Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 2000/01:46

Onsdagen den 13 december

Kl. 09.00 - 18.03

---

19.00 - 22.59

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

---------------------------------------------------------------

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 7 december.
2 § Anmälan om inkomna uppteckningar från
EU-nämndssammanträde

Förste vice talmannen anmälde att uppteckningar
från EU-nämndens sammanträde fredagen den
17 november inkommit.

3 § Hänvisning av ärende till utskott

Föredrogs och hänvisades
Proposition
2000/01:50 till finansutskottet

Kammaren biföll talmannens förslag att motions-
tiden för ovanstående proposition skulle förlängas till
fredagen den 19 januari.

4 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter
Skatteutskottets betänkanden 2000/01:SkU7-SkU12
Näringsutskottets betänkanden 2000/01:NU3, NU1
och NU5
Konstitutionsutskottets betänkande 2000/01:KU8

5 § Beslut om utskottsbetänkanden som slutde-
batterats den 12 december

UbU6 Forskningspolitik
Mom. 1 (utarbetandet av och innehållet i regeringens
forskningspolitiska förslag)
1. utskottet
2. res. 1 (m, kd, c, fp)
Votering:
174 för utskottet
145 för res. 1
30 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 122 s, 39 v, 13 mp
För res. 1: 76 m, 39 kd, 16 c, 14 fp
Frånvarande: 9 s, 6 m, 4 v, 3 kd, 2 c, 3 fp, 3 mp

Mom. 2 (övergripande frågor)
1. utskottet
2. res. 2 i motsvarande del (m)
3. res. 6 (v)
4. res. 3 i motsvarande del (kd)
5. res. 4 i motsvarande del (c)
6. res. 5 i motsvarande del (fp)
Förberedande votering 1:
15 för res. 4
15 för res. 5
291 avstod
28 frånvarande
Förste vice talmannen konstaterade att lika röstetal
uppkommit. Utgången skulle avgöras genom lottning.
Förste vice talmannen anmodade Carina Hägg (s) och
Per Rosengren (v) att fungera som kontrollanter vid
lottningen samt Holger Gustafsson (fp) att förrätta
lottningen.
Den upptagna lottsedeln visade ett ja och kammaren
hade således antagit res. 4.
Förberedande votering 2:
39 för res. 3
16 för res. 4
266 avstod
28 frånvarande
Kammaren biträdde res. 3.
Förberedande votering 3:
38 för res. 6
39 för res. 3
244 avstod
28 frånvarande
Kammaren biträdde res. 3.
Förberedande votering 4:
74 för res. 2
39 för res. 3
208 avstod
28 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Huvudvotering:
176 för utskottet
76 för res. 2
69 avstod
28 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 123 s, 39 v, 14 mp
För res. 2: 76 m
Avstod: 39 kd, 16 c, 14 fp
Frånvarande: 8 s, 6 m, 4 v, 3 kd, 2 c, 3 fp, 2 mp

Mom. 4 (prioriterade forskningsområden)
Yrkanden:
1. utskottet
2. res. 5 i motsvarande del (fp)
3. utskottets hemställan med den ändring som föran-
leddes av bifall till mot. Ub1 (v)
Förberedande votering:
Kammaren biträdde res. 5.
Huvudvotering:
175 för utskottet
14 för res. 5
132 avstod
28 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 123 s, 38 v, 14 mp
För res. 5: 14 fp
Avstod: 76 m, 1 v, 39 kd, 16 c
Frånvarande: 8 s, 6 m, 4 v, 3 kd, 2 c, 3 fp, 2 mp

Mom. 9 (myndighetsorganisationen för forskningsfi-
nansiering)
1. utskottet
2. res. 5 i motsvarande del (fp)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

UbU1 Utgiftsområde 16 Utbildning och universi-
tetsforskning
Mom. 5 (införande av nationell skolpeng)
1. utskottet
2. res. 1 i motsvarande del (m)
Votering:
245 för utskottet
76 för res. 1
28 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 123 s, 39 v, 39 kd, 16 c, 14 fp, 14 mp
För res. 1: 76 m
Frånvarande: 8 s, 6 m, 4 v, 3 kd, 2 c, 3 fp, 2 mp

Mom. 9 (insatser för läs- och skrivutveckling)
1. utskottet
2. res. 2 i motsvarande del (c)
Votering:
302 för utskottet
16 för res. 2
3 avstod
28 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 123 s, 73 m, 39 v, 39 kd, 14 fp, 14 mp
För res. 2: 16 c
Avstod: 3 m
Frånvarande: 8 s, 6 m, 4 v, 3 kd, 2 c, 3 fp, 2 mp

Mom. 12 (eleverna och informationen på Internet)
1. utskottet
2. res. 4 i motsvarande del (kd)
Votering:
282 för utskottet
39 för res. 4
28 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 123 s, 76 m, 39 v, 16 c, 14 fp, 14 mp
För res. 4: 39 kd
Frånvarande: 8 s, 6 m, 4 v, 3 kd, 2 c, 3 fp, 2 mp

Mom. 15 (maxtaxa inom barnomsorgen m.m.)
1. utskottet
2. res. 5 i motsvarande del (m, kd, c, fp)
Votering:
176 för utskottet
145 för res. 5
28 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 123 s, 39 v, 14 mp
För res. 5: 76 m, 39 kd, 16 c, 14 fp
Frånvarande: 8 s, 6 m, 4 v, 3 kd, 2 c, 3 fp, 2 mp

Mom. 23 (villkoren när tillstånd för lärosäte med
offentlig huvudman att utfärda examen återkallas)
1. utskottet
2. res. 7 i motsvarande del (m, fp)
Votering:
231 för utskottet
90 för res. 7
28 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 123 s, 39 v, 39 kd, 16 c, 14 mp
För res. 7: 76 m, 14 fp
Frånvarande: 8 s, 6 m, 4 v, 3 kd, 2 c, 3 fp, 2 mp

Mom. 29 (statsbidragen till de frikyrkliga teologiska
högskolorna m.fl.)
1. utskottet
2. res. 5 i motsvarande del (m, kd, c, fp)
Votering:
174 för utskottet
146 för res. 5
1 avstod
28 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 123 s, 38 v, 13 mp
För res. 5: 76 m, 39 kd, 16 c, 14 fp, 1 mp
Avstod: 1 v
Frånvarande: 8 s, 6 m, 4 v, 3 kd, 2 c, 3 fp, 2 mp

Mom. 36 (Centrum för handikappvetenskap vid Lin-
köpings och Örebro universitet)
1. utskottet
2. res. 8 (kd, c, fp)
Votering:
251 för utskottet
70 för res. 8
28 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 123 s, 75 m, 39 v, 14 mp
För res. 8: 1 m, 39 kd, 16 c, 14 fp
Frånvarande: 8 s, 6 m, 4 v, 3 kd, 2 c, 3 fp, 2 mp

Mom. 59 (utbyggnaden av distansutbildning m.m.
inom högskolan)
1. utskottet
2. res. 2 i motsvarande del (c)
Votering:
305 för utskottet
16 för res. 2
28 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 123 s, 76 m, 39 v, 39 kd, 14 fp, 14 mp
För res. 2: 16 c
Frånvarande: 8 s, 6 m, 4 v, 3 kd, 2 c, 3 fp, 2 mp

Mom. 63 (Östersjöuniversitetet - the Baltic Univer-
sity Programme)
1. utskottet
2. res. 9 (m, kd, fp)
Votering:
191 för utskottet
130 för res. 9
28 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 123 s, 1 m, 39 v, 14 c, 14 mp
För res. 9: 75 m, 39 kd, 2 c, 14 fp
Frånvarande: 8 s, 6 m, 4 v, 3 kd, 2 c, 3 fp, 2 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

UbU2 Utgiftsområde 15 Studiestöd
Mom. 1 (regeringens lagförslag)
1. utskottet
2. res. 1 i motsvarande del (m)
Votering:
245 för utskottet
76 för res. 1
28 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 123 s, 39 v, 39 kd, 16 c, 14 fp, 14 mp
För res. 1: 76 m
Frånvarande: 8 s, 6 m, 4 v, 3 kd, 2 c, 3 fp, 2 mp

Mom. 3 (studiestöd till ungdomar i gymnasial utbild-
ning)
1. utskottet
2. res. 2 i motsvarande del (kd)
Votering:
265 för utskottet
39 för res. 2
15 avstod
30 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 122 s, 60 m, 39 v, 16 c, 14 fp, 14 mp
För res. 2: 39 kd
Avstod: 1 s, 14 m
Frånvarande: 8 s, 8 m, 4 v, 3 kd, 2 c, 3 fp, 2 mp

Mom. 5 (maximal tid som studiemedel får lämnas för)
1. utskottet
2. res. 3 (m, kd, c, fp)
Votering:
175 för utskottet
145 för res. 3
29 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 122 s, 39 v, 14 mp
För res. 3: 76 m, 39 kd, 16 c, 14 fp
Frånvarande: 9 s, 6 m, 4 v, 3 kd, 2 c, 3 fp, 2 mp

Mom. 6 (villkoren i övrigt för att få studiemedel)
1. utskottet
2. res. 4 i motsvarande del (c)
Votering:
176 för utskottet
16 för res. 4
129 avstod
28 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 123 s, 39 v, 14 mp
För res. 4: 16 c
Avstod: 76 m, 39 kd, 14 fp
Frånvarande: 8 s, 6 m, 4 v, 3 kd, 2 c, 3 fp, 2 mp

Mom. 10 (utbildningskonton)
1. utskottet
2. res. 5 i motsvarande del (fp)
Votering:
307 för utskottet
14 för res. 5
28 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 123 s, 76 m, 39 v, 39 kd, 16 c, 14 mp
För res. 5: 14 fp
Frånvarande: 8 s, 6 m, 4 v, 3 kd, 2 c, 3 fp, 2 mp

Mom. 11 (utredning av studiesociala frågor)
1. utskottet
2. res. 6 (v)
Votering:
263 för utskottet
39 för res. 6
18 avstod
29 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 121 s, 75 m, 39 kd, 14 fp, 14 mp
För res. 6: 39 v
Avstod: 2 s, 16 c
Frånvarande: 8 s, 7 m, 4 v, 3 kd, 2 c, 3 fp, 2 mp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

TU7 Lag om järnvägssystem för höghastighetståg
Kammaren biföll utskottets hemställan.

6 § Sjukhus med vinstsyfte

Föredrogs
socialutskottets betänkande 2000/01:SoU6
Sjukhus med vinstsyfte (prop. 2000/01:36).

Anf. 1 CHRIS HEISTER (m):
Herr talman! I de borgerligt styrda landstingen
pågår ett framgångsrikt förnyelsearbete. Genom nya
driftsformer och ökad mångfald kortas vårdköer sam-
tidigt som patienter och personal får större makt och
inflytande. Hittills har detta förnyelsearbete också
gällt akutsjukvården.
Men i dag kommer Socialdemokraterna, Vänster-
partiet och Miljöpartiet att försöka få riksdagen att
förbjuda bra sjukvård.
Vad saken gäller är förslaget att sjukhus inte ska
få gå med vinst. Då är de enligt den samlade vänstern
onda. Då tänker de inte på patienterna utan på profi-
ten. Ett sådant systemskifte måste stoppas i sin linda.
De två sjukhus som drivs på detta sätt - S:t Görans
sjukhus i Stockholm och sjukhuset i Simrishamn - får
inte följas av flera. Så resonerar regeringen och dess
stödpartier.
Hur fungerar då, herr talman, vården vid dessa för
vänstern så avskräckande exempel, där företag på
landstingets uttryckliga uppdrag sköter vården? Jo,
vården betalas via skatten precis som för annan sjuk-
vård. Patientavgiften är densamma som på vanliga
landstingssjukhus, men mångfalden och valmöjlig-
heterna har ökat.
S:t Görans sjukhus privatiserades med stort stöd
från personalen. På kort tid har sjukhuset utvecklats
till Stockholms mest effektiva och mest populära
akutsjukhus, både för patienter och för personal. Nära
hälften av patienterna väljer S:t Görans sjukhus för att
de hört att sjukhuset är bra, vilket är en dubbelt så
hög siffra som för övriga Stockholmssjukhus.
Den nye ägaren Capio investerar för närvarande
tredubbelt snabbare än landstinget tidigare för att få
bättre utrustning, eftersom man anser att sjukhuset
tidigare var underinvesterat.
Vården bedrivs dessutom till en lägre kostnad än
vid andra sjukhus i Stockholmsområdet. För Stock-
holms skattebetalare innebär det att S:t Göran utan att
ge avkall på vare sig kvalitet eller tillgänglighet bara i
år har frigjort över 100 miljoner kronor mer för sjuk-
vård.
Det innebär att det t.ex. kan göras ytterligare
2 000 höftledsoperationer eller 200 avancerade
hjärtoperationer varje år i Stockholms län. Det är, i
kombination med vårdgarantin, en starkt bidragande
orsak till att vårdköerna i Stockholm minskar snab-
bast i hela landet.
Alla är nöjda - utom den samlade vänstern.
I Simrishamn har driften av sjukhuset sedan i no-
vember tagits över av Praktikertjänst. Här är vinsten
för vården t.o.m. ännu större. Det är inte säkert att det
i dag hade funnits något sjukhus över huvud taget om
inte Praktikertjänst hade velat erbjuda sina tjänster.
Den nya ägaren inte bara bevarar utan vill dess-
utom utöka verksamheten med kompetenser på nya
områden, exempelvis utredning och rehabilitering av
yrkesrelaterade sjukdomar och utbrändhet.
Vårdförbundets ordförande lyfter särskilt fram
Simrishamns sjukhus som ett exempel på nödvändigt
nytänkande. Här byggs, som hon säger, ett nytt när-
vårdskoncept upp med bl.a. dygnetruntverksamhet
och olika specialistmottagningar som ska samverka
med kommunen. Det är ett förändringsarbete som
Vårdförbundet med glädje säger sig vilja delta i.
Vad vi ser är alltså en sjukvård där patienterna
och personalen är nöjda, där verksamheterna byggs
ut, där investeringarna ökar och där kostnaderna är
lägre, så att fler kan få vård.
Alla är nöjda - utom den samlade vänstern.
Jag undrar: Vad är det som är så hemskt och
skrämmande med privata alternativ i sjukvården som
gör att socialdemokraterna gör allt för att förbjuda
dem? Är det att personalen trivs med de nya arbets-
sätten? Är det att patienterna är nöjda med bemötande
och service? Är det att kostnaderna för vården blir
lägre, så att fler kan få vård och köerna blir kortare?
Är det inte så att ni socialdemokrater helt enkelt är
livrädda för att den borgerliga förnyelsen ska lyckas
där er politik har misslyckats? Då spelar det ingen
roll om sjukhusen kan få vara kvar, patienterna får
bättre vård eller personalen får bättre arbetsvillkor.
Hellre förbjuder ni goda exempel innan de kan följas
av fler.
När borgerlig politik nu stoppas och förbjuds visar
det tydligt att för socialdemokraterna är omsorgen om
makten viktigare än omsorgen om patienterna. Andra
sjukhus som runtom i landet hotas av nedläggning
eller neddragningar ska inte, som Simrishamns sjuk-
hus, kunna räddas genom att en privaat vårdgivare får
möjlighet att ta över driften.
Med vänsterns logik är det fortsatt tillåtet för
landstingen att lägga ned sjukhus. Men att överlåta
ansvaret för driften till privata vårdgivare som kan
utveckla och förbättra vården ska alltså med samma
logik vara förbjudet. Att lägga ned sjukhus kallas
t.o.m. - lyssna nu noga - "väl övertänkta strukturför-
ändringar". Så sade statssekreteraren i Socialdepar-
tementet härförleden. Så talar överheten.
Herr talman! Den gamla visan om att ingen ska få
tjäna pengar har vi hört förut. Socialdemokrater an-
vände den på 70-talet när de ville förstatliga läkeme-
delsindustrin. Det var väl då som socialministern var
aktiv i SSU. Det var samma vinstintresse som de
hetsade mot när de på 80-talet ville stoppa alternativa
daghem och t.o.m. ville förbjuda parabolantenner.
Vi hörde samma visa om igen på 90-talet när de
ville stoppa friskolor och alternativ inom öppenvår-
den eller stoppa avreglering av teleområdet. Varje
reform som de senaste decennierna inneburit förnyel-
se, mångfald och valfrihet för den enskilde individen
har de gått emot. Omsorgen om den egna politiska
makten har alltid varit viktigare.
Ystads Allehanda frågade för någon månad sedan
olika personer vad de tyckte om privatiseringen av
Simrishamns sjukhus. Gunvor Hansson, som är un-
dersköterska och kommer från Rörum, svarade: Ja,
det är spännande och ska bli roligt. Vi har sett att
sjukhuset varit nära att läggas ned, men eftersom jag
själv arbetat här i 37 år ser jag privatiseringen som en
utmaning.
Ni socialdemokrater har också arbetat på samma
vis i decennier. Är det inte dags att också ni ser pri-
vata alternativ som en utmaning, rent av som något
spännande och roligt?
Herr talman! Att god sjukvård inte längre ska få
utvecklas eller erbjudas alla är egentligen illa nog.
Men härtill kommer att det tilltänkta förbudet mot bra
sjukvård ska drivas igenom på ett sätt som ifrågasät-
ter både svensk grundlag, EG-rätt och resultaten i
demokratiska val.
Lagrådet, som har till uppgift att undersöka om
lagförslag står i strid med grundlag eller om de är
samstämmiga med annan lagstiftning, har kritiserat
lagförslaget inte bara en utan två gånger. Och kritiken
har varit så hård och omfattande att Lagrådet sam-
mantaget inte kunnat tillstyrka förslaget.
Lagrådet konstaterar att förbudslagen inskränker
det kommunala självstyret, näringsfriheten och ägan-
derätten, vidare att den sannolikt striden mot lagen
om offentlig upphandling och gällande EG-rätt.
Dessutom anser de att förslaget inte bara är otillräck-
ligt berett utan också att underlaget för granskningen
är bristfälligt.
Även Konkurrensverket och JO anser att ytterliga-
re beredning behövs. Flertalet remissinstanser, bland
dem Kommunförbundet och Landstingsförbundet, har
kritiserat den extremt korta remisstid som de haft för
att yttra sig.
Nämnden för offentlig upphandling, som efter
Lagrådets påpekande, under hand har fått lämna syn-
punkter på lagförslaget anser också att det sannolikt
strider mot gemenskapsrätten och lagen om offentlig
upphandling.
Riksdagen får inte stifta lagar som strider mot
gemenskapsrätten eller grundlagen. Låt mig påminna
socialministern om att det bara var några veckor se-
dan som han och regeringen tvingades dra tillbaka
EG-direktivet om indirekt tobaksreklam från riksda-
gens bord, eftersom EG-domstolen ogiltigförklarade
direktivet.
Trots denna massiva kritik om otillräcklig bered-
ning, trots tyngden i de lagar som förbudet går tvärs
emot har vänstermajoriteten pressat och stressat fram
dagens beslut. Att ta några veckor till på sig för att
pröva invändningarna vill regeringen och dess stöd-
partier inte veta av. Några men för att göra denna
ytterligare beredning har man inte lyckats redovisa,
än mindre avsevärt men. Nej, lagen ska bara pressas
igenom.
Herr talman! Efter allt detta har socialdemokra-
ternas ledande företrädare i socialutskottet mage att
kalla stopplagen en eftertankelag. Det är nyspråk som
hämtat ut George Orwells roman 1984.
Vi har hört mer nyspråk från majoriteten. Miljö-
partiet menar sig ha infört en "demokratigaranti".
Detta sagt om en stopplag som har det uttalade syftet
att underkänna valresultaten i borgerliga landsting
och regioner.
I framtiden vill Miljöpartiet ha en permanent lag
som kräver två borgerliga röster för att upphäva en
socialistisk röst. På vilket sätt, Lotta Nilsson-
Hedström, är det en garanti för demokratin att ogiltig-
förklara eller gradera röster i lokala och regionala
val?
I praktiken blir det meningslöst att gå och rösta i
lokal-, landstings- och regionval, eftersom vänster-
majoriteten i riksdagen är beredd att på område efter
område förbjuda borgerlig politik om man inte gillar
den.
Herr talman! För att kunna förbättra vården är det
viktigt att ta till vara alla goda krafter. Det handlar
om sjukvårdspersonalen och nya entreprenörer, men
också om att förbättra landstingens verksamhet. Erfa-
renheten visar att det bara är genom mångfald och
konkurrensutsättning som detta kan åstadkommas.
Det stora hotet är inte de som vill göra nytt, för-
bättra och förnya. Det stora hotet i svensk sjukvård
mot människors trygghet är att sjukhusens verksam-
heter håller på att avlövas och att sjukhusen t.o.m.
riskerar att läggas ned - sjukhus som Bollnäs, Söder-
hamn, Härnösand, Mariestad, Säffle, Arvika, Piteå,
Kristinehamn, Fagersta, Sala. Ja, jag skulle hålla på
mycket länge till.
När ni stänger dörrarna för företag och ekonomis-
ka föreningar som vill driva sjukhus då är risken stor
att resultatet blir stängda sjukhusdörrar - inte bara i
Skåne och Stockholm utan runtom i hela vårt land.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen i
betänkandet från de fyra borgerliga partierna, en
reservation som innebär att vi yrkar avslag på propo-
sitionen.
(Applåder)

I detta anförande instämde Elisabeth Fleetwood,
Margareta Cederfelt, Carl-Erik Skårman, Gunnar
Hökmark, Marietta de Pourbaix-Lundin, Catharina
Elmsäter-Svärd, Henrik Westman, Karin Enström,
Anders G Högmark, Leif Carlson, Nils Fredrik Aure-
lius, Roy Hansson, Jeppe Johnsson, Jan Backman,
Anna Åkerhielm, Cristina Husmark Pehrsson, Inga
Berggren, Lars Lindblad, Ingvar Eriksson, Carl Fred-
rik Graf, Göran Lindblad, Anita Sidén, Inger René,
Berit Adolfsson, Björn Leivik, Lars Elindersson, Per-
Samuel Nisser, Jan-Evert Rådhström, Christel An-
derberg, Per-Richard Molén, Ola Sundell, Anders
Sjölund, Olle Lindström, Liselotte Wågö, Anna Lil-
liehöök, Carl Bildt (alla m), Bo Könberg och Marian-
ne Beyer (båda fp).

Anf. 2 CHATRINE PÅLSSON (kd):
Herr talman! I går hade jag möjlighet att följa
verksamheten på akutmottagningen på S:t Görans
sjukhus under ett kvällspass, inte tillsammans med
vd:n utan tillsammans med ett par kolleger till mig,
nämligen två sjuksköterskor. Besöket var inplanerat
sedan länge, och det var fantastiskt rätt i tiden med
tanke på dagens debatt. Det var med spänning som
jag lämnade riksdagen för att möta patienterna och
vårdpersonalen på S:t Görans sjukhus.
Jag mötte en miljö av värme och öppenhet, en ge-
nerositet mitt i all stress. Många sjuka människor
hade denna kväll tvingats uppsöka akuten. Deras
behov av sjukvård var detsamma som i all annan
akutsjukvård. Där var det läkare och övrig personal
och deras sätt att bemöta, behandla och hur länge man
kunde få vänta som var det viktigaste, inte driftfor-
men. Och, kära vänner, det är dessa kvalitetsfrågor
som är det viktigaste för oss alla, för har vi inte varit
patienter kommer vi att bli det!
Herr talman! Det är beklagligt att debatten om
olika driftformer genomsyras av så många sakliga
felaktigheter, en smutskampanj mot dem som arbetar
och ger vård.
En del myter som sprids bottnar i okunnighet,
men tyvärr är det nog många som är medvetna. En
del påståenden måste kännas oerhört kränkande för
dem som arbetar inom andra driftformer, inte bara i
akutsjukvård utan även för dem som arbetar inom
primärvård, äldrevård, barnomsorg osv.
Många verkar inte kunna skilja mellan huvud-
mannaskap och driftform. Vi är alla överens om att
huvudmannaskapet även fortsättningsvis ska ligga på
landstingen. Kostnaderna för sjukvården ska betalas
via skattsedeln efter bärkraft. Men om landstingspo-
litikerna så bestämmer kan driftformen och driften av
verksamheten läggas ut på någon annan.
Det är inte dyrare för en patient att söka ett akut-
sjukhus med annan ägare än ett sjukhus som drivs i
offentlig regi. Nu är detta sagt för andra gången i
denna talarstol i dag.
Det är samma kvalitet. Sjukvården är ett av de
hårdast reglerade områdena i Sverige. Olika driftfor-
mer lyder under samma lagar och regler med hälso-
och sjukvårdslagen som grund. Socialstyrelsen är
tillsynsmyndighet för alla. Jag vågar påstå att gransk-
ningen av de alternativa driftformerna är minst lika
noggrann som inom den offentliga vården.
När det gäller prioriteringar är det sant att sjukhu-
sen tvingas att prioritera. Hur dessa prioriteringar ska
ske är reglerat i lag. Den prioriteringsordning som
gäller i dag antogs av en enig riksdag 1997 genom det
s.k. prioriteringsbeslutet. Högst prioriterat är vård av
patienter med livshotande tillstånd, med svåra kronis-
ka sjukdomar, med nedsatt autonomi och döende.
Alla ska prioriteras på samma sätt enligt denna lag.
Herr talman! Det verkar som att regeringen inte
har några som helst problem med att lägga ned sjuk-
hus runtom i landet. Då tycker man uppenbarligen att
landstingspolitikerna har fattat kloka beslut. Men om
sjukhusen överlåts i en annan driftform blir det ett
förfärligt liv från regeringen. Då kan landstingspoliti-
kerna uppenbarligen inte besluta rätt. Detta är mycket
märkligt.
När Kristdemokraterna ställer sig positiva till al-
ternativa driftformer gör vi det utifrån ett medborgar-
perspektiv.
För det första tror vi att de politiker som folket har
valt har de bästa förutsättningarna att fatta för befolk-
ningen kloka beslut. Egentligen är detta en demokra-
tifråga av stora mått, och det kommer min partikam-
rat Ingvar Svensson att mer ingående belysa.
För det andra tror vi att all vårdkvalitet kan bli
bättre om det finns alternativ. Olika nischer kan ut-
vecklas och patienterna kan få en bättre anpassad
vård.
För det tredje har ju monopolet inom hälso- och
sjukvården inte lyckats trots att vi har haft monopol
sedan urminnes tider. Väntetiderna är långa, ja, t.o.m.
mycket längre än inom något annat område i vårt
land, och då går det bra att rada upp många olika
områden där vi som människor aldrig skulle accepte-
ra sådana väntetider.
Alltfler känner otrygghet inför att vården inte ska
vara tillgänglig när man behöver den. Detta bevisas
bl.a. av antalet privata sjukförsäkringar. 120 000
svenskar har i dag tagit en privat försäkring, trots att
man egentligen har betalat in sin premie via skattse-
deln. Denna brist på tilltro och trygghet borde alla vi
politiker erkänna. Monopolet har inte löst problemen.
Människor känner i dag inte trygghet.
Herr talman! Det var med intresse jag läste arti-
keln i Aftonbladet den 30 november där personalen
på S:t Görans sjukhus tillsammans med vd:n hade
skrivit en artikel. Jag ska citera ur ingressen:
"Socialminister Lars Engqvist handskas vårdslöst
med sanningen för att hindra landstingen från att köpa
vård av privata akutsjukhus. Verkligheten ser betyd-
ligt ljusare ut än ministerns skräckvisioner. Privat
vård är varken dyrare eller sämre än annan vård."
Detta skriver vd:n och företrädare för fyra fackför-
bund vid S:t Görans sjukhus.
Jag kände mig uppriktigt glad över att personalen
tillsammans vågade gå ut med den här artikeln, som
jag tycker för övrigt är saklig och bra. Det visar att
det inte finns olika ställningstaganden inom vården,
utan man vill det bästa för patienterna och för med-
borgarna. Jag tycker att regeringen borde lyssna på
detta.
Herr talman! Det stora problemet i svensk sjuk-
vård i dag är inte överskott, utan det är underskott -
underskott av tid med patienterna, av god omvårdnad
av de gamla och svårast sjuka, av tillgång till snabb
behandling och underskott också i landstingens bud-
getar.
Vi kristdemokrater vill arbeta för överskott,
främst när det gäller tid för människor i livets krissi-
tuationer där både fysisk och psykisk sjukdom inräk-
nas. Vi vill ge förutsättningar för en god vård med
god kvalitet för alla där en strikt professionell kun-
skap genomsyras av värme, respekt och värdighet, en
vård där personalen får möjlighet att ge det som den
helst av allt vill ge, en vård där hjärta och hjärna är
förenade, en vård där personalen får utöva inflytande,
en vård där beslutsvägarna är så korta som möjligt.
Herr talman! Jag vill avsluta med att säga att vi
måste släppa den fångna vårdpersonalen loss, för då
blir det vår. Och med detta vill jag yrka avslag på
hemställan i betänkandet och biträda reservationen.
(Applåder)

I detta anförande instämde Desirée Pethrus Eng-
ström, Inger Davidson, Ingvar Svensson, Mikael
Oscarsson, Yvonne Andersson, Alf Svensson, Göran
Hägglund, Maria Larsson, Harald Bergström, Ken-
neth Lantz, Lars Gustafsson, Ester Lindstedt-Staaf,
Kjell Eldensjö, Ingemar Vänerlöv, Rosita Runegrund,
Erling Wälivaara, Gunilla Tjernberg och tredje vice
talman Rose-Marie Frebran (alla kd).

Anf. 3 KENNETH JOHANSSON (c):
Herr talman! "- Vilka jättar? frågade Sancho Pan-
za. - De som du ser där borta, svarade hans herre. De
där med de stora armarna, som hos somliga kan vara
nära två mil långa. - Ers nåd ser väl, att det inte är
jättar, svarade Sancho - utan väderkvarnar. Det som
ser ut som armar är vingarna. Det är vinden som
svänger runt dem och sätter igång kvarnstenen. - Det
märks, sade Don Quijote, att du inte har en aning om
äventyr. Det är jättar och om du är rädd dra dig undan
och läs dina böner. Jag däremot ska inlåta mig med
dem i en våldsam och ojämn kamp."
Herr talman! Socialdemokraterna slåss med vä-
derkvarnar. Som i Cervantes Don Quijote går social-
demokraterna till storms mot inbillade motståndare.
Under förra seklet var väderkvarnarna kooperativa
daghem, friskolor och omsorgsföretag. Nu i början av
vårt nya millennium ska den sista kampen utkämpas
mot en inbillad motståndare, privata vårdentrepre-
nörer som vill skriva avtal med landsting om akut-
sjukvård.
Socialdemokraterna har likt Don Quijote inte
lyssnat på verkligheten utan har hittat facit i riddar-
romaner, eller är det kanske en ekonomisk planhus-
hållningsteoretisk handbok? Sancho Panza, som är
Quijotes vapendragare, är realisten och empirikern
som tror på sina iakttagelser och låter dessa utgöra
grunden för tolkningen av världen. Don Quijote där-
emot låter teorierna komma före verkligheten. Han
håller fast vid den gamla vedertagna världsbilden
oavsett vad iakttagelserna ger vid handen. Romanen
avbildar på ett genialt sätt brytningstiden mellan
gammalt och nytt. Det är det som debatten här i dag i
kammaren handlar om. Gammalt eller nytt, dogma-
tism eller nya lösningar.
Ni i vänstermajoriteten står för det gamla och det
dogmatiska.
Jag och Centerpartiet vill däremot att innehållet
ska fungera, att patienter får vård och personal har bra
arbetsförhållanden och att verkligheten ska få ut-
vecklas i lugn och ro. Bästa vård måste vara utgångs-
punkten. Ni ser i stället till byggnaden, till det yttre
skalet. Ni vill inte låta vindarna ge ny kraft. I stället
fäktas ni mot nya vindar, väderkvarnar och vinst. Ni
skapar oro i stället för arbetsro. Jag tycker att det är
bättre att titta till innehållet. Sedan får en verksamhet
gärna göra vinst. Det är bättre för alla, patienter, per-
sonal och skattebetalare, om det råder ordning och
reda i ekonomin.
Det ger möjligheter att utveckla metoder som dels
förbättrar effektiviteten i verksamheten, dels gör att
förnyelse i arbetsformerna underlättas. Att säga ja till
alternativa driftsformer och entreprenörskapet inom
vården och omsorgen är för mig och Centerpartiet
lika självklart som att vården och omsorgen ska ges
efter behov och att den ska vara solidariskt och rätt-
vist finansierad.
Det här förslaget har i det mycket korta perspekti-
vet inte så stor betydelse eftersom det enligt vad vi
erfarit inte finns några akutsjukhus som är aktuella
för stopplagen. Däremot har det mycket allvarliga
konsekvenser om man blickar något framåt. Inte
minst ger ni i Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Social-
demokraterna mycket konstiga och tvetydiga signaler.
Å ena sidan har regeringen och ett antal övriga partier
varit med om att ta fram en handlingsplan för sjuk-
vården där mångfald var ett huvudtema. Å andra
sidan säger ni att det inom akutsjukvården ska vara
som det alltid har varit.
För oss i Centerpartiet är inte ägandefrågan det
viktiga utan att alla människor får tillgång till god
vård efter behov och inte efter tjockleken på plånbo-
ken. Sjukhus ska kunna drivas i privat regi. Det vä-
sentliga är att de som beställer sjukvård också ställer
krav på kvalitet och tar reda på vad de får för pengar-
na. Patienten ska ha bra sjukvård, och då är det oint-
ressant om den utförs i landstingets eller i annans
regi. Det är lika viktigt att uppmuntra ett bykoopera-
tiv i Dalarna som att ge ett professionellt och seriöst
företag möjlighet att driva sjukhus i t.ex. Stockholm.
Åter till Don Quijote, som även har andra drag.
Han är adelsman och riddare mot världens ondska.
Han tror sig veta bäst, och han har facit. Det är lätt att
känna igen sig i liknelsen. Han far fram på sin magra
häst och vill göra sin följeslagare till kung över ett
örike. Visst är det lätt att känna igen maktambitioner-
na.
Ni i vänstermajoriteten - socialdemokrater, väns-
terpartister och miljöpartister - far fram som Jehu,
och då får den kommunala självstyrelsen ge vika.
Detta förslag är inte det första där ni sätter er över
den lokala demokratin: bostadsförmedlingslagen, att
ni ger pengar till statliga Skolverket i stället för till
kommunerna, maxtaxan och förslaget från Miljöpar-
tiet om att införa två tredjedels majoritetsbeslut. Mil-
jöpartiet vill att vissa väljares röster ska väga mer än
andras, och så kallar ni det "demokratigaranti". I er
värld ska inte längre en man en röst gälla och en röst
vara lika mycket värd. Jag känner uppriktigt sagt en
bris av en iskall vind. Som tur är har andra i er kon-
stellation, om jag har förstått det rätt, stoppat in detta
i en utredning.
Kära miljöpartister, märker ni inte att maktambi-
tionerna håller på att förblinda er? Förr pratade ni
åtminstone om lokal demokrati. Men nu har ni låtit
er, likt en vindflöjel, dras med in i en maktapparat
som sätter de centralistiska och monopolistiska idea-
len först. Borta är allt tal om demokrati. Visst, Lotta
Nilsson-Hedström, måste det smärta i ett gammalt
Sågadalshjärta. Där var Lotta Nilsson-Hedström med
och satte den lokala demokratin och engagemanget i
första rummet. Nu har Lotta Nilsson-Hedström i
stället bytt de idealen mot medverkan i en maktappa-
rat där ni sätter er över de folkvalda i kommuner och
landsting.
Ni i Miljöpartiet har deltagit i en rad beslut som
innebär att makten flyttas från lokal till nationell nivå.
Vad blir ert nästa drag? Vilket förslag kommer ni
med härnäst? Anser ni att ni har bättre koll på verk-
ligheten än vad era kolleger i kommuner och lands-
ting har? Det är en enkel fråga.
Visst måste det vara bättre att ge makten till fol-
ket, och låta besluten fattas nära medborgarna och av
medborgarna. Den kommunala självstyrelsen är en
viktig del i arbetet med att stärka den lokala demo-
kratin. Miljöpartiet, varför gör ni precis tvärtom?
Socialminister Engqvist vet som gammal folkrö-
relsekämpe hur viktigt det är att man har makten över
det som man är satt att sköta. Hur kan då socialmi-
nistern sätta sig över dem som har att sköta sjukvår-
den, dvs. kommun- och landstingspolitiker? Jag och
Centerpartiet menar att detta inte är en privatiserings-
fråga i första hand. Det är ingen Stockholmsfråga.
Det är en mycket djup demokratifråga och en viktig
principiell fråga som gäller hela hälso- och sjukvår-
den och som gäller hela landet.
Herr talman! Jag måste också säga några ord om
utskottsbehandlingen. Den föreslagna lagen strider
uppenbarligen mot lagen om offentlig upphandling,
det kommunala självstyret och konkurrenslagstift-
ningen. Trots de uppenbara bristerna i regeringens
proposition driver utskottsmajoriteten igenom försla-
get utan att ge möjligheter till att få det belyst fullt ut.
Jag tycker att det är beklämmande. Jag vill marke-
ra mitt ogillande gentemot hur ärendet har hanterats i
slutvändan - och jag markerar i slutvändan. Det drar
vanrykte över riksdagen. I betänkandet skriver majo-
riteten att det finns flera landsting som planerar för
utförsäljning av sjukhus, och att det därför är så bråt-
tom med beslutet. Frågan har ställts tidigare, och jag
ställer den igen till majoritetens företrädare både av
modell s, v och mp: Vilka landsting är det som detta
handlar om? Vilka landsting är det som ni åberopar
och som gör att det är bråttom?
Jag går nu över till absurditeterna i lagförslaget.
Don Quijote levde i en drömvärld, och teorierna
stämde oftast inte överens med verkligheten. Den
lagstiftning som ligger på kammarens bord leder till
en rad absurda gränsdragningar. Ni tycker uppenbar-
ligen att det är helt okej att lägga ned sjukhus, men är
livrädda för att lägga ut samma sjukhus. Varför är det
bättre att lägga ned än att låta ett privat vårdföretag
driva verksamheten till gagn för alla medborgare?
Sedan har vi otydligheterna. Vad är egentligen ett
akutsjukhus? Nu ska det visserligen utredas, men
vårdens organisation förändras hela tiden. Alltmer av
vården sker inom den öppna vården. Även akuta och
avancerade åtgärder kan göras inom primärvården.
Varför är det helt rätt att låta en privat entreprenör
driva en dygnetruntöppen akutmottagning inom pri-
märvården men inte vid ett akutsjukhus?
Jag övergår till rättviseaspekten. Vi har privata
sjukhus här i landet. Ni får det att framstå som att de
inte existerar - men de finns. Landsting skriver avtal
med dessa sjukhus för att utföra vissa åtgärder. När
det skrivs avtal har alla medborgare möjlighet att få
den vården till samma pris. Det är tredje gången som
det sägs från denna talarstol.
Däremot finns det en ny tendens - privata sjukför-
säkringar som vissa människor kan få del av. Det är
rika personer eller anställda som har en arbetsgivare
som betalar. Den ökningen kan bl.a. bero på
köproblem i vården. Vissa har möjlighet att köpa sig
förbi sjukvårdsköer med hjälp av just privata sjukför-
säkringar.
Jag har inget emot privata sjukförsäkringar. Men
om förtroendet för sjukvården sviktar och det finns en
köproblematik i vården - vad ska man då göra? Ska
man låta behovet av privata sjukförsäkringar öka och
sticka huvudet i sanden? Eller ska man försöka åtgär-
da köproblematiken?
Här står åter Don Quijotes angreppssätt i motsats
till Sancho Panzas. Jag och Centerpartiet föredrar att
försöka åtgärda problemen, likt Sancho. Vi vill alltså
låta fler entreprenörer bidra till att få in kunnande och
kapital i sjukvården. Men ni väljer att slåss mot vä-
derkvarnar - och orättvisorna riskerar att öka.
Jag måste avslutningsvis fråga socialministern:
Tycker ni att man bedriver dålig sjukvård vid S:t
Görans sjukhus? Om nej - varför vill ni då förbjuda
bra sjukvård? Varför vill ni inte åtgärda köproblema-
tiken? Varför vill regeringen sätta sig över lagstift-
ningen, socialministern?
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till reser-
vationen i betänkandet.

Anf. 4 KERSTIN HEINEMANN (fp):
Herr talman! En poäng med att välja landstings-
politiker och att ha landstingsval är att resultaten av
dessa val kan få genomslag i den sjukvårdspolitik
som förs inom landstingen. Den kommunala självsty-
relsen är inte viktig enbart i sig utan också för att den
stärker tilltron till det demokratiska systemet i stort.
Lagrådet konstaterar, och jag citerar:
"Samtidigt är föreställningen om kommunal själv-
styrelse en levande realitet i svenskt samhällsliv.
Någon innebörd måste den kommunala självstyrelsen
ha, låt vara att det är ovisst hur långt den sträcker
sig."
Det är inte bara det att förslaget innebär en in-
skränkning av den kommunala självstyrelsen i all-
mänhet - förslaget inskränker dessutom enligt Lagrå-
dets bedömning den kommunala självstyrelsen i
"onödigt" hög grad med avseende på syftet med pro-
positionen. Lagrådet pekar exempelvis på möjlighe-
ten att i lagstiftningen införa en skyldighet för lands-
tingen att i ett avtal med en entreprenör föreskriva att
driften ska ske utan vinstsyfte.
Lagrådet har också ifrågasatt om inte lagen om of-
fentlig upphandling, liksom EG-reglerna om offentlig
upphandling, ställer krav på en individuell bedöm-
ning av en upphandling och om det inte därmed
skulle strida mot dessa regler att i lag generellt un-
danta en viss kategori av företag. Vid en hearing inför
socialutskottet har Nämnden för offentlig upphand-
ling klargjort att den delar Lagrådets syn i denna del.
Nämnden vidhåller sin tidigare kritik mot förslaget.
Herr talman! Den svenska avdelningen av Inter-
nationella juristkommissionen menar att Lagrådet
nonchaleras, först vid regeringens försök förra året att
stoppa kommunernas utförsäljning av allmännyttiga
bostadsbolag och senare vid årets lagförslag om
kommunal bostadsförsörjning. Ytterligare exempel är
det nu föreliggande förslaget. Internationella jurist-
kommissionen menar att förslagen rubbar balansen
mellan lokal och central demokrati. Regeringens och
riksdagens nonchalans oroar kommissionen. I flera
fall kan lagförslaget strida mot grundlagen. Sveriges
brist på författningsdomstol förutsätter att Lagrådets
synpunkter respekteras, menar juristkommissionen.
Lagrådets kritik och även andras kritik när det
gäller demokratiaspekten har inte tagits på allvar av
vare sig regeringen eller utskottets majoritet. Det
tycker vi i Folkpartiet är mycket allvarligt.
Fru talman! Socialutskottet har inhämtat syn-
punkter från många instanser. Initiativtagare till detta
har varit de borgerliga partierna. Synpunkterna har
kommit från fler än vanligt, så i det avseendet kan
man säga att ärendet är väl berett. Men när det gäller
att dra slutsatser av den information som inhämtats är
ärendet inte tillräckligt berett. Lagrådets invändningar
har bedömts som inte särskilt viktiga - dem behöver
man inte ta hänsyn till annat än när det gäller några
oklara skrivningar i texten som inte överensstämmer
med lagförslaget. Nämnden för offentlig upphandling
förklarade sig beredd att ytterligare bereda ärendet för
att kunna vara helt säker på att förslaget inte skulle
strida mot EG-rätten och lagen om offentlig upp-
handling. De fyra borgerliga partierna ansåg att det
var viktigt att detta fick göras. Men begäran avslogs
med åberopande av riksdagsordningen och att det
skulle leda till avsevärt men om beslutets sköts på
några veckor. Det anser jag vara ytterligare ett exem-
pel på att ärendet, som handlar om en lagstiftning,
inte är ordentligt berett.
Herr talman! Brådskan med att fatta beslut så att
lagen kan träda i kraft den 1 januari är svår att förstå.
Vi ska fatta ett viktigt beslut utan att konsekvenserna
av den här lagstiftningen är ordentligt utredda. Det
känns inte bra att ett viktigt ärende behandlas på det
här sättet i Sveriges riksdag. Personligen känner jag
ett stort obehag. Detta styrker mig i min uppfattning
att den här propositionen ska avslås.
Socialutskottets majoritet, socialdemokrater,
vänsterpartister och miljöpartister, har i betänkandet
angett att de har erfarit att det för närvarande pågår
planering i flera landsting för en utförsäljning av
sjukhus. Något belägg för detta påstående återfinns
inte i betänkandet, och det kom inte heller fram när
det diskuterades i socialutskottet. Är det möjligtvis så
att man befarar någon form av mellandagsrea på
sjukhus? I så fall är man nog felunderrättad eller ser
spöken som inte finns. Mina rundfrågningar till
landstingen visar att det inte finns någon sådan utför-
säljning som är aktuell. Dessutom skulle det väl ock-
så vara en ganska lång process. Det sker inte på några
dagar. Detta påstående om att utskottet erfarit att det
pågår en planering om utförsäljning av sjukhus kan
knappast användas som grund för att inhämtande av
ytterligare upplysningar och yttranden skulle leda till
avsevärt men.
Herr talman! När regeringen skriver i propositio-
nen låter det som om deras förslag till moratorium
inte handlar om att stoppa privata vårdgivare som vill
driva sjukhus utan om att stoppa krafter som vill
ersätta dagens skattefinansierade vård med andra
finansieringsformer och byta ut dagens vårdideologi -
där vård ges efter behov - mot en annan ideologi som
säger att vård ska ges efter ojämlika kriterier.
Folkpartiet vill ha kvar den solidariska finansie-
ringen av vården. Folkpartiet står bakom att vård ska
ges efter behov, och Folkpartiet anser att vården ska
lyda under ett demokratiskt huvudmannaskap. Det
slås även fast av moderater, kristdemokrater och
centerpartister i vår gemensamma reservation.
Vad propositionen egentligen handlar om är ju om
vården ska få drivas i annan regi än den offentliga.
Folkpartiet tycker av flera skäl att den ska få det. Det
finns flera jämförelser mellan privat och offentlig
vård som visar att den privata vården ofta ger mer för
pengarna. Det finns flera exempel på att förekomsten
av privata alternativ också har stimulerat landstingens
verksamhet till positiva förändringar på olika områ-
den.
Ett mycket bra exempel som jag känner väl till är
hur landstinget i Västmanland tillät den första privata
vårdcentralen. Det blev snabbt ett exempel på hur
man kunde göra förändringar som förbättrade för
patienterna. Många landstingsanställda allmänläkare
ville, men fick inte, göra samma förändringar så länge
de var kvar i landstinget. När det sedan genom huslä-
karlagen blev möjligt med fri etablering valde så
många att bryta sig ut ur landstingets stela arbetsfor-
mer att landstinget i Västmanland mycket snabb fick
40 % privata vårdcentraler.
Att förbjuda privat vård är någonting som i första
hand drabbar patienterna. Men det drabbar också
personal som vill arbeta för förändringar och förbätt-
ringar av vården. Det handlar då både om personalens
egen arbetsmiljö och om omhändertagandet av pati-
enterna.
Det finns egentligen inte något problem som mo-
tiverar den här propositionen. Ingenting tyder på att
inslaget av vinstdrivande verksamhet i vården hittills
har försämrat det totala vårdutbudet - tvärtom. Det
som är viktigt för att garantera patienterna en rättvis
behandling i vården är den gemensamma finansie-
ringen. Det är den som är nyckelfaktorn för att undvi-
ka segregation i vården.
Herr talman! Om det är landstingen som betalar,
Socialstyrelsen som inspekterar och patienterna som
väljer, är enda möjligheten för en entreprenör att gå
med vinst att vara effektivare och bättre än lands-
tingsvården. Den som klarar det får med vårt synsätt
gärna göra en vinst. Det är i så fall patienterna och
skattebetalarna som gör de stora vinsterna.
Herr talman! Den stora hotbilden i dag mot den
solidariska finansieringen och mot att vård ska ges
efter behov - det som kallas allemansrätten i proposi-
tionen - är inte att några privata sjukhus finns i Sve-
rige. Den stora hotbilden är i stället en icke fungeran-
de sjukvård med långa väntetider som gör att männi-
skors tilltro till och tålamod med vården riskeras. Det
kan leda till att man i stället söker egna lösningar som
t.ex. privata försäkringar. De som är tillräckligt friska
och har tillräckligt med pengar kan redan i dag teckna
privata försäkringar.
Vad svensk sjukvård behöver är förnyelse och
möjligheter till utveckling av både personal och ar-
betssätt, inte förbud mot att driva sjukhus.
Herr talman! Det finns väldigt många frågetecken
kvar kring den här propositionen och det här betän-
kandet. Det är verkligen ett hastverk. Socialutskottets
majoritet har visserligen gått in och rättat till vissa
saker. En sådan sak är begreppet akutsjukhus. I Folk-
partiets motion har vi också pekat på att detta begrepp
är mycket oklart. Likaså har bl.a. Vänsterpartiet gjort
det nu. Det innebär att utskottet går in och tillstyrker
Vänsterpartiets motion. Man säger att den av rege-
ringen aviserade utredningen som ska följa på det här
moratoriet också bör få i uppdrag att se över om be-
greppet akutsjukhus behöver preciseras samt frågan
om eventuella sanktioner. Att detta tillägg behövs
understryker bara vår åsikt om att propositionen är ett
hastverk.
Herr talman! Socialutskottets majoritet anser att vi
i dag ska besluta om en lag om en inskränkning av
landstingens rätt att överlämna driften av akutsjukhus
till någon annan. Det är ett lagförslag som antagligen
strider mot både EG-rätten och lagen om offentlig
upphandling. Det är ett lagförslag som inskränker det
kommunala självstyret.
En annan viktig aspekt är demokratifrågan. Beslut
som berör kommunens invånare ska fattas nära med-
borgarna och i samråd med medborgarna. Demokra-
tin riskerar att urholkas om medborgarnas val av
politiska majoriteter i allmänna val inte respekteras.
Respekten för det kommunala självstyret är avgöran-
de för att upprätthålla förtroendet för den lokala de-
mokratin. Människor måste veta vem som är ansvarig
för de politiska besluten och ha möjlighet att utkräva
ansvar av de förtroendevalda.
Lagen innebär också ett stopp för den förnyelse
som svensk sjukvård så väl behöver. Om den genom-
förs riskerar det att innebära att det förnyelsearbete
som trots allt har kommit i gång stannar av, eftersom
man inte vet vad framtiden kommer att innebära.
Herr talman! Med detta yrkar jag avslag på hem-
ställan i betänkande SoU6 och bifall till vår reserva-
tion. Jag vill också hänvisa till vårt särskilda yttrande
vad gäller hanteringen av ärendet i utskottet.

I detta anförande instämde Bo Könberg, Karl-
Göran Biörsmark, Ulf Nilsson, Lennart Kollmats,
Marianne Beyer och Lennart Degerliden (alla fp).

Anf. 5 CONNY ÖHMAN (s):
Herr talman! För en kort tid sedan diskuterade vi
här i kammaren inriktningen på de 9 miljarder som
ska tillföras vården utanför sjukhus. Ett av många
motiv för den här satsningen var att avlasta sjukhusen
de patienter som inte behöver sjukhusets resurser.
Hur väl ett sjukhus fungerar beror nämligen inte
bara på sjukhuset självt. Vården utanför sjukhusen,
både primärvården och den primärkommunala äldre-
sjukvården, måste fungera väl för att sjukhusen ska
kunna koncentrera sig på det som är sjukhusets hu-
vuduppgifter. Förr talade man i vårddebatten om den
s.k. LEON-principen, lägsta effektiva omhänderta-
gandenivå. Jag vill påminna om betydelsen av den
här principen när vi i dag debatterar sjukhusen. Ett
sjukhus lever i en verklighet där man är beroende av
andra länkar i vårdkedjan.
Samtidigt kan man konstatera att sjukhusen har en
speciell plats i människors hjärtan. Det är där trygg-
heten finns om man blir akut sjuk, svårt sjuk eller om
man måste gå igenom en komplicerad behandling.
Många människor minns dessutom de hårda fighter
som utkämpades under 60- och 70-talen när beslut
skulle fattas om utbyggnader av ett stort antal sjukhus
i landet. Nybyggnader, ombyggnader och tillbyggna-
der skedde i ganska rask takt under de åren.
Men under den tiden var det inte något privat ka-
pital som anmälde intresse för att delta i den snabba
utbyggnad som då skedde av sjukhusvården i Sverige.
Tvärtom påminner jag mig att det fanns en borgerlig
regering 1976-1982 som införde en regel som krävde
regeringsgodkännande för att få starta en större in-
vestering i ett sjukhusbygge eller en utbyggnad av ett
sjukhus. Jag var då själv verksam i ett landsting som
fick ett nej av en sådan regering för att starta en större
investering och utbyggnad av ett sjukhus.
Jag påminner mig det här i dag när en del säger att
den här propositionen skulle innebära en sådan dra-
matisk inskränkning i den kommunala självstyrelsen.
Efter regeringen Fälldins fall kunde vi starta bygget
av sjukhuset i Norrköping.
Första gången privat kapital erbjöd sina tjänster
till sjukvården var, som jag minns det, i slutet av
1980-talet och början av 1990-talet. Då var det dock
inte drift av själva sjukhusen som var intressant för
det privata kapitalet. Då var det fastighetsbolag som
erbjöd landstingen fiffiga konstruktioner som handla-
de om att överta ägandet av fastigheter. Sale-lease
back var det förrädiska namnet på erbjudandet.
Jag brukar ibland fundera på var vi hade stått med
våra sjukhus i dag om en mångfald av sjukvårdshu-
vudmän, landsting, hade nappat på det erbjudandet.
Tänk om vi inte hade haft den handlingsfrihet vi har
med våra sjukhus i dag tack vare att vi tackade nej till
erbjudandena från fastighetsbolagen på den tiden.
I dag kan vi se hur människor är beredda att käm-
pa för sina sjukhus. Olika strukturförändringar dis-
kuteras. Debatt om eventuell nedläggning av en klinik
leder till protestlistor och demonstrationer. Man vill
vädra sina känslor för sitt eget sjukhus. Patient- och
handikapporganisationer bevakar självfallet sina
respektive specialkliniker.
Förutom möjligtvis här i Stockholm och möjligt-
vis i Göteborg finns det ingen plats i vårt land som
har ett befolkningsunderlag som är så pass stort att
det räcker för mer än ett sjukhus. För de allra flesta
människorna i vårt land är det självklart vilket sjuk-
hus man upplever som sitt sjukhus. Blir man akut
sjuk åker man självfallet till det närmaste sjukhuset.
En planerad behandling vill man ha på hemmasjuk-
huset. Inte minst med tanke på att de flesta patienter
som ligger på våra sjukhus är äldre människor är det
självklart att välja det närmaste sjukhuset. Endast vid
en mycket speciell komplicerad behandling accepte-
rar man att åka till ett sjukhus längre bort. Det är
självfallet helt naturligt att människor resonerar på
det sättet.
Några landsting i vårt land har ett sjukhus som
man ansvarar för. De allra flesta landsting har ungefär
tre sjukhus som man ansvarar för. Sjukhusen i Sveri-
ge är faktiska monopol eller s.k. naturliga monopol.
Någon konkurrenssituation liknande den som finns på
en marknad går ej att uppnå i ett land som Sverige.
Det bor för få människor på för stor yta för att det ska
vara möjligt.
Inom andra delar av vården finns det nästan alltid
underlag för mer än en aktör, vilket vi också pratade
om när vi antog den nationella handlingsplanen för
sjukvård här för någon vecka sedan.
Regeringen föreslår nu att ett akutsjukhus inte får
överlämnas till den som avser att driva verksamheten
med syfte att skapa vinst åt ägarna. Lagen ska gälla
under två år, år 2001 och år 2002.
Herr talman! Utskottsmajoriteten ställer sig bak-
om regeringens förslag. Jag vill yrka bifall till ut-
skottets hemställan betänkandet och avslag på reser-
vationen.
Vi finner det fullt rimligt att skaffa ett tvåårigt
rådrum för att diskutera en så här stor fråga. Det
måste också vara fullt rimligt att väljarna i nästa val
hösten 2002 får möjlighet att ta ställning till en sådan
här stor fråga. Det är ju en stor förändring som berör
oss alla. Det är ett område som inte tidigare har varit
reglerat i Sverige. Det har helt enkelt inte varit aktu-
ellt. Frågan har inte varit aktuell, så det har inte fun-
nits något behov av att reglera det här området tidiga-
re.
Men nu finns det politiska krafter som vill sätta
den här frågan på dagordningen. Då finns det all
anledning att skaffa ett rådrum och under tiden utreda
vilka konsekvenser en så stor förändring skulle få för
de grundläggande principerna för svensk hälso- och
sjukvård. Vård efter behov och vård på lika villkor,
solidarisk finansiering och demokratisk styrning av
vården är principer som måste värnas. Avsikten är att
en utredning ska tillsättas som får i uppgift att utreda
ett stort antal frågor som hänger samman med den här
frågeställningen och som naturligen infinner sig när
man ska diskutera eventuell överlåtelse av driftansva-
ret av ett helt sjukhus.
Utskottet föreslår ett tillkännagivande om att den
här aviserade utredningen även bör titta på om be-
greppet akutsjukhus bör preciseras ytterligare samt
frågan om eventuella sanktioner.
Herr talman! Från borgerligt håll görs nu gällande
att denna lag är något alldeles exceptionellt.
För det första vill jag konstatera att i Västeuropa
är det privata ideella vårdgivare man använder i första
hand, dvs. något som inte omfattas av den här lagen.
Det är privata ideella vårdgivare som inte ställer fö-
retagsekonomiska krav på avkastning på insatt kapital
som nästan helt dominerar den privata sjukhusvårds-
marknaden i Västeuropa.
För det andra finns det förbud mot att driva sjuk-
hus med vinstsyfte i ett flertal länder om vi tittar runt
om på jorden. Så är exempelvis fallet i Nederländer-
na, på Nya Zeeland och i Kanada.
I början av hösten besökte halva socialutskottet
Kanada. Självfallet ägnade vi en stor del av tiden åt
att studera sjukvården. Mitt intryck av den resan var
att det fanns en mycket bred uppslutning kring den
sjukvårdsmodell man har i Kanada. Visserligen har
man där som i alla utvecklade länder problem med
köer och med att finansiera alla nya behandlingstek-
niker som introduceras. Men man var helt övertygad
om att det inte var några stora organisatoriska grepp
som kunde lösa problemen. Den stora debatten i Ka-
nada handlade om resurserna till vården och krav på
ökade statsbidrag. Intressant är att det var det stora
liberala partiet i Kanada som för övrigt senare under
hösten vann de allmänna valen i Kanada som var det
som kämpade allra mest för det vårdsystem man har i
Kanada och om att slå vakt om att sjukhusen skulle
var non-profit-sjukhus.
Man redovisade när vi var i Vancouver många
jämförelser man hade gjort mellan sina egna non-
profit-sjukhus och profit-sjukhus i Seattle på andra
sidan gränsen till USA några timmars bilresa bort.
Profit-sjukhusen i Seattle opererar alldeles i onödan,
sade man. Det lönar sig nämligen bättre att operera.
Man jämförde hjärtkirurgin och frågade: Varför är
frekvensen av hjärtkirurgi tre till fem gånger högre i
Seattle än i Vancouver? Deras förklaring var att i
Seattle var det profit-sjukhus, i Vancouver var det
non-profit-sjukhus.
Även i Sverige finns det självfallet många studier
kring olika vårdmodeller. Låt mig återge vad exper-
trapporten till den parlamentariska utredningen HSU
sade. Man sade följande:
Det är tveksamt om ägarformen är av avgörande
betydelse för om en vårdanläggning lyckas producera
kostnadseffektiv vård av god kvalitet. Andra faktorer
så som aktiv uppföljning från finansiären är troligen
av större betydelse än ägarformen.
Det var den internationella expertgruppens slut-
sats.
Eftersom sjukhusdrift inte kan bli en marknad i
Sverige är risken uppenbar för monopolprissättning
och överutbud. Sammantaget kan dessa åtgärder
tillsammans med kravet på vinst leda till problem för
en huvudman att kontrollera totalkostnadsutveckling-
en för sjukvården. Vad som händer när sjukvården får
problem att finansiera sin verksamhet vet vi ju här i
Sverige. Då blir det problem att leva upp till vårt eget
prioriteringsbeslut från 1997 här i riksdagen.
För att utveckla vården krävs många åtgärder. Ett
uttryckligt krav måste vara krav på samverkan snara-
re än konkurrens, i varje fall i det led där det inte kan
bli någon konkurrens. Detta gäller inte minst det stora
flertalet patienter som vårdas på våra sjukhus. Många
som vårdas på våra sjukhus har sammansatta behov
och behöver hjälp från flera håll för att få sin trygghet
tillgodosedd.
Det allvarligaste hotet mot ett ökat antal
vinstdrivna sjukhus är dock - och det finns det många
hälsoekonomer som har beskrivit - att detta sannolikt
innebär risk för att man banar väg för en privat finan-
siering av vården, dvs. risk för att man slår sönder det
sjukvårdssystem vi har i Sverige.
För att ge oss rådrum att diskutera så här stora
frågor är det enligt min uppfattning rimligt med en
sådan här rådrumslag som gör det möjligt för svenska
folket att diskutera den här stora frågan och som gör
det möjligt för svenska folket att i valet hösten 2002
tala om hur man vill ha det i denna fråga. Det är rim-
ligt att riksdagen i dag antar en sådan rådrumslag.
Slutligen vill jag göra några kommentarer till vad
vi har hört i tidigare inlägg här.
Att alternativet skulle vara att en privat operatör
hoppar in när man diskuterar en eventuell nedlägg-
ning av ett sjukhus bygger bara på föreställningen att
man faktiskt har resurser att betala den private ope-
ratören. Då är det inte alternativet nedläggning eller
drift i privat regi som det handlar om, utan antingen
har man pengar för att driva sjukhuset eller också har
man inte pengar för att driva sjukhuset.
Eftersom det nu är borgerlig majoritet i Skåne för-
står jag inte den borgerliga majoriteten där om det var
så att först var alternativet att lägga ned Simrishamns
sjukhus men sedan dök det upp en privat vårdentre-
prenör och då tyckte man helt plötsligt att man hade
råd att ha sjukhuset kvar.
Chris Heister försökte med sin uppräkning av en
lång rad sjukhus att få det till att alla de sjukhusen
hotas av nedläggning. Jag tror att Chris Heister får
svårigheter med att styrka att så är fallet; i varje fall
är det inte min uppfattning att nedläggning diskuteras
vad gäller de sjukhus som hon räknade upp.
Självfallet är det nöjda patienter, patienter som får
sin vård tillgodosedd, som är det viktigaste ändamålet
med sjukvården. Vi måste ha en helhetssyn på sjuk-
vården. När en fråga plockas ut ur propositionen som
man gör här och enbart diskuterar den tycker jag att
det är min uppgift att påminna om att sjukhusen är en
del i ett sjukvårdssystem. Det finns många länkar i
det systemet, och alla länkarna måste fungera för att
vi ska ha en utvecklad sjukvård i det här landet.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i betän-
kandet och avslag på reservationen.
(Applåder)

I detta anförande instämde Inger Segelström,
Laila Bjurling, Tullia von Sydow, Elisebeht Mark-
ström, Sonia Karlsson, Anne Ludvigsson, Göte
Wahlström, Lars Wegendal, Lilian Virgin, Reynoldh
Furustrand, Leif Jakobsson, Dag Ericson, Anders
Berglöv, Ola Rask, Ulla Wester, Britt-Marie Lind-
kvist, Bengt Silfverstrand, Marianne Carlström,
Christina Nenes, Marina Pettersson, Sven-Erik Öster-
berg, Margareta Israelsson, Raimo Pärssinen, Susan-
ne Eberstein, Agneta Brendt, Bengt-Ola Ryttar, Gö-
ran Norlander, Lena Sandlin-Hedman, Lars U Gran-
berg, Göran Magnusson, Annika Nilsson och Cathe-
rine Persson (alla s).

Anf. 6 CHRIS HEISTER (m) replik:
Herr talman! Det var ett mycket defensivt försvar
av en omöjlig proposition som Conny Öhman alldeles
nyss försökte ta sig igenom. Men Conny Öhman
nämnde inte med ett enda ord de allvarliga invänd-
ningar som legalt finns mot denna proposition och
detta lagförslag. Jag tycker att det hade varit på sin
plats för Conny Öhman att bemöta den kritik från all
juridisk expertis som har sagt att det här lagförslaget
inte bör bli lag i Sveriges riksdag. Jag tycker också att
det finns skäl för Conny Öhman att i sina repliker
försöka reda ut detta.
Conny Öhman säger att Hälso- och sjukvårdsut-
redningen sagt att det inte spelar någon roll i vilken
ägarform sjukvården drivs. Men varför då i Herrans
namn lägga detta förslag till riksdagen som ju så
uppenbart strider mot andra lagar och som framför
allt inskränker det kommunala självstyret som är
grundlagsfäst? Den frågan vill jag att Conny Öhman
svarar på.
Conny Öhman tar också fram detta med vårdked-
jan men det är ju så att vårdkedjan inte är starkare än
sin svagaste länk. Ofta är det problem i sjukvården,
framför allt i sjukhussjukvården. Därför menar vi att
den landstingsdrivna vården behöver ha hjälp i sitt
förnyelsearbete. Således ska man inte säga nej till
dem som vill vara med och förnya och förbättra vår-
den. I stället ska man bejaka dem som vill vara med
och se till att vi totalt sett får en bra sjukvård för
medborgarna.
Vidare säger Conny Öhman att det inte går att låta
ett privat företag ha ansvar för driften av vården åt ett
landsting därför att det ibland bara finns ett eller
några sjukhus. Han nämner också att situationen är
annorlunda i öppenvården.
Låt mig då ta ett konkret exempel från öppenvår-
den. På vårdcentralen i Vittangi i norra Sverige har
man svårt att få doktorer. T.o.m. från den socialde-
mokratiska ledningen har man där gått ut och sagt att
man vill att Praktikertjänst ska ta över verksamheten;
detta ens innan Praktikertjänst egentligen har kunnat
visa på hur man ska kunna lösa problematiken och
ens innan det finns ett avtal. Så desperat är man alltså
gentemot sina medborgare att man säger att man vill
ta Praktikertjänst till hjälp.
Det är på precis samma sätt när det gäller sjuk-
husvården. Runtom i landet ser vi att sjukhus avlövas
och läggs ned. Hotet mot Simrishamn och Landskro-
na var inte borgerliga ledamöter i Region Skåne, utan
hotet var Socialdemokraterna. Det var ju därför som
vi i förra valet fick ansvaret för att se till att åstad-
komma en bättre sjukvård för medborgarna. Nu finns
Landskrona kvar, och Simrishamn finns också kvar
och utvecklar t.o.m. sin verksamhet.

Anf. 7 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Herr talman! Att man på vissa platser har en brist-
situation vad gäller läkarbemanningen är känt för oss
alla och så kommer det, tyvärr, förmodligen att vara i
alla tider - om vi inte ska ha en enorm expansion av
läkarutbildningen i det här landet. I nödlägen som kan
uppstå måste man självfallet ta till alla möjligheter
som finns för att ge människorna bästa möjliga vård.
När Chris Heister pratar om sjukvården finns det
ett begrepp som hon aldrig tar med i debatten: kon-
trollen över kostnaderna. Chris Heister talar för den
sjukvårdsutveckling som man har i Stockholm och i
Skåne men hon nämner aldrig vad det ekonomiska
utfallet av verksamheten är.
I den moderata världen måste väl ändå detta med
att ha kontroll över sjukvårdens kostnader vara en
faktor som betyder någonting, eller är det bara att tuta
och köra och att lämna över underskott till en kom-
mande majoritet som är den moderata modellen?
Jag tror inte att Chris Heister, om det skulle bli
borgerlig majoritet överallt - i många år framöver -
kan lova att inga strukturförändringar ska göras kring
svenska sjukhus. Den medicinska utvecklingen är
faktiskt sådan att behandlingsmetoder förs från sjuk-
hus till primärvården och nya introduceras på sjukhu-
sen. Efterhand leder detta, tillsammans med befolk-
ningsomflyttningar, självfallet till att sjukhusstruktu-
ren från tid till annan måste diskuteras.
Självklart vill ingen lägga ned ett sjukhus så länge
det finns ett behov och underlag för att driva sjukhu-
set. Men ibland kommer man till den gränsen då man
måste diskutera om en enskild specialitet har ett till-
räckligt underlag. Om man ska ta bort den tänkbara
utvecklingen för invånarna, tycker jag att man för
invånarna bakom ljuset.

Anf. 8 CHRIS HEISTER (m) replik:
Herr talman! Återigen: Inte ett enda ord från Con-
ny Öhman för att bemöta den allvarliga kritik som
riktas mot detta lagförslag, från Lagrådet, från
Nämnden för offentlig upphandling och ett flertal
remissinstanser. Vi har i socialutskottet begärt att få
ytterligare tid för att göra den noggranna analys som
Lagrådet också anser måste göras av om lagförslaget
strider mot lagen om offentlig upphandling och ge-
menskapsrätten. Den möjligheten har vi inte fått. Ni
har kört över oss, Conny Öhman. Ni hävdar att det
finns avsevärda men som gör att denna lag måste
stressas och hetsas igenom, så att den kan träda i kraft
den 1 januari 2001.
Sveriges riksdag är den lagstiftande församlingen.
Tala om vad som gör att vi inte får tid till en nog-
grann analys. Conny Öhman är svaret skyldig i denna
del.
Jag kan lova Conny Öhman att vi driver från mo-
derat och borgerligt håll är att vi ska se till att männi-
skor får vård och att de får den i tid. Det är vårt allra
viktigaste uppdrag. Det gör vi genom att ta hjälp
också av privata vårdgivare.
Conny Öhman säger att vi inte har kontroll över
utgifterna. Det har vi visst. Vi kan se att vi kan erbju-
da mer sjukvård för samma summa pengar, när vi tar
till hjälp från andra. Jag sade i mitt inledningsanfö-
rande att bara S:t Göran innebär att vi kan frigöra 100
miljoner kronor i år för mer sjukvård i Stockholms
län. Det är 2 000 fler höftledsoperationer eller 200
fler avancerade hjärtoperationer. Det kan vi göra
genom att bejaka mångfalden och de som vill vara
med och driva svensk sjukvård framåt, och inte bakåt
som ni socialdemokrater gör.

Anf. 9 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Herr talman! Beträffande behandlingen av ärendet
i utskottet vill jag säga följande. Alla de instanser
som Chris Heister och flera med henne har begärt ska
yttra sig över lagförslaget har beretts möjlighet att
yttra sig. Vi har vid vår behandling förlitat oss på de
ställningstaganden som har gjorts i konstitutionsut-
skottet och näringsutskottet, när man har haft att
bedöma de lagstiftningar som ligger inom de båda
utskottens ansvarsområden. I och med att vi har fått
klartecken från de båda utskotten i deras bedömning
av respektive ansvarsområde har vi tyckt att det inte
finns någon anledning för oss att inte gå vidare med
ärendet.
Chris Heister pratar om resurser till vården. Hon
representerar det enda parti i Sveriges riksdag som
vill dra ned de sammantagna resurserna till vården, i
och med att ni sade nej till de 9 miljarderna och vill
dra ned på statsbidragen till sjukvårdshuvudmännen
med ganska många miljarder. Det är utifrån en situa-
tion med kraftigt minskade resurser som Chris Heis-
ter ska diskutera moderat sjukvårdspolitik, och inte
utifrån dagens resurssituation.
Det finns de som hävdar att Stockholms läns
landsting i sin bedömning behandlar S:t Görans sjuk-
hus på ett helt annat sätt än de egna sjukhusen i
Stockholmsområdet när det gäller uppräkning av
budget osv. för kommande år. Nu kan jag inte fråga
Chris Heister. Men många hävdar att det är så. I så
fall är det mycket konstigt, om man skulle hantera
uppräkning av kostnader på ett sätt för ett privat dri-
vet sjukhus och på ett annat sätt för de egna sjukhu-
sen. Rimligtvis borde man även med moderat ut-
gångspunkt behandla alla sjukhus lika. Så lär det inte
vara i fallet S:t Göran i Stockholm, vilket jag tycker
är mycket anmärkningsvärt.

Anf. 10 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Herr talman! Jag tänker nöja mig med en fråge-
ställning. Det gäller utskottshanteringen.
Det är ingen tvekan om att vänstermajoriteten är i
färd med att fatta beslut som inskränker den kommu-
nala självstyrelsen och näringsfriheten och med
största sannolikhet strider mot en rad gällande lagar.
Det blev mycket tydligt när bl.a. Nämnden för of-
fentlig upphandling gästade socialutskottet.
Ett par veckors förlängd beredningstid för att
kunna fördjupa analysen var vad som önskades från
minoritetens sida. Majoriteten sade nej till vårt öns-
kemål. Det hävdades att det fanns en fara kring års-
skiftet. Jag frågade i mitt anförande var den faran
finns. Flera andra har ställt samma fråga. Det är ma-
joritetens argument, att det är till avsevärt men om
behandlingen här i riksdagen dröjer några veckor
eller kanske någon månad. Jag påstår att det inte finns
några aktuella "hot", för att använda den bild som
Conny Öhman säkert tänker sig. Vilka landsting är
det? Jag önskar ett klart besked.

Anf. 11 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Herr talman! Det var alldeles uppenbart att ett
landstingsråd flög i taket och sade att han tänkte bryta
mot lagen. Någonstans finns det tankar om att lagen
lägger hinder i vägen för något som är tänkt att ge-
nomföras. Annars förstår jag inte landstingsrådet som
flög i taket och sade att han hade för avsikt att bryta
mot lagen. Ett sådant uttalande gör man rimligtvis
inte om det inte hade funnits en avsikt att vidta åtgär-
der inom den närmaste framtiden.
Kenneth Johansson framför kritik mot utskotts-
hanteringen. Han är också medveten om att alla de
man krävt skulle ha rätt att yttra sig i ärendet har fått
yttra sig. Det gäller både utskott i riksdagen och in-
stanser utanför riksdagen som man krävt skulle yttra
sig. Alla har inkommit med yttranden. Yttrandena
finns bilagda utskottets betänkande. Det är inte pri-
märt socialutskottets uppgift att bedöma en del av
frågorna. Konstitutionsutskottet har sina ansvarsom-
råden att bedöma. Näringsutskottet har sina. De båda
utskottens yttranden gav klartecken för att gå vidare
med propositionen. När vi hade fått den bedömningen
tyckte vi självklart att vi skulle gå vidare.

Anf. 12 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Herr talman! För Centerpartiet är det självklart att
man ska följa lagstiftningen. Sedan kan det uppstå
problem om lagar står emot varandra. Man vet inte
vilken av lagarna man ska följa. Principiellt ska man
följa lagstiftningen, det är självklart.
Jag utgår från att det är Stockholms läns landsting
som Conny Öhman menar. Enligt alla uppgifter vi har
fått, efter förfrågan, finns inga aktuella planer, åt-
minstone inte så att man av det skälet skulle behöva
säga att lagstiftningen absolut måste träda i kraft den
1 januari 2001. Den skrivning som finns i utskottets
betänkande och de diskussioner som har förts innebär
att vi förvägras en fördjupad analys. Det som står i
utskottets betänkande, som framförs av majoriteten,
är närmast att betrakta som lögn. Det är inte sant. Det
finns ingenting som är så aktuellt att lagen måste
träda i kraft den 1 januari 2001 för att nå era syften.
Det är ganska allvarligt.

Anf. 13 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Herr talman! Kenneth Johanssons parti, Center-
partiet, är väl inte det parti som har den allra största
insynen i vilka tankar som finns i Stockholms läns
landsting, med den representation Centern har där.
Kenneth Johansson är kanske inte vittnesgill i den
frågan. Det var ett moderat landstingsråd som har
stort inflytande i det landstinget som flög i taket.
När det gäller den fördjupade analysen ska det nu
tillsättas en utredning. Den ska få i uppgift att studera
många av de frågor som hänger samman med denna
typ av lagstiftning. Det är många frågor som det finns
anledning att lyfta fram för allmän debatt, så att män-
niskor får en möjlighet att ta ställning till dem. Det är
frågor som jag tycker ska lyftas fram inte minst i
valrörelsen 2002 så att människor får alla argumenten
på bordet och kan diskutera vad vi vill med de svens-
ka sjukhusen, som vi vet ligger invånarna i vårt land
så varmt om hjärtat.

Anf. 14 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Herr talman! Jag vill anknyta till det som Kenneth
Johansson var inne på, vad det verkligen är som lig-
ger bakom skrivningen i utskottet "vad utskottet har
erfarit".
Vi har nu fått svaret att det är ett moderat lands-
tingsråd i Stockholm som tycker annorlunda. Men om
man lyssnar på Conny Öhmans anförande kan man få
uppfattningen att det finns planer på detta runtom i
Sverige.
Det verkar som om de uppgifter som åberopas i
utskottet är hemligstämplade. Jag tycker att det skulle
vara bra om vi fick klarhet i vad det är som ligger till
grund för detta.
Jag skulle vilja fråga om inte också Conny Öhman
upplever att det är ett problem att i dag vara med och
besluta om en lag som flera instanser säger strider
mot andra lagar.

Anf. 15 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Herr talman! Det har gjorts uttalanden i ganska
många landsting om att man vill vidta åtgärder i den
här riktningen. Kerstin Heinemann tolkar ordet planer
som om det skulle finnas färdiga ärenden i landsting-
en. Så är det inte. Men det finns tankegångar och
idéer, och det väcks motioner om att göra sådana här
saker i ganska många landsting.
Frågan är definitivt på den politiska dagordning-
en. I mitt eget hemlandsting vet jag att det finns en
sådan motion från ett parti. Visst är frågan på den
politiska dagordningen, även om det inte finns kon-
kreta ärenden som ska klubbas mellan jul och nyår.

Anf. 16 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Det var också ett svar som egentligen
inte var något svar. Ska vi då dra slutsatsen att det
även finns socialdemokratiskt styrda landsting som
planerar en utförsäljning av akutsjukhus och att det är
dem man avser att stoppa?
Jag fick inget svar på frågan om det inte känns be-
svärligt att stifta en lag som strider mot andra lagar,
men man kanske inte behöver lyssna t.ex. till Lagrå-
dets synpunkter om det inte gagnar de egna intresse-
na.

Anf. 17 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Nej, i de socialdemokratiskt styrda
landstingen finns det inga planer på att sälja ut några
sjukhus. Jag är övertygad om att det förhåller sig på
det sättet.
Bedömningen av huruvida någonting strider mot
lagarna eller inte har ju två av våra utskott i riksdagen
gjort. Konstitutionsutskottet har gjort sin tolkning,
och näringsutskottet har gjort sin tolkning. Det är de
tolkningarna vi förlitar oss på när vi går vidare med
ärendet och säger att vi ska ta upp det i kammaren för
avgörande och beslut.

Anf. 18 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Det är en mycket märklig situation att
stå här när man känner att det finns osakligheter och
direkta lögner i det betänkande som majoriteten står
bakom. Här har vi upprepade gånger, både i utskottet
och här i kammaren, bett att få förslagen. Vi begärde
att få en utvidgad tid på några veckor för att göra en
grundläggande beredning. Att säga att argumentet till
detta förslag är att det runtom i landet nu finns planer
på att lämna ut sjukhus är alldeles för vagt för att
kunna accepteras. Nu säger Conny Öhman att det i
varje fall finns en motion i Östergötland från ett parti.
Jag ställer frågan igen. Om det är felaktigt att So-
cialdemokraterna har sagt så i utskottet borde man ta
avstånd från det här i dag. Vi har inte fått de signaler-
na. Jag har insyn också i Stockholms sjukvård, och
jag vet att det inte är så.
När det gäller demokratisk styrning är det också
intressant att Conny Öhman tar upp det. Så länge
Sverige har ett offentligt finansierat sjukvårdssystem
efter behov, styrs sjukvården av politiker, antingen
direkt eller indirekt. I och med att man sluter avtal
med en annan vårdgivare styrs också det avtalet av
politiker.
Jag vill ställa frågan: Vad är det som gör lands-
tingspolitiker så urusla att de ska ha förmyndare över
sig för att fatta de beslut som de redan har fått väljar-
nas förtroende att fatta?

Anf. 19 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Chatrine Pålsson påstår att det skulle
finnas lögner i utskottets betänkande. Jag kan inte se
att det finns några lögner i utskottets betänkande.
Jag upprepar: Det ni har ställt krav på att instanser
ska yttra sig om har instanser fått yttra sig om. Det
finns exempel från perioden 1991-1994 här i riksda-
gen då vi förvägrades att få olika instanser att yttra
sig över saker och ting. Så kunde man hantera frågor
på den tiden. I dag har vi hanterat det på det sättet att
de som ni har ställt krav på ska yttra sig har fått yttra
sig. Alla som ni har önskat ska yttra sig har fått yttra
sig. Så är det när det gäller handläggningen av frågan
i utskottet.
Självfallet är frågan om sjukhus en mycket viktig
fråga. Här har vi ett område som inte har varit regle-
rat i svensk lagstiftning, och här har det bevisligen
hänt att man på två ställen i landet har lämnat ut sjuk-
hus. Då är det väl rimligt att man skaffar sig ett två-
årigt rådrum för att gå igenom den här frågan nog-
grant, att utreda alla aspekter, att föra ut frågan till en
allmän debatt och att slutligen låta väljarna ta ställ-
ning till frågan hösten 2002. Jag tycker inte att det är
ett orimligt resonemang, Chatrine Pålsson.

