Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 2000/01:45

Tisdagen den 12 december

Kl. 09.00 - 11.43

---

13.00 - 16.27
18.00 - 22.27

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

----------------------------------------------------------------------

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 6 december.
2 § Anmälan om inkomna faktapromemorior
om förslag från Europeiska kommissionen,
m.m.

Andre vice talmannen anmälde att följande fak-
tapromemorior om förslag från Europeiska kommis-
sionen inkommit och överlämnats till utskott:
2000/01:54 Förslag till Europaparlamentets och rå-
dets direktiv om ändring av direktiv i fråga om de
nominella vikterna för kaffe- och cikoriaextrakt
KOM (2000) 568 till näringsutskottet
2000/01:55 Förslag till Europaparlamentets och rå-
dets förordning om medlemsstaternas åtgärder i
fråga om krav på allmänna tjänster och slutande
av avtal om allmänna tjänster avseende person-
transporter på järnväg, väg och inre vattenvägar
KOM (2000) 7 till trafikutskottet

3 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter
Socialutskottets betänkande 2000/01:SoU6
Arbetsmarknadsutskottets betänkanden 2000/01:AU5
och AU1
Näringsutskottets betänkanden 2000/01:NU2 och
NU6

4 § Beslut om utskottsbetänkanden som slutde-
batterats den 8 december

SfU1 Anslag inom socialförsäkringsområdet (ut-
giftsområdena 10, 11 och 12)
Mom. 1 (principer för socialförsäkringarna)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
3. res. 2 (kd)
4. res. 3 (c)
5. res. 4 (fp)
6. res. 5 (mp)
Förberedande votering 1:
14 för res. 4
15 för res. 5
272 avstod
48 frånvarande
Kammaren biträdde res. 5.
Förberedande votering 2:
15 för res. 3
17 för res. 5
271 avstod
46 frånvarande
Kammaren biträdde res. 5.
Förberedande votering 3:
37 för res. 2
17 för res. 5
249 avstod
46 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Förberedande votering 4:
72 för res. 1
36 för res. 2
194 avstod
47 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
150 för utskottet
72 för res. 1
81 avstod
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 37 v
För res. 1: 72 m
Avstod: 37 kd, 15 c, 13 fp, 16 mp
Frånvarande: 18 s, 10 m, 6 v, 5 kd, 3 c, 4 fp

Mom. 5 (sjuklön)
1. utskottet
2. res. 10 (v)
Votering:
139 för utskottet
39 för res. 10
124 avstod
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 1 kd, 9 fp, 16 mp
För res. 10: 37 v, 2 fp
Avstod: 72 m, 36 kd, 15 c, 1 fp
Frånvarande: 18 s, 10 m, 6 v, 5 kd, 3 c, 5 fp

Mom. 9 (försäkringsmedicinsk utbildning)
1. utskottet
2. res. 16 (fp, m, kd, c)
Votering:
164 för utskottet
138 för res. 16
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 37 v, 15 mp
För res. 16: 72 m, 37 kd, 15 c, 13 fp, 1 mp
Frånvarande: 19 s, 10 m, 6 v, 5 kd, 3 c, 4 fp

Mom. 14 (rehabiliteringsorganisation)
1. utskottet
2. res. 23 (kd)
3. res. 24 (c)
Förberedande votering:
44 för res. 23
15 för res. 24
243 avstod
47 frånvarande
Kammaren biträdde res. 23.
Huvudvotering:
167 för utskottet
37 för res. 23
98 avstod
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 37 v, 1 fp, 16 mp
För res. 23: 37 kd
Avstod: 71 m, 15 c, 12 fp
Frånvarande: 18 s, 11 m, 6 v, 5 kd, 3 c, 4 fp

Mom. 15 (närståendepenning)
1. utskottet
2. res. 26 (fp, c)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.

Mom. 18 (översyn av arbetsskadeförsäkringen)
1. utskottet
2. res. 30 (v, mp)
Votering:
139 för utskottet
53 för res. 30
111 avstod
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 15 c, 11 fp
För res. 30: 37 v, 16 mp
Avstod: 72 m, 37 kd, 2 fp
Frånvarande: 18 s, 10 m, 6 v, 5 kd, 3 c, 4 fp

Mom. 20 (utbyte av yrkesskadelivränta)
1. utskottet
2. res. 32 (v)
Votering:
249 för utskottet
53 för res. 32
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 71 m, 37 kd, 15 c, 13 fp
För res. 32: 37 v, 16 mp
Frånvarande: 18 s, 11 m, 6 v, 5 kd, 3 c, 4 fp

Mom. 26 (höjning av pensionstillskottet)
1. utskottet
2. res. 35 (c)
Votering:
283 för utskottet
15 för res. 35
4 avstod
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 72 m, 37 v, 33 kd, 13 fp, 16 mp
För res. 35: 15 c
Avstod: 4 kd
Frånvarande: 19 s, 10 m, 6 v, 5 kd, 3 c, 4 fp
Ulla-Britt Hagström (kd) anmälde att hon avsett att
avstå från att rösta men markerats ha röstat ja.

Mom. 29 (efterlevandepensioner)
1. utskottet
2. res. 38 (fp, m)
Votering:
180 för utskottet
122 för res. 38
1 avstod
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 37 v, 14 c, 16 mp
För res. 38: 72 m, 37 kd, 13 fp
Avstod: 1 c
Frånvarande: 18 s, 10 m, 6 v, 5 kd, 3 c, 4 fp

Mom. 31 (barnomsorgskonto)
1. utskottet
2. res. 40 (fp, m, kd, c)
Votering:
166 för utskottet
137 för res. 40
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 37 v, 16 mp
För res. 40: 72 m, 37 kd, 15 c, 13 fp
Frånvarande: 18 s, 10 m, 6 v, 5 kd, 3 c, 4 fp

Mom. 32 (familjepolitikens inriktning i övrigt)
1utskottet
2. res. 41 (kd)
3. res. 43 (mp)
Förberedande votering:
40 för res. 41
13 för res. 43
249 avstod
47 frånvarande
Kammaren biträdde res. 41.
Huvudvotering:
171 för utskottet
38 för res. 41
94 avstod
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna
För utskottet: 113 s, 10 m, 37 v, 11 fp
För res. 41: 37 kd, 1 fp
Avstod: 62 m, 15 c, 1 fp, 16 mp
Frånvarande: 18 s, 10 m, 6 v, 5 kd, 3 c, 4 fp
Henrik S Järrel och Cristina Husmark Pehrsson (bå-
da m) anmälde att de avsett att avstå från att rösta
men markerats ha röstat ja.

Mom. 34 (höjning av garantinivån/garantibeloppet)
1. utskottet
2. res. 44 (kd)
3. res. 45 (c)
Förberedande votering:
39 för res. 44
15 för res. 45
249 avstod
46 frånvarande
Kammaren biträdde res. 44.
Huvudvotering:
177 för utskottet
37 för res. 44
89 avstod
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 36 v, 13 fp, 16 mp
För res. 44: 37 kd
Avstod: 1 s, 72 m, 1 v, 15 c
Frånvarande: 18 s, 10 m, 6 v, 5 kd, 3 c, 4 fp

Mom. 35 (pappans rätt till tillfällig föräldrapenning i
samband med barns födelse)
1. utskottet
2. res. 46 (fp, m, c)
Votering:
201 för utskottet
102 för res. 46
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 37 v, 35 kd, 16 mp
För res. 46: 72 m, 2 kd, 15 c, 13 fp
Frånvarande: 18 s, 10 m, 6 v, 5 kd, 3 c, 4 fp

Mom. 38 (2,5-årsregeln)
1. utskottet
2. res. 48 (fp, m, kd, c)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.

Mom. 40 (utbyggd föräldraförsäkring)
1. utskottet
2. res. 50 (mp)
Votering:
213 för utskottet
16 för res. 50
73 avstod
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 37 v, 35 kd, 15 c, 13 fp
För res. 50: 16 mp
Avstod: 71 m, 2 kd
Frånvarande: 18 s, 11 m, 6 v, 5 kd, 3 c, 4 fp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

SfU6 Vissa ålderspensionsfrågor, m.m.
Mom. 2 (utbetalning av handikappersättning vid bo-
sättning utomlands)
1. utskottet
2. res. (v)
Votering:
266 för utskottet
36 för res.
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 72 m, 37 kd, 15 c, 13 fp, 16 mp
För res.: 36 v
Frånvarande: 18 s, 10 m, 7 v, 5 kd, 3 c, 4 fp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

SfU7 Underhållsstöd vid växelvis boende
Mom. 1 (underhållsstöd vid växelvis boende)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
Votering:
229 för utskottet
71 för res. 1
1 avstod
48 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 37 v, 36 kd, 15 c, 13 fp, 16 mp
För res. 1: 71 m
Avstod: 1 kd
Frånvarande: 19 s, 11 m, 6 v, 5 kd, 3 c, 4 fp

Mom. 2 (samarbetssamtal)
1. utskottet
2. res. 2 (c)
Votering:
250 för utskottet
15 för res. 2
38 avstod
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 34 m, 37 v, 37 kd, 13 fp, 16 mp
För res. 2: 15 c
Avstod: 38 m
Frånvarande: 18 s, 10 m, 6 v, 5 kd, 3 c, 4 fp

FiU14 Ändring i riksbankslagen
Kammaren biföll utskottets hemställan.

5 § Beslut om utskottsbetänkande som slutde-
batterats den 11 december

SoU1 Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och
social omsorg
Mom. 1 (målen)
1. utskottet
2. res. 1 (m, kd, c)
Votering:
178 för utskottet
124 för res. 1
1 avstod
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 37 v, 12 fp, 16 mp
För res. 1: 72 m, 37 kd, 15 c
Avstod: 1 fp
Frånvarande: 18 s, 10 m, 6 v, 5 kd, 3 c, 4 fp

Mom. 8 (översyn av tandvårdsförsäkringen)
1. utskottet
2. res. 3 (kd)
3. res. 4 (fp)
4. res. 5 (mp)
Förberedande votering 1:
15 för res. 4
17 för res. 5
271 avstod
46 frånvarande
Kammaren biträdde res. 5.
Förberedande votering 2:
37 för res. 3
16 för res. 5
250 avstod
46 frånvarande
Kammaren biträdde res. 3.
Huvudvotering:
165 för utskottet
37 för res. 3
101 avstod
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 37 v, 15 c
För res. 3: 37 kd
Avstod: 72 m, 13 fp, 16 mp
Frånvarande: 18 s, 10 m, 6 v, 5 kd, 3 c, 4 fp

Mom. 11 (tandläkarnas verksamhet)
1. utskottet
2. res. 7 (m, kd, c)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.

Mom. 16 (utredning av transsexuellas situation m.m.)
1. utskottet
2. res. 10 (v, fp, mp)
Votering:
232 för utskottet
68 för res. 10
3 avstod
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 71 m, 37 kd, 11 c
För res. 10: 37 v, 3 c, 12 fp, 16 mp
Avstod: 1 m, 1 c, 1 fp
Frånvarande: 18 s, 10 m, 6 v, 5 kd, 3 c, 4 fp

Mom. 17 (spelberoende)
1. utskottet
2. res. 12 (v, mp)
Votering:
199 för utskottet
54 för res. 12
50 avstod
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 71 m, 13 c, 2 fp
För res. 12: 1 m, 37 v, 1 fp, 15 mp
Avstod: 37 kd, 2 c, 10 fp, 1 mp
Frånvarande: 18 s, 10 m, 6 v, 5 kd, 3 c, 4 fp
Lars Lindblad (m) anmälde att han avsett att rösta ja
men markerats ha röstat nej.

Mom. 20 (Alkoholinspektionens roll)
1. utskottet
2. res. 13 (mp)
Votering:
284 för utskottet
17 för res. 13
2 avstod
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 72 m, 36 v, 36 kd, 15 c, 12 fp
För res. 13: 1 kd, 16 mp
Avstod: 1 v, 1 fp
Frånvarande: 18 s, 10 m, 6 v, 5 kd, 3 c, 4 fp
Helena Höij (kd) anmälde att hon avsett att rösta ja
men markerats ha röstat nej.

Mom. 23 (regler för bilstöd till handikappade)
1. utskottet
2. res. 14 (m, kd, c)
Votering:
178 för utskottet
122 för res. 14
1 avstod
48 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 37 v, 13 fp, 16 mp
För res. 14: 71 m, 37 kd, 14 c
Avstod: 1 c
Frånvarande: 19 s, 11 m, 6 v, 5 kd, 3 c, 4 fp

Mom. 24 (utredning av hjälpmedelsfrågorna)
1. utskottet
2. res. 18 (fp)
Votering:
165 för utskottet
13 för res. 18
124 avstod
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 113 s, 37 v, 15 mp
För res. 18: 13 fp
Avstod: 72 m, 37 kd, 15 c
Frånvarande: 18 s, 10 m, 6 v, 5 kd, 3 c, 4 fp, 1 mp

Mom. 26 (apoteksmonopolet)
1. utskottet
2. res. 19 (m, kd, c)
Votering:
177 för utskottet
123 för res. 19
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 112 s, 36 v, 13 fp, 16 mp
För res. 19: 71 m, 37 kd, 15 c
Frånvarande: 19 s, 11 m, 7 v, 5 kd, 3 c, 4 fp

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

6 § Forskningspolitik, utbildning och universi-
tetsforskning samt studiestöd

Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande 2000/01:UbU6
Forskningspolitik (prop 2000/01:3 och skr.
2000/01:28)
utbildningsutskottets betänkande 2000/01:UbU1
Utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforsk-
ning (prop. 2000/01:1 delvis)
utbildningsutskottets betänkande 2000/01:UbU2
Utgiftsområde 15 Studiestöd (prop. 2000/01:1 del-
vis).
Forskningspolitik

Anf. 1 PER BILL (m):
Fru talman! Låt mig inledningsvis yrka bifall till
reservation 1 under mom. 1 och reservation 2 under
mom. 2. Naturligtvis står vi bakom övriga reservatio-
ner, men för tids vinnande ska vi votera bara på des-
sa.
I snabb takt sker en omvandling i Sverige från ett
industrisamhälle till ett globalt kunskapssamhälle.
Den inledande delen av omvandlingen har gått bra. I
vissa regioner har den gått riktigt bra. Kunskapsklus-
ter av både Europaklass och världsklass har vuxit
fram. Några viktiga framgångsfaktorer ska vi diskute-
ra i dag, nämligen en bra högre utbildning och en
riktigt bra och relevant forskning. Tyvärr kommer vi
dock mycket lite att diskutera någonting annat som
också har varit en definitiv framgångsfaktor, nämli-
gen de stora forskningsföretagen. Det är företag som
Ericsson, Pharmacia och Astra som vi ska lyfta på
hatten för. De tillsammans med det övriga näringsli-
vet står för tre fjärdedelar av den forskning som vi i
Sverige är så stolta över. Det betänkande som vi be-
handlar i dag står för ungefär 25 % av den svenska
forskningen.
Det är lite synd att vi inte ägnar lite mera tid åt de
75 procenten. Vad är det vi måste göra för att se till
att företag som Ericsson, Astra och Pharmacia, som
egentligen kan ses som globala företag, ska finnas
kvar i Sverige, ska trivas här och lägga sin forskning
här? Tyvärr finns det ingenting om detta i propositio-
nen.
Propositionen var oerhört emotsedd. Det var stora
förväntningar. Vi har hört många vackra ord om
forskningens frihet från utbildningsministern. Vi såg
fram mot en samlad forskningsproposition som vi ser
bara en gång vart fjärde år. Framför allt efter Carl
Thams förödande insatser var det många som var
mycket spända över vad vi skulle kunna se i denna
forskningsproposition.
Jag låter mig säga att det är något bättre än under
Carl Thams tid. Tyvärr är det långt ifrån konkurrens-
kraftigt. Det behövs mer. När den här forskningspro-
positionen presenterades var det i en kaskad av artik-
lar och pressmeddelanden. Det var nya miljarder till
forskningen. Det var stora satsningar på bioteknik och
materialvetenskap, humaniora och samhällsveten-
skap. Sakta men säkert när vi tittade på vad som
fanns bakom de fina orden var det inte så mycket.
De nya forskningsmiljonerna har presenterats som
nya en, två och t.o.m. tre gånger förut. Jättesatsning-
arna på bioteknik och materialvetenskap m.m. visade
sig vara ganska små satsningar. De statliga forskar-
skolorna visade sig vara både underfinansierade och
dessutom centralstyrda.
Dessvärre saknades många av de viktiga frågorna
i forskningspropositionen. Det är frågor om målupp-
fyllelse, hur det har gått, vad vi har gjort och vad vi
kan göra bättre. Allt sådant lyser med sin frånvaro.
Det som var mest märkvärdigt var att den mest cent-
rala av alla frågorna, nämligen hur resurserna ska
fördelas inom Vetenskapsrådet, sades det ingenting
om. Att veta hur många hundra miljoner som ska
satsas på medicinska forskningen, hur många hundra
miljoner som ska gå till naturvetenskap och teknik
och hur många hundra miljoner som ska satsas på
humaniora och samhällsvetenskap under budgetperi-
oden är naturligtvis oerhört avgörande för den svens-
ka forskningen, inte bara för debatten här i dag.
Fru talman! I en tid när länderna i vår omvärld
satsar mycket stora summor på grundforskning och
högkvalitativa forskningsinstitut, vissa lägger fram
planer på att dubbla sina forskningsanslag, är det
oroande att se att den forskningsproposition och den
budget vi har i dag med lite nöd och näppe klarar av
inflation och löneökningar.
Jag är övertygad om att vad Sverige behöver är en
politik som gör att varje individ får möjligheter att
förverkliga sina drömmar och sina livsprojekt. Det
betyder att vi måste se till att individen sätts i centrum
i den högre utbildningen och forskningen.
Universiteten och högskolorna har i socialdemo-
kraternas Sverige alltmer blivit någon typ av tayloris-
tiska produktionsapparater, där det ska produceras x
läkare, y tandläkare och z veterinärer. Om den typen
av politik någonsin har fungerat, gör den det inte
längre. Vi lever i ett globalt kunskapssamhälle där
människor flyttar ut från Sverige, flyttar in till Sveri-
ge, där universitetsutbildning ofta bara är en grund
för det man ska ägna sig åt när man är arbetsverksam.
Fru talman! I det moderata förslaget anslår vi till
högre utbildning och forskning nästan 5 miljarder
kronor mer än regeringen och stödpartierna. Av dessa
medel satsar vi drygt 1 miljard kronor på ökad
grundutbildning, nästan 2 miljarder på ökad grund-
forskning och ca 1½ miljard går till strategiska sats-
ningar på två nya stiftelsehögskolor. Dessutom av-
sätter vi en halv miljard kronor som grundbelopp för
att skapa ett nationellt institut för hälsa och medicin.
Starka och självständiga universitet och högskolor
är en förutsättning för forskningens frihet. De senaste
sex åren har anslagen till grundutbildningen urholkats
med 15-20 %. Denna utveckling måste vända. Vi vill
nu påbörja en successiv återuppbyggnad av anslagen
till grundutbildning genom att tillföra universitet och
högskolor ökade resurser med över 1 miljard kronor
under den kommande treårsperioden. Anslagen ska
utgå till universitet och högskolor som en ökning per
plats. Vi vill dessutom aktualisera en annan princip
för platsfördelning och resursfördelning som bygger
på dels en grundresurs till universitet och högskolor,
dels för övrigt att studenternas fria val och kvaliteten
i utbildningen ska väga tungt.
Vi vill också öka anslagen till forskning och fors-
karutbildning vid universitet och högskolor, de s.k.
fakultetsanslagen. Dessa åtgärder ska ses som en
förstärkning av den fria forskningen och en förstärk-
ning och viktig finansiering av Sveriges doktorander.
Vi vill avskaffa det vetenskapsråd som är på väg att
införas. Vi vill i stället skapa tre självständiga ämnes-
råd. Vi vill substantiellt öka anslagen till ämnesområ-
den för teknik och naturvetenskap, framför allt för att
kunna möjliggöra ökade satsningar på IT och materi-
alvetenskap. Sedan vill vi satsa extra pengar på medi-
cin. Senare vill vi dessutom utveckla till en ny orga-
nisation en motsvarighet till USA:s National Institu-
tes of Health. Även humaniora och samhällsveten-
skap får avsevärt större resurser i det moderata för-
slaget.
Vi är övertygade om att den typen av breda sats-
ningar på breda områden är betydligt mer effektiva än
att försöka att i detalj med pekpinne styra forsknings-
resurser till enstaka områden.
Våra satsningar syftar till att ge svensk forskning
möjlighet att mäta sig med de allra bästa konkurrent-
länderna.
Sverige behöver en forskningspolitik som med-
verkar till att vårt land får en möjlighet att bli en
framstående aktör i det snabbt framväxande globala
kunskapssamhället. Det behövs starka och självstän-
diga universitet. Det behövs också en mångfald av
forskningsfinansiärer. Det är därför vi med ganska
stor oro ser framväxten av Vetenskapsrådet - singula-
ris - som ska tycka till om i stort sett varenda krona
som finansieras via Vetenskapsrådet.
Det behövs också ett företagsklimat som gör att vi
kan behålla de stora företagens forskning i Sverige,
locka hit andra företag samt göra det möjligt för en ny
generation av små och medelstora företag att växa
upp och bli Sveriges nästa Ericsson.
Att förmå utveckla och behålla attraktiva forsk-
ningsföretag är en väldigt viktig del av en nationell
forskningsstrategi, kanske t.o.m. viktigare än flera av
de saker som vi ska diskutera här de kommande tim-
marna.

Anf. 2 BRITT-MARIE DANESTIG (v):
Fru talman! Den proposition som vi ska behandla
i dag är resultatet av ett mycket konstruktivt samar-
bete mellan regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpar-
tiet. I arbetet med propositionen har vi varit överens
om att grundprinciperna i svensk forskningspolitik
bör vara följande:
Sverige ska behålla och också utveckla sin ledan-
de ställning som forskningsnation. Det är staten som
ska ansvara för forskningens frihet. Det är en viktig
uppgift. Staten har också huvudansvaret för grund-
forskningen och för forskarutbildningen.
I den här propositionen föreslås en ökad satsning
på forskning med nästan 1,3 miljarder kronor under
perioden 2000-2003. Alla vetenskapsområden för-
stärks och vissa områden får ytterligare förstärkning.
För att upprätthålla en hög kvalitet inom forsk-
ningen föreslås en förändrad avvägning mellan fasta
och rörliga forskningsmedel. En proportionellt större
andel av universitetens och högskolornas forsknings-
resurser kommer nu att erhållas efter prövning hos
externa forskningsfinansiärer. Det här ökar konkur-
rensen om forskningsmedlen. Vi menar att detta ock-
så kommer att möjliggöra en starkare profilering av
lärosätenas forskning och en arbetsfördelning som
skapar förutsättningar för en ökad samverkan mellan
olika lärosäten.
En ökad samverkan även med industriforsk-
ningsinstituten bör eftersträvas. Instituten är ett kom-
plement till högskolorna och utgör, som vi ser det, en
viktig länk mellan forskningen och produktionen. De
har definitivt förutsättningar att utvecklas till ännu
slagkraftigare instrument för industriell förnyelse.
En annan viktig utgångspunkt för förslaget är att
Sverige som framträdande forskningsnation, på grund
av vår relativa litenhet, behöver genomföra en ökad
kraftsamling och fokusering på ett antal viktiga om-
råden. Det har varit vägledande för skapandet av den
nya myndighetsorganisationen och också för sats-
ningen på åtta strategiska forskningsområden. Totalt
satsas 612 miljoner kronor på biovetenskap och bio-
teknik, IT-forskning, materialvetenskap och materi-
alteknik, humaniora och samhällsvetenskap, det
konstnärliga området, utbildningsvetenskap, vård-
och omsorgsforskning samt miljö och hållbar utveck-
ling.
Att dessa områden prioriteras betyder inte att
forskningens frihet får beskäras. Forskarnas frihet att
själva definiera, formulera och söka svaren på sina
vetenskapliga frågeställningar är en mycket viktig
princip i svensk forskningspolitik. Både forskningens
kvalitet och nytta är beroende av att forskarna själva
får välja ämnesområde, inriktning, avgränsning, me-
tod, osv.
Forskningspolitiken måste utformas med respekt
för såväl det fria sökandet efter kunskap som de in-
omvetenskapliga bedömningarna och samhällets
behov av prioriteringar. Till detta återkommer jag lite
senare i mitt anförande.
En viktig utgångspunkt för förslaget har också va-
rit det förestående generationsskiftet inom svensk
forskning. En stor del av dagens forskarutbildare är
55 år eller äldre, vilket innebär stora pensionsavgång-
ar under de kommande åren. I propositionen görs
därför betydande satsningar på att förnya forskarut-
bildningen och främja rekrytering av en ny generation
unga forskare. 16 forskarskolor med inriktning på
grundforskning skapas till en kostnad av 214 miljoner
kronor. Skolorna ska var och en utbilda 25 doktoran-
der, vilket innebär totalt 400 under fyra till fem år.
Genom den här modellen med en värdehögskola och
ett antal partnerhögskolor utvecklas samarbete och
samverkan mellan lärosätena.
Handledarutbildningens betydelse inom forskar-
utbildningen betonas också och en bestämmelse in-
förs i högskoleförordningen om att varje lärosäte med
forskarutbildning ska anordna handledarutbildning.
Rådet för högskoleutbildning får också 5 miljoner
kronor bl.a. för att utveckla handledarutbildningarna.
Unga forskare ska kunna fortsätta att forska efter
avlagd doktorsexamen. Därför får det nya veten-
skapsrådet 110 miljoner kronor för s.k. rekryterings-
anställningar och särskilda medel till framstående
unga forskare.
Möjligheter till forskning efter doktorsexamen
förbättras också genom att universiteten får möjlighet
att inrätta fyraåriga tjänster som biträdande lektor,
som efter prövning kan övergå till fast anställning. I
övrigt ska tjänsterna motsvara forskarassistenttjäns-
terna. Verksamheten ska bedrivas på försök i fem år
och sedan utvärderas med hänsyn till hur rörligheten
och jämställdheten har påverkats.
Det gläder mig särskilt att det i propositionen ges
ytterligare stöd för jämställdhetsarbetet. Där föreslås
att en positiv särbehandling ska användas när man
rekryterar till nya forskarskolor och för rekryterings-
anställningar genom att det underrepresenterade kö-
net ges företräde. I propositionen framhålls också att
utbildning i jämställdhetsarbete och genusperspektiv
ska ingå i handledarutbildningen.
I det här sammanhanget vill jag också uttrycka
mitt partis tillfredsställelse med att vi fått gehör för en
forskarskola med genusvetenskap och att den inrättas
i Umeå. För genusforskning går också öronmärkta
pengar till Vetenskapsrådet. Vi tycker också att det är
bra att forskarutbildningen i humaniora förstärks med
37 miljoner kronor vid sju av universiteten.
Vänsterpartiet står alltså bakom den forsknings-
politiska propositionen och yrkar därför bifall till den.
Men i samband med att den forskningspolitiska
propositionen behandlades i utbildningsutskottet
behandlades även ett antal motioner från den allmän-
na motionstiden, däribland en vänsterpartistisk mo-
tion om forskningsprogrammet om militär underrät-
telse- och säkerhetstjänst, det s.k. MUST-
programmet, varav en av hemställanspunkterna berör
den övergripande relationen mellan vetenskap och
politik. Motionens andra hemställanspunkt med kon-
kreta förslag till åtgärder för att rädda forskningspro-
grammet kommer senare att behandlas av andra ut-
skott.
Forskning är ett verksamhetsområde där det måste
finnas klara gränser för den politiska styrningen och
för vad politiska organ ska besluta om. Utan en ge-
nomtänkt ansvarsfördelning kan etiska problem upp-
stå. Viktiga värden kan riskera att gå förlorade och
allmänhetens förtroende för forskning kan skadas.
Relationen mellan vetenskapen och politiken får
aldrig bli av det slaget att misstankar kan uppstå om
att forskningen utnyttjas i politiskt syfte och gör fors-
karna till politiska verktyg och underleverantörer.
Forskningsuppdrag kan och bör aldrig vara lösningen
på aktuella politiska problem och dilemman.
Vi menar att MUST-programmet aktualiserar och
tydliggör den principiella frågan om balansen mellan
forskarstyrd och beställarstyrd forskning. För oss är
det viktigt att slå fast att det är forskarna själva, inte
finansiärerna, som ska definiera forskningsproble-
men. Ett regeringsuppdrag får inte vara av sådan
specifik och avgränsande karaktär som MUST-
programmet.
Med detta yrkar jag bifall till Vänsterpartiets re-
servation nr 6.

Anf. 3 PER BILL (m) replik:
Fru talman! Jag har två frågor till Britt-Marie Da-
nestig.
Britt-Marie Danestig säger att det har varit ett
konstruktivt samarbete inom majoritetskonstellatio-
nen, men någon typ av vänsterpartistiska avtryck
måste det väl finnas. Vad är det som är guldkornen ur
Vänsterpartiets synvinkel i den här forskningspropo-
sitionen?
Det andra är lite mer en kritik. För några år sedan
trodde jag att Britt-Marie Danestig och jag var över-
ens om att doktorandreformen var någonting mycket
illa genomtänkt, någonting som gör att färre personer
doktorerar och som dessutom leder till sämre kvalitet
på avhandlingarna. Varför har det blivit så tyst sedan
ni har blivit en del av regeringsunderlaget?

Anf. 4 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Fru talman! Ett samarbete, oavsett var det sker, är
ju ett ömsesidigt givande och tagande och en process
som leder fram till någonting. Så har det varit i det
här fallet också. Jag tror inte, tycker inte, att jag här i
dag ska referera den processen. Det var svaret på
första frågan.
Den andra frågan gällde kritik mot doktorandre-
formen, en kritik som jag och mitt parti delar med Per
Bill. Det är några år sedan, tror jag, som vi var uppe
här i talarstolen och kritiserade den reformen. Då
hade vi farhågor för vilka konsekvenser den skulle få.
Dessa farhågor har delvis besannats, måste jag säga.
Vad vi nu har kunnat se har vi faktiskt under den här
mandatperioden fått något mjukare övergångsregler.
Det har hjälpt en del av de studerande. Nu har tiden
gått, och det behövdes ju också en uppstramning av
doktorandutbildningen.
Jag tycker att den här propositionen är väldigt in-
riktad just mot de unga forskarna och mot forskarut-
bildningen. Den ger uttryck för en väldigt positiv syn
på just doktorandutbildningen och doktorandernas
möjligheter under och efter utbildningstiden.

Anf. 5 PER BILL (m) replik:
Fru talman! Jag hade inte alls förväntat mig att
Britt-Marie skulle berätta någonting om själva pro-
cessen. Det förstår jag. Däremot måste det ju finnas
några saker - positiv särbehandling, jämställdhet eller
någonting - som får hjärtat att ticka lite extra snabbt.
Det var mer det jag var intresserad av.
Sedan det andra. Jag kan inte se annat än att det
här med forskarutbildningen är de statligt dirigerade
forskarskolorna, där 900 doktorander ska produceras
på 4-5 år. Man har ju glömt alla de tusentals dokto-
rander som i dag saknar finansiering i Sverige. Om
dem har åtminstone inte jag hittat många ord i de 150
eller 200 sidor som propositionen är på.

Anf. 6 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Fru talman! Nu ska jag tala om för Per Bill - och
jag antydde det i alla fall i mitt anförande - att vi är
väldigt nöjda med jämställdhetsavsnittet och väldigt
glada över bl.a. det stöd som genusforskningen får.
Detsamma gäller den forskarskola som kommer att
upprättas i Umeå. Det finns också andra guldkorn i
den här propositionen.
Jag tror att det vore olyckligt att i dag riva upp
doktorandreformen. Däremot tror jag att vi ska ägna
oss åt att försöka få så trygga villkor för doktorander-
na som möjligt. Jag håller med Per Bill om det han
sade i sitt anförande, att det nu behövs en satsning på
humaniora och samhällsvetenskap. Det gäller både
grundutbildningen och doktorandutbildningen.

Anf. 7 YVONNE ANDERSSON (kd):
Fru talman! Låt oss säga att jag skickar iväg mina
barn till affären och säger till dem: Nu får ni gå iväg.
Ni får köpa vad ni vill, men det ska vara frukt för
absolut inte mer än fem kronor och godis för inte mer
än tre kronor och det vara si och det ska vara så. Så
ska ni gå den här vägen. Det är den rätta vägen. Och
så ska ni göra det här och det här och så ska ni vara
tillbaka efter en och en halv timme. Då har jag natur-
ligtvis sagt att ja, ni kan göra vad ni vill - men under
mycket starka restriktioner.
Fru talman! I ett demokratiskt samhälle är det fria
yrkesvalet och den fria kunskapsbildningen viktiga
fundament för samhällsutvecklingen. Genom att
människor själva väljer sin utbildningsväg och fors-
kares olika uppfinningar får styras av samhällsut-
vecklingen och den riktning som de tänker i utvecklas
samhället successivt. Det finns ingen klar och en
gång för alla given bild av hur samhället ska se ut i
framtiden. Det är ju just det som är så fascinerande
med den demokratiska processen; att det är vi som
lever nu och det uppväxande släkte som kommer som
hela tiden är med i en process och formar hur det ska
bli om 30, 40 eller 50 år.
Vad vi vet är att forskning och högre utbildning är
oerhört starka styrfaktorer, om inte t.o.m. de starkas-
te, för hur detta framtida samhälle ska gestalta sig.
Det finns värden som vi upplever som oerhört vikti-
ga, i det här fallet för mig de demokratiska värdena
som handlar om frihet och djup respekt. Jag menar att
det är med respekt som vi ser tillbaka på forntidens
eller äldre tiders pionjärer, sådana som har arbetat,
levt och gjort sina val. Det har inte alltid i samtidens
ögon har varit de goda valen. Men vi respekterar dem
och ser att de har blivit goda val när vi tittar i
backspegeln.
Med samma respekt måste vi också se på männi-
skor i dag i akademin, ungdomar som väljer sin ut-
bildning, forskare som väljer sitt forskarämne, forska-
re som vill ha en specifik forskarutbildning som pas-
sar deras livssituation. Vi måste ha samma respekt för
dem, de som har olika önskemål och behov. Därför är
friheten oerhört viktig för den rådande utvecklingen
och för demokratin.
När Britt-Marie Danestig talar om betydelsen av
frihet för forskare håller jag och vi från vårt parti med
om det till punkt och pricka. Men bekymret är att
friheten begränsas av restriktioner i fråga om hur det
hela ska gå till, vilket innehåll det ska ha och hur
formerna ska utvecklas. Det var det jag ville visa med
bilden av ett barn som går till affären - eller om det
handlar om att nu ska vi forska och vara kreativa
inför framtiden. Javisst, ge dem friheten. Men om den
begränsas starkt av olika restriktioner i form och
innehåll och i resurstilldelning blir friheten inte
mycket värd. Där finns det naturligtvis en skärnings-
punkt mellan frihet och tvång. En sak vet vi. Det är
att kreativiteten inte utvecklas av tvång.
Vi kan t.ex. ta Vetenskapsrådet. Det har makten
att fördela medel till forskarna. Men universitetssty-
relsernas och fakulteternas roll försvagas genom att
man lyfter upp fördelningen till en ny nivå. Då kom-
mer det i stället att finnas ett konkurrensförfarande
mellan forskarna som går ända upp i Vetenskapsrå-
det. Det hade varit bättre att universitetsstyrelserna
hade fått kvarhålla makten och att forskarna hade fått
konkurrera inom det egna universitetet.
För oss kristdemokrater är det givet att makten
ska ligga på lägsta effektiva nivå. Är då detta förslag
- det är en fråga som man kan ställa till vår utbild-
ningsminister - en misskreditering, ett sätt att säga att
universitetsstyrelserna inte har klarat sin roll? I så fall
tycker jag att det är bättre att säga det. Men varför
lyfta upp det på en ny nivå när ändå friheten inte
finns eftersom pengarna de facto är öronmärkta sånär
som på 30 miljoner år 2003? Vi tror inte på den ut-
vecklingen; att centralisera, att se till att många fors-
kare får jobba mer med att skriva ansökningar och
konkurrera om ansökningar än de kanske har tid att
forska. Detta har hittills varit ett problem. Och pro-
blemet kommer att kvarstå. Detta har hittills varit ett
problem, och problemet kommer att kvarstå.
Vi vill värna om den fria grundforskningen, och vi
ser med oro på att det blir så knapp tilldelning av
basanslagen till lärosätena. Vid varje uppvaktning i
utbildningsutskottet och vid olika tillfällen när jag har
varit ute och besökt lärosäten återkommer man hela
tiden till att de enskilda forskningsinstitutionerna på
lärosätena inte har medel att bygga en god forsk-
ningsmiljö där man kan stå upp för god kvalitet så att
forskarna sedan kan dra hem externa pengar och
arbeta vidare. Det måste på de olika lärosätena få
finnas tillräckliga resurser för en god forskningsmiljö
som innebär att man garanterar grundforskningen.
Vi har särskilt den humanistiska och samhällsve-
tenskapliga forskningen som med den tilldelning som
regeringen ger ligger på 12 % i relation till naturve-
tenskap och teknik som har 56 %. Medicin har enbart
20 % och utbildningsvetenskap 1 %. Det är en tilldel-
ning som man gör till olika områden, och där är vi
bekymrade.
Säger den här tilldelningen någonting om hur re-
geringen vill att framtidens samhälle ska vara? Då
blir jag orolig. Jag tror nämligen att om vi ska hålla
oss i framkant så måste vi fortsätta att ha en rejäl
medicinsk forskning med rejäla miljöer. Vi vet redan
nu att kostnaderna för människor inte bara i fråga om
mänskligt lidande utan också i fråga om rena sjuk-
vårdskostnader, i fråga om pengar, minskar om man
har en god koppling till forskning.
Vad vill då kristdemokraterna? Jo, vi skulle vilja
jobba för en fördelning som hellre innebär 40 % till
naturvetenskap och teknik på sikt, därför att de kan få
in medel från många andra som är intresserade av
teknik och naturvetenskap i kommersiella intressen.
Vi vill göra en höjning så att medicin får 30 %. För
några år sedan var det faktiskt 40 %, men regeringen
har sänkt det till 20 %. Nu vill vi i alla fall höja det
till 30 % och tro att vi ska få en god medicinsk forsk-
ning som är till nytta och glädje för samhällets med-
borgare.
Samhällsvetenskap och humaniora vill vi ska få
20 %. Vi vill satsa på långsiktig och god forskning
när det gäller utbildning och skola och satsa 3 % på
detta. Vi tycker inte att det är rimligt med 1 % för
detta och samtidigt ha enstaka och mindre projekt på
t.ex. Skolverket. Vi tycker att det är bättre att göra en
kraftsamling och få en god forskning när det gäller
skolan för att klara av skolans problem, inte bara de
nuvarande utan också inför framtiden.
Det finns flera exempel på centralstyrning. Det
som jag nu har nämnt gäller fördelningen av medel
som i sin tur styr själva innehållet i forskningen. Vi
har talat om styrningen som innebär att lärosätena
inte längre får fördela medel till sina forskare. Ska
inte de som vet mest om vad forskarna går för kunna
fördela medlen så att den bästa kompetensen tas till
vara? Nej, då har man från regeringen valt att lägga
direktiv och regleringsbrev så fast att man bestämmer
uppifrån.
Vi har en tredje del, och det är forskarutbildning-
en med forskarskolorna där man satsar rejält nu. Ja,
det är väl egentligen rätt så bra att också denna form
får utvecklas. Men varför har man inte tagit sig an de
andra problem som finns i forskarutbildningen och
försökt att göra den flexibel? Vi har massor med
resurser som skulle kunna tas till vara till förmån för
forskningen och till förmån för samhället. Samtidigt
kan jag vända på det: Varför ska inte någon som har
gått vuxenutbildningen på ett smidigt sätt kunna ar-
beta och kanske forska bredvid om det är en bra mo-
dell för honom eller henne?
Vi vill ha flexibilitet när det gäller formerna för
forskarutbildning. Många gånger har jag tagit mig
själv som exempel, men man är sig själv närmast. När
man vet att man har fått möjligheter som har funnits
tidigare så blir man bekymrad när regeringen genom
en hård centralstyrning, som jag tycker att detta är,
ändrar inriktning och tar bort de möjligheter som har
varit guldkorn för många människor och förhindrar
nutidens människor att ta till vara och få den möjlig-
heten.
Det är inte heller likgiltigt för forskningen hur
grundutbildningen ser ut, den grundutbildning som nu
styrts igenom regeringens dimensionering av utbild-
ningsplatser i olika ämnen. Jag återkommer till detta
när vi ska debattera nästa område som handlar om
vuxenutbildning.
Jag vill återigen säga att frågorna om högre ut-
bildning och forskning är så viktiga när det gäller
styrning, när det gäller ansvarsfördelning och när det
gäller ansvaret för framtiden att de inte kan få be-
handlas kortsiktigt av en regering som är relativt
svag. Dessa frågor måste vara långsiktiga till sin
karaktär. De måste därför vara föremål för breda
politiska lösningar. Stabilitet och långsiktighet kan
bara garanteras om man har en bred politisk majoritet
kring sakfrågorna.
Detta fick egentligen vi i oppositionen ett löfte om
i debatten här i kammaren i juni. Åtminstone tolkade
jag det som ett löfte. Men vår utbildningsminister har
inte infriat det. Trots att vi i oppositionen har visat ett
enat motstånd mot centralisering och beredskap till
överläggningar så har Thomas Östros inte inbjudit till
ett enda samtal över partigränserna.
Regeringen tycks beakta dagens behov. Och skä-
len för detta kommer väldigt ofta, men de är kortsik-
tiga till sin karaktär. Vi vill också ha en långsiktighet.
Jag menar att man genom att gynna en utveckling
som innebär att man öppnar upp och ökar flexibilite-
ten och ökar friheten för andra att fondera medel i
forskningen, att vara med genom stiftelsehögskolor
där vi får möjlighet att på ett annat sätt styra utveck-
lingen, genom andra fria högskolor som ger en bredd,
lägger vi också grunden till ett gott demokratiskt
samhället. Det måste finnas en balans.
Grunden för dagens och morgondagens samhälle
byggs nu. Kristdemokraterna vill rädda den för de-
mokratin helt oumbärliga fria akademin. Samhällets
styrning får aldrig innebära en begränsning av ung-
domars möjligheter till kunskap, lärosätenas självbe-
stämmande och forskarnas frihet.
Fru talman! Jag står självklart bakom samtliga re-
servationer och särskilda yttranden som kristdemo-
kraterna har skrivit i samband med utskottsbehand-
lingen av betänkandet. Men för tids vinning yrkar jag
bifall till reservation 3 under mom. 2 i utbildningsut-
skottets betänkande 6.

Anf. 8 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Fru talman! Yvonne Andersson betonade vikten
av forskarnas frihet i likhet med vad jag själv gjorde i
mitt anförande.
Jag skulle vilja ställa några frågor när det gäller
frihetsbegreppet. Yvonne Andersson tog upp balan-
sen, eller avvägningen, mellan de fasta och de rörliga
resurserna. I den här propositionen finns det en med-
veten, vill jag säga, tanke att konkurrensutsätta eller
pröva forskningen utifrån vetenskapliga kriterier på
ett något tydligare sätt än tidigare genom att utsätta
den för extern bedömning. Yvonne Andersson ser
inte något positivt i det. Allt stelnar ju i sin form, och
det är väldigt viktigt att unga forskare får möjligheter
att få forskningsanslag. Det tror jag att de kan få i stor
utsträckning nu när de söker. Det är också viktigt för
dem som så att säga har mycket på fötterna att vi får
denna prövning, så att vi vet att vi satsar dessa stora
pengar som samhället faktiskt satsar på rätt saker.
Jag tycker att det hos kristdemokraterna också
finns ett avståndstagande från, eller nästan en rädsla
för, allt som handlar om naturvetenskap och teknik.
Ser inte Yvonne Andersson att väldigt många sto-
ra och svåra frågor som vi faktiskt lever med i dag
och som handlar om överlevnad och livskvalitet -
energiförsörjningen är en oerhört viktig framtidsfråga
men det gäller också klimatförändringar och hela
miljöproblematiken - naturligtvis måste få sin lösning
inom området naturvetenskap och teknik? Vidare
gäller det väldigt mycket annat som hör ihop exem-
pelvis med nanotekniken där vi kan förbättra männi-
skors livskvalitet genom att använda den för att få
konstgjorda ögon eller öron osv.

Anf. 9 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag tror på konkurrens, på en balans
mellan konkurrens och en gedigen resurstilldelning så
att vi får forskningsmiljöer. Vi har ju börjat få en
obalans i systemet som innebär att det inte finns till-
räckligt mycket medel och resurser för att bygga upp
forskningsmiljöer på lärosätena, som jag menar ska
garantera grundforskningen. Detta gäller även de
områden som andra intressenter inte är lika intresse-
rade av, nämligen humaniora och samhällsvetenskap
samt andra ämnen som är viktiga för samhället men
som kanske inte direkt är viktiga i fråga om ett slags
tillväxtpotential i materiell bemärkelse.
Jag tror alltså på att det ska finnas konkurrens.
Det ska finnas forskningsråd av olika slag där man
kan söka projekt men det hindrar inte att tillräckligt
med resurser ges för en rejäl grundforskning på läro-
sätena. Detta är särskilt viktigt för de mindre univer-
sitet och forskningsinstitutioner som vi har och som
ännu inte har hunnit bygga upp den forskningsmiljö
som krävs.
Vad gäller den andra frågan kan jag säga att det
inte finns någon rädsla hos kristdemokraterna för en
utveckling i sig av naturvetenskap och teknik. Men
om den ensidigt får utvecklas tror inte jag att den
bringar till ett mjukt och mänskligt samhälle. Tvärt-
om är jag orolig för att det mitt i den materiella väl-
färden blir alltfler människor som inte orkar leva utan
som på eget grepp slutar sitt liv därför att de inte
finner meningen i livet - de mänskliga värdena har
inte uppmärksammats. Därför tror jag på en balans
också här.
Jag är bekymrad över att t.o.m. Vänsterpartiet
stöder regeringen i en alltför ensidig utveckling. Sta-
ten måste, menar jag, ta ett extra ansvar för de
mänskliga värdena och för de kulturella värden som
vi behöver.

Anf. 10 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Fru talman! Jag delar inte Yvonne Anderssons
uppfattning när det gäller balansen. Vad som är en
bra nivå tillhör självklart de saker som kan diskuteras.
Jag tycker att den nivå som vi har kommit fram till i
den här propositionen tillgodoser de båda viktiga
delarna - alltså både detta med trygga forsknings-
miljöer på universitet och högskolor och möjligheten
för forskare att på lika villkor konkurrera om forsk-
ningsmedel; detta för att vi ska kunna driva fram
utvecklingen på ett bra sätt. De avvägningarna tycker
jag har också gjorts på ett bra sätt.
På Yvonne Andersson låter det lite grann som att
grundforskningen enbart bedrivs utifrån fakultetsan-
slag men så är det inte. I den här propositionen gör vi
en kraftfull satsning mot grundforskningen. Vi beto-
nar den och även den tvärvetenskapliga forskningen,
just genom satsningar på vetenskapsråden och de
under vetenskapsråden liggande ämnesråden.

Anf. 11 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag kan också se att ni har försökt
finna en balans men jag menar att de som sitter med i
Vetenskapsrådet, så som detta har organiserats,
kommer att få en sådan makt över lärosätena och den
grundforskning som ska bedrivas att den fria forsk-
ningen är i fara. Jag tror att det finns många småska-
liga projekt och annat som inte kan konkurrera och
kämpa med storskaliga projekt men som har ett stort
värde för samhällets utveckling och framtid.
Jag skulle vilja passa på och ta ett exempel när det
gäller balansen mellan naturvetenskap och teknik
samt humaniora och samhällsvetenskap. Vi har satsat
på en nollvision inom trafiken och det tycker jag är
jättebra. Det har vi ställt oss bakom. Enligt den se-
naste rapporteringen är vi nu nere i 580 dödsolyckor i
trafiken men samtidigt är det mer än 1 500 personer
som har begått självmord och 15 000 personer som
har försökt att göra det. I det sammanhanget har vi de
mänskliga aspekterna, meningen med livet. Jag menar
att vi ska satsa på att inte få dödsolyckor i trafiken
men vi ska också satsa på att människor omkring oss
upplever meningen med livet och inte upplever att de
försvinner i en teknifiering där de inte känner igen
sig.
Därför tror jag att de mänskliga värdena också är
viktiga. Det är vad jag hävdar när jag säger att jag vill
åstadkomma en balans. Det ena utesluter inte det
andra. Däremot kan vi satsa hårt på båda fronterna.
Därför vill jag ha en balans och dessutom föra ned det
så att vi får en meningsfull akademisk frihet för dem
som arbetar på respektive lärosäte.

Anf. 12 SOFIA JONSSON (c):
Fru talman! Forskning handlar om frihet och
mångfald. Den fria och kritiska forskningen är det
viktigaste inslaget i ett öppet samhälle. Det är en
huvuduppgift för forskningspolitiken att slå vakt om
det öppna samhället och att stimulera ett fritt kun-
skapssökande. Många av de viktigaste upptäckterna
som gjorts är ju resultatet av att det fria och förutsätt-
ningslösa sökandet har skett i form av grundforsk-
ning. Det är genom upptäckterna inom grundforsk-
ningen som basen läggs för en framgångsrik framtida
tillämpad forskning och för utvecklingsarbete.
Mångfalden i forskningen är också avgörande.
Det handlar självfallet om en mångfald av forskare
och forskning men lika mycket om en mångfald av
högskolor och olika inriktningar. Utifrån det gäller
det att vi ger högskolorna en chans att utvecklas och
profilera sig och framför allt att vi ger dem ekono-
miska friheter och förutsättningar för det.
Centerpartiets uppfattning är att de fasta forsk-
ningsresurserna är en förutsättning för möjligheterna
att, genom hög kvalitet, konkurrera om de rörliga
medlen.
Precis som Yvonne Andersson var inne på har den
här fördelningen under ett par decenniers tid förskju-
tits mellan de fasta forskningsresurserna och de övri-
ga. Givetvis gäller detta för samtliga högskolor och
för de nya universiteten, som måste ges möjligheter
att bygga upp konkurrenskraftiga forskningsmiljöer
inom något eller några områden.
Därför anser jag och Centerpartiet att de fasta
forskningsresurserna till landets högskolor ska öka i
både absoluta och relativa tal. Att ge större - inte
villkorade, som regeringen föreslår - resurser direkt
till forskare och lärosäten är just ett av de viktigaste
sätten att öka den forskarstyrda forskningen och där-
med den akademiska friheten.
Utifrån dessa grundprinciper anser Centerpartiet
att regeringens proposition Forskning och förnyelse
är en besvikelse - den centraliserar resurser och be-
slut och minskar universitetens och högskolornas
frihet. Men forskningspolitiken ska ju syfta till att
stärka forskarnas och lärosätenas makt över resurser-
na, vilket också innebär att det fria kunskapssökandet
stärks. Den bör också syfta till att fler högkvalitativa
forskningsmiljöer byggs upp vid fler lärosäten.
Därför ser vi propositionen som ett nederlag. Re-
geringen stärker sitt grepp om forskningen i stället för
att öka forskningens frihet. Resurserna centraliseras,
som sagt, och detaljstyrs också i viss mån.
Det mänskliga perspektivet på kunskap och ut-
veckling som här får representeras inom humaniora
och samhällsvetenskap sätts i vissa fall på undantag.
Jag skulle vilja fråga utbildningsminister Thomas
Östros, som många gånger tidigare har pratat om
ökad frihet och om goda och starkare resurser till
högskolorna och universiteten, hur de tidigare orden
kan stämma överens med den proposition som vi i
dag kan se framför oss.
Fru talman! I våras ställde sig Centerpartiet av-
vaktande till den organisationsproposition som då
kom. Vi menade, liksom flera gånger tidigare, att en
bredare parlamentarisk förankring skulle komma till
stånd när det gäller så stora frågor som de om organi-
sationsförändringar och om den framtida forsknings-
politiken. Vi vill ha en hållbar och stabil forsknings-
politik. Så blev tyvärr inte fallet.
När forskningspropositionen kom i höstas visade
det sig i stället att regeringen utelämnat en av de
viktigaste punkterna i förslaget, nämligen den om
resursfördelningen för den nyinrättade centrala forsk-
ningsfinansieringsmyndigheten, Vetenskapsrådet.
Detta innebar att regeringen själv ansåg sig stå för de
ramar som riksdagen tidigare satt upp. Vi, liksom
flera partier, ansåg detta helt orimligt. Och en kort tid
därefter kom regeringen med ett förslag till fördel-
ning.
I Forskning och förnyelse anger regeringen vidare
hur det beslutade resurstillskottet de närmaste åren i
stort sett i detalj ska fördelas till förmån för Veten-
skapsrådets egna prioriteringar. Regeringen tar med
andra ord på sig uppgiften att själv agera vetenskaps-
råd och stå för de bedömningar som forskarsamhället
rimligen självt borde göra. Trots vackra ord om för-
nyelse och förändring inom forskningen, om nya
forskningsområden och forskningens frihet är priori-
teringarna dessutom ganska konventionella och förut-
sägbara. Regeringens agerande innebär, som vi ser
det, ett ingrepp i den fria forskningen och sprider
osäkerhet om statsmakternas ambition att även framåt
låta forskningen vara fri i Sverige. Regeringen borde
därför ha avstått från att i detalj reglera hur resurstill-
skottet till Vetenskapsrådet ska användas den kom-
mande perioden.
Propositionen tar också upp ett antal andra delar.
Det kan handla om en diskussion om de s.k. over-
headkostnaderna. Vi i Centerpartiet har i princip inget
emot att externa forskningsfinasiärer ska stå för upp-
komna kostnader, men vi har sett det som orimligt att
definitivt slå fast en nivå för hur stort påslaget ska
vara mot bakgrund av den mångfald av former för
extern forskningsfinansiering som finns. I stället
borde man göra en genomgång för att visa vilka kost-
nader som ska kompenseras.
Fru talman! Det behövs en bättre koppling mellan
grundutbildning och forskning inom högskolan. De
högre studierna ska vara forskningsförberedande, och
det behöver satsas mer resurser på att finansiera dok-
torandtjänster inom samtliga prioriterade områden.
Regeringen sätter upp relativt höga mål för antalet
doktorander, och det tycker vi är väldigt bra, även om
det är svårt att se hur medelstilldelningen motsvarar
målet. Regeringen stärker också sitt grepp över
svensk forskning och vidare centraliserar beslutsfat-
tandet över forskningen och forskarutbildningen till
de stora universiteten genom sitt förslag om forskar-
skolor. Partnerhögskolorna kommer med förslaget att
hamna i en beroendeställning i förhållande till fakul-
tetsnämnderna vid de utsatta universiteten.
Det är ju lite bekymmersamt vad gäller de nya
universiteten och högskolorna med vetenskapsråd,
som rimligen borde få än större möjlighet att själva
styra över resurser för forskning och forskarutbild-
ning. Det bör t.ex. innebära att forskarskolor etableras
även vid de nya universiteten och högskolorna. Det
bör också innebära att man garanterar lärosätenas
möjligheter att rekrytera till forskarskolor och läro-
sätenas lika inflytande över dem. Regeringen bör
därför återkomma till riksdagen med förslag som
innebär en organisation enligt vad jag beskrivit ovan.
Forskarutbildningen bör också utvärderas, och de
forskarstuderandes situation ser vi ska funderas över
och diskuteras i en föreslagen studiesocial utredning,
som vi återkommer till i nästa avsnitt.
Vad gäller resursfördelningen anser vi att det är
angeläget att öka resurser till teknik, medicin och
naturvetenskap och att se till att dessa balanseras av
ökningar också till samhällsvetenskap och humaniora,
inte minst för att belysa vad de tekniska och medi-
cinska framstegen betyder ur ett mänskligt perspektiv
för att främja ett tvärvetenskapligt förhållningssätt i
alla discipliner där all forskning bör belysas allsidigt.
Utifrån den utgångspunkten höjer vi anslaget för
samtliga tre ämnesråd.
För att få överblick av forskningspolitiken har vi
lagt fram ett förslag, som vi gjort många gånger tidi-
gare, om att föra fram en samlad forskningsbudget
där all offentlig forskningsfinansiering redovisas. Det
förslaget har vi som sagt lagt fram även detta år.
Fru talman! Centerpartiet har drivit på utbyggna-
den av högskolorna och utbildningsplatser runtom i
landet. Det absolut viktigaste är nu att satsa på
grundutbildning och forskning. Därför behöver hög-
skolorna och universiteten ett andrum för att kunna
satsa på nya lärartjänster och kvalitetsutveckling.
Dagens forskningsfinansieringssystem anser vi
bör förändras. Men forskningens framtid beror inte
helt och fullt på hur vi organiserar den utan på hur vi
kan säkra den akademiska friheten och forskarnas
möjligheter. Det beror också på resurser till forsk-
ningen. Centerpartiet vill decentralisera och stärka
den fria forskningen. Vi vill ha en stark grundforsk-
ning, ge större, inte som regeringen villkorade, resur-
ser direkt till forskare och lärosäten. Vi vill ha en
ökad högre utbildning i hela landet, där många får
möjlighet till utbildning och forskning av hög kvali-
tet.
Fru talman! Jag står självfallet bakom alla Center-
partiets reservationer, men jag väljer att yrka bifall till
reservation 1 under mom. 1 och reservation 4 under
mom. 2.

Anf. 13 ULF NILSSON (fp):
Fru talman! För hela Sveriges utveckling är kva-
liteten på forskningen av helt avgörande betydelse.
En liberal forskningspolitik har genom åren haft helt
andra utgångspunkter jämfört med politik som grun-
dar sig på socialism eller konservatism. Begreppet
frihet är ett nyckelbegrepp för liberaler, frihet för
studenterna att välja studieinriktning, frihet för forsk-
ningen att välja inriktning och frihet för universitet
och högskolor att styra sig själva.
Forskningen måste ha en bred bas som står fri bå-
de mot politiska och mot kommersiella intressen.
Därför syftar Folkpartiets politik till att öka universi-
tetens och högskolornas autonomi. Vi vill att en stör-
re andel av de statliga forskningsresurserna ska för-
delas direkt till olika lärosäten. Riksdagen ska göra
prioriteringar mellan vetenskapsområden, men beslut
om enskilda forskningsuppdrag ska i första hand
fattas på vetenskaplig grund. Därför ska ledamöterna
i högskolestyrelser, vetenskapsråd och stiftelser inte
tillsättas politiskt. Därför ska inte heller regeringen
utse ordförande i högskolornas styrelser.
För dem som hoppades på en ny forskningsstrate-
gi var tyvärr regeringens proposition Forskning och
förnyelse en stor besvikelse. I princip är propositio-
nen mera en utförliga beskrivning av budgetförslaget
för 2001, men den innehåller i liten utsträckning en
beskrivning av regeringens strategi. Men på en punkt
ger propositionen ett tydligt besked - detaljstyrningen
och centralstyrningen av svensk forskning kommer
att öka. Regeringen skriver också i propositionen att
andelen anslag som går direkt till högskolor och uni-
versitet, fakultetsanslagen, ska minska. De forskar-
skolor som inrättas är också ett exempel på central-
planering och uppifrånperspektiv på forskning. Det är
väl inte riksdag och regering som ska bestämma vilka
högskolor som ska samarbeta. Det klarar de bra att
utveckla själva.
En liberal forskningspolitik syftar precis tvärtom
till att öka den delen av anslagen som går till fakul-
tetsanslagen och att låta högskolorna själva bestämma
hur forskarskolor och samarbete ska växa fram. Det
är inte möjligt att på förhand avgöra om forskning
inom ett visst område kommer att medföra samhäll-
snytta eller inte. Det som i dag framstår som onyttigt
och ointressant kan i morgon vara värt den största
uppmärksamhet. Historien om vetenskapens största
landvinningar är ett bevis för detta.
Nästa år, 2001, ersätts de gamla forskningsråden
med regeringens nya vetenskapsråd. Vetenskapsrådet
ska enligt regeringen fördela över 1,7 miljarder till
olika vetenskapsområden. Det var nog många som
blev minst sagt förvånade när det inte stod något i
regeringens proposition om hur dessa pengar ska
fördelas mellan olika vetenskapsområden. Samtidigt
fanns det andra detaljförslag om vetenskaplig utrust-
ning och olika projekt m.m. för ganska små summor
pengar. Men beträffande den stora summan visste vi
ingenting.
Sedan kom regeringen med en komplettering, en
liten skrivelse där det föreslogs hur vetenskapsrådets
pengar ska fördelas nästa år. Den stora nya organisa-
tionen som är regeringens flaggskepp i den nya
forskningspolitiken, det s.k. vetenskapsrådet, avfärdas
med en liten skrivelse på några sidor som innehåller
en tabell över hur pengarna ska fördelas. Men riksda-
gen och forskningen har inte fått veta omfattningen
på resurserna för den närmaste planeringsperioden,
dvs. tre år. Och det finns ingenting om långsiktig
strategi.
Jag tror att det hade funnits goda förutsättningar
för att ha en bred diskussion över alla partigränser om
forskningsinriktningen. Inte minst Folkpartiet hade
gärna ställt upp på det. Men regeringen valde i stället
att presentera en, som det verkar, mycket snabbt
ihopkommen liten skrivelse utan strategidiskussion
inför framtiden.
Fru talman! I Folkpartiets budgetförslag stärker vi
forskningsresurserna totalt. Vi föreslår en ökning av
de totala anslagen till forskning och forskarutbildning
med 1 ½ miljarder på tre år. Det behövs verkligen
mer pengar till forskarutbildning. Det finns i rege-
ringens budget bara pengar till hälften av de doktorer
som enligt regeringen behöver utbildas.
Dessutom vill Folkpartiet att andelen som går di-
rekt till fakultetsanslagen ska öka. Utöver de pengar
som jag har nämnt föreslår vi för nästa år att varje
universitet ska få ökade egna forskningsresurser med
6 miljoner.
När det gäller Vetenskapsrådet vill vi överlämna
till de tre ämnesråden som ingår i Vetenskapsrådet att
utifrån vetenskaplig bedömning prioritera forsknings-
projekt. I vårt budgetförslag får de tre ämnesråden
mer pengar att fördela och det blir mindre kvar som i
förväg binds upp av riksdag och regering.
I Folkpartiets budget får det humanistiska veten-
skapsområdet en större del av resurserna. Humanis-
tisk och även samhällsvetenskaplig forskning har
under senare år fått en krympande andel av resurser-
na. Historien visar att humanvetenskaperna är en
nödvändig förutsättning för att beslut om framtidsfrå-
gor ska grunda sig på ett brett kunskapsunderlag.
Problemställningar inom ny teknologi, miljö eller
internationella frågor måste också innehålla etiska,
historiska och allmänmänskliga aspekter. Även här
handlar det om att tona ned synen på att kunskap
alltid ska gå att översätta till kortsiktig nytta. Dess-
utom visar det sig att humanistiskt utbildade männi-
skor har mycket goda möjligheter till anställning på
de mest skilda typer av arbetsplatser.
Fru talman! Folkpartiets budget för den högre ut-
bildningen och forskningen genomsyras av kvali-
tetstänkande och av respekt för forskningens frihet.
Det är inte genom detaljstyrning som riksdagen ska
fördela pengar utan genom att utveckla och förfina
utvärdering och uppföljning. Dessutom blir det allt-
mer uppenbart att forskningen i Sverige behöver en
rejäl resursförstärkning jämfört med i dag. Denna
resursförstärkning föreslår Folkpartiet i sin budget, en
budget som är helt igenom finansierad. Jag hoppas att
debatten framöver ska visa fler partier i riksdagen att
Sverige behöver större satsningar på forskning och på
utveckling.
Fru talman! Avslutningsvis nöjer jag mig med att
yrka bifall till Folkpartiets reservation nr 1 under
mom. 1 och till reservation nr 5 under mom. 2.

