använd inte ordet nyliberal i detta sammanhang.
Säg i stället att EU är en teknokratisk, byråkratisk
organisation.
Anf. 168 BENGT-OLA RYTTAR (s) re-
plik:
Fru talman! Det ligger en del i de anmärkningar-
na. Jag ser ändå det hela som ett i princip nyliberalt
projekt, eftersom det går ut på att marknaden tar
makten över politiken. Det förbjuder Keynesianism
och folkstyre.
Anf. 169 MARGIT GENNSER (m) replik:
Fru talman! Jag tror inte att Kohl, Mitterrand och
andra höga toppar i EU:s utveckling har varit nylibe-
rala. Men de har gjort ett fel. De har trott att ekonomi
betyder allting. Vi måste veta att ett liberalt samhälle
måste hålla mycket på att få fram ett bra civilt sam-
hälle, på mänskliga värden osv. Allt är inte pengar.
Tyvärr har politiken ibland bara handlat om pengar.
Då har vi fått detta missförstånd.
Läs Hayek, Norman Macrae osv. eller t.ex. Larry
Siedentop, som har skrivit The Democracy of Europe.
Där framgår att detta är en felsyn. Det kan ofta vara
journalister eller medier som har förmedlat den.
Anf. 170 BENGT-OLA RYTTAR (s) re-
plik:
Fru talman! Jag vill understryka vikten av att vi
styr vårt land och att andra länder styrs med annat än
pengar för ögonen. Margit Gennser citerade Pehr G
Gyllenhammar. Han har också poängterat att ett sam-
hälles utformning har tagit många hundra år. Det är
en känslig mekanism att peta i. De brutala ingrepp
som vi har utsatts för under senare år är inte ägnade
att stärka demokratins legitimitet.
Anf. 171 CATHARINA HAGEN (m):
Fru talman! Jag kommer i mitt anförande att be-
gränsa mig till att tala om EU sett med ekonomiska
ögon. Jag är fullt medveten om att allt inte är ekono-
mi, men tiden är som sagt begränsad.
Ur min synvinkel tenderar EU att fokusera för
mycket på den egna inre cirkeln. För att EU ska bli
mer konkurrenskraftigt ekonomiskt sett och mer ac-
cepterat bland EU:s egna invånare är det nödvändigt
med en större uppmärksamhet på vad som händer
utanför den egna unionen.
Tiden står inte stilla och väntar tills EU har funde-
rat, organiserat och integrerat färdigt. Utvecklingen
och konkurrensen i omvärlden accelererar tack vare
ny teknik, nya resmöjligheter och ny kunskap. Hung-
ern och drivkrafterna hos både mer och mindre ut-
vecklade länder kommer att innebära en ökad press
på EU att fungera och agera på ett modernt och eko-
nomiskt konkurrenskraftigt sätt.
När det gäller den ekonomiska konkurrenskraften
finns åtskilligt att önska inom EU. Exempelvis är EU
fortfarande ett högskatteområde med otillräcklig
sysselsättning och bristande flexibilitet på arbets-
marknaden. EU saknar en effektiv gemensam kapi-
talmarknad. Det återstår mycket att göra när det gäller
avregleringarna inom bl.a. post-, tele- och elmarkna-
derna.
Det finns framför allt tre skäl till att EU måste
förbättra sin konkurrenssituation. Det första är att
sysselsättningen är för låg. Den genomsnittliga sys-
selsättningsnivån 1998 var i Europa, om man tar
hänsyn till arbetstiden, 53 %. Det ska man jämföra
med USA:s sysselsättningsnivå, som var 73 %. Det
positiva i siffrorna är att EU har en stor potential när
det gäller produktion och försörjning, som man inte
utnyttjar genom att ha så många undersysselsatta
människor.
Det andra skälet till att EU måste förbättra sin
konkurrenskraft är att välfärden kommer från det
arbete vi utför. Tvärtemot vad som ofta hävdas från
vänsterhåll finns det inget samband mellan hög skatt
och hög välfärd. I stället är det många växande små
företag och en större marknad för nya tjänster och
varor som driver tillväxten. Det är viktigt att bl.a.
välutbildade personer finner det attraktivt att bo i
regioner som vill växa långsiktigt.
Det tredje skälet som pressar EU är den nya tek-
niska utvecklingen. Data, Internet och mobila tjänster
ökar inte bara konkurrensen inom EU. I lika hög grad
ökar konkurrensen från tredje land. Att handla digi-
talt, göra affärer, flytta pengar är lika lätt att göra med
sin granne i EU som att göra det med någon annan på
andra sidan jordklotet. Tullen på sådana transaktioner
är i praktiken obefintlig.
Frågan är hur EU ska göra för att möta konkurren-
sen. För det första måste EU:s förhållande till om-
världen präglas av mer öppenhet och lägre handels-
hinder för att få en långsiktigt hållbar och positiv
utveckling. Höga yttre tullar på t.ex. kött och textil
missgynnar framför allt Östeuropa och andra utveck-
lingsländer. Det drabbar inte bara deras befolkning
utan även konsumenterna i EU, tvärtemot vad AT-
TAC påstår. Tänk bara om EU hade rivit sina han-
delshinder för kött från t.ex. Argentina, Nya Zeeland
och Australien. Köttet från de länderna kommer från
djur som äter sig mätta på gräs direkt från stäpperna.
Det hade varit bra, inte bara för konsumenterna i EU
utan på sikt också för djuren inom det europeiska
jordbruket.
Det är emellertid inte bara tullar som utgör han-
delshinder utan även höga skatter på varor, tjänster
och välutbildad arbetskraft. Oförmånliga skatter på
såväl finansiellt som intellektuellt kapital utgör hinder
för ett effektivt utbyte mellan EU och omvärlden.
För det andra måste EU ha ett skattesystem som
gör att länderna konkurrerar med varandra när det
gäller skatten. Det finns områden som har intern
skattekonkurrens i världen, och dessa områden har
mycket lägre skatter. Jag tänker speciellt på Schweiz
och USA. Nu talar t.ex. USA om att ytterligare sänka
sin skattenivå från en redan mycket låg nivå på 29 %.
EU säger sig vara motståndare till s.k. illojal kon-
kurrens inte minst på skatteområdet. I den mån skat-
teregler verkligen är illojala, dvs. bara gäller vissa
företag i landet, ska de inte vara tillåtna. Det måste
dock vara helt klart att det aldrig kan vara fråga om
illojal konkurrens bara därför att man har en generellt
låg skattenivå. Det är inte illojal konkurrens.
Det är över huvud taget inte mer utan mindre
central styrning som behövs. Om man reglerar för
mycket äventyras samarbetet, tror jag, och risken
ökar för att det spricker. Om vi ska kunna främja fred
och demokrati får det absolut inte inträffa.
Det bästa sättet att lyfta människor som lever i
armod och fattigdom är att skapa utveckling och
tillväxt. Sedan ett par hundra år tillbaka har vi lärt oss
att vägen dit är frihandel och inte protektionism. Till
detta kommer ett decentraliserat beslutsfattande och
marknadsekonomi - inte centralism.
Tyvärr har en del av kärnländerna i EU en protek-
tionistisk tradition. Här har de gamla frihandelslän-
derna, dit Sverige hör, en stor uppgift i att sälja sina
ideal till EU och världen.
Anf. 172 ROY HANSSON (m):
Fru talman! Jag kommer i detta anförande att dis-
kutera betydelsen av en fortsatt utveckling och ut-
vidgning av EU med betydelse för välståndsutveck-
ling, säkerhet och trygghet. Hur ska vi lämna ett bätt-
re Europa till våra efterkommande? Det går inte att
säga att generationerna före oss lyckades särskilt väl,
med upprepade krig och ett delat Europa, där östra
delen förtrycktes å det grövsta under 50 år.
Fru talman! När andra världskriget slutade förlo-
rade Sverige halva närmarknaden. Det var då viktigt
att göra en anpassning till den rådande situationen.
Det gällde att uppnå handelsavtal med den stängda
delen - en politik som inte minst belysts dessa dagar.
Då tänker jag naturligtvis på hanteringen av Raoul
Wallenberg.
Men det gällde även att hantera annan handel, där
förändringen av nödvändighet måste riktas mot mer
avlägsna marknader. Det var naturligtvis de större
företagen som kunde hantera detta i en av krig sargad
värld med nya handelsvägar.
Det var därför både rätt och nödvändigt att föra en
politik som var bra för våra stora och i flera fall råva-
ruexporterande företag. Lagstiftning, avtalsförhand-
lingar, skattepolitik, ekonomisk politik och energipo-
litik anpassades för ge bra förutsättningar för stora
företag.
Fru talman! När så detta ändrades då det slutna
kommunistsystemet krackelerade och det blev en
öppning i vårt närområde inte minst österut var det
nödvändigt att förändra vår politik för att även mindre
företag skulle kunna verka internationellt.
Det var nog ganska många som var förvånade när
dåvarande statsminister Ingvar Carlson stod på gräs-
mattan i Holland och lämnade in Sveriges ansökan till
EG.
Fru talman! Före vårt medlemskap fanns ett avtal,
det s.k. EES-avtalet, som reglerade våra förbindelse
med länderna inom EG. I den debatt och diskussion
som föregick folkomröstning och medlemskap fram-
fördes ofta att detta avtal var tillräckligt. När det nu
gått sex år kan vi nog konstatera att de som hade den
ståndpunkten hade fel.
Med medlemskapet har Sverige fått inflytande
och påverkansmöjlighet på den gemensamma politi-
ken.
Jag tänker naturligtvis på att Sverige har ledamö-
ter i parlamentet, är representerat i kommissionen och
deltar i ministerråd och andra beslutsinstanser. Det är
inte minst viktigt dessa dagar då djurhållning och
livsmedelssäkerhet diskuteras.
Fru talman! Naturligtvis hade Sverige inte blivit
ordförandeland om vi inte haft medlemskap, och vi
hade därmed inte fått möjlighet att föra fram det vi
anser viktigt. Jag tar upp detta därför att tillkomman-
de medlemsländer naturligtvis har samma rätt till
inflytande som vi med rätta anser att vi ska ha.
Mot bakgrund av vad jag anfört tror jag att vi kan
vara överens om att de som före folkomröstningen
menade att EES-avtalet var tillräckligt hade fel. Det
är inte ofta man i politiska sammanhang efter så kort
tid kan tala om rätt eller fel, men i det här fallet tror
jag att det är svårt finna någon som har annan upp-
fattning än vad jag har.
Fru talman! Vi har en liknande situation nu. Själv-
fallet tänker då jag på anslutningen till valutasamar-
betet inom EU. Det finns även nu en diskussion om
att Sverige ska stå utanför.
Fru talman! Jag är övertygad om att detta är fel.
Lika lite som det vore bra om vi valt att avstå från
inflytande i ministerråd och andra organ vore det bra
om vi står utanför inflytande på det ekonomiska om-
rådet. Tydligt visar sig detta under vår ordförandepe-
riod.
Jag är övertygad om att det kommer att vara tyd-
ligt att den nuvarande politiken är felaktig när vi ser
tillbaka om några år. Att påstå något annat är lika
felaktigt som att påstå att enbart EES-avtal hade varit
tillfyllest.
Fru talman! Den nu förestående EU-utvidgningen
är en historisk möjlighet för hela Europa. Naturligtvis
är utvidgningen avgörande för Europas utveckling
och framtid. Det är en utökning av antalet samar-
betsländer från dagens 15 till 27 - möjligen till ännu
fler. Jag tänker då på Norge, Island och Schweiz.
Fördelarna med ett större EU är naturligtvis att det
främjar både politisk och ekonomisk stabilitet i Euro-
pa. EU ställer krav på demokrati, rättssäkerhet,
mänskliga rättigheter och respekt för minoriteter.
Nu gäller det att gå vidare och säkerställa demo-
krati och en positiv utveckling för de länder som hade
oturen att hamna under det socialistiska Sovjetväldet,
som förödde såväl människorna som miljön. Jag är
övertygad om att vi inte hade fått den förödelse som
hemsökte människorna i denna del av Europa - detta
i vår tid - om länderna på Balkan fått möjlighet att
utvecklas i demokratisk riktning.
Fru talman! Nu gäller det att komma ihåg att varje
kandidatland förhandlar på egna meriter. Ett land med
höga ambitioner vad gäller demokrati och respekt för
mänskliga rättigheter ska naturligtvis inte behöva
vänta på länder där processen går trögare.
Fru talman! Det är viktigt att de länder som kom-
mer med i gemenskapen kommer med fullt ut. Jag
menar att det ska ske utan undantag i några avseen-
den. Jag vill faktiskt ta Sverige som ett avskräckande
exempel, med vårt utanförskap vad gäller valuta-
samarbetet.
Fru talman! Det är glädjande att det i vårt land
tydligen finns stor förståelse och starkt stöd för ut-
vidgningen och för att därmed låta fler människor i
Europa få del av välståndsökningen och tryggheten
och att äntligen få slut på århundradens fiendskap
mellan grannländer. I stället samverkar man för ge-
mensam tillväxt med följande innebörd: modernise-
ring av industrin, miljöanpassning, öppnande av nya
marknader och modernisering av administrationen.
Sammantaget ger detta en ökad tillväxt, och där-
med kan farhågor för att budget- och bidragsfrågor
ska bli oöverstigliga avföras. Det gäller att kandidat-
länderna, som i många fall har bitter erfarenhet av
statsstyrning och subventioner, får komma till en fri
och växande marknad.
Fru talman! Det finns en diskussion om att det ska
uppkomma betydande flyttningsrörelser från fattiga
länder till rikare länder. Likaså finns farhågor för
ökad brottslighet och kriminalitet.
Det är viktigt att detta finns med i övervägandena.
Men ju bättre och snabbare utvecklingen går, desto
mer minskar risken för detta mindre önskade. Om de
fattiga länderna i f.d. Östeuropa får ökat välstånd
minskar även trycket att flytta. Likaså kommer de-
mokrati och ökad rättssäkerhet att motverka brottslig-
het. Det är ännu ett skäl att arbeta för en så snar ut-
vidgning som möjligt.
Avslutningsvis ska jag ta upp frågan om utvidg-
ningens betydelse för regionerna i Sverige. Naturligt-
vis har detta betydelse främst när länderna i vårt nä-
rområde blir medlemmar.
EU kommer under de närmaste åren att ge ett helt
nytt geopolitiskt landskap i Östersjöområdet. Själv-
fallet kommer detta att påverka Sveriges olika regio-
ner. Detta ger nya förutsättningarna för handel, utbyte
av kapital, varor och tjänster. Det gäller inte minst
våra småföretag.
Fru talman! Det är viktigt att ta vara på de svens-
ka regionernas kompetens och nätverk i ansökarlän-
derna.
Gotland, varifrån jag själv har erfarenhet, har
möjligen på grund av läget haft långvarigt samarbete
med några av ansökarländerna och har därmed unikt
goda förutsättningar att utgöra en resurs i utvidg-
ningsprocessen.
Några exempel på frågor från Gotland som är vä-
sentliga för den positiva och snabba utvidgningen av
EU är
- kommunikationernas betydelse för ökat utbyte
och kontakter,
- demokratiseringsprocessen och arbetet med att
bygga upp väl fungerande institutioner,
- ökad interregional samverkan,
- uppbyggande av gemensamma institutioner för
miljöövervakning och räddningstjänst,
- uppbyggande av gränsöverskridande kompetens
och utvecklingscentrum.
Inom samtliga dessa områden både kan och bör
den regionala och lokala kompetensen utnyttjas på ett
bättre sätt än hittills.
Fru talman! Jag uppmanar därför regeringen att
skapa stort utrymme för interregionala initiativ som
stöder utvidgningsprocessen. Inom detta område är
det nu dags att sluta prata och börja handla.
Fru talman! Jag vill allra sist från Gotlands hori-
sont - möjligen både bildligt och bokstavligt, om man
står på Hoburgsgubben - ta upp frågan om den ryska
enklaven Kaliningrad.
Det är en besvärlig och såväl geografisk och mil-
jömässig som stats- och handelsrättslig fråga som på
något sätt måste behandlas. Det kan om några år vara
så att denna enklav är omsluten av EU.
Jag tror att det är lämpligt att under Sveriges ord-
förandeskap ta upp denna fråga. Det är mer naturligt
än då ordförandeskapet finns i Central- eller Sydeu-
ropa.
Fru talman! Med detta vill jag önska regeringen
och utrikesministern lycka till i arbetet med utvidg-
ningen.
Anf. 173 CARL ERIK HEDLUND (m):
Fru talman! Sverige har nu varit medlem i den eu-
ropeiska unionen i sex år. Hur många svenska med-
borgare kan utan att staka sig redogöra för hur unio-
nen är uppbyggd, hur beslut fattas och hur ansvar ska
kunna utkrävas? Svaret är: inte särskilt många. Och
det är inte konstigt.
Hela EU-apparaten är svår att få grepp om. Även
en hyggligt upplyst medborgare har svårt att hänga
med i svängarna. Under den period som Sverige har
varit medlem har dessutom det grundläggande avtalet
mellan medlemsländerna ändrats två gånger, nu se-
nast i Nice. Trots långa och, får man hoppas, nog-
granna förberedelser liknar dessa möten mer för-
handlingar mellan arbetsmarknadens parter än något
så allvarligt som förhandlingar som rör förhållandet
mellan unionen och medlemsländerna. Det handlar
om hur hög grad av suveränitet som den enskilda
nationen ska ha och om vilka rättigheter som den
enskilde medborgaren ska ha.
Efter nattförhandlingar, krismöten, kompromisser,
förhandlingsutspel och hot om haveri av hela mötet
kom man slutligen överens om Nicefördraget, som
bl.a. banar väg för en utvidgning av unionen. Men
fördraget innehåller skrivningar som är luddiga och
som kan tolkas på olika sätt, precis som Margit Genn-
ser redovisade för en stund sedan här i kammaren.
Fru talman! Så här kan vi inte hålla på i framtiden.
Det gick någorlunda bra när unionen och det ekono-
miska samarbetet bara omfattade de ursprungliga sex
nationerna. Men för varje ytterligare medlemsland
uppstår nya problemställningar, nya konfliktanled-
ningar. Det är i och för sig inte särskilt konstigt.
Länderna har helt olika utgångspunkter. De ur-
sprungliga länderna har samarbetat i över 50 år. De
har lärt sig att leva med och utveckla det ekonomiska
samarbetet. Vi tillhör de länder som har kommit in
senast. Och det är naturligt att vi många gånger har en
annan syn på olika företeelser.
Nu står i ansökarkön ett antal länder som har varit
förtryckta under kommunistiska diktaturer. Deras
önskan att bli med i EU är något mycket positivt och
något som vi från svensk sida bejakar. Samtidigt
måste vi inse att samarbetet kommer att bli ännu mer
komplicerat med fler medlemmar.
Min uppfattning är att det för framtiden är viktigt
att ge den europeiska unionen en skriven konstitution,
en författning som ska kunna läsas och förstås av en
majoritet av medborgarna. Dagens situation är inte
tillfredsställande med ett antal fördrag som delvis är
överlappande. Det är så komplicerat att det snart inte
finns någon som kan förstå och komma i håg alla
regler. Det är fördrag som blandar stora övergripande
frågor med detaljerade bestämmelser i rätt så margi-
nella frågor.
Ett möte i Belgien 2004 avses handla om författ-
ningsfrågorna. Då ska bl.a. kompetensfördelningen
mellan EU och medlemsländerna, rättighetsstadgans
status samt de nationella parlamentens roll behandlas.
I Sverige är vi, som bekant, inte särskilt vana vid
konstitutionella diskussioner, men nu är det mycket
viktigt att vi tar detta på allra största allvar. Det är en
nästan lika viktig fråga som en ändring av den svens-
ka grundlagen och bör därför vara föremål för en
ordentlig förberedelse i Sverige. Diskussionen ska
föras ute i hela landet - i tidningar, TV, radio och
studiecirklar - om hur vi i Sverige vill att en författ-
ning ska se ut. Det är ingenting som ska avgöras på
ett möte någonstans i Europa mellan statsministrar
efter en debatt bara här i riksdagen. Detta är verkligen
en demokratifråga av högsta potens. Om vi är ordent-
ligt förberedda och vet vad vi vill är det också lättare
att påverka utformningen av slutdokumentet.
Vad ska då en författning innehålla? Det är natur-
ligtvis nyckelfrågan. Jag tycker att man måste utgå
från den enskilde medborgarens perspektiv. Därför
ska konstitutionen vara både kort och enkel, så att
medborgarna i gemen ska kunna ta till sig EU:s mål,
struktur och förhållningssätt gentemot deltagande
länders medborgare.
En författning bör rimligtvis grunda sig på Maas-
trichtavtalet och de ändringar som senare har gjorts. I
den ska också subsidiaritetsprincipen skrivas in och
definieras. Den är så grundläggande att den måste
vara med. Vi är nog ganska många som ställer oss
frågan hur den principen tillämpas i en hel del fall.
Det krävs en ordentlig definition och även regler för
hur den ska tillämpas.
När det gäller t.ex. medborgarskapet bör det i för-
fattningen klarläggas att var och en som är medborga-
re i ett medlemsland också är medborgare i unionen
med rätt att röra sig fritt i unionen och bosätta sig och
arbeta var som helst inom unionen. Men hur ska vi då
ha det med pensionsrättigheter och socialförsäkring-
ar? Rimligtvis måste utvecklingen gå mot försäkring-
ar som följer individen. Även detta bör finnas med i
författningen. Det är en grundläggande princip. Sedan
kan finansieringen av försäkringen vara offentlig eller
enskild. Det spelar mindre roll.
Subsidiaritetsprincipen ska, som jag tidigare har
nämnt, vara inskriven, och i händelse av att ett enskilt
medlemsland anser att ett förslag strider mot denna
princip ska beslut inte kunna verkställas förrän dom-
stolen har kunnat fatta beslut i ärendet.
Alla andra institutioner, som parlamentet, minis-
terrådet, kommissionen, domstolen, revisorskollegiet,
centralbanken osv., ska få sina övergripande verk-
samheter fastställda i grundlagen och de inbördes
förhållandena reglerade. Grundprincipen bör vara
maktdelning och kontroll mellan olika organ.
Nationernas suveränitet ska skrivas in. Vi är defi-
nitivt inte mogna för några federalistiska experiment.
Vi måste skynda långsamt.
Den inre marknadens regler ska skrivas in, även
bestämmelsen att unionen inte ska kunna besluta om
skatter. EMU och utrikespolitik ska också regleras i
författningen osv.
Fru talman! Jag har naturligtvis inte möjlighet att
på den korta tid som står till buds gå igenom allt som
ska vara med i en författning. Målet ska inte vara att
komplicera tillvaron utan tvärtom. Om vi kan ena oss
om en ganska kort och tydlig konstitution har vi nå-
got som kan kommuniceras till alla medborgare.
Författningen kan också utgöra en viktig del i sam-
hällskunskapsundervisningen i våra skolor. Då har vi
en möjlighet att få en bred och djup förståelse för vad
unionen betyder för oss alla som lever i denna del av
världen.
Fru talman! Jag skulle därför önska att regeringen
tog ett initiativ till att utarbeta ett svenskt förslag till
grundlag för unionen. De erfarenheter som regeringen
får under det första halvåret i år kommer då väl till
pass. Det är viktigt inte bara för oss i Sverige utan för
en stor del av världen att en ny konstitution för EU
blir tydlig och genomarbetad.
En uppmaning till regeringen är: Försitt inte detta
tillfälle!
Anf. 174 MARGARETA CEDER-
FELT (m):
Fru talman! Jag ska i mitt anförande ta upp det ar-
bete som pågår inom ett flertal EU-länder för att
motverka svart arbete.
EU-parlamentet har framfört en uppmaning till
medlemsstaterna att motverka svart arbete, och sänkt
moms kan vara en effektiv åtgärd i detta arbete. Par-
lamentet anser inte att enbart bättre kontroll och av-
skräckande påföljder kan minska mängden svart ar-
bete.
Inom flera EU-länder pågår försök med sänkt
moms på arbetsintensiva tjänster, såsom reparations-
och hushållstjänster. EU-parlamentet är övertygat om
att lägre skatt är en bra väg i kampen mot svart arbe-
te.
Sverige har valt att inte delta i de försök som på-
går i flera nationer med lägre moms på arbetsintensi-
va tjänster. När ska regeringen och riksdagens majo-
ritet ompröva sitt ställningstagande?
Tidigare under dagen har statsministern talat om
att regeringen vill öka antalet arbetstillfällen och
förbättra människors villkor. Varför avstår i så fall
regeringen från att följa den linje som har givit posi-
tiva resultat i andra EU-länder?
Genom att sänka momsen på arbetsintensiva
tjänster öppnar man för flera positiva effekter. Exem-
pelvis ökar efterfrågan på vit arbetskraft. Detta i sin
tur leder till att efterfrågan på svart arbetskraft mins-
kar. Och detta i sin tur innebär faktiskt att statens
inkomster ökar, eftersom vita arbetstillfällen ger
inkomster även om momssatsen är lägre än annars.
Likaså blir arbetsmarknaden tryggare för de personer
som i dag livnär sig genom att utföra svarta tjänster.
Likaså blir färre människor lagbrytare, eftersom de
människor som i dag anlitar svarta tjänster är lagbry-
tare. Många svenska medborgare dignar i dag under
stora arbetsbördor. För att klara av tillvaron köper
många hushåll svarta hushållstjänster trots att detta är
olagligt.