Anf. 20 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Men det var så här, Conny Öhman, att
det bland dem som vi ville ha synpunkter från fanns
de som behövde mer tid för att kunna ge en fylligare
information, och det förvägrades dem.
När det gäller en utredning är det naturligtvis rätt
ordning om man känner för det. Men det är inte sär-
skilt vanligt att vi här i kammaren stoppar någonting
för att göra en utredning. Man gör en utredning, och
när utredningen kommer fram till någonting tar man
ställning just då.
När det gäller att oppositionen vill och har som
ambition att medborgarna ska få vård i rätt tid vet
Conny Öhman mycket väl att vi upprepade gånger
här i kammaren har pratat om vårdgarantier, för att de
enskilda människorna ska få möjlighet att komma till
vården när de behöver den. Vi har inte fått gehör för
det. Vårdköerna har ökat.
När vi då på olika andra sätt försöker stimulera till
att medborgarna ska få den hjälp de behöver säger
Socialdemokraterna blankt nej. Då verkar det som om
det är mera formfrågor och principer som styr än
människans behov. Jag tycker att det är mycket
märkligt.
Min nästa fråga är: Har Socialdemokraterna så
okloka landstingspolitiker att man vill ta ifrån dem
möjligheten att få utforma en sjukvård och att få
uppfylla hälso- och sjukvårdslagen på det sätt som
gagnar medborgarna just i det landstinget bäst?

Anf. 21 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Chatrine Pålsson ställer frågan till en
som har varit socialdemokratisk landstingspolitiker
under många år. Jag känner de flesta kanske bättre än
vad Chatrine Pålsson gör. Min uppfattning är själv-
fallet att vi har mycket kloka landstingspolitiker i det
här landet.
Även sjukvårdspolitik måste omgärdas av vissa
nationella beslut. Det är inte så att man utan några
som helst ramar lämnar över sjukvården att utföras av
de landstingskommunala huvudmännen. Så är det inte
med skolfrågor som överlämnas till primärkommu-
nerna. På nästan inget viktigt politikområde lämnar
man över det utan några regler kring verksamheten.
Även kring sjukvården behövs det självfallet reg-
ler, men man lämnar med fullt förtroende över hela
ansvaret att se till att leva upp till en bra vård inom
ramen för de riktlinjer och beslut som tas på nationell
nivå. Med fullt förtroende lämnar man över det till
landstingspolitikerna ute i de olika landstingen.
Chatrine Pålsson talar om vård i rätt tid. Självfal-
let är detta alla vårdpolitikers ambition. Framställ det
inte som om det är i borgerligt styrda landsting man
lyckas med detta och i socialdemokratiskt styrda
landsting man misslyckas.
Jag såg i Aftonbladet häromveckan en redovis-
ning av kötiderna till vårdcentralerna i Stockholms
läns landsting. Jag skulle skämmas om jag skulle
behöva redovisa den typ av vårdköer som det var till
vårdcentralerna i Stockholms läns landsting. Om jag
dessutom visste att man var på väg mot ett gigantiskt
underskott samtidigt som man hade dessa vårdköer
skulle jag skämmas ännu mer, Chatrine Pålsson.

Anf. 22 ROLF OLSSON (v):
Fru talman! Dagens debatt om regler för överlå-
telser av akutsjukhus måste enligt Vänsterpartiets
mening ses mot bakgrund av en samhällsutveckling
under senare år som kännetecknats av ett mycket hårt
tryck mot hälso- och sjukvården. 90-talets hårda ned-
skärningar och stora omstruktureringar av vårdresur-
ser har skett parallellt med en befolkningsutveckling
där andelen äldre i befolkningen ökar, vilket ställer
högre krav på en väl utbyggd vård. Till detta ska
också läggas att forskning och utveckling medger
vidgade möjligheter till behandlingar som helt natur-
ligt medför ökade förväntningar hos befolkningen.
Nu ska det sägas att behandlingsåtgärderna ökar
trots svårigheterna och utmaningarna. Fler och fler
blir hjälpta, och kvaliteten i behandlingen ökar också.
Men det har varit oerhört slitsamma år inte minst för
personalen i vården.
Det är mycket hög tid att satsa mer resurser på
sjukvården. Riksdagen tar nu steg i den riktningen
genom budgetuppgörelsen mellan regeringen, Väns-
terpartiet och Miljöpartiet, där 9 miljarder fördelas till
primärvård, psykiatri och äldrevård under de när-
maste åren. Satsningen på primärvården är nödvändig
och måste också ses som en strategisk åtgärd för att
minska trycket på den slutna vården.
Vänsterpartiet vill betona att vi vill hålla diskus-
sionen levande om ytterligare resurssatsningar fram-
över. Vi vet att behoven är odiskutabla. Vi satsar
fortfarande en förhållandevis låg andel av vår BNP på
sjukvård. Den andelen kan behöva komma att höjas.
Parallellt med nedskärningar och ökat tryck på
vård och omsorg ökar andelen privat vård i utförarle-
det. Det handlar inte längre enbart om personalkoope-
rativ, non profit-utförare eller ideella organisationer.
Vi ser i dag tydligt framväxten av stora vinstdrivande
företag i miljardklassen, varav en del också är bör-
sintroducerade. Detta är i dag särskilt tydligt inom
äldrevården, men kommer alltmer i sjukvården - både
i den öppna vården och i den slutna sjukhusbaserade
vården.
Vänsterpartiet är kritiskt till denna utveckling. Vi
ser stora faror med en fortgående privatisering i utfö-
rarledet, och det gäller naturligtvis i första hand den
växande andel som sker i regi av stora vinstdrivande
företag.
I socialutskottets betänkande, som Vänsterpartiet
står bakom, betonas vikten av att hälso- och sjukvår-
den ska vara demokratiskt styrd och ge medborgarna
insyn. Den ska vara solidariskt finansierad. Den ska
ges efter behov. Det är viktigt med spelregler, för att
inte kommersiella intressen ska ta överhand och
äventyra allmänintresset, som brukar uttryckas i en
god vård på lika villkor för hela befolkningen.
Genom att överlåta ansvaret för driften av ett
sjukhus till en aktör som i verksamheten strävar efter
vinst försätter sig landstinget i en situation där hand-
lingsutrymmet begränsas. Ett vinstdrivande vårdfö-
retag kan gå i konkurs eller kan radikalt ändra inrikt-
ning på verksamheten utifrån lönsamhetshänsyn och
ägarnas krav på vinst. Vid omförhandlingar kan pro-
blem uppstå som innebär väsentligt förändrade villkor
för landstinget och som allvarligt skulle kunna störa
landstingets möjligheter att erbjuda god vård på lika
villkor för hela befolkningen.
Ett utsålt akutsjukhus som ändrar inriktning eller i
värsta fall läggs ned kan inte ersättas inom en rimlig
tid. Sjukhus representerar ofta värden i miljardklassen
och utgör centrum för omistlig medicinsk kompetens.
Det är också ett faktum att beställare och allmänhet
inte har insyn på samma sätt i privata bolags ekono-
mi.
Det är alltså mycket stora värden som står på spel
när landets stora akutsjukhus står inför försäljningar.
Det är i allra högsta grad ett nationellt intresse att
dessa stora sjukhus finns kvar i offentlig regi och
åtminstone inte blir föremål för utförsäljning till
vinstdrivande bolag med säte på börsen. Sådana
överlåtelser kan bli ödesdigra och kan hota grundva-
larna för en demokratiskt styrd sjukvård. Märk väl att
vi här talar om stora företag med vinst som yttersta
ledstjärna, och vi talar om att dessa bolag alltså kan ta
över driften av landets största sjukhus.
En åsikt som ofta framförs i debatten är att priva-
tisering i utförarledet inte utgör några problem så
länge finansieringen är fortsatt solidarisk och offent-
lig. De som framför dessa åsikter brukar sällan vilja
föra resonemang kring den pågående utvecklingen,
där alltfler tecknar privata sjukvårdsförsäkringar. Vi
är i dag uppe i 120 000 sådana försäkringar, och an-
delen växer för varje dag.
Det är ofta människor med goda inkomster som är
mycket aktiva i arbetslivet och uppbackade av sina
företag som låter teckna sådana försäkringar. Försäk-
ringarna garanterar snabb behandling vid olika sjuk-
vårdsinrättningar både inom och utom landet. En rad
sjukhus i landet har redan avtal med eller diskuterar
avtal med försäkringsbolagen om behandlingsresurser
för deras kunder.
En öppen fråga är hur en sådan utveckling kan va-
ra förenlig med uppehållande av den prioriteringsord-
ning i sjukvården som vi annars säger oss vara eniga
om. Vi har redan i dag en utveckling där konkurrens
håller på att skapas när det gäller vem som ska få
tillgång till vårdresurserna. Ska det vara patienter från
den offentligt finansierade sjukförsäkringen eller från
de privata försäkringarna?
Karolinska sjukhuset har sagt att man har för av-
sikt att sälja ortopedplatser till försäkringsbolaget
Skandia med garantin att Skandias kunder ska ges
behandling inom åtta veckor. Det finns alltså kapaci-
tet att öka antalet behandlingar. Samtidigt är situatio-
nen den att grannsjukhusen i Stockholm - Södersjuk-
huset och Huddinge - har långa köer för motsvarande
behandling. Det finns alltså möjlighet till ökad vård-
kapacitet, men pengar saknas hos den offentliga be-
ställaren. Vi hörde Conny Öhman berätta om det
ekonomiska läget i Stockholms läns landsting.
Detta är bara ett exempel. Det finns fler från andra
delar av landet. Det torde vara närmast överflödigt att
påpeka att också det Capioägda S:t Göran är med i
diskussionerna om försäkringspatienterna.
Sjukvården behöver mer resurser för att klara be-
hoven - annars växer kraven på privatiseringar och
antalet privata sjukvårdsförsäkringar.
Det finns alldeles tydligt inbyggda incitament för
vinstdrivna sjukhus att söka samarbete med försäk-
ringsbolagen om deras kunder. Dessa patienter torde i
de flesta fall vara lättare och möjligare att snabbt
behandla och rehabilitera. Den genomsnittliga pati-
enten med privat sjukvårdsförsäkring är knappast en
äldre dement kvinna, utan snarare en yngre man som
är mycket aktiv i arbetslivet och som relativt snart
kan rehabiliteras och återgå dit.
Risken för att gräddfiler skapas inom vården ökar
enligt Vänsterpartiets uppfattning i väsentlig ut-
sträckning med kombinationen privata vinstdrivna
sjukhus och privata sjukvårdsförsäkringar. Med en
sådan utveckling är prioriteringsordningen mellan
patienter satt ur spel, och det kommer inte att gå att
leva upp till lagstiftningens intentioner om god vård
på lika villkor för hela befolkningen. Dessa risker
borde alla partier ta på allvar och diskutera. Det före-
ligger redan nu reella hot mot grundvalarna i svensk
sjukvård. En privatisering av de stora sjukhusen i
landet skulle omöjliggöra ett upprätthållande av prio-
riteringsordningen och en likvärdig sjukvård för alla.
Då blir det i sanning plånboken som avgör.
Fru talman! Det är mot denna bakgrund vi i
Vänsterpartiet står bakom betänkandet SoU6 om lag
om inskränkning i landstingets rätt att överlämna
driften av akutsjukhus till den som avser att driva
verksamheten med syfte att skapa vinst åt ägare eller
motsvarande intressent. Lagförslaget har under arbe-
tets gång varit hos Lagrådet för hörande två gånger.
Socialutskottet har också inhämtat yttrande från kon-
stitutionsutskottet och näringsutskottet. Utskottet har
också hört företrädare för Socialdepartementet och
Nämnden för offentlig upphandling. Även Konkur-
rensverket har hörts.
Det är Vänsterpartiets uppfattning att det skett en
noggrann beredning av detta lagförslag, som innebär
en tvåårig inskränkning för landstingen när det gäller
att sluta avtal med den som avser att driva akutsjuk-
hus med vinstsyfte. Likafullt kvarstår behov av att
noggrant följa utvecklingen på området och följa upp
med förslag som är ägnade att stärka det demokratis-
ka inflytandet i beslutsprocessen kring försäljning och
överlåtelse av driftsansvar för den offentligt finansie-
rade vården. Därför ska en utredning tillkallas.
I Vänsterpartiet har vi motionerat om och ansett
det nödvändigt att man ska se över om begreppet
akutsjukhus behöver preciseras för att inte reglering
på området lätt ska kunna kringgås. Vi har också
motionerat om avsaknaden av sanktioner som gör att
vissa kan åsidosätta lagen. Och uttalanden i den rikt-
ningen har ju hörts under senare tid. I utskottsbetän-
kandet finns ett tillkännagivande till regeringen om
att de här två frågorna också ska ingå i utredningens
arbete.
Fru talman! Det har förts en intensiv debatt under
senare tid om detta lagförslag, och jag tror att det är
bra att så sker. Vänsterpartiets förhoppning är att den
här debatten också ska vidgas till att innefatta vikten
av fortsatta resursförstärkningar till sjukvården och
vikten av en fortsatt solidarisk finansiering av sjuk-
vården. Det är ett allmänintresse att vården även
framgent ska vara demokratiskt styrd, solidariskt
finansierad och att patienternas medicinska behov ska
vara avgörande för prioriteringar som alltid kommer
att behöva göras. Det här allmänintresset, menar
Vänsterpartiet, är i fara vid utförsäljningar av stora
sjukhus, och lagförslaget har till syfte att skydda
allmänintresset. Det har sagts att regleringen begrän-
sar näringsfriheten. Allmänintresset måste skyddas i
detta fall, och Vänsterpartiet står bakom bedömning-
en att detta inte kan anses strida mot regeringsfor-
mens bestämmelser. Sjukvården är ett utomordentligt
centralt allmänt intresse.
En annan viktig aspekt som har diskuterats är hu-
ruvida regleringen strider mot den kommunala själv-
styrelsen. Konstitutionsutskottet och socialutskottet
gör bedömningen att en god hälso- och sjukvård är av
sådan väsentlig betydelse för välfärden i landet som
helhet att denna begränsade inskränkning i landsting-
ens självstyrelse måste anses vara godtagbar. Bedöm-
ningen görs utifrån kommentarer och förarbeten till
regeringsform och kommunallag. Ytterst är det riks-
dagen som måste ange gränser för det kommunala
självstyret, vilket Lagrådet också påpekar i sitt första
yttrande. Vänsterpartiet gör bedömningen att en ut-
försäljning av landets största sjukhus i allra högsta
grad är en fråga av nationellt intresse.
Näringsutskottet gör ställningstagandet att före-
liggande förslag inte strider mot gemenskapsrätten,
och socialutskottets majoritet gör samma bedömning.
Vänsterpartiet står bakom också den här bedöm-
ningen. En reglering på området har tidigare inte varit
aktuell i vårt land. Driften av sjukhusen har inte varit
intressant för kommersiella krafter. Nu är det helt
uppenbart en ny situation. I sammanhanget kan det ju
vara värt att notera att ett flertal andra länder, t.ex.
Nederländerna, Nya Zeeland och Kanada, har be-
stämmelser införda som förbjuder vinstsyftande sjuk-
hus. Det finns internationella erfarenheter som visar
på farorna med uttalade vinstmotiv i sjukvården,
liksom det överallt också finns en samstämmig upp-
fattning om vikten av samordning och samverkan
mellan de olika delarna i vårdkedjan och en effektiv
planering som har patienten i centrum.
Fru talman! Debatten i dag handlar om huruvida
vi som folkvalda i riksdagen ska anse tiden mogen att
utforma tydliga spelregler för den yttersta infrastruk-
turen i sjukvården eller inte. Ska det, med andra ord,
vara fritt fram för starka kommersiella aktörer att ta
över de största sjukhusen i landet, eller ska vi fatta
beslut om ett rådrum på två år och utreda formerna
för beslutsprocessen kring försäljning och överlåtelse
av driften av landets akutsjukhus? Det är mycket
stora värden som står på spel. Frågan om driften av
landets stora sjukhus är av utomordentligt stor vikt
för invånarna, för att vi säkert ska kunna leva upp till
sjukvårdslagens intentioner om god vård på lika vill-
kor för hela befolkningen och för upprätthållande av
de riktlinjer för prioriteringar som vi har varit överens
om ska gälla. Denna fråga är av nationellt intresse
och inte enbart en fråga för varje landsting. Det är en
fråga där allmänintresset måste gå före näringsfrihe-
ten. Liknande ställningstaganden har en del andra
länder redan gjort. Detta är i grunden en politisk fråga
som hör hemma i riksdagen, och väljarna har rätt att
kräva att vi ska ta ställning i frågor som rör välfär-
dens grundstenar. Detta är definitivt en sådan fråga.
Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i be-
tänkandet SoU6.
(Applåder)

I detta anförande instämde Lars Ohly, Mats Ei-
narsson, Kalle Larsson, Ingrid Burman, Carlinge
Wisberg, Alice Åström, Lennart Beijer, Willy Söder-
dahl, Johan Lönnroth, Berit Jóhannesson, Stig Sand-
ström, Sture Arnesson, Peter Pedersen, Murad Artin,
Lena Olsson, Yvonne Oscarsson, Claes Stockhaus,
Camilla Sköld Jansson, Stig Eriksson och Gunilla
Wahlén (alla v).

Anf. 23 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag har stor förståelse för om man av
ideologiska skäl vill förbjuda ett akutsjukhus med
vinstsyfte. Men när man då vill göra det tycker jag
ändå att det borde vara rimligt att man är säker på att
den lag som man nu vill införa inte strider mot andra
lagar. Om den gör det kan det ju hända att man åker
på ett bakslag längre fram.
Med tanke på det som vi har inhämtat från olika
håll finns det ju klara indikationer på att den här lagen
kan strida mot andra lagar.
Jag skulle vilja fråga Rolf Olsson om han är helt
säker på att den lag som vi nu är i färd med att be-
handla verkligen inte strider mot andra lagar och att
den kommer att kunna gälla under de två år som det
anges att den ska göra?

Anf. 24 ROLF OLSSON (v) replik:
Fru talman! Vi har tidigare hört liknande replik-
skiften här med Conny Öhman. Jag redogjorde lite
grann för de resonemang som har varit och att vi
också har inhämtat yttranden från andra utskott som
ju får anses vara kompetenta att besvara detta, t.ex.
konstitutionsutskottet.
Det är självklart, om vi tittar till Lagrådet, viktigt
att noga beakta Lagrådets synpunkter. Det är därför
det har varit där två gånger för hörande. Även föränd-
ringar har gjorts under beredningen utifrån påpekan-
den av Lagrådet. Jag anser att ärendet är väl berett.
Det är ju en unik situation och en unik åtgärd. Det
har tidigare inte ansetts nödvändigt att skapa spel-
regler när det gäller driften av sjukvården. Det har rått
en bred enighet om utbyggnad i offentlig regi. Nu är
situationen en annan. Vi anser då i tre partier att ett
rådrum måste till när det gäller ytterligare överlåtelser
av sjukhus till bolag med vinstsyfte. Det finns ingen
utarbetad praxis på det här området. Det måste göras
noggranna överväganden. Vi står bakom de övervä-
ganden som har gjorts i socialutskottets betänkande,
och vi instämmer i yttranden som har inhämtats från
konstitutionsutskottet och näringsutskottet.
Till syvende och sist måste ju faktiskt politiska
beslut fattas. Sjukvårdens framtida utveckling är i
högsta grad en politisk förstarangsfråga. Väljarna
förväntar sig att vi ska fatta politiska beslut i avgö-
rande frågor som denna, och vi har inga svårigheter i
Vänsterpartiet att motivera ett ställningstagande inför
väljarna.

Anf. 25 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag antar då att det är samma sak med
Rolf Olsson som med Conny Öhman, nämligen att
man tycker att näringsutskottet och konstitutionsut-
skottets yttranden väger tyngre än Lagrådets. Det
finns ju faktiskt synpunkter från flera håll om att det
är en fara när inte riksdag och regering tar hänsyn till
Lagrådets synpunkter.

Anf. 26 ROLF OLSSON (v) replik:
Fru talman! Som jag sade tidigare har vi natur-
ligtvis den största respekt för Lagrådets yttranden.
Det är inga andra synpunkter i den frågan. Men det är
också utomordentligt viktigt att vi i denna nya situa-
tion som har uppstått tar vårt ansvar inför väljarna
och kommer fram till ett beslut, och det sker efter en
beredning som vi måste anse som mycket noggrann.
Jag hävdar fortfarande att det är en mycket noggrann
beredning som har skett av ärendet, och nu är det
dags att fatta ett beslut i frågan.

Anf. 27 CHRIS HEISTER (m) replik:
Fru talman! Jag hörde precis Rolf Olsson säga i
repliken till Kerstin Heinemann att Vänsterpartiet och
kommunisterna har största respekt för Lagrådet. Då är
det väldigt underligt, tycker jag, att inte Vänsterparti-
et lyssnar på Lagrådet, utan man säger så här: Men
det här är så viktigt, så då struntar vi i det.
Men man kan inte stifta lag bara för att man vill
ha en lag. Man kan ju inte driva igenom den om den
inskränker den kommunala självstyrelsen, som är
grundlagsskyddad. Förmodligen och sannolikt strider
den mot gemenskapsrätten. Man kan inte bete sig på
det viset, Rolf Olsson.
Vi är en lagstiftande församling och har det an-
svar som åligger oss att ordentligt bereda lagförslag
innan vi lämnar dem på riksdagens bord för beslut.
Och vi har i utskottet bett om att få den här noggran-
na analysen. Då säger Rolf Olsson: Det här förslaget
har ju gått till Lagrådet två gånger.
Ja, men Rolf Olsson var väl ingen tillskyndare till
att vi skulle skicka förslaget till Lagrådet ytterligare
en gång. Tvärtom försökte ni göra allt för att förhind-
ra det.
Den gången körde ni inte över oss fem som ville
göra detta. Men nästa gång, när vi ville att Nämnden
för offentlig upphandling skulle få möjlighet att under
ett antal veckor göra denna noggranna analys, hade
ert tålamod tagit slut. Då körde ni över oss och för-
sökte komma med någonting som ni kallade men eller
avsevärda men, något som inte ens Conny Öhman
som företräder Socialdemokraterna kunde fylla med
ett innehåll. Han fick erkänna att det inte finns några
konkreta planer på att lämna över driften av ett sjuk-
hus till en privat vårdgivare.
Det här handlar om att ni inte vill att borgerlig
politik ska få fortsätta. Ni gillar inte den, och då be-
stämmer ni er för att stifta en lag i Sveriges riksdag
mot den politiken. Det är inte demokrati, Rolf Olsson.

Anf. 28 ROLF OLSSON (v) replik:
Fru talman! Vi har, som jag sagt tidigare i replik-
skiftet, lyssnat noggrant på de synpunkter som fram-
lagts, inte minst av Lagrådet där ärendet har varit två
gånger. Precis som jag också har sagt har förändring-
ar gjorts under beredningens gång utifrån bl.a. Lagrå-
dets synpunkter. Jag har även räknat upp de instanser
där ärendet har varit föremål för beredning, och det
var en ganska lång lista. Mot bakgrund av detta kan
vi ändå säga att det är en ordentlig beredning som har
gjorts. Den fyller definitivt syftet att vara en nog-
grann beredning. Jag kan inte se annat än att den här
frågan nu är mogen för beslut.
Chris Heister drar upp detta med kommunal själv-
bestämmanderätt. Jag hoppas att vi är överens om att
det ändå är riksdagen som ytterst sätter gränserna för
det kommunala självbestämmandet, vilket också
Lagrådet konstaterar i sitt första yttrande. Riksdagen
måste värna de nationella intressena, som är av
största vikt. Landets akutsjukhus, ofta de största sjuk-
husen i landet, representerar den yttersta infrastruktu-
ren i sjukvården. Det är ett viktigt nationellt intresse.
Hälso- och sjukvårdslagens intentioner är någonting
som ska gälla lika i hela landet. Det ålägger lands-
tingen skyldigheter och befogenheter.
Detta är inte något unikt för bara den här frågan.
Den kommunala självbestämmanderätten är aldrig
oinskränkt. Vi kan se det på en rad andra områden
också.

Anf. 29 CHRIS HEISTER (m) replik:
Fru talman! Det förstår jag att Vänsterpartiet
tycker. Vänsterpartiet vill förbjuda privata vårdgiva-
re. Ni vill inte bara göra det när det gäller akutsjuk-
vården, utan ni vill göra det i den öppna sjukvården
också, i primärvården. Ni avslog ju den nationella
handlingsplanen med det som utgångspunkt, att ni
inte heller där vill se mångfald och andra alternativ.
Jag bara undrar: Vad säger Rolf Olssons partivän-
ner uppe i Vittangi om detta, nu när landstinget i
Norrbotten vill låta Praktikertjänst driva vårdcentra-
len i Vittangi därför att landstinget inte kan få dit
doktorer? Vad säger ni till partivännerna där uppe?
Lägg ned vårdcentralen i stället! Låt den stå utan
läkare! Det tycker vi är bättre än att privata vårdgiva-
re får vara med och hjälpa till och se till att man kan
erbjuda medborgarna en god sjukvård.
Sedan vill jag återigen ta upp detta med det be-
redningsansvar som ligger på oss i utskottet. Rolf
Olsson var ju med vid sammanträdet när vi hade en
representant för Nämnden för offentlig upphandling
där, som tyckte att detta var ett mycket märkligt och
udda sätt att lagstifta och som gärna hade velat få
möjligheten att göra en noggrann analys. Detta var
också någonting som Lagrådet krävde att det skulle
göras innan förslaget lades fram för riksdagen.
Nämnden ville lyssna med expertis i den akademiska
världen och rådgöra med sina internationella kolleger.
Det skulle ha tagit ett antal veckor.
Men detta förvägrade ni oss möjlighet att göra. Vi
får inte stifta lag i den här riksdagen som strider mot
gemenskapsrätten. Vi bör väl ändå veta vilken lag vi
ska rösta om. Nej, det struntar Rolf Olsson i. Han vill
ha den här lagen, för han vill inte att det ska finnas
privata vårdgivare, varken i sjukhusvården eller i den
öppna vården. Då kan man sätta sig över både den
ena och den andra lagen. Nu har jag fått ett klart be-
sked från Vänsterpartiet i den här frågan.

Anf. 30 ROLF OLSSON (v) replik:
Fru talman! Det var en tolkning som jag tror Chris
Heister är relativt ensam om att göra, möjligen med
undantag för ytterligare någon moderat. Men det går
ju att kolla i protokollet vad jag har sagt i min inled-
ning och i replikskiftena.
Visst finns det, precis som Chris Heister påpekar,
problem med olika former av brister i hela sjukvården
i hela landet. Det gäller också Norrbotten. Jag tror
inte att privatisering är lösningen på de problemen.
Jag tror att det bl.a. är mer resurser som måste till.
Det visar inte minst ert eget fögderi här i Stockholm,
där ni nu går mot ett prognostiserat underskott på 1,8
miljarder kronor. Det är siffror som talar, Chris He-
ister. Detta visar att man måste kunna diskutera också
resurser och ta ett helhetsgrepp på sjukvårdens fram-
tid. Moderaterna har ju låst fast sig vid att det absolut
inte får förekomma diskussion om resursförstärk-
ningar till sjukvården.
Det är också så att det nyligen, i november månad,
här i Stockholm beslutades om världens största upp-
handling av akutsjukvård, en affär som ska omsluta
10 miljarder kronor fullt utbyggd. Det är alltså jätteli-
ka värden som står på spel, och det är bl.a. mot den
bakgrunden vi behöver fundera över spelregler för
sjukvården och hur sjukvården ska vara möjlig att
styra framöver.

Anf. 31 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Vänsterpartiet är ju det parti som kan-
ske är mest extrem motståndare till förnyelse- och
mångfaldsarbete. Det gäller såväl den öppna som den
slutna vården - oavsett om det skulle effektivisera
vården och ge mer resurser till dem som behöver,
oavsett om det skulle innebära en ökad valfrihet. Det
är ganska ointressant för Vänsterpartiet, om jag har
förstått det rätt.
Detta visar sig också i att det inte spelar någon
roll om man bryter mot annan lagstiftning eller mot
Lagrådet. Det ska vara nej till nytänkande.
Jag har två frågor till Rolf Olsson och Vänster-
partiet. Den första frågan gäller just demokratiaspek-
ten. Om jag har uppfattat det rätt ivrar Miljöpartiet
aktivt för tvåtredjedelsmajoritet, och det ska också
vara någonting som departementet ska se över. Har
jag uppfattat Vänsterpartiets partiledare rätt när jag
påstår att hon har sagt sig vara klar motståndare till
tvåtredjedelsmajoritet? Det är den ena frågan.
Den andra frågan gäller återigen att vi inte fick
möjlighet till en fördjupad analys i utskottet. Jag ska
inte upprepa argumenten, men jag ska upprepa frå-
gan. Socialdemokraternas företrädare kunde ju här
inte peka på annat än någon motion eller någon dag-
ordning. Har Rolf Olsson besked att ge i fråga om
vilka landsting det är som ni är rädda för inför års-
skiftet?

Anf. 32 ROLF OLSSON (v) replik:
Fru talman! Vänsterpartiet är definitivt inte mot-
ståndare till förnyelse av sjukvården. Men vi sätter,
till skillnad från Kenneth Johansson, inte likhetsteck-
en mellan förnyelse och privatisering. Där har vi en
skillnad oss emellan. Vi är mycket skeptiska till pri-
vatisering som lösning på sjukvårdens problem. Vi
tror att det ligger på helt andra baser.
När det gäller tvåtredjedelsmajoritet är det inget
vänsterpartiförslag. Där kan jag utan vidare säga, utan
att vi har haft någon mer omfattande diskussion i
partiet, att vi har en betydande skepsis mot det försla-
get. Vi tycker att det är utomordentligt viktigt att man
utreder den demokratiska beslutsprocessen vid över-
låtelse förutsättningslöst. Vi har bidragit till utred-
ningen med att få in definitioner av akutsjukhus och
möjligheten att tillgripa sanktioner. Det tycker vi är
väldigt viktigt för att kunna stärka den demokratiska
beslutsprocessen.
Sedan gällde det frågan om vårdbolag. Jag sade
alldeles nyligen i en replik till Chris Heister att ut-
vecklingen här i Stockholm drivs väldigt hårt mot
privatisering inom en rad områden. Inom äldreom-
sorgen är det ju utomordentligt tydligt, med den oli-
gopolutveckling som sker där stora, börsnoterade
företag helt dominerar marknaden. Vi ser nu en lik-
nande utveckling komma också inom sjukvården.
Uppgifterna om världens största upphandling av
akutsjukvård, som alltså omfattar 10 miljarder fullt
utbyggd, är naturligtvis steg i en sådan riktning som
gör att en sådan här lagstiftning är nödvändig. Även
andra landsting har diskuterats. Jag vet inte exakt hur
läget är nu. Det har diskuterats kring Trelleborgs
sjukhus. Det är möjligt att Kenneth Johansson har
senare uppgifter och att det inte är dagsaktuellt med
försäljning, men det är i alla fall under diskussion.

Anf. 33 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Rolf Olsson säger att förnyelsearbete
är lika med privatisering för Centerpartiet. Låt mig
bara konstatera att Rolf Olsson i så fall har fattat noll
av Centerpartiets sjukvårdspolitik. Vi anser att den
ska vara solidariskt finansierad och att det ska finnas
en öppning om man lokalt vill pröva en mångfald av
vårdgivare. Det är att uppmuntra och definitivt inte
att sätta käppar i hjulet, vilket majoriteten i dag är på
väg att göra.
När det gäller tvåtredjedelsmajoriteten är Rolf
Olsson en försiktig man. Han använde ett uttryck som
inte var ett klart besked. Jag skulle gärna vilja att Rolf
Olsson kunde säga att Vänsterpartiet säger nej. Om
man gör det behöver inte departementet lägga ned
jobb på att utreda någonting som det definitivt inte
finns majoritet för att besluta här i riksdagen.
Till slut åter ett besked. Det hävdas på lösan
grund att det finns några klara förslag att ta ställning
till när det gäller utförsäljning. De finns ju inte. Defi-
nitivt finns de inte i en omfattning som skulle kunna
motivera begrepp som "avsevärt mer". Det är återigen
bara klara besked.

Anf. 34 ROLF OLSSON (v) replik:
Fru talman! Som jag sade tidigare är tvåtredjedels
majoritet inte vårt förslag. Jag tycker att frågan i
första hand bör ställas till den som har lagt fram för-
slaget. Vi är som sagt skeptiska till det. Men det är
alltid så i utredningssammanhang att man ska vara
lite försiktig med att binda sig, framför allt i ett läge
där vi inte har diskuterat färdigt i partiet. Men, som
sagt, jag tror att jag kan lugna Kenneth Johansson på
den punkten. Det finns ingen stor entusiasm över
detta förslag i Vänsterpartiet.
Sedan märkte jag att det är en balansgång som
Kenneth Johansson vill ha. Å ena sidan är dörren
öppen för alla möjliga alternativa varianter. Men inte
minst privatisering är ju framtiden också enligt Ken-
neth Johansson. Det är liktydigt med valfrihet, mång-
fald, nya aktörer och att det är jättebra med konkur-
rens. Å andra sidan hävdar man att det är så lite det
handlar om. Det är ett sjukhus här och ett sjukhus där.
Det är ingenting att bråka om. Så framställs det.
Sedan sägs det att vi inte har exempel på att det
pågår någonting, utan att detta är något slags företeel-
se som egentligen inte finns. Men den finns ju. Jag
vill återigen peka på upphandlingen på 10 miljarder
kronor i Stockholms läns landsting, Kenneth Johans-
son. Det är gigantiska summor det handlar om. Detta
finns i verkligheten. Det kommer att spela en avgö-
rande roll för stockholmarnas sjukvård framöver.
Visst är det mycket stora värden som står på spel. Det
är ofattbart att inte Kenneth Johansson och jag är
överens på den punkten.

Anf. 35 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag tänkte i stort sett ägna mig åt hur
demokratifrågan hanteras i Vänsterpartiet. Jag har
också stor förståelse för att man kan ha ideologiska
invändningar mot det här. Jag hade inte förväntat mig
något annat heller. Men jag tycker att det är renare
och rakare att då säga det.
Men när väljarna i allmänna val har fått välja
landstingspolitiker som har angett en inriktning för
hur de vill arbeta har jag mycket svårt att förstå att
man som riksdagsledamot ska sätta sig över den
folkviljan. Jag hade inte trott att Vänsterpartiet ville
stå för någonting sådant, utan att man även här ville
säga att det är klart att väljarna har rätt att välja de
politiker de vill ha. Om vederbörande politiker har
givit ett vallöfte ska de också kunna arbeta så. Om
flera partier har gått samman och sagt att om man
vinner valet i landstinget ämnar man arbeta si och så,
har jag mycket svårt att förstå hur man som vänster-
partist kan säga: Ajabaja, ni väljare har valt fel, nu
kommer vi att sätta oss över era beslut.
Är det verkligen så Vänsterpartiet vill ha det, när
vi en gång för alla har beslutat om en demokrati här i
vårt land? Det är min fråga till Rolf Olsson.

Anf. 36 ROLF OLSSON (v) replik:
Fru talman! Jag har redan tidigare talat om grän-
serna för den kommunala självbestämmanderätten.
Jag vill också lite allmänt ta upp begränsningen av
kommersialisering med demokratiaspekt.
I hälso- och sjukvårdslagen stadgas god vård på
lika villkor för hela befolkningen. För oss i Vänster-
partiet är det uppenbart att en sådan laginriktning kan
vara i fara om landets största sjukhus överlåts eller
säljs av till börsnoterade storbolag, som har som
yttersta ledstjärna att ge vinst åt sina aktieägare. Det
borde vara självklart att de riskerna debatteras, även
av de partier, t.ex. Chatrine Pålssons parti, som är
aktiva tillskyndare av sådana överlåtelser.
Det brukar finnas en relativt bred uppslutning
bakom följande förutsättningar för vården: den ska
vara demokratiskt styrd, den ska ge medborgarna
möjlighet till insyn, den ska vara solidariskt finansie-
rad och den ska ges efter behov. I ett läge där stora
vinstsyftande bolag framträder som aktörer i vården,
och det gäller inte minst när de ska driva de största
sjukhusen i landet, borde det vara självklart att det
behövs debatt och spelregler om hur de nämnda för-
utsättningarna ska kunna leva vidare.
Vänsterpartiet menar att det inte är möjligt att
överlåta sjukvårdens infrastruktur och fortfarande
hävda att den demokratiska styrningen av vården kan
fungera precis som förut. Vi i Vänsterpartiet menar
att en sådan utveckling äventyrar att vården ges efter
behov. Vänsterpartiet hävdar också att den solidariska
finansieringen i förlängningen riskerar att överflyglas
av privata försäkringar. En sådan utveckling påskyn-
das av fler sjukhus med vinstmotiv. Så det är väldigt
stora värden som står på spel. Därför anser vi att det
är viktigt med rådrum och en utredning kring den
demokratiska beslutsprocessen.

Anf. 37 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! I mitt inledningsanförande tog jag
faktiskt upp frågan att vården ska ges på lika villkor
efter behov. Detta är lagreglerat. 1997 reglerade Sve-
riges riksdag i det s.k. prioriteringsbeslutet vad vi ska
följa. Den lagen gäller precis lika väl när man har
överlåtit verksamheten i annan driftsform. Det ska vi
inte behöva säga fler gånger.
Så länge Sverige har ett offentligt finansierat
sjukvårdssystem efter behov, styrs det av politikerna,
i ena fallet direkt, i andra fallet indirekt. Det sker
genom avtal. Huvudmannen har ett ansvar. Det är
bara så. Jag tycker inte att man ska blanda ihop kor-
ten, utan inse att lagar, förordningar och tillsyn i
Sverige är lika för den offentligt drivna vården och de
alternativt drivna vårdformerna. Jag tycker inte att vi
ska behöva säga det något mer.
Jag vill bara ta upp frågan om att utskottet menar
att detta skulle leda till avsevärt men. Det är ju ändå
någonting som Rolf Olsson och hans parti står bak-
om. Det är de facto ohederligt att anföra sådana ar-
gument som att det skulle leda till avsevärt men om
det blev fördröjt några veckor, utan att ha något mer
precist än det man nu har anfört att komma med.

Anf. 38 ROLF OLSSON (v) replik:
Fru talman! Jag tycker att jag relativt noggrant har
motiverat varför vi tycker att detta är en så principi-
ellt viktig fråga att man måste ta till en lagstiftning i
det här läget.
Jag skulle ändå se fram emot att med Chatrine
Pålsson, som själv tog upp framväxten av 120 000
privata försäkringar, diskutera kopplingen mellan
privat vård och privata försäkringar. Det hade varit av
stort värde om också Chatrine Pålsson hade gett sina
och sitt partis synpunkter på risken för att det ger
incitament för ytterligare utveckling av en privat
försäkringsmarknad. Men den diskussionen har från
Chatrine Pålssons sida helt lyst med sin frånvaro. Där
är det tydligen vattentäta skott, och det begriper jag
inte hur Chatrine Pålsson kan anse.
Jag vill kommentera ikraftträdandet av lagen. Det
sägs att det handlar om några veckor. I realiteten -
det får väl företrädare för departementet göra - är det
vår bedömning att det kommer att innebära ett betyd-
ligt senare ikraftträdande. Det handlar inte om några
veckor utan det handlar om månader. Det är allvar-
ligt, bl.a. mot bakgrunden av utvecklingen i Stock-
holm och även på andra håll i landet.

Anf. 39 LOTTA NILSSON-
HEDSTRÖM (mp):
Fru talman! Mina vänner! Vad vi avlyssnar är
inget mindre än en renodlad ideologisk batalj. Det är
härligt! Då gäller det att se klart och lyssna efter de
eventuellt dolda budskapen, fejkade hot eller mörk-
läggningar och förtiganden. Detta handlar om privati-
sering och bolagsvård som överideologi eller hänsyn
till ett angeläget allmänintresse. Det här är kärnan i
diskussionen.
Alla de som motsätter sig den tillfälliga lagen som
är till för att ge ett nödvändigt rådrum för utredning
och seriös behandling har hittills mest åberopat nä-
ringlivsskäl. Det är i den här frågan företagandets
intressen som borgerligheten värnar. De hämtar sina
argument från SAF, Konkurrensverket och Nämnden
för offentlig upphandling. Deras uppdrag är inte i
första hand att värna demokratisk insyn, solidarisk
finansiering eller vård efter behov. Den sammanväg-
ningen ska i stället vi ansvariga rikspolitiker göra
Vårdfältet är stort. Vi i Miljöpartiet har inte heller
några "religiösa" skäl att onödigtvis undandra all vård
konkurrensutsättning eller att minska mångfald och
valmöjligheter överlag. Tvärtom har vi en ganska
pragmatisk syn på både beskattning och offentlig
kontra privat drift och vård. Ingetdera är någon överi-
deologi för oss. Det är också därför som vi gröna i
den här frågan har blivit den kraft som representerar
en ganska sansad tredje väg, en noga avvägd modell
för att både värna mångfalden och vården men också
sätta en klar och specifik gräns tills vidare för de
dyrbaraste och känsligaste vårdenheterna - våra ge-
mensamma akutsjukhus.
Vad blir det för mångfald kvar, om det till sist ba-
ra finns privata vinstdrivande akutsjukhus? Vilka
gräddfiler kommer successivt att skapas och ge val-
frihet och för vilka? Vi får inte hamna i en situation
som min företrädare i min roll för nästan jämnt ett år
sedan i kammaren betecknade som "privatisering av
vinster men socialisering av risker och kostnader".
Det är värt att citera igen.
I det här fallet är de borgerliga partiernas defini-
tion av mångfald och valfrihet ihålig. Hittills har de
borgerliga i Stockholms läns landsting t.ex. inte alls
aktivt bejakat den mångfald som Vidarkliniken erbju-
der.
När man tittar i de borgerliga partiprogrammen
kan man klart och tydligt utläsa att människor ska
kunna välja mellan offentlig och privat vård. Det
tycker alla borgerliga partier i sina program. Vi gröna
tycker att det ska man rakt av kunna göra i öppenvår-
den och även med en begränsning i akutvården. Kvar
i den verkliga borgerliga världen blir det bara privat
vård. Det är inte valfrihet. Det ger inte möjlighet att
välja.
Ingen i ett välfärdsland ska behöva tveka om de
kan nå eller har rätt att billigt och demokratiskt ut-
nyttja ett sjukhus när de behöver akut hjälp. Det är
syftet med stopplagen och med utredningen och med
en så småningom klar och tydlig permanent lag. Det
är det enda syftet.
Borgerligheten slår nu vilt och blint och desperat.
De hotar t.o.m. med hemska EU:s förbannelse. Låt
oss titta på förslagets verkliga innehåll. Det handlar
inte om vårdcentralen eller öppenvårdskliniker. Det
handlar inte heller om närsjukhus eller patienthotell,
inte om städentreprenader eller specialsjukhus eller
universitetssjukhus. Det handlar om akutsjukhus.
Punkt! I sammanhanget är det tveksamt om Simris-
hamn egentligen är ett akutsjukhus i den mening som
lagen tar sikte på.
Det rör sig inte heller om en permanent lag. Vi
gröna har sett till att den har blivit tillfällig och att
utredningskraft kommer att läggas ned på att räta ut
de frågetecken som framför allt Lagrådet har rest
sedan i somras då den första föreslagna propositionen
förelåg.
Om det verkligen inte är så att det står ett antal
sjukhus på kö och knackar på och har framskridna
planer på att sälja ut driften som representanterna på
andra sidan bordet i utskottet bedyrar, förstår jag inte
den stora paniken som näringslivsintressenas före-
språkare har i dag. Då är det bara att lugnt invänta en
bra utredning och ta del av deras resultat i laga ord-
ning, som en remissinstans. Har Dagens Nyheter,
Kerstin Heinemann, rätt när de på nyhetsplats den 29
november i år rapporterar om "den stora upphand-
lingen"? Man räknar upp sju Stockholmssjukhus som
ska konkurrensutsättas efter beslut i Stockholms läns
landsting. Planerna finns egentligen väl belagda.
Om vi återgår till vad förslaget egentligen inne-
håller. Det handlar inte heller om förbud i vare sig
stopplagen eller i utredningsdirektiven för vinstdri-
vande eller överskottsskapande drift i allmänhet. Det
handlar om att vinst för utdelning till ägare eller mot-
svarande ska vara verksamhetens centrala syfte -
vinst för utdelning.
Vinsten i centrum tycker vi inte hör hemma i drift
av akutsjukhus i vårt land. Man måste betänka att ett
akutsjukhus egentligen utgör en sorts de facto-
monopol i sitt upptagningsområde. Vem skulle erbju-
da det sjukhuset konkurrens i pris- och kvalitetstäv-
lan? Huvudmannen får tvärtom vid överlämnandet ett
underläge gentemot företagaren. Man får stå för fio-
lerna men inte lyssna till musiken.
Vidare handlar det om den rena driften av sjukhu-
sen, inte ägandet av fastigheterna eller verksamheten i
allmänhet, utan ansvar och beslut över löpande drift
för en bibehållen insyn och för offentlighet. Lagen är
inte heller på minsta sätt retroaktiv. Någonting som
tyvärr inte blev helt nöjaktigt klarlagt från början. Så
är det. Ingångna överlåtelseavtal ska gälla.
Poängen just nu är att innan fler sjukhus försvin-
ner från t.ex. yrvakna stockholmare ska alla veta vad
som permanent ska gälla. Då gäller det att det finns
några landstingsägda akutsjukhus kvar.
Sedan är det slutligen den gröna poängen, nämli-
gen det sätt som viktiga beslut ska fattas på. Det ser
vi som vårt bidrag. Vi vill att medborgarna i ett
landsting, som med sina skattepengar skapar, driver
och medborgerligt påverkar driften av sina sjukhus,
också ska vara de som har den yttersta makten över
eventuella stora utförsäljningsbeslut. Det ska inte
vara några tillfälliga eller kanske knappa och framför
allt inte anonyma landstingsmajoriteter, men inte
heller riksdagen ensam. Låt oss titta tillbaka på det
valmaterial som de borgerliga partierna presenterade i
Stockholms läns landsting före förra valet. Där säger
fp, kd och Centern ingenting om att de tänker arbeta
för de stora utförsäljningarna. Däremot sade Ralph
Lédel det i vissa intervjuer före valet. Det är lite för
anonymt.
I viktiga frågor ska beslut, underlag och motiv
verkligen göras synliga. Väljarna måste hinna hänga
med. Man måste få en chans när det rör sig om stora
förändringar i livsavgörande strukturer. Man måste
hålla koll på vad valda politiker gör och kanske i det
tysta planerar. I dag säger vi att vi inte riktigt vet i
Stockholm - men moderaterna lär veta - exakt vilka
framtidsplanerna är. Vi vet att all primärvård i Stock-
holm ska vara upphandlad inom ett år.
Utredningen ska därför arbeta i två steg.
Det första är att lämna ett förslag om hur vettiga
och demokratiska förankringsregler ska se ut.
Vi har lämnat som bidrag att utredningen ska titta
närmare på alternativ för folkomröstning för två be-
slut med val emellan och eventuellt på hur en kvalifi-
cerad majoritet i landstinget ska fatta beslut. Så att
om ett landsting verkligen vill att deras akutsjukhus
ska drivas som ett vinstsyftande företag, får man
också chansen och ska t.o.m. hinna börja den proces-
sen innan valet och valrörelsen 2002. Man ska då tala
om för medborgarna vad man avser att göra.
Dörren, menar vi, ska inte stängas, men tröskeln
ska för insynens och förankringens skull bli lite hög-
re, framför allt för medborgarnas skull. Medborgarna
ska hänga med.
De gröna ser det här motiverat t.ex. också vid för-
säljning av allmännyttiga bostäder. Men vi har be-
dömt att det som är allra mest angeläget för svenska
folket i vårdfrågor är en demokratisk förankring.
Därför är det tack vare oss, fru talman, som utre-
daren inför den här riksdagen hösten 2001 ska lägga
fram en modell för hur landstingen som yttersta be-
slutsfattare demokratiskt ska förankra sina beslut hos
individerna, väljarna och vårdtagarna. Det här tycker
vi är den stora demokratiska vinsten.
Men Stockholmsmoderaterna, anförda av Ralph
Lédel, klagar att regeringen med vår hjälp på det här
viset vill förhindra dem från att genomföra sin politik.
I samma andetag vill de också rent allmänt minska
politikernas, dvs. folkstyrets, makt till förmån för
individuella och kommersiella val. Därför vill också
Lédel, borgerliga partier och bolagsivrare nu förhind-
ra medelst allehanda förhållningar och hot att riks-
dagsmajoriteten ska få driva den politik som vi i
riksdagen är valda att föra. Vad är logiken?
Varför kommer små upphandlingsvilliga företag -
och nu ställer jag egentligen frågan till Ralph Lédel,
som inte finns i denna kammare - inte heller att kun-
na göra sig så mycket besvär i Stockholmsupphand-
lingen, som vi antar förestår? Partena Care, ISS Care
och Partema, som alla har mycket hög omsättning,
kommer att fortsätta dominera bilden för sjukvården i
Stockholm. Så här ser den förverkligade moderata
valfriheten ut i Stockholm. Jag tycker att spåren för-
skräcker.
Det andra utredningssteget, som den riksdag som
kommer att efterträda oss kommer att få ta ställning
till, handlar om en rad andra viktiga anslutande frå-
gor. Jag återkommer till dem.
För oss miljöpartister har det här arbetet inneburit
att vi har kunnat göra tydligt vad vår linje är. Vi grö-
na står kvar vid värnandet om landstingens självsty-
rande rätt, Kenneth Johansson. De ska ytterst få äga
besluten, men de måste mycket öppet gå ut med sina
intentioner och ha folket med sig.
Vi gröna har genom vårt bidrag till den här inrikt-
ningen i arbetet gett förutsättningar för en medbor-
gerlig förankring, starkare än de som något annat
parti av egen kraft har velat skapa. De gröna står för
att odogmatiskt identifiera vad som med grundlagens
och EU-domstolens ord är angeläget allmänt intresse,
dvs. inte bara näringslivsintresse. Det är rikspolitiker-
nas uppgift att definiera vad som är av allmänt intres-
se. Vi får inte smita ifrån den.
Vi gröna har också noga övervägt exakt var skil-
jelinjerna ska gå i hela det stora fältet av vård - inte
allting eller ingenting och inte ljusblått eller mörkrött,
utan exakt just bara detta och denna specifika av-
gränsning som jag nyss har redogjort för.
Vi gröna bejakar faktiskt en äkta mångfald av
vårdgivare och många reella valmöjligheter inom
öppenvården, men då inte bara i form utan framför
allt i innehåll och kvalitet. Personalkooperativ och
patientföreningar och kanske främst de rent idéburna
vårdgivarna måste verkligen beredas mycket bättre
villkor för att få verka över hela fältet och i hela lan-
det. Och de sysslar sällan med ren akutsjukvård.
Då säger jag: Välkomna alla bolag att bjuda på
andra vårdinrättningar och enheter! Visa att effekti-
vitet och kvalitet är möjligt! Och bjud gärna gammal
och kanske ingrodd förvaltningsdrift en rejäl match i
förnyelsens konst. Det tycker jag vore bra.
Jag säger också varmt välkomna till er som even-
tuellt vill driva ett akutsjukhus, där ni med överskot-
tet återinvesterar någonting som kommer vården och
patienterna till godo. Särskilt välkommen skulle jag
vilja säga till dem som vill förverkliga alternativa och
komplementära vårdidéer med ett etiskt innehåll och
med en helhetssyn på kropp och själ.
Ett annat tungt skäl för oss har också varit, när vi
har tänkt oss in i situationen, vad som händer när en
privat vårdgivare inte längre finner att lönsamheten är
stor nog.
När ett landsting, fru talman, väljer att lägga ned
ett sjukhus, vilket långt ifrån brukar vara lätt eller
komplikationsfritt och som inte brukar ske utan bety-
dande protester, har det landstinget i alla fall kvar det
fulla ansvaret. Enligt hälso- och sjukvårdslagen måste
de i alla fall tillgodose människors vårdbehov. De
måste helt enkelt visa att de kan möta behovet på ett
annat sätt om de väljer att lägga ned ett sjukhus. Men
vilket sådant ansvar har ett privat bolag om det bara
drivs för att skapa vinst för sina aktieägare? Jo, då
kommer ansvaret att komma tillbaka till landstinget.
Landstinget måste då åter träda in och kanske starta
upp verksamheten igen med mycket besvär och
krångel och säkert med ett stort glapp i kontinuiteten.
Denna aspekt har vägt väldigt tungt för oss. Bl.a.
detta ska utredningens senare del belysa.
Utredningen kommer också att se på vad som
händer i andra jämförbara länder, vilket kommer att
ge ett nödvändigt perspektiv på denna något själv-
centrerade debatt i Sverige. Utredningen kommer
också att se över begreppsdefinitioner och utformning
av avtalen.
Jag skulle vilja avsluta med att säga: Låt oss enas
om en lite mindre religiös tro och lite mer utskiljning.
Förnya vården, men låt oss se till att vi har tillräckligt
många akutsjukhus kvar i gemensam drift i landet!
Jag yrkar bifall till propositionen och avslag på
reservationen.

I detta anförande instämde Birger Schlaug, Gun-
nar Goude, Marianne Samuelsson, Matz Hammar-
ström och Per Lager, (alla mp).

Anf. 40 CHRIS HEISTER (m) replik:
Fru talman! Jag har ställt denna fråga tidigare i
denna kammare både till socialministern och till vice
statsministern men har inte fått något nöjaktigt svar,
så jag skulle gärna vilja ställa frågan till Miljöpartiet
som nu känner att man har påtagit sig ett väldigt stort
ansvar för hur denna proposition och lagförslaget nu
ser ut.
Min fråga är: Hur ser logiken ut bakom att det
krävs enkel majoritet för att lägga ned ett sjukhus,
men att det ska krävas kvalificerad majoritet för att
låta samma sjukhus få finnas kvar och utvecklas? Kan
Lotta Nilsson-Hedström tala om logiken bakom det-
ta?
Sedan säger Lotta Nilsson-Hedström att lands-
tinget har sitt fulla ansvar för sjukvården. Det har
landstinget i dag och också i morgon med en borger-
lig politik.
Vidare säger Lotta Nilsson-Hedström att det mot
den bakgrunden blir ett väldigt stort ekonomiskt åta-
gande för landstinget om ett sjukhus som har över-
lämnats i privat drift inte skulle fortsätta sin verksam-
het. Detta har ju Lagrådet tittat på, och Lagrådet har
ju underkänt den argumentationen och sagt att det
gäller likväl för ett företag utan vinstsyfte som för ett
företag med vinstsyfte.
När Nämnden för offentlig upphandling besökte
utskottet sade man att ett företag som inte visar röda
utan svarta siffror i bokslutet naturligtvis har en sta-
bilitet och en långsiktighet som egentligen är mycket
bättre för verksamheten. Med den utgångspunkten
borde ju Lotta Nilsson-Hedström tvärtom bejaka att
det finns stabila och starka privata vårdgivare som
kan vara med och utveckla svensk sjukvård.
Vidare säger Lotta Nilsson-Hedström att Simris-
hamns sjukhus nog inte är något akutsjukhus. Men
vad är det då för någonting?

Anf. 41 LOTTA NILSSON-
HEDSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Det var många frågor på en gång.
Enkel majoritet för nedläggning och tvåtredjedels
majoritet för att låta någon annan ta över - ja, den
enkla majoriteten för nedläggning handlar ju, som jag
sade, om att landstinget måste ha en plan och klar
täckning för hur vården ska komma att tillgodoses
framöver.
Vi är inte bara förespråkare av en av de här mo-
dellerna utan vi menar att utredaren ska kunna titta på
och bedöma detta. Det vi själva mest lutar åt är nog
grundlagsmodellen, två beslut med ett val emellan.
Poängen med två tredjedels majoritet vid en eventuell
utförsäljning är ju just att det måste vara ett starkt,
hållbart beslut, ett beslut som är väl förankrat och
som inte kullkastas på kort sikt. Det handlar om stora
systemskiften, och det är också anledningen till att vi
över huvud taget har den här debatten nu i Sverige.
Vi har haft ett system, och nu ska vi i väldigt rask takt
byta system; så rask takt att folk inte hänger med.
Gamla kompisar till mig i Stockholm frågar: Vad
håller på att hända? Då säger jag att processen egent-
ligen inleddes 1994 i Stockholm. Det har man inte
fattat. Det har inte gått fram.
Kravet på starka majoriteter, på folkomröstning
eller på två beslut med val emellan är tillkommet för
att väljare, medborgare och patienter ska få upp den
politiska diskussionen och planerna på dagordningen,
för att de ska kunna hänga med.
Chris Heister säger att med eller utan vinstsyfte
måste en privat vårdgivare klara nedläggningen. Men
det är väl också vettigt att ha en långsam och tydlig
bearbetning av detta så att de nöjaktigt kan visa hur
de ska klara av det. Sedan säger hon att stabil privat
vård ska utveckla svensk vård. Det tycker jag också.
Men akutsjukhusen känns dyrbarast och angelägnast.

Anf. 42 CHRIS HEISTER (m) replik:
Fru talman! Jag vet inte riktigt vad jag ska säga
efter att ha lyssnat på svaret från Lotta Nilsson-
Hedström. Hon säger att ett beslut måste vara väl
förankrat. Därför säger hon att det ska krävas två
borgerliga röster för att rösta ned en socialistisk röst i
landstingen.
Samtidigt är Lotta Nilsson-Hedström beredd att
driva fram ett lagförslag här i riksdagen som inte har
beretts ordentligt i utskottet, där den ena juridiska
instansen efter den andra, den ena statliga myndighe-
ten efter den andra, har starka invändningar och ifrå-
gasätter om inte detta lagförslag strider mot annan
lag. Men då krävs det inte att beslutet är väl förankrat.
Det krävs bara enkel majoritet för att åstadkomma
detta. Det hänger inte ihop, Lotta Nilsson-Hedström.
Ni har hamnat i en bur där ni används av socialdemo-
kraterna för att förhindra borgerlig politik. Det är för
att de är livrädda för att vi ska lyckas där de har
misslyckats. Och det ställer ni upp på!
Sedan till min fråga om detta med Simrishamns
sjukhus. Ni säger att ni inte vet om det är ett akut-
sjukhus. De som bor i Simrishamn vet att det är ett
akutsjukhus, för det är öppet varje natt. Men hade
man inte fått den möjligheten hade kanske Simris-
hamns sjukhus varit nedlagt. Sedan har vi alla andra
sjukhus runtom i landet som avlövas verksamhet.
Lotta Nilsson-Hedström vet detta själv. BB i Bollnäs
läggs ned. Vi har sjukhuset i Söderhamn. Med sådana
vänner som Miljöpartiet behöver småsjukhusen inga
fiender, det kan jag tala om.

Anf. 43 LOTTA NILSSON-
HEDSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Debatten tenderar ju att bli lite själv-
repeterande. Poängen med det här upplägget är att
utredningen noga ska titta på alla eventualiteter och
följa utvecklingen. Den beredning vi har haft nu un-
der sommaren och hösten har kammat in ett antal
synpunkter. Propositionen är ändrad. Flertalet utskott
förutom socialutskottet har sagt sitt. Vi ser att om det
ska vara möjligt för de landsting som eventuellt vill
att fortsätta på sin inslagna väg bör utredningen
komma i gång. Den bör kunna ge de klara spelregler
som permanent ska gälla. Man ska kunna titta på
problem och eventuella utfall som inte riktigt går att
förutse i dag och som några remissinstanser och så-
dana som har beretts möjlighet att yttra sig har pekat
på. Jag tycker att det är solklart. Jag tycker att det är
lugnt.
Vad gäller Simrishamns sjukhus stöder jag mig
dels på våra landstingsledamöter, dels på vad som
står i ett färskt nummer av Landstingsvärlden, där
man kallar det för närsjukhus.

Anf. 44 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Varför har inte Miljöpartiet föreslagit
att staten ska reglera att det är förbud mot att lägga
ned sjukhus i landstingen? Är det för att Thomas
Julin har en annan synpunkt eller vad betyder det?
Det borde väl också vara logiskt?
Anledningen till att jag begärde replik var faktiskt
att Lotta sade att ingen hade utgått från något annat
än företagen. Jag nämnde inte ett företag i mitt anfö-
rande. Jag talade utifrån patientperspektivet. Jag tala-
de om att en patients allra viktigaste önskan är att få
behandling, bemötande och hjälp i tid samt att be-
handlas med respekt. Men jag talade också om att
bl.a. vårdköer och privata försäkringar på 120 000 är
symtom på att allt inte fungerar bra. Det tycker jag att
jag har rätt att säga. Stockholm och de sjukhus som
Lotta Nilsson-Hedström tog upp har inte ett enda
dugg med den här lagen att göra. Det är ju konkur-
rensutsättning inom det egna landstinget. Det har inte
med det här att göra ett enda smul.
Förslaget om kvalificerad majoritet, att man ska
kräva att landstingen ska förankra genom folkomröst-
ning och sådant, liknar för mig mamma-pappa-barn-
relationen. Mamma och pappa är riksdagen och bar-
nen är landstingspolitikerna. Riksdagen måste tala om
för dem: Nu måste ni göra så och så och fråga dem
och dem. Jag tycker faktiskt att vi har väldigt många
kloka landstingspolitiker - åtminstone bland kristde-
mokraterna - som mycket väl vet hur man förankrar
sina beslut.
Jag skulle vilja höra med Lotta om den här hjärte-
frågan. Det är nog inte så värst många människor i
Sverige som just nu tror att Miljöpartiet står för
mångfald. Man känner att Miljöpartiet verkligen har
målat in sig i den röda buren där det knappast finns
någon dörr ut.

Anf. 45 LOTTA NILSSON-
HEDSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Jag tror inte att jag hinner bemöta alla
punkter på en gång. Om det här med ett förbud mot
att lägga ned sjukhus vill jag säga att eftersom lands-
tinget har ett ekonomiskt ansvar måste de ju ompröva
och titta på hur verksamheten fungerar, hur den ska
bedrivas effektivt, att man inte har för stora under-
skott osv. Självklart måste de ha den rätten och kunna
göra de bedömningarna. De har kvar ansvaret under
hälso- och sjukvårdslagen att möta behoven. Det
kvarligger på dem.
Självklart finns det anledning - och det har vi
också bett att man ska titta på i utredningen - att över
huvud taget se över sjukhusstrukturen. Självklart
finns det väldigt mycket fog för människors oro när
små sjukhus läggs ned. Det tror jag inte att någon här
inte skulle skriva under på.
Sedan säger Chatrine Pålsson att hon minsann inte
utgick så mycket från näringslivets intressen. Javisst,
jag hörde det. Jag kände mycket för det hon sade.
Men i utskottet och den beredning vi har gjort, och i
den argumentation som har förts i det offentliga
rummet, har de allra flesta argumenten tagit sikte
något på självstyret men också väldigt mycket nä-
ringslivets intressen. Där ligger absolut tyngdpunkten
totalt sett i den argumentation som i den här frågan
har framförts under de senaste - ska vi säga - en och
en halv månaderna. Det vidhåller jag.
Allt fungerar inte bra, säger Chatrine Pålsson.
Nej, säger jag, det håller jag med om. Det finns
mycket att fortsätta utveckla inom vården. Jag tycker
också att det t.ex. kan vara bra med bolagisering för
att det ger en anledning att effektivisera sin verksam-
het och titta över den. Vi har satt en tydlig, snäv gräns
för akutsjukhusen - och med väldigt specifika villkor.
I övrigt tycker vi att mångfald är bra. Vi fortsätter att
jobba för det, och det gör våra landstingspolitiker
också.

Anf. 46 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till Lotta Nils-
son-Hedström. Om det är så att det inte fungerar i
dag, och om det är så att landstingspolitiker är kloka
och att de har ansvar enligt hälso- och sjukvårdsla-
gen, varför behöver man då ha den här stopplagen
innan en utredning har arbetat? Är det inte så att om
vi vill ha en god kvalitet för våra medborgare är det
viktigt att det också blir det som patienten tycker är
viktigt som man får? Så är det uppenbart inte i dag,
som jag sade.
Då tycker patienterna säkert att det är väldigt
långt att behöva vänta, om man nu har idéer om för-
nyelse, två år till för att det ska hända något när man
är sjuk. Man har ju sett på många andra områden att
konkurrens alltid bidrar till att det blir kvalitetsskärp-
ning på olika områden.
Jag vet inte något annat område i Sverige där vi
som medborgare inte tycker att det är positivt att det
finns konkurrens. Så är det med t.ex. våra butiker. De
allra flesta tycker att det är bra om man vet att priser-
na hålls nere. Jag tycker att det är så viktigt att man
ser detta ur patientperspektivet. Då är två år en långt
tid om man ska stagnera när det handlar om att försö-
ka få det bättre.
Jag vill fråga Lotta Nilsson-Hedström om det är
ambitionen att försena förnyelse som gör att det blir
bättre för den enskilda medborgaren.

Anf. 47 LOTTA NILSSON-
HEDSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Exemplet med Stockholm är ju
egentligen väldigt bra. Varför är det en så stor osä-
kerhet om vad som är planerat i Stockholm? Varför
går det inte att svart på vitt få fram sådana planer som
vi alla är överens om? Detta handlar ju om att öppen-
heten måste vara stor och måste bibehållas. Självklart
ska stockholmare och vi politiker på andra nivåer
kunna följa denna utveckling. Varför är det ett hysch-
hysch som gör att vi ska behöva tveka? Jag åberopade
en artikel i Dagens Nyheter och en annan artikel där
man talar om den stora upphandlingen. Det är ju
sådana planer på gång, troligtvis, tydligtvis. I utskot-
tets betänkande har vi skrivit att vi har erfarit detta.
Det ligger i sakens natur än så länge. Det är svårt att
helt belägga det. Jag tycker därför att Stockholm är
ett utmärkt exempel på att vi måste se till att det finns
någonting kvar, att det går väldigt fort. Det är poäng-
en med detta.
Riksdagen ska naturligtvis fatta rambeslut för
landstings och primärkommuners verksamhet. Det är
vår uppgift. Vi står inför ett nytt skede historiskt sett i
Sverige. Vi har haft en offentlig vård. Nu händer det
nya saker snabbt. Riksdagen måste komma in och ta
sitt ansvar. Vi måste bereda detta väldigt väl. Men det
måste finnas någonting kvar att bereda när den tiden
är över. Och därför måste vi ha en stopplag nu.
S:t Göran har varit i drift som privat sjukhus un-
der ett år. Simrishamns sjukhus har varit i drift under
ett halvt år. Er tro, som jag kallar för dogm, är att det
i alla lägen alltid är bättre med en privat vårdgivare.
Det får vi se. Det ska utredningen också se över.
När det gäller primärvården är det berikande, ja
visst, det tror jag att många är överens om. När det
gäller akutsjukvården får vi se. Vi ska utreda det.

Anf. 48 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Det svar som Lotta Nilsson-Hedström
gav till Chatrine Pålsson om att man har erfarit att det
är en planering på gång men att man inte kan belägga
det var intressant. Det var bra och klargörande. Detta
har vi ju ifrågasatt hela dagen, tycker jag.
I sitt anförande sade Lotta Nilsson-Hedström att
vi som är emot detta inte hade tagit upp demokra-
tiskälen. I mitt anförande sade jag faktiskt att lands-
tingspolitiker och landstingsval är viktiga och att
dessa val ska ha genomslag i vilken sjukvårdspolitik
som förs inom det landstinget och att det är dessa
politiker som ska stå till svars inför väljarna.
Om slutresultatet av detta moratorium ska bli det
som Miljöpartiet förespråkar, att man ska ha två
tredjedels majoritet för viktiga beslut eller val emel-
lan, så skulle jag väldigt gärna vilja be Lotta Nilsson-
Hedström att utveckla Miljöpartiets syn på demokra-
tifrågor lite utförligare.

Anf. 49 LOTTA NILSSON-
HEDSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Jag sade inte att ingen hade åberopat
demokratiskäl. Jag sade att de flesta har åberopat
näringslivsskäl i den här diskussionen. Återigen vill
jag säga något om Stockholm. Jag tycker att detta
exempel illustrerar behovet av öppenhet, behovet av
att som landstingspolitiker klart och tydligt tala om
vad man avser, och göra det före valet, så att medbor-
gare och väljare vet vilka de röstar på, så att man inte
med knappa majoriteter kuppar igenom stora saker
väldigt fort. Det är poängen.
Vår demokratisyn är decentralistisk. Vi tycker att
det är viktigt med självbestämmande. Vi ser också,
och det gör ni alla, att det finns frågor där detta kan
komma på kollisionskurs med det som i grundlagen
kallas angeläget allmänt intresse. Det är precis vad
denna diskussion handlar om. Vården är en så central,
så känslig och så dyrbar verksamhet. Den måste defi-
nieras som ett angeläget allmänt intresse. Det betyder
att riksdagen sätter ramar för landstingets verksam-
het. Sedan är det, som någon annan före mig i talar-
stolen också sade, upp till duktiga landstingspolitiker,
kristdemokrater och andra, att förverkliga målen och
fylla ut dem med god kvalitet. Detta är en väldigt
specifik, väldigt smal, väldigt liten och väldigt tydlig
lagstiftning. Vi vill ha en stopplag i första hand och
sedan en viktig utredning där man tar upp framför
allt, utifrån vår synpunkt, demokratiaspekterna som
ska tillgodoses permanent framöver.

Anf. 50 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag har bara en kort fråga till Lotta
Nilsson-Hedström. Var i Miljöpartiets program står
det att ni vill ändra beslutsordningen i landstingen på
ett så genomgripande sätt som ni nu föreslår i riksda-
gen för riksdagsbeslut?

Anf. 51 LOTTA NILSSON-
HEDSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Avvägningen i detta fall har ju egent-
ligen uppkommit under det senaste året. S:t Göran är
fortfarande det enda stora exempel som vi har. Det
har fungerat som eget bolag under ett år.
Som jag nyss sade menar vi att vi faktiskt står in-
för ett systemskifte i landet som vi måste förhålla oss
till. Vår decentralistiska ideologi, vår syn på vård och
på mångfald i vård, finns belagd i vårt partiprogram,
och det kommer vi att behålla även framgent i våra
nya partiprogam. Det finns inga oförenligheter utifrån
vare sig sakpolitik eller ideologi hos oss i detta.

Anf. 52 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! När Miljöpartiet kom in i politiken
tyckte jag att Centerpartiet fick ganska mycket stöd
när det gäller idéer om lokalt inflytande, lokal demo-
krati, småskalighet, så lite makt till Stockholm och till
Bryssel som möjligt, osv. Men nu är det alldeles
uppenbart, som jag framhöll i mitt anförande, så att
fråga efter fråga som Miljöpartiet står bakom och
t.o.m. driver går i motsatt riktning. Jag nämnde bo-
stadsförmedlingslagen, att öronmärkta pengar ska
fördelas via Skolverket och inte via kommunerna,
maxtaxan där det är staten i stället för föräldrarna
som ska bestämma, osv. Det är beslut som går i fel
riktning. Dessutom detta dribblande med majoritets-
frågan för att förhala kommunala beslut. Som jag ser
det ska två tredjedels majoritet krävas. Hela tiden går
detta ut på färre beslut i kommuner och landsting med
den inriktningen.
Precis som tidigare har sagts så får landsting i
Miljöpartiets Sverige lägga ned småsjukhus med
enkel majoritet. Men om man ska sälja ut akutsjukhus
så krävs det två tredjedels majoritet.
Min fråga är: Hur kan Lotta Nilsson-Hedström se
detta som en reell demokrati, där en man, eller låt oss
gärna säga en kvinna, en röst ska gälla, vilket jag
tycker ska gälla?
Min andra fråga är: Vilka områden, utöver det
som vi hitintills känner till, ligger så att säga i tuben
för att man ytterligare ska urgröpa den kommunala
självstyrelsen? Jag är rädd för att det finns mer. Och
det kunde vara intressant att få höra vad vi ska ta strid
om nästa gång.

Anf. 53 LOTTA NILSSON-
HEDSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Jag börjar bakifrån. Ingen vad jag vet.
Jag vet inte om vi ska strida om någonting annat. Vi
har tittat på allmännyttan. Det känns oerhört viktigt
att också kunna värna ett boende för alla - vi har
arbetat enligt samma modell där - men också att ha
en sorts demokratigaranti.
Kenneth Johansson säger att vi dribblar med ma-
joriteter, och han talar väldigt mycket och nästan
uteslutande om detta tvåtredjedelsförslag. Vi säger att
utredaren ska väga och bedöma tre eller egentligen
fyra modeller om vi benar upp det. Det är två olika
sorters folkomröstningar som vi har fört in. Det är
också två beslut med val emellan som vi själva kan-
ske tycker är den mest sympatiska modellen. Jag
tycker därför inte att detta är ett dribblande med ma-
joriteter. Vi har sett till att man har fört ned och fört
tillbaka frågan på landstingsnivå. Det ingripande som
staten med lag nu gör är stopplagen. Om detta går vår
väg kommer frågan att förbli och permanentas som en
landstingsfråga. Men den kommer att processas innan
dess här i riksdagen en gång till. Vi kommer att ha en
motsvarande diskussion här igen våren 2002.
Sedan vill jag ge Kenneth Johansson en motfråga
om det som han först sade om lokalt inflytande, små-
skalighet och alla vackra honnörsord som han egent-
ligen menar att vi delar mellan våra partier. Tycker
Kenneth Johansson att en utveckling med några få
stora, vinstdrivande och aktieförankrade företag står
för någonting annat än makt? Tycker Kenneth Jo-
hansson att den främjar mångfald?
Ska man vidare tillgodose andra huvudmän än ba-
ra de rent kommersiella? Vilka ska bli kvar? Det är ju
här fråga om makt och en brist på mångfald.
Kenneth Johanssons polemiska fråga landar inte
hos mig på ett sådant sätt att jag kan svara ja eller nej
på den.

Anf. 54 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Låt mig svara på det som nämndes
sist. Det som man nu har är enfald. Man har i högsta
grad en ensidighet vad avser vårdgivare. Centerpartiet
vill ha många vårdgivare. Vi vill ha en mångfald av
olika behandlingsinriktningar, och vi tror att det är
våra förtroendevalda i kommuner och landsting som
bäst bedömer på vilket sätt den mångfalden ska
åstadkommas. Det är vår grunduppfattning.
Jag har tagit upp frågan om tvåtredjedels majori-
tet. Jag tycker att ett krav på en sådan återspeglar en
mycket märklig syn på demokrati. Detsamma gäller i
folkomröstningsfrågan. Man måste lokalt få bedöma
på vilka områden och i vilka frågor som folkomröst-
ningsinstitutet eventuellt ska utnyttjas. Man ska inte
här avgöra hur en kommun eller ett landsting ska
utnyttja det.

Anf. 55 LOTTA NILSSON-
HEDSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Det blir här ett skojigt laborerande
med orden "enfald" och "mångfald". Båda parter kan
utnyttja dem för sina syften. Vi menar faktiskt att det
är en sorts enfald att ha en stelbent och kanske föråld-
rad förvaltningsstyrd vård. Det är helt säkert på
många håll dags att föryngra, förnya, skaka om och
effektivisera den. Det är detta som är problemet. Det
är en väldig enfald att ha bara stora privata företag
som vårdgivare.
Jag har bl.a. gått igenom tidningsurklipp som be-
rör Stockholm och funnit att små anbudsgivare som
vill vara med i konkurrensen om öppenvård och an-
nan vård i Stockholm inte har en chans. Också det är
väl enfald.
Poängen är att det framför allt ska vara en mång-
fald i vårdinnehållet. Man ska mera se till kvaliteten
än till huvudmannaskapet, och man kan som överide-
ologi ha att vara pragmatisk. Det finns på sjukvårds-
fältet många vårdformer, vårdnivåer och särfall. Vad
är mest angeläget? Man kan vara mycket specifik,
och det har vi varit. Vi säger inte att allt privat är bra
eller att allt offentligt är bra. Vi har undvikit att falla i
de två dikena. Jag tycker att också detta är ett mång-
faldstänkande.