Anf. 14 INGER LUNDBERG (s):
Fru talman! Det är en förmån att få vara med och
presentera en spännande proposition i en spännande
tid.
Vid mynningarna till de älvar i norra Västerbotten
där min farfar och hans kamrater en gång flottade
timmer börjar nu Internet Bay. Så kallar många ung-
domar det område som sträcker sig från Skellefteå
upp över norra Finland. Det har inspirerats av hän-
givna forskare vid Luleå universitet, utvecklats ur
tankar från andra sidan Atlanten, från KTH och andra
lärosäten i vårt land.
Häromveckan läste jag i Nerikes Allehanda om en
Örebrokvinna som drabbats av Parkinson. Hon kan
börja plugga nu igen tack vare de forskarinsatser som
har lagt grunden till L-Dopa. På gamla verkstadsindu-
strier prövas materialteknik som ger nya förutsätt-
ningar för morgondagens produkter och produktions-
processer.
Sverige är tillsammans med Förenta staterna det
land i världen där varje invånare satsar mest pengar
på forskning. Propositionen visar att Sverige - trots
att vi har haft tuffa sparmål - tillhör de få länder som
har orkat fortsätta att satsa nya offentliga medel på
forskning under 90-talet.
Alltsedan Tage Erlanders tid har stöd till svensk
forskning - inte minst grundforskning - varit en
grundsten i socialdemokratisk politik. Det har också
haft bred förankring i riksdagen. Det ger resultat.
Tillsammans med Schweiz toppar vårt lands fors-
kare listan över publicerade artiklar per invånare.
Svenska forskare nämns med respekt. Samtidigt sat-
sar svenskt näringsliv stora pengar på forskning och
utveckling, 2,7 % av BNP. Det är mycket, också sett
mot den statliga satsningen. Per Bill har rätt. Vi ska
vårda den forskningen. Det gör vi bl.a. genom att ha
en kreativ och utvecklande utbildningsmiljö i Sverige
som gör att unga människor orkar, vågar och vill
satsa på forskning och kreativa lösningar.
Den näringslivsfinansierade forskningen har ett
starkare fokus på utvecklingsarbete och tillämpad
forskning än den som stöds med skattepengar.
Forskningspropositionen bygger på ett gediget ar-
bete av Utbildningsdepartementet. Den har arbetats
fram i samarbete mellan de tre samarbetspartierna.
Men det är också en proposition där väldigt många
och inte minst den allmänna debatten satt viktiga
spår.
Det började med den parlamentariska utredningen
Forskning 2000. Den slog fast statens ansvar för
grundforskningen och markerade att vi efter en tid av
mycket kraftiga satsningar på tillämpad forskning -
inte minst genom forskningsstiftelserna - måste säkra
grundforskningens starka roll i Sverige. Forsk-
ning 2000 slog också fast behovet av att stärka resur-
serna till teknik och naturvetenskap.
Parallellt med Forskning 2000 arbetade utred-
ningen God sed i forskningen. Den har satt viktiga
spår i propositionen, inte minst vad gäller deklaratio-
nen om lärosätenas ansvar för god forskningssed.
Staten har tillsammans med näringslivet genom
Industriförbundet och IVA stimulerat till en spännan-
de framtidsanalys i den breda studien Teknisk Fram-
syn. Forskare och praktiker från breda områden i
samhället har sökt några av de grundbultar som kan
bidra till ett Sverige i harmonisk tillväxt.
Bland de områdens om Teknisk Framsyn särskilt
har lyft fram finns områden där nya pengar satsas i
forskningspropositionen. Det handlar om IT, biotek-
nik, materialteknik, utbildning, men också om vård
och omvårdnad. De senare är områden som tidigare
inte varit lika mycket i fokus i den allmänna forsk-
ningsdebatten.
Lärosätena har gjort stora insatser för att formule-
ra forsknings- och kunskapsstrategier. Arbetet har
drivits på varje enskilt universitet och varje enskild
högskola. Det har haft ett dubbelt värde. Det har
påverkat propositionens utformning och också stärkt
det enskilda lärosätets möjlighet till profiliering och
samverkan med alla.
Framgångsrika försök med forskarskolor har satt
spår i det förslag som nu ligger på riksdagens bord.
En gemensamt insikt om vårt ansvar för ekologisk
uthållighet har satt spår hos oss alla och måste ge-
nomsyra det arbete som utförs inom alla kunskaps-
och forskningsområden.
Jag tror inte att jag är orättvis om jag deklarerar
att visst har Gunnar Goudes och Miljöpartiets envetna
bevakning av miljöperspektivet under arbetet med
propositionen haft betydelse både för medelstilldel-
ningen och för markeringar i propositionen.
Den forskning som utförs vid universitet och
höskolor spelar en avgörande roll för Sverige som
forskningsnation. Det har varit ett begränsat utrymme
för stora satsningar under de tuffa sparår vi nu har
bakom oss. Jag kan ändå vara stolt över att vi kan
konstatera att de fasta forskningsanslagen har kunnat
öka trots det stora saneringsarbete samhället har gått
igenom. Nu finns det resurser att gå vidare. Totalt
ökar resurserna för satsning på universitet och hög-
skolor med årliga ca 650 miljoner de närmaste åren.
Det är mycket pengar.
Det svenska forskarsamhället ska präglas av sam-
verkan och förmåga till kraftsamlingar. Det kan vi
åstadkomma genom att ta vara på möjligheter i hela
landet. En betydande del av de fasta forskningsresur-
serna avser nya universitet som Karlstad, Örebro och
Växjö. De genomför nu mycket kraftiga ökningar på
forskningsområdet. Antalet professorer har t.ex. mer
än fördubblats de senaste åren.
Forskningspropositionen innehåller också förslag
till förstärkningar av fasta forskningsresurser vid
övriga högskolor med målet att alla lärosäten ska ha
möjlighet att utveckla och förstärka sina forsknings-
profiler och erbjuda sina studenter närkontakt med
forskningen.
Särskilda pengar satsas på att förstärka de fasta
forskningsresurserna för humaniora vid de gamla
universiteten. Ju svårare framtidsfrågorna blir, desto
viktigare är det att dagens utveckling är väl förankrad
i trygg kunskap om frågor som människans historiska
arv, filosofi, kultur och etik.
Fru talman! Propositionen innehåller en kraftig
förstärkning av rådsresurserna. Det nyinrättade Ve-
tenskapsrådet kommer år 2003 att disponera ytterliga-
re nästan en halv miljard kronor för satsningar på
grundforskning. Rådets uppgift är att tillsammans
med ämnesråden stödja forskning av högsta veten-
skapliga kvalitet inom samtliga vetenskapsområden.
Rådet ska ta ansvar för vissa för hela forskarsam-
hället gemensamma frågor som finansiering av dyrbar
vetenskaplig utrustning och internationell forsknings-
samverkan. Rådet har också ansvar för att utveckla
forskningsinformation och dialog. Kraven ökar när nu
varje medborgares framtid blir alltmer beroende av
forskarsamhällets framsteg, och kraven på kloka
beslut om hur vi människor ska ta vara på forskning-
ens frukter ökar.
I resurserna till Vetenskapsrådet finns också sär-
skilda pengar till genusforskning. Där spelade tidiga-
re FRN en viktig roll. Vetenskapsrådet kommer att en
viktig roll för forskningen inom enskilda vetenskap-
sområden. Huvuddelen av pengarna tillförs råden
utan särskilda anvisningar. Men där finns också me-
del för att kraftsamla kring viktiga framtidsområden.
Det handlar om IT, bioteknik, materialteknik, huma-
niora, vård, konst, utbildning och miljö.
Låt mig bara nämna några ord om de tre områden
som tidigare inte uppmärksammats lika mycket som
nu.
Det gäller först satsningarna på forskning kring
utbildning och lärande. Här satsas 114 nya miljoner i
forskningspropositionen. Till det kommer nya pengar
till Skolverket. Sveriges möjligheter att ge alla med-
borgare en god utbildning kommer att ha avgörande
betydelse för våra möjligheter att lyckas som kun-
skapsnation. Då behöver lärarutbildningar och männi-
skor på fältet tillgång till engagerad och högkvalitativ
pedagogisk och didaktisk forskning.
Jag är förvånad över att det parti som talar högst
och bredast om den svenska skolan, Folkpartiet, inte
ansett det mödan värt att stödja en sådan satsning hos
Vetenskapsrådet. Kanske är det så illa med dagens
skolpolitik hos Folkpartiet att den inte tål att kon-
fronteras med seriösa forskares analyser.
Sedan gäller det satsningarna på vårdvetenskap.
Jag är stolt och glad över att propositionen och betän-
kandet gör påtagliga markeringar av behovet av
forskning kring vård och omvårdnad både i resurser
till Vetenskapsrådet och genom en särskild forskar-
skola. Detta är en tung samhällssektor. Den är inne i
så svåra omdaningar att forskarsamhällets stöd är
nödvändigt.
Slutligen gäller det satsningen på konstnärlig ut-
bildning. 20 miljoner är inte våldsamt mycket pengar.
Men det är ett tydligt uttryck för att regeringen har
förstått den kraft som ligger i samspelet mellan kul-
tur, humaniora och de tekniska och medicinska fram-
steg som görs på olika samhällsområden.
De satsningar som görs i betänkandet har dubbla
syften. Det första är att genom hög kvalitet, profile-
ring, fokusering och samverkan öka vår gemensamma
kunskap. Det andra är att säkra att Sverige både nu
och i framtiden har tillgång till engagerade och
skickliga forskare.
Svensk forskning står inför ett generationsskifte.
Därför görs rejäla satsningar på en fortsatt utbyggnad
av forskarutbildningen. Den får stöd av de 16 nya
forskarskolor som kommer att spela en viktig roll för
att stimulera till bättre forskarutbildning, att bygga
nätverk och fånga upp nya forskarbegåvningar.
Lärosätenas ansvar för utbildning och stöd till
handledare markeras. I betänkandet slås också fast
behovet av goda karriärmöjligheter för unga forskare.
Till rådens uppgifter hör att fördela betydande resur-
ser. År 2003 finns 110 nya miljoner till rekryterings-
anställningar och individuella bidrag till framstående
unga forskare.
Herr talman! Forskningspropositionen ger resur-
ser och inriktningar som ska säkra och utveckla Sve-
rige som framstående forskningsnation. Forsknings-
ministern, som snart står inför att samordna dialogen
om EU:s forskningspolitik, kommer säkert mer initie-
rat än jag att kunna berätta om det internationella
samarbete där Sverige är en viktig medaktör.
Låt mig därför ägna sista delen av mitt anförande
till några små påpekanden kring de reservationer som
står som alternativ till dagens betänkande. Det är
ingen enkel uppgift, herr talman.
Oppositionen är egentligen bara enig när den
skäller på regeringen. Sedan spretar det åt alla håll.
Moderaterna gör satsningar på ett institute of he-
alth till sin huvudfråga. Där står det ensamt mot sina
övriga borgerliga kolleger.
Centern vill minska satsningarna på de äldre läro-
sätena och göra de kraftfulla satsningarna på nya
universitet och högskolor ännu större.
Moderaterna säger nej till varje tanke på att ta nå-
gon regional hänsyn.
Kristdemokraterna vill föra in kraven på kristen
etik och västerländsk humanism som vägledande för
svensk forskning. Alla vi övriga partier är eniga om
att det är både farligt och dumt. Vad som är värre är
att Moderaterna t.o.m. säger nej till att lagreglera
kraven på god forskningssed.
Folkpartiet säger nej till Vetenskapsrådets sats-
ning på utbildningsvetenskap, medan Kristdemokra-
terna vill öka anslaget.
Herr talman! Man kan nog konstatera att det är tur
för svenska folket att det har valt den regering det har
valt.
Herr talman! Riksdagen kan genom att ge anslag
och förutsättningar på viktiga områden skapa en god
grund för svensk forskning. Men ingen av oss kan
göra jobbet. God forskning handlar om hängivna
insatser från enskilda forskare som tålmodigt och
passionerat söker nya sanningar och ifrågasätter
gamla. Genom IT och moderna kommunikationer har
de fått nya möjligheter att kommunicera mellan läro-
säten och över nationsgränser.
Det handlade förr nästan bara om män. Det hand-
lar i dag om kvinnor och män som tillsammans som
goda kamrater söker sig fram över nya fält. Ett vet vi,
och det är att deras förmåga till engagemang kommer
att spela en avgörande roll för allas våra möjligheter i
framtiden.
Herr talman! Hur var det skalden sade? Det är
passionen som öppnar dörren för de nya framstegen.
Det är fantasin som driver våra fabriker. Jag yrkar
bifall till hemställan i betänkandet.

Anf. 15 PER BILL (m) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja ägna replikerna till
en av de viktigaste frågorna, nämligen doktorander-
nas situation och doktorandfinansieringen.
I Sverige finns i dag någonstans mellan 18 000
och 24 000 doktorander. Det är lite beroende på om
man räknar alla som är inskrivna eller bara dem som
är tillräckligt aktiva. Vi har redan fått höra i dag att
ungefär hälften av dem saknar ordentlig finansiering.
Man är ute på universitet och högskolor mycket tyd-
liga med att det är ett av de stora problemen.
Tyvärr står det väldigt lite i forskningspropositio-
nen om detta. Däremot handlar ganska många sidor
om 400 nya doktorander under fem år i de statligt
dirigerade forskarskolorna.
Hade det inte varit bättre att satsa en del av de här
pengarna på att se till att det finns en ordentlig finan-
siering för dem som redan finns i systemet? Hade det
inte varit bättre att se till att de allmänna villkoren för
doktorander blir bättre? Hade det inte varit tid att titta
på de utvärderingar som har gjorts av den s.k. dokto-
randreformen och hur den på många ställen har lagt
en våt lovikkavante över alltihop?

Anf. 16 INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Syftet med forskarutbildningsrefor-
men var just att skapa stabila förutsättningar för dok-
toranderna. Det var mycket starka protester. Social-
demokratin var, vill jag minnas, ensam med Centern
om att driva igenom reformen. Det blev också pro-
tester från studenternas sida.
Jag träffade för en tid sedan Sveriges Förenade
Studentkårer, som sade: Vi är mycket positiva till den
här forskarutbildningsreformen.
Den är inte färdig än. Det finns saker att göra när
det gäller finansieringen för de forskarstuderande. De
är naturligtvis inte nöjda, och det ska de inte vara.
Men vi har fått ett stabilare system som säkrar att fler
människor har möjlighet att snabbt och effektivt gå
igenom en forskarutbildning och möjlighet att gå och
jobba som disputerad forskare.
Sverige har ett förhållandevis generöst system på
många områden för forskarutbildningen. I propositio-
nen tar vi steg vidare genom bl.a. de forskarskolor
som kommer att finansiera ett mycket stort antal
doktorander.

Anf. 17 PER BILL (m) replik:
Herr talman! Stabilt men mycket knapert, är väl
vad de svenska doktoranderna får inrikta sig på de
närmaste åren.
Jag ser detta som ett problem ur flera synvinklar,
men kanske framför allt därför att Inger Lundberg
säger att det måste gå fort. Det är dags att sluta tänka
enbart i någon typ av produktionstekniska termer! En
doktorsavhandling som måste vara färdig på 4,0 år
kommer i åtta fall av tio, skulle jag gissa, att ha en
sämre kvalitet än de avhandlingar som läggs fram i
dag. Då får reformen inte bara till följd att det blir
knapert för doktoranderna. Då får den också till följd
att kvaliteten på de svenska avhandlingarna sjunker -
visserligen från en hög nivå, men ändå.

Anf. 18 INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Det är oerhört viktigt att vi har hög
kvalitet på våra doktorsavhandlingar i Sverige. Det är
också viktigt att vi har en bra utbildning. Det är där-
för som det i propositionen finns förslag om att ställa
krav på handledarutbildningen och handledarna.
När man under den förra mandatperioden formu-
lerade forskarutbildningsreformen var det just mot
bakgrund av att så många doktorander fick ett för
dåligt stöd och en för dålig uppbackning. Viktiga
ungdomsår och viktig forskning gick förlorade för
dem för att de inte i inledningen av sitt forskararbete
fick den uppbackning och det stöd som de behöver.
Jag tycker inte alls att det är orimligt att se en fy-
raårig forskarutbildning som grund för forskarna
under förutsättning att vi har - och det är det vi job-
bar för och har kommit långt i Sverige med - en vet-
tig grundfinansiering och en bra uppbackning under
forskarutbildningen.
I propositionen finns kraftfulla satsningar på post-
doktorala tjänster. Det är inte minst viktigt för de
unga människor som väljer en forskarutbildning i
dag.

Anf. 19 SOFIA JONSSON (c) replik:
Herr talman! Inger Lundberg sade i sitt anförande
att hon tycker att det är tur att den regering som sitter
i dag sitter. Och det är det väl kanske - för dem som
inte riktigt orkar tänka själva eller tycker att det är
jobbigt att ha valfrihet. Det är ju så regeringen agerar!
Den tror sig i själva verket veta bättre än människor
gör själva. De kan själva agera, och vet själva hur de
har det i sina familjer när det gäller maxtaxan eller
skolan t.ex. Det gäller också forskningen, som här,
och forskarskolor, som jag ska komma in på nu.
Jag tycker att forskarskolor är en bra idé. Men jag
tycker inte att sättet man gör det på är bra, med den
centraliserade tanke och den oerhörda nonchalans
som man visar universitet och högskolor runtom i
landet. Från centralt håll och på förutbestämt sätt
säger man: Den och den skolan och ni ska göra det
här, och du ska göra det här osv. Sedan får ni som
inte får något tilldelat vara med vid sidan om och
fundera på hur ni kan vara med, och hur de som ska
gå i forskarskolan ska göra osv.
Hur fungerar egentligen detta dubbla budskap?
Inger Lundberg sade också att det är viktigt att stärka
de enskilda högskolornas och universitetens lika
möjligheter och den frihet som de har. Hur går egent-
ligen de här två sakerna ihop, Inger Lundberg?

Anf. 20 INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! De forskarskolor som nu föreslås i
forskningspropositionen har sin grund i de forsk-
ningsstrategier och det arbete som gjorts ute på de
enskilda lärosätena.
Det är riktigt att det finns en mycket tydlig poli-
tisk markering i det. Den tydliga och mycket starka
politiska markering som vi vill göra från majoritetens
sida gäller behovet av samverkan mellan olika läro-
säten. Vi har en decentraliserad organisation i Sveri-
ge. Där är Centern och socialdemokratin överens om
värdet av att ha forskande lärosäten i hela landet.
Samtidigt är ju Sverige en relativt liten forsk-
ningsnation, och därför är det viktigt att vi hittar möj-
ligheter för lärosätena att samverka. På många punk-
ter är samarbetet bra, men det behöver stimuleras
oerhört mycket mer. Här ger forskarskolorna på stra-
tegiska områden utifrån de förslag som har lagts fram
av de enskilda lärosätena i sina forskningsstrategier
en mycket stor möjlighet. De ger möjlighet både till
en bättre forskarutbildning och fler forskarutbildade
och till bra samverkan med hög kvalitet på alla läro-
säten i landet. Är det inte tur att detta förslag har lagts
fram, Sofia Jonsson?

Anf. 21 SOFIA JONSSON (c) replik:
Herr talman! Jag tycker att förslagen om att vi ska
stärka friheten och ge större resurser till högskolorna
och universiteten runtom i landet är bra. Enligt de
förslagen är friheten stor. Men det är den inte med
majoritetens förslag i propositionen. Man går inte alls
den vägen, utan man gör precis tvärtom. Har inte
Inger Lundberg lyssnat på vad man bl.a. från Örebro
universitet har sagt både om propositionen och om
forskarskolorna? Man är starkt kritisk. Man funderar
på hur man ska kunna ha lika möjligheter och rättig-
heter och ett bra inflytande på de forskarskolor som
kommer till stånd.
Per Bill var inne på en annan fråga och diskutera-
de den: Vad händer med det fåtal - för det är bara ett
fåtal - studenter som får möjlighet att gå i de här
skolorna? Hur ska vi stärka resten - alla de doktoran-
der som finns?
Centerpartiet har lagt mycket pengar till forsk-
ningen runtom på landets högskolor och universitet,
men också till att stärka doktoranderna och till fler
doktorandtjänster. När ska Socialdemokraterna ta det
steget?

Anf. 22 INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Socialdemokratin gör med samar-
betspartierna en kraftfull satsning på forskning och
forskarutbildning och på lärosätena i propositionen.
Det vet Sofia Jonsson.
När det gäller frågan om forskarskolor och de nya
universiteten har regeringen valt att inte lägga ut
enskilda forskarskolor eller värdskap för dessa på de
nya universiteten. I stället - och det vet Sofia Jonsson
också - görs en mycket kraftfull ökning under en
fyraårsperiod av de fasta forskningsanslagen för de
nya universiteten. Det ger dem möjlighet att själva
välja. De kan välja modellen med forskarskolor med
nätverk eller om de i första hand vill bygga upp andra
former av nätverk. De står i en situation nu där det
krävs oerhört mycket kreativitet, nytänkande och
profilering från deras sida. Jag tror därför att denna
bedömning har varit riktig.

Anf. 23 ULF NILSSON (fp) replik:
Herr talman! Inger Lundberg gav en ganska bra
översikt över de utredningar vi har haft. Hon uppehöll
sig, tror jag, flera minuter vid Forskning 2000.
Det enda intressanta som Inger Lundberg glömde
att säga var att idéerna i Forskning 2000 går i en helt
annan riktning än det beslut vi fattar i dag. Forskning
2000 betonade ju universitetens frihet, den fria grund-
forskningens betydelse. Det vi ser i beslutet i dag är
att de pengar som fakulteterna själva disponerar över
minskar, att regeringen på olika nivåer går in och styr
forskarskolor. Ibland går man väldigt långt och talar
om pengar till assistenttjänster etc. Man kan nästan
säga att regeringen då beter sig närmast som en in-
stitutionsstyrelse eller fakultetsnämnd, så det vi be-
slutar om i dag går i totalt motsatt riktning jämfört
med den frihet som Forskning 2000 talade om.
Över huvud taget, herr talman, har vi under unge-
fär 8-10 år, kanske mindre än 8 år, bevittnat ett antal
steg som minskar universitetens autonomi. Vi har sett
hur man har placerat politiskt tillsatta personer i stif-
telser och politiskt tillsatta nyckelpersoner i forsk-
ningsråd och nu i ämnesråd. Och den här utveckling-
en fortsätter med det här beslutet.
Avslutningsvis, herr talman, gjorde Inger Lund-
berg ett stort nummer av att Folkpartiet tar bort 20
miljoner till utbildningspolitik. Det är ju för att vi
tycker att ämnesråden ska ha mer att bestämma över.
I vårt budgetförslag ger vi 500 miljoner mer till
forskning än vad regeringen gör. Det blir mycket mer
utbildningspolitisk forskning av de resurser som
Folkpartiet föreslår än av det regeringen har.

Anf. 24 INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Det är möjligt att Ulf Nilsson har rätt
när det gäller utbildningspolitiken ute på fakulteterna.
Men Ulf Nilsson vet precis lika väl som alla andra i
utbildningsutskottet att det har varit viktigt att verkli-
gen göra en fokusering på utbildningsvetenskap. Han
vet att vi trots mycket stora forskningsanslag på läro-
sätena har en försvinnande liten strimma av utbild-
ningsvetenskaplig forskning. Det är absolut nödvän-
digt att vi får en kraftfull ökning av den pedagogiska
och didaktiska forskningen.
Sedan, Ulf Nilsson, till Forskning 2000. Grund-
forskningens viktiga roll har en direkt koppling till
den grundsyn som fanns i Forskning 2000, och även
till synen på naturvetenskap som jag nämnde tidigare.
Men det är också så att Forskning 2000 har varit
föremål för remissbehandling. Det fanns förslag i
Forskning 2000 som vi har tagit avstånd från, t.ex.
förslaget om att inte stå fast vid den tredje uppgiften
vid lärosätena.
Det är som jag sade tidigare inspiration och dis-
kussion från mycket breda kretsar på lärosätena och i
den allmänna debatten som har lett fram till den
forskningsproposition som nu föreligger.

Anf. 25 ULF NILSSON (fp) replik:
Herr talman! Det verkar ändå nästan som om In-
ger Lundberg och jag är överens om att är det någon
riktning vi kan se med det här beslutet så är det att de
beslut som universitet och forskare fattar själva mins-
kar. Och det är ju bra att vi är överens om det. Men
det stämmer inte med vad Forskning 2000 en gång
tänkte.
Jag tycker att vi borde vända riktning. De medel
som universitet och högskolor bestämmer över själva
ska i stället öka. De medel som Vetenskapsrådet får
ska i så stor utsträckning som möjligt befrias från
politisk öronmärkning.

Anf. 26 INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Det här är struntprat, Ulf Nilsson.
De fasta forskningsanslagen ökar ute på lärosätena,
och det vet Ulf Nilsson.
Däremot är en relativt stor andel av de nya peng-
arna riktade till Vetenskapsrådet. Men Ulf Nilsson vet
också att Vetenskapsrådet är ett råd där forskarna har
majoritet och där grundforskningen står i fokus. Vi
får icke någon minskning av de resurser som man på
lärosätena har att besluta om, tvärtom. Man förstärker
de fasta forskningsresurserna med denna forsknings-
proposition.

Anf. 27 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag tror att min replik kommer all-
deles lägligt. Jag hade hoppats att Inger Lundberg
tillika med några av oss andra hade dragit nytta av
beräkningar som har gjorts av vår personal på utbild-
ningsutskottets kansli.
Vi kan mycket väl följa penningströmmarna från
den gamla organisationen till den nya och se att med
de löneförändringar som har skett är det inte så
mycket av en ökning. Det måste väl ändå vara ett
etiskt problem för Socialdemokraterna och stödparti-
erna att man så kraftfullt går ut i pressmeddelanden
och i andra lägen och talar om denna jätteökning som
har skett samtidigt som man kanske inte har förhört
sig om hur löneförhandlingarna har utvecklats och
om att medlen som lärosätena får är inkluderade lö-
neuppräkningar. Vi kan ju räkna om en hel del av de
poster ni talar om, och då är det inte mer än 2,1-
2,2 % löneuppräkning. Och man räknar ju med 2,5-
3 % i många fall.
Jag kan dessutom säga att det enbart är utbild-
ningsvetenskaplig forskning, pengar för dyrbar veten-
skaplig utrustning och övrig forskningsfinansiering
som har fått tillskott.
Det här tycker jag är viktigt när man går ut brett
och säger att det har blivit så oerhört mycket mer
pengar. Mina erfarenheter när jag har varit ute på
lärosätena är inte att man jublar över forskningspro-
positionen rakt över. I stället undrar man över hur
regeringen har tänkt sig att man ska överleva på de
olika lärosätena med andra kostnader som inkluderas.
Hur ser ni på detta? Jag tycker att det är ett etiskt
problem att man går ut oerhört starkt med någonting
som folk sedan kommer att uppleva som: Vad var det
egentligen vi fick?

Anf. 28 INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Som gammal kommunalpolitiker
måste jag säga att den dag som man ute på en enskild
institution jublar över politikernas satsning på nya
pengar finns det anledning att vara lite orolig. Själv-
fallet är det så att det kommer att vara och är knappt
om pengar. Men det görs här viktiga nysatsningar.
Sedan vill jag säga till Yvonne Andersson att vi
inte har påstått att det är någon gigantisk ökning. Men
1,3 miljarder under den här perioden är mycket peng-
ar och ger förutsättningar för viktiga satsningar på
viktiga områden. Sedan tror jag att det är viktigt,
Yvonne Andersson, att inte blanda ihop å enda sidan
uppräkningen 2001 i budgeten, å andra sidan de totala
volymökningar som sker fram till 2003.

Anf. 29 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag tycker att det är lite dråpligt med
uppräkningar hit eller dit. Kvar finns att ett visst antal
kronor går till ett lärosäte. Från de pengar som man
reellt kan använda till forskning måste man ändå ta
bort de pengar som går till löner. Det säger väl sig
självt.
När vi talar om forskningssatsningar talar jag om
det man faktiskt kan forska på. Den delen har inte
ökat på det sättet.
Jag tycker också att det är viktigt att lite ödmjukt
tala om att i realiteten har man inte ifrån vare sig
riksdagen eller regeringen kunnat följa penning-
strömmarna i svensk forskning eftersom de har varit
väldigt disparata och finns på olika sätt. Men om man
följer det som har kommit från olika råd osv. in i den
nya organisationen som ni har beslutat om kommer
det ju att synas hur mycket som i realiteten är en
ökning. Det sker en förändring i svensk forskning.
Det tycker jag är renhårigt att säga. Det finns några
områden där de reella pengarna blir en viss ökning.
Det finns andra områden där det sker förändringar i
styrningen. Men denna mastodonta utveckling när det
gäller medicinsk omvårdnad, humanistisk, samhälls-
vetenskaplig och teknisk forskning och allt som det
talas om på olika sätt är inte i realiteten sann, enligt
min mening.

Anf. 30 INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Yvonne Andersson har alldeles rätt i
att vi har haft en splittrad forskningsorganisation i
Sverige. Det var ju därför som regeringen i våras lade
fram en proposition om en ny myndighetsorganisa-
tion.
Då vill jag minnas att Kristdemokraterna, Centern
och Folkpartiet motarbetade den. I dag har jag upp-
fattat att era tre partier har accepterat och ser positivt
på den organisation med Vetenskapsrådet som vi har i
dag.
Den kommer att ge större möjlighet till kraftsam-
ling och fokusering, och säkert också överblick. Den
kanske inte blir lika svår att hantera från lärosäten
och enskilda forskares sida. Det ligger naturligtvis
också en kvalitet, en viktig sådan, i att det finns
många aktörer. Det gör det, genom stiftelserna, vår
samverkan i EU:s sjätte ramprogram etc.

Anf. 31 GUNNAR GOUDE (mp):
Herr talman! Många av de tidigare talarna har sagt
att det är en efterlängtad proposition. Det är ett stort
steg som tas när det gäller finansiering av svensk
forskning. Vi får en ny organisation för finansiering-
en. Min uppfattning är att många av de problem som
fanns med den gamla organisationen har lösts. Myck-
et av styrningen av medlen ligger i organisationens
struktur. Jag skulle vilja säga några ord om de stora
fördelarna med den nya organisationen.
Vi kan påminna oss hur den gamla organisationen
såg ut och hur den har vuxit fram. Vi började någon
gång på 60-talet, då utbyggnaden av svensk forskning
hade sin start. Sedan har den successivt byggts på, så
att Sverige nu är en av de främsta nationerna i världen
när det gäller satsningar på forskning.
Utbyggnaden skedde i små steg. Vi gjorde sats-
ningar inom olika områden av den tillämpade forsk-
ningen. Det var skolforskning och arbetslivsforsk-
ning. Man startade särskilda små råd eller organisa-
tioner som delade ut pengar till forskare som arbetade
med arbetsmiljö, kommunikationsforskning, trafiksä-
kerhet osv. Det ledde till en mycket splittrad organi-
sation för finansiering. Den var splittrad på en mängd
olika tillämpningsområden. Det ledde också till att
grundforskningen kom på efterkälken.
Den snabba utbyggnaden av tillämpad forskning
hade inte full motsvarighet när det gäller grundforsk-
ningen. Det var en farlig utveckling. Den ledde till en
risk för att grundforskningen inom vissa sektorer
skulle halka efter och framför allt för att forskarut-
bildningen inte höll den takt som krävdes för att den
tillämpade forskningen skulle få en bra utveckling
med god kvalitet. Forskarutbildning sker som regel
inom grundforskningens ram.
Det fanns två problem när arbetet på den nya or-
ganisationen för finansiering tog fart. Det ena var en
obalans mellan grundforskning och tillämpad forsk-
ning. Det andra problemet var en splittrad, otydlig
och kanske inte alldeles effektiv organisation för
finansiering av tillämpad forskning.
Med det nya systemet har vi fått en tydlig struk-
tur. Vetenskapsrådet har fått uppgiften att finansiera
grundforskningen. Det är en fördel för regering och
riksdag, när pengarna ska styras ut, att vi har ett tyd-
ligt mål för grundforskningen. Vetenskapsrådet har
ansvaret. En majoritet i styrelsen är forskare, vilket
borgar för att grundforskningens kvalitet kan komma
att utvecklas på ett riktigt sätt framöver. Vi har också
de tre ämnesråden inom Vetenskapsrådet, tidigare
forskningsråd, för områdena humaniora-
samhällsvetenskap, naturvetenskap-teknik och medi-
cin.
I den tillämpade forskningen samlas flera av de
små råden. Man samlade kraften i två forskningsråd
för tillämpad forskning, med en bra fokusering på de
två områden som i t.ex. regeringsdeklarationen har
angivits som viktiga för utvecklingen av det svenska
samhället. Man talar ju om en utveckling mot ett
socialt och ekologiskt långsiktigt hållbart samhälle.
Vi har fått ett forskningsråd med tonvikten på de
sociala frågorna och ett forskningsråd med tonvikten
på miljöfrågor, ekologiska frågor. Det är en enkel och
tydlig struktur. När vi nu fattar beslut om hur pengar-
na ska gå ut till forskningen leds de tydligt till grund-
forskningen och till två väsentliga områden för till-
lämpad forskning.
Miljöforskningen är speciellt intressant ur Miljö-
partiets synvinkel. Den hittar vi i ett av tillämpnings-
områdena. Den finns naturligtvis också med i grund-
forskningsproblematiken. Vi är nöjda med satsningen
på miljöforskning. Vi tycker att vi har fått bra gehör
för de problemen. Det har inte alls varit någon strids-
fråga.
Miljöpartiet står bakom budgetförslaget i dess
helhet, eftersom vi har samverkat med regeringen på
den punkten, och naturligtvis också forskningsbud-
geten. När det gäller forskningspropositionen har vi i
högsta grad varit med i samverkan. Det samarbetet
har skett på ett fruktbart sätt, tillsammans med Väns-
terpartiet och regeringen.
Nu har vi en bra struktur. Samtliga borgerliga
partier har sagt att Vetenskapsrådet skulle vara en
hårt styrande instans. Per Bill nämnde att rådet styrde
varje krona till forskningen. Det är inte alls vad som
står i förslaget i forskningspropositionen. Tvärtom
betonas hela tiden forskningens frihet. Forskarna är i
majoritet. Dessutom delar riksdagen ut pengar direkt
till de tre ämnesråden. Dem ska inte Vetenskapsrådet
dela ut. Däremot är det viktigt att Vetenskapsrådet
behåller en del pengar för att kunna göra insatser av
övergripande karaktär, för att få tvärvetenskaplig
forskning att fungera på ett bra sätt. Det är precis
samma organisation som vi i riksdagen tidigare har
beslutat om ska gälla ute på universiteten, när vi delar
ut pengar till vetenskapsområdena. Då kan universi-
tetets styrelse behålla en viss procent för att göra
insatser som gynnar tvärvetenskaplig forskning. Det
är oerhört viktigt. En allt större del av forskningen får
en tvärvetenskaplig eller mångvetenskaplig karaktär.
Det är ett bra förslag och ett steg i rätt riktning. Vi
ser också att det har skett förstärkningar på samtliga
områden. Ingen har sagt att det är försvagningar. Från
oppositionens sida talar man naturligtvis om att för-
stärkningarna inte är tillräckligt stora. Det ska man
väl göra.
Ramen har vi tagit i vårbudgeten, så den var gi-
ven. Nu handlar det om fördelningen inom ramen.
Det är inte rätta tillfället att diskutera ramens storlek.
Det är två andra frågor som är de stora problemen.
Ingen har berört dem. Jag kan kort beröra dem. Det
gäller de pengar för finansiering av forskning som vi
inte disponerar i riksdagen eller regeringen. Det är en
mycket stor del av forskningsresurserna i landet. Jag
tänker på stiftelsepengarna, löntagarfondsstiftelserna.
De sågs under förra mandatperioden som ett stort
problem. Den andra delen är EU-medlen. Tillsam-
mans utgör de medel som är betydligt större än det
som totalt sett delas ut av samtliga forskningsråd.
EU-medlen t.ex. ligger i storleksordningen 2 miljar-
der, varav hälften går till näringslivet. Det kan jämfö-
ras med Vetenskapsrådets 1,7 miljarder.
Jag kan kort säga när det gäller stiftelserna att
samarbetet med de forskningsråd som har funnits
tidigare har varit mycket gott. Det har utvecklats på
ett bra sätt. Man kan säga att stiftelserna genom den
här samverkan har inordnats i den svenska forsk-
ningspolitiken, har en naturlig plats där och en tydlig
funktion - även om vi inte kan hantera den direkt från
riksdagen, vilket jag tycker hade varit en fördel om vi
hade gjort. Den utvecklingen har varit gynnsammare
än vad vi som har varit skeptiska mot det kanske
kunde tro.
När det gäller EU-pengarna är det däremot ett
stort problem. Ni vet att det ska ske en motprestation
av den som tar emot pengar från EU. Låt oss säga att
Uppsala universitet får 100 miljoner. Då ska man
alltså själv skaka fram 100 miljoner från någon finan-
siär i Sverige. Universitetet självt lär knappast orka
med det. Dessutom är EU den enda organisation som
är befriad från de administrativa kostnaderna.
"Befriad" är inte rätta ordet, för de säger helt enkelt
att de inte ställer upp på att betala administrativa
kostnader. De 18 % som vi nu kommer att besluta ska
gälla för overhead-kostnaderna betalar inte EU, inte
heller lokalkostnaderna. Säg att vi lägger till 7 % för
lokalkostnaderna, vilket är i underkant, blir det 25 %.
Detta betyder att om Uppsala universitet får 100
miljoner ska man skaka fram ytterligare 100 miljoner
från någon annan bidragsgivare. Därtill kommer 25 %
av 200 miljoner, som är 50 miljoner. Det är då 150
miljoner som ska skakas fram för varje 100 miljoner
som man får in. Det är klart att det är ett oerhört in-
grepp när det gäller styrningen av svensk forskning.
Forskarna söker bidrag i EU, och man bestämmer
nere i Bryssel, beroende på vilka områden som har
prioriterats och vad som kan sökas, vem som får
anslagen. Det ligger alltså utanför det som direkt kan
styras från forskningsråden. Vetenskapsrådet och
forskningsråden har ingen direkt påverkan.
Jag tror att det skulle löna sig om man ägnade
större intresse åt hur man ska organisera den EU-
finansierade forskningen. Det är alltså en mycket stor
del av pengarna det handlar om. Jag ser det som nästa
steg att det blir en bra styrning från svenskt håll när
det gäller t.ex. ansökningarna: att underlätta ansök-
ningarna inom vissa områden, gå samman och kraft-
samla och få en lösning på det problemet.
Jag hade tänkt att inte gå in på några detaljer i
propositionen - det är så många som har gjort det. Vi
i Miljöpartiet har alltså varit med i utarbetandet av det
här förslaget och står helt bakom det. Vi tror att det är
ett bra förslag. Det ska bli spännande att se hur forsk-
ningsråden och Vetenskapsrådet nu kommer att han-
tera de nya resurserna. Friheten är stor, som sagt var,
och vi kan gissa att det kommer att bli en bra utveck-
ling framöver.
(forts.)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 11.43 på förslag av förste
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 13.00.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 13.00.

6 § (forts.) Forskningspolitik, utbildning och
universitetsforskning samt studiestöd (forts. UbU6,
UbU1 och UbU2)

Anf. 32 PER BILL (m) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja ställa samma fråga till
Gunnar Goude från Miljöpartiet som jag ställde till
Vänsterpartiet: Vilka avtryck är just miljöpartistiska?
Namnvägen kan man gissa en del av dem men det
vore bra att få lite mer detaljer.
Sedan vill jag ta upp en annan sak som förvånar
mig lite grann. Normalt brukar Miljöpartiet förknip-
pas med decentralisering och beslut på lägsta nivå.
Därför vore det spännande att höra en förklaring till
att ni har gått med på den centralistiska överbyggna-
den i Vetenskapsrådet.
Vidare måste jag få lägga till en detalj. Kanske
skulle jag ha sagt att ni mörkade varje krona. Alla
pengarna till Vetenskapsrådet och dess underavdel-
ningar saknades ju i forskningspropositionen. Det var
först i samband med en skrivelse som vi fick veta
något om vart de här pengarna ska gå, men bara pre-
liminärt om vart de ska gå under år 2001.

Anf. 33 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Detta med decentralisering är kanske
den viktigaste invändningen från ert håll. Jag har hört
det där flera gånger och tycker att det inte alls stäm-
mer med verkligheten att vi har centraliserat det hela.
I stället ges en mycket stor frihet till Vetenskapsrå-
dets styrelse att själv bestämma hur forskningsmedlen
ska hanteras på den nivån. När det gäller ämnesråden
kommer pengarna direkt från riksdagen. Meningen är
inte att Vetenskapsrådet ska fördela pengarna på
ämnesråden. De är också självständiga med sina
självständiga styrelser, med forskare i majoritet.
Jag tycker alltså att förslaget faktiskt genomsyras
av just en decentralisering, i den bemärkelsen att
forskarsamhället har det avgörande inflytandet över
hur medlen ska användas.
Se den tabell som kommit i efterhand - som jag
betraktar som ett olycksfall i arbetet - mer som ett
resultat av tryckfelsnisse! Självklart ska riksdagen
bestämma just hur mycket medel som ska gå till olika
ämnesråden. Det tror jag är rätt så klart. Naturligtvis
finns ingen bakomliggande tanke på att försöka mör-
ka.
När det gäller miljöfrågorna ska jag inte gå in på
vad som är miljöpartistiskt. Det var i stor enighet som
forskningspropositionen togs fram. Vi kan väl glädjas
över ett kraftigt miljöstöd i den. Samtliga partier står
bakom det så vi har inte haft någon strid i de frågor-
na. 500-600 miljoner kronor går alltså till svensk
miljöforskning. Dessutom kommer 70 miljoner från
EU. Det är alltså en bra täckning av behovet när det
gäller miljöforskning i Sverige. Det ska alla tre parti-
erna ha äran av men det är klart att det gläder Miljö-
partiet.

Anf. 34 PER BILL (m) replik:
Fru talman! Jag blev lite förvånad över överbygg-
naden när det gäller Vetenskapsrådet. Det blir ju ett
fåtal byråkrater eller f.d. politiker eller någon enstaka
forskare som då har en oerhörd makt över mycket
pengar.
Jag trodde att Miljöpartiet och Moderaterna var
relativt överens om vikten av att ha en mångfald av
forskningsfinansiärer utan att gå till den extrem som
fanns tidigare när vi väl var väldigt överens över alla
blockgränser om att vi hade en plottrig forskningsfi-
nansiering. Det förvånar mig alltså lite grann att
Gunnar Goude så enkelt och så frivilligt släpper ifrån
sig nästan 2 miljarder kronor till några få forsknings-
byråkrater.
Gunnar Goude måste ha en viss respekt för oss i
minoriteten. När vi läser propositionen finner vi inte
att det, trots att det rör sig om ungefär 2 miljarder,
sägs ett enda ord om den saken, medan det finns
mycket tydliga hänvisningar till anslag om 3 miljoner
kronor. Således är det inte konstigt att vi blir oroade.
Ska alltihop läggas i en klump hos Vetenskapsrådet?
Hur mycket ska ligga centralt och hur mycket ska
ligga på de olika underråden? Om det här fick vi inte
veta någonting. Tyvärr är skrivelsen också mycket
oklar om hur mycket som ska ligga centralt och hur
mycket som ska ligga nere hos de enskilda ämnesrå-
den.

Anf. 35 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag tycker fortfarande att frågan om
decentralisering är lite allvarlig. Naturligtvis är det en
missuppfattning på den punkten. Det är inte alls ett
fåtal byråkrater som ska styra Vetenskapsrådet, utan i
styrelsen finns en mycket stark majoritet av forskare
som väljs via elektorsförsamlingar ute på universitet
och högskolor. Jag tror inte att de på något sätt tänker
sig att börja agera som ett slags byråkrater i det sam-
manhanget, utan de kommer väl att ta sitt ansvar och
arbeta för forskningens bästa - som man gjort tidigare
också i forskningsråden. Det finns alltså en god
svensk tradition på området.
Detta med missen med tabellen är något som jag
bara kan lite utifrån. Jag vet inte i detalj hur tabellen
kom till, utan jag konstaterar bara att den kom efter
det att propositionen hade lagts fram. Delvis berodde
det nog på att vi hade ett väldigt trängt läge när
forskningspropositionen lades fram parallellt med
statsbudgeten. Det var mycket siffror i svang. En del
kom via forskningspropositionen och arbetet på de-
partementet och en del kom via centrala förhandling-
ar. Per Bill vet mycket väl att det är ytterst ont om tid
och ett pressat läge i sådana sammanhang. Att ge
sken av att vi försökte mörka på den punkten tycker
jag är att göra en lite felaktig vinkling. Det känns
faktiskt inte riktigt ärligt.

Anf. 36 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Gunnar Goude sade att det rådde stor
enighet i diskussionen och när propositionen och
betänkandet om forskningspolitiken sedan lades fram,
och det kan ju vara sant. Detsamma sades om kom-
mittén Forskning 2000, där Gunnar Goude också satt
med. Man var väldigt sams och överens om hur vik-
tigt det är med forskningens frihet, med mångfald och
med stora och starka fasta forskningsresurser till
högskolorna och universiteten. Men jag menar att det
blir en konflikt däremellan. Hur ser Gunnar Goude på
att man var så överens i kommittén Forskning 2000 -
där Gunnar Goude, som sagt, också satt med - och
den, som jag ser det, ganska stora förändringen i och
med den proposition som vi nu har att behandla?

Anf. 37 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag tror att det viktiga med kommit-
tén Forskning 2000 var att man väldigt tydligt förde
fram att det är angeläget att ha en forskning som
utvecklas under största möjliga frihet. Vad som stän-
digt stod på dagordningen i den kommittén var frågan
om hur vi skapar kreativa miljöer.
Däremot gick man inte i detalj in på förslaget om
hur organisationen skulle se ut. Den saken kom ju
sedan en annan kommitté att arbeta med. Jag tror att
den organisation som vi nu har mycket väl kan fånga
upp det som Forskning 2000 höll fram som så viktigt,
nämligen forskningens frihet - att det är forskarna
som ska styra valet av forskningsprojekt osv., att
grundforskningen får en fast karaktär och att man inte
från riksdag och regering börjar försöka pilla och
styra valet av forskningsprojekt. Detta ligger alltså på
Vetenskapsrådet och på de två forskningsråd som har
forskarmajoritet ute. Vidare går pengar direkt ut till
universiteten och vetenskapsområden där vi inte hel-
ler pillar i det hela, utan det är universiteten som har
bestämmanderätten. Jag tycker att decentraliseringen
där och forskningens frihet återspeglas i förslaget.

Anf. 38 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Jag håller inte riktigt med Gunnar
Goude i den frågan. Han talar om de kreativa miljö-
erna som en av de viktigaste aspekterna. Jag ser inte
riktigt att det förslag som vi har framför oss speglar
det eller ger de möjligheterna. Vi kan se att de fasta
forskningsresurserna inte är tillräckliga, att man för
en politik där vi ska bestämma centralt hur t.ex. fors-
karskolor ska byggas upp, att man styr skolorna på ett
helt annat sätt än man har gjort tidigare.
En annan sak som Miljöpartiet och Gunnar Goude
har varit inne på tidigare är hur vi ska utveckla dokto-
randtjänsterna och stimulera forskarmiljöerna för att
få fram yngre forskare som kan få en riktig tjänst som
doktorand.
Anser Gunnar Goude att de diskussionerna är till-
fredsställande med det förslag som vi har nu, eller
anser Miljöpartiet att man skulle kunna utveckla detta
vad gäller doktorandtjänsterna och resurser till det
framöver?

Anf. 39 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! När det gäller doktorandtjänsterna är
det lite lustigt. Vi är kolossalt eniga om argumenten.
Vi talar för forskningens frihet, kreativa miljöer osv.
Vi har en organisation som vi alla är överens om i
varje fall inte kan lägga något hinder för att få just det
som vi önskar. Frågan är då om resurserna är tillräck-
ligt stora för att man ska få en utveckling som går
tillräckligt snabbt då det gäller t.ex. doktorandtjäns-
terna. Där har man uttalat tydligt i forskningsproposi-
tionen från regeringen att man avser att bygga ut
antalet doktorandtjänster framöver i den takt natur-
ligtvis som man har ekonomin för det. Men utbygg-
naden har varit relativt stor, och den sker fortöver
också. Det finns även i den här propositionen en ut-
byggnad av antalet doktorandtjänster. Det är viktigt.
Men det är riktigt att ni ska driva på på den punkten.
Vi får hålla oss inom ramen nu när vi fördelar med-
len. Jag tror att vi i varje fall har markerat tydligt att
vi också arbetar för att få fler doktorandtjänster.
Kort om forskarskolorna. Det är alltså så att fors-
karskolorna är någonting som har varit på försök dels
i FRN:s regi, dels i stiftelseregi - någon högskola
också. Det försöket har utfallit väldigt väl.
När det nu är fråga om hur man ska få i gång
forskarutbildning och forskarkontakter mellan de små
och medelstora högskolorna och universiteten när den
aktualiseras, är det naturligt att ta ett initiativ för att få
i gång verksamheten snabbt. Det var inte så att rege-
ringen hittade på ämnena själv för forskarskolorna,
utan det skedde ett förarbete där universitet och hög-
skolor fick ge sina synpunkter och lämna förslag. Jag
tror att det här är en bra start. Det ska sedan utveck-
las vidare och gå över i den ordinarie universitets-
verksamheten, decentraliserat beslut. Det räknar man
ska vara gjort inom fyra fem år.

Anf. 40 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Gunnar Goude nämnde här tidigare i
sitt anförande att man just i samband med Forskning
2000 försökte lösa problematiken med balansen mel-
lan grundforskning och tillämpad forskning och hur
det skulle fördelas. Han tyckte att det förslag som vi
debatterar i dag skulle lösa den problematiken. Där
tog han EU-medlen som exempel på hur man kan få
icke statliga pengar till forskningen. De pengarna kan
knappast vi råda över. Men det är intressant att dis-
kutera huruvida de kan komma oss till del om vi har
så lite fakultetsanslag som nu på lärosätena.
Jag är nämligen orolig för att precis det som Gun-
nar Goude tror att vi är överens om är vi inte överens
om. Organisationen är vi inte överens om, men vi är
överens om målet, den fria forskningen osv. Men hur
organisationen ska kunna bidra till detta är vi inte
överens om. Att dra nytta av externa EU-medel krä-
ver en insats, och det nämnde Gunnar Goude själv.
100 miljoner krävs som egen insats för att få 100
miljoner, och sedan får man lägga till 50 miljoner.
Det här tycker jag är en intressant del att diskute-
ra, men det handlar inte enbart om hur mycket pengar
vi har utan faktiskt också om organisationen som inte
heller möjliggör att dra nytta av externa medel utan
att det också finns en rejäl del på lärosätet. Det är den
här ekvationen vi måste få att gå ihop. Vi kan inte
vinna pengar på Bingolotto om vi inte har pengar till
lotten. Det är lite grann det resonemanget vi måste
våga ta itu med.

Anf. 41 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag håller med Yvonne Andersson om
att det är ett problem hur man ska få en bra styrning
och ett bra utnyttjande av EU-medlen. De är en rätt
stor del i relation till de medel som vi anslår via riks-
dagen för forskning. Det är alltså inga små summor.
Jag försökte i mitt anförande att säga att det här är
ett problem som vi måste ta itu med och få en organi-
sation för. Det aktualiseras genom att de som har
tidigare har svarat för motprestationerna när EU-
medel har kommit upphör med den verksamheten -
STINT t.ex., vilket framgår av forskningspropositio-
nen, NUTEK i viss mån osv. Flera av dessa faller
bort. Då är problemet naturligtvis ännu större: Hur
ska det här organiseras? Det har inte kommit något
förslag än. Jag är inte säker på att fakultetsmedlen är
rätta vägen att gå. Det är svårt att precisera vilka
fakulteter som kommer att få anslag. Jag tror inte att
fakultetsmedlen är rätta vägen. Men som sagt bör det
naturligtvis beaktas när man försöker hitta en bra
form för både styrning och motfinansiering av EU-
medlen.

Anf. 42 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker att det är bra att vi är över-
ens om problembilden. Jag har inte känt att vi har
varit det tidigare. Jag säger inte att fakultetsmedlen är
rätta vägen, om den rätta vägen finns, men det är en
väg. Vi kristdemokrater har talat om att med ökade
fakultetsmedel och grundfinansiering ges en frihet att
hitta andra möjligheter. Det kan vara att söka EU-
pengar, att tillsätta andra projekt, att konkurrera med
andra forskningar via ett annat forskningsråd. I det
här fallet har regeringen bestämt sig för Vetenskaps-
rådet.
Det som jag tycker är oerhört viktigt är att man
har någon väg. Då måste jag säga att vi från vårt håll
tycker att det är väsentligt och oerhört viktigt att ni
som stödparti till regeringen hjälper till att finna nå-
gon väg, om ni säger nej till fakultetsanslagen. Vi
tycker fortfarande att det är väldigt bra med mycket i
fakultetsanslag. Det skulle garantera både friheten att
bedriva egen grundforskning av god och hög kvalitet
och den del som innebär att söka medel från annat
håll.

Anf. 43 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Naturligtvis säger vi inte nej till fa-
kultetsanslagen. Det handlar om en avvägning, hur
mycket som ska gå ut till vetenskapsområdena, det
som vi kallar för fakultetsanslag, och hur mycket som
ska gå till forskningsråd och Vetenskapsrådet. Vi har
gjort den bedömningen att vi naturligtvis måste ha bra
anslag ut till universiteten, och det tycker vi att vi har.
Men vi vill inte när det gäller tillskottet i det här läget
missa chansen att ge Vetenskapsrådet den stora delen
av ökningen. Då går det till grundforskningen, som
behöver få ett ökat stöd. Dessutom har vi då en kon-
kurrens som är öppen mellan forskare och som är
drivande när det gäller kvaliteten.
Vi tror alltså att det är lite bättre att låta pengarna i
det här skedet, det tillskott det handlar om, hamna i
det nya Vetenskapsrådet och i ämnesråden. Det är
också bra när man inrättar en ny organisation att den
inte har alltför knappa medel.
Basorganisationen ute på universiteten är natur-
ligtvis viktig. Det tycker vi också. Argumentet om
EU-medlen, att ta emot sådana, har jag inte sett tidi-
gare i Kristdemokraternas skrivningar, men jag för-
står tanken. Jag tror inte att den vägen för finansie-
ringen av motprestation för EU-medel är användbar.

Anf. 44 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Det har talats mycket både i detta re-
plikskifte och tidigare om vad som egentligen menas
med fri forskning. Ordet frihet har använts av många
debattörer, inte minst från samarbetspartierna och
regeringspartiet.
Gunnar Goude säger att de i det här skedet inte
vill öka anslaget som går direkt till universiteten och
högskolorna. Det är alltså uppenbart att oavsett hur vi
räknar med lönespåslag minskar andelen pengar som
går direkt till det vi brukar kallar fakultetsanslag. Då
sade Gunnar Goude att de i det här skedet väljer att
göra så. Men det står faktiskt i propositionen att an-
delen anslag som går direkt till universitet och hög-
skolor i fakultetsanslag ska minska.
Då måste jag tolka det så att Gunnar Goude och
Miljöpartiet tycker att det är en bra inriktning. Då blir
min fråga, som delvis ansluter till den tidigare frågan:
På vilket sätt ökar detta högskolornas och forskarnas
frihet, att andelen till högskolor och universitet på
sikt minskar?

Anf. 45 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Det här är en trevlig debatt. Det är
precis så här som debatterna ska se ut i framtiden. Det
är ett gott tecken på att organisationen ligger rätt. Nu
kan vi alltså diskutera hur mycket medel som ska gå
till grundforskning och vetenskapsrådet, hur mycket
som ska gå till universitet och högskolor för direkt
forskning, hur mycket som ska gå till de områdesin-
riktade forskningsråden osv. Vi kommer nog att få en
fördjupad debatt i de här frågorna vartefter vi blir
tränade på det hela.
Skälet till att jag tog upp detta med motprestatio-
ner i anslutning till EU-medel var att där har univer-
sitet och högskolor ett problem som vi på något sätt
måste lösa. Det är alltså svårt att finansiera detta inom
den egna budgeten om man plötsligt får ett mycket
stort anslag. Det gäller att hitta rätt väg.
Naturligtvis tycker vi att universitet och högskolor
ska ha en bra basorganisation för forskning. Vi har ju
inte tänkt oss att man ska avlöva resurserna till veten-
skapsområdena, självfallet inte. Där tänkte vi oss
också en ökning så småningom.
Jag ser inte det här som ett problem utan som en
väldigt bra diskussion. Men beskyll oss inte för att
vilja minska på universitetsresurserna! Det är ju inte
det som det handlar om.
Men i dagsläget bör den organisation som är satt
och det vetenskapsråd som svarar för grundforsk-
ningen få en förstärkning. Det tycker vi är bra.

Anf. 46 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Oavsett hur man räknar är det andelen
som jag talar om, hur stor del av de olika anslagen
som går åt olika håll. Under de senaste åtta åren har
den del som har gått till högskolor och universitet, till
basforskningen, minskat. Nu sägs det i propositionen
att denna del på sikt ska minska ytterligare.
Jag och Folkpartiet tycker att man skulle ha valt
en annan väg. Då hade vi fått en jämnare balans. Men
vi kan konstatera att det tycker inte Miljöpartiet.

Anf. 47 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag ska nu fördjupa mig i diskussio-
nen om andelen och titta på vad det handlar om och
vad man skulle kunna åstadkomma för stora föränd-
ringar genom att ta i anspråk en del av de pengar som
går till vetenskapsrådet och fördela dem på universi-
tet och högskolor - 35 poster. Att detta skulle göra
några väldiga skillnader kan jag inte tänka mig. Det
beror också på hur man räknar. Räknas doktorand-
tjänsterna till forskningsdelen eller inte?
Jag tror att vi kommer att få ett förslag från rege-
ringen till hur man ska dela upp posterna så att det
blir tydligare och lättare att diskutera de olika ande-
larna, t.ex. om doktorandtjänsterna ska räknas till
forskningsbudgeten eller inte och hur de ska redovi-
sas. Det är också någonting som man kan diskutera
nu när vi ser hur det nya systemet fungerar och den
nya organisationen har satt sig och pengarna börjar
strömma. Låt oss återkomma till den här diskussio-
nen. Den är viktig, och detta ska naturligtvis upp-
märksammas.