Den politiska majoritetens förslag är att möta den
ökade arbetsbelastningen genom att lagstifta om för-
kortad arbetstid med några minuter per dag. Är det
verkligen ett förslag som kommer att minska den
svarta sektorn när det gäller hushållstjänster? Varför
inte ge människor möjlighet att själva välja om de ska
minska sin arbetstid eller anlita lagliga hushållsnära
tjänster för att minska sin arbetsbelastning? Varför
inte medverka till att de människor som i dag arbetar
inom den svarta sektorn får en tryggare arbetsmark-
nad med möjlighet till anställningsavtal och de soci-
ala förmåner som följer med en anställning?
Vi uppmanar Sveriges regering och politiska ma-
joritet att under ordförandehalvåret diskutera med
sina politiska kolleger i EU och ta intryck av deras
erfarenheter av att sänka momsen på arbetsintensiva
tjänster. Sänkt moms på dessa tjänster underlättar för
hushåll att anlita vit arbetskraft och därmed vara
laglydiga.
Anf. 175 PER ERIK GRANSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! Jag delar Margareta Cederfelts upp-
fattning vad det gäller att motverka användandet av
svart arbetskraft. Men jag delar inte Margareta Ceder-
felts uppfattning vad det gäller metoden. Jag skulle
vilja påstå att jag inte kan hitta exempel på länder
med lägre skattesatser som kan visa att de har ett
bättre förhållande när det gäller användningen av
svart arbetskraft. Min fråga är därför: Kan Margareta
Cederfelt visa mig de goda exempel som hon påstår
sig ha i sitt anförande?
Anf. 176 MARGARETA CEDERFELT (m)
replik:
Fru talman! Det är just precis detta som arbetet
med att sänka momsen inom EU går ut på: att minska
de svarta arbetstillfällena. Kan Per Erik Granström
visa några exempel där den svarta sektorn minskar
genom att skattesatserna är fortsatt höga?
Anf. 177 PER ERIK GRANSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! Jag noterar bara att Margareta Ceder-
felt har en förhoppning om att en sänkt moms skulle
leda till en minskning av den svarta arbetskraften.
Några konkreta exempel på att den skulle göra det
kan jag inte finna. Det jag skulle vilja lägga in i de-
batten om sysselsättning är att om intäkterna till
statskassan minskar innebär det i sin förlängning att
vi får mindre pengar till att sysselsätta människor i
skolan, vården och omsorgen.
Anf. 178 MARGARETA CEDERFELT (m)
replik:
Fru talman! Det finns faktiskt exempel på länder
där detta är möjligt. Min partikollega Catharina Ha-
gen nämnde t.ex. att i USA är 73 % av arbetskraften
sysselsatt. Där finns lägre kostnader för anställningar.
Jag kan också nämna att vårt grannland Finland har
infört avdragsmöjligheter för att anlita tjänster i
hemmen, och detta har fallit mycket väl ut. Det finns
gott om exempel som den politiska majoriteten kan
följa efter.
Övriga frågor
Anf. 179 LENNART FRIDÉN (m):
Fru talman! Det här avsnittet heter Övriga frågor.
Jag hade hellre velat ha ett avsnitt som hetat Övergri-
pande frågor, med frågor som handlar om värden och
värderingar till grund för vårt samhälle som vi inte så
lätt kan sätta prislappar på och där procentsatserna för
en gångs skull kan få lysa med sin frånvaro.
Fru talman! När jag var liten gosse kom det på
söndagsmorgnarna till området där jag bodde tid-
ningsförsäljare och sålde morgontidningar. I en av
dessa fanns något som jag med förtjusning läste:
Barnens bakvända berättelse. Jag skulle vilja påstå att
vi i riksdagen ägnar oss åt bakvänd debatt, dessutom
alltför sällan med en glimt i ögat och det humoristiska
anslag som präglade barndomens texter. Vi talar om
medel, om kostnader, om regler och om metoder -
men ytterst sällan om mål. De mål som diskuteras är
dessutom sådana där vi kan kvantifiera och sätta
prislappar.
De värden som är basen för mänskligt liv är dock
sådana som inte kan ha en prislapp. Nu vill jag inte
att vi ska fatta politiska beslut om allt, i synnerhet
inte på det området. Men om vi ska kunna fatta bra
beslut om sådant som skänker liv och inte bara över-
levnad måste dessa värden ständigt ligga framför oss.
Vilken är vår syn på individ och därmed också
samhälle? Vad vi människor menar med samhälle är
ofta stat och kommun, men samhället är och måste
vara mycket större än så. Vi diskuterar ytterst sällan
familjens betydelse för trygghet, harmoni, ansvars-
kännande, kontinuitet, värdeöverförande och hur man
lär sig att vårda sig om varandra. I den här kammaren
är det inte ofta man hör någon som talar om det vi
kan kalla det goda samhället och vad det skulle vara.
Jag har nu suttit snart tio år i den här kammaren
och flera gånger efterlyst en sådan debatt. Kalla det
gärna en ideologisk debatt. Dessvärre har jag inte
stött på den alltför ofta. Oftast har det varit så att man
ganska snabbt halkat in på nya procentsatser, skatte-
satser och annat. Cato d.ä. tjatade varje gång han var
uppe i talarstolen, Rostra, om att han för övrigt ansåg
att Kartago skulle förstöras, och han fick till slut
uppleva att tjatet gav resultat. Nu vill jag inte tjata för
att förstöra utan snarare för att skapa något.
Efter det här, som blev ett litet credo utan siffror,
tekniska termer och annat som brukar prägla våra
anföranden, kanske jag snarare skulle sluta med ett
dixi et salvavi animam meam.
Människans högsta strävan är att söka ökad klar-
het om de bestående värden som låter sig anas bakom
tillvarons föränderlighet. Det är en strävan som alltför
ofta äventyras av hennes benägenhet att nedsjunka i
nuets perspektivlöshet och i kortsiktiga önskningar.
Det vi kallar kultur utgörs av alla de företeelser och
beteendemönster varigenom människan bemästrar sin
lägre natur och utvecklar sin sanna mänsklighet. Den
består i en förmåga att genom etisk utveckling av
personligheten höja sig mot en helhetssyn över livet.
Människonaturens kluvenhet och komplexitet gör den
historiska erfarenheten till ett oundgängligt stöd för
de kulturella strävandena. Ett kultursamhälle söker ge
alla medborgare möjlighet att utveckla sina intellek-
tuella, konstnärliga och praktiska anlag. Denna strä-
van tjänar och får aldrig motverka syftet att gynna en
högre utbildning för var och en.
Den lagbundna ordningen är viktig för ett civilise-
rat samhälle och dess sätt att lägga band på männi-
skans destruktiva impulser och underbygga hennes
vilja att tillvarata de högre utvecklingsmöjligheter
som följer med hennes delaktighet i en social gemen-
skap. Skapandet av ett bättre samhälle beror i sista
hand inte av sociala reformer utan av de enskilda
individernas villighet att reformera sig själva. Det är
också viktigt att betona att all frihet måste vara frihet
under ansvar - ytterst ett ansvar inför en högre san-
ning, en högre ordning. Den civiliserade samhälls-
ordningen kräver respekt för gällande lagar och för
den enskildes integritet.
Den lagbundna ordningen är det civiliserade sam-
hällets sätt att lägga band på människans destruktiva
impulser. Det civiliserade samhället styrs av en be-
gränsad statsmakt, för dess mål är inte ett omyndig-
förklarande av medborgarna, utan individens frihet att
växa som människa.
Den västerländska demokratins väsen är inte oin-
skränkt majoritetsvälde, utan styrelse genom folkval-
da representanter i grundlagsstadgade former. Den
folkvaldes uppgift är att hävda sina väljares intressen
under hänsynstagande till vad som måste vara helhe-
tens bästa.
Det demokratiska styrelseskicket har vuxit fram
genom våra västerländska kulturtraditioner inom
vilka västerlänningen har kunnat uppnå den politiska
mognad som är en förutsättning för ett fullödigt med-
borgarskap. Ett bibehållande av den konstitutionella
demokratin kräver att medborgarna både förstår och
efterlever de etiska normer på vilka denna ytterst
vilar.
Den enskilda människans rätt att äga och förvalta
egendom är djupt rotad i mänsklighetens historia. Det
är en integrerad del av det västerländska kulturmönst-
ret. Det är ett oumbärligt stöd för det personliga obe-
roendet. Endast genom ett ekonomiskt system som
arbetar med fri marknad förmår man effektivt utnyttja
de tillgängliga produktionsresurserna, något som låter
sig förenas med fria samhällsformer. Det åligger
staten att fastställa ramarna för den fria konkurrensen,
men att samtidigt garantera allas ekonomiska grund-
trygghet.
Rättvisan som princip kan sammanfattas med den
klassiska tanken att var och en bör inneha den befatt-
ning som svarar mot hans förmåga och uppbära de
belöningar som svarar mot hans insatser i samhället.
Något som kanske är väl värt att tänka på i dessa tider
av fallskärmar av olika slag.
En höjning av samhällets materiella standard är
inte ett självändamål, utan får verklig mening först då
den ingår som ett led i ett utvecklande av en andlig
kultur.
För att en civilisation ska kunna bestå måste den
ha alla de resurser som krävs för att försvara sig mot
yttre fiender, men framför allt måste den äga viljan att
överleva.
Det här är någonting som ska vara vägledande för
oss i politiken. Den centrala uppgiften för dem som
ägnar sig åt att vara det som kan kallas samhällstän-
kare är att med ledning av historiens lärdomar söka
urskilja de principer för den sociala sammanlevnaden
som inte är tidsbundna och godtyckliga, utan sanktio-
nerade av tiden och av människans sanna mänsklig-
het.
Fru talman! Detta är frågor och principer som
dessvärre, jag vågar säga aldrig diskuteras mer ingå-
ende i denna kammare, men som egentligen borde
vara det vi inleder alla våra politiska diskussioner och
ställningstaganden med.
Anf. 180 BJÖRN LEIVIK (m):
Fru talman! Även jag kommer i mitt anförande att
hålla mig till det vi kallar värderingar. Mitt anförande
kommer att handla om det grava förhållandet att na-
zister tillåts utbilda sig av Försvarsmakten för krig
och sabotage.
Under de senaste åren har främlingsfientlighet och
nynazism uppmärksammats alltmer. Avskyvärda
handlingar utförda av s.k. nynazister har fått alla delar
av samhället att reagera. Så sent som i går genomför-
des en mycket uppskattad och uppmärksammad ma-
nifestation mot främlingsfientlighet och nazism.
Under den gångna hösten har de flesta stora tid-
ningarna någon gång haft något reportage eller artik-
lar om den framväxande nazismen och dess konsek-
venser. Inte minst uppmärksammades nazisternas
värnpliktstjänstgöring.
I en nazistisk tidning kunde man läsa uppmaning-
en att aktivt söka tjänstgöring. Det stod så här:
- Nu stundar dagen för ömsesidig krigföring. Seger
eller död åt vår ädla ras.
- Vi ska göra vår plikt och sätta hårt mot hårt. Så ni
som kan, dra nytta av den militära utbildning som
erbjuds.
Det är tydligt att uppmaningen har gett resultat.
Det har man kunnat läsa i ett antal artiklar. Här har
jag en där det står: "Nazistledare ska göra lumpen
som gruppbefäl."
"Nazistledaren Andreas Olofsson rycker snart in i
lumpen.
I juni nästa år påbörjar han sin tjänst som skytte-
gruppbefäl på A3 i Hässleholm."
I en annan artikel kunde man läsa: "Nazist gör
lumpen på Lv6." Ett av befälen säger: "Vi får ta de
soldater som Pliktverket ger oss."
Värnpliktsnytt har ett flertal gånger beskrivit fall
där nazister lyckats krångla sig igenom mönstringen
och utbildats i vapen- och sprängtjänst. Även hem-
värnet har varit utsatt för infiltration av nazister.
Fru talman! I dag gör inte fler än en tredjedel av
alla unga män värnplikten. Det har blivit en förmån
snarare än en plikt att få ta del av Försvarsmaktens
utbildning. I detta läge är det av största vikt att de
som är mest lämpliga också blir de som kallas in för
tjänstgöring och sedan krigsplacering. Varken försva-
ret eller samhället har råd med utbildning av odemok-
ratiska individer, vars mål är att störta den rådande
ordningen.
Ibland hör man synpunkter som att värnplikten
skulle göra dessa människor gott och att en tid i för-
svaret skulle kunna ge dem åter tron på demokratin
och förståelsen för andra kulturer.
Det är möjligen sant i vissa enstaka fall. Men det
kan aldrig vara försvarets uppgift att rehabilitera, med
mycket stor osäkerhet om utfallet, nynazister och
andra odemokratiskt sinnade människor.
För en tid sedan anordnades en hearing på temat
säkerhetskontroll av totalförsvarsvärnpliktiga. Det
framkom då vilka svårigheter Pliktverket har med att
skilja agnarna från vetet. Det finns ett detaljerat re-
gelverk kring värnpliktstjänstgöring, uppskov och
skiljande från tjänsten, ett regelverk som till stora
delar är till förmån för de nazister som väljer att ge-
nomföra sin militära utbildning.
Pliktverkets generaldirektör konstaterade att för-
svaret inte har rätt att kontrollera vem eller vilka som
är nazister. Det är bara vid en del säkerhetsklassade
befattningar som det görs en särskild bedömning, och
då av säkerhetspolisen, som ibland resulterar i att en
del personer undantas.
Som jag uppfattade Pliktverkets generaldirektör
finns det om än inte en motvilja mot att förändra
rutinerna, så dock en stor tveksamhet till möjligheten
att rättsligt kunna utestänga människor med odemok-
ratiska värderingar. Detta måste naturligtvis ändras.
Jag anser att det i Pliktverkets riktlinjer för mönst-
ring och inskrivning redan ges möjlighet att sålla bort
icke önskvärda individer.
Målet för Pliktverket är att: "skriva in dem som är
bäst lämpade till tjänstgöring. Vid den prövningen
skall alla uppgifter om den totalförsvarsvärnpliktige
som är tillförlitliga och relevanta beaktas."
Min uppmaning till regeringen, Försvarsmakten
och Pliktverket är att ändra mönstringsrutinerna och
skapa en kompetens som gör att värnpliktiga med
nazistiska, odemokratiska och rasistiska inställningar
gallras ut redan vid mönstringstillfället. Det behövs
bättre kontroll och fördjupade psykologiska test.
Dessutom behövs det samma rutiner vid alla inskriv-
ningskontor.
Fru talman! Vi ska inte ännu en gång behöva
uppleva artiklar som den jag håller i handen: Försva-
ret fortsätter utbilda nazister.
Anf. 181 LEIF JAKOBSSON (s):
Fru talman! En av de viktigaste välfärdsfrågorna
är allas tillgång till en god bostad. Därför står det i
regeringsformen att det ska särskilt åligga det all-
männa att trygga rätten till arbete, bostad och utbild-
ning.
Medborgarna har rätt att ställa kravet på oss poli-
tiker, och det är riksdag och kommuner som ska sörja
för bostadsförsörjningen i alla delar av landet och för
alla grupper.
När hjulen nu snurrar igen, när ungdomar får jobb
och möjlighet att flytta hemifrån, när barnfamiljernas
ekonomi förbättras så att de kan söka lägenhet med
det extra rummet så att barnen kan ha egna rum, möts
man på alltför många håll i dag av bostadsbrist och
krav på orimliga kreditgarantier. Särskilt genant för
ett välfärdssamhälle är naturligtvis den rena hemlös-
heten som har fått grepp om våra större städer under
90-talskrisen.
Den borgerliga riksdagsmajoriteten avskaffade i
början av 90-talet flera av de lagar som garanterade
samhällets ansvar och aktivitet för bostadsförsörj-
ningen. I stället skulle de berömda marknadskrafterna
få styra till allas fromma. Nu ser vi resultatet. Det
byggs för lite, och det som byggs är för människor
med höga inkomster. Så är marknadens logik. Det är
efterfrågan som styr, inte behoven.
Vi har här i riksdagen de senaste åren tagit flera
steg som ska stimulera och förbättra nybyggnationen
av framför allt hyresrätter till rimliga kostnader. Det
är kommunalt bostadsförsörjningsansvar, bostads-
förmedling, investeringsbidrag till studentbostäder,
investeringsbidrag till ekologiskt hållbar bostadspro-
duktion, stora stöd till ekologisk omställning av be-
fintliga bostadsområden, sänkt fastighetsskatt på
flerfamiljshus och åtgärder för att förbättra konkur-
rensen i byggsektorn. Nybyggnationen har tagit fart. I
år beräknas 22 000 bostäder påbörjas i förhållande till
18 000 förra året. Men vi behöver komma upp till
25 000-30 000 nya bostäder årligen för att få balans.
Investeringsbidraget till studentbostäder gav en
nödvändig push på byggandet på högskoleorterna.
Löses inte bostadsproblemet för studenterna hotas
hela den satsning på högre utbildning som vi alla
anser vara av så stor strategisk betydelse för Sverige.
Det som förenar alla de insatser som regeringen
har lagt fram och som riksdagen har beslutat om är att
de borgerliga partierna i de flesta fall, och moderater-
na i samtliga fall, har gått emot. Hur ska moderaterna
kunna leva upp till regeringsformens utfästelser om
att det allmänna särskilt ska trygga rätten till bostad?
De förslag vi har sett har handlat om slopat räntestöd,
sänkta bostadsbidrag, utförsäljning av kommunala
bostäder och kanske framför allt - kungstanken -
marknadshyror. Det är inte precis de förslag till lös-
ningar och krav som man möter när man är ute och
pratar bostadsfrågor med medborgarna i Sverige.
Fru talman! Hur får vi då fart på byggandet av hy-
resrätter till rimliga boendekostnader? Ja, det är en
lång rad faktorer och åtgärder som måste samverka.
Kommunalpolitikerna måste engagera sig tydliga-
re i bostadsförsörjningen. Det måste vara framför-
hållning i planeringen, dvs. grunden läggs genom att
se till att mark, infrastruktur och social service plane-
ras så att det finns förutsättningar att snabbt komma i
gång med byggnation. Men det räcker inte. De flesta
kommuner äger ännu i dag, tack och lov, allmännytti-
ga bostadsbolag. Det är hög tid att aktivera dem i de
kommuner som har eller befarar bostadsbrist. All-
männyttans framtida uppgifter diskuteras ju ganska
livligt just nu, och min åsikt är att det särskilda ansvar
som allmännyttan ska ha, förutom att tillhandahålla
bostäder till självkostnadspris, är att vara den som
bygger i tid så att bristsituationer inte uppstår.
Därför är det särskilt allvarligt att en del - dock
långtifrån alla - moderatledda kommuner förbjuder
sina allmännyttiga bolag att bygga och t.o.m. säljer ut
bostadsbeståndet. Därför är vi socialdemokrater så
angelägna om att se till att det finns allmännyttiga
bostäder i alla delar av landet även i framtiden.
De höga kostnaderna för nyproduktion måste an-
gripas. Kommunerna bidrar på sina håll till orimliga
kostnadsökningar genom skyhöga markpriser, t.o.m.
genom att auktionera ut mark till högstbjudande, men
också anslutningsavgifter, bygglovsavgifter och andra
avgifter påverkar kostnaderna. Här finns en del att
göra, särskilt vad gäller markpriserna. Kommunernas
markinnehav borde i första hand betraktas som ett
verktyg för att trygga invånarnas bostadsbehov. Det
ska inte vara en tillgång som ska försäljas till just
dagens högsta marknadsvärde.
Den alltmer bristande konkurrensen inom byggs-
ektorn är en stor förklaring till de höga byggkostna-
derna. Åtskilliga utredningar och analyser ger samma
bild. Bristen på konkurrens gör att produktivitetsut-
vecklingen är mycket sämre samtidigt som viljan att
använda nya metoder och material är liten jämfört
med andra industribranscher.
Det finns dock goda exempel på motsatsen. Det är
lokala byggföretag som i samarbete med kommunala
beställare har lagt sig vinn om att förbättra byggpro-
cessen, handla byggmaterial via andra kanaler och
gemensamt fokuserat på att det som ska stå på hy-
resavin i slutändan ska vara rimligt för människor
med normala inkomster att betala. Här är jag överty-
gad om att det nyinrättade byggkostnadsforumet kan
stimulera många fler kommuner att söka många nya
vägar. Det finns alternativ till byggjätten som dikterar
villkoren.
Men återigen, här är intresset från moderaterna li-
ka med noll. Trots att de aldrig sparar någon möda att
predika om konkurrensens välgörande inflytande i
den gemensamma sektorn tycks de blunda för privata
monopol och oligopol.
Röster höjs nu för ytterligare statligt ekonomiskt
engagemang i byggandet av hyresrätter. Investerings-
bidrag diskuteras. Den metoden har vi valt att införa
för studentbostäder och från årsskiftet för ekologiskt
byggande. Det är möjligt att det kommer att krävas
ytterligare insatser för att få fart på byggandet av
hyresrätter. Men det finns en del dilemman i sam-
manhanget. Det är framför allt två faktorer. En del
kommuners hantering av markförsäljning är det ena.
Det kan inte vara rimligt att statliga subventioner äts
upp av kommuner som i stället plockar ut det utrym-
met i form av högre markpriser. Det måste till ett
samarbete mellan kommuner och stat för att sådant
ska kunna ske. Det andra problemet är naturligtvis
den bristande byggkonkurrensen. Om statliga insatser
i stället resulterar i att byggarna tar ännu mer betalt är
sannerligen ingenting vunnet. Därför måste vi försöka
lösa frågorna för att komma vidare.
Fru talman! Bostäder är ingen konsumtionsvara i
vanlig bemärkelse. Man producerar inte bostäder för
dagsefterfrågan. De är en fundamental del av väl-
färdssamhället. Tillgången ska garanteras alla efter
behov. Detta kräver en aktiv bostadspolitik. Den står
vi socialdemokrater för, och den tänker vi spetsa
ytterligare till fromma för alla dem som saknar bostad
i dag och inte minst för de regioner där tillväxten
hämmas på grund av att marknaden inte kan möta
behovet av bostäder.
Anf. 182 EWA THALÉN FINNÉ (m) re-
plik:
Fru talman! Jag skulle vilja ta upp frågan om bo-
stadsförsörjningen och bristen på bostäder med Leif
Jakobsson.
Åtskilliga gånger återkommer socialdemokraterna
till att det är tack vare de kommunala bostadsförsörj-
ningsprogrammen och bostadsförmedlingarna som
bristen på bostäder löses.
Ja, byggandet har ökat i Sverige, men det är inte
tillräckligt. Där är vi helt överens. Men problemet är
att det inte byggs några hyresrätter. Det spelar ingen
roll om en kommun har en bostadsförmedling om det
inte finns några bostäder att förmedla. Jag skulle
tycka att det var intressant om socialdemokraterna på
allvar tog upp frågan om hur vi får fler hyreslägen-
heter byggda i framför allt tillväxtregionerna. Har
Leif Jakobsson något svar på det?
Anf. 183 LEIF JAKOBSSON (s) replik:
Fru talman! Huvuddelen av mitt anförande hand-
lade om de frågor som Ewa Thalén Finné ställde, dvs.
hur vi ska kunna bygga nya hyresrätter.
Det finns två exempel på vad vi försöker göra. Vi
har haft ett resonemang med kommuner om markpri-
ser som annars direkt saboterar möjligheten till vetti-
ga hyror. Det är fråga om att angripa den bristande
konkurrensen på byggproduktionssidan. Jag har tidi-
gare räknat upp en lång rad insatser, t.ex. sänkningen
av fastighetsskatten för hyreshus. Vi gör en hel del.
Anf. 184 EWA THALÉN FINNÉ (m) re-
plik:
Fru talman! Leif Jakobsson pratar om markpriser,
och det ser naturligtvis olika ut i olika delar av landet.
Den kommun som jag kommer från har i princip
ingen kommunal mark, och vi har därför inga mark-
priser att pressa upp. Så ser det ut på många orter i
Sverige, framför allt i mindre kommuner. Det må
vara att storstäder äger mark, men små kommuner
äger sällan mark och har med andra ord ingenting
med den biten att göra.
Det finns egentligen bara ett sätt att få bristande
konkurrens att minska, och det är att se till att det
byggs. Men det är mycket tal och lite handling, som
jag ser det. Vi har vissa verktyg här som vi skulle
kunna använda omedelbart, och det är att ta bort fas-
tighetsskatten, både på hyresfastigheter och på andra
fastigheter. Vi kan också se över övriga skatter och
hela den biten. Skatterna motsvarar mellan 60 och
70 % på priset när man bygger. Varför är ni aldrig
villiga att titta på de frågorna?
Anf. 185 LEIF JAKOBSSON (s) replik:
Fru talman! Jag uppfattade det så att frågan
handlade om nybyggnation av hyresrätter och hyres-
fastigheter, och då finns det ingen fastighetsskatt.
Först efter fem år får man halv fastighetsskatt, och
efter tio år får man hel fastighetsskatt. Den moderata
politiken, som innefattar att ta bort räntebidragen och
att påstå att borttagandet av fastighetsskatten skulle
kompensera det, stämmer inte på nyproduktionen
utan skulle vara en direkt belastning och göra det
ännu svårare att bygga hyresrätter.
Anf. 186 CARL-ERIK SKÅRMAN (m) re-
plik:
Fru talman! Det är en väldigt kortsiktig bostads-
byggare som bara tittar på de första fem eller eventu-
ellt de första tio åren när han gör en kalkyl för sin
investering.
Visst finns det en brist i framför allt Stock-
holmsområdet, där regeringen har underlåtit att bidra
med de kommunikationsinvesteringar som är nöd-
vändiga för att det ska komma fram mark där man
kan bygga mer.