Anf. 56 Socialminister LARS
ENGQVIST (s):
Fru talman! De allra flesta svenska medborgare
ser allemansrätten i den svenska sjukvården som en
omistlig tillgång.
De känner stolthet över att de med sina skatte-
pengar byggt upp en sjukvård som har en högre kva-
litet än i de flesta andra länder och som tar emot sina
patienter utan att fråga efter deras betalningsförmåga,
eventuell försäkring eller inkomst.
De vet naturligtvis att sjukvården behöver ut-
vecklas ytterligare för att möta stigande förväntningar
och få bort väntetider och köer. De ser att sjukvården
behöver mer personal. Därför tycker de säkert att det
är bra att staten under de kommande fyra åren satsar
ytterligare 9 miljarder kronor så att landstingen och
kommunerna kan förbättra vården.
De ser också att det behövs en organisatorisk för-
nyelse. Vården måste komma bort från stela hierarki-
er till mer av teamwork, gränsöverskridande samar-
bete och ett ökat medbestämmande för personalen.
Därför instämmer de säkert i kravet på att personalen
ska få ökade möjligheter att i avtal med landstingen
driva delar av vården i egen regi.
Men: Alltfler människor berättar om en växande
oro för att utvecklingen inom vården ska leda bort
från en vård för alla till en vård för dem som kan
betala för sig, kort sagt för att allemansrätten håller på
att ersättas av en rikemansrätt.
Denna växande oro har bl.a. sin grund i de kam-
panjer för privata sjukvårdsförsäkringar som de pri-
vata försäkringsbolagen nu genomför. Bolagen försö-
ker få företag att teckna försäkringar för vad de kallar
nyckelpersoner, som ska få vård på andra villkor än
övriga medborgare.
För att dessa kampanjer för en försäkringsfinansi-
erad vård ska vara framgångsrika krävs det att försäk-
ringsbolagen kan köpa behandling och vårdplatser på
svenska sjukhus. Hittills har ju de privata försäkring-
arna varit kopplade till sjukhus som också varit privat
finansierade, men för att få tillgång till fler vårdplat-
ser arbetar försäkringsbolagen intensivt för att också
de sjukhus som är finansierade med skattemedel ska
vika en del av sin vård till bolagens kunder.
Människors oro förstärks naturligtvis av planerna
på att sälja ut akutsjukhusen till företag som drivs
med privat vinstintresse. Vägen öppnas ju därmed för
de avgörande stegen till ett nytt sjukvårdssystem.
Till alla oroliga människor har jag kunnat ge någ-
ra lugnande besked:
- De grundläggande principerna för den svenska
sjukvården är en nationell angelägenhet.
- Det är således Sveriges riksdag som bestämmer
efter vilka principer den svenska sjukvården ska
utvecklas.
- Landstingen har ett stort ansvar för att möta pati-
enternas krav på hög kvalitet och tillgänglighet,
klara finansieringen, planera, prioritera och förnya
organisationen.
- Men inget landsting kan fatta beslut som gör det
omöjligt att vidmakthålla de nationella principer-
na.
Jag har också upplyst om att de politiska partier
som vill byta sjukvårdssystem först måste övertyga
väljarna i ett riksdagsval och vinna en riksdagsmajo-
ritet för sin linje.
Fru talman! Det är för att slå vakt om de grund-
läggande principerna i den svenska hälso- och sjuk-
vården som regeringen föreslagit den lagreglering
som riksdagen i dag ska ta ställning till.
Till skillnad från många andra länder saknar Sve-
rige regler för i vilka ägar- och driftformer som sjuk-
vården kan bedrivas. Eftersom den svenska sjukvår-
den, vilket har påpekats tidigare, under många år helt
dominerats av den offentligt drivna vården har en
sådan reglering inte ansetts nödvändig.
I den nationella handlingsplanen för sjukvården,
som riksdagen beslutade om för några veckor sedan,
framhålls vikten av att primärvården byggs ut och
förstärks men också att mångfalden av vårdgivare
ökar. Det påpekas att landstingen i större utsträckning
bör engagera privata, kooperativa och ideella aktörer
i primärvården.
Samtidigt som denna utveckling uppmuntras är
det viktigt att inte kommersiella intressen tillåts ta
överhanden och försvåra möjligheten att upprätthålla
de grundläggande nationella principerna för en all-
män hälso- och sjukvård. Vården ska vara demokra-
tiskt styrd och solidariskt finansierad och ges efter
behov.
För att dessa mål ska kunna upprätthållas samti-
digt som man öppnar för alternativa driftformer är det
nödvändigt att Sverige i likhet med andra länder ska-
par ett regelverk för de framtida ägarformerna.
Fru talman! Företagsvinst är skillnaden mellan
verksamhetens intäkter och kostnader. En större vinst
kräver följaktligen att antingen intäkterna ökar eller
kostnaderna minskar. Varje vinstsyftande företag
strävar efter att maximera vinsten. Det är så att säga
själva idén. En börsintroduktion av ett företag leder
ofta till att ägarnas lönsamhetskrav skärps.
Det är alldeles självklart att vinstmotivet påverkar
beteendet också hos de vinstdrivande företag som
verkar inom vårdsektorn - även om det kan balanse-
ras en del av de sociala mål som eventuella avtal med
en huvudman försöker fånga upp.
Med vinstintresset bygger man in drivkrafter i
verksamheten som kan komma i konflikt med de
grundläggande målen för vården. Låt mig nämna
några sådana målkonflikter.
För det första: I syfte att öka intäkterna kan ett
vårdföretag som driver ett sjukhus sälja sina tjänster
till andra än landstingen. Så länge företaget anser sig
ha ledig kapacitet kan det ske genom att företaget
vänder sig till andra än landstingen. Vinstmålet ska-
par därmed ökat tryck för att komplettera den allmän-
na sjukförsäkringar med privata sjukförsäkringar.
Detta driver i sin tur vårdföretagen till ett vidgat sam-
arbete med privata försäkringsbolag som på detta sätt
ser nya möjligheter att öka sina marknadsandelar.
Kravet på ökad vinst och alliansen mellan vårdföretag
och försäkringsbolag ökar kravet på att införa en
privat finansiering vid sidan av den obligatoriska
skattefinansierade sjukförsäkringen.
För det andra är det viktigt att vården sker på rätt
vårdnivå och att så mycket som möjligt sker inom
primärvården, vilket också är en central ambition i
den nationella handlingsplanen för sjukvården. Sjuk-
husen ska så långt som möjligt verka för denna prin-
cip. Med ett ökat antal vinstdrivna företag kan denna
princip kollidera med det företagsekonomiska intres-
set att öka sjukhusens patientunderlag och förbättra
deras intäkter.
För det tredje är sjukhusen i regel naturliga mo-
nopol. De har ofta en så högt specialiserad vård att de
i praktiken saknar konkurrenter som kan erbjuda
motsvarande vård. Ett privat företag som har mono-
pol får en mycket stark ställning gentemot sjukvårds-
huvudmännen, vars handlingsutrymme begränsas.
Inför en omförhandling - jag tror att någon tidiga-
re påpekat det - kan företaget finna det mera lönsamt
att ge vård åt andra än landstingets befolkning och
med en annan finansiering än den offentliga. Det
finns också en risk för att företaget väljer att upphöra
med verksamheten därför att lönsamheten inte är vad
man räknat med, vilket skulle innebära allvarliga
konsekvenser för landstinget och befolkningen.
För det fjärde: Flera landstingssjukhus bedriver en
avancerad medicinsk forskning. Privatiseras driften
finns det risk för att forskningsresultaten blir ägarnas
privata tillgångar med begränsade möjligheter att
använda dessa resultat i hela sjukvården.
För det femte: Införande av vinstintressen i sjuk-
husdriften bidrar i regel inte till lägre vårdkostnader.
Flertalet studier på området visar i stället att vård-
kostnaderna i privata och vinstdrivna företag är högre
än i de företag som drivs utan vinstsyfte.
Inom parentes vill jag påpeka att det faktiskt ock-
så gäller den så uppmärksammade försäljningen av
S:t Görans sjukhus i Stockholm. Vården där har, sägs
det, blivit dyrare sedan Bure tog över företagen för ett
år sedan. Det var som landstingsdrivet bolag S:t Gö-
ran lyckades med en fantastisk prestation att sänka
sina kostnader och bli Stockholms läns bästa sjukhus.
Den prestationen genomförde sjukhusledningen och
personalen under tiden då landstinget ägde bolaget.
Sedan Bure har tagit över har faktiskt kostnaderna
ökat, även om det är sant att S:t Göran fortfarande är
det effektivaste sjukhuset, men det är resultat av för-
ändringar som skedde när landstinget svarade för
driften.
Regeringen föreslår således att landstingen inte
får överlämna ansvaret för driften av ett akutsjukhus
till den som avser att driva verksamheten med syfte
att skapa vinst åt ägare eller motsvarande intressent.
Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2001 och
gälla till utgången av år 2002. Den ska inte gälla
akutsjukhus som vid ikraftträdandet drivs enligt avtal
med landstinget.
Regeringen kommer att tillsätta en utredning för
att överväga om en annan reglering som stärker det
demokratiska inflytandet över beslutsprocessen vid
försäljning eller överlåtelse av driftsansvaret för den
offentligt finansierade vården kan vara mera ända-
målsenlig.
Herr talman! Den föreslagna nya lagen är således
ett väl motiverat och väl avvägt komplement till häl-
so- och sjukvårdslagen, som i övrigt anger sjukvårds-
huvudmännens skyldigheter. Det är dessutom en lag
som har sin motsvarighet i många andra länder som
också har ett offentligt finansierat sjukvårdssystem.
Icke desto mindre har förslaget lett till politiska
kampanjer, påtryckningsförsök och lobbyverksamhet
av ett slag som jag i alla fall aldrig varit med om. Till
Kenneth Johansson kan jag påpeka apropå Sancho
Panza att när det gäller intressena bakom privatise-
ring av akutsjukhusen tycks väderkvarnarna leva. Vi
har alla tagit del av försöken att påverka oss i våra
beslut.
I dessa kampanjer har flera fullständigt osannolika
påståenden spritts. Låt mig kommentera två.
För det första: Chris Heister påstår att de egentliga
motiven för lagen skulle vara att förhindra att de
borgerligt styrda landstingen ska lyckas med sin poli-
tik.
Men sanningen är följande. Den föreslagna lagen
upphäver inte något känt beslut i något landsting. Det
innebär alltså att inga avtal som är tecknade kommer
att förklaras ogiltiga. Det betyder att S:t Görans sjuk-
hus i Stockholm och Simrishamns sjukhus i Skåne,
som också varit föremål för diskussion, kan fortsätta
som nu. De är icke berörda.
Inget borgerligt landsting har, såvitt jag vet, of-
fentligt redovisat några planer att sälja ut fler akut-
sjukhus.
Eventuella idéer om att överlåta driftsansvaret till
personalkooperativ, som tydligen föresvävar ledning-
en i Stockholms läns landsting ska kunna gälla för S:t
Eriks ögonsjukhus i Stockholm, hindras inte på något
sätt av denna lagstiftning.
Den offentliga redovisningen och den offentliga
debatten om de planer som finns tyder alltså på att
lagen inte kommer att innebära någon begränsning
för de borgerliga ledningarna. Men ändå drivs dessa
enorma kampanjer. Det kan bara finnas en förklaring
till de upprörda kampanjerna och den aggressiva
lobbyverksamheten, och det är att det finns planer
som inte redovisats offentligt, att det finns en dold
dagordning för ett systemskifte inom sjukvården. Det
är därför ett demokratiskt anständighetskrav att Mo-
deraterna och Chris Heister här och nu redovisar de
här planerna.
Min fråga är således: Vad är det för borgerlig po-
litik som lagen hindrar?
För det andra: De borgerliga partierna påstår att
lagen innebär att viss sjukvård förbjuds. Därmed vill
man skapa intryck av att det samlade vårdutbudet på
något sätt skulle minska.
Sanningen är att ingen privat vård förbjuds. Det är
fullt tillåtet för vilket företag som helst att starta och
driva privat finansierad vård. Lagen handlar enbart
om i vilka driftformer som den offentligt finansierade
akutsjukvården ska bedrivas. De borgerliga partierna
vill ge möjlighet för börsbolag att i vinstsyfte driva
den akutsjukvård som vi betalar med skattepengar.
Alla som har försökt förklara denna idé för ut-
ländska journalister eller för politiker från andra län-
der upptäcker att de inte tror sina öron. Några sådana
idéer har de aldrig hört talas om.
Ännu mer överraskade blir de när de får höra att
det inte bara är de nyliberalt orienterade moderaterna
som driver denna linje i riksdagen och i landstingen
utan att det också är Kristdemokraterna, som ju häv-
dar att deras politik är förankrad i en annan etik och i
andra värden än de som styrs av penningbegäret.
Så min fråga till Kristdemokraterna och Chatrine
Pålsson är: Tycker ni att det är rimligt att börsbolag i
vinstsyfte ska driva sådana sjukhus som vi betalar
gemensamt? Finns det inte någon gräns för det pri-
vata vinstintresset?

Anf. 57 CHRIS HEISTER (m) replik:
Fru talman! När man lyssnar till Lars Engqvist
hör man att det är överheten som talar. Jag märkte
inte så mycket prat om och omtanke om den enskilde
patienten och hennes möjligheter att få vård i tid. Det
var inte så många veckor sedan vi läste i Dagens
Medicin att många gamla hinner dö i kön till gråstarr-
soperation. Det är den verklighet som är i Sverige i
dag när det gäller svensk sjukvård.
Vår utgångspunkt i den moderata politiken är att
genom mångfald, förnyelse och konkurrens skapa
utrymme för mer sjukvård så att också den gamla
kvinnan som behöver operera sin gråstarr hinner göra
det innan hon dör.
Sedan säger Lars Engqvist att det är viktigt att in-
föra denna lag för att man ska värna allemansrätten
och det allmänna intresset. Det är detta som är det
stora hotet och det är det som är skälet till att det är så
viktigt att det fattas beslut om denna lag.
Det är Lagrådets uppfattning att detta inte har nå-
gon relevans för den här lagen. Man kan mycket väl
se till att man värnar den gemensamma, solidariska
finansieringen, den demokratiska styrningen och att
man får vård efter behov på ett annat sätt än det som
nu regeringen avser att tillämpa i strid mot det kom-
munala självstyret och andra lagar.
Jag kan inte begripa, Lars Engqvist, varför man
framhärdar och lägger fram detta lagförslag. Alla de
fackliga organisationerna tillsammans med ledningen
på S:t Göran har avfärdat varenda myt som Lars
Engqvist här har gjort sig till tolk för också här i dag.
Varenda myt har man kunna bemöta i den kritik som
är riktad mot förnyelsen och förbättringen av svensk
sjukvård.

Anf. 58 Socialminister LARS ENGQVIST (s)
replik:
Fru talman! Jag ska försöka att besvara samtliga
frågor.
Köerna i den svenska sjukvården kan bara motar-
betas genom ökade resurser till svensk sjukvård. Det
finns inga möjligheter att klara de anspråk som vi har
på sjukvården med mindre än att vi är beredda att
satsa mera resurser och mer personal. När vi senast
röstade om mer pengar till sjukvården röstade Chris
Heister nej.
Sedan ska jag ta upp frågan om detta med Lagrå-
det. Det har nu påståtts ett antal gånger i denna kam-
mare att Lagrådet skulle ha varit mycket bestämd i
formuleringen om vilka andra lagar det här lagförsla-
get strider emot. Sanningen är att Lagrådet hade
många uppfattningar och ställde en rad frågor med
formuleringar som att det kan ifrågasättas, man bör
fråga osv. Men sanningen är också att Lagrådet inte
på någon enda punkt entydigt säger att lagen strider
mot någon annan lag. Detta är viktigt att upplysa för
kammaren och andra som lyssnar på detta.
Vi har haft anledning att pröva Lagrådets invänd-
ningar, väga dessa invändningar mot andra hänsyn
och göra en samlad bedömning. Vi menar att Lagrå-
dets diskussioner om i vilken mån lagen står i kon-
flikt med andra lagar inte är relevant. Lagen är fören-
lig med EG-rätten, med lagen om offentlig upphand-
ling och med den kommunala självstyrelsen. Det bör
uppmärksammas att Lagrådet inte på en enda punkt
säger att denna lag entydigt strider mot någon annan
lagstiftning.
Kostnaderna för S:t Göran har ökat sedan Bure
tog över ansvaret. När man förhandlade i maj 1999
om övertagande, då var landstingets kostnader lägre
än vad de sedan blev när Bure tog över. Detta är vik-
tigt att konstatera. Det rörde sig om en kostnadsök-
ning på 6 % som skedde från maj till oktober förra
året.

Anf. 59 CHRIS HEISTER (m) replik:
Fru talman! Då måste man ju se på helheten, Lars
Engqvist. I relation till andra sjukhus har S:t Göran
fått en mindre höjning av DRG-poängen än vad övri-
ga sjukhus i Stockholms län har fått. Det innebär inte
att S:t Göran i relation till andra sjukhus har blivit
dyrare. Lars Engqvist kan komma till min bänk och
titta på dessa siffror. Tvärtom får S:t Göran den i
särklass lägsta ersättningen av alla Stockholms sjuk-
hus. Då har vi klarat av den saken.
Lars Engqvist säger att Lagrådet inte avfärdar lag-
förslaget, men att man har många olika synpunkter.
Det är just det som är Lagrådets poäng. Kritiken är så
omfattande att man sammantaget inte kan tillstyrka
förslaget. Lagrådet säger att det behövs en noggrann
analys för att undersöka om lagförslaget strider mot
annan lag, framför allt mot gemenskapsrätten och
lagen om offentlig upphandling. Den möjligheten har
majoriteten i utskottet förvägrat oss.
Nu säger Lars Engqvist att det inte finns några
planer. Men majoriteten i utskottet säger att det finns
konkreta planer. Det är ju därför som det är så bråt-
tom. Lagen ska träda i kraft den 1 januari. Hur är det
egentligen? Majoriteten i utskottet säger att det är
jättebråttom så därför går det inte att göra en nog-
grann analys. Lars Engqvist säger att det inte finns
några planer. Men låt oss få göra det ordentliga arbete
som ligger på den lagstiftande makten! Detta kan
förstås Lars Engqvist inte göra någonting åt, men han
kan väl ändå tala med sina partivänner så att vi får
möjlighet att göra denna noggranna analys.
När det gäller detta med pengar, Lars Engqvist,
tillskjuter ni ytterligare 3 miljarder per år till lands-
tingen. Skulle sjukhusen i Sverige få samma möjlig-
het som man har fått i Simrishamn och vid S:t Göran
skulle det varje år kunna frigöra resurser på uppemot
10 miljarder.
Jag vill ställa ytterligare en fråga till Lars
Engqvist: Vad är sjukhuset i Simrishamn? Det är
viktigt för alla andra sjukhus att få veta det, i Bollnäs,
Kristinehamn, Sala osv. Är sjukhuset i Simrishamn
ett akutsjukhus eller inte?

Anf. 60 Socialminister LARS ENGQVIST (s)
replik:
Fru talman! Vad Simrishamn framför allt är, är
det ett sjukhus som över huvud taget inte berörs av
det lagförslag som nu diskuteras. Det gör inte heller
S:t Göran. Både sjukhuset i Simrishamn och S:t Gö-
ran är undantagna helt enkelt beroende på att avtalen
är undertecknade innan lagen träder i kraft.
När det gäller definitionen av akutsjukhus kan jag
konstatera att i den reservation som Chris Heister har
skrivit under finns formuleringen: Det finns i Sverige
79 akutsjukhus, varav två drivs med privat vinstin-
tresse. Om man kan vara så säker på hur många akut-
sjukhus det finns, måste man vara säker på definitio-
nen. Enligt mitt och regeringens förmenande råder det
ingen tvekan om vad ett akutsjukhus är, vilket också
framgår av den borgerliga reservationen.
Angående S:t Göran har jag bara velat upplysa om
att den kampanj som bedrivs av ägarna till S:t Göran
- och det är lite märkligt att ett företag bestämmer sig
för att driva politiska kampanjer, men ändå - grundar
sig inte på alldeles korrekta uppgifter om hur läget
var när man tog över. På S:t Göran lyckades man
genomföra fantastiska förändringar och pressa ned
sina kostnader. Den utvecklingen har inte fortsatt
efter det att Bure tog över, och det är ett viktigt kon-
staterande.
Beträffande om det finns planer eller inte grunda-
de sig min fråga till Chris Heister på att jag försökte
att avslöja det dubbla budskapet. Å ena sidan säger
Chris Heister att lagen syftar till att vi ska förhindra
borgerlig politik. I den offentliga debatten och i de-
batten här redovisas inga förslag som stoppas av den
här lagen. Då är argumentationen om att vi hindrar
borgerlig politik lite ihålig.
Jag tror att det finns förslag, och jag kan nämna
några av dem och motivet för att det är viktigt att vi
fattar beslut nu.
Det förs en diskussion om S:t Eriks ögonsjukhus.
Det är viktigt att vi talar om att den diskussionen bör
föras i termer av att vi bör pröva kooperativa model-
ler eller personalkooperativa modeller och att man
gör klart för ledningen i Stockholms län att det inte är
möjligt att överlåta detta akutsjukhus till privata
vinstintressen. Det var ett exempel.
När det gäller den stora upphandlingen måste
riksdagen vara tydlig om vilka villkor som ska gälla.
Så visst finns det planer som man behöver besked
om.

Anf. 61 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag kan förstå att socialministern har
känt sig pressad i dag. Han har med sig fyra man från
departementet, och det visar att detta är en viktig
fråga.
Jag vet inte varför socialministern vidhåller att
allemansrätten är hotad. Jag tycker inte det. Det tyck-
er inte heller vårdförbundet, Kommunal, SKTF och
läkarna. De har skrivit så här i Aftonbladet, och jag
kan inte uttrycka det bättre själv:
"Socialministern blandar medvetet ihop privatägd
vårdproduktion med privat finansiering av sjukvård.
Privatägd akutsjukvård av den typ S:t Göran bedriver
är till 99,5 % offentligt finansierad. Vår verksamhet
är inget hot utan ett nödvändigt komplement. Verk-
ligheten är att allemansrätten inom sjukvården inte
hotas av privat ägda sjukhus i samhällets tjänst.
Tvärtom är det meningslöst att tala om allemansrätt
inom sjukvården utan privat ägda enheter som kom-
plement." Jag tycker att det är alldeles utmärkt skri-
vet.
Den andra frågan jag vill ta upp är patientpers-
pektivet, medborgarperspektivet. Det monopol som vi
har haft i Sverige har gjort det otryggt för människor.
120 000 personer har tecknat privata försäkringar.
Eftersom vi rör oss med sjukvårdstermer kan man
säga att detta är symtom på en sjukdom, och sjukdo-
men heter otrygghet. Den kan var kronisk och tära
mycket på människor. Man känner osäkerhet och tror
inte att det ska finnas någon som tar hand om en när
man blir sjuk.
Det är viktigt att ta upp det här. Det är vad frågan
handlar om. Är regeringen inte beredd att vidta några
åtgärder för att göra det bättre?

Anf. 62 Socialminister LARS ENGQVIST (s)
replik:
Fru talman! Chatrine Pålsson har en chans till att
svara. Det finns en alldeles grundläggande fråga som
jag tycker att kristdemokraterna är skyldiga att svara
på. Är det rimligt att börsbolag i vinstsyfte driver
akutsjukhus som betalas av skattemedel?
Det handlar inte om att driva någon annan sorts
sjukhus. Det handlar inte om att driva vård i princip,
utan det handlar om att driva akutsjukhus som vi
finansierar med skattemedel. Det är frågeställningen.
Jag trodde inte att kristdemokraterna så enkelt skulle
acceptera en utveckling där man flyttar över ansvaret
från landstingshusen till börsen och börsbolagen.
Så till detta med patientperspektiv. Vad patienter-
na begär i Sverige är en god vård på lika villkor och
med en stor tillgänglighet. Man vill få vården snabbt.
Därför handlar det om att skjuta till mer resurser.
Grundfrågan för svensk sjukvårds utveckling är re-
surserna.
Såvitt jag förstår finns det ännu inte något privat
företag som säger: Vi vill gå in och tillföra resurser
till sjukvården. Motivet är att det finns en marknad
för att utveckla en verksamhet som ger avkastning till
deras ägare. Det är den omvända situationen.
Skulle något privat företag vara beredd att gå in
och säga: Det sjukhus som ni inte klarar att driva
inom något landsting kan vi ta över och finansiera,
tror jag inte någon landstingspolitiker skulle säga nej.

Anf. 63 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Självklart är den frågan viktig att ta
upp. De facto har skattemedel även gått till privata
entreprenörer som bygger sjukhuset. De har säkert
gjort en och annan krona i vinst också av skattemedel.
Det är många sjukhus som har restaurangverk-
samheten och maten på entreprenad, städningen på
entreprenad och parkförvaltningen på entreprenad.
Även de företagen har tjänat en och annan krona.
Men man har ändå sett att det inte blivit dyrare än om
man drivit det själv.
För oss kristdemokrater är det viktigaste den vård
människor får. Det är den primära frågan för oss.
Driftformen är en andrahandsfråga. Det är tillgäng-
ligheten, behandlingen, bemötandet och alltihop som
är det viktigaste. Det är viktigt att man vågar öppna
ögonen för vad kärnfrågan är.
I den principiella frågan om lokala politiker kän-
ner jag en oro över socialministerns syn på lokala
politiker. Jag känner att den är nedvärderande. Soci-
alministern har räknat upp en mängd punkter över hur
galet det skulle kunna gå om det blev si eller så.
Kom ihåg att det finns lokala politiker som teck-
nar avtal. De analyserar de här frågorna noggrant. Jag
tror att också de klarar av att tänka långt. Vill social-
ministern på sikt ha en statlig sjukvård? Är det målet?

Anf. 64 Socialminister LARS ENGQVIST (s)
replik:
Fru talman! Nej, det är inte målet. Vi har en häl-
so- och sjukvårdslag som riksdagen har stiftat. Den
innehåller det regelverk som sjukhushuvudmännen är
skyldiga att följa. Det är en lag som mycket detaljerat
visar på landstingens och kommunernas skyldigheter.
Den komplettering till hälso- och sjukvårdslagen som
den nya lagen innebär är ur principiell synpunkt inte
särskilt stor i förhållande till det som gäller enligt
hälso- och sjukvårdslagen.
Båda lagstiftningarna grundar sig på föreställ-
ningen att det är det nationella parlamentet, riksda-
gen, som bestämmer efter vilka principer sjukvården
ska utvecklas. Detta är en form av samspel mellan
den lokala nivån, den regionala nivån och den natio-
nella nivån som vi accepterat sedan mycket lång tid
tillbaka.
Jag skulle kunna tänka mig hur diskussionen
skulle vara ifall vi inte hade haft en hälso- och sjuk-
vårdslag och vi kommit till riksdagen i dag och pre-
senterat den. Då hade det varit ett gigantiskt ingrepp i
den kommunala självstyrelsen. Det vi nu gör är ett
komplement till hälso- och sjukvårdslagen som ur
principiella synpunkter är ganska begränsat när det
gäller den kommunala självstyrelsen.

Anf. 65 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! I ett läge då landsting och regioner
behöver arbetsro och uppmuntran till förnyelsearbete
och mångfald slår regeringen till med en stopplag,
eller snarare en paniklag, som skapar oro och turbu-
lens.
Tyvärr får jag nog konstatera att partiintressen går
före patientperspektivet. Fokus sätts på att stoppa och
förhindra i stället för att ge förutsättningar för lokala
lösningar efter lokala behov och med respekt för
folkviljan.
Jag har ett antal gånger här under förmiddagen
hävdat Centerpartiets vilja att värna den kommunala
självstyrelsen och vår tilltro till företroendevalda som
får stå ansvariga för sina väljare.
Min fråga till socialministern, som ju har sin folk-
rörelsebakgrund, är: Ser inte socialministern allvaret i
vad regeringen håller på med? Hur kan regeringen
inskränka den kommunala självstyrelsen i den fråga
vi talar om nu och även i de frågor som jag har gett
exempel på tidigare under debatten?
Känns det dessutom inte lite motigt när det ändå
är mycket olika uppfattningar om att vi är på väg att
bryta mot lagstiftning och urgröpa både självstyrelsen
och gemenskaphetsrätten m.m.? Känns det inte lite
motigt?

Anf. 66 Socialminister LARS ENGQVIST (s)
replik:
Fru talman! Som folkrörelseengagerad, som tidi-
gare lokalt politiskt engagerad, och faktiskt också
som tidigare kommunstyrelseordförande i Malmö,
kräver jag att den här församlingen, Sveriges riksdag,
anger tydliga regelverk för hur vi ska arbeta. Vi ska
veta vad som gäller, vilka restriktioner vi har och med
vilka regler vi ska spela vidare.
Hälso- och sjukvårdslagen är i flera fall mycket
tydlig. Men det är ingen tvekan om att vi har saknat
det regelverk som behövs också för ägar- och drifts-
former till de tunga delarna i sjukvården. Jag menar
att det är vår skyldighet att här i riksdagen ta det
politiska ansvaret för ett regelverk som är tydligt för
att vi ska kunna värna det som är ett nationellt intres-
se, nämligen de principiella grunderna för hälso- och
sjukvården.
Det är detta sampel mellan den lokala, regionala
och nationella nivån som är viktig. Som folkrörelse-
människa och kommunalpolitiker tycker jag att det är
viktigt att riksdagen lever upp till den skyldighet som
riksdagen har att vara tydlig när det gäller vilket re-
gelverk vi ska följa.

Anf. 67 KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker också att det ska vara tyd-
liga regelverk, men då ska det också vara det. Det vi i
dag är på väg att få är ett otydligt regelverk. Det har
upprepade gånger redovisats att en rad uppfattningar
står emot varandra. Vi från minoriteten i utskottet
ville få en konstruktiv fördjupad analys, och vi har
förvägrats det, i varje fall hittills. Det tycker jag är
väldigt tråkigt.
Som folkrörelsemänniska och tidigare kommu-
nalpolitiker tycker jag att det är väldigt angeläget att
de som ger mig mitt uppdrag också ska ställa mig till
svars i val. Det är en grunduppfattning som jag har.
Vänstermajoritetens stopp- och paniklag är ett flag-
rant sätt att sätta sig över den kommunala självstyrel-
sen. Det skapar oro i stället för arbetsro. Det begrän-
sar mångfalden och nytänkandet.
Det är en politik som jag och mitt parti inte vill
medverka till. Den lokala demokratin är med detta
beslut och tidigare beslut som har fattats till viss del
hotad. Därför är vårt krav om ett förbättrat grundlags-
skydd i allra högsta grad befogat.

Anf. 68 Socialminister LARS ENGQVIST (s)
replik:
Fru talman! Det nationella regelverket är till för
att man kommunalt och regionalt ska kunna ta sin del
av ansvaret för den gemensamma sjukvården. Ken-
neth Johansson talar om lokala lösningar efter lokala
behov. Jag delar gärna uppfattningen att man ska
söka detta, men det är här som Kenneth Johansson
har problem. Vi talar om att begränsa möjligheterna
att överlåta akutsjukhusen till företag som drivs med
syfte att arbeta upp en utdelningsbar vinst. Vi vet ju
vad det är för slags företag vi talar om - det är stora
koncerner och börsbolag det handlar om.
Jag tänker ibland på de gamla bondeförbundarna
och undrar vad de skulle säga om de hörde dagens
centerpartister försvara storbolagens rätt att driva
akutsjukhus som du och jag ska betala med våra
skattepengar. Det är främmande för Folkrörelse-
Sverige.

Anf. 69 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag skulle vilja fråga socialministern
vad det egentligen är för ett hot mot sjukvårdens
allemansrätt, eller hälso- och sjukvårdslagen - som
det egentligen handlar om - om ett akutsjukhus drivs
med vinstsyfte ifall det är landstinget som betalar,
Socialstyrelsen som inspekterar och patienten som
väljer. Då är ju den enda möjligheten att gå med vinst
egentligen att vara effektivare och bättre än lands-
tingsvården. Det borde väl ändå alla tycka att alla
tjänar på.

Anf. 70 Socialminister LARS ENGQVIST (s)
replik:
Fru talman! Egentligen försökte jag svara på
Kerstin Heinemanns frågor i min inledning. Jag redo-
visade fem principiella resonemenang om konflikter,
där det privata vinstintresset kan komma i konflikt
med målen för sjukvården.
Min allra viktigaste anledning är att vi för in mo-
tiv i sjukvården som kommer att driva delar av den
till en ökad grad av försäkringsfinansiering. Det är
nämligen ganska enkelt att se - vi har en rad exempel
på det - hur försäkringsbolagen nu försöker övertyga
också de offentligt ägda sjukhusen att vika av en del
av sin vård till försäkringsbolagens kunder. När det
gäller de offentligt ägda sjukhusen har vi faktiskt
möjlighet att sätta stopp för detta eftersom det inte är
tillåtet att driva offentlig sjukvård i strid med hälso-
och sjukvårdslagen.
Utöver de två metoderna att öka vinsten, nämligen
att minska kostnaderna eller att öka intäkterna, så
finns möjligheten att helt enkelt arbeta med en ny
intäktskälla, nämligen försäkringsfinansierad sjuk-
vård.
Om vi skulle se en utveckling av ett stort antal
akutsjukhus som drivs av privata företag i vinstintres-
se så tror jag att vi mycket snabbt skulle få en ut-
veckling av en försäkringsfinansierad sjukvård. Det
är mitt huvudsakliga motiv för att sätta en gräns.

Anf. 71 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag anser ändå att det stora hotet mot
allemansrätten är någonting helt annat, nämligen de
långa väntetiderna. De gör ju att de människor som
har möjligheter, som har råd, som är friska och som
kan teckna försäkringar också gör det i protest mot att
den offentliga vården inte fungerar. Det är där det
stora hotet ligger, och inte i att några akutsjukhus
drivs med vinstsyfte.

Anf. 72 Socialminister LARS ENGQVIST (s)
replik:
Fru talman! Jag tror att det är viktigt att se över
sjukvården som helhet. Det är klart att ett, två eller
kanske ytterligare några akutsjukhus som drivs av
stora privata företag sannolikt inte ändrar grunden för
den svenska sjukvården. Men ifall vi får ett större
antal sjukhus som drivs av dessa företag, som dess-
utom kopplar sina strategier till de stora försäkrings-
bolagen, så får vi en mycket stark kraft för en ut-
veckling av en sjukvård som leder bort från den ge-
mensamt finansierade sjukvården - den som är öppen
för alla på lika villkor. Och det går väldigt fort. Det
finns mycket starka krafter som arbetar för en sådan
utveckling. Det finns väl också en del här i riksdagen
som är för den.
Om vi inte begränsar möjligheten för landstingen
att lämna ifrån sig driftsansvaret för akutsjukhusen är
jag övertygad om att vi mycket snabbt får en utveck-
ling bort ifrån det som vi har kallat för allemansrät-
ten. Det är det väsentliga motivet.
När det sedan gäller att bekämpa köer är vi säkert
överens. Men det är till sist en resursfråga, där vi
tillsammans får se till att det kommer mer resurser till
sjukvården.

Anf. 73 LEIF CARLSON (m):
Fru talman! Chris Heister har belyst den här be-
drövliga propositionen i ett övergripande perspektiv.
Jag ska ta upp en snävare, men nödvändig, diskus-
sion.
I remissdebatten gjorde socialministern ett antal
internationella utblickar och påståenden utifrån dessa.
Så gjorde även Conny Öhman i dag. Avsikten är
uppenbarligen att utifrån internationella erfarenheter
finna stöd för förslaget att stoppa överlåtelse av drif-
ten av akutsjukhus till bolag med vinstintresse. Efter-
som socialministern - han har även tidigare gjort
sådana påståenden - och propositionen så starkt beto-
nat att de internationella erfarenheterna talar mot
vinstdrivande sjukhus finns det skäl att syna hans
utsagor och inför dagens beslut bemöta dem, även om
de inte utgör de tyngsta argumenten i debatten om
svensk sjukvård.
Fru talman! Socialministern började remissdebat-
ten med att ta exempel från USA, som han angav som
det främsta exemplet på hur privat försäkringsbaserad
sjukvård fungerar. Visserligen finns det inga förslag
från något svenskt parti om ett sådant system som
USA har, och inte heller något enhetligt system för
sjukvårdsfinansiering i USA, varför aktualiteten för
den svenska debatten kan synas liten. Men hans på-
ståenden bör rättas till eftersom han använder USA
som skrämmande exempel och som slagträ i debatten.
Hur är det då i USA? Statsrådet angav att 40 mil-
joner amerikaner står utan försäkring. Det är delvis
sant - 44 miljoner stod under någon del av året utan
försäkring. Men de flesta är inte människor som hela
tiden är oförsäkrade. Majoriteten är kortvarigt oför-
säkrade några veckor när de byter jobb. De som står
utanför en längre tid är huvudsakligen studenter och
egna företagare. Det är illa nog, men det är inte så
som statsrådet försöker få det att låta.
Vidare påstår statsrådet i en replik till Chatrine
Pålsson att om man blir akut sjuk i New York så
erbjuds man inte sjukvård om man inte har försäk-
ring. Det är fel! Alla har rätt till akutvård. Alla sjuk-
hus som får medel från Medicare och Medicaid är
skyldiga att erbjuda vård åt den som behöver den.
Vidare jämförde statsrådet andelen av bruttona-
tionalprodukten som går till sjukvård. I USA är det
14 %, mot 8,5 % i Sverige. Han försökte på det viset
visa att vi på något sätt skulle vara effektivare. Men
så är tyvärr ingalunda fallet generellt. De undersök-
ningar som finns visar att USA nästan undantagslöst
har större effektivitet i förhållande till insatta resurser.
Men i USA har man höga krav på sjukvård, och hög
konsumtion. I Sverige är tillgängligheten dålig och
konsumtionen låg, vilket också märks vid jämförelser
inom Europa. Den största skillnaden beror dock på att
lönerna i USA ligger så mycket högre.
Fru talman! Lars Engqvist tog också åter upp for-
profit-non-profit-debatten utifrån en artikel från 1999
i New England Journal of Medicine. Det har han
också gjort i tidigare riksdagsdebatter. Men uppen-
barligen har han fortfarande inte, trots påpekanden,
tagit del av själva innehållet. Socialministern säger i
en debattartikel med hänvisning till den aktuella arti-
keln: Eftersom de internationella erfarenheterna visat
att marknadsorienterade sjukvårdssystem leder till
högre kostnader utan motsvarande högre kvalitet .
Han sade ungefär detsamma i remissdebatten.
Men det är inte vad artikeln i New England Jour-
nal of Medicine säger. Vad artikeln handlar om är
huruvida en stor andel privata vinstdrivande sjukhus
leder till högre konsumtion av sjukvård inom ett visst
geografiskt område och därmed ökar sjukvårdskost-
naderna. Om efterfrågan på något ökar så brukar det
ju bero på att en produkt är efterfrågad. Det utgör då
en förbättring jämfört med tidigare. Vad man inte
mätte i studien var tillgängligheten till vård. De flesta
vinstdrivande sjukhus är små och har bättre tillgäng-
lighet för befolkningen. Det kan leda till högre kon-
sumtion. Eftersom de som undersöktes tillhörde Me-
dicare - vinstdrivande sjukhus tar alltså faktiskt hand
om statligt finansierade - så ges ersättningen i fasta
priser. Då kan den påvisade ökade kostnaden bara ha
tillkommit genom ökad volym. Vården är alltså inte
mindre effektiv, utan den privata vården har tillfört
något som saknats tidigare. Det är just det som vi
efterfrågar här - någonting som är bättre.
Lars Engqvist antydde också att kostnaderna ökar
när man går från non-profit till for-profit utan att
kvaliteten ökar och att forskningen stöder detta. I
själva verket förhåller det sig så att all tillgänglig
forskning visar att kvalitet och kostnad för vinstdri-
vande och icke vinstdrivande sjukhus inte skiljer sig
nämnvärt. Däremot ifrågasätts i forskningsrapporter
de kostnadsberäkningar som gjorts för icke vinstdri-
vande sjukhus. De har andra avdragsmöjligheter. De
betalar lägre ränta på riskkapital. Man förnyar inte
utrustningen och moderniserar inte lika snabbt som
vinstdrivande sjukhus gör. Vi har ju redan sett att S:t
Göran måste göra detta, eftersom det har varit under-
finansierat. Det ger en felaktig bild av kostnaderna.
De icke vinstdrivande sjukhusen är också skattesub-
ventionerade - år 1998 med 7,4 miljarder dollar. Det
gör bilden ännu mer svåröverskådlig.
I en återkommande rankinglista över de 100 bästa
sjukhusen ur alla aspekter, effektivitet och kvalitet,
drivs 40 % av sjukhusen for-profit trots att de endast
utgjorde 11 % av underlaget. Det är alltså en mycket
kraftig överrepresentation av vinstdrivande sjukhus
bland de allra bästa.
Fru talman! Vi moderater tar sjukvårdsfrågorna på
allvar. Vi har varit mycket noga med att hålla oss
ajour med hur man ser på non-profit och for-profit i
internationell vetenskap. Vi lät därför en av våra
medarbetare ta direktkontakt med en person som
allmänt anses vara den främsta experten på icke
vinstdrivande sjukhus, nämligen Regina Herzlinger
som är ekonomiprofessor vid Harvard. Hon skriver
som svar till oss i svensk översättning: Nya rön från
ekonomer vid universitetet i Boston bekräftar mina
slutsatser att det inte finns någon skillnad i sociala
förmåner mellan vinstgivande och icke vinstgivande.
Eftersom icke vinstgivande verksamhet kostar mer,
dvs. kräver skattebefrielser, är mindre effektiv och
inte ger några sociala förmåner i gengäld, kan man
fråga sig vad man vinner på ett förbud mot vinstgi-
vande sjukhus.
Ja, herr socialminister! Vad vinner man? Statsrå-
det ska få en kopia av originalet.
USA är intressant. Man kan lära sig mycket, men
systemet har ju sina brister. Alla är inte försäkrade.
Vi föreslår inte ett sådant system utan en obligatorisk
försäkring som omfattar alla och betalas efter bär-
kraft. Det är därför inte särskilt relevant att försöka
koppla ihop moderat sjukvårdspolitik med ameri-
kansk annat än när det gäller att vi är villiga att lära
av det som är bäst.
Fru talman! Regeringen har också i propositionen
framhållit att Sverige skulle avvika från andra länder
om vi tillät vinstdrivande sjukhus att behandla pati-
enter med offentlig finansiering. Utvecklingen går ju
åt det hållet. I Kanada har provinsen Alberta nu tillåtit
vinstdrivande sjukhus. Att man har fattat ett sådant
beslut i Kanada i en sådan laddad ideologisk fråga
beror naturligtvis på att de vinstdrivande sjukhusen
tillför något. Man ökar tillgängligheten, minskar köer,
effektiviserar och utvecklar vården.
I Storbritannien, av alla länder, har för en dryg
månad sedan den socialistiska regeringen slutit ett
avtal med de privata sjukhusen som innebär att de
akut får ta emot patienter med offentlig finansiering.
Avtalets namn är betecknande, For the benefit of
patients. Trots stora tillskott till vården på sedvanligt
socialistiskt sätt går nämligen det omhuldade NHS,
som väl i mycket varit förebild för Socialdemokrater-
na, mot vad som närmast kan betecknas som en vård-
katastrof.
Bättre fly en nattstånden ideologi än illa fäkta, är
Blairs melodi. När, herr minister, ser vi en sådan
realism här?
Men även i övrigt, fru talman, ökar de privata in-
slagen runtomkring oss. I Irland är i dag 16 % av
vårdplatserna privata. I Portugal ökar anlitandet av
privata sjukhus för offentliga medel. I Spanien har för
första gången ett privat företag fått ta över hela drif-
ten av ett offentligt finansierat sjukhus, Hospital de la
Ribera.
Fru talman! Sammantaget visar den här korta ge-
nomgången av internationella erfarenheter och tren-
der att socialministern inte på något sätt kan använda
dessa, som han har gjort, för att sakligt utifrån vård-
synpunkt underbygga den föreliggande propositionen
om förbud för överlåtelse av drift till företag eller
föreningar med vinstsyfte. Den internationella bilden
är inte så enkel som statsrådet och propositionen
försöker framställa den. Privata aktörer ses som in-
tressanta samarbetspartner även inom akutsjukvården.
Med halvsanningar och nästan halvlögner har man
försökt att ge en bild av att vinstdrivna sjukhus skulle
vara dokumenterat sämre och ur takt med den inter-
nationella utvecklingen. Därför måste omsorgen om
vården leda till ett förbud. I själva verket talar det
mesta i motsatt riktning.
Det föreslagna förbudet leder i det långa loppet
till att svensk sjukvård halkar efter alltmer i interna-
tionell utveckling. WHO gjorde nyligen en ranking-
lista av olika länders sjukvård. Sverige hamnade på
en föga framträdande 23:e plats. Vi moderater har
som mål att Sverige ska ligga i topp på en sådan lista.
Socialdemokraternas mål tycks uppenbarligen vara
att nå bottenkänning i listan.
Fru talman! Jag yrkar avslag på hemställan i be-
tänkandet och bifall till reservationen.

Anf. 74 LOTTA NILSSON-
HEDSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Jag skulle först vilja ge en liten eloge
för en befriande konklusion i det här inlägget. Vi har
inlägg efter inlägg översköljts av välvillig retorik. Jag
tänker fortsätta i samma anda och fatta mig väldigt
kort. Jag undrar om Moderaterna kanske kan bidra
med några konkreta goda idéer för hur man ska lösa
den situation som kommer att uppstå om och när en
privat vårdgivare med vinstdrivande syften tröttnar på
ett akutsjukhus och inte längre tänker fortsätta driften.

Anf. 75 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Det är väl så med all verksamhet att
man tecknar avtal. Man kan teckna riskavtal med
skadeståndsklausuler och på olika sätt gardera sig
inför den här övergångstiden. Jag tror inte att det är
det stora problemet. Eftersom det finns så många
privata sjukhus i världen tror jag knappast att det är
det som är problemet.
Man pratar ofta om att det nu i USA är en kraftig
rörelse från non-profit till profit. Men man ska också
ha klart för sig att det förekommer en annan rörelse-
riktning där man just gör som Lotta Nilsson-
Hedström säger, dvs. man går från vinstdrivande
företag och överför dem till icke vinstdrivande. Det
finns inga större svårigheter med det. Men det intres-
santa är att många politiker då har trott att nu skulle
man göra en samhällelig välfärdsvinst eftersom poli-
tikerna fick makten att ta hand om sjukhusen. Men de
undersökningar som är gjorda visar att det inte tillför
någonting i välfärd utan snarare tvärtom. Detta är inte
ett stort problem. Detta är lösbart på alla andra stäl-
len, och det är lösbart i Sverige. Så aviga och konsti-
ga är vi ju faktiskt inte.

Anf. 76 LOTTA NILSSON-
HEDSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Jag kan också vara lika konkret och
fråga hur man löser insyn och offentlighet i ett bolag
som arbetar med vinst i driften av akutsjukhus.

Anf. 77 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Det är riktigt att aktiebolagslagen
sätter vissa gränser. Det är ju också en del av det som
gör den tydlig i andra fall. Men det är ju inte så att de
offentligt anställda har känt sig fria och oförhindrade
att yttra sig och kritisera sin arbetsgivare eller meto-
derna. I stället har det ju varit större svårigheter där
än i de privata verksamheter som har funnits. Där har
man tagit det här ansvaret på allvar och känt att per-
sonalen måste få yttra sig.
Men det är riktigt att det finns en lagskillnad i det
fallet. Jag tror inte att det påverkar vården av patien-
terna. Jag tror att patienterna upplever att det väsent-
liga är att bli behandlade. I realiteten har det visat sig
att offentliganställda snarare har svårare att yttra sig
och oftare åthutas av sina chefer inom landstinget.
Jag har själv jobbat inom landstinget och blivit åthu-
tad rätt många gånger av landstingsråd därför att jag
har haft en annan uppfattning och som tjänsteman
uttalat den.

Anf. 78 Socialminister LARS ENGQVIST (s)
replik:
Fru talman! Jag ska också gärna ge en liten eloge
till Leif Carlson för hans vetenskapliga och mycket
seriösa ambition. Jag vill bara påpeka att när jag hän-
visade till internationell forskning i debatten förra
året, var det i ett läge där man försökte framställa
ambitionen att reglera den svenska sjukvården, såsom
vi nu har föreslagit, som unikt svensk. Det framställ-
des som om det nästan var ett utslag av någon slags
gammaldags planhushållningsmodell och alldeles
främmande i förhållande till den internationella de-
batten. Då citerade jag slutsatserna, dvs. den redak-
tionella kommentaren. Man hade gått igenom en stor
forskning fram till 1998 och sade att trots alla påstå-
enden att marknaden och vinstdrivande sjukhus skulle
leda till lägre kostnader alternativt högre kvalitet
fanns det ingenting i den internationella forskningen
som har pekat på detta. Det citerade jag. Jag tyckte att
det var intressant apropå den diskussion som förs i
Sverige.
Dessutom har jag hänvisat till andra politiska slut-
satser. De politiker som varit med om mer omfattande
försök att marknadsorientera sjukvården och basera
en del av sjukvården på privata vinstintressen har
konstaterat att det har misslyckats. Det är rätt roligt
att Leif Carlson citerar Tony Blair. Han vann valrö-
relsen efter en våldsam kritik mot den gamla konser-
vativa regeringen för dess misslyckande framför allt
när det gällde sjukvården.
Jag kan gärna upprepa vad han sade: Sjukvård är
en fråga om lagarbete och att dela med sig. Hur sjukt
är det då inte att införa ett marknadssystem som i så
hög grad försvårar lagarbetet. Konkurrens är inte
bästa sättet att organisera vårdtjänster. Förtroendet är
skört. Primitiv användning av marknadsmekanismer-
na hotar att undergräva detta förtroende.
Det var ur Tony Blairs bok Min dröm: idéer för
tjugohundratalet.
Jag vill bara påpeka att den internationella debat-
ten kanske ligger mer åt vårt håll än åt Leif Carlsons
håll.
Sedan har jag en liten fråga. För några veckor se-
dan redovisades en stor europeisk undersökning om
vad folk vill ha för aktörer i sjukvården. Ser man till
Europa i sin helhet visar det sig att bara 5,7 % av den
europeiska befolkningen vill att privata bolag ska öka
sin roll, medan 86 % vill att det offentliga ska driva
sjukvården. Hur kan det komma sig, Leif Carlson?

Anf. 79 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! I en stor del av Europa är ju sjukvår-
den huvudsakligen utförd av privata företagare, eller
hur? Det gäller Nederländerna och hela centrala Eu-
ropa. Sedan beror det också lite på hur frågan formu-
leras.
När det gäller artikeln är det farligt att bara titta i
den redaktionella kommentaren, vilket många har
påpekat just när det gäller den här artikeln. Den visar
att det beror på vilka områdena är. Den påvisar också,
vilket socialministern återigen sade, det här med
vinstdrivande företag och att man tittar på försäkring-
ar och sådant. De som i fråga om de vinstdrivande
företagen är undersökta är just Medicarepatienter,
dvs. federalt finansierade patienter. Det är alltså så att
privata företag tar emot statligt finansierade patienter.
Socialministern sade här tidigare att det inte riktigt
var så.
Sedan finns det naturligtvis lagstiftning på flera
håll, mycket beroende på utvecklingen i de olika
länderna.
Men det som är intressant, om vi går till frågan
som togs upp, är att Tony Blair sade det här när han
tillträdde. Då skulle man fixa detta. Man skulle ta
bort köerna. Det var också ett av sjukvårdsministerns
löften. På ett år hade de vuxit med 100 000 personer,
och sedan har det fortsatt.
Förra året hade man en katastrof därför att folk
blev förkylda på vintern. I år har de börjat bli förkyl-
da. Och nu går Tony Blair - nu, när han har haft
makten ett par år och sett att hans vision inte stämde
- till den konkurrensutsatta verksamheten och skriver
ett avtal for the benefit of patients: Låt oss få hjälp av
er. Ni får ta emot offentligt finansierade medel, pati-
enter, för att hjälpa den engelska sjukvården där vi så
skändligen har misslyckats.

Anf. 80 Socialminister LARS ENGQVIST (s)
replik:
Fru talman! Det viktigaste som den brittiska La-
bourregeringen har gjort är att man har lagt fram en
plan för en enorm satsning på den offentliga sjukvår-
den. Det är en långsiktig plan för att rusta upp sjuk-
vården och, för att uttrycka det enkelt, se till att man
får fler läkare, mer personal i den brittiska sjukvår-
den.
Sedan har man också - den brittiska hälsominis-
tern var här på besök för bara några dagar sedan och
informerade om detta - ingått avtal med den privata
sjukhusvård som redan finns. Men när jag upplyste
om att debatten här i Sverige handlar om att överlåta
akutsjukhusen som i dag drivs av landstingen i pri-
vata bolag sade han: Någon sådan debatt har vi inte i
Storbritannien.
Det finns inte någon motsvarighet till den diskus-
sion vi har fört och som vi för nu någon annanstans.
Att vi har privata leverantörer i sjukvården, att vi har
privata vårdgivare är vi båda två för. Men det är inte
det lagstiftningsförslaget handlar om.
Sedan ska jag bara upplysa om att frågan som har
ställts i den europeiska undersökningen var: Borde
sjukvården i högre grad skötas av - och sedan tre
alternativ - lokala nationella myndigheter, privata
bolag eller föreningar? Det är faktiskt bara 5,7 % i
Europa som vill att det ska skötas av privata bolag när
det gäller just den frågan.

Anf. 81 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Det är riktigt att Labourregeringen
har lagt fram en mycket omfattande plan. Man kan
väl säga att den sammanfattande bedömningen av den
om man pratar med folk i verksamheten är: Samma
som förut, men mycket dyrare. Det är ungefär den
utvärdering som ges av den planen om man kontaktar
de engelska läkarna och hör hur de ser på det hela.
När det gäller akutsjukvården och påståendet att
det inte skulle handla om det tror jag att de flesta i
hela världen uppfattar att tar man emot hjärtinfarkt-
patienter rör det sig om akutsjukvård. Det är alldeles
tydligt i avtalet att man tar emot hjärtinfarktpatienter
och andra akuta insjuknanden.
Det här har i själva verket splittrat Labour. Tony
Bennet och andra reser sig upp och säger: Detta är ju
socialismens död. Vad är det man sysslar med?
Men det är ju verkligheten. Patienter även i Blairs
England vill ha vård. Och då ser man att man faktist
måste gå till dem som kan ge det på ett effektivt och
billigt sätt.
Det är ju samma sak i Kanada. Inte bryter man i
Alberta mot den kutym man har haft, mot det som har
varit lag; man säger: Vi måste släppa in privata vård-
givare därför att det är så långa köer. Vi får inte ut
sjukvård för de pengar vi satsar.
Men där har ju till skillnad från här den federala
regeringen sagt att det här visserligen inte är den
kanadensiska stilen så som den har varit. Men man
har tydligen förstått att någonting måste göras. Man
har inte lagt fram något förslag om stopplag för att
försöka hindra Alberta. Man har tydligen tänkt att det
kanske är bra att få se ordentligt med alternativ och
att se om det kan lösa någonting.

Anf. 82 KENT HÄRSTEDT (s):
Fru talman! Under förmiddagen har många av mi-
na kolleger frågat mig vad jag har tänkt säga i den här
debatten. Det är uppenbart att detta är frågor som
engagerar många människor, även de som kanske inte
till vardags sysslar med just de sociala frågorna. Alla
människor som på olika sätt har kommit i kontakt
med sjukvården genom att själv nyttja deras tjänster
eller genom att någon vän eller anhörig har varit
tvungen att nyttja sjukhus kan inte vara oberörda
inför den debatt vi för i dag.
Det är också därför jag vill ta till orda. Jag har ar-
betat som underskötare på Helsingborgs lasarett un-
der ett antal år. Jag har familjemedlemmar som har
arbetat hela sitt yrkesverksamma liv på sjukhus. Och
jag har vid något tillfälle själv tvingats nyttja sjukhu-
sets stöd.
Genom mitt engagemang har jag också rest en hel
del och haft möjlighet att ta intryck av sjukhusvård i
andra länder. Med denna utgångspunkt har jag re-
flekterat och dragit mina slutsatser. Det känns både
angeläget och självklart att ta till orda i den här de-
batten.
Fru talman! Det folkliga stödet för privat sjuk-
husvård är mycket svagt. Svenska folket vill inte att
vård och omsorg ska utvecklas till en handelsvara där
makten flyttas över från de folkvalda till aktieägarnas
slutna styrelserum - styrelserum där målet i första
hand är att förmå sjukhuset att tjäna pengar, inte att
hjälpa människor med deras behov.
Trots debatter om sjukvårdens brister som ska er-
kännas och bemötas har människor som kommit i
kontakt med akutsjukvården i Sverige en mycket
positiv upplevelse därav, något jag för övrigt själv
kan instämma i. I internationella jämförelser står sig
den svenska sjukhusvården mycket bra. Vi har en
kvalificerad personal som visar kompetens, engage-
mang och omtanke om sina patienter. Sjukhusvårdens
framgång är ingen slump och inte heller ett resultat av
marknaden utan frukten av vår demokrati och våra
politiska beslut, som prioriterat en högkvalitativ sjuk-
husvård i offentlig regi.
Som socialdemokrat vill jag självklart fortsätta att
satsa på det här framgångskonceptet för att möta
sjukvårdens utmaningar. Vi socialdemokrater har
tillsammans med andra partier därför tagit fram ett
nationellt handlingsprogram för sjukvården och satsar
ytterligare 9 miljarder kronor på sjukvården fram till
2004.
Detta är en politik som har brett stöd hos medbor-
garna. Det vet även kristdemokrater, folkpartister och
moderater. Trots detta säger de nej till våra satsningar
på sjukvården. I stället vill de genomdriva ett omfat-
tande systemskifte. Men i brist på argument för sin
privatiseringsiver ägnar man sig åt en pseudodebatt
om det kommunala självstyret, detta när vi socialde-
mokrater nu föreslår ett tvåårigt stopp för försäljning
av landstingens akutsjukhus.
Det kommunala självstyret är och ska förbli en
ovärderlig del av folkstyret i vårt land. Men i likhet
med andra välfärdsfrågor som kommuner och lands-
ting har till uppgift att sköta finns det tydliga be-
gränsningar. Sådana regler finns inte när det gäller
akutsjukvården. Men ytterst är det faktist upp till
riksdagen att besluta om dessa ramar. Sådana ramar
har tidigare inte funnits. Det har hittills inte ansetts
nödvändigt tack vare att det har funnits en bred poli-
tisk enighet om att sjukvården ska vara solidariskt
finansierad och demokratiskt styrd.
Moderaterna har aldrig accepterat detta. De vill i
stället att sjukvården ska privatiseras och kommersia-
liseras. Det är inte alls svårt att se vad det moderata
systemskiftet ska leda till och var man finner sina
förebilder. Utöver att man vill införa ett individuellt
försäkringssystem, som endast garanterar en låg
grundersättning, vill man att svensk sjukvård interna-
tionellt ska bli mer konkurrenskraftig och sannolikt
successivt beredas möjlighet att säljas ut först till
nationella och därefter möjligen till multinationella
företag så att den kan organiseras i koncernbolag.
Då är det varken vi här i riksdagen eller den en-
skilda människan som styr över sjukvården, utan då
har makten över sjukvården förflyttats till koncern-
ledningarnas styrelserum. Viljan att tjäna pengar har
blivit den ledande drivkraften för verksamheten. Att
få bot och hjälp när man är sjuk, skadad eller drab-
bad av någon av åldrandets sjukdomar som snabbt
kräver stöd har då blivit en fråga om handel och
vinstintresse. Om detta talas det med små bokstäver
från borgerligt håll.
Ibland undrar jag om vi verkligen har tagit oss den
tid som krävs för att reflektera över vart utvecklingen
är på väg i dessa sammanhang. Hur ställer sig Folk-
partiet och Centern till en utveckling av det slag som
jag nyss beskrev - ingen tror väl att systemskiftet
slutar här? Att bereda väg för utförsäljning av akut-
sjukhusen är tveklöst bara första steget i en räcka av
händelser som leder i en riktning som jag absolut inte
kan ställa upp på.
När människors mest grundläggande behov - i
detta fall gäller det privatisering av sjukhus - ska bli
en fråga om vinstintressen så är det något som under-
sökning efter undersökning visar inte har stöd hos det
svenska folket. Svenska folket vill inte att sjukhus ska
säljas ut men detta vill man från borgerligt håll inte
att debatten ska handla om. I stället vill man debattera
hur förslaget har arbetats fram, hur diskussionerna om
olika lagar ska tolkas osv.
De frågor som vi här har diskuterat i flera timmar
är viktiga frågor. Det vore intressant att få några re-
plikskiften om framtiden, om vinstintressen, om för-
säkringslösningar, om jämställdhet och om solidari-
tet. Plocka gärna upp den handsken!
Jag har själv med egna ögon sett många exempel
på hur ett kommersialiserat sjukvårdssystem kan slå.
År 1996 var jag inbjuden till ett internationellt studie-
besök i USA för att följa den dåvarande president-
valskampanjen. Vi var 28 personer från hela världen
som var inbjudna till Washington där vårt studiebe-
sök tog sin början.
På ett av våra första möten föll plötsligt en av de
inbjudna gästerna medvetslös ihop. Vi övriga besöka-
re bad ivrigt arrangörerna att kalla på ambulans men
in i det längsta vägrade de. Visst, Leif Carlson, själv-
klart hade arrangörerna sett till att det fanns försäk-
ringar som täckte oss besökare. Men på känt försäk-
ringsmaner ville de in i det längsta inte tillkalla läkare
eller ambulans, för det skulle innebära att en hög
självrisk utlöstes och att de fick en lägre bonus om vi
valde att använda försäkringen.
För mig är saken klar: Jag vill inte ha ett system-
skifte som börjar med privata vinstdrivna sjukhus och
som slutar med omfattande försäkringslösningar som
beroende på plånboksstorlek gör skillnad mellan
människor och människor. Precis som Leif Carlson
här nämnde finns det ett stort antal miljoner männi-
skor i USA - låt oss inte tvista om antalet miljoner -
som inte har några försäkringar. Men vad Leif Carl-
son inte sade när han talade om försäkringarna i USA
är att det finns stora skillnader där mellan människors
möjligheter till en jämlik vård. Det nämnde inte Leif
Carlson men det skulle vara intressant att höra hans
syn på den saken. Jag har tittat närmare på detta och
finner en oerhörd diskrepans mellan människors möj-
ligheter till sjukvård.
Jag hukar inte för sjukhusens tillkortakomman-
den. Det finns köer och det är personalbrist. Det finns
mer att önska på sina håll när det gäller ett bättre sätt
att leda verksamheten och kanske ett bättre sätt att
tillvarata personalens förtjänster men det finns inget
skäl för oss att klä oss i säck och aska. Våra sjukhus
håller hög internationell standard. Vi har en kvalifice-
rad och en engagerad och omtänksam personal.
Svenska folket uppskattar den service och omvårdnad
som ges.
Fru talman! Om vi blickar framåt väntar många
utmaningar. Sjukvården kommer att behöva rekrytera
åtskilliga tusentals undersköterskor, sjuksköterskor,
läkare och övrig personal. Samtidigt som vi fram till
år 2020 kommer att se att antalet pensionärer ökar
med 30 % kommer vi att se att gruppen yrkesverk-
samma minskar med 10 %.
Inom gruppen pensionärer blir människor allt
friskare och lever allt längre men samtidigt behövs
mer hjälp av vården och omsorgen. Detta och annat
kommer att ställa särskilda krav på våra sjukhus och
på att vården och omsorgen ska vara attraktiva yrkes-
val. Mycket behöver förändras och förbättras, och
samhället kommer att behöva skjuta till ytterligare
resurser till vården och omsorgen. Det är viktigt att de
områdena får en högre status.
För oss som är ansvariga tror jag att det i framti-
den kommer att vara nödvändigt att diskutera alla
tänkbara förslag - inklusive förkortad arbetstid, löne-
höjningar, fortbildning, bättre arbetsmiljö m.m.
För att kunna möta sjukvårdens utmaningar och
för att fortsätta att hålla en god kvalitet är det viktigt
att akutsjukhusen förblir ett uttryck för vår gemen-
samma solidaritet - demokratiskt styrda och gemen-
samt finansierade!
I en tid då ekonomism och vinstintresse får alltfler
arenor är det viktigt att vi har skyddade zoner där
behoven, inte viljan att tjäna pengar, får vara det
styrande och avgörande. Det handlar inte bara om
tekniska diskussioner om lagar eller fördelning av
pengar, utan ytterst handlar det om synen på jäm-
ställdhet, solidaritet och omtanke. Det är detta som
jag tycker att sjukhusdebatten borde handla om.

Anf. 83 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Först vill jag ge Kent Härstedt ett svar
i fråga om USA. Alla får sjukvård men det finns,
precis som Kent säger, stora skillnader. Därför vill vi
inte ha ett sådant system - där tycker jag att jag var
mycket tydlig - utan vi vill ha ett annat system. Jag
tror alltså att jag var mycket tydlig på den punkten.
Men vi ska komma ihåg att 66 % av kostnaderna är
federala eller delstatliga och att alla människor är
omslutna av något program och får vård.
Jag går så tillbaka till Kent Härstedts anförande i
övrigt. Har Kent Härstedt funderat på vad vinst är?
Det låter på honom som att det är något som man går
in och hämtar men ingen går in och hämtar någon
vinst, utan man måste göra sig förtjänt av den. Man
måste erbjuda något som är bättre och som människor
vill ha, något som tillför någonting nytt, och göra
saker på ett bättre sätt så att man får ut mer för peng-
arna. På så vis kan man få vinst.
Det är därför som man i Kent Härstedts hembygd,
i Helsingborg, förut arbetat på ett sådant sätt att det
kostade 33 000 kr per DRG-poäng, medan man nu
har ett avtal som ger 27 500 kr per DRG-poäng. Det
gör att man i år har kunnat ge vård för 104 miljoner
kronor mer än tidigare.
På samma sätt är det på S:t Göran. Man arbetar ef-
fektivare och får ut mer. Det kan ge vinst både för
den som lägger ut riskkapitalet och för patienten.
Kent Härstedt säger att 9 miljarder tillförs. Men
om man jobbade på nämnda sätt skulle 10 miljarder
om året tillföras. Det visar de praktiska exemplen på.
Det finns olika undersökningar - det kan gälla KPP-
undersökningen eller Boston Consulting Group - och
alla säger att sjukvården i Sverige med de rätta inci-
tamenten i praktiken som bäst skulle kunna vara så att
säga 10-15 miljarder billigare, eller rättare sagt ef-
fektivare. Det är skillnaden.
Med våra förslag och marknadslösningar tillför vi
10 miljarder varje år till sjukvården. Med Kent Här-
qvists och socialministerns förslag, med en planeko-
nomisk tillförsel, blir det knappt 2 miljarder årligen i
tre år. Skillnaden mellan vad vi tillför i vård är som
skillnaden mellan den goda fina bilen gjord i en
marknadsekonomi och det forna Östtysklands Tra-
bant.

Anf. 84 KENT HÄRSTEDT (s) replik:
Fru talman! Leif Carlson sade Kent Härqvist. Att
på det sättet lägga ihop efternamnen Härstedt och
Engqvist är ett intressant sätt att spara tid.
Detta med att göra någonting nytt är också ganska
intressant. Här upprepar Leif Carlson vad, tror jag,
kristdemokraten Mats Odell sade. Jag tänker på jäm-
förelsen mellan den svenska vården och en östtysk
Trabantfabrik. Det säger ganska mycket om er syn på
hur det i dag fungerar. Jag är inte så säker på att det
vad gäller själva utförandet av arbetet handlar om att
göra någonting nytt. Men visst, det kan finnas olika
sätt att organisera saker. Där kan vi nog hitta väldigt
olika lösningar vid en översyn av våra akutsjukhus i
dag.
Leif Carlson nämner Helsingborgs lasarett. Jag
var där på besök för inte så länge sedan. Först hade
jag ett möte med affärsområdeschefen för öron-näsa-
hals. Jag visste först inte riktigt vem jag träffade. Jag
ville egentligen träffa överläkaren för öron-näsa-hals,
och det visade sig vara samma person.
Nu har man döpt om allting till marknadstermer.
Man pratar om affärsområdeschefer, orderstockar,
produktionsenheter osv. Redan där tycker jag att
grunden till ett annat synsätt läggs. Det handlar om
hur man ska bedriva vård. Människor är inte kunder.
Det handlar inte om produktionsenheter i den bemär-
kelsen. Det handlar inte om affärsområden. Det
handlar om att ge vård och omvårdnad till de männi-
skor som har behov.
Det synsätt som ni predikar här i riksdagen, mark-
nadslösningar för vård och omsorg, är ett synsätt jag
absolut inte kan ställa mig bakom.

Anf. 85 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Jag ber om ursäkt om jag sade fel
namn.
Jag tycker att "kunder" är ett bra uttryck. Det är
några man måste ha respekt för och se till att de är
nöjda, annars går de någon annanstans. Det tycker jag
inte vi ska ändra på. Jag tror inte att de bryr sig om
vad det kallas när man arbetar internt, om det är en
bra beteckning. Jag tror att de tycker att det är vikti-
gast att man får vård.
I dag har man, även om man nu har bytt till de
namn som stör Kent Härstedt, kortat väntetiderna för
höftledsoperationer från 36 veckor till 13, för gråstarr
från 40 veckor till 16 och för hörapparatsutprovning
från 24 till 7 veckor. Jag tror att de som får denna
hjälp inte tycker att det gör någonting om man kallar
det för affärsområde. De fick i alla fall komma till
behandling långt snabbare. Man är t.o.m. så effektiv
att man har produktionsöverskott och möjlighet att ta
emot fler. Man kan alltså hjälpa Köpenhamn.
Förut har här talats om att tränga ut andra, därför
att det är överskott på ett ställe. Det vore förskräckligt
om vi blir duktiga och sedan inte utnyttjar produk-
tionskapaciteten, om vi ökar tomtiden och blir inef-
fektiva. Självklart ska produktionskapaciteten nyttjas
fullt ut. Det finns alltid människor som behöver hjälp.
Jag kan inte förstå att man inte vill se att folk som
får hjälp på halva tiden eller en tredjedel av tiden är
människor som har blivit bemötta på ett värdigt sätt.
De har inte ställts i kö och blivit uppringda samma
dag som de skulle opererats för att få beskedet att det
blir en annan gång men att man inte kan säga när. Så
går det till i en planekonomi. Det är skillnaden. Pla-
nekonomin behöver inte tillfredsställa någon kund
eller ta hänsyn till vad folk tycker, därför att folk inte
kan välja något annat. Vi ger dem möjlighet att välja
något annat. Om de inte är nöjda kan de gå någon
annanstans. Då fungerar det bättre ur värdighetssyn-
punkt också.

Anf. 86 KENT HÄRSTEDT (s) replik:
Fru talman! Vi kan ta exemplet Helsingborg. Det
är ett unikt exempel. Helsingborgs lasarett har ett
unikt avtal med Region Skåne, som styrs av bl.a. Leif
Carlsons partikamrater, där Helsingborgs lasarett har
fått i princip helt lösa boliner när det gäller möjlig-
heterna att operera. De arbetar på löpande räkning för
Region Skåne. Det är utformat så. När jag träffade
vd:n för Helsingborgs lasarett Stefan Sallerfors här-
förleden medgav han själv att det är en smula udda att
man får ett så speciellt avtal.
Mina egna slutsatser är att de borgerliga politiker-
na i Region Skåne inte vill låta Helsingborgsexemplet
misslyckas. Från politiskt håll har vi hand om skatte-
betalarnas pengar och måste göra upp budgetar. Vi
kan inte tillåta olika verksamheter att jobba helt fritt
utan fasta budgetramar. Jag tror att det handlar om att
ni inte vill låta Helsingborgsexemplet misslyckas.
Dessutom har man hanterat pengarna i Region
Skåne med vårdslöshet. Bara för någon vecka sedan
fick jag en rapport om att man går mot ett underskott
på 500-700 miljoner vid årets slut. Man går alltså
mot ett minus på 500-700 miljoner i Region Skåne,
antagligen för att man hanterar budgeten så och job-
bar på löpande räkning.

Anf. 87 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Anledningen till min replik är att
Kent Härstedt sade att de borgerliga partierna säger
nej till de pengar som regeringen föreslår. Kristde-
mokraterna säger inte nej till några pengar som rege-
ringen föreslår utan lägger på 3 miljarder, därför att vi
tror att behoven är så oerhört stora. Ändå tror vi att
det vore klokt med mångfald och alternativa former,
för att öka viss effektivitet och framför allt kvaliteten
osv.
Jag vill ta upp detta med snabb hjälp och stöd till
människor. Kent Härstedt kopplade ihop det med
vinstintresse. Vi kristdemokrater har i flera år pratat
om en värdighetsgaranti. Det är ett slags värdighet att
slippa vänta länge i en kö. Att vara sjuk, ha ständig
värk, gå på starka mediciner därför att man ska vänta
på en operation är ovärdigt och känns mycket arbet-
samt för en människa som är sjuk. Det tror jag säkert
att Kent Härstedt vet, som arbetar i vården. T.o.m. ett,
två eller tre dygn kan kännas outhärdliga.
Är det inte trots allt en värdighetsökning om män-
niskor på något sätt kan få kortare väntetid? Vi måste
kunna arbeta mot ett mål och hitta medel för att nå
det målet. För mig som kristdemokrat är målet att det
inte ska behövas några köer. Precis som man får bilen
reparerad ganska fort ska man kunna få kroppen repa-
rerad fort.

Anf. 88 KENT HÄRSTEDT (s) replik:
Fru talman! Jag tror inte heller att vi har behov av
köer. Tvärtom ska alla ansträngningar göras för att
korta de köer som finns. Jag tror inte att vi har olika
uppfattning om det. Frågan är bara hur man ska ar-
beta med det. Vi ser att kristdemokraterna ställer sig
bakom privatisering och kommersialisering av sjuk-
husen på detta sätt. Jag tycker inte att statsrådet
Engqvist fick ett svar från Chatrine Pålsson på sin
fråga. Tycker Chatrine Pålsson att det är rimligt att
börsbolag i vinstsyfte ska driva sjukhus, som vi beta-
lar gemensamt? Nu har Chatrine Pålsson en chans
igen att replikera och ge oss ett bra svar på den frå-
gan.

Anf. 89 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Kristdemokraterna säger att möjlig-
heten för patienten att få en god vård är det primära,
inte driftsformen. Huvudmannaskapet är vi överens
om ska ligga på landstingen även fortsättningsvis.
Men driften kan läggas ut på någon annan. Det finns
säkert någon profit. Det finns många sådana möjlig-
heter. Det finns bolag, personalkooperativ och andra
aktörer som arbetar. Som jag sade i mitt inlednings-
anförande är inte det stora problemet i svensk sjuk-
vård att det blir överskott. Det är underskott på både
det ena och det andra. Därmed har jag svarat.
Det är de lokala politikerna som bäst kan se vilka
behov människorna har. Jag är övertygad om att det
blir bättre beslut om de fattas nära medborgarna, än
om vi sitter här och dikterar villkor.

Anf. 90 KENT HÄRSTEDT (s) replik:
Fru talman! Målsättningen är inte att sjukvården
ska bedrivas till någon form av överskott. Om det
finns resurser över vill vi att man ska bedriva så
mycket vård som möjligt. Självklart är målsättningen
att köer ska betas av.
Jag är besviken på kristdemokraternas ställnings-
tagande. Ni är ofta ute och talar om etik och moral.
För mig personligen finns en gräns för hur långt man
kan göra affärsverksamhet. Det är när det går in på
människors absolut grundläggande behov. Man har
blivit besviken förut. Men jag trodde nog att kristde-
mokraterna skulle dra andra slutsatser av handel och
profit på människors grundläggande behov, i det här
fallet sjukvården.

Anf. 91 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag kände mig föranlåten att begära
replik när Kent Härstedt påstod att Folkpartiet inte
vill satsa pengar på sjukvården och är emot en solida-
risk finansiering av sjukvården. Det måste betyda att
Kent Härstedt varken har läst vår motion eller vår
reservation och inte har lyssnat på dagens debatt.
Jag skulle vilja föreslå att Kent Härstedt läser da-
gens protokoll så att vi slipper höra dessa osanna
saker från talarstolen och i andra sammanhang.

Anf. 92 KENT HÄRSTEDT (s) replik:
Fru talman! Det finns väl inte så mycket att säga
till det. Jag ser att ni står för en annan syn i den här
debatten om hur sjukhusen ska drivas i framtiden. För
mig är det en ekvation, när det handlar om att man
ska försöka privatisera sjukhusen och samtidigt vill
att samhället ska sponsra privata sjukhus på det sätt
som det är upplagt.

Anf. 93 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker att det är att dra felaktiga
slutsatser. Om man vill tillåta att någon kan driva ett
akutsjukhus med vinstsyfte om man har landstingen
som betalar, Socialstyrelsen som kontrollerar och
patienten som själv har valt det, kan det inte vara
oförenligt med att man vill ha en solidariskt finansie-
rad sjukvård och inte heller med att Folkpartiet vill
satsa mer pengar på sjukvården.

Anf. 94 KENT HÄRSTEDT (s) replik:
Fru talman! Vi skiljer oss åt huruvida vi tycker att
det är samhället som ska gå in och betala för de här
tjänsterna.

Anf. 95 PER UNCKEL (m):
Fru talman! Jag hörde att Kent Härstedt hade varit
på en amerikansk kongress och berättat om sina erfa-
renheter av den amerikanska sjukvården. Hade det
inte varit bättre att åka till S:t Görans Sjukhus eller
till Simrishamn för att ta del av erfarenheterna av den
sjukvård som vi samtalar om i dag?
Fru talman! Jag tänkte börja med att läsa några
rader ur en bok. Jag vet att den inte är populär i Rege-
ringskansliet, men jag tänker ändå läsa några rader. I
den första paragrafen står det så här:
"All offentlig makt i Sverige utgår från folket.
Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsikts-
bildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverk-
ligas genom ett representativt och parlamentariskt
statsskick och genom kommunal självstyrelse.
Den offentliga makten utövas under lagarna."
Det här är utgångspunkten för dagens debatt.
Låt mig gärna säga att jag har full förståelse för
att Lars Engqvist inte gillar vad moderater gör i sjuk-
vårdssammanhang, inte heller vad övriga borgerliga
partier gör i sjukvårdssammanhang.
Jag har också stor förståelse för att socialdemo-
kratin i val försöker vinna sympati för sin hållning
inom sjukvårdspolitiken. Det går sämre än vad det
har gjort tidigare. Men jag har förståelse för att käns-
lan av "enträgen kan kanske vinna till slut" ändå
förhärskar inom socialdemokratin.
Men Lars Engqvist och Göran Magnusson! Nu
går ni för långt! Nu bryter ni nämligen mot den sista
regel som jag just citerade, nämligen att den
"offentliga makten utövas under lagarna". Ni bryter
dessutom mot meningen före, nämligen att folkstyrel-
sen förverkligas bl.a. genom kommunal självstyrelse.
Det här är ingen dussinformulering. Det här är rege-
ringsformens portalparagraf.
Jag ska med några exempel visa vad det är ni är
på väg att göra, eftersom ni hittills så okänsligt har
struntat i konsekvenserna av det lagförslag riksdagen
just diskuterar. Observera för övrigt att den kommu-
nala självstyrelsen nämns parallellt med det repre-
sentativa och parlamentariska statsskicket. Det är det
värdet vi samtalar om i den här diskussionen.
Den kommunala självstyrelsen är alltså angiven i
grundlagen som en av de hörnpelare på vilka den
svenska demokratin vilar. Det innebär en förpliktelse
för regering och riksdag att respektera den lokala
demokratin och utslaget i de lokala valen. Man utövar
folkstyrelsen genom kommunal självstyrelse.
Jag medger gärna att det finns skäl att då och då
inskränka denna kommunala självstyrelse. Det gör vi
då och då i riksdagen, och vi gör det normalt med
goda argument. Men det är just det: det behövs goda
argument för att sätta sig över regeringsformens por-
talparagraf.
Då är frågan: Presterar propositionen goda argu-
ment för att vissa sjukhus inte längre ska få finnas
eller fler sådana sjukhus inte längre ska få tillkomma?
Har det visats i denna diskussion eller i förspelet till
den att det finns missnöjda patienter i de fall där
sjukhus har drivits på det sätt som inte längre ska vara
tillåtet? Nej. Har det visats att det finns missnöjda
medarbetare på de sjukhus vi nu diskuterar? Svaret är
fortfarande nej. Har det visats att dessa sjukhus miss-
hushållar med de ekonomiska medel som ställts till
deras förfogande? Svaret är fortfarande nej. Har det
visats att innehavarna av dessa sjukhus driver dem på
ett sätt som står i strid med de värderingar som bär
upp den svenska hälso- och sjukvårdspolitiken? Sva-
ret är fortfarande nej.
Det har inte visats att det existerar ett problem
med den kommunala självstyrelsen, och med ty föl-
jande saknar de ingrepp som riksdagsmajoriteten
uppenbarligen är beredd att verka för all legitimitet.
Det är inte att undra på att kommunalmän och -
kvinnor över landet talar om att den kommunala
självstyrelsen börjar förlora allt innehåll.
Lars Engqvist kommer förmodligen att i en replik
säga att lagen införs därför att det kan bli flera sjuk-
hus som under de närmaste ett och ett halvt åren
kommer att övergå i privat regi. Låt oss säga att Lars
Engqvist har rätt i det enda exempel han har angivit
på ett sådant förskräckligt hot, nämligen att också S:t
Eriks Ögonsjukhus i Stockholm skulle övergå i annan
regi - gubevars först och främst i personalens egen
regi, men ändå. Då skulle av landets 79 akutsjukhus
hela 3 drivas i annan regi än det offentliga. Om Lars
Engqvist försöker sig på argumentet att detta är ett
tillräckligt skäl för att ingripa i den kommunala själv-
styrelsen talar han mot bättre vetande - eller bevisar
att han aldrig har läst den här boken.
Det finns alltså från kommunala självstyrelseskäl
inget, säger inget, argument för att acceptera den
proposition som regeringen nu har lagt fram. Möjli-
gen är det dessutom så att propositionen strider också
mot de rättigheter som finns angivna i samma grund-
lag.
Det var den kommunala självstyrelsen, fru talman.
Låt oss då granska hur det förhåller sig med att
den här propositionens förslag ska verka under lagar-
na, som det står i den sista meningen i regeringsfor-
mens portalparagraf. Om jag har förstått argumenten
rätt är det främsta stödet som socialutskottets majori-
tet åberopar till stöd för uppfattningen att någon kon-
flikt med andra lagar inte finns vad partivännerna har
knåpat ihop i riksdagens konstitutionsutskott. Jag må
då säga: Vilka auktoriteter man hänvisar till!
Ser vi däremot i det underlag som har lagts fram
inför behandlingen i riksdagen framgår följande.
Nämnden för offentlig upphandling säger att en-
ligt deras bedömning strider sannolikt denna lag såväl
mot lagen om offentlig upphandling som mot gemen-
skapsrätten. Gentemot detta replikerar Lars Engqvist
- från oraklet i Delfi - att man i departementet gör en
annan bedömning. Fair! Man kan göra en annan
bedömning, men berätta då på vilka auktoriteter den-
na bedömning vilar!
Efter det att propositionen lades fram har en yt-
terligare auktoritet - möjligen den enda som landet
för närvarande har på EG-rätten, nämligen professor
Ulf Bernitz - sagt precis det samma som Nämnden
för offentlig upphandling har misstänkt skulle bli
resultatet av en längre granskning.
Den offentliga makten utövas under lagarna, men
uppenbarligen bara ibland eller när regeringen anser
det passande.
Regeringens företrädare eller den tilltänkta riks-
dagsmajoriteten skulle kunna återvinna något av sitt
skamfilade legala rykte genom att nu inse att det
övergrepp man begick när det gäller riksdagens rätt
att få information om sakläget, även om majoriteten
tycker annorlunda, var ett misstag. Riksdagsordning-
en innehåller ju explicit en regel som säger att det är
just i situationer som denna, dvs. när en regering eller
tilltänkt majoritet inte är beredd att studera de fulla
legala konsekvenserna av sina förslag, som minorite-
ten alltid har rätt att få papperen på bordet. Också
detta säger den tilltänkta riksdagsmajoriteten nej till.
Man sätter sig över riksdagsordningens minori-
tetsskydd. Lars Engqvist och ni som tänker rösta för
detta förslag bör betänka vad detta faktiskt innebär.
Om minoritetsskydd ska vara värt någonting ska det
väl för Guds skull också skydda minoriteten? Men då
har man hittat den finstilta texten, som säger att man
minsann har rätt att rida över minoriteten om det är så
att fördröjning i ärendet skulle förorsaka avsevärt
men.
Låt oss då pröva vari det avsevärda menet egent-
ligen skulle bestå och gå till vad utskottet har att
anföra. Där säger utskottet att det avsevärda menet
består i att flera olika privatiseringsprojekt ligger
framme för avgörande. Lars Engqvist har hittills
lyckats med att beskriva åtminstone ett, som dess-
utom var så dåligt att han glömde säga att det var
personalen som var den hemska blivande kapitalisten.
Tänk om det skulle visa sig att ett uppskov med
denna lag med en eller två månader skulle leda till att
S:t Eriks Ögonsjukhus fick personalen som ägare.
Ska detta i riksdagsordningens mening vara att anse
som ett avsevärt men? Ni kan inte mena allvar, ni
som har skrivit under detta papper.
Får jag sedan, fru talman, som en tredje punkt
väcka frågeställningen om vad det är som ska hända
när denna lag upphör att gälla. Lagen är gubevars
bara tvåårig, och den har tillkommit mot de lagar och
den grundlag jag tidigare har citerat för att, som det
brukar heta i den offentliga debatten, denna fråga ska
bli till valfråga. Inte heller det argumentet har med
förlov sagt tyngd nog för att man ska kunna sätta sig
över grundlagen.
Nu ska det utredas vad som ska hända efter den 1
januari år 2003 om olyckan skulle vara framme, är
väl bäst att tillägga, att den nuvarande riksdagsmajo-
riteten fortfarande skulle vara majoritet. Då hör vi
från Miljöpartiet - ett i denna överenskommelse in-
gående parti - att det som ska komma efter skulle
kunna tänkas vara att man för vissa beslut inför kvali-
ficerad majoritet.
Konstitutionsutskottets vice ordförande har varit
klarsynt nog att säga att han inte vill tillbaka till sek-
lets början när det gäller den svenska parlamentariska
demokratin. Frågan är vart Lars Engqvist egentligen
vill - till vilket sekel, till vilken början och med vilket
förslag?
Om det förhåller sig så att också han tar avstånd
från denna besynnerliga och regelvidriga princip om
tvåtredjedelsmajoritet för att få accept för förslag som
Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte gillar - det
är den innersta innebörden av användningen av
tvåtredjedelsmajoritet - undrar jag vad som ska
komma i stället. Är det samma lag som ska komma
en gång till, som utskottet antyder i sitt betänkande?
Vilka alternativ är det man överväger? Är det ett
system med tvåtredjedelsmajoritet eller permanent-
ning av den nuvarande lagstiftningen?
Jag har en liten tilläggsfråga. Syftet med allt det vi
nu talar om är uppenbarligen att förse socialdemo-
kratin, Miljöpartiet och Vänsterpartiet med en valfrå-
ga. Vad händer då om olyckan från socialdemokratins
utgångspunkt skulle vara framme en gång till och
borgerligheten behåller makten i Stockholms läns
landsting och i Skåne? Då har väljarna sagt att de vill
ha det precis så som ni nu inte vill acceptera att de
vill ha det. Tar ni bort lagen om olyckan skulle vara
framme från min utgångspunkt, nämligen att ni, vil-
ket Gud förbjude, fortfarande har majoriteten i denna
riksdag?
Det var den tredje reflexionen, fru talman, av me-
ra grundlagsmässig karaktär som man har anledning
att göra.
Jag vill i all uppriktighet säga följande till Lars
Engqvist, Göran Magnusson, socialdemokrater, mil-
jöpartister och vänsterpartister: Dra tillbaka detta
missfoster. Dra tillbaka det medan tid är. Medverka
därigenom till att återupprätta åtminstone en liten del
av det skamfilade rykte ni har ådragit er under tiden
fram till denna punkt. Återställ något av respekten för
lagarna och respekten för demokratin. Återställ nå-
gonting av känslan för de människor som röstar i de
lokala valen i tron att de därmed påverkar politikens
framtid men snuvas på effekterna av sitt val. Dra
tillbaka propositionen! Ni har några timmar på er. Ta
den chansen.
(Applåder)

Anf. 96 LOTTA NILSSON-
HEDSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Per Unckel har inte kunnat göra
kammaren den äran med sin närvaro hela denna dag,
men jag kan intyga att ett återkommande tema, med
en förvirring i olika tonarter och från olika utgångs-
punkter, har varit vad som egentligen planeras i
Stockholms läns landsting med avseende på utförsälj-
ningar. Jag tänker att rätta personen att upplysa oss
kan vara just Per Unckel, utifrån hans centrala posi-
tion i Moderata samlingspartiet. Jag skulle vilja ha ett
klart ja- eller nej-svar från honom, eftersom det nu är
höljt i dunkel.
Planerar moderaterna i Stockholms läns landsting
en större extern utförsäljning?