Anf. 48 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Det har varit en intressant förmiddag.
Jag ska i mitt inlägg försöka att ta tag i några av dis-
kussioner som har förts i kammaren. Jag tror att vi
kan fortsätta att vidareutveckla den diskussionen om
forskningens frihet som verkligen behöver föras på
djupet. Jag tror att det finns en viss förvirring just nu i
kammarens uppfattning om forskningens frihet. Jag
hoppas att vi kan komma lite närmare en gemensam
syn under debattens gång.
Låt mig börja med att säga någonting om de se-
naste dagarna som har varit fantastiska för vetenska-
pen. Nobelprisutdelningen är ju verkligen en hyllning
till forskning och framsteg, till fria forskare som
söker kunskap. Ett sådant här år då vi har en svensk
nobelpristagare är ju verkligen särskilt fint.
Arvid Carlssons egen levnadshistoria som mycket
framstående forskare är ju verkligen sedelärande för
oss som forskningspolitiker. Det rör sig om en upp-
täckt som gjordes tidigt, i ett skede där den vanliga
uppfattningen om hjärnans funktion var en annan än
den som Arvid Carlsson m.fl. drev fram. Från början
var det kanske ganska hårda motsättningar och hårda
debatter om vad som egentligen är sanning. Efterhand
kom det ett genombrott som fick mycket stora prak-
tiska konsekvenser för möjligheten att lindra svåra
sjukdomar. Det är ett enskilt livsöde som är väldigt
sedelärande, men det innebär också en hyllning till
det svenska forskningssystemet.
Vi är mycket starka i världen trots att vi är ett litet
land. Vi har forskning av mycket hög klass. I alla
rangordningar och studier som görs är Sverige på den
absoluta toppnivån, när det gäller grundforskning
som vi har en stark tradition att satsa på, när det gäller
enskilda talanger som når toppnivå, när det gäller det
som blir allt viktigare, dvs. förmågan att omsätta
forskningsresultat i företagande och i ett nytt expan-
sivt näringsliv. Också där är Arvid Carlsson ett ex-
empel på en människa som driver sina upptäckter
vidare i produkter och ett nytt växande näringsliv.
Det är intressant och viktigt för oss.
Europeiska unionen gör studier över olika länder.
Senast tittade man på: Hur ser innovationsförmågan
ut i Europas olika ekonomier? Då hamnade Sverige
på den absoluta topplatsen, följt av Finland. Det ska
vi vara stolta över. Det har naturligtvis att göra med
vår starka grundforskningstradition och vår öppenhet
för samverkan mellan högskola och omgivande sam-
hälle. Vi har gjort nya framsteg där under 90-talet
som ger oss skäl att vara ganska förhoppningsfulla för
framtiden.
Grundforskningens betydelse genomsyrar forsk-
ningspropositionen. Det genomsyrar också den här
riksdagsdebatten. Det tycker jag är viktigt. Det är ett
stort framsteg att vi kan vara så pass eniga över grän-
serna om att grundforskning är av fundamental bety-
delse och att det är riksdagens primära och främsta
ansvar. Det är bara riksdagen som kan ställa upp med
dessa resurser och med en långsiktig finansiering av
det fria sökandet efter ny kunskap.
Det är ofta riskfyllt och det är ofta osäkert vad det
leder till. Men som vi vet av erfarenhet är detta det
bästa sättet att stödja ny kunskapsutveckling, och
detta tillsammans med forskarutbildningen som också
är riksdagens primära ansvar. Vi har mycket stora
utmaningar framför oss när det gäller att locka nya
generationer till forskarbanan. Vi står inför ett mycket
stort generationsskifte på högskolorna. Vi står inför
mycket stora utmaningar när det gäller att locka ung-
domar att gå vidare i utbildningssystemet, att söka sig
till högre utbildning och att överväga om inte fors-
karutbildning vore någonting att intressera sig för. Då
krävs det att vi verkligen arbetar mycket med attrak-
tionskraften i forskarutbildningen och i forskarkarriä-
ren.
Det andra som vi sätter starkt fokus på i forsk-
ningspropositionen är unga människor, unga forskare
och forskarutbildningen.
Under förmiddagen har forskningens frihet dis-
kuterats. Jag är övertygad om att den här församling-
en är grundläggande för att garantera forskningens
frihet. Så är det. Det är bara vi som kan stå till tjänst
med den typen av finansiering som ger en verklig
frihet för forskaren.
Men diskussionen här under förmiddagen visar
också att vi har väldigt olika syn på vad forskningens
frihet är för någonting. För mig handlar det om fors-
karens frihet att söka nya kunskaper utan politiska
påtryckningar och utan att behöva snegla på närings-
livet, att söka efter sanning.
Hur har det sett ut under de senaste åren i fråga
om hur vi definierar forskningens frihet? Enligt Per
Bills parti innebär forskningens frihet att man tar
undan mycket stora resurser från forskarnas eget
inflytande genom att bilda stiftelser som har styrelser
som utser sig själva och som forskarna är helt opå-
verkbara inför. Det har varit den moderata definitio-
nen av forskningens frihet under tidigare år, när Per
Unckel var utbildningsminister. Forskarna ska inte ha
något inflytande utan en liten grupp ska ha all makt.
Har det blivit bättre? Ja, Per Bill visar ju vissa in-
sikter om betydelsen om forskningens frihet. Men vi
vet samtidigt att hans gruppledning har motionerat till
riksdagen om ett inrättande av institut av olika slag
som ska vara någon sorts propagandamaskineri för en
viss politisk uppfattning.
Gunnar Hökmark motionerar om inrättandet av ett
frihandelsforskningsinstitut som ska forska om fri-
handel men som han redan i motionsstadiet vet ska
propagera för frihandel. Det är märklig syn på forsk-
ningens frihet. Tänk om forskningen kommer fram
till någonting annat? Jag är lika engagerad som mode-
raterna för frihandel, men det är en konstig syn på
forskningen.
Jag har ofta svårt att förstå hur Ulf Nilssons och
Folkpartiets forskningspolitiska syn hänger ihop. Ulf
Nilsson påstår att forskningens frihet är fakultetsme-
del. Men när forskare underifrån och upp ansöker till
sina egna forskningsråd, och granskar varandras an-
sökningar för att ta fram dem som har högst kvalitet,
är det inte en del av forskningens frihet, utan det är
någon annan typ av styrning. Jag tror att de flesta
forskare icke håller med om den beskrivningen.
Vi ska naturligtvis ha båda delarna. Det ska finnas
en balans mellan fakultetsmedlen på universiteten och
de externa medlen. Men säg inte att våra forsknings-
råd när de granskar forskarnas ansökningar, tittar på
kvalitet och driver kvalitetsutvecklingen hotar forsk-
ningens frihet! Det är en märklig syn.
För Sofia Jonsson är forskningens frihet att man
ska ta från universiteten och föra över till högskolor-
na. Jag tror inte att Per Bill håller med om den defini-
tionen. Vi ser ett borgerligt forskningspolitiskt land-
skap som inte inger någon större respekt vad gäller
samsyn eller strategi.
Forskningens frihet handlar om forskarnas infly-
tande och makt över forskningens inriktning. När vi
nu gör en stor omorganisation av vårt forskningsfi-
nansieringssystem är det ett grundläggande tema. Vi
får ett kraftigt ökat inflytande för forskarsamhället
självt över de forskningsmedel som står till förfogan-
de. Det är för mig väldigt viktigt.
Vetenskapsrådet är ett grundforskningsråd med
stark forskarmajoritet som kommer att vara väldigt
viktigt för att driva kvalitetsutveckling av svensk
forskning. Forskarna själva styr. Men det är klart att
det blir en tuff granskning och konkurrens. Jag tror att
det är bra med konkurrens i forskarvärlden, och jag
kan tänka mig att öka den konkurrensen.
Vi har de två forskningsråden. Det ena är inriktat
på ekologisk uthållighet med möjlighet att på bredden
låta intressanta ämnesområden mötas. Forskarna får
ett mycket större inflytande än tidigare över forsk-
ningsmedlen genom att också där en majoritet är
utsedd av forskarna. Det andra är forskningsrådet för
sociala frågor och arbetsliv. Också där ser vi en kraf-
tig ökning av forskarnas inflytande och mycket in-
tressanta samspelsmöjligheter över hela det fält som
utgörs av sociala frågor och arbetsliv.
Forskarnas inflytande över forskningsmedlen
ökar. Därmed får vi en stark förändring mot ökad
frihet för forskningen. Men kvaliteten är viktig.
Forskningens frihet handlar inte om en frihet från
prioriteringar. Regeringens idé, i samverkan med
samverksanspartierna, är att bygga nya institutioner
styrda av forskarna själva som också stimulerar till
dessa prioriteringar. Forskarna måste själva göra dem.
Det behövs prioriteringar om vi ska vara världsledan-
de, som vi nu är på flera forskningsområden. Forsk-
ningens frihet är grundläggande. Men det är inte en
frihet från prioriteringar.
Vi bör bli bättre på att prioritera och profilera oss.
Vi bör bli bättre på att satsa på unga forskartalanger.
Vi ser också från forskningshistorien är att det är
oerhört viktig att låta de unga forskarna bryta mark
för sin forskning. Det måste finnas resurser avsatta
för de unga forskarna att bryta igenom.
Vi ska fortsätta att öka andelen kvinnor på alla ni-
våer i forskarvärlden. Rekrytering till forskarutbild-
ning och tjänster för unga forskare blir då väldigt
viktigt. Positiv särbehandling är ett sätt att öka re-
kryteringen och locka fler kvinnor att gå vidare i
forskarkarriären.
Vi måste stärka våra mest konkurrenskraftiga och
dynamiska forskningsmiljöer. Vetenskapsrådet får då
en mycket intressant roll i att dialog med högskolor
och universitet delta i profileringen och uppbyggan-
det av starka forskningsmiljöer styrda av forskarna
själva.
Vi ska också uppmuntra ökad rörlighet för våra
forskare. Vi behöver en ökad rörlighet. Rörligheten i
sig bidrar ofta till forskningens förnyelse.
Sammantaget blir forskningspropositionens in-
riktning med en mycket stor satsning på forskarskolor
ett sätt att ge en kraftig impuls till förnyelse av fors-
karutbildningen. Vi behöver fortsätta att göra det för
att vi ska locka de unga begåvningarna att gå vidare i
en forskarbana.
Det är också en viktig signal om att vi har ett nytt
högskolelandskap i Sverige. Det undrar jag om alla
partier riktigt har tänkt igenom. Det är ett mycket
intressant landskap.
Vi har våra traditionella universitet.
Vi har våra nya universitet, som nu är i ett mycket
starkt uppbyggnadsskede och bidrar med forskarut-
bildning och grundforskning.
Vi har några högskolor som har fått ett eget veten-
skapsområde. Det gäller högskolorna i Karlskro-
na/Ronneby, Kalmar och Mälardalen. De har specia-
liserat sig mycket kraftigt och har nu fått ansvaret att
för nationen bidra med forskarutbildade inom sina
områden.
Vi har en rad starka högskolor med egna fasta
forskningsresurser, men inte med rätten till egen
forskarutbildning.
Detta nya landskap är en enorm potential för oss.
Vi kan med rätt stimulans få nya framsteg i forsk-
ningsutvecklingen i Sverige. Då är det enligt min
mening viktigt att vi stärker samverkan i systemet.
Det ska vara starka högskolor med egna fasta
forskningsresurser, men inte med rätten att bedriva
egen forskarutbildning. Jag ser inte framtiden som så
att alla högskolor ska ha egen forskarutbildning. Men
de behöver kontakt med de lärosäten som har exami-
nationsrättigheterna.
Det ska vara starka universitet med stor potential
att fortsätta att bygga upp forskarutbildning. De be-
höver också det inflöde av de människor med intresse
för forskningen som finns som en stark resurs runtom
i landet.
Det behövs en samverkan kring forskarskolorna.
Universiteten och högskolorna själva får anmäla
vilket intresse de har. Det gör att vi återskapar ett
samarbete som under några år har gått bakåt. Därmed
lägger vi en grund för att få tillbaka ett samarbetskli-
mat och att verkligen utnyttja våra resurser i det nya
spännande högskolelandskapet.
Forskarskolorna blir väldigt viktiga. De finansie-
ras med fakultetsmedel, inledningsvis med en beställ-
ning från riksdagen. Det är fakultetsmedel som efter-
hand kommer in i de vanliga bedömningarna på de
olika lärosätena.
På motsvarande sätt är det med Vetenskapsrådets
uppgift. Det ska med 110 miljoner fortsätta att stärka
möjligheterna för unga forskare att strax efter fors-
karutbildningen verkligen kunna fortsätta sin forskar-
karriär.
Postdoktorandtjänster och forskarassistenttjänster
blir väldigt viktigt om vi ska klara det generations-
skifte vi har framför oss. Om tio år har vi mycket
stora pensionsavgångar av de människor som bär hela
vår forskningsutveckling.
Jag hoppas att vi om tio år är i det läget att vi bätt-
re förstår att locka och stimulera människor att jobba
kvar med forskningen. Men vi måste också rekrytera
de unga och förmå dem att fortsätta den spännande
forskarkarriären. Där får Vetenskapsrådet en väldigt
viktig uppgift.
Det är mycket rimligt att riksdagen är med och
fattar beslut om prioriteringar, som t.ex. den biotek-
niska forskningssatsning vi nu gör. Den är starkt
underbyggd av forskningsrådens egna forsknings-
strategi och gemensamma ansökan till regeringen.
Där har man också beskrivit vilket behov som finns
av extra resurser till biotekniken för att Sverige ska
kunna utnyttja sitt fina utgångsläge och fortsätta att
vara internationellt ledande på området.
Detta är väl förankrat i forskarsamhället. Det finns
naturligtvis ett starkt intresse från riksdagen att kunna
respondera på detta. Det är samma läge i USA. Där
gör man också den typen av satsningar med mycket
livligt stöd av den amerikanska kongressen. Vi ser det
i en rad andra länder. Det är klart att Sverige måste
kraftsamla också på det området. Här ser vi ett av de
mest spännande forskningsområdena växa fram.
När vi satsar på naturvetenskap och på att bli bätt-
re på att förstå och använda oss av kunskapen om
mänskliga genomet innebär det inte att humaniora på
något vis ska hamna i bakvattnet. Jag förstår inte
riktigt Yvonne Anderssons argumentation på den
punkten. Man kan vara både väldigt positivt inställd
till den naturvetenskapliga utvecklingen och den
möjlighet vi får av den och inse vikten av humaniora
och dess oerhört betydelsefulla roll i vårt samhälle.
Inte minst i ett läge där Sverige går igenom stora
förändringar kulturellt, och sociala förändringar som
en följd därav, är förståelsen av oss själva och vår
kultur och andras kulturer grundläggande. Därför är
också forskningspropositionen genomsyrad av vikten
av att i tider som dessa verkligen se till att vi också
stimulerar den humanistiska forskningen.
Jag utesluter inte alls att vi kan återkomma till det
och fortsätta att göra satsningar. Det är viktigt att hitta
en balans mellan externa finansiärer och universite-
tens egna anslag och mellan olika vetenskapsområ-
den. Men det får inte resultera i att vi aldrig våra göra
prioriteringar. Det tror jag är lika viktigt, och en lika
viktig sanning.
Vi närmar oss om bara några veckor ett svenskt
ordförandeskap i Europeiska unionen. Det är ett ord-
förandeskap som jag hoppas kommer att genomsyras
av forskningens stora betydelse för hela Europas
framtid.
Sverige kommer att leda forskningsministerråden.
Det kommer att bli ett gemensamt möte mellan forsk-
nings- och utbildningsministrar i Uppsala i mars som
ska behandla just dessa frågor. Hela Europa står inför
liknande demografiska förändringar. Vi har i alla
länder ett stort behov av att stimulera våra barn och
ungdomar till att gå vidare i förståelse av vetenskapen
och vidare i utbildningsväsendet. Vi har stort behov
av att locka fler unga forskare. Det är ett gemensamt
intresse som det blir mycket intressant att utbyta
erfarenheter kring.
Sverige kommer också att ta de första viktiga ste-
gen när det gäller att formulera det nya ramprogram-
met för forskning. Det är ett mycket stort ramprogram
- den tredje största budgetposten i den europeiska
unionen. Det gäller 15 miljarder ecu på fyra år.
Kommissionen kommer att lägga fram sitt första
förslag under våren, och Sverige kommer att driva det
framåt under ordförandeskapet. Våra prioriteringar
liknar mycket dem som vi har hemma: grundforsk-
ningens betydelse, unga forskare för att också förbe-
reda generationsskiftet samt rörligheten i Europa för
att stärka samhörigheten och samarbetet mellan fors-
kare i olika europeiska länder. Vi ska driva kvalitet
som den viktigaste utgångspunkten. Kvalitet i forsk-
ningen är avgörande för framtiden.
Forskningspropositionen är genomsyrad av detta;
kvalitet, unga forskare och att förbereda generations-
skiftet. Jag vill tacka Miljöpartiets Gunnar Goude och
Vänsterpartiets Britt-Marie Danestig för ett mycket
konstruktivt samarbete. Jag skulle önska att vi kunde
se mer av konstruktivt samarbete från oppositionen,
som hittills under denna mandatperiod inte har bidra-
git mycket till utvecklingen av politiken utan snarare
har varit avslagsinriktade på allt vi föreslår.
Men under tiden går utvecklingen framåt. Sverige
stärker sin ställning. Sveriges anseende som framstå-
ende forskningsnation stärks, och jag tror att forsk-
ningspropositionen kommer att bidra till ytterligare
förstärkningar.

Anf. 49 PER BILL (m) replik:
Fru talman! Man skulle kunna prata länge om de
här frågorna. Jag måste dock begränsa mig till ett svar
och till tre frågor.
Utbildningsministern tar upp forskningens frihet.
Och visst - jag håller med om att riksdagen är en av
garanterna för forskningens frihet. Men jag tror att
det är där som vi sedan skiljer oss. För mig är nämli-
gen forskningens frihet också att det finns en mång-
fald av finansiärer. Råden är viktiga, fakulteterna är
viktiga, stiftelserna - som jag tror att Thomas Östros
kan väldigt dåligt ifall han påstår att det aldrig har
funnits någon forskare i dem - är viktiga, Cancerfon-
den och alla ideella organisationer är oerhört viktiga,
företag är viktiga och EU är viktigt. Detta var bara
några exempel på att frihet också kräver mångfald.
Det är inte bara att man böjer huvud för utbildnings-
ministern.
Låt mig ställa tre frågor.
Utbildningsministern sade att det är oerhört vik-
tigt att prioritera och att profilera. Det kan jag verkli-
gen skriva under på. Men min fråga är: Varför har det
inte gjorts några uppföljningar av de mål som finns
för forskningen? Varför finns det ingen ordentlig
måluppföljning i forskningspropositionen?
Varför finns det heller inte redovisat hur mycket
medel som ska gå till forskningsrådet centralt, till
humaniora och samhällsvetenskap, till medicin och
till naturvetenskap och teknik? Det är ändå 1,8 mil-
jarder kronor som har lämnats oredovisade i proposi-
tionen och som bara har redovisats lite grann för 2001
i en särskild skrivelse.
Min sista fråga är: Hur stora är egentligen de här
stora satsningarna? Hur stor i procent är satsningen på
biovetenskap, IT, materialvetenskap, humaniora och
samhällsvetenskap - för att ta några exempel?

Anf. 50 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s) replik:
Fru talman! Per Bill har en underlig definition av
forskningsfrihet. Stiftelserna är i dag ordnade på
sådant sätt att jag tror att vi har en samstämmighet om
att de har funnit en bra plats i den svenska forsk-
ningsorganisationen.
Om man reellt hade varit intresserad av forsk-
ningens frihet när man var i beslutsställning och kun-
de bilda dessa stiftelser så hade ju de här stora medlen
förts över till forskarnas kontroll - till fakultetsmedel
eller i forskningsråden. Men man valde i stället att ta
dem undan forskarnas kontroll. Styrelserna utsågs en
gång, och skulle sedan utse sig själva. Det fanns nå-
gon forskare där, säger Per Bill. Ja, det är klart att det
fanns! Men vem utsåg den forskaren? Vilket infly-
tande hade man som enskild forskare eller som fors-
karkollektiv över dessa stiftelser? Noll och intet!
Detta visar synen på forskningsfrihet. Privatise-
ring och skydd från forskarnas inflytande - det är
Moderaternas version av forskningsfrihet. Jag tror
inte att Centerpartiet t.ex. skulle kunna ställa upp på
den definitionen.
När det gäller Per Bills frågor så tror jag att Ve-
tenskapsrådet kan få en viktig roll också inför riksda-
gen i att vara en stark, forskarstyrd myndighet som
också på ett mycket bra sätt kan arbeta med uppfölj-
ning och kvalitetskontroll. Rådet bör kunna rapporte-
ra till regering och riksdag hur medlen används, inte i
form av ytterligare styrning av riksdagen men så att
riksdag och regering får regelbundna uppföljningar av
hur man arbetar med kvalitetsutvecklingen. Där
kommer Vetenskapsrådet att spela en stor roll.
Medelsfördelningen i Vetenskapsrådet var tydlig
redan när vi lade fram propositionen i våras. De ingå-
ende värdena är desamma, dvs. de tidigare forsk-
ningsråden som nu blir ämnesråd har i princip sina
gamla resurser med sig. Den tabellen skulle naturligt-
vis har varit med i forskningspropositionen, precis
som Gunnar Goude säger. Det är väl bra att man kan
använda skrivelser för att rätta till den typen av mind-
re lapsusar - det är självklart.
Vetenskapsrådets styrelse har dels medel till för-
fogande där satsningar kommer att gå över ämnes-
rådsgränserna, dels möjlighet att agera för att stimule-
ra tvär- och mångvetenskapliga projekt. Det måste
skötas av Vetenskapsrådet självt, som ju styrs av
forskarna själva. Jag tror att vi kan se en mycket
intressant utveckling framöver på det området.

Anf. 51 PER BILL (m) replik:
Fru talman! Tiden är alldeles för kort för att föra
en längre diskussion om forskningens frihet och ut-
nämningsmaktens styrande effekt. Vi får återkomma
till detta på någon högskola eller på något universitet.
Men till nästa gång vi diskuterar högre utbildning och
forskning här i riksdagen: Vore det inte bra om det
fanns ett ordentligt dokument där man faktiskt tittar
på vilka mål som finns och hur bra dessa har uppfyllts
och där man försöker hitta kriterier och försöker följa
upp det hela?
Jag måste säga att jag tycker att det är en av de
största bristerna i forskningspropositionen att man
inte tog tillfället i akt att försöka göra en så allsidig
belysning som möjligt av nuläget i Forskningssveri-
ge. Det är lite extra tråkigt eftersom det väl aldrig har
funnits ett så bra grundmaterial som nu med tanke på
alla dokument och strategier som har kommit under-
ifrån, från universitet och högskolor och från forsk-
ningsfinansiärer. Det hade verkligen funnits en chans
att titta på vilka mål vi har satt upp, hur väl de har
uppföljts, vilka slutsatser vi ska dra och hur vi ska
försöka se till att få ut ännu lite mer och ännu lite
bättre kvalitet för de skattepengar som vi lägger ned
på högre utbildning och forskning.

Anf. 52 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s) replik:
Fru talman! Kvalitetsfrågan är en av de grundläg-
gande frågeställningarna i forskningspropositionen.
Det gäller att också fundera igenom organisationen
för att se vilken typ av organisation som driver kva-
litet. Jag menar att forskarnas granskningar av var-
andra, peer review-systemet, som vi använder i råds-
systemet är en starkt kvalitetsdrivande faktor. Rege-
ringen säger också med stöd av stödpartierna att den
vägen kommer att vara betydelsefull i framtiden. Det
handlar alltså om att rådens roll att kvalitetsgranska
forskningen kommer att få ökad betydelse.
Jag delar Per Bills uppfattning om att vi kan gå
mycket längre med att utforma indikatorer och in-
strument för att riksdag och regering ska ha bra in-
formation om läget i Forskningssverige. Där kan vi
också få en intressant stimulans från det europeiska
samarbetet, där vi nu arbetar med att ta fram europe-
iska indikatorer för att kunna jämföra länder med
varandra. Det tror jag kan vara en väldigt stimulans
också för riksdagsdiskussionen framöver. Det blir ett
underlag där vi också kan se det hela i ett europeiskt
perspektiv och jämföra oss med andra länder.
Vetenskapsrådet kommer att vara en stark myn-
dighet, som kan driva den typen av frågeställningar.
Där kommer att finnas en god kompetens som kom-
mer att berika de här diskussionerna framöver.

Anf. 53 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Utbildningsministern började med att
säga att han ansåg att det var stor förvirring i kamma-
rens debatt i dag.
Jag undrar om det inte är så att förvirringen består
i att utbildningsministern säger en sak och att det vi
kan läsa i propositionen oftast är en annan sak.
Jag håller med utbildningsministern när han pratar
om forskningens frihet och om forskarens frihet. Jag
håller med om att det för forskaren i grunden är att
fritt kunna söka problemen, att utgå från sitt eget
problem och sedan söka kunskap.
Är det så, utbildningsministern, att friheten senare
innebär, som det står i propositionen, att en allt större
andel av forskningsresurserna ska fås genom externa
forskningsfinansiärer? Är det så, utbildningsminis-
tern, att det är en bättre frihet för högskolorna och
universiteten att andelen fasta forskningsresurser
ständigt minskar? Är det så, utbildningsministern, att
en ökad frihet är att regeringen tar på sig rollen som
allvetare och som vetenskapsråd när man säger att
Vetenskapsrådets pengar ska fördelas så här och inte
enligt den möjlighet som Vetenskapsrådet självt har?
Nej, fru talman, jag håller inte riktigt med om att
det är frihetens budskap som står i propositionen.
Min fråga blir slutligen om utbildningsministern
anser att det ökar möjligheterna för högskolor och
universitet, att det förbättrar kvaliteten och utveck-
lingen inom högskolor och universitet, att man stän-
digt och fortsättningsvis minskar andelen av de fasta
forskningsresurserna?

Anf. 54 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s) replik:
Fru talman! Vi talar om en tid där forskningsre-
surserna ökar. Vi har ett antal år bakom oss med
ökande forskningsresurser. Det innebär att fakultets-
medel kommer att öka på alla våra högskolor också
de kommande åren. Det gäller alla högskolor och alla
universitet. Om vi ser på fakultetsmedel i forsknings-
propositionen ökar de med 646 miljoner kronor. Tit-
tar vi på Vetenskapsrådet ökar medlen med 478 mil-
joner kronor. Den beskrivning som Sofia Johnsson
ger stämmer inte överens med den proposition som
ligger på riksdagens bord.
Det är en märklig syn, som Sofia Jonsson verkar
dela med Folkpartiet, att de råd som vi har haft i årti-
onden, där forskarna styr själva, där likar granskar
likar för att ge resurser till de forskningsprojekt som
de själva bedömer är av högst kvalitet, skulle vara ett
hot mot forskningsfriheten. På en bra institution, en
bra fakultet, sker också detta - en granskning av
forskningen och en drift mot allt bättre kvalitet. Om
man blir bra på det på en institution, hotar det också
forskningens frihet? Det är en konstig syn på forsk-
ning.
Jag menar att forskningens frihet består av dels de
resurser som finns på fakultetsnivå, dels de externa
finansiärer som styrs av forskarna själva där Veten-
skapsrådet blir den viktiga och grundläggande myn-
digheten. De resurserna ökar sammantaget mycket
kraftigt de kommande åren.
Med de behov vi har på forskarutbildningens om-
råde är min bedömning att detta bara är början när det
gäller att öka på forskarutbildningen. Det kommer att
behövas ytterligare fakultetsmedel för att vi ska kun-
na nå de nivåer i forskarutbildningen som vi behöver
för att klara generationsskiftet och en toppforskning i
framtiden.
Då ska vi ändå komma ihåg att Sverige är det land
i världen som ligger i topp när det gäller att utbilda
nya forskare. Antalet disputerade i befolkningen är
mycket högt.

Anf. 55 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Jag är fullständigt övertygad om att
ger man större, inte villkorade resurser till forskare
och till lärosäten så är det ett av de viktigaste sätten
att öka den forskarstyrda forskningen och även den
akademiska friheten.
Här säger nu utbildningsminister Thomas Östros
att det inte alls är så viktigt. Det är inte alls så viktigt
att vi kan se till att högskolorna, universiteten och
forskarna själva på plats kan välja sin egen inriktning.
Där har vi en annan syn på hur vi ska fortsätta den
framtida forskningspolitiken.
Min andra fråga handlar om doktorander och
doktorandtjänster. Propositionen sätter ju upp ganska
höga mål för den andel doktorander som man säger
att man ska ha i framtiden. Men sedan följer inte
riktigt resurstilldelningen med för att man ska kunna
klara målen.
Anser utbildningsministern att det är viktigt fram-
över satt se till att vi får fler doktorandtjänster på våra
högskolor och universitet?

Anf. 56 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s) replik:
Fru talman! Uppriktigt sagt blir jag ibland oroad
över Centerns utveckling både i forsknings- och ut-
bildningspolitiken. Man har en syn på forskningens
frihet och en retorik som gör att man försöker få rege-
ringen att framstå som ett hot mot forskningens frihet
när det i själva verket är fundamentet för vår politik.
Man har i Centern en ny syn på resursfördelningen
som inget parti i riksdagen skulle kunna ställa upp på.
Det är ett slags automatik i resursfördelningen som
inte skulle gå ihop med någon som helst ansvarsfull
politik. Det har nu Centern drivit i flera år. Man har
en syn på flera andra områden som är en väg bort från
det som var när vi tidigare hade ett ganska gott sam-
arbete.
Jag ser forskarutbildningen som väldigt strategisk.
Jag ser också den forskarutbildningsreform som riks-
dagen beslutade om förra mandatperioden som myck-
et viktig. Den är viktig för att få en forskarutbildning
som faktiskt gör att de som blir antagna får ett rimligt
stöd och en rimlig handledning av goda forskare och
att de får rimliga sociala villkor som gör att de fak-
tiskt kan disputera.
På flera institutioner har det ju tidigare med det
gamla systemet varit en rovdrift på unga människors
stora intresse för forskning. De har antagits till fors-
karutbildning utan att de har haft någon rimlig hand-
ledning eller någon rimlig finansiering.
Med reformen har vi nu möjlighet att faktiskt er-
bjuda finansiering, och då tycker jag att doktorand-
tjänster är en grundbult i det systemet. Vår satsning
på forskarskolor visar vägen väldigt tydligt. Det
kombinerar universitetens ansvar att ge god handled-
ning för doktoranderna med ansvaret att ge god finan-
siering. Då får vi också en forskarutbildning som
stiger i kvalitet. Avhandlingarna kommer att bli bättre
när man har en miljö som ger kvalitet i själva hand-
ledningen och som gör att man kan koncentrera sig på
sin forskning.

Anf. 57 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! I Folkpartiet har vi ju nästan en tradi-
tion av att tala om frihet när det gäller forskning,
universitet och högre utbildning. Därför blir det fa-
scinerande att plötsligt höra en socialdemokratisk
utbildningsminister i sin retorik använda frihet och
den fria akademin så mycket, så ofta och så vältaligt
som utbildningsministern gör.
Då får man titta lite grann på vad som har hänt se-
dan den socialdemokratiska regeringen tog över ut-
bildningspolitiken 1994. Vi har gått en massa steg
mot ökad politisk styrning. Vi har politiskt tillsatta
representanter i stiftelserna, som vi tidigare inte hade.
Vi har fått av regeringen tillsatta platser i de gamla
forskningsråden. Regeringen utser ordföranden i
högskolestyrelserna. Och i det nya vetenskapsrådet är
det visserligen inte en majoritet, men viktiga nyckel-
poster med betydelsefulla personer är också politiskt
tillsatta.
Sanningen är ju att när det gäller nivån mellan
riksdagens prioriteringar av vetenskapsområden och
direkta konkreta beslut om enskilda projekt har man
satt in betydligt fler som är utsedda av regeringen.
Där är det betydligt fler som är politiskt tillsatta.
Därför blir slutsatsen att utbildningsministern måste
mena något annat, när han talar om forskningens
frihet, än vad vi liberaler menar.
Pluralism behövs. Därför ska vi ha både stiftelser,
någon form av råd som man kan söka medel från och
någon form av fasta anslag. Det tycker även vi inom
Folkpartiet. Men vi tycker, som vi har sagt tidigare,
att balansen i dag är fel. Det behövs en större andel
fasta forskningsresurser. Vi behöver också ett veten-
skapsråd som uteslutande fattar beslut utifrån veten-
skapliga prioriteringar utan politiskt inflytande.

Anf. 58 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s) replik:
Fru talman! Uppriktigt sagt trodde jag innan da-
gens debatt att frågan om stiftelserna nu var borta
från riksdagens bord. Jag trodde att vi hade en borg-
fred kring dessa. Det är någonting som forskarvärlden
verkligen skulle önska att vi kunde uppnå. Man är
omskakad efter 90-talets diskussion.
Men om jag tolkar Ulf Nilsson rätt är det efter-
strävansvärt med den typ av stiftelser som bildades
mellan 1991 och 1994. De var totalt oåtkomliga för
forskarvärldens åsikter. Där satt hedervärda personer.
Det är ingen tvekan om detta. Men det fanns ingen
koppling till forskarvärlden genom val eller via elek-
torsförsamlingar.
Ska jag tolka Ulf Nilsson så att om Ulf Nilsson får
inflytande över utbildningspolitiken under nästa
mandatperiod kommer fler stiftelser att bildas och
mer medel att tas från forskarnas kontroll? Är det
verkligen en rimlig definition av forskningens frihet?
Jag tycker inte det.
För mig är forskarnas inflytande det viktiga. Det
inflytandet ska finnas på fakulteten med rejäla fakul-
tetsmedel, i fakulteternas egna ämnesråd och i Veten-
skapsrådet via de underifrån kommande ansökningar-
na, som är så oerhört viktiga. Vi lägger också en
kvalitetsribba över hela landet. Forskarna granskar
varandras ansökningar. Det finns också möjligheter
via initiativ i Vetenskapsrådets styrelse. Där kan man
ta initiativ till kraftsamling och föra en dialog med
lärosätena för att bidra till profilering och ökad kraft-
samling ute på lärosätena. Det ger oss ett system som
förmår hantera det nya landskap som har vuxit fram.
Om Ulf Nilsson är fast i sin övertygelse om att
den gamla typen av stiftelser var bra, kan jag inte
tolka det som annat än att det kommer ytterligare
sådana initiativ. Ett antal högskolor kommer att pri-
vatiseras. Ytterligare forskningsmedel ska dras undan
forskarnas egen kontroll. Det vore att orsaka politisk
strid igen i forskningspolitiken, som borde kunna vara
en samlande kraft.

Anf. 59 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Vi kan säkert senare ha en givande
diskussion om hur forskningsstiftelserna ska se ut.
Jag ville med mina exempel tydliggöra att politiskt
tillsatta personer har förts in på många nivåer där de
inte fanns före 1994. Kompletterat med många andra
förändringar på högskolan, som att t.ex. forskare och
vetenskapsmän inte har rösträtt vid tjänstetillsättning,
stärker det bilden av att utbildningsministern menar
något annat med universitetens frihet än vi liberaler.

Anf. 60 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s) replik:
Fru talman! Vi har under hösten haft en livlig ak-
tivitet kring forskarnas eget val till forskningsrådens
olika styrelser. Vi har i praktiken utökat forskarnas
inflytande rejält, över inte minst sektorsforskningen.
Tidigare sektorsforskningsorgan var bortom forskar-
nas inflytande. De är numera inom forskarnas infly-
tande. Den politiken har mött ett mycket starkt posi-
tivt gehör i forskarsamhället. Vad forskarsamhället
varnar för är att nu börja fundera på ytterligare stiftel-
ser och initiativ som tar bort forskningsmedel från
forskarnas inflytande. Det vill jag också varna för. Då
orsakar ni återigen en debatt som kommer att riva upp
mycket av det som nu är samlande i forskningspoliti-
ken.

Anf. 61 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag tror på samarbete, som utbild-
ningsministern tog upp tidigt. Svensk forskning
skulle må bra av långsiktighet och samarbete i vissa
sakpolitiska frågor där jag tror vi är helt överens. Det
finns många delar där man kan komma fram. Då ska
man bereda den möjligheten, kanske t.o.m. innan
frågorna kommer till kammaren.
De ord som utbildningsministern här har sagt om
humaniora är sådant vi är överens om. Det står också
mycket fint i propositionstexten om balans mellan
samhällsvetenskap, humaniora, naturvetenskap och
teknik. De ska överlappa varandra. Men när man
sedan läser om organisationen och främst medelstill-
delningen stämmer det inte med de orden. Det stäm-
mer inte heller om man ser på det internationellt, att
vi ger så lite till humaniora och samhällsvetenskap.
Vi får lyfta fram det och bearbeta det lite mera. Jag är
tacksam för debatten i dag. Utbildningsministern har
visat en öppenhet för att åtgärda den obalans som
finns.
Det finns två begrepp som måste redas ut, en gång
för alla. Det ena har utbildningsministern varit inne
på. Det är frihet. Det andra är kvalitet. Vi kanske helt
enkelt har olika uppfattningar om vad det står för.
Friheten har för mig också att göra med formerna för
utveckling av forskning. Tiden ska kunna användas
till vissa delar osv. Det ska kunna beslutas på en låg
nivå, så nära forskarna som möjligt. Jag tror att vi har
hamnat i gränslandet. Friheten är inte gränslös. Men
när övergår friheten till att bli tvång och krav, på
grund av en för hård styrning? Hur ser ministern på
detta?

Anf. 62 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s) replik:
Fru talman! Det var två mycket relevanta fråge-
ställningar från Yvonne Andersson, som är i högsta
grad aktuella. Det handlar naturligtvis om balans,
precis som jag antar att Yvonne Andersson tycker.
Det handlar om balans mellan medlen ute på univer-
siteten i form av fakultetsmedel och externa finansiä-
rer. Jag ser Vetenskapsrådet och de två nya ämnesrå-
den, som styrs av forskarna själva, som centrala. Den
balansen måste upprätthållas. Jag ser framför mig att
den fortsatta politiken kommer att präglas av det vi
ser i dagens forskningsproposition. Där återfinns
rejäla satsningar på Vetenskapsrådet, så att rådet kan
bygga upp en kvalitetsgranskande miljö styrd av
forskarna, som driver kvalitet. Där finns också fort-
satta rejäla satsningar på fakultetsnivå, så att det hela
tiden finns en stark institutionsmiljö där forskning
verkligen bedrivs.
Det är en balansfråga som det finns anledning att
återkomma till vid varje tillfälle då vi lägger fast de
långsiktiga perspektiven. Enligt min mening har vi nu
hittat en ganska bra balans för den treårsperiod vi
resonerar om.
Det görs mycket konkreta satsningar på humanio-
ra i forskningspropositionen, sammantaget 148 miljo-
ner kronor direkt riktat mot humaniora. När vi efter
hand kan ta fram nya resurser till forskningen måste
humanioran finnas med hela vägen. Jag är den förste
att hålla med om det. Det är en central del av ett lands
forskningspolitik. Det är, om man så vill, alltid en
strategisk uppgift för finansieringen av forskning.
Som av en händelse är 148 miljoner nästan exakt
den summa som kristdemokraterna sparar i forsk-
ningspropositionen. Det är tråkigt. Det vore bra om
kristdemokraterna kunde vara beredda att satsa i
samma storleksordning som regeringen.

Anf. 63 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag är fullständigt övertygad om att
kristdemokraterna på sikt kommer att satsa mera på
forskningen, precis som vi säger att vi vill ha en lång-
sammare och jämn utbyggnadstakt på grundutbild-
ningar för att den goda kvaliteten ska upprätthållas.
Jag är fortfarande tveksam till att det är forskarna
själva som bestämmer i Vetenskapsrådet t.ex. Enligt
propositionen är det bara 30 miljoner som är fria i
meningen rörliga pengar år 2003. Innan dess är alla
medel intecknade.
Utbildningsministern tar upp detta med ökade
medel till humaniora och samhällsvetenskap. Är det
verkligen så mycket mer pengar, när man har räknat
med löneökningar inom ett löneutrymme på 2,5-3 %?
Då måste jag vara helt felunderrättad och ha läst helt
fel. Någonstans där tror jag att det går isär för oss, hur
verkligheten är beskaffad.
Jag vill också säga något om hur vi använder be-
greppet kvalitet. Det kanske inte alltid är så att vi i
samtiden, med dagens forskare, kan bestämma vad
som är kvalitet i en framtid. Det är just vad Arvid
Carlsson och andra nobelpristagare har visat. De har
varit bärare av en idé som har förts fram under åren.
Till slut har det visat sig att den är bäraktig och kraft-
full. Men det tar flera år. Det är själva grunden till att
vi vill ha friheten. Vi vill säkra de kanske småskaliga
projekt som visar sig ha en oerhörd potential inför
framtiden.
Jag tror fortfarande att debatten måste vara oer-
hört öppen, med frihet, kvalitet och ödmjukhet inför
hur framtidens samhälle ska utvecklas, utifrån dessa
delar.

Anf. 64 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s) replik:
Fru talman! Arvid Carlssons exempel visar att det
finns all anledning att ha tillit till forskarsamhället. Vi
har många sådana exempel. Det går att bryta sig fram
med nya upptäckter. Det samhället, liksom alla andra
samhällen, möter motsättningar. Vetenskapen har
visat sig hantera de nya insikter man får på så sätt att
de trots allt bryter igenom. Arvid Carlssons exempel
är ett sådant. Den tilliten måste vi ha från riksdag och
regering. Det är bara vi som har möjlighet att i prak-
tiken se till att den tilliten resulterar i verkligt fri
forskning.
Vetenskapsrådet har ingående närmare 2 miljarder
kronor, helt ostyrt från regeringens sida. När riksda-
gen nu tar ställning till forskningspropositionen fattar
man beslut om ett antal viktiga prioriterade områden
under ett antal år framöver. Ta t.ex. lärarutbildning-
ens område. Ingen, inte heller forskarvärlden tror väl
att vissa forskningsområden frivilligt kommer att dra
ned på ett antal olika områden, därför att det är viktigt
att bygga upp forskning kopplad till lärarutbildning-
en. Det är rimligt att riksdagen får ha ett ord med i
laget.
Vad den forskningen kommer att innehålla kan
inte riksdagen ha något inflytande över. Men när det
gäller att se till att freda en pott pengar för att bygga
upp detta område är det rimligt att riksdagen har
någonting att säga till om. På motsvarande sätt vill
riksdagen ha någonting att säga till om när det gäller
att humaniora ska ha en rejäl pott pengar för att kunna
bedriva en bra forskning.
Det är 2 miljarder ingående - en ökning med när-
mare en halv miljard under de kommande åren. Det är
klart att Vetenskapsrådet kommer att ha mycket stora
möjligheter att arbeta, styrt av forskarna själva. Mer-
parten är underifrån kommande ansökningar som
granskas av forskare, men det är också en summa
pengar för att forskarsamhället självt ska resonera
kring hur man gör kraftsamlingar på olika områden
och hur man ser till att stimulera profileringar ute på
lärosätena.
Jag ser fram emot en mycket intressant utveckling
på Vetenskapsrådets sida. Vi kommer inte att ha så
mycket inflytande över den i direkta tal, för den styrs
av forskarna själva.

Anf. 65 MARIA LARSSON (kd):
Fru talman! Det gläder mig att utbildningsminis-
tern är här, då jag har några frågor att rikta till minis-
tern.
Högskolornas betydelse för den regionala utveck-
lingen är oomtvistad. Högskolorna står i centrum när
framtida tillväxtmöjligheter diskuteras i tillväxtavta-
len.
Högskolan i Jönköping är en av två stiftelsehög-
skolor i landet, alltså skolor som inte är statliga. De är
en del av den lilla mångfald Sverige kan uppvisa,
hittills, i ägarstrukturen för högre utbildning och
forskning. Den mångfalden ska vi vårda och värna.
Därför är stiftelsehögskolorna värda särskild upp-
märksamhet och ett eget anförande. Här kan vi också
innefatta de teologiska högskolorna.
Tyvärr har stiftelsehögskolorna ibland haft svårt
att hävda sig vad gäller medelstilldelning, detta trots
att man ofta har förvaltat de anslagna medlen mycket
effektivt och uppvisar god kvalitet på alla områden
som man anförtros. Högskolan i Jönköping har ex-
empelvis anseende även med europeiska mått mätt
när det gäller inriktningen mot entreprenörskap.
Vi kristdemokrater ser positivt på att de regionala
förutsättningarna tas till vara. Jönköpings högskola
ligger i det län som innehåller den region som hade
högst tillväxt i Sverige under 1990-talet. Det är såle-
des ett område som är betydelsefullt för Sverige som
nation. Länets invånare har en utbildningsnivå som
ligger bland de lägsta i landet, och behovet av och
efterfrågan på högre utbildning och forskning är om-
fattande. Man har både i regionen och i forskarvärl-
den ett stort förtroende för högskolan.
Fru talman! Det var därför med stor spänning jag
väntade på såväl budgetpropositionen som forsk-
ningspropositionen. Jag kunde då konstatera att Hög-
skolan i Jönköping var, om inte riktigt bortglömd,
ganska förbisedd. Jag noterade också att Thomas
Östros i sin inledande uppräkning inte alls nämnde
stiftelsehögskolorna.
Det utbildningspolitiska landskapet har förändrats
genom tillkomsten av vetenskapsområden. I samband
med det fick flera medelstora högskolor examina-
tionsrätt inom vetenskapsområden. Högskolan i Jön-
köping fick examinationsrätt redan 1995 inom sam-
hällsvetenskapliga ämnen. Hade begreppet veten-
skapsområde funnits redan då hade sannolikt också
Högskolan i Jönköping fått det. Nu har regeringen i
stället valt att behandla Högskolan i Jönköping som
om man vore utan de aktuella rättigheterna, alltså
rätten till forskarutbildning och rätten att utfärda
doktorsexamina. Förslaget i budgetpropositionen för
2001 innebär att man får en uppräkning som är lägre
än övriga högskolor med forskarutbildning och exa-
minationsrättigheter får. Varför är det så, Thomas
Östros?
Sedan hösten 1999 ligger en ansökan från Hög-
skolan i Jönköping för behandling. Först låg den på
Utbildningsdepartementet, och nu ligger den på Hög-
skoleverket för prövning om man ska få vetenskap-
sområdet för humaniora-samhällsvetenskap. Denna
s.k. prövning borde ha ansetts som en formsak, i
enlighet med vad jag har angett om redan given behö-
righet. Det naturliga och självklara hade varit att
regeringen hade gjort detta inför höstens forsknings-
proposition. Det gjordes inte.
Fru talman! Det är inte rimligt att stiftelsehög-
skolan i Jönköping näst intill fråntas tidigare erhållna
behörigheter bara för att regeringen nu omorganiserar
den centrala verksamheten och inför s.k. vetenskap-
sområden. Och anslagsgivningen från regeringens
sida måste självklart ligga i paritet med övriga hög-
skolor som har beviljats vetenskapsområden.
Läget är gott för skolan, och kvaliteten är hög. Det
finns 15 professorer i dagsläget på Internationella
Handelshögskolan, och 5 nya professorer är under
tillsättning på Högskolan för lärarutbildning och
kommunikation. Redan 1995 hade man en gemensam
fakultet för hela högskolan.
Jag skulle vilja be Thomas Östros att se till att den
här prövningen nu snabbt blir gjord och att medels-
tilldelningen därefter förändras i vårpropositionen för
2001 så att Högskolan i Jönköping inte fortsatt dis-
kvalificeras vare sig för att regeringen har omorgani-
serat eller för att man är en icke-statlig högskola. Den
är en nödvändig spjutspets mot framtiden i en expan-
siv region.
Med tanke på det förbiseende som gjordes i bud-
getpropositionen och i Thomas Östros uppräkning
tidigare vore det bra om han tog tillfället i akt att ge
ett erkännande också till stiftelsehögskolorna och
bekräfta möjligheten till en god utveckling också för
dessa högskolor.

Anf. 66 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag vill passa på att meddela att det inte blir någon
votering kl. 16.00. Den voteringen är alltså inställd.

Anf. 67 ANA MARIA NARTI (fp):
Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till
reservation 5 under mom. 4 och 9.
I denna reservation understryker Folkpartiet att
den procentuellt största ökningen av anslagen bör gå
till humanistisk-samhällsvetenskapliga ämnesrådet.
Just i denna fråga vill jag nu tala om de humanistiska
ämnenas betydelse för samhället.
Vikten av denna forskning kan inte lätt omtolkas i
siffror. Resultaten kan inte på ett enkelt sätt omvand-
las till matematiskt säkra penningbelopp. Men vi
begår ett stort misstag om vi undervärderar eller prio-
riterar ned denna art av kunskap. Det gäller enligt min
uppfattning en gammal synd i den svenska diskussio-
nen om kunskap.
Under mina 30 svenska år har jag sett föraktet för
humaniora ta olika skepnader, samtidigt som attity-
den har gömt sig bakom en anständig yta genom att
man har talat om nytta, nyttig kunskap. Vad ska vi
göra med den kunskapen? var ett slagord på den tiden
jag var engagerad i skoldebatten i slutet på 70-talet
och början på 80-talet.
I raden av ämnen som jag vill tala om ingår histo-
ria, språkforskning och filosofi. Om vi ser på vad
människorna visar intresse för i dag upptäcker vi att
just nyfikenheten på historia, språkkunskap och filo-
sofi har erövrat mer och mer utrymme i vardagen.
Nyttan med kunskap av denna sort kan som sagt var
inte räknas i pengar, men vad vi i dag ser i männi-
skornas intresse är uttryck för djupt mänskliga behov
- behov som under en tid har varit rätt misshandlade
och har prioriterats ned.
Det är faktiskt frågor om vår egen identitet som
individer och om gruppers identitet - sociala grupper,
etniska grupper och grupper med särskilda funktioner
i samhället - som får svar i humanismens ständigt
pågående dialoger. Vi måste bli av med den syn som
säger att sådana ämnen är ett slags lyxvaror i veten-
skapens värld.
Vi talar i dag mycket ofta om upplevelseindustrin.
Denna upplevelseindustri, som håller på att bli en
mycket stark motor i den nya kommunikationen, rör
sig fritt i förfluten tid, i nutid och i framtid. Denna
industri skapar en marknad för spel, föreställningar,
rörliga bilder, musik och dramatiska lekar - det som
de unga kallar för rollspel.
Kan vi undvara forskning som studerar vad som
pågår i denna nya gestaltningarnas, tankarnas och
drömmarnas värld? Jag tror inte det. Jag tror att vi
ständigt behöver analys kring det som händer i denna
immateriella värld.
För att illustrera den humanistiska kunskapens
vikt för människan vill jag tala lite grann om den
värld jag kommer ifrån. Det var totalitarismens värld.
Som barn lärde jag känna fascismen, och sedan till-
bringade jag en mycket stor del av mitt liv under
riktig kommunism.
Bägge dessa hemska våldets samhällsstrukturer
försökte manipulera och göra om humanismen. De
ville göra historia och filosofi och andra sådana äm-
nen till redskap för indoktrinering. Men det intres-
santa är att det just var i oaser där denna kunskap
trots allt kunde röra sig fritt som människorna hittade
friheten.
I Norge, under den tyska ockupationen, fanns ett
läger för folk som misstänktes kunna bli motstånds-
människor - lägret Grini. I detta läger satt bl.a. en
mycket välkänd litteraturvetare: Francis Bull. Vet ni
vad han gjorde där? Han höll föreläsningar i littera-
turhistoria.
Till fiskarna som var arresterade därför att deras
söner hade flytt till England för att kämpa mot tys-
karna talade han om Bjørnstjerne Bjørnsons foster-
ländska dikter.
För lärarna, som utsattes för politisk utpressning
av nazisterna, berättade han om Peer Gynt och om
Brand som motsatta människotyper: kompromisser-
nas människa, som jämt flyr allt engagemang och
bara tänker på sig själv, och människan som offrar
allt för sin övertygelse.
Litteraturhistorien blev på Grini ett vapen.
Jag måste säga att vi som levde många år under
kommunistiskt förtryck också har upplevt detta. Vi
hade nästan alla bekanta och släktingar som satt i
fängelse. Då och då kom bekanta och släktingar ut ur
fängelset. Berättelserna om föreläsningar och studier
på mycket hög nivå, som bedrevs i fängelse av myck-
et kunniga akademiker i stånd att vidareutveckla sin
kunskap i dialog med de andra fångarna utan böcker
och utan hjälpmedel, var en ständig refräng.
Jag tycker att vi måste tänka på hela den kraft som
finns samlad i humaniora och i traditionen också när
vi gör våra ekonomiska beräkningar för framtiden,
därför att vi inte har tagit hand om denna tradition
tillräckligt bestämt i vårt land.

Anf. 68 JOHAN LÖNNROTH (v):
Fru talman! Jag ska börja med att instämma i det
som Britt-Marie Danestig sade från talarstolen tidiga-
re. Jag ska också instämma i Ana Maria Nartis inlägg,
som jag tycker var mycket viktigt. Däremot kan jag
tyvärr inte yrka bifall till folkpartireservationen, för
jag kan inte se att den konkret prioriterar humaniora
på det sätt som jag vill göra i min motion, Ub1, som
jag härmed yrkar bifall till. Jag föreslår att man på tio
års sikt graderar upp humanioras andel av anslagen
inom humanistiska och samhällsvetenskapliga an-
slagsområdet, så att den ökar till hälften. I folkpartire-
servationen slår man ihop humaniora och samhälls-
vetenskap, och det tycker jag är djupt olyckligt.
Jag har lyssnat på denna debatt, och jag tycker att
det är lite paradoxalt. Å ena sidan kan jag uppleva ett
slags överdriven respekt för den fria forskningen. Det
är som om forskning alltid och i alla lägen är något
positivt i sig, och det gäller särskilt den fria forsk-
ningen. Å andra sidan utdelas det ifrån i princip alla
partier pekpinnar på olika sätt. Man politiserar. Det
gör man naturligtvis i en riksdag.
Thomas Östros har pekat på den märkliga mot-
sättningen i den borgerliga argumentationen. Man
försvarar stiftelserna. Det var verkligen politiska
konstruktioner där man skulle skydda forskningen
från forskarnas egna fria val av forskning. Så talar
man ändå med darr på stämman om den fria forsk-
ningen.
Moderaterna talar i reservationen också om den
fria forskningen, men så vill man göra en kraftsam-
ling vad gäller bioteknik och IT. Men forskarna får
väl själva bestämma om det är så att det är IT och
bioteknik som är det viktiga och som är framtiden!
I det särskilda yttrandet skriver Ulf Nilsson att
man vill ha en forskning fri från politisk och kom-
mersiell styrning. Det tycker vi väl alla i viss mening.
Det är ett svårt begrepp. Vad menas med att forsk-
ningen ska vara fri från politisk styrning?
Ana Maria Narti har givit en alldeles riktig be-
skrivning av hur läget var i diktaturerna i öst. Jag kan
ta mitt eget ämne ekonomi. Jag har läst en del läro-
böcker i politisk ekonomi. Det var sagolika uppvis-
ningar i ensidiga politiska pekpinnar när det gällde
vad som var rätt och vad som var fel.
Men om man tittar på de nuvarande ekonomiäm-
nena i detta land och i många andra länder i dag ser
man, påstår jag, att den s.k. ekonomiska forskningen
till mycket stora delar är tankesmedjor för borgerlig
ideologi och ingenting annat. Det handlar inte om fri
forskning. I alla fall delar av den är ett slags propa-
gandaverksamhet.
Det finns en nationalekonom som heter Hans
Lind, som disputerade på en avhandling för några år
sedan där han hade gått igenom en väldig mängd
tidskriftsartiklar i internationella tidskrifter. Vad han
visade var att de tjusiga teorierna ofta är en massa
formler och nästan aldrig hade någonting med den
verkliga problematiken att göra. Det var alltså ett
slags skriverier för skrivandets egen skull - ett slags
sluten värld där man skrev abstrakta artiklar till var-
andra.
Det finns alltså en väldig massa meningslös och
dålig forskning också.
Jag måste också medge att när jag läste om det här
med att några på Handelshögskolan i Stockholm hade
lyckats få ett antal kända personer att göra små rit-
ningar som de satte upp på Moderna museet drabba-
des jag av tanken att man kanske skulle dra ned an-
slagen, inte bara till Handelshögskolan utan också till
Moderna museet och låta de här ganska rika perso-
nerna betala det här själva i stället.
Det finns också annan forskning. Jag kan ta upp
den pedagogiska forskningen. Det är kanske lite elakt
att säga så, men jag anser att stora delar av det som
har kallats pedagogisk forskning har varit ett viktigt
redskap när det gällde att arbetarrörelsen bytte sin
gamla fina bildningstradition mot något slags makt-
monopol för utbildningsbyråkrater. Det var ett synsätt
i utbildningen som var djupt olyckligt. Det gäller inte
alls all pedagogisk forskning, men stora delar av den
s.k. pedagogiska forskningen har fungerat så.
Jag hävdar bestämt att det inte behövs mera peng-
ar totalt till forskningen, utan man behöver just prio-
ritera, som alla talar om men som ingen vågar göra.
Att prioritera betyder inte bara att man ger mera
pengar till vissa saker utan också att man ger mindre
pengar till vissa andra saker. Och det är ingen som
vågar peka ut det.
Jag har i min motion pekat på siffror som rege-
ringen själv har tagit fram som visar att för fem år
sedan gick ungefär lika mycket pengar av statsansla-
gen till humaniora som till samhällsvetenskaperna.
Nu är det nere i 36 %. Snacka om att prioritera huma-
niora, Thomas Östros! Det har faktiskt minskat kraf-
tigt, och för samhällsvetenskaperna har det ökat.
Det är stora delar av humaniora som är i ekono-
misk kris. Små språkämnen har försvunnit. Finskan
har försvunnit som självständigt ämne i Stockholm
och Lund, för att ta ett exempel. En mängd gymnasi-
elärare - jag känner några stycken själv - i litteratur
och historia var doktorander. Det ligger i sakens natur
att de måste hålla på länge. Om man ska klara av att
kombinera det här med att doktorera med en gymna-
sielärargärning tar det många år. I och med den här
doktorandreformen kan de inte längre vara knutna till
en institution och ägna sig åt forskning.
Det står också i propositionen att andelen huma-
niora är lägre i Sverige än i Danmark och Norge. Man
kan ju fråga sig vad det beror på. Jag tror att det beror
på att den här bildningstraditionen har varit starkare
där. Det har kanske att göra med Grundtvig i Dan-
mark; jag vet inte. Här i Sverige har det alltid varit
mera teknokratiskt och ekonomiskt. Det är liksom
den typen av forskning som har prioriterats här.
Det kanske inte går att locka upp utbildningsmi-
nistern. Och vill han inte komma upp kan han ju
fundera på den här frågan. Thomas Östros nämnde
128 miljoner när det gällde humaniora. Det är ju inte
det, utan det är humaniora plus samhällsvetenskap.
Jag skulle gärna vilja veta hur det här kommer att
fördelas mellan humaniora och samhällsvetenskap.

Anf. 69 PER BILL (m) replik:
Fru talman! Här pratar en vänsterpartist utan
samma lena tunga som den konstellation som lägger
fram forskningspropositionen har. Normalt känner jag
Johan Lönnroth som en, jag höll på att säga, moderat
vänsterpartist. Men när det gällde högre utbildning
och forskning var det ord och inga visor.
Han talade om meningslös och dålig forskning, att
det är spektakel när det visas upp teckningar på Han-
delshögskolan osv. Man borde dra in stöd för det ena
och det andra.
Är inte själva grunden i en bra forskning att det
finns teser och motteser? I Johan Lönnroths värld
tycks ljuset redan vara uppfunnet och sittandes vack-
ert på den vänstra sidan, och allting annat kan avfär-
das som dumheter och irrläror. Därmed kan forsk-
ningspengarna dras bort. Det här var väl ett väldigt
tydligt sätt att illustrera, Johan Lönnroth, att åtmins-
tone Vänsterpartiet, om ni fick bestämma ännu mer,
skulle ha väldigt tydliga politiska idéer om hur forsk-
ningen ska styras.

Anf. 70 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Jag förmodar att Per Bill antingen
inte förstod ett ord av vad jag sade eller också ville
han inte förstå det.
Vi måste ha en mångfaldig forskning. Ibland kan
det inte undvikas att det finns värderingar som visar
sig i forskningen. Men det ska finnas forskning och
forskare med både Per Bills värderingar och mina
värderingar.
Det ämne som jag använde som exempel var na-
tionalekonomi. Det har funnits tider också här i Sve-
rige då nästan alla professorer stod och predikade om
den keynesianska finanspolitikens helighet. Man kan
nog påstå att nationalekonomin i Sverige, så länge
Assar Lindbeck var socialdemokrat, snarast var soci-
aldemokratisk. Men i dag är det ingen tvekan om att
97 % av allt som skrivs av nationalekonomer är skri-
vet av Per Bills kompisar och handlar om den ideolo-
giska inriktningen.
Det är en brist på mångfald. Jag hävdar inte mo-
nopol för vänsterståndpunkter, utan jag hävdar att det
skulle behövas mycket mer av mångfald. Det håller
på att bli ett moderat maktmonopol inom speciellt
ekonomiämnet.

Anf. 71 PER BILL (m) replik:
Fru talman! Jag har ju inte sett det här. Jag menar
att det i min hemstad Uppsala finns två ganska tydli-
ga skolor inom ekonomi. Den ena har åtminstone
Thomas Östros jobbat på förut, nämligen den skola
som hävdar att högre skatter är jättebra för tillväxt. Ur
denna skola har det naturligtvis sprungit en motskola
som försöker visa att högre skatter är hämmande för
tillväxt. Det är ju här man hittar dynamiken, när man
har bilden och motbilden och kan ha ordentliga dis-
kussioner mellan dessa två ståndpunkter för att se
vilken tes som är mest relevant.
Det var här som jag uppfattade Johan Lönnroth
som att han trodde sig kunna se vilka av de här forsk-
ningarna som bara var propaganda - moderatpropa-
ganda eller socialdemokratisk propaganda - och som
därmed kunde tas bort. Ifall talet snarare gick ut på att
det borde finnas fler fria resurser, så att det även
kunde finnas någon ytterligare vänsterståndpunkt, har
jag större respekt för Johan Lönnroths anförande och
idéer.

Anf. 72 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Per Bill får gärna skicka den där upp-
satsen där man försöker bevisa att högre skatter är bra
för tillväxt. Jag har inte på mycket länge sett någon
sådan text. Däremot har jag ju sett en och annan som
vill vara lite mer försiktig än alla de här moderata
teoretikerna och som säger att det inte är bevisat att
det ökar den ekonomiska tillväxten att sänka skatter.
Det har jag sett.
Ibland tycker jag att det är lite sorgligt små av-
stånd mellan de här olika nyanserna. Det handlar
alltså om själva grundtänkandet och ideologin. Jag
hävdar i likhet med vad Villy Bergström gjorde i en
berömd uppsats, jag tror att det var 1977, att nationa-
lekonomiämnet präglas av en grundläggande borger-
lig filosofi.

Anf. 73 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Med den här diskussionen kan man ju
fundera på inom vilka områden som Vänsterpartiet
vill vara starkt när det gäller propositionen och när
det gäller kunskapsområdet. Vad jag förstod av Johan
Lönnroth värnade han starkt om humaniora. Det hål-
ler jag fullständigt med om; jag tycker att det är fan-
tastiskt. Men då blir min fundering: Hur kan ni ac-
ceptera att det av alla medel som ska gå till Veten-
skapsrådet endast är 12 % som går till humaniora och
samhällsvetenskap? Hur har ni resonerat då för att
värna alla de här värden som jag förstår att Johan
Lönnroth är mån om?

Anf. 74 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Huvudpoängen i min motion och i det
som jag talar om är alltså inte mera resurser till vare
sig forskning totalt eller till humaniora och samhälls-
vetenskap totalt, utan vad jag talar om är en omför-
delning inom området humaniora och samhällsveten-
skap. Jag ska faktiskt erkänna att det finns delar av
humaniora där jag inte heller anser att det är så nöd-
vändigt och viktigt med mera pengar.
Nu är det väl så att på de teologiska fakulteterna -
Yvonne Andersson är kanske lite speciellt intresserad
av dem - har det länge förekommit en massa s.k.
forskning som inte har någonting alls med forskning
att göra. Det har väl förhoppningsvis börjat försvinna.
Men jag är inte säker på att jag skulle lägga mera
pengar där om jag skulle få mera pengar till humanio-
ra. Jag skulle vilja ha en starkare prioritering av de
tunga ämnena också inom det humanistiska området.
Ana Maria Narti påpekade att de har en mycket stark
folklig förankring i dag. Det är ämnen som historia,
litteratur och språk. Det är dessa ämnen som har fått
falla undan till fördel för en massa annan dålig forsk-
ning inom framför allt vissa samhällsvetenskapliga
ämnen.

Anf. 75 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Johan Lönnroth nämnde Grundtvig.
Med tanke på den typen av önskvärd forskning och
bildningsideologi skulle man ju kunna lyfta fram att
det vore lämpligt med lite mer pengar till utbild-
ningsvetenskap. Den har ju bara fått 1 %. Det är
egentligen väldigt lite när man ska starta forsknings-
miljöer på så oerhört många nämnder som det kom-
mer att bli när det nya förslaget om lärarutbildningen
ska träda i kraft. Hur har ni resonerat där? Det vore
väl intressant att se över om det räcker? Någonstans
finns det ju en kritisk punkt när det inte finns pengar
ens till detta. Man kan inte omfördela hur länge som
helst inom själva ämnesområdet om man inte tillför
något.

Anf. 76 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Jag tror att gamle Grundtvig skulle ha
vridit sig i graven om han jämfördes med den moder-
na s.k. utbildningsvetenskapen. Grundtvig stod ju för
den fria folkbildningen och vikten av en bildningstra-
dition. Jag tycker att mycket av det som kallas för
utbildningsvetenskap har väldigt lite att göra med den
bildningstraditionen. För mig är det två helt olika
saker.

Anf. 77 ANA MARIA NARTI (fp) replik:
Fru talman! Ibland inträffar mycket intressanta
saker under en sådan här debatt. Jag måste säga att
jag upplever ett påstående som Johan Lönnroth kom
med som en sensation. Det har att göra med skolhis-
toria i vår tid. Han säger att en stor del av forskningen
ledde till att byråkraterna tog makten över skolpoliti-
ken och trängde undan den gamla bildningstraditio-
nen. Då inträffar faktiskt en liten sensation i den här
plenisalen. Jag håller fullständigt med om den här
beskrivningen. Jag skulle vilja att vi sätter i gång en
ordentlig diskussion om skolpolitikens utveckling
från slutet av 60-talet till i dag. Det skulle vara myck-
et intressant och oerhört viktigt för vår attityd gente-
mot kunskapen.
Sedan är det så att jag vill ha mera pengar till hu-
maniora. Jag vill ha mera pengar till forskning. Jag
känner folk som har tagit mycket intressanta huma-
nistiska doktorsexamina och som går arbetslösa. På
arbetsförmedlingen får de veta att de ska betrakta sina
akademiska karriärer som avslutade och gå och jobba
på en restaurang. Denna antiintellektualism tycker jag
är fullständigt oacceptabel i ett samhälle som säger
sig uppskatta kunskap.