Vi kan titta på den andra sidan av medaljen också.
Hur är det egentligen? Är det brist över hela landet? I
dag har Sveriges allmännyttiga bostadsföretags orga-
nisation redovisat en utredning som visar att man
räknar med att det år 2010 ska finnas 42 500 tomma
lägenheter och att förlusterna för de här företagen
fram till 2010 kommer att ligga på bortåt 30 miljarder
kronor. Det är också resultat av den socialdemokra-
tiska bostadspolitiken. De pengarna kunde ha använts
bättre.
Anf. 187 LEIF JAKOBSSON (s) replik:
Fru talman! De siffrorna är ett resultat av den om-
strukturering som sker i Sverige, dikterat kanske inte
framför allt från den här kammaren utan av de villkor
som marknaden ställer upp. När det gäller den delen
är vår åsikt att de hyresgäster som bor i de fastigheter
och i de bostadsbolag där det uppstår stora vakanser
på grund av antingen utflyttning ur kommunen eller
låga födelsetal inte ska stå för det. Därför har rege-
ringen och vi socialdemokrater en politik för det
också genom Bostadsdelegationen, som redan har
hjälpt ett trettiotal bostadsbolag att sanera sin ekono-
mi.
Anf. 188 CARL-ERIK SKÅRMAN (m) re-
plik:
Fru talman! När det gäller andra företag kräver vi
att de ska vara marknadsförutseende och att de ska ha
den kommersiella spänst som gör att de kan planera
sina investeringar. I det här fallet är det så, beroende
på det kommunala och statliga bostadsstödet, att
styrelser och företagsledningar har underlåtit att göra
det. Det är därför som man får brister i boendet och
får 42 000 tomma lägenheter och 28 miljarder i för-
luster. Det som de företagen skulle behöva mest nu är
en sprängexpert som kunde minska rivningskostna-
derna genom att smula ned de onödiga lägenheterna.
Anf. 189 LEIF JAKOBSSON (s) replik:
Fru talman! Det här illustrerar tydligt skillnaden
mellan Carl-Erik Skårmans och min uppfattning om
hur bostadspolitik ska drivas. Jag sade tidigare att jag
tror att en av de viktigaste uppdragen för allmännyt-
tan är att vara de som bygger först så att man inte
hamnar i bristsituationer. Hade allmännyttan i Stock-
holmsområdet tagit sig an den uppgiften hade vi kan-
ske inte varit i den oerhört besvärliga situation som vi
nu är i, som faktiskt hämmar tillväxten rejält i Stock-
holmsområdet.
Anf. 190 RONNY OLANDER (s):
Fru talman! Bostaden är ingen konsumtionsvara
vilken som helst. Hur vi bor, var vi bor och hur
mycket det kostar att bo påverkar i hög grad vår livs-
situation och våra möjligheter i livet.
Dessa ord har sagts många gånger och är en bak-
grund till att vi socialdemokrater ser bostadspolitiken
som en viktig del i välfärdspolitiken. Kärnan i den
sociala bostadspolitiken är att alla ska ha rätt till en
god bostad till skäligt pris, med modern utrustning
och av den storlek som motsvarar familjens behov.
Det är kommunerna som har det direkta ansvaret
för bostadsförsörjningen. Staten ska svara för att det
finns ändamålsenliga regler på bostadsmarknaden och
ett bostadsfinansieringssystem som stöder byggandet
och boendet. Det innebär att det även i framtiden
måste finnas en nationell bostadspolitik som garante-
rar att det finns bostäder för alla till rimliga kostna-
der. Också måste i hög grad insatser och nya initiativ
från byggmaterielindustrin, byggentreprenörerna,
byggherrar och bostadsförvaltare finnas och komma
till.
Det behövs även i framtiden en blandning av olika
upplåtelseformer över hela landet för att garantera
människors olika behov av bostad. Och när det upp-
dämda behovet så småningom ska tillgodoses finns
det risk för flaskhalsar vad gäller produktionskapaci-
tet och därmed risk för överhettning som leder till
kostnadshöjningar och ökande boendekostnader.
Den begränsade tillgången på bostäder i de mest
expansiva regionerna kan bli ett allvarligt hinder för
en fortsatt snabb sysselsättningstillväxt. I vissa kom-
muner byggs ingenting trots ett stort behov. För ett år
sedan hade 32 kommuner bostadsbrist. I dag har
antalet ökat till 45 av landets 289 kommuner. Förra
året påbörjades ca 18 000 nya bostäder, och i år be-
räknas start av 22 000. Trots en kraftig ökning är
nivån alldeles för låg för att motsvara behovet. Först
år 2003 kommer byggnationen att överstiga 25 000
bostäder, enligt Boverkets prognos.
Människor måste själva ges möjlighet att välja var
och hur de vill bo, vare sig det gäller villa, privat
hyreslägenhet, allmännyttan eller bostadsrätt. Alltfler
hyreslägenheter ombildas till bostadsrätter, vilket kan
ge bekymmer på sikt och innebära kostnader för sam-
hället genom minskade skatteintäkter. Samtidigt
kommer segregationen att öka.
Fru talman! Jag ska säga några ord om behovet av
allmännyttan. De kommunala allmännyttiga bostads-
företagen har alltsedan sin tillkomst på 1940-talet
varit ett betydelsefullt verktyg för kommunerna när
de ska uppfylla sitt ansvar inom bostadsförsörjningen.
Det finns ett flertal skäl till varför många valt att
bo just i allmännyttan. Det är tryggt eftersom allmän-
nyttan drivs på ett sådant sätt som flertalet eftertrak-
tar. Eventuella vinster i företaget återanvänds ofta till
de boendes fördel. I dag utgör allmännyttans hyres-
rätter ungefär häften av alla hyreslägenheter och totalt
20 % av landets samtliga bostäder, som är 4,2 miljo-
ner. Ungefär 1,5 miljoner människor bor i dessa drygt
900 000 lägenheter. Allmännyttan är av stor betydelse
och ska också vara med i nyproduktionen.
Såväl privata intressenter som allmännyttan be-
hövs på bostadsmarknaden, men framför allt i till-
växtregionerna och i Stockholmsregionen spelar
allmännyttan en stor roll i nyproduktionen.
I genomsnitt är hushållens boendekostnad drygt
30 % av den disponibla inkomsten, vilket kan jämfö-
ras med 24,7 % för år 1990. Boendekostnaderna för
år 2000 har för boende i hyresrätt varit oförändrade,
men de hade sjunkit för egnahemsägare med 0,7 %
jämfört med år 1999. Antalet kommuner som har ett
bostadsförsörjningsprogram har sjunkit från 177 till
28 mellan åren 1992 och 2000.
Sedan lagen om bostadsförsörjning avskaffades
1993 har endast 16 kommuner kvar en kommunal
bostadsförmedling. I drygt 86 % av kommunerna
saknas det helt en samordnad förmedling av bostäder.
Fru talman! Avslutningsvis: Bostaden är en social
rättighet, inte en handelsvara. Det är lika viktigt att ha
en god bostad som att ha ett arbete. Bostaden kan
likställas med rätten till god hälsovård, omsorg och
utbildning.
Bostaden och boendet påverkar i hög grad männi-
skors livssituation och möjligheter i livet. Därför är
bostadspolitiken en viktig del av välfärdspolitiken.
Bostadsbidragen är en viktig del av den sociala bo-
stadspolitiken och ska behållas.
Jag uppskattar regeringens bestämda avsikt att
driva en social bostadspolitisk linje. Det innebär bl.a.
att vi även i framtiden kommer att ha ett stort och
starkt inslag av bostadsföretag som drivs utan enskilt
vinstintresse och som är öppna för alla grupper av
medborgare. Det innebär också att vi kommer att se
till att vi har ett fungerande regelsystem för boende,
byggande och bostadsfinansiering som svarar upp
mot kraven på tillgång till goda bostäder för alla till
rimliga kostnader.
De hemlösas situation måste speciellt uppmärk-
sammas. De skickas ibland runt i systemen, och ingen
tar det egentliga ansvaret. Här behövs en verklig
samordning mellan de olika myndigheterna.
Fru talman! Andra initiativ som bör prövas är ex-
empelvis pendlingsstöd för löntagare inom byggbran-
chen för att undvika kommande problem inom bran-
schen och för samhällets utveckling. En fråga man
kan ställa är: Varför ska det gå arbetslösa byggnads-
arbetare i Norrland medan det saknas byggnadsarbe-
tare i tillväxtregionerna, t.ex. Stockholm? Ett annat
viktigt påpekande är att Byggnadsarbetareförbundet
hade utsett år 2000 till ett arbetsmiljöår och start-
skottet för en långsiktig satsning på bättre arbetsmil-
jö. Över hela landet genomförs arbetsplatsbesök för
kontroll av arbetsmiljön. Det är inte rimligt att knap-
past någon byggnadsarbetare kan uppnå sin pensions-
ålder i branschen. Detta kan inte tolereras, och nu
måste en bättre och skarpare lagstiftning till.
Till sist vill jag göra ett särskilt påpekande. Bygg-
nadsarbetareförbundet och s-kvinnorna har under
många år kämpat för ett socialt bostadstänkande
bland de olika aktörerna inom bostadssektorn. Det har
visat sig att den kampen behöver föras intensivt även
framöver. Det kommer att göras. En uppmaning till
regeringen är att man bör klarlägga, och ta initiativ
till, breda långsiktiga regler för bostadsmarknaden
där så många partier som möjligt kan ställa upp. Men
vi har hört av tidigare talare här att det finns svårig-
heter med detta. Aktörerna på bostadsmarknaden bör
veta, och ska veta, hur det långsiktigt blir med bo-
stadspolitiken.
Anf. 191 EWA THALÉN FINNÉ (m) re-
plik:
Fru talman! Ronny Olander säger att människor
ska ha rätt att välja hur och var de vill bo. Det in-
stämmer jag helt i. Å andra sidan är socialdemokra-
ternas retorik alltid den att omvandlingen från hyres-
rätter till bostadsrätter är felaktig. Som jag ser det är
den ett uttryck för en vilja bland dem som bor. Man
vill alltså själv äga sin lägenhet - om än indirekt.
Även det som i dag byggs och som emellanåt är
mycket dyrt, det kan jag hålla med om, efterfrågas.
Det står ju inte tomt. Den viktigaste aspekten är fort-
farande att det byggs. Det behöver byggas mer.
Ronny Olander nämnde det här med långsiktig-
heten. Jag håller helt med. Jag tror att det är väldigt
viktigt att vi är långsiktiga och att man en gång för
alla gör klart att det inte blir några investeringsbidrag
för byggbranschen. Jag tror att det är det väsentligaste
- det finns också andra saker att göra - för att få alla
aktörer att sätta i gång att bygga.
Anf. 192 RONNY OLANDER (s) replik:
Fru talman! Jag tycker att den här debatten, som
är oerhört viktig, faktiskt visar att Sverige som land
nationellt måste lägga sig i hur bostadspolitiken ut-
formas just för att garantera att alla människor ska ha
en möjlighet att kunna bo till rimliga priser, i hyfsade
bostäder och i enlighet med den familjs behov som
man finns i. Det är väl här den stora skillnaden finns
mellan moderaternas tänkande och oss socialdemo-
krater. Vi tror att man på ett försiktigt sätt ska vara
med och hjälpa till för att uppnå de här förhållandena.
Men det ni egentligen pratar om är att marknaden,
som många gånger kan vara hård och kall, själv ska
bestämma.
Sedan gäller det omvandlingen av hyresrätter till
bostadsrätter. Jag uppfattar det faktiskt på det viset att
ni endast av ideologiska skäl vill sälja ut och driver
just de frågorna. Det tycker jag är väldigt trist. Att
man kanske tvingas föra en diskussion i enstaka fall
är en helt annan fråga.
Anf. 193 EWA THALÉN FINNÉ (m) re-
plik:
Fru talman! Jag instämmer i att alla människor
ska ha rätt att bo. Som jag ser det finns det faktiskt
verktyg i dag i socialtjänstlagen. Jag tror att det var
Ronny Olander som nämnde att det många gånger är
så att människor ramlar mellan stolar. Det är väldigt
olyckligt. Jag tycker att det kanske är där man kanske
skulle sätta in verktygen i stället. Man skulle se över
socialtjänstlagen och hur kommunerna jobbar med
den.
Sedan vill jag komma in på den ideologiska as-
pekten i att vi driver att människor ska kunna få äga
sin bostad. Jag kan på sätt och vis säga visst, jag
tycker att det är en trygghet för väldigt många männi-
skor att kunna äga sin bostad. Det var ju faktiskt en
fråga som socialdemokraterna drev en gång i tiden;
att vanliga människor också skulle ha möjlighet att
äga sin bostad. Jag tycker, och de allra flesta männi-
skor tycker, att det är en stor trygghet att kunna göra
det. Jag tycker därför att det är synd att man ska
smutskasta ägandet.
Anf. 194 RONNY OLANDER (s) replik:
Fru talman! Den första frågan gällde rätten och
socialtjänstlagen. Jag utgår från att det är de hemlösas
situation som Ewa Thalén Finné funderar över. Jag
försökte säga i mitt anförande att det finns anledning
att se till att inte människor ramlar mellan stolarna
och skickas mellan olika myndigheter. Det uppstår
ibland, som man brukar säga, moment 22-situationer.
Det är mycket olyckligt, och det måste absolut åtgär-
das.
Vi smutskastar inte ägandet. Det har vi aldrig
gjort och kommer aldrig att göra. Den diskussionen
kan vi bortse helt från. Det är inte detta det handlar
om. Vad det handlar om är att ni här i denna kamma-
re, från tidigt i morse, klockan nio, för fram budska-
pet om att sänka skatter och ta bort möjligheter att
bedriva generell välfärdspolitik; vård, omsorg, och
skola. Boendet är en oerhört viktig och central del i
människors liv. Det är det vi försöker vara med om;
att skapa möjligheter för människor att bo på ett bra
och hyggligt sätt. Det är vad det handlar om.
Anf. 195 CARL-ERIK SKÅRMAN (m) re-
plik:
Fru talman! Bostadsbyggandet och jordbruket är
de mest reglerade branscherna här i landet. Alla visste
vi kanske att det skulle finnas lediga lägenheter i
Norrlands inland, men inte att det skulle nå den stora
omfattning som SABO nu visar på i dag. Jag skulle
vilja fråga Ronny Olander vad han menar om den
bostadspolitiska planhushållningen. Har den givit ett
bra resultat när vi har 42 500 lägenheter som beräk-
nas vara lediga för år 2010 till en kostnad av 28 608
miljoner kronor - eller 28 miljarder? Är det ett bra
resultat? Är det ett resultat som man ska acceptera i
en planhushållningsekonomi? Vad ska vi göra åt
detta? Är det sprängexperter vi behöver? Jag börjar
tro det.
Anf. 196 RONNY OLANDER (s) replik:
Fru talman! Det behövs i alla fall bättre sprängex-
perter än de som försökte spränga ett hus för något år
sedan i TV. Där satte det sig bara längre ned. Men för
att seriöst besvara frågan är det så att i 50-60 kom-
muner av landets ca 300 är det rejäl tillväxt. Det är
tillväxtregioner. Regeringen har faktiskt uppmärk-
sammat det. Vi har beslutat om, och diskuterar just,
de regionala obalanserna. Det är t.o.m. uppmärksam-
mat i EU. Vi får alltså pengar för detta. Det är oerhört
viktigt och centralt.
Men att försöka klina på oss något sådant här
gammalt retoriskt snack om planhushållning! Jag vet
inte från vilket årtionde Carl-Erik Skårman har häm-
tat de uttrycken. När bedrevs det planhushållning i
Sverige? Om vi skulle försöka hitta ett underlag för
att kanske över partigränser komma fram i bostads-
politiken så att aktörerna därute visste vad det handlar
om? Tänk om vi kunde ha varit överens till 50-
60 %?
Anf. 197 CARL-ERIK SKÅRMAN (m) re-
plik:
Fru talman! Jag stryker gärna ordet
"planhushållning", men det är den mest reglerade
marknad vi har i Sverige som har resulterat i att det
blivit på det här sättet. Det är klart att dessa pengar
hade kunnat användas bättre för att tillgodose lägen-
hetsbehovet i tillväxtorterna. Det är de här resultaten
som den av socialdemokraternas bostadspolitik har
fört med sig. Nog behövs det större kommersiell
spänst hos företagsledningarna så att man undviker
den här typen av resultat.
Anf. 198 RONNY OLANDER (s) replik:
Fru talman! De regionala obalanserna är bekym-
mersamma. Det behövs krafttag. De tas. Vi har be-
slutat om flera. Jag utgår från att det kommer ännu
fler.
Skulle någon vilja tvinga människor att bo på ett
ställe där de inte vill bo, om de vill flytta från en
region och en ort, där det enligt Carl-Erik Skårman
finns 42 500 lediga lägenheter? Men om människor
inte kan bo så kanske det handlar om att också skapa
förutsättningar genom en aktiv näringspolitik och
genom aktiva politikområden, så att människor har
möjlighet att bo i hela Sverige. Jag tycker att begrep-
pet att hela Sverige ska leva är fint. Det är inte något
negativt. Men man konstaterar också att det behöver
tas krafttag. Det behövs samhälleliga insatser. Och
det får vi inte genom skattesänkningar på hundratals
miljarder som ni propagerar för i denna kammare.
Tyvärr är det så.
Anf. 199 SIW WITTGREN-AHL (s):
Fru talman! Kampen mot segregationen är en av
vår tids största utmaningar. Bakom detta ligger en
växande medvetenhet om segregationens negativa
följder för hela samhället. I sin förlängning hämmar
den också utvecklingen i samhället och skapar ett hårt
samhällsklimat med starka sociala spänningar.
Fru talman! Att boendet är en klassfråga är ingen
nyhet. Men det är länge sedan det var så tydligt som
nu på 2000-talet i Sverige. Under senare tid har un-
dersökningar efter undersökningar visat på att segre-
gationen ökar. Klyftorna ökar mellan välbärgade och
eftersatta områden vad gäller i stort sett alla variabler.
Klyftorna ökar vad gäller valdeltagande, löneutveck-
ling, utbildningsnivå, rökvanor, medellivslängd, id-
rottande, m.m.
Naturliga gränser som en skogsdunge eller en väg
skiljer på ett effektivt sätt fattig från rik och olika
boendeformer från varandra. Den som kan betala eller
få ett banklån tar chansen att flytta till den andra
sidan. De övriga blir kvar i ett bostadsområde som
tenderar att bli alltmer eftersatt. I de eftersatta områ-
dena har de flesta låga eller mycket låga inkomster,
arbetslösheten är högre än för samhället i stort, och
bidragsberoendet är större. Den här situationen leder
till kriminalitet och drogproblem som tillsammans
skapar en känsla av oro och otrygghet i samhället.
Fru talman! Men vilka bostadsområden är egent-
ligen de mest segregerade? Är det Bergsjön eller
Örgryte? Är det Rinkeby eller Djursholm? Är det
Rosengård eller Limhamn? De boende i de mer väl-
mående villastäderna är oftast en mer enhetlig grupp
än de boende i de eftersatta förorterna. Detta gäller
såväl bakgrund, etnicitet, som ekonomiska förutsätt-
ningar. För oss socialdemokrater är det en viktig
uppgift att vända utvecklingen i dessa utsatta bo-
stadsområden.
Nyckelord i kampen är som vi ser det trygghet,
samverkan och initiativ. Centralt i hela utvecklings-
processen måste var initiativ och delaktighet från de
boende.
Det är nödvändigt att stat och kommun finns med
i processen. Men det är lika självklart att vi politiker
sätter tilltro till de boendes kompetens och dirigerar
mindre uppifrån.
Skolan spelar en nyckelroll i kampen mot segre-
gationen. Skolan är en naturlig mötesplats där barn
från olika förhållanden möts. Framför allt måste man
öppna skolan för andra grupper i närområdet. Låt
pensionärer och andra daglediga äta i skolan. Låt
skolan bli en naturlig mötesplats för de boende.
Fru talman! Bostaden är en central del i alla män-
niskors liv. Hemmet har oftast setts som en symbol
för trygghet. Men så är det uppenbarligen inte längre
för alla. En SIFO-undersökning som presenterades i
somras visar på en skrämmande verklighet. Var femte
boende i lägenhetsområden känner sig någon gång
otrygg i sitt eget bostadsområde. Siffrorna för kvinnor
under 30 år är ännu mer oroväckande, då en tredjedel
av dem känner sig otrygg.
Över hälften av alla som bor i lägenhet är någon
gång rädd i sitt bostadsområde. I villaområden är de
flesta rädda för inbrott och stöld. Lägenhetsboende är
däremot rädda för att bli överfallna. Mest rädda är
unga kvinnor som bor i allmännyttan. Detta är en
vardagsbild som för mig som kvinna och socialde-
mokrat är oacceptabel.
För mig är det självklart att alla boende i Sveriges
bostadsområden ska känna sig trygga och säkra över-
allt i samhället. Ingen ska behöva vara rädd för sina
grannar. Alla ska våga gå ut på kvällarna.
Det är nödvändigt att tryggheten ges en ökad sta-
tus vid planeringen av nya områden och ombyggnad
av befintliga områden. De boendes inflytande över
den egna bostaden och det egna bostadsområdet
måste öka. Ett aktivt engagemang motverkar främ-
lingskap och ökar tryggheten. Trygga bostäder ska
inte bara vara det mest efterfrågade utan också en
realitet för oss alla.
Den som känner sig trygg beväpnar sig inte. Ska-
pandet av ett tryggt bostadsområde förutsätter ett
långsiktigt och tålmodigt arbete. Den utvecklingen
kräver tid. Trygghet skapas inte enbart genom att det
finns fler poliser eller anställda väktare i området.
Tryggheten kommer genom långsiktigt och målmed-
vetet arbete.
Fru talman! Nästan alla som bor i småhus kan äg-
na sig åt trädgårdsodling på fritiden. För dem som bor
i flerbostadshus ger koloniträdgårdar och odlingslot-
ter motsvarande möjligheter. Trädgårdsodlingen har
flera positiva miljöeffekter och påverkar även folk-
hälsan och trivseln.
I samhällsplaneringen bör trädgårdarna ses som
ett viktigt inslag i den gröna stadsmiljön. De ökar den
biologiska mångfalden i staden och har positiva ef-
fekter på miljön.
Att stimulera fritidsodlingen i koloni- och hem-
trädgårdar medverkar också till en utvecklande och
avkopplande fritid för människor i alla åldrar med
olika sociala bakgrunder både i staden och på landet.
Fru talman! Sverige är i dag ett land präglat av et-
nisk och kulturell mångfald. I dag talas det mer än
150 språk i Sverige. Här finns så gott som alla värl-
dens religioner. Denna mångfald är en viktig kraft för
utvecklingen av vårt svenska samhälle. Därför är det
nödvändigt att människor med olika bakgrunder och
olika ekonomiska förutsättningar bor inom samma
bostadsområde, finns i samma skolor, möts i affärer
och på naturliga mötesplatser.
Kampen för integration måste föras inom alla om-
råden i samhället. Utveckling är en fråga om makt,
inte bara om fördelningspolitik och om trygghetsska-
pande åtgärder. Människors aktiva deltagande måste
genomsyra hela integrationsprocessen för att vi ska få
ett samhälle för alla, inte bara för några.
Anf. 200 EWA THALÉN FINNÉ (m) re-
plik:
Fru talman! Kampen mot segregationen är viktig,
framför allt mot den ofrivilliga segregationen. Men
jag har alltid lite svårt för tanken att det är en ren
bostadspolitisk fråga. För mig är det nämligen så att
det väsentligaste för människor att komma ur segre-
gation är att ha ett arbete. Och det är där som man
måste vidta politiska åtgärder, att förenkla och ta till
vara människors kreativitetskraft.
Ett initiativ för att bryta dessa många gånger mo-
notona miljonprogramsområden är faktiskt att möj-
liggöra för nya och olika upplåtelseformer i dessa
områden som i dag i princip uteslutande består av
hyresrätter. Det kommer att medföra både att männi-
skor stannar kvar och att segregationen minskar.
Är Siw Wittgren-Ahl beredd att ta några initiativ i
den riktningen?
Anf. 201 SIW WITTGREN-AHL (s) replik:
Fru talman! Från socialdemokraternas sida försö-
ker vi faktiskt att göra det, både på riksdagsnivå och
på kommunal nivå. Det är, precis som Ewa Thalén
Finné säger, inte bara en bostadsfråga. Mitt anförande
gick också ut på att det är en social och ekonomisk
fråga. Om Ewa Thalén Finné och moderaterna kan
vara överens med oss om att man då också måste se
till att ställa medel till förfogande så kan man också i
våra ytterområden se till att man får olika bo-
stadsupplåtelseformer och skapa sådana möjligheter
att alla människor har råd att bygga och bo där också.
Anf. 202 EWA THALÉN FINNÉ (m) re-
plik:
Fru talman! Jag kan inte påminna mig under den
tid som jag har varit i riksdagen att jag har sett några
initiativ från den här kammaren som skulle möjliggö-
ra nya eller olika upplåtelseformer i miljonpro-
gramsområdena. Ett sätt är t.ex. att tillåta dubbelupp-
låtelse i fastigheterna om de ombildas till bostadsrät-
ter. Men det säger ni prompt nej till. Det vore ett sätt
för människor som i dag inte har råd att köpa en bo-
stadsrätt att kunna bo kvar i bostadsrättsfastighet och
ha kvar t.ex. sin kommunala värd.