Anf. 97 PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Jag har inte en aning om den saken.
Uppriktigt sagt spelar det ingen som helst roll i denna
debatt. Om de vill sälja S:t Eriks Ögonsjukhus under
de närmaste tre, fyra eller tolv månaderna, finner en
entreprenör som kan göra jobbet och når ett avtal som
är ömsesidigt gangneligt önskar jag lycka till.
Det är Lotta Nilsson-Hedström, Lars Engqvist och
alla ni övriga som ska visa att det är någonting
hemskt som håller på att hända där ute. Begär det inte
av oss, för vi tycker inte att detta är problematiskt.
Men innan ni ingriper mot grundlagens syften och
förbjuder någonting som ni inte ens vet finns där ute
med hänvisning till någonting som uppenbarligen
dessutom fungerar bra ska ni väl inte fråga mig vad
som är i faggorna, utan gå ut och leta själva!

Anf. 98 LOTTA NILSSON-
HEDSTRÖM (mp) replik:
Fru talman! Hur ska man då tolka det våldsamma
utspel som Ralph Lédel gjorde när han sade att han
kommer att utföra lagtrots om denna lag blir verklig-
het?
Jag har också en kommentar till Per Unckels star-
ka argumentation mot ett system med tvåtredjedels-
majoritet. Det finns fler alternativ - det hoppas jag att
Per Unckel har läst om och förstått - som utredaren
ska bedöma. Vi tycker att detta är bra.
Sedan har jag en konkret fråga. Vilken typ av
samhällelig verksamhet skulle Per Unckel utifrån
grundlagen vilja definiera som ett angeläget allmänt
intresse, om inte vården?

Anf. 99 PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Absolut är vården ett allmänt och an-
geläget område. Jag gläds varje dag som lokala före-
trädare för Lotta Nilsson-Hedströms parti, mitt parti
och andra politiska partier hittar rationella vägar att ta
hand om denna angelägna samhällsuppgift. Problemet
är ju att Lotta Nilsson-Hedström och hennes parti-
vänner, socialdemokrater och vänsterpartister säger
att sådana saker, som bevisligen på de ställen där de
har prövats fungerar bättre än det landstingsdomine-
rade, inte längre ska få finnas.
Mitt sätt att omhänderta angelägna samhälleliga
intressen är att säga att det inte tvärsäkert är så att det
är politiker som kan allting bäst. Det kanske är så att
personal, medarbetare och andra - t.o.m. företag -
kan bidra med någonting till vården, till skolan och
till omsorgen som vi i vår upphöjda vishet inte riktigt
begriper oss på. Då säger jag så här: Låt mångfalden
växa i stället för enfalden.
Min kommentar till vad de gör i Stockholms läns
landsting när de möter dessa restriktioner är följande:
Jag förstår att politikerna i Stockholms läns landsting
är frustrerade. De har gått till val på ett heligt löfte att
ordna sjukvården för Stockholms läns landstings
patienter. Nu får de plötsligt reda på att de metoder
som väljarna sagt ja till inte längre är acceptabla.
Deras alternativ är möjligen att lägga sig ned och
säga: Vi lägger av med all förändring av sjukvården.
Det tycker jag skulle vara oansvarigt. De tvingas nu
hitta vägar för att efter bästa förmåga undvika att
bryta mot någon av alla de lagar som nu ställs i deras
ställe.
Jag försäkrar, Lotta Nilsson-Hedström, att det
kommer att vara ett helvete att vara landstingspoliti-
ker i Stockholms läns landsting om man har några
ambitioner. Utan ambitioner är det väl att åka på en
räkmacka.

Anf. 100 Socialminister LARS
ENGQVIST (s) replik:
Fru talman! Dessbättre står inte Per Unckels kritik
mot förslagets rättsliga grund i proportion till röst-
styrkan. Möjligtvis är det precis tvärtom. Det vore
sunt att resonera en smula försiktigare.
Låt oss börja med diskussionen om regeringsfor-
men och den kommunala självstyrelsen. Det är ju så
att t.o.m. Lagrådet konstaterar att gränsdragningen till
slut avgörs av riksdagen, helt enkelt med hänvisning
till - vilket jag ber Per Unckel slå upp i lagboken - 8
kap. 5 §, där det står att föreskrifter om kommunernas
befogenheter och åligganden meddelas i lag. Det är
ett erkännande av att riksdagen har rätt att ålägga
kommunerna vissa saker, och det sker genom lag.
Detta är helt enkelt grundat i insikten att den kommu-
nala självstyrelsen inte är absolut. Man måste väga
den kommunala självstyrelsen mot de nationella in-
tressena.
Genom att riksdagen har fattat beslut om hälso-
och sjukvårdslagen har man angett att väsentliga
principer för den nationella hälso- och sjukvården är
en riksdagsfråga, dvs. att det är det nationella organet
som ska fatta beslut. Vi menar att det lagförslag vi nu
har presenterat och som det ska beslutas om i dag är
ett komplement till hälso- och sjukvårdslagen och ska
bedömas på samma sätt. Det är alltså i praktiken inte
något stort ingrepp när det gäller den kommunala
självstyrelsen.
Vad det handlar om är således att med den här la-
gen ge riktlinjer för landstingen, sjukvårdshuvud-
männen, när det gäller kommande upphandlingar.
Apropå S:t Erik: Vad jag försökte påpeka var att
det kan vara viktigt för ledningen i Stockholms läns
landsting att veta vilket regelverk som gäller. Är det
så att man avser att lämna S:t Eriks sjukhus till ett
personalkooperativ ska man veta att det inte finns
några hinder i den här lagstiftningen mot detta. Är det
däremot så att man tänker sälja hela sjukhuset till ett
företag med privat vinstintresse hindrar lagen det.
Sedan vill jag säga något om detta med auktorite-
ten. En viktig auktoritet när det gäller att bedöma EG-
rätten är ju EG-domstolen, som i ett mål har anvisat
att det är möjligt att ha den här typen av restriktioner.
Vi har alltså inte bara oss själva och våra partivänner
att gå till; vi har också EG-domstolen bakom oss i det
här fallet.

Anf. 101 PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Man blir nästan rörd till tårar. Det är
alltså av omsorg om Stockholms läns landstings es-
kapader i förhållande till S:t Erik som stopplagen nu
ska genomföras. Man tar sig för pannan!
Jag har aldrig förnekat, Lars Engqvist, att den
kommunala självstyrelsen inte skulle vara absolut.
Det finns möjligheter att inskrida i den. Vad jag i mitt
inlägg försökte påvisa var att regeringen inte har
lyckats peka på ett enda skäl att göra det. Då är det
inte i överensstämmelse med regeringsformens anda
att likväl inskrida. Lars Engqvist har inte lyckats
åstadkomma något sådant försvar utan hävdar att
detta är ett komplement till hälso- och sjukvårdsla-
gen. Då blir min följdfråga: Eftersom det inte var
missnöjda patienter, eftersom det inte var missnöjd
personal, eftersom det inte var ekonomisk misskötsel
och eftersom man inte har hävdat att de privata sjuk-
husen har brutit emot någonting hittills - vad är det i
dessa sjukhus verksamhet som inte står i överens-
stämmelse med hälso- och sjukvårdslagen och som
nu kräver ett ingrepp av det här slaget?
Lars Engqvist säger att det finns ett mål i Europa-
domstolen som ger regeringen rätt. Jag skulle vara
lite försiktig, Lars Engqvist, när det gäller att tolka
Europadomstolen. Som Lars Engqvist säkerligen vet,
eller möjligen borde veta, är varje mål i Europadom-
stolen unikt. Det skulle förvåna mig om Lars
Engqvist skulle kunna påvisa ett enda fall i Europa-
domstolen som är identiskt med det som vi talar om
nu. Ni har ju tidigare, inte minst Lars Engqvist, här i
denna kammare predikat vilken oerhört unik situation
de svenska akutsjukhusen befinner sig i. Detta finns
ju ingen annanstans på denna jord, fick vi höra i ett
tidigare inlägg. Hur ska det då kunna finnas ett utslag
i Europadomstolen som skulle tala om att det ingrepp
man nu tänker göra står i överensstämmelse med EG-
rätten? Och kom inte dragande med det dåliga exem-
pel som står i propositionen, för det håller inte vid en
närmare prövning.

Anf. 102 Socialminister LARS
ENGQVIST (s) replik:
Fru talman! Per Unckel söker efter skäl för att på
detta sätt begränsa den kommunala självstyrelsen.
Det är väl det Per Unckel efterlyser. Problemet är ju
att Per Unckel inte accepterar några argument för att
stoppa en utförsäljning av akutsjukhusen. Detta är
enligt Per Unckels uppfattning oklokt, omotiverat
osv. Men om en majoritet i Sveriges riksdag faktiskt
anser att utförsäljning av akutsjukhus till privata
vinstdrivande företag hotar det nationella sjukvårds-
systemet må väl en majoritet kunna säga detta och
införa denna lagstiftning. Vi får möjlighet att pröva
den igen efter två år, och det finns utmärkta möjlig-
heter att i ett allmänt riksdagsval pröva om riksdags-
majoriteten har gjort rätt bedömning.
Jag väntar på den dag då Per Unckel säger: Nu har
jag fått tillräckligt många argument för att lämna min
uppfattning att vi ska privatisera akutsjukhusen. Jag
tror inte att den dagen kommer. Därför är detta inte
någon särskilt stark invändning mot lagstiftningen.
Sedan vill jag ändå påpeka följande när det gäller
EG-rätten. Om det nu finns ett mål där det prövats
huruvida ett regelverk i en medlemsstat som utesluter
privata företag med vinstintresse från att leverera
vård strider mot EG-rätten och EG-domstolen har
sagt att det inte gör det är väl det ett ganska starkt
skäl för regeringen att tro att inte heller den här lag-
stiftningen skulle strida mot EG-rätten.

Anf. 103 PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Jag accepterar visst argument mot
privat sjukvård, bara ni förebringar något - något
enda ett - så att vi kan diskutera det. Men inte ett
enda argument har levererats. Det är därför jag säger:
Eftersom ni inte kan göra troligt att detta på något sätt
hotar hälso- och sjukvårdslagens intentioner, eftersom
det inte finns ett enda exempel på att de här sjukhusen
fungerar illa, är det inte jag som ska redovisa argu-
menten utan ni, som kräver att dessa sjukhus i strid
med den kommunala självstyrelsen inte längre ska få
utvecklas.
Det är därför jag säger: Dra tillbaka propositio-
nen! Om ni till äventyrs kan hitta några argument kan
ni i så fall komma tillbaka med propositionen igen.
Eller låt åtminstone, Lars Engqvist, de sakkunniga,
som inför riksdagens socialutskott har sagt att de
behöver ytterligare tid för att analysera laglydigheten,
göra sitt jobb. Så infernaliskt betydelsefullt ska det
väl inte vara att denna lagstiftning trumfas igenom på
en av höstriksdagens sista dagar att sakligheten och
minoritetsskyddet ska behöva sättas åsido.
Det här är en riktigt, riktigt dålig lagstiftning. Det
är också uttryck för riktigt, riktigt dålig politisk moral
att använda sig av lagstiftningen på ett sätt som ute-
slutande gynnar makten och inte tilltron till rättsstaten
och demokratin. Jag lovar, Lars Engqvist, att vi
kommer att göra vad vi kan för att se till att denna
lagstiftning inte blir riksdagens beslut.

Anf. 104 INGVAR SVENSSON (kd):
Fru talman! När jag lyssnade på Kenneth Johans-
sons utmärkta anförande tidigare i dag förstod jag att
vi var två själar med samma tanke. När jag åkte hem
sent i går kväll slog det mig att riddaren av den sorg-
liga skepnaden, Don Quijote, har fått en sentida svår
konkurrent i den svenska socialdemokratin och dess
två medlöpare här i riksdagen. De här sorgliga skep-
naderna är nu på väg genom landet med sitt härnads-
tåg för sin förmenta rätt och rättvisa. Det är väl dags
att utfärda en varning till alla väderkvarnar, vinsäckar
och dylikt.
Fru talman! I dag pågår en utförsäljning här i
kammaren. Den är tusentalet värre än den förmenta
skadan från utförsäljningen av akutsjukhus som här
diskuteras. Det är en utförsäljning av den politiska
hedern hos Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och
Miljöpartiet.
Det är inte bara i själva sakfrågan som ett över-
grepp sker utan även i hanteringsordningen. Det är
förödande för rättsordningen att dessa tre majori-
tetspartier inte respekterar beredningstvång och juri-
disk koherents. Det senare är ett svårt uttryck, men
det handlar om att lagstiftningen ska hänga samman
och bilda ett sammanhållet helt. Det är också för-
ödande att lagstiftaren inte bemödar sig om att in-
hämta behövliga upplysningar. Observera att rege-
ringsformen 7 kap. 2 § är väldigt tydlig på den här
punkten: Upplysningarna "skall" inhämtas.
Fru talman! Möjligen, möjligen är de behövliga
upplysningar som man ändå erhållit tänkta att påver-
ka de förslag som regeringen lägger fram och som
sedan behandlas här i riksdagen. Någon innebörd
måste väl ligga i detta begrepp, för att nu travestera
Lagrådet i ett annat sammanhang. Att inhämta upp-
lysningar och sedan strunta i upplysningarnas inne-
börd förefaller inte vara den grundläggande tanken
bakom regeringsformens text.
Men på Regeringskansliet har man uppenbart
svårt med innantilläsningen av denna paragraf, eller
möjligen har man inte förstått innebörden, alternativt
har man förstått och bryr sig inte, i alla fall inte när
det gäller den fråga vi diskuterar i dag. Vad ännu
värre är, inte bara regeringen utan även två andra
partier i riksdagen medverkar i denna märkliga hante-
ring.
Fru talman! Det är inget konstigt att vi de olika
partierna emellan har olika åsikter och infallsvinklar
på olika områden. Men det borde hos oss alla vara ett
gemensamt intresse att ett grundligt bakgrundsarbete
görs i all lagstiftning, så att inre sammanhang och
samband klart framgår, att det finns en rättens syste-
matik i lagstiftningen.
För att man inte ska göra bort sig i de här sam-
manhangen har regeringen och även riksdagen till sin
hjälp mycket hög juridisk kompetens, nämligen Lag-
rådet.
Lagrådet har enligt regeringsformen skyldighet att
granska lagförslag utifrån
a) hur förslaget förhåller sig till grundlagarna och
rättsordningen i övrigt,
b) hur förslagets föreskrifter förhåller sig till varand-
ra,
c) hur förslaget förhåller sig till rättssäkerhetens
krav,
d) om förslaget är så utformat att lagen kan antas
tillgodose angivna syften och
e) vilka problem som kan uppstå vid tillämpning-
en.
Det är alltså regeringsformen 8:18.
Fru talman! Det är med andra ord en grannlaga
uppgift som lagrådet har. Två gånger har lagrådet
yttrat sig över förslaget vi här diskuterar, och kritiken
har varit förödande stark. Lagrådet hör som sagt till
den högsta juridiska kompetens som finns inom riket,
men är bara ett råd som har rekommenderande funk-
tioner. Regeringen och riksdagen kan därför enkelt
köra över en sådan kritik. Dock inte utan vidare med
hedern i behåll. Det är ett illavarslande fenomen när
regeringen och dess stödpartier driver igenom förslag
mot bättre vetande. Det urholkar förtroendet för rätts-
staten.
Fru talman! Här skulle jag vilja ställa ett par frå-
gor till majoriteten. På vilket område som jag här
räknade upp har Lagrådet inte fullföljt sin uppgift på
ett riktigt sätt? Har Lagrådet misskött sig och alltför
summariskt låtit sig styras av andra principer än de i
regeringsformen nämnda?
Detta är bra frågeställningar. Jag vill gärna ha svar
på dem.
Men om nu Lagrådet följt de angivna principerna
i grundlagen, varför struntar majoriteten i synpunk-
terna från Lagrådet? Är det för att stundens godtycke
ska styra?
I en debatt om lokal demokrati sade jag för några
veckor sedan något som nog förtjänar att upprepas i
just den här debatten. Det finns en cynisk tänkare som
uttryckt sig så här: Envar har sin frihet, så länge han
inte använder den. Det är väl ungefär så regeringen
tycks se på den lokala demokratin: Ni får gärna ha er
fulla frihet, så länge ni inte använder den. Då slår vi
minsann till.
Kanske blir ändå den praktiska effekten av rege-
ringens förslag ett enda stort slag i luften. Eller en
rundpall, som så småningom träffar regeringen och
dess stöttande vänner själva i solar plexus - rent opi-
nionsmässigt.
Den stora missen i lagförslaget är dess dubiösa
principiella natur. Det enda rejäla slag som utövats i
sammanhanget är troligen det att de samverkande
partierna slagit dövörat till inför de relevanta upplys-
ningar som lämnats i beredningsarbetet.
Fru talman! Lagförslaget syftar enligt propositio-
nen endast till att skydda och säkerställa att de
grundläggande principerna för svensk hälso- och
sjukvård även i framtiden kan upprätthållas. Vården
ska vara demokratiskt styrd, solidariskt finansierad
och ges efter behov. Men har den föreslagna regle-
ringen något med detta mål att göra? Regeringen har
absolut inte kunnat visa på vilket sätt målet för hälsan
och sjukvården skulle främjas genom den inskränk-
ning som man nu gör i näringsfriheten, som är regle-
rad i 2 kap. 20 § regeringsformen. Och där står det att
begränsningar endast får införas för att skydda ange-
lägna allmänna intressen. Regeringen och dess stötta-
re använder här något slags cirkelbevis för att kunna
påstå att man inte gjort sig skyldig till ett grundlags-
brott. De förutsätter nämligen vad som skulle bevisas.
Något logikens nobelpris går nog inte att utdela
till de samverkande partierna. Snarare ett skammens
pris.
Fru talman! Regeringens förslag om vinstförbud
innebär utan tvivel en diskriminering av dem som
bedriver vård i vinstsyfte. Lagen om offentlig upp-
handling bygger på EG-rätten, vilket innebär att un-
dantag från den lagen inte kan göras utan noggrann
analys av de EG-rättsliga aspekterna. Någon sådan
analys har inte regeringen redovisat, trots att Lagrådet
har påpekat detta.
Lagrådet har ifrågasatt om inte lagen om offentlig
upphandling, liksom EG-reglerna om offentlig upp-
handling, ställer krav på en individuell bedömning av
en upphandling och om det inte därmed skulle strida
mot dessa regler att i lag generellt undanta en viss
kategori av företag.
Fru talman! Avgörande vid offentlig upphandling
är den upphandlande enhetens behov. Det är det som
ska vara styrande för leverantören. Några förutfattade
meningar om vem som ska vinna upphandlingen och
varför ska inte påverka upphandlingsprocessen. Pro-
portionalitetsprincipen innebär att en upphandlande
enhet inte får ställa större krav på leverantören än
som behövs och bedöms vara ändamålsenligt för den
aktuella upphandlingen. Dessutom ska upphandlingen
styras av likabehandlingsprincipen, dvs. alla leve-
rantörer ska ges så lika förutsättningar att delta i upp-
handlingen som möjligt.
Båda dessa principer kränks genom det aktuella
lagförslaget. Det är helt enkelt pinsamt för förslags-
ställarna. Men vi märker verkligen inte någon skam-
mens rodnad. I stället ser vi bara den vanliga ilskna
rödfärgen utan nyanser.
Socialministern har gått nu. Jag var väl inte värdig
en replik, kan jag tänka mig, men han tog upp ett mål
i EG-domstolen. Men det handlade inte om upphand-
ling utan om etableringsfrihet. Det var alltså en annan
typ av frågeställning.
Jag är inte lagd för konspirationsteorier, men man
skulle kunna fundera på om regeringen lägger fram
det här förslaget väl medveten om att det är i strid
med EG-rätten. Skulle det leda fram till en dom-
stolsprocess inser kanske regeringen att det tar ett par
tre år innan man får ett besked. I så fall har man här
begått ett medvetet lagtrots riktat mot gemenskaps-
rätten. Vi får hoppas att det bara är okunnighet som
ligger bakom agerandet.
Det kommunala självstyret och respekten för väl-
jarnas val i kommuner, landsting och regioner är eller
borde vara grundläggande. Det var någon som kallade
det en pseudodebatt. Vederbörande borde nog upply-
sa Lagrådet om att man där sysslar med pseudode-
batter.
Beslut som berör kommunens invånare ska fattas
nära medborgarna och i samråd med medborgarna.
Demokratin riskerar att urholkas om medborgarnas
krav i allmänna val om politiska majoriteter inte re-
spekteras. Respekten för den kommunala självstyrel-
sen är avgörande för att upprätthålla förtroendet för
den lokala demokratin. Regeringens förslag inskrän-
ker det kommunala självstyret på ett oacceptabelt sätt.
Lagrådet har pekat på att man även här borde an-
vända sig av något slags proportionalitetsprincip.
Man tar då som förebild det som kommer till uttryck i
2 kap. 12 § om begränsningar i grundläggande med-
borgerliga fri- och rättigheter, dvs. att man ska välja
det sätt som på minst ingripande sätt berör det kom-
munala självbestämmandet.
Det borde ha varit rimligt att regeringen utgått
från det synsättet i frågor som gäller det kommunala
självstyret. Det intressanta är att graden av självsty-
relse, enligt förarbeten till kommunallagen, sägs yt-
terst bero på formerna för samverkan mellan staten
och den kommunala sektorn. Men det vi här ser är
inte ett uttryck för samverkan, utan en form av diktat.
Helt klart för oss kristdemokrater är att det - med
denna händelse som bakgrund - är än mer angeläget
att ge kommunerna en självständig rättslig status i
grundlagen. Kommunerna måste kunna hävda sig mot
en klåfingrig och godtyckligt ingripande statsmakt.
Fru talman! Ytterligare en rättsregel som har ur-
holkats - eller ska man säga att man slagit botten ur
den - har berörts flera gånger i dag. Det är riksdags-
ordningen 4:10. Där finns det ett minoritetsskydd för
inhämtande av upplysningar just för en sakligt under-
byggd beredningsprocess. I paragrafen heter det att
utskottet får avslå en begäran om upplysningar eller
yttrande om åtgärden skulle fördröja ärendets be-
handling så att ett avsevärt men skulle uppkomma.
Nu hävdar utskottet ett sådant avsevärt men. Men det
finns inget som helst praktiskt exempel att hänvisa
till. Beteendet från majoritetens sida är pinsamt,
ovärdigt och kränker lag! Ska man döma av utskotts-
majoritetens agerande finns det numera ingen sub-
stans i uttrycket avsevärt men. Det har blivit ett inne-
hållslöst begrepp.
Fru talman! Jag ska sluta med ett citat av Tage
Danielsson:
Säll är den som har till rättesnöre
att man nog bör tänka efter före.

Anf. 105 ÅSA TORSTENSSON (c):
Fru talman! Det är lätt att förfäras över männi-
skors trötthet inför politik och misstro inför politiska
beslut. Det är också förståeligt att det finns en stark
känsla av vanmakt, att man inte kan komma till tals
med politiker innan beslut fattas.
Men, fru talman, det är ännu lättare att förfäras
när man ser orsakerna. Det är inte människorna det är
fel på utan på hur vi folkvalda hanterar demokratin.
Jag har sagt detta förut i våra tidigare demokratide-
batter. Tyvärr är det på sin plats att återupprepa detta.
Vi folkvalda debatterar i dag möjligheten att be-
driva vård i annan form än på landstings- eller regi-
onnivå och möjligheten att genomföra utförsäljning
av akutsjukhus med vinstsyfte. Det är i en tid då vi
faktiskt inte kan identifiera var i Sverige något förslag
till utförsäljning av akutsjukhus är så "akut" på den
beslutsagenda som finns, att man i riksdagen måste
hasta fram ett förslag som inte har getts tid att analy-
seras. Var finns detta starka tryck från landstingens
förtroendevalda i våra regioner?
Fru talman! Socialdemokrater, vänsterpartister
och miljöpartister i regering och riksdag måste i
grunden ha en helt annan orsak till att med dessa
centrala diktat markera var makten ska finnas och
vem och vilka som makten ska utgå från. Det är inte
från den regionala eller lokala nivåns självbestäm-
mande i Vänsterns samhälle. Uppenbart ska makten
inte ens utgå från väljarens egna val av politik och
politiska företrädare.
Fru talman! I dag handlar det om statsskickets
grunder. Syftet med den föreslagna lagen tycks främst
vara att förhindra att den politik som väljarna har
ställt sig bakom genomförs i praktiken i vissa regio-
ner och landsting. Denna lagstiftning är bara ett ex-
empel på flera sätt hur regeringen och dess stödpartier
lägger begränsningar, förhindrar det kommunala
självstyret att utvecklas i dialog med medborgarna.
Därför handlar denna debatt i grunden om snarare
någonting helt annat än det som socialdemokrater,
vänsterpartister och miljöpartister vill hänvisa till som
en sjukvårds- eller socialpolitisk ideologisk debatt.
Nej, det är nog så att dessa tre partier väljer att föra
upp en skendebatt om faran i att det finns vinstmöj-
ligheter i sjukvården i syfte att skrämma människor
inför något hot som i realiteten inte finns. Med hjälp
av detta döljs det specifika intresse som dessa partier
i grunden står för, att förhindra landstingens politiskt
valda företrädare att i eget hus bestämma och inför
sina väljare ta ansvar.
Fru talman! Dagens debatt är av principiell kon-
stitutionell karaktär. Det som pågår i denna kammare
och tidigare i slutna rum mellan kanske framför allt
socialdemokrater och miljöpartister är ingenting an-
nat än ett missbruk av den nationella makten. Det är
uppenbart att Miljöpartiets tilltro till den lokala de-
mokratin och det kommunala självstyret inte gäller nu
när man själv kan sitta vid maktens boning med rege-
ringen. Nej, fru talman, då är det diktat som gäller.
Fru talman! Bestämmelser om den kommunala
självstyrelsen finns i regeringsformen. Regeringen
säger i propositionen att denna självstyrelse inte är
absolut. Vi har här i kammaren fått höra att det inte
finns en tydlig gräns för var detta kommunala själv-
styre går någonstans. Fru talman! Det kanske blir så
uppenbart inför denna stopplag att det vore på sin
plats av regeringen att tillsätta en utredning för att
faktiskt förtydliga innebörden av det kommunala
självstyret i regeringsformen. Centerpartiet har lagt
fram förslag om detta i konstitutionsutskottet, men så
önskar inte socialdemokrater, miljöpartister och
vänsterpartister.
Lagrådet har påpekat att det mycket riktigt är
riksdagen som ytterst sätter gränser för det kommu-
nala självstyret. Lagrådet befäster samtidigt att före-
ställningen om kommunalt självstyre är en levande
realitet i svenskt samhällsliv. Lagrådet betonar att det
är rimligt att den kommunala självstyrelsen måste ha
en faktisk innebörd.
Fru talman! Det vore på sin plats att den majoritet
som ställer sig bakom den inskränkningen av den
grundlagsfästa kommunala självstyrelsen här i kam-
maren ger ett svar om det för Vänstern och Miljöpar-
tiet har en innebörd. Det vore bra om medborgare och
förtroendevalda runtom i landet får besked om vad
som gäller om de väljer en politik som inte överens-
stämmer med vänstermajoriteten. Det är rimligt att
denna förklaring ges innan vi fattar beslut som fråntar
demokratiskt valda församlingar i landsting eller
region att i eget hus stå till svars inför sina egna välja-
re, likaväl som de också får stå till svars för vad de
inte tänker göra.
Respekten för den kommunala självstyrelsen är
avgörande för att upprätthålla förtroendet för den
lokala demokratin och människors tilltro till den
representativa demokratin. Människor måste få veta
vem som är ansvarig för de politiska besluten och ha
möjlighet att utkräva ansvar av de förtroendevalda.
Det är en grundläggande del i vårt demokratiska sys-
tem.
Centerpartiet anser att varje nivå ska fatta de be-
slut som man är bäst på. Vi anser t.ex. att beslut kring
sjukvårdens organisation ska avgöras på regional
nivå. Det innebär inte att alla beslut ska fattas på den
nivå där de alltid har fattats. Vissa nationella beslut
bör föras över till regioner och den lokala nivån eller
till enskilda människor, och andra politikområden bör
kanske omfattas av internationella beslut. Föränd-
ringar kan vara nödvändiga på grund av förändrade
omständigheter. Men regeringen bör inte lägga sig i
detta enbart mot bakgrund av att väljaren har givit
uttryck för att man inte vill ha ett socialdemokratiskt
styre.
Företrädare för regeringen, och demokratiminis-
tern specifikt, fortsätter att tala sig varma, fast med
tomma ord, om den lokala demokratin. Att döma av
regeringens politik anser man i själva verket att de-
centraliseringen har gått långt och att centralstyrning-
en från staten nu måste öka.
Centerpartiet står för ett radikalt annorlunda per-
spektiv i syfte att stärka människors egen makt och
det kommunala självstyret. Regeringens bristande
respekt för det kommunala självstyret kommer till
uttryck i denna proposition. Det understryker behovet
av en ny grundlag för att skydda den lokala demokra-
tin mot statliga ingrepp. Detta är lika avgörande för
Centerpartiet som att alla röster ska vara lika mycket
värda. En kvinna en röst i valet. Det är grunden i den
svenska demokratin. Det är demokratins grunder och
demokratigaranten för allas lika värde och rättigheter.
Fru talman! Den här debatten handlar inte om
akutsjukhus utan om socialdemokraternas rädsla att
låta människor bestämma och besluta om något annat
än socialdemokratisk politik. Svårare än så är nog
inte den här frågan.
Jag yrkar avslag på förslaget.

Anf. 106 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Jag ska börja med att vara lite ledsen
av en alldeles speciell anledning, nämligen den att
Moderata samlingspartiets gruppledare Per Unckel,
som också är ordförande i konstitutionsutskottet,
fullständigt devalverar värdet av konstitutionsutskot-
tets uppfattning om han inte själv tillhör majoriteten.
Per Unckel sade nämligen att när socialutskottet stö-
der sig på konstitutionsutskottets utlåtande kring den
kommunala självstyrelsen och grundlagsenligheten
kan man fullständigt bortse från detta därför att det är
ju bara partivänner. Jag tycker att det vittnar om ett
fullständigt förakt för politiker och för de ut-
skottskamrater som Per Unckel har att samarbeta med
också fortsättningsvis.
Det blir än mer pinsamt när Göran Magnusson,
som tillhör de här bara partivännerna, plötsligt höjs
till skyarna därför att Göran Magnusson råkar ha en
uppfattning som sammanfaller med Per Unckels upp-
fattning i en annan fråga.
Fru talman! Jag har velat börja mitt anförande
med att ta upp detta, därför att dessa uttalanden gör
mig faktiskt både ledsen och upprörd. Jag tycker att
det visar förakt för det politiska arbetet. Det är möj-
ligt att Per Unckel hellre stöder sig på lagråd och
andra auktoriteter än på dem som medborgarna i ett
allmänt val har valt att företräda olika meningsrikt-
ningar i dessa olika frågor.
Fru talman! När jag har klarat ut den här saken
vill jag igen säga att det inte är på det sättet att den
här lagen strider mot grundlagen. Jag har läst konsti-
tutionsutskottets avvikande mening i den här frågan
och sökt efter en formulering som innebär att man
hävdar att denna lag strider mot grundlagen. Den går
inte att återfinna i det officiella dokumentet från Mo-
derata samlingspartiet, Centerpartiet, kd eller Folk-
partiet. Däremot hävdar man glatt i andra debatter att
det här är grundlagsstridigt. Inte ens Lagrådet, som ju
åberopas som den yttersta av alla auktoriteter i detta
svenska samhälle, hävdar ju att det här skulle vara
grundlagsstridigt. Att det är en inskränkning eller en
begränsning av den kommunala självstyrelsen säger
t.o.m. de här bara partivännerna i majoriteten i kon-
stitutionsutskottet. Men det är inte det som frågan
gäller, utan från majoritetens sida menar vi att det är
en inskränkning som kan godtas, särskilt med hänsyn
till att det är en begränsad lagstiftning och att det blir
tillfälle att ytterligare pröva de här frågorna.
Jag tycker att det var väldigt bra när Per Unckel
och, tror jag, även Bo Lundgren talade om för Ralph
Lédel, som ju leder landstinget i Stockholm, att man
faktiskt måste följa lagstiftningen osv. Men nu såg
jag ytterligare ett uttalande från Ralph Lédel där han
hävdar att detta skulle vara grundlagsstridigt. Jag
skulle gärna vilja fråga Per Unckel om han kan ta ett
telefonsamtal till med Ralph Lédel och klara ut att
detta inte är grundlagsstridigt.
Vad som är grundlagsstridigt eller ej enligt den
svenska författningen, den svenska regeringsformen,
avgörs ju faktiskt inte av Lagrådet eller någon annan
instans, utan det avgörs helt, enligt grundlagen, av
denna riksdag. Det lägger naturligtvis ett stort ansvar
på denna riksdag att klara ut de här frågorna. Men jag
tycker att det är viktigt för debatten att understryka att
detta inte är grundlagsstridigt.
Av detta följer också att den kommunala självsty-
relsen inte är absolut. Den är uttryckt, som flera talare
har sagt här, i 1 kap. i regeringsformen. I samma
kapitel står det att man har rätt att ta ut skatt. I övrigt
gäller kommunallagen.
När man diskuterar just sjukhusen kan man lätt få
intrycket att det handlar om den kommunala självsty-
relsen. Man kan naturligtvis säga att det är kommunal
självstyrelse i den meningen att staten har delegerat
till landstingen, enligt hälso- och sjukvårdslagen, att
sköta dessa uppgifter. Det är då inte konstigt om man
från statens sida har uppfattningar om hur dessa frå-
gor ska skötas och att det inte nödvändigtvis måste
ses som ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen.
Det är inte heller så att den kommunala självsty-
relsen har förlorat sitt innehåll. Den innehåller ju
väldigt mycket. Men det finns naturligtvis alltid an-
ledning att göra avvägningar. Då skulle jag vilja ställa
en fråga till Åsa Torstensson, som inte bara talar om
kommunal självstyrelse utan också om egenmakt.
Hon kritiserar tidigare beslut i denna kammare om att
försöka begränsa utförsäljningen av allmännyttan.
Frågan till Åsa Torstensson är: Vilken egenmakt kan
hyresgäster i allmännyttan i en kommun utöva om
kommunens majoritet bestämmer sig för att sälja ut
de fastigheter som hyresgästerna bor i? På vilket sätt
utövar dessa hyresgäster den egenmakt som Center-
partiet så hett talar om? Jag kan till stora delar hålla
med om att det är en väldigt viktig fråga.
Jag har en fråga till Ingvar Svensson, som inte
vinner något etikens nobelpris med sitt anförande -
vilket kanske inte heller var avsikten - men som
däremot chikanerar socialdemokratin i allmänna och
svepande termer.
För någon vecka sedan såg jag Kristdemokrater-
nas landstingsråd Nyman i TV förklara för tittarna
varför en svårt sjuk kvinna på ett av landstingens
sjukhus i Stockholm inte kunde få den medicin som
hon behövde. Fanns det något hinder i de kommunala
självstyrelsreglerna att ge den medicin som behövdes,
eller var det någon klåfingrig statsbyråkrat eller riks-
dag som förhindrade detta?
Den kommunala självstyrelsedådkraften är väldigt
stor i vissa landsting när det gäller att sälja fastighe-
ter. Men i andra sammanhang kryper man bakom
regler och system och säger att man ingenting kan
göra för exempelvis denna aidssjuka kvinna. Jag
tycker att detta kan ge perspektiv på den här frågan.
Allra sist i detta anförande - jag förstår, fru tal-
man, att det är angeläget att jag avslutar anförandet så
att nästa debatt kan börja - skulle jag vilja peka på
det som står på s. 24 i socialutskottets betänkande,
nämligen KU:s yttrande. Vi har där försökt att be-
skriva grunderna för den kommunala självstyrelsen
och den samverkan som ska ske mellan stat och
kommun om man ska förverkliga de olika samhälls-
målen. Det har sagts att det här är ett diktat och inte
fråga om någon samverkan, men det kan ju aldrig
vara bara den ena parten som ska svara för samver-
kan. Jag kan då konstatera att Ralph Lédels landsting
i Stockholm skriver att det man ägnar sig åt när man
säljer ut akutsjukhusbyggnaderna är "ett modernt och
framåtsyftande nyttjande av kommunalt självbe-
stämmande". Man refererar alltså inte till förarbetena
till grundlagen, utan säger att man håller på att ny-
skapa reglerna för det kommunala självbestämmandet
och att det är ett framåtsyftande nyttjande av kommu-
nalt självbestämmande. Detta tycker jag också att det
finns anledning att uppmärksamma i den här debat-
ten.
Fru talman! Jag vill sluta med att säga att det vore
något vunnet med den här debatten om vi åtminstone
kunde bestämma oss för att det som är föreslaget här,
och som ligger som förslag till beslut, inte strider mot
grundlagen utan att man kan flytta över diskussionen
till att handla om huruvida det är lämpligt och nöd-
vändigt eller ej. Den debatten kan ju alltid föras. Men
jag vill återigen understryka att det som är föreslaget
här inte är grundlagsstridigt. Det vore ett bra resultat
av debatten om vi kunde enas om detta.
(Applåder)
(forts. 8 §)

7 § Aktuell debatt: Alliansfriheten och dess
innehåll

Anf. 107 LARS ÅNGSTRÖM (mp):
Fru talman! Ärade ledamöter i kammaren! TV-
tittare, protokolläsare! Den här debatten ska handla
om alliansfriheten. De senaste tio åren har Miljöparti-
et och fredsrörelsen varnat för den militarisering som
vi i dag ser och upplever i EU och de steg som rege-
ringen har tagit som för oss bort från en neutralitets-
politik och en trovärdig alliansfrihet. Det här har skett
under ett ivrigt förnekande från regeringens sida. Det
blir ingen EU-armé. I så fall lägger vi in ett svenskt
veto och Sverige förblir neutralt och alliansfritt, har
det hetat.
Men nu har vi det i svart på vitt. Den politiska
EU-alliansen har beslutat om militära styrkor på
60 000 personer. Statsministern har deklarerat att
neutralitetspolitiken inte längre är relevant, utan vi
ska förbli alliansfria i Sverige. Han har inte deklarerat
det här hemma, utan han har likt en tjuv om natten
smugit utomlands och berättat det för en journalist på
Financial Times.
Frågan om svensk säkerhetspolitik är så viktig att
den bör debatteras här i Sveriges riksdag inför det
svenska folket. Det är därför som Miljöpartiet har
tagit initiativet till den här debatten.
Det finns ett problem för regeringen, och det är att
alliansfriheten har varit ett medel för att nå målet
neutralitet. Om det inte längre ska vara målet, vad är
då alliansfriheten till för? Vi ska kunna medla i kon-
flikter, har det hetat. Men då vill jag påstå att rege-
ringen medvetet urholkar trovärdigheten i alliansfri-
heten genom att EU:s krishanteringsförmåga nästan
fullständigt fokuserar på den militära uppbyggnaden,
inte på konfliktförebyggande politik eller civil kris-
hantering. Ett allt intimare samarbete mellan EU och
Nato urholkar också trovärdigheten, liksom det ömse-
sidiga krigsmaterielsamarbete som Sverige har inlett
med Europas största vapenexportörer.
Det ska bli intressant nu, fru talman, att höra utri-
kesministern förhålla sig till den här problematiken.

Anf. 108 Utrikesminister ANNA
LINDH (s):
Fru talman! Berlinmurens fall var signalen för ett
nytt Europa. De två block som stod mot varandra
under efterkrigstiden finns inte mer. Det ger oss en
historisk möjlighet till fred och samarbete. Men Eu-
ropa efter det kalla kriget är också mer oförutsägbart.
Krigen på Balkan visar hur nya konflikter kan blossa
upp och utvecklas till förödande krig. Sverige är inte
isolerat från detta. Vi påverkas direkt av krig i andra
delar av Europa. En lärdom från Balkan är det ofatt-
bara lidande som drabbar civilbefolkningen. Det är
också hundratusentals flyktingar, miljarder i nödvän-
digt bistånd och risk för spridning av krigen.
Säkerheten i Europa är i högsta grad gemensam
och odelbar. Vår säkerhetspolitik, grundad på den
militära alliansfriheten, tjänar Sverige väl. Den har
starkt bidragit till stabilitet i vår del av Europa. Den
har gjort det möjligt för Sverige att självständigt ta
ställning i nedrustningsfrågor, inte minst i fråga om
kärnvapen. Det är den svenska riksdagen som fattar
beslut om Sveriges agerande i kriser och krig. Vi kan
stå utanför en väpnad konflikt om vi så skulle välja.
Vår militärt alliansfria politik har ett starkt folkligt
stöd. Att kräva en svensk anslutning till en militäral-
lians med ömsesidiga försvarsgarantier syftar bakåt
snarare än framåt. Ett svenskt Natomedlemskap
skulle inte öka säkerheten i vår del av världen. Militär
alliansfrihet innebär för Sverige varken utanförskap
eller passivitet. Vi deltar aktivt i FN och OSSE. Sve-
rige arbetar också aktivt inom EU för att förebygga
och hantera kriser, liksom i Partnerskap för fred.
Alliansfriheten är en tillgång för Sverige.
Under ett antal år har det hetat, både i utrikes-
deklarationer och regeringsförklaringar, att Sveriges
militära alliansfrihet syftande till att vi ska kunna vara
neutrala i händelse av krig i vårt närområde består.
Den formuleringen bör enligt regeringens uppfattning
nu ses över. Motivet är inte att ompröva den militära
alliansfriheten. Den finns det ingen anledning att
ändra på.
Men alliansfrihetens syfte är ju bredare än neutra-
litetsoptionen. Bl.a. syftar den svenska militära alli-
ansfriheten till att bidra till stabilitet och säkerhet i
vårt närområde. Det är därför regeringens strävan att
redovisa en bättre beskrivning av vår säkerhetspoli-
tiska doktrin och vår militära alliansfrihet. Det skulle
vara av stort värde om det kunde ske med stöd av
samtliga riksdagspartier. Vi avser därför att under
nästa år bjuda in företrädare för riksdagspartierna till
överläggningar i detta ämne. Jag ser också fram emot
en allmän diskussion kring dessa frågor.
Fru talman! Inför toppmötet i Köln hävdade Mil-
jöpartiet att EU skulle bli en försvarsunion som Nato.
Den debatten har tystnat. Även kritikerna inser att
EU:s beslut handlar om krishantering, inte om territo-
rialförsvar med ömsesidiga försvarsgarantier. Nu
heter det oftast i stället från Miljöpartiet att EU blir en
anfallspakt som kommer att strunta i FN. Men den
kritiken är också felaktig. EU försöker bli bättre på att
förebygga och hantera kriser så att vi ska slippa se
nya bilder av människor som flyr från nedbrända hem
i krigsområden.
I dag tjänstgör drygt 800 svenska soldater i freds-
styrkor på Balkan på FN:s uppdrag under Natos dag-
liga ledning. Vår bataljon inom KFOR i Kosovo
försöker se till att både serber och kosovoalbaner kan
röra sig fritt och att de får möjlighet att flytta tillbaka
till sina hem. De ger människorna ett skydd mot an-
grepp. Alla partier i denna riksdag har godkänt att
KFOR kan använda militärt våld om det behövs.
Samtidigt försöker KFOR skapa drägliga förhål-
landen för människorna under vintern. De delar ut
ved, särskilt i utsatta minoritetsområden. De hjälper
till att få i gång telefonerna igen. Det är också 40
soldater i Bosnien, bl.a. för att olika folkgrupper åter
ska kunna leva tillsammans. Vi har poliser, domare
och många personer med räddningskunskap som
också gör insatser på Balkan och utanför Balkan. Alla
dessa svenskar gör viktiga insatser för freden, precis
som många har gjort före dem.
Fortfarande är dock Europa beroende av andra,
också för att klara mindre fredsinsatser. I dag kan vi
ju faktiskt alla erkänna att omvärlden stod alltför
passiv inför det som hände när Jugoslavien föll sam-
man på 90-talet.
Även i dag är Europa i viktiga avseenden beroen-
de av USA, vars engagemang i Europas säkerhet är
betydelsefullt, men EU måste också kunna göra
fredsinsatser om USA av någon anledning inte vill
vara med.
Detsamma gäller också utanför Europa. Vi minns
folkmorden i Rwanda. Vi vet hur många konflikter
som fortfarande slår sönder människors liv och hind-
rar ekonomisk och social utveckling. Omvärlden
måste kunna hjälpa till när en bräcklig fred ska säk-
ras, som tidigare i Libanon och som i dag i Etiopien
och Eritrea.
FN efterlyser i den s.k. Brahimirapporten fler för-
band som kan ställas till förfogande för internationell
krishantering. På svenskt initiativ har EU diskuterat
med Kofi Annan hur EU:s nya förmåga ska kunna
ställas till FN:s förfogande. FN har legitimitet, FN har
globalt ansvar - EU är på väg att få militära och ci-
vila resurser. Tillsammans kan vi göra väsentliga
framsteg för freden.
Inom unionen är vi överens om att vårt agerande
ska följa principerna i FN-stadgan. Det betyder att det
krävs FN-mandat för fredsframtvingande insatser.
Säkerhetsrådet har huvudansvaret för internationell
fred och säkerhet.
Låt mig sluta med att fråga Miljöpartiet, som har
begärt den här debatten: Vad är då er väg? Vad är ert
alternativ? Hur ska Europa agera så att vi slipper se
nya konflikter som i Kosovo? Vilken annan organi-
sation än EU har det breda register av instrument som
behövs? OSSE är bra men har inte alls samma breda
förmåga. FN har legitimiteten men behöver resurser-
na. Människorna på Balkan och i andra delar av värl-
den hoppas på vårt stöd. Att vi skulle ägna oss åt
isolationism och slutenhet är inte svaret på deras
frågor.

Anf. 109 LARS ÅNGSTRÖM (mp):
Fru talman! Jag kan bara konstatera att utrikesmi-
nistern inte förmådde debattera alliansfrihetens inne-
håll, som de facto är temat för den här debatten. Jag
beklagar det väldigt mycket.
Kritiken mot den konflikthantering som nu ut-
vecklas i Europa går ut på att den så mycket fokuserar
på det militära. Vi tycker att det vore väldigt bra om
fokus i stället fanns på den konfliktförebyggande
politiken, så att vi undviker att upprepa 90-talets
misstag, precis som utrikesministern nyss nämnde.
Men när vi tittar på fakta ser vi hur man prioriterar
den militära delen.
Över 100 personer sitter i den militära staben,
medan ett tjugotal sitter i den civila. Man ska få fram
60 000 militärer, och man talar om 5 000 poliser.
Man diskuterar också våldsamma attacker upp till
400 mil utanför EU:s territorium utan FN-mandat.
Fyra arbetsgrupper sitter nu och diskuterar hur EU:s
militära styrkor ska kunna samordnas mer med Natos.
Såvitt jag känner till finns det inga arbetsgrupper som
diskuterar hur man ska kunna samordna EU:s mini-
mala civila krishantering med OSSE:s eller FN:s.
Vi är oerhört kritiska mot denna ensidiga fokuse-
ring på det militära. Det var just det misstaget som vi
begick under 90-talet. Vi såg konflikten ligga latent.
Den utvecklades, den blev väpnad, och det blev krig.
Det var först då som Europa kunde göra något. Den
viktiga lärdom som kan dras av detta är att det måste
skapas en konfliktförebyggande politik, som kan
sättas in innan konflikten har utvecklas. Det krävs
civila krishanteringsinsatser som kan ske innan kon-
flikten övergår i väpnat krig. Uppenbarligen delar
dock utrikesministern EU:s inriktning på att upprepa
misstaget och fullständigt fokusera på den militära
uppbyggnaden.
Utrikesministern försöker vidare ge intrycket att
Sverige agerar väldigt kraftfullt i den civila förebyg-
gande krishanteringen och att denna ligger den
svenska regeringen varmt om hjärtat. Jag vill dock
påpeka att det finns en skillnad mellan regeringens
retorik och den praktiska handlingen. Det kan inte
minst för TV-tittarna vara intressant att känna till att
vi den 29 november skulle fatta ett beslut i Sveriges
riksdag om att Sverige ska verka för konkret konflikt-
förebyggande åtgärder vid utvecklingen av EU:s
krishanteringspolitik för att undvika att konflikter
utvecklas till krig. Det var det konkreta ställningsta-
gande som skulle göras, men utrikesministerns parti
Socialdemokraterna röstade här i Sveriges riksdag
konsekvent nej till att satsa på det.
Vi skulle också ta ställning till att stödja Europa-
parlamentets beslut om en genomförbarhetsstudie om
civila fredsstyrkor inom EU:s säkerhetspolitik och
undvika en ensidig fokusering på gemensamma mili-
tära styrkor. Återigen röstade socialdemokraterna nej
i kammaren. Det finns alltså en skillnad mellan prak-
tisk handling och vad politiker och ministrar säger.
Detta är bara att beklaga, och jag beklagar det djupt.
Ministern visar här en oförmåga att debattera in-
nehållet i alliansfriheten och hur denna ska kunna bli
trovärdig. Det är möjligt att regeringen inte klarar av
detta. Det andra alternativet, om man inte vill ha en
trovärdig alliansfrihetspolitik, är att faktiskt gå med i
en militär allians. Det finns två partier här i Sveriges
riksdag som har tagit ställning för detta. Folkpartiet
och Moderata samlingspartiet pläderar för ett Nato-
medlemskap. Man kan tycka att det är modigt, efter-
som det har ett minimalt stöd i den svenska folkopi-
nionen, men man kan också säga att det är fegt. Folk-
partiet och Moderaterna undviker nämligen proble-
matiken kring ett Natomedlemskap. De undviker att
svara på frågor om vad som ska ske i en skarp situa-
tion. Var ska då kärnvapnen placeras ut i Sverige?
Jag tror att också det är något som TV-tittarna
undrar över. Ska kärnvapen placeras ut i deras stad
eller i deras hembygd? Varför diskuterar Folkpartiet
och Moderaterna aldrig detta problem, som kan bli ett
faktum vid ett svenska Natomedlemskap i en skarp
krissituation?
En annan del av problematiken handlar om de
värnpliktiga som vägrar att utbilda sig i att hantera
kärnvapen eller att delta i ett sådant försvar. Ska de
enligt Folkpartiet eller Moderata samlingspartiet
sättas i fängelse?
Det finns en lång rad problem kring ett svenskt
Natomedlemskap som jag menar att man konsekvent
och fegt undviker att ta upp. I stället driver man en
populistisk propaganda för att Natomedlemskap är
den framtida modellen för svensk säkerhet.
Jag hoppas att resten av den här debatten inte blir
ett uppläsande av papper framför TV-kameran utan
att vi faktiskt förmår debattera med varandra, förhålla
oss de här problemen och diskutera det som satts som
rubrik för debatten, nämligen hur innehållet i svensk
alliansfrihet ska se ut.

Anf. 110 GÖRAN LENNMARKER (m):
Fru talman! När regeringsdeklarationen kom för
tre månader sedan kände vi en besvikelse över att den
gamla neutralitetsdoktrinen fanns kvar. Därför finns
det anledning att nu välkomna den omprövning som
utrikesministern nyss annonserade. Sverige var på
väg in i en ganska orimlig situation. Å ena sidan
driver vi på samarbetet i Europa, vår världsdel, å
andra sidan skickade vi den signalen att om det värsta
händer vänder vi ryggen till. Vi ska då stå likgiltiga.
Vi ska blunda när de grövsta tänkbara folkrättsbrotten
förövas i vårt närområde.
Det är naturligtvis en alldeles orimlig position.
Därför, fru talman, finns det anledning att välkomna
det besked som utrikesministern nu gav. Det är bra
om vi nu får en säkerhetsdoktrin i Sverige som är mer
anpassad till 2000-talet än till kalla krigets tid.
Vi kommer då in på frågan om alliansfriheten.
Om neutraliteten är omöjlig och ska bort, ska allians-
friheten vara kvar - det betonade ju utrikesministern
tydligt. Då ställer man sig frågan: Syftande till vad?
Även under de mörkaste åren av det kalla kriget var
alliansfriheten ett medel syftande till någonting. Då
var det att se till att vi stod utanför Nato. Vi var
mycket angelägna om att Finland inte tvingades in i
Warszawapakten och kom under det sovjetiska för-
trycket. Det var alliansfrihetens syfte under de hår-
daste åren under det kalla kriget.
Nu finns det anledning, när vi går in i 2000-talet,
att faktiskt formulera en ny säkerhetspolitisk doktrin.
Om jag uppfattade utrikesministern rätt hade hon en
inbjudan till överläggningar kring detta. Det tror jag
vore bra. Vi måste erkänna att vi har omfattande
bindningar. Sverige står inte obundet. Vi är bundna
på två sätt, dels till principer, viktiga principer som vi
har skrivit under och som vi arbetar på, dels till andra
länder i vårt närområde och i hela Europa där vi byg-
ger ett allt tätare samarbete. Därför måste vi natur-
ligtvis se till att vår säkerhetspolitiska doktrin åter-
speglar realiteterna, inte att vi sitter ett slags nationell
isolering. Lite tillspetsat kan man säga att den här
säkerhetspolitiska doktrinen startar i något slags na-
tionell egoism, ett isolerat småstadsperspektiv där
man ser sig själv och struntar i omvärlden.
Vad skulle en sådan doktrin kunna starta i? En så-
dan möjlighet vore att säga att man ska bevara frihet
och fred och stärka internationell säkerhet t.ex. med
utgångspunkt i FN-stadgans principer, OSSE och
Europarådet. Det här är inte så originellt. Om de här
principerna har faktiskt svenska folket folkomröstat.
De fanns med i den folkomröstning vi hade 1994 när
vi röstade om EU. Det är en princip som ligger till
grund för den gemensamma utrikes- och säkerhets-
politiken i EU.
Det kanske inte vore så dumt när vi har att for-
mulera vår egen säkerhetspolitiska doktrin att vi fak-
tiskt ställer den i relation till de sätt och de mål som
vi har att arbeta på nu, inte minst som ordförandeland
i EU. Betänk att utrikesministern kommer om ett par
veckor att vara ordförande och driva den gemensam-
ma utrikes- och säkerhetspolitiken inom EU. Det vore
alldeles orimligt att ha olika mått, att inte sträva efter
samma saker i det gemensamma arbetet som vi gör
hemma.
Därför är det mycket bra - jag hade själv tänkt fö-
reslå att det är dags - att ha överläggningar mellan
partierna för att formulera den säkerhetspolitiska
doktrinen för framtiden. Vi har kommit till ett läge i
vår egen utveckling att det är naturligt att ta ett större
grepp, se över detta och anpassa till realiteterna, i ett
läge där vi bygger ett starkt samarbete i Europa, i
Europa i sin helhet och inte minst i vårt närområde.
För det är, fru talman, vad som pågår. Utrikesminis-
tern var inne på det - de olika instrument som vi nu
bygger i Europa för att kunna förebygga konflikter
och i värsta fall hantera konflikter om de i alla fall
uppstår. EU:s och Natos utvidgningar är fundamen-
tala i det sammanhanget.
Sverige driver på inom EU för att de nya demo-
kratierna i Central- och Östeuropa ska kunna bli
medlemmar så snart som möjligt. Det är angeläget
också att vi välkomnar i vårt eget närområde, Öster-
sjöområdet, Estlands, Lettlands, Litauens och Polens
EU-medlemskap och Baltikums Natomedlemskap. Vi
själva bidrar med säkerhetsfrämjande samarbete i de
baltiska länderna för att stärka deras nationella suve-
ränitet. Vi moderater menar att det är dags att Est-
land, Lettland och Litauen kommer in i Nordiska
rådet. Vi menar också att det är naturligt att Sverige
fullt ut deltar i det europeiska säkerhetsbygget, att vi
inte står isolerade, att vi inte blir det enda landet i
Norden och Östersjöområdet som i det säkerhetspoli-
tiska avseendet står utanför Nato.
Det är viktigt att det här säkerhetspolitiska bygget
kan fortsätta med svenskt stöd och med svensk aktiv
hjälp. Då är det också viktigt att vi i vår egen säker-
hetspolitik faktiskt drar konsekvenserna av detta.
Det beslut som fattades i Nice om att bygga ut
EU:s förmåga att hantera kriser - och krig höll jag på
att säga - är för oss alla som minns hur det såg ut i
Bosnien 1995, med Unprofors misslyckanden och
alla döda, oerhört viktigt att vi nu får förmågan att
hantera kriser på egen hand inom Europa. Det borde
vi ha haft tidigare. Det är välkommet att det kommer
nu.

Anf. 111 LARS OHLY (v):
Fru talman! "Alliansfriheten är vårt viktigaste
medel för att även i framtiden slippa dras in i ett krig.
Det vet svenska folket, och därför sluter en överväl-
digande majoritet av vårt folk upp kring den militära
alliansfriheten. Den är inte till salu eller förhand-
lingsbar."
Så sade försvarsminister Thage G Peterson i riks-
dagen den 11 oktober 1995.
Nu är den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken
på glid. Nu förtalas den svenska alliansfriheten, och
neutralitetspolitiken urholkas.
I riksdagen förespråkar Moderaterna och Folkpar-
tiet ett svenskt medlemskap i Nato. För att legitimera
sitt ställningstagande påstår man att neutralitetspoliti-
ken utgjort ett hinder för klara ställningstaganden.
Man påstår att alliansfriheten egentligen aldrig existe-
rat. Och man påstår att neutraliteten förlorat all rele-
vans i och med Warszawapaktens sammanbrott.
Tyvärr får man ibland stöd av regeringen i miss-
krediteringen av neutralitetspolitiken. Så sent som i
oktober upprepade Göran Persson här i riksdagen den
doktrin som ligger till grund för våra säkerhetspoli-
tiska avgöranden. När nu utrikesministern tar avstånd
från samma doktrin går man, som vi hörde, modera-
terna till mötes. Plötsligt säger sig regeringen ha
insett att syftet med alliansfriheten är bredare än att vi
ska kunna stå utanför krig. Har det inte varit så tidiga-
re? Det här är ytterligare förtal av den svenska neut-
ralitetspolitik som vi tidigare varit överens om.
Alliansfriheten har historiskt varit mycket mer än
frånvaron av krig. Neutralitetspolitiken har aldrig
enbart handlat om en balansgång mellan två militä-
rallianser. Den svenska alliansfriheten och neutrali-
tetspolitiken har heller inte inneburit att Sverige har
avstått från att protestera mot övergrepp. Tvärtom, vi
har på grund av neutralitetspolitiken kunnat klart ta
avstånd från förtryck, krig och orättvisor.
Sveriges säkerhetspolitiska doktrin är alliansfrihet
i fred, med möjlighet till neutralitet vid krig i vårt
närområde. Den främsta förutsättningen för att en
doktrin ska fungera är dess trovärdighet.
Formellt sett kommer EU knappast att kalla sig
för en militärallians under de närmaste åren. Men hur
omvärlden kommer att uppfatta unionen är en annan
sak. Det beror rimligtvis på hur stor styrkan är och
vilket syfte det militära samarbetet har. Enligt EU:s
militära mål ska snabbinsatsstyrkan kunna ingripa
upp till 4 000 kilometer från Bryssel. Det betyder att
EU:s militära styrka når till Pakistan eller till Zaire.
Vem kan på allvar hävda att detta inte utgör grunden
för en militär allians?
Naturligtvis kan man hävda att svaret på frågan
om huruvida unionen utgör en militärallians eller inte
ytterst beror på vad man tänker använda den militära
styrkan till. Förutom operationer av fredsbevarande
typ och militärt stöd till humanitära insatser planerar
EU för insatser med uppgift att skilja stridande parter
åt. Då måste man räkna med mer eller mindre omfat-
tande våldsinsatser. Vid svensk medverkan i en sådan
insats kan en sida i en konflikt påstå att Sverige med-
verkar i en allians som ägnar sig åt angreppskrig,
vilket FN-stadgan som bekant förbjuder.
Därför är frågan om FN-mandat för EU-styrkan så
viktig. Och här har regeringen närmast slagit knut på
sig själv i sina försök att hävda att EU:s militarisering
inte innebär något hot mot alliansfriheten.
Formuleringen "i enlighet med FN-stadgans prin-
ciper" som återfanns i dokumentet från toppmötet i
Köln tolkade Anna Lindh som att EU inte kommer att
genomföra några militära insatser utan ett FN-
mandat, också här i talarstolen.
Denna tolkning har inget stöd i officiella skriv-
ningar. Ingenstans står det uttryckligen att ett beslut i
FN:s säkerhetsråd är en förutsättning för EU:s insat-
ser. Nato hävdade ju att bombningarna i Jugoslavien
skedde i enlighet med FN-stadgans principer. Numera
talar regeringen också mest om att ett FN-mandat är
en förutsättning för svenskt deltagande.
Vid ett flertal tillfällen har jag i olika samman-
hang frågat regeringen om den kan garantera att Sve-
rige inte kommer att tvingas att solidariskt finansiera
insatser som vi inte vill delta i. Det enda svar jag fått
är att regeringens uppfattning är att vi inte ska betala.
Men nu har ju regeringens uppfattning milt sagt inte
alltid visat sig vara så mycket värd när de stora ele-
fanterna dansar i ministerrådet. Därför vill jag uppre-
pa min fråga: Kan utrikesministern garantera att Sve-
rige inte kommer att tvingas bidra till militära aktio-
ner som vi själva inte deltar i?
När regeringen inte ålar sig fram genom oförenli-
ga positioner väljer man ofta tystnad framför en öp-
pen debatt och diskussion. Tyvärr har man också
visat att man ibland aktivt vill tysta kritiska röster i
den säkerhetspolitiska debatten. Regeringen har be-
slutat dra in bidragen till Kvinnor för Fred och till
Transnationella stiftelsen för freds- och framtids-
forskning - två organisationer som har varit kritiska
röster i den säkerhetspolitiska debatten.
Fru talman! Utvecklingen av EU till en union med
militär kraft har gått snabbt. I valrörelsen 1998 sade
socialdemokraterna ingenting om det militära samar-
betet inom EU. I valrörelsen inför EU-
parlamentsvalet 1999 försökte man på alla sätt att tala
om att toppmötet i Köln inte hade kommit fram till
det som man hade kommit fram till.
Det svenska folket har inte haft någon som helst
möjlighet att ta ställning till den omorientering av
svensk säkerhetspolitik som regeringen håller på att
genomföra. Detta är ohederligt.
Vänsterpartiet menar att Sveriges deltagande i
EU:s militära samarbete borde underställas en folk-
omröstning. Låt svenska medborgare avgöra om vår
säkerhetspolitik och vår säkerhetspolitiska doktrin är
gammalmodig och felaktig. Våga ta debatten i stället
för att huka eller förvränga!

Anf. 112 ALF SVENSSON (kd):
Fru talman! Jag tycker att man har all respekt för
Lars Ångström när han talar om en militär del och om
en civil del. Men samtidigt är det nog få i den här
kammaren som tror att en civil del alltid skulle ha
räckt till eller för all framtid skulle komma att räcka
till.
Därför kvarstår frågan till både Lars Ångström
och Lars Ohly: Vad vill ni ha, om krisen är där, om
konflikten är där? Vill ni inte ha några som helst
fredsframtvingande möjligheter för en union, det EU
som vi är med i?
Jag kan förstå att ni inte vill det, för ni vill ju att vi
sak lämna EU. Det är klart att det är ett dilemma att
vilja ha något gemensamt med någonting som man
inte vill vara i gemenskap med.
Alternativet har framskymtat. Det är ett fortsatt
beroende av USA, av majoriteter i den amerikanska
kongressen. Men jag har ofantligt svårt för att tro att
det är Miljöpartiets och Vänsterpartiets idé.
Man kan säga nej till det mesta, men någon gång
måste man också säga ja. Och vad säger ni ja till?
Jag erinrade mig här när jag lyssnade den skämt-
samma bilden från Gulfkriget på en svensk med en
pratbubbla. Han sade: Vi är beredda att kämpa till
sista amerikanen, och därför skickar vi ett fältlasarett.
Nu vet jag att Miljöpartiet och Vänsterpartiet med
all rätt säger FN. Men på något vis tycker jag att det
är ett enkelt sätt att smita undan, för ni vet, och vi vet,
att det då handlar om säkerhetsrådet. Där sitter ju en
diktatur. Därför kan man inte förvänta att säkerhets-
rådet snabbt ska göra insatser när det uppstår en kon-
flikt eller behov av fredsframtvingande insatser i
Europa. Och, som sagt, vad har säkerhetsrådet för
resurser att sätta in i ett akut läge?
Jag har lagt märke till att man då ofta talar om
OSSE, som om det skulle vara alldeles enkelt att få
ihop några besked snabbt, för det är ofta det som det
handlar om, i synnerhet om man vill arbeta förebyg-
gande. Då ska man alltså göra upp med Kazakstan,
Turkmenistan, Ukraina osv. Jag tror inte heller att
detta är alldeles enkelt.
Fru talman! Jag tycker att vi måste få besked nu
från både Miljöpartiet och Vänsterpartiet: Vad vill ni
ha?
Sedan ligger det en hel del i den kritik som förs
fram av Lars Ohly och även av Lars Ångström om att
regeringen naturligtvis har suddat i dessa frågor. Man
har varit lite ängslig för att inte få folkopinionen med
sig.
Nog är det lite komiskt att här i september höra
om neutraliteten i regeringsförklaringen för att sedan
via Financial Times får besked om att den inte längre
gäller. Det är inte så många veckor sedan som vi
skrev september, fru talman. Och vem vet, så små-
ningom kanske Financial Times avslöjar att Persson
har varit ute på en exposé och bestämt sig för att det
här med alliansfriheten inte heller är vad det har varit.
Under alla omständigheter går det att hävda att
Nato inte är vad det har varit, och att Sveriges rela-
tioner till Nato i dag inte är vad de var för 10 eller 20
år sedan.
Jag vet väldigt väl - och det vet ju alla - att EU
inte är någon militärallians. Man ska naturligtvis hålla
isär EU och Nato, men under alla omständigheter
kommer vi att vara allierade med vissa Natoländer i
det gemensamma EU-försvaret, eller vad man nu ska
kalla det.
Vi har inget emot att man fortfar att använda ut-
trycket alliansfrihet. Men det gäller nog att se till att
inte vissa ord eller uttryck blir så sakrosankta att
människor blir förvånade och häpna eftersom de
trodde att orden betydde någonting annat än vad
verkligheten visar att de betyder.
EU är, som sagt, ingen militärallians. Det är sant.
Men nu ska överbefälhavaren, Johan Hederstedt, vara
ordförande i EU:s militärkommitté, och det vet jag
inte om någon vill protestera emot. Det vore kanske
rakare att påstå att detta inte innebär ett ordinärt
medlemskap i Nato, men samtidigt vore det nog klokt
att lägga till att Sverige ännu inte bör bli medlem i
Nato, för ingen av oss vet hur det ser ut om fem eller
tio år.
Det räcker för att framstå en gnutta historiskt vis
att erinra om det som utrikesministern tog upp inled-
ningsvis om hur det såg ut för tio år sedan. Då hade
det som vi alla - eller de flesta av oss - säger i dag
tett sig märkligt om det då hade sagts.

Anf. 113 LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Jag vill inledningsvis välkomna utri-
kesministerns tydliga besked om det fortsatta arbete
med den svenska säkerhetspolitiken. De nygamla
konflikter som har uppstått efter murens fall har tyd-
ligt visat att den gamla tidens säkerhetsarrangemang
har sina svårigheter.
Under lång tid visste den demokratiska världen
inte hur man skulle hantera konflikterna i Europa.
Men till sist har vi ändå sett en utveckling där männi-
skors rättigheter kommit att väga tyngre än diktato-
rers och staters möjlighet att gömma sig bakom suve-
räniteten. Om än komplicerat och många gånger svårt
är detta en välkommen utveckling.
Fru talman! Svensk säkerhetspolitik måste utfor-
mas så att det framgår att vi tar ansvar för både vårt
närområdes och hela Europas fred och säkerhet. I den
situation som råder är det naturligt att Sverige deltar
som en aktiv och engagerad partner i det arbetet, att
vi inte stillatigande ser på när människor far illa i
inbördeskrig och konflikter på vår kontinent.
När situationen ser ljusare ut än på länge, då är
frågan om man ska återgå till det kalla krigets inåt-
blickande hållning och vägra se möjligheterna att
värna människor i stället för makthavare. Svaret
måste ju vara nej. Det innebär inte att vi överger
alliansfriheten. Det finns inget som talar för att ett
svenskt medlemskap i Nato skulle öka vår säkerhet.
Det finns inte heller något stöd för att EU ska ut-
vecklas till en militärallians. Sverige och flera andra
länder kommer att hindra en sådan utveckling.
Miljöpartiets och Vänsterpartiets beskrivning
stämmer förstås inte med verkligheten. Det är en
tydlig skillnad mellan att kunna hantera kriser och att
ingå i en militärallians. Ni i Miljöpartiet och Vänster-
partiet är beredda att offra det ena för att förhindra det
andra. Det är ingen ansvarsfull politik.
Den svenska alliansfriheten bidrar aktivt till att
förbättra säkerheten runt Östersjön. Genom vår posi-
tion kan vi tillsammans med Finland arbeta för att
närmare och mer förtroligt skapa samarbete mellan
Östersjöstaterna, Ryssland, Nato och EU. Mycket är
gjort, och mycket återstår att göra. Det är naturligtvis
regeringens sak att se till att på rätt sätt hålla i EU:s
ordförandeklubba i den frågan under nästa halvår.
Fru talman! Vår alliansfria hållning ger oss ut-
rymme att inta olika förhållningssätt om mot all för-
modan en konflikt skulle bryta ut. Utöver neutrali-
tetsoptionen finns exempelvis möjligheten att agera
för att dämpa konflikten eller för att skapa fred i en-
ligt med EU:s Peterbergsuppgifter.
Att ensidigt hävda att alliansfriheten måste leda
till neutralitet i händelse av krig är att blunda för
verkligheten som den ser ur med politiska, moraliska
och känslomässiga åtaganden inom ramen för EU och
runt Östersjön. Alltmer talar för att neutralitetsoptio-
nen blir allt mindre sannolik, även om den fortfarande
finns. Att skrota alliansfriheten för att neutralitetsop-
tionen försvagats är dock lite grann att skjuta på pia-
nisten.
Fru talman! Centerpartiet har tillsammans med
regeringen tagit ansvar för att dra slutsatser av att
utvecklingen i vår omvärld har förändrats. Hela den
nya inriktningen av det svenska försvaret har handlat
om just det. Vår förmåga att hantera kriser ökar sä-
kerheten i vårt närområde. Det är naturligt att det
arbetet fortsätter genom tydliga besked om vart vi
strävar. Utrikesministerns besked är viktigt och ger
förutsättningar för att Sverige också i framtiden ska
kunna bidra konstruktivt till säkerheten i hela Europa.
Fru talman! Miljöpartiets och Vänsterpartiets age-
rande är fullständigt obegripligt. Man kritiserar och
angriper dem som tar ansvar för en trygg utveckling i
hela Europa, arbetar för att bryta ned misstron och
öka samarbetet och som vill att Sverige ska vara med
och ta ansvar när kriser utbryter. Vänsterpartiets och
Miljöpartiets alternativ är utanförskap och isolering,
misstro och maktspråk. Det inger inget förtroende.
Det är en väg som ökar otryggheten i Europa och i
Sverige.
Det finns många utmaningar att ta sig an för att
öka säkerheten i Europa. Ett alliansfritt men öppet,
samarbetsvilligt och konstruktivt Sverige kan vara en
viktig del i det arbetet. Jag ser gärna den här debatten
som ett startskott för ett sådant fortsatt arbete om hur
vi formulerar och utnyttjar säkerhetspolitiken på
2000-talet.

Anf. 114 LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! Utrikesministern inbjuder till samtal.
Jag välkomnar alla tillfällen där vi får utveckla varför
vi tycker att begreppet alliansfrihet är förlegat på
2000-talet.
Alliansfritt är ingen relevant beskrivning av ett
land som har trupper utomlands under Natobefäl, som
samövar med Nato inom Partnerskap för fred, som
har officerare i Natostaberna och en svensk ambassad
inne på Natoområdet i Bryssel. Sverige har om tre
veckor en svensk general som leder uppbyggnaden av
en gemensam europeisk militärstyrka på 60 000 man
och har inlett ett tätt vapenindustriellt samarbete med
fem Natoländer samtidigt som vår egen försvarsin-
dustri till mycket stor del ägs av intressen i Natolän-
der.
I ett viktigt avseende håller jag med Miljöpartiet
och Vänsterpartiet. Regeringen säger inte hela san-
ningen om vad som nu sker med svensk säkerhetspo-
litik och alliansfrihet. Jag tycker att det är bra att
Sverige överger alliansfriheten. Men vi bör naturligt-
vis göra det öppet efter en ärlig och tydlig debatt och
inte i det fördolda, kamouflerat av hyckleri och bort-
förklaringar.
Den styrka som EU nu bygger upp planerar och
övar inte bara för de minröjningsinsatser som Göran
Persson talade om utan för långt större och freds-
framtvingande insatser. Anna Lindh försäkrar svens-
ka folket både här och vid andra tillfällen att den
aldrig ska användas för fredsframtvingande insatser
utan FN-mandat. Det är inte EU:s politik.
Nej, stopp, säger de andra EU-länderna när det
kommer på tal. Ska vi skriva in i reglerna att Kina -
Kommunistkina, diktatorerna i Beijing - ska ha veto-
rätt för den här styrkan ska användas? Aldrig. Vi ska
arbeta i FN-stadgans anda, men vi ska naturligtvis
inte ge Kina vetorätt.
Jag tycker att det är en mycket rimlig uppfattning.
Vi har flera gånger sett att FN inte kan samla sig till
att ge ett mandat. Vi såg det i Kosovo. USA och Nato
ingrep. Den svenska regeringen protesterade inte. Vi
ser det t.ex. i norra Irak, där Nato nu gör en insats för
att skydda kurderna. Om EU ombads överta den ope-
rationen är det väl inte orimligt att vi kommer att göra
det. Men där finns inget FN-mandat. Exemplen är
många.
Fler och fler inser att alliansfrihet efter vårt EU-
medlemskap och vårt täta Natosamarbete håller på att
bli ett tomt skal. Vi borde enligt Folkpartiets mening
bli medlemmar i Nato. Banden mellan Europas och
Nordamerikas demokratier - det vi brukar kalla den
transatlantiska länken - har haft en enorm betydelse
för friheten och demokratin i vår del av världen.
Alla som kan något om 1900-talets historia borde
inse det. Den länken kunde till sist besegra det kej-
serliga Tyskland. Den länken bidrog i hög grad till att
Hitler besegrades. Den länken bidrog till att Sovje-
timperiet krossades efter det kalla kriget. Den länken
besegrade Milosevic diktatur i två krig och stoppade
Saddam Husseins ockupation av Kuwait. Allt detta
har haft stor betydelse också för Sverige, även om vi i
stor utsträckning har valt att stå vid sidan om.
USA:s försvarsminister varnade häromdagen
återigen för riskerna med att den europeiska styrkan
byggs upp utan täta och förtroendefulla band till Na-
to. Den varningen är befogad. Det finns krafter på
båda sidor av Atlanten som vill klippa av den trans-
atlantiska länken. Det vore en säkerhetspolitisk kata-
strof. Att skapa en klyfta mellan världens mest ut-
vecklade demokratier är det sämsta vi skulle kunna
göra.
Nu är den stora säkerhetspolitiska utmaningen att
överbrygga klyftan åt öster, inte att gräva en ny väs-
terut. Det ankommer på Sverige som EU-ordförande
att lösa det problemet. Det kan visa sig vara det lång-
siktigt allra viktigaste utmaningen under vårt ordför-
andeskap. Då talar vi naturligtvis med långt större
trovärdighet om vi själva är Natomedlemmar.
Om man - som jag hoppas att regeringen kommer
att göra - försvarar den transatlantiska länken gör
man det trovärdigare om man själv vill vara en del av
den. Det kan vi bli om vi stöder den motion som
Folkpartiet har väckt här i riksdagen och som snart
ska behandlas. I den föreslår Folkpartiet ett svenskt
Natomedlemskap.
Svenska folket har rätt att få veta hela sanningen
om vår säkerhetspolitik. Dit hör att begreppet allians-
frihet håller på att förlora sin innebörd. Dit hör också
att ett svenskt Natomedlemskap skulle vara både bäst
för Sverige och för freden och demokratin i resten av
världen.

Anf. 115 Utrikesminister ANNA
LINDH (s):
Fru talman! Här kan vi ser hur alliansfriheten an-
grips från två håll.
Det gäller dels dem som vill upphäva den, som
Lars Leijonborg som nu var uppe och gjorde en lång
plädering för varför Sverige borde gå med i Nato.
Vad innebär då det egentligen för Sveriges säkerhets-
politik? Jo, det innebär att det inte längre är här i
Sveriges riksdag som man fattar besluten om ifall
svenskar ska delta i krigsinsatser. De besluten kan
fattas i Washington, i Ankara eller någon annanstans
runtom i världen. Det är inte Sveriges riksdag som
längre bestämmer om Sverige ska delta i krig.
Det innebär också att vi riskerar att rucka på sta-
biliteten i vår del av världen trots att vi alla vet att
säkerhetsmönstren ännu inte riktigt har satt sig här.
Det skulle inte öka säkerheten för Sverige, Lars Lei-
jonborg.
Det skulle också innebära att Sverige inte längre
kan spela den roll som vi t.ex. gör när det gäller kärn-
vapennedrustningen. T.o.m. Natoländer kan ju ibland
tycka att det är väldigt bra att ett land utanför Nato
kan driva på kärnvapennedrustningen.
Detta var det ena angreppet mot alliansfriheten.
Det andra angreppet ser vi hos dem som i och för
sig säger att de stöder alliansfriheten, men samtidigt
förklarar att Sverige inte är alliansfritt och därmed
undergräver alliansfrihetens trovärdighet. Detta har vi
hört exempel på både från Miljöpartiet och från
Vänstern.
Lars Ångström sade att jag inte sade någonting
om alliansfrihetens innehåll. Jag förklarade väldigt
bestämt att den militära alliansfriheten består. Jag
ägnade också en stor del av mitt tal åt detta att vi ska
ha en bredare förklaring och beskrivning av allians-
frihetens syfte. Den ska inte bara syfta till att vi ska
kunna vara neutrala i händelse av krig i vårt närområ-
de.
Jag tycker att både Miljöpartiet och Vänstern om
ni menar allvar med att ni tror på alliansfriheten inte
borde vara rädda för att då också delta i en debatt om
att alliansfriheten faktiskt har ett vidare och ett breda-
re syfte än att Sverige ska kunna förklara sig neutralt.
Det har vi faktiskt inte gjort sedan andra världskriget.
Nästa fråga gäller EU och krishanteringen i EU.
Den första och den viktigaste säkerhetsaspekten
på EU kommer vi inte att beröra här i dag. Det är
utvidgningen - att ena öst och väst.
Den andra delen som handlar om säkerheten i Eu-
ropa är den krishantering som EU nu bygger upp.
Den står på tre ben: det militära, som vi har talat om,
och det civila, där Sverige har varit drivande och där
det bl.a. har handlat om hur vi ska få tillräckligt
många poliser och tillräckligt stora räddningsstyrkor
som kan ställa upp i katastrofsituationer. Det har
också handlat om det förebyggande, som är det tredje
benet. Vi fick en första rapport nu till Nice, och vi
kommer att göra en rapport under det svenska ordför-
andeskapet.
Nu ifrågasätts detta av Miljöpartiet och Vänstern.
De säger: Detta innebär ju att EU också kan agera
långt utanför EU:s gränser. Ja - det är klart att om FN
kallar så ska EU kunna ställa upp! Vi har resurser och
FN har legitimitet och ansvar. Kofi Annan har varit
oerhört intresserad av ett samarbete med EU när det
gäller krishanteringen. Varför vill Miljöpartiet och
Vänstern förneka FN de resurserna?