Anf. 78 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Jag hoppas att jag inte gör Ana Maria
Narti ännu mer chockerad när jag säger att jag hel-
hjärtat kan instämma också i detta. Jag känner också
ett flertal sådana personer. Jag anser att det finns ett
gammalt förakt för humaniora i Sverige. När Jan
Guillou kan samla tre fulla Skara domkyrka och tala
om Svea rikes vagga är det någonting som har hänt.
Det håller kanske på att hända någonting spännande
och intressant. Låt oss få den här diskussionen! Vi har
den diskussionen också inom Vänsterpartiet. Det
finns olika åsikter. Jag kan inte tala för hela mitt parti.
Detta är en fråga som jag hoppas att Britt-Marie Da-
nestig, jag och andra kommer att fortsätta att ha en
dialog om. Om folkpartister vill vara med i den dis-
kussionen är det bara välkommet.

Anf. 79 ANA MARIA NARTI (fp) replik:
Fru talman! Jag ska passa på att spinna vidare på
en liten tråd som också Johan Lönnroth tog upp. Jag
tycker att det är en skandal att det finska språket näs-
tan har försvunnit från högskole- och universitetsom-
rådet i Sverige. Vi behandlar inte landets största mi-
noritet på rätt sätt när detta inträffar. Det borde inte
ha hänt.
Tack, Johan Lönnroth.

Anf. 80 SYLVIA LINDGREN (s):
Fru talman! Näringsutskottet har beretts möjlighet
att yttra sig med anledning av den proposition om
forskningspolitik som vi nu debatterar, och så har
också skett. Bl.a. har näringsutskottet understrukit
vikten av att det skapas långsiktighet och kontinuitet
beträffande systemet med de svenska industriforsk-
ningsinstituten.
Fru talman! Det är med anledning av detta som
jag har begärt ordet. I samband med att staten avise-
rade att anslagsstiftelser var en olämplig associations-
form för organisationer som fortlöpande erhöll statligt
stöd utredde och konstaterade en statlig utredning
1996 att instituten lämpligen borde organiseras i
aktiebolagsform. För att göra en lång historia kort
bildades då bl.a. holdingbolaget Ireko. Enligt Irekos
bolagsordning och aktieägaravtal ligger omstrukture-
ringen av bolagiseringen av instituten under Närings-
departementet. Målet för bolagiseringen var att den
skulle vara genomförd vid utgången av år 2001. Men
redan i början av år 2001 beräknas dock samtliga
berörda institut vara bolagiserade.
Irekoinstituten har genomgått en i historisk jämfö-
relse omfattande omstrukturering under de senaste tre
åren. Ägarfrågorna har fokuserats när instituten har
omvandlats från stiftelser till aktiebolag. Ett nytt
strategiskt tänkande har genomsyrat instituten i en
ökande omfattning. Detta har bl.a. lett till fusioner
och omfattande interna omstruktureringar och förny-
else av denna viktiga verksamhet. Ett bra styrinstru-
ment för ägaren Ireko i denna process har varit det
villkorade stödet till långsiktig kompetensuppbygg-
nad.
Fru talman! Den positiva och snabba utveckling
som har skett av de här berörda instituten under de
senaste åren hade troligtvis inte kommit till stånd utan
statlig offentlig medverkan genom Ireko.
Nu känns det som om det är dags att gå in i en ny
fas. Det borde kanske vara så att näringslivet tar hu-
vudansvaret för institutens verksamhet. I så fall upp-
står naturligtvis frågan om industriintressenterna
verkligen har tillräckligt starka incitament att driva de
förändringsfrågor som syftar till att tillgodose sam-
hällsintressena.
Det finns onekligen en hel del frågetecken att räta
ut när det gäller institutens framtid och deras utveck-
ling. Men det är också viktigt att framhålla att för
verksamhetens skull är det nödvändigt att man kom-
mer fram till ett snabbt ställningstagande i dessa frå-
gor. Vad jag kan förstå pågår samtal mellan Närings-
departementet, Utbildningsdepartementet och KK-
stiftelsen, vilket också står i propositionen. Dessa
samtal sker för att få klarhet i de långsiktiga ambitio-
nerna när det gäller ägande och finansiering av insti-
tutens verksamhet.
Fru talman! Tiden går fort. Verksamheten är vik-
tig, varför jag här och nu återigen tar tillfället i akt att
betona vikten av att långsiktighet och kontinuitet
skapas för att utveckla den viktiga verksamheten som
industriforskningsinstituten bedriver, inte minst ur ett
samhällsekonomiskt perspektiv.

Anf. 81 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s) replik:
Fru talman! Det känns angeläget att ge en direkt
respons till näringsutskottet och Sylvia Lindgren när
det gäller just industriforskningsinstituten. Det är en
viktig del i en fortsatt reformering av den samlade
politiken för forskning och utveckling. Industriforsk-
ningsinstituten har haft en intensiv fas av förändring-
ar i sin form, bl.a. bolagiseringar. Man har gjort
mycket intressant under den tiden.
Vi arbetar nu med och planerar att lägga fram en
proposition på riksdagens bord med en långsiktig
inriktning av politiken för industriforskningsinstituten
som tar upp ägandefrågan som en viktig del. Staten är
i dag både ägare och finansiär. Det finns anledning att
föra en strategisk diskussion om det. Även frågan om
hur vi ytterligare kan förstärka möjligheten att prio-
ritera och vara flexibel i det system av industriforsk-
ningsinstitut som finns tas upp. Vidare tas frågan upp
om hur vi skapar ett system som gör det möjligt att
också kunna föra in nya intressanta områden där
industriforskningsinstituten kan spela en viktig roll.
Arbetet pågår på bredden i Regeringskansliet och
kommer att resultera i en proposition under nästa år.

Anf. 82 SYLVIA LINDGREN (s) replik:
Fru talman! Tack, utbildningsministern. Jag är
glad för den respons vi har fått. Jag har läst igenom
betänkandet och jag har lyssnat på debatten. Det är
många viktiga frågor som berör forskningen i dess
helhet, men man får inte glömma den industrirele-
vanta forskningen och vikten av koppling inte minst
mellan de nya högskolorna, näringslivet och små och
medelstora företag. Det är det jag menar med det
samhälleliga intresset i dessa frågor.

Anf. 83 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s) replik:
Fru talman! Jag delar helt Sylvia Lindgrens upp-
fattning i hennes senaste inlägg. Industriforskningsin-
stituten har en viktig funktion. Vi har starka högsko-
lor. Vi har ett antal forskningsfinansiärer, men vi har
också en grupp av utförare som är dessa industri-
forskningsinstitut. I många fall jobbar de nära och i
god samverkan med flera av våra högskolor. KK-
stiftelsen har varit en viktig part i att stimulera denna
samverkan. Jag tror att vi kan utveckla det vidare. Det
är viktiga institut för den samlade forsknings- och
utvecklingspolitiken.

Anf. 84 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Fru talman! Sylvia Lindgren tog upp industri-
forskningsinstitutens stora betydelse på ett bra sätt.
Jag nämnde i mitt anförande att samarbetet mellan
högskolorna, universiteten och industriforskningsin-
stituten måste utvecklas. Industriforskningsinstituten
utgör en viktig brygga just mellan forskningen och
fältet, har stor betydelse och kommer att få stor bety-
delse för tillväxten och därmed också för välfärdens
utveckling i landet.
Min fråga till Sylvia Lindgren är följande. Har
hon någon känsla för hur de viktiga samtalen som har
påbörjats går, för att titta på basfinansieringen av
industriforskningsinstituten? Jag nästan anar att Syl-
via Lindgren i det fallet inte vet mer än jag gör. Ut-
bildningsministern klargjorde vissa av dessa saker.
Jag är glad för att vi har fått den tydliga markeringen.

Anf. 85 SYLVIA LINDGREN (s) replik:
Fru talman! Tack, Britt-Marie Danestig. Jag delar
uppfattningen i dess helhet. Samtalen har påbörjats
och pågår. Som utbildningsministern sade kommer de
att resultera i en proposition senare. Det är en viktig
del.
Det som vi i näringsutskottet och jag vill trycka på
är att de kommer till skott. Man måste veta vad man
vill med instituten och hur utvecklingen ska ske. Det
måste vara en stark ägare som kan peka med hela
handen. Verksamheten är viktig, inte minst sett ur ett
internationellt perspektiv och med kopplingen till små
och medelstora företag.

Anf. 86 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Fru talman! Jag håller helt med om detta. Jag vill
också markera hur viktigt det är att basfinansieringen
blir av den storleken att den ger den trygghet och det
oberoende som industriforskningsinstituten behöver.

Anf. 87 SYLVIA LINDGREN (s) replik:
Fru talman! Jag tror att vi är helt överens, Britt-
Marie Danestig, om vikten av detta och att detta för
verksamhetens del får en snabb lösning och inte för-
halas.

Anf. 88 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Jag är glad att utbildningsministern
sitter kvar i kammaren. Jag hoppas att han kommer
att lyssna till mig.
Jag har väckt en motion, Ub3, tillsammans med
Leif Carlson. Den gäller cancerforskning och Cancer-
fonden.
Cancerfonden står för 75 % av all projektforsk-
ning på cancerområdet. Likaså står den för en stor del
av informationen till oss alla om cancer, om förebyg-
gande åtgärder och all total information på området.
Det är inte nytt, herr utbildningsminister, att rege-
ringen kommer med förslag om att Cancerfonden
också ska drabbas av lokalhyra och omkostnadspå-
slag. Det förslaget kom för många år sedan när Georg
Andersson var utbildningsminister.
Jag har arbetat i Cancerfonden i ett tjugotal år. Vi
uppvaktade Georg Andersson och fick honom att
förstå att förslaget var dåligt. Jag kommer strax fram
till varför.
Sedan återkom förslaget när Per Unckel var ut-
bildningsminister. Vi uppvaktade honom. Han förstod
också att det inte var någon god idé. Förslaget drogs
tillbaka.
Nu kommer förslaget igen en gång till. Tyvärr har
jag inte fått någon majoritet för min motion.
När vi samlar in pengar måste vi vara trovärdiga
inför allmänheten. Alla vet hur många gånger vi får
veta att organisationer och fonder bekostar en omfat-
tande administration. De insamlade pengarna går till
en liten procent till det som de verkligen är avsedda
för. Det här gäller inte Cancerfonden. Vi har en ad-
ministration som ligger på 8-9 %. Uppåt 300 miljo-
ner kronor går varje år till cancerforskning. Vi har en
mycket välvillig, givmild allmänhet. Men risken här,
herr utbildningsminister, när Cancerfonden drabbas
av de stora utgifterna är att allmänheten säger, som
den har gjort så många andra gånger: "Det går så
mycket till administration. Det går så mycket till
lokalhyra och omkostnadspåslag." Så minskar våra
insamlingar i omfattning.
Detta ser jag som något mycket allvarligt. Jag
hoppas verkligen - vi kan naturligtvis inte få någon
ändring i dag, sådan optimist är jag inte - att vi kan-
ske till nästa år kan få en ändring. Det här drabbar all
cancerforskning i landet. Det drabbar alla de cancer-
patienter som hoppas på framsteg på forskningsområ-
det. Det drabbar alla oss som behöver information om
hur vi ska förhålla oss till miljöfaktorer, till t.ex. rök-
ning, alkohol och mycket annat, som vi dagligen läser
om i vår press.
Jag hoppas att vi i framtiden kan slippa dessa ex-
tra utgifter som riskerar att drabba Cancerfonden så
att forskningen minskar. Det tror jag inte är någonting
som någon av oss skulle vilja bidra till.

Anf. 89 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Jag känner ett behov av att omedel-
bart kommentera Elisabeth Fleetwoods inlägg. Na-
turligtvis spelar Cancerfonden en mycket viktig roll
som forskningsfinansiär. Orsaken till att riksdagens
förslag till betänkande stöder det förslag som rege-
ringen lagt fram om en höjning av omkostnadspåläg-
get ligger i att vi i dag har en ordning med många
finansiärer av forskning vid högskolan. Men varken
de statliga eller de privata finansiärerna betalar fullt
ut för kostnaderna för den forskning som de finansie-
rar. Det innebär att enskilda högskolor och enskilda
universitet måste ta av sina forskningsmedel för att
subventionera de externa finansiärernas projekt.
Därmed minskar utrymmet för forskning ledd av
forskarna själva på universiteten.
När vi nu skärper omkostnadspålägget innebär det
att vi inte kommer upp i full kostnadstäckning. Det
skulle innebära i det närmaste en fördubbling, utan vi
gör en ganska marginell skärpning. Den är marginell
därför att vi har tagit hänsyn till att det finns många
externa finansiärer som därmed får en något tyngre
börda.
Men det handlar i grunden om forskningens frihet
och att vi inte kan ha en ordning för externa finansiä-
rer, statliga forskningsråd likaväl som privata finansi-
ärer, som dränerar högskolorna på fria forskningsme-
del. Gör man så i längden dräneras de miljöer som
kan ge oss lösningen på många svåra gåtor, t.ex. inom
cancerforskningens område.
Dessa pengar går inte till administration. De går
till forskning. De kommer att gå till cancerforskning.
Men det kommer att vara medel som slutar dräneras
ut ur högskolornas egna budgetar. Därför är det en
viktig åtgärd.

Anf. 90 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Får jag börja med att säga att jag är
ledsen att utbildningsminister Östros inte är lika klok
som Georg Andersson och Per Unckel, som förstod
just - och det förstår nog Thomas Östros också - att
det viktiga här just är insamlingsmöjligheten, efter-
som det inte finns någon som bekostar cancerforsk-
ning i projekt så som Cancerfonden.
Om vi minskar möjligheten att få in pengar, mins-
kar vi de totala resurserna för cancerforskning. Vi vet
ju alla - om det tror jag vi är helt överens - hur kata-
strofala cancersjukdomarna kan vara på många håll
och att de kanske också växer, vilket gör att Cancer-
fondens möjlighet att ställa upp med forskningsmedel
är mycket viktig.
Det handlar inte om själva forskningen här. Vi
forskar mer än de flesta, men det behöver jag i och
för sig inte ta upp, utan det är just det här incitamentet
att få människor att skänka pengar. Jag vet att tal-
mannen har varit närvarande vid de stora s.k. galor
som vi har haft, där vi har haft stor framgång med att
samla in dessa medel. Det är ur den synpunkten som
jag och många andra som är knutna till Cancerfonden
är oroliga för detta beslut, som vi således kunde und-
vika både under Georg Anderssons och Per Unckels
tid som utbildningsministrar.

Anf. 91 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Jag delar Elisabeth Fleetwoods enga-
gemang för ett oerhört viktigt forskningsområde. Det
som ligger bakom regeringens förslag är att vi måste
se till att vi sätter stopp för det dränage av forsk-
ningsmedel som sker i högskolorna på grund av att vi
har många finansiärer utifrån - statliga i form av
forskningsråd, privata och olika typer av stiftelser -
som betalar för forskningen vid högskolorna.
Om man från högskolans sida måste subventione-
ra den forskningen därför att den inte bär de fulla
kostnaderna, dräneras möjligheten att bedriva forsk-
ning. Det dränaget drabbar också den cancerforskning
som högskolorna själva står för. Det är ett viktigt
förslag därför att det behandlar alla lika, statliga fi-
nansiärer likaväl som privata. Det finns inga möjlig-
heter att på det sättet få en annan behandling. Men det
är också väl avvägt i och med att den fulla kostnad-
stäckningen skulle vara mycket högre än det som nu
är föreslaget. Men detta stoppar en del av det dränage
av bl.a. den viktiga cancerforskningen som kommer
av att vi har så många externa finansiärer som inte
betalar kostnaderna för bibliotek, lokaler och allt det
som kostar för att man ska kunna bedriva forskning.

Anf. 92 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Många finansiärer hade vi även tidi-
gare när den här frågan var uppe. Det är inte någon-
ting nytt.
Min inställning är att det här kan leda till att vi får
mindre forskningspengar totalt sett på hela cancerom-
rådet. Det är till stor skada för den cancerforskning
som jag är övertygad om att vi egentligen vill stötta.
Jag kommer naturligtvis att återkomma i olika
sammanhang, för som jag ser det gör Cancerfonden
sedan många år tillbaka en genomgripande insats för
cancerforskningen i hela Sverige och förresten inte
begränsat till Sverige. Vi har kontakter över hela
Europa genom det engagemang vi har nere i Bryssel.
Jag tänker nu inte på EU utan på EORTC, som är en
samlad cancerforskningsresurs där nere.
Vuxnas lärande

Anf. 93 TOMAS HÖGSTRÖM (m):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservation 1 under mom. 5 i UbU1. Jag står själv-
klart bakom de andra reservationerna, men för tids
vinnande gör jag denna begränsning.
Fru talman! Den utbildningspolitiska debatten un-
der denna del ska handla om vuxnas lärande. Denna
debattbegränsning får inte innebära att man slutar se
utbildningssystemet som en helhet, där olika delar
samverkar och där delarna är beroende av varandra
när det gäller resultat och kvalitet.
Vad en del av utbildningssystemet sår, får andra
delar skörda. Det framgår inte minst av de rapporter
som redovisar konsekvenserna av kvalitetsbrister i
både grundskola och gymnasieskola.
Utvecklingen har medfört och kommer att medfö-
ra höjda kompetenskrav. Det är därför viktigt att
Sverige både organiserar utbildningssystemet och ger
förutsättningar för ett kvalitativt innehåll som svarar
mot den utveckling som sker.
I en nyligen framtagen ESO-rapport, Utbildnings-
politikens omvägar, Ds 2000:58, görs gällande att
alltför få ungdomar har tillräcklig utbildningsgrund
för att gå vidare till de högskoleplatser som har in-
rättats samtidigt som studietiderna blir allt längre och
examinationsfrekvenserna sjunker vid universitet och
högskolor. Det är illavarslande och pekar på betydel-
sen av åtgärder.
De moderata utbildningspolitiska förslagen syftar
till att skapa de bästa möjliga förutsättningar som kan
ges för att utbildningssystemet ska leva upp till våra
krav och visioner. Förslagen ger ökat utrymme för
individer att välja sitt lärosäte, ställer ökade krav på
bättre resultatredovisning och utvärdering. De stimu-
lerar till mångfald, utveckling och konkurrens.
Det räcker dock inte att bara diskutera möjlighe-
terna för vuxna att studera, vidareutbilda och utveckla
sig genom att enbart göra det till en fråga för detta
utgiftsområde. Men det finns i denna debatt inte ut-
rymme för att diskutera konsekvenserna av en alltför
liten utbildningspremie i skattesystemet och i löneut-
vecklingsmöjligheterna.
Regeringen lovade en proposition under hösten
om vuxnas lärande. Den lyser fortfarande med sin
frånvaro. Den finns dock listad i propositionsförteck-
ningen för nästa år, så också en kommande proposi-
tion om kvalificerad yrkesutbildning.
Utbildningsminister Östros: Håller den här tids-
planen för en utbildningspolitiskt intressant och bety-
delsefull proposition eller har vi att se fram emot
ytterligare väntan?
Det är min förhoppning, om vi inte måste vänta
utan propositionen om vuxnas lärande kommer, att
regeringen har tagit intryck av de moderata förslagen,
då också förslaget om att kraftigt bygga ut KY-
utbildningen. Vi förordar då att en modell liknande
den i Finland ska tas fram gällande en fristående
yrkesutbildning i nära samverkan med näringslivet.
Beträffande Kunskapslyftet redovisar vi i vårt för-
slag en snabbare utfasning, med förbehållet att de
som deltar i utbildningen ska ges möjlighet att gå
klart.
Vi vill med våra förslag också inrätta ett nationellt
kvalitetsinstitut när det gäller högre utbildning. För-
slaget syftar till att lyfta fram betydelsen av kvalitets-
utveckling och resultatredovisning utanför den myn-
dighetsstruktur som är i dag.
Vi anser också att en ökad satsning på grundut-
bildning vid universitet och högskolor är strategiskt
viktig. Vårt förslag ger ett ökat utrymme för en sär-
skild satsning på civilingenjörsutbildning med inrikt-
ning på IT vid de universitet och högskolor som har
många köande. Den urholkning av grundutbildnings-
anslaget som skett måste stoppas.
Vi har dessutom en annan fördelningsprincip när
det gäller anslagen till grundutbildningsplatserna.
Fördelningen ska inte styras av regionalpolitiska
hänsyn, utan i första hand ske så att den följer stu-
denternas val. De lärosäten som inte får tillräckligt
många sökande i relation till antalet studieplatser ska
överföra ej utnyttjade resurser till det nya anslag som
vi föreslår.
Mångfald ska främjas och är till nytta för utveck-
lingen. Därför vill vi bl.a. inrätta fler högskolor i
stiftelseform, men även att regeringen ska pröva frå-
gan om att ge Rudolf Steiner-högskolan ett särskilt
uppdrag vad gäller utbildning och forskning i Wal-
dorfpedagogik - en fråga som regeringen alltför länge
väntat med att reglera.
Jag vill också framhålla att vi inte är nöjda med
utskottsmajoritetens skrivning när det gäller att lång-
siktigt trygga finansieringen av Östersjöuniversitetet.
Avser utbildningsministern att säkerställa en lång-
siktig trygg finansiering, t.ex. via regleringsbrev för
år 2001, som vi har efterlyst?
Beträffande CSN - en återkommande punkt i des-
sa debatter - föreslår vi att verksamheten ska konkur-
rensutsättas.
Fru talman! Det moderata budgetförslaget och de
moderata förslagen under utgiftsområde 16 rymmer
fler detaljer. Men jag har valt att begränsa mig till de
principiella ställningstaganden som jag anser vara
värdefullt att vi debatterar i Sveriges riksdag och som
också har betydelse för verksamheten.
Dock, fru talman, vill jag till sist göra tillägget att
vi beträffande konto 25:70, särskilda utgifter inom
universitet och högskolor, hänvisar till andra anslag
eller till den totala budgetramen för utgiftsområde 16.
Vi avser att i kommande budgethantering precisera
oss bättre, eftersom vi anser att bl.a. Svenska stu-
denthemmet i Paris och andra angelägna verksamhe-
ter vilka ryms under anslagspost 25:70 ska ges goda
möjligheter att bedriva verksamhet.

Anf. 94 YVONNE ANDERSSON (kd):
Fru talman! Vi ska nu lyfta fram ett viktigt områ-
de, vuxnas lärande, som är en del av det livslånga
lärandet.
Vi har gått in i ett kunskaps- och informations-
samhälle där kunskap är nödvändig för att man ska
kunna delta i samhället. Men likväl är det så att det är
så tidigt som möjligt i livet som människor ska få
tillgång till en god plattform för lärande. Det möjlig-
gör det här deltagandet och en kreativ, flexibel och
individuell utveckling. Därför är alltid basen för ett
livslångt lärande en trygg uppväxtmiljö och en god
ungdomsskola. Man ska vidare kunna realisera sina
individuella studieplaner och personliga framtidspla-
ner genom att förutsättningar för kontinuitet finns i
lärandet. Det som är samhällets uppgift är att ge möj-
ligheter att lära hela livet. Det fria yrkesvalet innebär
att kunskaper under hela livet ska vara tillgängliga för
alla som har förutsättningar att tillägna sig dem.
Jag vill här lyfta fram två utgångspunkter som är
väldigt viktiga när vi talar om livslångt lärande och
om vuxnas lärande.
Tiden efter det att ungdomar slutar ungdomsgym-
nasiet finns universitetet och högskolan som en na-
turlig del i det livslånga lärandet. De vuxna männi-
skor som av olika anledningar inte har lyckats tillgo-
dogöra sig utbildningen i tidigare åldrar måste ha
chansen till både en grundläggande utbildning på
grundskolenivå och utbildning på gymnasial nivå. Då
blir också detta en del av vuxenutbildningen.
Vad är det då för utgångspunkter som Kristdemo-
kraterna har för vuxenutbildning? Jo, att alla männi-
skor har samma värde och ska ges förutsättningar till
lärande utifrån de möjligheter de har att tillgodogöra
sig det. Samhället ska ansvara för att människor får
dessa erbjudanden, oavsett olika begåvning och in-
tresse.
Jag vill först lyfta fram dem som går den raka vä-
gen från gymnasiet och som söker vidare till univer-
sitet och högskola - våra studenter i dag. De hindras
ofta när de ska söka helt enkelt därför att intagnings-
poängen kanske är för hög på just den utbildning som
de vill gå. Vi har haft köer av studenter som har klap-
pat på porten till humaniora och samhällsvetenskapli-
ga utbildningar, och vi har haft tomma platser till
teknik- och naturvetenskap. Dimensioneringen har
helt enkelt inte motsvarat sökbilden. Detta är emot
Kristdemokraternas idéer. Vi anser att ungdomarna
ska ha en chans att göra det yrkesval som de själva
vill, och då ska de komma in på utbildningar som de
är behöriga till. Vi förespråkar alltså fri dimensione-
ring.
När studenterna väl kommer in på universitetet är
det ett annat problem i dag, nämligen att student-
pengen är så låg att kvaliteten på utbildningen är
hotad. Därför är det väldigt viktigt att få en möjlighet
till god lärarinteraktion. Men en god räkneövning
visar att studentpengen, som är på drygt 28 000 kr,
helt enkelt bara räcker till fem till sju veckotimmar
med lärarinteraktion. På en del ställen har man varit
nere i tre veckotimmar. Det förklarar man med att
mycket av universitetets pengar går åt till uppsatser
och den typen av handledning längre fram i studierna.
Vi kristdemokrater anser att varje dag i en stu-
dents liv är viktig. Därför ska varje student ha rätt till
lärarinteraktion och en god utbildning kvalitetsmäs-
sigt på universiteten. Det tror vi är väldigt viktigt. Vi
ser också studenten som en helhet med en hel tillvaro.
Det innebär att också sådana, som man kan tycka,
kringliggande resurser som studentbostäder och annat
måste ordnas i dag. Det är inte rimligt att studenter
råkar illa ut och inte får tag på en bostad när de ska
studera. I Linköping finns det studentbostäder till
enbart 26 % av studenterna. Jag gissar att situationen
är liknande på många ställen i landet, så det tror jag
att vi måste ta itu med.
Vad händer då med de ungdomar som slutar gym-
nasieskolan med betygen Icke godkänd och inte har
högskolebehörighet? För dem saknas det en rak ut-
bildningsväg. De saknar möjligheten att få en god
och rak utbildning med studiemedel.
Vi kristdemokrater vill därför ha en yrkeshög-
skola. Vi vill ha en högskola där man får en post-
gymnasial utbildning som inte nödvändigtvis kräver
högskolebehörighet men som dock kan ge det. Det
skulle kunna finnas möjlighet att efteråt gå vidare.
Men alla har inte de intressen och den begåvning som
gör det möjligt att tillägna sig högskolebehörighet.
Det är ju så att vi har olika begåvningar. Jag tyck-
er att vi måste erkänna det. Det finns en skala över
hela linjen av begåvningar. Kanske inte alla har möj-
lighet och tid på det sätt som anges i gymnasieskolan.
Men då är det jättebra om de får utveckla den kun-
skap som de kanske är starkare på, den praktiska
kunskapen. Vi kommer alltid att behöva svetsare,
mekaniker av olika slag, taxiförare och restaurangbi-
träden i vårt samhälle. Vi vill ha en yrkeshögskola
som tillvaratar deras intressen.
Sedan finns det också de som inte alls har den be-
gåvning och de intressen som gör det möjligt att till-
ägna sig skolgång. Vi brukar kalla dem för handikap-
pade med utvecklingsstörning. Det har jag lyft fram
tidigare. Här har jag verkligen en förhoppning och en
önskan. Jag får väl rikta mig till ordföranden i utbild-
ningsutskottet Jan Björkman. Jag skulle verkligen
vilja vädja om att ni beaktar detta i den proposition
som jag har förstått ska komma om vuxenutbildning
framöver. Jag vädjar om att man också tar vara på de
medborgare i samhället som har en lägre funktion i
fråga om utveckling och intellektuell förmåga.
Jag förstår inte att det ska vara så laddat. Vi tar
inte bort en synskadads glasögon och vi tar inte bort
en rörelsehindrads rullstol när denne fyller 21 år. Men
de som har en utvecklingsstörning får inte det peda-
gogiska stöd som krävs för att de ska kunna bevara
den kunskap som de har fått under sin tid i särskola
och i gymnasial särskola. Det här är allvarligt, för
överallt i vårt land, i varenda kommun, finns det
många som aldrig har fått ett erbjudande om att be-
hålla den här kunskapen. Det är ett stöd för att bevara
den kunskap man har tillägnat sig och som gör det
möjligt för de här människorna att leva ett socialt och
välordnat liv.
Jag vill verkligen rikta uppmärksamhet på detta.
Vi tycker att det är viktigt med vuxnas lärande. Men i
begreppet "vuxna" ryms alla i samhället. Det gäller
precis alla - oavsett vilken förmåga jag har att röra
mig, se eller höra och vilken förmåga jag har att tän-
ka. Vi måste ha ett samhälle som passar alla. Jag ser
det som väldigt svårt att veta att vi har grupper i sam-
hället som bara inte får vara som de är. De ska kämpa
hela tiden.
Jag har funderat på min egen oförmåga ibland när
det gäller tekniska saker. Ibland kan jag tänka på
detta. Tänk om någon skulle bringa mig till att till
varje pris lära mig det här på en viss tid. Då skulle jag
bli oerhört frustrerad. Så tror jag att det är för väldigt
många människor i dag. Vi vill inte se att vi har olika
utvecklade förmågor inom olika områden. Vi erkän-
ner inte olikheterna. Det måste vi göra, och därmed
ska vuxnas lärande anpassas så att det blir möjligt
med livslångt lärande för alla människor. Därmed kan
detta vara en del av samhället och av samhällets ut-
veckling.
Jag tycker också att jag vill beröra folkbildnings-
området. Det har visat sig vara en oerhört värdefull
kraft i det s.k. kunskapslyftsprojektet som har genom-
förts och fortfarande genomförs. Det är jätteviktigt att
alla har en möjlighet att möta det som de behöver.
Där är folkbildningen en specifik del. Många gånger
har de en internatverksamhet och en tradition. De
tänker på att kunna se på människors olika behov och
har också den sociala samhörigheten som en viktig
bas.
Där behövs en utveckling. Det behövs också
forskning både inom folkbildningsområdet och inom
vuxenutbildningen generellt. Där önskar jag att rege-
ringen på ett tydligare sätt ska lyfta fram Centrum för
handikappvetenskap vid Linköpings och Örebros
universitet, som har specialiserat sig på vad männi-
skor med olika handikapp behöver i sitt lärande. De
har specialiserat sig på mycket men detta är en del -
så ska jag säga. Problemet med vuxenutbildningen
har också visat sig vara att genom att inte lagstift-
ningen har varit tydlig har inte heller funktionshind-
rade haft samma möjligheter som andra.
Jag tror att det är viktigt att se att vuxenutbild-
ningen har ett värde i sig. Den ska inte enbart, men
väl också, vara en arbetsmarknadsåtgärd. Det här med
arbetsmarknadsutbildning är viktigt. Det behövs för
en förändrad arbetsmarknad både tekniskt och kom-
petensmässigt. Därför är den utbildningen väldigt
viktig. Det ska vara tydligt när det är den som de
vuxnas lärande handlar om. Men utbildning har ett
värde i sig. Det har ett värde för varje människa. Det
har visat sig ha ett värde för hela samhället när be-
folkningen har en hög utbildningsstandard.
Slutligen vill jag också slå ett slag för de teologis-
ka högskolorna, som hamnade i en mycket speciell
situation vid medelstilldelningen. De kan också ut-
vecklas via det där med sökbilden. Det är mitt för-
slag. Det är viktigt att de får rimliga möjligheter. När
vi expanderar den traditionella utbildningen i landet
är det viktigt att de också får möjlighet att ta del av
detta.
Jag står självklart bakom kristdemokraternas
ställningstaganden i de reservationer och särskilda
yttranden som gjorts i utbildningsutskottet. För tids
vinning yrkar jag bifall till hemställan i betänkandet
UbU1 och reservation 8 under mom. 36 samt reser-
vation 5 under mom. 29.

Anf. 95 MARGARETA ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till re-
servation 2 under mom. 59. Vuxnas lärande heter det
här avsnittet, och lusten att lära, som vi i Centerparti-
ets motioner ofta har skrivit om, är väldigt viktig. Det
är viktigt att vi uppmuntrar barnen så att de unga
fortfarande känner lust och längtan att lära sig mer.
Men även vi vuxna behöver lära hela livet i det livs-
långa lärandet. Jag har sett exempel på gamla männi-
skor som också på sin ålders höst har tagit upp infor-
mation, kunskaper och lärande. Det kan vara gamla
människor som går på folkhögskolor och annat och
som tycker att de äntligen har fått tid och möjlighet
att lära sig saker och ting.
Det är viktigt att vi uppmuntrar detta och ser till
att vi utnyttjar den kapacitet som många människor
har. Framför allt är det här en väldigt viktig del i
arbetslivet; att vi under den tid då vi är yrkesverk-
samma har möjligheter att förkovra oss. Vi som kan-
ske slutade skolan efter sjuårig folkskola eller har en
utbildning som är tjugo år gammal, vi är inte särskilt
attraktiva på arbetsmarknaden om vi skulle bli ar-
betslösa. Därför är det viktigt att vi har en bra grund-
läggande utbildning och att vi sedan kan fortsätta och
vidareutveckla den.
För vår del i Centerpartiet säger vi att det måste
finnas en grundutbildning. Där vill vi ha en utbild-
ningsgaranti för alla ungdomar upp till 25 år. Har
man börjat på gymnasieskolan ska man ha en garanti
för att man kan återvända dit tills man fyller 25 år.
För dem som är lite äldre är det viktigt att komvux
och Kunskapslyftet fungerar bra. Kunskapslyftet
kommer förmodligen att kunna minskas. Det finns
utredningar som säger detta. Men det kommer att
finnas behov av den här utbildningen under ganska
lång tid framöver. Vi kommer säkert att behöva för-
ändra och anpassa den till verkligheten i framtiden,
men behovet kommer inte att försvinna.
Två utbildningar som har debatterats i lite olika
sammanhang är de s.k. KY-utbildningarna och YTH-
utbildningarna. Det är utbildningar som inte finns
riktigt etablerade i det svenska utbildningssystemet,
framför allt inte kvalificerade yrkesutbildningar, KY-
utbildningar. De är bra för ungdomar som känner att
de vill ha en fortsättning efter gymnasieskolan men
som inte vill gå till högskolan. Den är en försöksverk-
samhet, och jag tycker att det finns anledning för
regeringspartiet att se över om man inte skulle ta och
permanenta detta. På samma sätt är det med YTH-
utbildningarna, att man gör något av detta, så att man
kan få en internationell överenskommelse om var
man förlägger dessa. Det är ungefär samma nivå som
många andra länders yrkeshögskolor hamnar på. För
att få en jämförelse med dem är det rätt viktigt att
man då har en kvalitetsbedömning av dessa utbild-
ningar. Det kanske inte är det minst viktiga för KY-
utbildningarna. Många företag tycker att det är precis
den här utbildningen som behövs när man måste ha
en nivåbestämning på dessa utbildningar. Det är vik-
tigt för de små och medelstora företagen att de får
denna bestämning, så att de kan få tillräckligt mycket
välutbildad personal för att i konkurrens med andra
länder få order. Man ska veta att personalen har en
tillräcklig utbildning för att få kvalitetssäkring för
företagen.
De små och medelstora företagen har också behov
av utbildning på högskolenivå där man inte läser på
helfart. Man kanske läser på deltid och arbetar på
deltid. Man behöver också distansutbildning. Center-
partiet föreslår 50 miljoner extra till dessa projekt av
den anledningen att de behöver finnas i alla delar av
landet. Det är svårt för företagen att vara av med
personalen under långa tidsperioder. Och det kan vara
ett ekonomiskt vågspel för den enskilde att skaffa sig
den här utbildningen.
Högskolan är ju en oerhört viktig resurs, och den
ska vara tillgänglig för alla. Som det ser ut i dag har
vi en ekonomisk snedrekrytering. Sofia Jonsson
kommer att ta upp detta i avsnittet om studiefinansie-
ring. Det är många som inte vågar satsa på en hög-
skoleutbildning, och därför behöver vi se till att vi får
ett nytt studiestödssystem.
Vi tycker också att det är viktigt med en kvalitets-
säkring, att vi vet att det är en bra utbildning som våra
ungdomar och även vuxna får. Därför tycker vi att det
är viktigt att vi kan satsa mycket på lärare och kvali-
teten i utbildningen, att vi har tillräckligt många hög-
skolelärare och att vi ser till att de finns spridda på
alla högskolor i hela landet.
Jag såg på Nobelfestligheterna, och en av Nobel-
pristagarna sade att hans prispengar skulle gå till ett
stipendium som skulle delas ut till unga kvinnliga
forskare. Jag tycker att det är en reaktion som är
ganska typisk för många människor som har sett hur
det ser ut på olika ställen i forskningsvärlden, i ut-
bildningsvärlden. Jämställdhetslagen behöver införas
på fler ställen i Sverige. Den behöver omfatta alla
studerande. Den behöver omfatta högskolan likaväl
som alla andra delar av det svenska samhällslivet. Jag
tror att vi behöver uppmärksamma detta väldigt
mycket mera. Det här är alltså en arbetsmiljöfråga för
studenterna, men det är också en arbetsmiljöfråga för
lärarna som finns inom högskolevärlden där vi, lik-
som på alla andra ställen, måste motarbeta mobbning
och diskriminering av olika slag.
A-kassan för studenter kommer vi att diskutera i
morgon under arbetsmarknadsavsnittet. Det är en
viktig studiesocial fråga att man ska kunna fullfölja
sin utbildning när man har påbörjat den och inte ris-
kera att få hoppa av en påbörjad utbildning på grund
av att man inte kan försörja sig under sommaren.
Detta har speciellt gällt nu under några år när många
studerande har haft väldigt svårt att få sommarjobb.
Bostadsfrågan är en annan fråga som man behöver
göra något åt. Det finns alldeles för många studerande
som inte har en bra bostad. Vi från Centerpartiet
föreslår att man ska förenkla reglerna så att man kan
bygga billiga bostäder som studenterna kan hyra.
Högskolan i Jönköping har Maria Larsson talat
om, och jag håller med henne om att detta är en oer-
hört viktig skola för vårt län och för den här regionen
i landet och för just den sortens verksamhet som finns
i Jönköpings län med väldigt många små företag med
en hög entreprenörsanda. Det behövs alltså utbildning
på dessa områden.
En annan högskola som finns i en liten stad som
Eksjö är Konstfack. Man har en samverkan med
Animationens hus som är väldigt viktig och som ger
ett bra samarbete och goda möjligheter för Konstfack
som är en gammal och ärevördig institution att pröva
nya verksamhetsformer. Jag anser att det är viktigt att
riksdagen uppmuntrar detta, att man kan hantera
saker och ting på ett lite annorlunda sätt, att pröva
nya sätt att komma ut i verkligheten och att få nya
impulser i andra delar av landet.
Fru talman! Jag vill avsluta mitt anförande med
att säga att utbildning för alla under hela livet är nå-
gonting som vi måste värdesätta och understödja på
alla sätt.

Anf. 96 ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Målet för all utbildningspolitik, både
för barn och för vuxna, måste vara att den enskilda
människan kan få utveckla sig inom de intresseområ-
den där hon vill och har förutsättningar. Dessutom
märker vi att det krävs allt högre utbildning inom
alltfler arbeten. I dag läser fler än någonsin på hög-
skolan efter gymnasiet, och det är bra. Vi liberaler
vill att fler människor ska gå vidare till högre studier
och att alla studenter ska få en grundutbildning av
god kvalitet med kvalificerade lärare.
Det är naturligtvis viktigt att den utbildning som
alltfler söker efter gymnasiet håller hög kvalitet. Inte
minst för en studerande som efter stor tvekan kanske
lånar pengar för att satsa på en lång utbildning är det
viktigt att inga terminer blir bortkastade. Inom den
högre utbildningen har tyvärr regeringens politik
under många år inriktat sig mycket på kvantitet men
alldeles för lite på kvalitet. Antalet studentplatser har
verkligen ökat kraftigt, men de anslagna pengarna för
varje studentplats har minskat. Antalet forskarutbil-
dade lärare i förhållande till studenter har minskat, så
att närmare hälften av lärarna inte har den forskarut-
bildning som de borde ha. Studenterna har rätt att
förvänta sig att på alla högskolor få kontakt med
forskare och rätt att få en bra handledning av sina
lärare. Högskolorna har på många håll tilldelats plat-
ser i naturvetenskap och teknik för att råda bot på
bristen inom dessa områden i Sverige, men samtidigt
läser inte tillräckligt många naturvetenskap och tek-
nik på gymnasiet, så därför gapar alltfler platser på
högskolan tomma.
Kvaliteten i grundutbildningen riskerar att urhol-
kas när den snabba expansionen inte tar hänsyn till
behovet av utbildade lärare, behovet av lokaler, be-
hovet av bostäder, m.m. Dessutom blir det allt svårare
att fylla platserna inom vissa ämnesområden på olika
håll. Ingemar Linds utredning Högskolans styrning
visar att resurserna i pengar räknat minskat kraftigt
under de senaste åren. Om man räknar med utgifter
för löneökningar och andra saker så har priset per
student minskat med minst 20 %. Han föreslår därför
i sin utredning att pengar förs över till humaniora som
drabbats särskilt hårt. Det har också kommit en hel
del andra uppgifter som visar att undervisningens
kvalitet riskerar att urholkas på högskolor och univer-
sitet eller i värsta fall redan har urholkats. Riksdagens
revisorer konstaterar t.ex. att antalet lärartimmar har
minskat drastiskt på många håll. Från Linköpings
universitet rapporteras det att studenterna inom sam-
hällsvetenskap och humaniora bara får tre-fyra tim-
mars undervisning i veckan. Ett annat exempel som
Riksdagens revisorer nämner är biologi på A-nivå vid
Stockholms universitet. Där har antalet lärartimmar
minskat från 8,3 till 6,4 timmar i veckan på mindre än
tio år.
Därför föreslår nu Folkpartiet att priset per student
ökar. I vårt budgetförslag tillförs högskolorna redan
nästa år 200 miljoner till studenternas grundutbild-
ning och året därpå 400 miljoner. Samtidigt föreslår
Folkpartiet, som jag har sagt tidigare, en ökning av
anslagen till forskning och forskarutbildning med 500
miljoner om året.
Det här förslaget från oss är rakt igenom finansie-
rat. I vårt förslag minskar utbyggnadstakten beträf-
fande nya platser men även med vårt förslag kommer
flera tusen nya platser att tillkomma varje år. Vi anser
helt enkelt att gränsen nu är nådd för när antalet plat-
ser måste vägas mot den kvalitet som studenterna
erbjuds. Bl.a. den ESO-rapport som kom i höstas
visar att svenska studenter tar mycket lång tid på sig
för att komma igenom utbildningssystemet jämfört
med hur det är i andra europeiska länder.
Långa studietider är dyrt för studenterna och
oekonomiskt för samhället. Om man stirrar sig blind
på enbart antalet studieplatser och glömmer bort
kvaliteten gör man på sikt studenterna en otjänst. Jag
tror att fler studenter på sikt kommer att genomföra
en lyckad utbildning om kvaliteten på undervisningen
höjs. På senare tid har Högskoleverket börjat dra in
examensrättigheter för högskoleutbildningar som inte
lever upp till högskolemässig kvalitet. Det är mycket
bra att en sådan kontroll sker men det är också viktigt
att studenten hålls skadeslös. I dag får en student som
påbörjat en utbildning avlägga examen fastän Hög-
skoleverket sagt att utbildningen inte är högskolemäs-
sig. Det är naturligtvis inte roligt för en student att få
en utbildning som kan komma att betraktas som
mindre värd. I stället borde en garanti ges för att
studenten ska få läsa färdigt vid en annan högskola
och vid behov också läsa om kurser. Utbildningsmi-
nistern har fått flera frågor om detta under det senaste
året men något riktigt svar har vi inte fått. Kanske får
vi det i dag.
Fru talman! Studenterna måste få mera makt över
sina studier, anser vi i Folkpartiet. En mycket större
del av resurserna ska därför föras till de platser som
studenterna söker sig till. På det sättet blir det stu-
denterna som är med och bestämmer var den högre
utbildningen ska byggas ut. De högskolor som många
studenter söker sig till måste få fler platser. Högsko-
lan är inte i första hand till för att driva regionalpoli-
tik. I vårt budgetförslag för vi över 120 miljoner kro-
nor till högskolor med högt sökandetryck. Det inne-
bär t.ex. att Stockholmsområdet, men också Malmö,
Lund, Göteborg, Linköping och många fler platser,
får en ökad utbyggnad med Folkpartiets förslag.
Vi vill ändra dagens mönster där alltför många
studenter inte kommer in på utbildningar där de vill
läsa och där köerna på vissa högskolor är långa, me-
dan platser gapar tomma på andra.
Vi liberaler anser också att kursutbudet i mycket
större utsträckning ska anpassas efter studenternas
val. Det är bättre att en student kommer in på sitt
förstahandsval och avslutar sin utbildning med goda
resultat än att han eller hon kommer in på sitt tredje-
handsval och sedan hoppar av utbildningen. Det är i
och för sig bra att regeringen nu har sagt att högsko-
lor som inte kan fylla en del studieplatser får använda
pengarna till annan utbildning men det räcker inte. I
mycket större utsträckning borde resurserna fördelas
efter studentens förstahandsval. Finns det ett samhäll-
sintresse för att öka antalet utbildade inom ett visst
område är det bättre att skapa intresse för den utbild-
ningen än att skapa platser som studenterna inte är
intresserade av.
En annan frihetsfråga som återkommer år efter år
är frågan om att införa föreningsfrihet även för stu-
denter. Dagens kårobligatorium stimulerar inte till
demokratisk aktivitet. Valdeltagandet är lågt och det
bryter mot principen om föreningsfrihet.
Fru talman! Över huvud taget är självständigheten
för högskolorna viktig. Stiftelsedrivna högskolor som
Jönköpings högskola och Chalmers i Göteborg är en
bra organisationsform och minskar risken för kortsik-
tiga politiska beslut. Enligt Folkpartiet bör staten
medverka till att fler stiftelsedrivna högskolor växer
fram.
Det är också viktigt att de få fria utbildningar som
finns får trygghet genom likvärdiga resurser. Rudolf
Steiner-högskolans lärarutbildning är fortfarande utan
tillräckligt ekonomiskt stöd. De frikyrkliga teologiska
högskolorna har fortfarande inte statsbidrag enligt
samma villkor som statliga högskolor.
Många högskolor önskar också ha ett större lokalt
inflytande över antagningssystemet. Folkpartiet anser
att högskolorna skulle ges en mycket större frihet än
de i dag har när det gäller att utforma egna regler,
antagningstest osv. Enligt svensk högskoletradition
ser kurserna olika ut på olika högskolor. Det är på
den lokala högskolan som man bäst vet vilka förkun-
skaper som krävs.
Med studentexamen som grundbehörighet för
högskolestudier borde de olika högskolorna sedan
själva kunna utforma test, intervjuer m.m. om plat-
serna inte räcker till. Den rapport som kom i maj om
antagningen till högskolan innebär en svidande kritik
av dagens centraliserade antagningssystem. I rappor-
ten konstateras att antagningssystemet innebär miss-
hushållning med mänskliga resurser. Det finns ingen
garanti för en rättvis behandling. Sökandes förutsätt-
ningar för studier tas inte till vara. Den sociala sned-
rekryteringen motverkas inte. De som söker kommer
inte in där de vill, och de som kommer in börjar inte -
så kan man något karikerat sammanfatta rapporten.
För Folkpartiet är det också viktigt att människor i
alla åldrar ska kunna studera och bredda sin kompe-
tens. Det finns många människor i vårt land som med
kompletterande studier skulle kunna börja en ny in-
riktning i sitt yrkesliv. Därför anser vi liberaler att
vuxenutbildning är viktigt. Inte minst de många av-
hoppen från gymnasieskolan gör det nödvändigt att
ge alla möjligheter att som vuxna läsa och komplette-
ra.
Satsningen Kunskapslyftet har haft både goda och
dåliga sidor. Framför allt har den varit av tillfällig
karaktär; i mångt och mycket tänkt som en arbets-
marknadsåtgärd. Nu väntar vi med mycket stor spän-
ning på regeringens proposition om den framtida
vuxenutbildningen. Vi i Folkpartiet tycker att det är
dags att utforma ett system som är långsiktigt och
som inte är konjunkturberoende. Det är också viktigt
att vi snart får en reform för kvalificerad yrkesutbild-
ning. Det finns ett behov av eftergymnasiala studier
som inte hör hemma i traditionell högskoleutbildning.
Vidare tycker vi att den specialkompetens som
finns på folkhögskolor och hos privata vuxenutbildare
kan utnyttjas mycket bättre. Men fortfarande finns det
ingen lagstiftning inom vuxenutbildningen som ga-
ranterar mångfald. I Kunskapslyftet är det kommu-
nen, inte den studerande, som bestämmer om en al-
ternativ utbildning ska kunna väljas. En del av Folk-
partiets satsningar inom utbildningspolitiken finansie-
rar vi förvisso genom att minska anslagen till Kun-
skapslyftet; det är en del av helheten i vår arbets-
marknadspolitik som syftar till färre åtgärder och fler
jobb. Folkpartiet har flera gånger under tidigare år
fått kritik av regeringspartiet för detta men det är
också väldigt intressant att se att även regeringen
under de senaste två åren kraftigt har minskat ansla-
gen till Kunskapslyftet. Skillnaden är väl egentligen
att vi har gjort bedömningen att besparingen gått att
göra ett år tidigare än vad regeringen har gjort.
Fru talman! Det är dags att flytta över mycket me-
ra makt över viktiga beslut till studenterna och de
vuxenstuderande - till människorna själva. Vi i Folk-
partiet har lagt fram en rad förslag till åtgärder som
skulle stärka individens ställning i utbildningssystem-
et och vi kommer att fortsätta att driva den debatten.
Avslutningsvis yrkar jag bifall till Folkpartiets re-
servation 3 under mom. 6, som visserligen gäller
nästa debatt men som finns i samma betänkande, och
till Folkpartiets reservation 7 under mom. 23.

Anf. 97 JAN BJÖRKMAN (s):
Fru talman! Låt mig börja med att konstatera att
många av de utbildningssatsningar som under det
gångna årtiondet gjorts i vårt land har varit ägnade att
stärka Sverige i perspektivet av livslångt lärande och
därmed också stärka Sverige som kunskapsnation.
Som flera här har varit inne på vet vi att det ställs
allt större krav på kunskap och kompetens. Det som
tidigare räckte både för att skaffa sig en plats på ar-
betsmarknaden och för att behålla den räcker ofta inte
längre. Därför blir också möjligheterna till återkom-
mande utbildning allt viktigare för den enskilde lik-
som för samhället och arbetslivet.
Den här delen av budgetdebatten handlar ju om
vuxnas lärande, och då gärna med Margareta Anders-
sons och Centerpartiets underrubrik om lusten att
lära. Lusten att lära blir ju allt viktigare i perspektivet
av ett livslångt lärande.
Jag kommer därför i huvudsak att i mitt anförande
uppehålla mig vid tre delar - dels Kunskapslyftet,
dels den kvalificerade eftergymnasiala utbildningen,
den s.k. KY-utbildningen, dels den högre utbildning-
en. Låt mig börja med Kunskapslyftet.
Sverige har flera decenniers erfarenhet av fram-
gångsrika satsningar på vuxenutbildning. De här
satsningarna har förstärkts under 1990-talets andra
hälft. Kunskapslyftet har under sin försöksperiod gett
kanske en trekvarts miljon svenskar möjlighet till en
ny gymnasiekompetens.
Jag tror inte att vi i dag kan överblicka och rätt
värdera den kraft som ligger i att alla dessa individer
har gett sig själva bättre möjligheter till personlig
utveckling, till aktivt samhällsdeltagande och en
bättre plattform på arbetsmarknaden liksom förutsätt-
ningar att ta sig vidare till högre studier. Det sist-
nämnda är nämligen en erfarenhet som vi har från
Kunskapslyftet, dvs. att en större andel av de vuxen-
studerande än tidigare söker sig till högre utbildning.
Kunskapslyftet har bidragit och bidrar till att ar-
betslivet nu i högkonjunktur får det lättare att hitta ny
kompetens än vad som annars skulle ha varit fallet.
Satsningen på Kunskapslyftet har på ett tydligare sätt
än tidigare satt individen och individens behov i cent-
rum. Vi har gått från ett utbudsorienterat system till
ett mer efterfrågestyrt system. Att vuxenstuderande
har uppskattat detta visar sig inte minst i att bortåt
90 % av alla deltagande i Kunskapslyftet har förklarat
sig nöjda med den utbildning de fått inom ramen för
Kunskapslyftet.
Kunskapslyftet har därmed utöver att ge individen
nya möjligheter också bidragit till att förnya vuxenut-
bildningen som utbildningsform. Uppslutningen i den
här kammaren kring den här satsningen har varit
stark, och den är stark, med två undantag, dvs. Mode-
raterna och Folkpartiet. De här båda partierna gör
ganska brutala besparingar på vuxnas möjligheter att
skaffa sig gymnasiekompetens. Det är trist, även om
det inte är särskilt överraskande. Det följer ett ideolo-
giskt och fördelningspolitiskt mönster som vi är
ganska vana vid att se.
När Moderaterna talar om att avveckla den här
formen av kompetensutveckling ställer man väldigt
många vuxna utanför möjligheten att förnya sina
kunskaper. Det finns därför all anledning att ställa
frågan till Moderaterna och Folkpartiet: Vad vill ni
när det gäller vuxnas lärande? Hur ser vuxnas möjlig-
heter ut i Moderaternas och Folkpartiets Sverige? Vi
vet vad ni är emot, men vad är det som ni är för?
En annan viktig satsning är den kvalificerade ef-
tergymnasiala yrkesutbildningen, den s.k. KY-
utbildningen. Den här utbildningsformen har visat sig
vara väldigt framgångsrik. I dag omfattar den som
försöksverksamhet 12 000 studenter och uppskattas
inte bara av studenterna utan också av anordnarna och
avnämarna. Att arbetslivet har ställt sig positivt visas
inte minst av det faktum att cirka en tredjedel av
utbildningstiden kunnat förläggas som s.k. lärande i
arbete ute i arbetslivet i stort sett utan problem. Ska
man se något problem med den här utbildningen är
det närmast att studenterna har varit så attraktiva på
arbetsmarknaden att många arbetsgivare har velat
rycka dem innan utbildningen är slutförd.
Den här försöksperioden närmar sig nu sitt slut,
och regeringen aviserar en proposition om KY-
utbildningen i närtid, dvs. i början av nästa år.
Det tredje området gäller utbyggnaden av den
högre utbildningen. Den utbyggnaden fortsätter för
det kommande året 2001 med ytterligare 10 500 plat-
ser. Den här utbyggnaden är viktig och angelägen.
Alltfler behöver högre utbildning både i form av
långa utbildningar som leder till examen och i form
av kortare utbildningar och studieperioder för att
komplettera sina tidigare studier. Ett viktigt mål är att
ge hälften av en årskull möjlighet till högskolestudier
vid 25 års ålder. Satsningarna i årets budget är ett
viktigt led i detta arbete.
När det gäller utbyggnaden föreslår Kristdemo-
kraterna och Folkpartiet, som vi har hört, en lägre
utbyggnadstakt än regeringen. Det, kan man stillsamt
konstatera, är inget nytt. Så har det varit tidigare, dvs.
att nästa år kommer Kristdemokraterna och Folkpar-
tiet att acceptera årets utbyggnadstakt men tycker att
nästa år ska den takten vara lite lägre. Ni har de se-
naste åren haft den modellen för utbyggnaden. Ni
tycker som Socialdemokraterna, som regeringen och
samarbetspartierna, men med ett års fördröjning. Det
tror jag att vi andra kan leva med.
När det gäller grundutbildningen i övrigt utöver
ökningen i volymen sker en rad saker som hänger
ihop med en del av de frågor som har tagits upp tidi-
gare i debatten. Det gäller förstärkt studentinflytande
som ett led i ett aktivt kvalitetsarbete på högskolorna.
Det gäller mer regelbundet återkommande kvalitets-
utvärderingar och därmed också en förstärkning av
Högskoleverket för att klara detta utökade uppdrag.
Det gäller arbetet för att bredda rekryteringen för att
uppnå en större social och etnisk mångfald i den
högre utbildningen. Och det bedrivs också ett arbete
för att få fram lagregler som skyddar studenter mot
olika typer av diskriminering på grund av kön, sexu-
ell läggning, funktionshinder eller etnisk tillhörighet.
Högskolans styrning har också nyligen fått en or-
dentlig genomlysning, och den pedagogiska utveck-
lingen och det pedagogiska förnyelsearbetet inom den
högre utbildningen utreds för närvarande. De här
utredningsarbetena tillsammans med det övriga arbe-
tet bildar naturligtvis underlag för nya och kommande
ställningstaganden.
Sammantaget tycker jag att det är lätt att konstate-
ra att en rad åtgärder vidtas för att bidra till att nå
målet för utbildningspolitiken, nämligen att Sverige
ska vara en ledande kunskapsnation som präglas av
utbildning av hög kvalitet och livslångt lärande för
tillväxt och rättvisa.
Med detta ber jag, fru talman, avslutningsvis att få
yrka bifall till utbildningsutskottets hemställan i be-
tänkande 1 i sin helhet och avslag på de reservationer
som hänger ihop med detta betänkande. Jag vill också
passa på att yrka avslag på Johan Lönnroths tidigare
yrkande om bifall till sin motion.

Anf. 98 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Jan Björkman sade i en genomgång,
som på många sätt var saklig men som samtidigt
redovisade åsiktsskillnader, ett sakfel, och det var att
Folkpartiet på något sätt skulle ha varit emot satsning
på utbildning för vuxna. Långt innan Kunskapslyftet
var uppfunnet motionerade Folkpartiet i riksdagen om
en utbildningsbank för vuxna som ger garanti att
komplettera med en utbildning som man inte har fått i
ungdomen. Vi har också röstat med på satsningen för
Kunskapslyftet när det började. Däremot har vi haft
en annan bedömning av vilken budget man ska anslå
för denna tillfälliga arbetsmarknadssatsning, vilket
den faktiskt var när den kom mycket hastigt.
Jan Björkman redovisar hur andra partier ändrar
sig år från. Jag skulle vilja kontra med att säga att
sedan jag kom in i riksdagen 1998 har Socialdemo-
kraterna varje år skällt på Folkpartiet för att vi vill
anslå mindre pengar till Kunskapslyftet och sedan
nästa år själva dragit ned. Där kan man säga att soci-
aldemokraterna har legat ett år efter oss.
Det handlar bara om en bedömning av arbets-
marknaden, av möjligheterna att få jobb och av vad
man ska prioritera. Men det handlar inte om något
motstånd, det vill jag bestämt säga. Det är ett sakfel
helt enkelt. Då hade vi inte anslagit så många miljar-
der till Kunskapslyftet som också vi gör i vår budget,
om vi på något sätt hade varit främmande för utbild-
ningen.
Jag vill fråga Jan Björkman: Kommer det något
förslag som på något sätt skapar ett system som ger
människor möjlighet att vidareutbilda sig som vuxna,
oavsett om de är arbetslösa eller inte, oavsett om de
har en viss utbildning tidigare eller inte? Det handlar
alltså helt enkelt om en rätt till vidare utbildning.
Hela bidragssystemet när det gäller Kunskapslyftet
har ju varit upplagt på det sättet att det framför allt
har gynnat människor som har a-kassa och blivit av
med sitt arbete.

Anf. 99 JAN BJÖRKMAN (s) replik:
Fru talman! Ulf Nilsson knyter an till det som
Folkpartiet har tyckt i utbildningsfrågor i ett tidigare
skede, det tycker jag är intressant. Jag håller gärna
med Ulf Nilsson om att Folkpartiet tidigare har haft
en mer progressiv framtoning i skolfrågor än vad man
har haft efter valet 1998. Det ideologiskt förändrade
stämningsläget i Folkpartiet märks över hela utbild-
ningsfältet, och det kan jag bara beklaga. Just i den
här debatten är det väldigt tydligt att omsvängningen
också har drabbat Kunskapslyftet.
Oavsett vad Ulf Nilsson säger framgår det väldigt
tydligt av Folkpartiets budgetmotion och reservation
att det anslås 1 000 miljoner kronor mindre till vux-
nas lärande. Det är därför som jag ställer frågan: Hur
ser Folkpartiet långsiktigt på vuxnas lärande?
Om man har samma syn på behovet av vuxnas lä-
rande som socialdemokraterna, som regeringen, som
samarbetspartierna och som de andra partierna i den
här kammaren - exklusive moderaterna - som står
bakom dagens förslag, varför anslår då Folkpartiet 1
miljard mindre? Jag tycker att det talar sitt tydliga
språk om att Folkpartiet faktiskt gör en annan be-
dömning när det gäller förutsättningarna för de en-
skilda att skaffa sig en kompletterande kompetens
som vi vet att många utifrån perspektivet om ett livs-
långt lärande verkligen behöver.
Folkpartiet har gjort prioriteringen att man lägger
dessa pengar på andra områden och prioriterar ned
vuxnas lärande, och det beklagar jag.

Anf. 100 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Om man ställer en sådan fråga som
Jan Björkman ställer, kan man ställa motfrågan: Om
socialdemokraterna tycker att högre forskning är
viktig, varför lägger då socialdemokraterna 500 mil-
joner mindre på forskning än vad Folkpartiet gör?
Man får ju se en budget som en helhet.
Vuxenutbildning ska inte ses som ett massprojekt
där alla vuxna ska utbildas på samma sätt. Det är inte
självklart att alla vuxna har behov av en gymnasieut-
bildning. En del kanske har behov av kompletterande
yrkesbildning, en del har behov av en annan inrikt-
ning på utbildningen.
Framför allt är - och det vill jag betona - en stor
del av satsningen på Kunskapslyftet, som alltså ligger
utanför basorganisationen av vuxenutbildningen i
kommunerna, i första hand en ren arbetsmarknadsåt-
gärd som är kopplad till att hjälpa människor som har
haft turen att få a-kassa och som därför kan få utbild-
ningen betald. Vi menar att dessa pengar mycket
hellre borde satsas på sådant som ger bra jobb för
framtiden, jobb som man kan räkna med finns kvar
även när konjunkturen går ned.
Det handlar om att sänka arbetsgivaravgifter och
vidta andra stimulansåtgärder som gör att det blir ett
bättre företagsklimat i landet. Vi har helt enkelt olika
sätt att se på hur man ska bedriva arbetsmarknadspo-
litik. Socialdemokraterna vill ha mera åtgärder, vi vill
ha mera stimulans och flera morötter. Men det har
ingenting med utbildningsfientlighet att göra, tvärt-
om.
Som avslutning vill jag fråga Jan Björkman: Vad
är Jan Björkmans vision för framtiden när det gäller
ett vuxenutbildningssystem? Ska vuxna själva få välja
vilken typ av vuxenutbildning de ska gå, eller är det
kommunen som ska bestämma det? Ska en vuxen få
välja folkhögskola, privat utbildningsanordnare eller
ska kommunen genom entreprenad ha monopol på
vilken vuxenutbildning som ska erbjudas?