Jag skulle tycka det vore väldigt intressant att hö-
ra vilka initiativ ni har tagit här i kammaren för att
öka olika upplåtelseformer i miljonprogramsområde-
na.
Anf. 203 SIW WITTGREN-AHL (s) replik:
Fru talman! För att svara på frågan kan jag säga
att vi i första hand har sett till att de i ytterområdena
nu fått ett arbete som är ett av de mest grundläggande
incitamenten för att man ska kunna göra en boende-
karriär. I olika delar av Sverige har faktiskt kommu-
nerna själva ordnat vissa upplåtelseformer och sett till
att det har blivit fler olika ägare i ytterområdena och
också sett till att bilda bostadsrätter i vissa kommu-
ner. Det pågår mycket från de kommunala politikerna
och även från de kommunala fastighetsbolagen. Där
gör man en verklig insats på många håll.
Anf. 204 CARL-ERIK SKÅRMAN (m) re-
plik:
Fru talman! De kommunala bostadsområdena,
miljonprogrammet särskilt accentuerat, visar sig med-
föra segregation genom bostädernas utformning -
Tensta, Rinkeby, Råslätt i Jönköping osv. Det tyder
faktiskt på att det har funnits en väldigt dålig känsla
för nyanserna i efterfrågan på bostäder, väldigt liten
spänst i den marknadsmässiga kontakten hos de
kommunala bostadsföretagen. De har dessutom i flera
fall motarbetat att man differentierar upplåtelsefor-
merna därefter. Tycker ni inte, Siw Wittgren-Ahl, att
det vore dags att vi alla gemensamt försökte uppmana
de kommunala bostadsföretagen att vara mera späns-
tiga i sina marknadskontakter så att de på ett bättre
sätt kunde tillgodose nyanserad efterfrågan av bostä-
der så att vi inte fick segregerade områden som re-
sultat?
Anf. 205 SIW WITTGREN-AHL (s) replik:
Fru talman! Jo, det kan vi gemensamt göra. Seg-
regation betyder att vi har ensidiga upplåtelseformer
dels i miljonprogrammen, dels också i våra villaom-
råden där det också bara finns en typ av boende. Jag
tycker att det är lika ledsamt oavsett vilken form av
ensidigt boende man har. Människor möts, och mötet
gör att vi utvecklas. Det är aldrig utvecklande med
bara en typ av människor. Visst, det kan vi ställa upp
på.
Anf. 206 CARL-ERIK SKÅRMAN (m) re-
plik:
Fru talman! Jag vet att det finns villaområden där
man ända sedan 1927 har sysslat med differentierad
efterfrågan, exempelvis i Stockholm SMÅA-
områdena som de ju populärt kallas. Där finns det
både arbetarbostäder, tjänstemannabostäder och an-
nat. Men i de kommunala hyresbostadsområdena
finns det ingen sådan. Det är där, i de kommunala
bostadsföretagen, som vi måste sätta in stöten för att
få en bättre gymnastisering, en bättre kommersiell
spänst till stånd så att vi kan slå tillbaka segregatio-
nen.
Anf. 207 SIW WITTGREN-AHL (s) replik:
Fru talman! Vi måste ha olika typer av upplåtelse-
former i våra olika typer av bostadsområden. Vi
måste också se till att människor har ett eget arbete så
att de kan försörja sig. Det är de viktiga incitamenten
för att komma bort ifrån negativ segregation hur den
än ser ut.
Anf. 208 LENNART KOLLMATS (fp):
Fru talman! Jag kan inte låta bli att inleda med
konstaterandet att det har varit mycket intressant att
följa statsministerns första debatt i EU-parlamentet
och inte minst också hur han och Folkpartiets Olle
Schmidt fann varandra i behovet av en generös flyk-
tingpolitik från EU:s sida.
Men det var inte det jag skulle ta upp till diskus-
sion utan en mycket aktuell debatt om public service,
dess innehåll, utförandet och företagen som hanterar
public service. Så sent som i går anordnades ett semi-
narium om public service, och det kom givetvis fram
ett antal kloka synpunkter. Det vore väl märkligt
annars, med ett så kompetent podium som det var.
En sak var frapperande men inte särskilt överras-
kande, och det var uppställningen för public service,
och det kändes väldigt bra. Här finns uppenbarligen
ett kitt som håller samman oss som är intresserade av
demokrati, av samhällsfrågor och nyheter, kultur och
bildning. Vi, som en del av samhället, ser att dessa
delar behöver stöd, både ekonomiskt och opinions-
mässigt. Det ska också vara en public service med
hög kvalitet, dessutom en public service som täcker
hela landet och bedrivs från olika delar av landet.
Bakgrunderna till att den här debatten kommer
upp är flera; den nya tekniken, det svenska språkets
och vår kulturs litenhet i en globaliserad informa-
tions- och mediemiljö.
Folkpartiet har motionerat om att ändra de natio-
nella kulturpolitiska målen till huvudrubrikerna: Fri-
het, mångfald och kvalitet. Samma mål är grund för
en folkpartistisk mediepolitik med tillägget att den
också ska vara teknikneutral.
Om enigheten i går var stor beträffande public
service betydelse och vikt, så går åsikterna i sär be-
träffande hur den ska genomföras och finansieras.
Jag börjar med det senare. Det är något som i
princip angår oss alla. I dag har vi en TV-licens som
får en allt mindre betydelse och som enligt mångas
uppfattning alltfler smiter ifrån. Det egendomliga i
systemet är ju att det är apparatinnehavet som beting-
ar en avgift och inte om man ser på SVT:s program.
Dessutom går tekniken ifrån den här lagen på så vis
att man kan se rörliga bilder på annat sätt än genom
TV-mottagare, framför allt på sin dator men också
snart på telefon och en mängd andra elektroniska
mottagare. Därmed faller i princip och inom en snar
framtid idén med att finansiera public service via TV-
apparatinnehav. För man tänker sig väl inte att införa
en TV-licens även på innehav av datorer etc.?
Vad finns det då för alternativ? Ja, en synpunkt
som blir allt vanligare är skattefinansiering, och då
får ju alla skattebetalare vara med och betala. Det
finns sympatiska inslag i det. Men, och det är ett stort
men, public service präglas också av annat ord, näm-
ligen oberoende, inte minst oberoende av politiskt
inflytande. Och det är ju rätt, samtidigt som det är
svårt att ha en offentlig finansiering men inget infly-
tande. Egentligen är det en omöjlig ekvation i sig. För
det kommer alltid att vara så att den som tillför peng-
ar också kommer att ha vissa villkor för pengarna. I
det här fallet handlar det om övergripande mål, inte
om hur de genomförs eller om ett specifikt innehåll.
En annan fördel med att ta bort TV-licensen är att
man gör en besparing genom att Radiotjänst inte
längre behövs. Radiotjänst med uppbörd av licenser-
na och kontroll av TV-innehaven kostar i dag ca 140
miljoner kronor, och de pengarna skulle med fördel
kunna användas till mer public service-verksamhet,
för dit behövs det mer pengar.
Ett alternativ till skattefinansiering är reklamin-
täkter, men jag tror inte att det är möjligt att genom-
föra det fullt ut. Marknaden är inte så stor att den
skulle klara att finansiera public service i den omfatt-
ning vi menar behövs, men som delfinansiering är det
naturligtvis möjligt i ytterligare en kanal. Det finns
också möjligheter att avgiftsbelägga enskilda TV-
program i framtiden, men det känns inte heller som
en fullt framkomlig väg.
Beträffande ägandet och driften av teknik för dist-
ribution av medietjänster bör staten kopplas bort. Det
finns ingen anledning till ett i praktiken monopol via
Teracom, utan den bör privatiseras. Det finns andra
tekniska förutsättningar som också bär bort från de
statliga fingrarna.
Men, åter till public service-programmen som
alltså behöver ett rejält offentligt stöd, inte minst för
att gynna det svenska språket och svenskspråkiga
kulturyttringar.
En möjlig finansiering skulle kunna vara några
fonder, kalla dem public service-fonder eller kvali-
tetsfonder, det är inte det viktiga. De ska ha ett stort
eget kapital genom att staten gör en engångsöverfö-
ring och också genom årliga tillskott. Tekniken för
detta prövades när löntagarfonder fördes till univer-
siteten för att finansiera forskning.
Pengar till public service-fonderna finns att få ge-
nom utförsäljning av något eller några statliga före-
tag. I dessa tider kanske man inte ska tala så väldigt
mycket om resten av Telia, men här finns ju faktiskt
en möjlighet och det finns ju också andra möjligheter.
Dessutom kan fonderna bli mottagare av nätavgifter
för eterutnyttjande, vilket är fullt möjligt för oss i
Folkpartiet som ju inte vill ha gratisutdelning av så-
dana licenser eller skönhetstävlingar eller vad det är
för något. Dessa fonder skulle sedan fatta beslut om
programproduktion.
Det här blir, fru talman, ett ganska tekniskt reso-
nemang. Det finns givetvis detaljer som kan både
finslipas och omprövas, men vi anser att den här
skissen skulle medföra en modern medielagstiftning
som inte hamnar i tekniska återvändsgränder utan
fungerar oberoende av vilken teknisk utveckling vi
går till mötes. Och den tekniska utvecklingen går fort.
Det här skulle också ge public service en långsiktig-
het, en bättre ekonomi och ett större oberoende av
politiska svängningar. Det är nyhetsförmedlingen, det
svenska språket, kulturen, samhällsinformationen och
landet värda.
Anf. 209 KJELL ELDENSJÖ (kd):
Fru talman! Jag tänker i mitt anförande ta upp
några frågor som jag menar tillhör värdegrundsfrå-
gorna.
"Det ska va gött att leva annars kan det kvetta!"
Vi känner igen strofen och vi kan le åt den. Men visst
är det väl så att vi alla känner behov av en god liv-
skvalitet? Det är något som kanske många tycker att
de saknar i dag i en stressig och ofta gråtrist vardag.
En person med funktionshinder men omgiven av
vänner, god gemenskap, med de materiella behoven
tillfredsställda och med tillgång till de hjälpmedel
som behövs kan säkert många gånger känna att livet
trots allt är skönt. En annan person som är till synes
utan funktionshinder och som materiellt sett har och
kan få allt han vill kan ändå känna leda vid livet.
Kanske saknas gemenskap eller meningsfulla upp-
gifter eller så kanske någon traumatisk upplevelse
skaver i själen. För en sådan person hjälper inte ökad
tillväxt i samhället, i företagen eller i den egna eko-
nomin särskilt mycket. Det är andra saker som be-
hövs för att välfärden ska kännas påtaglig. Begreppet
ökad välfärd känns främmande så länge den egna
livskvaliteten inte känns tillfredsställande.
Som jag ser det måste en av våra viktigaste upp-
gifter som politiker vara att verka för så goda förut-
sättningar som möjligt för människor att utvecklas,
personligen och i gemenskap, att åstadkomma en god
samhällsutveckling och förutsättningar för livskvalitet
genom att vi tillsammans formulerar etiska spelregler
som kan utgöra grundelement för harmoniska gemen-
skaper i det gemensamma samhällsbygget - ett stabilt
fundament som kan kallas samhällets gemensamma
värdegrund.
Fru talman! I dag upplever vi att kärnfamiljens
betydelse som stadga men också som sammanhållan-
de faktor i samhället och som välfärdsbas har reduce-
rats och negligerats. Enligt min mening är det tvek-
samt om ett samhälle verkligen kan få en bestående
god utveckling om dess viktigaste grundelement,
familjen, mer eller mindre går mot ett upplösningstill-
stånd.
I Sverige och i västvärlden i övrigt har trohet och
ansvar i parrelationer, kvinna-man, alltmer förskjutits
mot kortare relationer och ett mer s.k. fritt sexliv,
vilket utan tvekan medför konsekvenser och är ett
dilemma. Det är en livsföring som lätt leder till splitt-
ring i relationer också långt fram i livet, och som
många gånger ger upphov till ångestladdade situatio-
ner. Om då barn finns med i bilden är det de som förr
eller senare får sitta emellan, alltid barnen - vår
framtid! Alla brukar hålla med om att barnens bästa
ska gälla. Men inte kan det väl vara till barnens bästa
med en så stor mängd av brustna relationer och splitt-
rade familjer som är vanligt i dag?
När jag ibland filosoferar över saker och tings till-
stånd, över fattigdom och förtryck, över krig och våld
osv., är det inte helt självklart att tro på utvecklingen
mot en mjuk och fredlig värld när människor har så
svårt att mobilisera en vilja att hålla sams i den lilla
gemenskapen. Det är en till synes viktig grund för att
ha mental kraft att verka för en fredlig utveckling
också i de större gemenskaperna. Vi behöver arbeta
för och uppvärdera den stabila kärnfamiljen och inte
missgynna äktenskapet utan snarare prioritera det.
Fru talman! Vi måste i högre grad inse vikten av
de värden i samhällsgemenskapen som inte är av
materiell art. Den kristna etiken och det kristna kär-
leksbudskapet har i århundraden varit vägledande i
samhällsutvecklingen, men har i hög grad under sena-
re delen av 1900-talet undanhållits det uppväxande
släktet. Alla borde kunna ställa upp på den etik och
moral som uttrycks i det kristna kärnbudskapet vad
gäller relationer människor emellan och att det är en
god grund för en god samhällsutveckling.
Med tanke på brottsutvecklingen, ökande drog-
missbruk, mobbning och mycket annat är det synner-
ligen angeläget att snarast få i gång en allmän värde-
diskussion på alla samhällsplan och i alla åldersgrup-
per. Vi behöver åstadkomma en process som lyfter
värde- och värderingsfrågor, etik och moral till en
nivå som gör att både enskildas medvetenhet men
också samhällsmedvetandet blir präglat av insikten
om att välfärd omfattar mycket mer än ekonomi och
materiella saker.
Fru talman! Jag vill slutligen säga några ord om
en värdegrund som också kan tillämpas i de numera
globala ekonomiska sammanhangen.
Jag tycker att mer måste göras för att få en rättvis
utveckling av den materiella välfärden för enskilda
människor men också för världen i stort. De globali-
serade kapital- och marknadskrafternas dominans på
den ekonomiska arenan drabbar många gånger den
lilla människan och länder i u-världen och hämmar
därför välfärdsförbättringar för dessa. Att lösa dessa
problem bör vara prioriterat så att politiska besluts-
fattare över alla barriärer och nationsgränser kan
finna vägar att balansera ut de stora orättvisor som
tenderar att öka. Vi ska tillsammans se till att värna
den lilla människan och de fattiga länderna. En för-
krossande majoritet av världens befolkning förlorar
på att mammon tillåts att i ökande utsträckning vara
furste över jorden.
Fru talman! I-världen måste ta sitt ansvar och visa
större solidaritet med tredje världen. Denna solidaritet
måste få tyngd i vår värdegrund och i vårt väl-
färdstänkande.
Anf. 210 THOMAS JULIN (mp):
Fru talman! I det här anförandet tänker jag tala om
förebyggande hälsovård.
Att satsa på förebyggande åtgärder inom ett flertal
områden är viktigt för att i första hand minska de
skador och den ohälsa som drabbar många människor
i vårt samhälle, och som många gånger medför ett
stort lidande för de drabbade och deras närstående.
Det är också viktigt av ekonomiska skäl att förebygga
ohälsa och olyckor. På sikt ger det betydande bespa-
ringar för samhället.
På många områden görs det också stora och vikti-
ga satsningar. Ett av dem är trafikområdet där det
satsas miljardbelopp för att minska trafikolyckorna.
Drömmen är en nollvision - ingen ska dö i trafiken.
Trafikdöden har minskat kraftigt från att ha varit uppe
i så höga tal som 1 500 dödade om året till i dag runt
500 dödade per år. Denna stora förändring har skett
just genom de stora insatserna. Det görs nu också
märkbart ökade satsningar på det förebyggande arbe-
tet inom alkoholområdet.
Men på det område där vi verkligen borde göra en
kraftfull insats, det område som är det största hotet
mot folkhälsan, där gör vi anmärkningsvärt små eko-
nomiska satsningar och otillräckliga förändringar i
lagstiftningen. Jag tänker då på tobaksområdet, på
tobaksbruket.
Med tanke på att tobaken faktiskt dödar fler
svenskar än vad alkohol, narkotika, trafikolyckor,
aids, mord, självmord, bränder och drunkning gör
tillsammans under ett år, så borde satsningen på det
här området vara märkbar och kraftfull.
Med tanke på den blygsamma ekonomiska sats-
ning som görs förstår jag uttalandet för ett par år
sedan från organisationen En Rökfri Generation att
riksdagens satsning på tobaksprevention är löjligt
liten och uttalandet inför julen att beslutsfattarnas
flathet i tobaksfrågan inte kan ursäktas.
Fru talman! Det är lätt att förstå den kritik som
framförs av de organisationer som strävsamt och med
små resurser under många år arbetat för att minska
det tobaksbruk som är ett allvarligt hot mot hälsan.
Regeringen har själv tidigare beskrivit tobaken på
följande sätt: "Tobak är den enskilt största hälsoris-
ken i västvärlden och ett av de allvarligaste häl-
soproblemen som ökar globalt. Åtgärder mot rökning
har visat sig vara kostnadseffektivt på flera olika sätt
."
Trots regeringens uttalande satsar regeringen på
tobaksprevention bara ett par ynka promille av vad
staten tar in i tobaksskatt. Det är märkligt.
Med tanke på att ca 8 000 svenskar varje år dör av
rökning borde satsningen på att förebygga och mins-
ka rökningen märkbart förbättras. De organisationer
som i dag arbetar med tobaksfrågan måste, som jag
ser det, få betydligt förbättrade resurser för att kunna
bidra med att få ungdomar att avstå från att börja röka
och för att hjälpa nikotinslavarna att sluta röka. De
har en vilja och kunskaper som bör tas till vara på ett
bättre sätt än i dag.
Jag har ibland ställt mig frågan vad det är som gör
att satsningen på det här viktiga området är så liten.
Ibland har jag tänkt den hemska tanken att det som
ligger bakom uteblivna kraftfulla satsningar är att
inkomsterna från tobaken väger tyngre än viljan att
minska rökningen. Men så kan det väl ändå inte vara.
I Sverige tycker vi att vi är bäst i världen när det
gäller att inte röka. Så är det tyvärr inte. I Singapore
är man betydligt bättre. Där har man genom kam-
panjer och skapande av rökfria miljöer fått ned rö-
kandet så att bara 15 % av befolkningen i dag röker.
Eftersom tobaken är den största enskilda hälsoris-
ken bör vi i riksdagen arbeta med en nollvision som
mål när det gäller tobaksanvändningen. Jag vill därför
bl.a. se att en procentuell andel av tobaksskatten av-
sätts till förebyggande åtgärder, att tobaksvaror en-
dast ska få säljas av dem som innehar särskilt tillstånd
och att vi får rökfria restauranger. Det är svårt att
förstå motståndet från restaurangägarna. Rökarna
utsätter ju deras personal för uppenbara hälsorisker
och hela 80 % av befolkningen är rökfria. Är det
inkomsten från cigarettförsäljningen som väger tyng-
re än folkhälsan och trivseln för de 80 % av gästerna
som inte röker?
Jag hoppas att riksdagen inom en snar tid vill och
vågar skärpa tobakslagstiftningen och ge de resurser
som behövs för ett kraftfullt tobakspreventivt arbete.
Anf. 211 TULLIA VON SYDOW (s):
Fru talman! Jag ska ta upp en mycket viktig fråga
som vi sällan diskuterar här i Sverige. Vi har en äld-
repolitik som är mycket bra. Vi har utformat vår äld-
repolitik i decennier. Steg för steg har vi förbättrat
vården av och omsorgen om äldre människor. Genom
forskning och utveckling har vi skaffat oss allt bättre
kunskaper om åldrandets olika faser och de behov av
hjälp som tilltagande svaghet och funktionshinder för
med sig.
Vi är alla eniga om en sak: Trygghet är förutsätt-
ningen för att ha det bra som äldre. Man ska kunna
lita på att omgivningen, de närstående och kommu-
nens äldreomsorg tillsammans kan möta de ökande
behoven av hjälp.
Riksdagen antog 1998 en utmärkt nationell hand-
lingsplan för äldrepolitiken där en av de viktigaste
punkterna är att människor ska kunna känna trygghet
inför och under ålderdomen. Så är tyvärr inte alltid
fallet. Här gäller det otrygghet av ett slag som vi
hitintills inte har diskuterat i vår svenska äldreom-
sorgsdebatt, nämligen att gamla människor faktiskt
utsätts för övergrepp av olika slag.
Vanligast är de psykiska övergreppen: hotelser,
utskällning, svartsjuka, förödmjukelser, nedvärdering,
rentav en form av mobbning. Denna form av över-
grepp lägger vi inte alltid märke till och många gamla
lider i tysthet.
Ekonomiska övergrepp är inte ovanliga. Anhöriga
lånar pengar och värdesaker, säljer ägodelar. Det kan
vara en form av utpressning: Om du inte ger mig det
jag vill ha, så hälsar jag inte på dig mer.
Fysiska övergrepp kan vara slag, sparkar, örfilar,
hårdhänthet, fastbindning. Vi känner dessvärre till att
det händer. Man talar ibland om att personal utsätts
för slag, nyp och sparkar, men man talar egentligen
aldrig om motsatsen.
Sexuella övergrepp förekommer också, alltifrån
närgångenhet och otrevliga anspelningar till ren
våldtäkt.
En annan form av övergrepp är också bristen på
omsorg, tvångsförflyttningar, isolering och brist på
stimulans.
Myterna kring åldrandet och ålderdomen gör det
svårt att upptäcka de fysiska och psykiska övergrep-
pen, som oftast förekommer i det egna hemmet eller i
särskilda boendeformer. Blåmärken kan förklaras
med den höga åldern. Minnet sviker ibland. Också
hörseln och synen blir sämre, och man blir alltmer
utsatt. Sårbarheten ökar ju äldre man blir och konsek-
venserna av övergreppen blir allvarligare och kan
påskynda åldrandet.
Fru talman! I Norge har man sedan slutet av 80-
talet studerat förekomsten av våld mot äldre. Man
beräknar att 4-5 % av alla människor över 65 år ut-
sätts för någon form av övergrepp.
För Sveriges del skulle det röra sig om ungefär
75 000 äldre som utsätts för övergrepp av olika slag
och som skulle behöva hjälp och stöd.
I Oslo har man tagit konsekvenserna av denna
kunskap om våld mot äldre. Där finns sedan en tid
tillbaka en försöksverksamhet som heter Värn för
äldre, som arbetar i tre kommundelar. Målsättningen
för detta projekt är att förebygga övergrepp mot äldre
i deras hem och på institutioner och bidra med infor-
mation, kunskap och kompetens till alla verksamheter
som kommer i kontakt med äldre och deras närståen-
de. På detta sätt har polisen och socialtjänsten fått ett
forum dit man kan vända sig och dit man kan hänvisa
fall man inte själv klarar av.
Värn för äldre delar också med sig av sina kun-
skaper och erfarenheter till kolleger i andra kommun-
delar, till anhörigföreningar och till frivilligorganisa-
tioner.
Erfarenheterna hittills är mycket goda. Fall av
övergrepp har avslöjats som annars antagligen aldrig
hade uppdagats.
Den primära målgruppen är människor över 65 år,
som är utsatta för eller löper fara att utsättas för över-
grepp. Det har visat sig att kvinnor är de mest utsatta.
Man arbetar i mycket efter samma metodik som
våra kvinnojourer, givetvis anpassade efter de förut-
sättningar och krav som ställs i arbetet med äldre.
Fru talman! Jag menar att vi i Sverige måste ta tag
i dessa missförhållanden. Först och främst måste vi få
i gång en debatt i samhället, så att vi alla uppmärk-
sammas på vad gamla människor kan utsättas för. Så
måste äldreansvariga i kommuner och landsting få
kunskaper om missförhållandena, så att de kan bygga
upp en förebyggande verksamhet. Det måste också
finnas möjligheter att gripa in med akuta hjälpinsat-
ser.
Ett centralt centrum för metod- och kompetensut-
veckling behövs för att föra ut de nödvändiga kun-
skaperna till de lokala värn för äldre som jag tycker
måste finnas i varenda kommun. En motion i denna
fråga kommer inom kort att behandlas av socialut-
skottet.
Barnmisshandel får inte förekomma. Det är vi alla
överens om. Det borde vara lika självklart att över-
grepp på och misshandel av gamla inte ska få före-
komma. Vad gäller barnen har samhället skaffat sig
verktyg för att kunna ingripa när något inte står rätt
till - inte som en demonstration av makt från sam-
hällets sida, utan för att förhindra att barn far illa.
Kanske vore det klokt att förstärka verktygen för att
skydda gamla. Det skulle vara en trygghet att veta att
samhället kan ge hjälp och stöd i en utsatt situation.
Jag tycker att vi långt tidigare borde ha uppmärk-
sammat att inte bara barn och kvinnor utsätts för
misshandel och övergrepp, utan också gamla männi-
skor. De borde få samma skydd av samhället. Social-
tjänstlagen behöver nog ses över.
Jag tycker att vi alla har ett ansvar för att gamla
människor ska kunna känna trygghet i sin tillvaro.
Anf. 212 CARL FREDRIK GRAF (m):
Fru talman! Den som är satt i skuld är ej fri, är det
någon som har sagt. Det är sant. Men det gäller också
dem som har en skatteskuld. Jag tänker då inte på
dem som genom bristande omdöme eller bedrägligt
beteende skaffar sig en skatteskuld. Jag tänker i stäl-
let på alla de skötsamma människor runtom i Sverige
som har sparat och gjort rätt för sig. Många av dessa
riskerar i dag att få en skatteskuld genom att staten
försätter dem i en svår sits. Utan att medborgaren
själv agerat ändras förutsättningarna för många på så
sätt att de ska betala mycket mer skatt från en dag till
annan.