Anf. 116 LARS ÅNGSTRÖM (mp):
Fru talman! Det är uppenbarligen svårt för många
av talarna att diskutera det konkreta innehållet i
svensk alliansfrihet.
Jag ska ändå svara på Alf Svenssons tidigare frå-
ga. Självfallet finns det lägen där man inte kan ute-
sluta militärt våld. Alf Svensson vet säkert också att
Miljöpartiet var det parti som agerade för att Sveriges
bidrag till FN:s insats i Kosovo skulle bli dubbelt så
stort som det regeringen föreslog - 800 man i stället
för 400 man. Det är alltså inte på något sätt så att vi
frånhänder oss den möjligheten.
Men det vi pekar på är vikten av att man bygger
upp den konfliktförebyggande politiken och de civila
krishanteringsmekanismerna så att man inte behöver
komma dithän att man tvingas använda militärt våld.
Det är det som vår kritik fokuserar på, och det är det
som är den stora bristen med EU:s utveckling av
krishanteringsförmågan. Vi upplever nämligen att i
verkligheten är det ingen krishanteringsförmåga, utan
en utveckling av militära resurser. Man fokuserar
nästan fullständigt på militära resurser.
Jag beklagar återigen att utrikesministern inte har
förmått visa hur EU ska komma bort från den fort-
satta militäriseringen och fokus på det militära och
därmed ett fortsatt urholkande av trovärdigheten i
svensk alliansfrihet.
Jag sade inte, vilket utrikesministern påstod, att
Sverige inte är alliansfritt. Däremot hävdade jag att
flera av de saker som Sverige gör riskerar att urholka
trovärdigheten i alliansfriheten. Det är ett faktum att
fokus ligger på det militära och att vi inte bygger upp
den konfliktförebyggande politiken och de civila
krishanteringsmekanismerna. Det finns ett alltmer
intimt samarbete med Nato. Jag var för två veckor
sedan nere i Bryssel och såg svenska generaler som
väldigt fint hade anpassat sig i Natos högkvarter. Vi
ser också det ömsesidiga samarbetet inom krigsmate-
rielindustrin.
Jag menar att sådant här urholkar trovärdigheten i
svensk alliansfrihet. Det vore intressant att höra om
utrikesministern är av rakt motsatt uppfattning, och
hur utrikesministern i så fall definierar en trovärdig
alliansfrihetspolitik.
Jag kan också bara konstatera att Lars Leijonborg
och även Moderaterna fortsätter att plädera för
svenskt medlemskap i Nato, men konsekvent undvi-
ker att ge besked i frågan: Var någonstans i Sverige
ska kärnvapen placeras i ett skarpt läge? Vilka kom-
muner anser Lars Leijonborg ska ta emot dessa va-
pen?
Jag tror att många är intresserade av att få höra
lite kring problematiken med ett svenskt Natomed-
lemskap.
Vi tycker att regeringen nu under ordförandehalv-
året i EU borde ändra fokus bort från det militära, och
i stället fokusera på det civila. Man kan t.ex. ha en
konferens för civil planeringskapacitet. Man har tidi-
gare gått igenom vad man tycker att man behöver
militärt, men man har inte haft någon konferens för
att se efter vad man behöver på det civila fältet. Man
kan starta arbetsgrupper för att samordna EU:s civila
krishanteringsinsatser med FN:s och OSSE:s arbete.
Man kan öka storleken på den civila kommittén från
20 till säg 200. Man kan skapa en enhet för utarbe-
tande av konfliktlösningar. Det finns en lång rad
idéer.
Inte minst är det viktigt att ha ett genusperspektiv
på krishanteringen. Ta fredsförhandlingarna i Bosnien
- det är nästan uteslutande män som förhandlar fram
avtal när hälften av den befolkning som ska leva med
dessa avtal är kvinnor.
Vid mitt besök i Bryssel nyligen såg jag att det till
nästan 100 % är män som sitter och diskuterar de här
frågorna. Det ger onekligen intrycket av att EU:s
krishanteringsförmåga är mer en manliga viktigpett-
rars militära lekstuga än en utveckling av ett seriöst
instrument för att hantera och förebygga konflikter.
Det är tragiskt om det förblir så. Jag hoppas att utri-
kesministern kan ge lite vägledning till att regeringen
kommer att agera i en annan riktning.

Anf. 117 GÖRAN LENNMARKER (m):
Fru talman! Den här dagen kommer man nog att
minnas framför allt för inbjudan att delta i en diskus-
sion om formuleringen av Sveriges säkerhetspolitiska
doktrin. Det är bra. På väg in i det nya årtusendet är
det dags att ta itu med det viktiga arbetet. Det finns
anledning att än en gång understryka att det är bra
och viktigt. Vi befinner oss i en tid som snabbt för-
ändras säkerhetsmässigt.
I vårt eget närområdet kan vi se en process där
Östersjöområdet kanske ändrar sig mer än de flesta
andra delar av Europa. Om fem sex år kan vi kanske
ha alla länder kring Östersjön, bortsett från Ryssland,
med i EU. Vi kan ha en situation där huvuddelen av
länderna runt Östersjön är med i Nato. Vi vet inte hur
Finland kommer att ställa sig i en situation där de
baltiska länderna är medlemmar. Vi har anledning att
fundera över vår egen roll i det perspektivet.
Vi har ett EU och ett Nato som anstränger sig för
att bygga ut sina förbindelser med Ryssland. Då gäl-
ler det att vi i Sverige inte har en säkerhetsdoktrin
som är för gammal och som binder oss. Den måste
göra det möjligt för Sverige att fullt ut delta, så att vi
inte står isolerade. Det vore mycket märkligt om
Sverige skulle stå ensamt i Norden och Baltikum med
en egen säkerhetspolitisk lösning. Det skulle skilja ut
oss från de grannländer som vi känner oerhört stor
samhörighet med.
Fru talman! Låt mig också ta upp två saker som
utrikesministern sade som det finns anledning att
korrigera. Det ena gäller den bild hon ger av Natos
beslutsmekanismer. Jag tycker att det är synd om
utrikesministern ska ge en nidbild av Nato. Det är
faktiskt så att det handlar om FN-stadgans artikel 51
som Nato agerar under. Man blir inte påtvingade
något på annat sätt.
Det andra gäller det mandat som EU:s krishante-
ring ska ha. Det är faktiskt i enlighet med FN-
stadgans principer. Det hänger samman med att FN-
stadgan inte bara handlar om beslutsmekanismer. Den
handlar också om mål för verksamheten. Ett tydligt
mål i FN-stadgan är att förhindra folkmord. Det kan
aldrig vara stridande mot FN-stadgans principer att
förhindra folkmord. Då får man inte bara titta på
beslutsmekanismerna. Vi vet ju att säkerhetsrådet
alltför ofta inte har förmått att fatta de nödvändiga
besluten för att säkra internationell fred och säkerhet.

Anf. 118 LARS OHLY (v):
Fru talman! När man lyssnar på Alf Svensson och
Lennart Daléus kan man få för sig att Sverige inte har
gjort någonting internationellt vad gäller fredsbeva-
rande eller fredsskapande insatser under efterkrigsti-
den. Sanningen är ju att vi har arbetat inom FN-
systemet sedan 1948. På en mängd områden har vi
verkligen bidragit till att skapa förutsättningar för
fred eller att värna freden.
Men återigen ska den gamla neutralitetspolitiken
förtalas. Återigen ska man försöka visa att den dokt-
rin som har legat till grund för den svenska politiken
har lett fel och inte kunnat fylla sitt syfte. Också rege-
ringen deltar i denna misskreditering av den svenska
neutralitetspolitiken. Det tycker jag är sorgligt.
Jag fick inget svar från utrikesministern på min
fråga. Är det så att Sverige kan tvingas betala militära
aktioner som vi inte själva deltar i? Det kan vara
militära aktioner som inte grundas på FN-mandat,
som inte grundas på beslut i FN:s säkerhetsråd. Eller
är det bara utrikesministerns och regeringens uppfatt-
ning att vi inte ska betala? Kan regeringen påstå att
Sverige fortsätter att vara alliansfritt om vi tvingas att
solidariskt betala t.ex. en operation som den som
Nato genomförde i Kosovo och Jugoslavien?
Regeringen fortsätter också att inte tala klarspråk
om den militära komponenten i uppbyggnaden av
militära styrkor inom unionen. Man låtsas som om
det handlar om minröjning och att man ska klappa
barn på huvudet i Albanien och Kroatien. Men det är
ju inte riktigt detta det handlar om. En samstämmig
expertis har ju pekat på att detta är en uppbyggnad av
en stark militär makt som inte alls enbart ska sättas in
under FN-mandat. Att låtsas som om detta inte inträf-
far är att lägga ut dimridåer som får Lützen att blek-
na.
EU och Nato ska gemensamt värna de värden som
man har gemensamt. Det är innebörden av de beslut
man nu har fattat. Vi ska alltså värna demokratin
tillsammans med Turkiet.

Anf. 119 ALF SVENSSON (kd):
Fru talman! EU ska syssla med krishantering. Det
är rätt. Men jag tycker att vi ska vara ärliga och tillstå
att gränserna mellan kris, konflikt och krig nog inte är
alldeles enkla att dra i alla sammanhang, särskilt inte
när soldater är involverade i en händelseutveckling
som ofta ingen kan tygla.
Om jag förstod Lars Ångström rätt har han nog
inget emot den här militära EU-styrkan bara det också
finns en vida större civil sådan än vad som för närva-
rande är fallet.
Jag vet att vi har arbetat under FN sedan åtskilliga
år, Lars Ohly. Det var ju tur att FN kom till. Vänster-
partiets företrädare som parti var ju inte för det. Det
är väl tur om en del annat som Vänsterpartiet också är
emot kommer till.
Sverige ska, om Sverige så önskar, kunna säga nej
till gemensamma EU-insatser. Den rättigheten hänger
regeringen upp som ett slags garanti för alliansfrihet
och självständighet. Enligt grundlagen är det riksda-
gen som har prövningsrätt beträffande insättandet av
svensk trupp. Men det är ju en ganska rejäl styrka
Sverige ställer upp med i EU. Det är örlogsfartyg,
stridsflygplan, tunga stridsfordon, 1 900 soldater och
50 stabsofficerare med civil och militär kompetens.
Fru talman! Jag har väldigt svårt för att tro - och
det tycker jag att man ska säga här - att Sverige kan
rycka ur de här resurserna om nu EU för övrigt skulle
vilja nyttja den samlade styrkan. Vi kristdemokrater
ser positivt på svenskt deltagande i EU-styrkan. Det
skulle te sig synnerligen egendomligt om Sverige
skulle kräva av andra nationer det Sverige inte självt
är berett att ställa upp på. Men, fru talman, låt oss
spela med mycket öppna kort.
Jag skulle också vilja säga till fru ministern: Låt
inte era stödtrupper Vänsterpartiet och Miljöpartiet få
er att tricksa med beskeden!

Anf. 120 LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Det blir så konstigt när man hör Lars
Ohly och Lars Ångström säga vad de egentligen vill
göra. De säger att de vill samarbeta, men de vill inte
samarbeta inom de organisationer som faktiskt står
till förfogande. De vill att man ska samarbeta politiskt
men inte inom EU. Man ska ta ansvar för Europas
säkerhet, men man ska egentligen inte samarbeta med
andra länder i Europa. Det blir lite knepigt att förstå
vad innebörden egentligen är av Miljöpartiets och
Vänsterpartiets tänkande.
Sedan låtsas Miljöpartiet dessutom som om valet
skulle stå mellan medlemskap i en militärallians eller
Miljöpartiets isolationism. Men så ser ju inte verklig-
heten ut. Det finns andra vägar att gå. Jag kan in-
stämma något i vissa moment av kritiken mot delta-
gandet i en militärallians, även om jag inte har den
Natonoja som Vänsterpartiet och Miljöpartiet tycks
ha. Man måste ju kunna tala med Nato och delta
tillsammans med Nato i ett säkerhetsarbete.
Vi har haft en aktiv alliansfri hållning i Sverige.
Jag delar gärna den uppfattningen att bevisbördan
ligger hos dem som vill ändra på den rådande situa-
tionen, förändra hållningen och skynda in i Nato.
Men jag tycker inte att Vänsterpartiet och Miljöparti-
et är de som med tydlighet och kraft kan ställa frågan
och visa på alternativ.

Anf. 121 LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! Utrikesministern säger att om vi går
med i Nato kan vi inte medverka till kärnvapenned-
rustning. Låt mig påminna om att Nato i praktiken har
medverkat till förstörelsen av oändligt många fler
kärnvapen än vad Sverige har gjort.
EU och USA ska tillsammans värna de värden vi
har gemensamt, sade Lars Ohly. Tyvärr sade han det
ironiskt. Jag hade önskat att fler hade sagt det med
allvar i den här debatten. Vi står för en universell
respekt av mänskliga fri- och rättigheter. Den re-
spekten behöver försvaras också i vår tid. Jag tror att
man ska göra det i nära och förtroendefullt samarbete
mellan världens demokratier.
Då är det trist att utrikesministern förtalar Nato på
det sätt hon har gjort här. Vi har samma möjligheter
att ställa oss utanför Natooperationer som vi har att
ställa oss utanför gemensamma europeiska operatio-
ner. Men vi kommer att känna ett starkt moraliskt
band att inte ställa oss utanför. Det gäller också det
här med kärnvapenutplacering. Vi kan få undantag
från den skyldigheten om vi vill. Självklart bibehålls
vår nationella suveränitet.
Men det som binder oss samman är ju ett gemen-
samt moraliskt åtagande att stå upp för vissa värden.
Det är ju det som den här debatten ännu mer borde ha
handlat om. Det handlar inte bara om att kortsiktigt
göra det som är bäst för Sverige utan om att vi lång-
siktigt ska spela en positiv roll för mänskligheten i
försvar för utsatta människors rättigheter. Det är det
som är det yttersta målet för den utrikes- och säker-
hetspolitik som jag har talat för här i dag.

Anf. 122 Utrikesminister ANNA
LINDH (s):
Fru talman! Då har vi mer i debatten börjat kom-
ma in på EU:s ansvar och vikten av vad vi gör i Eu-
ropa.
Jag vill börja med två av de frågor som bl.a. Lars
Ångström har efterlyst kring den civila delen. Den
militära alliansfriheten har jag nu diskuterat med Lars
Ångström. Nu går jag också in på det civila och det
förebyggande.
Vi kan se att efter det att Sverige lyfte fram både
den civila krishanteringen och vikten av förebyggan-
de krishantering fick vi en väldig respons bland övri-
ga EU-länder. Man bildade kommittéer. Man började
sätta upp mål.
Men det handlar naturligtvis också om exakt hur
många poliser, domare och räddningstjänster vi ska
ha gemensamt i Europa, precis som det har gjort och
gör på det militära området. Det handlar också om
gemensamma övningar. Det handlar om gemensam
utbildning och mycket mer som vi kommer att arbeta
med under det svenska ordförandeskapet.
Också det förebyggande arbetet är mycket vä-
sentligt. Även här var det Sverige som började driva
att vi måste få ett EU som arbetar förebyggande efter-
som EU egentligen är den enda internationella orga-
nisationen som har alla instrument till sitt förfogande.
Man har bistånd, handel, politik, osv. Mänskliga
rättigheter är naturligtvis en mycket viktig del av det
här arbetet.
Ni fick för ett antal veckor sedan en skrivelse här i
riksdagen om det förebyggande arbetet och om hur
Sverige avser att driva detta vidare. Vi fick i Nice den
här helgen ett beslut i EU. Vi fick en första rapport
om det förebyggande arbetet i EU, men också en
begäran av Sverige om att under ordförandeskapet ta
fram en rapport om det förebyggande arbetet.
Det här är oerhört väsentligt. Debatten handlar
ofta om det militära benet. Men genom att vi använ-
der det förebyggande och det civila kan vi ofta för-
hindra att det går så långt att vi behöver använda det
militära.
Sedan skulle jag vilja ta upp en sak som har tagits
upp här i debatten och som har stört mig rätt mycket.
Det är diskussionen om att regeringen mörkar, rege-
ringen smyger igenom. Lars Ohly talade om att vi
hade lagt ut en Lützendimma. Jag vet inte vilken
Lützendimma Lars Ohly har befunnit sig i. Om han
hade läst de artiklar vi har skrivit, de redovisningar vi
har gett till EU-nämnden och följt de tal vi har hållit
hade det framgått för nästan två år sedan. Jag har ett
citat från EU-nämnden från den 12 mars 1999 där vi
talar om att vi i krishantering ska kunna använda våra
försvarsstyrkor och en militär kapacitet precis som vi
gör när vi t.ex. skickar trupper till Kosovo. Det är
från mars 1999.
På liknande sätt har vi gång efter gång upprepat
vad det handlar om. Vi har samtidigt sagt att när vi
bygger upp den militära kapaciteten ska vi också
arbeta med det civila och förebyggande. Men vi har
inte försökt mörka det militära.
Däremot kan man säga att det har gått fortare än
vad något land trodde att bygga upp de olika delarna
av EU:s krishantering. Det är helt enkelt en anpass-
ning efter verkligheten. EU hade aldrig kunnat utföra
det krig vi såg i Kosovo. Det är inte det som är EU:s
uppgift, det är alla överens om. Men EU hade kunnat
gå in med fredsbevarande styrkor i Kosovo efter
kriget om vi hade haft en amerikansk president som,
liksom Bush i valrörelsen, hade sagt att han inte
skulle vilja ha trupper på Balkan. Då hade man i EU
haft en uppgift att ändå kunna klara detta själva.
När man i EU gick igenom hur det skulle gå till
satte man också en fart på detta arbete som vi inte var
medvetna om i något land för ett och ett halvt år se-
dan.

Anf. 123 LARS ÅNGSTRÖM (mp):
Fru talman! Lennart Daléus hade svårt att begripa
den politik som jag redogjorde för tidigare. Jag måste
säga att det också är svårt att begripa Lennart Daléus
ibland.
Den militära styrka som nu byggs upp inom EU är
avsedd att kunna användas utan ett FN-mandat. Där
ligger den grundläggande kritiken. Man lämnar inter-
nationell rätt och går mot internationell anarki. Och vi
vet inte vad det kan leda till i förlängningen.
Vi förespråkar i stället att man verkar för en veto-
fri kultur inom FN, för veto minus ett eller för att på
något sätt hantera problematiken som andra har pekat
på, att en diktatur kan lägga in ett veto.
Jag tycker också att det är förvånande att så få
tycks se problematiken med EU:s totala fokusering på
det militära. Man undviker att utveckla den konflikt-
förebyggande politiken. Man undviker att utveckla de
civila krishanteringsmekanismerna.
När jag var i Bryssel för två veckor sedan sade
t.o.m. den svenska generalen Melin som sitter på
Natos högkvarter att det är lite övermilitariserat. Men
det ser uppenbarligen inte Alf Svensson, Lennart
Daléus eller andra debattörer här i kammaren. Det är
ett problem.
Jag tycker ändå att den här debatten har varit klar-
görande till viss del. Jag tror att som tittare kan man
nu ha fått klart för sig att vill man se ett snabbmed-
lemskap i Nato med kärnvapendoktrin är det Mode-
raterna och Folkpartiet man ska lägga sin röst på.
Vilka kommuner som ska hantera kärnvapnen förblir
dock en hemlighet tills vidare.
Vill man ha ett slow motion-lämnande av svensk
alliansfrihet är det uppenbarligen Socialdemokraterna
man ska lägga sin röst på. Det går så långsamt att
man knappt hinner upptäcka det förrän det är ett fak-
tum eller offentliggörs i någon utländsk tidning.
Anser man att alliansfriheten har ett värde och kan
utvecklas är det Miljöpartiet som konsekvent pekar
på att det är 2000-talets modell för svensk säkerhets-
politik.

Anf. 124 Utrikesminister ANNA
LINDH (s):
Fru talman! Vi kan konstatera internationellt att
när det gäller EU:s krishantering vill alla vara med
och samarbeta: FN, Ryssland, Ukraina, och Kanada
utöver alla europeiska länder. Alla vill vara med
kring de tre benen: det militära, det civila, det före-
byggande - alla utom den svenska Vänstern och
Miljöpartiet. Jag hoppas att ni ändrar er.
När det sedan gäller alliansfriheten kan vi kon-
statera att även om några partier har vädrat Natoluft
har alliansfriheten ett brett stöd i riksdagen och ett
mycket brett stöd i folkopinionen. Den militära alli-
ansfriheten ska också ligga fast.
Vidare kan vi konstatera att inbjudan att diskutera
hur man sedan ska utforma syftet med den militära
alliansfriheten och formulera det har accepterats av
partierna här i riksdagen. Jag ser fram emot en kon-
struktiv diskussion nästa år.
Men hur doktrinen än formuleras ska den även i
fortsättningen ge utrymme för en aktiv internationell
roll både i fråga om konkliktförebyggande och kris-
hantering inom EU och i fråga om fred och nedrust-
ning inom FN. Den traditionen, en aktiv svensk utri-
kespolitik, ska föras vidare på folkrättens grund.

Överläggningen var härmed avslutad.
8 § (forts. från 6 §) Sjukhus med vinstsyfte (forts.
SoU6)

Anf. 125 PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Före uppehållet för debatten om alli-
ansfriheten förvånades och upprördes Göran Magnus-
son över att jag tyckte att majoriteten i KU inte var så
rasande mycket av sakkunskap att luta sig mot, och så
är det ju.
Göran Magnusson har säkerligen en betydande
sakkunskap när det gäller den politiska bedömningen
- som ju politiker ofta har - men problemet i detta
ärende är inte att det saknas politiska bedömningar,
för sådana finns det i övermått. I stället saknas det
sakkunnigbedömningar om denna tilltänkta lagstift-
nings överensstämmelse med annan lag.
Frågetecknen står som spön i backen i fråga om
propositionen men inget av dessa frågetecken lyckas
majoriteten i konstitutionsutskottet reda ut. Därför
blir finalen här lika eländig som början på detta ären-
de en gång var. Vi är alltså på väg att få en lagstift-
ning som i bästa fall kanske överensstämmer med
gällande lag men som många misstänker inte gör det.
Vår anklagelse mot majoriteten i konstitutionsut-
skottet liksom mot majoriteten i socialutskottet gäller
dels att man är beredd att genomföra en sådan lag-
stiftning, dels att man innan man gör detta inte säker-
ställer att frågetecknen åtminstone blir lite färre än de
från början var.
Göran Magnusson har emellertid en lysande möj-
lighet att hjälpa upp situationen. Göran Magnusson,
se alltså på Socialdemokraternas vägnar till att vi får
granska de invändningar som har riktats mot förslaget
och på detta sätt ånyo diskutera ett bättre berett för-
slag än det som socialutskottets och konstitutionsut-
skottets majoriteter nu bär fram till kammarens
granskning!

Anf. 126 GÖRAN MAGNUSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag vill gärna säga att jag uppskattar
att Per Unckel nu har en något mer nyanserad inställ-
ning till utskottets majoritet. Det är ju den majoritet
som bildas som också avgör vilken inställning som
sist och slutligen kanske t.o.m. kammaren har.
Poängen i mina resonemang hittills har varit frå-
gan om huruvida detta står i strid med grundlagen
eller ej. Det vore intressant att höra Per Unckels
kommentar. Är detta i strid med grundlagen eller
kommer Per Unckel att ringa till Ralph Lédel och
säga att han inte bör argumentera på den punkten men
att en annan eller bättre lag alltid kan krävas? Det är
ju klassiskt. T.o.m. jag kan väl offra en hel del på att
även Ralph Lédel ska få kräva en annan lagstiftning
men i så fall ska han, tycker jag, göra det från kor-
rekta utgångspunkter.
I det här sammanhanget vill jag också gärna säga
att för mig och för socialdemokratin är den kommu-
nala självstyrelsen naturligtvis en väsentlig del av
samhällssystemet. Jag kan även gärna understryka att
här ska vara en interaktion i samverkan mellan stat
och kommun. Det är väl det som jag tycker att det
finns anledning att fundera över under den tid som
den här lagen verkar.

Anf. 127 PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Man får glädja sig åt det lilla och det
är att Göran Magnusson nu ska börja tänka. Men hade
det inte varit bättre att avstå från att driva igenom en
lagstiftning som så många säger strider mot både
grundlag och vanlig lag och att tänka efter före? Det
är ju vad våra ledamöter i socialutskottet enträget har
begärt med hjälp av den rätt som minoriteten har när
det gäller att få ytterligare upplysningar. Låt oss alltså
tänka efter före!
Det vill dock inte Socialdemokraterna, utan först
ska man driva igenom en dubiös stopplag. Därefter
ska man kanske tänka. Gubevars säger inte alla det
som Göran Magnusson säger och många anser att de
allaredan har tänkt färdigt i fråga om den kommunala
självstyrelsen och grundlagen.
Jag hade ett längre replikskifte med socialminis-
tern som Göran Magnusson möjligen lyssnade på och
där det visade sig att socialministern var oförmögen
att ange ett enda skäl till att den kommunala självsty-
relsen, som den anges i portalparagrafen till RF,
egentligen borde inskränkas. Nu har Göran Magnus-
son möjlighet att pröva lyckan där socialministern
misslyckades.
Min uppfattning är att man bryter mot grundla-
gens portalstadgande om man utnyttjar den rätt som
förvisso finns att inskränka den kommunala självsty-
relsen men inte kan redovisa några skäl till att detta
ska göras. Det enda skäl som redovisats är ett poli-
tisk-ideologiskt skäl som man inom vänstern uppen-
barligen har gemensamt. Men som bekant skyddar
grundlagen inte ideologiska dimmigheter.

Anf. 128 GÖRAN MAGNUSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Per Unckel säger att många säger att
det här strider mot grundlagen och jag har uppfattat
att en del påstår det. Min fråga till Per Unckel var
vilken uppfattning han har. Strider alltså detta mot
grundlagen?

Anf. 129 INGVAR SVENSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Göran Magnusson inledde sitt anfö-
rande med att säga att han var ledsen. Huvudskälet till
det var egentligen ett uttalande av Per Unckel här
tidigare.
Ja, Göran Magnusson borde verkligen vara led-
sen. När det bränner till börjar han jämt tala om nå-
gonting annat. Ett sådant exempel är när han drog in
Stig Nymans uttalande om mediciner osv. men det
har inte alls med den här frågan att göra.
Göran Magnusson borde också vara väldigt ledsen
över beredningen av det här ärendet. I mitt huvudan-
förande ställde jag några frågor om hur man egentli-
gen ser på Lagrådets roll. Har de misskött sig när de
gjort de här bedömningarna eller har de skött sin
uppgift? Och varför följer man då inte de synpunkter
som Lagrådet har lagt fram?
Det är riktigt att det här inte är ett grundlagsbrott
när det gäller den kommunala självstyrelsen. Tyvärr
är det ju så att kommunen egentligen är ett slags stat-
ligt förvaltningsorgan.
En annan bit berörs också, nämligen näringsfri-
heten och inskränkningen av denna. Där finns det
också grundlagsregler men varken något utskott eller
regeringen har redovisat något skäl för att inskränka
näringsfriheten. Detta angelägna allmänna intresse
har inte redovisats, utan man säger bara i ett cirkelre-
sonemang att hälso- och sjukvården är ett allmänt
intresse men det är väl inget hållbart argument i
sammanhanget.
Vad säger Göran Magnusson som ju är vice ord-
förande i konstitutionsutskottet om att socialutskottet
fullständigt urholkar riksdagsordningen 4:10 när det
gäller "avsevärt men". Ska man följa socialutskottets
synsätt finns det ju inget innehåll i det begreppet.
Tycker inte Göran Magnusson som vice ordförande i
konstitutionsutskottet att detta är mycket märkligt?

Anf. 130 GÖRAN MAGNUSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Min fråga beträffande medicineringen
av en individ som ligger på något av Stockholms läns
landstings sjukhus kan naturligtvis sägas inte höra
hemma i den här debatten. På det sättet avstår Ingvar
Svensson från att tala om sin partikollegas agerande.
Det är ändå exempel på att det inte finns någon lag-
stiftning som lägger något som helst hinder i vägen
för Stig Nyman när det gäller att visa lite kurage och
mod inom den kommunala självstyrelsens ram och se
till att den här individen får den medicin som veder-
börande uppenbarligen enligt läkarna behöver. Det
vore intressant att höra - om nu Ingvar Svensson kan
offra några ord på det - vilken tanke som ligger bak-
om detta med att man inte kan medicinera den här
individen. Den kommunala självstyrelsen kan i alla
fall inte lägga hinder i vägen.
Ingvar Svensson för ett intressant resonemang om
att vi inte gör som Lagrådet säger. Frågan är natur-
ligtvis vad vi ska ha konstitutionsutskottet till om vi
bara ska göra som Lagrådet säger. Lagrådet är en
remissinstans som vi ska lyssna till. Sedan får vi göra
en avvägning mellan de olika värderingar och intres-
sen som kan finnas i sammanhanget.
Lagrådet har ju diskuterats oerhört mycket i de
olika debatterna. Om jag förstår Ingvar Svensson rätt
vill han väl egentligen ersätta Lagrådet med en för-
fattningsdomstol som, ungefär som man nu ser i
Supreme Court i USA, hanterar valresultat och be-
stämmer hur det sist och slutligen ska bli. Det ligger
lite utanför debatten.
Om man hade följt Lagrådet beträffande åttatim-
marsdagen hade man inte haft någon sådan, i varje
fall inte när den infördes. Om man hade följt Lagrådet
beträffande dödsstraffet hade det inte avskaffats vid
den tid som var aktuell. Man kan alltid diskutera i
vilken utsträckning man slaviskt ska följa Lagrådet.

Anf. 131 INGVAR SVENSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Göran Magnusson använder mycket
av sin talartid till att tala om annat. Därför behöver
han inte svara på de intrikata frågorna om näringsfri-
het och riksdagsordningen 4 kap. 10 §. Jag upprepar
dem: Hur ligger det till med näringsfriheten och riks-
dagsordningen 4 kap. 10 §?
Göran Magnusson talar om att man får göra en
avvägning när det gäller Lagrådet. Men man har inte
gjort någon avvägning. Man har struntat fullständigt i
synpunkterna.

Anf. 132 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Fru talman! Göran Magnusson säger att han är
ledsen. Jag är ledsen över att Göran Magnusson har
så liten tilltro till sig själv som kommunpolitiker. Vi
har motsvarande erfarenheter sedan tidigare. I den
rollen efterfrågade tydligen Göran Magnusson riks-
dagsledamot Magnussons förslag till beslut, så att han
kunde hantera det politiska uppdraget på lokal nivå.
Vi i Centerpartiet har full tilltro till att kommunal-
och landstingspolitiker sköter den politiken på bästa
sätt. De politiska åtgärder man har vidtagit eller inte
vidtagit värderas av människor i allmänna val.
Borde vi inte följa Lagrådets kommentar, med
tanke på den diskussion om den kommunala självsty-
relsen vi har haft i konstitutionsutskottet vid ett flertal
tillfällen? Det vore rimligt att den kommunala själv-
styrelsen hade en faktisk innebörd. Göran Magnus-
sons eget parti hänvisar ofta till utredningar. Vore det
inte rimligt att vi tillsatte en utredning och i det sam-
manhanget noga analyserade innebörden i den kom-
munala självstyrelsen, grundlagen och demokratins
utveckling?

Anf. 133 GÖRAN MAGNUSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag hade stor tilltro till den lokala po-
litiken även när jag var kommunalpolitiker. Det var
inte särskilt ofta lagstiftningen lade hinder i vägen för
att utöva den kommunala självstyrelsen. Det var
mycket reglerat på skolans område, äldreomsorgsom-
rådet, barnomsorgsområdet och sjukvårdsområdet,
även om jag inte har sysslat med det någon gång.
Men det är en delegation från staten till kommunerna
att utföra vissa uppgifter. Det är inte konstigt om
staten har uppfattningar om hur de ska utföras.
Det kan vara intressant att fråga Åsa Torstensson
och även andra partiers företrädare, mer retoriskt, om
tanken på att förbjuda kommunala bolag eller kom-
munal näringsverksamhet. Det är en fråga som defi-
nitivt inte ryms inom den kommunala självstyrelsen.
Där finns inga begränsningar när man diskuterar att
människorna lokalt ska bestämma om sina egna an-
gelägenheter.
Diskussionen om det faktiska innehållet i den
kommunala självstyrelsen är intressant. Konstitu-
tionsutskottet planerar en utfrågning i ämnet kommu-
nal självstyrelse. Vi ska också skriva ett betänkande
nästa år. Det är mycket intressanta diskussioner man
kan föra. Men då måste man ha en utgångspunkt, vad
den kommunala självstyrelsen faktiskt innebär i lag-
stiftningen i dag och hur den eventuellt ska bli efter
förändringar som man är beredd att göra. Jag är för
min del inte övertygad om att den kommunala själv-
styrelsen får ett vidgat område. Möjligen blir den
grundlagsreglerad och får ett säkerställt område. Men
det området kan bli betydligt snävare än i dag. Jag är
inte säker på att Åsa Torstensson eftersträvar den
utvecklingen.

Anf. 134 ÅSA TORSTENSSON (c) replik:
Fru talman! Det är helt riktigt att jag eftersträvar
en vidgad och stärkt kommunal självstyrelse. Det
vore lämpligt att vi, med anledning av dagens stopp-
lagsdebatt, parallellt förde en diskussion om åtgärder
som starkt berör den kommunala självstyrelsen. Inte
ens Göran Magnusson kan förneka att Lagrådet i sina
yttranden betonade den.

Anf. 135 GÖRAN MAGNUSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Det är riktigt att Lagrådet har haft den
något famösa formuleringen att den kommunala
självstyrelsen ändå måste ha något innehåll. Det skrev
man i bostadsbetänkandet, som jag för övrigt försökte
fråga Åsa Torstensson om förut. Det handlar om i
vilken mån hyresgästen i allmännyttan, som får en ny
fastighetsägare eller hyresvärd, kan utöva sin egen-
makt. Nu får Åsa Torstensson ingen mer replik i den
här omgången, så jag ska inte upprepa frågan. Jag ska
bara erinra om att jag ställde den och inte fick något
svar.
Vi har anledning att återkomma åtskilliga gånger
till frågan om hur innehållet i det kommunala själv-
styret ska utformas på olika sätt. Åsa Torstensson har
ju sagt i Kommun-Aktuellt att kommunerna bör kun-
na gå till en domstol för att få fastställt om staten
beter sig illa. Det är en helt annorlunda syn på kom-
munal självstyrelse och den samverkan mellan de
olika samhällsnivåerna som de nuvarande principerna
bygger på. Från socialdemokratisk sida vill jag gärna
säga att vi länge har sett positivt på det kommunala
självstyret. Det är viktigt, därför att det är en bra bas
för det demokratiska arbetet. Vi har inget intresse av
att på sikt försämra det eller ändra det på något sätt.
Vi tycker att just det kommunala självstyret, egenak-
tiviteten, möjligheterna till påverkan är oerhört vikti-
ga i de frågor kommunerna har att besluta om, an-
tingen inom ramen för kommunallagens självstyrel-
separagraf eller inom ramen för den speciallagstift-
ning som finns på en rad olika områden. Det senare är
de stora områden där kommunerna bedriver verksam-
het, nämligen vård, skola och omsorg.

Anf. 136 CHRIS HEISTER (m):
Fru talman! Det har varit en lång dags färd mot
natt. Jag hade tillsammans med mina borgerliga kol-
leger i socialutskottet hoppats att de funderingar och
den oro vi har känt inför förslaget till stopplag och
dess relation till grundlag och övrig lagstiftning
skulle redas ut från majoritetens sida. Tvärtom har
denna debatt gett vid handen att oklarheterna är större
än de var tidigare. När nu majoritetens företrädare
tvingas upp på banan för att redovisa sina skäl är det
mycket tomt.
Det är som jag sade i mitt inledningsanförande i
morse, vi kan inte stifta lag i riksdagen som strider
mot gemenskapsrätten. Vi krävde att få detta belyst i
socialutskottet. Majoriteten körde över oss.
Vi har nu en möjlighet att begära återremiss, vil-
ket jag härmed gör från Moderaterna, Kristdemokra-
terna, Centern och Folkpartiet, för att ånyo kräva att
få den beredning som ligger i riksdagens ansvar och
socialutskottets beredningsansvar. Det är vårt ansvar
att ta reda på hur denna lag förhåller sig till annan lag.
Jag hoppas att majoriteten inser allvaret i detta yrkan-
de och ser till att vi får den möjligheten som åligger
den lagstiftande makten, dvs. att man vet vilka lagar
man stiftar i denna församling.

Anf. 137 HELENA BARGHOLTZ (fp):
Fru talman! Jag har efter att ha lyssnat på debatten
och läst ett antal inlägg från olika håll väldigt svårt att
förstå varför Socialdemokraterna är så ängsliga att
låta kommuner och landsting bestämma över hur de
vill sköta driften av verksamheten. Det är ju det som
det handlar om. Det är inte några stora, revolutione-
rande förändringar.
Jag har i mitt dagliga arbete som politiker inte på
något sätt mött någon kritik mot den här verksamhe-
ten. Jag har inte mött medborgare när jag går på tor-
get på Lidingö som säger att det är förfärligt med
privat drift av offentlig vård. Jag måste säga att jag
har mycket svårt att förstå varför man är så orolig
från socialdemokratiskt håll för att pröva den här
modellen.
Visst är vård viktigt, men det är mycket annat som
också är viktigt. Dit hör t.ex. mat. Jag har aldrig hört
några socialdemokrater säga att man inte får sälja mat
i privat regi, att vi måste stoppa vinstintressena när
det gäller mat. Tack och lov gör de inte det.
Jag är övertygad om att om vi hade haft den här
möjligheten från början, att låta privata vårdgivare ta
hand om offentligt finansierad verksamhet, som sjuk-
vården är, hade man säkert inte motsatt sig det från
socialdemokratiskt håll.
Fru talman! Jag yrkar bifall till Chris Heisters yr-
kande om att begära återremiss av den här frågan för
att se om man kan få en bättre beredning av den.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 10 §.)

9 § Ändringar i arbetslöshetsförsäkringen
m.m.

Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande 2000/01:AU5
Ändringar i arbetslöshetsförsäkringen m.m. (prop.
1999/2000:139).

Anf. 138 MIKAEL ODENBERG (m):
Fru talman! Jag kan inte påstå att jag är jättelyck-
lig över att påbörja debatten 17-18 minuter i 5, men
jag får väl då lyckliggöra den ovanligt välbesökta
kammaren genom att prata extra länge, så att jag kan
hålla ut till kl. 17 när alla förväntansfulla ledamöter
vill votera.
Fru talman! Vi ska nu diskutera propositionen En
rättvisare och tydligare arbetslöshetsförsäkring. Vi
moderater har ofta synpunkter på innehållet i rege-
ringens propositioner. Den här gången kan vi reagera
redan på titeln. Det finns väldigt lite i propositionen
som indikerar att den skulle göra arbetslösheten vare
sig rättvisare eller tydligare om den bifölls. För oss är
det inte bara symboliskt när arbetsmarknadsutskottet
har valt att i stället döpa sitt betänkande till Ändring-
ar i arbetslöshetsförsäkringen m.m.
Vad innehåller då den här propositionen, fru tal-
man? Jo, regeringen säger att man nu ska fortsätta på
det förändringsarbete som påbörjades i våras. Det var
när riksdagen beslöt att införa den aktivitetsgaranti
som alltfler arbetslösa väljer att förkorta AGA.
Vi moderater efterlyste redan då mer kraftfulla
och framför allt mer individuellt inriktade åtgärder
för att hjälpa de människor som har fastnat i långtids-
arbetslöshet, mer fantasi i arbetsmarknadspolitiken.
Vi pekade på att vi måste ge de människor som har
invandrarbakgrund och är arbetslösa bättre kunskaper
i svenska språket så att de kan hävda sig på arbets-
marknaden. Vi pekade när det gäller långtidsarbetslö-
sa ungdomar på vikten av att avhjälpa de brister som
finns i ungdomsskola, ordna ett individuellt lärlings-
system i gymnasieskolan och satsa på en kvalificerad
eftergymnasial yrkesutbildning värd namnet. Vi pe-
kade när det gäller de äldre på arbetsmarknaden på
behovet av att tillvarata dessa människors erfarenhe-
ter och kunskaper och att tillämpa okonventionella
arbetsmetoder.
Vi kan t.ex. jämföra med det initiativ som det mo-
derata socialborgarrådet i Stockholms stad har tagit,
när hon har inlett ett samarbete med ett privat beman-
ningsföretag och där man på en månads tid lyckades
få ut 70 långtidsarbetslösa i riktiga jobb.
Däremot sade vi när de här frågorna behandlades i
våras nej till aktivitetsgarantin, AGA. Vi gjorde det
på goda grunder. Det fanns inget beslutsunderlag värt
namnet när riksdagen behandlade frågan i våras. Vi
sade ungefär så här.
Vi tycker att aktivitetsgarantin låter som ett gans-
ka vettigt förslag, om man uppfattar det som en önsk-
värd attityd från arbetsförmedlingarnas sida, dvs. om
man ska uppfatta förslaget så att arbetsförmedlingar-
na inte bara mekaniskt ska stämpla a-kassekorten för
de långtidsarbetslösa, utan i stället bekymra sig för
dem som har hamnat i den situationen. Om avsikten
är att arbetsförmedlingarna ska koncentrera mer av
sina resurser på just den gruppen, om man vill sända
signalen att arbetsförmedlingarna inte får släppa taget
om dem som är långtidsarbetslösa är det ett bra för-
slag. Om det handlar om att arbetsförmedlingarna ska
ge de långtidsarbetslösa en mer personlig service och
ta vara på vars och ens behov och utveckla deras
möjligheter är det bra.
Vi sade, som sagt var, nej till förslaget om aktivi-
tetsgaranti. Vi gjorde det därför att vi befarade att det
inte var detta som AGA handlade om. Vi misstänkte i
stället att det var en ny arbetsmarknadspolitisk voly-
måtgärd. Och precis så, fru talman, har det blivit.
Nu är vi mitt uppe i en brinnande högkonjunktur.
Många företag skriker efter folk. Alla ansträngningar
borde då inriktas på att försöka få ut så många männi-
skor som möjligt på arbetsmarknaden, men i stället
ägnar sig regeringen, Socialdemokraterna, Vänster-
partiet och Miljöpartiet åt att dra bort folk från ar-
betsmarknaden.
Arbetsmarknadsstyrelsen är i dag helt inriktad på
detta. De reguljära AMS-åtgärderna har ökat med mer
än 25 % sedan november förra året. De borde ha
minskat. 25 000 människor är snart satta i den s.k.
aktivitetsgarantin - den aktivitetsgaranti som de
långtidsarbetslösa i mejl och pressklipp kallar om-
växlande AGA, vuxendagis, tvångsarbete och slut-
förvaring.
Trots den starka konjunkturen ökar alltså arbets-
marknadspolitiken kraftigt. Detta är, fru talman, sta-
tistikpolitiken i sin prydno. Alltmer går ut på att flytta
de arbetslösa i statistikkolumnerna så att målet 4 %
arbetslöshet kan nås. Här är också aktivitetsgarantin
central.
Den här statistikpolitiken skadar arbetsmarkna-
den. I de regioner och de branscher där det finns
överhettning förvärras flaskhalsproblemen. Det är
möjligt att statistikpolitiken gagnar regeringen. Det
kanske är så att regeringen kan knapra åt sig någon
procent i SIFO-siffrorna genom att slå sig för bröstet
och säga att "Hurra, nu har vi nått målet 4 % öppen
arbetslöshet".
Men det gagnar definitivt inte de arbetslösa, som
förblir arbetslösa och bara flyttas runt i statistikko-
lumnerna. Vad hjälper det, fru talman, om knappt 4 %
är öppet arbetslösa när samtidigt över 3 % är satta i
AMS-åtgärder, när 75 000 är latent arbetssökande,
dvs. vill ha jobb och kan jobba men inte söker aktivt,
när 100 000 arbetslösa är satta i det s.k. kunskapslyf-
tet och när mer än 4 % är studerande som söker jobb,
långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade av ar-
betsmarknadsskäl?
Om man tittar på dem mellan 16 och 64 år som
vår statiska centralbyrå räknar som tillhörande ar-
betskraften - den arbetsföra befolkningen - ser man
att nästan 1 miljon människor eller 18 % står utan ett
riktigt jobb. Det är inget att yvas över.
Nu ska andra steget tas i det förändringsarbete
som påbörjades i våras. Nu ska också arbetslöshets-
försäkringen göras om. Men man gör ingenting åt de
egentliga problemen.
Arbetslöshetsförsäkringen har varit tänkt att vara
en omställningsförsäkring. Den ska skydda oss mot
stora inkomstbortfall om vi oförskyllt skulle drabbas
av arbetslöshet. Vi ska inte behöva gå från hem och
hus. Vi ska få en frist. Vi ska få en möjlighet att med
inkomster från a-kassan få tid på oss att söka ett nytt
jobb eller kanske utbilda oss för att ta ett jobb i ett
annat yrke.
Men så här fungerar det inte. Arbetslöshetsförsäk-
ringen skyddar bara mot inkomstbortfall upp till en
inkomst på mellan 15 000 och 16 000. Därför har
SACO nu satt en tilläggsförsäkring i sjön. TCO är på
god väg. Det är inte heller en omställningsförsäkring,
utan i stället har arbetslöshetsförsäkringen utvecklats
till att bli en sorts medborgarlön för insiders på ar-
betsmarknaden.
Expressen berättade härförleden om den yrkesut-
bildade Anders. Han var 35 år, och han har försörjt
sig på a-kassa i snart nio år - större delen av sitt yr-
kesliv. Han hade ingen lust att flytta. Han hade ingen
lust att utbilda sig till något annat yrke. Han trivdes
med sitt yrke, även om han inte jobbade i det. Han
hade ingen lust att veckopendla. Han kunde tänka sig
högst en timmes arbetsresor. Där gick gränsen. Han
hade nämligen massor att göra hemma. Så hade han
byggt upp en väldigt fin relation till sina barn.
Det är inget konstigt med detta. Anders delar den-
na ambition med en massa unga familjefäder runtom i
vårt land. Däremot är det förstås inte alldeles själv-
klart att ambitionerna ska förverkligas på skattebeta-
larnas bekostnad. I vart fall kan jag försäkra kamma-
rens ledamöter, fru talman, om att arbetslöshetsför-
säkringen aldrig har varit tänkt att fungera på detta
sätt.
Ett problem är att arbetslöshetsförsäkringen inte
bara har blivit en evig försörjningskälla för alltför
många av dem som en gång har fått in en fot på ar-
betsmarknaden. Det är också så att arbetslöshetsför-
säkringen, bl.a. genom att hålla de s.k. reservations-
lönerna uppe, har gjort det svårare för nytillträdande
att komma in på arbetsmarknaden och få fotfäste där
om de inte har en väldigt hög kompetens. Många
ungdomar, invandrare och lågutbildade har fått erfara
detta.
Vi moderater, fru talman, vill återupprätta arbets-
löshetsförsäkringen som en omställningsförsäkring.
Det innebär att vi tycker att det ska finnas en gräns
för hur länge man kan uppbära ersättning från försäk-
ringen. Man kan diskutera längden på den ersättning-
sperioden. Till skillnad från regeringen tycker vi att
äldre arbetstagare ska kunna uppbära ersättning läng-
re tid än unga och nytillträdande på arbetsmarknaden.
Men enligt vår uppfattning är kärnan att det bara ska
vara möjligt att kvalificera sig för nya ersättningspe-
rioder genom att arbeta.
Detta lägger ett tydligt ansvar på den enskilde. Jag
får tid av försäkringen till mitt förfogande, men jag
måste också utnyttja den tiden. Jag kan få hjälp. Jag
kan få hjälp av arbetsförmedlingen, som kan ägna
sina resurser och sina kunskaper om arbetsmarknaden
åt att ge mig service och hjälpa mig. Ansvaret är mitt.
Därför behöver arbetsförmedlingen inte ägna sig åt
terapiverksamhet. Jag ska ha service utifrån mina
personliga behov och erfarenheter. Ansvaret är mitt.
Därför behöver arbetsförmedlingen inte kontrollera
mig och utöva sanktioner mot mig som är arbetslös.
I moderaternas Sverige har arbetsförmedlingen
bara en uppgift. Det är att ge arbetssökande och i och
för sig också företag service och hjälpa dem att möta
varandra.
I socialdemokratins Sverige har arbetsförmedling-
en fått dubbla roller. Dels ska den försöka hjälpa de
arbetssökande, dels ska den ha tummen i ögat på de
arbetslösa, se till att kontrollera de arbetslösa så att de
sköter sig och se till att utöva sanktioner mot de ar-
betslösa.
Så vill vi inte ha det. Vi vill ha en rak arbetslös-
hetsförsäkring som fungerar som en omställningsför-
säkring och som lägger ansvaret där ansvaret bör
ligga, och där samhället ägnar sig åt att ge service.
Dagens proposition innebär att Socialdemokrater-
na, Vänsterpartiet och Miljöpartiet fortsätter på den
inslagna vägen med delvis ändrade kontrollsystem
och sanktioner och med delvis nya regler och sank-
tioner. Vi moderater deltar inte i den vandringen.
Därmed, fru talman, ber jag att få yrka bifall till
reservation 2. Det innebär förstås inte att vi inte
skulle stå bakom de övriga tolv reservationer som vi
har avgivit i betänkandet ensamma eller tillsammans
med andra partier. Vi står givetvis bakom dem också,
men jag nöjer mig här med att yrka bifall till reserva-
tion 2.
(forts. 11 §)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 16.55 på förslag av tredje
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 17.00 då voteringen skulle äga rum.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 17.00.

10 § Beslut om utskottsbetänkande som slutde-
batterats vid dagens sammanträde

SoU6 Sjukhus med vinstsyfte
Återförvisningsyrkande
För bifall räckte att minst en tredjedel av de röstande
anslöt sig till detta.
Votering:
144 för bifall
175 för avslag
30 frånvarande
Talmannen konstaterade att minst en tredjedel av de
röstande hade bifallit återförvisningsärendet.
Kammaren hade således bifallit återförvisning av
ärendet till utskottet för ytterligare beredning.
Partivis fördelning av rösterna
För bifall: 75 m, 39 kd, 16 c, 14 fp
För avslag: 121 s, 38 v, 16 mp
Frånvarande: 10 s, 7 m, 5 v, 3 kd, 2 c, 3 fp

11 § (forts. från 9 §) Ändringar i arbetslöshets-
försäkringen m.m. (forts. AU5)

Anf. 140 MAGNUS JACOBSSON (kd):
Fru talman! Jag vill börja mitt anförande med att
konstatera att vi kristdemokrater står bakom alla våra
reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall
enbart till reservation 3.
Fru talman! En fungerande arbetsmarknad är en
av de absolut viktigaste förutsättningarna för den
svenska välfärdsmodellen. Utan ett levande och dy-
namiskt arbetsliv dräneras samhället på resurser, och
många av de förmåner som vi alla tar mer eller mind-
re för givna försvinner. En väl fungerande vård och
skola förutsätter ett väl fungerande näringsliv.
Det är utifrån de här grundprinciperna som vi i
dag måste diskutera hur vår arbetsmarknadsförsäk-
ring ska vara uppbyggd samt vilka förmåner och
regler som ska gälla. För oss kristdemokrater är det
självklart att vi ska ha en allmän och obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring - allmän då vi anser att den
ska vara öppen för alla på arbetsmarknaden, obligato-
risk då vi anser att den ska vara solidariskt finansie-
rad.
Men förutom dessa självklara grundprinciper är
det viktigt att arbetslöshetsförsäkringen fungerar i
samklang med arbetsmarknaden. Vi anser därför att
det ska vara en omställningsförsäkring som syftar till
att de arbetslösa så snart som möjligt ska komma
tillbaka i arbetslivet.
Fru talman! Det är bl.a. därför vi anser att det är
olyckligt med den nya inriktningen att man har en
högre ersättning de första 100 dagarna. Denna föränd-
ring ger fel signaler, då det är oerhört viktigt att man
redan från första dagen strävar efter att finna nya jobb
oavsett inom vilket yrke eller på vilken plats jobben
finns.
Det är även principiellt fel att man i första hand
stöttar de korttidsarbetslösa, då det är de långtidsar-
betslösa som bär den tyngsta ekonomiska bördan av
sin arbetslöshet. Samtidigt är det ett faktum att möj-
ligheterna att få ett nytt jobb minskar med tiden som
man går arbetslös.
Vår modell för arbetslöshetsförsäkring tar hänsyn
till dessa faktum. Vi inför ingen bortre parentes. Vi
krånglar inte till regelverket genom att införa separata
regler baserat på antalet dagar. Vi genomför en för-
säkring som ger 80 % av ersättningen beräknat över
den senaste 24-månadersperioden. På detta sätt läm-
nas ingen utan skydd. Vår modell innebär att det
lönar sig att ta nya jobb oavsett längd. Den förbättrar
a-kasseersättningen över en 24-månadersperiod och
underlättar för den enskilde att få fast jobb. Vi anser
att egenfinansieringen i arbetslöshetsförsäkringen ska
förstärkas samtidigt som arbetstagarna kompenseras
genom ett höjt grundavdrag.
Konsekvensen av dessa förändringar är en ar-
betslöshetsförsäkring som är bättre anpassad över
konjunkturcykeln och som visar på kopplingen mel-
lan en väl fungerande ekonomi och välfärd.
Förutom dessa konkreta förändringar inom försäk-
ringen är det viktigt att man ser över den nuvarande
administrationen och den starka kopplingen till fack-
föreningsrörelsen. Enligt vår mening är det olyckligt
att det finns en otydlig sammankoppling mellan ett
privaträttsligt förfarande och den myndighetsutövning
som fackföreningarna agerar utifrån då man beslutar
om eventuell ersättning. Det är också ett faktum att
större delen av dagens försäkringsersättning finansie-
ras över statsbudgeten, vilket även Riksrevisionsver-
ket påpekat i två kritiska utredningar. Regeringen bör
därför snarast återkomma till riksdagen med ett kon-
kret förslag om hur denna situation ska förändras.
Fru talman! Förutom att vi har ett eget förslag om
hur arbetslöshetsförsäkringen bör se ut finns det ett
flertal områden inom nuvarande försäkring som bör
åtgärdas. Vi vill att dagens system ska underlättas och
göras mer överblickbart. Det är en uppfattning som vi
delar med hela utskottet. Trots detta kommer det
ständigt nya förslag som går i motsatt riktning.
Tydligast ser vi detta vad gäller de nya reglerna
kring anställningsstöd. Här lyckas regeringen med
konststycket att införa fyra separata snarlika anställ-
ningsstöd med olika regler, ersättningar och återkvali-
ficeringspremisser. Är det konstigt att både arbets-
förmedlare och arbetslösa samt företagare blir förvir-
rade?
Vi kristdemokrater anser att grundidén kring an-
ställningsstödet är bra. Men med alla dessa särregler
och nya lösningar riskerar fördelarna med systemet
att försvinna på grund av ivern att byråkratisera. Det
vore annars ett ypperligt tillfälle för regeringssidan att
visa att man lyssnar både på oppositionens och på
verklighetens kritik.
Fru talman! Det finns ett stort antal ungdomar
som med nuvarande regler har svårt att komma in på
arbetsmarknaden. Ofta beror det på bristande utbild-
ning eller språksvårigheter. Oavsett orsak leder det
till att man har svårt att kvalificera sig till arbetslös-
hetsförsäkringen. Största problemet ligger i arbets-
tidsreglerna, som leder till att tillfälliga jobb inte
kvalificerar till försäkringen. Ska försäkringen vara
allmän och obligatorisk måste det även vara möjligt
för ungdomar att ta del av den.
För att undvika att en permanent underklass etab-
leras behövs en betydligt mer flexibel arbetsrätt som
gör det lättare att gå in och ut på arbetsmarknaden.
Det behövs därför nya kvalificeringsregler, och med-
lemsvillkoret bör avskaffas. Ämnar regeringspartier-
na göra något för att underlätta för ungdomar att få
tillträde till arbetslöshetsförsäkringen?
Fru talman! I stort sett samma problem som drab-
bar ungdomar drabbar även egenföretagare. Dagens
regelverk orsakar fler frågor och problem än vad det
lägger till rätta. Det är en insikt som alla i utskottet
delar. Regeringen har även fått tydliga önskemål om
en utredning, som tydliggör vilka gränser som bör
gälla mellan arbetsliv och arbetslöshetsförsäkring.
Men utskottsmajoriteten vill inte ta tag i proble-
met. Samtidigt är det uppenbart att problemet kom-
mer att öka. Dagens arbetsmarknad ser helt annorlun-
da ut än i gårdagens brukssamhälle.
Fler och fler jobbar inom egna småföretag, där
man kombinerar eget företagande med en traditionell
löneanställning. Andra kombinerar studier med eget
företagande eller likt många jordbrukare jobbar man
med ett företag hemma samtidigt som man har sin
huvudsakliga inkomst utanför hemmet.
Oavsett kombination är dagens regelverk och
olikartade bedömning olycklig. Egenföretagarnas
situation måste snarast ses över.
I detta sammanhang måste jag uttrycka min för-
våning över Miljöpartiets agerande, då man nöjer sig
med att regeringen tillsatt ytterligare en "liten" kom-
mitté som ska titta närmare på frågan. Det gör man
trots att språkröret Matz Hammarström har väckt en
partimotion där man delar den borgerliga analysen.
Varför sviker Miljöpartiet småföretagarna, när vi
hade kunnat få en majoritet i denna viktiga fråga?
Fru talman! Som jag tidigare påpekat sker i dag en
stor förändring av arbetslivet. Fler och fler väljer
kortare projektanställningar eller kombinerar olika
jobb för att säkra sitt uppehälle. En av dessa nya
arbetsplatser som har växt fram är olika bemannings-
företag. Deras affärsidé är att kontraktera ett stort
antal professioner, för att sedan hyra ut dem till före-
tag som enbart behöver korttidsanställningar.
Det finns både offentliga och privata bemannings-
företag, men de jobbar inte under samma villkor. För
oss kristdemokrater är det självklart att man som
anställd ska ha samma förutsättningar oavsett om
man är anställd av ett offentligt eller privat företag
med exakt samma verksamhet. Vi anser därför att
regeringen snarast ska återkomma med ett förslag
som ger lika regler för privata och offentliga beman-
ningsföretag.
En annan grupp som utför ett viktigt arbete och
som inte omfattas av de nuvarande reglerna är famil-
jehemsföräldrar. Som vi ser det är även detta ett i
många fall krävande arbete som ska innefattas i ar-
betstagarbegreppet och bereda dem tillträde till ar-
betslöshetsförsäkringen.
Fru talman! Vad gäller den överhoppningsbara ti-
den finns det flera behov av förändring. Långtids-
sjukdomar eller handikapp ska inte enligt vår mening
missgynna. Därför anser vi att det är självklart att
vård av barn ska räknas in som överhoppningsbar tid
oavsett hur länge föräldrarna har varit hemma med
barnen.
På samma sätt bör studier betraktas om överhopp-
ningsbar tid, och studenten ska ha rätt till arbetslös-
hetsersättning om övriga kriterier uppfylls.
Vi anser därför att regeringen även bör se över
dessa frågor.
Fru talman! Vi kristdemokrater har redan i ett ti-
digare skede sagt att vi ställer oss positiva till aktivi-
tetsgarantin, då vi anser att dess intentioner är bra.
Men utfallet är helt beroende av hur man tillämpar
den. Som vi ser det är det självklart att ingen ska
behöva låsas in i meningslösa åtgärder. Med hjälp av
en personlig handläggning ska man hitta en lösning
som passar den enskilda individen. Om det är utbild-
ning eller någon form av annan arbetsmarknadsåtgärd
ska bedömas utifrån den enskildes vilja och situation.
För att ställa upp på aktivitetsgarantin krävde vi
att det genomfördes en försöksperiod. Detta fanns
även i regeringens första utkast till aktivitetsgarantin.
Men redan efter en månad kom nästa proposition,
där aktivitetsgarantin skulle införas i hela landet utan
att en utvärdering av försöksperioden genomfördes.
Den totala försöksperioden blev således inte mer än
fyra fem månader.
Vi varnade för att stressa igenom en sådan om-
fattande förändring. Men majoriteten hade redan
bestämt sig. Fyraprocentsmålet var viktigare än den
enskildes behov.
Nu kommer det in ett stort antal rapporter om hur
aktivitetsgarantin snarare har blivit en börda för de
långtidsarbetslösa än en hjälp.
Är Kristina Zakrisson verkligen tillfreds med hur
aktivitetsgarantin fungerar?
Kommer Kristina Zakrisson att agera för att akti-
vitetsgarantins problem åtgärdas?
Är Kristina Zakrisson nöjd med att vi ännu en
gång lyckats med konststycket att tvinga människor
in i ett nytt rundgångssystem?
Som jag ser det är den nuvarande utformningen av
aktivitetsgarantin ytterligare ett exempel på hur soci-
aldemokraterna prioriterar kvantitet framför kvalitet.

Anf. 141 MARGARETA ANDERS-
SON (c):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka avslag på
regeringens proposition. Från Centerpartiets sida är vi
inte nöjda med den och därför yrkar vi avslag. Själv-
fallet står jag bakom samtliga mina reservationer,
men jag nöjer mig med att lyfta fram reservationerna
1, under mom. 1, och 4, under mom. 2.
Arbetslöshetsförsäkringen är en omställningsför-
säkring som syftar till att hjälpa till vid omställningen
för den enskilde som drabbas av arbetslöshet. Under
de svåra åren har tyvärr arbetslöshetsförsäkringen
kommit att spela rollen som ett långvarigt försörj-
ningsmedel. Långa tider av arbetslöshet har kombine-
rats med åtgärdsprogram vars enda syfte har varit att
generera en ny ersättningsperiod från a-kassan. Detta
har skett till stor kostnad både för den arbetslöse och
för stat och kommun.
Under den extrema period som 1990-talet innebar
för anställda inom främst offentlig sektor, men även
inom det privata näringslivet, fanns det en större
förståelse bland de drabbade för systemets utform-
ning. Tidigare hade detta visat sig vara ett effektivt
sätt att möta en lågkonjunktur. Men, fru talman, ti-
derna har förändrats. Av de hundratusentals jobb som
försvann under de svåra åren kom endast ett fåtal
tillbaka när tiderna blev bättre.
Fullt medveten om att man aldrig ska använda or-
det aldrig gör jag det ändå: Aldrig har kunskap om-
satts i den hastighet som i dag. Inte sedan den indust-
riella revolutionen har en sådan omvandling av den
svenska arbetsmarknaden skett.
Den här omvandlingen ställer nya krav på såväl
arbetstagare och arbetsgivare som det omkringlig-
gande samhället. De nya kraven medför ett större
ansvar för den arbetslöse att se över sina möjligheter
att få ett arbete på hemorten eller i den nära omgiv-
ningen. Efter en tids arbetslöshet har det tidigare varit
möjligt att gå tillbaka till sitt gamla yrke. I dag är
detta inte möjligt. Företag effektiviserar, ändrar sin
verksamhet eller läggs helt enkelt ned. I stället är det i
dag av yttersta vikt att man som arbetslös så tidigt
som möjligt får föra en diskussion om den uppkomna
situationen och vad som krävs för att komma ur den.
Att som arbetsförmedlare komma med raka be-
sked redan tidigt må vara smärtsamt, men än värre är
det att leda in den arbetslöse i en falsk förhoppning
om att man ska kunna fortsätta med sitt yrke på sin
hemort. Genom att snarast göra en inventering av den
arbetslöses kompetens och behov kan en individuell
handlingsplan upprättas och nödvändiga åtgärder
sättas in.
Fru talman! Aktivitetsgarantin, eller AGAN, som
de arbetslösa själva kallar den, var kanske en god
tanke när den beslutades. Men nu gör den ingen män-
niska glad.
Det skyndsamma införandet av aktivitetsgarantin
medgav heller inte möjlighet för de lokala arbetsför-
medlingarna att omfördela de resurser som stod till
deras förfogande. Ett exempel som kommit till min
kännedom är de 14 personer som varje dag åker fem
mil enkel väg för att delta i aktivitetsgarantin. Reseer-
sättningen de får för detta motsvarar 9 kr per mil.
Som alla vet är det länge sedan kostnaden för bilresor
låg på en sådan låg nivå. Inte nog med att man tvingar
de arbetslösa till inte sällan meningslös
"pysselsättning", man åsamkar dem även en ekono-
misk kostnad när de redan har det besvärligt. Det
hade varit bättre att låta en handledare åka ut till de
arbetslösa än tvärtom. Men till det fanns inte resurser.
Aktivitetsgarantin medför även problem för de
som ställt sin plats på arbetsmarknaden till förfogan-
de för en yngre förmåga. Vi vet att det har förekom-
mit, inte sällan i samarbete mellan fack och arbetsgi-
vare, såväl inom privat som offentlig sektor. Dessa,
som mot löfte om en pensionering, lämnat sitt arbete
tvingas nu att delta i denna typ av åtgärd. Om man
när man erbjöds denna möjlighet hade vetat vad det
skulle innebära, hade man med all säkerhet avstått
från den möjligheten. Informationen har varit för
otydlig, och man känner sig lurad.
Samordningen mellan de kontakter som en ar-
betslös måste ha med kommuner och andra myndig-
heter måste förbättras för att öka tryggheten för den
arbetslöse. Att veta att man kommer att möta samma
handläggare varje gång man behöver ta kontakt med
arbetsförmedling eller kommun är en sådan trygg-
hetsskapande åtgärd. Inte sällan handlar det om män-
niskor som har dålig erfarenhet av kontakter med
myndigheter. Att då vidta åtgärder som syftar till att
bygga upp förtroendet är en viktig del i att från myn-
digheternas och den arbetslöses sida både ta och för-
dela ansvaret mellan aktörerna. Bemötandet av den
enskilde är här otroligt betydelsefullt för en fortsatt
bra utveckling av det gemensamma arbetet att männi-
skor ska kunna få ett arbete efter en period av arbets-
löshet.
Småföretagarnas möjligheter att få ta del av a-
kassan måste förbättras. Den hållning som regeringen
intar i propositionen är därför inte tillfredsställande.
Intentionerna i den utredning om företagares rätt till
ersättning från arbetslöshets- och socialförsäkringen,
SOU 1998:34 Företagare med restarbetsförmåga,
bör beaktas i större utsträckning för att stimulera fler
att starta företag.
Det är inte acceptabelt att man, som i propositio-
nen, hänvisar till att detta berör en så liten grupp att
man ska vänta och se. En sådan beskrivning av verk-
ligheten ger fel signaler till befintliga solo- och mik-
roföretag men även till dem som står i startgroparna
som företagare. I förlängningen riskerar detta att
hämma företagsutvecklingen i Sverige.
Fru talman! Situationen för studenter som kvalifi-
cerat sig till a-kassan måste förbättras. Den karens på
tre månader som regeringen har infört för studenter
drabbar många med försörjningsansvar som i stället
riskerar att ställas utan ersättning över huvud taget.
Under sommarmånaderna står studenterna till ar-
betsmarknadens förfogande, inte tu tal om detta. Det
måste de, om inte annat för att kunna ta del av det
kommunala socialbidraget. Regeringens nuvarande
inställning medför dels att studenterna hänvisas till
socialbidrag, dels att kommuner på ett onödigt sätt
belastas med kostnader för studenter som skulle kun-
na försörja sig själva genom arbetslöshetsförsäkring-
en.
Att som arbetslös aktivt söka arbete eller delta i
utbildning är viktigt för att snabbt kunna återinträda
på arbetsmarknaden. Centerpartiet anser att det råder
för lite rörlighet på arbetsmarknaden både geogra-
fiskt, där rörligheten är ensidig in mot storstäderna,
och yrkesmässigt, där alltför många inte byter till ett
yrke där efterfrågan är större.
Rörlighetens betydelse har framkommit i såväl
den regionalpolitiska utredningens slutsatser som i
NUTEK:s rapport Arbetskraftens rörlighet - ett
smörjmedel för tillväxt. Åtgärder för att stimulera
rörligheten på arbetsmarknaden bör därför prioriteras.
Centerpartiet har under motionstiden föreslagit ett
flertal åtgärder som skulle stimulera till ökad rörlig-
het, t.ex. höjt reseavdrag och mer resurser till in-
frastrukturella satsningar, sänkta arbetsgivaravgifter
och mer resurser till utbildning och forskning. Tyvärr
har dessa förslag inte fått gehör i riksdagen detta år.
Förhoppningsvis kommer de trots allt att få genom-
slag under kommande budgetår. Regeringens passi-
vitet gör att vi tappar tempo och att många, alltför
många, kommer att lida såväl psykisk som ekonomisk
skada av detta.

Anf. 142 ANA MARIA NARTI (fp):
Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till
reservationerna 5, 6 och 22.
Politiskt hyckleri, akrobatiska övningar med reg-
ler och lagar - så vill jag beskriva de beslut vi håller
på att diskutera.
I utskottets betänkande står det: "De nuvarande
reglerna vad gäller villkoren för att kvalificera sig för
arbetslöshetsersättning bibehålls i huvudsak." Men
bara några rader under detta står det att
"återkvalificeringsvillkoret slopas. Ersättningsperio-
den blir längst 300 ersättningsdagar för alla oavsett
ålder."
Med andra ord: På en och samma textsida, med
bara några raders avstånd sinsemellan, står två påstå-
enden som motsäger varandra. Vi vet varför detta
inträffar. Regeringen vill ge sken av att den mycket
omtalade bortre parentesen i arbetslöshetsförsäkring-
en inte införs, men samtidigt, i praktiken, föreslår
regeringen att just en sådan avslutning av tiden med
försäkring blir laglig. Till råga på allt kommer de nya
bestämmelserna att leda till en hård och kontinuerlig
övervakning av de arbetslösa. Någonting som liknar
en arbetslöshetspolis börjar ta form.
Vi vet att socialdemokraterna och deras stödparti-
er i utskottet och i riksdagens plenisal gör allt de kan
för att skapa förvirring kring detta dubbelspel. Dimri-
dåer av vackra fraser om legitimitet och rättvisa
sprids kring de nya hårda bestämmelserna. Men den
bortre parentesen är i dag ett faktum. Detta försvårar
den politiska dialogen i vårt land. Det skulle ha varit
ärligare och enklare att helt acceptera de nödvändiga
förändringar som livet tvingar oss till och begränsa i
tid möjligheten till försäkringen. Ersättningen får inte
bli evig. Den bör inte förlängas hur många gånger
som helst. Då leder den till permanent arbetslöshet
och stänger ut permanent stora grupper människor
från ett aktivt och ansvarsfullt liv. Detta är en känd
ståndpunkt, en uppfattning som i praktiken tusen
gånger om har visat sig stämma med vardagen.
Jämför de komplicerade formuleringarna som
finns i texten med vår reservation: "Deltagande i
arbetsmarknadspolitiska program skall bara kunna
återkvalificera en gång. För arbetslösa som trots allt
blir utförsäkrade bör det finns ett efterskydd på en
nivå som är lägre än arbetslöshetsersättningen. Denna
ersättning skall till skillnad från socialförsäkringarna
inte sänkas på grund av den enskildes besparingar
eller fastighetsinnehav."
Skillnaden mellan de nya reglernas effekter och
de resultat som ett sådant förslag vill åstadkomma är
inte stor. Men varför då alla dessa komplicerade reto-
riska piruetter? Varför ska vi ha en diskussion kring
detta? Jo, därför att man inte vill erkänna att man
inför den bortre parentesen. Detta är mycket skadligt
för det politiska livet. Det är så man skapar det som
kallas för politikerförakt.
När ska vi kunna komma överens över partigrän-
serna om en mycket enkel sanning? Vi bör säga vad
vi gör, vi bör göra det vi säger. Detta skulle vara
mycket sunt för oss alla.
Vidare skulle jag vilja ta fram några ödesdigra
följder som de komplicerade förändrade reglerna
leder till.
Först och främst är det AGAN. Vi har redan hört
talas om den här. Vi har läst om den. Vi vet att det
finns ett växande missnöje bland de arbetslösa angå-
ende aktivitetsgarantin.
Jag har mina vardagliga kontakter med långtids-
arbetslösa invandrare. Jag har fått höra absolut hårre-
sande berättelser. Det är kurser för nybörjare i eng-
elska till vilka man tvingar folk som redan kan eng-
elska att delta, besök på Vasamuseet, långläsning av
datahandböcker utan tillgång till en bra handledare
för övningar på datorer osv. Jag tror att det avstånd
som finns mellan invandrarbefolkningen och det
svenska samhället när det gäller de långtidsarbetslösa
invandrarna kommer att växa lavinartat om detta
fortsätter.
Hur man tillämpar aktivitetsgarantin har också att
göra med de berömda handlingsplanerna. Om hand-
lingsplanerna har jag redan under min relativt korta
tid i riksdagen hunnit prata flera gånger. De är myck-
et ofta bara ord på papper - om de ens existerar.I vår
reservation 6 kräver vi en mycket snabb analys och
utvärdering dessa personliga handlingsplaner. Det är
mycket viktigt.
Det finns andra delar av det som diskuteras i be-
tänkandet som väcker mycket stora frågor. Man talar
t.ex. väldigt mycket i betänkandet om kulturarbetare
som oetablerade. Jag skulle vilja veta vilken arbets-
förmedling och vilken arbetsförmedlare i hela världen
som skulle ha betraktat Van Gogh som en etablerad
kulturarbetare när han inte under hela sitt liv hade sålt
en enda tavla.
Jag har faktiskt träffat mycket kunniga invandrare
som t.ex. är godkända som översättare till sina hem-
språk, sina modersmål men som arbetsförmedlingen
för kulturarbetare inte vill registrera på grund av olika
formella hinder. Åtminstone en av dessa människor
har redan gjort yrkesresor till sitt hemland tillsam-
mans med svenska författare som hon hade översatt
på ett alldeles utmärkt sätt. Men hon får inte ha en
plats i registret på arbetsförmedlingen för kultur och
medier.
Nu ska arbetsförmedlingen för kultur och medier
bedöma vem som är etablerad och vem som inte är
etablerad. Jag ryser! Samtidigt måste jag säga att jag
är väldigt glad för att i hela mitt svenska liv ha varit
på arbetsförmedlingen en enda gång, gått ut och ald-
rig kommit tillbaka. Man skulle ha försökt att stoppa
mig från att försöka skriva på svenska. Man sade till
mig år 1970: Du kan inte bli journalist på svenska.
Du kan inte skriva på ett språk som inte är ditt mo-
dersmål.
Likadant är det väldigt viktigt att vi rättar till
orättvisorna som drabbar företagarna när det gäller
arbetslöshetsersättning. Det finns oklara regler, och
de tillämpas på olika sätt från arbetsförmedling till
arbetsförmedling. Människorna vet inte när de startar
ett företag vad som väntar dem om det blir dåligt och
inte går. Allt detta är mycket skadligt för företagarli-
vet i Sverige. Därför yrkar jag bifall också till reser-
vationerna 7 och 2.

Anf. 143 KRISTINA ZAKRISSON (s):
Fru talman! Den proposition som vi ska behandla
här i dag om en rättvisare och tydligare arbetslöshets-
försäkring bildar tillsammans med det beslut vi fatta-
de i våras om aktivitetsgarantin grunden för en ny
inriktning i arbetsmarknadspolitiken. Det är en politik
med fokus på de grupper som i dag står vid sidan av
arbetsmarknaden. Det är de som är långtidsarbetslösa
eller riskerar att bli det.
I april 1994 fanns det sammanlagt 565 000 perso-
ner i öppen arbetslöshet eller i åtgärder. Arbetsmark-
nadspolitiken hade aldrig tidigare stått inför en sådan
svår och omfattande uppgift. Nu, sex år senare, ser
bilden helt annorlunda ut. I april 2000 var antalet
personer utan jobb eller i åtgärder 315 000. Det är en
minskning med 250 000 personer.
Den här omställningen från massarbetslöshet till
tillväxt och ökad sysselsättning kräver en ny inrikt-
ning. Det kräver en arbetsmarknadspolitik som är
inriktad på den enskilde individen och som dessutom
främjar målet om en väl fungerande arbetsmarknad.
En väl fungerande arbetsmarknad är beroende av
att arbetskraften har en hög och relevant kompetens,
att matchningen av lediga arbeten och arbetssökande
fungerar väl, att rörligheten mellan olika delar av
arbetsmarknaden är hög och att den könsuppdelade
arbetsmarknaden bryts. Men den absolut viktigaste
uppgiften är att medverka till att ingen som vill och
kan arbeta ska behöva stå utanför arbetsmarknaden.
Det är för dem som är eller riskerar att bli lång-
tidsarbetslösa som aktivitetsgarantin har införts. För
att nå bästa möjliga resultat av de insatser som kan
göras för dem som är arbetslösa ska den individuella
handlingsplanen upprättas tillsammans med den det
berör. En aktiv medverkan från den som är arbetslös
är en förutsättning för ett bra resultat.
Inom aktivitetsgarantins ram ska alla arbetspoli-
tiska åtgärder kunna erbjudas med den mycket stora
skillnaden att det nu inte är en tidsbegränsning på sex
månader. Nu ska man inte när man upprättar planen
titta på vilken tid som finns till förfogande. Nu ska
man titta på vilken tid den här människan behöver för
att komma tillbaka till arbete. För en del kanske det
handlar om ett par veckor. För andra kan det handla
om mycket längre tid.
I aktivitetsgarantin finns ingen bortre tidsgräns.
Man deltar tills man får jobb, börjar en utbildning
eller själv av andra skäl väljer att lämna åtgärden. För
oss socialdemokrater är det av avgörande betydelse
att alla ska ha möjlighet att få det stöd och den hjälp
som man behöver.
Även om statistiken visar att vi har lyckats väl i
kampen mot arbetslösheten är det fortfarande alldeles
för många som inte har ett eget arbete att försörja sig
på. En stor del av de som i dag är arbetslösa behöver
någon form av åtgärd för att stärka möjligheten att
komma tillbaka till arbete.
I många fall har dessa människor tidigare haft ett
jobb som inte har krävt mångåriga teoretiska studier.
I dag krävs det i de allra flesta fall att man har minst
gymnasiekompetens. Det är inte alltid så lätt för
människor som kanske har jobbat 10, 15 eller 20 år
på samma ställe att ställa om och börja studera.
Det kan krävas mycket för att den enskilde ska få
den motivation som behövs. Därför poängterar jag
igen att det är av yttersta vikt att den individuella
handlingsplanen verkligen är ett dokument som har
upprättats tillsammans med den sökande.
Införandet av aktivitetsgarantin innebär att ar-
betsmarknadspolitiken inriktas på den enskilde indi-
viden och att större resurser kan avsättas för den som
är eller riskerar att bli långtidsarbetslös.
Fru talman! När det gäller trygghet vid arbetslös-
het spelar den svenska modellen av arbetslöshetsför-
säkring en avgörande roll. Den är och ska vara en
inkomstbortfallsförsäkring. Den ska ge inkomst-
trygghet under en omställningsperiod tills den som är
arbetslös får nytt jobb.
Den som blir arbetslös ska inte behöva riskera att
hela tillvaron rasar på grund av det. Jag vill poängtera
att förslagen till förändringar - för första gången på
länge, kan man kanske säga - innebär förbättringar.
Det är förslag om högre ersättning de första 100
dagarna, begränsat sökområde under samma tid,
mildring av sanktionsreglerna och utökning av vad
som ska betraktas som förvärvsarbete vid bestäm-
mande av ersättningsrätt till en första period.
Framför allt betonar regeringen i propositionen
rättssäkerheten för den enskilde och vikten av att
regelverket tillämpas lika överallt. För att trygga
rättssäkerheten krävs att reglerna är tydliga och att
tillsynen över arbetsförmedlingarna och arbetslös-
hetskassorna sköts på ett bra sätt.
Den kritik som till en viss del har framförts mot
försäkringen har ofta handlat om att regelverket inte
tillämpas lika. Det är ett rättssäkerhetsproblem som
drabbar dem som är arbetslösa men som också riske-
rar att äventyra legitimiteten.
Eftersom arbetslöshetsförsäkringen är solidariskt
finansierad är det viktigt att den präglas av legitimitet
och rättssäkerhet. Både de som är arbetslösa och de
som har arbete ska kunna uppfatta kraven som ställs
på dem som är arbetslösa som rimliga och väl avväg-
da.
Kravet på att den som är arbetslös och ska ha rätt
till ersättning aktivt ska söka jobb ställs naturligtvis
redan i dag men har i propositionen förtydligats. Det
betonas också i propositionen att det är en omställ-
ningsförsäkring som ska ge inkomsttrygghet i sam-
band med arbetslöshet.
Från utskottets sida har vi föreslagit en förändring
beträffande vilka anställningar som ska kvalificera till
ersättning. I det nuvarande regelverket ingår inte
anställningar med anställningsstöd. För dem som får
ett jobb som är finansierat med anställningsstöd kan
det verka mycket märkligt att det i övrigt inte skiljer
sig från andra anställningar - men vid eventuell ar-
betslöshet upptäcker man skillnaden. Vi föreslår
alltså att även anställningar med anställningsstöd ska
vara kvalificerande.
Fru talman! Att försäkringens värde har urgröpts
de senaste åren är en utveckling som kan bidra till att
tilltron till försäkringen minskar. Alltfler av de yrkes-
arbetande skulle i dag om de blev arbetslösa inte få
80 %. Många skulle få kanske 50 eller 60 %. Det kan
göra att viljan att solidariskt finansiera försäkringen
minskar. Därför är det glädjande att regeringen i
propositionen tar ett första steg i riktningen att höja
taket.
Till skillnad mot t.ex. Moderaterna tror inte vi so-
cialdemokrater att en låg dagersättning påverkar möj-
ligheten att få jobb - annat än möjligen i negativ
riktning. Man har så fullt upp med att klara sin eko-
nomiska situation att man varken orkar eller kan söka
andra jobb. Vi är övertygade om att de som är ar-
betslösa inte är det för att det är en så bekymmerslös
och trevlig tillvaro att vara det, utan för att det inte
finns lämpliga jobb för dem. Det kan också bero på
att de av olika skäl inte får jobben trots att de har
kompetensen.
Alla arbetslösa som jag har träffat har som högsta
önskan att få ett arbete där de känner att de gör nytta
och kan använda sin kompetens och att de själva kan
bidra till försörjningen av sig själva och sina familjer.
Det är för att värna den enskilde individen som vi
måste ha en arbetsmarknadspolitik som är en kombi-
nation av en bra och trovärdig arbetslöshetsförsäkring
och ett system som kan erbjuda åtgärder till dem som
behöver. Då kan vi också uppnå arbetsmarknadspoli-
tikens främsta syfte: att förmedla arbete till arbetslösa
och arbetskraft till företagen, att öka de arbetslösas
kunskaper och stödja dem som har extra svårt att få
arbete.
I likhet med andra försäkringar har arbetslöshets-
försäkringen regler om en begränsning av ersättnings-
rätten. Ett av skälen till att regelverket inte alltid har
tillämpats lika på alla håll uppges vara att man upple-
ver att sanktionsreglerna är väldigt stränga i förhål-
lande till det regelbrott som man begår. I dag är det så
att om man t.ex. nekar att anta ett lämpligt arbete så
kan man avstängas helt från ersättning i mellan 10
och 60 dagar. Det kan bli rätt ansenliga belopp. Det
nya förslaget innebär att den som nekar ett erbjudet
lämpligt arbete första gången kan få sin ersättning
nedsatt med 25 % under 40 dagar. Om man gör det en
gång till kan man få ersättningen nedsatt med 50 %
och om det upprepas en tredje gång så kan man av-
stängas helt.
I propositionen föreslår regeringen att den arbets-
sökande under ett inledningsskede ska kunna avgrän-
sa sitt arbetssökande till arbete inom yrket och nä-
rområdet. Det innebär ett visst rådrum under de första
100 dagarna för att anpassa sig till den nya situatio-
nen.
För de allra flesta är det en omskakande upplevel-
se att bli arbetslös. Det handlar inte bara om ekonomi
- det innebär också ofta stora sociala förändringar.
Den dagliga rutinen, som kanske har pågått i flera
tiotals år, rubbas. Kontakterna med arbetskamraterna
upphör.
Då är det viktigt att den som har blivit arbetslös så
snabbt som möjligt kan få stöd och hjälp att hitta ett
nytt arbete. Inom tre månader ska en individuell
handlingsplan ha upprättats - inte av arbetsförmedla-
ren utan av den arbetssökande och handläggaren
tillsammans.
Fru talman! Införandet av aktivitetsgarantin till-
sammans med förändringarna i försäkringen bildar
den helhet som ligger till grund för den nya arbets-
marknadspolitiken. Det är en kraftig satsning på dem
som har svårast att komma tillbaka till arbetsmarkna-
den.
Jag yrkar avslag på motionerna i de delar de inte
kan anses tillgodosedda och bifall till propositionen
med de förslag till förändringar som utskottet har
framfört.