Anf. 101 JAN BJÖRKMAN (s) replik:
Fru talman! Med anledning de stora besparingar
som Folkpartiet gör på vuxnas lärande knutet till Ulf
Nilssons avslutande fråga om vad detta innebär för
mångfalden när det gäller anordnarna, vill jag säga att
med så lite resurser tror jag att utrymmet för mång-
fald på anordnarsidan blir betydligt mindre med
Folkpartiets förlag än med det förslag som de flesta
partier här står bakom.
Sedan säger Ulf Nilsson å ena sidan att socialde-
mokraterna är för mycket åtgärder och att Folkpartiet
står för någonting annat. Å andra sidan säger Ulf
Nilsson att ett skäl till besparingarna på Kunskaps-
lyftet är att Folkpartiet ser den här satsningen som en
del av arbetsmarknadspolitiken. Där kan jag inte dra
någon annan slutsats än att Ulf Nilsson ser dessa
utbildningssatsningar som åtgärder inom ramen för
arbetsmarknadspolitiken. Därmed är han tillbaka i sitt
eget ursprungliga argument.
För mig är satsningarna på Kunskapslyftet viktiga
för arbetslivet. Det är ett sätt att rusta människor att
vara beredda att ta de jobb som finns när det är hög-
konjunktur eller i övrigt konkurrera om jobben. Men
det är också ett sätt att stärka sig som samhällsmed-
borgare, att få utökat utrymme för en demokratisk
aktivitet. Men det är även ett sätt att jobba med sin
egen personliga utveckling, att få rätt till en bra gym-
nasieutbildning, en rätt som vi tycker är självklar för
alla ungdomar. Den ska vara precis lika viktig för de
vuxna.
Där ligger också grundsvaret på Ulf Nilssons frå-
ga om hur jag ser på vuxnas lärande framöver. För
mig är det ett massprojekt att utbilda en befolkning,
för Ulf Nilsson är det tydligen inte det.

Anf. 102 TOMAS HÖGSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Jan Björkman tar i sitt inlägg upp
moderaternas syn på Kunskapslyftet. Det är väl därför
på sin plats att jag bemöter den negativa syn som han
gör gällande att vi har när det gäller vuxnas lärande,
för så är inte fallet. Det framgår om man studerar
riksdagens protokoll och utskottets handlingar att vi
har valt andra lösningar för att skapa möjligheter för
vuxna att utbilda sig, att lära sig.
Vi ska ju inte glömma att när förslaget om Kun-
skapslyftet fördes fram var det ett tidsbegränsat pro-
jekt, precis som Ulf Nilsson har sagt och som också
jag instämmer i. Vi har däremot konsekvent drivit en
utbyggnad av KY-platserna som vi har sett som vä-
sentliga och viktiga. Där har regeringen i stället
bromsat och inte gått oss till mötes.
Nu signalerar Jan Björkman att man i någon form
avser att fortsätta med det tidsbegränsade projektet
som Kunskapslyftet var. Låt oss då se när den propo-
sitionen kommer. Betydelsen av att ge vuxna möjlig-
heter till ett ständigt lärande står vi också bakom.

Anf. 103 JAN BJÖRKMAN (s) replik:
Fru talman! Det är ett obestridligt faktum att mo-
deraterna har prioriterat ned vuxenutbildningen. Det
framgår precis lika klart som i fallet Folkpartiet.
Sedan har moderaterna, vilket Tomas Högström
mycket riktigt påpekade, en större anslagsvolym för
den kvalificerade yrkesutbildningen. Det gör att mo-
deraternas besparingar på vuxnas lärande inte ser lika
drastiska ut, men i praktiken är de ju större än Folk-
partiets. Ni vill avveckla projektet med kunskapslyf-
tet. Skälet till detta är, säger Tomas Högström, att det
var ett tidsbegränsat projekt från början.
När det gäller den kvalificerade yrkesutbildningen
säger han samma sak, att denna är ett tidsbegränsat
projekt och en försöksverksamhet och att man därför
vill bygga ut den. Jag tycker inte riktigt att dessa
slutsatser går ihop.
Vi kan vara överens om att KY-platserna är vä-
sentliga. Skillnaden mellan majoritetens ställningsta-
gande och moderaternas är att vi tycker att det är
viktigt att man funderar igenom detta och att rege-
ringen kommer med en proposition om hur verksam-
heten långsiktigt ska se ut innan man ger sig på att
fundera över en utökad volym.
Jag blev lite förvånad över det Tomas Högström
sade sitt anförande. En av de stora punkterna för att
betala en del av utökningarna på högskolesidan är
besparingarna på särskilda utgifter inom universitet
och högskolor. Det är drygt 360 miljoner.
Nu uppfattade jag, vilket var oerhört förvånande,
att Tomas Högström säger att moderaterna inte står
bakom den besparingen. Den har kanske kommit till
lite hastigt, och det får täckas på andra sätt.
Jag skulle gärna vilja att Tomas Högström ut-
vecklar det. Det finns en mängd angelägna punkter
inom ramen för de 362 miljoner som enligt modera-
ternas budgetförslag ska prutas bort.

Anf. 104 TOMAS HÖGSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Faktum kvarstår, Jan Björkman, när
det gäller vuxnas lärande. Kunskapslyftet var ett
tidsbegränsat projekt när det lades fram. Utifrån det
har vi formulerat våra förslag. Vi har också lagt fram
och redovisat våra alternativ här i kammaren och i
utskottet.
Våra förslag beträffande vuxnas lärande rymmer
utbildningskonton. Vi för t.ex. diskussioner om möj-
ligheter att söka sin gymnasiekompetens när som
helst under ett yrkesverksamt liv. Vi har också sagt
att KY-platserna ska byggas ut.
Vi inte gå till väga på det sätt som regeringen gör
när man fastställer ett arbetsmarknadspolitiskt paket,
gör utbildningsfrågan enbart till det och sätter tids-
gränser för det.
Nu har regeringen samtidigt aviserat att man
kommer med en proposition. Låt oss då ha en kon-
struktiv diskussion i samband med att propositionen
behandlas. Det välkomnar jag, och det välkomnar
Moderata samlingspartiet.
När det sedan gäller min precisering i mitt anfö-
rande sade jag beträffande konto 25:70 att vi ska
precisera oss närmare i kommande budgethantering.
Jag anser att vi hade haft ett behov av att göra det i
årets budgetförslag. Det är vad jag har redovisat.

Anf. 105 JAN BJÖRKMAN (s) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är en bra invit från
Moderaterna att de vill vara med och diskutera hur vi
ska forma KY-utbildningen vad gäller organisation,
innehåll och verksamhet framöver. Den diskussionen
utgår jag från att vi kommer att konstruktivt kunna
föra med även fler partier.
När det sedan gäller de vuxnas lärande må det så
vara att Kunskapslyftet beskrevs som ett femårigt
projekt där vi ska ta till vara de erfarenheter som vi
får inom ramen för det. Men då ska man komma ihåg
att vi har en lång tradition för vuxnas lärande i Sveri-
ge.
Många av oss i kammaren och på andra håll
tyckte att det var dags att fundera över ett mer flexi-
belt lärande, ett mer individanpassat lärande och en
mer flexibel organisation än hittills. Det var utgångs-
punkten för att utveckla Kunskapslyftet utöver att ge
de enskilda individerna möjligheter att skaffa sig en
ny kompetens.
Kunskapslyftet har inom ramen för detta och uti-
från dessa utgångspunkter gett oss viktig information.
Därför menar jag att det är dags att fatta nya beslut
och ta nya steg. Det är inte den slutsats som modera-
terna drar, nämligen att det nu är dags att lägga ned
projektet om vuxnas lärande och vuxnas möjligheter
att skaffa sig ny kompetens.
När det gäller den sista delen om besparingen på
362 miljoner blev jag inte mycket klokare av det som
Tomas Högström sade. Jag utgår från att de bespa-
ringarna - som t.ex. gäller forskarskolan i teleinfor-
matik, de statliga ålderspensionsavgifterna, forsk-
ningsanknytningen av lärarutbildningen osv. - inte
var seriöst menade, utan att man kommer att ompröva
dem framöver.
Är detta innehållet i Tomas Högströms svar är det
en bra utgångspunkt. Men det stämmer inte med det
budgetalternativ som Moderaterna har lagt fram.

Anf. 106 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker att Jan Björkman har rätt i
att vi kristdemokrater ligger en fas efter när det gäller
utbyggnaden av högskoleplatser. Det har faktiskt sin
förklaring i att vi har valt en annan inriktning.
När regeringen väljer att i första hand satsa på
kvantitet för att sedan, som man säger, ta tag i kvali-
tetsaspekterna har vi valt en annan inriktning. Vi vill
först och främst satsa på kvalitet och försöka att byg-
ga ut i en jämnare takt. Vi kanske kommer ifatt en
vacker dag.
Jag hoppas att vi då har en gemensam god kvali-
tet. De villkor som vi erbjuder studenterna i dag, de
rättigheter och de villkor som personalen får leva
under på våra lärosäten är inte tillrådligt inom vissa
ämnen.
Resursbristen gör att många går in i väggen. An-
talet sjukskrivningar har ökat, och allt färre orkar vara
kvar. Vi står inför en oerhörd stor brist på lärare inom
en tioårsperiod, där ungefär hälften går i pension.
Det är intressant att veta hur ni har diskuterat
kring den stora pensionsavgången och hur man inom
lärosätena bygger upp läraryrket som ett attraktivt
yrke för människor att söka sig till.

Anf. 107 JAN BJÖRKMAN (s) replik:
Fru talman! Vi behöver inte strida så mycket om
utbyggnadstakten för högskolan. Jag har respekt för
att kristdemokraterna vill ha ett års fördröjning innan
man accepterar den socialdemokratiska volymen.
Jag sade också i mitt huvudanförande att vi kan
leva med att ni året efter tycker att det socialdemo-
kraterna föreslog förra året nu är klokt och högsta
visdom. Men om nu kristdemokraterna vill bygga ut i
en långsam och jämnare takt tycker jag ändå på något
vis att man i all avspändhet ska ställa sig frågan: Hur
många studenter går det att utbilda i kristdemokrater-
nas Sverige med bibehållen kvalitet?
Vad gäller bristen på lärare och andra kompeten-
ser inom högskolan såväl som skolan handlade
mycket av den diskussion som var i kammaren på
förmiddagen om att lägga en grund för en kompetens-
försörjning både i högskolan i andra delar av vårt
samhällsliv. Där gäller det att satsa på den högre
utbildningen och forskningen och den vägen öka
kvalitetsuppbyggnaden och tillgången på kompetens
inom såväl den högre utbildningen som arbetslivet.

Anf. 108 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Det rätt att vi är kritiska. Kvaliteten är
i dag inte vad den borde vara. Det vill jag sluta med
att säga. Det är inte så att vi om ett år accepterar soci-
aldemokraternas utbyggnad som högsta vishet. Vi vill
att ni samtidigt ska satsa på kvaliteten.
Jag vill fråga om en helt annan sak. Det gäller de
ungdomar, eller helt enkelt de människor, som inte
har möjlighet att lära sig till högskolekompetens. Vi
har olika förmåga. Jag nämnde det i mitt huvudanfö-
rande. Det gäller de människor som har en utveck-
lingsstörning. Vad händer med dem som vuxna? Hur
tänker ni från er sida ge dem rättighet att behandlas
som alla andra vuxna?
Jag tänker också på dem som inte behöver
särskoleverksamhet men som inte är tillräcklig dukti-
ga för att klara av eller har intresse för en högskoleut-
bildning. Vad har ni för utbildningsväg för dem så de
kan känna sig nöjda och hitta en del i livet som de
behöver?
Måste man i socialdemokraternas Sverige bli vux-
en och gå arbetslös ett antal år för att sedan få ett
slags arbetsmarknadsutbildning till praktiska yrkes-
uppgifter? Eller kan man hitta en rak väg för dessa
människor, så att vi alla får känna vår uppgift i sam-
hället redan som unga?

Anf. 109 JAN BJÖRKMAN (s) replik:
Fru talman! Den sista frågan tycker jag är intres-
sant. Hur hittar man vägen genom livet och bra ut-
bildningar för att möta de krav som ställs? Jag kan
mycket kort säga att olika regeringar under 90-talet
har rustat det svenska utbildningsväsendet för att
möta kraven i det livslånga lärandet.
Det har vi gjort alltifrån förskolan, som har fått en
förändrad roll, till högskolan och forskningen och alla
skolformer däremellan. Det finns ingen som har varit
undantagen från förändringsarbetet för att möta kra-
ven i det livslånga lärandet.
Jag tycker att vi med gemensamma ansträngning-
ar, ibland i politisk oenighet men oftast också med
gemensamma ingångar, har försökt att möta de här
kraven.
Som jag försökte beskriva i mitt huvudanförande
räknar vi med att 50 % av en årskull ska ha möjlig-
heter till en högskoleutbildning. Det innebär också att
vi tror att 50 % kanske inte behöver en högskoleut-
bildning, men på andra sätt behöver en kvalificerad
yrkesutbildning. Den behöver inte alltid vara på ef-
tergymnasial nivå. Den kan ibland vara på gymnasial
nivå.
Det behövs gott om duktiga yrkesmänniskor. Nu
när vi nu pratar om högskola och den högre utbild-
ningen är det viktigt att slå fast att det också finns
andra behov som är viktiga. Jag tror att alla behövs på
den arbetsmarknad som vi ser framför oss.
Jag uppskattar frågan om särvux och dem som
kanske har behov av den utbildningsformen. Jag tror
att vi har ett gemensamt intresse av detta, inte minst
utifrån det arbete som gjordes i Kunskapslyftskom-
mittén. Vi ska se till att vi får bra förslag och fattar
bra beslut när vi här i riksdagen så småningom tar
ställning till propositionen om vuxnas lärande, där jag
utgår från att denna fråga kommer att hanteras på ett
klokt och bra sätt.

Anf. 110 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Jag har ett par frågor som jag skulle
vilja ställa till Jan Björkman.
Den ena gäller hur man ska samordna Kunskaps-
lyftet och komvux. Det är lite olika finansieringsfor-
mer för de här, och det kan upplevas som ganska
orättvist av människor som inte kommer i åtnjutande
av Kunskapslyftet med a-kassefinansieringen att de
själva får finansiera det hela via komvux. Här kom-
mer också kompetenskonton in. De behöver finnas
för människor över huvud taget.
Jag har också en fråga om KY-utbildningen. Jag
välkomnar om det kommer en proposition till våren
så att de här utbildningarna kan bli permanenta och vi
kan få fastställda utbildningsmål. Som det ser ut i dag
är det lite problem med valideringen. Det finns före-
tag som inte kan visa att deras personal har den ut-
bildning som krävs av utländska företag t.ex. om den
har en KY-utbildning. Hur ser Jan Björkman på den
frågan?

Anf. 111 JAN BJÖRKMAN (s) replik:
Fru talman! När det gäller Kunskapslyftet, kom-
munal vuxenutbildning och studiefinansiering så har
vi levt med en situation nu under försöksperioden
som vi är på väg att avsluta, eftersom försöksperioden
är på väg att avslutas. Jag tror att vi får en bättre och
mer rimlig diskussion om vi väntar med de detaljerna
till dess att vi har sett propositionen om vuxnas läran-
de. Då får vi också se förutsättningarna både för stu-
diedelen och studiestödsdelen.
Frågan om den kvalificerade yrkesutbildningen
och valideringen av kunskaper är viktig för KY-
utbildningarna, men den är också viktig på andra
områden. Vi vet att det har gjorts en del arbete redan.
Vi vet att det finns en särskilt utredare som tittar på
valideringsfrågan just nu. Vi vet också att många av
de fackliga organisationerna gör ett bra jobb för att
hjälpa till med att hitta bra former för validering. Det
är klart att det är ett slöseri med enskildas såväl som
samhällets kunskaper, tid och pengar att inte ta till
vara den kompetens som man kanske inte har på
papper men mycket väl skulle kunna visa i praktiken
att man har.
Därför tror jag att den fråga som Margareta An-
dersson tar upp är oerhört viktig. Den handlade om
hur vi validerar kunskaper i olika sammanhang, och
inte bara utifrån KY-utbildningarnas behov. Det är
naturligtvis viktigt, men detta gäller också i ett större
sammanhang.

Anf. 112 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Jag tror att vi kan komma långt i de
samtal som ska föras framöver om KY-
utbildningarna. Jag hoppas att vi ska få fram detta.
Jag har en fråga om kvaliteten i utbildningen. Jan
Björkman trycker mycket på kvalitetsutvärderingen
av de högre utbildningarna. Kommer det att räcka till
för att vi ska ha den utbildningskvalitet som våra
studenter har rätt att kräva?
Från Centerpartiets sida har vi sagt att vi behöver
satsa mer resurser både på utvärderingen av utbild-
ningarna och på att se till att de platser som finns
kommer att fyllas med studenter som anser att de har
råd att studera och som också känner att de får lön för
mödan så småningom.

Anf. 113 JAN BJÖRKMAN (s) replik:
Fru talman! Låt mig först säga att jag i långa
stycken tycker att vi har en bra högskola i Sverige.
Det görs mycket bra arbete på den svenska högsko-
lan. Samtidigt kan man säga att 90-talet har varit
kärvt. Som flera har beskrivit här så har resurserna
krympt - av skäl som vi kanske inte behöver gå in på
nu.
När det gäller frågan om huruvida alla kommer att
få en tillräckligt bra kvalitet så är ett bra tillfälle för
oss att diskutera det när regeringen tar ställning till
den utredning som har gjorts om högskolans styrning.
Den har bl.a. också diskuterat kvalitetsaspekter uti-
från den ekonomi som står till buds för högskolorna.
Då har vi chansen att se helheten i detta.
När Centerpartiet pratar om att det är viktigt med
utbildningskvalitet och ställer det i motsättning till
volymen utbildning i grundutbildningen har jag -
utan att vara alltför polemisk - lite svårt att se vad det
är som är Centerpartiets slutsats i frågan. Är det att
inte fortsätta bygga ut högskolan? Centern har ju varit
en ivrig anhängare av att bygga ut inte minst de mind-
re och medelstora högskolorna - i varje fall fram till
förra året. Eller finns det ett perspektivskifte inom
Centerpartiet när det gäller synen på grundutbildning-
ens utbyggnad?
Jag har inte kunnat läsa ut detta ur de handlingar
som står till buds inför dagens diskussion. Jag medger
att det inte finns någon neddragning i ekonomin på
området. Men samtidigt bygger man upp den här
motsättningen mellan kvalitet och grundutbildning.
Det är en motsättning som man inte skulle bygga upp
på något annat område inom utbildningspolitiken än
just det här. Jag har inte sett det draget så tydligt hos
Centerpartiet tidigare som just i den här budgeten.

Anf. 114 TALMANNEN:
Innan jag ajournerar kammaren vill jag informera
om att det finns ytterligare ungefär fyra timmars an-
mäld talartid plus repliker. Det kommer alltså att bli
en lång kväll, och det kommer att finnas tjänstgöran-
de talman så länge det behövs. Skulle vi till äventyrs
ändå inte bli färdiga i dag finns det inget utrymme i
morgon eller på torsdag att fortsätta den här debatten.
Då får vi överväga fredag eftermiddag eller kväll
efter alla andra ärenden.
(forts.)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 16.27 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 18.00.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00.

6 § (forts.) Forskningspolitik, utbildning och
universitetsforskning samt studiestöd (forts. UbU6,
UbU1 och UbU2)

Anf. 115 BRITT-MARIE DANESTIG (v):
Fru talman! Med tanke på att vi uppenbarligen li-
der brist på tid ska jag försöka att fatta mig så kort
som möjligt.
Den här omgången i debatten ska handla om vux-
enutbildning, inberäknat Kunskapslyftet och KY. Det
ska också handla om grundutbildning på högskolor
och universitet.
Jag skulle vilja instämma i mycket av det som Jan
Björkman tidigare sade om Kunskapslyftet och den
stora betydelse det har haft för väldigt många männi-
skor i det här landet. Men det har också haft stor
betydelse för samhället. Kunskapslyftet har ju faktiskt
inneburit en rejäl höjning av kunskapsnivån i landet.
Det innebär att många nu står betydligt bättre rustade
att möta arbetsmarknadens behov. Många går ut i
jobb och mycket intressantare jobb än vad de har haft
möjlighet till tidigare.
Dessutom har Kunskapslyftet inneburit att fler
icke traditionella studenter finns på våra högskolor i
dag. Det tror jag personligen har en kvalitetshöjande
effekt på utbildningen på högskolan. Men det kanske
viktigaste som har hänt, och det tror jag hänger ihop
med attityder till studier hos många vuxna, är att det
har blivit naturligt och viktigt för många att delta i
vuxenutbildningen. Det tycker jag ger goda förutsätt-
ningar för det livslånga kontinuerliga lärandet. Det
måste också positivt påverka människors villighet och
intresse när det gäller att senare gå in i ett individuellt
kompetenssparande som vi tror att vi kommer att få
ett förslag om så småningom.
Jag ska inte säga så mycket mer om Kunskaps-
lyftet. Det kommer snart en proposition som rege-
ringen har aviserat kring vuxnas lärande. Det enda jag
vill trycka på när det gäller den är vikten av att vi
verkligen tar upp till diskussion det så viktiga integ-
rationsarbetet. Utbildning är absolut det viktigaste
verktyget vi har. Vi har inte så många verktyg utom
utbildning när det gäller integration av våra invandra-
re. Därför hoppas jag att vi får kraftfulla förslag i den
riktningen.
När det gäller KY vill jag bara säga att det har va-
rit spännande att följa den. Det är ju roligt att på för-
sök få se en utbildning där man har haft betydligt
friare former än tidigare. Vi har kunnat studera en
försöksverksamhet som verkligen har varit experi-
menterande med både innehåll och form. Vi har lärt
oss väldigt mycket av KY. Det är kunskaper som jag
nu hoppas att man tar hänsyn till och överför i det nya
förslag som så småningom kommer.
Grundutbildningen på universitet och högskola
har ju expanderat. Antalet utbildningsplatser har ökat
kraftigt under senare år. Det är en utveckling som
Vänsterpartiet hela tiden har glatt sig åt och ställt sig
bakom. Glädjande nog är det ju så att trots den stora
expansionen av antalet studieplatser har antalet sö-
kande inte minskat. Antalet studieplatser kan fortfa-
rande inte hålla jämna steg med ökningen av antalet
sökande. Och det är jättebra, tycker vi.
Hösten 1999 var det knappt 46 % av de sökande
som fick erbjudande om en studieplats, och det trots
att årskullarna nu har minskat och arbetsmarknadssi-
tuationen också ser annorlunda ut än vad den gjorde
tidigare.
Tittar vi på vilka som kommer in på universitet
och högskolor är det nu en skillnad mot tidigare. Det
är flera som är i 30-35-årsåldern, och det är färre som
kommer direkt från gymnasieskolan till universitets-
utbildning.
Jag tror inte att det är någon direkt fara med det.
Jag tror att unga människor ibland behöver ha en
period, ett moratorium, där man funderar lite grann
över vad det är man vill, vad man vill av livet och vad
man önskar av framtiden. Det är inte alls dåligt att
jobba några år, att resa eller att göra andra saker. Den
ibland överdrivna, tycker jag, farhågan för att vi inte
får en snabb genomströmningstakt delar inte jag.
Rekryteringssituationen ser ganska olika ut mellan
lärosäten men också mellan vissa kurser och utbild-
ningar. Framför allt har det varit svårt och är svårt att
rekrytera studenter till lärarutbildningar med inrikt-
ning mot matematik och naturvetenskap, men också
till vissa kortare ingenjörsutbildningar.
Det här är en allvarlig fråga. Jag vet att jag har ta-
git upp det här i kammaren tidigare. Särskilt allvarligt
måste vi se på att vi får en brist på lärare i de här
ämnena. Det kan ju knappast vara så att obehöriga
eller lärare utan pedagogisk utbildning på något sätt
bättre skulle kunna stimulera ungdomar att intressera
sig för just de här ämnena i grundskolan eller gymna-
siet. Det tror inte jag.
Nu står inte utbildningsplatserna tomma i hög-
skolan, Ulf Nilsson. Det lät nästan så när Folkpartiet
pratade här. Fr.o.m. höstterminen har man ju fått
möjlighet att minska antalet studenter på naturveten-
skapliga och tekniska utbildningar och i stället öka
kapaciteten inom humaniora, samhällsvetenskap och
juridik där söktrycket är stort.
Men trots det kvarstår det grundläggande proble-
met. Eftersom vi inte enbart har brist på lärare inom
de här ämnena utan också på tekniker, läkare och
psykologer är det ett jätteproblem att inte fler ungdo-
mar väljer att läsa det naturvetenskapliga programmet
i gymnasieskolan. Det är därför, tycker jag, oerhört
viktigt att den nyligen tillsatta Gymnasieskolekom-
mittén kan ena sig om att lägga fram ett antal kon-
struktiva, djärva förslag för att förbättra den här situ-
ationen.
Själv tror jag när jag har pratat med en del elever
på gymnasieskolan att NV-programmet är så målin-
riktat och förutsägbart i dag. Många ungdomar är inte
så inställda på att bli något. De vill bli någon. De
söker sig fram i livet. Och det ska man göra, tycker
jag. Det utrymmet ska finnas. Jag tror att man skulle
tjäna på att kombinera studier i matte och naturveten-
skapliga ämnen med skapande verksamhet, med fun-
deringar kring livskunskap och vad det innebär, kring
relationer, kring frågor som tangerar filosofi och
psykologi. Man skulle också tjäna på att förlägga en
större del av utbildningen än nu till arbetsplatser. Det
har ju gått bra för de utbildningar som har haft kon-
kreta inriktningar. Jag tänker på naturvetenskap där
man har läst tillsammans och fått kunskaper om
Räddningsverket och Räddningsverkets arbetsupp-
gifter.
Det är också ett problem med att så många ung-
domar väljer taktiskt i gymnasieskolan. Tack vare att
de väljer så taktiskt är det många som finns på
komvux för konkurrenskomplettering eller behörig-
hetskomplettering. Det förväntar jag mig också att
regeringen kommer att ta upp i den kommande pro-
positionen om rekryteringsfrågor.
Hur ska man då lösa problemet med bristen på lä-
rare? När det gäller de här ämnena skulle jag kunna
tänka mig - för att vi inte ska hamna i ett fullständigt
hopplöst läge - att man gav ett erbjudande om att läsa
med förhöjd bidragsnivå i studiemedlet.
När det gäller den sociala och etniska snedrekryte-
ringen till högre studier kan vi glädjas åt en liten
ökning av studenter från arbetarhem. Glädjande är
också att det har skett en ökning med ca 10 procen-
tenheter av studenter från de yrkesförberedande pro-
grammen inom högre utbildning. Men det är inte nog.
Krafttag måste till för att motverka både social och
etnisk snedrekrytering. Vi hoppas att regeringen åter-
kommer med förslag i den proposition som ska
handla om just rekrytering till universitet och hög-
skola.
Någon av debattörerna förut - jag tror att det var
Ulf Nilsson - tog upp balansen i prislappssystemet.
Det gäller naturvetenskapliga-tekniska utbildningar
och humaniora-samhällsvetenskap. Det finns ett pro-
blem här. När man kommer ned till två tre lärarledda
utbildningstimmar per vecka, som man gör på sina
håll när det gäller humaniora, tror jag att vi med fog
kan vara rädda för att kvaliteten är i fara. Man kan
inte garantera kvaliteten längre. Jag har sökt men inte
funnit några rapporter från Högskoleverket som stö-
der den teorin. Men det verkar som om det skulle
kunna vara så. Det är viktigt att man ser över pri-
slappssystemet. Egentligen skulle det behövas 500
miljoner kronor, om man ska leva upp till de ambitio-
ner man en gång hade i Grundbulten. Där sades att 8-
9 timmar skulle vara ett golv.
Man kan fundera över sättet att betrakta högre ut-
bildning och forskning. I dag betraktar vi det som
kostnader för samhället. I stället skulle vi betrakta det
som investeringar för framtiden. När vi nu befinner
oss i en högkonjunktur skulle man kanske kunna
tänka sig att just för detta utgiftsområde, forskning
och högre utbildning, höja utgiftstaket något för att
investera för en kommande lågkonjunktur, som ju
alltid kommer efter en högkonjunktur.
Med detta vill jag yrka bifall till hemställan i ut-
bildningsutskottets betänkande.

Anf. 116 GUNNAR GOUDE (mp):
Fru talman! Att vi nu ägnar så stort intresse åt
vuxnas lärande beror på att vi har ett perspektiv på
utbildningen där vi talar om det livslånga lärandet.
För dem som nu är barn eller unga och går i grund-
skolan eller gymnasiet betyder det livslånga lärandet
möjligheten att när man har gått ut gymnasiet fort-
sätta med utbildningar av olika slag under resten av
livet. Man får återkommande möjligheter att komp-
lettera den yrkesutbildning man kanske har påbörjat i
gymnasiet. Man kan starta på en yrkesutbildning, gå
in på högskolan eller gå ut och arbeta och sedan
komma tillbaka för att läsa på en folkhögskola. Hela
denna syn på lärandet är ny för det moderna samhäl-
let. Den passar i ett samhälle som har en relativt
snabb förändringstakt.
Det är också en fråga om livskvalitet, möjligheten
att ta ledigt en tid när man har varit ute i förvärvslivet
och läsa, studera, bygga på sin kunskap. Man kan läsa
något man tycker är trevligt - språk, estetiska ämnen
- eller förbättra sina yrkeskunskaper för att klara
arbetet bättre. Det är också en viktig del när det gäller
möjligheten att få hela befolkningen aktiv. Det hand-
lar om den demokratiska delen av samhället. Man ska
kunna ta del i och förstå beslutsfattandet och samhäl-
lets utveckling.
Samma sak ska gälla för dem som är lite äldre och
har skoltiden bakom sig. Det är viktigt med möjlig-
heten till återkommande lärande under hela livet. En
del i den gruppen hade dessutom inte chansen att gå
på gymnasiet. Det var färre som gick på gymnasiet
för 10-15 år sedan. De som är lite äldre har kanske
också brister när det gäller grundskolan.
Flera grupper i samhället måste få möjlighet att
komplettera de studier som de unga i dag får i grund-
skola och gymnasium. De måste fångas upp. Därför
är det viktigt att Kunskapslyftet får fortsätta och får
en uppsökande karaktär, så att vi får med alla. Ingen
ska vara utanför möjligheten att ta del av det livs-
långa lärandet.
Det finns speciella grupper som ska uppmärk-
sammas särskilt. Det gäller t.ex. invandrare som ännu
inte har lärt sig svenska. Svenska för invandrare
måste få en kvalitetshöjning, så att vi inte får en
grupp som inte kan ta del av utbildningssystemet i
fortsättningen.
Vi måste också med en viss sorg i hjärtat konsta-
tera att möjligheterna för människor med funktions-
hinder av olika slag att studera inte är så goda som de
borde vara i Sverige. Där bör man också satsa extra.
Man bör se till att fånga upp dem och ge dem samma
möjligheter som övriga medborgare.
Högskolan kommer att få en allt större uppgift i
detta sammanhang. Man brukar säga att 50 % av dem
som lämnar gymnasiet ska ha börjat högskoleutbild-
ningen när de är 25 år, inom en relativt snar framtid.
Det är en högt ställd målsättning. Det betyder också
en radikal förändring av högskolans arbete.
Högskolan har flera uppgifter i det livslånga lä-
randet. Den viktigaste är kanske bildningen - att förse
svenska folket med bildning, allmänkunskap.
Yrkesutbildningen ligger nu till stor del på hög-
skolan. De yrkesutbildningarna måste knytas ordent-
ligt till praktikmöjligheter, till det som händer ute i
näringslivet och den offentliga sektorn.
Fortbildningen kommer att bli allt viktigare. Där
har högskolan ännu inte anpassat sig till det behov
som finns av fortbildning. Det är relativt litet intresse
från universitet och högskolor att förse samhället med
bra fortbildningsmöjligheter.
Forskarutbildningen är den fjärde delen som är
viktig. Den är naturligtvis extra viktig i en period när
vi har en så pass stor avgång bland lärare och forska-
re, på grund av ålder. Vi har redan en brist på lärare.
Vi måste få i gång en forskarutbildning. Den bör ha
hög kvalitet. Den ska ändra karaktär efter de behov
som växer fram i det moderna samhället. Inte minst
internationaliseringen gör att vi kanske får tänka om
och vidga forskarutbildningen, så att vi låter våra
forskarstuderande lägga en del av sin utbildning vid
ett forskningsinstitut utanför Sveriges gränser.
Lärarutbildningen är en nyckelutbildning i sam-
manhanget. Vi har egentligen inte någon vuxenpeda-
gogisk utbildning i landet. Det är en brist, om man
ska ha ett livslångt lärande med en så stor och omfat-
tande vuxenutbildning under hela livet. Min förhopp-
ning är att den nya lärarutbildningen, som ligger på
universitet och högskolor, relativt snart ska vidga sitt
utbildningsuppdrag till att gälla också vuxenpedago-
gisk verksamhet.
Mycket av det som jag har nämnt är sådant som är
under utredning. Vi väntar propositioner efter jul
redan. Det gäller KY-utbildningen och den stora
propositionen om vuxnas lärande som också kommer
att omfatta svenska för invandrare. Vi vet att en ut-
redning ska komma med förslag om förbättrade stu-
diemöjligheter för människor med funktionshinder.
Vi får skäl att återkomma till det när det finns fler
utformade förslag.

Anf. 117 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Utbildning och utbildningspolitiken
spelar en allt större roll för våra samhällen. Det råder
inget tvivel om det. Det finns en bred samstämmighet
och ett brett intresse i kammaren för utbildningspoli-
tikens framtida roll. Så är det också i Europapolitiken.
Fastän den självklara utgångspunkten är att varje land
bestämmer över sin egen utbildningspolitik, spelar
den europeiska diskussionen en roll för oss. Vi på-
verkas av varandra. Också där är utbildningspolitiken
allt viktigare.
Det är inte konstigt. I vår typ av samhällsutveck-
ling spelar utbildning den allra största rollen för indi-
viderna och deras strävan efter att skapa ett gott liv.
Den spelar en allt större roll också för fördelningspo-
litiken. Den spelar en roll ända från barnets första
steg i förskolan till forskarutbildning och unga fors-
kare. Därmed är det viktigt att utbildningspolitiken
hålls samman.
Sverige är ett gott exempel i den meningen. Vi
gör rejäla satsningar på utbildningspolitiken, alltifrån
den allmänna förskolan och maxtaxan via grund- och
gymnasieskolan med extra medel som kommer under
de kommande åren, med vuxenutbildningen som har
varit i fokus under ett stort antal år men inte minst
under de senaste åren till expansionen av högskolan.
Vi har all anledning att vara stolta över att vi bedriver
en utbildningspolitik som verkligen bidrar till förny-
elsen av Sverige.
Forskningspolitiken som vi diskuterade för några
timmar sedan är intimt kopplad till utbildningsfrågor-
na. Det är klart att kvaliteten i högre utbildning är
väldigt beroende av forskning och att lärarna är aktiva
i forskning. Också där är det viktigt att vi ser forsk-
ningspolitiken i ett utbildningspolitiskt perspektiv. Vi
kommer att behöva rekrytera många lärare till våra
högskolor framöver. Det innebär att vi behöver också
locka fler till forskningen och forskarutbildningen.
Den diskussion vi hade tidigare i dag om satsningar
på 1,3 miljarder till grundforskning och forskarut-
bildning är också en av de grundläggande satsningar
man kan göra när det gäller kvaliteten i grundutbild-
ningen.
Det har varit en intensiv tvåårsperiod för riksda-
gen när det gäller reformer och propositioner på den
högre utbildningens område. Ett antal viktiga steg har
tagits som kommer att påverka de kommande åren
mycket. Flera av initiativen kommer att realiseras
under det kommande året.
Det är naturligtvis det nya studiestödet. Det kom-
mer att debatteras ytterligare en gång i kammaren i
kväll. Det spelar en stor roll när det gäller att rekryte-
ra nya grupper till högre utbildning. Högre bidrags-
del, pensionsgrundande studiemedel. Det är unikt om
vi tittar i ett internationellt perspektiv. Ett nästan
fördubblat fribelopp. Det gör att vi får en grund för
att rekrytera nya grupper.
Vi har lagt fram förslag och fått riksdagens stöd
för en ny lärarutbildning. Det är en lärarutbildning
som bygger på ett antal viktiga grundfundament.
Först och främst: Att äntligen få till stånd en
forskningskoppling i lärarutbildningen som gör att
lärarutbildningen utvecklas allt starkare på veten-
skaplig grund. Alltfler av lärarstudenterna ska se en
möjlighet att gå vidare i forskarutbildning. Detta i sig
blir en viktig injektion till kvalitetsutvecklingen i
grund- och gymnasieskolan.
Naturligtvis ska djupa ämneskunskaper vara den
viktiga grunden för lärargärningen. Det framgår tyd-
ligt i lärarutbildningspropositionen. Men det ska
också vara en förstärkning av den gemensamma ut-
bildningsvetenskapliga grunden. Alla våra lärare ska
få rejäla kunskaper i barns och ungdomars utveckling
och i specialpedagogikens landvinningar. Det är vik-
tigt om vi ska höja kvaliteten rakt över utbildnings-
systemet. Det har varit en viktig proposition som
kammaren har diskuterat och som ska genomföras
nästa år.
Nästa viktiga del har varit hela kvalitetsdiskussio-
nen, om hur vi ska sätta i sjön ett system som verkli-
gen garanterar att vi utvärderar de mycket stora resur-
ser som vi nu satsar på högre utbildning. All utbild-
ning, alla ämnen och alla program, ska regelmässigt
utvärderas. Högskoleverket ska vara ansvarig obero-
ende myndighet. Det ska se till att likar bedömer
likar, att studenter och lärare deltar i bedömningarna.
Vi ska sätta en kvalitetsribba på högre utbildning som
vi ständigt ska utvärdera mot och som ska driva på
kvalitetsutvecklingen. Det är kopplat till att Högsko-
leverket naturligtvis ska få sanktionsmöjligheter i de
fall där utbildningen inte når den kvalitet vi vill att
den ska nå. I sista hand ska det vara möjligt att dra in
examinationsrättigheterna om kvaliteten inte förbätt-
ras. Då sjösätter vi ett av de absolut mest ambitiösa
kvalitetsutvärderingssystemen i Europa. Högskole-
verket fick i budgetpropositionen särskilda medel för
att nu kunna bygga upp denna kvalitetsutvärdering.
Det är ett viktigt steg kopplat till ett aktivt arbete från
riksdag via lagstiftning och regering via förordningar
men framför allt genom att driva på de enskilda hög-
skolorna att aktivera studenterna i kvalitetsarbetet.
Det blir drivkraften inifrån, att ständigt utvärdera, att
ständigt förnya, att ständigt diskutera utbildningens
upplägg och innehåll. På så vis kan vi se till att de
stora resurser som nu satsas också ständigt utvärderas
i en konstruktiv process. Det var också en viktig pro-
position, och den sjösätts under de kommande åren.
Bakom allt detta ligger själva grundprojektet som
vi har jobbat med under de senare åren på 90-talet
och nu i inledningen på 2000-talet, dvs. demokratise-
ringen av den högre utbildningen. Våra högskolor har
öppnats upp för nya grupper, för fler människor. Vi
vet att högskoleutbildning så starkt bidrar till att
människor via den bildning de får, via den yrkesut-
bildning de får, också kan skapa bättre liv för sig
själva. Vi vet också att det är intimt förknippat med
Sveriges framtid som ett välutvecklat land.
När vi nu ser att ekonomin är stark och att det rör
sig positivt i stora delar av Sverige, är det nästan
alltid förknippat med utbildning och forskning. De-
mokratiseringen av högskolan har varit en av de vik-
tiga politiska projekten. Då har utbyggnaden i botten,
100 000 platser, fullt finansierade, sammantaget gett
ett resurstillskott till högskolan och via studiemedel
på 6 ½ miljarder kronor. Det är någonting alldeles
unikt i svensk utbildningspolitisk historia. Det är
viktigt att vi kan göra det. Det är klart att det innebär
att vi också får mycket starka och positiva effekter för
enskilda människor och för hela vårt samhälle.
Diskussionen om kvalitet är viktig. Den diskus-
sion som nu också pågår om resurser per student är
viktig. Det är inget tvivel om att 90-talet, inte minst
från de första åren till 1996-1997, var mycket tuffa år
för all statlig verksamhet. Alla fick spara. Så var det
naturligtvis. Orsaken var att en tredjedel av kostna-
derna lånades upp på en internationell kapitalmark-
nad. Det gick inte att upprätthålla, varken i högskolan
eller i någon annan statlig verksamhet. Men sedan
1997, när vår utbyggnad har tagit fart, när varje plats
är fullt finansierad, ser vi också en tydlig vändning i
resurser per student. Besparingarna finns där från
1991, 1992, 1993 och framåt till 1997, men också
vändningen från 1997 där resurserna per student ökar
igen.
Här finns naturligtvis flera förklaringar. En av
dem som är viktig är att före 1997 tog högskolorna in
fler studenter än vad de fick betalt för. Den s.k. över-
produktionen i tekniska termer, som handlade om att
man tog in fler studenter än vad riksdagen hade avsatt
resurser för, är nu i det närmaste borta. Det överinta-
get kostade 1 miljard kronor, dvs. när man inte längre
har överintaget, tack vare utbyggnaden, och får betalt
för de studenter som finns, har vi därigenom under de
senaste åren fått en kvalitetsförstärkning.
Men besparingarna märks fortfarande. De kom
och var rejäla under 90-talets inledande år. De kom
sig av ofinansierade utbyggnader under Unckels tid.
De kom sig av besparingar under vår tid. Där delar vi
ansvaret. Men knäcken i kurvan finns där.
Detta är en viktig diskussion att föra framöver. På
vilket sätt kan vi fortsätta att förstärka kvaliteten,
kontrollen och de inre drivkrafterna men också natur-
ligtvis resursfrågan?
Vi har i dag fått resultatet av den senaste antag-
ningsomgången till högskolan. Det visar att intresset
för högre utbildning är oförändrat väldigt starkt. Un-
gefär hälften kommer inte in. När kammaren börjar
diskutera om vi ska dra ned på utbildningssatsningar-
na för att i stället använda resurserna till dem som har
kommit in, börjar man en diskussion som naturligtvis
inte blir helt lätt att hantera inför hälften av dem som
vill börja på högskolan men som nu inte kommer in.
Jag menar att demokratiseringen av högskolan
måste fortsätta. Vi börjar få en knäck när vi ser att allt
större andelar kommer in. Från 46 % av de sökande
förra året till 52 % i år. Men 52 % är ändå bara hälf-
ten av dem som söker.
Vi ser också en ganska rejäl ökning bland dem
som söker som är under 25 år och kommer in. Det är
en ökning på 6 % i år jämfört med förra året. Därmed
ser vi också att vi börjar röra oss mot de mål som
regering och riksdag har satt upp gemensamt, att
hälften av en årskull bör komma till högskolan innan
man har fyllt 25 år. Det skulle göra att vi verkligen
kom i ett läge där vi kan visa att Sverige också vid en
internationell jämförelse har en hög andel unga män-
niskor i högskolan.
Sökandetrycket inför våren är fortfarande ganska
starkt. Det kom uppgifter tidigare i höst som sade att
det var en rejäl minskning. Men de har senare revide-
rats när man tittar närmare på både enstaka kurser och
program. Det är viktigt att riksdagen också i våra
diskussioner är väl medveten om att trots mycket bra
arbetsmarknad, trots minskande ungdomskullar är det
fortfarande köer utanför våra högskolor.
Framöver kommer vårt arbete att inriktas mycket
på hur vi stärker rekryteringen. Det handlar naturligt-
vis om allt, från antagningen, som är viktig, till mot-
tagandet, som är viktigt, till miljön på högskolorna
som är viktig, till hur vi aktivt bedriver mångfaldsar-
bete på våra universitet och högskolor. Det blir nästa
steg tillsammans med ett fortsatt kvalitetsarbete. Jag
räknar med att komma tillbaka till riksdagen nästa år
med propositioner med den inriktningen.
Bland de borgerliga förslagen till högskolepolitik
finns i år ett antal förslag som det är värt att höja på
ögonbrynen för. Särskilt tänker jag på moderaterna,
som både i forskningsdiskussionen och senare i dag
har slagit sig för bröstet och sagt att de höjer kvalite-
ten i högskolan genom att göra nya satsningar. Men
tittar man närmare på budgetförslaget ser man att
moderaterna har plockat bort 422 miljoner från
grundutbildningen, utan att direkt fundera på vad de
pengarna används till och kommer ifrån.
En av budgetposterna ligger på 362 miljoner, en
annan är Distum, som man lägger ned. Det är också
ett stöd i grundutbildningen där Centern skulle vilja
satsa mer, så vi ser att det kan bli lite svårigheter i de
borgerliga diskussionerna.
Men de 362 miljoner som man helt sonika tar bort
innehåller väldigt viktiga saker för att grundutbild-
ningen ska fungera. Där finns pensionspengar till våra
doktorander, som går på utbildningsbidrag. Där finns
studenthemmet i Paris, som antagligen måste läggas
ned om moderaterna ska driva den här politiken.
Moderaterna vill lägga ned en forskarskola i telein-
formatik, där bl.a. Karlskrona/Ronneby är involverad.
Här finns forskningsanknytningen till lärarutbildning-
en som ska klippas bort omedelbart. Här finns också
satsningen på utökningen av sjuksköterskeprogram-
men för att uppfylla Vårdkommissionens mål om att
öka sjuksköterskeutbildningen och mycket annat.
Det visar lite grann hur politiken svajar på den
borgerliga sidan. Att använda detta till en kvalitets-
förstärkning låter sig kanske göras på papper. Men
det innebär dramatik under nästa budgetår.
Jag vill helt enkelt ställa frågan till moderaterna:
Kommer ni innan omröstningen att lägga fram ett nytt
förslag? Var ska ni i så fall hämta de pengar som ni
nu drar in från högskolan?
På motsvarande sätt är det med Centerpartiet som
nu öppnar för en neddragning av antalet platser på
våra högskolor under förespeglingen att det inte finns
studenter som vill söka. Jag har visat att det är fel.
Men man kommer ju med sitt förslag till studieme-
delssystem att se till att väldigt få kommer att vara
intresserade av att söka, eftersom man har infört en
ny gräns på åtta terminer för studiemedel. Man säger:
Nej, ingen ska begränsas av åtta terminer, utan man
ska få fortsätta till tolv och även efter det. Men Cen-
tern har med åtta terminer räknat in en besparing på
600 miljoner kronor. Det innebär att 20 000 studenter
måste sluta efter åtta terminer för att finansiera Cen-
terns förslag på studiemedelssidan. Det visar också på
en tråkig utveckling, där det blir ett moras i budget-
hanteringen som inte väcker respekt.
Vi har under de senaste åren haft en stark utveck-
ling på utbildningspolitikens område, både i form av
resurser, som ökar i en omfattning vi inte har sett på
mycket länge, och i form av en sammanhållen syn på
utbildningen från förskolan upp till högre utbildning
och forskarutbildningar. Jag hoppas att kammaren
framöver också kan behålla en samsyn i de här frå-
gorna. Det är viktigt. Utbildnings- och forskningspo-
litiken bör ha ett brett stöd i kammaren. Jag räknar
med att det finns partier i kammaren som är beredda
att ställa upp på huvuddragen i en sådan utbildnings-
politik för att förnya Sverige.

Anf. 118 TOMAS HÖGSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Med anledning av utbildningsminis-
terns kommentarer till det moderata budgetförslaget
vill jag svara på de frågor som framfördes av utbild-
ningsministern. Låt mig för förtydligandets skull säga
att vi inte har för avsikt att lägga ned det svenska
studenthemmet i Paris eller andra angelägna verk-
samheter.
Jag ställde i min tur två frågor till statsrådet
Östros. Den ena var: Håller den nya tidsplanen vad
gäller propositionen om vuxnas lärande? Det har
tidigare ställts i utsikt att vi skulle få den under det
här året. Eller har vi att se fram emot en ny tid av
väntan på en angelägen proposition, så att vi får möj-
ligheter att på ett konstruktivt sätt ta ett totalgrepp
över vuxnas lärande, som vi ägnar så mycket tid,
utrymme och ekonomiska resurser åt?
Jag ställde också frågan: Hur tänker utbildnings-
ministern trygga en långsiktig finansiering av det s.k.
Östersjöuniversitetet? Jag vet att det pågår diskussio-
ner i Utrikesdepartementet. Jag vet att Sida har varit
inblandat tidigare, men vi efterlyser besked när det
gäller den långsiktiga finansieringen.

Anf. 119 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s) replik:
Fru talman! Det är ändå en väldigt stor budget-
post, Tomas Högström. Det är 362 miljoner kronor
som vi talar om, förutom att ni vill lägga ned Distum
och därmed slå undan benen för distansutbildningen.
Det var ändå bara 60 miljoner i sammanhanget.
Men hur ska ni lösa detta? De pengarna har ni ju
använt till det ni påstår vara kvalitetsförstärkningar.
Men netto satsar ni mindre på högskolans grundut-
bildning än regeringen. Det går inte att bara säga: Det
där löser vi. Det budgetförslag som ni lägger fram
skulle om ni satt i regering ha varit verklighet den 1
januari. Då kommer de konsekvenser som jag har
beskrivit.
Östersjöuniversitetet är en mycket fin verksamhet,
som har finansierats av Utrikesdepartementet. Det
pågår diskussioner mellan den förläggning Östersjöu-
niversitetet har i Uppsala och Utrikesdepartementet.
Jag hoppas verkligen att det resulterar i en bra över-
enskommelse som gör att verksamheten kan fortsätta.
Det är en fin verksamhet, som har betytt mycket och
som jag tror på många sätt kan ha framtiden för sig.
Ingegerd Wärnersson, skolministern, kommer att
delta i efterföljande debatt. Då har Tomas Högström
närmare möjlighet att utröna hennes arbete med pro-
positioner och vilka datum de kommer att läggas
fram.

Anf. 120 TOMAS HÖGSTRÖM (m) replik:
Fru talman! När det gäller Östersjöuniversitetet
har statsrådet också möjlighet att via regleringsbrev
gå in och styra upp verksamheten. Det är också en
möjlighet som statsrådet äger inom ramen för sitt
departement, om jag har förstått tågordningen rätt.
När det gäller satsningarna på grundutbildnings-
anslag och annat hävdar jag fortfarande att modera-
terna ligger över det regeringen föreslår.

Anf. 121 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s) replik:
Fru talman! Tomas Högström var nog inte med
när vi diskuterade högskolornas frihet och forskning-
ens frihet tidigare i dag, när nu Tomas Högström
föreslår att det bara är att ta till regleringsbrevet så får
vi exakt den verksamhet som vi vill ha. Jag känner till
den möjligheten. Men jag tycker kanske inte att det är
den som man oftast ska använda i utbildningspoliti-
ken och i relationen till högskolorna. Men jag kan
försäkra att det pågår seriösa diskussioner om Öster-
sjöuniversitetets framtid.
Jag kan också säga, Tomas Högström, att jag inte
är nöjd med den beskrivning som Tomas Högström
har gjort av varifrån de 362 miljoner som ni drar
undan från högre utbildning kommer och hur de ska
ersättas. Ni har tagit dem från den budgetpost som
finansierar de angelägna områden som jag nyss har
beskrivit. Det har ni satt på kvaliteten i grundutbild-
ningen. Det är väl hedervärt i sig. Ni har då talat om
att ni lägger ned ett antal verksamheter. Stå för det i
så fall!

Anf. 122 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag skulle ändå vilja fråga en gång till
hur utbildningsministern ser på den urholkning av
prislappen som ju är uppenbar nu med Ingemar Linds
utredning, med Riksdagens revisorer och med andra
rapporter. Ingemar Lind förelår i sin utredning att
400-500 miljoner ska föras över till humaniora. Då
kommer det att tas från andra områden. Jag tycker att
utbildningsministern går lite för enkelt förbi det här
att resurserna till grundutbildningen har minskat med
ungefär 20 %. Då är vi i ett läge där vi måste börja
diskutera hur kvantiteten förhåller sig till kvaliteten.
Vilka förslag kommer för att lyfta upp grundutbild-
ningen till en rimlig nivå? Det är inte minst viktigt för
att de nya studerandegrupperna ska mötas av en hög-
skola som kan ta väl hand om dem.
Sedan har jag en fråga till, fru talman. Det är bra
att Högskoleverket drar in examensrättigheterna om
man inte lever upp till det här med kvaliteten. Men vi
måste också få ett system där vi tar hand om de stu-
denter som drabbas så att de inte går ut med en ut-
bildning som räknas som mindre värd. Utbildnings-
ministern har fått flera frågor om det här tidigare och
har också sagt att han ska komma tillbaka. Finns det
några förslag för att skapa större rättssäkerhet för de
studenter som läser grundutbildningar som visar sig
inte hålla högskolemässig kvalitet?

Anf. 123 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s) replik:
Fru talman! Med det förslag till kvalitetsutvärde-
ringssystem som nu kommer att gälla framöver får
studenterna en rättssäkerhet som jag inte tror att det
går att hitta en jämförelse till. Det vanliga är ju att om
en utbildning inte håller tillräckligt hög kvalitet fort-
går det i det tysta. Det är inte så att studenterna får en
möjlighet till rättelse. Vi inför nu ett system där kva-
litetsutvärderingen blir väldigt tydlig. Den blir of-
fentlig. Högskoleverket har till uppgift att också spri-
da resultaten av värderingarna. Det är också så att om
man kommer i det läget att man trots diskussioner
och utvärderingar med möjlighet att rätta inte lyckas
höja kvaliteten riskerar man att få examensrätten
indragen för nyintagna studenter.
Det innebär också i samma ögonblick att man har
en explicit skyldighet på högskolan att se till att de
studenter som går utbildningen får den kvalitet i ut-
bildningen som de har rätt till. Det måste man göra
genom att sluta kontrakt med andra högskolor för att
se till att få över lärare, om man så behöver, med den
kompetens som krävs. Man kan också erbjuda stu-
denterna att fortsätta utbildningen vid någon annan
högskola. Det blir ett system som studenten kan an-
vända sig av som inte liknar något annat system, med
en stark rättssäkerhet i botten i stället för att bara låta
dålig kvalitet passera.
Folkpartiet har ju en annan idé, som är mycket
mindre skarp när det gäller kvalitetsutvärdering. Man
vill inrätta ett oberoende kvalitetsinstitut - helst flera,
säger man - som ska göra lite olika utvärderingar.
Det är ungefär det som Moderna Tider gör i dag. Det
är ju intressant att titta på, men de kan aldrig ha nå-
gon kraft bakom sin utvärdering annat än att det blir
en intressant rapport. Vi kan ju inte ge ett privat kva-
litetsinstitut makt över examensrättigheter i den
svenska högskolan. Det är det som är den stora bris-
ten i Folkpartiets kvalitetsutvärderingssystem och
som gör att det inte alls håller ihop och inte alls får
den kraft som det system vi nu sjösätter får. Det tyck-
er jag är lite grann av en besvikelse.

Anf. 124 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Det är sant att Folkpartiet också vill
införa oberoende kvalitetsinstitut med olika typer av
helt oberoende granskning. Men det innebär inte,
utbildningsministern har tydligen missförstått oss där,
att vi på något sätt vill avskaffa Högskoleverkets
myndighetsutövning. Tvärtom ska naturligtvis Hög-
skoleverket även med Folkpartiets modell ha stor
makt att dra in utbildningar och ha en myndighets-
utövning. På den punkten stöder jag Thomas Östros
och regeringen. Högskoleverket ska ha den makten.
Men det är mycket viktigt att studenterna får rättssä-
kerhet, och hittills har det som Thomas Östros be-
skrev inte fungerat. Jag har blivit uppringd av ett
antal studenter som känner sig förtvivlade över att de
går ut med en examen som kommer att betraktas som
mindre värd. Börjar det fungera är det bra.
Jag fick inget svar på om Thomas Östros har någ-
ra första funderingar om hur vi ganska snabbt ska
komma i kapp med resurstilldelningen till grundut-
bildningen. Folkpartiet föreslog att vi ska öka den till
priset av en något minskad utbyggnadstakt. Har ut-
bildningsministern några andra förslag?

Anf. 125 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s) replik:
Fru talman! Folkpartiet har inte riktigt tänkt ige-
nom sitt kvalitetsutvärderingssystem. Om Högskole-
verket naturligtvis ska ha sin myndighetsutövning -
ska de inte då ha en egen kvalitetsutvärderingsorgani-
sation? Ska de när Moderna Tider säger att Uppsala
universitet har undermålig kvalitet agera på den
grunden? Det är inte genomtänkt och det är inte lo-
giskt. Det skulle inte få den trovärdighet som en kva-
litetsutvärdering måste få. Jag hoppas att det under
mandatperioden ändå är så att vi kan närma oss var-
andra på den punkten.
Kvaliteten i grundutbildningen är ju en fråga av
yttersta vikt. Det viktiga är att först och främst inse
vilka besparingar som har varit. Där tvekar jag inte ett
dugg att peka på den historiska utvecklingen. Stora
delar av 90-talet innebar besparingar på all statlig
verksamhet. För högskolans del började det 1991.
Sedan dess föll resurserna per student fram till 1997.
Efter 1997 finns en vändning. Det beror på att det
är då regeringen börjar med den stora expansionen.
Då hade man starkt stöd av riksdagen. Den stora
expansionen innebar till en början att man kunde ta
bort en del av de ofinansierade studentplatser man
hade. Man fick alltså resurser för de studenter man
tidigare inte fick resurser för. Det har lett till en viss
förbättring. Också jag skulle vilja se en fortsatt ut-
veckling med en ökning av resurserna per student.
Det är klart att det blir en viktig fråga att resonera
omkring även i framtiden. Men besparingsperioden är
förbi och vi har gått in i ett annat läge. Det är viktigt.
Vi hade innan besparingsperioden började någon-
stans 1991 5-7 timmar per student. I dag ligger det på
4-6 timmar per student i fråga om humanioran. Det är
klart att det tydligt visar att det har skett en besparing.
Men nu vänder systemet.
Jag vill säga att jag tycker att det är viktigt att det
inte ska ske någon omfördelning av resurser från
humaniora och samhällsvetenskap till naturvetenskap
och teknik. Finns det högskolor som ägnar sig åt detta
tycker jag att man ska ta sig en rejäl funderare på hur
man ska ändra på det i framtiden.

Anf. 126 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag är också inne på det här med ba-
lansen mellan kvalitet och kvantitet. Vi hade den här
ordväxlingen tidigare när jag påtalade att vi från
kristdemokraterna hade valt en annan inriktning med
kvaliteten i första hand och kvantiteten i andra. Rege-
ringen har däremot valt kvantiteten först.
Det har visat sig vid forskning att det finns en kri-
tisk nivå när man inte kan ta ned antalet timmar,
alltså i tid räknat med lärarinteraktion för studenterna,
utan att deras möjlighet att lära sig och att tillgodogö-
ra sig undervisningen förbrukas.
När Grundbulten kom för några år sedan visade
det sig att vi låg någonstans runt 8-9 timmar. Nu är
det alltså nere i, precis som ministern säger, 5-6 i
bästa fall. På sina håll ligger det ännu lägre eftersom
mycket av tiden går åt till C- och D-uppsatser i
grundutbildningen som behöver extra tillförsel.
En fråga är: Är ministern beredd att ompröva
samhällsvetarnas och humaniorans peng kanske i
likhet med vad Ingemar Lind skriver i sin utredning?
Det bör dock ske utan att man behöver ta från natur-
vetarna och teknikerna, för jag tror inte riktigt på den
omfördelningen. Är man beredd på den förändringen?
Det är den ena frågan.
Jag har också en andra fråga. Vi tar upp mycket
tid med att diskutera hur de så småningom förhopp-
ningsvis 50 % av alla som slutar gymnasieskolan ska
ha det i sina fortsatta studier. Men de andra, de 50 %
som inte har möjlighet att gå vidare, vad finns det för
högre utbildning för dem inom de ämnen där de kan
gå vidare? Varför ligger spärren för högskolebehörig-
het på samtliga kunskapsområden i stället för att
kanske rikta in sig på gesällprov eller annat?

Anf. 127 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s) replik:
Fru talman! Det är väldigt viktigt att vi har samma
verklighetsbild av hur det har sett ut med lärartimmar
per student över tiden. Det har inte i modern tid varit
8-9 timmar. Grundbulten hade det som ett önskemål
och en vision, men där var vi aldrig i närheten - inte
ens när jag gick i högskolan på 80-talet. Situationen
är ganska lik den situation som var när jag gick i
högskolan i slutet av 80-talet. Då var det 5-6 timmar.
Nu är det i vissa fall någon timme lägre. Det är klart
att det är en mycket relevant diskussion om detta
räcker. Jag tror inte att vi ska ha ett system där man
sätter något slags nationellt golv på högre utbildning
och säger exakt hur många timmar man har rätt till.
Det stämmer nämligen inte alls överens med hur
högre utbildning ska organiseras. Det beror ju alldeles
på vad man har för typ av ämne, vilket stadium man
är i, om det är mycket självständigt arbete just då
eller om man behöver extra stöd. Men det är klart att
kvalitetsdiskussionen i sig är högst relevant.
Då är det tillfredsställande att notera att bespa-
ringarna är förbi. Vi har ett läge med ökande resurser
per student. Det är klart att jag också tycker att det
vore önskvärt att komma tillbaka till den situation
som var innan besparingarna började. Det är ett mål
värt att sträva efter. Och den diskussionen får vi ta
framöver också. Men gör det inte så lätt för er genom
att säga att sökandetrycket nu är så lågt att vi kan
minska utbyggnaden av högskolan. Hälften av dem
som söker kommer nämligen inte in. Och det handlar
om tiotusentals människor som gärna vill in på ut-
bildningarna. Nu öppnar vi dessutom för en bredare
expansion i högskolan där humaniora och samhälls-
vetenskap kommer att bli alltmera betydelsefulla,
likaså vård och omsorg, om inte Moderaternas politik
går igenom där man tar undan dessa pengar. Men då
har vi också möjlighet att ta emot fler studenter i
högskolan där sökandetrycket finns. Säg inte att det
inte är viktigt att bygga ut högskolan, för det är det.
Det tycker inte minst de tiotusentals människor som
står utanför högskolan.
När det gäller den andra viktiga frågan, om vi kan
utforma utbildningar också på ett annat sätt än i dag,
så ber jag att få återkomma, eftersom min talartid nu
är slut.

Anf. 128 YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag ska också återkomma.
Jag tycker att detta är en oerhört viktig diskussion.
Jag håller inte riktigt med om Thomas Östros verk-
lighetsbild. Jag har undervisat för länge själv för att
veta att nivån har varit så här låg, och det beror nog
framför allt på beräkningssystemen när det gäller den
lilla andelen som faktiskt finns kvar till studenterna.
Jag talar inte om studentpengen. Den är i och för sig
ointressant. Det intressanta är vad studenterna får del
av. Och jag vet inte att nivån har varit så låg under de
senaste 20 åren. Men det är ju bra om det blir en
ökning. Det är det enda som jag vill åstadkomma med
denna diskussion. Så då kan vi sluta med den.
Men det är en annan del som har blivit mer och
mer viktig ju fler människor som har tagit kontakt
med mig, och det handlar om kravet på att det ska
finnas ett slags kompetens som gäller för alla därför
att vi i systemet inte ser till att det finns möjligheter
för dem som har en lite annorlunda uppsättning av
kompetens, en annan mix av kompetens. De kanske
är oerhört praktiska och estetiska och skulle kunna gå
in på en högskoleutbildning utifrån dessa ämnen.
Men då finns denna spärr, högskolebehörigheten på
gymnasieskolan. Och jag menar att det är en fara om
vi missar dessa resurser som på sina områden kan
vara riktigt bra. Därför skulle jag önska att vi hittade
något sätt, t.ex. med validering, för att åstadkomma
något annorlunda.