Det är inte fråga om att deras lön har ökat eller på
grund av att de har fått extra inkomster av något slag.
I stället är det regeringens politik när det gäller boen-
deskatterna som försätter många människor i en svår
situation.
Det är få frågor som jag får så många samtal om
och kontakter kring som just denna för närvarande.
Häromdagen ringde en pensionerad kyrkoherde som
sa att han absolut ville resa ned till Stockholm för att
träffa mig, för nu gällde det att samla alla goda kraf-
ter i denna fråga innan överheten tar över helt och
hållet på den enskilda människans bekostnad, som
han uttryckte det.
Det är så många upplever det, och så ska det inte
behöva vara.
Socialdemokraterna har gjort en saklig och poli-
tisk felbedömning när det gäller fastighetsskatten.
Regeringens uppfattning står inte i samklang med vad
allmänheten accepterar. Jag tycker inte heller att vi
ska ha en ordning där människors ekonomi försämras
med tusentals kronor per år bara för att boendeskatten
ökar. Skatten ökar utan att den drabbade gör något
annat än bor kvar i sitt hus.
Inte heller ska en medborgare behöva skuldsätta
sig eller låna till fastighetsskatten, på det sätt som det
tycks finnas förespråkare för i debatten.
Riksdagen måste besluta att omgående undanröja
höjningarna som ett första steg i att avveckla fastig-
hetsskatten. Moderaterna kommer att upprepa sina
förslag om sänkt skattesats, om att endast halva
markvärdet ska ligga till grund för taxeringen och om
stoppade höjningar av taxeringsvärdet som följd av
omräkningen. Dessutom ska förmögenhetsskatten
bort.
Fru talman! Jag har några enkla rättesnören när
det gäller skattepolitiken. Jag har tidigare uttalat dem
i denna kammare, men det finns anledning att nu
komma tillbaka till detta tema.
· Det ska löna sig att arbeta.
· Det ska löna sig att spara.
· Det ska löna sig att utbilda sig.
· Det ska löna sig att ta risker när det gäller egna
och andras idéer.
Jag tycker inte att det svenska skattesystemet le-
ver upp till dessa enkla mål. Så länge vi premierar
lotterivinster mer än det vi får ut av hederligt arbete
är det naturligtvis något fel i systemet. Det måste vara
möjligt för en vanlig svensk familj att leva på sina
löneinkomster med ett normalt boende utan att behö-
va vara beroende av politiskt beslutade bidrag.
Politiskt beslutade bidrag ska vara förbehållna
dem som inte har förutsättningar att klara sig.
Det ska löna sig att arbeta också av det skälet att
en arbetsinkomst ska kunna ligga till grund för en
satsning i ett eget eller någon annans företagande.
Ska vi få ett fungerande system med riskkapital vid
sidan om de stora investmentbolagen och riskkapital-
bolagen är det viktigt att också vanliga människor kan
satsa en slant i de idéer som släktingen eller vännen i
den egna bygden vill försöka omsätta genom att starta
ett företag.
Fru talman! Tyvärr är det så att Sverige inte ligger
så bra till när det gäller antalet yngre människor med
akademisk utbildning och examen om man jämför
med andra länder. Det kan naturligtvis finnas flera
skäl till detta. Ett skäl är att det anses löna sig för
dåligt att skaffa sig den nödvändiga utbildningen.
Genom olika marginaleffekter i skatte- och bidrags-
systemet blir den sammanlagda nettobehållningen för
liten.
Fru talman! Det kanske inte låter så innovativt,
men jag vill ha ett samhälle där normer som jag tror
omfattas av många också får genomslag i politiken.
Det betyder att den som sköter sig och gör rätt för sig
i olika sammanhang också ska ha rätten och möjlig-
heten att ta ansvar och att välja. Ju fler som har möj-
lighet att ta ett personligt ansvar i samhället, desto
bättre fungerande samhälle får vi. Koncentreras
makten till en liten politisk krets med ambition att i
första hand fördela i stället för att öka storleken i
ekonomin blir det mindre mångfald.
Dagens samhälle präglas alltmer av individuella
yttringar och önskningar i livsstilsfrågor, i synen på
samhället och i synen på företagande. Den politiska
slutsatsen måste därför bli att vi här i riksdagen måste
göra vad vi kan för att medborgarna ska få möjlighet
att själva bestämma i sin vardag.
Debatten tidigare i dag om barnbidragsökningen
och minskningen av socialbidragen är den perfekta
illustrationen av det imperfekta samhället, där bidra-
gens konstruktion blir fokus för debatten i stället för
hur människor av egen kraft ska kunna bestämma
över sin vardag.
Fru talman! Jag vill också lyfta fram de mindre
företagens situation. Många upplever i dag en rättso-
säkerhet, inte minst på skatteområdet. Den bristande
förutsägbarheten i skattesystemet är en av orsakerna.
De allra minsta företagen känner många gånger att de
är i underläge och att de är ensamma, utan möjlighet
att köpa juridisk hjälp, när de ska lägga ned sin tid på
kontakter med skattemyndigheterna.
Ett skäl till detta underläge är de administrativa
sanktioner som myndigheten kan använda. Jag tänker
på skattetillägget. Regeringens utredare har fått för-
längd tid. Det innebär att utredningen om skattetilläg-
gen ska bli klar först i februari - tidigare var det sagt i
december. Jag utgår från att regeringen, när utred-
ningen är klar, ska presentera förslag som innebär att
det blir en bättre maktbalans, om jag får uttrycka mig
på det viset, mellan företagen och myndigheterna.
Fru talman! Propositionsförteckningen, som är en
redovisning av bl.a. Finansdepartementets planer för
våren, innehåller vad jag kan bedöma endast tre pro-
positioner, förutom vårpropositionen, som berör
skatteutskottet. Ingen av dessa tre propositioner före-
faller av rubrikerna att döma innehålla förslag som
aktivt förbättrar det svenska företagsklimatet. Det är
naturligtvis beklagligt. Möjligen döljs en del i vår-
propositionen. Men det hade naturligtvis varit klargö-
rande om man i propositionsförteckningen hade kun-
nat lätta på förlåten litegrann.
Fru talman! Vi behöver ett samhälle som premie-
rar arbete, utbildning, sparande och risktagande. Då
krävs en reformagenda som sätter människans möj-
ligheter till ansvarstagande och initiativ i centrum.
Låt oss därför ägna våren här i riksdagen åt att göra
det möjligt för medborgarna att av egen kraft be-
stämma över sin vardag!
Anf. 213 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är konstigt att inte
skatteutskottets vice ordförande vet att Sverige är det
land i världen där flest människor sparar i aktier eller
i aktierelaterade fonder. Detta måste Carl Fredrik
Graf veta om. Och då tycker jag att det är fel att
framställa det som att allt riskkapital i Sverige är i
investmentbolagen.
Det parti som jag tillhör har dessutom, vilket jag
från andra utgångspunkter kan sätta frågetecken för,
tillsammans med bl.a. Carl Fredrik Grafs parti kom-
mit överens om ett nytt pensionssystem. Flera miljo-
ner svenska medborgare har satt sina pensionspengar
i aktiefonder. Och då säger Carl Fredrik Graf, skat-
teutskottets vice ordförande, att det inte lönar sig att
göra det i Sverige.
Anf. 214 CARL FREDRIK GRAF (m) re-
plik:
Fru talman! Det jag tog upp i mitt anförande gäll-
de framför allt möjligheterna att spara på en arbetsin-
komst så att man sedan kanske kan investera det i ett
eget företagande eller i någon annans företagande.
Den möjligheten är ganska begränsad, vilket innebär
att många småföretag, när det gäller deras kapitalför-
sörjning, är hänvisade till att vända sig till större
investmentbolag eller riskkapitalbolag. De är i och för
sig specialiserade på att satsa kapital i dessa mindre
bolag, men jag vill att vi också ska ha ett samhälle där
det personliga ägandet kommer till tydligt uttryck och
där det är möjligt för enskilda individer att på ett
rimligt sätt spara ihop till ett kapital som de kan satsa
på egna eller andras idéer. Det är ju inte alltid så,
Arne Kjörnsberg, att den egna idén förstås av de stora
kapitalstarkare investmentbolagen, riskkapitalbolagen
eller för den delen bankerna.
Anf. 215 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Jag vill försöka vara artig mot Carl
Fredrik Graf och ta upp en annan fråga som han aktu-
aliserade. Den rör de mindre företagen och deras
förhållanden.
Jag beklagar den tidsutdräkt som har blivit en
följd av att den s.k. 3:12-utredningen av andra skäl
var tvungen att byta ordförande. Ordföranden i den
utredningen - han var förresten ensamutredare - fick
nämligen en högre befattning inom EU. Jag tror att
han blev domare i EG-domstolen. Därför blev man
tvungen att byta ordförande.
Jag hoppas att denna utredning kommer under vå-
ren. Jag är något osäker på det, men i början av hös-
ten bör denna utredning om 3:12-reglerna komma. Då
hoppas jag att vi får möjlighet att förenkla reglerna.
Jag vill helt oförbehållsamt säga att det finns skäl att
förenkla reglerna för småföretagare. Den ambitionen
har vi, och jag är säker på att vi delar den med skat-
teutskottets vice ordförande.
Anf. 216 CARL FREDRIK GRAF (m) re-
plik:
Fru talman! Då ser jag med glädje fram emot vå-
rens behandling av motioner från den allmänna mo-
tionstiden. Där finns det åtskilliga moderata förslag
som tar sikte på bl.a. 3:12-reglerna. Då kanske vi kan
få gemensamma tillkännagivanden till regeringen
från skatteutskottet. Även socialdemokraternas ordfö-
rande i skatteutskottet ställer upp på uttalanden om
förenklingar. Det kanske snabbar på arbetet i Rege-
ringskansliet.
Tyvärr har det många gånger varit läpparnas be-
kännelse. I propositionsförteckningar och i proposi-
tioner har vi inte sett så många förslag i den riktning
som vi har önskat.
I och med att den här utredningen nu har dragit ut
på tiden kommer det rimligen inte något förslag i år
heller, utan det kommer ett förslag till riksdagen nästa
år, och innan det har behandlats i riksdagen och trätt i
kraft har det gått ytterligare ett förlorat år för småfö-
retagsamheten.
Anf. 217 ARNE KJÖRNSBERG (s):
Fru talman! Vi socialdemokrater är övertygade
om att ett bra samhälle är rättvist, tryggt, jämlikt och
jämställt.
Det är för att åstadkomma bl.a. detta som vi vill
arbeta med skattepolitiken.
För mig och mina kamrater i den socialdemokra-
tiska gruppen i skatteutskottet är det faktiskt en stor
ära att få arbeta med skattepolitik, inte för att skatter
är något självändamål, inte alls, utan därför att skatter
är ett verktyg, och verktyg är viktiga. Vi behöver, och
det har verkligheten visat, detta verktyg för att bygga
ett rättfärdigt och solidariskt samhälle.
Sedan Hjalmar Branting 1917 och 1918 under
drygt två månader var den förste socialdemokratiske
finansministern har Sverige i grunden förvandlats. I
denna förvandling har skattepolitiken spelat en cen-
tral roll. Jag påstår helt frankt att den har varit en
förutsättning. Som socialdemokrat är jag stolt över
det vi har åstadkommit. Men - och, fru talman, det är
ett mycket viktigt men - jag är definitivt inte nöjd.
Visst har vi, genom att lösa uppgifter tillsammans
i samhället, med solidarisk finansiering röjt undan
mycket av det ekonomiska och sociala förtryck som
tidigare generationer upplevde. Över detta kan vi vara
stolta. Samtidigt har nya orättvisor och problem upp-
stått som gårdagens eller dagens skattesystem inte
fullt ut har förmått lösa. Jag ska bara ge några få
exempel.
De revor i välfärden som blev en följd av 90-talet
och som Joakim Palme och hans medarbetare har
visat på i den statliga utredningen, välfärdsbokslutet,
Välfärd, ofärd och ojämlikhet tar vi på allra största
allvar. Varför mobbas alltfler barn i skolan? Vad ska
vi göra åt att alltfler ensamstående föräldrar har fått
det sämre ekonomiskt? Varför sätts människor som
kommer från andra länder åt sidan? Detta är saker
som Joakim Palme och hans medarbetare har pekat
på. Och, som jag sade tidigare, vi tar detta på allra
största allvar.
Av dessa skäl, fru talman, kan vi inte vara nöjda.
Jag säger inte att pengar, skatteintäkter, löser alla
problem, men jag påstår helt frankt att verktyget
behövs. Verktyget skatter behövs, men det måste hela
tiden ses över och anpassas efter dagens förutsätt-
ningar och villkor.
Det är detta som driver mina partivänner och mig
i vårt politiska engagemang: bekämpandet av de
orättvisor vi upplever i dagens samhälle och viljan att
göra vad vi kan för att skapa en bättre framtid för alla
- inte bara några. Oftast sker inte detta med pukor
och trumpeter, utan det är ett vardagligt, slitigt och
ganska träligt arbete som fäller utslaget. I detta arbete
spelar skatterna en stor roll.
Fru talman! I den socialdemokratiska gruppen i
skatteutskottet har vi fördelat arbetsuppgifterna så att
vi har huvudansvaret för olika sakområden. Mina
partivänner Lisbeth Staaf-Igelström, Per Erik Gran-
ström, Ulla Wester, Lena Sandlin-Hedman, Per-Olof
Svensson och Lennart Axelsson kommer var och en
att ta upp frågor på sitt respektive ansvarsområde som
vi tycker är angelägna. Det är till detta vi vill utnyttja
denna allmänpolitiska debatt.
För min del tänkte jag berätta om två personer -
inte påhittade exempel utan verkliga personer som jag
båda känner eller i varje fall känner till.
Den förste är byggnadsarbetare. Av olika skäl,
bl.a. därför att tekniken förändrades på det som han
var specialist på inom den branschen, blev han ar-
betslös för ett antal år sedan. Han var det under flera
år, med tillfälliga, korta avbrott. Han hade gått i
grundskolan, men när möjligheten öppnade sig för
honom att delta i Kunskapslyftet tog han chansen.
Han läste in gymnasiekompetens, och nu går han på
högskolan för att bli det som jag tror heter 1-7-lärare.
Han är nu 48 år, men genom att han har fått dispens
kan han finansiera sina lärarstudier inom ramen för
det här med studiemedel.
Detta faktum - att han nu får lära sig mer, att han
får chansen att bli lärare - är ett oerhört lyft för ho-
nom. Jag är alldeles säker på - och det är det vikti-
gaste - att han med sin bakgrund kommer att bli en
alldeles utomordentligt bra lärare för de barn han så
småningom ska undervisa.
Att detta har blivit möjligt beror på att vi har haft
ett skattesystem där vi har bestämt oss för att med
gemensamma ansträngningar lösa samhällsfrågor. För
det krävs verktyget - verktyget skatter.
För några år sedan träffade jag för första gången
den andra personen som jag tänkte tala om. Jag var,
tillsammans med en företrädare för Kommunalarbeta-
reförbundet, på ett gruppboende för vuxna utveck-
lingsstörda någonstans i Sverige. Jag träffade där en
kvinna som var mellan 25 och 30 år. Hon berättade
för mig, till en del med hjälp av de anställda på detta
gruppboende, att hon hade ett stort fritidsintresse:
Hon ville, som hon själv uttryckte det, åka på dans.
Hon tyckte om att dansa gammaldans. Men hon kla-
rade inte av att åka buss till de olika dansställena där
det anordnades gammaldans. Genom att pussla med
arbetstidsschemat för de anställda vid detta gruppbo-
ende ordnade de så att hon i varje fall varannan
vecka, ibland t.o.m. varje vecka, kunde få den guld-
kant på tillvaron som det innebar för henne att åka på
dans. Jag kan försäkra att ögonen lyste på denna
kvinna när hon berättade detta för mig.
För att detta ska vara möjligt behövs verktyget -
verktyget skatter.
Skattepolitiken är det område där den ideologiska
skiljelinjen mellan partierna är som tydligast. Jag tror
i varje fall att det är så. Till en viss del beror det på att
vi har olika uppfattningar om vad som är viktigt för
att skapa tillväxt, men framför allt beror det på att vi
har olika uppfattningar om hur resurserna - våra
gemensamma resurser, samhällets resurser - ska
fördelas.
Fru talman! Jag tycker inte att man ska söka strid
som något slags självändamål, varken rent allmänt
eller i politiken. För mig är det inget självändamål att
söka strid. Men ibland är det nödvändigt att sätta ned
klackarna och visa på skillnaderna. Jag tror att det är
så att i skattepolitiken är skillnaderna mellan olika
politiska riktningar större än på många andra områ-
den. Jag tycker inte att man ska dölja det. Tvärtom ser
vi som vår uppgift att visa på de olika uppfattningar-
na. Det är hederligt mot medborgarna. Det är heder-
ligt mot oss själva. Och för att tala rakt på sak: Ibland
är det faktiskt dags att votera. Skatterna är ett sådant
område där det ibland är nödvändigt att göra det, och
det är därför vi vill visa på skiljelinjerna.
Anf. 218 CARL ERIK HEDLUND (m) re-
plik:
Fru talman! Arne Kjörnsberg pratar om rättvisa,
rättfärdighet och sådana honnörsord. Jag vill också ta
två exempel från verkliga livet. Först har vi adjunkt-
sparet på Lidingö som har köpt sitt radhus för 40 år
sedan och som nu inte kan bo kvar beroende på fas-
tighetsskatten. Är det rättvist? Är det rättfärdigt?
Sedan har vi arbetaren i en söderförort som själv har
byggt sitt hus och som nu beroende på taxeringsvär-
dena inte kan bo kvar. Han och hans fru hade trott att
de skulle kunna bo kvar och ha det lugnt på ålderns
höst. Nu är de oroliga och måste flytta. Är det rättvist,
Arne Kjörnsberg?
Anf. 219 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Har Carl Erik Hedlund möjligen hört
talas om begränsningsregeln när det gäller fastighets-
skatten?
Anf. 220 CARL ERIK HEDLUND (m) re-
plik:
Fru talman! Ja. Jag har hört många andra berättel-
ser om sådant som det är tänkt ska kunna komma. Jag
har dock inte sett den utformad, och jag vet inte om
den kommer att lösa de här problemen ändå.
En annan fråga som dök upp när jag lyssnade på
det här anförandet handlar om detta med att skatterna
är ett verktyg. Förvisso är det så. Man måste ju ha
pengar för att kunna göra saker och ting. Men jag har
vana från näringslivet, och där måste vi titta på vad
det är vi producerar, vad det är för tjänster vi skapar
och om vi gör det på ett effektivt sätt. Socialdemo-
kraterna är ju dock i regel motståndare till allting som
luktar konkurrens. Akutsjukhusen ska inte kunna få
säljas ut, även om det kan bli effektivare och bättre
för medborgarna. Kommunerna ska inte kunna sälja
sina bostadsfastigheter, som för många kommuner är
en belastning. När det gäller skolorna hörde vi i dag
statsministern säga att det var ett problem att det blir
så många fria skolor. Över huvud taget vill ni inte ha
konkurrens på det som tidigare har varit monopol för
den offentliga sektorn.
Där ligger ju ett stort problem: Skatterna måste
vara höga därför att det är en till stora delar ineffektiv
förvaltning.
Anf. 221 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Jag brukar vara en väldigt lugn per-
son och inte hetsa upp mig. Men jag hetsar faktiskt
upp mig när Carl Erik Hedlund antyder att jag inte
talar sanning, eller att det parti jag representerar inte
talar sanning. Jag talar nu om begränsningsregeln.
För att vara försiktig, fru talman: Jag tycker att det är
upprörande med ett sådant sätt att resonera.
Jag påstod tidigare att det var skattefrågor som vi-
sade skillnaderna tydligast. Här är ett område till. Det
är så, Carl Erik Hedlund - tycker vi - att allt kan inte
konkurrensutsättas. Det är inte bra. Jag tror exempel-
vis inte - men jag är medveten om att en diskussion
om detta pågår inom vårt parti - att det är bra att dela
upp barn, inte på kort och framför allt inte på lång
sikt.
Anf. 222 CARL FREDRIK GRAF (m) re-
plik:
Fru talman! På en punkt tycker jag att Arne
Kjörnsberg har rätt: Det är inom politikområdet skat-
ter som skiljelinjerna syns som tydligast. Arne
Kjörnsberg är ju en bra exponent för den socialdemo-
kratiska skattepolitiken, särskilt när han uttrycker sig
så att det är samhällets resurser vi ska fördela. I mitt
perspektiv är det medborgarnas resurser som betalas
in genom skattepengar. Utgångspunkten för mig är att
den tillväxt och den ekonomi som genereras tillhör
medborgarna i första läget. Därefter är det nödvändigt
att ta in skatter i vissa avseenden för det allmänna.
Men min fråga är: Delar Arne Kjörnsberg den be-
dömning som statsrådet Lövdén gav uttryck för här-
omdagen när han sade att vi nog måste sänka fastig-
hetsskatten? Jag tror att det var på det sättet. Om det
inte var på det sättet kan jag ändå fråga Arne Kjörns-
berg: Anser Arne Kjörnsberg att fastighetsskatten bör
sänkas utöver det som eventuellt följer av den be-
gränsningsregel som vi inte har sett ännu?
Anf. 223 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Jag tycker att statsrådet Lövdén har
rätt.
Carl Fredrik Graf säger att resurserna tillhör med-
borgarna. Självklart gör de det. Men i denna kammare
och i en lång rad kommunala församlingar beslutar vi
ibland att vi ska använda våra gemensamma resurser
för att utjämna skillnaderna mellan människor. Dess-
utom är det ofta, och nu tittar jag på en annan av
kammarens ledamöter, produktivt att använda resur-
serna på det sättet. Jag pekar bara på en enda sak.
Den utbyggnad av utbildningen i Sverige som vi med
gemensamma resurser har åstadkommit har varit och
är produktiv i det ordets mycket marknadsmässiga
betydelse.
Anf. 224 CARL FREDRIK GRAF (m) re-
plik:
Fru talman! Arne Kjörnsberg väljer att besvara en
del av frågorna mycket kortfattat. Det är ju bra, därför
att det kan ibland leda till klarhet. Men när det gäller
instämmandet i statsrådet Lövdéns uttalande om att
fastighetsskatten bör sänkas ytterligare blev jag fak-
tiskt nyfiken.
För säkerhets skull ska jag nu inte fråga om Arne
Kjörnsberg instämmer med Lövdén utan i stället
fråga vad Arne Kjörnsberg tycker själv. Anser Arne
Kjörnsberg som ordförande i skatteutskottet att fas-
tighetsskatten bör sänkas utöver det som kan komma
att följa av den begränsningsregel som vi ännu inte
har sett hur den är utformad?
Anf. 225 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Det är ett ganska meningslöst grepp
som Carl Fredrik Graf tar, att försöka visa på skilje-
linjer mellan olika socialdemokrater. Jag står inte här
för mina eventuellt vackra ögons skull. Jag är inte
ledamot av denna kammare för mina eventuellt vack-
ra ögons skull. Jag tillhör denna kammare för att
företräda de socialdemokratiska uppfattningarna. Det
är det väsentliga. Försök inte måla upp några skillna-
der mellan statsrådet Lövdén och mig!
Jag tror att vårt lands problem är att här finns så
stora skillnader. Hemma i Sjuhäradsbygden är inte
fastighetsskatten ett stort diskussionsämne. Men jag
är medveten om att den är det i Stockholm och i vissa
kustområden, i Bohuslän och vissa andra delar av vårt
land. Jag tror därför, precis som statsrådet Lövdén, att
de här frågorna över tiden behöver ses över.
Nu ska vi införa begränsningsregeln, trots att Carl
Erik Hedlund inte tror på det. Sedan får vi fortsätta att
följa utvecklingen.
Anf. 226 CATHARINA HAGEN (m) re-
plik:
Fru talman! Jag har en fråga till Arne Kjörnsberg.
Anser Arne Kjörnsberg att ett högt skattetryck är en
förutsättning för att laga det han kallar revorna i väl-
färden?
Anf. 227 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Ett högt skattetryck är inte något
självändamål. Jag började mitt anförande med att
säga detta mycket grundläggande. Men om vi beslutar
att vi ska lösa vissa saker gemensamt, exempelvis se
till att alla barn får gå i skolan och även vuxna, som
mitt exempel med byggnadsarbetaren som går Kun-
skapslyftet, får vi faktiskt, Catharina Hagen, se till att
betala för det.
Vi lärde oss för några år sedan vådan av att inte se
till att ta in skatter för de utgifter som vi fattade beslut
om i denna kammare. Vi vill aldrig tillbaka till det.
För att säga som skatteutskottets vice ordförande:
Den som är satt i skuld är icke fri.
Anf. 228 CATHARINA HAGEN (m) re-
plik:
Fru talman! Självklart, Arne Kjörnsberg, ska man
betala sina utgifter. Min fråga var inte ställd så att jag
ifrågasatte det, utan jag frågade: Är ett högt skatte-
tryck enligt Arne Kjörnsberg en förutsättning för att
laga revorna i välfärden? Är ett högt skattetryck en
förutsättning för att kunna betala för det som Arne
Kjörnsberg vill?
Anf. 229 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Detta är en definitionsfråga. Anser
Catharina Hagen att nuvarande skattetryck i det hän-
seendet är ett högt skattetryck är svaret på Catharina
Hagens fråga ja.