Anf. 144 MIKAEL ODENBERG (m) re-
plik:
Fru talman! Jag vill först rätta Kristina Zakrisson.
Vi har inte talat om att de arbetslösa ska ha låg dag-
penning från a-kassan. Det är i och för sig sant att vi
förordar en 75-procentig ersättningsnivå, men en 75-
procentig ersättningsnivå i arbetslöshetsförsäkringen
med moderata skatter ger betydligt mer i plånboken
än en 80-procentig ersättningsnivå med socialdemo-
kratiska inkomstskatter.
Fru talman! Jag tror att vi pratar om två olika ak-
tivitetsgarantier. Dels talar vi om den socialdemokra-
tiska aktivitetsgarantin - eller rättare sagt: Kristina
Zakrisson talar om den. Dels har vi den andra, som de
arbetslösa talar om. Då låter det så här: Vi känner oss
inlåsta. Arbetslösa tvingas att sitta sysslolösa sex
timmar om dagen - ur Expressen. Han tvingas gå på
vuxendagis. Jag känner mig kränkt av aktivitetspro-
grammet - ur Expressen den 16 november. Ur Läsar-
nas DN: Aktivitetsgarantin är förnedrande.
Fru talman! Jag konstaterade i mitt inledningsan-
förande att av den arbetsföra befolkningen mellan 16
och 64 år står en miljon människor - 18 % - utan ett
riktigt arbete. Jag vill fråga Kristina Zakrisson: Hur
många nya jobb tror Kristina Zakrisson att det skapas
om vi bifaller propositionen?

Anf. 145 KRISTINA ZAKRISSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag måste säga att jag tyckte att det
var beklämmande att sitta och höra den ena efter den
andra tala om vilken katastrof aktivitetsgarantin är.
Som politiker och som riksdagsledamot hoppas jag
verkligen att vi inte bygger våra beslut och våra ställ-
ningstaganden på artiklar i Expressen och DN.
Jag har naturligtvis också fått höra, och tagit till
mig, en del kritik. Men jag vill påpeka att t.o.m. om
man går igenom pressklippen - och alltså bortser från
att prata med dem det berör utan läser tidningarna -
så ser man att 85 % av klippen handlar om positiva
erfarenheter. 10 % är negativa. Då är detta mest från
lokalpressen, och det är oftast den som träffar dem
som detta verkligen berör.
Dessutom skulle AMS enligt uppgift i dag fatta
beslut om ett kvalitetssäkringsprogram för aktivitets-
garantin. Jag hoppas verkligen att vi inte ska behöva
prata om två olika aktivitetsgarantier. Det ska finnas
en bra aktivitetsgaranti för dem som är långtidsar-
betslösa. Det ska upprättas individuella handlingspla-
ner, och de arbetslösa ska ha möjlighet att få de resur-
ser och den hjälp som de behöver för att komma till-
baka i arbete.

Anf. 146 MIKAEL ODENBERG (m) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker i och för sig att man bör lä-
sa tidningarna och att man bör ta del av de brev, tele-
fonsamtal och elektroniska mejl som man får. Det är
inte alldeles tokigt att grunda sina politiska beslut på
vad människor de facto upplever snarare än på vad
man till äventyrs diskuterar i den socialdemokratiska
riksdagsgruppen.
Det är svårt att bedöma att det finns en stor över-
ensstämmelse mellan den aktivitetsgaranti som Kris-
tina Zakrisson talar om och den aktivitetsgaranti som
omfattar många arbetslösa i vårt land.
Jag konstaterar att Socialdemokraternas ovilja att
återupprätta arbetslöshetsförsäkringen som en om-
ställningsförsäkring nu leder till att man måste skärpa
den faktiska tillämpningen av de regelsystem som
kringgärdar försäkringen. Man måste införa regler för
att hålla tummen i ögat på de arbetslösa när de sam-
hälleliga resurserna vid arbetsförmedlingarna i stället
borde användas till att hjälpa människor och under-
lätta för dem att komma ut på den arbetsmarknad där
alltfler företag efterfrågar arbetskraft.
Låt mig till sist, fru talman, återupprepa min frå-
ga. Av den arbetsföra befolkningen mellan 16 och 64
år står nära en miljon människor utan ett riktigt jobb.
Det är 18 % av den arbetsföra befolkningen. Hur
många jobb tror Kristina Zakrisson att den här propo-
sitionen kommer att generera?

Anf. 147 KRISTINA ZAKRISSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tror inte att Mikael Odenberg
lyssnade riktigt på vad jag sade. Jag sade att jag hop-
pas innerligt att vi inte grundar våra ställningstagan-
den och beslut på vad som står i tidningarna. Däremot
tycker jag att det är väsentligt att läsa de brev man får
av folk, att prata med dem i telefon och att träffa dem
personligen. Det ser jag som två skilda saker. Vi ska
naturligtvis ta till oss vad folk säger. Vi ska ta till oss
den kritik som en del av dem som fått del av aktivi-
tetsgarantin har fört fram. Vi ska naturligtvis göra vad
vi kan för att se till att det fungerar bättre där det inte
fungerar bra i dag.
Vi har också varit i kontakt med AMS. Vi har
pratat med ledningen och fört fram den kritik som har
kommit. Vi har poängterat att för att aktivitetsgaran-
tin verkligen ska vara bra för den enskilda, för att den
ska göra nytta och för att fler ska komma tillbaka i
arbete ska arbetsförmedlingarna nu lägga ned tid och
resurser på att jobba individuellt med de här männi-
skorna.
Jag är övertygad om att aktivitetsgarantin och den
här propositionen faktiskt medverkar till att fler får
arbete.

Anf. 148 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Jag har ett par frågor till Kristina
Zakrisson. Jag var faktiskt ganska positivt inställd till
aktivitetsgarantin. Jag minns särskilt Sonja Franssons
inlägg i arbetsmarknadsutskottets debatt. Hon hade
flera olika positiva saker att säga om den. Det var
idéer om hur man skulle arbeta. Jag trodde på detta
när vi beslutade i de här frågorna i våras.
Men nu har jag via e-post och telefonsamtal fått
höra att människor känner sig kränkta. Man är ledsen
och upprörd och känner att man inte kommer vidare.
Kommer Socialdemokraterna att inte ha så väldigt
bråttom i framtiden när man ska genomföra någon
reform på det här området? Jag tror fortfarande att vi
behöver hantera frågor ungefär så här, men det måste
finnas regler och verksamhetsföreskrifter för de stat-
liga verken innan man genomför en sådan här reform.
Dessutom har jag en annan fråga. Kristina Zakris-
son säger att det är viktigt att saker och ting hanteras
lika överallt. Jag är rätt övertygad om att det inte ska
hanteras lika överallt eftersom samhället ser så olika
ut i olika delar av landet. Behoven ser inte likadana ut
i olika delar av landet, varken för de arbetslösa eller
för arbetsgivarna. Därför tror jag att det är viktigt att
man i stället decentraliserar och för ut besluten. Det
är klart att grunden ska vara lika över hela landet,
men det aktiva utförandet ska inte vara exakt lika
överallt. Där ska de enskilda människornas behov
vara grundläggande.

Anf. 149 KRISTINA ZAKRISSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag kan bara instämma i det Marga-
reta Andersson avslutade med. Det är de enskilda
människornas behov som ska vara styrande. Det är
det som gäller i aktivitetsgarantin. Jag tycker att det
är ledsamt om man säger att man inledningsvis var
positiv, men nu när man hör att det finns folk som
inte tycker att det är bra, tycker man att det ska tas
bort eller vad det nu är Margareta Andersson tycker.
Jag tycker för min del att om vi har infört något som
vi tror på och sedan hör att det inte fungerar bra på
alla håll ska vi naturligtvis arbeta för att det blir bra
där också. Jag måste än en gång upprepa att om vi ska
hålla oss till pressklippen, som verkar var det som
gäller här, är faktiskt 85 % av dem positiva.
När vi som politiker inrättar någonting som vi tror
på, som vi tror är bra och som vi tror kommer att
gynna den enskilda, kan vi inte säga att det tyvärr inte
blev bra på några ställen och därför ska vi ta bort det.
Såvitt jag kommer ihåg fanns det rätt mycket kritik
mot den s.k. rundgången tidigare. Människor kunde
gå arbetslösa och få sex månaders åtgärd som man
inte tyckte var så upplyftande för den enskilda. Det
var mest till för att man skulle få nya dagar. Detta är
också ett sätt att bryta rundgången. De s.k. volymåt-
gärderna som man pratade om är borta. Detta är en
aktivitetsgaranti med inriktning på den enskilda indi-
viden. Jag tycker fortfarande att det är viktigt att
regelverket tillämpas lika överallt.

Anf. 150 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Jag tycker också att det är viktigt att
man förbättrar saker och ting. Det jag är kritisk mot i
frågan om aktivitetsgarantin är egentligen inte vad
den ska innehålla när man har utarbetat regler och
förordningar, utan att man genomför den så snabbt.
AMS hade inte tid. Man hade semester en månad. Jag
tycker att man ska låta det ta lite längre tid mellan
beslutet och genomförandet. Det händer ibland att vi
beslutar den 18 december vad som ska träda i kraft
den 1 januari. Det är inte ett bra sätt att besluta saker
och ting på. Då får vi de här effekterna.
Jag tror dessutom att det går att göra den här akti-
vitetsgarantin betydligt bättre. Det finns också vissa
saker som gör att jag är tveksam. Ibland dröjer för
länge. Folk hinner gå arbetslösa för länge. Efter två år
tvingas man in i detta. Jag anser att man måste kom-
ma in väldigt snabbt. Om jag tolkar Kristina Zakris-
son rätt säger hon att man ska upprätta den här hand-
lingsplanen efter tre månader. Då kan jag i någon
mån förstå det. Men i propositionen kan man utläsa
att det handlar om att man efter två år ska tvingas in i
någon form av aktivitetsgaranti. Jag hoppas att jag
har missuppfattat detta och att det är det Kristina
Zakrisson har sagt här i debatten som gäller.

Anf. 151 KRISTINA ZAKRISSON (s) re-
plik:
Fru talman! När det gäller kritiken om att detta
genomfördes för snabbt vill jag säga att detta faktiskt
var en av de åtgärder som föregicks av ett pilotpro-
jekt. Det hade pågått i några månader inom några
utvalda områden i landet. Det var inte så att man
genomförde det över en natt.
Sedan är det ju så att det finns en del barnsjukdo-
mar hos det mesta som införs. Jag tror också, som
Margareta Andersson, att det här går att göra bättre.
Det har gjorts väldigt bra på många håll. I det län som
jag kommer från, Norrbotten, har vi en hög arbetslös-
het och många långtidsarbetslösa. Jag har träffat
många som tycker att det här är bra. Jag har träffat
arbetsförmedlare. Jag har fått verifierat från t.ex.
Pajala, som ofta omtalas i andra sammanhang, att det
är många som är jätteglada över detta och känner att
de har fått en nystart. Det går säkert att göra det bättre
på många håll, men redan i dag är det faktiskt bra på
många håll. Det är väldigt många som tycker att det
här är bra, det var någonting som lyfte dem och gör
att de kan gå vidare.

Anf. 152 MAGNUS JACOBSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag vill börja med att tacka Kristina
Zakrisson för det tydliggörande talet. Jag vill framför
allt tacka för meningen om fokus för dem står utan-
för. Det handlade ju egentligen mitt tal väldigt myck-
et om också. Jag tänker på dem som även med denna
proposition hamnar utanför. Det gäller ungdomar och
i många fall invandrare som hamnar utanför på grund
av den främre parentesen. Det gäller föräldrar som
inte räknas in, dvs. s.k. överhoppningsbar tid. Det
gäller egenföretagare och företag som helt plötsligt
inte räknas. De är ju glömda här. Jag undrar hur ni ser
på det.
En annan sak är det krångel som jag också tog
upp. Här får jag faktiskt ta hjälp av de enkla papper vi
har med oss. För allmänt anställningsstöd, förstärkt
anställningsstöd och utökat förstärkt anställningsstöd
gäller återkvalificering. Sedan kommer särskilt an-
ställningsstöd, och där gäller inte återkvalificering.
Sedan blir vi förvånade över att folk ute i landet tyck-
er att detta är svårt.
Till detta kommer sedan aktivitetsgarantin. Jag
tillhör dem som tycker att det är en bra idé. Det är
t.o.m. en mycket god idé, men det förutsätter en liten
detalj. Det är att det inte är färdigtryckta personliga
handlingsplaner, för då är de inte längre personliga.
Det är mängder av människor som hör av sig och
säger att detta inte fungerar i verkligheten. Då måste
vi göra något. Då känner man en viss förvåning. Jag
har själv sprungit på socialdemokratiska kommunal-
politiker som undrar vad som händer nu.

Anf. 153 KRISTINA ZAKRISSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag får tacka för komplimangen. När
det gäller fokus för dem som står utanför vill jag säga
att vi inte har glömt ungdomar, invandrare och små-
företagare. Även om inte just den här propositionen
om arbetslöshetsförsäkringen handlar specifikt om
det, har vi faktiskt poängterat att vi har en viss förstå-
else för Kristdemokraternas motion som handlar om
dem som inte har kommit in. Men arbetslöshetsför-
säkringen är just en arbetslöshetsförsäkring som ska
försäkra mot inkomstbortfall. Det är en försäkring för
dem som är etablerade på arbetsmarknaden.
Både vi och regeringen är medvetna om att det är
ett problem med dem som i dag inte kommer in på
arbetsmarknaden och därför inte klarar sin egen för-
sörjning. Nu ska jag läsa innantill i betänkandet: "Det
har därför påbörjats ett arbete inom Regeringskansliet
med att kartlägga dessa grupper och analysera varför
de står utan försäkringsskydd och, om det statsfinan-
siella läget medger det, hur skyddet skulle kunna
förbättras inom ramen för försäkringssystemet."
Men det huvudsakliga problemet är ju att de inte
kommer in på arbetsmarknaden. Det var det jag me-
nade när jag pratade om dem som inte får jobb trots
att det finns lämpliga jobb åt dem. Det finns ju väl-
digt många människor som det skulle finnas lämpliga
jobb åt men som kanske inte har ett lämpligt namn
eller av andra skäl inte får jobbet. Det är ju huvud-
problemet för dem.

Anf. 154 MAGNUS JACOBSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag är väl medveten om att man i ut-
skottet i skrivningar i många stycken har sagt att man
har stor förståelse för kristdemokraterna. Jag är tack-
sam för det.
Problemet är ju att det inte räcker med förståelse.
Det räcker inte med kommittéer. Trösklarna är kvar.
Och så länge trösklarna är kvar finns även utanför-
skapet.
Det innebär genast att min fråga fortfarande blir
densamma som tidigare: Vad ämnar ni göra? Eller
ska vi ha en kommitté över kommittéerna som funde-
rar på varför kommittéerna aldrig blir färdiga med sitt
resultat?

Anf. 155 KRISTINA ZAKRISSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag har stort förtroende för att rege-
ringen när man tillsätter en utredning för att titta på
problemen gör det för att försöka hitta ett sätt att få
bort problemen, t.ex. när det gäller invandrare som
står utanför.
Jag tror för min del att det handlar mycket om at-
tityder. Men huvudproblemet är ju att de här männi-
skorna inte kommer in på arbetsmarknaden trots att
det finns jobb.
Jag brukar jämföra det med hur det är hemma i
Norrbotten. Hos oss finns det många arbetslösa därför
att det inte finns arbetstillfällen. I storstäderna har vi
många arbetslösa, men trots att det finns arbetstillfäl-
len anställer man inte de här människorna.
Som sagt var, jag har stort förtroende för att när
regeringen tillsätter en utredning är det i syfte att få
bort problemen, att hitta sätt att få in de här männi-
skorna på arbetsmarknaden.
(forts.)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 18.03 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för
middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.

11 § (forts.) Ändringar i arbetslöshetsförsäk-
ringen m.m. (forts. AU5)

Anf. 156 CAMILLA SKÖLD JANS-
SON (v):
Fru talman! Inför dagens debatt om förändringar i
arbetslöshetsersättningen är vi många som har fått
mejl från enskilda och från olika organisationer för
arbetslösa. Gemensamt för dessa synpunkter och
kommentarer är en oro för att de nya reglerna ska
innebära orimliga krav.
Det kan ju ses som ganska förståeligt. En stor del
av den oro vi möter kan förklaras i mer allmänna
termer av hur utsatt man är när man inte har jobb utan
är arbetslös. Det är en grannlaga uppgift att balansera
tillit, tilltro och respekt för arbetssökande med rimliga
krav för rätten till ersättning. Krav måste finnas i ett
försäkringssystem. Det är ju inte medborgarlön det
handlar om. A-kassan är och ska vara en omställ-
ningsförsäkring.
En del av den oro som finns för att reglerna ska
bli orimliga bottnar också i de strömningar som
ibland kommer till uttryck i olika sammanhang, inte
minst från högerhåll som vi har hört här i dag men
också från annat håll. Bl.a. den utredning som ligger
till grund för propositionen om arbetslöshetsersätt-
ning, Kontrakt för arbete, är repressiv till sitt inne-
håll. Den fick också mycket kritik då det gick att
utläsa en underton av misstro mot människor som har
hamnat i arbetslöshet.
Misstron är ett synsätt som vi hittills inte har
byggt våra trygghetssystem på. Det är ett synsätt som
jag menar inte heller kännetecknar de förändringar
som nu föreslås i arbetslöshetsersättningen.
För övrigt är det lätt att bemöta påståenden om att
arbetslösa inte gör vad de kan för att få ett arbete. Det
är utrett i undersökningar och kartläggningar bl.a.
kring sökintensitet.
Arbetslöshetsersättningen fyller flera funktioner, i
första hand som en ekonomisk försäkring för den
enskilde. Men den ska också ses som en del i arbets-
marknadspolitiken i stort och som ett inslag i lönebil-
den, då främst för att sätta en nedre gräns för den s.k.
reservationslönen och motverka lönedumpning.
Vi i Vänsterpartiet menar att en rättvis arbetslös-
hetsförsäkring ska vara solidariskt finansierad där vi
solidariskt bär risken för arbetslöshet. Vi står bakom
de förslag till förändringar vi nu har att ta ställning
till. Vi välkomnar också den förändring som utskottet
föreslår, att anställningsstöd förutom aktivitetsgaranti
ska vara kvalificerande.
Det går inte att nämna alla förändringar som före-
slås, men vi vill särskilt kommentera några.
Det ena är kravet på handlingsplaner som har dis-
kuterats här tidigare i dag. Det finns från vissa håll
kritik mot att man som arbetssökande måste ställa
upp på en handlingsplan för att få rätt till ersättning.
Men det är väl i högsta grad rimligt. Krav på att man
som arbetssökande ska ställa upp på arbetsmarknads-
politiska åtgärder eller ta lämpligt arbete har alltid
funnits med och måste finnas med i en försäkrings-
modell.
I propositionen utvecklas resonemanget om hand-
lingsplanerna. Där slås det fast att det inte ska innebä-
ra en ensidig skyldighet för den arbetssökande att
ställa upp på det arbetsförmedlingen bestämmer. I
stället ska handlingsplanen utgöra en bekräftelse på
ett ömsesidigt ansvar från såväl den arbetssökande
som arbetsförmedlingen. Den ska vidare präglas av
respekt för den arbetssökandes situation och ange de
möjligheter som arbetsförmedlingen kan erbjuda.
Arbetsförmedlingens åtaganden är långtgående, och
den arbetssökande ska i gengäld vara beredd att ge-
nomföra det som har överenskommits. Så långt pro-
positionen.
Nu återstår en del att göra innan arbetsförmed-
lingarna har hittat arbetssätt och metoder som leder
till kvalitativt godtagbara handlingsplaner. Arbetet
med att utveckla detta måste fortsätta.
Handlingsplanerna är ett viktigt arbetsredskap, ett
dokument som kan ligga till grund för kvalitetsupp-
följning. Arbetsförmedlingarna ska där motivera sina
förslag till åtgärdsprogram. Därmed fyller planerna
en viktig funktion utifrån den enskildes rättstrygghet.
Det har tidigare i dag pratats om aktivitetsgaran-
tin. Det finns exempel på misslyckanden där arbets-
förmedlingen inte har lyckats lägga upp meningsfulla
program. Fungerar de individuella handlingsplanerna
motverkar man detta eftersom man i en sådan plan
måste motivera de insatser som görs och beskriva på
vilket sätt en viss insats ska förbättra möjligheterna
till anställning.
Krutet ska inte, som har framförts från några håll,
läggas på kraven att få bort de individuella hand-
lingsplanerna. Krutet ska i stället läggas på att för-
verkliga intentionerna. Det pågår redan ett arbete
inom AMS. Det är också glädjande att vi är så över-
ens här i kammaren om vikten av att få kvalitativt bra
individuella handlingsplaner.
Det andra jag vill lyfta fram är kraven på geogra-
fisk rörlighet. I mina hemtrakter, Norrlands inland,
pågår en utflyttning. Där finns en rädsla för att reg-
lerna i a-kassan ska späda på befolkningsminskning-
en. Läser man i texten ser man att det kan ställas krav
på geografisk rörlighet när det är svårt att hitta arbete
på hemorten. Men det står också uttryckligen att det
då handlar om "huvudsakligen pendling". Vidare ska
skälig hänsyn tas till personliga förhållanden som
ålder, hälsa och lokal bundenhet. Jag tror inte att man
kan ha en arbetslöshetsförsäkring som inte i något fall
någon gång ställer krav på att man måste flytta. Men
självfallet ska det vara rimliga krav. Det förutsätter
att AMS i sina direktiv fullföljer det som riksdagen
faktiskt uttrycker.
Det tredje jag vill lyfta fram är att ingen bortre pa-
rentes införs. Vid längre arbetslöshet går man i stället
in i aktivitetsgarantin där man är tillförsäkrad en
ersättning motsvarande a-kassa så länge man deltar i
det intensifierade program som arbetsförmedlingen
ska tillhandahålla.
Som vi har pratat om tidigare i dag finns det kritik
mot hur aktivitetsgarantin fungerar i praktiken. Det är
också något vi har tagit upp i en interpellationsdebatt
för en tid sedan. Precis som Kristina Zakrisson var
inne på menar vi att det finns anledning att ta fasta på
kritiken men också att nyansera densamma. När det
gäller Vänsterpartiets syn på aktivitetsgarantin kom-
mer Carlinge Wisberg senare att utveckla ytterligare
hur vi ser på just den insatsen.
Det fjärde vi i Vänsterpartiet vill betona är vikten
av att vi snarast återställer inkomstbortfallsprincipen i
försäkringen. I dagsläget är det alltför många som
inte får ut 80 % eftersom taket är för lågt satt. Här
fordras en målmedvetenhet i budgetarbetet för att
både stärka golv och lyfta tak. Det är nödvändigt för
att behålla legitimiteten i systemet och motverka en
urholkning via kompletterande försäkringar. På sikt
måste också ersättningsnivån höjas till 90 %.
Fru talman! Nu är ju inte allt klappat och klart när
vi senare fattar beslut om de här förändringarna. En
del arbete återstår. Några av uppgifterna står i betän-
kandet. Det handlar bl.a. om att se över vilka grupper
som inte kommer in i systemet och se hur man kan
förbättra för dem. Det handlar om a-kassa för egenfö-
retagare. Det handlar om att se till att studerande
klarar sin försörjning under ferierna. Vi i Vänsterpar-
tiet är inne på att det i första hand bör klaras inom
studiemedelssystemet.
Från Vänsterpartiet vill vi särskilt poängtera vik-
ten av att det beslut vi fattar nu snarast kompletteras
med beslut som handlar om att tillförsäkra den en-
skilde rättssäkerhet och om att vi organiserar tillsynen
över a-kassehanteringen.
Det känns inte riktigt tillfredsställande att vi i dag
endast kan hänvisa till en pågående utredning. Det
hade varit önskvärt att det här var löst. Där finns det
kanske anledning till viss självkritik.
Ansvaret för att pröva rätten till ersättning ligger
hos arbetslöshetskassorna som i sitt underlag bl.a. ska
ha ett utlåtande från arbetsförmedlingen. Det innebär
att en tillsyn måste dels vara fristående, dels innefatta
båda dessa institutioner. Eftersom arbetslöshetsersätt-
ningen inte är en rättighet per automatik måste det
alltid göras bedömningar. Med tanke på den betydelse
som besluten har för den enskilde måste systemet
tillförsäkra rättvisa och enhetlighet i bedömningen
men också en möjlighet för den enskilde att överkla-
ga.
Dessutom kopplas arbetslöshetsersättningen nu-
mera alltmer samman med arbetsmarknadspolitiken i
övrigt. I det sammanhanget vill vi särskilt uppmärk-
samma ett förslag som kommit från LO-håll och som
vi finner mycket tilltalande. Det handlar om införan-
det av en externrevision av arbetsmarknadspolitiken -
en revision för att kontrollera rättssäkerheten, utifrån
de arbetslösas perspektiv. Revisionen kan t.ex. skjuta
in sig på kvaliteten i åtgärderna - exempelvis aktivi-
tetsgarantin, som nu är på tapeten, och då särskilt
arbetet med de individuella handlingsplanerna.
Här har vi ett viktigt uppdrag att slutföra och det
måste ske skyndsamt, för a-kassan är inte bara skyl-
digheter utan också rättigheter.
Med detta yrkar jag bifall till hemställan i betän-
kandet.

Anf. 157 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Jag har en fråga till Camilla Sköld
Jansson. Vi är överens om att det är viktigt att inte
skynda på den utflyttning som sker från många delar
av Sverige till storstäderna. Vi i Centerpartiet säger
att vi vill vända flyttströmmarna till avfolkningsbyg-
derna. Har Camilla Sköld Jansson med sina kontakter
med regeringen någon garanti för att en ökad utflytt-
ning till storstäderna inte påskyndas? Kanske kan
man alltså t.o.m. vända flyttströmmarna. Så långt vill
inte Camilla Sköld Jansson gå men dit vill jag kom-
ma.

Anf. 158 CAMILLA SKÖLD JANSSON (v)
replik:
Fru talman! Jag kommer, som sagt, från Norrlands
inland och tycker att det är en viktig frågeställning
som Margareta Andersson tar upp. Texten i betän-
kandet är väldigt tydlig dels om att det fordras geo-
grafisk rörlighet, dels om att det i första hand handlar
om pendling.
Sett till hur arbetsmarknaden ser ut och till var
problemen ligger handlar det ju inte om att för lite
folk flyttar från Norrland söderut. Däremot finns det
funktionsproblem i folktäta regioner i t.ex. Skåne där
man inte har samma tradition av att pendla som folk
har i våra hemtrakter.
Min bedömning är att intentionerna när proposi-
tionen skrevs verkligen är att det i första hand ska
handla om pendling. Där tror jag att man senare får
fylla på och att vi över huvud taget när det gäller
arbetsmarknadspolitiken ska börja jobba mer med
begreppet regionala och lokala arbetsmarknader och
se över möjligheterna att underlätta pendling osv.
Vi i Vänsterpartiet är helt inne på att en ensidig
flyttström från utflyttningslänen till tillväxtcentrum är
något som vi inte tänker understödja.

Anf. 159 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Camilla Sköld Janssons åsikter här
tycker jag är väldigt glädjande. De stämmer i många
stycken överens med Centerpartiets idéer. Men vad
jag kan känna oro för är att det kanske behövs ännu
fler åtgärder för att få ut folk från storstäderna efter-
som det på olika sätt är problem med överhettning.
Dessutom är rekryteringsbehoven ganska stora även i
andra delar av landet.
Jag hoppas att vi tillsammans kan hitta en politik
som bidrar till en jämnare utveckling över hela landet
och att Camilla Sköld Jansson kan medverka till att
en sådan politik genomförs.

Anf. 160 BARBRO FELTZING (mp):
Fru talman! Trots ljusa siffror och en sjunkande
arbetslöshet finns det fortfarande en mängd arbetslösa
människor i vårt land som har drabbats hårt och sla-
gits ut från arbetsmarknaden. Dessa människor upp-
lever att det är nästintill omöjligt att finna ett jobb.
Därför marginaliseras människor alltmer och känner
att livet är hårt att leva.
Nu har det trots allt lättat på arbetsmarknaden för
det stora flertalet. Men de som finns kvar utanför mår
mycket dåligt på grund av att de inte har något arbete
att gå till och därmed har svårigheter att försörja sig
och sin familj.
I dag firar vi ljuset som lyser upp i vårt vinter-
mörker. Då måste vi också se till att de som känner
att de befinner sig i arbetslöshetens mörker får ett ljus
att titta på.
Antalet långtidsinskrivna är ca 53 000 nu, och
kanske fler befinner sig i den s.k. arbetskraftsreser-
ven. Aktivitetsgarantin har ju införts just för de lång-
tidsinskivna men den ställer också stora krav på re-
surser och engagemang från arbetsförmedling och
andra parter.
En verksamhet ska, fru talman, stödja mig som
arbetslös. Bl.a. i debatten i dag har det framgått att
kvaliteten på garantin varierar kraftigt från kommun
till kommun. Men efter Kristina Zakrissons inlägg här
vet vi att AMS kommer att kvalitetssäkra garantin,
vilket är behövligt och också bra.
De individuella handlingsplaner som ska upprättas
inom tre månader efter arbetslöshetens början ska
vara centrala. Jag som arbetssökande ska ha stort
inflytande över vad som ska göras. Viktigt är att man
ser mig som arbetssökande som en resurs.
Handlingsplanerna ska sätta individen i centrum
och tas fram i fullt samförstånd för att på så sätt öka
självtilliten hos den som är arbetslös. Det är viktigt att
regeringen verkligen utvärderar handlingsplanerna
och aktivitetsgarantin; detta för att man ska se att allt
fungerar som det var tänkt.
Fru talman! Jag har fått många brev. Det är klart
att det är svårt för människorna i fråga. Det gör kan-
ske att en utvärdering blir verklighet. I många brev
har det nog funnits hotfulla undertoner och där har
nämnts många tråkiga saker. Men utifrån vad Kristina
Zakrisson sade verkar människor helt och fullt tro på
detta och på att man med gemensamma krafter kom-
mer att se till att det här blir bra för alla.
Det som känns svårt tycker jag är situationen för
de personer som är över 55 år och som drabbas. I vårt
samhälle är, kan man säga, ålderismen utbredd. När
man är över 50 år betraktas man som förbrukad på
arbetsmarknaden. Så är det inte i alla delar av världen
men i vårt s.k. utvecklade samhälle är det så.
Den kunskap och erfarenhet som uppnåtts efter ett
långt arbetsliv tas inte till vara i vårt IT-samhälle. Att
en person i denna ålder oftast är noggrannare och
också blir trogen sin arbetsplats uppskattas inte till-
räckligt.
Arbetslösheten i denna åldersgrupp är fortfarande
hög och visar inte på några tendenser att minska.
Därför upplever speciellt denna åldersgrupp att golvet
rycks undan när OTA-verksamheten försvinner som
arbetsmarknadspolitisk åtgärd.
Regeringen talar i propositionen om aktivitetsga-
rantin. Det särskilda anställningsstödet träder i stället
in. Det här blir en övergång för de här människorna.
Personligen har jag inget bra svar beträffande den
övergången men vi vet att man på AMS är medveten
om problemet. Kanske är en lösning i sikte från AMS
sida.
Fru talman! Miljöpartiet säger i en motion att hän-
syn behöver tas till de speciella förhållanden som
gäller för kulturarbetare. Det är glädjande att utskottet
uttalar stor förståelse för kulturarbetarnas speciella
situation. Deras arbetsmarknad består till största de-
len av tidsbegränsade anställningar, ofta korta upp-
drag. I betänkandet i maj togs också hänsyn till hur
arbetsmarknadspolitiken utformas för den här grup-
pen.
Det är glädjande med utskottets initiativ till att an-
ställningar som finansieras med anställningsstöd ska
vara kvalificerande till en första ersättningsperiod. I
det här fallet gagnar det kulturarbetarna speciellt
mycket.
Ett större antal kvalificerade och etablerade
konstnärer har arbete med anställningsstöd. Det är i
själva verket grunden i många kulturarbetares arbets-
liv. Det är därför positivt att arbete med anställnings-
stöd kommer att jämställas med reguljära anställning-
ar.
Fru talman! I betänkandet behandlas motioner
från Miljöpartiet som handlar om bl.a. soloföretagares
rätt till arbetslöshetsersättning. Trygghetssystemen är
ju utformade för enskilda löntagares behov. En solo-
företagare lägger ofta ned ett stort jobb i sitt företag
och har inte samma möjlighet att växla mellan aktivt
arbete och arbetslöshetsersättning som en löntagare
har.
Rättsosäkerheten för arbetslösa företagare är stor
på grund av att bedömningen vid beviljande av er-
sättning skiljer sig åt mellan olika kassor. Frågan om
rätten till ersättning åt arbetslösa företagare behöver
utredas. Det är riktigt som Magnus Jacobsson sade
förut.
Fru talman! Jag har också med en motion om ren-
skötande samers rätt att erhålla arbetslöshetsersätt-
ning. I Sveriges 44 samebyar bor och verkar de samer
som är renskötare till yrket. Varje same med familj
utgör ett eget företag. Historiskt var det så att när
samerna hade jakt- och fiskerätt kunde det betecknas
som arbete under de perioder då det inte fanns något
arbete med renskötseln. I dag finns inte den möjlig-
heten fastän renskötseln fortfarande inte ger arbete
under stora delar av året. Speciellt i maj och juni och
under augusti, september och oktober ligger arbetet
med renskötseln nere. Under dessa fem månader har
alltså en renskötande same chans att stå till arbets-
marknadens förfogande. Det är svårt att klara ekono-
min när så lång tid går utan arbete och inkomster.
Det är befogat att utreda en möjlighet för samer
att ingå i en arbetslöshetskassa liksom att titta på
soloföretagarnas förutsättningar. Jag är därför glad att
utskottet uttalar att regeringen har en analysgrupp
som kan analysera förändringar vad gäller företagan-
de.
Utskottet förutsätter i betänkandet att gruppen ska
följa företagarnas rätt till arbetslöshetsersättning och
att reglerna ska tillämpas enhetligt i olika kassor.
Utskottet vill också att analysgruppen överväger
behovet av en utredning om reglerna för arbetslöshet-
sersättning för företagare.
I det läget är jag nöjd med det. Jag litar på att
analysgruppen gör det som man har sagt. Jag kommer
därför inte att stödja den borgerliga reservationen i
detta ärende. Fortsättningsvis kommer jag att följa
upp analysgruppens arbete.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga att jag
står bakom förändringarna i betänkandet.

Anf. 161 MAGNUS JACOBSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag vill börja med att tacka Barbro
Feltzing för det enkla konstaterandet att Magnus
Jacobsson hade rätt. Däremot kan jag inte känna igen
mig i uttalandet senare i anförandet, då hon ändå
konstaterar att jag har fel. Hur som haver kan jag inte
känna igen mig med tanke på vad som står i motio-
nen. Soloföretagare är dessutom mer utsatta än vanli-
ga lönearbetare vid händelse av arbetslöshet. 600 000
svenska småföretagare är orättvist behandlade i det
svenska trygghetssystemet.
Det verkar vara en bra motion i många stycken,
åtminstone det jag har läst. Därför är det beklagligt att
Miljöpartiet inte följer upp sin egen politik i utskottet.

Anf. 162 BARBRO FELTZING (mp) re-
plik:
Fru talman! Vi följer upp motionen i och med att
utskottsmajoriteten har kommit överens om skriv-
ningen i betänkandet. Jag är faktiskt nöjd med det,
som jag sade i mitt inlägg. Man ska följa upp företa-
gares rätt till arbetslöshetsersättning. Analysgruppen
säger att man kommer att se över om det behövs en
utredning. I så fall kommer man att föreslå det. Jag
litar på det.

Anf. 163 MAGNUS JACOBSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag hör och förstår att Miljöpartiet
numera litar på regeringens småföretagarpolitik. Det
kan man ha en viss respekt för. Det tråkiga är att det
hittills har visat sig inte komma så mycket just för
småföretag. Det har varit glädjande tidigare att Miljö-
partiet har följt upp frågor som man själv har fört
fram. Jag beklagar att man inte följer upp sin egen
motion i denna för småföretag mycket stora och vik-
tiga fråga.

Anf. 164 BARBRO FELTZING (mp) re-
plik:
Fru talman! Det är riktigt att småföretagarpoliti-
ken är viktig. Jag behöver inte upprepa en gång till att
jag tror att problemet kommer att lösas av regeringen
och analysgruppen. Jag hoppas verkligen det. Jag
kommer att följa upp analysgruppens arbete. Jag
tycker att vi ska avvakta.
Jag har talat med en del småföretagare som tycker
att det är en bra skrivning i betänkandet. Med det är
jag nöjd i dag.

Anf. 165 CHRISTER SKOOG (s):
Fru talman! Jag kommer från en valkrets som he-
ter Blekinge. I Blekinge har vi också haft problem
med hög arbetslöshet. Vi har lyckats bringa ned den
på olika sätt. Vi ligger under riksgenomsnittet för
öppen arbetslöshet. Vi har hanterat en del av frågorna
på annorlunda sätt. I Blekinge finns ungefär 300
personer i den särskilda åtgärden OTA, offentlig
tillfällig anställning. Det är relativt mycket i förhål-
lande till arbetslösheten. Det beror på att det har fun-
nits ett önskemål om att hitta platser åt människor
som är arbetslösa där de känner att de behövs, där de
gör nytta och känner sitt människovärde. OTA har
varit ett bra exempel på det i Blekinge och på andra
håll.
OTA har förekommit i olika projekt. Vi tre soci-
aldemokrater på Blekingebänken har nog träffat alla
OTA-människorna, antingen på möten som arrange-
rats av LO-facken, arbetsförmedlingen och andra
träffar eller då vi har besökt dem ute på de olika pro-
jekten. Vi var några stycken som besökte Kallinge
strax norr om Ronneby. Där träffade vi kvinnor i
SVAR-projektet, där de vid datamaskiner skrev av
det som står i kyrkböcker. Det är ett arbete som ska
göras noggrant. De hade funnit sin plats. Deras pro-
blem var att de inte fick något annat jobb i den gamla
bruksorten Kallinge. De jobben hade försvunnit.
Många av dem var runt 60. De såg det som sin stora
möjlighet att göra nytta, eftersom de inte kunde flytta
från orten. Det fanns inget jobb.
Det finns också ett projekt i Metall i Sölvesborg,
där OTA-människor ska aktivera andra metallarbetare
som är arbetslösa. Man kan rada upp flera bra projekt
i vårt län.
Genom det beslut som riksdagen förmodligen
kommer att fatta i morgon försvinner en del av de
extra förmåner som dessa människor har haft. Det har
känts extra bra för dem. Jag talar om de 45 kr om
dagen som utgör ett särskilt stimulansbidrag till de
som är sysselsatta i OTA-åtgärder. Vidare har de haft
semester i enlighet med semesterlagen. De flesta
tycker att det är självklart att man ska ha semester.
Det försvinner också vid årsskiftet.
Jag delar deras ilska över vårt sätt att hantera den-
na grupp människor. Bara för att det går bra och vi
lyckas lösa mycket av arbetslösheten får vi inte
glömma dessa människor. Det gör vi inte heller. Men
vi glömmer dem i den här hanteringen. De hamnar
nämligen i aktivitetsgarantin fr.o.m. den 1 januari.
Aktivitetsgarantin är en bra åtgärd, om den upp-
fyller de krav och önskemål vi har i detta hus, där vi
har fattat beslut om den. Då blir det bra. Det ska vara
kvalitet i aktivitetsgarantin. Men det som händer för
de människor jag talat om är att de mister förmåner.
Jag kan inte förklara för dem vad det är för bra i den
politiken, att de ska få sämre ersättning när de fort-
sätter med samma jobb. Det är möjligt att någon an-
nan kan förklara det för dem. Jag kan det inte.
Utöver de OTA-projekt i Blekinge som jag nämn-
de finns en del andra lyckosamma projekt. Jag kan
nämna företaget Graneforsverken i Asarum som lade
ned för två år sedan. Ägarna och den finska företags-
ledningen bestämde att flytta verksamheten till Spa-
nien. Man tillsatte medel från företaget och allmänna
medel. De som har jobbat med projektet har lyckats.
Av de 144 som blev arbetslösa är det nu inte mer än
ett tiotal som inte har blivit placerade.
Det bevisar att om det hade funnits tillräckligt
med resurser, t.ex. på arbetsförmedlingen och andra
mänskliga resurser som kunde hjälpa till i det inle-
dande skedet, kanske man hade kunnat lösa de här
problemen ännu snabbare. Jag beklagar verkligen att
de här förmånerna försvinner.
Jag tänkte också kommentera det nya förslaget om
a-kassan lite grann. Vi socialdemokrater på Ble-
kingebänken har alltså en motion i det här ärendet.
Vad gäller a-kassan ska det vara en omställningsför-
säkring. Det är vi överens om. Men det ska samtidigt
vara en trygghetsförsäkring, där den enskilde med-
borgaren som blir av med sitt arbete känner en trygg-
het för inkomsten under den tiden tills han eller hon
hittar det nya jobbet. Så är det nya förslaget också.
Problemet med det är, enligt vår mening, att det
förslag som nu aviseras om att taket i ersättningen ska
höjas enbart gäller de hundra dagarna. Det måste vara
feltänkt. De första hundra dagarna är egentligen inte
den svåra perioden ekonomiskt för den arbetslöse,
utan det är först när det blir en längre tid som den
arbetslöse kan behöva en högre ersättning, då reser-
verna börjar naggas i kanten.
Vidare kan jag säga att det vore glädjande om de
80 procenten snart uppnåddes i försäkringen. Framför
allt borde vi i dag nästan vara i den situation som det
fanns en brasklapp om, dvs. "när det statsfinansiella
läget så medger".
A-kassan är bra i sin helhet, men det finns vissa
små skönhetsfläckar i den. Framför allt finns det en
del i a-kassan som är väl värt att nämna, nämligen att
för dem som har bibehållen a-kassa när de studerar
finns det en del konstigheter kvar.
Det man skulle kunna önska var att, om det inte
gjordes ett sammansatt utskott, det fanns lite mer
kontakt mellan arbetsmarknadsutskottet och utbild-
ningsutskottet, för att få bättre harmoni i reglerna. Det
finns i dag en hel del omöjliga gränser, som är svåra
att förstå för den enskilde. Om man t.ex. har a-kassa
och börjar studera måste man vänta en viss period, för
annars får man betala tillbaka en del av ersättningen.
Det är en orimlig och oförståelig åtgärd.
Fru talman! Hur ska man då kunna lösa det här?
Om riksdagen nu fattar beslut i enlighet med betän-
kandet blir de OTA-anställda av med sina 45 kr. Min
fråga till Kristina Zakrisson är då: Tror Kristina
Zakrisson att det finns andra möjligheter att lösa det
här? Jag tänker i första hand på de otraditionella me-
del som AMS har eller de pengar som i dag står till
AMS förfogande för att betala en del projekt för de
arbetslösa motsvarande 150 kr per dag och arbetslös.
Skulle man kunna hitta någon möjlighet där för att
kompensera alla de människor som är i projekt, och
inte bara i OTA utan även i andra projekt, för de
kostnader som de har i samband med att de tar sig till
och från det som blir ett jobb.
Och hur blir det egentligen med semestern?
Kommer det ett förslag om semestern? Det vore rim-
ligt att även dessa människor, kanske framför allt de,
behöver en semester tillsammans med de sina för att
hämta krafter under sommaren.

Anf. 166 CAMILLA SKÖLD JANSSON (v)
replik:
Fru talman! När OTA infördes var vi från Väns-
terpartiet emot det, eftersom vi inte tycker att a-
kassan ska användas för att avlöna arbeten. När man
väl har infört olika åtgärder hamnar människor i vissa
sammanhang och under vissa villkor, och läget för-
ändras. Utskottet har en gång gjort en förlängning av
OTA-insatsen, för att fasa ut den stegvis så att det
inte skulle bli så abrupt. Läget nu är att OTA avskaf-
fas och att man går in med aktivitetsgarantin. Där
finns det möjlighet till förstärkt anställningsstöd, som
är en bättre insats och ger bättre villkor med av-
talsenlig lön än vad OTA ger.
Jag vill påpeka att det inte finns någon reservation
eller motion som handlar om ytterligare någon metod
för att eventuellt fasa ut OTA eller hitta någon sorts
övergångslösning. Från Vänsterpartiet hade vi varit
intresserade av att diskutera det, för vi delar Christer
Skoogs uppfattning att det inte får bli för abrupt. Å
andra sidan vill jag påminna om det förstärkta an-
ställningsstöd som finns.
När det gäller rätten till semester är det en oerhört
viktig fråga som Christer Skoog tar upp och som vi
också har drivit i motioner och på annat sätt. Vi vill
instämma i det som Christer Skoog säger, att det är
oerhört viktigt och mycket väsentligt att AMS snarast
utarbetar riktlinjer för att långtidsarbetslösa ska ha
rätt till betald ledighet.

Anf. 167 CHRISTER SKOOG (s) replik:
Fru talman! Jan Björkman och Karin Olsson, båda
socialdemokrater från Blekinge, har i sin motion
2000/01:A3 tagit upp frågan om att OTA skulle fort-
sätta som aktivitet. Motionen är breddad i det avseen-
det att man tycker att det skulle vara ett extra stimu-
lansbidrag även till dem som inte är i OTA utan är i
aktivitetsgarantin. Om det hade funnits en ambition
hade man mycket väl kunnat bifalla denna motion,
men den har bara lagts till handlingarna.

Anf. 168 KRISTINA ZAKRISSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag kan dela Christer Skoogs oro för
vad de äldre arbetslösa ska göra framöver. Men det är
just med tanke på de äldre långtidsarbetslösa som vi
har inrättat aktivitetsgarantin men också inrättat det
förstärkta anställningsstödet. Där finns det en möjlig-
het för kommunerna att gå in. Jag vet många kommu-
ner som redan har sagt att de kommer att använda det
här anställningsstödet för 57-åringar och äldre.
Christer Skoog frågade om man kan använda de
kringkostnadspengar som AMS har. Jag tror inte att
det är möjligt. Det skulle möjligen vara om det går att
använda otraditionella medel, men jag kan inte svara
på det i dagsläget. Däremot är kringkostnadspengarna
inte avsedda att hanteras på det sättet.
När det gäller semester har departementet i upp-
drag att lägga ett förslag till förändring i förordningen
som innebär att de som deltar i aktivitetsgarantin ska
ha möjlighet att vara lediga med ersättning. Det var
tänkt att det skulle komma före jul, men det verkar ha
blivit något fördröjt. Men det viktiga är att det kom-
mer före sommaren, när en del har hunnit vara i gång
nästan ett år. Det kommer alltså en förändring i för-
ordningen från departementet just när det gäller le-
dighet med betalning.

Anf. 169 CHRISTER SKOOG (s) replik:
Fru talman! Jag vill tacka Kristina Zakrisson för
det svaret. Om vi kunde hitta en gemensam lösning
att använda de otraditionella medlen, för att kompen-
sera människor för kostnader, vore det bra. Jag tror
att det skulle hälsas med tillfredsställelse bland de
människor som är i de här åtgärderna.
Jag vill bara säga att visst är det bra med det för-
stärkta anställningsstödet. Det har ju lett till att många
har fått nya arbeten. Men i exemplet från Blekinge
har vi sett att av de 300 är 100 placerade i organisa-
tioner, ideella organisationer, idrottsföreningar osv.
De personer som är placerade där är runt 60 år och
däröver. Idrottsföreningarnas och de ideella organisa-
tionernas ekonomi är ju inte sådan att de kan anställa
någon människa med dräglig lön. Jag kanske ska
nämna att det samtidigt finns ett tak i ersättningen
med 525 kr per dag, vilket innebär att föreningen får
gå in med nästan lika mycket till per dag. Den möj-
ligheten finns inte. Den är uttömd i de här exemplen.

Anf. 170 HANS ANDERSSON (v):
Fru talman! Som ni märker blandas det ganska
friskt mellan det här betänkandet och det betänkande
som kommer därefter, mellan a-kassa och arbets-
marknadspolitik. Det kanske är naturligt, eftersom de
frågorna ligger nära varandra, när man driver ar-
betslinjen.
Camilla Sköld Jansson har redan föredragit
Vänsterpartiets grundhållning när det gäller a-kassan.
Jag kan säga om a-kassan att det har varit sorgliga
år under andra hälften av 90-talet. Vi har haft en 75-
procentsnivå. Vi hade 1996 ett beslut om en bortre
parentes, subventionerade anställningar skulle inte
kvalificera osv.
Vi är på väg tillbaka. Det säger jag med stor
glädje. Jag har stått här i talarstolen och dundrat mot
den politik som har beslutats. Vi är på väg tillbaka. Vi
har också påbörjat vägen tillbaka för dem som inte
har varit kvalificerade men som är aktiva i arbets-
marknadspolitiken och haft den s.k. 103-kronan. Vi är
på väg tillbaka upp till arbetslöshetsförsäkringens
grundnivå.
När jag hör moderaterna blir jag naturligtvis för-
skräckt. Jag blir oerhört upprörd när jag hör Mikael
Odenberg använda begreppet AGA och låtsas vara
överens med de människor som med stor aggressivi-
tet och ibland på goda grunder - de är illa behandlade
- kritiserar politiksystemet för att det inte är solida-
riskt nog.
Det ska moderaterna säga, som med alla medel
håller ned denna försäkring och har bekämpat den
genom åren. Ska ni utnyttja AGA-konceptet och håna
försäkringen för att man ännu inte kan upprätthålla en
inkomstrelaterad försäkring för många löntagare?
SACO:s privatförsäkring talar sitt tydliga språk,
TCO:s propåer om samma sak likaså.
Men ni föreslår inte att man ska höja taket, Mikael
Odenberg. Ni kommer ju att säga nej när vi nu avise-
rar en höjning av taket nästa år och året därefter. Det
är dubbelspel och hyckleri.
A-kassan är i grunden en solidaritetsförsäkring.
Därför har fackföreningsrörelsen slagits för en riktig
rejäl a-kassa i alla år, och den har bekämpats av Hö-
gern med samma argument. Den stärker fackföre-
ningsrörelsen. Den stärker kollektivavtalsrätten. Den
sänker inte reservationslönerna tillräckligt, som Mi-
kael Odenberg skulle skriva i sin motion. Man svälter
inte om man inte ger med sig till vilka låga löner som
helst på arbetsmarknaden.
A-kassans idé är den produktiva rättvisan. Männi-
skan ska vara trygg även i omställningsperioder. Man
ska inte ställas på bar backe. Den ska premiera jobb.
Den står för arbetslinjen, och därför ska vi ha en
inkomstrelatering av systemet.
Vi från Vänsterpartiet kommer att slåss för att
höja nivåerna, höja grundbeloppet och höja taken.
Fru talman! Om jag nu tittar på betänkandet ser
jag att det finns en majoritetslinje från socialdemo-
kratin, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Finns det en
opposition? Finns det ett alternativ? Mitt svar är nej.
Borgerligheten är fullständigt splittrad. Det enda som
egentligen sammanfogar er är att ni är helgjutet fient-
liga till löntagarnas trygghet. Ni är helgjutet negativa
till rättvisan. Ni är helgjutet negativa till de fackliga
organisationerna.
Vad föreslår ni? Vad är det för nivåer jag ska ha?
75 %, säger Moderaterna. Kd säger 80 % första året
och sedan snittet av vad som gäller i 24 månader, vad
det nu kan bli - 75, 73 eller 72 %. Jag vet inte. Cen-
tern säger 80 % i 200 dagar. Sedan ska det vara 70 %
i 200 dagar, och sedan vet jag inte hur det blir de 200
dagar som är kvar på de 600 dagar som ni föreslår
innan bortre parentesen sätter in. Folkpartiet börjar
med 80 %, och så ska det successivt trappas ned.
Ska golvet höjas? Nej, säger samtliga partier. Det
gäller de 240 kronorna för de sämst ställda.
Hur blir det med taket? Nej, säger Moderaterna.
Nej, säger kd. Javisst, säger Centern, som brukar stå
för grundtryggheten. Det ska vara samma som i sjuk-
försäkringen. Min fråga till Margareta Andersson är
hur mycket det kostar. Jag ska tala om det för henne
sedan om hon inte kan svara. Det är 7,5 basbelopp
hon vill ha från 2001. Det gäller Folkpartiet också.
Det ska Centern klara inom en budget där man
drar ned 3,4 miljarder på a-kassesystemet. Folkpartiet
drar ned med 4,4 miljarder, kd med 7 miljarder och
moderaterna med 5,4.
Moderaterna, kd och Centern anvisar ett slags
skattesänkningskoncept. Det är svårt att utreda vad
det kommer att täcka.
Ska det vara en bortre parentes? Jajamänsan, sä-
ger Moderaterna. Icke sa Nicke, säger kd. Ja, säger
Centern, och det säger Folkpartiet också.
Egenfinansieringen ska höjas med 200 %, säger
kd. Den ska i alla fall höjas rejält, säger Moderaterna,
och Centern säger att den ska höjas en del. Folkpartiet
får väl se vad restposten blir när man ska sy ihop
budgeten.
Mina kära meddebattörer i borgerligheten! Ni har
egentligen aldrig brytt er om a-kassesystemet. Men
maken till splittrad bild och maken till dåligt beredda
förslag och avsaknad av synpunkter på hur kostnads-
bilden kan se ut har jag då aldrig sett! Moderaterna är
möjligtvis ett undantag. Det är ett riktigt brutalt för-
slag, och ni sticker inte under stol med det ideologiskt
i era yttranden och reservationer. Men övriga partier
har väldigt mycket rundsnack emellanåt.

Anf. 171 ANA MARIA NARTI (fp) replik:
Fru talman! Hans Andersson talar om rättvisa och
solidaritet och att det inte ska vara någon bortre pa-
rentes. Men efter 300 dagar hamnar man i aktivitets-
garanti.
Nu ska jag läsa upp hur en arbetsförmedlare be-
skriver rättvisan och solidariteten i aktivitetsgarantin:
Handläggningsrutinerna kring åtgärden är otroligt
krångliga. För varje ärende tas ett rambeslut. Därefter
beslutas om olika åtgärder inom ramen för garantin.
För varje beslut som tas måste nya omgångar papper
tas ut och skickas åt olika håll. En person kan först
vara i AF-pool, sedan i praktik, därefter i utbildning,
sedan i AF-pool i samverkan, därefter i ny praktik
och sedan omfattas av anställningsstöd. Detta medför
mängder med papper. Bara ett ärende med samver-
kanspart och AF-pool ger över tio olika papper. Om
fel görs i ett sådant ärende blir det över 20 papper att
skicka åt olika håll. Det vill till att det finns administ-
ratörer som kan hålla ordning på allt detta. Det blir i
alla fall svårt att ha ordning och reda i systemet.
Visst var det meningen att det skulle bli enklare,
Hans Andersson?

Anf. 172 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag förstod inte riktigt det där. Det
var en kommentar till vad någon tyckte om aktivitets-
garantin, möjligtvis.
Om vi pratar a-kassa vill jag säga att jag faktiskt
tycker att Ana Maria Narti sår draksådd. Man ska
vara försiktig med orden. Under denna debatt har det
sagts väldigt obehagliga saker från Folkpartiets sida.
Det är en solidarisk försäkring. Huvudsakligen är
det inte enskilda människors fel att de är arbetslösa,
men vi har alltid ställt hårda krav i Sverige. Vi har
haft en hård arbetslinje. Vi har haft korta ersättning-
sperioder. Vi har haft återkvalifikationsrätt, och man
har kunnat få en ny period. Jag har tyckt att det var en
bra ordning. Man ska inte ställas vid sidan och utför-
säkras om man har gjort vad man kunde för att klara
sig på arbetsmarknaden.
Nu har vi hittat en annan lösning. Det gäller inte
efter 300 dagar, utan det är efter 600 dagar. Det är de
27 månaderna, som flera har nämnt. Det är en mycket
lång tid. Det är två år och tre månader.
Aktivitetsgarantin innebär att man sätter in alla re-
surser för att hjälpa en enskild människa som inte
självständigt finner sin plats på arbetsmarknaden. Jag
vet att det kommer att vara svårt för många. Jag låtsas
inte som om detta är lätt. Men det är lika svårt för
mig som för Ana Maria Narti eller Mikael Odenberg
att klara ut denna situation. Det här är ett försök.
Vi kommer att se till att man ställer mycket hårda
krav på arbetsförmedlarna. Det är den rättighet som
den arbetslöse har. Om arbetsförmedlaren inte kan
göra mer än att gnälla över blanketter och byråkrati,
som har delgivits Ana Maria Narti, är den arbetsför-
medlaren inte på rätt plats. Men be honom eller henne
att ta kontakt med AMS-ledningen eller gärna med
utskottet eller mig, så ska vi ha ett samtal. Men sprid
inte sådana bilder! Jag har mött helt andra bilder ute i
Sverige.

Anf. 173 ANA MARIA NARTI (fp) replik:
Fru talman! De bilder som jag sprider kommer i
huvudsak från långtidsarbetslösa invandrare. Varför
tror jag inte på någonting annat än vad jag hör från
dessa människor? Jo, därför att jag sedan mitten av
80-talet, när det var högkonjunktur, har sett den of-
fentliga sektorn och den arbetsmarknadspolitik som
Hans Andersson vill gå tillbaka till misshandla dessa
människor. Jag har oerhört sällan träffat långtidsar-
betslösa högutbildade invandrare som har fått en
personlig kontakt med en arbetsförmedlare. Däremot
har jag fått höra om hur den somaliska läkaren skulle
tvingas bli sjukhusbiträde och om hur en människa
som fick doktorsgrad i oktober nu i december får höra
att hon inte ska tänka på en akademisk karriär utan på
att bli personlig assistent till en handikappad eller på
att ta restaurangjobb. Det har jag hört.
Jag tror att det sitter i mentaliteten hos de här tjäns-
temännen att inte ta hänsyn just till det som den lång-
tidsarbetslöse invandraren har tagit med sig i bagaget.

Anf. 174 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Ja, men kära Ana Maria Narti - vad
är då ert alternativ? Om det nu är som Ana Maria
Narti säger, är alternativet då att säga att vi tar bort 5
miljarder kronor från arbetsmarknadspolitiken? Det
finns fall som de Ana Maria Narti beskriver. Jag har
också mött sådana. Denna doktor ska få sin examen
validerad och ska ha jobb, ska ha hjälp. Det är precis
det som majoriteten här, och jag tror att vi alla är
överens om detta, vill slåss för.
Men vad jag frågar är: Vad har ni för alternativ,
annat än ytterligare repression? Jag är medveten om
att man i vissa fall inte sköter det här bra på arbets-
förmedlingarna, likaväl som man inte alltid sköter det
bra på försäkringskassorna. Men jag vill ju inte av-
skaffa sjukförsäkringen för det!
I den här repliken tror jag egentligen att det
grundläggande kom fram. Ana Maria Narti anklagade
mig för att vilja ha tillbaka den gamla arbetsmark-
nadspolitiken. Nej, vi har förnyat den. Jag vill verkli-
gen inte ha tillbaka den arbetsmarknadspolitik som
var så vanlig här under första hälften av 90-talet när
moderater, center- och folkpartister skötte om det
hela - när vi var uppe i volymer på 200 000, när det
var ALU och gratis arbetsplatspraktik som gällde. Nu
vill vi stödja tillväxt. Vi vill höja kompetensen. Vi
vill ha väldigt individualiserade åtgärder och program
för människor som har svårt att få fotfäste.
Handlar det bara om att skälla på arbetsmarknads-
politiken i princip, eller på den offentliga sektorn i
princip, som det lät i den sista repliken - ja, då har vi
inte så mycket att tala med varandra om. Men är ni
intresserade av saken lovar jag att ha en fruktbar
dialog även med Folkpartiet. Men då lär ni ändra ert
koncept, som det är framställt i motioner och reser-
vationer.

Anf. 175 MIKAEL ODENBERG (m) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker att det var jättetrevligt att
Hans Andersson tog till orda. Möjligen blev jag lite
fascinerad över att han vid denna sena timme valde
att spela ut så stora delar av sitt demagogiska register,
men det är möjligt att det finns någon riksdagssteno-
graf eller vaktmästare som rycks med. Jag rycks inte
med, men jag tycker att Hans Andersson är en intres-
sant person, ofta påläst och kunnig bakom retoriken,
en person med betydligt mer integritet än de flesta
partipolitiker. Sedan är han inte heller lika mycket
kommunist som Camilla Sköld Jansson. Allt det där
uppskattar jag.
Jag har faktiskt uppskattat Hans Andersson så till
den milda grad att jag har funderat på att åberopa
honom när jag nu ska besvara alla de ilskna mejl som
jag har fått om den proposition vi i dag ska behandla
och all den kritik som har riktats mot aktivitetsgaran-
tin. De kritiska omdömen som Hans Andersson fäller
om de borgerliga alternativen till vänsterns arbets-
marknadspolitik är ju inte nya. Han sade precis sam-
ma sak inte bara i början av 90-talet utan också under
andra halvan av 90-talet.
Jag har i min hand ett protokoll från 1996/97 där
Hans Andersson går till storms mot den socialdemo-
kratiska arbetsmarknadspolitiken. Den var "tom", den
innehöll "inga förslag" och den var "hafsig". "Det
leder till en arbetsmarknadspolitik som får allt lägre
kvalitet: fler i passivt bidragsberoende." Det är ett
omdöme som passar väl in även i dag. Hans Anders-
son sade vidare: "Det är Hörnlunds gamla politik, den
som Margareta Winberg, Johnny Ahlqvist och alla vi
andra inom arbetarrörelsen protesterade så starkt
emot. Den nya arbetsmarknadspolitiken är nästan
identisk."
Jag funderar på att ta detta, skriva svar till alla
som skickat mejl och säga: Nu har ni fått den nya
arbetsmarknadspolitiken, ni som gnäller på AGA:n.
Hans Andersson är de arbetslösas vän i allmänhet och
de långtidsarbetslösas vän i synnerhet. Nu har ni fått
den nya politiken. Så här är det. Med Hans Anders-
sons ord: Håll till godo! Ni är på väg tillbaka.
Tycker Hans Andersson att jag ska skriva det sva-
ret till alla som mejlar till oss och klagar på den pro-
position som riksdagen nu diskuterar?

Anf. 176 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Först får jag tacka för allt beröm. Jag
får tacka på Camilla Skölds vägnar också, även om vi
fick beröm på olika sätt.
Jag brukar försöka vara inte bara saklig utan ock-
så ärlig. Jag står för vartenda ord i min kritik mot
1996 års arbetsmarknadspolitik och a-kassepolitik,
som socialdemokratin och Centern knöt ihop. 75-
procentsnivå, beslut om bortre parentes, låg kvalitet
av volymkaraktär när det gällde själva arbetsmark-
nadspolitiken, icke kvalifikation för subventionerade
anställningar, 103-kronan i stället för KAS-nivån -
allt detta är vi på väg att restaurera. Vi kan också göra
det genom att vi har en sund ekonomisk grund.
Jag tycker att Mikael Odenberg ska vara lite mer
ambitiös än att formulera breven på det sättet. Det är
väl också artigt att tänka igenom vad man vill svara
och inte säga: Nja, jag hade inte så mycket tid, men
Hans Andersson brukar vara bra, håll till godo, jag
lägger med hans svar från 1996. Det är för oambi-
tiöst. Låt inte politiken ramla dit.
Jag är själv väldigt bekymrad och ser inte att vi
har de allra enklaste lösningarna. Jag tänkte komma
tillbaka när vi behandlar AU1 och prata om arbets-
marknadspolitiken, arbetsmarknadsläget och syssel-
sättningsläget. Det hör ju hemma där, även om Mika-
el Odenberg pratade väldigt mycket om detta under
den här rubriken.
A-kassan kommer att ha sin roll att spela. Vi har
fortfarande alldeles för många som är beroende av a-
kassan för dessa människors egen skull. Därför vill
inte vi att människor ska gå på passivt stöd alltför
länge och börja räkna perioder - nu har jag fått en ny
period osv. Har man inte kunnat få jobb på ordinärt
sätt under relativt kort tid i kassan - jag pratar ändå
om drygt två år - måste samhället sätta in alla klutar
tillsammans med den arbetslöse. Jag vill ha männi-
skor i arbete, Mikael Odenberg.

Anf. 177 MIKAEL ODENBERG (m) re-
plik:
Fru talman! Jag vill med kraft protestera mot
Hans Andersson. Jag tänker väldigt noga igenom
svaret. Jag har ju inte svarat på de här mejlen än. Jag
har avvaktat för att höra vad Hans Andersson hade att
säga. Nu är jag inte säker på att det gav så väldigt
mycket tröst. Framför allt får inte de arbetslösa sär-
skilt mycket tröst av det Hans Andersson har haft att
säga i kammaren.
Jag vill också rätta ett uttalande som Hans An-
dersson gjorde i sitt inlägg. Vi säger inte nej till en
höjning av taket i a-kassan. Vi tar inte ställning till
frågan i dag, eftersom regeringen och Vänsterpartiet
inte framlägger några sådana förslag. Men vi indike-
rar faktiskt i vår motion att vi står vid en brytpunkt
där man har att välja vilken utveckling man vill se för
arbetslöshetsförsäkringen. Ska vi fortsätta på den
inslagna vägen och förvandla arbetslöshetsförsäk-
ringen till en grundtrygghet som sedan får komplette-
ras på marknaden med tilläggsförsäkringar? Eller ska
vi välja en linje där vi snarare strävar efter att jäm-
ställa arbetslöshetsförsäkringen med andra socialför-
säkringar som ska skydda oss mot inkomstbortfall när
vi inte kan arbeta - sjukförsäkring, föräldraförsäkring
osv.? Jag tycker att det finns mycket som talar för det
senare. Men vi tar som sagt inte ställning i det här
sammanhanget, eftersom inte ens Hans Andersson
mäktar med att göra det.
Hans Andersson sade också i sitt inledande anfö-
rande att a-kassans idé är den produktiva rättvisan.
Vilka förslag framläggs då för att hylla den idén?
Tycker Hans Andersson att det är produktiv rättvisa
när en yrkesutbildad 35-åring går och hackar på a-
kassa i nio år? Är det produktiv rättvisa?
Låt mig till sist ställa samma fråga till Hans An-
dersson som jag ställde till Kristina Zakrisson vid
upprepade tillfällen men aldrig fick svar på. Av den
arbetsföra befolkningen mellan 16 och 64 år står nära
1 miljon, eller 18 %, utan jobb. Hur många jobb anser
Hans Andersson att den här propositionen genererar?

Anf. 178 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Den här propositionen genererar inga
jobb. Detta är en a-kasseproposition. Jag tror att Mi-
kael Odenberg fullständigt har missförstått a-kassans
funktion. Det vi ska diskutera om en timme genererar
jobb. Vi har också en sysselsättningsutveckling de
sista åren som vi inte har sett maken till under de
senaste decennierna. Men vi har mycket att ta igen;
jag är den förste att erkänna det. Vi har över 1 miljon
som är utanför arbetskraften. Men kom ihåg att i
arbetskraften är i dag lika mycket folk som 1986. Det
var bara under de sista tre åren av 80-talet som den
siffran var högre.
Nej, om det som Expressen skrev om den där
mannen från Jämtland var riktigt - jag tror att han var
byggare - tycker jag att det var orimligt. Därför står
jag för arbetslinjen. Jag står inte för en medborgarlön
- en gång kvalificera sig för a-kassa, sedan leva på
den och återkvalificera sig enligt regelverket. Det är
fel. Jag ska från jobb till jobb, men jag ska vara trygg.
Det är meningen. Det här är en arbetslinje, men med
trygghet för löntagarna och för den som råkar ut för
arbetslöshet.
Jag har inte diskuterat aktivitetsgarantin. Jag gick
upp i talarstolen för att diskutera a-kassans innehåll
och de borgerliga partiernas förslag till a-kassa. Ca-
milla Sköld har redan gått igenom principerna för vår
syn i övrigt. Carlinge Wisberg kommer att göra det
specifikt kring aktivitetsgarantin.
Svara dem som frågar vad vi vill så här: Hans
Andersson säger att det inte blir någon utförsäkring.
Det är bra. Det blir det när jag, Mikael Odenberg, får
styra.
Hans Andersson säger att han kommer att slåss
för höjda tak. - Helst inte, bara 100 dagar. Jag öppnar
bara en möjlighet att differentiera. Höjda tak är avgö-
rande för en rättvis och inkomstrelaterad försäkring,
men också höjda golv för dem som inte haft turen att
tjäna för mycket tidigare.
Om Mikael Odenberg hälsar dem sanningen tror
jag att svaret tas väl emot.

Anf. 179 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! För att svara på beskyllningen att vi
skulle vara helgjutet negativa till fackföreningsrörel-
sen kan jag bara för min egen del tala om för Hans
Andersson att jag har arbetat ganska mycket fackligt,
bl.a. som klubbordförande på mitt tidigare jobb. Men
det kanske inte är särskilt intressant. Jag har dessutom
hört SAF-företrädare säga att de tycker att det är
oerhört bra med en stark fackföreningsrörelse. Jag
tror att vi på den borgerliga sidan kan komma överens
om det här också.
Vi har ingen regeringssamverkan. Vi har ingen
regering som vi ska stödja från vårt håll ännu. Men
den dag det händer lovar jag att vi ska komma över-
ens. Jag ställer inte upp på allt vad moderaterna säger,
men de kommer säkert inte att ställa upp på allt det
jag säger. Vi märker också att Vänsterpartiet inte är
överens med Socialdemokraterna i alla lägen.
För att övergå till Centerns politik i stället: Vad
tänker Vänsterpartiet göra åt alla dem som vi på olika
sätt försöker få in i systemet, bl.a. med en övergångs-
arbetsmarknad? Vi försöker se till att människorna
kommer i kontakt med arbetsgivare så att de kan
komma ut i arbete i stället för att hålla på och gå runt
i olika åtgärder.
I vårt förslag försöker vi sätta människorna i fo-
kus, inte strukturerna. Det är viktigare att människor-
na kan begripa vilka regler som gäller än att de är
enkla att hantera i riksdag och regering. Där har vi
grunden för Centerns politik. Men Hans Andersson
kan ju svara för Vänsterpartiet.

Anf. 180 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Det är lättare så kanske.
Frågan om kvalifikation är svår. Vi har motionerat
tidigare om att man skulle utreda om dagens kvalifi-
kationsregler gäller. Vi är alltså ute efter att ha en
mycket bra och generös inkomstrelaterad arbetslös-
hetsförsäkring. Då är det rimligt att kräva att det ock-
så finns en förankring i arbetslivet. I dag är det sex
månader med vissa timkrav. Men det finns också ett
alternativt arbetsvillkor.
Ett sätt för oss att försöka se till att det här inte
stänger människor ute är att kräva att anställnings-
villkoren är sunda på arbetsmarknaden. Vi gillar inte
alltför mycket av de här korttidsanställningarna. Vi
gillar inte alltför mycket av korta deltider. Vi tycker
att anställningar i sin grund ska vara fasta heltider.
Sedan kan de förhandlas ned efter behov. Men ni har
flera gånger krävt ytterligare svaga anställningskon-
trakt och förordat provanställningar och korttidsan-
ställningar. Det är egentligen det som är grunden.
Men jag är villig att diskutera det. Vi måste ju ha
en kvalifikationsregel, annars kommer vi aldrig att
kunna upprätthålla en så generös a-kassa som vi vill.
Men man kan diskutera den tekniska utformningen.
Jag bara noterar att det inte finns något system i
världen som har så hög täckningsgrad som den vi har
i Sverige. Det om kvalifikation.
När det gäller a-kassan noterar jag bara att Cen-
terpartiet kräver 80 % i 200 dagar och sedan 70 % i
200 dagar. Därefter kanske ytterligare sänkningar. Jag
har inte förstått det. Detta är någonting som med kraft
skulle avvisas av samtliga löntagarorganisationer,
samtliga fack.
Jag ställde en fråga till Margareta Andersson. Ni
vill höja till 7½ basbelopp, vad kostar det? Jag ser
ingen beräkning som stämmer överens med det kravet
i er motion.

Anf. 181 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Kvalifikationer, ja, det är viktigt att
man har regler. Men det viktigaste är ju att se till att
människorna har chansen att komma ut i arbete. Vårt
förslag om övergångsarbetsmarknader innebär att
man på olika sätt går runt mellan arbetsgivare. I t.ex.
Vaggerydsmodellen har man efter i genomsnitt två
och ett halvt försök - det var upp till fem försök - fått
ett reguljärt jobb. Det gäller alltså att se till att männi-
skor inte behöver gå runt och kvalificera sig för ar-
betslöshetskassa utan i stället får ett riktigt jobb.
Vi tycker också att fasta heltidsanställningar är det
viktigaste och riktigaste sättet. Men sedan måste man
också se till att arbetsmarknaden fungerar flexibelt så
att människor har möjlighet att få jobb och så att
arbetsgivarna har möjlighet att anställa människor.
Därför behöver vi ändra på en hel del andra saker,
inte bara a-kassan.
Vårt förslag är också att se till att det blir en
grundtrygghet så att alla människor omfattas av detta,
inte bara de som har råkat komma in på arbetsmark-
naden, utan att man ser till att alla kommer dit, att alla
människor får chansen. De andra blir ju hänvisade till
socialbidrag. Är det på det viset Hans Andersson
tänker lösa problemet?

Anf. 182 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag skulle också gärna vilja att alla
kom in på arbetsmarknaden. Men man kan inte bara
stå och säga att alla ska komma in. Okej, ta bort kva-
lifikationsreglerna! Då kommer vi att få en helt ny
diskussion.
Vaggeryd är en av de hetaste arbetsmarknaderna i
Sverige. Där ska det väl inte behöva vara som svårast
att få jobb så att man kan kvalificera sig för a-kassan
med de krav vi har i dag.
Jag sade att jag är beredd att diskutera detta. Men
låtsas inte som om Centerpartiet vore berett att sänka
kvalifikationen till nästan noll. I så fall har vi en helt
annan typ av försäkring. Det kommer att vara mycket
svårt att försvara de nivåer ni har. Det kommer fram-
för allt att bli en kostnadsexplosion utan like.
Övergångsarbetsmarknad. Ja, men vad är det för
någonting? Margareta Andersson. Det låter ju bra.
Men vad är det?
På s. 51 i betänkandet skriver utskottsmajoriteten
om en arbetsmarknad, men den är snarast tänkt för
äldre: de som hade svårt att få förankring, de som har
gått i OTA, är inne i aktivitetsgarantin osv. Där kan-
ske man kunde tänka sig någon arbetsmarknad där
man kunde komma till skott med subventioner osv.
Men man kan inte bara säga övergångsarbetsmarknad
och tro att man har löst ett stort problem. Finns det
någon substans i det, en konstruktiv idé, Margareta
Andersson, är jag idel öra.
Men så hade jag den där förargliga frågan. Vad
kostar det att höja taket till 7½ basbelopp? Tänk att
det kommer från Centern. Men grundbeloppet ska
ligga kvar. Vad kostar det? Jag vågar inte säga svaret,
för jag har ju frågat ett annat parti också. Det enda jag
ser är att vad det än kostar tror ni att det blir 4½ mil-
jard billigare än dagens system. Det håller inte, Cen-
tern.

Anf. 183 MAGNUS JACOBSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Bäste, gamle herr Andersson! Att han
är en både stor och skicklig retoriker torde vi alla i
utskottet numera veta. Men den här gången tror jag
att han nästan tog i lite för mycket. Man skulle kunna
få känslan att det han inte fick igenom i regeringsför-
handlingarna fick han blåsa lite extra om här.
Det är glädjande att höra att Hans Andersson är
glad. Det är kul, så här på lucia. Men blir det inte lite
ihåligt när Hans Andersson å ena sidan säger att vi är
helgjutet negativa på den borgerliga sidan, å andra
sidan kommer vi med för många förslag då vi kom-
mer med fyra stycken. Om vi nu vore så oerhört hel-
gjutet negativa, hur kommer det sig att vi ägnar tid åt
det här?
Sedan undrar jag om Hans Andersson över huvud
taget lyssnade på mitt tal. Allmän, då vi anser att den
ska vara öppen för alla på arbetsmarknaden. Obliga-
torisk, då vi anser att den ska vara solidariskt finansi-
erad. Det är klart att orden inte känns igen.
Vi anser därför att det ska vara en omställnings-
försäkring som syftar till att de arbetslösa så snart
som möjligt ska komma till arbete. Men i din värld
kanske det är bättre att komma till bidrag.
Jag vet inte riktigt. Vi kristdemokrater har jobbat
mycket med den här frågan och kommer att fortsätta
att göra det. Vi är lite förvånade över de förhandling-
ar som pågår mellan Vänstern och regeringen.