Anf. 129 Utbildningsminister THOMAS
ÖSTROS (s) replik:
Fru talman! Det är en mycket intressant fråge-
ställning som Yvonne Andersson tar upp. Jag menar
att en kvalificerad yrkesutbildning är ett sätt att skapa
nya typer av utbildningsprogram som ju ligger nära
högskolan, och i många fall med mycket aktiva hög-
skolor som deltagare, men också mycket nära en
arbetsmarknad och ett näringsliv som har visat sig
kunna locka nya grupper, inte minst pojkar från ar-
betarhem, och erbjuda mycket kvalificerad utbildning
och som i bästa fall också erbjuder en öppen dörr in
till högskolan för senare studier. Jag skulle gärna se
att högskolan också funderar mer i dessa termer. Det
är naturligtvis ett huvuduppdrag att erbjuda de långa
högskoleutbildningarna. Vi har ju sett en mycket
stark utveckling när det gäller examinationen på de
långa högskoleutbildningarna, och det är bra. Men
man får inte förlora värdet i de kortare yrkesinriktade
högskoleutbildningarna. Detta kan nämligen också
vara ett sätt att öppna dörren för ett livslångt lärande,
där man kan locka nya grupper som kommer in och
får sina första poäng i högskolan, som sedan går vida-
re till ett arbetsliv men som det sedan också är möjligt
att locka tillbaka senare under yrkeslivet. Det kom-
mer vi att se ett stort behov av att människor kan göra
framöver.
Detta ska man koppla till Mona Sahlins mycket
spännande arbete med utbildningskonton där arbets-
tagare, arbetsgivare och stat tillsammans i ett treparts-
förhållande stimulerar ett sparande till egen individu-
ell kompetensutveckling, vilket naturligtvis kommer
att innebära att en ny grupp blir intresserad av hög-
skolan lite senare i livet. Och högskolan måste förbe-
reda sig på de speciella krav och behov som dessa
människor har när det gäller fort- och vidareutbild-
ning och kanske också när det gäller bildning mitt i
livet.

Anf. 130 ELVER JONSSON (fp):
Fru talman! Vi har en kraftig utbyggnad av lan-
dets högskolor. Det är värdefullt, och det känns sär-
skilt angeläget att vi kan nå presumtiva studenter som
tidigare har haft svårt att komma i fråga för en högre
utbildning. Det finns ett antal fristående högskolor
som har inordnats i det statliga budgetarbetet och som
fått i princip stöd för sin verksamhet i likhet med vad
som gäller för den allmänna högskolan.
I debatten tidigare i dag uppmärksammades stif-
telsehögskolorna, att de delvis är på undantag. T.ex.
Jönköpings högskola har verkat i ett dynamiskt skede.
Den är verksam i ett län med ett näringsliv som är
mycket framåt men som har samma behov som nä-
ringslivet i stort i landet, nämligen behov av förnyelse
och innovationer. Där skulle en kreativ forskning
kunna bana väg för svenska företagsframgångar. Men
då är det viktigt att goda ekonomiska och andra förut-
sättningar ges och att de ges likvärdigt.
Det finns dock ett ännu mer besvärande undantag.
Det gäller de frikyrkliga teologiska högskolorna. De
är relativt unga skolor. Bara något tiotal år har man
haft examensbehörighet från 80 till 140 poängs nivå.
Man har skolor i Lidingö i Stockholm, Uppsala och
Örebro. Flertalet frikyrkliga samfund står bakom som
huvudmän. Intressant har varit det intresse som sko-
lorna har väckt, såväl hos dem som kan räknas till
samfundens egen intressesfär men också hos andra
kyrkor, inte minst Svenska kyrkan har många blivan-
de präster som också tillgodogör sig utbildning vid
dessa tre högskolor.
Under senare år har företrädare från den borgerli-
ga oppositionen och från Vänsterpartiet och Miljö-
partiet motionerat om att eftersträva rättvisa. Redan
från starten fick dessa högskolor en betydligt mindre
tilldelning av statliga medel för sin högskoleutbild-
ning, och det har sedan hängt kvar, trots att vi har
gjort flera framstötar varje år. I årets motion har vi
påmint om att så gott som halva riksdagen stödde
dessa propåer redan i fjol, och i år har mönstret upp-
repats. Utskottsmajoriteten, där också Miljöpartiets
och Vänsterpartiets företrädare stött regeringens ne-
gativa linje, hänvisar till att man lever med gamla
avtal, underförstått att man får vänta i flera år då man
möjligen gör ett nytt avtal.
Det som vi motionärer krävt är att skolorna i stats-
finansiellt sammanhang skulle få en justering som
innebär att man rättvist kan ge dessa skolor stöd. Det
vore rimligt att grundbidraget för helårsstudenter
räknades likvärdigt, att lokalbidragen sågs över i
enlighet med vad som sker på andra håll och att re-
duktionen på ungefär 5 000 kr per helårsstudent juste-
rades.
Utbildningsministern talade ju nyss om att det sat-
sas mer än 6 miljarder kronor, 6 500 miljoner kronor
skulle komma i fråga, och då känns det lite konstigt
att man förvägrar några små högskolor rättvisa vill-
kor. Det känns faktiskt ovärdigt.
Egentligen är det ju en orimlig ordning att staten
förutsätter att allmänna och öppna högskolor ska
finansieras med medel som till stor del utgörs av
frivilliga bidrag från huvudmännens organisationer,
deras medlemmar och sympatisörer. Det kan knap-
past vara okänt för regeringen och utskottsmajoriteten
att det rör sig om en huvudmannagrupp, inte särskilt
stor till antalet, men som med fullt ut skattade pengar
får samla in flera miljoner kronor varje år, detta för
att skolorna ska fungera för sina av statsmakten ålag-
da högskoleuppdrag. Vi har också i motionen pekat
på att andra huvudmän som står bakom fristående
högskolor inte avkrävs personliga offerinsatser för att
rätta till det som staten har försummat. Det må vara
kommuner, industrier, banker eller andra intressenter.
Det framstår därför som horribelt när det gäller de
enskilda högskolorna med främst teologisk utbildning
men också de som är engagerade i t.ex. högskolekur-
ser för mänskliga rättigheter, för att nu nämna en
disciplin som blivit mycket uppmärksammad och där
sökande tidvis stått i kö för att få delta.
Vi lever, fru talman, i en tid då samhällsdebatten i
stort också har tagit upp mer av s.k. mjuka frågor,
inte sällan också av existentiell art. Det är uppenbart
att såväl folkliga som vetenskapliga studier kring
värdefrågorna är grundläggande för hela samhället.
Att detta behöver ges utrymme såväl i samhällsde-
batten som i vetenskaplig forskning torde alla vara
överens om. Därför framstår utskottets nonchalanta
avfärdande av motionskravet som högst stötande.
När jag berättade om detta förhållande för en känd
högskoleman undslapp han sig kommentaren: Denna
orättvisa är av sådan art att den borde väcka intresse
hos Diskrimineringsombudsmannen.
Fru talman! Utbildningsministern hyllade stöd-
partiernas beredvillighet att stödja regeringen och det
må vara honom obetaget - de är inte bara stödjande
utan också lydiga. Statsrådet Östros påstår att opposi-
tionen varit "på tvären" och att man "stoppat och sagt
nej".
För Folkpartiets del gör vi nu en satsning på hu-
manområdet inom högskolan och föreslår förbättring-
ar och nu ges nya pengar till stora belopp.
Det är viktigt och högst rimligt att också nå rättvi-
sa och ett utrymme för en rimlig expansion där det
finns ett efterfrågetryck - t.ex. när det gäller de nya
högskolorna med frikyrkan som huvudman. Från
motionärernas sida har vi inte mycket mer att mobili-
sera än argument för rättvisa. Jag vill påstå att det är
förvånande att utskottsmajoriteten med Socialdemo-
kraterna i spetsen så hårdnackat bjuder motstånd.
Men det synes ingå i ett mönster att det är lättare att
nonchalera grupper som inte är särskilt påstridiga
eller högljudda. Detta bildar något av ett mönster för
hur socialister ser på enskild ideell verksamhet. I en
del fall hjälper det inte ens att det är fråga om erkänt
hög akademisk kvalitet.
Den fråga som kan ställas till såväl utbildnings-
ministern och Socialdemokraterna som deras stöd-
partier är om man är nöjd med situationen att år efter
år behandla små men högt kvalificerade högskolor
orättvist.
Besparingsperioden är förbi, förkunnar statsrådet
Östros. Han upprepar det flera gånger. Men åtstram-
ningens svångrem sätts på några små nya högskolor.
Jag frågar återigen: Är Vänsterpartiet och Miljöpartiet
nöjda med en sådan ordning? Är er uppgivenhet i
denna rättvisefråga ett offer i budgetbehandlingen
eller är det fråga om ideologiska motiv?
Fru talman! Jag vädjar om att man också från par-
tier vars företrädare ingår i den avslagsyrkande majo-
riteten gör ett undantag och biträder de yrkanden som
förs fram i reservation 5 under mom. 29, som jag ber
att få yrka bifall till.

Anf. 131 HARALD NORDLUND (fp):
Fru talman! Jag har begärt ordet för att uttrycka
missnöje över att motionen om Östersjöuniversitetet
inte har fått en positiv behandling.
Vad är då Östersjöuniversitetet? Jo, 160 universi-
tet och högskolor har bildat ett nätverk runt Öster-
sjön. Det nätverket har som främsta uppgift och syfte
att sprida kunskaper om Östersjöproblemen.
Sedan 1974 har Sverige varit med om att bygga
upp Helsingforskommissionens arbete för att bevara
Östersjöns marina miljö. Sverige har undertecknat -
det skedde 1992 - 1992 års konvention som trädde i
kraft i januari i år och som innebär juridiskt bindande
överenskommelser om att bl.a. upphöra med dump-
ning till sjöss. Överenskommelsen gäller också över-
gödningen och användandet av miljöfarliga ämnen.
En av Sveriges största insatser för att sprida kun-
skaper på det här området är att samordna när det
gäller Östersjöuniversitetet. Genom kurser, organise-
rade av Östersjöuniversitetet, har ett mycket stort
antal studenter inom t.ex. biologi, teknik, statsveten-
skap, ekonomi och lärarutbildningar fått kunskaper
om frågor som rör Östersjöns miljö; detta i ett biolo-
giskt, ekonomiskt och politiskt perspektiv. Östersjöu-
niversitetet är beroende av finansiellt stöd från andra
källor än den akademiska världen. Men den största
finansiären, Sida, tänker upphöra med att stödja verk-
samheten.
Därför menar jag och Folkpartiet att Sverige bor-
de ta sitt utlovade ansvar för Östersjöns natur och
miljö och fortsätta att administrera Östersjöuniversi-
tetet, även om det sker på annat sätt än genom Sida.
Och visst vore det något att visa upp nästa år då vi har
vårt EU-ordförandeskap!
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 9.
Barns och ungdomars lärande

Anf. 132 BEATRICE ASK (m):
Fru talman! Med hänvisning till kammarens ar-
betsbelastning har jag kortat ned mitt anförande rätt
rejält, så jag ber om ursäkt om det inte är lika nyanse-
rat som det brukar vara. Jag vill också säga att jag
kommer att undvika att ta repliker, även om jag älskar
att debattera. Jag lovar dock inte att jag lyckas med
att hålla denna ambition.
Det budgetförslag som den socialdemokratiska
regeringen har lagt fram när det gäller barns och
ungdomars lärande är ett, enligt min mening, sorgligt
aktstycke. Om det övergripande målet för politikom-
rådet - denna nya uppfinning - ska gälla, dvs. att
Sverige ska vara en ledande kunskapsnation som
präglas av utbildning av hög kvalitet, verkar det i
varje fall inte gälla grundskolan och gymnasiet. Det
saknas krafttag för att komma till rätta med de otill-
räckliga resultat i grundskolan och gymnasiet som vi
får så många rapporter om.
Kammaren har nyligen debatterat maxtaxan. Jag
ska inte upprepa vår kritik av förslaget i ett familje-
politiskt perspektiv. Men som utbildningssatsning är
sänkta avgifter inom barnomsorgen knappast lösning-
en på några problem. Tre timmar allmän förskola
kommer inte heller att rätta till förhållandet att tusen-
tals elever lämnar grundskolan utan att kunna läsa,
skriva och räkna ordentligt. Ingen forskning visar att
det är just avsaknaden av pedagogisk förskoleverk-
samhet för ytterligare några procent barn som är or-
saken till att grundskolan har fått allt större problem.
Vi moderater tror att förkoleverksamheten kan ut-
vecklas. Med ett gediget pedagogiskt innehåll finns
det mycket att vinna när det gäller att ta vara på de
mindre barnens förmåga att lära. Därför lade vi för-
slaget om utveckling av en frivillig barnskola. Några
pedagogiska idéer eller ambitioner när det gäller den
allmänna förskolan har regeringen inte presenterat.
Ofta får man dessutom höra om förskolan att verk-
samheten inte får bli för "skollik". Förskoleklasserna
har t.o.m. kritiserats för att vara det. Man säger i
stället att barn måste få leka. Jag undrar vad regering-
en och andra tror att barn gör om de inte är i försko-
lan.
Vad jag vill komma fram till är att vi inte behöver
vare sig förskolan eller skolan för att barn ska leka.
Förskola och skola har ett annat syfte, nämligen att
med hjälp av pedagogiskt utbildad personal, profes-
sionella, ge barn vad ingen annan kan förmedla eller
locka fram. Förskolan och skolan ska dessutom vara
en miljö som uppmuntrar nyfikenheten och viljan att
lära mer och som bidrar till elevernas fostran.
Vi moderater värnar om skolan som en professio-
nell institution för lärande och en stimulerande miljö
för varje barns personliga utveckling och kunskap-
sväxt. I det perspektivet är lärarbristen ett stort be-
kymmer, men också bristande lärarkunskaper. Vår
uppfattning leder fram till att skolan måste moderni-
seras som arbetsplats. Det handlar om skolklimatet
men också om nödvändigheten av fortsatt och stärkt
satsning på IT i skolan.
IT i skolan är så mycket mer än datorer och
grundutbildning för lärare. Det handlar om pedago-
gisk utveckling, om behovet av att arbeta mer syste-
matiskt med elevernas förmåga till kritisk granskning.
Jag tror att när många ser ITIS-satsningen som
något avklarat har vi bara börjat. Den moderna in-
formationstekniken omvandlar samhället på ett så
genomgripande sätt att det tvingar inte minst skolan
att tänka om och tänka nytt.
Det är svårt för många barn i skolan i dag. Mobb-
ning och allmän oordning finns på många håll. Fakta
belägger allvaret när det gäller skolans inre arbets-
miljö. En hel del framkom i debatten om mobbning
här i kammaren nyligen. Ett annat exempel som jag
bara vill nämna är ljudnivån. En undersökning från
Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg visar att 13 % av 7-
åringarna i dag har eller har haft känningar av sus-
ningar och andra oljud i öronen, dvs. tinnitus. De har
en kronisk hörselskada. Var fjärde person som drab-
bas av svår tinnitus, det är ett stort bekymmer, är
lärare. Oväsendet överstiger alla normer och är ibland
direkt skadligt. Det här finns det konkreta rapporter
om.
Socialdemokraternas svar på skolans bekymmer
är ett nytt statsbidrag för fler vuxna i skolan. Smaka
på orden "fler vuxna". Här krävs minsann inga hög-
skolestudier eller examina, nej, extrapengar kan man
få bara man anställer vuxna. Vilka signaler skickar
det? Måste man också ha mer pengar för att få tyst i
klassen?
Vi moderater anser inte det. Skolan har för många
anställda som saknar utbildning för det arbete de ska
utföra. Det behövs inte fler vuxna i största allmänhet,
men väl fler riktigt utbildade lärare och andra. Det
behövs ledarskap och ett fungerande samarbete med
hemmen.
Intressant med förslaget är dock att regeringen nu
anser att staten måste gå in med riktade pengar till
skolan. Vi håller med om det. Men i stället för att
göra som socialdemokraterna och styra innehållet och
göra projekt, vill vi moderater värna skolornas egen-
makt. Det är ute i de enskilda skolorna man kan be-
döma hur resurserna bäst används. Det ska inte vara
förmåga att fylla i projektansökningar och gulla med
departementet som ska avgöra var pengar hamnar. Vi
moderater föreslår raka rör direkt till skolorna, utan
pekpinnar. Vårt förslag innebär en förstärkning av
anslaget till skolan. Dessutom tycker vi att huvudde-
len av resurserna till skolorna ska gå just den vägen,
dvs. att det inte bara är ett riktat bidrag.
För oss moderater är kärnan i de reformer vi vill
se att värna utbildningens kvalitet genom att ge elever
och föräldrar rätt att välja skola och rektorer, lärare
och andra i skolorna ökad frihet att finna vägar att nå
bättre resultat.
Statens uppgift är att ange målen och se till resul-
taten. Därför krävs förändringar när det gäller myn-
dighetsstrukturen. Vi föreslår att Skolverket och SIH
slås samman och att ett nytt fristående utvärde-
ringsinstitut byggs upp. Ett skolverk vars generaldi-
rektör skriver debattartiklar med ministern har inte
den självständighet och det oväld som krävs. Tänk
om Riksrevisionsverkets motsvarighet skulle göra
gemensam sak med Bosse Ringholm!
I vår vision kan elever och föräldrar få besked om
de egna resultaten i förhållande till undervisningens
mål men också vilken kvalitet olika skolor erbjuder. I
vår vision kan fristående utvärderingar tjäna som
underlag för sakliga debatter om de svårigheter och
möjligheter som utbildning ständigt möter.
Till skillnad från socialdemokraterna är vi mode-
rater inte fixerade vid vem som driver skolor. Vår
utgångspunkt är att varje barn måste kunna få den
bästa utbildningen, och vi tror att det kräver mång-
fald.
Vi tycker inte heller att man ska experimentera för
mycket med sådant som fungerar bra. Ett exempel på
politisk klåfingrighet var beslutet att stänga special-
skolorna. Ekeskolan och Hällsboskolan ska bli resur-
scenter. Så långt är allt väl. Men att handikappade
barn bara undantagsvis och under kortare perioder
ska kunna få undervisning av de specialutbildade
pedagoger som finns i dessa skolor säger vi nej till.
Vi lägger pengar för att slippa den här utvecklingen.
Vi moderater ser också de svenska utlandsskolor-
na som en resurs. Internationaliseringen tilltar. Vi
moderater har tidigare avvisat de åtstramningar soci-
aldemokraterna gjort, och vi föreslår även i år extra
medel. Vi vill att svenskar som tar jobb utomlands
ska komma hem så småningom och tycka att det
känns bra. Därför är det en god sak att se till att deras
barn kan gå i svensk skola om de önskar. Dessutom
gör de svenska skolorna utomlands mycket reklam
för vår syn och vårt sätt att arbeta med undervisning.
Fru talman! Gymnasieskolan är ett sorgebarn på
många sätt. Resultaten är mediokra, och många ung-
domar slås ut direkt. Med socialdemokratisk retorik
kallas det höjda ambitioner. Men att en av tre elever i
årskurs 3 1998/99 lämnade gymnasieskolan utan
behörighet för högskolestudier kan också, som ESO-
rapporten påpekat, ses som ett uttryck för ineffekti-
vitet. Rapporten påpekar att elever väljer att inte ta ut
betyg för att vara säkra på att få möjlighet att förbätt-
ra betygen på komvux. Man frågar också om det i
gymnasiet inte finns inneboende kvalitetsproblem.
Färre elever i dag än för tio år sedan går igenom
ett traditionellt studieförberedande program. De po-
tentiella NT-studenterna räcker bara till att fylla en
tredjedel av högskoleplatserna till ingenjörs- och
naturvetarutbildningar. Bland eleverna som gått ett
yrkesförberedande program var det bara varannan
som jobbade eller studerade ett och ett halvt år sena-
re.
Jag tycker att det är bra att regeringen ökar antalet
timmar i gymnasieskolan, men det behövs mer ge-
nomgripande förändringar. ESO-rapporten pekar på
att kostnaderna för de problem jag nämnt och en hel
del andra är väldigt stora. Tänk vad vi skulle kunna
göra med 20 miljarder om vi i stället fick satsa dem
på ökad kvalitet i skolan, på speciallärare, böcker och
mycket annat. I en sådan jämförelse är regeringens
förslag om särskilt statsbidrag litet och priset för den
förda skolpolitiken alldeles för högt.

Anf. 133 ULLA-BRITT
HAGSTRÖM (kd):
Fru talman! Det är en stor och allvarlig uppgift att
här i kammaren få vara med och debattera den svens-
ka skolan. Här finns alla möjligheter. Skolan möter
barnen, följer deras inhämtande av kunskaper, ser
deras utveckling och har en stor påverkansroll. Tyvärr
har senare tidens mediedebatt inte så mycket handlat
om de möjligheter som skolan har utan hur usel den
är. Den senaste tiden har varit mycket resultatfixerad.
Givetvis är det bra med fixering på resultat, men
kvalitetsuppföljningen är det viktigaste.
Det stora problemet med den svenska skolan är
dock de stora olikheterna i landet. Att komma till en
bra skola är som att vinna högsta vinsten i ett lotteri.
Och det finns de som drar nitlotten vid val av skola.
Det är detta som är vår politiska uppgift att lösa. Där
regeringen misslyckas måste vi från oppositionen gå
in och visa på alternativ. Det är dock förödande för
seriösa, välmeriterade, mycket kompetenta lärare som
lägger sin själ och sin kraft i skolan att ständigt mötas
av epitetet en misslyckad skola. Jag vill verkligen
önska lärarna lycka till i de pågående löneförhand-
lingarna.
Först några ord om förskolan.
Debatten om den allmänna förskolan har förts av
Gunilla Tjernberg här i kammaren den 23 november.
Jag ska dock återigen beröra några delar.
Regeringens förslag om maxtaxa kommer att leda
till att barnen vistas längre tid på dagis och får mindre
tid med sina föräldrar. En färsk undersökning säger
dessutom att det är stressen som gör att så få barn
föds i Sverige i dag. Ett stort antal kommuner kom-
mer att få ökade kostnader för barnomsorgen även
med den statliga subventionen inräknad. Det kan
komma att beskära skolans budget. Denna styrning av
barnomsorgsform är ytterligare ett slag mot den
kommunala självstyrelsen och visar på en smygsoci-
alisering utan like.
Förslagets vinnare är högavlönade föräldrar och
förlorarna barnen. Maxtaxan innebär att familjer med
höga inkomster kan få en avgiftssänkning i storleks-
ordningen 25 000 kr per år. För en ensamstående
undersköterska däremot blir förändringen högst mar-
ginell. Regeringen står för en likriktning som strider
mot socialismens tanke att ge extra stöd till svaga och
utsatta grupper. Regeringen ger till dem som redan
har.
Det största problemet kommer dock att bli de sto-
ra barngrupperna, med personal som blir allt mer
stressad och sliten. Förslaget om maxtaxa är således
kontraproduktivt, då den troliga effekten blir ned-
dragningar av förskoleverksamhet i form av större
barngrupper. Jag har själv haft mina fyra barn på
dagis och upplevt det mycket positivt. Det var under
den tid då det fanns gränser för hur många barn som
kunde finnas på varje avdelning. Nu är de gränserna
försvunna för länge sedan. Regeringen har över hu-
vud taget inte tänkt på att den lägre taxan också leder
till en större efterfrågan. Jag ska inte stanna längre
vid detta eftersom detta är en skoldebatt, men jag är
mycket rädd att skolans budget kommer att beskäras
genom detta. Vi kristdemokrater har dragit bort rege-
ringens 150 miljoner för att ge ökade resurser inom
ett annat anslag för att öka valfriheten för föräldrarna
och för att få ett bättre familjepolitiskt förslag som
innehåller ett barnomsorgskonto, avdragsrätt för
barnomsorgskostnader och fri etableringsrätt.
Man skulle man få mer för pengarna och större
rättvisa. Därför yrkar jag redan nu bifall till reserva-
tion 5, den del som avser mom. 15.
Fru talman! Kristdemokraterna förstod tidigt be-
hovet av en värdegrund som vilar på den etik som
förvaltats av kristen tradition och västerländsk huma-
nism. Det har haft och har stor betydelse att denna
värdegrund är inskriven i våra läroplaner.
Det värdegrundsarbete som skolministern sedan
byggt på med har varit mycket värdefullt och har
betydelse för skolans demokratiska fostran. Det är
dock viktigt att värdegrunden står fast vid den kristna
etiken för att inte framstå som ett flummigt budskap
som kan stå för vad som helst. Det är nämligen vär-
degrunden som är garanten för att man ska slippa
främlingsfientlighet, rasism och mobbning i skolan.
Om detta hade vi en debatt, där Erling Wälivaara
framförde behovet av en landsomfattande kampanj
mot mobbning för att ingen enda ska kunna känna sig
nedvärderad och kränkt. Denna debatt begärdes av
Kristdemokraterna.
I går såg jag filmen Scary Movie på bio. Med 30-
årig lärarerfarenhet är jag mycket bekymrad över att
sjuåringar kan se filmen om de har sällskap med
någon som fyllt 15 år. Elvaåringar kan själva se den.
En film med parodierade våldtäkter, misshandel,
stympningar och sexuellt övervåld kan inte försvaras,
även om argumentet är att det är en parodi som driver
med våldsinslag i andra filmer.
Filmen var mycket sjuk och det är inte rimligt att
förutsätta att elvaåringar ska kunna avgöra vad som är
parodi. I filmen fick man se allt från ett avhugget
bröst till ett avskuret huvud som slängs i en pappers-
korg.
De sexuella inslagen är perversa med inslag där
könshåret först körs av med en motorsåg för att förbe-
reda samlaget. Språket innehåller allt från att "de
sexuellt utsvultna väntar på lammkött" till att någon
ska strimlas och hackas till tärningar. Också de reli-
giösa värdena nedvärderas genom att uttryck som
"onanera med ett krucifix" används.
När jag började undersöka mera fick jag veta att
denna film har ungdomar redan laddat ned på sin
dator. Vi kristdemokrater anser att det är oacceptabelt
att samhället på detta sätt ska motverka det arbete
med demokrati, etik och jämställdhet som skolan har
ansvaret att bygga upp. Det leder till ytterligare ar-
betsuppgifter på en redan knäande skola. Jag yrkar
bifall till reservation nummer 4, den del som avser
mom. 12.
Fru talman! Vi kristdemokrater har i motioner och
reservationer pekat på Skolverkets bristande till-
synsverksamhet. Skolverket måste inom ett år klara
en kvalitetshöjning på sitt arbete, för att vara kvar i
sin nuvarande roll. Vi har också pekat på vikten av
att nya forskningsresurser till skolområdet möjliggör
för lärare att forska.
Det är därför positivt att resurser avsätts till forsk-
ning inom skolväsendet. Dessa medel måste komma
lärarkåren till del. Den pedagogiska forskningen
måste utvecklas i anslutning till skolans vardag. Det
har hittills varit ett för långt avstånd mellan den ve-
tenskapliga forskningen och skolgolvet. Varje enskild
lärare har fått uppfinna hjulet ett antal gånger, i stället
för att ta vara på den kvalitet som gemensamma initi-
ativ kan medföra.
Vi har också i motioner pekat på vikten av att per-
sonalen i skolan ges goda möjligheter till vidare ut-
bildning och kompetenshöjning. I det samhälle vi
lever, när hela etablissemanget talar om den nya eko-
nomin kan inte lärarna stanna kvar i den gamla eko-
nomin av brist på resurser för kompetenshöjning.
Kanske är det också viktigt att få ut pedagoger på
arenan för att förklara vad egentligen den nya eko-
nomin innebär.
Jag tror också mycket på mötet mellan generatio-
ner i skolan. Betydelsen av klassmormor eller klass-
morfar kan inte underskattas, i synnerhet inte i vårt
samhälle där avståndet till släkten kan vara långt. I
det snabbt accelererande samhället har barnen nytta
av att få träffa äldre i skolan och personer som inte är
deras lärare.
Jag har själv erfarenhet av att ha skrivit ett områ-
des historia tillsammans med elever och pensionärer
- jag har boken här ifall någon vill se den. Jag glöm-
mer heller aldrig niorna som med häpnad och beund-
ran lyssnade på Lisa, 90 år, i katedern och som brev-
växlade med äldre personer. Förutom kunskap om
historien bakåt sprider det trygghet och harmoni för
skolans elever.
Det är ett misslyckande från regeringens sida att
en minister behöver rycka ut med specialdestinerade
statliga bidrag till skolan, s.k. Wärnerssonpengar.
Skollag, läroplaner, skolplaner och kursplaner ska
vara de styrdokument som behövs. Regeringen måste
ha tilltro till att kommunpolitikerna löser de uppgifter
de blivit ålagda.
Med denna typ av styrning kommer kommunpoli-
tiker att först invänta regeringen före egen satsning.
Så har skett ifråga om de lokala investeringsmedlen
för ekologisk utveckling. Kommuner har satt sig att
vänta på lotteriet och lagt det viktiga arbetet på bas-
nivå, nämligen Agenda 21-arbetet, åt sidan. Detta är
inte kommunpolitikernas fel. Jag menar att det ytterst
är regeringens som går ut med dubbla budskap.
Kristdemokraterna ger kommunerna mer resurser
än regeringen men pekpinnestyr dem inte. Vi har 3
miljarder för år 2001 till skola, vård, omsorg och
miljö. Regeringen börjar med 500 miljoner, mindre
än 500 kr per elev i grundskolan.
Fru talman! Jag vill rikta resten av mitt anförande
mot gymnasieskolan. Den 4 december var jag på en
liten, mysig gymnasieskola i Hjo i Skaraborg. Här
hade fyra företag gått samman och bildat ett aktiebo-
lag, varifrån Hjo kommun köpte praktisk utbildning.
Bolaget sponsrade också skolan med maskiner.
Det var intressant att se den lust eleverna hade till
sina studier och det sätt på vilket de presenterade sin
skola. Redan från första gymnasieåret är eleverna ute
på arbetsplatser två dagar i veckan. Också elever som
hade matte A utspritt på två år, menade att de skulle
vilja ha mera teori. Varför? De kände motivationen.
Alla dessa elever har fått arbete efteråt. Det största
bekymmer nu som man har som industritekniskt
gymnasium är att rekrytera fler tjejer.
En rapport från SAF gällande samverkan mellan
skola och näringsliv visar från en uppföljning av
skolplaner i 219 kommuner att det bara är 15 % av
skolplanerna som har tydliga och konkreta målbe-
skrivningar för samverkan mellan skola och närings-
liv. Endast 14 % av skolplanerna innehåller en mål-
beskrivning för elevens kontakt med näringslivet.
31 % av skolplanerna saknar formuleringar om hur
skolan ska tillvarata näringslivet i skolans arbete. I
64 % saknas mål för skolan att uppnå i sin samverkan
med arbetslivet. Mål som eleverna ska uppnå i sin
kontakt med arbetslivet saknas i nästan 65 % av de
kommunala skolplanerna.
Lärlingsutbildningen fungerar inte heller bra, där-
för att kärnämnesstudier inte kan anpassas efter be-
hov av sammanhållen tid för praktiken på företagen.
I dag redovisades ett TT-meddelande som visar att
antalet gymnasieelever i Malmö som har svårigheter
med svenska språket har mer än fördubblats på fem
år. Gymnasiekommitté 2000 är inne i en mycket
viktig fas, att lägga upp strukturen för den kommande
gymnasieskolan. Den ska ta hänsyn till elevernas
önskemål, arbetsmarknadens behov och att 50 % ska
kunna gå vidare till högskolan. Den får dock inte
lägga ytterligare börda på lärarna som nyss upplevt en
reform, där vissa t.o.m. har haft tre parallella betygs-
system under en övergångsperiod.
Denna gång måste personalen få möjligheter till
bättre förberedelse och inte hunsas med från stats-
makternas sida. Det är också viktigt att en ny struktur
för gymnasieskolan får med sig betygshanteringen.
Tyvärr har metoden med betyg efter varje kurs lett till
en stor stress i gymnasieskolan. Den har också lett till
att samverkan mellan ämnen och kurser försvårats.
Vid träffar med gymnasieelever framkommer det
alltid att de vill ha flera betygssteg för att uppmuntras
att utnyttja sin potential. Taktikläsningen på komvux
för att man ska höja sina betyg har fått oanade följder.
Detta är inte försvarbart vare sig ur rättviseaspekt
eller när det gäller ekonomiskt samhällsansvar.
Det är också viktigt att Gymnasiekommitté 2000 får
uppgiften att hantera gymnasieexamen.
Fru talman! Slutligen: Valfriheten måste öka, så
att elever kan söka sig utanför kommunens gränser.
Elever måste fostras och tränas till eget ansvarstagan-
de. Det är ytterst märkligt att elevmedverkan i skolan
inte utvecklats bättre under alla år. Visst, det finns
positiva exempel att visa på. Men varför är det så att
lärare i trean, femman, sjuan, nian och vid gymnasi-
estarten har exakt samma budskap, att elevmedverkan
ska öka.
Hur ska elevmedverkan öka, vad ska den inne-
hålla, och vid vilken mognadsgrad ska eleven klara
det ena eller det andra? Varför finns det inte strävans-
och uppnåendemål för elevinflytande och elevdemo-
krati? Skolverket bör få i uppgift att utarbeta sådana
planer som kan följas upp och utvärderas.
Skolverkets inspektörer anser dessutom att kom-
munerna tydligare bör formulera studievägledarnas
uppdrag. I dag ägnas för stor del av deras arbete till
att administrera valen och räkna poäng. Samtalen om
valet inför gymnasiet börjar ofta först i årskurs åtta.
Praktiktiden som en brygga mellan skola och arbets-
liv redan under högstadietiden måste tas mera på
allvar, så att det inte handlar om kompisval eller ett
avbrott i skolarbetet.
Med lust att lära och leva, är Kristdemokraternas
rubrik för gymnasietiden. Det gäller upprättade studi-
eplaner för individen, med möjlighet till praktiskt
lärande för dem som ser praktiken viktig tillsammans
med teoretiska kunskaper. Det bygger på att eleverna
ska kunna ta studieuppehåll för att arbeta och komma
tillbaka för att ta gymnasieexamen t.o.m. 25 års ålder.
Fru talman! Hade jag haft tid skulle jag gärna ha
gått in på rektors uppgifter. En mycket viktig del i
skolan är att rektors roll förstärks och uppvärderas så
att rektor inte är så bakbunden av skolstyrelse och
skolnämnder. Men det får vi ta en annan gång.

Anf. 134 SOFIA JONSSON (c):
Fru talman! Lusten att lära är det absolut vikti-
gaste i skolan. Det ska finnas en nyfikenhet och en
lust att lära någonting mer. Varje elev ska ha den
utgångspunkten och ges de möjligheterna.
Fru talman! Jag är helt övertygad om att kunskap
är det absolut viktigaste och den enda hållbara vägen
till verklig social utjämning och lika möjligheter för
alla människor. Det den absolut viktigaste välfärds-
frågan.
I den här kammaren har vi diskuterat skolan, och
speciellt grundskolan, väldigt många gånger det se-
naste året. Vi har tagit upp problemen. Vi vet att de
finns. Ungefär en tiondel av alla elever som går ut
skolan har inte tillräckliga kunskaper. Ungefär var
femte elev kan inte läsa en dagstidning, förstå och ta
till sig innehållet ordentligt.
Lika många gånger när vi har diskuterat skolan
har vi tagit fram de positiva exemplen. Vi har kunnat
visa på att det finns skolor som trots att man inte har
tillräckliga resurser, och trots att man tidigare inte har
fått någon uppmuntran, verkligen bryr sig om eleven
och utformar en skola som ger den absoluta lusten att
lära.
Det ska vi ta till oss här. Det är de skolorna och
deras redskap och kunskaper som vi ska ta till oss och
formulera till vår skolpolitik. Tyvärr har det inte
blivit så, och tyvärr kommer nog debatterna som
skolpolitiken och skolan att fortsätta. Vi har nämligen
inte fått se några stora krafttag från regeringens sida.
Vi har efterfrågat en handlingsplan, men den har inte
kommit på bordet, så tyvärr måste debatterna fortsät-
ta.
Jag skulle vilja ta upp ett positivt exempel. Det
gäller Lekebergsskolan utanför Örebro. Det är en
högstadieskola. Trots de knappa resurserna har man
genomfört en underbar uppgift. Man har tagit fram
eleverna och lyft dem med hjälp av individuella stu-
dieplaner och en pedagogisk verksamhet. Det har
gjort att eleverna har fått den kunskap som de så väl
har ett behov av.
Fru talman! Tyvärr finns det en ganska tydlig ide-
ologisk skillnad i den här kammaren. Det finns några
som säger: Visst kan alla elever lära, och alla elever
vill lära. Centerpartiet har den utgångspunkten. Men
det finns också de som säger: Vi kan sätta några på
undantag. Några kan få gå en annan väg. De som inte
riktigt passar in i likhetsideologin i skolan är en stor
kostnad, och de får vara i ett utanförskap. Den ideo-
login kommer jag aldrig någonsin att hålla med om.
Vi ska ge möjligheter för alla elever. Vi ska ge resur-
ser och använda en pedagogik så att de kan få lusten
att lära och rätten till godkända kunskaper.
Jag förstår inte den politik som förs fram om ett
likriktat, centraliserat, sätt att arbeta. Någon talade
här om att ta fram pekpinnar. Vissa tror att man kan
lösa saker genom att ge pengar till Skolverket. Andra
tror att det går jättebra att införa en nationell skol-
peng, och så har vi löst problemet.
Centerpartiet säger tvärtom. Vi vill decentralisera
ut pengarna och resurserna direkt till dem som har
kunskaperna. Kunskaperna är en rättighet för alla.
Det är inte tiden som är det absolut viktigaste, utan
det är kunskaperna i sig. Elevernas kunskaper är en
rättighet. De ska kunna ta med sig någonting och gå
vidare ut i livet. Kunskap är makt. Det är vi alla över-
ens om. Då måste vi ge eleverna chansen och möjlig-
heten.
För att kunna klara en kunskapsskola med rätten
till kunskap har vi tagit fram ett par saker. Vi vill ha
individuella studieplaner för varje elev i grundskolan.
Vi vill slopa timplanen. Vi vill inrätta ett kvalitetsin-
stitut. Vi vill också stärka läs- och skrivutvecklingen.
Jag tror att det är oerhört viktigt.
Det finns många väldigt goda projekt som har
dragit igång. Vi kunde se Bornholmsprojektet för ett
antal år sedan. Det visar att elever som börjar med
läs- och skrivutvecklingen från en tidig ålder hamnar
på en mer jämlik nivå. Man ger dem makten och
rättigheten att fortsätta med en bra utbildning och ha
ett bra kunnande i hela livet. Centerpartiet har före-
slagit mer pengar, nämligen 200 miljoner, för ett läs-
och skrivprojekt. De pengarna ska gå direkt ut till de
skolor som har behov.
Den allmänna förskolan är också viktig som en
bra grund. Jag ser det som en viktig del i det livslånga
lärandet. Det är också viktigt att det finns en etable-
ringsfrihet. Men det är inte själva organisationsfor-
men är det viktigaste, utan den pedagogiska verksam-
heten ska vara i fokus. Vad gäller grundskolan har jag
tidigare visat på vår inriktning. Det är kunskapen och
inte tiden som är det absolut viktigaste.
Jag ska också säga några korta ord om gymnasie-
skolan. Vi ställde oss positiva till den reform som
kom för några år sedan. Det visade sig att den gym-
nasieskola som var tidigare hade fastnat i en stelbent
organisation. Den passade inte för nutidens kunskaps-
sökande och framtidens behov av den kunskap vi kan
ge studenter och elever.
Mycket måste förändras. Det är bra att vi har en
gymnasieutredning som har tagit till sig många delar
och att man få en bred parlamentarisk diskussion om
betygssystem och andra saker. Vi måste få en platt-
form och en gymnasieskola som är hållbar i flera år
framöver så att vi inte får en ryckig politisk diskus-
sion fram och tillbaka.
Det behövs lugn och ro i skolan. Det gäller inte
bara grundskolan utan också gymnasieskolan. Både
elever och lärare måste känna att reformen nu kom-
mer att hålla i flera år framöver.
Någon tidigare talare tog här i talarstolen upp frå-
gan om lärlingsutbildningen. Den är också väldigt
viktig. Den försöksverksamhet som pågår just nu är
ingenting som man direkt kan hurra för. De resurser
som har satsats och de målformuleringar som finns
kring den är inte alls godtagbara. Här borde man satsa
mer resurser. Vad är det egentligen för utbildning vi
ska ha under provverksamheten? Vilka mål ska vi ha?
Hur kan vi forma lärlingsutbildningen i framtiden?
Sist till gymnasieskolan. Här finns också en tydlig
delning bland riksdagens partier. Det finns de som
säger: Vi kan sätta vissa elever på undantag. Gå till-
baka till den gamla tvååriga utbildningen, och låt dem
gå där. Okej, vi delar in eleverna i två lag. Vi kan ha
några som är mer intresserade av att skolan och ut-
vecklingsarbetet där.
Det är fruktansvärt att det synsättet fortfarande
finns i dagens kunskapssamhälle! Det ska finnas en
rättighet för varje elev att få en så god grundutbild-
ning som möjligt för att de ska kunna klara sig i det
fortsatta livet.
Fru talman! Jag vill slutligen yrka bifall till Cen-
terpartiets reservation 2 under mom. 9. Den handlar
om just läs- och skrivutvecklingen. Det ser jag som
en av de absolut viktigaste delarna vad gäller grund-
skolan.

Anf. 135 ULF NILSSON (fp):
Fru talman! Skolan ska vara till för alla elever,
och ge alla elever en chans utifrån deras egna förut-
sättningar. Det är vi nog alla överens om. Men är det
så?
Den svenska skolan har naturligtvis många goda
inslag. Det ser vi om vi tittar oss runtomkring. Det
finns många exempel på engagerade lärare och nyfik-
na, kunskapssökande elever. Men den svenska skolan
lämnar fortfarande alltför många elever utanför och
ger alltför många elever små chanser att få riktig
glädje av sin skolgång. Både de elever som behöver
mer tid och lugnare takt och de elever som är mycket
studieintresserade blir ofta dåligt stimulerade i sko-
lan. Det beror framför allt på att likriktning fortfaran-
de är ett honnörsord i svensk skolpolitik. I grundsko-
lan styr timplanen så att de som skulle behöva mer tid
inte får det. I gymnasiet måste alla läsa samma kurser
i teoretiska kärnämnen oavsett om de har intresse och
ork för det eller inte.
Folkpartiet föreslår en hel del förändringar i sko-
lan. Det är förändringar som skulle sätta individen i
centrum och ge varje elev en chans.
Vi vill ha en grundskola där elever kan gå nio el-
ler tio år beroende på om hon eller han har kunskaper
att gå vidare till gymnasieskolan, en grundskola där
de som behöver mer hjälp i matte och svenska vissa
timmar får annan undervisning och en grundskola där
speciallärarna har kommit tillbaka så att undervis-
ningen också kan ske enskilt eller i mindre grupp.
Vi vill ha en gymnasieskola där de som vill kan få
lärlingsutbildning med halva tiden på ett företag, och
där även de skoltrötta kan få en meningsfull under-
visning i kärnämnena utan att hela tiden behöva käm-
pa för att bli högskolebehöriga.
Fru talman! Det individuella programmet i gym-
nasieskolan används i dag för att hjälpa elever som
inte klarar kunskapskraven på de vanliga nationella
programmen. Eleven får repetera grundskolekurser i
t.ex. svenska och matte medan de läser gymnasiekur-
ser i t.ex. samhällskunskap och naturkunskap. Det är
klart att det är väldigt svårt att klara andra ämnen om
man inte förstår språket i läroböckerna. Jag har sett
många skolor där lärarna gör fantastiska insatser på
det individuella programmet. Men själva målet - att
få eleven att gå över på ett nationellt program -
misslyckas. Bara 16 % av eleverna på det individuella
programmet klarar av en gymnasiekompetens.
Folkpartiet föreslår därför att det individuella pro-
grammet avskaffas, och att resurserna förs över till
grundskolan för att hjälpa elever tidigare med speci-
allärare och med fler undervisningstimmar. Att an-
vända det individuella programmet för att läsa in
grundskolekurser är ingen bra metod. Jag brukar säga
att det är både billigare och mänskligare att lära en
elev läsa tidigt i grundskolan än att göra det i gymna-
siet.
Själva grundtanken att alla elever ska läsa samma
sak under en stor del av studietiden är feltänkt. Sveri-
ge lär fortfarande vara det enda land i världen - skulle
jag våga säga - där 100 % av gymnasieleverna ska
uppnå högskolekompetens. Efter fem år har endast
62 % av eleverna lyckats uppnå gymnasieskolans mål
- allmän högskolebehörighet.
Vi liberaler anser att det är dags att se verklighe-
ten och låta eleverna välja mellan både mer studiein-
riktad utbildning och mer yrkesinriktad. Vi föreslår
därför att det som ett positivt alternativ utarbetas ett
lärlingssystem där skolan och arbetslivet ansvarar för
halva tiden var. Utbildningen ska avslutas med en
lärlingsexamen, och naturligtvis också innehålla un-
dervisning - bra undervisning i svenska, engelska och
matte m.fl. ämnen.
Sverige är också ett undantagsland i Europa ge-
nom att inte använda begreppet examen. Naturligtvis
borde det finnas en klart definierad examen som ger
besked om att studenten har kunskaper för att gå
vidare till högskolan. Sverige behöver helt enkelt en
studentexamen. Enligt Folkpartiet borde en student-
examen utformas så att den är internationellt gångbar
i högskolevärlden. En studentexamen ska utformas så
att det blir tydliga krav på förmåga till kritiskt och
självständigt arbete och precisering av vilka olika
inriktningar den ska kunna bestå av.
Fru talman! Under många år avfärdades den kritik
av skolan som jag nu har fört fram som borgerlig eller
konservativ. Men under den senaste tiden har bl.a.
skolministern erkänt och instämt i att det individuella
programmet fått en omfattning som ingen hade öns-
kat. Hon har också medgett att det är ett problem att
så många elever inte uppnår målen. Därför hoppas jag
att regeringspartiet kommer att visa sig berett att
förutsättningslöst diskutera förändringar när det blir
alltmer uppenbart att dagens skola inte räcker till för
alla elever. Men då måste regeringen slakta vissa
heliga kor; tanken att alla ska läsa samma kärnäm-
neskurser och rädslan för att ibland låta grundskole-
elever läsa olika kurser i samma ämne. Vänsterparti-
ets och Miljöpartiets rädsla för betyg hör inte heller
hemma i en modern skola, där utvärdering av målen
är en förutsättning för goda resultat.
I årets budget anslår regeringen extra pengar till,
som det heter, "fler vuxna i skolan". Folkpartiet säger
ja till pengarna, men vi vänder oss mot otydligheten i
vad pengarna ska användas till. Det är faktiskt inte så,
fru talman, att det är likgiltigt vilka vuxna som kom-
mer till skolan. Skolan behöver inte minst, och fram-
för allt, utbildade lärare. Det stora problemet är att
alltför få vill bli lärare i dag. Om några år fattas det
över 20 000 lärare. Vi liberaler menar att de här
pengarna i första hand skulle användas till att öka
andelen utbildade lärare, bl.a. genom att användas i
lönepotten.
Begreppet ordning och reda har ibland avfärdats
som någonting gammaldags och larvigt. Men det har
fått en ny innebörd med det senaste årets rapporter
om mobbning. Det har fått en djupare, allvarligare
och mer tragisk innebörd. Sedan den senaste mobb-
ningdebatten har vi i Folkpartiet gått in i Skolverkets
tillsynsdatabas och undersökt 42 enskilda fall av
mobbning som finns där. Det gäller alltså kränkande
behandling av kamrater. Det visade sig att i 38 % av
mobbningsfallen har den mobbade eleven inte fått
den undervisning som hon eller han har rätt till. Det
visade sig också att 21 % av eleverna inte har fått det
stöd de har rätt till. Verkligheten är alltså att fyra av
tio mobbade elever får mindre undervisning än vad en
elev har rätt att få. Därför kvarstår den fråga som
skolministern inte har velat svara tydligt på den se-
naste månaden: Om man blir tvungen att välja - vem
ska flytta från skolan, mobbaren eller den som mob-
bas?
Det förslag om allmän förskola som redan beslu-
tats om och debatterats i kammaren är också otydligt
när det gäller det pedagogiska innehållet. 4-5-
årsåldern är en ålder när barnen är oerhört nyfikna
och kan utvecklas väldigt fort. Grunden för en lyckad
skolgång läggs ofta i den åldern. Därför är det viktigt
att den nya allmänna förskolan inte bara blir en kost-
nadsfri barnomsorg, utan att förskolan innehåller
tydliga mål för verksamheten och att utbildade för-
skollärare leder den.
Det finns barn som hela tiden är utanför i skolan
eftersom de aldrig fått en chans att komma upp till
kamraternas nivå när det gäller att läsa, skriva och
räkna. De glöms ofta bort, om de inte bråkar eller
märks på något annat sätt. Många barn med stora
problem i skolan skulle få det mycket lättare om de
hade blivit upptäckta tidigare. Därför måste den kan-
ske viktigaste uppgiften för förskolan vara att upp-
täcka barn som behöver extra stöd och stimulans. Här
har nog den allmänna förskolan sin viktigaste uppgift.
Men då måste också förskolan sätta upp tydliga mål
för vad barnen ska uppnå under åren i förskolan. För
Folkpartiet är det viktigt att en pedagogisk allmän
förskola har tydliga mål för verksamheten.
Fru talman! Folkpartiet tror på en kunskapsskola.
Skolans huvuduppgift är att hjälpa eleverna att skaffa
sig en kunskapsbas att gå vidare från. Om skolan ska
klara den uppgiften måste den ha tydliga mål och bra
metoder att utvärdera hur målen uppfylls. Det är
väldigt många som har åsikter om vad som är viktigt i
skolan. Vi liberaler tror inte att skolan alltid är så bra
på att lösa alla problem. Men skolan har en mycket
speciell kompetens, och det är utbildning. Jag är
övertygad om att många av problemen med mobb-
ning och bristande respekt för medmänniskor i skolan
har att göra med att skolan är för otydlig i sin roll. Låt
skolan i första hand verkligen vara skola!
Fru talman! Jag har redan yrkat när det gäller
detta betänkande så jag upprepar inte det.

Anf. 136 TORGNY DANIELSSON (s):
Fru talman! Målet för utbildningspolitiken är att
Sverige ska vara en ledande kunskapsnation som
präglas av utbildning av hög kvalitet och livslångt
lärande för tillväxt och rättvisa. Det är de övergripan-
de politiska målen för det som ryms under utgiftsom-
råde 16 i budgetpropositionen. Den läsning som finns
där gör mig glad. Utgiftsområde 16 gör mig glad. Det
är en expansiv budget. Vi satsar mer på utbildning
och forskning i år och de kommande åren, och vi kan
också genomföra reformer.
Det tillhör inte vardagen för den generation som
jag tillhör som kom in i riksdagen i början av 1990-
talet att kunna stå här och vara med om att ha en
expansiv budget som också vilar på en stabil ekono-
mi. Tidigare handlade det mycket om neddragningar
och svångremspolitik, så det här gör mig glad.
Jag är också glad över det samarbete vi har till-
sammans med Vänstern och Miljöpartiet i utbild-
ningsutskottet och den enighet vi kan skapa när det
gäller den politiska inriktningen. Däremot kan jag
inte se någon egentlig enig opposition när det gäller
de här frågorna. Vi har inget trovärdigt regeringsal-
ternativ i Sverige i dag.
Fru talman! Utbildning för alla av hög kvalitet
återkommande genom livet är en av de fördelnings-
politiskt viktigaste frågorna, detta främst för att ut-
bildning bidrar till personlig utveckling och höjd
livskvalitet för varje människa. Utbildning är också
en av de viktigaste faktorerna för att skapa utveckling
i samhället, för att skapa tillväxt och för att slå vakt
om och utveckla välfärden.
Vidare är utbildning en av de mest verkningsfulla
instrumenten för att utveckla och fördjupa demokra-
tin. Ser vi det i ett globalt perspektiv handlar det om
att skapa fred och förståelse mellan folk. Detsamma
gäller också när det handlar om att bekämpa miljöför-
störing och ohälsa i ett globalt perspektiv. Vi kan ta
exempel som hiv/aids och malaria. Det enskilt mest
verkningsfulla instrumentet när det gäller de frågorna
är utbildning.
De senaste problemområdena som jag tar upp är
något av det som det svenska Unescorådet är engage-
rat i. Det är också del av den här budgetpropositionen
under utgiftsområde 16 som ju även finansierar
Unescorådet. Inom ramen för FN:s arbete att ge alla
människor rätt till utbildning och att bekämpa analfa-
betismen i världssamfundet finns det ett aktivt arbete
som bedrivs inom det svenska Unescorådet.
Fru talman! Utbildning är en investering inför
framtiden. Därför är det så viktigt att sätta fokus på
kvaliteten i vardagsarbetet. Grunden för det livslånga
lärandet läggs i förskoleåldern. Förskolan ska förvalta
och utveckla den naturliga nyfikenheten och ivern att
lära som barn har. Rätt bemötande ger just det som
många har pratat om i dag, den livslånga lusten för
lärande.
Kvalitet handlar om att sätta varje enskilt barn i
centrum och kunna erbjuda en bra miljö och ett inne-
håll som är anpassat till just den som barn lilla män-
niskan så att den ges självförtroende och möjlighet att
växa. I de tidigaste åren blir stimulansen av barnets
språkutveckling speciellt viktig. Det är språket som är
ett av de viktigaste verktygen i utbildningens verk-
tygslåda.
Men det är även i de unga åren som vi lägger
grunden för att utveckla ett undersökande och fors-
kande arbetssätt, lust att upptäcka tekniska och natur-
vetenskapliga samband och respekt för vår gemen-
samma miljö. I de unga åren grundläggs också ett
positivt förhållningssätt till våra medmänniskor, re-
spekten för alla människors lika värde och förståelse
för olikheter människor emellan.
Förskolan med dess pedagogiska och personlig-
hetsutvecklande innehåll har en stor betydelse för
barnens fortsatta utveckling och skolgång. Men tyvärr
har inte alla barn tillgång till förskola. I dag får ofta
de barn som mer än andra skulle behöva förskola inte
ta del av den. Det kan vara barn i socialt utsatta om-
råden, barn med utlandsfödda föräldrar eller barn till
arbetslösa.
Det är mot denna bakgrund som vi nu här i riks-
dagen redan har beslutat om att införa en avgiftsfri
allmän förskola för fyra- och femåringar. Vi har be-
slutat om maxtaxa inom förskoleverksamheten och
skolbarnsomsorgen. Vi har också beslutat att barn till
arbetslösa eller föräldralediga föräldrar ska ha rätt till
en plats i förskola, i fritidshem eller i familjedaghem.
Detta barnperspektiv i politiken gör det möjligt
för alla barn att få rätt till en plats i förskola utan att
vara beroende av om föräldrarna har råd eller inte.
Det omdöme som den svenska förskolan har fått i en
OECD-rapport visar ju att kvalitet och innehåll i vår
förskola håller mycket hög klass. Man konstaterar att
förskolan verkligen är anpassad för barn och att det
bedrivs verksamhet där som utgår från barns behov
och som sker på barns villkor. Det är ett mycket högt
betyg totalt sett, men med en anmärkning i kanten.
Den är inte tillgänglig för alla, bl.a. på grund av det
avgiftssystem vi har i dag. Det kommer vi nu att rätta
till med de nya reformer som vi redan har ställt oss
bakom.
Fru talman! Den svenska skolan hävdar sig över
lag mycket bra i en internationell jämförelse, detta
trots 90-talets ekonomiska kriser och trots att vi sam-
tidigt under 90-talet hade en ökning av barnkullarna
och en ökning av antalet anländande flyktingbarn.
Men vi kan inte vara nöjda så länge som alla barn
inte når kunskapsmålen. Även om det är kommunerna
som nu har ansvaret för att analysera sina resultat och
vidta åtgärder kan staten också göra en hel del. Staten
kan ge stöd för skolutveckling och öka kommunernas
förutsättningar att höja kvaliteten i skolan. Ett riktat
statsbidrag för personalförstärkning och kompe-
tensutveckling av personalen är en av många åtgärder
som regeringen föreslår och som utskottets majoritet
har ställt sig bakom. Totalt handlar det om 17,5 mil-
jarder kronor under åren 2001 till 2006.
Samtidigt pågår en successiv upptrapppning av
det generella statsbidraget, de s.k. Perssonpengarna.
Samtidigt sker också i de flesta kommunerna en ök-
ning vad gäller skattekraftsutvecklingen på grund av
den ökade tillväxten.
Det här tillsammans gör att möjligheterna för att
på ett påtagligt sätt förbättra och utveckla kvaliteten i
skolan ökar. Det gäller över huvud taget kommunal
verksamhet. Men det handlar främst om det vi pratar
om här i dag, förskoleverksamheten, skolan och skol-
barnsomsorgen.
Men det handlar inte bara om att få förbättrade
ekonomiska förutsättningar. Vissa kommuner och
vissa skolor har svårare utgångsläge och behöver mer
gedigna åtgärdspaket. Det handlar om såväl organi-
sation och pedagogisk kompetens som bra ledarskap.
Det gäller att skapa en väl fungerande helhet. Funge-
rar inte detta är det framför allt de elever som har
behov av särskilda stödinsatser som blir lidande.
För att klara detta behöver vi bl.a. fler utbildade
specialpedagoger i skolan. Det är därför glädjande att
det nu avsätts speciella medel för att anordna utbild-
ningar för redan utbildade lärare i specialpedagogiska
kunskaper. Det är också bra att det här uppdraget ges
till lärarutbildningarna och att det formuleras så att
dessa kurser kan bedrivas såväl på deltid som på
distans.
Avslutningsvis vill jag också säga att jag är glad
över att vi nu kan lyfta fram frågan om forskningen
inom utbildningsområdet. I enlighet med propositio-
nen om en ny lärarutbildning kommer det nu en kraf-
tig ökning av forskningsanslagen för utbildningsve-
tenskaplig forskning. Dessutom kommer det två nya
forskarskolor med utbildningsvetenskaplig inriktning.
Det ska bli spännande att se vad forskningen inom
detta område kan göra inte minst för att utveckla
skolans organisation, läromiljö, arbetsmetoder och
specialutformad pedagogik för att stärka förutsätt-
ningarna för funktionshindrade barn, ungdomar och
vuxna med behov av särskilt stöd i undervisningen.
Fru talman! Jag har anledning att vara glad i dag,
även om jag naturligtvis inte kan vara helt nöjd. Vi
ska arbeta vidare med att utveckla skolan utifrån ett
tydligt barnperspektiv. Alla barn ska kunna känna sig
trygga och välkomnade i skolan samtidigt som de ska
kunna ha roligt och känna att de växer och utvecklas.
Avslutningsvis vill jag yrka bifall till hemställan i
betänkandet UbU1 i dess helhet.

Anf. 137 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd)
replik:
Fru talman! Torgny Danielsson känner sig glad
över att Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpar-
tiet blir alltmer likriktade och ser tydligen inte den
spänst som finns i borgerlighetens förslag. Ni smyger
runt och socialiserar och riktar bidrag i stället.
Jag skulle vilja säga att det inom borgerligheten
finns en stor samstämmighet både vad gäller barnom-
sorg, den allmänna förskolan, skolan, möjlighet till
friskola, varvad teori och praktik inom gymnasiesko-
lan osv.
Vad jag skulle vilja fråga är varför inte Torgny
Danielsson vågar tro på kommunernas möjligheter att
få mer generella bidrag och slippa de riktade bidragen
och i stället skapa bättre utvärderingsinstrument för
att följa upp kommunernas verksamhet.
Torgny Danielsson talar väl om förskolans roll
osv. Vi har reserverat oss till förmån för den öppna
förskolan. Den skulle vara ett stöd för barn och för-
äldrar i utsatta delar. Varför har inte socialdemokra-
terna ställt upp för den?

Anf. 138 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag är överraskad över att vi kan se så
olika på i vilken utsträckning det finns ett enat bor-
gerligt alternativ till de förslag vi lägger fram.
Naturligtvis tror jag på kommunernas möjligheter
att ta det ansvar de har. Det pågår mycket bra verk-
samheter ute i kommunerna. Men vissa kommuner
har stora svårigheter att klara detta. Därför är det
viktigt att vi kan spela en kompensatorisk roll. Vi ska
se till barnens bästa. Ett barn som råkar befinna sig i
en kommun där många barn har behov av särskilt
stöd ska inte behöva stå tillbaka. Resurserna ska för-
delas efter behov. Olika elever och olika skolor har
olika behov. En del behöver mera insatser.
Det är ett helt annat synsätt än i det borgerliga
förslaget om nationell skolpeng. Det ger en generell
fördelning av pengarna som inte tar hänsyn till olika
behov.
Jag ser positivt på den öppna förskolan. Öppen
förskola ryms inom det vi kallar för förskoleverk-
samhet. Det kan mycket väl vara ett bra sätt att möta
behov hos familjer med en arbetslös förälder. Man
kan ge service till den arbetslöse föräldern samtidigt
som barnen ges möjlighet till stimulerande pedago-
gisk verksamhet.

Anf. 139 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd)
replik:
Fru talman! Torgny Danielsson kan ändå inte
komma ifrån att regeringen styr mycket. Den allmän-
na förskolan är styrd. Kommunens frihet är inte stor.
Maxtaxan är inte för barnens bästa, som Torgny Da-
nielsson sade, utan den är till för att föräldrarna ska
kunna arbeta mer. Det kommer att leda till större
grupper. Det är orättvist, eftersom de som redan har
får mera.
Jag har hört om kommuner som skulle vilja stödja
ekonomiskt svaga och föra över mer resurser till dem.
Men då får de inte del av maxtaxans regeringsresur-
ser. Det får inte ändras ett punkt eller ett komma i
reglerna. Då är friheten inte så stor.

Anf. 140 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag lade märke till att Ulla-Britt
Hagström nämnde i sitt huvudanförande att hon själv
har haft fyra barn inom barnomsorgen eller förskolan
och att hon var mycket nöjd med det. Jag förstår inte
varför Ulla-Britt Hagström och kristdemokraterna
skulle vilja förneka eller försvåra för andra att få del
av den pedagogiska verksamhet som förskolan utgör.
Maxtaxan är ett erbjudande till kommunerna som
har sin utgångspunkt i att barn ska ha möjlighet till
förskola och pedagogisk verksamhet oberoende av
föräldrarnas ekonomi. Det gör att det blir tryggare för
barnen i och med att det inte behöver vara en ekono-
misk fråga. Det vi kommer till rätta med är att en hel
del föräldrar känner sig stressade och på olika sätt
försöker pussla ihop tillsyn för barnen som går ut på
att äldre syskon eller någon annan anhörig ska stå för
omsorgen.
I likhet med all annan generell välfärd är maxtax-
ans utgångspunkt att avgiften inte ska vara avgöran-
de. Verksamheten har man betalt genom skattedebite-
ringen. Det är en reform som på ett klart sätt stärker
barnfamiljernas ekonomi. Det ger möjligheter och
valfrihet att jobba mindre, såsom Ulla-Britt Hagström
efterlyser.