Anf. 230 ROLF KENNERYD (c) replik:
Fru talman! Jag noterade tidigare under dagen att
statsministern ivrigt aviserade reformer av olika slag i
form av ökade bidrag. Det var bidrag hit och bidrag
dit. Det framgick också tydligt en ambition att ersätta
inkomstrelaterade bidrag med generella bidrag. Vad
leder detta till? Jo, det leder oundvikligen till mindre
pengar till dem som verkligen behöver grundtrygghet
och mer pengar till en del som redan har det bra.
Centerpartiets sätt att komma till rätta med de s.k.
marginaleffekterna är att sänka inkomstskatten för
låg- och normalinkomsttagare. Är det någonting som
diskuteras i den socialdemokratiska skattegruppen?
Är det möjligt, om det inte redan är så, att initiera en
sådan diskussion i denna krets?
Anf. 231 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Det är precis det vi håller på med. År
2001 blir det andra året i följd som vi sänker inkomst-
skatten. Vi använder det tekniska systemet skattere-
duktion för att kompensera för del av egenavgifterna.
Vi håller på med det. Skatter är inget självändamål.
Det är ett verktyg. Vi ska inte ta in mer skatter än vi
behöver för att lösa det vi gemensamt har beslutat oss
för.
När det gäller den generella välfärden tycker vi att
det finns ett egenvärde i att de system vi har är in-
komstrelaterade, att alltså sjukförsäkringen, a-kassan
och vad det kan vara är högre om man tjänar mer. Vi
vill att alla ska vara med och betala, därför tycker vi
att det här är ett rimligt system. Det är vår utgångs-
punkt och den kommer vi att försvara.
Anf. 232 ROLF KENNERYD (c) replik:
Fru talman! Ska det här svaret tolkas så att tekni-
ken är en gång för alla fastlagd, dvs. kompensation
för egenavgifter, och att det inte är möjligt att disku-
tera effektivare sätt att klara marginalskatteeffekter-
na?
Får jag i anslutning till det som har diskuterats ti-
digare berätta att jag också har hört talas om begräns-
ningsregeln i fastighetsbeskattningen. Skulle möjli-
gen Arne Kjörnsberg kunna lätta lite på förlåten och
redovisa hur fort arbetet går med att konstruera denna
begränsningsregel så att den är tillämpbar i en relativt
komplicerad verklighet?
Anf. 233 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Mitt klara och entydiga besked till
Rolf Kenneryd är att tekniken inte är en gång för alla
given. Vi är beredda att diskutera förändrad teknik,
men vi har satt oss före att vi ska kompensera för
egenavgifterna till det nya pensionssystemet fullt ut.
Det hoppas vi kunna göra på två år.
Sedan är vi beredda att diskutera andra föränd-
ringar. Vi ska inte ta in mer i skatt än vi behöver för
att betala våra gemensamma utgifter. Det är klart
besked.
Begränsningsregeln är en ytterligt komplicerad
materia. Men arbetet pågår på Finansdepartementet,
och finansministern har gett klara och raka besked. Vi
ska ha ett system som gäller från den 1 januari detta
år. Det beskedet från finansministern tycker jag är så
klart och tydligt det någonsin kan vara.
Anf. 234 LISBETH STAAF-
IGELSTRÖM (s):
Fru talman! Den svenska energibeskattningen har
en lång historia. Redan 1929 infördes skatt på bensin
och motoralkoholer, och åtta år senare infördes skatt
på diesel. En skatt på elkonsumtion har funnits sedan
1951. År 1957 infördes en allmän energibeskattning
och då utvidgades beskattningen till att gälla även
bl.a. kol och eldningsolja. Energiskatterna motivera-
des till en början av statsfinansiella skäl, men i sam-
band med energikrisen i början av 1970-talet blev
också energipolitiska argument viktiga. Under 1980-
talet kompletterades till slut motiven för energiskatten
med miljöargument.
Sverige var ett av de första länderna som på ett
aktivt sätt började använda skatter som ett ekono-
miskt styrmedel för att förbättra miljön och minska
oljeförbrukningen. Skattereformen 1990-1991 inne-
bar att inkomstskatterna sänktes relativt kraftigt och
att indirekta skatter på konsumtion och energi höjdes,
alltså i praktiken en "grön skatteväxling", även om
det begreppet inte användes då.
Skattesystemets miljöprofil förstärktes genom in-
förandet av koldioxidskatt och svavelskatt och en
höjning av skatten på bensin. Skattereformen innebar
således en "grön skatteväxling" genom att höjda
skatter på energi och miljö fick finansiera en sänk-
ning av skatten på arbete.
Det främsta syftet med en grön skatteväxling är
att öka miljörelateringen av skattesystemet. Det leder
till att ekonomiska styrmedel ges en ökad tyngd i
miljöpolitiken vid sidan av administrativa och infor-
mativa styrmedel. Ekonomiska styrmedel ger, rätt
utformade, kostnadseffektiva signaler till marknadens
aktörer att skapa förutsättningar för en miljöanpassad
och resurssnål livsstil och teknik. Genom miljöskatter
sätter man ett pris på miljön, och det blir dyrare att
t.ex. släppa ut föroreningar till luft och vatten. Häri-
genom får ekonomins aktörer själva bära kostnaderna
för miljöeffekterna de orsakar, på samma sätt som de
betalar för varor och tjänster. Det handlar helt enkelt
om marknadsekonomiska principer även på detta
område! Grön skatteväxling innebär ingen höjning av
det totala skatteuttaget. Höjda skatter på energi och
miljöutsläpp balanseras med en sänkning av andra
skatter, främst på arbete.
En reformering av dagens energiskattesystem är
en central del i en grön skatteväxling. En ökad miljö-
relatering förutsätter en rationell skattestruktur, base-
rad på lättförståeliga och brett accepterade principer.
Reformeringen ska bidra till effektivare energian-
vändning, gynna användningen av biobränslen, ge
incitament för att minska företagens miljöbelastning,
skapa förutsättningar för inhemsk produktion av el,
förenkla energiskattesystemet och ge det en stabil
grund.
En grön skatteväxling ska också säkerställa in-
dustrins konkurrenskraft, och därför måste den ge-
nomföras i en sådan takt att svenskt näringsliv kan
bibehålla en god konkurrenskraft. Utformningen av
skattesystemet ska vara sådant att tillverkningsindust-
rier vars produkter prissätts i en internationell kon-
kurrens inte får en ogynnsam konkurrenssituation till
följd av svenska skatteregler. Den principskiss som
Skatteväxlingskommittén presenterade utgör en god
utgångspunkt för reformering av energiskattesystem-
et.
Fru talman! Miljöproblem känner inga gränser.
Miljöproblemen är globala och måste lösas globalt.
Detta får dock aldrig vara en ursäkt för Sverige att
vara passivt på detta viktiga område. Därför måste vi
fortsätta att bedriva en framsynt miljöpolitik på
hemmaplan för att vara trovärdiga inom EU och in-
ternationellt. Därför ska vi inom EU-samarbetet fort-
sätta att prioritera arbetet med en strategi för en håll-
bar utveckling samt att integrera miljöhänsyn i EU:s
olika politikområden och föra behandlingen av EU:s
sjätte miljöhandlingsprogram framåt!
Fru talman! Vårt land ska vara ett mönsterland för
ekologiskt hållbar utveckling. Det socialdemokratiska
målet på detta område är ett ekologiskt hållbart Sve-
rige. Omvandlingen omfattar alla politikområden.
Skattepolitiken spelar en central roll, och dess bety-
delse kommer att öka ytterligare. Med en framåtsyf-
tande sysselsättnings-, skatte- och miljöpolitik kan
Sverige bli det första landet som bygger det ekolo-
giskt hållbara samhället. Miljö och ekonomi ska gå
hand i hand, och den ekologiska omställningen kan
fungera som drivkraft för grön teknikutveckling och
skapandet av nya jobb. Svensk industri är i frontlinjen
när det gäller vatten- och luftrening, ibland bäst i
världen! Låt oss gemensamt ta till vara detta! Det ger
jobb och det ger en bättre miljö! Vi ska bygga det
hållbara Sverige! Ett grönt folkhem!
Anf. 235 CARL FREDRIK GRAF (m) re-
plik:
Fru talman! Genom socialdemokraternas skatte-
politik höjdes nettoskatten för olja med 14 kr kubik-
metern den 1 januari. Vad rekommenderar Lisbeth
Staaf-Igelström de småhusägare som därmed får en
ökad kostnad för sitt boende på kanske 1 500 kr om
året utöver höjningen fastighetsskatten?
Anf. 236 LISBETH STAAF-IGELSTRÖM (s)
replik:
Fru talman! Vi har också kompenserat för ege-
navgifterna. Vi har också gjort andra skattelättnader,
som har gjort att de flesta klarar den delen. Detta är
en viktig del i den gröna skatteväxlingen.
Ni moderater vill ju alltid sänka skatterna eller ta
bort skatterna. Det gäller också på miljöområdet. Jag
blir lite förvånad ibland över hur ni ska klara av att
överlämna en bra miljö, överlämna jorden till kom-
mande generationer, utan att använda ekonomiska
styrmedel. Kan Carl Fredrik Graf kanske förklara hur
ni ska klara ut detta?
Anf. 237 CARL FREDRIK GRAF (m) re-
plik:
Fru talman! Den svenska energibeskattningen är
så pass hög jämfört med flera andra länder att risken
om beskattningen höjs ytterligare är att produktionen
flyttar till länder som har lägre energibeskattning och
kanske i vissa fall lägre miljökrav. I ett globalt per-
spektiv riskerar ett högt skattetryck att bli dåligt för
miljön och att vara sämre för företagen och tillväxten.
Nu rekommenderar Lisbeth Staaf-Igelström att de
som får en höjd skatt på eldningsolja ska kompense-
ras för detta genom de sänkta egenavgifterna, etable-
rade av socialdemokraterna. Det var ett nytt argu-
ment. Det var alltså inte meningen att medborgarna
netto skulle få mer i plånboken med socialdemokra-
ternas skattepolitik, utan det var bara fråga om denna
skatteväxling. Är det så jag ska uppfatta socialdemo-
kraternas politik?
Anf. 238 LISBETH STAAF-IGELSTRÖM (s)
replik:
Fru talman! Jag sade i mitt anförande att grön
skatteväxling inte innebär någon höjning av det totala
skatteuttaget. Höjda skatter på energi och miljöut-
släpp balanseras med en sänkning av andra skatter,
främst på arbete.
Jag sade också i mitt inledningsanförande att vi i
Sverige inte stilla kan se på om andra länder inte
följer efter. Vi måste gå före för att få en bättre miljö.
Det är en oerhört viktig fråga för oss socialdemokra-
ter.
Anf. 239 ROLF KENNERYD (c) replik:
Fru talman! Det är lätt att röras av de vackra ord
som användes i det här anförandet. Med förlov sagt
var det inget nytt utan enbart allmän skåpmat. Mitt
lutherska sinnelag leder mig till frågorna: Vad är
detta? Innebär detta, Lisbeth Staaf-Igelström, att det
kommer förslag i vårpropositionen om ytterligare
höjda skatter på drivmedel, på bensin och diesel?
Kommer det äntligen under våren ett samlat och nå-
got så när heltäckande energiskatteförslag? Vad är det
för information som Lisbeth Staaf-Igelström avser att
ge till kammaren och svenska folket genom det anfö-
rande vi nyss hörde?
Anf. 240 LISBETH STAAF-IGELSTRÖM (s)
replik:
Fru talman! Vackra ord, men det är inte tomma
vackra ord. Jag har också läst en hel del om vad
Centerpartiet har sagt. Jag har också varit med i
Skatteväxlingskommittén, och jag står bakom de
förslag som har lagts fram.
I budgetpropositionen finns en avvikande mening
som Rolf Kenneryd har avgivit. Där framgår att verk-
samheter som påverkar miljön inte ska vältra över
miljö- och hälsorelaterade kostnader på samhället.
Principen om att förorenaren betalar ska gälla. Sedan
har Rolf Kenneryd framfört många vackra ord i den
avvikande meningen som jag ställer upp på.
Rolf Kenneryd vill ju också höja en del av skat-
terna. Det framgår vidare att nedsättningen av indust-
rins koldioxiduttag minskas från 50 % till 25 %. En
kväveoxidskatt införs. En skatt på förbränning av
avfall införs. En miljöskatt på flyg införs.
Anf. 241 ROLF KENNERYD (c) replik:
Fru talman! Får jag upprepa mina frågeställningar.
Kommer det förslag i vårpropositionen om ytterligare
höjningar av drivmedelsskatterna? För vår del är
svaret på detta att vi ska icke nu höja dessa. Kommer
det förslag under våren om ett heltäckande, eller
någotsånär heltäckande, energiskatteförslag? Vi
skulle eftersträva och välkomna detta. Hur blir det?
Ge substans åt de vackra orden!
Anf. 242 LISBETH STAAF-IGELSTRÖM (s)
replik:
Fru talman! Vi socialdemokrater vill inte höja
skatten på bensin. Men vi vill inte heller göra som
Moderaterna vill, dvs. sänka skatten på bensinen.
Samtidigt vill de föra över sjukvårdskostnader som
uppstår i samband med trafikolyckor på trafikförsäk-
ringen. Det vill Moderaterna göra.
Jag har en liten fundering: Om det skulle bli en
borgerlig regering efter nästa val, hur kommer då
Centerpartiet att ställa sig till den frågan? Kommer ni
att gå med på sänkta bensinskatter och föra över de
kostnaderna?
Det ska komma ett förslag när det gäller energibe-
skattningen, som jag sade i mitt anförande. Det för-
slaget kommer att bygga på Skatteväxlingskommit-
téns olika förslag.
Anf. 243 PER ERIK GRANSTRÖM (s):
Fru talman! Finansdepartementet genomförde
1955 en annonskampanj för att få hela svenska folket
att deklarera ärligt. Man hade en serie annonser i 143
tidningar runtom i landet. Man vädjade till skattebe-
talarna att deklarera ärligt och talade om vad de fick
för pengarna. Det stod bl.a.
· att bli sjuk utan att bli ruinerad
· våra skolor danar framtidens Sverige
· att få åldras utan oro.
Det handlade då liksom i dag om att vi med våra
skatter kan skapa ett tryggt samhälle som kan leva
upp till grundläggande krav på en bra skola, en god
sjukvård och omsorg om barn och gamla - en välfärd
som omfattar alla.
Samtidigt belyser 1955 års kampanj samma debatt
som vi har i dag om skatteundandraganden och beho-
vet av en skattemoral som kompletteras med såväl
förebyggande som kontrollerande inslag.
Det är detta som jag har för avsikt att ta upp i da-
gens allmänpolitiska debatt.
Skattefel, skattefusk och skatteundandraganden
har skadeverkningar genom en icke avsedd omfördel-
ning av skattebördan mellan inkomsttagare och mel-
lan företag. Seriösa och välskötta företag riskerar att
konkurreras ut. Den inte avsedda omfördelningen kan
också få negativa effekter på skattemoralen och för
tilltron till det politiska systemet.
Det är i detta perspektiv som vi socialdemokrater
ser det som angeläget att med flera olika angreppssätt
arbeta för att upprätthålla förtroendet för vårt skatte-
system och befästa förståelsen för nödvändigheten av
solidarisk finansiering av välfärden.
Jag är kanske blåögd eller naiv, men jag tror fak-
tiskt att det går att få de allra flesta att förstå att det är
till fördel för alla om vi har en bra offentlig sektor.
Men den ska vara bra. Och vi ska aldrig glömma
Gustav Möllers ord: Varje ineffektivt använd skatte-
krona är en stöld från skattebetalarna.
I det följande avser jag att redovisa några åtgärder
som gjorts och som är planerade för att stärka skatte-
systemet.
Den ekonomiska situationen ställer allt högre krav
på en effektiv skatteförvaltning. Effektivitetskraven
gör att satsningar på IT-utveckling och kompetensut-
veckling är prioriterade områden.
Kraven från allmänheten att kunna sköta sina
mellanhavanden med skattemyndigheterna med hjälp
av modern teknik blir allt större. Även från myndig-
heternas perspektiv finns det vinster att göra på detta
område.
Regeringen har under december 2000 presenterat
en proposition där enskilda föreslås få direktåtkomst
till sina egna uppgifter hos bl.a. skatteförvaltningen.
Förslaget är ett steg på vägen mot att kunna göra det
möjligt att deklarera på Internet.
Beträffande skattekontrollen antog Riksskatte-
verket 1999 en kontrollpolicy, där bl.a. kopplingar
har gjorts till en väl utbyggd service och information
som stöd för frivillig medverkan. Skattekontrollen
ska ha förebyggande effekt genom att vara tidig,
synlig, träffsäker och förutsägbar.
Som socialdemokrater vill vi förbättra nivån på
skattekontrollen, och en majoritet i riksdagen har
under hösten 2000 beslutat att skatteförvaltningen
fr.o.m. 2001 ska få ett varaktigt tillskott på
125 miljoner kronor.
En företeelse som det är av särskild vikt att mot-
verka är bruket av s.k. svartarbete. Skattebortfallet på
grund av svart arbete beräknas enligt Riksskatteverket
vara så stort som 20-40 miljarder kronor.
Som vi socialdemokrater ser det bör satsningarna
på skattekontrollen användas även för att kontrollera
förekomsten av svart arbetskraft. En sådan använd-
ning skulle ligga väl i linje med övriga satsningar för
att upprätthålla skattemoralen.
Uppbyggnaden av skattebrottsenheterna inom
skattemyndigheterna har fortgått successivt. Verk-
samheterna har bl.a. bestått i att på begäran av åkla-
gare utföra egna förundersökningar och delta i förun-
dersökningar där polisen har haft huvudansvaret.
En annan åtgärd som har tillkommit under social-
demokratiskt regeringsinnehav är tillskapandet av den
särskilda ekobrottsmyndigheten med uppgift att ar-
beta med ekobrottsfrågor.
Före myndighetens tillkomst fungerade bekämp-
ningen av ekobrott dåligt beträffande både små och
stora ärenden. Myndigheten innehåller specialist-
kompetens på alla nivåer, och arbetsmodellen med
åklagarledda arbetsgrupper fungerar bra - konceptet
har visat sig vara en klar framgång.
Den ekonomiska integrationen i Europa och inter-
nationaliseringen av ekonomin i allmänhet skapar nya
förutsättningar och försvårande uppgifter för skatte-
kontrollen. För att denna utveckling inte ska leda till
en allvarlig urholkning av viktiga skattebaser krävs
ett effektivt skattepolitiskt och skatteadministrativt
samarbete mellan olika stater.
Såväl inom EU som t.ex. inom OECD vill vi soci-
aldemokrater prioritera arbetet med åtgärder för att
förhindra skadlig skattekonkurrens, både mellan
medlemsstaterna och mot tredje land.
Vi vill stödja förslag som syftar till ett snabbare
och smidigare informationsutbyte i skatteärenden och
ett effektivare ömsesidigt bistånd för indrivning av
skatt.
En framgång som vi välkomnar är att EU:s fi-
nansministrar kommit överens om sparandedirektivet.
Det öppnar för att utlandssparande kommer att bli
åtkomligt för beskattning.
Fortfarande finns det frågor inom beskattningsom-
rådet som kräver mera diskussioner och ställningsta-
ganden i en alltmer öppen internationell värld. Jag
tänker bl.a. på
· alkoholskatterna
· kapitalskattebasens rörlighet
· karusellhandel
· elektronisk handel.
Slutligen vill jag också peka på några förenklingar
som har gjorts under senare tid. Införandet av F-
skattsedel är en sådan. Förenklad skattedeklaration är
en annan åtgärd. Skattekontosystemet som infördes i
slutet av 1997 är en ytterligare förenklingsåtgärd. Till
en början omfattade systemet endast företag, men
numera har alla skattskyldiga ett skattekonto.
Fru talman! Vi är från socialdemokratiskt håll
mycket angelägna om att upprätthålla förtroendet för
välfärden och dess finansiering. Det jag här har redo-
visat om
· utvecklad kontrollverksamhet,
· förenklingar,
· utveckling av IT-strategi,
· aktiv påverkan på internationell utveckling och
· effektiviseringar
ingår som viktiga beståndsdelar i vår socialdemo-
kratiska strategi för att stärka förtroendet för välfär-
den och för dess finansiering.
Anf. 244 CARL ERIK HEDLUND (m) re-
plik:
Fru talman! Per Erik Granström började mycket
bra när han citerade den tidigare socialministern
Möller, som sade att ineffektivt användande av
skattemedel är en stöld från medborgarna.
Sedan ägnade Per Erik Granström inte så mycket
tid åt användandet av skattepengarna, utan det gällde
snarare hur man skulle få in skattepengarna. Har det
någon gång kommit in i Per Erik Granströms tanke
att skattefusk kan hänföras till att medborgarna inte
tycker att de får valuta för pengarna? Det gäller sjuk-
vårdsköer. Det gäller äldre utan oro - vi har tidigare
pratat om fastighetsskatten som ett exempel. Det
gäller en bra skola - 25 % av dem som går ut grund-
skolan har underkänt i något ämne. Det gäller en bra
offentlig sektor - man skulle kunna ha konkurrens
där.
Här tror jag att ett av de stora problemen ligger;
att man inte tycker att man får valuta för pengarna.
Det tycker jag att Per Erik Granström skulle ha ägnat
lite mer tid åt.
Anf. 245 PER ERIK GRANSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! Jag hade som ambition i mitt anfö-
rande att redovisa att vi från socialdemokratiskt håll
är mycket angelägna om att ha ett skattesystem som
medborgarna har stort förtroende för, att det fungerar
och att alla betalar på ett rättvist sätt till de gemen-
samma förnödenheter som vi har.
Jag berörde inte den del som Carl Erik Hedlund
ställde en fråga om. Men det är naturligtvis så att jag
visst inser att det är väldigt viktigt att den politiska
sfären ser till att leverera de nyttigheter som medbor-
garna har rätt att kräva i förhållande till de skatter
man betalar.
Anf. 246 CARL ERIK HEDLUND (m) re-
plik:
Fru talman! Det är så att Riksskatteverket har
skrivit en promemoria där man tar upp de här pro-
blemen, t.ex. svartarbete i fråga om hushållstjänster.
Det är ett område. Man säger att det vore bra att prö-
va någon form av skatterabatt för hushållsnära tjäns-
ter. Man har t.ex. tagit upp kapitalskatterna, där ju
350-500 miljarder har försvunnit ut ur landet, pengar
som man inte får ut ett öre i beskattning av, och att vi
måste anpassa våra skatter till omvärlden. Så det
finns ett tryck nedåt på skatterna.
Det här med överenskommelsen inom EU rör ju
bara en mycket liten del. Det är räntor på bankspa-
rande, som är praktiskt taget ingenting alls, och vissa
obligationer, punkt. Ingenting om aktier och ingen-
ting om något annat finns ens på listan över tänkbara
områden.
Anf. 247 PER ERIK GRANSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! I Carl Erik Hedlunds replik uppfatta-
de jag lite understucket att han känner att just för att
vi har ett, som man från moderaternas sida anser,
högt skattetryck i Sverige skulle vi i samma förhål-
lande också ha större benägenhet till skattefusk. Jag
skulle vilja påstå att det inte finns någonting som är
belagt i det avseendet. Det är snarare så att man kan
konstatera att även i länder som av moderaterna be-
traktas som lågskatteländer florerar det ekobrott och
skatteundandragande.
Sedan gäller det frågorna. Hushållsnära tjänster är
inget som vi från socialdemokratiskt håll prioriterar.
Vi har inte sett att det har givit de effekter som före-
trädare för modellen drar fram. När det gäller kapital-
beskattningen är det också så att vi, som jag sade,
betraktar det som en framgång med EU-ministrarnas
överenskommelse. Jag ser det som ett första steg på
vägen för att komma åt den typen av undandragande.
Anf. 248 ROLF KENNERYD (c) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en rak och kon-
kret fråga till Per Erik Granström, en fråga som dess-
utom är möjlig att besvara med ja eller nej. Den tar
också sin utgångspunkt i det här citatet från Gustav
Möller om att varje ineffektivt använd krona är en
stöld från skattebetalarna. Frågan är: Föreligger det i
dag enligt Per Erik Granströms mening någon sådan
stöld från skattebetalarna med användande av den
definition som Gustav Möller just gav ordet stöld?
Anf. 249 PER ERIK GRANSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! Jag skulle kanske kunna välja att sva-
ra ja eller nej på den frågan, men jag passar lite och
svarar i stället så här: Jag är övertygad om att jag
skulle kunna hitta ställen där så sker i dag. Men jag
skulle också vilja påstå att vi i Sverige har en bra
kontroll av våra offentliga verksamheter, och där
sådant florerar i någon större utsträckning blir det
också offentlig debatt om detta. Det är en styrka med
den svenska förvaltningsmodellen.
Anf. 250 CARL FREDRIK GRAF (m) re-
plik:
Fru talman! Jag har två frågor till Per Erik Gran-
ström. Han har inte sett några effekter som leder till
minskat svartarbete när det gäller skattereduktion för
hushållstjänster. Nej, i Sverige är inte den modellen
prövad. Vore det inte dags att prova den modellen för
att se om inte det här allvarliga och tilltagande ökan-
det av svartarbetet kanske kunde undanröjas? Det kan
i vart fall inte bli sämre.
Nästa fråga är: Vad är skadlig skattekonkurrens
enligt socialdemokratisk definition?