Anf. 184 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Nej, det pågår inga förhandlingar. Vi
är rörande överens om det vi har lagt fram. Jag tror att
vi är någorlunda överens om inriktningen på det vi
tänker lägga fram om ett halvår ungefär. Men där har
vi att tampas med varandra och statsfinanserna innan
vi är framme.
Jag ska inte anklaga Magnus Jacobsson för ål-
dersdiskriminering - men "gamle Hans Andersson"!
Jag tycker att jag är ganska vital, i alla fall högljudd
när jag blir arg.
Jag kanske var för negativ. Men jag försökte hitta
något som var samlande i oppositionens förslag. Var
det någonting som höll ihop? Det var väl det negativa
till tryggheten och till fackföreningsrörelsen. Det var
mycket tal från kd:s sida om reservationslöner som
hålls nere för att underlätta lönebildningen. Det är
oerhört negativt för facken.
Detta gäller även den nivå ni specificerar. Ni pra-
tar om 80 %, men det vara bara första beräkningsåret.
Därefter blir det väl något snitt på 75 %.
Sedan är det en kraftigt höjd egenfinansiering. Det
är inte heller bra om man tänker sig att olika kassor
har helt olika struktur. SACO har en över hela sitt
område. Inom LO-området är man yrkesspecifik osv.
Sedan var det en allmän försäkring. Ja, men vadå?
Ni ska väl också ha kvalifikationskrav? Vi har en
utomordentligt hög täckningsgrad i Sverige. Kvalifi-
kationskraven kan man diskutera. I en inkomstrelate-
rad försäkring måste det vara en relation mellan kva-
lifikationskraven och nivå på vad försäkringen ger
mig.

Anf. 185 MAGNUS JACOBSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag kan förstå att herr Andersson har
svårt att förstå vår linje. Vår linje grundar sig på att
det ska löna sig att jobba. Det ska även löna sig att
jobba då man eventuellt går arbetslös och får ett kort-
tidsjobb. Alltså har vi ägnat tid åt att försöka hitta en
modell till en arbetslöshetsförsäkring som bl.a. ska ge
denna trygghet som vi båda eftersträvar. Skillnaden är
att jag inte tar ifrån dig ditt engagemang för andras
trygghet, medan du konsekvent hävdar att jag inte
bryr mig - vilket jag anser är lite ofint. Vi letar såle-
des efter en modell där vi både vill ge trygghet men
också uppmuntra till att ta korttidsjobb.
Sedan var det frågan om egenersättningen. Man
kan alltid resonera om vad som är bäst. Är det att få
mycket bidrag eller lägre skatt? För den gode mate-
matikern borde väl summan för den enskilde familjen
bli densamma. Frågan är hur det blir för det ekono-
miska systemet. Då torde skattesänkningar många
gånger vara bättre, både med marginalskatteeffekter
och mycket annat. Det är väl bättre med retorik än
verklighet.

Anf. 186 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag har försökt att läsa motionen nog-
grant. Jag har också gått igenom reservationerna för
att förstå det ekonomiska utfallet. Det finns trots allt
mest empati i kd:s texter. Ni har också tagit upp en
serie frågor kring kvalifikation för korttidsanställda,
kring företagare och kring studiefrågorna som inte är
alldeles lätta att lösa. Det är inte heller alldeles lätt att
säga att studenterna får ta sommarlovet på a-kassa. A-
kassan ska inte vara en kompletterande studiefinansi-
ering.
Jag kan hålla med om att ni har tagit upp viktiga
frågor. Ni har också försökt att tänka. Men när ni
höjer egenavgifterna med 200 % utan att ta hänsyn
till hur a-kassornas struktur ser ut på LO-området och
SACO-området, då har ni inte förstått hur verklighe-
ten ser ut, risken för arbetslöshet och hur kostnaderna
kommer att belasta just dem som har sämst resurser
och störst sannolikhet för att bli arbetslösa.
Ni har en finansiering som är drygt 7 miljarder
lägre. Då säger ni att ni sänker skatten. Jo, jo. Men 7
miljarder selektivt till de arbetslösa är en sak. Ska jag
ha 7 miljarder till de arbetslösa på skattesidan, får det
täcka hela skattebetalarkollektivet. Då kostar det
kosing. Då drar det åt skogen med de offentliga fi-
nanserna. Vi får en orättvisa.
Däremot tillhör ni bland de borgerliga partierna
som gillar att vi driver på frågan om 103-kronan och
uppåt. Det uppskattar jag.
Det ska löna sig att arbeta. Det är hela idén med
arbetslinjen. Anklaga mig för mycket, men inte för att
inte stå för en ganska hård arbetslinje. Det kan Mikael
Odenberg ta med sig också. Jag menar att det ska
löna sig att arbeta. Det gör det med vårt a-
kassesystem. Det gör det även om vi har en högre
ersättningsnivå, vilket vi borde ha för att försäkringen
ska vara värd namnet.

Anf. 187 EVA ARVIDSSON (s):
Fru talman! Kulturutskottet har yttrat sig över de
delar av propositionen och motionerna som särskilt
berör kulturarbetsmarknaden. Jag tänker därför helt
kort ta upp villkoren för konstnärernas arbetsmarknad
i mitt anförande.
Konstnärernas villkor är en prioriterad fråga inom
kulturpolitiken. Syftet är att skapa sådana villkor för
de professionella konstnärerna att de kan försörja sig
på ersättning för konstnärligt arbete. Etablerade
konstnärer måste ges denna möjlighet inte minst för
den kulturella förnyelsen och mångfalden.
Fru talman! Kulturarbetsmarknaden är speciell i
den mån att den präglas av helt andra förhållanden än
vad som gäller för de flesta andra yrkesgrupper.
Tidsbegränsade anställningar och kortare uppdrag är
vanliga. Antalet tillsvidareanställningar är begränsat.
Det är inte ovanligt att man periodvis är arbetslös och
utan inkomst och därför mycket beroende av stöd i
form av arbetslöshetsersättningar och arbetsmark-
nadspolitiska åtgärder.
En typisk situation på denna speciella arbets-
marknad kan karakteriseras av en skådespelare som
under en viss tid arbetar vid en teater. När uppsätt-
ningen är slut är det troligt att denna skådespelare blir
arbetslös under en period. Anledningen kan vara att
arbetet med en ny uppsättning inte börjar direkt där
den förra avslutades eller att han eller hon helt enkelt
inte har hittat ett arbete med en ny uppsättning. Ofta
blir dessa människor arbetslösa under en period i
väntan på en ny tillfällig anställning eller liknande.
Man är således periodvis även utan inkomst. Så rullar
det ofta på för våra kulturarbetare. Detta betyder att
många kulturarbetare ofta är direkt beroende av hur
arbetsmarknadspolitiken utformas.
Fru talman! För att få en mer rättvis bild av de
förslag som behandlas i dagens betänkande vill jag
understryka det Kristina Zakrisson tog upp i sitt anfö-
rande, nämligen att betänkandet som vi nu debatterar
bildar en helhet tillsammans med betänkandet Förny-
ad arbetsmarknadspolitik för delaktighet och tillväxt
som lades fram före sommaren. Där ges en utförlig
förklaring till vad de individuella handlingsplanerna
ska innehålla. Den enskilde individen ska stå i cent-
rum och i så stor utsträckning som möjligt ha besluts-
rätt över sin situation. Detta betyder att man ska ta
hänsyn till den enskildes förhållanden. Den enskilde
ska aktivt delta i utarbetandet av handlingsplanen och
på detta sätt ha inflytande över sin situation som
arbetssökande.
AMS ska utfärda föreskrifter om handlingsplaner-
nas närmare utformning. Det står uttryckligen att man
ska beakta de särskilda villkor som gäller för olika
grupper på arbetsmarknaden. För kulturarbetarna är
det extra viktigt att man i den individuella handlings-
planen tar särskild hänsyn till de villkor som råder på
den arbetsmarknad som en arbetssökande är utbildad
för eller etablerad inom. Det understryker också kul-
turutskottet i sitt yttrande.
Det är bra att AMS ska tillsätta en arbetsgrupp i
syfte att se över föreskrifterna när det gäller arbets-
löshetsförsäkringens tillämpning på kulturarbets-
marknaden. Det är också bra att AMS har för avsikt
att inhämta yttranden och synpunkter från berörda
konstnärsorganisationer. Ännu bättre är det självklart
om de kan ingå i arbetsgruppen.
Fru talman! Anställningar inom kulturområdet är
ofta kortvariga. Arbetet görs i hög grad på frilansba-
sis. Konsekvenserna skulle därför bli förödande om
kulturarbetare skulle tvingas byta yrke efter hundra
ersättningsdagar. I betänkandet står det därför att
kraven på yrkesmässig och geografisk rörlighet bör
beaktas för kulturarbetarna. Man bör ta rimlig hänsyn
till de särskilda behov som kan gälla för grupper med
exempelvis kortvariga eller tillfälliga anställningar,
vilket stämmer överens med kulturarbetarnas situa-
tion. Om den arbetssökande ska utvidga sin sökning
både yrkesmässigt och geografiskt ska hänsyn tas till
den som genom regelbundna uppdrag eller anställ-
ningar visar sig vara förankrade inom det yrke den är
utbildad inom. Det är således viktigt att se helheten i
de nya förslagen inom arbetsmarknadspolitiken.
Med detta yrkar jag bifall till hemställan i betän-
kandet.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 14 december.)

12 § Arbetsmarknad och arbetsliv

Föredrogs
arbetsmarknadsutskottets betänkande 2000/01:AU1
Utgiftsområdena 13 Arbetsmarknad och 14 Arbetsliv
(prop. 2000/01:1 delvis).

Anf. 188 KENT OLSSON (m):
Fru talman! Cirka en miljon människor i arbetsför
ålder står i dag utanför arbetsmarknaden. Det saknas
300 000 jobb för att lika många ska ha arbete i dag
som för tio år sedan. Vecka 49, förra veckan, var
28 639 fler personer i åtgärder jämfört med samma
vecka år 1999, dvs. en ökning med 20 %, detta trots
högkonjunkturen. Tar vi hela november var antalet
individer i åtgärder 141 884. Det är en ökning från
november 1999 med 26 145 personer eller 18 %. Vad
värre är: Ökningen har fortsatt vecka efter vecka.
Det är siffror som vi sällan eller aldrig hör rege-
ringen eller utskottsmajoriteten nämna. Man nämner
däremot gärna att antalet öppet arbetslösa är 4 %,
vilket var det stora målet. Att antalet personer i åtgär-
der ökar innebär att de försvinner i statistiken. Vad de
som är i åtgärder med anställningsstöd anser om ef-
fektiviteten av dessa åtgärder har väl ingen i denna
kammare som läst tidningar eller hört den tidigare
debatten kunnat undgå att lägga märke till. Men vad
gör det. Huvudsaken är att de försvinner från den
öppna arbetslösheten.
Hur stor är då den reella arbetslösheten i Sverige?
Öppet arbetslösa är ungefär 4 %, i arbetsmarknadsåt-
gärder är 3 %, i Kunskapslyftet är 2 % och latent
arbetssökande är ca 2,5 %. Det är totalt 11,5 %. Det
är helt andra siffror än vad regeringen talar om. Över
en miljon människor är arbetslösa i en högkonjunktur.
På 80-talet skulle, som en tidning skrev, detta har
betraktats som en katastrof. Det är det faktiskt. Trots
dessa siffror slår sig Göran Persson, Björn Rosengren
och arbetsmarknadsutskottets majoritet för bröstet
och är nöjda.
Hur kan man vara det? Är det så att utskottets ord-
förande Sven-Erik Österberg också är lika nöjd som
Björn Rosengren och Göran Persson? Om inte, vad
gör ni socialdemokrater för att få ned denna enorma
arbetslöshet?
Det är en arbetslöshet som dessutom är tudelad. I
Norrland ligger den totala arbetslösheten på över
13 %. I Kristina Zakrissons Norrbotten ligger den på
över 13 %. Invandrare har en arbetslöshet som är
skyhögt över både snittet i Sverige och i Norrland.
Vad gör ni socialdemokrater med samarbetspartier åt
detta?
Samtidigt som vi har en hög arbetslöshet har vi
brist på arbetskraft. Det råder stor brist på olika typer
av ingenjörer liksom på lärare och sjuksköterskor.
Det visar SCB:s arbetskraftsbarometer.
Att få tag i en yrkeserfaren civilingenjör med in-
riktning mot teknisk fysik och elektronik eller en
högskoleingenjör med kunskaper om el, elektronik
eller datateknik verkar vara svårt. Samtliga arbetsgi-
vare som ingår i SCB:s undersökning anser att bristen
är stor på dessa grupper.
Bristen har varit stor tidigare också, men så här
kraftigt har det aldrig visat sig förut. Det är uppseen-
deväckande att samtliga svarat att det är brist, säger
Jonas Börjesson på SCB. SCB:s undersökning bygger
på enkätsvar från 7 000 personalanvariga på olika
arbetsplatser.
Även AMS-chefen Anders L Johansson pekar på
att det finns en väldigt stor arbetskraftsreserv på upp-
åt en miljon människor, men inom vissa yrkesgrupper
saknas rätt utbildning. Trots det stora utbudet av
arbetskraft finns det alltså problem att lotsa arbets-
kraftsreserven till de jobb som efterfrågas. Det säger
AMS-chefen.
Vad gör då regeringen åt detta? Det är en intres-
sant fråga som man kan ställa till utskottets ordföran-
de. Man kan också notera att AMS-chefen vidare
säger: "Det går inte att fortsätta med en rundgång av
åtgärder och a-kassa. För vår trovärdighets skull
måste vi vrida oss ur åtgärdspolitiken och gå in för en
kompetenshöjarpolitik." En annan grupp han lyfter
fram är de deltidsarbetslösa. Han säger: "Att de inte
blivit färre är" - notera nu ordvalet - "ett gigantiskt
misslyckande." Det är inga svaga ord som sägs av vår
AMS-chef.
Vi kan konstatera att den reella arbetslösheten är
rekordhög samtidigt som så många yrken saknar
arbetskraft samt att AMS-chefen är missnöjd med
AMS-politiken och den rundgång som finns i politi-
ken. Likaså anser han att det är ett gigantiskt miss-
lyckande att deltidsarbetslösheten inte minskat samt
att det åtgärdssystem vi nu har inte leder något vart
för de långtidsarbetslösa.
Kan regeringens misslyckande framgå tydligare?
Ändå är arbetsmarknadsutskottets majoritet, om man
läser texten, nöjd. Björn Rosengren och Göran Pers-
son är nöjda. Statistik är tydligen viktigare än verk-
lighet. För oss moderater är det precis tvärtom.
Moderaterna och övriga borgerliga partier har i en
lång gemensam reservation och i ett flertal övriga
reservationer lagt fram vår politik för att öka syssel-
sättningen i Sverige. Vårt alternativ för att få fler jobb
och fler företag innebär att politiken måste förändras.
Det är en politik för lägre skatter, möjlighet till
hushållsnära tjänster, en ny modell för lärlingsutbild-
ning, en stimulerande miljö för företagare och entrep-
renader.
Vi säger dessutom följande: "Men det måste ock-
så bli lättare för företag att etablera sig, växa och
utvecklas i Sverige. Alla hinder och regler som för-
svårar tillkomsten av nya företag och arbeten måste
bort. Det handlar bland annat om regler som gör det
krångligt att starta ny näringsverksamhet och att an-
ställa nya medarbetare. Kostnaden för att administre-
ra skatte-, arbetsmarknads- och miljöregler uppgår till
30 000 kr per anställd och år i företag med mellan 1
och 19 anställda. Antalet regler som berör företagan-
de växer också genom nya lagar och förordningar
med en tillväxttakt på 5 till 6 % per år. En så kallad
solnedgångsparagraf bör införas. Det innebär att alla
regler kontinuerligt ses över och utmönstras om de
inte har tillämpats på fem år. Samtliga småföretags-
delegationens förslag till regelförenklingar bör ge-
nomföras.
Statlig kommersiell verksamhet utgör ett betydan-
de problem för en fri och rättvis företagskonkurrens. I
statskontorets rapport 'Staten som kommersiell aktör'
framgår följande.
- Hälften av alla myndigheter och statliga företag
bedriver konkurrensutsatt verksamhet i påtaglig
omfattning.
- En fjärdedel av de statliga myndigheternas och
bolagens verksamhet på konkurrensutsatta områ-
den har märkbar och negativ effekt på markna-
dens funktionssätt."
Det är ingen tvekan om att det inte kan fortgå så
här. Det måste till en förändring.
Enligt den SAF-enkät som har gjorts noterar man
att företagsreglerna ökar dubbelt så mycket som tidi-
gare med ca 4 % per år. I en SAF-enkät anser mer än
hälften av företagen att reglerna blivit fler. Bara en av
hundra tycker att de har blivit färre, och två av fem
upplever att reglerna blivit svåra att följa. Man kan
alltså notera att inte heller här har regeringen hållit
sina löften att minska antalet regler.
Vi lämnar detta och tittar lite grann på de arbets-
marknadspolitiska åtgärderna, AMS och arbetsför-
medlingen. Vi kan konstatera att arbetsmarknadspoli-
tiken måste effektiviseras.
Arbetsförmedlingarna fungerar i dag överlag inte
bra. Vi kan konstatera att det enligt en rapport som
gjorts om arbetsmarknaden finns en betydande miss-
tro hos de långtidsarbetslösa mot arbetsförmedlingens
arbete. Av dem som deltagit i en eller flera arbets-
marknadspolitiska åtgärder tror t.ex. drygt fyra av tio
att åtgärderna inte kommer att göra det lättare att få
arbete. Hälften av de arbetslösa tycker inte att de har
fått bra information om de alternativ som finns. Näs-
tan sex av tio tycker att hjälpen inte har utgått från de
egna behoven, utan att de behandlats som en i mäng-
den. Fyra av tio tycker att de inte får den hjälp och
det stöd de behöver från arbetsförmedlingen. Endast
tre av tio långtidsarbetslösa har en individuell hand-
lingsplan.
Det finns alltså mycket att göra här för en regering
som bryr sig om att få fler i arbete. Vi kan konstatera
att ett flertal utredningar har pekat på betydande pro-
blem vad gäller arbetsmarknadsverket och AMS. Vi
moderater anser att den reguljära förmedlingsverk-
samheten bör kunna skötas av marknaden. Det finns
ingen anledning att staten sysslar med sådant som
andra kan göra bättre. Samhällets huvuduppgift måste
vara att hjälpa dem som är långtidsarbetslösa och dem
som av olika skäl har en utsatt position på arbets-
marknaden. Den offentliga arbetsförmedlingens roll
och verksamhetsområde behöver definieras tydligare.
Genom att tydliggöra samhällets ansvar bör också
resurser kunna frigöras. Detta kan i sin tur leda till att
fler får möjlighet att återinträda på arbetsmarknaden
och att detta återinträde sker snabbare.
Vi tycker också att det finns skäl att se över an-
svarsfördelningen inom den offentliga sektorn. I
Sverige är arbetsmarknadspolitiken traditionellt ett
statligt åtagande. Samtidigt går det inte att blunda för
det resultat som man uppnått i vårt grannland Dan-
mark, i Farum, där man valt att ta ett mer handfast
ansvar på lokal nivå. Med detta anser vi att man bör
utreda förmedlingsverksamheten såväl vad gäller
uppgiftsfördelningen mellan den offentliga sektorn
och privata aktörer som ansvarsfördelningen mellan
staten och olika lokala organ.
Det finns som jag tidigare har sagt alltså mycket
att göra. Jag tycker att det vore skönt att få se en
regering som anser att jobb är viktigare än statistik.
Vi moderater har talat om hur vi vill minska arbets-
lösheten. Ska de arbetslösas antal minska så måste
regeringen lyssna på vad vi säger i stället för att fort-
sätta med den politik som i denna högkonjunktur ger
ett rekordstort antal människor utanför arbetsmarkna-
den.
Fru talman! Jag står givetvis bakom alla de reser-
vationer som vi har framlagt i betänkandet, men för
att vinna tid vid voteringen yrkar jag bifall enbart till
reservation 1 och reservation 7.

Anf. 189 HANS ANDERSSON (v):
Fru talman! Det är synd att Kent Olsson svartmå-
lar så hårt. Ni har en politik som bygger på en annan
grundsyn. Den är ändå ganska konsekvent, och den
borde gå att utveckla utan att utmåla allt på ett nästan
orealistiskt svartsynt sätt. Det är uppenbarligen ingen
statistikpolitik som pågår - sedan kan man vara miss-
nöjd med att det inte går ännu fortare. Jag ska åter-
komma till Moderaterna.
Först har jag några ord om utvecklingen på ar-
betsmarknaden. Sysselsättningen ökar rekordmycket i
Sverige sedan några år, 1998 och 1999 med 146 000.
86 000 är prognosen för i år och ytterligare 77 000
nästa år. Det blir drygt 300 000 på fyra år - 75 000
om året. Det är faktiskt det bästa vi har nått under jag
vet inte hur många decennier, och det är klart bäst i
EU.
Arbetslöshetsmålet är klart, och vi är på väg under
det. Men det är inte det viktiga målet. Det har flera
sagt här, och särskilt Moderaterna. Jag delar den
uppfattningen. Det är naturligtvis viktigt att inte ha
alltför många människor i passiv arbetslöshet. Men
det viktiga, och grunden för att ta sig fram, är syssel-
sättningsmålet - att öka den reguljära sysselsättning-
en.
Det saknas i dag 160 000 jobb för att 2004 kom-
ma fram till 80-procentsmålet. Det är 40 000 jobb per
år. Det är drygt hälften av vad vi har klarat de senaste
fyra åren.
Enligt Konjunkturinstitutets novemberanalys som
kom häromdagen beräknar man att det 2002 saknas
45 000, dvs. ungefär samma som i AMS bedömningar
nu.
Det är inte bara sysselsättningen som ökar och ar-
betslösheten som sjunker. Arbetskraften ökar. Det är
det som Mikael Odenberg och Kent Olsson talar sig
så varma för - 120 000 personer på två år. Prognosen
är ytterligare drygt 100 000 de närmaste två åren
enligt Konjunkturinstitutet.
Detta är bra. Men som någon har sagt så finns det
drygt en miljon människor som står utanför. Alla de
kommer inte att ha arbete. Det vet vi, men vi pratar
om 600 000-700 000 människor som vi verkligen på
alla sätt vill försöka få in i arbetskraften - mer eller
mindre. Det blir inte lätt. Det finns problem, men jag
tror också att det finns möjligheter.
Inte bara arbetslösheten har halverats, utan det
gäller även de långtidsinskrivna, våra långtidsarbets-
lösa. Deras antal var så rasande högt, och bara ökade
under flera år. Det har halverats. Men även åtgärderna
har halverats sedan 1996. Nu har vi en uppgång,
framför allt beroende på aktivitetsgarantin. Jag tycker
att vi nu ligger på gränsen till vad man kan ha - vi
ligger på drygt 140 000. Men det beror också på att
AMS låg alldeles för lågt. Någon har sagt att det
fanns styrningsproblem inom AMS-organisationen.
Jag håller med om det. Man gick alldeles för lågt
under förra hösten och vintern.
Det som vi nu landar på är inte alls särskilt högt,
Kent Olsson. Det kommer att vara ungefär 113 000-
114 000 på årssnitt. För ett år sedan fanns en kalkyl
på att vi skulle ligga på 130 000 på årssnitt. Sedan
reviderades den nedåt när vi plockade bort pengar
från arbetsmarknadspolitiken i vårbudgeten för det
här året. Då trodde vi att vi skulle hamna på ungefär
115 000, och där ligger vi.
Nästa år blir det egentligen ingen uppgång alls,
och sedan måste det successivt minska under 2001 för
att gå ned väsentligt lägre 2002 och 2003.
Det riktigt stora problemet, förutom det att vi har
vissa utsatta grupper med mycket hög arbetslöshet
och låg sysselsättningsgrad framför allt på invandrar-
sidan men också på handikappsidan, är de regionala
skillnaderna. Just nu sker det faktiskt en utjämning.
Skogslänen tar lite grann. Stockholm håller på att
bromsas. Malmö ökar. Göteborg ökar inte så mycket.
Men fortfarande är det så, enligt de senaste siffrorna
jag har sett på kvartalssidan, att 68 % av sysselsätt-
ningen kommer till storstadsområdena, som har 50 %
av befolkningen. Skogslänen, som har 20 % av be-
folkningen, får 15 % av sysselsättningsutvecklingen.
Det är mycket bättre än för ett år sedan, men det är
långt ifrån tillfredsställande.
Det är alltså en väldig framgång när det gäller
sysselsättningspolitiken. Det kan väl också Kent
Olsson hålla med om, om man nu ska försöka ha
någon saklig grund för diskussionen. Mitt bidrag till
Kent får vara: Jag håller med om att mycket återstår -
kolossalt mycket, om vi ska hävda arbetslinjen.
Målen ska styra politiken. Jag anser att det krävs
regionala nyckeltal. Det krävs att vi i varje arbets-
marknadsregion kan ha sådana här mål att styra efter.
Strategin måste vara att bevara trygghet, inflytande
och kompetens när vi ställer om näringsliv och ar-
betsliv med innovation och nyföretagande och ser till
att det hela blir regionalpolitiskt rättvist.
Det finns oroande tecken nu, både i Konjunktur-
institutets rapport och framför allt i Riksbankens
inflationsrapport, trots att de är jättepositiva när det
gäller utvecklingen. Tänk om de hade låtit som Kent
Olsson! Nej, de säger att det går fantastiskt bra. Men
de varnar för överhettning och inflation trots att vi
inte har sett inflation som ligger i överkant av infla-
tionsmålet över huvud taget. Men det kom en ränte-
höjning, och de säger att det kan bli flaskhalsproblem
och överhettningsproblem. Detta kopplar de natur-
ligtvis till avtalsrörelsen, och säger att det då blir
svårt att nå sysselsättningsmålet - det sysselsätt-
ningsmål som jag tidigare sade ligger så nära om man
bara ser på hur utvecklingen i dag är. AMS är strå-
lande positivt. Konjunkturinstitutet har varit väldigt
positivt, men funderar på vilken tillväxttakt Sverige
trots allt kommer att kunna ha. Det har att göra med
den internationella konjunkturavmattning som vi
också ser i dag.
Det finns problem och möjligheter. Vi har många
utsatta grupper, t.ex. de äldre. Det är en ren diskrimi-
nering av äldre på arbetsmarknaden. Det är arbetsgi-
varna som är barriären.
Vi har de arbetshandikappade. Det verkar som om
man tycker att de är konstiga och har problem. Varför
ser man inte dem som människor som kräver en an-
passning och drar nytta av deras kompetens, kapacitet
och arbetsvilja?
Vi har väldigt många som är lågutbildade, och vi
har människor som dallrar mellan arbetsliv och sjuk-
dom i olika former. Vi har ett slags utslagningspro-
cess. Och ändå vill moderater och kristdemokrater
inte gå med på att öka anslagen till Arbetsmiljöverket
för att öka tillsynen och utveckla metodiken. Det är
väl där kraftsamlingen ska göras för att få till stånd
det goda arbetet. Allas rätt till arbete ska vara grun-
den för den ekonomiska politiken.
Jag läste häromdagen en framställning som Riks-
försäkringsverket har gett ut, Socialförsäkringsboken
2000. Årets tema är efter 55. Det är en svidande vid-
räkning med hur det ser ut i dag i Sverige för männi-
skor i 55-årsåldern och däröver i arbetslivet. Det visas
hur man har sett till att de har förpassats från arbetsli-
vet. Man har inte tagit till vara deras kapacitet. Man
har inte hittat andra arbetstidslösningar, arbetsorgani-
satoriska lösningar och kompetensutveckling som
gjort att de har kunnat vara kvar. Där har vi ett pro-
blem. Som partiföreträdare delar jag naturligtvis det
problemet med alla andra här. Låt oss ta upp de stora
problem som vi har framöver!
Låt mig titta på några teman. Vi har arbetsmark-
nadspolitikens uppgift och mål. Där borde vi väl
kunna vara mer eller mindre överens. De flesta av oss
är det. Moderaterna är det dock inte. De har reserva-
tioner på varje punkt. När vi talar om att arbetsmark-
naden ska fungera bra, tycker de att vi ska sänka
skatten. Det är ju inget arbetsmarknadspolitiskt mål.
Men annars tror jag att de flesta håller ihop. Modera-
terna kör en rå, politiskt ideologisk linje.
Arbetsmarknadspolitiken får inte bli överlastad.
Den blev det under 90-talet, särskilt i mitten. Då föll
kvaliteten. Då gör den till slut ingen nytta. Det blir
meningslöst.
AMS tappar styrning. Här ser jag problem. Vi
måste ta oss an AMS möjlighet att styra, men det
kommer i sin tur i konflikt med det kommunala in-
flytandet och decentraliseringen. Det krävs en över-
syn av AMS, och det krävs bättre ekonomistyrning.
AMS har år efter år haft budgetproblem. Det har varit
överskott, underskott, lämna tillbaka pengar, över-
skott, underskott, lönebidragen för få och för mycket
pengar kvar på lönebidragen. Det gör det naturligtvis
svårt för oss att veta hur mycket pengar vi ska anslå.
Där har vi ett problem.
Det finns flera reservationer om regelverkets för-
enkling.
Carlinge Wisberg kommer att tala om aktivitets-
garantin. Det är klart att det finns problem där.
Låt mig säga så mycket när det gäller anställ-
ningsstöden att det finns skäl att överväga antalet
anställningsstöd. De har ju kommit till successivt. Jag
delar mycket av den oro för svårbegriplighet och
byråkrati som kd ger uttryck för i en reservation.
Sedan har vi arbetsmarknadspolitikens effektivi-
tet. Framför allt Moderaterna hänvisar till utvärde-
ringsstudier. Men de är inte särskilt tydliga. De senare
utvärderingsstudierna från Forslund och Calmfors
säger snarare att vi vet väldigt lite. Där vi har undan-
trängning är den ofta medveten. Vi har förskjutit jobb
i tiden. Vi har satsat på anställningsstöd till priorite-
rade grupper, annars hade någon annan fått jobbet.
Javisst är det undanträngning på det sättet, men nu
fick en arbetshandikappad jobbet. Nu fick en person
över 62 år jobbet. Nu fick en person med invandrar-
bakgrund jobbet. Bra, säger jag. Det är klart att det
statistiskt kan se ut som en undanträngning. Man ska
vara uppmärksam på det problemet.
Jag tycker att vi ska ha mer samarbete. Det poli-
tiska samarbetet är väl bra, men ännu viktigare är det
att i en kommun ha ett samarbete mellan arbetsför-
medling, kommun, arbetsgivare och fack. Man måste
titta på kompetensförsörjningsbehovet och rekryte-
ringsbehovet. I dag är det så att ena året säger man
upp alla sjukvårdsbiträden och nästa år finns det inga
att få tag i. Så är det på väldigt många olika håll. Jag
tror att det skulle vara väldigt viktigt med en gemen-
sam syn på detta lokalt, men även, som Camilla
Sköld Jansson sade tidigare, i en utvidgad arbets-
marknadsregion. Då kan man åstadkomma ett sam-
förstånd. Jag har sett orter där man också har det
inom den privata sektorn och lånar folk av varandra
mellan företagen beroende på konjunkturutveckling-
en.
Vi har bekämpningen av deltidsarbetslösheten.
Det är en skandal att Vårdkommissionen har havere-
rat. De 30 000 deltidsjobben som skulle bli 15 000
var häromveckan 25 700, och inte 15 000.
Vi har tidigare diskuterat bättre ersättningar och
rättvisa.
Vi måste ha en bättre tillsyn och komma åt de
svåra arbetsmiljöproblemen. Det finns mycket att
göra där. Det krävs mycket mer pengar. Vi har börjat
det arbetet nu med dessa 70 miljoner.
Det är oerhört viktigt att ta ett samlat grepp när
det gäller de arbetshandikappade. Där finns det fak-
tiskt ett tillkännagivande om att nu måste det till ett
samlat grepp. Moderaterna har i en reservation kriti-
serat att regeringen inte har tagit hänsyn till Riksrevi-
sionsverkets kritik. Men det pågår en beredning. Det
kommer att tas hänsyn. Det är en skarp kritik.
Det sker en översyn av Samhall. Vi i Vänsterpar-
tiet menar att när man nu ändrar bolagsordningen och
ändrar branschsammansättningen i Samhall måste
man se till att det inte blir regionala missanpassning-
ar. Vi anser inte att Samhall har levt upp till arbets-
marknadsutskottets tidigare förslag om att man ska ha
en regional balans i sitt arbete. Vi menar att man ska
översätta Samhalls sysselsättningsmål till ett regionalt
sysselsättningsmål. Vi vill alltså höja den regionala
ambitionsnivån. Därför är vi inte nöjda med de i och
för sig positiva skrivningar som finns i utskottstexten.
Fru talman! Jag vill passa på att yrka bifall till re-
servation 25.
Jag nämnde Riksförsäkringsverkets rapport om de
äldre från förra veckan. Den är mycket läsvärd. Riks-
dagens revisorer har lämnat en bra rapport. Vi skrev
en vänsterpartimotion om den statliga personalpoliti-
ken. Jag tycker att det är alldeles uppenbart att det
finns en väldigt stor förståelse inom utskottet och det
politiska systemet för att vi måste få fram reträttpos-
ter för de äldre. Det måste finnas kompetensutveck-
ling och arbetsmiljöanpassningar. Vi får sluta med
avtalspensioneringar. Det är ett missbruk av a-kassan.
Det sätter vi stopp för nu. Det handlar om diskrimine-
ring och fördomar mot äldre. Vi måste omvärdera de
äldres plats i samhället.
Samma sak gäller invandrare. Det får vara slut
med att betrakta invandrare som klienter som ska gå
på bidrag. De ska in i arbetslivet. Då måste man höja
sysselsättningsgraden. Den låg förra året, 1999, på
56 % för utlandsfödda. Samtidigt låg den på 72-73 %
för den svenska befolkningen. Om vi skulle ha haft
jämlikhet i sysselsättningsintensitet skulle vi ha haft
drygt 100 000 fler jobb. Det är framför allt kvinnor
som är undersysselsatta.
Sedan har vi frågorna kring att det måste skapas
jobb för dem som inte får plats på den ordinarie ar-
betsmarknaden med det hårda marknadssamhället. På
s. 51 i utskottets betänkande finns det viktiga skriv-
ningar om vikten av att inventera nya sysselsätt-
ningsmöjligheter.
Fru talman! Det här är ett budgetbetänkande. Jag
har ungefär samma omdöme om budgeten som jag
har när det gäller a-kassan. Borgerligheten är nästan
osannolikt oenig i förslagen, förslagens struktur och
kostnadsbelastningarna. I reservation 1, som är en
gemensam reservation, är det nästan bara allmängods.
Sedan spretar det ut i en förfärande mängd reserva-
tioner.
Moderaterna satsar på skattesänkning, avregle-
ring, försämrad arbetsrätt och den tidigare försäm-
ringen på a-kassesidan som vi har diskuterat. Det är
en drastisk nedskärning av volymen arbetsmarknads-
politiska medel.
Kristdemokraterna minskar arbetsmarknadsut-
bildningen med 2,2 miljarder kronor. Jag förstår det
inte. Man hänvisar till dynamiska effekter av sin goda
företagspolitik. Vi pratar om nästa år, om 14 dagar!
Centern drar ned något alldeles otroligt, 3,4 mil-
jarder på aktivitetsstödet. Sammanlagt handlar det om
9 miljarder kronor om jag även räknar in studiestödet.
Ni har ju slagit ihop utgiftsområdena 13, 14 och 15.
Det blir minus 9 miljarder kronor nästa år. Det är ett
moras. Stackars de arbetslösa.
Folkpartiet talar om 6 miljarder kronor. Simsala-
bim! Det är lätt att få ihop en budget om man gör vad
man vill med arbetsmarknadspolitiken.
Jag menar - och jag är ledsen när jag säger det -
att ni som gemensamt borgerligt alternativ är totalt
splittrade. Ni beskriver arbetsmarknadsläget helt
osakligt. Det strider mot hur alla andra beskriver det.
Ni har till stor del räknat fel. Det gäller särskilt Folk-
partiet och Centern. Byt fot! Ni kan inte använda
utgiftsområdena 13, 14 och 15 som ett slags intern
kassakista för att finansiera era partiinterna förslag
som ni vill stoltsera med på plakat. Det går inte. Om
det hade varit verklighet hade man också kunnat se
det i verkligheten, men som tur är, fru talman, är det
bara på låtsas.

Anf. 190 KENT OLSSON (m) replik:
Fru talman! Liksom Mikael Odenberg förut kän-
ner jag inte igen Hans Andersson. Det var en del
småkritik mot den politik som förs, men samtidigt var
det på något sätt så att man kände sig nöjd.
Jag är förvånad över att en vänsterpartist i kam-
maren kan vara nöjd med en miljon arbetslösa - En
miljon människor arbetslösa! Det är en otrolig ar-
betslöshet. Och Hans Andersson säger att han är nöjd
med hur situationen är.
Det är också förvånansvärt att han ger kritik för
att man minskar de arbetsmarknadspolitiska åtgärder-
na. Är det inte så att de arbetsmarknadspolitiska åt-
gärderna faktiskt borde minska i en högkonjunktur?
Men inte för den här regeringen, med stöd av Hans
Andersson. Man ökar de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna, tvärtemot vad som sker i resten av värl-
den. När vi har högkonjunktur är det fler människor i
arbete, men inte i Hans Anderssons värld.
Anser Hans Andersson att vi har en bra företags-
politik? Är det något som Hans Andersson och den
här regeringen har gjort som har ökat antalet arbets-
tillfällen? Eller är det bara konjunkturen och markna-
den, som Hans Andersson normalt sett inte är speci-
ellt förtjust i, som ser till att det blir fler jobb? Kan
Hans Andersson nämna någonting som man har gjort
som har ökat antalet arbetstillfällen?
För ett par år sedan stod Hans Andersson här och
sade att vi hade för mycket politik som var inriktad på
volymåtgärder. Nu konstaterar vi att visst är det så,
beroende på att det faktiskt saknas människor för de
jobb som finns på arbetsmarknaden. Men det vore
intressant att se vad i den socialdemokratiska väns-
terpartipolitiken som har gjort att antalet jobb har
ökat.

Anf. 191 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Det är svårt att ta det på allvar.
Nej, jag är självklart inte nöjd. Jag sade det. Det är
mer än en miljon, om jag ska hjälpa Kent Olsson lite
grann. Det är 1,25 miljoner om man räknar rakt av
som är i arbetsför ålder men som inte är med i arbets-
kraften. Av dem tror jag att målsättningen borde ligga
på ungefär 700 000 arbetslösa som vi skulle vilja
komma åt. Sedan hittar vi inte mer än 300 000-
350 000 arbetslösa i åtgärder, så det är rätt. Man ska
inte titta bara på de öppet arbetslösa i åtgärder.
Men Kent Olsson som ändå sitter i arbetsmark-
nadsutskottet kan ju inte ha en egen definition och
säga att vi har en miljon arbetslösa i Sverige. Vi har
ju inte det.
När det gäller frågan om jag är nöjd eller inte
tycker jag att det är hemskt att det är så här, och jag
lider med människor. Men jag har faktiskt hittills
blivit överträffad i mina förväntningar och i mina
prognoser. Jag har skrivit på prognoser halvår för
halvår, och jag överträffar dem varje gång.
Överträffar jag dem? Njae, det är klart att kon-
junkturen spelar stor roll. Men Sverige låg långt före
konjunkturen, Kent Olsson. Vi ligger väsentligt bättre
till än Europa i övrigt. Vi har en rekordartad syssel-
sättningstillväxt. Jag är snarast orolig för att vi om två
år inte kommer att orka. Flaskhalsproblematik är
jätteallvarligt.
Volymen arbetsmarknadsutbildning skulle upp.
Nu är den på väg upp. Bra! Men det får inte bli låg-
kvalitativ volym, vi är överens om detta.
Åtgärderna har minskat. Jag ska visa ett diagram,
så kan Kent Olsson se det. Men de har ökat de senaste
månaderna. Jag förklarade ju just detta. Vi kommer
upp i ungefär 113 000. På Kent Olssons glada tid låg
man på 194 000 ett tag. Men visst, det var massar-
betslöshet och depression. Vi ska ligga lägre. Och
volymen kommer att sjunka.
Det är klart att arbetskraften ska vara större. Det
är inte roligt att så många står utanför arbetskraften.
Men som jag sade, den har ökat oavbrutet under 80-
talet. Den nådde rekordnivåer 1990. Vi är nu på 1986
års nivå. Det är inte så dåligt. Och det går fort, Kent
Olsson.

Anf. 192 KENT OLSSON (m) replik:
Fru talman! Det vore ju märkligt om inte antalet
människor som arbetar ökar i en högkonjunktur. Har
Hans Anderson någonstans upplevt att antalet männi-
skor som arbetar inte ökar i en högkonjunktur? Det är
möjligt att det var så i den gamla klassiska socialis-
tiska ekonomin. Men överallt annars ökar faktiskt
antalet arbeten i högkonjunktur.
Att Hans Andersson är förvånad över hur mäng-
den ökar kan jag i och för sig begripa eftersom han
inte har vidtagit några åtgärder för att de ska öka utan
låter den förkättrade marknaden se till att antalet
arbetstillfällen ökar.
Sedan säger Hans Andersson i en form av själv-
bekännelse: Jag är inte nöjd. Nej, tacka sjutton för att
han inte är nöjd, för visst är det så att det står en mil-
jon människor utanför arbetsmarknaden. Det får ju
finnas någon logik i vad Hans Andersson säger. I det
enda fallet säger han att han tog i för lite när det gäl-
ler siffrorna. Nästa gång säger han att det inte är en
miljon människor som är utanför arbetsmarknaden.
Visst är det det!
Det är 300 000 färre i jobb nu än för 10 år sedan.
Detta borde oroa mer. Flaskhalsproblematiken borde
oroa mer. Även att åtgärderna ökar i en högkonjunk-
tur borde oroa Hans Andersson.
Jag är alldeles övertygad om att hade Hans An-
dersson inte ingått detta samarbete med Socialdemo-
kraterna hade vi fått se en helt annan Hans Andersson
som hade varit orolig och sett bekymrad ut. Men det
är kanske så att när man börjar närma sig makten
bortser man från ideologin och ser inte hur verklig-
heten är. Men för mig och för oss moderater är en
miljon människor utanför arbetsmarknaden mycket
oroande. Jag är förvånad över att Hans Andersson
inte ser det på samma sätt.

Anf. 193 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag tror inte att det lönar sig att dis-
kutera, om jag ska vara riktigt ärlig.
Jag är mer överens med Riksbanken som normalt
inte är min politiska frände. Jag är överens med
Konjunkturinstitutet. Jag är överens med nästan alla
bankekonomer som gör prognoser när de gör sin
bedömning av sysselsättning och arbetslöshet.
Jag vet faktiskt inte vem Kent Olsson är överens
med - möjligtvis med Frank Baude från de trakter
Kent Olsson själv kommer. Han brukar säga ungefär
det Kent Olsson säger. Det är inte seriöst.
Titta på vilka jobb som ökar. Det är de privata
tjänsterna. Det var de som inte skulle kunna öka. Det
är den nya ekonomin, de nya företagen. De kunde
inte öka med den här skattekvoten. De kunde inte öka
med LAS. De kunde inte öka med kollektivavtal. Jo,
det är de som ökar. Ni hade fel. Ni sade att vi var
tvungna att rasera den svenska modellen, för annars
fick vi inga jobb. Ni hade fel.
Det är jag nöjd över. Men jag är inte politiskt nöjd
med situationen. Därför fortsätter jag ett politiskt
arbete, det kan jag tala om. Och jag kommer att ligga
långt från den svartmålning och den kverulans som
Kent Olsson här ger uttryck för.
Tänk om någon trodde på Kent Olsson. Tänk om
allmänheten eller någon lyssnare trodde att det var
sant när han säger: Det är väl dåligt. Det är högkon-
junktur. Tänk att vi inte har kommit längre i syssel-
sättningen.
Tänk om man trodde att om man knäppte med
fingrarna hade man en miljon jobb. Antalet har ökat
med 75 000 netto per år i fyra år. Vi räknar med att
antalet ökar framöver i en inte så snabb takt men med
rejält över 50 000 per år. Det är ett mycket bra betyg.
Vi låg lågt, och det berodde inte på moderaterna.
Jag ska inte hemfalla åt den enkla demagogin. Vi fick
en stor strukturell och konjunkturell krasch i Sverige
av en mängd olika orsaker. Vi låg så lågt att vi har att
klättra upp för en riktigt hög stege.
Sedan kan alltid Kent Olsson säga: Det är så
många trappsteg kvar att gå, mamma. Jag är inte uppe
än. Nej, toppen når man inte så lätt, Olsson.

Anf. 194 MARIA LARSSON (kd):
Herr talman! Jag beklagar att vi får två ganska
likartade debatter i kväll. Vi kör det hela två varv.
Måhända blir det ett extra utrymme för arbetsmark-
nadspolitiken. Kanske kan vi nå lite längre än vi
mestadels brukar.
Den splittring i borgerligheten som Hans Anders-
son talar om tycker jag gestaltas också i majoriteten
om man tittar på talarlistan i de båda ärenden som vi
har debatterat nu. Det är flera företrädare för flera av
partierna i majoriteten, vilket är anmärkningsvärt när
de inte ens framför samma budskap.
Sedan har jag tacksamt noterat att våra motioner
och reservationer på det här området har fått ett posi-
tivt bemötande och positiva skrivningar också av
majoriteten. Dessvärre får jag beklaga att det inte
också leder till handling och beslut, så reservationer-
na kvarstår naturligtvis.
I dag handlar det om 63 miljarder som ligger på
bordet här i kammaren för att fördelas. Det är mycket
pengar och det handlar om många människor. Fram-
för allt handlar det om de arbetslösa som vill ha jobb
men också om företagaren och om den offentliga
sektor som behöver människor som är beredda att ta
en plats i ett team. Vidare handlar det om arbetsför-
medlingspersonalen som ska klara av att matcha rätt
person med rätt plats. För att få optimal fördelning av
pengarna måste man, tycker jag, dels förstå nuläget,
dels våga titta in i framtiden.
Herr talman! Den som är arbetslös är inte beredd
att instämma med Göran Persson om att det går bra
för Sverige. Det är positivt att arbetslösheten sjunker.
Vi kristdemokrater gläds över var och en som får ett
jobb men det är faktiskt ganska barnsligt av regering-
en att pressa AMS att till vilket pris som helst pressa
in människor i åtgärder - allt för att de 4 procenten
ska uppnås; precis som om det skulle vara något
positivt med 4 % öppen arbetslöshet. Om vi 1985
eller 1975 hade haft 4 % öppen arbetslöshet skulle vi
ha betecknat det som mycket hög arbetslöshet.
I november basunerade regeringen högljutt ut att
målet var uppnått; detta för att folket skulle jubla.
Man hade t.o.m. förberett det med en liten festskrift,
paradskrift - På väg mot full sysselsättning.
T.o.m. den som hade en anställning klar att börja i
januari tvingades i oktober in i en åtgärd för att inte
synas i statistiken. De exemplen är många. Det är
trams att göra på det sättet. Eftersom näringsministern
inte är närvarande här i kväll skulle jag vilja fråga
Sven-Erik Österberg om det är rimligt att hantera
människor på det sättet.
Det är, precis som flera talare varit inne på, gans-
ka ointressant att över huvud taget intressera sig för
den öppna arbetslösheten. Där handlar det ju bara om
en fjärdedel av det totala antalet människor som vill
ha ett arbete eller som vill arbeta mer än man i dag
gör. De utgör totalt 16 % av arbetskraften - det har
förekommit lite olika siffror här i kväll men jag håller
fast vid att det är fråga om 700 000 personer.
Det mesta talar för att målet om 80 % syselsätt-
ningsgrad år 2004 inte kommer att uppnås med nuva-
rande politik. Där kan det bli svårare att pressa därför
att där bygger det på att regeringen lyckas skapa
förtroende hos de människor som vill och kan starta
ett företag eller vidareutveckla sitt gamla företag så
att de vill och vågar satsa sitt kapital och kanske sin
familjs trygghet i det risktagande som heter företa-
gande. Först då kan de 160 000 jobb skapas som
behövs för att vi ska nå 80 % sysselsättningsgrad.
Herr talman! Att vara arbetslös är att vara utsatt.
För att minska otryggheten är det en viktig faktor att
man i god tid kan få besked om framtiden. Jag har
talat med en hel del arbetslösa som inte vet vad som
händer nästkommande vecka när deras a-kassa går ut
eller när en åtgärd är slut. Det är ett anständighetskrav
att i god tid kunna ge besked; detta för att inte skapa
onödig stress för människor i utsatta situationer.
Kristdemokraterna menar att antalet arbetsmark-
nadsprogram måste minskas. Regeringen talar också
om regelförenkling och gör en ansats åt det hållet.
Arbetsmarknadspolitiken har ju, som Hans Andersson
var inne på, under många år varit ett genomreglerat
och genomsocialiserat område där si och så många
procent skulle befinna sig i respektive åtgärd. Detta är
ett kollektivistiskt och väldigt felaktigt synsätt.
Takterna när det gäller att detaljreglera finns up-
penbart kvar nu när vänsterblocket inför fyra olika
sorters anställningsstöd inom en tidsrymd av fyra år.
Varje anställningsstöd har sitt eget regelverk. Den
regelförenkling som regeringen talar om i budgetpro-
positionen överskyls vida av regelkomplikationer
som samtidigt införs. Jag välkomnar att Hans Anders-
son är öppen för en förändring. Det är väl synd att
han inte drivit det i förhandlingarna innan betänkan-
det kom på bordet. Det hade varit bättre att lägga
krutet där än i kammaren.
När det gäller den senaste komplikationen kring
anställningsstödet, nämligen att tre av de fyra stöden
ska återkvalificera till a-kassa, säger Sven-Erik Ös-
terberg i ett TT-meddelande: "Det har varit starka
krav från fackligt håll på att vi ska göra något åt det."
Det uttalandet oroar mig. Är det facket som styr poli-
tiken? Innebär Österbergs uttalande att fackets alla
krav belönas i form av politiska beslut av majorite-
ten?
Kristdemokraterna anser alltså att antalet program
bör minska. Men inom varje program bör en indivi-
duell anpassning i långt högre grad ske, med hänsyn
tagen till den enskilda arbetssökande människan.
Varje arbetssökande måste få en individuell hand-
lingsplan, för varje människa - också som arbetslös -
har rätt att bli betraktad utifrån sina unika möjligheter
och behov. Tyvärr fungerar detta dåligt, inte minst för
de långtidsarbetslösa.
Enligt en TEMO-undersökning gjord på uppdrag
av SAF tycker endast två av tio långtidsarbetslösa att
de har en individuell plan som man arbetar efter. Det
var ju också tanken med aktivitetsgarantin - en re-
form som genomfördes rekordsnabbt, utan tid för
analys av försöksverksamheten. Man skulle få en
högre grad av individuell support. Detta såg vi krist-
demokrater som någonting positivt och vi var beredda
att tillstyrka den här aktiviteten. Nu kommer det ota-
liga rapporter utifrån landet som talar om att just
kvaliteten hos aktivitetsgarantin är undermålig.
Jodå, på sina håll och för enskilda individer fun-
gerar den bra; just som den var tänkt. Men rapporter-
na om kränkningar, kollektivism och bristfällig kva-
litet dominerar stort. Vi kristdemokrater skriver i vår
motion, något som jag tycker att det är oerhört viktigt
att här i kväll peka på, att en aktivitetsgaranti står och
faller med den praktiska tillämpningen. Den har up-
penbarligen misslyckats, av rapporterna att döma.
Vi kristdemokrater oroar oss också för att väns-
terblocket smygvägen uppenbarligen inför en bortre
parentes genom det här. Jag har frågat näringsminis-
tern vad som ska hända med dem som blir kvar i
aktivitetsgarantin, utan att få jobb eller komma in på
reguljär utbildning, men som fortsatt står till arbets-
marknadens förfogande och därmed inte förtjänar
avstängning. Jag fick svaret att de inte finns, att detta
är ett icke-problem.
Men tänk om vi om två eller tre år står här och
konstaterar att av dem som gick in i aktivitetsgarantin
det första året är några fortfarande kvar! Vad händer
med dem? Förpassas de till kommunens socialkontor
trots att de står kvar som arbetssökande? Jag tycker
att det är orättfärdigt att inte ge människor besked.
Därför vill jag fråga majoriteten: Håller Social-
demokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet med
näringsministern om att detta är ett icke-problem?
Eller vad ska hända med dem som blir kvar år efter år
efter år? Är det inte dags att börja fundera över den
övergångsarbetsmarknad som vi kristdemokrater
beskriver i vår motion och som Centerpartiet beskri-
ver i sin motion?
Jag tror att det behövs någonting mer. Vi kristde-
mokrater har varit tydliga med att säga att vi inte vill
ha en bortre parentes, utan vi vill ha en grundtrygghet
för människor. Men vi vill också ha incitament för att
ta ett arbete. Detta har Magnus Jacobsson tidigare i
sitt inlägg utvecklat.
Herr talman! De regionala skillnaderna i Sverige
är stora. Det är skillnad mellan att bli arbetslös i Gno-
sjö och att bli arbetslös i Pajala. Samtidigt som ar-
betslösheten är hög i vissa delar av Sverige är arbets-
kraftsbristen påfallande i andra delar. Vi brottas alltså
med dessa två problem samtidigt.
Mer än hälften av företagen i landet uppger att de
har stora problem med att rekrytera den arbetskraft
som de behöver; detta samtidigt som 700 000 perso-
ner vill arbeta mer. 5 av 10 långtidsarbetslösa kan
tänka sig att flytta till en annan ort för att få arbete.
Detta är glädjande och även nödvändigt. Rörligheten
måste öka för att matchningsproblemet ska lösas.
Möjligheterna att till en rimlig kostnad ta bilen till
jobbet måste också öka. Därför har vi kristdemokrater
föreslagit ett annorlunda avdrag för resor till jobbet.
Det är beklagligt att majoriteten inte har sett den
möjligheten. Sverige är ett glest befolkat land. Det
går inte att bygga ut allmänna kommunikationer
överallt.
Herr talman! De arbetshandikappade har en extra
utsatt position på arbetsmarknaden. Vi kristdemokra-
ter lägger därför som många år tidigare mer pengar på
det som visat sig vara det absolut bästa sättet att få ut
arbetshandikappade i reguljärt arbete, nämligen löne-
bidrag. Det är beklagligt att regeringen gjorde en
panikbromsning av lönebidragen 1999. Vi lever fort-
farande med besvikelsen. Det som såg ut som 90
miljoner plus visade sig vara 200 miljoner minus. Där
tappade regeringen mycket förtroende, både hos dem
som hade behov av lönebidragsanställning och hos
landets arbetsförmedlare. Vi kristdemokrater vill
dessutom införa en regel om att lönebidrag inte ska
sänkas om risk för uppsägning föreligger.
Flera talare har varit inne på Samhall tidigare.
Samhall har två uppdrag som vi menar är motstridiga.
Det är dels god lönsamhet, dels att ta hand om arbets-
handikappade. Mycket tyder på att lönsamhetsaspek-
ten har tagit över, då många arbetshandikappade inte
längre kvalar in på Samhall. Det är dags för en ge-
nomlysning av Samhalls verksamhet, för att sedan
staka ut framtiden.
Regeringen fördelar 63 miljarder på arbetsmark-
nadspolitikens område. Kristdemokraternas förslag
ser annorlunda ut, precis som Hans Andersson har
varit inne på. Det ryms inom flera olika utgiftsområ-
den men hänger intimt samman med arbetsmarkna-
den. Den enskilda människan ska kunna tjäna 20 000
kr utan att betala någon skatt över huvud taget - ett
grundavdrag. Det blir betydligt mer kvar i plånboken,
både för den som har arbete och den som är arbetslös
- och för den som är pensionär.
Utifrån en rejäl skattesänkning för den enskilde
tillskapas också möjlighet att höja egenfinansieringen
i a-kassan. Vi lägger 3 miljarder mer till kommuner
och landsting för att skapa möjlighet för fler anställda
i vården och i skolan, t.ex. Vi sänker skatten i tjänste-
sektorn för s.k. hushållsnära tjänster. Allt detta skapar
jobb och minskar arbetslösheten.
Herr talman! Låt oss skapa förutsättningar för
framtiden. Låt oss staka ut visionerna. Det är positivt
att den internationella högkonjunkturen håller i sig.
Även om en avmattning, eller snarare utjämning kan
skönjas i vissa branscher ser det ändå hyfsat ut också
för 2001. Högkonjunkturen har hjälpt till att öka
svenska möjligheter för tillväxt och fått arbetslöshe-
ten att sjunka. Dessvärre använder inte regeringen
högkonjunkturen för att genomföra de strukturella
reformer som är nödvändiga för att Sverige ska stå
rustat inför den lågkonjunktur som förr eller senare
kommer.
En tid av högkonjunktur måste också vara en tid
av förändring. Både Tyskland och Frankrike har pre-
senterat stora skattereformer för att stimulera företa-
gande och tillväxt. Kristdemokraterna har lagt fram
förslag och avsatt pengar på en rad områden, just för
att skapa fler arbetstillfällen och därmed sänka ar-
betslösheten.
I Sverige behövs t.ex. reformer på skatteområdet.
Det är faktiskt ett arbetsmarknadspolitiskt mål, Hans
Andersson. EU-kommissionen har kritiserat Sverige
på den punkten. Vi har de högsta skatterna på arbete i
hela unionen, 52,7 %. Snittet i EU ligger bara på
39,2 %. Kommissionen har uppmanat regeringen att
sänka skatten på arbete. Det har fått resultat. I bud-
getpropositionen 2001 säger regeringen att arbetsgi-
varavgifterna ska sänkas med det fantastiska talet 0,1
procentenhet. Det är försumbart. Det räcker inte.
Jag anar att Vänsterpartiet och Miljöpartiet har
stretat emot. Men majoritet finns i riksdagen för för-
slag av helt annan dignitet. Det vågar jag lova. Väl-
kommen, regeringen, med förslag!
Herr talman! Högkonjunkturen måste också inne-
hålla en reformering av utbildningssystemet. Det
hastar. Vi håller på att förlora en hel generation. En
fjärdedel av ungdomarna går ut grundskolan utan
godkänt i alla kärnämnen. Lika många går ut gymna-
siet med Icke godkänd. Det är att misshushålla med
ungdomar som borde kunna få en god start inför ett
kommande arbetsliv, genom att de skulle kunna välja
en mer praktiskt inriktad utbildningsväg. Det är som
om regeringen föraktar praktiskt kunnande under
något slags likhetsideal som helt saknar verklighets-
förankring.
Direktiven till den nya gymnasieutredningen för-
skräcker, då yrkesutbildning ska förläggas bortanför
gymnasieskolan. Det är feltänkt. I stället behövs det
kraftiga insatser för att sänka trösklarna för inträde
för ungdomar i arbetslivet. Mängder av ungdomar får
nu komplettera sin utbildning via komvux och tappar
år då de skulle förvärvsarbetat. Varför, vänsterblock-
et, måste alla ha högskolebehörighet, när platserna på
högskolan ändå bara kan disponeras av hälften? Var-
för är regeringen så handlingsförlamad att man fort-
sätter en fullständigt misslyckad försöksverksamhet
med lärlingsutbildning? Kristdemokraterna har lagt
fram förslag till ett lärlingsprogram som är intressant
både för elever och arbetsgivare.
Det är dags att bejaka utbildningsvägar som inne-
håller möjligheter till en mer praktisk inlärningsform.
Det är också dags att bejaka den som väljer en lång
utbildningstid och inte bestraffa genom att införa en
värnskatt. Den som väljer en lång utbildningstid
skjuter upp sitt inträde på arbetsmarknaden och be-
gränsar sin livsinkomst till färre år.
Vänsterblocket i svensk politik riskerar att desar-
mera Sveriges framtida tillväxtmöjligheter på detta
område. Här ligger potentialen för att vi fortsatt ska
klara sjukvård och skola men också sjukförsäkring, a-
kassa, arbetsmarknadspolitiska åtgärder och allt det
andra vi solidariskt vill dela på.
Kristdemokraterna har därför valt att satsa en del
av de 63 miljarderna på områden utanför det som
ryms i utgiftsområdena 13 och 14, just med vetskap
om att allt hänger ihop och att det är helheten som har
betydelse.
Herr talman! Jag står självfallet bakom alla krist-
demokraternas reservationer på detta område. För tids
vinnande nöjer jag mig med att yrka bifall till reser-
vationerna 1 och 22.

Anf. 195 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag ska svara på några frågor. Maria
Larsson inser själv att intrycket av borgerligheten är
en splittrad bild. Sedan kan man tycka att det är bra
att partierna lägger fram sina egna förslag. Majorite-
ten är alls icke splittrad. Vi är några talare. Det är väl
roligt att få samma politik serverad med lite olika
tonfall och olika humör.
Kd tackar först för positiv behandling. I många
fall har ni fått mycket positiva skrivningar. Men, som
Maria Larsson säger, det är bra att ha en reservation
ändå. Det kanske ser bättre ut. Jag tror inte att det gör
så mycket politisk nytta.
Ska man ha fest och gamman när man når 4-
procentsmålet? Ska man nå det genom statistikpoli-
tik? Mitt svar är nej. Det är larvigt, om någon hade
den tanken. Jag vet inte om någon hade det. Det gäl-
ler att jobba vidare idogt för att pressa ned arbetslös-
heten. Åtgärder och program ska aldrig sättas in för
att en viss månad uppnå ett visst promilletal. Det har
ingen betydelse. Det viktiga är vart vi går på sikt. Vi
är långt under 4 % i dag, med alla indikationer jag
ser. Mycket bra.
Det var inte så säkert att vi klarade av alla generö-
sa typer av anställningsstöd budgetmässigt i början.
Därför kom det pö om pö. Det är inget som hindrar
att man lägger ihop dem. Att vi i det ena fallet inte
har någon kvalifikation har sina rutiga och randiga
skäl. I ett fall är det en del av aktivitetsgarantin.
Aktivitetsgarantins kvalitet kommer att tas upp
senare. Jag ska inte beröra det. De övriga frågorna
hoppas jag få återkomma till i nästa replik.

Anf. 196 MARIA LARSSON (kd) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja säga emot Hans An-
dersson när han säger att borgerligheten är splittrad.
Vi kan ta ytterligare exempel.
Det är ganska självklart att man i opposition dri-
ver var sin politisk linje. Jag har stora förhoppningar,
utifrån den gemensamma reservation vi har kommit
fram till när det gäller den allmänna inriktningen av
arbetsmarknadspolitiken, att vi också skulle kunna
skapa ett regeringsunderlag ihop som håller för en bra
regeringspolitik.
Jag funderar mycket över varför Vänsterpartiet
inte tog till vara det när vi framförde precis samma
synpunkter i utskottet på anställningsstöd. Vi undrade
om det, när man skulle se över reglerna för återkvali-
ficering till a-kassan, fanns möjlighet att också för-
enkla de olika anställningsstöden. Vi menade att man
skulle kunna lägga ihop dem och skapa ett enklare
regelverk.
Precis detta uttalade vi i utskottet. Ingenting av
detta kom till resultat.
Jag upplever att det är så med ganska mycket. Det
är så med de positiva skrivningarna. Man kan inte
nöja sig med positiva skrivningar. Det är naturligtvis
konkret resultat vi vill se av de förslag vi framför. Då
kan man inte nöja sig med någonting och hoppas på
att det kanske leder till resultat så småningom. Tycker
man att det är positiva förslag vi har att komma med
måste man kunna bejaka dem även om de kommer
från oppositionen.
Jag tycker att det är dåligt av regeringen att inte
kunna tillvarata oppositionens förslag om man anser
att de är goda och kan tillföra någonting. Då ska man
också kunna bifalla förslagen.

Anf. 197 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Hur många anställningsstöd vi har är
en bagatell. Jag tror inte att det kommer att vara något
bekymmer.
Enigheten i reservation 1 ger jag inte mycket för.
Det är bara allmänt prat. Så fort det blir allvar spretar
ni kolossalt.
Varför kan man inte göra saker på en gång? Ni
brukar säga om individuella kompetenskonton: Gör
det på en gång! Det är mycket komplicerat.
Det kommer en utredning i övermorgon, och det
har kommit ett delbetänkande från den. Remissvaren
visar att det finns en positiv grundattityd, men det är
många tekniska problem. Allt är inte så lätt som det
tycks vara när man skriver sina pamfletter.
I förhållande till arbetsmarknadspolitiken och dess
storlek hänvisar ni till skattesänkningar delvis men
också till allmän dynamisk effekt. Ni sparar
9 miljarder på det här området.
När jag läser i er reservation ryser jag, med tanke
på hur det såg ut på 90-talet. Det står så här: "Vi
räknar med att våra förslag på närings- och arbets-
livsområdet kommer att leda till att arbetslösheten
sjunker. Detta kommer i sin tur att leda till minskade
kostnader för arbetslöshetsersättningen." Det står
vidare så här: "Vårt budgetförslag innebär en förnyel-
se av näringspolitiken, sänkt skatt på arbete, kraftig
stimulans av tjänstesektorn - - -." Därför drar ni bort
2 230 miljoner kronor.
Det är lätt att ta bort. Det är lätt att låta miljarder-
na rulla när man ska få en oppositionsbudget att gå
ihop. Men i verkligheten ser det inte ut så. Så landar
inte några dynamiska effekter ens av kd:s politik
inom några veckor. 2001 är snart. Gott nytt år, Maria
Larsson!

Anf. 198 MARIA LARSSON (kd) replik:
Herr talman! Jag kan inte föreställa mig att det
skulle vara så stora bekymmer med att slå ihop ett
antal anställningsstöd till ett enklare regelverk. Jag
tycker inte att Hans Anderssons argumentation håller
på det området.
När det gäller utbildningskonto eller kompetens-
konto kunde jag redan från början, med delbetänkan-
det, se vilken problematik som detta skulle föra med
sig. Om Hans Andersson har läst vårt förslag till
utbildningskonto kan han se att vi har ett betydligt
bättre alternativ, som man kanske också hade kunnat
ta till vara i denna utredning, som vi inte heller fick
vara med i.
När det gäller de pengar som vi räknar hem på ar-
betsmarknadsområdet tillför vi dem på andra områ-
den. Det är precis det jag har gått igenom i mitt anfö-
rande, men jag kan upprepa det för att Hans Anders-
son ska ha det klart för sig.
Vi föreslår alltså sänkt skatt på arbete. Vi föreslår
förnyad näringspolitik som gör att företagare i någon
större utsträckning vågar nyanställa. Vi föreslår en
stimulans av tjänstesektorn som även om den inte
kommer att revolutionera världen kommer att tillföra
ett antal nya jobb. Vi tillför mer resurser till kommu-
nerna som kommer att möjliggöra att det skapas fler
tjänster i alla kommuner. Det kommer med andra ord
att gynna även glesbygdskommuner. Vi föreslår en
högre egenfinansiering i a-kassan. Där ligger en stor
del av pengarna. Det klarar den enskilde mycket lätt
med hjälp av den skattesänkning som alla får del av.
Vi prioriterar att sänka skatten på arbete för att upp-
muntra till arbete och för att minska marginaleffek-
terna. Vi har andra förslag på utbildningsområdet,
med lärlingsutbildning osv., som gör att ungdomar
fortare kan komma ut i arbetslivet.
Det finns ganska många förslag, Hans Andersson.
Vi har ett solidariskt tänkande i våra förslag. Vart har
Vänsterpartiets solidaritet tagit vägen när det gäller
regeringssamarbetet? Jag tror att makten har fått
Vänsterpartiet att glömma bort änkepensionen, att
glömma bort pensionärerna och att näst intill tillåta en
bortre parentes.
Frågorna kvarstår. Jag beklagar att Hans Anders-
son inte har någon mer replik.

Anf. 199 MARGARETA ANDERS-
SON (c):
Herr talman! Jag står självklart bakom samtliga
mina reservationer i utskottets betänkande, men jag
nöjer mig med att yrka bifall till reservation 1 under
mom. 1 och reservation 24 under mom. 47.
Herr talman! Regeringen slår sig för bröstet och
hävdar att målet att halvera arbetslösheten är nått.
Visserligen är det möjligt att det ligger en statistisk
sanning i det påståendet. Men verkligheten, herr tal-
man, är en helt annan. Det är en verklighet som blir
tydlig då socialdemokratiska riksdagsmän lämnar
Riksdagshuset och börjar verkställa den politik de har
suttit och fattat beslut om i Sveriges riksdag. Det är
en gammaldags politik, som grundar sig på ett ovani-
frånperspektiv, ett perspektiv som befinner sig så
långt ifrån verkligheten att man inte ser vad som
egentligen behövs och efterfrågas i regioner och
kommuner, ett perspektiv som genomgående präglar
den socialdemokratiska politiken.
Sanningen är den att ju längre från Stockholm
man reser, desto större arbetslöshet och fler personer i
konjunkturprogram hittar man. I Norrbotten befinner
sig 13 % i arbetslöshet eller i åtgärder. Är regeringen
nöjd med detta? Och hur tror regeringen att befolk-
ningen i Norrbotten reagerar på påståendet att målet
är uppnått?
Har regeringen frågat sig vad det beror på att Sve-
rige går i otakt och vilka åtgärder som måste vidtas
för att rätta till detta? I vissa kommuner har det visat
sig att inte ens vid utflyttning ökar sysselsättnings-
graden i kommunen. Är det möjligen så att det är en
annan typ av arbetsmarknadspolitik som behövs för
att skapa möjligheter för dessa regioner att minska sin
arbetslöshet och öka sysselsättningen?
Regeringen bör omformulera sina skrivningar vad
gäller målsättningen för den svenska arbetsmark-
nadspolitiken så att målet om ökad sysselsättning
prioriteras högre än målet om 4 % arbetslöshet. Detta
gynnar alla inblandade parter.
Herr talman! Centerpartiet har under lång tid ar-
betat för en decentralisering av arbetsmarknadspoliti-
ken, en decentralisering som på de ställen där man på
försök genomfört detta har visat väldigt goda resultat.
Tyvärr strider de goda resultaten av användandet av
den här decentraliseringen och användandet av otra-
ditionella arbetsmetoder mot de nationella målen för
arbetsmarknadspolitiken. Frågan som då automatiskt
dyker upp i mitt huvud är: Vad är det som är fel? Är
det de goda resultaten eller de nationella målen?
För mig är det viktigt att människor får möjlighet
att återigen få ett arbete, helst i sin kommun eller i sin
nära region. För att detta ska vara möjligt krävs det
att möjligheterna för tillväxt för såväl företag som
människor finns spridda över hela landet.
Centerpartiet har därför prioriterat, till skillnad
från regeringen, att skapa dessa tillväxtmöjligheter.
Centerpartiet gör det dessutom från ett underifrån-
perspektiv, som har sin grund i människors vardag
och tar hänsyn till de olika regionernas möjligheter
och behov. För att detta ska vara möjligt krävs det att
makten över resurserna och arbetsmetoderna förs ned
till individer, kommuner och regioner. Skillnaden
gentemot den i dag förda politiken inom detta område
är avsevärd.
Herr talman! Man kan inte undgå att se det up-
penbara i regeringens politik, där det alltigenom
övergripande målet har varit att pressa ned den öppna
arbetslösheten till 4 %. Att så är fallet är det ingen idé
för någon representant från regeringen eller samar-
betspartierna att förneka.
Aktivitetsgarantin som infördes i augusti har som
mål att pressa ned den öppna arbetslösheten. Det hade
jag inget emot när vi fattade beslutet i våras. Vad jag
däremot är mycket kritisk till i dag är att det gick så
fort att man inte hann utarbeta föreskrifter för hur
detta ska ske. Sällan har jag under mina år i riksda-
gen, där jag arbetat med arbetsmarknadspolitik, fått
så många upprörda brev och telefonsamtal som under
hösten. Herr talman! Jag tror inte att det är bara till
mig som dessa människor har vänt sig. Man är för-
tvivlad över att känna sig tvingad till uppgifter man
inte känner leder någonvart. Man upplever sig kränkt
och illa bemött. Så får det inte vara.
Att införa en sådan åtgärd, med kort varsel och
utan instruktioner över vad den ska innehålla, gör
arbetssituationen ohållbar även för personalen på
arbetsförmedlingarna runtom i landet. Det är de som
får ta emot den första vreden från dem som blir in-
stoppade i aktivitetsgarantin. Rapporter i medierna
talar om arbetslösa som känner sig inlåsta och om 50
personer som ska dela på fyra datorer och två telefo-
ner mellan kl. 9 och 15. Det är sådant som gör att
legitimiteten för den svenska arbetsmarknadspolitiken
blir urgröpt.
Ryckigheten i regeringens politik visar sig tydligt
när näringsministerns efterträdare som länsarbets-
nämndens ordförande i Norrbotten, landshövding
Kari Marklund, skriver ett brev till departementet och
visar på det ohållbara i situationen.
Regeringen ger i januari order om att man ska
hålla igen för att sedan, i augusti, komma med nya
direktiv där det anges att ingen kraft får sparas. Vad
är det för politik att föra? Var finns långsiktigheten
och tankarna i detta?
Herr talman! Det finns trots allt glädjeämnen i all
bedrövelse. Grupper som haft väldigt svårt att komma
ut på arbetsmarknaden har börjat skåda ljuset i slutet
av tunneln. Utomnordiska medborgare har äntligen
fått det lite lättare på arbetsmarknaden, men det är
inte tack vare utan trots regeringens förda politik.
Centerpartiet har föreslagit att övergångsarbetsmark-
nad ska prövas som ett sätt för långtidsarbetslösa och
invandrare att komma ut och visa sin kompetens för
framtida arbetsgivare.
För att fortsätta denna debatt kan jag ge Hans An-
dersson och andra tipset att gå tillbaka till våra mo-
tioner i ärendet från i våras - i samband med vårpro-
positionen 2000 - och även till dem som kom i hös-
tas, dvs. 1999.
I Vaggeryd fungerar denna övergångsarbetsmark-
nad bäst i lågkonjunktur. Det var när man hade en
stor arbetslöshet som man kom på denna idé. I dag
behöver man inte använda den, för nu har man oer-
hört svårt att få människor att pendla till Vaggeryd
från andra delar av länet, som dessutom i andra sam-
manhang tyvärr är ganska splittrat.
En annan fråga, som vi har haft en debatt om tidi-
gare, är frågan om jämställdheten. Fortfarande är det
så att män och kvinnor inte har samma möjligheter på
arbetsmarknaden. Man får inte lika lön för lika arbete.
Det finns mycket mer att göra på det området. Det har
vi som sagt haft debatt om tidigare, men frågorna
kvarstår och behöver hanteras.
Herr talman! Det kommer inte att förvåna mig
särskilt om regeringen till nästa år lägger fram förslag
som delvis går i den riktning som vi nu har diskuterat.
Genom detta förfarande går värdefull tid förlorad. Det
faktum att regeringen enbart delvis förändrar arbets-
marknadspolitiken i riktning mot våra förslag innebär
att helheten och dynamiken går förlorad. De som
förlorar på det är de arbetslösa, likaväl som hela sam-
hället.
Ett annat förslag som Centerpartiet har tagit upp
gäller hur utgiftsområdena ska vara utformade. Vi har
föreslagit att samtliga konton som är att hänföra till
försörjningsstöd ska samlas under ett utgiftsområde -
nr 13 - medan alla andra utgifter som berör arbets-
marknaden ska komma in under utgiftsområde 14.
Det innebär att man kan samordna regelverken för
dessa stöd. Det blir lättare för framför allt den som
ska få stödet att förstå, men även för handläggarna
som ska arbeta med detta.
Det steg regeringen har tagit tar inte sin utgångs-
punkt i detta utan i hur riksdag och regering hanterar
frågorna. Det är ett gott syfte, men det viktigaste i
vårt förslag är att människor som är berörda ska ha
lättare att förstå hur regler och anvisningar fungerar.
Att människor förstår och accepterar samhälleliga
beslut är det viktigaste för oss centerpartister.

Anf. 200 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Det är så oerhört udda. Arbetslös-
heten har ju halverats. Varför då säga att den säkert
inte har gjort det därför att det finns andra problem?
Den har ju halverats.
Herr talman! Det som är ännu mer udda är att
målet om att halvera arbetslösheten sattes upp av
socialdemokratin i samarbete med Centern. Det är ju
ert mål. Ni har sedan inte genomfört det. Det var
1996.
När vi kom in 1998 satte vi upp ett annat mål,
nämligen sysselsättningsmålet. Varför angripa majo-
riteten för att vi driver den politik som Margareta
Andersson nu säger att hon vill driva? Det blir bara
luftpastejer.
När det gäller decentraliseringen vill jag säga att
det inte är alldeles lätt. Det har gått så bra, säger
Margareta Andersson. Men nästan alla utvärderingar
och forskningsrapporter som vi tar del av säger att det
inte var riktigt så. Jag är också en förespråkare för
den lokala förankringen - jag tror att det är jättevik-
tigt - men det är inte så att man har gjort underverk
och helt andra saker än vad man tidigare kunde ha
gjort. Alla utvärderingar jag har läst säger detta. Jag
vet inte vad Margareta Andersson läser.
Ni föreslår en minskning med 9 miljarder vad
gäller utgiftsområdena 13 och 14. Då kan man tänka
sig att ni har satsat allt på regionalpolitiken. Där lig-
ger era miljarder. Men där har ni dragit bort en halv
miljard. Det sätts inte in några resurser någonstans
som skulle vara av vikt för den arbetslöse vare sig i
storstad eller på landet.
Slutligen vill ni ha en a-kassa upp till sju och ett
halvt basbelopp, Margareta Andersson. Vad har ni
räknat med att det kostar?

Anf. 201 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Herr talman! I samarbetet med socialdemokrater-
na sade vi mycket riktigt att vi tyckte att 4-
procentsmålet var vettigt att försöka uppnå. Jag är
inte ledsen för att vi är i närheten av det målet. Tyvärr
är det en hel del människor som är nyinkomna i ar-
betsmarknadspolitiska åtgärder, och de räknas inte in
i detta. Det är lite grann av en statistisk "tjinglaving"
som man har gjort för att komma ned till 4-
procentsmålet.
Dessutom har vi redan tidigare i olika motioner
talat om att vi tycker att sysselsättningsmålet är
mycket viktigare än att få ned antalet arbetslösa,
eftersom det är sysselsättningen i samhället som är
avgörande för samhällsekonomin och för hur sam-
hället ska fungera i framtiden.
Decentraliseringen tycker vi är oerhört viktig av
den enkla anledningen att samhället ser olika ut i
olika delar av detta land. Problemen ser inte likadana
ut i Pajala och Gnosjö, som Maria Larsson sade för
en liten stund sedan. Det behövs olika sätt för att få
detta att fungera. Man måste också visa förtroende för
de människor som ska hantera dessa frågor på lokal
nivå.
Jag anser att samspelet mellan arbetsförmedling-
arna och kommunerna är någonting som vi på olika
sätt måste uppmuntra. Vi måste undersöka hur man
kan stötta och hjälpa till i kommunerna och i regio-
nerna. Det är trots allt där som människorna vill ha
jobb. De vill inte flytta på sig. Möjligheten att pendla
måste förbättras, osv.
Det är där som vi tycker att de viktigaste insatser-
na ska göras. Det ska inte till varje pris se likadant ut
i hela landet.

Anf. 202 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Det är alldeles klart att det inte kan
se likadant ut i hela landet, och det är det ingen som
förespråkar. Alla säger, och det står i betänkandet,
hur viktig den lokala förankringen är, och också hur
viktigt det är att man har med kommunerna i arbets-
förmedlingsnämnderna.
Jag försökte själv säga i talarstolen att jag tror att
man måste gå mycket längre: till ett slags arbets-
marknadsråd i de lokala regionerna där man har med
facken, arbetsgivarna, kommunerna och förmedling-
en. Staten är med på det sättet.
Sedan förstår jag inte vad Margareta Andersson
säger. Det har kommit nya personer, och måtten går
inte att relatera. Det är ju samma mått på arbetslöshet
vi har nu som vi hade då. Det är väl inget konstigt
med det. Det är inget "tjinglaving", som Margareta
Andersson uttryckte sig.
Jag har en fråga till Margareta Andersson. Det
gäller höjningen av a-kassans tak upp till sju och ett
halvt basbelopp. Vad skulle det kosta? Margareta
Andersson kan nicka. Jag har ingen mer replik. Tror
Margareta Andersson att det kostar 2 miljarder, 4
miljarder eller 6 miljarder? Vi får se hur ni har räknat.

Anf. 203 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Herr talman! Jag tycker att de idéer som Hans
Andersson kommer med om ett arbetsmarknadsråd
verkar vara ganska intressanta. Det är inte precis det
som jag har hört Hans Andersson diskutera tidigare i
denna talarstol. Jag känner igen Hans Andersson från
förra mandatperioden, när han var mycket kritisk mot
de idéer som vi tillsammans med den socialdemokra-
tiska regeringen genomförde.
Jag kan kasta frågan tillbaka. Vilket ekonomiskt
ansvar tar Vänsterpartiet för detta? Man vill höja
anslagen, och man vill höja taket. Då anser jag att
man också i det sammanhanget måste ta ansvar för
den politik man vill genomföra.
Jag känner mig inte ansvarig för annat än den po-
litik som vi från Centerpartiets sida vill föra. Vi vill
göra en hel del andra insatser. Det är den totala poli-
tiken som vi anser skulle se annorlunda ut och som
skulle kunna ge ett annat utseende till den svenska
arbetsmarknaden. Det är det som jag anser vara Cen-
terpartiets uppdrag i politiken.