Anf. 141 LENNART GUSTAVSSON (v):
Fru talman! Först vill jag yrka bifall till hemstäl-
lan i utbildningsutskottets betänkande nr 1.
De frågor som vi nu diskuterar rör förskolan,
grundskolan och gymnasieskolan. Sammantaget vill
vi från Vänsterpartiet uttrycka vår tillfredsställelse
över att vi nu kraftfullt börjar åtgärda konsekvenserna
av 1990-talets svåra ekonomiska situation, en situa-
tion som har betytt mycket negativt för skolans områ-
de. Samtidigt som de ekonomiska resurserna minska-
de ökade barnkullarna och flyktinginvandringen.
Jag tänker lyfta fram några av de saker som jag
tror kommer att ha stor betydelse för att vi bättre ska
kunna arbeta mot visionerna om en skola för alla och
om en möjlighet till livslångt lärande för alla. Förut-
om utbildningens betydelse för hela samhällets ut-
veckling har utbildning och kunskapsnivå en central
betydelse för demokratin och människors delaktighet
i samhället.
För det första: En kraftfull satsning på förskolan
behövs. Att förskolan i likhet med skolan, föräldra-
försäkringen, barnbidraget och hälso- och sjukvården
ska vara en del av den generella välfärden och erbju-
das alla barn och barnfamiljer är en självklarhet för
oss i Vänsterpartiet. I budgetpropositionen anges att
målet är en avgiftsfri förskola, något som vi från
Vänsterpartiet länge har hävdat.
Införandet av den allmänna förskolan för fyra-
och femåringar, rätten till förskoleverksamhet för
barn till arbetslösa eller föräldralediga samt en max-
taxa i förskoleverksamhet och skolbarnomsorg är alla
steg i en riktning som ligger väl i linje med Vänster-
partiets politik. Frågan om maxtaxan är en av de få
frågor där det tycks finnas någon form av borgerlig
enighet. Jag måste instämma med Torgny Danielsson.
I övrigt måste jag säga att jag saknar ett tydligt bor-
gerligt alternativ. Det är i och för sig ganska talande
att den borgerliga enigheten vänder sig mot ett förslag
som handlar om att utveckla den generella välfärden.
För det andra: Det behövs mer personal inom för-
skola och skola. I våras lanserade Vänsterpartiet tan-
ken om skolmiljarden. Detta gjorde vi väl medvetna
om att elevgruppernas storlek under 90-talet ökat.
Mer personal inom skolan är en av förutsättningarna
för att kunna nå målen. Därför är det naturligtvis bra
att regeringen inom ramen för budgetsamarbetet prio-
riterar en satsning initierad av Vänsterpartiet - en
satsning på skolan.
Ur elevsynpunkt och med tanke på bl.a. den se-
naste tidens mobbningsdebatt är bristen på elevvårds-
personal en av de verksamheter som behöver för-
stärkning. Nu finns i budgeten en femårig satsning
som innebär att ungdomsskolan och fritidshemmen
tillförs resurser motsvarande en nivåhöjning på 5
miljarder. Bidraget är riktat till utökning av personal.
Kritik har ibland framförts att detta riktade bidrag
skulle utgöra ett allvarligt intrång i det kommunala
självstyret. Vänsterpartiet menar att en kraftsamling
för att öka personaltätheten är av yttersta vikt och att
det är viktigt att vi faktiskt vågar rikta resurserna.
Den femåriga satsning vi nu inleder kommer att ha
stor betydelse för skolans viktigaste ingrediens, näm-
ligen eleverna.
För det tredje: Elevinflytandet måste öka! Ska
eleverna kunna uppnå både kunskapsmålen och de
demokratiska målen måste eleverna göras mer delak-
tiga i vad som händer i skolan. Det är bra att rege-
ringen uppmärksammar och utvärderar försöksverk-
samheterna med lokala styrelser med elevmajoritet
inom gymnasieskolan. Den översyn av elevernas
möjligheter att påverka sin arbetsmiljö som regering-
en avser att göra är naturligtvis också viktig. Delak-
tighet, inflytande och ansvar är några av nyckelorden
när det gäller elevinflytande.
För det fjärde: Satsa på barn och ungdomar med
utländsk bakgrund! Stortadssatsningen är en viktig
del i ansträngningarna att förbättra situationen i stor-
städernas utsatta områden. Även om satsningen som
sådan inte i grunden ändrar förutsättningarna för att
komma åt segregationen är en särskild utbildnings-
satsning i samverkan med andra insatser viktig.
För det femte: Arbetet med jämställdheten måste
intensifieras! Av budgetpropositionen framgår att
regeringen överväger fortsatta insatser inom värde-
grundsområdet, t.ex. genom att sprida kunskap och
lärande exempel särskilt beträffande jämställdhet och
sex och samlevnad.
Här tycker jag att det kan vara på sin plats med ett
tydliggörande från skolministern. Hur länge tänker
regeringen överväga? Kan vi se fram emot en fortsatt
och intensifierad satsning på jämställdhetsarbetet i
skolan?
Fru talman! Avslutningsvis skulle jag vilja lyfta
fram en annan fråga. Jag tycker att det är dags att på
allvar resonera om ett av hindren att uppnå läropla-
nernas mål, nämligen betygssystemet. I övergången
mellan grundskola och gymnasieskola spelar betygen
en allt mindre roll. Framsynta kommuner lyfter fram
frågan om försöksverksamhet med betygsfri grund-
skola. Försöksverksamhet med slopande av timplaner
pågår. En försöksverksamhet med en betygsfri grund-
skola vore på sin plats som ett led i att utveckla arbe-
tet med att förverkliga läroplanerna. Det vore intres-
sant om skolministern kunde ta en liten stund av sitt
anförande för att tala om ifall hon är beredd att med-
verka till att få till stånd någonstans i landet en för-
söksverksamhet med betygsfri grundskola.

Anf. 142 GUNNAR GOUDE (mp):
Fru talman! Det här är en debatt som förs med
anledning av den budget som har lagts fram för finan-
sieringen av skolan. De problem som har diskuterats
berör mycket det pedagogiska arbetet i skolorna. Jag
tror att det är allmänt känt och accepterat att de pro-
blem vi ser i form av att elever lämnar skolan utan att
ha godkänt i kärnämnena eller behörighet att gå gym-
nasiets nationella program kommer som en följd av
de nedskärningar i resurserna som skolorna hade i
början av 90-talet under den ekonomiska krisen. 20 %
av personalen, lärare, skolpedagoger, kuratorer, spe-
cialpedagoger osv. fick lämna skolan.
De som fick betala priset var elever med behov av
särskilt stöd. De kunde inte få det stödet med de re-
surser som skolan hade. Nu har skolan levt med pro-
blemen under en relativt lång period. Jag trodde att vi
var överens om att det viktiga var att få tillbaka resur-
serna så att skolan återigen kan börja erbjuda eleverna
det stöd de enligt skollag och läroplan är berättigade
till.
Det låter inte som om de borgerliga partierna har
tagit problemet på allvar. Ingen kan väl tro att pro-
blemet skulle lösas för dessa elever med läs- och
skrivsvårigheter, sociala problem, lättare funktions-
störningar osv. om man införde mera fingraderade
betyg. Jag kan inte tänka mig att ett mer fingraderat
betyg skulle vara till någon hjälp för de eleverna -
inte heller om man ökar rätten att flytta elever. Jag
kan inte heller förstå hur det skulle bli lättare för den
som nu går ett individuellt program på gymnasiet och
får en individuellt anpassad hjälp för att kunna kom-
ma över på ett nationellt program om det individuella
programmet tas bort. Det är knappast stödåtgärder
som finns. Effekterna är obegripliga. Ni tycks prata
om ett helt annat problem än vad vi andra talar om.
Nåväl. Nu handlar det om en budget. Jag kan,
precis som Torgny Danielsson, uttrycka en viss glädje
över budgeten. Nu kommer äntligen pengarna. Bl.a.
har kommunernas ekonomi förbättrats. Skatteunder-
laget är bättre på grund av minskad arbetslöshet och
minskade socialbidrag. Dessutom kommer det en
satsning som är utan jämförelse rätt långt bakåt i
tiden.
Det är första året 500 miljoner till skolorna. Nästa
år är det 1 miljard. Det är ytterligare 1 miljard året
därpå, tills vi har kommit fram till år 2006 med en
höjning på 5 miljarder kronor till skolorna. Det bety-
der ungefär 7 000 kr per elev. Det är klart att det kan
ge väldigt stora effekter, dvs. att få in de resurser som
behövs för att även klara elever med behov av särskilt
stöd.
Det är lite grann av islossning och känsla av vår.
Jag tror att det pirrar lite grann av glädje ute i kom-
munerna av att nu kunna sätta i gång med det arbete
som både läroplan och kursplaner har lagt grunden
för, dvs. den decentraliserade skolan. Det finns den
kommunala skolplanen och sedan arbetsplaner för
varje skola. De kan utarbeta sin egen pedagogiska
profil efter de resurser, förutsättningar och behov som
finns i skolan. Det är en typ av skolverksamhet som
vi i Miljöpartiet med glädje ser kommer att utvecklas
tillsammans med de fristående skolorna - mångfald
och individualisering.
Centerpartiet uppmärksammar behovet av att få
individualiserad undervisning, vilket möjliggörs om
resurserna kommer tillbaka till skolan, så att vi får en
skola inte bara för alla utan en skola för envar. Varje
elev i skolan ska känna att det här är min skola. Man
ska vara trygg i skolan och känna glädje. Självklart
ska varje elev trivas i skolan och få en bra skolgång.
Jag tror att man ute i kommunerna kommer att
kavla upp ärmarna och sätta i gång med det arbete
som man har längtat efter att få göra, att få in resur-
serna och anställa fler och organisera arbetet på sko-
lorna. Det har varit slitsamt under många år. Både
lärare och elever är väl värda att få arbeta under be-
tydligt gynnsammare förhållanden framöver.

Anf. 143 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Trots den sena timmen vill jag helt
kort bemöta Gunnar Goude, eftersom han valde att
räkna upp några av de förslag till förändringar som
jag tog upp, men som Gunnar Goude menar inte
skulle hjälpa elever i behov av stöd. Av någon anled-
ning valde Gunnar Goude att inte räkna upp en del
andra förslag, som jag också nämnde: en flexibel
grundskola med möjlighet att gå tio år för dem som
behöver längre tid på sig av en eller annan anledning,
speciallärare tillbaka, undervisning i mindre grupp
eller enskilt, lärlingsutbildning på gymnasieskolan för
elever som är mer yrkesinriktade.
Det finns en hel rad åtgärder i Folkpartiets förslag
som skulle leda till att just elever med behov av stöd
och hjälp skulle få det mycket lättare i skolan.

Anf. 144 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Specialpedagogerna behövs. Det är
helt klart. Därför ska resurserna dit. Det är de föränd-
ringarna som nu kommer. I den mån Folkpartiet tyck-
er att de förändringarna är bra - okej, visst.
Men i det borgerliga förslaget betonar man de
andra, för oss lite främmande aspekterna. Jag har hört
väldigt mycket tal om ordning och reda. Betygsfrågan
tar en väldigt stor plats. Det går inte att komma ifrån
att detta är viktiga centrala frågor i er politik. Det
gäller gemensamt för kristdemokrater, moderater och
folkpartister.

Anf. 145 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Ordning och reda handlar bl.a. om att
vi ska förbättra statistiken så att även mobbade elever
får den undervisning och det stöd de har rätt att få.
Betyg är en del i den viktiga utvärderingen och
uppföljningen av måluppfyllelsen i skolan, som fun-
gerar dåligt i dag. Det förlorar också de elever på som
skickas vidare med godkänt betyg fast de egentligen i
stället skulle ha fått stöd och mer hjälp.

Anf. 146 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Undersökningen om de mobbade ele-
verna tror jag att man kan invända mot på många sätt.
Men framför allt tror jag att man ska närma sig pro-
blemet på ett lite annat sätt och se till att elever inte
mobbas. Det är väl där problemet ligger. Kopplingen
till att de inte får den undervisning som de är berätti-
gade till förstår jag inte. Det är väl självklart att en
mobbad elev inte kan tillgodogöra sig undervisning-
en. Men det är mobbningen som är problemet i det
fallet.

Anf. 147 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s):
Fru talman! Detta är barnens och ungdomarnas
budget. Vi kan se ökad föräldraförsäkring, kontaktda-
garna kommer tillbaka, mer pengar i barnbidraget, en
maxtaxa med utjämnande avgifter, lika bidrag för
föräldrarna över landet, en allmän förskola för fyra-
och femåringar, fler vuxna i skolan och ett nytt studi-
estödssystem.
Många gånger frågar människor ute i samhället:
Vad gör ni för barnen och ungdomarna? Denna gång
har vi gett ett tydligt besked. Vi kan också se det i
åtskilliga miljarder.
Skolan är en del i denna stora miljardsatsning. Vi
fortsätter tidigare gjorda satsningar med avsikten att
se till att fler barn och ungdomar ges förutsättningar
att nå målen. Vår handlingsplan är nu i gång. Äntli-
gen, får jag väl säga till Sofia Jonsson.
Jag kommer att nämna några av de punkter som
finns i handlingsplanen.
En av punkterna är en aktivare roll för Skolverket.
En annan punkt är att förstärka basfärdigheterna läsa,
skriva och räkna. Ytterligare punkter är fler vuxna i
skolan och på fritis samt forskning.
Låt mig börja med att nämna något om Skolver-
kets nya roll för skolutveckling.
Uppdraget till Skolverket innebär att man aktivt
ska omorientera sitt arbete så att stöd ska riktas dit
där behoven är störst med syfte att åstadkomma ökad
måluppfyllelse. Medlen för lokal utveckling ska alltså
mer fördelas till följd av uppsökande verksamhet och
i mindre utsträckning efter ansökan.
Stödinsatserna ska utformas i samråd med de
verksamhetsansvariga utifrån ett grundligt klarlagt
lokalt behov. Dialogen ska föras från olika utgångs-
punkter. Det kan vara bra att utgå från en aktuell
kvalitetsredovisning och därmed utgå från huvud-
mannens egen bild av verksamheten. Men det finns
också andra specifika problem som kan utgöra grund
för en utvecklingsdialog, t.ex. en hög andel studieav-
brott inom gymnasieskolan. Preliminärt tänker sig
Skolverket att arbeta aktivt med en utvecklingsdialog
med 50-70 kommuner.
En viktig utgångspunkt för Skolverkets arbete blir
att hävda målen att sträva mot i våra läroplaner och
kursplaner. En annan utgångspunkt blir att involvera
elever och personal i själva utvecklingsarbetet.
Skolverket har under våren genomfört dialoger
med sex kommuner med utgångspunkt från kommu-
nernas kvalitetsredovisningar. Erfarenheten när man
har prövat den här dialogen visar att såväl Skolverket
som de enskilda kommunerna är mycket nöjda. Jag
ser därför fram mot det fortsatta arbetet som nu
kommer att ske i mellan 50 och 70 kommuner.
Låt mig också få kommentera den förstärkning vi
gör på basfärdigheterna läsa, skriva och räkna. Det är
viktigt att sätta in åtgärderna tidigt. Av det skälet bör
även förskoleklassen ingå och ibland, när så är lämp-
ligt, även förskolan. Men orsakerna till bristande
måluppfyllelse måste ibland också sökas högre upp i
åldrarna.
Lärande i basfärdigheter måste omfatta hela skol-
arbetet. Satsningen får inte leda till en trivialiserad
syn med risk för förenkling och mekanisering av
undervisningen. Forskning visar att barn och ungdo-
mar med svårigheter inte utvecklas positivt genom
ensidig färdighetsträning.
Basfärdigheter är i stället ett ansvar för hela sko-
lan. Det innebär att skolans alla ämnen och verksam-
heter har del i elevernas utveckling när det gäller att
läsa, skriva och räkna. Det innebär också att annan
personal än den som traditionellt ser och möter de här
eleverna, lärare och specialpedagoger, också måste
komma till nytta, t.ex. kommer skolbiblioteken och
skolbibliotekarierna att ha ett stort ansvar i detta ar-
bete.
Lärande, demokratisk kompetens och hälsa sam-
spelar och påverkar varandra. En skolas problem med
att utveckla elevernas basfärdigheter kan bestå i att
värdegrunden sviktar. Utvecklingen av demokratisk
kompetens är en inlärningsprocess i sig, samtidigt
som den också främjar lärande i stort.
För att skapa bättre förutsättningar att lyckas
krävs det också kompetensutveckling. Vi syftar nu
också till att höja den specialpedagogiska kompeten-
sen hos redan verksamma lärare. Utbildningen ska
ske i samverkan med högskolor och kommuner, om-
fatta kurser om 5-10 poäng samt eventuellt påbygg-
nadskurser upp till 20 poäng. De ska kunna genomfö-
ras såväl på deltid som på distans. Forskningen ska in
i skolans vardag och bli en naturlig del av lärares
utveckling.
Den tredje uppgiften är satsningen på fler vuxna i
skolan. Alltför många barn och ungdomar får i dag
inte det stöd de behöver och som de har rätt till. Det
handlar om stöd för att nå kunskapsmålen, men det
handlar också om stöd för att nå övergripande mål-
sättningar som handlar om värderingar. Mobbning är
som många sagt ett exempel på detta.
Kommunerna ökar medlen till skolan igen och det
är bra. Men det räcker inte. En stor del av kommu-
nernas satsningar har hittills gått åt till att öka lärar-
nas löner. Det behövs. Men det behövs också fler
ögon som ser vad som händer barnen, och det behövs
fler som kan stötta eleverna på olika sätt. Det är där-
för vi vill göra denna satsning med ett riktat bidrag
till skolsektorn.
Många har frågat hur bidraget kommer att utfor-
mas. Därför kommer jag att mer detaljerat gå in på
det.
Det riktade statsbidraget utgår första gången med
500 miljoner kronor höstterminen 2001. Bidraget
ökar därefter successivt med 1 miljard kronor per år
tills nivån 5 miljarder uppnås.
För 2002 avsätts alltså 1 ½ miljard kronor, för
2003 avsätts 2 ½ miljard kronor osv.
Totalt innebär det att skolsektorn tillförs 17 ½
miljard kronor under en femårsperiod. Dessa pengar
räcker till ungefär 15 000 nya tjänster. Det blir 15 000
fler vuxna som kan finnas i skolan för att möta ele-
vernas behov av stöd, stimulans, tröst, uppmuntran
och samtal. 15 000 fler vuxna som kan se den enskil-
da individen och vad som händer runt omkring henne
eller honom.
Det särskilda statsbidraget är främst avsett för för-
skoleklass, grundskola, särskola och fritidshem. Det
är viktigt med insatser tidigt i åldrarna. Det är då
självförtroendet byggs upp. Det är då grunden till det
livslånga lärandet läggs.
Det får också användas till gymnasieskolan om
man i kommunen bedömer att behoven är störst där.
Bidraget är frivilligt. Det är kommunerna som väljer
om de vill få del av det. Medlen ska dock användas
till personalförstärkning. Kommunen bestämmer själv
vilka personalkategorier som man vill använda dessa
medel för. Det kan vara lärare som behövs. Men det
kan också vara andra personalgrupper.
Jag har i olika sammanhang exemplifierat med
specialpedagog, talpedagog, kurator och fritidspeda-
gog. Det kan också vara skolledare eller psykologer
som behövs. Egentligen vill jag inte exemplifiera.
Risken finns att någon grupp därmed uppfattas som
utesluten. Men det är kommunen som avgör. Personal
ska anställas med den kompetens som behövs just
utifrån de lokala förutsättningarna. Jag förväntar mig
att dialog kommer att föras mellan alla berörda -
elever, föräldrar, personal och politiker - om hur
pengarna ska användas på bästa sätt.
Kvalitetsredovisningen kan vara ett utmärkt un-
derlag i den här dialogen. När kommunen rekvirerar
pengarna ska man redovisa hur man tänker använda
dem. Skolverket får i uppdrag att betala ut och följa
upp statsbidraget. I Skolverkets uppdrag ligger också
att publicera samtliga kommuners åtaganden på In-
ternet där det är lätt för föräldrar, elever och personal
att ta reda på vad den egna kommunen har åtagit sig
att använda pengarna till.
Regeringen kommer att presentera förordningen
under januari månad. Då går vi in med ytterligare
detaljer. Fördelningen av pengarna mellan kommu-
nerna beräknas på antalet elever i åldersgruppen 6-16
år. Det kommer att finnas uträknat och utlagt på nätet
hur mycket pengar det rör sig om för varje kommun.
Fru talman! Det är ett viktigt beslut som riksdagen
kommer att fatta i morgon. Det är ett beslut för bar-
nens och ungdomarnas bästa som handlar om att
förbättra deras vardag. Det är barnen och ungdomarna
som står för framtiden. Låt oss också visa det i mor-
gondagens beslut.

Anf. 148 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Jag blev glad av att höra att Ingegerd
Wärnersson så starkt och intensivt går in i en diskus-
sion och talar om läs- och skrivutveckling - läsa,
skriva och räkna - och hur vi kan agera för att detta
ska komma in så tidigt som möjligt i skolan.
Men jag tänkte ta upp en sak som jag inte nämnde
i mitt anförande. Det gäller specialskolorna, och då
bl.a. Ekeskolan. Under den sista tiden har det visat sig
att trycket, alltså antalet elever som har sökt till
Ekeskolan, har ökat. Det är ju så att det nu fram till
sommaren finns möjlighet för barn att komma in på
skolan. Styrelsen har sagt att: Tyvärr, vi har inte till-
räckligt med resurser för att kunna ta emot dem. Tän-
ker skolminister Ingegerd Wärnersson arbeta för, och
stötta, Ekeskolan så att de här barnen får möjlighet att
gå på skolan?

Anf. 149 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s) replik:
Fru talman! Vi håller just nu på att arbeta med
vårt regleringsbrev. I regleringsbrevet står det om det
här. Jag kan inte exakt säga hur formuleringen kom-
mer att bli, men andemeningen är att SIH ska ut-
veckla dialogen med Ekeskolan för att se vad som
pågår. Det gäller också uppföljning och utvärdering.
Jag är medveten om den utveckling som har skett
på Ekeskolan. Intagningsstoppet kommer inte att råda
förrän till nästa sommar, så vi har ytterligare ett halv-
år. Vi måste då göra en helhetsbedömning.

Anf. 150 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Det krävs ju också att de här insatser-
na görs snabbt. De här eleverna står på kö, och vi ser
framöver att det kan röra sig om ett tiotal eller tjugo-
tal elever som vill komma in på skolan innan den nu
ska stängas till sommaren. Så jag hoppas att skolmi-
nistern tar det här till sitt hjärta och snabbt agerar så
att vi kan få se en lösning på problemet.

Anf. 151 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s) replik:
Fru talman! Det är så att det är SIH som har upp-
giften att fördela medlen till de olika specialskolorna.
De är redan fördelade enligt liggande budget. Men
det finns också möjlighet att använda medel som SIH
har till sitt förfogande för att beakta den uppkomna
situationen på Ekeskolan. Jag kan alltså inte som
minister gå in direkt i styrningen, men denna möjlig-
het finns.

Anf. 152 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd)
replik:
Fru talman! Jag kan börja med att hänga på Sofia
Jonssons frågor. Kristdemokraterna är nog det enda
parti som har lagt extra pengar i nytt anslag till
Ekeskolan och Hällsboskolan på 5 miljoner kronor i
budgeten. Så jag hoppas verkligen också att det som
Sofia Jonsson har framfört blir verklighet.
Det är ju lite svårt att i ett och samma samman-
hang tala om åldrarna från fyra år till arton eller tju-
go. Jag håller med skolministern om det här med att
läsa, skriva och räkna. Jag skulle vilja lägga till bas-
teknologi. Det är bra med utvecklingen av flera spe-
cialpedagoger, med forskningen i skolan och med fler
vuxna i skolan. Ändå finns det ett bekymmer. Det
föds så lite barn. Och det verkar ändå som att det är
mycket annat än pengar som är viktigt.
Jag skulle först vilja fråga ministern en sak med
anledning av att vi hade den här mobbningsdiskus-
sionen. Hur blir det med mobbningskampanjen? Nu
har vi ju också förstått att skolledare inte riktigt vet
om att arbetsmiljölagen gäller för elever och att man
ska anmäla till Yrkesinspektionen. Det var min ena
fråga.
Den andra frågan gäller hur skolministern ser på
SAF:s redovisning, som jag tog upp i mitt anförande,
om samverkan mellan skola och näringsliv, alltså den
här undersökningen och att det är så lite uttalat i våra
skolplaner.

Anf. 153 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s) replik:
Fru talman! Arbetet med mobbningskampanjen
pågår. Det kommer att bli en sådan. Där kommer jag
att återkomma, men inte förrän kanske någon gång en
bit fram på våren. Det tar tid att hitta formerna för en
sådan kampanj.
Det andra som Ulla-Britt Hagström tog upp tycker
jag var oerhört viktigt. Samtidigt är det mycket
skrämmande att vi såg det här resultatet i skolplaner-
na. Det har ju funnits en arbetsgrupp på departemen-
tet som har haft i uppgift att titta just på samverkan
mellan skola och arbetsliv. Den har nu lämnat ifrån
sig en promemoria som ska gå ut på remiss.
Ett av de förslag som finns från den här arbets-
gruppen är just, jag läser: "att kommunen även bör
redovisa skolans samverkan med arbetslivet vid den
årliga kvalitetsredovisning, som varje kommun och
skola är skyldig att upprätta". Man kan alltid diskute-
ra om man ska använda skolplanen eller kvalitetsre-
dovisningen. Men naturligt borde vara att om vi sätter
kravet på t.ex. att det ska finnas i kvalitetsredovis-
ningen så bör kommunen också kunna uttrycka i en
skolplan hur man ska kunna nå de mål som man se-
dan kommer att redovisa.
Vi är helt överens om att det här måste bli mycket
bättre. Jag tycker över huvud taget att samverkan ska
starta redan på grundskolan. Vi har tidigare markerat
att vi vill att eleverna på gymnasieskolan ska ha ar-
betsplatsförlagd praktik på alla program och inte bara
på de yrkesinriktade.

Anf. 154 ULLA-BRITT HAGSTRÖM (kd)
replik:
Fru talman! Vi kristdemokrater börjar bli stressa-
de här. Vi hade velat att den här satsningen skulle
komma i gång betydligt tidigare. Nästa år blir det
bara 500 miljoner i regeringens budget. Vi har ju en
generell satsning på tre miljarder som kommunerna
kan använda till skola, vård, omsorg, miljö och vad
de vill. Det här blir ju en ganska svag start om man
säger. Men vi får hoppas på framtiden och de stora
siffror som då målas upp.
Det är naturligt att en skolplan ska göras. Den ska
utvärderas och därifrån ska sedan kvalitetsutvärde-
ringen komma. Jag funderar lite på rektors roll. Är
det inte dags att ge rektor lite friare ställning så att
rektor inte bara ska styra bakbunden av skolstyrelse
och skolnämnder? Jag tänker också på den utbildning
som ges för rektorer och att vi skulle behöva en kva-
litetsutvärdering även där.

Anf. 155 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s) replik:
Fru talman! Rektors framtida roll är ju det som vi
tittar på i den grupp, den expertgrupp, som tittar över
uppdragen för skolledarna i framtiden. Den kommer
vi att komma tillbaka till nu under våren när gruppen
redovisar sina synpunkter. Också den kommitté som
ser över skollagen har vi att beakta. Det gäller för-
hållandet mellan stat och kommun. Den grupp som
ser över den framtida läroplanen kommer också att
titta på rektors roll. Så vi kommer att få svaret på
detta.
Kompetensutveckling av skolledarna är viktigt.
Det har vi också markerat i budgeten. Vi säger också
att den ska finnas framöver. De områden vi kanske
har tryckt speciellt på när det gäller kompetensut-
vecklingen ligger ju med värdegrunden som bas. Det
handlar också mycket om elevinflytande och andra
områden, vilket vi nu redovisar i vårt regleringsbrev.
Vi kommer att fatta beslut om detta inom en snar
framtid i regeringen.
Givetvis är det så när det gäller arbetet med om-
värld, arbetsliv och samhället runt omkring att rektor
har ett stort ansvar för att se till att det fungerar.
Jag är inte nöjd med hur det ser ut i dag i vare sig
grundskolan eller gymnasieskolan. Jag tror att detta är
ett område där jag måste återkomma till riksdagen för
att vi ska kunna förtydliga oss när det gäller hur vi
vill ha det i framtiden. Riksdagen var ju själv med om
att plocka bort detaljstyrningen när det gällde gamla
prao. Nu har vi kunnat följa upp vad som har skett
under några år, och jag tycker inte att det blev den
positiva utveckling som vi förväntade oss när vi ålade
rektor att ha ansvaret. Jag kommer därför att åter-
komma.

Anf. 156 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Det finns många saker som jag skulle
vilja fråga skolministern om i dag. Jag tog i mitt anfö-
rande upp mobbningen och den diskussion som har
förts om att skärpa regler och förordningar när det
gäller möjligheterna att skilja mobbare och mobboffer
åt. Skolministern tog inte upp det, men hon har möj-
lighet att göra det som svar på min replik.
Jag skulle vilja fråga om just satsningen på fler
vuxna i skolan. Där har Folkpartiet sagt ja till rege-
ringens pengar. Det finns med i vårt budgetförslag
också. Men vi är oroliga för innehållet. Ingegerd
Wärnersson säger nästan alltid att det handlar om fler
vuxna i skolan. I nio fall av tio har jag hört henne
säga det. Sedan kom det också i hennes inlägg att det
kan vara fråga om olika yrkesgrupper. Men Ingegerd
Wärnersson vill inte precisera vilka för att inte
glömma någon osv.
Folkpartiet anser att det i första hand är fler utbil-
dade lärare som behövs och kanske vissa andra grup-
per, t.ex. specialpedagoger osv. Därför blir min fråga,
för att få ett förtydligande: Handlar det om vuxna i
största allmänhet, eller handlar det om utbildade per-
soner, lärare eller personer med annan utbildning för
skolverksamhet? Jag skulle vara tacksam om jag fick
ett förtydligande från Ingegerd Wärnersson om detta.

Anf. 157 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s) replik:
Fru talman! Denna satsning har kommit till för att
vi ska nå måluppfyllelsen i skolan, alltså de mål som
finns i våra läroplaner och i våra kursplaner. När man
säger att man ska nå denna måluppfyllelse måste man
fundera över vilka personalgrupper som det gäller.
Det är ju riktat på någonting. Det handlar ju inte bara
allmänt om att man ska ha trevligt i skolan utan om
att nå en måluppfyllelse. Då vet vi att det ser väldigt
olika ut i olika skolor. Därför har vi valt att inte säga
enbart lärare.
Vi ska fram till våren behandla ett betänkande om
elevhälsa. Där konstaterar man att det finns grupper
som det tidigare fanns fler av, t.ex. kuratorer och
psykologer. De har minskat i antal. De är oerhört
viktiga för att hela eleven ska må bra. De har en an-
nan kompetens än den som finns hos lärarna. Därför
behövs dessa grupper. En annan grupp som har mins-
kat oerhört mycket i antal är talpedagogerna. Hur ska
vi kunna möta dessa behov? Det är därför som jag
och regeringen inte har valt att tala om vem det ska
vara. Men vi har ju möjligheten att följa upp detta via
Skolverket. Vi kommer att titta på vilken utveckling
som sker. Men här tycker jag att det är kommunerna,
skola, personal, elever och föräldrar som har en möj-
lighet att delta i denna dialog och komma fram till
vad som passar just i den enskilda skolan.
Sedan vi aviserade att detta skulle komma i bud-
geten har jag varit i väldigt många skolor, och det
uppskattas att vi från regeringens sida inte detaljstyr
vilka vuxna som det ska handla om, eftersom skillna-
derna är så stora.

Anf. 158 ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Det låter ju som om Ingegerd Wär-
nersson i första hand ändå tänker sig någon form av
utbildad personal. Men själva formuleringen, flera
vuxna i skolan, är ju väldigt missvisande. Om det
råder brist på sjukhuspersonal på en barnavdelning så
kanske man inte i första hand säger att man vill ha
fler vuxna till sjukhuset, utan man säger att man vill
ha mer personal, fler anställda. Det är ändå en stor
otydlighet i denna formulering. Och för oss som
tycker att det är angeläget att vi har inte minst betyd-
ligt fler utbildade lärare i skolan, så skulle vi ha varit
tacksamma för en mycket skarpare formulering här
än att man bara talar om vuxna i största allmänhet.
Men jag får upprepa frågan en gång till och kanske få
ett svar. Handlar det i alla fall om utbildade personer
för skolverksamhet i någon form?
Sedan vill jag upprepa min fråga om mobbning.
Naturligtvis är det viktigast att mobbning inte upp-
står. Och naturligtvis kan skolan förhindra det bl.a.
genom att spela en tydlig roll med klara krav när det
gäller hur man ska bete sig i skolan med respekt för
varandra. Men om nu mobbning inträffar, ska skolor-
na då ha rätt att för mobbningsoffrets skull flytta på
den som mobbar till en annan skola eller någon annan
form av verksamhet?

Anf. 159 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s) replik:
Fru talman! Jag förutsätter att kommunen utbildar
all sin personal. Det var svaret på fråga ett.
Fråga två gällde mobbningen. Den lagstiftning
som vi har gäller för alla elever. Det är väldigt viktigt
att understryka det. Och återigen måste det vara den
enskilda skolan som beslutar om hur man ska göra i
en sådan svår situation som när mobbning har upp-
stått. Det är inte jag, och jag tycker inte heller att det
är någon av riksdagens ledamöter, som ska säga vem
som man ska flytta på. Att flytta på någon är det sista
steget som man ska vidta. Det gäller såväl en elev
som är mobbad som en som mobbar, om vi talar om
mobbningen. Den lagstiftning som vi har ger alltså
möjligheter när det gäller alla elever. Om vi däremot
måste stärka elevernas rättssäkerhet, då ska det göras.
Och det är det direktiv som vi har gett Skollagskom-
mittén. Då är jag helt beredd att göra förändringar.
Det är därför som vi har gett direktiven. Nuvarande
lagstiftning gäller alla, mobbade och mobbare.

Anf. 160 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Jag ska citera från ett TT-telegram
från den 24 november.
"Jönköping kan bli först i landet med att slopa
betygen. Socialdemokraterna vill att Jönköping blir
försökskommun för betygslösa skolor, rapporterar
Ekot och Sveriges Radio Jönköping.
Betygsförespråkarna vill ge betyg tidigare än i
årskurs 8, som gäller i dag, medan kritikerna hävdar
att det är ett omodernt system som skapar utslagning.
Redan nu har några kommuner i Mellansverige slopat
betygsintagningen till gymnasiet.
Socialdemokraterna i Jönköping vill gå ett steg
längre och på försök helt ta bort betygen vid några
skolor och ersätta dem med utvecklingssamtal eller
omdömen. För det krävs dock dispens från regering-
en."
Min fråga är: Hur ser ministern på att medge dis-
pens och att eventuellt utveckla detta vidare mot ett
större försök med en betygsfri grundskola?

Anf. 161 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s) replik:
Fru talman! Jag kommer att träffa företrädare för
några kommuner som har aviserat att de skulle kunna
tänka sig att ha betygsfri intagning till gymnasiesko-
lan, alltså att låta eleverna få sina förstahandsval
tillgodosedda. Vid detta möte ska jag också be dem
att redovisa hur man hanterar betygen för övrigt.
Precis som Lennart Gustavsson sade så kan man
alltså inte slopa betygen utan att ha dispens från rege-
ringen. Jag kommer att ha detta samtal och lyssna till
deras upplägg och också lyssna till deras tankar om
vad som händer om en elev t.ex. inte vill gå i gymna-
siet i den kommun som man kanske hade tänkt från
början utan gå någon annanstans, osv. Vi har inte
tagit ställning till detta. Ärendet om dispens i Jönkö-
pings kommun har inte funnits för formell behand-
ling.

Anf. 162 LENNART GUSTAVSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker att svaret ändå andades en
försiktig optimism om att vi kan utveckla synsättet
inom skolan även när det gäller betygen. Jag förstår
att skolministern inte kan diskutera hur man formellt
ska hantera detta ärende. Men det vore intressant att
höra skolministerns åsikt som skolminister i fråga om
möjligheten att initiera försök med en betygsfri
grundskola. Det vore ju synd om landets socialdemo-
kratiska skolminister blev frånkörd av socialdemo-
kraterna i Jönköping.

Anf. 163 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s) replik:
Fru talman! Det vore ju en poäng till jönköpings-
borna. Det är ett spännande perspektiv som Lennart
Gustavsson lyfter fram. Och vi har ju, det har jag
tidigare svarat på denna fråga, en försöksverksamhet
med en slopad timplan i grundskolan. Jag tror att
denna försöksverksamhet kommer att ge upphov till
frågor till oss i regeringen och till riksdagen om hur
man vill utforma den framtida grundskolan. Man
kommer här att utveckla det som Sofia Jonsson tidi-
gare har nämnt, nämligen de individuella studiepla-
nerna. Det är oerhört positivt. Man kommer att arbeta
över ämnesgränserna. Man kommer att uppfinna nya
ämnen. Man kommer att hitta system för att utveckla
dialogen mellan lärare, elev och förälder att ge or-
dentlig bekräftelse på var eleven befinner sig i för-
hållande till de mål som man tillsammans har satt
upp. Denna försöksverksamhet ska pågå under fem
år. Vi ska göra ett ordentligt avstamp efter tre år.
I den verksamheten ser jag givetvis att betygen
också kommer att ha en roll, även om de inte är direkt
utformade i uppdragen. Det är min övertygelse att de
kommer att bli en fråga för riksdagen i det här sam-
manhanget.

Anf. 164 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Vi lär få anledning att återkomma till
det där med betygen. Det är ju ett skrämmande per-
spektiv om elever ska fråntas rätten att få en korrekt
bedömning av hur de kunskapsmässigt står i förhål-
lande till målen och om föräldrar i Jönköping eller
någon annanstans ska förmenas den typen av infor-
mation. Det är mycket viktigare med den rättssäker-
het som det här handlar om än att kunna hitta på lattjo
experiment vad gäller antagningen.
Men det var inte därför som jag bad att få ordet,
utan jag begärde ordet därför att jag måste få fråga:
Är det rätt uppfattat att statsbidraget för rekrytering
av vuxna bara kan rekvireras från Skolverket, att det
liksom inte ska vara någon prövning av ansökningar-
na? I så fall är det väldigt intressant, för det innebär
att Socialdemokraterna tar ett första steg mot ett ge-
nerellt statsbidrag igen. Där är vi i så fall helt överens
med regeringen - nämligen om att det krävs ett stat-
ligt ansvar för kvaliteten vad gäller grundskolan. Det
vore alltså intressant att få veta om det verkligen är så
att det är ett generellt statsbidrag som vi här ser bör-
jan till.
Det andra som jag tyckte var spännande och in-
tressant var - för att spara tid - detta med de för-
stärkta satsningarna på måluppfyllelse. Skolministern
sade att det gällde bl.a. arbetet med läs- och skrivträ-
ning, även i den allmänna förskolan. Detta är väldigt
intressant. Det är första gången som jag hör att man
har en ambition med den här satsningen. Hur kommer
detta nytänkande med tydliga kunskapsmål för arbetet
i den allmänna förskolan i så fall att implementeras?

Anf. 165 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s) replik:
Fru talman! När det gäller det här bidraget kom-
mer det, som jag tidigare sade, att vara så att varje
kommun får veta hur mycket medel som finns, uträk-
nat på antalet elever i åldern 6-16 år. Man går in och
rekvirerar detta bidrag och redovisar sedan när man
rekvirerar vilken personal som man avser att anställa i
kommunen. Därefter sker vanlig uppföljning och
utvärdering av Skolverket. Eftersom det här åter-
kommer kan man se hur kommunen har lagt sin ut-
vecklingsprofil när det gäller att anställa olika perso-
nalkategorier.
Detaljerna i förordningen återkommer vi till i ja-
nuari. Den är nu under utformande, så jag kan i nuet
inte ge mer detaljerade besked men detta är den in-
riktning som vi arbetar efter.
När det gäller målen för den allmänna förskolan
för fyra- och femåringar är det de mål som vi har lagt
fast i läroplanen för förskolan som kommer att gälla.
Det är också de som vi kommer att följa upp och
utvärdera.

Anf. 166 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Man rekvirerar alltså de här pengarna.
Sedan blir det en uppföljning och utvärdering. Det
blir lite jobbigt för Skolverket, såvitt jag förstår, när
det gäller den förändrade arbetsuppgift som man
delvis får. Det handlar mycket om att man ska jobba
med skolor som har bekymmer och allt möjligt annat.
Med tanke på de begränsningar som finns redan i dag
vad gäller uppföljning och utvärdering kan det bli lite
svårt.
Det hela verkar alltså lite vagt men det är väl bra
att regeringen återkommer med besked här. Vad man
vill veta är ju inte om 40 fritidspedagoger eller 8
historielärare anställts, utan vad vi borde vilja veta
vad gäller en sådan satsning - det är ju trots allt
mycket pengar ni vill lägga på detta - är väl om ele-
verna lär sig mer historia eller slutar mobba - eller
vad det kan vara. Det kräver en ganska kraftfull och
målmedveten utvärdering.
Jag vidhåller att jag tror att vår tanke på ett fristå-
ende utvärderingsinstitut som får jobba mycket mer
med detta behövs i framtiden om man vill ha den
decentralisering som vi har och samtidigt vill höja
målen.
Skolministern backar dock helt plötsligt när det
gäller vad man kan använda den allmänna förskolan
till. Det beklagar jag. Detta vore ju väldigt spännan-
de. Dessutom är det intressant med den ökade sats-
ningen på skolforskningen. Kanske skulle man ändå
kunna formulera lite tydligare krav eller ambitioner
vad gäller den allmänna förskolan. Om syftet här ska
vara att öka måluppfyllelsen måste det faktiskt handla
om att vi vill att fler barn ska lära sig att läsa och att
fler barn ska kunna tala, skriva etc. Det är möjligt att
det är en bra idé att börja så tidigt men det finns allt-
så, om jag nu tolkar ministern rätt, inga planer på att
förstärka arbetet på det området. Det beklagar jag
men vi får säkert återkomma till detta.

Anf. 167 Statsrådet INGEGERD WÄR-
NERSSON (s) replik:
Fru talman! En sådan här förändrad uppgift för
Skolverket kräver givetvis också att Skolverkets egen
personal får möjlighet till kompetensutveckling, me-
todutveckling och ett förändrat arbetssätt, och det
ligger också i det här uppdraget där det redovisas hur
man tänker göra detta. Det här är också något som
kommer att pågå i flera år eftersom det faktiskt är en
väldigt stor förändring i förhållande till var Skolver-
kets uppdrag tidigare har legat. Det handlar ju om att
aktivt kunna arbeta just för att skolorna ska nå den
här bättre måluppfyllelsen. Tiden medger inte att jag
går in på detaljerna men de finns tydligt utformade.
När det gäller måluppfyllelsen för förskolan kan
jag säga att i den proposition som vi lade fram för
riksdagen när det handlade om läroplanen för för-
skolan tog vi även upp vikten av att man i förskolan
också kunde ha andra personalkompetenser än de
som funnits tidigare och som av tradition gällt barn-
skötare, förskollärare och fritidspedagoger. Vidare
kan man ha t.ex. specialpedagoger, just därför att de
elever som behöver ett bättre stöd ska ha en möjlighet
att få detta redan i förskolan.
Fru talman! Det här är väl mitt sista debattinlägg
för i dag. Därför vill jag önska fru talmannen, riksda-
gens tjänstemän och alla ledamöter en härlig god jul.
Jag ser fram emot alla friska debatter till våren.
Studiestöd

Anf. 168 ANDERS SJÖLUND (m):
Fru talman! Först ska jag fatta mig helt kort om
CSN, Centrala studiestödsnämnden, som jag tycker är
ett stort problem. Jag tror att alla svenska studenter
känner igen sig i den beskrivningen. Vi tycker att
CSN helt enkelt inte håller måttet. Tyvärr finns det i
praktiken inget alternativ till CSN för flertalet av våra
studenter. Detta är självklart en brist som vi tycker
måste åtgärdas. Vi moderater förespråkar därför, som
ni alla kanske vet, att CSN sätts under konkurrens,
just för att kunna höja servicenivån och för att minska
kostnaderna.
CSN har säkert stora ambitioner och har som mål
att kunna svara på 90 % av inkomna samtal, sägs det.
I verkligheten kan man bara ta emot omkring 10 %.
Man frågar sig vilka kunder som accepterar sådana
villkor. Det här är naturligtvis ingen kritik mot CSN:s
personal i sig utan mer mot den struktur som studie-
medlen via CSN:s monopol utgör.
I våras kommenterade CSN:s generaldirektör
Björn Mårtensson ett annat problem, nämligen den
alltför långsamma hanteringen av återkraven av stu-
diemedel. Han säger: "Det måste bli bättre, men vi
jobbar med nästippen ovanför vattenytan och försöker
med små resurser hantera enorma volymer." Ja, detta
hjälper inte studenter som på grund av CSN tvingas
försöka leva och studera med näsan under vattenytan
snarare än över.
Jag har också förstått att samma organisation på
grund av resursbrist - hör och häpna! - valt att inte
följa upp uppgifter som man får in om studenter som
överskrider fribeloppet. Däremot minskar man studi-
emedlen för studenter som själva uppger en för hög
inkomst. Ärlighet bestraffas alltså, kan man säga.
Dessutom kan man undra om det är någon mening
med att över huvud taget ha kvar taket på fribeloppet
när det ändå är satt relativt högt. Jag frågar: Varför
vill regeringen inte löpa linan ut på den punkten?
Kort sagt: CSN klarar inte uppgiften utan kan sna-
rare beskrivas som en koloss på lerfötter.
Fru talman! I betänkandet står det att "studiestödet
skall verka rekryterande och därmed bidra till högt
deltagande i utbildningen samt ha en utjämnande
verkan mellan individer och grupper - - - och där-
med bidra till ökad social rättvisa". Är det på det
sättet? Har vårt studiemedelssystem bidragit till att
ändra den s.k. snedrekryteringen till högskolan? Det
ser inte ut att vara så. I varje fall har ingen förbättring
skett under de senaste decennierna.
Studiefinansieringssystemets utformning med in-
komstrelaterad återbetalningstakt och avskrivning av
återstående studieskulder vid pensionsåldern minskar
incitamentet för individerna att utbilda sig i unga år.
Det här försvåras ytterligare av ett progressivt skatte-
system som gör att ökade inkomster snabbt äts upp av
högre beskattning. För individen betyder en sen stu-
diestart inte särskilt mycket och har ingen större in-
verkan på livsinkomsten men för nationen som helhet
betyder vårt system att Sverige går miste om många
begåvningar som hade kunnat bidra till att stärka vår
tillväxt och därmed välståndet.
På ett konkret område har regeringen närmat sig
vår syn, nämligen vad gäller det s.k. fribeloppet i
studiemedelssystemet. Vi välkomnar den förbättring
som nu föreslås men menar att vi måste gå fullt ut.
Fribeloppet bör med andra ord avskaffas i sin helhet.
Dessutom tycker vi att räntorna på studielånen ska bli
avdragsgilla i beskattningen.
Fru talman! Om man tittar närmare på systemet
med ett begränsat fribelopp ser man att dagens sys-
tem, där statens villkor för lånedelen bygger på den
studerandes inkomst, sänder helt fel signaler till den
studerande. De signaler som sänds är nämligen
"Arbete lönar sig inte".
När detta blev klart för min egen dotter Sara som
tänker starta sina universitetsstudier i vår blev hon
väldigt upprörd. Hon frågade sig: Varför lägger sig
staten i om jag vill jobba och tjäna pengar och dess-
utom sköter studierna? För mig är det obegripligt,
säger hon. Då får det faktiskt bli svartjobb, var hen-
nes besked.
Jag kan bara hålla med henne. Ungdomar och stu-
denter är inte dumma, de ser sambanden. Konsekven-
sen blir att lånedelen minskar, och den studerandes
inkomst förbättras inte, trots att man anstränger sig.
Det är dessutom ur andra än ekonomiska aspekter
viktigt att unga studenter ges tillfälle att pröva de
arbetstillfällen som trots allt står till buds. Ingen ska
straffas ekonomiskt för en ambition att arbeta.
Studiestödssystemet är generellt, varför den en-
skilde själv måste få avgöra om han eller hon vill ta
ut ett fullt lånebelopp med det återbetalningsansvar
som följer med detta. En motsvarande inkomstpröv-
ning finns dessutom inte i svux- och svuxa-systemen,
utan där görs en reducering endast för dem som har
pension, livränta eller annan liknande ersättning.
Fru talman! Tidigare förslag om att slopa fribe-
loppet har avslagits mot bakgrund av att studenterna
inte bör uppmuntras till förvärvsarbete utöver en viss
gräns, eftersom heltidsstudier normalt är en krävande
sysselsättning som kräver en heltidsinsats. Vi menar
att detta avgörande måste studenten själv få att klara
ut. Kopplingen mellan den studerandes inkomst och
möjligheten att låna i studiestödssystemet måste helt
tas bort, helt avskaffas vad gäller fribeloppsgränsen.
Fru talman! När det gäller den eniga uppslutning-
en kring att ge studiemedel till studerande vid Napra-
pathögskolan och Svenska kiropraktorhögskolan
gläds vi åt att ni i majoriteten nu har anslutit er till
den moderata linjen. Vi tycker att det är självklart att
utbildningar som leder till legitimerade yrken inom
vården, med stor betydelse för tusentals människor
med krämpor av olika slag, ska få tillgång till det
svenska studiemedelssystemet.
En annan viktig del av studiestödet är att det helst
ska räcka så att studenterna kan avsluta sina utbild-
ningar, även om de är långa. Regeringens förslag om
att den maximala tiden för studiehjälp ska sättas till
tolv terminer tycker vi är olyckligt. Som regeringen
säkert blivit uppmärksammade på under debatten om
det reformerade studiestödet finns det faktiskt utbild-
ningar som ofta tar mer än tolv terminer att avsluta.
Genomgående i kritiken mot de nya studiestödsreg-
lerna är att de leder till en social snedrekrytering där
endast studenter med rika föräldrar klarar långa ut-
bildningar. Det tycker vi är klart olämpligt.
En berättigad oro finns för att systemet leder till
att endast strömlinjeformade studenter utan livserfa-
renhet och mognad klarar att ta examen på de långa
utbildningarna. Man går rakt igenom systemet.
Man kan fråga sig hur studenter som inte har
möjlighet att vidga sina vyer och skaffa sig olika
erfarenheter ska kunna möta patienter när sedan stu-
denten t.ex. är färdigutbildad läkare? Jag har förstått
att Karolinska Institutet t.ex. premierar studenter som
har läst andra ämnen när de söker till läkarutbildning-
en, och många studenter går andra slags vårdutbild-
ningar för att se om de passar inom vården. Som alla
fyra borgerliga partier konstaterar i en gemensam
reservation vore det mycket olyckligt om denna möj-
lighet skulle försvinna i praktiken.
Majoriteten föreslår att det ska krävas synnerliga
skäl för att studiemedel ska kunna beviljas för längre
tid än tolv terminer. Då frågar man sig: Hur ser dessa
synnerliga skäl ut? Vi menar att det finns en klar
anledning att göra en översyn av studiestödslagen så
att skälen som kan ligga till grund för dispenser kan
bestämmas så att man vet vad som gäller, att det inte
är godtycke eller bara förhoppningar som ska gälla.
Hela studiestödssystemet måste vara så utformat,
tillsammans med skattesystemet, att det uppmuntrar
till långa utbildningar. Utbildning måste alltid löna
sig - både för individen och för samhället.
Jag avslutar med att säga att jag självfallet ställer
mig bakom våra reservationer och särskilda yttrande
men nöjer mig här med att yrka bifall till reservation
nr 1 under mom. 1.

Anf. 169 KALLE LARSSON (v):
Fru talman! Vänsterpartiets principiella uppfatt-
ning är att studier i så stor utsträckning som det är
rimligt ska likställas med arbete. Vi menar att det
samhälle vi lever i ställer, och kommer i ökande grad
i framtiden att ställa, krav på ett livslångt varvande av
arbete och studier. Därför är det för oss naturligt att
sträva efter att det ska vara möjligt att växla mellan
arbete och studier i en ständigt ökande utsträckning.
Därför är det för oss naturligt att eftersträva studielön.
Fru talman! Den sociala snedrekryteringen måste
också brytas. Fortfarande studerar arbetarklassens
barn vidare på universitet och högskolor i betydligt
mindre utsträckning är andra. Ett av de viktigaste
verktygen för att åstadkomma en jämn social rekryte-
ring till vidare studier är ett generöst studiestödssys-
tem. Därför är det för oss naturligt att arbeta för stu-
dielön.
Fru talman! Hur ett lands framtida välfärd och
ekonomiska utveckling ser ut är i stor utsträckning
beroende av dess utbildningsnivå. Tidigare i dagens
debatt har Britt-Marie Danestig och Lennart Gustavs-
son för Vänsterpartiets räkning berättat hur vi ser på
utbildningsväsendet och forskningspolitiken i stort.
Utbildning - också det studiestöd vi nu diskuterar -
är en investering för såväl den enskilde som samhäl-
let. Inte minst därför är det för oss naturligt att kämpa
för studielön.
Fru talman! Så försöker jag med konststycket att i
debatt om ett betänkande som inte kommer i närheten
av Vänsterpartiets långsiktiga målsättning ändå ar-
gumentera för huvuddragen i det. För Vänsterpartiets
del innebär det nya studiestödssystem som gäller
fr.o.m. första halvåret nästa år ett steg i rätt riktning
mot ett mer sammanhållet och rekryterande system.
Det innebär en höjd bidragsdel, och det blir en rejäl
höjning för de studerande som läser på grundskole-
och gymnasienivå och är över 25 år. Det innebär
också ett kraftigt höjt fribelopp. Visserligen skärps
återbetalningsreglerna, och möjligheten att få dispens
för långa studier minskas något, men sammantaget får
vi ett system med en god struktur. Därför inriktar vi
från Vänsterpartiets sida nu kraften under de kom-
mande åren för att höja nivåerna i systemet. Vi ser
med tillfredsställelse att det i betänkandet anges att
utskottet utgår från att regeringen kommer att över-
väga möjligheterna att höja bidragsdelen när detta
bedöms, som det sägs, statsfinansiellt möjligt. Höj
bidraget när det är läge för det alltså, när det finns
pengar.
Man bör då ha i åtanke att det läget egentligen re-
dan är här, att det finns pengar, vilket vi från Väns-
terpartiets sida åtskilliga gånger också påpekat. Men
så länge samtliga andra partier envisas med att hålla
fast vid en budgetprocess som omöjliggör att vi an-
vänder de pengar vi får in till statskassan till det som
vi vill, låses ekonomin fast i en smått absurd situation
av ständigt minskande offentlig sektor i andel av
BNP. Självfallet skulle en statsbudget skriven av
Vänsterpartiet ensamt också innehålla prioriteringar
och vara begränsad till de pengar som faktiskt finns,
men möjligheterna att driva en än mer offensiv ut-
bildningspolitik skulle öka. Med detta sagt står vi
bakom dagens betänkande när det gäller anslaget till
utgiftsområde 15, studiestöd. I en kompromiss finns
både det man gillar och det man inte gillar. Det är
fullt naturligt att det är så.
Till de positiva saker som vi gärna räknar hem hör
att studiebidraget inom studiehjälpssystemet liksom
barnbidraget höjs med 100 kr om mindre än en må-
nad. Barnfamiljer och ungdomar hör till de stora
förlorarna under 90-talets nedskärningsår, och det är
utmärkt om den kurvan kan brytas. Höjningen av
studie- och barnbidraget är ett tillskott till detta.
Fru talman! Jag skulle kunna ägna en stund åt
också de borgerliga reservationerna och de särskilda
yttranden som man avlämnat i anslutning till dagens
betänkande. Men med tanke dels på den sena timmen,
dels på hur dessa yttranden och reservationer spretar
åt alla håll är det svårt att ens resonera om en gemen-
sam riktning, och kanske inte heller så fruktsamt.
Det enda som man verkar vara överens om är att
det inte är bra som det är i dag och inte heller som det
kommer att bli med det nya studiestödssystemet.
Sedan skiljer man sig åt mer än vad man liknar var-
andra. Jag har inga problem med det, men nog förtar
det kraften i de borgerliga argumenten att man i första
hand är oense. Märkligast är som vanligt moderaterna
som inte vill höja studiebidraget och dessutom vill
skära ned Kunskapslyftet drastiskt.
Fru talman! I vår reservation till dagens betänkan-
de föreslår vi att en studiesocial utredning tillsätts för
att se över studenternas och de vuxenstuderandes
situation i förhållande till andra förmånssystem än
studiestödet. Vi har mött många studenter och vuxen-
studerande som befinner sig i komplicerade situatio-
ner, hängande mellan olika system.
Vi har mött de som tecknar egen sjukförsäkring
och vi har mött de som inte har råd att göra det. Vi
har mött de som, enligt egen utsago, studerar me-
ningslösa sommarkurser för att över huvud taget
överleva sommaren. Och vi har mött de som längtar
efter semester på sommaren eftersom de studerar
resten av året.
Utskottsmajoriteten hänvisar vid besvarandet av
våra motioner i dessa frågor till utredningen om de
ekonomiska familjestöden. Det är bara det att den
utredningen ju enligt nuvarande direktiv har andra
uppgifter än att se över studenters och vuxenstude-
randes speciella situation. Och om man hade velat se
över just det som vi anför som ett problem - gråzoner
och ingenmansland mellan olika system för just stu-
denter och vuxenstuderande - hur svårt hade det då
varit att antingen bifalla våra motioner eller att ge den
sittande utredningen tilläggsdirektiv?
Avslutningsvis: Men tanke på att flera partier har
motionerat i samma riktning under de senaste åren
hyser vi fortfarande visst hopp om att tillräckligt
många i kammaren inser det rimliga i vår reservation
och gör den riksdagens mening. Märkligare saker har
trots allt hänt.
Jag yrkar bifall till reservation 6 vid mom. 11.

Anf. 170 ERLING WÄLIVAARA (kd):
Fru talman! Kristdemokraterna har under flera år
krävt att ett helhetsgrepp måste tas när det gäller
studiefinansiering. Men regeringen har konsekvent
under lång tid valt att dra frågan i en långbänk.
När regeringen under förra året äntligen kom med
ett nytt förslag till studiestöd blev det bara en ytterst
marginell förbättring för studenterna. Fortfarande
efterlyser vi kristdemokrater tillsammans men landets
studenter ett heltäckande studiestödssystem som tar
hänsyn till studenternas hela livssituation.
Enligt vår mening måste studiefinansieringssys-
temet vara långsiktigt, hållbart och överblickbart både
för den enskilde studenten och för samhället. Det ska
också motverka social snedrekrytering och locka till
studier.
Systemet måste vara rättvist. Delar av regeringens
system som ska införas nästa halvår är fortfarande ett
först-till-kvarn-system. En studerande som har fått
besked om att hon eller han antagits till en utbildning
riskerar att mötas av beskedet: Tyvärr, pengarna är
slut. Du kan inte få något studiestöd. Det menar vi
kristdemokrater är helt oacceptabelt.
Men det finns vissa saker som också är bra i det
här betänkandet, t.ex. att man nu från utskottet har
öppnat möjligheten för naprapat- och kiropraktikerut-
bildningen att också omfattas av det nya studiestöds-
systemet.
Kristdemokraterna vill att alla ungdomar i gymna-
sial utbildning, såväl de som går i gymnasiesärskola
som de som går i den vanliga gymnasieskolan, ska
omfattas av samma studiestödssystem och garanteras
rätt till tre års gymnasiestudier som eleven får förläg-
ga som han eller hon själv vill mellan 16 och 25 års
ålder.
Med dagens system kan nämligen en särskoleelev
i värsta fall få nästan 5 000 kr mindre per år jämfört
med den som går i den vanliga gymnasieskolan. Detta
är djupt orättvist.
Med det kristdemokratiska alternativet ska dagens
bidrag på 850 kr i månaden under nio månader om
året höjas till 1 350 kr per månad i tio månader per år,
och detta ska börja gälla från den 1 juli 2002.
För de som saknar grundskolekompetens eller
gymnasiekompetens vill vi successivt avveckla det
nuvarande vuxenstudiestödet och i stället successivt
införa ett nytt vuxenutbildningsstöd från den 1 juli
nästa år, 2001.
De studerande ska erbjudas det gällande totalbe-
loppet i studiemedelssystemet i form av ett 100-
procentigt skattefritt bidrag, vilket ska kunna komp-
letteras med lån upp till 3 000 kr per månad. Räntan
på lånet ska vara avdragsgill. Det får inte vara eko-
nomiska svårigheter som hindrar människor från att
läsa in grundläggande kompetens. Med vårt system
har de som börjar studerar sent i livet en god ekono-
misk möjlighet.
Vi delar inte heller regeringens syn på att studen-
ternas speciella behov tillgodoses inom ramen för
andra förmånssystem. Principen att summan av bi-
drag och lån är lika för alla studerande måste därför
sättas i relation till övriga system.
Det här gäller speciellt studerande med barn som
är en mycket ekonomiskt utsatt grupp. Regeringens
förslag tillgodoser inte på något sätt deras behov.
Vilka ytterligare förbättringar har utbildningsminis-
tern och socialdemokraterna att erbjuda denna grupp
studenter? Vi vill ha en snabb översyn av de ekono-
miska villkoren för studerande med barn.
Fru talman! I dag är det få människor med fast ar-
bete som ser det som ekonomiskt möjligt att ta ledigt
för studier. Därför vill vi kristdemokrater införa ett
individuellt utbildningskonto. Jag ska inte nu fördju-
pa mig i den delen, eftersom timmen är sen. Jag avser
att återkomma i frågan när Mona Sahlin har lagt fram
sitt förslag om kompetenskonto på riksdagens bord
någon gång under våren nästa år.
Fru talman! Det ska vara en självklarhet att den
som ska börja studera ska kunna planera sin ekonomi.
Dagens system präglas av oklara gränsdragningar
mellan arbetsmarknadspolitik och utbildningspolitik.
Det drabbar på ett orättvist sätt den enskilde. Vi anser
att reglerna kring studiefinansieringen måste vara
tydliga när det gäller var gränsen går för hur stort
bidrag den enskilde kan få av staten, hur länge dessa
ska betalas ut och att återbetalningskraven när det
gäller studielånen inte blir orimliga.
Vi kräver också att studiefinansieringssystemet
ska vara förutsägbart. De regler som gäller när den
enskilde beslutar att börja studera får inte försämras
under studietidens gång. Studiestödssystemet måste
konstrueras så att många attraheras till högre studier.
Därför vill vi att bidragsdelen höjs till 40 % av total-
beloppet från höstterminen 2002. På längre sikt ska
målsättningen vara hälften bidrag, hälften lån.
Likaså när det gäller fribeloppsgränsen vill vi från
kristdemokraterna att inkomsttaket ska tas bort. Det
ska vara fritt för studenter att komplettera bidragsde-
len med eget arbete utan att den påverkas, eftersom
ett högre bidrag kombinerat med borttaget inkomsttak
ger möjlighet till studier utan stora lån som följd.
Detta gynnar såväl den enskilde studenten som staten.
Regeringen föreslår däremot endast en höjning av
dagens gräns från 54 000 kr till 91 000 kr. Det menar
vi kristdemokrater är en otillräcklig höjning. CSN:s
upplåning hos Riksgälden är en tickande bomb. I år
eller fr.o.m. nästa år når den upp till 103,2 miljarder
kronor per år.
Grunden i det nya studiestödssystemet som rege-
ringen föreslår är att det inte spelar någon roll hur
mycket låntagaren tjänar. Återbetalningen beror i
stället på hur mycket som har lånats ut. Lånet är tänkt
att betalas tillbaka på 25 år.
I praktiken innebär detta att det lägsta beloppet
som CSN i dag tar ut av låntagare i ett slag fem-
dubblas. Detta är helt orimligt. De skärpta kraven på
återbetalning av studielånen utgör ett allvarligt hot
mot det livslånga lärandet och slår särskilt hårt mot
äldre studerande och deltidsarbetande kvinnor.
Vi anser att återbetalningsreglerna omedelbart
måste ses över. Att tala om det nya systemet som
generösare och enklare är rent ut sagt skamligt när
deltidsarbetande kvinnor med en årslön på 95 000 kr
kan tvingas att betala tillbaka över 5 000 kr om året.
Reglerna måste ses över innan det nya systemet
träder i kraft så att inte de äldre studerande lågin-
komsttagarna sätts i en omöjlig ekonomisk situation.
Regeringen föreslår också en skärpning av dis-
pensvillkoren för hur länge studiestöd kan erhållas,
maximalt för sex års studier. I dag finns möjlighet att
få dispens från CSN för att slutföra den utbildning
som påbörjats.
Vi kristdemokrater vill att denna möjlighet ska
kvarstå. Ett flertal utbildningar tar i princip alla studi-
emedelsterminer i anspråk. Har studenten tidigare
påbörjat en utbildning men bestämt sig för att bli
exempelvis läkare finns det med regeringens förslag
inga möjligheter att ta examen.
Att stå utan studiestöd med två terminer kvar till
examen är en förtvivlad situation om dispens inte
medges. Är det bara barn med egna tillgångar - jag
vill återupprepa det speciellt för Vänsterpartiet - eller
rika föräldrar som ska ha råd att välja fel eller att
förkovra sig ytterligare under sin studietid?
Den socialdemokratiska regeringen talar gärna om
ett klasslöst samhälle, och det finns andra partier som
också gör det, med lika möjlighet för alla. Men det
förslag om nytt studiestödssystem som regeringen nu
lagt fram talar ett helt annat språk.
Fru talman! Självklart står jag bakom samtliga
kristdemokratiska reservationer och särskilda yttran-
den. Men för tids vinnande nöjer jag mig med att yrka
bifall till reservation 2 under mom. 3.