Anf. 251 PER ERIK GRANSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! Om den första frågan skulle jag vilja
säga att detta med nedsatt skatt för hushållsnära
tjänster har prövats i andra länder. Jag är inte omed-
veten om det. Jag har själv varit i Danmark och fått
information om hur det fungerar där. Min bedömning
är att den modellen innebär en överflyttning av resur-
ser från fattiga till rika. Det har ingen som helst pre-
ventiv effekt vad gäller svartarbete.
Den andra frågan gällde vad jag betraktar som
skadlig skattekonkurrens. Ja, fru talman, det är när ett
land väljer att ha sådana inslag i sina skattesystem
som på något sätt ensidigt gynnar det egna landets
företag, eller vad det nu är man gynnar i det avseen-
det, och missgynnar en fri konkurrens mellan länder-
na.
Anf. 252 CARL FREDRIK GRAF (m) re-
plik:
Fru talman! Socialdemokraterna är inte beredda
att pröva någon metod för att minska svartarbetet.
Man har bara ett recept. Det är mer kontroll. Jag tror
att det hade varit värdefullt om vi i Sverige hade
kunnat prova skattereduktion för hushållsnära tjänster
för att på det viset se om man kan nedbringa svartar-
betet. Exemplet med ROT-avdrag var ju mycket
lyckat. Branschen och många andra talar mycket klart
för att erfarenheten är att det ökar antalet vitt utförda
arbeten. Det exemplet kunde ju Per Erik Granström
kanske titta på.
Definitionen på skadlig skattekonkurrens var ju
lite slirig. I min begreppsvärld är det på det viset att
om man gynnar en viss typ av företag från ett visst
land i förhållande till ett annat land, då är det skadligt.
Men institutionell konkurrens mellan länder tror jag
är ett väldigt viktigt instrument för att inte skatte-
trycket totalt sett ska bli för högt.
Anf. 253 PER ERIK GRANSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! Det är mycket riktigt, och det sade jag
i mitt anförande, att vi anser att skattekontrollen ock-
så ska ägna sig åt att hantera detta med svart arbete.
Vi menar att det är en meningsfull åtgärd som gör att
vi får in mer resurser till statskassan. Men vi menar
också att det är viktigt att vi informationsmässigt går
ut till svenska folket, talar om vad vår välfärd är och
också talar om att de som jobbar svart inte har möj-
lighet att ta del av hela vårt välfärdspaket. Det får
negativa effekter när de blir sjuka, när de blir arbets-
lösa, när de blir pensionärer. Det är det som är så
viktigt att förklara. Det finns ett samband med välfär-
den.
Anf. 254 CATHARINA HAGEN (m) re-
plik:
Fru talman! Jag delar Per Erik Granströms åsikt
att det är viktigt att skattekontrollen fungerar för att
rättssäkerheten ska finnas rent allmänt. Men tycker
inte Per Erik Granström att det är oroande med det
krångliga system som vi har i dag för framför allt
småföretagen? De har inte de resurser som Per Erik
Granström talar om att skattemyndigheterna har. Hur
ska ett litet företag kunna uppfylla de bestämmelser
som finns i vårt krångliga system i dag när skatte-
myndigheterna hela tiden får mer resurser och det blir
krångligare och krångligare?
Vad har Per Erik Granström att säga till ett litet
företag när det gäller dess rättssäkerhet? Det är i dag
oerhört svårt att få ett bindande förhandsbesked i
många frågor som gäller småföretag. Småföretagarna
är djupt oroliga, därför att om de gör något fel så
måste de betala dyra och svidande skattetillägg.
Anf. 255 PER ERIK GRANSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! Det var också en av beståndsdelarna i
mitt anförande. Jag pekade på att vi också måste se
till att vi har ett enkelt och genomskinligt skattesys-
tem som är lätt att följa, så att vi kan ge en bra infor-
mation till företagare och individer så att de får en bra
anvisning om hur de ska hantera det.
Åtgärder har vidtagits när det gäller förenklingar.
En av de bättre åtgärderna på senare tid för småföre-
tagarna är just skattekontot som jag nämnde.
Anf. 256 CATHARINA HAGEN (m) re-
plik:
Fru talman! Skattekontot är ju mer en teknisk an-
ordning för att samla alla skatter på ett ställe. Vad jag
tänker på är alla de skatter som småföretagen måste
betala enligt vissa krångliga regler. De är ju inte för-
enklade.
Jag måste fråga Per Erik Granström: Är det inte
snart dags för socialdemokraterna att sänka kraven på
millimeterrättvisa i skattesystemet och göra det lite
enklare? Jag är medveten om att ett enkelt skattesys-
tem kan rymma vissa smärre orättvisor jämfört med
dagens. Men även i dag finns det många orättvisor på
grund av det krångliga system som vi har. Kan ni inte
tänka er att släppa lite grann på millimeterrättvisan
och göra det enklare?
Anf. 257 PER ERIK GRANSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! Skattekontot är inte bara en polering
på ytan, utan det är en klar förbättring, vilket också
har verifierats åtminstone vid mina samtal med små-
företag.
Jag är medveten om den problematik som Catha-
rina Hagen tar upp, nämligen att det finns en gräns
mellan förenkling och millimeterrättvisa. Men jag är
övertygad om att vi måste ha ett skattesystem som så
långt som möjligt hanterar alla skattebetalare på ett
likvärdigt sätt. Det är endast på det sättet som vi kan
få förtroende från företag och allmänhet så att de
betalar skatt.
Anf. 258 ULLA WESTER (s):
Fru talman! Tre av mina socialdemokratiska kol-
leger har just talat mycket och väl, tycker jag, om den
generella välfärdspolitiken. Denna är ju ett signum
för vårt parti. Med bl.a. våra skatter vill vi skapa ett
samhälle som är jämlikt och jämställt.
Jag ska också tala om välfärd, men utifrån andra
aspekter. Jag vill lyfta fram de myndigheter som
ligger inom skatteutskottets sfär, dvs. skattemyndig-
heterna och Tullverket, vilka faktiskt bland andra
myndigheter gör det möjligt att förverkliga de politis-
ka ambitionerna.
Det finns mycket gott att säga om dessa verkstäl-
lare. Per Erik Granström talade just om skattemyn-
digheterna, och jag för min del ska lyfta fram Tull-
verket.
Utan överdrift kan man konstatera att Tullverket
är den myndighet som har påverkats mest av vårt
medlemskap i Europeiska unionen. Detta faktum vill
jag ställa i relation till det goda rykte som den svens-
ka tullen har bland sina motsvarigheter i andra länder.
För ungefär ett år sedan besökte skatteutskottet
den internationella tullorganisationen som har sitt säte
i Bryssel. Vi fick där motta mycket beröm för vår
tullmyndighets kompetens.
För att den inre marknaden ska fungera på det sätt
som avsetts är Tullmyndigheterna spindlarna i nätet.
Vårt tullverk har arbetat fram ett system som både
sparar tid och därmed pengar för alla berörda.
Servicetrappan, som metoden kallas, innebär att
företagen kan välja nivå av förenklingar i rutinerna.
Tullverket kvalitetssäkrar och reviderar, och systemet
bygger på ett intimt samarbete med näringslivet.
Till den särskilda projektgrupp som har utarbetat
denna metod har Tullverket kallat till sig represen-
tanter från Industriförbundet, Sydsvenska Industri-
och Handelskammaren, Svensk Handel, Näringslivets
Nämnd för Regelgranskning, Kommerskollegium,
Jordbruksverket, m.fl. Det är alltså väldigt lätt att
konstatera att det nya arbetssättet är väl förankrat av
användarna på så att säga båda sidor.
Intresset för Servicetrappan är stort, även interna-
tionellt naturligtvis. Ett omfattande samarbete med
andra tullmyndigheter både inom och utanför EU har
inletts. Bl.a. är Nederländerna, Italien och Ryssland i
dagsläget intresserade av att kopiera arbetssättet.
Det internationella tullsamarbetet har för övrigt en
lång tradition. I takt med ökad handel och resande i
största allmänhet har olika länders tullverk successivt
knutits samman genom olika konventioner.
Under hösten fattade riksdagen beslut om en ny
lag där samarbetet regleras. Dessutom fattades beslut
om medlemskap i den europeiska tullsamarbetskon-
ventionen, den s.k. Neapel II. Konventionen medför
ökade befogenheter för Tullverkets personal, både
inom och utanför den egna gränsen. Det är otvivelak-
tigt så att den organiserade och internationaliserade
brottsligheten måste hanteras genom nära samarbete
mellan de olika ländernas myndigheter.
Samarbete, datorisering och förenklingsarbete har
frigjort resurser som kan användas till annat. T.ex. får
i dag nystartade företag och små företag mycket god
service. Att göra rätt från början sparar mycket arbe-
te, både för det enskilda företaget och för Tullverket.
Men de frigjorda resurserna används i allra högsta
grad vid gränskontrollen. Beslagsstatistiken växer,
och det ökade internationella samarbetet har natur-
ligtvis en stor del i detta. Men tyvärr ökar också in-
förseln. Detta är naturligtvis djupt oroande, särskilt
när det gäller narkotika. Men samtidigt måste ökning-
en ställas i relation till den i dag så stora resande-
strömmen. Vår alltmer internationaliserade värld har
sannerligen gett oss både fördelar och nackdelar.
Det vi i dag menar med en sammanhållen
tullmyndighet har sitt ursprung från år 1636. Jag
måste säga att det är en vital 365-åring. Redan i dag
hanteras 80 % av alla ärenden elektroniskt, och 60 %
hanteras helt automatiskt. Målet är ett fullständigt
elektroniskt ärendeflöde. Tulldata i Luleå där system-
en utvecklas är sannerligen värt ett besök.
Det är lätt att bli hemmablind och tycka att det väl
är så här det ska vara. De studieresor som vi i skat-
teutskottet har gjort genom åren visar på andra verk-
ligheter än vår egen. De baltiska länderna, Polen,
Tjeckien, etc. behöver mycket hjälp och stöd för att få
kontroll över sina gränser. Och den svenska tullen
finns där med allt sitt kunnande och sin demokratiska
tradition.
Fru talman! Jag vill avsluta mitt anförande genom
att citera finansministern.
"Tullverket bidrar till den goda tillväxten och till
att stärka samhällsekonomin genom att ha en smidig-
het för handeln. Ett gott tullarbete bidrar också till att
höja samhällsmoralen i Sverige."
Fru talman! Tack för ordet.
Anf. 259 CARL ERIK HEDLUND (m) re-
plik:
Fru talman! Jag kan instämma i mycket av det
som Ulla Wester säger, Tullverket som en effektiv
organisation, t.o.m. så att det skulle vara ett föredöme
för hur man kan nydana inom den offentliga sektorn.
Tullverket ser sig självt som ett serviceorgan för
företagen. Men trycket på våra gränser, som Ulla
Wester också var inne på, vad gäller smugglingen av
narkotika, tobak och sprit är mycket stort. Därför ville
vi moderater anslå ytterligare 50 miljoner kronor till
tullen i budgeten. Är Ulla Wester att för socialdemo-
kraternas räkning ompröva detta så att tullen får öka-
de resurser för att kunna stoppa den smuggling som
hon var inne på?
Den andra frågan är: När kommer en sänkning av
alkoholskatterna så att vi minskar trycket på den
smuggeldelen?
Anf. 260 ULLA WESTER (s) replik:
Fru talman! Jag hade varit beredd att ompröva an-
slaget om det inte hade varit så som jag har redogjort
för i mitt anförande, att så mycket resurser har fri-
gjorts inom Tullverket att den avvägning som vi fak-
tiskt gjorde anser jag vara tillräcklig.
Om alkoholskatterna: Det är svårt med samban-
den, vad det ena och det andra beror på. Jag minns
sedan tidigare debatter att moderaterna gärna fram-
håller Kanada som ett land med väldigt lyckosam
alkoholpolitik. Men där fick man ned konsumtionen
genom att höja alkoholskatterna men öka tillgänglig-
heten. Det land där cigarettsmugglingen är vanligast
är Spanien.
Anf. 261 CARL ERIK HEDLUND (m) re-
plik:
Fru talman! Det har omflyttats resurser från det
administrativa till gränsbevakningen. Samtidigt har
beslagen ökat. Tullen säger själv att den bara kan ta
en väldigt liten del. Entydigt säger både polis och tull
att smuggeltrafiken har ökat, framför allt från de
baltiska länderna men även från kontinenten. Det
gäller de varuslag jag nämnde: narkotika, sprit och
tobak. Även tullen säger, och socialministern har sagt
det, att vi måste sänka alkoholskatterna nu för att inte
få det helt snedvridet. Det var bakgrunden till min
fråga.
Jag upprepar min fråga helt enkelt, för detta måste
vi ta itu med. Det finns ett klart samband mellan pris
och smuggel. Det visste vi när vi gick emot cigarett-
skattehöjningen. Vi fick rätt. Vi var det enda parti
som sade nej. Vi prövade det några månader sedan,
och det fick förödande effekter både för smugglingen
och i form av sjunkande skatteintäkter.
Anf. 262 ULLA WESTER (s) replik:
Fru talman! Talar man om folkhälsa skulle man
snarare önska att de andra länderna skulle höja sina
alkoholskatter, särskilt när vi ser alkoholskadorna i
Danmark och Tyskland.
Det är kanske möjligt att vi måste justera vår al-
koholskatt. Jag finner det t.o.m. troligt tyvärr. Men
vad jag ville påvisa i mitt svar var att sambanden inte
alls är så tydliga och enkla som Carl Erik Hedlund
vill påskina. Hur många tullare vi än har vid gränsen
kan vi aldrig ta allting.
Anf. 263 CARL FREDRIK GRAF (m) re-
plik:
Fru talman! Ulla Wester talar om Tullverkets ad-
ministration osv. Då vill jag gärna ställa en fråga. En
del av Tullverkets verksamhet finansieras genom
avgifter från näringslivet. Ulla Wester påpekade att
målet är att en så stor del av clareringen som möjligt
ska ske elektroniskt. Därmed minskar på motsvarande
sätt inkomsterna från dessa avgifter. På vilket sätt
avser regeringen att kompensera tullen för det bortfall
som kommer att uppstå när avgifterna inte längre går
att ta ut? Det rör sig som ca 25 miljoner kronor.
Anf. 264 ULLA WESTER (s) replik:
Fru talman! Det är alldeles nytt att Tullverket ska
få använda en del av inkomsterna från avgifterna. Det
är alldeles rätt. Vad som kommer att hända framöver
kan ingen i dag svara på.
Anf. 265 CARL FREDRIK GRAF (m) re-
plik:
Fru talman! Jag vill inte göra anspråk på att när
Ulla Wester har sagt att ingen kan svara på det att jag
skulle ha svaret. Det vore kanske förmätet, men det
ligger nära till hands att tro att regeringen och Ulla
Westers parti inte har någon som helst framförhåll-
ning i den här frågan. När Tullverket självt säger att
trenden är entydig, avgiftsintäkterna minskar och
därmed också anslaget till tullen, då kan man inte
bara säga att vi inte vet vad som kommer att hända.
Man måste ha en strategi, Ulla Wester, för hur man
ska kompensera, eventuellt inte kompensera, tullen
för de minskade intäkterna som blir fallet.
Anf. 266 ULLA WESTER (s) replik:
Fru talman! Det här blir nästan pinsamt. Om Tull-
verket rationaliserar så till den grad att avgifterna
försvinner, då minskar naturligtvis också behovet av
anslagen, Carl Fredrik Graf.
Anf. 267 LENA SANDLIN-HEDMAN (s):
Fru talman! Vi lever i ett klassamhälle. Det råder
ojämlikhet i vårt land. Klyftorna mellan rik och fattig
har ökat.
Jag har läst och upprörts. Jag har tagit del av Väl-
färdsbokslutskommitténs rapporter. Jag har sett orätt-
visorna blottas i TV:s granskande reportage. Jag har
nyligen följt Aftonbladets artikelserie "De fattiga &
de rika" som brutalt skildrar ett Sverige där det är
skillnad på folk och folk.
Men framför allt, fru talman, har jag i mötet med
människor runtom i vårt land så tydligt märkt att i
spåren av den ekonomiska krisens 90-tal har solida-
riteten och rättvisan fått stå tillbaka för egoismen och
de vassa armbågarna. Sverige har blivit råare och
kyligare.
Det ska sägas att vi socialdemokrater bär ett an-
svar för hur förhållanden mellan människor i vårt
land ser ut. Vi har inte alltid förmått föra en politik
som är i överensstämmelse med våra grundläggande
idéer. Under de svåra åren förde vi en politik, inte
därför att vi ville utan därför att vi tvingades till det,
som drabbade många medborgare hårt. Det har i
kommuner och landsting handlat om större klasser i
skolan, färre sköterskor i äldreomsorgen och längre
köer till sjukvården. Det har handlat om lägre a-kassa,
sämre sjuk- och föräldraförsäkring. Ja, listan kan
göras lång. Allt detta är resultatet av saneringen av
statsfinanserna, resultatet av en bestämd vilja att
komma ur marknadens och långivarnas grepp, men
viktigast, ambitionen att långsiktigt rädda välfärds-
samhället.
Som socialdemokrat känner jag vrede och ilska
över sakernas tillstånd. Men jag känner också kamp-
vilja. Det finns i det socialdemokratiska partiet ett
djupt engagemang för att komma till rätta med de
revor i välfärden som 90-talets ekonomiska politik
har orsakat. En dagordning med välfärdsstaten som
utgångspunkt växte fram där rättvisan, solidariteten
och jämlikheten sätts i förgrunden.
Fru talman! Skatterna har varit och kommer att
vara av stor betydelse i byggandet av ett mer rättvist
och jämlikt Sverige. Inkomstskatten för privatperso-
ner svarar för över en tredjedel av skatteintäkterna.
Med andra ord utgör den en mycket viktig del i finan-
sieringen av välfärden. Skatter och välfärd är två
sidor av samma mynt. Den statliga inkomstskatten
bidrar med ca 30 miljarder till statskassan varje år.
De 15 % som har de högsta inkomsterna ska med
en statlig inkomstskatt vara med och bidra lite mer till
våra gemensamma åtaganden än de som tjänar mind-
re. År 2000 betalade 1,3 miljoner personer, eller
18,7 %, statlig inkomstskatt. För att nå målet om att
det endast är de 15 % som har de högsta inkomsterna
som ska betala statlig inkomstskatt höjer vi socialde-
mokrater nu brytpunkten för år 2001. På så sätt kom-
mer 150 000 färre personer att betala inkomstskatt i
år.
För att ytterligare stärka rättvisan och välfärden
betalar de som har de allra högsta inkomsterna 25 % i
inkomstskatt i stället för 20 %. Det tycker jag är rätt
och riktigt när vi ser hur klyftorna har ökat i vårt land.
Denna skatt har av somliga kallats en fortsatt
värnskatt. Jag tycker att solidaritetsskatt är ett mer
passande namn. Solidaritetsskatt betalas i år av dem
som har en taxerad inkomst på över 411 000 kr. Det
motsvarar ungefär 4 % av inkomsttagarna.
Fru talman! Vi socialdemokrater och samar-
betspartierna förlänger nu den tillfälliga skattereduk-
tionen för låginkomsttagare som har gällt under 1999
och 2000 till att gälla även i år. Vi vill behålla skatte-
reduktionen för låginkomsttagare även kommande år
eller använda andra metoder som kan åstadkomma ett
likvärdigt resultat.
Med en bibehållen statlig inkomstskatt, en solida-
ritetsskatt på de allra högsta inkomsterna och en för-
längning av skattereduktionen för låginkomsttagarna
skärper vi socialdemokrater den fördelningspolitiska
profilen, samtidigt som vi säkerställer starka statsfi-
nanser och möjliggör kraftfulla satsningar på välfär-
den de kommande åren.
Fru talman! Som ett led i att få ordning på eko-
nomin efter det borgerliga vanstyret under den första
hälften av 90-talet tvingades vi socialdemokrater
införa en egenavgift till pensionssystemet som uppgår
till 7 % av den pensionsgrundande inkomsten. Ege-
navgiften är avdragsgill, vilket gör att den som har
högre inkomst och därmed högre skattesats kan dra
av mer än den som har låg inkomst. Det här är inte en
rättvis politik. Vi införde därför en skattereduktion
motsvarande en fjärdedel av egenavgiften den 1 janu-
ari 2000 samtidigt som avdragsrätten för egenavgiften
minskades med en fjärdedel. Det innebar att låg- och
medelinkomsttagare fick 200-450 kr mer i plånboken
varje månad. Från den 1 januari i år kompenserar vi
för ytterligare en fjärdedel av egenavgifterna.
På så sätt får låginkomsttagarna ytterligare lite
mer pengar i plånboken varje månad, samtidigt som
vi tar ytterligare ett steg mot att neutralisera den
orättvisa som finns inbyggd i egenavgiftssystemet. På
sikt vill vi socialdemokrater kompensera för egenav-
gifterna fullt ut. Dessutom höjer vi grundavdraget
från 8 800 kr till 10 000 kr.
Fru talman! Det jag här har redovisat räcker inte
för att komma till rätta med orättvisorna, ojämlikhe-
ten och klassklyftorna i samhället. Men det är en bra
början. Även om vi inte fullt ut har klarat av att sudda
ut ojämlikheten i samhället har vi ändå visat på att vår
politik är en framkomlig väg. Vår modell är den poli-
tiska strategi som bäst klarat av att utjämna klas-
sklyftor och skapa jämlikhet. Vi vill fortsätta på den
vägen.
Men, fru talman, vad drar moderaterna för slutsat-
ser? Hur vill moderaterna kämpa för mer rättvisa och
solidaritet? Sänk skatten, är svaret. Sänk skatten på
aktier och kapital! Slopa fastighetsskatten på lyxvillor
i Danderyd! Avskaffa skatten på förmögenheter!
Sänk bensinskatten! Slopa den statliga inkomstskat-
ten! Slopa solidaritetsskatten! Ja, satsa mindre resur-
ser på kommuner och landsting och öka anslaget till
det militära försvaret! Så möter moderaterna orättvi-
sorna i samhället. Så hanterar den moderna svenska
högern klassamhället, ojämlikheten och klyftorna
mellan fattig och rik. Var det någon som talade om
medkännande konservatism?
Totalt vill moderaterna sänka skatten med över
100 miljarder kronor på tre år. På tio års sikt vill de
avskaffa var tredje skattekrona. Mest tjänar, i vanlig
ordning, de som har de största inkomsterna och för-
mögenheterna.
Det känns lite tröstlöst, fru talman, att gång på
gång höra moderaternas gamla raspiga skiva spelas.
Vi får höra samma gamla skattevals gång på gång.
Det är samma visa år ut och år in. "Skattetrycket är
för högt och det är orsaken till att det går dåligt för
Sverige." Men hur kan någon med trovärdighet säga
det i dag?
Anf. 268 CATHARINA HAGEN (m) re-
plik:
Fru talman! Lena Sandlin-Hedman påstod och på-
pekade att klyftorna i samhället har ökat, att samhäl-
let har blivit råare och vassare. Jag har då en fråga:
Vilket samband ser Lena Sandlin-Hedman mellan
skatter och detta förhållande? Jag är nämligen också
djupt oroad av vad som händer i samhället. Vilket
samband ser Lena Sandlin-Hedman mellan skatter
och ett råare samhälle?
Anf. 269 LENA SANDLIN-HEDMAN (s) re-
plik:
Fru talman! För mig är skatter och välfärd två si-
dor av samma mynt. För mig betyder trygghet i sam-
hället oerhört mycket. De vassa armbågarna och ego-
ismen kommer till uttryck när människor inte känner
trygghet.
Vårt välfärdssamhälle, som vi har byggt upp un-
der många år, fick stora revor under 90-talet, och det
är ett problem. Vi måste med den generella välfärds-
politiken, som finansieras gemensamt via skatte-
sedeln, utjämna klyftor och skillnader.
Anf. 270 CATHARINA HAGEN (m) re-
plik:
Fru talman! Hur kan det då komma sig att man i
andra länder med betydligt lägre skattetryck har en
mycket högre välfärd mätt i ekonomiska termer än
vad Sverige har? Dessutom, Lena Sandlin-Hedman,
har man i många av dessa länder en större trygghet på
gator och torg. Man känner också en större trygghet i
och med att man har arbete i högre utsträckning än i
Sverige. Hur kan det komma sig att många av dessa
länder har ett lägre skattetryck och att det ändå är
bättre i dessa länder än i Sverige?
Anf. 271 LENA SANDLIN-HEDMAN (s) re-
plik:
Fru talman! För några år sedan var det några ame-
rikanska och svenska forskare som tittade på den
svenska modellen och jämförde den med andra sys-
tem. Dessa forskare konstaterade i den s.k. MBR-
rapporten att det svenska systemet är det system som
på bästa sätt har utplånat fattigdom och skapat jäm-
likhet mellan människor. Det tror jag är en förutsätt-
ning för ett varmt och gemensamt samhälle.
Anf. 272 CARL FREDRIK GRAF (m):
Fru talman! Lena Sandlin-Hedman avslutade sitt
anförande med att säga att det inte finns något nytt i
det som högern har att komma med. Jag måste då
replikera och säga: Vad var nytt i det som Lena
Sandlin-Hedman hade att komma med? Den lyssnan-
de medborgaren kan möjligen dra slutsatsen att det
kanske är däri politikens kris ligger om det nu är så
illa att det inte är något nytt från talarstolen.
Jag har några frågor till Lena Sandlin-Hedman.