Anf. 204 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! Nära 1 miljon människor i arbetsför
ålder saknar i dag ett eget riktigt arbete. Av olika skäl
syns inte alla dessa individer i den officiella arbets-
löshetsstatistiken. Det saknas ungefär 300 000 jobb
för att lika många ska ha ett arbete i dag som för tio
år sedan. År 1990 var nära 4,5 miljoner människor i
sysselsättning. Siffran för september i år visar att
mindre än 4,2 miljoner är sysselsatta.
Arbetsmarknadsåtgärderna ökar kraftigt för närva-
rande, trots den pågående högkonjunkturen. Det är
anmärkningsvärt, eftersom antalet arbetsmarknadsåt-
gärder normalt sjunker i en högkonjunktur. Situatio-
nen för närvarande är emellertid den motsatta. Tren-
den är tydlig. I genomsnitt ökade antalet arbetsmark-
nadsåtgärder enligt AMS med nästan 6 % i oktober,
och trenden har ytterligare förstärkts.
Den svenska arbetsmarknaden är tudelad. I vissa
tillväxtregioner skriker företagen efter kvalificerad
arbetskraft, medan t.ex. skogslänen i Norrland, gles-
bygden i Dalsland, östra Skaraborg och delar av syd-
östra Sverige har långt ned till 4 % öppen arbetslös-
het. I Norrland är den totala arbetslösheten fortfaran-
de över 10 %. Där den är som värst, i Norrbotten, är
det en total officiell arbetslöshet på 13,5 %.
Fler människor står utanför arbetskraften i dag än
t.ex. 1994. Det var det året den förra borgerliga rege-
ringen avslutade sin period och vi hade varit med om
efterkrigstidens svåraste lågkonjunktur. Nu har vi
högkonjunktur, men trots det står fortfarande fler
individer utanför arbetsmarknaden i dag än i början
av 1990-talet. De här siffrorna ger en helt annan bild
av verkligheten än den glättade bild som regeringen
och Vänstern gärna vill ge när det gäller arbetslöshe-
ten i Sverige.
Herr talman! Det gynnsamma konjunkturläge som
nu råder måste utnyttjas betydligt bättre än vad som
sker för närvarande. Vad som behövs är en uthållig
och stabil tillväxt grundad på företagande, sparande
och en sanerad samhällsekonomi. En aktiv arbets-
marknadspolitik i ett sådant läge har stora möjligheter
att ge medborgarna en god livskvalitet samt ökade
möjligheter att bidra till sin egen och samhällets ut-
veckling. Detta kan då ske med stort mått av frihet
och goda möjligheter till ett eget arbete. Jag tror att
det är viktigt att var och en kan känna att hon eller
han behövs och kan utveckla sin förmåga, utvecklas
som människa och förena arbete och familj. Den
enskildes kunskaper och kompetens utvecklas på en
arbetsmarknad som uppmuntrar mångfald, rörlighet
och utbildning. Men för att detta ska uppnås krävs en
rad förändringar.
Folkpartiet förordar i sin motion att arbetsmark-
nadspolitiken måste bygga på tilltro till individen. Vi
lägger en ökad tyngd vid en god näringspolitik genom
företagande, en sund ekonomisk politik och aktiv
arbetsmarknadspolitik. Vi hävdar vidare att arbets-
marknadspolitiken måste förbli en statlig angelägen-
het. Ändå menar vi att det behövs en långtgående
decentralisering inom Arbetsmarknadsverket till den
lokala förmedlingen.
Det torde vara mer klart än någonsin att arbetet
har en stor betydelse inte bara för personlig ekonomi
utan också för det sociala värde det förmedlar. Det är
extra viktigt att de arbetshandikappade får sin chans i
ett modernt arbetsliv. Vi betonar starkt arbetsmarkna-
dens breddning samt vikten av att undvika s.k. flask-
halsar och få en ökad regional balans. Här behövs
utbildningsinsatser, och den breddade arbetsmarkna-
den får vi till stånd genom att öppna för tillväxt inte
minst i tjänstesektorn.
Det behövs för övrigt en rejäl reform för att kom-
ma ifrån den allt större s.k. svartmarknaden. Den har
säkerligen sin orsak i en svagare skattemoral, men det
är ingen tvekan om att den höga skatten på arbete är
en bov i sammanhanget. Vi diskuterar, herr talman,
inte skattefrågorna i det här betänkandet, men de har
ett starkt samband med hur vi kan underlätta en väx-
ande tjänstesektor. Det finns en stor efterfrågan på
sådana tjänster, och dessutom har vi en situation då
tiotusentals industriarbetsplatser som försvunnit inte
kommer tillbaka.
Kvinnornas ställning på arbetsmarknaden måste
stärkas genom åtgärder, bl.a. genom att bryta det
offentliga monopolet. Kvinnor har länge varit låsta
till vissa arbetsplatser utan att kunna byta arbetsgiva-
re. Utifrån liberala utgångspunkter är det då viktigt att
ge möjligheter såväl att byta arbetsgivare som att byta
yrke.
Folkpartiets tankar om en försöksverksamhet med
friare användning av medlen tror jag är en bra väg, då
vi vill att man i större utsträckning ute i landet ska
kunna komma längre i att stärka arbetsmarknaden. Vi
lägger stor vikt vid arbetsmarknaden för invandrare.
Folkpartiet vill dessutom ta itu med den negativa
rundgång som kan förekomma mellan arbetsförmed-
ling, socialtjänst och sfi-undervisning. Vi behöver en
aktiv utvärdering av de åtgärder som förekommer.
Ska det bli möjligt att bryta den pågående utflytt-
ningen från glesbygd till storstadsområden, men även
från Sverige till utlandet, krävs ett bättre näringskli-
mat. Om många fler människor över hela landet ska
kunna få arbete krävs en politik som gör det lättare att
anställa, att driva företag och att få tillgång till risk-
kapital - också för småföretag. Det måste också er-
bjudas en väl fungerande infrastruktur. Det krävs en
arbetsmarknadspolitik som är anpassad till en modern
tid och till förhållanden som varierar i olika delar av
landet.
En grundläggande liberal utgångspunkt är att den
enskilde ska ha möjlighet att försörja sig och få eget
ansvar. Människor måste i högre grad få vad vi kallar
makten över den egna vardagen.
En fungerande arbetsmarknad kräver ofta att man
undanröjer de hinder som finns i dag. Dit hör svårig-
heten för de s.k. gränsgångarna att kunna bo i ett
nordiskt land och arbeta i ett annat och inte sällan
dagligen pendla över landgräns. Det behövs vidare en
översyn när det gäller utbildningsstöd för praktikplat-
ser, arbetslöshetsersättning mellan länderna samt
socialförsäkringssystem och regler i föräldraförsäk-
ringen. Reservation 2 poängterar en skyndsam över-
syn.
Vi har under många år talat om värdet av att till-
lämpa den s.k. arbetslinjen. Ändå kan vi konstatera -
som Riksdagens revisorer har påpekat - att det blivit
allt vanligare att personer lämnar arbetskraften före
den allmänna pensionsåldern. Revisorerna slår fast att
regeringen nu bör redovisa hur vanligt det är att ar-
betslöshetsersättning kombineras med annan ersätt-
ning och hur vanligt det är att arbetslösa rör sig mel-
lan olika ersättningssystem. Regeringen bör följa upp
detta och redovisa sina åtgärder.
När de s.k. OTA-jobben, som vände sig till äldre
arbetslösa, infördes för några år sedan var Folkpartiet
starkt kritiskt. Även om det påstods att äldre arbetslö-
sa som kvalitetshöjare inom olika sektorer skulle få
en värdigare situation ifrågasatte vi det. Det var först
meningen att OTA skulle upphöra med 1998 års ut-
gång. Sedan blev det nya beskedet att det skulle upp-
höra den 31 december 1999. Så kom nya beslut om
förlängning veckorna före förra årsskiftet: OTA ska
vara kvar till december 2000. Nu är vi där igen. De
personer som har varit verksamma i OTA vet att
åtgärden ska sluta i december. Det är framför allt
kvinnor, något eller några få år före uppnådd pen-
sionsålder. Deras alternativ är i de flesta fall öppen
arbetslöshet eller aktivitetsgarantin. Skulle de fort-
sätta inom aktivitetsgarantins ram missar de sina 45
kr extra per dag samt får inga fem veckors betald
ledighet. Då kan man verkligen använda sig av akti-
vitetsgarantins förkortning AGA:n. En fråga inställer
sig som jag riktar till utskottsmajoriteten med beryk-
tade statsrådsord: Är detta ett värdigt slut på yrkes-
karriären?
I dag har vi redan kunnat lyssna av en våldsam
kritik mot detta. Christer Skoog har anfört en social-
demokratisk röst, och flera från Blekinge och Väns-
terns mer revolutionära banerförare har instämt. Trots
detta påstår nu Hans Andersson att vi är på rätt väg:
Utvecklingen går rekordartat, och så här bra har det
aldrig varit förut. Jag tror att Hans har läst på lite
dåligt. Att siffrorna har blivit bättre beror ju till stor
del på det som har fösts in i AGA:n, något som
Christer Skoog och Camilla Sköld Jansson har be-
kräftat. Förtidspensioneringen rusar också på med
oförminskad fart.
När det gäller utskottets mom. 14 har vi, bl.a. i re-
servation 10, pekat på de uppemot 30 olika arbets-
marknadspolitiska programmen. För vart och ett av
dessa finns ett regelverk. Ska man frigöra resurser
från arbetsgivare, arbetssökande och förmedlingar
krävs att regelsystemen runt programmen förenklas
och framför allt att de blir färre till antalet. Mängden
insatser leder till något som kan kallas åtgärdsfrossa.
Det har länge sagts att handläggning och regler
för olika åtgärder skulle förenklas. Och så har det
blivit tvärtom. Aktivitetsgarantin kan vara en bra
åtgärd om den används rätt, men handläggningsruti-
nerna kring åtgärden är otroligt krångliga. Ana Maria
Narti har tydligt beskrivit det tidigare här i dag. Det
blir ett varvlopp som medför mängder av papper.
Bara ett ärende med samverkanspart och AF-pool ger
ett dussintal blanketter. Om fel görs i ett sådant ären-
de blir det dubbelt så många blanketter att skicka,
uppemot ett 25-tal. Då vill det till att förmedlare och
andra håller ordning på allt.
Ett annat exempel där förenklingen havererat är
anställningsstöden, som växt i antal. I dag finns det
fyra olika sådana anställningsstöd med varierande
procentsatser, tidsomfattning samt krav för att om-
fattas av stödet. Det gör det inte speciellt lätt för
handläggarna, och risken för att det blir fel är stor.
Det här har jag nämnt som besvärande exempel på
"förenklingen". Den har blivit komplicerad och ligger
bakom blankettraseriet och regelverken som gett
åtgärdsfrossa.
De nya reglerna kom att gälla från den 1 januari i
år, men förändringarna hann knappt komma i gång
förrän regeringen på nytt föreslog ytterligare föränd-
ring vad gäller anställningsstödet, dvs. särskilt an-
ställningsstöd. Efter detta har regeringen kommit med
förslag om förändringar i vårbudgeten, nu med ett
utökat särskilt anställningsstöd.
Anställningsstödet har nu ändrats fyra gånger på
mindre än ett år. Men ordergivningen är tydlig. Ingen
möda fick sparas för att städa i statistiken. Det poli-
tiska mantrat om att komma ned till 4 % öppen ar-
betslöshet tog över alltmer, inte sällan till förfång för
kvalitet i utbildningen.
Herr talman! Folkpartiets uppfattning är att ar-
betsmarknaden inte fungerar som den borde. Vi är på
toppen av en högkonjunktur och ser ändå närmare en
miljon människor utanför arbetskraften. Många vill
naturligtvis ha ett arbete, också de som inte alltid är
aktivt arbetssökande. AMS anser att ökade ansträng-
ningar måste göras för att stimulera ett högre arbets-
kraftsuttagande, som möjliggör fortsatt uppgång av
sysselsättningen. Det skulle rejält avlasta statsbudge-
tens utgiftssida och tillföra såväl stat som kommun
skatteintäkter. Det är därför vi i Folkpartiet vill se en
mer offensiv politik.
Bristerna i arbetsmarknadens sätt att fungera har
bidragit till flera problem: dåligt fungerande löne-
bildning, höga barriärer för nytillträde på arbetsmark-
naden, vilket medför risk för bestående utanförskap,
och den arbetsrättsliga regleringen, som också drar
med sig problem. Det gäller framför allt för småföre-
tagen.
En viktig del i arbetsmarknadspolitiken är att un-
derlätta kvinnligt företagande, som för övrigt skulle
vara en del i en positiv tillväxt. När det gäller männi-
skors förmåga måste såväl kvinnors som mäns möj-
ligheter och kreativitet bättre tas till vara liksom möj-
ligheten att förena yrkes- och familjeliv.
Oavsett om konjunkturen är bra eller dålig är de
arbetshandikappade alltid i en svår situation på ar-
betsmarknaden. Statliga insatser för att stärka deras
ställning är därför viktiga och bör prioriteras. Att få
möjlighet att utföra ett efterfrågat arbete ökar liv-
skvaliteten enormt.
Ofta överdrivs svårigheterna som är förknippade
med att anställa en person med funktionshinder. In-
formation och enklare anpassning av arbetsmiljön kan
ofta räcka för att överbrygga de hindren.
Arbetslinjen måste gälla även för handikappade.
Förtidspensioneringar ska undvikas i största möjliga
utsträckning. Både lönebidrag och anställningar inom
Samhall har visat sig vara värdefulla lösningar för
många arbetshandikappade. Folkpartiet har alltid
prioriterat de arbetshandikappade, en grupp som vi
ibland kallar "Det glömda Sverige", alltså grupper
som inte har någon stark intressegrupp som kan föra
fram deras krav.
Folkpartiet kommer därför att fortsätta att stödja
dessa grupper så att de får det stöd de behöver. Vi har
i vårt budgetalternativ anslagit 170 miljoner kronor
extra till stöd för jobb åt arbetshandikappade, såväl
till anställningar inom Samhall som till lönebidrag.
De här stöden är mycket billiga om man jämför
dem med alternativen a-kassa eller förtidspensione-
ring, som annars står till buds för de arbetshandikap-
pade.
Det är viktigt att påpeka att lönebidragsanställ-
ningar i största möjliga utsträckning måste vara en
åtgärd för arbetshandikappade och inte för andra
grupper. I ett bättre konjunkturläge måste denna an-
ställningsform renodlas så att det i stort sett bara är
arbetshandikappade som kan komma i fråga för en
lönebidragsanställning.
Lönebidragens tak är sedan många år oförändrat.
Det har lett till att det blivit svårare för funktionshind-
rade med kvalificerad utbildning att få ett adekvat
jobb. Folkpartiet anser att taket för lönebidragsan-
ställningar måste höjas. För många grupper är det
också långt till a-kassans 80 %.
Ett eget arbete, herr talman, har ett egenvärde med
flera dimensioner. Därför är en rätt utformad arbets-
marknadspolitik så angelägen.
Jag yrkar i första hand bifall till reservationerna 6,
10, 15, 29 och 32.

Anf. 205 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag sade att det har blivit väsentligt
bättre sysselsättningstillväxt än vi trott. Jag sade inte
att det var bra, Elver Jonsson. Just därför tycker jag
att det är så viktigt att fokusera arbetslösheten i den
ekonomiska politiken. Vi måste bekämpa arbetslös-
heten, och det gör vi genom att höja sysselsättnings-
graden. Men då behövs resurser till arbetsmarknads-
politiken.
Herr talman! Min fråga blir då, om man nu ska
vara offensiv, som Elver Jonsson säger: Varför tar ni
bort 700 miljoner från personalen på arbetsförmed-
lingskontoren? Hur kan ni göra det 14 dagar innan det
år de är borträknade. Har de ingen uppsägningstid?
Det är luft, Elver Jonsson. Tyvärr.
Varför tar ni bort 4,4 miljarder kronor från akti-
vitetsstödet? Vad blir det för offensiv i arbetsmark-
nadspolitiken?
Sedan säger ni att arbetsmarknadsutbildningen i
alla fall är viktig: Där vill vi prioritera. Därför mins-
kar ni anslaget med 1,5 miljarder kronor. Sammanlagt
plockar ni bort 6 ½ miljard kronor. För säkerhets
skull har ni plockat bort ytterligare 2 miljarder på
studiestöd på utgiftsområde 15.
Och så säger ni: Nu funkar det så dåligt. Det blir
inga nya jobb. Det är dåligt med arbetsmarknaden.
Lönebildningen fungerar inte.
Den fungerar alldeles utmärkt. Vi har lägst infla-
tion i Europa. Det stämmer inte. Det går inte ihop.
Sedan har jag min fråga med tanke på att ni tar
bort 4,4 miljarder från aktivitetsstödet. De sju och ett
halvt basbeloppen i a-kassan, det tak som jag tycker
att det vore så bra att höja, vad har ni räknat på det?
Jag hittar inte hur mycket det kostar i era beräkningar.

Anf. 206 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag är ofta imponerad av Hans An-
dersson. Han är som regel bra påläst. I dag har han
överträffat det med en annan disciplin. Han har gjort
en mycket elegant escape of word, en arbetsmark-
nadspolitisk åkning.
Först är han oerhört kritisk och slår ned på massor
av saker. Han talar om att han vill ge svidande kritik,
det är skandaler, man bävar inför framtiden, aldrig
förut etc. Behandlingen av invandrare och äldre samt
avtalspensioneringen fördömer han. Sedan ställer han
upp med statsmannaliknande ord och svarar för att
allt ändå ska vara ganska gott och väl.
Han fick en fråga tidigare i debatten på tal om
budget och att få det hela att gå ihop, som han själv
nu aktualiserar. Han sade: Vi klarade inte av det, men
vi får väl ta det pö om pö.
Jag tycker på något sätt att vi ändå ska kräva mer
av dem som är statsbärande och stöder regeringen än
av de olika förslag som kan finnas. Varför nämnde
inte Hans Andersson den stora förstärkning vi ger just
de arbetshandikappade? Där har ni själva gått ut i en
mycket hård reservation och krävt riksdagens tillkän-
nagivande där ni vill underkänna regeringens politik.
Det blir en mycket märklig sillsallad som Hans An-
dersson lägger upp på detta julbord.
Jag vill återkomma i min nästa replik, om jag får
chansen, herr talman, för att nämna att vi har ett helt
annat koncept. Det är det som gör att vi ändå talar för
mycket förbi varandra.

Anf. 207 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Pö om pö är inga problem för oss. Vi
aviserar höjningar som ska komma senare, 2001 och
2002. Det är inga problem. Och vi har ingen hård
reservation. Vi skulle bara vilja att Samhalls regio-
nalpolitiska ansvar uttrycktes operativt, så att man
bröt ned det nationella sysselsättningsmålet. Vi tycker
att det skulle vara riktigt.
Men mina frågor återstår: Hur gör man en mer of-
fensiv arbetsmarknadspolitik med 9 miljarder kronor
mindre i pengar? Hur prioriterar man arbetsmark-
nadsutbildningar när man omedelbart, tre rader efter
att man har sagt att man ska göra det, plockar ned
volymen genom att plocka bort 1 ½ miljard kronor?
Det är mycket på det området.
Vi inte bara talar förbi varandra. Det är faktiskt så
att jag inte riktigt har förstått, trots att jag försöker
läsa väldigt noggrant.
Sedan har jag den där frågan. Jag tycker att jag
har ställt den någon gång tidigare. Om man skulle
höja a-kassetaket till sjukförsäkringsnivån, som Folk-
partiet vill, vore det ju väldigt bra för att få en bättre
inkomstrelatering. Jag pratar om sju och ett halvt
basbelopp. Det skulle svara mot en dagpenning på
870 kr, som Elver Jonsson väl vet. Hur har ni räknat
ut att den ska finansieras, när ni samtidigt sparar 4,4
miljarder av det som ska bekosta a-kassan? Jag hittar
inga beräkningar i er reservation. Jag har en del väl-
grundade gissningar själv, och det skulle roa mig att
veta om ni har räknat med 2 miljarder plus, 4 miljar-
der plus eller 6 miljarder plus.
Elver Jonsson kan nicka, för nu har inte jag någon
replik kvar.
Snart är det nytt år. Men innan dess blir det jul.
God jul, Elver Jonsson!

Anf. 208 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Inför den vänligheten är det tvek-
samt om jag ska strängt kommentera Hans Anders-
sons egna ord att han inte har förstått. Det kan bero på
att vi har helt andra koncept. På socialistiskt håll ser
man ju gärna en mer byråkratiskt hanterad arbetslös-
het. Vi säger att den främsta frontlinjen mot arbets-
lösheten måste vara inom de nya jobben, de växande
företagen, mer kvalitet i yrkesutbildning och annat.
Med det konceptet blir det färre arbetslösa. Det inne-
bär att det blir ett utrymme för ett höjt a-kassetak utan
att för den skull det nödvändigtvis måste kosta mer.
Sedan får vi svara, herr talman, som Hans Andersson
sade när han inte kunde ge besked exakt på kronan:
Vi får väl klara det pö om pö. Vi kommer inte att ha
regeringsansvaret de närmaste veckorna vad jag kan
förstå. Därför har vi ändå lite rådrum.
Det viktiga i en offensiv arbetsmarknadspolitik är
att få fram fler jobb. Det löses inte den byråkratiska
vägen utan den dynamiska vägen. Där är Folkpartiet
berett att satsa mycket. Jag ska inte upprepa de saker-
na. Än en gång - till skillnad från Hans Andersson -
satsar vi mer på de arbetshandikappade. Där finns
möjligheten att stödja Folkpartiets linje i en kom-
mande omröstning.

Anf. 209 SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s):
Herr talman! I detta betänkande, arbetsmarknads-
utskottets betänkande AU1, finns de ekonomiska
resurserna och utgångspunkten som ligger till grund
för en ny och effektiv socialdemokratisk arbetsmark-
nadspolitik. Mycket av den grundar sig också på en
del av det som diskuterades i det förra betänkandet,
dels aktivitetsgarantin, dels en ny och effektiv a-
kasselag - kompletterad med en rad andra olika sa-
ker.
Detta är viktigt. Syftet med arbetsmarknadspoliti-
ken och vad den leder till är viktigt att lyfta fram. En
del är att se till att de lediga jobb som finns kan mat-
chas mot den arbetskraft som finns. Den måste inne-
hålla utbildning. Den måste innehålla andra åtgärder,
t.ex. stimulans och fler faktorer som påverkar så att
de behov som finns kan täckas av den arbetskraft som
finns tillgänglig. Det gäller att kunna täcka vakanser
och behov som finns av arbetskraft hos näringslivet
och från verksamheternas sida.
Varför är det viktigt? Jo, naturligtvis så att man
inte för tidigt i en högkonjunktur - som vi befinner
oss i nu - drabbas av tillbakagång på grund av flask-
halsproblem och bekymmer att täcka upp och på sätt
får avmattning i en ekonomisk tillväxt i förtid.
Den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken
är en viktig del av den ekonomiska politiken, som i
sig inte har något annat syfte än att vi ska kunna klara
en välfärd. Det ska vara ett bra land för Sveriges folk
som kan utvecklas i rätt riktning, där det finns resur-
ser och möjligheter att klara framtidens uppgifter i
politiken och täcka de behov och önskemål som Sve-
riges folk har.
Just nu är arbetsmarknaden inne i en mycket bra
utveckling. Det har beskrivits här, även om dyster-
kvistarna på den borgerliga sidan gör allt för att slå
sönder den utveckling som ändå har funnits. Jag
tycker att man kan diskutera åtgärder hit och dit, och
det går att vända och vrida på procenttal. Men i bot-
ten måste en statistik finnas, och man måste vara
överens om hur den ska räknas över tiden. Det går att
peka på en viktig sak för att vi har en bra utveckling
just nu, nämligen att i botten ligger en kraftig syssel-
sättningstillväxt. Vi tillhör absolut de bästa i Europa i
sysselsättningstillväxten. Det är framför allt och näs-
tan uteslutande i privat sektor, precis som det har
sagts tidigare. Det var här det inte skulle kunna ske på
grund av alla de pålagor och regler som finns i den
svenska arbetsmarknadspolitiken. Trots detta sker
denna utveckling - trots att bl.a. Kent Olsson många
gånger tidigare har sagt att det inte skulle kunna ske.
Det är det som är hindret. Det har hänt. Det händer.
Vi har en bra utveckling i Sverige på det området.
Det är nya jobb i framför allt privat sektor.
Det har också raljerats en del kring 4-
procentsmålet. Det har bara varit ett trappsteg på
vägen. Den socialdemokratiska politiken för arbets-
marknaden handlar ytterst om full sysselsättning.
Man kan diskutera det, men man ska vara tydlig och
klar över att när målet sattes gällde det den öppna
arbetslösheten. Någonting annat har aldrig diskuterats
i sig. Det målet har uppnåtts. Nu lägger vi det bakom
oss, men inte för att det är oviktigt utan för att nästa
mål är än viktigare. År 2004 ska 80 % av den till-
gängliga arbetskraften vara i sysselsättning. Det är det
som är viktigt nu, i stället för att ha något kineseri om
4-procentsmålet.
Målet har haft ett viktigt syfte i sig. Det har haft
en viktig inverkan på utvecklingen i sig. Det har varit
en fokusering på frågorna kring detta. Det har varit en
kraftsamling av arbetsmarknaden från AMS:s sida,
arbetsförmedlingarnas sida. Det har funnits ett tydligt
mål. Det är inte för målets egen skull utan faktiskt för
att människor ska kunna vara ute i arbete och för att
täcka arbetsmarknadens behov av arbetskraft. Det är
viktigt.
Nu går vi vidare till nästa delmål. År 2004 ska
80 % av tillgänglig arbetskraft vara i sysselsättning.
Vi kan också se att vi har en bra utveckling i lan-
det. Den har fokuserats på tillväxtregionerna. Visst
har vi en starkare utveckling där. Men vi har särskilt
under den senaste månaden sett att den goda utveck-
lingen sprider sig i landet. Norrland har nämnts som
ett mörkt område för sysselsättningen. Men titta gärna
på Västerbotten. Det är väl i högsta grad Norrland
också. Där är väldigt bra siffror för sysselsättning och
låga arbetslöshetssiffror. Jämtland har också en posi-
tiv utveckling just nu, kanske framför allt småföreta-
garledet som växer till ganska starkt. Det är inte bara
Stockholm som växer.
Däremot kan vi fortfarande se att det finns regio-
nala obalanser. Dem får vi återkomma till. Det är bl.a.
arbetsmarknadspolitiken i sig, men det måste också
kombineras med en effektiv regionalpolitik som ser
till att jobben sprids bättre i landet. Från vår utgångs-
punkt är det viktigt att vi har en bra balans med be-
folkning, sysselsättning och möjligheter att bo och
leva i hela Sveriges land. Det är också viktigt för oss
socialdemokrater.
Allt tar tid. Det finns en frustration för att vi fort-
farande har en hög arbetslöshet. Jag kan svara på
Kent Olssons fråga. Jag är naturligtvis inte nöjd med
den arbetslöshet vi har. Den är fortfarande alldeles för
hög. Det vore förmätet att säga någonting annat, i
synnerhet som jag representerar ett parti som säger att
det enda mål vi kan acceptera är full sysselsättning.
När alla som kan, vill och har möjlighet får ett jobb är
målet nått. Det är klart att det är dit vi måste nå. Där-
för kan jag inte säga att jag är nöjd att vi fortfarande
har 4 % öppen arbetslöshet, men jag kan vara nöjd
med den utveckling som har varit med tanke på det
utgångsläge som Kent Olsson m.fl. från den borgerli-
ga sidan lämnade vid regeringsskiftet 1994. Vi vet
hur arbetslöshetssiffrorna såg ut då. Från dem har vi
pressat oss fram. Nu är vi tillbaka på en sysselsätt-
ningsgrad som är likställd med hur det var 1986. Det
är fortfarande en bit kvar fram till toppåren som var i
början av 90-talet.
En förutsättning för att vi ska klara den fortsatta
positiva utvecklingen hänger på att vi i botten har
starka statsfinanser. Utan dem och en ekonomi som
inte klarar av de åtgärder, stimulanser och annat som
ska göras på området står vi oss slätt. Då faller hela
den delen. Parallellt med en effektiv arbetsmarknads-
politik måste vi också se till att vi håller ordning på
statsfinanserna. Det är det som ligger till grund för att
nå målet.
Det ligger till grund för att man ska kunna nå
målet. Det ligger också till grund för att vi får en
positiv utveckling i hela samhällsapparaten så att det
skapas nya jobb. Man kan inte bara stimulera direkt
med statsmedel. Näringslivet, tjänstesektorn osv.
måste också utvecklas i positiv riktning. Det skapar
den goda cirkeln i det läge som kommit efter den
saneringsperiod som i sig var svår. När den nu är över
och vi ser att vi har starka finanser får vi njuta lite
grann av den goda cirkel som skapats.
Arbetsmarknadspolitiken i sig är också viktig i
den här delen. Ett led i detta är den nya arbetsmark-
nadspolitikens inriktning. I stället för mängdåtgärder
och volymåtgärder satsar vi på kvalitet riktad indivi-
duellt mot den arbetslöse själv utifrån de förutsätt-
ningar som var och en har.
Det är viktigt inom arbetsmarknadspolitiken att
också peka på välfärden. Det är minst lika viktigt att
vara med att bidra till en god välfärd genom arbete
och att betala skatt som det är att ställa sig i kö och
säga att man vill ha del av välfärden. Det är balansen
i ett gott samhälle. Man tar både ansvar för att bidra
likaväl som man bidrar genom att påvisa de behov
som finns. Det åligger regeringen och även de som
ansvarar för politiken i riksdagen att se till att det
harmoniserar och går ihop också på sikt.
90-talet var en mörk period arbetsmarknadsmäs-
sigt. Det vet vi alla. Det är riktigt att vi hade en or-
dentlig lågkonjunktur i början av 90-talet. Det är rätt.
Det hade man också i Europa. Det som är märkligt är
att vi i Sverige i början av 90-talet förlorade betydligt
fler arbetstillfällen än vad man gjorde i jämförbara
länder i Europa. Där kan man diskutera politikens
inverkan på det som har skett.
När vi nu får en högkonjunktur i Sverige liksom i
Europa ökar vi i Sverige sysselsättningen betydligt
mer än i Europa i övrigt. Är det en slump? Är det tur?
Eller kan det faktiskt bero på att den förda politiken
har en viss inverkan på vilken utveckling man har?
Jag är ganska övertygad om det sista, om jag ska göra
ett eget uttalande om det. Politiken har naturligtvis en
betydelse och ger också en stimulans.
90-talet skapade en stor grupp arbetslösa som inte
har deltagit i arbetslivet. En del har inte deltagit på
många år. Många har lämnat arbetslivet, och andra
finns fortfarande kvar. De har blivit hänvisade till en
tillvaro utanför arbetsmarknaden. Vi måste känna ett
stort ansvar för de människor som fortfarande inte är
med. Det är de som inte känner att Sverige går bra när
statistiken påvisar det och bankekonomer, Riksban-
ken osv. säger att Sverige har en oerhört gynnsam och
positiv utveckling.
Det är klart att de som inte tillhör arbetsmarkna-
den och inte har möjlighet att ta del av löneutveck-
lingar och sådana saker inte känner sig delaktiga när
det går bra i Sverige. Det är därför som det är så oer-
hört viktigt att fortsätta att bekämpa arbetslösheten
och se till att alla som över huvud taget kan ta ett
arbete också kommer ut på arbetsmarknaden.
Nu satsar vi på individen, som jag också sade ti-
digare. Vi går från volymmålen, eftersom det finns
förutsättningar för det. Vi satsar på kvalitet riktat mot
individen. Det finns möjligheter till det. Arbetsför-
medlingarna och Arbetsmarknadsverket fick extra
resurser för att kunna klara de stora volymerna av
arbetslösa.
Volymerna har minskat markant oavsett hur vi
räknar. Arbetsmarknadsverket får behålla sina resur-
ser. Det har det fått göra i år, och det får det göra
även nästa år. Det får det därför att man ska kunna
rikta de resurser som nu frigörs på grund av att voly-
merna minskar mot kvalitet. Det är klart att det måste
ge ett utslag. Det finns en större möjlighet att möta de
enskilda personerna utifrån deras egna förutsättning-
ar. Också det är oerhört viktigt i hela denna del.
Det skrivs också så väldigt bra. Aktivitetsgarantin
har kritiserats. Det har också lyfts fram här i kamma-
ren i dag, dels vad gäller det här betänkandet, dels
vad gäller det betänkande som tidigare debatterades. I
det fall man inte har utfört aktivitetsgarantin på det
sätt som denna kammare har beslutat finns det anled-
ning för oss att vara kritiska och säga: AMS måste
följa upp detta.
AMS har antagit ett kvalitetssäkringsprogram som
går ut på att man ska se till att de arbetslösa får rätt
behandling i aktivitetsgarantin oavsett var de bor i
Sveriges land. Det är väldigt viktigt att följa upp den
delen. De exempel som är bra måste man ta fram.
Man måste se till att det blir utbildning på arbetsför-
medlingar och information kring den här delen så att
den arbetslöse som är med i garantin får den behand-
ling och den aktivitet som den arbetslöse har rätt att
själv begära. Det är väldigt viktigt.
Det finns ett ansvar för hela utskottet och för hela
kammaren att följa upp den delen. Jag har backat och
läst vad som står i riksdagsbeslutet. Det finns ingen-
ting där som man skulle kunna göra om eller som
man skulle ha gjort på något annat sätt. Det är i verk-
ställigheten som det är viktigt att se till att det blir
bra.
Man har här hänvisat till OTA. Den åtgärden har
t.o.m. prisats av dem som inledningsvis var oerhört
negativa till OTA. Minnesbilden av detta har jag fått
mig beskrivet, eftersom jag inte fanns med på den
tiden i arbetsmarknadsutskottet. När OTA infördes
var det ungefär lika massiv kritik som vi i dag hör om
aktivitetsgarantin.
När den ska slussas ut, vilket sades väldigt tydligt
och klart, prisas den som en oerhört bra åtgärd av
såväl de politiska partier som var negativa när den
infördes som de som berördes av den. Det tror jag är
viktigt att poängtera i den debatt som har varit.
Den nya socialdemokratiska arbetsmarknadspoli-
tiken är inriktad på individuell frihet med ett kollek-
tivt skyddsnät inom räckhåll om någonting händer.
Jag kan göra en liten kort vinkling mot det som har
sagts från moderat håll. Man säger: Satsa på indivi-
den. Det handlar mycket om det i den här delen.
Reservationerna är precis som Hans Andersson
säger. Det är en förfärlig massa retorik och en förfär-
lig massa ord. Men det finns egentligen inget förslag
till hur man ska nå de syften som man ändå pekar på i
den här delen. Det finns ledord som egentligen går
som ett eko från Arvid Lindmans tid: Sänk skatten!
Det är lösningen för arbetsmarknadspolitiken. Det går
också igenom reservationerna. Det är lite trist att det
inte finns något mer förslag.
Jag skulle gärna ansluta mig till det som kan för-
bättra. Men då måste man också påvisa vilka förslag
och vilka åtgärder som skulle kunna förbättra så att
man kan få en bättre arbetsmarknadspolitik. Där
tycker jag att det gapar ganska tomt.
Det här är lite grann början av den nya arbets-
marknadspolitiken. Jag skall till sist runda av med att
säga följande. Det finns naturligtvis mycket mer som
man måste gå vidare med. Man måste satsa mer på de
arbetshandikappade och de som står utanför samhället
och inte ens finns med i en a-kassa och som kanske är
beroende av socialbidrag osv.
Vi har en eftersläpning gentemot våra invandrare,
som också måste gå in i den nya arbetsmarknadspoli-
tiken. Vi har deltidsarbetslösheten, som inte är till-
fredsställande. Vi har också många som får sluta i
förtid med förslitningsskador och sådant. Det har vi
all anledning att titta närmare på.
Vi kommer att återkomma med ett förslag, dis-
kussioner och också beslut i utskottet under kom-
mande år. I framtidens socialdemokratiska samhälle
har alla en plats, och alla ska ha en plats.
Till sist vill jag yrka bifall till utskottets hemstäl-
lan i betänkandet i dess helhet och avslag på samtliga
reservationer.

Anf. 210 MARIA LARSSON (kd) replik:
Herr talman! Jag vet inte om Sven-Erik Österberg
möjligtvis har sovit under delar av den tidigare de-
batten. Jag hade åtminstone tiotalet förslag på möjlig-
heter att förbättra arbetsmarknaden som jag nämnde i
mitt anförande, och jag kan komplettera med fler.
Men jag vill inte ta min repliktid till detta.
Jag noterar att Sven-Erik Österberg hade en viss
internkritik eller självkritik när det gäller firandet
kring 4-procentsmålet. Det tycker jag var positivt att
han bejakade. Det kanske inte var så lyckat att gå ut
med stora pamfletter och skrifter i samband med det.
När det gäller 80-procentsmålet, sysselsättnings-
målet, som ju är det intressanta, så hävdar Konjunk-
turinstitutet att man inte kommer att uppnå det bero-
ende på att arbetskraftsbristen kommer att göra att
flaskhalsarna blir så stora och omfattande att de
kommer att fungera tillväxthämmande. Vad avser
regeringen göra för att förhindra detta och underlätta
det hela så att inte arbetskraftsbristen blir ett faktum i
stora delar av Sverige?
Jag har inte förstått att Sven-Erik Österberg har
anfört några förslag när han tog upp den problemati-
ken.
Mina frågor från tidigare debattinlägg här i kam-
maren kvarstår: Vad ska hända med dem som blir
kvar år efter år i aktivitetsgarantin? Människor måste
få ett besked. Kan man hålla på i 10 eller i 15 år i
aktivitetsgarantin om man inte får ett jobb eller hittar
en reguljär utbildning som passar?
När det gäller det citat om vem det är som styr
Sverige som jag nämnde angående Sven-Erik Öster-
bergs uttalande om anställningsstödet och återkvalifi-
ceringen till a-kassan skulle jag gärna vilja ha en
belysning av den frågan.

Anf. 211 SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s) re-
plik:
Herr talman! När det gäller aktivitetsgarantin och
den delen är det i teorin i dag, som det ser ut i betän-
kandet, så att man kan vara i aktivitetsgarantin i prin-
cip fram till pensionsålder. Så ser det ut. Därför för-
står jag inte resonemanget som fördes tidigare om att
det skulle finnas någon bortre parentes i den delen.
Där har man aktiviteten.
Meningen med aktiviteten är inte att man ska rulla
där år ut och år in, utan den är en passage där man får
stimulans och utbildning och blir aktiverad på ett sätt
så att man också kan gå ut på den öppna arbetsmark-
naden.
Detta är också vad som sker. Det ser vi om vi tit-
tar på aktivitetsgarantin. Nu har ju den varit i gång
under väldigt kort tid och naturligtvis haft barnsjuk-
domar från början, vilket också har pekats på. Men
det har gjorts ett antal stickprov som har visat att
under en tremånadersperiod har ca 20 % av dem som
har gått in också gått ut ur aktiviteten. Jag tycker att
det är ett ganska bra betyg. Det visar att aktiviteten
har varit effektiv. Där den har fungerat väl så har den
fungerat mycket väl. Den har också gett mycket goda
resultat. Det tycker jag finns all anledning att under-
stryka när det gäller aktivitetsgarantin.
Ingen ska rulla i en förfärlig massa år, år ut och år
in, i aktivitetsgarantin. Det skriver vi också lite grann
om i betänkandet. Sedan kan det ju finnas människor
som av olika orsaker har oerhört svårt att komma ut
på arbetsmarknaden. Det känner vi alla till. Det är där
som diskussionen om övergångsarbetsmarknaden
kommer in. Man ska kunna få en sysselsättning och
ett arbete som ligger vid sidan av och som gör att
man inte ska bli kvar i aktiviteten. Men det är för
tidigt att gå in med det nu. För vem kan döma ut dem
som är i aktivitetsgarantin i dag och inte kommer ut i
jobb, och säga att de aldrig kommer att få något jobb i
det här läget?
Aktiviteten har varit i gång i knappt ett antal må-
nader. Det är alltså alldeles för tidigt. Detta är någon-
ting man får återkomma till i det politiska arbetet. Då
får vi se vad som ska hända efter aktivitetsgarantin.

Anf. 212 MARIA LARSSON (kd) replik:
Herr talman! Jag tackar för svaret på en fråga. De
bägge andra kvarstår. Dem vill jag upprepa, dock
utan att nämna dem igen.
Det är inte meningen att någon ska vara kvar i ak-
tivitetsgarantin, uttrycker Sven-Erik Österberg det.
Men om man blir det så är alltså svaret i dag: Ja, man
kan vara där i all evighet. Men om ett tag ska vi titta
på frågan igen.
Är det några som är kvar då så kommer man alltså
att fundera över det som vi tror måste komplettera
aktivitetsgarantin, nämligen en övergångsarbetsmark-
nad. Det är alltså det besked som Sven-Erik Öster-
berg är beredd att ge i dag.
Jag tycker att det är beklagligt för alla människor
som befinner sig i aktivitetsgarantin och som något
börjar förtvivla. De som gick in under försöksperio-
den har nu varit där i ett ganska stort antal månader.
Jag tror att merparten kommer att komma ut i någon
av de här två sakerna som man kan välja på. Men det
kommer också att finnas människor som är kvar. Jag
tror att både Sven-Erik Österberg och jag har den
kunskapen redan i dag. Därför tycker jag att det vore
värdigt att ge de här människorna ett besked om vad
som ska hända.

Anf. 213 SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s) re-
plik:
Herr talman! Om man har varit öppet arbetslös i
två år och sedan går in i aktivitetsgarantin så kan man
inte säga att man har varit i den för länge om man har
varit där i fem sex sju månader i förhållande till den
tid som man har varit öppet arbetslös. Det är klart att
detta måste ges en reell chans.
Till viss del tillmötesgår jag Maria Larsson om
det här. Ingen ska gå år ut och år in här. Det är den
yttersta meningen. Det är också därför som vi disku-
terar övergångsmarknaden i det här läget i betänkan-
det. Det är väldigt förmätet att redan nu tala om vad
som ska hända om fyra fem år - eller vad det nu är
för tidsperiod. Det kan inte jag utfästa på något sätt
här för det vet vi inte i nuläget. I så fall måste man
diskutera - det tillhör den diskussionen - hur arbets-
marknaden ser ut nästa höst och när vi kommer till
2002. Hur vet vi det i dag? Det är någonting som man
får återkomma med.
Men jag vill gärna försäkra att ingen ska rulla en
förfärlig massa år i en aktivitetsgaranti som inte leder
någon vart. Då ska det finnas ett sidospår som det är
möjligt att koppla in på så att de människor som har
varit i aktiviteten får en bättre tillvaro. Det tycker jag
är ett ganska klart och rakt besked, som Maria Lars-
son kan vara nöjd med.
Jag tycker att man ska lyssna på facket. Jag tycker
inte att det är fel att lyssna på facket om det har vetti-
ga synpunkter eller på småföretagarna, eller någon
annan organisation, om de har vettiga synpunkter. Jag
tillhör dem som faktiskt lyssnar över hela ledet. Jag
går på småföretagarnas möten, jag lyssnar på facket
och jag är också på SAF:s möten och lyssnar på vad
de för fram. Finns det vettiga idéer som man kan
tillföra politiken så tycker jag att man kan använda
dem. I det här fallet hade facket en vettig idé som jag
tyckte att det fanns anledning att göra politik av.
Vi har faktiskt inte briljerat någonting med 4-
procentsmålet. Jag tycker att det har passerat utan
någon förfärlig baluns. Det är medierna som har pe-
kat på det här. Jag tycker ändå att man kan framhålla
att man har nått ett mål 2000 som man satte 1996. Då
kan det inte vara fel att tala om att man har nått det.
Jag tycker att det har skett på ett diskret sätt som vi
inte alls behöver skämmas för. Men som sagt var: Nu
är det sikte på 80-procentsmålet som gäller.

Anf. 214 KENT OLSSON (m) replik:
Herr talman! Diskret eller indiskret - det kan man
ju i och för sig diskutera. Men jag noterade däremot
att Sven-Erik Österberg inte basunerar ut 4-
procentsmålet på samma sätt som Göran Persson och
Björn Rosengren. Det är en klädsam blygsamhet som
jag har all förståelse för. Med tanke på hur situationen
ser ut skulle jag också vara klädsamt blygsam. Det
finns ju faktiskt en miljon arbetslösa.
Jag skulle vilja fråga Sven-Erik Österberg, som är
så nöjd: Vad är det i den socialdemokratiska politiken
som tyder på att arbetslösheten ska minska? Bortsett
från marknaden - vad vidtar ni för åtgärder? Tar ni
till er någonting av Småföretagsdelegationens för-
slag? Gör ni något som småföretagarna vill? Finns det
någonting i det arbetsmarknadspolitiska åtgärdspro-
grammet som ger effektivare arbetsmarknad mer än
att ni följer vårt förslag - vilket vi tackar och tar emot
för - om att man inte ska se på volym utan på kvali-
tet?
Jag har nämligen inte sett att ni gör någonting
egentligen, mer än att tro på marknaden. Det vore
intressant att få höra om något av de förslag som ni
lägger fram vad gäller arbetsmarknadspolitik och vad
gäller företagspolitik. Om Sven-Erik Österberg läser
vår gemensamma reservation ser han att där står oer-
hört mycket. Vad vill han göra? Läser han dessutom
vårt särskilda yttrande ser han att där också finns en
hel del förslag om detta. Bl.a. säger vi att vi ska följa
Småföretagsdelegationens förslag helt och hållet.
Sven-Erik Österberg säger att det är viktigt att vi
ska kunna klara välfärden och få ned arbetslösheten.
Det kan vi vara överens om. Men situationen är sådan
att ni inte har klarat välfärden! Vi har ju sjukhusköer-
na och de stora problemen. Att säga att ni har klarat
välfärden är väl att ta i. Den klädsamma blygsamhe-
ten i början har fått lite andra uttydningar mot slutet.
Men som sagt var: Vad gör ni för att minska arbets-
lösheten?

Anf. 215 SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s) re-
plik:
Herr talman! Jag tror faktiskt inte att det finns så
mycket för Sveriges land att skämmas för när det
gäller den allmänna välfärden i sig. Kent Olsson
pekar på några saker i det här läget. Men om man
vänder sig runtom i världen och tittar i Europa ser
man att detta är problem som alla länder dras med
och som man naturligtvis ska bearbeta politiskt. Att
skopa ut det här och påpeka att man inte har klarat
välfärden tycker jag är till övermåtta när det gäller
den delen.
Jag pekade faktiskt på några saker som är viktiga,
och som kanske är grundbulten i hela utvecklingen.
Arbetsmarknadspolitiken kan göra mycket i sig, men
det går inte att piska en häst som är halvdöd. Den
kommer inte att springa fortare för det. Det är det
som också gäller om man har en ekonomi som är
körd i botten. Då hjälper inte arbetsmarknadspoliti-
ken. Då får man ingen ruljangs och ingen snurr på
hjulen.
En viktig del i regeringsarbetet är att se till att det
finns ekonomiska förutsättningar - en ekonomi i
balans - som gör att det finns framtidstro i landet,
invånare som har pengar och kan handla och se till att
småföretagen kan sälja produkter, producera och
anställa människor. Hela den goda kedjan är minst
lika viktig som arbetsmarknadspolitiken och åtgärds-
politiken i sig. Åtgärdspolitiken är egentligen någon-
ting som måste ta vid när inte det andra klarar av det.
Sedan har vi detta med extra stimulans. Vad gör
man för företagen? Vad är det som är viktigt där? En
oerhört viktig del är att utbilda den lediga arbetskraf-
ten så att man faktiskt kan ta de jobb som är lediga.
Det är oerhört viktigt. Det handlar om att klara de här
matchningsproblemen så att man kan undvika de
flaskhalsproblem som också kan dyka upp nu.
Kent Olsson säger att det går för sakta och att vi
har en för dålig utveckling. Vi har en tillväxt på 4 % i
Sverige. Det är kanske så mycket som den svenska
ekonomin egentligen tål. Om vi skulle ha en starkare
tillväxt skulle vi få en överhettning som skulle leda
till en negativ backslash. Frågan är om inte utveck-
lingen just nu är så bra som den svenska ekonomin
tål. Det gäller också sysselsättningstillväxten.

Anf. 216 KENT OLSSON (m) replik:
Herr talman! Vi ska väl inte diskutera välfärden i
dagens debatt. Jag kan dock inte låta bli att konstatera
att vi har sjukvårdsköer och problem i skolan och
omsorgen. Jag antar att Sven-Erik Österberg är gans-
ka medveten om det. Men låt oss diskutera det vid ett
annat tillfälle!
Om det som man har gjort är den nya arbetsmark-
nadspolitiken så är jag ganska glad för det. Vi tar åt
oss ett erkännande på den borgerliga kanten för att
man ska matcha och satsa på kvalitet i stället för
volym. Det är bra. Om ni har gjort något mer när det
gäller arbetsmarknadspolitiken skulle jag gärna ha
reda på det. Ni har kanske tagit till er något mer av
våra förslag i den delen.
Vi har tidigare lagt ett antal förslag för att vi ska
få det bättre. I stort sett hela den ekonomiska indust-
rivärlden är överens om att man ska sänka skatter.
Det har ni tyvärr inte gjort. Jag har en känsla av att
det mer är marknaden som har drivit på. Men låt oss
höra vilka åtgärder ni har vidtagit när det gäller ar-
betsmarknadspolitiken för att vi inte ska få alltfler
människor i arbetslöshet och för att vi inte ska få
dessa flaskhalsar. Som jag påpekade i mitt inled-
ningsanförande säger nästan alla arbetsgivare att man
saknar kompetent arbetskraft. Detta är ett jätte-
problem. Vad gör ni åt det, Sven-Erik Österberg?

Anf. 217 SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s) re-
plik:
Herr talman! Man kan säga att flaskhalsproble-
men är arbetsmarknadspolitiken i det korta perspekti-
vet. Det handlar om utbildning av arbetslösa så att
man klarar matchningsproblemen. Men det handlar
också om en framförhållningspolitik där det gäller att
se vilka behov som finns i Sverige i framtiden. Där
kan man faktiskt se den gigantiska satsning som har
skett på högskoleutbildningen i Sverige. Alla de här
högskolorna som växer upp skapar dynamik överallt
ute i landet. Det var Kent Olsson och hans parti full-
ständigt emot och sade att det skulle vara en förödan-
de politik där man skulle tappa kvalitet. Kent Olsson
vet själv vilka ord som sades om detta.
Det har visat sig att de här högskolorna är väldigt
framgångsrika. Vi har fått många som går utbildning-
ar där. Det är de som så småningom ska täcka upp de
behov som finns i den nya ekonomin och i de nya
arbeten som kräver allt högre grad av högskoleutbild-
ning. Det är också en viktig del av hela politiken som
hänger ihop med hur man ska kunna klara framtidens
arbetsmarknad.
Det finns naturligtvis mer att göra på det här om-
rådet. Det är kanske så att man måste stimulera ända
ned på grundskole- och gymnasienivå också. Bättre
yrkesvägledning kan vara en sak för att öppna vägar-
na för ungdomarna så att de ser vilka linjer som
kommer att ge ett bra jobb och en bra lön. Det är en
viktig del i detta.
Jag tycker att det långsiktiga arbetet är minst lika
viktigt här. På det kortsiktiga planet handlar det om
utbildning om detta. Det diskuteras ju också. Ut-
skottsmajoriteten har tidigare lyft fram frågan om
bristyrkesutbildning. De som redan har ett yrke skulle
kanske kunna utbildas till yrken som kräver högre
kompetens. Då skulle man få en omrullning i arbets-
marknaden som frigör arbeten längre ned. Det är
också någonting som ligger framför oss att diskutera
under nästa år för att vi ska kunna undvika de flask-
halsproblem som vi har.
En effektiv regionalpolitik kan vara en annan sak
för att undvika flaskhalsproblemen. Allting måste
kanske inte ligga centrerat, som det har en viss för-
måga att vilja göra. Där kommer också regionalpoli-
tiken in som ett effektivt medel.

Anf. 218 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Herr talman! Jag tycker att en hel del positiva sa-
ker har kommit fram i Sven-Erik Österbergs anföran-
de. Men jag tycker samtidigt att vi hela tiden centre-
rar diskussionen till de människor som redan finns
med på arbetsmarknaden. Det handlar om hur de ska
kvalificera sig och om bristyrkesutbildning och kom-
petensutveckling. Men vilka åtgärder tänker Social-
demokraterna vidta för de människor som aldrig har
kommit in på arbetsmarknaden? Det finns tyvärr gott
om människor som av olika anledningar, t.ex. bris-
tande utbildning, trassel i barndomen osv., aldrig har
fått chansen att ta sig in på arbetsmarknaden. Det
gäller invandrare, kvinnor som har varit hemarbetan-
de osv. Den senare kategorin är inte så stor i dagens
läge. Vilka tankar har Sven-Erik Österberg för de här
kategorierna? Det är trots allt ungefär en miljon män-
niskor det rör sig om.

Anf. 219 SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s) re-
plik:
Herr talman! Om man klämmer ihop det lite grann
kan man säga att det finns två grupper som har det
svårare än andra på arbetsmarknaden. Det är de äldre.
55-plus säger man ibland. Men det är kanske framför
allt de som är uppemot 60 år och äldre som har svårt
att komma in på arbetsmarknaden. Den andra grup-
pen som har det väldigt svårt är invandrarna i Sveri-
ge. Det handlar oftast inte om att de har dålig utbild-
ning. Det sitter fortfarande alldeles för många
spärrvakter som har högskoleutbildningar. Det måste
till en attitydförändring i hela samhället. Där kan vi
kanske hjälpas åt över partigränserna. Här har arbets-
givarna naturligtvis också ett oerhört ansvar.
Det är beklämmande att höra att en ung flicka i
25-årsåldern som ringer och presenterar sig och talar
om vilken utbildning hon har, inte är intressant därför
att hon har ett utländskt namn. Om samma person
ringer nästa dag och presenterar sig med ett svenskt
namn får hon komma på intervju meddetsamma. Där
tycker jag att vi har en gigantisk uppgift bara på atti-
tydområdet. Detta kan vi aldrig styra med lag. Det
handlar om en medveten debatt i frågan. Alla männi-
skor har faktiskt ett lika värde och en plats i samhället
oavsett vilket land man är född i. Det handlar om
attityder. Det tror jag faktiskt att vi kan göra något åt.
Detsamma gäller lite grann de äldre. Man kan sä-
ga att de äldre faktiskt är diskriminerade på vissa
områden på grund av sin ålder. Det finns många som
har hög utbildning eller rätt utbildning där också, men
som är ointressanta. Samtidigt som företagen talar om
att man inte får tag på arbetskraft så ratar man de
äldre. Man kan fundera på vad man ska göra åt detta.
När det gäller äldre arbetskraft måste man kanske
fundera på särskilda stimulansåtgärder. Men det
handlar också om attityder där.
Nu löser sig kanske detta lite grann vartefter den
lediga arbetskraften minskar. Då vänder man sig
också till andra grupper som inte var intressanta tidi-
gare. Det är egentligen oacceptabelt ur politisk syn-
vinkel.

Anf. 220 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Herr talman! Jag tror att Sven-Erik Österberg har
rätt till en del. I Gnosjöregionen är det väldigt många
arbetslösa som har fått jobb. Det finns inga andra att
ta till. Sedan har arbetsgivarna där upptäckt att detta
är en väldigt god arbetskraft.
En annan del av arbetskraften som fortfarande är
ett problem är de deltidssysselsatta. Där har man
misslyckats. Det har man erkänt. Hur kommer man
att arbeta vidare med detta? Våra partier har ju ge-
mensamt bidragit till att stärka statsfinanserna. Nu
borde det finnas utrymme för att även stärka arbets-
marknaden för dem som i dag är deltidssysselsatta
och vill ha längre arbetstid.

Anf. 221 SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s) re-
plik:
Herr talman! Deltidsarbetslösheten är ett annat
bekymmer som man egentligen kunde ha nämnt ihop
med de andra. Här bör man nog föra en förnyad dis-
kussion. Mona Sahlin sade vid ett tidigare tillfälle att
om det inte blir bättre måste vi kanske överväga att
lagstifta. Nu vet jag inte hur lätt det är att lagstifta om
detta. Det kan man föra en diskussion om. Men man
kan väl tolka hennes uttalande så att hon ser oerhört
allvarligt på detta om det inte sker någon förbättring.
Detta finns mycket inom handeln, men också i den
offentliga sektorn, i kommuner och landsting. Man
säger att man har brist på personal inom vissa avdel-
ningar samtidigt som man har en stor andel som fak-
tiskt är deltidsarbetslösa. Det är naturligtvis en ekva-
tion som vi inte kan acceptera. Det måste man göra
någonting åt.
En konkret åtgärd på det här området som jag kan
peka på är att de som deltidsstämplar också blir akti-
verade i aktivitetsgarantin på den del som man fak-
tiskt stämplar, inom ett område som inte berörs där
man jobbar. Lysekilsexemplet borde väl bannlysas
från aktivitetsgarantin, om ni läste Aftonbladet för
några dagar sedan.
Det kommer på något sätt att sätta press även på
arbetsgivarna i det här läget. De riskerar att förlora
sina deltidsanställda därför att man kanske kommer in
på ett område där man får en heltidstjänst och kan
försörja sig på sin lön. Det kommer ju att sätta press
på de arbetsgivare som utnyttjar deltidsanställningen
på ett sätt som vi inte kan acceptera.

Anf. 222 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag tycker att vår värderade ordfö-
rande ska hållas räkning för att han lyfter fram syssel-
sättningen här i sitt stora, låt mig kalla det installa-
tionstal som utskottets ledare. Jag uppskattar också
det som Sven-Erik Österberg sade om att han är be-
redd att lyssna på vettiga synpunkter. Det kan ju in-
gjuta en viss förhoppning hos oss i oppositionen.
Sysselsättningsmålet är viktigt. Det är viktigt att
nå de 80 %. Även om vi inte skulle klara det tycker
jag att vi ska säga att vi inte får spara någon möda för
att anstränga oss att nå dit. I den delen är vi i Folk-
partiet beredda att sätta axeln till. Det är den stora
kungsväg vi kan gå när vi bekämpar arbetslösheten.
När det gäller den goda utvecklingen i Sverige är
det bara att vara tacksam för att den är. Vi får tro att
den håller i sig. Sedan säger Sven-Erik Österberg att
den nog är den bästa i Europa. Det är inte riktigt sagt
att det är bra i Europa. Han säger att politiken nog har
betydelse. Kan det bero på - jag vågar inte säga det -
att vi har så många socialdemokratiska regeringar i
Europa? Jag vill inte påstå det, men det är klart att
politikens innehåll och inriktning spelar in.
Det jag saknade i Sven-Erik Österbergs tal var
kanske egentligen bara en beredvillighet att röja un-
dan hinder. Jag tror att hindren är en av de stora svåra
sakerna. Det är viktigare att plocka bort dem än att
fundera på en kompletterande lagstiftning.
Allra sist, herr talman, eftersom jag bara tänkte ta
en replik på grund av tidsnöden: Jag tror att det också
är viktigt att vi upprepar för oss själva och andra här
att grunden för välfärd är många människor i arbete.
Därför måste arbetslösheten bekämpas om möjligt
ännu hårdare.

Anf. 223 SVEN-ERIK ÖSTERBERG (s) re-
plik:
Herr talman! Visst finns det s-regeringar i Europa.
Men det kan ju vara så att Sverige har den bästa s-
regeringen som finns i Europa, jag vet inte. Men det
kan ju vara en tolkning av det Elver Jonsson sade. Jag
får väl tacka för hans synpunkter på den delen.
Det är viktigt med lyhördhet, det vill jag också
uttrycka. Jag kan hålla med om mycket av det Elver
sade i sin replik. Det är naturligtvis absolut fokuse-
ring just på att få ut dem som fortfarande är arbetslö-
sa. Välfärden blir ju så att säga inte komplett förrän
alla de som söker arbete och vill arbeta också har
arbete, så att de kan försörja sig på sin lön. Det är just
där den enskilda individen faktiskt har uppnått en
frihet som jag tror att vi alla står bakom här. Det är
viktigt att poängtera i den här debatten att vi ska nå
det målet. Ytterst ligger naturligtvis målet om full
sysselsättning.

Anf. 224 BARBRO FELTZING (mp):
Herr talman! Timmen är sen på lucianatten när vi
debatterar budgeten som är ett samarbete mellan
regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Jag tycker att vi har fått gröna framgångar i bud-
geten, främst då den gröna skatteväxlingen, som är en
vinst för miljön på sikt. Det slås fast att 30 miljarder
ska skatteväxlas fram till år 2010.
Skatteväxlingen genomförs med höjda energi- och
miljöskatter, men skatten på arbete sänks. Hushållen
får sänkt skatt på arbete genom att grundavdraget
höjs.
Företag och offentlig sektor får sänkt skatt genom
att arbetsgivaravgifterna sänks, vilket kommer alla
företag till del från storföretaget till den lilla egenfö-
retagaren.
Ett andra steg tas för att kompensera löntagarna
för de allmänna egenavgifter som infördes successivt
under 1990-talet. En utökad ram för stöd till långtids-
arbetslösa ges fr.o.m. 2001.
Diskrimineringsombudsmannen förstärks med 4
miljoner kronor, vilket är en anslagsökning med nära
50 %. Diskrimineringsombudsmannen ska få ökade
möjligheter att stödja lokala nätverk för att motverka
etnisk diskriminering samt för att driva anmälningar
om etnisk diskriminering i arbetslivet till rättslig
prövning.
Herr talman! I budgeten skrevs in att en utredning
skulle komma till stånd om möjligheten att införa
något slags nationellt friår i Sverige.
Arbetsmiljöklimatet på våra arbetsplatser har
hamnat i en återvändsgränd. Tuff konkurrens och
hårdnande ekonomi kräver ökad produktivitet, och
stressen på arbetsplatserna bara ökar. Den som sviktar
under pressen känner sig tvingad att stanna kvar på
sitt jobb. Läget är långt ifrån bra. Det behövs nya
tankar och grepp.
Ett friår, herr talman, skulle kunna medföra att det
arbetsmiljöklimat som nu många gånger råder på våra
arbetsplatser mildras. En chans att kunna ta sig ledigt
under ett år för att pröva på något nytt eller bara vara
ledig och hinna med det man länge velat göra kom-
mer att minska stressen.
Vill man kompetensutveckla sig kommer arbets-
tagaren tillbaka med en ökad kompetens som kommer
arbetsgivaren till godo samtidigt som en arbetslös har
chansen att komma in på arbetsmarknaden.
Företagsbarometer har visat att antalet nya företag
i vissa delar av landet har minskat. Om det gavs en
möjlighet till friår skulle kanske den statistiken bli
annorlunda.
Införandet av ett friår gynnar enligt Miljöpartiets
modell nyföretagande genom att det ges ekonomisk
möjlighet att starta ett företag under ett år.
En indikator på detta är hur många FA-skattsedlar
som skrivs ut i Sverige. En sådan skrivs ut om man
har ett företag vid sidan av en annan inkomst som
anställd. Om en stor del av de 160 000 som ansöker
om FA-skattsedel fick en chans att satsa på sin före-
tagsidé på heltid skulle statistiken över nystartade
företag bli bättre.
Friåret skulle ge en skjuts framåt för att öka anta-
let företag som startas av kvinnor. Enligt undersök-
ningar drar sig kvinnor för att skuldsätta sig i större
utsträckning än män. De 4 000 kvinnor som har fått
kvinnolån skapade 12 000 jobb med de här pengarna.
Förutsättningarna för att man ska få ett friår ska
enligt Miljöpartiet vara att en arbetslös får arbete på
den lämnade platsen under tiden. Detta skulle innebä-
ra att 4 000 personer skulle få in en fot på arbets-
marknaden och få jobb under ett år om en redan an-
ställd kvinna fick denna chans.
Utredningen kommer, herr talman, att visa om
framför allt hårt pressade kvinnor men självklart
också män kommer att få en chans att komma tillbaka
till sig själva. De kvinnor i Trelleborg som har tagit
denna chans till ett friår säger att det var som att vin-
na högsta vinsten.
Sociala arbetskooperativ skriver jag om i en mo-
tion. Medlemmar i ett socialt arbetskooperativ är
oftast de som står längst bort från arbetsmarknaden.
Detta är en viktig metod i en rehabiliteringsprocess.
Människor i dessa kooperativ är de som hamnar i
en rundgång eller inte får plats någonstans därför att
de är gränsfall i förhållande till lagar och bestämmel-
ser.
De platsar inte hos Samhall. De anses inte stå till
arbetsmarknadens förfogande och är därmed inte
aktuella för AMI:s insatser, eller också anses de
t.o.m. inte vara rehabiliteringsbara.
Sociala arbetskooperativ fungerar som en egen ju-
ridisk person och är en demokratiskt styrd ekonomisk
förening.
Problemet är vad dessa människor ska livnära sig
på. De utför ett arbete som är en viktig del i ett själv-
förtroende. Man står inte tillräckligt nära arbetsmark-
naden för att komma in i en arbetsmarknadsåtgärd
och har svårt att få lön genom lönebidrag.
Man arbetar med reducerad kapacitet men utför
ändå ett arbete. Ett statligt kooperatörsbidrag vore en
lösning. Jag tycker därför att det är bra att utskottet
tillkännager att den översyn som pågår av både den
arbetslivsinriktade rehabiliteringen och delar av löne-
bidragssystemet även ska beakta de sociala arbetsko-
operativen i sitt arbete.
Herr talman! I dag visas i Dagens Nyheter en rap-
port om hur produktiviteten har minskat i IT-företag i
USA. Mer arbetstid ger lägre produktion.
Rapporten säger att IT-anställda i USA jobbar
alltmer men producerar allt mindre. Ett undersök-
ningsföretag, Meta Group, visar att anställda vid
dataföretag arbetar i genomsnitt 45 timmar i veckan,
vilket är en ökning med 36 % sedan 1999.
Samtidigt har produktiviteten minskat. Man har
jämfört hur många kodrader en programmerare pro-
ducerade 1999 och hur många som produceras i dag.
Siffran har fallit från 9 000 i genomsnitt under förra
året till 6 200 i dag. Det är en drastisk siffra.
Som miljöpartist kopplar jag ihop denna nedgång
i produktiviteten med en alltmer behövd arbetstids-
förkortning. Människor kan inte fortsätta att öka sin
arbetstid och pressa sig till det yttersta i ett stressat
arbete under hård press utan att det syns någonstans.
Vi har nu kanske nått gränsen för vad människor
orkar med och därför behöver en daglig arbetstidsför-
kortning genomföras.
Vi i Miljöpartiet ser fram emot en arbetstidsför-
kortning som verkligen kan komma löntagarna till
del.
Härmed, herr talman, vill jag säga att jag står bak-
om arbetsmarknadsutskottets budgetbetänkande. Jag
vill också önska utskottets ledamöter en trevlig helg
så småningom. Vi ska ju träffas senare.

Anf. 225 CARLINGE WISBERG (v):
Herr talman! Under 90-talets nedgångsperiod kom
den dåvarande arbetsmarknadspolitiken att utvecklas
till något av ett moras - ett moras som inte var till
gagn för någon part, framför allt inte för de arbetslö-
sa.
Rundgången i systemen var legio. Meningsfulla
utbildningsinsatser ersattes med mängdåtgärder för
att skapa förutsättningar för återkvalificering till nya
a-kasseperioder.
Efterhand växte insikten fram att för att hävda ar-
betslinjen och för att skapa en möjlighet för de ar-
betslösa att återkomma på arbetsmarknaden behövde
den ikraftvarande arbetsmarknadspolitiken, eller
kanske bristen på arbetsmarknadspolitik, åtgärdas.
Denna insikt resulterade i det beslut som kammaren
tog i våras, benämnd förnyad arbetsmarknadspolitik
för delaktighet och tillväxt. Bakom det beslutet stod
regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Bland de instrument som skapades fanns bl.a. ak-
tivitetsgarantin, som tog sikte på de långtidsarbetslösa
eller på personer som riskerade att bli långtidsarbets-
lösa.
Det nya med aktivitetsgarantin var att den var
starkt individorienterad. Den arbetslöse synliggjordes
och myndigförklarades.
Det dokument som är navet i aktivitetsgarantin är
den gemensamt upprättade och godkända individuella
handlingsplanen. I det här sammanhanget är det vik-
tigt att notera att den ska vara just gemensamt upp-
rättad. Båda parter påtar sig både skyldigheter och
rättigheter - samhället genom att ställa resurser till
förfogande och den arbetslöse genom att fullfölja det
gemensamt upprättade dokumentet.
Handlingsplanen ska vara ett dokument som leder
till nödvändig kompetensutveckling med sikte på
jobb för den arbetslöse. Det handlar således inte läng-
re om att placera folk i olika åtgärder för att bryta en
arbetslöshetsperiod, utan det handlar om just indivi-
duell utveckling.
Herr talman! Aktivitetsgarantin har nu varit i kraft
i cirka fem månader. Erfarenheterna skiftar över lan-
det. Det kan vi konstatera utifrån den reaktioner som
vi på olika sätt möts av. Själv har jag under hösten
besökt ett antal projekt som ingår i garantin och yt-
terligare besök är planerade att göras under julledig-
heten.
Vad jag kan konstatera, både av vad vi kan ta del
av i den offentliga debatten och av mina egna besök,
är att man tvingas konstatera att det här med gemen-
samt upprättade handlingsplaner är något som i varje
fall inte hittills har haft någon högre prioritet. Om det
beror på tidsnöd eller om det beror på något annat
låter jag här vara osagt men jag tvingas konstatera
faktum. Kanske kan en del av förklaringen sökas i det
förhållandet att AMS jobbar utifrån begreppet jobb-
sökarplaner, inte utifrån det begrepp som riksdagen
har beslutat om, nämligen individuella handlingspla-
ner. Innehållet i dessa båda begrepp bör materiellt
vara helt olika.
Dessa kritiska synpunkter på tillämpningen är inte
något som vi i Vänsterpartiet är ensamma om, utan vi
kan konstatera att de delas av flera, exempelvis av
LO. LO för bl.a. fram kravet på en extern revision
med uppgift att granska arbetsmarknadspolitiken
utifrån hur denna är formulerad i riksdagsbeslut.
Säkerställandet av rättssäkerheten ur den arbetslöses
synvinkel är ett viktigt inslag i en sådan revision.
Detta krav kan vi i Vänsterpartiet sluta upp bak-
om. Det här kravet tycker jag växer i styrka. I en
intervju i LO-tidningen kan man i en intervju med
just AMS-chefen läsa att det helt naturligt finns in-
körningsproblem med aktivitetsgarantin. Vidare säger
han att det inte finns något brett missnöje.
Vi i Vänsterpartiet anser att det är viktigt att ar-
betsmarknadspolitiken och aktivitetsgarantin fungerar
på det sätt som vi beslutat, så att det hela faktiskt
upplevs som ett stöd på vägen tillbaka till den regul-
jära arbetsmarknaden. Den starka individorientering
som slagits fast borde borga för detta faktum.
Andra praktiska inslag i förhållande till aktivitets-
garantin som det kan finnas anledning att titta på är
frågor om fördyrande omkostnader i garantin, möj-
ligheten till betald ledighet och sjukförsäkringen.
Deltagandet i aktivitetsgarantin kan av förklarliga
skäl bli ganska långvarig. Därför finns det anledning
att skapa regelverk som ger förutsättningar för ett
socialt familjeliv. Detta innebär att det inom ramen
för garantin naturligtvis måste finnas förutsättningar
för exempelvis semesterfirande med familjen, utan att
man drabbas ekonomiskt. Det kan tilläggas att det
mellan samarbetspartierna finns en sådan uppgörelse
som bara väntar på att bli materialiserad. Det bör
också skapas former för ledighet som är likvärdiga
med formerna i arbetslivet i övrigt då det gäller le-
digheter kring exempelvis större helger.
Deltagandet i aktivitetsgarantin innebär också i
förhållande till passivt mottagande av kontanstöd att
omkostnaderna för den enskilde ökar. Detta behöver
också uppmärksammas. Den höjning av milersätt-
ningen som beslutats räcker i detta fall inte till.
Alternativet till ett deltagande i aktivitetsgarantin
är ju att man inte uppbär någon annan ersättning vid
arbetslöshet än socialbidrag.
En annan fråga som under senare tid har upp-
märksammats är frågan om sjukförsäkringens utfall
beroende på om den arbetslöse uppbär kontantstöd
eller befinner sig i aktivitetsgarantin. I en artikel i
LO-tidningen visar det sig att det kan ge inkomst-
skillnader som räknas i tusenlappar. Dessutom verkar
regelverket tolkas på olika sätt över landet. Detta är
naturligtvis otillfredsställande och behöver därför ses
över.
Vi i Vänsterpartiet utgår från att dessa saker ska
kunna bli föremål för överläggningar mellan de sam-
arbetande partierna, som också står bakom uppgörel-
sen om aktivitetsgarantin.
Vad som här har sagts ska inte tolkas som kritik
av det system som aktivitetsgarantin är, utan det ska
ses som ett sätt att vårda ett i grunden bra beslut, som
ju faktiskt garantin är, samt som ett försök att förbätt-
ra systemet till gagn för dem som det är till för, näm-
ligen de arbetslösa.
Med detta ställer jag mig också bakom Hans An-
derssons yrkande. Eftersom han i sitt anförande
glömde att yrka bifall till hemställan i övrigt gör jag
det.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 14 december.)

13 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Proposition
2000/01:32 Säkerhetskontroll i domstol

Skrivelse
2000/01:51 2000 års redogörelse för tillämpningen av
lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll

Finansutskottets betänkanden
2000/01:FiU2 Utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och
finansförvaltning
2000/01:FiU3 Utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till
kommuner
2000/01:FiU4 Utgiftsområde 26 Statsskuldsräntor
m.m.
2000/01:FiU5 Utgiftsområde 27 Avgiften till Euro-
peiska gemenskapen

14 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 12 december

2000/01:181 av Karin Falkmer (m) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Myndigheternas kontakter med småföretagare
2000/01:182 av Maud Björnemalm (s) till statsrådet
Ingegerd Wärnersson
Svenskundervisning
2000/01:183 av Ana Maria Narti (fp) till statsrådet
Ulrica Messing
Skydd och stöd för ekonomiskt svaga konsumenter
2000/01:184 av Mikael Odenberg (m) till statsrådet
Mona Sahlin
Byggandet i storstäderna
2000/01:185 av Anders Ygeman (s) till socialminister
Lars Engqvist
Skönhetsoperationer för minderåriga

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 16 januari
2001.

15 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 13 december

2000/01:432 av Staffan Werme (fp) till utrikesminis-
ter Anna Lindh
Frigivande av politiska fångar i Kuba
2000/01:433 av Tullia von Sydow (s) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Hinder för pensionärer att doktorera
2000/01:434 av Göran Norlander (s) till kulturmi-
nister Marita Ulvskog
Schablonersättning till dagstidningars tal- och radio-
tidningar
2000/01:435 av Maria Larsson (kd) till statsrådet
Britta Lejon
Myndigheters skyldighet att besvara brev från med-
borgare
2000/01:436 av Chatrine Pålsson (kd) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Permissionsförfarandet vid tvångsvård och rättspsy-
kiatrisk vård
2000/01:437 av Rolf Gunnarsson (m) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Bilstödet till handikappade
2000/01:438 av Rolf Gunnarsson (m) till försvarsmi-
nister Björn von Sydow
Skrotning av terrängfordon
2000/01:439 av Anders Sjölund (m) till statsminister
Göran Persson
Landshövding med sidouppdrag
2000/01:440 av Per Lager (mp) till utrikesminister
Anna Lindh
Mordechai Vanunu
2000/01:441 av Staffan Werme (fp) till statsrådet
Maj-Inger Klingvall
Säkra ursprungsländer

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 16 januari 2001.

16 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 13 december

2000/01:328 av Yvonne Oscarsson (v) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Narkotikaklassning av dextropropoxifener
2000/01:329 av Agneta Brendt (s) till socialminister
Lars Engqvist
Kostnader för hörapparater
2000/01:333 av Desirée Pethrus Engström (kd) till
statsrådet Ingela Thalén
Rehabiliteringsresurser
2000/01:334 av Desirée Pethrus Engström (kd) till
socialminister Lars Engqvist
Migrän
2000/01:337 av Sofia Jonsson (c) till utbildningsmi-
nister Thomas Östros
Att stärka servicen till studenterna
2000/01:338 av Chatrine Pålsson (kd) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Barnpsykiatriutredningen
2000/01:339 av Inga Berggren (m) till näringsminis-
ter Björn Rosengren
Småföretagens representationsregler
2000/01:340 av Inga Berggren (m) till näringsminis-
ter Björn Rosengren
Diskriminerande regler mot familjens barn i fåmans-
företag
2000/01:342 av Sten Tolgfors (m) till statsrådet Inge-
gerd Wärnersson
Mobbning
2000/01:343 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till
näringsminister Björn Rosengren
Infrastrukturpropositionen
2000/01:344 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till
näringsminister Björn Rosengren
Transportfrågor i Stockholmsregionen
2000/01:345 av Krister Örnfjäder (s) till miljöminis-
ter Kjell Larsson
Forskning om skador på ek
2000/01:346 av andre vice talman Eva Zetterberg (v)
till socialminister Lars Engqvist
Gratisfester med alkohol och cigaretter till ungdomar
2000/01:348 av andre vice talman Eva Zetterberg (v)
till kulturminister Marita Ulvskog
Ett nobelmuseum
2000/01:349 av Birger Schlaug (mp) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Utbildning av operatörer och tekniker
2000/01:350 av Margareta Cederfelt (m) till statsrå-
det Lars-Erik Lövdén
Skatt på resor i tjänsten
2000/01:352 av Margareta Viklund (kd) till för-
svarsminister Björn von Sydow
Sextrakasserier
2000/01:355 av Tuve Skånberg (kd) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Körkortsproven
2000/01:356 av Lars Wegendal (s) till näringsminis-
ter Björn Rosengren
Synskadades möjligheter till arbete
2000/01:359 av Berit Adolfsson (m) till socialminister
Lars Engqvist
Rättsintyg vid kvinnomisshandel
2000/01:360 av Lars Gustafsson (kd) till socialmini-
ster Lars Engqvist
Missbruk av alkohol och droger
2000/01:361 av Margareta Viklund (kd) till socialmi-
nister Lars Engqvist
Värdighetsgaranti i vården
2000/01:362 av Ulla-Britt Hagström (kd) till statsrå-
det Ingela Thalén
Kompensation till pensionärer
2000/01:366 av Birgitta Sellén (c) till statsrådet Ulri-
ca Messing
Utbildning av idrottsledare
2000/01:367 av Birgitta Sellén (c) till statsrådet Ulri-
ca Messing
Svenska Spels pengar till barn- och ungdomsverk-
samhet
2000/01:368 av Carl Fredrik Graf (m) till statsrådet
Ulrica Messing
Brun/vit turistvägvisning
2000/01:369 av Amanda Agestav (kd) till försvarsmi-
nister Björn von Sydow
Officersbristen
2000/01:370 av Sven Bergström (c) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Kombitrafik
2000/01:371 av Laila Bjurling (s) till statsrådet Inge-
gerd Wärnersson
Register över skolor
2000/01:374 av Eva Johansson (s) till statsrådet Maj-
Inger Klingvall
Bistånd till Eritrea
2000/01:376 av Catharina Hagen (m) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Beskattning och uppskov vid försäljning av bostads-
rätt
2000/01:379 av Desirée Pethrus Engström (kd) till
statsrådet Ingela Thalén
Rehabiliteringsförsäkring
2000/01:381 av Sten Tolgfors (m) till utbildningsmi-
nister Thomas Östros
Treårig högskoleutbildning för tandhygienister
2000/01:382 av Sten Tolgfors (m) till statsrådet Maj-
Inger Klingvall
Hivhotet mot Sydafrika
2000/01:383 av Sten Tolgfors (m) till statsrådet Maj-
Inger Klingvall
Hiv/aids-katastrofen i Afrika
2000/01:384 av Sten Tolgfors (m) till statsrådet Maj-
Inger Klingvall
Att inrikta biståndet på hiv/aids-bekämpning
2000/01:387 av Sten Tolgfors (m) till statsrådet Maj-
Inger Klingvall
Spridningen av hiv i Ryssland
2000/01:388 av Lena Sandlin-Hedman (s) till statsrå-
det Mona Sahlin
Svenska för invandrare
2000/01:390 av Lena Sandlin-Hedman (s) till nä-
ringsminister Björn Rosengren
Prioriteringar inom arbetsmarknadspolitiken
2000/01:391 av Lena Sandlin-Hedman (s) till statsrå-
det Ingela Thalén
Kriterier för havandeskapspenning
2000/01:392 av Lena Sandlin-Hedman (s) till statsrå-
det Ulrica Messing
Huvudman för CIF
2000/01:393 av Rosita Runegrund (kd) till kulturmi-
nister Marita Ulvskog
Fyren Pater Noster
2000/01:394 av Lennart Degerliden (fp) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Läkarutbildningen vid Umeå universitet
2000/01:395 av Sven-Erik Sjöstrand (v) till statsrådet
Maj-Inger Klingvall
Flyktingar från strider i Kongo-Kinshasa
2000/01:396 av Henrik S Järrel (m) till statsrådet
Maj-Inger Klingvall
Asylärenden och självmord
2000/01:401 av Roy Hansson (m) till kulturminister
Marita Ulvskog
Länsteatern på Gotland

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 16 januari 2001.

17 § Kammaren åtskildes kl. 22.59.

Förhandlingarna leddes
av förste vice talmannen från sammanträdets början
t.o.m. 6 § anf. 15 (delvis),
av talmannen därefter t.o.m. anf. 62 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 106,
av tredje vice talmannen därefter till ajourneringen
kl. 16.55,
av talmannen därefter till ajourneringen kl. 18.03,
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 11 § anf. 187,
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 12 § anf. 193
(delvis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.