Anf. 171 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Det är som vanligt märkligt att höra
kristdemokrater tala om att de bättre än Vänstern,
Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill anstränga
sig för att minska klassklyftorna.
Att man så drastiskt vill dra ned, och länge velat
har dra ned, på Kunskapslyftet talar i mina öron sitt
tydliga språk. Det är möjligen fagert tal men intet
annat från Erling Wälivaara och Kristdemokraterna.
Erling Wälivaara redogör för de regler som gäller
för återbetalningen i studiestödssystemet. Jag måste
få fråga varifrån uppgifterna egentligen kommer.
Är Erling Wälivaara medveten om att det finns
trygghetsregler? Man kan få betala tillbaka maximalt
5 % av sin inkomst upp till 50 års ålder och därefter
7 % av inkomsten per år i återbetalning i studiestödet.
Är Erling Wälivaara medveten om detta, eller har
han missat den informationen?

Anf. 172 ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Fru talman! Nej, Kalle Larsson. Jag är mycket väl
medveten om detta. Uppgiften kommer från CSN,
som själv har räknat ut att det drabbar lågavlönade
och kvinnor mycket orättfärdigt.
Det förvånar mig att Kalle Larsson och Vänster-
partiet inte vill att kvinnor ska studera. Det blir ef-
fekten av er överenskommelse. Nu sade Kalle Lars-
son här att han inte står bakom alltihop i betänkandet.
Men likafullt kommer ni i alla fall att rösta ja för det.
Det innebär att lågavlönade kvinnor, och speciellt
äldre kvinnor, diskrimineras och utesluts från möjlig-
heten att läsa i det livslånga lärandet.

Anf. 173 KALLE LARSSON (v) replik:
Fru talman! Det kan knappast vara främmande för
Erling Wälivaara att det finns saker man gillar och
sådant man inte gillar i en kompromiss. Om Erling
Wälivaara någon gång - vilket Gud förbjude - får
ingå i ett regeringsunderlag lär han bli varse den
insikten.
Jag fick inget svar, vilket jag märker väl, på varför
kristdemokraterna vill skära ned på Kunskapslyftet.
Det är kanske den enstaka satsning de senaste åren
som bäst har förmått att lyfta just lågutbildade och
många kvinnor på arbetsmarknaden ur en vanmäktig
situation av lågutbildning.
Jag märker också att Erling Wälivaara har tagit
del av en i mina ögon felaktig information om hur
trygghetssystemen i återbetalningarna egentligen ser
ut. De fakta Erling Wälivaara nu far med fanns möjli-
gen publicerade i Finanstidning men knappast i den
proposition och i det betänkande som riksdagen fatta-
de beslut om när den tog ställning till studiestödssys-
temet.
Det finns trygghetsregler som innebär att man
betalar 5 % upp till 50 års ålder och 7 % åren därefter
av den inkomst man har. Det är också den maximala
summa man ska behöva återbetala. Jag säger inte att
detta är det perfekta återbetalningssystemet. Som
Erling Wälivaara väl kunde höra i mitt anförande
talade jag om att vi kommer att fortsätta att förbättra
systemet.
Jag vidhåller att strukturen nu ser bättre ut i sys-
temet än vad den gjorde förut. Sedan kan vi kristde-
mokrater, vänsterpartister och andra som är intresse-
rade av det se till att förbättra nivåerna i det systemet.

Anf. 174 ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag vill bara säga följande till Kalle
Larsson: Välkommen i morgon att rösta på det krist-
demokratiska systemet! Det innebär för universitets-
studerande 40 % i bidrag och 60 % i lån. Det är fak-
tiskt skillnad på det jämfört med era 34,5 %.
När det gäller återbetalningsreglerna är det märk-
ligt att Kalle Larsson har undgått att läsa pressmed-
delandet från CSN. Där talar man just om att det blir
orimligt för speciellt äldre kvinnor. Det slår oerhört
hårt mot äldre kvinnor. Jag ser att Tomas Eneroth
viftar med pressmeddelandet. Nog om det, Kalle
Larsson.
Anslut er gärna till vårt förslag! Då får vi direkt
ett bättre studiefinansieringssystem.

Anf. 175 SOFIA JONSSON (c):
Fru talman! Centerpartiet vill skapa ett kunskaps-
samhälle där utbildningen ska nå hela landet, hela
folket och under hela livet. Trist nog, men sant, ver-
kar det målet ligga långt fram i tiden.
Det är faktiskt inte de signalerna som regeringen
sänder ut med sitt förslag till studiemedelssystem som
kommer att träda i kraft i sommar. Som jag ser det
når man bara halvvägs i sitt försök att reformera stu-
diemedelssystemet.
Bidragsdelen höjs marginellt. Återbetalningen
stramas upp. Återbetalningstakten höjs, trots den
diskussion som var här alldeles innan jag kom upp i
debatten. Skuldbördan kommer att vara i stort sett
lika stor som i det nuvarande systemet.
Ett år efter det beslut vi fattade kommer telefon-
samtalen. Nu kommer funderingarna framkrypande.
Man säger: Vad var det egentligen som ni fattade
beslut om? Var det detta system som höjdes till sky-
arna?
Man sade: Nu ska vi reformera studiemedelssys-
temet. Nu ska vi se till att den sociala snedrekryte-
ringen bryts och att det blir möjligt för alla människor
oavsett ekonomisk bakgrund att studera i den högre
utbildningen vid högskolor och universitet.
Hur man kan å ena sidan stå och diskutera någon-
ting sådant och använda de vackra orden och å andra
sidan lägga fram ett förslag som inte ens kommer i
närheten av dessa vackra ord? Det är med en kluven
tunga som man har diskuterat ett nytt förslag till stu-
diemedelssystem.
Centerpartiet har lagt fram ett fullt finansierat för-
slag om en 50-50-princip, dvs. en 50-procentig bi-
dragsdel och en 50-procentig lånedel. Detta skulle
innebära en ungefärlig 30-procentig lägre skuldsätt-
ning för studenterna. Detta skulle, tillsammans med
vårt förslag om höjt fribelopp, underlätta för många
studenter. Det skulle underlätta för många oroliga
människor som går och funderar på om de verkligen
har råd att sätta av tre fyra fem år till studier mitt i
livet eller i början på livet, eller om de är tvingade att
gå ut i arbetslivet direkt och inte uppfylla de drömmar
som de har om den högre utbildningen.
Man kan säga att vårt förslag om 50-50-principen
har tre grundprinciper.
Den första är att minska skuldbördan efter studie-
tiden. Flera undersökningar har visat att den största
faktorn som gör att vi kan minska den sociala snedre-
kryteringen är just att det finns en god och hög bi-
dragsdel i studiefinansieringssystemet. Den första
delen är alltså att minska skuldbördan efter studieme-
delssystemet.
Den andra är att systemet ska vara enkelt och
överskådligt. Man ska lätt kunna överblicka sin
skuldsättning, och det ska inte finnas något gömt
bakom någon framtida återbetalning.
Den tredje delen är att systemet ska konstrueras så
att subventionerna blir tydliga. Här har vi med vår
stora bidragsdel en tydlig del där studenterna kan se
vilket bidrag de har att röra sig med i stället för det
som regeringen och majoriteten föreslår, nämligen
dolda räntor och subventioner.
Fru talman! Som jag sade har det visat sig att när
det gäller den sociala snedrekryteringen så är det
studiemedelssystemet och de ekonomiska möjlighe-
terna för studenterna som är det absolut viktigaste att
komma till rätta med. Alla människor ska ha möjlig-
het och lika rättighet att läsa vid högre utbildning.
Tyvärr löser man inte detta med det nya studieme-
delssystem som föreligger.
Ministern har flera gånger från den här talarstolen
sagt att nu äntligen ska den sociala snedrekryteringen
brytas. När kommer de kraftfulla förslagen? När ska
vi se att dessa ord träder i kraft i handling?
Det som förvånar mig mycket, framför allt efter
det att Kalle Larsson var uppe i talarstolen, är att både
Vänsterpartiet och Miljöpartiet säger sig stå bakom
förslaget. De säger: Det här är ju ett tydligt första
steg. Nu kan vi gå vidare!
Men hur länge ska man gå vid sidan av de parti-
program och de förslag som man egentligen vill lägga
fram? Hur lång tid ska man gå hand i hand med rege-
ringen och säga: Okej, nu tar vi och samarbetar lite
grann här! Hur lång tid kan man låta sina egna förslag
släpa efter?
Fru talman! Det är många enskilda beslut som vi
har fattat här i kammaren som berör studenter. Det
kan handla om bostäder, det kan handla om barnfa-
miljer och familjebidrag och det kan handla om ar-
betsmarknadsfrågor. Tyvärr har det inte funnits någon
helhet när man diskuterar studenter. Studenterna är ju
ingen homogen grupp, men det måste finnas något
sätt för oss att säga: Studenternas situation ser ut så
här. Nu måste vi hitta ett gemensamt system som kan
gälla för alla.
Därför har vi i många år föreslagit en studiesocial
utredning. Vi kommer att kräva det fortsättningsvis
också. Jag hoppas att den kommer att komma fram
här. Det är ju inte märkligt att man blir orolig och
känner en otrygghet som student när man på den ena
myndigheten sägs vara student i tio månader och på
den andra myndigheten sägs vara det i tolv månader.
Det är en väldigt märklig uppdelning. Ska vi komma
till rätta med detta så att fler kan känna sig trygga och
fler får möjligheter till högre utbildning så måste en
sådan översyn göras.
En annan sak jag vill ta upp gäller CSN. Det har
varit mycket problem där. Många studenter har haft
svårighet att komma fram till CSN, och knappt gjort
det. När de väl har gjort det efter ett bra tag har CSN
sagt: Din utredning här tar minst ett par veckor. Då
har man fått vänta, och kanske vänta med att säga ja
till att komma in på en utbildning.
Denna organisation måste ses över och göras om.
Nu pågår diskussioner, och CSN själv har sagt att det
kanske ska införas en front desk, dvs. en serviceenhet
för studenterna. Det behöver inte ens vara CSN själv
som står för den. Man kan lägga ut den på entrepre-
nad, vilket skulle kunna vara en god idé för att öka
studenternas service. Det skulle vara intressant att
höra vad Socialdemokraterna och Tomas Eneroth
säger om detta.
Slutligen vill jag bara säga att det förslag som fö-
religger från Centerpartiet om en 50-50-princip är
helt finansierat. Jag ser det som ett gott steg på vägen
för att minska den sociala snedrekryteringen.
Jag yrkar bifall till reservation 4 under mom. 6.

Anf. 176 LENNART DEGERLIDEN (fp):
Fru talman! Även om vi har ett nytt studiestöds-
system som snart går i gång så tycker vi att vi ska
höja totalbeloppet. Det är Folkpartiets förslag.
Studenternas ökade kostnader under 90-talet har
inte motsvarats av en motsvarande höjning av studi-
emedlen. Inte minst behovet av egen dator har kraf-
tigt ökat de ekonomiska påfrestningarna för de stude-
rande. Dessutom har böckerna gått upp i pris. Vi i
Folkpartiet hade därför i vår budget föreslagit att
totalbeloppet ska höjas för alla studerande med 200 kr
per månad. Därefter ska en uppräkning tills vidare
ske i förhållande till prisbasbeloppet. Det skulle inne-
bära att studiemedlen skulle öka till 65 682 kr från
63 882 kr, dvs. med drygt 2 000 kr per år.
Det är i och för sig positivt att man har höjt bi-
dragsdelen för studerande över 25 år med låg utbild-
ningsbakgrund. För människor som studerar på mot-
svarande grundskolenivå är en bidragsdel på runt
80 % av studiemedlet rimlig. Däremot anser Folkpar-
tiet att den högre bidragsnivån för gymnasiestudier
bör sättas till högst 60 % av studiemedlet. Med tanke
på de avskrivningsmöjligheter som finns kan en hög-
re lånedel accepteras för dessa studerande.
Det särskilda vuxenstudiestödet vid vissa andra
utbildningar bör ersättas med studiemedel. Det är
viktigt att vuxna studerande behandlas lika. Det är
orimligt att två vuxenstuderande på samma utbildning
har olika regler. Den ene måste kanske låna, medan
den andre kan studera med 100-procentigt bidrag.
Alla vuxenstuderande bör i stället omfattas av det
allmänna studiestödssystemet, där möjlighet till högre
bidragsdel finns vid gymnasiestudier och grundläg-
gande studier. Folkpartiet föreslår i stället att total-
beloppet höjs med 200 kr per månad för alla stude-
rande.
Fru talman! Studenter som vill och kan dryga ut
sina studiemedel genom arbete ska inte straffas ge-
nom en lägre bidragsdel. Arbete måste alltid löna sig.
Det är en gammal folkpartislogan. Även för studenter
måste det vara så. Folkpartiet anser därför att fribe-
loppsgränserna på sikt ska tas bort helt. Till att börja
med bör gränsen för vad en student får tjäna innan
studiemedlet skärs ned höjas till 300 % av basbelop-
pet. Det motsvarar med dagens penningvärde 109 200
kr.
Med det nya studiemedelssystemet kommer stu-
denter bara att kunna få studiemedel i tolv terminer.
Enligt vad CSN själv säger blir det omöjligt att be-
vilja förlängning annat än vid sjukdom. Följden av
detta blir att en sjuksköterska inte kan få lån när hon
vill vidareutbilda sig till läkare. Vi tycker inte att
Sverige har råd att undvara den kompetens som ut-
bildningen skulle innebära för den sjuksköterska som
vill gå vidare, som ett exempel.
Därför föreslår vi från Folkpartiets sida att det ska
bli möjligt att i vissa fall få studiestöd under en längre
period än tolv terminer.
Fru talman! Ett helt nytt system med individuella
utbildningskonton behövs för att människor ska få
bättre möjlighet att klara sin försörjning vid vuxen-
studier. Människor måste få större frihet att bestämma
själva om och när de ska vidareutbilda sig under sin
yrkesverksamma tid. Yrkesarbetande måste ha möj-
lighet att förbereda sig på kommande yrkesavbrott för
att inte vara helt beroende av arbetsgivarens eller
statens välvilja. En anställd måste få möjlighet till
utbildning även om arbetsgivaren inte är beredd att
räkna den som personalutbildning.
Det nuvarande avdragsgilla pensionssparandet ska
därför kunna breddas till ett pensions- och utveck-
lingssparande, där individer får göra skattebefriade
avsättningar som senare kan användas för att bekosta
studier. En utredning föreslår nu att den här möjlig-
heten införs. Folkpartiet förutsätter att regeringen
trots tidigare tveksamhet nu kommer att öppna möj-
ligheterna för kompetenssparande. Folkpartiet vill att
människor ska ges en möjlighet att spara själva till sin
utbildning på gynnsamma villkor, men också för-
månligt kunna låna pengar för att vidareutbilda sig.
Därför föreslår vi att det ska bli möjligt för människor
mellan 30 och 55 år att upp till en viss gräns låna av
det allmänna pensionssystemet för att finansiera ut-
bildning.
Om de fackliga organisationerna vill bredda avtal-
spensionerna på samma sätt ska det möjliggöras ge-
nom regeländringar. Förslagsvis kan man få ut 60 %
av sin årslön. I gengäld reduceras då individens ålder-
spension med motsvarande belopp. Den som tagit ut
ett pensionsår i förväg kan återvinna denna pensions-
rätt genom sparande, exempelvis i en privat pensions-
försäkring, annat privat sparande eller genom att gå i
pension något senare.
Det är glädjande att utskottet i sitt yttrande har
konstaterat att naprapatutbildningen och andra utbild-
ningar som inte tidigare har varit studiemedelsberätti-
gade ska bli det. Det är naturligtvis förmätet av riks-
dagen och utskottet att uppdra till regeringen att på
det sättet anvisa att vissa utbildningar ska bli studi-
estödsberättigade. Den principiella frågan handlar
naturligtvis om rätt till studiemedel för enskilda ut-
bildningar. Därför borde regeringen snabbt utreda
frågan principiellt, även om utskottet har tagit upp två
exempel på utbildningar där det står att det bara är
marginella kostnader förenade med det här.
Fru talman! Många svenska ungdomar som har
arbetat utomlands under några år har tvingats skriva
sig i det land där de bott. För att de ska få arbetstill-
stånd krävs ofta av det mottagande landet, t.ex.
Frankrike, att de är skrivna och betalar skatt i det land
där de arbetar.
Om en sådan ungdom sedan vill börja studera ef-
ter arbetets avslutande finns ingen möjlighet att få
studiemedel genom CSN med motiveringen att hon
eller han inte är skriven i Sverige. Det bör finnas
möjlighet för svenska medborgare att få dispens från
en sådan regel, i synnerhet som det ofta är omöjligt
att få studielån i ett annat land.
När vi gick med i EU uppfattade många, särskilt
ungdomar som ännu inte hunnit binda sig i Sverige,
det som en öppning som gav större möjligheter att bo,
arbeta och studera i ett annat land. Då är det inte
rimligt att vi sätter stränga regler som de facto lägger
hinder i vägen för en sådan rörlighet.
Fru talman! Nu har jag kortat mitt anförande med
minst fyra minuter. Jag yrkar bifall till Folkpartiets
förslag, reservation 3 under mom. 5 och reservation 5
under moment 10.

Anf. 177 TOMAS ENEROTH (s):
Fru talman! Jag ska försöka att likt övriga debat-
törer korta ned mitt inlägg. Timmen är sen. Men vi
kan ju ändå inledningsvis konstatera att det var unge-
fär ett år sedan vi senast debatterade studiestödsfrågor
ordentligt här i kammaren. Då tog vi beslut om ett
nytt reformerat studiestödssystem som ändå, uppfattar
vi, anpassats för att möta det ökade behovet av ut-
bildning under livets olika skeden.
Det är ett studiestöd som ska understödja de över-
gripande utbildningspolitiska målen. Varje medbor-
gare oavsett kön eller socioekonomisk bakgrund ska
ha goda möjligheter till utbildning. Det är något som
dessutom blir allt viktigare i ett samhälle som alltmer
antar karaktären av ett informations- och kunskaps-
samhälle.
För oss socialdemokrater är det klart att studiestö-
det blir en väg för att motverka klyftor i samhället, en
väg för att ge fler möjligheten att komplettera tidigare
studier, lära nytt eller omskola sig efter ett antal år i
arbetslivet.
För många har den här politiken varit ytterst på-
taglig under de senaste åren. I stället för långtidsar-
betslöshet och utslagning från arbetsmarknaden blev
90-talet för många ett kunskapslyft i ordets rätta be-
märkelse. Det blev en möjlighet att förverkliga de
drömmar om vidare studier som man tidigare haft
men inte riktigt vågat förverkliga. Det blev också för
många en chans att genom yrkesutbildning kunna
komma tillbaka på arbetsmarknaden, men nu bättre
rustade än när man blev arbetslös.
Jag möter själv regelbundet människor som säger
att Kunskapslyftet var det bästa som hänt dem. Det
gav dem en chans och de är oerhört tacksamma för att
den möjligheten fanns. Vårt vuxenstudiestöd, inte
minst det särskilda utbildningsbidraget, gav dem en
fantastisk möjlighet till en ny chans i livet.
Jag brukar då ibland påminna om hur det lät när vi
skulle införa Kunskapslyftet, om hur oppositionen
först sade: Det där kommer aldrig att gå. Ni kommer
aldrig att kunna fylla alla platser. Så småningom när
det gick hävdade man: Det här är ju bara för att
gömma de arbetslösa. Det var för övrigt något man
aldrig sade när det gällde att utöka platserna på KTH
eller Handelshögskolan. Då gömde vi inte arbetslösa.
Synen på vuxenutbildningen visas här tydligt hos
många borgerliga debattörer. Det var att gömma
människor när de fick en chans att i stället för att vara
långtidsarbetslösa kunna läsa in gymnasiekompeten-
sen.
Nu vet vi ju effekten av kunskapslyftssatsningen.
Det blev en succé. Över 750 000 människor fick en
möjlighet till fortsatt lärande. Vikten av studiestöd
har bevisats i både forskarrapporter och Kunskaps-
lyftskommitténs betänkande.
Den studiestödsreformering vi beslutade om förra
året syftade till att förbättra detta och att skapa ett
sammanhållet och mer hållbart studiestödssystem.
Det var fem punkter som vi särskilt lade vikt vid.
Det första var att vi lade ihop de olika stödfor-
merna till en mer enhetlig modell. Vi får en tydligare
och större överblick för dem som ska studera. Vi
undviker, vilket någon tidigare nämnde här i talar-
stolen, dagens situation där man i samma klass i
komvux kan ha tre eller fyra olika studiefinansie-
ringssystem. Här får man i stället ett enhetligt och
tydligare system där man ser vilka förutsättningar
som finns.
Det andra var att vi höjde bidragsdelen till 34,5 %.
Dessutom fick vi en särskild bidragsdel på 82 % för
särskilda målgrupper. Det här innebär att skuldsätt-
ningen minskar. Det innebär att den samhälleliga
subventionen görs i nutid i stället för i 65-årsåldern. I
det gamla systemet låg den stora samhälleliga sub-
ventionen av studier efter 65 års ålder genom gigan-
tiska avskrivningar. Dessa flyttar vi nu i nutid genom
att höja bidragsdelen.
Det tredje var att vi såg till att bidragsdelen blev
pensionsgrundande, en nog så viktig reform i ett läge
med det pensionssystem som numera gäller i Sverige.
Det fjärde var att vi kombinerade detta med att nä-
ra nog fördubbla fribeloppet så att det i stället för, tror
jag, 54 700 kr blev 91 000 kr. Det var ett länge efter-
längtat beslut för många studenter.
Avslutningsvis det femte: Vi reformerar återbetal-
ningssystemet med skärpta krav på återbetalning,
dessutom av den lägre skuld som man i det nya sys-
temet ändå drar på sig. Det finns också tydliga trygg-
hetsregler för dem med lägre inkomster. Man betalar
inte mer än 5 % av årsinkomsten.
Det som Erling Wälivaara tidigare påpekade att
jag viftade med i debatten var inte det tidigare press-
meddelandet från CSN eller artikeln i Finanstidning-
en. Det var den korrigering som sedan kommentera-
des från CSN. Man sade att man hade gått ut med
felaktiga uppgifter. Man sade vidare att artikeln i
Finanstidningen är ofullständig och inte speglar de
nya förhållandena för återbetalningsreglerna i det nya
studiestödssystemet som träder i kraft. I det nya stu-
diestödssystemet kommer i storleksordningen 10 %
fler låntagare att få avgiftsfrihet än i dag, säger Björn
Mårtensson, generaldirektör på CSN.
Även om det budgetmässigt innebar att vi sköt till
4,4 miljarder kronor för den här reformeringen och
även om det fanns en samverkan mellan Socialdemo-
kraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet fanns det
ändå en relativt bred uppslutning kring principerna
bakom reformeringen av studiestödet. Det tyckte jag
var glädjande.
Jag vill minnas att jag markerade det när vi hade
debatten här i kammaren. Då utgjordes undantaget
möjligtvis av moderaterna. De mälde ju redan tidigt
ut sig i Studiestödsutredningen när det gällde tankar-
na om att ändå ha ett samhälleligt och allmänt studi-
estödssystem. I stället förespråkade man en överfö-
ring av studiestödet till banker och sade att det var
privatpersoners egen uppgift att faktiskt ta hand om
sitt studiestöd. Det är i förenkling den marknadsmo-
dell som moderaterna redan för fyra fem år sedan
skisserade och som Anders Sjölund i sitt inlägg till
viss del bekräftade genom sin fantastiska kritik av
CSN.
I denna budgetomgång är tongångarna liknande.
De flesta sluter upp bakom principerna men gör i
detta betänkande ändå ett antal markeringar som är
fascinerande och som jag tänker kommentera. Det är
ett betänkande som jag dessutom nu för övrigt yrkar
bifall till, fru talman, i dess helhet.
För det första: Innan det nya studiestödssystemet
ens börjar gälla - det börjar faktiskt inte gälla förrän 1
juli 2001 - framförs här och i motioner ett antal öns-
kemål om ytterligare höjd bidragsdel, borttaget fri-
belopp eller andra förbättringar. Mycket av detta är
självklart populära önskningar, angelägna satsningar,
saker som vi själva kommer att ta ställning till så
småningom. Men precis som förra året är finansie-
ringen från oppositionen minst sagt skral.
Även om Centerpartiet, Kristdemokraterna och
Folkpartiet denna gång är beredda att faktiskt öka
anslaget till studiemedel står den marginella ökningen
knappast i relation till de önskemål som anges i mo-
tionerna. För att vara tydlig: Centerns miljard räcker
knappast till att öka bidragsdelen till 50 %. Kom ihåg
att varje procents ökning av bidragsdelen kostar 250
miljoner kronor. Kom ihåg att ett borttagande av
fribeloppet rimligtvis också innebär kraftigt ökade
kostnader i studiestödssystemet. Det är något att note-
ra för de partier som har tagit med det i sina krav och
inte finansierat det.
Det som kanske är allvarligast är att det sker ge-
nom brutala besparingar på vuxenstudiestödet. Min
andra kommentar om detta betänkande har att göra
med just vuxenstudiestödet.
Jag är medveten om att regeringen kommer med
en proposition till riksdagen om vuxnas lärande och
efterföljaren till det särskilda utbildningsbidraget. Jag
är också medveten om att det kommer olika varianter
av kompetenskonton som byggs upp successivt ge-
nom förslag från regeringen ihop med arbetsmarkna-
dens parter. Men det är väl ändå märkligt att så pass
stora besparingar på vuxenstudiestödet aviseras från
de fyra oppositionspartierna. Min fråga till Centern,
Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna är
naturligtvis: Tycker ni att möjligheterna för vuxna att
studera i dag är för generösa?
Jag lever i uppfattningen att behovet av vuxenut-
bildning är strukturellt, inte konjunkturellt. Av det
skälet är jag angelägen om att vi ska ha fortsatt höga
ambitioner, med höga utbildningsvolymer och höga
vuxenstudiestöd. Delar ni inte den uppfattningen?
Vi återkommer med förslag i propositionen om
vuxnas lärande, med förslag till efterföljare av det
särskilda utbildningsbidraget. Men de fyra borgerliga
partierna drar ned miljarder och åter miljarder på
vuxenstudiestödet.
Min tredje kommentar rör reservationen mot den
s.k. tolvterminsregeln, en reservation som är lite an-
norlunda. Erling Wälivaara kritiserade förslaget i sitt
anförande. Men det är redan beslutat av denna riks-
dag. Jag kan också kommentera att det inte var så
många partier som reserverade sig mot det. Vi kan
ändå notera att effekterna av tolvterminsregeln har
uppmärksammats i medierna, inte minst från medi-
cinstuderande. Utbildningsminister Thomas Östros
har själv redovisat att det kan bli aktuellt att göra en
översyn av dispensreglerna.
Låt mig samtidigt påminna om skälet till att vi gör
den typen av begränsningar. Det är för att förhindra
en alltför stor skuldsättning och en situation där vi
återkommande får stora studieskulder för de flesta
som studerar och därefter stora avskrivningar. I studi-
estödsutredningen fanns t.o.m. stor uppslutning kring
tio terminers generell rätt till studiestöd. I Centerpar-
tiets motion tror jag att man fortfarande förespråkar
åtta terminers generell rätt till studiestöd.
Tanken med terminsbegränsning är naturligtvis
inte att förhindra att man ska kunna fullfölja läkarut-
bildningen. Men jag tror att samtliga ledamöter i
Sveriges riksdag inser att vi inte kan hamna i ett läge
med generell rätt till studiestöd hur länge som helst.
Däremot är det, inte minst mot bakgrund att vi har
50 000 behöriga sökande till högskolan som inte
kommer in, angeläget att se till att fler än i dag av-
slutar sin utbildning. Det ska man också ha i beaktan-
de när man funderar på hur länge man ska ha generell
rätt till studiestöd.
För det fjärde kan jag kort kommentera att det är
glädjande att vi har kunnat nå enighet kring en finan-
siering för de studerande på Naprapathögskolan och
Kiropraktorhögskolan. Det är också angeläget. Det är
utbildningar som ger legitimation och efterfrågas. Det
finns en efterfrågan på utbildad arbetskraft. Det känns
skönt att vi kan fatta det beslutet i bred enighet i mor-
gon i Sveriges riksdag.
Avslutningsvis vill jag säga att det hör till politi-
kens vardag att oppositionen har ytterligare önskemål
eller påpekar brister utan att man för den skull behö-
ver finansiera sina lösningar fullt ut. Det kan vi leva
med. Men ibland låter det som om man beklagar att
vi faktiskt tillför 4,4 miljarder kronor i förbättringar
och förstärkningar av studiestödssystemet. Jag tycker
att det är glädjande att samtliga här har höga ambitio-
ner med studiestödssystemet och vill mer. Men sam-
tidigt kan vi konstatera att det inte finns några andra
partier som har mer pengar än regeringen och samar-
betspartierna när det gäller utgiftsområde 15. Det är
nog så viktigt att komma ihåg.
Jag ser fram emot genomförandet av det nya stu-
diestödssystemet. Jag förutspår att vi kommer att få
glädjen att debattera det ett flertal gånger till här i
kammaren under denna mandatperiod.

Anf. 178 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Härommorgonen kunde vi höra
Ingela Thalén i en TV-soffa i en diskussion med en
representant för en studentorganisation säga att man
nog får planera barn och familj. Går du på universitet
eller högskola får du tänka på att du måste ta ditt
ansvar och vänta med att föda barn eller bilda familj.
Jag skulle vilja höra om Tomas Eneroth håller
med Ingela Thalén om att det är socialdemokratisk
politik att utbildning inte riktigt går ihop med att
bilda familj.

Anf. 179 TOMAS ENEROTH (s) replik:
Fru talman! Jag såg inte programmet och inter-
vjun med Ingela Thalén. En av finesserna med det
svenska studiestödssystemet, till skillnad från nästan
alla andra studiestödssystem i världen, är att man som
student räknas som självständig och myndig. Man ska
ha förutsättningar att kunna klara sig själv. Jag tror
inte heller att det uppfattas som ett stort hinder att
vara familjeförsörjare. Däremot är det viktigt att vi
ställer upp bakom den princip som även Centerpartiet
accepterade när vi antog det nya studiestödssystemet,
att vi inte inom ramen för studiestödssystemet ska ha
särskilda barntillägg, bostadssystem, handikapper-
sättningar eller annat. Varför inte det då? Jo, vi ac-
cepterar en framtid där man är student flera gånger i
livet. Hur skulle det se ut om vi byter socialförsäk-
ringssystem ett antal gånger? Snarare måste vi se till
att andra delar av försäkringssystemen fungerar på
rätt sätt.
När jag nu får möjlighet att replikera på Sofia
Jonsson vill jag höra Centerpartiets kommentar till
åttaterminsregeln. Thomas Östros tog i sitt anförande
upp att den besparing ni gör på 600 miljoner kronor
för att klara av åttaterminsbegränsningen skulle inne-
bära att motsvarande 20 000 heltidsstudenter skulle få
lämna högskolan. Är det verkligen meningen med
åttaterminsbegränsningen, att se till att 20 000 stu-
denter lämnar högskolan i dag? Hur rimmar det med
den reservation som Sofia Jonsson och Centerpartiet
ställer upp på, där man ondgör sig över tolkningen av
tolvterminsgränsen?
Vilka grupper är det som ska lämna högskolan
efter åtta terminer? Det är ändå en besparing på 600
miljoner kronor Centern har lovat att kamma hem.

Anf. 180 SOFIA JONSSON (c) replik:
Fru talman! Jag fick inget direkt svar av Tomas
Eneroth om Ingela Thaléns uttalande, vilket jag tyck-
er är oerhört märkligt. När man kopplar ihop föräldra-
försäkring med studenter har socialdemokraterna inte
varit speciellt framåtsyftande i sin politik. Centerpar-
tiet föreslår t.ex. en höjning av föräldraförsäkringen
till 200 kr i ett första steg. Vi säger också att vi vill ha
en studiesocial utredning för att se över hur man kan
koppla ihop utbildning med att bilda familj, hur man
kan fixa en bostad osv. Men socialdemokraterna har
gång på gång sagt att vi inte behöver någon studieso-
cial utredning. Studenterna har det så oerhört bra i
dag och systemen fungerar väldigt bra för alla dem
som går på högskolor och universitet. Jag håller inte
med om det.
Jag ställde en fråga i mitt anförande till Eneroth
om CSN. CSN kom för ett tag sedan fram med ett
eget förslag om att bilda en s.k. front desk. Jag vet att
man håller på att diskutera i de olika departementen
om Utbildningsdepartementet skulle kunna skjuta till
lite pengar till en front desk och om det skulle kunna
ligga på entreprenad. Anser Tomas Eneroth att det
skulle kunna vara en god idé, för att öka servicen för
Sveriges studenter?

Anf. 181 TOMAS ENEROTH (s) replik:
Fru talman! Det är anmärkningsvärt att Sofia
Jonsson väljer att i repliken ta upp tid med att disku-
tera huruvida CSN ska få ha en front desk eller inte
och om den ska läggas ut på entreprenad. Samtidigt
undviker hon att kommentera det faktum att 20 000
studenter ska lämna högskolan, med Centerns förslag
till terminsbegränsning. Det borde åtminstone kunna
kommenteras i talarstolen. Det blir faktiskt effekten.
Jag vet att Sofia Jonsson inte har möjlighet att re-
plikera nu. Jag hoppas att det får komma vid andra
tillfällen. Det blir effekten av det besparingsförslag på
600 miljoner kronor som Centern har i sin motion. I
så fall skulle 20 000 studenter få lämna högskolan.
Jag får det inte att gå ihop.
Jag kunde inte kommentera Ingela Thalén, efter-
som jag inte hade sett henne. Jag vill inte gärna
kommentera på hörsägen. Däremot vill jag ändå lite
försynt påstå att förslag om kraftigt sänkta barnom-
sorgsavgifter, s.k. maxtaxor, eller kraftigt höjda barn-
bidrag som vi nu genomför för andra året i rad i nå-
gon mening måste påverka situationen även för de
småbarnsföräldrar som studerar.

Anf. 182 ANDERS SJÖLUND (m) replik:
Fru talman! Det är kul när majoriteten i utskottet
för en gångs skull lyssnar på minoriteten. Jag tänker
på naprapatutbildningen. Det är bra. Sådana grepp
vill vi gärna se mer av, Tomas Eneroth.
Jag ska faktiskt svara på frågan om vår neddrag-
ning av studiestödsplatser för vuxenutbildning. Med
en annan arbetsmarknad som nu enligt regeringen är
blomstrande minskar behovet av studiestödsplatser,
vilket betyder att man kan minska på pengarna för
densamma.
Jag måste fråga Tomas Eneroth om CSN. Jag är
inte kritisk mot CSN. Jag är budbärare för alla de
tusentals studenter som är kritiska mot CSN:s sätt att
bedriva sin verksamhet. Delar inte Tomas Eneroth
den kritiken från de tusentals studenterna? Är det
någonting som de har fått helt om bakfoten?
Sedan var det översynen av tolvterminersreglerna.
Har utbildningsministern för avsikt att göra en över-
syn och definiera vad som menas med synnerliga
skäl? Det var så jag uppfattade Tomas Eneroth. Jag
kanske kan få det bekräftat?

Anf. 183 TOMAS ENEROTH (s) replik:
Fru talman! När det gäller Kunskapslyftet är det
fascinerande att konstatera att moderaterna nu använ-
der argumentet att det är högkonjunktur. Därför gör
de kraftiga besparingar och vill inte ha kunskapslyft
eller något särskilt utbildningsstöd för vuxna. När det
var hög arbetslöshet använde man det som argument,
dvs. att inte gömma arbetslösa utan i stället ha inci-
tament genom a-kassan. Alltså ska a-kassan försäm-
ras och arbetslösa ska tvingas till att ta jobb till en
lägre lön.
När i moderaternas värld är det lämpligt att höja
volymen för vuxenutbildningen? Det verkar varken
fungera i låg- eller högkonjunktur. Jag har uppfatt-
ningen att behovet av utbildning av vuxna är struktu-
rellt, inte konjunkturellt. Jag tycker därför att det är
bra att det finns en bredare majoritet i riksdagen för
att ha fortsatt höga ambitioner i vuxenutbildningen.
Sedan var det naprapaterna. Jag är, precis som
Anders Sjölund, nöjd med detta. Det har varit gläd-
jande att ta ställning till den socialdemokratiska mo-
tion som finns om att ge de studerande vid naprapa-
tutbildningarna och kiropraktorutbildningarna en
möjlighet att få studiestöd.
Däremot blir jag fundersam när Anders Sjölund
gör sig till tolk för tusentals studenter som klagar på
CSN och säger att moderaterna vill lösa detta genom
att göra besparingar på CSN på 30 miljoner kronor.
På vilket sätt kommer CSN att kunna ge studenterna
en bättre service med en besparing på 30 miljoner
kronor?

Anf. 184 ANDERS SJÖLUND (m) replik:
Fru talman! Vår uppfattning är att CSN inte klarar
sin uppgift på grund av rådande struktur. Precis som
alla andra verksamheter mår CSN bra av att konkur-
rensutsättas. För övrigt finns det andra varianter av
verksamheter. Det finns ett fungerande banksystem i
det här landet som mycket väl skulle kunna arbeta
med de här frågorna, dvs. att bistå med studiehjälp.
Fru talman! Slutligen var det frågan om fribelop-
pet. Jag skulle vilja veta vad skälet är till att regering-
en inte tar bort det fullt ut. Det är dessbättre höjt till
en ganska hygglig nivå, men ändå inte fullt ut. Det
kan inte vara särskilt många studenter i det här landet
som går över det beloppet. Då är de nästan heltidsar-
betande. Det bortfall som Tomas Eneroth beskriver
måste vara mycket marginellt. Däremot är den signal
som skickas till studenterna inte marginell, dvs. att
det inte lönar sig att arbeta. Det är en farligare signal
än att det kostar några futtiga miljoner i statskassan.
Vad är bakgrunden till att ni inte vill ta bort fri-
beloppet fullt ut?

Anf. 185 TOMAS ENEROTH (s) replik:
Fru talman! Jag börjar med det sista. Nu får mo-
deraterna fundera över vilken argumentation de väl-
jer. Å ena sidan har de under åratal argumenterat,
ibland med indignationsretorik, över att det är viktigt
att ta bort fribeloppet. Samtidigt säger Anders
Sjölund att det inte är särskilt många studenter som
kan tänkas omfattas av detta. Då blir de nästan hel-
tidsarbetande. Om det inte är så många som omfattas,
förstår jag inte varför man har gjort det till ett pa-
radnummer i flera debatter under flera år.
Om jag tycker att det inte är rimligt att jag eller
Anders Sjölund med de inkomster vi har ska ha möj-
lighet att ta ut studiebidrag och studiemedel, kanske
frågan blir tydligare. Det tycker jag är ett rimligt skäl
till att vi inte ska avskaffa fribeloppet. Jag tycker att
vi med våra inkomster på 40 000 kr i månaden inte
behöver ta studiemedel eller studiebidrag. Någonstans
måste det vara en inkomstbegränsning.
Jag noterar att Anders Sjölund och moderaterna
inte har något svar när det gäller frågan om hur
CSN:s service gentemot de studerande kommer att bli
bättre med besparingar på 30 miljoner kronor. Jag är
angelägen om att CSN förbättrar sin service. Jag är
angelägen om att CSN möter de krav som nya grup-
per av studenter har att ställa på en studiestödsmyn-
dighet. Men jag är alldeles säkert förvissad om att
man inte fullgör denna uppgift bättre om man får 30
miljoner kronor mindre om året att röra sig med.

Anf. 186 ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Fru talman! Dagens vuxenstudiestödssystem är
mer eller mindre en djungel. Det är inte så enkelt för
den som ska börja studera att förstå systemet. Vi
föreslår att det ska ersättas successivt. Det ska inte
ske på en gång. Vi vet att det finns de som har ubs,
svux och svuxa i dag, och de måste få gå färdigt.
Ingen ska behöva möta argumentet att det inte finns
några pengar så att de kan fortsätta att studera.
Anser Tomas Eneroth att först-till-kvarn-systemet
i dag är tillfredsställande? En människa som har
kommit in på en utbildning möts av att tyvärr är
pengarna slut och att man inte kan få ett studiestöd.
Avser socialdemokraterna att vidta någon åtgärd för
att det inte ska drabba den enskilde som vill börja
studera?

Anf. 187 TOMAS ENEROTH (s) replik:
Fru talman! Vi avser att vidta åtgärder såtillvida
att vi redan i riksdagen har beslutat om ett nytt studi-
estödssystem. Jag tycker att stora delar av de effek-
terna röjs undan.
Däremot måste jag påstå att först-till-kvarn-
systemet kan komma att bli en verklighet om Erling
Wälivaaras och kristdemokraternas förslag skulle
genomföras. Jag hittar ingen finansiering för detta.
Kan Erling Wälivaara klargöra detta vore jag tack-
sam. Det står att man vill genomföra ett studieme-
delssystem för alla vuxna mellan 25 och 55 år fr.o.m.
den 1 juli 2001. Man ska få 7 100 kr i hundraprocen-
tigt bidrag. Därefter ska finnas möjligheten att låna
3 000 kr där räntan ska bli avdragsgill. Det är mycket
generöst. Jag hittar ingen finansiering! Jag hittar i
stället en besparing på vuxenstudiestöd på över 3
miljarder kronor. Jag vore tacksam om kristdemo-
kraterna kunde upplysa kammaren om var man i så
fall ska finansiera detta. Kan man inte göra det får
man verkligen vänta eller ett först-till-kvarn-system.
Jag vill passa på och skicka med en fråga. Krist-
demokraterna föreslår, inte i lika stor utsträckning
som moderaterna, men ändock, besparingar på CSN
med 15 miljoner kronor årligen. Jag ställer samma
fråga till Erling Wälivaara som till Anders Sjölund.
På vilket sätt ökar CSN:s möjligheter att ge en bättre
service till studenterna om de har 15 miljoner kronor
mindre årligen att röra sig med?

Anf. 188 ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag vill först svara Tomas Eneroth på
frågan. Han säger att pengarna är slut för de stude-
rande. Han säger att det inte finns någon finansiering.
Nej, självklart inte. Om Tomas Eneroth läser vidare
står det att det ska börja gälla den 7 januari 2002. Det
berör inte dagens budget.
Sedan var det frågan om 100 % bidrag och 3 000
kr i lån. Det börjar gälla den 1 juli 2001. Men det
gäller de studerande som saknar grundskole- eller
gymnasiekompetens. Om Tomas Eneroth läser betän-
kandet lite mer noggrant kan han förstå det.
Jag vill ställa ytterligare en fråga till Tomas Ene-
roth: Anser Tomas Eneroth att det är riktigt att
särskolans gymnasieelever ska kunna förlora upp till
5 000 kr jämfört med övriga gymnasieelever på grund
av att de inte omfattas av studiestödssystemet? Anser
Tomas Eneroth att det är riktigt?
Återigen ställer socialdemokraterna, vilket är
obegripligt för mig som kristdemokrat, de svagaste
grupperna i strykklass. De får icke det extra tillägget,
som kan vara upp till 855 kr i månaden. De omfattas
inte av det tillägget.

Anf. 189 TOMAS ENEROTH (s) replik:
Fru talman! Till skillnad från Erling Wälivaara
tänker jag svara på frågorna. På den sista frågan sva-
rar jag nej. Jag tycker att det är bra att det pågår en
översyn inom Regeringskansliet om detta så att vi får
möjligheter att utreda om det ska vara studiestöd även
för dessa grupper.
När det gäller klargörandet om finansieringen blir
jag faktiskt inte klokare av det Erling Wälivaara sä-
ger. Om man fr.o.m. den 1 juli 2001 ska ge ett hund-
raprocentigt bidrag - jag läser direkt ur er text - och
det ska vara studiemedel i stället för de nuvarande
vuxentstudiestöden, förstår inte jag hur det ska kunna
finansieras med besparingar på över 3 miljarder kro-
nor i vuxenstudiestöd. Jag tror att det blir obegripligt
för många som läser betänkandet hur kristdemokra-
terna har tänkt finansiera detta.
Däremot noterar jag att Erling Wälivaara likt An-
ders Sjölund inte svarade på frågan hur 15 miljoner
kronor mindre i anslag till CSN förbättrar servicen för
studenterna. Det är beklagligt att kammaren inte får
de här svaren. Men vi får väl se till att klämma fram
dem vid ett senare tillfälle.
Jag har fortfarande uppfattningen att vi behöver
tillskjuta mer resurser till CSN. De behöver också
förändra sin organisation och sitt arbetssätt för att
möta nya grupper av studenter. Det gör vi genom att
stärka och stödja myndigheten, inte genom att ta ifrån
den de resurser man har i dag.

Anf. 190 LENNART DEGERLIDEN (fp) re-
plik:
Fru talman! Anledningen till att vi i Folkpartiet
vill att det särskilda vuxenstudiestödet ska gå in i det
allmänna studiestödssystemet är ju rättvisefrågorna.
Det sade jag också i mitt anförande. Det är knepigt att
man om man har gått och stämplat kan få 100 %, men
om man har varit arbetslös omfattas man inte av det
gamla stödet. Det är skälet.
Vi har finansierat hela vårt system. Det är en om-
fördelning mellan 60 % och 80 %. Det fanns särskilda
skäl för det. Jag tycker att jag klargjorde det ganska
bra i mitt anförande.
När det sedan gäller tolvterminssystemet är det
väl alldeles uppenbart att de tolkningar som har lagts
fram är betydligt mer rigida än det som var aktuellt
när själva systemet togs fram. Dessutom förbehåller
vi oss rent allmänt rätten, även om ett system inte har
trätt i kraft, att fortsätta att driva de frågor vi drev
redan då. Det måste vara fullt möjligt.
Men vi har finansierat systemet och är inte heller
främmande för att när det här väl har kommit i gång
kanske skaka fram några fler kronor, därför att vi i
Folkpartiet liberalerna betraktar just studiestöd till
studenter som oerhört viktigt.

Anf. 191 TOMAS ENEROTH (s) replik:
Fru talman! Tack, Lennart Degerliden, för ett bra
svar. Jag tycker att det känns bra att höra att Folkpar-
tiet är berett att framgent göra satsningar på studi-
estödet. Under de senaste åren har man ändå ständigt
förespråkat besparingar.
Låt mig bara ta upp en sak. Det låter trevligt och
bra när man säger att vi ska ha lika studiestöd för alla.
Men om man tar bort det särskilda utbildningsbidra-
get - vi tar det som ett exempel - och säger att alla nu
ska få studiemedel med 60 % bidragsdel säger man
först och främst att man måste låna för att kunna
genomföra studier och att alla måste göra det. Då vet
vi, reservation ett, att det faktiskt finns väldigt många
i det här samhället som är livrädda för att låna och
därför avstår från studier.
Vi vet också att ett inkomstbaserat studiestöds-
system kan vara nog så viktigt för att rekrytera vissa
grupper. All erfarenhet i samband med utvärdering av
Kunskapslyftet visar på detta. Frågan är hur en nyli-
gen arbetslös metallare ska kunna förmås att studera
med 3 600 kr i månaden som bidrag.
Här tror jag att det är viktigt att konstatera att det
inte räcker att säga att alla ska ha ett 60-procentigt
bidrag och att det är enhetligt och lika för alla. Vi har
olika grundförutsättningar utifrån hur vårt tidigare liv
har varit. Just därför har det i Kunskapslyftet varit
angeläget att ha ett studiestöd som utgår från den
standardsituation man har haft tidigare, ett inkomst-
baserat studiestöd som det särskilda utbildningsbidra-
get har varit. Hade det inte funnits visar all forskning
och alla erfarenheter från Kunskapslyftet på att
många av de grupper som nu kom in i Kunskapslyftet
inte hade haft den möjligheten eller vågat ta det ste-
get, utan i stället riskerat att bli långtidsarbetslösa,
utslagna och att nu inte vara tillgängliga på arbets-
marknaden.

Anf. 192 LENNART DEGERLIDEN (fp) re-
plik:
Fru talman! Nu har ju Kunskapslyftet varit i gång
ett par år i alla fall. Framtidsvyn måste ändå vara att
alla tror på det generella studiestödssystem som är
beslutat och att man av den anledningen förstår hur
det här är upplagt, finansierat och hur man jobbar
med det.
Jag tillhör dem som på 60-talet satt med i SFS sty-
relse och slogs med Olof Palme om studiestödssys-
temet. Jag ville öka det redan då. Jag fullföljer bara
min egen tradition.

Anf. 193 TOMAS ENEROTH (s) replik:
Fru talman! Tack för det! Jag hoppas verkligen att
det finns fler i Folkpartiet liberalerna som fortsätter
att arbeta och även att referera till Olof Palme. Det
tycker jag känns tryggt att höra. Hoppas att det får
genomslag i Folkpartiets studiestödspolitik framöver.
Det vore ett välkommet tillskott till debatten i kam-
maren.

Anf. 194 GUNNAR GOUDE (mp):
Fru talman! Miljöpartiet står bakom det studieme-
delssystem som vi har antagit och finansieringen av
det, som vi kommer att besluta om.
Jag vill ändå göra några kommentarer, och det har
kommit några frågor. Sofia Jonsson frågade t.ex.
varför vi inte har fått igenom det som står i vårt parti-
program och hur lång tid det tar innan det kommer.
Jag förmodar att hon tänker på det som vi har gemen-
samt med Vänstern, nämligen att vi vill ha ett studie-
lönssystem.
Skälet till att vi vill ha det är att vi har ett social-
försäkringssystem som är kopplat till lönearbete. Det
är också en sak som vi diskuterar. Men om vi nu har
det systemet ser vi en fördel med att man betraktar
studier som arbete och har studielön. Det skulle lösa
det problemet.
I Miljöpartiet vill vi gärna se ett socialförsäkrings-
system som inte är så hårt kopplat till lönearbete, utan
har en grundtrygghet för alla. Vi vill ha en möjlighet
för människor att välja att ta ett friår, som också
skulle underlätta möjligheten att studera.
Den här visionen vi har är naturligtvis inte möjlig
att genomföra i år eller nästa år. Där är siktet långt
fram. Att införa studielön i dagsläget skulle såvitt jag
kan bedöma vara ekonomiskt fullständigt omöjligt,
om man ska behålla systemet som det är för övrigt.
Vi sade i valrörelsen också att vi när ekonomin så
tillåter skulle arbeta för att få upp bidragsdelen till
50 % av studiemedlen. Det är mycket dyrt att föra
upp bidragsdelen. Det fanns inte ekonomiskt utrym-
me för detta. Den bedömningen gjorde vi också redan
i valrörelsen. Vi har alltså inte lovat mer än vi har
kunnat hålla.
Fribeloppet ligger på 2 ½ basbelopp, ungefär
92 000 kr. Det är samma sak där. Det är klart att jag
lite slarvigt personligt kan säga att jag tycker att sta-
ten inte ska lägga sig i vad man gör, om man arbetar
eller inte. Det är ju lätt att säga. Men när man sedan
sitter i situationen att detta ska betalas och vägas mot
andra utgifter och prioriteringar inom olika områden
inser man kanske att borttagandet av fribeloppet inte
är någonting som har en hög prioritet, om man tittar
närmare på den grupp som i så fall skulle gynnas och
sätter det mot andra behov som vi har t.ex. inom
grundskola, gymnasium och på andra sätt.
Det studiemedelssystem vi har nu är generöst. Det
är bra att det är uppdelat i två nivåer. Det är bl.a. bra
med tanke på den sociala snedrekryteringen. Det ger
en möjlighet för dem som inte har en gymnasieut-
bildning i botten att starta upp med att tillgodogöra
sig gymnasiestudierna först och sedan gå in i den
andra delen av systemet. Då kan de läsa på en hög-
skola och dessutom räkna av terminer vartefter de
läser. Man har alltså en relativt generös möjlighet att
läsa vidare.
När det gäller CSN tycker jag att man är lite
orättvis. Det var alltså så att CSN fick en väldigt
snabbt växande uppgift när Kunskapslyftet genom-
fördes. Det var en väldig ökning av arbetsbördan där.
Nu har man kommit en bra bit på väg. Man har fått en
förstärkning i tilläggsbudgeten i år på 20 miljoner.
Det finns alla skäl att tro att man nu kommer att
komma till rätta med det här. Det gäller också det nya
datasystem som man arbetar in. Det kommer att un-
derlätta deras arbete.
Jag vet inte riktigt vad Anders Sjölund represente-
rade när han talade om att han representerar tiotusen-
tals studenter som varit kritiska mot CSN. I stället
hävdade han att man skulle utnyttja bankväsendet och
ta lån där. Jag tror inte att de där tiotusentals studen-
terna skulle följa med honom till banken.
När det gäller naprapathögskolan och kiropraktik-
högskolan tycker jag väl att vi får dela på äran i ut-
skottet. Det är många partier som har arbetat för att
de studerande vid dessa högskolor skulle få studie-
medel. Vi har också gemensamt fattat beslutet i ut-
skottet. Jag märker att det är några som vill ta åt sig
äran lite speciellt, och jag tror inte att det är en riktigt
bra verklighetsbeskrivning.
Vi står alltså bakom det här studiemedelssystemet
och vi tror att det är ett bra steg framåt. Sedan ser vi
också att det kommer att behöva kompletteras när det
gäller vuxnas lärande, det livslånga lärandet. Det här
är ett studiemedelssystem som har utformats som en
förbättring av det studiemedelssystem som vi har för
ordinära högskolestudier, skulle jag vilja säga. Det
livslånga lärandet kommer däremot att kräva att man
kompletterar systemet på olika sätt. Det kommer väl
att dyka upp i kommande proposition.

Anf. 195 ERLING WÄLIVAARA (kd):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till Gunnar
Goude. Hur ställer sig Miljöpartiet till att återinföra
det s.k. barntillägget i studiemedlen? Jag vet bl.a. att
ett av Miljöpartiets språkrör har skrivit om detta i en
motion för den här budgetperioden. Det skulle vara
roligt att få höra Gunnar Goudes syn på det här och få
ett klargörande av om ni står fast vid att barntillägget
i studiestödet ska återinföras.

Anf. 196 GUNNAR GOUDE (mp):
Fru talman! Jag tycker väl att Tomas Eneroth har
givit en del av svaret. Det är alltså så att vi nu har fått
en höjning av barnbidraget. Vi har också fått en sänk-
ning av avgifterna i barnomsorgen. Det är ett steg i
rätt riktning. Allting kostar pengar, och finansieringen
av det här är en fråga som man måste ta hänsyn till.
Jag tror också att det kan vara bra att man försöker få
ett studiemedelssystem som är fritt från de sociala
bitarna och sedan löser dem vid sidan av. Men det är
en konstruktionsfråga som man kan diskutera vidare.
Naturligtvis skulle jag gärna se att vi fick det här
om det var gratis. Men jag tycker att man måste ha en
finansiering. Det är en prioriteringsfråga, och där har
vi inte kommit ända fram. Jag vågar inte, som Erling
Wälivaara, säga att jag lägger fram det till 2002 för
då behöver jag inte finansiera det.

Anf. 197 ERLING WÄLIVAARA (kd):
Fru talman! Det är bra att barnbidraget är höjt.
Kristdemokraterna har ingenting emot det, utan vi
tycker att det är bra. Utbildningsminister Thomas
Östros sade i dag att vi vill ha kvinnor in i forskning-
en. Många kvinnor får barn under sin högskoleutbild-
ningstid och hoppar också av sina studier på grund av
att deras möjlighet att få ersättning eller stöd när de
får barn inte är tillgodosedd. Miljöpartiets språkrör
Matz Hammarström har ju skrivit en motion där han
vill återinföra barntillägget i studiemedlen. Jag tror att
det är oerhört viktigt om vi vill få in fler kvinnor i
forskningen, i högskolan, i den högre utbildningen
och i arbetslivet att vi också tillgodoser deras möjlig-
het att studera.

Anf. 198 GUNNAR GOUDE (mp):
Fru talman! Det är en angelägen fråga. Den berör
de familjesociala frågorna, som vi är villiga att dis-
kutera och där det finns problem som behöver lösas.
Det är självklart. När det gäller kvinnors möjlighet att
studera på jämställd grund återstår mycket att göra.
Det finns en hel del som man kan göra via lagstift-
ning och regelverk. Det gäller meritvärdering, möj-
lighet att vara frånvarande från studier men ändå få
komma in i systemet med full meritförteckning osv.
Det har med det att göra. Det behöver ses över. Jag
har inget enkelt svar på frågan nu. Det är en ekono-
misk fråga, men det handlar också naturligtvis om en
vilja att prioritera de här områdena.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 13 december.)

7 § Lag om järnvägssystemet för höghastighet-
ståg

Föredrogs
trafikutskottets betänkande 2000/01:TU7
Lag om järnvägssystemet för höghastighetståg (prop.
2000/01:29).

Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.
(Beslut skulle fattas den 13 december.)

8 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Proposition
2000/01:50 Kreditupplysningslagen och dataskydds-
direktivet

Skatteutskottets betänkanden
2000/01:SkU7 Sänkt mervärdesskatt på tillträde till
djurparker, m.m.
2000/01:SkU8 Skattereduktion för utgifter för vissa
anslutningar för data- och telekommunikationer
2000/01:SkU9 Anpassningar på företagsskatteområ-
det till EG-fördraget, m.m.
2000/01:SkU10 Inkomstskatteregler vid ändrad skatt-
skyldighet till mervärdesskatt
2000/01:SkU11 Vissa förmögenhets- och punktskat-
tefrågor
2000/01:SkU12 Kontroll av postförsändelser

Näringsutskottets betänkanden
2000/01:NU3 Utgiftsområde 21 Energi
2000/01:NU1 Utgiftsområde 24 Näringsliv
2000/01:NU5 Redogörelse för företag med statligt
ägande

Konstitutionsutskottets betänkande
2000/01:KU8 Riksdagen och den statliga revisionen

9 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 12 december

2000/01:179 av Margareta Cederfelt (m) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Negativ föreningsrätt
2000/01:180 av Lennart Kollmats (fp) till kulturmi-
nister Marita Ulvskog
Filmgranskningsärenden i kammarrätten

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 16 januari
2001.

10 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 11 december

2000/01:416 av Inga Berggren (m) till statsrådet
Ingela Thalén
Rehabiliteringskostnader
2000/01:417 av Inga Berggren (m) till statsrådet
Ingela Thalén
Sjuklönekostnader
2000/01:418 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till
miljöminister Kjell Larsson
Valfångst
2000/01:419 av Chatrine Pålsson (kd) till statsrådet
Maj-Inger Klingvall
Uppehållstillstånd till följd av sjukdom
2000/01:420 av Mikael Oscarsson (kd) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Raoul Wallenbergs dag
2000/01:421 av Ewa Larsson (mp) till justitieminister
Thomas Bodström
Skydd för kvinnor
2000/01:422 av Rolf Gunnarsson (m) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Riksväg 70 Västmanland-Dalarna

den 12 december

2000/01:423 av Sten Tolgfors (m) till statsrådet Inge-
gerd Wärnersson
Funktionshindrades barns skola
2000/01:424 av Sten Tolgfors (m) till statsrådet Inge-
gerd Wärnersson
Ekeskolans specialskola
2000/01:425 av Sten Tolgfors (m) till statsrådet Inge-
gerd Wärnersson
Skolsituationen för barn med funktionshinder
2000/01:426 av Sten Tolgfors (m) till statsrådet Inge-
gerd Wärnersson
Kortidsplacering av barn vid Ekeskolan
2000/01:427 av Sten Tolgfors (m) till statsrådet Inge-
gerd Wärnersson
Söktrycket till Ekeskolan
2000/01:428 av Gun Hellsvik (m) till justitieminister
Thomas Bodström
Ungdomskriminalitet
2000/01:429 av Rolf Gunnarsson (m) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Situationen vid polisen i Borlänge
2000/01:430 av Rolf Gunnarsson (m) till näringsmi-
nister Björn Rosengren
Luftfartsverkets nya avgiftstariff
2000/01:431 av Claes-Göran Brandin (s) till social-
minister Lars Engqvist
Kronofogdemyndighetens undersökningsregister

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 16 januari 2001.

11 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 12 december

2000/01:342 av Sten Tolgfors (m) till statsrådet Inge-
gerd Wärnersson
Mobbning
2000/01:371 av Laila Bjurling (s) till statsrådet Inge-
gerd Wärnersson
Register över skolor
2000/01:388 av Lena Sandlin-Hedman (s) till statsrå-
det Mona Sahlin
Svenska för invandrare

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 16 januari 2001.

12 § Kammaren åtskildes kl. 22.27.

Förhandlingarna leddes
av andre vice talmannen från sammanträdets början
t.o.m. 6 § anf. 14 (delvis),
av förste vice talmannen därefter till ajourneringen
kl. 11.43,
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 90 (del-
vis),
av talmannen därefter till ajourneringen kl. 16.25,
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 136 (del-
vis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 184 (del-
vis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.