Den som tjänar 250 000 får en betydligt större skatte-
sänkning än den som tjänar 80 000 med det social-
demokratiska förslag som ligger nu. Vari ligger rätt-
visan? Varför ska inte utländska experter betala soli-
daritetsskatt? Ställer Lena Sandlin-Hedman upp på
det långsiktiga moderata målet, som kommer till rätta
med nyfattigdomen i rätt hög utsträckning, om att vi
ska ha ambitionen att höja grundavdraget till 50 000
kr? Då kommer vi att få en situation där människor av
egen kraft på ett helt annat sätt kan få makt över var-
dagen och bryta sig loss från den tvångströja som det
innebär att vara beroende av politiskt beslutade bi-
drag.
Anf. 273 LENA SANDLIN-HEDMAN (s) re-
plik:
Fru talman! Jag och Carl Fredrik Graf har ju vid
tidigare tillfällen debatterat expertskatten. Jag tog
tydligt upp i mitt anförande och förklarade i varje
replik för Carl Fredrik Graf att skillnaden på de
människor som kan omfattas av expertskatten är att
de befinner sig i vårt samhälle under en kort period.
De tar alltså inte del av välfärden som vi andra som
bor i Sverige kanske ett helt liv gör. De tar inte del av
den gemensamma barnomsorgen. De tar inte del av
skolan. De tar inte del av den välfärd som vi behöver
under ålderdomen. Därav den reducerade skattesatsen
för dem. Det skulle inte vara rimligt att ta ut en soli-
daritetsskatt av människor som kommer hit och gör
ett arbete under ett par år. De ska givetvis vara med
och bidra med en del, men de ska inte fullt ut betala
som Carl Fredrik Graf och jag gör eftersom vi också
tar del av all den välfärd som finns här.
Anf. 274 CARL FREDRIK GRAF (m) re-
plik:
Fru talman! Det var ett klart besked från Lena
Sandlin-Hedman: Höginkomsttagare, utländska ex-
perter kan betala en lägre skatt. Svenska låginkomst-
tagare får även i fortsättningen betala världens högsta
skatter.
Jag vill ändå ge Lena Sandlin-Hedman möjlighe-
ten att kommentera mina två ytterligare frågor. Är det
rättvist att en person som tjänar 250 000 får åtskilliga
hundralappar mer i skattesänkning än den som tjänar
80 000? Ställer Lena Sandlin-Hedman upp på mitt
och moderaternas förslag om att på sikt öka grun-
davdraget till 50 000 kr för att människor därigenom
ska kunna bryta sig loss ur fattigdomsfällan?
Anf. 275 LENA SANDLIN-HEDMAN (s) re-
plik:
Fru talman! I min vision om ett bra samhälle be-
talar varje individ skatt efter bärkraft. Det innebär att
de som tjänar mindre betalar en mindre andel av
totalen i skatt. De som tjänar mer betalar en större
andel av totalen i skatt. Det är utgångspunkten för
min syn på skatteuttaget.
Jag tycker att vi ska ha ett relativt högt skatteuttag
i vårt land för att finansiera den generella välfärden
som skapar trygghet och utvecklingsmöjligheter för
vårt land och alla individer i vårt land.
Anf. 276 PER-OLOF SVENSSON (s):
Fru talman! Tiden lider och jag med den. Det ska
bli helt kort. Jag ska ta några exempel som berör
företagsbeskattningens område.
Det är inte alltför länge sedan man från den bor-
gerliga oppositionen högljutt i olika sammanhang
utmålade Sverige som det land där man i stort sett
inte kunde bedriva näringsverksamhet. Framför allt
kunde de stora bolagen inte ha sina huvudkontor kvar
i Sverige på grund av skatterna.
Nu har OECD konstaterat att Sverige är det land
som har de allra bästa tillväxtmöjligheterna. När nu
ett av våra största bolag enligt tidningsuppgifter har
bestämt sig för att dra ned sin verksamhet i London
och i stället flytta hem folk och verksamheter till
Sverige, får man förmoda att det sker med krav på
bättre effektivitet och lönsamhet än om de legat kvar i
London.
En av de återflyttade cheferna säger i en tid-
ningsintervju: "De svenska skatterna är inget hinder
för en återflytt."
Det skulle vara passande om de borgerliga parti-
ernas talesmän och -kvinnor lika högljutt som vid
utflyttningen nu verkligen hyllade Sverige och dess
dragningskraft på stora bolags ledningsverksamheter.
Men icke ett ljud har hörts.
Jag kan inte tro att man inom borgerligheten är
ledsen över utgången. Förhoppningsvis avvaktar man
ett lämpligt tillfälle för att uttrycka sin förtjusning
över Sveriges dragningskraft.
Fru talman! Jag har i olika sammanhang haft för-
månen att besöka flera länder inom och utom den
europeiska unionen och möta och prata med företaga-
re i olika branscher. Nu i höstas besökte delar av
skatteutskottet bl.a. Italien, där vi vid en träff med
svensk-italienska handelskammaren fick tillfälle att
samtala med företagare från Italien samt med svenska
chefer verksamma i Italien.
Det som överraskade mig mest var det mycket
klara ställningstagande som gjordes: "Det är väl ing-
en konst att driva företag i Sverige där bolagsbeskatt-
ningen är bra och där det finns klara regler för hur
verksamheten ska och får bedrivas."
Fru talman! Som svensk blir man stolt över de
omdömen som lämnas om det land man representerar.
Jag fick sent i höstas besök av två ekonomer från
Tyskland som ingår i en grupp som ansvarar för eta-
blering och utveckling av företag i den östra delen av
Tyskland. Förutom att berömma Sverige för en bra
bolagsbeskattning lyfte man också fram den fram-
synthet som Sverige visat när det gäller utbyggnaden
av bredband och satsningen på IT-infrastrukturen.
Även där har vi kunnat använda skattepolitiken som
en motor för att göra bredbandsanslutningen ekono-
miskt fördelaktigare och även få till stånd en utbygg-
nad i de glesare delarna av landet.
Fru talman! Detta är några exempel på hur man
från olika delar av Europa ser på vår skattepolitik då
det gäller företagande. Det står helt klart att vi klarar
oss bra, mycket bättre än vad moderater och deras
stödpartier vill erkänna.
Om man ska vara ärlig, och det ska vi ju, har det
även krävts en del förändringar här hemma i Sverige.
Denna kammare har sett till så att det har tagits en hel
del beslut under de senaste åren som har gjort att det
blivit ännu enklare och ännu klarare skatteregler som
gynnar företagandet och därmed sysselsättningen i
landet.
Fru talman! Jag är dessutom övertygad om att så-
väl förenklingsarbetet som förändringsarbetet när det
gäller både regler och skatter kommer att fortsätta i
en riktning som är positiv för företagare och arbetsta-
gare, vilket kommer att göra Sverige ännu attraktivare
som företagarland.
Anf. 277 CATHARINA HAGEN (m) re-
plik:
Fru talman! Jag delar Per-Olof Svenssons åsikt att
vi har bra bolagsskatter i Sverige. Det är alldeles
utmärkt. Men det är inte samma sak som att ha ett bra
företagsklimat. I ett företagsklimat ligger även skat-
terna på ägande och personbeskattningen, i synnerhet
för högutbildad arbetskraft. Det är det vi menar när vi
säger att företagsklimatet kan förbättras.
Det är som Per-Olof Svensson säger, att många
bolag anser att beskattningen av dem är bra. Däremot
finns många gånger ägandet av bolagen utomlands.
Vi har ett utmärkt exempel på det när Telia flyttade ut
ägandet av sitt dotterbolag, för att det skulle bli en
bättre beskattning när man sålde det. Det är det vår
kritik gäller, inte bolagsskatten.
Delar Per-Olof Svensson min åsikt i detta fall, att
företagsklimatet inte är det allra bästa?
Anf. 278 PER-OLOF SVENSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Företagsklimatet i Sverige är det allra
bästa. Det är bara att slå fast. Det säger företagarna
själva när man pratar med dem vid besök på arbets-
platser och vid olika konferenser och sammanslut-
ningar. Senast deltog jag och skatteutskottets ordfö-
rande Arne Kjörnsberg i en diskussion med företa-
garna i Jämtlands län som SAF höll i. Ett klart om-
döme från de företagarna, som jag tror är representa-
tivt, var att det är ett bra företagsklimat i Sverige och
att socialdemokratiska partiet driver en bra företagar-
politik.
Anf. 279 CATHARINA HAGEN (m) re-
plik:
Fru talman! Ja, vi har en bra företagarpolitik när
det gäller beskattningen av bolag. Det gäller stora
bolag, inte fåmansbolag. Men vi har inte en bra före-
tagspolitik när det gäller ägarskatter. Det har t.o.m.
regeringens eget organ Invest in Sweden Agency
påpekat för regeringen och sagt att ni måste göra
någonting åt den höga personbeskattningen på högut-
bildad arbetskraft. Ni måste göra någonting åt be-
skattningen av ägandet. Har ni inga som helst avsikter
att vidta några åtgärder på det området?
Anf. 280 PER-OLOF SVENSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Catharina Hagen envisas med att säga
att de stora företagen har ett bra företagsklimat. De
företag jag refererade till alldeles nyss var inga stora
företag. Samtliga var, om jag kommer ihåg rätt, före-
tag med under 250 anställda. Det är små företag. Det
fanns de med bara få anställda. Jag tror att det minsta
företaget hade fyra anställda. Inget av dem påstod att
företagsklimatet i Sverige var dåligt.
Anf. 281 LENNART AXELSSON (s):
Fru talman! Alla skatter har som sitt primära syfte
att finansiera de uppgifter som svenska folket har
bestämt att vi solidariskt ska betala för och sköta
gemensamt - skola, barnomsorg, sjukvård, äldreom-
sorg, polis, försvar, vägar etc. Några skatter har även
andra syften och dit hör förmögenhets-, arvs- och
gåvoskatterna. De ska, förutom att bidra till våra
gemensamma utgifter, även verka omfördelande. De
bidrar på så sätt till att hålla ihop Sverige både socialt
och ekonomiskt.
Fru talman! Jag tänker göra en liten tillbakablick.
Den politiska striden i vårt land mellan höger och
vänster var fram till världskrigets slut främst en strid
om den allmänna och lika rösträtten. Högern fruktade
och bekämpade denna rösträtt, därför att den betydde
rösträtt för de fattiga. Man fruktade att de fattiga, dvs.
den stora massan av folket, skulle använda sin poli-
tiska makt till att försöka förbättra sin ekonomiska
ställning på de rikas och välbärgades bekostnad.
Socialdemokraterna har alltid strävat efter en
jämnare fördelning av egendom och inkomster, en
utjämning mellan fattiga och rika. I slutet på 1920-
talet upplevde alltfler det orättvisa i att ett litet fåtal
ägde mer än hälften av landets samlade förmögenhet,
medan två tredjedelar knappt hade någon egendom
alls. Från de borgerliga hävdades att de fattiga inte
förstod att stora förmögenheter i enskildas händer var
till gagn även för de egendomslösa.
En begränsning av dessa förmögenheter skulle va-
ra skadligt för produktionen, hävdade man. Därige-
nom skulle samhällets välstånd minska, och på så sätt
skulle även de fattigas ekonomiska situation försäm-
ras.
De fattiga å sin sida hade svårt att förstå vilken
fördel de skulle dra av att andra var rika och den fara
som skulle hota genom en minskning av de rikas
förmögenheter.
Argument som användes för en jämnare fördel-
ning var detta: Ju mer man har av någonting, desto
mindre värde får varje del. För den fattige har en
krona ett större värde än för den rike.
Ett annat belysande exempel är följande. Vi har
två lika stora familjer. Den ena har tio rum och kök,
och den andra ett rum och kök. Ingen kan väl tycka
annat än att det vore en bättre fördelning och att det
sammanlagda välståndet skulle öka om den andra
familjen finge två eller tre rum och kök på den första
familjens bekostnad.
Ett folks välstånd är oupplösligt knutet samman
med dess förmåga att på ett effektivt sätt göra bruk av
sina naturliga rikedomskällor, av människornas dug-
lighet och av sina naturtillgångar. Att ökad produk-
tion bildar grundvalen för ökat välstånd är en sanning
som vi numera inte löper någon fara att förbise. Den
får emellertid inte göra oss blinda för en annan san-
ning, som har anspråk på lika stor uppmärksamhet,
nämligen att ökad produktion betyder ökat välstånd
för hela folket endast om det gemensamma arbetets
avkastning blir på ett rimligt sätt fördelad.
Denna skrivning och exemplen är tagna från en
motion från 1928 och debatten kring denna, beskriven
av Ernst Wigforss i hans Skrifter i urval. Enligt min
mening kunde det lika gärna vara skrivet i nutid.
Sverige har förändrats. Vi har ett högre välstånd för
alla, och mycket av den otrygghet som många upp-
levde då både ekonomiskt och socialt är borta. Trots
detta har vi fortfarande klyftor i samhället som enligt
en del undersökningar även ökat på 1990-talet. Därför
får vi inte slå oss till ro och tro att kampen om en
rättvis fördelning är över.
Den skillnad i synsätt vad beträffar hur samhället
ska vara uppbyggt framför allt när det gäller fördel-
ningen av våra samlade tillgångar som beskrivs från
1900-talets början består än i dag mellan de politiska
blocken - mellan vänster och höger. När vi socialde-
mokrater talar om sänkta skatter talar vi om kompen-
sation för egenavgifter som mest gynnar låg- och
medelinkomsttagare. När moderaterna talar om
sänkta skatter talar de om borttagande av förmögen-
hetsskatt och statlig skatt - något som enbart gynnar
dem med höga inkomster och förmögenheter.
Dagens förmögenhets-, arvs- och gåvoskatt in-
bringar drygt 10 miljarder, eller med andra ord
10 000 miljoner, till välfärden. De ser också till att
inte klyftan mellan dem som har och dem som inte
har ökar med motsvarande summa varje år.
Det brukar hävdas från kritikerna mot förmögen-
hetsskatten att den inte har någon omfördelande ef-
fekt. Nya siffror visar dock att den har en förhållan-
devis god fördelningspolitisk träffsäkerhet. De rikaste
30 procenten av hushållen betalar omkring 70 % av
förmögenhetsskatten, som 1999 var 8,3 miljarder. Ser
man enbart till pensionärerna betalar de rikaste 30
procenten omkring 80 % av den förmögenhetsskatt
som betalas av denna grupp.
Att döma av dessa siffror har sålunda förmögen-
hetsskatten en god fördelningsprofil, även om den
skulle kunna bli ännu bättre om avvikelser från en
neutral och likformig beskattning av olika tillgångar
kunde tas bort.
Fru talman! Förmögenhetsskatten bör vara kvar
även om det 1999 bara fanns ytterligare sju OECD-
länder i Europa som hade skatt på förmögenhet. Man
måste dock alltid bedöma ett lands skattesystem uti-
från helheten och inte utifrån enstaka skatter.
Förmögenhetsskatten innebär ett progressivt in-
slag i kapitalbeskattningen och fyller en viktig funk-
tion i fördelningspolitiken, eftersom det är en skatt
som endast betalas av dem som har bäst ekonomisk
standard. Vi måste dock alltid vara beredda att om-
pröva på vilket sätt den tas ut, eftersom det aldrig har
varit och inte kommer att vara meningen att den ska
tas ut av människor i normala inkomstlägen med
måttliga besparingar.
Fru talman! Jag vill avsluta med ett citat från en
filosof som heter lord Bacon. Det har ingenting att
göra med statsministern och hans filosofiska funde-
ringar kring fläsk och kött. Det handlar om en helt
annan filosof, som användes i debatten kring arvs-
skatten 1928. Han lär ha yttrat följande: "Det är med
rikedomen som med gödsel, den är inte nyttig, om
den inte blir spridd."
Tack för ordet!
Anf. 282 CATHARINA HAGEN (m) re-
plik:
Fru talman! Lennart Axelsson talar om förmögen-
hetsskatten som en skatt som minskar klyftorna mel-
lan dem som har och dem som inte har. Hur kan det
då komma sig att just socialdemokraterna undantar de
allra rikaste från förmögenhetsskatt?
Anf. 283 LENNART AXELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag nämnde just i mitt anförande att
det finns strukturella delar i förmögenhetsskatten som
vi skulle behöva göra någonting åt för att träffsäker-
heten i fördelningen ska bli bättre än vad den är i dag.
Än så länge har vi inte hittat något bra system för det,
men vi är tacksamma för förslag när det gäller den
punkten.
Anf. 284 CATHARINA HAGEN (m) re-
plik:
Fru talman! Det är väldigt mycket som är full-
ständigt ologiskt när det gäller förmögenhetsskattens
sätt att fungera. Det jag nämnde var bara ett exempel.
Ett annat exempel är att man förmögenhetsbeskattas
om man är miljonär i Teliaaktier. Men om man är
miljonär i Europolitanaktier betalar man ingen för-
mögenhetsskatt. Vad är det för logik? Förmögenhets-
skatten saknar all logik. Den har ingen som helst
betydelse för rättvisan i Sverige.
Dessutom är stora förmögenheter placerade ut-
omlands, och på det sättet undgår Sverige att få av-
kastning på dessa förmögenheter. Jag talade tidigare
om att ägandet av många bolag ligger utomlands. Det
är just det som blir effekten av att man beskattar för-
mögenheter i Sverige men inte utomlands.
Anf. 285 LENNART AXELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Det låter på Catharina Hagen som att
hon har ambitionen att ta ut en högre skatt av de
grupper som hon pekar på att vi inte tar ut någon skatt
av i dag. Men förhållandet är faktiskt sådant att mo-
deraterna föreslår att man ska ta bort förmögenhets-
skatten helt och hållet, och det vill inte vi göra.
Anf. 286 CARL FREDRIK GRAF (m) re-
plik:
Fru talman! Lennart Axelsson efterlyste förslag på
hur man kan göra förmögenhetsskatten rättvisare.
Han nämnde precis hur det ska gå till i sin sista me-
ning. Slopa förmögenhetsskatten för alla - också för
dem med små förmögenheter. Det blir rättvist och bra
och lika för alla.
Allmänt vill jag, fru talman, säga att de var ett rätt
trevligt initiativ av socialdemokraterna i skatteut-
skottet att på detta vis bjuda upp till dans med sju
olika inlägg på skattepolitikens område som opposi-
tionen har möjlighet att replikera på.
Jag konstaterar dock att man undvek vissa områ-
den. Man undvek ett särskilt tema kring fastighets-
skatten. Lite överraskande kom gåvoskatten upp i
stället. Man undvek att diskutera t.ex. alkoholskatten.
Man undvek att diskutera bensinskatter. Man har
undvikit att diskutera vårt förslag om höjt grundav-
drag. Lennart Axelsson nämnde försiktigtvis bara
våra förslag när det gäller sänkt statlig inkomstskatt,
men inte det höjda grundavdraget.
Man citerar gärna Ernst Wigforss, Gustav Möller
och Hjalmar Branting. Det är kända politiker i den
svenska politiska historien och arbetarrörelsens histo-
ria, men det är verkligen att hämta kraften långt bak i
historien. Vi kanske också skulle vilja se lite mer av
en framtidsvision på skattepolitikens område.
Anf. 287 LENNART AXELSSON (s):
Fru talman! Som gammal folkdansare tar jag gär-
na emot inbjudan till ytterligare danser.
Jag skulle gärna vilja höra hur idén om männi-
skors ökade möjlighet till makt över sin vardag är
tänkt att gälla för de arbetslösa, sjuka och föräldrale-
diga som får lägre ersättningar och fler karensdagar.
På vilket sätt kommer de att kunna utnyttja sin fritid
med en moderat politik?
Anf. 288 CARL FREDRIK GRAF (m) re-
plik:
Fru talman! Jag tror att det är mycket viktigt för
förståelsen för hur man ska komma ur fattigdomsfäl-
lan att se till helheten i vår politik. Socialdemokrater-
na undviker gång på gång att nämna våra skattesänk-
ningsförslag, som på sikt innebär ett grundavdrag på
50 000 kr. Det blir ett substantiellt tillskott när det
gäller människors möjlighet att få makt över sin var-
dag. Det är svaret på den fråga som Lennart Axelsson
just ställde.
Med det ber jag att få tacka mina socialdemokra-
tiska motdebattanter för en trevlig kväll här i kamma-
ren.
Anf. 289 LENNART AXELSSON (s):
Fru talman! Jag får göra detsamma från socialde-
mokraternas sida. Samtidigt vill jag bara konstatera
att våra sätt att se på välfärd och skatter skiljer sig åt
betydligt. Vi kommer säkerligen att få återkomma till
ytterligare debatter i de frågorna framöver.
(forts. prot. 52)
2 § Förnyad bordläggning
Föredrogs men bordlades åter
Propositioner
2000/01:33 till skatteutskottet
2000/01:44 till socialförsäkringsutskottet
2000/01:54 till skatteutskottet
2000/01:56 till justitieutskottet
2000/01:57 till miljö- och jordbruksutskottet
3 § Anmälan om interpellation
Anmäldes att följande interpellation framställts
den 17 januari
2000/01:213 av Maria Larsson (kd) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Framtiden för IUC
Interpellationen redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 23 januari.
4 § Anmälan om frågor för skriftliga svar
Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts
den 17 januari
2000/01:538 av Marianne Andersson (c) till statsrå-
det Maj-Inger Klingvall
Uranvapen och civilbefolkning
2000/01:539 av Maria Larsson (kd) till statsrådet
Britta Lejon
Socken som begrepp vid folkbokföring
2000/01:540 av Lennart Klockare (s) till statsrådet
Ingela Thalén
Tillämpning av eftergift
2000/01:541 av Sten Tolgfors (m) till utrikesminister
Anna Lindh
Spöstraff i Nigeria
Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 23 januari.
5 § Anmälan om skriftliga svar på frågor
Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit
den 17 januari
2000/01:377 av Bengt Silfverstrand (s) till statsrådet
Mona Sahlin
Icocyanater
2000/01:398 av Lars U Granberg (s) till miljöminis-
ter Kjell Larsson
Uppföljning av miljömål
2000/01:447 av tredje vice talman Rose-Marie Freb-
ran (kd) till näringsminister Björn Rosengren
Barnvänligare arbetsliv
2000/01:452 av Anders Sjölund (m) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Banverket och Botniabanan
2000/01:465 av Ingegerd Saarinen (mp) till närings-
minister Björn Rosengren
Syfte med statligt ägande
2000/01:466 av Stig Eriksson (v) till näringsminister
Björn Rosengren
Assi Domän
2000/01:470 av Annelie Enochson (kd) till miljömi-
nister Kjell Larsson
Gaskombikraftvärmeverk
2000/01:473 av Carina Hägg (s) till statsminister
Göran Persson
Homosexuellas situation
2000/01:486 av Ulla Hoffmann (v) till näringsminis-
ter Björn Rosengren
Främlingspass
2000/01:487 av Lars Hjertén (m) till näringsminister
Björn Rosengren
Finansiering via industriellt utvecklingscentrum
(IUC)
2000/01:489 av Sten Tolgfors (m) till jordbruksmi-
nister Margareta Winberg
Familjepolitiken i Kina
2000/01:490 av Christina Axelsson (s) till statsrådet
Maj-Inger Klingvall
Villkor för internationellt bistånd
2000/01:491 av Chatrine Pålsson (kd) till statsmi-
nister Göran Persson
Uppehållstillstånd på grund av sjukdom
2000/01:492 av Chatrine Pålsson (kd) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Rättsskydd för demenssjuka
2000/01:493 av Marianne Andersson (c) till närings-
minister Björn Rosengren
Lokalt ansvar för elförsörjningen
2000/01:494 av Catharina Hagen (m) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Idrott i skolan
2000/01:496 av Catharina Hagen (m) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Förmögenhetsskatten
2000/01:497 av Catharina Hagen (m) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Moms inom kulturområdet
2000/01:499 av Lars Leijonborg (fp) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Fallet Raoul Wallenberg och Sveriges agerande
2000/01:500 av Berit Adolfsson (m) till utrikesmi-
nister Anna Lindh
Falungong
2000/01:502 av Harald Nordlund (fp) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Ändring av Pariskonventionen
2000/01:503 av Berit Jóhannesson (v) till försvars-
minister Björn von Sydow
Utarmat uran inom EU och Nato
2000/01:504 av Berit Jóhannesson (v) till försvars-
minister Björn von Sydow
Hälsoundersökningar för svenska soldater i Kosovo
2000/01:505 av Marianne Andersson (c) till utrikes-
minister Anna Lindh
EU-ordförandeskapet och Turkiet
2000/01:510 av Birger Schlaug (mp) till försvarsmi-
nister Björn von Sydow
Vingåkersverken och regeringens handläggning
2000/01:511 av Ewa Larsson (mp) till statsrådet
Britta Lejon
Kommunpolitikernas situation
2000/01:513 av Sven-Erik Sjöstrand (v) till socialmi-
nister Lars Engqvist
Medlemsländernas beslutsrätt kontra den europeiska
sociala modellen
2000/01:514 av Sven-Erik Sjöstrand (v) till statsrådet
Ingela Thalén
Den sociala agendan och Sveriges offentliga försäk-
ringssystem
2000/01:522 av Rolf Gunnarsson (m) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Statliga julgåvor
2000/01:527 av Ewa Larsson (mp) till justitieminister
Thomas Bodström
Extra polisresurser
2000/01:528 av Ewa Larsson (mp) till socialminister
Lars Engqvist
Information till EU-delegater
Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 23 januari.
6 § Kammaren åtskildes kl. 22.10.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 1 §
anf. 39 (delvis),
av förste vice talmannen därefter till ajourneringen
12.23,
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 127 (del-
vis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 165 (del-
vis),
av talmannen därefter t.o.m. anf. 210 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 276 (del-
vis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.